Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken m. m

1966-03-25 · 31 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:96, Med förslag till lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

1

Nr 96

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken

m. m.; given Stockholms slott den 25 mars

1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken;

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en omformulering av 6 kap. 3 § föräldrabalken för

att ge tydligare uttryck åt lagstiftarens inställning att kroppsaga i princip

bör undvikas. I anslutning härtill föreslås ett tillägg till 93 § barnavårdslagen

av innebörd att den som får kännedom om att barn misshandlas i

hemmet eller där utsätts för annan olämplig behandling bör anmäla detta

till barnavårdsnämnden.

Vidare föreslås sådan ändring i föräldrabalken att överförmyndares samtycke

inte längre skall behövas till statligt lån åt omyndig för utbildning

eller bosättning.

Lagändringarna föreslås tråda i kraft den 1 juli 1966.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 96

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

3

Föräldrarna hane uppsikt över

barnet samt äge för barnets tillrättavisande

använda de uppfostringsmedel

som med hänsyn till dess ålder

och övriga omständigheter må

anses lämpliga.

§•

Föräldrarna hava uppsikt över

barnet. För barnets tillrättavisande

må ej användas andra uppfostringsmedel

än sådana som äro lämpliga

med hänsyn till barnets ålder

och övriga omständigheter.

15 KAP.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke

må ej förmyndaren å den omyndiges

vägnar upptaga lån eller

ingå växelförbindelse. Vad sålunda

är stadgat äge dock ej tillämpning,

om åtgärden faller inom området för

rörelse som av förmyndaren med

överförmyndarens samtycke drives

för den omyndiges räkning, överförmyndarens

samtycke vare ej heller

erforderligt i fråga om lån mot säkerhet

av inteckning i omyndigs fasta

egendom eller tomträtt, såframt

lånet upptages inom tre månader

från det inteckningen meddelades

och vid lånets upptagande eftergift

av förmyndaren ej göres i fråga om

de villkor som äro angivna i det intecknade

skuldebrevet.

Utan överförmyndarens samtycke

må ej förmyndaren å den omyndiges

vägnar upptaga lån eller

ingå växelförbindelse. Vad sålunda

är stadgat äge dock ej tillämpning,

om åtgärden faller inom området för

rörelse som av förmyndaren med

överförmyndarens samtycke drives

för den omyndiges räkning, överförmyndarens

samtycke vare ej heller

erforderligt i fråga om sådant statligt

lån som upptages för att bereda

omyndig hjälp till utbildning eller

bosättning eller i fråga om lån mot

säkerhet av inteckning i omyndigs

fasta egendom eller tomträtt, såframt

lånet upptages inom tre månader

från det inteckningen meddelades

och vid lånets upptagande eftergift

av förmyndaren ej göres i fråga om

de villkor som äro angivna i det intecknade

skuldebrevet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förmyndaren äge--------äro därtill.

Ej må--—-----anses tillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 §.

Myndigheter vilkas---nämndens ingripande.

Den som får kännedom om att

någon, som ej fyllt aderton år,

misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt att

hans kroppsliga eller själsliga hälsa

utsättes för fara bör anmäla detta

till barnavårdsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 mars 1966.

N är varande:

Statsministern Eiilander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edfnman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om vissa ändringar

i föräldrabalken m. m. och anför.

Med anledning av inträffade fall av barnmisshandel har jag efter samråd

med statsrådet Lindström låtit inom justitiedepartementet upprätta en promemoria

(Stencil Ju 1966: 1) med förslag till viss ändring i föräldrabalken

m. m. I promemorian föreslås en omformulering av 6 kap. 3 § föräldrabalken

för att understryka lagstiftarens inställning att kroppsaga i princip bör

undvikas. Dessutom föreslås ett tillägg till 93 § barnavårdslagen den 29 april

1960 (nr 97) av innebörd att var och en som har fått kännedom om att barn

misshandlas i hemmet eller där vanvårdas på annat sätt uppmanas att anmäla

detta till barnavårdsnämnden.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern,

hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö,

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Högerpartiets kvinnoförbund,

Folkpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund samt Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Genom den år 1964 tillsatta förmynderskapsutredningen1 pågår f. n. översyn

av förmynderskapslagstiftningen. Utredningen är enligt sina direktiv

(se 1966 års riksdagsberättelse s. 63) oförhindrad att framlägga delförslag.

Utredningen har med skrivelse den 3 november 1965 överlämnat en promemoria

(Stencil Ju 1965: 14) angående överförmyndares samtycke vid

omyndigs upptagande av lån. Enligt promemorian skall sådant samtycke

1 F. d. hovrättspresidenten Joel Laurin, ordt., riksdagsledamöterna Astrid Bergegren och

Einar Gustafsson, verkmästaren Gunnar Hejdeman, riksdagsledamoten Per Hilding, advokaten

Magnus Lindahl, kanslichefen Tuve Lundgren och riksdagsledamoten Bo Martinsson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

inte längre behövas, när det är fråga om statliga lån som upptas för att bereda

omyndig hjälp till studier, yrkesutbildning eller bosättning. Vid promemorian

har fogats förslag till ändring i 15 kap. 14 § föräldrabalken.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av hovrätten över

Skåne och Blekinge, skolöverstyrelsen, poststyrelsen, centrala studiehjälpsnämnden,

studiemedelsnämnderna i Uppsala och Lund, överförmyndarnämnden

i Stockholm, överförmyndarna i Göteborg och Malmö, fullmäktige

i riksbanken, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges

stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges överföl - myndare, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges

förenade studentkårer och Sveriges elevers centralorganisation (Seco).

I. Åtgärder mot barnmisshandel

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 6 kap. föräldrabalken (FB) står barn i äktenskap under föräldrarnas

vårdnad. Vårdnaden om adoptivbarn tillkommer adoptanten och

barn utom äktenskap står enligt huvudregeln under moderns vårdnad.

Vårdnaden, som består till dess barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap,

innebär bl. a. skyldighet att sörja för barnets person och att ge det sorgfällig

uppfostran. Utöver tillsyn att barnet erhåller uppehälle och utbildning

skall föräldrarna ha uppsikt över barnet. Enligt 6 kap. 3 § FB äger foraldrarna

för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmedel som med

hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter kan anses lämpliga.

Lagrummet, som ger visst utrymme även för handgriplig tillrättavisning,

är tillämpligt också på andra vårdnadshavare.

[ förarbetena till FB (prop. 1949: 93, LiU 34, rskr 325) förekommer uttalanden

som anger lagstiftarens inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel.

Vid remissen till lagrådet gav föredragande departementschefen sålunda

uttryck åt den principiella uppfattningen att kroppsaga borde undvikas.

Departementschefen fann emellertid att man inte kunde bortse från

alt kroppsaga fortfarande förekom i inte oväsentlig omfattning. Många ansåg

också att aga knappast kunde undvaras vid en rätt fostran av barnet.

F. ö. tillgreps kroppsaga vid något enstaka tillfälle och i lindrig form även

av föräldrar som i princip hyste den uppfattningen att andra korrektionsmedel

var att föredra. Departementschefen ansåg det därför inte möjligt

att helt och hållet rycka undan den rättsliga grundvalen för en av föräldrarna

utövad kroppsaga samt likställa sådan aga med rättsstridig misshandel.

Första lagutskottet, vars utlåtande godkändes av riksdagen, ansåg förslagets

syfte vara att utmärka att mera kraftiga former av kroppsaga om

möjligt borde undvikas.

Om en av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller grov för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

summelse vid utövande av vårdnaden om barn i äktenskap, kan rätten enligt

6 kap. 6 § FB på initiativ av bl. a. barnavårdsnämnd förordna att vårdnaden

skall tillkomma endast den andre av föräldrarna. Inträffar sådant

fall i fråga om bägge föräldrarna, kan vårdnaden överflyttas på särskilt förordnad

förmyndare. Är modern till barn utom äktenskap olämplig som

vårdnadshavare, kan vårdnaden om barnet med stöd av 6 kap. 12 § FB överflyttas

på fadern eller särskilt förordnad förmyndare. För barn i äktenskap

skall enligt 8 kap. FB barnavårdsnämnden förordna barnavårdsman, om

föräldrarna lever åtskilda och vårdnadshavaren gör framställning om förordnande

eller nämnden av särskild anledning anser det nödvändigt. För

barn utom äktenskap skall barnavårdsman alltid förordnas.

Försummelse av den i 6 kap. 3 § FB föreskrivna uppsiktsplikten kan

också medföra skadeståndsskyldighet för vårdnadshavaren gentemot tredje

man. Och i den mån ersättningsskyldighet enligt 6 kap. 6 § strafflagen den

16 februari 1864 åvilar barnet har detta regressrätt mot vårdnadshavaren.

Under vissa omständigheter kan försummelsen medföra straffansvar. I detta

hänseende kan nämnas bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om ansvar

för underlåtenhet att hindra brott. Vårdnadshavare som vetat om att

underårig under hans vårdnad har använts till arbete mot bestämmelserna

i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) kan dömas till ansvar enligt

denna lag. Den som har vårdnaden om barn som inte fyllt 15 år kan straffas

enligt förordningen den 5 maj 1960 (nr 134) om mopeder, när barnet har

fort moped och vårdnadshavaren underlåtit att göra vad som ankommit på

honom för att hindra förseelsen. Liknande ansvarsbestämmelser finns bl. a.

i jaktstadgan den 3 juni 1938 (nr 279) och förordningen den 5 juni 1959

(nr 312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken döms den för misshandel som tillfogar

annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i

vanmakt eller annat sådant tillstånd. I anslutning till motsvarande bestämmelser

om misshandel i strafflagen fanns tidigare i 14 kap. 16 § strafflagen

en särbestämmelse om aga. För den händelse någon under utövning av laga

rättighet att aga den som stod under hans lydnad tillfogade denne skada

som var ringa, skulle han enligt detta lagrum inte fällas till straff för åtgärden.

Bestämmelsen upphävdes år 1957 (prop. 170, HU 32, rskr 314). Upphävandet

motiverades med att bestämmelsen inte stod i god samklang med

den uppfattning om kroppsagan som uppfostringsmedel vilken hade" kommit

till uttryck bl. a. i FB. Vidare ansågs bestämmelsen hindra åklagarmyndigheterna

från att ingripa även mot uppenbara överträdelser av äganderätten.

Missbruk av äganderätten har därefter kunnat beivras, även om endast

lindrig misshandel förekommit. I sammanhanget kan också nämnas att

misshandel som inte är grov och som inte förövats på allmän plats enligt

3 kap. 11 § brottsbalken får åtalas endast efter angivelse av målsägande eller

om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Till följd av stadgande i

opaginerad Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

20 kap. 7 § rättegångsbalken äger vidare åklagare besluta att inte väcka åtal

för brott, bl. a. när det är uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle

ådömas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allman synpunkt.

Slutligen må erinras om att domstol enligt 33 kap. 4 § brottsbalken

äger helt efterge påföljd för brott, om det på grund av särskilda omständigheter

är uppenbart att påföljd inte erfordras.

Barnavårdslagen (BvL), som tillkom genom lagstiftning år 1960 (prop.

10, L2U 5, rskr 152) innehåller vissa bestämmelser som syftar till att skydda

barn mot misshandel och annan olämplig behandling. Enligt 25 § forsta

stycket a) BvL har barnavårdsnämnd att vidta åtgärder bl. a. om någon

som inte fyllt 18 år misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på sådant

sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. Anledning

till ingripande kan enligt förarbetena föreligga förutom vid kroppslig

vanvård exempelvis om ett barn, som kanske vårdas med stor ömhet, ändå

ständigt är utsatt för livsfara på grund av sinnessjukdom hos modern eller

om ett spädbarn vårdas av en moder som lider av turberkulos i smittsamt

skede. Som exempel nämns vidare i förarbetena att den underål ige tvingas

att utföra arbete som är oförsvarligt hårt med hänsyn till hans ålder eller

kroppskrafter eller att han inte får tillräcklig föda och därför ar uppenbart

undernärd eller att miljön i hemmet präglas av höggradigt bristande

hygien. Ingripande anses också kunna ske, om föräldrarna kanske på

grund av sin religiösa uppfattning — underlåter att ge barnet erforderlig

medicinsk vård och behandling. Till fall, då barn utsätts för psykisk skada

eller fara, räknas sådant fall då föräldrar med påtagliga symptom på psykiska

egendomligheter eller på ett sjukligt betingat reaktionssätt fostrar

sina barn på ett sätt som innebär ett slags andlig terror och som så småningom

ofta resulterar i en personlighetsutveckling hos barnen som inte ar

önskvärd.

I 93 § BvL stadgas skyldighet för vissa myndigheter och befattningshavare

samt för lärår- och sjukvårdspersonal som inte är i allmän tjänst att

ofördröjligen till barnavårdsnämnd anmäla sådant som de i sin verksamhet

fått kännedom om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

Underlåtenhet är inte straffbelagd i BvL.

Barnavårdskommittén upptog i sitt förslag till ny barnavårdslag (SOU

1956: 61) som 4 § en bestämmelse att envar borde befrämja samhällets barnavård

och den underåriges bästa genom att till barnavårdsmyndighet anmäla

vunnen kännedom om enskilda fall, där myndighetens ingripande till

underårigs skydd eller tillrättaförande var uppenbart påkallat. Bestämmelsen

var inte straff sanktionerad. Den kritiserades vid remissbehandlingen,

av bl. a. justitiekanslern och stadsförbundet. Bestämmelsen ansågs vara

främmande för svensk rättsordning, sakna praktisk betydelse och kunna ge

upphov till angiveri av inte önskvärd karaktär.

Föredragande statsrådet anförde vid lagrådsremissen bl. a. alt ingripan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 06 år 1966

den enligt BvL i inte ringa utsträckning föranleddes av anmälningar från

enskilda personer. Det var självfallet av vikt att sådan medverkan i barnavårdsarbetet

från allmänhetens sida kunde påräknas också i fortsättningen.

Ett stadgande av föreslagen innebörd skulle emellertid enligt statsrådets

mening sannolikt inte medföra någon nämnvärd ökning av antalet befogade

anmälningar. Med hänsyn härtill och till de betänkligheter som framförts

i remissyttrandena upptogs i departementsförslaget och i propositionen ingen

motsvarighet till 4 § kommittéförslaget. Ställningstagandet föranledde

ingå erinringar från riksdagens sida.

I den danska »Lov om bprne- og ungdomsforsorg» av den 4 juni 1964, nr

193, finns liksom i tidigare lag i ämnet ett stadgande motsvarande 4 § i

barnavårdskommitténs förslag. I § 22 föreskrivs sålunda.

Enhver, som får kendskab til, åt et barn eller en ung under 18 år udsettes

for vanr0gt eller nedvamdigende behandling fra foraldres eller andre

opdrageres side eller lever under sådanne forhold, åt dets sjselelige eller

legemlige sundhed eller udvikling udsaettes for alvorlig fare, er forpligtet til

åt underrede bprne- og ungdomsvEernet herom.

1 er enhvff berettiget til åt underrette b0rne- og ungdomsvEernet

om forhold, som efter hans sk0n krater b0rne- og ungdomsvEernets indskri
-

Enligt § 110 i den danska lagen straffas överträdelse av 22 § första

stycket med böter eller kortvarigt frihetsstraff.

Frågans behandling vid 1964 och 1965 års riksdagar

Problemet om skydd mot misshandel av barn togs upp i två interpellationer

vid 1964 års riksdag. Enligt statsrådet Lindströms svar (se

AK prot. 36 s. 93) borde BvL:s bestämmelser kunna utgöra ett tillräckligt

skydd mot barnmisshandel, om fallen kom till barnavårdsnämnds, barnavårdsmans

eller annan myndighets kännedom. Då så inte alltid var fallet,

kunde det enligt statsrådets mening bl. a. vara anledning att inhämta upplysningar

om den danska föreskriftens praktiska verkningar och om något

liknande komplement till den svenska lagstiftningen skulle kunna stärka

skyddet mot barnmisshandel.

Uppdagade fall av barnmisshandel föranledde motionsyrkanden vid

1 965 å.rS ,rik*da8- I motionerna 1:577 och II: 696 hemställdes om

en förutsättningslös utredning om förekomsten av barnmisshandel och om

förebyggande åtgärder. I motionerna 1:253 och 11:309 föreslogs en skyndsam

utredning för att få till stånd föräldrautbildning, vidgad psykisk rådgivning

vid barnavårdscentralerna och tillgång till juridisk expertis för de

barnavårdande organen. I utlåtande (nr 26) över motionerna yttrade allmänna

beredningsutskottet att en undersökning med anlitande av bl. a. medicinsk,

psykologisk och sociologisk expertis borde granska de fall av barn
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 06 år 1066

misshandel, som är kända. De psykologiska faktorernas och miljöfaktorernas

roll i detta sammanhang borde utredas för att ge fastare underlag för

praktiska åtgärder av olika slag. Utskottet berörde även möjligheten av ett

utökat sekretesskydd för dem som anmäler misstanke om barnmisshandel,

erinrade om att frågan om en allmän anmälningsplikt i likhet med den som

finns i Danmark har studerats inom justitiedepartementet och ansåg att

även frågan om en omprövning av rätten att aga skulle kunna komma

att aktualiseras av den förordade undersökningen. Utskottet hemställde att

riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla

om en undersökning beträffande barnmisshandel. Riksdagen biföll utskottets

hemställan (rskr206).

Undersökningsuppdraget har enligt Kungl. Maj :ts beslut den 1 oktober

1965 lämnats till medicinalstyrelsen.

Departementspromemorian

I promemorian konstateras inledningsvis, att frågan om samhällets möjligheter

att skydda barn mot fysiskt våld under senare år har ägnats stor

uppmärksamhet mot bakgrund av inträffade fall av barnmisshandel. Det

har framlagts förslag om åtgärder av olika slag för att åstadkomma förbättrade

förhållanden på området. Bl. a. har föräldrautbildning, upplysning,

förstärkt psykologisk rådgivning samt övervakning och uppföljning av kända

fall ansetts kunna verka i positiv riktning. I promemorian erinras om

den undersökning i ämnet som begärts av 1965 års riksdag. Vidare nämns

att socialstyrelsen utarbetar en publikation med råd och anvisningar till

barnavårdsmyndigheterna om hur de skall kunna upptäcka och ingripa

mot barnmisshandel.

Det påpekas vidare att det i sammanhanget har satts i fråga, om nu gällande

bestämmelser i FB, BvL och brottsbalken erbjuder tillräckligt skydd

för barnen. Enligt promemorian är det tveksamt, om omedelbara ändringar

i denna lagstiftning i nämnvärd grad skulle kunna minska riskerna för nya

fall av barnmisshandel. Promemorian hänvisar i denna del till allmänna beredningsutskottets

utlåtande 1965:26. I promemorian bedöms det emellertid

som möjligt att genom vissa lagändringar stödja arbetet på att åstadkomma

effektiva åtgärder mot sådana företeelser.

Beträffande ändringar i FB behandlar promemorian först frågan om alt

införa agaförbud. Under hänvisning till förarbetena till FB anförs i promemorian

att ett sådant förbud skulle innebära att varje handgriplig tillrättavisning,

även av mycket lindrig art, likställs med rättsstridig misshandel.

Enligt promemorian torde vidare alltjämt gälla att det sannolikt förekommer

att kroppsaga i lindrig form någon gång tillgrips även av föräldrar som

i princip anser att andra korrektionsmedel är att föredra. En lagstiftning

av antytt innehåll får således antas sakna tillräckligt stöd i det allmänna

lf llihang till riksdagens protokoll 1!)G6. 1 samt. Nr 90

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

rättsmedvetandet och ej komma att åtlydas. Man torde därför enligt promemorian

vara hänvisad till andra lösningar, när det gäller att lagstiftningsvägen

söka komma till rätta med de nu aktuella missförhållandena.

I detta hänseende förordas i promemorian till en början en jämkning av

ordalydelsen i 6 kap. 3 § FB. Det kan enligt promemorian anses att lagstiftarens

restriktiva inställning till kroppsagan som uppfostringsmedel inte

tillräckligt klart framgår av lagrummets nuvarande lydelse. Lagstiftarens

intentioner anses komma till tydligare uttryck, om bestämmelsen i ställei

föreskriver förbud mot att använda uppfostringsmedel som kan anses

olämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. En sådan

omformulering föranleder, anförs det, en ändrad redigering också i övrigt

av paragrafen.

Beträffande frågan om ändring i BvL heter det i promemorian att möjligheterna

att skydda imderåriga mot misshandel från vårdnadshavares sida

i väsentlig utsträckning är beroende av att fallen så tidigt som möjligt kommer

till barnavårdsmyndigheternas kännedom. I sammanhanget erinras om

den i 93 § BvL föreskrivna anmälningsplikten. Det är emellertid enligt promemorian

självfallet också av vikt att allmänheten medverkar i barnavårdsarbetet

genom att till vederbörande myndighet anmäla sådana förhållanden

som kan föranleda ingripande enligt BvL.

I promemorian erinras därefter om att statsmakterna vid BvL:s tillkomst

avvisade det av barnavårdskommittén föreslagna stadgandet att envar borde

i barnavårdande syfte till barnavårdsmyndighet anmäla vunnen kännedom

om enskilda fall, där myndighetens ingripande till underårigs skydd eller

tillrättaförande var uppenbart påkallat. Det påpekas i promemorian att en

föreskrift om anmälningsplikt för var och en finns i dansk rätt. I promemorian

redovisas följande inhämtade upplysningar om erfarenheterna av

den danska lagstiftningen. Under 1961 hade i Köpenhamn 88 av 849 barnavårdsfall

kommit till myndigheternas kännedom efter anmälan av enskilda

namngivna personer. Inom det danska socialministeriet bedöms likväl den

lagstadgade anmälningsplikten inte ha någon väsentlig betydelse. När privatpersoner

gör anmälan, anses det i regel vara fråga om personer som blivit

så upprörda över barnets behandling att de under alla förhållanden skulle

ha vänt sig till myndigheterna. Slutligen upplyses att straffbestämmelsen

i § 110 i den danska barnavårdslagen praktiskt taget aldrig används.

Skäl kan enligt promemorian anföras mot att i svensk rätt uppta en bestämmelse

som uppmanar var och en att anmäla flagranta fall av vanvård till

barnavårdsnämnd. Olägenheterna av en sådan bestämmelse anses dock inte

vara stora. Risk för obefogade anmälningar torde föreligga oavsett lagstiftningens

innehåll i detta hänseende. Å andra sidan kan enligt promemorian

en till allmänheten riktad maning att fästa myndigheternas uppmärksamhet

på befarade eller inträffade fall av misshandel eller liknande missförhållanden

kanske föranleda enskilda personer att övervinna sin motvilja

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majsts proposition nr !)6 år 1.966’

att ingripa. Det anses inte heller uteslutet att ett sådant lagbud efter hand

kan påverka allmänheten att mera aktivt medverka i strävandena att skydda

de underåriga. De danska erfarenheterna torde enligt promemorian inte

föranleda annat bedömande. Med hänsyn inte minst till de nyligen uppdagade

fallen av barnmisshandel synes det enligt promemorian angeläget

att ta till vara alla möjligheter att stärka skyddet för de underåriga. Slutsatsen

blir att övervägande skäl talar för att lagstiftningsåtgärder vidtas.

Enligt promemorian bör bestämmelsen i överensstämmelse med barnavårdskommitténs

förslag få formen av en rekommendation. Då dess syfte

i första hand är att bereda barn och ungdom ett ökat skydd mot misshandel

från vårdnadshavares sida anses tillämpningsområdet kunna begränsas i

förhållande till kommittéförslaget. Det anses emellertid påkallat att understryka

vikten av att myndigheterna underrättas också i fall, då den underårige

utsätts för annan fara till sin kroppsliga och själsliga hälsa. Bestämmelsen

bör därför enligt promemorian i anslutning till 25 § första stycket

a) BvL få det innehållet att var och en som erhållit kännedom om att någon,

som ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller eljest där behandlas på

sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara bör anmäla

detta till barnavårdsnämnd. Enligt förslaget skall bestämmelsen införas

i BvL som ett nytt andra stycke i 93 §.

Remissyttrandena

Departementspromemorian har fått ett övervägande positivt mottagande

av remissinstanserna. Några remissinstanser ifrågasätter dock, om de föreslagna

lagändringarna över huvud taget kan få någon större praktisk betydelse.

Särskilt förslaget till ändring i FB kritiseras som inte tillräckligt

långtgående.

Vad först angår åtgärder i allmänhet för att motverka

barnmisshandel anför justitiekanslern alt de på senare tid uppdagade

fallen av barnmisshandel gör det angeläget att alla möjligheter att stärka

skyddet för de underåriga tas till vara. Barnavårdsnämnden i Stockholm

finner att departementspromemorian ger anledning att understryka önskemålet

om en genomgång av tänkbara praktiska åtgärder. Nämnden anser

det kunna förväntas att medicinalstyrelsens undersökning skall ge vägledning

om lämplig inriktning av åtgärderna. Erfarenheterna anses emellertid

göra det angeläget att barnavårdsnämnderna omedelbart skärper sin vaksamhet.

Stadsförbundet finner att det är angeläget att medicinalstyrelsen

får möjlighet att med största skyndsamhet genomföra sin undersökning

för att förebyggande åtgärder, framför allt av mentalhygieniskt och psykiatriskt

slag, skall kunna vidtas. Sveriges husmodersföreningars riksförbund

uttalar den förhoppningen att medicinalstyrelsens undersökning kom
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

mer att utmynna i förslag om föräldrautbildning och förstärkt psykologisk

rådgivning samt annan upplysningsverksamhet. Folkpartiets kvinnoförbund

understryker vikten av en förbättrad upplysning, rådgivning och hjälp till

föräldrar och andra fostrare. Förbundet föreslår att frågan om en effektiv

organisation av föräldrakurser och vidgad psykologisk rådgivning till föräldrar

snarast utreds. Även Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

framhåller nödvändigheten av ökad upplysning bland föräldrar om vådorna

och olämpligheten av aga. Enligt barnavårdsnämnden i Malmö har en

viss ökning av antalet anmälningar om barnmisshandel skett under påverkan

av TV-program och den senaste tidens livliga pressdebatt. Man bör därför

fortlöpande söka påverka allmänheten att anmäla barnmisshandel genom

propaganda via massmedia, vid föräldramöten och på annat sätt.

Beträffande behovet av lagstiftningsåtgärder framhåller

hovrätten över Skåne och Blekinge att även åtgärder med det begränsade

syfte som avses i promemorian kan vara av stor betydelse. Högerpartiets

kvinnoförbund tillstyrker de föreslagna lagändringarna bl. a. därför att

varje lagstiftningsåtgärd ger tillfälle att bland allmänheten aktualisera bestämmelserna.

Centerns kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund hälsar promemorieförslagen med tillfredsställelse mot bakgrund

av de på senare tid uppdagade fallen av grov barnmisshandel. Justitiekanslern

finner det däremot tveksamt om man genom ändringar i gällande lagstiftning

i nämnvärd mån kan minska riskerna för nya fall av barnmisshandel.

Särskilt måste man enligt justitiekanslern hysa tvekan om det praktiska

värdet av en sådan ändring som föreslås beträffande 0 kap. 3 g FB.

Åtgärder av annat slag anses främst vara av betydelse.

Den föreslagna ändringen i FB tillstyrks eller lämnas utan erinran

av medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, barnavårdsnämnderna i Stockholm

och Göteborg, kommunförbundet, Högerpartiets kvinnoförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges husmodersföreningars

riksförbund. Enligt stadsförbundets mening är det inte uteslutet att lagändringen

så småningom kan påverka allmänhetens inställning till kroppsagan

som uppfostringsmedel och därmed öka utsikterna att avslöja inisshandelsfallen.

Om och i vad mån denna verkan kan fås anser förbundet i

första hand bero på hur lagändringen görs känd och senare ständigt understryks

genom undervisning och upplysning. Ett klarare avståndstagande

från kroppsagan som uppfostringsmedel förordas av hovrätten över Skåne

och Blekinge, socialstyrelsen, Folkpartiets kvinnoförbund och Centerns

kvinnoförbund. Barnavårdsnämnden i Malmö finner det onödigt att innan

medicinalstyrelsens undersökning slutförts i all hast göra en redaktionell

jämkning av formuleringen som knappast skulle uppmärksammas utanför

fackmännens krets. Nämnden avstyrker därför förslaget i denna del.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kangl. Mnj.ts proposition nr 96 år 1966

I frågan om kroppsaga helt bör förbjudas som uppfostringsmedel råder

delade meningar bland remissinstanserna. A ena sidan anser medicinalstyrelsen

att det vore naturligt och riktigt att helt förbjuda aga. Denna betecknas

som förkastlig från medicinska och barnpsykologiska synpunkter. Enligt

styrelsen torde det emellertid tyvärr förhålla sig så att ett dylikt stadgande

skulle sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet och inte komma

att åtlydas. I samma riktning uttalar sig Sveriges husmodersföreningars

riksförbund. Även stadsförbundet delar bedömningen i promemorian av allmänhetens

inställning till frågan om ett förbud mot kroppsaga. Förbundet

konstaterar också att kännedom saknas om det komplex av orsaker som bestämmer

allmänhetens attityd härvidlag. Därigenom begränsas möjligheterna

att påverka den allmänna opinionen. Högerpartiets kvinnoförbund

tror inte att man uppnår syftet att förebygga barnmisshandel genom alt

i lagen inskriva förbud mot aga.

A andra sidan hävdar Folkpartiets kvinnoförbund att det över huvud bör

vara förbjudet att slå barn. Enligt förbundets mening bör lagstiftningen

utformas så att den kan påverka det allmänna rättsmedvetandet och inte

låta sig ledas av en förlegad opinion, för vilken stryk är ett godtagbart uppfostringsmedel.

Liknande tankegångar kommer till uttryck i yttrandet från

hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten anför att man inte bör bortse

från att de påvisade fallen av grov barnmisshandel inte kan vara någon isolerad

företeelse. Omständigheterna talar enligt hovrättens mening för att

man här har att göra med en utbredd ovana hos grupper av befolkningen

alt gripa till våld mot barn. Att sådana övergrepp ofta är förenade med

spritmissbruk, asocialt levnadssätt och torftiga hemförhållanden gör saken

bara än mer allvarlig. Enligt hovrätten kan man utgå från att barnmisshandeln

har utbredda skadeverkningar och att man däri har att söka en källa

till människors misslyckanden senare i livet.

Hovrätten tar upp frågan om förhållandet mellan misshandel och kroppsaga.

Hovrätten anser, atl de uttalanden vid förarbetena till FB som åberopas

i promemorian är föråldrade och inte utgör någon hållbar invändning

mot en mera radikal ändring av (i kap. 3 § FB. Sådan lindrig aga som kan

vara medgiven enligt FB faller utan några särskilda förbehåll utanför vad

som i brottsbalken avses med misshandel. Å andra sidan är ett överskridande

av äganderätten redan nu straffbar, även om gärningen blott kan betecknas

som ringa misshandel. Denna gränsdragning torde enligt hovrättens

mening vara fullt godtagbar. Hovrätten anser att det saknas anledning

all befara atl mera bestämda uttalanden från statsmakternas sida mot

barnmisshandel och kroppsaga skulle leda till överdrivna ingripanden i bagatellartade

fall. Hänsyn anses också höra las till att åtalsreglerna har fått

ett sådant innehåll alt en alltför rigorös tillämpning i ringa fall skall kunna

undvikas. Om åtal likväl väcks, kan domstolen i vissa uppenbara fall nedsätta

eller efterge påföljd.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Även i frågan om utformningen av 6 kaj). 3 § FB råder delade meningar

bland remissinstanserna. Enligt medicinalstyrelsen torde förslaget vara den

bästa lösning som t. n. kan erhållas, när det gäller att lagstiftningsvägen

komma till rätta med missförhållandena på uppfostrans område. Genom förslaget

ges, anser styrelsen, klart uttryck för lagstiftarens restriktiva inställning

till agan som uppfostringsmedel. Som sådant tillstyrker styrelsen förslaget

i avvaktan på det generella förbud mot all aga som så småningom

måste bli möjligt att meddela. Barnavårdsnämnden i Stockholm, Högerpartiets

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund motiverar sina positiva ställningstaganden

på liknande sätt.

Justitiekanslern, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen,

h olkpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund har vissa invändningar

mot den föreslagna lagtexten. Justitiekanslern anser att denna knappast

tillgodoser sitt syfte att klargöra lagstiftarens inställning till kroppsaga.

Stadgandet anses hellre böra få en formulering av innebörd att kroppsaga

i princip bör undvikas. Vidare synes det justitiekanslern mindre tillfredsställande

att i FB införa ett uttryckligt förbud mot att använda olämphga

uppfostringsmedel. Ett sådant förbud kommer till den del det avser

andra handlingar än sådana som är straffbelagda i brottsbalken att sakna

straffsanktion. Ett av lagstiftaren uppställt formligt förbud mot olämpliga

uppfostringsmedel bör enligt justitiekanslerns mening principiellt framgå

av brottsbalkens sammanställd med föreskrift i FB om vad som är tillåtet

i förevarande hänseende. Inte heller socialstyrelsen anser att den föreslagna

lagtexten tillräckligt tydligt markerar lagstiftarens restriktiva inställning

till kroppsagan.

Hovratten över Skåne och Blekinge finner att förslaget inte går tillräckligt

långt för alt undanröja de missförstånd som den nuvarande avfattningen

kan framkalla. Folkpartiets kvinnoförbund finner förslaget otillräckligt.

Centerns kvinnoförbund ifrågasätter om inte en ytterligare skärpning kan

vara befogad. Den sista punkten i förslaget anses något vagt utformad, varigenom

alltför stort utrymme lämnas åt tillämpningen. De båda kvinnoförbunden

erinrar i sammanhanget om de psykiska skadeverkningarna av

tillrättavisningar. Centerns kvinnoförbund finner att dessa verkningar bär

agnats mindre uppmärksamhet genom att man i lagstiftning och rättspraxis

alltför ensidigt tänkt på de fysiska effekterna av olämpliga uppfostringsmedel.

Det synes förbundet nödvändigt att i 3 § klart säga ut att både

fysiska och psykiska skadeverkningar avses. Folkpartiets kvinnoförbund

föreslår, att lagrummet får en starkare formulering, exempelvis av innebörd

att uppfostringsmedel som kan förorsaka barn skada eller som är direkt

olämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter inte får

anvandas. En möjlig följd av detta förslag är enligt förbundet att även

fall av aga där ingen skada uppkommit anmäls. Förbundet framhåller att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

för dessa fall finns möjligt att underlåta åtal. Det kunde också övervägas

att frågan om åtal i dessa fall underställs riksåklagaren for avgörande. Huvudsaken

är enligt förbundets mening att man på lång sikt far till stånd

en förändring av tänkesättet beträffande aga och att alla allvarliga fa

^Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att förslaget visserligen innebär

någon förbättring genom att betona att olämpliga uppfostringsmedel ar

otillåtna. Den grundsyn på uppfostringsproblemet som paragrafen förutsätter

betecknas emellertid som otidsenlig. Kroppsaga godtas sålunda som ett

uppfostringsmedel. Den är tillåtlig, förutsatt att den är anpassad efter barnets

ålder och i övrigt måttfull.

Socialstyrelsen vänder sig mot uttrycket »tillrättavisa». Detta anses lätt

leda tanken till straff av olika slag, vilket är mindre lyckligt. Styrelsen

föreslår därför att orden »och äga tillrättavisa det» skall utgå ur lagtexten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner att bestämmelsen som parallell

till 6 kap. 2 § FB bör ange de mest elementära dragen i den psykiska

omvårdnad som föräldrar bör bereda sina barn. Hovrätten syftar på en

trygg uppfostringsmiljö och föräldrar som inser att deras roll som fostrare

består främst i att barnet under uppväxttidens skiftande faser identifierar

sig med dem, jämför sig med dem och efterliknar dem. Enligt hovrättens

mening bör lagrummet i en första sats ange att föräldrarna har

uppsikt över barnet. Därefter bör utsägas att föräldrarna stadse skall

iaktta barnets bästa samt ge det trygghet och ett gott föredöme.

Det föreslagna t i 11 ä g g e t t i 11 9 3 § B v L får ett i huvudsak positivt

mottagande av remissinstanserna. Förslaget tillstyrks av hovratten

över Skåne och Blekinge, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommunförbundet,

Högerpartiets kvinnoförbund, Centerns kvinnoförbund och Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund. Medicinalstyrelsen framhåller att

ett genomförande av den föreslagna ändringen i FB givetvis inte kommer

att få till följd att barnmisshandeln försvinner. De som gör sig skyldiga

till barnmisshandel torde ofta vara sjuka människor beträffande vilka det

är tveksamt, om de i sitt handlande låter sig påverkas av lagbestämmelser.

Enligt styrelsens mening är därför en skärpt uppmärksamhet tran allmanhetens

sida av största vikt liksom att barnavårdsnämnderna i tid får kännedom

om befarade eller inträffade fall av barnmisshandel. Från dessa

synpunkter torde enligt styrelsen den föreslagna ändringen vara av varde.

Barnavårdsnämnden i Göteborg finner under hänvisning till de danska

erfarenheterna att man inte bör vänta sig att tillägget kommer att ha någon

verkan som i påtaglig grad minskar risken för barnmisshandel. I den man

cn sådan bestämmelse blir känd, kan den emellertid kanske föranleda enskilda

personer att övervinna sin motvilja alt ingripa, när misstanke förelager

om barnmisshandel eller liknande förhållanden. Högerpartiets kvinnoförbund

anser att allmänhetens stora betydelse för möjligheten att av
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

hungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

''ärja barnmisshandel är uppenbar. En rekommendation till envar att anmäla

sådana fall till barnavårdsmyndighet borde enligt förbundet kunna

uppmuntra till ökad vaksamhet och beslutsamhet, när det gäller att ingripa.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser förslaget innebära

ett väsentligt tillägg till BvL.

Ä\en socialstyrelsen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund tillstyrker

i princip förslaget men har vissa erinringar mot utformningen.

Med hänsyn till den i olika sammanhang påtalade risken för obefogade

anmälningar ifrågasätter socialstyrelsen om inte orden »erhållit kännedom

om» bör utbytas mot »ha välgrundad anledning antaga». Om så sker anses

både allmänheten och barnavårdsnämnderna redan vid studium av

lagtexten få en påminnelse om det nödvändiga i vaksamhet, när det gäller

otillräckligt underbyggda misstankar. Genom en sådan formulering

vinns enligt styrelsen också att anmälningsskyldighet otvivelaktigt får anses

föreligga, om någon visserligen inte har fullständig kännedom om vad

som förekommit men omständigheterna ger vederbörande grundad anledning

att misstanka sådana förhållanden som hör medföra anmälan

till barnavårdsnämnd. Riksförbundet förordar att ordet »bör» ersätts med

»skall».

Folkpartiets kvinnoförbund anser att förslaget är alltför uttunnat. Även

den som misstänker att barn misshandlas bör anmäla detta. Risken för

obefogade anmälningar anses ha sekundär betydelse. Det är enligt förbundets

mening bättre med vissa obefogade anmälningar än att ett enda

barn som utsatts för fara inte får hjälp. Förbundet föreslår därför att

orden »eller misstänker» intas efter orden »erhållit kännedom om».

Nagra remissinstanser uttrycker tvekan om värdet av den föreslagna lagändringen.

Justitiekanslern anser det visserligen önskvärt att enskild person

som far kännedom om att underårig utsätts för misshandel eller annan

vanvård gör anmälan härom till barnavårdsnämnden. Justitiekanslern

finner det dock tveksamt om ett stadgande av den föreslagna inneborden

har någon egentlig praktisk betydelse. Viss risk anses också föreligga

for anmälningar i oträngt mål. De olägenheter som kan vara förbundna

med den föreslagna bestämmelsen finner justitiekanslern dock inte

vara sådana att förslaget bör avstyrkas. Barnavårdsnämnden i Malmö hyser

ingen större tilltro till värdet av i lagtext intagna rekommendationer.

Dessa torde nämligen i allmänhet endast följas av dem som utan rekommendationer

handlar i överensstämmelse med vad sådana skulle innehålla

Trots denna principiella inställning tillstyrker nämnden förslaget i förhoppning

att det kan ha någon effekt. Stadsförbundet erinrar om sitt

negativa ställningstagande till barnavårdskommitténs förslag. Såvitt förbundet

kan finna kan värdet av ett stadgande om en allmän, ej straffsanktionerad

anmälningsskyldighet alltjämt ifrågasättas. Enligt förbundets

mening är det dock inte uteslutet att en i lag uttryckt uppmaning att an
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Knngl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

mäla barnmisshandel kan vidga myndigheternas möjligheter att få kännedom

om sådana övergrepp. Förbundet finner därför att denna utväg bör

prövas.

Stadsförbundet är tveksamt om lämpligheten av att föreskriva anmälningsskyldighet

för de fall där underårig anses utsatt för annan fara till

sin kroppsliga eller själsliga hälsa än misshandel. Förbundet finner det

vanskligt med en sådan utvidgning som inte sällan innefattar svåra bedömanden.

Det måste enligt förbundets mening beaktas att det här gäller

förhållanden som ofta är mycket svåra att leda i bevis.

Några remissinstanser berör frågan om stadgandet bör göras kategoriskt

och förenas med straffsanktion. Barnavårdsnämnden i Göteborg erinrar

om att formuleringen inte innebär anmälningsskyldighet. En kategorisk

bestämmelse i så grannlaga och svårbedömda ärenden som det i

regel är fråga om torde enligt nämnden inte vara ändamålsenlig. Enligt

barnavårdsnämnden i Stockholm har det av ganska uppenbara skäl inte

funnits möjlighet att. göra bestämmelsen kategorisk och straffsanktionerad.

Med hänsyn härtill finner nämnden det tveksamt om stadgandet hör hemma

i lagen. Högerpartiets kvinnoförbund anser en straffsanktionerad bestämmelse

inte tillrådlig, eftersom några påtagliga fördelar inte torde stå

att vinna med detta. Mot lagstadgad anmälningsskyldighet talar enligt Sveriges

husmodersföreningars riksförbund erfarenheterna från Danmark.

Förbundet anser att samma effekt nås med den föreslagna formuleringen.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anser det viktigt att uppgiftslämnare

får anonymitetsskydd. Vetskapen om att vederbörandes namn

inte blir allmänt känt torde enligt förbundets mening vara den bästa garantin

för att fallen av barnmisshandel verkligen kommer till myndigheternas

kännedom. Förbundet understryker särskilt vikten av att den föreslagna

ändringen i BvL kompletteras med ett anonymitetsskydd för uppgiftslämnare.

Centerns kvinnoförbund gör liknande uttalanden.

Departementschefen

De fall av barnmisshandel som avslöjats på senare tid har med rätta upprört

allmänheten. De har åter riktat uppmärksamheten på samhällets möjligheter

att ingripa till skydd för barnen.

Vårdnaden om barn innebär enligt FB bl. a. skyldighet att ge barnet en

sorgfällig uppfostran och alt ha uppsikt över barnet. För barnets tillrättavisande

får enligt 6 kap. 3 § FB användas de uppfostringsmedel som kan anses

lämpliga med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. Med

denna formulering har lagstiftaren velat utmärka att kroppslig tillrättavis^- ning helst bör undvikas och att aga bör utövas inom snäva gränser, när den

anses erforderlig. Barnavårdsnämnden har genom regler i FB fått vissa möjligheter

att ingripa bl. a. mot missbruk av denna s. k. äganderätt. Sålunda

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 dr 1966

kan enligt 6 kap. 6 § FB grovt missbruk eller grov försummelse vid utövande

av vårdnaden medföra att denna fråntas vårdnadshavaren. Barnavårdsnämnd

kan ta initiativ till sådan åtgärd. Också bestämmelserna i 8 kap. FB

om barnavårdsman, vilken förordnas av nämnden, är av betydelse i sammanhanget.

Missbruk av äganderätten kan även beivras med stöd av brottsbalken.

Viktiga befogenheter och skyldigheter när det gäller att skydda barn mot

misshandel och annan vanvård tillkommer barnavårdsnämnden vidare enligt

BvL. Enligt 25 § BvL skall nämnden ingripa med förebyggande åtgärder

eller omhändertagande för samhällsvård bl. a. när barn misshandlas i hemmet

eller eljest där behandlas på ett sådant sätt att dess kroppsliga eller själsliga

hälsa utsätts för fara. Nämnden kan också ta barnet om hand, om det

finns sannolika skäl att anta att misshandel förekommer. Enligt 93 § BvL

åligger det myndigheter, vars verksamhet berör barnavården, och befattningshavare

hos sådana myndigheter samt lärår- och sjukvårdspersonal,

som inte är i allmän tjänst, att göra anmälan till barnavårdsnämnd, om de

i sin verksamhet får kännedom om något som kan ge nämnden anledning

att ingripa.

I den allmänna debatten har satts i fråga, om nu nämnda bestämmelser

ger barnen ett tillräckligt skydd. Diskussionen har rört bl. a. möjligheterna

att införa förbud mot kroppsaga och en generell skyldighet att anmäla misshandelsfall

till barnavårdsnämnd. Efter framställning av 1965 års riksdag

har medicinalstyrelsen fått i uppdrag att undersöka kända fall av barnmisshandel.

Avsikten med uppdraget är att få ett bättre underlag för bedömandet

av vilka åtgärder i form av familjerådgivning, upplysningsverksamhet e. d.

som kan vara lämpliga.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian behandlas båda

de förut nämnda frågorna om möjligheterna att införa förbud mot kroppsaga

och en generell skyldighet att anmäla misshandelsfall till barnavårdsnämnd.

I promemorian föreslås en omformulering av 6 kap. 3 § FB i syfte

att ge ett tydligare uttryck för lagstiftarens restriktiva inställning till kroppsagan

som uppfostringsmedel. Vidare föreslås ett tillägg till 93 § BvL av innebörd

att var och en bör göra anmälan till barnavårdsnämnd, när han får

kännedom om att barn misshandlas i hemmet eller eljest behandlas olämpligt

där, så att fara uppkommer för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Enligt promemorian är det tveksamt om omedelbara ändringar i lagstiftningen

kan i nämnvärd grad minska riskerna för nya fall av barnmisshandel.

Det anses emellertid möjligt att genom de föreslagna lagändringarna

stödja arbetet på effektiva åtgärder mot sådana företeelser. Remissinstanserna

ansluter sig i princip till promemorians uppfattning om effekten av lagstiftningsåtgärder.

Även jag anser det mindre sannolikt att lagstiftningsåtgärder

kan få någon större praktisk betydelse. Jag anser det emellertid angeläget

att alla möjligheter att förbättra barnens skydd tas till vara. De lag
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

ändringar som föreslås i promemorian har fält ett övervägande positivt mottagande

av remissinstanserna och en lagstiftning i föreslagen riktning bör

därför enligt min mening nu genomföras.

Vid tillkomsten av lagen den 11 juni 1920 (nr 407) om barn i äktenskap

utgick man från att rätten och plikten att uppfostra barnet ofrånkomligt

måste medföra befogenhet att vid behov tillgripa kroppslig aga. Sedan dess

har den allmänna uppfattningen allt mer bestämt tagit avstånd från denna

metod att tillrättavisa barn. Som tidigare berörts vilar 6 kap. 3 § FB på den

principiella uppfattningen att kroppsaga i princip bör undvikas. Detta underströks

av föredragande departementschefen vid remissen till lagrådet av

förslaget till FB. Den rätt att aga som tidigare tillkom andra uppfostrare än

föräldrar och vårdnadshavare har numera upphävts.

Äganderättens närmare innebörd är väl inte helt entydig. I allmänhet torde

som kroppsaga uppfattas varje handling, varigenom barnet tillfogas

smärta. I rättspraxis (se NJA I 1957 s. 593) har också vissa former av frihetsberövande

hänförts till aga. För egen del ansluter jag mig till den uppfattning

som allmänt kommer till uttryck i remissyttrandena, att våld i alla

former mot barnets person är olämpligt.

På vårdnadshavare vilar i första hand ansvaret för att barnet erhåller en

sorgfällig uppfostran. Detta ansvar kan sägas åvila honom främst i förhållande

till barnet självt. Vårdnadshavaren bör, som hovrätten över Skåne och

Blekinge uttrycker det, iaktta barnets bästa och ge det trygghet och ett gott

föredöme. Han har också skyldighet att ha uppsikt över barnet. Därmed åvilar

honom ett ansvar även mot tredje man för att barnet inte brister i ordning.

Vårdnadshavaren skall sålunda övervaka barnet så att det exempelvis

hindras att skada sig självt eller annans person eller egendom liksom att

begå brott. Uppsiktsskyldigheten får i vissa hänseenden sitt närmare innehåll

av särskilda bestämmelser inom olika områden av lagstiftningen. Först

kan nämnas den i BvL föreskrivna befogenheten för barnavårdsnämnd att

ingripa, när underårig genom sitt levnadssätt visar sig behöva särskilda tillrättaförande

åtgärder från samhällets sida. Försummelse vid uppsiktspliktens

utövande Uan vidare medföra skadeståndsskyldighet för vårdnadshavaren.

Om underårig åläggs skadeståndsskyldighet enligt 6 kap. 6 § strafflagen,

har han regressrätt mot den som har vållat skadan genom underlåten

vård om hans person. Som berörts i den inledande redogörelsen kan försummelse

av vårdnadsplikten i vissa fall också medföra straffansvar för vårdnadshavaren.

Med hänsyn till de förpliktelser som sålunda vilar på vårdnadshavaren

kan inte bortses från att vissa konfliktsituationer kan uppkomma även i

det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrarna kan bli tvungna att

övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att

barnet inte skadar sig självt eller andra eller till äventyrs begär brott. Även i

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan

någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar

som kan drabba inte bara barnen utan även vårdnadshavare,

om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening inte varje form av

kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag.

Fastän jag ansluter mig till uppfattningen att kroppsaga är ett olämpligt

uppfostringsmedel, är jag alltså inte beredd att förorda en sådan ändring av

6 kap. 3 § FB att kroppsaga förbjuds. Den restriktiva inställning till kroppsagan

som uppfostringsmedel som jag tidigare gett uttryck för torde emellertid

böra komma till tydligare uttryck i lagtexten. Det bör ske genom att

6 kap. 3 § FB omformuleras i den riktning som föreslås i promemorian.

Lagrummet bör sålunda till en början liksom f. n. ange, att föräldrarna har

uppsikt över barnet. Därefter bör i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget

utsägas, att för barnets tillrättavisande inte får användas

andra uppfostringsmedel än sådana som är lämpliga med hänsyn till barnets

ålder och övriga omständigheter.

I promemorian föreslås vidare, som jag tidigare nämnt, ett tillägg till 93 §

BvL av innebörd att var och en uppmanas att till barnavårdsnämnden anmäla

sin kännedom om fall av misshandel och annan olämplig behandling

av barn. Av den inledande redogörelsen framgår att barnavårdskommittén

på sin tid föreslog en liknande föreskrift vilken emellertid inte upphöjdes

till lag. Kommittéförslaget gick längre än promemorieförslaget genom att

uppmana till anmälan också av fall där barnavårdsnämnd hade att ingripa

för att tillrättaföra den underårige. Den kritik som riktades mot kommittéförslaget,

bl. a. av justitiekanslern och stadsförbundet, gick framför allt ut

på att bestämmelsen saknade praktisk betydelse och kunde ge anledning till

obefogade anmälningar. Liknande invändningar har gjorts också mot promemorieförslaget.

Justitiekanslern anser emellertid, att de olägenheter som

kan vara förbundna med den föreslagna bestämmelsen inte är sådana att

förslaget bör avstyrkas. Stadsförbundet finner det inte uteslutet att en i lag

uttryckt uppmaning att anmäla misshandel kan vidga myndigheternas möjligheter

att få kännedom om sådana övergrepp. Liknande synpunkter framförs

också i andra yttranden.

Som framhålls både i promemorian och i remissyttrandena är det angeläget

att misshandelsfallen så tidigt som möjligt kommer till myndigheternas

kännedom. Det är uppenbart att allmänhetens medverkan i detta hänseende

är av stor betydelse. Jag kan i likhet med flera remissinstanser ansluta mig

till vad som uttalas i promemorian om att olägenheterna av den föreslagna

bestämmelsen inte bör bli särskilt störa. Redan det förhållandet att ingen

remissinstans har avstyrkt förslaget tyder enligt min mening på att betänkligheterna

måste vika inför det påtagliga behovet av ökat skydd för barnen.

Jag förordar därför att promemorieförslaget i princip läggs till grund för

lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 96 år 1966

Beträffande bestämmelsens närmare utformning har en remissinstans ansett,

att anmälan bör göras så snart vederbörande liar välgrundad anledning

anta att vanvård föreligger. Enligt en annan mening bör anmälan göras redan

vid misstanke om vanvård. Promemorieförslaget ansluter emellertid i

denna del till avfattningen av 93 § BvL. Som jag tidigare nämnt, åligger det

enligt detta stadgande vissa myndigheter och befattningshavare att till barnavårdsnämnd

anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom

om av beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande. Jag finner inte anledning

att frångå förslaget på denna punkt. Det har vidare ansetts vara

tveksamt, om uppmaningen att anmäla bör omfatta också de fall då underårig

är utsatt för annan olämplig behandling än misshandel. Förslaget ansluter

här till några av de i 25 § första stycket a) BvL uppställda förutsättningarna

för barnavårdsnämnds ingripande. Av förarbetena till sistnämnda

bestämmelse framgår, att till annan olämplig behandling kan hänföras åtskilliga

fall som kan vara svåra att bedöma, exempelvis fara på grund av

psykisk sjukdom hos vårdnadshavaren, undernäring hos barnet eller fostran

genom s. k. andlig terror. Som jag tidigare berört faller vidare vissa

former av olämpliga ingripanden mot barnets person utanför misshandelsbegreppet.

Barnens behov av skydd är också i dessa fall högst påtagligt,

.lag är därför beredd att även i denna del biträda promemorieförslaget. Jag

delar uppfattningen att stadgandet inte bör göras kategoriskt och straffsanktionerat.

I huvudsaklig överensstämmelse med promemorians förslag

bör således till 93 § BvL fogas ett nytt andra stycke av innehåll att den som

får kännedom om att någon, som ej fyllt 18 år, misshandlas i hemmet eller

eljest där behandlas på sådant sätt att hans kroppsliga eller själsliga hälsa

utsätts för fara, bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.

Den i ett par remissyttranden berörda frågan om anonymitetsskydd för

anmälare anser jag mig inte böra ta upp till behandling i detta sammanhang.

De förordade lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1966.

II. Överförmyndares samtycke vid omyndigs upptagande av lån

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 15 kap. 14 § första stycket FB är det förbjudet för förmyndare att

utan överförmyndarens samtycke ta upp lån eller ingå växelförbindelse på

den omyndiges vägnar, överförmyndarens samtycke behövs inte, om åtgärden

faller inom området för rörelse som förmyndaren driver för den omyndiges

räkning med överförmyndarens samtycke. Samtycke behövs inte heller

i fråga om lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs fasta egendom eller

tomträtt, om lånet las upp inom tre månader från det inteckningen meddelades

och förmyndaren därvid inte efterger de villkor som anges i det inteck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

nade skuldebrevet. För inteckning i omyndigs fasta egendom fordras rättens

tillstånd. Bestämmelserna avser att bereda omyndig skydd mot onödig

skuldsättning och alltför betungande återbetalningsskyldighet.

Statligt studiestöd lämnas f. n. i form av studiehjälp eller studiemedel.

Studiehjälp utgår för studier vid bl. a. gymnasier, yrkesskolor och fackskolor.

Studiemedel utgår för studier vid universitet, högskolor, seminarier

in. m.

Bestämmelser om studiehj älp iinns i studiehjälpsreglementet den

4 juni 1964 (nr 402, ändrat 1965:248) och i kungörelsen samma dag (nr

502, ändrad 1964:616 och 1965:381) med tillämpningsbestämmelser till

studiehjälpsreglementet m. m. Studiehjälp lämnas dels som studiebidrag dels

som studielån. Studielån beviljas på ansökan efter behovsprövning. Högsta belopp

är 5 000 kronor för läsår. Lånen löper med ränta under hela lånetiden.

De skall återbetalas genom årliga amorteringar. Den första amorteringen

skall i regel inte göras förrän under tredje året efter det då utbildningen har

avslutats. Lånet skall ha slutbetalats före utgången av tjugonde året efter

den första amorteringen. Låntagare kan på grund av varaktigt nedsatt betalningsförmåga

helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldighet. Avlider

låntagaren bortfaller återbetalningsskyldigheten beträffande den del

av lånet som inte har förfallit till betalning vid tiden för dödsfallet.

Beslut om studielån meddelas av centrala studiehjälpsnämnden. Nämndens

beslut kan inte överklagas. Studielån utlämnas av poststyrelsen efter

skriftlig rekvisition av låntagaren. Vid rekvisition skall fogas intyg av rektor

att låntagaren bedriver de studier för vilka lånet beviljats. När studielån

las ut, skall låntagaren avlämna skuldförbindelse på lånet till poststyrelsen.

Enligt 24 § kungörelsen med tillämpningsbestämmelser skall på skuldförbindelse

av omyndig ha tecknats samtycke av hans förmyndare. Stadgandet

innehaller också en hänvisning till FB:s bestämmelser om samtycke av överförmyndare.

Studiemedelsförordningen den 4 juni 1964 (nr 401) och studiemedelskungörelsen

den 24 september 1964 (nr 592, ändrad 1965:384) innehåller

bestämmelser om studiemedel. Belopp som har erhållits som studiemedel

skall återbetalas i den mån de inte utgör studiebidrag. Studiemedel

utgår till nyinskrivna studerande utan prövning av studielämpligheten. För

övriga kategorier studerande sker sådan prövning. Studiemedel får inte utan

särskilda skäl utgå för mer än sammanlagt 16 terminer. Studiemedel beräknas

för termin och utgår enligt huvudregeln med 70 % av basbeloppet enligt

lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring. Studiemedelsbeloppets

storlek minskas i proportion till den studerandes och hans makes inkomst

och förmögenhet. Utgående studiemedel är i första hand studiebidrag,

dock högst 875 kronor per termin. Återbetalning görs genom årliga avgifter.

Även avgifternas storlek har anknutits till basbeloppet enligt lagen om all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

män försäkring och påverkas av den återbetalningsskyldiges och hans makes

inkomst och förmögenhet. Återbetalningsskyldigheten upphör när samma

antal basbelopp har återbetalats som det antal vilket har erhållits i form

av återbetalningspliktiga studiemedel. Skyldigheten bortfaller när den återbetalningsskyldige

fyller 65 år eller dessförinnan avlider.

Studiemedel beviljas på ansökan. Enligt 6 § studiemedelskungörelsen skall

på ansökan av omyndig ha tecknats samtycke av hans förmyndare. Även

detta stadgande innehåller en hänvisning till FB:s bestämmelser om samtycke

av överförmyndare. Såvitt gäller studier i Sverige prövas ansökan av

studiemedelsnämnd. Sådan nämnd finns i varje universitetsstad. Nämnden

består av ledamöter som dels förordnas av Kungl. Maj :t, dels representerar

lärare och studerande. Nämndens beslut kan överklagas hos centrala studiehj

älpsnämnden.

Studiemedel utbetalas av postverket, riksbanken eller annan penninginrättning

som har förklarat sig beredd att medverka vid utbetalning av studiemedel

på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer. Medlen utbetalas för högst

en termin i sänder. Någon särskild skuldförbindelse utfärdas inte.

Enligt kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 570) om statliga bosättningslån

(omtryckt 1953: 330, ändrad senast 1965: 165) kan trolovade, äkta makar

eller ogift moder eller fader med minderårigt barn under vissa villkor

på ansökan få bosättningslån. Lån beviljas för inköp av möbler, andra bosättningsföremål,

redskap, verktyg eller liknande föremål, som kan underlätta

hemarbetet eller vara av betydelse för hemmets trevnad eller familjens

försörjning. Högsta lånebelopp är 5 000 kr. Bosättningslånen avser att möjliggöra

bosättning för mindre bemedlade utan den fördyring och otrygghet

som ofta är förenad med avbetalningsköp. Bosättningslån löper med ränta

och skall återbetalas inom viss tid, i allmänhet fem år efter det lånet erhållits.

Lånesökande som på grund av bl. a. studier kan beräknas få svårigheter

att avbetala lånet under de första åren kan få uppskov med amortering

under högst tre år. Lånet kan efterskänkas helt eller till viss del.

Bosättningslån utgår ur statens bosättningslånefond, som förvaltas av

riksbanken. I varje kommun skall finnas ett ortsombud med uppgift att

avge yttranden över låneansökningarna. Ansökan prövas av riksbanken,

vars beslut inte kan överklagas. Lånet utbetalas av riksbanken mot ett av

lånesökanden utfärdat skuldebrev. Är sökanden omyndig, kräver riksbanken

att förmyndaren och överförmyndaren har samtyckt till lånet och tecknat

godkännande av skuldebrevet.

Förmynderskapsutred ningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att allt flera ungdomar som en följd

av det nya studiesociala systemet finansierar sin utbildning genom att utnyttja

möjligheterna till statligt studiestöd, överförmyndarens samtycke

opaginerad Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

är enligt 15 kap. 14 § FB eu förutsättning för att omyndig studerande skall

kunna få sådant stöd i form av lån. Utvecklingen har därför enligt utredningen

medfört en ökad arbetsbelastning lios överförmyndarna. Vidare har

låneärendenas behandling fördröjts, vilket har skapat irritation och ofta

medfört ökat besvär för allmänheten.

Utredningen betonar att det aktuella stadgandet i FB har tillkommit för

att skydda den omyndige mot att belastas med onödig eller alltför betungande

skuldsättning. Statlig myndighet prövar emellertid ansökan om studielån

och studiemedel. Prövningen omfattar både ändamålsprövning och behovsprövning.

Utredningen anför att reglerna om återbetalningsskyldighet

beträffande studielån och studiemedel får anses så utformade att den omyndige

inte i efterhand behöver riskera en alltför stor ekonomisk belastning.

Prövningen och äterbetalningsreglernas utformning innefattar enligt utredningens

mening garantier mot onödig och betungande skuldsättning för den

omyndige. Den prövning som i låneärendena åvilar överförmyndaren anses

därför i dessa fall inte fylla något självständigt ändamål. Enligt ett av utredningen

återgivet uttalande av Föreningen Sveriges överförmyndare har

överförmyndarnas granskning av ifrågavarande låneärenden även kommit

att inskränka sig till förhållanden av främst formell natur.

Utredningen finner att vad som har anförts om prövning och återbetalningsskyldighet

beträffande studielån och studiemedel gäller också i fråga

om de statliga bosättningslånen. Ansökningar om statliga bosättningslån

förekommer visserligen enligt utredningen inte i samma antal som Övriga

nu behandlade lån. Den kritik som kan riktas mot att bibehålla kravet på

överförmyndarens samtycke till dessa lån gäller emellertid, anför utredningen,

med samma styrka för de statliga bosättningslånen.

På grund av det anförda anser utredningen att överförmyndarens samtycke

inte bör fordras när det är fråga om statliga lån som upptas för att

bereda omyndig hjälp till studier, yrkesutbildning eller bosättning. En

undantagsbestämmelse härom föreslås i 15 kap. 14 § FB. Den föreslagna

lydelsen är sådan att även eventuella framtida statliga lån för något av angivna

ändamål undantas från kravet på överförmyndarens samtycke.

Remissyttrandena

Den föreslagna ändringen i 15 kap. 14 § FB tillstyrks eller lämnas utan

erinran av samtliga remissinstanser. Centrala studiehjälpsnämnden och studiemedelsnämnden

i Lund begränsar sig härvid till frågan om att slopa kravet

på överförmyndares godkännande av lån för studier och yrkesutbildning.

Seco yttrar sig endast om upptagande av studielån. Förslaget innebär enligt

centrala studiehjälpsnämnden en väsentligt förenklad handläggning av

ärenden rörande statlig studiekredit till omyndiga utan att kontrollen eftersätts.

Sveriges förenade studentkårer anser att detta medför minskad arbetsbelastning

för överförmyndarna och studiemedelsnämnderna och en snab
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966 25

hare behandling av låneärendena. Poststyrelsen finner att reformen skulle

innebära en viss arbetsminskning också för postbanken.

h öreningen Sveriges överförmyndare, som i likhet med överförmyndarnämnden

i Stockholm hälsar utredningens initiativ med tillfredsställelse,

anser att lagändringen bör träda i kraft redan den 1 april 1966.

De remissinstanser som närmare berör utredningens motivering instämmer

i allt väsentligt i utredningens synpunkter. Sålunda anser centrala stndiehjälpsnämnden

att reglerna för studielån och återbetalningspliktiga studiemedel

tillgodoser kravet på skydd för omyndig mot onödig skuldsättning.

Nämnden finner också att återbetalningsreglerna tillgodoser rimliga krav på

hänsyn till den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga, överförmyndarens

prövning av låneärendena anses allmänt sakna verklig betydelse, överför

myndarnämnden i Stockholm upplyser att de ökade möjligheterna till

statligt studiestöd för nämndens del har medfört ett betydande merarbete.

Det är enligt nämndens mening orealistiskt att anta att överförmyndaren

skulle motsätta sig att en omyndig beviljas studiemedel. Förfarandet innebär

således endast ett registreringsarbete. Detta anses meningslöst också från

den synpunkten att någon redovisning för medelsförbrukningen inte infordras,

något som nämnden inte heller finner praktiskt tänkbart. Det nuvarande

formkravet uppfattas därför av allmänheten som en irriterande och onödig

formalitet. Vad nämnden anför gäller även statliga bosättningslån. I

samma riktning uttalar sig Föreningen Sveriges överförmyndare.

Fullmäktige i riksbanken fäster uppmärksamheten på att den föreslagna

lagtexten kommer att äga tillämpning även på lån som f. n. lämnas ur riksbankens

avbetalningslånefond för studier, yrkesutbildning eller bosättning.

Sådana lån lämnas enligt fullmäktige i rätt betydande omfattning. I fråga

om bosättningslån är det väsentligen fall, då låntagaren har alltför hög inkomst

för att kunna få lån ur statens bosättningslånefond. Med hänsyn till

den ändamåls- och behovsprövning som sker i riksbanken i avbetalningsärendena

och till sättet för indrivning av dessa lån anser fullmäktige att

överförmyndarens prövning utan olägenhet kan undvaras också här. I sammanhanget

framhåller fullmäktige att kravet på överförmyndarens samtycke

till avbetalningslån inte, som vid statliga bosättningslån, har varit enbart

en formalitet. Det har enligt fullmäktige förekommit i Stockholm att överförmyndare

har vägrat samtycke till att underårig som ingår äktenskap

upptar avbetalningslån för att skaffa medel till bosättning. I

I några yttranden berörs frågan om att slopa också kravet på förmyndares

samtycke vid upptagande av studiemedel. Två ledamöter av centrala

studiehjälpsnumndcn ifrågasätter, om upptagande av återbetalningspliktiga

studiemedel kan anses som lån. Härvid åberopas att återbetalningen har utformats

som ett avgiftssystem och att återbetalningsskyldigheten knappast

kan behandlas som en skuld. Med elt sådant synsätt skulle varken överför
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

myndarens eller förmyndarens samtycke behövas vid upptagande av återbetalningspliktiga

studiemedel. Studie medelsnämnden i Lund och fullmäktige

i riksbanken anser att det skulle innebära en betydande arbetslättnad för

studiemedelsnämnderna om också kravet på förmyndares samtycke slopas

i detta fall och att utredningen bör överväga en ändring av FB i denna riktning.

Departementschefen

Enligt 15 kap. 14 § första stycket FB får förmyndare inte utan överförmyndares

samtycke uppta lån eller ingå växelförbindelse på den omyndiges

vägnar. Syftet är att skydda den omyndige mot onödig skuldsättning och

alltför betungande återbetalningsskyldighet. Bestämmelsen är tillämplig

bl. a. då omyndig vill få sådant statligt studiestöd som är förenat med återbetalningsskyldighet

eller statligt bosättningslån.

Prövningen av ansökningar om sådant ekonomiskt stöd prövas enligt gällande

föreskrifter av statlig myndighet. Prövningen omfattar både ändamålet

och behovet. Reglerna om återbetalning är utformade på sådant sätt att

återbetalningsskyldighetens omfattning i väsentlig utsträckning bestäms av

den återbetalningsskyldiges betalningsförmåga. Förmyndarskapsutredningen

har med anledning härav till särskild behandling tagit upp frågan, om

överförmyndares samtycke behövs i låneärenden av nu angivet slag. Den

behandling ärendena får hos de statliga myndigheterna innefattar enligt

utredningens mening tillräckliga garantier mot onödig och betungande

skuldsättning för den omyndige, överförmyndarens prövning anses inte

fylla något självständigt ändamål. Utredningen föreslår därför att 15 kap.

14 § FB ändras så, att överförmyndares samtycke inte längre skall behövas

när det är fråga om statliga lån som upptas för att bereda omyndig hjälp

till studier, yrkesutbildning eller bosättning.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Fullmäktige i riksbanken har framhållit att den föreslagna undantagsbestämmelsen

enligt sin ordalydelse blir tillämplig även på de lån

för studier, yrkesutbildning och bosättning som lämnas ur riksbankens avbetalningslånefond.

Bestämmelser om dessa lån finns i 7 § reglementet den

15 december 1943 för riksbankens styrelse och förvaltning (bankoreglementet).

De innebär bl. a. att lånebelopp och lånetid maximeras, att möjlighet

till amorteringsfrihet under viss tid föreligger och att räntan följer det allmänna

marknadsläget. Enligt fullmäktiges mening kan överförmyndarens

samtycke utan olägenhet undvaras också i fråga om dessa lån.

Som jag nyss har nämnt avser bestämmelsen i 15 kap. 14 § FB om överförmyndares

samtycke att skydda den omyndige mot onödig skuldsättning

och alltför betungande återbetalningsskyldighet. Som framgår av promemorian

och remissyttrandena får detta syfte anses tillgodosett redan genom de

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

bestämmelser som reglerar långivning och återbetalning vid statlig ekonomisk

studiehjälp och lån ur statens bosättningslånefond. Detsamma får anses

gälla bankoreglementets bestämmelser om lån ur riksbankens avbetalningslånefond.

I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag

därför att överförmyndarens samtycke till lån av dessa slag bör kunna undvaras.

En lagändring enligt förslaget medför också, att handläggningen av

låneärendena förenklas och att arbetsbördan för överförmyndarna och de

lånebeviljande myndigheterna minskas. Den föreslagna lagändringen bör

därför komma till stånd.

Beträffande bestämmelsens utformning har jag i huvudsak endast den

anmärkningen att såväl studier som yrkesutbildning torde kunna anses

som utbildning i undervisningslagstiftningens mening. Jag föreslår därför

att i 15 kap. 14 § första stycket FB intas en föreskrift, enligt vilken överförmyndares

samtycke inte fordras i fråga om sådant statligt lån som upptas

för att bereda omyndig hjälp till utbildning eller bosättning.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 juli 1966.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 74 § föräldrabalken,

och

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr

97).

Lagförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga l1.

Föredragande departementschefen hemställer att lagrådets utlåtande över

lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet

inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

Bilaga 2

Departementspromemorians förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 3 § föräldrabalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

3 §.

Föräldrarna hane uppsikt över

barnet samt äge för barnets tillrättavisande

använda de uppfostringsmedel

som med hänsyn till dess ålder

och övriga omständigheter må anses

lämpliga.

Föräldrarna hava uppsikt över

barnet och äga tillrättavisa det. Sådana

uppfostringsmedel som kunna

anses olämpliga med hänsyn till barnets

ålder och övriga omständigheter

må ej användas.

Denna lag träder i kraft den

Departementspromemorians förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, att 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960 skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

93 §.

Myndigheter--------ingripande.

Var och en som erhållit kännedom

om att någon, som ej fyllt aderton

år, misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt att hans

kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes

för fara bör anmäla detta till barnavårdsnämnd.

Denna lag träder i kraft den

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

29

Bilaga 3

Förmynderskapsutredningens förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § föräldrabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § föräldrabalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

15 KAP.

14 §.

Utan överförmyndarens samtycke må ej förmyndaren å den omyndiges

vägnar upptaga lån eller ingå växelförbindelse. Vad sålunda är stadgat äge

dock ej tillämpning, om åtgärden faller inom området för rörelse som av förmyndaren

med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning.

överförmyndarens samtycke vare ej heller erforderligt i fråga om dels

sådana statliga lån som upptages för att bereda omyndig hjälp till studier,

yrkesutbildning eller bosättning dels lån mot säkerhet av inteckning i omyndigs

fasta egendom eller tomträtt, såframt lånet upptages inom tre månader

från det inteckningen meddelades och vid lånets upptagande eftergift av

förmyndaren ej göres i fråga om de villkor som äro angivna i det intecknade

skuldebrevet.

Förmyndaren äge---äro därtill.

Ej må---anses tillbörligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1966.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kutigl. Maj.ts proposition nr 96 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 24 mars 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Y. Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 mars

1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken

och 2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Peter von Möller.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 96 år 1966

31

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

25 mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Länge, Kling, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 24 mars

1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 mars 1966 remitterade

förslagen till

1) lag om ändrad lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken, och

2) lag om ändrad lydelse av 93 § barnavårdslagen den 29 april 1960

(nr 97).

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, som av lagrådet lämnats utan

erinran, genom proposition föreläggs riksdagen till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

S. O. Bellskog

MARCUS BOKTPt. STHLM 1966 6602S8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1966:32 Utlåtande angående dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad Igdelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 § föräldrabalken m. m. d e l s i anledning s. 1 i texten