Sök i Ratio Lex

Angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen, in. in

15 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:20, Angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen, in. in

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj. ts proposition nr 20 är 19Uti

1

Nr 20

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser

om ersättning av allmänna medel till vittnen,

in. in.; given Stockholms slott den 30 december

1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken,

2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att bestämmelser om ersättning av allmänna medel

till vittnen m. fl., vilka bestämmelser f. n. är upptagna i lag, fr. o. m.

den 1 juli 1966 skall meddelas av Kungl. Maj :t. Dessutom föreslås höjning av

den traktamentsersättning som kan utgå av allmänna medel till part som

åtnjuter fri rättegång.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 20

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

1) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 36 kap. 24 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för Vittne äger rätt till ersättning ennödiga

kostnader till resa och uppe- ligt vad som sägs nedan,

hälle samt för tidsspillan efter vad

rätten prövar skäligt.

Ersättning till---—--allmänna medel.

Om bestämmande av ersättning, Ersättning, som skall utgivas av

som skall utgå av allmänna medel, part, skall innefatta gottgörelse för

gälle vad därom är stadgat. nödiga kostnader till resa och uppe
hälle

samt för tidsspillan efter vad

rätten prövar skäligt. Ersättning,

som skall utgå av allmänna medel,

fastställes av rätten enligt bestämmelser

som Konungen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 är 1960

3

2) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl.

Härigenom förordnas, att lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av

allmänna medel till vittnen m. fl. skall upphöra att gälla vid utgången av

juni 1966.

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Har part------meddelas honom.

Om synnerliga skäl föreligga, må

utöver resekostnaden traktamente

tillerkännas parten med högst tjugo

kronor för varje dag, som erfordras

för resan och vistelsen vid domstolen.

Vad i---—--ärftliga egenskaper.

Har part------för utgifterna.

Om synnerliga skäl föreligga, må

utöver resekostnaden traktamente

tillerkännas parten med högst tjugofem

kronor för varje dag, som erfordras

för resan och vistelsen vid

domstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

• Senaste lydelse av 4 § se 1962:102.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 10 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående ändrade

bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen, m. in., och anför.

Vittnen och vissa andra personer som hörs i rättegång är berättigade till

ersättning för kostnader och tidsspillan som föranleds av inställelsen. Ersättningen

skall i vissa fall utgå av allmänna medel. Grunderna för bestämmandet

av ersättningen i sådana fall regleras f. n. i lag. I en inom justitiedepartementet

i september 1965 upprättad promemoria (Stencil Ju

1965: 10) har föreslagits att bestämmelserna i stället skall utfärdas av

Kungl. Maj :t.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av

riksåklagaren, Göta hovrätt, hovrätten för övre Norrland, rikspolisstyrelsen,

domstolskommittén, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges

häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges

statsåklagare.

Riksåklagaren har överlämnat yttranden av överåklagaren i Stockholms

åklagardistrikt samt länsåklagarna i Uppsala län, i Blekinge och Kronobergs

län samt i Västmanlands län.

Gällande bestämmelser

Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för

nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten

prövar skäligt. Ersättning till vittne, som har åberopats av enskild part,

skall utges av parten. Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan

att förlikning är tillåten eller är det fråga om ansvar för brott som inte

hör under allmänt åtal, skall ersättningen utges av parterna en för båda

och båda för en. I annat fall utgår ersättningen av allmänna medel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 är 1966

I anslutning till bestämmelserna i 36 kap. 24 § rättegångsbalken föreskrivs

i 25 § att den som har kallats till vittne äger erhålla ersättning i förskott

för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den

som har att utge ersättning till vittnet enligt 24 §. Förskottets storlek bestämmer

rätten. Närmare bestämmelser om förskott meddelas av Kungl.

Maj :t.

Enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken äger målsägande, som hörs i brottmål

i anledning av åklagarens talan, rätt till ersättning och förskott enligt

vad som gäller vittne. I 40 kap. 19 § sägs att vad som är föreskrivet om vittne

skall tillämpas i fråga om sakkunnig, som hörs muntligen på begäran

av part, utan att vara förordnad av rätten.

Åtnjuter part fri rättegång, skall kostnad för bevisning — således bl. a.

för vittne, målsägande eller sakkunnig — och förskott på sådan kostnad

utgå av allmänna medel, om kostnaden eller förskottet enligt lag skall utges

av parten eller av parterna en för båda och båda för en. Detta föreskrivs i

3 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Beslut om ersättning eller förskott av allmänna medel till vittne, målsägande

eller sakkunnig skall genast gå i verkställighet. Detta framgår av

17 kap. 14 § och 30 kap. 12 § rättegångsbalken. Vid målets avgörande har

rätten att, med tillämpning av föreskrifterna om rättegångskostnad i 18 eller

31 kap., bestämma om ersättningen skall stanna på statsverket eller återbetalas

av part eller annan.

36 kap. 24 § rättegångsbalken innehåller vidare en hänvisning, som säger

att om bestämmande av ersättning av allmänna medel till vittne gäller vad

som är stadgat därom. De åsyftade bestämmelserna finns i lagen den 10 juli

1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.

(här kallad vittnesersättningslagen). Enligt 1 § skall resekostnadsersättning

till vittne bestämmas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet

och med iakttagande i tillämpliga delar även i övrigt av föreskrifterna

i detta reglemente. Ersättning för kostnad till uppehälle får utgå endast

i den mån vittnet kan antas få vidkännas sådan kostnad. Ersättningen för

varje dag beräknas till högst 20 kronor. Om utgift för nattlogi åsamkas vittnet

eller domstolen eljest i särskilt fall prövar skäligt med hänsyn till omständigheterna,

kan den dock bestämma ersättningen till högst 38 kronor.

I ersättning för tidsspillan kan vittne tillerkännas högst 50 kronor om dagen.

Sådan ersättning får emellertid inte utgå, om det inte förekommer anledning

att vittnet går miste om inkomst eller eljest lider ekonomisk förlust.

Vad som sägs om vittne i vittnesersättningslagen gäller enligt 3 § även

sakkunnig, som inte har förordnats av rätten, och målsägande som hörs i

anledning av åklagarens talan.

Enligt 2 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 642) med bestämmelser angående

vissa kostnader vid domstol äger den som av rätten eller åklagare

har kallats till vittne vid domstol erhålla ersättning i förskott för kostnaden

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 år 1966

för resor från den plats där han vistas och tillbaka till denna. Förskottet

skall beräknas enligt lägsta reseklassen i allmänna resereglementet. Kan

det antas att den inkallade kommer att få vidkännas särskild kostnad för

uppehälle, äger han även få förskott på ersättningen härför med högst 20

kronor om dagen. Reglerna om förskott gäller enligt 5 § kungörelsen även

för sakkunnig, som inte har förordnats av rätten, och målsägande som hörs

i anledning av åklagarens talan.

Reglerna om ersättning av allmänna medel har betydelse även i andra

fall än då fråga är om rättegång inför allmän domstol. Ersättning för kostnad

till uppehälle och för tidsspillan, som i vissa fall kan tillerkännas person

som hörs under förundersökning i brottmål, får sålunda inte utgå med

högre belopp än den hörde skulle ha ägt uppbära, om han hade hörts som

vittne vid domstol och därvid hade varit berättigad till ersättning av allmänna

medel för inställelsen, 1 § kungörelsen den 26 september 1947 (nr

788) om ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning

i brottmål. Reglerna äger vidare tillämpning i ärenden angående

sinnessjukvård, nykterhetsvård och barnavård, i taxeringsprocessen och

i mål och ärenden som handläggs av försäkringsdomstolen och kammarrätten,

se 40 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321), 30 § lagen den

27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 77 § barnavårdslagen den 29 april

1960 (nr 97), 84 § taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr 623),

10 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol samt 22 och

26 §§ stadgan den 1 december 1959 (nr 545) för kammarrätten, omtryckt

1963:474.

Har part som åtnjuter fri rättegång förelagts att infinna sig personligen

vid rätten, kan parten enligt 4 § lagen om fri rättegång på begäran tillerkännas

gottgörelse av allmänna medel för resekostnad enligt lägsta reseklassen

i allmänna resereglementet, om han finnes inte kunna svara för kostnaden

själv. Föreligger synnerliga skäl, kan även traktamentsersättning beviljas

med högst 20 kronor för varje dag som fordras för resan och vistelsen vid

domstolen.

Förutvarande regler m. m.

Sedan gammalt har frågorna om ersättningens maximibelopp och den

närmare grunden för beräkningen av ersättningen till vittne vid allmän

domstol reglerats i lag, medan bestämmelser om förskott, sättet för betalningen

m. m. har meddelats av Kungl. Maj:t. I 17 kap. 5 § äldre rättegångsbalken

föreskrevs att den som hade påkallat ett vittne skulle betala vittnets

resekostnad och täring efter dess värdighet. I fråga om grunderna för ersättning

som skulle utgå av allmänna medel fanns särskilda bestämmelser

senast i lagen den 4 juni 1886 (nr 44) angående ersättning av allmänna medel

till vittnen i brottmål. Genom denna lag upphävdes en tidigare kungö
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

relse i samma ämne. Förarbetena till 188(1 års lag innehåller inte något uttalande

om anledningen till att denna författningstekniska ändring gjordes.

Någon diskussion i frågan om vilken ordning som bör väljas för regleringen

synes — med ett undantag — inte heller ha förekommit senare. Problemet

berörs helt kort i prop. 1947: 8 varigenom förslaget till den nuvarande vittnesersättningslagen

förelädes riksdagen. Inledningsvis framhålls i propositionen,

att de spörsmål som tidigare behandlades i 188(1 års lag i sina huvuddrag

har reglerats omedelbart i nya rättegångsbalken. I propositionen

anförs vidare.

Flertalet av de föreskrifter som därutöver erfordras torde lämpligen böra

meddelas i administrativ ordning. Denna utväg bär som nyss nämnts uttryckligen

anvisats i fråga om rätten till förskott. Såvitt angår närmare

grunder för vittnesersättningens beräknande synes emellertid regleringen

böra ske i författning av lags natur.

Ersättningsreglerna har ändrats flera gånger under senare tid. Därvid

har ersättningsbeloppen höjts eller möjligheterna till ersättning vidgats.

Genom vittnesersättningslagen år 1947 höjdes de dittills gällande traktamentsbeloppen

för vittne till 8 kronor eller, i särskilda fall, 15 kronor om

dagen. Samtidigt infördes möjlighet till ersättning med högst 20 kronor om

dagen för tidsspillan, dvs. mistad arbetsförtjänst eller annan ekonomisk förlust.

År 1953 höjdes maximibeloppen för traktamentsersättning till 10 kronor

resp. 18 kronor för dag. Ersättningen för tidsspillan fastställdes till högst

30 kronor om dagen.

Gällande ersättningsbestämmelser fastställdes år 1962 (prop. 1962:36,

LHJ 6, rskr 68). Till grund för 1962 års ändringar låg förslag som hade

framlagts i en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (sept.

1961, stencil). Bestämmelserna är utformade i överensstämmelse med dessa

förslag.

Departementspromemorian

I promemorian anförs att fråga har uppkommit, om inte reglerna för bestämmandet

av vittnesersättningen lämpligen bör ges annan författningsmässig

utformning. Systemet med bestämmelser i lag, som tid efter annan

måste ändras, bör inte upprätthållas, om det inte är alldeles nödvändigt.

Om reglerna meddelas av Kungl. Maj :t, torde en fortlöpande anpassning till

kostnads- och inkomstutvecklingen kunna göras smidigare.

Det framhålls i promemorian att bestämmelserna i vittnesersättningslagen

till väsentlig del är utformade som till domstolen riktade anvisningar, vilka

domstolen har att följa vid tillämpning av den lagregel som tillförsäkrar

den enskilde rätt till ersättning, dvs. regeln i 36 kap. 24 § första stycket

rättegångsbalken. Anvisningar av detta slag synes inte nödvändigt behöva

ges i lagens form. Den närmare innebörden av dem är nära förknippad med

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

frågan om hur stora belopp som statsmakterna anser sig kunna ställa till

förfogande för kostnader för vittnesbevisningen vid domstolarna. Spörsmålet

blir därför i sista hand en anslagsfråga.

Enligt promemorian torde det inte möta några avgörande principiella

hinder att man prövar de grunder som skall gälla för bestämmandet av ersättningen

i samband med och i samma ordning som gäller för anslagsfrågans

behandling. Detta innebär bl. a. att Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen

underställer riksdagen förslag om grunderna för bestämmandet av

den ersättning som skall utgå av allmänna medel och om den medelsanvisning

som krävs. Kungl. Maj :t utlärdar sedan bestämmelser i överensstämmelse

med vad riksdagen har beslutat. Det framhålls att en sådan ordning

följs i andra liknande sammanhang, t. ex. i fråga om bestämmandet av ersättning

till nämndemän.

Promemorian utmynnar i förslag att vittnesersättningslagen upphävs och

att föreskrifterna för bestämmandet av ersättning av allmänna medel införs

i en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Det föreslås vidare att 36 kap.

24 § sista stycket rättegångsbalken ändras så, att Kungl. Maj :ts rätt att utfärda

sådana föreskrifter kommer till uttryck i lagrummet.

Remissyttrandena

Förslagen i departementspromemorian har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser.

Föreningen Sveriges statsåklagare uttalar, att den omständigheten, att

grunderna för ersättningen har bestämts i lag, har verkat hindrande för erforderlig

justering av ersättningarnas belopp. Förslaget synes ägnat att

möjliggöra ett smidigare förfaringssätt i lägen, då justering av beloppen

finns påkallad. Liknande synpunkter anförs i rikspolisstyrelsens och lånsåklagarnas

yttranden.

Hovrätten för Övre Norrland hyser vissa betänkligheter. Hovrätten anför

att de gällande reglerna innebär att ersättning stundom inte utgår till fullo

för tidsspillan och kostnader. Med hänsyn till den begränsning som sålunda

har föreskrivits i jämförelse med vad som gäller för vittnen, till vilka ersättning

skall utges av enskild, kan det synas tveksamt om inte reglerna om

ersättning av allmänna medel även i fortsättningen bör innehållas i författning

av lags natur. Emellertid finns praktiska skäl som talar för den föreslagna

ändringen. Dessutom har regler om ersättning på andra, likartade

områden meddelats i administrativ ordning. Hovrätten anser sig därför

kunna tillstyrka förslagen.

Departementschefen

Den grundläggande bestämmelsen om vittnes rätt till ersättning är föreskriften

i 36 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken, enligt vilken vittne

äger rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Ersättningen skall i vissa fall

utgå av allmänna medel. Om bestämmande av ersättning i dessa fall innehåller

24 § sista stycket en hänvisning som avser lagen angående ersättning

av allmänna medel till vittnen in. fl. Denna lag anger närmare hur ersättningen

skall beräknas. Bestämmandet av resekostnadsersättning har anknutits

till reglerna i allmänna resereglementet. Ersättning för kostnad för

uppehälle och för tidsspillan har maximerats till vissa belopp. F. n. gäller

att kostnad för uppehälle ersätts med högst 20 kronor om dagen i normalfall

och med högst 38 kronor om dagen i särskilda fall. Ersättning för tidsspillan

får utgå med högst 50 kronor om dagen.

I fråga om ersättning till vissa andra personer som hörs i rättegång gäller

samma huvudbestämmelser som för vittnen. Även grunderna för bestämmandet

av ersättningen av allmänna medel är desamma. På grund av föreskrifter

i andra författningar är bestämmelserna också tillämpliga utanför

rättegångsbalkens område.

Medan ersättningens storlek och den närmare grunden för dess beräkning

har reglerats i lag, har bestämmelser om förskott, sättet för betalningen

m. m. meddelats av Kungl. Maj :t med stöd av bemyndigande i 36 kap. 25 §

rättegångsbalken.

I departementspromemorian föreslås att vittnesersättningslagen upphävs

och att motsvarande bestämmelser i stället införs i en kungörelse, som utfärdas

av Kungl. Maj :t. Förslaget har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen.

I likhet med remissinstanserna anser jag att ändringar i fråga om ersättningsbeloppens

storlek bör ske på ett enklare sätt än hittills. Detta bör genomföras

genom att, som har föreslagits, 36 kap. 24 § sista stycket rättegångsbalken

ändras så, att därav framgår att det ankommer på Kungl.

Maj :t att meddela föreskrifter om bestämmandet av den ersättning som

skall utgå av allmänna medel. I anslutning härtill bör vittnesersättningslagen

upphävas.

De ändrade bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1966.

Beträffande de föreskrifter, som utsträcker vittnesersättningslagens tilllämpningsområde,

torde någon ändring inte vara påkallad. Genom att dessa

föreskrifter direkt eller indirekt hänvisar till rättegångsbalkens regler om

vittnesersättning blir nämligen de nya bestämmelserna automatiskt tillämpliga.

I detta sammanhang aktualiseras även fråga om en höjning av maximibeloppet

för den traktamentsersättning som kan utgå enligt 4 § lagen om

fri rättegång. Nuvarande maximibelopp torde fr. o. m. den 1 juli 1966 böra

höjas till 25 kronor per dag.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken,

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 19A7 (nr 632) angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.1

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

1 Förslagen under 2) och 3), som överensstämmer med de vid propositionen fogade förslagen,

har uteslutits här.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år W6(>

11

Bilaga

1) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 36 kap. 24 § rättegångsbalken skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 KAP.

24 §.

Vittne äge------prövar skäligt.

Ersättning till-----—---allmänna medel.

Om bestämmande av ersättning, Om bestämmande av ersättning,

som skall utgå av allmänna medel, som skall utgå av allmänna medel,

gälle vad därom är stadgat. meddelar Konungen föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 dr 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 30 december 1965.

Närvarande:

justitierådet Edling,

regeringsrådet Hegrelius,

justitierådet Petrén,

justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 30 december 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 10 december 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 §

rättegångsbalken, 2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632)

angående ersättning av allmänna medel till vittnen in. fl. samt 3) lag angående

ändrad lydelse av 4 § lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Förslagen, som finnes bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Stig Ramkull.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet:

Lagen angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., vilken

omfattas av hänvisningen i 36 kap. 24 § tredje stycket rättegångsbalken,

innebär en viss modifikation av ersättningsregeln i nämnda paragrafs första

stycke. Modifikationen kan antingen förstås som en jämkning av ersättningsregelns

materiella innehåll i fall, när ersättningen skall utgå av allmänna

medel, eller anses ha den innebörden att frågan om ersättningens

storlek i dessa fall helt undantages från stadgandet i första stycket för fristående

behandling i den särskilda lagen. Oavsett huru härmed må förhålla

sig — ett spörsmål som saknar betydelse när de särskilda reglerna om ersättning

av allmänna medel ges i form av lag — torde det remitterade förslaget

få antagas avse att från regleringen i rättegångsbalken helt undantaga

frågan om ersättningens storlek för att låta den uttömmande regleras i

administrativ ordning; att stadga rätt för Kungl. Maj :t att ensam ge en i

lag upptagen bestämmelse dess närmare innehåll torde nämligen icke kunna

antagas vara meningen.

Då skyldigheten att vittna ålagts genom lag, finns i och för sig goda skäl

för att också de regler som bestämmer vittnes rätt till ersättning meddelas

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 20 år 1960

i form av lag. Det måste emellertid antagas att, även om bestämmelser om

storleken av ersättning utgående av allmänna medel ej upptages i lag, sådana

regler meddelas, att nöjaktig ersättning blir säkerställd utan att dock

den slutligen återbetalningsskyldige oskäligt betungas. Med hänsyn till vad

som anförts kan det ej anses föreligga hinder mot att, lör tall varom nu äi

fråga, överflytta reglerna om ersättningens storlek från lag till administrativ

författning.

Det remitterade förslagets antagna innebörd torde komma till tydligare

uttryck, därest 36 kap. 24 § rättegångsbalken så ändras, att dels i ett törsta

stycke anges att vittne äge rätt till ersättning enligt vad nedan i paragrafen

stadgas, dels att andra stycket upptages oförändrat dels ock att i tredje stycket

stadgas att ersättning, som skall utgivas av part, skall innefatta gottgörelse

för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan etter

vad rätten prövar skäligt samt att ersättning, som skall utgå av allmänna

medel, fastställes av rätten enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl.

Maj :t.

I övrigt föranleder de remitterade förslagen ej erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år 1966

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 30 december 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,

Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Etter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 30 december

1965 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 december 1965 remitterade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 36 kap. 24 § rättegångsbalken,

2) lag om upphävande av lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning

av allmänna medel till vittnen m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 19 juni 1919 (nr 367)

om fri rättegång.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

De nuvarande bestämmelserna i 36 kap. 24 § rättegångsbalken synes mig

böra uppfattas så, att föreskriften i paragrafens första stycke om skälighetsprövning

gäller även när ersättning skall utgå till vittne av allmänna medel.

Hänvisningen i tredje stycket torde avse att prövningen i sådant fall skall ske

inom ramen för de föreskrifter om maximibelopp och närmare grunder i

övrigt som meddelas i särskild författning. Avsikten med det remitterade

förslaget var inte att rubba innebörden av paragrafens bestämmelser utan

endast att få fastslaget att de föreskrifter som hänvisningen avser får meddelas

av Kungl. Maj :t.

Lagrådet har dock anfört vägande skäl för att dessa bestämmelser bör förtydligas.

Jag förordar därför att första och tredje styckena i paragrafen avfattas

så att de i sak överensstämmer med vad lagrådet har föreslagit. Grundsatsen

att en skälighetsprövning skall ske även när vittnesersättning skall

utgå av allmänna medel bör komma till uttryck i de föreskrifter som avses

skola meddelas av Kungl. Maj :t.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj :t måtte jämlikt 87 § regeringsformen

föreslå 1966 års riksdag att antaga lagförslagen med den ändring

som sålunda har angetts.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 år W06

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Per Bylén

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 65D809

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:75 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts ''proposition angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen■, m. m. a1 i texten
  2. 1LU 1966:5 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändrade bestämmelser om ersättning av allmänna medel till vittnen, in. m. s. 1 i texten