Sök i Ratio Lex

Angående fortsatt valutareglering

1966-02-25 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:43, Angående fortsatt valutareglering

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 43 år 1966

1

Nr 43

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen angående fortsatt valutareglering;

given Stockholms slott den 25 februari

1966.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed

1) begära riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;

2) inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt

valutareglering för tiden den 1 juli 1966—den 30 juni 1967. För riksdagens

yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt

giltighet av valutaförordningen under samma tid.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 43

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 43 år 1966

Förslag

till

Förordning

om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)

Härigenom förordnas, att valutaförordningen den 5 juni 1959, som enligt

förordning den 26 maj 1965 (nr 215) gäller till och med den 30 juni 1966,

skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1967.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr A5 år 1966

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 februari 1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om fortsatt valutareglering

och anför.

Enligt valutalagen kan Kungl. Maj :t på framställning av fullmäktige i

riksbanken under vissa förutsättningar förordna om valutareglering i enlighet

med närmare bestämmelser i lagen. I allmänhet får sådant förordnande

meddelas för högst ett år i sänder och endast efter riksdagens samtycke.

Därvid skall även de valutareglerande föreskrifter som Kungl. Maj :t

avser att utfärda föreläggas riksdagen. Dessa föreskrifter är intagna i valutaförordningen.

Förordnande om valutareglering har senast meddelats för tiden den 1 juli

1965—den 30 juni 1966.

Fullmäktige i riksbanken har i skrivelse den 13 januari 1966 hemställt

om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1966—den 30 juni 1967.

Över riksbanksfullmäktiges framställning har, efter remiss, yttranden avgetts

av fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och

Svenska sparbanksföreningen.

Gällande bestämmelser

Valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) gäller enligt lag den 5 juni

1959 (nr 262) fr. o. m. den 1 juli 1959 tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag.

Den ger sålunda, som jag redan nämnt, Kungl. Maj:t befogenhet

att under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering.

De närmare förutsättningarna för valutareglering anges i 1 §. Denna

innehåller i första och andra styckena regler för fall av krig och krigsfara.

För övriga fall finns bestämmelserna om valutareglering i tredje stycket.

1-f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 43

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kwigl. Maj. ts proposition nr 43 år 1966

Där uppställs som förutsättning för förordnande om valutareglering att ett

sådant förordnande bedöms erforderligt för att uppnå det mål, som fastställts

för riksbankens penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn

till rikets betalningsförhållanden med utlandet.

Förordnande om valutareglering i andra fall än vid krig eller krigsfara

meddelas med riksdagens samtycke efter framställning av riksbanksfullmäktige.

Om riksdagens samtycke inte skulle kunna avvaktas utan synnerlig

olägenhet, kan Kungl. Maj :t emellertid utan sådant samtycke interimistiskt

förordna om valutareglering i viss utsträckning.

När Kungl. Maj :t begär riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering,

skall även de valutareglerande föreskrifter som Kungl. Maj:t avser

att utfärda med stöd av den begärda fullmakten föreläggas riksdagen.

Huvudbestämmelsen om vad sådana föreskrifter får innehålla finns i sju

särskilda punkter i 2 § första stycket.

Sålunda kan till en början föreskrivas att endast riksbanken och annan

bank, som riksbanken därtill bemyndigar (valutabank), får driva handel

med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar

och fordringar, som innefattar rätt till betalning i utländskt

mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), liksom med

aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka är utfärdade av någon

som är bosatt i utlandet (punkt 1).

Vidare kan föreskrivas, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper endast i den omfattning och på de villkor

Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken

bestämmer får förvärvas och föryttras mot vederlag i svenskt mynt (punkt

2). För att tillgodose behovet av utländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värdepapper kan införas föreskrift om att sådana

tillgångar skall erbjudas riksbanken eller valutabank till inlösen mot kontant

ersättning i svenskt mynt (punkt 3).

Bestämmelser kan även meddelas om att svenska och utländska betalningsmedel,

fordringar och värdepapper inte utan särskilt tillstånd får utföras

ur Sverige eller på annat sätt överföras till utlandet eller överlåtas

på den som är bosatt i utlandet (punkt 4) samt att sådana tillgångar inte

får införas till Sverige utan tillstånd av riksbanken (punkt 5). Dessutom

kan föreskrivas att förfogande inte får ske över värdepapper, som införs

till Sverige eller som förvaras här för utomlands bosatt person, eller över

köpeskilling, som influtit vid försäljning av sådana värdepapper, i vidare

mån än Kungl. Maj :t eller — efter Kungl. Maj :ts bemyndigande — riksbanken

bestämmer (punkt 6).

Slutligen kan helt allmänt förordnas, att något förfogande i annat hänseende

än förut sagts över utländska betalningsmedel, utländska fordringar

och utländska värdepapper inte får ske utan tillstånd av riksbanken på annat

sätt än genom föryttring till denna eller till valutabank (punkt 7).

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr fr 3 är 1366 5

Utan hinder av sådana valutareglerande bestämmelser som jag nu beskrivit

kan riksbanken enligt 3 § meddela bankaktiebolag eller annan tillstånd

att på villkor, som riksbanken bestämmer, driva den rörelse med utländska

betalningsmedel oeh utländska banktillgodohavanden som riksbanken

finner behövlig för att tillhandagå allmänheten med medel för

reseändamål.

När det anses behövligt för tillsyn över efterlevnaden av ett valutareglerande

förordnande, kan Kungl. Maj :t enligt 5 § föreskriva skyldighet att

förete handelsböcker jämte därtill hörande handlingar, medge polismyndighet,

riksbanken eller av denna förordnad tjänsteman rätt att öppna och

granska brev och andra försändelser till eller från utlandet samt även i

övrigt meddela de föreskrifter, som behövs för att genomföra förordnandet

och för att hindra åtgärder vilka är ägnade att uppenbart motverka ändamålet

med detta.

För överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av valutalagen,

får enligt 9 § stadgas straff, högst fängelse i två år. Dessutom kan meddelas

bestämmelser om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar

eller värdepapper, som brottet avser, eller av vederlag för sådan egendom

eller om utgivande av motsvarande värde.

Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. in. den 1 juli 1959 gällande

bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. in. samma dag

t. o. m. den 30 juni 1960. Därefter har getts förnyade förordnanden, senast

för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966. Sålunda har Kungl. Maj :t genom

förordning den 26 maj 1965 (nr 214) om tillämpning av valutalagen

— med riksdagens samtycke —- förordnat, att bestämmelserna i 2 § första

stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag skall

äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Föreskrifterna om hembudsskyldighet

— 2 § första stycket 3) — och om brevkontroll — 5 § 2) —

omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd

av valutalagen, återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959

(nr 264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats

efter riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden

t. o. in. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande,

tillagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den

30 juni 1966 genom förordning den 26 maj 1965 (nr 215).

Valutaförordningens nuvarande bestämmelser innehåller i stort sett följande.

Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitioner,

innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift, som

under riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 43 år 1966

resp. till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift

medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sårespektive

till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift

medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda

meddela bankaktiebolag, sparbank och postbanken tillstånd att för

egen eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar. Riksbanken får även ge postverket tillstånd

att driva den handel med utländska betalningsmedel som fordras för verkets

rörelse med postanvisningar. Vidare kan riksbanken bevilja bank eller

annan tillstånd att driva den rörelse med utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens

tillhandagående med medel för reseändamål. Bank, som enligt

den först återgivna undantagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet

att driva valutahandel, kallas i förordningen, liksom i valutalagen,

valutabank.

Riksbanken äger enligt 3 § första stycket bestämma närmare, i vilken

omfattning och på vilka villkor utländska betalningsmedel och utländska

fordringar får förvärvas eller föryttras mot vederlag i svenskt mynt. Begränsning

får inte ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller

föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska

fordringar, som härrör från eller fordras för löpande betalning.

Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i

valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot att

utan riksbankens tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder. Dessa förbud

gäller numera väsentligen s. k. kapitalbetalningar. För löpande betalningar

ges nämligen i ett följande avsnitt bestämmelser om vittgående undantag

från de allmänna förbudsreglerna.

I det första av de tre nyssnämnda avsnitten ges ramen av förbud beträffande

utströmningen ur landet av de värden som berörs av valutaregleringen

(4 och 5 §§), under det att det andra avsnittet innehåller motsvarande

förbud i fråga om den ingående strömmen (6—8 §§). Dessa förbud

beträffande utgående resp. ingående betalningsströmmar svarar i stor

utsträckning mot varandra. Förbud råder sålunda mot att utan riksbankens

tillstånd ut- eller införa andra betalningsmedel än växlar. Resande

får emellertid ut- eller införa resevaluta till belopp som riksbanken medger.

Utförselförbudet gäller utan inskränkning även värdepapper, under det att

införselförbud beträffande värdepapper gäller endast i den mån de inte

införs genom översändande till riksbanken eller till valutabank.

I avsnittet rörande utgående betalningsströmmar ges, utöver förbud mot

konkret utförsel, ett allmänt förbud för den som är bosatt i Sverige (s. k.

valutainlänning) att verkställa betalning till eller till förmån för den som

är bosatt i utlandet (s. k. valutautlänning). På motsvarande sätt stadgas

i avsnittet rörande ingående betalningsströmmar principiellt förbud för

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ls proposition nr ''ii! år i9G(i

valutainlänning att direkt eller genom annans förmedling ta mot betalning

från valutautlänning. Några närmare anvisningar om vad som avses

med betalning lämnas inte. Vissa förfaranden anges emellertid uttryckligen

som förbjudna. Hit hör överförande av tillgodohavande här i riket

till konto eller räkning som förs i utlandet, överlåtelse av betalningsmedel,

värdepapper eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär till valutautlänning

samt valutainlännings inbetalning på eller överföring till

konto eller räkning som förs i Sverige till förmån för valutautlänning. I avsnittet

om ingående betalningar finns vidare ett förbud för valutainlänning

att ikläda sig skuld till valutautlänning, om det inte är fråga om ingående

av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade villkor eller om vidtagande

av därmed jämförliga åtgärder.

I det tredje av de förut angivna avsnitten av valutaförordningen (9 och

10 §§) förbjuds valutainlänning att utan riksbankens tillstånd förfoga över

innehav av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden

på sådant sätt, att hans innehav av dylika tillgångar minskas. Tillstånd

fordras dock inte för föryttring till riksbanken eller till valutabank

eller till försäljningsställe för resevaluta. Ett motsvarande förfogandeförbud

gäller även beträffande valutainlännings innehav av andra utländska

fordringar än banktillgodohavanden liksom hans innehav av utländska

värdepapper. För att hindra kringgående av valutaförordningens bestämmelser

har vidare stadgats att valutainlänning, som gentemot utlandet äger

rätt att kräva betalning eller som gentemot utlandet ådragit sig betalningsskyldighet,

inte får medge anstånd med eller uppskjuta betalningen eller

träffa avtal om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt

inte annat följer av handelsbruk. Valutainlänning får inte heller, i syfte

att kringgå valutaförordningens bestämmelser, till valutautlänning, med

vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa

varor till annat pris än det som i allmänhet gäller eller i sådant syfte vidta

andra liknande åtgärder.

Löpande betalningar har i allmänhet undantagits från valutareglering.

I 10 a § har angetts de betalningar av detta slag, som kan ske utan hinder

av de tidigare återgivna förbudsreglerna. Sålunda får valutainlänning genom

valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken, såväl

verkställa som motta löpande betalning i förhållande till valutautlänning.

Med betalning genom valutabank jämställs därvid dels betalning genom

avräkning i kontokurantförhållande, under förutsättning att valutainlänningen

är bokföringsskyldig och att riksbankens föreskrifter beträffande

betalningsväg iakttas, dels betalning med postanvisning. Vidare undantas

vissa direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

från valutaregleringen. Sålunda får valutainlänning i Sverige verkställa

betalning till eller till förmån för valutautlänning för arbetsprestation, som

denne utfört i Sverige, och vidare i Sverige verkställa betalning till eller

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj ds proposition nr 43 år 1966

till förmån för valutautlänning som gåva eller understöd till denne. Valutainlänning

äger dessutom under vistelse utomlands verkställa betalning

till valutautlänning för uppehållskostnader utomlands och för inköp för

personligt bruk. På motsvarande sätt får valutainlänning under vistelse

utomlands ta mot betalning från valutautlänning för arbetsprestation, som

betalningsmottagaren utfört utomlands. Vidare får valutainlänning ta mot

betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppehållskostnader

här och för inköp, som kan antas vara avsedda för köparens personliga

bruk.

I en särskild anvisning till 3 och 10 a §§ har närmare angetts vad som i

valutaförordningen avses med löpande betalning. Hit hör exempelvis normala

likvider vid export och import av varor och tjänster, omkostnader

med anledning därav, andra normala betalningar i samband med näringsverksamhet,

vissa försäkringsbetalningar, ränta och annan avkastning av

kapitaltillgång, normala reseutgifter samt pensioner, understöd och liknande

personliga betalningar. I anvisningen har uttryckligen angetts, att

betalning i samband med direkt investering, värdepappersöverlåtelse, personlig

kapitalöverföring eller annan kapitalbetalning inte anses som löpande

betalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter som fordras

för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.

Till de nu återgivna centrala bestämmelserna har fogats ett stadgande

(13 §) om möjlighet för riksbanken att ålägga var och en, som uppehåller

sig i Sverige, att deklarera bl. a. sina utländska betalningsmedel,

fordringar och värdepapper samt sina tillgångar och skulder i utlandet. I

ett sista avsnitt finns regler om ansvar för överträdelse av valutaförordningens

bestämmelser (15—21 §§).

Riksbanksfullmäktiges framställning

Riksbanksfullmäktige hemställer, som jag inledningsvis nämnt, att Kungl.

Maj:t skall med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen begära riksdagens

samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1966—

den 30 juni 1967. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse samma

lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket

1), 2) och 4)-—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

I sin skrivelse hänvisar fullmäktige till de allmänna synpunkter på valutaregleringen

och frågan om dess förlängning, som redovisas i prop.

1963: 139 (s. 49) och prop. 1966: 1 (bil. 1 s. 7). Anledning synes alltjämt

föreligga att ta valutalagens gällande fullmakter i anspråk och att samtidigt

ge valutaförordningen fortsatt giltighet.

Enligt vid skrivelsen fogat protokollsutdrag har herrar Kollberg och

Holmberg reserverat sig mot fullmäktiges beslut. Herr Kollberg anser att

fullmäktige bort överväga en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1!)6G

Herr Holmberg framhåller att anledning inte föreligger att ta i anspråk

valutalagens fullmakter och ge valutaförordningen lortsatt giltighet. Han

anser vidare att de tekniska problem som kan bli aktuella i samband med

en avveckling av valutaförordningen bör bli föremål för särskild utredning.

Remissyttrandena

Av remissinstanserna har fullmäktige i riksgäldskontoret (majoriteten)

samt Svenska sparbanksföreningen ej haft något att erinra mot framställningen

om fortsatt valutareglering. En reservant i riksgäldsfullmäktige, herr

östman, har dock ansett att fullmäktige i sitt yttrande bort framhålla önskvärdheten

av en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen.

Svenska bankföreningen framhåller, med hänsyn till att riksbanksfullmäktige

bl. a. åberopar vissa uttalanden i årets finansplan, följande. I uttalandena

görs gällande att en effektiv stabiliseringspolitik inte torde kunna

föras utan inslag av direktreglering som förhindrar balansstörande kapitalrörelser

över gränserna. Bankföreningen bedömer emellertid risken för sådana

såsom tämligen obetydlig när det gäller vårt land. Å andra sidan,

hävdar bankföreningen vidare, skulle ett avskaffande av vår valutareglering

väsentligt underlätta utvecklingen av svensk företagsamhet och svenska

kontakter med utländska marknader. På grund av vad bankföreningen sålunda

anfört avstyrks förlängning av valutaregleringen.

Departementschefen

Valutaregleringens författningsmässiga grundval utgörs av 1939 års valutalag,

vilken numera gäller tills vidare. Valutalagen är en fullmaktslag,

som ger Kungl. Maj :t möjlighet att under vissa i lagen angivna betingelser

utfärda valutareglerande bestämmelser inom vissa i lagen angivna gränser.

Under fredsförhållanden får ett sådant förordnande i princip ges endast

med riksdagens samtycke och för en tid av högst ett år i sänder. Samtidigt

skall riksdagen föreläggas de valutareglerande bestämmelser som Kungl.

Maj :t ämnar utfärda med stöd av den begärda fullmakten. Sedan år 1959

finns dessa bestämmelser i valutaförordningen. Varje gång riksdagen lämnat

samtycke till fortsatt valutareglering har valutaförordningen förlängts

för motsvarande tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast

meddelats för tiden den 1 juli 1965—den 30 juni 1966. Valutaförordningen

gäller för samma tid. Riksbanksfullmäktige har funnit valutareglering behövlig

även efter den 30 juni i år och har därför hemställt om fortsatt sådan

reglering för tiden t. o. m. den 30 juni 1967. En fortsatt valutareglering

har även accepterats av majoriteten i riksgäldsfullmäktige samt av Svenska

sparbanksföreningen men avstyrkts av Svenska bankföreningen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 43 år 1966

Jag har tidigare år, när frågan om fortsatt valutareglering prövats, redovisat

mina synpunkter på behovet av en sådan reglering. Jag har även,

vilket såväl riksbanksfullmäktige som Svenska bankföreningen erinrat om,

i årets finansplan utvecklat min syn på frågan om nödvändigheten av regleringar

av detta slag så länge som konjunkturläge och andra betydelsefulla

betingelser för den ekonomiska politiken varierar länderna emellan.

Den svenska valutaregleringen begränsar f. n. främst värdepappershandeln

över gränserna. I denna funktion utgör den enligt min uppfattning ett väsentligt

ekonomiskt-politiskt instrument i den uppsättning av sådana medel

som står samhället till buds för att uppnå de allmänt omfattade målen

för den ekonomiska politiken.

Beträffande andra betalningar än de som sammanhänger med värdepappershandeln

vill jag även detta år erinra om att de i mycket stor utsträckning

i praktiken ej är underkastade någon begränsning genom valutaregleringen.

De löpande betalningarna är som framgår av redogörelsen i det

föregående undantagna från regleringen. I fråga om kapitalrörelserna gäller

att ansökningar om direkta investeringar i utlandet har bifallits så gott som

undantagslöst under senare år. Förhållandet har varit detsamma beträffande

ansökningarna om utländska direkta investeringar i Sverige. Tillstånd

till finansiell upplåning utomlands har vidare till mycket betydande belopp

lämnats för fartygsbyggen och finansiering av svenska investeringar i utlandet

liksom till utländska dotterbolag i Sverige. Under år 1964 genomfördes

därjämte en väsentlig liberalisering av valutaregleringens tillämpning i

fråga om de kommersiella krediterna.

Av det anförda framgår således att bärande skäl fortfarande föreligger för

ett bibehållande av valutaregleringen. Riksdagens samtycke bör därför inhämtas

till förordnande om valutareglering för ytterligare ett år. I enlighet

med riksbanksfullmäktiges förslag bör förordnandet omfatta samma

stadganden i valutalagen som f. n.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t

1) begär riksdagens samtycke till att Kungl. Maj :t med

stöd av 1 § tredje stycket valutalagen förordnar, att vad som

föreskrives i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7), 5 § 1) och

3) samt 9 § samma lag skall äga fortsatt tillämpning under

tiden den 1 juli 1966—den 30 juni 1967;

2) inhämtar riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till förordning om fortsatt

giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264).

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Krister Olinder

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660193

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1966:135 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ;proposition angående fortsatt valutareglering jämte motioner i ämnet. a1 i texten
  2. BU 1966:23 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående fortsatt valutareglering jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten