Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, m. m

1966-03-25 · 56 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 41 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:93, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

1

Nr 93

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om

befordran med luftfartyg, m. m.; given Stockholms

slott den 25 mars 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg,

2) lag om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Guadalajara den 18 september 1961 undertecknade

konventionen om internationell luftbefordran som utförs av annan än den

avtalsslutande fraktföraren.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås bl. a. att sådana ändringar vidtas i 1937 års luftbefordringslag

och 9 kap. luftfartslagen som fordras för att Sverige skall

kunna tillträda en i Guadalajara år 1961 undertecknad konvention om internationell

luftbefordran, som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren.

Därjämte hemställs att riksdagen godkänner konventionen. De

framlagda lagförslagen har tillkommit i samarbete med berörda departement

och ministerier i Danmark, Finland och Norge. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 93

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg

Härigenom förordnas, dels att 1, 23, 25 och 32 §§ lagen den 5 mars 1937

om befordran med luftfartyg1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att 31—34 §§ samma lag skola erhålla beteckningarna 37—

40 §§, dels att närmast efter 30 § samma lag skola införas en ny rubrik och

sex nya paragrafer, betecknade 31—36 §§, av den lydelse som nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

1 §■

verkställes vederlagsfritt.

I denna lag förstås med Warszawakonventionen

den i Warszawa

den 12 oktober 1929 undertecknade

konventionen om internationell luftbefordran

och med Guadalajarakonventionen

den i Guadalajara den 18

september 1961 undertecknade konventionen

om internationell luftbefordran

som utföres av annan än

den avtalsslutande fraktföraren.

23 §.

Förbehåll, som------vare ogiltigt.

Vid befordran av gods, vilken utföres

av annan än den som genom

befordringsavtalet åtagit sig befordringen

och vilken är underkastad

Guadalajarakonventionen, äger bestämmelsen

i första stycket icke tilllämpning

på förbehåll avseende förlust,

minskning eller skada, som

härrör av godsets egen beskaffenhet

eller fel i godset.

25 §.

Har skada------hans ansvarighet.

Föres talan mot någon av fraktförarens

folk på den grund att han

1 Lagen delvis upphävd, se 1960:69 och 1963:399. Jfr 1960:573.

(Nuvarande lydelse)

Denna lag------

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vållat skada genom fel eller försummelse

i tjänsten av ringare grad än

som avses i första stycket, må vad

han och fraktföraren kunna förpliktas

att sammanlagt utgiva i ersättning

icke överskrida den gräns för

ansvarigheten som fraktföraren äger

åberopa.

Om jämkning i vissa fall av skadeersättning

stadgas i 10 kap. 3 §

luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297).

Befordran som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren

31 §.

I fråga om befordran som helt eller delvis utföres av annan än den som

genom befordringsavtalet åtagit sig befordringen (den avtalsslutande fraktföraren)

äga 32—36 §§ tillämpning, om det ej visas att befordringen utförts

utan den avtalsslutande fraktförarens bemyndigande. Bestämmelserna

i 33, 35 och 36 §§ tillämpas dock endast i fråga om den del av befordringen

som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren.

32 §.

Både den avtalsslutande fraktföraren och den som utför befordringen

anses vid tillämpning av denna lag som fraktförare, den förre i fråga om

hela befordringen och den senare i fråga om den del av befordringen som

han utför.

33 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet jämställas

vardera fraktföraren och hans folk med den andre fraktförarens

folk. Detta medför dock icke att ansvarigheten för den som utför befordringen

i den avtalsslutande fraktförarens ställe överskrider de i 22 § angivna

gränserna.

Har den avtalsslutande fraktföraren åtagit sig längre gående förpliktelser

än som följer av denna lag eller har passagerare eller avsändare enligt

22 § andra stycket särskilt uppgivit det intresse som är förbundet med befordringen,

är den som utför befordringen i den avtalsslutande fraktförarens

ställe icke utan eget godkännande bunden härav.

34 §.

Anvisning eller anmärkning, som enligt bestämmelse i denna lag tillställes

den ene fraktföraren, äger verkan även mot den andre. Sådan order som

avses i 12 § äger dock verkan endast om den tillställes den avtalsslutande

fraktföraren.

35 §.

Vad de båda fraktförarna och deras folk kunna förpliktas alt sammanlagt

utgiva i ersättning må icke överskrida det högsta ersättningsbelopp

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

som någon av fraktförarna kan åläggas att utgiva. Varje skadeståndsskyldig

är ansvarig endast intill den gräns som är tillämplig för honom.

36 §.

Talan om ansvarighet får, vare sig den riktas mot båda fraktförarna eller

en av dem, föras vid domstol som enligt 28 § är behörig vid talan mot

någon av fraktförarna.

(Nuvarande lydelse)

32 §.

Göres i-------—■ —

Skiljeavtal rörande skada som i

denna lag avses vare, där avtalet träffats

innan skadan timade, ej gällande

med mindre avtalet angår befordran

av gods samt skiljemannaförfarandet

skall äga rum i stat som är

ansluten till den i Warschau den 12

oktober 1929 avslutade konventionen

om internationell luftbefordran,

inom en i 28 § avsedd domstols domvärj

o och med tillämpning av vad lagen

i sådan stat stadgar om luftbefordran

som i konventionen avses.

(Föreslagen lydelse)

38 §.

- utan verkan.

Har skiljeavtal i fråga om befordran

av gods träffats innan skada

timat, gäller avtalet utan hinder av

bestämmelsen i första stycket, om

skiliemannaförfarandet skall äga

rum i stat som är ansluten till

Warszawakonventionen inom en i

28 § avsedd domstols domvärjo och

tvistefrågan, i den mån Warszawakonventionen

och Guadalajarakonventionen

äro tillämpliga därpå, skall

prövas enligt konventionernas bestämmelser.

Konungen meddelar bestämmelser om ikraftträdandet av denna lag.

Bestämmelserna i 23 § andra stycket, 31—36 och 38 §§ i den nya lydelsen

skola icke tillämpas i den mån det är oförenligt med förpliktelse, som

följer av annat internationellt fördrag rörande luftbefordran än Guadalajarakonventionen

och gäller i förhållande till stat vilken icke biträtt sistnämnda

konvention.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse i 31—

34 §§ lagen om befordran med luftfartyg, avser hänvisningen i stället motsvarande

bestämmelse i 37—40 §§ samma lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

5

Förslag

till

Lag

om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 1, 3, 4, 8 och 32 §§ luftfartslagen

den 6 juni 19571 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att 31—35 §§ samma kapitel skola erhålla beteckningarna 37 41 §§,

dels att närmast efter 30 § samma kapitel skola införas en ny rubrik och

sex nya paragrafer, betecknade 31—36 §§, av den lydelse som nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Vad i

Med Warszawakonventionen förstås

i detta kapitel den i Warszawa

den 12 oktober 1929 undertecknade

och genom det i Haag den 28 september

1955 avslutade protokollet reviderade

konventionen om internationell

luftbefordran.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

verkställes vederlagsfritt.

/ detta kapitel förstås med Warszawakonventionen

den i Warszawa

den 12 oktober 1929 undertecknade

och genom det i Haag den 28 september

1955 avslutade protokollet reviderade

konventionen om internationell

luftbefordran samt med Guadalajarakonventionen

den i Guadalajara

den 18 september 1961 undertecknade

konventionen om internationell

luftbefordran som utföres av annan

än den avtalsslutande fraktföraren.

3 §•

--mellanlandning; samt

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawa
-

Vid befordran--

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag som i likhet

med konventionen i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet i fråga om

skada å person liksom då resgods

förkommer, minskas eller skadas.

Biljetten skall-------

Är biljett--------

konventionen eller lag av motsvarande

innehåll och att konventionen eller

lagen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet i fråga om skada på

person liksom då resgods förkommer,

minskas eller skadas.

--för befordringen.

— i 22 §.

4 §•

Vid befordran ---------mellanlandning; samt

c) meddelande att befordringen c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawa- kan vara underkastad Warszawa
1

Senaste lydelse av 9 kap. se 1960:69. Jfr 196.1:399.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

konventionen eller lag som i likhet

med konventionen i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet då resgods

förkommer, minskas eller skadas.

Resgodsbeviset skall----

Är resgodsbevis------

8

Flygfraktsedeln skall-----

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag som i likhet

med konventionen i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet då gods

förkommer, minskas eller skadas.

konventionen eller lag av motsvarande

innehåll och att konventionen eller

lagen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet då resgods förkommer,

minskas eller skadas.

--för befordringen.

--andra stycket.

§■

--mellanlandning; samt

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag av motsvarande

innehåll och att konventionen eller

lagen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet då gods förkommer,

minskas eller skadas.

Befordran som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren

31 §-

I fråga om befordran som helt eller delvis utföres av annan än den

som genom befordringsavtalet åtagit sig befordringen (den avtalsslutande

fraktföraren) aga 32—36 §§ tillämpning, om det ej visas att befordringen

utförts utan den avtalsslutande fraktförarens bemyndigande. Bestämmelserna

i 33, 35 och 36 §§ tillämpas dock endast i fråga om den del av befordringen

som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren.

32 §.

Både den avtalsslutande fraktföraren och den som utför befordringen

anses vid tillämpning av detta kapitel som fraktförare, den förre i fråga

om hela befordringen och den senare i fråga om den del av befordringen

som han utför.

33 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet jämställas

vardera fraktföraren och hans folk med den andre fraktförarens folk.

Detta medför dock icke att ansvarigheten för den som utför befordringen

i den avtalsslutande fraktförarens ställe överskrider de i 22 § angivna

gränserna.

Har den avtalsslutande fraktföraren åtagit sig längre gående förpliktelser

än som följer av detta kapitel eller har passagerare eller avsändare

enligt 22 § andra stycket särskilt uppgivit det intresse som är förbundet

med befordringen, är den som utför befordringen i den avtalsslutande

fraktförarens ställe icke utan eget godkännande bunden härav.

34 §.

Anvisning eller anmärkning, som enligt bestämmelse i detta kapitel tillställes

den ene fraktföraren, äger verkan även mot den andre. Sådan order

som avses i 12 § äger dock verkan endast om den tillställes den avtalsslutande

fraktföraren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

35 §.

Vad de båda fraktförarna och deras folk kunna förpliktas att sammanlagt

utgiva i ersättning må icke överskrida det högsta ersättningsbelopp

som någon av fraktförarna kan åläggas att utgiva. Varje skadeståndsskyldig

är ansvarig endast intill den gräns som är tillämplig för honom.

36 §.

Talan om ansvarighet får, vare sig den riktas mot bada fraktförarna eller

en av dem, föras vid domstol som enligt 28 § är behörig vid talan mot någon

av fraktförarna.

(Nuvarande lydelse)

32 §.

Göres i-----------

Har skiljeavtal i fråga om befordran

av gods träffats innan skada timat,

skall det dock, utan hinder av

vad i första stycket sägs, gälla såframt

skilj emannaförfarandet skall

äga rum inom en i 28 § avsedd domstols

domvärjo och tvistefrågan, såvitt

Warszawakonventionen är tilllämplig

därå, skall prövas i överensstämmelse

med konventionens bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)

38 §.

-----utan verkan.

Skiljeavtal i fråga om befordran av

gods, vilket träffats innan skada timat,

gäller utan hinder av bestämmelsen

i första stycket, om skiljemannaförfarandet

skall äga rum inom

en i 28 § avsedd domstols domvärjo

och tvistefrågan, i den mån

Warszawakonventionen och Guadalajarakonventionen

äro tillämpliga

därpå, skall prövas enligt konventionernas

bestämmelser.

Konungen meddelar bestämmelser om ikraftträdandet av denna lag.

Bestämmelserna i 9 kap. 31—36 och 38 §§ i den nya lydelsen skola icke

tillämpas i den mån det är oförenligt med förpliktelse, som följer av annat

internationellt fördrag rörande luftbefordran än Guadalajarakonventionen

och gäller i förhållande till stat vilken icke biträtt sistnämnda konvention.

■ n i

Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse i 9 kap.

31_35 §§ luftfartslagen, avser hänvisningen i stället motsvarande bestäm
melse

i 37—41 §§ samma kapitel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieurenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

H januari 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om ändring i lagen

om befordran med luftfartyg och i 9 kap. luftfartslagen samt anför.

Den i Warszawa den 12 oktober 1929 undertecknade konventionen rörande

fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell

luftbefordran (Warszawakonventionen) innehåller bestämmelser

om sådan internationell luftbefordran av passagerare, resgods och gods,

som utförs av lufttrafikföretag mot vederlag eller vederlagsfritt. Konventionen

behandlar bl. a. vissa frågor om fraktförares ansvarighet för skada

på passagerare och gods. Warszawakonventionen har vunnit anslutning

från de flesta av världens nationer, däribland de fem nordiska länderna.

Genom ett i Haag den 28 september 1955 avslutat protokoll vidtogs vissa

ändringar i Warszawakonventionen, varvid bl. a. reglerna om fraktförarens

ansvarighet i vissa hänseenden reviderades. Protokollet har numera trätt i

kraft och har ratificerats av mer än hälften av de till Warszawakonventionen

anslutna staterna. Av de nordiska länderna har hittills Danmark, Island,

Norge och Sverige biträtt protokollet.

Den 18 september 1961 undertecknades i Guadalajara i Mexico en konvention

om internationell luftbefordran som utförs av annan än den avtalsslutande

fraktföraren. Bestämmelser härom finns inte i vare sig Warszawakonventionen

eller Haagprotokollet. Den nya konventionen skall äga

tillämpning på internationell luftbefordran som är underkastad bestämmelserna

i Warszawakonventionen i dess ursprungliga eller genom Haagprotokollet

reviderade lydelse. Guadalajarakonventionen har enligt tillgängliga

upplysningar numera undertecknats av tjugofem stater, däribland

Norge och Sverige. Konventionen har ratificerats av nio stater, nämligen

Mexico, Storbritannien, Australien, Frankrike, Schweiz, Nederländerna,

Västtyskland, Polen och Ungern. Ytterligare tre stater har anslutit sig till

konventionen (Förenade Arabrepubliken, Jamaica och Niger). Konventionen

trädde i kraft den 10 maj 1964.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 93 år 1966

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt i en inom justitiedepartementet

utarbetad svensk översättning torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Inom justitiedepartementet har den 10 januari 1963 upprättats promemoria

angående ifrågasatt svenskt biträdande av Guadalajarakonventionen.

Etter remiss har yttranden över promemorian och konventionen avgetts

av luftfartsstyrelsen, kommerskollegium — efter hörande av Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg

— Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska flygförsäkringspoolen, Aktiebolaget Aerotransport och Transair

Sweden Aktiebolag.

Sedan de nordiska ländernas justitieministrar vid möte i januari 1964

enats om att de nordiska länderna borde biträda Guadalajarakonventionen,

har frågan om därav påkallade lagstiftningsåtgärder övervägts inom justitiedepartementet

samt vid överläggningar med det danska justitsministeriet

och ministeriet for offentlige arbejder, det norska justisdepartementet

och det finska justitieministeriet.

I anslutning till dessa överläggningar har det norska justisdepartementet

i skrivelse den 24 november 1965 till berörda departement och ministerier

i Danmark, Finland och Sverige väckt förslag om en redaktionell omarbetning

i förtydligande syfte av de på den reviderade Warszawakonventionen

byggda bestämmelserna i de nordiska luftfartslagarna om vad luftbefordringshandling

skall innehålla.

Över detta förslag har yttranden avgetts av luftfartsstyrelsen, Scandinavian

Airlines System, Transair Sweden Aktiebolag och Linjeflyg Aktiebolag.

Huvudgrunderna för gällande lagstiftning om befordran med luftfartyg

Warszawakonventionens bestämmelser gäller dels befordran mellan skilda

fördragsslutande stater, dels sådan befordran med avgångs- och bestämmelseorter

i en och samma fördragsslutande stat under vilken mellanlandning

skall äga rum i annan fördragsslutande eller utomstående stat (art. 1

andra stycket). Den är i princip tillämplig på befordran som utförs av det

allmänna men gäller inte postbefordran, som utförs enligt internationella

postkonventioner (art. 2). Konventionen innehåller till en början stadganden

om olika befordringshandlingar, nämligen biljett, resgodsbevis och flygfraktsedel,

samt i anslutning härtill vissa regler om avsändarens förfoganderätt

i fråga om gods (art. 3—16). Härefter följer bestämmelser om fraktförarens

ansvarighet (art. 17—30). Fraktföraren blir enligt konventionen

ansvarig för skada på passagerare eller gods, såvida han inte förmår visa att

han och hans folk är fria från vållande till skadan (art. 20). Ansvarigheten

är i princip begränsad till vissa belopp (art. 22). Rätt till ansvarsbegräns
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 dr 1966

ning föreligger dock inte vid vissa former av grövre vållande (art. 25).

Fraktföraren kan inte friskriva sig från den ansvarighet konventionen ålägger

honom (art. 23). Talan om skadeersättning får väckas endast vid domstolarna

i viss eller vissa fördragsslutande stater (art. 28). Konventionen

innehåller även bestämmelser om successiv befordran, dvs. befordran som

enligt vad som har avtalats är att anse som en enhet men skall utföras av

flera fraktförare efter varandra (art. 30), och om sammansatt befordran,

varmed avses befordran som skall utföras delvis med luftfartyg och delvis

med annat transportmedel (art. 31). Slutbestämmelserna (art. 32—41) innehåller

bl. a. regler om ogiltighet av vissa mot konventionen stridande avtalsklausuler

angående tillämplig lag eller behörig domstol (art. 32). Vidare

görs undantag från konventionens tillämpningsområde för befordran av

mera ovanlig karaktär (art. 34). Ett särskilt tilläggsprotokoll till art. 2

öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att i samband med tillträde

till konventionen undanta viss statlig luftbefordran från konventionens

tillämpningsområde.

Warszawakonventionen införlivades med svensk rätt genom lagen den 5

mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg. Denna lag tillkom efter

nordiskt samarbete. Motsvarande lagar är i Danmark lov den 7 maj 1937

om befordring med luftfartgjf i Finland lag den 3 juli 1937 om befordran

med luftfartyg och i Norge lov den 12 juni 1936 om befordring med luftfartpier.

I Island finns inte någon särskild lag i ämnet.

Haagprotokollet består av tre kapitel. Kapitel I (art. I—XVII) innehåller

ändringar i 15 av Warszawakonventionens 41 artiklar och upptar därjämte

två nya artiklar. Kapitel II (art. XVIII) anger de nya bestämmelsernas tilllämpningsområde

enligt samma princip som gäller för den ursprungliga

Warszawakonventionen. Den genom protokollet reviderade konventionen

skall således äga tillämpning dels om avgångsorten och bestämmelseorten

är belägna i fördragsslutande stater som båda har biträtt protokollet, dels

om nämnda orter är belägna inom en sådan stats område och mellanlandning

skall äga rum inom annan stats territorium. Kapitel III (art. XIX—

XXVII) innehåller slutbestämmelser. Av art. XIX framgår, att Warszawakonventionen

och Haagprotokollet mellan de stater inbördes som har biträtt

protokollet skall betraktas och tolkas som ett enda instrument och benämnas

Warszawakonventionen reviderad i Haag 1955.

Haagprotokollets bestämmelser införlivades med svensk rätt genom lagen

den 8 april 1960 (nr 69) om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297). Warszawakonventionens genom Haagprotokollet reviderade luftbefordringsbestämmelser

togs härvid upp i 9 kap. luftfartslagen. Bestämmelserna

trädde i kraft den 1 augusti 1963 (SFS 1963: 399). De motsvaras i

Danmark av 9 kap. lov af 10 juni 1960 (nr 252) om luftfart och i Norge av

9 kap. lov 16 desember 1960 (nr 1) om luftfart. I Island finns inte någon

särskild på Haagprotokollet grundad lagstiftning. Finland har som nämnts

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

inte tillträtt protokollet. Enligt vad som har upplysts under de nu hållna

nordiska överläggningarna pågår emellertid i Finland förberedelser för en

anslutning till Haagprotokollet. Det härför erforderliga lagstiftningsarbetet

torde komma att samordnas med det lagstiftningsarbete som föranleds av

en anslutning till Guadalajarakonventionen.

Genom 1900 års svenska lagstiftning upphävdes 1937 års luftbefordringslag.

Enligt övergångsbestämmelserna skall emellertid nämnda lag fortfara

att gälla beträffande luftbefordran på vilken Warszawakonventionen i dess

ursprungliga lydelse alltjämt äger tillämpning, dvs. dels befordran mellan

Sverige och främmande stat som har biträtt Warszawakonventionen men

inte Haagprotokollet, dels befordran mellan utrikes orter, när antingen avgångs-

eller bestämmelseorten är belägen i stat som har biträtt Warszawakonventionen

men inte Haagprotokollet samt den andra av dessa orter är

belägen i annan sådan stat eller i stat som har biträtt den genom Haagprotokollet

reviderade konventionen eller avgångs- och bestämmelseorterna

båda är belägna i stat som har biträtt Warszawakonventionen men inte

Haagprotokollet och mellanlandning skall ske här i riket eller eljest i annan

stat. De danska och norska luftfartslagarna innehåller regler som svarar

mot dessa övergångsbestämmelser.

Liksom var fallet med 1937 års luftbefordringslag äger 9 kap. luftfartslagen

i dess lydelse enligt 1960 års lagstiftning tillämpning även på annan

internationell luftbefordran än sådan som omfattas av Warszawakonventionen

och beträffande inhemsk luftbefordran.

Huvuddragen av Guadalajarakonventionen

Som tidigare har anmärkts innehåller varken Warszawakonventionen

eller Haagprotokollet några bestämmelser rörande luftbefordran som helt

eller delvis utförs av annan fraktförare än den som genom fraktavtalet har

åtagit sig att utföra befordringen. Guadalajarakonventionen syftar till att

utfylla denna lucka i de äldre konventionernas regelsystem.

Guadalajarakonventionen utgör ett accessorium till Warszawakonventionen

och Haagprotokollet. Dess tillämpningsområde är begränsat till att avse

befordran vilken utförs enligt avtal som är underkastat bestämmelserna i

Warszawakonventionen i dess ursprungliga eller genom Haagprotokollet reviderade

lydelse (art. II, jfr art. I a). Om sådan befordran helt eller delvis

utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren, skall enligt den nya

konventionen bestämmelserna i Warszawakonventionen äga tillämpning på

såväl den avtalsslutande fraktföraren som den fraktförare, vilken har utfört

befordringen (i det följande benämnd den verklige fraktföraren), beträffande

den sistnämnde dock endast såvitt avser den del av befordringen som

han utför (art. TI). Vid tillämpning av Warszawakonventionens ansvarig
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

hetsregler skall handling eller underlåtenhet av den verklige fraktföraren

eller hans folk tillräknas även den avtalsslutande fraktföraren (art. III 1).

Handling eller underlåtenhet av den avtalsslutande fraktföraren eller hans

folk skall, i fråga om den del av befordringen som har utförts av den verklige

fraktföraren, tillräknas även denne (art. III 2). Den verklige fraktföraren

skall dock inte på grund härav kunna åläggas skadeståndsansvar till

högre belopp än som stadgas i Warszawakonventionen art. 22. Anvisning

eller anmärkning som tillställs den ene av fraktförarna skall gälla även mot

den andre, dock att anvisning avseende avsändarens förfogande över godset

måste riktas till den avtalsslutande fraktföraren (art. IV). I fråga om

befordran som har utförts av den verklige fraktföraren skall den som tillhör

den avtalsslutande eller verklige fraktförarens folk i princip äga åberopa

de regler om ansvarsbegränsning som gäller för den fraktförare hos vilken

han är anställd (art. V). Såvitt gäller skada hänförlig till den del av befordringen

som den verklige fraktföraren har utfört skall det ersättningsbelopp

som de båda fraktförarna och deras folk kan åläggas att sammanlagt

utge inte överstiga det högsta ansvarighetsbelopp som gäller för någon av

fraktförarna (art. VI). Skadeståndsanspråk som hänför sig till denna del

av befordringen skall kunna riktas mot båda fraktförarna eller en av dem

med rätt för den mot vilken talan förs att påkalla att den andre inträder i

rättegången (art. VII). Enligt en särskild forumregel skall talan om ersättning

i hithörande fall kunna föras mot vardera fraktföraren antingen vid

domstol som enligt Warszawakonventionen är behörig att pröva anspråk

mot den avtalsslutande fraktföraren eller också vid domstol på den ort där

den verklige fraktföraren har sitt hemvist eller där hans huvudkontor finns

(art. VIII). Konventionen upptar även vissa regler om ogiltighet av friskrivningsklausuler

och av klausuler som innefattar avvikelse från konventionen

i fråga om tillämplig lag eller behörig domstol (art. IX), svarande mot

de bestämmelser härom som finns i art. 23 och 32 av den reviderade Warszawakonventionen,

samt ett stadgande om att med undantag av art. VII

konventionsbestämmelserna inte skall tolkas såsom berörande de båda

fraktförarnas inbördes rättigheter och skyldigheter.

Av slutbestämmelserna (art. XI—XVIII) må här nämnas art. XIII enligt

vilken konventionen skall träda i kraft när den har ratificerats av fem signatärmakter.

För dessa stater träder konventionen i kraft på nittionde dagen

efter depositionen av det femte ratifikationsinstrumentet. För stat som

därefter ratificerar konventionen skall den träda i kraft på nittionde dagen

efter det att ratifikationsinstrumentet har deponerats. Vidare må anmärkas,

att konventionen kan uppsägas med en uppsägningstid av sex månader (art.

XV) samt att reservation mot konventionen inte får göras (art. XVIII).

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 93 år 1966

13

Frågan om ändring av reglerna om befordringshandlingarnas innehåll

Enligt art. 3.1.c i den genom Haagprotokollet reviderade Warszawakonventionen

skall biljett som utfärdas vid passagerarbefordran innehålla meddelande

varav framgår att, om passagerare företar resa med slutlig bestämmelseort

eller mellanlandning i annat land än avgångslandet, befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen, vilken i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet vid dödsfall eller fall av kroppsskada liksom då

resgods förkommer, minskas eller skadas. Beträffande resgodsbevis som utfärdas

vid befordran av inskrivet resgods samt flygfraktsedel som utfärdas

vid befordran av gods upptas i art. 4.1.c resp. 8.c bestämmelser om att beviset

resp. fraktsedeln skall innehålla meddelande varav framgår att, om

befordringen skall ske med slutlig bestämmelseort eller mellanlandning i annat

land än avgångslandet, den kan vara underkastad Warszawakonventionen,

som i regel begränsar fraktförarens ansvarighet i fall då resgods resp.

gods förkommer, minskas eller skadas.

Motsvarighet till dessa konventionsbestämmelser togs genom 1960 års

lagstiftning upp i 9 kap. luftfartslagen, nämligen i 3 § första stycket c), 4 §

första stycket c) resp. 8 § c). Dessa stadganden ansågs i princip böra bli

tillämpliga också på inrikes luftbefordran. För sådana befordringsfall kunde

emellertid inte föreskrivas, att befordringshandlingarna skulle innehålla

meddelande av innebörd att befordringen kunde vara underkastad Warszawakonventionen,

utan hänvisningen till denna måste ersättas med en hänvisning

till nationell lag. Berörda lagrum utformades därför som en föreskrift

om att befordringshandlingen skall innehålla meddelande »att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen eller lag som i likhet

med konventionen i regel begränsar fraktförarens ansvarighet---».

Med hänsyn bl. a. till att en stor mängd befordringshandlingar avseende

svensk inrikes befordran eller internationell befordran som berör Sverige

naturligen kunde komma att utställas utom landet, kanske på ort där kännedomen

om Sverige och svensk lag är synnerligen bristfällig, ansågs det

böra godtas att i dylika fall meddelandet i befordringshandlingen avfattats

på annat sätt än som föreskrivs i 3, 4 resp. 8 §, om bara därav framgår vad

den reviderade Warszawakonventionen föreskriver. I 9 kap. 33 § första

stycket upptogs därför bestämmelser om att i fråga om befordringshandling

som utfärdas utom riket eller som avser internationell befordran i 3 § första

stycket c), 4 § första stycket c) eller 8 § c) föreskrivet krav på meddelande

skall anses uppfyllt, när handlingen innehåller uppgift om att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen och att denna i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet i de fall som anges i det lagrum varom är

fråga.

Mot nu berörda stadganden i 9 kap. 3, 4, 8 och 33 §§ luftfartslagen sva
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

rande stadganden i § 119 första stycket c), § 120 första stycket c), § 124 c)

och § 149 första stycket i den norska luftfartsloven samt § 92 första stycket

c), § 93 första stycket c), § 97 c) och § 122 första stycket i den danska

luftfartsloven fick en motsvarande utformning.

I skrivelsen den 24 november 1965 har det norska justisdepartementet anfört

följande rörande här ifrågavarande bestämmelser i den norska luftfartsloven.

Etter luftfartslovens § 124 bokstav c, som svarer til Varsjava-konvensjonens

art. 8 bokstav c, skal luftfraktbrevet inneholde »et varsel om åt befordringen

kan vaere underkastet Varsjavakonvensjonen eller en lov som i

likhet med denne i regelen begrenser fraktförerens ansvar for tap eller skade

på gods.»

Det har vsert hensikten åt denne lovbestemmelse — i samsvar med konvensjonen

— skulle gi uttrykk for åt varselet må omfatte både det åt konvensjonen

eller en lov som nevnt kan komme til anvendelse, og det åt disse

i regelen begrenser ansvaret, jfr. Ot.prp. nr. 52 (1959—60) s. 40 sp. 2. Ifölge

det som opplyses i en artikkel av stud. jur. Öyvind Hoel i Arkiv for Luftrett

bind 2 side 341 flg. (hefte 5, okt. 1965), er imidlertid § 124 bokstav c til dels

blitt misforstått i praksis, jfr. nsermere s. 345—346. Etter hva man videre

har fått opplyst, verserer det rettssak om förståelsen av bestemmelsen.

Justisdepartementet antar etter dette åt § 124 bokstav c bör sökes gitt en

klarere formulering. Idet man viser til nevnte artikkel i Arkiv for Luftrett,

vil man föreslå åt bestemmelsen formes slik:

»et varsel om åt befordringen kan vaere underkastet Varsjavakonvensjonen

eller en lov av tilsvarende innhold, og åt denne konvensjon eller lov i regelen

begrenser fraktförerens ansvar for tap eller skade på gods.»

Tilsvarende endring må i tilfelle gjöres også i § 119 förste ledd bokstav

c °g § 120 förste ledd bokstav c. (I § 149 trengs derimot ingen endring.)

I skrivelsen betonas vidare önskvärdheten av att lagen förtydligas på denna

punkt och att bestämmelserna såvitt möjligt blir likalydande i de nordiska

länderna. Det föreslås i anslutning härtill, att lagändring i sådant syfte

genomförs samtidigt med de ändringar i de nordiska luftfartslagarnas betordringsbestämmelser

som föranleds av Guadalaj ar akonventionen.

Remissyttrandena

De över Guadalajarakonventionen hörda remissinstanserna har tillstyrkt

eller lämnat utan erinran att Sverige tillträder konventionen, sedan erforderliga

lagstiftningsåtgärder har vidtagits. Svenska flggförsäkringspoolen

har emellertid härvid uttalat, att inte alla konventionens regler är tillfredsställande

från försäkringsväsendets synpunkt. Transair Sweden Aktiebolag

har framhållit, att vissa åsiktsskillnader torde föreligga i fråga om tolkningen

av Warszawakonventionen och Haagprotokollet och att ett klarläggande

av dessa tolkningsspörsmål och av konsekvenserna av Guadalaj arakonventionen

skulle ha varit av värde. Avslutningsvis uttalar emellertid bolaget,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966 15

att det ställer sig positivt till att Sverige tillträder konventionen om denna

kan bidra till ett klarläggande av tolkningsfrågorna.

De instanser som yttrat sig i anledning av det norska förslaget om ändring

av de nordiska luftfartslagarnas bestämmelser om befordringshandlingarnas

innehåll har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att lagändring vidtas i enlighet

med förslaget.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Bestämmelser om befordran med luftfartyg finns f. n. i 9 kap. luftfartslagen

den 6 juni 1957 (nr 297) samt, för vissa fall av internationell luftbefordran,

i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg.

Stadgandena i sistnämnda lag grundar sig på den i Warszawa den 12 oktober

1929 undertecknade konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran (Warszawakonventionen)

i dennas ursprungliga lydelse och är numera tillämplig bara

på befordran som är underkastad nämnda konvention. Bestämmelserna i

9 kap. luftfartslagen åter grundar sig på ett i Haag den 28 september 1955

avslutat protokoll angående revision av Warszawakonventionen och är tilllämpliga

på internationell luftbefordran som är underkastad Warszawakonventionen

i dess genom Haagprotokollet reviderade lydelse, på icke konventionsreglerad

internationell luftbefordran samt på inhemsk luftbefordran.

Såväl lagen om befordran med luftfartyg som 9 kap. luftfartslagen innehåller

i anslutning till Warszawakonventionen vissa bestämmelser om fraktförarens

ansvarighet. Någon särskild reglering har emellertid inte skett för

det icke ovanliga fall att befordringen utförs av annan fraktförare än den

som har slutit befordringsavtalet. Detta sammanhänger med att Warszawakonventionen

varken i sin ursprungliga eller i sin reviderade lydelse innehåller

några bestämmelser härom. Denna lucka i konventionssystemen har numera

utfyllts genom den i Guadalajara i Mexico den 28 september 1961 undertecknade

konventionen om internationell luftbefordran som utförs av annan

än den avtalsslutande fraktföraren. De nya bestämmelserna skall tillämpas

på internationell luftbefordran som är underkastad Warszawakonventionen

i dess ursprungliga eller reviderade lydelse. De innebär i huvudsak, att i

hithörande fall Warszawakonventionens bestämmelser skall äga tillämpning

beträffande såväl den avtalsslutande fraktföraren som den fraktförare

vilken helt eller delvis har utfört befordringen (den verklige fraktföraren)

och att i princip var och en av fraktförarna skall svara för göranden och

låtanden av den andre fraktföraren och hans folk. I fråga om den närmare

innebörden av konventionens bestämmelser hänvisar jag till den föregående

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

redogörelsen. Jag återkommer f. ö. till de enskilda konventionsbestämmelserna

i det följande.

Guadalajarakonventionen har numera trätt i kraft för tolv stater. Inte något

av de nordiska länderna har hittills ratificerat konventionen men Norge

och Sverige har undertecknat den.

Frånvaron i Warszawakonventionen och Haagprotokollet av bestämmelser

om luftbefordran som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren

utgör en brist och är ägnad att skapa oklarhet. De senaste årens utveckling

särskilt på charterflygets område har i tilltagande grad aktualiserat behovet

av en rättslig reglering av hithörande frågor. Även om Guadalajarakonventionen

inte kan anses representera en från alla synpunkter tillfredsställande

och slutgiltig lösning på problemen, innebär konventionen otvivelaktigt

ett steg i rätt riktning. Den utgör ett värdefullt komplement till

Warszawakonventionen och Haagprotokollet. Konventionens regelsystem

har möjligen blivit något mer invecklat än som varit nödvändigt. Från sakliga

synpunkter synes dock konventionen väl förenlig med vårt rättssystem.

Under remissbehandlingen har inte heller framförts betänkligheter mot en

svensk anslutning till konventionen. Vid de överläggningar som har ägt rum

med företrädare för berörda departement och ministerier i Danmark, Finland

och Norge har också uppnåtts enighet om att de fyra länderna bör ansluta

sig till konventionen.

I ett par hänseenden kan en svensk anslutning till Guadalajarakonventionen

ge upphov till problem av principiell räckvidd. Konventionen innehåller

en del bestämmelser, som i vissa fall svårligen låter sig förena med motsvarande

bestämmelser i Warszawakonventionen. Detta gäller dels reglerna i

art. IV om att anvisning eller anmärkning som riktas till den ene av fraktförarna

skall äga verkan också mot den andre, dels forumreglerna i art.

VIII, vilka innebär, att talan skall kunna väckas mot en fraktförare också

vid andra fora än dem som anvisas i Warszawakonventionen art. 28. Även

om det finns anledning tro att den nya konventionen småningom skall vinna

anslutning från majoriteten av de till Warszawakonventionen anslutna

staterna, måste man räkna med att under en övergångstid ett till en början

ganska stort antal av sistnämnda stater kommer att stå utanför den nya konventionen.

Så länge inte samtliga till Warszawakonventionen anslutna stater

har tillträtt Guadalajarakonventionen föreligger på grund av berörda motsättningar

mellan konventionerna möjligheten av att en stat som har anslutit

sig till båda konventionerna råkar i den situationen, att ett uppfyllande

av förpliktelserna enligt den ena konventionen inte är möjligt utan ett

samtidigt åsidosättande av förpliktelserna enligt den andra konventionen.

Ett praktiskt exempel som rör tillämpningen av konventionernas forumregler

må tjäna till belysning av det sagda.

Antag att av staterna A, B, C och D samtliga är anslutna till Warszawakonventionen

men endast B, C och D har tillträtt Guadalajarakonventionen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

Ett i staten A hemmahörande lufttrafikföretag har som avtalsslutande

fraktförare åtagit sig befordran från B till C av last tillhörig medborgare i

B. Till viss del utförs emellertid befordringen av ett annat lufttrafikföretag,

hemmahörande i D. Under denna del av befordringen uppkommer skada i

följd av vållande på den sistnämnde fraktförarens sida. Den skadelidande

väcker talan mot den avtalsslutande fraktföraren vid domstolen i den ort

i staten D där den verklige fraktföraren har sitt hemvist. I förhållande till

B (och C) — och därmed även i förhållande till den i B hemmahörande lastägaren

— är D förpliktad att tillämpa Guadalajarakonventionen, enligt vilken

(art. VIII) lastägaren äger föra talan mot den avtalsslutande fraktföraren

vid sagda domstol. Denna domstol är emellertid inte behörig enligt Warszawakonventionen

(art. 28), vars bestämmelser D är förpliktad att respektera

i förhållande till A — och därmed även den i A hemmahörande avtalsslutande

fraktföraren. För staten D innebär således anslutningen till både

Warszawakonventionen och Guadalajarakonventionen, att den har åtagit sig

sinsemellan motstridiga förpliktelser. — En liknande situation kan uppstå

bl. a. om vid befordran, som omfattas av Guadalajarakonventionen, sådan

anvisning som enligt Warszawakonventionen skall göras till fraktföraren

görs bara till den ene av fraktförarna samt den andre är hemmahörande i

en stat som inte är ansluten till Guadalajarakonventionen.

Under förarbetena till den nya konventionen framlades från holländsk

sida förslag till bestämmelser i syfte att lösa uppkommande konflikter, i huvudsak

innebärande, att Warszawakonventionens bestämmelser skulle äga

företräde framför den nya konventionens regler i sådana fall då en tilllämpning

av de sistnämnda skulle innebära ett åsidosättande av vederbörande

stats förpliktelser enligt Warszawakonventionen. Under debatten om

detta förslag medgavs allmänt att man här stod inför ett väsentligt problem.

Att förslaget likväl avvisades torde huvudsakligen ha berott på att man med

hänsyn till den begränsade tid som stod till buds inte ansåg det möjligt att

med säkerhet bedöma konsekvenserna av förslaget och därför föredrog att

lämna spörsmålet öppet. Mot bakgrunden av vad som sålunda har förevarit

under den nya konventionens förarbeten torde det vara berättigat anse, att

det inte strider mot konventionen att lösa konflikterna genom nationell lagstiftning.

Risken för att konfliktsituationer av antydd art skall uppkomma i praktiken

synes inte vara stor. Vad beträffar den avtalsslutande fraktförarens

ställning är det föga sannolikt alt denne, som ju själv har tagit initiativet till

att helt eller delvis överlåta befordringen till annan fraktförare, i ett givet

fall reser invändning mot att Guadalajarakonventionens regler tillämpas.

Forumfrågan torde f. ö. endast i undantagsfall aktualiseras, eftersom tvister

under Warszawakonventionen erfarenhetsmässigt sällan leder till rättegång.

Också de motsättningar som i övrigt föreligger mellan konventionerna

och kan gc upphov till konflikter synes vara av ringa praktisk betydelse.

2 Ii i hann titt riksdagens protokoll 196(1. 1 samt. Xr o:i

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr t)3 år 196Ö

Undex- de nordiska överläggningarna har uppnåtts enighet om att problemet

likväl inte kan förbigås helt. Det har också rått enighet om att problemet

inte torde kunna lösas på annat sätt än genom en föreskrift av innebörd,

att förpliktelserna enligt Warszawakonventionen skall respekteras. En

sådan lösning medför visserligen — i vart fall formellt sett — ett åsidosättande

i det enskilda fallet av de förpliktelser som följer av den nya konventionen.

Det får dock sägas vara en öppen fråga vad Guadalajarakonferensens

ståndpunktstagande till det nyss berörda förslaget till en konventionsmässig

lösning av konflikterna reellt innebar. Med hänsyn härtill och i betraktande

av problemens ringa praktiska räckvidd har det ansetts, att den

antydda lösningen kan förordas. Bestämmelser i ämnet bör tas upp i slutbestämmelserna

till den nya lagstiftningen.

Genom anslutningen till Guadalajarakonventionen blir huvudprinciperna

och ramen för den nya lagstiftningen givna. Konventionens bestämmelser är

inte på någon punkt dispositiva i den meningen att de lämnar utrymme för

konventionsstaterna att välja mellan alternativa lösningar. Under dessa förhållanden

finns inte anledning att här ta upp någon principdiskussion rörande

grunderna för den nya lagstiftningen.

Anslutningen till Guadalajarakonventionen medför endast förpliktelse

att tillämpa konventionen på luftbefordran som är underkastad bestämmelserna

i Warszawakonventionen — antingen den ursprungliga eller den

genom Haagprotokollet reviderade konventionen. Det föreligger emellertid

inte något hinder att konventionens bestämmelser genom nationell lag görs

tillämpliga även på luftbefordran som över huvud inte omfattas av Warszawakonventionen.

Det synes också naturligt att de av Guadalajarakonventionen

föranledda nya reglerna, i likhet med de nu gällande, på Warszawakonventionen

grundade bestämmelserna i 9 kap. luftfartslagen, i princip

görs tillämpliga på all luftbefordran.

Vissa av Guadalajarakonventionens bestämmelser har redan nu motsvarighet

i både 1937 års luftbefordringslag och 9 kap. luftfartslagen. Detta gäller

reglerna i art. IX. 1 och 3 om ogiltighet av vissa förbehåll m. m., vartill

motsvarighet finns i 23 och 32 §§ luftbefordringslagen samt i 9 kap. 23 §

första stycket och 32 § luftfartslagen. Dessa konventionsbestämmelser behöver

därför överhuvud inte föranleda några nya lagstadganden. Detsamma

synes med hänsyn till bestämmelsernas innehåll gälla art. VII och X. Vad

som stadgas i art. VII om rätt att fora talan mot båda fraktförarna eller en

av dem och om inträde i rättegången torde utan vidare följa av allmänna processrättsliga

principer. Några särskilda bestämmelser i dessa hänseenden

behövs därför inte. Bestämmelsen i art. X om att konventionsbestäinmelserna

med visst undantag inte får tolkas såsom berörande de båda fraktförarnas

inbördes rättigheter och skyldigheter synes inte heller behöva föranleda

någon motsvarighet iden svenska lagstiftningen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

För överförande av Guadalaj ar akonventionens övriga bestämmelser till

nationell lag kan olika lagtekniska lösningar övervägas. Man kan tänka sig

att göra av den nya konventionen betingade ändringar och tillägg i gällande

befordringsbestämmelser i 1937 års luftbefordringslag för de befordringsfall

på vilka den ursprungliga Warszawakonventionen är tillämplig och i 9

kap. luftfartslagen för övriga fall. Metoden är dock komplicerad och medför

att bestämmelserna blir invecklade och svåröverskådliga. En annan möjlighet

är att ta upp de nya bestämmelserna i en särskild lag. En sådan lag måste

emellertid göras utförlig och kommer att tyngas av ett flertal hänvisningar

till luftbefordringslagen och luftfartslagen. Det är f. ö. också ett önskemål

att den svenska lagstiftningens bestämmelser om luftbefordran inte

ytterligare splittras på skilda lagkomplex.

Den lämpligaste metoden synes därför vara att motsvarighet till konventionens

bestämmelser i erforderlig omfattning tas upp i ett antal nya stadganden

i såväl luftbefordringslagen som 9 kap. luftfartslagen. Med vissa undantag,

som hänför sig till luftbefordringslagen och berörs närmare i det

följande, bör i såväl sistnämnda lag som 9 kap. luftfartslagen de nya

bestämmelserna sammanföras i ett särskilt avsnitt, lämpligen under rubriken

»Befordran som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren».

Avsnittet bör placeras efter nuvarande 30 §, som reglerar vissa frågor om

fraktförarens ansvarighet vid successiv befordran, dvs. befordran som skall

utföras av flera fraktförare efter varandra, men före de avsnitt som bär

rubrikerna »Sammansatt befordran» och »Övriga bestämmelser». Sistnämnda

båda avsnitt innehåller nämligen generella regler, vilka — delvis enligt

uttryckliga bestämmelser i Guadalaj ar akonventionen — är tillämpliga även

i de fall som regleras av nämnda konvention.

Vissa konventionsbestämmelser har redan sin motsvarighet i 9 kap. luftfartslagen

men saknar motsvarighet i luftbefordringslagen. Dessa bestämmelser

kan inte lämpligen tas upp i det nya avsnittet av luftbefordringslagen

utan bör i stället föranleda särskilda tilläggsstadganden på andra håll i

nämnda lag. Detta gäller bestämmelserna i art. V om ansvarsbegränsning

för fraktförarnas folk och reglerna i art. IX. 2 om att vissa avtalsklausuler

om ansvarsbegränsning eller friskrivning skall tilläggas giltighet, vilka motsvaras

av stadgandena i 9 kap. 25 § resp. 23 § andra stycket luftfartslagen.

Bestämmelser i dessa hänseendena bör nu införlivas med luftbefoi dringslagen

genom att dels 25 § — som innehåller regler om obegränsad ansvarighet

för fraktföraren, när skada har orsakats med uppsåt eller grov vårdslöshet

av fraktföraren eller av hans folk i tjänsten (jfr 9 kap. 24 § luftfartslagen)

— kompletteras med en bestämmelse motsvarande nyssnämnda stadgande

i 9 kap. 25 § första stycket luftfartslagen, dels i 23 § införs ett stadgande

motsvarande 9 kap. 23 § andra stycket luftfartslagen. I samband med

denna ändring i 25 tj luftbefordringslagen bör i paragrafen införas en bestämmelse

motsvarande 9 kap. 25 § andra stycket luftfartslagen. För und
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

vikande av missförstånd synes det nämligen lämpligt att reglerna om ansvarsbegränsning

för fraktförarnas folk i de båda lagarna bringas i full

överensstämmelse med varandra.

Den nya lagstiftningen kräver vissa slutbestämmelser för att de tidigare

berörda konflikterna mellan Warszawakonventionen och Guadalaj ar akonventionen

skall kunna lösas. I samband med att de nya paragraferna kommer

till måste vidare de nuvarande 31—34 §§ i luftbefordringslagen och 31—

35 §§ i 9 kap. luftfartslagen numreras om. Härigenom får dessa paragrafer

i stället beteckningarna 37—40 §§ resp. 37—41 §§.

Guadalajarakonventionens bestämmelser har med ett undantag avseende

på endast den del av befordringen som utförs av den verklige fraktföraren.

Undantaget hänför sig till stadgandet i art. IV, enligt vilket anvisning eller

anmärkning, som enligt Warszawakonventionen skall ske till fraktföraren,

med visst undantag skall äga samma verkan vare sig den tillställs den avtalsslutande

eller den verklige fraktföraren. Enligt klara uttalanden i konventionens

förarbeten1 skall nämligen denna bestämmelse gälla, oavsett till

vilken del av befordringen anvisningen eller anmärkningen hänför sig.

Den olikhet i fråga om konventionsbestämmelsernas räckvidd som sålunda

föreligger måste komma till uttryck i lagtexten. I och för sig torde så utan

svårighet kunna ske genom att varje särskild bestämmelse utformas på ett

sätt som ger klart besked om dess räckvidd. Under de nordiska överläggningarna

har emellertid från dansk och norsk sida framförts önskemål om

att problemet i stället löses genom att i en inledande paragraf i det nya avsnittet

ges bestämmelser om de efterföljande stadgandenas tillämpningsområde.

Ehuru denna metod från lagtekniska synpunkter kan te sig något

komplicerad, synes önskemålet om nordisk rättslikhet böra väga över. De

nya bestämmelserna bör därför i möjligaste mån utformas i enlighet med

det dansk-norska förslaget. Det nya stadgandet i 23 § luftbefordringslagen

måste dock utformas så, att det begränsade tillämpningsområdet direkt

framgår av lagrummet. Av skäl som närmare utvecklas i det följande behöver

däremot någon motsvarande begränsning inte ske beträffande den nya

regel om ansvarsbegränsning för fraktförarnas folk som enligt det föregående

bör tas upp i 25 § luftbefordringslagen.

Konventionen innehåller i art. I definitioner av »Warszawakonventionen»

samt de i konventionen använda begreppen »avtalsslutande fraktförare» och

»verklig fraktförare». Någon särskild motsvarighet till den förstnämnda definitionen

synes inte erforderlig. Uttrycket »Warszawakonventionen» behöver

inte komma till användning i någon av de nya bestämmelserna. Uttrycket

»avtalsslutande fraktförare» bör kunna användas i lagtexten om dess

innebörd närmare anges i den inledande 31 §. Det ter sig däremot av språkliga

skäl mindre tilltalande att i lagtexten använda uttrycket »verklig frakt
1

Se International Conlerence on Private Air Law, Guadalajara, August—September 1961,

Vol. II, Documents, (doc. 8301—LC/149—2), Montreal 1963, s. 30.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

förare». Hinder synes emellertid inte möta att i de paragrafer där fraktförarna

särskilt måste nämnas och särskiljas använda en omskrivning som

ger klart besked om vem som avses. Inte heller de båda sistnämnda definitionerna

behöver därför föras över till den svenska lagen. Det i konventionens

definition av »verklig fraktförare» föreskrivna villkoret att den verklige

fraktföraren skall ha utfört befordringen med den avtalsslutande fraktförarens

bemyndigande och den i anslutning därtill givna bestämmelsen att

sådant bemyndigade skall antas föreligga kan lämpligen infogas i den inledande

31 § i de nya avsnitten av luftbefordringslagen och 9 kap. luftfartslagen.

Bestämmelser motsvarande stadgandena i art. II, III och IV i konventionen

bör tas upp i 32, 33 resp. 34 § i de nya avsnitten. Stadgandena om ansvarsbegränsning

i art. VI bör få sin motsvarighet i 35 §. Forumbestämmelserna i

art. VIII bör tas upp i 36 §.

I de danska, finska och norska förslagen har man valt att, i stället lor att

såsom i det svenska förslaget göra ändringar i både den gamla, på den ursprungliga

Warszawakonventionen byggda luftbefordringslagen och det på

Haagprotokollet byggda befordringskapitlet i luftfartslagen, ta upp nya bestämmelser

bara i luftfartslagarnas befordringskapitel och genom särskilda

promulgationsbestämmelser i dessa göra såväl de nya bestämmelserna som

de mot 9 kap. 23 § andra stycket och 25 § i den svenska luftfartslagen svarande

stadgandena i resp. luftfartslagars befordringskapitel tillämpliga också

inom de gamla luftbefordringslagarnas tillämpningsområde. I övrigt har

under de nordiska överläggningarna nåtts enighet i fråga om valet av lagteknisk

metod för införlivandet av konventionens bestämmelser med den

nationella lagstiftningen. De i Danmark, Finland, Norge och Sverige upprättade

lagförslagen överensstämmer även med avseende på de nya bestämmelsernas

redaktionella utformning nära med vai andra.

Det från norsk sida framförda förslaget att i detta sammanhang vissa redaktionella

ändringar i förtydligande syfte bör göras i bestämmelserna i 9

kap. 3 § första stycket c), 4 § första stycket c) och 8 § c) luftfartslagen om

befordringshandlingarnas innehåll har inte föranlett några erinringar undei

remissbehandlingen ocli jag delar uppfattningen att en ändring i enlighet

med det norska förslaget nu hör komma till stånd. I

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg;

2) lag om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 29i).

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

1.

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kung!. j\Iaj:ts proposition nr 93 åt 1966

Specialmotivering

I. Av Guadalajar akonventionen föranledda nya bestämmelser

A. För luftbefordringslagen och 9 kap. luftfartslagen

gemensamma bestämmelser

31 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om de i de nya avsnitten av luftbefordringslagen

och 9 kap. luftfartslagen upptagna reglernas tillämpningsområde.

I första punkten har intagits stadgande av innebörd, att när befordran

helt eller delvis utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren

bestämmelserna i de efterföljande 32—36 §§ äger tillämpning, om det

inte visas, att befordringen har utförts utan denne fraktförares bemyndigande.

Enligt andra punkten tillämpas dock bestämmelserna i 33, 35 och 36 §§

s\ aiande mot art. III, V, VI och VIII i konventionen — bara i fråga om

den del av befordringen som utförs av den verklige fraktföraren. Bestämmelserna

i 32 och 34 §§ äger däremot tillämpning beträffande hela befordringen.

Frågan saknar dock betydelse beträffande 32 § med hänsyn till

dennas sakliga innehåll.

Av art. I c) i konventionen framgår, att konventionens bestämmelser

i princip blir tillämpliga endast om den verklige fraktföraren har utfört befordringen

med stöd av ett av den avtalsslutande fraktföraren lämnat bemyndigande.

Sådant bemyndigande skall emellertid antas vara för handen,

om inte annat visas. Det sagda har ansetts på enklaste sätt komma till uttryck

i lagtexten genom att de efterföljande bestämmelsernas tillämplighet

görs beroende av att befordringen inte visas ha utförts utan den avtalsslutande

fraktförarens bemyndigande. Av konventionens förarbeten framgår,

att det inte behöver vara fråga om ett formligt eller uttryckligt bemyndigande

i det särskilda fallet. Ett muntligen givet samtycke är till fyllest, och i

vissa fall torde det räcka med att den avtalsslutande fraktföraren på ett

konkludent sätt har lämnat sitt medgivande.

I första punkten talas om »den som genom befordringsavtalet åtagit sig

befordringen (den avtalsslutande fraktföraren)». I fortsättningen används

i lagtexten beteckningen »den avtalsslutande fraktföraren». Härmed åsyftas

den som med en passagerare eller godsavsändare har ingått ett luftbefordringsavtal

och därmed har påtagit sig självständigt fraktföraransvar. Uttrycket

»den som genom befordringsavtalet åtagit sig.. .» har valts för att

markera, att också en sådan efterföljande fraktförare som avses i 30 § är att

anse som avtalsslutande fraktförare. Termen »befordringsavtalet» har samma

innebörd här som på andra håll i luftbefordringslagen resp. 9 kap. luftfartslagen.

Till avtalsslutande traktförare blir inte att räkna en resebyrå eller en speditionsfirma

som ingår befordringsavtal såsom ombud för ett lufttrafikföre
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

tag. Som avtalsslutande fraktförare i konventionens och lagens mening kan

däremot uppträda s. k. »air freiglit forwarders», dvs. företag som driver speditionsverksamhet

i den formen att de tar emot gods till luftbefordran och

in«år befordringsavtal i eget namn men regelmässigt anlitar fristående lufttrafikföretag

för utförande av själva befordringen. Det företag som utför befordringen

blir i sådant fall att anse som »verklig fraktförare» (»transporter

de fait»). Om däremot ett lufttrafikföretag eller en »air freiglit forwarder»

i egenskap av kommissionär sluter ett befordringsavtal i eget namn

men för ett annat lufttrafikföretags räkning, torde såväl kommissionären

som kommittenten bli att anse som avtalsslutande fraktförare. Det föreligger

då utrymme för en tillämpning av de nu ifrågavarande särskilda reglerna

endast om befordringen i verkligheten utförs av en tredje part.

Guadalajarakonventionen förutsätter inte för att dess bestämmelser skall

bli tillämpliga, att vederbörande passagerare eller befraktare har lamnat

sitt samtycke till att befordringen utförs av annan än den fraktförare med

vilken han har ingått befordringsavtalet. I allmänhet föreligger väl enligt

befordringsavtalet — uttryckligen eller underförstått — en rätt för den avtalsslutande

fraktföraren att sätta annan i sitt ställe. Men även om ett anlitande

av annan fraktförare för hela eller viss del av befordringen skulle

innebära ett avtalsbrott i förhållande till passageraren eller befraktaren, blir

konventionens bestämmelser tillämpliga, vilket kan vara av betydelse särskilt

för den verklige fraktföraren och hans folk. En annan sak är att den

avtalsslutande fraktföraren kan bli skadeståndsskyldig gentemot passageraren

eller befraktaren i anledning av avtalsbrottet. Denna fråga får emellertid

bedömas enligt allmänna regler och berörs inte av den nu ifrågavarande

lagstiftningen.

Med den utformning 31 § i 9 kap. luftfartslagen har erhållit enligt forslaget

blir de nya bestämmelserna, i överensstämmelse med vad som har anförts

i den allmänna motiveringen, tillämpliga på all sådan luftbefordran

som över huvud omfattas av nämnda kapitel. Tillämpningsområdet är således

inte såsom i konventionen begränsat till att avse sådan befordran som

faller under Warszawakonventionens bestämmelser.

32 §.

Denna paragraf motsvarar art. II i konventionen med de modifikationer

som föranleds av att frågan om de nya bestämmelsernas tillämpningsområde

i förslaget har gjorts till föremål för särskild reglering i 31 §. Enligt förevarande

stadgande anses i fall som avses i 31 § saväl den avtalsslutande

fraktföraren som den verklige fraktföraren som fraktförare vid tillämpning

av de övriga befordringsbestämmelserna i luftbefordringslagen resp. 9 kap.

luftfartslagen, den verklige fraktföraren dock endast i fråga om den del av

befordringen som han utför.

Det är att märka, att varken Warszawakonventionen eller nu gällande

opaginerad Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj.ts proposition nr !)3 år 1966

svenska lagbestämmelser i 9 kap. luftfartslagen och luftbefordringslagen

tar ställning till det omstridda spörsmålet vem som är att anse som fraktförare

enligt konventionen resp. lagen — den som sluter befordringsavtalet

eller den som faktiskt utför befordringen. Guadalajarakonventionen löser

inte heller detta problem. Den innebär emellertid en reglering som medför

att problemet mister aktualitet, i det att den fastslår att såvitt gäller sådan

del av en befordran som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren

Warszawakonventionens bestämmelser om fraktförarens rättigheter och

skyldigheter skall tillämpas beträffande både den avtalsslutande och den

verklige fraktföraren. Förevarande paragraf får motsvarande konsekvenser

för den svenska lagstiftningens del. De nya bestämmelserna medför således,

att en skadelidande passagerare eller lastägare efter eget val kan vända sig

mot den avtalsslutande eller den verklige fraktföraren utan att behöva närmare

utröna vem av dem som eljest i lagens mening skulle ha varit att anse

som fraktförare och därmed bärare av fraktföraransvaret.

På sätt närmare kommer att framgå av det följande är huvudregeln i

förevarande paragraf underkastad vissa modifikationer genom bestämmelserna

i de efterföljande paragraferna.

33 §.

Paragrafen motsvarar art. III i konventionen.

Den huvudprincip som kommer till uttryck här innebär, att med avseende

på skada som har orsakats under den del av befordringen som

har utförts av den verklige fraktföraren vardera fraktföraren och hans

folk skall jämställas med den andre fraktförarens folk vid tillämpningav

reglerna om fraktförarens ansvarighet. Den avtalsslutande fraktföraren

kommer med andra ord att bära presumtionsansvar enligt reglerna om

fraktförarens ansvarighet i luftbefordringslagen resp. 9 kap. luftfartslagen

för skada som har vållats av den verklige fraktföraren eller dennes folk.

Ett motsvarande presumtionsansvar kommer att åvila den verklige fraktföraren

med avseende på skada vållad av den avtalsslutande fraktföraren

eller dennes folk, dock givetvis endast såvitt gäller skada hänförlig till den

del av befordringen som den verklige fraktföraren har utfört.

Den angivna principen gäller emellertid inte fullt ut. Till skydd för

den verklige fraktföraren har till en början — i första stycket — föreskrivits,

att hans ansvarighet för skada vållad av den avtalsslutande

fraktföraren eller dennes folk inte skall kunna överstiga de gränser som

har angetts i 22 §. Fanns inte denna bestämmelse, skulle den verklige

traktforaren enligt 25 § luftbefordringslagen resp. 9 kap. 24 § luftfartslagen

ådra sig obegränsat ansvar för skada som den avtalsslutande fraktföraren

eller dennes folk har vållat uppsåtligen eller genom sådant grovt vållande

som avses i sistnämnda paragrafer. En dylik konsekvens av den i de skadelidandes

intresse uppställda regeln om utsträckt principalansvar för den

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kiingl. Maj.ts proposition nr 93 år 196G

verklige fraktföraren har av billighetsskäl ansetts inte böra accepteras. Såvitt

gäller skada som har vållats — eller kan antas ha vållats -— av den avtalsslutande

fraktföraren eller dennes folk, kan sålunda den verklige fraktförarens

ansvarighet enligt förslaget inte överstiga de ansvarighetsbelopp

som gäller för honom enligt 22 §, jämförd med den nya 32 §, såvida det inte

visas att han själv eller hans eget folk har medverkat till skadan genom

sådant vållande som avses i 25 § luftbefordringslagen resp. 9 kap. 24 § luftfartslagen.

Någon motsvarande inskränkning i ansvarigheten gäller inte till förmån

för den avtalsslutande fraktföraren. Har den verklige fraktföraren eller

någon av hans folk orsakat skada genom sådant vållande som avses i sistnämnda

paragrafer, blir inte bara denne fraktförare utan även den avtalsslutande

fraktföraren i kraft av stadgandet i första stycket av förevarande

paragraf ansvarig för skadan till obegränsat belopp.

Bestämmelsen i andra stycket avser likaledes att skydda den verklige

fraktföraren mot ett alltför långtgående ansvar i följd av förhållanden

över vilka han inte råder själv. Den verklige fraktföraren skall sålunda inte

utan att ha lämnat sitt godkännande bli bunden av att den avtalsslutande

fraktföraren i fråga om ansvarigheten eller i annat hänseende har iklätt

sig förpliktelser, som går längre än vad som föreskrivs i lagen. Inte heller

skall den verklige fraktföraren utan eget godkännande bli bunden av sådan

uppgift av passagerare eller lastägare om särskilt med befordringen förbundet

intresse som enligt 22 § andra stycket föranleder en ökning av fraktförarens

ansvarighet. Den som genom att lämna en sådan uppgift vill tillförsäkra

sig ett högre ersättningsbelopp än som svarar mot de i lagen föreskrivna

ansvarighetsbeloppen måste följaktligen för att kunna åberopa uppgiften

mot den verklige fraktföraren antingen lämna den direkt till denne

— när detta är möjligt — eller skaffa sig den verklige fraktförarens godkännande

av att det högre ansvarighetsbeloppet skall gälla.

Någon särskild form för sådant godkännande har inte föreskrivits. Det

är inte heller nödvändigt att godkännandet har lämnats direkt till passageraren

eller lastägaren. Har den verklige fraktföraren i samband med

att han åtagit sig befordringen godkänt åtgärder av här avsett slag, torde han

bli bunden i enlighet med sitt godkännande även i förhållande till vederbörande

passagerare eller lastägare. Ett godkännande kan vara partiellt i

den meningen, att den verklige fraktföraren visserligen är beredd att ta på

sig förpliktelser som går längre än lagen föreskriver men dock inte i den

omfattning som avses med den avtalsslutande fraktförarens åtaganden.

Godkännandet blir då gällande enligt sitt innehåll.

34 §.

Paragrafen motsvarar art. IV i konventionen och innehåller stadgande

om att anvisning eller anmärkning (enligt konventionen »les ordres ou

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

protestation») som enligt bestämmelse T luftbefordringslagen resp. 9 kap.

luftfartslagen tillställs den ene av de båda fraktförarna äger verkan även

mot den andre. Från detta stadgande görs dock det undantaget att sådan

order som avses i 12 § — dvs. order som innebär förfogande från avsändarens

sida över det befordrade godset — äger verkan endast om den tillställs

den avtalsslutande fraktföraren.

Med detta undantag blir tillämpningsområdet för huvudregeln avsevärt

begränsat. Praktisk betydelse torde bestämmelsen väsentligen få

för de fall som avses i 26 § (Warszawakonventionen art. 26). Denna paragraf

innehåller bestämmelser om att anmärkning om skada på eller

minskning av resgods eller gods samt anmärkning i anledning av dröjsmål

skall göras till fraktföraren inom viss tid från mottagandet resp. från

den dag godset ställdes till mottagarens förfogande, för att den skadelidande

skall vara bevarad vid rätten att föra talan mot fraktföraren.

Görs sådan anmärkning i rätt tid till den avtalsslutande eller den verklige

fraktföraren, är den skadelidande enligt förevarande paragraf bevarad

vid sin rätt till talan mot båda fraktförarna. Det förutsätts härvid

inte, att den fraktförare som har mottagit anmärkningen lämnar den

andre underrättelse härom. Frågan om det inbördes förhållandet mellan

de båda fraktförarna berörs enligt uttryckligt stadgande i art. X i konventionen

över huvud inte av denna. Det är givetvis tänkbart, att fraktförarna

inbördes avtalar att sådan underrättelse skall lämnas, men ett åsidosättande

av ett sådant avtalsvillkor inverkar inte på den skadelidandes rätt mot

fraktförarna. Däremot kan naturligtvis underlåtenheten ge upphov till regressätt

mot den försumlige fraktföraren för den fraktförare som har nödgats

utge ersättning till den skadelidande.

Som jag redan tidigare har påpekat gäller förevarande bestämmelse beträffande

hela befordringen och inte bara i fråga om den del som har utförts

av den verklige fraktföraren. Om en skada, varom anmärkning enligt

26 § görs i rätt tid till den verklige fraktföraren, i själva verket hänför

sig till den del av befordringen som har utförts av den avtalsslutande fraktföraren,

förlorar således inte den skadelidande sin rätt till talan mot den

sistnämnde på den grund att han inte har riktat anmärkningen till denne.

Att man har stannat för en dylik reglering sammanhänger givetvis med

att det för den skadelidande kan vara ogörligt att inom den relativt snävt

tillmätta reklamationstiden (vid skada på eller minskning av resgods och

gods 3 resp. 7 dagar enligt luftbefordringslagen och 7 resp. 14 dagar enligt

9 kap. luftfartslagen samt vid dröjsmål 14 dagar enligt luftbefordringslagen

och 21 dagar enligt 9 kap. luftfartslagen) utröna under vilken del av befordringen

en skada har uppkommit, vilken uppdagas först vid godsets mottagande

på bestämmelseorten.

Undantaget från huvudregeln för sådan order som avses i 12 § är

betingat av rent praktiska skäl. Inte sällan ingår en godsförsändelse i

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Knngl. ilIaj. ts proposition nr 93 år 3966

en s. k. »Consolidated shipment» omfattande ett flertal försändelser från

olika avsändare. När den verklige fraktföraren omhändertar och befordrar

en sådan sammansatt försändelse står i allmänhet en air freight forwarder

i egenskap av avtalsslntande fraktförare som avsändare beträffande det

hela och den verklige fraktföraren saknar följaktligen kännedom om de

olika avsändarnas identitet. Han har då ingen praktisk möjlighet att verkställa

en order enligt 12 § från någon av dem. En sådan order skall därför

riktas till den avtalsslutande fraktföraren. En regel härom måste till

undvikande av tvistigheter och tolkningssvårigheter göras generell.

Det är att märka, att en till den verklige fraktföraren riktad order enligt

12 § inte får någon verkan alls. Den blir med andra ord inte bindande

för den verklige fraktföraren själv — inte ens om förhållandena

skulle vara sådana att denne faktiskt är i stånd att efterkomma ordern

— och givetvis än mindre för den avtalsslutande fraktföraren.

En öppen fråga är, huruvida den verklige fraktföraren kan ådra sig

ansvar mot avsändaren i anledning av att en till den avtalsslutande fraktföraren

riktad order enligt 12 § inte har blivit verkställd på den grund

att den avtalsslutande fraktföraren eller hans folk har försummat att

vidarebefordra ordern till den verklige fraktföraren. Då denne enligt 32 §

skall anses som fraktförare vid tillämpning av luftbefordringsbestämmelserna

och således i princip svarar för åtgärd och underlåtenhet av den avtalsslutande

fraktföraren och hans folk, torde frågan få besvaras jakande.

Den torde emellertid vara av ringa praktisk betydelse. Om annat inte har

avtalats torde för övrigt den verklige fraktföraren i sådant fall äga full

regressrätt mot den avtalsslutande fraktföraren.

35 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser motsvarande stadgandena i

art. VI i konventionen. Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen

föranleder reglerna i art. V om ansvarsbegränsning för fraktförarnas

folk inte någon ändring eller ny bestämmelse i 9 kap. luftfartslagen utan

endast ett tilläggsstadgande i 25 § luftbefordringslagen. Detta stadgande

behandlas närmare i det följande.

Enligt första punkten i art. VI skall det sammanlagda beloppet av den

ersättning som den verklige fraktföraren, den avtalsslutande fraktföraren

och deras folk kan förpliktas att utge för skada hänförlig till den del av

befordringen som har utförts av den verklige fraktföraren inte överstiga det

högsta belopp som enligt den nya konventionen någondera fraktföraren

kan förpliktas att utge. Den skadelidande kan således endast en gång få ut

ersättning intill det högsta gällande ansvarsbeloppet, oavsett om han riktar

sitt krav mot en eller flera av de båda fraktförarna och deras anställda.

I art. VI föreskrivs emellertid ytterligare — i andra punkten — att ingen av

de i artikeln nämnda personerna skall kunna åläggas att utge högre ersättning

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1969

än som svarar mot det ansvarsbelopp som gäller för honom. Den reella innebörden

härav är bl. a., att i fråga om ansvarigheten för de skador som avses

här en person tillhörande endera fraktförarens folk inte kan åläggas att utge

ersättning med högre belopp än som svarar mot det ansvarsbelopp som gäller

för den fraktförare hos vilken han är anställd. Har vederbörande handlat

uppsåtligen eller varit grovt vållande på sätt som avses i art. 25 i

Warszawakonventionen, äger principalen-fraktföraren inte rätt till ansvarsbegränsning

och den skadevållandes personliga ansvarighet blir då också

obegränsad. Ett annat fall då stadgandet i Guadalajarakonventionen art. VI

andra punkten får betydelse är, att den avtalsslutande men inte den verklige

fraktföraren är bunden av deklarerat leveransintresse enligt 22 § andra

stycket luftbefordringslagen resp. 9 kap. 22 § andra stycket luftfartslagen.

Att bestämmelserna i förevarande paragraf gäller endast med avseende

på skada hänförlig till den del av befordringen som har utförts av den verklige

fraktföraren framgår av 31 §. När det gäller ansvarighet för skada hänförlig

till sådan del av befordringen som den avtalsslutande fraktföraren

själv har utfört blir frågan om begränsning av de ersättningsskyldigas ansvarighet

att bedöma enligt 22—25 §§ luftbefordringslagen resp. 9 kap. 22—

25 §§ luftfartslagen.

Om den ene av fraktförarna eller någon av hans anställda har handlat

uppsåtligen eller grovt vårdslöst, blir enligt 25 § luftbefordringslagen resp.

9 kap. 24 och 25 §§ luftfartslagen ansvarigheten för denne fraktförare liksom

för hans folk i princip obegränsad. Då enligt 33 § första stycket första

punkten i förslaget vardera fraktföraren och hans folk vid tillämpning av

nyssnämnda paragrafer skall jämställas med den andre fraktförarens folk,

skulle i ett fall av angiven art ansvarigheten bli obegränsad även för den

andre fraktföraren och dennes folk, om inte särskilda bestämmelser om begränsning

av deras ansvarighet meddelades. Såvitt gäller den verklige fraktförarens

eget ansvar har så skett genom det på konventionen art. III. 2 andra

punkten grundade stadgandet i 33 § första stycket andra punkten i förslaget.

Den avtalsslutande fraktföraren åtnjuter som tidigare har nämnts inte

något motsvarande skydd utan blir ansvarig till obegränsat belopp, om

den verklige fraktföraren eller någon av dennes folk har handlat uppsåtligen

eller med sådan grov vårdslöshet som avses i 25 § luftbefordringslagen

resp. 9 kap. 24 § luftfartslagen. För de båda fraktförarnas folk däremot

har i konventionen skett en uttrycklig reglering av frågan genom bestämmelsen

i art. V. Det har emellertid som tidigare nämnts inte ansetts

nödvändigt att ta upp någon särskild motsvarighet till detta stadgande. De

anställda torde nämligen bli skyddade genom den i andra punkten av förevarande

paragraf upptagna och mot art. VI andra punkten i konventionen

svarande bestämmelsen om att varje skadeståndsskyldig är ansvarig endast

intill »den gräns som är tillämplig för honom». Med detta uttryck avses

den ansvarighetsgräns som gäller för den fraktförare hos vilken den skadevållande

är anställd.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966 29

36 §.

Paragrafen innehåller forumregler, grundade på bestämmelserna i art.

VII och VIII i konventionen.

Enligt art. VII första punkten äger den som har lidit skada hänförlig till

den del av befordringen som har utförts av den verklige fraktföraren väcka

talan om skadestånd mot den ene av fraktförarna eller mot båda, vare sig

tillsammans eller var för sig. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen

har det inte ansetts erforderligt att införa någon mot denna konventionsbestämmelse

svarande föreskrift i den svenska lagen. Detsamma

gäller stadgandet i art. VII andra punkten om att när talan om ersättning

förs mot endast den ene av fraktförarna denne äger påkalla, att den andre

fraktföraren inträder i rättegången. Sådant inträde i rättegången — som i

fråga om förfarandet och verkningarna av inträdet enligt konventionen

skall regleras av lagen i det land där rättegången förs (lex fori) — kan äga

rum med stöd av reglerna i 14 kap. rättegångsbalken.

Enligt forumreglerna i art. VIII i konventionen kan talan som avses i art.

VII föras antingen vid domstol där talan mot den avtalsslutande fraktföraren

må väckas enligt Warszawakonventionen art. 28 — dvs. rätten i den

ort där fraktföraren har sitt hemvist, rätten i den ort där hans huvudkontor

finns eller där det kontor finns, genom vars medverkan avtalet har slutits,

eller rätten på bestämmelseorten — eller vid domstol på den ort, där

den verklige fraktföraren har sitt hemvist eller där hans huvudkontor finns.

Nämnda bestämmelse i Warszawakonventionen är likalydande i den ursprungliga

och den reviderade konventionen och har sin motsvarighet i

28 § luftbefordringslagen resp. 9 kap. 28 § luftfartslagen (skiljaktigheterna

mellan dessa båda lagrum är inte av saklig betydelse i detta sammanhang).

Såvitt gäller talan mot den avtalsslutande fraktföraren — som i fall av

nu förevarande art torde vara att anse som fraktförare vid tillämpning av

luftbefordringslagen resp. 9 kap. luftfartslagen — innebär den nya konventionen

ändrade jurisdiktionsregler. Enligt Guadalajarakonventionen skall

nämligen talan mot den avtalsslutande fraktföraren kunna väckas även vid

rätten i den ort där den verklige fraktföraren har sitt hemvist eller hans

huvudkontor finns.

Bestämmelserna i förevarande paragraf ansluter nära till art. VIII i konventionen.

Hänvisningen i nämnda artikel till »talan —--som avses i

art. VII» har ersatts med en på art. VII grundad beskrivning av de ersättningsanspråk

som avses, dvs. talan om ansvarighet som riktas mot den ene

av fraktförarna eller mot båda.

Bestämmelsen i andra punkten i den nya .86 § i 9 kap. luftfartslagen —

att stadgandet i 28 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning —

innebär, att talan inte får väckas vid domstol i stat som inte har biträtt

Warszawakonventionen, om inte enligt befordringsavtalet avgångs- eller be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

stämmelseorten är belägen i stat som inte har biträtt konventionen. Stadgandet

härom i 28 § andra stycket, som grundar sig på Warszawakonventionen

art. 28, torde emellertid — såsom också framhölls i förarbetena till

1960 års ändringar i 9 kap. luftfartslagen, se prop. 1960: 34 s. 86 — ha ringa

praktisk betydelse, helst som enligt allmänna internationelltprocessrättsliga

regler en domstol vid prövning av frågan om sin behörighet regelmässigt

torde tillämpa lex fori, även om utländsk lag skall tillämpas på sakfrågan.

För konsekvensens skull har dock en hänvisning till stadgandet ansetts

höra tas upp i den nya 36 § i 9 kap. luftfartslagen. Någon motsvarande

hänvisning i 36 § luftbefordringslagen skall inte göras eftersom 9 kap. 28 §

andra stycket luftfartslagen helt saknar motsvarighet i luftbefordringslagen.

Som jag redan tidigare har framhållit kan i vissa fall en tillämpning av de

särskilda forumbestämmelserna i denna paragraf ge upphov till konflikter

med såväl den ursprungliga som den reviderade Warszawakonventionens

forumregler. De bestämmelser som behövs för att dessa konflikter skall

kunna lösas har tagits upp i slutbestämmelserna till den nya lagstiftningen.

B. Nya bestämmelser i luftbefordringslagcn

23 §.

Både den ursprungliga och den reviderade Warszawakonventionen innehåller

(art. 23 resp. art. 23 första stycket) en bestämmelse om att avtal i

syfte att befria fraktföraren från hans ansvarighet eller att bestämma lägre

gräns än enligt konventionen är ogiltigt men att befordringsavtalet dock

skall gälla och vara underkastat konventionens bestämmelser. Ett häremot

svarande stadgande finns i 23 § luftbefordringslagen resp. 9 kap. 23 §

första stycket luftfartslagen. Genom Haagprotokollet fogades till art. 23 såsom

ett andra stycke ett stadgande av innebörd, att ogiltighetsregeln i första

stycket inte skall tillämpas på förbehåll avseende förlust, minskning eller

skada, som härrör av det befordrade godsets egen beskaffenhet eller fel i

godset. En motsvarande bestämmelse infördes genom 1960 års lagstiftning

i 9 kap. 23 § luftfartslagen som ett andra stycke.

Guadalajarakonventionen innehåller i art. IX. 1 en bestämmelse som är likalydande

med Warszawakonventionen art. 23 (första stycket) och som är

tillämplig på både den avtalsslutande och den verklige fraktföraren samt

gäller med avseende på hela befordringen. I art. IX. 2 i Guadalajarakonventionen

har upptagits en bestämmelse motsvarande art. 23 andra stycket i den

reviderade Warszawakonventionen. Bestämmelsen har dock begränsats att

gälla beträffande den del av befordringen som utförs av den verklige fraktföraren.

Såsom har anmärkts i den allmänna motiveringen föranleder bestämmelserna

i art. IX i den nya konventionen inte några ändringar i eller tillägg till

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kuntjl. Maj.Ls proposition nr 93 år 1969

9 kap. luftfartslagen. Stadgandet i art. IX 2 saknar emellertid motsvarighet

i luftbefordringslagen, som därför måste kompletteras på denna punkt.

I enlighet härmed skall enligt förslaget en mot art. IX. 2 i Guadalajarakonventionen

svarande bestämmelse tas upp som ett nytt andra stycke i 23 §

luftbefordringslagen. Stadgandet har utformats efter mönster av 9 kap. 23 §

andra stycket luftfartslagen. Dess tillämpningsområde har dock begränsats

till befordran av gods vilken utförs av annan än den avialsslutande fraktföraren

och på vilken Guadalaj ar akonventionen är tillämplig. Att bestämmelsen

inte i strid mot den ursprungliga Warszawakonventionen kan göras

tillämplig på befordran som inte är underkastad Guadalaj arakonventionen,

är uppenbart. Inte heller kan tillämpningsområdet utsträckas att omfatta

också sådan del av en Guadalaj arakonventionen underkastad befordran som

utförs av den avtalsslutande fraktföraren, eftersom en tillämpning av stadgandet

beträffande denna del av befordringen inte har stöd i vare sig den

ursprungliga Warszawakonventionen eller Guadalajarakonventionen och

följaktligen undantagslöst skulle vara folkrättssiridig.

En konflikt med Warszawakonventionen föreligger visserligen formellt

sett även när den nya bestämmelsen tillämpas inom Guadalajarakonventionens

område. Men de stater som har anslutit sig till Guadalajarakonventionen

kan givetvis inte göra gällande att ett förbehåll som är tillåtet enligt

denna konvention skall förklaras ogiltigt på den grund att det inte är tillåtet

enligt (den ursprungliga) Warszawakonventionen. Detta betyder å ena

sidan, att förbehåll enligt det nu föreslagna stadgandet alltid kan åberopas

mot passagerare eller befraktare med sådan anknytning till stat som har

biträtt Guadalajarakonventionen, att han måste anses pliktig godta en tillämpning

av dennas bestämmelser. Å andra sidan kan undantagsregeln inte

åberopas mot passagerare eller befraktare med sådan anknytning till stat

som har biträtt den ursprungliga Warszawakonventionen men varken

Haagprotokollet eller Guadalajarakonventionen, att han skall anses åtnjuta

skydd enligt förstnämnda konvention mot ansvarsbegränsnings- och friskrivningsklausnler

av ifrågavarande art. I slutbestämmelserna till den nya

lagstiftningen måste därför göras en av hänsyn till de folkrättsliga förpliktelserna

enligt den ursprungliga Warszawakonventionen betingad inskränkning

av det nya stadgandets tillämplighet. Reglerna härom bör utformas på

samma sätt som de bestämmelser vilka enligt vad jag har anfört i den allmänna

motiveringen bör införas för att begränsa tillämpligheten i motsvarande

fall av de nya stadgandena i 31—36 §§ luftbefordringslagen resp. 9

kap. 31—36 §.§ luftfartslagen. Till frågan om den närmare utformningen

av slutbestämmelserna på denna punkt återkommer jag i det följande.

25 §.

Den ursprungliga Warszawakonventionen innehåller inte några bestämmelser

om begränsning av ansvarigheten för dem som är att hänföra till

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

fraktförarens folk. Frågan om de anställdas ansvarighet berörs över huvud

taget inte i denna konvention. Det står följaktligen de anslutna staterna fritt

att reglera spörsmålet genom nationell lagstiftning (jfr jämkningsregeln i

10 kap. 3 § luftfartslagen, som är tillämplig även på skadefall vilka i övrigt

regleras av den ursprungliga Warszawakonventionen och på vilka följaktligen

luftbefordringslagen är tillämplig).

Enligt den reviderade Warszawakonventionen art. 25 A skall fraktförarens

folk i princip äga åberopa samma gränser för ansvarigheten som fraktföraren

själv. Motsvarighet till dessa bestämmelser finns i 9 kap. 25 § luftfartslagen

(jfr 24 §). Ansvarsbegränsningsregler av motsvarande innebörd

har upptagits i Guadalajarakonventionen art. V och VI, men reglerna gäller

bara med avseende på den del av befordringen som utförs av den verklige

fraktföraren.

För att Guadalajarakonventionens nu ifrågavarande ansvarsbegränsningsregler

skall bli tillämpliga även på befordringsfall som är underkastade den

ursprungliga Warszawakonventionen och på vilka följaktligen luftbefordringslagen

är tillämplig, måste uttrycklig bestämmelse härom ges. Ett stadgande

i ämnet har i enlighet härmed i förslaget tagits upp såsom ett andra

stycke i 25 § luftbefordringslagen.

Som jag tidigare har anfört är det naturligt att de av Guadalajarakonventionen

föranledda nya reglerna i princip och i den mån så är möjligt görs

tillämpliga på all luftbefordran och inte bara på sådan befordran som är

direkt underkastad Guadalajarakonventionens bestämmelser. Såvitt gäller

bestämmelserna om begränsning av ansvarigheten för fraktförarnas folk

föreligger inte heller — i motsats till vad som gäller reglerna i art. IX. 2 —

hinder att vidga tillämpningsområdet till att omfatta också de övriga fall av

luftbefordran som omfattas av luftbefordringslagen. Under de nordiska

överläggningarna har också rått enighet om att det nu ifrågavarande, mot 9

kap. 25 § luftfartslagen svarande nya stadgandet i luftbefordringslagen i

detta sammanhang bör göras generellt tillämpligt. Den reglering av frågan

om de anställdas ansvarighet som härigenom uppnås synes sakligt tillfredsställande

och ligger i linje med den strävan att begränsa arbetstagares

skadeståndsansvar som har kommit till uttryck redan i jämkningsregeln i

10 kap. 3 § luftfartslagen och som även uppbär ett av skadeståndskommittén

framlagt förslag till reglering av frågan om arbetstagares skadeståndsansvar

i allmänhet (se 4 § i kommitténs förslag till lag med vissa bestämmelser

om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar, SOU 1964:

31). Att förevarande begränsningsregler kan tillämpas även utanför Guadalajarakonventionens

område medför också den fördelen, att vid befordran

som omfattas av denna konvention frågan om ansvarigheten för den avtalsslutande

fraktförarens folk blir underkastad en enhetlig reglering beträffande

alla skador som har uppkommit under befordringen, oavsett om

i det särskilda fallet skadan är hänförlig till den del av befordringen som

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

har utförts av den verklige fraktföraren eller den del som den avtalsslutande

fraktföraren själv har utfört.

Den föreslagna nya bestämmelsen i 25 § tredje stycket luftbefordringslagen

överensstämmer i sak med stadgandet i 9 kap. 25 § andra stycket luftfartslagen.

Jag hänvisar i övrigt beträffande denna bestämmelse till vad

som har anförts i den allmänna motiveringen.

II. Ändrad lydelse av 9 kap. 3, 4 och 8 §§ luftfartslagen

Som har framhållits i det norska justisdepartementets tidigare omnämnda

skrivelse innebär bestämmelserna i art. 3.1.c, 4.1.c resp. 8 c i den reviderade

Warszawakonventionen, att befor dr ingshandling skall innehålla meddelande

av innebörd dels att befordringen kan vara underkastad Warszawakonventionen,

dels att konventionen i regel begränsar fraktförarens ansvarighet

för skada eller förlust. Av skäl som tidigare har redovisats intogs vid överförandet

av dessa konventionsbestämmelser till nationell lag i 9 kap. 3 § första

stycket c), 4 § första stycket c) och 8 § c) luftfartslagen också en hänvisning

till nationell lag. Bestämmelserna kom härvid att få en redaktionell utformning

som ansetts kunna föranleda den feltolkningen, att lagens föreskrift

är uppfylld redan genom ett meddelande om att befordringen kan vara

underkastad Warszawakonventionen och att sålunda meddelandet behöver

innehålla en erinran om ansvarsbegränsningsreglerna endast för det fall att

det hänvisar till nationell lag. Det är önskvärt att risken för en sådan feltolkning

av bestämmelserna undanröjs — i all synnerhet som fraktföraren

enligt 3 § tredje stycket, 4 § tredje stycket resp. 9 § förlorar sin rätt till

ansvarsbegränsning, om befordringshandlingen inte innehåller sådant meddelande

som avses här — och att bestämmelserna bringas i närmare överensstämmelse

med stadgandet i 9 kap. 33 § första stycket.

Genom den nu föreslagna formuleringen, enligt vilken meddelandet skall

innehålla »att befordringen kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag av motsvarande innehåll och att konventionen eller lagen i regel

begränsar fraktförarens ansvarighet---—» torde dessa önskemål bli upp
fyllda.

I de övriga nordiska länderna föreslås en motsvarande formulering.

III. Slutbestämmelser

Guadalajarakonventionen har som jag redan har nämnt numera trätt i

kraft för tolv stater, däribland flera av de större luftfartsnationerna. Det

finns under sådana förhållanden knappast anledning för de nordiska länderna

att dröja någon mera avsevärd tid med sin anslutning till konventionen.

Emellertid föreligger, som jag tidigare har påpekat, vissa konflikter

mellan Warszawakonventionen och Guadalajarakonventionen. Risken för

att konfliktsituationer uppkommer i praktiken blir givetvis mindre efter

3 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 93

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

hand som den nya konventionen vinner ökad anslutning från de till Warszawakonventionen

anslutna staterna. Med hänsyn härtill kan det finnas

skäl för de nordiska länderna att uppskjuta sin anslutning till Guadalajarakonventionen

till dess denna har fått en något bredare tillslutning från

världens luftfartsnationer. Danmark, Norge och Sverige bör vidare med

hänsyn särskilt till den samverkan som äger rum inom SAS biträda konventionen

samtidigt och i dessa länder måste frågan om en anslutning till

konventionen samordnas. På grund av nu anförda förhållanden torde den

nya lagstiftning som föranleds av Guadalajarakonventionen böra träda i

kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar. Med hänsyn främst till samarbetet

inom SAS bör också de ändrade bestämmelserna om befordringshandlingarnas

innehåll tråda i kraft samtidigt i de nordiska länderna. Även i denna

del bör därför den nya lagstiftningens ikraftträdande göras beroende av

Kungl. Maj :ts förordnande. Ikraftträdandebestämmelserna bör dock utformas

på sådant sätt, att de av Guadalajarakonventionen föranledda bestämmelserna

samt de ändrade bestämmelserna om befordringshandlingarnas innehåll

kan sättas i kraft vid skilda tidpunkter.

I enlighet med det anförda har i första stycket av slutbestämmelserna till

vartdera lagförslaget tagits upp stadgande av innebörd, att Kungl. Maj :t

får bemyndigande att meddela bestämmelser om ikraftträdandet av den nya

lagen.

Som jag har anfört i det föregående bör de nyss berörda konflikterna mellan

Warszawakonventionen och Guadalajarakonventionen lösas genom ett

stadgande i slutbestämmelserna om sådana inskränkningar i de nya bestämmelsernas

tillämplighet som betingas av hänsyn till de folkrättsliga

förpliktelserna enligt Warszawakonventionen. En för alla fall hållbar reglering

av frågorna skulle förutsätta en tämligen vidlyftig och svåröverskådlig

lagtext. På grund härav och då problemens praktiska betydelse kan väntas

successivt minska, allteftersom konventionen vinner ökad anslutning, synes

det lämpligen kunna överlämnas åt domstolarna att på grundval av ett allmänt

hållet stadgande avgöra uppkommande konflikter. Utgångspunkten

bör härvid vara, att en tillämpning av de nya bestämmelserna inte skall

ifrågakomma, om en dylik tillämpning är oförenlig med de förpliktelser som

följer av vederbörande stats anslutning till Warszawakonventionen i dess

ursprungliga eller genom Haagprotokollet reviderade lydelse. Förhållandet

torde i lagtexten enklast uttryckas sålunda, att de nya bestämmelserna i

23 § andra stycket och 31—36 §§ luftbefordringslagen samt i 9 kap. 31—

36 §§ luftfartslagen inte skall tillämpas i den mån det är oförenligt med

förpliktelse som följer av annat internationellt fördrag rörande luftbefordran

än Guadalajarakonventionen och som gäller i förhållande till stat vilken

ej biträtt sistnämnda konvention.

Den omständigheten, att på grund av konflikt med förpliktelserna enligt

Warszawakonventionen någon av de på Guadalajarakonventionen grundade

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

bestämmelserna i 31—36 §§ inte kan tillämpas, utgör givetvis inte i och för

sig hinder mot en tillämpning av de övriga bestämmelserna. Att det sålunda

kan bli fråga om en blott partiell inskränkning i bestämmelsernas tillämplighet

har ansetts böra komma till uttryck i lagtexten. Det är också tydligt,

att med avseende på en och samma skada samtliga de nya bestämmelserna

kan bli tillämpliga fullt ut, om exempelvis talan riktas mot den verklige

fraktföraren, men endast vissa av bestämmelserna kan tillämpas vid tvist

mellan den skadelidande och den avtalsslutande fraktföraren.

För tydlighetens skull har beträffande båda lagförslagen i andra stycket

av slutbestämmelserna sagts ut, att endast de folkrättsliga förpliktelserna

gentemot stat, som inte har biträtt Guadalajarakonventionen, behöver respekteras.

I lagtexten talas om »förpliktelse som följer av» internationellt

fördrag rörande luftbefordran (dvs. Warszawakonventionen). Härmed avses

inte bara de förpliktelser som för Sveriges vidkommande följer av anslutningen

till Warszawakonventionen. Stadgandets avfattning på denna

punkt möjliggör en tillämpning av stadgandet också för den händelse domstol

i annan till Guadalajarakonventionen ansluten stat i visst fall anser sig

böra tillämpa svensk lag men finner tillämpning av bestämmelse i 31—36 §§

luftbefordringslagen resp. 9 kap. 31—36 §§ luftfartslagen strida mot den

statens folkrättsliga förpliktelser enligt Warszawakonventionen.

Omnumreringen av de nuvarande 31—34 §§ luftbefordringslagen och 31

—35 §§ i 9 kap. luftfartslagen har föranlett stadgandet i tredje stycket av

slutbestämmelserna till resp. lagförslag.

Hemställan

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg; och

2) lag om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg

Härigenom förordnas, dels att 23 och 25 §§ lagen den 5 mars 1937 om

befordran med luftfartyg1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att 31—34 §§ samma lag skola erhålla beteckningarna 37—40 §§, dels

att närmast efter 30 § samma lag skola införas sex nya paragrafer, betecknade

31—36 §§, och en ny rubrik närmast före 31 § av den lydelse som

nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Förbehåll, som-----vare ogiltigt.

Vid befordran av gods, vilken utföres

av annan fraktförare än den

som genom befordringsavtalet åtagit

sig befordringen och vilken är underkastad

den i Guadalajara den 18

september 1961 avslutade konventionen

för fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser rörande internationell

luftbefordran som utföres

av annan än den avtals slutande

fraktföraren, äger bestämmelsen i

första stycket icke tillämpning på

förbehåll avseende förlust, minskning

eller skada, som härrör av godsets

egen beskaffenhet eller fel i godset.

25 §.

Har skada-----hans ansvarighet.

Föres talan mot någon av fraktförarens

folk på den grund att han

vållat skada genom fel eller försummelse

i tjänsten av ringare grad än

som avses i första stycket, må vad

han och fraktföraren kunna förpliktas

att sammanlagt utgiva i ersätt
1

Lagen delvis upphävd, se 1960: 69 och 1963: 399. Jfr 1960: 573.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning icke överskrida den gräns för

ansvarigheten som fraktföraren äger

åberopa.

Om jämkning i vissa fall av skadeersättning

stadgas i 10 kap. 3 §

luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297).

Befordran som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren

31 §.

I fråga om befordran som helt eller delvis utföres av annan än den som

genom befordringsavtalet åtagit sig befordringen (den avtalsslutande fraktföraren)

äga 32—36 §§ tillämpning, om det ej visas att befordringen utförts

utan den avtalsslutande fraktförarens bemyndigande. Bestämmelserna i 33,

35 och 36 §§ tillämpas dock endast i fråga om den del av befordringen

som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren.

32 §.

Både den avtalsslutande fraktföraren och den som utför befordringen

anses vid tillämpning av denna lag som fraktförare, den förre i fråga om

hela befordringen och den senare i fråga om den del av befordringen som

han utför.

33 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet jämställas

vardera fraktföraren och hans folk med den andre fraktförarens

folk. Detta medför dock icke att ansvarigheten för den som utför befordringen

i den avtalsslutande fraktförarens ställe överskrider de i 22 § angivna

gränserna.

Har den avtalsslutande fraktföraren åtagit sig längre gående förpliktelser

än som följer av denna lag eller har passagerare eller avsändare enligt 22 §

andra stycket särskilt uppgivit det intresse som är förbundet med befordringen,

är den som utför befordringen i den avtalsslutande fraktförarens

ställe icke utan eget godkännande bunden härav.

34 §.

Anvisning eller anmärkning, som enligt bestämmelse i denna lag tillställes

den ene fraktföraren, äger verkan även mot den andre. Sådan order som

avses i 12 § äger dock verkan endast om den tillställes den avtalsslutande

fraktföraren.

35 §.

Vad de båda fraktförarna och deras folk kunna förpliktas att sammanlagt

utgiva i ersättning må icke överskrida det högsta ersättningsbelopp som någon

av fraktförarna kan åläggas att utgiva. Varje skadeståndsskyldig är ansvarig

endast intill den gräns som är tillämplig för honom.

36 §.

Talan om ansvarighet må, vare sig den riktas mot båda fraktförarna eller

en av dem, föras antingen vid domstol som enligt 28 § är behörig vid talan

mot den avtalsslutande fraktföraren eller vid rätten i den ort där den

fraktförare som utfört befordringen i den avtalsslutande fraktförarens ställe

har sitt hemvist eller där hans huvudkontor finnes.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

Konungen meddelar bestämmelser om ikraftträdandet av denna lag

Bestämmelserna i 23 § andra stycket och 31—36 §§ i den nya lydelsen

skola icke tillämpas i den mån det är oförenligt med förpliktelse, som följer

av annat internationellt fördrag rörande luftbefordran än den i 23 § andra

stycket omnämnda konventionen och gäller i förhållande till stat vilken icke

biträtt sistnämnda konvention.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse i 31_34 §§

lagen om befordran med luftfartyg, avser hänvisningen i stället motsvarande

bestämmelse i 37—40 §§ samma lag.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 år 1966

39

Förslag

till

Lag

om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, dels att 9 kap. 3, 4 och 8 §§ luftfartslagen den 6

juni 19571 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 31—

35 §§ samma kapitel skola erhålla beteckningarna 37—41 §§, dels att i

samma kapitel skola införas sex nya paragrafer, betecknade 31—36 §§, och

en ny rubrik närmast före 31 § av den lydelse som nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3§.

Vid befordran---mellanlandning; samt

c) meddelande att befor dringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag som i likhet med

konventionen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet i fråga om skada

å person liksom då resgods förkommer,

minskas eller skadas.

Biljetten skall---- -----

Är biljett — — -—-------

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag av motsvarande

innehåll och att konventionen eller

lagen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet i fråga om skada på

person liksom då resgods förkommer,

minskas eller skadas,

för befordringen.

---i 22 §.

Vid befordran —

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawakonventionen

eller lag som i likhet

med konventionen i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet då resgods

förkommer, minskas eller skadas.

Resgodsbeviset skall

4§.

—• mellanlandning; samt

c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawa
-

konventionen eller lag av motsvarande

innehåll och att konventionen eller

lagen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet då resgods förkommer,

minskas eller skadas,

för befordringen.

Är resgodsbevis-----------— andra stycket.

8§.

Flygfraktsedeln skall--- — mellanlandning; samt

c) meddelande att befordringen c) meddelande att befordringen

kan vara underkastad Warszawa- kan vara underkastad Warszawa
-

1 Senaste lydelse av 9 kap. se 1960: 69. Jfr 1963: 399.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

(Nuvarande lydelse)

konventionen eller lag som i likhet

med konventionen i regel begränsar

fraktförarens ansvarighet då gods

förkommer, minskas eller skadas.

(Föreslagen lydelse)

konventionen eller lag av motsvarande

innehåll och att konventionen eller

lagen i regel begränsar fraktförarens

ansvarighet då gods förkommer,

minskas eller skadas.

Befordran som utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren

31 §.

I fråga om befordran som helt eller delvis utföres av annan än den som

genom befordringsavtalet åtagit sig befordringen (den avtalsslutande fraktföraren)

äga 32—36 §§ tillämpning, om det ej visas att befordringen utförts

utan den avtalsslutande fraktförarens bemyndigande. Bestämmelserna i 33,

35 och 36 §§ tillämpas dock endast i fråga om den del av befordringen som

utföres av annan än den avtalsslutande fraktföraren.

32 §.

Både den avtalsslutande fraktföraren och den som utför befordringen anses

vid tillämpning av detta kapitel som fraktförare, den förre i fråga om

hela befordringen och den senare i fråga om den del av befordringen som

han utför.

33 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet jämställas

vardera fraktföraren och hans folk med den andre fraktförarens

folk. Detta medför dock icke att ansvarigheten för den fraktförare som utför

befordringen i den avtalsslutande fraktförarens ställe överskrider de i 22 §

angivna gränserna.

Har den avtalsslutande fraktföraren åtagit sig längre gående förpliktelser

än som följer av detta kapitel eller har passagerare eller avsändare enligt

22 § andra stycket särskilt uppgivit det intresse som är förbundet med befordringen,

är den som utför befordringen i den avtalsslutande fraktförarens

ställe icke utan eget godkännande bunden härav.

34 §.

Anvisning eller anmärkning, som enligt bestämmelse i detta kapitel tillställes

den ene fraktföraren, äger verkan även mot den andre. Sådan order

som avses i 12 § äger dock verkan endast om den tillställes den avtalsslutande

fraktföraren.

35 §.

Vad de båda fraktförarna och deras folk kunna förpliktas att sammanlagt

utgiva i ersättning må icke överskrida det högsta ersättningsbelopp som

någon av fraktförarna kan åläggas att utgiva. Varje skadeståndsskyldig är

ansvarig endast intill den gräns som är tillämplig för honom.

36 §.

Talan om ansvarighet må, vare sig den riktas mot båda fraktförarna eller

en av dem, föras antingen vid domstol som enligt 28 § första stycket är behörig

vid talan mot den avtalsslutande fraktföraren eller vid rätten i den ort

där den fraktförare som utfört befordringen i den avtalsslutande fraktfö
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

rarens ställe har sitt hemvist eller där hans huvudkontor finnes. Bestämmelsen

i 28 § andra stycket äger dock motsvarande tillämpning.

Konungen meddelar bestämmelser om ikraftträdandet av denna lag.

Bestämmelserna i 9 kap. 31—36 §§ i den nya lydelsen skola icke tillämpas

i den mån det är oförenligt med förpliktelse, som följer av annat internationellt

fördrag rörande luftbefordran än den i Guadalajara den 18 september

1961 avslutade konventionen för fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser rörande internationell luftbefordran som utföres av annan

än den avtalsslutande fraktföraren och gäller i förhållande till stat vilken

icke biträtt sistnämnda konvention.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till bestämmelse i 9 kap.

31—35 §§ luftfartslagen, avser hänvisningen i stället motsvarande bestämmelse

i 9 kap. 37—41 §§ samma lag.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. A’r !>:;

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

Convention

complémentaire å la Convention de Varsovie,

pour 1’unification de certaines régles

relatives au transport aérien International

effectué par une personne autre que le

transporteur contractuel1

Les états signataires de la présente

Convention,

Considérant que la Convention

de Varsovie ne contient pas de disposition

particuliére relative au

transport aérien international effectué

par une personne qui n’est pas

partie au contrat de transport

Considérant qu’il est donc souhaitable

de formuler des régles applicables

å cette situation

Sont Convenus de ce qui suit :

Article Premier

Dans la présente Convention:

a) «Convention de Varsovie»

signifie soit la Convention pour

1’unification de certaines régles relatives

au transport aérien international,

signée å Varsovie le 12 octobre

1929, soit la Convention de

Varsovie, amendée å la Haye en

1955, selon que le transport, aux

termes du contrat visé å 1’alinéa b),

est régi par l’une ou par 1’autre ;

b) «transporteur contractuel»

signifie une personne partie å un

contrat de transport régi par la Convention

de Varsovie et conclu avec

un passager ou un expéditeur ou

avec une personne agissant pour le

compte du passager ou de 1’expéditeur

;

Convention

Supplementary to the Warsaw Convention,

for the Unification of Certain Rules Rela
ting

to International Carriage by Air

Performed by a Person Other than

the Contracting Carrier1

The states signatorg to the present

convention,

Noting that the Warsaw Convention

does not contain particular rules

relating to international carriage by

air performed by a person who is not

a party to the agreement for carriage

Considering that it is therefore

desirable to formulate rules to apply

in such circumstances

Have agreed as follows:

Article 1

In this Convention:

a) “Warsaw Convention” means

the Convention for the Unification

of Certain Rules Relating to International

Carriage by Air signed åt

Warsaw on 12 October 1929, or the

Warsaw Convention as amended åt

The Hague, 1955, according to whether

the carriage under the agreement

referred to in paragraph b) is

governed by the one or by the other;

b) “contracting carrier” means a

person who as a principal makes an

agreement for carriage governed by

the Warsaw Convention with a passenger

or consignor or with a person

acting on behalf of the passenger

or consignor;

1 Slutbestämmelserna (art. XI—XVIII) har uteslutits här.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

43

Bilaga 2

Konvention

utgörande tillägg till Warszawakonventionen,

för fastställande av vissa gemensamma

bestämmelser rörande internationell

luftbefordran som utföres av annan

än den avtalsslutande fraktföraren1

(Översättning)

De stater som undertecknat denna

konvention,

Vilka beakta att Warszawa konventionen

icke innehåller särskilda

bestämmelser rörande internationell

luftbefordran utförd av någon som

ej är part i befordringsavtalet

Vilka anse att det därför är önskvärt

att utforma regler som äga tilllämpning

i sådana fall

Hava överenskommit om följande:

Artikel l

I denna konvention förstås med

a) »Warszawakonventionen» antingen

konventionen rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser

i fråga om internationell

luftbefordran, undertecknad i

Warszawa den 12 oktober 1929, eller

Warszawakonventionen reviderad i

Haag 1955, allteftersom befordringen

enligt det under b) nämnda avtalet

är underkastad den ena eller den

andra;

b) »avtalsslutande fraktförare»

den som är part i befordringsavtal

vilket är underkastat Warszawakonventionen

och ingånget med en passagerare

eller en avsändare av gods

eller med någon som handlar för

passagerarens eller avsändarens räkning;
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

c) « transporteur de fait» signifie

une personne, autre que le

transporteur contractuel, qui, en

vertn d’une autorisation donnée par

le transporteur contractuel, effectue

tout ou partie du transport prévu å

1’alinéa b) mais n’est pas, en ce

qui concerne cette partie, un transporteur

successif au sens de la Convention

de Varsovie. Cette autorisation

est présumée, sauf preuve contraire.

Article II

Sauf disposition contraire de la

présente Convention, si un transporteur

de fait effectue tout ou partie

du transport qui, conformément

au contrat visé å 1’article premier,

alinéa b), est régi par la Convention

de Varsovie, le transporteur

contractuel et le transporteur de fait

sant soumis aux régles de la Convention

de Varsovie, le premier pour

la totalité du transport envisagé

dans le contrat, le second seulement

pour le transport qu’il effectue.

Artide III

1. Les actes et omissions du transporteur

de fait ou de ses préposés

agissant dans l’exercioe de leurs

fonctions, relatifs au transporteur

de fait, sont réputés étre également

ceux du transporteur contractuel.

2. Les actes et omissions du transporteur

contractuel ou de ses préposés

agissant dans 1’exercice de

leurs fonctions, relatifs au transport

effectué par le transporteur de fait,

sont réputés étre également ceux du

transporteur de fait. Toutefois,

aucun de ees actes ou omissions ne

pourra soumettre le transporteur de

fait å une responsabilité dépassant

les limites prévues å 1’article 22 de

la Convention de Varsovie. Aucun

accord spécial aux termes duquel

le transporteur contractuel assume

c) “actual carrier” means a person,

other than the contracting carrier,

who, by virtue of authority from

the contracting carrier, performs the

whole or part of the carriage contemplated

in paragraph b) but who

is not with respect to such part a

successive carrier within the meaning

of the Warsaw Convention. Such

authority is presumed in the absence

of proof to the contrary.

Artide II

If an actual carrier performs the

whole or part of carriage which, according

to the agreement referred

to in Article I, paragraph b), is

governed by the Warsaw Convention,

both the contracting carrier and the

actual carrier shall, except as otherwise

provided in this Convention, be

subject to the rules of the Warsaw

Convention, the former for the whole

of the carriage contemplated in the

agreement, the latter solely for the

carriage which he performs.

Artide III

1. The aets and omissions of the

actual carrier and of his servants

and agents acting within the seope

of their employment shall, in relation

to the carriage performed by the

actual carrier, be deemed to be also

those of the contracting carrier.

2. The aets and omissions of the

contracting carrier and of his servants

and agents acting within the

seope of their employment shall, in

relation to the carriage performed by

the actual carrier, be deemed to be

also those of the actual carrier. Nevertheless,

no such act or omission

shall subject the actual carrier to

liability exceeding the limits specified

in Article 22 of the Warsaw

Convention. Any special agreement

under which the contracting carrier

assumes obligations not imposed by

opaginerad Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

c) »verklig fraktförare» den som,

utan att vara den avtalsslutande

fraktföraren, med stöd av ett av denne

givet bemyndigande utför hela eller

viss del av den under b) avsedda

befordringen men som icke beträffande

denna del av befordringen

är en efterföljande fraktförare

i Warszawakonventionens mening.

Sådant bemyndigande anses föreligga,

om ej annat visas.

Artikel 11

Utföres befordran, som enligt det

i artikel 1 under b) avsedda avtalet

är underkastad Warszawakonventionen,

helt eller till viss del av

verklig fraktförare, skola Warszawakonventionens

bestämmelser, om

ej annat föreskrives i förevarande

konvention, äga tillämpning på såväl

den avtalsslutande fraktföraren

som den verklige fraktföraren, på

den förre i fråga om hela den med

avtalet åsyftade befordringen, på den

senare endast i fråga om den del av

befordringen som han utför.

Artikel III

1. Vad som åtgjorts eller underlåtits

av den verklige fraktföraren

eller av hans folk i tjänsten med avseende

på befordran som utförts av

den verklige fraktföraren skall anses

ha åtgjorts eller underlåtits även

av den avtalsslutande fraktföraren.

2. Vad som åtgjorts eller underlåtits

av den avtalssl.utande fraktföraren

eller av hans folk i tjänsten

med avseende på befordran som utförts

av den verklige fraktföraren

skall anses ha åtgjorts eller underlåtits

även av den verklige fraktföraren.

Sådan åtgärd eller underlåtenhet

skall dock ej kunna ådraga den

verklige fraktföraren ansvarighet

till högre belopp än som föreskrives i

artikel 22 av Warszawakonventionen.

Har den avtalsslutande fraktföraren

genom särskild överenskommelse

opaginerad Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

des obligations que n’impose pas la

Convention de Varsovie, aucune renonciation

å des droits prévus par

ladite Convention ou aucune déclaration

spéciale d’intérét å la livraison,

visée å 1’article 22 de ladite Convention,

n’auront d’effet å l’egard

du transporteur de fait, sauf consentement

de ce dernier.

Article IV

Les ordres ou protestations å

notifier au transporteur, en application

de la Convention de Varsovie,

ont le méme effet qu’ils soient adressés

au transporteur contractuel ou

au transporteur de fait. Toutefois,

les ordres visés å 1’article 12 de la

Convention de Varsovie n’ont d’effet

que s’ils sont adressés au transporteur

contractuel.

Artide V

En ce qui concerne le transport

effectué par le transporteur de fait,

tout préposé de ce transporteur ou

du transporteur contractuel, s’il

prouve qu’il a agi dans l’exercice

de ses fonctions, peut se prévaloir

des limites de responsabilité applicables,

en vertu de la présente Convention,

au transporteur dont il est

le préposé, sauf s’il est prouvé qu’il

a agi de telle fa§on que les limites

de responsabilité ne puissent étre

invoquées aux termes de la Convention

de Varsovie.

Artide VI

En ce qui concerne le transport

effectué par le transporteur de fait,

le montant total de la réparation qui

peut étre obtenu de ce transporteur,

du transporteur contractuel et de

leurs préposés quand ils ont agi

dans 1’exercice de leurs fonctions,

ne peut pas dépasser l’indemnité

la plus élevée qui peut étre mise a

charge soit du transporteur con
-

the Warsaw Convention or any waiver

of rights conferred by that Convention

or any special declaration

of interest in delivery åt destination

contemplated in Article 22 of the

said Convention, shall not affect the

actual carrier unless agreed to by

him.

Artide IV

Any complaint to be made or order

to be given under the Warsaw Convention

to the carrier shall have the

same effect whether addressed to the

contracting carrier or to the actual

carrier. Nevertheless, orders referred

to in Article 12 of the Warsaw Convention

shall only be effective if addressed

to the contracting carrier.

Artide V

In relation to the carriage performed

by the actual carrier, any

servant or agent of that carrier or of

the contracting carrier shall, if he

proves that he acted within the scope

of his employment, be entitled to

avail himself of the limits of liability

which are applicable under this Convention

to the carrier whose servant

or agent he is unless it is proved that

he acted in a manner which, under

the Warsaw Convention, prevents

the limits of liability from beine invoked.

Artide VI

In relation to the carriage performed

by the actual carrier, the

aggregate of the amounts recoverable

from that carrier and the contracting

carrier, and from their servants and

agents acting within the scope of

their employment, shall not exceed

the highest amount which could be

awarded against either the contracting

carrier or the actual carrier un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

ålagit sig förpliktelse som ej föreskrives

i Warszawakonventionen eller

har han eftergivit rätt som stadgas

i nämnda konvention eller har,

på sätt som omförmäles i artikel 22

av Warszawakonventionen, särskilt

leveransintresse uppgivits, skall detta

icke utan den verklige fraktförarens

godkännande äga verkan mot

honom.

Artikel IV

Anvisning eller anmärkning, som

enligt War szawakonventionen skall

ske till fraktföraren, äger samma

verkan vare sig den tillställes den

avtalsslutande eller den verklige

fraktföraren. Sådan order som avses

i artikel 12 av War szawakonventionen

skall dock äga verkan endast om

den tillställes den avtalsslutande

fraktföraren.

Artikel V

I fråga om befordran som utförts

av den verklige fraktföraren äger

den som tillhör antingen dennes eller

den avtalsslutande fraktförarens

folk, såframt han visar att han handlat

i tjänsten, åberopa de ansvarighetsgränser

som enligt bestämmelserna

i förevarande konvention gäller

för den fraktförare hos vilken

han är anställd. Vad nu sagts skall

dock icke gälla, om den anställde

visas ha handlat på sådant sätt, att

begränsning av ansvarigheten ej må

påkallas enligt Warszawakonventionen.

Artikel VI

I fråga om befordran som utförts

av den verklige fraktföraren må

sammanlagda beloppet av de ersättningar

som denne fraktförare, den

avtalsslutande fraktföraren och deras

folk i anledning av handlande

i tjänsten kunna förpliktas att utgiva

icke överstiga det högsta ersättningsbelopp

som någon av fraktförarna

kan åläggas att utgiva enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. illaj.ts proposition nr 93 år 196G

tractuel, soit du transporteur de

tait, en vertu de la présente Convention,

sous réserve qu’aucune des

personnes inentionnées dans le présent

article ne puisse étre tenue pour

responsable an delå de la limite qui

Iui est applicable.

Article VII

Toute action en responsabilité,

relative au transport effectué par le

transporteur de fait, peut étre intentée,

au choix du demandeur,

contre ce transporteur ou le transporteur

contractuel ou contre l’un

el 1’autre, conjointement ou séparément.

Si 1’action est intentée contre

1 un seulement de ees transporteurs,

ledit transporteur aura le droit d’appeler

1,’autre transporteur en intervention

devant le tribunal saisi,

les effects de cette intervention ainsi

que la procédure qui lui est applicable

étant réglés par Ia loi de

ce tribunal.

Article VIII

Toute action en responsabilité,

prévue å 1’article VII de la présente

Convention, doit étre portée, au

choix du demandeur, soit devant

l’un des tribunaux ou une action

peut étre intentée au transporteur

contractuel, conformément å 1’article

28 de la Convention de Varsovie, soit

devant le tribunal du domicile du

transporteur de fait ou de siége principal

de son exploitation.

Article IX

1. Toute clause tendant å exonérer

le transporteur contractuel

ou le transporteur de fait de leur

responsabilité en vertu de la présente

Convention ou å établir une limite

inférieure å celle qui est fixée dans

la présente Convention est nulle et

de nul effet, mais la nul.lité de cette

clause n’entraine pas la nullité du

contrat qui reste soumis aux dispositions

de la présente Convention.

der this Convention, but none of the

persons mentioned shall be liable

för a sum in excess of the limit applicable

to him.

Article VII

In relation to the carriage performed

by the actual carrier, an action

for damages may be brought, åt

the option of the plaintiff, against

that carrier or the contracting carrier,

or against both together or

separately. If the action is brought

against only one of those carriers,

that carrier shall have the right to

require the other carrier to be joined

in the proceedings, the procedure

and effects being governed by the

law of the court seised of the case.

Article VIII

Any action for damages contemplated

in Article VII of this Convention

must be brought, åt the option

of the plaintiff, either before a

court in which an action may be

brought against the contracting carrier,

as provided in Article 28 of the

Warsaw Convention, or before the

court having jurisdiction åt the place

where the actual carrier is ordinarily

resident or has his principal place of

business.

Article IX

1. Any contractual provision tending

to relieve the contracting carrier

or the actual carrier of liability

under this Convention or to fix a

lower limit than that which is applicable

according to this Convention

shall be null and void, but the nullity

of any such provision does not involve

the nullity of the whole agreement,

which shall remain subject to

the provisions of this Convention.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 93 år 1906

49

denna konvention, med iakttagande

av att ingen av de i denna artikel

nämnda personerna må åläggas att

utgiva ersättning med belopp överstigande

det ansvarighetsbelopp som är

tillämpligt för honom.

Artikel VII

Talan om ansvarighet, som hänför

sig till befordran utförd av den

verklige fraktföraren, må enligt kärandens

val föras mot denne fraktförare

eller mot den avtalsslutande

fraktföraren eller mot båda gemensamt

eller var för sig. Föres talan

mot endast den ene av fraktförama,

äger denne fraktförare anmana den

andre fraktföraren att inträda i rättegången;

i fråga om verkningarna

av interventionen och förfarandet

gäller lagen på den ort där talan föres.

Artikel VIII

Sådan talan om ansvarighet som

avses i artikel VII i denna konvention

skall enligt kärandens val föras

antingen vid domstol där enligt

artikel 28 av Warszawakonventionen

talan må väckas mot den avtalsslutande

fraktföraren eller vid rätten

i den ort där den verklige fraktföraren

har sitt hemvist eller där hans

huvudkontor finnes.

Artikel IX

1. Avtal i syfte att befria den

avtalsslutande eller den verklige

fraktföraren från hans ansvarighet

enligt denna konvention eller att bestämma

lägre gräns än enligt denna

konvention är ogiltigt, men befordringsavtalet

skall likväl gälla

och vara underkastat konventionens

föreskrifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

2. En ce qui concerne le transport

effectué par le transporteur de fait,

le paragraphe précédent ne s’applique

pas aux clauses concernant la

perte ou le dommage résultant de la

nature ou du vice propre des

marchandises transportées.

3. Sont nulles toutes clauses du

contrat de transport et toutes conventions

particuliéres antérieures au

dommage par lesquelles les parties

dérogeraient aux régles de la présente

Convention soit par une détermination

de la loi applicable, soit

par une modification des régles de

compétence. Toutefois, dans le

transport des marchandises, les

clauses d’arbitrage sont admises,

dans les limites de la présente Convention,

lorsque 1’arbitrage doit

s’effectuer dans les lieux de compétence

des tribunaux prévus å l’article

VIII.

Article X

Sons réserve de 1’article VII,

aucune disposition de la présente

Convention ne peut étre interprétée

comrne affectant les droits et obligations

existant entre les deux transporteurs.

2. In respect of the carriage performed

by the actual carrier, the

preceding paragraph shall not apply

to contractual provisions governing

loss or damage resulting from the

inherent defect, quality or vice of the

cargo carried.

3. Any clause contained in an

agreement for carriage and all special

agreements entered into before

the damage ocurred by which the

parties purport to infringe the rules

laid down by this Convention, whether

by deciding the law to be applied,

or by altering the rules as to jurisdiction,

shall be null and void. Nevertheless,

for the carriage of cargo

arbitration clauses are allowed, subject

to this Convention, if the arbitration

is to take place in one of the

iurisdictions referred to in Article

VIII.

Article X

Except as provided in Article VII,

nothing in this Convention shall affect

the rights and obligations of

the two carriers between themselves.

opaginerad Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 93 dr 1966

2. I fråga om befordran som utförts

av den verklige fraktföraren

skall vad som föreskrives i första

stycket ej äga tillämpning på förbehåll

avseende förlust, minskning eller

skada, som härrör av det befordrade

godsets egen beskaffenhet eller

fel i godset.

3. Bestämmelse i befordringsavtalet

eller i annan före skadans inträffande

ingången överenskommelse,

varigenom avvikelse skett från denna

konvention antingen i fråga om

tillämplig lag eller beträffande domstols

behörighet, är ogiltig. Såvitt angår

befordran av gods är dock skiljeavtal

medgivet, såvida skiljemannaförfarandet

skall äga rum inom en

i artikel VIII avsedd domstols domvärj

o och saken avgöras i enlighet

med bestämmelserna i denna konvention.

Artikel X

I den mån icke annat följer av artikel

VII skall ingen bestämmelse i

denna konvention tolkas såsom berörande

de båda fraktförarnas inbördes

rättigheter och skyldigheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 18 februari 1966 tillhandakoinmet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

14 januari 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om

befordran med luftfartyg och 2) lag om ändring i 9 kap. luftfartslagen den

6 juni 1957 (nr 297).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av departementsrådet Ulf K. Nordenson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet:

Med förslagen avses att införliva den s. k. Guadalajarakonventionen med

svensk lagstiftning. Lagrådet förutsätter att konventionen godkänns av

riksdagen och ingår därför icke i någon granskning av förslagens sakliga

innebörd i den mån dessa äger motsvarighet i konventionens regler. Det

sätt på vilket innehållet av konventionen överförts till svensk lagtext föranleder

endast smärre erinringar.

1 §•

I de remitterade förslagen har i 23 § lagen om befordran med luftfartyg

och i övergångsbestämelserna till lagen angående ändring i denna lag och

till lagen om ändring i 9 kap. luftfartslagen hänvisats till den i Guadalajara

den 18 september 1961 undertecknade konventionen om internationell luftbefordran

som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren. Såsom

närmare utvecklas i det följande kommer lagrådet att föreslå vissa ändringar

som föranleder att i lagtexten ytterligare hänvisning görs till denna konvention.

Vid angivna förhållanden synes det ur lagteknisk synpunkt vara fördelaktigt

om man i lagarna inför en definition av Guadalajarakonventionen. 1

9 kap. luftfartslagen kan en sådan definition lämpligen ges i 1 § i anslut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

ning till den nuvarande definitionen av Warszawakonventionen. Däremot

finns i luftbefordringslagen inte någon definition av sistnämnda konvention.

I denna lag erfordras därför en ny bestämmelse, förslagsvis som ett andra

stycke i 1 §. Denna bör uppta definitioner av både Warszawakonventionen

och Guadalajarakonventionen, som ju närmast utgör ett tillägg till Warszawakonventionen.

Lagrådet förordar därför att jämväl 1 § luftbefordringslagen och 9 kap.

1 § luftfartslagen ges ändrad lydelse. I samband härmed bör också lydelsen

av ingresserna och de i lagrum och övergångsbestämmelser gjorda hänvisningarna

till Guadalajarakonventionen omformuleras.

36 §.

Enligt det i 32 § upptagna stadgandet anses både den avtalsslutande fraktföraren

och den verklige fraktföraren som fraktförare vid tillämpning av

de övriga befordringsbestämmelserna i luftbefordringslagen resp. 9 kap.

luftfartslagen; den verklige fraktföraren dock endast i fråga om den del av

liefordringen som han utför. Härigenom blir alltså bl. a. forumreglerna i 28 §

luftbefordringslagen och 9 kap. 28 § luftfartslagen tillämpliga på båda fraktförarna.

Nu förevarande paragraf innehåller forumregler, grundade på bestämmelserna

i art. VII och VIII i konventionen. Enligt dessa artiklar får

talan om ansvarighet, vare sig den riktas mot båda fraktförarna eller en av

dem, enligt kärandens val föras antingen vid domstol där enligt artikel 28

av Warszawakonventionen talan kan väckas mot den avtalsslutande fraktföraren

eller vid rätten i den ort där den verklige fraktföraren har sitt hemvist

eller där hans huvudkontor finns. Med hänsyn till det i 32 § upptagna

stadgandet synes det tillfyllest att i 36 § ange att talan om ansvarighet, som

där avses, må föras vid domstol som enligt 28 § är behörig vid talan mot

någon av fraktförarna.

38 §.

Av bestämmelserna i artikel IX i Guadalajarakonventionen har enligt förslagen

endast punkt 2 föranlett ändring, nämligen i luftbefordringslagen,

under det att övriga bestämmelser i artikeln ansetts redan äga motsvarighet

i den nu gällande lagstiftningen. Såvitt avser punkt 3 åberopas i remissprotokollet

härvid de nuvarande stadgandena i 32 § luftbefordringslagen och

9 kap. 32 § luftfartslagen, vilka enligt förslagen skall betecknas 38 §. Både

det nyss angivna stadgandet i konventionen och de nämnda lagrummen behandlar

förutsättningarna för att skiljeavtal rörande godsbefordran skall

vara medgivet. En viss saklig olikhet föreligger härutinnan mellan konventionsstadgandet

och lagrummen. Förutsättningarna hänför sig såväl till den

plats, där skiljemannaförfarandet skall äga rum, som till de bestämmelser

som skall tillämpas vid tvistefrågans bedömande. I luftbefordringslagen

stadgas sålunda att skiljemannaförfarandet skall äga ruin i stat som är an
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

sluten till Warszawakonventionen inom en i 28 § luftbefordringslagen avsedd

domstols domvärjo och med tillämpning av vad lagen i sådan stat stadgar

om luftbefordran som i konventionen avses. Vad gäller luftfartslagen

har såsom villkor uppställts att skilj emannaförfarandet skall äga rum inom

en i 9 kap. 28 § luftfartslagen avsedd domstols domvärjo och att tvistefrågan,

såvitt den i Haag reviderade Warszawakonventionen är tillämplig därå,

skall prövas i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. I punkt

3 av artikel IX i Guadalajarakonventionen är motsvarande villkor angivna

sålunda, att skilj emannaförfarandet skall äga rum inom en i artikel VIII —

motsvarande 36 § i förslaget — avsedd domstols domvärjo och att saken

skall avgöras i enlighet med bestämmelserna i Guadalajarakonventionen.

Beträffande frågan var skilj emannaförfarandet skall äga rum innebär

stadgandet i punkt 3 av artikel IX i Guadalajarakonventionen en utvidgning

av nuvarande regler, i det att såväl den avtalsslutande som den verklige

fraktförarens hemvist och huvudkontor får bestämma forum. Såsom

framgår av vad lagrådet anfört vid 36 § följer av de nya bestämmelserna i

32 § luftbefordringslagen och 9 kap. 32 § luftfartslagen att i båda lagarna de

utvidgade forumbestämmelserna blir tillämpliga i de fall som avses i Guadalajarakonventionen.

I detta hänseende erfordras alltså ingen ändring i

nuvarande 32 § luftbefordringslagen och 9 kap. 32 § luftfartslagen. Annat är

förhållandet med föreskrifterna om vilka materiella regler som skall tillämpas

vid skilj emannaförfarandet. Såsom redan antytts, föreligger i detta hänseende

en saklig olikhet mellan stadgandet i punkt 3 av artikel IX i Guadalajarakonventionen

och nu gällande rätt. Bestämmelse bör därför ges om

att i de fall som avses i Guadalajarakonventionen tvistefrågan skall prövas

enligt denna konvention. Stadgande härom synes lämpligen kunna intas i

sistnämnda båda lagrum i samband med att de erhåller ändrade nummerbeteckningar.

Lagrådet förordar att sådana ändringar genomförs.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

55

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 mars 1966.

När vax-ande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 11 mars

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 14 januari 1966 remitterade

förslagen till lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg och lag om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni

1957 (nr 297).

Föredraganden anför.

Lagrådets förslag att 1 § luftbefordringslagen och 9 kap. 1 § luftfartslagen

ges ändrad lydelse och att därav föranledda jämkningar företas i ingresserna

och slutbestämmelserna till de remitterade förslagen bör godtas.

Den ändring av 36 § i de remitterade förslagen som lagrådet föreslagit

anser jag mig också böra biträda.

Av skäl som lagrådet har anfört bör stadgandena om giltighet av vissa

skiljeavtal i 32 § andra stycket luftbefordringslagen och i 9 kap. 32 § andra

stycket luftfartslagen — vilka paragrafer enligt det remitterade förslaget får

beteckningen 38 § -— kompletteras med en bestämmelse om att i fall som avses

i Guadalajarakonventionen tvistefrågan skall prövas enligt denna konvention.

Även beträffande denna nya bestämmelse gäller att den inte kan

tillämpas i strid mot de folkrättsliga förpliktelser som följer av Warszawakonventionen.

Stadgandet i andra stycket av slutbestämmelserna till de båda

lagförslagen bör därför avse också 38 § i dess nya lydelse.

Härutöver bör vissa redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att

dels anta förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran

med luftfartyg,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 93 år 1966

2) lag om ändring i 9 kap. luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),

dels godkänna den i Guadalajara den 18 september 1961 undertecknade

konventionen om internationell luftbefordran som utförs av annan än den

avtalsslutande fraktföraren.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

S. O. Bellskog

MARCUS BOKTR. STHLM IH6

6S0667

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1966:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 5 mars 1937 a1 i texten