Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m

1966-06-03 · 357 sidor, varav 310 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 310 av 357 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:145, Med förslag till lag om ändring i sjölagen m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1966

1

Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i sjölagen m. m.; given Stockholms slott den

it- november 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vin Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag

till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr

530);

5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagen vilka främst berör reglerna

om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt ansvarsbestämmelserna

och rättegångsreglerna. Den föreslagna revisionen är till

stora delar av väsentligen redaktionell natur. Viktiga sakliga ändringar föreslås

i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet. Förslaget,

som berör även vissa andra lagar, har tillkommit efter nordiskt samarbete

mellan särskilda sjölagskommittéer i Sverige, Danmark, Finland och Norge

samt ytterligare samråd mellan företrädare för berörda departement i dessa

länder.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 7 saml. Nr 145

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

De föreslagna ändringarna i befälhavarekapitlet är främst redaktionella.

Huvuddelen av bestämmelserna flyttas från nuvarande 3 kap. till ett nytt

4 kap., medan återstående bestämmelser flyttas till andra kapitel. Vissa

detaljerade bestämmelser om befälhavarens plikter av nautisk art ersätts

med en allmän föreskrift för befälhavaren att sörja för att fartyget

framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Nuvarande

regel om jämkning av skadestånd som befälhavare är skyldig utge

blir tillämplig även på lots.

Sjölagens materiella regler i 7 kap. om gemensamt haveri ersätts med

de internationellt vedertagna regler som är kända under benämningen

York-Antwerpen-reglerna 1950.

I sammanstötningskapitlet — 8 kap. — föreslås endast redaktionella

ändringar.

I ett nytt 12 kap. sammanförs från de nuvarande befälhavare- och rättegångskapitlen

helt reviderade bestämmelser om dagböcker, sjöförklaring

och besiktning, Dagboksplikten anknyts till handels- och fiskefartyg av

viss dräktighet och i fråga om dagboksföringen behålls endast de grundläggande

reglerna i sjölagen. Rätten att ta del av dagboks innehåll utvidgas

till att omfatta även dagbok på danskt, finskt och norskt fartyg i

svensk hamn. Å andra sidan begränsas samma rätt i viss mån när det

gäller sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok det inte ges

motsvarande tillgång. De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjöförhör

slås samman till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.

I vissa uppräknade fall skall sjöförklaring vara obligatorisk. Inom landet

skall sjöförklaring liksom nu äga rum inför domstol. Antalet sjöförklaringsdomstolar

inskränks till endast sju. I Danmark, Finland och Norge

skall sjöförklaring för svenska fartyg äga rum inför där behörig domstol.

I övrigt skall sjöförklaring utomlands hållas inför särskilt bemyndigade

konsuler. Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg kan den

hållas inom stängda dörrar, om motsvarande utredning beträffande det

andra fartyget inte sker samtidigt eller över huvud inte kommer till stånd.

I det senare fallet kan den också helt underlåtas. För vissa svåra sjöolyckor

skall särskild undersökningskommission kunna tillsättas.

Ansvarsbestämmelserna flyttas från 12 till 13 kap. Bland nyheterna

märks att nuvarande bestämmelse om ansvar för befälhavare som vållar

sjöolycka utvidgas till att omfatta ansvar för var och en som på fartyg fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid

brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Denna bestämmelse

kompletteras med en särskild bestämmelse om straff för onykterhet

till sjöss. Båda bestämmelserna avses bli tillämpliga på all sjöfart. I

övrigt underkastas ansvarsreglerna viss förenkling och modernisering.

Rättegångsbestämmelserna flyttas till ett nytt 14 kap. Samtidigt har reglerna

om dispaschprocessen blivit föremål för en översyn, som främst in
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

nebär att rättegångsbalkens bestämmelser om den allmänna besvärsprocessen

i stor utsträckning blir omedelbart tillämpliga.

Till ett nytt 15 kap. flyttas två bestämmelser, som nu ingår i befälhavarekapitlet.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring föranleder vissa följdändringar

i bl. a. sekretesslagen.

De nya bestämmelserna skall enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl.

Maj :t förordnar. Det är avsett att de skall träda i kraft samtidigt med motsvarande

ändringar i Danmark, Finland och Norge. Det fortsatta arbetet

med tillämpningsföreskrifter m. m. är inriktat på att ikraftträdandet skall

ske den 1 april 1967.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

1) Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 5 a, 6, 23, 24, 58—61, 69, 101, 211—221,

223, 276, 283, 284, 296, 310, 313—317, 319, 320, 323, 326 samt 328—332 §§

sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till

sjölagen skola fogas följande nya paragrafer, betecknade 62—68, 70 222,

297—309, 311, 312, 318, 324, 325, 327, 33Ö-343, 345 och 346 §§, dels att 58—

70 §§ skola utgöra fjärde kapitlet, 336—343 §§ fjortonde kapitlet samt

345 och 346 §§ femtonde kapitlet, dels att i sjölagen skola upptagas nedan

angivna rubriker, dels att rubriken tredje kapitlet skall utgå, dels att 26—

43, 48, 49, 52—54, 187—210, 223 a, 286—288, 290—295 och 321 §§ skola

upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

5

Fartyg skall, när det nyttjas till

sjöfart, vara sjovärdigt, försett med

erforderliga anordningar till förebyggande

av ohälsa och olycksfall,

behörigen lastat eller barlastat samt

bemannat på betryggande sätt.

Om vad i förenämnda avseenden

skall iakttagas för att trygga säkerheten

på fartyg gälla särskilda bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)

a §.

Fartyg skall, när det nyttjas till

sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med

erforderliga anordningar till förebyggande

av ohälsa och olycksfall,

bemannat på betryggande sätt, tillräckligt

provianterat och utrustat

samt så lastat eller barlastat att säkerheten

för fartyg, liv eller gods ej

äventyras.

Om säkerheten på fartyg gälla

särskilda bestämmelser.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall an- Fartyg, som lidit skada, skall anses

icke vara iståndsättligt, ej alle- ses icke vara iståndsättligt, ej ennast

när iståndsättning är omöjlig dast när iståndsättning är omöjlig

eller, där iståndsättningen måste äga eller, om iståndsättningen måste äga

1 Senaste lydelse

av 5 a, 26, 27 och 286 §§ se SFS 1965: 720; av 6, 317 och 320 §§ se 1914:347; av 28,

31, 48, 49, 52, 54, 59, 60, 101, 190, 209, 218 och 276 §§ se 1936: 276; av 32 § se 1917: 235;

av 34 § se 1962:572; av 34 a och b §§ se 1914:348; av 35 § se 1932:321; av 36 § se

1952:531; av 37, 61, 69, 296 och 310 §§ se 1922:271; av 41 och 332 §§ se 1964:658- av 188, 220 och 283 §§ se 1928: 161; av 216 § se 1964: 85; av 223 och 223 a §§ se 1912: 326- av 284, 287, 288 och 290—295 §§ se 1964: 728; av 314, 316, 319 och 328—330 §§ se 1946: 847’

Jfr betr. 6, 40, 296, 315, 320 och 321 §§ även 1955: 389.

Upphört att gälla ha

25 och 62—68 §§, rubriken fjärde kapitlet, 70, 289 och 298—309 §§ enligt 1922:271- 222 § enligt 1928:161; 311 och 312 §§ enligt 1964:728; 318 § enligt 1914:347; 322 §

enligt 1906:19 s. 4; 324 och 325 §§ enligt 1946:847 samt 327 § enligt 1901:38 s. 30.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

rum å annan ort, fartyget icke kan

föras dit, utan jämväl i det fall, att

fartyget icke är värt att iståndsättas.

Uppstår fråga, huruvida fartyg efter

timad skada bär anses vara iståndsättligt

eller icke, skall yttrande därom

avgivas av besiktningsmän, utsedda

på sätt il § bestämmer. När

besiktning sker inom riket, åligge

det besiktningsmännen att avfordra

fartygets befälhavare den nationalitetshandling

eller det i i § omförmälda

hemortsbevis, varmed fartyget

må vara försett, samt att, därest fartyget

förklaras icke vara iståndsättligt,

ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen

insända avskrift av det avgivna

yttrandet jämte den handling av nu

nämnt slag, som de mottagit, ävensom

handling, utvisande, att de äro

behörigen utsedda.

23

Vid rederis upplösning skall fartygets

försäljning ske å offentlig

auktion. Kunna ej redarne enas om

orten, där auktionen skall äga rum,

eller om villkoren för försäljningen,

skall tvisten avgöras av skiljemän.

331 §.

De skiljemän, till vilkas prövning

tvist enligt denna lag skall i vissa

fall hänskjutas, skola vara tre och

utses i den ordning, lagen angående

skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

1

Vad de flesta skiljemännen säga

skall, änskönt någondera parten vill

söka domaren, gå i verkställighet,

där ej domaren eller överexekutor

annorlunda förordnar.

TREDJE KAPITLET

Om fartygs befälhavare

24 §.

Redare, som har större del i fartyget

än hälften, äge rätt att över
-

(Föreslagen lydelse)

rum på annan ort, fartyget icke kan

föras dit, utan även i det fall att fartyget

ej är värt att iståndsättas.

Bestämmelser om besiktning för

utrönande av fartygs iståndsättlighet

meddelas i 12 kap.

§•

Vid upplösning av rederi skall fartygets

försäljning ske på offentlig

auktion. Kunna redarna ej enas om

orten där auktionen skall äga rum

eller om villkoren för försäljningen,

avgöres tvisten av tre skiljemän enligt

bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §.

Redare, som har större del i far

tyget än hälften, äger övertaga far

Numera gäller lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

taga fartygets förande, om han därtill

är behörig; kan ej överenskommelse

träffas om lönevillkoren, skola

dessa bestämmas av skiljemän.

61 §.

Är befälhavare själv delägare i

fartyget till mer än hälften, äge

domstol på medredares käromål

skilja honom från befattningen, om

giltiga skäl därtill äro.

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,

tillse att fartyget är i behörigt

skick i samtliga de hänseenden

som avses i 5 a §.

Under resan skall befälhavaren

vaka över att fartyget hålles i behörigt

skick.

Angående fel eller brist i fartygets

behöriga skick, som ej genast

kan avhjälpas, skall befälhavaren

ofördröj ligen underrätta redaren eller

den som i redarens ställe har befattning

med fartyget.

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att

vaktmanskap finnes å däck; att, när

fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller

eljest å säker ankarplats, sjövakt

hålles; att behörig utkik hålles;

att icke såsom utkiksman eller såsom

rorsman nyttjas annan än den,

som enligt läkares intyg, ej över fyra

år gammalt, äger normalt färgsinne

samt tillräcklig syn- och hörselförmåga;

att behörigt vaktbefäl ständigt

för kommandot ombord; att nödiga

ortsbestämningar och deviationsbestämningar

företagas; samt

att lödning verkställes, då sådan av

(Föreslagen lydelse)

tygets förande, om han är behörig

därtill. Kan överenskommelse ej

träffas om lönevillkoren, fastställas

dessa av tre skiljemän enligt bestämmelserna

i lagen om skiljemän.

Om den som har större del i fartyget

än hälften är befälhavare, skall

rätten på annan delägares talan skilja

honom från befattningen, om giltiga

skäl föreligga.

FJÄRDE KAPITLET

Om fartygs befälhavare

58 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,

tillse att fartyget är sjövärdigt,

försett med erforderliga anordningar

till förebyggande av ohälsa

och olycksfall, bemannat på betryggande

sätt, tillräckligt provianterat

och utrustat samt så lastat eller barlastat

att säkerheten för fartyg, liv

eller gods ej äventyras.

Under resan skall befälhavaren

vaka över att fartyget hålles i behörigt

skick efter vad som nu sagts.

Kan fel eller brist i fartygets behöriga

skick ej avhjälpas genast,

skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta

redaren eller den som i redarens

ställe har befattning med fartyget.

59 §.

Befälhavaren skall sörja för att

fartyget framföres och handhaves på

sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förhållandena påkallas, särskilt i

tjocka.

Närmare föreskrifter rörande läkarintyg,

varom ovan sägs, meddelas

av Konungen.

33 §.

Befälhavaren åligge att göra sig

underrättad om de, skeppsfarten

rörande, påbud och föreskrifter, som

äro gällande å de orter, vilka han

under resan skall anlöpa. I händelse

av krig eller blockad bär han söka

upplysning om vad han till fartygets

och lastens säkerhet har att

iakttaga.

27 §.

Befälhavaren skall hava ombord

å fartyget alla nödiga skeppshandlingar

ävensom ett exemplar av denna

lag.

Han skall göra sig underrättad om

de påbud och föreskrifter rörande

sjöfarten, som gälla för de farvatten

fartyget skall befara och på de orter

det skall anlöpa.

60 §.

Befälhavaren är ansvarig för att

föreskrivna dagböcker föras på fartyget.

Bestämmelser om dagböcker

meddelas i 12 kap.

Befälhavaren är också skyldig att

på fartyget medföra andra skeppshandlingar

och ett exemplar av denna

lag enligt föreskrifter som meddelas

av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen.

31 §. 61 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan

utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall

han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem

vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhavaren

pliktig att göra allt vad i

hans makt står för dess bevarande

och må icke övergiva det, så länge

hopp om dess räddning finnes. Är

räddning omöjlig och faran så hotande,

att han nödgas övergiva fartyget,

åligge honom att i synnerhet

sörja för dagbokens och skeppshandlingarnas

bevarande ävensom att

draga försorg om bärgning av fartyg

och gods och att därtill söka anskaffa

nödigt biträde.

62 §.

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren

skyldig att göra allt som

står i hans makt för att rädda de

ombordvarande samt bevara fartyg

och last. Han skall, i den mån det

är möjligt, sörja för att dagböcker

och andra skeppshandlingar föras i

säkerhet samt föranstalta om bärgning

av fartyg och gods. Så länge

rimlig utsikt finnes att fartyget kan

räddas, får befälhavaren ej övergiva

det utan att hans liv är i allvarlig

fara.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ager bärgning rum, har befälhavaren

att leda bärgningsarbetet, där

icke sådant genom ortens lag är honom

förbjudet eller genom avtal om

bärgningen förhindras, över allt,

som bärgas, så ock över antalet av

manskap, som vid bärgningen och

vid godsets forsling till upplagsställe

medverkar, samt det därvid utförda

arbete före befälhavaren, själv eller

genom styrmannen, noggranna anteckningar;

vare ock skyldig att

granska och genom sin påskrift till

riktigheten bestyrka alla för bärgningen

avgivna kostnadsräkningar.

Befälhavaren låte, så snart ske

kan, anordna besiktning, i den ordning

il § bestämmer, av fartyget

och av det bärgade godset och sörje

för att detta sättes under lämpliq

vård.

3i a §.

Befälhavare, som anträffar någon

i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det

kan ske utan allvarlig fara för eget

fartyg samt besättningen och passagerarna

därå, lämna all hjälp, som

är möjlig och behövlig för den nödställdes

räddning.

Om befälhavares plikt att lämna

hjälp, då hans fartyg sammanstött

med annat fartyg, stadgas i 223 §.

Anträffar befälhavaren någon i

sjönöd, är han skyldig att lämna

all hjälp som är möjlig och behövlig

för att rädda den nödställde, såvitt

det kan ske utan allvarlig fara för

det egna fartyget eller de ombordvarande.

Får befälhavaren i annat

fall kännedom om att någon är i sjönöd

eller får han kunskap om fara

som hotar sjötrafiken, är han under

förutsättning som nyss angivits skyldig

att vidtaga åtgärder för att rädda

den nödställde eller avvärja faran

i enlighet med föreskrifter som

Konungen meddelat för sådana fall.

Bestämmelser om skyldighet för

befälhavaren att lämna hjälp, när

fartyget stött samman med annat

fartyg, meddelas i 223 §.

3i b §.

Har befälhavare i annat fall, än i

3i a § omförmäles, fått kännedom

om att någon år i sjönöd eller har

befälhavare erhållit kunskap om någon

sjötrafiken hotande fara, vare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

han skyldig att i enlighet med de

föreskrifter, som av Konungen meddelats,

vidtaga åtgärder för den nödställdes

räddning eller farans avvärjande,

såvitt det kan ske utan

allvarlig fara för eget fartyg samt

besättningen och passagerarna därå.

29 §.

Befälhavaren må icke lämna fartyget

utan att giva styrmannen eller,

om denne icke är tillstädes, annan

av besättningen nödig underrättelse

och föreskrift. När fartyget

icke ligger förtöjt i hamn eller eljest

å säker ankarplats, må befälhavaren

icke, utan att sådant är

nödvändigt, lämna fartyget, även om

lots är ombord; är fara för hand,

må han icke vara borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhavaren av sjukdom

eller annan tvingande anledning att

under resa lämna tjänsten, bör redaren

därom ofördröj ligen underrättas.

Kan icke redarens föreskrift

utan olägenhet avvaktas, åligge befälhavaren

att, å utrikes ort såvida

ske kan efter rådplägning med

svensk konsul, uppdraga åt styrmannen

eller annan skicklig och pålitlig

man att tills vidare föra fartyget.

övergiver befälhavaren fartyget

eller kan han icke, när han måste

lämna befälet, vidtaga anordning för

resans fortsättande, äge å utrikes

ort konsul förordna befälhavare.

48 §.

Befälhavare vare i denna sin egenskap

behörig att å redarens vägnar

företaga rättshandlingar, som avse

fartygets bevarande eller resans utförande,

träffa avtal att på resan

lf Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Är befälhavaren frånvarande eller

har han förfall, träffar den främste

av de tillstädesvarande styrmännen

de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,

skall han underrätta den främste

av de tillstädesvarande styrmännen

eller, om någon styrman ej är tillstädes,

annan av besättningen och

giva de föreskrifter som behövas.

När fartyget icke ligger förtöjt i

hamn eller på säker ankarplats, får

befälhavaren ej lämna fartyget utan

att det är nödvändigt. Är fara för

handen, får han icke vara borta

från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han

på grund av sjukdom eller annan

tvingande anledning ur stånd att

föra fartyget eller övergiver han

tjänsten, träder den främste av styrmännen

i hans ställe tills ny befälhavare

blivit utsedd. Redaren skall

i dessa fall ofördröj ligen underrättas.

64 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap

behörig att på redarens vägnar

företaga rättshandlingar, som avse

fartygets bevarande eller resans utförande,

träffa avtal att på resan

samt. Nr 145

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

medtaga gods så ock passagerare,

där fartyget år avsett för sådan befordran,

ävensom kära i mål angående

fartyget.

Om befälhavarens behörighet att

å redarens vägnar antaga och avskeda

fartygets besättning stadgas i

sjömanslagen.

W §.

Uppstår behov av penningar för

ändamål som i 48 § sägs, äge befälhavaren

anskaffa medel genom lån

eller genom att sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten.

Har befälhavaren utan laga anledning

upptagit lån eller verkställt

försäljning, eller har han upptagit

större lån eller sålt mer, än behovet

krävde, vare det utan verkan

till förringande av långivares eller

köpares rätt, där lånet upptagits

eller försäljningen skett under sådana

omständigheter, att långivaren

eller köparen må antagas hava varit

i god tro.

52 § första stycket.

Befälhavaren skall under resans

fortgång giva redaren underrättelse

om de åtgärder av vikt, som befälhavaren

funnit erforderliga för fartygets

eller de ombordvarandes säkerhet,

om resans förlopp och därunder

företagna rättshandlingar

samt angående allt, varom kännedom

eljest kan vara till nytta för

redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas,

bör han, där omständigheterna

det medgiva, inhämta föreskrift

av redaren själv eller det ombud,

denne anvisat. Erfordras penningar

för fartygets behov och kan icke redarens

föreskrift avvaktas, åligge

befälhavaren att till medlens anskaffande

anlita den utväg, som för redaren

är förenad med minsta uppoffring.

(Föreslagen lydelse)

medtaga gods och, på fartyg som är

avsett därför, passagerare samt väcka

talan i mål angående fartyget

och utföra denna talan. Bestämmelser

om befälhavarens behörighet att

antaga och avskeda fartygets besättning

meddelas i sjömanslagen.

Medel för ändamål som avses i

första stycket äger befälhavaren vid

behov skaffa genom lån eller genom

att pantsätta eller sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten. Var

rättshandlingen ej behövlig, är den

ändock bindande om tredje man var

i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren

om åtgärd av vikt som han

funnit behövlig för fartygets eller

de ombordvarandes säkerhet, om

resans förlopp och därunder företagna

rättshandlingar samt angående

allt annat varom kännedom kan

vara till nytta för redaren. Innan

åtgärd av vikt vidtages, bör befälhavaren

inhämta föreskrift av redaren

eller det ombud denne anvisat.

Behövas medel för fartyget och kan

redarens föreskrift ej avvaktas, skall

befälhavaren anlita den utväg att

skaffa medlen som är förenad med

minsta uppoffring för redaren.

53 §. 65 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i

övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

54 §.

Befälhavaren vare i denna sin

egenskap behörig att å lastägarens

vägnar företaga rättshandlingar och

kära i mål angående lasten i enlighet

med vad beträffande bortfraktar

e stadgas.

58 §.

Befälhavaren svare icke för de förbindelser,

han i denna sin egenskap

å redares eller lastägares vägnar

ingått.

59 §.

Skada, som befälhavaren genom

fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar

redare, lastägare eller annan,

vars rätt och bästa han har att

bevaka, vare han pliktig att ersätta.

Har åtgärd vidtagits enligt beslut,

som fattats i skeppsråd, vare befälhavaren

ej på den grund fri från ansvarighet.

Skadestånd som befälhavaren är

pliktig att utgiva må, med hänsyn

till beskaffenheten av fel eller försummelse

som ligger honom till last,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt, nedsättas efter ty

skäligt prövas.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit

till hemorten, så ock eljest

när redaren det äskar, skall befälhavaren

avgiva redovisning. Vill redaren

klandra redovisning, göre det

genom stämning inom sex månader

efter det han mottog densamma;

försittes den tid, have redaren sin

rätt till klander förlorat, utan så är

att befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

(Föreslagen lydelse)

Befälhavaren är i denna sin egenskap

behörig att i enlighet med vad

som gäller för bortfraktaren företaga

rättshandlingar på lastägarens

vägnar samt väcka talan i mål angående

lasten och utföra denna talan.

66 §.

Befälhavaren svarar icke för de

förbindelser som han i denna sin

egenskap ingått på redarens eller

lastägarens vägnar.

67 §.

Befälhavaren skall ersätta skada,

som han genom fel eller försummelse

i tjänsten tillskyndar redaren,

lastägaren eller annan vars rätt och

bästa han har att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt

första stycket eller i övrigt har

att utgiva kan nedsättas efter vad

som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten

av fel eller försummelse

som ligger honom till last,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt.

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet

i fartygets tjänst, kan

skadeståndet nedsättas efter de i

andra stycket angivna grunderna.

68 §.

När redaren begär det, skall befälhavaren

avgiva redovisning. Vill

redaren klandra redovisning, skall

han väcka talan därom inom sex

månader efter det redovisningen

mottogs. Försittes denna tid, har

han förlorat sin talan, om befälhavaren

ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj. ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

föra redaren till godo all särskild

gottgörelse, som han erhållit av betraktare,

lastägare, leverantörer eller

andra, med vilka han i sin egenskap

av befälhavare haft att skaffa, där

han icke fått redarens uttryckliga

medgivande att den behålla.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhavaren

ej medtaga handelsvaror

för egen eller annans räkning; sker

det, skall befälhavaren erlägga frakt

och ersätta uppkommen skada.

52 § andra och tredje styckena.

Varder fartyget å utländsk ort

taget i mät eller för gäld belagt med

kvarstad, och finnes av skeppshandlingarna,

att fartyget är för gäld intecknat,

åligge befälhavaren att ofördröj

ligen om utmätningen eller kvarstaden

underrätta inteckningshavaren,

där denne är för honom känd.

Huruledes bevis om inteckningsåtgärd

må biläggas skeppshandlingarna,

därom förordnar Konungen.

*0 §.

Inträffar, medan fartyg till sjöfart

nyttjas, någon händelse, som

vållar skada å fartyg eller last eller

som skäligen kan antagas hava sådan

skada till följd, eller har genom

olyckshändelse någon av besättningen

eller någon ombordvarande

person ljutit döden eller lidit

svårare kroppsskada, eller har till

följd av sammanstötning med annat

fartyg eller annat föremål eljest

timat skada eller olycka, som

nyss är sagd, eller har någon av besättningen

begått självmord, eller

har ombord yppats ett flertal fall

av smittosam sjukdom eller något

fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning,

åligger det befälhavaren dels

att inom riket till sjöfartsstyrelsen

eller utom riket till närmast varande

svenske konsul ofördröjligen av
-

(Föreslagen lydelse)

föra redaren till godo all särskild

gottgörelse, som han erhållit av befraktare,

lastägare, leverantörer eller

andra, med vilka han i sin egenskap

av befälhavare haft att skaffa.

Utan redarens samtycke får befälhavaren

ej medtaga handelsvaror

för egen eller annans räkning. Sker

det, skall befälhavaren erlägga frakt

och ersätta uppkommen skada.

69 §.

Om fartyg, som enligt vad skeppshandlingarna

utvisa är intecknat för

fordran, på utländsk ort tages i mät

eller belägges med kvarstad för fordran,

skall befälhavaren ofördröjligen

underrätta kända inteckningshavare

om utmätningen eller kvarstaden.

Bevis om inteckningsåtgärd bär

fogas vid skeppshandlingarna. Närmare

bestämmelser härom meddelas

av Konungen.

70 §.

Befälhavare på handelsfartyg eller

fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva

skriftlig rapport till sjöfartsstyrelsen
1.

när någon i samband med fartygets

drift har eller kan antagas

hava avlidit eller erhållit svår

kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat

fall har eller kan antagas hava

avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
3.

när någon i annat fall än som

avses under 1 och 2 har eller kan antagas

hava drunknat från fartyget

eller avlidit ombord och begravts i

sjön;

i. när allvarlig förgiftning har eller

kan antagas hava inträffat ombord;
5.

när fartyget stött samman med

opaginerad Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

giva skriftlig rapport om händelsen,

dels ock att, så snart ske kan, angående

händelsen avgiva sjöförklaring.

1 rapporten, som upprättas enligt

ett av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär,

vartill blankett av sjömanshus

och av svensk konsul tillhandahålles,

skall lämnas en utförlig

framställning av den timade händelsen

och av vad som kan tjäna till

ledning för bedömandet av orsakerna

därtill. Rapporten skall innehålla

fullständig avskrift av vad som må

vara i fartygets dagbok angående

händelsen antecknat.

Inom riket avgives sjöförklaring

inför rådstuvurätt i stapelstad; och

skall befälhavaren hos rättens ordförande

anmäla sig till förklarings

avgivande. Sådan anmälan skall göras

skriftligen med uppgift å hela

besättningen och de personer, vilka

antagas kunna lämna upplysning i

saken, ävensom, såvitt ske kan, å

de personer, vilka saken kan angå,

eller deras ombud, samt vara åtföljd

av avskrift av den ovannämnda

rapporten.

Ä utrikes ort avgives sjöförklaringen

inför den myndighet, som

därstädes är behörig att upptaga sådan,

eller ock, efter anmälan i den

ordning, som ovan sagts, inför

svensk konsul; åliggande det i varje

fall befälhavaren att för svenske

konsuln å orten, eller, om där icke

finnes sådan tjänsteman, för den

(Föreslagen lydelse)

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har

eller kan antagas hava uppkommit

på fartyget eller lasten eller på egendom

utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet

inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vidare

avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen,

när i anledning av händelse

som inträffat eller kan antagas hava

inträffat i samband med fartygets

drift styrelsen påfordrar det

eller siöförklarinq skall avgivas enligt

302 §.

Rapporten, som upprättas enligt

formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen,

skall innehålla utförlig

redogörelse för händelsen och de

omständigheter som kunna tjäna till

ledning för bedömandet av dess orsaker.

Den skall upptaga fullständig

avskrift av vad som antecknats

om händelsen i fartygets dagböcker

och kladdar till dem.

Bestämmelser om sjöförklaring

och befälhavares åligganden därvid

meddelas i 12 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

svenske konsul, som under resan

först anträffas, uppvisa dagboken

och å densamma taga konsulns intyg

om uppvisandet.

101 §.

Från godsets------— och bästa.

SJUNDE KAPITLET

Om haveri

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas

all skada, som till räddning ur en

fartyg och last gemensamt hotande

fara med avsikt tillfogas fartyg eller

last, ävensom all annan uppoffring,

som göres för sådant ändamål, så

ock skada och kostnad, som vållas

eller uppkommer till följd av dylik

åtgärd. Gemensamt haveri skall gäldas

av fartyg, frakt och last i förhållande

till varderas värde, beräknat

på sätt här nedan i 207—211 §§

sägs.

213 §.

Utredning och fördelning av gemensamt

haveri skall äga rum å den

ort, dår fartyg och last skiljas åt

eller där dispasch för den ort vanligen

upprättas, efter där gällande

lag.

Dispasch upprättas här i landet

av därtill för ordnad tjänsteman (dispaschör).

Har gods förkommit, minskats

eller skadats, skall bortfraktaren

snarast underrätta lastägaren eller,

om denne ej är känd, avlastaren.

SJUNDE KAPITLET

Om haveri

211 §.

Om innebörden av gemensamt haveri

och fördelningen därav på fartyg,

frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna

1950 i den mån annat

ej är avtalat.

Konungen tillkännagiver reglernas

lydelse i engelsk text och svensk

översättning.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt

haveri verkställes, om annat

ej avtalats, genom dispasch (generaldis

pasch) på den ort som redaren

bestämmer eller, om han ej bestämmer

orten, på den ort där dispasch

vanligen uppgöres för redarens

hemort.

Dispasch uppgöres här i landet av

dispaschör. Dispaschör förordnas av

Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser

om jäv mot domare gälla i fråga om

dispaschör.

213 §.

Bestämmelser om besiktning för

utredning och värdering av skada

eller kostnad, som drabbat fartyg eller

gods, meddelas i 12 kap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

214 § första och andra styckena.

Befälhavaren åligge att utan dröjsmål

föranstalta om upprättande av

dispasch. Vill någon, som eljest äger

del i haveriet, påkalla sådan utredning,

vare han därtill berättigad.

Envar, som haveriet rörer, vare

skyldig att till dispaschören avlämna

alla handlingar, vilka denne för utredningen

och fördelningen anser

nödiga, och att i övrigt tillhandagå

honom med upplysningar.

216 §.

Skall haveribidrag gäldas av last

eller annat gods, häftar ägaren med

godset men svarar ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag,

må ej lämna den ort, där fartyg

och last skiljas åt, ej heller

gods, som för sådant bidrag häftar,

av ägaren tagas i besittning förrän

bidraget blivit guldet, eller, där bidraget

ännu icke är till beloppet

bestämt, säkerhet därför blivit

ställd.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer

genom olyckshändelse under

sjöresa och vilken ej är att hänföra

till gemensamt haveri eller jämlikt

136 § skall fördelas efter enahanda

grund, falle, såsom enskilt

haveri, å det föremål, som träffats

av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras

till enskilt haveri, blivit gjorda

gemensamt för fartyg och last eller

viss del av lasten eller ock för delar

av lasten, vilka tillhöra särskilda

ägare; då skola dessa kostnader efter

billighet fördelas å de föremål,

till vilkas nytta de blivit gjorda, enligt

de för gemensamt haveri givna

regler. Kostnad för bärgning av last

(Föreslagen lydelse)

214 §.

Begäran om dispasch skall göras

utan dröjsmål av redaren eller den

som i redarens ställe har befattning

med fartyget eller av annan som har

del i haveriet.

Envar som haveriet rör skall ofördröjligen

till dispaschören lämna

alla handlingar, vilka denne anser

behövliga för utredningen och fördelningen,

samt i övrigt tillhandagå

honom med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag betalas av last

eller annat gods, häftar ägaren med

godset men svarar ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt

att innehålla gods, som häftar för

haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas

godset utan att ägaren åtager

sig personlig ansvarighet för haveribidraget

och, om så påfordras,

ställer säkerhet därför, svarar redaren

för haveribidraget i förhållande

till envar annan som har del i haveriet.

216 §.

Har skada eller kostnad drabbat

fartyg eller last till följd av olyckshändelse

och skall den varken hänföras

till gemensamt haveri eller enligt

136 § fördelas efter samma grunder,

faller den såsom enskilt haveri

på den egendom som träffats av skadan

eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras

till enskilt haveri, gjorts gemensamt

för fartyg och last eller

viss del av lasten eller också för delar

av lasten tillhörande skilda ägare,

skola kostnaderna fördelas på

den egendom för vars nytta de blivit

gjorda enligt de för gemensamt haveri

gällande grunderna. Kostnad för

bärgning av last fördelas på dennas

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

fördelas d dennas värde och den

frakt, som för godset utgår.

Där någon, som har del i sådant

haveri, det äskar, skall utredning

och fördelning av haveriet verkställas

av vederbörande dispaschör.

214 § tredje stycket.

Dispaschören åligge att, när dispasch

begäres, så fort ske kan, genom

kungörelse, som eu gång införes

i allmänna tidningarna samt i

tidning inom orten, anmana dem,

vilka i haveriet hava del, att inom

viss förelagd kort tid skriftligen anföra

vad de till bevakande av sin

rätt akta nödigt ävensom ingiva de

handlingar, vilka de vilja åberopa;

finnas ingivna handlingar ofullständiga,

bär dispaschören, så fort ske

kan, infordra nödig upplysning av

vederbörande. Sedan den i kungörelsen

förelagda tid gått till ända

eller, där ej å sagda tid fullständiga

handlingar inkommit, efter det sådant

skett, åligge dispaschören att

inom två månader, å dag, som genom

anslag å stadens rådstuva samt

kungörelse i allmänna tidningarna

och i tidning inom orten tillkännagives,

hava dispaschen upprättad och

tvefalt utskriven med därå tecknad

underrättelse, inom vilken tid den

missnöjde bör till sin talans bevarande

göra målet anhångigt vid domstol;

utgive ock det ena exemplaret

till den, som dispaschen begärt, och

hålle det andra övriga delägare i haveriet

till handa.

215 §.

Kommer föremål, som i dispasch

upptagits såsom förlorat i gemensamt

haveri, senare till rätta, eller

varder skada, som upptagits till fördelning,

senare ersatt av den, vilken

ersättningsskyldighet ålegat, skall

(Föreslagen lydelse)

värde och den frakt som utgår för

godset.

Utredning och fördelning av haveri

som avses i andra stycket verkställes

genom dispasch på begäran

av någon som har del i haveriet.

Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

i detta kapitel om generaldispasch.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören,

så snart det kan ske, på

ändamålsenligt sätt och i den omfattning

han anser behövlig anmana

dem som hava del i haveriet att

skriftligen framställa sina yrkanden

samt anföra de skäl och ingiva de

handlingar som de vilja åberopa.

Kungörelse om anmaningen skall införas

i allmänna tidningarna, om

det ej är uppenbart att okänd haveridelägare

icke finnes. Är handling

ofullständig, skall dispaschören snarast

infordra upplysning av den som

ingivit handlingen.

Sedan fullständiga handlingar inkommit,

skall dispaschören uppgöra

dispaschen så snart det kan ske. /

dispaschen skall angivas vad den har

att iakttaga som vill föra talan mot

den. Av dispaschen skall ett exemplar

utgivas till den som begärt

densamma. Andra delägare i haveriet

som äro i behov av dispaschen,

skola tillställas exemplar därav. Övriga

delägare skola i den omfattning

som finnes påkallad genast på ändamålsenligt

sätt underrättas om dispaschens

utgivande.

218 §.

Har skada eller kostnad, som

upptagits till fördelning genom dispasch,

senare ersatts av den som är

ersättningsskyldig, skall dispaschen

genom tilläggsberäkning rättas därefter.

Dispaschens upprättande får

opaginerad Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

dispaschen genom tilläggsberäkning

därefter rättas. Ej må likväl dispaschens

upprättande fördröjas allenast

av anledning att utsikt må finnas

att återfå uppoffrat föremål eller

erhålla ersättning för skada.

(Föreslagen lydelse)

ej fördröjas endast av den anledningen

att utsikt kan finnas att erhålla

ersättning för skada eller kostnad.

219 §.

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet

som kan åligga försäkringsgivare

på grund av avtal om

sjöförsäkring, skall saken hänskjutas

till utredning och avgörande genom

dispasch (partikulärdispasch).

Om annat ej avtalats, verkställes utredningen

på den ort där försäkringen

slutits eller där sådan dispasch

vanligen uppgöres för den orten.

Bestämmelserna i detta kapitel

om generaldispasch gälla i tillämpliga

delar.

ÅTTONDE KAPITLET

Om skada genom fartygs sammanstötning

219 §.

Vad å fartyg bör iakttagas till

undvikande av sammanstötning, därom

gälle vad av Konungen förordnas.

220

Stöta fartyg samman med varandra,

så att därav uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvarande

gods eller personer, och är sammanstötningen

orsakad genom vållande

å endera sidan, ersätte den

skyldige all skada och förlust, som

därav kommer.

Är sammanstötningen orsakad genom

vållande å båda sidor, skola

de skyldiga deltaga i skadans ersättande

efter förhållandet mellan de å

ömse sidor begångna felens beskaffenhet.

Giva omständigheterna icke

stöd för någon viss fördelning, ersätte

vardera parten hälften av skadan.

§■

Stöta fartyg samman så att skada

uppstår på det ena fartyget eller

ombordvarande gods eller personer

och är sammanstötningen orsakad

genom vållande på endera sidan,

skall den sidan ersätta skada och

förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats

genom vållande på båda sidor, skola

dessa taga del i skadans ersättande

efter förhållandet mellan de på ömse

sidor begångna felens beskaffenhet.

Giva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning, skall vardera

sidan ersätta hälften av skadan.

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För skada, som vid sammanstötningen

skett å person, vare de skyldiga

ansvariga en för båda och båda

för en, med rätt för den, som utgivit

mera än vad enligt bestämmelserna

här ovan å honom belöper, att uttaga

det överskjutande hos andra

parten under åtnjutande av den sjöpanträtt,

som tillkommer ersättningen;

i fråga om annan skada svare

de skyldiga endast var för sin del

av ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande

till sammanstötning skall rätten

taga i särskilt betraktande, huruvida

tiden medgav överläggning

eller icke.

221

Finnes sammanstötning hava timat

av våda, eller kan det ej utredas,

att den orsakats av vållande å

endera sidan, dragé vardera sidan

sin skada.

223 a §.

Lika med sammanstötning, varom

i denna lag sägs, skall anses där i

följd av fartygs manövrering eller

eljest skada av ett fartyg förorsakas

å annat fartyg eller därå varande

personer eller gods, utan att sammanstötning

emellan fartygen äger

rum.

223

Stöta fartyg samman med varandra,

åligger en var av befälhavarna att,

såvitt det kan ske utan allvarlig fara

för eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därå, ej mindre

lämna det andra fartyget, dess besättning

och passagerare all hjälp,

som är möjlig och behövlig för räddning

ur den genom sammanstötningen

uppkomna faran, än även för dettas

befälhavare uppgiva namnet d

sitt eget fartyg, dess hemort samt

den ort eller hamn, varifrån det

kommer, och den, dit det skall gå.

Vardera sidan svarar endast för

sin del av ersättningen. För skada

på person svara dock båda sidor solidariskt,

med rätt för den sida som

utgivit mera än vad som belöper på

den att uttaga det överskjutande hos

den andra sidan under åtnjutande

av den sjöpanträtt som tillkommer

ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande

till sammanstötning skall särskilt

beaktas om tiden medgav överläggning

eller icke.

§•

Har sammanstötning inträffat av

våda eller kan det ej utredas, att

den orsakats av vållande på endera

sidan, svarar vardera sidan för sin

skada.

222 §.

Bestämmelserna i denna lag om

sammanstötning mellan fartyg äga

tillämpning även när till följd av

fartygs manövrering eller på annat

sätt skada av ett fartyg orsakas på

annat fartyg eller personer eller gods

därpå, utan att fartygen stöta samman.

§•

Har fartyg stött samman med annat

fartyg, åligger det befälhavaren

att lämna det andra fartyget och de

ombordvarande där all behövlig och

möjlig hjälp för räddning ur den

genom sammanstötningen uppkomna

faran, såvitt det kan ske utan

allvarlig fara för det egna fartyget

och de ombordvarande. Han skall

därjämte för det andra fartygets befälhavare

uppgiva namnet på det

egna fartyget och dess hemort samt

den ort eller hamn, varifrån det

kommer och den dit det skall gå.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer

nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag

till gäldande av gemensamt haveri

eller av annan kostnad, som

skall fördelas efter enahanda grund

(136, 218 §§);

2. fordran på —-------

3. fordran d frakt, ersättning för

fraktförlust och annan skada i följd

av att gods uttages i lastningshamnen

eller under resan samt ersättning

för överliggetid eller ytterligare

uppehåll vid lastning eller lossning

och för uppehåll under resan.

Här upptagna

Sjöpanträtt upphöre, om talan

icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom

ett år från det bärgningsföretaget

slutförts;

2. för fordran d ersättning för

sammanstötning, för andra olyckshändelser

och för skada d person

— inom ett år från den dag, skadan

timade;

3. för fordran d ersättning på

grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement

lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter — inom ett

år från den dag, då avlämnande ägt

eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter,

som i 267 § 5 avses —

inom sex månader från det fordringen

tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum

samt 276 § 2 avsedda fordringar

— inom ett år från det fordringen

tillkom;

6. för alla övriga fordringar —

inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning.

/ 267 § 2 avsedda fordringar å

hyra eller annan gottgörelse på

grund av tjänsteavtal skola icke an
-

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer
1.

bärgarlön samt fordran på bidrag

till gemensamt haveri eller annan

kostnad, som skall fördelas efter

samma grund (136 och 216 §§);

--- lastägares räkning; och

3. fordran på frakt, ersättning för

fraktförlust och annan skada i följd

av att gods uttages i lastningshamnen

eller under resan samt ersättning

för överliggetid eller ytterligare

uppehåll vid lastning eller lossning

och för uppehåll under resan,

den äldre.

Sjöpanträtt upphör, om talan ej

väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom ett

år från det bärgningsföretaget slutförts;
2.

fordran på ersättning för sammanstötning

eller annan olyckshändelse

eller för skada på person, inom

ett år från den dag skadan inträffade;
3.

fordran på ersättning på grund

av att last eller resgods förkommit

eller skadats eller att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter, inom ett år från den dag

avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. fordran för lämnade förnödenheter,

som avses i 267 § 5, inom sex

månader från det fordringen tillkom;
5.

övriga i nyssnämnda lagrum

samt 276 § 2 avsedda fordringar,

inom ett år från det fordringen tillkom;
6.

alla övriga fordringar, inom ett

år efter det fordringen förföll till betalning.

Vid tillämpning av första stycket

6 anses i 267 § 2 avsedda fordringar

på lön eller annan gottgörelse på

283 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ses enligt stadgandet under 6 förfallna

till betalning, på den grund,

att borgenären äger fordra förskott

eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs,

kommit under dispaschörs behandling,

vare så ansett, som om den

blivit genom talan bevakad.

(Föreslagen lydelse)

grund av tjänsteavtal icke förfallna

till betalning på den grund att borgenären

äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran som avses i första

stycket kommit under dispaschörs

behandling, anses talan om fordringen

väckt.

284 8.

Nedanstående fordringar skola

upphöra, vare sig ansvarigheten för

dem är begränsad eller obegränsad,

om talan icke i laga ordning anhängiggöres:
1.

för fordran å bärgarlön — inom

två år från det bärgningsföretaget

slutförts samt, såvitt avser fordran

å andel i bärgarlön enligt 229 § 1

mom. andra stycket, inom ett år

från det vederbörande av redaren

erhållit underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning

och händelser, som omförmälas

i 223 a § — inom två år

från den dag, skadan timade, samt,

vad angår fordran å utbekommande

av belopp som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § tredje stycket

erlagt utöver vad å honom belöpt enligt

fördelning varom där sägs, inom

ett år efter det beloppet av honom

själv utgivits;

3. för fordran å ersättning på

grund av att last eller resgods bortkommit

eller skadats eller att i konossement

lämnats oriktiga eller

ofullständiga uppgifter — inom ett

år från den dag, då avlämnande ägt

eller bort äga rum;

4. för fordran å bidrag till gäldande

av gemensamt haveri eller av

kostnad, som skall fördelas efter

enahanda grund — inom ett år från

dispaschens dag.

Svarar i andra fall än ovan omförmälas

gäldenären för ersättning

eller för annan fordran med begränsning

av redareansvaret eller al
-

Nedanstående fordringar upphöra,

vare sig ansvarigheten för dem är

begränsad eller obegränsad, om talan

ej väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom två

år från det bärgningsföretaget slutförts;
2.

fordran på andel i bärgarlön

enligt 229 § 1 mom. andra stycket,

inom ett år från det vederbörande

av redaren erhållit underrättelse om

bärgarlönens och andelens storlek;

3. fordran på ersättning för sammanstötning,

inom två år från den

dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande av

belopp som någon enligt 220 § tredje

stycket erlagt utöver vad som rätteligen

belöper på honom, inom ett

år efter det beloppet utgivits av honom;
-

5. fordran på ersättning på grund

av att last eller resgods förkommit

eller skadats eller att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter, inom ett år från den dag

avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt

haveri eller annan kostnad,

som skall fördelas enligt samma

grund (136 och 216 §§), inom ett år

från dispaschens dag.

Svarar gäldenären i andra fall än

som avses i första stycket för ersättning

eller för annan fordran med begränsning

av redareansvaret eller

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

lenast med det inlastade godset, upphöre

fordringen, om talan icke i laga

ordning anhängiggöres, för fordran

d ersättning inom två år från den

dag, skadan timade, och för annan

fordran inom ett år efter det fordringen

förföll till betalning. Där borgenär

för fordringen äger tillika hålla

sig till redare, lastägare eller annan,

utan att begränsning av ansvarigheten

äger rum, vare sådan rätt

honom öppen inom tid, som i allmän

lag stadgas.

Har fordran, varom ovan sägs,

kommit under dispaschörs behandling,

vare så ansett, som om den blivit

genom talan bevakad.

35 §.

Ä alla segelfartyg, vilka äga en

dräktighet av femtio ton eller därutöver,

så ock å alla ångfartyg skall,

när de avgå till andra orter utom riket,

än de vid Östersjön belägna

samt orter i Danmark och Norge på

denna sidan om Skagens fyr och

Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å

ångfartyg skall dessutom såsom bihang

till skeppsdagboken, föras särskild

maskindagbok. Konungen äger

förordna, att skeppsdagbok skall i

den omfattning som prövas erforderlig,

föras jämväl i andra fall.

Dagboken, vilken upprättas efter

ett av Konungen fastställt formulär,

tillhandahålles av sjömanshuset i

avgångsorten.

(Föreslagen lydelse)

endast med inlastat gods, upphör

fordringen, om talan ej väckes i

laga ordning, i fråga om fordran på

ersättning inom två år från den dag

skadan inträffade och i fråga om annan

fordran inom ett år efter det

att fordringen förföll till betalning.

Äger borgenären för fordringen hålla

sig även till redare, lastägare eller

annan, utan att begränsning av ansvarigheten

äger rum, gäller sådan

rätt under samma tid som för fordran

i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller

andra stycket kommit under dispaschörs

behandling, anses talan om

fordringen väckt.

TOLFTE KAPITLET

Om dagböcker, sjöförklaring och

besiktning

Dagböcker

296 §.

På handelsfartyg med en bruttodräktighet

av minst tjugo registerton

skola, när fartyget är i drift, föras

skeppsdagbok och, om fartyget är

maskindrivet eller försett med hjälpmaskin,

maskindagbok. Detsamma

gäller i fråga om fiskefartyg med en

bruttodräktighet av minst åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger

medgiva undantag från skyldigheten

att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om

annan dagbok på vissa fartyg.

297 §.

Dagbok upprättas enligt formulär,

som fastställes av sjöfartsstyrelsen.

Med beaktande av fartygs art och

användning kunna olika formulär

fastställas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren

eller, under hans tillsyn, av

styrmannen. Maskindagboken föres,

under befälhavarens tillsyn, antingen

av maskinchefen eller, under

dennes tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna

i dagboken skola göras

efter tidsföljden, i hamn för varje

dygn och till sjöss för varje vakt;

vad under en vakt förekommer må

tills vidare upptecknas å en kladd,

men det antecknade skall före dygnets

utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning

och tydlighet; vad däri blivit infört

må icke utplånas, överstrykas eller

på annat sätt göras oläsligt, utan

bör i händelse oriktig anteckning

skett, rättelse införas å vederbörligt

ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna

uppgifter införas om allt, som under

resan förefaller och varom kännedom

kan vara till nytta för redare,

lastägare, försäkringsgivare eller annan,

vars rätt kan vara beroende av

resans utgång. Däri bör sålunda antecknas:
1)

när besättningen inträder i

tjänst och därifrån avgår samt bemanningen

vid avgång från hamn;

när proviant och vatten tagas ombord

samt vattenförrådets storlek

vid avgång från hamn; när lastning

eller lossning börjar och slutar, eller

arbetet avbrytes, samt huru mycket

för varje dag inlastas eller lossas;

när barlast intages, dennas beskaffenhet

och ungefärliga vikt samt huru

den är anbragt, ävensom de anordningar,

som vidtagits för att

hindra dess förskjutning; om och i

vilken utsträckning främmande arbetsbiträde

användes; fartygets

(Föreslagen lydelse)

Anteckningar i dagbok skola göras

i tidsföljd, i hamn för varje dygn

och till sjöss för varje vakt. Vad

som förekommer under en vakt får

tillsvidare antecknas i en kladd. Sådan

anteckning skall införas i dagbok

så snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok

skola föras med ordning och tydlighet.

Anteckning däri får ej utplånas,

överstrykas eller på annat

sätt göras oläslig. I händelse av

misskrivning skall rättelse göras

genom särskild anteckning.

298 §.

Fartygs dagböcker föras under befälhavarens

tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren,

skall den föras av den

främste av styrmännen. I skeppsdagboken

skola noggranna uppgifter införas

om vad som inträffar under

resa i den mån kännedom därom

kan vara till nytta för redare, lastägare,

försäkringsgivare eller annan

vars rätt kan vara beroende av resans

utgång.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1966

(Nuvarande lydelse)

djupgående för och akter samt fribord,

då det lämnar hamn, så ock

i allmänhet det skick, vari fartyg

och dess redskap befinnas; lastens

ungefärliga rymd eller vikt och förläggning

samt dess beskaffenhet

och tillstånd, ävensom, när däckslast

intages, dennas mängd samt

höjd och fördelning å däcken; huruvida

fartyget vid avgång från

hamn eller under resan har slagsida,

vilket i sådant fall skall i grader,

styrbord eller babord, tillika med anledningen,

antecknas minst en gång

dagligen; kompassernas justering

och därvid befunna deviation samt

utförda deviationsbestämningar; när

fartyget avgår från och ankommer

till eller förflyttas inom hamn, med

angivande av huruvida och i vilken

utsträckning främmande hjälp därvid

användes; vind och väderlek,

barometerstånd, strömsättning, kurser,

fart, segelföring och tillryggalagd

våglängd; lyktföring med angivna

tider; lödningar, pejlingar och

observationer samt de för varje dygn

gjorda ortsbestämningar, allt med

noggrant angivande av tid; den ortstid,

efter vilken tiden ombord under

dygnet räknas; när och var lots tages

ombord och lämnar fartyget;

när och på vilken plats å fartyget utkiksman

är tillsatt; huru ofta pumpning

äger rum, huru länge varje

gång därmed fortsättes och vilken

arbetsstyrka därvid användes samt

vilken vattenhöjd iakttages vid pumparna

ävensom i pikar, lastrum och

tankar; när kölrent göres; reparationer

och underhållsarbeten, utförligt

angivna; besiktningar; när övning

företages med bärgningsredskapen

och vari sådan övning består;

2) när skeppsråd hålles, de därvid

yttrade meningar och de beslut, befälhavaren

fattar; börande de, vilka

med befälhavaren deltagit i skeppsrådet,

med sin underskrift bestyrka

anteckningens riktighet;

3) när någon av besättningen eller

(Föreslagen lydelse)

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

någon för arbete eller såsom passagerare

ombordvarande insjuknar,

skadas eller dör, omständigheterna

därvid samt de åtgärder, som vidtagas

för beredande av vård åt den sjuke

eller skadade eller för begravning

av den avlidne och utredning av hans

kvarlåtenskap; när och av vilken anledning

någon vägras tillstånd att gå

i land, såvida han begär, att anteckning

därom skall göras; när befälhavaren

anlitar polismyndighet för

någons inställande i tjänsten samt

anledningen därtill; när någon rymmer

så ock befälhavarens åtgärd med

avseende å den rymdes kvarlämnade

tillhörigheter och innestående hyra;

när och av vilken anledning befälhavaren

låter taga i förvar, föra i land

eller kasta över bord varor eller annat,

som någon ombord olovligen

medtagit; när och av vilken anledning

befälhavaren finner nödvändigt

föreskriva nedsättning eller omväxling

i kosten; när från besättningens

sida framställning göres om förrättande

av syn för utrönande av

fartygets sjövärdighet, de anförda

skälen till framställningen samt befälhavarens

åtgärd med anledning av

densamma; eller när någon begår

brott eller gör sig skyldig till fel eller

försummelse i tjänsten, samt vad

vid förhör, som med anledning härav

hålles, förekommer;

4-) när ofall träffar fartyg eller

last, under angivande tillika av anledningen

till olyckan, därmed sammanhängande

omständigheter samt Maskindagboken föres av maskinden

åtgärd, som vidtages. chefen eller, efter dennes bestäm
I

maskindagboken skall uppgivas mande, av den främste av det övriförrådet

vid fartygets avgång från ga maskinbefälet. I maskindagboken

hamn av kol och övriga för maski- skall uppgivas förrådet vid fartygets

nens drift nödiga ämnen, förbruk- avgång från hamn av de för maskiningen

för varje dygn av samtliga neriets drift erforderliga förnödendessa

ämnen samt eljest allt, som rör heterna, förbrukningen därav för

maskinens gång och skötsel. Anteck- varje dygn samt allt annat av vikt

ningar skola där särskilt göras om som rör maskineriets gång och skötmaskinens

slagantal per minut, om sel. Vid angivande av tid skall följas

länsrörs och ventilers beskaffenhet, samma ortstid som i skeppsdagboom

tankars fyllning och länsning, ken.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

hungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om pumpning med maskinpumpar

av fartyget, dess pikar, lastrum, tankar

och övriga rum, om maskinmanöver

och tiden härför; när ofall

träffar maskineri eller annan ledning

än styrledning, omständigheterna

därvid samt den åtgärd, som med

anledning därav vidtages; när kölrent

göres inom maskin- och pannrum;

besiktningar å maskineri jämte

beskrivning av underhålls- och reparationsarbeten.

Vid angivande av tid i maskindagboken

skall följas samma ortstid,

som användes i skeppsdagboken.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskriven

eller av annan anledning icke

användbar, åligge befälhavaren att,

om fartyget befinner sig i svensk

hamn, anmäla sig hos ombudsmannen

vid därvarande eller närmaste

sjömanshus till erhållande av ny

dagbok; är fartyget å utrikes ort,

skall befälhavaren i överensstämmelse

med det fastställda formuläret

upprätta ny dagbok och vid fartygets

ankomst till hamn, där svensk

konsul finnes, för denne förete dagboken,

vilken skall av konsuln genomdragas

och förses med ämbetssigill

jämte intyg om sidornas antal.

När ny dagbok sålunda utfärdas

eller för konsul uppvisas, skall befälhavaren

tillika förete den förra dagboken;

och meddele vederbörande

sjömanshusombudsman eller konsul,

omedelbart efter den däri sist införda

uppgift, intyg därom att dagboken

blivit uppvisad och att ny sådan

blivit för fartyget utfärdad. Kan

befälhavaren icke förete den förra

dagboken, skall anledningen uppgivas

och anteckning därom ske i den

nya dagboken.

39 §.

Ej må någon, vars rätt är därav

beroende, förvägras att om dagboks

299 §.

Ytterligare föreskrifter om förande

av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

300 §.

Dagbok förd på svenskt fartyg eller

på danskt, finskt eller norskt far
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

innehåll undfå nödig kännedom och

att därav taga skriftligt utdrag. Dagbok

skall av redaren förvaras minst

två år efter dess avslutning och, i

händelse med anledning av däri antecknad

resa tvist inom nämnda tid

anhängiggforts, till dess den tvist

blivit genom lagakraftägande dom

avgjord.

317 §.

Har sjöolycka av större omfattning

eller av svårare art inträffat, såsom

när fartyg förolyckats eller av besättningen

övergivits i sjön, eller förlust

av människoliv eller avsevärd skada

uppstått därigenom, att fartyget

råkat på grund eller stött tillsammans

med annat fartyg eller annat

föremål, eller när fartyget sprungit

läck i sjön, så att bärgningshjälp

måst anlitas eller det sökt nödhamn,

eller explosion eller eldsvåda av någon

betydenhet ägt rum ombord, eller

lasten eller barlasten förskjutit

sig, eller av last större mängd, som,

då fråga är om däckslast, beräknas

till minst tjugu procent av densamma,

spolats eller kastats över bord;

eller har olyckshändelse träffat någon

av besättningen eller någon för

arbete eller såsom passagerare om
-

(Föreslagen lydelse)

tyg, som befinner sig i svensk hamn,

skall hållas tillgänglig för var och en

som vill taga del av dess innehåll i

den mån hans rätt är beroende därav.

I fråga om anteckning som äger

samband med sammanstötning med

annat fartyg, till vars dagbok motsvarande

tillgång icke finnes, gäller

detta dock icke förrän sjöförklaring

eller undersökning enligt 314 § hålles

offentligt eller talan väckts på

grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren

minst tre år efter dess avslutning.

Väckes inom nämnda tid talan i anledning

av händelse varom anteckning

gjorts i dagboken, skall boken

förvaras till dess målet avgjorts genom

lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra

styckena gälla även i fråga om kladd

till dagbok samt på teknisk väg

gjord uppteckning rörande fartygs

navigering och gången av dess maskineri.

S jöförklaring

301 §.

Sjöförklaring skall äga rum för

svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg
1.

när någon, medan fartyget var

på väg, i samband med fartygets drift

har eller kan antagas hava avlidit

eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med

fartygets drift någon ombordanställd

eller annan som medföljer fartyget

har eller kan antagas hava avlidit eller

erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord

begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller

kan antagas hava inträffat ombord;
5.

när fartyget stött samman med

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller

övergivits i sjön;

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

bordvarande person, så att döden eller

svårare kroppsskada därav följt,

eller har någon av besättningen begått

självmord, eller har ombord yppats

ett flertal fall av smittosam

sjukdom eller något fall av skörbjugg,

beri-beri eller förgiftning, åligge

det rätten att i sammanhang med

sjöförklaringens upptagande verkställa

sjöförhör, varvid rätten skall

söka åstadkomma fullständig utredning

angående orsakerna till olyckan.

Särskilt bör därvid undersökas,

huruvida olyckan härlett sig av:

1) fel hos fartyget, dess utrustning

eller bemanning;

2) orsaker, härrörande från lastningen,

såsom att fartyget varit överlastat,

eller att lasten varit av farlig

beskaffenhet, eller att den varit felaktigt

fördelad eller stuvad eller icke

behörigen försedd, eller att barlasten

varit otillräcklig, otjänlig eller

icke behörigen försedd;

3) förseelse eller försummelse av

befälhavaren eller redaren eller någon

av besättningen å fartyget eller

annan, som med fartyget haft befattning,

eller av befälhavaren eller någon

av besättningen å annat fartyg;

4) förseelse av lots eller vägvisare,

bristfällighet i sjökort eller å fyrar,

sjömärken eller andra inrättningar

till sjöfartens säkerhet eller förseelse

eller försummelse av den, åt vilken

dylika inrättningars skötsel och

vård är anförtrodd.

Kan ej genom förhör inför rätten

vinnas fullständig utredning i saken,

må rätten förordna om syn å fartyget

och vad därtill hörer i den utsträckning,

som prövas erforderlig,

så ock föranstalta om utredning genom

polismyndighet. Rätten äge

jämväl med föreläggande av vite förordna.

att handlingar och föremål,

vilka kunna tjäna till upplysning vid

sjöförhöret, skola företes. 1 övrigt

skidl vad i 316 § är stadgat äga tilllämpning

även beträffande sjöförhör.

(Föreslagen lydelse)

7. när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har

eller kan antagas hava uppkommit

antingen på fartyget eller, medan

fartyget var på väg, på egendom

utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning

av någon betydenhet inträffat

i lasten.

Bestämmelser om undantag härifrån

i vissa fall meddelas i 308 §

andra stycket samt i 312 och 314 §§.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare äga rum

för svenskt fartyg, när i anledning

av händelse som har eller kan antagas

hava inträffat i samband med

fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar

därom eller befälhavaren eller

redaren finner det påkallat. Detsamma

gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare

i annat fall än som

avses i 308 § andra stycket eller i

314 § begär det för att vinna upplysning

om orsaken till skada av någon

betydenhet på godset, vilken har

eller kan antagas hava uppkommit i

samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsstyrelsen, att

sjöförklaring skall äga rum, skall

underrättelse därom tillställas befälhavaren

eller redaren. Hos endera

av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares

begäran om sjöförklaring

göras.

303 §.

Genom sjöförklaring skola händelsen

och dess orsaker såvitt möjligt

klarläggas. Samtliga förhållanden,

som kunna antagas hava medverkat

till händelsen eller vara av betydelse

frän sjöf artssäkerhetens synpunkt,

skola utredas.

Utredning sker genom förhör med

fartygets befälhavare samt de medlemmar

av besättningen och andra

personer som antagas kunna lämna

upplysning i saken. Handlingar eller

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att

någon, som kunnat göra anmälan om

olyckan, blivit räddad, eller har eljest

sjöförhör med anledning av sådan

olyckshändelse, som i 317 § omförmäles,

uteblivit, äge sjöfartsstyrelsen

förordna om sjöförhörs anställande

å ort, där sådant lämpligen

kan företagas. I fråga om sådant

förhör lände i tillämpliga delar till

efterrättelse vad i 315, 316, 317 och

319 §§ stadgas.

(Föreslagen lydelse)

föremål, vilka antagas kunna tjäna

till upplysning, skola granskas. I

den mån det kan antagas främja utredningen

skall syn hållas på fartyget

eller den plats där händelsen inträffat.

304- §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring

äga rum i den hamn där händelsen

inträffat eller, om händelsen

inträffat till sjöss, i den första hamn

till vilken fartyget eller befälhavaren

därefter anländer. Med sjöförklaring

får anstå tills fartyget anlöper annan

hamn, om avsevärd besparing i kostnader

för fartyget eller annan väsentlig

fördel kan vinnas därigenom

utan att syftet med sjöförklaringen

åsidosättes. Om sådant anstånd och

anledningen därtill skall befälhavaren

eller redaren genast skriftligen

underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i

hamn som angivits i första stycket

kan sjöförklaringen hållas även i annan

ort, om särskilda skäl föranleda

det.

Sjöförklaring med anledning av

att fartyg försvunnit eller befälhavaren

och envar som kunnat träda i

hans ställe omkommit äger rum i

den ort sjöfartsstyrelsen bestämmer.

305 §.

Sjöklaring inom riket hålles

av den allmänna underrätten för

Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar,

Malmö, Göteborg eller Karl
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

314 § 1 och 3 mom.

1 mom. När sjöförklaring av rätten

upptages eller sjöförhör, varom

i 317 och 320 §§ sägs, verkställes,

skola, utom en lagfaren domare såsom

ordförande, två i sjöväsendet

kunniga och erfarna män hava säte

och stämma i rätten.

De särskilda ledamöterna, av vilka

åtminstone den ene bör hava utövat

tjänst såsom befälhavare å handelsfartyg,

skola före utgången av varje

år, med tjänstgöringsskyldighet för

det följande, utses av rådstuvurätten.

Å särskilda ledamöter skall därförinnan

förslag, upptagande minst

fem personer, upprättas av handelsoch

sjöfartsnämnden i staden, eller,

där sådan nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige;

dock vare rätten ej bunden

av förslaget. För att i de sålunda

utseddas ställe, vid inträffat förfall,

tjänstgöra skola två suppleanter utses;

uppstår hinder jämväl för dem,

äge ordföranden för varje särskilt

fall tillkalla andra.

Finner rätten, att i särskilt fall,

med avseende på de däruti förekommande

omständigheter, biträde av

person med särskild fackkunskap är

erforderligt, äge rätten tillkalla sådan

att såsom ytterligare ledamot inträda

i rätten.

Ersättning till särskild ledamot

gäldas av statsverket enligt bestämmelser,

som meddelas av Konungen.

3 mom. Särskild ledamot, som avses

i 1 eller 2 mom., skall vara svensk

medborgare och hava fyllt tjugufem

år; ej må den vara ledamot, som är

omyndig eller i konkurstillstånd.

Har tid, för vilken sådan ledamot

(Föreslagen lydelse)

stad. Behörig är den domstol som

är närmast den hamn eller ort där

sjöförklaring skall äga rum enligt

304 §.

Om annat ej följer av denna lag,

gäller beträffande sjöförklaring inför

domstol lagen om handläggning

av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring

skall rätten bestå av en lagfaren

domare såsom ordförande samt

två personer som äro kunniga och

erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en

av de senare bär hava grundlig erfarenhet

från tjänst som fartygs- eller

maskinbefäl på handelsfartyg och

nyligen hava utövat sådan tjänst.

Rätten utser för varje sjöförklaring

de särskilda ledamöterna från en förteckning,

som sjöfartsstyrelsen årligen

upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt.

Förteckningen

skall upptaga minst tjugo personer.

Om biträde av person med särskild

sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt,

äger rätten tillkalla sådan

person att inträda såsom ytterligare

ledamot i rätten, även om han ej är

upptagen i förteckningen. Särskild

ledamot skall vara svensk medborgare

och hava fyllt tjugofem år. Den

som är omyndig eller i konkurstillstånd

får ej vara ledamot. Särskild

ledamot äger uppbära ersättning av

allmänna medel enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

utsetts, gått till ända, vare han dock

skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling

av mål, i vars handläggning

han förut deltagit.

319 § första stycket.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör

skall utom riket anställas av vederbörande

konsul, därest sjöförklaring

inför honom avgives, i sammanhang

med dess upptagande, och eljest så

snart han genom den i 40 § omförmälda

rapport, dagboken, eller annorledes

erhållit kännedom om olyckan.

Till sjöförhöret inkalle konsuln

befälhavaren, med åläggande för honom

att medhava dagboken ävensom

de personer, vilka antagas kunna

giva upplysning angående olyckan.

Där det lämpligen kan ske, böra

vid förhöret biträda två av konsuln

tillkallade, i sjöväsendet kunniga,

helst svenska män, mot vilka ej

förekommer jäv, som gäller mot domare.

(Föreslagen lydelse)

I Danmark, Finland och Norge

hålles sjöförklaring för svenskt fartyg

av domstol som år behörig enligt

landets lag.

1 övrigt hålles sjöförklaring utom

riket av svensk konsul, som enligt

bemyndigande av ministern för utrikes

ärendena äger utföra sådan

förrättning. Om det lämpligen kan

ske, skola vid sjöförklaringen biträda

två av konsuln tillkallade, i

sjöväsendet kunniga personer, helst

svenska, danska, finska eller norska

medborgare, mot vilka ej förekommer

jäv som gäller mot domare. Är

i visst fall biträde av person med

särskild sakkunskap ändamålsenligt,

äger konsuln tillkalla även sådan

person. I ort, där behörig svensk

konsul ej finnes, hålles sjöförklaring

av behörig dansk, finsk eller

norsk konsul.

I fråga om sjöförklaring inför konsul

gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

om sjöförklaring vid domstol.

Konsul äger dock ej upptaga

ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande.

306 §.

När sjöförklaring skall äga rum,

skall fartygets befälhavare snarast

möjligt göra anmälan därom hos den

domstol som skall hålla sjöförklaringen.

Göres ej anmälan av befälhavaren,

svarar redaren för att anmälan

göres. Detsamma gäller när

redaren mottagit underrättelse eller

begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig

med uppgift på hela besättningen

och på de personer, bland besättningen

eller i övrigt, vilka antagas kunna

lämna upplysning i saken samt,

såvitt det kan ske, på sakägarna och

deras ombud. Den skall vara åtföljd

av ett exemplar av rapport enliqt

70 §.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr tio år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Göres anmälningen efter förordnande

eller begäran enligt 302 §,

skall den även innehålla uppgift därom.

315 §.

När anmälan till sjöförklarings

avgivande skett på sätt i iO § är stadgat,

sammanträde rätten, så snart

ske kan, till sjöförklaringens upptagande.

Till sammanträdet inkalie

ordföranden befälhavaren, med förständigande

att medhava alla de personer,

som antagas kunna lämna

upplysning i saken, ävensom att förete

dagboken i huvudskrift, där den

finnes i behåll. Ordföranden äge

jämväl till sammanträdet särskilt

inkalla vissa personer av besättningen

ävensom andra, som antagas kunna

lämna upplysning i saken, samt

underrätte, senast dagen förut, genom

kungörelse i en i orten utkommande

tidning och, där så ske kan,

genom särskilt meddelande de personer,

vilka saken kan angå, eller

deras ombud om tiden för sammanträdet

ävensom var och när den

om händelsen ingivna anmälan med

därtill hörande handlingar finnes

tillgänglig. Är saken av beskaffenhet

att påkalla sjöförhör, underrätte

ordföranden ofördröjligen vederbörande

åklagare samt, där så erfordras

medelst telegram, sjöfartsstyrelsen

om tiden för sammanträdet.

De särskilda ledamöterna skola

om inkommen anmälan till sjöförklarings

avgivande underrättas så

snart ske kan, och åligge det dem

att taga del av anmälan bilagda

handlingarna samt att för rättens

ordförande före sammanträdet

skriftligen angiva de förhållanden,

om vilka från sjöteknisk synpunkt

med avseende å olyckans art upplysningar

påkallas.

307 §.

När anmälan gjorts skall rätten

utsätta sammanträde för sjöförklaring

att äga rum så snart det kan

ske. Om det är ändamålsenligt, skall

sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten

på lämpligt sätt fartygets befälhavare

och de övriga personer som skola

höras. Medlemmar av besättningen

kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att

till sammanträdet medföra fartygets

dagböcker och kladdar till dem, såvitt

de finnas i behåll. Befälhavaren

eller annan kan föreläggas att vid

sammanträdet förete andra handlingar

eller föremål, som antagas

kunna tjäna till upplysning i saken.

Föreläggande kan meddelas vid

vite.

I den mån det kan ske skola sakägarna

genom särskilda meddelanden

underrättas om tid och plats för

sammanträdet samt var och när anmälningen

om sjöförklaring med

därtill hörande handlingar finnes

tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall

alltid underrättas om tid och plats

för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen

händelse, som angår säkerheten

på fartyg, skall även fariygsinspektören

underrättas.

De särskilda ledamöterna skola taga

del av anmälningshandlingarna.

Om tiden medgiver det, skola de

för ordföranden före sammanträdet

skriftligen angiva de förhållanden

om vilka de finna upplysning vara

påkallad från nautisk, teknisk eller

annan synpunkt.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

308 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning

med annat fartyg, kan rätten

låta anstå med sjöförklaringen, om

denna därigenom kan äga rum

samtidigt med sjöförklaring eller

motsvarande utredning för det

andra fartyget. Sådant anstånd

får ej beviljas för längre tid än som

är oundgängligen nödvändigt. Vinnes

icke samtidighet, skall den sjöförklaring

som äger rum först helt

eller delvis hållas inom stängda dörrar,

om befälhavaren eller redaren

begär det och synnerliga skäl ej tala

däremot. Vid sjöförklaring inom

stängda dörrar får annan enskild

sakägare än redaren ej närvara utan

redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med

utländskt fartyg, för vilket varken

sjöförklaring eller motsvarande utredning

äger rum, får sjöförklaring

underlåtas, om sjöfartsstyrelsen ej

bestämmer annat. Hålles sjöförklaring,

äga bestämmelserna i första

stycket om handläggning inom

stängda dörrar motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om inskränkning

i rätten att utbekomma

allmänna handlingar rörande sammanstötning

mellan fartyg meddelas

i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

309 §.

Vid sjöförklarings början skola

fartygets dagböcker och kladdar till

dem jämföras med varandra och

med det vid anmälningen fogade

exemplaret av rapporten enligt 70 §.

Av dem som skola höras äger endast

den som tagit befattning med

dagboksföringen närvara vid genomgången,

om ej särskilda skäl föranleda

annat.

Annat skriftligt utredningsmate
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande

skola först befälhavaren och därefter

de till upplysning i saken inkallade

eller eljest för sådant ändamål

närvarande personer var för sig avgiva

en såvitt möjligt sammanhängande

berättelse angående händelsen;

där någons berättelse är ofullständig,

otydlig eller obestämd, bör rätten

genom lämpliga frågor söka erhålla

säker upplysning om vad han

verkligen erfarit angående händelsen.

De särskilda ledamöterna böra

under sammanträdet lämna nödiga

upplysningar för sakens bedömande

ur sjöteknisk synpunkt och må till

personer, som höras, framställa frågor

angående sådant, som kan bidraga

till utredning i ärendet. Sedan

samtliga berättelser avgivits, böra,

där ej laga hinder finnes möta eller

rätten eljest med avseende å sakens

omständigheter finner edgång ej

böra äga rum, de till upplysning i

saken inkallade eller eljest för sådant

ändamål närvarande personer

sina berättelser, sedan de blivit ur

protokollet upplästa, med vittnesed

bekräfta.

Till sammanträdet särskilt inkallade

personer, som icke tillhöra besättningen,

njute ersättning av allmänna

medel efter ty om ersättning

till vittne är stadgat.

Beträffande förhör som i första

stycket sägs, gälle i övrigt vad i rättegångsbalken

är stadgat om vittne.

(Föreslagen lydelse)

rial framlägges och syn företages när

det är lämpligt.

310 §.

Befälhavaren och övriga personer

som kallats skola höras var för sig.

Ingen av dem äger närvara vid förhör

med annan utan att särskilda

skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rättens

tillstånd kan förhör hållas av

företrädare för sjöfartsstyrelsen eller

av sakägare. Var och en som

hörts skall bekräfta sin berättelse

med ed eller försäkran, om ej laga

hinder möter eller rätten i övrigt

med hänsyn till omständigheterna

finner, att ed eller försäkran ej bör

avläggas. Rätten skall före förhöret

erinra den som skall höras om hans

skyldighet att avlägga ed eller försäkran

och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har

denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar

och försäkrar inför Gud den allsmäktige

och vid hans heliga ord att

jag har sagt hela sanningen och intet

förtigit, tillagt eller förändrat.-»

Försäkran har denna lydelse: »Jag

N. N. bekräftar och försäkrar på heder

och samvete att jag har sagt

hela sanningen och intet förtigit, tilllagt

eller förändrat.»

Annan än befälhavaren eller medlem

av besättningen äger för sin inställelse

till förhör vid rätten erhålla

ersättning av allmänna medel i

enlighet med bestämmelserna om ersättning

till vittne. Ersättningen

skall stanna på statsverket. I fråga

om ersättning för inställelse till förhör

inför konsul meddelas bestämmelser

av Konungen.

321 §.

Sedan sjöförhör avslutats, skall

rätten eller konsuln, som det förrättat,

ofördröjligen insända protokoll

över sjöförhöret till sjöfartsstyrelscn.

Har fartyget förolyckats, eller

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan eljest dagboken från fartyget

undvaras, skall denna jämte protokollet

insändas men eljest en fullständig

avskrift av dagboken i de

delar, som angå sjöförhöret. Är å

utländsk ort sjöförhör verkställt av

vederbörlig myndighet, åligge konsuln

att till sjöfartsstyrelsen insända

avskrift av det vid sjöförhöret

förda protokoll.

Finnes förhör i något avseende

ofullständigt, äge sjöfartsstyrelsen

förordna om nytt förhörs anställande

å ort, där sådant lämpligen kan

äga rum.

319 § andra stycket.

Har i här omförmälda fall förhör

angående den inträffade olyckan hållits

av därtill behörig utländsk myndighet,

vare sjöförhör inför konsul

ej av nöden, såvida genom det hållna

förhöret åstadkommits sådan utredning,

som i 317 § avses.

311 §.

Är utredning som vunnits genom

sjöförklaring ofullständig i något avseende,

kan sjöfartsstyrelsen förordna,

att den skall fullständigas vid

ny sjöförklaring och därvid bestämma

i vilken ort den nya sjöförklaringen

skall äga rum. För sådant

fall äga bestämmelserna i 302 § andra

stycket och 306 § motsvarande

tillämpning.

312 §.

Om tillfredsställande utredning

angående händelse som avses i 301 §

är eller kan väntas bliva tillgänglig

i annan ordning, kan sjöfartsstyrelsen

medgiva, att sjöförklaring enligt

nämnda lagrum underlåtes eller

att den uppskjutes i avbidan på sådan

utredning.

313 §.

För fartyg hemmahörande i Danmark,

Finland eller Norge skall rätten

hålla sjöförklaring när befälhavaren

eller redaren eller behörig

myndighet i fartygets hemland finner

det påkallat. För annat utländskt

fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring,

om skäl äro därtill.

Om utredning av händelse som inträffat

i samband med utländskt fartygs

drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens

synpunkt och fartyget

befinner sig i svensk hamn, kan sjöfartsstyrelsen

förordna, att sjöförklaring

skall äga rum.

Finner myndighet som angives i

första stycket sjöförklaring påkallad

eller förordnar sjöfartsstyrelsen

att sjöförklaring skall äga rum, skall

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

underrättelse därom tillställas befälhavaren

eller redaren. Sjöförklaring

hålles på anmälan enligt 306 §

av endera av dem.

314 §.

Har händelse som avses i 301 §

medfört stora förluster i liv eller

egendom eller kan utredningen av

annan anledning väntas bliva synnerligen

omfattande eller av invecklad

beskaffenhet, äger Konungen

förordna, att händelsen och dess orsaker

skola utredas av en särskild

undersökningskommission, bestående

av personer med juridisk, nautisk

och teknisk sakkunskap. Har undersökningskommission

förordnats, behöver

sjöförklaring ej äga rum.

I den mån det kan ske skall kommissionen

underrätta sakägarna

samt bereda dem tillfälle att närvara

vid utredningen och på annat sätt

bevaka sin rätt i överensstämmelse

med vad som gäller vid sjöförklaring.

Kommissionen kan hos underrätt,

som enligt 305 § är behörig att hålla

sjöförklaring, göra framställning

om att vittne eller sakkunnig

höres eller att föreläggande meddelas

någon att som bevis tillhandahålla

skriftlig handling eller föremål.

Rätten skall anställa förhör eller

meddela föreläggande, om laga hinder

ej möter. Om sådan åtgärd gälla

i tillämpliga delar bestämmelserna

om sjöförklaring och om bevisupptagning

i rättegång utom huvudförhandling.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen

av bestämmelserna i detta kapitel

om sjöförklaring och om utredning

av särskild undersökningskommission

meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

av sjöfartsstyrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

332 §.

De besiktningsmän, som enligt

denna lag böra av rådhusrätt förordnas,

skola vara tre. I de städer, där

handels- och sjöf artsnämnd finnes,

åligge rådhusrätten att för varje år

från nämnden infordra uppgift å

personer, som till sådant uppdrags

fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besiktning, äge

part därom anmoda den eller dem,

för vilka han har förtroende; åliggande

det rådhusrätten i de städer,

där handels- och sjöfartsnämnd finnes,

att efter förslag av nämnden,

för varje år utse lämpligt antal personer,

vilka hava att med dylik besiktnings

verkställande gå parter till

handa, ävensom kungöra förteckning

å de sålunda utsedde.

Besiktning

316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt

skall finnas förteckning över

personer, som äro skickade att utföra

uppdrag att besiktiga fartyg eller

last. Förteckningen upprättas årligen

av sjöf artsstyrelsen och hålles

tillgänglig hos de underrätter som

sjöf artsstyr elsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga om fartyg efter inträffad

skada bär anses vara iståndsättligt

eller icke, skall yttrande därom

avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på

ansökan av fartygets ägare, redare

eller befälhavare. Inom riket förordnar

rätten i den ort där besiktningen

skall äga rum till besiktningsmän

personer som äro upptagna på förteckning

enligt 316 §. Utom riket förordnas

besiktningsmän av myndighet,

som är behörig enligt lag eller

sed i besiktningsorten, eller också

av svensk konsul eller, där sådan ej

finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

Vid besiktning inom riket skola

besiktningsmännen avfordra befälhavaren

fartygets nationalitetshandling.

Förklaras fartyget icke vara

iståndsättligt, skola de ofördröjligen

till sjöfartsstyrelsen insända nationalitetshandlingen,

avskrift av

yttrandet och bevis att de äro behö
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 ar 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

il §■

Har fartyget genom inträffad

olyckshändelse under resa lidit skada,

som föranleder betydligare reparation

eller längre uppehåll, åligge

befälhavaren att anordna besiktning

av fartyget. Besiktningsmännen skola

ej mindre uppskatta den genom

olyckshändelsen uppkomna skada

och värdet av fartyget i skadat

skick, än även avgiva yttrande angående

de åtgärder, som för skadans

botande böra vidtagas, samt beräkna

därför nödig kostnad. Verkställes

reparation, bär, sedan denna avslutats,

genom ny besiktning utrönas,

huruvida fartyget är i det skick, att

den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare

skada genom sjöolycka, hårt

väder eller dylikt, eller förekommer

anledning att lasten är i sådant tillstånd,

att särskild åtgärd för dess

bevarande erfordras, eller är på

grund av skada å fartyget lossning

nödvändig, skall befälhavaren anordna

besiktning av lasten. Finnes lasten

vara skadad, skola besiktningsmännen

utlåta sig angående den orsak,

som kan antagas hava vållat

skadan, samt föreslå de åtgärder,

som böra vidtagas.

Besiktningsmän förordnas, om

fartyget finnes i stad med rådhusrätt,

av den rådhusrätten och eljest

av närmaste rådhusrätt. Utom

riket skall befälhavaren begära förordnande

för besiktningsmän hos

den myndighet, som enligt lag eller

sed å den ort där besiktningen skall

äga rum, är behörig, eller ock hos

svensk konsul; finnes fartyget å ort,

där enligt gällande sed besiktningsmän

icke av offentlig myndighet förordnas,

inhämtc befälhavaren yttrande

av sakkunnige män.

rigen förordnade. När besiktning

äger rum utom riket skall konsul,

såvitt det kan ske, i tillämpliga delar

iaktttaga vad som nu sagts.

318 §.

Har skada drabbat fartyg eller

gods i gemensamt haveri, äger envar

som haveriet rör låta en eller flera

besiktningsmän utreda och värdera

skadan. Detsamma gäller i fråga

om skada i enskilt haveri, när

utredning om skadan fordras för bestämmande

av bidragsvärde för fartyg

eller gods.

Besiktningsmän utses av den som

haveriet rör eller förordnas på hans

ansökan av myndighet som angives

i 317 §.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslaqen ludelse)

42 §. 319 §''

Förekommer anledning att gods

under resa tagit skada, bär befälhavaren,

förrän godset till lastemottagaren

utlämnas, låta genom tillkallade

besiktningsmän, som i 332 §

andra stycket sägs, besiktiga godset;

kan fråga uppstå därom att skadan

må hava vållats genom felaktighet

vid stuvning, garnering eller skalkning

av luckorna eller genom annat

dylikt fel, bör befälhavaren tillkalla

besiktningsmän att närvara redan

vid luckornas öppnande och godsets

undersökning.

TOLFTE KAPITLET

Ansvarsbestämmelser

292 § 2 mom.

Åsidosätter befälhavare de skyldigheter,

som enligt 26 § åligga honom,

och är ej sådant fall för handen,

som avses i 1 mom., dömes till

dagsböter. Hava flera medverkat till

sådan gärning, skall gälla vad som

är stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

att fel eller brist förelegat i hänseende

som avses i 5a § underlåtit att,

såvitt det stått i hans makt, föranstalta

om felets eller bristens avhjälpande.

Vill fartygs ägare eller redare eller

någon, som i redarens ställe har

befattning med fartyget, eller befälhavaren

anordna annan besiktning

av fartyg eller gods än som avses i

317 eller 318 § och utser han ej själv

besiktningsmän, skall myndighet

som angives i 317 § på hans ansökan

för ordna en eller flera besiktningsmän.

Detsamma gäller, om

lastägare eller lastförsäkringsgivare

vill låta besiktiga lasten i annat fall

än som avses i 318 §.

320 §.

Besiktningsman får icke vägras

tillträde till fartyget och lasten för

att utföra besiktningen utom när sådant

tillträde skulle föranleda oskälig

kostnad för fartyget eller annan

väsentlig olägenhet.

TRETTONDE KAPITLET

Ansvarsbestämmelser

323 §.

Försummar befälhavare att enligt

58 § första och andra styckena tillse

att fartyget är i behörigt skick, dömes

till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Till samma straff dömes redare,

om han försummar att avhjälpa fel

eller brist i fartygets behöriga skick

varom han ägt eller bort äga vetskap.

Underlåter redare att, såvitt det

är honom möjligt, hindra fartyget

att gå till sjöss, när förestående resa

på grund av fel eller brist i fartygets

behöriga skick kan bliva förenad

med allvarlig fara för de ombord va
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Kanal. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

292 § (utom 2 mom.).

1 mom. Har befälhavare, utan att

nödtvång därtill föranlett, gått till

sjöss med fartyg, som haft sådana

brister till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat

eller så hårt eller olämpligt

lastat eller så olämpligt barlastat,

att han bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för

de ombordvarande, dömes till dagsböter

eller fängelse i högst två år.

Hava flera medverkat till sådan gärning,

skall gälla vad som är stadgat

i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,

dömes redare eller annan, som

i redares ställe haft befattning med

fartyget, om han med vetskap om

sådana brister eller fel som där

nämnts underlåtit att, såvitt det stått

i hans makt, hindra fartyget att gå

till sjöss.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit

att iakttaga något av vad som

åligger honom enligt 32 §, dömes

till dagsböter.

4 mom. Till straff enligt denna

paragraf må ej dömas, om för gärningen

är stadgat svårare straff i

brottsbalken.

293 §.

År befälhavare genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten, på annat

sätt än som avses i 292 § 1 mom.,

vållande till sjöolycka, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst ett

år, om ej för gärningen är stadgat

svårare straff i brottsbalken.

(Föreslagen lydelse)

rande, dömes till böter eller fängelse

i högst två år.

324 §.

Brister den som på fartyg fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten

till sjöss i gott sjömanskap

till förekommande av sjöolycka, dömes

till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse

i högst två år.

325 §.

Är den som på fartyg fullgör uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten

till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga

drycker eller annat berusningsmedel,

att det maste antagas,

att han icke på betryggande sätt

kan utföra vad som därvid åligger

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

honom, dömes till böter eller fängelse

i högst ett år.

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är i fara, utan att iakttaga vad

som stadgas i 43 § eller vad som eljest

åligger honom såsom god sjöman,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

294 §.

Har sammanstötning eller händelse,

som sägs i 223 a §, timat och uraktlåter

befälhavaren något av vad

som enligt 223 § åligger honom att

iakttaga i sådant fall, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst två

år.

Uraktlåter befälhavare något av

vad som åligger honom enligt 34 a §

första stycket eller 34 b §, dömes till

dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

286 §.

Har befälhavare icke ombord å

fartyget ett exemplar av denna lag,

dömes till böter, högst femhundra

kronor.

288 § andra stycket.

Försummar befälhavare att, efter

vad som stadgas i 40 §, avgiva rapport

eller anmäla sig för sjöförklaring,

dömes till dagsböter.

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver fartyget, dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Försummar befälhavare vad som

åligger honom enligt 62 § första

stycket eller i övrigt såsom god sjöman

när fartyget är i fara, dömes

till böter eller fängelse i högst två

år.

327 §.

Försummar befälhavare vad som

åligger honom enligt 62 § andra

stycket när annan är i sjönöd eller

när fara hotar sjötrafiken eller enligt

223 § när fartyget stött samman

med annat fartyg, dömes till böter

eller fängelse i högst två år.

328 §.

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt

58 § tredje stycket underrätta redaren

om fel eller brist i fartygets behöriga

skick,

2. om han försummar att enligt

60 § andra stycket på fartyget medföra

skeppshandlingar eller ett exemplar

av denna lag,

3. om han försummar att avgiva

rapport enligt 70 § eller uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnar oriktig

eller vilseledande uppgift i sådan

rapport,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

288 § första stycket.

För vägran att i fall, som avses i

6 §, till besiktningsmän överlämna

fartygs nationalitetshandling eller

hemortsbevis dömes befälhavaren

till dagsböter.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att i sådant fall, som avses i

34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare

eller sjöman, hans aska eller

efterlämnade effekter, dömes till

dagsböter.

287 §.

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks förande

eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

296 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig,

som i 287, 290, 291, 292, 293 eller

294 § sägs, må, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

för viss tid eller för alltid dömas

förlustig sådan rättighet att föra far2f

Bihang till riksdagens protokoll 1966.

4. om han vägrar att i fall som

avses i 317 § överlämna fartygets

nationalitetshandling till besiktningsmännen,

eller

5. om han utan laga hinder vägrar

att i sådant fall som avses i 346 §

på fartyget medtaga befälhavare eller

sjöman, hans aska eller efterlämnade

effekter.

Till samma straff dömes befälhavare

eller redare, om han försummar

att enligt 306 § göra anmälan

om sjöförklaring eller om han uppsåtligen

eller av oaktsamhet föranleder

att sjöförklaring uppskjutes,

utan att förutsättningar äro för handen

enligt 304 §.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet

enligt denna lag i fråga om förande

av dagbok eller kladd till dagbok

eller lämnar han uppsåtligen eller

av oaktsamhet oriktig eller vilseledande

uppgift i dagboken eller kladden,

dömes till böter.

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om han

obehörigen vägrar någon att taga

del av dagbok, kladd till dagbok eller

på teknisk väg gjord uppteckning

rörande fartygets navigering

och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin

skyldighet att förvara sådan handling.

330 §.

Har någon gjort sig skyldig till

gärning som avses i 323, 324, 325,

326 eller 327 § och därigenom visat

sig olämplig för tjänst på fartyg,

för vilkens utövande särskilda

villkor gälla, skall domstolen för
saml.

Nr 145

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

lyg, för vars utövande särskilda villkor

äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen

ofördröj ligen underrätta sjöfartsstyrelsen.

310 §.

Vad i detta kapitel stadgas angående

brott av befälhavare, gälle ock

om brott av den, som är satt i befälhavarens

ställe.

TRETTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i

sjörättsmål

313 §.

Rådstuvurätt vare första domstol i

mål, som skall bedömas efter denna

lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas

av häradsrätt är särskilt stadgat.

323 §.

Om rådhusrätts behörighet att

upptaga tvistemål enligt denna lag

gäller i tillämpliga delar vad som är

stadgat angående laga domstol i

tvistemål i allmänhet. Talan må ock

väckas vid rådhusrätten i den ort

där fartyget finnes eller, såvitt angår

fordran för vilken hos myndighet

säkerhet ställts till befrielse från

kvarstad eller annan handräckning,

hos rådhusrättten i den ort där säkerheten

ställts. Talan må väckas

(Föreslagen lydelse)

klara honom för viss tid eller för

alltid förlustig behörighet att utöva

sådan tjänst.

Meddelas förklaring enligt första

stycket, skall domstolen ofördröj ligen

underrätta sjöfartsstyrelsen. I

fråga om radiotelegrafist skall även

telestyrelsen underrättas.

331 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i detta kapitel jämställes med befälhavare

den som trätt i befälhavarens

ställe och med redare den som

i redarens ställe haft befattning med

fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning

som avses i 323, 324, 325, 326 eller

327 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag,

om gärningen är belagd med strängare

straff i brottsbalken.

FJORTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i

sjörättsmål

336 §.

Rådhusrätt är första domstol i

mål, som skall bedömas efter denna

lag. Om häradsrätts behörighet i

vissa fall att upptaga sådant mål gälla

särskilda bestämmelser.

337 §.

Bestämmelserna om laga domstol i

tvistemål i allmänhet äga motsvarande

tillämpning i fråga om rådhusrätts

behörighet att upptaga tvistemål

enligt denna lag. Talan får

även väckas vid rådhusrätten i den

ort där fartyget finnes. När säkerhet

för fordran ställts hos myndighet

till befrielse från kvarstad eller annan

handräckning, får talan väckas

vid rådhusrätten i den ort där säkerheten

ställts. Talan angående

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

hos sistnämnda rådhusrätt angående

fordran som säkerheten avsett,

oaktat säkerheten frigivits. Finnes

ej rådhusrätt i ort, där svaranden

må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,

äger käranden instämma

tvisten till den rådhusrätt, som är

närmast den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall

hemvist.

328 §.

Om rådstuvurätts behörighet att

upptaga brottmål enligt denna lag

gälle i tillämpliga delar vad angående

laga domstol i brottmål i allmänhet

är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt

å ort, vid vars domstol den tilltalade

enligt vad sålunda är föreskrivet

har att svara, må åtal väckas vid

den rådstuvurätt, som är närmast

den orten.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispasch,

skall göra sin klandertalan

anhängig vid rådstuvurätten i den

stad, där dispaschen är utgiven.

329 § 1 mom. fjärde stycket.

Har icke dispasch blivit överklagad

i den ordning, nu är sagt, lände

den till efterrättelse.

314- § 2 mom.

2 mom. När vid rådstuvurätt till

handläggning förekommer mål angående

klander av dispasch, skola,

utom det antal av rättens lagfarna

ledamöter, som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet för rådstuvurätts

domförhet vid huvudförhandling,

tre i handel och sjöfart

kunniga och erfarna män hava säte

och stämma i rätten. Stadsfullmäktige

i stad, vars rådstuvurätt enligt

326 § äger upptaga dylikt mål, skola

före utgången av varje år utse dessa

särskilda ledamöter att utöva befattningen

under det följande året.

(Föreslagen lydelse)

fordran som säkerheten avsett får

väckas vid sistnämnda rådhusrätt,

även om säkerheten frigivits. Finnes

ej rådhusrätt i ort, där svaranden

kunnat sökas enligt vad som nu

sagts, får talan väckas vid den rådhusrätt

som är närmast den orten.

fartygets hemort anses som rederiets

338 §.

Bestämmelserna om laga domstol

i brottmål i allmänhet äga motsvarande

tillämpning i fråga om rådhusrätts

behörighet att upptaga

brottmål enligt denna lag. Finnes ej

rådhusrätt i ort, vid vars domstol

den misstänkte haft att svara enligt

vad som nu sagts, får åtal väckas vid

den rådhusrätt som är närmast den

orten.

339 §.

Talan mot dispasch föres genom

klander hos rådhusrätten i den ort

där dispaschen är utgiven.

Dispasch, som ej behörigen klandrats,

länder till efterrättelse.

340 §.

Rådhusrätt är i dispaschmål domför

med tre eller högst fyra lagfarna

domare, jämte tre särskilda ledamöter,

utsedda enligt 341 §. Rådhusrätten

är dock domför med en lagfaren

domare vid prövning om klander

skall avvisas och vid sådan handläggning

som avser måls beredande eller

som enligt 341 och 343 §§ ankommer

på rådhusrätten.

341 §.

För stad, vars rådhusrätt äger upptaga

dispaschmål, upprättar sjöfartsstyrclsen

årligen en förteckning, vari

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

För att i deras ställe, vid inträffat

förfall, tjänstgöra skola tillika tre

suppleanter utses; uppstår hinder

jämväl för dem, äge rättens ordförande

efter samråd med de lagfarna

ledamöterna för varje särskilt fall

tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute

ersättning av allmänna medel enligt

bestämmelser, som meddelas av

Konungen. Om skyldighet för part

att återgälda sådan ersättning äge

vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken

är stadgat motsvarande tillämpning.

329 § (utom 1 mom. fjärde stycket).

1 mom. Den som vill klandra dispasch

skall inom trettio dagar från

den dag, då dispaschen utgavs, till

rådstiwurätten inkomma med skriftlig

inlaga i två exemplar. I inlagan

skola fullständigt upptagas alla klagandens

påståenden jämte skälen

därtill. Vid inlagan skola oek fogas

den klandrade utredningen samt de

handlingar klaganden åberopar.

Finnes uppenbart, att talan icke

kan upptagas till prövning, skall den

omedelbart avvisas; beslut härom

må meddelas av rättens ordförande.

Avvisas ej klandertalan, äge klagandens

vederpart utbekomma ena

exemplaret av klagandens inlaga.

Vill vederparten bemöta klandret,

äge han inom två veckor efter klandertidens

utgång till rådstuvurätten

inkomma med skriftlig förklaring i

två exemplar. Vid förklaringen skola

fogas de handlingar förklaranden

åberopar, där de ej redan äro ingivna.

Ej må å någondera sidan mer än

eu skrift ingivas.

2 mom. Vill part bliva muntligen

hörd, göre därom anmälan inom fy
-

(Föreslagen lydelse)

upptagas minst tolv personer, som

äro kunniga i handel och sjöfart och

som äro skickade att tjänstgöra som

särskilda ledamöter i dispaschmål.

Bland dem som upptagits i denna

förteckning utser rätten för varje

mål tre för tjänstgöring som särskilda

ledamöter. Om på grund av förfall

eller annat hinder föreskrivet antal

ledamöter ej kan utses från förteckningen,

utser rätten annan lämplig

person att vara särskild ledamot.

Särskild ledamot skall vara svensk

medborgare och hava fyllt tjugofem

år. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd

får ej vara ledamot.

Särskild ledamot äger uppbära ersättning

av allmänna medel enligt

bestämmelser som meddelas av

Konungen.

342 §.

Vill någon klandra dispasch, skall

han inom fyra veckor från dispaschens

dag till rådhusrätten inkomma

med klanderinlaga. Med de avvikelser

som följa av tredje stycket i

denna paragraf äga i övrigt bestämmelserna

i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och

8—12 §§ rättegångsbalken motsvarande

tillämpning i mål om klander

av dispasch. Bestämmelse som avser

hovrätt gäller därvid i stället rådhusrätten.

Upptages klander av dispasch,

äger motpart utan avgift få ut en

avskrift av klanderinlagan. Vill han

bemöta klandret, skall han senast fyra

veckor efter fullföljdstidens utgång

till rådhusrätten inkomma

med skriftlig förklaring. Om denna

rätt att få del av klandret och att

avgiva förklaring bär rådhusrätten

sända meddelande till varje känd

sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller förhandling

även för annat ändamål

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ra veckor efter klandertidens utgång.

Göres sådan anmälan, bestämme rättens

ordförande genast dag för förhöret,

som ofördröjligen skall inför

rätten hållas. Har ej inom nyss stadgade

tid anmälan skett och prövar

ej heller rätten nödigt höra parterna,

skall ofördröjligen genom anslag å

en för allmänheten tillgänglig plats

i rättens kansli tillkännagivas viss

dag, då rättens utslag kommer att

meddelas. Underrättelse om tiden

för utslagets meddelande skall ock

avsändas till klaganden samt till annan

part, som inkommit med förklaring

eller eljest blivit hörd i målet.

3 mom. I rättens utslag eller beslut

skall fullständig underrättelse

meddelas om vad part för fullföljande

av talan mot utslaget eller beslutet

har att iakttaga.

330 §.

Talan mot rådstuvurätts utslag eller

beslut i mål, som i 326 § omförmäles,

föres genom besvär till högsta

domstolen. Vill någon anföra besvär,

skall han inom fyra veckor från

den dag, då utslaget eller beslutet

meddelades, till rådstuvurätten inkomma

med besvärsinlaga i två exemplar

och därvid foga de till saken

hörande handlingar klaganden kan

anse nödigt förete. Om klagandens

skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift

samt belopp till säkerhet för

kostnadsersättning åt motparten

skola bestämmelserna i 54 kap. 17

och 18 §§ rättegångsbalken äga motsvarande

tillämpning; vad klaganden

enligt 56 kap. 2 § samma balk

har att iakttaga skall fullgöras hos

rättens ordförande och skall vad i

övrigt där sägs om hovrätt avse rättens

ordförande.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd

på föreskrivet sätt eller inom

rätt tid, skall den av rådstuvurätten

avvisas; beslut härom må med
-

(Föreslagen lydelse)

än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken.

Rättens avgörande av

saken sker genom utslag.

343 §.

Talan mot rådhusrätts utslag eller

beslut i dispaschmål föres genom besvär

till högsta domstolen. Vill någon

anföra besvär, skall han inom

fyra veckor från den dag, då utslaget

eller beslutet meddelades, till rådhusrätten

inkomma med besvärsinlaga.

Beträffande klagandens skyldighet

att nedsätta fullföljdsavgift

och belopp till säkerhet för kostnadsersättning

åt motpart samt i

fråga om rättegången i övrigt äga

bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§

och 56 kap. rättegångsbalken motsvarande

tillämpning. Bestämmelse

som avser hovrätt gäller därvid i

stället rådhusrätten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

delas av rättens ordförande. Om talan

mot sådant beslut gälle vad i

första stycket sagts.

Avvisas ej besvärstalan, äge klagandens

vederpart utbekomma ena

exemplaret av besvär sinlagan; han

äge därefter att inom fyra veckor

från besvärstidens utgång till rådstuvurätten

inkomma med förklaring

jämte de handlingar han vill

åberopa.

Sedan förklaring inkommit eller

tiden för förklarings avgivande gått

till ända utan att sådan avgivits,

skall rådstuvurätten utan dröjsmål

till högsta domstolen insända de

växlade skrifterna jämte därvid fogade

handlingar samt akten i målet.

Angående förfarandet i högsta

domstolen gälle i övrigt i tillämpliga

delar vad i 56 kap. rättegångsbalken

är stadgat om besvär.

Efter det fartyg utklarerats och i Sedan fartyg utklarerats och i övövrigt

är segelfärdigt, må ej befäl- rigt är färdigt att avgå, får omhavaren

eller någon annan å farty- bordanställd icke för gäld hindras

get anställd för gäld hindras att av- att avresa och ej heller något av

resa, ej heller något av vad han för vad han fört ombord för tjänsten

tjänstens behov fört ombord tagas tagas i mät eller beläggas med kvari

mät eller beläggas med kvarstad. stad.

Befälhavaren vare pliktig att till På svenskt fartyg skall, till det

sadant antal och med rätt till den antal och mot den ersättning som

gottgörelse, som av Konungen fast- Konungen fastställer, medtagas

ställes, till bestämmelseorten eller svenskt sjöfolk, vars hemsändande

annan hamn, som fartyget under re- det åligger konsul att besörja eller

san skall anlöpa, medtaga svenskt som äger rätt till fri hemresa ensjöfolk,

vars hemsändande det ålig- ligt 26 § sjömanslagen, till bestämger

konsulerna att besörja, eller som melseorten eller annan hamn, som

äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § fartyget skall anlöpa under resan,

sjömanslagen. Utan betalning vare Utan betalning skall medtagas urna

befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter avliden

innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman

svensk befälhavare eller sjöman, så samt, såvitt det kan ske utan olägen
-

69 §.

FEMTONDE KAPITLET

Särskilda bestämmelser

345 §.

34 §.

346 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ock hans efterlämnade effekter, såvitt

de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger förordna, att förpliktelse

som i första stycket sägs

skall gälla jämväl i avseende ä befälhavare

eller sjöman från annat

land, hans aska eller efterlämnade

effekter.

(Föreslagen lydelse)

het, hans efterlämnade effekter. Fartygets

befälhavare är ansvarig för

att dessa skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna

i första stycket skola

gälla även i fråga om befälhavare

eller sjöman från annat land, hans

aska eller efterlämnade effekter.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I den mån annat ej följer av vad som föreskrives nedan upphävas genom

denna lag

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister;

samt

2) lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk

domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående

sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter

samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och fördelas

av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet inträffat

eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. Annan

till dispaschör hänskjuten fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om

frågan kommit under dispaschörens behandling innan den nya lagen trätt

i kraft.

I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att avlägga

sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före

den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöförhör

som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser tilllämpliga.

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande äro äldre

bestämmelser tillämpliga.

Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande,

behandlas enligt äldre lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels att 2 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

Har förordnats

Med sjörättsmål avses i denna lag

mål och ärenden som skola bedömas

efter sjölagen eller sjömanslagen

ävensom andra mål och ärenden beträffande

vilka, enligt vad särskilt

stadgats, de i någon av nämnda lagar

givna regler om domstols behörighet

eller ock bestämmelserna i

denna lag skola gälla; dock att lagen

icke äger tillämpning å mål angående

klander av dispasch.

(Föreslagen lydelse)

annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag

mål och ärenden som skola bedömas

efter sjölagen eller sjömanslagen

ävensom andra mål och ärenden

beträffande vilka, enligt vad särskilt

stadgats, de i någon av nämnda lagar

givna regler om domstols behörighet

eller ock bestämmelserna i

denna lag skola gälla; dock att lagen

icke äger tillämpning å mål angående

klander av dispasch eller å ärenden

angående sjöförklaring.

av häradsrätt.

i nämnden.

2 §.

Vad i____________________

Vid upptagande av sjöförklaring

eller sjöförhör gålle om rättens sammansättning

vad i 3U § 1 mom. sjölagen

är stadgat; nämnd skall ej deltaga.

Förslag å särskilda ledamöter,

som avses i andra stycket sistnämnda

lagrum, skall upprättas av handels-

och sjöfartsnämnd eller, där

sådan nämnd ej finnes, stadsfullmäktige

i stad vars förenande med

domsaga föranlett förordnande enligt

1 §■

Vid prövning --------

1 §•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Angående sjöförklaring som upptagits och sjöförhör som inletts före lagens

ikraftträdande gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 650 samt av 2 § 1958:18.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

49

3) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av

alkoholhaltiga drycker in. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.1

(Nuvarande lydelse)

Alkoholhaltiga drycker

Samma lag vare, om sådana drycker

eller berusningsmedel påträffas

hos den som brutit mot 4 § lagen om

straff för vissa trafikbrott eller 13

kap. 6 § luftfartslagen eller hos någon

som medföljt vid tillfället, såframt

berusningsmedlen må antagas

hava varit avsedda även för den som

begått gärningen.

Medför någon — — -------

(Föreslagen lydelse)

är o däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker

eller berusningsmedel påträffas

hos den som brutit mot 4 § lagen om

straff för vissa trafikbrott, 13 kap.

6 § luftfartslagen eller 325 § sjölagen

eller hos någon som medföljt vid tillfället,

såframt berusningsmedlen må

antagas hava varit avsedda även för

den som begått gärningen.

------stycket sägs.

1 §•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1960: 159.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Är någon å fartyget anställd genom

vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten vållande till sjöolycka,

straffes med böter eller med fängelse

i högst ett år, där ej gärningen

efter allmän lag bär beläggas med

strängare straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,

må han, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande,

tillika förklaras för viss tid eller

för alltid förlustig rättigheten att i

dylik beställning nyttjas, där för

sådan rättighets utövande särskilda

villkor äro stadgade. Om sådan påföljd

skall domstolen ofördröjligen

underrätta sjöf artsstyr elsen.

(Föreslagen lydelse)

Är någon å fartyget anställd genom

vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten vållande till sjöolycka,

dömes till böter eller fängelse i högst

sex månader, om gärningen ej är

straffbar enligt sjölagen eller belagd

med strängare straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

51

5) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, dels att till lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar skola fogas två nya

paragrafer, betecknade 5 och 22 a §§, av nedan angiven lydelse, dels att

38 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Dagbok förd på fartyg som äges

eller nyttjas av staten eller av

kommun får, såvitt angår sammanstötning

med annat fartyg, ej utan

tillstånd av myndighet under vars

förvaltning fartyget hör utlämnas

förrän sjöförklaring hålles offentligt

eller talan väckts på grund av sammanstötningen,

eller fem år förflutit

från det sammanstötningen ägde

rum. Detsamma gäller på fartyget

upprättad handling, som enligt sjölagen

jämställes med dagbok i fråga

om rätten att taga del därav.

22 a §.

Handlingar i ärende angående sjöförklaring

med anledning av fartygs

sammanstötning med annat fartyg

få, om sjöförklaringen icke hålles offentligt,

ej utan redarens samtycke

utlämnas förrän motsvarande utredning

beträffande det andra fartyget

blivit tillgänglig för den som vill taga

del därav eller fem år förflutit

från det sammanstötningen ägde

rum. Detsamma gäller i fråga om

handlingar, som med anledning av

fartygs sammanstötning med annat

fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen

eller upprättats där.

Bestämmelserna i första stycket

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 629.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38

Där det---—------—----

Kan handling, som ej må utlämnas

till envar, antagas vara av betydelse

som bevis i rättegång eller för

förundersökning i brottmål, äger

domstol, där rättegången föres eller

fråga som hör till förundersökningen

må upptagas, förordna att handlingen

skall tillhandahållas domstolen

eller undersökningsledaren. Vad

nu sagts gälle dock ej handlingar,

som avses i 1—5 §§ samt 31 och 33 §§.

Är handlingens innehåll sådant

att den som utfärdat handlingen ej

enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller

fjärde stycket rättegångsbalken må

höras som vittne därom, må handlingen

ej företes i rättegången eller

vid förundersökningen. Ej heller må,

med mindre synnerlig anledning förekommer

därtill, handlingen företes

i rättegången eller vid förundersökningen,

om därigenom yrkeshemlighet

skulle uppenbaras.

aga motsvarande tillämpning när utredning

verkställes av särskild undersökningskommission

enligt 314 §

sjölagen eller, beträffande fartyg

som äges eller nyttjas av staten, av

myndighet under vars förvaltning

fartyget hör.

§•

handlingars utlämnande.

Kan handling, som ej må utlämnas

till envar, antagas vara av betydelse

som bevis i rättegång eller för

förundersökning i brottmål, äger

domstol, där rättegången föres eller

fråga som hör till förundersökningen

må upptagas, förordna att handlingen

skall tillhandahållas domstolen

eller undersökningsledaren. Vad

nu sagts gälle dock ej handlingar,

som avses i 1—4 §§ samt 31 och 33 §§.

Är handlingens innehåll sådant

att den som utfärdat handlingen ej

enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller

fjärde stycket rättegångsbalken må

höras som vittne därom, må handlingen

ej företes i rättegången eller

vid förundersökningen. Ej heller må,

med mindre synnerlig anledning förekommer

därtill, handlingen företes

i rättegången eller vid förundersökningen,

om därigenom yrkeshemlighet

skulle uppenbaras.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

53

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

3 juni 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i sjölagen

m. m. och anför.

INLEDNING

Den svenska sjörätten regleras främst av bestämmelserna i sjölagen, utfärdad

den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1). Lagen innehåller i skilda kapitel bestämmelser

om fartyg (1 kap.) och redande i fartyg (2 kap.), om befälhavare

(3 kap.), befraktning (5 kap.), haveri (7 kap.) och skada genom fartygs

sammanstötning (8 kap.), om bärgning (9 kap.), om begränsning av redareansvaret

(10 kap.) samt om sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa

fall (11 kap.). Dessutom finns ansvarsbestämmelser (12 kap.) och processuella

bestämmelser (13 kap.). Befälhavarekapitlet innehåller utom bestämmelser,

som reglerar befälhavarens ställning, bl. a. vissa regler om sjöförklaring

och besiktning. I dessa ämnen meddelas ytterligare bestämmelser i

13 kap. Lagen har efter sin tillkomst undergått flera, delvis betydelsefulla

ändringar. Av dess bestämmelser har 4 kap. om besättningen och 6 kap.

om bodmeri upphört att gälla. Förstnämnda kapitel har ersatts av sjömanslagen

den 30 juni 1952 (nr 530) och sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959

(nr 404). Sjölagen har tillkommit efter samarbete mellan Sverige, Danmark

och Norge. Dess innehåll överensstämmer i stort med de danska och norska

sjölagarna, som utfärdades år 1892 respektive år 1893. Även den finska

sjölagen av år 1939 uppvisar stora likheter i sak men har en avvikande

disposition av åtskilliga bestämmelser.

Genom den år 1958 tillkallade sjölagskommittén1 pågår översyn av sjö
1

Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,

direktören Per Erik Hedborg (fr. o. m. den 1 dec. 1963). sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona,

förbundsordföranden Johan S. Thore och assuransdirektören Carl Erik Åhmansson (t. o.

m. den 30 nov. 1963). Experter advokaten Lennart Hagberg och dispaschören Kaj Pineus.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

lagen. Denna översyn sker i samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark,

Finland och Norge. Kommittén, som enligt sina direktiv (riksdagsber.

1959:1 Ju 39) är oförhindrad att framlägga delförslag, har avlämnat tre

delbetänkanden med förslag till ändringar i sjölagen, nämligen ett år 1961

angående redareansvarets begränsning (SOU 1961:33), ett år 1963 angående

bärgarlönens fördelning och sjöförklaring m. m. (SOU 1963: 20) samt

ett år 1965 angående fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch,

ansvarsbestämmelserna m. m. (SOU 1965: 18). På grundval av det första

förslaget har ny lagstiftning genomförts från och med den 1 juli 1964 (prop.

1964: 35, LJU 8, riksdagsskrivelse 107, SFS 85). Det andra förslaget har delvis

lett till ny lagstiftning, nämligen i fråga om bärgningsregler och ansvarsbestämmelser,

som trätt i kraft den 1 januari 1965 (prop. 1964: 166, LXU

41, riksdagsskrivelse 332, SFS 728). Återstående i samma förslag berörda

bestämmelser, om sjöförklaring, har nu upptagits till beredning inom justitiedepartementet

i samband med kommitténs tredje betänkande. De av kommitténs

lagförslag som sålunda nu behandlats torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilagorna 2 och 3.

De av kommittén åren 1963 och 1965 avgivna betänkandena har remissbehandlats

var för sig. över båda betänkandena har remissyttranden avgivits

av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,

Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen — som bifogat

yttranden från kustdistriktscheferna —■ fiskeristyrelsen, domstolskommittén,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,

Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges ångfartygs assurans förening, Sjöassuradörernas

förening samt Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd.

Över 1963 års betänkande har dessutom remissyttranden avgivits av hovrätten

för Övre Norrland, chefen för marinen, offentlighetskommittén, Rederiföreningen

för mindre fartyg, Svenska lotsförbundet och Sveriges fiskares

riksförbund. Vidare har utrikesdepartementets nämnd för konsulära

sjöfolks- och sjöfartsärenden överlämnat protokoll över sammanträde, vid

vilken nämnden diskuterat vissa delar av betänkandet.

Svea hovrätt har bifogat yttrande över 1963 års betänkande från häradshövdingen

i Gotlands domsaga.

Över 1965 års betänkande har ytterligare remissyttranden avgivits av

överbefälhavaren, telestyrelsen, rikspolisstyrelsen, 1964 års sjömanslagskommitté,

utredningen rörande specialstraffrätten, 1957 års trafiknykterhetskommitté,

dispaschören i Stockholm, Statstjänstemannaförbundet —

till vilket Svenska lotsförbundet anslutits — Försäkringsjuridiska föreningen,

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes

handelskammare, handelskammaren i Karlstad och Sjörättsföreningen

i Göteborg.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Sjöfartsstyrelsen har överlämnat yttranden över 1965 års betänkande från

Svenska seglarförbundet, Svenska kanotseglarförbundet, Svenska kryssarklubben

och Sveriges motorbåts union. Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden

över samma betänkande från fiskeriintendenterna. Rikspolisstyrelsen

har ingivit yttranden över samma betänkande från polischeferna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå samt från

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare.

I syfte att nå största möjliga nordiska enhetlighet har i sedvanlig ordning

överläggningar sedermera ägt rum mellan företrädare för berörda departement

i Sverige, Danmark, Finland och Norge i januari 1965 i Stockholm

och i september 1965 i Oslo. På grundval av kommitténs förslag och

de överläggningar som sålunda hållits har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i sjölagen, omfattande främst reglerna

om fartygs befälhavare, haveri, sjöförklaring och besiktning samt ansvarsbestämmelserna.

Stor överensstämmelse råder mellan detta förslag och

motsvarande förslag i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder har

propositioner i ämnet avgivits under våren 1966.

De föreslagna ändringarna i sjölagen har föranlett förslag till ändringar

i vissa andra lagar, nämligen i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, lagen den 9 maj 1958 (nr 205)

om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. och lagen den 28 maj

1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Samtliga inom departementet upprättade lagförslag torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga l.1

SJÖLAGEN

I fråga om sjölagens disposition vill jag inledningsvis nämna följande

ändringar som gjorts i departementsförslaget. Vissa bestämmelser i befälhavarekapitlet

utgår helt eller flyttas till andra kapitel. I övrigt föreslås, att

bestämmelserna om fartygs befälhavare, nu i 3 kap., får bilda ett nytt 4

kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes genom 1922 års sjömanslagstiftning.

De i befälhavarekapitlet upptagna reglerna om dagböcker, sjöförklaring

och besiktning bryts ut och förs samman med andra regler i dessa

ämnen till ett nytt 12 kap. Ansvarsbestämmelserna, som nu finns i 12 kap.,

får i stället bilda 13 kap. och de i nuvarande 13 kap. upptagna reglerna om

laga domstol och rättegång i sjörättsmål flyttas till ett nytt 14 kap. Slutligen

föreslås, att bestämmelserna om hemtransport av sjöfolk m. m. och om fri
-

1 Av bilagan har här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring i sjölagen.

I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid propositionen

fogade förslagen under 1)—3) och 5).

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

het för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg

utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas från befälhavarekapitlet

till ett nytt sista kapitel, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestämmelser».

Befälhavarekapitlet m.m.

Översikt av gällande rätt

Sjölagens 3 kap. om fartygs befälhavare innehåller bl. a. bestämmelser

om befälhavarens offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser i förhållande

till det allmänna, redaren, lastägaren och tredje man. Dessa bestämmelser,

som är både sjötekniskt och kommersiellt betingade, utgår från

förutsättningen att befälhavaren bär det yttersta ansvaret och har högsta

myndighet ombord. Befälhavaren är ansvarig för fartygets behöriga skick

före och under resa. Han svarar för fartygets säkra framförande och handhavande

till sjöss samt för de ombordvarandes och lastens säkerhet. Enligt

antagna konventioner har han också vissa skyldigheter beträffande andra

sjöfarandes säkerhet till sjöss. Hans skyldighet att befinna sig ombord är

reglerad, och detsamma gäller i viss mån befälsutövningen i hans ställe.

Befälhavaren har att självständigt tillvarata bl. a. redarens och lastägarens

intressen och äger behörighet att företräda dem gentemot tredje man. För

de förbindelser han ingår på deras vägnar svarar han inte personligen men

han kan bli skadeståndsskyldig. Skadestånd som han är skyldig utge kan

jämkas efter skälighetsprövning. Befälhavaren är vidare redovisningsskyldig

gentemot redaren. Kapitlet innehåller också regler om hemtransport av

sjöfolk, om dagboksplikt för fartyg och om dagboksföringen, rätt att ta del

av dagbok och skyldighet att bevara denna, om skyldighet att upprätta rapport

och avge sjöförklaring med anledning av vissa olyckshändelser, om besiktning,

om redares rätt att föra fartyget och om entledigande av redaren

från befattningen som befälhavare samt om befälhavarens och övriga ombordanställdas

frihet att utan hinder av exekutiva åtgärder mot dem gå till

sjöss med utklarerat och i övrigt segelfärdigt fartyg och därvid medföra viss

egendom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om att befälhavarekapitlet i vissa delar ändrats i

samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning, 1922 års sjömanslagstiftning

och 1936 års befraktningslagstiftning. Kommitténs direktiv berör inte

annat än befälhavarens skyldighet att upprätta rapport och avge sjöförklaring

med anledning av vissa händelser. I de norska direktiven framhålls

däremot att reglerna om fartygs befälhavare behöver omarbetas. Enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

kommittén har vid de nordiska kommittéernas överläggningar inte ifrågasatts

att göra några mera väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet.

Däremot har enighet uppnåtts om en betydande redaktionell bearbetning.

Sålunda föreslogs redan i 1963 års svenska betänkande, att

bestämmelserna om sjöförklaring i reviderat skick skulle föras över till 13

kap. Till detta kapitel för kommittén även bestämmelserna om dagböcker

och besiktning. I befälhavarekapitlet bibehålls endast en regel om att befälhavaren

ansvarar för att föreskrivna dagböcker förs ombord. I övrigt görs

hänvisning till 13 kap. Till sjölagens 2 kap. om redande i fartyg förs bestämmelserna

i 24 § om redares rätt att föra fartyget och i 61 § om entledigande

av honom från befattningen som befälhavare.

Vidare sammanför kommittén under en paragraf i befälhavarekapitlet

reviderade bestämmelser om befälhavarens skyldigheter när fartyget råkat

i sjönöd och redaktionellt bearbetade bestämmelser om hans förpliktelser

i överensstämmelse med gällande konventioner gentemot var och en som råkat

i sjönöd eller som annars hotas av fara till sjöss. I samma paragraf tas

också upp bestämmelser om befälhavarens motsvarande skyldigheter i förhållande

till fartyg som hans fartyg sammanstött med, bestämmelser som

nu finns i sammanstötningskapitlet.

Reglerna om befälsutövningen kompletteras med bestämmelser, som innehållsmässigt

svarar mot föreskrifter i sjömanslagen. Kommittén föreslår

emellertid ingen ändring i sjömanslagen. Enligt kommittén har behov av

ändring i gällande ordning inte försports. Kommittén säger sig också ha

varit angelägen att undvika förslag till ändringar i sjömanslagen med hänsyn

till den nyligen tillsatta sjömanslagskommitténs översyn av denna

lag. Kommittéförslaget tar inledningsvis i kapitlet upp en hänvisning av

innebörd att bestämmelser om befälhavarens tjänsteavtal och ställning ombord

meddelas i sjömanslagen.

De övriga nordiska kommittéförslagen upptar väsentligen samma redaktionella

ändringar som det svenska förslaget. Vissa skiljaktigheter förekommer

dock. Sålunda innehåller endast det norska förslaget här motsvarighet

till bestämmelserna om befälhavarens skyldigheter i sammanstötningsfall.

Å andra sidan saknar det norska kommittéförslaget bestämmelser i sjölagen

om befälhavarens tjänsteförhållanden. Dessa förs i stället till den

norska sjömanslagen. Det danska kommittéförslaget avviker något från de

övriga förslagen i fråga om reglerna om befälsutövningen och om ersättare

för befälhavaren.

Kommitténs förslag omfattar inte bestämmelserna i 26 § om befälhavarens

ansvar för fartygets behöriga skick. Denna paragraf har

liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § nyligen ändrats i samband med

1965 års lagstiftning om säkerheten på fartyg, vilken trädde i kraft den 1

januari 1966. Kommittén bar för sammanhangets skull redovisat de båda

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Mcij:ts proposition nr 145 år 1966

paragraferna i betänkandet i den lydelse som de antogs skola få i samband

med säkerhetslagstiftningen.

De i samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning tillkomna bestämmelserna

i sjölagen om befälhavarens skyldighet att tillse bl. a. att vaktmanskap

finns på däck, att sjövakt och behörig utkik hålls, att behörigt

vaktbefäl ständigt för kommandot ombord samt att erforderliga orts- och

deviationsbestämningar görs faller enligt kommittén inom ramen för vad

god sjömanssed bjuder att en fartygsbefälhavare iakttar. Kommittén

hänvisar dessutom till viss detaljreglering härav i den vid tiden för kommittéarbetet

förestående nya lagstiftningen om säkerheten på fartyg.

Kommittén finner det ändamålsenligt att sjölagens regler i ämnet ersätts

med ett allmänt stadgande, enligt vilket befälhavaren skall sörja för

att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med god

sjömanssed. På denna punkt ansluter kommittéförslaget till de övriga nordiska

kommittéförslagen. I de danska och norska texterna används dock

uttrycket gott sjömanskap. Med avvikelse från de övriga nordiska kommittéförslagen

kompletteras bestämmelsen i det svenska förslaget med uttrycklig

föreskrift, att befälhavaren skall tillse att navigatoriska hjälpmedel utnyttjas

i erforderlig omfattning och att lämpliga försiktighetsmått vidtas mot

faror, som kan hota i följd av is eller väderlek eller andra omständigheter.

En sådan föreskrift synes kommittén även kunna bidra till att stärka befälhavarens

ställning i förhållande till redaren. I viss utsträckning straffbelägger

kommittéförslaget överträdelse av åliggande enligt god sjömanssed.

Kommittéförslaget gör ingen ändring i befälhavarens ställning.

Befälhavaren skall således alltjämt principiellt ha det yttersta ansvaret

för all tjänst ombord och förbli självständig företrädare för redare

och lastägare.

Kommittén erinrar om, att jag i 1964 års proposition med förslag till nya

regler om redareansvarets begränsning (prop. nr 35), med anledning av viss

hemställan under remissbehandlingen, anförde, att starka skäl talade för att

lots jämställdes med befälhavare och besättningsmedlem i fråga om jämkning

av skadestånd som han kunde bli skyldig utge och att detta spörsmål

borde övervägas närmare av kommittén (jfr prop. s. 106). Kommittén anför

nu att sådan jämställdhet bör föreligga. Den påpekar i sammanhanget att

lots på bärgande fartyg numera i fråga om rätt till bärgarlön är jämställd

med besättningsmedlem. Nuvarande bestämmelse om jämkning av skadestånd

som befälhavare kan bli skyldig utge på grund av fel eller försummelse

i tjänsten utvidgas sålunda enligt kommittéförslaget till att gälla även

den som biträtt med lotsning av fartyget. Enligt kommittén avses med lotsning

i förevarande sammanhang inte bara lotsning i egentlig mening utan

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

varje form av biträde som en lots i denna sin egenskap lämnar vid fartygs

framförande, ankring eller förtöjning. Kommittén erinrar i sammanhanget

om de bestämmelser därom som finns i 17 och 24—26 §§ lotsförordningen

den 4 juni 1937 (nr 330). Begreppet skall alltså enligt kommittén tolkas i

vidsträckt bemärkelse, och det bör i och för sig vara utan betydelse om lotsningen

utförs av kronolots eller annan. Om biträdet lämnas av någon som

tillhör besättningen och som omfattas av motsvarande jämkningsregel i 50 §

sjömanslagen, blir emellertid enligt kommittén tillämpningen av den här

föreslagna bestämmelsen utesluten.

Kommittéförslaget tar lika litet som gällande bestämmelser ställning till

frågan vilka fartyg som omfattas av bestämmelserna.

Remissyttrandena

I allmänhet anser remissinstanserna, att befälhavarekapitlet vunnit i

klarhet och överskådlighet genom den redaktionella bearbetningen.

Från flera håll anförs dock att de nordiska texterna bör sammanjäinkas

ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att omredigeringen medför besvär

i det praktiska livet, i det att man får söka välkända bestämmelser under

helt nya paragrafnummer, trots att i sak nästan alla hittillsvarande lösningar

kvarstår. Vidare håller hovrätten för troligt att man vid en förestående

revision av befraktningskapitlet måste företa vissa sakliga justeringar

i befälhavarekapitlet och ifrågasätter, om det i avvaktan på detta är

något väsentligt vunnet genom en ny text som upptar hela det gamla materialet.

Enligt hovrätten bör man i avbidan på revision av befraktningskapitlet

inte göra annan ändring i befälhavarekapitlet än att regeln om

jämkning av befälhavares skadeståndsskyldighet utsträcks till att gälla även

lots. Liknande ståndpunkt intar Sveriges advokatsamfund.

Att sjölagens bestämmelser om befälhavarens åligganden när fartyget råkat

i sjönöd och om hans skyldighet att bispringa andra sjöfarande sammanförs

under en paragraf anser sjöfartsstyrelsen systematiskt lämpligt.

Sjömanslagskommittén ansluter sig i det väsentliga till den föreslagna

gränsdragningen mellan sjölagen och sjömanslagen men ifrågasätter behovet

av att i sjölagen göra en allmän hänvisning till sjömanslagens bestämmelser

om befälhavarens tjänsteavtal. Sjömanslagskommittén anser vidare hänvisningen

i fråga om hans ställning ombord vara i viss mån vilseledande. Angående

förslaget att komplettera befälhavarekapitlets regler om befälsutövningen

anför sjömanslagskommittén följande. Sjömanslagens regler rör befälhavarens

tjänsteavtal, befälsmyndighet och skyldigheter mot besättningen

under det att sjölagen innehåller bestämmelser angående befälhavarens

tjänsteplikter i övrigt, i huvudsak mot redare och lastägare. I flera avseenden

är det svårt att dra denna principiella gräns, om man vill undvika alltför

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

detaljerade regler. Ett flertal av befälhavarens tjänsteåligganden är sådana

att de berör både sjölagens och sjömanslagens områden. Detta avspeglar sig

främst i befälhavarens utövande av befälsmyndigheten ombord. Huvudregeln

härom finns i 44 § första stycket sjömanslagen, där det sägs att befälhavaren

äger högsta myndighet ombord. I de fall bestämmelserna rörande befälhavaren

får anses väsentliga för båda de områden som de ifrågavarande lagarna

främst tillgodoser torde för närvarande, till undvikande av alltför flitigt

bruk av hänvisningar mellan lagarna, inte kunna undvikas, att i sak likartade

bestämmelser kommer att finnas i såväl sjölagen som sjömanslagen.

Kommittéförslagets regler har motsvarighet i sjömanslagen (45 § andra

stycket och 44 § andra stycket). Sistnämnda regler bör ses i samband med

huvudregeln i 44 § första stycket sjömanslagen om befälhavarens befälsställning

och torde i första hand sikta till att reglera högsta arbetsledningen ombord.

Frågan vem som skall utöva befälhavarens befogenheter vid förfall för

denne och i liknande situationer berör emellertid även andra förhållanden än

dem som avser själva arbetsledningen. När det gäller det ekonomiska och juridiska

ansvaret i förhållande till redare, lastägare m. fl. finns behov av

regler som klargör ansvarsläget vid fall då befälhavaren av en eller annan

anledning inte kan fullgöra sina uppgifter. Det synes därför naturligt att

bestämmelser med detta syfte ges plats i sjölagen. Sjömanslagskommittén

biträder med hänsyn därtill förslaget. Detta tillstyrks även av sjöfartsstyrelsen.

Enligt Svenska maskinbefälsförbundet visar erfarenheten sedan tillkomsten

av gällande sjömanslag att någon ytterligare gränsdragning mellan de

båda lagarna inte är motiverad. Förbundet anser hänvisningen till sjömanslagen

överflödig. Förbundet anser i likhet med Svenska sjöfolksförbundet,

att det inte är motiverat att även i sjölagen ta in bestämmelser om främste

styrmans arbetsuppgifter och hans åligganden i befälhavarens bortovaro.

Sådana bestämmelser hör logiskt sett och av praktiska skäl hemma i sjömanslagen.

Förbundet biträder inte förslaget i den delen.

Bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga

skick har liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § berörts av en del remissinstanser.

Sjöfartsstyrelsen och fiskeristyrelsen uttalar sig positivt men

från flera håll — Sjöassuradörernas förening, Försäkrings juridiska föreningen,

Stockholms handelskammare och Sjörättsföreningen i Göteborg —

framförs kritiska anmärkningar. Dessa föranleds av att man merendels tolkat

bestämmelserna så att de inte vidare beaktar lastens säkerhet. Även

rent redaktionella erinringar görs.

Att i sjölagen klart anges befälhavarens skyldighet att föra och handha

fartyget i överensstämmelse med god sjömanssed anser s jöfartsstyrelsen

vara av betydelse. Styrelsen understryker att förslaget härutinnan

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

kompletterar bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga

skick. Eftersom innebörden av uttrycket god sjömanssed enligt styrelsen

inte torde fullständigt sammanfalla med innebörden av uttrycket gott

sjömanskap, som används i de danska och norska förslagen, ifrågasätter

styrelsen om inte båda uttrycken eller en ny formulering, som täcker dem

bägge, bör införas.

Försäkrings juridiska föreningen ställer sig tveksam till lämpligheten av

att i en straffsanktionerad bestämmelse hänvisa till vad som är »god sed»

och menar, att sådana allmänna hänvisningar kan leda till osäkerhet i tilllämpningen.

Sjörättsföreningen i Göteborg förmodar, att uttrycket »god sjömanssed»

använts i analogi med termer som »god advokatsed» och »god

köpmannased». Dessa uttryck torde enligt föreningen innefatta övervägande

moraliska värderingar. Föreningen ifrågasätter, om inte gott sjömanskap

är en mer adekvat utgångspunkt.

När det gäller den generella bestämmelsens komplettering med detaljföreskrifter

uttalar Försäkrings juridiska föreningen förståelse för de motiv

som kan anföras för att till säkerhetslagstiftningen överföra sådana

föreskrifter. Sjöfartsstyrelsen menar, att förslaget upptar klarläggande föreskrifter

av stor betydelse, ägnade att stärka befälhavarens ställning vid

de många gånger svåra nautiska avgöranden han ställs inför i de angivna

situationerna. Styrelsen anser att kompletterande föreskrifter angående

innebörden av god sjömanssed erfordras, i synnerhet som föreskrift om

behörig utkik ej ingår i lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Behovet av

särskild föreskrift om behörig utkik understryks även av Sjöassuradörernas

förening och Sjörättsf öreningen i Göteborg. Den förstnämnda föreningen

nämner också den nuvarande föreskriften om sjövakt och anser, i likhet

med Skånes handelskammare, att en detaljreglering som den gällande

bör bibehållas.

Flera remissinstanser uttalar sig mot detalj föreskrifter i sjölagen. Hovrätten

för Västra Sverige betonar, att detaljregleringen inte kan göras

fullständig och understryker det angelägna i att de nordiska texterna blir

likalydande. Liknande ståndpunkter företräder Svea hovrätt, Stockholms

rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund och Sveriges

ångfartygs assurans förening. Stockholms rådhusrätt drar i tvivelsmål, att

de föreslagna detalj föreskrifterna kan stärka befälhavarens ställning i förhållande

till redaren. Svea hovrätt framhåller att redare, som förmår befälhavare

att eftersätta sjösäkerhetens krav, kan dra på sig ansvar för

medhjälp till brott mot 293 § i förslaget.

Att ingen ändring föreslås i fråga om befälhavarens ställning

hälsas med tillfredsställelse av Sveriges fartygsbefälsförening. Föreningen

finner det angeläget att betona vikten av att lagen alltjämt bygger på den

av ålder i alla sjöfartsländer gällande principen, att det är befälhavaren

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

som i alla avseenden ytterst svarar för säkerheten ombord och som har att

bevaka det allmännas, redarens, besättningens och tredje mans berättigade

intressen. De speciella förhållandena till sjöss nödvändiggör, att ansvaret

för all tjänst ombord — och därmed också beslutanderätten i alla viktiga,

fartyget berörande frågor — läggs på en man, befälhavaren.

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska maskinbefälsförbundet kritiserar

däremot, att förslaget bevarar befälhavarens ansvar för dagbokstjänsten

även till den del den faller inom maskinchefens område. Sjöfolksförbundet

vänder sig mot »föråldrat enmansvälde och ansvarsbegrepp inom

skeppsbord» och hävdar, med hänvisning till den tekniska utvecklingen inom

sjöfarten, att det är varken rimligt eller tidsenligt att allt ansvar och all

bestämmanderätt åvilar en ombordanställd. Enligt sjöfolksförbundet bör

en demokratisk ordning eftersträvas i lagstiftningen.

Svea hovrätt fäster uppmärksamheten vid den sedan 1930-talets befraktningslagstiftning

rådande skillnaden mellan å ena sidan den norska åsikten,

att befälhavaren i förhållande till lastägaren är redarens man och

handlar på dennes ansvar, och å andra sidan de övriga nordiska ländernas

uppfattning, att befälhavaren är en även i förhållande till redaren självständig

syssloman och fullmäktig för lastägaren. Hovrätten anser den

norska ståndpunkten mer realistisk och ifrågasätter, om sjölagens nuvarande

ståndpunkt i detta avseende alltjämt är motiverad.

Förslaget att även lots skall omfattas av bestämmelsen om jämkning

av skadestånd godtas allmänt. Hovrätten för Västra Sverige pekar på

en allmän tendens i svensk skadeståndsrätt att mildra trafikpersonals ansvarsbörda

till ett skälighetsansvar (jfr SOU 1964:31 s. 58 ff och 99).

Samma ståndpunkt redovisar Sveriges advokatsamfund.

Förslaget tillstyrks även av Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrått,

sjöfartsstyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare och Statstjänstemannaförbundet

med vilket Svenska lotsförbundet uppges instämma. Sjöfartsstyrelsen

understryker, att lotsning sker under samma förhållanden

som fartygets framförande i övrigt.

Frågan för vilka fartyg bestämmelserna gäller uppmärksammas av

polischefen i Stockholm. Han anmärker i anslutning till vissa paragrafer,

att det i lagtexten bör klargöras i vad mån bestämmelserna är tillämpliga

utom handelssjöfarten.

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag det inte påkallat att nu företa några

väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet, frånsett regleringen

av sjöförklaringsplikten. Däremot synes reglerna vara i behov av en ge
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

nomgripande redaktionell bearbetning. Redan kommittéförslaget

innehåller en sådan bearbetning. Under de nordiska överläggningar

som därefter hållits mellan företrädare för berörda departement har enighet

vunnits om en ytterligare omarbetning av kapitlet. Därvid har en

långtgående överensstämmelse nåtts både i sakligt och formellt hänseende

mellan de svenska, danska och norska förslagen. Med dessa förslag

överensstämmer det finska förslaget nära i sak. För att bereda plats åt

nya bestämmelser om fartygs registrering i början av sjölagen har reglerna

om fartygs befälhavare förskjutits och tagits upp under paragrafnummer

som vid tidigare lagändringar blivit lediga genom att vissa bestämmelser

upphävts. Som jag redan nämnt förordas samtidigt, att bestämmelserna

får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes

genom 1922 års sjömanslagstiftning. De nya bestämmelser om

fartygs registrering som f. n. övervägs av sjölagskommittén avses nämligen

bilda ett nytt 2 kap., efter vilket skall som 3 kap. följa bestämmelser

om partrederi, motsvarande i stort sett nuvarande 2 kap. Det nya befälhavarekapitlet

inleds enligt departementsförslaget liksom i de danska

och norska förslagen med 58 § och tar därefter i anspråk alla paragrafer

fram till befraktningskapitlet, som börjar med 71 §.

För denna redaktionella överensstämmelse mellan de svenska, danska

och norska förslagen krävs att vissa i kommittéförslaget upptagna bestämmelser

utgår ur kapitlet. Jag förordar sålunda, att den av kommittén föreslagna

hänvisningen i 25 § till sjömanslagen angående befälhavarens tjänsteavtal

och hans ställning ombord får utgå. Den av kommittén från sammanstötningskapitlet

till 31 § 2 mom. överförda bestämmelsen om befälhavarens

förpliktelser mot fartyg som det egna fartyget stött samman med

bör av samma skäl få stå kvar i förstnämnda kapitel. Vidare förordar jag,

att de av kommittén i 41 och 43 §§ upptagna bestämmelserna om hemtransport

av sjöfolk m. m. och om frihet för fartygspersonal att gå till sjöss med

utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder

flyttas till ett nytt sista kapitel i sjölagen, benämnt 15 kap. med rubriken

»Särskilda bestämmelser».

Som jag nämnt tidigare har bestämmelserna i 5 a och 26 §§ sjölagen i

fråga om fartygs behöriga skick fått ny lydelse i samband med

1965 års säkerhetslagstiftning, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966.

Enligt den nya lydelsen av 5 a § skall fartyg, när det nyttjas till sjöfart,

vara sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av

ohälsa och olycksfall, behörigen lastat eller barlastat samt bemannat på

betryggande sätt. Paragrafen innehåller vidare en hänvisning till särskilda

bestämmelser om säkerheten på fartyg. Enligt 26 § i dess nya lydelse

skall befälhavaren, innan resa anträds, se till att fartyget är i behörigt

skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §. Under resan skall be
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

fälhavaren vaka över att fartyget hålls i behörigt skick. Vidare åligger

honom viss underrättelseplikt mot redaren eller den som i redarens ställe

har befattning med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga

skick, som inte kan avhjälpas genast. Den i propositionen till 1965 års

riksdag (nr 132) föreslagna lydelsen av paragraferna, som var lika med

den slutligen antagna, diskuterades under riksdagsbehandlingen med anledning

av ett par motioner i frågan (I: 769 och II: 903). I motionerna anmärktes,

att de bestämmelser i de båda paragraferna som särskilt tog

sikte på säkerheten för inlastat gods utmönstrats. I sin då gällande lydelse

innehöll nämligen 5 a § i tredje stycket bestämmelsen, att fartyg för resa

skulle vara så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods

ej äventyrades. Motionärerna föreslog, att 5 a § skulle innehålla att fartyg,

när det nyttjas till sjöfart, skall vara sjovärdigt, försett med erforderliga

anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastat eller barlastat

på sådant sätt att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras,

samt bemannat på betryggande sätt. Första lagutskottet anförde i sitt av

riksdagen godkända utlåtande (L4U 30), att det av propositionen inte

kunde utläsas att någon saklig ändring i reglerna om säkerheten för inlastat

gods avsetts men att lagtexten syntes ha fått en utformning som

kunde ge anledning till osäkerhet vid tolkningen. Frågan borde därför

övervägas närmare. Utskottet erinrade därvid om det förslag som kunde

väntas under år 1966 på grundval av sjölagskommitténs betänkande i ämnet

och anförde att riksdagen torde få ta ställning till paragrafens utformning

vid behandlingen av den sålunda väntade propositionen. Den i 1965

års proposition föreslagna lydelsen godtogs därför i väntan på det nya

förslaget.

Såväl säkerhetslagstiftningen som befraktningsreglerna i sjölagen och lagen

den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års

internationella konvention rörande konossement ställer krav i fråga om fartyg8

sjövärdighet, liksom i fråga om bemanning, proviantering och utrustning

(den s. k. resevärdigheten med en inom frakträtten ofta brukad term).

Till skillnad från befraktningsreglerna inbegriper säkerhetslagstiftningen i

sjövärdighetsbegreppet viss utrustning. Det framgår av 2 kap. 1 § samt

7 kap. 1 och 2 §§ lagen om säkerheten på fartyg (jfr departementschefen

i prop. 1965: 132 s. 98—99). På motsvarande sätt förhåller det sig med

fartygs lastning (den s. k. lastvärdigheten). Lastens säkerhet beaktas visserligen

endast indirekt i lagen om säkerheten på fartyg. Men enligt den

lydelse 5 a § sjölagen fick år 1965 krävs att fartyg skall vara behörigen

lastat eller barlastat. Slutligen ställer säkerhetslagstiftningen särskilda krav

på att fartyg skall vara försett med erforderliga anordningar till förebyggande

av ohälsa och olycksfall.

Säkerhetslagstiftningen utgår från att befälhavaren har ansvar för fartygets

behöriga skick före och under resa. Detsamma får anses gälla be
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 dr 1966

fraktningsreglerna i sjölagen, jfr 26 och 72 §§. Enligt min mening bör befälhavarens

förpliktelser med avseende på säkerheten för fartyg, liv och

gods komma till självständigt uttryck i befälhavarekapitlet. Det torde därvid

vara lämpligt att liksom tidigare ansluta till bl. a. motsvarande bestämmelse

i befraktningskapitlet, som i 72 § föreskriver att bortfraktaren

skall hålla fartyget sjovärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat och

utrustat samt i övrigt i behörigt skick. För att undvika de av riksdagen

påtalade tolkningssvårigheterna torde i fråga om lastning böra anknytas

till den tidigare gällande lydelsen av tredje stycket i 5 a § sjölagen. Även

bemanningskravet torde böra utformas i anslutning till denna lydelse,

vilken upptagits i 1965 års lag om säkerheten på fartyg (se t. ex. 6 kap.

1 §). I enlighet härmed förordar jag, att första stycket i 5 a § får den

lydelsen att fartyg skall när det nyttjas till sjöfart vara sj ovärdigt, försett

med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall,

bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt

så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

På motsvarande sätt bör 58 § första stycket utformas. Där föreskrivs

sålunda enligt departementsförslaget skyldighet för befälhavaren att innan

resa anträds tillse att fartyget är sj ovärdigt, försett med erforderliga

anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande

sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller

barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Enligt kommittéförslaget ersätts vissa detaljerade bestämmelser i sjölagen

om befälhavarens plikter av nautisk art med en allmän regel om iakttagande

av god sjömanssed. Denna regel kompletteras med föreskrifter

om utnyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått

som betingas av is och väderleksförhållanden. Även de övriga nordiska

kommittéförslagen upptar en allmän regel i detta hänseende. I de

danska och norska texterna används dock uttrycket gott sjömanskap i stället

för god sjömanssed.

Under remissbehandlingen har delade meningar yppats såväl i frågan

om en allmän bestämmelse bör meddelas i detta ämne som i frågan om en

sådan allmän bestämmelse bör kompletteras med detalj föreskrifter enligt

kommitténs förslag. Angående innebörden av det föreslagna uttrycket »god

sjömanssed» har på flera håll anförts tveksamhet. En del remissinstanser

föredrar uttrycket »gott sjömanskap», andra menar att båda uttrycken bör

användas eller att en ny formulering som täcker dem båda bör komma till

användning.

Jag biträder kommitténs förslag att sjölagens detalj regler i förevarande

hänseenden ersätts med en allmän bestämmelse om befälhavarens ansvar

för fartygets säkra framförande och handhavande. En sådan bestämmelse

har motsvarighet i de övriga nordiska texterna. Emellertid förordar jag, att

3 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 145

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

avfattningen sker med anknytning till vad som är förenligt med gott sjömanskap,

närmast i betydelsen korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt

bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss

eller i hamn. På befälhavaren ställs sålunda anspråk att han skall iaktta

vad som med hänsyn till omständigheterna krävs av en god sjöman (jfr

291 § andra stycket sjölagen). Jag erinrar om att vissa detaljerade normer

och föreskrifter föreligger inom ramen för säkerhetslagstiftningen, i

1960 års internationella sjövägsregler och i författningar rörande sjötrafiken

som utfärdats av Kungl. Maj :t. För sjölagens vidkommande torde,

som kommittén framhållit, befälhavarens ifrågavarande skyldigheter vara

uttömmande reglerade med en sådan allmän regel som nu sagts. Jag vill

därför icke tillstyrka att denna, med avvikelse från de övriga nordiska texterna,

kompletteras med de av kommittén föreslagna föreskrifterna om utnyttjande

av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått som betingas

av is och väderleksförhållanden.

I fråga om befälhavarens ställning vilar sjölagens regler på

förutsättningen att befälhavaren har det yttersta ansvaret och högsta myndighet

ombord. Han har också legal fullmakt att företräda redaren och lastägaren.

Fn remissinstans har med hänvisning till den tekniska utvecklingen

inom sjöfarten vänt sig mot vad som betecknas såsom föråldrat enmansvälde

och ansvarsbegrepp. Från ett par håll har också riktats kritik mot

att befälhavaren bevarats vid ansvar för den del av dagbokstjänsten som

faller inom maskinchefens område. Vidare har i ett remissyttrande ifrågasatts,

om det alltjämt är motiverat att betrakta befälhavaren som en självständig

företrädare för lastägaren även gentemot redaren och erinrats om

en motsatt uppfattning i den norska sjölagen.

Även om befälhavaren med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom

sjöfarten i praktiken inte kan bära verkligt ansvar för enskildheter i all

tjänst ombord, torde det varken från praktiska eller från allmänt sjörättshga

utgångspunkter vara motiverat att frångå den inom lagstiftningen i alla

sjöfartsländer omfattade principen, att befälhavaren har det yttersta ansvaret

ombord. På samma uppfattning vilar de övriga nordiska förslagen.

Någon omprövning av befälhavarens ställning som företrädare för lastägaren

anser jag inte vara pakallad. Jag vill alltså inte förorda någon ändring

i vad som nu gäller angående befälhavarens ställning.

I detta sammanhang vill jag nämna, att befälhavarens ansvar för fartygets

säkra framförande och handhavande i princip inte rubbas av att han

anlitar biträde av lots. Framförs fartyg felaktigt under lotsning, bär befälhavaren

sitt ansvar för detta, låt vara att det skulle strida mot allmänna

rättsgrundsatser att utkräva ansvar ifall han varken kunnat eller bort inse

att fel begicks. Därutöver har självfallet lotsen ansvar för det sätt på vilket

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

han fullgör sitt uppdrag. Hans ansvar är främst knutet till fartygets navigering,

dvs. val av väg och kurs. Ansvaret för manövreringen har i lotsförordningen

lagts på befälhavaren. I rättstillämpningen har emellertid

framträtt en tendens att under vissa betingelser, såsom då lotsning äger

rum i trång eller annars svårframkomlig farled, lägga manöveransvar även

på lotsen. Detta torde vara befogat med hänsyn till den tekniska utvecklingen

inom sjöfarten och därav betingat praktiskt bruk till sjöss. Med

anledning av en framställning från lotshåll till Kungl. Maj :t om modernisering

av lotsförordningen i denna del anmäler chefen för kommunikationsdepartementet

senare denna dag förslag till ändring i lotsförordningen.

Sambandet mellan befälhavarens och lotsens uppgifter och ansvar

torde motivera, att som kommittén föreslagit lotsen får samma ställning

som befälhavare och besättning när det gäller möjligheten att jämka

skadestånd som han kan bli skyldig utge på grund av fel eller försummelse

i fartygets tjänst. De danska och norska förslagen utgår från att

en sådan jämkningsregel för lots tas upp i resp. lagar om lotsväsendet. En

motsvarande lagteknisk lösning är emellertid inte möjlig för vår del, eftersom

lotsväsendet här liksom i Finland är reglerat i författning som inte

har civillags karaktär.

Som kommittén framhållit, bör den föreslagna jämkningsregeln kunna

tillämpas i fråga om varje form av biträde som lots i denna sin egenskap

lämnar vid fartygs förande, ankring eller förtöjning. Regeln bör också gälla

lika för kronolots och annan lots. För besättningsmedlemmar gäller emeltid

50 § sjömanslagen.

Sjölagens bestämmelser är i allmänhet utformade med tanke främst på

handelssjöfarten. I princip är de emellertid tillämpliga på all sjöfart. Kommittéförslaget

gör ingen ändring häri. Frågan vilka fartyg som omfattas

av befälhavarekapitlets bestämmelser har emellertid äktualiserats

under remissbehandlingen genom att i anslutning till vissa paragrafer önskemål

framförts om att tillämplighetsområdet skall klargöras i lagtexten.

Som jag kommer att utveckla senare förordar jag, att de i befälhavarekapitlet

upptagna bestämmelserna om obligatorisk befälhavarerapport till sjöfartsstyrelsen

angående vissa händelser skall gälla endast handels- och

fiskefartyg. Bestämmelserna om fakultativ rapport skall däremot enligt förslaget

gälla alla fartyg. I övrigt torde som hittills böra överlämnas åt praxis

att avgöra i vilken mån kapitlets bestämmelser är tillämpliga utanför handelssjöfarten.

Därutanför torde utrymmet självfallet vara ringa för tillämpning

av kommersiellt betingade regler, medan förhållandet får anses vara

det motsatta i fråga om regleringen av befälhavares sjömansmässiga förpliktelser.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna

(1 KAP.)

5 a §.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen har paragrafen undergått

en redaktionell bearbetning. Bestämmelserna gäller inte bara handelsoch

fiskefartyg utan — i tillämpliga delar — alla fartyg, oberoende av storlek,

fart och ändamål.

Till 6 § återkommer jag senare i ett avsnitt om besiktning.

(2 KAP.)

23 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om fartygs försäljning på

offentlig auktion vid upplösning av rederi, motsvarar med vissa redaktionella

jämkningar nuvarande 23 och 331 §§.

24 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om redares rätt att föra fartyget

och om hans entledigande från befattningen som befälhavare. Den motsvarar

nuvarande 24, 61 och 331 §§. Som ett led i den redaktionella bearbetningen

av befälhavarekapitlet förs paragrafen till sjölagens partrederiregler

i 2 kap.

4 KAP.

Om fartygs befälhavare

58 §.

Denna paragraf, som enligt departementsförslaget inleder befälhavarekapitlet,

svarar mot 26 § i såväl sjölagen som kommittéförslaget. Som jag

utvecklat i den allmänna motiveringen förordar jag, att befälhavarens förpliktelser

med avseende på fartygets behöriga skick här kommer till tydligt

uttryck. Paragrafen anknyter redaktionellt till bl. a. det frakträttsliga

sjövärdighetsbegreppet. De danska och norska förslagen innehåller samma

bestämmelser i 58 §.

I ett remissyttrande har anförts, att uttrycket »den som i redarens ställe

har befattning med fartyget» i paragrafens tredje stycke ger intryck av att

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

syfta endast på redarens ställföreträdare, inspektör, agent eller liknande

men inte på tidsbefraktare och helbefraktare. Härtill vill jag säga att uttrycket

»den som i redarens ställe har befattning med fartyget» skall ses i

samband med motsvarande uttryck i ansvarsbestämmelserna, vilket härrör

från sjölagens ursprungliga lydelse och 1914 års sjösäkerhetslagstiftning.

I departementsförslaget är den bestämmelse jag åsyftar upptagen i

331 §. Där anges den personkrets som i förevarande sammanhang straffrättsligt

likställs med redare. Jag anser det inte finnas skäl att på denna

punkt frångå gällande lydelse.

Vidare har en remissinstans anfört, att föreskriften i samma stycke

att underrättelse om fel eller brist i fartygets behöriga skick skall ges »ofördröj

ligen» i praktiken innebär ett onödigt krav på telegram eller telefonmeddelande.

Jag kan inte finna det påkallat att jämka kravet på snabb underrättelse

till redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick. Vilket

kommunikationsmedel som bör användas i det enskilda fallet får bli beroende

av omständigheterna.

59 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ i kommittéförslaget. I första stycket

kompletteras reglerna i 58 § om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga

skick med den i det föregående berörda allmänna bestämmelsen, att befälhavaren

skall sörja för att fartyget framförs och handhas på sätt som är förenligt

med gott sjömanskap.

I andra stycket upptas i sak oförändrad bestämmelsen i 33 § sjölagen om

befälhavarens skyldighet att på förhand skaffa sig kännedom om föreskrifter

och påbud rörande sjöfarten i de farvatten fartyget skall befara och på

de orter det skall anlöpa. Nuvarande bestämmelse i 33 § om att befälhavaren

i händelse av krig eller blockad bör söka upplysning om vad han skall

iakttaga till fartygets och lastens säkerhet har liksom i kommittéförslaget

ntgått såsom obehövlig.

I de danska och norska förslagen har 59 § motsvarande lydelse.

60 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 27 § sjölagen och 39 § i kommittéförslaget.

För att få närmare överensstämmelse med motsvarande paragraf

i det danska förslaget och med hänsyn till att det norska förslaget i 60 §

endast tar upp regler om befälhavarens ansvar för och tillsyn över att

föreskrivna dagböcker förs har de av kommittén föreslagna båda styckena

i paragrafen fått byta plats i departementsförslaget. Föreskrift om att befälhavaren

skall ha tillsyn över dagböckernas förande har i det svenska

förslaget tagits upp i 12 kap., vartill hänvisning görs i första stycket.

Enligt andra stycket är befälhavaren också skyldig att på fartyget medföra

andra skeppshandlingar och ett exemplar av sjölagen enligt föreskrif
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ter som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

sjöfartsstyrelsen. Bestämmelsen svarar i huvudsak mot 27 § sjölagen. Som

exempel på skeppshandlingar kan nämnas registrerings-, säkerhets-, fribords-

och passagerarfartygscertifikat, mätbrev, sjömansrulla samt pass,

dagbok och andra handlingar som angår last, passagerare och försäkring.

Att exemplar även av vissa andra lagar och författningar än sjölagen skall

finnas ombord framgår av bl. a. 89 § sjömanslagen och 21 § sjöarbetstidslagen.

Det danska förslaget står tämligen nära det svenska. Liksom

det norska förslaget har det i första stycket en regel även om befälhavarens

tillsyn över dagboksföringen. Den norska motsvarigheten till andra

stycket ingår som ett led i en omfattande bestämmelse i 14 kap. i det norska

förslaget angående vad som regleras på administrativ väg.

61 §.

Paragrafen motsvarar 31 § sjölagen och 32 § i kommittéförslaget.

I ett remissyttrande har ifrågasatts, om det inte i andra stycket borde

uttryckligen anges att det är fråga om bärgning av annat fartyg än det

egna. Med anledning härav vill jag påpeka att befälhavarens skyldigheter

när det egna fartyget är i sjönöd regleras i nästfoljande paragraf. Något förtydligande

torde inte erfordras i förevarande paragraf.

Det danska förslaget överensstämmer med det svenska. Enligt det norska

kommittéförslaget utgick motsvarande bestämmelser. För att bevara den

redaktionella parallelliteten i befälhavarekapitlet upptar emellertid den

norska propositionen under förevarande paragraf en regel motsvarande

första stycket i det svenska förslaget.

62 §.

Under denna paragraf sammanförs bestämmelser om befälhavarens skyldigheter

dels när det egna fartyget råkat i sjönöd och dels när andra sjöfarande

råkat i sjönöd eller fara hotar sjötrafiken. Paragrafen motsvarar

43 samt 34 a och 34 b §§ sjölagen och 31 § i kommittéförslaget.

Om fartyget råkar i sjönöd är befälhavaren enligt 43 § sjölagen pliktig

att göra allt som står i hans makt för fartygets bevarande och får inte

överge det så länge det finns hopp om räddning. Är räddning omöjlig och

faran så hotande att han tvingas överge fartyget, skall han i synnerhet

sörja för att dagboken och skeppshandlingarna bevaras samt dra försorg

om bärgning av fartyg och gods och söka anskaffa nödigt biträde därtill.

Han är ålagd att leda bärgningsarbetet, om inte ortens lag eller bärgningsavtal

lägger hinder i vägen. Han skall, själv eller genom styrmannen, föra

noggranna anteckningar över allt som bärgas och det manskap som medverkar

i företaget samt attestera kostnadsräkningar.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han enligt 34 a § sjölagen skyldig

att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för den nödställdes

opaginerad Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

räddning, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess besättning

och passagerare. Har befälhavaren i annat fall fått kännedom om

att någon är i sjönöd eller har han fått kunskap om någon sjötrafiken hotande

fara, åligger det honom enligt 34 b § sjölagen att i enlighet med

föreskrifter som meddelats av Kungl. Maj:t vidta åtgärder för den nödställdes

räddning eller farans avvärjande, såvitt det kan ske utan allvarlig

fara för eget fartyg, dess besättning och passagerare (jfr sjönödskungörelsen

den 30 juni 1952, nr 581).

I fråga om befälhavarens plikter när det egna fartyget råkat i sjönöd

vill jag förorda vissa ändringar i överensstämmelse med kommitténs förslag.

De ombordvarande och lasten torde sålunda böra nämnas uttryckligen

som föremål för befälhavarens räddningsplikt. Inträdet av befälhavarens

skyldighet att föra dagböckerna och andra skeppshandlingar i säkerhet

och föranstalta om bärgning av fartyg och gods bör som kommittén

anfört inte vara beroende av att läget är så allvarligt att fartyget måste

överges. Bestämmelserna att befälhavaren skall leda bärgningsarbetet och

förteckna bärgat gods m. m. torde kunna utgå som otidsenliga. Det är numera

i allmänhet bärgaren, inte haveristen, som leder bärgningsföretaget.

I ett remissyttrande har visserligen ifrågasatts, om inte dessa bestämmelser

borde bibehållas, men jag finner inte skäl att avvika från de övriga nordiska

förslagen, enligt vilka bestämmelserna utgår. Befälhavaren har i

detta hänseende att handla i överensstämmelse med gott sjömanskap (jfr

förslaget 59 §). Att bevara gällande rigorösa villkor för befälhavarens rätt

att lämna sitt nödställda fartyg skulle som kommittén uttalat kunna leda

till onödig förlust av människoliv och ge stöd åt en oriktig uppfattning

om en fartygsbefälhavares plikter. Bestämmelsen torde böra utformas så

att befälhavaren äger lämna fartyget även innan dess räddning blivit omöjlig,

om nämligen hans liv är i allvarlig fara. Det kan visserligen sägas att

det är svårt att i en konkret sjönödssituation ta ställning till om livsfaran

skall anses allvarlig eller inte. Men enligt min uppfattning bör det genom

uttrycket »allvarlig fara för livet» markeras, att inte varje livsfara som

kan antas föreligga i sjönödsläge motiverar att befälhavaren lämnar fartyget.

De danska och finska förslagen använder likaledes uttrycket allvarlig

fara. Det norska förslaget förutsätter »betydelig fare».

Gällande föreskrifter om befälhavarens plikter gentemot andra sjöfarande

har tillkommit i samband med Sveriges tillträde till 1914 års internationella

konvention om säkerheten för människoliv till sjöss. Numera gäller 1960

års konvention i ämnet (jfr prop. 1965: 133). Den allmänna och grundläggande

regeln i dessa avseenden utgörs av art. 11 i 1910 års internationella

bärgningskonvention (jfr NJA II 1913 s. 195 tf), till vilken regel säkerhetskonventionerna

hänvisar. Sjölagens bestämmelser i detta ämne

bör som hittills bygga omedelbart på denna grundläggande regel och på

säkerhetskonventionen. Jag förordar endast en redaktionell jämkning i nu
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

varande bestämmelser. Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att den av

kommittén från sammanstötningskapitlet till förevarande kapitel överförda

bestämmelsen om befälhavarens förpliktelser i sammanstötningsfall

får stå kvar i sammanstötningskapitlet. I förevarande paragraf görs i stället

en hänvisning dit. Även i övrigt ansluter den av mig förordade lydelsen

närmare än kommittéförslaget till den gällande lydelsen. Förslaget

innebär sålunda att befälhavaren har en allmän undsättningsplikt gentemot

var och en som han anträffar i sjönöd samt skyldighet att vidta åtgärder

enligt särskilda föreskrifter (sjönödskungörelsen), om han i annat

fall får kännedom om att någon råkat i sjönöd eller han får kunskap om

fara som hotar sjötrafiken. Nordisk redaktionell överensstämmelse har

inte uppnåtts här. Det danska förslaget förutsätter, att bestämmelser i

ämnet bibehålls i den nyligen reviderade 1951 års lov om forholdsregler

til skibsfartens betryggelse. Det finska förslaget står däremot nära det

svenska, medan det norska upptar en helt allmänt utformad regel om

befälhavarens skyldighet att bispringa »enhver som befinner seg i havsn0d

eller trues av fare til sj0s» och därutöver förutsätter vissa särskilda

föreskrifter. Sakliga skillnader är emellertid inte åsyftade.

Det förtjänar uppmärksammas, att varken bärgningskonventionens eller

säkerhetskonventionens regler föreskriver annat än räddningsplikt gentemot

person. Frånsett att en räddningsaktion för att bispringa nödställda

till sjöss naturligtvis mycket väl kan innefatta bärgningsmoment och

stundom kanske inte ens är möjlig dessförutan, är det här inte fråga om

bärgningsplikt. Sådan plikt kan däremot följa av nyssnämnda bestämmelser

om befälhavares skyldigheter i sammanstötningsfall som vilar på 1910

års internationella konvention om fartygs sammanstötning, se 223 § i förslaget.

63 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ sjölagen samt 27 och 28 §§ i kommittéförslaget.

Som praktiskt obehövliga med hänsyn till moderna kommunikationsförhållanden

har utmönstrats bestämmelserna om att befälhavaren

utrikes skall samrada med konsul innan han sätter annan i sitt

ställe, när redarens föreskrift inte kan avvaktas utan olägenhet och om

att konsul i vissa fall äger förordna ny befälhavare. Som framgår av den

allmänna motiveringen är bestämmelserna kompletterade med vissa regler

i överensstämmelse med vad som gäller enligt 44 § andra stycket och 45 §

andra stycket sjömanslagen.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i kommittéförslaget. I paragrafen sammanförs

bestämmelser från 48 och 49 §§ samt 52 § första stycket sjölagen

om befälhavarens ställningsfullmakt för redaren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 är 1966

Att dessa bestämmelser sammanförs i en paragraf har rönt ett positivt

mottagande under remissbehandlingen. Vad beträffar första stycket har sjömanslagskommittén

ifrågasatt behovet av hänvisningen till bestämmelserna

i sjömanslagen om befälhavarens behörighet att företräda redaren som arbetsgivare.

Jag finner dock ej anledning att nu frångå gällande lydelse.

I fråga om andra stycket har Svea hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige anmärkt, att kommittéförslaget till skillnad från motsvarande

danska och norska förslag ej innehåller förtydligande om att befälhavaren

för att skaffa pengar för visst ändamål även äger pantsätta av redarens

gods eller av lasten. Ett sådant förtydligande har ansetts ha det värdet

att det kan förebygga felslut på grund av avvikelsen från de övriga texterna.

Det har även sammanställts med föreskriften, att befälhavaren vid

anskaffande av pengar för fartygets behov skall anlita den utväg som är

förenad med minsta uppoffring för redaren. Jag delar kommitténs uppfattning,

att befälhavarens behörighet att uppta lån eller sälja av redarens gods

eller av lasten får anses utan vidare innefatta behörighet att även pantsätta

sådan egendom. För att undvika varje missförstånd vill jag emellertid förorda

att lydelsen kompletteras i överensstämmelse med de danska och

norska förslagen.

I 49 § andra stycket sjölagen föreskrivs nu, att om befälhavaren utan laga

anledning upptagit lån eller verkställt försäljning eller upptagit större lån

eller sålt mer än behovet krävde, det skall vara utan verkan till förringande

av långivares eller köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett

under sådana omständigheter att långivaren eller köparen kan antas ha varit

i god tro. Svea hovrätt har kritiserat denna regel såsom omständlig och ålderdomlig

och dess avfattning har av Stockholms rådhusrätt jämförts med

motsvarande bestämmelser i avtalslagen. Hovrätten har föreslagit, att regeln

omredigeras efter förebild av den finska sjölagens motsvarande bestämmelse.

Denna innehåller att om rättshandlingen inte var erforderlig,

den ändock är bindande för redaren, om tredje man var i god tro. I denna

regel föreslås ingen ändring. De danska och norska förslagen upptar motsvarande

enkla lydelse.

Med den avfattning bestämmelsen fått i den svenska sjölagen har avsetts

att lägga bevisbördan för behovet av den utgift som lånet eller försäljningen

avser på tredje man. Lydelsen härrör från sjölagens tillkomst.

En ställningsfullmakt liknande den som befälhavaren har i förhållande

till redaren enligt förevarande paragraf tillerkänner lagen både bortfraktaren

och befälhavaren i förhållande till lastägaren. Enligt 102 § sjölagen är

sålunda bortfraktaren behörig att på lastägarens vägnar företa rättshandlingar

som avser godsets bevarande eller fortskaffande. Uppstår behov av

pengar för sådant ändamål äger bortfraktaren skaffa medel genom lån eller

genom att sälja av godset. Har bortfraktaren tagit upp lån eller verkställt

försäljning utan laga anledning, är rättshandlingen ändå bindande för last
3f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

ägaren, där tredje man var i god tro. Och enligt 54 § sjölagen, som motsvaras

av 65 § andra stycket i förslaget, är befälhavaren behörig att företa

rättshandlingar på lastägarens vägnar i enlighet med vad som föreskrivs beträffande

bortfraktaren. Den för båda fallen gemensamma godtrosregeln i

102 § har salunda en enklare lydelse än den nu ifrågavarande godtrosregeln

i 49 § sjölagen. Lydelsen av 102 § tillkom i samband med 1936 års

revision av sjölagens befraktningsregler. I detta sammanhang behandlades

även fråga om ny lydelse av 49 §. I det av 1933 års sjölagsstiftningskommitté

avgivna förslaget, som låg till grund för lagrevisionen och som togs

upp i det till lagrådet remitterade förslaget, hade den nu i 49 § intagna godtrosregeln

en enklare lydelse. Den innehöll att, om befälhavaren överskridit

sin behörighet eller handlat i strid med särskild föreskrift av redaren,

rättshandlingen ända var bindande för redaren, där tredje man var i

god tro. Efter kritik av lagrådet mot denna lydelse återgick departementschefen

i propositionen till den gällande regeln i 49 § med dess något vidlyftigare

formulering. Däremot behölls den enklare lydelsen av godtrosregeln

i 102 §. Förarbetena ger inte vid handen att någon saklig skillnad var

åsyftad i de båda lagrummen.

Lagrådets kritik mot 49 § gick, såvitt nu är i fråga, ut på att den föreslagna

lydelsen till skillnad från den gällande var oklar beträffande bevisbördan.

Lagrådet menade att den gängse uppfattningen, att god tro i allmänhet

skulle presumeras, lätt kunde leda till att den föreslagna regeln antogs

bygga på denna förutsättning. I den mån det lät sig göra borde man enligt

lagrådets mening i dessa frågor ge ledning i lagtexten beträffande

bevisbördan.

Den otydlighet som lagrådet pekade på sammanhängde även med att det

remitterade förslaget i 49 § andra stycket förde samman den tidigare bestämmelsen

där med en bestämmelse i 51 § sjölagen, som behandlade det

fallet att redaren inskränkt befälhavarens legala fullmakt genom särskild

föreskrift. En sådan inskränkning fick enligt 51 § inte åberopas mot tredje

man i annat fall än när denne inte varit i god tro. Denna bestämmelse förutsatte,

att bevisbördan låg på redaren och sålunda var omvänd mot bevisbördan

i 49 §. På detta fall är numera 11 § avtalslagen omedelbart tillämplig.

Det förefaller mig vara en brist att i 64 § i förslaget, som motsvarar 49 §

sjölagen, behålla en godtrosregel med annan utformning än godtrosregeln i

102 §, när ingen saklig skillnad är åsyftad. Det finns därför enligt min mening

skäl att ge regeln i förevarande paragraf samma enkla lydelse som dess

motsvarighet i 102 §. En sådan ändring medför också, att regeln kommer

i närmare överensstämmelse med motsvarande regel i de övriga nordiska

länderna. Mot en sådan ändring kan visserligen på liknande sätt som under

förarbetena till 1936 års revision anföras att den medför viss oklarhet beträffande

bevisfrågan. Denna oklarhet torde dock i nuvarande läge inte vara

lika framträdande som då. Mera betänklig förefaller mig den oklarhet vara

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

som nu föranleds av de båda lagrummens skilda lydelser. Om t. ex. befälhavaren

ingår en rättshandling med avseende på lasten, bör inte lydelserna

föranleda tvivelsmål, om verkningarna i förhållande till tredje man av att

rättshandlingen var onödig blir olika allteftersom befälhavaren anses ha

handlat på redarens vägnar enligt 64 § i förslaget (49 § sjölagen) eller på

lastägarens vägnar enligt 65 § i förslaget (54 § sjölagen). Av dessa skäl förordar

jag att godtrosregeln i förevarande paragraf får i huvudsak samma

enkla lydelse som i 102 §.

I ett remissyttrande har även ansetts önskvärt med ett förtydligande i

tredje stycket med anledning av att paragrafen ålägger befälhavaren både

att underrätta redaren om vidtagen åtgärd av vikt och att inhämta dennes

föreskrift innan sådan åtgärd vidtas. Något sådant förtydligande anser

jag dock inte behövligt. Bestämmelserna har undergått vissa jämkningar.

65 och 66 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 34 och 35 §§ i kommittéförslaget. Här upptas

i överensstämmelse med de danska och norska förslagen bestämmelserna

i 53 och 54 §§ sjölagen om befälhavarens allmänna skyldigheter mot lastägaren

och ställningsfullmakt för denne samt bestämmelsen i 58 § sjölagen

om befälhavarens ansvarsfrihet för de förbindelser han i egenskap av befälhavare

ingår på redarens eller lastägarens vägnar.

67 §.

Paragrafen motsvarar 59 § sjölagen och 36 § i kommittéförslaget. I överensstämmelse

med de danska och norska förslagen innehaller den bestämmelser

om befälhavarens skyldighet att ersätta skada som han genom fel

eller försummelse i tjänsten vållat redare, lastägare eller annan vars rätt

och bästa han har att bevaka och om jämkning efter skälighetsprövning

av skadestånd. Som jag berört i den allmänna motiveringen utsträcks jämkningsregeln

till att omfatta även lots som ådragit sig skadeståndsskyldighet

i fartygets tjänst. En bestämmelse i 59 § sjölagen om att befälhavaren

ej är fri från ansvarighet på den grund att åtgärd vidtagits enligt beslut

i skeppsråd anser jag liksom kommittén böra utgå som obehövlig.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 37 och 38 §§ i kommittéförslaget. I första

och andra styckena av paragrafen upptas bestämmelser om befälhavarens

redovisningsplikt mot redaren, vilka bestämmelser i huvudsak svarar

mot 60 § sjölagen. Med hänsyn till moderna sjöfartsförhållanden anser

jag liksom kommittén det inte vara ändamålsenligt att anknyta redovisningsplikten

till fartygets ankomst till hemorten efter avslutad resa. Redovisning

bör avges när redaren begär det. Jag biträder även kommitténs

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kiingl. Maj :ts proposition nr 145 år 1966

förslag att undantaget i andra stycket av 60 § sjölagen från skyldigheten

att redovisa särskild gottgörelse för det fall att redaren uttryckligen medgivit

att befälhavaren behåller sådan, skall utgå som obehövligt.

Bestämmelser om redovisningsplikt upptas även i 68 § i de danska och

norska förslagen. Det danska förslaget överensstämmer helt med det svenska,

medan det norska inte innehåller någon regel om klandertid.

Som tredje stycke i paragrafen upptas förbudet i 28 § sjölagen för befälhavaren

att medföra handelsvaror för egen eller annans räkning och föreskrift

om skyldighet för honom att erlägga frakt och skadestånd ifall

förbudet överträds. I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte bestämmelsen

bör utgå som otidsenlig och inte rimmande med befälhavarekapitlet

i övrigt. Som emellertid bestämmelsen bibehålls i de övriga nordiska

förslagen, enligt det norska förslaget dock överförd till sjömanslagen, anser

jag infe att bestämmelsen för närvarande bör upphävas. Liksom enligt

de danska och finska förslagen torde den nu böra behållas i befälhavarekapitlet.

69 §.

Paragrafen motsvarar 42 § i kommittéförslaget. Den upptar utan ändring

i sak bestämmelsen i 52 § sjölagen om befälhavarens skyldighet att

underrätta kända inteckningshavare, när fartyget utomlands tagits i mät

eller belagts med kvarstad. Kommittén har anfört, att den torde få anledning

överväga bestämmelserna i samband med sitt arbete på en revision

av reglerna om fartygsregistrering och därvid aktualiserade spörsmål rörande

fartygsinteckning. Samtidigt bör övervägas om, med tanke särskilt

på problem rörande besättningens underhåll m. m. vid långvarig kvarstad

utomlands, befälhavaren bör åläggas skyldighet att också underrätta konsul.

70 §.

Paragrafen motsvarar 40 § i kommitténs förslag år 1963. Den reglerar

befälhavares skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen om vissa

händelser.

Rapportskyldigheten har nära samband med skyldigheten att avge sjöförklaring.

Liksom vissa händelser enligt 301 § i förslaget föranleder obligatorisk

sjöförklaring medför vissa händelser obetingad skyldighet för

befälhavaren att avge rapport. Sådana händelser som föranleder obligatorisk

befälhavarerapport är i förevarande paragraf uppräknade i första

stycket under åtta särskilda punkter, vilka nära ansluter till motsvarande

uppräkning i 301 §. Till den närmare behandlingen av dessa fall vill

jag återkomma vid 301 §. Rapportskyldigheten är i nu nämnda fall knuten

till handelsfartyg och fiskefartyg. Den omfattar liksom obligatorisk

sjöförklaring endast svenska fartyg.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Även i andra fall än sådana som föranleder obetingad rapportskyldighet

kan det vara av betydelse att rapport avges. Dessa fall behandlas i andra

stycket av -förevarande paragraf och har sin motsvarighet närmast i 302 §

i förslaget, som reglerar fakultativ sjöförklaring. Sådan fakultativ befälhavarerapport

skall förekomma när i anledning av händelse som inträffat

eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen

påfordrar det eller sjöförklaring skall avges enligt 302 § i förslaget.

Denna rapportskyldighet omfattar alla slags fartyg. Även utländska

fartyg kan komma i fråga för denna skyldighet. Om t. ex. sjöförklaring

för fartyget skall äga rum inför svensk myndighet, bör sjöf artsstyr elsen

kunna påfordra att befälhavarerapport avges. Sådan rapport utgör nämligen

i regel underlag för sjöförklaring.

Enligt 40 § sjölagen skall rapport upprättas enligt formulär som sjöfartsstyrelsen

fastställer och vartill blankett tillhandahålls genom sjömanshusen

och konsulerna. Rapporten skall innefatta utförlig framställning om

händelsen och om vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av orsakerna

därtill. Den skall innehålla fullständig avskrift av vad som kan

vara antecknat i fartygets dagbok om händelsen.

Kommittéförslaget innefattar en modernisering av bestämmelserna. Det

innehåller även den väsentliga nyheten att rapporten skall avges under

edlig förpliktelse. Det senare har under remissbehandlingen mött invändningar

från både domarhåll och advokathåll. Även jag är av den uppfattningen

att befälhavaren inte bör åläggas att avge rapporten under sådant

ansvar. Han har ofta ett rent personligt intresse av utredningens utgång.

Vidare kan ett sådant krav på ett olyckligt sätt binda befälhavaren vid en

viss uppfattning om händelsen, innan närmare utredning skett genom sjöförklaring.

Förhållandena kan vara sådana att befälhavaren inte bör åläggas

att bekräfta den berättelse han avger vid sjöförklaringen med ed. Oriktiga

rapportuppgifter torde kunna beivras i erforderlig utsträckning med

tillämpning av brottsbalkens regler om osant intygande och straffbestämmelser

i 328 § i förslaget. Bestämmelserna om rapport saknar motsvarighet

i de danska och norska förslagen. Däremot upptar det finska förslaget

som en nyhet för finsk rätt bestämmelser om rapport, väsentligen överensstämmande

med det svenska förslaget. Det finska förslaget innehåller inte

heller någon bestämmelse om att rapport skall avges under edlig förpliktelse.

Paragrafen innehåller slutligen hänvisning till 12 kap. angående befälhavares

skyldigheter i samband med sjöförklaring.

Till 101 § återkommer jag senare i samband med sjöförklaringsreglerna.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Haverikapitlet m. in.

Översikt av gällande rätt

Av ålder skils inom sjöfarten mellan å ena sidan gemensamt haveri,

som drabbar intressegemenskapen fartyg, frakt och last, samt å andra

sidan enskilt haveri, som faller på ett eller två av dessa intressen men inte

på alla.

Som gemensamt haveri räknas enligt sjölagen all skada som avsiktligt

tillfogas fartyg eller last för räddning ur en fara som hotar fartyget och

lasten gemensamt samt all annan uppoffring som görs för sådant ändamål

liksom skada och kostnad som vållas eller uppkommer till följd av sådan

åtgärd. Skada som uppkommer genom olyckshändelse under sådan åtgärd

räknas dock inte till gemensamt haveri. Detsamma gäller skada eller

förlust som endast har medelbart eller tillfälligt samband med åtgärden.

Gemensamt haveri skall bäras av fartyg, frakt och last i förhållande till

dessa intressens värden enligt detaljerade regler i haverikapitlet. Detta

innehåller även bestämmelser bl. a. om undantag från ersättning i gemensamt

haveri för vissa skador och kostnader, om verkan av vållande till

den fara som föranlett haveriet och bedömningsfel rörande farans beskaffenhet,

om verkan av att syftet med uppoffringsåtgärd inte nåtts, att fartyg

eller last helt uppoffrats eller att endast fartyget eller endast lasten

helt eller delvis bärgats efter haveriet, om befälhavarens åligganden när

uppoffring skall göras, om besiktning, om dispaschering samt om ansvar

för haveribidrag och säkerställande därav.

Skada eller kostnad till följd av sådan olyckshändelse till sjöss som varken

räknas till gemensamt haveri eller enligt särskilda bestämmelser skall

behandlas som sadant är enskilt haveri. Det skall i regel bäras endast av

det drabbade intresset. Har kostnad i enskilt haveri gjorts gemensamt för

flera intressen, skall den dock fördelas efter billighet på de intressen till

vilkas nytta den blivit gjord. På sådant s. k. oegentligt gemensamt haveri

tillämpas fördelningsreglerna för gemensamt haveri.

Sjölagens haveriregler är dispositiva. I deras ställe tillämpas vanligen i

fråga om gemensamt haveri och fördelningen därav de internationellt vedertagna

regler som är kända under benämningen York-Antwerpen-reglerna

(YAR). Dessa antogs ursprungligen av International Law Association

år 1877, fick sin första mera uttömmande utformning år 1890 och gäller

nu enligt den senaste revisionen inom International Law Association år

1950 efter behandling inom Comité Maritime International. De är i sin senaste

lydelse på engelska språket och i svensk översättning fogade som

bilaga 2 till sjölagskommitténs betänkande år 1965. Jag vill anmärka, att

^ inte har samma karaktär som de sjörättskonventioner som utarbetats

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

på diplomatiska sjörättskonferenser utan utgör regler av privat natur, som

kommer till användning bara om parterna för varje särskilt fall avdalat om

deras tillämpning.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri sker genom dispasch.

Haverikapitlet innehåller också regler om var dispasch skall upprättas och

om förfarandet vid dispasch. Även på andra håll i sjölagen finns vissa

bestämmelser som rör haveri och dispaschör. I särskild lag regleras dispaschörs

befattning med försäkringstvister.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar till en början om att det i direktiven framhålls hur

sjölagens haveriregler sällan kommer i tillämpning, eftersom praktiskt

taget alla konossement och certepartier innehåller en klausul om att gemensamt

haveri skall uppgöras enligt YAR, och att en omarbetning av lagstiftningen

därför kan ifrågasättas. Kommittén nämner vidare, att det inom

litteraturen framträtt förespråkare för uppfattningen att det gemensamma

haveriet utgör en kvarleva från äldre tider och att något praktiskt behov

av institutet knappast föreligger med hänsyn till sjöförsäkringen i dess moderna

gestalt. Enligt kommittén ligger det en viss sanning däri. Det gemensamma

haveriet kan sägas ha förlorat något av sin ursprungliga betydelse

och har i många stycken kommit att väsentligen bli en uppgörelse, ett slags

clearinginstitut, mellan de olika assuradörerna. Kommittén menar emellertid

att riktigheten av det gemensamma haveriets princip, nämligen att vissa

skador som avsiktligt tillfogas fartyg eller last för räddning ur en gemensamt

hotande fara skall fördelas på den föreliggande intressegemenskapen,

inte kan bestridas med fog. Principens tillämpning torde enligt kommittén

alltjämt fylla en viktig funktion.

Kommittén nämner vidare, att sjöförsäkringsverksamhetens egna företrädare

har övervägt frågan på det internationella planet inom International

Union of Marine Insurance och därvid slutligen stannat för den lösningen

att reglerna om gemensamt haveri bör överarbetas men inte avskaffas. Den

senaste revisionen av YAR har också ägt rum under medverkan av företrädare

för den internationella sjöförsäkringsrörelsen. Under dessa förhållanden

anser kommittén, att frågan om det gemensamma haveriets avskaffande

saknar aktualitet och att således regler o in gemensamt haveri

bör bibehållas.

Kommittén anknyter till den utveckling som skett i praxis och som innebär

att gemensamt haveri uppgörs enligt Y A R. Såväl inom den mindre

som den större sjöfarten hänvisar certepartier och konossement nära nog

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

undantagslöst till YAR. Resultatet har därför i vårt land liksom i Danmark

och Norge blivit, att de materiella bestämmelserna i sjölagens haverikapitel

ytterst sällan tillämpas. Kommittén anför statistiska uppgifter som

visar, att under åren 1949—1963 endast ett gemensamt haveri uppgjorts

här i landet enligt sjölagens regler, medan över 400 sådana uppgörelser

skett enligt YAR. Kommittén nämner vidare, att vid tillkomsten av den

nya finska sjölagstiftningen år 1939 de tidigare nationella reglerna ersattes

med YAR. De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att YAR bör

ersätta även de danska, norska och svenska sjölagsreglerna i ämnet.

I fråga om den lagtekniska metod som bör användas för alt

införliva YAR med svensk rätt diskuterar kommittén olika lösningar. En

möjlighet är att i sjölagen ta in det materiella innehållet av YAR efter

språklig bearbetning till någorlunda överensstämmelse med svensk lagstil.

Mot en sådan lösning anför kommittén dock vissa betänkligheter. YAR

är nämligen knappast så språkligt genomarbetade som de internationella

konventioner sjörätten i stor utsträckning bygger på. En språklig bearbetning

skulle därför kunna leda till tolkningssvårigheter och man skulle kunna

hamna i ett läge där originaltexten strider mot den språkligt överarbetade

svenska lagversionen. Dessutom skulle den svenska lagstiftningen vid

en framtida revision av YAR komma att släpa efter. Kommittén anser sig

därför böra förorda, att det i sjölagen på något sätt görs hänvisning till

YAR. Kommittén nämner, att man i Finland vid tillkomsten av 1939 års

sjölag valde att ta upp YAR i en fristående administrativ författning, som

utfärdades med stöd av föreskrift i sjölagen. En sådan lösning väcker

dock enligt kommittén betänkligheter utöver dem som anförts mot införande

av YAR i sjölagen. Det skulle nämligen vara otillfredsställande med

en administrativ reglering av den civilrättsliga frågan om parternas inbördes

förhållande i gemensamt haveri. En sådan lösning medför inte heller

någon praktisk vinning, eftersom man både hos oss och i andra sjöfartsländer

under decennier vant sig vid att tillämpa YAR i deras originalutformning

utan att omarbeta dem till lag eller annan författning. Kommittén

föreslår därför, att haverikapitlet liksom nu får inledas med en definition

av det gemensamma haveriet i anslutning till YAR samt en hänvisning

till internationellt vedertagna grundsatser på området. Med internationellt

vedertagna grundsatser avser kommittén just YAR. I övrigt skall sjölagen

enligt kommitténs förslag inte innehålla några regler om det gemensamma

haveriets materiella innehåll.

Det danska kommittéförslaget innehåller en uttrycklig hänvisning till

1950 års YAR. De finska och norska kommittéförslagen innebär, att YAR

utfärdas i form av administrativa föreskrifter. I det finska förslaget hänvisas

till »vad därom är särskilt stadgat» och i det norska förslaget sägs,

att Kongen ger bestämmelser i ämnet, vilka skall såvitt möjligt vara i överensstämmelse

med internationell praxis och sedvana.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

Som ny rubrik på haverikapitlet föreslår kommittén »Om gemensamt

haveri och dispasch». Kapitlet får enligt kommittéförslaget följande innehåll.

I den inledande paragrafen, som fått beteckningen 211 §, ges en

definition av det gemensamma haveriet och en hänvisning till internationellt

vedertagna grundsatser enligt vad jag nyss anfört. Vidare upptas regler

bl. a. om ort för dispascheringen och vem som skall upprätta dispaschen

(212 §), om vilken part som äger påkalla dispasch och parts skyldighet

att lämna dispaschören upplysningar (214 §), om ansvarighet för

haveribidragens betalning (215 §), om enskilt haveri och s. k. oegentligt

gemensamt haveri (216 §) samt om dispaschörens åligganden då dispasch

begärs (217 §) och om tilläggsberäkning (218 §). Någon motsvarighet till

de ingående materiella bestämmelserna i 188—212 §§ sjölagen har ej influtit

i förslaget. De ersätts av YAR. Därutöver införs bestämmelser om

dispaschörs befattning med sjöförsäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch.

Bestämmelser därom bröts ut ur sjölagen i samband med 1927

års försäkringslagstiftning och togs upp i en särskild lag i ämnet, nämligen

lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister,

men har nu av kommittén återförts till sjölagen. Kommittéförslaget

nödvändiggör vissa jämkningar i 276 och 284 §§ sjölagen. Dessa

har i samband därmed liksom också 283 § jämkats redaktionellt.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla regler om gemensamt

haveri har inte mött någon invändning. Göteborgs rådhusrätt, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Försäkrings juridiska

föreningen och Sjörättsföreningen i Göteborg ger uttryck åt sin anslutning

till förslaget.

Inte heller förslaget att ersätta de inhemska lagreglerna med YAR har

mött gensaga. Det godtas uttryckligen av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt,

Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, Skånes handelskammare, Sjörättsföreningen

i Göteborg samt fiskeristgrelsen och fiskeriintendenten

i österhavets distrikt.

Däremot har anförts kritik mot den lagtekniska metod som

kommittén valt för att införliva YAR med svensk rätt.

Sjöfartsstyrelsen är dock positiv till förslaget i denna del. Styrelsen ansluter

sig till kommitténs mening, att YAR svårligen kan överarbetas till

svensk lagstil utan avvikelser som kan föranleda tveksamhet i sak, och anser

bl. a. därför att det inte finns anledning att söka införa motsvarighet

därtill i svensk lagstiftning. Även Skånes handelskammare tillstyrker förslaget,

om också lämpligheten av att införa YAR i vårt rättssystem genom

en i lagtexten intagen hänvisning till internationellt vedertagna grundsat
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ser kan ifrågasättas enligt handelskammaren. Dess tillstyrkan sker med

hänsyn till att YAR får anses allmänt accepterade och att tveksamhet därför

inte torde behöva uppstå om innebörden av hänvisningen. Handelskammaren

tar också i betraktande de betänkligheter kommittén anfört mot att

ta in dessa regler i svensk författning.

Svea hovrätt anför en konstitutionell synpunkt. Hovrätten ifrågasätter

sålunda om inte den föreslagna bestämmelsen med tanke på framtida ändringar

i YAR innefattar överlåtelse av konstitutionell befogenhet på de

internationella sammanslutningar som utarbetar YAR. Hovrätten påpekar,

att en sådan överlåtelse numera efter ändring av 81 § regeringsformen

(SFS 1965: 46) visserligen torde kunna ske i och för sig men att det kan

ske endast till folkrättsligt bildade internationella organisationer. Eftersom

YAR är tillkomna och utfärdade genom organisationer av privat karaktär

och den på norskt och finskt håll valda vägen ej innefattar betänkligheter

av denna art, ifrågasätter hovrätten om inte samma väg bör väljas i Sverige.

Sjörättsföreningen i Göteborg anser det tveksamt om den föreslagna hänvisningen

är lämplig och tillfyllest från alla synpunkter. Tveksamhet uttalas

även av Sjöassuradörernas förening. Utan att närmare gå in på de

principiella betänkligheter som kan anföras mot en så allmänt hållen

hänvisning erinrar sjörättsf öreningen om att de tolkningssvårigheter som

kan uppkomma vid tillämpningen av YAR i vissa länder föranlett sinsemellan

i viss mån divergerande »rules of practice». Risk synes därför

föreligga att en så allmänt hållen hänvisning i komplicerade fall kan ge

upphov till tvist om i vad mån hänvisningen även skall anses omfatta t. ex.

sådana tillämpningsregler till YAR. Vid en jämförelse mellan de nordiska

parallelltexterna på denna punkt finner sjörättsf öreningen att den danska

och den finska lösningen är att föredra. Sjörättsf öreningen förordar för sin

del att hänvisningen uttryckligen avser 1950 års YAR. Även om dessa regler

i en framtid skulle revideras, torde nämnvärda vådor inte behöva uppstå

av en sådan hänvisning, eftersom en revision kan förutsättas inte komma

att beröra grundvalen för det gemensamma haveriet. Föreningen tillfogar,

att lagens hänvisning endast mycket sällan torde få självständig tillämpning

med hänsyn till rådande fasta praxis att i certepartier och konossement

hänvisa direkt till gällande YAR.

Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om inte sjölagen i klarhetens

intresse bör hänvisa direkt till YAR. Uttrycket »vedertagna grundsatser»

kan enligt rådhusrätten möjligen uppfattas såsom grundsatser i mera inskränkt

och vedertagen bemärkelse. Detta skulle kunna leda till att de bestämmelser

i YAR som reglerar vissa detaljfrågor inte skulle bli bindande

vid gemensamt haveri, även om uttrycklig överenskommelse om undantag

för dessa detaljfrågors behandling enligt YAR inte föreligger.

Hovrätten för Västra Sverige anser också den föreslagna hänvisningen

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1966

vara oklar till innebörden. Rent språkligt omfattar den enligt hovrätten

också sådana principer som hos ledande sjöfartsnationer kan ha utbildat

sig i rättspraxis. Farhågorna för att originaltexten och en överarbetad svensk

lagversion skulle kunna komma att strida mot varandra anser hovrätten

vara föga övertygande och påpekar, att de flesta internationella konventioner

hos oss inarbetats i form av lagtext. Att reglera en civilrättslig fråga

som parternas inbördes förhållande i gemensamt haveri i administrativ

ordning, såsom enligt de finska och norska förslagen, skulle enligt hovrätten

såtillvida innebära ett framsteg som YAR för närvarande tillämpas

även utan hänvisning ens i transportavtalet. Hovrätten menar, att det

måste vara bättre att YAR kan återfinnas i det svenska författningsmaterialet

än att lagtexten endast innehåller en oklar hänvisning till detta internationella

avtalskomplex. Större nordisk enhetlighet skulle uppnås, om

Sverige anslöt sig till den på finsk och norsk sida föreslagna ordningen.

Även den danska metoden att i lagtexten åtminstone ta upp en uttrycklig

hänvisning till YAR är enligt hovrättens uppfattning att föredra framför

den metod som den svenska kommittén valt.

Sveriges advokatsamfund anser visserligen, att all sannolikhet talar för

att den föreslagna hänvisningen skulle fungera väl i praktiken och finner

den ha den fördelen att svensk rättstillämpning snabbt kan anpassas efter

eventuellt kommande förändringar i internationell praxis på området. Men

rent språkligt är hänvisningen enligt advokatsamfundet alltför diffus och

omfattande och står också i alltför bjärt kontrast mot den försiktighet som

annars präglar svensk lagstiftningsteknik. Advokatsamfundet förordar, att

det i sjölagen görs direkt hänvisning till YAR. Samma ståndpunkt intar

Försäkringsjuridiska föreningen. Denna erinrar om faran för att det stora

antalet nytillkomna sjöfartsnationer utvecklar regler i ämnet som i vissa

delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänja.

Göteborgs rådhusrätt, som också anser att den föreslagna hänvisningen

är oklar och kan föranleda tolkningssvårigheter, förordar att YAR med

stöd av bestämmelse i sjölagen upptas i administrativ författning. Detta

skulle medföra större nordisk enhetlighet.

Föreningen Sveriges stadsdomare föreslår i första hand, att det i sjölagen

hänvisas direkt till YAR och i andra hand att frågan löses efter de

principer som de finska och norska kommittéerna valt.

Rikspolisstyrelsen uttalar, att det skulle vara mer i överensstämmelse

med svensk lagstiftningsteknik att klä de internationella reglerna i författningstext

eller åtminstone i lagtexten införa preciserad hänvisning till dessa

regler.

Dispaschören i Stockholm biträder i allt väsentligt de föreslagna bestämmelserna

i hav eri kapitlet och sjöfartsstyrelsen finner förslaget vara

väl avvägt.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Försäkrings juridiska föreningen påpekar, att kapitlets rubricering och utformning

kan föranleda slutsatsen, att bestämmelserna om de frågor som

kan hänskjutas till avgörande av dispaschör regleras uttömmande däri. Föreningen

ifrågasätter därför, om inte hänvisning bör ske till reglerna om

dispaschörs befattning med tvister angående avståndsfrakt resp. redares begränsningsbelopp

och fördelningen därav.

Sjörättsföreningen i Göteborg anser det vara ändamålsenligt att genom

en sådan hänvisning i detta kapitel sammanföra samtliga de typer av tvister

som skall handläggas av dispaschör.

Departementschefen

Sjölagens haverikapitel innehåller omfattande regler om gemensamt haveri.

Även besiktning, dispaschering, haveribidrag och enskilt haveri m. m.

regleras. Bestämmelserna är dispositiva. I fråga om gemensamt haveri och

fördelningen därav tillämpas emellertid i praktiken vanligen YAR i den

lydelse de har enligt 1950 års revision. Dessa regler företer vissa betydelsefulla

avvikelser från sjölagens haveriregler. Visserligen utgår YAR från en

uppfattning om det gemensamma haveriets begrepp som i praktiken väl

överensstämmer med sjölagens. Det grundar sig på vad som i läran om det

gemensamma haveriet betecknas såsom »common safety»-principen. Med

utgift som är ersättningsgill i gemensamt haveri jämställer emellertid YAR

generellt sådan »extra utgift» som trätt i stället för eljest ersättningsgill

utgift, i den mån denna därigenom inbesparats. YAR medger sålunda i förhållande

till sjölagen ett vidgat utrymme för tillämpning av den s. k. »common

benefit»-principen vid gemensamt haveri. YAR medger också i större

utsträckning än sjölagen ersättning för kostnader, som är förenade med

anlöpande av nödhamn, samt ränta på utlägg i gemensamt haveri. Medan

sjölagen anvisar en generellt verkande metod för bestämmande av fraktens

bidragsvärde bestäms detta värde enligt YAR genom avdrag från bruttofrakten

av vissa inbesparade kostnader för fraktens intjänande. Vidare

saknar YAR motsvarighet till en del av sjölagens regler, såsom i fråga

om verkan av att syftet med uppoffring inte uppnåtts, befälhavarens åligganden

när uppoffring skall göras, värdering av skada till verklig eller uppskattad

kostnad, avdrag för enskild lastskada, verkan av efterföljande ny

skada, bidragsvärde vid flera gemensamma haverier under resan m. m.

Haverikapitlet innehåller också regler om bl. a. enskilt haveri, besiktning

och dispaschering samt ansvar för haveribidrag och säkerställande

av sådant bidrag. Andra bestämmelser i sjölagen hänvisar till dispaschering

tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp och

fördelning därav. Dispaschörs befattning med försäkringstvister regleras i

särskild lag.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Kommittén har funnit, att riktigheten av det gemensamma haveriets

princip torde vara obestridlig och att dess tillämpning alltjämt fyller en

viktig funktion trots moderna sjöförsäkringsförhållanden. Regler om

gemensamt haveri bibehålls därför enligt kommitténs förslag.

Uppfattningen att regler i ämnet bör bibehållas har också vunnit anslutning

under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i denna del. Med

hänsyn till att utvecklingen i praktiken gått därhän att certepartier och

konossement regelmässigt hänvisar till YAR, ansluter jag mig liksom remissinstanserna

också till kommitténs förslag, att sjölagens regler om gemensamt

haveri upphävs och ersätts med YAR. Samma ståndpunkt har

intagits i de övriga nordiska länderna.

Under kommittéarbetet har dock något olika lösningar valts när det

gäller den lagtekniska metoden för att införliva YAR med den

interna lagstiftningen. Den svenska kommittén har valt att i sjölagen ta

in en definition av gemensamt haveri i anslutning till YAR och därefter

hänvisa till »internationellt vedertagna grundsatser», varmed åsyftas YAR.

Även det finska kommittéförslaget innehåller en sådan definition men

hänför sig i övrigt till »vad därom är särskilt stadgat», varmed avses YAR

upptagna i en administrativ författning. Det norska kommittéförslaget förutsätter

fullständig administrativ reglering i närmast möjliga överensstämmelse

med »internasjonal praksis og sedvane», dvs. YAR, medan motsvarande

danska förslag uttryckligen hänvisar till 1950 års YAR.

Den i det svenska kommittéförslaget gjorda hänvisningen till »internationellt

vedertagna grundsatser» har mött kritik under remissbehandlingen.

Även enligt min mening kan det befaras att en så allmänt hållen hänvisning

kan leda till vissa tolkningssvårigheter. Det torde sålunda inte

kunna bortses från de anmärkningar som under remissbehandlingen gjorts

om att YAR i vissa länder givit upphov till divergerande praxis och att

nytillkomna sjöfartsnationer kan komma att utveckla andra regler i ämnet,

som i vissa delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänj

a.

Å andra sidan delar jag kommitténs uppfattning, att YAR inte lämpar

sig för en inarbetning i svensk lagtext. Enligt min mening bör väljas en

lösning som i likhet med det danska kommittéförslaget innefattar uttrycklig

hänvisning till YAR i 1950 års lydelse och samtidigt förutsätter

att reglerna tillkännages genom att på lämpligt sätt publiceras i Svensk

författningssamling i sin engelska text och i svensk översättning. Om en

sådan lösning har också enighet uppnåtts under de nordiska departementsöverläggningarna.

Den har fördelen alt vara entydig. Den träffas

inte heller av invändningen, att civilrättsliga regler utfärdas av Kungl.

Maj :t ensam, eftersom endast tillkännagivandet av reglernas lydelse skall

ankomma på Kungl. Maj :t. Vidare går den fri från den invändning av

konstitutionell natur som anförts under remissbehandlingen. Lagändring

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A5 år 1966

kommer nämligen att bli nödvändig, om YAR framdeles på nytt revideras

och anses böra lända till efterrättelse hos oss i sin nya lydelse. I enlighet

med det anförda innehåller den inledande paragrafen i departementsförslaget,

211 §, att angående innebörden av gemensamt haveri och fördelningen

därav på fartyg, frakt och last gäller York-Antwerpen-reglerna

1950 i den mån annat ej är avtalat. Den av kommittén föreslagna definitionen

av gemensamt haveri har utelämnats med hänsyn till att YAR i sig

själva innehåller en förklaring om vad som menas med gemensamt haveri.

Utöver hänvisning till YAR innehåller haverikapitlet enligt

kommittéförslaget bestämmelser om dispaschering, haveribidrag, enskilt haveri

och s. k. oegentligt gemensamt haveri samt om dispaschörs befattning

med försäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch, som för närvarande

regleras i särskild lag. Kapitlets rubrik har i kommittéförslaget ändrats till

»Om gemensamt haveri och dispasch». Som en följd av kapitlets revision

har 276 och 284 §§ sjölagen angående sjöpanträtt och preskription jämkats.

Samtidigt har dessa lagrum liksom den därmed sammanhängande 283 § underkastats

redaktionell översyn.

Förslaget har i sak mottagits positivt under remissbehandlingen. Mot den

föreslagna rubriceringen har dock anmärkts, att den ger intryck av att kapitlet

uttömmande reglerar de frågor som kan hänskjutas till avgörande

av dispaschör. För att avhjälpa denna brist har i ett par remissyttranden

föreslagits, att hänvisning görs till bestämmelserna om dispaschörs befattning

med tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp

och fördelning därav. Jag har stannat för att det föreslagna haverikapitlet,

fastän det visserligen till övervägande delen rör gemensamt haveri

och dispasch, liksom hittills bör rubriceras »Om haveri». Detta överensstämmer

med de danska och finska förslagen. I det norska förslaget däremot,

vilket saknar bestämmelser om enskilt haveri, ändras rubriken till

»Felleshavari». I övrigt biträder jag i allt väsentligt kommitténs förslag.

I fråga om paragrafnumreringen följer departementsförslaget helt kommitténs

förslag.

De särskilda bestämmelserna

7 KAP.

Om haveri

211 §.

Paragrafen innehåller den i det föregående berörda hänvisningen till YorkAntwerpen-reglerna

1950. Reglernas lydelse tillkännages genom Kungl.

Maj :ts försorg. En sådan publicering ger dock inte den svenska översättningen

vitsord framför originaltexten.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

212 §.

I denna paragraf upptas bestämmelser om hur och var gemensamt haveri

skall göras upp samt om dispaschör. YAR innehåller inga bestämmelser

härom.

Enligt 213 § sjölagen skall utredning och fördelning av gemensamt haveri

äga rum på den ort där fartyg och last skils åt eller där dispasch

vanligen upprättas för den orten. Uppgörelsen sker efter ortens lag. Kommittén

har övervägt, om den tillfälliga omständigheten var resan slutar

skall vara avgörande för dispascheringsorten och om inte i stället rederiets

hemort eller liknande plats bör föredras. Enligt kommittén är det svårt att

finna en för alla lägen tillfredsställande regel. Kommittén upplyser, att

inom linjefarten konossementen i allmänhet anvisar rederiets hemort som

dispascheringsort med tillägg »or any other place åt Owner’s option» eller

liknande. Någon motsvarighet härtill förekommer enligt kommittén dock

i regel inte i den resebefraktning som grundar sig på certeparti. Eftersom

rederiet är den part i haveriärendet som i allmänhet sitter inne med de

viktigaste upplysningarna och dessutom oftast utgivit de kostnader som

skall fördelas, har kommittén ansett huvudregeln böra vara att haveriuppgörelsen

skall äga rum i det land och på den ort redaren bestämmer. Denna

regel ansluter sig enligt kommittén till praxis. Kommittén framhåller, att

andra lösningar kan vara mer ändamålsenliga i vissa fall men har ansett

en normalregel vara av praktiskt värde. Parterna har full frihet att avvika

därifrån.

Kommittéförslaget innehåller inte som sjölagen någon bestämmelse om

att dispascheringsortens lag skall tillämpas. Det motiveras med att YAR

principiellt är avsedda att uttömmande reglera det gemensamma haveriet

för att såvitt möjligt åstadkomma internationell likformighet i tillämpningen.

I remissyttrandena från hovrätten för Västra Sverige, stadsdomarföreningen

och sjöassuradörernas förening har gjorts invändning mot den

föreslagna regeln om dispascheringsort. Med hänsyn till avtalsfriheten

sägs regeln få till enda funktion att utesluta befraktaren från bestämmanderätten

när annat inte har avtalats. De nämnda remissinstanserna förordar

att som dispascheringsort skall gälla redarens hemort, om ej annorlunda

bestämts i fraktavtalet. En sådan regel skulle enligt sjöassuradörernas

förening bl. a. möjliggöra koncentration av haveriuppgörelser rörande

samma fartyg och motverka haveriuppgörelser utomlands.

I likhet med kommittén anser jag att lagen bör innehålla en regel om

dispascheringsort. Den vanligen förekommande avtalsbestämmelsen i detta

hänseende är, att havcriuppgörelse skall ske i redarens hemort eller i annan

ort som redaren bestämmer. I och för sig finns goda skäl för att utforma

en regel helt i överensstämmelse härmed. Därigenom skulle t. ex.

förebyggas, att en lastintressent som vill få dispaschering till stånd blir

hänvisad till att utverka besked hos redaren om dispascheringsorten. Den

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

av kommittén föreslagna lösningen har emellertid valts både i den danska

och i den finska propositionen. Den norska propositionens regel, som föreskriver

att haveriuppgörelsen företas i redarens hemland om ej annat avtalats,

torde inte vara lämplig för vår del. Med hänsyn härtill torde kommittéförslaget

inte böra frångås på denna punkt. Jag tillstyrker kommittéförslaget

med viss redaktionell jämkning.

Dispasch skall enligt kommittéförslaget, liksom enligt sjölagen och särskild

stadga angående dispaschörsväsendet, upprättas av lagfaren person

som Kungl. Maj :t förordnar. Enligt förslaget tas fullständiga regler härom

in i sjölagen. Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om att domarjäv

gäller mot dispaschör. Till dessa regler, som inte föranlett erinran under

remissbehandlingen, ansluter jag mig.

213 §.

Som jag nämnt i det föregående överför förslaget samtliga besiktningsregler

till 12 kap. I enlighet härmed görs i denna paragraf hänvisning till

12 kap. i fråga om besiktning för utredning och värdering av skada eller

kostnad som drabbat fartyg eller gods.

214 §.

Paragrafen överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller bestämmelser

angående begäran om dispasch och skyldighet för part att tillhandagå

dispaschören med erforderliga handlingar och upplysningar. Motsvarande

bestämmelser finns nu i 214 § sjölagen.

Enligt sistnämnda paragraf har befälhavaren skyldighet att föranstalta

om dispaschering. Förslaget lägger denna skyldighet i första hand på redaren.

Anknytning sker härvid till den utveckling som ägt rum och som

på redaren i allt väsentligt överfört den ekonomiska driftsledningen av

fartyget. Befälhavarens roll i det hänseendet har minskat i betydelse sedan

sjölagens tillkomst. Med redaren jämställs den som i redarens ställe har

befattning med fartyget. Denna formulering täcker även tidsbefraktare

(jfr i det föregående 58 § och i det följande 334 §). Rätt att föranstalta om

dispaschering tillkommer enligt förslaget liksom enligt sjölagen varje haveridelägare.

Dit hör t. ex. lastintressent vars last kastats över bord. Ett annat

exempel utgör en försäkringsgivare som garanterat eller betalt bärgarlön

eller i övrigt haft kostnader eller iklätt sig betalningsansvar för utgift,

som delvis kan återvinnas genom fördelning i gemensamt haveri.

I fråga om skyldighet att tillhandagå dispaschören med erforderliga

handlingar och upplysningar innefattar förslaget endast den ändringen i

förhållande till gällande ordning, att handlingar skall avlämnas ofördröjligen.

Därigenom understryks behovet av skyndsamhet i syfte att påskynda

slutuppgörelser i haveriärenden.

Stockholms rådhusrätt och Sjörättsföreningen i Göteborg har i sina re
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

missyttranden anmärkt, att kommittéförslaget inte knutit någon sanktion

eller liknande till skyldigheten att tillhandagå med handlingar och upplysningar.

Det har sålunda ifrågasatts, om inte dispaschören borde äga

meddela föreläggande vid äventyr att underlåtenhet att efterkomma det

föranleder att ränta inte beräknas på partens utlägg eller att bidragsvärde

bestäms på grundval av föreliggande handlingar. Även vitessanktion har

ansetts böra övervägas, alternativt en regel att tredska skall inverka på

sakens bedömning eller att editionsföreläggande skall kunna utfärdas.

Förfarandet inför dispaschör präglas av viss formlöshet och smidighet,

som har givna praktiska företräden. Jag anser att det bör undvikas att

alltför mycket efterbilda rättegångsordningen vid domstol. Detta torde

gälla så mycket mer som det är vanligt med utländska parter i haveriärenden.

Mot dessa skulle regler av det slag som ifrågasatts i viss mån sakna

praktisk betydelse. Något önskemål om ändring i gällande ordning på

denna punkt har inte heller framförts från dispaschörshåll. Jag ansluter

mig till kommittéförslaget i denna del.

215 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om haveribidrag, som skall

erläggas av last eller annat gods. Paragrafen överensstämmer väsentligen

med kommittéförslaget, som inte mött erinran under remissbehandlingen.

Den överensstämmer i sali med de övriga nordiska förslagen. Dock saknas

i de danska och norska förslagen uttrycklig bestämmelse om ersättningsskyldighet

för redaren.

Första stycket upptar den nuvarande bestämmelsen i 216 § sjölagen,

att när haveribidrag skall betalas av last eller annat gods ägaren inte svarar

för bidraget personligen utan endast med godset.

Enligt 217 § sjölagen får fartyg, som häftar för haveribidrag inte lämna

den ort där fartyget och lasten skils åt, förrän bidraget erlagts eller, om

dess belopp ännu inte bestämts, säkerhet ställts. Samma villkor gäller för

ägares besittningstagande av gods som häftar för haveribidrag. Bestämmelsen

gäller i 1891 års lydelse. Numera svarar redaren personligen och

utan begränsning för haveribidrag. Bestämmelsen kan därför undvaras såvitt

den gäller fartyget. Enligt 113 § sjölagen är bortfraktaren inte skyldig

lämna ut godset innan lastemottagarcn erlagt hl. a. haveribidrag och annan

fordran som godset kan häfta för. Gods får inte kvarhållas för ännu inte

fastställda haveribidrag, om lastemottagaren ställer säkerhet för dem. Mot

bakgrund av dessa bestämmelser har den praxis utvecklat sig att lasten i

bestämmelseorten utlämnas endast mot s. k. haveriförbindelse, dvs. förbindelse

att erlägga lastpartiet åvilande haveribidrag, vars belopp bestäms

genom dispasch. Förslaget bekräftar denna praxis genom hänvisning i förevarande

paragraf till 113 §.

Om redaren underlåter att ta ut haveriförbindelse och detta leder till alt

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

haveridelägare inte erhåller den gottgörelse som tillkommer honom, blir redaren

enligt andra punkten i andra stycket ersättningsskyldig för haveribidraget.

216 §.

Denna paragraf, som motsvarar 218 § sjölagen, innehåller bestämmelser

om enskilt haveri och fördelning i vissa fall av kostnader i enskilt haveri,

vilka gjorts gemensamt för flera intressen, s. k. oegentligt gemensamt

haveri. Den överensstämmer i sak med kommittéförslaget, som på denna

punkt inte föranlett något yttrande under remissbehandlingen. Till skillnad

från gällande rätt förutsätter bestämmelserna inte, att haveriet inträffat

under sjöresa. De ansluter därigenom närmare till praxis. De danska och

finska propositionerna upptar motsvarande bestämmelser. Det norska förslaget

däremot utmönstrar som jag tidigare nämnt sådana bestämmelser.

För svensk del har bestämmelserna visat sig fylla ett visst praktiskt behov.

Till förtydligande av kommittéförslaget har i slutet av paragrafen

tillagts, att dispascheringen skall ske enligt kapitlets bestämmelser om

generaldispasch.

217 §.

Paragrafen, som svarar mot 214 § tredje stycket och 215 § sjölagen, innehåller

regler om dispaschörens handläggning av haveriärende.

Handelns och sjöfartens utveckling har medfört en spridning från det

lokala till det nationella och internationella planet av det övervägande antalet

ärenden som handläggs av dispaschör. Det i sjölagen föreskrivna

kungörelseförfarandet har bl. a. som följd härav blivit alltmer ineffektivt

vid sidan av den dispaschörspraxis som utvecklats. Denna praxis innebär,

att dispaschören underrättar inhemska och utländska försäkringsföretag

och liknande organisationer samt, i den mån det är behövligt, direkt meddelar

sig med kända haveridelägare som inte låtit höra av sig. Kungörelseförfarandet

har enligt kommittén visat sig tämligen betydelselöst vid sidan

härav och kommittéförslaget upptar därför inga bestämmelser om kungörelse.

Jag delar visserligen uppfattningen att kungörelseförfarandet knappast

svarar mot ett praktiskt behov. I gemensamt haveri är lastintressenterna

— bl. a. som en följd av praxis att utlämna last mot haveriförbindelse

(jfr i det föregående vid 215 §) — som regel kända och i fråga om andra

haveridelägare torde vanligtvis identifikationssvårigheter inte föreligga.

Emellertid måste också beaktas, att dispasch som inte klandras vinner rättskraft

samt att klandertalan kan föras utan att alla haveridelägare i verkligheten

får kännedom om processen och tillfälle att delta däri. Ett kungörelseförfarande

är således motiverat för att en inledd dispaschering och

en eventuellt därpå följande dispaschprocess skall kunna presumeras vara

kända. En ordning som tillgodoser behovet av underlag för en sådan presumtion

bör enligt min mening bibehållas.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 91

I anslutning till kommittéförslaget och med beaktande av synpunkter

som framförts av dispaschören i Stockholm under remissbehandlingen föreslås

till en början, att dispaschören när dispasch begärs, skall så snart det

kan ske på ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig

anmana haveridelägarna att skriftligen framställa sina yrkanden samt anföra

de skäl och inge de handlingar som de vill åberopa. Härtill fogas i departementsförslaget

en bestämmelse av innebörd att den nämnda anmaningen

skall kungöras i allmänna tidningarna, om det ej är uppenbart att okända

haveridelägare inte finns. Publicering i ortstidning torde däremot inte behövas.

I överensstämmelse med gällande ordning föreskriver förslaget vidare,

att dispaschören snarast skall infordra upplysning, när ingivna handlingar

är ofullständiga. Lika litet som beträffande 214 § finner jag det vara

lämpligt att införa någon sanktionsbestämmelse.

För att åstadkomma tillbörlig skyndsamhet i handläggningen föreskriver

sjölagen, att dispasch skall var uppgjord inom två månader efter det

kungörelseförfarandet avslutats eller fullständiga handlingar därefter inkommit.

Det avsedda syftet torde som kommittén menat uppnås lika väl

genom den mera praktiska bestämmelsen att dispaschen skall uppgöras

så snart det kan ske.

Även dispaschörens skyldighet att expediera dispasch ges en moderniserad

utformning enligt förslaget. I överensstämmelse med kommittéförslaget

föreskrivs sålunda, att ett dispaschexemplar skall utges till dispaschsökanden,

att andra haveridelägare som är i behov av dispaschen också skall

tillställas exemplar därav samt att övriga delägare, i den omfattning som

anses påkallad, genast skall underrättas på ändamålsenligt sätt om dispaschens

utgivande. Det torde böra ankomma på dispaschören att bestämma

vad som skall anses som ändamålsenligt.

218 §.

Bestämmelserna i denna paragraf svarar, med viss förenkling, mot 215 §

sjölagen. De överensstämmer med kommittéförslaget, som inte mött erinran

under remissbehandlingen.

Enligt 215 § sjölagen skall tilläggsberäkning till dispasch upprättas dels

när förlorat föremål senare kommer tillrätta och dels när ersättning för

skada, som upptagits till fördelning i dispaschen, inflyter från annan. Det

förstnämnda läget inträder i praktiken så sällan att regeln torde kunna

förenklas till att avse endast det senare. Det torde vara skäl att bibehålla

sjölagens huvudregel att det gemensamma haveriet skall fördelas utan avseende

på att omständigheterna kan komma att föranleda tilläggsberäkning.

Utgången av t. ex. en kollisionstvist bär inte i och för sig tillåtas

fördröja dispaschering av kostnader i det gemensamma haveri som kollisionen

medfört. Praxis erbjuder emellertid exempel på att dispaschering

anstått till dess frågan om ansvaret för kollisionen avgjorts samt be
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

loppen av de på ömse sidor framställda kraven och motkraven godkänts

och avräknats utan att verklig försening av slutavräkningen i det gemensamma

haveriet torde ha uppstått. Bestämmelsen bör därför bibehålla sin

deklaratoriska karaktär.

219 §.

Paragrafen upptar liksom kommittéförslaget bestämmelser om s. k. partikulärdispasch.

Bestämmelser härom utbröts ur sjölagen i samband med

1927 års försäkringslagstiftning och infördes i en särskild lag i ämnet.

Som jag nämnt i den allmänna motiveringen återförs de nu till sjölagen,

i följd varav den särskilda lagen bör upphävas. Bestämmelsen om dispaschörs

befattning med tvist angående återförsäkring av sjöförsäkring torde

som kommittén föreslagit böra utgå som överflödig. Återförsäkringsavtalen

innehåller undantagslöst skiljedomsklausul och efter tillkomsten av 1927

års lag har de svenska dispaschörerna aldrig haft att pröva sådan tvist.

Under remissbehandlingen har dispaschören i Stockholm väckt förslag om

att dispascheringsorten bör bestämmas av redaren. Gällande ordning erbjuder

dock enligt min uppfattning den naturligaste lösningen och torde

inte böra frångås. Förslaget innehåller i enlighet härmed att, om ej annat

avtalats, utredningen verkställs på den ort där försäkringen slutits eller där

partikulärdispasch vanligen uppgöres för den orten.

Vid förslagets avfattning har beaktats utformningen av motsvarande bestämmelser

i 129 och 259 §§ sjölagen samt 212 § i förslaget. Liksom i

sistnämnda paragraf uttrycket »generaldispasch» inskjutits inom parentes

har på motsvarande sätt efter förslag av Sjörättsföreningen i Göteborg här

angivits, att fråga är om partikulärdispasch. Även i övrigt har redaktionell

jämkning gjorts i kommittéförslaget.

(11 KAP.)

276, 283 och 284 §§.

Som jag berört i den allmänna motiveringen har förevarande paragrafer

angående sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa fall underkastats

viss redaktionell ändring, som påkallas bl. a. av haverikapitlets revision.

Därvid har också beträffande 284 § beaktats den ståndpunkt jag i det följande

vill förorda beträffande giltigheten av nuvarande 223 a § i sammanstötningskapitlet,

enligt vilken med verklig sammanstötning jämställs vissa

s. k. oegentliga sammanstötningar.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

93

Sammanstötningskapitlet

Översikt av gällande rätt

Under rubriken »Om skada genom fartygs sammanstötning» innehåller

8 kap. sjölagen vissa bestämmelser om sammanstötning fördelade på 219—

221 samt 223 och 223 a §§. Bestämmelserna har i stort sett den lydelse de

fick enligt 1912 års lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till 1910

års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning. I 219 § görs hänvisning

till föreskrifter utfärdade av Kungl. Maj :t om vad som skall iakttas till

undvikande av sammanstötning. Med sammanstötning likställs enligt 223 a §

vissa andra händelser, genom vilka ett fartyg vållar skada på annat fartyg.

Kapitlet reglerar med denna utgångspunkt tre sammanstötningsfall, nämligen

i 220 § dels det fallet att vållande föreligger på det ena fartygets sida

och dels det fallet att vållande föreligger på båda sidor samt i 221 § det fallet

att sammanstötningen skett av våda eller det inte kan utredas att

den orsakats av vållande på endera sidan. Har den ena sidan vållat sammanstötningen,

skall den vållande ersätta hela skadan. Är båda sidor vållande,

fördelas skadan efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna

felens beskaffenhet. I det tredje fallet, dvs. vid våda eller när orsaken är

oviss, bär vardera sidan sin skada.

För personskada gäller solidarisk skadeståndsskyldighet mellan de ansvariga.

Den som till skadelidande utgivit mer än vad som belöper på honom

har regressrätt mot den andra parten, förenad med sjöpanträtt. I

fråga om annan skada gäller delat skadeståndsansvar.

I fall av sammanstötning gäller enligt 223 § särskilda förpliktelser för de

kolliderande fartygens befälhavare. Vardera befälhavaren skall sålunda i

den mån det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg och dess ombordvarande

lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all hjälp som är

möjlig och behövlig för räddning ur den fara som uppkommit genom sammanstötningen.

Därav kan, som förut nämnts, följa bärgningsplikt. Dessutom

skall vardera fartygets befälhavare för den andre uppge det egna fartygets

namn och hemort samt dess avgångsort och destinationsort.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Sjölagskommitténs förslag innefattar endast formella ändringar i kapitlet.

Den inledande 219 §, som endast innehåller hänvisning till andra föreskrifter,

utgår. Som framgått av det föregående upptas i stället en ny 219 § i

haverikapitlet. Bestämmelserna i 223 a § om händelser, som likställs med

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

sammanstötning, får bilda en ny 222 § i stället för den 222 § som upphävdes

år 1928. Bestämmelserna i 223 § om befälhavares speciella förpliktelser i

sammanstötningsfall överförs till befälhavarekapitlet och tas där in i den

paragraf som behandlar befälhavarens undsättningsplikt i förhållande till

andra sjöfarande (31 § i kommitténs förslag). Kommittén föreslår att det i

stället görs hänvisning i 223 § till denna paragraf i befälhavarekapitlet. I

övrigt har bestämmelserna i kapitlet underkastats en redaktionell översyn.

Enligt kommittéförslaget omfattar kapitlet sålunda 229—223 §§.

Remissyttrandena

Den av kommittén gjorda formella överarbetningen av kapitlet har inte

föranlett erinran under remissbehandlingen. Däremot berörs det materiella

innehållet i ett par remissyttranden. Hovrätten för Västra Sverige anmärker

sålunda, att den norska sjölagen i sin 220 § innehåller ett fjärde stycke om

friskrivningsklausuler vid personbefordran, till vilket motsvarighet saknas

i den svenska sjölagen. Det är enligt hovrätten påfallande att man inte har

begagnat den nu företagna revisionen till att undanröja den oklarhet som

onekligen föreligger på denna punkt. En orsak till att så inte skett antar

hovrätten vara, att saken hellre bör behandlas i samband med den kommande

revisionen av reglerna om gods- och personbefordran. Huruvida man

verkligen bör skjuta på saken eller ta upp frågan redan nu förtjänar dock

enligt hovrättens uppfattning att särskilt övervägas.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen påtalar chefen för Västra kustdistriktet

att 221 § om sammanstötning av våda inte stämmer väl med rättskänslan.

Om nämligen ett stort fartyg av våda kommer i drift och skadar ett

mindre, så att detta totalhavererar utan att det stora fartyget självt lider

skada, borde det mindre fartygets ägare inte bli utan ersättning, utan skadan

i stället regleras så att vardera parten svarar för hälften av totalkostnaden

på samma sätt som vid bilkollisioner när ingendera föraren kan sägas vara

vållande.

Departementschefen

Som kommittén föreslagit torde bestämmelserna i detta kapitel böra

undergå vissa redaktionella jämkningar. Av vad jag anfört i det föregående

framgår, att 219 § tas i anspråk som sista paragraf under haverikapitlet. I

samband med behandlingen av befälhavarekapitlet har jag för att nå så

fullständig nordisk enhetlighet som möjligt där förordat, att nuvarande

223 § med bestämmelser om befälhavares speciella undsättningsplikt och

andra åligganden i sammanstötningsfall får behålla sin plats i sammanstötningskapitlet.

Detta föranleder dock inte någon ändring i den av kommittén

föreslagna paragrafindelningen. Departementsförslaget omfattar följaktligen

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

liksom kommittéförslaget 220—223 §§. Vissa redaktionella jämkningar har

vidtagits utöver de av kommittén föreslagna.

Det sakliga innehållet i kapitlet har berörts i ett par remissyttranden. Med

anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört i anslutning till den i

220 § föreskrivna regressrätten i fråga om ersättning som utgivits för personskada

vill jag erinra om att sammanstötningskonventionen överlämnar till

nationell lagstiftning att reglera innebörden och verkan av regler, grundade

på avtal eller lag, om begränsning av redares ansvarighet i förhållande till

ombordvarande personer. I propositionen med förslag till lagstiftning i

samband med Sveriges tillträde till konventionen (prop. 1912: 26) fanns en

bestämmelse om att avtal varigenom någon fritog sig från ansvarighet för

personskada i följd av sammanstötning skulle vara utan verkan. Bestämmelsen

antogs dock inte av riksdagen. I brist på uttrycklig reglering av frågan

har det i litteraturen (F. Schmidt, Föreläsningar i sjörätt, Lund 1944,

s. 147—149) ansetts ligga närmast till hands att tillskriva gällande rätt den

innebörden att regressrätten är självständig och således kan utövas oberoende

av friskrivnings- eller begränsningsklausul på den andra kollisionspartens

sida. Motsvarande ståndpunkt torde intas av dansk och tysk rätt.

Denna tolkningsfråga har emellertid förblivit olöst. Den norska sjölagen,

som i denna del torde överensstämma med engelsk rätt, inskränker kollisionsparts

regressrätt med hänsyn till den befrielse från eller begränsning

av ansvarigheten som den andra kollisionsparten åtnjuter. Den finska sjölagen

inskränker i stället på motsvarande sätt den skadelidandes rätt till

ersättning. Frågan bör inte lösas nu utan bör övervägas under kommitténs

fortsatta arbete. Det bör därvid undersökas om en enhetlig nordisk lösning

kan nås.

Den i ett annat remissyttrande berörda bestämmelsen i 221 §, att vardera

sidan skall bära sin skada när sammanstötning inträffat av våda eller när

det inte kan utredas att vållande ligger endera sidan till last, överensstämmer

med artikel 2 i sammanstötningskonventionen. Den kan därför inte ändras

utan att Sverige frånträder konventionen.

I övrigt vill jag nämna, att de från 223 a § till 222 § flyttade bestämmelserna

om vilka s. k. oegentliga sammanstötningar som skall likställas med

verklig sammanstötning, i enlighet med vad som särskilt uttalades under

förarbetena till 1912 års lagstiftning, träder i tillämpning i varje sammanhang

där sjölagen innehåller bestämmelser om verklig sammanstötning.

Detta blir av betydelse vid tillämpning av 70 §, 300 §, 301 § 5 och 308 § i

förslaget. Den uttryckliga erinran om sådan likställighet som infördes i

284 § i samband med 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt,

har i konsekvens härmed utgått i förslaget såsom obehövlig och i viss mån

vilseledande.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

Dagböcker

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller i befälhavarekapitlet, 35—39 §§, bestämmelser om

fartygs dagböcker. Enligt 35 § skall skeppsdagbok och på maskindrivna fartyg

även maskindagbok föras på fartyg som avgår till annan utrikes ort än

sådan som är belägen vid Östersjön eller i Danmark och Norge hitom linjen

Skagens fyr—Lindesnäs. Dagboksplikten omfattar alltså i stort sett fartyg i

nordsjöfart och vidsträcktare fart. Segelfartyg med en dräktighet under 50

ton är undantagna från dagboksplikten. Kungl. Maj :t äger förordna, att

skeppsdagbok skall föras även i andra fall än som sägs i lagen. Den i sjölagen

föreskrivna dagboksplikten betingas av både privaträttsliga och offentligrättsliga

intressen.

Utanför sjölagen finns också vissa föreskrifter om dagbok. På tankfartyg

och större fartyg av annat slag skall sålunda oljedagbok föras enligt

bestämmelser i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg. Och enligt kungörelsen den 19 november 1965 (nr 908)

med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om

säkerheten på fartyg skall föras radiodagbok på sådana fartyg som skall ha

radiotelegraf- eller radiotelefonstation. Dit hör passagerarfartyg som nyttjas

i internationell resa och lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 300

registerton.

Skeppsdagbok förs enligt 36 § sjölagen av befälhavaren eller, under hans

tillsyn, av styrman. Maskindagboken förs under befälhavarens tillsyn antingen

av maskinchefen eller, under dennes tillsyn, av maskinist. Anteckningar

i dagbok skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss

för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får tillsvidare antecknas

i en kladd men skall före dygnets utgång föras in i dagboken. Dagböckerna

skall föras med ordning och tydlighet. Anteckning däri får inte utplånas,

strykas över eller på annat sätt göras oläslig. I stället skall, för den händelse

fel förelupit, rättelse införas på därför avsedd plats i dagboken.

I skeppsdagbok bör enligt 37 § införas uppgifter om allt under resa som

det kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan

vars rätt kan vara beroende av resans utgång att ha kännedom om. I maskindagboken

skall enligt samma paragraf införas uppgifter om förrådet

vid fartygets avgång av »kol och övriga för maskinens drift nödiga ämnen»

och i övrigt allt som rör maskinens gång och skötsel. Samma ortstid skall

följas i maskindagboken som i skeppsdagboken. Sjölagen innehåller i samma

paragraf åtskilliga närmare regler om dagboksföringen och i 38 § bestämmelser

om hur fullskriven dagbok skall bevaras och ny dagbok erhållas under

resa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Enligt 39 § får ingen vars rätt är beroende därav förvägras att i erforderlig

utsträckning få kännedom om dagboks innehåll och ta skriftligt utdrag

därav. Det åligger redaren att förvara avslutad dagbok under minst två år

och, för den händelse tvist anhängiggjorts med anledning av resa som antecknats

i dagboken, till dess tvisten blivit avgjord genom lagakraftägande

dom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

I likhet med de danska och norska kommittéförslagen överför det svenska

kommittéförslaget dagboksreglerna till 13 kap. Där upptas reglerna i 298

300 §§. I befälhavarekapitlet kvarstår som tidigare nämnts endast en regel

att befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs samt en hänvisning

till 13 kap. Medan de danska och norska kommittéförslagen i sjölagen

bibehåller endast bestämmelser om rätten att ta del av dagbok och

om förvaringsplikten men i övrigt hänvisar till regler som utfärdas i administrativ

ordning, anser den svenska kommittén att sjölagen bör innehålla

de grundläggande bestämmelserna i ämnet.

Kommittén anför, att sjölagens dagboksregler som framhålls i förarbetena

är utformade med sikte på handels- och fiskeflottoima. Bruket av dagbok

förutsätter, att personal finns ombord som är både kompetent och tillgänglig

för uppgiften. Det ursprungliga förslaget till 1891 års sjölag upptog inte

någon tonnagegräns men undantog i stället fiskefartygen från dagboksplikt.

Undantaget avlägsnades i samband med att tonnagegränsen — som

gällde redan i 1864 års sjölag — återupptogs i lagförslaget av departementschefen.

Kommittén framhåller, att större delen av vår nuvarande fiskeflotta

torde segla utan dagböcker, eftersom fartygen ej används i dagbokspliktig

fart. Dagböcker torde i praktiken inte heller föras inom högsjöfisket. Med

hänsyn främst till det ändamål dagboken skall tjäna, nämligen att i bl. a.

såväl sakägarnas som sjöfartssäkerhetens intresse bereda underlag för kontroll

och utredning rörande fartygets navigering samt maskineriets gång

och skötsel, bör dagboksplikten enligt kommittén principiellt inte

vara inskränkt till vissa farter, så mycket mindre som fartyg under samma

resa kan användas i både dagbokspliktig och annan fart. I stället bör enligt

kommittén olika krav ställas på bruket av dagbok ombord på skilda slags

fartyg och i olika användningar av fartygen, allt i kombination med möjlighet

att i administrativ ordning medge undantag från dagboksplikten. Av

praktiska skäl bör emellertid enligt kommittén en tonnagegräns bibehållas.

Kommittéförslaget föreskriver sålunda dagböksplikt för handelsfartyg med

en bruttodräktighet av minst 20 registerton och fiskefartyg med eu brutto
4

Bihang till riksdagens protokoll i966. 1 samt. Nr U5

opaginerad Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

dräktighet av minst 80 registerton. Det förutsätts vidare att fartyget är i

drift. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, sjöfartsstyrelsen

skall äga medge undantag från dagboksplikten. Den föreslagna tonnagegränsen

för handelsfartyg sammanfaller med den gräns som enligt kommittén

bör gälla för registreringsplikt. För fiskefartygen har kommittén valt

tonnagegränsen så, att huvuddelen av den nuvarande fiskeflottan kommer

att falla utanför. För dess vidkommande skulle krav på dagboksföring med

hänsyn till bemanningen knappast vara rimligt eller ens möjligt att upprätthålla.

Ovanför 80-tonsgränsen kommer som regel att falla de moderna stålbyggda

fiskefartygen som företrädesvis används i högsjöfiske. Dessa fartyg

står tekniskt sett och i fråga om bemanning handelsfartygen betydligt närmare

än de andra. För deras del anser kommittén det rimligt att föreskriva

dagboksplikt. I vissa gränsfall, såsom när en del äldre trålfiskefartyg kommer

att omfattas av dagboksplikten, kan enligt kommittéförslaget undantag

beviljas. Anledning kan också föreligga att från dagboksplikt mer eller

mindre generellt undanta vissa fartyg som används i inre fart, exempelvis

hamnbogserare och vägfärjor. Kommittén anser en delvis generell tillämpning

av en dispensregel vara att föredra framför att i lagtexten ange undantag

som inte kan bli uttömmande.

Kommittén nämner vidare att beteckningarna handelsfartyg och fiskefartyg

inte används i gällande sjölag. Enligt sjöbefälskungörelsen den 3

juni 1960 (nr 487) förstås med handelsfartyg »fartyg, som nyttjas till handelssjöfart

eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med

handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller

dykning» och med fiskefartyg »fartyg som nyttjas för fiske eller fångst

eller tillgodogörande av vad som fiskats eller fångats». Dessa definitioner

ger enligt kommittén åt uttrycken handelsfartyg och fiskefartyg en innebörd

som torde överensstämma med gängse språkbruk.

Kommittén framhåller, att förslaget godtar en redan tillämpad ordning

enligt vilken varken lustfartyg eller örlogsmän och andra icke-kommersiella

statsfartyg anses falla under dagboksplikten. Av samma skäl som

anförts i fråga om huvuddelen av fiskeflottan torde det enligt kommittén

vara ofrånkomligt att lustfartygen undantas. Och för de övriga kategorierna

finns särskilda regler med åtminstone i huvudsak samma syften

som sjölagens dagboksregler. Kommittén anför som exempel regler i 1953

års tjänstereglemente för marinen Del II, Sjötjänst.

Sjölagens grundläggande regler om dagboksföringen upptas i

kommittéförslaget utan större ändringar. Medan enligt gällande regler dagbok

upprättas efter formulär som Kungl. Maj :t fastställer, föreslår kommittén

att formulär skall fastställas av sjöfartsstyrelsen och att olika formulär

skall kunna fastställas med hänsyn till fartygs art och användning.

Liksom enligt sjölagen åvilar nämligen dagboksplikten enligt kommitté
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

förslaget fartyg av vitt skilda slag och användningssätt. Kommittén framhåller

att numera också kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel

börjat tas i bruk för registrering av fartygs navigering och maskineriets

gång. Kommittéförslaget syftar till att möjliggöra en välmotiverad anpassning

till den starka variation som präglar sjöfarten.

Enligt kommittéförslaget skall skeppsdagbok, som inte förs av befälhavaren,

föras av främste styrman. Maskindagbok skall föras av maskinchefen

eller, efter dennes bestämmande, av den främste av det övriga maskinbefälet.

Kommittén har övervägt, om tillsynen över maskindagbokens förande

bör undantas från befälhavarens skyldigheter, eftersom denne i allmänhet

inte besitter större maskintekniska insikter. Tillsynsplikten skulle då i stället

läggas på maskinchefen. Kommittén har emellertid bibehållit gällande

ordning. Avgörande har varit, att befälhavaren är och måste vara i viss

mån ansvarig för all tjänst ombord och att det därför inte skulle vara

rimligt att frånta honom befogenheten att öva det inflytande även på maskindagbokens

förande som kan vara påkallat. En annan sak är, menar

kommittén, att befälhavaren som regel inte har anledning att inskrida

utan att uppenbar försummelse föreligger i fråga om maskindagbokens

förande.

En nyhet är att kommittéförslaget uppställer samma krav på d a g bokskladd

som på dagboken när det gäller dess förande och rättelser däri.

Sjölagens detalj föreskrifter om anteckningar i dagbok utgår enligt kommittéförslaget.

I stället skall närmare föreskrifter i ämnet meddelas av

sjöfartsstyrelsen.

I fråga om rätten att La del av dagbok innefattar kommittéförslaget

vissa betydelsefulla ändringar. Denna rätt utsträcks sålunda till

att gälla även beträffande danska, finska och norska fartyg som befinner

sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning görs i de övriga nordiska kommittéförslagen.

Det norska kommittéförslaget går än längre och utsträcker

samma rätt till att gälla i förhållande till varje annat främmande fartyg i

norsk hamn. Den svenska kommittén anser det kunna betvivlas att ett så

långtgående förslag är godtagbart från folkrättslig synpunkt. I anslutning

till den sekretess som enligt 1963 års kommittéförslag skall kunna gälla i

fråga om sjöförklaring med anledning av vissa fartygskollisioner och vartill

jag återkommer i det följande föreslår kommittén vidare, att rätten att ta

del av dagbok när det är fråga om fartygs sammanstötning med annat fartyg

skall gälla endast i rättegång, i vilken talan förs på grund av sammanstötningen.

Motsvarande förslag upptas i del finska utkastet. De danska och

norska förslagen gör i stället inskränkningen beroende av om tillgång ges

till det andra fartygets dagböcker. De möjliggör dessutom, alt tillgång till

dagbok beviljas i administrativ ordning.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungi. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

I fråga om redares skyldighet att förvara avslutad dagbok

föreslår kommittén den ändringen att tiden för nämnda skyldighet utsträcks

från två till tre år.

Även när det gäller rätten att ta del av dagbok och redares skvldighet

att förvara dagbok föreslår kommittén att dagbo k skladd likställs

med dagboken. Detsamma gäller på teknisk väg gjord uppteckning

rörande fartygs navigering och rörande gången av dess maskineri,

dvs. registrering med kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel.

Remissyttrandena

Mot förslaget att i sjölagen behålla grundläggande bestämmelser

om dagböcker har inte gjorts någon invändning under remissbehandlingen.

Förslagets utformning av dagbo k splikten anser sjöfartsstyrelsen

vara utan tvekan redigare och från utredningssynpunkt bättre än den gällande.

Enligt styrelsen är det en brist i lagstiftningen att den omfattande

handelssjöfart som bedrivs på Östersjön med angränsande vatten ända bort

till Nordsjön inte är underkastad dagboksplikt. Styrelsen upplyser att dagbok

likväl förs i stor utsträckning ombord på såväl små som stora handelsfartyg.

Styrelsen finner inte skäl till invändning mot att gränsen dras

vid 20 bruttoregisterton, även om de mindre fartygen ovanför denna gräns

torde ha stora svårigheter att fullgöra skyldigheten med hänsyn till sin

ringa besättning. Styrelsen betonar i sammanhanget den av kommittén anvisade

möjligheten att använda skilda formulär med hänsyn till fartygs

art och användning. Detta möjliggör formulär som underlättar dagboksföringen

för ifrågavarande fartygskategori. Även tonnagegränsen för fiskefartyg

anser styrelsen från dessa synpunkter vara väl avvägd.

Även Sjöassuradörernas förening anser de föreslagna tonnagegränserna

vara väl avpassade. Föreningen erinrar om att automation i fartyg är under

mycket snabb utveckling och anser det realistiskt att räkna med att en betydande

del av handelsflottan inom en ej alltför avlägsen framtid kommer

att vara automatiserad i fråga om fartygens manövrering och maskineriernas

drift. Föreningen ifrågasätter om inte denna utveckling redan nu bör

beaktas genom regler av innebörd att, om automationen av maskineriets

manövrering och drift är så omfattande att vakthavande maskinist inte

ständigt behövs i maskinrummet, särskild apparatur för registrering av

maskineriets gång skall finnas installerad samt att omständigheter av vikt

beträffande maskineriet i sådana fall skall antecknas i dagbok av befälhavaren

eller dennes ställföreträdare. En liknande fråga uppmärksammar

sjöfartsstyrelsen. Styrelsen anför, att när det gäller förande av skepps- och

maskindagbok på fartyg som har maskinmanöver uppdragen till bryggan

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 är 1966

maskinmanövern ofta utförs av befälhavaren. Denne för då ofta endast

skeppsdagbok under motivering att det inte är möjligt för honom att även

föra maskindagbok. Detta har liiLtills framför allt gällt mindre fartyg i farter

för vilka inte krävts skeppsdagbok. Eftersom skeppdagboksplikt enligt

förslaget kominer att föreskrivas för en stor del av dessa fartyg torde problemet

få större aktualitet än för närvarande. Fråga är därför om det inte

av lagtexten bör framgå i vilken utsträckning maskindagbok bör föras på

dessa fartyg eller om dessa fartyg bör vara utrustade med automatisk registreringsapparat

för uppteckning av utförda maskinmanövrer.

Enligt fiskeristijrelsen är det lämpligare att dagboksplikt för fiskefartygen

inträder först vid en brnttodräktighet över 100 registerton. Styrelsen

hänvisar till att sjöbefälskungörelsens behörighetskrav anknyter till denna

gräns på det sättet att befälhavare på fiskefartyg ovanför detta tontal skall

vara fiskeskeppare av 1 :a klass. I yttrande till styrelsen anför fiskeriintendenten

i Österhavets distrikt, att förslaget inte torde behöva medföra

svårighet för fiskefartyg genom den högt satta tonnagegränsen och dispensmöjligheten.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt framhåller däremot,

att fiskarna inte är benägna att föra dagbok och därför vill vara helt befriade

från sådan plikt eller i allt fall önskar höjning av gränsen till 100 ton.

Svenska maskinbefälsförbnndet anser, att förslaget innefattar en tillfredsställande

skärpning av gällande bestämmelser men anser att det inte finns

anledning att tillåta dispens från dagboksplikt.

Både Sjöassuradörernas förening och Sjörättsföreningen i Göteborg berör

de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg. Med hänsyn till den

stora betydelse som kylfartygen fått i svensk handelssjöfart ifrågasätts, om

inte dagboksplikten bör omfatta sådana journaler och om inte även övriga

dagboksregler bör tillämpas på dem.

Angående dagboks föringen fäster sig sjöfartsstyrelsen vid den

föreslagna regeln att vad som antecknas i kladd skall införas i dagbok så

snart det kan ske. Styrelsen erinrar om den gällande uttryckliga tidsfristen

av ett dygn och påpekar, att förslaget ger möjlighet till olika tolkning. Styrelsen

anser, att det skulle vara värdefullt att, om dygnsfristen anses alltför

betungande, denna tid dock anges som den tid inom vilken införing i skeppsdagboken

bör ske.

Sjöassuradörernas förening finner, att ökad säkerhet vinns beträffande

dagboksunderlaget genom att samma krav som för dagbok ställs på hur

kladd till dagbok skall föras.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller att i den mån innehållet

i dagböckerna inte konstrueras i efterhand och i den mån händelser av

större vikt inträffar, dagbokskladd oftast torde föras i allt fall beträffande

det större tonnaget. Föreningen ifrågasätter om inte den ordningen borde

lagfästas att dagbokskladd skall föras genast eller snarast över händelser

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

av \ikt. Föreningen erinrar om att i synnerhet domstolar under anglosaxisk

rätt fäster stor vikt vid att kladd förts och väl bevarats och inte ändrats

eller försetts med tillägg, så att den ursprungliga lydelsen inte kan fastställas

av domstolen. Enligt föreningen bedöms själva dagboken ofta såsom

mindre viktig till innehållet än kladden.

Sveriges advokatsamfund betonar likaledes, att kraven på hur dagbokskladd

skall föras innefattar en fråga av utomordentligt stor praktisk betydelse.

Enligt advokatsamfundet behöver det inte råda någon tvekan om vikten

av att även dagbokskladd förs med ordning och tydlighet och att ändringar

inte görs i den. Ingen möda bör därför sparas för att göra sjöfolket

uppmärksamt på detta. Advokatsamfundet erinrar om att vid fartygskollisioner,

som ger upphov till rättsliga förfaranden, dagbokskladden är av synnerlig

betydelse som primärt bevismaterial, särskilt i angloamerikanska länder.

Det är långt ifrån ovanligt på svenska fartyg att ändringar görs i dagbokskladd,

något som förorsakat rederierna allvarliga olägenheter. Advokatsamfundet

anser att man måste räkna med att sjöfolket även framgent

kommer att betrakta dagbokskladden som ett underlag för dagboken eller

just som en kladd och att det kommer att ta betydande tid innan insikten

om att ändringar eller justeringar inte bör göras i kladden tränger igenom.

Om man i lagstiftningen inför ett direkt förbud mot ändringar eller justeringar

i kladden och ändringar trots detta görs slentrianmässigt på svenska

fartyg, kan de svenska redarnas ställning vid utrikes rättegångar förvärras

ytterligare. Ifall det nämligen kan hänvisas till ett sådant förbud i svensk

lag, får man enligt advokatsamfundet räkna med att dagbokskladden och

dagboken kan bli helt underkända som bevismedel. Advokatsamfundet har

stannat för uppfattningen att som förhållandena faktiskt är förslaget att

kladd till dagbok skall vara underkastad samma regler som dagboken i fråga

om dess förande och rättelser däri bör utgå.

Mot den föreslagna inskränkningen av rätten att ta del av dagfa

o k i sammanstötningsfall anför Stockholms rådhusrätt betänkligheter.

Regeln att envar, vars rätt är beroende därav, äger ta del av dagboks innehåll

är enligt rådhusrätten av mycket stor vikt och dess tillämplighet bör

därför inte begränsas utan starka skäl. Det påtagliga redarintresse som

kan åberopas för den föreslagna begränsningen måste vägas mot andra

berörda intressen. Rådhusrätten utgår från att begränsningen är avsedd att

gälla även i förhållande till tredje man, t. ex. passagerare som har skadeståndsanspråk

mot redaren. Enligt rådhusrätten är det ägnat att inge starka

betänkligheter att begränsa tredje mans rätt att ta del av innehållet i

skeppsdagbok. Visserligen skulle han äga rätt att få tillgång till dagboken i

rättegång. Men det kan knappast anses rimligt att en redares intresse av

att före en rättegång inte behöva redovisa sin bevisning i förhållande till

annan redare skall tillmätas större betydelse än tredje mans intresse av

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1906

att dels före en rättegång kunna bedöma hållbarheten av ett krav mot fartygets

redare och dels undgå de kostnader och besvär som är förenade med

en rättegång.

Rådhusrätten ifrågasätter om inte en lösning i enlighet med det norska

förslaget är att föredra. Därvid skulle rätten att få ta del av skeppsdagbok

kunna göras beroende av sjöfartsstyrelsens eller domstols prövning. Vad

vidare beträffar förhållandet redare emellan skulle — i fråga om rätten

att före rättegång få ta del av motparts skeppsdagbok — vid en lösning i

enlighet med det norska förslaget den omständigheten att den ene redaren

är beredd att lämna ut sin skeppsdagbok medföra att han skulle få ta del

av den andre redarens skeppsdagbok. Vissa fördelar är salunda förenade

med en lösning som den nu angivna. Rådhusrätten är dock tveksam om

lämpligheten av en sådan lösning, som i praktiken torde medföra vanskliga

bedömanden. Sålunda skulle den prövande myndigheten — för att tredjemansintresset

skulle kunna tillgodoses -— ha att avgöra om detta intresse

är värt större beaktande än redarens intresse av att med hänsyn till eventuell

framtida tvist med annan redare inte behöva utlämna sin skeppsdagbok.

Vad gäller rättegång torde med hänsyn till rättegångsbalkens föreskrifter

om editionsplikt rätten att få ta del av skeppsdagbok inte behöva regleras

särskilt.

Sjöassuradörernas förening framhåller, att förslaget innebär att part

som med anledning av fartygskollision vill ta del av dagbok nödgas att för

ändamålet inge stämningsansökan till domstol. Enligt rättegångsbalkens

regler kan parten av domstolen föreläggas att fullständiga stämningsansökningen.

Den föreslagna bestämmelsen kan då sätta parten ur stånd att

efterkomma föreläggandet, vilket i sin tur kan leda till att domstolen avvisar

stämningsansökningen. Även sjöf artsstyrelsen berör detta problem.

Styrelsen befarar, att bestämmelsen skall leda till att talan väcks på lösa

grunder för att bereda tillgång till dagboks innehall som antas vara av

betydelse för utredning av sammanstötningen.

Offentlighetskommittén, som i princip godtar kommitténs förslag i denna

del, fäster uppmärksamheten vid att dagbok, som förs ombord på statseller

kommunägt fartyg, är underkastad offentlighetsprincipen. Detta kan

leda till att efter sammanstötning med annat fartyg dettas ägare får insyn

i omständigheter som en privat redare hade kunnat hemlighålla.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller, att tvist kan uppstå

även med anledning av sammanstötning med annat än fartyg, såsom svängeller

klaffbroar, slussportar, kaj kranar in. in. och förordar eu utvidgning

av samtliga förslagets speciella regler för sannnanstötningsfall till att omfatta

även sådana fall.

När det gäller redares skyldighet att förvara dagboken anser

Sveriges ångfartygs assurans förening med hänsyn till den allmänna tioåriga

fordringspreskriptionen, att det är ett rättssäkerlietsintresse att dagbok

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

förvaras i minst tio år i stället för föreslagna tre år. Föreningen upplyser,

att den —- trots att det därigenom ställs krav på större utrymmen — rekommenderar

sina medlemmar en sådan förvaringstid, eftersom sjölagens

bestämmelser om kortare preskriptionstider inte alltid är tillämpliga.

Förslaget att även dagbo k skladd skall omfattas av bestämmelserna

om rätten att ta del av dagbok och om redares förvaringsplikt föranleder

positiva uttalanden av Sveriges advokatsamfund och Sjöassuradörernas

förening.

Att motsvarande ordning föreslås angående på teknisk väg gjord

uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri

synes sjöfartsstyrelsen vara av stor betydelse med hänsyn till den tekniska

utvecklingen av fartygsdriften och utgör enligt styrelsen en erinran

om att dessa uppteckningar har samma skydd och vikt som anteckningar i

dagbok.

Sveriges advokatsamfund delar uppfattningen, att sådana uppteckningar,

bl. a. kursskrivare, kan ha stort utredningsvärde men påpekar, att detta

även gäller vissa av mänsklig hand gjorda nedteckningar rörande ett fartygs

navigering och andra förhållanden, exempelvis diagram över radar - plottning samt sjökort på vilket fartygets kurser inritats. Det förefaller

advokatsamfundet omotiverat att lagstifta endast beträffande de på teknisk

väg gjorda uppteckningarna. Å andra sidan kommer man enligt advokatsamfundet

här in på ett svårbedömt problemkomplex som torde tarva

närmare utredning. Advokatsamfundet ifrågasätter därför om man för

närvarande bör välja en sådan reglering som den föreslagna. Även Sjöassuradörernas

förening berör detta spörsmål och ifrågasätter om inte stadgandet

bör utformas på sådant sätt att det material som föreligger — oavsett

om det tillkommit på teknisk väg eller inte — skall omfattas därav.

Departementschefen

Både från privaträttslig och från offentligrättslig synpunkt är det av betydelse

hur regleringen sker av dagboksplikten och dagboksföringen liksom

av rätten att ta del av dagbok och skyldigheten att förvara den. Jag delar

därför kommitténs uppfattning, att de grundläggande bestämmelserna

i ämnet bör finnas i själva sjölagen och regleringen i övrigt

ske genom särskilda bestämmelser, som utfärdas av sjöfartsstyrelsen. Jag

godtar i huvudsak de av kommittén föreslagna bestämmelserna i sjölagen.

Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att de i stället för att överföras till

13 kap. får tillsammans med bestämmelserna om sjöförklaring och besiktning

bilda ett nytt 12 kap. närmast före ansvarsbestämmelserna. Dagboksreglerna

torde få inleda det nya 12 kap. och där tas upp i 296—300 §§.

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Ma j.ts proposition nr U5 år 1966

I likhet med kommittén anser jag att d a g b o k s p 1 i k t e n inte bör

knytas till fartyg i viss fart utan bör göras beroende av fartygets art och

dräktighet. Det kan därvid inte bortses från att fartyget bör ha sadan bemanning

att den medger dagbokstjänst ombord. Som kommittén anfört torde

det vara ändamålsenligt att plikten läggs på handels- och fiskefartyg av

viss dräktighet och kombineras med möjlighet till dispens. Åt begreppen

handelsfartyg och fiskefartyg torde därvid få ges samma innebörd som i den

av kommittén återgivna bestämningen i 1960 års sjöbefälskungörelse. De

av kommittén föreslagna tonnagegränserna, 20 bruttoregisterton för handelsfartyg

och 80 för fiskefartyg, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen

och förefaller mig vara väl avvägda. Inom detta tillämpningsområde

torde som kommittén också förordat kravet på bruket av dagbok

få varieras efter fartygets art och användning. Med möjlighet till dispens

från dagboksplikten och med variation av dagboksformulären torde det inte

vara påkallat att som förordats i ett remissyttrande sätta tonnagegränsen

för fiskefartyg i relation till de behörighetskrav som för närvarande gäller

för befälhavare på vissa fiskefartyg. Särskild tonnagegräns för segelfartyg

torde inte vara behövlig längre. Som kommittén föreslagit bör dagboksplikten

gälla endast när fartyget är i drift. Med denna bestämning förstås

detsamma som med uttrycket när fartyget »nyttjas till sjöfart» i 5 a §.

Anknytning till att fartyget är i drift görs också i sjöförklaringsreglerna.

Skyldigheten att föra dagbok bör som hittills i första hand avse skeppsoch

maskindagböcker. Därtill kommer oljedagbok och radiodagbök enligt

särskilda bestämmelser som jag nämnt i det föregående. I ett par remissyttranden

har ifrågasatts, om inte dagboksplikten och Övriga dagboksregler

borde omfatta även de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg.

Dessa journaler har emellertid en sådan speciell karaktär och jämförelsevis

begränsat värde från utredningssynpunkt att några bestämmelser om dem

åtminstone inte f. n. torde böra meddelas i sjölagen. Föreskrifter om att

sådana journaler skall föras finns inte heller i de övriga nordiska länderna.

Inte heller anser jag att det nu, som ifrågasatts i ett par remissyttranden,

bör tas in föreskrifter i sjölagen om skyldighet att i vissa fall av långtgående

automatisering av maskineriets drift använda särskild registreringsapparatur.

Den tekniska utvecklingen och de problem som föranleds

därav torde kunna förutsättas bli tillräckligt beaktade genom möjligheterna

att med olika formulär variera kraven på bruket av dagbok.

Liksom flertalet remissinstanser är jag ense med kommittén om att några

väsentliga ändringar i gällande regler om själva dagboks föringen

inte är påkallade. I överensstämmelse med den ståndpunkt jag i det föregående

intagit i fråga om befälhavarens ställning ansluter jag mig till kommitténs

förslag att befälhavaren alltjämt skall ha tillsyn även över maskindagbokens

förande.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Sr llr>

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Som jag redan nämnt biträder jag också förslaget, att kravet på dagbokstjänst

skall kunna varieras efter fartygets art och användning genom olika

dagboksformulär. Med hänsyn till den betydelse som tillmäts dagbokskladd

ansluter jag mig till kommitténs förslag att samma krav som på

dagboken ställs på kladd till dagbok, när det gäller dess förande och sättet

för rättelser däri. De svårigheter att föra ut en sådan ändring i praktiken

som berörts i ett remissyttrande och som sammanhänger med invanda föreställningar

om kladden såsom enbart ett dagboksunderlag torde inte böra

hindra en reform av denna innebörd.

Kommitténs förslag att ersätta nuvarande regel, att införing i dagboken

av kladdanteckningar skall ske före dygnets utgång, med eu föreskrift att

sådan införing skall göras så snart det kan ske förefaller mig vara en praktisk

jämkning i nuvarande ordning. Jag biträder förslaget även i denna del.

Det torde inte vara påkallat att som ifrågasatts i ett remissyttrande komplettera

regeln i anslutning till nuvarande ordning sålunda att dygnsfristen

anges som normgivande.

Den nuvarande regeln om rätt att ta del av dagbok utsträcks

enligt kommittéförslaget till att omfatta även dagbok på danskt, finskt eller

norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning upptas

i de övriga nordiska kommittéförslagen. Av dessa går det norska ännu

längre och utsträcker regeln till att omfatta alla främmande fartyg i norsk

hamn. Under de nordiska departementsöverläggningarna har full enighet

inte kunnat vinnas på denna punkt. Jag vill för min del ansluta mig till den

svenska kommitténs ståndpunkt i denna del. På samma ståndpunkt vilar

också de danska och finska propositionerna. Som den svenska kommittén

framhållit torde det nämligen kunna ifrågasättas, om en mera långtgående

reglering såvitt den avser väsentligen privaträttsliga förhållanden kan godtas

från folkrättslig synpunkt. I den norska propositionen har regeln också

undergått en betydelsefull jämkning, i det att dess tillämpning på andra

fartyg än danska, finska och svenska fartyg gjorts beroende av att sjöfartsdirektoratet

inte bestämmer annat. Med detta tillägg avses enligt de norska

motiven att kunna undvika en sjöfartspolitiskt eller utrikespolitiskt olycklig

tillämpning. Den av mig biträdda regeln torde inte hindra att svensk

myndighet bereder sig tillgång till ett utomnordiskt fartygs dagböcker, när

fartyget är skyldigt att medverka till en utredning i det offentligas intresse.

Till jämförelse vill jag nämna, att de i 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg meddelade bestämmelserna om rätt för polismyndighet

m. fl. myndigheter att ta del av oljedagbok och på begäran få utdrag

därav är tillämpliga inte bara på konventionsländernas fartyg utan även

på andra länders fartyg.

Som kommer att framgå i det följande vid behandlingen av sjöförklaringsreglerna

ansluter jag mig i allt väsentligt till ett förslag av kommit
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ten, att sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat

fartyg under vissa förutsättningar skall kunna uppskjutas eller hållas inom

stängda dörrar eller rentav underlåtas. Därigenom avses att förebygga att

den ena kollisionsparten tvingas förebringa den utredning som står att få

på hans sida och därmed blottställa sig bevismässigt utan att motsvarande

skyldighet åvilar den andra parten. I konsekvens härmed delar jag kommitténs

uppfattning, att i sådana fall en inskränkning bör ske även i rätten

att ta del av fartygets dagbok. Kommittéförslaget innebär, att i fall av fartygs

sammanstötning med annat fartyg lastägare eller passagerare eller annan,

t. ex. det andra fartygets redare, äger ta del av dagbok endast i rättegång

där talan förs på grund av sammanstötningen. Förslaget har mött viss

kritik. Jag vill också ifrågasätta, om inskränkningen bör göras så långtgående.

Det torde nämligen förhålla sig så, att efter sammanstötning mellan

fartyg parterna på ömse sidor så gott som undantagslöst utväxlar dagboksutdrag

eller ger varandra tillgång till fartygens dagböcker på annat sätt.

Att under sådana förhållanden göra inskränkningen helt obetingad skulle

leda till att bl. a. lastägare kan avskäras från tillgång till dagbok i en utsträckning

som många gånger torde te sig omotiverad. Enligt min mening

bör regeln med hänsyn till det ändamål den skall tjäna utformas i närmare

anslutning till sjöförklaringsreglerna. Dessa innebär enligt mitt förslag, att

sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar, när fartyget stött samman

med annat fartyg och sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande

det andra fartyget inte företas samtidigt eller över huvud inte kommer

till stånd. Det senare kan vara fallet med utomnordiska fartyg. Dessa

bestämmelser bör som jag också återkommer till längre fram kompletteras

med bestämmelser om att handlingar i ärende angående sjöförklaring

skall kunna hållas hemliga.

Det sekretesskydd som sålunda bereds fartyget vid sjöförklaring bör få

sin motsvarighet när det gäller rätten att ta del av fartygets dagböcker i

annan ordning än vid sjöförklaringen. Ändamålet med nämnda skydd skulle

annars förfelas. När åter sjöförklaring ägt rum vid offentlig förhandling

föreligger inte längre skäl att vägra någon att ta del av fartygets dagbok, om

han enligt de allmänna villkoren äger göra detta. De utdrag av dagboken

och andra handlingar som ingivits till sjöförklaringsmyndigheten utgör

nämligen då offentlig handling som inte kan beläggas med sekretess. Detsamma

gäller i fall då rättegång inletts med anledning av sammanstötningen.

Att välja eu avvikande lösning beträffande dagbok eller utdrag därav

som befälhavaren eller redaren själv innehar skulle alltså enbart leda till

onödig omgång för den som vill vända sig direkt till någon av dessa. Med

sjöförklaring bör i detta sammanhang jämställas utredning genom sådan

särskild undersökningskommission som avses i 314 §. Något skyddsvärt

intresse av alt kunna hemlighålla dagboken föreligger inte heller, om det

andra fartygets dagbok hålls tillgänglig.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag en regel, enligt vilken rätten

att ta del av dagbok angående fartygs sammanstötning med annat fartyg

inskränks endast för det fall att inte motsvarande tillgång finns till det

andra fartygets dagbok och inte heller sjöförklaring eller undersökning

enligt 314 § i förslaget hålls offentligt eller talan väckts med anledning av

sammanstötningen. En sådan regel korresponderar mot de förut nämnda

bestämmelserna, som gör det möjligt att hålla sjöförklaring inom stängda

dörrar och belägga handlingarna i ärendet med sekretess. Den står i nära

överensstämmelse med den ordning som valts i de danska och norska propositionerna.

Enligt dessa gäller nämligen undantag från rätten att ta del

av dagbok för det fallet att sammanstötning skett med främmande fartyg

och motsvarande tillgång till dess böcker inte föreligger. Ett tillägg i dessa

förslag gör det dock möjligt för respektive handelsministern och sjöfartsdirektoratet

att medge tillgång till dagböckerna även i sådant fall. De

skiljaktigheter som uppkommer mellan den av mig förordade regeln och

den dansk-norska regeln och som sammanhänger med att den svenska

regeln så nära som möjligt bör ansluta till motsvarande sekretessbestämmelser,

torde få mycket ringa praktisk betydelse.

Dagböcker på stats- och kommunägda fartyg är som offentlighetskommittén

framhållit allmänna handlingar och därför till skillnad från dagböcker

på privatägda fartyg tillgängliga utan vidare för var och en. Vissa av

dessa fartyg, t. ex. en del statliga tågfärjor och kommunala isbrytare, kommer

att omfattas av de här föreslagna bestämmelserna om dagboksplikt,

eftersom de är handelsfartyg. Någon skillnad mellan dessa fartyg och privatägda

fartyg bör enligt min mening inte göras i förevarande hänseende.

Även i fråga om sådana fartyg i offentlig ägo på vilka förs dagböcker eller

liknande anteckningar enligt administrativa regler med åtminstone i huvudsak

samma syfte som sjölagens bestämmelser i ämnet torde likställighet

vara motiverad. Detta gäller bl. a. marinens fartyg, låt vara att de s. k.

loggböcker som förs ombord på dem kan åtnjuta sekretesskydd enligt bestämmelser

i försvarets sekretesskungörelse den 16 juni 1950 (nr 462). För

nu ifrågavarande fartyg bör införas bestämmelser som svarar mot de föreslagna

bestämmelserna i sjölagen om inskränkning i rätten att ta del av

dagbok i sammanstötningsfall. Sådana bestämmelser torde böra införas i

sekretesslagen och där tas in som en ny 5 § i stället för den 5 § som upphävdes

genom lagändring år 1949. De kommer därmed närmast före de i liknande

syfte meddelade bestämmelserna om myndighets handlingar, som

upprättats eller anskaffats till utredning i någon myndighetens rättstvist.

I anslutning till de nu behandlade reglerna om rätten att ta del av fartygs

dagbok angående sammanstötning mellan fartyg vill jag erinra om att

bär liksom i sjölagen i övrigt med verklig sammanstötning likställs sådan

s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget. Däremot räknas

inte hit sådana sammanstötningar som att fartyget seglar på ett annat

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

föremål, t. ex. eu svängbro, slussport eller liknande. Detta överensstämmer

med de övriga nordiska förslagen. Jag finner ej anledning att som förordats

under remissbehandlingen utvidga bestämmelserna till att gälla även

vid dessa slag av oegentlig sammanstötning.

Jag biträder kommitténs förslag att i överensstämmelse med de övriga

nordiska förslagen utsträcka tiden för redarens skyldighet att förvara

avslutad dagbok från två till tre år. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande

förlänga denna tid ytterligare torde bli alltför betungande för redaren

och därför inte böra ske.

Kommitténs förslag, att bestämmelserna om rätten att ta del av dagbok

och om redares skyldighet att förvara dagbok skall bli tillämpliga även i

fråga om dagbokskladd och på teknisk väg gjord uppteckning

rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri, vill

jag tillstyrka. Däremot är jag för närvarande inte beredd att förorda, att

som föreslagits under remissbehandlingen låta bestämmelserna omfatta

även vad som registreras på annat sätt än på teknisk väg. Om denna ståndpunkt

har enighet vunnits under de nordiska departementsöverläggningarna.

De särskilda bestämmelserna

12 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar jag, att dagboksreglerna

får inleda ett nytt 12 kap. som omfattar bestämmelser om dagböcker,

sjöförklaring och besiktning. Dagboksreglerna har som jag också

redan nämnt tagits upp under fem olika paragrafer, betecknade 296—300 §§.

Därvid har 299 § i kommitténs förslag delats upp på tre paragrafer i anslutning

till den momentindelning paragrafen har i kommitténs förslag.

296 §.

Denna paragraf, som reglerar dagbokspliktens omfattning, motsvarar 35 §

första stycket sjölagen och 298 § i kommittéförslaget. Den överensstämmer

i sak väsentligen med sistnämnda paragraf. Som framgått av den allmänna

motiveringen är dagboksplikten knuten till fartyg av viss storleksordning

med rätt för Kungl. Maj :t eller sjöfartsstyrelsen att medge undantag. Däremot

saknas motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att Kungl. Maj :t

äger utsträcka dagboksplikten till andra fall än som sägs i paragrafen. Eu

sådan bestämmelse torde inte behövas.

Som nyhet innehåller paragrafen i sista stycket cn hänvisning till särskilda

bestämmelser om annan dagbok på vissa fartyg. Därmed avses de i det

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

föregående nämnda bestämmelserna i 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg och 1965 års kungörelse med tillämpningsföreskrifter

till lagen om säkerheten på fartyg. Sådana dagböcker omfattas ej

av sjölagens bestämmelser.

De danska och norska förslagen innehåller som första stycke i 300 § en

hänvisning till särskilda bestämmelser som utfärdas av resp. handelsministern

och sjöfartsdirektoratet angående dagbokspliktens omfattning, dagboksföringen

och kontrollen däröver.

297 §.

Paragrafen motsvarar 299 § 1 mom. i kommittéförslaget och innehåller

bestämmelser om dagboksföringen. Dess innehåll svarar väsentligen mot

35 § andra stycket och 36 § sjölagen. En nyhet är att dagbokskladd är underkastad

samma krav som dagboken i fråga om dess förande och rättelser

däri. Som framgått av den allmänna motiveringen har den nuvarande regeln

om att anteckning i dagbokskladden skall överföras till dagboken före

dygnets utgång i överensstämmelse med kommitténs förslag utgått. Sådan

överföring skall i stället göras så snart det kan ske.

298 §.

Denna paragraf motsvarar 299 § 2 mom. i kommittéförslaget och innehåller

bestämmelser om tillsyn över dagboksföringen, om vilka som skall

föra dagböckerna och, helt kort, om vad som skall antecknas i dem. Motsvarande

bestämmelser finns f. n. i 36 § första stycket och 37 § sjölagen.

299 §.

Paragrafen motsvarar 299 § 3 mom. i kommittéförslaget och innehåller,

att ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

Motsvarande föreskrift saknas f. n.

300 §.

Denna paragraf svarar mot 39 § i 1963 års kommittéförslag och 300 § i

1965 års kommittéförslag. Den innehåller liksom 30 § sjölagen bestämmelser

om rätt att ta del av dagbok och om Skyldighet för redaren att förvara

dagboken viss tid. Som framgått av den allmänna motiveringen är rätten

att ta del av dagboken inskränkt på visst sätt när det gäller sammanstötning

med annat fartyg. Å andra sidan omfattar paragrafen inte bara svenskt

fartyg, utan även danskt, finskt eller norskt fartyg i svensk hamn.

Den tid redaren är skyldig att förvara dagboken utsträcks från två till

tre år.

En nyhet är att paragrafens bestämmelser omfattar även dagbokskladd

och sådan uppteckning som har gjorts på teknisk väg.

Till bestämmelserna i denna paragraf finns motsvarigheter i de danska

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

och norska förslagen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen avviker

dock dessa något i fråga om inskränkningen i rätten att ta del av dagboken.

Vidare utsträcks det norska förslagets bestämmelser om sådan rätt till att

gälla även andra fartyg än nordiska, om inte sjöfartsdirektoratet bestämmer

annat. I övrigt överensstämmer förslagen med det svenska. Det finska

förslaget överensstämmer med det svenska kommittéförslaget.

Sjöförklaring in. m.

Översikt av gällande rätt

För utredning av vissa sjöolyckor innehåller sjölagen bestämmelser om

sjöförklaring och sjöförhör dels i befälhavarekapitlets 40 § och dels i rättegångskapitlets

314—317 §§ och 319—321 §§. Enligt 40 § åligger det fartygets

befälhavare att i vissa särskilt angivna fall, till vilka jag strax återkommer,

avge sjöförklaring inför utredningsmyndighet. När det är fråga om sjöolycka

av större omfattning eller svårare art skall utredningsmyndigheten

anställa sjöförhör enligt 317 §. Genom sjöförhör skall utredningsmyndigheten

söka åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan.

Myndigheten bör därvid bl. a. särskilt undersöka, om olyckan härlett

sig av fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning, av förseelse eller

försummelse av någon som haft befattning med fartyget eller av personal

på annat fartyg eller av bristfällighet i inrättningar till sjöfartens säkerhet

eller förseelse eller försummelse vid skötseln och vården av sådana inrättningar.

Enligt 40 § skall befälhavaren avge sjöförklaring så snart det kan ske, om

medan fartyg nyttjas till sjöfart någon händelse inträffar som vållar skada

på fartyg eller last eller som skäligen kan antas ha sådan skada till följd, om

genom olyckshändelse någon av besättningen eller någon ombordvarande person

ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, om genom sammanstötning

med annat fartyg eller annat föremål i övrigt inträffat skada eller olycka som

nu sagts eller om någon av besättningen begått självmord eller ombord

yppats flera fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beriberi

eller förgiftning. I dessa fall skall befälhavaren dessutom ofördröjligen

till sjöfartsstyrelsen eller, utom riket, till närmaste svenske konsul avge

skriftlig rapport med utförlig framställning av händelsen och vad som kan

tjäna till ledning för bedömning av dess orsaker. Rapporten skall innehålla

fullständig avskrift av vad som kan finnas antecknat i fartygets dagbok angående

händelsen.

Utredningsmyndighet är enligt 40 § inom riket rådhusrätt i stapelstad och

utom riket antingen där behörig utländsk myndighet eller svensk konsul.

Inom landet är i vissa fall häradsrätt behörig enligt lagen den 4 juni 1937

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål. Befälhavaren

skall alltid för den svenske konsuln på orten eller, om sådan inte finns där,

för den svenske konsul som först anträffas under resan uppvisa dagboken

och få den försedd med bevis om uppvisandet.

Vid sjöförklaring och sjöförhör består domstolen enligt 314 § av en lagfaren

ordförande och två sjösakkunniga ledamöter. Av de senare bör åtminstone

den ene ha utövat tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Om

det lämpligen kan ske bör konsul enligt 319 § vid sjöförhör biträdas av två

sjösakkunniga, helst svenska män, mot vilka inte förekommer domar jäv.

Angående förfarandet vid sjöförklaring meddelas bestämmelser i 315 och

316 §§. Sedan befälhavaren anmält sig hos utredningsmyndigheten för att

avge sjöförklaring, kallas enligt 315 § genom myndighetens försorg till förrättningen

de personer som antas kunna lämna upplysning i saken. Dessa

skall enligt 316 och 317 §§ höras vid förrättningen och kan därvid av

rätten åläggas att bekräfta sina uppgifter med vittnesed. Enligt 321 §

skall utredningsmyndigheten redovisa protokoll över sjöförhör till sjöfartsstyrelsen.

Om genom förhör av behörig utländsk myndighet åstadkommits sådan

utredning som avses med bestämmelserna om sjöförhör, behöver enligt 319 §

sjöförhör inför konsul ej äga rum.

Har fartyg förolyckats utan att någon som kunnat göra anmälan om

olyckan blivit räddad eller har i annat fall sjöförhör uteblivit, äger sjöfartsstyrelsen

enligt 320 § förordna om sjöförhör på ort där det lämpligen kan

ske. Styrelsen äger också enligt 321 § förordna om nytt sjöförhör på lämplig

ort, om verkställt sjöförhör visar sig vara ofullständigt i något avseende.

Sjöförklaring och sjöförhör angående olycka som drabbat främmande

fartyg kan äga rum inför svensk domstol enligt särskild lag den 27 april

1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring

och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat

främmande fartyg.

Liksom andra domstolsärenden handläggs sjöförklaring och sjöförhör

offentligt.

Allmän motivering

S j ölagskommittén

Kommittén erinrar om att instituten sjöförklaring och sjöförhör i sjölagen

betingas av att de för sjöfarten särpräglade förhållandena medför behov av

att i tid säkra tillgången till utredning rörande skador och olyckor som inträffar

i samband med sjöfart. Av de båda instituten tillgodoser sjöförklaringen

i huvudsak enskilda intressen och kan i viss mån betecknas som en

civilrättslig bevisupptagning till framtida säkerhet. Sjöförhöret är påkallat

av ett offentligt intresse av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

och företer likheter med förundersökning i brottmål. Någon klar åtskillnad

mellan de båda instituten föreligger dock inte, i det att förutsättningarna

för befälhavares skyldighet att avge sjöförklaring delvis sammanfaller med

de betingelser under vilka det åligger utredningsmyndigheten att i sammanhang

med sjöförklaring verkställa sjöförhör.

Kommittén har övervägt, om instituten sjöförklaring och

sjöförhör bör bibehållas. Kommittén har därvid till en början

funnit sjöförhör vara av principiellt värde från sjöfartssäkerhetens synpunkt.

Sjöförhöret kan enligt kommittén inte heller med fördel ersättas av

förundersökning enligt vanliga straffprocessuella regler, eftersom syftet

med förhöret inte är att vinna underlag för beslut, om åtal skall väckas,

utan främst är att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse.

Kommittén anser därför, att möjlighet till utredning motsvarande sjöförhör

bör bibehållas inom sjölagens ram.

Värdet av sjöförklaringsinstitutet finner kommittén kunna ifrågasättas

rent principiellt. Motsvarighet saknas i flertalet utomnordiska länder. Och

på de rättsområden som gränsar till sjörätten finns inte heller i de nordiska

länderna någon motsvarighet. I de fall då vid sidan av ett enskilt intresse

även ett allmänt sådant påkallar utredning kan, menar kommittén,

det enskilda intresset tillvaratas i samband med den undersökning av offentligrättslig

natur som kan bli aktuell i det särskilda fallet. När utredning

skall tjäna uteslutande enskilt intresse, såsom när enbart lastskada inträffat,

kan den skadelidandes rätt i allmänhet tillgodoses genom den möjlighet

till besiktning eller syn å gods och fartyg som sjölagen erbjuder. Kommittén

anför, att med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar

för transporterat gods sjöförklaring i sådana situationer ofta torde sakna

självständig betydelse. Trots att lastskada enligt 40 § sjölagen skall föranleda

sjöförklaring, underlåts ofta sjöförklaring när enbart sådan skada inträffat.

över huvud förekommer sjöförklaring i praktiken som regel inte,

utan att den inträffade skadan eller olyckan är av betydenhet att motsvara

de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaringen. Kommittén

anser av dessa skäl, att sjöförklaringsinstitutet i dess nuvarande obligatoriska

form inte bör bibehållas för de fall då uteslutande enskilt intresse

är i fråga. Eftersom det ändå inte kan förnekas, att utredning av det slag

som sjöförklaring bör innefatta kan vara erforderlig även vid lastskada,

anser kommittén att lastägare bör medges rätt att påkalla sådan utredning.

Vid sidan av ett obligatoriskt undersökningsförfarande bör därför enligt

kommittén finnas ett fakultativt sådant förfarande. Detta kompletteras

med en regel i befraktningskapitlet om skyldighet för bortfraktare att

underrätta lastägare när gods förkommit, minskats eller skadats.

Eftersom de båda utredningsförfaranden som sålunda behövs är påkallade

av intressen som delvis sammanfaller, bör de enligt kommittén

sammanföras till ett gemensamt utredningsinstit u t. I likhet

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Knngl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

med de övriga nordiska kommittéerna har kommittén valt att benämna

detta institut sjöförklaring.

Samtliga bestämmelser om det nya institutet överförs enligt kommittéförslaget

till sjölagens rättegångskapitel, dvs. 13 kap., som nu innehåller

reglerna om förfarandet vid sjöförklaring och sjöförhör. Sjöförklaringsreglerna

omfattar enligt kommittéförslaget 301—315 §§. Föreskrifter om

befälhavarens rapportskyldighet bibehålls däremot som jag tidigare anfört

i befälhavarekapitlet.

Kommittén har vidare övervägt frågan vilken myndighet som

lämpligen bör uppfa sjöförklaring. Kommittén erinrar om att det redan i

samband med sjölagens tillkomst och därefter vid 1914 års sjösäkerhetslagstiftning

övervägdes att inrätta särskilda sjönämnder för ändamålet men

att denna tanke övergavs av bl. a. ekonomiska skäl. I stället har andra reformer

gjorts för att höja utredningarnas effektivitet. Enligt kommittén visar

erfarenheten, att trots vidtagna reformer handläggningen av sjöförklaringar

ofta inte sker med den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet

kräver. Behöriga att uppta sjöförklaring och sjöförhör inom landet är

rådhusrätterna i stapelstäder och ett flertal häradsrätter — vid tiden för

kommittéförslagets avgivande 15, numera 19 stycken. Kommittén menar,

att antalet utredningsmyndigheter sålunda är stort, och anför vidare, att

förrättningarna enligt tillgänglig statistik är mycket ojämnt fördelade på

de olika domstolarna. Undqr åren 1952—1961 upptogs sålunda ett stort antal

förrättningar årligen av några rådhusrätter, medan vissa domstolar hade

endast ett fåtal sådana förrättningar under hela perioden. En sådan ordning

medför enligt kommitténs mening att åtskilliga domstolar trots sakkunnigeinstitutet

inte förvärvar på långt när nödvändig erfarenhet av sjöutredningar.

Kommittén menar vidare att domstol i och för sig inte är särdeles väl

lämpad att handlägga sjöförklaring, främst därför att denna uppgift merendels

måste lösas med en aktivitet från utredningsmyndighetens sida som

under nuvarande rättegångsordning i stort sett är främmande för domstolarna.

Enligt den övervägande meningen inom kommittén borde sjöförklaring

helst anförtros åt särskilt inrättade utredningsorgan, sjöförklaringsnämnder,

vilkas sammansättning skulle garantera att erforderliga insikter

på det maritima området blir företrädda. Sådana nämnder borde enligt denna

mening inrättas till ett jämförelsevis ringa antal, lämpligen en för vart

och ett av rikets sju fartygsinspektionsdistrikt. Förrättningarna skulle inte

desto mindre regelmässigt hållas i hamn, där den händelse inträffat som

föranlett sjöförklaring, resp. i den hamn fartyget först anlöper efter sådan

händelse. Den kritik som under förarbetena till 1891 års sjölag riktades mot

förslaget om sjönämnder, nämligen att antalet platser där sjöförklaring

kunde upptas skulle bli för litet, anser kommittén med hänsyn till landets

numera välutvecklade kommunikationer inte längre kunna med fog åbe
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

ropas mot en koncentration av utredningsinyndigheterna. Med sjöförklaringsnämnd

skulle också vinnas att sjöförklaring inte utan vidare blir offentlig,

något som bl. a. föranlett kritik mot nuvarande ordning. Denna innebär

nämligen att offentlig sjöförklaring skall hållas beträffande svenskt

fartyg även efter sammanstötning med utländskt fartyg, oavsett om motsvarande

förrättning sker beträffande detta fartyg. Det svenska fartyget

kan därigenom komma i ofördelaktigt läge i förhållande till det andra fartyget

när det gäller utredningsmaterialet. En ordning med sjöförklaringsnämnder

skulle å andra sidan belastas av svagheten att edgång inte kan ske

som inför domstol. Sådan skulle i stället få ordnas genom bevisupptagning

inför domstol, något som dock inte kan ske utan omgång.

Emellertid talar enligt kommittén vissa skäl för att sjöförklaring alltjämt

anförtros åt domstol. Till en början måste beaktas, att det ofrånkomliga

kravet på hög beredskap hos utredningsmyndigheten inte kan tillgodoses

utan tillgång till tekniska och personella resurser motsvarande dem som

domstol förfogar över. Eftersom sjöförklaringsnämnder knappast torde

kunna inrättas inom ramen för någon organisation med sådana resurser

anser kommittén att en reform av detta slag — oavsett att ordförandeskap

i sjöförklaringsnämnd inte skulle utgöra ett heltidsuppdrag — måste beräknas

komma att dra kostnader, som knappast skulle stå i rimlig proportion

till nämndernas begränsade verksamhet och deras sysselsättning. För

att vidmakthålla den effektivitet i utredningsverksamheten som åsyftas

med revisionen av sjöförklaringsinstitutet fordras enligt kommittén vidare

en fortlöpande utbildning inom verksamhetsområdet av den personalkategori

som utredningsmyndigheternas ordförande skall rekryteras ur. Kommittén

menar, att en sådan utbildning kan åstadkommas utan svårighet vid

domstol men endast genom särskilda, kostnadskrävande åtgärder hos särskilt

inrättade utredningsmyndigheter. Dessutom skulle sådana myndigheter

i egenskap av administrativa nyskapelser tvingas inleda sin verksamhet

utan tillgång till det förtroende hos berörda grupper som domstolarna

äger — trots kritiken för bristande effektivitet vid upptagande av sjöförklaringar.

Och rent allmänt anser kommittén det ligga i rättsvårdens intresse,

att domstolarna inte fråntas den möjlighet att vinna förtrogenhet

med sjöfartsförhållanden som upptagandet av sjöförklaringar medför. När

kommittén slutligen stannat för att inte förorda avskaffande av domstol

som utredningsmyndighet inom landet, har enighet därom kunnat uppnås

endast genom att vissa förändringar föreslås i den gällande ordningen bl. a.

i fråga om utredningens effektivitet. Särskilt framhålls förslag om sekretessbeläggning

av utredningen i vissa sammanstötningsfall och en begränsning

av antalet behöriga domstolar i förening med samma forumregler som

nyss nämnts för sjöförklaringsnämnd.

I fråga om sjöförklaring utom landet har kommittén i likhet med

de övriga nordiska sjölagskommittéerna funnit, att sjöförklaring även på ut
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1960

rikes ort bör upptas i enlighet med nordiskt bruk. Konsulerna, vilkas lämplighet

att leda sådana utredningar visserligen generellt sett dragits i tvivelsmål,

kan enligt kommittén inte undvaras för ändamålet. Kommittén anser

dock att behörighet att uppta sjöförklaring bör anförtros endast lönad konsul,

eftersom honorärkonsul inte alltid kan förutsättas behärska svenska

språket eller vara tillräckligt insatt i svenska rättsförhållanden. Kommittén

föreslår, att sjöförklaring i Danmark, Finland och Norge skall upptas

av där behörig myndighet och på annan utrikes ort av därtill behörig svensk

konsul, om sådan finns, och i annat fall av dansk, finsk eller norsk konsul.

Detta överensstämmer med de övriga nordiska kommittéförslagen.

När det gäller en begränsning av antalet behöriga domstolar

kan enligt kommittén en sådan åtminstone tillsvidare lämpligen

åstadkommas genom att behörighet för häradsrätt enligt 1937 års lag upphävs.

Endast rådhusrätt skall således enligt kommitténs förslag äga handlägga

sjöförklaring. Eftersom annan rådhusrätt än sådan som är belägen i

hamnstad, för närvarande ett trettiotal, i praktiken inte kan komma i fråga

för ändamålet och vidare det totala antalet rådhusrätter i landet undergår

minskning till följd av landsrättsläggning av städer och kan förväntas bli

ytterligare inskränkt i samband med en förestående allmän omorganisation

av underrätterna, synes förslaget enligt kommittén medföra en godtagbar

begränsning av antalet sjöutredningsmyndigheter. Kommittén understryker

i detta sammanhang, att den åsyftade effektiviseringen av sjöutredningarna

skulle äventyras, om handläggningen av sjöförklaring inom domstol

anförtros annan ledamot än den som med hänsyn till ställning och erfarenhet

är skickad att leda utredning av detta speciella slag.

Utöver sjöförklaring anser kommittén, att det efter mönster av luftfartslagen

bör finnas möjlighet att tillsätta särskild undersökningskommission

för sådana händelser som krävt stora förluster i liv eller

egendom eller i andra fall kan väntas medföra synnerligen omfattande eller

invecklad utredning. I huvudsaklig överensstämmelse med de övriga nordiska

kommittéernas förslag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om

särskild undersökningskommission för sådana fall. I kommissionen skall

erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap vara företrädd. De

föreslagna bestämmelserna innebär, att undersökningskommissionens utredning

träder i stället för sjöförklaring. Det möter inte hinder att tillsätta

undersökningskommission fastän sjöförklaring redan inletts eller slutförts.

Kommittén föreslår vidare, att sjöförklaring skall kunna hållas i förenklad

form i vissa fall. Det gäller sådana fall då utredningssyftet kan

tillgodoses utan att förhandling hålls. Kommittén anser det nämligen önskvärt,

att de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaring und
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

viks där det lämpligen kan ske. I sådant fall ombesörjs erforderlig utredning

av utredningsmyndighetens ordförande ensam. Förslaget innebär, att

utredningsmyndighetens ordförande skall pröva, om sjöförklaring skall ske

i förenklad form. Som exempel på händelser som ofta torde lämpa sig för

sådant förenklat utredningsförfarande anför kommittén okomplicerade

grundstötningar och kaj kollisioner samt vissa vanliga skadefall vid lastning

och lossning. Kommittén framhåller, att en sådan prövning ej är slutligt

bindande. Även när beslut fattats om sjöförklaring i förenklad form,

kan enligt kommittén ny bedömning göras på grund av senare inkomna

uppgifter och sammanträde utsättas. Kommittén fäster också uppmärksamheten

vid att sjöfartsstyrelsen enligt förslaget skall kunna påkalla förhandling

eller, om förenklad sjöförklaring redan avslutats, förordna om dess

fullständigande och därvid påkalla att sjöförklaringen upptas vid förhandling.

Enligt kommitténs mening bör möjligheten att hålla sjöförklaring i

förenklad form inte desto mindre utnyttjas med viss försiktighet.

Enligt gällande rätt finns möjlighet att underlåta sjöförhör inför konsul,

om motsvarande utredning åstadkommits genom behörig utländsk myndighets

försorg. Kommittén anser, att motsvarande möjlighet att göra u ndantag

från sjöförklaringsplikten bör erbjudas oavsett vilken

myndighet som i det särskilda fallet skall uppta sjöförklaringen. Den

bör principiellt också vara oberoende av hur den utredning tillkommit som

bör kunna ersätta sjöförklaringen. Det väsentliga anser kommittén vara,

om den tillgängliga utredningen är tillfredsställande med hänsyn till sjöförklaringens

syfte. Är så fallet, t. ex. beträffande undersökning som verkställts

av lokal polismyndighet angående olycksfall eller dödsfall, måste

med hänsyn till de besvär och kostnader som är förknippade med sjöförklaring

sådan vara opåkallad. Enligt kommittéförslaget ankommer det på sjöfartsstyrelsen

att förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

Kommittén erinrar om de i direktiven berörda särskilda problemen som

uppkommer i vissa fall av fartygs sammanstötning med annat

fartyg. Sjöförklaring kan nämligen av praktiska skäl som regel

inte hållas gemensamt eller samtidigt för de inblandade fartygen. Eftersom

sjöförklaring är offentlig, kommer den sida för vars fartyg sjöförklaring

först hålls i ett sämre läge än den andra sidan genom att vad som blivit uppenbarat

vid den första sjöförklaringen kan komma att menligt påverka

tillförlitligheten av den senare förrättningen. För det fall att svenskt fartyg

sammanstött med fartyg under utomnordisk flagg bör enligt kommittén vidare

uppmärksammas, att enligt det främmande fartygets nationella lag utredning

ofta inte behöver verkställas eller inte sker offentligt. Den svenske

redaren kommer då i det ogynnsamma läget att han genom obligatorisk sjöförklaring

tvingas öppet redovisa sin bevisning utan motsvarande möjlighet

att få ta del av det bevismaterial över vilket den utländske redaren kan

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

förfoga. Kommittén erinrar om att förhållandet länge varit föremål för kritisk

uppmärksamhet och att framställningar om lagändring gjorts av Sjöassuradörernas

förening redan år 1937 och av redareföreningen åren 1950

och 1956. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd, att i

händelse av sammanstötning med främmande fartyg eller när det finns anledning

anta att förhållandet kan bli föremål för talan vid utländsk domstol,

konsul äger med vederbörande departements godkännande tillåta att sjöförklaring

uppskjuts eller ej avhålls.

Enligt kommittén torde, som antytts i direktiven, dessa missförhållanden

inte kunna undanröjas genom lagstiftning utan att föreskrifter meddelas,

som delvis är ägnade att väcka vissa principiella betänkligheter. Den danska

kommittén har föreslagit en s. k. antidiskrimineringsregel av innebörd dels

att sjöförklaring i anledning av sammanstötning med annat fartyg såvitt

möjligt skall hållas samtidigt som sjöförklaring avges för det andra fartyget

och att för detta ändamål uppskov med förrättningen kan beviljas och

dels att sjöförklaringsplikt inte skall föreligga när fartyg sammanstött med

utländskt fartyg, för vilket enligt dess hemlands lag inte föreligger motsvarande

plikt, om inte handelsministeriet i särskilt fall påbjuder att sjöförklaring

skall avges. De finska och norska kommittéerna torde enligt vad kommittén

anför komma att föreslå dels bestämmelser av innebörd som väsentligen

motsvarar det danska förslaget och dels föreskrifter för att möjliggöra

sekretess beträffande sjöförklaring som hålls innan motsvarande utredning

verkställs beträffande det andra fartyget. Kommittén har övervägt att utforma

de erforderliga särbestämmelserna för sammanstötningsfall så, att

när sjöförklaring ej äger rum samtidigt för de i sammanstötningen inblandade

fartygen den först avhållna förrättningen liksom handlingarna i saken

skall i erforderlig utsträckning kunna beläggas med sekretess. Fastän en regel

även med en så begränsad utformning sannolikt skulle kunna tillgodose

i huvudsak samma behov som nyssnämnda längre gående alternativ, har

kommittén, med hänsyn till angelägenheten av att nordisk enhetlighet i

största möjliga utsträckning upprätthålls i fråga om en så viktig rättsregel

som denna, valt att lägga fram ett förslag som väsentligen överensstämmer

med de finska och norska kommittéernas utkast.

Enligt förslaget skall rättens ordförande eller konsuln i första hand låta

anstå med förrättningen, om därigenom sjöförklaring kommer till stånd

samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande det

andra fartyget. Det kan enligt kommittén knappast väntas, att ett sådant

syfte särdeles ofta skall kunna vinnas. Möjlighet till avsteg från huvudregeln

om förrättningens offentlighet kan därför enligt kommittén inte undvaras.

När uppskov med förrättningen skulle vara utan avsedd verkan, skall förrättningen

på begäran av befälhavaren eller redaren för det fartyg för vilket

sjöförklaring först avges helt eller delvis hållas inom stängda dörrar,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

om inte synnerliga skäl talar emot detta. För att inte ändamålet med bestämmelsen

skall bli förfelat måste enligt kommittén beslut om handläggning

inom stängda dörrar dessutom innefatta förordnande att annan enskild sakägare

än fartygets redare och försäkringsgivare inte får övervara handläggningen.

Förslaget innehåller föreskrift därom. Kommittén framhåller, att

möjligheten att få ut eller i övrigt ta del av dagböcker och anmälnings- och

förrättningshandlingar m. m. av samma skäl måste inskränkas i motsvarande

mån. Därom föreslås bestämmelser i både sjölagen och sekretesslagen.

Om sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket sådan utredning

som motsvarar sjöförklaring inte verkställs, föreslås att sjöförklaring inte

skall vara erforderlig för det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer

annat. Kommittén betonar, att den utredning som åsyftas är sådan,

som inte bara har väsentligen samma syfte och omfattning som sjöförklaring

(jfr förslaget 306 §) utan som dessutom är i motsvarande mån offentlig.

Avsikten är enligt kommittén, att sjöförklaring för det svenska fartyget

i sådant fall skall komma till stånd endast när med hänsyn till sjöfartssäkerheten

starka skäl talar för att så sker. Om sjöförklaring bör äga

rum, kan förrättningen enligt de tidigare nämnda bestämmelserna i förslaget

helt eller delvis hållas inom stängda dörrar.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla ett särskilt institut för utredning

av sjöolyckor lämnas i allmänhet utan erinran. Spörsmålet

berörs emellertid på några håll.

Sveriges fiskares riksförbund ifrågasätter om inte sjöförklaring och sjöförhör

kan utgå. När hänsyn till sjösäkerheten eller i övrigt offentligrättsliga

intressen motiverar en officiell utredning kan sådan enligt förbundet

verkställas direkt genom sjöfartsverkets försorg. I den mån privaträttsliga

hänsyn motiverar ett säkerställande av bevisning kan detta ske genom bevisupptagning

inför domstol till framtida säkerhet. Förbundet vill emellertid

inte motsätta sig att sjöförhör och sjöförklaring kvarstår i huvudsak i

nuvarande form, eftersom bl. a. de svenska fiskefartygens försäkringsgivare

önskar det.

Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om sjöförklaring alls bör komma

till stånd i de fall då uteslutande enskilt intresse föreligger. Vederbörande

intressent kan i så fall tillgodoses genom hl. a. bevisupptagning till

framtida säkerhet.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller, att föreningen haft åtskilliga

anledningar till missnöje med sjöförklaringar, som enligt föreningens

mening är en kvarleva från segelsjöfartens tid. Olägenheterna har i synnerhet

framkommit i fråga om domstolarnas bevisupptagning och offentlig
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

heten vid sjöförklaringar i kollisionsärenden. Föreningen anför att institutet

saknar motsvarighet i ett flertal länder och ger uttryck för uppfattningen

att sjöförklaringarna bör avskaffas.

Förslaget att sammanslå sjöförhör och sjöförklaring till ett g e in e nsamt

institut, benämnt sjöförklaring och uppdelat i en obligatorisk

och en fakultativ form, finner Svea hovrätt vara en välmotiverad förenkling

av lagstiftningen. Förslaget gillas även av Sveriges fartygsbefälsförening

och Sjöassuradörernas förening. Svenska maskinbefälsförbundet och Sveriges

advokatsamfund uttalar likaså tillfredsställelse med sammanslagningen

av de båda instituten.

Sjöfartsstyrelsen anför, att någon klar gräns inte upprätthålls mellan sjöförklaring

och sjöförhör. Vid samma förhandling kan därför frågor av rent

civilrättslig och rent offentligrättslig karaktär komma att behandlas. Det

material som framkommit vid en förhandling, som ansetts vara en rent civil

sjöförklaring, har enligt styrelsen många gånger kommit att ligga till

grund för ett vidare straffprocessuellt agerande och sjöförhörsutredningar

har kommit till användning i civilmål. Mot detta förhållande anser styrelsen

emellertid att endast vissa formella invändningar kan göras. Från praktisk

synpunkt är det enligt styrelsen värdefullt att samma utredning kan användas

för flera ändamål. Att endast en förhandling behöver hållas är tidsbesparande

för både domstolar och fartyg. Även utomlands används det material

som införskaffats vid en enda sjöutredning både för offentligrättslig

och civilrättslig talan. Det gäller enligt styrelsen bl. a. de utredningar som

görs genom tyska Seeamt och amerikanska Coast Guard.

Hovrätten för Övre Norrland ställer sig kritisk såtillvida som den menar,

att svårigheterna att välja den myndighet som bör anförtros sjöförklaringar

till stor del bottnar i att sjöförklaringsinstitutet efter sammanslagningen

med sjöförhöret skall tjäna skilda ändamål.

Den föreslagna gränsen mellan obligatorisk och fakultativ sjöförklaring

finner Sveriges advokatsamfund vara bestämd på ett riktigt sätt.

Sjöassuradörernas förening anser däremot att fakultativ sjöförklaring vid

fall av enbart lastskada kan vara motiverad endast under förutsättning att

förslaget om sjöförklaring i förenklad form inte föranleder lagstiftning.

Föreningen framhåller att den danska kommitténs förslag bibehåller obligatorisk

sjöförklaring för lastskadefallen.

Förslaget att behålla domstol som utred ningsmyndighet för

sjöförklaringar inom landet godtas av åtskilliga remissinstanser, trots att

man i allmänhet delar kommitténs betänkligheter mot domstol som utredningsmyndighet

och anser skäl tala för alternativet sjöförklaringsnämnd.

De remissinstanser som hör hit är Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

Stockholms rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, domstolskommitténs majori
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

tet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges fartygsbefälsförcning,

Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sjöassuradörernas

förening och Sveriges advokatsamfund.

En av domstolskommitténs ledamöter förordar i särskilt yttrande att, om

inte polismyndighet anses lämplig att verkställa den förundersökning en

sjöförklaring i själva verket är, upptagandet av sjöförklaringar anförtros åt

särskilda sjöförklaringsnämnder. Även Stockholms rådhusrätt och Föreningen

Sveriges häradshövdingar framför tanken att lägga utredningen på

polismyndigheten i stället.

Sveriges ångfartygs assurans förening är kritisk mot domstolarna såsom

sjöutredningsmyndigheter och föredrar alternativet sjöförklaringsnämnd.

Hovrätten för Övre Norrland förordar likaså alternativet sjöförklaringsnämnd.

Hovrätten framhåller som olyckligt och oriktigt att domstol, vilken

som regel skall undvika inkvisition och handlägga förekommande mål och

ärenden efter den ackusatoriska principen, i vissa fall påläggs den skyldighet

till inkvisitoriskt betonad aktivitet som ofta torde vara förutsättning

för att en sjöförklaring skall kunna föras till ett tillfredsställande slut med

hänsyn till det offentliga säkerhetsintresset. Skall domstol handlägga sjöförklaring,

måste den få arbeta efter de principer som annars gäller för dess

verksamhet. Hovrätten menar, att aktiviteten i sådant fall får utövas av en

representant för det allmänna, exempelvis företrädare för sjöfartsstyrelsen.

Hovrätten antar, att en nämnd kan arbeta snabbare och smidigare än domstol

och att kostnaderna skulle bli överkomliga. Egentligen torde det endast

röra sig om att i huvudsak samma personer som de vilka skulle ha ingått

i domstolen får arbeta under något smidigare former. De enskilda intressena

anser hovrätten kunna tillgodoses genom att nämnden efter en kort

inledande utredning överlämnar till domstol att verkställa den kanske omfattande

bevisupptagning som kan återstå. Alternativet med särskild sjöförklaringsnämnd

förutsätter enligt hovrätten en bestämmelse, enligt vilken

nämnden äger hänvända sig till domstol för förhör med vittne eller sakkunnig

eller för att utverka editionsföreläggande.

Sveriges advokatsamfund delar helt kommitténs uppfattning, att utom

landet endast lönad konsul bör vara behörig att uppta sjöförklaring.

Även sjöfartsstyrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefälsförbundet

biträder förslaget i denna del.

Svea hovrätt framhåller emellertid, att det avgörande kriteriet i detta

sammanhang bör vara lämpligheten för uppgiften och inte om vederbörande

konsul är lönad eller cj. Vissa svenska honorärkonsuler torde enligt hovrätten

kunna godtas i detta sammanhang lika väl som vissa lönade konsuler.

Det synes därför hovrätten lämpligt, att det inom utrikesdepartementet förutsättningslöst

bestäms vilka konsuler som skall vara behöriga.

Inom utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden

har vid behandling av betänkandet framhållits följande. »Konsul»

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr låö år 1966

är ett begrepp vars innebörd inte är fullt klar men vars tolkning måhända

kan överlämnas till utrikesministern. Det förekommer att lönade tjänstemän

vid konsulat, som förestås av olönad konsul, utför sjöförklaringsförrättningar.

Vissa olönade konsuler kan anses vara fullt kompetenta för sådan

uppgift och bör därför även framdeles betros med uppgiften. En ordning

med personligt bemyndigande för behörig tjänsteman att uppta sjöförklaring

bör kanske övervägas.

I fråga om förslaget att sjöförklaring utrikes, där behörig svensk konsul

inte finns, skall kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul

framhåller Svea hovrätt, att det med hänsyn till folkrättens innehåll i fråga

om konsuls befogenheter inte med säkerhet kan påräknas att den stat där

konsuln är verksam tillåter honom att företa förrättningar även för annat

land än det vars konsul han är. Även inom utrikesdepartementets nämnd för

konsulära sjöfolks- och sjöfartsfrågor har framhållits att det konsulära nordiska

samarbetet kan erbjuda vanskligheter. Sålunda skulle enligt de föreslagna

bestämmelserna det läget kunna uppstå, att på ort, där den svenske

konsuln är olönad och därför inte behörig att uppta sjöförklaring, exempelvis

hans norske, likaledes olönade kollega till följd av norska regler är behörig

för sådan förrättning. Ytterligare komplicerad kunde situationen bli

om samma person är konsul för båda länderna. Han skulle då efter anmälan

om sjöförklaring från svensk fartygsbefälhavare vara tvungen att hålla

förrättningen, inte i sin egenskap av svensk konsul utan i egenskap av norsk

konsul.

Förslaget om en begränsning av antalet behöriga domstolar,

har tilldragit sig särskild uppmärksamhet. De remissinstanser

som yttrat sig i denna del biträder så gott som samstämmigt tanken på ett

begränsat antal sjöförklaringsdomstolar. Flera — Svea hovrätt, häradshövdingen

i Gotlands domsaga, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,

sjöfartsstyrelsen, domstolskommittén, Sveriges fiskares riksförbund,

Sveriges ångfartygs assurans förening och Sveriges advokatsamfund

— uttalar sig emellertid för en mera långt gående begränsning än den förslaget

innebär. Svenska maskinbefälsförbundet och Sjöassuradörernas förening

antar dock att förslaget är ändamålsenligt i detta avseende.

Domstolskommittén ifrågasätter till en början lämpligheten av att anknyta

behörigheten till begreppet rådhusrätt. Domstolskommittén erinrar

om att dess utredningsuppdrag syftar till att åstadkomma en enhetlig underrättsorganisation,

i vilken underrätterna torde komma att få enhetlig benämning.

Domstolskommittén anser att det därför bör undvikas att i ny

lagstiftning, när det gäller att begränsa behörigheten i något hänseende till

vissa underrätter, grunda urvalet på skillnaden i fråga om organisation och

benämning mellan vissa städers domstolar och övriga underrätter. Viktigare

än denna invändning är emellertid enligt domstolskommittén att förslå
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

get inte tillgodoser det från flera synpunkter motiverade önskemålet om en

väsentlig minskning av det nuvarande antalet domstolar med behörighet att

handlägga här avsedda förrättningar. Med hänvisning till de av sjölagskommittén

anförda skälen för att inrätta sjöförklaringsnämnder, en för varje

fartygsinspektionsdistrikt, anser domstolskommittén det överraskande att

förslaget inte sträcker sig längre i fråga om begränsningen av antalet behöriga

domstolar än till att behörigheten upphävs för vissa häradsrätter. Med

hänsyn till att i praktiken endast rådhusrätter i hamnstäder kommer i fråga,

kvarstår därmed omkring 25 sjöförklaringsdomstolar. Domstolskommittén

har inhämtat, att av de genomsnittligt knappt 200 sjöförklaringar som

årligen tas upp inom landet den ojämförligt största delen, omkring tre fjärdedelar,

faller på rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. För övriga

sjöförklaringsdomstolar återstår knappt 50 förrättningar årligen, alltså

i medeltal två för varje domstol. Med en sådan ordning måste även i fortsättningen

åtskilliga sjöförklaringsdomstolar komma att sakna nödig erfarenhet

av sjöförklaringar. Antalet sjöförklaringsdomstolar torde enligt domstolskommittén

knappast böra vara större än det antal utredningsmyndigheter

som sjölagskommittén funnit lämpligt för det fall att särskilda sjöförklaringsnämnder

skulle inrättas, nämligen sju. Domstolskommittén uppmärksammar

vidare, att förslaget inte löser frågan om kompetensfördelningen

mellan sjöförklaringsdomstolarna. Med det föreslagna stora antalet

sådana domstolar blir det svårt att åstadkomma en ändamålsenlig indelning

i jurisdiktionsområden, eftersom varken den judiciella indelningen

eller annan indelning synes kunna tjäna som underlag. Kompetensfördelningsreglerna

bör med hänsyn till vikten av snabb handläggning vara

sådana att tvekan inte behöver uppstå om var sjöförklaring skall avges.

Dessa olägenheter anser domstolskommittén kunna undvikas vid en koncentration

till några få domstolar. Möjlighet öppnas då att knyta indelningen

till far tygsinspektionsdistrikten. Med en sjöförklaringsdomstol för

vart och ett av de sju fartygsinspektionsdistrikten nås enligt domstolskommittén

en lämplig avvägning av antalet sådana domstolar. Domstolskommittén

förordar, att sjölagens bestämmelser om forum för sjöförklaring

inom riket utformas med utgångspunkt från att det skall finnas en behörig

domstol i vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.

Sjöfartsstijrelsen och Sveriges fiskares riksförbund förordar också denna

lösning. Även Svea hovrätt anvisar den som en lämplig utväg att åstadkomma

en ytterligare inskränkning av antalet sjöförklaringsdomstolar. Stockholms

rådhusrätt menar likaså att den är värd att övervägas. Hovrätten för

Västra Sverige ifrågasätter, om inte de av kommittén utvecklade skälen för

eu minskning av antalet behöriga domstolar bär ännu längre. Om behörigheten

koncentreras förslagsvis till högst sju rådhusrätter i våra viktigaste

hamnstäder eller kanske rent av till de tre största städerna och därutöver

bara eu storhamn inom norrlandsområdet, skulle man i än högre grad kun
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

na garantera, att domstolarna får kontinuerlig kontakt med sjöförklaringar

och därmed också stor förtrogenhet med hithörande problem.

Sjöfartsstyrelsen upplyser, att det redan nu råder en klar tendens till

koncentration av sjöutredningar inom landet till de större sjöstäderna. En

sammanställning av protokoll över sjöförklaringar och sjöförhör som kommit

in till styrelsen under år 1961 visar, att av 162 insända protokoll 20

kommer från Stockholm, 58 från Göteborg, 72 från landet i övrigt söder om

Gävle och 12 från kustlandet norrut från och med Gävle. Av fallen »landet

i övrigt» synes en koncentration till Kalmar, Malmö och hamnar på västkusten

ha skett. En koncentration av möjligheten att avge sjöförklaring till

ett fåtal lämpligt belägna domstolar antas av styrelsen med hänsyn till dessa

siffror, som förhåller sig tämligen oförändrade år från år, inte bereda

dem som skall avlägga sjöförklaring några större praktiska svårigheter.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser likaledes, att förslaget medför

en helt otillräcklig begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar och

förordar en väsentlig inskränkning av deras antal.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att, om ny domkretsindelning

genomförs i landet, bestämmelserna om behörig domstol bör anpassas därefter

och utformas så att sjöförklaringarna anförtros underrätterna i de

större hamnstäderna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har en avvikande uppfattning och

menar, att det i allt fall för närvarande inte finns något behov att begränsa

antalet sjöförklaringsdomstolar. Föreningen ifrågasätter om inte kravet på

speciell insikt och sakkunskap hos domstolen mera gör sig gällande vid avdömande

av mål som avser invecklade och svårbedömbara sjörättsliga regler

än vid upptagande av sjöförklaringar med den innebörd som förslaget

ger sjöförklaringsinstitutet. Föreningen anser det därför vara tveksamt om

den föreslagna ändringen i 1937 års lag om behörighet för häradsrätt att

uppta sjörättsmål bör genomföras för närvarande och utan samband med

omprövning av de generella forumbestämmelserna för sjömål. Föreningen

understryker vidare behovet av skyndsamhet när det gäller sjöförklaring

och anser med hänsyn därtill skäl tala mot en koncentration av sjöförklaringsdomstolarna

till några få stora städer. I allt fall bör enligt föreningens

uppfattning en begränsning av sjöförklaringsdomstolarna ske efter helt

andra grunder än de föreslagna. Att t. ex. sjöförklaringsdomstol inte vidare

skulle finnas på Gotland med hänsyn till att Visby lagts under landsrätt

synes föreningen inte godtagbart.

Häradshövdingen i Gotlands domsaga erinrar om Gotlands speciella belägenhet

och att kommunikationerna mellan ön och fastlandet under vinterhalvåret

tidvis kan vara helt avbrutna. Han anser, att det därför bör

övervägas om det inte också i fortsättningen bör finnas en sjöförklaringsdomstol

där. Å andra sidan har antalet sjöförklaringar i domsagan varit

förhållandevis begränsat (3 under 1962 och 2 under första halvåret 1963)

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

och en avvägning får alltså ske mellan behovet att ha en sjöförklaringsdomstol

på Gotland och önskvärdheten att domstolen skall ha möjlighet

att förvärva tillräcklig erfarenhet i nautiska frågor.

Förslaget att särskild undersökningskommission skall

kunna tillsättas i vissa fall har genomgående mottagits positivt. Det biträds

eller lämnas utan erinran av hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet

och Sjöassuradörernas förening. Den sistnämnda föreningen ifrågasätter

emellertid om inte det önskade syftet bättre skulle vinnas, om undersökningskommissionen

blev permanent och inte bara tillsattes för exceptionella

fall.

Sjöfartsstyrelsen biträder förslaget med viss reservation. Styrelsen utgår

från att endast de största sjöolyckorna skall bli föremål för kommissionens

verksamhet och antar, att sjöolyckor av den typ som inträffade under

senare delen av januari 1963 genom motorfartygen östanhavs, Vestanhavs

och Thuntank VII:s förlisningar inte skall utredas av kommission.

Styrelsen upplyser, att den med stöd av sin instruktion tillsatt en särskild

arbetsgrupp, i vilken även personer utanför styrelsen ingått, med

uppgift framför allt att bearbeta på ordinarie väg insamlat utredningsmaterial

och söka erhålla lärdomar av därvid vunna erfarenheter. Styrelsen

för utskickar, att den alltjämt skall vara verksam på detta sätt och tillstyrker

förslaget under denna förutsättning.

Hovrätten för Västra Sverige antar, att undersökningskommissionens

värde främst skulle ligga däri, att krav på alldeles speciell sakkunskap kan

tillgodoses.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd anser det onödigt att kommissionen

förordnas av Kungl. Maj :t och föreslår, att bestämmelsen ändras

så att Kungl. Maj :t kan bemyndiga sjöfartsstyrelsen att besluta i detta

hänseende.

Till förslaget om sjöförklaring i förenklad form i vissa fall ställer

sig remissinstanserna tveksamma.

Sjöassuradörernas förening avstyrker förslaget. Enligt föreningens uppfattning

kan den föreslagna ordningen föranleda risk för att värdefullt

utredningsmaterial går förlorat och ändamålet med sjöförklaringen äventyras.

Sjöfartsstyrelsen anser det vara mycket tveksamt om denna form av sjöförklaring

har större praktisk betydelse. Vid granskning av inkomna sjöförklaringsprotokoll

och sjöolycksrapporter har det enligt styrelsen visat

sig att högst skilda uppfattningar råder vid bedömningen av om fallen är

av betydelse eller inte. Styrelsen befarar att om den föreslagna möjligheten

införs, redaren eller befälhavaren i vissa fall skall finna anledning att baga
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

tellisera en sjöolycka för att få till stånd ett förenklat utredningsförfarande

när i själva verket en sjöförklaring med förhandling bör äga rum. Det

kan också bli så, att paragrafen medför en viss ökning av de fall då sjöförklaring,

visserligen utan förhandling, kommer att ske. Styrelsen drar

nämligen av motiven den slutsatsen att sådana fall som nu knappast föranleder

någon sjöförklaring skulle komma att utredas. Även Göteborgs rådhusrätt,

Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund

drar i tvivelsmål att förslaget fyller ett praktiskt behov. Advokatsamfundet

uttrycker dessutom farhågor för missbruk trots den restriktivitet i tillämpningen

som kommitténs motivuttalanden bjuder. Föreningen Sveriges häradshövdingar

menar, att det i hithörande fall bör vara lämpligare att

sjöfartsstyrelsen själv ombesörjer den utredning som kan fordras till komplettering

av befälhavarens rapport enligt 40 § sjölagen.

Sveriges fartggsbefälsförening anför å andra sidan, att det i allt fall inte

från fartygsbefälets sida kan anföras några betänkligheter mot förslaget i

denna del.

Förslaget att sjöfartsstyrelsen, när tillfredsställande utredning i annan

ordning finns tillgänglig, kan förordna om undantag från sjöförklaringsplikten

har föranlett särskilt uttalande endast av Sjöassuradörernas

förening. Denna avstyrker förslaget. Värdet av bestämmelserna

om obligatorisk sjöförklaring kan enligt föreningen bli förringat om sjöfartsstyrelsen

får en så förbehållslös rätt att förordna om undantag.

De föreslagna särskilda reglerna för fall av fartygs sammanstötning

med annat fartyg har fått ett skiftande mottagande under

remissbehandlingen.

Offentlighetskommittén tillstyrker förslaget. Offentlighetskommittén konstaterar,

att ett betydande offentlighetsintresse generellt sett torde föreligga

i fråga om sjöolyckor av allvarligt slag och att förslaget om sekretess

därför inger vissa betänkligheter. Beträffande fartygs kollision med

annat svenskt fartyg förutsätter offentlighetskommittén dock, att sekretessen

genomgående blir kortvarig, eftersom det av förslagets grunder

följer att sjöförklaringen för det andra fartyget blir offentlig och sekretessen

kring den först upptagna sjöförklaringen därmed förfaller. Offentlighetskommittén

konstaterar, att med hänsyn till de gemensamt utarbetade

reglerna detsamma torde i huvudsak komma att gälla vid svenskt fartygs

sammanstötning med annat nordiskt fartyg. Vid kollision med annat utländskt

fartyg kan emellertid det svenska fartygets sjöförklaring bli hemlig

för längre tid och detta kan enligt offentlighetskommittén sägas vara

otillfredsställande. Offentlighetskommittén finner det dock ligga nära till

hands att jämföra med 3 § sekretesslagen, enligt vilken handlingar i vissa

andra ärenden med utländsk anknytning som regel omges med sekretess

i 50 år. Sekretess kring sjöförklaringar av här avsett slag får därför en
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

127

ligt offentlighetskommitténs mening ses som en eftergift, betingad av att

offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta andra länder. Sveriges

fartygsbefälsförening anser likaså, att förslaget utgör en god lösning.

Sveriges ångfartygs assnrans förening anser att det bör kompletteras, så

att sjöförklaringen kan sekretessbeläggas på ömse håll. Föreningen framhåller

att den sida som först avger sjöförklaring får förmånsställningen att,

utan motsvarande rätt för motsidan, kunna närvara vid dess sjöförklaring

och delta i den utredningen. Föreningen väntar, att detta skall leda till en

strävan att avge sjöförklaring först och upplyser, att det f. n. råder en

motsatt strävan.

Sveriges advokatsamfund antar, att förslaget kan lösa åtskilliga av de

problem som ofta uppkommer i samband med kollisionsfall men påpekar,

att tveksamma situationer kan uppstå. Det gäller t. ex. hur sjöförklaringsmyndigheten

skall kunna konstatera om sjöförklaring eller motsvarande

utredning äger rum samtidigt för det andra fartyget. Advokatsamfundet

anser, att förslaget bör kunna accepteras men hemställer, att systemets

funktion i praktiken uppmärksammas under den närmaste tiden efter

ikraftträdandet.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker en ordning med sekretesskydd i vissa fall

men avstyrker den föreslagna bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten.

Styrelsen anför, att undantagsbestämmelsen tillgodoser civilrättsligt

betingade önskemål att utredning underlåts men lämnar öppet

hur det offentligrättsligt betingade kravet att utredning kommer till stånd

skall tillgodoses. Uppgifter för vissa civilrättsliga intressen kan erhållas på

olika sätt genom rederiets kontakt med det egna fartyget men det torde vara

svårare för offentlig myndighet och vissa försäkringsintressen att få erforderliga

informationer om händelsen utan tillgång till utredning genom

sjöförklaring. Det måste enligt styrelsen också i många fall te sig stötande

om befälhavare på ett fartyg efter en kollision med ett utländskt fartyg

undgår ingripande från offentlig myndighets sida för en allvarlig försummelse,

straffbar enligt 293 § sjölagen, endast därför att det utländska fartyget

enligt sitt lands lag inte behöver avge sjöförklaring, under det att ett

liknande kollisionsfall mellan svenska fartyg skulle leda till ansvarspåföljd.

Eftersom Sverige i likhet med ett stort antal andra länder förbundit sig att

upprätthålla vissa konvcntionsbestämmelser om säkerheten till sjöss, t. ex.

sjövägsreglerna, åligger det Sverige att enligt överenskommelse tillse, att

reglerna efterlevs. Det torde då inte stå i överensstämmelse med Sveriges åtaganden

att t. o. in. underlåta att i sedvanlig ordning utreda en på visst sätt

inträffad kollision endast därför att utredning av kollisionen inte behöver

göras av motparten. Den föreslagna bestämmelsen måste sålunda anses

innebära en tillbakagång i utvecklingen. Det förhåller sig enligt styrelsen

också så, att om sjöförklaring inte sker, hinder för utredning av fallet inte

föreligger genom 1. ex. polisutredning, när fartyget och dess personal blir

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

tillgänglig härför, även om utredningen genom att sjöförklaring inte skett,

blir betydligt försvårad. Vid ev. åtal mot befälhavaren för försummelse i

visst avseende vid kollision kommer polisutredningshandlingarna att bli

offentliga.

Styrelsen framhåller vidare, att vägran av befälhavaren att ställa dagboksutdrag

och andra skeppshandlingar till myndighets förfogande och att medverka

till utredning eller avge sjöförklaring i vissa lägen kan ställa denne i

en brydsam situation. Som exempel anförs motorfartyget Nabolands kollision

i Dardanellerna med turkiska ubåten Dumlupinar och norska tankfartyget

Harald Bro vigs kollision i Japan med japanska tankfartyget Munakata

Maru No 1. Styrelsen erinrar om att i dessa fall befälhavarna blev

gripna och häktade, delvis därför att de vägrade ställa de egna fartygens

dagböcker m. m. till förfogande för utredning. Vilket utredningssystem det

främmande landet än har i sådana fall, torde det inte vara möjligt att motsätta

sig alt avge sjöförklaring och medverka till utredningen av olyckan.

Styrelsen fäster vidare uppmärksamheten vid svårigheterna att fastställa vad

en sådan utredning som motsvarar sjöförklaring är och när sådan utredning

skall anses avslutad och att i visst fall konstatera att sådan utredning

inte förekommit. Om någon inskränkning i skyldigheten alt avge sjöförklaring

skall förekomma i sådana fall, bör enligt styrelsens mening regeln

utformas så att skyldigheten skall vara regel och befrielse kunna medges

som undantag.

Helt andra ståndpunkter intar Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt.

Hovrätten avstyrker förslaget om handläggning inom stängda dörrar och

om sekretess och förordar i stället en ordning med enbart undantag från

sjöförklaringsplikten. Hovrätten anför att det här är fråga om en svår

avvägning men anser dock att offentlighetsprincipen är alltför viktig i vår

processlagstiftning och vårt offentliga liv över huvud för att man skall låta

den genombrytas i ett fall som detta. Att genom sekretessbeläggning utesluta

ena parten från tillgång till processmaterial finner hovrätten inge allvarliga

betänkligheter. Berättigade krav på skydd mot processuellt underläge

i förhållande till utländsk motpart bör emellertid enligt hovrätten så

långt möjligt tillmötesgås. Eftersom nordisk enighet inte vunnits i denna

fråga finner hovrätten ingen bundenhet av sådana hänsyn föreligga. De

svenska redarnas och assuradörernas intressen synes hovrätten till allra

största del bli tillgodosedda genom en lösning som i huvudsak motsvarar det

danska kommittéförslaget. — Rådhusrätten uttalar likaså tveksamhet rörande

förslaget om sekretesskydd men anser regeln om undantag från sjöförklaringsplikt

kunna godtas. I sistnämnda hänseende menar rådhusrätten

bl. a. att det allmännas intresse av utredning torde kunna tillgodoses på annat

sätt. Giltigheten av det av kommittén anförda skälet för handläggning

inom stängda dörrar, att utredningen vid den första sjöförklaringen kan

komma att menligt påverka den senares tillförlitlighet anser rådhusrätten

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

kunna sättas i fråga. Motsvarande förhållanden gäller för många andra

fall inom rättsskipningen, t. ex. vid långa huvudförhandlingar i underrätt

eller vid huvudförhandling i överrätt, utan att det för dessa fall ansetts

önskvärt med inskränkningar i offentlighetsprincipen. Rådhusrätten ställer

sig tveksam till lämpligheten av att hålla förhandling inom stängda dörrar

för att åstadkomma likställighet i bevisläge och drar i tvivelsmål att ett sådant

motiv för sekretesskydd har stöd i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.

Å andra sidan vill rådhusrätten inte sätta i fråga, att det från svenska

redares ekonomiska synpunkter kan vara berättigat med en offentlighetsinskränkning

som den föreslagna.

Sjöassuradörernas förening hemställer, att förslaget omprövas. Föreningen

vitsordar, att förslaget grundas på ett berättigat svenskt redarintresse och

att behovet av skydd i tillfredsställande mån tillgodoses genom de föreslagna

reglerna. Det bör emellertid enligt föreningen vara möjligt att åstadkomma

nödigt sekretesskydd utan att andra berättigade svenska intressen,

representerade av exempelvis lastägare och lastassuradörer, helt avskärs

från tillgång till det material som kommer fram vid sjöförklaringen. Även

genom bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten i vissa fall

skulle enligt föreningens uppfattning beaktansvärda svenska intressen trädas

för när.

Departementschefen

Med hänsyn till de särpräglade förhållanden som råder inom sjöfarten

innehåller sjölagen liksom de övriga nordiska ländernas sjölagar bestämmelser

om ett särskilt utredningsförfarande för olyckor och haverier inom

sjöfarten, benämnt sjöförklaring. Vidare finns föreskrifter om ett annat

speciellt sjörättsinstitut, sjöförhör, för undersökning av olyckor av större

omfattning eller svårare art. Denna ordning med särskilda sjöutredningsinstitut

saknar motsvarighet i de flesta utomnordiska länder. Sjöförhör äger

som regel rum i anslutning till sjöförklaring. Båda utredningsinstituten

tjänar syftet att klarlägga inträffade händelser och orsakerna till dem och att

i tid säkra tillgången till utredning och bevisning. Sjöförklaringen tillgodoser

i huvudsak enskilda intressen och har i viss mån karaktär av bevisupptagning

till framtida säkerhet. Sjöförhöret är betingat av ett offentligt intresse

av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda. Fastän sjöförhöret företer

likheter med förundersökning i brottmål och även kan tjäna till utgångspunkt

för sådan undersökning, är syftet inte att vinna underlag för beslut

angående åtal utan att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse.

De förutsättningar under vilka sjöförklaring och sjöförhör skall komma

till stånd sammanfaller delvis och någon klar åtskillnad mellan de båda instituten

upprätthålls inte.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1!)66. 1 samt. Nr 115

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

Frågan om denna särskilda ordning för utredning av sjöolyckor

bör bibehållas har övervägts av de nordiska sjölagskommittéerna.

Med undantag för en ledamot av den norska kommittén har

enighet vunnits om att denna särskilda ordning bör bibehållas. Åtskilliga

ändringar har dock ansetts böra göras i de nuvarande bestämmelserna. Den

svenska kommittén har menat, att sjöförhöret är av principiellt värde frän

sjöfartssäkerhetssynpunkt och att det inte gärna kan ersättas med förundersökning

enligt vanliga straffprocessuella regler. Däremot har kommittén

ansett att värdet av sjöförklaringsinstitutet kan ifrågasättas. Enskilda

utredningsintressen kan nämligen tillgodoses på annat sätt och sådan

utredning som kan vinnas genom sjöförklaring saknar dessutom ofta

självständig betydelse med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar

för godset. Kommittén har i enlighet härmed stannat för att inte

bibehålla sjöförklaringsinstitutet i sin nuvarande obligatoriska form för de

fall då enbart ett enskilt utredningsintresse föreligger utan föreslår för

dessa fall endast en fakultativ utredningsform.

Kommittéförslaget har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats

utan erinran. Från ett par håll har dock anförts kritik mot de båda sjöutredningsinstituten,

särskilt mot sjöförklaringen.

Liksom flertalet remissinstanser biträder jag förslaget att bibehålla en

särskild ordning för utredning av sjöolyckor och förordar i överensstämmelse

med förslaget att instituten sjöförhör och sjöförklaring slås samman

till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.

Vidare ansluter jag mig till förslaget att sjöförklaring görs fakultativ

för sådana fall då utredningen väsentligen skall tillgodose enskilda intressen.

Sådan sjöförklaring bör bl. a. kunna komma till stånd på begäran av

lastägare. Som kommittén föreslagit torde en sådan ändring böra föranleda

en regel om skyldighet för bortfraktaren att underrätta lastägaren, om

mottaget gods förkommit, minskats eller skadats. En sådan regel kan införas

i befraktningskapitlet.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har inte ifrågasatts

annat än att sjöförklaringsinstitutet skall behållas i enlighet med kommittéernas

förslag. Det har också eftersträvats att ytterligare närma de

nordiska ländernas regleringar till varandra. Att såvitt möjligt ensartade

regler kan uppnås även i detaljer främjar den tanke som präglat det nordiska

samarbetet, nämligen att de nordiska länderna i fråga om sjöförklaring

skall bilda ett gemensamt område, inom vilket sjöförklaring hålls i

huvudsakligen samma former för nordiska fartyg. Samtidigt har i de danska,

norska och svenska förslagen gjorts en viss omflyttning av de särskilda

bestämmelserna i förhållande till kommittéförslagen, varigenom erhållits

så gott som fullständig överensstämmelse i paragraf följ den. Den finska propositionen

innefattar inte någon mera genomgripande redaktionell omarbetning.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Vissa skiljaktigheter även i sak återstår dock mellan förslagen. Som

komplettering till bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring bibehåller

det svenska förslaget bestämmelser om rapportskyldighet för fartygets befälhavare

när händelser av de slag som föranleder sjöförklaring inträffat.

Dessa bestämmelser, som enligt vad jag förut berört är intagna i befälhavarekapitlet,

har fått sin efterbild i det finska förslaget men inte i de danska

och norska. Bestämmelserna om rapportplikt går något längre än bestämmelserna

om obligatorisk sjöförklaring. Med denna skillnad sammanhänger,

att sjöförklaringsplikten enligt de danska och norska förslagen

är något mera vidsträckt än enligt de finska och svenska, när det gäller

olyckshändelser som föranlett dödsfall eller svår kroppsskada. En annan

skiljaktighet är att den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring

även för lastskador.

Utrednings myndighet vid sjöförklaring är enligt den svenska

sjölagen rådhusrätt i stapelstad. Enligt särskild lag kan i samband med att

rådhusrätt upphör och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga

förordnas, att häradsrätten i orten skall uppta sjörättsmål i rådhusrättens

ställe. Domstolen består vid sjöförklaring av en lagfaren och två sjösakkunniga

ledamöter. Utomlands avges sjöförklaring inför behörig utländsk

myndighet eller svensk konsul. Konsuln bör därvid biträdas av två sjösakkunniga

och ojäviga, helst svenska män, om det kan ske. Mot sjöförklaringsinstitutet

har anmärkts, att sjöförklaringar ofta inte handläggs med

den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet kräver. Antalet behöriga

domstolar anses för stort och enligt tillgängliga statistiska uppgifter

är sjöförklaringarna mycket ojämnt fördelade mellan dem. Detta medför

att åtskilliga domstolar inte förvärvar önskvärd erfarenhet av sjöutredningar.

Enligt kommitténs mening är inte heller domstol i och för sig särdeles

väl lämpad för utredningar av detta slag, eftersom utredningarna kräver

en aktivitet från domstolens sida som med nuvarande rättegångsordning är

ganska främmande för domstolarna. Den övervägande meningen inom

kommittén har varit att i stället särskilda sjöförklaringsnämnder borde inrättas

till ett jämförelsevis litet antal, lämpligen en för vart och ett av rikets

sju fartygsinspektionsdistrikt. Därigenom skulle utredningsmyndigheterna

få tillräcklig erfarenhet av sjöförklaringar och även andra fördelar

vinnas. Av kostnadsskäl men även med hänsyn till omständigheter av väsentligen

administrativ och psykologisk art har kommittén stannat för att

bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Kommittén har samtidigt föreslagit

viss begränsning av antalet behöriga domstolar och förordat vissa

ändrade bestämmelser för att öka sjöförklaringens värde. Remissinstanserna

har i allmänhet biträtt förslaget att bibehålla domstol som sjöförklaringsmyndighet.

Några av dem har dock uttalat sig för sjöförklaringsnämnder.

Även tanken alt anförtro utredningarna åt polismyndighet har framförts.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Åtskilliga skäl kan anföras för det av kommittén diskuterade alternativet

att anförtro sjöförklaringarna åt särskilt inrättade sjöförklaringsnämnder.

En sådan ordning har emellertid den svagheten att edgång inte kan ske

vid själva sjöförklaringen utan måste anordnas som särskild bevisupptagning

inför domstol. Vidare kräver denna ordning en organisatorisk nydaning

med särskilda kostnader som följd. De olägenheter som nu är förenade

med sjöförklaringsinstitutet synes mig kunna undanröjas till väsentlig

del inom ramen för gällande ordning med domstol som sjöförklaringsmyndighet.

Detta bör framför allt kunna ske genom en radikal begränsning av

antalet sjöförklaringsdomstolar. Jag vill därför ansluta mig till förslaget

att bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Därigenom vinns också

överensstämmelse med den ordning som föreslås i de övriga nordiska länderna.

I fråga om sjöförklaring utomlands har kommittén anknutit till att

institutet inte bara är gemensamt för de nordiska länderna utan även

säreget för dessa länder. Sjöförklaring bör därför enligt kommitténs mening

upptas enligt nordiskt bruk även utomlands. Till denna tanke vill

jag ansluta mig. På denna punkt har också full enighet nåtts under de

nordiska överläggningarna i ämnet. I enlighet med vad som överenskommits

därvid förordar jag, att sjöförklaring för svenskt fartyg i Danmark,

Finland eller Norge avges inför behörig myndighet inom landet och enligt

landets lag. I övrigt får den konsulära representationen anlitas för uppgiften.

Kommitténs förslag att behörighet utanför de nordiska länderna

skall tillkomma endast lönade konsuler har däremot föranlett kritik under

remissbehandlingen. Jag är också ense med de remissinstanser som menar

att det avgörande för behörighetsfrågan inte bör vara konsulns karaktär

av lönad eller olönad befattningshavare utan hans lämplighet för uppgiften.

Jag förordar alltså en ordning, enligt vilken konsulerna tilldelas behörighet

att handlägga sjöförklaring uteslutande efter lämplighetshänsyn i det särskilda

fallet. Det bör ankomma på ministern för utrikes ärendena att bestämma

vilka konsuler som skall ha sådan behörighet.

På ort där behörig svensk konsul inte finns skall sjöförklaring enligt

kommitténs förslag kunna upptas av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

Motsvarande förslag upptas i de danska, finska och norska propositionerna.

Även en sådan ordning vill jag tillstyrka. Som framhållits i ett par

remissyttranden är dock vissa komplikationer förenade därmed. Det kan

sålunda inte säkert påräknas att den stat där ett lands konsul är verksam

tillåter denne att utföra förrättning för annat land än det som han

företräder. För ett smidigt konsulärt samarbete bör också behörighetsfrågorna

helst kunna lösas i samförstånd i de särskilda fallen. Det bör sålunda

såvitt möjligt undvikas att t. ex. den som är både svensk och norsk konsul

och som ej anses böra erhålla svensk behörighet att uppta sjöförklaring

blir behörig att hålla norsk sjöförklaring.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Behörig domstol i sjöförklaringsärenden är f. n. rådhusrätt i stapelstad

och de häradsrätter som i samband med att stad med rådhusrätt i judiciellt

avseende förenats med domsaga förordnats att i rådhusrättens ställe uppta

sjörättsmål. Antalet behöriga domstolar är f. n. 30 rådhusrätter och 19

häradsrätter. Som förut nämnts har kommittén bland åtgärder för att effektivisera

sjöutredningarna föreslagit en begränsning av antalet

behöriga domstolar sålunda att häradsrätternas behörighet

skall upphöra. Endast rådhusrätt skall alltså vara sjöförklaringsdomstol

enligt detta förslag.

Tanken på en begränsning av antalet sjöförldaringsdomstolar har vunnit

gillande hos nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del.

Åtskilliga har förordat en mer långtgående begränsning än kommittéförslaget

innebär. De har därvid tagit fasta på kommitténs tanke att inrätta

särskilda sjöförklaringsnämnder till ett antal av sju, dvs. en för vart och

ett av rikets sju far tygsinspektionsdistrikt, och menat att samma begränsning

av antalet behöriga myndigheter bör ske i det fall att domstol behålls

som utredningsmyndighet. Förslag har också förts fram om en ännu

längre gående koncentration av sjöförklaringsdomstolarna. Mot en begränsning

av antalet sjöförklaringsdomstolar har endast Föreningen Sveriges

häradshövdingar uttalat sig. Denna har samtidigt framhållit att det

inte kan godtas att t. ex. Gotland skulle bli utan sjöförklaringsdomstol,

vilket skulle bli följden av kommitténs förslag.

Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att antalet sjöförklaringar

och sjöförhör i allmänhet understiger 200 om året. Till allra största delen

förekommer de hos ett fåtal domstolar, främst rådhusrätterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Detta innebär som framhållits under remissbehandlingen,

att åtskilliga sjöförklaringsdomstolar inte får tillfälle att förvärva

nämnvärd erfarenhet av sådana förrättningar. Med hänsyn till det förhållandevis

ringa antalet förrättningar synes en långt starkare begränsning

av antalet sjöförklaringsdomstolar än den kommittén föreslagit böra göras,

om förutsättningar skall kunna skapas för att sjöförklaringarna blir handlagda

av domare med önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga och sjötekniska

frågor. I likhet med åtskilliga remissinstanser vill jag anknyta till

det av kommittén framförda alternativet med särskilda sjöförklaringsnämnder

till det antal som svarar mot fartygsinspektionsdistrikten i landet,

f. n. sju. Jag förordar således eu ordning som i princip innebär, att vi får

cn sjöförklaringsdomstol för vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.

Med en sådan begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar bör förutsättningar

finnas för att sjöförklaringsdomstolarna förvärvar nödvändig

sakkunskap och blir i stånd att bedriva sjöutredningsverksamheten med

önskvärd effektivitet. En sjöförklaringsdomstol för varje fartygsinspektionsdistrikt

torde också uppfylla kravet på lämplig geografisk fördelning

av utredningsmyndigheterna. Som jag kommer att beröra närmare i det

opaginerad Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

följande bör sjöförklaring som regel upptas i den hamn där händelsen i

fråga inträffat eller, om den inträffat till sjöss, i den hamn som fartyget

först anlöper. Detta förutsätter, att domstolen i många fall lämnar sin förläggningsort

för att uppsöka fartygets uppehållsort. Det är f. ö. ofta lämpligt

att sjöförklaringen äger rum ombord på fartyget. Med hänsyn till nutida

kommunikationsförhållanden bör en sådan ordning kunna genomföras

även med ett jämförelsevis ringa antal behöriga domstolar, utan att kravet

på skyndsamhet blir eftersatt.

Att fartygsinspektionsdistrikten sålunda erbjuder en lämplig utgångspunkt

för bestämmandet av antalet sjöförklaringsdomstolar innebär inte,

att också kompetensfördelningen mellan domstolarna behöver anknytas till

dessa distrikt. En sådan anknytning av domstolarnas verksamhetsområden

till en rent administrativ indelning är knappast ändamålsenlig redan med

tanke på de ändringar en sådan indelning kan behöva undergå. Därtill kommer

att en indelning i fast avgränsade jurisdiktionsområden för sjöförklaringsdomstolarna

i själva verket inte är nödvändig och knappast heller

önskvärd. En mera rationell ordning torde kunna skapas med förebild i

gällande bestämmelser om sjörättsforum i allmänhet. Huvudreglerna för

forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen anknyter till de allmänna

reglerna om laga domstol i tvistemål och brottmål. I tvistemål får talan

också väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finns. Men om rådhusrätt

inte finns i den ort som följer enligt dessa regler, får tvisten instämmas

eller åtal väckas vid den rådhusrätt som är närmast den orten. Forumregeln

för sjöförklaring torde böra utformas i överensstämmelse med

dessa regler om subsidiärt forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen.

En sådan ordning torde vara den som bäst kan anpassas till det ringa antalet

behöriga sjöförklaringsdomstolar i förening med den förut nämnda

regeln i förslaget, att sjöförklaring skall hållas i den hamn där händelsen

i fråga inträffat eller dit fartyget först anländer. Jag förordar alltså den

regeln att, om sjöförklaringsdomstol inte finns i den ort där sjöförklaringen

skall äga rum, den sjöförklaringsdomstol skall vara behörig som är

närmast den orten. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att

handläggning av sjöförklaring anförtros domstolsledamöter som har den

ställning och erfarenhet att de är skickade att leda utredning av det speciella

slag som det här är fråga om.

Kommittén har efter förebild i luftfartslagen föreslagit, att sådana händelser

som medfört större förluster i liv eller egendom eller som i övrigt

kan väntas komma att kräva synnerligen omfattande eller invecklad utredning

skall kunna bli föremål för utredning genom en särskild undersökningskommission.

Detta innebär en nyhet för sjölagen.

Kommittén har menat, att sjöförklaringsinstitutet inte är väl lämpat för

sådana exceptionella händelser som det här är fråga om. Förslaget, som

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966

innebär att kommissionens utredning kan träda i stället föi sjöförklaring,

har mottagits positivt under remissbehandlingen.

Jag vill också ansluta mig till detta förslag. För utredning av vissa exceptionella

sjöolyckor torde en särskild undersökningskommission, vilken

kan rymma expertis av olika slag, otvivelaktigt vara bättre lämpad än

den vanliga sjöförklaringsmyndigheten. Särskilt gäller detta när utredningen

blir synnerligen omfattande eller komplicerad. En beaktansvärd

synpunkt är också att mycket omfattande utredningar kan medföra en orimlig

belastning för domstolar och konsuler. En undersökningskommission

har den fördelen att den kan ges den sammansättning och de arbetsvillkor

som lämpar sig just för det fall som det är fråga om. Dess undersökning

kan antingen ersätta sjöförklaring eller också komplettera sjöförklaring eller

annan utredning som redan inletts eller verkställts. Som kommittén

föreslagit bör kommissionen förordnas av Kungl. Maj :t. Även i de övriga

nordiska länderna föreslås regler om undersökningskommission.

Kommittén har föreslagit att sjöförklaring i vissa fall skall kunna ske

i förenklad form, dvs. utan att någon förhandling äger rum. Meningen

är att utredningsmyndighetens ordförande i dessa fall ensam skall

ombesörja erforderlig utredning. Förslaget har tillkommit mot bakgrunden

av den nuvarande tillämpningen av sjöförklaringsreglerna, vilken innebär

att sjöförklaring underlåts när de besvär och kostnader som är förenade

med en sådan utredning inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade

skadan eller olyckan.

Förslaget har i denna del under remissbehandlingen avstyrkts på ett

håll, och i flera fall har remissinstanserna dragit i tvivelsmål att det fyller

ett praktiskt behov. Det har också uttalats farhågor för missbruk. Även

enligt min mening kan lämpligheten av den föreslagna ordningen ifrågasättas.

Sjöförklaringsinstitutets tillämpningsområde är nämligen enligt förslaget

huvudsakligen begränsat till händelser och skador av någon betydenhet.

Vidare avser jag att föreslå en viss utvidgning av den av kommittén

föreslagna möjligheten att underlåta sjöförklaring angående händelse som

blir utredd på annat sätt. Härtill kommer att förslaget inte har någon

motsvarighet i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset av så

lika bestämmelser som möjligt i de nordiska länderna talar detta starkt

emot att enbart i den svenska sjölagen ta upp en bestämmelse vars lämplighet

inte står helt utom tvivel. Jag anser mig därför inte böra biträda förslaget

i denna del.

Enligt gällande rätt är sjöförhör inför konsul inte nödvändigt, om likvärdig

utredning skett genom behörig utländsk myndighet. Sjölagskommittén

har föreslagit ett liknande undantag från sjöförklaringsplikten

av mera allmän räckvidd. Förslagei innebär, att sjö
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

fartsstyrelsen äger förordna att sjöförklaring inte skall äga rum, om tillfredsställande

utredning av annat slag finns tillgänglig. Sådan utredning

kan t. ex. bestå i polisutredning angående inträffat olycksfall eller dödsfall.

Även i denna del har förslaget tillkommit mot bakgrunden av att i

praxis sjöförklaring som regel underlåts när de därmed förenade besvären

och kostnaderna inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade

skadans eller olyckans betydelse.

Den enda remissinstans som särskilt uttalat sig i denna del har avstyrkt

förslaget. Den har menat att värdet av obligatorisk sjöförklaring kunde bli

förringat om sjöfartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om

undantag.

Sjöförklaringen är självfallet inte något självändamål utan har som jag

förut framhållit till främsta uppgift att tjäna sjöfartssäkerhetens intresse.

Om utredning som svarar mot sjöförklaring kommer till stånd i annan

ordning förefaller det onödigt att åsamka både fartyg och myndigheter

de besvär och kostnader som en sjöförklaring innebär. Jag vill därför ansluta

mig till tanken att sjöförklaring skall kunna underlåtas i sådana

fall. Motsvarande förslag har också framlagts i de övriga nordiska länderna.

En bestämmelse av detta slag torde få praktisk betydelse med hänsyn till

att de nya reglerna om obligatorisk sjöförklaring inte lämnar utrymme

för hittillsvarande praxis att i vissa fall underlåta att hålla sjöförklaring.

Regeln bör avse inte bara det fallet att utredning redan kommit till stånd

utan också det fallet att utredning kan väntas. Att lämna avgörandet åt

sjöfartsstyrelsen ligger helt i linje med styrelsens uppgift att vaka över sjöfartssäkerheten.

Sjöförklaring och sjöförhör är enligt svensk liksom nordisk rätt i övrigt

offentliga förrättningar. När det är fråga om fartygs sammanstötning

med annat fartyg har alltså vardera parten möjlighet att genom

närvaro vid sjöförklaringen för det andra fartyget bevaka utredningen

för det fartyget. När sammanstötning ägt rum med ett utomnordiskt fartyg

är det emellertid inte säkert att någon offentlig utredning alls kommer

till stånd i fråga om det främmande fartyget därför att regler därom saknas

enligt dess nationella lag. Läget blir då det att den svenska parten blir

tvungen att vid sjöförklaring redovisa sin bevisning offentligt utan att han

får motsvarande insyn i motpartens.

Detta förhållande har kritiserats länge och i direktiven för översynen av

sjölagen har jag anfört, att det kan finnas anledning att begränsa offentligheten

i förhållande till stater som inte uppfyller samma offentlighetskrav

som vi. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd att, om

sammanstötning skett med främmande fartyg eller sammanstötningen kan

bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul äger med vederbörande

departements godkännande tillåta att sjöförklaring uppskjuts eller under
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

låts. Kommittéförslaget går ut på att sjöförklaring i sammanstötningsfall

i första hand skall hållas samtidigt för båda fartygen. Utredningsmyndigheten

äger för detta ändamål uppskjuta förrättningen för det ena fartyget.

Men om syftet med uppskovet inte kan nås tillåter förslaget att avsteg

görs från offentlighetsprincipen. Kommittén menar, att en sådan lösning

inte kan undvaras, trots att principiella betänkligheter kan anföras däremot.

Förslaget innebär att den första förrättningen kan helt eller delvis

hållas inom stängda dörrar, om fartygets befälhavare eller redare begär

det. Ett villkor är att synnerliga skäl inte talar mot en sådan inskränkning

av offentligheten. Förslaget kompletteras med regler om inskränkning i

rätten att få ut eller på annat sätt ta del av handlingarna angående sjöförklaringen.

Kommittéförslaget går ytterligare ett steg när det gäller sammanstötning

med utländskt fartyg, för vilket motsvarande utredning inte

sker. I sådant fall skall nämligen sjöförklaring inte behöva äga rum för

det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer annat. Denna

möjlighet för sjöfartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring skall enligt

kommitténs mening komma i fråga endast när starka skäl föreligger med

hänsyn till sjöfartssäkerheten. Möjligheten att hålla sjöförklaringen inom

stängda dörrar skall föreligga även i sådant fall.

Förslaget har hos de remissinstanser som yttrat sig särskilt i denna del

givit upphov till delade meningar.

Det är tydligt att man lagstiftningsvägen inte kan komma till rätta med

olägenheterna av gällande ordning utan att komma i viss konflikt med viktiga

principiella hänsyn. Problemet har diskuterats ingående under de

nordiska överläggningarna både mellan kommittéerna och, efter remissbehandlingen,

mellan företrädarna för departementen. Därvid har till en början

fullständig enighet vunnits om en ordning som medger undantag från

sjöförklaringsplikten i fall av sammanstötning med främmande fartyg, för

vilket inte föreligger skyldighet att medverka till motsvarande utredning.

En sådan ordning behöver enligt min mening inte möta avgörande betänkligheter.

Förslaget utgör inte hinder mot att undersökning enligt straffprocessuell

ordning sker, låt vara att förundersökningen får äga rum utan det

gynnsamma utgångsläge som den kan få när sjöförklaring verkställts. För

att inte hänsyn till sjöfartssäkerheten i något fall skall behöva åsidosättas

när kravet på sådan särskild utredning som sjöförklaring innebär gör sig

starkt gällande har undantaget inte gjorts absolut. Sjöfartsstyrelsen äger

nämligen bestämma att sjöförklaring skall äga rum även i hithörande

fall. Jag vill också nämna att jag till skillnad från kommittén föreslår, att

främmande fartyg under vissa förutsättningar, som kan tänkas föreligga

bl. a. i sammanstötningsfall, skall kunna åläggas att avge sjöförklaring

här i landet. Genom den föreslagna ordningen blir visserligen lastägaren

betagen möjlighet att påkalla sjöförklaring men som jag förut nämnt torde

5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1966

sjöförklaring ofta sakna självständig betydelse för lastskadefallen med

hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset.

I de fall då sjöfartsstyrelsen bestämmer att sjöförklaring skall äga rum,

trots att motsvarande utredning inte verkställs beträffande det utländska

fartyget, förfelas ändamålet med den föreslagna skyddsregeln. Det eftersträvade

skyddet kan i dessa fall inte nås på annat sätt än genom att sjöförklaringen

omges med sekretess. Det svenska kommittéförslaget öppnar

också möjlighet att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar. Denna möjlighet

utsträcks till att gälla även i sådana fall då sjöförklaring visserligen

skall ske beträffande båda fartygen men inte kommer till stånd samtidigt.

Den sjöförklaring som äger rum först skall då kunna hållas inom stängda

dörrar. Motsvarande förslag har upptagits av de finska och norska kommittéerna

men inte av den danska kommittén. Under de nordiska departementsöverläggningarna

har även från dansk sida uttalats viss sympati för

denna lösning. Frågan övervägs f. n. i det danska justitsministeriet i samband

med behandlingen av ett förslag från en särskild kommitté som gjort

en översyn av reglerna i retsplejeloven angående förfarandet i sjörättsmål.

Starka skäl kan anföras för möjligheten att hålla sjöförklaring inom

stängda dörrar. När det gäller sammanstötning med främmande fartyg är

det från sjöfartssäkerhetssynpunkt en klar fördel om sjöförklaring kommer

till stånd, även om den hålls inom stängda dörrar, i jämförelse med

att någon sjöförklaring inte äger rum alls. I detta fall gör sig inte heller de

principiella betänkligheterna så starkt gällande. Sekretessen får som offentlighetskommittén

framhållit i sitt remissyttrande ses som en eftergift, som

är betingad av att offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta

andra länder. Vidare märks att de tankegångar som uppbär den föreslagna

ordningen ingalunda är nya för gällande svensk lagstiftning. Rättegångsbalken

erbjuder vissa om än mycket begränsade möjligheter att hålla förhandling

inom stängda dörrar. Och enligt de i tryckfrihetsförordningen

angivna grunderna för inskränkning i allmänna handlingars offentlighet

får sådan inskränkning ske bl. a. till skydd för statens, menigheters och

enskildas behöriga ekonomiska intresse, en princip som kommit till närmare

uttryck i sekretesslagen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört synes

någon tvekan ej behöva råda om behovet och värdet av den föreslagna

möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar, när det är fråga

om sammanstötning med främmande fartyg, för vilket motsvarande utredning

inte företas.

En viss tvekan kan väl inställa sig beträffande förslaget om sekretess i

andra sammanstötningsfall. Där gäller frågan sekretesskydd för den sjöförklaring

som äger rum först intill dess sjöförklaring eller motsvarande

utredning verkställs beträffande det andra fartyget. I dessa fall torde behovet

av sekretesskydd generellt sett inte vara lika starkt som när det

brister helt i utredningshänseende på den andra sidan. Men även här föreligger

ett skyddsintresse av väsentligen samma slag. En viktig skillnad

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr j145 dr 1966

att beakta här är att sekretesskyddet i regel kan väntas bli kortvarigt. Sjöförklaring

skall ju hållas beträffande det andra fartyget så snart som möjligt.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har förslaget även

på denna punkt vunnit anslutning från svensk, finsk och norsk sida, medan

slutlig ståndpunkt ännu ej tagits i Danmark. Jag anser mig böra biträda

kommitténs förslag även i denna del.

I ett remissyttrande har framförts den meningen att kommitténs förslag

bör kompletteras, så att även den senare sjöförklaringen kan sekretessbeläggas.

Jag har viss förståelse för denna synpunkt men anser dock inte tillräckliga

skäl föreligga för en sådan komplettering. Den part för vars fartyg

sjöförklaring avges sist behöver aldrig riskera att bli blottställd i bevishänseende

på samma sätt som motparten.

Jag ansluter mig således i allt väsentligt till kommitténs förslag beträffande

sammanstötningsfallen.

Liksom i kommittébetänkandet omfattar sjöförklaringsreglerna i departementsförslaget

301—315 §§. De är emellertid som jag tidigare nämnt flyttade

från 13 kap. till ett nytt 12 kap., som inleds med dagboksreglerna och

därefter upptar sjöförklaringsreglerna och sist besiktningsreglerna.

De särskilda bestämmelserna

101 §.

Denna paragraf i befraktningskapitlet innehåller en bestämmelse om

vårdnadsplikt för bortfraktaren i fråga om mottaget gods. I ett nytt andra

stycke föreslås bestämmelse om underrättelseplikt för honom när gods

förkommit, minskats eller skadats.

Med hänsyn till att den nuvarande sjöförklaringsplikten för fall av lastskada

föreslås bli ersatt av en ordning med fakultativ sjöförklaring uppstår

behov av en regel om att bortfraktaren skall underrätta lastägaren för

den händelse det till befordran mottagna godset förkommit, minskats eller

skadats. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall bortfraktaren från

godsets mottagande till dess avlämnande ha noggrann vård om godset och

i övrigt iaktta lastägarens rätt och bästa. Denna lydelse torde i sig innebära

skyldighet för bortfraktaren att hålla lastägaren underrättad om lastskada

och liknande, så att denne får tillfälle att bevaka sitt intresse avutredning

med anledning därav. För att undanröja all tvekan kan det

dock vara lämpligt att som kommittén föreslagit införa en uttrycklig föreskrift

härom. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall underrättelseplikten

inte gälla annat än när underrättelse är påkallad av lastägarens

intresse. Med hänsyn till att lastägarens rätt att låta verkställa

besiktning till skillnad från hans rätt att utverka fakultativ sjöförklaring

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.7 dr 1966

inte är begränsad enligt förslaget, bör dock underrättelseplikten inte göras

beroende av en prövning av lastägarens intresse av underrättelse.

I ett remissyttrande har förordats, att bestämmelsen utformas i överensstämmelse

med det norska kommittéförslaget, som bl. a. föreskriver att

underrättelse till lastägaren skall ges »der dette ikke er förbundet med

sserlig ulempe.» Någon sådan begränsning torde dock inte böra göras. Däremot

torde i överensstämmelse med vad som förordats av ett par remissinstanser

böra föreskrivas, att underrättelsen skall ges till avlastaren, om

lastägaren inte är känd. Sådana situationer förekommer enligt advokatsamfundet

mycket ofta i praktiken. I enlighet härmed innehåller departementsförslaget,

att om gods förkommit, minskats eller skadats bortfraktaren

snarast skall underrätta lastägaren eller, om denne inte är känd,

avlastaren. För att förebygga varje möjlighet till missförstånd rörande

tilläggsbestämmelsens räckvidd har orden »under resa» i kommittéförslaget

utgått. Bestämmelsen ansluter sig sålunda helt till första stycket.

Den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring vid lastskada.

Därmed uppkommer inte något behov av en kompletterande regel

i den danska lagen. Sedan jämkning företagits även i den norska kommitténs

förslag, föreligger överensstämmande svenska, finska och norska förslag

i denna del.

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen har de särskilda bestämmelserna

om sjöförklaring i departementsförslaget undergått en viss

omflyttning i förhållande till kommitténs förslag. Liksom i detta förslag inleds

sjöförklaringsavsnittet med bestämmelser i 301 och 302 §§ om när sjöförklaring

skall hållas. I 301 § behandlas de fall då sjöförklaring är obligatorisk

och i 302 § regleras den fakultativa formen. Därefter anges i 303 §

syftet med och innebörden av sjöförklaring. I 304 § följer bestämmelser

om var sjöförklaringen skall äga rum och därefter innehåller 305 § bestämmelser

om behörig sjöförklaringsmyndighet. Ordningen mellan dessa båda

paragrafer betingas av att frågan om behörig myndighet är beroende avplatsen

för sjöförklaringen. I 306 § föreskrivs skyldighet för befälhavaren

och, i vissa fall, redaren att göra anmälan till vederbörande sjöförklaringsmyndighet

så snart anledning till sjöförklaring föreligger. Följande paragraf

innehåller föreskrifter för rätten att utsätta sammanträde för sjöförklaring

och utfärda kallelser. I 308 § meddelas vissa särskilda bestämmelser

för fall av sammanstötning mellan fartyg. Förfarandet inför rätten regleras

i 309 och 310 §§. Därefter följer i 311 § bestämmelser om ny sjöförklaring

när tidigare utredning befinnes ofullständig och i 312 § bestämmelse om

undantag från sjöförklaringsplikten när annan tillfredsställande utredning

föreligger eller kan väntas. I 313 § följer bestämmelser om sjöförklaring för

främmande fartyg. Enligt 314 § äger Kungl. Maj :t förordna om utredning

genom särskild undersökningskommission vid vissa exceptionella olycks
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

händelser. Sjöförklaringsavsnittet avslutas med 315 §, som innehåller att

Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande sjöfartsstyrelsen meddelar

närmare föreskrifter om tillämpningen av sjöförklaringsreglerna. De

föreslagna bestämmelserna hänför sig enligt sin lydelse som regel till det

fall att sjöförklaring äger rum inför domstol. Enligt 305 § sista stycket

gäller de i tillämpliga delar även i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Bestämmelserna om sjöförklaring hänger nära samman med bestämmelserna

om skyldighet för fartygs befälhavare att avge rapport i anledning av

vissa händelser. Dessa senare bestämmelser har i departementsförslaget

upptagits i 70 §, som ingår i befälhavarekapitlet. Rapportplikten tjänar väsentligen

samma ändamål som den obligatoriska sjöförklaringen. De situationer

som föranleder rapport sammanfaller också i det närmaste med dem

som föranleder obligatorisk sjöförklaring. Det torde därför vara lämpligt

att behandla bestämmelserna om rapportskyldigheten i samband med 301 §.

301 §.

Denna paragraf innehåller i huvudsaklig överensstämmelse med 301 § i

kommittéförslaget en uppräkning av de fall då sjöförklaring skall vara obligatorisk.

Den motsvaras nu av bestämmelser i 40 och 317 §§ sjölagen.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen biträder jag kommitténs

förslag att slå samman de nuvarande instituten sjöförklaring och sjöförhör

till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Som jag också

anfört där skall sjöförklaring vara obligatorisk i vissa fall. Dessa behandlas

som nämnt i förevarande paragraf.

Sjölagen innehåller inte någon bestämmelse om vilka slags fartyg som

omfattas av skyldigheten att lämna rapport eller avge sjöförklaring. Kommittéförslaget

innehåller inte heller någon bestämning i denna del i vidare

mån än att sjöförklaringsplikten anges omfatta svenska fartyg. I praxis

tillämpas de nuvarande bestämmelserna endast undantagsvis på andra fartyg

än handels- och fiskefartyg. För icke-kommersiella statsfartyg ombesörjs

regelmässigt erforderlig utredning av myndighet under vars förvaltning

fartyget hör. I fråga om nöjesfarkoster kommer sjöförklaring eller sjöförhör

ibland till stånd efter offentligt eller enskilt initiativ. Frågan om de

föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på olika fartygskategorier har

uppmärksammats under remissbehandlingen. I yttrandena från Stockholms

rådhusrätt, generaltullstyrelsen och chefen för marinen förordas

eller förutsätts sålunda, att bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring

skall gälla endast för handelssjöfarten. Svea hovrätt förordar likaså, att

mindre fartyg generellt undantas från sjöförklaringsplikt, dock under förutsättning

att varken svårare personskador uppstått eller det på grund av

sammanstötning eller grundstötning uppkommit skada av någon betydenhet.

En avvikande mening har kommit till uttryck i yttrandet från chefen

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

för Södra kustdistriktet, vilken anser att bestämmelserna om sjöförklaring

bör med vissa inskränkningar tillämpas även på småbåtar.

Sjölagen är avfattad med tanke främst på handelssjöfarten men är i princip

tillämplig på all sjöfart. Detta gäller också bestämmelserna om rapportoch

sjöförklaringsplikt. Jag är emellertid ense med dem som menar att

rapport- och sjöförklaringsplikten inte står så väl samman med småbåtstrafiken.

Jag vill därför förorda en begränsning av tillämpningsområdet för

bestämmelserna härom. En sådan begränsning synes lämpligen kunna ske

i anslutning till den praxis som utvecklat sig. Jag förordar sålunda att bestämmelserna

om obligatorisk rapport till sjöfartsstyrelsen och om obligatorisk

sjöförklaring begränsas till att avse svenska handels- och fiskefartyg.

Med handelsfartyg och fiskefartyg torde här liksom i fråga om dagbokspliktens

omfattning få avses detsamma som i 1960 års sjöbefälskungörelse. Någon

motsvarande begränsning görs inte i de övriga nordiska förslagen. Det

norska förslaget innehåller dock en viss motsvarighet i en regel, att Kongen

kan genom närmare föreskrifter begränsa sjöförklaringsplikten till vissa

slags fartyg eller fartyg under viss storlek.

När det gäller fakultativ sjöförklaring torde däremot bestämmelserna böra

vara tillämpliga på alla svenska fartyg. Det betyder att inte bara nöjesfarkosterna

utan även statsfartygen omfattas av regeln. På liknande sätt

bör bestämmelserna om fakultativ rapport vara tillämpliga på alla fartyg.

Här torde inte ens böra göras inskränkning till svenska fartyg. Som jag

återkommer till i det följande vill jag förorda, att sjöförklaring skall kunna

avges inför svensk myndighet även för främmande fartyg, både nordiska

och andra. Befälhavare på sådant fartyg bör då också kunna åläggas

att avge rapport, när det anses behövligt.

I enlighet med vad jag sålunda anfört inleds 301 § i departementsförslaget

med en bestämning av sjöförklaringspliktens omfattning till att gälla

svenska handelsfartyg och fiskefartyg. På samma sätt anges i ingressen till

70 §, att rapportplikten gäller för befälhavaren på handelsfartyg eller fiskefartyg.

Där har inte uttryckligen angetts att bestämmelsen avser svenska

fartyg men innebörden är denna. Det följer av den princip som i övrigt kännetecknar

den redaktionella utformningen av befälhavarekapitlet.

Sjölagen innehåller f. n. en ganska vidlyftig uppräkning av de fall då sjöförklaring

(40 §) och sjöförhör (317 §) skall äga rum. I nära anslutning

till kommitténs förslag förordar jag en förenkling i denna del och föreslår

att de fall då obligatorisk sjöförklaring skall äga rum tas upp i förevarande

paragraf under åtta särskilda punkter. Den viktigaste ändringen i sak

går ut på att sjöförklaringsplikten inskränks i fråga om olyckshändelser

i utländsk hamn som medfört skada på personer som inte medföljer fartyget,

såsom hamn- och stuveriarbetare, eller på egendom utanför fartyget.

En nyhet är vidare att förslaget bland de händelser som föranleder sjöförklaring

tar upp det fallet att någon som avlidit ombord begravts i sjön.

opaginerad Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 ur 1966

Punkterna 1 och 2. Som första händelse som skall föranleda sjöförklaring

upptar paragrafen under punkt 1 det fallet att någon, medan fartyget

var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit

eller erhållit svår kroppsskada. Punkt 2 innehåller det fallet att annars

i samband med fartygets drift någon ombordanställd eller annan som medföljer

fartyget har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada.

Dessa båda bestämmelser motsvarar punkt 1 i kommitténs förslag.

Liksom enligt kommittéförslaget omfattar bestämmelserna de fall då någon

har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada. Vidare

överensstämmer de med kommittéförslaget såtillvida att händelsen skall

ha inträffat i samband med fartygets drift. Denna begränsning ersätter sjölagens

nuvarande uttryck »medan fartyg till sjöfart nyttjas», vilket föranlett

tvekan i fråga om fartyg som är upplagda eller undergår långvariga haveri-

eller klassningsarbeten vid varv och liknande. Med uttrycket »i samband

med fartygets drift» avses att fartyget nyttjas i verksamhet som är typisk

för handelssjöfarten och för vilken det normalt fordras att fartyget är

bemannat av befälhavare och besättning. Mellan denna verksamhet och den

inträffade händelsen bör som kommittén anfört föreligga orsakssammanhang.

Detta villkor innebär inte krav på vad man brukar benämna adekvat

kausalitet men sambandet bör vara mer än rent tidsmässigt. Kravet på samband

med fartygets drift innebär en viss begränsning i förhållande till gällande

rätt, som föreskriver skyldighet att avge sjöförklaring när någon av

besättningen eller annan ombordvarande genom olyckshändelse ljutit döden

eller lidit svårare kroppsskada. Den föreslagna bestämmelsen innefattar

emellertid även en utvidgning, i det att den dels omfattar även olyckshändelser

som drabbar andra än besättningen och övriga ombordvarande personer

och dels föreskriver sjöförklaringsplikt så snart det kan antas, att någon

avlidit eller fått svår kroppsskada. Utvidgningen har skett främst av

hänsyn till sjöfartssäkerheten.

Ett särskilt problem utgör sådana olyckshändelser som i samband med

fartygs drift drabbar personer i land, särskilt vid lastning och lossning. Det

har visat sig att sjöförklaringsplikten i dessa fall föranlett olägenheter utomlands

för den svenska sjöfarten. Kommittén har sålunda anfört, att förhållandena

särskilt i Amerikas förenta stater är sådana att det skulle medföra

ej oväsentliga nackdelar för vår sjöfart på detta land, om alla olyckshändelser

medan fartyg ligger i hamn skulle föranleda obligatorisk sjöförklaring.

Det kan nämligen förutsättas, att rekvisitet svår kroppsskada där skulle

få en annan och förmodligen långt vidare tolkning än i Sverige. Detta

skulle leda till att fartygsbefälhavaren i åtskilliga fall ställs inför valet att

antingen avlägga sjöförklaring beträffande olyckshändelse av jämförelsevis

obetydlig beskaffenhet eller också underlåta detta och därmed utsätta

redaren för risk att underlåtenheten betraktas som en besvärande omständighet

för fartyget i en eventuell rättegång inför amerikansk domstol. I de

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

fall då sjöförklaring kommer till stånd skulle vidare det läget uppstå att

sakägaren får vara representerad vid förrättningen men inte kan av utredningsmyndigheten

tvingas till personlig inställelse för förhör. Inte heller

kan andra personer från land tvingas till inställelse för sådant ändamål.

Utredningen skulle därigenom kunna komma att brista i fullständighet på

ett sätt som är otillfredsställande för fartyget. För att förebygga sådana olägenheter

har kommittén förordat en lösning som innebär att i fråga om annan

än befälhavaren och medlem av besättningen sjöförklaring skall vara

obligatorisk endast under förutsättning att händelsen inträffat »till sjöss».

Med detta uttryck har kommittén inte menat att utesluta alla olyckshändelser

i hamn. Har t. ex. ett fartyg lagt ut från kaj för att löpa ut ur hamn får

det enligt kommittén anses vara till sjöss redan innan det lämnat hamnområdet.

Denna vidsträckta innebörd av uttrycket till sjöss har emellertid föranlett

viss kritik under remissbehandlingen. Även enligt min mening är uttrycket

mindre lämpligt för alla de situationer som kommittén avser. En remissinstans

har som alternativ nämnt »under resa», men inte heller detta

uttryck torde motsvara vad som avses. Fartyget kan nämligen ofta sägas

vara under resa även när det gör uppehåll i hamn. Däremot torde den åsyftade

begränsningen kunna uttryckas med orden under det fartyget var på

väg. Denna formulering anknyter till den internationellt vedertagna termen

»under way». Enligt de internationella sjövägsreglerna (1960 års sjövägsregler

Kap. A under Regel 1 C) anses fartyg vara på väg när det inte ligger

till ankars, är förtöjt vid land eller står på grund. Jag förordar detta uttryck.

Samma uttryck har valts i den finska propositionen. Däremot används

här andra uttryck i de danska och norska propositionerna. Det danska

förslaget hänför sig till händelser »uden for ophold i havn eller på red»

och det norska till »mens skipet ikke ligger oppankret eller fort0yd i havn

eller på red i utlandet».

Att märka är att i de fall som enligt vad jag nu anfört faller utanför sjöförklaringsplikten

sjöförklaring kan komma till stånd enligt 302 § på begäran

av sjöfartsstyrelsen, om denna t. ex. finner hänsyn till sjöfartssäkerheten

kräva att utredning sker i sjöförklaringens form.

Som kommittén föreslagit bör den obligatoriska sjöförklaringen omfatta

alla olyckshändelser som drabbar ombordanställda och andra som medföljer

fartyget. Om t. ex. en passagerare förolyckas i samband med fartygets

drift är alltså sjöförklaring obligatorisk även om han vid tillfället uppehöll

sig i land. Omvänt bör av de skäl jag förut anfört sjöförklaringsplikten inte

gälla när t. ex. en stuveriarbetare skadas under lastnings- eller lossningsarbete,

även om han vid tillfället uppehöll sig ombord. Skulle han medfölja

fartyget, vilket är brukligt på vissa håll, gäller dock sjöförklaringsplikten.

Redaktionellt har det fall då sjöförklaringsplikten gäller i andra situationer

än när fartyget är på väg i departementsförslaget skilts ut till en särskild

punkt, betecknad punkt 2. Enligt vad jag anfört i det föregående om
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 145

fattar den endast ombordanställda och andra som medföljer fartyget. Samma

redaktionella uppdelning har skett i de danska, finska och norska propositionerna.

Det finska förslaget överensstämmer helt med det svenska.

Det danska förslaget gör däremot i punkt 2 inte begränsning till händelser

som inträffat i samband med fartygets drift. I stället omfattar punkt 2 i det

danska förslaget endast befälhavaren och medlemmar av besättningen. Vidare

är den begränsad till händelser utanför dansk hamn och såvitt angår

dödsfall till sådana som inträffat ombord. Det norska förslaget avviker från

det svenska såtillvida att det liksom det danska förslaget i punkt 2 tar upp

även det fallet att befälhavaren eller någon av besättningen avlidit ombord,

oavsett om det skett i samband med fartygets drift.

Den utvidgning av sjöförklaringsplikten som sålunda skett i de danska

och norska förslagen har sin motsvarighet i de svenska och finska bestämmelserna

om skyldighet för befälhavaren att avge rapport till sjöfartsstyrelsen.

Denna rapportplikt ansluter nära till bestämmelserna om obligatorisk

sjöförklaring men är något mera vidsträckt. Bestämmelserna är i departementsförslaget

som jag förut nämnt intagna i 70 § i befälhavarekapitlet.

De fördelar sig där på åtta särskilda punkter motsvarande dem i förevarande

301 §. Punkterna 1 och 2 har som jag redan antytt ett något mera

vidsträckt tillämpningsområde. I punkt 1 saknas sålunda begränsningen

till fall då fartyget är på väg och i punkt 2 ställs inte krav på händelsens

samband med fartygets drift. Däremot avser punkt 2 endast ombordanställda

men inte andra som medföljer fartyget. När det gäller de ombordanställda

talar bl. a. sociala skäl för en sådan utsträckning av rapportplikten, så

att alla dödsfall och fall av svår kroppsskada inom denna personkrets kommer

till sjöfartsstyrelsens kännedom och därigenom enligt 302 § i förslaget

kan bli föremål för utredning i sjöförklaringens form, om sjöfartsstyrelsen

finner anledning därtill. Det finska förslaget avviker i fråga om rapportplikten

från det svenska förslaget såtillvida, att rapportplikten i fall som avses

i punkt 2 sammanfaller med sjöförklaringsplikten.

Punkt 3. Denna punkt avser det fallet att någon som avlidit ombord begravts

i sjön. Den överensstämmer med punkt 2 i kommitténs förslag och

utgör en nyhet för sjölagen. Den motiveras av att det i hithörande fall inte

kan förutsättas att vanlig utredning görs av läkare, som utfärdar dödsattest.

Samma bestämmelse finns i de övriga nordiska förslagen. Av dessa

tar de danska och norska förslagen under samma punkt upp ytterligare ett

fall, nämligen det att någon som följer med fartyget har eller kan antas ha

drunknat från fartyget. Detta fall är i de svenska och finska förslagen i

stället upptaget vid sidan av nyssnämnda fall som anledning till obligatorisk

befälhavarerapport. Sådana händelser, som inte alltid har samband

med fartygets drift, inträffar ofta medan fartyget ligger i hamn och utredning

kan då vanligen ske genom den lokala polismyndigheten. Det torde

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr Hd år 1966

vara både tillräckligt och ändamålsenligt att sjöförklaring för dessa fall kan

komma till stånd enligt 302 § på begäran av t. ex. sjöfartsstyrelsen.

Punkt 4. Enligt denna punkt, som i sak överensstämmer med punkt 3 i

kommittéförslaget, skall sjöförklaring hållas när allvarlig förgiftning har

eller kan antas ha inträffat ombord. Bestämmelsen ersätter gällande bestämmelser

om sjöförklaring när det ombord yppats ett flertal fall av smittosam

sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning. I ett

remissyttrande har mot uttrycket allvarlig förgiftning anmärkts att det är

för vagt och kan omfatta även förgiftning genom förtäring av alkohol eller

narkotikum. Enligt min mening är uttrycket godtagbart. Genom kravet att

förgiftningen skall vara allvarlig utesluts bagatellfallen. Samma bestämmelse

finns i de övriga nordiska förslagen.

Enligt punkt 4 i 70 § föreligger rapportplikt i fall som här avses. Detsamma

gäller enligt det finska förslaget.

Punkt 5. Denna punkt motsvarar punkt 4 i kommittéförslaget och upptar

det fallet att fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund.

Förslaget vilar i denna del på tanken, att fartygskollision och grundstötning

av hänsyn till sjöfartssäkerheten alltid bör föranleda sjöförklaring,

alltså oberoende av om skada uppstår.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte bestämmelsen bör omfatta

även sammanstötning med annat föremål till lands eller till sjöss. Sådan

sammanstötning bör dock enligt min mening inte föranleda sjöförklaringsplikt

annat än om skada av någon betydenhet uppkommit. För dessa

fall blir bestämmelsen i punkt 7 tillämplig. Däremot omfattar bestämmelsen

sådan s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget.

I överensstämmelse med vad kommittén anfört bör inte till grundstötning

räknas sådana händelser som i vissa sammanhang utgör en normal och

ofarlig företeelse i samband med fartygs drift. Som exempel kan nämnas,

att ankrat eller förtöjt fartyg till följd av förändring i vattenståndet kommer

i beröring med botten eller vattenståndet gör det nödvändigt att dyeller

sandbankar i flod eller hamninlopp forceras. Sådan grundkänning som

då kan förutses komma att ske hör inte under bestämmelsen. Om grundkänningen

medför skada av någon betydenhet på fartyget, blir emellertid

bestämmelsen i punkt 7 tillämplig.

De danska, finska och norska förslagen överensstämmer även i denna

punkt helt med det svenska förslaget.

Rapportskyldighet föreskrivs för här ifrågavarande fall i de svenska och

finska förslagen.

Punkt 6. Denna punkt motsvarar punkt 5 i kommittéförslaget. Den avviker

från detta såtillvida som den upptar inte bara det fallet att fartyget över
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

147

givits i sjön utan även det att fartyget försvunnit. Sistnämnda fall har sin

motsvarighet i sjölagens bestämmelse om sjöförhör när fartyget förolyckats.

Tillägget har förebild i det danska kommittéförslaget och har förordats

under remissbehandlingen av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Sådana

händelser som innebär att fartyget försvunnit med man och allt, vare sig

det förlist eller är borta av annan anledning, faller visserligen in under en

eller flera av paragrafens övriga punkter. Men det kan ändå vara lämpligt

att särskilt omnämna fallet. Så har skett också i de danska och norska förslagen.

Motsvarande bestämmelse om befälhavarerapport upptar naturligen endast

det fallet att fartyget övergivits i sjön. Detsamma gäller det finska förslaget,

som i denna del har överensstämmande regler om rapportskyldighet

och sjöförklaringsplikt.

Punkt 7. I punkt 7 föreskrivs sjöförklaring när det i samband med fartygets

drift har eller kan antas ha uppkommit skada av någon betydenhet

antingen på fartyget eller, under det fartyget var på väg, på egendom utanför

fartyget. Bestämmelsen avviker något från motsvarande bestämmelse

i punkt 6 i kommittéförslaget. För sjöförklaring förutsätts att det är fråga

om skada av någon betydenhet, vare sig skadan träffat fartyget eller

egendom utanför fartyget. Genom denna förutsättning kan från obligatorisk

sjöförklaring uteslutas sådana fall då de besvär och kostnader som

är förenade med sjöförklaring skulle te sig oproportionerligt stora. Enligt

vad jag förut anfört begränsas sjöförklaringsplikten enligt punkt 1 vid dödsfall

och personskadefall till sådana händelser som inträffat medan fartyget

var på väg. Det skulle se egendomligt ut om sjöförklaringsplikten var

mera omfattande vid sakskada än vid personskada. Samma begränsning föreslås

därför här som i punkt 1, dvs. att när det gäller skada på egendom

utanför fartyget sjöförklaringsplikten skall inträda endast om skadan uppkommit

medan fartyget var på väg. Samma begränsning görs i de övriga

nordiska förslagen. Redaktionellt avviker dock det danska förslaget genom

att det hänför sig till fall då fartyget inte ligger i hamn eller på redd. De

övriga nordiska förslagen har även i övrigt samma innehåll som det svenska

så när som på ett viktigt undantag. Som jag nämnt tidigare skiljer sig nämligen

det danska förslaget från de övriga genom att det behåller obligatorisk

sjöförklaring även vid lastskada.

Motsvarande bestämmelse i 70 § om rapportskyldighet är något vidsträcktare.

Den omfattar även lastskador och gäller i fråga om skada på egendom

utanför fartyget utan den här föreslagna begränsningen till fall då fartyget

var på väg. Detsamma gäller det finska förslaget om rapportplikt.

Punkt 8. Under punkt 8 nämns det fallet att brand, explosion eller förskjutning

av någon betydenhet inträffat i lasten. Bestämmelsen är i sak den
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

samma som i punkt 7 i kommittéförslaget. De händelser som avses här angår

inte bara lastens utan också fartygets och de ombordvarandes säkerhet.

Under remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund fäst uppmärksamheten

på de vanligen ekonomiskt betydande skador som uppkommer genom

sammanblandning av flytande laster och hemställt att även det fallet att

sammanblandning inträffat i lasten upptas i paragrafen. Dessa fall torde

dock böra behandlas som andra fall av lastskada. Rapportplikten i förening

med möjlighet att utverka fakultativ sjöförklaring bör sålunda vara tillfyllest.

Bestämmelsen härom i punkt 8 i 70 § nämner inte brand- och explosionsfallen,

eftersom dessa alltid kan förutsättas vara förenade med lastskada.

De finska och norska förslagen innehåller samma bestämmelse som punkt

8 i 301 §. Detta fall skall även enligt det finska förslaget föranleda befälhavarerapport.

Det danska förslaget inskränker sig däremot i denna del till

att nämna enbart förskjutning. Brand- och explosionsfallen hör nämligen i

stället under lastskadefallen i den danska punkt 7.

Som jag delvis berört i den allmänna motiveringen medger förslaget undantag

från sjöförklaringsplikten i vissa fall. Dessa behandlas i 308 § andra

stycket samt 312 och 314 §§ i förslaget. En erinran härom bör tas in i paragrafen,

så att man redan här får fullständigt besked om sjöförklaringspliktens

omfattning under olika förhållanden.

302 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fakultativ sjöförklaring och

överensstämmer nära med 302 § i kommittéförslaget.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Som jag berört i

den allmänna motiveringen bör, med hänsyn till att den nuvarande ordningen

med obligatorisk sjöförklaring i fall av lastskada upphävs, möjlighet

beredas lastägaren alt själv påfordra sjöförklaring. F. n. förekommer sjöförklaring

i lastskadefall som regel endast när skadan är av den betydenhet

att den anses motivera de besvär och kostnader som en utredning i denna

form för med sig. I anslutning härtill bör som kommittén föreslagit lastägarens

rätt att få till stånd sjöförklaring begränsas till fall då uppkommen

skada är av någon betydenhet. Med lastägaren likställs enligt uttalande av

kommittén i motiven den som genom infriat försäkringsåtagande eller på

annat sätt inträtt i lastägarens rätt. Sjöassuradörernas förening har i sitt

remissyttrande framhållit, att det ofta kan förflyta tämligen lång tid innan

en försäkringsgivare formellt övertagit lastägarens rätt, dvs. innan en skada

är slutgiltigt reglerad, och att lastförsäkringsgivare därför borde få självständig

rätt att påkalla sjöförklaring. Behovet av en så vidsträckt rätt för

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

lastförsäkringsgivare kan väl ifrågasättas, eftersom försäkringsförhållandet

som regel torde medföra skyldighet för lastägaren att tillvarata lastförsäkringsgivarens

utredningsintresse. Lastägaren är emellertid inte alltid känd.

Även om i sådant fall underrättelse enligt 101 § i förslaget skall gå till avlastaren

kan det därför vara ändamålsenligt att i förevarande hänseende

utan vidare likställa lastförsäkringsgivare med lastägare. Jag förordar att

kommitténs förslag kompletteras med en bestämmelse härom. Som jag framhållit

i den allmänna motiveringen äger lastintressent inte påkalla sjöförklaring

på grund av lastskada i sådant fall då fartyget sammanstött med

främmande fartyg och sjöförklaring inte skall äga rum till följd av de särskilda

reglerna i 308 § i förslaget. Detsamma bör gälla när särskild undersökningskommission

förordnats och sjöförklaring på den grund inte är erforderlig.

Även i andra fall än då lastskada uppkommit kan det finnas ett beaktansvärt

intresse av att utredning i sjöförklaringens form kommer till stånd.

Det gäller särskilt händelser som har samband med fartygets drift. I sjöfartssäkerhetens

intresse bör för sådana fall en allmän rätt tilläggas sjöfartsstyrelsen

att förordna om sjöförklaring. En sådan befogenhet för styrelsen

kan få betydelse även för sådana fall som avses i 301 § men som inte

föranlett sjöförklaring, t. ex. därför att händelsen synts falla utom ramen

för bestämmelserna där eller något annat misstag förelupit eller också vederbörlig

anmälan underlåtits. Med hänsyn till det ansvar för fartyg, liv och

gods som åvilar befälhavaren bör även han äga påkalla sjöförklaring. Detsamma

gäller redaren.

Till skillnad från den obligatoriska sjöförklaringen bör den fakultativa

sjöförklaringen omfatta alla svenska fartyg. Utom för lastskadefallen är paragrafen

främst tillkommen i sjöfartssäkerhetens intresse. Dess tillämpningsområde

bör därför inte begränsas till handels- och fiskefartyg.

I enlighet med vad jag sålunda anfört innehåller paragrafen, att sjöförklaring

skall avges för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som inträffat

i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar därom eller befälhavaren

eller redaren finner det påkallat och att detsamma gäller när

lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § andra

stycket eller 314 § begär det för att vinna upplysning om skada av någon

betydenhet på godset, vilken uppkommit eller kan antas ha uppkommit i

samband med fartygets drift.

När sjöförklaring skall äga rum åligger det enligt 306 § i förslaget i första

hand befälhavaren och i vissa fall redaren att hos utredningsmyndigheten

göra anmälan om sjöförklaring. När sjöförklaring påkallas av andra än

dem själva måste de därför underrättas. Bestämmelse härom föreslås i

andra stycket av paragrafen.

Bestämmelserna i 302 § är inte avsedda att komma till tillämpning för att

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj ds proposition nr H5 år 1966

utverka ny sjöförklaring när sådan en gång hållits enligt 301 eller 302 §.

För det fall att sjöförklaring visar sig ofullständig kan ny sjöförklaring

komma till stånd enligt 311 § i förslaget.

Av de övriga nordiska förslagen har det finska en bestämmelse som helt

överensstämmer med första stycket i förevarande paragraf. De danska och

norska förslagen avviker såtillvida att de saknar möjligheter för lastägare

eller lastförsäkringsgivare att påkalla sjöförklaring. Dessa avvikelser förklaras

av att det danska förslaget som jag förut nämnt behåller sjöförklaringen

i dess obligatoriska form vid lastskador och det norska förslaget ger

lastintressent rätt att påkalla utredning i form av s. k. sjprettsskjpnn.

303 §.

I denna paragraf anges syftet med och innebörden av sjöförklaring. Paragrafen

överensstämmer i allt väsentligt med 306 § i kommittéförslaget.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har det ansetts lämpligt

att omedelbart efter 301 och 302 §§ söka i korthet klargöra vad sjöförklaring

är. Det har skett i förevarande paragraf, som dels anger syftet med sjöförklaringen

och dels helt kort ger upplysning om hur utredningen principiellt

skall bedrivas. Syftet är enligt första stycket att klarlägga händelsen

och dess orsaker genom utredning om samtliga förhållanden som kan antas

ha medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetens

synpunkt. Enligt andra stycket omfattar utredningen i första hand förhör

med befälhavaren och de medlemmar av besättningen som antas kunna lämna

upplysning i saken. Även andra personer som antas kunna lämna sådan

»PPlysning skall höras. Vidare omfattar sjöförklaringen granskning av handlingar

eller föremål, som antas kunna tjäna till upplysning. Slutligen skall

syn hållas på fartyget och den plats där händelsen inträffat, i den mån det

kan antas främja utredningen. Förslaget bygger på samma princip som de

nuvarande tämligen utförliga föreskrifterna om sjöförhör. Liksom kommittén

vill jag understryka värdet av att syn kommer till ökad användning, en

synpunkt som under remissbehandlingen också framhållits av sjöfartsstyrelsen

och Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för övre Norrland har ifrågasatt,

om inte nuvarande bestämmelse om rätt för domstol att föranstalta

om utredning genom polismyndighet bör behållas. Enligt min mening torde

befogenhet för domstolen att för utredningsändamål påkalla biträde av annan

myndighet, inte bara polismyndighet, med hänsyn till sjöförklaringens

syfte följa av allmänna regler. Vissa närmare bestämmelser kan möjligen

böra införas härom men torde få övervägas i annat sammanhang. Det norska

förslaget innehåller i 303 § bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar förevarande

paragraf. Av de övriga saknar det danska förslaget motsvarighet

till andra stycket, medan det finska förslaget helt saknar motsvarighet till

paragrafen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

304 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om var sjöförklaring skall äga

rum. Den överensstämmer väsentligen med 304 § i kommittéförslaget.

Sjöförklaringsinstitutet är som jag tidigare framhållit motiverat av behovet

att i tid säkra tillgången till utredning om sjöolyckor. Enligt nuvarande

bestämmelse i 40 § sjölagen skall sjöförklaring avges så snart det kan ske.

Däremot saknas föreskrift om var den skall avges. Av naturliga skäl kommer

som kommittén anfört främst i fråga den hamn där händelsen inträffat

eller dit fartyget först anländer efter händelsen. I enlighet härmed

har kommittén som huvudregel föreslagit att, om hinder ej möter, sjöförklaring

skall hållas i den hamn där händelsen inträffat eller, om händelsen

ägt rum till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren

därefter anländer. Bestämmelsen innebär att sjöförklaringen till

både tid och rum anknyts så nära som möjligt till den händelse som föranlett

sjöförklaringen. Jag ansluter mig till detta förslag. Bestämmelsen

tas upp som första punkt i paragrafens första stycke. Dess tillämpning är

inte beroende av att behörig utredningsmvndighet finns i hamnorten. Den

innebär i stället att behörig myndighet får bege sig dit, om denna ort är

en annan än kansliorten. En sådan ordning torde som jag förut berört

med hänsyn till nutida välutvecklade kommunikationer inte behöva medföra

alltför stora praktiska problem. Många gånger kan det f. ö. vara till

fördel att sjöförklaringen hålls på själva fartyget. Regeln rimmar också

väl med önskemålet att syn skall komma till ökad användning. Mot en

regel som sålunda förutsätter att domstolen i vissa fall måste sammanträda

på annan ort än kansliorten har hovrätten för Övre Norrland anmärkt,

att det enligt vår rättegångsordning i princip tillkommer domstolen

att bestämma, om sammanträde skall hållas på annan ort än den

vanliga sammanträdesorten. Jag anser emellertid att behovet av en reglering

för att göra sjöförklaringsinstitutet så effektivt som möjligt utgör

ett tillräckligt starkt skäl för att bryta igenom en sådan princip. Den nu

föreslagna regeln har motsvarighet i de övriga nordiska förslagen.

Som kommittén anfört måste avsteg från denna huvudregel kunna göras

i vissa fall. Kostnaderna för att uppehålla ett stort handelsfartyg blir

i allmänhet betydande. Mången gång kan det te sig alldeles orimligt att

hålla kvar ett fartyg i hamn för en händelse som i och för sig inte hindrar

fartygets fortsatta färd och vars utredning tål uppskov. Med sjöförklaringen

bör därför kunna anstå till annan hamn, om det därigenom

kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga

fördelar, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Bestämmelse

därom upptas som andra punkt i förslå stycket av paragrafen. Under

»andra väsentliga fördelar» ryms bl. a. utredningstekniska fördelar.

Hänsyn bör också kunna tas till sakägare som har etl berättigat intresse

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 1^5 år i96(i

av att utredningen sker i annan hamn, t. ex. för att han över huvud skall

kunna medverka eller för att hans medverkan skall underlättas. Någon

gång kan det väl också vara ett skäl för anstånd att fartyget befinner sig

utomlands men snart kommer att anlöpa svensk eller annan nordisk

hamn. En sådan tillämpning torde dock få ske med stor försiktighet. Jag

vill understryka, att det för anstånd förutsätts att syftet med sjöförklaringen

inte äventyras. Det torde i allmänhet vara lämpligt att anståndsi

egeln tillämpas i samrad med sjöfartsstyrelsen eller den utredningsmvndighet

som enligt huvudregeln har att hålla sjöförklaringen. Sjöfartsstyrelsen

och utredningsmyndigheten bör också kunna ta initiativ till uppskov

när det är påkallat av utredningstekniska skäl. Av praktiska skäl

måste regeln emellertid kunna tillämpas självständigt av fartygets befälhavare

eller redare. Denne bör dock genast underrätta sjöfartsstyrelsen

när anståndsmöjligheten utnyttjas och om anledningen till anståndet. En

bestämmelse bör införas härom. Därigenom torde också tillgodoses ett av

Stockholms rådhusrätt framfört önskemål att det av lagen bör framgå

att befälhavaren eller redaren disponerar över tillämpningen av anståndsregeln.

Samma regel om anstånd och underrättelseplikt upptas i de övriga

nordiska förslagen.

Under remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt anmärkt, att om

sjöförklaring skall hållas på annan ort än domstolens kansliort detta

torde medföra större olägenheter än kommittén tycks ha tänkt sig i form

av resor och andra särskilda anordningar som då krävs. Med den radikala

begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar som jag förordar

enligt vad jag anfört tidigare kan sådana olägenheter tänkas bli än större.

Det gäller t. ex. sådana fall när endast få personer skall höras och det

varken är anledning att företa syn ombord eller annars hålla sammanträdet

där eller när fartyget förlist och de räddade utan olägenhet kan

infinna sig i domstolens kansliort. För enkla fall av sjöförklaring blir olägenheterna

också mera framträdande enligt departementsförslaget än enligt

kommittéförslaget, eftersom jag ej ansett mig böra tillstyrka den av

kommittén föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring utan förhandling

i vissa fall. En reglering av platsen för sjöförklaring helt i överensstämmelse

med kommittéförslaget kan därför befaras bli alltför osmidig

och medföra för stora påfrestningar på de domstolar som skall vara behöriga

enligt förslaget. Jag vill därför förorda en mindre jämkning i den

riktningen att sjöförklaringen inte nödvändigtvis måste hållas just i den

hamn där fartyget befinner sig utan skall kunna hållas även i domstolens

kansliort. I enlighet härmed bör till de av kommittén föreslagna bestämmelserna

fogas ett tillägg av innehåll att sjöförklaringen kan hållas även

i annan ort om särskilda skäl föranleder det. Sjöförklaringen skall dock

hållas medan fartyget ännu befinner sig i den hamn som utgör sjöför
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

klaringsort enligt de tidigare nämnda reglerna. Tilläggsregeln har upptagits

som andra stycke i paragrafen.

Vilken domstol som är behörig att uppta sjöförklaring i det särskilda

fallet regleras i nästföljande paragraf. När fartyget befinner sig i ort där

behörig domstol finns, uppkommer inga problem. Om däremot behörig

domstol inte finns i orten skall den av sjöförklaringsdomstolarna som är

närmast äga behörighet. För tillämpningen av denna regel torde vägledning

kunna ges i tillämpningsföreskrifter med stöd av 315 § i förslaget.

Det avsteg från kommittéförslaget som den förordade tilläggsregeln utgör

innebär i praktiken inte någon alltför stor avvikelse från de övriga

nordiska förslagen. Den finska propositionen föreskriver som huvudregel,

att sjöförklaring avges inför rådhusrätten på den ort där händelsen inträffat

eller dit fartyget eller befälhavaren först anländer, och upptar som

subsidiär regel att, om rådhusrätt inte finns på orten, sjöförklaring skall

avges inför rådhusrätten på närmast belägna ort. Denna reglering hinder

som synes inte sjöförklaringen nödvändigtvis till just den hamn där

fartyget befinner sig. De danska och norska propositionerna behåller däremot

en lydelse i huvudsaklig överensstämmelse med det svenska kommittéförslaget

utan tilläggsregel. Behovet av en tilläggsregel är emellertid

mindre i Danmark och Norge, eftersom samtliga underrätter där är behöriga

sjöförklaringsdomstolar.

I vissa fall kan hinder föreligga mot sjöförklaring när fartyget befinner

sig i hamn som anges i de nu föreslagna reglerna, t. ex. när händelsen

upptäcks först efter fartygets avgång. Av huvudregelns grunder följer

då att sjöförklaring skall hållas i nästa hamn som fartyget anlöper efter

det att hindret upphört. Motsvarande gäller när enligt 302 § sjöfartsstyrelsen

förordnar om sjöförklaring eller lastägare begär sådan utredning.

Att sjöförklaring skall avges så snart som möjligt följer även av den

föreslagna bestämmelsen i 306 §, enligt vilken anmälan om sjöförklaring

skall göras snarast möjligt.

Det svenska kommittéförslaget innehåller vidare en regel, att när i visst

fall särskilda skäl föreligger sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken domstol

eller konsul som skall uppta sjöförklaringen. Regeln är tänkt för t. ex.

det fallet att fartyget förlist med man och allt. De övriga nordiska förslagen

innehåller en särregel för det fallet att fartyget försvunnit eller hela

besättningen omkommit. Den innehåller att sjöförklaring i sådant fall skall

äga rum i fartygets hemort, om inte vederbörande sjöfartsmyndighet medger

att den hålls på annan plats. För att få så stor nordisk likhet som möjligt

föreslår jag att en liknande särregel, avsedd för de fall då de vanliga

reglerna ej blir tillämpliga, tas upp även i den svenska lagen. Enligt min

mening kan det dock inte presumeras att hemorten regelmässigt är den

lämpligaste utredningsorten. Att märka är bl. a. att fartygets hemort i

Sverige inte som i våra nordiska grannländer behöver vara belägen vid

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

kusten. Det torde i stället få ankomma på sjöfartsstyrelsen att efter lämplighetsprövning

i varje särskilt fall avgöra var sjöförklaringen skall verkställas.

Jag förordar att en sådan regel tas in i tredje stycket i stället för den

av kommittén föreslagna regeln. Det torde få förutsättas att sjöfartsstyrelsen

bestämmer orten i samråd med utrikesdepartementet, om sjöförklaringen

skall äga rum utrikes.

305 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om utredningsmyndigheterna

och deras sammansättning. Paragrafen överensstämmer väsentligen med

303 § i kommittéförslaget.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen föreslår jag, att behörigheten

att uppta sjöförklaring inom landet koncentreras till ett fåtal underrätter.

Antalet svarar mot nuvarande antal fartygsinspektionsdistrikt,

dvs. sju. De senare är Skellefteå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö,

Göteborgs och Karlstads distrikt. Inom Skellefteå distrikt är av statistiken

att döma Luleå den mest betydande sjöfartsstaden, där också de flesta

sjöförklaringar avges. I övrigt gäller detta på det hela taget de städer efter

vilka distrikten fått sina namn. Jag föreslår därför att sjöförklaringsdomstolar

blir de allmänna underrätterna för dessa sju hamnstäder, f. n. rådhusrätterna

där. Bestämmelse härom upptas i första stycket. I samma

stycke anges att den domstol är behörig som är närmast den hamn eller

ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 304 §.

På sjöförklaring är liksom på andra domstolsärenden lagen om handläggning

av domstolsärenden tillämplig. En erinran härom bör som kommittén

föreslagit göras i sjölagen. Av nämnda lags tillämplighet följer bl. a. att

rätten är domför med en lagfaren domare, om inte annan föreskrift meddelas.

I överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt sjölagen bör i rätten

vid sammanträde för sjöförklaring ingå två särskilda sjösakkunniga ledamöter.

Enligt nuvarande bestämmelser bör åtminstone en av dessa ha utövat

tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Fordras biträde av person med särskild

sakkunskap, kan rätten vidare tillkalla sådan person som ytterligare

ledamot. De sjösakkunniga utses av rätten för ett år i sänder. Förslag till

sjösakkunniga avges av handels- och sjöfartsnämnd eller av stadsfullmäktige

i stad där sådan nämnd inte finns. Även suppleanter utses. Erfarenheten

har visat att de sjösakkunniga ofta saknar erforderlig förtrogenhet med muderna

sjöfartsförhållanden. Med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen

på området är det angeläget att sakkunnigeinstitutionen får en mera ändamålsenlig

reglering. Jag ansluter mig därför väsentligen till kommitténs

förslag om en viss skärpning av kvalifikationskraven. Åtminstone en av de

sjösakkunniga bör sålunda ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygseller

maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat sådan tjänst. De

sjösakkunniga bör för varje särskild sjöförklaring utses av rätten från eu

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Mcij.ts proposition nr 145 ur 1966

förteckning som upptar minst tjugo namn. Denna skall årligen upprättas av

sjöfartsstyrelsen för varje fartygsinspektionsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen bör

därvid beakta behovet av att nautisk, maskinteknisk och annan sådan sakkunskap

blir väl företrädd. Dessutom bör såvitt möjligt tillses att de sakkunniga

fördelar sig på sådana orter att domstolen lätt kan infinna sig i den

hamn där fartyget befinner sig. Rätten bör välja ut de sjösakkunniga ledamöterna

med hänsyn till vad sjöförklaringen avser i det särskilda fallet. Som

framhållits i ett remissyttrande torde det ofta vara lämpligt att både fartygsoch

maskinbefälskategorierna är representerade i rätten, men någon särskild

föreskrift härom torde inte böra införas. Kravet på nyligen förvärvad erfarenhet

innebär, att den sjösakkunnige skall i såväl tekniskt som andra hänseenden

ha följt med den senaste utvecklingen på området. Erfarenheten bör

för att kunna betecknas som grundlig också vara mångårig. Sjöförklaringsdomstolen

bör tillkalla ytterligare sakkunnig ledamot när särskild sakkunskap

fordras i något hänseende. Någon skyldighet därtill bör dock inte

som förordats i ett remissyttrande föreskrivas i lagen. Särskild sakkunskap

kan nämligen tillföras utredningen även på annan väg. Rätten bör därför

inte vara bunden till någon viss ordning. Med hänsyn till att de sjösakkunniga

har ställning av ledamöter i rätten finner jag det obehövligt att som

förordats i ett remissyttrande införa bestämmelse om att särskild ledamot

skall ha avlagt domared och vara underkastad domarejäv.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag mig till kommitténs

förslag, att sjöförklaring för svenska fartyg i Danmark, Finland och

Norge skall avges inför myndighet som är behörig enligt landets lag. I den

danska propositionen föreslås att behörig myndighet skall vara »retten».

Enligt det finska förslaget är som jag tidigare nämnt behörig myndighet

rådhusrätten på den ort där händelser inträffat eller dit fartyget eller befälhavaren

först anländer eller, om rådhusrätt inte finns på den orten, rådhusrätten

på närmaste ort. I Norge är underrätten i orten sjöförklaringsmyndighet.

f övrigt skall, som jag också nämnt tidigare, sjöförklaring utomlands avges

inför svensk konsul, som ministern för utrikes ärendena bemyndigar

att utföra sådana förrättningar. Finns inte svensk konsul i orten skall

sjöförklaring kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

Motsvarande bestämmelser om sjöförklaring i de nordiska länderna och

utomlands i övrigt upptas i de danska, finska och norska propositionerna.

Enligt sjölagen skall konsul vid sjöförklaring, om det lämpligen kan ske,

biträdas av två sjösakkunniga, helst svenska män mot vilka inte förekommer

jäv som gäller mot domare. I överensstämmelse med kommittéförslaget förordar

jag en motsvarande regel, som innebär att konsul som sakkunniga

helst skall anlita svenska, danska, finska eller norska medborgare. Att som

föreslagits i ett remissyttrande föreskriva, att konsul företrädesvis skall anlita

befälhavare som sakkunnig torde inte böra ske. Konsul bör liksom sjö
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

förkiaringsdomstol anlita sådan sakkunskap som är påkallad med hänsyn

till vad utredningen avser i det särskilda fallet. Med hänsyn till de utomlands

ytterst skiftande förhållandena torde inga speciella kvalifikationskrav

kunna uppställas, lika litet som det kan förutsättas att konsul alltid skall

kunna erhålla det önskvärda biträdet av sakkunniga.

I förevarande paragraf torde slutligen böra upptas en allmän bestämmelse,

enligt vilken vad som sägs om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar

skall gälla i fråga om sjöförklaring inför konsul. Bestämmelsen bör vidare

innehålla att konsul inte äger uppta ed eller försäkran eller meddela

vitesföreläggande. Som erinrats under remissbehandlingen tillerkänns ett

av svensk myndighet förelagt vite i allmänhet inte giltighet utomlands.

Kommittén har i motiven uttalat, att domare som handlagt sjöförklaring

om möjligt inte bör delta i behandlingen av därmed sammanhängande mål

vid domstolen, även om reglerna om domarejäv kan lämna utrymme därför.

Under remissbehandlingen har anförts stridiga meningar på denna punkt.

Enligt min mening bör domare, som handlagt sjöförklaring, inte vara förhindrad

att delta i prövningen av därmed sammanhängande mål. Han torde

då i det närmaste vara i samma läge som när han handlagt bevisupptagning

utom huvudförhandling i målet eller fråga om användning av förprocessuellt

tvångsmedel. Naturligtvis kan jäv tänkas föreligga enligt 4 kap. 13 § 9

rättegångsbalken.

306 §.

Paragrafen motsvarar 305 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser

om anmälningsskyldighet för befälhavaren eller redaren så snart sjöförklaring

skall äga rum.

Enligt 40 § sjölagen anhängiggörs sjöförklaringsärende genom att befälhavaren

hos rättens ordförande anmäler sig »till förklarings avgivande».

Anmälan skall göras skriftligen med uppgift på hela besättningen och på de

personer som antas kunna lämna upplysning i saken. I den mån det kan ske

skall anmälningen också innehålla uppgift på sakägare eller deras ombud.

Den skall vara åtföljd av ett exemplar av den rapport om händelsen som

befälhavaren skall avge till sjöfartsstyrelsen. Samma ordning gäller när sjöförklaring

skall avges inför konsul.

Förslaget innefattar i sak endast den ändringen att anmälningsskyldigheten

skall åvila inte bara befälhavaren utan även, i vissa fall, redaren. Kommittén

har lagt anmälningsskyldigheten på befälhavaren eller redaren utan

närmare ansvarsfördelning. Detta har mött erinran under remissbehandlingen

med hänsyn till att anmälningsskyldigheten är straffsanktionerad.

Jag förordar ett förtydligande i denna del. Som kommittén framhållit kan

det t. ex. vid förlisningsfall inträffa att ingen räddats som kan fullgöra befälhavarens

anmälningsskyldighet. Befälhavaren kan också försumma sin

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

skyldighet att göra anmälan. I dessa fall bör anmälningsskyldigheten åvila

redaren. Detsamma gäller när sjöfartsstyrelsen eller lastägare eller lastforsäkringsgivare

enligt 302 § i förslaget tillställt redaren underrättelse om att

sjöförklaring påkallas.

I enlighet härmed innehåller departementsförslaget som huvudregel att

det åligger fartygets befälhavare att när sjöförklaring skall äga rum snarast

möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall uppta sjöförklaringen.

Därefter följer bestämmelser om att redaren svarar för anmälan, om sådan

inte görs av befälhavaren eller om underrättelse enligt 302 § andra

stycket tillställts redaren.

Som tidigare anförts är lastägares rätt att utverka sjöförklaring enligt

förslaget betingad av att det är fråga om lastskada av någon betydenhet.

Däremot är anmälningsskyldigheten inte beroende av detta villkor. Prövningen

av frågan om detta villkor föreligger bör nämligen vara förbehållen

utredningsmyndigheten. Det följer av lagen om handläggning av domstolsärenden

att vägran att uppta sjöförklaring bör förekomma endast när

det är uppenbart att förutsättningarna brister. Om anmälningen avvisas,

har lastägaren enligt kommitténs mening klagorätt. Under remissbehandlingen

har invänts att endast den som gjort anmälan har partsställning. Enligt

min mening intar lastägare och lastförsäkringsgivare en sådan ställning

i saken att de måste anses äga klagorätt. Att anmälan om sjöförklaring

måste göras av befälhavaren eller redaren, även när initiativet till sjöförklaringen

inte kommer från någon av dem, är betingat av praktiska skäl.

Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att anmälan om sjöförklaring

som görs på grund av lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran innehåller

uppgift därom. Detsamma bör gälla när sjöf artsstyrelsen förordnat

om sjöförklaring. Jag förordar att en föreskrift härom tas in i paragrafen.

Som jag tidigare framhållit är det angeläget att sjöförklaring kommer

till stånd så snart som möjligt. I enlighet härmed föreskriver paragrafen att

anmälan skall göras snarast möjligt. Det finska förslaget har samma bestämmelse.

Det danska förslaget begränsar tiden för anmälan till andra

vardagen efter det händelsen inträffade, om det skedde under fartygets uppehåll

i hamn, och annars till andra vardagen efter ankomsten till redd eller

hamn. Det norska förslaget har en liknande begränsning. I fall då händelsen

inträffat under fartygets uppehåll i hamn skall dock anmälan ske redan

»innan utlppet av neste virkedag».

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen har den av

kommittén föreslagna bestämmelsen i 305 § sista stycket om sjöförklaiing i

förenklad form utgått.

307 §.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 307 § i kommittéförslaget

och innehåller föreskrifter om utredningsmyndighetens förberedande

åtgärder för sjöförklaring.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts proposition nr Ho år 1966

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att sammanträde

skall utsättas. Liksom enligt gällande ordning skall enligt förslaget sjöförklaring

hållas så snart som möjligt. Rätten skall sålunda när anmälan

gjorts utsätta sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det

kan ske. Att uppenbart ogrundad anmälan om sjöförklaring kan avvisas,

följer av lagen om handläggning av domstolsärenden, till vilken hänvisas

i 305 §. Liksom kommittén anser jag, att sammanträde ombord

på fartyget många gånger måste gagna utredningen. Sveriges advokatsamfund

har också i sitt remissyttrande uttryckt förhoppningen att sjöförklaring

ombord kommer att tillämpas i avsevärt större utsträckning än som

skett hittills. I förslaget upptas i enlighet härmed en särskild bestämmelse

om att sammanträdet skall hållas ombord på fartyget om det är ändamålsenligt.

En sådan regel är ny för sjölagen men denna ordning är sedan länge

förutsatt i fråga om konsulära sjöförklaringar. Med hänsyn till vikten

av att fartyget inte uppehälles mer än nödvändigt kan sjöförklaring behöva

avges även på lördag eller söndag eller annan arbetsfri dag. Föreskrifter

som möjliggör detta kan utfärdas av Kungl. Maj :t.

I de tre följande styckena meddelas vissa bestämmelser om kallelser och

underrättelser. Rätten skall salunda enligt förslaget till sammanträdet på

lämpligt sätt kalla fartygets befälhavare och de övriga personer som skall

höras. Vilka de senare är följer av 303 § andra stycket i förslaget, enligt

'' ilket förhör skall hallas med dem som antas kunna lämna upplysning

i saken. Till dessa hör givetvis i allmänhet också lots som tjänstgjort vid

tillfället. Att som Svenska lotsförbundet föreslagit införa en särskild bestämmelse

härom när sjöförklaringen avser sammanstötning eller grundstötning

anser jag dock inte behövligt. Medlemmar av besättningen kan kallas

genom befälhavaren. Av den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till

lagen om handläggning av domstolsärenden följer, att t. ex. rättegångsbalkens

regler om vitesföreläggande och hämtning blir tillämpliga.

Enligt 303 § i förslaget skall vid sjöförklaring även handlingar eller föremål

som antas kunna tjäna till upplysning i saken granskas. Denna föreskrift

återspeglas i tredje stycket i förevarande paragraf. Enligt detta skall

befälhavaren föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker

och kladdar till dem, såvitt de finns i behåll. Befälhavaren eller annan

kan också föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar eller

föremål som antas kunna tjäna till upplysning i saken. Sådant föreläggande

kan liksom föreläggande av det slag jag nämnde nyss meddelas

vid vite.

I likhet med nuvarande lydelse innehåller förslaget vidare, att sakägarna

skall i den mån det kan ske genom särskilda meddelanden underrättas om

tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöförklaring

med därtill höiande handlingar finns tillgänglig. Däremot utgår i

överensstämmelse med kommitténs förslag gällande föreskrift om kungö
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 159

rande i ortstidning. Kungörelseförfarandet anses nämligen numera föråldrat

och föga ändamålsenligt. Under remissbehandlingen har hovrätten för

Övre Norrland anmärkt, att sakägarnas självklara rätt att yttra sig vid sjöförklaringen,

ta del av utredningsmaterialet och påkalla dess komplettering

synes äventyrad genom den osäkra föreskriften att underrättelse skall utgå

»där så ske kan». Att avvara en sådan reservation förefaller dock inte praktiskt

möjligt, eftersom sakägarna inte alltid är kända. Jag ansluter mig

därför till kommitténs tanke på denna punkt.

Den nuvarande föreskriften om att även vederbörande åklagare skall underrättas

när saken är av beskaffenhet att påkalla sjöförhör bör inte få

någon motsvarighet i den nu föreslagna ordningen för sjöförklaring. Däremot

bör som kommittén föreslagit sjöfartsstyrelsen alltid underrättas om

tid och plats för sammanträdet. Likaså bör enligt min mening fartygsinspektören

underrättas, när sjöförklaringen gäller händelse som angår säkerheten

på fartyg.

Med vissa redaktionella jämkningar upptas slutligen i ett femte stycke

från kommittéförslaget bestämmelse, att de särskilda ledamöterna skall ta

del av anmälningshandlingarna och, om tiden medger det, för ordföranden

före sammanträdet skriftligen ange de förhållanden om vilka de finner

upplysning vara påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt.

En liknande ordning gäller f. n. Någon motsvarighet till nuvarande föreskrift

om att de så snart det kan ske skall underrättas om inkommen anmälan

torde inte behövas.

Helt allmänt kan om paragrafen sägas, att nutida intensiva fartygsdrift i

handelsflottan och de betydande uppoffringar som i allmänhet är förenade

med ett uppehåll i driften påkallar, att sjöförklaring verkställs utan onödig

omgång. Förslaget medger att kallelser sker på det sätt som är ändamålsenligt

i varje särskilt fall. Hinder bör i och för sig inte möta mot att den

förutsatta skyldigheten att hålla anmälningshandlingarna tillgängliga för

sakägare och andra infrias genom att handlingarna tillhandahålls i omedelbar

anslutning till själva förrättningen. Det torde som regel vara nödvändigt

att ordföranden före sammanträdet får del av de sjösakkunnigas

uppfattning om vad utredningen bör ta sikte på. Men tidsnöd kan som antytts

i ett remissyttrande påkalla ett smidigare förfaringssätt. Krav på

skriftlig form för de sjösakkunnigas meddelande till ordföranden gäller därför

enligt förslaget endast om tiden medger det.

De finska och norska förslagen upptar bestämmelser som väsentligen

överensstämmer med förevarande paragraf. Det danska förslaget är mera

kortfattat i denna del, eftersom det förutsätter närmare reglering i retsplejeloven.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

308 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med 312 § i kommittéförslaget innehåller

denna paragraf särskilda bestämmelser om sjöförklaring med anledning

av fartygs sammanstötning.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag i allt väsentligt

kommittéförslagets särskilda regler för sammanstötningsfall. De innebär,

att rätten i första hand skall söka få till stånd sjöförklaring samtidigt

beträffande båda fartygen. I detta syfte äger rätten låta anstå med sjöförklaring

för det ena fartyget. Vidare möjliggör paragrafen att om sjöförklaringarna

inte hålls samtidigt den första sjöförklaringen kan omges med

sekretess. När det gäller sammanstötning med utländskt fartyg, för vilket

varken sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, kan sjöförklaring

helt underlåtas. Sjöfartsstyrelsen äger dock förordna, att sjöförklaring

skall äga rum även i sådant fall.

I ett remissyttrande har anförts, att bestämmelsen om anstånd med sjöförklaring

bör kompletteras med föreskrift om viss längsta tid för anståndet

med hänsyn till civil- och straffrättslig preskription. Någon sådan

bestämmelse anser jag dock inte behövlig. Däremot synes böra göras erinran

om att anstånd inte får medges för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.

Enligt kommittéförslaget äger redaren och fartygets försäkringsgivare

men inte t. ex. lastägare eller lastförsäkringsgivare närvara vid sjöförklaring

som äger rum inom stängda dörrar. En remissinstans har med anledning

därav framhållit, att redaren inte sällan företräder varuägare och att kaskoassuradör

kan representera även varuförsäkringsintressen. Hur sådana

intressekollisioner skall lösas har dock lämnats öppet. Det förefaller mig

till en början alldeles klart att redaren inte kan frånkännas rätt att närvara

vid sjöförklaring angående sitt eget fartyg, vare sig sjöförklaringen äger

rum inom stängda dörrar eller inte. Det kan inte hjälpas att varuägare som

redaren kan företräda får en förmånligare ställning än andra. Fartygets

försäkringsgivare torde däremot inte behöva sättas i bättre läge än övriga

enskilda sakägare. I den mån han inte företräder även andra intressen torde

han inte få svårigheter att utverka redarens samtycke till att vara närvarande

vid förrättningen i mån av behov. Med redarens samtycke bör även

annan få närvara. Jag föreslår en jämkning av kommittéförslaget i enlighet

härmed.

Med anledning av en anmärkning under remissbehandlingen förordar

jag det förtydligandet i andra stycket att där tas in en föreskrift om att bestämmelserna

om handläggning inom stängda dörrar är tillämpliga även

på sjöförklaring, som äger rum med anledning av sammanstötning med

främmande fartyg för vilket motsvarande utredning inte kommer till stånd.

Förevarande paragraf kompletteras i sjölagen med bestämmelser om in
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr Ikö år 1966

skränkning i rätten att ta del av dagbok och i sekretesslagen med bestämmelser

om undantag från offentlighetsprincipen beträffande handlingar

rörande fartygs sammanstötning.

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen överensstämmer de

finska och norska förslagen i sak med det svenska förslaget i denna del. I

det norska förslaget upptar 308 § för det fall att sjöförklaring ägt rum inom

stängda dörrar även bestämmelser om hemlighållande av handlingarna i

ärendet och av skeppsböckerna intill dess sjöförklaring hållits för det andra

fartyget. Det danska förslaget upptar motsvarigheter till paragrafens bestämmelser

om anstånd med sjöförklaring och om bortfall av sjöförklaringsplikten.

Frågan om möjligheten att halla sjöförklaring inom stängda

dörrar övervägs ytterligare i Danmark i samband med ett annat utredningsförslag

angående reglerna i retsplejeloven om förfarandet i sjörättsmal.

309 och 310 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 308 och 309 §§ i kommittéförslaget,

innehåller bestämmelser om förfarandet inför rätten.

Till 309 § har sammanförts de bestämmelser i 308 och 309 §§ i kommittéförslaget

som avser det skriftliga utredningsmaterialet. Första punkten

innehåller i överensstämmelse med 308 § i kommittéförslaget regeln, att

vid sjöförklaringens början fartygets dagböcker och kladdar till dem skall

jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade exemplaret

av rapporten enligt 70 §. Till denna regel ansluter en föreskrift om vilka

som äger närvara vid genomgången. I 309 § i kommitténs förslag har upptagits

en föreskrift härom, som inte tillåter någon av dem som skall höras

vid sjöförklaringen att närvara vid genomgången utan alt särskilda skäl

föranleder det. Denna stränga bestämmelse har under remissbehandlingen

mött invändningar på domarhåll. Särskilt har man vänt sig mot att befälhavaren

inte får vara närvarande. Göteborgs rådhusrätt har i anslutning

därtill anfört att befälhavaren enligt nuvarande praxis tillåts närvara

under hela förrättningen. Hans närvaro anses vara till fördel för genomgången

av dagböckerna och även i övrigt sägs han kunna verksamt

bidra till utredningen bl. a. genom att medverka i ett kontradiktoriskt förfarande.

Med hänsyn till dessa anmärkningar föreslår jag, att föreskriften

får det innehållet att av dem som skall höras vid sjöförklaringen endast

de som tagit befattning med dagboksföringen äger närvara vid genomgången,

om inte särskilda skäl föranleder annat. Till dem som får närvara

torde befälhavaren alltid kunna räknas, eftersom han är den som har

ansvaret för och tillsynen över dagboksföringen ombord.

I 310 § i departementsförslaget upptas bestämmelser om förhör. Enligt

första stycket skall befälhavaren och övriga personer som kallats höras var

för sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr US

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj. ts proposition nr i ''i5 år 1966

skäl föranleder det. Detta överensstämmer helt med kommitténs förslag.

Bestämmelsen lämnar utrymme för att låta t. ex. befälhavaren närvara under

förhör med annan, om detta kan antas främja utredningen. Att införa

en bestämmelse som ger befälhavaren en särställning i detta hänseende bör

dock inte ske. Någon sådan bestämmelse föreslås inte heller i de övriga nordiska

förslagen. Inte heller anser jag att någon särskild bestämmelse behövs

till hinder mot att den som hörts meddelar sig med annan som skall höras.

Det bör kunna förutsättas att utredningsmyndigheten i möjlig mån sörjer

för att god ordning iakttas i detta hänseende som i andra.

I andra stycket behandlas förhörsordningen. Huvudregeln är att förhör

hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för

sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Denna ordning, som överensstämmer

helt med kommitténs förslag, anknyter till rättegångsbalkens reglering. Jag

delar uppfattningen att ett kontradiktoriskt förfarande bör tillämpas så långt

det är lämpligt. Ansvaret för att utredningen blir så fullständig som möjligt

vilar dock på rätten. Att som bl. a. sjöfartsstyrelsen förordat ge företrädare

för styrelsen eller sakägare en obetingad rätt att hålla förhör torde

inte vara behövligt.

Liksom kommittéförslaget behåller departementsförslaget nuvarande ordning,

att förhörsutsaga skall bekräftas med ed efter det att utsagan avgivits.

Mot en sådan ordning har Svea hovrätt under remissbehandlingen invänt,

att den utgör ett avsteg från vanliga regler om vittnesed som inte

kan anses fullt berättigat. Jag anser mig dock inte böra frångå kommitténs

förslag på denna punkt. Till skillnad från hovrätten lägger jag avgörande

vikt vid att det inte förrän efter förhöret kan närmare prövas om

ed bör avläggas eller inte. Av samma skäl bör eden helst inte avläggas

förrän samtliga berättelser avgivits och det således klarare framgår om

någon av dem som blivit hörda kan misstänkas för tjänstefel eller annat

brott som bör hindra edgång. En uttrycklig bestämmelse härom i likhet

med vad som nu gäller torde dock inte böra upptas. Den skulle kunna leda

till onödiga praktiska olägenheter i fall då den hörde måste lämna fartyget

för att på nytt inställa sig inför rätten och beediga sin utsaga. Det finska

förslaget upptar dock en sådan regel.

I överensstämmelse med vad chefen för marinen anfört i sitt remissyttrande

bör eden kunna bytas ut mot försäkran. Detta kan få praktisk betydelse

bl. a. i sådana fall då förhöret hålls med någon av annan trosbekännelse

än den kristna. Jag förordar en kompletterande föreskrift härom.

Genom den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till lagen om handläggning

av domstolsärenden blir bl. a. rättegångsbalkens regler om vittnen

och vittnesförhör i princip tillämpliga. I åtskilliga hänseenden måste emellertid

ordningen med bekräftelseed utesluta eller försvåra tillämpningen

av dessa regler. Den i rättegångsbalken föreskrivna lydelsen av vittneseden

kan sålunda inte komma till användning oförändrad. Detsamma gäller san
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Alaj.ts proposition nr 145 år 1966

ningsförsäkran. Några lillämpningssvårigheter har visserligen inte försports

men jag anser det likväl ha sitt värde att lydelsen av ed och försäkran

som här avses fastställs. Det bör ske i förevarande paragraf. Vidare kan

inte rättegångsbalkens bestämmelser om att vittne skall erinras om sin sanningsplikt

och om vikten av avlagd ed eller försäkran tillämpas utan vidare.

Jag förordar att det i stället införs en föreskrift i 310 § om att rätten före

förhöret skall erinra den som skall höras om hans skyldighet att efter förhöret

avlägga ed eller försäkran och vikten därav.

Nu gällande bestämmelse om edgång synes inte avse befälhavaren. Enligt

kommittéförslaget görs i denna del inte någon skillnad mellan befälhavaren

och andra. Mot denna ordning har från domarhåll gjorts invändningar

i flera remissyttranden. Den anses otillfredsställande med hänsyn

till den mellanställning befälhavaren oftast intar i saken. Kommitténs förslag

överensstämmer med det norska kommittéförslaget. Under de nordiska

departementsöverläggningarna har enighet vunnits om samma lösning i de

finska, norska och svenska förslagen. Jag anser också att denna lösning

är ändamålsenlig. Situationer kan förekomma då det inte finns anledning

att i utredningshänseende behandla befälhavaren på annat sätt än andra

som hörs. Men givetvis måste rätten noga pröva om ed bör avläggas.

I fråga om sjöförklaring inför konsul innehåller som förut framgått

305 § sista stycket, att konsul ej äger ta upp ed eller försäkran.

I sista stycket av 310 § upptas med en förtydligande jämkning den av

kommittén föreslagna bestämmelsen att annan än befälhavaren eller medlem

av besättningen äger för sin inställelse erhålla ersättning av allmänna

medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Av allmänna

regler om ersättning till vittnen följer, att sådan ersättning skall

stanna på statsverket. En uttrycklig bestämmelse har tagits upp härom i

departementsförslaget. I fråga om sjöförklaring inför konsul torde Kungl.

Maj :t få utfärda särskilda bestämmelser om ersättning för inställelse.

Vissa i 310 § i kommittéförslaget intagna bestämmelser om skyldighet

för rätten och konsul att expediera sjöförklaringsprotokoll och andra utredningshandlingar

till sjöfartsstyrelsen torde böra få sin motsvarighet i

tillämpningsföreskrifter till lagen.

311 §.

Denna paragraf motsvarar 311 § första stycket i kommitténs förslag och

innehåller bestämmelser om ny sjöförklaring när tidigare sjöförklaring visar

sig ofullständig.

Enligt 321 § andra stycket sjölagen äger sjöfartsstyrelsen förordna om

nytt sjöförhör när tidigare förhör finnes vara ofullständigt i något avseende.

I överensstämmelse härmed föreslås i förevarande paragraf bestämmelse

att, om utredning som vunnits genom sjöförklaring är ofullständig i något

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

avseende, sjöfartsstyrelsen äger förordna att den skall fullständigas vid

ny sjöförklaring. Liknande bestämmelser upptas i övriga nordiska förslag.

De danska och norska förslagen uppställer som villkor för ny sjöförklaring

att »nye opplysninger» som kan antas vara av väsentlig betydelse kommit

fram. Den nya sjöförklaringen kan enligt dessa förslag påkallas, förutom

av vederbörande myndigheter, av samma personer som äger begära fakultativ

sjöförklaring, dvs. befälhavare och redare.

I nära överensstämmelse med vad som nu gäller om nytt sjöförhör skall

vidare enligt förevarande paragraf sjöfartsstyrelsen äga bestämma i vilken

ort den nya sjöförklaringen skall hållas. Motsvarande regel i kommittéförslaget,

enligt vilken sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken domstol eller

konsul som skall ombesörja den ytterligare utredningen, har under remissbehandlingen

föranlett invändningar från hovrätten för övre Norrland. Hovrätten

har menat att regeln innebär en helt otidsenlig syn på domstolen

och dessutom torde vara angripbar enligt konstitutionella grundsatser, såvitt

den avser domstol. Jag kan inte dela denna uppfattning. Förslaget anknyter

till gällande lag. Domstolen utövar här inte dömande funktion utan

fullgör en utredningsuppgift. Den föreslagna regeln medger att sjöförklaringen

kan förläggas till den ort som är lämpligast med hänsyn både till

ändamålet med den nya utredningen och till kostnader och olägenheter för

såväl myndigheter som fartyg och dess personal. Det skulle kunna förorsaka

fartyget stora kostnader om orten för den nya sjöförklaringen skulle

bestämmas efter huvudregeln, eftersom fartyget kan ha hunnit långt på väg

efter den första sjöförklaringen och det kan dröja länge innan fartyget åter

anlöper samma hamn. Skulle åter fartyget kunna väntas dit snart igen, kan

det likaså vara olägligt att enligt grunderna för huvudregeln hålla sjöförklaringen

i den hamn som fartyget först anlöper efter det att sjöfartsstyrelsen

förordnat om den nya sjöförklaringen. Regeln är i princip densamma

som den i 304 § andra stycket i förslaget, enligt vilken sjöfartsstyrelsen bestämmer

orten för sjöförklaring med anledning av att fartyg försvunnit eller

befälhavaren och hela besättningen omkommit. Av de övriga nordiska förslagen

saknar det danska förslaget forumregel för den nya sjöförklaringen.

Det finska förslaget hänvisar till huvudregeln, medan enligt det norska förslaget

den nya sjöförklaringen skall hållas på den ort »rekvirenten» bestämmer,

om inte sjpfartsdirektoratet förordnar annat.

312 §.

Paragrafen motsvarar 311 § andra stycket i kommitténs förslag och innehåller

bestämmelser om befrielse från eller anstånd med sjöförklaring när

annan utredning finns eller kan väntas.

F. n. innehåller 319 § andra stycket sjölagen beträffande sjöförhör utomlands

inför konsul bl. a., att sådant sjöförhör inte är erforderligt, om mot
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

svarande utredning verkställts av behörig utländsk myndighet. I departementsförslaget

upptas nu en liknande bestämmelse med generell räckvidd

i väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget. Liksom detta innehåller

paragrafen, att sjöfartsstyrelsen äger medge befrielse från sjöförklaringsplikt

enligt 301 §, om tillfredsställande utredning är tillgänglig i annan

ordning. Samma regel upptas i de övriga nordiska förslagen. Under de nordiska

departementsöverläggningarna har enighet vunnits om att regeln bör

kompletteras med bestämmelse att vederbörande sjöfartsmyndighet, hos oss

sjöfartsstyrelsen, kan medge anstånd med sjöförklaringen, om annan tillfredsställande

utredning kan väntas bli tillgänglig.

313 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om sjöförklaring för utländska

fartyg inför svensk myndighet.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen har under det nordiska samarbetet

eftersträvats så enhetliga sjöförklaringsregler som möjligt i Danmark,

Finland, Norge och Sverige för att dessa länder skall kunna bilda

ett gemensamt område där sjöförklaring hålls i huvudsakligen samma former

för nordiska fartyg. Denna tanke förutsätter att danska, finska och

norska fartyg äger avge sjöförklaring här i landet utan särskilda inskränkningar.

Bestämmelse härom tas upp i förevarande paragraf i överensstämmelse

med kommitténs förslag. Enligt första stycket första punkten skall

sålunda rätten ta upp sjöförklaring i fråga om fartyg hemmahörande i

Danmark, Finland eller Norge, när det begärs av befälhavaren eller redaren

eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Motsvarande regel

upptas i de finska och norska förslagen, medan det danska förslaget förutsätter

att denna fråga behandlas i retsplejeloven.

I ett remissyttrande har anmärkts, att kommittéförslaget i denna del

inte liksom i fråga om svenska fartyg innehåller föreskrift om rätt för lastägare

att påkalla sjöförklaring angående lastskada. Härtill vill jag anföra

att när det gäller skyldigheten att avge sjöförklaring eller rätten att påkalla

sådan förklaring flagglandets lag i första hand bör vara bestämmande.

Detta förutsätter också regeln i 305 § i förslaget om sjöförklaring för

svenskt fartyg i Danmark, Finland eller Norge. De danska och norska

förslagen innehåller som jag förut nämnt inte någon bestämmelse i 302 §

om rätt för lastägare att påkalla sjöförklaring. Med hänsyn härtill har inte

heller i förevarande paragraf upptagits någon föreskrift härom. Inte heller

det finska förslaget, som i likhet med det svenska medger rätt för lastägare

att påkalla fakultativ sjöförklaring, har någon föreskrift härom beträffande

främmande fartyg. Om en lastägare vill få sjöförklaring till stånd

för ett finskt eller svenskt fartyg i annat nordiskt land än fartygets hemland

är han alltså hänvisad till att hos befälhavaren eller redaren eller ve
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

derbörande lands sjöfartsstyrelse begära att framställning görs om sjöförklaring.

När det gäller annat utländskt fartyg än danskt, finskt eller norskt fartyg

innehåller 313 § i överensstämmelse med kommittéförslaget, att sjöförklaring

tas upp av rätten på begäran enligt vad som gäller för nyssnämnda

fartyg, om det är skäl därtill. Sådant skäl kan som kommittén anfört vara

att det utländska fartyget befraktas av svenska intressenter eller att svenskt

lastintresse i övrigt är engagerat eller också att det är fråga om någon

händelse som är av betydelse från sjöfartssäkerhetssynpunkt eller som

inträffat på svenskt sjöterritorium. Kommittén har också nämnt det fallet

att ett fartyg i realiteten kan vara att betrakta som svenskt, fastän det

formellt är utländskt, och därför kan böra behandlas i likhet med ett

svenskt fartyg. Förslaget innebär en viss begränsning i förhållande till vad

som nu gäller enligt särskilda bestämmelser om sjöförklaring och sjöförhör

beträffande främmande fartyg. Sådana bestämmelser finns nu i en

särskild lag den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk

domstol att uppta sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka,

som drabbat främmande fartyg. Där föreskrivs att, om befälhavare

på främmande fartyg anmäler sig vid svensk domstol, som är behörig att

uppta sjöförklaring, till avläggande av sådan förklaring, rätten är skyldig

att i den ordning sjölagen föreskriver uppta förklaringen. Kungl. Maj :t

äger vidare efter avtal med främmande stat och under förutsättning av

ömsesidighet förordna, att även sjöförhör skall verkställas av rätten beträffande

olycka som drabbat främmande fartyg. Sådant avtal har träffats

endast med Danmark och Norge.

Den tidigare nämnda anmärkningen, att lastägare inte äger påkalla sjöförklaring,

gäller även andra utländska fartyg än danska, finska och norska

fartyg. Jag anser att någon sådan föreskrift inte heller bör tas in beträffande

andra utländska fartyg.

De nu föreslagna bestämmelserna i första stycket av 313 § ersätter nyssnämnda

lag av år 1906, som bör upphävas.

Som jag tidigare berört är syftet med sjöförklaringen främst att tjäna

sjöfartssäkerheten. Detta ändamål kan självfallet bäst nås om sjöförklaringsreglerna

gäller för alla fartyg, oavsett nationalitet. Den norska kommittén

har föreslagit en regel av innehåll att, om norska intressen kan

antas vara berörda, sjöförklaring alltid skall hållas när det begärs av sjöfartsdirektoratet

eller skipsinspektören. En sådan regel saknas i de övriga

kommittéförslagen men har diskuterats under de nordiska departementsöverläggningarna.

Därvid har enighet nåtts om en liknande regel i de

finska och svenska förslagen. Dessa innehåller att, om utredning av händelse

som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från

sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn, sjöfartsstyrelsen

äger förordna att sjöförklaring skall avges. Bestämmelsen

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

är sålunda helt inriktad på sjöfartssäkerheten. Jag vill erinra om att den

nyligen antagna lagen om säkerheten på fartyg, om inte annat anges eller

följer av lagen, är tillämplig på alla fartyg, oavsett nationalitet, som nyttjas

till sjöfart i svenskt farvatten. Det norska förslagets motsvarande regel

går längre i riktning mot den norska kommitténs förslag. Det innehåller

att, om det inträffat en olyckshändelse i samband med fartygets drift

och norska intressen antas vara berörda, sjöfartsdirektoratet alltid kan

kräva att det hålls sjöförklaring när fartyget befinner sig i norsk hamn.

Skälen till en bestämmelse som den nu ifrågavarande är som jag redan

antytt att det kan vara av både principiell och praktisk betydelse att främmande

fartyg kan åläggas medverka till utredning i landet, när det är påkallat

från sjöfartssäkerhetens synpunkt. Sjöfartsstyrelsen bör då liksom

i fråga om svenska fartyg äga förordna om sjöförklaring angående händelse

som inträffat i samband med fartygets drift. Regelns tillämpningsområde

är inte begränsat till händelser inom svenskt sjöterritorium. Däremot

bör det som jag nämnt förutsättas, att fartyget befinner sig i svensk

hamn. Vid tillämpningen måste självfallet respekteras vad som följer av

överenskommelse med främmande makt och av mellanfolkliga hänsyn i

övrigt. Det torde vara lämpligt att sjöfartsstyrelsens praxis utvecklas i samråd

med utrikesdepartementet.

Sjöförklaring inför svensk myndighet beträffande främmande fartyg

handläggs enligt svenska regler. Därav följer att när sjöförklaring skall

hållas på begäran av annan än fartygets befälhavare eller redare någon av

dessa måste underrättas enligt 302 § andra stycket i förslaget för att kunna

göra anmälan om sjöförklaring enligt 306 § i förslaget. En erinran därom

bör tas in i förevarande paragraf till ledning för de utländska myndigheter

som vill utnyttja paragrafen.

314 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild undersökningskommission.

Den överensstämmer i huvudsak med 314 § i kommittéförslaget

med vissa tillägg.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag kommitténs

förslag att särskild undersökningskommission skall kunna förordnas av

Kungl. Maj :t när händelse som avses i 301 § har medfört stora förluster i liv

eller egendom eller utredningen av annan anledning kan väntas bli synnerligen

omfattande eller av invecklad beskaffenhet. Kommissionen skall bestå

av personer med erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Har

sådan kommission förordnats, är sjöförklaring inte erforderlig. Motsvarande

bestämmelse upptas i de övriga nordiska förslagen. De danska och nox-ska

förslagen innehåller vissa tillägg om sammansättningen och förfarandet.

Enligt det norska förslaget t. ex. äger reglerna om sjöförklaring motsva
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

rande tillämpning så långt de passar. Enligt min mening bör närmare bestämmelser

om kommissionen och dess utredningsarbete meddelas av Kungl.

Maj:t. Detta framgår också av nästföijande paragraf. Redan i förevarande

paragraf torde dock böra tas in vissa grundläggande regler. Eftersom kommissionens

undersökning kan träda i stället för sjöförklaring, finner jag

det angeläget att sakägarna, i den mån det kan ske, underrättas och bereds

tillfälle att närvara vid utredningen och på annat sätt bevaka sin

rätt, allt i överensstämmelse med vad som gäller vid sjöförklaring. En regel

av sådan innebörd har upptagits i förslaget. Kommissionens undersökning

avses vara offentlig i samma utsträckning som sjöförklaring. Vidare

bör kommissionen i likhet med särskild undersökningskommission

enligt luftfartslagen ha rätt att hos domstol utverka förhör med vittne eller

sakkunnig eller föreläggande att tillhandahålla skriftlig handling eller föremål

som bevis. Behörig domstol för sådant ärende bör vara sjöförklaringsdomstol

med frihet för kommissionen att vända sig till vilken som helst

av sjöförklaringsdomstolarna i landet. Förslaget innehåller bestämmelser

även härom.

315 §.

Paragrafen innehåller, att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

sjöfartsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen

av bestämmelserna om sjöförklaring och om utredning av särskild

undersökningskommission. Avsikten är att åtminstone sådana bestämmelser

som skall reglera utredningsmyndigheternas verksamhet utfärdas av

Kungl. Maj :t.

Besiktning

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller, främst i befälhavare- och haverikapitlen, bestämmelser

om besiktning. De behandlar haveribesiktningar, vilka så gott som

undantagslöst är obligatoriska, lastbesiktningar samt luck- och stuvningsbesiktningar.

Haveribesiktning avser fartyg eller last. Beträffande fartyg skall haveribesiktning

äga rum dels enligt 41 § när fartyget skadats, så att betydligare

reparation eller längre uppehåll föranleds därav, dels enligt 43 § när fartyget

i annat fall förolyckats eller bärgats ur sjönöd, dels enligt 196 och

204 §§ när gemensamt haveri inträffat och dels enligt 6 § när fråga uppstått

om fartyget efter inträffad skada bör anses iståndsättligt eller inte,

s. k. kondemnationsbesiktning. Beträffande last skall haveribesiktning äga

rum dels enligt 41 § när lasten under resa lidit betydligare skada genom

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii5 år 1966

sjöolycka, hårt väder e. d. eller anledning förekommer, att lasten är i sådant

tillstånd att särskild åtgärd fordras för dess bevarande, eller det är

nödvändigt att lossa den på grund av att fartyget skadats och dels enligt

200—202 och 208 §§ när gemensamt haveri inträffat.

När anledning förekommer att gods tagit skada under resa, bör befälhavaren

föranstalta om lastbesiktning, innan godset utlämnas till behörig mottagare.

Denne äger enligt särskild bestämmelse i 111 § i befraktningskapitlet

besiktiga godset före mottagandet.

Kan det uppstå fråga om att lastskada vållats genom felaktig stuvning,

garnering eller skalkning av lastluckorna eller genom annat sådant fel, bör

befälhavaren enligt 42 § tillkalla besiktningsmän för luck- och stuvningsbesiktning

redan när luckorna öppnas och godset undersöks.

För obligatorisk besiktning förordnas tre besiktningsmän av domstol,

som är behörig att uppta sjörättsmål. För annan besiktning äger part anlita

den eller dem som han har förtroende för. Det åligger rådhusrätten i

stad, där handels- och sjöfartsnämnd finns, att årligen infordra uppgift från

nämnden på skickliga besiktningsmän. Efter förslag av nämnden utser rådhusrätten

årligen lämpligt antal besiktningsmän, som skall gå parter tillhanda.

Förteckning över dem kungörs av rätten. Parterna behöver emellertid

inte anlita besiktningsmän från denna förteckning. Utom Sverige begärs

förordnande av besiktningsmän hos myndighet som är behörig därtill enligt

lag eller sed på besiktningsorten eller hos svensk konsul. Finns fartyget på

ort där enligt gällande sed offentlig myndighet inte förordnar besiktningsmän,

anlitas genom befälhavarens försorg sakkunniga män att utföra

besiktningsuppdraget.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén anför, att dess omarbetning av befälhavare- och haverikapitlen

inte kunnat undgå att beröra besiktningsreglerna. Förslaget går

till en början ut på att reglerna i ämnet sammanförs i 13 kap. De omfattar

där 316—320 §§. Den betydelsefulla regeln om förutsättningarna för att

fartyg skall anses ej iståndsättligt bibehålls dock i 6 §. I denna paragraf

och i 213 § i haverikapitlet hänvisas till de samlade besiktningsreglerna

i 13 kap. Kommittén anser det lämpligt att i detta sammanhang göra en

fullständig översyn av besiktningsreglerna, vilka kvarstår i huvudsak oförändrade

sedan sjölagens tillkomst.

Avgörande för utformningen av besiktningsinstitutet är enligt kommittén

i vilken mån besiktning bör vara obligatorisk. Kommittén betonar, att

det väsentliga syftet med de nu obligatoriska haveribesiktningarna är att

antingen möjliggöra kontroll över befälhavaren och ge redaren och andra

6f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

intressenter ledning för deras bedömning av vad som bör göras med anledning

av inträffade haverier eller skapa underlag för uppgörelse av gemensamt

haveri eller också att, efter svårare haveri, utröna fartygets iståndsättlighet.

Bland dessa besiktningar intar enligt kommittén kondemnation

sbesiktningen en särställning. Är fartyget ej iståndsättligt,

medför redan besiktningsmännens utlåtande därom vissa rättsverkningar.

Sålunda upphör därigenom fraktavtal att gälla och detsamma blir i regel fallet

med de ombordanställdas anställningsavtal. Kondemnationsförklaringen

har vidare betydelse för värderingen av fartygsskada vid gemensamt

haveri och för giltigheten av sjöpanträtt. Den utgör också en förutsättning

för att avföra fartyg ur fartygsregister Kommittén erinrar om att kondemnationsförklaring

enligt förarbetena till 1891 års sjölag, trots de nämnda

rättsverkningarna, inte är avsedd att innefatta mer än en legal presumtion.

Frågan om fartygs iståndsättlighet kan liksom andra frågor prövas

i rättegång och en avgiven kondemnationsförklaring kan därvid motbevisas.

Enligt kommittén saknas anledning att i denna del göra någon väsentlig

ändring i gällande ordning. Kondemnationsbesiktning skall således förbli

obligatorisk enligt kommittéförslaget.

Enligt kommittén torde erfarenheten av haveribesiktningar efter gemensamt

haveri ge vid handen, att sådana besiktningar inte sällan är obehövliga.

Ofta kan tillförlitlig utredning föreligga ändå, såsom genom att sakkunnig

enskild värdering eller undersökning har ägt rum. Tillfredsställande

vägledning för värdering av skada kan enligt kommittén också sökas

t. ex. i skadans försäkringsmässiga reglering, något som särskilt torde gälla

i fråga om lastskador. Kommittén anser, att besiktning i och för

dispaschering bör vara obligatorisk endast när tillförlitlig utredning

ej åvägabringas på annat sätt. Liksom varje haveridelägare kan begära

dispasch skall han enligt kommittéförslaget kunna föranstalta om besiktning

för sådant ändamål.

Kommittén framhåller, att övriga i sjölagen upptagna haveribesiktningar

sällan torde äga rum i föreskriven ordning. Besiktning med anledning av

fartygsskada anordnas vanligen genom försäkringsgivarens, klassificeringsanstaltens

eller fartygsinspektionens försorg. För lastbesiktning anlitas

visserligen ofta s. k. magistratsbesiktningsmän i viktiga fall, men detta

torde i allmänhet ske utan att besiktningsmännen förordnas att utföra förrättningen.

Det är också vanligt att antalet besiktningsmän avviker från

det föreskrivna, vilket möjliggörs just genom att myndighets förordnande

för besiktningsmännen inte begärs. Den ordning som sålunda utvecklats i

praktiken är enligt kommitténs mening i allt väsentligt ändamålsenlig. Vid

sidan av nyssnämnda obligatoriska besiktningar föreslår kommittén därför

endast fakultativ besiktning. Berättigade att föranstalta därom

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

blir enligl konimittéförslaget fartygets ägare och redare eller någon, som

i redarens ställe har befattning med fartyget, samt befälhavaren och dessutom

lastägare, som vill låta besiktiga lasten. Om den sistnämnde inte

tillförsäkras sådan rätt, skulle han enligt kommittén i viss mån ställas i ett

ogynnsamt rättsligt utgångsläge för den händelse parterna inte kan enas

om besiktning. Kommittén framhåller, att en föreskrift därom lämpligen

bör korrespondera mot bestämmelsen i 111 § sjölagen, att behörig mottagare

äger besiktiga godset före mottagandet. Lastägaren behöver enligt förslaget

inte anföra skäl för besiktningen. Det är tillräckligt att han finner

anledning att låta besiktiga godset.

Det är enligt kommittén uppenbart, att lastägarens rätt att låta besiktiga

godset lätt skulle kunna göras illusorisk, om det stod fartyget fritt att

undandra sig besiktningen genom att vägra besiktningsman tillträde. I

själva verket torde det enligt kommittén ibland inträffa, att lastägaren

trots gällande bestämmelser om luck- och stuvningsbesiktning fråntas möjligheten

att verkställa besiktning i ett tidigt skede genom att han vägras tillträde

till lasten innan den lossats, något som kan leda till att besiktningsändamålet

helt förfelas. Kommittén anser det lämpligt, att bestämmelsen

om lastägarens besiktningsrätt kompletteras med föreskrift att besiktningsman

inte får vägras erforderligt tillträde till

fartyg och last, såvida det inte skulle uppstå oskälig kostnad för fartyget

eller annan väsentlig olägenhet därav. Kommittén betonar, att bestämmelsen

enligt dess förslag blir tillämplig även i fråga om andra besiktningar än

lastägarens. Den kan således bli av betydelse t. ex. vid besiktning för

dispaschering, när utredningsintresset omfattas främst av annan haveridelägare

än redaren.

Under förarbetena till 1891 års sjölag framhölls, enligt vad kommittén

anför, att när part anordnade besiktning uteslutande i eget intresse för att

framdeles göra ett anspråk gällande eller för att värja sig mot ett sådant

lagstiftaren inte hade skäl att bestämma i vilken ordning en sådan förrättning

borde äga rum. Om däremot besiktningen skulle företas för att

motivera åtgärder som kunde inverka på tredje mans rätt eller för att

utgöra grundval för uppgörelser med andra än dem som kunde närvara

vid förrättningen, ansågs det angeläget, att lagstiftaren sökte bereda garantier

för besiktningens tillförlitlighet. Parts härav betingade skyldighet att

begära myndighets förordnande av besiktningsmän för haveribesiktning

bör enligt kommittén ges motsvarighet i fråga om den föreslagna kondemnationshesiktningen.

Kommittén anser detta böra gälla även på sådan utrikes

ort där offentlig myndighet inte förordnar besiktningsmän och befälhavaren

nu själv äger anlita sakkunniga för ändamålet. Kondemnationsbesiktning

skall sålunda enligt kommittéförslaget verkställas av offentligt

förordnade besiktningsmän. En motsvarande ordning är

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

enligt kommittén i och för sig motiverad beträffande besiktning i och för

dispaschering. Men eftersom kommittén samtidigt föreslår, att sådan besiktning

skall vara obligatorisk endast när tillfredsställande utredning ej

åvägabringas på annat sätt, har kommittén ansett att det inte skulle fylla

någon rimlig funktion att föreskriva en sådan ordning. Kommittéförslaget

går därför ut på att besiktning för detta ändamål skall kunna företas även

av annan besiktningsman än sådan som förordnats av myndighet. Också

vid fakultativ besiktning medger kommittéförslaget valfrihet i detta hänseende.

Dock skall inte flera än tre besiktningsmän kunna förordnas av

myndighet för sådant besiktningsuppdrag. Enligt kommittéförslaget kan

offentligt förordnade besiktningsmän ej anlitas för fakultativ besiktning

utom landet.

I fråga om vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän

anser kommittén, att inom landet sådana förordnanden även framdeles

bör meddelas av domstol. Kommittén menar dock att uppgiften inte äger

sådant samband med sjörättsliga förhållanden att den behöver förbehållas

domstol med behörighet att uppta sjörättsmål. Enligt kommittén är det

ändamålsenligt, att förordnande för besiktningsmän kan begäras vid varje

allmän underrätt. Kommittéförslaget innebär sålunda, att uppgiften anförtros

domstolen i besiktningsorten. Kommittén anser det vidare lämpligt

att utomlands utöver myndighet på besiktningsorten som kan vara behörig

för ändamålet endast konsul skall äga förordna besiktningsmän. Kommittéförslaget

innefattar därvidlag den nyheten att på ort, där svensk konsul inte

finns, förordnande av besiktningsmän skall kunna begäras hos dansk, finsk

eller norsk konsul.

För att tjäna som underlag för parts val av besiktningsmän och för myndighets

förordnande av sådana skall enligt kommittéförslaget för varje

fartygsinspektionsdistrikt av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas förteckning

över lämpliga besiktningsmän. Det är kommitténs mening

att förteckningen skall kunna utnyttjas i alla hamnar och på alla

skeppningsplatser av betydelse. Enligt kommitténs förslag skall den hållas

tillgänglig hos rätten i de orter sjöfartsstyrelsen bestämmer, lämpligen varje

ort där det kan förväntas vara behövligt. Det torde enligt kommittén vara

ändamålsenligt att sjöfartsstyrelsen innan förteckningen över besiktningsmän

upprättas samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch

sjöfartsnämnd liksom med andra som kan antas lämna uppgift på

lämpliga personer. Såvitt angår kondemnationsbesiktning föreslår kommittén,

att förteckningen inte bara skall utgöra vägledning vid utseende av

besiktningsmän. Inom landet skall till besiktningsmän för sådan besiktning

alltid förordnas personer, som är upptagna på denna. Kommittén fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr lk5 år 1966

håller, att tillämplig förteckning kommer att finnas för varje tänkbar besiktningsort

i riket och att den inskränkning i domstolens valfrihet som

förslaget medför är tillräckligt motiverad av de viktiga rättsverkningar

som tillkommer besiktningsmännens utlåtande. I övrigt skall enligt kommittéförslaget

till besiktningsmän kunna förordnas eller anlitas även andra

än sådana personer som är upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning.

Remissyttrandena

Dispaschören i Stockholm biträder i allt väsentligt kommitténs förslag.

Även sjöfartsstyrelsen anser besiktningsreglerna kunna utformas enligt

detta.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser att formuleringen av 6 § innefattar

påstående om självklarhet och dessutom är tung.

Stockholms rådhusrätt ställer sig kritisk till de av kommittén anförda skälen

för att behålla obligatorisk kondemnationsbesiktning. Innebörden

av motivuttalandet, att kondemnationsförklaring trots dess rättsverkningar

inte är avsedd att innefatta mer än en legal presumtion, anser

rådhusrätten kunna något diskuteras med utgångspunkt från nutida processrättslig

uppfattning. I allt fall anser rådhusrätten klart, att besiktningsmännens

utlåtande är ett bevismedel, och frågan vilka krav som skall ställas

på motbevisningen i det enskilda fallet kan enligt rådhusrätten bli föremål

för diskussion. Att kondemnationsförklaring betecknas som legal presumtion

behöver enligt rådhusrätten inte innebära mer än att höga krav

måste ställas på styrkan av motbevisningen. Det förhållandet att till kondemnationsförklaringen

knyts vissa rättsverkningar anser rådhusrätten inte

utgöra tillräckliga skäl för att behålla obligatorisk besiktning genom besiktningsmän

som förordnats av myndighet. Rådhusrätten anför vidare. Om i

en rättegång besiktningsmännens utlåtande konstateras vara oriktigt, har

deras utlåtande inte haft annan verkan än en av redare eller befälhavare vidtagen

ogrundad kondemnationsförklaring med åtföljande rättsverkningar.

Skulle åter i rättegången konstateras att besiktningsmännens utlåtande varit

riktigt, innebär inte heller detta annat än vad en av redare eller befälhavare

gjord behörig kondemnationsförklaring skulle ha inneburit. Om den nu

föreslagna kondemnationsbesiktningen skulle vara av större värde måste

detta ligga däri att genom en särskilt sakkunnig besiktning part skulle kunna

bli övertygad om riktigheten i besiktningsutlåtandet och därför rätta sig

efter det. Ett ekonomiskt värde ligger otvivelaktigt i en sådan ordning men

sådant resultat kan förvisso nås även med besiktning genom personer som

ej utsetts av myndighet. Men framför allt torde i förhållande till personer

som drabbas av att ett fartyg förklaras vara icke iståndsättligt en skade
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ståndsrättslig sanktion vid eventuell obefogad kondemnationsförklaring av

redare eller befälhavare vara tillfyllest för att motverka uppkomsten av sådana

förklaringar.

Beträffande förslaget att besiktning i och för dispascher

i n g skall ske endast om tillfredsställande utredning ej åvägabringas på

annat sätt ställer Stockholms rådhusrätt frågan, på vilket sätt det skall konstateras

om tillfredsställande utredning kommer till stånd utan besiktning.

Rådhusrätten antar, att det knappast kan ske på annat sätt än genom att

överenskommelse träffas mellan berörda parter eller att frågan avgörs av

dispaschör eller domstol och i båda fallen synes det rådhusrätten då vara

för sent att ordna med besiktning genom förordnade besiktningsmän.

Sjöassuradörernas förening fäster sig vid att besiktningsmännens åligganden

enligt 41 § sjölagen — att uppskatta skadan och värdet av fartyget

i skadat skick samt att avge yttrande angående åtgärder som bör vidtas för

skadans botande och beräkna nödig kostnad därför — inte bevarats i förslaget.

Föreningen anser att det inte förebragts tillräckliga skäl för att inskränka

besiktningsmännens nuvarande åligganden och befogenheter. Enligt

föreningen fungerar gällande bestämmelser fullt tillfredsställande i detta

avseende.

Förslaget att endast fakultativ besiktning skall förekomma

vid lastskada anser Sjöassuradörernas förening kunna ifrågasättas.

Även om viss garanti givits för att man inte skall kunna vägra besiktningsman

att företa undersökningar, förekommer fall då varken lastägare eller

lastassuradör äger kännedom om inträffad skada vid lossningen.

Även Sjörättsföreningen i Göteborg ställer sig tveksam till förslaget i denna

del. Speciellt betänkligt synes det sjörättsföreningen vara, att de föreslagna

besiktningsreglerna ej upptar motsvarighet till bestämmelserna om

obligatorisk lastbesiktning i 41 § andra stycket sjölagen. Sjörättsföreningen

förordar, att dessa bibehålls och i de nya reglerna placeras mellan 318 och

319 §§ i förslaget.

Stockholms rådhusrätt uppmärksammar, att assuradör inte nämns bland

dem som äger påkalla fakultativ besiktning och anför, att det inte torde finnas

skäl att assuradör skall vara förhindrad att företa besiktningar. Rådhusrätten

erinrar om att 111 § sjölagen endast talar om den som är behörig

att motta lasten.

Förslaget att besiktningsman inte får vägras erforderligt

tillträde till fartyg och last hälsar Sjöassuradörernas förening

med tillfredsställelse. Enligt föreningen har förhållandena hittills lämnat

mycket övrigt att önska i detta avseende. Föreningen sätter dock i fråga, om

en bestämmelse av detta slag kan bli effektiv utan straffsanktion. Likaväl

opaginerad Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts proposition nr l i5 år 1966

som vägran att förete dagbok in. in. i vissa fall kan vara straffbar, bör enligt

föreningens uppfattning vägran att lämna besiktningsman tillträde till fartyg

vara sanktionerad på något sätt. Det är vidare enligt föreningen tveksamt,

om förslaget innebär att besiktningsman får besiktiga fartyget även om

han äger tillträde till detsamma i och för lastbesiktning. En besiktning även

av fartyget är enligt föreningens erfarenhet ofta nödvändig.

Svenska maskinbefälsförbundei uppmärksammar, att besiktningsmannens

rätt till tillträde är betingad av att det inte föranleder oskälig kostnad för

fartyget eller annan väsentlig olägenhet. Förbundet anser det olyckligt om

en sådan inskränkning i besiktningsrätten blir lagfäst.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter också riktigheten av motiven för att

kondemnationsbesiktning skall verkställas av offentligt förordnade

besiktningsmän.

I fråga om vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän

har kommittéförslaget inte föranlett erinran.

Stockholms rederiförening säger sig inte ha någon erinran mot att det

åläggs sjöfartsstyrelsen att framdeles upprätta förteckning över

lämpliga besiktningsmän för varje fartygsinspektionsdistrikt.

I anslutning till motivuttalandet, att sjöf artsstyrelsen bör samråda med vederbörande

handelskammare eller handels- och sjöfartsnämnd, erinrar föreningen

om att handels- och sjöfartsnämnd enligt gällande bestämmelser

tillhandagår rådhusrätt med uppgift resp. förslag på besiktningsmän. Föreningen

förordar, att det i 316 § direkt skrivs in att samråd skall ske med

handelskammare samt handels- och sjöfartsnämnd i samband med att förteckning

upprättas. Motsvarande ståndpunkt intar handelskammaren i Göteborg.

Denna tillfogar, att större överskådlighet och lätthanterlighet skulle

vinnas om förteckningarna upprättas ortsvis, i varje fall för de större hamnarnas

del.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, med vilken Stockholms

handelskammare instämmer på denna punkt, tillstyrker att uppgiften läggs

på sjöfartsstyrelsen. För Stockholms del hävdar emellertid nämnden bestämt,

att den inte bör uteslutas från rätt att lägga fram förslag om skickliga

och lämpliga besiktningsmän. Enligt nämndens uppfattning bör nämndens

hittillsvarande funktion i detta sammanhang bevaras genom bestämmelse

i lag eller författning.

Skånes handelskammare anför, att den föreslagna bestämmelsen om sjöfartsstyrelsens

befattning med förteckningen över besiktningsmän kan

synas överflödig i betraktande av den skyldighet som i denna del redan

gäller för vissa rådhusrätter. Handelskammaren tillstyrker emellertid kommitténs

förslag bl. a. därför att det synes ägnat att säkra tillgången på

opaginerad Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

lämpliga besiktningsmän. Särskilt för mer speciella varuslag, i fråga om

vilka tillgången på besiktningsmän är förhållandevis ringa, är det värdefullt

att utan alltför stor omgång kunna få kännedom om vilka personer

inom ett större distrikt som kan vara lämpade för besiktningsuppdrag.

Med hänsyn till att besiktningsmän som nominerats enligt sjölagens regler

i mycket stor utsträckning anlitas som sakkunniga för besiktning av gods

även i andra fall än som avses i sjölagen och då handelskamrarna därvid

ofta rådfragas om lämpliga besiktningsmän synes det handelskammaren

önskvärt att det i 316 § föreskrivs, att förteckning över besiktningsmän

skall hållas tillgänglig även hos auktoriserad handelskammare, varvid förutsätts

att handelskamrarna automatiskt blir upptagna på utsändningslistan

för sådana förteckningar.

Departementschefen

Den redaktionella omarbetning som jag förordat i befälhavarekapitlet

berör även de där upptagna bestämmelserna om besiktning. Som jag nämnt

tidigare föreslår jag att sjölagens samtliga besiktningsregler förs samman

till ett gemensamt avsnitt i ett nytt 12 kap. Jag anser liksom kommittén

att det i samband med en sådan redaktionell omflyttning bör ske en viss

överarbetning även i sak. Kommitténs förslag har i denna del i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag

ansluter mig i huvudsak till kommitténs förslag. Jag föreslår att besiktningsreglerna

får inflyta i 12 kap. med samma paragrafnumrering som i

kommittéförslaget, dvs. som 316—320 §§.

I denna del har nordisk överensstämmelse inte uppnåtts. På dansk och

finsk sida står man i allt väsentligt kvar vid den hittillsvarande ordningen

och enligt den norska propositionen ersätts besiktningsreglerna med bestämmelser

om ett speciellt utredningsinstitut, s. k. sjprettsskjpnn.

Bland besiktningarna enligt sjölagen intar som kommittén framhållit

kondemnationsbesiktningen en särställning. Genom sådan besiktning

utröns fartygs iståndsättlighet efter inträffad skada. Anses fartyget

därvid inte vara iståndsättligt, innebär redan besiktningsmännens utlåtande

därom, kondemnationsförklaringen, en legal presumtion som medför

vissa rättsverkningar. Bl. a. upphör fraktavtal att gälla och likaså upphör

i regel befälhavarens och besättningens anställningsavtal. Vidare påverkas

giltigheten av sjöpanträtt. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att

kondemnationsbesiktning alltjämt bör vara obligatorisk. Huvudregeln om

när fartyg skall anses vara ej iståndsättligt bör som kommittén föreslagit

behållas i 6 §.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

Med hänsyn till utvecklingen av besiktningspraxis delar jag kommitténs

uppfattning att besiktning i och för dispaschering inte

längre bör vara obligatorisk. Däremot är det tveksamt om det är lämpligt att

besiktningsrätt skall förutsätta inte bara att det är fråga om skada av

någon betydenhet utan även att tillförlitlig utredning ej åvägabringas på

annat sätt. Som framhållits under remissbehandlingen kan den av kommittén

föreslagna ordningen medföra vissa tillämpningssvårigheter. Enligt

min mening bör haveridelägare tillerkännas rätt att själv utan vidare anordna

besiktning för dispaschering. Med haveridelägare torde i detta sammanhang

böra likställas envar annan som haveriet rör. Besiktningsrätt

tillerkänns därigenom samma personkrets som enligt 214 § första stycket

i förslaget skall tillhandagå dispaschör med upplysningar och handlingar.

Härunder ryms t. ex. en lastförsäkringsgivare som varken genom inträde

i försäkringshavarens rätt eller genom att utfärda haveriförbindelse förvärvat

ställning som haveridelägare. En besiktning i och för dispaschering

bör omfatta inte bara som enligt kommittéförslaget värdering av inträffad

skada utan även utredning om skadans orsak, i den mån detta är

behövligt och möjligt.

Till kommitténs förslag om fakultativ besiktning i andra fall

har ett par remissinstanser ställt sig tveksamma. De anser behov alltjämt

föreligga av att fartyget självmant föranstaltar om lastbesiktning. Det förekommer

nämligen fall då varken lastägare eller lastassuradör vid lossningen

äger kännedom om att skada inträffat. Enligt min mening kan det med

hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset och befälhavarens

skyldighet att ha noggrann vård om lasten och i övrigt iaktta lastägarens

rätt och bästa förutsättas, att den besiktningspraxis som utbildats inom

sjöfartsnäringen, delvis oberoende av gällande lastbesiktningsregler, skall

kunna bevaras och utvecklas inom ramen för den av kommittén föreslagna

ordningen. Självfallet är det ofta ett berättigat befraktarintresse att besiktning

äger rum t. ex. när särskild åtgärd fordras för lastens bevarande eller

när lossning är nödvändig på grund av inträffad fartygsskada. I sådana

fall får emellertid av bestämmelserna i 101 § sjölagen och 65 § i förslaget

anses följa skyldighet för bortfraktare och befälhavare att bevaka detta

intresse genom att anordna besiktning. Jag finner därför inte anledning

frångå kommitténs förslag i denna del.

När det gäller rätten att påkalla fakultativ besiktning har i ett remissyttrande

anförts, att sådan rätt bör tillkomma även assuradör. Det intresse

fartygets försäkringsgivare kan ha i sådant hänseende bör enligt min mening

kunna tillgodoses inom ramen för hans rättsförhållande med redaren.

Lastförsäkringsgivarens ställning är en annan, låt vara att hans utredningsintresse

på motsvarande sätt kan i viss mån tillgodoses genom

lastägarens försorg. 1 överensstämmelse med den lösning jag förordat i

fråga om rätt att begära fakultativ sjöförklaring enligt 302 § i förslaget

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

föreslår jag, att lastförsäkringsgivare även i nu förevarande hänseende

likställs med lastägare.

Som kommittén framhållit skulle rätten att föranstalta om fakultativ

besiktning bli av tvivelaktigt värde om inte nödvändig medverkan från

fartygets sida kan erhållas. Jag förordar därför i överensstämmelse med

kommittéförslaget en bestämmelse, enligt vilken besiktningsman

inte får vägras tillträde till fartyg och last för att utföra besiktningen.

Det får i varje särskilt fall beaktas hur långtgående undersökning

besiktningsändamålet kräver. En lastbesiktning kan ofta behöva utsträckas

till att omfatta undersökning rörande fartygets tillstånd för att skadans orsak

skall kunna utrönas och en besiktning av fartygsskada kan ibland

behöva förenas med viss undersökning av lasten. För att förebygga missbruk

av besiktningsinstitutet torde det vara lämpligt att i överensstämmelse

med kommittéförslaget som villkor för besiktningsmans tillträde uppställa,

att det genom tillträdet inte vållas oskälig kostnad för fartyget eller annan

väsentlig olägenhet. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande förena

skyldigheten att bereda besiktningsman tillträde med straffsanktion torde

inte vara behövligt.

I likhet med kommittén anser jag, att kondemnationsbesiktning bör utföras

av offentligt förordnade besiktningsmän och att

det i fråga om andra besiktningar bör föreligga valfrihet mellan sådana besiktningsmän

och andra. Jag finner däremot inte anledning att som kommittén

föreslagit begränsa antalet besiktningsmän som förordnas av myndighet

att utföra fakultativ besiktning till tre. Enligt min mening bör dessutom

offentligt förordnade besiktningsmän kunna anlitas även utom landet.

Jag förordar därför med avvikelse från kommittéförslaget, att någon skillnad

inte görs mellan obligatorisk och fakultativ besiktning härvidlag.

I frågan vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän

delar jag kommitténs uppfattning, att även domstol som ej är behörig att uppta

sjörättsmål bör kunna meddela sådant förordnande. Jag biträder likaså

kommitténs förslag att utom landet behörig lokal myndighet eller svensk

konsul skall kunna anlitas för detta ändamål eller, där svensk konsul inte

finns, dansk, finsk eller norsk konsul. Liksom i fråga om sjöförklaring

utomlands torde inte några praktiska svårigheter behöva hindra ett sådant

samarbete med Danmark, Finland och Norge. Under de nordiska departementsöverläggningarna

har från dessa länders sida bekräftats att man

är beredd att medverka till ett sådant konsulärt bistånd.

Kommitténs förslag att sjöf artsstyr elsen årligen för varje fartygsinspektionsdistrikt

skall upprätta förteckning över lämpliga besiktningsmän

har mottagits positivt under remissbehandlingen. Även jag

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

biträder detta förslag. Som kommittén, föreslagit bör förteckningen hållas

tillgänglig hos de underrätter sjöfartsstyrelsen bestämmer. Det kan också

vara lämpligt att som förordats i ett remissyttrande förteckningen tillhandahålls

hos auktoriserade handelskamrar. Detta torde komma att ske utan

föreskrift i lagen.

Enligt vad kommittén anfört i sina motiv är det ändamålsenligt att sjöfartsstyrelsen

samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch

sjöfartsnämnd när förteckning över besiktningsmän skall upprättas.

Under remissbehandlingen har framkommit förslag om att en sådan ordning

skall föreskrivas i lagen. Vidare har önskemål uttalats om att handelsoch

sjöfartsnämnds hittillsvarande funktion att tillhandagå med förslag till

besiktningsmän bevaras genom lagbestämmelse. Enligt min mening torde det

utan särskilda föreskrifter härom kunna förutsättas, att sjöfartsstyrelsen

kommer att inhämta upplysningar såväl från handelskammare och handelsoch

sjöfartsnämnd som från andra håll, där önskvärda uppgifter kan stå att

få.

Jag vill också ansluta mig till den av kommittén föreslagna ordningen att

för kondemnationsbesiktning inom riket skall anlitas sådana besiktningsmän

som finns upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning men att för annat

besiktningsuppdrag kan anlitas även andra personer.

De särskilda bestämmelserna

(1 KAP.)

6 §•

Paragrafen överensstämmer så när som på vissa obetydliga redaktionella

jämkningar med 6 § i kommitténs förslag. Den innehåller regler om fartygs

kondemnation, dvs. om när fartyg som lidit skada skall anses inte vara

iståndsättligt. Så är enligt paragrafen fallet inte bara när iståndsättning är

omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget

inte kan föras dit utan också när fartyget inte är värt att iståndsättas.

Samma regel upptas f. n. i 6 § sjölagen. Denna innehåller dessutom bestämmelser

om kondemnationsbesiktning. Som jag anfört i den allmänna

motiveringen förordar jag att samtliga bestämmelser om besiktning förs

samman i 12 kap. Besiktningsreglerna i nuvarande G § ersätts därför med

en hänvisning till besiktningsreglerna i 12 kap.

(12 KAP.)

316 §.

Denna paragraf överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller

föreskrift om att det för varje fartygsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning

över personer som är skickade att utföra uppdrag att besiktiga

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

fartyg eller last. Förteckningen upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen och

hålls tillgänglig hos rätten i de orter styrelsen föreskriver.

317 §.

Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med kommittéförslaget

bestämmelser om kondemnationsbesiktning. De har sin motsvarighet närmast

i 6 § sjölagen. Besiktningen skall liksom f. n. utföras av besiktningsmän

som på begäran förordnats av myndighet. Sådan myndighet är enligt

förslaget inom landet rätten i den ort där besiktningen skall äga rum. Begäran

kan enligt uttrycklig föreskrift i förslaget framställas av fartygets

ägare, redare eller befälhavare. Besiktningsmännen skall tas från den krets

som finns i förteckning enligt 316 §. Deras antal skall enligt förslaget vara

minst tre. Utomlands förordnas besiktningsmännen av myndighet som är

behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten eller också av svensk konsul

eller där sådan inte finns av dansk, finsk eller norsk konsul.

Vid kondemnationsbesiktning inom landet gäller f. n. att besiktningsmännen

skall avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling eller

det hemortsbevis enligt 4 § sjölagen som fartyget kan vara försett med.

Kommittén har upplyst att den grundläggande bestämmelsen i 4 § sjölagen,

enligt vilken fartygs ägare har att bestämma fartygets hemort och göra anmälan

därom till myndighet, inte tillämpas i praktiken. Visserligen kommer

bestämmelsen att behandlas av kommittén i ett senare sammanhang men

kommittén anser, att det redan står klart att besiktningsmännens skyldighet

i fråga om hemortsbevis kan upphävas som överflödig. Jag biträder detta

förslag.

I enlighet härmed åligger det besiktningsmännen enligt andra stycket att

vid besiktning inom landet avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling.

Vidare meddelas vissa föreskrifter om skyldighet för besiktningsmännen

att insända besiktningshandlingarna till sjöfartsstyrelsen. Utom

riket skall dess uppgifter fullgöras av konsul.

318 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om besiktning av skada i gemensamt

haveri för dispaschering. Som jag anfört i den allmänna motiveringen

skall sådan besiktning enligt departementsförslaget inte vara obligatorisk,

utan var och en som haveriet rör skall äga låta besiktningsmän utreda

och värdera inträffad skada för dispaschering. Besiktningsmännen

utses av den som vill anordna besiktningen eller förordnas på hans ansökan

av myndighet som anges i 317 §. Besiktningsmännens antal behöver

inte söm enligt 317 § vara minst tre. Inte heller är rätten bunden till förteckning

enligt 316 §. Paragrafen omfattar också besiktning av skada i

enskilt haveri, när utredning om skadan fordras för att bestämma bidragsvärde

för fartyg eller gods.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

319 §.

Denna paragraf innehåller i nära anslutning till kommittéförslaget bestämmelser

om andra besiktningar än sådana som regleras i 317 och 318 §§.

Den avser fakultativa besiktningar. Berättigad att anordna besiktning enligt

denna paragraf är i första hand fartygets ägare, redare eller den som i

redarens ställe har befattning med fartyget eller också befälhavaren. Även

lastägare eller lastförsäkringsgivare äger anordna besiktning av lasten. Besiktningsmän

är antingen sådana som på begäran förordnats av rätten eller

sådana som vederbörande själv utser. Inte heller här är rätten bunden av

förteckning enligt 316 §. Till skillnad från kommittéförslaget begränsar inte

paragrafen de av rätten förordnade besiktningsmännens antal till tre.

320 §.

I denna paragraf föreskrivs i väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget

att besiktningsman inte får vägras tillträde till fartyget och lasten

för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda oskälig

kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet.

Ansvarsbestämmelser

Översikt av gällande rätt

Sjölagens ansvarsbestämmelser är f.n. upptagna i 12 kap. År 1964

genomfördes vissa ändringar, som huvudsakligen innebar en anpassning

till brottsbalken. I övrigt är bestämmelserna väsentligen oförändrade

sedan sjölagens tillkomst år 1891. De avser ett flertal brott och förseelser,

som i regel anknyter till de skyldigheter sjölagen ålägger i första hand

befälhavaren men även redaren och andra. De omfattar 286—288 och

290—296 §§ samt 310 §. Till en början bestraffas i 286—288 §§ vissa försummelser

från befälhavarens sida i fråga om dagböcker och andra

handlingar samt rapportskyldigheten och anmälan till sjöförklaring. Beträffande

dagboksföringen gäller straffansvar även för annan. I 290 § bestraffas

befälhavarens oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

och annan vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka. Följande

paragraf behandlar de fall då befälhavaren avviker ur tjänsten och lämnar

fartyget eller han lämnar fartyget när det är i fara. I 292 § föreskrivs

ansvar för brister i fartygets behöriga skick under olika förhållanden. Här

kan även redare eller annan bli medansvarig. Enligt 293 § straffas befälhavaren

för vållande till sjöolycka och enligt 294 § straffas han för underlåtenhet

att vidta föreskrivna åtgärder efter sammanstötning och i andra

liknande nödsituationer. I 295 § föreskrivs straff för befälhavare som på

fartyget vägrar ta med befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterläm
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

nade effekter. Därefter följer en allmän bestämmelse i 296 §, enligt vilken

befälhavaren kan dömas förlustig rättigheten att föra fartyg för viss tid

eller för alltid, när omständigheterna vid vissa brott är synnerligen försvårande.

I 310 § slutligen likställs med befälhavare den som är satt i

befälhavarens ställe. De straff sjölagen innehåller varierar mellan penningböter

högst etthundra kronor och fängelse i högst två år.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén har tagit upp förslag till ändringar i ansvarsbestämmelserna^

i både 1963 års och 1965 års betänkanden. Ändringsförslagen i förstnämnda

betänkande sammanhänger bl.a. med där föreslagna ändringar beträffande

sjöförklaring och avser dessutom en anpassning av ansvarsreglerna

till brottsbalken. 1 sistnämna hänseende har som jag redan berört ny

lagstiftning genomförts år 1964 och trätt i kraft den 1 januari 1965. De

föreslagna ändringarna i 1965 års betänkande sammanhänger främst med

den föreslagna revisionen av befälhavarekapitlet. Även vissa frågor av

allmänstraffrättslig natur berörs. Kommittén tillstyrker bl.a., att Sverige

ansluter sig till en i Bryssel år 1952 antagen internationell konvention angående

förenhetligande av vissa regler om straffrättslig domsrätt i fall

av sammanstötning eller andra händelser vid navigering. I fråga om de

särskilda brotten ansluter förslaget väsentligen till nuvarande bestämmelser.

Vissa förenklingar och nyheter föreslås dock. Bland de förra kan

särskilt nämnas, att bestämmelserna i 290 § sjölagen om straff för befälhavares

oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan,

vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka, eller för grov försummelse

av deras rätt och bästa utgår. De viktigaste nyheterna i övrigt

avser ansvar för vållande till sjöolycka och onykterhet till sjöss. Kommittén

behåller ansvarsbestämmelserna i 12 kap. och tar där upp dem

i 286—297 §§.

När det gäller ansvar för vållande till sjöolycka innehåller sjölagen

en allmän regel i 293 §. Därutöver straffas befälhavare enligt 292 §

1 mom. om han utan att nödtvång föranlett därtill gått till sjöss med fartyg

som haft sådana brister till skrov, maskin eller utrustning eller i fråga om

bemanning, last eller barlast att han bort inse att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för de ombordvarande. Enligt den allmänna regeln

293 § sjölagen dömes befälhavaren, om han genom vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 § 1 mom. är vållande

till sjöolycka. Kommittén erinrar om att riksdagen i skrivelse den 29

april 1950 till Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande införande av

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 183

en straffbestämmelse för befälhavare som visat oförstånd eller försumlighet

i tjänsten eller gjort sig skyldig till vårdslös navigering. Det sistnämnda

avsåg främst fall av nautisk vårdslöshet, oavsett om sjöolycka inträffat

eller inte. Kommittén erinrar vidare om att bestämmelser i ämnet tillkommit

genom 1962 års sjötrafikförordning, enligt vilken bristande omsorg

och varsamhet vid förande, förankring eller förtöjning av fartyg

kan bestraffas med dagsböter, om oaktsamheten ej är ringa. Kommittén

ansluter sig till uppfattningen, att straff enligt sjölagen bör inträda även

för vårdslöshet eller försummelse som inte leder till sjöolycka. Sjölagens

bestämmelse bör dock enligt kommittén tillämpas inte bara i fråga om

förande, förankring och förtöjning av fartyg utan omfatta varje åtgärd

eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed och är ägnad att

leda till sjöolycka. Den skall sålunda vara mera vidsträckt än sjötrafikförordningens

motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen bör också kunna

tillämpas på annan än befälhavare. För handelsflottans del gäller det t.ex.

tjänstgörande lots, maskinchef, styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare

och utkiksman. I överensstämmelse därmed innebär kommittéförslaget

att straff skall kunna ådömas var och en som på fartyg fullgör

tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid försummar

vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande

av sjöolycka. Enligt denna bestämmelse skall t.ex. kunna bestraffas befälhavare,

som i strid med 29 § i kommittéförslaget går till sjöss under

sådant väder eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och

ombordvarande äventyras. Befälhavaren skall i sådant fall inte vara fri

från ansvar därför att fartyget i och för sig är i bästa skick och han manövrerar

det väl. Under bestämmelsen hör också enligt kommittén det

fallet att fartyg går till sjöss under kommando av befäl, som visserligen

är behörigt men t. ex. på grund av trötthet inte är i tjänstedugligt skick.

Detsamma gäller när befälhavare går till sjöss med fartyg som till den

grad brister i behörigt skick att resan blir farlig för fartygets och de ombordvarandes

säkerhet.

I fråga om uttrycket »god sjömanssed» erinrar kommittén om att gällande

291 § straffbelägger att befälhavare lämnar sitt fartyg när det är i

fara utan att iaktta bl. a. vad som »åligger honom såsom god sjöman».

Kommittén menar, att det inte skall erbjuda några större svårigheter att

i det enskilda fallet slå fast om åliggande enligt god sjömanssed försummats.

Kommittén understryker, att inte varje fel som kan begås till

sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver innefatta försummelse avvad

god sjömanssed kräver. I detta rekvisit ligger enligt kommittén ett

aktsamhetskrav som medger visst utrymme för ursäktliga felbedömningar.

Frågan om den närmare innebörden överlämnas av kommittén åt rättstillämpningen.

Kravet att försummelsen skall ha ägt rum under fullgörande

av »tjänst» av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss har

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

enligt kommittén i likhet med det stora flertalet av sjölagens bestämmelser

formulerats med tanke främst på handelssjöfarten. Bestämmelsen är

emellertid avsedd att tillämpas på all slags sjöfart. Även den som för en

nöjesfarkost eller biträder vid dess förande får anses fullgöra tjänst på

fartyg och skall kunna bestraffas enligt bestämmelsen.

Den föreslagna bestämmelsen kommer enligt kommittén att på det hela

taget täcka inte bara förseelser som avses i 17 § sjötrafikförordningen utan

även brott som avses i 79 § första stycket sjömanslagen, dvs. vållande till

sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten. Kommittén

har dock ansett sig böra avstå från att lägga fram förslag rörande sistnämnda

bestämmelse med hänsyn till pågående översyn av sjömanslagen.

Denna bestämmelse torde enligt kommittén bli överflödig.

Kommittén har vidare övervägt om bestämmelse bör upptas om straff

för redare som påverkar fartygets framförande eller handhavande när

fartyget är till sjöss, så att säkerheten för de ombordvarande äventyras.

Kommittén menar dock att med dess ståndpunkt i fråga om de allmänna

medverkansreglernas tillämplighet sådana förfaranden kan beivras som

anstiftan eller medhjälp till brott mot bestämmelsen om försummelse

av god sjömanssed.

Kommittéförslaget upptar som nyhet en regel om ansvar för onykterhet

till sjöss. Frågan har övervägts tidigare. Med anledning av motion

till 1924 års riksdag övervägdes år 1925 ett på grund av motionen

utarbetat förslag till en allmän bestämmelse om bötesstraff för den som

var berusad under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet

till liv eller hälsa berodde. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. Till

1928 års riksdag avlämnades proposition med förslag till en liknande straffbestämmelse

men frågan förföll, sedan riksdagens kamrar stannat i olika

beslut. Kommittén nämner vidare, att 1949 års trafiknykterhetsutredning

i sitt betänkande år 1953 (SOU 1953: 20) tog upp förslag till en bestämmelse

i trafikbrottslagen av innebörd att den som vid förande av maskindrivet

fartyg varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel

att han företett tecken därpå eller haft en alkoholkoncentration i blodet

av 1,5 promille eller däröver skulle straffas såsom för rattfylleri. Förslaget

rönte ett tämligen ogynnsamt mottagande under remissbehandlingen.

Det kritiserades från både principiella och praktiska utgångspunkter. Bl. a.

invändes, att förhållandena till lands och till sjöss var alltför olika för att

samma behandling skulle vara motiverad. En promilleregel skulle inte

heller vara möjlig att tillämpa. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning.

Kommittén erinrar vidare om att sjötrafikförordningens bestämmelse om

vårdslöshet i trafik till sjöss enligt förarbetena avsetts vara tillämplig i

mera uppenbara fall av onykterhet.

Enligt kommittén medger inte gällande rätt lagföring av den som varit

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

onykter till sjöss på annat sätt än med åberopande av sjötrafikförordningens

nämnda ansvarsbestämmelse eller sjölagens och sjömanslagens

bestämmelser om ansvar för den som vållar sjöolycka genom vårdslöshet

eller försummelse i tjänsten. Enighet har rått inom kommittén om att sådan

onykterhet till sjöss som är äventyrlig för säkerheten där måste kunna

beivras och att sjölagen bör innehålla särskild bestämmelse om ansvar

för sådana fall.

I fråga om den straffbara gärningen är det enligt kommittén till en

början tydligt, att en regel av innebörd att viss alkoholkoncentration i

gärningsmannens blod skall konstituera straffbarhet inte är generellt

genomförbar för sjöfartens vidkommande på grund av de särpräglade

förhållandena på sjön. Enligt kommittén skulle svårigheter vara förenade

redan med att välja lämplig promillegräns, eftersom starkt skiftande trafikförhållanden

samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen

ställer olika starka krav i nykterhetshänseende. Från praktisk utgångspunkt

sätter kommittén i fråga, om ändamålsenlig blodprovstagning skulle

kunna äga rum annat än i undantagsfall. Och rent principiellt måste det

enligt kommittén beaktas, att handelsflottans och i viss mån även fiskeflottans

personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor ombord och

tillbringar det mesta av sin fritid där. En promilleregel, som alltid måste

leda till en onyanserad straffrättsskipning, kan på grund av dessa förhållanden

inte godtas enligt kommittén. Kommittén knyter i stället straffbarheten

till onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte kan

fullgöra sina åligganden på betryggande sätt, förutsatt att det är fråga om

åligganden som är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt.

Kommittén föreslår sålunda en bestämmelse av innebörd, att till straff

skall dömas var och en, som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga

drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan

fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Straffet föreslås bli dagsböter

eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen är avsedd att vara tilllämplig

på all sjöfart.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdagsskrivelsen

år 1950 övervägt, om i sjölagen bör upptas en allmän bestämmelse

om straff för befälhavare, som visar oförstånd eller försu rolighet

i tjänsten. Kommittén har dock funnit att något påtagligt

behov av en sådan bestämmelse inte torde föreligga. Det måste dessutom

enligt kommittén beaktas, att de skyldigheter som åvilar en fartygsbefälhavare,

t. ex. på ett handelsfartyg, kan vara av så mångskiftande art och

måste lämna så stort utrymme åt hans personliga bedömningar att en

straffbestämmelse av sådant slag måste bli av tvivelaktigt värde från praktisk

synpunkt. Kommittén menar, att de föreslagna bestämmelserna om

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr Hö år 1966

ansvar för försummelse av vad god sjömanssed bjuder till förekommande

av sjöolycka och för onykterhet till sjöss bör vara tillräckliga i detta hänseende.

Kommittén berör också de speciella straffrättsliga problem som är förknippade

med det inom handelssjöfarten förekommande bruket av s. k.

rena konossement. Ett konossement sägs vara rent när det inte

innehåller någon bortfraktarens anmärkning mot det mottagna eller inlastade

godsets mängd, tillstånd eller förpackning. I motsatt fall har det

ett förhållandevis lågt omsättningsvärde och godkänns bl. a. i regel inte

vid remburs enligt Internationella Handelskammarens rembursvillkor.

Kommittén anför, att redaren kan bli ställd inför krav från avlastarens

sida att utfärda rent konossement, även om godset inte är anmärkningsfritt,

och att ett sådant krav kan vara svårt att motstå under hårda konkurrensförhållanden.

Det är vanligt att avlastaren i sådant fall genom

s. k. indemnitetsförklaring skriftligen förbinder sig att hålla redaren skadeslös

för vad han i egenskap av bortfraktare kan bli tvungen att utge

till mottagaren på grund av oriktig eller ofullständig konossementsuppgift

rörande godset. Sådant förfarande kan enligt kommittén innefatta

straffbar gärning, t. ex. osant intygande och anstiftan därav eller, i ytterlighetsfall,

bedrägeribrott. Kommittén menar emellertid, att frågan är av

den art att den bör lösas på det internationella planet. En lösning nås

lämpligast genom att en ordning tillskapas som inte inbjuder till kommersiella

metoder av ifrågavarande slag. I väntan på att en sådan ordning kan

uppnås internationellt, genom mellanstatlig överenskommelse eller på

annat sätt, bör fragan enligt kommittén överlämnas åt rättstillämpningen.

Som jag redan nämnt utgår enligt kommitténs förslag nuvarande bestämmelser

i 290 § sjölagen om straff för befälhavares oredlighet

mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt och

bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka, och för grov försummelse

av deras rätt och bästa. Kommittén ansluter sig till den

uppfattning jag uttalade i samband med 1964 års revision av ansvarsbestämmelserna,

att det vid sidan av brottsbalken knappast torde finnas utrymme

för tillämpning av bestämmelsen om ansvar för oredlighet. Kommittén

erinrar också om att bestämmelsen i samband med remissbehandlingen

av 1963 års betänkande kritiserades som ålderdomlig och otvdlig.

Den torde enligt kommittén kunna upphävas utan att det därmed

skapas någon beaktansvärd lucka i det straffrättsliga sanktionssystemet.

Bestämmelsen om ansvar för grov försummelse i förevarande hänseende

svarar enligt kommittén knappast mot något verkligt behov numera. Kommittén

menar, att de sanktioner som anställningsförhållandet möjliggör

kan förutsättas vara helt tillräckliga. Befälhavaren kan sålunda enligt 3 §

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

sjömanslagen när som helst skiljas från sin befattning. Han är därvid

inte berättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten, ifall anledningen

är oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i

tjänsten.

Kommittén tar också upp en del frågor av allmänstraffrättslig natur. Enligt

kommittén skulle det sålunda vara i och för sig tillfredsställande om

lagtexten besvarade frågan om kraven beträffande de subjektiva

rekvisiten. Så har skett i brottsbalken. Inom specialstraffrätten finns

däremot en mångfald författningar som inte löser detta problem utan

överlämnar frågan åt rättstillämpningen. Kommittén erinrar om att föredragande

departementschefen betonade detta i samband med brottsbalkens

tillkomst och att ur brottsbalksförslaget utgick en bestämmelse om

tillämpning inom specialstraffrätten av balkens reglering av denna fråga.

Det skedde efter anmärkning av lagrådet, som bl. a. påpekade att specialstraffrätten

var föremål för särskild utredning. Kommittén gör nu i

stället vid varje bestämmelse uttalande i motiven om det subjektiva rekvisitet.

Kommittén erinrar vidare i 1965 års betänkande om att den i 1963 års

betänkande föreslog en generell bestämmelse om att straff inte skulle ådömas

för gärning som skett av ringa o a k t s a in h e t. Remissbehandlingen

av detta förslag visade emellertid enligt kommittén, att en sådan

bestämmelse snarare skapar missförstånd och ovisshet rörande tolkningen

av de enskilda straff buden än främjar en ändamålsenlig tillämpning av

dem. Kommittén anser, att det åsyftade resultatet hellre vinns utan en uttrycklig

bestämmelse av detta slag och har därför inte tagit upp någon sådan

bestämmelse i 1965 års betänkande.

Kommittén tar vidare upp frågan om tillämpningen inom sjölagens ram

av de allmänna medverkansreglerna. Kommittén erinrar om

ett uttalande av 1958 års lagråd under förarbetena till brottsbalken, att

man torde ha kommit fram till den ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna

är generellt tillämpliga utanför strafflagens (resp. brottsbalkens)

område utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseelser.

Vid 1964 års revision av vissa delar av sjölagen bibehölls sjölagens medverkansregler

i 292 § angående bristfälligt fartyg i väntan på den pågående

översynen av specialstraffrätten. Kommittén framhåller i 1965 års betänkande,

att dess förslag nu innefattar en avsevärd omarbetning av 292 §,

varvid några medverkansregler inte behållits. Kommittén utgår från att

rättstillämpningen skall omfatta den ståndpunkt som det nämnda lagrådsuttalandet

ger uttryck åt.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

Remissyttrandena

Angående förslaget i allmänhet framhåller hovrätten för Västra Sverige

att 1965 års förslag innebär en påtaglig förenkling av gällande bestämmelser

i åtskilliga hänseenden och utgör ett framsteg jämfört med

gällande rätt, väl värt att läggas till grund för lagstiftning. Föreningen

Sveriges häradshövdingar liksom också Sveriges fartygsbefålsförening säger

sig inte ha funnit anledning till invändning mot förslaget.

Kommitténs förlag att ansvar för vållande till sjöolycka skall

kunna inträda redan vid förfarande som innebär fara för sådan händelse

har inte mött erinran under remissbehandlingen. Hovrätten för Västra Sverige

anser detta innefatta en klar förbättring och påpekar att bättre överensstämmelse

därigenom åstadkommes med exempelvis reglerna i trafikbrottslagen

och sjötrafikförordningen. Positiva uttalanden gör även sjöfartsstyrelsen,

fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt,

rikspolisstyrelsen, polischeferna i Stockholm och Luleå, Föreningen Sveriges

polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,

Svenska seglarförbundet och Svenska kryssarklubben.

Hovrätten för Västra Sverige beklagar emellertid, att den oklarhet man

emellanåt möter i praxis beträffande innebörden av sjöolycka inte undanröjs

i vare sig lagförslaget eller motiven. Sveriges advokatsamfund anför,

att kommittén tycks tolka ordet »sjöolycka» i 293 § såsom synonymt med

»olycka till sjöss» men att denna uppfattning inte överensstämmer med

allmänt språkbruk. Uttrycket »sjöolycka» förbehålls sådana händelser av

allvarligare slag. Advokatsamfundet anser det angeläget att man i strafflagstiftning

avstår från att begagna sådana uttryck som tilläggs en annan

betydelse än den som följer av allmänt språkbruk.

Förslaget att knyta straffbarheten till försummelse av god sjömanssed

har väckt ringa uppmärksamhet. Sjöfartsstyrelsen finner rekvisitet täcka

de flesta situationer som torde avses med bestämmelsen. Emellertid kan

man enligt styrelsen i vissa fall inte tala om alt en handling ej är förenlig

med god sjömanssed utan snarare om att den strider mot sunt förnuft

eller t. ex. en nyligen meddelad föreskrift. Styrelsen menar, att när nöjesbåtar

brukas vårdslöst man inte alltid torde anse att de brukas på sätt

som strider mot god sjömanssed. Styrelsen tillfogar, att ordet »sjömansbruk»

i sjövägsreglerna (regel 29) tydligen används som ett uttryck av

viss begränsad betydelse.

Stockholms rådhusrätt finner rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart.

Rådhusrätten anser kommitténs uttalande, att uttrycket god sjömanssed

medger visst utrymme för ursäktliga felbedömningar, vara oklart. Rådhusrätten

frågar sig om ursäktlig felbedömning över huvud kan avse

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 189

handlande av culpös art. Innebörden framgår enligt rådhusrätten inte

bättre av andra exempel som kommittén anfört.

I yttranden till generaltullstyrelsen ger cheferna för Norra, Södra och

Västra kustdistrikten var för sig uttryck åt uppfattningen att fall av ringa

oaktsamhet uttryckligen bör undantas från straffbarhet. Samma mening

har polischefen i Stockholm.

Sveriges advokatsamfund anser, att önskemålet om en generell bestämmelse

om straffrihet för fall av ringa oaktsamhet gäller med desto större

skäl om kravet att sjöolycka skall ha vållats nu slopas.

Stockholms rådhusrätt anser det erbjuda svårigheter att använda bedömningsgrunden

god sjömanssed på befattningshavare ombord som inte

fullgör sjömanssysslor, såsom exempelvis en radiotelegrafist, förutsatt att

uttrycket skall ges en innebörd som hänför sig till just sjömansarbete.

Motsvarande synpunkter kan enligt rådhusrätten anläggas i fråga om

fyrpersonal ombord på fyrskepp.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker den föreslagna utvidgningen av

gärningsmannakretsen.

Sjömanslags kommittén är tveksam om förslaget gör 79 § sjömanslagen

överflödig. Det föreslagna rekvisitet »fullgör tjänst av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss» medför, att bestämmelsen får en betydligt mera

begränsad tillämpning än motsvarande bestämmelse i sjömanslagen. I ett

avseende får emellertid den föreslagna bestämmelsen vidare tillämpning,

nämligen genom att den träffar även sådan förseelse som inte leder till

sjöolycka.

Att paragrafen skall tillämpas på all sjöfart och alltså även på nöjessjötarten

mottas i allmänhet positivt eller lämnas utan erinran. I några yttranden

görs dock invändningar. Föreningen Sveriges stadsdomare avvisar

sålunda tanken på att den föreslagna bestämmelsen nu görs tillämplig

på all nöjessjöfart. Frågan om det straffbara områdets avgränsning bör

enligt föreningen utredas närmare.

Från flera håll erinras, att lagtextens formulering inte klart anger den

vidsträckta tillämpning som avses. Sådana erinringar gör Svea hovrätt,

Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rikspolisstyrelsen, polischefen

i Stockholm och Föreningen Sveriges stadsdomare. De båda rådhusrätterna

och stadsdomareföreningen anmärker vidare på uttrycket »fullgör

tjänst». Stockholms rådhusrätt anser, att förslaget däri inlägger en betydelse

som går utöver den i vanligt språkbruk. Göteborgs rådhusrätt förordar,

att ordet »tjänst» byts ut mot ett mer adekvat uttryck, förslagsvis

»uppgift».

Sjöfartsstyrelsen förordar en uttrycklig bestämmelse om ansvar för redare

som genom ingripanden när fartyget är under gång bidrar till att dess

sjövärdighet äventyras. Även om ansvar för redaren kan tänkas följa enligt

allmänna medverkansregler, är det enligt styrelsen ägnat att skapa

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

konsekvens och tydlighet om sjölagen ger uttryck åt att medverkan från

redarens sida är straffbar. Styrelsen menar, att befälhavarens ställning

och auktoritet ombord skulle stärkas därav. Stockholms rådhusrätt ger uttryck

åt en liknande tankegång.

Förslaget att införa en särskild straffbestämmelse angående onykterhet

till sjöss möts i allmänhet med gillande. Trafiknykt er hetskommittén

erinrar om att förslaget tillkommit i samråd med den och att trafiknykterhetskommittén

för den skull ansett sig kunna underlåta att framlägga

eget förslag i ämnet, trots att detta omfattas av dess direktiv. Sjölagskommitténs

överväganden och förslag i denna del finner trafiknykterhetskommittén

vara välgrundade. Även hovrätten för Västra Sverige finner

förslaget välbetänkt. Sjöfartsstyrelsen yttrar, att det länge ansetts

vara en brist att någon bestämmelse om nykterhet vid tjänstgöring ombord

på fartyg inte funnits i sjölagen och att genom förslaget torde ha

skapats en bestämmelse som täcker vad som kan vara lämpligt att föreskriva

i detta hänseende. Positiva uttalanden gör också Svenska seglarförbundet,

Svenska kryssarklubben, chefen för Västra kustdistriktet, fiskeristyrelsen,

fiskeriintendenterna i Österhavets och Västerhavets distrikt,

rikspolisstyrelsen, polischeferna i Stockholm, Norrköping och Luleå, Föreningen

Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen

Sveriges stadsdomare, Sjöassuradörernas förening och Skånes

handelskammare.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter behovet av särskild straffbestämmelse.

Advokatsamfundet anmärker, att onykterhet i tjänsten är straffbelagd

i 81 § sjömanslagen och att straffvärd onykterhet efter slopandet av

kausalitetsregeln i 293 § torde kunna bestraffas som försummelse av vad

som enligt god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av

sjöolycka. Generaltullstyrelsen intar samma ståndpunkt.

Att förslaget inte upptar någon promilleregel möts så gott som genomgående

med förståelse. Det synes sjöfartsstyrelsen riktigt från flera synpunkter

att utforma bestämmelsen på detta sätt. Styrelsen erinrar om att

blodprovsundersökning många gånger inte är möjlig för utredning av

straffbar onykterhet ombord och att den promillegräns som gäller för

landtrafiken inte är lämplig för förhållandena till sjöss. Å andra sidan anser

styrelsen, att utredning rörande sjöonykterhet för småbåtstrafikens

del torde kunna ske på liknande sätt som i fråga om biltrafiken. En hög

promillehalt skulle då i förening med eventuell annan bevisning enligt

styrelsen kunna utgöra indicium för att någon inte kunnat fullgöra sina

uppgifter på betryggande sätt.

Rikspolisstyrelsen förutser, att bestämmelsens »allmänna omfattning»

kommer att medföra betydande bevissvårigheter men anser att dessa betänkligheter

inte bör hindra att förslaget genomförs. Även polischeferna

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

i Stockholm och Göteborg liksom Föreningen Sveriges polismästare ställer

sig positiva. Polischefen i Göteborg understryker kraftigt vad kommittén

anfört om de särpräglade förhållandena på sjön, medan polismästareföreningen

på samma sätt som rikspolisstyrelsen erinrar om de bevissvårigheter

som kan förutses.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser förslaget vara väl avvägt

men uttalar, att bevissvårigheter möjligen kan uppstå på grund av att förslaget

hänför sig till att gärningsmannen är så påverkad att han inte kan

fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Utredningen erinrar om att

i den likartade bestämmelsen om onykterhet i tjänsten i 21 kap. 14 § brottsbalken

bara krävs att gärningsmannens förmåga att fullgöra tjänsten måste

antas vara nedsatt.

I yttrande till generaltullstyrelssen ger chefen för Norra kustdistriktet

uttryck för uppfattningen, att en promillegräns som för rattfylleri, nämligen

1,5 promille, skulle kunna fastställas för förare av fritidsbåtar, men

eftersom förslaget är avsett att gälla för all sjöfart böjer sig kustdistriktschefen

för kommitténs motivering och tillstyrker den föreslagna lydelsen.

Chefen för Södra kustdistriktet föreslår däremot, att det i lagtexten fastställs

en promillegräns. Han anser, att den föreslagna bestämmelsen är

alltför vag för att kunna bli till nytta i strävandena att stävja alkoholmissbruk

ombord på fartyg. Det kan sålunda knappast bli lätt att förete

bevisning om att en alkoholpåverkad i ett gränsfall inte kan föra ett fartyg

»på betryggande sätt». Inte sällan är ombordvarande på fritidsbåtar mer

eller mindre pa\erkade av starka drycker. Med den lavinartade fart som

fritidsflottan ökar, med de snabba båtar som numera finns och den »raggarmentalitet»

som breder ut sig även till sjöss har riskerna för olyckor

ökat kraftigt. Om en bestämmelse om en högsta tillåten promillehalt i blodet

fastställdes, skulle detta inte bara avhålla många sjöfarande från att

före och under sjöturer konsumera alkohol utan också göra ingripanden

mot alkoholpåverkade möjliga på ett annat sätt än om paragrafen får det

föreslagna innehållet.

I fråga om gärningsmannakretsen har erinran gjorts endast av polischefen

i Sundsvall. Han förutser, att tolkningssvårigheter kommer att

uppstå när det gäller att avgöra om den berusade har sådana åligganden

som är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt. Detta är enligt polischefen

från övervakningssynpunkt en svaghet hos den föreslagna lagregeln.

Att bestämmelsen skall gälla för all sjöfart möter i allmänhet ingen invändning.

Sjöfartsstgrelscn uttalar sig positivt härom.

Göteborgs rådhusrätt förordar liksom vid vållande till sjöolycka, alt ordet

»tjänst» byts ut mot ett mer adekvat uttryck, förslagsvis »uppgift». EU

klarläggande i lagtexten rörande tillämpningsområdet anses behövligt ock
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

så av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, polischefen i Stockholm och Föreningen

Sveriges länspolischefer.

Föreningen Sveriges stadsdomare tillstyrker liksom i fråga om vallande

till sjöolycka förslaget, såvitt det gäller den yrkesmässiga sjöfarten, men

avstyrker det i övrigt i väntan på närmare utredning om det straffbara

områdets avgränsning.

Även kravet att vederbörande fullgör tjänst av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss uppmärksammas. Sjöfartsstyrelsen anför bl. a., att

när det gäller fartygstrafik med så korta resor och så långa uppehåll i

hamn att tjänstgöringen ombord avbryts under vissa perioder bestämmelsen

inte kan anses innebära sådan inskränkning i den personliga friheten

att några invändningar kan göras mot bestämmelsen. Svårare blir problemet

när det gäller fartyg, som gör så långa resor att fartyget under långtid

utgör besättningens hem. Även om man är medveten om att kravet på

nykterhet vid tjänst ombord i dessa situationer kan uppfattas som betydande

inskränkningar i den personliga friheten, kan det inte godtas att

säkerheten till sjöss äventyras genom onykterhet hos dem som har att

sköta tjänst ombord av vikt för sjösäkerheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker till en början på kommitténs uttalande,

att befälhavare på handelsfartyg till sjöss regelmässigt får anses vara i

tjänst dygnet om, vilket rådhusrätten anser vara väl kategoriskt. Frågan

bör enligt rådhusrätten avgöras från fall till fall. Rådhusrätten antar att

avsikten varit att formuleringen »fullgör tjänst av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss» skall ha samma innebörd i 293 och 294 §§ i kommitténs

förslag. Rådhusrätten menar, att med hänsyn till att handelsflottans

personal både tjänstgör ombord och tillbringar det mesta av sin fritid

där, gränsdragningsproblem torde uppkomma i fråga om ordet »fullgör».

Problemen synes rådhusrätten göra sig gällande mera påtagligt i

fråga om nykterhet till sjöss och detta skulle i och för sig kunna tas till

intäkt för antagandet att ordet inte har exakt samma innebörd i 293 och

294 §§. En klarare gränsdragning skulle enligt rådhusrätten vara av stort

värde. Det får nämligen anses angeläget att den på vilken paragrafen kan

tillämpas har möjlighet att innan ansvarsfrågan aktualiseras bedöma när

och i vilka situationer han kan komma att ådra sig ansvar. I viss mån

likartade problem har, erinrar rådhusrätten, mött vid utarbetandet och

tillämpningen av bestämmelsen i 21 kap. 14 § brottsbalken om krigsmans

onykterhet i tjänsten.

Polischefen i Malmö understryker, att frågan om tjänstgöring eller inte

tjänstgöring saknar betydelse i de från säkerhetssynpunkt mest tillspetsade

situationerna, nämligen det egna fartygets nöd och, fastän kanske

mindre uttalat, vid konfrontation med annat fartygs nöd. I princip inverkar

enligt polischefen i dessa fall inte heller vederbörandes tjänsteställning på

skyldigheten att vara verksam i avvärjnings- och räddningssyfte. Det före
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

faller polischefen därför svårt att göra gällande att förslaget inte kan

tolkas som ett generellt krav på nykterhet, gällande för varje man och

oberoende av om vederbörande är i tjänst eller ej. Enligt polischefens uppfattning

kan det problem som det berörda säkerhetsintresset erbjuder lagstiftningsmässigt

därför knappast anses slutligt avhandlat med vad som

anförts av kommittén i detta sammanhang.

Frågan på vilken sjöfart andra ansvarsbestämmelser än de angående

vållande till sjöolycka och onykterhet till sjöss är tillämpliga bör

besvaras enligt polischefen i Stockholm.

Att kommittén avstått från att föreslå en allmän bestämmelse om

straff för befälhavare som visar oförstånd eller försumlighet

i tjänsten har rönt ringa uppmärksamhet. Enligt Stockholms rådhusrätt

syns olika skäl föreligga för ett sådant ställningstagande. Rådhusrätten

ansluter sig till kommitténs ståndpunkt.

Kommitténs mening, att det f. n. inte bör införas några särskilda ansvarsbestämmelser

i fråga om förfarandet med rena konossement,

delas av Skånes handelskammare. Frågan bör enligt handelskammaren

rimligen behandlas på det internationella planet.

Sjöassuradörernas förening anför, att stora svårigheter har visat sig

möta mot att få till stånd en internationell ordning genom vilken missbruket

av rena konossement kan bringas att upphöra. Föreningen instämmer

i att det inte bör komma i fråga att i vårt land legalisera kommersiella

tillvägagångssätt som nu är straffbara. Som kommittén uttalat bör

enligt föreningen frågan för svenskt vidkommande överlämnas åt rättstillämpningen.

Även Försäkrings juridiska föreningen delar kommitténs

uppfattning i denna fråga.

Däremot beklagar utredningen rörande specialstraffrätten, att kommittén

inte ansett sig kunna behandla frågan om hur förfaranden som här

avses skall bedömas straffrättsligt. Utredningen erinrar om att problemet

diskuterades under förarbetena till brottsbalken utan att något definitivt

svar gavs och framhåller, att det från legalitetssynpunkt är olämpligt att

straffbarhetsfrågan inte kan besvaras entydigt i ett så praktiskt fall.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för

befälhavares oredlighet mot vissa intressenter i fartyg och last

och för grov försummelse av sådan intressents rätt och bästa tillstyrks

av sjöfartsslyrelsen. Förslaget i denna del anförs av hovrätten för

Västra Sverige som exempel på den påtagliga förenkling som de av kommittén

föreslagna ansvarsbestämmelserna innebär.

7 Bihang till riksdagens protokoll 19(10. i samt. Nr 145

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

De av kommittén föreslagna ansvarsbestämmelserna ger upphov till

vissa frågor om konkurrens mellan dessa bestämmelser och andra

straffbud. Frågan berörs mera ingående av utredningen rörande specialstraffrätten,

som menar att vissa oklarheter i detta hänseende föreligger i kommitténs

förslag. Utredningen framhåller, att konkurrensförhållandet mellan

specialstraffrättsliga bestämmelser och bestämmelser i brottsbalken är

ett svårt problem inom specialstraffrätten, när en allmänstraffrättslig och

en specialstraffrättslig gärningsbeskrivning helt eller delvis täcker varandra.

Utredningen anför härom vidare. I 287 § andra stycket och 288 §

första stycket i kommitténs förslag, vilka bestämmelser straffbelägger

oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok eller rapport, görs tillämpningen

av sjölagens straffbestämmelser beroende av att det för gärningen inte är

föreskrivet svårare straff i brottsbalken. Man kan i dessa fall tänka på

osann försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken eller osant intygande

enligt 15 kap. 11 § brottsbalken. I 289 § andra stycket i förslaget föreslås

däremot utan någon reservation av nyss nämnt slag en straffbestämmelse

för redare som åsidosätter sin skyldighet att förvara dagbok och vissa

andra handlingar. Ansvar torde enligt kommittén inträda redan då förseelsen

begås av oaktsamhet. År förseelsen uppsåtlig, torde den emellertid

lätteligen falla under brottsbeskrivningen i 14 kap. 4 § brottsbalken rörande

undertryckande av urkund, vilket brott straffas strängare än överträdelse

av den föreslagna bestämmelsen i sjölagen. Förhållandet mellan

dessa båda straffbud synes böra klargöras. Lämpligen bör detta ske genom

en reservation i 289 § andra stycket i förslaget av samma innehåll som i

287 och 288 §§. Fn annan utväg är att låta den föreslagna bestämmelsen

i 289 § andra stycket utgå och därigenom inskränka kriminaliseringen

till de uppsåtliga gärningar beträffande ifrågavarande handlingar som

faller under 14 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande 291—293 §§ i förslaget

kan konkurrens med trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § brottsbalken

samt brott mot person i 3 kap. brottsbalken och allmänfarliga brott i

13 kap. brottsbalken tänkas uppkomma. Det är inte i allo klart hur dessa

konkurrenssituationer skall lösas. Det förefaller som om straff för vållande

till annans död enligt 3 kap. 7 § brottsbalken och vållande till kroppsskada

enligt 3 kap. 8 § brottsbalken skall ådömas i konkurrens med de föreslagna

bestämmelserna i sjölagen, medan tillämpningen av sjölagens regler konsumerar

ansvar enligt 3 kap. 9 § brottsbalken för framkallande av fara för

annan. Mera osäkert är förhållandet mellan de föreslagna sjölagsbeslämmelserna

och regeln i 13 kap. 3 § brottsbalken om allmänfarlig ödeläggelse.

Möjligen konsumerar detta allvarliga uppsåtliga brott ansvar enligt sjölagen.

Vad slutligen gäller förhållandet mellan ifrågavarande föreslagna lagrum

i sjölagen och straffbudet i 13 kap. 6 § brottsbalken om allmänfarlig

vårdslöshet, är det troligt att brottskonkurrens bör föreligga. Helt säkert är

emellertid inte detta. Det skulle vara till fördel för rättstillämpningen om

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

dessa konkurrensproblem blev föremål för uttryckligt ställningstagande i

samband med lagtextens slutliga utformning.

Sjöfartsstijrelsen påpekar, att straff för brister i fartygs sjövärdighet

kommer att kunna följa både enligt kommitténs förslag och enligt 10 kap.

8 § lagen om säkerheten på fartyg. Fastän lagrummet i säkerhetslagen

skall vara subsidiärt till sjölagen, om strängare straff kan följa enligt

denna, anser styrelsen det vara att föredra att straffbestämmelser för

sjövärdighetsbrister tas upp endast i sjölagen.

Såväl sjöfartsstyrelsen som statstjänstemannaförbundet, med vilket

Svenska lotsförbundet instämmer, berör frågor som sammanhänger med

att både sjölagen och bestämmelser i 20 kap. brottsbalken kan bli tilllämpliga

på lots. Förbundet anser förtydligande kommentarer erforderliga

i detta hänseende. Styrelsen antar att åtalsfrågan i ett sådant läge liksom

hittills skall prövas av allmän åklagare och inte i de former som enligt

sjöfartsverkets instruktion gäller för övriga ärenden om ansvar enligt

sjölagen. Styrelsen framhåller emellertid, att det skulle vara en fördel för

enhetligheten i bedömningen om ansvarsfrågan kunde avgöras i ett sammanhang

för befälhavare, lots och besättning.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen anser chefen för Norra kustdistriktet,

att det är otillfredsställande att bestämmelser rörande fritidsbåtar

skall finnas i både sjötrafikförordningen och sjölagen, vilken främst

tar sikte på handelssjöfarten. Chefen för Västra kustdistriktet förordar

däremot, att bestämmelsen om onykterhet till sjöss liksom bestämmelsen

om förummelse av god sjömanssed får motsvarigheter i sjötrafikförordningen

eller också återges i anvisningarna till förordningens 4 §. Svea hovrätt

föreslår, att från sjötrafikförordningen hänvisas till sjölagens ansvarsbestämmelser.

I frågan om de subjektiva rekvisiten uttalar utredningen

rörande specialstraffrätten, att den har uppmärksammat att dessa endast

undantagsvis uttryckligen angivits i de enskilda straffbestämmelserna. De

olika straffbudens formulering antyder i stället, om uppsåt fordras för

straffbarhet eller om oaktsamhet är tillräcklig. Vidare har i motiven för

varje särskilt fall angivits om det subjektiva rekvisitet gäller dolus eller enbart

culpa. Utredningen anser att någon kritik inte kan riktas mot detta

tillvägagångssätt. Rättspraxis får sålunda i varje särskilt fall klara anvisningar.

En förutsättning är dock att lagtexten själv klart pekar mot det subjektiva

rekvisit som motiven anger.

Svea hovrätt erinrar om brottsbalkens regel, att om ej annat sägs gärning

anses som brott endast då den begås uppsåtligen, och ifrågasätter, om inte

detta bort föranleda en annan ståndpunkt beträffande de subjektiva rekvisiten.

Enligt hovrättens mening bör nämligen vid översyn av specialstraffrättsliga

bestämmelser en anpassning ske till brottsbalkens metodik så, att

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

det i varje fall där så är avsett anges att straff skall följa även vid ovarsamhet.

Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs rådhusrätt anser behov

föreligga av ett klargörande i vissa enskilda straffbestämmelser, om ansvar

skall inträda redan vid oaktsamhet.

Beträffande den i 1963 års betänkande föreslagna generella regeln, att

straff inte skall ådömas för gärning som skett av ringa oaktsamhet,

kritiserar Sveriges advokatsamfund uppfattningen, att en sådan regel skulle

vara ägnad att skapa missförstånd och ovisshet rörande tolkningen av de

enskilda straffbuden. Det måste enligt advokatsamfundet vara ett klart

önskemål att det i själva lagtexten markeras att åtal inte bör förekomma i

samtliga sådana fall då ovarsamhet kan konstateras. Svea hovrätt framhåller,

att med den av hovrätten förordade metodiken i fråga om de subjektiva

rekvisiten den i 1963 års betänkande föreslagna bestämmelsen om strafffrihet

för fall av ringa oaktsamhet kan bibehållas utan risk för missförstånd.

Mot kommitténs ståndpunkt i fråga om tillämpningen av de allmänna

medverkansreglerna synes enligt utredningen rörande specialstraffrätten

i princip ingen erinran böra ske. Utredningen erinrar om att

flertalet brottsbeskrivningar i sjölagens ansvarsbestämmelser berör s. k.

specialsubjekt (»befälhavare», »redare» samt »den som å fartyg fullgör

tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss») och att tillämpning

av brottsbalkens medverkansregler medför att även den som ej är specialsubjekt

kan ådömas medverkansansvar. Enligt utredningen måste självfallet

viss försiktighet iakttas vid ådömande av ansvar för medhjälp till

specialsubjektets brott, så att inte underordnad personal i alltför stor utsträckning

görs ansvarig för medverkan till befälhavares och redares brott.

Sådan personal bör ofta gå straffri på grund av underordnad och okvalificerad

ställning. I sådana fall torde brottsbalkens 23 kap. 5 § eller 24 kap.

6 § (jfr 50, 60, 62 och 77 §§ sjömanslagen) ofta böra åberopas. Utredningen

antar, att den underordnade inte sällan bör gå fri från ansvar på grund av

brist i det subjektiva rekvisitet. Utredningen berör i detta sammanhang

även frågan om medverkansreglernas tillämplighet vid bagatellförseelser.

Det bör sålunda enligt utredningen uppmärksammas, att en av de föreslagna

straffbestämmelserna i sjölagen — 287 § — föreskriver ett så lågt straff

som böter högst 500 kronor. Endast i undantagsfall har rättspraxis tillämpat

de allmänna medverkansreglerna på förseelser, som inte belagts med

högre straff än böter omedelbart i penningar. Det förefaller heller inte vara

av behovet påkallat att medverkansreglerna tillämpas på en sådan ordningsförseelse.

Det kan nämnas, att det i 1960 års varusmugglingslag. 8 §

andra stycket, uttryckligen föreskrivs, att vad som stadgas i 23 kap. brottsbalken

om medverkan skall gälla om flera medverkat till gärning som är

belagd med svårare straff än böter högst 300 kronor. Om en uttrycklig

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1066

regel av detta innehåll bör ges i sjölagen eller om det är tillräckligt att i

motiven uttala att medverkansreglerna inte gäller överträdelse som avses i

287 § är tveksamt. I varje fall finns enligt utredningens mening ingen anledning

att just i sjölagen utsträcka medverkansreglernas tillämpning till

bagatellförseelser som bara kan medföra böter omedelbart i pengar. Detta

bör klargöras i lagtexten eller i motiven.

Hovrätten för Västra Sverige nämner utmönstringen av de speciella medverkansreglerna

i 292 § som exempel på den påtagliga förenkling av gällande

bestämmelser som kommittéförslaget innebär.

Stockholms rådhusrätt understryker som sin principiella ståndpunkt, att

lagstiftning inom straffrättens område bör ske så att analogisk tillämpning

av lagtexten undviks. Med hänsyn till vad som förekommit under förarbetena

till brottsbalken och till den olägenhet som skulle vara förenad med

att i förevarande sammanhang införa en annan princip motsätter sig rådhusrätten

emellertid inte att förslagets ståndpunkt godtas.

Frågan om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad har

tagits upp av chefen för Norra kustdistriktet. Han anför att det i sjölagen

inte finns någon bestämmelse om särskild myndighet, som har att övervaka

efterlevnaden av dess bestämmelser. F. n. övervakas efterlevnaden av sjötrafikförordningens

bestämmelser, således även 4 och 17 §§, av tullverkets

kustbevakning enligt K. K. den 11 december 1964 (nr 834). Vid ett eventuellt

genomförande av kommitténs förslag till 293 och 294 §§ i sjölagen, bör övervakningen

av dessa bestämmelser, i vart fall när det gäller fritidsbåtar, regleras

på liknande sätt.

Eftersom sjötrafikförordningen inte innehåller bestämmelse om skyldighet

för trafikant att stoppa för kontroll, om stopptecken ges av polis- eller

tulltjänsteman, anser generaltullstyrelsen, att denna brist bör avhjälpas genom

införande i förordningen av bestämmelser som svarar mot stadgandena

i 20 och 213 §§ tullstadgan.

Departementschefen

Som jag tidigare nämnt företogs år 1964 vissa ändringar i sjölagens

ansvarsbestämmelser med anledning av brottsbalkens ikraftträdande. Åtskilliga

frågor som uppmärksammades i detta sammanhang sköts emellertid

på framtiden dels i väntan på översyn av andra delar av sjölagen,

främst befälhavarekapitlet, och dels med hänsyn till den pågående allmänna

översynen av specialstraffrätten.

De förslag till ändringar i ansvarskapitlet som nu föreligger sammanhänger

främst med de föreslagna ändringarna rörande sjöförklaring och

dagboksföring samt med revisionen av befälhavarekapitlet i övrigt. När

det gäller de särskilda brotten innebär förslaget även vissa förenklingar.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Till dessa hör förslaget att upphäva bestämmelserna i 290 § sjölagen om

straff för befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka,

och för grov försummelse av deras rätt och bästa. Bland nyheterna

i övrigt märks främst en utvidgad bestämmelse om ansvar för vållande

till sjöolycka och en bestämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss. En

del av de särskilda straffbestämmelserna ger upphov till konkurrensfrågor.

Dessa gäller både förhållandet till brottsbalken och förhållandet

till annan lagstiftning, såsom lagen om säkerheten på fartyg och sjötrafikförordningen.

Förslaget berör också vissa andra frågor av allmänstraffrättslig

natur, såsom om subjektiva rekvisit och medverkan.

Även i fråga om ansvarsbestämmelserna föreligger viss överensstämmelse

mellan de danska, finska, norska och svenska lagstiftningarna. Formellt

avviker de norska bestämmelserna såtillvida att de sedan år 1902

är utbrutna ur sjölagen och införda i den allmänna strafflagen. De har nyligen

underkastats viss översyn, som lett till lagändring år 1963. Vissa

smärre ändringar föreslås nu i anslutning bl. a. till föreslagna ändringar

beträffande dagboksreglerna. De danska ansvarsbestämmelserna reviderades

senast genom ändringar i sjölagen år 1952 och berörs inte av den

nu ifrågavarande revisionen. I den finska sjölagens ansvarsbestämmelser

föreslås däremot ändringar som väsentligen motsvarar de svenska ändringsförslagen.

Bl. a. föreslås en ny bestämmelse om ansvar för onykterhet

till sjöss.

Som jag redan nämnt tillstyrker den svenska kommittén, att Sverige

ansluter sig till den i Bryssel år 1952 antagna konventionen om straffrättslig

domsrätt i fall av sammanstötning eller andra händelser vid navigering.

Sådan anslutning kräver viss lagändring rörande svensk domsrätt

i fråga om navigationsbrott utom landet av utlänning som är i tjänst

på främmande fartyg. Denna fråga bör avgöras i samråd med de övriga

nordiska länderna. Den har emellertid ännu inte behandlats i dessa. Frågan

bör därför inte heller på svensk sida föranleda något ställningstagande

nu.

En av de viktigaste bestämmelserna i ansvarskapitlet är den om straff

för vållande till sjöolycka. F. n. straffas endast sådan vårdslöshet

eller försummelse som lett till sjöolycka. Kommittén har föreslagit

den utvidgningen att straff skall kunna inträda även för vårdslöshet eller

försummelse som inte lett till sådan olycka. Bestämmelsen bör enligt kommittén

omfatta varje åtgärd eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed

och är ägnad att leda till sjöolycka. Den avses vara tillämplig inte

bara på befälhavaren utan på var och en som på fartyget fullgör tjänst

av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Inte varje fel som kan begås

till sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver emellertid enligt

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

kommittén innefatta försummelse av vad god sjömanssed kräver. Detta

rekvisit medger nämligen visst utrymme för ursäktlig felbedömning. Den

närmare bestämningen av innebörden av god sjömanssed bör enligt kommittén

överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen skall gälla all

sjöfart. Även den som för en nöjesfarkost eller biträder vid förande av sådan

farkost får enligt kommittén anses fullgöra tjänst på fartyg i den mening

som det här är fråga om.

Kommitténs förslag att utvidga det straffbara området till att omfatta

även sådana fall av vårdslöshet eller försummelse som inte lett till sjöolycka

har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen. Även

enligt min mening innebär detta en klar förbättring av den nuvarande

ordningen. En ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet ligger som

jag nämnt i att regeln skall omfatta inte bara befälhavaren ulan var och

en som fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Till

denna kategori kan enligt kommittén höra t. ex. tjänstgörande lots, maskinchef,

styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare och utkiksman.

Även detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Jag

kan också ansluta mig till en sådan utvidgning. Man kan även tänka sig

att gå längre. Till denna fråga vill jag emellertid återkomma efter att ha

berört regelns innehåll i övrigt något närmare. För att undvika missförstånd

rörande regelns innebörd förordar jag i anslutning till vad som

anförts i några remissyttranden, att ordet tjänst ersätts med uppgift.

Enligt kommitténs förslag består den straffbara gärningen i att vederbörande

vid fullgörande av sådan tjänst som jag nyss nämnt försummar

vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande av sjöolycka.

Regeln kan i denna del sägas anknyta till första punkten i 29 §

i kommitténs förslag, enligt vilken befälhavaren skall sörja för att fartyget

framföres och handhaves på sätt som är förenligt med god sjömanssed.

Ett liknande uttryck förekommer f. n. i 291 § sjölagen, enligt

vilken befälhavaren kan straffas om han lämnar fartyget, när det är i

fara, utan att iaktta bl. a. vad som åligger honom såsom god sjöman.

Förslaget att anknyta straffansvaret till försummelse av god sjömanssed

har godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Enligt sjöfartsstyrelsen

täcker detta rekvisit de flesta situationer som torde avses men är inte

alltid användbart i fråga om nöjesbåtar. Stockholms rådhusrätt har däremot

funnit rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart. Gränsen mot ringa

oaktsamhet anses oklar och vidare anses svårigheter uppkomma vid tilllämpningen

på befattningshavare ombord som inte fullgör sjömanssysslor,

såsom t. ex. radiotelegrafist, förutsatt att uttrycket skall ges en innebörd

som hänför sig just till sjömansarbete.

Enligt min mening är det naturligt att låta eu straffbestämmelse av den

centrala natur som det här är fråga om anknyta till sjölagens grundläggande

regel om tartygets tramförande och handhavande. Motsvarigheten

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

till 29 § i kommitténs förslag finns i 59 § i departementsförslaget. Där

föreskrivs, att befälhavaren skall sörja för att fartyget framförs och handhas

på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. I enlighet härmed bör

ifrågavarande straffbestämmelse avse det fall att den som på fartyg fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott

sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Med gott sjömanskap avses

här liksom i 59 § närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt bedömande

av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss eller

i hamn. Även mot en sådan regel kan väl invändas, att den inte uppfyller

alla krav på klarhet. Uttrycket gott sjömanskap är inte mera entydigt än

god sjömanssed. Det är emellertid knappast möjligt att finna ett uttryckssätt,

som ger en skarp gräns. Större klarhet torde t. ex. inte kunna vinnas

genom en formulering som ansluter till det i sjötrafikförordningens

ansvarsregel efter mönster av trafikbrottslagen använda uttrycket, att

någon brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka

åligger honom.

Uttrycket gott sjömanskap får liksom det av kommittén använda uttrycket

god sjömanssed anses lämna ett visst utrymme för felbedömningar.

Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som ganska strängt. Särskilt

utanför den yrkesmässiga sjöfarten kan det synas leda till en strängare

bedömning än enligt sjötrafikförordningens ansvarsregel, som gör undantag

för fall av ringa oaktsamhet. Det skulle därför kunna övervägas att

införa en motsvarande undantagsregel här. Det praktiska värdet av en sådan

regel är dock tvivelaktigt med hänsyn till svårigheterna att i praktiken

göra en sådan fingradering inom aktsamhetsskalan som det skulle innebära.

Det torde knappast bli fråga om att anse straffbar oaktsamhet föreligga

i sådana fall då en bedömning enligt sjötrafikförordningen skulle

ha lett till ansvarsfrihet på grund av att oaktsamheten varit ringa. Ett uttryckligt

undantag för ringa oaktsamhet passar inte heller så väl med

hänsyn till bestämmelsens förhållande till vissa ansvarsbestämmelser i

brottsbalken, främst angående allmänfarlig vårdslöshet, vilka saknar sådant

undantag. Det är vidare att märka att förevarande ansvarsbestämmelse

har ett vidsträcktare tillämpningsområde än sjötrafikförordningens, som

är begränsat till rent navigatoriska förseelser, och att jag som jag strax

vill beröra närmare inte anser mig böra föreslå något uttryckligt undantag

för ringa oaktsamhet i andra ansvarsbestämmelser. Med hänsyn till vad

jag nu bär anfört anser jag att något sådant undantag inte heller bör göras

här.

I likhet med kommitténs ansvarsregel avses den här förordade regeln

vara tillämplig på all slags sjöfart. Det måste visserligen medges att uttrycket

gott sjömanskap, liksom f. ö. även god sjömanssed, tar sikte främst på

handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den enklare nöjessjöfarten.

Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta utveck
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

lingen av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet

som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall tränga in i det allmänna

medvetandet också inom nöjessjöfarten. Även om kravet på gott

sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra än sjömän, torde

det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt att lagen innehåller

en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall utgöra riktmärke

för ett gott uppträdande på sjön.

Ordet sjöolycka används här i samma vidsträckta betydelse som t. ex.

i sjötrafikförordningen. Det avser alltså ej endast olyckor av större omfattning,

en betydelse som hävdats i ett remissyttrande.

Som jag nämnt kan man tänka sig att utsträcka regelns tillämpningsområde

till att omfatta även annan än den som på fartyget fullgör uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. I detta hänseende är att

beakta, att vållande till sjöolycka kan föranleda ansvar både enligt sjömanslagen

och enligt sjötrafikförordningen. Förstnämnda lag föreskriver

i 79 § ansvar för det fall att någon, som är anställd på fartyget, genom

vårdslöshet eller försummelse i tjänsten är vållande till sjöolycka. Han

straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen bör

beläggas med strängare straff enligt allmän lag. Sjötrafikförordningen föreskriver

i 4 §, att det vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller

förtöjning skall iakttas den omsorg och varsamhet som till förekommande

av sjöolycka betingas av omständigheterna. Den som brister i sådan

omsorg och varsamhet dömes enligt 17 § till dagsböter, om ej oaktsamheten

är ringa. Även denna bestämmelse är subsidiär i förhållande till

allmän lag. Det är tydligt att en bestämmelse i sjölagen av det innehåll

jag nu föreslår täcker åtskilliga av de fall som ryms under dessa straffbestämmelser

i sjömanslagen och sjötrafikförordningen. Sålunda torde sjötrafikförordningens

krav på omsorg och varsamhet till förekommande av

sjöolycka täckas helt av kravet på gott sjömanskap. Det kan diskuteras att

utforma ansvarsregeln i sjölagen så, att den täcker samtliga fall som kan

föras in under nämnda bestämmelser, och sålunda göra dessa helt överflödiga.

En jämförelse mellan den föreslagna regeln i sjölagen och sjömanslagens

regel visar, att den förras tillämpningsområde är mera begränsat

när det gäller personkretsen, i det att den avser endast den som på fartyget

fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. På

samma sätt förhåller sig den föreslagna regeln till sjötrafikförordningens

ansvarsregel. Inför frågan, om en sådan begränsning bör vidhållas, är att

märka att när det gäller de straffbara förfarandena sjötrafikförordningens

bestämmelse är begränsad till att avse rent navigatoriska förseelser. Med

den föreslagna ansvarsregeln i sjölagen åsyftas emellertid även annan

vårdslöshet. Förslaget omfattar sålunda varje ålgärd eller underlåtenhet

som strider mot gott sjömanskap och är ägnad att leda till sjöolycka. Genom

anknytningen till gott sjömanskap omfattas all sådan verksamhet

7f llihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr US

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ombord som har omedelbar betydelse för fartygets säkra framförande och

handhavande. Inte bara navigeringen och manövreringen kommer i betraktande

utan också maskintjänsten och den från säkerhetssynpunkt ofta

så betydelsefulla radiotjänsten. Även på lasthanteringen blir bestämmelsen

tillämplig i den mån hanteringen påverkar säkerheten för fartyg och

ombordvarande, över huvud får beaktas, att särskilt den tekniska utvecklingen

i modern sjöfart i viss mån ger nytt och förändrat innehåll åt traditionella

begrepp. Under regeln faller som kommittén framhållit in sådana

fall som att befälhavaren går till sjöss med fartyg under sådant väder

eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och ombordvarande

äventyras eller med fartyg som till den grad brister i behörigt skick

att resan därför blir farlig för fartygets och de ombordvarandes säkerhet

eller också att fartyg går till sjöss under kommando av befäl som visserligen

är behörigt men på grund av trötthet inte är i fullt tjänstedugligt

skick. Ett vittgående tillämpningsområde förefaller mig välmotiverat. Men

om det straffbara området sålunda skall omfatta även andra förseelser

än rent navigatoriska torde regelns tillämpning böra begränsas i enlighet

med kommitténs förslag till sådana personer som fullgör uppgifter av

väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.

Vad jag nu har sagt betyder att ett visst utrymme blir kvar för både

sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser. Även om

skillnaden kan antas vara i det närmaste praktiskt betydelselös är jag inte

beredd att nu förorda någon ändring i de båda nämnda författningarna.

Detta motiveras i fråga om sjömanslagen även av att denna som jag tidigare

nämnt är föremål för en allmän översyn.

En betydelsefull nyhet för sjölagen utgör den av kommittén föreslagna

bestämmelsen om ansvar för onykterhet till sjöss. Kommitténs

förslag har tillkommit efter samråd med 1957 års trafiknykterhetskommitté

och inför straff för den som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker

eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan fullgöra

sina åligganden på betryggande sätt. Straffet är dagsböter eller fängelse

i högst ett år. Med hänsyn till de särpräglade förhållandena på sjön anknyts

inte straffbarheten till en viss alkoholkoncentration i gärningsmannens blod

utan till sådan onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte

kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Därvid avses endast sådana

åligganden vilkas behöriga fullgörande är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av så gott som samtliga remissinstanser. I ett par remissyttranden

har dock behovet av en särskild straffbestämmelse satts i fråga med hänsyn

bl. a. till den utvidgade regeln om ansvar för försummelse av vad som enligt

god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av sjöolycka.

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Knngl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig till tanken

att sjölagen bör innehålla en särskild straffbestämmelse för onykterhet till

sjöss. En sådan bestämmelse torde i princip vara lika motiverad här som till

lands och i luften. Till skillnad från rattfylleribestämmelsen innehåller den

av kommittén föreslagna bestämmelsen inte någon promilleregel. Även i

denna del har förslaget vunnit så gott som allmän anslutning under remissbehandlingen.

Jag delar kommitténs mening att det finns starka skäl för

att avstå från en sådan regel. Som kommittén framhållit råder starkt skiftande

trafikförhållanden till sjöss. Vitt skilda slag av fartyg och sysslor

ombord ställer även olika höga krav i nykterhetshänseende. Det säger sig

också självt att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid kan äga

rum. Det kan inte heller bortses från att handelsflottans och i viss mån

även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor och

tillbringar det mesta av fritiden där. Med hänsyn till dessa särpräglade

förhållanden på sjön skulle en promilleregel kunna leda till en alltför

onyanserad straffrättsskipning. Mot den av kommittén föreslagna regeln,

som hänför sig till sådan berusning att vederbörande inte kan fullgöra sina

åligganden på betryggande sätt, har dock i några remissyttranden invänts

att den ger anledning till bevissvårigheter. För att såvitt möjligt undvika

sådana och en alltför restriktiv tillämpning av bestämmelsen förordar jag

den jämkningen att straffbarhet skall föreligga när vederbörande är så påverkad

av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste

antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom.

En sådan lydelse ansluter nära till 21 kap. 14 § brottsbalken, enligt vilken

krigsman straffas, om han under tjänsteutövningen är så påverkad av alkoholhaltiga

drycker eller annat berusningsmedel att hans förmåga att fullgöra

tjänsten måste antas vara nedsatt. Som anförts under remissbehandlingen

kan även med en sådan bestämmelse utredning om alkoholkoncentrationen

i gärningsmannens blod ingå som ett led i bevisningen om berusningsgraden.

Som kommittén anfört bör för straffbarhet fordras att berusningen föreligger

när gärningsmannen på fartyget fullgör tjänst av väsentlig betydelse

för säkerheten till sjöss. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén

anfört härom. Avsikten är således inte att uppställa ett generellt krav

på nykterhet hos var och en vars sysslor normalt omfattar tjänst som här avses

även under tid då han inte fullgör någon sådan tjänst. Å andra sidan kan

det i allt fall inom handelssjöfarten vara svårt att bestämma gränserna mellan

tjänstgöring och inte tjänstgöring. De kan ibland bli helt utsuddade. Detta

gäller särskilt till sjöss, där befälhavaren på ett handelsfartyg ofta torde

få anses vara i tjänst snart sagt dygnet om och ständigt måste vara beredd att

ulan omgång träda till det omedelbara kommandot för att fatta beslut som

kan ställa höga krav på omdömesgillhet. Under gynnsamma betingelser, såsom

i hamn eller vid gång i öppen sjö i gott väder, kan saken ställa sig annor
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Mcij. ts proposition nr 145 år 1966

lunda. Vad jag nu sagt gäller också annat befäl ombord. Paragrafen kan

också för personal i manskapsställning medföra höga krav på nykterhet även

utom tjänstgöringstid.

Bestämmelsen bör i enlighet med kommitténs förslag vara tillämplig på

all sjöfart. I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande den

förut behandlade regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap

bör ordet tjänst ersättas med uppgift.

Liksom i fall av onykterhet i trafik till lands och i luften bör förverkande

kunna ifrågakomma av berusningsmedel som påträffas hos gärningsmannen

eller anträffas hos någon som följt med vid tillfället, förutsat1 att berusningsmedlen

kan antas ha varit avsedda även för gärningsmannen. För detta

ändamål bör tillägg göras i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m. m.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdagsskrivelsen

år 1950 övervägt behovet av en allmän bestämmelse om straff för

befälhavare som visat oförstånd eller försumlighet i tjänsten.

Kommittén har emellertid inte funnit något påtagligt behov av en

sådan bestämmelse. Enligt kommitténs mening bör nämligen de föreslagna

straffbestämmelserna angående försummelse av god sjömanssed till förekommande

av sjöolycka och onykterhet till sjöss vara tillräckliga i detta

hänseende. Denna uppfattning har inte mött erinran under remissbehandlingen.

Jag ansluter mig också till densamma.

Jag är ense med kommittén om att de straffrättsliga problem som är förenade

med bruket av rena konossement bör lösas i internationellt

sammanhang och inte föranleda någon särskild reglering för vårt land nu.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för

befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare

eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka,

och för grov försummelse av deras rätt och bästa har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Redan i samband

med de år 1964 genomförda ändringarna i ansvarskapitlet uttalade

jag, att det knappast fanns något utrymme för tillämpningen av oredlighetsbestämmelsen

vid sidan av brottsbalken och att bestämmelsen därför sannolikt

skulle kunna upphävas helt. Bestämmelsen om ansvar för grov försummelse

svarar enligt kommitténs uppfattning knappast mot något verkligt

behov numera. Kommittén har antagit, att de sanktioner som anställningsförhållandet

möjliggör skall vara helt tillräckliga och har erinrat om

att befälhavaren enligt 3 § sjömanslagen när som helst kan skiljas från sin

befattning. Jag biträder kommitténs förslag att upphäva nu ifrågavarande

bestämmelser.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

Som jag redan nämnt berör kommitténs förslag även vissa straffrättsliga

frågor av allmän natur, såsom frågor om subjektiva rekvisit och om

medverkan.

I fråga om de subjektiva rek visiten har kommittén valt metoden

att för varje enskild straffbestämmelse genom lagtexten antyda och

genom motivuttalande klarlägga de krav som uppställs i detta hänseende.

Denna metod har under remissbehandlingen tillstyrkts av utredningen

rörande specialstraffrätten. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och

Göteborgs rådhusrätt har emellertid uttalat sig för att de subjektiva rekvisiten

genomgående anges i lagtexten. I departementsförslaget har i större

utsträckning än i kommittéförslaget valts formuleringar i lagtexten som

upplyser om vilket subjektivt rekvisit som åsyftas.

I 1963 års förslag tog kommittén upp en generell bestämmelse om

straffrihet för fall av ringa oakt samhet. Denna bestämmelse utsattes

för kritik under remissbehandlingen. Kommittén har med anledning

därav ansett att den kan föranleda missförstånd och ovisshet vid tolkningen

av de enskilda straffbestämmelserna och uteslutit bestämmelsen i

sitt förslag år 1965. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Den torde

bäst överensstämma med att en liknande regel i det till lagrådet remitterade

förslaget till brottsbalk fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd.

Vid remissen till lagrådet anförde dåvarande departementschefen, att uttrycket

ringa oaktsamhet i förslaget inte avsåg att vara någon absolut bestämning.

Detsamma gäller här. Det torde för varje särskilt fall få bedömas

med hänsyn till arten och vikten av det intresse som skyddas, om

oaktsamhet hör anses föreligga enligt en viss straffbestämmelse.

Sjölagen innehåller i 292 § för där avsedda brott vissa bestämmelser

om medverkan som motsvarar de allmänna medverkansreglern

a i brottsbalken. Dessa bestämmelser bibehölls i sak oförändrade vid 1964

års revision i väntan på den pågående översynen av specialstraffrätten. Kommittén

föreslår nu, att medverkansreglerna i 292 § utgår. Kommittén har

nämligen utgått från att rättstillämpningen skall omfatta den uppfattning

som 1958 års lagråd gav uttryck åt under förarbetena till brottsbalken,

nämligen att de allmänna medverkansreglerna är tillämpliga även inom

specialstraffrätten utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseelser.

Kommitténs ståndpunkt har under remissbehandlingen godtagits i

princip, men det har ifrågasatts om inte medverkansansvaret ändå bör

regleras genom uttrycklig bestämmelse i sjölagen. Utredningen rörande

special straff rätten har vidare anfört bl. a., att de allmänna medverkansreglernas

tillämpning inte bör utsträckas till förseelser som kan föranleda

endast penningböter.

De allmänna medverkansreglerna torde som kommittén anfört äga vidsträckt

analogisk tillämpning inom specialstraffrätten. Det torde ändå va
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kiingl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

ra ändamålsenligt att liksom i lagen om säkerheten på fartyg uttryckligen

fastställa reglernas tillämplighet inom lagens ram. Som utredningen rörande

specialstraffrätten framhållit finns inom förevarande specialstraffrättsliga

område ett beaktansvärt utrymme för tillämpning av bestämmelserna

i 23 kap. 5 § och 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av beroendeställning

och lydnadsförhållande.

De ansvarsbestämmelser förslaget innehåller ger upphov till vissa frågor

om konkurrens i förhållande till såväl brottsbalken som annan sjörättslig

lagstiftning.

När det gäller förhållandet till brottsbalken löses frågan i vissa av de

av kommittén föreslagna bestämmelserna men inte i alla. Med viss anknytning

till vad utredningen rörande specialstraffrätten anfört i sitt remissyttrande

förordar jag, att en generell regel införs i sjölagen av innehåll

att det inte skall dömas till straff enligt sjölagen, om gärningen är belagd

med strängare straff i brottsbalken.

I förhållande till annan sjörättslig lagstiftning bör sjölagen vara den

primära författningen. Det framgår redan av vad jag tidigare anfört, att

sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsregler beträffande vårdslöshet

och försummelse på sjön bör vara subsidiära i förhållande till den

nu föreslagna bestämmelsen i ämnet i sjölagen. Det förutsätts också i 17 §

sjötrafikförordningen, som gör reservation för det fallet att gärningen

är straffbar enligt allmän lag. Detsamma gäller lagen om säkerheten på

fartyg, som bland ansvarsbestämmelserna i 10 kap. innehåller en regel

i 10 § att det inte får dömas till straff enligt lagen om det föreskrivs

strängare straff för gärningen i brottsbalken eller sjölagen. För sjömanslagens

vidkommande kan förutsättas att frågan får sin lösning i samband

med den nu pågående översynen av lagen.

I det föregående har jag anfört, att de föreslagna bestämmelserna om

försummelse att iaktta gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka

och om onykterhet till sjöss är tillämpliga på all sjöfart. Även övriga

ansvarsbestämmelser är liksom sjölagen i sin helhet i princip tillämpliga

på all sjöfart. Särskilt är utrymmet stort för sådan tillämpning av de ansvarsbestämmelser

som gäller säkerheten till sjöss.

Vissa frågor om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad

som berörts under remissbehandlingen torde få regleras i särskild ordning.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

207

De särskilda bestämmelserna

Enligt vad jag tidigare anfört förordar jag, att ansvarsbestämmelserna

får bilda ett nytt 13 kap. i sjölagen. Av bestämmelserna om de särskilda

brotten anknyter åtskilliga till de uppgifter som åligger befälhavaren enligt

sjölagens övriga bestämmelser, främst i befälhavarekapitlet. Den

överarbetning som nu skett av befälhavarekapitlet föranleder ändring av

dessa ansvarsbestämmelser. Samtidigt torde en omflyttning av bestämmelserna

böra göras, så att ordningen inom kapitlet kommer i närmare

anslutning till ordningen mellan de övriga regler i sjölagen till vilka ansvarsbestämmelserna

anknyter. I enlighet härmed torde ansvarskapitlet

få inledas med bestämmelser om straffansvar för redare och befälhavare

när det gäller försummelser i fråga om fartygets behöriga skick. Därefter

bör följa straffbestämmelser som närmast hänför sig till fartygets framförande.

I fortsättningen torde böra upptas sådana straffbestämmelser

som ansluter sig till de uppgifter som enligt tidigare avsnitt lagts på redaren,

befälhavaren eller annan, främst i befälhavarekapitlet samt dagboks-

och sjöförklaringsreglerna. Slutligen torde få följa vissa allmänna

bestämmelser. Utöver de av kommittén föreslagna förenklingarna torde

en viss ytterligare förenkling böra eftersträvas genom en minskning av

antalet straffskalor. Detta möjliggör att vissa av bestämmelserna kan

,föras samman till en paragraf. I enlighet härmed kommer ansvarsbestämmelserna

att fördela sig på 323—332 §§.

323 §.

Denna paragraf motsvarar 292 § i såväl kommitténs förslag som i sjölagen.

Den innehåller bestämmelser om ansvar för befälhavare och redare

som gör sig skyldiga till vissa försummelser i fråga om fartygets behöriga

skick.

De grundläggande reglerna om fartygets behöriga skick meddelas som

tidigare framgått i 5 a och 58 §§ i departementsförslaget. Enligt förstnämnda

paragraf skall sålunda fartyg när det nyttjas till sjöfart vara

sjovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa

och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat

och utrustat samt sä lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv

eller gods ej äventyras. På motsvarande sätt föreskrivs i 58 § i förslaget,

att befälhavaren innan resa anträds skall se till att fartyget är sjövärdigt,

försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och

olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat

samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej

äventyras. Befälhavaren skall vidare under resan vaka över att fartyget

hålls i behörigt skick enligt vad nyss angivits. Han skall också ofördröj
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ligen underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning

med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga skick som inte

kan avhjälpas genast.

I väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget, som lämnats utan

erinran under remissbehandlingen, innebär departementsförslaget en tämligen

långtgående omarbetning av sjölagens nuvarande bestämmelser om

straffansvar för försummelser i fråga om fartygs behöriga skick. För

befälhavaren bibehålls endast en bestämmelse i första stycket om straff

för att han försummar sin skyldighet enligt sjölagen att tillse att fartyget

är i behörigt skick. Straffet är enligt förslaget böter eller fängelse i högst

sex månader. Både uppsåt och oaktsamhet omfattas av bestämmelsen.

Den nuvarande straffbestämmelsen i 292 § 1 mom. för det fall att befälhavaren

går till sjöss med fartyg som är så bristfälligt att resan är förbunden

med uppenbar livsfara för de ombordvarande utgår. Sådant förfarande

hänförs i stället i enlighet med vad jag anfört i den allmänna

motiveringen till den föreslagna bestämmelsen om straff för bristande i

gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka.

Även befälhavarens skyldighet att underrätta redaren om fel eller brist

i fartygets behöriga skick är straffsanktionerad. Denna straffbestämmelse

har upptagits i 328 §.

I andra och tredje styckena tas upp bestämmelser om straffansvar för

redaren. Ansvaret för denne när det gäller fartygets behöriga skick är f. n.

sekundärt såtillvida att han bestraffas för medverkan till befälhavarens

åtgärd eller försummelse. Inom handelsflottan synes emellertid i allt fall

i fråga om större fartyg efter hand ha inträtt ett förändrat förhållande

mellan befälhavaren och redaren när det gäller ansvaret för fartygets behöriga

skick. I samband med en tilltagande koncentration på större, tekniskt

mer komplicerade och dyrbarare fartygsenheter torde nämligen

detta ansvar alltmer ha övergått från befälhavaren till redaren. De större

rederierna har ofta egna tekniska avdelningar med erforderlig expertis

och därför avgör befälhavaren mera sällan själv tekniskt komplicerade

frågor av större betydelse utan att först inhämta redarens direktiv. Kommittén

har därför ansett att redaren i stället för det medverkansansvar

som nu gäller bör åläggas ett helt självständigt straffansvar för att fartyget

hålls i behörigt skick. Kommittén har föreslagit att straff skall ådömas

en redare som försummar att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga

skick varom han ägt eller bort äga vetskap. Detta innefattar en

utvidgning av ansvaret i förhållande till gällande rätt, i det att bestämmelsen

förutsätter skyldighet för redaren att vara verksam för att hålla

sig underkunnig om fartygets skick. Kommittén har i anslutning härtill

framhållit, att en ansvarsbestämmelse som i likhet med den gällande förutsätter

redarens vetskap om felet eller bristen möjliggör missbruk sålunda

att en redare genom vårdslöshet eller t. o. m. med avsikt håller

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

sig ovetande om fartygets skick. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

har tillstyrkts av sjöfartsstyrelsen och Svenska maskinbefälsförbundet

och i övrigt lämnats utan erinran frånsett yttrandet av Stockholms

rådhusrätt. Rådhusrätten har ansett det tveksamt om redaren bör straffas

för underlåtenhet att avhjälpa fel eller brist som han inte ägt vetskap

om. Ifall det närmast är redarens oursäktliga underlåtenhet att hålla sig

underrättad om fartygets skick som bör bestraffas, bör det enligt rådhusrätten

sägas ut direkt att han är skyldig att hålla sig underrättad om fartygets

skick. Enligt min mening är det med hänsyn till de moderna

sjöfartsförhållandena rimligt att som kommittén menat förutsätta, att redaren

är aktivt verksam för att se till att fartyget hålls i behörigt skick.

Någon föreskrift därom vid sidan av 5 a § torde inte vara behövlig. Jag

biträder kommitténs förslag i förevarande del. Straffet är detsamma som

för befälhavares försummelse i detta avseende.

Liksom i fråga om ansvaret för fartygets behöriga skick har kommittén

föreslagit självständigt straffansvar för redare, som underlåter att såvitt

det är möjligt för honom hindra fartyget att gå till sjöss när förestående

resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga skick kan bli förenad

med allvarlig fara för de ombordvarande. Även här innebär kommittéförslaget

inte bara den förändringen att det inte längre är fråga endast om

ett medverkansansvar utan en utvidgning av ansvaret, i det att det nuvarande

farerekvisitet »uppenbar livsfara för de ombordvarande» jämkats

till »allvarlig fara för de ombordvarande». Sjöfartsstyrelsen har i sitt

remissyttrande betecknat förslaget som välgrundat och i övrigt har det

lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig också till

förslaget i denna del. Bestämmelsen tas upp som ett tredje stycke i paragrafen.

Till skillnad från bestämmelsen i andra stycket förutsätter den,

att redaren ägt vetskap om felet eller bristen. Straffet är böter eller fängelse

i högst två år.

324 §.

Denna paragraf, som motsvarar 293 § i såväl kommittéförslaget som sjölagen,

innehåller regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap

till förekommande av sjöolycka. Som framgått av vad jag anfört i den

allmänna motiveringen omfattar bestämmelsen dem som på fartyg fullgör

uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Straffet föreslås

bli böter eller fängelse i högst sex månader eller, i grova fall, fängelse i

högst två år. Strafflatituden sammanfaller sålunda med vad som enligt

brottsbalken gäller för allmänfarlig vårdslöshet.

Under remissbehandlingen har berörts det fallet att redaren otillbörligt

påverkar fartygets framförande och handhavande till sjöss. Detta fall bör

enligt min mening bedömas enligt de allmänna medverkansreglerna.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

325 §.

Paragrafen, som motsvarar 294 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelse

om ansvar för onykterhet till sjöss. Den utgör en nyhet för

sjölagen.

Även här är gärningsmannakretsen begränsad till dem som på fartyg

fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. För straffbarhet

krävs, att gärningsmannen var så påverkad som paragrafen avser

medan han fullgjorde den ifrågavarande uppgiften. Innebörden härav har

jag berört i den allmänna motiveringen. Som jag också anfört där är paragrafen

avsedd att tillämpas på all sjöfart. Straffet blir böter eller fängelse

i högst ett år.

I den norska straffeloven finns f. n. en regel, enligt vilken ansvar kan ådömas

dels viss fartygspersonal som »forsettlig» eller »uaktsomt» berusar sig

i tjänsten eller när denna förestår och dels personal i underordnad ställning

som »er beruset i tjenesten». Speciella regler gäller för personal på norska

passagerarfartyg. För sådan finns föreskrifter om »pliktmessig avhold fra

nytelse av alkohol m. m.». De är så utformade att redan viss alkoholkoncentration

i blodet eller alkoholmängd i kroppen kan föranleda straff. Den

praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser torde dock vara koncentrerad

till kustsjöfarten. Den finska propositionen upptar som nyhet för den

finska sjölagen en regel av väsentligen samma lydelse som förevarande

paragraf. I Danmark saknas bestämmelse av detta slag. Inte heller det

danska förslaget innehåller någon sådan bestämmelse.

326 §.

Denna paragraf motsvarar 291 § första stycket i kommittéförslaget. I överensstämmelse

därmed och med nuvarande bestämmelse i 291 § första stycket

föreskriver den straff för det fall att befälhavaren avviker ur tjänsten

och överger fartyget. Enligt nuvarande lydelse är straffet fängelse i högst

två år eller, om brottet är ringa, dagsböter. I departementsförslaget har

företagits den jämkningen att straffet anges till böter eller fängelse i högst

ett år.

En bestämmelse liknande den i förevarande paragraf finns i 76 § sjömanslagen.

Den rättspolitiska grunden för en bestämmelse av detta slag

torde få övervägas närmare i samband med pågående revision av sjömanslagen.

327 §.

Denna paragraf motsvarar 291 § andra och tredje styckena i kommittéförslaget.

Den innehåller straffbestämmelser som anknyter till befälhavarens

åligganden enligt 62 och 223 §§ i förslaget. Dessa paragrafer innehåller

de föreskrifter som gäller när det egna fartyget råkat i sjönöd och vissa bestämmelser

om plikter gentemot andra sjöfarande. Förevarande paragraf

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

omfattar sålunda straffbestämmelser som nu har sin motsvarighet dels i bestämmelserna

i 291 § sjölagen om straff för befälhavare som lämnar fartyget,

när det är i fara, utan att iaktta vad som åligger honom och dels i bestämmelserna

i 294 § sjölagen om straff när han efter sammanstötning med

annat fartyg åsidosätter sina skyldigheter mot det andra fartyget och när

han åsidosätter sin allmänna undsättningsplikt gentemot andra sjöfarande.

Första stycket upptar bestämmelse om straff för det fall att befälhavaren

lämnar fartyget, när det är i fara, och därvid försummar vad som åligger

honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjöman. Straffet

är böter eller fängelse i högst två år.

Samma straff följer enligt andra stycket, om befälhavaren när någon råkat

i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller när sammanstötning

med annat fartyg inträffat försummar vad som åligger honom enligt 62 §

andra stycket eller 223 §.

328 §.

Paragrafen motsvarar 286, 288 och 290 §§ samt till viss del 292 § 1 mom.

i kommittéförslaget. I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om

straffansvar i första hand för vissa förseelser av befälhavaren av beskaffenhet

att inte förskylla högre straff än böter. Det gäller försummelse att

enligt 58 § underrätta redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick,

försummelse att enligt 60 § på fartyget medföra skeppshandlingar och ett

exemplar av sjölagen, försummelse att avge rapport enligt 70 § eller uppsåtligt

eller oaktsamt lämnande av oriktig eller vilseledande uppgift i sådan

rapport, vägran att i fall som avses i 317 § i förslaget överlämna fartygets

nationalitetshandling till besiktningsmännen samt vägran att utan laga hinder

i sådant fall som avses i 346 § på fartyget medtaga befälhavare eller sjöman,

hans aska eller efterlämnade effekter.

När det gäller uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av oriktig eller vilseledande

uppgift i rapport enligt 70 § innebär förslaget i huvudsak en utvidgning

av det straffbara området för osant intygande till att omfatta

även oaktsamhetsfall. Detta motiveras av befälhavarerapportens centrala

betydelse inte bara för utredning angående sjöolycka utan också för sjöfartsstyrelsens

allmänna övervakning av sjöfartssäkerheten.

Vidare upptar paragrafen bötesstraff för befälhavare eller redare, som

försummar att göra anmälan om sjöförklaring enligt 306 § eller som föranleder

att sjöförklaring uppskjuts utan att förutsättningar därför är för

handen enligt 304 §.

329 §.

Denna paragraf motsvarar 287 och 289 §§ i kommittéförslaget. Den avser

åsidosättande av skyldighet att föra och förvara dagbok och att hålla dagboken

tillgänglig för den som äger ta del av den. I första hand omfattar pa
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

ragrafen befälhavare och redare men avser även annan som tar del i dagboksföringen.

Första stycket föreskriver bötesstraff för den som försummar vad som

åligger honom i fråga om dagboks förande eller som uppsåtligen eller av

oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken. Straffskalan

har med avvikelse från kommittéförslaget gjorts enhetlig för dessa

förseelser. Förhållandet till brottsbalkens bestämmelser om ansvar för t. ex.

osant intygande regleras i 332 §. På samma sätt som i fråga om oriktig eller

vilseledande uppgift i befälhavarerapport enligt föregående paragraf och av

liknande skäl innebär första stycket bl. a. en utvidgning av det straffbara

området för osant intygande till oaktsamhetsfall.

Enligt andra stycket döms till böter, om befälhavare eller redare obehörigen

vägrar någon att ta del av dagbok, kladd till dagbok eller annan uppteckning

rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri. Denna

bestämmelse anknyter till 300 § i förslaget. Vidare upptar andra stycket

bötesstraff för det fall att redaren försummar sin skyldighet att förvara

handling som jag nyss nämnt. Här kan fråga uppkomma om att i stället

döma till straff enligt 14 kap. 4 § brottsbalken för undertryckande av urkund.

Denna fråga regleras likaledes i 332 §.

330 §.

Denna paragraf motsvarar 295 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser

om den särskilda påföljd av förlust av behörighet till tjänst på

fartyg som med anledning av vissa brottsliga gärningar kan ådömas befälhavaren

och viss annan fartygspersonal.

Bestämmelser härom meddelas nu i 296 § sjölagen och 79 § andra stycket

sjömanslagen. Enligt förstnämnda paragraf kan befälhavare i samband

med lagföring för vissa uppräknade sjölagsbrott för viss tid eller för alltid

dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg för vars utövande särskilda

villkor gäller, under förutsättning att omständigheterna är synnerligen

försvårande. I 79 § sjömanslagen finns en liknande bestämmelse för

det fall att maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist genom

vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat sjöolycka. Han kan då för

viss tid eller för alltid förklaras förlustig rättigheten att nyttjas i sådan befattning,

om särskilda villkor är föreskrivna för rättighetens utövande och

omständigheterna är synnerligen försvårande. Angående behörighet att utöva

befäl på handels- och fiskefartyg finns bestämmelser i 1960 års sjöbefälskungörelse.

För radiotelegrafister finns speciella regler.

Kommittén har föreslagit, att bestämmelser bibehålls, enligt vilka befälhavare

och sjömän i samband med lagföring för brott i sjöfartsförhållanden

kan förklaras förlustiga behörighet att utöva tjänst på fartyg.

I likhet med kommittén och de remissinstanser som yttrat sig på denna

punkt anser jag, att en sådan omprövning hellre bör grundas på en be
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

dömning av gärningsmannens lämplighet för tjänsten än på frågan huruvida

omständigheterna är synnerligen försvårande. Har gärningsmannen

genom brottet ådagalagt olämplighet för sadan tjänst i vilken han begått

brottet, bör han också kunna förklaras förlustig behörighet därtill, även

om omständigheterna i och för sig ej är försvårande. Har han genom gärningen

ådagalagt olämplighet för annan tjänst på fartyg till vilken han

äger behörighet, bör han, såsom kommittén utvecklat, kunna fråndömas

även sådan behörighet. Olämplighet för viss tjänst pa fartyg kan

ådagaläggas även genom brott, som begås under fullgörande av tjänst eller

uppgift som i och för sig inte kräver behörighet som det här är fråga

om, t. ex. vid lotsning. Den rättighet att lotsa i viss lotsled som enligt

utfärdad styrsedel tillkommer kronolots innefattar inte behörighet i förevarande

mening. Lotsen äger dock regelmässigt även behörighet såsom

fartygsbefäl i handelsflottan.

De brott som bör föranleda omprövning av gärningsmannens behörighet

bör i överensstämmelse med kommitténs förslag vara de som består

i att befälhavare försummar sin skyldighet att se till att fartyget är i behörigt

skick eller avviker ur tjänsten och överger fartyget eller lämnar

det när det är i fara utan att iaktta sina åligganden som befälhavare och

god sjöman eller åsidosätter sin skyldighet mot andra sjöfarande som är

i nöd eller hotas av fara till sjöss. Vidare bör omprövning ske när den som

på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister

i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka eller gör sig skyldig

till onykterhet till sjöss. Till skillnad från den av kommittén föreslagna regeln

utgår departementsförslaget från att samma princip skall gälla för

domstolens prövning både i fråga om den tjänst i vilken den brottsliga

gärningen begås och i fråga om annan tjänst.

Som kommittén föreslagit bör bestämmelserna i ämnet sammanföras

i en paragraf i sjölagen. Genomförs förslaget blir motsvarande bestämmelser

i sjömanslagen överflödiga och bör upphävas.

331 §.

Paragrafen motsvarar 296 § i kommittéförslaget. Den innehåller i överensstämmelse

med detta förslag, att vid tillämpning av ansvarskapitlet

den som trätt i befälhavarens ställe jämställs med befälhavare och den

som i redarens ställe haft befattning med fartyget med redare. Bestämmelsen

har nu sin motsvarighet i 310 § och 292 § 1 och 2 mom. sjölagen.

Med uttrycket »den som i redarens ställe haft befattning med fartyget»

avses som framgår av förarbetena till 1914 års sjösäkerhetslagstiftning

den som rättsligen äger disponera över fartyget, t. ex. tidsbefraktare.

Den närmare innebörden av denna regel får bestämmas med beaktande

hl. a. av doktrin och praxis rörande delegation av företagares straffansvar.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

332 §.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget. I första

stycket föreskrivs i överensstämmelse med vad jag anfört i den allmänna

motiveringen, att 23 kap. brottsbalken gäller om flera medverkat

till gärning som avses i 323, 324, 325, 326 eller 327 §.

I andra stycket upptas den bestämmelse angående konkurrens med

brottsbalken som jag också berört i den allmänna motiveringen. Enligt denna

bestämmelse skall straff ej ådömas enligt sjölagen, om gärningen är

belagd med strängare straff i brottsbalken.

Rättegång i sjörättsmål

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller rättegångsbestämmelser dels för sjörättsmål i allmänhet

och dels för dispaschmål.

Första domstol i allmänna sjörättsmål är rådhusrätt. Enligt lagen den

4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

äger Kungl. Maj :t när stad läggs under landsrätt tillägga häradsrätten i

orten behörighet att uppta sjörättsmål i stället för den rådhusrätt som

upphör. Sålunda är för närvarande 19 häradsrätter behöriga sjörättsdomstolar.

Forumreglerna anknyter till rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet.

Finns inte rådhusrätt i den ort där talan kan anhängiggöras enligt

dessa bestämmelser, föreligger rätt att i stället väckan talan vid den rådhusrätt

som är närmast den orten. För tvistemål gäller dessutom vissa

särskilda bestämmelser om fora. I övrigt gäller rättegångsbalken.

Dispaschmål anhängiggörs genom klander av dispasch — general- eller

partikulärdispasch eller dispasch angående tvist om avståndsfrakt eller

redares begränsningsbelopp. Dispasch utfärdas av endera av landets två

dispaschörer, den ene i Stockholm och den andre i Göteborg. Klandertalan

väcks vid rådhusrätten i dispascheringsorten. Förfarandet inför rådhusrätten

anknyter nära till rättegångsbalkens bestämmelser om besvärsprocess

i överrätt. Det är i regel skriftligt och part äger inge endast en inlaga.

Part kan begära att få bli hörd muntligen inför rätten och domstolen

kan också självmant föranstalta om sådant förhör med parterna. Klanderinlagan

delges inte motpart. Denne har i stället att själv vara verksam

för att få del därav och bemöta den genom förklaring. Dispasch som inte

klandrats länder till efterrättelse men utgör inte exekutionstitel. Vid

handläggning av dispaschmål skall i rådhusrätten, utöver de ledamöter

som normalt fordras för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål,

tjänstgöra tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna män. Dessa utses

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

årligen av stadsfullmäktige i stad, vars rådhusrätt är behörig att uppta

dispaschmål. Mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål förs talan

genom besvär till högsta domstolen. Inskränkning av fullföljdsrätten genom

krav på prövningstillstånd gäller inte. Även i högsta domstolen ansluter

sig förfarandet nära till den allmänna besvärsprocessen. Besvärsrnålets

beredande är dock förlagt till rådhusrätten och klagandens motpart

har att där själv bevaka sin rätt att få del av besvären och bemöta

dem.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

De allmänna sjörätts målen behandlas i både 1963 och 1965

års betänkanden. Kommittén erinrar om att domstolskommittén (SOU 1963:

56) anfört att den framdeles, i samband med arbete på förslag till enhetliga

underdomstolar för land och stad, får överväga nya forumregler

i sjölagen. Med anknytning därtill anför sjölagskommittén att spörsmålet

om forum för såväl verkliga sjörättsmål som sjöförklaringar tydligen inte

kan få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida organisation

blivit klarlagd. I vart fall synes det kommittén inte kunna ifrågasättas

att i förevarande sammanhang föreslå ändringar av gällande forumregler

för sjörättsmålen.

Det kan enligt kommittén i och för sig sägas vara förenat med vissa

fördelar, att de egentliga sjörättsmålen koncentreras till ett mindre antal

domstolar i första instans. En sådan koncentration torde i praktiken äga

rum i betydande omfattning. Tvistemålen anhängiggörs regelmässigt vid ett

fåtal rådhusrätter. Av antalet sjörättsliga tvistemål under åren 1957—

1960, tillhopa 54, handlades 33 av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, medan ett sådant mål behandlades av häradsrätt. I fråga om

brottmålen — inbegripet mål som bedöms efter sjömanslagen och vissa

sjörättsliga specialförfattningar — är bilden en annan. Kommittén antar

emellertid, att av dessa mål ett tämligen stort antal är av bagatellartad

karaktär, beträffande vilka det finns föga bärande skäl för speciella forumregler.

Ställningstagandet till frågan vilka domstolar som bör äga

behörighet alt uppta sjöförklaringar är enligt kommittén inte avgörande

för frågan om behörigheten att uppta sjörättsliga brottmål i allmänhet och

än mindre beträffande egentliga tvistemål. Enligt kommittén ligger det i

öppen dag, att genomförandet av en enhetlig domstolsorganisation i första

instans kan påkalla en omprövning av de sjörättsliga domstols- och forumreglerna.

Kommittén har inskränkt sig till att föreslå endast redaktionella

jämkningar i bestämmelserna om sjörättsmål i allmänhet.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Kommittén erinrar vidare om att enligt direktiven reglerna om d i spaschprocessen

är i behov av översyn. Kritiken har emellertid enligt

kommittén mindre gällt den principiella anordningen än vissa bristfälligheter

i reglernas närmare utformning. Sålunda har bl. a. påpekats, att

reglerna är ofullständiga och att därför procedurregler som inte är lagfästa

ofta måste tillämpas. Det har ansetts föreligga behov av att muntlig förberedelse

hålls i dispaschmål och att muntlig bevisning, utöver parts hörande,

upptas på samma sätt som i den allmänna processen, något som enligt

kommittén ofta sker i praktiken. Det har också anmärkts på att gällande

regler inte medger att part inger mer än en skrift under rättegången i

rådhusrätten. Enligt vad som har upplysts tillåter rådhusrätterna enligt

praxis ändå att fler partsinlagor växlas. I fråga om rådhusrätternas särskilda

ledamöter i dispaschmål har uttryckts önskemålet, att de skall utses

i en ordning som bättre än den nuvarande tillgodoser kravet på sakkunskap.

Kommittén finner inte skäl föreslå någon genomgripande ändring av dispaschprocessen

utan begränsar sig till en övervägande teknisk och redaktionell

översyn av bestämmelserna. Erforderliga förbättringar kan enligt

kommittén åstadkommas inom ramen för en sådan revision.

Enligt kommittéförslaget blir bestämmelserna i rättegångsbalken om besvärsprocessen

i princip omedelbart tillämpliga för dispaschprocessen med

vissa särskilt angivna avvikelser. Förfarandet skall sålunda alltjämt vara

skriftligt. Emellertid anser kommittén, att förhandling i dispaschmål bör

kunna äga rum inte bara för utredningsändamål, som i den allmänna besvärsprocessen

när part eller t. ex. vittne bör höras muntligen, utan även

för målets beredande vid rådhusrätten och vissa andra ändamål.

I fråga om ordningen för klandertalans anhängiggörande vid rådhusrätten

föreslår kommittén att klaganden inom fyra veckor från dispaschens

dag skall göra klanderanmälan och därefter fullfölja talan genom klanderinlaga

senast två månader efter nämnda dag. Någon omedelbar prövning av

klanderanmälans giltighet — liksom i fråga om vadeanmälan i tvistemål —

skall enligt förslaget inte äga rum. Däremot bör domstolen enligt kommittén

alltjämt ha att avvisa fullföljd klandertalan som uppenbart inte kan tas

upp till prövning. Rätten är då enligt förslaget domför med ordföranden

ensam. Kommittén framhåller att den föreslagna ordningen för väckande

av klandertalan är betingad av praktiska hänsyn. I dispaschmål är nämligen

parterna ofta hemmahörande på utrikes orter. Innan sådan part satt

sig in i den svenska dispaschen och hur den kan angripas i händelse av

missnöje samt hunnit instruera ett ombud i Sverige kan lång tid förflyta.

I praktiken torde det ofta gå till så att en svensk advokat får i uppdrag av

utländsk klient att överklaga en dispasch men först senare, sedan fullföljdstiden

gått ut, erhåller närmare instruktioner beträffande grunderna

för klandertalan och vad som bör yrkas. Enligt kommittén blir en under

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

sådana förhållanden rättidigt ingiven klanderskrift ofta mycket ofullständig,

och det inträffar därför att rådhusrätten utsätter viss frist inom vilken

fullständig klanderskrift skall inges. Kommittén uttalar att dess förslag

på denna punkt innebär en anpassning till vad som sålunda förekommer.

Genom kravet på klanderanmälan beaktas dessutom behovet av att det i ett

förhållandevis tidigt skede blir klarlagt, huruvida dispaschen kommer att

vinna laga kraft. Kommitténs förslag åsyftar inte ändring i den nuvarande

ordningen, enligt vilken dispasch inte anses exigibel.

Det måste enligt kommittén också i fortsättningen ankomma på motpart

att själv bevaka sin rätt att bemöta klandertalan. En annan ordning anser

kommittén praktiskt omöjlig med hänsyn till att dispaschförfarandet ofta

berör många utländska intressenter som inte sällan är okända.

I fråga om besvärsprocessen i högsta domstolen innebär kommittéförslaget

däremot, att det inte skall gälla någon avvikelse från den allmänna

besvärsprocessens regler om rätt för motparten att få del av och bemöta

besvärstalan i högsta domstolen. Förslaget förlägger också dit beredandet

av besvärsmålet. I den mån det är behövligt att höra motpart i besvärsmålet

kommer denne alltså enligt kommittéförslaget att genom högsta

domstolens försorg få del av besvären med föreläggande att avge förklaring.

Kommittén uttalar, att det i detta rättegångsskede inte torde möta praktiska

hinder att tillämpa en sådan ordning.

Kommittén har behållit en särskild bestämmelse om att part skall nedsätta

fullföljdsavgift samt belopp till säkerhet för kostnadsersättning. Vidare

föreslås uttrycklig föreskrift att prövningstillstånd inte behövs.

Kommittén har tillmötesgått önskemålet att de särskilda ledamöterna i

dispaschmål vid rådhusrätten bör utses i sådan ordning att kravet på sakkunskap

bättre tillgodoses. Enligt kommitténs förslag skall detta ske i en

ordning som svarar mot vad som föreslås i fråga om de sjösakkunniga ledamöterna

vid sjöförklaring. De dispaschsakkunniga ledamöterna skall utses

för varje mål från en förteckning som upptar minst tolv personer.

Dessa skall vara kunniga i handel och sjöfart. En sådan förteckning skall

enligt förslaget upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen efter samråd med

handelskammaren i orten. Skulle föreskrivet antal dispaschsakkunniga inte

kunna utses från förteckningen, på grund av förfall eller annat hinder, föreslås

att annan lämplig person skall kallas.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalande, att frågan om forum i allmänna sjörättsm

å 1 inte kan få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida organisation

blivit klarlagd, har vunnit anslutning hos Föreningen Sveriges

häradshövdingar.

Att forumreglerna för allmänna sjörättsmål f. n. inte ändras i sak till
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

styrks av domstolskommittén. Denna erinrar om sitt remissyttrande över

1963 års betänkande, i vilket domstolskommittén förordade att sjöförklaringarna

koncentrerades till några få domstolar, lämpligen en domstol för

ettvart av de sju farlygsinspektionsdistrikten. Det finns enligt domstolskommittén

utan tvivel skäl som talar för en liknande begränsning av antalet

underrätter med behörighet att uppta sjörättsmål i allmänhet. Tillgängliga

statistiska uppgifter visar, att dessa mål i likhet med vad som gäller i

fråga om sjöförklaringarna är mycket ojämnt fördelade mellan de olika

domstolarna. Det stora flertalet sjörättsliga tvistemål och brottmål handläggs

vid de tre största rådhusrätterna. Vid de flesta av de övriga underrätter

som upptar sjörättsmål synes antalet sådana mål vara alltför ringa

för att domarna skall kunna skaffa sig önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga

och sjötekniska frågor. Emellertid torde som sjölagskommittén funnit

frågan om forum för sjörättsmålen inte kunna få sin definitiva reglering

förrän underrätternas framtida organisation blivit klarlagd. Behovet av nya

forumregler framstår inte heller som så angeläget att det kan anses nödvändigt

att genomföra en sådan reform redan i detta sammanhang.

Hovrätten för Västra Sverige anknyter likaså till sitt remissyttrande över

1963 års betänkande, i vilket hovrätten uttalade, att antalet sjöförklaringsdomstolar

bör begränsas till några få och att på det hela taget samma skäl

kan anföras för en motsvarande begränsning av antalet domstolar för sjörättsmål

i allmänhet. Hovrätten finner det därför vara angeläget att man

antingen i detta sammanhang eller i samband med revisionen av underrättsorganisationen

beaktar dessa synpunkter.

Sveriges fiskares riksförbund anför att de domstolar som bör tilläggas

exklusiv behörighet att ta upp sjöförklaring också tilläggs exklusiv behörighet

att ta upp sjömål. Av sjöförklaringar vinner domstolarnas ledamöter

åtskillig erfarenhet av förhållandena till sjöss, som kommer dem väl till

pass då de skall pröva sjömål. Betydande olägenheter har ofta uppkommit

exempelvis i fall då en befälhavare åtalats för vållande till sjöolycka och

målet handlagts av en domstol, som saknat varje erfarenhet av förhållandena

till sjöss.

Sjöfartsstyrelsen framhöll i sitt remissyttrande över 1963 års betänkande

önskvärdheten av en koncentration av sjöförklaringsfora. Liknande synpunkter

kan enligt styrelsen anläggas på frågan om sjörättsforum i allmänhet.

Styrelsen erinrar om den koncentration som redan äger rum av sjörättsmålen

och anser uppenbara praktiska fördelar vara förenade med en

koncentration till ett fåtal större rådhusrätter. Styrelsen påpekar emellertid

att något andra synpunkter kan komma i förgrunden när det gäller brottmålen

och antar att det skulle vara betungande för enskild tilltalad som bor

långt från behörig domstol att inställa sig för att svara i målet. Enligt styrelsen

kan uppenbart inte heller det praktiska förfarandet med domstolens

rörlighet, som förutsätts vid sjöförklaring, samt fartygs bundenhet »till de

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ts proposition nr i 45 år 1966

större stråken och sjörättsstäderna» åberopas i fråga om enskild tilltalad.

Om emellertid problemet med enskild tilltalads inställelse kan lösas, räknar

styrelsen med att en koncentration av brottmålen skall medföra fördelar

i förhållande till gällande ordning.

Försäkrings juridiska föreningen uppmärksammar sjölagskommitténs motivuttalande

om den koncentration av sjörättsmålen som redan kommit till

stånd i praktiken. Föreningen anför, att det i varje fall för tvistemålens

del är angeläget att parterna har viss frihet att avtala om lämpligt forum.

Å andra sidan är det enligt föreningen angeläget att erforderlig sakkunskap

finns företrädd vid de underrätter som upptar sjörättsmål. Föreningen menar,

att vägande argument kan anföras för att endast rådhusrätterna i ett

begränsat antal större hamnstäder, geografiskt fördelade efter den svenska

kusten, skall vara behöriga sjörättsdomstolar. Emellertid ifrågasätter föreningen,

om inte parterna i tvistemål är angelägna om att hänskjuta sjörättsmål

till de rådhusrätter som har särskilda avdelningar för sådana mål

eller där det i varje fall finns erforderlig sakkunskap för bedömning av sjörättsliga

frågor. Föreningen anser, att frågan bör ägnas särskild uppmärksamhet

i samband med förestående reglering av underrätternas organisation.

Göteborgs rådhusrätt finner det angeläget att den specialisering som kommit

till stånd i praxis beaktas när forumreglerna tas upp till slutlig behandling

och att antalet behöriga sjörättsdomstolar starkt begränsas. Motsvarande

ståndpunkt intar Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd.

I yttranden till generaltullstyrelsen framhåller chefen för Norra kustdistriktet

den olägenhet för förare av fritidsbåtar som uppkommer av förslagets

speciella forumregler för sjöbrottmål. Chefen för Västra kustdistriktet

betonar, att tillkomsten av sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser

liksom vissa av förslagets ansvarsbestämmelser, t. ex. 293 och 294 §§, synes

göra en snar ändring av gällande regler angelägen. Kustdistriktschefen

menar att bagatellmål bör kunna handläggas även av häradsrätt.

Kommitténs förslag rörande dispaschprocessen biträds i allt

väsentligt av dispaschören i Stockholm. Göteborgs rådhusrätt nttalar, att de

moderniseringsbehov som framträtt i praxis väl tillgodoses inom ramen för

förslaget.

Stockholms rådhusrätt uttrycker tillfredsställelse med alt dispaschprocessen

nu synes bli ordnad i enlighet med moderna processprinciper men

förmodar att handläggningen av dispaschmålen framdeles blir »till allt övervägande

delen muntlig».

Sveriges advokatsamfund anser, att denna process förr eller senare bör

i högre grad anpassas till den allmänna civilprocessen. Detta gäller både

rättegången vid rådhusrätten, instansordningen och rättegången i högsta

domstolen.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

Göteborgs rådhusrätt anser, att den föreslagna förlängningen av klandertiden

till två månader från dispaschens dag är välmotiverad. Däremot sätts

i fråga, om det är lämpligt att införa en bestämmelse om klanderanmälan,

vilken saknar motsvarighet inom besvärsrätten. I allt fall bör enligt rådhusrätten

för sådan anmälan gälla samma regler som för vadeanmälan. Rådhusrätten

anser, att den föreslagna utformningen av institutet torde innebära

att sedan klanderinlaga inkommit klandertalan kan komma att avvisas,

emedan klanderanmälan befinns vara ogiltig. Rådhusrättens uppfattning

är att omedelbar prövning av klanderanmälans giltighet bör ske.

Domstolskommittén och Stockholms rådhusrätt finner inte anledning till

erinran annat än beträffande vissa detaljer i den redaktionella utformningen.

Departementschefen

Otvivelaktigt är det mycket som talar för att man bör koncentrera

handläggningen av allmänna sjörätts mål i första instans till ett

begränsat antal domstolar på samma sätt som i fråga om sjöförklaring.

Under remissbehandlingen har bl. a. domstolskommittén givit uttryck för

en sådan uppfattning. Som sjölagskommittén och även domstolskommittén

och flera andra remissinstanser förutsatt bör dock de sjörättsliga domstols-

och forumreglerna lämpligen behandlas i det större sammanhang

som förestående revision av underrättsorganisationen erbjuder. F. n. bör

därför endast göras viss redaktionell översyn. De ifrågavarande forumbestämmelserna

upptas i departementsförslaget i 336—338 §§.

Bestämmelserna om dispaschprocessen har visat sig vara bristfälliga

i vissa avseenden. Kommittén har kommit till den uppfattningen

att bristerna på ett tillfredsställande sätt kan avhjälpas genom en väsentligen

teknisk och redaktionell översyn. Remissbehandlingen får anses bekräfta

att det är tillräckligt med en sådan begränsad översyn. Jag anser

mig kunna inskränka mig till att i detta sammanhang beröra de viktigare

av de föreslagna ändringarna. I övrigt vill jag hänvisa till specialmotiveringen.

Kommittéförslaget innebär bl. a., att rättegångsbalkens bestämmelser

för besvärsprocessen i hovrätt i princip görs tillämpliga även på rådhusrätts

handläggning av dispaschmål. Genom att sålunda göra ett gällande

regelsystem tillämpligt på dispaschprocessen får man enligt min uppfattning

en mer ändamålsenlig och mer uttömmande reglering av denna speciella

rättegångsform än den nuvarande. Jag förordar därför denna lösning.

Enligt kommittéförslaget vidgas fristen för klander av dispasch från

nuvarande trettio dagar till två månader från dispaschens dag. Detta mo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Mcij. ts proposition nr ilo år 1966

tiveras främst av att det i dispaschmålen ofta uppträder utländska parter

som är i behov av rådrum och förberedelsetid. För att frågan, huruvida

dispasch kommer att vinna laga kraft, skall klarläggas i ett tidigt skede

föreslår kommittén samtidigt, att den som vill klandra dispasch skall anmäla

detta hos rådhusrätten inom fyra veckor från dispaschdagen. Under

remissbehandlingen har viss kritik riktats mot förslaget om klanderanmälan.

En sådan anordning saknar också motsvarighet i den allmänna

besvärsprocessen. Jag anser att den inte heller bör införas i dispaschprocessen.

Behovet av att i tid få klart om dispasch vinner laga kraft bör

tillgodoses genom att klanderfristen bestäms till en månad. Parts intresse

av att få tillräckligt rådrum för att bereda och utveckla sin talan kan

beaktas inom ramen för nuvarande regler för den allmänna besvärsprocessen.

Enligt gällande ordning ankommer det i dispaschmål på parten själv

att se till att han inom föreskriven tid får del av motparts talan. Detta

gäller såväl klandertalan i rådhusrätten som besvärstalan i högsta domstolen.

Kommittén föreslår beträffande besvärstalan att sådan talan och

dess beredande skall följa de allmänna bestämmelserna om besvär till

högsta domstolen. I den nuvarande ordningen för klandertalan föreslås

däremot ingen ändring. Jag vill dock förorda en tilläggsregel i denna del

av innebörd att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sakägare

om den rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och

att inkomma med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens motpart.

Detta anknyter till viss praxis. Däremot bör som kommittén har föreslagit

vanliga kommuniceringsregler kunna tillämpas i högsta domstolen,

eftersom partsläget då hunnit klarläggas genom rättegången i rådhusrätten.

Enligt kommittéförslaget skall viss handläggning i dispaschmål vid

rådhusrätt ankomma på »rättens ordförande» ensam, något som har motsvarighet

i sjölagens nuvarande bestämmelser i ämnet. Detta har kritiserats

under remissbehandlingen. Därunder har bl. a. förordats, att domförhetsreglerna

i stället utformas efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser

om domförhet i underrätt. Som kommer att framgå av specialmotiveringen

har jag ansett mig böra tillmötesgå de synpunkter som har

framförts under remissbehandlingen.

Jag biträder kommitténs förslag, att rådhusrätts dispaschsakkunniga

ledamöter skall utses i en ordning som i huvudsak svarar mot vad som

föreslås i fråga om rättens sjösakkunniga ledamöter vid sjöförklaring.

Kommittéförslaget i denna del innebär vidare, att man slopar nuvarande

skyldighet för part att återgälda statsverket vad som av allmänna medel

utgår till de dispaschsakkunniga ledamöterna och att denna kostnad alltså

behandlas på samma sätt som annan domstolskostnad. Jag ansluter mig

även till denna ståndpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna

336, 337 och 338 §§.

Dessa paragrafer innehåller forumbestämmelser som i sak överensstämmer

med nuvarande bestämmelser i 313, 323 och 328 §§ sjölagen. Av förslagets

bestämmelser har 336 och 338 §§ motsvarigheter i kommittéförslagen,

nämligen 321 § i 1963 års förslag och 328 § i 1965 års förslag.

339 §.

Första stycket motsvarar närmast nuvarande 326 § och 326 § i kommittéförslaget.

I enlighet med kommittéförslaget har en redaktionell jämkning

skett. Förslaget innehåller, att talan mot dispasch förs genom klander

hos rådhusrätten i den ort där dispaschen är utgiven.

Som ett andra stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse om att dispasch

som ej behörigen klandrats länder till efterrättelse. Motsvarande bestämmelse

finns nu i 329 § 1 mom. fjärde stycket sjölagen. Det har synts

lämpligt att redan i den paragraf som anger rättsmedlet mot dispasch ta

in föreskrift om rättsverkan av att dispasch ej klandrats i föreskriven ordning.

Som kommittén har framhållit betraktas dispasch enligt gällande rätt

inte som exekutionstitel. Någon ändring på denna punkt är inte avsedd.

340 och 341 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 322 § i kommittéförslagen.

I 340 § har upptagits de domförhetsregler som skall gälla vid rådhusrätts

handläggning av dispaschmål, medan 341 § innehåller bestämmelser om hur

de särskilda ledamöterna utses och vad som i övrigt gäller beträffande dem.

Enligt 314 § 2 mom. sjölagen skall i rådhusrätt vid handläggning av

dispaschmål sitta, utom det antal ledamöter som i rättegångsbalken är

föreskrivet för domförhet vid huvudförhandling i allmänhet, tre i handel

och sjöfart kunniga och erfarna personer. Detta domförhetskrav gäller dock

inte i fråga om all handläggning i dispaschmål. Enligt 329 § skall rådhusrätten

omedelbart avvisa klandertalan som uppenbart inte kan tas upp till

prövning och beslut därom får meddelas av rättens ordförande. Denne äger

också i viss mån ensam ta befattning med målets beredning. För det fall

att talan förs mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål föreskrivs

i 330 §, att rådhusrätten skall pröva huruvida besvärstalan fullföljts på föreskrivet

sätt och inom rätt tid samt att awisningsbeslut får meddelas av

rättens ordförande.

Den allmänna regeln om rådhusrätts sammansättning vid handläggning

av dispaschmål har upptagits utan saklig ändring i kommitténs förslag. Detta

innehåller vidare en bestämmelse som väsentligen svarar mot reglerna

om behörighet för rättens ordförande som ensamdomare.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

Som framgår av den allmänna motiveringen har remissinstanserna varit

positivt inställda till kommittéförslaget i denna del. Från ett par håll har

emellertid framförts vissa anmärkningar i formellt hänseende. Domstolskommittén

har sålunda påtalat att förslaget begagnar uttrycket »rättens

ordförande» i de fall då en lagfaren domare ensam äger ombesörja viss

handläggning. Domstolskommittén menar, att det inte utan vidare är klart

vem som är att betrakta som rättens ordförande. Även om det i allmänhet

inte bör innebära något större problem att fastställa vem som är att anse

som rättens ordförande, måste det ändå enligt domstolskommittén vara en

nackdel att endast denne kan vidta de åtgärder som ligger inom området

för ensamdomares behörighet. Det kan från arbetsfördelningssynpunkt vara

önskvärt att ett måls beredande handhas av annan lagfaren domare än

den som skall tjänstgöra som ordförande i fullsutten rätt. För att undgå

sådana olägenheter har domförhetsreglerna i departementsförslaget utformats

efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser (1 kap. 4 och 11 §§)

om domförhet i underrätt. I övrigt kan då användas uttrycket »rätten» eller

»rådhusrätten», vare sig det är rätten i fullsutten sammansättning eller en

lagfaren domare som avses. I enlighet med vad domstolskommittén vidare

förordat används för de handels- och sjöfartskunniga personer som skall

ingå i domstolen beteckningen »särskilda ledamöter» redan första gången

dessa ledamöter omnämns i lagtexten.

Det förhållande att rätten är domför med en lagfaren domare vid prövning

om klander skall avvisas, utesluter inte att om sakens beskaffenhet

anses motivera detta rätten kan pröva avvisningsfrågor i den sammansättning

som anges i 340 § första punkten.

Rådhusrättens särskilda ledamöter utses enligt gällande ordning för ett

år i sänder av stadsfullmäktige i stad vars rådhusrätt är behörig för dispaschmål.

På samma sätt utses tre suppleanter för dem. Vid förfall även för

suppleant tillkallas genom domstolens försorg annan att tjänstgöra som

särskild ledamot. Dessutom ges bestämmelser om ersättning till särskild

ledamot, om krav på att han skall vara svensk medborgare och ha fyllt tjugufem

år och inte vara omyndig eller i konkurs samt om viss tjänstgöringsskyldighet

efter utgången av den tid för vilken ledamoten utsetts.

Kommittén har med sitt förslag tillmötesgått önskemålet att de särskilda

ledamöterna bör utses i en ordning som bättre än den gällande kan tillgodose

kravet på sakkunskap hos dem. Detta har skett genom en utformning

i anslutning till vad kommittén föreslagit beträffande de särskilda ledamöterna

vid sjöförklaring. Även i denna del har förslaget godtagits under

remissbehandlingen. Domstolskommittén har dock satt i fråga, om det

behövs uttrycklig föreskrift om att domare när han skall utse de särskilda

ledamöterna skall samråda med sina kolleger. Enligt min mening torde

det kunna förutsättas att den domare som skall utse de särskilda ledamöterna

samråder med sina kolleger i rätten även om uttrycklig före
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

skrift härom inte meddelas. I övrigt överensstämmer departementsförsla
get

i allt väsentligt med kommittéförslaget.

342 §.

I denna paragraf har sammanförts de föreskrifter som, frånsett domförhetsfrågorna,

gäller rådhusrättens handläggning av dispaschmål. Den motsvarar

329 § i kommittéförslaget.

I första stycket har angivits den tid inom vilken klander får anföras.

Som jag förut angivit blir klandertiden en månad från dispaschens dag.

Med utttrycket dispaschens dag avses den dag då dispaschen utges. Någon

ändring i förhållande till gällande rätt beträffande utgångspunkten

för klandertidens beräkning är alltså inte avsedd.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen görs enligt förslaget rättegångsbalkens

regler för besvärsprocessen omedelbart tillämpliga och kompletteras

med sådana föreskrifter om avvikelser som behövs. Lagtekniskt

torde detta lämpligen kunna lösas efter i princip samma linje som följs i

59 kap. 6 § rättegångsbalken i dess lydelse från den 1 juli 1966 (SFS 249,

jfr prop. nr 100 s. 144). I enlighet härmed har i andra stycket av förevarande

paragraf intagits föreskrift att med de avvikelser som följer av

paragrafens tredje stycke vissa angivna bestämmelser i 52 kap. rättegångsbalken

äger motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. Ytterligare

har tillagts, att bestämmelse som avser hovrätt därvid gäller rådhusrätten.

I hänvisningen till 52 kap. har utelämnats vissa paragrafer som på grund

av avvikande reglering i sjölagen eller enligt sakens natur inte kan vinna

tillämpning i dispaschmål.

I andra stycket har i överensstämmelse med kommittéförslaget angivits

att klagandens motpart i dispaschmålet äger få ut en avgiftsfri avskrift

av klanderinlagan. Vidare föreskrivs, att motparten, om han vill bemöta

klandret, inom fyra veckor efter fullföljdstidens utgång skall komma in

med skriftlig förklaring till rådhusrätten. Denna ordning anknyter i huvudsak

till vad som nu gäller. En mera väsentlig skillnad är att förklaringstiden

utsträcks från två till fyra veckor. Den nu åtminstone formellt

gällande begränsningen att inte mer än en skrift får inges från vardera

sidan bortfaller. Här har upptagits den förut berörda bestämmelsen om

att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sakägare om den

rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och att inkomma

med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens motpart.

I den förut nämnda hänvisningen till 52 kap. rättegångsbalken har bl. a.

kapitlets 10 § nämnts. Enligt denna bestämmelse får rätten förordna, att

part eller annan höres muntligen, men detta gäller bara om förhör anses behövligt

för utredningen. Kommittén har framhållit, att behov av förhandling

i dispaschmål kan föreligga för andra ändamål än för utredningen. Bl. a.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

nämns att förhandling kan behövas för målets beredande eller för behandling

av rättegångsfråga. För att tillgodose detta har i departementsförslaget

i tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivits att rätten äger hålla

förhör eller förhandling även för annat ändamål än sådant som avses i 52

kap. 10 § rättegångsbalken.

Avgörandet i sak av dispaschmål sker f. n. genom utslag. Ingen ändring

i detta avseende är påkallad. Det har-synts lämpligt att ta in uttrycklig bestämmelse

härom avslutningsvis i denna paragraf. Härigenom undviks det

annars tänkbara missförståndet att på grund av 52 kap. 12 § rättegångsbalken

avgörandet av dispaschmål i sak skulle betecknas som slutligt beslut.

343 §.

Paragrafen motsvarar 330 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser

om besvär till högsta domstolen.

I första stycket har föreskrivits att talan mot rådhusrätts utslag eller beslut

i dispaschmål förs genom besvär till högsta domstolen. Vidare anges att

den som vill anföra besvär har att inkomma med besvärsinlaga till rådhusrätten

inom fyra veckor från den dag då avgörandet meddelades. Dessa bestämmelser

svarar mot nuvarande 330 § första stycket första och — i huvudsak

— andra punkten sjölagen.

De övriga bestämmelserna i nuvarande 330 § har med samma lagtekniska

metod som i 342 § i departementsförslaget ersatts genom en hänvisning till

54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken (jfr även 59 kap. 7 § rättegångsbalken

i dess lydelse från den 1 juli 1966). Hänvisningen innehåller

uttrycklig erinran om klagandens skyldighet att nedsätta fullfölj dsavgift

och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Det har särskilt

angivits, att bestämmelse som avser hovrätt i stället gäller rådhusrätten. De

bestämmelser i 54 kap. som på detta sätt gjorts tillämpliga omfattar ej reglerna

om prövningstillstånd. Sådant tillstånd krävs alltså ej.

I 341 § har föreskrivits, att rådhusrätten är domför med en lagfaren domare

vid handläggning som enligt 343 § ankommer på rådhusrätten. De nuvarande

bestämmelserna i 330 § om att rådhusrättens ordförande har att ombesörja

vissa uppgifter — att motta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet

för kostnadsersättning samt att pröva om besvärstalan har fullföljts på föreskrivet

sätt och inom rätt tid — behöver därför inte någon motsvarighet

i den nya bestämmelsen. Däremot bör vissa föreskrifter om förfarandet hos

rådhusrätt vid nedsättning av fullföljdsavgift m. m. meddelas dels i kungörelsen

den 19 december 1947 (nr 935) med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift,

kostnadsersättning och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan

till högsta domstolen och dels i arbetsordningarna för Stockholms rådhusrätt

och Göteborgs rådhusrätt.

Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare i överensstämmelse med

kommittéförslaget, alt bcsvärsmålcts beredande skall följa samma regler

li Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 14,1

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1966

som besvärsmål i allmänhet hos högsta domstolen. Rådhusrättens nuvarande

befattning med besvärsmålets beredande kommer alltså att upphöra. I

den mån motparts hörande behövs, skall kommunicering ske enligt 56 kap.

8 § rättegångsbalken. Motparten behöver således inte som f. n. själv bevaka

om besvär anförts eller vara aktiv för att få de! av besvärsinlagan.

Särskilda bestämmelser

För att få så stor redaktionell överensstämmelse som möjligt mellan

de danska, norska och svenska förslagen i befälhavarekapitlet krävs som

jag berört tidigare, att vissa bestämmelser bryts ut ur kapitlet. Till de

bestämmelser som bör utgå hör de som i kommittéförslaget tagits upp

i 41 och 43 §§. Av dem innehåller 41 § bestämmelser om hemtransport av

sjöfolk m. m. och 43 § bestämmelser om frihet för fartygspersonal att gå

till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva

åtgärder mot personalen. Bestämmelser motsvarande 41 § i det

svenska kommittéförslaget har i det danska förslaget kunnat behållas i

befälhavarekapitlet, där de tagits upp som 70 §, men i det norska förslaget

flyttats till ett avslutande 14 kap. som innehåller särskilda bestämmelser.

I Finland finns motsvarande bestämmelser i sjömanslagen. Motsvarigheter

till 43 § i det svenska kommittéförslaget finns i Finland i sjölagens

kapitel om rättegång m. m. samt i Danmark och Norge i processoch

exekutionslagstiftningen. Det förfaller lämpligt att båda de nu ifrågavarande

paragraferna i den svenska sjölagen får sin plats i ett nytt

avslutande kapitel med rubriken »Särskilda bestämmelser». De får där

beteckningen 345 och 346 §§.

345 §.

Denna paragraf motsvarar 43 § i kommittéförslaget och 69 § sjölagen.

Den innehåller att ombordanställd inte får för gäld hindras att avresa,

efter det att fartyget utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå. Inte

heller får något av vad han för tjänsten fört ombord tas i mät eller

beläggas med kvarstad. Syftet med bestämmelsen är att förebygga att

någon befälhavarens eller annan ombordanställds borgenär genom att

dröja till sista stunden kan antingen tvinga sig till betalning av redaren

eller också hindra fartygets avgång.

Kommittén har övervägt, om bestämmelsen bör behållas. Med hänsyn

till att de övriga nordiska kommittéerna inte ifrågasatt att upphäva motsvarande

bestämmelser och med hänsyn till gällande svenska handräckningsregler

föreslår dock kommittén inte nagon ändring. Under remissbehandlingen

har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt det berättigade i att

bestämmelsen behålls. Rådhusrätten har vidare ansett det oklart vilka

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

handräckningsregler som motiverar den. De olägenheter den vill möta behöver

enligt rådhusrätten varken för den anställde själv eller för arbetsgivaren

vara större och mer beaktansvärda i sjöfartsförhållanden än i vissa

tänkbara motsvarande fall inom andra verksamhetsområden.

Ombordanställd kan t. ex. genom reseförbud enligt utsökningslagen

hindras att gå till sjöss. På grund av gällande bestämmelser i sjöbefälskungörelsen

och lagen om säkerheten på fartyg angående befäls- och manskapsbemanning

kan detta innebära hinder för fartygets avgång. Ett uppehåll

i fartygs drift kan emellertid som jag anfört i anslutning till sjöförklaringsreglerna

medföra mycket stora kostnader. Ifrågavarande bestämmelse

får enligt min mening alltjämt anses vara motiverad. Jag biträder

därför kommitténs förslag att behålla densamma.

346 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i kommitténs förslag och 34 § sjölagen.

Sistnämnda paragraf fick sin nuvarande lydelse år 1962 och föreskriver

skyldighet för fartygs befälhavare att till bestämmelseorten eller annan

hamn som fartyget skall anlöpa under resan ta med svenskt sjöfolk, vars

hemsändande det åligger konsulerna att besörja eller som äger rätt till

fri hemresa enligt 26 § sjömanslagen. Det senare avser sjöman som avgår

från sin tjänst i utlandet. Skyldigheten skall fullgöras till det antal och

med rätt till den ersättning som Kungl. Maj :t bestämmer. Befälhavaren

är vidare enligt paragrafen skyldig att utan betalning ta med urna innehållande

askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman, likaså hans

efterlämnade effekter såvitt dessa kan tas med utan olägenhet. Kungl.

Maj :t äger förordna, att skyldighet enligt paragrafen skall gälla även i

förhållande till befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller

efterlämnade effekter.

Under remissbehandlingen har Sveriges fartygsbefälsförening anfört att

även skyldigheten att hemföra sjöfolk bör vara betingad av att det kan

ske utan olägenhet. Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet

har gjort anmärkning mot att förslaget i sin lydelse bevarar

en skillnad mellan befälhavare och sjöman och därmed en oklarhet om

befälhavaren är sjöman och om han är medlem av besättningen. Denna

skillnad anses dessutom vara uttryck för ett klasstänkande och en konservativ

syn som bör utmönstras ur sjölagstiftningen.

Dessa bestämmelser i sjölagen hör samman med annan lagstiftning, såsom

t. ex. sjömanslagen med dess systematiska indelning av sjöfolk i skilda

kategorier. Denna lag är som jag tidigare nämnt föremål för översyn av

1964 års sjömanslagskommitté. Jag vill därför inte nu förorda någon

ändring. Däremot kan det vara lämpligt att genom eu redaktionell jämkning

i paragrafens början ge uttryck åt att de föreskrivna skyldigheterna

åvilar fartyget. Befälhavaren ansvarar för alt dessa skyldigheter iakttas.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

SEKRETESSLAGEN

Särskilda bestämmelser som medger att handlingar rörande sjöförklaring

beläggs med sekretess finns inte f. n. Fråga om sådana bestämmelser uppkommer

i anslutning till det tidigare behandlade förslaget, att sjöförklaring

i vissa fall skall kunna hållas inom stängda dörrar.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om sitt förslag att sjöförklaring angående sammanstötning

mellan fartyg under vissa förutsättningar skall kunna tas upp vid

förhandling inom stängda dörrar. För att det åsyftade sekretesskyddet skall

bli helt tillgodosett måste enligt kommittén denna regel kompletteras med

föreskrifter om inskränkningar i rätten att ta del av befälhavares rapport

och flertalet förrättningshandlingar. Kommittén anser att föreskrifter i ämnet

bör meddelas i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Kommittéförslaget

upptar till en början bestämmelse av innebörd att handlingar i

ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring med anledning av

fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får utlämnas utan redarens

samtycke tidigare än tio år efter sammanstötningen, såvida inte motsvarande

utredning beträffande det andra fartyget finns tillgänglig för den

som vill ta del därav. Förslaget innehåller vidare, att inte heller befälhavares

rapport eller andra handlingar som kommit in till sjöfartsstyrelsen

med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg får utlämnas

tidigare än jag nyss nämnt utan redarens samtycke. Bestämmelserna föreslås

få motsvarande tillämpning när utredning verkställs av särskild undersökningskommission

enligt 314 § i kommitténs förslag till ändringar i

sjölagen. Tioårsgränsen har valts med hänsyn till den allmänna fordringspreskriptionen.

Med uttrycket motsvarande utredning avser kommittén sådan

utredning som innehållsmässigt svarar mot den handling vars utlämnande

det är fråga om. Eftersom sekretesskyddets ändamål och verkan förfaller,

om sjöförklaring upptas vid offentlig förhandling, skall sekretessen

såvitt avser handlingar hos domstol eller konsul inte bestå i sådant fall. Bestämmelserna

är i kommittéförslaget upptagna i en ny 35 § i sekretesslagen

i stället för den 35 § som upphörde att gälla i samband med införandet

av 1949 års tryckfrihetsförordning.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

229

Remissyttrandena

Sveriges fartygsbefälsförening tillstyrker kommitténs förslag i denna del

liksom i fråga om den föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring inom

stängda dörrar.

Sjöfartsstyrelsen menar, att sekretesskyddet måste gälla även i fråga om

polisutredning, om syftet med bestämmelserna skall nås. Och chefen för

marinen förordar en utvidgning av tillämpningsområdet till sådan utredning

som företas av statlig myndighet, när svenskt krigsfartyg sammanstöter

med annat fartyg.

Offentlighetskommittén anmärker beträffande sjöförklaring inför domstol

att, om den hålls inom stängda dörrar, domstolen kan belägga inkomna

och upprättade handlingar i ärendet med sekretess enligt 36 § sekretesslagen.

Den av kommittén föreslagna nya 35 § i samma lag gör inte undantag

för sjöförklaring inför domstol. Två sekretessbestämmelser blir därför

tillämpliga och det är inte utan praktisk betydelse vilken av dem som följs.

Offentlighetskommittén förordar, att 36 § blir ensam tillämplig. Så blir

fallet utan vidare om det inte i 36 § femte stycket görs förbehåll för annat.

Den nya regeln bör sålunda enligt offentlighetskommittén omedelbart avse

sjöförklaring inför konsul och utredning hos undersökningskommission

liksom handlingar hos sjöfartsstyrelsen och endast indirekt, på grund av

domstols förordnande, bli tillämplig även på sjöförklaring inför domstol.

Offentlighetskommittén gör vidare en del anmärkningar av lagteknisk art

och förordar, att erforderliga sekretessbestämmelser infogas i sekretesslagen

som en ny 22 a § efter de delvis likartade bestämmelserna i 18—22 §§. Det

nya lagrummet bör enligt offentlighetskommittén innehålla, att handlingar

i ärende rörande sjöförklaring i anledning av fartygs sammanstötning med

annat fartyg inte får utan redarens samtycke utlämnas förrän sjöförklaring

hållits eller motsvarande utredning gjorts beträffande det andra fartyget

och, om fartyget är utländskt, blivit tillgänglig för den som vill ta del

därav eller också tio år förflutit från det sammanstötningen ägde rum. I

en andra punkt bör föreskrivas, att inte heller till sjöfartsstyrelsen inkomna

eller där upprättade handlingar i anledning av fartygs sammanstötning

med annat fartyg får utan sådant samtycke utlämnas tidigare än som nu

sagts.

Departementschefen

Som framgått vid min behandling av sjöförklaringsreglerna biträder jag

i allt väsentligt förslag av kommittén, att sjöförklaring med anledning av

fartygs sammanstötning med annat fartyg under vissa förutsättningar skall

kunna uppskjutas eller hållas inom stängda dörrar eller också underlåtas.

Vidare förordar jag i anslutning därtill viss inskränkning i rätten att

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr li5 år 1966

ta del av fartygs dagbok. Det huvudsakliga ändamålet med dessa regler är

att förebygga att den ena kollisionsparten före rättegång skall tvingas blottställa

sig bevismässigt i förhållande till den andra parten. För att inte detta

ändamål skall förfelas genom att tillgång ges till rättens och annan myndighets

handlingar i ärendet krävs regler om inskränkning även i dessa

handlingars offentlighet. De handlingar som det här kan bli fråga om är

i första hand sådana som inges till eller upprättas hos sjöförklaringsdoinstol

eller konsul som håller sjöförklaringen. Samma behov av sekretess uppkommer

i fråga om handlingar hos sjöfartsstyrelsen, såsom rapport till

styrelsen enligt 70 § i sjölagsförslaget, avskrift av dagbok och av kladd

till dagbok, utredningsmyndighets förrättningsprotokoll samt memorial eller

yttrande av den sjötekniske konsulenten hos sjöfartsstyrelsen. Även sådan

handling som upprättas av de sjösakkunniga enligt 307 § femte stycket

i sjölagsförslaget kan komma i fråga.

När det gäller sjöförklaring inför domstol är som offentlighetskommittén

framhållit 36 § sekretesslagen tillämplig. Därav följer, att om förhandling

hållits inom stängda dörrar protokoll över förhandlingen och handlingar

som företetts därvid inte får utlämnas utan domstolens tillstånd innan domstolen

skilt sig från ärendets handläggning. Domstolen äger också i väntan

på sådan förhandling besluta att handlingar som kommer in i ärendet inte

får utlämnas utan domstolens tillstånd. Detsamma kan ske beträffande

handlingar som kommer in sedan förhandlingen hållits. När domstolen skiljer

sig från ärendet, äger den vidare förordna, att handlingar som jag nu

nämnt inte får utan domstolens tillstånd utlämnas innan viss tid förflutit,

högst 70 år från dagen för förordnandet. Dessa bestämmelser i 36 § sekretesslagen

torde vara fullt tillräckliga för att tillgodose ändamålet med förhandling

inom stängda dörrar, när det gäller sjöförklaring inför domstol.

I fråga om sjöförklaring eller motsvarande utredning i annat fall krävs

däremot särskilda regler om handlingssekretess. Som kommittén föreslagit

och även offentlighetskommittén förordat bör dessa nya regler avse sjöförklaring

med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg.

Tillämpningsområdet blir därmed detsamma som för de i 308 § föreslagna

bestämmelserna om när sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar.

Handlingssekretessen bör inte upprätthållas i vidare mån än som är nödvändigt

med hänsyn till ändamålet. Hålls sjöförklaring offentligt beträffande

fartyget bör sekretesskydd inte komma i fråga. Som kommittén menat finns

det inte heller anledning att upprätthålla sekretesskydd för en handling,

om motsvarande utredning är tillgänglig beträffande det andra fartyget.

Med motsvarande utredning avser jag liksom kommittén sådan utredning

som innehållsmässigt svarar mot den handling vars utlämnande begärs.

Denna förutsättning är tydligen för handen, om sjöförklaring eller liknande

utredning verkställs beträffande det andra fartyget och blir tillgänglig för

den som vill ta del därav. Hålls sjöförklaring beträffande detta fartyg en
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966

231

ligt de föreslagna svenska reglerna blir handlingarna i ärendet omedelbart

tillgängliga, eftersom den sjöförklaring som äger rum sist i sammanstötningsfall

inte får hållas inom stängda dörrar. Detsamma gäller sjöförklaring

enligt de övriga nordiska förslagen. Är varken de svenska eller de övriga

nordiska bestämmelserna tillämpliga kan förhållandet bli ett annat. Det

är då inte säkert att någon sjöförklaring eller motsvarande utredning alls

kommer till stånd. Även om ingen offentlig sjöförklaring eller motsvarande

utredning verkställs beträffande det andra fartyget, tjänar det dock ingenting

till att hemlighålla handlingarna beträffande den första sjöförklaringen

hur länge som helst. Sjölagskommittén har föreslagit en begränsning till tio

år, ett förslag som vunnit stöd bl. a. hos offentlighetskommittén. Stockholms

rådhusrätt har dock ifrågasatt om en så lång tid kan behövas. Tiden

har av sjölagskommittén valts med hänsyn till den tioåriga fordringspreskriptionen.

Sjölagen innehåller emellertid i stor utsträckning, bl. a. när

det gäller anspråk på ersättning för sammanstötning, bestämmelser om

kortare preskriptionstider. Med hänsyn till dessa synes mig en tid av fem år

vara fullt tillräcklig.

Sedan sjölagskommittén avgav sitt förslag har 35 § sekretesslagen tagits

i anspråk för nya regler genom en lagändring år 1965. Den kan alltså inte

som kommittén tänkt sig komma i fråga för de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Jag förordar att dessa i stället får som offentlighetskommittén

föreslagit bilda en ny 22 a § i sekretesslagen.

Enligt praxis företas sjöutredningar angående icke-kommersiella statsfartyg

i allmänhet ej enligt sjölagen utan genom vederbörande förvaltningsmyndighets

försorg. Denna praxis torde vara undantagslös i fråga om krigsmaktens

fartyg. De i det föregående föreslagna sjöförklaringsreglerna beaktar

detta förhållande genom att sjöförklaring inte skall vara obligatorisk

i fråga om andra fartyg än handels- och fiskefartyg. Samma sekretesskydd

bör gälla i fråga om dessa utredningar som vid sjöförklaring. Jag biträder

sålunda det förslag som chefen för marinen framfört i sitt remissyttrande

om att tillämpningsområdet för de nya sekretessbestämmelserna bör omfatta

också sådana utredningar som görs av den statliga myndigheten och

som ersätter sjöförklaring.

Som sjöfartsstyrelsen framhållit i sitt remissyttrande är det av vikt att

det sekretesskydd som avses med de nya bestämmelserna gäller även i fråga

om utredning genom polismyndighet. Någon särskild regel härom torde

dock inte fordras. Bestämmelserna i 10 § sekretesslagen torde vara tillfyllest.

Enligt dessa får nämligen handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets

eller åklagares verksamhet för att förekomma eller beivra

brott inte utlämnas, om det skäligen kan befaras att utlämnandet t. ex.

skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller också

vara menligt för enskild person.

Skall handlingar som enligt de föreslagna bestämmelserna beläggs med

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

sekretess företes i rättegång, finns viss möjlighet att med tillämpning av

lagen den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av offentligheten vid

domstol beträffande allmänna handlingar hålla rättegången inom stängda

dörrar i vad den angår dessa handlingar och därigenom bevara sekretessskyddet.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av dagboksreglerna bör

i sekretesslagen även införas bestämmelser som möjliggör att dagbok på

fartyg som ägs eller nyttjas av staten eller kommun inte behöver utlämnas

i vidare mån än som gäller i fråga om andra fartyg.

Slutligen vill jag även i detta sammanhang erinra om den tidigare berörda

bestämmelsen i 222 § i sjöförslaget, enligt vilken vissa s. k. oegentliga

sammanstötningar likställs med verklig sammanstötning. Denna regel

torde få beaktas vid tillämpning av de nu förordade sekretessbestämmelserna,

som ansluter till sammanstötning mellan fartyg.

De särskilda bestämmelserna

5 §

Som jag anfört i den allmänna motiveringen angående dagboksreglerna

bör som motsvarighet till de föreslagna bestämmelserna i 300 § om undantag

från rätten att ta del av fartygs dagbok införas särskilda bestämmelsei

i sekretesslagen om undantag från rätten att ta del av dagbok på fartyg

som ägs eller nyttjas av staten eller av kommun. Sådana bestämmelser bör

som jag också nämnt tidigare kunna tas in som en ny 5 § i stället för den

5 § som upphävdes i samband med tillkomsten av 1949 års tryckfrihetsförordning.

Liksom i 300 § i sjölagsförslaget avses sådana fall då fartyget

sammanstött med annat fartyg. För sådant fall föreslås i förevarande paragraf

bestämmelse, att dagbok på fartyg som ägs eller nyttjas av staten

eller av kommun inte får utlämnas utan tillstånd av den myndighet under

vars förvaltning fartyget hör, förrän offentlig sjöförklaring hålls eller

talan väckts på grund av sammanstötningen eller fem år förflutit sedan

händelsen inträffade. Detsamma bör liksom enligt sjölagsförslaget gälla i

fråga om dagbokskladd och uppteckning på teknisk väg rörande fartygs

navigering och gången av dess maskineri.

22 a §.

I denna paragraf upptas särskilda bestämmelser om sekretesskydd för

handlingar rörande sjöförklaring eller motsvarande utredning med anledning

av fartygs sammanstötning.

Paragrafen är indelad i två stycken, av vilka det första ansluter till sjöförklaring

och det andra till sådan utredning som verkställs av särskild

undersökningskommission enligt 314 § i sjölagsförslaget eller av statlig

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 233

myndighet i fall då fartyg som ägs eller nyttjas av staten är inblandat i

sammanstötning.

Första stycket innehåller i överensstämmelse med vad jag anfört i den

allmänna motiveringen, att handlingar i ärende angående sjöförklaring

med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får utlämnas

utan redarens samtycke förrän motsvarande utredning beträffande

det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill ta del därav eller fem

år förflutit från det sammanstötningen ägde rum, om inte sjöförklaringen

hålls offentligt. Paragrafen omfattar enligt sin lydelse även sjöförklaring

inför domstol. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen omfattas sådan

sjöförkaring även av 36 § sekretesslagen. Nu förevarande paragraf innehåller

vidare som andra punkt i första stycket, att vad som sägs i första

punkten gäller även i fråga om handlingar som med anledning av fartygs

sammanstötning med annat fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen eller

upprättats där. Hit hör t. ex. befälhavares rapport enligt 70 § i sjölagsförslaget

och vid rapporten fogade avskrifter av dagbok och dagbokskladd

liksom också memorial eller yttrande som upprättas av den sjötekniske

konsulenten hos sjöfartsstyrelsen.

I andra stycket av paragrafen föreskrivs i enlighet med vad jag tidigare

nämnt, att bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning,

när utredning i fall som avses i första stycket, dvs. sammanstötningsfall,

verkställs av särskild undersökningskommission enligt 314 § i sjölagsförslaget

eller, beträffande fartyg som ägs eller nyttjas av staten, av den myndighet

under vars förvaltning fartyget hör.

38 §.

I denna paragraf bör göras en redaktionell ändring som går ut på att de

bestämmelser som nu föreslås i 5 § inte blir undantagna från paragrafens

tillämpning.

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

Gällande bestämmelser om rådhusrätts i stapelstad befattning med sjöförklaring

och sjöförhör samt om rådhusrättens sammansättning m. m. i

sådana ärenden ersätts som jag förut anfört av uttömmande regler i 305

m. fl. §§ i sjölagsförslaget. Enligt lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om

behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål äger Kungl. Maj :t förordna

att häradsrätt i fråga om sådan behörighet skall träda i stället för

rådhusrätt som lagts under landsrätt. Som sjörättsmål räknas enligt denna

lag bl. a. sjöförklaring och sjöförhör. De föreslagna ändringarna i sjölagen

nödvändiggör sålunda vissa ändringar i nämnda lag. Deparlementsförslaget

undantar genom uttrycklig föreskrift i 1 § andra stycket sjöförklaring

8f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

från vad som skall räknas som sjörättsmål. Dessutom upphävs 2 § andra

stycket med bestämmelser om häradsrättens sammansättning vid upptagande

av sjöförklaring och sjöförhör och om de sjösakkunniga ledamöterna

i sådana ärenden.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen till bestämmelsen i

325 § i sjölagsförslaget om onykterhet till sjöss bör i lagen den 9 maj 1958

(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tillägg göras om

förverkande av berusningsmedel i fall som avses i nämnda paragraf. Tilllägget

ingår i 1 § i lagen.

IKRAFTTRÄDANDE M. M.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring är i allt väsentligt överensstämmande

med motsvarande regler i de Övriga nordiska förslagen. Det är

förutsatt att dessa regler skall träda i kraft samtidigt i Sverige, Danmark,

Finland och Norge, om möjligt den 1 januari 1967. För att samtidighet

skall kunna uppnås även vid någon förskjutning av tidpunkten för ikraftträdandet

bör det överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om de nya bestämmelsernas

ikraftträdande. Föreliggande förslag bör i sin helhet träda i

kraft samtidigt.

Som jag anfört i det föregående ersätter de föreslagna bestämmelserna

i sjölagsförslaget dels lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning

med försäkringstvister, dels lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6)

angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa

undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg,

och dels 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). Nämnda

lagar och lagrum bör alltså upphävas.

I fråga om de nya bestämmelsernas ikraftträdande torde i övrigt böra

iakttas följande.

Den föreslagna bestämmelsen i 67 § sjölagen om jämkning av'' skadestånd

som lots är skyldig att utge torde enligt allmänna principer inte

böra tillämpas, när den skadegörande handlingen eller underlåtenheten

att handla inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Någon särskild

bestämmelse i detta hänseende behövs alltså inte.

Beträffande utredning och fördelning av gemensamt haveri, kostnad som

enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder samt, i vissa fall,

enskilt haveri torde äldre lag böra tillämpas när haveriet inträffat eller

kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. I fråga om

dispaschörs befattning med försäkringstvister bör likaså äldre bestämmelser

tillämpas, om försäkringsavtalet träffats innan den nya lagen trätt i

kraft. Andra frågor som hänskjuts till dispaschör bör utredas av dispa
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

schören enligt äldre bestämmelser, om dispascheringsförfarandet inletts

innan den nya lagen trätt i kraft.

Angående skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen och att avge

sjöförklaring är det naturligt att äldre lag gäller i fråga om händelser

som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Har sjöförklaring upptagits

eller sjöförhör inletts dessförinnan bör ärendet också slutföras enligt

äldre bestämmelser.

Detsamma bör gälla i fråga om besiktning som inletts före nämnda tidpunkt.

Har dispaschmål anhängiggjorts genom klandertalan före den nya lagens

ikraftträdande, bör målet behandlas enligt äldre lag.

Förslaget innehåller övergångsbestämmelser i enlighet med vad jag nu

har anfört.

HEMSTÄLLAN

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet

utarbetade förslag till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drgcker m. m.;

4) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen under

1)— 3) inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom

utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

opaginerad Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Bilaga l1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i sjölagen

(Nuvarande lydelse)

213 §.

Utredning och fördelning av gemensamt

haveri skall äga rum å den

ort, där fartyg och last skiljas åt

eller där dispasch för den ort vanligen

upprättas, efter där gällande

lag.

Dispasch upprättas här i landet

av därtill förordnad tjänsteman (dispaschör).

(Föreslagen lydelse)

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt

haveri, verkställes, om annat

ej avtalats, genom dispasch (generaldis

pasch) på den ort som redaren

bestämmer.

Dispasch upprättas här i landet av

dispaschör. Dispaschör förordnas av

Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser

om jäv mot domare gälla i fråga om

dispaschör.

313 §.

I fråga om fartyg hemmahörande

i Danmark, Finland eller Norge skall

rätten upptaga sjöförklaring när det

begäres av befälhavaren eller redaren

eller av behörig myndighet i fartygets

hemland. Beträffande annat

utländskt fartyg upptages sjöförklaring

på sådan begäran, om skäl äro

därtill.

Om utredning av händelse som inträffat

i samband med utländskt fartygs

drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens

synpunkt och fartyget

befinner sig i svensk hamn, äger

sjöfartsstyrelsen förordna, att sjöförklaring

skall avgivas.

Skall sjöförklaring hållas på begäran

av annan än fartygets befälhavare

eller redare, äger bestämmelsen

i 302 § andra stycket motsvarande

tillämpning.

1 Av bilagan bär här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring

i sjölagen. I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid propositionen

fogade förslaget under 1)—3) och 5).

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till fängelse i

högst två år eller, om brottet är

ringa, till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är i fara, utan att iakttaga vad

som stadgas i 43 § eller vad som eljest

åligger honom såsom god sjöman,

dömes till dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

(Föreslagen lydelse)

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver fartyget, dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

327 §.

Lämnar befälhavare fartyget när

det är i fara och därvid försummar

vad som åligger honom enligt 62 §

första stycket eller i övrigt såsom

god sjöman, dömes till böter eller

fängelse i högst två år.

287 §.

Försummar någon vad honom

åligger med avseende å dagboks förande

eller uppvisande, dömes till

böter, högst femhundra kronor.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet

enligt denna lag i fråga om dagboks

förande eller lämnar han uppsåtligen

eller av oaktsamhet oriktig eller

vilseledande uppgift i dagboken,

dömes till böter.

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om han

obehörigen vägrar någon att taga

del av dagbok, kladd till dagbok eller

på teknisk väg gjord uppteckning

rörande fartygets navigering

och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin

skyldighet att förvara sådan handling.

329 §.

1 mom. Den som vill klandra dispasch

skall inom trettio dagar från

den dag, då dispaschen utgavs, till

rådstuvurätten inkomma med skriftlig

inlaga i två exemplar. I inlagan

skola fullständigt upptagas alla klagandens

påståenden jämte skälen

därtill. Vid inlagan skola ock fogas

den klandrade utredningen samt de

handlingar klaganden åberopar.

Finnes uppenbart, att talan icke

kan upptagas till prövning, skall den

omedelbart avvisas; beslut härom

må meddelas av rättens ordförande.

Avvisas ej klandertalan, äge kla
-

342 §.

Vill någon klandra dispasch, skall

han inom en månad från dispaschens

dag till rådhusrätten inkomma

med klanderinlaga. Med de avvikelser

som följa av tredje stycket i

denna paragraf äga i övrigt bestämmelserna

i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och

8—12 §§ rättegångsbalken motsvarande

tillämpning i mål om klander

av dispasch. Bestämmelse som avser

hovrätt gäller därvid i stället rådhusrätten.

Upptages klander av dispasch,

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

gandens vederpart utbekomma ena

exemplaret av klagandens inlaga.

Vill vederparten bemöta klandret,

äge han inom två veckor efter klandertidens

utgång till rådstuvurätten

inkomma med skriftlig förklaring i

två exemplar. Vid förklaringen skola

fogas de handlingar förklaranden

åberopar, där de ej redan äro ingivna.

Ej må å någondera sidan mer än

en skrift ingivas.

Har icke dispasch blivit överklagad

i den ordning, nu är sagt, lände

den till efterrättelse.

2 mom. Vill part bliva muntligen

hörd, göre därom anmälan inom fyra

veckor efter klandertidens utgång.

Göres sådan anmälan, bestämme rättens

ordförande genast dag för förhöret,

som ofördröjligen skall inför

rätten hållas. Har ej inom nyss stadgade

tid anmälan skett och prövar

ej heller rätten nödigt höra parterna,

skall ofördröjligen genom anslag ä

en för allmänheten tillgänglig plats

i rättens kansli tillkännagivas viss

dag, då rättens utslag kommer att

meddelas. Underrättelse om tiden

för utslagets meddelande skall ock

avsändas till klaganden samt till annan

part, som inkommit med förklaring

eller eljest blivit hörd i målet.

3 mom. I rättens utslag eller beslut

skall fullständig underrättelse

meddelas om vad part för fullföljande

av talan mot utslaget eller beslutet

har att iakttaga.

(Föreslagen lydelse)

äger motpart utan avgift få ut en

avskrift av klanderinlagan. Vill han

bemöta klandret, skall han inom fyra

veckor efter fullföljdstidens utgång

till rådhusrätten inkomma

med skriftlig förklaring. Om denna

rätt att få del av klandret och att

avgiva förklaring bör rådhusrätten

sända meddelande till varje känd

sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller förhandling

även för annat ändamål

än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken.

Rättens avgörande av

saken sker genom utslag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I den män annat ej följer av vad som föreskrivits nedan upphävas genom

denna lag

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister;
2)

lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk

domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående

sjöolycka, som drabbat främmande fartyg; samt

3) 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj. ts proposition nr 1^5 år 1966

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter

samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och fördelas

av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet inträffat

eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. Tvist

rörande avtal om sjöförsäkring eller återförsäkring av sådan försäkring utredes

av dispaschör enligt äldre bestämmelser, om försäkringsavtalet träffats

innan den nya lagen trätt i kraft. Annan till dispaschör hänskjuten

fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om frågan kommit under dispaschörens

behandling före sagda tidpunkt.

I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att avlägga

sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före

den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöförhör

som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser tilllämpliga.

. _ ....

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande aro aldre

bestämmelser tillämpliga.

Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande,

behandlas enligt äldre lag.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

Bilaga 2

Sjölagskommitténs förslag år 1963

Förslag till lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 39, 40, 101, 150, 228—232, 284, 287, 288, 290—

295, 298—315, 321 och 322 §§ sjölagen skola erhålla följande lydelse,1 att

316, 317, 319 och 320 §§ sjölagen skola upphöra att gälla, samt att i 13

kap. sjölagen skola införas rubriker av lydelse som angives i det följande.

39 §.

Den, vars rätt är därav beroende, äger att i erforderlig omfattning taga

del av innehållet i dagbok. Vad nu sagts skall dock, såvitt angår sammanstötning

med annat fartyg, gälla allenast i rättegång, i vilken talan föres på

grund av sammanstötningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning och,

om med anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda

tid, till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom.

Vad ovan stadgas angående dagbok skall i tillämpliga delar gälla i fråga

om kladd till dagbok.

40 §.

1 mom. Befälhavaren skall till sjöfartsstyrelsen ofördröjligen avgiva

skriftlig rapport, när

1. medlem av besättningen eller, i samband med fartygets drift, annan

person har eller må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och begravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning;
5.

fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit

skada av någon betydenhet å fartyget eller lasten eller å egendom

utanför fartyget; eller

7. i lasten inträffat förskjutning av någon betydenhet.

Befälhavaren skall vidare avgiva rapport, när i anledning av händelse,

som eljest inträffat eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets

drift, sjöfartsstyrelsen så påfordrar eller sjöförklaring begärts efter

vad i 302 § sägs.

Rapporten, som upprättas enligt av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär,

skall innehålla en under edlig förpliktelse avgiven utförlig redogörelse för

händelsen och för de omständigheter, som kunna tjäna till ledning för bedömandet

av dess orsaker. Den skall upptaga fullständig avskrift av vad

som angående händelsen må vara antecknat i fartygets dagböcker och kladdar

därtill.

1 150, 228—232, 284, 287, 288, 290—-295 och 298—300 §§ har behandlats tidigare och återges

därför inte i denna bilaga.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 241

2 mom. Angående sjöförklaring och befälhavarens åligganden därvid stadgas

i 13 kap.

101 §.

Från godsets---och bästa.

Har gods under resa förkommit, minskats eller skadats, skall bortfraktaren

därom snarast underrätta lastägaren, såframt det kan anses påkallat

av dennes intresse.

13 KAP.

Om sjöförklaring och om rättegång i sjörättsmål m. m.

Sjöförklaring

301 §.

Sjöförklaring skall för svenskt fartygs vidkommande äga rum, såframt

1. i samband med fartygets drift antingen befälhavaren eller medlem av

besättningen eller ock, till följd av händelse till sjöss, annan person har eller

må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och begravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning;
5.

fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit

skada av någon betydenhet å fartyget eller å egendom utanför fartyget;

eller

7. i lasten inträffat brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare ske, när i anledning av händelse, som inträffat

eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets drift, sjöfartsstyrelsen

däx-om förordnar eller befälhavaren eller redaren så påkallar eller

det begäres av lastägare för vinnande av upplysning rörande orsaken till

uppkommen skada å godset, vilken är av någon betydenhet.

Förordnar sjöfartsstyrelsen eller begär lastägare att sjöförklaring skall

äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren,

som har att förfara enligt vad i 305 § stadgas.

303 §.

1 mom. Sjöförklaring upptages inom riket av rådhusrätt. Angående domstol

vid sjöförklaring gäller i allt, varom ej i denna lag är särskilt stadgat,

vad i fråga om allmän underrätt är föreskrivet, där det är tillämpligt. Vid

sjöförklaring skola, utom en lagfaren domare såsom ordförande, två i sjöväsendet

kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Åtminstone

en av dem bör hava grundlig och nyligen förvärvad erfarenhet

från tjänst såsom fartygs- eller maskinbefäl å handelsfartyg.

Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en

förteckning, som av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas för varje fartygs
-

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

inspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugu personer.

Finner rätten att i visst fall, med avseende å däruti förekommande omständigheter,

biträde av person med särskild sakkunskap är erforderligt, äger

rätten tillkalla dylik person, oaktat denne ej är upptagen å förteckningen,

att såsom ytterligare ledamot inträda i rätten.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem

år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har

tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att

tjänstgöra vid fortsatt behandling av ärende, i vars handläggning han förut

deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

2 mom. I Danmark, Finland och Norge upptages sjöförklaring beträffande

svenskt fartyg av myndighet, som är behörig enligt landets lagstiftning.

I övrigt upptages sjöförklaring utom riket av därtill behörig svensk konsul;

där det lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen biträda två av konsuln

tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, finska

eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot

domare. Å ort, där behörig svensk konsul ej finnes, må sjöförklaring hållas

inför dansk, finsk eller norsk konsul, som enligt sitt hemlands lag är behörig

att utföra dylik förrättning.

304 §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring hållas i den hamn där händelsen

inträffat eller, om händelsen ägt rum till sjöss, i den första hamn, till vilken

fartyget eller befälhavaren därefter anländer. Med sjöförklaring må dock

anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med sjöförklaringen

åsidosättes, kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller

andra väsentliga fördelar.

Sjöfartsstyrelsen äger, om i visst fall särskilda skäl äro därtill, bestämma

vilken domstol eller konsul, som skall upptaga sjöförklaringen.

305 §.

Det åligger befälhavaren eller redaren att hos myndighet, som har att

upptaga sjöförklaringen, snarast möjligt göra anmälan därom.

Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift å hela besättningen och å de

personer, bland besättningen eller eljest, vilka antagas kunna lämna upplysning

i saken, ävensom, såvitt ske kan, å sakägarna och deras ombud samt

vara åtföljd av ett exemplar av sådan rapport som avses i 40 §.

Gäller anmälningen fall, som avses i 301 § 4, 6 eller 7, eller har sjöförklaring

begärts av befälhavare eller lastägare enligt 302 §, och kan utredningssyftet

med hänsyn till händelsens beskaffenhet lämpligen tillgodoses utan

att sjöförklaringen upptages vid förhandling, må rättens ordförande eller

konsuln, såframt ej sjöfartsstyrelsen påkallar att upptagandet sker vid förhandling,

ensam vidtaga de åtgärder och ombesörja den utredning, som

med hänsyn till sjöfartssäkerheten eller eljest finnes erforderlig.

306 §.

Då sjöförklaring upptages vid förhandling, skall rätten eller konsuln höra

fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen, vilka antagas kunna

lämna upplysning om händelsen. Till upplysning i saken må även andra

personer höras.

Handlingar eller föremål, vilka kunna antagas tjäna till upplysning i sa
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungi. Maj.ts proposition nr lb5 år 1966

ken, böra granskas av rätten eller konsuln. Där så prövas erforderligt, må

föreläggande vid vite meddelas att vid förrättningen förete sådana handlingar

och föremål som nu sagts. Om det kan antagas, att utredningen

därigenom främjas, skall rätten eller konsuln hålla syn å fartyget eller den

plats där händelsen timat.

Händelsen och dess orsaker skola såvitt möjligt klarläggas vid sjöförklaringen.

Utredning bör företagas beträffande samtliga förhållanden, som må

hava medverkat till händelsen eller som eljest äro av betydelse från sjöfartssäkerhetens

synpunkt.

307 §.

1 mom. Det åligger rättens ordförande att, om ej fall som avses i 305 §

tredje stycket föreligger, så snart ske kan efter mottagen anmälan utsätta

sammanträde för upptagande av sjöförklaring. Sammanträde må utsättas

att äga rum ombord å fartyget.

Ordföranden skall på ändamålsenligt sätt till sammanträdet kalla dem,

som skola höras till upplysning i saken; personer, som tillhöra fartygets

besättning, må kallas genom att föreläggande meddelas befälhavaren att

medhava dem till sammanträdet. Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet

medföra fartygets dagböcker och kladdar därtill i huvudskrift,

där de finnas i behåll, ävensom, efter ordförandens anvisningar, andra

handlingar och föremål, som kunna tjäna till upplysning vid sjöförklaringen.

Ordföranden skall vidare, där så ske kan, genom särskilt meddelande

underrätta sakägarna om tid och plats för sammanträdet ävensom

var och när den om händelsen ingivna anmälan med därtill hörande handlingar

finnes tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall städse erhålla underrättelse

om tid och plats för sammanträdet.

Det åligger de särskilda ledamöterna att taga del av de handlingar, som

bifogats anmälningen, samt att för rättens ordförande före sammanträdet

skriftligen angiva de förhållanden, om vilka från sjöteknisk synpunkt med

avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

308 §.

Vid förhandlingens början skola fartygets dagböcker och kladdar därtill

i avseende å innehållet jämföras med varandra och med det vid anmälningen

fogade exemplaret av den i 40 § avsedda rapporten.

309 §.

1 mom. Befälhavaren och övriga personer, som kallats till upplysning i

saken, skola höras var för sig. Ej må någon av dem närvara under förhör

med annan eller under den i 308 § omförmälda genomgången av handlingar,

med mindre särskilda skäl föranleda därtill.

Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd må förhör hållas av företrädare

för sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Sedan samtliga berättelser

avgivits, böra de som hörts bekräfta sina berättelser med vittnesed, om ej

laga hinder däremot möter eller rätten eljest med avseende å sakens omständigheter

finner edgång icke böra äga rum.

Skriftligt undersökningsmaterial framlägges och syn företages å sådan

tidpunkt under förhandlingen, som prövas lämplig. Förhör må hållas i

omedelbart samband med syn.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj. ts proposition nr 745 år 1966

2 mom. Person, som icke tillhör besättningen, vare för sin inställelse berättigad

till ersättning av allmänna medel efter vad om ersättning till vittne

är stadgat.

3 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla

jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul; dock äge konsul ej upptaga ed.

310 §.

Sedan sjöförklaring avslutats, skall rätten eller konsuln ofördröj ligen till

sjöfartsstyrelsen insända protokoll över förrättningen samt fullständiga avskrifter

av fartygets dagböcker och kladdar därtill i de delar, som framlagts

vid sjöförklaringen.

Har å utländsk ort vederbörlig myndighet eller annat utredningsorgan

verkställt undersökning angående händelse som avses i 301 och 302 §§, skall

konsul, där så ske kan, tillställa sjöfartsstyrelsen avskrift av utredningshandlingarna.

311 §.

Finnes sjöförklaring vara i något avseende ofullständig, äger sjöfartsstyrelsen

förordna, att den skall fullständigas. Styrelsen bestämmer vilken

domstol eller konsul, som skall ombesörja den ytterligare utredningen.

Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 §

finnes tillgänglig, äger sjöfartsstyrelsen förordna, att sjöförklaring ej skall

äga rum.

312 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, äger rättens ordförande

låta med sjöförklaringen anstå, såframt därigenom sjöförklaring

kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning

beträffande det andra fartyget. Kan detta syfte ej vinnas, skall rätten, om

så begäres av befälhavaren eller redaren för det fartyg beträffande vilket

sjöförklaring först hålles och ej synnerliga skäl tala däremot, förordna

att sjöförklaringen skall helt eller delvis äga rum inom stängda dörrar

och att därvid icke må närvara annan enskild sakägare än redaren och den,

som meddelat försäkring för fartyget. Vad sålunda stadgats skall äga tilllämpning

jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket icke verkställes

utredning motsvarande sjöförklaring, vare ej erforderligt att sjöförklaring

upptages, med mindre sjöfartsstyrelsen bestämmer annorlunda.

Rörande inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i

ärende, som rör sjöförklaring i anledning av sammanstötning mellan fartyg,

är särskilt stadgat.

313 §.

I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall

rätten eller konsul upptaga sjöförklaring, såframt begäran därom göres av

befälhavaren eller fartygets redare eller av behörig myndighet i fartygets

hemland. Beräffande fartyg, som hör hemma i annat främmande land, skall

jämväl hållas sjöförklaring på begäran som nyss sagts, om skäl därtill äro.

314 §.

Har händelse som avses i 301 § medfört stora förluster i liv eller egendom

eller kan utredningen eljest väntas bliva synnerligen omfattande eller

av invecklad beskaffenhet, äger Konungen förordna, att den med sjöförkla
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

ring avsedda utredningen skall verkställas av särskild undersökningskommission.

Kommissionen skall bestå av personer, som företräda erforderlig

juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av vad ovan i detta kapitel är

stadgat meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

sj öfarts styrelsen.

Rättegång i sjöråttsmål m. m.

321 §.

Rådhusrätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas av häradsrätt är särskilt stadgat.

322 §.

När vid rådhusrätt till handläggning förekommer mål angående klander

av dispasch skola, utom tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och

sjöfart kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Stadsfullmäktige

i stad, vars rådhusrätt enligt 326 § äger upptaga dylikt mål, skola

före utgången av varje år utse dessa särskilda ledamöter att utöva befattningen

under det följande året. För att i deras ställe tjänstgöra vid inträffat

förfall, skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl

för dem, äge rättens ordförande efter samråd med de lagfarna ledamöterna

för varje särskilt fall tillkalla andra.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem

år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid,

för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att

tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut

deltagit.

De särskilda ledamöterna njute ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen. Om skyldighet för part att återgälda

sådan ersättning äge vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken är stadgat motsvarande

tillämpning.

Genom denna lag upphäves lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående

skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa

undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Förslag till lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet

för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att i lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt

att upptaga sjörättsmål dels 1 § Skall erhålla följande ändrade lydelse,

dels 2 § andra stycket skall upphöra att gälla.

1 §•

Har, med —--— annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag mål och ärenden som skola bedömas

efter sjölagen eller sjömanslagen ävensom andra mål och ärenden beträffande

vilka, enligt vad särskilt stadgats, de i någon av nämnda lagar givna

regler om domstols behörighet eller ock bestämmelserna i denna lag skola

gälla; dock att lagen icke äger tillämpning å mål angående klander av dispasch

eller å ärende angående upptagande av sjöförklaring.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar skall såsom 35 § införas följande.

35 §.

I ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring i anledning

av fartygs sammanstötning med annat fartyg må vid anmälan för upptagande

av sjöförklaringen fogad avskrift av rapport enligt 40 § sjölagen ävensom

de övriga handlingar i ärendet, vilka röra händelsen, ej utan redarens

samtycke utlämnas tidigare än tio år efter det sammanstötningen timat,

med mindre motsvarande utredning beträffande det andra fartyget finnes

tillgänglig för den som vill taga del därav; dock att, där sjöförklaringen

upptages vid förhandling, vad nu sagts skall gälla endast såvitt förhandlingen

hållits inom stängda dörrar.

Till sjöfartsstyrelsen i anledning av fartygs sammanstötning med annat

fartyg inkommen rapport enligt 40 § sjölagen jämte därtill hörande avskrifter

av fartygets dagböcker och dagbokskladdar ävensom de handlingar,

som i sådant ärende upprättats inom styrelsen eller av domstol eller

konsul jämlikt 310 § första stycket sjölagen insänts till styrelsen, må ej

heller utan redarens samtycke utlämnas tidigare än ovan sagts.

Bestämmelserna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar lända

till efterrättelse där utredning angående sammanstötning mellan fartyg

verkställes av undersökningskommission, som förordnats med stöd av 314 §

sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

247

Bilaga 3

Sjölagskommitténs förslag år 1965

Förslag till lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, dels att 5a, 6, 23—39, 41-—43, 211—223, 276, 283,

284, 286—300, 316—320, 322, 326 och 328—330 §§ sjölagen skola erhålla

lydelse såsom nedan angives1, dels att 48, 49, 52—54, 58—61, 69, 187—210,

310, 331 och 332 §§ samma lag skola upphöra att gälla, dels att i lagen skola

upptagas nedan angivna rubriker.

5 a §.

Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med erforderliga

anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, behörigen

lastat eller barlastat samt bemannat på betryggande sätt.

Om vad i nämnda avseenden skall iakttagas till tryggande av säkerheten

å fartyg är särskilt stadgat.

6 §•

Fartyg som lidit skada skall anses icke vara iståndsättligt, ej allenast när

iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan

ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är

värt att iståndsättas.

Om besiktning för utrönande av fartygets iståndsättlighet stadgas i 317 §.

23 §.

Vid upplösning av partrederi skall fartygets försäljning ske å offentlig

auktion. Kunna ej redarna enas om orten där auktionen skall äga rum eller

om villkoren för försäljningen, skall tvisten avgöras av tre skiljemän enligt

bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, äger rätt att övertaga

fartygets förande, om han är behörig därtill. Kan överenskommelse ej träffas

om lönevillkoren, skola dessa fastställas av tre skiljemän enligt bestämmelserna

i lagen om skiljemän.

Om den som är delägare i fartyget till mer än hälften tillika är befälhavare,

må rätten på annan delägares käromål skilja honom från befattningen,

om därtill äro giltiga skäl.

1 297 § behandlas ej nu och återges därför inte i denna bilaga.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

3 KAP.

Om fartygs befälhavare

25 §.

Angående befälhavarens tjänsteavtal och hans ställning ombord stadgas

i sjömanslagen.

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är i behörigt

skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §.

Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt

skick.

Angående fel eller brist i fartygets behöriga skick, som ej genast kan avhjälpas,

skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som

i redarens ställe har befattning med fartyget.

27 §.

Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste av

de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget, skall han giva den främste av de tillstädesvarande

styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes, annan av

besättningen erforderlig underrättelse och föreskrift.

När fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats,

må befälhavaren ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för

handen, må han icke vara borta från fartyget.

28 §.

Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan

tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han tjänsten,

träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny befälhavare blivit

utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen underrättas.

29 §.

Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves på sätt

som är förenligt med god sjömanssed. Han skall tillse, att navigatoriska

hjälpmedel utnyttjas i erforderlig omfattning. När fara hotar i följd av is

eller annan av väderleksförhållanden beroende orsak eller på grund av särskilda

vid tillfället rådande omständigheter, skall befälhavaren vidtaga därav

betingade försiktighetsmått.

30 §.

Befälhavaren skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rörande

sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och å de

orter det skall anlöpa.

31 §.

1 mom. Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren pliktig att göra allt vad

som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och

last. Han skall, i den mån så är möjligt, sörja för att skeppshandlingarna

bringas i säkerhet samt föranstalta om bärgning av fartyg och gods.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr Ikö år 1966

Så länge hopp finnes att fartyget kan räddas må befälhavaren icke övergiva

det, med mindre hans liv är i allvarlig fara.

2 mom. Befälhavare är skyldig att lämna den som råkat i sjönöd eller eljest

hotas av fara till sjöss all erforderlig och möjlig hjälp, såvitt det kan

ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande.

Har fartyg sammanstött med annat fartyg, åligger det envar av befälhavarna

att lämna det andra fartyget och dess ombordvarande hjälp, varom

nu sagts, för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran

ävensom att för dettas befälhavare uppgiva namnet på det egna fartyget

och dess hemort samt den ort eller hamn, från vilken det kommer och dit

det skall gå.

Konungen meddelar närmare föreskrifter om vad befälhavare skall iakttaga

i och för räddning av nödställda och avvärjande av faror som hota

sjötrafiken.

32 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan

utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han

noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem vilkas

rätt och bästa han har att bevaka.

33 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att å redarens vägnar företaga

rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande,

träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare, där fartyget är

avsett för sådan befordran, ävensom kära i mål angående fartyget. Om befälhavarens

behörighet att antaga och avskeda fartygets besättning stadgas

i sjömanslagen.

Uppstår behov av penningar för ändamål som avses i första stycket, äger

befälhavaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten. Har befälhavaren utan laga anledning upptagit

lån eller verkställt försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer

än behovet krävde, är det utan verkan till förringande av långivares eller

köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,

att långivaren eller köparen må antagas hava varit i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren om de åtgärder av vikt, som befälhavaren

funnit erforderliga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet,

om resans förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående

allt varom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder

av vikt vidtagas, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren själv

eller det ombud denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behov och

kan icke redarens föreskrift avvaktas, skall befälhavaren till medlens anskaffande

anlita den utväg som för redaren är förenad med minsta uppoffring.

34 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i övrigt

iakttaga lastägarens rätt och bästa.

Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att å lastägarens vägnar

företaga rättshandlingar och kära i mål angående lasten i enlighet med vad

som stadgas beträffande bortfraktaren.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

35 §.

Befälhavaren svarar icke för de förbindelser han i denna egenskap ingått

å redares eller lastägares vägnar.

36 §.

Befälhavare är pliktig att ersätta skada, som han genom fel eller försummelse

i tjänsten tillskyndar redare, lastägare eller annan vars rätt och bästa

han har att bevaka. Skadeståndet må nedsättas efter vad med hänsyn till

felets eller försummelsens beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt prövas skäligt.

Om någon, som biträtt med lotsning av fartyget, genom fel eller försummelse

vid uppdragets fullgörande ådragit sig skadeståndsskyldighet, må skadeståndet

nedsättas efter de i första stycket angivna grunderna.

37 §.

När redaren det begär, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren

klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex månader efter

det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan,

om ej befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild gottgörelse,

som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer eller andra,

med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att skaffa.

38 §.

Utan redarens samtycke må befälhavaren ej medtaga handelsvaror för

egen eller annans räkning. Sker det, skall befälhavaren erlägga frakt och

ersätta uppkommen skada.

39 §.

1 mom. I den utsträckning Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

sjöfartsstyrelsen förordnar skall befälhavaren å fartyget medföra skeppshandlingar

jämte ett exemplar av denna lag.

2 mom. Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras å

fartyget. Om dagböcker stadgas i 13 kap.

41 §.

Befälhavaren är pliktig att till sådant antal och med rätt till den gottgörelse,

som Konungen fastställer, till bestämmelseorten eller annan hamn,

som fartyget skall anlöpa under resan, medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande

det åligger konsulerna att besörja eller som äger rätt till fri hemresa

jämlikt 26 § sjömanslagen. Utan betalning är befälhavaren pliktig medtaga

urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman,

så ock hans efterlämnade effekter, såvitt de kunna medtagas utan olägenhet.

Konungen äger förordna, att förpliktelse som sägs i första stycket skall

gälla jämväl i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land, hans

aska eller efterlämnade effekter.

42 §.

Om fartyget på utländsk ort tages i mät eller för gäld belägges med kvarstad

och det av skeppshandlingarna framgår, att fartyget är intecknat för

gäld, skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta kända inteckningshavare

om utmätningen eller lcvarstaden.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 251

Huru vid skeppshandlingarna bör fogas bevis om inteckningsåtgärd,

därom är särskilt stadgat.

43 §.

Efter det fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå, må befälhavaren

eller annan ombordanställd icke för gäld hindras att avresa, ej heller

något av vad han för tjänsten fört ombord tagas i mät eller beläggas med

kvarstad.

7 KAP.

Om gemensamt haveri och dispasch

211 §.

Extraordinär uppoffring eller kostnad som, i syfte att bevara värden vilka

gemensamt äro utsatta för fara på sjön, avsiktligt och skäligen göres till

gemensam räddning från sådan fara, hänföres till gemensamt haveri och

skall fördelas å fartyg, frakt och last.

Detsamma gäller utgift som enligt internationellt vedertagna grundsatser

jämställes med kostnad varom i första stycket sägs.

Beträffande den närmare innebörden av gemensamt haveri samt fördelningen

därav skall, i den mån ej annat är uttryckligen överenskommet, gälla

vad som följer av internationellt vedertagna grundsatser.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri (dispasch) skall, om ej

annorlunda avtalats, verkställas i det land och på den ort redaren bestämmer.

Dispasch upprättas inom riket av lagfaren person (dispaschör), som förordnas

av Konungen. Mot dispaschör gälla de jäv, som i rättegångsbalken

äro stadgade för domare.

213 §.

Om besiktning för värdering av skada eller kostnad, som drabbat fartyg

eller gods, stadgas i 318 §.

214 §.

Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål. Sådan begäran göres av

redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller ock

av annan som äger del i haveriet.

Envar som haveriet rör är skyldig att ofördröj ligen till dispaschören avlämna

alla handlingar, vilka denne anser erforderliga för utredningen och

fördelningen, samt att i övrigt tillhandagå dispaschören med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag gäldas av last eller annat gods, häftar ägaren med godset

men svarar ej personligen.

Om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för haveribidrag, stadgas

i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager sig personlig ansvarighet

för haveribidraget och, om så påfordras, ställer säkerhet därför, svarar

s. 252 Kontrollera mot PDF

252 Kuiigl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

redaren för haveribidraget i förhållande till envar annan som har del i haveriet.

216 §.

Har skada eller kostnad träffat fartyg eller last genom olyckshändelse

och skall den icke vare sig hänföras till gemensamt haveri eller enligt 136 §

fördelas efter samma grund, faller den såsom enskilt haveri å den egendom,

som träffats av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt

för fartyg och last eller viss del av lasten eller ock för delar av lasten tillhörande

skilda ägare, skola kostnaderna fördelas å den egendom för vars

nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri gällande grunderna.

Kostnad för bärgning av last fördelas å lastens värde och den frakt som utgår

för godset.

Utredning och fördelning av haveri som i andra stycket sägs verkställes

av dispaschör på begäran av någon som har del i haveriet.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören genast på ändamålsenligt sätt

anmana dem, vilka hava del i haveriet, att inom viss förelagd kort tid skriftligen

anföra vad de finna nödigt till bevakande av sin rätt ävensom ingiva

de handlingar som de vilja åberopa. Äro ingivna handlingar ofullständiga,

bör dispaschören snarast infordra upplysning av vederbörande.

Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören så snart det

kan ske upprätta dispaschen och hava den utskriven i erforderligt antal

exemplar. Däri skall angivas vad den har att iakttaga som vill föra talan

mot dispaschen.

Av dispaschen skall ett exemplar utgivas till den som begärt densamma;

andra sakägare, som äro i behov av dispaschen, skola tillställas exemplar

därav. Övriga delägare i haveriet skola i den omfattning som finnes påkallad

genast på ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande.

218 §.

Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom dispasch,

senare ersatts av den vilken ersättningsskyldighet ålegat, skall dispaschen

genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens upprättande må ej fördröjas

endast av anledning att utsikt må finnas att erhålla ersättning för

skada eller kostnad.

219 §.

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som på grund av avtal om

sjöförsäkring må åligga försäkringsgivaren, skall saken hänskjutas till utredning

och avgörande av dispaschör. Om ej annorlunda avtalats, verkställes

utredningen på den ort där försäkringen slutits eller där dispasch för

den ort vanligen uppgöres. Det åligger dispaschören att i tillämpliga delar

iakttaga vad ovan i detta kapitel stadgas om utredning av gemensamt haveri.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

253

8 KAP.

Om skada genom fartygs sammanstötning

220 §.

Stöta fartyg samman med varandra, så att skada uppstår på det ena fartyget

eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen

orsakad genom vållande å endera sidan, skall den skyldige ersätta uppkommen

skada och förlust.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande å båda sidor, skola de

skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.

Envar av de vållande svarar allenast för sin del av ersättningen. För skada

å person skola dock de vållande svara en för båda och båda för en, med

rätt för den som utgivit mera än vad på honom belöper att uttaga det överskjutande

hos den andre under åtnjutande av den sjöpanträtt som tillkommer

ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall rätten

särskilt beakta, huruvida tiden medgav överläggning eller icke.

221 §.

Om sammanstötning finnes hava inträffat av våda eller det ej kan utredas

att den orsakats av vållande å endera sidan, skall vardera sidan svara

för sin skada.

222 §.

Lika med sammanstötning mellan fartyg anses att till följd av fartygs

manövrering eller eljest skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller

personer eller gods därå, utan att fartygen sammanstöta.

223 §.

Om befälhavares plikt att lämna hjälp, då hans fartyg sammanstött med

annat fartyg, stadgas i 31 § 2 mom.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gällande av gemensamt haveri

eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136 och

216 §§);

2. fordran — — — lastägares räkning; och

3. fordran å---under resan.

Här upptagna---den äldre.

283 §.

Sjöpanträtt upphör, om talan icke i laga ordning väckes:

1. för fordran å bärgarlön, inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts;
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

2. för fordran å ersättning för sammanstötning eller annan olyckshändelse

samt för skada å person, inom ett år från den dag skadan inträffade;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods förkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uPPgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter, som avses i 267 § 5, inom sex

månader från det fordringen tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar, inom

ett år från det fordringen tillkom;

6. för alla övriga fordringar, inom ett år efter det fordringen förföll till

betalning.

I 267 § 2 avsedda fordringar å lön eller annan gottgörelse på grund av

tjänsteavtal skola icke anses enligt stadgandet under 6 förfalla till betalning

på den grund att borgenären äger fordra förskott eller betalning.

Har fordran varom ovan sägs kommit under dispaschörs behandling,

skall så anses som hade talan därom blivit väckt.

284 §.

Nedanstående fordringar skola upphöra, vare sig ansvarigheten för dem

är begränsad eller obegränsad, om talan icke i laga ordning väckes:

1. för fordran å bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts;
2.

för fordran å andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom

ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens

och andelens storlek;

3. för fordran å ersättning för sammanstötning eller händelse som avses

i 222 §, inom två år från den dag skadan inträffade;

4. för fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt 220 § tredje

stycket erlagt utöver vad rätteligen belöper å honom, inom ett år efter det

beloppet av honom själv utgivits;

5. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods förkommit

eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga

uPPgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136 och 216 §§), inom

ett år från dispaschens dag.

Svarar i andra fall än ovan sägs gäldenären för ersättning eller för annan

fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med inlastat

gods, upphör fordringen, om talan icke i laga ordning väckes, för fordran å

ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och för annan fordran

inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Äger borgenär för

fordringen tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning

av ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under tid som för

fordran i allmänhet.

Har fordran varom ovan sägs kommit under dispaschörs behandling, skall

så anses som hade talan därom blivit väckt.

286 §.

Befälhavare, som åsidosätter skyldighet att å fartyget medföra skeppshandlingar

och ett exemplar av denna lag, dömes till dagsböter.

För vägran att i fall, som avses i 317 §, till besiktningsmän överlämna

fartygs nationalitetshandling dömes befälhavaren till dagsböter.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

255

287 §.

Försummar någon vad honom åligger med avseende å dagboks förande,

dömes till böter, högst femhundra kronor.

Den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok dömes till

dagsböter, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken.

288 §.

Försummar befälhavare att avgiva rapport enligt 40 §, dömes till dagsböter.

Lämnar han i sådan rapport oriktig eller vilseledande uppgift, dömes

till dagsböter, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken.

Till dagsböter dömes ock befälhavare eller redare, som försummar att

göra anmälan för upptagande av sjöförklaring enligt 305 § eller som föranleder

att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar därför äro

för handen som sägs i 304 §.

289 §.

Om befälhavare eller redare vägrar någon som är därtill berättigad att

taga del av innehållet i fartygs dagbok eller kladd till dagbok eller på teknisk

väg gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av

dess maskineri, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller, om redare åsidosätter sin skyldighet att förvara dagbok,

kladd till dagbok eller uppteckning som förut sagts.

290 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som avses i 41 §,

å sitt fartyg medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade

effekter, dömes till dagsböter.

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till

dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när det är i fara, utan att iakttaga vad som

stadgas i 31 § 1 mom. eller vad som eljest åligger honom enligt god sjömanssed,

dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Uraktlåter befälhavare något av vad som åligger honom enligt 31 § 2

inom., dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år.

292 §.

1 mom. Åsidosätter befälhavare vad som enligt 26 § åligger honom med

avseende å fartygets behöriga skick, dömes till dagsböter eller fängelse i

högst sex månader.

2 mom. Försummar redare att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga

skick varom han ägt eller bort äga vetskap, dömes till dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att gå

till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga

skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de ombordvarande, dömes

till dagsböter eller fängelse i högst två år.

293 §.

Den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss och därvid försummar vad som enligt god sjömanssed åligger honom

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

till förekommande av sjöolycka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

294 §.

Den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till

sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra stimulerande

eller bedövande ämnen att han icke kan fullgöra sina åligganden

på betryggande sätt, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

295 §.

Har någon förbrutit sig på sätt som avses i 291 §, 292 § 1 mom., 293 §

eller 294 § och har han därigenom ådagalagt olämplighet för den tjänst vari

gärningen begåtts, skall domstolen förklara honom för viss tid eller för alltid

för lustig behörighet att utöva sådan tjänst. Har han genom gärningen

ådagalagt olämplighet för annan tjänst å fartyg, må han dömas förlustig

behörighet därtill.

Om påföljd som här avses skall domstolen ofördröjligen underrätta sjöfartsstyrelsen

samt, i fråga om radiotelegrafist, jämväl telestyrelsen.

296 §.

Vid tillämpning av vad som stadgas i detta kapitel dömes den såsom befälhavare,

vilken trätt i befälhavarens ställe, och den såsom redare, vilken

i redarens ställe haft befattning med fartyget.

13 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning så ock om rättegång

i sjörättsmål

Dagböcker

298 §.

Å handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst tjugu registerton skola,

när fartyget är i drift, föras skeppsdagbok samt, om fartyget är maskindrivet

eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga

om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen må

medgiva undantag från skyldighet som nu sagts.

Angående förande av oljedagbok å vissa fartyg är särskilt stadgat.

299 §.

1 mom. Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av sjöfartsstyrelsen;

med beaktande av fartygs art och användning må olika formulär

fastställas.

Anteckningar i dagbok skola göras i tidsföljd. Vad som förekommer under

en vakt må tillsvidare upptecknas på en kladd men skall så snart det

kan ske införas i dagbok.

opaginerad Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

Dagbok liksom kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.

Anteckning däri må icke utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras

oläslig; i händelse av misskrivning skall särskild anteckning med rättelse

ske.

2 mom. Fartygs dagböcker föras under befälhavarens tillsyn.

Föres skeppsdagbok icke av befälhavaren, skall den föras av den främste

av styrmännen. I skeppsdagboken skola noggranna uppgifter införas om vad

som inträffar under resa och varom kännedom kan vara till nytta för redare,

lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt kan vara beroende

av resans utgång.

Maskindagbok föres av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande,

av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall uppgivas

förrådet vid fartygets avgång från hamn av de för maskinens drift

nödiga ämnena, förbrukningen därav för varje dygn samt eljest allt av

vikt som rör maskineriets gång och skötsel. Vid angivande av tid skall följas

samma tid, som användes i skeppsdagboken.

3 mom. Sjöfartsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om förande av

dagbok.

300 §.

Ej må någon förvägras att, såvitt hans rätt är beroende därav, taga del

av innehållet i dagbok, förd å svenskt fartyg eller å danskt, finskt eller

norskt fartyg vilket befinner sig i svensk hamn. Vad nu sagts skall dock,

då fråga är om sammanstötning med annat fartyg, gälla allenast i rättegång,

i vilken talan föres på grund av sammanstötningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning samt,

om i anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda tid,

till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom.

Vad i denna paragraf stadgas angående dagbok skall även gälla i fråga

om kladd till dagbok ävensom på teknisk väg gjord uppteckning rörande

fartygs navigering och gången av dess maskineri.

Besiktning

316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning över personer,

skickade att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last. Förteckningen

upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen och hålles tillgänglig hos rätten

på de orter styrelsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga huruvida fartyg efter inträffad skada bör anses vara iståndsättligt

eller icke, skall yttrande därom avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas, på begäran av fartygets ägare, redare eller

befälhavare, inom riket av rätten i den ort, där besiktningen skall äga rum,

från förteckning varom stadgas i 316 § samt utom riket av myndighet, som

är behörig enligt lag eller sed å besiktningsorten, eller ock av svensk konsul

eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

När besiktning äger rum inom riket åligger det besiktningsmännen att

avfordra fartygets befälhavare fartygets nationalitetshandling samt att, om

fartyget förklaras icke vara iståndsättligt, ofördröjligen till sjöfartsstyrel
9

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 115

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

sen insända avskrift av det avgivna yttrandet ävensom nationalitetshand
lingen

och bevis att de äro behörigen förordnade.

318 §.

Skada som i gemensamt haveri drabbat fartyg eller gods skall, om skadan

kan antagas vara av någon betydenhet och tillförlitlig utredning angående

densamma icke annorledes åvägabringas, värderas av en eller flera

besiktningsmän. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om skada i enskilt

haveri, såframt utredning om skadan erfordras för bestämmande av bidragsvärde

å fartyg eller gods.

Den som äger del i haveriet må hos myndighet som sägs i 317 § begära

förordnande för besiktningsmän eller eljest därtill utse den eller dem, för

vilka han har förtroende.

319 §.

Om fartygets ägare eller redare eller någon, som i redarens ställe har befattning

med fartyget, eller befälhavaren vill anordna annan besiktning än

förut nämnts, äger han hos rätten i den ort, där besiktningen skall äga rum,

begära förordnande för högst tre besiktningsmän eller eljest därtill utse den

eller dem, för vilka han har förtroende. Samma rätt tillkommer lastägare,

som vill låta besiktiga lasten.

320 §.

Besiktningsman må icke vägras erforderligt tillträde till fartyget och

lasten, med mindre till följd därav skulle uppstå oskälig kostnad för fartyget

eller annan väsentlig olägenhet.

Rättegång i sjörättsmål

322 §.

När vid rådhusrätt till handläggning förekommer dispaschmål skola, utom

tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga och

erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Prövning varom stadgas i

329 § 1 mom. samt 330 § första stycket så ock måls beredande må dock

företagas av rättens ordförande.

Rättens ordförande utser, efter samråd med de lagfarna ledamöterna,

för varje mål de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsstyrelsen

efter samråd med handelskammaren i orten årligen upprättar

för stad, vars rådhusrätt äger upptaga dispaschmål. Förteckningen skall

upptaga minst tolv personer. Om på grund av förfall eller annat hinder föreskrivet

antal ledamöter ej kan utses från förteckningen, kallas annan lämplig

person att inträda såsom särskild ledamot i rätten.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem

år; ej må den vara ledamot som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har

tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att

tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut

deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

326 §.

Talan mot dispasch föres genom klander hos rådhusrätten i den ort där

dispaschen är utgiven.

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

328 §.

Om rådhusrätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag gäller

i tillämpliga delar vad som är stadgat angående laga domstol i brottmål i

allmänhet. Finnes ej rådhusrätt i ort, vid vars domstol den tilltalade har att

svara enligt vad sålunda är föreskrivet, må åtal väckas vid den rådhusrätt

som är närmast den orten.

329 §.

1 mom. Vill någon föra talan mot dispasch, skall han inom fyra veckor

från dispaschens dag hos rådhusrätten anmäla klander. Den som anmält

klander skall inom två månader från dispaschens dag hos rådhusrätten fullfölja

sin talan genom klanderinlaga. Finnes uppenbart att talan icke kan

upptagas till prövning, skall den omedelbart avvisas av rätten.

Dispasch, som ej behörigen klandrats, länder till efterrättelse.

2 mom. Beträffande klander av dispasch skall vad som är föreskrivet om

besvär över underrätts slutliga beslut äga motsvarande tillämpning, om ej

annorlunda stadgas i denna lag.

Upptages klander av dispasch, äger motparten utfå en avskrift av klanderinlagan.

Vill han bemöta klandret, skall han inom fyra veckor efter fullföljdstidens

utgång till rådhusrätten inkomma med skriftlig förklaring.

Prövas för utredningen eller målets beredande erforderligt att part eller

annan höres muntligen, förordnar rätten därom på lämpligt sätt. Förhandling

må ock äga rum för behandling av rättegångsfråga eller del av saken

som må avgöras särskilt.

330 §.

Talan mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom

besvär till högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra

veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till rådhusrätten

inkomma med besvärsinlaga. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på

föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av rätten.

Om klagandens skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift samt belopp till

säkerhet för kostnadsersättning åt motpart skola bestämmelserna i 54 kap.

17 och 18 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning; vad klaganden

har att iakttaga enligt 56 kap. 2 § samma balk skall fullgöras hos rättens

ordförande och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse rättens ordförande.

Beträffande besvärstalan som här avses och förfarandet i högsta domstolen

skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om besvär

över hovrätts slutliga beslut, dock erfordras icke prövningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den

Genom denna lag upphävas

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister;

samt

2) 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 oktober 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Y. Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 29 september 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 3 juni 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändring i sjölagen, 2) lag om ändring i lagen den

4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

och 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m. m.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Christer Rune.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i sjölagen

64 §.

F. d. justitierådet Lind, regeringsrådet Åbjörnsson, justitierådet Brunnberg:

Den nu gällande sjölagen innehåller i 49, 54 och 102 §§ bestämmelser

om rätt för befälhavaren att vid vissa anledningar upptaga lån å redarens

eller lastägarens vägnar och att sälja av redarens gods eller av lasten samt

om motsvarande rätt för bortfraktaren i förhållande till lastägaren. Skulle

upptagande av lån eller försäljning ha skett utan anledning är godtroende

långivare eller köpare ändock skyddad. Stadgandena om detta skydd för

godtroende tredje man är avfattade olika i 49 §, som avser rättshandlingar

i redarens intresse, och i 102 §, som hänför sig till rättshandlingar för

lastägaren. I sistnämnda paragraf anges förutsättningen för godtrosförvärv''

endast så att tredje man skall ha varit i god tro. I 49 § däremot fordras

att lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter

att långivaren eller köparen må antas ha varit i god tro.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Det synes framgå att denna senare, mera utförliga avfattning, som tillkom

i 1891 års sjölag, då var avsedd att utgöra även en bevisbörderegel

innebärande att en viss bevisbörda lades på tredje man. Så uppfattades

den också i litteraturen och i rättspraxis.

Skillnaden i avfattning uppkom först genom 1936 års sjölagsändringar.

Intill dess gällde om godtrosförvärv den mera utförliga lydelsen såväl i

fråga om rättshandlingar i redarens intresse (49 §) som beträffande rättshandlingar

för lastägaren (54 §). För båda situationerna fanns alltså samma

uttryckligt angivna bevisbörderegel. Av förarbetena framgår inte varför

lydelsen nu gjordes olika, och det synes långt ifrån osannolikt att någon

skillnad i själva verket inte var åsyftad. Departementschefen hade,

i överensstämmelse med sjölagstiftningskommittén, föreslagit stadganden

om godtrosförvärv i det närmaste likalydande för rättshandlingar å redarens

och rättshandlingar å lastägarens vägnar. Dessa stadganden innehöll

inte någon bevisbörderegel, och till stöd härför åberopade kommittén bl. a.

den fria prövning av beviset som dåmera ägde rum (NJA II 1936 s. 289).

Lagrådet framställde erinringar vid behandling av det stadgande — 48 §

i förslaget, 49 § i den antagna lagtexten — som avsåg rättshandlingar å redarens

vägnar. Förutom mot begagnandet av uttrycket överskridande av

behörighet anmärkte lagrådet att man till skillnad mot tidigare sammanfört

fall, då laga anledning till lån eller försäljning saknats, och fall då en

av redaren lämnad inskränkande föreskrift blivit åsidosatt. Lagrådet, som

fann stadgandet i viss mån oklart, ansåg att man i den mån så lät sig göra

borde ge ledning i lagtexten beträffande bevisbördan och förordade en

differentiering. Beträffande de sistnämnda fallen — åsidosättande av inskränkande

föreskrift —- borde bevisbördan tydligen åvila redaren av samma

skäl som låg till grund för dåvarande 51 § sjölagen och 11 § första

stycket avtalslagen. I den män lagen i övrigt för särskilda fall tillmätte god

tro avgörande betydelse talade enligt lagrådets mening i allmänhet skäl

för en sådan bevisbörderegel som den i 49 §. Lagrådets erinringar föranledde

omarbetning av stadgandet. Förutom att uttrycket överskridande av

behörighet ändrades utelämnades, för fall av åsidosättande av inskränkande

föreskrift, varje regel om godtrosförvärv eftersom tillräcklig ledning

stod att vinna av 11 § första stycket avtalslagen. Och i övrigt skedde, vilket

i förevarande sammanhang är av särskilt intresse, en återgång till 49 §.

—• Beträffande stadgandet i 162 § om rättshandlingar å lastägarens vägnar

hänvisade lagrådet till de förut gjorda erinringarna och angav att de ägde

motsvarande tillämpning. Med förklaring att 102 § i anledning härav undergått

omarbetning i nära anslutning till vad tidigare föreslagits beträffande

48 och 49 §§, ändrade departementschefen uttrycket överskridande

av behörighet och uteslöt från godtrosregeln fallen av handlande i strid

med särskild föreskrift. Däremot infördes inte någon bevisbörderegel i

lagtexten.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

Tydligt är alltså att lagrådet avsåg att bevisbörderegeln skulle gälla både

enligt 49 § och enligt 102 §, och det torde saknas anledning antaga att departementschefens

slutliga inställning varit en annan. Också framstår en

olikhet härutinnan mellan de båda lagrummen som sakligt omotiverad.

Att märka är härvidlag bland annat, att 49 § medger befälhavaren att i

nödfall sälja även av lasten. Det vore föga tillfredsställande om rättsläget

vid en befälhavarens försäljning av last skulle vara annorlunda enligt 49 §

än enligt 102 § jämförd med 54 §. De i dessa lagrum beskrivna situationerna

kan vara svåra att skilja och erbjuder inga principiella olikheter i

det avseende varom nu är fråga. Enligt vår mening finns därför fog för

påstående att enligt gällande rätt en bevisbörderegel sådan som den i 49 §

upptagna är tillämplig även för fall enligt 102 §.

Det remitterade förslaget utesluter till skillnad mot kommittéförslaget

bevisbörderegeln ur 64 § andra stycket, motsvarande nuvarande 49 §. Det

synes ovisst vad denna ändring skall innebära i förhållande till gällande

rätt. Förslaget synes utgå från att fall där bevisfrågan aktualiseras är så

sällsynta att de saknar större praktisk betydelse. En sådan uppfattning

kunde tänkas föranleda att bevisbörderegler över huvud inte anses erforderliga

och att domstolarna har att med ledning av bevisningen ta ställning

till om god tro varit för handen. Sannolikt är dock att fallens sällsynthet

ansetts motivera att den särskilda bevisbörderegeln ersätts med de

regler om bevisbördan som brukar tillämpas beträffande godtrosförvärv i

allmänhet. Angående dessa senare regler må i korthet framhållas följande.

I den mån lagrådets uttalande 1936 att god tro i allmänhet presumeras

äger giltighet, skulle genom ändringen den nuvarande bevisbördan för

tredje man flyttas över på redaren. Emellertid lär man inte kunna lämna

utan beaktande att inom rättstillämpningen förutsätts att tredje man

stundom kan ha en undersökningsplikt. Och föreligger en sådan plikt lär det

åligga tredje man att åtminstone göra antagligt att han företagit undersökning

(se SOU 1965: 14 s. 107, 145, 189). Det är inte uteslutet att i de

speciella situationer varom nu är fråga tredje man även efter den föreslagna

lagändringen skall anses ha en viss undersökningsplikt. Antas detta

skulle bevisbördefördelningen då alltjämt förbli ungefär den som nu gäller.

I remissprotokollet uttalas att mot den föreslagna ändringen kan på liknande

sätt som under förarbetena till 1936 års revision anföras att den

medför viss oklarhet om bevisfrågan men att denna oklarhet i nuvarande

läge inte torde vara lika framträdande som förut. Hur rättsläget skall

gestalta sig med avseende å bevisbördan har alltså ej angivits.

Såvitt vi kan finna, har tillräckliga skäl inte anförts för den föreslagna

ändringen. Även om den fria bevisprövningen nu tillämpas i större omfattning

än 1936 är läget dock i praktiken alltjämt väsentligen likartat. Det

kan inte bortses från att förebragt bevisning kan visa sig otillräcklig och

att bevisbörderegler därför kan ha eu uppgift att fylla. Det betänkande

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre som framlades 1965

(SOU 1965: 14) upptar också bevisbörderegler. Att nu ta bort en bevisbörderegel

utan att klarhet åstadkommes om vad som träder i stället torde

knappast vara tillrådligt. Under utredningen synes inte ha gjorts gällande

att nuvarande fördelning av bevisbördan skulle vara sakligt olämplig. Uttalandet

1936 att i allmänhet skäl talar för en sådan bevisbörderegel som

den i 49 § givna kvarstår oemotsagt. Enligt vår mening bör således den

för 49 och 102 §§ nu gällande bevisbörderegeln inte falla bort. Vi förordar

att andra punkten i andra stycket av förslagets 64 § utgår och ersätts med

stadgande av samma innehåll som nuvarande 49 § andra stycket dock att

vad som där nämns om upptagande av större lån eller försäljning av mer

än behovet krävde synes kunna undvaras. I överensstämmelse med vad departementschefen

anfört om det olämpliga i att 64 § (nuvarande 49 §) och

102 § har skilda lydelser förordas att stadgandet i 102 § andra stycket

andra punkten erhåller motsvarande avfattning som här föreslagits för 64 §

andra stycket andra punkten.

Justitierådet Söderlund:

Den utformning detta stadgande givits i förslaget innefattar inte den

bevisbörderegel som finns i 49 § i dess nu gällande lydelse, enligt vilken

bevisbördan åvilar tredje man. Med den föreslagna lydelsen lär bevisbördan

för där angivna fall bli att bedöma på samma sätt som i allmänhet

anses gälla för godtrosförvärv enligt svensk rätt, vilket innebär att det i

princip ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren.

Skäl av materiellträttslig art har visserligen inte åberopats till stöd för att

ändra den i 49 § upptagna bevisbörderegeln. Emellertid kan antas att sedan

den fria bevisprövningens princip genomförts i svensk rätt frågan om bevisbördans

fördelning i hithörande fall numera är av ringa betydelse.

Som i remissprotokollet uttalas är det önskvärt att godtr o sreglerna i 64 §

och i 102 § har samma lydelse. Med den utformning som 64 § givits i förslaget

har även vunnits den fördelen att regeln kommer i närmare överensstämmelse

med motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. Med

hänsyn till det anförda anser jag mig inte böra göra någon erinran mot förslaget

i denna del.

67 §.

Lagrådet:

Den gjorda omformuleringen i förhållande till kommitténs förslag kan

förutsättas avsedd att tydligare utmärka att jämkningsregeln skall omfatta

all ersättningsskyldighet som kan drabba befälhavaren i denna hans egenskap

(jfr NJA II 1936 s. 297).

s. 264 Kontrollera mot PDF

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

212 §.

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf innehåller en regel om dispascheringsort.

Bestämmelsen innebär att haveriuppgörelse skall äga rum på

den ort redaren bestämmer om annat inte avtalats. För det fall att redaren

av en eller annan anledning underlåter att bestämma orten och parterna

inte i konossementet eller eljest avtalat om dispascheringsorten lämnar

paragrafen ingen anvisning om var haveriuppgörelse skall ske. Enligt lagrådets

mening bör bestämmelsen utformas så att den täcker även detta

fall. Förslagsvis kan det ske genom ett tillägg att, därest redaren inte bestämmer

ort, dispasch skall äga rum på den ort där sådan vanligen upprättas

för redarens hemort.

216 §.

Lagrådet:

Denna paragraf behandlar frågor om enskilt haveri. Liksom den nuvarande

218 § innehåller lagrummet i andra stycket dels såsom en första

punkt en regel om fördelning vid vissa former av s. k. oegentligt gemensamt

haveri och dels som en andra punkt en särskild bestämmelse om

fördelning på last och frakt av kostnad för bärgning av last. I nuvarande

218 § torde sistnämnda bestämmelse vara att uppfatta blott som ett förtydligande

för visst fall av den i första punkten givna regeln. Den utgör

alltså inte ett självständigt stadgande innebärande att fördelning av bärgningskostnad

skall ske enligt angivna grund oavsett om fråga är om sådant

enskilt haveri som avses i första punkten. För en sådan tolkning talar såväl

de båda bestämmelsernas avfattning och placering i paragrafen som

ock ett uttalande under förarbetena till 1891 års sjölag (se sjölagskommitténs

betänkande 1887 s. 157).

Avsikten lär inte vara att bestämmelsen om fördelning av bärgningskostnad

skall ha annan innebörd enligt förslaget än den nu har. Ehuru

det kunde övervägas att åstadkomma det erforderliga förtydligandet om

fraktens deltagande i fördelningen genom omformulering av den föreslagna

första punkten av andra stycket — i vilket fall andra punkten blir obehövlig

— vill lagrådet ej motsätta sig att förslaget utformas på sätt som skett.

219 §.

Lagrådet:

Medan i den nu gällande lagen talas om att saken hänskjuts till utredande

av dispaschör begagnas i 219 § uttrycket »utredning och avgörande

genom dispasch». Uppenbarligen är inte härmed avsett att åstadkomma

någon ändring i vad som för närvarande gäller om verkställighet av partikulärdispasch

(jfr NJA 1923 s. 28).

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 dr 1966 265

222 §.

Lagrådet:

Departementschefen har anfört att bestämmelserna i denna paragraf

blir av betydelse för vissa angivna paragrafer, som återfinns i andra kapitel.

I anslutning härtill kan framhållas att stadgandet i 267 § 4 redan

enligt sin lydelse avser inte endast sammanstötning utan även annan sjöolycka

och att liknande är fallet med 283 § 2.

301—315 §§.

Lagrådet:

Den i dessa paragrafer förekommande termen sjöförklaring har växlande

betydelse. Den används dels såsom avseende en förklaring eller utredning

som skall »avgivas» och som »upptages» av domstolen och dels

såsom beteckning för en processuell förrättning som »hålles» för detta

ändamål. Lagrådet vill förorda att termen reserveras för det processuella

förfarandet och att härav föranledda jämkningar vidtas i avfattningen av

301, 302, 304—306, 308, 311, 313 och 314 §§.

313 §.

Lagrådet:

Såsom anmärks i motiven skall, när sjöförklaring beträffande utländskt

fartyg begärts av annan än befälhavaren eller redaren, underrättelse ske

enligt 302 § andra stycket för att möjliggöra anmälan enligt 306 §. Stadgandet

härom i sista stycket av förevarande paragraf skulle vinna i tydlighet

om dels initiativtagaren till sjöförklaring uttryckligen angavs såsom

myndighet, som avses i första stycket, eller sjöfartsstyrelsen dels hänvisningen

till 302 § andra stycket ersattes med fullständiga föreskrifter om

underrättelse till befälhavaren eller redaren och om anmälningsskyldighet

enligt 306 §.

323—332 §§.

Lagrådet:

I 1963 års förslag fanns en bestämmelse om att straff ej skulle ådömas,

där gärningen skett av oaktsamhet som var ringa. Bestämmelsen utsattes

för kritik under remissbehandlingen och i sitt förslag år 1965 har kommittén

inte medtagit någon regel med detta innehåll. På denna punkt överensstämmer

departementsförslaget med kommitténs senare förslag. Departementschefen

uttalar att denna ståndpunkt bäst torde överensstämma

med att en liknande regel i det till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk

fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd.

Inom specialstraffrätten finns åtskilliga exempel på att det i lagtexten

direkt anges att straff inte skall ådömas vid ringa oaktsamhet. I detta

9f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

sammanhang ligger det nära till hands att hänvisa till 1 § trafikbrottslagen

och 17 § sjötrafikförordningen. De gärningar som där avses företer stora

likheter med motsvarande förfaranden inom sjölagens område. Den frågan

kan givetvis ställas om redan innan den pågående allmänna översynen av

specialstraffrätten är slutförd en anpassning skall ske till brottsbalken på

denna punkt.

Frågan har nyligen prövats på ett närliggande område, nämligen vid

den modernisering av sjösäkerhetsbestämmelserna, som genomfördes förra

året. I det förslag till säkerhetslag (prop. nr 132 år 1965) som remitterades

till lagrådsgranskning upptogs ett särskilt stadgande att till straff fick

dömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet,

som ej var ringa. Det dåvarande lagrådet erinrade om förarbetena till

brottsbalken och att i balken inte upptagits någon undantagsregel beträffande

den ringa oaktsamheten. Lagrådet ansåg, att det ej heller i fråga om

de aktuella ansvarsbestämmelserna i säkerhetslagen fanns anledning att

införa en regel som på angivet sätt avgränsade straffbarheten vid oaktsamhet.

I det förslag som förelädes riksdagen hade bestämmelsen borttagits.

Förslaget godkändes av riksdagen.

Med hänsyn till den ståndpunkt som sålunda nyligen intagits till den

här behandlade frågan anser sig lagrådet för sin del inte böra för sjölagens

del föreslå en annan ordning. Med anledning av ett uttalande av chefen

för kommunikationsdepartementet (se prop. nr 132/1965 s. 199) finner

lagrådet det dock angeläget understryka att avsaknaden av en uttrycklig

bestämmelse om straffrihet för fall av ringa oaktsamhet inte får tolkas så

att all oaktsamhet skall hänföras till det straffbara området. Vägledande

vid bedömande av denna fråga blir i stället de uttalanden som gjordes av

1958 års lagråd vid behandlingen av förslaget till brottsbalk (se NJA II

1962 s. 23 f).

324 §.

Lagrådet:

Under lagstiftningsärendets behandling har uppmärksammats att ansvarsbestämmelserna

i förslaget ger upphov till vissa frågor om konkurrens

i förhållande till annan sjörättslagstiftning. Enligt vad departementschefen

uttalat bör sjölagen vara den primära författningen. Lagrådet delar

denna uppfattning.

Departementschefen — som redogör för hur ansvarsregler i vissa andra

författningar blir subsidiära till sjölagen — har om förhållandet mellan

sjölagen och sjömanslagen förklarat sig förutsätta att frågan skall få sin

lösning i samband med den översyn av sjömanslagen som nu pågår.

Vad gäller förhållandet mellan dessa båda lagar kan framhållas följande.

I 324 § i förslaget stadgas straff om den som på fartyg fullgör uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott sjömanskap

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj.ts proposition nr lk5 år W66

till förekommande av sjöolycka. Straffet föreslås bli böter eller fängelse

i högst sex månader eller i grova fall fängelse i högst två år. Jämlikt 79 §

sjömanslagen kan den som är anställd på fartyg straffas med dagsböter

eller fängelse i högst ett år, om han genom vårdslöshet eller försummelse

i tjänsten är vållande till sjöolycka. I båda fallen gäller att lagbuden inte

är tillämpliga, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

Vid en jämförelse mellan bestämmelserna framgår att det föreslagna stadgandet

i 324 § sjölagen får en mera begränsad tillämpning än stadgandet

i sjömanslagen genom den i brottsbeskrivningen angivna särskilda kvalifikationen

hos den som begår brottet. Å andra sidan har det straffbara

området gjorts vidare i 324 § sjölagen genom att ansvar kan inträda redan

vid förfarande som innebär fara för sjöolycka. Det straffbara området

i de båda lagrummen är emellertid gemensamt vad gäller sjöolycka

som vållats av någon som fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss. För sådant fall är sålunda förutsättningarna för tilllämpning

av båda lagbuden uppfyllda, om gärningen inte är belagd med

strängare straff i brottsbalken. Allmänna principer för lagkonkurrens när

ett lagbud stadgar straff för fara för viss effekt och ett annat lagrum straff

då effekten inträtt, föranleder att endast det senare skall tillämpas och

åberopas i domen om effekten uppkommit. Sådant vållande av sjöolycka

som nyss nämnts synes i enlighet härmed böra bedömas jämlikt 79 § sjömanslagen

oavsett till vilken brottsgrad gärningen är att hänföra. I detta

sammanhang kan vidare framhållas att jämlikt 330 § i förslaget ådömande

av den särskilda påföljden av förlust av behörighet till tjänst på fartyg

gjorts beroende av att någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 324 §

i förslaget. För att i förut angivna fall sådan påföljd skall kunna ådömas

måste -— med den ändring av 79 § sjömanslagen som förutsätts i förslaget

— i domen fastställas att gärningen innefattar brott jämväl enligt 324 § sjölagen.

Av en jämförelse mellan straffskalorna i de båda lagrummen framgår att

skalan i 79 § sjömanslagen för normalfallen är vidare än i 324 § i förslaget.

En sådan ordning framstår som mindre väl avvägd i betraktande av

att gärningen i det förra lagrummet förutsätts kunna begås av varje ombordanställd

medan personkretsen i 324 § begränsats till sådana som fullgör

uppgifter, som är av särskild betydelse för säkerheten till sjöss.

För att undvika svårigheter i rättstillämpningen bör vad nu anförts föranleda

att konkurrensförhållandet mellan bestämmelsen i 79 § sjömanslagen

och stadgandet i 324 § i förslaget regleras redan i nu förevarande

sammanhang. Därvid bör den angivna principen om att sjölagen skall

vara den primära författningen genomföras och straffsatsen i 79 § jämkas.

Med hänsyn till arten av den brottslighet varom i 79 § är fråga synes vid

bestämmande av strafflatituden knappast böra ifrågakomma att beträffande

försummelser, som inte är straffbara enligt sjölagen, utesluta den möjlig
-

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

het att använda frihetsstraff som finns enligt gällande lag. De ändringar

i 79 § sjömanslagen vilka sålunda framstår som påkallade synes kunna

ske utan att man därigenom föregriper de överväganden och förslag som

kan föranledas av den nu pågående översynen av sjömanslagen. Slutligen

kan erinras om att lagrummet i annat hänsende berörs av nu förevarande

lagstiftningsarbete. Förslag har nämligen i övergångsbestämmelserna framlagts

att stadgandet i andra stycket om förlust av behörighet till tjänst på

fartyg skall upphävas, enär det blir överflödigt genom det föreslagna stadgandet

i 330 § sjölagen.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att i 79 § sjömanslagen

intas förbehåll om att bestämmelsen inte är tillämplig om gärningen är

straffbar enligt sjölagen och att strafflatitudens maximum ändras till fängelse

i högst sex månader. I samband därmed bör andra stycket upphävas

och en mindre omarbetning av formell natur ske i första stycket.

326 och 327 §§.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget har i 326 § upptagits straffbestämmelser för

det fall att befälhavaren avxiker ur tjänsten och överger fartyget. I 327 §

har straffbestämmelser, vilka hänför sig till att befälhavaren åsidosätter

de skyldigheter som han har mot det egna fartyget när detta råkat i fara,

sammanförts med sådana som avser uraktlåtenhet av honom att fullgöra

sina plikter mot andra sjöfarande.

Ur systematisk synpunkt torde vara mest tillfredsställande att — i anslutning

till gällande bestämmelser och i överensstämmelse med det finska

förslaget —- dela upp straffbestämmelserna så att de som avser åtgöranden

med det egna fartyget sammanförs i 326 § och de som avser uppträdande

mot andra sjöfarande upptas i 327 §.

Vad som åligger befälhavaren om hans fartyg råkar i sjönöd har angivits

i 62 § första stycket. Dessa åligganden innefattar att befälhavaren är

skyldig att göra allt vad som står i hans makt för att rädda de ombordvarande

samt bevara fartyg och last. Han skall vidare i görligaste mån sörja

för att skeppshandlingarna förs i säkerhet och föranstalta om att fartyg

och gods bärgas. Slutligen ges föreskrift om att han inte får överge fartyget

utan att hans liv är i allvarlig fara.

Huruvida, såsom torde vara avsett, ett befälhavarens övergivande av fartyget

utan att hans liv är i allvarlig fara går in under nu ifrågavarande

straffbestämmelser kan efter orden vara tveksamt. En annan otydlighet

uppkommer därigenom att uttrycken »lämna fartyget» och »övergiva fartyget»

inte har samma innebörd i de lagbud som upptagits i förslaget. Enligt

63 § andra stycket får befälhavaren inte lämna fartyget när detta

inte ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats utan att så är nödvändigt.

Om fara föreligger får befälhavaren inte »vara borta» från farty
-

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

get. Även om fartyget är i sjönöd kan omständigheterna tänkas vara sådana

att befälhavaren, ehuru han ej har rätt att överge fartyget, dock får

lämna det, t. ex. för att leda bärgningsarbete. Med hänsyn härtill synes

uttrycket »lämna fartyget» inte böra upptas i 326 §.

I enlighet med det sagda vill lagrådet föreslå att såsom ett andra stycke

i 326 § införs straffbestämmelse för det fall att befälhavaren försummar vad

som åligger honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjöman

när fartyget är i fara samt att det föreslagna stadgandet i 327 § begränsas

till de fall som avses i andra stycket.

Tilläggas må att ett åsidosättande av de skyldigheter som anges i 63 §

andra stycket enligt förslaget beläggs med straff endast om befälhavaren

därigenom försummat vad som åligger honom som god sjöman (324 §).

329 §.

Lagrådet:

Om på ett fartyg förs kladd till dagbok — vilket inte nödvändigtvis

behöver ske — skall enligt 297 § tredje stycket kladden föras med ordning

och tydlighet. Och det stadgas där vidare att anteckning ej får utplånas,

överstrykas eller på annat sätt göras oläslig och att i händelse av missskrivning

rättelse skall göras genom särskild anteckning.

Nu förevarande paragraf innehåller i första stycket bestämmelse om

straff för den händelse någon försummar sin skyldighet enligt sjölagen i

fråga om dagboks förande eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar

oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken. Denna straffbestämmelse

kan, sådan den är avfattad, inte tillämpas beträffande dagbokskladd.

Under utredningsarbetet har i olika sammanhang framhållits dagbokskladdens

stora betydelse. Enligt lagrådets mening kan man svårligen undvara

straffansvar för att inskärpa och upprätthålla de krav som ställs på

förandet av dagbokskladd. Lagrådet föreslår därför att 329 § första stycket

kompletteras, exempelvis så att uttrycket »dagboks förande» ersätts

med »förande av dagbok eller kladd till dagbok» och att efter ordet »dagboken»

tilläggs »eller kladden».

330 §.

Lagrådet:

Såsom i remissprotokollet närmare anges, innehåller för närvarande 296 §

sjölagen och 79 § andra stycket sjömanslagen bestämmelser om meddelande

av förklaring att tilltalad skall vara förlustig behörighet att utöva viss

tjänst på fartyg. Enligt dessa bestämmelser har domstolen möjlighet att

ge sådan förklaring, förutsatt att omständigheterna vid brottet är synnerligen

försvårande. Motsvarande stadgande i förslagets 330 § föreskriver

förklaringens meddelande som en domstolens skyldighet. Emellertid anges

inte längre som förutsättning att omständigheterna är synnerligen för
-

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

svårande utan i stället att den tilltalade genom brottet visat sig olämplig

för viss tjänst. En prövning av lämpligheten måste ske efter förhållandena

i varje särskilt fall. Därvid synes hinder inte möta mot att anse olämplighet

föreligga beträffande en tjänst men inte i fråga om en annan. Det

torde därför saknas anledning befara att det föreslagna stadgandet skall

leda till en alltför stel och bunden rättstillämpning.

342 och 343 §§.

Lagrådet:

Enligt 342 § första stycket skall, med avvikelser som anges i tredje

stycket, vissa stadganden i 52 kap. rättegångsbalken äga motsvarande tilllämpning

i mål om klander av dispasch. Även i fråga om rättegången i

högsta domstolen i dispaschmål har hänvisning skett till stadganden i

rättegångsbalken; bestämmelsen härom är intagen i 343 § och innebär att

vissa paragrafer i 54 kap. samt hela 56 kap. skall äga motsvarande tillämpning.

Det kan anmärkas att dessa hänvisningar till vissa angivna stadganden

i rättegångsbalken givetvis ej innebär att andra föreskrifter i balken inte

skulle vara tillämpliga i dispaschmål. Enligt den princip som ligger till

grund för stadgandet i 4 § lagen om införande av nya rättegångsbalken

är balkens regler i allmänhet att tillämpa även i fråga om särskilda processformer

som förekommer vid de allmänna domstolarna, i den mån ej

annat är särskilt stadgat eller framgår av särskild lagstiftnings karaktär

och innebörd. De paragrafer i 52 och 54 kap. rättegångsbalken som inte

omnämnts kommer i enlighet härmed att sakna tillämplighet.

Tiden för anförande av klander mot dispasch har i 342 § första stycket

satts till en månad från dispaschens dag, under det att i paragrafens andra

stycke förklaringstiden bestämts till fyra veckor efter fullföljdstidens

utgång. Enligt lagrådets mening bör lämpligen båda tidsfristerna räknas i

veckor; särskilt skulle det innebära en förenkling att inte såsom enligt

förslaget fastställande av förklaringstidens utgång måste ske med tillämpning

av både månads- och veckoberäkning. Lagrådet hemställer därför alt

fullföljdstiden bestäms till fyra veckor från dispaschens dag.

Övergångsbestämmelserna m. m.

Lagrådet:

Om såsom lagrådet under 324 § hemställt 79 § sjömanslagen ges ändrad

lydelse, bör föreskriften under 3) i andra stycket av övergångsbestämmelserna

utgå.

I fjärde stycket stadgas i andra punkten att tvist rörande avtal om sjöförsäkring

eller återförsäkring av sådan försäkring utreds av dispaschör

enligt äldre bestämmelser om försäkringsavtalet träffats innan den nya

lagen trätt i kraft. Med äldre bestämmelser åsyftas här lagen om dispaschörs

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

befattning med försäkringstvister. Enligt förslaget upphävs denna och ersätts

med 219 §. Det är endast fråga om processuella olikheter mot vad

för närvarande gäller. Enligt lagrådets mening bör därför den avgörande

tidpunkten för tillämpning av de äldre bestämmelserna vara den när tvisten

hänskjutits till dispaschör, alltså om så skett före eller efter ikraftträdandet.

I enlighet härmed synes andra och tredje punkterna kunna

sammanföras till ett gemensamt stadgande.

Avslutningsvis vill lagrådet påpeka att i åtskilliga stadganden i förslaget

ges föreskrift om att sjöfartsstyrelsen skall kunna meddela beslut i ämnen

som lagstiftningen avser. Lagrådet förutsätter att i annat sammanhang till

övervägande upptas frågan om i anledning härav ändringar bör göras i

regeringsrättslagen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj. ts proposition nr liö år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den i november 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 31 oktober

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 juni 1966 remitterade

förslagen till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m. m.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Den regel till skydd för godtroende tredje man som upptas i 64 § i det

till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i sjölagen och som

avser vissa rättshandlingar av befälhavaren på redarens vägnar har fått

en enklare lydelse än den nu gällande regeln i ämnet i 49 § sjölagen. Den

föreslagna ändringen innebär förutom en förenkling av lydelsen, att nu

gällande bevisbörderegel, enligt vilken viss bevisbörda läggs på tredje man,

utesluts. Angående denna ändring har tre av lagrådets ledamöter bl. a.

anmärkt, att det ej angivits hur rättsläget skall gestalta sig i fråga om bevisbördan

och att det synes ovisst vad ändringen skall innebära i förhållande

till gällande rätt. Med anledning härav vill jag anföra, att avsikten

med den föreslagna lydelsen är att bevisfrågan skall bedömas på samma

sätt som i allmänhet gäller i fråga om inverkan av god tro på en rättshandlings

giltighet. Utgångspunkten är sålunda att god tro i allmänhet skall

anses föreligga om inte viss bevisning för motsatsen förebragts. En övergång

från den nuvarande bevisbörderegeln, som härrör från sjölagens tillkomst,

till denna allmänna grundsats torde dock med hänsyn till den nu gällande

fria bevisprövningens princip inte innebära någon större saklig ändring i

praktiken. Den föreslagna lydelsen torde nämligen i förening med den

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj.ts proposition nr t bo år 196C>

fria bevisprövningen medge en nyanserad tillämpning efter omständigheterna

i varje särskilt fall. Enligt min mening ger den utrymme för även

ganska stränga krav på tredje mans uppmärksamhet, när omständigheterna

föranleder det. Jag vill erinra om att det på ett närliggande område

för godtrosförvärv har inom ramen för de allmänna reglerna om god

tro i rättstillämpningen för vissa fall utkristalliserats ett aktsamhetskrav,

som skärpts till en verklig undersökningsplikt för tredje man. Om förhållandena

vid tillämpningen av den föreslagna regeln ger anledning till

ett skärpt aktsamhetskrav på tredje man, torde, som de förut nämnda

tre ledamöterna av lagrådet också antytt, regelns verkan väsentligen förbli

densamma som nu. Av avgörande betydelse för den föreslagna ändringen

är som jag anförde vid remissen till lagrådet, att godtrosreglerna

bör vara desamma i den nu ifrågavarande paragrafen och 102 § sjölagen

och överensstämma med motsvarande regler i de övriga nordiska sjölagarna.

Att nu ändra 102 §, som tillkommit efter nordiskt samarbete

inom befraktningsrätten och som såvitt nu är i fråga har samma lydelse

i de nordiska lagarna, kan jag inte tillstyrka. Efter förebild av denna

paragraf har samma ändring som i det till lagrådet remitterade förslaget

nu företagits i motsvarande norska bestämmelse. Samma lydelse finns redan

i de danska och finska lagarna. Jag finner således inte anledning att

på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

För att undvika intrycket att termen sjöförklaring har växlande betydelse

i 301—315 §§ bör som lagrådet förordat vissa redaktionella jämkningar

i dessa paragrafer vidtas.

Även i övrigt vill jag biträda lagrådets ändringsförslag. Jag förordar således,

att vissa ändringar görs i 212, 313, 326, 327, 329 och 342 §§ liksom

i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i sjölagen och

att till de remitterade lagförslagen fogas särskilt förslag till lag om ändrad

lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) i enlighet

med lagrådets hemställan. Härutöver torde vissa redaktionella jämkningar

böra göras i de remitterade förslagen.

De danska och norska förslagen till ändringar i sjölagen har redan

antagits i folketinget och stortinget. Lagar i ämnet har utfärdats i Danmark

den 8 juni 1966 (nr 227) och i Norge den 17 juni 1966 (nr 8). Riksdagsbehandlingen

av det finska lagförslaget har nyligen påbörjats. Parallella

nordiska lagtexter rörande sjölagen, upptagande de svenska och finska

förslagen samt de antagna danska och norska lagarna, torde få fogas vid

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Det fortsatta arbetet i de

nordiska länderna med tillämpningsföreskrifter m. in. är numera inriktat

på att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 april 1967.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att antaga förslag till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande

av alkoholhaltiga drycker m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr

530);

5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Bilaga 1

SJÖLAGSÄNDRINGAR

PARALLELLA NORDISKA LAGTEXTER1

* Här har uteslutits 220, 221, 223, 283 och 336—343 §§, vilka saknar motsvarighet 1 de övrig

nordiska texterna.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

5 a §.

Fartyg skall, när det nyttjas till

sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med

erforderliga anordningar till förebyggande

av ohälsa och olycksfall,

bemannat på betryggande sätt, tillräckligt

provianterat och utrustat

samt så lastat eller barlastat att säkerheten

för fartyg, liv eller gods ej

äventyras.

Om säkerheten på fartyg gälla särskilda

bestämmelser.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses

icke vara iståndsättligt, ej endast

när iståndsättning är omöjlig eller,

om iståndsättningen måste äga rum

på annan ort, fartyget icke kan föras

dit, utan även i det fall att fartyget

ej är värt att iståndsättas.

Bestämmelser om besiktning för

utrönande av fartygets iståndsättlighet

meddelas i 12 kap.

(Finlandssvensk text)

8 §.

Fartyg skall, när det nyttjas till

sjöfart, vara så byggt, utrustat, bemannat,

lastat eller barlastat och

försett med erforderliga förnödenheter,

att med hänsyn såväl till farvattnets

beskaffenhet som till den

fart, vari fartyget användes, liv och

egendom kunna anses vara betryggade.

Angående konstruktion, utrustning,

bemanning och besiktning av

fartyg samt annan tillsyn över dess

sjövärdighet stadgas genom förordning.

23 §.

Vid upplösning av rederi skall fartygets

försäljning ske på offentlig

auktion. Kunna redarna ej enas om

orten där auktionen skall äga rum

eller om villkoren för försäljningen,

avgöres tvisten av tre skiljemän enligt

bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget

än hälften, äger övertaga fartygets

förande, om han är behörig därtill.

Kan överenskommelse ej träffas

om lönevillkoren, fastställas dessa

av tre skiljemän enligt bestämmelserna

i lagen om skiljemän.

Om den som har större del i fartyget

än hälften är befälhavare, skall

rätten på annan delägares talan skil
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

277

(Dansk text)

(Norsk text)

§ 6.

Som uistandsettelig anses et skip

1. når det ikke kan repareres der

det befinner seg, eller på et sted det

kan flyttes til,

2. når det ikke er istandsettelse

verd fordi verdien i skadd tilstand

med tillegg av påregnelige kostnader

ved flytting og reparasjon vil overstige

dets antatte verdi i reparert

st and.

§ 24.

En partreder, der ej er mere end

halvparten i skibet, er berettiget til

åt overtage dets fprelse. Er der uenighed

om Ipnningsvilkårene, kan sagen

forelaegges retten til afg0relse. Retten

kan på en partreders bogsering

alssette en skibsf0rer, der ejer mere

end en halvpart i skibet, såfremt der

findes skellig grund dertil.

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

ja honom från befattningen, om giltiga

skäl föreligga.

58 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,

tillse att fartyget är sjövärdigt,

försett med erforderliga anordningar

till förebyggande av ohälsa

och olycksfall, bemannat på betryggande

sätt, tillräckligt provianterat

och utrustat samt så lastat eller barlastat

att säkerheten för fartyg, liv

eller gods ej äventyras.

Under resan skall befälhavaren

vaka över att fartyget hålles i behörigt

skick efter vad som nu sagts.

Kan fel eller brist i fartygets behöriga

skick ej avhjälpas genast,

skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta

redaren eller den som i redarens

ställe har befattning med fartyget.

59 §.

Befälhavaren skall sörja för att

fartyget framföres och handhaves

på sätt som är förenligt med gott

sjömanskap.

Han skall göra sig underrättad om

de påbud och föreskrifter rörande

sjöfarten, som gälla för de farvatten

fartyget skall befara och på de orter

det skall anlöpa.

43 §.

Befälhavaren skall, innan Tesa anträdes,

tillse, att fartyget med hänsyn

till resan och årstiden är sjövärdigt.

Han skall sålunda sörja för

att fartyget är behörigen utrustat,

bemannat och försett med erforderliga

förnödenheter, att det är i gott

skick för mottagande, befordran och

bevarande av lasten samt att dess

stabilitet är betryggande.

Under resan skall befälhavaren

vaka över att fartyget hålles i behörigt

skick.

Finnes i avseende på sjövärdigheten

fel eller brist, som ej genast kan

avhjälpas, skall befälhavaren ofördröjligen

underrätta redaren därom.

Vill ej redaren avhjälpa felet eller

bristen, vare befälhavaren berättigad

att omedelbart frånträda sin befattning.

49 §.

Befälhavaren skall sörja för att

fartyget framföres och handhaves

på sätt, som är förenligt med gott

sjömanskap.

Närmare föreskrifter om vad befälhavaren

i detta avseende har att

iakttaga meddelar handels- och industriministeriet.

50 §.i

Befälhavaren åligge att göra sig

underrättad om de sjöfarten rörande

påbud och föreskrifter, som äro gällande

å de orter, vilka fartyget under

resan skall anlöpa.

I händelse av krig eller blockad bör

befälhavaren söka upplysning om

vad han till fartygets och lastens säkerhet

har att iakttaga.

Där anlitande av lots är till fartygets

betryggande nödigt, skall befälhavaren

tillkalla sådan.

1 Gällande lydelse.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 58.

Skibsfpreren skal, inden Tej sen

begynder, s0rge för, åt skibet er i

s0dygtig stand, herunder åt det er

tilstrsekkeligt bemandet, provianteret

og udrustet og i forsvarlig stand

til modtagelse, befordring og opbevaring

af ladningen. Han skal påse, åt

ladningen bliver beh0rigt stuvet, åt

skibet ikke bliver overlastet og åt

dets stabilitet er betryggende, ligesom

han skal påse, åt lugerne bliver

försvarligt lukket og skalket, medmindre

forholdene tillader andet.

Stk. 2. Under rejsen skal skibsfpreren

g0re, hvad der står i hans

magt for åt holde skibet i spdygtig

stand. Er skibet grundstpdt, eller er

der i 0vrigt sket noget, der kan antages

åt have medfprt skade, skal

skibsfpreren underspge, om skibet

stadig er spdygtigt.

§ 59.

Skibsfpreren skal sprge for, åt skibet

navigeres og behandles på en

måde, som er forenelig med godt spmandsskab.

Stk. 2. Skibsfpreren skal, så vidt

muligt på forhånd, gpre sig bekendt

med de påbud og förskrifter, der

gselder for skibsfarten i de farvande,

skibet besejler og på de steder, som

skibet anlpber.

§ 58. Skipets sjfidyktighet.

Skipsfpreren skal fpr reisen begynner,

sprge for åt skipet er i sjpdyktig

stand, herunder åt det er tilstrekkelig

utrustet, bemannet og proviantert

og i försvarlig stand til mottakelse,

befordring og beväring av

lasten. Han skal påse åt lasten blir

behprig stuet, åt skipet ikke blir

overlastet, åt dets stabilitet er betryggende,

og åt lukene blir försvarlig

lukket og skalket.

Under reisen skal skipsfpreren

gjpre det som står i hans makt för

å holde skipet i sjpdyktig stand.

§ 59. Navigering m. m.

Skipsfpreren skal sprge for åt navigeringen

og behandlingen av skipet

skjer i samsvar med godt sjpmannskap.

Han skal — så vidt mulig på forhånd

— gjpre seg kjent med de påbud

og forskrifter som gjelder för

skipsfarten i de farvann hvor skipet

skal seile, og på de steder som skipet

skal anlppe.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kangl. J\Iaj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

60 §.

Befälhavaren är ansvarig för att

föreskrivna dagböcker föras på fartyget.

Bestämmelser om dagböcker

meddelas i 12 kap.

Befälhavaren är också skyldig att

på fartyget medföra andra skeppshandlingar

och ett exemplar av denna

lag enligt föreskrifter som meddelas

av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen.

61 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning

och lossning försiggå samt resan

utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på

bärgning av fartyg eller gods, skall

han noga överväga, om detta är förenligt

med hans skyldigheter emot

dem vilkas rätt och bästa han har

att bevaka.

62 §.

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren

skyldig att göra allt som står

i hans makt för att rädda de ombordvarande

samt bevara fartyg och

last. Han skall, i den mån det är

möjligt, sörja för att dagböcker och

andra skeppshandlingar föras i säkerhet

samt föranstalta om bärgning

av fartyg och gods. Så länge

rimlig utsikt finnes att fartyget kan

räddas, får befälhavaren ej övergiva

det, utan att hans liv är i allvarlig

fara.

(Finlandssvensk text)

Jfr 53 § nedan vid svensk 298 §.

44 §.i

Befälhavaren skall tillse, att i 3 §

påbjudna samt eljest nödiga certifikat

och skeppshandlingar, så ock ett

exemplar av denna lag finnas ombord

å fartyget.

48 §.i

Befälhavaren skall tillse, att lastning

och lossning försiggå samt resan

utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på

bärgning av fartyg eller gods, skall

han noga överväga, om detta är förenligt

med hans skyldighet mot dem,

vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

62 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhavaren

pliktig att göra allt vad som

står i hans makt för att rädda de

ombordvarande samt bevara fartyg

och last. Han skall i den mån så är

möjligt sörja för att skeppshandlingarna

bringas i säkerhet samt föranstalta

om bärgning av fartyg och

gods.

Befälhavaren må icke, med mindre

hans liv är i allvarlig fara, övergiva

fartyget, så länge rimlig utsikt finnes

att rädda det.

1 Gällande lydelse.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

§ 60.

Det påhviler skibsfpreren åt drage

omsorg for, åt skibsbpger f0res i det

omfång, det er foreskrevet, jfr. § 300,

stk. 1. B0gerne f0res under hans tilsyn.

Stk. 2. Skibsf0reren skal om bord

have alle forn0dne skibspapirer samt

et eksemplar af denne lov og af de i

henhold dertil udstedte forskrifter.

Handelsministeren kan foreskrive,

hvilke andre love og forskrifter vedrprende

skibsfarten der skal findes

om bord.

§ 61.

Skibsfpreren skal s0rge for, åt lastning

og lösning foretages og rejsen

udfpres med tilbprlig hurtighed. F0r

skibsfpreren indlader sig på bjsergning

af skib eller gods, skal han n0je

overveje, om dette er foreneligt med

hans pligter over for dem, hvis tarv

han skal varetage.

§ 62.

Kommer skibet i havsnpd, skal

skibf0reren g0re alt, hvad der står

i hans magt, for åt redde de ombordvserende

og bevare skib og ladning.

Han skal s0rge for, åt skibsbpgerne

og skibspapirerne om npdvendigt

bliver bragt i sikkerhed. Han skal

endvidere så vidt muligt drage omsorg

for bjaergning af skib og ladning.

Medmindre der er alvorlig fare

för hans eget liv, må han ikke förläde

skibet, så laenge der er rimelig

udsigt til dets redning.

(Norsk text)

§ 60. Skipsb0kene.

Skipsfpreren er ansvarlig for åt påbudte

skipsbpker blir f0rt. B0kene

f0res under hans tilsyn.

§ 323. Sj0vegsregler m. m.

Kongen kan gi regler om:

1. hva som---skal brukes;

2. signaler for---må brukes;

3. hva som---i n0d;

4. hva som---krigsartede

forhold;

5. åt redere —--over havet;

6. hvilke skipspapirer som skal

finnes ombord;

7. åt et eksemplar av denne lov og

bestemmelser som er gitt i medhold

av loven, skal finnes om bord.

§ 61. Lasting, lossing m. m.

Skipsfpreren skal sprge for åt lasting

og lossing företas og reisen utfpres

med tilbprlig hurtighet.

§ 62. Havsn0d.

Kommer skipet i havsnpd, plikter

skipsfpreren å gjpre alt som står i

hans makt for å redde de ombordvserende

og bevare skip og last. Han

skal om npdvendig sprge for åt

skipsbpkene og skipspapirene blir

brakt i sikkerhet, og så vidt mulig

dra omsorg for berging av skip og

last.

Med mindre det er betydelig fare

for hans eget liv, må han ikke forlate

skipet så lenge det er rimelig utsikt

til berging.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Anträffar befälhavaren någon i

sjönöd, är han skyldig att lämna

all hjälp som är möjlig och behövlig

för att rädda den nödställde, såvitt

det kan ske utan allvarlig fara för

det egna fartyget eller de ombordvarande.

Får befälhavaren i annat

fall kännedom om att någon är i sjönöd

eller får han kunskap om fara

som hotar sjötrafiken, är han under

förutsättning som nyss angivits skyldig

att vidtaga åtgärder för att rädda

den nödställde eller avvärja faran

i enlighet med föreskrifter som

Konungen meddelat för sådana fall.

Bestämmelser om skyldighet för

befälhavaren att lämna hjälp, när

fartyget stött samman med annat

fartyg, meddelas i 223 §.

63 §.

Är befälhavaren frånvarande eller

har han förfall, träffar den främste

av de tillstädesvarande styrmännen

de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,

skall han underrätta den främste av

de tillstädesvarande styrmännen eller,

om någon styrman ej är tillstädes,

annan av besättningen och giva

de föreskrifter som behövas. När fartyget

icke ligger förtöjt i hamn eller

på säker ankarplats, får befälhavaren

ej lämna fartyget utan att det är

nödvändigt. År fara för handen, får

han icke vara borta från fartyget.

(Finlandssvensk text)

51 §.

Befälhavare, som anträffar någon

i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det

kan ske utan allvarlig fara för eget

fartyg eller besättningen eller övriga

personer ombord, lämna all den

hjälp, som är möjlig och behövlig

för den nödställdas räddning.1

Har befälhavare i annat fall fått

kännedom om att någon är i sjönöd

eller har han erhållit kunskap om

någon sjötrafiken hotande fara, vare

han skyldig att vidtaga åtgärder för

den nödställdas räddning eller farans

avvärjande, såvitt det kan ske

utan allvarlig fara för eget fartyg

eller besättningen eller övriga personer

ombord.

Om befälhavares plikt att lämna

hjälp, då hans fartyg sammanstött

med annat fartyg, stadgas i 201 §.x

46 §.

Är befälhavaren frånvarande eller

har han förfall, ankommer det på

den främste av de tillstädesvarande

styrmännen att träffa de avgöranden,

som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,

skall han giva den främste av de tillstädesvarande

styrmännen eller, om

någon styrman ej är tillstädes, annan

av besättningen erforderlig underrättelse

och föreskrift.

När fartyget icke ligger förtöjt i

hamn eller eljest på säker ankarplats,

må befälhavaren ej lämna fartyget

utan att det är nödvändigt. Är

fara för handen, må han icke vara

borta från fartyget.

1 Detta mom. gällande lydelse.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

283

(Dansk text)

(Norsk text)

Jfr § 44, stk. 2 spmandsloven.

§ 63.

Forlader skibsf0reren skibet, skal

han give den 0verste tilstedevserende

styrmand eller, hvis ingen styrmand

er til stede, en anden af mandskabet

forn0den underretning og

ordre.

Stk. 2. Når skibet ikke er fort0jet

i havn eller til ankers på sikker ankerplads,

må skibsfpreren ikke vsere

borte fra skibet, medmindre det er

npdvendigt. Det samme gselder i situationer,

der frembyder fare.

I den utstrekning det kan skje

uten sserlig fare for skipet eller dets

ombordvserende, plikter skipsfpreren

å yte all mulig og npdvendig

hjelp til enhver som befinner seg i

havsnpd eller trues av fare til sj0s.

§ 323. Sj0vegsregler m. m.

Kongen kan gi regler om:

1. hva som —--skal brukes;

2. signaler for---må bru
kes;
3.

hva som skal iakttas om bord

når man på skipet oppdager eller

mottar melding om noe som kan

medfpre fare for sjpfarende, eller

mottar anmodning om hjelp fra

skip i n0d;

4. hva som--— krigsartede

forhold;

5. åt redere---over havet;

6. hvilke skipspapirer — ---om

bord;

7. åt et---om bord.

§ 63. Skipsf0rerens pauser og forfall

m. m.

Er skipsfpreren fravserende eller

har han forfall, treffer den 0verste

tilstedevserende av styrmennene de

avgjprelser som ikke kan oppsettes.

Förlåter skipsfpreren skipet, plikter

han å gi den pverste tilstedevserende

styrmann eller, om ingen styrmann

er til stede, en annen av

mannskapet underretning og npdvendig

ordre for påkommende tilfelle.

Når skipet ikke er fortpyd i havn

eller til ankers på sikker ankerplass,

må skipsfpreren ikke uten npdvendighet

vsere fravaerende fra skipet.

Det samme gjelder under farefulle

forhold.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Avlider befälhavaren eller blir han

på grund av sjukdom eller annan

tvingande anledning ur stånd att föra

fartyget eller övergiver han tjänsten,

träder den främste av styrmännen i

hans ställe tills ny befälhavare blivit

utsedd. Redaren skall i dessa fall

ofördröjligen underrättas.

64 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap

behörig att på redarens vägnar

företaga rättshandlingar, som

avse fartygets bevarande eller resans

utförande, träffa avtal att på resan

medtaga gods och, på fartyg som är

avsett därför, passagerare samt väcka

talan i mål angående fartyget och utföra

denna talan. Bestämmelser om

befälhavarens behörighet att antaga

och avskeda fartygets besättning

meddelas i sjömanslagen.

Medel för ändamål som avses i

första stycket äger befälhavaren vid

behov skaffa genom lån eller genom

att pantsätta eller sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten. Var

rättshandlingen ej behövlig, är den

ändock bindande om tredje man var

i god tro.

(Finlandssvensk text)

47 §.

Avlider befälhavaren eller blir han

på grund av sjukdom eller annan

tvingande anledning ur stånd att

föra fartyget eller övergiver han

tjänsten, träde den främste av styrmännen

i hans ställe, tills ny befälhavare

blivit utsedd. Redaren skall

i dessa fall ofördröjligen underrättas.

63 §4

Befälhavaren vare i denna sin

egenskap behörig att å redarens vägnar

företaga rättshandlingar, som

avse fartygets bevarande eller resans

utförande, träffa avtal att på resa

medtaga gods, så ock passagerare,

där fartyget är avsett för sådan befordran,

ävensom kära i mål angående

fartyget. Uppstår behov av penningar

för sådant ändamål, äge befälhavaren

anskaffa medel genom

lån eller genom att sälja av redarens

gods eller, i nödfall, av lasten.

Var rättshandlingen ej erforderlig,

vare den ändock för redaren bindande,

där tredje man var i god tro.

Om befälhavarens behörighet att

å redarens vägnar antaga och avskeda

fartygets besättning stadgas i sjömanslagen.

1 Gällande lydelse.

s. 285 Kontrollera mot PDF

liungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

285

(Dansk text)

Stk. 3. D0r skibsf0reren, eller bliver

han på grund af sygdom eller anden

tvingende årsag ude af stand til

åt f0re skibet, eller forlader han

tj enesten, traeder den 0verste styrmand

i hans sted, indtil ny f0rer er

tiltrådt. Rederen skal i disse tilfselde

straks underrettes om det skete.

§ 64.

Skibsf0reren har fuldmagt til på

rederens vegne åt indgå aftaler angående

beväring af skibet eller udfprelse

af rejsen eller om på rejsen

åt medtage gods og, hvis skibet er

indrettet dertil, passagerer samt til

åt optrsede som sagspger i säger, der

angår skibet.

Stk 2. Udkrseves der penge til de

i stk. 1 nsevnte formål, og kan rederens

ordre ikke afventes, skal

skibsf0reren s0ge pengene tilvejebragt

på bedste måde. Skibsfpreren

kan efter omstsendighederne optage

lån eller pantsaette eller saelge af

rederens gods eller, i n0dsfald, af

ladningen. Har det vaeret unpdvendigt

åt foretage en sådan disposition,

er denne dog bindende for rederen,

hvis tredjemand var i god

tro.

(Norsk text)

D0r skipsf0reren, eller blir han

på grunn av sykdom eller annen

tvingende årsak ute av stand til å

f0re skipet, eller förlåter han tj enesten,

trer den 0verste av styrmennene

i hans sted inntil ny f0rer har tiltrådt.

Rederen skal i disse tilfelle

underrettes uten opphold. Har styrmannen

ikke de foreskrevne kvalifikasjoner

for å f0re skipet, skal

også Sj0fartsdirektoratet eller vedkommende

utenrikstjenestemann gis

underretning så hurtig som mulig.

Bestemmelsene i föregående ledd

gj0r ingen endring i reglene i lov

10. oktober 1958 om navigatprer.

§ 64. Skipsffirerens fullmakt.

Skipsf0reren har i denne sin egenskap

fullmakt til på rederens vegne

å inngå kontrakter som gjelder beväring

av skipet eller utfprelse av

reisen, og til å slutte avtaler om å

ta med gods på reisen, eller passasjerer

dersom skipet er beregnet på

det. Han kan også opptre som saksdker

i saker som gjelder skipet.

Fpreren av et fiske- eller fangstfart0y

kan ikke uten sserskilt fullmakt

slutte avtaler om fartpyets forsyning

med gjenstander som bare

vedkommer fisket eller fångsten, så

som garn, liner, agn, is, salt og tpnner.

Överstiger ikke fartpyets bruttodrektighet

300 registertonn, kan

skipsfpreren heller ikke uten sserskilt

fullmakt anskaffe brensel til

skipets maskineri for rederens regning

når skipet er innenfor rikets

grenser.

Trengs det penger til formål som

nevnt i fprste ledd, og rederens ordre

ikke kan avventes, skal skipsfpreren

spke dem tilveiebrakt på beste

måte. Han kan da etter forholdene

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

Befälhavaren skall underrätta redaren

om åtgärd av vikt som han

funnit behövlig för fartygets eller

de ombordvarandes säkerhet, om resans

förlopp och därunder företagna

rättshandlingar samt angående allt

annat varom kännedom kan vara till

nytta för redaren. Innan åtgärd av

vikt vidtages, bör befälhavaren inhämta

föreskrift av redaren eller det

ombud denne anvisat. Behövas medel

för fartyget och kan redarens föreskrift

ej avvaktas, skall befälhavaren

anlita den utväg att skaffa medlen

som är förenad med minsta uppoffring

för redaren.

65 §.

Befälhavaren skall under resan hava

noggrann vård om lasten samt i

övrigt iakttaga lastägarens rätt och

bästa.

64 §.

Befälhavaren skall under resans

fortgång giva redaren underrättelse

om de åtgärder av vikt, som befälhavaren

funnit erforderliga för fartygets

eller de ombordvarandes säkerhet,

om resans förlopp och därunder

företagna rättshandlingar

samt angående allt, varom kännedom

eljest kan vara till nytta för

redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas,

bör han, där omständigheterna

det medgiva, inhämta föreskrift

av redaren själv eller det ombud

denne anvisat. Erfordras penningar

för fartygets behov och kan icke redarens

föreskrift avvaktas, åligge befälhavaren

att till medlens anskaffande

anlita den utväg, som för redaren

är förenad med minsta uppoffring.

1

Varder fartyget på utländsk ort

taget i mät eller för gäld belagt med

kvarstad och framgår det av skeppshandlingarna,

att fartyget är för

gäld intecknat, åligge det befälhavaren

att ofördröj ligen om utmätningen

eller kvarstaden underrätta såväl

registermyndigheten som inteckningshavaren,

såframt denne är för

honom känd.

65 §.2

Befälhavaren skall under resan hava

noggrann vård om lasten samt i

övrigt iakttaga lastägarens rätt och

bästa.

1 Detta mom. gällande 1> delse.

2 Gällande lydelse.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

287

(Dansk text)

Stk. 3. Skibsf0reren skal til stadighed

holde rederen underrettet om

skibets bistånd, rejsens forl0b, indgåede

aftaler og enhver anden begivenhed,

som kan vaere af interesse

for rederen. I alle vigtige anliggender

skal han, for så vidt omstaendighederne

tillader det, indhente ordre

fra rederen selv eller den, til hvem

denne har henvist ham.

§ 65.

Skibsf0reren skal under rejsen

drage omsorg for ladningen og i det

hele varetage ladningsejerens tarv.

I dette 0jemed kan han uden saerlig

fuldmagt indgå aftaler og optraede

som sags0ger på ladningsej erens vegne

efter de regler, der gaelder for

bortfragteren, jfr. §§ 102—104.

(Norsk text)

oppta lån eller pantsette eller selge

av rederens gods eller endog — i

npdsfall — pantsette eller selge av

lasten. Er dette gjort uten n0dvendighet,

er avtalen likevel bindende

om tredjemann var i god tro.

§ 65. Omsorg for lasten m. m.

Skipsfpreren skal på rederens vegne

dra omsorg for lasten og i det hele

vareta lasteierens tarv. I dette

0yemed kan han uten saerskilt fullmakt

inngå avtaler og opptre som

sakspker etter reglene i §§ 102—104.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Befälhavaren är i denna sin egenskap

behörig att i enlighet med vad

som gäller för bortfraktaren företaga

rättshandlingar på lastägarens

vägnar samt väcka talan i mål angående

lasten och utföra denna talan.

66 §.

Befälhavaren svarar icke för de

förbindelser som han i denna sin

egenskap ingått på redarens eller

lastägarens vägnar.

67 §.

Befälhavaren skall ersätta skada,

som han genom fel eller försummelse

i tjänsten tillskyndar redaren,

lastägaren eller annan vars rätt

och bästa han har att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt

första stycket eller i övrigt har

att utgiva kan nedsättas efter vad

som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten

av fel eller försummelse

som ligger honom till last,

skadans storlek eller omständigheterna

i övrigt.

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet

i fartygets tjänst, kan

skadeståndet nedsättas efter de i

andra stycket angivna grunderna.

68 §.

När redaren begär det, skall befälhavaren

avgiva redovisning. Vill

redaren klandra redovisning, skall

han väcka talan därom inom sex månader

efter det redovisningen mottogs.

Försittes denna tid, har han

förlorat sin talan, om befälhavaren

ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

föra redaren till godo all särskild

gottgörelse, som han erhållit av be
-

(Finlandssvensk text)

66 §.!

Befälhavaren vare i denna sin

egenskap behörig att å lastägarens

vägnar företaga rättshandlingar och

kära i mål angående lasten i enlighet

med vad beträffande bortfraktare

stadgas.

67 §.

Befälhavaren svare icke personligen

för de förbindelser han i denna

sin egenskap på redares eller lastägares

vägnar ingått.

Skada, som befälhavaren genom

fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar

redare, lastägare eller annan,

vars rätt och bästa han har att

bevaka, vare han pliktig att ersätta.2

Skadestånd, som befälhavaren är

pliktig att utgiva, må, med hänsyn

till graden av ådagalagd skuld, skadans

storlek eller omständigheterna

i övrigt, nedsättas efter ty skäligt

prövas.2

Har någon, som biträtt med lotsning

av fartyget, genom fel eller försummelse

vid uppdragets fullgörande

ådragit sig skadeståndsskyldighet,

må skadeståndet nedsättas efter

de i 3 mom. angivna grunderna.

68 §.

När redaren det begär, skall befälhavaren

avgiva redovisning. Vill redaren

klandra redovisning, göre det

genom stämning inom sex månader

efter det han mottog densamma; försittes

denna tid, have redaren förlorat

sin rätt till klander, utan så är

att befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

föra redaren till godo all särskild

gottgörelse, som han erhållit av be
1

Gällande lydelse.

2 Bestämmelsen har oförändrad lydelse.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 66.

Skibsfpreren hsefter ikke personlig

for de forpligtelser, som han i

denne egenskab indgår på reders eller

ladningsejers vegne.

§ 67.

Skibsfpreren er pligtig åt erstatte

skade, som han ved fejl eller forspmmelse

i tjenesten forvolder reder,

ladningsejer eller andre. Erstatningen

kan dog nedssettes under hensyntagen

til den udviste skyld, skadens

stprrelse og omstsendighederne

i pvrigt.

§ 68.

Skibsfpreren har pligt til åt aflaegge

regnskab, så ofte rederen förlänger

det. Vil rederen g0re indsigelse

mod regnskabet, må dette ske inden

6 måneder efter regnskabets

modtagelse. Indsigelse kan dog rejses

efter fristens udl0b, såfremt

skibsf0reren har handiet svigagtigt.

Stk. 2. I regnskabet skal skibsfpreren

godskrive rederiet enhver sa;rskilt

godtg0relse, som han har mod
-

§ 66. Förpliktelser inngått på rederens

eller lasteierens vegne.

Skipsf0reren hefter ikke personlig

for de förpliktelser som han i denne

sin egenskap inngår på rederens eller

lasteierens vegne.

§ 67. Erstatningsansvar.

Skipsfpreren plikter å erstatte skade

som han volder ved feil eller forspmmelse

i tjenesten. Erstatningen

kan dog nedsettes under hensyn til

den utviste skyld, skadens st0rrelse

og omstendighetene for 0vrig.

§ 68. Regnskaps plikt.

Skipsfpreren plikter å avlegge

regnskap så ofte rederen krever det.

I regnskapet skal skipsfpreren

godskrive rederiet enhver saerskilt

godtgjprelse som han har mottatt

10 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

fraktare, lastägare, leverantörer eller

andra, med vilka han i sin egenskap

av befälhavare haft att skaffa.

Utan redarens samtycke får befälhavaren

ej medtaga handelsvaror för

egen eller annans räkning. Sker det,

skall befälhavaren erlägga frakt och

ersätta uppkommen skada.

69 §.

Om fartyg, som enligt vad skeppshandlingarna

utvisa är intecknat för

fordran, på utländsk ort tages i mät

eller belägges med kvarstad för fordran,

skall befälhavaren ofördröjligen

underrätta kända inteckningshavare

om utmätningen eller kvarstaden.

Bevis om inteckningsåtgärd bör

fogas vid skeppshandlingarna. Närmare

bestämmelser härom meddelas

av Konungen.

70 §.

Befälhavare på handelsfartyg eller

fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva

skriftlig rapport till sjöfartsstyrelsen
-

1. när någon i samband med fartygets

drift har eller kan antagas

hava avlidit eller erhållit svår

kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat

fall har eller kan antagas hava

avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
3.

när någon i annat fall än som

avses under 1 och 2 har eller kan an
-

(Finlandssvensk text)

fraktare, lastägare, leverantörer eller

andra, med vilka han i sin egenskap

av befälhavare haft att göra,

där han icke fått redarens uttryckliga

medgivande att den behålla.1 2 3 1

45 §.2

Utan redarens samtycke må befälhavaren

ej medtaga handelsvaror

för egen eller annans räkning; sker

det, skall befälhavaren erlägga frakt

och ersätta uppkommen skada.

Jfr 64 § 2 mom. ovan.

59 §.

I de fall, då sjöförklaring enligt

57 § skall avgivas, åligge det befälhavaren

att utan dröjsmål om händelsen

avgiva skriftlig rapport till

sjöfartsstyrelsen eller, om fartyget

befinner sig i utlandet, till närmaste

finske konsul.

Befälhavaren skall vidare avgiva

rapport:

1) när händelse, som avses i 57 §

1 mom. 1 punkten, inträffat i hamn

eller på redd;

2) när någon har eller må antagas

hava fallit över bord och drunknat;

3) när med anledning av händelse,

som har inträffat eller må anta
-

1 Detta mom. gällande lydelse.

1 Gällande lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

taget af befragter, ladningsejer, le- av noen som han i egenskap av skipsverandpr

eller andre, med hvem han fprer har hatt med å gj0re.

i sin egenskab af skibsfprer har haft

åt g0re.

§ 69.

Uden rederens tilladelse må skibs- Jfr. § 54 sjpmannsloven.

f0reren ikke medtage varer til salg

for egen eller andres regning. G0r

han det, er han pligtig åt betale fragt

og erstatte forvoldt skade.

§ 70 är upptagen nedan vid svensk

332 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

tagas hava drunknat från fartyget

eller avlidit ombord och begravts i

sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller

kan antagas hava inträffat ombord;
5.

när fartyget stött samman med

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har

eller kan antagas hava uppkommit

på fartyget eller lasten eller på egendom

utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet

inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vidare

avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen,

när i anledning av händelse som

inträffat eller kan antagas hava inträffat

i samband med fartygets drift

styrelsen påfordrar det eller sjöförklaring

skall avgivas enligt 302 §.

Rapporten, som upprättas enligt

formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen,

skall innehålla utförlig redogörelse

för händelsen och de omständigheter

som kunna tjäna till

ledning för bedömandet av dess orsaker.

Den skall upptaga fullständig

avskrift av vad som antecknats

om händelsen i fartygets dagböcker

och kladdar till dem.

Bestämmelser om sjöförklaring

och befälhavares åligganden därvid

meddelas i 12 kap.

(Finlandssvensk text)

gas hava inträffat i samband med

fartygets drift, sjöfartsstvrelsen så

påfordrar;

4) när sjöförklaring begärts enligt

57 § 2 mom.; samt

5) när i samband med fartygets

drift uppkommit eller må antagas

hava uppkommit skada av någon betydenhet

på fartyget eller lasten eller

på egendom utanför fartyget.

I rapporten, som skall avfattas genom

att ifylla blankett enligt av handels-

och industriministeriet fastställt

formulär, skall lämnas en utförlig

framställning av den timade

händelsen och av vad som kan tjäna

till ledning för bedömandet av orsakerna

därtill ävensom fullständig avskrift

av vad som må vara i skeppsdagboken

och maskindagboken angående

händelsen antecknat.

Rapport, som gäller sammanstötning

med annat fartyg, må ej delgivas

motparten, förrän sjöförklaring

i anledning av händelsen upptages

till handläggning av rätten eller

annan behörig myndighet.

Konsul, som mottagit i denna paragraf

avsedd rapport, skall, så snart

behovet av rapporten upphört, draga

försorg om att den utan dröjsmål

sändes till ministeriet för utrikesärendena

för vidare befordran till

sjöfartsstyrelsen.

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

: 11 > f

-----— •. v,..! }

JfiH ■ ■ -*)•. Sfi? ris d;H

"■ '' r:I-Ä It "■ - ■- ■..•■■■■

/busjv. a«ni;:‘ .* * av.åiwh&u tim

:mb joki ,’Sv!S nvistteife br.jsA sfi ;c> ■jrcrm

!vy\

■ ,iii. i

ifJ9g VÄ sblltil

...It nsgflifliebivl

■ fijvB Jfifini;

''^n-naqiswin A

i f.byl sb Biifib

■ riöl isdn!SO''; b

■ c. Md) mv v!

.

-•it-! é(j viiifib tssjjniflistnö! do*:, mv

- bl A - . '' { , !?£; d''ji< ! /!}, '' I ■Af''

,''sifijvfi fri js ten

-''fin rvi- ■ i sv /is-finrifidlJii ii9i.oano>!

■; /•-* b '' . ■ S_ f : 7-,Si)/:

.. "! - : < !

. jäinnboibj

: i isnfiv :•

''•Jiiiiijvp,

j ds>o b/sfi! b.*I

• iJ '' ‘Ji f i:! *•

1 ■ ■

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

101 §.

Från godsets--— och bästa.

Har gods förkommit, minskats eller

skadats, skall bortfraktaren snarast

underrätta lastägaren eller, om

denne ej är känd, avlastaren.

211 §.

Om innebörden av gemensamt haveri

och fördelningen därav på fartyg,

frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna

1950 i den mån annat

ej är avtalat.

Konungen tillkännagiver reglernas

lydelse i engelsk text och svensk

översättning.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt

haveri verkställes, om annat

ej avtalats, genom dispasch (generaldispasch)

på den ort som redaren

bestämmer eller, om han ej bestämmer

orten, på den ort där dispasch

vanligen uppgöres för redarens

hemort.

Dispasch uppgöres här i landet av

dispaschör. Dispaschör förordnas av

Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser

om jäv mot domare gälla i fråga om

dispaschör.

213 §.

Bestämmelser om besiktning för

utredning och värdering av skada

eller kostnad, som drabbat fartyg eller

gods, meddelas i 12 kap.

(Finlandssvensk text)

101 §.

Har gods förkommit, minskats

eller skadats, skall bortfraktaren

därom snarast underrätta lastägaren

eller, om denne ej är känd, avlastaren.

189 §.

Skada, förlust och kostnad, härrörande

av gemensamt haveri, samt

fördelningen därav skola, såframt ej

annat avtalats, regleras enligt YorkAntwerpen-reglerna

av år 1950, sådana

de lyda i förordningen den 30

december 1955 angående gemensamt

haveri (614/55).

190 §.

Utredning och fördelning av gemensamt

haveri skall, såframt ej annat

avtalats, ske genom dispasch i

det land och på den ort redaren bestämmer.

Här i landet upprättas dispasch

av dispaschör.

Angående dispasch i ärende, som

grundar sig på avtal om sjöförsäkring,

stadgas i lagen den 16 januari

1953 om utredning av ersättningar

genom dispaschör i sjöförsälcringsärende

(10/53).

Om dispaschör gälle vad därom är

särskilt stadgat.

191 §.

Skada, som i gemensamt haveri

drabbat fartyg eller dess tillbehör,

skall, såframt ej annat avtalats, av

besiktnings- och värderingsmän, utsedda

på sätt i 243 § bestämmes, värderas

på den ort, där reparation

verkställes, om sådan sker under

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

§ 113, stk. 1, 2. pkt., affattes således:

För bidrag til almindeligt havari

gselder reglerne i § 215.

§ 211.

For almindeligt havari (havari

grosse, groshavari, fselleshavari), der

bseres af skib, fragt og gods i fsellesskab,

gselder, hvis ikke andet er aftalt,

York-Antwerpen reglerne af

1950, herunder reglerne om, hvilke

skader, tab og omkostninger der skal

henregnes til almindeligt havari, og

hvorledes dette skal fordeles. Reglerne

bekendtgpres ved handelsministerens

foranstaltning i deres engelske

tekst og i dansk overssettelse.

§ 212.

Når ikke andet er aftalt, foretages

beregning og fordeling af tabet

ved almindeligt havari på det sted,

som rederen bestemmer.

Stk. 2. Havariberegning udfpres

her i riget af dertil beskikkede dispachprer.

Tvistigheder om en dispaches

rigtighed afgpres af domstolene.

§ 213.

Besigtigelse til vurdering af skade,

som har ramt skib eller gods ved

almindeligt havari, samt vurdering

af skib og ladning til fastssettelse af

bidragsvserdier, foretages af syns- og

skpnsmaend, der beskikkes efter reglerne

i § 312, stk. 3.

(Norsk text)

§ 101 nytt annet ledd skal lyde:

I tilfelle skade på eller tap av gods

skal eieren underrettes snarest mulig.

Er eieren ikke kjent, gis underretningen

til avlasteren.

§ 113 annet punktum skal lyde:

For felleshavaribidrag gj elder reglene

i § 215.

§ 211. York-Antwerpen-reglene.

Når ikke annet er avtalt, gj elder

York-Antwerpen-reglene 1950 for

hvilke skader, tap og kostnader som

skal henfpres til felleshavari, og for

havarifordelingen. Reglene kunngjpres

av Kongen i sin engelske tekst

og norsk oversettelse.

§ 212. Sted for oppgj0r av felleshavari.

Dispasj0r, dispasje.

Når ikke annet er avtalt, företas

felleshavarioppgjpret i rederens

hjemland.

I Norge skal dispasjprer, beskikket

av Kongen, treffe avgjprelse av om

vilkårene for felleshavari föreligger,

og i tilfelle utferdige felleshavariberegning.

Slik avgjprelse og beregning

kalles dispasje.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

214 §.

Begäran om dispasch skall göras

utan dröjsmål av redaren eller den

som i redarens ställe har befattning

med fartyget eller av annan som

har del i haveriet.

Envar som haveriet rör skall ofördröjligen

till dispaschören lämna

alla handlingar, vilka denne anser

behövliga för utredningen och fördelningen,

samt i övrigt tillhandagå honom

med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag betalas av last

eller annat gods, häftar ägaren med

godset men svarar ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt att

innehålla gods, som häftar för haveribidrag,

meddelas i 113 §. Utlämnas

godset utan att ägaren åtager sig

personlig ansvarighet för haveribidraget

och, om så påfordras, ställer

säkerhet därför, svarar redaren för

haveribidraget i förhållande till envar

annan som har del i haveriet.

216 §.

Har skada eller kostnad drabbat

fartyg eller last till följd av olyckshändelse

och skall den varken hänföras

till gemensamt haveri eller enligt

136 § fördelas efter samma

grunder, faller den såsom enskilt ha
-

(Finlandssvensk text)

resan, men eljest på den ort, där resan

slutar. I fråga om skada på last

skall värdering äga rum senast på

den ort, där lasten lossas.

192 §.

Redaren eller den, som i redarens

ställe handhar fartygets drift, åligge

att utan dröjsmål hos dispaschören

framställa begäran om upprättande

av dispasch och att därvid uppgiva

namn och adress på kända sakägare.

Envar, som haveriet rör, vare

skyldig att utan dröjsmål till dispaschören

avlämna alla handlingar,

vilka denne för utredningen och fördelningen

anser nödiga, och att i övrigt

tillhandagå dispaschören med

erforderliga upplysningar.

193 g.

Skall haveribidrag gäldas av last

eller annat gods, häfte ägaren med

godset men svare ej personligen.

Angående rätt för redaren att innehålla

gods, som häftar för haveribidrag,

stadgas i 113 §. Utlämnas sådant

gods utan att dess ägare åtager

sig personlig ansvarighet för haveribidraget

och, om så påfordras,

ställer säkerhet därför, svare redaren

i förhållande till envar annan,

som har del i haveriet, för haveribidraget.

194 §.

Skada, förlust eller kostnad, som

genom olyckshändelse träffar fartyg

eller last och vilken ej är att hänföra

till gemensamt haveri eller enligt

136 § skall fördelas efter enahanda

grund, falle såsom enskilt ha
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr ltö år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 214.

Bogsering om foretagelse af havariberegning

fremssettes af rederen

eller den, som på rederens vegne förestår

skibets drift. Har rederen ikke

fremsat begsering inden 2 uger, efter

åt han modtog anmodning herom

fra nogen, som har en retlig interesse

i havariet, kan den pågseldende

selv fremssette begsering om foretagelse

af havariberegning.

Stk. 2. Enhver, hvem havariet angår,

skal meddele alle oplysninger

og fremlsegge alle dokumenter, som

dispachpren anser for npdvendige.

§ 215.

For havaribidrag af ladning eller

andet gods hsefter ej er en med godset,

men ikke personlig, jfr. dog stk.

2.

Stk. 2. Rederen skal efter et almindeligt

havari nsegte åt udlevere

ladningen eller andet gods, hvis ejeren

ikke påtager sig personligt ansvar

för et eventuelt havaribidrag

og stiller betryggende sikkerhed derfor.

§ 216.

Al skade eller omkostning for skib

og gods, som hidrprer fra ulykkelig

hsendelse på en sprej se, og som ikke

henhprer under almindeligt havari

eller i medfpr af sserlig forskrift behandles

efter de derom givne regler,

10t Bihang till riksdagens protokoll 1966.

§ 213. Begjsering om dispasje.

Dispasje begjseres av rederen. Har

han ikke fremsatt begjsering innen

2 uker etter åt han mottok anmodning

om dette fra noen som har rettslig

interesse i felleshavariet, kan enhver

slik interessent selv fremsette

begjsering om dispasje.

§ 214. Opplysningsplikt m. m.

Enhver som har rettslig interesse

i et felleshavari, plikter uten unpdig

opphold å meddele alle opplysninger

og fremlegge alle dokumenter som

han sitter inne med, og som dispasjpren

finner npdvendige.

§ 215. Ansvar för havaribidrag.

For havaribidrag av last eller annet

gods hefter eieren med godset,

men ikke personlig.

Rederen skal etter et felleshavari

nelcte å utlevere lasten om ikke lasteieren

påtar seg personlig ansvar

för mulig felleshavaribidrag samt

stiller betryggende sikkerhet.

§ 216. S0ksmål.

Spksmål om en dispasjes riktighet

kan anlegges i den rettskrets der

dispasjpren har sitt faste forretningsstcd.

Ved stykkgodsbefordring kan saken

reises ved stevning til alle last
1

samt. Nr 115

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

veri på den egendom som träffats av

skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras

till enskilt haveri, gjorts gemensamt

för fartyg och last eller

viss del av lasten eller också för delar

av lasten tillhörande skilda ägare,

skola kostnaderna fördelas på

den egendom för vars nytta de blivit

gjorda enligt de för gemensamt

haveri gällande grunderna. Kostnad

för bärgning av last fördelas på dennas

värde och den frakt som utgår

för godset.

Utredning och fördelning av haveri

som avses i andra stycket verkställes

genom dispasch på begäran

av någon som har del i haveriet. Därvid

gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

i detta kapitel om generaldispasch.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören,

så snart det kan ske, på

ändamålsenligt sätt och i den omfattning

han anser behövlig anmana

dem som hava del i haveriet att

skriftligen framställa sina yrkanden

samt anföra de skäl och ingiva de

handlingar som de vilja åberopa.

Kungörelse om anmaningen skall införas

i allmänna tidningarna, om det

ej är uppenbart att okänd haveridelägare

icke finnes. Är handling ofullständig,

skall dispaschören snarast

infordra upplysning av den som ingivit

handlingen.

(Finlandssvensk text)

veri på de föremål, som träffats av

skadan eller förlusten eller föranlett

kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras

till enskilt haveri, blivit gjorda

gemensamt för fartyg och last eller

viss del av lasten eller ock för delar

av lasten, tillhörande skilda ägare,

då skola dessa kostnader fördelas på

de föremål, för vilkas skull de tillkommit,

enligt de för gemensamt haveri

gällande grunderna. Kostnad för

bärgning av last fördelas på lastens

värde och den frakt, som utgår för

godset.

Utredning och fördelning av haveri,

varom i 2 mom. sägs, skall ske

genom dispasch på begäran av någon,

som har del i haveriet.

195 §.

Dispaschören åligge att, när dispasch

begäres, oförtövat genom kungörelse

i officiella tidningen anmana

dem, vilka i haveriet hava del, att

inom viss förelagd kort tid skriftligen

hos dispaschören anföra vad de

till bevakande av sin rätt akta nödigt

ävensom ingiva de handlingar,

vilka de vilja åberopa. Befinnas ingivna

handlingar vara ofullständiga,

bör dispaschören, så fort ske kan,

infordra nödig upplysning av vederbörande.

Sedan den i kungörelsen

förelagda tiden gått till ända eller,

där ej inom sagda tid fullständiga

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Dansk text)

skal som sserligt (partikulaert) havari

baeres af den eller de genstande,

som skaden rammer eller omkostningen

vedkommer.

Stk. 2. Er omkostninger, der henfpres

under sserligt havari, anvendt

under ét for skib og ladning eller

for flere dele af ladningen, fordeles

de i rimeligt forhold på de genstande,

til hvis fordel de er anvendt. Omkostninger,

der er anvendt på åt

bjaerge ladningen, baeres forholdsvis

af denne og af den fragt, der udredes

af det bjaergede gods.

Stk. 3. Når det forlanges af nogen,

som er interesseret i sådant havari,

skal dets beregning og fordeling foretages

af dispachprer.

(Norsk text)

eiere under ett. Retten skal la stevningen

med innkalling kunngjpre i

Norsk Lysingsblad med et varsel av

minst to måneder. Retten kan også

företa kunngjpring i ett eller flere

andre blad. I innkallingen skal retten

gjpre oppmerksom på åt rettskraftig

dom i saken har bindende

virkning for alle deltagerne i felleshavariet

uten hensyn til om de har

meldt seg under saken.

Spksmål om innfordring av felleshavaribidrag

kan reises i den rettskrets

der dispasjpren har sitt faste

forretningssted. Er slikt spksmål eller

spksmål om en dispasjes riktighet

anlagt i en annen rettskrets, kan

enhver av partene, hvis spprsmålet

om dispasjens riktighet pnskes avgjort

med bindende virkning for alle

deltagerne i felleshavariet, forlange

saken overfprt til domstolen i den

rettskrets som er nevnt i fprste ledd.

Blir dispasjen underkjent ved

dom, plikter dispasjpren å omgjpre

den overensstemmende med dommen.

§ 217. Dispasj0rer.

Til dispasjpr kan bare beskikkes

den som har bestått dispasjpreksamen

og juridisk embetseksamen.

Uten samtykke av vedkommende

departement kan en dispasjpr ikke

inneha noen fast Ipnnet offentlig

stilling eller drive virksomhet som

advokat eller, for egen regning eller

som mellommann, drive virksomhet

innen skipsfarts- eller sjpforsikringsmeringen

eller vsere styremedlem

eller inneha fast stilling i slik

virksomhet. Reglene i domstolsloven

kap. 6 gjelder tilsvarende for dispasjprer.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Sedan fullständiga handlingar inkommit,

skall dispaschören uppgöra

dispaschen så snart det kan ske. I

dispaschen skall angivas vad den har

att iakttaga som vill föra talan mot

den. Av dispaschen skall ett exemplar

utgivas till den som begärt densamma.

Andra delägare i haveriet,

som äro i behov av dispaschen, skola

tillställas exemplar därav. Övriga delägare

skola i den omfattning som

finnes påkallad genast på ändamålsenligt

sätt underrättas om dispaschens

utgivande.

218 §.

Har skada eller kostnad, som upptagits

till fördelning genom dispasch,

senare ersatts av den som är ersättningsskyldig,

skall dispaschen genom

tilläggsberäkning rättas därefter.

Dispaschens upprättande får ej

fördröjas endast av den anledningen

att utsikt kan finnas att erhålla ersättning

för skada eller kostnad.

(Finlandssvensk text)

handlingar inkommit, efter det sådant

skett, åligge dispaschören att

ofördröj ligen och senast två månader

därefter å dag, som genom anslag

på rådstuvurättens anslagstavla

samt kungörelse i officiella tidningen

tillkännagivits, hava dispaschen

färdig och tvefalt utskriven,

med därå tecknad underrättelse,

inom vilken tid den, som åt fördelningen

icke nöjes, äger att till sin talans

bevarande göra denna vid domstol

anhängig, på sätt i 269 § stadgas.

Om förstnämnda kungörelse, så

ock sedan om anslagsdagen böra sakägare

eller deras ombud, såvitt deras

boningsort är känd, av dispaschören

underrättas.

Meddelande, varom i 2 mom. och

i 270 § 1 mom. sägs, får ske genom

brev.

196 §.

Återfås gods, vilket blivit såsom

förlorat i dispaschen till ersättande

upptaget, eller varder skada, förlust

eller kostnad, som upptagits till fördelning,

senare ersatt av den, vilken

ersättningsskyldighet ålegat, skall

dispaschen genom tilläggsberäkning

rättas därefter. Ej må likväl dispaschens

upprättande fördröjas allenast

av anledning att utsikt finnes

att återfå uppoffrat föremål eller erhålla

ersättning för skada, förlust eller

kostnad.

219 §.

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet

som kan åligga försäkringsgivare

på grund av avtal om

sjöförsäkring, skall saken hänskjutas

till utredning och avgörande genom

dispasch (partikulärdispasch).

Om annat ej avtalats, verkställes utredningen

på den ort där försäkringen

slutits eller där sådan dis
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

Dispasj0ren skal avlegge for sikring

om å ville dispasjere overensstemmende

med lov og rett, og i det

hele tatt samvittighetsfullt oppfylle

sine plikter som dispasjpr.

Kongen kan gi nsermere bestemmelser

om dispasjprenes virksomhet.

§ 218. Dispasj0reksamen.

Ved dispasjpreksamen skal kandidaten

godtgjpre å ha inngående

kjennskap til de norske regler om

felleshavari og sjpforsikring, og til

de pvrige deler av den norske sj0rett

som er av betydning för havarioppgj0r.

Han må videre godtgjpre å ha

kjennskap til hovedtrekkene av de

tilsvarende deler av den engelske

rett, samt tilfredsstillende kunnskaper

i det engelske språk. Han må endelig

avlegge en pr0ve på praktisk

ferdighet i havarioppgjör.

Nsermere bestemmelser om eksamen

og om eksamenkommisjonen

gis av Kongen.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

pasch vanligen uppgöres för den orten.

Bestämmelserna i detta kapitel

om generaldispasch gälla i tillämpliga

delar.

222 §.

Bestämmelserna i denna lag om

sammanstötning mellan fartyg äga

tillämpning även när till följd av

fartygs manövrering eller på annat

sätt skada av ett fartyg orsakas på

annat fartyg eller personer eller gods

därpå, utan att fartygen stöta samman.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer
1.

bärgarlön samt fordran på bidrag

till gemensamt haveri eller annan

kostnad, som skall fördelas efter

samma grund (136 och 216 §§);

2. fordran på---lastägares

räkning; och

3. fordran på frakt, ersättning för

fraktförlust och annan skada i följd

av att gods uttages i lastningshamnen

eller under resan samt ersättning

för överliggetid eller ytterligare

uppehåll vid lastning eller lossning

och för uppehåll under resan.

Här upptagna —--den äldre.

284 §.

Nedanstående fordringar upphöra,

vare sig ansvarigheten för dem är

begränsad eller obegränsad, om talan

ej väckes i laga ordning i fråga

om

1. fordran på bärgarlön, inom två

år från det bärgningsföretaget slutförts;
2.

fordran på andel i bärgarlön enligt

229 § 1 inom. andra stycket, inom

ett år från det vederbörande av

redaren erhållit underrättelse om

bärgarlönens och andelens storlek;

3. fordran på ersättning för sam
-

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 222.

Det som i denne lov er bestemt om

sammenst0t mellom skip, gjelder

også når et skip ved sin manpvrering

eller på annen måte volder skade

på et annet skip eller ombordvserende

personer eller gods, uten åt

sammenstpt mellom skipene har

funnet sted.

§ 276 nr. 1 skal lyde:

1. bergelpnn og bidrag til fellesliavari

eller til kostnader som fordeles

etter § 136;

§ 284.

Foreldelsesfristen for fplgende

fordringer er:

1. for fordring på bergelpnn to år

fra den dag bergingsforetaket ble

avsluttet;

2. for fordring på andel av bergeI0nn

i henhold til § 229 annet ledd

ett år fra den dag underretning ble

sendt etter § 230;

3. for fordring på erstatning for

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

manstötning, inom två år från den

dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande avbelopp

som någon enligt 220 § tredje

stycket er lagt utöver vad som

rätteligen belöper på honom, inom

ett år efter det beloppet utgivits avhonom

;

5. fordran på ersättning på grund

av att last eller resgods förkommit

eller skadats eller att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter, inom ett år från den dag

avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt

haveri eller annan kostnad, som

skall fördelas enligt samma grund

(136 och 216 §§), inom ett år från

dispaschens dag.

Svarar gäldenären i andra fall än

som avses i första stycket för ersättning

eller för annan fordran med begränsning

av redareansvaret eller endast

med inlastat gods, upphör fordringen,

om talan ej väckes i laga ordning,

i fråga om fordran på ersättning

inom två år från den dag skadan

inträffade och i fråga om annan

fordran inom ett år efter det att

fordringen förföll till betalning. Äger

borgenären för fordringen hålla sig

även till redare, lastägare eller annan,

utan att begränsning av ansvarigheten

äger rum, gäller sådan rätt

under samma tid som för fordran i

allmänhet.

Har fordran som avses i första eller

andra stycket kommit under dispaschörs

behandling, anses talan om

fordringen väckt.

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Dansk text) (Xorsk text)

skade ved sammenst0t to år fra den

dag skaden ble voldt, eller når regress

s0kes etter § 220 tredje ledd, ett

år fra betalingsdagen;

4. for fordring på erstatning for

tap av eller skade på last eller reisegods

eller for uriktige eller ufullstendige

opplysninger i et konnessement

ett år fra den dag godset ble

utlevert eller skulle utleveres;

5. for fordring på dekning av skader,

tap eller kostnader i felleshavari

ett år fra den dag skipet kom til

havn etter havariet, eller fra den dag

havariet fant sted om skipet er gått

tapt;

6. för fordring på bidrag til felleshavari

eller til kostnader som fordeles

etter § 136, ett år fra dispasjens

datum;

7. for fordring på den som er blitt

personlig ansvarlig etter §§ 273, 274,

279 eller § 280 eller etter loven om

tvangsfullbyrding § 185, den samme

frist som gjelder for sj0panteretten.

Skal felleshavari gj0res opp i Norge,

kan foreldelsesfristen för fordring

som nevnt i f0rste ledd nr. 5

avbrytes ved anmeldelse til den dispasjpr

som företar oppgj0ret. Er dispasje

ennå ikke begjsert, kan anmeldelse

skje til en av de norske dispasjprer.

For 0vrig gjelder de alminnelige

regler om foreldelse av fordringer.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

296 §.

På handelsfartyg med en bruttodräktighet

av minst tjugo registerton

skola, när fartyget är i drift, föras

skeppsdagbok och, om fartyget

är maskindrivet eller försett med

hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma

gäller i fråga om fiskefartyg

med en bruttodräktighet av minst

åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger

medgiva undantag från skyldigheten

att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om

annan dagbok på vissa fartyg.

297 §.

Dagbok upprättas enligt formulär,

som fastställes av sjöfartsstyrelsen.

Med beaktande av fartygs art och

användning kunna olika formulär

fastställas.

Anteckningar i dagbok skola göras

i tidsföljd, i hamn för varje dygn

och till sjöss för varje vakt. Vad som

förekommer under en vakt får tillsvidare

antecknas i en kladd. Sådan

anteckning skall införas i dagbok så

snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok skola

föras med ordning och tydlighet.

Anteckning däri får ej utplånas,

överstrykas eller på annat sätt göras

oläslig. I händelse av misskrivning

skall rättelse göras genom särskild

anteckning.

(Finlandssvensk text)

52 §.

Å varje fartyg, som användes till

sjöfart utom landet, skall, där ej

med stöd av 3 mom. i denna paragraf

annorlunda stadgats, föras

skeppsdagbok och, om fartyget är

maskindrivet, dessutom särskild maskindagbok.

1 2

Såväl skepps- som maskindagbok

skall vara inrättad efter fastställt

formulär, paginerad och försedd med

förseglad genomdragning.1

Om och i vilken omfattning dagbok

skall föras å sådant i utrikesfart

använt fartyg med en bruttodräktighet

om högst 500 ton, vars resa ej

utsträckes längre västerut än till linjen

Lindesnäs—Hanstholm eller till

Cuxhaven, samt å fartyg i inrikesfart

och å fiskefartyg stadgas genom

förordning.1

Om vissa andra dagböcker är särskilt

stadgat.

53 §.2

Skeppsdagboken föres av befälhavaren

eller, under hans tillsyn, av

styrmannen. Maskindagboken föres,

under befälhavarens tillsyn, av maskinchefen

eller, under dennes tillsyn,

av maskinmästaren. Anteckningarna

i dagboken skola göras efter

tidsföljd, i hamn för varje dygn

och till sjöss för varje vakt. Vad under

en vakt förekommer må tills vidare

upptecknas i en kladd, men anteckningarna

skola, såvitt möjligt,

före dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning

och tydlighet. Vad däri blivit infört,

må icke utplånas, överstrykas eller

på annat sätt göras oläsligt, utan bör,

i händelse oriktig anteckning skett,

rättelse införas å vederbörligt ställe

i dagboken.

1 Detta mom. gällande lydelse.

2 Gällande lydelse.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i5 år 1966

(Dansk text)

§ 300.

Handelsministeren fastsaetter regler

om, i hvilket omfång og i hvilke

farvande der i danske skibe skal f0- res skibsb0ger, herunder skibsdagb0ger,

maskindagb0ger og radiodagb0ger,

samt regler om b0gernes indretning

og autorisation, om b0gernes

f0relse og om kontrollen hermed.

(Norsk text)

§ 300.

Kongen gir regler om f0ring av

skipsb0ker (dagb0ker, man0vreb0ker

o. 1.) på norske skip, herunder om

på hvilke skip og i hvilke farvann

slike b0ker pliktes f0rt, og om kontroll

av bpkene.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

298 §.

Fartygs dagböcker föras under befälhavarens

tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren,

skall den föras av den

främste av styrmännen. I skeppsdagboken

skola noggranna uppgifter införas

om vad som inträffar under

resa i den mån kännedom därom kan

vara till nytta för redare, lastägare,

försäkringsgivare eller annan, vars

rätt kan vara beroende av resans utgång.

Maskindagboken föres av maskinchefen

eller, efter dennes bestämmande,

av den främste av det övriga

maskinbefälet. I maskindagboken

skall uppgivas förrådet vid fartygets

avgång från hamn av de för maskineriets

drift erforderliga förnödenheterna,

förbrukningen därav för

varje dygn samt allt annat av vikt

som rör maskineriets gång och skötsel.

Vid angivande av tid skall följas

samma tid, som i skeppsdagboken.

299 §.

Ytterligare föreskrifter om förande

av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

300 §.

Dagbok förd på svenskt fartyg eller

på danskt, finskt eller norskt fartyg,

som befinner sig i svensk hamn,

skall hållas tillgänglig för var och en

som vill taga del av dess innehåll i

den mån hans rätt är beroende därav.

I fråga om anteckning som äger

samband med sammanstötning med

annat fartyg, till vars dagbok motsvarande

tillgång icke finnes, gäller

detta dock icke förrän sjöförklaring

eller undersökning enligt 314 § hålles

offentligt eller talan väckts på

grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren

minst tre år efter dess avslutning.

(Finlandssvensk text)

54 §.

I skeppsdagboken skola noggranna

uppgifter införas om vad som

under resan inträffar och varom

kännedom kan vara till nytta för redare,

lastägare, försäkringsgivare eller

annan, vars rätt kan vara beroende

av resans utgång.

I maskindagboken skall uppgivas

förrådet vid fartygets avgång från

hamn av bränsle och övriga för maskineriets

drift nödiga ämnen, förbrukningen

därav för varje dygn

samt eljest allt av vikt, som rör maskineriets

gång och skötsel.

Vid angivande av tid i maskindagboken

skall följas samma tid

som användes i skeppsdagboken.

Skeppsuret i maskinrummet skall

minst en gång i dygnet jämföras med

skeppsuret på kommandobryggan.

Närmare bestämmelser om förande

av dagbok utfärdas av handelsoch

industriministeriet.

56 §.

Ej må någon förvägras att om

dagboks innehåll undfå sådan kännedom,

varav hans rätt är beroende.

Vad nu sagts skall dock, då fråga

är om sammanstötning med annat

fartyg, gälla allenast i rättegång, där

talan föres på grund av sammanstötningen.

Stadgandena i 1 mom. gälla även

i fråga om dagbok, förd på danskt,

norskt eller svenskt fartyg, när fartyget

befinner sig i finsk hamn.

Dagbok skall av redaren förvaras

minst tre år efter dess avslutning

och, när med anledning av däri antecknad

händelse rättegång inom

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

309

(Dansk text)

(Norsk text)

Stk. 2. Enhver, som påviser en retlig

interesse heri, kan få adgang til

åt g0re sig bekendt med skibsbpgernes

indhold og til mod betaling åt

få afskrift af dem, så vidt hans interesse

rsekker. Medmindre handelsministeren

i det enkelte tilfselde giver

påbud herom, gselder dette dog

ikke i tilfselde, hvor skibsbogstilfprslen

vedrprer sammenstpd med fremmed

skib, jfr. herved § 223 a, såfremt

der ikke er tilsvarende adgang

til åt blive bekendt med det fremmede

skibs bpger.

Stk. 3. Enhver dagbog skal, når

den er udskrevet, opbevares i mindst

3 år efter datoen for sidste indfprsel.

Hvis der for retten er rejst sag vedrprendc

skibets rejser i det tidsrum,

Enhver som påviser en rettslig interesse

i å bli kjent med innholdet

av bpkene og de kladdebpker som i

tilfelle er f0rt, kan kreve å få se dem

og ta avskrift. Med mindre Sjpfartsdirektoratet

påbyr det, gj elder dette

likevel ikke for tilfelle hvor skipet

har st0tt sammen med fremmed

skip, der som det ikke blir gitt tilsvarende

adgang til dette skips b0ker.

Enhver bok og kladdebok skal

oppbevares minst 3 år etter datoen

for siste innfprsel. Er det reisit s0ksmål

mot rederiet vedrprende skipets

drift i det tidsrom boken eller klad
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Väckes inom nämnda tid talan i anledning

av händelse varom anteckning

gjorts i dagboken, skall boken

förvaras till dess målet avgjorts genom

lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra

styckena gälla även i fråga om

kladd till dagbök samt på teknisk

väg gjord uppteckning rörande fartygs

navigering och gången av dess

maskineri.

301 §.

Sjöförklaring skall äga rum lör

svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg
1.

när någon, medan fartyget var

på väg, i samband med fartygets

drift har eller kan antagas hava avlidit

eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med

fartygets drift någon ombordanställd

eller annan som medföljer

fartyget har eller kan antagas hava

avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
3.

när någon som avlidit ombord

begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller

kan antagas hava inträffat ombord;
5.

när fartyget stött samman med

(Finlandssvensk text)

nämnda tid anhängiggjorts, till dess

saken blivit genom laga kraft vunnen

dom avgjord.

Vad i denna paragraf stadgas angående

dagbok skall även gälla i fråga

om kladd till dagbok ävensom på

teknisk väg gjord uppteckning rörande

fartygs navigering och gången

av dess maskineri.

57 §.

Befälhavaren på finskt fartyg skall

avgiva sjöförklaring:

1) när någon, under det fartyget

var på väg, i samband med fartygets

drift har eller må antagas hava avlidit

eller erhållit svår kroppsskada;

2) när eljest i samband med fartygets

drift någon ombordanställd eller

annan, som medföljer fartyget, har

eller må antagas hava avlidit eller erhållit

svår kroppsskada;

3) när någon avlidit ombord och

begravts i sjön;

4) när ombord yppats eller må antagas

hava yppats allvarlig förgiftning;
5)

när fartyget sammanstött med

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

311

(Dansk text)

dagbogen omfatter, skal den opbevares,

indtil sagen endelig er afgjort.

Stk. 4. For skibsbpger, som er f0rt

på et finsk, norsk eller svensk skib,

finder reglerne i stk. 2 tilsvarende

anvendelse, når skibet befinder sig

dansk havn.

Stk. 5. Bestemmelserne i stk. 2 og

4 finder tilsvarende anvendelse på

kladder til skibsbpger samt på optegnelser,

som gpres på mekanisk

måde vedrprende skibets navigering

eller andre forhold, som skal indfpres

i skibsbpgerne. Bestemmelserne

i stk. 3 finder ligeledes tilsvarende

anvendelse, medmindre handelsministeren

bestemmer andet.

§ 301.

Spforklaring skal afgives:

1) når der i förbindelse med skibets

drift uden för ophold i havn eller

på red er indtruffet eller må antages

åt vaere indtruffet tab af menneskeliv

eller voldt betvdelig skade

på person,

2) når skibsfpreren eller et medlem

af mandskabet uden for dansk

havn er afgået ved dpden om bord

eller har lidt betydelig skade på person,

3 4 5

3) når nogen, som befandt sig om

bord for åt fplge med skibet, er eller

må antages åt vaere druknet fra skibet

eller er afgået ved d0den om bord

og er blevet begravet i s0en,

4) når der er indtruffet eller må

antages åt vaere indtruffet alvorlig

förgiftning om bord,

5) når skibet er st0dt sammen med

(Norsk text)

deboken gjelder, skal boken i alle

h0ve oppbevares inntil saken er endelig

avgjort.

For skipsbpker som er fprt på

dansk, finsk eller svensk skip, får

reglene i annet ledd tilsvarende anvendelse

når skipet befinner seg i

norsk havn. Det samme gjelder

skipsbpker som er fprt på andre

fremmede skip, om ikke Sjpfartsdirektoratet

bestemmer annet.

Det som i annet og fjerde ledd er

bestemt om skipsbpker, gjelder også

opptegnelser som blir gjort på mekanisk

måte om bord vedrprende

skipets navigering eller andre forhold

som omhandles i skipsbpkene.

Det samme gjelder reglene i tredje

ledd om ikke Sjpfartsdirektoratet bestemmer

annet.

§ 301. Tvungen sjöförklaring.

Sjpforklaring skal for norske skips

vedkommende holdes:

1. Når noen har eller antas å ha

mistet livet eller kommet betydelig

til skade som fplge av en hending

i förbindelse med skipets drift, og

hendingen er inntruffet enten her i

riket eller mens skipet ikke ligger

oppankret eller fortpyd i havn eller

på red i utlandet.

2. Når ellers i förbindelse med skipets

drift noen som fplger med skipet,

har eller antas å ha mistet livet

eller kommet betydelig til skade, eller

når skipsfpreren eller noen av

mannskapet er dpd om bord.

3. Når noen som fplger med skipet,

er eller antas å vaere druknet fra skipet,

eller er dpd om bord og blitt begravet

i sjpen.

4. Når det er eller antas å vaere

inntruffet alvorlig förgiftning om

bord.

5. Når skipet har stptt sammen

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

(Svensk text)

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller

övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets

drift skada av någon betydenhet har

eller kan antagas hava uppkommit

antingen på fartyget eller, medan fartyget

var på väg, på egendom utanför

fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning

av någon betydenhet inträffat

i lasten.

Bestämmelser om undantag härifrån

i vissa fall meddelas i 308 §

andra stycket samt i 312 och 314 §§.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare äga rum

för svenskt fartyg, när i anledning

av händelse som har eller kan antagas

hava inträffat i samband med

fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar

därom eller befälhavaren eller

redaren finner det påkallat. Detsamma

gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare

i annat fall än som

avses i 308 § andra stycket eller i

314 § begär det för att vinna upplysning

om orsaken till skada av någon

betydenhet på godset, vilken har

eller kan antagas hava uppkommit i

samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsstyrelsen, att

sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse

därom tillställas befälhavaren

eller redaren. Hos endera av

dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares

begäran om sjöförklaring

göras.

303 §.

Genom sjöförklaring skola händelsen

och dess orsaker såvitt möjligt

klarläggas. Samtliga förhållanden,

som kunna antagas hava medverkat

till händelsen eller vara av betydelse

(Finlandssvensk text)

annat fartyg eller varit utsatt för

grundstötning;

6) när fartyget övergivits i sjön;

7) när i samband med fartygets

drift uppkommit eller må antagas

hava uppkommit skada av någon betydenhet

antingen på fartyget eller,

under det fartyget var på väg, på

egendom utanför fartyget; eller

8) när i lasten inträffat brand, explosion

eller förskjutning av någon

betydenhet.

Jfr 4 mom. nedan.

Sjöförklaring skall för finskt fartyg

ock avgivas, när i anledning av

händelse, som har inträffat eller må

antagas hava inträffat i samband

med fartygets drift, sjöfartsstyrelsen

därom förordnar eller befälhavaren

eller redaren så påkallar eller, då

fråga är om skada på gods och denna

är av någon betydenhet, på begäran

av lastägaren.

Förordnar sjöfartsstyrelsen eller

begär lastägare eller lastförsäkringsgivare

att sjöförklaring skall äga

rum, skall underrättelse därom tillställas

befälhavaren eller redaren,

som har att göra anmälan enligt 58 §

2 mom.

Om undantag från sjöförklaringsplikten

i vissa fall stadgas i 255 § 2

mom., 258 § 2 mom. och 259 §.

Jfr 254 § 1 mom. nedan.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text)

andet skib, jfr. herved § 223 a, eller

har vaeret udsat för grundst0dning,

6) når skibet er forsvundet eller er

blevet forladt i s0en,

7) når der i förbindelse med skibets

drift er voldt eller må antages

åt vaere voldt skade af nogen betydning

på skib eller ladning eller, för

så vidt skibet ikke ligger i havn eller

på red, på ejendom uden for skibet,

8) når der er indtruffet en betydelig

forskydning af ladningen.

§ 302.

Er der i andre tilfaelde end de i

§301 naevnte i förbindelse med skibets

drift indtruffet skade på skib,

person eller ladning, eller må sådan

skade antages åt vaere indtruffet,

skal spforklaring afgives, såfremt

det begaeres af handelsministeren eller

af rederen eller skibsfpreren.

§ 303.

Spforklaring har til formål så vidt

muligt åt tilvejebringe fuldstsendige

oplysninger om de faktiske omstaendigheder

ved og årsagen til den indtrufne

haendelse, herunder oplysning
-

(Norsk text)

med et annet skip eller har vaert utsatt

for grunnstpting.

6. Når skipet er försvunnet eller

er blitt forlatt i sjpen.

7. Når det i förbindelse med skipets

drift er eller antas å vaere inntruffet

en hending som har fprt til

skade av betydning på skipet eller

— for så vidt skipet er undervegs —

på eiendom utenfor skipet.

8. Når det er inntruffet brann eller

eksplosjon av betydning i lasten

eller betydelig forskvvning av lasten.

Jfr § 322 nedan.

§ 302. Sjöförklaring etter begjsering.

Når det er eller antas å vaere inntruffet

et uhell av noen betydning i

förbindelse med skipets drift, skal

sjpforklaring holdes dersom det begjaeres

av Sjpfartsdirektoratet eller

vedkommende skipsinspektpr eller

av skipets reder eller fprer, eller dersom

det bestemmes av vedkommende

konsulretts formann.

§ 303. Formål in. m.

Ved sjpforklaring skal det spkes så

vidt mulig fullstendige opplysninger

om de faktiske omstendigheter ved

og årsakene til vedkommende hending,

saerlig om forhold som er av

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

från sjöfartssäkerhetens synpunkt,

skola utredas.

Utredning sker genom förhör med

fartygets befälhavare samt de medlemmar

av besättningen och andra

personer som antagas kunna lämna

upplysning i saken. Handlingar eller

föremål, vilka antagas kunna tjäna

till upplysning, skola granskas. I den

mån det kan antagas främja utredningen

skall syn hållas på fartyget

eller den plats där händelsen inträffat.

304 §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring

äga rum i den hamn där händelsen

inträffat eller, om händelsen

inträffat till sjöss, i den första hamn

till vilken fartyget eller befälhavaren

därefter anländer. Med sjöförklaring

får anstå tills fartyget anlöper annan

hamn, om avsevärd besparing i

kostnader för fartyget eller annan

väsentlig fördel kan vinnas därigenom

utan att syftet med sjöförklaringen

åsidosättes. Om sådant anstånd

och anledningen därtill skall

befälhavaren eller redaren genast

skriftligen underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i

hamn som angivits i första stycket

kan sjöförklaringen hållas även i annan

ort, om särskilda skäl föranleda

det.

(Finlandssvensk text)

58 §.

Sjöförklaring avgives inför rådstuvurätten

på den ort, där händelsen

inträffat eller dit fartyget eller befälhavaren

först anländer. Finnes på

dessa orter icke rådstuvurätt, skall

sjöförklaringen avgivas inför rådstuvurätten

på närmast belägna ort.

Med sjöförklaring må dock anstå,

tills fartyget anlöper annan hamn,

om därigenom kan vinnas avsevärd

besparing i kostnader för fartyget

eller andra väsentliga fördelar, utan

att syftet med sjöförklaringen åsidosättes.

Om sådant anstånd och anledningen

därtill skall befälhavaren

eller redaren ofördröj ligen skriftligen

underrätta sjöfartsstyrelsen.

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 dr 1966

(Dansk text)

«r om forhold som er af betydning

for bed0mmelsen af skibets spdygtighed

eller for sikkerheden til s0s.

§ 304.

Er den begivenhed, der giver anledning

til afgivelse af s0forklaring,

indtruffet eller opdaget under skibets

ophold i havn, skal spforklaring

afgives i denne havn. Er begivenheden

indtruffet på s0en, afgives spforklaring

i den fprste havn, skibet eller

bessetningen ankommer til efter haendelsen.

Afgivelse af spforklaring kan

dog udsaettes, indtil skibet eller bessetningen

ankommer til en anden

havn, hvis der herved kan opnås en

vsesentlig begrsensning af skibets

tidstab eller omkostninger eller andre

vaesentlige fordele, og begivenhedens

art eller omfång eller omstsendighederne

i pvrigt ikke taler herimod.

Skibets reder eller fprer skal

omgående underrette handelsministeriet

om sådan udssettelse af spforklaring

og om årsagen hertil.

(Norsk text;

betydning for bedpmmelsen av skipets

sjpdyktighet eller for vurderingen

av reglene om sjpdyktighet og sikkerhet

til sjps, og om forhold som

kan tenkes å begrunne straffansvar

eller annet ansvar for rederen, skipsfpreren,

mannskapet eller andre.

Skipsinspektpren har adgang til å

stille også andre spprsmål som han

finner npdvendig for å kontrollere

om reglene om sjpdyktighet og säkerhet

til sjps er overholdt.

Underspkelsene skjer gjenom avhpr

av skipsfpreren og de av mannskapet

som antas å kunne gi opplysninger

om hendingen. Også andre

vitner kan avhpres, dersom det finnes

hensiktsmessig åt deres förklaring

blir innhentet under sjpforklaringen.

Videre kan företas besiktelse

av skipet og det sted der hendingen

fant sted, og företas annen gransking

for så vidt det hensiktsmessig

kan skje i förbindelse med vitneavhpringen.

§ 304. Tid og sted for sjöförklaring.

Dersom hendingen er oppdaget under

skipets opphold i havn, skal sjpforklaringen

holdes i denne havn, og

ellers i den fprste havn skipet eller

besetningen kommer til etter hendingen.

I sserlige tilfelle kan sjpf örklar ing

utsettes til skipet kommer til en annen

havn, såframt det kan oppnås

vesentlig reduksjon av skipets tidstap

eller kostnader eller andre vesentlige

fordeler, hensett til hendingens art

og omfång og omstendighetene for

pvrig. I tilfelle hvor sjpforklaring

pliktes holdt etter § 301, skal skipets

reder eller fprer uten opphold varsle

Sjpfartsdirektoratet og vedkommende

skipsinspektpr dersom sjpforklaring

blir utsatt, og opplyse grunnene

for utsettelsen. Når sjpf örklar in gen

blir lioldt, skal rettcn gjpre merknad

i rettsboken om utsettelsen og grunnene

for den.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Sjöförklaring med anledning av att

fartyg försvunnit eller befälhavaren

och envar som kunnat träda i hans

ställe omkommit äger rum i den ort

sjöfartsstyrelsen bestämmer.

(Finlandssvensk text)

För sjöförklaringens avgivande

åligge det befälhavaren att snarast

möjligt, själv eller genom ombud, anmäla

sig hos rådstuvurätten eller

dess ordförande. Sådan anmälan

skall göras skriftligen och åtföljas av

avskrift av den i 59 § nämnda rapporten

ävensom uppgift på hela besättningen

och de personer, vilka antagas

kunna lämna upplysning i saken,

samt såvitt möjligt på alla dem,

vilka saken kan angå, eller deras

ombud.

I Danmark, Norge och Sverige avgives

sjöförklaring för finskt fartyg

inför domstol, som enligt landets lag

är därtill behörig. I övrigt avgives

sjöförklaring utom landet inför därtill

behörig finsk konsul. Där det

lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen

biträda två av konsuln tillkallade,

i sjöväsendet kunniga personer,

helst finska, danska, norska eller

svenska medborgare, mot vilka ej

förekommer jäv, som gäller mot domare.

På ort, där behörig finsk konsul

ej finnes, må sjöförklaring avgivas

inför dansk, norsk eller svensk

konsul, som enligt sitt hemlands lag

äger upptaga sådan förklaring.

Har sjöförklaring avgivits på utrikesort,

eller har undersökning angående

orsaken till olyckan verkställts

av utländsk myndighet, skall

befälhavaren ombesörja, att av behörig

myndighet besannad avskrift

av det vid förrättningen tillkomna

protokollet insändes till sjöfartsstyrelsen.

Har fartyg försvunnit eller förolyckats

utan att någon blivit räddad,

skall undersökning med anledning

av händelsen äga rum i fartygets

hemort, såframt ej sjöfartsstyrelsen

bestämmer att undersökningen hålles

annorstädes.

Angående handläggning av sjöförklaring

stadgas ill kap.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

Stk. 2. Er skibet forsvundet, eller

er hele besaetningen omkommet, afgives

s0forklaring på skibets hjemsted,

medmindre handelsministeren

bestemmer, åt spforklaring skal afgives

et andet sted.

(Norsk text)

Er skipet försvunnet eller er hele

besetningen omkommet, holdes sjpforklaringen

på skipets hjemsted,

om ikke Sjpfartsdirektoratet bestemmer

åt den holdes et annet sted.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

305 §.

Sjöförklaring inom riket hålles

av den allmänna underrätten för Luleå,

Sundsvall, Stockholm, Kalmar,

Malmö, Göteborg eller Karlstad. Behörig

är den domstol som är närmast

den hamn eller ort där sjöförklaringen

skall äga rum enligt 304 §.

Om ej annat följer av denna lag,

gäller beträffande sjöförklaring inför

domstol lagen om handläggning av

domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring

skall rätten bestå av en lagfaren

domare såsom ordförande samt

två personer som äro kunniga och

erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en

av de senare bör hava grundlig erfarenhet

från tjänst som fartygs- eller

maskinbefäl på handelsfartyg och

nyligen hava utövat sådan tjänst.

Rätten utser för varje sjöförklaring

de särskilda ledamöterna från en

förteckning, som sjöfartsstyrelsen

årligen upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt.

Förteckningen

skall upptaga minst tjugo personer.

Om biträde av person med särskild

sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt,

äger rätten tillkalla sådan

person att inträda såsom ytterligare

ledamot i rätten, även om han ej är

upptagen i förteckningen. Särskild

ledamot skall vara svensk medborgare

och hava fyllt tjugofem år. Den

som är omyndig eller i konkurstillstånd

får ej vara ledamot. Särskild

ledamot äger uppbära ersättning av

allmänna medel enligt bestämmelser

som meddelas av Konungen.

(Finlandssvensk text)

251 §.

Rådstuvurätt är första domstol i

mål och ärenden, som skola bedömas

efter denna lag.

Vid handläggning av mål och ärenden,

som avses i 1 mom., skola två

i sjöväsendet kunniga och erfarna

ojäviga män vara tillstädes i rätten

för att såsom sakkunniga densamma

biträda. Sakkunnigas närvaro vare

dock ej erforderlig, där rätten i anseende

till sakens ringa betydelse eller

beskaffenhet så beslutar.

Dessa sakkunniga förordnas av

rätten före varje kalenderårs utgång

att utöva befattningen under nästföljande

kalenderår. För att i deras

ställe tjänstgöra, då jäv eller förfall

inträffar, böra två suppleanter av

rätten tillika utses. Uppstår hinder

jämväl för suppleant, tillkalle rätten

för varje särskilt fall annan sakkunnig.

Ej må någon utan laga skäl

vägra att mottaga eller fullgöra nu

nämnt uppdrag.

252 §.

Innan sakkunnig utövar sin befattning,

skall han avlägga tjänsteed.

Sakkunnig åligger att, då rätten

det äskar eller han själv finner det

nödigt för sakens behöriga utredande,

gå rätten till handa med nödiga

upplysningar i nautiska och sjötekniska

spörsmål. Sakkunnig är berättigad

att i sådant avseende genom

rättens ordförande eller, med dennes

begivande, själv till sakägare, vittne

eller till upplysning inkallad person

framställa frågor. Äskar rätten sakkunnigs

yttrande i viss fråga, bör sådant

av honom till protokollet avgivas.

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

§ 305.

S0forklaring afgives her i riget for

retten.---

§ 305. Kompetent myndighet.

Sj0forklaring her i riket holdes for

vedkommende herreds- eller byrett.

som settes med to sakkyndige retts- vitner.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

I Danmark, Finland och Norge

hålles sjöförklaring för svenskt fartyg

av domstol som är behörig enligt

landets lag.

I övrigt hålles sjöförklaring

utom riket av svensk konsul, som enligt

bemyndigande av ministern för

utrikes ärendena äger utföra sådan

förrättning. Om det lämpligen kan

ske, skola vid sjöförklaringen biträda

två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet

kunniga personer, helst

svenska, danska, finska eller norska

medborgare, mot vilka ej förekommer

jäv som gäller mot domare. Är i

visst fall biträde av person med särskild

sakkunskap ändamålsenligt,

äger konsuln tillkalla även sådan person.

I ort, där behörig svensk konsul

ej finnes, hålles sjöförklaring av

behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

I fråga om sjöförklaring inför konsul

gälla i tillämpliga delar bestämmelserna

om sjöförklaring vid domstol.

Konsul äger dock ej upptaga

ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande.

306 §.

När sjöförklaring skall äga rum,

skall fartygets befälhavare snarast

möjligt göra anmälan därom hos den

(Finlandssvensk text)

Sakkunnig njute för varje mål skäligt

arvode, som bestämmes av rätten

för varje särskilt sammanträde. I

tvistemål erlägges arvodet förskottsvis

av käranden, men stannar den

tappande parten till last. I andra mål

och för biträde vid behandling av sjöförklaring

utgår arvodet av statsmedel,

på sätt därom är genom förordning

stadgat.

Jfr 58 § 3 mom. ovan.

257 §.

Vad i 254—256 §§ stadgas om sjöförklaring

vid domstol gäller i tilllämpliga

delar sjöförklaring inför

konsul. Konsul äger dock icke upptaga

ed eller försäkran eller meddela

vitesföreläggande.

Utdrag ur det vid handläggning av

sjöförklaringen tillkomna protokollet

bör utan lösen tillställas sjöfartsstyrelsen.

Protokollsutdrag må icke

utfärdas åt redaren eller befälhavaren,

om sådant icke begärts.

Jfr 58 § 2 mom. ovan.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

— — — I Finland, Norge eller Sverige

afgives spforklaring for den

domstol, som if0lge vedkommende

lands lovgivning er kompetent til åt

modtage s0forklaring.

Stk. 2. I andre lande afgives spforklaring

for dansk udenrigsreprsesentation,

såfremt denne af udenrigsministeren

er bemyndiget til åt modtage

sådanne forklaringer. Findes ingen

sådan dansk udenrigsrepraesentation

i den pågseldende havn, kan spforklaring

afgives for dertil kompetent

finsk, norsk eller svensk udenrigsrepraesentation

i denne havn.

I Danmark, Finland og Sverige

holdes sjpforklaring for den domstol

som er kompetent etter vedkommende

lands lovgivning.

För 0vrig holdes sjpforklaring

utenfor riket for vedkommende norske

konsulrett, jfr. § 51 i lov 13.

august 1915 om domstolene. Er det

ikke kompetent norsk utenrikstjenestemann

i den havn der sjpforklaringen

skal holdes, kan sjpforklaring

i steden holdes for kompetent dansk,

finsk eller svensk utenriksrepresentasjon

i denne havn.

§ 306.

I de tilfselde, hvor der efter § 301

er pligt til åt afgive spforklaring,

påhviler det skibsfpreren snarest mu
-

§ 306. Begjsering om sjöförklaring.

Frist m. m.

Begjsering om sjpforklaring fram

settes for retten på det sted der sjp

förklaring skal holdes.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

domstol som skall hålla sjöförklaringen.

Göres ej anmälan av befälhavaren,

svarar redaren för att anmälan

göres. Detsamma gäller när

redaren mottagit underrättelse eller

begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig

med uppgift på hela besättningen

och på de personer, bland besättningen

eller i övrigt, vilka antagas kunna

lämna upplysning i saken samt, såvitt

det kan ske, på sakägarna och

deras ombud. Den skall vara åtföljd

av ett exemplar av rapport enligt

70 §.

Göres anmälningen efter förordnande

eller begäran enligt 302 §,

skall den även innehålla uppgift därom.

307 §.

När anmälan gjorts skall rätten

utsätta sammanträde för sjöförklaring

att äga rum så snart det kan

ske. Om det är ändamålsenligt, skall

sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten

på lämpligt sätt fartygets befälhavare

och de övriga personer som skola

höras. Medlemmar av besättningen

kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att

till sammanträdet medföra fartygets

dagböcker och kladdar till dem, så
-

(Finlandssvensk text)

Jfr 58 § 2 mom. ovan.

253 §.

När anmälan till sjöförklarings

avgivande skett på sätt i 58 § är stadgat,

utsätte rättens ordförande, såvitt

möjligt i enlighet med befälhavarens

önskan, tiden för sammanträdet till

upptagande av sjöförklaring inför

rätta och förelägge befälhavaren att

därvid förete fartygets dagböcker

och kladdar därtill i huvudskrift, där

sådana förts och de finnas i behåll,

ävensom andra handlingar eller föremål,

som kunna tjäna till upplysning

i saken, samt i avseende på hörande

för rätten anmäla de personer,

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

ligt åt indgive anmeldelse til den i

§ 305 nsevnte myndighed om afgivelse

af s0forklaring. Er skibet forsvundet,

eller må hele bessetningen antages

åt vsere omkommet, påhviler

pligten rederen.

Stk. 2. Er hsendelsen indtruffet eller

opdaget under skibets ophold i

havn, skal anmeldelse ske inden udlpbet

af den anden hverdag, efter åt

hsendelsen indtraf eller opdagedes.

Er begivenheden indtruffet på s0en,

regnes fristen fra skibets eller de

skibbrudnes ankomst til red eller

havn, jfr. herved § 304, stk. 1, 3.

punktum.

§ 307.

Ved anmeldelse om afgivelse af spforklaring

skal indleveres en ordret

udskrift eller tydelig fotokopi af,

hvad der er tilfprt skibsbpgerne om

det skete, eller, hvis sådanne iklce er

f0rt eller er gået tabt, en skriftlig

fremstilling af begivenheden. Endvidere

skal der fremlsegges en fortegnelse

over skibets mandskab og andre

personer, der antages åt kunne

give oplysning i sagen, samt om muligt

en angivelse af de i sagen interesserede

personer eller deres befuldmcegtigede.

Skibsbpgerne med dertil

liprende kladder skal fremlsegges under

spforklaringen.

(Norsk text)

I tilfelle hvor sjpforklaring pliktes

holdt etter § 301, skal skipets fprer

snarest mulig framsette begjsering.

Er hendingen oppdaget under skipets

opphold i havn, må begjaeringen vsere

framsatt senest innen utlppet av

neste virkedag, og ellers senest innen

utlppet av annen virkedag etter åt

skipet eller besetningen kom til havn,

jfr. dog regelen i § 304 annet ledd.

Er skipsfpreren forhindret fra å begjsere

sjpforklaring eller unnlater

han det, plikter rederen å framsette

begjsering.

Begjsering framsatt av reder en eller

skipsfpreren etter §§301 eller 302

skal vsere ledsaget av:

1. Ordrett utskrift (eller tydelig

fotokopi) av hva skipsbpkene inneholder

om det som er hendt, eller,

hvis skipsbpker ikke er fprt eller de

er gått tapt, en skriftlig redegjprelse

for hendingen.

2. Fullstendig liste over skipets

mannskap.

3. Oppgave over de av skipets

mannskap og andre som antas å kunne

gi opplysning om hendingen.

4. Så vidt mulig oppgave over de

i saken interesserte og deres lokale

representanter.

§ 307. Berammelse og varsling.

Rettsmpte til sjpforklaring skal

holdes snarest mulig etter åt begjseringen

er mottatt. Finner retten det

hensiktsmessig, b0r rettsmptet holdes

om bord på skipet. Retten varsler

skipsfpreren og så vidt mulig reder,

lasteiere, assurandprer og andre

interesserte samt vedkommende

skipsinspcktpr og politimester om

berammclsen. Sjpforldaringen kan

holdes selv om noen som er eller

skulle ha vaert varslet, ikke mpter.

Retten sprger for åt vilnene blir

innkalt på den måte den finner mest

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

vitt de finnas i behåll. Befälhavaren

eller annan kan föreläggas att vid

sammanträdet förete andra handlingar

eller föremål, som antagas

kunna tjäna till upplysning i saken.

Föreläggande kan meddelas vid vite.

I den mån det kan ske skola sakägarna

genom särskilda meddelanden

underrättas om tid och plats för

sammanträdet samt var och när anmälningen

om sjöförklaring med

därtill hörande handlingar finnes

tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall alltid

underrättas om tid och plats för

sammanträdet. Gäller sjöförklaringen

händelse, som angår säkerheten

på fartyg, skall även fartygsinspektören

underrättas.

De särskilda ledamöterna skola taga

del av anmälningshandlingarna.

Om tiden medgiver det, skola de för

ordföranden före sammanträdet

skriftligen angiva de förhållanden

om vilka de finna upplysning vara

påkallad från nautisk, teknisk eller

annan synpunkt.

308 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning

med annat fartyg, kan rätten

låta anstå med sjöförklaringen, om

denna därigenom kan äga rum samtidigt

med sjöförklaring eller motsvarande

utredning för det andra

fartyget. Sådant anstånd får

ej beviljas för längre tid än som är

oundgängligen nödvändigt. Vinnes

icke samtidighet, skall den sjöförklaring

som äger rum först helt eller

delvis hållas inom stängda dörrar, om

befälhavaren eller redaren begär det

och synnerliga skäl ej tala däremot.

Vid sjöförklaring inom stängda dörrar

får annan enskild sakägare än

redaren ej närvara utan redarens

samtycke.

(Finlandssvensk text)

vilka antagas bäst kunna lämna upplysning

i saken. Om tiden för sammanträdet

skall ordföranden kungöra

på rättens anslagstavla eller, såvitt

det utan dröjsmål kan ske, genom

särskilt meddelande underrätta

de personer, vilka saken kan angå,

eller deras ombud på orten ävensom

vederbörande sjöfartsinspektör eller,

om denne icke kan anträffas, sjöfartsstyrelsen,

så ock allmänna åklagaren.

Föreläggande, som avses i 1 mom.,

må, där så prövas erforderligt, meddelas

vid vite.

De sakkunniga skola ofördröj ligen

underrättas om inkommen anmälan

till upptagande av sjöförklaring. Det

åligger dem att taga del av de handlingar,

som fogats vid anmälningen,

samt att, om tiden medgiver det, för

rättens ordförande före sammanträdet

angiva de förhållanden, om vilka

från sjöteknisk, maskinteknisk eller

annan synpunkt med avseende på

olyckans art upplysningar påkallas.

255 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning

med annat fartyg, äger rättens

ordförande låta med sjöförklaringen

anstå, såframt därigenom sjöförklaring

kommer till stånd samtidigt med

sjöförklaring eller motsvarande utredning

beträffande det andra fartyget.

Sådant anstånd må ej beviljas

för längre tid än som är oundgängligen

nödvändigt. Kan syftet med anståndet

ej vinnas, skall rätten, om så

begäres av befälhavaren eller redaren

för det fartyg, för vilket sjöförklaring

först avgives och ej synnerliga

skäl tala däremot, förordna att sjöförklaringen

skall helt eller delvis

äga rum inom stängda dörrar och

att därvid icke må närvara andra

än redaren och allmänna åklagaren

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj:ts proposition nr li5 år 1966

(Dansk text)

§ 308.

I tilfaelde af sammenstpd, jfr § 301,

nr. 5, skal s0forklaring så vidt muligt

afgives på samme tidspunkt för

begge skibe. Handelsministeren kan

med henblik herpå tilläde, åt s0forklaringen

udsaettes.

(Norsk text)

hensiktsmessig. Vitner som h0rer til

skipets mannskap, kan alltid innkalles

gjennom skipsfpreren.

§ 308. Sammenst0t.

1 sammenstptstilfelle skal sjpforklaringen

så vidt mulig holdes til

samme tid som sjpforklaring for det

annet skips vedkommende blir holdt.

Sjpfartsdirektoratet kan i dette 0yemed

tilstå utsettelse.

Dersom sjpforklaringene ikke blir

holdt samtidig, kan retten på begjaering

av rederen av det skip som f0rst

holder sjpforklaring, ved kjennelse

beslutte åt sjpforklaringen skal holdes

for lukkete dprer og uten adgang

for andre enn representanter

för det offentlige og skipets rederi.

Fpr retten avsier kjennelse, skal den

så vidt mulig ha gitt det annet skips

reder hpve til uttalelse. Blir sjpforklaringen

holdt for lukkete dprer,

skal forliandlingene holdes hemmelig

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

samt vederbörande sjöfartsinspektör

och tullmyndighet.

Har sammanstötning skett med utländskt

fartyg, för vilket varken sjöförklaring

eller motsvarande utredning

äger rum, får sjöförklaring underlåtas,

om sjöf artsstyrelsen ej bestämmer

annat. Hålles sjöförklaring,

äga bestämmelserna i första

stycket om handläggning inom stängda

dörrar motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om inskränkning

i rätten att utbekomma

allmänna handlingar rörande sammanstötning

mellan fartyg meddelas

i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

309 §.

Vid sjöförklarings början skola

fartygets dagböcker och kladdar till

dem jämföras med varandra och

med det vid anmälningen fogade exemplaret

av rapporten enligt 70 §.

Av dem som skola höras äger endast

den som tagit befattning med dagboksföringen

närvara vid genomgången,

om ej särskilda skäl föranleda

annat.

Annat skriftligt utredningsmaterial

framlägges och syn företages när

det är lämpligt.

Har sammanstötning skett med utländskt

fartyg, för vilket icke verkställes

utredning motsvarande sjöförklaring,

vare sjöförklaring ej erforderlig,

med mindre sjöf artsstyr elsen

annorlunda bestämmer.

254 §.

Vid handläggning av sjöförklaring

skall rätten söka åstadkomma fullständig

utredning angående händelsen

och dess orsaker. Vid förhandlingens

början skola fartygets dagböcker

och kladdar därtill i avseende

på innehållet i nödiga delar jämföras

med varandra och med det vid

anmälningen fogade exemplaret av

den i 59 § avsedda rapporten. Därefter

skola först befälhavaren och

sedan de till upplysning i saken inkallade

personerna, var för sig, avgiva

en såvitt möjligt sammanhängande

berättelse angående händelsen.

År någons berättelse ofullständig eller

obestämd, bör rätten genom lämpliga

frågor söka utröna, vad han i

verkligheten erfarit om händelsen.

Sedan samtliga berättelser avghits,

skall befälhavaren och närvarande

sakägare lämnas tillfälle att yttra sig

över dem. Därefter låte rätten, där ej

laga hinder möter, befälhavaren och

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

Stk. 2. Pligten til åt afgive spforklaring

efter § 301 bortfalder i tilfselde

af sammenst0d med udenlandsk

skib, jfr. herved § 223 a, for

hvilket der ikke efter dets hjemlands

lovgivning består tilsvarende pligt,

medmindre handelsministeren i det

enkelte tilfaelde giver påbud om, åt

s0forklaring skal afgives. Handelsministeren

trseffer bestemmelse om,

hvilke fremmede ländes skibe denne

regel gselder, og hvilke underspgelser

der i stedet skal foretages.

(Norsk text)

inntil det annet skip har holdt sjpforklaring.

Inntil dette tidspunkt kan

bare de som fikk vaere til stede, gis

adgang til å gj0re seg kjent med

rettsboken, sakens dokumenter og

skipsbpkene.

Reglene i f0rste og annet ledd gj elder

også ved sammenstpt med fremmed

skip. I så fall likestilles med

sjpforklaring tilsvarende annen underspkelse

for det fremmede skips

vedkommende. Med mindre Sjpfartsdirektoratet

påbyr det eller rederen

samtykker, skal sjpforklaring ikke

holdes når skipet har stptt sammen

med fremmed skip som etter sin nasjonale

rett ikke har tilsvarende

plikt. Rederen skal i tilfelle straks

underrette direktoratet. Kongen kan

treffe bestemmelse om hvilke fremmede

lands skip dette gj elder, og utferdiger

forskrifter om hva som skal

gjpres i disse tilfelle.

§ 309. Framlegging av skipsb0ker.

Ved sjpforklaringen skal skipsbpkene

framlegges for retten. Det samme

gj elder de kladdebpker til skipsbpkene

som i tilfelle er fprt. Skipsbpkene

sammenholdes med kladdebpkene

og med den utskrift som er

innlevert.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

(Svensk text)

310 §.

Befälhavaren och övriga personer

som kallats skola höras var för sig.

Ingen av dem äger närvara vid förhör

med annan utan att särskilda

skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rättens

tillstånd kan förhör hållas av

företrädare för sjöfartsstyrelsen eller

av sakägare. Var och eu som

hörts skall bekräfta sin berättelse

med ed eller försäkran, om ej laga

hinder möter eller rätten i övrigt med

hänsyn till omständigheterna finner,

att ed eller försäkran ej bör avläggas.

Rätten skall före förhöret erinra

den som skall höras om hans

skyldighet att avlägga ed eller försäkran

och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har

denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar

och försäkrar inför Gud den allsmäktige

och vid hans heliga ord att

jag har sagt hela sanningen och intet

förtigit, tillagt eller förändrat.»

Försäkran har denna lydelse: »Jag

N. N. bekräftar och försäkrar på heder

och samvete att jag har sagt

hela sanningen och intet förtigit, tilllagt

eller förändrat.»

Annan än befälhavaren eller medlem

av besättningen äger för sin inställelse

till förhör vid rätten erhålla

ersättning av allmänna medel i

enlighet med bestämmelserna om ersättning

till vittne. Ersättningen

skall stanna på statsverket. I fråga

om ersättning för inställelse till förhör

inför konsul meddelas bestämmelser

av Konungen.

311 §.

Är utredning som vunnits genom

sjöförklaring ofullständig i något avseende,

kan sjöfartsstyrelsen förord
-

(Finlandssvensk text)

de till upplysning i saken inkallade

sina berättelser, efter det de blivit

ur protokollet upplästa, med ed eller

försäkran bekräfta.

Rätten äge till förhöret inkalla

jämväl andra av besättningen än dem

befälhavaren anmält ävensom andra

personer, vilka icke höra till besättningen,

så ock att vid behov förrätta

syn på fartyget eller olycksstället

samt rörande frågor, vilkas bedömande

förutsätter särskild sakkunskap,

infordra yttranden av sakkunniga.

De personer, vilka sålunda inkallats

eller anlitats, tillkomme ersättning

av statsmedel efter rättens

prövning.

Avgives sjöförklaring på annan än

i 58 § 1 mom. avsedd ort, skall rätten

i protokollet göra anteckning om

orsaken därtill.

258 §.

Finnes sjöförklaring vara ofullständig

i något avseende, äger sjöfartsstyrelsen

förordna, att den skall

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

§ 310. Vitneavhfir m. m.

Avhpringen av skipsf0reren og de

andre vitner finner sted etter reglene

i tvistemålslovens kap. 15 for så vidt

ikke annet er bestemt i det fplgende.

Ingen må h0re på en annens förklaring.

Så vidt mulig må ingen som har

gitt förklaring, få adgang til samkvem

med noen som skal gi förklaring.

Rettens formann företar avhpringen,

om han ikke finner å kunne

overlate den til skipsinspektpren eller

en annen representant for påtalemyndigheten

eller til rederen, lasteierne,

assurandprene eller andre interesserte.

I alle hpve gis disse adgang

til etter avhpringen av hver

enkelt å rette spprsmål til vedkommende.

Også de sakkyndige rettsvitner

kan overlates avhpringen og har

rett til å stille spprsmål.

Gransking finner sted etter reglene

i tvistemålslovens kap. 17.

§ 309.

§ 311. Ny sj0förklaring.

Fremkommer der efter spforklaringens

afgivelse nye oplysninger,

som må antages åt vaere af vaesentlig

Kommer det etter åt en sjpforklaring

er holdt, fram nye opplysninger

som antas å vaere av vesentlig be
-

12 Bihang titt riksdagens protokoll 1966. 1

samt. Nr 145

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Ilungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

na, att den skall fullständigas vid ny

sjöförklaring och därvid bestämma i

vilken ort den nya sjöförklaringen

skall äga rum. För sådant fall äga

bestämmelserna i 302 § andra stycket

och 306 § motsvarande tillämpning.

312 §.

Om tillfredsställande utredning

angående händelse som avses i 301 §

är eller kan väntas bliva tillgänglig

i annan ordning, kan sjöfartsstyrelsen

medgiva, att sjöförklaring enligt

nämnda lagrum underlåtes eller att

den uppskjutes i avbidan på sådan

utredning.

313 §.

För fartyg hemmahörande i Danmark,

Finland eller Norge skall rätten

hålla sjöförklaring när befälhavaren

eller redaren eller behörig

myndighet i fartygets hemland finner

det påkallat. För annat utländskt

fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring,

om skäl äro därtill.

Om utredning av händelse som

inträffat i samband med utländskt

fartygs drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens

synpunkt och fartyget

befinner sig i svensk hamn,

kan sjöfartsstyrelsen förordna, att

sjöförklaring skall äga rum.

Finner myndighet som angives i

första stycket sjöförklaring påkallad

eller förordnar sjöfartsstyrelsen att

sjöförklaring skall äga rum, skall

underrättelse därom tillställas befälhavaren

eller redaren. Sjöförklaring

hålles på anmälan enligt 306 § av

endera av dem.

314 §.

Har händelse som avses i 301 §

medfört stora förluster i liv eller

egendom eller kan utredningen av

annan anledning väntas bliva synnerligen

omfattande eller av inveck
-

(Finlandssvensk text)

fullständigas. För sådant fall äga bestämmelserna

i 57 § 3 mom. och 58 §

motsvarande tillämpning.

Om tillfredsställande utredning

angående händelse, som avses i 57 §,

är eller kan väntas bliva tillgänglig,

äger sjöfartsstyrelsen medgiva, att

sjöförklaring underlåtes eller att den

uppskjutes i avbidan på sådan utredning.

256 §.

För fartyg, hemmahörande i Danmark,

Norge eller Sverige, upptages

sjöförklaring av behörig finsk domstol,

när befälhavaren eller redaren

eller behörig myndighet i fartygets

hemland finner det påkallat. För annat

utländskt fartyg hålles i sådant

fall sjöförklaring, om skäl därtill

äro.

Finner sjöfartsstyrelsen utredning

av händelse, som inträffat i samband

med utländskt fartygs drift, vara påkallad

från sjösäkerhetssynpunkt

och befinner sig fartyget i finsk

hamn, äger sjöfartsstyrelsen förordna,

att sjöförklaring skall äga rum.

Finner myndighet, som angivits i

1 mom., sjöförklaring påkallad eller

finner sjöfartsstyrelsen att sjöförklaring

skall äga rum, skall underrättelse

därom tillställas befälhavaren

eller redaren. Det ankommer på endera

av dem att göra anmälan enligt

57 § 3 mom.

259 §.

Har händelse, som avses i 57 §,

medfört stora förluster i liv eller

egendom eller kan utredning eljest

väntas bliva synnerligen omfattande

eller av invecklad beskaffenhet, äger

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

betydning, kan handelsministeren,

rederen eller skibsf0reren begsere ny

s0forklaring afgivet.

§ 310.

Handelsministeren kan meddele

fritagelse for pligten til åt afgive spforklaring

i henhold til § 301 eller tilläde,

åt s0forklaringen udssettes, såfremt

sagen er eller må antages åt

ville blive tilstrsekkeligt oplyst gennem

anden tilgaengelig underspgelse.

§ 311.

Er der hverken gennem spforklaringen

eller andre i sägens anledning

foretagne underspgelser tilvejebragt

fyldestgprende oplysning om ulykkens

årsag, og ulykkens karakter el
-

(Norsk text)

tydning, kan ny sj0forklaring höides

på begjaering eller etter bestemmelse

av noen som nevnt i § 302.

Den nye sj0forklaring holdes på det

sted rekvirenten bestemmer, om ikke

Sjpfartsdirektoratet påbyr annet.

§ 312. Fritak för sjöförklaring.

Sjpfartsdirektoratet kan etter begjaering

fra skipets reder eller f0rer

samtykke i åt sj0forklaring som

pliktes holdt etter § 301, blir unnlatt

eller utsatt, dersom det finner åt saken

er eller må antas å ville bli tilstrekkelig

opplyst gjennom underspkelser

på annen måte.

§ 313. Sjöförklaring for fremmede

skip.

För så vidt angår skip som hprer

hjemme i Danmark, Finland eller Sverige,

skal retten holde sjpforklaring

etter reglene foran dersom det begjaeres

av skipsfpreren eller rederen

eller av vedkommende lands myndiglieter.

Også for andre fremmede

skips vedkommende kan retten holde

sjpforklaring etter begjaering som

nevnt.

Er det inntruffet et uhell i förbindelse

med skipets drift, og norske interesser

antas berprt, kan Sjpfartsdirektoratet

alltid kreve åt det holdes

sjpforklaring når skipet befinner seg

i norsk havn. Skipet kan i disse tilfelle

nektes utklarert av tollinyndighetene

inntil sjpforklaring er holdt.

§ 314. Undersökelseskommisjon.

Har en hending som nevnt i § 301

medfprt store tap av liv eller eiendom,

eller må underspkelscn ellers

antas å bli saerlig omfattende eller av

innviklet art, kan Kongen ncdsette en

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Svensk text)

lad beskaffenhet, äger Konungen

förordna, att händelsen och dess orsaker

skola utredas av en särskild

undersökningskommission, bestående

av personer med juridisk, nautisk

och teknisk sakkunskap. Har undersökningskommission

förordnats, behöver

sjöförklaring ej äga rum.

I den mån det kan ske skall kommissionen

underrätta sakägarna

samt bereda dem tillfälle att närvara

vid utredningen och på annat sätt

bevaka sin rätt i överensstämmelse

med vad som gäller vid sjöförklaring.

Kommissionen kan hos underrätt,

som enligt 305 § är behörig att

hålla sjöförklaring, göra framställning

om att vittne eller sakkunnig

höres eller att föreläggande meddelas

någon att som bevis tillhandahålla

skriftlig handling eller föremål.

Rätten skall anställa förhör eller

meddela föreläggande, om laga hinder

ej möter. Om sådan åtgärd gälla

i tillämpliga delar bestämmelserna

om sjöförklaring och om bevisupptagning

i rättegång utom huvudförhandling.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen

av bestämmelserna i detta kapitel

om sjöförklaring och om utredning

av särskild undersöknings
-

(Finlandssvensk text)

handels- och industriministeriet förordna

särskild undersökningskommission

för utredning av händelsen

och dess orsaker. Kommissionen skall

bestå av personer, som företräda erforderlig

juridisk, nautisk och teknisk

sakkunskap. Har sådan undersökningskommission

förordnats, vare

sjöförklaring ej erforderlig.

Handels- och industriministeriet

meddelar närmare föreskrifter om

huru kommissionens verksamhet

skall bedrivas.

242 §.i

Besiktning och värdering, som äro

i denna lag påbjudna eller redare,

befälhavare eller sakägare eljest

önskar åberopa som bevis i mål,

1 Gällande lydelse.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 ar 1!)66

(Dansk text) (Norsk text)

ler hensynet til betryggelsen af sikkerheden

til s0s begrunder det, kan

handelsministeren i saerlige tilfaelde,

navnlig når yderligere underspgelser

må antages åt blive saerlig omfattende,

og unders0gelserne vil kraeve

samvirken af sagkyndige på flere

områder, nedsaette en saerlig unders0gelseskommission

til behandling

af sagen. Kommissionen skal bestå

af en dommer som formand og et af

handelsministeren i den enkelte sag

naermere fastsat antal personer, der

er i besiddelse af fornpden nautisk

og teknisk sagkundskab.

Stk. 2. Kommissionens behandling

af sagen sker efter de regler, der er

gaeldende for ekstraordinaere retter

i straffesager, jfr. retsplejelovens

g 21. Kommissionen afg0r, om dens

m0der skal vaere offentlige.

Stk. 3. Når underspgelsen er afsluttet,

fremkommer kommissionen

med en redegprelse om de fremkomne

oplysninger om årsagen til ulykken

samt eventuelt med förslag til

foranstaltninger, der vil vaere egnede

til åt forebvgge ulykke og ulykkesrisiko

af samme eller lignende art.

Kommissionens redegprelse og

eventuelle förslag kan af handelsministeren

stilles til rådighed för pressen.

saerskilt underspkelseskommisjon. I

så fall pliktes sjpforklaring ikke

holdt. Inntil kommisjon i tilfelle blir

nedsatt, skal de vanlige regler om

sjpforklaring fplges.

Kommisjonens medlemmer skal

representere tilstrekkelig juridisk,

nautisk og teknisk sakkyndighet.

Formannen skal fylle vilkårene for

å vaere hpyesterettsdommer. Kongen

gir naermere regler om kommisjonen.

For pvrig gjelder reglene om sjpforklaring

tilsvarende så langt de passer.

g 322.

Kongen kan gi naermere forskrifter

til utfylling og gjennomfpring av reglene

i dette kapittel. Herunder kan

fastsettes åt sjpforklaring etter g 301

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kangl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

kommission meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

av sjöfartsstyrelsen.

316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt

skall finnas förteckning över

personer, som äro skickade att utföra

uppdrag att besiktiga fartyg

eller last. Förteckningen upprättas

årligen av sjöfartsstyrelsen och hålles

tillgänglig hos de underrätter

som sjöfartsstyrelsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga om fartyg efter inträffad

skada bör anses vara iståndsättligt

eller icke, skall yttrande därom

avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på

ansökan av fartygets ägare, redare

eller befälhavare. Inom riket förordnar

rätten i den ort där besiktningen

skall äga rum till besiktningsmän

personer som äro upptagna på förteckning

enligt 316 §. Utom riket

förordnas besiktningsmän av myndighet,

som är behörig enligt lag eller

sed i besiktningsorten, eller också

av svensk konsul eller, där sådan ej

finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

(Finlandssvensk text)

vilka bedömas enligt denna lag, skola

förrättas av officiella besiktningsoch

värderingsmän, där ej parterna

annorlunda sämjas eller officiella

besiktnings- och värderingsmän icke

kunnat utan större olägenhet anlitas.

243 §.i

Till officiella besiktnings- och

värderingsmän förordnar magistraten

för sitt fartygsregisterområde

nödigt antal sakkunniga personer.

Magistraten äger ock, när anledning

därtill förekommer, återkalla meddelat

förordnande.

Besiktnings- och värderingsmän

skall, innan han tillträder sysslan,

inför magistraten avlägga efter sysslan

lämpad tjänsteed.

Förteckning över besiktnings- och

värderingsmännen bör finnas anslagen

samt av magistraten årligen

kungöras.

247 §.i

Uppstår vid besiktning å fartyg

fråga, huruvida fartyget må förklaras

icke vara iståndsättligt, anmäle

förrättningsmännen härom hos magistraten,

vilken då förordnar en av

sina medlemmar att tillsammans

med de förstnämnde pröva och avgöra

frågan. Lag samma vare, där

sakägare hos magistraten anmäler,

att dylik fråga bör av besiktningsmännen

prövas.

Pågår ej magistratens sammanträde,

göres nu nämnd anmälan hos

och meddelas förordnandet av dess

ordförande.

Förklaras fartyget icke vara

iståndsättligt, skall därom hos magistraten

anmälas vid nästa sammanträde

i avseende å anteckning i

magistratens protokoll och vidtagande

av den åtgärd förklaringen

föranleder.

1 Gällande lydelse.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

ikke pliktes holdt för visse slags skip

eller för skip under en viss styrelse,

samt hva som i slike tilfelle skal

gj0res.

opaginerad Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj ds proposition nr 745 år 1966

(Svensk text)

Vid besiktning inom riket skola

besiktningsmännen avfordra befälhavaren

fartygets nationalitetshandling.

Förklaras fartyget icke vara

iståndsättligt, skola de ofördröjligen

till sjöfartsstyrelsen insända nationalitetshandlingen,

avskrift av yttrandet

och bevis att de äro behörigen

förordnade. När besiktning äger

rum utom riket skall konsul, såvitt

det kan ske, i tillämpliga delar iakttaga

vad som nu sagts.

318 §.

Har skada drabbat fartyg eller

gods i gemensamt haveri, äger envar

som haveriet rör låta en eller flera

besiktningsmän utreda och värdera

skadan. Detsamma gäller i fråga

om skada i enskilt haveri, när

utredning om skadan fordras för bestämmande

av bidragsvärde för fartyg

eller gods.

(Finlandssvensk text)

250 §.!

Befinner sig fartyg i utlandet, när

besiktning eller värdering är av nöden,

iakttages där gällande ordning

för dylik förrättnings föranstaltande.

60 §.i

Har fartyget under resa lidit skada,

som föranleder betydligare

iståndsättning eller längre uppehåll,

åligge befälhavaren att anordna besiktning

och värdering av fartyget.

Besiktnings- och värderingsmännen

skola uppskatta den uppkomna skadan

och värdet av fartyget i skadat

skick, så ock avgiva yttrande angående

de åtgärder, som för skadans

avhjälpande böra vidtagas, samt beräkna

därför nödig kostnad. Iståndsättes

fartyget, bör, sedan arbetet avslutats,

genom ny besiktning utrönas,

huruvida fartyget är i det skick,

att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare

skada, eller förekommer anledning

att befara, att lasten är i sådant

tillstånd, att särskild åtgärd för

dess bevarande erfordras, eller är på

grund av skada å fartyget lossning

nödvändig, skall befälhavaren anordna

besiktning av lasten. Finnes

lasten vara skadad, skola förrättningsmännen

utlåta sig angående

den orsak, som kan antagas hava

vållat skadan, samt föreslå de åtgärder,

som böra vidtagas.

1 Gällande lydelse.

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

312 §.

Har skibet pa rejsen lidt en skade,

som npdvendiggpr betydeligere reparation

eller lsengere ophold, skal

skibsfpreren lade afholde syn og

sk0n over, hvad der b0r foretages

for åt udbedre skaden, hvad dette

vil koste, samt over skibets vserdi i

beskadiget tilstand. Efter endt reparation

skal det ved ny besigtigelse

afgpres, om skibet er i en sådan tilstand,

åt det kan udfpre den förestående

rejse.

Stk. 2. Har ladningen under rejsen

lidt betydeligere skade, eller er der

grund til åt antage, åt den er i sådan

tilstand, åt lösning eller anden foranstaltning

til dens beväring er npdvendig,

eller må lösning ske for skibets

skyld, skal skibsfpreren lade

afholde syn og skpn. Viser det sig, åt

lasten er beskadiget, skal syns- og

skpnsmaendene udtale sig om de årsager,

som kan antages åt have foranlediget

skaden, og hvad der i denne

anledning b0r foretages.

Stk. 3. Syns- og skpnsnuendene beskikkes

efter den på hvert sted gaeldende

lov eller ssedvane. Hvor sådan

beskikkelse ikke bruges, skal skibsfpreren

fremskaffe erklaeringer fra

sagkyndige.

12f Dihang till riksdagens protokoll lt)66. 1 samt. Nr 145

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Besiktningsmän utses av den som

haveriet rör eller förordnas på hans

ansökan av myndighet som angives

i 317 §.

319 §.

Vill fartygs ägare eller redare eller

någon, som i redarens ställe har

befattning med fartyget, eller befälhavaren

anordna annan besiktning

av fartyg eller gods än som avses i

317 eller 318 § och utser han ej själv

besiktningsmän, skall myndighet

som angives i 317 § på hans ansökan

förordna en eller flera besiktningsmän.

Detsamma gäller, om

lastägare eller lastförsäkringsgivare

vill låta besiktiga lasten i annat fall

än som avses i 318 §.

320 §.

Besiktningsman får icke vägras

tillträde till fartyget och lasten för

att utföra besiktningen utom när sådant

tillträde skulle föranleda oskälig

kostnad för fartyget eller annan

väsentlig olägenhet.

(Finlandssvensk text)

61 §.!

Finner befälhavaren skäl föreligga

att säkerställa bevis därom, att

skada, som till äventyrs å lasten

uppstått, icke vållats genom felaktighet

vid skalkningen av luckorna,

stuvning, garnering eller bäddning

eller genom annat dylikt fel, bör han

föranstalta besiktning.

Yppas vid luckornas öppnande eller

sedermera under lossningen skada

eller anledning att befara skada

å gods, bör såvitt det är möjligt och,

där så ske kan, innan godset rubbas

från sitt läge i fartyget, skadans orsak

utrönas samt, i fall av behov,

även dess omfång.

Till sådan besiktning bör lastemottagaren

kallas, om så utan olägenhet

kan ske.

245 §.i

Förrättningsmännen skola — —

— en besiktningsman.

Äro flera---lika många.

Förrättningsmännen äga förfoga

över fartyg och last, såvitt det är

nödigt för förrättningens noggranna

utförande.

230 §.

Har befälhavare, utan att nödtvång

därtill föranlett, gått till sjöss

med fartyg, som haft sådana brister

till skrov, maskin eller utrustning

eller som varit så illa bemannat eller

så hårt eller olämpligt lastat eller

så olämpligt barlastat, att han

bort inse, att resan var förbunden

med uppenbar livsfara för dem, som

voro ombord, straffes med fängelse

1 Gällande lydelse.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 313.

Såfremt der kan opstå spprgsmål

om, åt skade er foranlediget af

mangler ved stuvningen, garneringen,

lugernes forskalkning el. lign.

skal besigtigelsesmsend tilkaldes ved

lugernes åbning og lösningen. Er der

grund til åt befrygte, åt gods har

taget skade under rejsen, skal skibsfpreren

lade afholde besigtigelsesforretning,

fprend godset udleveres

til modtageren.

§ 316. Formål m. in.1

Sj0rettsskj0nn skal holdes når det

begjaeres av rederen eller en befrakter,

lasteier, assurand0r eller annen

interessert. Skj0nnsretten skal, i den

utstrekning det er begjsert,

1. avgi uttalelse om skipets og lastens

tilstand og om mulige skaders

art, omfång og årsaker,

2. företa verdsettelse av skip og

last,

3. avgi uttalelse om skipet kan

repareres der det befinner seg, eller

på et sted det kan flyttes til,

4. företa en vurdering av de påregnelige

kostnader ved flytting og

reparasjon av skipet, og av skipets

antatte verdi i reparert stand.

Skjpnnet kan påberopes som bevis

i rettergang, men er ikke bindende.

§ 304 straffeloven.2

Går f0rer av skip tilsjps med et

sjpudyktig skip eller gj0r han förberedelser

som tydelig viser åt dette

er hans hensikt, straffes han med

fengsel inntil 3 år.

På samme måte straffes reder eller

den som handier for reder, eller

maskinsjef eller den pverste av styrmennene

når han rettsstridig bevirker

eller medvirker til åt et sj0-

1 Det norska förslagets övriga regler om

sjoreUsskjonn utelämnas här.

2 Gällande lydelse.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

323 §.

Försummar befälhavare att enligt

58 § första och andra styckena tillse

att fartyget är i behörigt skick,

dömes till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Till samma straff dömes redare,

om han försummar att avhjälpa fel

eller brist i fartygets behöriga skick

varom han ägt eller bort äga vetskap.

Underlåter redare att, såvitt det är

honom möjligt, hindra fartyget att

gå till sjöss, när förestående resa

på grund av fel eller brist i fartygets

behöriga skick kan bliva förenad

med allvarlig fara för de ombordvarande,

dömes till böter eller

fängelse i högst två år.

(Finlandssvensk text)

i högst ett år eller minst tjugu dagsböter.

1

Lika med befälhavare straffes redare

eller annan, där han uppsåtligen

förlett befälhavare till sådan förbrytelse

eller med råd eller dåd

densamma främjat, så ock redare eller

annan, som i redares ställe haft

befattning med fartyget, där han

med vetskap om sådana brister eller

fel, som ovan omförmälas, underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt,

hindra fartyget att gå till sjöss.1

Åsidosätter befälhavare de skyldigheter,

som enligt 43 § åligga honom,

och är ej sådant fall för handen,

som i 1 mom. förmäles, dömes till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes redare

eller annan, där han uppsåtligen förlett

befälhavaren till sådan förseelse

eller med råd eller dåd främjat

densamma, så ock redare eller annan,

som i redarens ställe haft befattning

med fartyget, där han med

vetskap om, att fel eller brist förelegat

med avseende å fartygets sjövärdighet

och utrustning, underlåtit

att, såvitt det stått i hans makt,

föranstalta om felets eller bristens

avhjälpande.1

Har befälhavare uraktlåtit att

iakttaga vad enligt 49 § är honom

ålagt, straffes med minst tio dagsböter.

1

Har genom åtgärd eller försum1

Detta mom. gällande lydelse.

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

udyktig skip går tilsjps eller åt det

gjpres förberedelser som tydelig viser

åt dette er hensikten. Som medvirkning

regnes også unnlatelse av

å hindre åt skipet går tilsjps.

§ 416 straffeloven.

Fprer av skip eller reder som

forser seg mot det som i eller i medhold

av norsk lov er bestemt til

sikring av skipets sjpdyktighet eller

til varetakelse av de ombordvaerendes

sikkerhet eller tarv, straffes

med b0ter eller med fengsel inntil

3 måneder.

På samme måte straffes den som

bevirker eller medvirker til en slik

förseelse.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

324 §.

Brister den som på fartyg fullgör

uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten

till sjöss i gott sjömanskap

till förekommande av sjöolycka,

dömes till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse

i högst två år.

325 §.

Är den som på fartyg fullgör uppgift

av väsentlig betydelse för säkerheten

till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga

drycker eller annat berusningsmedel,

att det måste antagas,

att han icke på betryggande sätt kan

utföra vad som därvid åligger honom,

dömes till böter eller fängelse

i högst ett år.

(Finlandssvensk text)

melse, som ovan sagts, skada vållats,

må i fall, varom i 1 och 2 mom.

förmäles, dömas till fängelse i högst

två år samt i de i 3 och 4 mom.

nämnda fall till fängelse i högst ett

år, där ej gärningen efter allmän

lag bör beläggas med strängare

straff.1

231 §.

Åsidosätter befälhavare annorledes

än i 230 § avses eller försummar

maskinchef, styrman, maskinmästare

eller annan, som på fartyget fullgör

tjänst av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss, vad till förekommande

av sjöolycka åligger honom

såsom god sjöman, dömes till

böter eller fängelse högst ett år,

där ej gärningen efter allmän lag

bör beläggas med strängare straff.

236 §.

Har befälhavare vid förande av

fartyg varit så påverkad av alkohol

eller andra stimulerande eller bedövande

ämnen, att han icke kunnat

på betryggande sätt fullgöra vad

honom ålegat, dömes till böter eller

fängelse i högst ett år.

Detsamma gäller i fråga om maskinchef,

styrman, maskinmästare

eller annan, som på fartyg fullgör

1 Detta mom. gällande lydelse.

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 318.

Foranlediger skibsfpreren grundst0dning,

förlis eller anden s0ulykke

ved grov fejl eller fors0mmelse

i tjenesten, straffes han med b0de

eller hsefte.

Det samme gselder, dersom skibsf0reren

gentagne gange ved fejl eller

fors0mmelse foranlediger en sådan

begivenhed.

Under skserpende omstaendigheder

kan tillige ved dommen retten til

åt f0re skib frakendes ham enten

for en vis tid eller for beständig.

Frakendes nsevnte ret ham, skal

det bestemmes ved dommen, hvorvidt

han kan g0re tjeneste som

styrmand. Anklagemyndigheden indsender

hans s0nseringsbevis og udskrift

af dommen til handelministeriet.

Er det bestemt, åt han kan g0- re tjeneste som styrmand, meddeler

handelsministeren ham forn0- dent s0nseringsbevis.

Kongen kan tilbagegive frakendt

ret til åt f0re skib, når to år er

forl0bet fra domsafsigelsen.

§ 422 straffeloven1.

F0rer av skip, maskinist, styrmann,

stuert, telegrafist, skipselektriker

eller los som gj0r seg skyldig

i grov eller oftere utvist uaktsomhet

i tjenesten, straffes med b0ter

eller med fengsel inntil 3 måneder.

F0rer av skip, maskinist, styrmann,

stuert, telegrafist, skipselektriker

eller los som forsettlig eller

uaktsomt beruser seg under tjenesten

eller når denne förestår, straffes

med b0ter eller med fengsel inntil

1 år.

1 Gällande lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver fartyget, dömes till böter

eller fängelse i högst ett år.

Försummar befälhavare vad som

åligger honom enligt 62 § första

stycket eller i övrigt såsom god sjöman

när fartyget är i fara, dömes

till böter eller fängelse i högst två år.

327 §.

Försummar befälhavare vad som

åligger honom enligt 62 § andra

stycket när annan är i sjönöd eller

när fara hotar sjötrafiken eller enligt

223 § när fartyget stött samman

med annat fartyg, dömes till böter

eller fängelse i högst två år.

tjänst av väsentlig betydelse för

säkerheten till sjöss och därvid försummar

sig som i 1 mom. sägs.

238 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten

och övergiver det honom anförtrodda

fartyget, dömes till böter eller

fängelse i högst två år.

Lämnar befälhavare fartyget, när

det är i fara, utan att iakttaga vad

i 62 § stadgas eller vad eljest åligger

honom såsom god sjöman, dömes

till böter eller fängelse i högst

ett år.

235 §.

Har sammanstötning eller sådan

händelse, som i 202 § sägs, timat

och uraktlåter befälhavare något av

vad enligt 201 § åligger honom att

för ty fall iakttaga, straffes med

minst tio dagsböter eller med fängelse;

äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må dömas till

tukthus ej över två år.

Befälhavare, som uraktlåter något

av vad honom enligt 51 § åligger,

dömes till böter eller fängelse i högst

sex månader.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 319.

Fors0mmer skibsf0reren i tilfselde

af skibssammenst0d åt overholde sine

forpligtelser efter § 223 eller §

223 a, straffes han med b0de eller

hsefte.

§ 421 straffeloven.1

Den som forsettlig unnlater å tiltre

eller förlåter eller unnlater å

vende tilbake til tjeneste ombord

på skip, straffes med b0ter eller

fengsel inntil 3 måneder.

Når den skyldige burde forstå åt

betydelig formuestap ville bli voldt

eller åt det ville oppstå fare för

skipet, er straffen b0ter eller fengsel

inntil 6 måneder.

Offentlig påtale av förseelse som

nevnt i f0rste ledd finner bare sted

etter fornaermedes begjsering.

§ 313 straffeloven.1

Et skips f0rer som i havsn0d eller

annen fare oppgir skipet uten åt

dette er npdvendig eller förlåter det

til tross for åt hans nservser ennå er

påkrevd, straffes med fengsel inntil

1 år.

Andre som tjenestegj0r ombord,

straffes med b0ter eller med fengsel

inntil 6 måneder såfremt de uten

tillåtelse av skipets f0rer förlåter

skipet i havsnpd eller annen fare så

lenge f0reren er ombord.

§ 314 straffeloven.1

F0rer av skip eller vakthavende

styrmann som ved sammenst0t eller

manpvrering hvorved fare inntrer

for noens liv eller helse, unnlater

å yte den hjelp som trengs

og som han kan gi uten sserlig fare

for eget skip eller for personer som

er ombord der, straffes med fengsel

inntil 3 år, men inntil 6 år såfremt

förbrytelsen har hatt d0den eller betydelig

skade på legeme eller helse

til f0lge.

Er det ved sammenst0t eller manpvrering

av skip inntrådt fare for

1 Gällande lydelse.

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

328 §.

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt

58 § tredje stycket underrätta redaren

om fel eller brist i fartygets behöriga

skick,

2. om han försummar att enligt

60 § andra stycket på fartyget medföra

skeppshandlingar eller ett exemplar

av denna lag,

Jfr 230 § 3 mom. ovan.

Jfr 232 § 1 mom. nedan.

234 §.

Befälhavare, som försummar att

göra anmälan för avgivande av sjöförklaring

eller som föranleder att

sjöförklaring uppskjutes utan att

förutsättningar därför äro för handen

som i 58 § 1 mom. sägs, dömes

till böter.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

§ 314.

S0rger sldbsf0reren ikke för åt

have et eksemplar af denne lov og

af de i henhold dertil udstedte forskrifter

ombord, straffes han med

b0de. Det samme gaelder, hvis skibsf0reren

ikke s0rger for åt have et

eksemplar af de i henhold til § 60,

stk. 2, 2. pkt., foreskrevne love og

forskrifter om bord.

(Norsk text)

skade på ting, og skipets f0rer eller

vakthavende styrmann unnlater å

gi den hjelp som trengs og kan gis

uten sserlig fare eller oppofrelse,

straffes han med b0ter eller fengsel

inntil 1 år, dersom forholdet ikke

rammes av f0rste ledd.

§ 415 straffeloven.1

Unnlater f0rer av skip eller vakthavende

styrmann i tilfelle av sammenst0t

å gi det annet fart0ys f0- rer eller annen vedkommende for

fart0yet opplysninger om skipets

navn, heimstad, bestemmelsessted

og stedet som det kommer fra, straffes

han med b0ter eller med fengsel

inntil 3 måneder. På samme måte

straffes han såfremt han uten

rimelig grunn unnlater å gi de nevnte

opplysninger når skipet ellers

ved sin manpvrering volder skade

på annet fart0y eller ombordvserende

personer eller gods.

§ 419 straffeloven.

Med b0ter straffes den som

1. ikke iakttar —■ — —- ombord,

eller

2. uberettiget anbringer -—--

registrert skip.

På samme måte straffes den som

overtrer det som i eller i medhold

av norsk lov er fastsatt om plikt

til å ha til stede om bord skipspapirer

samt avtrykk av lover, forskrifter

og tariffavtaler.

Gällande lydelse.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

hungl. Maj.ts proposition nr 745 är 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

3. om han försummar att avgiva

rapport enligt 70 § eller uppsåtligen

eller av oaktsamhet lämnar oriktig

eller vilseledande uppgift i sådan

rapport,

4. om han vägrar att i fall som

avses i 317 § överlämna fartygets nationalitetshandling

till besiktningsmännen,

eller

5. om han utan laga hinder vägrar

att i sådant fall som avses i 346 § på

fartyget medtaga befälhavare eller

sjöman, hans aska eller efterlämnade

effekter.

Till samma straff dömes befälhavare

eller redare, om han försummar

att enligt 306 § göra anmälan

om sjöförklaring eller om han uppsåtligen

eller av oaktsamhet föranleder

att sjöförklaring uppskjutes,

utan att förutsättningar äro för handen

enligt 304 §.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet

enligt denna lag i fråga om förande

av dagbok eller kladd till dagbok

eller lämnar han uppsåtligen eller av

oaktsamhet oriktig eller vilseledande

uppgift i dagboken eller kladden,

dömes till böter.

Försummar befälhavare att avgiva

rapport efter vad i 59 § stadgas,

dömes till böter. Lämnar han i sådan

rapport uppsåtligen oriktig eller

vilseledande uppgift dömes likaledes

till böter, där ej gärningen efter

allmän lag bör beläggas med strängare

straff.

Jfr 88 § sjömanslagen nedan vid

svensk 346 §.

Jfr 234 § 1 mom. ovan.

233 §.

Försummar befälhavare vad honom

med avseende å dagboks förande

eller uppvisande åligger, straffes

med högst trettio dagsböter.1

Har befälhavare sig eller annan

till nytta eller att därmed skada göra

fört oriktig dagbok eller ändrat,

förstört, undanstuckit eller oläsliggjort

dagboken, straffes med tukt1

Detta''mom. gällande lydelse.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 316.

Vaegrer skibsf0reren sig ved i henhold

til § 70 åt tage S0farende, deres

aske eller efterladenskaber med

skibet, straffes han med b0de.

§ 317.

Undlader skibsf0reren eller rederen

åt indgive anmeldelse om afgivelse

af s0forklaring, jfr. § 306,

straffes han med b0de.

§ 315.

Fors0mmer sltibsf0reren, en styrmand,

maskinchefen, en maskinmester

eller radiotelegrafisten åt overholde

sine forpligtelser med hensyn

til skibs-, maskin- eller radiodagbogen,

straffes han med b0de eller

hsefte.

§ 417 straffeloven.1

F0rer av norsk skip straffes med

b0ter eller fengsel inntil 3 måneder

såfremt han

1. unnlater å--— medfären
de,

eller

2. uten skjellig grunn unndrar

seg for å ta med ombord personer

for hvis transport norsk myndighet

har å dra omsorg, eller

3. ikke retter ----for ham.

§ 414 straffeloven.1

Hvis noen overtrer det som i

norsk lov eller med heimel i norsk

lov er bestemt om legeunderspking

og mpnstring av skipsmannskaper,

om hyrekontrakt og avregningsbok,

om anmeldelse, framm0te eller förevisning

av dokumenter for noen

myndighet i sjpfartsforhold eller om

plikt til å gi opplysning til slik myndighet,

eller om avholdelse av sj0- forklaring eller annet bevisopptak,

straffes han med b0ter eller fengsel

inntil 3 måneder.

§ 315 straffeloven.

Med fengsel i inntil 2 år straffes

den som gj0r eller tillåter gjort noen

usann anfprsel i skipsbok, mptebok

for skipsforhpr eller i opptegnelser

som etter lov eller med hjemmel

i lov skal eller kan f0res til bruk

for eller istedenfor disse b0ker, eller

som i slike b0ker eller opptegnelser

legger eller tillåter lagt skjul på

1 Gällande lydelse.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om

han obehörigen vägrar någon att taga

del av dagbok, kladd till dagbok

eller på teknisk väg gjord uppteckning

rörande fartygets navigering

och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin

skyldighet att förvara sådan handling.

330 §.

Har någon gjort sig skyldig till

gärning som avses i 323, 324, 325,

326 eller 327 § och därigenom visat

(Finlandssvensk text)

hus ej över fyra år och förlust av

medborgerligt förtroende eller med

fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen förmildrande, med

böter; gjorde han det utan sådan

avsikt, vare straffet högst femtio

dagsböter.1

Lämnar befälhavaren eljest oriktig

eller vilseledande uppgift i dagbok,

dömes till böter, där ej gärningen

efter allmän lag bör beläggas med

strängare straff.

Maskinchef, styrman, maskinmästare

eller radiotelegrafist, som förbrutit

sig som i 1, 2 eller 3 mom.

avses, dömes enligt vad där sägs.

232 §.

Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga

vad enligt 44 § är honom

ålagt, straffes med högst tio dagsböter.

Vägrar befälhavare eller redare

någon, som är därtill berättigad, att

taga del av innehållet i fartygs dagbok

eller kladd till dagbok "eller på

teknisk väg gjord uppteckning rörande

fartygets navigering och gången

av dess maskineri, dömes till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, om redare åsidosätter

sin skyldighet att förvara

dagbok eller kladd till dagbok eller

uppteckning som i 2 mom. sägs.

239 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig

som i 230, 231, 233, 236, 237 eller

238 § sägs, må för viss tid eller för

1 Detta inom. gällande lydelse.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

sannheten. Under sserdeles formildende

omstendigheter kan bpter anvendes.

Med b0ter eller med fengsel inntil

1 år straffes den som unnlater det

som i eller med hjemmel i norsk

lov er bestemt om slike b0kers

eller opptegnelsers f0ring, oppbevaring

eller innlevering, eller herunder

gj0r seg skyldig i grov forspmmelse

eller uorden.

Jfr. § 315 annet ledd straffeloven

ovan.

§ 320.

G0r skibsfpreren sig skyldig i sådan

grov eller oftere gentagen fejl

eller forspmmelse med hensyn til

forpligtelser efter denne lov, som

ikke omfattes af nogen af de föregående

bestemmelser, straffes han

med bpde eller hsefte.

Jfr § 318 ovan.

§ 29 straffeloven.1

Den som kjennes skyldig i en

straffbar handling, kan når almene

bensyn krever det, idpmmes:

1 Gällande lydelse.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Svensk text)

sig olämplig för tjänst på fartyg, för

vilkens utövande särskilda villkor

gälla, skall domstolen förklara honom

för viss tid eller för alltid förlustig

behörighet att utöva sådan

tjänst.

Meddelas förklaring enligt första

stycket, skall domstolen ofördröjligen

underrätta sjöfartsstyrelsen. I

fråga om radiotelegrafist skall även

telestyrelsen underrättas.

331 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna

i detta kapitel jämställes med

befälhavare den som trätt i befälhavarens

ställe och med redare den

som i redarens ställe haft befattning

med fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning

som avses i 323, 324, 325, 326 eller

327 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag,

om gärningen är belagd med strängare

straff i brottsbalken.

345 §.

Sedan fartyg utklarerats och i övrigt

är färdigt att avgå, får ombordanställd

icke för gäld hindras att

avresa och ej heller något av vad

han fört ombord för tjänsten tagas i

mät eller beläggas med kvarstad.

(Finlandssvensk text)

alltid dömas förlustig sådan rättighet

att föra fartyg, för vars utövande

särskilda villkor äro stadgade. Har

han genom gärningen jämväl ådagalagt

olämplighet att utöva annan

tjänst på fartyg, må han dömas förlustig

även sådan behörighet.

I fråga om maskinchef, styrman,

maskinmästare eller radiotelegrafist,

som gjort sig förfallen till ansvar

enligt 231 §, 233 § 2 mom. och 236 §

2 mom. och genom gärningen ådagalagt

olämplighet för tjänsten, skall

vad i 1 mom. sägs äga motsvarande

tillämpning.

Om påföljd, som här avses, skall

domstolen ofördröjligen underrätta

sjöfartsstyrelsen samt i fråga om

radiotelegrafist jämväl post- och telegrafstyrelsen.

240 §4

Vad i detta kapitel stadgas angående

brott av befälhavare gälle ock

om brott av den, som är satt i befälhavarens

ställe.

278 §.

Fartyg, som är avgångsklart, må

ej utmätas, sättas under skingringsförbud

eller med kvarstad beläggas

för annan än sådan gäld, som är till

betalning förfallen och för vilken

sjöpanträtt eller intecknad panträtt

enligt lag åtnjutes. Lag samma vare

om redan inlastat gods, såvitt därigenom

orsakas dröjsmål och tredje

mans rätt sålunda förnärmas.

1 Gällande lydelse.

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

353

(Dansk text)

(Norsk text)

1. Tap av offentlig stilling som

den skyldige ved den straffbare

handling har vist seg uskikket eller

u ver dig til.

2. Tap för en bestemt tid av inntil

5 år eller for alltid av retten til å

inneha stilling eller utpve virksomhet

eller beskjeftigelse som den

skyldige ved den straffbare handling

har vist seg uskikket til eller

må fryktes å ville misbruke eller

som i saerlig grad krever almen tillit.

Den som er fradpmt retten til å

utpve en virksomhet, kan heller ikke

förestå slik virksomhet för en

annen. Han kan pålegges å gi fra

seg dokument eller annen gjenstand

som har tjent som bevis for en frad0mt

rett.

§ 321.

Hvad dette kapitel bestemmer vedrprende

skibsfpreren, gaelder også

den, der er trådt i skibsf0rerens

sted.

Jfr. § 514 6) loven om rettens ple
je
-

Jfr. § 246 annet ledd loven om

tvangsfullbyrdelse av 13. august

1915.

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 1£5 år 1966

(Svensk text)

346 §.

På svenskt fartyg skall, till det

antal och mot den ersättning som

Konungen fastställer, medtagas

svenskt sjöfolk, vars hemsändande

det åligger konsul att besörja eller

som äger rätt till fri hemresa enligt

26 § sjömanslagen, till bestämmelseorten

eller annan hamn, som fartyget

skall anlöpa under resan. Utan

betalning skall medtagas urna innehållande

askan efter avliden svensk

befälhavare eller sjöman samt, såvitt

det kan ske utan olägenhet, hans

efterlämnade effekter. Fartygets befälhavare

är ansvarig för att dessa

skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna

i första stycket skola

gälla även i fråga om befälhavare

eller sjöman från annat land, hans

aska eller efterlämnade effekter

(Finlandssvensk text)

Ej heller må, sedan fartyg blivit

avgångsklart, befälhavaren eller någon

annan på fartyget anställd för

gäld hindras att avresa eller vad han

för tjänstens behov fört ombord tagas

i mät eller beläggas med kvarstad.

88 § sjömanslagen.1

Befälhavare är skyldig att under

hemresa mot skälig betalning medtaga

utrikes kvartblivna finska sjömän

ävensom sjömän som äga rätt

till hemresa jämlikt 26 §. Likaså

vare befälhavaren pliktig att utan

betalning medtaga urna, innehållande

askan efter avliden finsk befälhavare

eller sjöman, så ock sådan

av honom efterlämnad personlig

egendom, som utan olägenhet kan

medtagas.

Vägrar befälhavare utan lagligt

hinder att fullgöra vad i 1 mom.

sägs, straffes med böter.

1 Gällande lydelse.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 70.

I det omfång og på de vilkår,

soin handelsministeren fastsaetter,

skal skibsf0reren medtage danske

spfarende, som har krav på fri

hjemrejse efter spmandslovens § 26,

eller for hvis hjemrejse en dansk

konsul eller myndighederne i Gr0nland

skal s0rge. Han skal uden betaling

medtage afd0de danske s0farendes

aske og efterladte ejendele,

for så vidt det kan ske uden ulempe.

Stk. 2. Under forudsaetning af gensidighed

kan handelsministeren udvide

disse bestemmelser til åt gaelde

også for fremmede S0farende, deres

aske og ejendele.”

§ 325. Plikt til å ta med sj0menn

som sendes hjem, m. m.

Sj0menn som det påhviler konsulen

å s0rge for blir sendt hjem, plikter

skipsfpreren å ta med til bestemmelsesstedet

eller en havn som

skipet anlpper under reisen, likevel

bare i slikt antall og på slike vilkår

som Kongen fastsetter. Uten godtgjprelse

plikter han, når det ikke

volder ulempe, å ta med askeurner

og etterlatte personlige eiendeler til

sjpmenn som ved sin d0d var norske

statsborgere eller hadde sitt hosted

i Norge.

Under forutsetning av gjensidighet

kan Kongen utvide disse bestemmelser

til også å gjelde utenlandske

sjpmenn (deres askeurner og eiendeler)

som ikke går inn under f0rste

ledd.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1966

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. ]

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ..................................................... 4

Förslag till

lag om ändring i sjölagen .................................. 4

lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......................... 48

lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m................... 49

lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr

...................................................... 50

lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar ____ 51

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 juni 1966 .................... 53

Inledning .................................................... 53

Sjölagen .................................................... 55

Befälhavarekapitlet ......................................... 56

Sjölagskommittén ........................................ 56

Remissyttrandena ........................................ 59

Departementschefen ...................................... 62

De särskilda bestämmelserna .............................. 68

Haverikapitlet .............................................. 78

Sjölagskommittén ........................................ 79

Remissyttrandena ........................................ 81

Departementschefen ...................................... 84

De särskilda bestämmelserna .............................. 86

Sammanstötningskapitlet .................................... 93

Dagböcker ................................................. 96

Sjölagskommittén ........................................ 97

Remissyttrandena ........................................ 100

Departementschefen ...................................... 104

De särskilda bestämmelserna .............................. 109

Sjöförklaring m. m......................................... m

Sjölagskommittén ........................................ 112

Remissyttrandena ........................................ 119

Departementschefen ...................................... 129

De särskilda bestämmelserna .............................. 139

Besiktning ................................................. 168

Sjölagskommittén ........................................ I69

Remissyttrandena ........................................ 173

Departementschefen ...................................... 176

De särskilda bestämmelserna .............................. 179

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kangl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Ansvarsbestämmelser ....................................... 181

Sjölagskommittén ........................................ 182

Remissyttrandena ........................................ 188

Departementschefen ...................................... 197

De särskilda bestämmelserna .............................. 207

Rättegång i sjörättsmål..................................... 214

Sjölagskommittén ........................................ 215

Remissyttrandena ........................................ 217

Departementschefen ...................................... 220

De särskilda bestämmelserna .............................. 222

Särskilda bestämmelser..................................... 226

Sekretesslagen ............................................... 228

Övriga lagförslag..................................:.......... 233

Ikraftträdande m. in......................................... 234

Hemställan .................................................. 235

Bilaga 1. Till lagrådet remitterade lagförslag in. in............. 236

Bilaga 2. Sjölagskommitténs förslag 1963 ...................... 240

Bilaga 3. Sjölagskommitténs förslag 1965 ...................... 247

Utdrag av lagrådsprotokollet den 31 oktober 1966 .................. 260

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 november 1966 ................ 272

Bilaga 1. Parallella nordiska lagtexter .......................... 275

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660365

Doktrin (3)

  1. Hugo Tiberg, Mattias Widlund, Gott sjömanskap — om begreppets innebörd i domstolspraxis, SvJT 2016 s. 674, på s. 675, 676 · Fritt tillgänglig
  2. Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna, SvJT 2001 s. 578, på s. 584 · Fritt tillgänglig
  3. Christer Rune, Revision av sjölagen, SvJT 1968 s. 361, på s. 363 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Doktrin (6)

6 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 2016 s. 674 Hugo Tiberg, Mattias Widlund, Gott sjömanskap — om begreppets innebörd i domstolspraxis s. 675 · s. 676 i texten
  2. JT 2000/01 s. 439 s. 450 · s. 453 i texten · dokumentnivå
  3. SvJT 2001 s. 578 Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna s. 584 i texten
  4. SvJT 1968 s. 361 Christer Rune, Revision av sjölagen s. 363 i texten