Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

1967-03-17 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:106, Med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

1

Nr 106

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet;

given Stockholms slott den 17 mars 1967.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag

till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till lag med syfte att skydda resenärer

vid s. k. reseskandaler. Förslaget innebär, att den som anordnar sällskapsresa

till utomnordiskt land skall vara skyldig ställa säkerhet. Säkerhet får

tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för resa, som blir

inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men icke slutförts, får

säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras

återresa.

Säkerhet skall gälla minst 200 000 kronor.

Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,

resegarantinämnden.

Den nya lagen föreslås skola gälla till och med den 30 juni 1972.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 106

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Förslag

till

Lag

om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

1 §•

Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa

till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige skall ställa

säkerhet hos kommerskollegium oavsett om resan utgår från Sverige eller

annat land.

Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte

försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa

med färdmål, som avses i första stycket.

Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under

åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.

2 §.

Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en av

bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres

vid anfordran.

3 §.

Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till

reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kronor.

Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till

lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.

Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse,

som är nödvändiga för prövning av säkerheten.

4 §•

Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för

sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats

men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle

i utlandet och deras återresa.

Medel som utbetalats får återkrävas av resenär endast om denne genom

otillbörligt handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.

5 §.

Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,

resegarantinämnden.

6 §•

Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene

utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och

den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För

varje ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare

för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

3

Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har

alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.

7 §•

Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan

icke föras.

8 §•

Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.

9 §•

Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något

ändamål.

10 §.

Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa

till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken

resa säkerhet icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om

eftergift, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte

försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar här eller utom riket anordnad

sällskapsresa med färdmål, som avses i första stycket, om säkerhet för resan

icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift.

11 §■

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

För reseverksamhet som bedrives den dag, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kommerskollegium

såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp

än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till behovet

av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med

samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om

eftergift av kravet på säkerhet.

Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråktagande

av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens giltighetstid,

samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrifter

gälla även därefter. Vad i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även

sedan lagen i övrigt upphört att gälla, när fråga är om gärning som begåtts

under lagens giltighetstid.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

17 februari 1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,

Odhnoff.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstiftning

om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet och anför.

Inledning

Statens konsumentråd tillsatte under våren 1964 en kommitté1 med uppgift

att se över förhållandena på sällskapsresemarknaden. Kommittén skulle

särskilt beakta ansvars- och reklamationsfrågorna samt kartlägga det

nuvarande, frivilliga auktorisationssystemets för- och nackdelar. Vidare

skulle kommittén undersöka behovet av och möjligheterna till en vederhäftig

konsumentupplysning rörande sällskapsresor.

Kommittén arbetade under namnet sällskapsreseutredningen. Den slutförde

sitt arbete i maj 1966. Den 2 juni 1966 överlämnade konsumentrådet

till handelsdepartementet utredningens betänkande »Sällskapsresor» (SOU

1966:25).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Göta hovrätt,

kommerskollegium, luftfartsverket, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,

statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens prisoch

kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,

konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens

järnvägar, Målsmännens riksförbund, Scandinavian airlines system (SAS),

Skolkuratorernas riksförening, Svenska resebyråföreningen, Svenska trafikföretagens

råd, Svenska trafik- och resebranschens auktorisationsnämnd,

Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbo
1

Ledamöter förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg, ordförande, byrådirektören Christer

Bergman, dåvarande riksdagsledamoten Brita Elmén, förste byråsekreteraren K. A. Larsson,

direktören Birger Loman, direktören Harald Romanus och byråchefen Henry Söderberg.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 106 år 1967 5

lags riksförbund, Sveriges radio aktiebolag, Svenska journalistförbundet,

Svenska tidningsutgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation

(SACO) samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

Högerpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund.

Kommerskollegiet har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro, Karlstad, Borås, Luleå,

Sundsvall och Visby.

Ärendet har därefter beretts inom handelsdepartementet. En inom departementet

upprättad promemoria med utkast till författning i ämnet har varit

remitterad till kommerskollegium, luftfartsverket, skolöverstyrelsen,

statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens prisoch

kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,

konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens

järnvägar, Handelskamrarnas nämnd, SAS, Svenska resebyråföreningen,

Svenska trafikföretagens råd, LO, TCO och SACO.

\ id beredningen av ärendet har kontakt hållits med övriga nordiska länder

inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetsutskottets arbete.

Historik

I slutet av 1948 tillkallades turistutredningen för att utreda problem, som

berörde den utländska turisttrafiken på Sverige. I betänkande den 26 oktober

1951 (SOU 1951:49) behandlade utredningen bl. a. frågan om lagligt

skydd för resebyråverksamheten. Utredningen redovisade därvid tidigare

initiativ att skapa bättre förhållanden inom resebyråbranschen. Redan 1942

hade resebyråföreningen hos handelskamrarnas nämnd anhållit om auktorisation

av resebyråer. Föreningen hade emellertid återkallat framställningen,

då denna bedömts icke ha utsikter att vinna bifall. Vid 1950 års riksdag

hade väckts en motion (I: 35), vari yrkats, att åtgärder skulle vidtagas för

att genom auktorisation eller på annat sätt bereda sådant skydd åt resebyråyrket,

att nöjaktiga trygghetsgarantier skapades för den resande allmänheten.

På hemställan av andra lagutskottet (L2U 1950: 7) hade riksdagen

beslutat, att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hade i sin motivering hänvisat till att turistutredningen arbetade

med de spörsmål, som berörts i motionen. För egen del framhöll turistutredningen,

att det otvivelaktigt förekom åtskilliga missförhållanden inom resebyråbranschen.

Ett samhällsingripande för att sanera förhållandena kunde

därför i och för sig vara väl motiverat. En effektiv verkan kunde nås genom

att införa förbud att utöva yrket utan särskilt tillstånd. Ett sådant tillståndstvång

skulle emellertid innebära ett väsentligt intrång i den lagfästa näringsfriheten.

Utredningen var icke övertygad om att olägenheterna var av så
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

dan tyngd, att ett avsteg från den viktiga principen om näringsfrihet borde

göras. Vidare framhöll utredningen, att en sådan åtgärd kunde tagas till

intäkt för ingripanden inom andra näringsgrenar, där missförhållanden av

liknande art förmenades föreligga. Utredningen anförde också, att ett tillståndssystem

kunde leda till en monopolisering inom branschen. Även mot

ett auktorisationssystem kunde principiella invändningar riktas från näringsrättslig

synpunkt. Utredningen rekommenderade därför branschen att

genom egna åtgärder söka åstadkomma bättre förhållanden. Skulle den fortsatta

utvecklingen ge vid handen, att man på denna väg icke kunde råda bot

på förefintliga missförhållanden, borde emellertid frågan om effektivare

skydd för resebyråverksamheten omprövas. — Två av utredningens ledamöter

avgav särskilt yttrande och rekommenderade lagstiftning.

I statsverkspropositionen till 1953 års riksdag (1953: 1 bil. 12 s. 165) redogjorde

dåvarande chefen för handelsdepartementet för turistutredningens

betänkande och anförde därvid bl. a. följande:

Frågan huruvida staten bör ingripa för att sanera förhållandena inom

resebyråbranschen har varit föremål för delade meningar bland såväl de

sakkunniga som remissinstanserna. Uppenbarligen kan här anföras skäl

både för och emot ett statligt ingripande. Att bedrägliga eller oskickliga researrangörer

tillfogat enskilda medborgare — och i viss mån även Sveriges

anseende som turistland — avbräck har under senare tid inträffat vid upprepade

tillfällen. I likhet med sakkunnigmajoriteten anser jag dock, att åtminstone

tills vidare resebyråbranschen själv bör söka åstadkomma bättre

förhållanden. Om dessa strävanden visar sig vara otillräckliga, torde frågan

om statligt ingripande få tas upp på nytt.

I anslutning till denna rekommendation bildade företag inom resebranschen

Svenska trafikföretagens råd, som bl. a. fick till uppgift att auktorisera

företag. De speciella sällskapsresearrangörerna omfattades icke av den

ursprungliga auktorisationen. År 1957 ändrades emellertid bestämmelserna

så att även de kunde erhålla auktorisation. Auktorisationsförfarandet blev

likväl föremål för kritik. Man framhöll bl. a., att auktorisationen borde ges

av en opartisk nämnd och icke av reseföretag. Denna kritik ledde till att

auktorisationen år 1960 flyttades över till Svenska trafik- och resebranschens

auktorisationsnämnd. Överflyttningen ledde till ett ökat intresse

för den frivilliga auktorisationen. Före 1960 fanns det sålunda bara tre

auktoriserade sällskapsresearrangörer, medan det nu finns mer än tjugo.

Frågan om lagstiftning rörande resebyråerna har tagits upp även på det

samnordiska planet. Vid 1963 års session med Nordiska rådet väcktes sålunda

ett medlemsförslag, att rådet skulle rekommendera regeringarna att

undersöka, om det förelåge behov av resebyrålagstiftning i de nordiska länderna,

och — om regeringarna skulle finna, att ett sådant behov existerade

— att genomföra en samnordisk lagstiftning på området. På hemställan av

trafikutskottet beslöt rådet med 37 röster mot 30 att antaga rekommendationen.

Samtliga svenska delegater röstade dock emot förslaget.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

I skrivelse nr 94 till 1963 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t redogörelse

för Nordiska rådets behandling av frågan om resebyråerna. Redogörelsen

föranledde två likalydande motioner, I: 723 och 11:878. I dessa yrkades,

att riksdagen ville uttala sig för att Sverige måtte medverka i den av Nordiska

rådet begärda utredningen angående resebyråverksamheten. Motionerna

föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

I skrivelse nr 84 till 1964 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t en redogörelse

för resebyråfrågans behandling vid Nordiska rådets session i februari

1964. Av redogörelsen framgick bl. a., att den svenska regeringen hade meddelat

trafikutskottet i Nordiska rådet, att Svenska trafik- och resebranschens

auktorisationsnämnd år 1963 antagit vissa ändrade regler för auktorisation.

Trafikutskottet hade konstaterat, att utvecklingen på resebyråområdet

genom olika åtgärder av resesaminanslutningar gick i den av Nordiska

rådet önskade riktningen. Utskottet hade likväl icke ansett tiden

inne att avskriva saken utan funnit sig också fortsättningsvis böra följa utvecklingen.

Även denna redogörelse föranledde motioner, 1: 449 och II: 538. I motionerna

yrkades, att Sverige måtte medverka i den av Nordiska rådet begärda

utredningen om resebyråverksamheten. I andra hand föreslogs, att en särskild

svensk utredning skulle tillsättas. På hemställan av allmänna beredningsutskottet

beslöts, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35)

anfört, att tanken på lagstiftning om resebyråverksamheten icke biträtts av

de svenska delegaterna i Nordiska rådet, att rådets rekommendation icke

var slutgiltigt behandlad och att i det läget någon åtgärd med anledning av

motionsyrkandet i dess första del icke kunde förordas. Utskottet hade vidare

anfört bl. a., att det missnöje med rådande förhållanden, som framförts i

motionerna, vore förklarligt mot bakgrunden av de händelser, som inträffat

särskilt under de senaste åren. Det vore angeläget, att konsumentupplysningen

på detta område förbättrades. Detta spörsmål hade uppmärksammats

av statens konsumentråd, och utskottet förutsatte, att rådet fullföljde

och utvidgade sitt undersökningsarbete och avgåve de förslag till åtgärder,

som kunde befinnas påkallade.

I betänkandet om »Sällskapsresor» har redogörelse lämnats för detta undersökningsarbete.

Sällskapsresornas uppläggning

Sällskapsresor kan utformas på många olika sätt. En typ är de resor,

under vilka en grupp människor är samlade kring ett bestämt, ofta relativt

kvalificerat program. Avsikten är, att deltagarna skall få se exempelvis

historiska och kulturella sevärdheter, industrier, sport eller konst. En re
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

seledare medföljer gruppen för att övervaka inkvartering och måltider

samt tillse, att programmet följes. Ett annat slags resor är de s. k. vilooch

rekreationsresorna, som endast innefattar kollektiv transport till en

bestämd ort samt förläggning med hel- eller halvpension. Andra former

är skolungdomsresor och hälsoresor. Den vanligaste formen av sällskapsresor

är i dag vilo- och rekreationsresorna.

För genomförande av själva resorna utnyttjas både linjetrafik och beställningstrafik.

Sålunda genomföres tågresor i allmänhet med ordinarie

lägenheter, medan resor med flyg i de flesta fall sker medelst beställningstrafik,

s. k. charterflyg. Vad båtresor beträffar, torde — om man bortser

från kryssningar — det vanliga vara, att man utnyttjar de reguljära förbindelserna.

Under senare år har det ej sällan förekommit, att olika färdsätt

kombinerats under en sällskapsresa, t. ex. först utresa med flyg, därefter

rundresa med buss och slutligen återresa med flyg.

De preliminära arrangemangen för en resa, som bjudes ut på den öppna

marknaden, genomföres, utan att anordnaren vet, hur många som anmäler

sig till resan. Om en utannonserad resa genomföres eller ej, beror främst

på intresset från allmänhetens sida. Arrangörerna brukar nämligen förbehålla

sig rätten att inställa en resa, som inte samlar beräknat antal deltagare.

Därigenom tvingas de som reflekterar på en resa att bestämma sig

i god tid.

Under senare år har emellertid resemarknaden ändrats i vissa avseenden.

Detta sammanhänger med den allt mer hårdnande konkurrensen mellan

olika reseföretag. Utbudet av resor har blivit mycket stort, och arrangörerna

har i olika fall blivit tvingade att använda realisationer, rabatter

och lockpriser för att få en resa slutsåld. Erbjudandena om sådana förmåner

brukar komma strax före avresedagen. Detta har lett till att många

spekulanter nu väntar med sin reseanmälan längre än vad tidigare varit

fallet.

Förmånserbjudandena har motiverats med att researrangören vid resans

uppläggning bundit sig för vissa fasta kostnader, avseende flyg och hotell.

Vid sina kalkyler har arrangören då räknat med att resan skulle gå ihop

ekonomiskt vid viss beläggning, t. ex. 80 procent av hela antalet utbjudna

platser. Om platsbeställningen under- eller överstiger detta procenttal,

måste han räkna med motsvarande förlust eller vinst. Har nu försäljningen

gått mindre bra och kalkylgränsen 80 procent inte uppnåtts mot slutet av

försäljningstiden, kan arrangören vilja realisera de osålda platserna för

att såvitt möjligt begränsa den förlust han i detta läge har att räkna med.

Om försäljningen gått bättre och kalkylgränsen uppnåtts eller överskridits,

kan arrangören vilja realisera återstående platser av den anledningen,

att varje ny försäljning innebär, att hans vinst kommer att öka.

Resenären får regelmässigt betala sin resa i förskott. Researrangören har

i sin tur möjlighet att betala transportföretagen och hotellägarna i efter
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

9

hand. Ett dubbelt kreditförhållande av denna art förutsätter givetvis, att

researrangörerna är fullt tillförlitliga såväl i fråga om upplysningar och

dispositioner som beträffande ekonomisk grundval. Betalningssystemet har

emellertid utnyttjats av företagare, som saknat förutsättningar att på

längre sikt arbeta inom resebranschen. Deras verksamhet har förr eller

senare medfört, att enskilda resenärer blivit lidande. Missförhållandena har

föranlett en tidvis livlig diskussion om sällskapsresebranschen. Därvid

har två olika alternativ skisserats i fråga om möjligheterna att förhindra

besvärligheter och obehag för resenärerna. Det ena har inneburit, att man

ställt sin tillit till branschens förmåga att åstadkomma en självsanering.

Det andra har varit, att statsmakterna skulle ingripa reglerande.

Inom resebranschen verksamma organ

Sedan år 1953 finnes i Sverige en frivillig auktorisation för reseföretag.

Från år 1960 ombesörjes auktorisationen av Svenska trafik- och resebranschens

auktorisationsnämnd. Nämndens stadgar är fastställda av Handelskamrarnas

nämnd. Auktorisationsnämnden har till uppgift att efter

prövning auktorisera företag, som driver resebyrå eller verksamhet såsom

reseagent eller sällskapsresearrangör. Den skall vidare verka för att auktoriserade

företag fullgör sina uppdrag på ett för allmänheten tillfredsställande

sätt. Auktorisationsnämnden består av ordförande och högst sju

ledamöter, alla utsedda av Handelskamrarnas nämnd. Sekretariatet är förlagt

till Stockholms handelskammare. Auktorisationsnämndens verksamhet

finansieras genom avgifter. En engångsavgift erlägges av ett företag, när

det får auktorisation, och därefter betalar företagen eu årlig mindre avgift.

Auktorisationsnämnden har vid sin prövning av föreliggande ansökningar

att följa vissa normer, som fastställts av handelskamrarnas nämnd.

Dessa syftar till en prövning av sökandenas soliditet, vederhäftighet och

branschkännedom. Om en sökande uppfyller kraven för auktorisation, skall

han, innan auktorisation meddelas, ställa svensk bankgaranti eller annan

likvärdig säkerhet till auktorisationsnämndens förfogande. Garantin skall

användas, om nämnden finner sig föranlåten att till resenärs skydd vidtaga

åtgärd, på grund av att en såld resa icke kan genomföras avtalsenligt,

eller om nämnden finner resenär skäligen berättigad till ersättning från

reseföretagets sida. Garantisumman uppgår för resebyrå och sällskapsresearrangör

till minst 100 000 kronor samt för reseagent till minst 50 000 kronor.

Auktorisation meddelas för en tid av fem år. Företaget är under denna

tid skyldigt att meddela nämnden alla förändringar i företaget, vilka

kan påverka dess skötsel eller ställning. Företaget skall vidare lämna

auktorisationsnämnden de uppgifter, som erfordras för tillsyn av verksamheten,

samt hålla handelsböcker, korrespondens och andra affärshand
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kung!. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

lingar tillgängliga för granskning. Om något auktoriserat företag åsidosätter

de skyldigheter, som auktorisationen medför, kan nämnden meddela

varning eller återkalla auktorisationen. Om auktorisation återkallas, skall

detta offentliggöras genom nämndens försorg. — Bestämmelserna om garantideposition

tillkom 1963. Hittills har garantibelopp icke behövt tagas i

anspråk i något fall.

Innan auktorisationsnämnden beslutar i ärende, som avser auktorisation,

skall nämnden bereda bl. a. Svenska resebyråföreningen tillfälle att yttra

sig. Föreningen, som tillkom 1937, är en branschorganisation. Den arbetar

för fastare normer för reseförsäljningen, vilket förutsättes leda till bättre

relationer till allmänheten. Till slutet av 1950-talet hade resebyråföreningen

relativt få medlemmar på grund av ganska restriktiva invalsbestämmelser.

Numera kan olika slags reseföretag vinna inträde. Föreningen har för

sina medlemmar utformat allmänna villkor för sällskapsresor. Dessa villkor

utgör tillsammans med eventuella tillägg det avtal, som den enskilde

resenären har med reseföretaget. Föreningen behandlar bl. a. reklamationsfrågor,

i vilka en föreningsmedlem är inblandad. Medlemmarna i föreningen

har kommit överens om att inte sälja resor, som ordnas av arrangörer,

vilka står utanför föreningen.

Förutom resebyråföreningen är Svenska trafikföretagens råd obligatoriskt

remissorgan för auktorisationsnämnden. Rådet tillskapades 1953. Det

består av svenska trafikföretag med reguljär persontrafik av mer än lokal

omfattning och betydelse. De svenska charterflygföretagen är alltså inte

medlemmar av rådet. Rådets stadgar möjliggör dock, att charterföretag

adjungeras, när så anses påkallat. Rådet har bl. a. till uppgift att med

beaktande av allmänhetens berättigade anspråk verka för en sund utveckling

av reselivet och att bidraga till att den yrkesmässiga reseförsäljningsverksamheten

utvecklas under betryggande former.

Bestämmelser för charterflyg

För rätt att idka charterflyg kräves tillstånd av luftfartsverket. Regler

härom finnes i luftfartslagen och luftfartskungörelsen samt luftfartsverkets

bestämmelser om civil luftfart. I frågor om tillstånd till charterflygning

har luftfartsverket att göra med olika flygföretag. Verket har däremot

ingen befattning med resebyråerna. Villkoren i samband med charterflygtillstånd

påverkar emellertid i viss mån sällskapsresearrangörernas verksamhet.

Svenska flygföretag får ett grundläggande trafiktillstånd, s. k.

drifttillstånd. Företagen har då befunnits äga tillräckliga ekonomiska och

tekniska lesurser för verksamheten. De kontrolleras sedan kontinuerligt

av luftfartsinspektionen. I fråga om utländska bolag gäller, att de skall ha

erhållit drifttillstånd av hemlandets myndigheter. Till följd av internatio
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

nella åtaganden är de svenska myndigheterna i princip skyldiga att acceptera

sådana drifttillstånd.

För charterflygningar från Sverige krävs även ett särskilt luftfartspolitiskt

tillstånd. De villkor, som knyts till detta, syftar till att avgränsa den

icke regelbundna luftfarten från linjetrafiken och skall sålunda skydda det

av Kungl. Maj :t koncessionerade och trafikpliktiga linjeflyget.

Vid prövning av ansökningar om trafiktillstånd har luftfartsverket att i

viss mån bevaka allmänhetens intressen gentemot företagen. Bl. a. skall

tillses, att erforderliga försäkringar finns. Enligt verkets nuvarande bestämmelser

för sällskapsreseflygningar gäller bl. a., att en resa för att betraktas

som sällskapsresa måste vara minst en vecka och omfatta minst

15 deltagare. Vidare skall gruppen på bestämmelseorten ha en reseledare.

Deltagare skall betala för hela researrangemanget, och återbetalning för sådan

del därav, som ej utnyttjats, må ej äga rum. Omedelbart före varje

resa skall uppgöras en förteckning över passagerarna; förteckningen skall

inlämnas till luftfartsverkets representant före flygningens påbörjande. Om

flera resebyråer förhyrt utrymme i samma plan, skall varje resegrupp antecknas

för sig. Många av bestämmelserna vid tillståndsgivning följer rekommendationer

av den europeiska civila luftfartskonferensen, ECAC.

Resebyrålagstiftning i andra länder

Redan före andra världskriget genomfördes i några europeiska länder

lagstiftning rörande resebyråer. Så skedde 1935 i Österrike samt 1937 i

Grekland, Italien och Tyskland.

Andra länder, som genomfört sådan lagstiftning, är Belgien, Frankrike,

Jugoslavien och Norge. I allmänhet kräves i dessa länder auktorisation för

rätten att driva resebyråverksamhet. Även inom OEEC har man sysslat med

problem rörande resebyråerna. Utgående från att det är av intresse för alla

länder, att det råder ordnade och sunda förhållanden inom den bransch,

som förmedlar den växande internationella turistströmmen, utarbetade man

år 1953 ett förslag till lag om resebyråer. Sällskapsreseutredningen har i

sitt betänkande närmare redogjort för innehållet i de olika lagarna och i

OEEC:s lagförslag. Sammanfattningsvis har utredningen framhållit, att resebyrålagstiftning

är vanligast i länder, som besöks av turister, och att lagarna

kommit till för att skydda dessa länders ekonomiska intressen i turistnäringen.

Syftet har sålunda i huvudsak varit ett annat än det sällskapsreseutredningen

haft att beakta i sitt arbete.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

Utredningens förslag

Sällskapsresorna har under efterkrigstiden ökat kraftigt i antal. Exakt

hur stor ökningen varit, kan dock icke redovisas. Någon officiell statistik

över antalet utlandsresenärer finns nämligen inte. Ökningen har delvis sammanhängt

med att nya kommunikationsmedel använts. I slutet av 40-talet

och i början av 50-talet anordnades det jämförelsevis få resor. Vid den tiden

företogs de flesta resorna i buss. Efterhand som det europeiska järnvägsnätet

återuppbyggdes, blev det dock allt vanligare med sällskapsresor per

järnväg. Vid mitten av 50-talet började charterflyget att på allvar konkurlera

som färdmedel, och flyget blev snabbt det dominerande transportmedlet

för sällskapsresor.

Utvecklingen under de senaste åren framgår av uppgifter hos luftfartsverket

om antalet resenärer, som färdats med icke regelbunden luftfart från

Sverige till plats utanför Norden, samt av utlänningskommissionens uppgifter

om antalet svenskar, som anlänt till Norden. Detta antal bör enligt utredningen

vara ungefär lika med totala antalet utlandsresenärer. Siffermaterialet

har sammanställts enligt följande tabell:

År

Med icke regel-

Totalt

År

Med icke regel-

Totalt

bunden luftfart

bunden luftfart

från Sverige

från Sverige

1955

10 000

—

1961

. . 106 000

565 000

1956

12 000

—

1962

.. 131000

618 000

1957

24 000

-—

1963

.. 188 000

746 000

1958

38 000

—

1964

.. 253 000

875 000

1959

53 000

—

1965

.. 313 000

1 013 000

1960

67 000

509 000

Med ledning av bland annat dessa siffror uppskattar utredningen, att antalet

sällskapsresenärer under år 1965 uppgick till omkring 370 000 personer.

Av dessa färdades åtminstone 320 000 med charterflyg och de övriga

med tåg, båt, buss eller linjeflyg.

För att få underlag för sina överväganden har undersökningen låtit

företaga intervjuundersökningar med deltagare i sällskapsresor med charterflyg.

Utredningen har därvid bl. a. sökt kartlägga, hur resenärerna upplever

sina resor och i vilken utsträckning resorna i verkligheten svarar mot

de uppgifter iesenärerna fatt i förväg. Resenärerna har också fått redogöra

för hur de väljer mellan olika resealternativ och hur de uppfattar auktorisationen.

Utredningen har vidare gjort en punktundersökning, såvitt angår

deltagarna i en sällskapsresa, där hemresan blev förskjuten flera dagar.

Reseföretagen har deltagit i en opinionsundersökning rörande auktorisationen

av sällskapsresearrangörer. De fick därvid lämna synpunkter på föroch

nackdelar med det nuvarande systemet och föreslå förbättringar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

Sammanfattningsvis liar utredningen uttalat, att den mycket starka expansionen

i resebranschen i stort sett skett friktionsfritt. Flertalet resor

genomföres på ett tillfredsställande sätt och svarar mot de förväntningar,

som resenärerna ställer på dem. Att så är fallet, sammanhänger med flera

faktorer. Branschens åtgärder och den frivilliga auktorisationen har bidragit.

Vidare har luftfartsverket genom olika åtgärder skyddat den resande allmänhetens

intressen. Utredningen har dock funnit, att det marginellt förekommer

rätt allvarliga missförhållanden i samband med s. k. skandalresor.

Som skandalresor upptar utredningen för det första resor, som blir

inställda utan varsel eller med mycket kort varsel, samt resor, som avgår

först efter extraordinära ingripanden. I en andra grupp upptages resor, för

vilka transportmedel till hemresan saknas eller avgångstiden förskjutes avsevärt.

Slutligen hänföres till en tredje grupp resor, vid vilka ej vidtagits

elementära åtgärder för resenärernas förläggning och förplägnad.

Skandalresor enligt utredningens definition är ett relativt litet problem,

vad antalet resor beträffar. Högst en procent av alla sällskapsresor kan karakteriseras

som skandalresor. Detta innebär dock icke, att åtgärder mot

dessa resor skulle vara obehövliga. En procent av för närvarande omkring

400 000 resenärer per år gör problemet allvarligt för både branschen och

konsumenterna. Man måste också räkna med att antalet sällskapsresor även

i fortsättningen kommer att öka relativt snabbt. Detta kan innebära, att

skandalresorna blir flera, om icke effektiva åtgärder vidtages. Än allvarligare

blir problemet, om man beaktar tendensen att resa till allt mer avlägsna

mål.

Utredningen anser det nödvändigt att vidtaga åtgärder för att eliminera

risken för nya reseskandaler. Den har övervägt,

huruvida detta mål kan nås genom åtgärder, som ej skulle kräva statligt ingripande

i form av lagstiftning. Tänkbara möjligheter är 1) en ändring av

nuvarande auktorisationssystem, 2) skärpning av kraven för flygtillstånd,

3) genomförande av effektivare konsumentupplysning samt 4) vidtagande

av rättsliga åtgärder mot skandalreseföretag.

Den nuvarande auktorisationen bidrar enligt utredningen redan nu till

eu sanering av branschen. Den påverkar verksamheten hos företag, som

anslutit sig till auktorisationssystemet. Skandalreseföretagen håller sig emellertid

under alla förhållanden utanför ett frivilligt auktorisationssystem.

I fråga om möjligheten att skärpa kraven för flygtillstånd har utredningen

övervägt, huruvida luftfartsverket, innan det lämnar tillstånd, kunde förvissa

sig om att det icke finns risk för skandalresor. Detta skulle innebära,

att luftfartsverket måste granska icke bara flygföretagets tekniska standard

och ekonomiska resurser utan även researrangörernas soliditet och kompetens

samt det kontrakt om transporter, som slutits. Utredningen har vid

sina överväganden beaktat, att luftfartsverket under senare år på grund

av sällskapsresetrafikens ökning och frånvaron av en ordning, som skyddar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

resenärerna mot mindre noggranna arrangörer, sett sig nödsakat att i viss

utsträckning granska förhållandena mellan charterbolag och arrangör. Detta

har varit särskilt vanligt dels när nystartade eller för skandinaviska luftfartsmyndigheter

okända charterbolag slutit kontrakt med icke auktoriserade

arrangörer, dels då en kombination av flygbolag och arrangör uppkommit,

som icke ansetts ha tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser för

den trafik de sökt tillstånd till. En fråga som luftfartsverket haft anledning

att ingående syssla med har varit resenärernas hemtransport. Då skäl förelegat,

har luftfartsverket krävt en skriftlig förbindelse av flygbolaget att

under alla omständigheter — även om researrangörerna icke erlagt sin betalning

— flyga hem de grupper bolaget flugit ut. Utredningen konstaterar,

att luftfartsverkets nämnda verksamhet sannolikt förhindrat uppkomsten

av skandalresor. Den anser emellertid, att det knappast kan vara riktigt att

utvidga luftfartsverkets skyldighet att bedöma flygbolaget till att omfatta

även själva reseföretagen. Utredningen framhåller också, att luftfartsverket

ej kan förhindra försäljning av resor.

Vad beträffar möjligheten att giva effektivare konsumentupplysning,

framhåller utredningen, att det kommer att finnas människor, som icke nås

av informationen, samt att detta, såsom man av erfarenhet vet, särskilt gäller

de konsumenter, som bäst behöver informationen. Därför är det orealistiskt

att vänta sig, att enbart en effektivare konsumentupplysning skulle

kunna göra slut på skandalresorna.

Vad slutligen angår utvägen att vidtaga vanliga rättsliga åtgärder mot

arrangörer av skandalresor, framhåller utredningen, att sådana åtgärder

verkar långsamt och att de från resenärernas synpunkt är otillfredsställande

på grund av ovissheten om huruvida eventuellt utdömda skadestånd

verkligen kommer att betalas.

Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det icke är möjligt

att få bukt med reseskandalerna uteslutande genom interna saneringsåtgärder

inom branschen. För att förhindra uppkomsten av skandalresor kräves

ingripande genom lagstiftning. Utredningen har därvid

övervägt möjligheten att låta göra den nuvarande frivilliga auktorisationen

obligatorisk. Utredningen avvisar emellertid denna lösning, därför att den

skulle vara förknippad med allt för stora risker för begränsning av nyetablering

och konkurrens. Utredningen har i stället föreslagit en lagstiftning

av innebörd, att det för anordnande av sällskapsresor skall krävas, att

vissa ekonomiska garantier ställas. Som främsta motiv för en sådan lagstiftning

har utredningen anfört, att det är förekomsten av förskottslikvider

som gör, att allmänheten kan förlora pengar. Viss ekonomisk garanti

synes därför vara nödvändig för att verksamheten inom branschen skall

kunna drivas utan risker för allmänheten. En väl tilltagen garantideposition

torde utan tvivel vara svår att åstadkomma för åtskilliga företag inom

den icke seriösa delen av branschen. Detta beror på att garantier i regel

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

utfärdas av banker eller andra institutioner, som prövar vederbörandes

ekonomi och säkerhet. — De sakkunniga har icke varit eniga på denna

punkt. Två av utredningens ledamöter1 har sålunda föreslagit, att tillstånd

att i Sverige anordna sällskapsresor eller i Sverige försälja eller till försäljnig

utbjuda sällskapsresor, anordnade i andra länder, skall vara beroende av

sådan auktorisation, som lämnas av Svenska trafik- och resebranschens auktorisationsnämnd.

Utredningen har i sitt arbete att åstadkomma skydd för allmänheten

mot skandalresor föreslagit även andra åtgärder, vilka dock inte erfordrar

något ingripande lagstiftningsvägen. Av de problem, som utredningen därvid

behandlar, skall här först nämnas ansvars- och reklamationsför

hållandena inom resebranschen. Utredningen framhåller, att frågan

om vem som skall bära ansvaret och stå för de ekonomiska riskerna,

om arrangemangen vid en sällskapsresa icke motsvarar vad som förväntas,

beror på, förutom allmänna avtals- och skadeståndsbestämmelser, vad som

avtalats mellan parterna. Det avtal, som gäller, är i allmänhet ett standardkontrakt,

som bygger på resebyråföreningens allmänna resevillkor. Dessa är

normgivande för hela branschen. Det är av utomordentligt stor vikt för resenären,

att villkoren har en avfattning, som är tillfredsställande från hans

synpunkt. Utredningen har därför tillsammans med representanter för resebyråföreningen

granskat resevillkoren ur både resenärernas och företagens

synvinkel. Genomgången har föranlett vissa ändringsförslag, för vilka utredningen

närmare redogör i betänkandet.

Utredningen framhåller, att det även vid sidan av skandalresorna förekommer

resor, som icke i alla avseenden svarar mot de förväntningar, som

konsumenten ansett sig ha rätt att hysa. Liksom inom alla andra branscher

förekommer det reklamationer, som i första hand bör handläggas av säljaren.

För handläggning av olösta tvister bör en opartisk nämnd inrättas. Utredningen

rekommenderar konsumentrådet att upprätta en sådan reklamationsnämnd

i samarbete med resebyråföreningen och Svenska trafikföretagens

råd samt framlägger förslag till stadgar för nämnden.

I samband med kartläggningen av ansvarsförhållandena vid sällskapsresor

har utredningen undersökt för- och nackdelar med en obligatorisk

reseförsäkring. Flera försäkringsbolag meddelar nu frivilliga försäkringar.

Dessa omfattar i allmänhet tre delar, nämligen försäkring mot

olycksfall och sjukdom, försäkring av resgods samt reseansvarighetsförsäkring.

Eu sådan grundförsäkring kan kompletteras på olika sätt. En obligatorisk

reseförsäkring skulle innebära, att försäkringsskyddet bleve inbakat

i resans förmåner och därmed också i priset. Fördelen med en sådan

ordning skulle framför allt vara, att alla resenärer finge ersättning vid

skada. Dessutom skulle premierna kunna göras lägre. De tyngsta argumenten

mot ett obligatorium är enligt utredningen av rent principiell art. Ett

1 Herrar Larsson och Loman.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

obligatorium tvingar även den som inte vill ha en försäkring att betala,

och detta strider mot en allmän princip om valfrihet i vårt samhälle. Visserligen

finns det ett antal andra försäkringar, som är obligatoriska, men

enligt utredningens mening föreligger det ej tillräckliga sociala skäl att låta

också reseförsäkringar bli obligatoriska. Utredningen, som behandlar även

andra invändningar mot en obligatorisk reseförsäkring, framlägger icke

något förslag i denna fråga.

Enligt sitt uppdrag har utredningen även granskat för- och nackdelar

hos det frivilliga auktorisationssystemet. Utredningen

anser, att auktorisationen bör bibehållas i sin nuvarande frivilliga form.

Både utredningens undersökningar och annat material visar, att olika slags

brister är mycket vanligare hos icke auktoriserade företag än hos auktoriserade.

Utredningen förklarar vidare, att det nuvarande auktorisationssystemet

ej innefattar några konkurrensbegränsande moment. Utredningen

framför vissa synpunkter på avvägningen av garantibeloppet samt på avfattningen

av gällande normer för auktorisationen. I samband härmed uttalar

utredningen, att det är angeläget, att auktorisationsnämnden vid remittering

av inkommande ansökningar inhämtar synpunkter dels från

konsumentrådet och luftfartsverket, dels i fråga om sökandens behandling

av eventuella reklamationer från den föreslagna reklamationsnämnden,

i fråga om arrangörer av ferieresor från skolöverstyrelsen och i fråga om

arrangörer av resor av sjukvårdskaraktär från medicinalstyrelsen. Utredningen

framhåller vidare såsom synnerligen önskvärt, att auktorisationsnämndens

granskning av auktoriserade företag kan pågå fortlöpande.

Att resornas kvalitetsegenskaper och priser då och då undersökes, är enligt

utredningen en förutsättning för att man skall kunna ge effektivare

konsumentupplysning om sällskapsresor. Undersökningarna bör

oftast vara punktundersökningar, koncentrerade på bestämda slag av resor.

Vid enstaka tillfällen, i samband med större strukturförändringar på resemarknaden,

bör de däremot ha karaktären av översikter. På konsumentupplysningsutredningen

bör ankomma att föreslå, vilken institution som

skall stå för undersökningarna. Redan nu bör man dock kunna sprida upplysning

om sällskapsresor via konsumentinstitutets upplysningsavdelning.

Utredningen föreslår vidare, att konsumentrådet låter utarbeta en populärt

hållen skrift med de för en resenär viktigaste uppgifterna samt att

reseföretagen genom sin branschorganisation verkar för att de uppgifter om

resor, som lämnas i broschyrer m. m., förenklas och standardiseras i största

möjliga utsträckning.

Slutligen riktar utredningen uppmärksamheten på vissa specialproblem

rörande resor av sjukvårdskaraktär, skolungdomsres

o r och utbildning av reseledare. Vad beträffar skolungdomsresor

med pedagogiskt innehåll önskar utredningen, att skolöverstyrelsen

ges möjlighet att verka som kontrollorgan beträffande det pedagogiska och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

sociala inslaget i resorna. I fråga om resor av sjukvårdslcaraktär anser utredningen

medicinalstyrelsen vara lämpligt kontrollorgan för det sjukvårdande

inslaget i dessa resor. Vad angår reseledarnas utbildning förutsätter

utredningen, att frågan behandlas av en utav skolöverstyrelsen tillsatt utredning

om utbildningsfrågor inom turistväsendet.

Något förslag till lagtext rörande sällskapsresearrangörers

skyldighet att ställa garanti har utredningen icke framlagt. Den har emellertid

i ett särskilt avsnitt av betänkandet närmare angivit vissa riktlinjer

för en sådan lag. Jag skall senare redogöra närmare för dem.

Remissyttrandena

Under remissbehandlingen har framkommit olika uppfattningar om b ehovet

av ett statligt ingripande på sällskapsres eområdet.

Flera remissinstanser har i likhet med utredningen funnit, att skandalresorna

har en sådan omfattning och medför sådana verkningar för de

drabbade, att statliga åtgärder är motiverade. Uttalanden av sådan innebörd

göres av bl. a. statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd,

Svenska journalistförbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen,

LO, TCO, SACO, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Centerns

kvinnoförbund.

Luftfartsverket förklarar sig dela sällskapsreseutredningens uppfattning,

att flertalet sällskapsresor genomföres på ett tillfredsställande sätt och

svarar mot de förväntningar, som resenärerna ställer på dem. Verkets erfarenhet

har varit, att endast ett fåtal resebyråer och flygföretag är ansvariga

för det helt övervägande antalet skandalresor. Enligt verkets mening

är det oftare dålig ekonomi än bristande kvalifikationer, som utlöst missförhållandena,

även om de bristande kvalifikationerna kan vara den yttersta

anledningen till den dåliga ekonomien. Icke sällan söker sig resebyråer

med dålig ekonomi till flygföretag med dålig ekonomi och omvänt.

En sådan kombination innefattar särskilt stora risker för uppkomsten av

skandalresor. Det är också förvånande att iakttaga, hur lätt affärsförbindelser

har knutits mellan resebyråer och charterflygföretag, utan att soliditetsupplysningar

inhämtats, och huru stort överseende, som ofta visas

gentemot affärspartnerns dåliga ekonomi. Det ligger enligt luftfartsverkets

mening nära till hands att antaga, att missförhållandena av angiven art

skall rätta till sig själva genom den utslagning av företag från marknaden,

som förr eller senare blir en följd av skandalresor i dessa företags regi.

Denna process kan dock vara smärtsam för den resande allmänheten. Härtill

kommer att nyetablering av reseföretag synes kunna ske relativt lätt,

vilket sammanhänger med det av utredningen påpekade förhållandet, att

2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 106

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

kapitalförsörjningen i betydande utsträckning kan ske genom förskottsbetalningar

från resenärerna. Det har icke sällan förekommit, att en företagare

efter ett eller flera sammanbrott återuppträder i branschen med en

ny firma. Risk föreligger därför, att missförhållandena trots den kontinuerligt

pågående självsaneringen kommer att i viss omfattning fortbestå. Luftfartsverket

har mot bakgrund av sina erfarenheter kommit till den uppfattningen,

att åtgärder behöver vidtagas inom resebyråbranschen för att få

en förbättring till stånd. Det borde dock vara möjligt att begränsa åtgärderna

med hänsyn till arten och omfattningen av missförhållandena. Åtgärderna

bör enligt verkets mening i främsta rummet ta sikte på att stärka de

ekonomiska förutsättningarna och garantierna för att sällskapsresorna

programenligt kan genomföras av såväl arrangörer som transportörer och

övriga medverkande i det samlade arrangemanget.

Att helt eliminera risken för skandalresor är enligt konsumentrådet möjligt

endast med mycket långt gående åtgärder. Det är i och för sig ett resenärsintresse,

att endast arrangörer, som är kompetenta, får tillfälle att verka

å området. Man skulle därför kunna tänka sig att uppställa mycket

stränga villkor för att någon skall få etablera sig i branschen. Resenären har

emellertid å andra sidan ett mycket starkt intresse av att branschen bibehåller

sin nuvarande dynamik, att nya krafter får chans att försöka och att nya

vägar att sälja resor, att arrangera och genomföra dem kommer till stånd.

Rådet betraktar det som mycket väsentligt, att i likhet med vad förhållandet

är inom andra branscher nya produktions- och distributionsformer får söka

sig fram även å reseområdet. Dessa två krav från resenärerna strider mot

varandra, varför man får söka finna en väg, som både tillgodoser konsumenternas

berättigade krav på trygghet och bibehåller möjligheterna till

expansion och nydaningar inom branschen. Rådet finner, att utredningens

förslag, att arrangören på ett eller annat sätt skall garantera resenärernas i

förväg inbetalade belopp, är en god medelväg att beträda. På det sättet elimineras

visserligen inte möjligheterna av att skandalresor uppkommer, men

man eliminerar risken för ekonomiska förluster för resenärerna. Sällskapsresenären

är ju i den vanskliga situationen, att han till skillnad från de

flesta andra köpare måste betala produkten, innan den ens börjat att levereras.

I andra remissyttranden har det gjorts gällande, att något behov av statligt

ingripande icke skulle föreligga. Därvid framhålles, att skandalresorna

i förhållande till hela resevolymen utgör en mycket liten del, att de resenärer,

som utsätts för skandalresor till mycket stor del utgöres av personer,

vilka mer eller mindre medvetet utsätter sig för risker, att liknande förhållanden

förekommer på många andra områden, där konsumenten har att

träffa ett val, att resultatet av den upplysningsverksamhet som ägt rum

ännu icke kan överblickas samt att problemen icke torde vara större än att

de bör kunna bemästras av branschen själv. Av denna uppfattning är bl. a.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

19

statens järnvägar, Sveriges advokatsamfund och Högerpartiets kvinnoförbund.

Stockholms handelskammare framhåller, att skandalresebegreppet

överdimensionerats — icke minst i pressen. Ett belysande exempel på denna

överdimensionering finns i utredningens punktundersökning beträffande en

skandalresa. Undersökningen visar, att såväl uppenbart överdrivna som

rent felaktiga uppgifter om resan lämnats i tidningarnas reportage. Detta

enda exempel visar, hur osäkert underlaget är för utredningens påstående,

att flera tusen personer årligen berörs av skandalresor. Om mot all förmodan

uppskattningen skulle vara riktig, är ändå »skandalandelen» så försvinnande

liten, att ett statligt ingripande i den form som föreslagits icke

kan anses motiverat.

Några remissinstanser hänvisar till det frivilliga auktorisation

ssystemet och föreslår, att erfarenheterna av detta avvaktas

ytterligare någon tid. Sålunda anför Skånes handelskammare, att utredningen

ger vid handen, att branschens strävan till en självsanering i betydande

grad krönts med framgång. En allt större del av allmänheten har kommit

att uppfatta auktorisationen som en hallstämpel för tjänster, som ger resenären

full trygghet. Allt talar för att en fortsatt sanering av branschen

kommer att äga rum genom ytterligare insatser.

Statens järnvägar förklarar sig hysa tilltro till den frivilliga auktorisationens

sanerande effekt på litet längre sikt. Skulle en obligatorisk ekonomisk

garanti krävas av alla sällskapsresearrangörer, komme sannolikt den

frivilliga auktorisationen att mista mycket av anseende och betydelse såväl

i allmänhetens som i researrangörernas ögon. Ställandet av en garanti bleve

— avsiktligt eller inte — ett nytt slags auktorisation, möjlig att förvärva

för envar, som förfogar över tillräckligt kapital, oavsett kvalifikationer i

övrigt. Den seriösa yrkesmedvetenheten och den allmänna redbarheten

främjas ej. Riskerna för skandalresor kvarstår. Att stärka den frivilliga

auktorisationen torde vara det bästa sättet för en sanering av resebranschen.

Till lämpliga åtgärder kan främst räknas en kontinuerligt bedriven

konsumentupplysning, som innefattar information om auktorisationen, tillskapande

av en för hela branschen gemensam reklamationsnämnd samt en

förbättrad yrkesutbildning, bl. a. av reseledare. På så sätt skulle ett visst

tryck att förvärva auktorisation utövas på researrangörerna. Liknande

synpunkter framföres av Svenska trafikföretagens råd.

De remissinstanser, som diskuterar en obligatorisk auktorisation

för sällskapsresebranschen, avvisar i allmänhet denna lösning. Svenska

resebyråföreningen är emellertid av annan mening och rekommenderar,

att rätten att arrangera och försälja sällskapsresor blir beroende av

ett auktorisationstillstånd. Föreningen ställer sig likväl icke helt främmande

för ett ekonomiskt garantikrav. SAS framhåller, att endast en garantidisposition

icke löser problemet med skandalresorna på ett tillfredsställande

sätt. Hur viktigt det än framstår att skydda alla möjligheter till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

fri nyetablering och fri konkurrens, synes dock i detta sammanhang större

hänsyn få tillmätas det behov av skydd och trygghet resenärerna bör

ha rätt att förutsätta. Bakom förverkligandet av en semesterresa i utlandet

ligger i tid ett års arbete och i de flesta fall genom olika uppoffringar hopsamlade

medel för resan. En deltagare i en skandalresa har i regel icke

möjlighet att göra om sin resa. Slutsatsen, att var och en har att själv se

upp och granska vad han ger sig in i, kan knappast vara adekvat i ett så

integrerat och komplicerat sammanhang som en sällskapsresa. En obligatorisk

auktorisation synes tillgodose vad som erfordras. SAS föreslår dock,

att man i första hand skall söka förstärka det nuvarande frivilliga auktorisationssystemet.

Om åtgärder i detta syfte icke skulle leda till önskad effekt,

bör föreskrifter emellertid meddelas om obligatorisk auktorisation.

En del av de remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, åberopar,

att detta icke står i överensstämmelse med principerna för

vår näringslagstiftning. Kommerskollegium yttrar, att statsmakterna

ej bör ingripa reglerande i näringslivets förhållanden, med

mindre detta är påkallat av samhälleliga eller eljest allmänna skäl; i vanliga

fall är obunden konkurrens det som på längre sikt är bäst ägnat att

gagna konsumenternas intressen. Den nuvarande ordningen tillåter envar

att öppna resebyråverksamhet i vårt land. Skulle utredningens förslag

genomföras, innebure detta, att den som ej kan ställa godtagbar säkerhet

hindras driva sådan verksamhet, även om han skulle kunna göra detta på

ett fullgott sätt. Ur kollegiets synvinkel är sålunda huvudfrågan, huruvida

utredningen verkligen förebringat tillräckligt starka skäl för den förordade

statliga regleringen. Den redogörelse utredningen lämnat angående

resebyråbranschen är utförlig och belyser klart rådande förhållanden.

Kollegium finner det dock tveksamt, om dessa kan sägas vara så otillfredsställande,

att staten har anledning att ingripa. Underlaget för utredningens

bedömanden om förekomsten av allvarliga missförhållanden vid sällskapsresor

synes vara osäkert. Av punktundersökningen rörande en skandalresa

framgår dessutom, att flertalet resenärer, som anlitat de aktuella arrangörerna,

varit medvetna om att arrangemangen kunde innebära risker. Kommerskollegiet

ställer sig även tveksamt till utredningens förmodande, att

den väntade ökningen av antalet sällskapsresor kommer att skärpa problemet.

Det är ej ovanligt, att missförhållanden framträder på ett verksamhetsområde,

som är statt i stark utveckling, men att de försvinner, när

verksamheten stadgat sig. Det synes troligt, att de få icke auktoriserade arrangörsföretag,

som förekommit i samband med missförhållanden, blir utslagna

i den hårdnande konkurrensen, när branschens expansionstakt avstannat

och marknaden blivit mättad. Det kan också förväntas, att genom

insatser icke minst från de på frivillig väg auktoriserade företagen en fortsatt

sanering av branschen kommer att äga rum.

Stockholms handelskammare anser, att utredningens förslag tar sikte på

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

en etableringskontroll i form av tillståndsgivning som villkor för rätt att

bedriva sällskapsreseverksamhet. Några inskränkningar i rätten till kommersiell

yrkesutövning bör i princip ej förekomma. Det skulle innebära

stora faror för näringsfriheten, om staten godtog krav från olika grupper

om särskilda villkor för rätten att utöva visst yrke eller viss verksamhet.

Ett statligt ingripande i resebranschen kan knappast bli en isolerad företeelse

utan aktualiserar en omprövning av hela vår näringslagstiftning. En

annan ståndpunkt förutsätter, att resebranschen har en särställning, som

motiverar ett speciellt ingripande. Handelskammaren har på grund av vad

utredningen anfört icke kunnat finna, att förhållandena i resebranschen

ger den en sådan särställning. Tvärtom torde den självsanering som ägt

rum inom näringen i form av det frivilliga aulctorisationssystemet ha medfört,

att en köpare av sällskapsresor har väsentligt större utsikter att få en

fullgod produkt än köpare av många andra varor och tjänster. Handelskammaren

fortsätter:

Det torde stå oemotsagt att cirka 95 procent av branschen är sanerad

genom det arbete som bedrivits av Svenska Trafik- och Resebranschens

Auktorisationsnämnd. STR-begreppet har trängt in i allmänna medvetandet,

något som klart framgår av alla de telefonförfrågningar som STRsekretariatet

dagligen får från personer som planerar resor. Det finns emellertid

alltid kunder, för vilka ett lågt pris är det enda utslagsgivande. De

väljer därför de icke seriösa företagens »specialerbjudanden», trots att det

fåtal företag som nu arbetar i branschens periferi och varit invecklade i

s. k. reseskandaler i flertalet fall namngivits i pressens reportage.

Då det sålunda måste anses uppenbart att denna kategori resenärer är

fullt medveten om att man icke kan ställa samma krav på säkerhet, komfort

och trivsel då man utnyttjar ett dylikt specialerbjudande som då man

anlitar ett välrenommerat företag, kan Handelskammaren ej finna något

skäl att genom särskilda åtgärder skydda denna minoritet resenärer.

Vad särskilt angår förhållandet till konkurrensbegränsning slagen

framhåller näringsfrihetsrådet, att utredningens förslag om ställande

av garanti ej är ägnat att väcka nämnvärda betänkligheter från konkurrensbegränsningssynpunkt.

Ett garantisystem av den principiella typ

utredningen skisserat är från denna synpunkt — om man bortser från dess

obligatoriska karaktär — även mindre långtgående än de konkurrensbegränsningar,

som för närvarande förekommer i resebyråbranschen. Näringsfrihetsrådet

vill därför, om anledning att vidtaga åtgärder i saneringssyfte

skulle finnas föreligga, inte motsätta sig, att rätten att anordna sällskapsresor

till utlandet göres beroende av att garanti i någon form ställes till

skydd för resenärerna. Rådet lämnar emellertid för sin del öppet, om missförhållandena

i sällskapsresebranschen är av så allvarlig art och omfattning,

att behov av statligt ingripande föreligger.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, som förklarar sig inte vara

främmande för tanken, att missförhållandena inom sällskapsresebranschen

kräver ingripande lagstiftningsvägen, anser, att utredningens förslag är

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

ägnat att begränsa konkurrensen främst därigenom, att etablering av nya

företag kan försvåras. Om förslaget genomföres, vilket näringsfrihetsombudsmannen

inte vill motsätta sig, är det från konkurrenssynpunkt av

vikt, att garantibeloppet icke sättes högre än som är oundgängligen nödvändigt

för att skydda den resande allmänheten.

Enligt Stockholms handelskammare skulle ett obligatoriskt garantisystem

vara ägnat att leda till konkurrensbegränsningar. Ett sådant garantisystem

skulle skapa stora svårigheter för ett litet men seriöst företag att etablera

sig i branschen. Icke minst statsmakterna själva har genom lagstiftning

eftersträvat att trygga en obunden konkurrens. Det borde därför, enligt

handelskammarens uppfattning, icke förekomma, att staten genom särskilda

åtgärder främjade konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet,

med mindre starka skäl av allmän räckvidd kunde åberopas härför.

Skånes handelskammare erinrar om att det ingalunda är sällsynt, att

svenska resenärer medföljer sällskapsresor, arrangerade av utländska företag.

Därvid syftar handelskammaren särskilt på att åtskilliga resenärer icke

minst inom kammarens distrikt tar i anspråk tjänster av danska resebyråer.

Handelskammaren har för sin del fått den uppfattningen, att utredningen,

som icke framlagt ett utformat författningsförslag utan endast redovisat

ett principutkast till författning, icke gått till botten med de problem, som

från konkurrenssynpunkt och i övrigt skulle uppkomma i samband med

att resenärer anlitar resebyråer i ett grannland, vilket icke har rättsregler

på området, överensstämmande med dem som utredningen föreslår för vårt

lands vidkommande.

Utredningens rekommendation, att en opartisk reklamation snämnd

inrättas av konsumentrådet i samarbete med resebyråföreningen

och Svenska trafikföretagens råd, har i de flesta yttrandena icke mött någon

gensaga. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bl. a. konsumentinstitutet,

SAS, resebyråföreningen och Svenska trafikföretagens råd.

Konsumentrådet intar en avvaktande ställning och anför, att frågan om

reklamationer är något som ej enbart gäller sällskapsresor. Konsumentrådet

räknar med att inom en snar framtid starta en allmän reklamationsnämnd,

som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor och tjänster.

I denna nämnd torde även sällskapsresefrågor komma att behandlas, troligen

på en särskild avdelning. Rådet finner det därför lämpligt, att man

väntar med ställningstagande till inrättandet av en reklamationsnämnd för

sällskapsresefrågor, till dess man kan överblicka arbetsområdet för den allmänna

reklamationsnämnden. Även LO framhåller, att verksamheten hos

den av utredningen föreslagna nämnden samordnas med den planerade

universalnämnden hos konsumentrådet.

Vad beträffar försä k ringsfrågan har LO förklarat sig förorda,

att obligatoriska försäkringar införes vid sällskapsresor. Väsentliga riskmoment

kvarstår för resenären under resan, även om förslaget rörande en

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

garantisumma genomföres. En automatisk reseförsäkring innebär, att reseskyddet

är inbakat i resans förmåner och därmed också i priset. Då försäkringen

har karaktär av ett slags gruppförsäkring, kan premierna göras

lägre.

Medicinalstyrelsen framhåller, att möjligheterna för en svensk resenär

att utomlands komma i åtnjutande av läkarvård och sjukvård till stor del

är beroende på om vederbörande har ekonomiska resurser. Endast med ett

fåtal länder har Sverige slutit särskilda avtal, medförande att den svenska

allmänna sjukförsäkringen kan utgå till svenska resenärer i sagda land.

I övrigt bör resenärerna genom annan försäkring tillförsäkra sig sådana

förmåner. Styrelsen vill kraftigt understryka vikten av att en sådan ordning

kommer till stånd, att varje resenär kan erhålla bästa möjliga vård utomlands

vid sjukdom och ohälsa. Detta synes enligt styrelsen bäst kunna ske

genom obligatorisk försäkring. Likaså bör resenären genom försäkring eller

på annat sätt vara garderad i fråga om de utgifter, som kan uppstå för

medicin, merkostnader för kost och logi, sjuktransporter etc. vid inträffade

sjukdoms- eller olycksfall. Även de kostnader, som vid dödsfall uppkommer

för nödvändig balsamering och hemtransport, bör, bl. a. till undvikande

av hälsorisker, täckas av försäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om att en automatisk reseförsäkring

kan införas antingen genom en frivillig överenskommelse mellan

försäkringsbolag och researrangörer eller genom en tvingande författningsbestämmelse.

Utredningen har ej utvecklat lagstiftningsalternativet.

Detta får anses tyda på att en sådan lösning icke ansetts böra övervägas.

Förbundet instämmer härutinnan. Vad angår alternativet med en automatisk

försäkring, som bygger på frivillig överenskommelse, påpekar förbundet,

att utredningens överväganden begränsar sig till sällskapsresorna och

sålunda inte löser problemen beträffande övriga resenärer. Vilken effekt

man kan uppnå för sällskapsresornas del, blir givetvis beroende av i vilken

omfattning researrangörerna visar sig intresserade av att automatiskt inkludera

en reseförsäkring i den vara de säljer. Riksförbundet anser det ej

vara realistiskt att hysa alltför stor optimism härvidlag. Inom det sålunda

mer eller mindre begränsade område, där en automatisk försäkring skulle

få betydelse, föreligger det enligt riksförbundets uppfattning påtaglig risk

för alt försäkringen av prisskäl skulle få så begränsad omfattning, att skyddet

ej motsvarade resenärernas behov. Riksförbundet anför vidare, att den

vinst som premiemässigt skulle uppstå vid en automatisk försäkring, bleve

mycket obetydlig om ens någon. Ett obligatorium skulle enligt utredningen

strida mot principen om valfrihet i vårt samhälle. Med beaktande av denna

princip bör man enligt riksförbundets mening noga väga fördelarna mot

nackdelarna, innan ett obligatorium införes på reseförsäkringens område.

Riksförbundet är av den uppfattningen, att nackdelarna med en automatisk

försäkring kraftigt överväger fördelarna, och avstyrker införandet av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Knngl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

en sådan. Riksförbundet framhåller därutöver bl. a., att även andra försäkringsformer

än reseförsäkring ger ersättning vid sjukdom, olycksfall eller

dödsfall, som inträffar utomlands. Villkoren för livförsäkring — såväl individuell

försäkring som gruppförsäkring — innehåller sålunda inga inskränkningar

för dödsfall utom riket.

Utredningens uttalanden om angelägenheten av en effektiv konsumentupplysning

har inte föranlett några invändningar.

Statens konsumentråd anser, att behovet av upplysning till konsumenterna

är stort. I likhet med andra tjänster har sällskapsresor den egenskapen,

att de inte produceras förrän i det ögonblick de konsumeras. Detta innebär,

att den potentielle resenären inte har någon möjlighet att i förväg granska

produkten (resan). Hans prövning får inskränka sig till de informationer,

som han kan få från olika håll. En sällskapsresa är vidare en komplicerad

tjänst. Den konsumeras utomlands, på avlägsen ort, i många fall under förhållanden,

helt skilda från vad resenären är van vid hemma. En sällskapsresa

är dessutom en relativt kostsam tjänst, där ett misslyckat köp kan

innebära en avsevärd förlust för köparen. Resorna kommer att gå till allt

avlägsnare orter. Resenärernas möjligheter att i förväg hemifrån bedöma

värdet av de tjänster, som bjuds på sådana orter, blir ännu mer begränsade.

Kostnaderna för dessa resor blir dessutom högre, varför relativt stora

belopp kan stå på spel. De resor, som offereras allmänheten, är av mycket

olika kvalitet och av mycket olika priser. Det är svårt för en presumtiv

resenär att med hjälp av det material han erhåller av arrangörerna avgöra

värdet av de prestationer, som erbjuds honom, och bedöma i vilken utsträckning

exempelvis en dyrbar resa ger mera för det högre priset. Det är

därför mycket angeläget, att en objektiv information kommer till stånd.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför, att det är uppenbart

att flertalet av de resenärer, som deltagit i skandalresor, inte haft kännedom

om reseföretagets bristande möjligheter att genomföra reseprogrammet

och därför träffat sitt val av brist på information, inte i medvetande

om en självpåtagen risk. Alla tänkbara vägar att ge kontinuerlig information

bör därför beaktas. Inte minst angeläget är, att en lämplig undersökningsinstitution

kommer till stånd.

LO framhåller, att det för konsumenten är av största betydelse, att mer

allmän information genom massmedia kompletteras med en direkt information

rörande den speciella resetjänsten. Av synnerligen stort värde torde

här vara, att normer för sällskapsresor utarbetades enligt varudeklarationsnämndens

metod, så att sällskapsresor kunde deklareras och även

kontrolleras i varudeklarationsnämndens regi. Detta skulle möjliggöra för

den enskilde konsumenten att mer direkt jämföra de olika varorna med

hänsyn till en del relevanta faktorer och på så sätt också bättre kunna bedöma,

om resan är prisvärd. LO föreslår, att överläggningar upptas med

varudeklaration snämnden rörande varudeklarationsnormer i fråga om sällskapsresor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

Skolkuratorernas förening anser, att det är ett angeläget föräldraintresse

att få till stånd en vederhäftig konsumentupplysning rörande skolungdomsresor.

I rådande läge måste föräldrar känna obehag inför valet av researrangör

och kurstyp. Föreningen finner det nödvändigt, att ett centralt

verkande organ inrättas med uppgift att lämna behövlig information till

lärare, föräldrar och barn i fråga om skolungdomsresor.

Konsumentupplysning sutredningen uppger, att den i ett senare skede av

sitt arbete kommer att ta upp spörsmålet om en utvidgning av den statliga

konsumentupplysningen till att avse även tjänster av olika slag. Utredningen

är därför inte nu beredd att ta ställning till de i betänkandet framlagda

förslagen om bl. a. lämplig undersökningsinstitution för konsumentupplysning

rörande sällskapsresor. Konsumentupplysningsutredningen understryker

dock, att den finner behovet av konsumentupplysning på detta

område angeläget. Som en första åtgärd anser utredningen lämpligt, att

konsumentrådet i enlighet med betänkandet får i uppdrag att utge en

mindre informationsskrift om sällskapsresor.

Behovet av att en upplysningsskrift utarbetas understrykes av medicinalstyrelsen.

Med hänsyn till att den internationella turisttrafiken ökat

starkt under senare år och utsträckts till allt avlägsnare trakter med tropiskt

eller subtropiskt klimat, har styrelsen år 1964 utgivit en informationsskrift

med hälsoråd vid resor till varma länder. Dessa hälsoråd synes

kunna utgöra ett gott underlag för den tilltänkta upplysningsskriften. Styrelsen

erinrar vidare om de stora hälsorisker, som är förenade med vistelse

på orter med otillfredsställande sanitära förhållanden. I stor utsträckningföreligger

risk för att resenärerna insjuknar i smittsamma sjukdomar eller

blir bärare av smittämnen och för med sig infektioner till vårt land, där

dessa kan ge upphov till svårbekämpade epidemier, t. ex. salmonellaepidemier.

Fn utredning år 1963 visar, att cirka 63 % av rapporterade fall av

salmonella i Sverige ådragits under resor till utlandet. En huvuduppgift för

researrangörerna får därför anses vara att ge resenärerna en hygieniskt

tillfredsställande inkvartering och utspisning. Styrelsen erinrar i detta

sammanhang om att resenärer i icke ringa omfattning ådrager sig venerisk

smitta i samband med resor till utlandet. Någon statistik rörande fördelningen

av ådragen venerisk smitta hos resenärer, som reser enskilt respektive

i sällskapsresor, finns icke. Med hänsyn till den stora omfattning sällskapsresorna

har, torde dessa spela en icke oväsentlig roll i berört avseende.

Styrelsen vill särskilt framhålla att vår allvarligaste könssjukdom —

syfilis — för åtta år sedan hade en mycket liten spridning inom landet (75

nya fall av syfilis år 1958, 476 nya dylika fall år 1965). Det anförda understryker

enligt styrelsen det angelägna i att den medverkar vid utarbetandet

av upplysningsskriften.

I anslutning till utredningens uttalanden om resor av sju k vårdskaraktär

understryker medicinalstyrelsen, att uppläggningen och ge
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

nomförandet av sådana resor ställer höga krav på ansvarskännande och

sakkunskap hos anordnarna. Viss möjlighet att utöva kontroll härvidlag

torde föreligga, om medicinalstyrelsen höres, då det gäller ansökningar om

auktorisation av företag, som avser att genomföra resor av sjukvårdskaraktär.

I fråga om utredningens uttalande, att medicinalstyrelsen borde övervaka

det sjukvårdande inslaget i dessa resor, erinrar styrelsen om att

svensk hälsovårdsmyndighets övervakande verksamhet är inskränkt till

svenskt territorium och att övervakningen utanför detta är en uppgift för

vederbörande utländska hälsovårdsmyndigheter.

Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande, att den liksom utredningen anser

det önskvärt med central tillsyn över skolungdom sresor till utlandet

med pedagogiskt inslag. Med hänsyn till den expansion, som skett

och som väntas fortsätta, finner överstyrelsen det dock otänkbart att inom

ramen för sina personella och ekonomiska resurser ta ansvaret för en dylik

verksamhet. Vad beträffar utredningens tanke, att överstyrelsen kunde åta

sig den begränsade uppgiften att pröva kompetensen hos lärare, som har

ansvaret för undervisning i samband med skolungdomsresor, anser överstyrelsen

anledning saknas att vidtaga några sådana åtgärder. Med den

målsättning, som gäller för modern språkundervisning, bortfaller behovet

av specialutbildade svenska lärare vid dessa kurser, och det framstår som

mest önskvärt att fullt utnyttja möjligheten att engagera infödda lärare.

Ett välmotiverat önskemål är, att kompetensen hos kursledare med ansvaret

för sociala arrangemang blir säkerställd. En prövning synes inte vara

möjlig att genomföra utan inspektion på ort och ställe. Den person, som

åtar sig uppdraget att vara ledare för en ungdomsresa till utlandet, bör

vara väl förtrogen med språket i det land, dit kursen är förlagd, äga god

insikt i landets kultur och vara en god ungdomsledare. Möjligheterna till

kortare introduktionskurser för sådana reseledare skulle kunna undersökas

av den expertgrupp, som överstyrelsen tillsatt för utredning rörande

utbildningsbehov och utbildningsvägar inom turistväsendet.

Skolkuratorernas förening instämmer helt i utredningens synpunkter

rörande behovet av någon form av objektiv kontroll rörande skolungdomsresor.

Med växande oro kan man konstatera, att hos många reseföretag den

kommersiellt dikterade ambitionen att arrangera konkurrerande studieresor

inte utsträcks till att omfatta ansvaret för att kurserna skall ge förväntat

utbyte.

Den i betänkandet upptagna frågan om utbildning av reseledare

rymmes enligt skolöverstyrelsen i det uppdrag, som skolöverstyrelsen

givit sin nyss nämnda expertgrupp. Den har till uppgift att företa en

inventering av nu förekommande kurser för utbildning av personal för

reselivet, turistnäringen och fritidsverksamheten inom Sverige med en uppdelning

på bl. a. rese- och resebyråverksamhet, informationsverksamhet och

fritidsverksamhet. Bland övriga uppgifter skall expertgruppen också före
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

slå lämpliga utbildningsvägar för de föreslagna kategorierna och därvid

avge förslag beträffande utbildningstidens längd, dess innehåll, syfte och

organisation med beaktande även av lärarutbildningsaspekten.

Departementschefen

Under senare år har frågan om lagstiftning rörande sällskapsresor varit

aktuell vid flera tillfällen. Detta har berott på att sällskapsresorna under

tiden efter världskriget fått en mycket stor omfattning och att en del av

reseföretagen visat sig icke ha förmåga och resurser att driva sin verksamhet

på ett för resenärerna tillfredsställande sätt. I den debatt, som

förts, har det bl. a. krävts, att sällskapsresearrangörerna underkastas någon

form av statlig kontroll. I första hand har föreslagits särskilt tillstånd för

rätt att etablera sig inom branschen. Dessa krav har hittills avvisats av

statsmakterna. Ett statligt auktorisationsförfarande har ansetts kunna verka

konkurrensbegränsande. Vidare har det bedömts vara svårt att skapa klara

och objektiva grunder för tillståndsgivningen. I stället har resebranschen

rekommenderats att själv genomföra en sanering. Olika åtgärder har också

vidtagits på frivillig grund. År 1960 infördes ett nytt system med frivilligt

auktorisationsförfarande för att skapa största möjliga säkerhet för

resenärerna. Systemet byggdes ut år 1963 genom föreskrift om skyldighet

för de auktoriserade företagen att ställa säkerhet. Auktorisationsorganet

fick rätt att förfoga över säkerheterna, om detta skulle erfordras för någon

åtgärd till resenärs skydd.

Statens konsumentråd har varit det statliga organ, som närmast följt utvecklingen

på området. I maj 1964 beslöt rådet att tillsätta en kommitté

— sällskapsreseutredningen — som skulle se över förhållandena på sällskapsresemarknaden.

Utredningen, som avlämnade sitt betänkande i maj

1966, har sett som sin uppgift att söka finna sätt att skydda allmänheten

mot resor, som inställts eller icke fullföljts.

Av utredningens betänkande framgår, att den starka expansionen i resebranschen

i stort sett har skett friktionsfritt och att inga allvarliga anmärkningar

kan riktas mot större delen av resorna. Enligt utredningen sammanhänger

detta med flera faktorer. Utredningen pekar därvid bl. a. på

branschens egna åtgärder. Det har emellertid även under de sista åren förekommit

sällskapsresor, vid vilka resenärer blivit lidande till följd av allvarliga

fel och brister i arrangemangen. Enligt utredningens uppfattning

är det icke möjligt att komma till rätta med kvarstående missförhållanden

enbart genom interna saneringsåtgärder inom branschen. Ej heller kan man

räkna med att konsumentupplysning rörande sällskapsresor kan göras så

effektiv, att den eliminerar risken för skandalresor. Men hänsyn till skandalresornas

omfattning anser utredningen därför, att en reglering måste

ske lagstiftningsvägen. Eftersom skandalresor huvudsakligen sammanhänger

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

med att företagen fritt disponerar över resenärernas förskottslikvider, har

utredningen beslutat föreslå, att reseföretag tvingas ställa säkerhet hos kommerskollegium

och att säkerheten efter beslut av en särskild nämnd får användas

för att tillgodose resenärernas elementära fordringar.

Under remissbehandlingen har det icke från något håll bestritts, att missförhållanden

förekommer inom resebranschen. Olika meningar har emellertid

framkommit vid bedömningen av behovet av lagstiftningsåtgärder.

Det har hävdats, att man borde söka komma fram till en bättre ordning

huvudsakligen genom ökad konsumentupplysning och att det icke därutöver

skulle anordnas något skydd för resenärer, som — trots att riskerna

klarlagts och påpekats — anlitade mindre nogräknade researrangörer. Från

annat håll har man gjort gällande, att längre gående åtgärder är motiverade

och rimliga för att i största möjliga utsträckning undanröja olägenheter,

som kan uppstå för resenärer till följd av att exempelvis nödvändiga

anstalter för förläggning på vistelseorten inte vidtagits eller hemresan

inte sker vid förutskickad tid.

För egen del vill jag vitsorda värdet av de åtgärder, som resebyråbranschen

gjort i saneringssyfte. Tillsammans med den kontrollerande verksamhet,

som luftfartsverket utför i fråga om flygföretag, har dessa åtgärder

med all sannolikhet effektivt medverkat till att missförhållanden inom

resebyråverksamheten är av så begränsad natur. Det förtjänar understrykas,

att de auktoriserade företagen inte varit inblandade i de av utredningen

angivna skandalresorna. Den nu företagna utredningen visar

emellertid, att de oarter som förekommer inom näringen — och som med

rätta betecknas som skandalösa — knappast kan väntas försvinna som ett

resultat av branschens egna ansträngningar. Det är därför enligt min mening

motiverat att överväga lagstiftning för att komma till rätta med de

brister, som eljest inte blir avhjälpta.

Utredningen har övervägt men avvisat möjligheten att ingripa mot skandalresorna

genom införande av ett obligatoriskt auktorisationssystem. En

sådan lösning skulle enligt utredningen medföra allt för stora risker för

begränsning av nyetablering och konkurrens. För egen del instämmer jag

i denna bedömning. Härtill kommer, att ett obligatoriskt auktorisationssystem

skulle kunna uppfattas så att staten står som något slags garant

i fråga om företagens sätt att sköta sin verksamhet. En sådan uppgift kan av

lätt insedda skäl staten inte påtaga sig. Vidare är att märka, att införandet

av ett sådant system skulle kräva en ganska avsevärd tid, under vilken en

lämplig organisation måste byggas upp för att omhänderha frågor om auktorisation.

Den författningsmässiga regleringen av sällskapsresearrangemang

bör i stället följa de huvudlinjer, som utredningen dragit upp. Detta

innebär, att man uppställer som ett obligatoriskt villkor för rätt att

utöva verksamhet inom sällskapsresebranschen att ekonomisk säkerhet

ställts. Ett sådant lagstiftningsingripande avviker från den näringspolitiska

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

linje som vi följt här i landet under senare tid och som syftar till så fri

konkurrens som möjligt mellan näringsutövare. Jag vill heller icke dölja

de principiella betänkligheter som från näringsfrihetssynpunkt kan hysas

mot den föreslagna ordningen. När jag ändå förordar, att man nu efter de

angivna riktlinjerna försöker stävja missförhållandena inom resenäringen

är det främst på grund av att ansvarslöshet, när den förekommer inom

denna bransch, på ett påtagligt sätt medför sociala risker för dem som låter

sig betjänas av branschen, t. ex. när resenärer utomlands ställs i den situationen

att företaget saknar möjlighet att för dem ordna hemresa eller logi.

Med hänsyn till att lagstiftningen innebär en nyhet på det näringsrättsliga

området, bör den, sedan man haft tillfälle att studera verkningarna, tagas

upp till förnyad prövning. Jag föreslår därför att det förordade systemet

får gälla en begränsad tid, lämpligen fem år. Den författningsmässiga reglering,

som jag nu uttalat mig för, rubbar i princip inte det nuvarande

auktorisationsförfarandet. Till den närmare utformningen av den tillämnade

lagstiftningen är det min avsikt att återkomma senare. Jag vill emellertid

redan här framhålla betydelsen av att det system, som nu skall skapas,

göres så enkelt och kostnadssparande som möjligt. Särskild vikt vill jag

fästa vid att inte de ytterligare administrativa uppgifter, som är ofrånkomliga,

lägges på nyinrättade organ. Såsom jag i det följande kommer att utveckla,

bör administrationen av systemet till största delen kunna ombesörjas

av kommerskollegium. Dessa nya uppgifter för kollegium ställer krav på viss

förstärkning av myndighetens personal. De därmed förenade kostnaderna

torde under det kommande budgetåret få täckas från de medel till expertis,

som ställes till förfogande under myndighetens avlöningsanslag.

Utredningen har framlagt också andra förslag i syfte att förbättra sällskapsresenärernas

ställning. Av största betydelse för resenärerna är projektet,

att konsumentrådet skulle låta inrätta en reklamationsnämnd för

resebranschen. Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Såsom

utredningen framhållit, skulle en sådan nämnd bli av värde inte endast

genom att den vid uppkommande meningsskiljaktigheter lämnar ett opartiskt

besked om vad som är rätt och rimligt utan även genom att den skapar

en praxis, som gör det lättare för resenären och företaget att göra upp

efter inträffade händelser och som medverkar till att fästa arrangörens uppmärksamhet

på de delar i arrangemangen, vilka kan förbättras. Helt nyligen

har emellertid konsumentrådet beslutat att inrätta en allmän reklamationsnämnd,

som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor

och tjänster. Denna nämnd kommer alltså att taga upp även sällskapsresefrågor.

Med anledning av detta initiativ från rådets sida finner jag inte anledning

nu föreligga att föreslå Kungl. Maj :t att tillskapa en särskild nämnd

för sällskapsresebranschen.

Utredningen har vidare rekommenderat olika åtgärder för att förbättra

konsumentupplysningen rörande sällskapsresor. Rekommendationerna rik
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

tas i första hand till olika konsumentorgan, vilka under remissbehandlingen

av betänkandet icke framfört några erinringar av principiell art. Det kan

förväntas, att utredningens rekommendationer och de övriga synpunkter,

som framkommit vid remissbehandlingen, skall beaktas av dessa myndigheter.

Utredningen har — utan att själv framlägga några förslag — diskuterat

fördelar och nackdelar med obligatorisk försäkring vid sällskapsresor. Vid

remissbehandlingen har ett par remissinstanser framhållit försäkringsskyddets

betydelse vid sällskapsresor till utlandet. Det är emellertid icke möjligt

att på det föreliggande utredningsmaterialet taga upp denna fråga till lösning

i samband med den nu aktuella lagstiftningen.

Utredningen har slutligen i betänkandet velat rikta uppmärksamheten

också på tre specialproblem i förhoppning om att dessa på olika sätt skulle

finna sin lösning, nämligen utbildningsfrågan för reseledare, skolungdomsresor

och resor av sjukvårdskaraktär. Direkta rekommendationer har utredningen

avstått från, emedan den ansett sig sakna underlag därtill. Vid

remissförfarandet har framkommit, att specialfrågan om utbildning av reseledare

för närvarande behandlas av en expertgrupp, som skolöverstyrelsen

tillsatt. På skolöverstyrelsen torde också få ankomma att, därest behov

anses föreligga, föreslå lämpliga åtgärder i fråga om skolungdomsresor

med pedagogiskt inslag. Vad slutligen beträffar den tredje specialfrågan,

resor av sjukvårdskaraktär, vill jag framhålla som lämpligt, att man vid

utformningen av konsumentupplysningen för sällskapsresor beaktar också

formen resor av sjukvårdskaraktär. Härvidlag bör samråd ske med medicinalstyrelsen.

I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

Förslaget föranleder vidare följande anmärkningar.

1 §•

Utredningen

Enligt utredningen bör garanti krävas för rätt att i Sverige anordna sällskapsresor

och att i Sverige försälja eller till försäljning utbjuda sällskapsresor,

anordnade i andra länder. Garantikravet bör gälla sådana grupp- och

sällskapsresor, som är öppna för allmänheten. Med allmänheten jämställes

även speciella kategorier, exempelvis studerande eller en viss tidnings läsekrets.

Även resor som kommersiellt anordnas för olika föreningar och sammanslutningar,

bör omfattas av garantikravet.

Utredningen har övervägt, om depositionskravet skall begränsas till att

gälla för resor, som genomföres med vissa färdmedel. Den anför därvid, att

reseskandalerna under senare år koncentrerats till flygsällskapsresor och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

31

att man i dagens läge skulle kunna stävja de värsta avarterna genom en

lagstiftning, som enbart tog sikte på resor, anordnade med flyg. Tidigare

har dock bussresor utgjort betydande problem för allmänheten. Utredningen

har kommit till den slutsatsen, att det är mer ändamålsenligt, att låta

garantitvånget gälla resorna oavsett transportmedel. Därigenom förhindras

överflyttning av skandalresorna till annat färdmedel. Om garantitvånget

endast avsåge flygsällskapsresor skulle resor, som genomföres med en

kombination av olika transportmedel, kunna utgöra ett problem.

En annan avgränsningsfråga är, huruvida garantitvånget skall avse alla

resor eller endast sådana som går till utlandet. Enligt utredningen torde

det f. n. räcka, om garantitvånget gäller endast för resor till utlandet. Därigenom

skulle man bl. a. uppnå en betydande begränsning av den statliga

övervakningen. Om en sådan begränsning införes, bör man dock vara medveten

om att situationer kan uppkomma, i vilka det ter sig naturligt att gå

ifrån denna begränsning och införa garantitvång även för resor inom Sverige.

Departementschefen

Departementsförslaget har utformats i nära anslutning till utredningens

riktlinjer. Det har dock ansetts kunna göras något mera begränsat. Sålunda

föreslås, att lagstiftningen ej blir tillämplig på sällskapsresor till de nordiska

länderna. De missförhållanden, som föranlett utredningsarbetet, har icke

hänfört sig till sådana resor. Det kan också tilläggas, att ett fallissemang,

som drabbar resenärer i de nordiska länderna, inte medför samma problem

som om händelsen inträffar i utomnordiskt land. Å andra sidan skall påpekas,

att lagen för sin tillämpning inte förutsätter, att sällskapsresan utgår

från Sverige.

Såsom utredningen föreslagit, bör säkerhetskravet i första hand knytas

till anordnaren. Därigenom kommer kravet att åvila den som är närmast ansvarig

för sällskapsresans uppläggning. Har han ställt säkerhet, behöver

icke någon i senare led av produktionskedjan, såsom försäljare eller förmedlare,

ställa någon säkerhet.

I uttrycket anordna får inläggas varje föranstaltande, som direkt tar sikte

på att genomföra och avsluta en sällskapsresa, t. ex. slutande av avtal med

transportföretag och hotell samt marknadsföring av resan. Även själva

genomförandet och fullföljandet får räknas till anordnandet.

Säkerhet skall behöva ställas endast om sällskapsresa anordnas yrkesmässigt.

Med denna bestämning har avsetts att under lagen föra in alla de

olika fall, som utredningen åsyftat. Uttrycket »yrkesmässigt» bör sålunda

givas en vid tolkning. Verksamheten som reseanordnare behöver inte sträcka

sig över någon längre tid. Även den som endast i ett enstaka fall anordnar en

sällskapsresa men gör detta för att bereda sig vinning, skall sålunda vara

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gäller för det fall, att någon person

låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle få framstå som

initiativtagare till resorna.

Vad beträffar en utomlands anordnad resa, måste den som här i riket försäljer

eller förmedlar resan först ställa säkerhet. I sådant fall kan ju rätten

att anordna resan icke förbindas med skyldighet att ställa säkerhet här i

i riket.

Någon tvekan huruvida en resa är att betrakta som en sällskapsresa eller

ej torde i allmänhet inte behöva föreligga. Det har likväl ansetts påkallat att

i lagen lämna en definition. Luftfartsverket har nämligen i fråga om flygresor

fastställt särskilda villkor, för att en resa skall vara att betrakta som

sällskapsresa. Villkoren är, att resan har en varaktighet av minst en vecka,

att researrangemanget innefattar transport, inkvartering och måltider (minst

halvpension), att gruppen består av minst 15 sällskapsresedeltagare med

samma arrangemang, att gruppen har en reseledare på bestämmelseorten

samt att utresa och återresa är gemensam för alla deltagare i gruppen.

Med dessa villkor är utan tvivel den i dag vanligaste formen av sällskapsresa

karakteriserad. De har tillkommit för att göra en åtskillnad mellan linjetrafik

och charterflyg i överensstämmelse med antagna luftfartspolitislca

normer. Lämnas inte någon särskild definition på vad lagen avser med sällskapsresa,

kan det befaras, att man i rättstillämpningen kommer att följa

dessa villkor, som luftfartsverket emellertid uppställt av luftfartspolitislca

skäl. Därigenom skulle lagen komma att få en för ringa räckvidd. Särskilt

påtagligt är, att villkoren om resans varaktighet och gruppens storlek skulle

kunna medföra en icke lämplig begränsning av lagens räckvidd.

Avgörande för om en resa skall anses som sällskapsresa är enligt förslaget,

att resan utformats för en grupp resenärer, som sammanhålles under

åtminstone någon del av resan. Sammanhållandet behöver inte vara särskilt

påtagligt. Det räcker med att företaget utfärdat gemensamma föreskrifter

för resenärerna om avresetid, samlingsplats etc. Samtidigt är att beakta,

att det förhållandet, att resan företagits i grupp skall ha påverkat utformningen

av resan i något avseende, t. ex. vid prissättning, transport eller inkvartering.

2 och 3 §§.

Utredningen

Utredningen anser, att som säkerhet bör godkännas svensk bankgaranti,

försälcringspolis eller annan likvärdig och likvid säkerhet. Kommerslcollegium

bör från fall till fall bedöma, villca säkerheter som kan godkännas,

men bör begära, att garantin utgöres av en avista fordran på vederbörande

kreditinstitution eller kan frigöras efter kort varsel.

Garantibeloppet bör enligt utredningen uppgå till en bestämd del av

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

företagets omsättning — antingen utgöra en fix proportion av årsomsättningen

eller motsvara den högsta månadsomsättningen under kalenderåret.

Kommerskollegium borde dock kunna jämka garantibeloppet, bl. a. i fråga

om auktoriserade företag, för vilka auktorisationsgarantin torde kunna betraktas

som tillräcklig säkerhet. Såsom förhållandena nu är, kan utredningen

icke se något skäl till att kommerskollegium ej utan vidare skulle

kunna godkänna de garantier, som redan ställts i samband med auktorisationen.

Att dessa garantier är tillfyllest, sammanhänger med att auktorisationen

vid sidan av garantin innebär en ekonomisk prövning av företagen.

Även prövningen av erfarenheten och lämpligheten hos företagsledningen

utgör ett moment, som reducerar riskerna. Det synes utredningen därför

naturligt, att kommerskollegium inte lägger ner några större resurser på

att ompröva de auktoriserade företagen utan koncentrerar sig till det verkliga

riskområdet — företagen utanför auktorisationen. Utredningen anser

det lämpligt, att kommerskollegium arbetar i nära kontakt med auktorisationsnämnden

och dess huvudmän, så att denna kan överblicka de förändringar

i företagens soliditet och andra marknadsförhållanden, som kan

föranleda omprövning av t. ex. garantiernas storlek. Om höjningar av garantin

då icke genomföres inom auktorisationen, bör kommerskollegium

givetvis kunna kräva tilläggssäkerheter vid sidan av auktorisationsgarantin.

Yttrandena

Luftfartsverket har till komplettering av utredningens uttalanden om

garantibeloppets storlek förordat, att viss hänsyn itages även till reseföretagets

aktiekapital eller därmed jämförliga tillgångar. I fråga om reseföretag

med mycket litet kapital anser verket, att garantibeloppet i princip

bör vara minst lika stort som omsättningen under den genomsnittliga omloppstiden

för pågående resor, dock lägst 100 000 kronor. Skulle garantibelopp

helt eller delvis behöva tagas i anspråk för fullgörande av reseföretagets

förpliktelser, bör en höjning av garantikravet ifrågakomma med

hänsyn till den risksituation, som må anses föreligga för den framtida verksamheten.

Statens pris- och kartellnämnd har kritiserat, att utredningen synes vilja

ställa lägre krav på de garantibelopp, som skulle gälla för de auktoriserade

resebyråerna, än på dem som skulle gälla för icke auktoriserade. En sådan

åtskillnad skulle indirekt sanktionera det privata auktorisationsförfarandet.

Nämnden kan icke heller ansluta sig till den av utredningen antydda

principen, att garantibeloppet på något sätt skulle ställas i relation till

reseföretagets omsättning. Det finns enligt nämnden inget relevant samband

mellan omsättningens storlek och de ekonomiska risker sällskapsreseresenärerna

kan utsättas för. Det torde icke finnas någon annan utväg

än att låta den statliga myndighet, vilken skall handha garantiverksam3

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 106

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967

heten, från fall till fall pröva, vilket belopp som för varje enskild sällskapsresearrangör

kan vara erforderligt för att den ifrågavarande risken skall

täckas. Möjligen kan det vara lämpligt att i instruktionen för nämnda

myndighet ange ett minimi- och ett maximibelopp för garantin, förslagsvis

50 000 och 200 000 kronor.

Även statens konsumentråd har anfört, att säkerheten får bedömas från

fall till fall och att viss hänsyn bör tas till omsättningens storlek. Den bör

ej sättas lägre än de garantibelopp, som erfordras för den frivilliga auktorisationen,

och å andra sidan ej så hög, att den försvårar den normala

verksamheten inom branschen.

Näringsfrihetsrådet har som angeläget framhållit, att man vid detaljutformningen

och den praktiska tillämpningen av ett garantisystem såvitt

möjligt tillser, att nyetablering i branschen inte försvåras i annan mån än

syftet att skydda resenärerna nödvändiggör. Detta synes förutsätta, att den

myndighet, som skall handha tillämpningen, får viss frihet att bestämma

garantibeloppets storlek med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet. Näringsfrihetsrådet framhåller vidare, att intet nödvändigt sammanhang

finnes mellan det föreslagna garantisystemet och den nu tillämpade

auktorisationen av reseföretag och att varken auktorisation eller medlemskap

i resebyråföreningen bör medföra företräde vid fastställandet av garantibeloppet.

Även ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor har understrukit, att det

från konkurrenssynpunkt är av vikt, att garantibeloppet icke sättes högre

än som är oundgängligen nödvändigt för att i rimlig utsträckning skydda

den resande allmänheten. Det är också angeläget, att av utredningen anvisade

möjligheter till jämkning av beloppet utnyttjas. Hänsyn bör därvid

tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Då det i sammanhanget är

helt avgörande, att erforderlig ekonomisk säkerhet till resenärernas skydd

åstadkommes på det ena eller andra sättet, bör härvid också kunna beaktas,

att auktoriserade företag redan ställt viss säkerhet. Enligt näringsfrihetsombudsmannen

innebär detta emellertid icke, att auktorisationen i

sig bör ge företräde. Varje slag av auktorisation utgör nämligen en form

av konkurrensbegränsning, och risk för skadeverkningar därav föreligger

vid den praktiska tillämpningen.

Slutligen har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke risk föreligger, att

garanti kan komma att tagas i anspråk för annat ändamål än det åsyftade,

om exempelvis researrangör försättes i konkurs.

Departementschefen

Såsom jag tidigare anfört, bör den nya lagen inte i princip rubba det

nuvarande frivilliga auktorisationsförfarandet. Jag delar även den vid remissbehandlingen

framförda meningen, att lagen icke bör göra skillnad

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

mellan de auktoriserade och de icke auktoriserade reseföretagen. Det är

från dessa utgångspunkter som reglerna om säkerhetens beskaffenhet har

utarbetats.

Huvudregeln är, att säkerheten skall bestå av en av bank eller kreditförsäkringsbolag

utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran.

Kommerskollegium har dock rätt att godtaga även andra säkerheter. Dessa

bör då vara fullt betryggande.

Under remissbehandlingen har angivits, att risk kunde föreligga för att

säkerheterna kommer att tagas i anspråk för andra ändamål än de åsyftade,

om reseföretaget försättes i konkurs. I anslutning till detta uttalande,

vill jag påpeka, att bank- och försäkringsgarantierna torde komma att utformas

så, att de icke kan tillgodogöras för andra syften än dem, för vilka

de blivit ställda, och att de följaktligen icke kommer att representera något

värde för reseföretagets eventuella konkursborgenärer. Det får ankomma

på kommerskollegium att tillse, att de säkerheter, som erbjudes av reseföretagen,

är avpassade i enlighet härmed.

När det gäller att bestämma vilket belopp som säkerheten skall avse måste

till en början beaktas, att säkerheten i en krissituation skall kunna bereda

resenärerna effektiv hjälp. Vad som därvidlag kan anses betryggande,

måste bedömas med ledning av arten och omfattningen av ett företags

reseverksamhet. Ju större omfattningen är, desto högre belopp måste säkerheten

avse. Något särskilt maximum kan därför inte fastställas i lagen.

Det får ankomma på kommerskollegium att pröva vilket belopp som är

lämpligt. Av naturliga skäl måste denna prövning bli mycket schablonmässig.

Jag anser icke rimligt, att kollegiet vid denna prövning skall ingå

på någon bedömning av erfarenhet och lämplighet hos företagsledningen.

Prövningen bör icke heller påverkas av att företaget är auktoriserat eller

ej. De risker, som säkerheten skall anpassas till, får avvägas efter en grov

uppskattning av reseföretagets väntade omsättning. Denna får i sin tur bedömas

med hänsyn till bl. a. tidigare omsättning. I fråga om nyetablerade

företag får planeringen och andra föranstaltningar ge underlag för prövningen

av beloppsfrågan.

Vid min bedömning av säkerhetsfrågan har jag stannat för att i lagen

bör stadgas ett visst minimibelopp, under vilket säkerheten icke i regel

bör bestämmas. Om detta belopp icke sättes för lågt, vinnes viss trygghet

för att sällskapsresor i fortsättningen inte kommer att anordnas av sådana

företag, som saknar tillräckliga ekonomiska resurser. Jag är medveten om

att en sådan beloppsgräns kan utgöra ett hinder för de minsta företagen i

branschen och försvåra en etablering i blygsam skala. Det måste emellertid

beaktas, att mindre väl konsoliderade reseföretag inte har samma möjligheter

att erbjuda resenärerna trygghet som övriga företag. Med hänsyn till

det anförda finner jag minimigränsen böra bestämmas till 200 000 kronor.

Regeln härom bör emellertid inte göras helt undantagslös. Enstaka fall är

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Ma j.ts proposition nr 106 år 1967

tänkbara, när regeln knappast kan sägas fylla något behov. Som exempel

kan nämnas, att någon tillfälligtvis här i landet later försälja enstaka biljetter

till en sällskapsresa anordnad utomlands. För dessa och liknande fall

bör kommerskollegiet ha befogenhet att medge erforderliga lättnader.

I detta sammanhang bör nämnas det tänkbara fallet, att företag, vars säkerhet

tagits i anspråk, får svårigheter under en övergångstid att ordna ny

tillfredsställande säkerhet eller tvingas avveckla rörelsen i brist på möjligheter

att uppfylla kravet på deposition. Kollegiets befogenhet att medge

dispens bör omfatta även eftergift för att i sadana fall bereda ett företag

rimliga villkor i avvaktan på att ny säkerhet ställes eller att verksamheten

avvecklas.

I 3 §'' har vidare intagits en bestämmelse, som ger kommerskollegium

rätt att närmare granska företagens ekonomiska ställning. Det har icke

ansetts erforderligt att stadga någon påföljd för den företagare, som söker

undandraga sig denna granskning. Det ligger nämligen i hans eget intresse

att lämna kollegiet alla erforderliga upplysningar. Underlåtenhet kan medföra,

att kommerskollegium finner, att den säkerhet, som företagaren ställt

eller vill ställa, är otillräcklig.

4—6 §§.

Utredningen

Garantibeloppen bör enligt utredningen i första hand disponeras för

hemtransport från utlandet av resenärer i fall, då i resan ingående hemtransport

icke kommer till stånd, och för dessa resenärers kostnadei i

samband med den fördröjda hemresan samt i andra hand för återbetalning

av medel, som erlagts för resor, som icke avtalsenligt genomförts. Utredningen

förutsätter, att hemtransport in. m. anordnas om möjligt kollektivt

och på ekonomiskt bästa sätt, så att den ställda garantin räcker så

långt som möjligt för att kompensera resenärerna. I och för sig skulle

visserligen en resenär, som icke automatiskt hemtransporteras av reseföretaget,

kunna ordna hemresan själv med reguljära trafikmedel. Om detta

godtogs, skulle dock resekostnaderna betydligt kunna överstiga sällskapsresans

pris och de förskottslikvider, för vilka garantin står som säkerhet.

Utredningen föreslår vidare, att till kommerskollegium knytes en särskild

nämnd. Dess uppgift skall vara att besluta om utbetalning och

disposition av deponerade medel. Utredningen utgår ifrån att den svenska

utlandsrepresentationen såsom hittills skall hjälpa strandsatta resenärer

och att den i samråd med nämnden vidtar lämpliga åtgärder för resenärernas

hemtransporter.

Om researrangören inte har någon skuld till det inträffade, bör han enligt

utredningen kunna utöva sin regressrätt i förhållande till det transportföretag

och det hotell, som erhållit ersättning från depositionsmedel.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

37

Yttrandena

Utredningens förslag har föranlett vissa principiella erinringar från kommer

skollegiet, som anfört följande.

Av betänkandet framgår, att den föreslagna nämnden skulle kunna bestämma

om utbetalning mot researrangörens vilja, även om lagakraftågande

dom ej föreligger. Vidare synes utredningens uttalanden ge vid handen,

att utbetalning bör ske i samtliga fall, där skulden för utebliven hemtransport

m. in. ej kan läggas på resenären själv, och att arrangören i dylikt

fall får söka sitt åter hos den som har ansvaret — en möjlighet som i dessa

sammanhang har föga värde. Till yttermera visso vill utredningen införa

en lagregel om att arrangören i princip skall vara förhindrad att genom

avtal med resenären friskriva sig från ansvar för försummelser, som begås

av de för resan ianspråktagna företagen och personerna och vilka är

fristående i förhållande till arrangören. Slutligen synes det kollegium som

om utbetalning skall ske även i fall där det är tveksamt, om resenären

har skulden eller ej. Också här lär en regressrätt ofta vara av ringa värde.

Utredningens förslag innebär, att vanliga skadeståndsrättsliga och processrättsliga

regler sätts ur kraft på förevarande område. Ett strikt skadeståndsansvar

skulle införas och speciäldomstol tillskapas. Utredningen

anför som skäl för eu sådan ordning, att vanliga rättsliga åtgärder verkar

långsamt. En dylik olägenhet — som självfallet kan drabba den enskilde

på ett i och för sig ej önskvärt sätt — är emellertid icke begränsat till resebranschen

utan förekommer i de mest skilda sammanhang inom samhällslivet.

Enligt kollegiets mening fordras starka skäl för ett så långt gående

undantag som ett bifall till utredningens förslag skulle betyda. Kollegium

anser för sin del icke, att sådana skäl kan anföras här. Visserligen kan eu

försenad hemfärd medföra obehag och ekonomiska förluster för resenärerna,

men erfarenheten torde visa att dylika avbräck vanligen ej är av anmärkningsvärt

svår beskaffenhet.

Såvitt kollegium kan bedöma, skulle införandet av ett garantisystem,

tillämpat enligt sedvanliga rättsliga normer, vara tillfyllest för att råda

bot på missförhållandena. Redan skyldigheten att ställa godtagbar garanti

kommer att hindra svaga företag från att etablera sig på marknaden, och

såsom utredningen klarlagt torde de mera konsoliderade företagen i allmänhet

se till att deras resenärer ej utsätts för olägenheter. Vidare skulle

systemet medföra, att skadelidande resenärer ej skulle drabbas av rättsförluster

av den anledningen att arrangören är insolvent. Mycket talar också

för att systemet skall kombineras med en regel av den utav utredningen

förordade innebörden, att researrangör ej äger med bindande verkan friskriva

sig från ansvar för försummelse som begåtts av »underentreprenör».

Under remissbehandlingen har vidare Göta hovrätt anfört, att förutsättningarna

för utbetalning av deponerade medel bör angivas utförligt samt

att researrangören om möjligt bör beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut

om utbetalning meddelas.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Ma j:ts proposition nr 106 år 1967

Departementschefen

Vid utformandet av denna del av departementsförslaget har utgångspunkten

varit, att den svenska utlandsrepresentationen liksom hittills

kommer att lämna hjälp, om en reseskandal inträffar utomlands. Målet har

varit att tillskapa ett system, som medger, att erforderliga medel snabbt

ställes till förfogande, så att resenärerna icke blir nödlidande. Detta mål

synes kunna uppnås, om man följer de riktlinjer, som utredningen angivit.

En nämnd, kallad resegarantinämnden, bör sålunda tillskapas, som får

möjlighet alt meddela ett snabbt utanordningsbeslut i fråga om ställda säkerheter.

Den önskade snabbheten kan tänkas göra det svårt för nämnden

att alltid låta reseföretaget yttra sig. Ej sällan bör detta likväl kunna ske.

När en reseskandal inträffat, kan händelserna utveckla sig på det sättet, att

t. ex. den svenske konsuln efter telebemyndigande från utrikesdepartementet

får ersätta hotellföretag och reseföretag, som fått rycka in för att ta hand

om resenärerna, eller lämna erforderliga garantier för de omedelbara utgifterna

för resenärernas uppehälle. Samtidigt orienterar utrikesdepartementet

resegarantinämnden om de åtgärder, som har vidtagits. Vid ett sådant händelseförlopp

kan frågan om ianspråktagande av ställd säkerhet prövas av

nämnden i ett senare skede, när förhållandena hunnit bli närmare klargjorda.

Återfärden bör företagas snarast möjligt med lämpligt färdmedel. Resenärerna

bör alltså icke ha rätt att med utnyttjande av garantimedlen få stanna

på den främmande platsen under den tid, som ställts i utsikt vid reseavtalets

ingående. Utredningens rekommendationer kan tolkas så, att

nämnden borde vara behörig att pröva alla tvistefrågor, som kan uppstå

mellan resenär och reseföretag, när en reseskandal inträffar. En sådan

prövningsrätt synes emellertid vara alltför vidsträckt och icke heller erforderlig

för att undanröja de allvarligaste olägenheterna av en reseskandal,

som uppstått i utlandet. I departementsförslaget bär därför angivits, att

säkerhet får tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras

återresa. Vad beträffar de fall, där en resa aldrig kommer till stånd,

bör säkerhet få tagas i anspråk för att återbetala resenärernas förskott.

Det är uppenbart, att en resenär kan bli lidande även i andra hänseenden

än som omfattas av de ändamål, för vilka säkerheten enligt vad jag

nyss sagt får tagas i anspråk. Som exempel kan nämnas, att en resenär fått

bo i ett rum med lägre standard än som angivits i resebroschyrerna. Skada,

som kan ha tillfogats honom på detta och andra liknande sätt, skall emellertid

icke gottgöras med utnyttjande av den ställda säkerheten. För sådana fall

får resenären söka nå uppgörelse med det reseföretag, som bjudit ut resan.

Kan en frivillig uppgörelse icke nås, får resenären anlita den vanliga domstolsvägen.

Lagen syftar i första hand till att ge resenärerna ett socialt betingat

minimiskydd och icke att garantera, att reseföretaget uppfyller alla

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967 39

sina kontraktsenliga åtaganden. Tvister om reseavtalets innebörd hör därför

icke till resegarantinämndens uppgifter att avgöra, utan nämndens enda

funktion skall vara att pröva, om förutsättningar för ianspråktagande av

ställd garanti föreligger och om i övrigt förhållandena är sådana, att nämnden

finner motiverat, att garantin tages i anspråk.

Mot bakgrund av det sist sagda har jag icke funnit anledning att i lagen

upplaga någon bestämmelse, som undantar fall av force majeure. I de flesta

sådana fall torde det te sig naturligt, att säkerheten utnyttjas för att

avhjälpa resenärernas trångmål. Detta utesluter icke, att nämnden vid

sin diskretionära prövning i ett givet fall kan finna, att resenärernas svårigheter

rimligen bör lösas på annat sätt än genom att garantien tages i

anspråk. I de fall belopp utanordnas, äger reseföretaget icke återkräva någon

del därav från resenärerna.

Av det nu anförda framgår, att den lösning som valts i departementsförslaget

icke innebär, att en specialdomstol i egentlig mening inrättas för

resebranschen. De erinringar av principiell art, som framförts vid remiss^

behandlingen, torde sålunda knappast kunna riktas mot departementsförslaget.

Vad beträffar nämndens sammansättning har departementsförslaget utarbetats

i överensstämmelse med utredningens uttalande, att nämnden

bör bestå av en opartisk ordförande samt en konsument- och en producentrepresentant.

Med hänsyn till beskaffenheten av de frågor, som nämnden

får att handlägga, bör ordföranden inneha domarkompetens.

7 §•

Det i departementsförslaget upptagna systemet syftar såsom framhållits

icke till att tillgodose skadelidandes rättsligt grundade fordringar i händelse

av en reseskandal. Säkerheten har nämligen karaktären av eu socialt

motiverad garanti, som utan dröjsmål och efter en summarisk bedömning

skall kunna utlösas. Med hänsyn härtill har i denna paragraf upptagits

föreskrift om att talan icke får föras mot nämndens beslut i fråga

om ianspråktagande av medel.

8 §.

Resegarantinämnden bör icke belastas med andra administrativa uppgifter

än sådana som direkt sammanhänger med prövningar av om ställd

säkerhet får tagas i anspråk. I övrigt bör av praktiska skäl administrationen

av: systemet åvila kommerskollegiet.

I enlighet härmed har i förevarande paragraf stadgats, att kommerskollegium

verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.

9 §.

När ställd säkerhet inte längre fyller något behov, bör den återlämnas

av kollegiet. I regel torde detta ske efter ansökan från den som ställt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

säkerheten. Innan säkerheten utlämnas, bör kontrolleras, att reseverksamhet,

som kräver säkerhet, inte bedrives och att förhållanden, som kan föranleda,

att säkerheten tages i anspråk, inte förekommit eller kan inträffa.

10 §.

I första stycket har upptagits straffbestämmelse för den som anordnar

sällskapsresa i strid mot stadgandet i 1 § första stycket.

I andra stycket har meddelats straffbestämmelse för den som yrkesmässigt

försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar sällskapsresa till utomnordiskt

land, för vilken säkerhet icke finnes ställd. Denna bestämmelse omfattar

både sällskapsresor, som anordnats utomlands, och sällskapsresor,

som anordnats här i riket utan att säkerhet ställts.

11 §•

Vissa administrativa föreskrifter krävs i fråga om resegarantinämndens

verksamhet och förfarandet vid kommerskollegium. I paragrafen upptas

bemyndigande att utfärda erforderliga föreskrifter härom.

Slutbestämmelsen

Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1967. Som jag förut angivit bör den

gälla under fem år. Det har ansetts påkallat att utforma ikraftträdandebestämmelsen

så, att de företag, som redan är verksamma inom sällskapsresebranschen,

får möjlighet att under en övergångsperiod anpassa sin

verksamhet till lagens bestämmelser.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom handelsdepartementet

upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid

sällskapsresa till utlandet.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

41

Bilaga

Förslag

till

Lag

om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet

1 §•

Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Danmark,

Finland, Island, Norge och Sverige skall ställa säkerhet hos kommerskollegium

oavsett om resan utgår från Sverige eller annat land.

Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder

eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål, som

avses i första stycket.

Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under

åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.

2 §■

Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en avbank

eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres

vid anfordran.

3§.

Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till

reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kronor.

Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till

lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.

Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse,

som är nödvändiga för prövning av säkerheten.

4 §•

Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för

sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats

men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle

i utlandet och deras återresa.

5 §•

Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,

resegarantinämnden.

6§-

Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene

utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och

den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. Förvar

je ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare

för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.

Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har

alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

7 §•

Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan

icke föras.

8§.

Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.

9§.

Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något

ändamål.

10 §.

Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Danmark,

Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken resa säkerhet icke

finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift, dömes till

böter eller fängelse i högst ett år.

Till samma straff dömes den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder eller

eljest förmedlar här eller utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål,

som avses i första stycket, om säkerhet för resan icke finnes ställd och kommerskollegium

icke beslutat om eftergift.

11 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

För verksamhet som bedrivits före den dag, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kommerskollegium

såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp

än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till behovet

av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med

samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om

eftergift av kravet på säkerhet.

Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråktagande

av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens giltighetstid,

samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrifter

gälla även därefter.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

43

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 mars 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 10 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

17 februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till

utlandet.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av departementsrådet Sten-Erik Bergstrand.

Lagrådet yttrade:

Angående behovet och lämpligheten av en lagstiftning rörande ställande

av säkerhet vid sällskapsresor till utlandet har framhållits att researrangörernas

erbjudanden om sådana resor vänder sig till den stora allmänheten

som saknar möjlighet att i förväg beräkna hur en resa kommer

att: gestalta sig och att arrangörerna har fördelen av vad som kallats ett

dubbelt kreditförhållande, dvs. att de får betalning i förskott från allmänheten

men ersätter transportföretag och hotellägare i efterhand. Med viss

rätt kan därför sägas att parterna i avtalet inte är jämställda. Ehuru det

icke torde saknas fog för uttryckta förhoppningar att sanering av resebyråverksamheten

kan väntas på frivillig väg, vill lagrådet med hänsyn

till det förut sagda för sin del inte motsätta sig ett ingripande genom lagstiftning.

Den föreslagna lagstiftningens verkan lär framför allt bli att

reseärrangörer utan tillräckliga ekonomiska resurser icke kan driva verksamhet

inom branschen. Med hänsyn till denna förmodade verkan av förslaget

kan man utgå från att ställd säkerhet sällan kommer att tas i anspråk.

Då sålunda syftet med lagstiftningen lär uppnås redan genom själva

tvånget att ställa säkerhet, blir reglerna om ianspråktagandet i praktiskt

hänseende av mindre betydelse.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

1 §■

För rätt att i Sverige anordna sällskapsresor till utomnordiska länder

och att här i landet försälja, utbjuda eller eljest förmedla sådana resor, som

anordnats utom riket, uppställs genom den föreslagna lagstiftningen såsom

villkor att ekonomisk säkerhet ställts. Garantikravet avses skola gälla

för resor som är öppna för allmänheten och för resor som kommersiellt

anordnas för olika föreningar och sammanslutningar.

Skyldigheten att ställa säkerhet har i lagtexten gjorts beroende av att

verksamheten utövas yrkesmässigt. I remissprotokollet har angivits att

uttrycket »yrkesmässigt» bör ges en vid tolkning och att även den som

endast i ett enstaka fall anordnar en sällskapsresa för att bereda sig vinning

skall ställa säkerhet. Den omfattning som sålunda givits åt begreppet

synes inte överensstämma med vad i lagstiftningssammanhang eljest; antas

gälla. För att kravet på yrkesmässighet skall anses uppfyllt lärer nämligen

vanligen krävas att verksamheten skall ha en viss varaktighet eller

åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Oftast utmärks den

yrkesmässiga verksamheten också av att den bedrivs i vinst- eller förvärvssyfte

men undantagsvis kan förekomma att sådant syfte inte förefinns

eller kan påvisas. Verksamhetens omfattning tillmäts sålunda, avgörande

betydelse vid avgränsning av begreppet.

Enligt lagrådets mening bör begreppet även i nu förevarande sammanhang

bestämmas i enlighet med vad i lagstiftningen eljest gäller. Det. synes

tveksamt om den föreslagna lagstiftningens effektivitet verkligen

fordrar att garantikravet jämväl skall avse enstaka fall där någon anordnar

eller förmedlar sällskapsresa, även om detta sker för egen vinning.

Skall även sådan tillfällig verksamhet omfattas av de föreslagna lagbestämmelserna

bör detta tydligt komma till uttryck i lagtexten. Så lcan

förslagsvis ske genom att orden »eller eljest i förvärvssyfte» insätts i paragrafens

första stycke mellan orden »yrkesmässigt» och »anordnar» samt

i andra stycket mellan orden »yrkesmässigt» och »försäljer». Motsvarande

tillägg bör då även göras i 10 §.

3 §•

Enligt andra stycket i denna paragraf är företagaren skyldig att till kommerskollegiet

lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för

prövning av den säkerhet som skall ställas. Sådana upplysningar torde ej

sällan vara av beskaffenhet att deras offentliggörande kan lända företagaren

till men. Lagrådet vill erinra om att i dylikt fall handlingar, vari upplysningarna

intagits, är sekretesskyddade enligt 2 § punkt 21 i kungörelsen den

4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt

lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967

45

4-6 §§.

Av lagtexten framgår icke huruvida kostnad som betalats med garantimedel

skall slutligen stanna å reseföretaget. Att det föreslagna systemet

med en — socialt motiverad — garanti i och för sig skulle föranleda att

avtalsvillkoren blir utan verkan vid rättsligt bedömande av parternas inbördes

förhållanden, synes inte kunna antagas. Därest den ordning som anges

i motiven, nämligen att reseföretaget aldrig skall äga från resenärerna återkräva

någon del av belopp som utanordnas, skall gälla, torde krävas särskild

lagreglering. Lagrådet är emellertid av den uppfattningen att en regel

av antydd innebörd är alltför vittgående. Sålunda kan erinras exempelvis

om fall där otillbörligt handlande från resenärernas sida förorsakat kostnad

som täckts med garantimedel. Från praktisk synpunkt synes frågan

emellertid vara av mindre vikt. Det är därför icke nödvändigt att uppta

denna till avgörande i lagstiftningssammanhang. Av flera skäl synes det

lagrådet mera lämpligt att — med bibehållande av förslagets lagtext oförändrad

— de fåtaliga fall som kan uppkomma överlämnas till rättstillämpningen.

I remissprotokollet hänvisas till ett uttalande av utredningen angående

»regressrätt» i förhållande till transportföretag, hotell etc. som erhållit ersättning

från depositionsmedel. Det kan antagas att härmed åsyftas sådana

transportföretag och hotell med vilka researrangören ingått avtal för utförande

av den planerade resan. Vidare kan meningen förmodas vara att

researrangören, om betalningsförpliktelse åvilar honom på grund av sådant

avtal, under viss förutsättning skall äga tillgodoräkna sig vad transportföretaget

eller hotellet kan ha erhållit i ersättning av depositionsmedel.

Den förutsättning som skulle medge ett tillgodoräknande har i uttalandet

angivits vara att researrangören inte har någon skuld till det inträffade.

Anmärkas bör då att rättsläget torde kunna vara beroende även av andra

omständigheter.

10 §.

Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 §.

Slutbestämmelsen

Nu förevarande lagstiftning har föreslagits få begränsad giltighetstid.

I 10 § stadgas straff för den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa

i strid med lagens bestämmelser. I förslaget har inte särskilt reglerats huruvida

brott av angivet slag, som förövats under lagens giltighetstid men som

när denna utgår ännu inte bedömts genom dom som vunnit eller sedermera

vinner laga kraft, skall kunna bli föremål för lagföring sedan lagen upphört

att gälla.

I den mån ej särskild övergångsbestämmelse meddelas lär analogisk tilllämpning

av de i 5 § brottbalkens promulgationslag givna bestämmelserna

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

böra ifrågakomma för nyss angivna fall. Enligt detta lagrum skall ny lagtillämpas

om den leder till frihet från straff. Undantag gäller dock för

gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av särskilda förhållanden.

Sådant undantag avser bestämmelser som gäller under krig

eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Huruvida en analogisk

tillämpning av den sålunda angivna grundsatsen om särskilda förhållanden

kan ske för nu förevarande lagstiftnings del kan vara föremål

för tvekan. Uppenbart är emellertid att brott enligt 10 § bör kunna göras

till föremål för lagföring även efter den tid, då lagen upphört att gälla. Inte

minst framstår detta som påkallat för att undvika att lagen mot slutet av

sin giltighetstid kan komma att mista sin verkan.

Med hänsyn till det anförda är det enligt lagrådets mening lämpligt att

frågan klarläggs genom en uttrycklig övergångsbestämmelse. Detta kan ske

i form av ett tillägg till tredje stycket av förslagsvis följande lydelse: »Vad

i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även sedan lagen i övrigt upphört

att gälla, när fråga är om gärning som begåtts under lagens giltighetstid.

»

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1967

47

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 17 mars 1967.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 mars 1967

avgivna utlåtande över det den 17 februari 1967 till lagrådet remitterade förslaget

till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I anslutning till de synpunkter, som lagrådet anlagt angående reglerna i

1 § om skyldigheten att ställa säkerhet och i 10 § om straff för den som

överträder lagbestämmelserna, vill jag understryka, att resenärernas behov

av skydd vid en reseskandal är lika stort oavsett om resan är en av

många i ett reseföretags verksamhet eller om det arrangerande företaget är

verksamt inom branschen endast i något enstaka fall. I det remitterade förslaget

användes uttrycket »yrkesmässigt» för att ge uttryck åt detta vida

tillämpningsområde för lagen. Med anledning av vad lagrådet anfört om

nämnda begrepp föreslår jag, att ordalagen i 1 och 10 §§ jämkas på sätt lagrådet

angivit.

I remissprotokollet anförde jag, att ett reseföretag inte skall kunna av

resenär återkräva belopp som utanordnats enligt resegarantinämndens beslut.

Syftet med garantiföreskriften är nämligen att i de fall som anges i 4 §

få täckning för återbetalning av förskottslikvider och kostnader för uppehälle

och återresa, alldeles oberoende av innehållet i det mellan reseföretaget

och resenären träffade avtalet. Om friskrivningsldausuler i avtalen skulle

kunna i efterhand åberopas mot resenären, skulle en väsentlig del i det åsyftade

sociala skyddet gå förlorad. Med anledning av den tvekan lagrådet anfört

om den rättsliga innebörden av förslaget på denna punkt vill jag föreslå,

att 4 § i lagförslaget kompletteras med en regel som ger klart uttryck

för denna ståndpunkt. Regeln kan lämpligen ges innehållet, att utbetalade

medel får återkrävas av resenär endast om denne genom otillbörligt handlande

orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967

De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till slutbestämmelsen,

torde böra beaktas.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa

redaktionella ändringar.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att anta det i enlighet med det anförda ändrade lagförslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670192

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet jämte i ämnet väc a1 i texten
  2. 3LU 1967:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. ABU 1967:33 Utlåtande i anledning av motioner angående skolungdomens ferieresor. s. 2 i texten