Med förslag till förordning om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr 391) m. m
1966-03-18 · 25 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 23 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1966:79, Med förslag till förordning om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr 391) m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1966
1
Nr 79
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj
1960 (nr 391) m. m.; given Stockholms slott den 18
mars 1966.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) förordning om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr
391);
2) förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 24 maj
1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås bl. a. vissa ändringar i tulltaxeförordningen i
syfte att möjliggöra införande av ett frivilligt deklarationssystem vid tulltaxering.
Vidare förordas en jämkning i bestämmelserna rörande tullfrihet
för varuslag som inte tillverkas i landet. Dessutom föreslås en liberalisering
av reglerna om tull för varor som reparerats i utlandet. De nya bestämmelserna
avses träda i kraft den 1 juli 1966.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 79
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
Förslag
till
Förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr 391)
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§, 6 § 2 mom. samt 13 § tulltaxeförordningen
den 13 maj 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
3 §•
3 mom. Det åligger varuhavare
eller, i fråga om vara som införes för
annans räkning, denne att lämna de
uppgifter och förete de handlingar
som kunna erfordras för fastställande
av normalpriset.
4- mom. Till kontroll å riktigheten
av lämnade uppgifter är uppgiftslämnaren
skyldig att på anfordran
för granskning tillhandahålla generaltullstyrelsen
eller av styrelsen
för ändamålet bemyndigad tulltjänsteman
handelsböcker, affärskorrespondens
och övriga för nämnda ändamål
erforderliga handlingar, härunder
inbegripna handlingar rörande
försäljning av den införda varan.
Enahanda skyldighet åligger ock annan,
som bedriver verksamhet av sådan
beskaffenhet att uppgifter av betydelse
för värdekontrollen kunna
hämtas av anteckningar eller andra
handlingar, som föras vid verksamhetens
bedrivande.
Granskningen skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid
att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den vars handlingar
äro föremål för granskning. Hava
handelsböcker eller andra handlingar
överlämnats för granskning, skola
de så snart ske kan återställas.
Den som verkställer granskningen
(Föreslagen lydelse)
2 §•
Det åligger varuhavare eller, i fråga
om vara som införes för annans
räkning, denne att lämna de uppgifter
och förete de handlingar som
fordras för tulltaxeringen.
Till kontroll av de uppgifter som
lämnats för tulltaxeringen är uppgiftslämnaren
skyldig att på anfordran
för granskning tillhandahålla generaltullstyrelsen
eller av styrelsen
för ändamålet bemyndigad tulltjänsteman
handelsböcker, affärskorrespondens
och övriga för nämnda ändamål
erforderliga handlingar, härunder
inbegripna handlingar rörande
försäljning av den införda varan.
Enahanda skyldighet åligger ock annan,
som bedriver verksamhet av sådan
beskaffenhet att uppgifter av betydelse
för kontrollen kunna hämtas
av anteckningar eller andra handlingar,
som föras vid verksamhetens
bedrivande.
Granskningen skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid
att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den vars handlingar
äro föremål för granskning. Hava
handelsböcker eller andra handlingar
överlämnats för granskning, skola
de så snart ske kan återställas.
Den som verkställer granskningen
3
Kungl. Maj:Is proposition nr 79 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
må taga del av handlingar av betydelse
för granskningen utan hinder
därav att den, vars handlingar äro
föremål för granskning, har att iakttaga
tystnad om deras innehåll. Är
handlings innehåll av beskaffenhet
som nu sagts eller anser den, vars
handlingar skola granskas, att särskilda
omständigheter eljest kunna
åberopas för att handlingens innehåll
ej kommer till annans kännedom, må
dock länsstyrelsen i det län, där han
är bosatt, på framställning av honom,
när synnerliga skäl föranleda
det, förordna att handlingen skall
undantagas från granskningen. Mot
länsstyrelsens beslut må talan ej föras.
5 mom. Underlåter någon att
fullgöra vad som åligger honom enligt
3 eller 4 mom. eller med stöd
därav meddelade föreskrifter, må generaltullstyrelsen
utsätta lämpligt
vite ävensom i förekommande fall
utdöma försuttet vite. Mot beslut att
förelägga vite må talan ej föras.
2 §•
Tull som utgår efter varas vikt
skall, där ej i fråga om visst varuslag
är annorlunda stadgat, beräknas
efter varans nettovikt.
3 §•
1 mom. Tull som utgår i förhållande
till varas värde skall beräknas
efter varans normalpris, varmed förstås
det pris som varan vid tiden för
anmälan till förtullning skulle betinga
vid försäljning i öppna marknaden
mellan av varandra oberoende
köpare och säljare.
Normalpriset skall---—--
2 mom. Har varan förvärvats
genom köp, skall såsom normalpris
anses det avtalade priset med de justeringar
som erfordras på grund av
att köpet avslutats under förutsättningar
vilka avvika från vad som
sägs i 1 mom.
It Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1
må taga del av handlingar av betydelse
för granskningen utan hinder
därav alt den, vars handlingar äro
föremål för granskning, har att iakttaga
tystnad om deras innehåll. Är
handlings innehåll av beskaffenhet
som nu sagts eller anser den, vars
handlingar skola granskas, att särskilda
omständigheter eljest kunna
åberopas för att handlingens innehåll
ej kommer till annans kännedom,
må dock länsstyrelsen i det
län, där han är bosatt, på framställning
av honom, när synnerliga skäl
föranleda det, förordna att handlingen
skall undantagas från granskningen.
Mot länsstyrelsens beslut må
talan ej föras.
Underlåter någon att fullgöra vad
som åligger honom enligt denna paragraf
eller med stöd därav meddelade
föreskrifter, må generaltullstyrelsen
utsätta lämpligt vite ävensom
i förekommande fall utdöma försuttet
vite. Mot beslut att förelägga vite
må talan ej föras.
3 §•
Tull som utgår efter varas vikt
skall, där ej i fråga om visst varuslag
är annorlunda stadgat, beräknas
efter varans nettovikt.
Tull som utgår i förhållande till
varas värde skall beräknas efter varans
normalpris, varmed förstås det
pris som varan vid tiden för anmälan
till förtullning skulle betinga vid
försäljning i öppna marknaden mellan
av varandra oberoende köpare
och säljare.
—--andra avgifter.
Har varan förvärvats genom köp,
skall såsom normalpris anses det avtalade
priset med de justeringar som
erfordras på grund av att köpet avslutats
under förutsättningar vilka
avvika från vad som sägs i andra
och tredje styckena.
samt. Nr 79
4
(Nuvarande lydelse)
6 §.
2 mom. Svensk eller
13 §.
I fråga om varuslag, som icke eller
endast i ringa omfattning är föremål
för tillverkning inom landet, äger
Konungen, där så prövas lämpligt,
för en tid av högst två år i sänder
förordna, att tull icke skall utgå.
(Föreslagen lydelse)
6 §.
för reparationen.
Efter tillstånd av generaltullstyrelsen
och på villkor som styrelsen bestämmer
må tull för vara, vilken
efter reparation i utlandet införs i
utbyte mot svensk eller i Sverige förtullad
vara av samma slag, beräknas
efter 10 % av ett belopp som svarar
mot reparationskostnaden.
13 §.
I fråga om varuslag, som icke eller
endast i ringa omfattning är föremål
för tillverkning inom landet, eller
vara av sådant slag äger Konungen,
där så prövas lämpligt, förordna, att
tull icke skall utgå. Förordnandet
skall såvitt avser varuslag avse en
tid av högst två år i sänder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
se)
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1966.
Förslag
till
Förordning
nin ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 24 maj 1928 (nr 124)
angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket
f T '' *
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ förordningen den 24 maj 1928 angående
förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Har i--------tulltaxeringen avslutats.
Utrönes felet--------nämnda tid.
Har godset--------högre avgiftsbelopp.
Har varuhavaren infört godset för
annan, här i riket bosatt persons räkning
och har felet föranletts av uppgift,
som denne direkt eller genom
befullmäktigat ombud lämnat tull
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 7.9 år 1966
5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
verket, skall vad ovan sagts om varuhavare
i stället avse den, för vars
räkning införseln ägt rum.
3 §•
Har av —-------- bort erläggas.
Har felet-------— nämnda tid.
Avser felet avgift för gods, som av
varuhavare införts för annan, här i
riket bosatt persons räkning och har
felet föranletts av uppgift, som denne
direkt eller genom befullmäktigat
ombud lämnat tullverket, skall vad
ovan sagts om den, som skolat gälda
avgiften, i stället avse den, för vars
räkning införseln ägt rum.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1966. Äldre bestämmelser gälla
dock alltjämt i avseende på förhållanden som hänföra sig till tiden före
ikraftträdandet.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1966
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18
mars 1966.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Lindström, Länge,
Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om vissa ändringar i
tulltaxeförordningen, m. m., och anför.
Inledning
I skrivelse den 17 januari 1964 framlade generaltullstyrelsen förslag om
införande av ett särskilt deklarationsförfarande vid tulltaxering m. m. över
framställningen har, efter remiss, yttranden avgetts av riksåklagarämbetet,
statskontoret, mynt- och justeringsverket, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, riksskattenänmden, poststyrelsen, järnvägsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
Kooperativa förbundet, Svensk industriförening, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska handelsagenters förening, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska stadsförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges
grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening, Sveriges
speditör förbund, Landsorganisationen i Sverige, Statstjänstemännens
riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.
I skrivelse den 14 februari 1966 har generaltullstyrelsen avgett förnyat
utlåtande i ärendet. Till skrivelsen har fogats ett från tullagstiftningskommittén
inhämtat yttrande.
Vidare har Sveriges mekanförbund i en framställning den 19 maj 1965
hemställt om ändring av 13 § tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr
391). över framställningen har yttranden avgetts av generaltullstyrelsen
och kommerskollegium.
Slutligen vill jag i anledning av en framställning från Aktiebolaget Scania-Vabis
anmäla fråga om ändring av bestämmelserna i 6 § 2 mom. tull
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
/
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 10GG
taxeförordningen rörande beräkningen av tull lör varor som undergått
reparation i utlandet. Häröver har yttranden avgetts av generaltullstyrelsen,
riksskattenämnden och kommerskollegium.
Deklaration vid tulltaxering
Gällande ordning
''Fullt axer ingen utgör ett led i förtullningen av varor som intörs till riket.
Genom tulltaxeringen fastställs dels till vilket tulltaxenummer en vara skall
hänföras dels det värde eller den vikt som skall ligga till grund för fastställandet
av tullen.
Enligt nu gällande bestämmelser (145 § tullstadgan den 7 oktober 1927,
nr 391) skall tulltaxeringen utföras med ledning av vad som utröns vid
undersökning av varorna. Beräkningen av varornas värde sker dock med
utgångspunkt från de uppgifter som varuhavaren (dvs. den som har förfoganderätten
till varorna) eller importören, dvs. den för vars räkning införseln
äger rum, är skyldig att förebringa (3 § tulltaxeförordningen).
Tulltaxeringen skall sålunda i princip verkställas på grundval av de
uppgifter tulltjänstemännen inhämtar vid undersökningen av varorna. Förfarandet
tillämpades tidigare så att allt importgods regelmässigt undersöktes.
Den ständigt växande importen i förening med trafikanternas krav
på snabb behandling av importgodset gör det emellertid svårt att strikt
tillämpa en så omständlig och tidskrävande procedur. Inom ramen för gällande
bestämmelser tillämpas därför numera, om tillräcklig säkerhet i tulltaxeringen
erhålls, mer och mer en förenklad tullprocedur. Denna innebär
att tulltaxeringen i viss utsträckning grundas på uppgifter i fakturor och
andra handlingar som ger upplysning om varorna.
Varor som förtullas utlämnas inte från tullverket förrän tull, införselavgift
och eventuella anståndspenningar betalats eller deponerats eller
också betryggande säkerhet ställts för det belopp som skall erläggas. Varuhavaren
skall utan anfordran inbetala tull och annan införselavgift
samt utan anmaning ombesörja att inkomna varor hämtas hos tullverket.
Avhämtningen får i princip inte uppskjutas längre än 30 dagar efter det att
varorna införts. Omhändertas inte varorna, skall de regelmässigt så snart
ske kan försäljas på tullauktion. Nu nämnda föreskrifter om betalning,
utlämning, anstånd och försäljning samt övriga bestämmelser av förevarande
slag är intagna i 152—169 §§ tullstadgan.
Som redan nämnts är varuhavare eller importör skyldig att för värdeberäkningen
vid tulltaxeringen förete fakturor och andra handlingar. Till
kontroll av riktigheten av uppgifterna är den som lämnat uppgiften skyldig
att på anfordran för granskning tillhandahålla generaltullstyrelsen
2f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 79
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
eller av styrelsen bemyndigad tulltjänsteman handelsböcker, affärskorrespondens
och övriga för ändamålet erforderliga handlingar — även handlingar
rörande försäljning av den införda varan. Samma skyldighet föreligger
också för var och en som bedriver sådan verksamhet att uppgifter för värdekontrollen
kan hämtas av anteckningar eller andra handlingar som förs i
hans verksamhet. Den som underlåter att fullgöra skyldighet att förete bokföringshandlingar
kan av generaltullstyrelsen vid vite föreläggas att fullgöra
skyldigheten. Försuttet vite utdöms av styrelsen.
Har på grund av oriktig tillämpning av tulltaxan tullbelagt gods utlämnats
tullfritt eller mot för låg tull, är varuhavaren skyldig att — om krav
riktas mot honom inom 60 dagar från det tulltaxeringen avslutats — till
tullverket inbetala det felande tullbeloppet jämte vad som i övrigt undanhållits
tullverket (1 § förordningen den 24 maj 1928, nr 124, angående förfarandet
i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos tullverket). Även om
60 dagar förflutit från tulltaxeringen har varuhavaren betalningsskyldighet
om felet upptäcks vid prövning av besvär eller om den oriktiga tulltaxeringen
föranletts av att varuhavaren eller hans ombud förfarit brottsligt
eller eljest inte varit i god tro. Har av annan anledning än oriktig tillämpning
av tulltaxan tull, annan införselavgift, anståndspenningar eller annan
statsverket tillkommande avgift inte uttagits eller uttagits med för lågt
belopp, skall avgiften erläggas, om krav härom framförs inom två år från
det avgiften bort erläggas (3 §). Är felet föranlett av att vederbörande
förfarit brottsligt eller eljest inte varit i god tro, föreligger betalningsskyldighet
även om krav inte anställts inom föreskriven tid. Har tull eller annan
avgift uttagits med för högt belopp föreligger skyldighet för tullverket att
återbetala sålunda för högt uttagen tull eller avgift (2 och 4 §§).
Förorsakar någon genom vilseledande uppgifter i samband med tullbehandling
av gods att tull eller annan avgift undandras statsverket, kan han
dömas till straff enligt lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för
varusmuggling.
Förslagen och remissyttrandena
I sin skrivelse den 14 februari 1966 hemställer generaltullstyrelsen i anslutning
till sitt tidigare förslag om införande av ett obligatoriskt deklarationssystem
bl. a. att ett fakultativt deklarationsförfarande vid tulltaxering
skall införas. I samband härmed önskar styrelsen också få rätt till utvidgad
bokföringskontroll hos varuhavare m. fl. Vidare föreslår styrelsen att
förordningen angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket ändras så att den betalningsskyldighet som f. n. åvilar varuhavare
överflyttas till den verklige importören i de fall, då felet i en tulltaxering
föranletts av uppgift som importören lämnat tullverket direkt eller
genom varuhavaren såsom hans befullmäktigade ombud. Dessutom föreslås
ändringar i lagen om straff för varusmuggling innebärande bl. a. att
av grov oaktsamhet föranlett vilseledande som upptäcks i samband med
9
K ii ii t/l. Maj:ts /iroposition nr 7!) nr li)<>(>
tullbehandling eller eljest innan vara utlämnas från tullverket skall kriminaliseras.
Ue nu angivna frågorna behandlas i del följande var för sig, varvid
redogörelse lämnas för såväl generaltullstyrelsens som remissinstansernas
uttalanden.
När det gäller deklaration stör farandet innebär som redan
nämnts 1964 års förslag i princip att en ovillkorlig deklaralionsplikt införs.
Enligt detta förslag om obligatoriskt deklarationsförfarande, som
grundas på en undersökning av en arbetsgrupp inom statskontoret, skall
samtliga uppgifter som krävs för tulltaxering, såsom uppgift om tulltaxenummer,
statistiskt nummer, tullsats, tullpliktig kvantitet eller tullpliktigt
värde samt upplupen lull eller annan avgift, under straffansvar lämnas till
tullverket av varuhavaren i varuanmälan eller, om importen sker för annans
räkning, av denne. Tulltjänstemännen granskar sedan dessa uppgifter och
grundar tulltaxeringen enbart på dem såvida de inte anser att en stickprovskontroll
eller — av särskilda skäl — särskild kontroll av inkomna varor
bör göras. All import omfattas dock inte av förslaget. Sålunda undantas
bl. a. privatimport och av postverket förtullade försändelser under visst
värde. För att göra kontrollen effektivare bör enligt förslaget tullverkets
efterkontroll utvidgas till att avse tulltaxeringen i dess helhet och sålunda
inte som f. n. är fallet omfatta enbart uppgifter om varornas värde.
Generaltullstyrelsen påpekar i sin motivering till förslaget att den ökade
importen och trafikanternas stigande krav på snabb tullbehandling gjort
det svårt att strikt tillämpa bestämmelsen om godsundersökning vid varje
importtillfälle. Utvecklingen efter kriget har, framhåller styrelsen, i överensstämmelse
med en allmän strävan att förenkla tullproceduren därför
gått därhän att tulltaxeringen i allt högre grad baseras på fakturor och
andra handlingar. Detta förfarande som populärt benämns avancerad tulltaxering
har möjliggjort en snabbare expediering av importen och har f. ö.
varit en nödvändig förutsättning för att utan en avsevärd personalökning
bemästra den starkt ökade trafiken.
Det nuvarande systemet med avancerad tulltaxering anses dock förenat
med sådana nackdelar att generaltullstyrelsen ifrågasätter om inte åtgärder
bör övervägas för att åstadkomma större säkerhet i tulltaxeringen. Återgång
till ett system med obligatorisk godsundersökning kan dock styrelsen inte
förorda. Däremot torde ett genomfört deklarationssystem enligt styrelsens
mening innebära stora fördelar. Styrelsen anför.
Tyvärr är det ofrånkomligt att antalet felaktiga tulltaxeringar — genom
att systemet med avancerad tulltaxering tillämpats — ökat, vilket innebär att
säkerheten i tulltaxeringen blivit lidande. Att rätta felaktigheter kräver avsevärt
arbete, inte minst för trafikanternas del. Vidare får man räkna med
att rättelse sker ganska ensidigt, eftersom varuhavaren icke har någon skyldighet
att anmäla om det gjorts fel till hans fördel. Tullverkets möjligheter
att i efterhand upptäcka felaktigheter är relativt begränsade. Följden har blivit
ökade risker för en inte minst ur näringslivets synpunkt beklaglig olikformighet
i tullbeskattningen. Åtgärder torde därför med hänsyn till'' såväl
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 79 dr 1966
tullverkets som näringslivets intresse böra övervägas för åstadkommande av
större säkerhet i tulltaxeringen.
Återgång till den mera strikta tillämpning av officialsystemet, som närmast
förutsättes i tullstadgan, skulle självfallet medföra olägenheter för
trafiken, bl. a. genom ökning av genomloppstiden för godset och ökade kostnader
för varuhanteringen, och bör därför inte komma i fråga, om man
kan komma till rätta med problemet genom andra åtgärder. Tvärtom bör
man tillvarataga de möjligheter som kunna finnas att ytterligare påskynda
och förenkla proceduren. För tullverkets del skulle en återgång till den tidigare
tulltaxeringsmetoden kräva en avsevärd förstärkning av den i tulltaxeringstjänst
sysselsatta personalen. I nuvarande arbetsmarknadssituation
skulle en sådan förstärkning möta svårigheter. Härtill kommer att en mera
omfattande europeisk integration å ena sidan får antas på längre sikt
medföra en betydande minskning av behovet av personal för ifrågavarande
arbetsuppgifter men å andra sidan under en övergångstid ställa ökade krav
på sådan personal. I betraktande av möjligheten av en sådan utveckling
skulle det vara mindre lämpligt att nu söka genomföra en ökad personalrekrytering,
men däremot synnerligen önskvärt med en ytterligare förenkling
av arbetsproceduren för att lättare kunna bemästra övergångstidens
svårigheter med befintlig personal.
I det läge som sålunda föreligger är det enligt styrelsen naturligt att uppmärksamheten
riktats på det i flertalet västeuropeiska länder tillämpade
systemet med tulltaxering baserad i första hand på uppgifter av importören.
Styrelsen fortsätter.
Detta system innebär att importören själv uppger de importerade varornas
tulltaxenummer, kvantitet och värde. Tulltjänstemannen har till uppgift att
granska de avgivna uppgifterna med ledning av faktura och andra handlingar
samt göra erforderlig stickprovskontroll. Huvudtanken bakom detta system
är att man vill utnyttja den kännedom importören har om sina varor
samt ålägga även honom ansvar för tulltaxeringen.
Införandet av ett deklarationssystem innebär en väsentlig omläggning av
tulltaxeringsförfarandet, som kan medföra många problem av såväl principiell
som praktisk art, framhåller generaltullstyrelsen. Att deklarationssystemet
är mindre omständligt och tidsödande än ett strikt tillämpat godskontrollsystem
är det emellertid enligt styrelsen ingen tvekan om. När det
gäller kraven på säkerhet i tulltaxeringen anser styrelsen att deklarationssystemet
är fullt tillfredsställande såväl för statsverket som för näringslivet.
Några tvivel beträffande importörernas förmåga att lämna erforderliga
uppgifter för tulltaxeringen behöver enligt styrelsen knappast hysas och den
övervägande delen av importvarorna är relativt lätt att klassificera, framhåller
styrelsen. Vidare rör sig varje importör i regel inom ett begränsat
varuområde, där han ganska lätt kan sätta sig in i även mera komplicerade
tulltaxeringsfrågor. Av betydelse vid bedömningen av frågan om importörernas
förmåga att lämna korrekta uppgifter är även att det oftast är fråga
om upprepad import av samma varuslag. Styrelsen anför.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Knngl. Maj:la proposition nr 7!) är 19(i(i ll
Klassificeringen kan ibland vara elt intrikat problem so in fordrar ingående
varunndersökning såväl som studium av författningar och prejudikat,
men har den en gång avgjorts på auktoritativ nivå, känner importören till
detta och kan begagna sig därav vid kommande införseltillfällen. Givetvis
finns det importörer som täcker en större del av varuområdet och som ofta
importerar nya varuslag. För dessa ställer sig saken svårare. Erfarenheten
har emellertid visat att sådana importörer ofta är väl insatta i tulltaxeringsfrågor.
Förutsättas måste vidare en effektiv informationstjänst i vad
gäller lämnande av såväl officiella upplysningar av generaltullstyrelsen som
underhandsbesked av lokala tullmyndigheter. 1 allmänhet bör det sålunda
vara möjligt för importören att utan större svårighet deklarera sina varor.
Styrelsen liar därför kommit till den uppfattningen att det inte med hänsyn
till importörens förmåga i nämnda hänseende kan anses föreligga något hinder
för övergång till ett deklarationssystem. Denna uppfattning stöds av
den omständigheten att systemet tillämpas i många andra länder.
I jämförelse med den avancerade tulltaxering som i vissa fall tillämpas är
deklaration ssystemets fördelar i fråga om enkelhet och snabbhet visserligen
inte lika påtagliga anser generaltullstyrelsen. 1 stort sett bör emellertid den
ytterligare minskning av godsundersökningen, som deklarationssystemet
kan möjliggöra, medverka til! att tullbehandlingen blir ännu enklare och
snabbare, även om det enligt styrelsen givetvis kan förekomma fall, då den
avancerade tulltaxeringen medfört så enkel och snabb expediering att en ytterligare
förbättring inte är möjlig.
Av särskild betydelse är emellertid att deklarationssystemet, genom att
man utnyttjar importörens kunskaper om godset och genom att man ålägger
importören ansvar för av honom lämnade uppgifter, från säkerhetssynpunkt
får anses ha ett klart försteg framför den avancerade tulltaxeringen,
vilken inte kan anses tillfredsställande i sådant hänseende, framhåller styrelsen.
Styrelsen fortsätter.
Deklarationssystemet torde även innebära större flexibilitet i tullbehandlingen
genom möjligheten att anpassa omfattningen av stickprovskontrollen
efter trafikintensitet och personaltillgång. Vidare kan man räkna med att
den enklare godshanteringen vid detta system medför ett minskat behov av
tulltaxeringslokaler. I betraktande av vad sålunda anförs har styrelsen funnit
att deklarationssystemet allmänt sett har avsevärda fördelar framför det
nu tillämpade förfarandet.
Fördelarna med deklarationssystemet är ur importörernas synpunkt att
väga mot en viss ökning av deras arbete med förtullningen. Förutom besväret
att hålla reda på varornas klassificering enligt tulltaxan rör det sig häi
främst om uträknandet av varornas tullvärden. Detta kan bli ett ganska omfattande
arbete, när det är fråga om flera varuslag i samma sändning. Flertalet
varusändningar har dock ensartat innehåll. Arbetet kan vidare underlättas
genom ändrade bestämmelser för värdeberäkningen, exempelvis rörande
fördelningen av gemensamma kostnader på olika varuslag. Många importörer
torde för övrigt även vid nuvarande system i kontrollsyfte utföra åtskilligt
av det arbete varom nu är fråga.
Enligt styrelsens uppfattning måste den ökning av arbetet, som en över«ån<>
till deklarationssystemet i vissa hänseenden medför för importörerna,
12
Kungl. Mcij. ts proposition nr 79 år 1966
som helhet uppvägas av fördelar i andra hänseenden. Främst erhålls snabbare
åtkomst av godset, enklare godshantering och minskad risk för skada
på godset i samband med tulltaxeringen. Vid utarbetande av 1964 års förslag
har generaltullstyrelsen även övervägt möjligheten av att göra deklarationsförfarandet
fakultativt men funnit att ett obligatoriskt system varit att
föredra.
Generaltullstyrelsens motiv i framställningen den 14 februari i år för att
nu införa ett fakultativt deklarationssystein redovisas i det följande efter
remissutlåtandena över förslaget om det obligatoriska systemet.
Generaltullstyrelsens ursprungliga förslag av år 1964 fick vid remissbehandlingen
stöd i åtskilliga yttranden, bl. a. i yttrandena från
statskontoret, riksrevisionsverket och kontrollstyrelsen. Flertalet remissinstanser,
bland dem de av näringslivets intresseorganisationer som närmare
yttrat sig i huvudfrågan, avstyrkte emellertid mer eller mindre klart. Åtskilliga
bland de sistnämnda remissinstanserna förordade dock att ett fakultativt
deklarationssystein skulle införas.
Kommerskollegium anser det för sin del tveksamt huruvida ett obligatoriskt
deklarationssystein kan vara ägnat att säkerställa en riktig och likformig
tullbehandling. Importörernas varukännedom torde, framhålls det, i
allt väsentligt vara inriktad på varornas tekniska eller kommersiella kvaliteter,
mindre på de egenskaper som är avgörande från tullsynpunkt. Inom
åtskilliga varuområden torde enligt kollegiet krävas ingående specialkunskaper
för en riktig tolkning av tulltaxan. På sådana områden torde inte oväsentliga
risker för felbedömningar från importörernas sida föreligga. I alla
händelser torde, anser kollegiet, en deklarationsplikt ofta medföra ett avsevärt
merarbete för åtskilliga importörer och i många fall ställa företagen
inför nödvändigheten att anställa eller anlita specialutbildad personal med
åtföljande ökade kostnader.
Det anförda hindrar emellertid inte, anför kollegiet, att många importörer
otvivelaktigt rör sig inom ett begränsat varuområde med återkommande varuslag
som gör att de sannolikt kan relativt lätt tillägna sig erforderliga tulltaxeringskunskaper.
I sådana fall får importörernas medverkan genom upprättande
av deklarationer antas bidra till säkerheten.
Beträffande det obligatoriska deklarationssystemet sett från samhällsekonomisk
synpunkt anför kollegiet.
Visst försök till beräkning av de statsfinansiella besparingar som kan ernås
genom ett deklarationsförfarande i jämförelse med nuvarande system
har gjorts i framställningen. Sålunda har enligt beräkningar av statskontoret
besparingen av tulltaxeringspersonal uppskattats till omkring 10 %. En
viss rationaliseringsvinst för statsverkets vidkommande beräknas sålunda
kunna uppnås. Generaltullstyrelsen ger i sin framställning dock inga närmare
kommentarer till dessa beräkningar.
Mot den eventuella statsfinansiella vinsten bör emellertid ställas de ökade
kostnaderna för näringslivet. Tullstyrelsen uttalar för sin del den uppfatt
-
Kungl. Maj:Is preposition nr i!) år 1 !)(>(> 13
ningen att näringslivets ökade arbete och kostnader i stort sett kan beräknas
uppvägas av fördelar i andra hänseenden, främst snabbare åtkomst av gödsel,
men även enklare hantering och minskade risker för skador. Från vissa
handelskammares sida ifrågasättes emellertid starkt huruvida någon tidsvinst
kan uppnås, beräknad från godsets ankomst, med hänsyn till importörers
eller speditörers ökade arbete med godset. Mycket tyder på, menar man,
att en omläggning totalt sett skulle medföra en ökning av de totala kostnaderna
för tullbehandlingen. 1 avsaknad av en mera ingående erfarenhet torde
en totalvägning ur kostnadssynpunkt enligt kollegiets mening bli mycket
osäker. Att den nuvarande ordningen centralt utnyttjar speciellt utbildad
personal synes emellertid få tillmätas väsentlig betydelse när det gäller att
bedöma effektiviteten hos de olika systemen. Det är därför tveksamt om någon
mera väsentlig vinning kan ernås genom övergång till ett deklarationssystem.
Kollegiet framhåller att åtskilliga företag utan tvekan torde ha förutsättningar
för och även vara betjänta av ett dektarationssystem. Kollegiet
anser därför att det skulle vara av värde om möjligheter kunde öppnas for
sådana importörer att frivilligt påta sig ifrågavarande uppgifter och ansvar.
Om ett frivilligt deklarationsförfarande införs förutsätter kollegiet emellertid
att ett registreringssystem måste komma till användning. Ett frivilligt
deklarationsförfarande synes enligt kollegiet kunna erbjuda tillfredsställande
garantier ur säkerhetssynpunkt och skulle också möjliggöra för företagen
att individuellt överväga för- och nackdelar, varigenom risken för en
påtaglig merbelastning eller annan försämring i enskilda fall skulle kunna
undvikas. Samtidigt som tullverkets arbete med tulltaxeringen skulle underlättas,
skulle erfarenheter vinnas för såväl myndigheter som näringsliv. En
säkrare grundval för bedömning av deklarationsförfarandets verkningar i
praktiken skulle härigenom också vinnas.
När det gäller önskemålet att få till stånd en snabb tullbehandling har
vissa av näringslivets intresseorganisationer anfört att det nuvarande förfarandet
från denna synpunkt är tillfredsställande och att några egentliga
fördelar med en övergång till ett deklarationsförfarande inte vinns.
Beträffande säkerheten vid tulltaxeringen anför Sveriges industriförbund,
Sveriges allmänna exportförening och Sveriges grossistförbund att enligt
deras erfarenhet säkerheten i stort sett är tillfredsställande vid nuvarande
system. Organisationerna anför.
Klagomål antydande bristande likformighet i tullbeskattningen har endast
i sällsynta fall framförts till organisationerna. Det är att beklaga, att tullstyrelsen
på denna väsentliga punkt inte förebragt någon utredning rörande
omfattningen och arten av de uppgivna felaktigheterna. Det förefaller organisationerna
för övrigt mindre sannolikt att —- därest redan nu ett större antal
felt ulltaxeringar eventuellt skulle förekomma — någon väsentlig förbättring
i detta avseende skulle kunna ske vid en överflyttning av tulltaxeringsarbetet
till importörerna.
Organisationerna anser vidare att det inte är rationellt och att det är
totalt sett mera kostnadskrävande att flytta över tulltaxeringsarbetet från
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
en mindre grupp specialister till ett mycket stort antal lekmän. De på detta
sätt till näringslivet överflyttade kostnaderna måste medföra prishöjningar,
vilka sannolikt i första hand kommer att tas ut på importvarorna. Enligt
organisationernas mening bör kostnaderna för tulltaxeringssystemet hållas
på lägsta möjliga nivå från samhällsekonomisk synpunkt. All sannolikhet
talar för att så blir fallet, om de även i fortsättningen åvilar det allmänna.
Det anförda utesluter enligt organisationerna emellertid inte, att det i vissa
fall kan föreligga särskilda omständigheter som kan göra det ändamålsenligt
att låta importörerna själva deklarera sitt gods. Men antalet fall, där
detta är fördelaktigt från allmänna synpunkter, torde vara mycket begränsat
och bör därför inte kunna motivera införandet av ett generellt, obligatoriskt
system.
När det gäller möjligheten för importörerna att överta ansvaret för att
rätta uppgifter läggs till grund för tulltaxeringen delar organisationerna inte
helt generaltullstyrelsens uppfattning. De anför.
Behovet av speciella kunskaper i tulltaxeringsfrågor hos importörerna har
starkt bagatelliserats. Det förekommer visserligen att importörer har ett ensartat
och ur alla synpunkter lättulltaxerat gods. Tulltaxeringen bereder dock
mycket ofta svårigheter, där mer djupgående kunskaper krävs. Detta kan
gälla såväl varuklassificering enligt tulltaxan som fastställande av tullvärde
men också tillämpningen av EFTA-reglerna och de olika skatte- och avgiftsförfattningar,
som kan aktualiseras vid import. Det mycket omfångsrika författningsmaterial,
som här kommer i fråga och för vars riktiga tillämpning
tullverkets tjänstemän har en grundlig utbildning, är ofta synnerligen svårtillgängligt
för lekmannen. En särskild svårighet, som skulle göra sig gällande
vid en överflyttning av arbetet till importörerna, är vidare att de kunskaper,
som krävs för avgivande av en fullständig deklaration, hos dessa ofta
är fördelade på ett flertal händer.
Generaltullstyrelsen framhåller, att importören bl. a. genom sin varukännedom
bör kunna bidra till en ökad säkerhet i tulltaxeringen. Givetvis känner
importören bättre och tidigare än någon annan till handelsbenämning,
inköpspris etc. på sina importvaror. Dessa uppgifter utgör emellertid endast
grundmaterial för tulltaxeringen. De rent tulltekniska kunskaper, som krävs
för att på grundval härav snabbt och säkert fastställa rätt statistiskt nummer,
tullvärde etc., torde i allmänhet icke förefinnas hos importören. Kommersiellt
betydelsefulla egenskaper hos varan har nämligen ofta inte någon
betydelse för tulltaxeringen, medan tulltekniska klassificeringsgrunder sällan
är av betydelse för varans handelsegenskaper.
Organisationerna ifrågasätter för sin del om ett frivilligt system i verkligheten
skulle innebära några mer påtagliga olägenheter för tullverket.
Även om flertalet företag finner ett obligatoriskt deklarationssystem enbart
vara en belastning, är det enligt organisationerna uppenbart, att skyldigheten
att deklarera knappast skulle medföra någon svårighet för importörer av
ett fåtal varuslag med ständigt återkommande sändningar av gods som är
lätt att tulltaxera. Större importörer har också sådan organisation och personal,
att deklarationer lätt kan upprättas. Tulltaxering på grundval av deklarationer
skulle också innebära vissa fördelar för dessa företag.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1066
Med hänsyn till vad sålunda anförts bör enligt organisationernas mening
möjligheter finnas för vederbörande importörer att själva deklarera sina
varor, utan att för den skid! någon generell deklarationsplikt behöver aktualiseras.
De importörer, som önskar begagna sig av ett deklarationssystem,
bör enligt organisationerna registreras hos vederbörande lokala tullmyndighet.
Tullverket torde vidare enligt organisationerna givetvis i eget intresse
anordna förtullningen så, att den som frivilligt deklarerar tillförsäkras en
snabb åtkomst av godset. Där så befinns ändamålsenligt, bör deklarationer
även kunna avlämnas periodvis, t. ex. månatligen.
Organisationerna gör i sina remissyttranden följande sammanfattning av
de fördelar som är förenade med ett frivilligt deklarationssystem.
1. Man bör kunna räkna med ökad säkerhet i lulltaxeringen, eftersom endast
importörer, som behärskar tulltaxeringen av sitt sortiment, kan förmodas
åta sig att själva deklarera.
2. Med möjlighet till frivilligt deklarationsförfarande bör tullens arbete
minska, vilket kan förmodas bli fallet särskilt på vissa orter.
3. Såväl myndigheterna som importörerna får möjligheter att bedöma ett
deklarationsförfarande i praktiken, utan att man behöver vidta några genomgripande
förändringar.
4. Vid ett frivilligt system behöver importörerna icke åta sig merarbete
och merkostnader utan att i respektive fall vara övertygade om att fördelar
står att vinna. Ett obligatoriskt deklarationsförfarande medför däremot att
importören på det ena eller andra sättet tvingas köpa utomstående specialisters
tjänster.
Efter att ha tagit del av remissyttrandena har generaltullstyrelsen i sin
framställning den 14 februari i år anfört att styrelsen inte blivit övertygad
av de argument som vid remissbehandlingen anförts mot ett obligatoriskt
system, men styrelsen vill dock med hänsyn bl. a. till att utredning rörande
tullagstiftningen numera pågår inom tullagstiftningskommittén inte påyrka
genomförande av ett obligatorium. Enligt styrelsens uppfattning är det
dock av stor betydelse, inte minst för arbetet inom kommittén, att ett deklarationssystem
blir prövat i praktiken även i vårt land. Trots att ett fakultativt
deklarationssystem såsom tidigare framhållits av styrelsen är
förenat med olägenheter från arbetsorganisatorisk synpunkt är styrelsen
därför beredd att försöksvis tillämpa ett sådant förfarande.
Tullagstiftningskommittén — som består av sakkunniga från såväl näringslivet
som statsförvaltningen — anser i likhet med generaltullstyrelsen
att det skulle vara av stort värde om deklarationssystemet kunde prövas i
praktiken. Utfallet av en försöksverksamhet på detta område skulle kunna
ge kommittén erfarenheter av stor betydelse för det fortsatta utredningsarbetet.
Kommittén tillstyrker därför, att åtgärder vidtas för att under en
försökstid möjliggöra tillämpning av deklarationssystemet vid sidan av nu
gängse förfarande.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
Generaltullstyrelsens förslag beträffande bokföringsgranskning
innebär i huvudsak att nuvarande skyldighet för varuhavaren att
underkasta sig sådan granskning utsträcks till att avse alla vid tulltaxeringen
lämnade uppgifter. En sådan ändring är enligt styrelsen en förutsättning
för att ett deklarationssystem skall kunna införas. Då tulltaxeringen även
enligt nuvarande system i stor utsträckning baseras på uppgifter i fakturor
och andra handlingar får ändringen emellertid enligt styrelsen anses påkallad
oavsett införandet av ett deklarationssystem. Erinringar mot förslaget
har inte framförts vid remissbehandlingen.
Ändringarna i förordningen angående förfarandet i vissa fall vid oriktig
avgiftsberäkning vid tullverket innebär att i de fall, då betalningsskyldigheten
åvilar varuhavaren, skyldigheten i regel överflyttas
från varuhavaren till den verklige importören om den oriktiga beräkningen
föranletts av uppgift som denne lämnat tullverket direkt eller via varuhavaren.
Generaltullstyrelsen framhåller att gällande regler för anställandet av
krav vid för låg debitering kan leda till mindre tillfredsställande konsekvenser
då varuhavaren — t. ex. en speditionsfirma — är endast ombud
för den verklige importören och varuhavaren inte kan få ut det efterdebiterade
beloppet av importören. I fråga om skatter och införselavgifter
åligger betalningsskyldigheten i allmänhet den för vars räkning införseln
sker, påpekar styrelsen. Man kan därför överväga att införa en liknande bestämmelse
även beträffande tullen. Emellertid skulle då erfordras en mera
omfattande utredning än som lämpligen kan företas i detta sammanhang.
Styrelsen är därför inte beredd att nu föreslå en generell överflyttning av
betalningsskyldigheten i fall av för låg debitering. Vid ett deklarationsförfarande
kommer emellertid tulltaxeringen att i väsentlig mån direkt baseras
på uppgifter som lämnas tullverket av importören direkt eller via
varuhavaren och för vilka varuhavaren inte har något ansvar. I den mån
feldebiteringen beror på sådana uppgifter bör enligt styrelsens uppfattning
betalningsskyldigheten om den eljest åvilar varuhavaren i princip överflyttas
från denne till importören. Enligt styrelsens mening talar dock övervägande
skäl för att betalningsskyldigheten vid för låg debitering fortfarande
bör åvila varuhavaren i fall då den för vars räkning varan införs är
bosatt utom riket.
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges
grossistförbund anser, att det i och för sig torde kunna anses rimligt att
betalningsskyldigheten åläggs importören och inte varuhavaren, då importören
själv lämnat uppgifter till tullverket t. ex. i en tulldeklaration. Däremot
anses förhållandena mera svårbedömda i fall då varuhavaren på ett
mer aktivt sätt tagit del i upprättandet av en tulldeklaration. Att som nu
är fallet ålägga varuhavaren betalningsskyldighet då felaktigheten beror
Kungl. Maj.ts proposition nr 7i) är 1966
17
pa importörens uppgifter kan enligt organisationerna inte anses fullt tillfredsställande.
Importören kan dock med större säkerhet utgå från att
hans uppgifter används riktigt om varuhavarens ansvar kvarstår. Organisationerna
framhåller också att det i allmänhet torde uppstå betydande
svårigheter att fastställa i vad mån importören själv svarat för de av
fullmaktshavare lämnade uppgifterna. Vidare ifrågasätts om inte den som
gentemot tullverket svarar för erläggande av tullen vid importtillfället
också principiellt hör svara för eventuella kompletterande betalningar. Organisationerna
är därför inte beredda att nu ta slutlig ställning i frågan utan
föreslår att den görs till föremål för ytterligare överväganden.
Sveriges speditör förbund har i sitt remissyttrande uttalat att styrelsens
lörslag är välmotiverat och bör genomföras med det snaraste utan sammankoppling
med frågan om ett deklarationssystem. Förbundet riktar emellertid
invändningar mot de inskränkningar i denna överflyttning, som skulle
gälla enligt förslaget, särskilt om sådan överflyttning skulle ske endast då
importören är bosatt här i riket.
I anledning av remissbehandlingen framhåller generaltullstyrelsen att
den av Sveriges industriförbund m. fl. organisationer framförda synpunkten
att betalningsskyldighetens kvarblivande hos varuhavaren (i regel ett
spedilionsföretag) skulle ge större säkerhet för att uppgifter som lämnas
av importören till varuhavaren används på ett riktigt sätt inte kan motivera
ett bibehållande av nuvarande regler. Styrelsen framhåller vidare att
det här är fråga endast om betalningsansvar och inte om eventuellt straffansvar
för den händelse någon gjort sig skyldig till brott mot exempelvis
varu smugglingslagen.
Generaltullstyrelsen anser att behovet av den föreslagna ändringen inte
kan sägas vara lika stort vid ett fakultativt som vid obligatoriskt deklarationsförfarande,
eftersom det kommer att bli beroende på varuhavarens
eget avgörande, om han vill begagna sig av tulltaxering på basis av deklaration.
Gör han inte detta är han i fråga om betalningsansvar i samma läge
som f. n. Detta kan, framhåller styrelsen vidare, anföras som skäl för att
låta ändringen anstå till den mera omfattande översyn av ifrågavarande
lagstiftning som torde komma att ske inom tullagstiftningskommittén.
Ändringen är emellertid enligt styrelsens uppfattning så starkt motiverad,
oavsett vilket system som tillämpas vid tulltaxeringen, att övervägande
skäl tala för att den genomförs utan avvaktan på resultatet av kommitténs
arbete. Däremot torde ändringen inte utan att föregripa kommitténs utredningar
kunna ges mer generell räckvidd än som skett i styrelsens förslag.
Generaltullstyrelsens förslag till ändringar i lagen om straff för varusmuggling
innebär att vilseledande som åstadkoinmes av grov oaktsamhet
i samband med tullbehandling under vissa förutsättningar blir
straffbart. Vidare bör enligt styrelsen underlåtenhet att i efterhand göra
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
anmälan om att felaktig uppgift legat till grund för tulltaxering likställas
med varusmuggling.
Riksåklagarämbetet har inte något att erinra mot generaltullstyrelsens
förslag utom att ämbetet ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att
utvidga straffbarheten till varje slag av vilseledande.
Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening och Sveriges
grossistförbund avstyrker för sin del generaltullstyrelsens förslag.
Departementschefen
Den under de senaste årtiondena starkt ökade utrikeshandeln och förändrade
former för den kommersiella verksamheten har givetvis i hög grad
påverkat tullverkets arbete. Trafikanternas önskemål om snabb tullbehandling
har också accentuerats. För att möta utvecklingens krav har tullverket
övergått till att mer och mer basera tulltaxeringen enbart på de uppgifter
som finns i fakturor och andra liknande handlingar i stället för att undersöka
varje särskild vara. Betydande rationaliseringar i tullens arbete har
härigenom möjliggjorts. Importörerna har å sin sida fått godset snabbare
tillgängligt och kostnaderna för godshanteringen har självfallet också blivit
lägre.
När generaltullstyrelsen år 1964 efter samarbete med statskontoret lade
fram sitt förslag om obligatoriskt deklarationssystem för tulltaxeringen
skedde detta i syfte att skapa förutsättningar för ytterligare förenklingar i
förfarandet och en fortsatt minskning av tullbehandlingstiden. Samtidigt
ville man uppnå en större säkerhet och likformighet i tulltaxeringsarbetet.
Vid remissbehandlingen visade det sig emellertid att förslaget inte kunde
vinna anslutning hos en stor del av de i ärendet hörda instanserna. Med hänsyn
till vissa bl. a. från kommerskollegium och av näringslivet framförda
synpunkter har generaltullstyrelsen nu framlagt ett förslag till fri\ Iligt deklarationssystem.
Tullagstiftningskommittén i vilken ingår sakkunniga från
importörernas organisationer har inte haft något att erinra mot att det
föreslagna systemet prövas.
Även enligt min mening har förslaget om ett frivilligt deklarationstörfarande
betydande fördelar. Det är uppenbart att möjligheten att grunda
tulltaxeringen på kvalificerade uppgifter av importörerna kan bli av stolt
värde för generaltullstyrelsen i dess rationaliseringsarbete. Förfarandet
synes även bli till gagn för många importföretag. Upprättandet av deklarationerna
torde inte heller bli särskilt betungande för företag med en mera
omfattande importverksamhet. Ett flertal av dessa företag har otvivelaktigt
såväl organisatoriska som personella resurser att tillämpa ett deklarationsförfarande.
Om förfarandet, såsom avses, görs frivilligt blir det foretagen
själva som har att individuellt bedöma för- och nackdelaina med
en sådan ordning och möjligheterna att inordna det i sina egna arbetsru
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 19(i(i
tiner. Jag vill även framhålla att det för det pågående lagstiftningsarbetet
på området blir av stort värde att deklarationsförfarandet kan prövas i praktiken.
.lag anser därför att ett frivilligt deklarationsförfarande bör prövas. De
närmare bestämmelserna härom bör Kungl. Maj :t meddela i tullstadgan
bland övriga regler för tulltaxeringen. Vissa lättnader synes då också kunna
beredas de företag som begagnar sig av deklarationssystemet i fråga om
tidpunkten för erläggandet av tull m. m.
För deklarationssystemets genomförande synes det emellertid såsom generaltullstyrelsen
föreslår vara erforderligt att vidta vissa ändringar i tulltaxeförordningens
bestämmelser för att anpassa tullverkets kontrollbefogenheter
till deklarationssystemet. Samtidigt bör generaltullstyrelsens förslag
om överflyttning i vissa fall av betalningsansvaret från varuhavaren
till importören genomföras. Jag vill erinra om att importören enligt förslaget
kan göras ansvarig endast om tullverket kan visa att en eventuell feldebitering
beror på de uppgifter importören lämnat tullverket. Den tvekan
som vissa remissinstanser visat inför förslaget torde därför sakna grund.
Jag förordar att de ändringar sker i tulltaxeförordningen och förordningen
angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning hos
tullverket, som föranleds av vad jag nu sagt.
Generaltullstyrelsen har också föreslagit vissa ändringar i lagen om straff
för varusmuggling. De har inte direkt samband med frågan om ett frivilligt
deklarationsförfarande. De föreslagna ändringarna torde därför få prövas i
annat sammanhang.
Tullfrihetsfrågan
Gällande bestämmelser
Enligt 13 § tulltaxeförordningen kan Kungl. Maj :t, där så prövas lämpligt,
förordna att tull inte skall utgå för varuslag som inte alls eller endast
i ringa omfattning är föremål för tillverkning inom landet. Förordnandet
skall avse högst två år i sänder.
Möjlighet att medge sådan tullfrihet tillskapades år 1960 i och med den
nya tulltaxeförordningen och grundar sig på ett förslag av 1952 års tulltaxekommitté.
I prop. 1960: 98 med förslag till tulltaxeförordning uttalades
i fråga om detta tullfrihetsinstitut bl. a., att tillämpningen av en sådan bestämmelse
kunde visa sig vara förenad med praktiska svårigheter och att
detta och andra skäl talade för en restriktiv tillämpning. Enbart den omständigheten
att ett varuslag inte tillverkades inom landet ansågs inte utgöra
något avgörande argument för att medge tullfrihet. Innebörden av bestämmelsen
fick sålunda närmast anses vara att i de fall, då Kungl. Maj :t
vid en prövning av en tullfråga finner tillräckliga skäl för tullbefrielse före
-
20 Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
ligga, Kungl. Maj :t äger genomföra denna åtgärd utan att frågan föreläggs
riksdagen.
I sitt av riksdagen godkända betänkande över propositionen (BevU 1960:
48, rskr 228) förklarade bevillningsutskottet att det inte hade något att invända
mot vad som anförts i propositionen.
Frågan om tillämpningen av 13 § avhandlades i riksdagen år 1961 i anledning
av en interpellation. Finansministern erinrade då om de av riksdagen
godtagna riktlinjerna för en restriktiv tillämpning av bestämmelsen.
Vidare framhölls att ställningstagandet till frågan om tullfrihet varit olika
för skilda branscher och att hänsyn bl. a. hade tagits till den ekonomiska
situation som förelegat för olika industrigrenar.
Tillämpningen av tullfrihetsinstitutet har i princip skett i överensstämmelse
med tulltaxekommitténs förslag. Medgivanden har sålunda lämnats
i generell form för varor av vissa slag och inte för visst varuparti. Framställningar
om tullfrihet har av praktiska skäl ansetts böra tas upp till avgörande
endast ett par gånger om året. över framställningarna har yttranden
inhämtats från generaltullstyrelsen och kommerskollegium som i sin
tur hört berörda industriorganisationer. En förteckning över de varuslag
för vilka tullfrihet medgetts har fogats som bilaga till en kungörelse den
30 juni 1960 (nr 520; ändrad senast 1966:70) med förordnande om tullfrihet
jämlikt 13 § tulltaxeförordningen.
Vid utgången av varje tvåårsperiod har behovet av tullfrihet prövats
på nytt för de i förteckningen upptagna varorna. Nu gällande medgivanden
gäller t. o. m. den 30 juni 1966.
Sedan bestämmelsen tillkom har t. o. m. år 1965 ca 250 framställningar
om tullfrihet prövats av Kungl. Maj :t. I ett åttiotal fall har tullfrihet medgetts.
Under de första åren bestämmelsen gällde medgavs tullfrihet i huvudsak
för vissa råvaror på kemikalieområdet samt för textilmaskiner. Tullfriheten
har på senare tid utsträckts även till andra maskinområden såsom
livsmedel smaskiner, maskiner för läderindustrin och vissa verktygsmaskiner.
Förslaget och remissyttrandena
Sveriges mekanförbund yrkar i sin framställning att tullfrihetsinstitutet
skall användas mindre restriktivt än f. n. och att därvid bl. a. möjlighet till
tullfrihetsmedgivanden in casu skapas.
Förbundet påpekar att svårigheten att åstadkomma tulltekniskt tillfredsställande
definitioner för de varuslag som avsetts för tullfri import i många
fall föranlett avslag. Tullfrihetsinstitutet har härigenom enligt förbundets
uppfattning ej kommit att bli så värdefullt för företagen som man en gång
ansåg sig ha skäl att förvänta. Tullfrihet i enskilda fall föreslås därför
böra kunna beviljas för en särskild leverans som är aktuell för det sökan
-
21
Kanyl. Mnj:ts proposition nr 79 år 1966
de företaget och knytas såväl till företaget som till produkten. Vederbörlig
hänsyn vid bedömningen skulle dock liksom hittills tas till förekomsten
av tillverkning inom landet av motsvarande varor. Tullfrihet borde
också kunna medges om de importerade varorna uppvisar väsentlig och väl
dokumenterad överlägsenhet över motsvarande svenska varor. I fråga om
varuslag av beställningskaraktär anser förbundet att ett företag som anhåller
om tullfrihet skall visa att tillfälle getts den inhemska industrin
att lämna anbud. Tullfrihet borde kunna medges om industrin inom landet
inte kan leverera motsvarande utrustning eller kan leverera först efter en
tidsperiod som är väsentligt längre än den som den utländska tillverkaren
kräver. Förbundet framhåller slutligen att motsvarande tullfrihetsbestämmelser
i andra länder, bl. a. i Storbritannien, tillåter in casubehandling och
att detta visat sig fungera på ett smidigt sätt.
Generaltullstyrelsen ställer sig i sitt yttrande tveksam till ett genomförande
av mekanförbundets förslag.
Styrelsen understryker att formuleringen av 13 § tulltaxeförordningen
inte ger möjlighet till tullfrihetsmedgivande i enskilda fall. Om sådant
medgivande skall komma i fråga krävs ändring av författningsrummet.
Styrelsen erinrar om att man vid avvägningen av tullsatserna i den svenska
tulltaxan strävat efter en jämn tullstruktur. Härigenom ville man reducera
tullsystemets snedvridande inverkan på produktionen och nå bästa
möjliga användning av de produktiva resurserna. I överensstämmelse
härmed anses särskilda skäl böra föreligga för att tullfrihet skall beredas
en viss bransch. Ett medgivande härom bör ges en så generell utformning
som möjligt. Tullfrihetsmedgivanden in casu bör därför i allmänhet inte
komma i fråga och styrelsen avstyrker därför principiellt en författningsändring
som syftar till att göra sådana medgivanden möjliga.
Enligt styrelsens mening bör emellertid tillämpningen av 13 § tulltaxetörordningen
göras till föremål för en allmän översyn. Man bör därvid eftersträva
en mer restriktiv tillämpning. Det stöd som kan finnas motiverat
för vissa industribranscher skulle kunna lämnas genom att branschens
maskinutrustning får en mer generell tullfrihet eller befrias helt eller delvis
från allmän varuskatt.
Om en sådan revidering av tillämpningen av 13 § inte kommer till stånd
kan enligt styrelsen de administrativa svårigheterna med nuvarande anordning
bli så stora, att inrättande av möjligheter för tullfrihet i enskilda fall
bör övervägas trots de principiella skälen häremot.
Kommers kollegium motsätter sig inte att bestämmelserna i 13 § tulltaxeförordningen
kompletteras så att möjlighet att in casu medge tullbefrielse
och i förekommande fall återbetalning av erlagd tull skapas.
Kollegiet framhåller i sitt yttrande att en möjlighet till tullfrihetsmedgivande
i enskilda fall sannolikt skulle medföra en betydande ökning
av antalet ansökningar. Härigenom skulle även utredningsarbetet i samband
med behandlingen av ansökningarna öka och risk för minskad över
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
skådlighet uppstå. Större risk för olikformighet i tullbeläggningen skulle
föreligga, då medgivanden om tullfrihet inte på samma sätt som nu skulle
ges publicitet genom kungörelse. Det med nuvarande system förbundna
kravet på en från tullsynpunkt tillfredsställande varudefinition begränsar
emellertid enligt vad kollegiet anför möjligheterna till av andra skäl önskvärd
tullfrihet. En möjlighet till medgivanden in casu som komplettering
till det nu tillämpade systemet skulle därvid kunna utgöra en lösning och
i princip kunna bidra till en mer följdriktig tillämpning av tullfrihetsinstitutet.
Genom en sådan ordning anser kollegiet att även vissa andra olägenheter
med nuvarande ordning skulle kunna överbryggas, bl. a. i de fall
då tidsfristen med hänsyn till förestående leverans inte tillåter beslutets
intagande i författning.
Vid ett arrangemang som medger tullfrihet i enskilda fall torde med hänsyn
till den ökade mängden ansökningar tillståndsgivningen böra ankomma
på ett ämbetsverk och inte på Kungl. Maj :t. Därvid bör hänsyn tas
endast till förekomsten av svensk tillverkning och inte till andra faktorer
som nu beaktas vid bedömningen. Däremot bör enligt kollegiets mening
grundförutsättningarna för tnllfrihetsinstitutets tillämpning ej ändras. Den
av mekanförbundet föreslagna bedömningen med hänsyn till leveranstidens
längd anses därför inte böra komma i fråga. Kollegiet framhåller även att
in casumedgivanden inte utan särskilda skäl bör lämnas utanför området
maskiner och apparater.
Kollegiet har till sitt yttrande fogat yttranden från Sveriges industriförbund,
Sveriges kemiska industrikontor, Textilrådet samt handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle. Ett införande av möjlighet
till tullfrihetsmedgivanden in casu tillstyrks av näringsorganisationerna
liksom även av Sveriges grossistförbund som avgett särskilt yttrande i ärendet.
Departementschefen
Då den nuvarande tulltaxan utarbetades fann man det inte möjligt eller
ens lämpligt att i denna införa tullfrihet för alla varuslag som inte tillverkades
inom landet. Sålunda var det praktiskt taget omöjligt att få en total
överblick över de varuområden där svensk tillverkning inte förekom. Vidare
skulle en sådan tullfrihet strida mot uppställda önskemål om tulltaxans
allmänna utformning och skapa stora svårigheter av tullteknisk natur. Härtill
kom att särskilda problem kunde uppstå genom de successiva förändringarna
i den svenska industrins tillverkningsprogram. För att likväl skapa
en från allmänt ekonomiska synpunkter önskvärd möjlighet till tullfrihet
bemyndigades Kungl. Maj :t att i särskilda fall medge tullbefrielse för sådana
varuslag som inte tillverkas inom landet.
I enlighet med de riktlinjer som riksdagen fastställde har bemyndigandet
23
Ktingl. Maj:ts proposition nr 79 år 1966
begagnats med försiktighet och enbart den omständigheten att ett varuslag
ej tillverkas inom landet har inte varit avgörande. Tullfrihet har vidare
kommit i fråga endast för naturligt avgränsade varuslag av större ekonomisk
betydelse.
Någon allmän omprövning av grundprinciperna för medgivande av tullfrihet
finner jag inte nu motiverad. I vissa fall har emellertid, som också
mekanförbundet och kommerskollegium framhållit, de nuvarande normerna
försvårat den från olika synpunkter lämpligaste tillämpningen av tullfrihetsinstitutet.
Det har sålunda förekommit att framställningar om tullfrihet
måst avvisas, därför att det inte varit möjligt att tulltekniskt klart avgränsa
det åsyftade varuslaget, även om i övrigt uppställda villkor för tullfrihet varit
tillgodosedda. I andra fall har import redan ägt rum innan tullfrihetstrågan
hunnit slutbehandlas och det berörda företaget har därför gått miste
om tullfriheten. För att komma till rätta med sådana olägenheter är en jämkning
av de nuvarande bestämmelserna erforderlig. Jag förordar därför att
13 § tulltaxeförordningen ändras så att nu anförda synpunkter blir tillgodosedda.
Detta synes kunna ske genom att bemyndigandet att medge tullfrihet
utvidgas till att omfatta, icke blott såsom f. n. hela varuslag utan även viss
vara. I övrigt bör de allmänna riktlinjer som gäller för tillämpningen av
dispensregeln vara oförändrade.
Tull på reparerade maskiner
Förslaget och remissyttrandena
1 6 § 2 nio nr tulltaxeförordningen föreskrivs, att svensk eller i Sverige
förtullad vara, som i utlandet undergått reparation, får återinföras mot
tull, motsvarande 10 % av det belopp som betingats för reparationen. Härvid
krävs att identitet föreligger mellan den utförda och den införda varan.
Aktiebolaget Scania-\ abis hemställer att tull som för reparerad vara
(s. k. reparationstull) skall utgå även för renoverade bilmotorer som inkommer
från utlandet i utbyte mot förslitna motorer av motsvarande mängd.
Företaget som i stor utsträckning låter renovera bilmotorer i Tyskland framhåller,
att ett uppgivande av kravet på absolut identitet mellan utförda och
införda motorer skulle möjliggöra betydande kostnadsbesparingar såväl i
Sverige som vid den tyska fabriken.
I yttranden som avgetts över framställningen har varken generaltullstyrelsen
eller kommerskollegium ansett sig böra motsätta sig att bestämmelserna
om reparationstull efter särskilt medgivande skall kunna tillämpas
även utan krav på att identitet visas föreligga mellan utförd och införd
vara. En förutsättning härför anses dock vara att tillfredsställande
möjlighet föreligger till kontroll av att lämnade medgivanden inte missln
ukas. För att en sådan ordning skall kunna införas anses en ändring av
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
6 § 2 mom. tulltaxeförordningen nödvändig. Riksskattenämnden ifrågasätter
om en ändring av 6 § 2 mom. tulltaxeförordningen kan aktualisera
ändring även av de bestämmelser som avser beräkning av allmän varuskatt
i samband med import vad gäller transaktioner av här avsedd art.
Departementschefen
Tullnedsättning enligt bestämmelserna om reparationstull i 6 § 2 mom.
tulltaxeförordningen kan f. n. medges då importören kan visa att den vara
han vill införa till landet är densamma som den som tidigare utförts av
honom för att repareras utomlands. Någon anledning att i normala fall
frångå denna ordning synes inte föreligga. Emellertid förekommer det i
vissa fall att företag i större skala låter reparationer och renoveringar utföras
av märkesfabriker i utlandet. Främst torde detta vara fallet i bilbranschen,
men även inom andra branscher kan liknande arrangemang
förekomma. Kravet på styrkt identitet mellan utförd och införd vara medför
i dessa fall uppenbarligen omotiverade kostnader för företagen. I likhet med
remissinstanserna är jag av den uppfattningen, att det här bör kunna vara
fullt tillräckligt att tullverket kan fastställa att mängden införda varor
överensstämmer med vad som tidigare utförts för reparation och att fråga
är om samma slag av vara. Jag förordar sålunda att den nu gällande bestämmelsen
ändras så att en förenklad ordning blir tillåten. Ändringen bör
ha den utformningen att det får ankomma på generaltullstyrelsen att medge
rätt att åtnjuta reparationstull utan att bevis om full identitet mellan införd
och utförd vara företes. Sådant medgivande bör i regel lämnas endast
företag som i större omfattning låter reparationer och renoveringar av maskiner
och maskinutrustning ske vid märkesfabriker utomlands. Givetvi
måste det tillses att fullt tillfredsställande kontrollmöjligheter står till
buds.
En författningsändring med den utformning som här förordats torde inte
aktualisera någon ändring av bestämmelserna angående allmän varuskatt.
Departementschefens hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj :t i proposition
föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till
1) förordning om ändring i tulltaxeförordningen den 13 maj 1960 (nr
391),
2) förordning om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 24 maj
1928 (nr 124) angående förfarandet i vissa fall vid oriktig avgiftsberäkning
hos tullverket.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1966
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Jan-Erik Torsell
WARCUS BOKTR. STHLM 1966 660260
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1966:241 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förordning om rätt för resande m. fl. att införa varor tulloch skattefritt, m. m. a1 i texten
- BevU 1966:45 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändring i tullltaxeförordningen den 13 maj 1960 s. 1 i texten