Med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
1967-03-17 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1967:106, Med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
1
Nr 106
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet;
given Stockholms slott den 17 mars 1967.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att anta härvid fogade förslag
till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Enligt Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
Gunnar Lange
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till lag med syfte att skydda resenärer
vid s. k. reseskandaler. Förslaget innebär, att den som anordnar sällskapsresa
till utomnordiskt land skall vara skyldig ställa säkerhet. Säkerhet får
tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för resa, som blir
inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men icke slutförts, får
säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras
återresa.
Säkerhet skall gälla minst 200 000 kronor.
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,
resegarantinämnden.
Den nya lagen föreslås skola gälla till och med den 30 juni 1972.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 106
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Förslag
till
Lag
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
1 §•
Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa
till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige skall ställa
säkerhet hos kommerskollegium oavsett om resan utgår från Sverige eller
annat land.
Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa
med färdmål, som avses i första stycket.
Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under
åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.
2 §.
Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en av
bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres
vid anfordran.
3 §.
Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kronor.
Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till
lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.
Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse,
som är nödvändiga för prövning av säkerheten.
4 §•
Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för
sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats
men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle
i utlandet och deras återresa.
Medel som utbetalats får återkrävas av resenär endast om denne genom
otillbörligt handlande orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.
5 §.
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,
resegarantinämnden.
6 §•
Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene
utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och
den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. För
varje ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare
för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.
Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
3
Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har
alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.
7 §•
Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan
icke föras.
8 §•
Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.
9 §•
Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något
ändamål.
10 §.
Den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa
till annat land än Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken
resa säkerhet icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om
eftergift, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.
Till samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar här eller utom riket anordnad
sällskapsresa med färdmål, som avses i första stycket, om säkerhet för resan
icke finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift.
11 §■
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
För reseverksamhet som bedrives den dag, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kommerskollegium
såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp
än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till behovet
av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med
samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om
eftergift av kravet på säkerhet.
Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråktagande
av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens giltighetstid,
samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrifter
gälla även därefter. Vad i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även
sedan lagen i övrigt upphört att gälla, när fråga är om gärning som begåtts
under lagens giltighetstid.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
17 februari 1967.
N ärvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal,
Odhnoff.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande lagstiftning
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet och anför.
Inledning
Statens konsumentråd tillsatte under våren 1964 en kommitté1 med uppgift
att se över förhållandena på sällskapsresemarknaden. Kommittén skulle
särskilt beakta ansvars- och reklamationsfrågorna samt kartlägga det
nuvarande, frivilliga auktorisationssystemets för- och nackdelar. Vidare
skulle kommittén undersöka behovet av och möjligheterna till en vederhäftig
konsumentupplysning rörande sällskapsresor.
Kommittén arbetade under namnet sällskapsreseutredningen. Den slutförde
sitt arbete i maj 1966. Den 2 juni 1966 överlämnade konsumentrådet
till handelsdepartementet utredningens betänkande »Sällskapsresor» (SOU
1966:25).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av Göta hovrätt,
kommerskollegium, luftfartsverket, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens prisoch
kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens
järnvägar, Målsmännens riksförbund, Scandinavian airlines system (SAS),
Skolkuratorernas riksförening, Svenska resebyråföreningen, Svenska trafikföretagens
råd, Svenska trafik- och resebranschens auktorisationsnämnd,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbo
1
Ledamöter förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg, ordförande, byrådirektören Christer
Bergman, dåvarande riksdagsledamoten Brita Elmén, förste byråsekreteraren K. A. Larsson,
direktören Birger Loman, direktören Harald Romanus och byråchefen Henry Söderberg.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 106 år 1967 5
lags riksförbund, Sveriges radio aktiebolag, Svenska journalistförbundet,
Svenska tidningsutgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO) samt Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Högerpartiets kvinnoförbund och Centerns kvinnoförbund.
Kommerskollegiet har bifogat yttranden från handelskamrarna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro, Karlstad, Borås, Luleå,
Sundsvall och Visby.
Ärendet har därefter beretts inom handelsdepartementet. En inom departementet
upprättad promemoria med utkast till författning i ämnet har varit
remitterad till kommerskollegium, luftfartsverket, skolöverstyrelsen,
statens institut för konsumentfrågor, statens konsumentråd, statens prisoch
kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor,
konsumentupplysningsutredningen, statens biltrafiknämnd, statens
järnvägar, Handelskamrarnas nämnd, SAS, Svenska resebyråföreningen,
Svenska trafikföretagens råd, LO, TCO och SACO.
\ id beredningen av ärendet har kontakt hållits med övriga nordiska länder
inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetsutskottets arbete.
Historik
I slutet av 1948 tillkallades turistutredningen för att utreda problem, som
berörde den utländska turisttrafiken på Sverige. I betänkande den 26 oktober
1951 (SOU 1951:49) behandlade utredningen bl. a. frågan om lagligt
skydd för resebyråverksamheten. Utredningen redovisade därvid tidigare
initiativ att skapa bättre förhållanden inom resebyråbranschen. Redan 1942
hade resebyråföreningen hos handelskamrarnas nämnd anhållit om auktorisation
av resebyråer. Föreningen hade emellertid återkallat framställningen,
då denna bedömts icke ha utsikter att vinna bifall. Vid 1950 års riksdag
hade väckts en motion (I: 35), vari yrkats, att åtgärder skulle vidtagas för
att genom auktorisation eller på annat sätt bereda sådant skydd åt resebyråyrket,
att nöjaktiga trygghetsgarantier skapades för den resande allmänheten.
På hemställan av andra lagutskottet (L2U 1950: 7) hade riksdagen
beslutat, att motionen icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hade i sin motivering hänvisat till att turistutredningen arbetade
med de spörsmål, som berörts i motionen. För egen del framhöll turistutredningen,
att det otvivelaktigt förekom åtskilliga missförhållanden inom resebyråbranschen.
Ett samhällsingripande för att sanera förhållandena kunde
därför i och för sig vara väl motiverat. En effektiv verkan kunde nås genom
att införa förbud att utöva yrket utan särskilt tillstånd. Ett sådant tillståndstvång
skulle emellertid innebära ett väsentligt intrång i den lagfästa näringsfriheten.
Utredningen var icke övertygad om att olägenheterna var av så
-
6
Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
dan tyngd, att ett avsteg från den viktiga principen om näringsfrihet borde
göras. Vidare framhöll utredningen, att en sådan åtgärd kunde tagas till
intäkt för ingripanden inom andra näringsgrenar, där missförhållanden av
liknande art förmenades föreligga. Utredningen anförde också, att ett tillståndssystem
kunde leda till en monopolisering inom branschen. Även mot
ett auktorisationssystem kunde principiella invändningar riktas från näringsrättslig
synpunkt. Utredningen rekommenderade därför branschen att
genom egna åtgärder söka åstadkomma bättre förhållanden. Skulle den fortsatta
utvecklingen ge vid handen, att man på denna väg icke kunde råda bot
på förefintliga missförhållanden, borde emellertid frågan om effektivare
skydd för resebyråverksamheten omprövas. — Två av utredningens ledamöter
avgav särskilt yttrande och rekommenderade lagstiftning.
I statsverkspropositionen till 1953 års riksdag (1953: 1 bil. 12 s. 165) redogjorde
dåvarande chefen för handelsdepartementet för turistutredningens
betänkande och anförde därvid bl. a. följande:
Frågan huruvida staten bör ingripa för att sanera förhållandena inom
resebyråbranschen har varit föremål för delade meningar bland såväl de
sakkunniga som remissinstanserna. Uppenbarligen kan här anföras skäl
både för och emot ett statligt ingripande. Att bedrägliga eller oskickliga researrangörer
tillfogat enskilda medborgare — och i viss mån även Sveriges
anseende som turistland — avbräck har under senare tid inträffat vid upprepade
tillfällen. I likhet med sakkunnigmajoriteten anser jag dock, att åtminstone
tills vidare resebyråbranschen själv bör söka åstadkomma bättre
förhållanden. Om dessa strävanden visar sig vara otillräckliga, torde frågan
om statligt ingripande få tas upp på nytt.
I anslutning till denna rekommendation bildade företag inom resebranschen
Svenska trafikföretagens råd, som bl. a. fick till uppgift att auktorisera
företag. De speciella sällskapsresearrangörerna omfattades icke av den
ursprungliga auktorisationen. År 1957 ändrades emellertid bestämmelserna
så att även de kunde erhålla auktorisation. Auktorisationsförfarandet blev
likväl föremål för kritik. Man framhöll bl. a., att auktorisationen borde ges
av en opartisk nämnd och icke av reseföretag. Denna kritik ledde till att
auktorisationen år 1960 flyttades över till Svenska trafik- och resebranschens
auktorisationsnämnd. Överflyttningen ledde till ett ökat intresse
för den frivilliga auktorisationen. Före 1960 fanns det sålunda bara tre
auktoriserade sällskapsresearrangörer, medan det nu finns mer än tjugo.
Frågan om lagstiftning rörande resebyråerna har tagits upp även på det
samnordiska planet. Vid 1963 års session med Nordiska rådet väcktes sålunda
ett medlemsförslag, att rådet skulle rekommendera regeringarna att
undersöka, om det förelåge behov av resebyrålagstiftning i de nordiska länderna,
och — om regeringarna skulle finna, att ett sådant behov existerade
— att genomföra en samnordisk lagstiftning på området. På hemställan av
trafikutskottet beslöt rådet med 37 röster mot 30 att antaga rekommendationen.
Samtliga svenska delegater röstade dock emot förslaget.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
I skrivelse nr 94 till 1963 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t redogörelse
för Nordiska rådets behandling av frågan om resebyråerna. Redogörelsen
föranledde två likalydande motioner, I: 723 och 11:878. I dessa yrkades,
att riksdagen ville uttala sig för att Sverige måtte medverka i den av Nordiska
rådet begärda utredningen angående resebyråverksamheten. Motionerna
föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
I skrivelse nr 84 till 1964 års riksdag lämnade Kungl. Maj :t en redogörelse
för resebyråfrågans behandling vid Nordiska rådets session i februari
1964. Av redogörelsen framgick bl. a., att den svenska regeringen hade meddelat
trafikutskottet i Nordiska rådet, att Svenska trafik- och resebranschens
auktorisationsnämnd år 1963 antagit vissa ändrade regler för auktorisation.
Trafikutskottet hade konstaterat, att utvecklingen på resebyråområdet
genom olika åtgärder av resesaminanslutningar gick i den av Nordiska
rådet önskade riktningen. Utskottet hade likväl icke ansett tiden
inne att avskriva saken utan funnit sig också fortsättningsvis böra följa utvecklingen.
Även denna redogörelse föranledde motioner, 1: 449 och II: 538. I motionerna
yrkades, att Sverige måtte medverka i den av Nordiska rådet begärda
utredningen om resebyråverksamheten. I andra hand föreslogs, att en särskild
svensk utredning skulle tillsättas. På hemställan av allmänna beredningsutskottet
beslöts, att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet hade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 35)
anfört, att tanken på lagstiftning om resebyråverksamheten icke biträtts av
de svenska delegaterna i Nordiska rådet, att rådets rekommendation icke
var slutgiltigt behandlad och att i det läget någon åtgärd med anledning av
motionsyrkandet i dess första del icke kunde förordas. Utskottet hade vidare
anfört bl. a., att det missnöje med rådande förhållanden, som framförts i
motionerna, vore förklarligt mot bakgrunden av de händelser, som inträffat
särskilt under de senaste åren. Det vore angeläget, att konsumentupplysningen
på detta område förbättrades. Detta spörsmål hade uppmärksammats
av statens konsumentråd, och utskottet förutsatte, att rådet fullföljde
och utvidgade sitt undersökningsarbete och avgåve de förslag till åtgärder,
som kunde befinnas påkallade.
I betänkandet om »Sällskapsresor» har redogörelse lämnats för detta undersökningsarbete.
Sällskapsresornas uppläggning
Sällskapsresor kan utformas på många olika sätt. En typ är de resor,
under vilka en grupp människor är samlade kring ett bestämt, ofta relativt
kvalificerat program. Avsikten är, att deltagarna skall få se exempelvis
historiska och kulturella sevärdheter, industrier, sport eller konst. En re
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
seledare medföljer gruppen för att övervaka inkvartering och måltider
samt tillse, att programmet följes. Ett annat slags resor är de s. k. vilooch
rekreationsresorna, som endast innefattar kollektiv transport till en
bestämd ort samt förläggning med hel- eller halvpension. Andra former
är skolungdomsresor och hälsoresor. Den vanligaste formen av sällskapsresor
är i dag vilo- och rekreationsresorna.
För genomförande av själva resorna utnyttjas både linjetrafik och beställningstrafik.
Sålunda genomföres tågresor i allmänhet med ordinarie
lägenheter, medan resor med flyg i de flesta fall sker medelst beställningstrafik,
s. k. charterflyg. Vad båtresor beträffar, torde — om man bortser
från kryssningar — det vanliga vara, att man utnyttjar de reguljära förbindelserna.
Under senare år har det ej sällan förekommit, att olika färdsätt
kombinerats under en sällskapsresa, t. ex. först utresa med flyg, därefter
rundresa med buss och slutligen återresa med flyg.
De preliminära arrangemangen för en resa, som bjudes ut på den öppna
marknaden, genomföres, utan att anordnaren vet, hur många som anmäler
sig till resan. Om en utannonserad resa genomföres eller ej, beror främst
på intresset från allmänhetens sida. Arrangörerna brukar nämligen förbehålla
sig rätten att inställa en resa, som inte samlar beräknat antal deltagare.
Därigenom tvingas de som reflekterar på en resa att bestämma sig
i god tid.
Under senare år har emellertid resemarknaden ändrats i vissa avseenden.
Detta sammanhänger med den allt mer hårdnande konkurrensen mellan
olika reseföretag. Utbudet av resor har blivit mycket stort, och arrangörerna
har i olika fall blivit tvingade att använda realisationer, rabatter
och lockpriser för att få en resa slutsåld. Erbjudandena om sådana förmåner
brukar komma strax före avresedagen. Detta har lett till att många
spekulanter nu väntar med sin reseanmälan längre än vad tidigare varit
fallet.
Förmånserbjudandena har motiverats med att researrangören vid resans
uppläggning bundit sig för vissa fasta kostnader, avseende flyg och hotell.
Vid sina kalkyler har arrangören då räknat med att resan skulle gå ihop
ekonomiskt vid viss beläggning, t. ex. 80 procent av hela antalet utbjudna
platser. Om platsbeställningen under- eller överstiger detta procenttal,
måste han räkna med motsvarande förlust eller vinst. Har nu försäljningen
gått mindre bra och kalkylgränsen 80 procent inte uppnåtts mot slutet av
försäljningstiden, kan arrangören vilja realisera de osålda platserna för
att såvitt möjligt begränsa den förlust han i detta läge har att räkna med.
Om försäljningen gått bättre och kalkylgränsen uppnåtts eller överskridits,
kan arrangören vilja realisera återstående platser av den anledningen,
att varje ny försäljning innebär, att hans vinst kommer att öka.
Resenären får regelmässigt betala sin resa i förskott. Researrangören har
i sin tur möjlighet att betala transportföretagen och hotellägarna i efter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
9
hand. Ett dubbelt kreditförhållande av denna art förutsätter givetvis, att
researrangörerna är fullt tillförlitliga såväl i fråga om upplysningar och
dispositioner som beträffande ekonomisk grundval. Betalningssystemet har
emellertid utnyttjats av företagare, som saknat förutsättningar att på
längre sikt arbeta inom resebranschen. Deras verksamhet har förr eller
senare medfört, att enskilda resenärer blivit lidande. Missförhållandena har
föranlett en tidvis livlig diskussion om sällskapsresebranschen. Därvid
har två olika alternativ skisserats i fråga om möjligheterna att förhindra
besvärligheter och obehag för resenärerna. Det ena har inneburit, att man
ställt sin tillit till branschens förmåga att åstadkomma en självsanering.
Det andra har varit, att statsmakterna skulle ingripa reglerande.
Inom resebranschen verksamma organ
Sedan år 1953 finnes i Sverige en frivillig auktorisation för reseföretag.
Från år 1960 ombesörjes auktorisationen av Svenska trafik- och resebranschens
auktorisationsnämnd. Nämndens stadgar är fastställda av Handelskamrarnas
nämnd. Auktorisationsnämnden har till uppgift att efter
prövning auktorisera företag, som driver resebyrå eller verksamhet såsom
reseagent eller sällskapsresearrangör. Den skall vidare verka för att auktoriserade
företag fullgör sina uppdrag på ett för allmänheten tillfredsställande
sätt. Auktorisationsnämnden består av ordförande och högst sju
ledamöter, alla utsedda av Handelskamrarnas nämnd. Sekretariatet är förlagt
till Stockholms handelskammare. Auktorisationsnämndens verksamhet
finansieras genom avgifter. En engångsavgift erlägges av ett företag, när
det får auktorisation, och därefter betalar företagen eu årlig mindre avgift.
Auktorisationsnämnden har vid sin prövning av föreliggande ansökningar
att följa vissa normer, som fastställts av handelskamrarnas nämnd.
Dessa syftar till en prövning av sökandenas soliditet, vederhäftighet och
branschkännedom. Om en sökande uppfyller kraven för auktorisation, skall
han, innan auktorisation meddelas, ställa svensk bankgaranti eller annan
likvärdig säkerhet till auktorisationsnämndens förfogande. Garantin skall
användas, om nämnden finner sig föranlåten att till resenärs skydd vidtaga
åtgärd, på grund av att en såld resa icke kan genomföras avtalsenligt,
eller om nämnden finner resenär skäligen berättigad till ersättning från
reseföretagets sida. Garantisumman uppgår för resebyrå och sällskapsresearrangör
till minst 100 000 kronor samt för reseagent till minst 50 000 kronor.
Auktorisation meddelas för en tid av fem år. Företaget är under denna
tid skyldigt att meddela nämnden alla förändringar i företaget, vilka
kan påverka dess skötsel eller ställning. Företaget skall vidare lämna
auktorisationsnämnden de uppgifter, som erfordras för tillsyn av verksamheten,
samt hålla handelsböcker, korrespondens och andra affärshand
-
10 Kung!. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
lingar tillgängliga för granskning. Om något auktoriserat företag åsidosätter
de skyldigheter, som auktorisationen medför, kan nämnden meddela
varning eller återkalla auktorisationen. Om auktorisation återkallas, skall
detta offentliggöras genom nämndens försorg. — Bestämmelserna om garantideposition
tillkom 1963. Hittills har garantibelopp icke behövt tagas i
anspråk i något fall.
Innan auktorisationsnämnden beslutar i ärende, som avser auktorisation,
skall nämnden bereda bl. a. Svenska resebyråföreningen tillfälle att yttra
sig. Föreningen, som tillkom 1937, är en branschorganisation. Den arbetar
för fastare normer för reseförsäljningen, vilket förutsättes leda till bättre
relationer till allmänheten. Till slutet av 1950-talet hade resebyråföreningen
relativt få medlemmar på grund av ganska restriktiva invalsbestämmelser.
Numera kan olika slags reseföretag vinna inträde. Föreningen har för
sina medlemmar utformat allmänna villkor för sällskapsresor. Dessa villkor
utgör tillsammans med eventuella tillägg det avtal, som den enskilde
resenären har med reseföretaget. Föreningen behandlar bl. a. reklamationsfrågor,
i vilka en föreningsmedlem är inblandad. Medlemmarna i föreningen
har kommit överens om att inte sälja resor, som ordnas av arrangörer,
vilka står utanför föreningen.
Förutom resebyråföreningen är Svenska trafikföretagens råd obligatoriskt
remissorgan för auktorisationsnämnden. Rådet tillskapades 1953. Det
består av svenska trafikföretag med reguljär persontrafik av mer än lokal
omfattning och betydelse. De svenska charterflygföretagen är alltså inte
medlemmar av rådet. Rådets stadgar möjliggör dock, att charterföretag
adjungeras, när så anses påkallat. Rådet har bl. a. till uppgift att med
beaktande av allmänhetens berättigade anspråk verka för en sund utveckling
av reselivet och att bidraga till att den yrkesmässiga reseförsäljningsverksamheten
utvecklas under betryggande former.
Bestämmelser för charterflyg
För rätt att idka charterflyg kräves tillstånd av luftfartsverket. Regler
härom finnes i luftfartslagen och luftfartskungörelsen samt luftfartsverkets
bestämmelser om civil luftfart. I frågor om tillstånd till charterflygning
har luftfartsverket att göra med olika flygföretag. Verket har däremot
ingen befattning med resebyråerna. Villkoren i samband med charterflygtillstånd
påverkar emellertid i viss mån sällskapsresearrangörernas verksamhet.
Svenska flygföretag får ett grundläggande trafiktillstånd, s. k.
drifttillstånd. Företagen har då befunnits äga tillräckliga ekonomiska och
tekniska lesurser för verksamheten. De kontrolleras sedan kontinuerligt
av luftfartsinspektionen. I fråga om utländska bolag gäller, att de skall ha
erhållit drifttillstånd av hemlandets myndigheter. Till följd av internatio
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
nella åtaganden är de svenska myndigheterna i princip skyldiga att acceptera
sådana drifttillstånd.
För charterflygningar från Sverige krävs även ett särskilt luftfartspolitiskt
tillstånd. De villkor, som knyts till detta, syftar till att avgränsa den
icke regelbundna luftfarten från linjetrafiken och skall sålunda skydda det
av Kungl. Maj :t koncessionerade och trafikpliktiga linjeflyget.
Vid prövning av ansökningar om trafiktillstånd har luftfartsverket att i
viss mån bevaka allmänhetens intressen gentemot företagen. Bl. a. skall
tillses, att erforderliga försäkringar finns. Enligt verkets nuvarande bestämmelser
för sällskapsreseflygningar gäller bl. a., att en resa för att betraktas
som sällskapsresa måste vara minst en vecka och omfatta minst
15 deltagare. Vidare skall gruppen på bestämmelseorten ha en reseledare.
Deltagare skall betala för hela researrangemanget, och återbetalning för sådan
del därav, som ej utnyttjats, må ej äga rum. Omedelbart före varje
resa skall uppgöras en förteckning över passagerarna; förteckningen skall
inlämnas till luftfartsverkets representant före flygningens påbörjande. Om
flera resebyråer förhyrt utrymme i samma plan, skall varje resegrupp antecknas
för sig. Många av bestämmelserna vid tillståndsgivning följer rekommendationer
av den europeiska civila luftfartskonferensen, ECAC.
Resebyrålagstiftning i andra länder
Redan före andra världskriget genomfördes i några europeiska länder
lagstiftning rörande resebyråer. Så skedde 1935 i Österrike samt 1937 i
Grekland, Italien och Tyskland.
Andra länder, som genomfört sådan lagstiftning, är Belgien, Frankrike,
Jugoslavien och Norge. I allmänhet kräves i dessa länder auktorisation för
rätten att driva resebyråverksamhet. Även inom OEEC har man sysslat med
problem rörande resebyråerna. Utgående från att det är av intresse för alla
länder, att det råder ordnade och sunda förhållanden inom den bransch,
som förmedlar den växande internationella turistströmmen, utarbetade man
år 1953 ett förslag till lag om resebyråer. Sällskapsreseutredningen har i
sitt betänkande närmare redogjort för innehållet i de olika lagarna och i
OEEC:s lagförslag. Sammanfattningsvis har utredningen framhållit, att resebyrålagstiftning
är vanligast i länder, som besöks av turister, och att lagarna
kommit till för att skydda dessa länders ekonomiska intressen i turistnäringen.
Syftet har sålunda i huvudsak varit ett annat än det sällskapsreseutredningen
haft att beakta i sitt arbete.
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
Utredningens förslag
Sällskapsresorna har under efterkrigstiden ökat kraftigt i antal. Exakt
hur stor ökningen varit, kan dock icke redovisas. Någon officiell statistik
över antalet utlandsresenärer finns nämligen inte. Ökningen har delvis sammanhängt
med att nya kommunikationsmedel använts. I slutet av 40-talet
och i början av 50-talet anordnades det jämförelsevis få resor. Vid den tiden
företogs de flesta resorna i buss. Efterhand som det europeiska järnvägsnätet
återuppbyggdes, blev det dock allt vanligare med sällskapsresor per
järnväg. Vid mitten av 50-talet började charterflyget att på allvar konkurlera
som färdmedel, och flyget blev snabbt det dominerande transportmedlet
för sällskapsresor.
Utvecklingen under de senaste åren framgår av uppgifter hos luftfartsverket
om antalet resenärer, som färdats med icke regelbunden luftfart från
Sverige till plats utanför Norden, samt av utlänningskommissionens uppgifter
om antalet svenskar, som anlänt till Norden. Detta antal bör enligt utredningen
vara ungefär lika med totala antalet utlandsresenärer. Siffermaterialet
har sammanställts enligt följande tabell:
År
Med icke regel-
Totalt
År
Med icke regel-
Totalt
bunden luftfart
bunden luftfart
från Sverige
från Sverige
1955
10 000
—
1961
. . 106 000
565 000
1956
12 000
—
1962
.. 131000
618 000
1957
24 000
-—
1963
.. 188 000
746 000
1958
38 000
—
1964
.. 253 000
875 000
1959
53 000
—
1965
.. 313 000
1 013 000
1960
67 000
509 000
Med ledning av bland annat dessa siffror uppskattar utredningen, att antalet
sällskapsresenärer under år 1965 uppgick till omkring 370 000 personer.
Av dessa färdades åtminstone 320 000 med charterflyg och de övriga
med tåg, båt, buss eller linjeflyg.
För att få underlag för sina överväganden har undersökningen låtit
företaga intervjuundersökningar med deltagare i sällskapsresor med charterflyg.
Utredningen har därvid bl. a. sökt kartlägga, hur resenärerna upplever
sina resor och i vilken utsträckning resorna i verkligheten svarar mot
de uppgifter iesenärerna fatt i förväg. Resenärerna har också fått redogöra
för hur de väljer mellan olika resealternativ och hur de uppfattar auktorisationen.
Utredningen har vidare gjort en punktundersökning, såvitt angår
deltagarna i en sällskapsresa, där hemresan blev förskjuten flera dagar.
Reseföretagen har deltagit i en opinionsundersökning rörande auktorisationen
av sällskapsresearrangörer. De fick därvid lämna synpunkter på föroch
nackdelar med det nuvarande systemet och föreslå förbättringar.
13
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
Sammanfattningsvis liar utredningen uttalat, att den mycket starka expansionen
i resebranschen i stort sett skett friktionsfritt. Flertalet resor
genomföres på ett tillfredsställande sätt och svarar mot de förväntningar,
som resenärerna ställer på dem. Att så är fallet, sammanhänger med flera
faktorer. Branschens åtgärder och den frivilliga auktorisationen har bidragit.
Vidare har luftfartsverket genom olika åtgärder skyddat den resande allmänhetens
intressen. Utredningen har dock funnit, att det marginellt förekommer
rätt allvarliga missförhållanden i samband med s. k. skandalresor.
Som skandalresor upptar utredningen för det första resor, som blir
inställda utan varsel eller med mycket kort varsel, samt resor, som avgår
först efter extraordinära ingripanden. I en andra grupp upptages resor, för
vilka transportmedel till hemresan saknas eller avgångstiden förskjutes avsevärt.
Slutligen hänföres till en tredje grupp resor, vid vilka ej vidtagits
elementära åtgärder för resenärernas förläggning och förplägnad.
Skandalresor enligt utredningens definition är ett relativt litet problem,
vad antalet resor beträffar. Högst en procent av alla sällskapsresor kan karakteriseras
som skandalresor. Detta innebär dock icke, att åtgärder mot
dessa resor skulle vara obehövliga. En procent av för närvarande omkring
400 000 resenärer per år gör problemet allvarligt för både branschen och
konsumenterna. Man måste också räkna med att antalet sällskapsresor även
i fortsättningen kommer att öka relativt snabbt. Detta kan innebära, att
skandalresorna blir flera, om icke effektiva åtgärder vidtages. Än allvarligare
blir problemet, om man beaktar tendensen att resa till allt mer avlägsna
mål.
Utredningen anser det nödvändigt att vidtaga åtgärder för att eliminera
risken för nya reseskandaler. Den har övervägt,
huruvida detta mål kan nås genom åtgärder, som ej skulle kräva statligt ingripande
i form av lagstiftning. Tänkbara möjligheter är 1) en ändring av
nuvarande auktorisationssystem, 2) skärpning av kraven för flygtillstånd,
3) genomförande av effektivare konsumentupplysning samt 4) vidtagande
av rättsliga åtgärder mot skandalreseföretag.
Den nuvarande auktorisationen bidrar enligt utredningen redan nu till
eu sanering av branschen. Den påverkar verksamheten hos företag, som
anslutit sig till auktorisationssystemet. Skandalreseföretagen håller sig emellertid
under alla förhållanden utanför ett frivilligt auktorisationssystem.
I fråga om möjligheten att skärpa kraven för flygtillstånd har utredningen
övervägt, huruvida luftfartsverket, innan det lämnar tillstånd, kunde förvissa
sig om att det icke finns risk för skandalresor. Detta skulle innebära,
att luftfartsverket måste granska icke bara flygföretagets tekniska standard
och ekonomiska resurser utan även researrangörernas soliditet och kompetens
samt det kontrakt om transporter, som slutits. Utredningen har vid
sina överväganden beaktat, att luftfartsverket under senare år på grund
av sällskapsresetrafikens ökning och frånvaron av en ordning, som skyddar
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
resenärerna mot mindre noggranna arrangörer, sett sig nödsakat att i viss
utsträckning granska förhållandena mellan charterbolag och arrangör. Detta
har varit särskilt vanligt dels när nystartade eller för skandinaviska luftfartsmyndigheter
okända charterbolag slutit kontrakt med icke auktoriserade
arrangörer, dels då en kombination av flygbolag och arrangör uppkommit,
som icke ansetts ha tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser för
den trafik de sökt tillstånd till. En fråga som luftfartsverket haft anledning
att ingående syssla med har varit resenärernas hemtransport. Då skäl förelegat,
har luftfartsverket krävt en skriftlig förbindelse av flygbolaget att
under alla omständigheter — även om researrangörerna icke erlagt sin betalning
— flyga hem de grupper bolaget flugit ut. Utredningen konstaterar,
att luftfartsverkets nämnda verksamhet sannolikt förhindrat uppkomsten
av skandalresor. Den anser emellertid, att det knappast kan vara riktigt att
utvidga luftfartsverkets skyldighet att bedöma flygbolaget till att omfatta
även själva reseföretagen. Utredningen framhåller också, att luftfartsverket
ej kan förhindra försäljning av resor.
Vad beträffar möjligheten att giva effektivare konsumentupplysning,
framhåller utredningen, att det kommer att finnas människor, som icke nås
av informationen, samt att detta, såsom man av erfarenhet vet, särskilt gäller
de konsumenter, som bäst behöver informationen. Därför är det orealistiskt
att vänta sig, att enbart en effektivare konsumentupplysning skulle
kunna göra slut på skandalresorna.
Vad slutligen angår utvägen att vidtaga vanliga rättsliga åtgärder mot
arrangörer av skandalresor, framhåller utredningen, att sådana åtgärder
verkar långsamt och att de från resenärernas synpunkt är otillfredsställande
på grund av ovissheten om huruvida eventuellt utdömda skadestånd
verkligen kommer att betalas.
Utredningen har kommit till den uppfattningen, att det icke är möjligt
att få bukt med reseskandalerna uteslutande genom interna saneringsåtgärder
inom branschen. För att förhindra uppkomsten av skandalresor kräves
ingripande genom lagstiftning. Utredningen har därvid
övervägt möjligheten att låta göra den nuvarande frivilliga auktorisationen
obligatorisk. Utredningen avvisar emellertid denna lösning, därför att den
skulle vara förknippad med allt för stora risker för begränsning av nyetablering
och konkurrens. Utredningen har i stället föreslagit en lagstiftning
av innebörd, att det för anordnande av sällskapsresor skall krävas, att
vissa ekonomiska garantier ställas. Som främsta motiv för en sådan lagstiftning
har utredningen anfört, att det är förekomsten av förskottslikvider
som gör, att allmänheten kan förlora pengar. Viss ekonomisk garanti
synes därför vara nödvändig för att verksamheten inom branschen skall
kunna drivas utan risker för allmänheten. En väl tilltagen garantideposition
torde utan tvivel vara svår att åstadkomma för åtskilliga företag inom
den icke seriösa delen av branschen. Detta beror på att garantier i regel
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
utfärdas av banker eller andra institutioner, som prövar vederbörandes
ekonomi och säkerhet. — De sakkunniga har icke varit eniga på denna
punkt. Två av utredningens ledamöter1 har sålunda föreslagit, att tillstånd
att i Sverige anordna sällskapsresor eller i Sverige försälja eller till försäljnig
utbjuda sällskapsresor, anordnade i andra länder, skall vara beroende av
sådan auktorisation, som lämnas av Svenska trafik- och resebranschens auktorisationsnämnd.
Utredningen har i sitt arbete att åstadkomma skydd för allmänheten
mot skandalresor föreslagit även andra åtgärder, vilka dock inte erfordrar
något ingripande lagstiftningsvägen. Av de problem, som utredningen därvid
behandlar, skall här först nämnas ansvars- och reklamationsför
hållandena inom resebranschen. Utredningen framhåller, att frågan
om vem som skall bära ansvaret och stå för de ekonomiska riskerna,
om arrangemangen vid en sällskapsresa icke motsvarar vad som förväntas,
beror på, förutom allmänna avtals- och skadeståndsbestämmelser, vad som
avtalats mellan parterna. Det avtal, som gäller, är i allmänhet ett standardkontrakt,
som bygger på resebyråföreningens allmänna resevillkor. Dessa är
normgivande för hela branschen. Det är av utomordentligt stor vikt för resenären,
att villkoren har en avfattning, som är tillfredsställande från hans
synpunkt. Utredningen har därför tillsammans med representanter för resebyråföreningen
granskat resevillkoren ur både resenärernas och företagens
synvinkel. Genomgången har föranlett vissa ändringsförslag, för vilka utredningen
närmare redogör i betänkandet.
Utredningen framhåller, att det även vid sidan av skandalresorna förekommer
resor, som icke i alla avseenden svarar mot de förväntningar, som
konsumenten ansett sig ha rätt att hysa. Liksom inom alla andra branscher
förekommer det reklamationer, som i första hand bör handläggas av säljaren.
För handläggning av olösta tvister bör en opartisk nämnd inrättas. Utredningen
rekommenderar konsumentrådet att upprätta en sådan reklamationsnämnd
i samarbete med resebyråföreningen och Svenska trafikföretagens
råd samt framlägger förslag till stadgar för nämnden.
I samband med kartläggningen av ansvarsförhållandena vid sällskapsresor
har utredningen undersökt för- och nackdelar med en obligatorisk
reseförsäkring. Flera försäkringsbolag meddelar nu frivilliga försäkringar.
Dessa omfattar i allmänhet tre delar, nämligen försäkring mot
olycksfall och sjukdom, försäkring av resgods samt reseansvarighetsförsäkring.
Eu sådan grundförsäkring kan kompletteras på olika sätt. En obligatorisk
reseförsäkring skulle innebära, att försäkringsskyddet bleve inbakat
i resans förmåner och därmed också i priset. Fördelen med en sådan
ordning skulle framför allt vara, att alla resenärer finge ersättning vid
skada. Dessutom skulle premierna kunna göras lägre. De tyngsta argumenten
mot ett obligatorium är enligt utredningen av rent principiell art. Ett
1 Herrar Larsson och Loman.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
obligatorium tvingar även den som inte vill ha en försäkring att betala,
och detta strider mot en allmän princip om valfrihet i vårt samhälle. Visserligen
finns det ett antal andra försäkringar, som är obligatoriska, men
enligt utredningens mening föreligger det ej tillräckliga sociala skäl att låta
också reseförsäkringar bli obligatoriska. Utredningen, som behandlar även
andra invändningar mot en obligatorisk reseförsäkring, framlägger icke
något förslag i denna fråga.
Enligt sitt uppdrag har utredningen även granskat för- och nackdelar
hos det frivilliga auktorisationssystemet. Utredningen
anser, att auktorisationen bör bibehållas i sin nuvarande frivilliga form.
Både utredningens undersökningar och annat material visar, att olika slags
brister är mycket vanligare hos icke auktoriserade företag än hos auktoriserade.
Utredningen förklarar vidare, att det nuvarande auktorisationssystemet
ej innefattar några konkurrensbegränsande moment. Utredningen
framför vissa synpunkter på avvägningen av garantibeloppet samt på avfattningen
av gällande normer för auktorisationen. I samband härmed uttalar
utredningen, att det är angeläget, att auktorisationsnämnden vid remittering
av inkommande ansökningar inhämtar synpunkter dels från
konsumentrådet och luftfartsverket, dels i fråga om sökandens behandling
av eventuella reklamationer från den föreslagna reklamationsnämnden,
i fråga om arrangörer av ferieresor från skolöverstyrelsen och i fråga om
arrangörer av resor av sjukvårdskaraktär från medicinalstyrelsen. Utredningen
framhåller vidare såsom synnerligen önskvärt, att auktorisationsnämndens
granskning av auktoriserade företag kan pågå fortlöpande.
Att resornas kvalitetsegenskaper och priser då och då undersökes, är enligt
utredningen en förutsättning för att man skall kunna ge effektivare
konsumentupplysning om sällskapsresor. Undersökningarna bör
oftast vara punktundersökningar, koncentrerade på bestämda slag av resor.
Vid enstaka tillfällen, i samband med större strukturförändringar på resemarknaden,
bör de däremot ha karaktären av översikter. På konsumentupplysningsutredningen
bör ankomma att föreslå, vilken institution som
skall stå för undersökningarna. Redan nu bör man dock kunna sprida upplysning
om sällskapsresor via konsumentinstitutets upplysningsavdelning.
Utredningen föreslår vidare, att konsumentrådet låter utarbeta en populärt
hållen skrift med de för en resenär viktigaste uppgifterna samt att
reseföretagen genom sin branschorganisation verkar för att de uppgifter om
resor, som lämnas i broschyrer m. m., förenklas och standardiseras i största
möjliga utsträckning.
Slutligen riktar utredningen uppmärksamheten på vissa specialproblem
rörande resor av sjukvårdskaraktär, skolungdomsres
o r och utbildning av reseledare. Vad beträffar skolungdomsresor
med pedagogiskt innehåll önskar utredningen, att skolöverstyrelsen
ges möjlighet att verka som kontrollorgan beträffande det pedagogiska och
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
sociala inslaget i resorna. I fråga om resor av sjukvårdslcaraktär anser utredningen
medicinalstyrelsen vara lämpligt kontrollorgan för det sjukvårdande
inslaget i dessa resor. Vad angår reseledarnas utbildning förutsätter
utredningen, att frågan behandlas av en utav skolöverstyrelsen tillsatt utredning
om utbildningsfrågor inom turistväsendet.
Något förslag till lagtext rörande sällskapsresearrangörers
skyldighet att ställa garanti har utredningen icke framlagt. Den har emellertid
i ett särskilt avsnitt av betänkandet närmare angivit vissa riktlinjer
för en sådan lag. Jag skall senare redogöra närmare för dem.
Remissyttrandena
Under remissbehandlingen har framkommit olika uppfattningar om b ehovet
av ett statligt ingripande på sällskapsres eområdet.
Flera remissinstanser har i likhet med utredningen funnit, att skandalresorna
har en sådan omfattning och medför sådana verkningar för de
drabbade, att statliga åtgärder är motiverade. Uttalanden av sådan innebörd
göres av bl. a. statens institut för konsumentfrågor, statens pris- och kartellnämnd,
Svenska journalistförbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen,
LO, TCO, SACO, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Centerns
kvinnoförbund.
Luftfartsverket förklarar sig dela sällskapsreseutredningens uppfattning,
att flertalet sällskapsresor genomföres på ett tillfredsställande sätt och
svarar mot de förväntningar, som resenärerna ställer på dem. Verkets erfarenhet
har varit, att endast ett fåtal resebyråer och flygföretag är ansvariga
för det helt övervägande antalet skandalresor. Enligt verkets mening
är det oftare dålig ekonomi än bristande kvalifikationer, som utlöst missförhållandena,
även om de bristande kvalifikationerna kan vara den yttersta
anledningen till den dåliga ekonomien. Icke sällan söker sig resebyråer
med dålig ekonomi till flygföretag med dålig ekonomi och omvänt.
En sådan kombination innefattar särskilt stora risker för uppkomsten av
skandalresor. Det är också förvånande att iakttaga, hur lätt affärsförbindelser
har knutits mellan resebyråer och charterflygföretag, utan att soliditetsupplysningar
inhämtats, och huru stort överseende, som ofta visas
gentemot affärspartnerns dåliga ekonomi. Det ligger enligt luftfartsverkets
mening nära till hands att antaga, att missförhållandena av angiven art
skall rätta till sig själva genom den utslagning av företag från marknaden,
som förr eller senare blir en följd av skandalresor i dessa företags regi.
Denna process kan dock vara smärtsam för den resande allmänheten. Härtill
kommer att nyetablering av reseföretag synes kunna ske relativt lätt,
vilket sammanhänger med det av utredningen påpekade förhållandet, att
2 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 106
18
Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
kapitalförsörjningen i betydande utsträckning kan ske genom förskottsbetalningar
från resenärerna. Det har icke sällan förekommit, att en företagare
efter ett eller flera sammanbrott återuppträder i branschen med en
ny firma. Risk föreligger därför, att missförhållandena trots den kontinuerligt
pågående självsaneringen kommer att i viss omfattning fortbestå. Luftfartsverket
har mot bakgrund av sina erfarenheter kommit till den uppfattningen,
att åtgärder behöver vidtagas inom resebyråbranschen för att få
en förbättring till stånd. Det borde dock vara möjligt att begränsa åtgärderna
med hänsyn till arten och omfattningen av missförhållandena. Åtgärderna
bör enligt verkets mening i främsta rummet ta sikte på att stärka de
ekonomiska förutsättningarna och garantierna för att sällskapsresorna
programenligt kan genomföras av såväl arrangörer som transportörer och
övriga medverkande i det samlade arrangemanget.
Att helt eliminera risken för skandalresor är enligt konsumentrådet möjligt
endast med mycket långt gående åtgärder. Det är i och för sig ett resenärsintresse,
att endast arrangörer, som är kompetenta, får tillfälle att verka
å området. Man skulle därför kunna tänka sig att uppställa mycket
stränga villkor för att någon skall få etablera sig i branschen. Resenären har
emellertid å andra sidan ett mycket starkt intresse av att branschen bibehåller
sin nuvarande dynamik, att nya krafter får chans att försöka och att nya
vägar att sälja resor, att arrangera och genomföra dem kommer till stånd.
Rådet betraktar det som mycket väsentligt, att i likhet med vad förhållandet
är inom andra branscher nya produktions- och distributionsformer får söka
sig fram även å reseområdet. Dessa två krav från resenärerna strider mot
varandra, varför man får söka finna en väg, som både tillgodoser konsumenternas
berättigade krav på trygghet och bibehåller möjligheterna till
expansion och nydaningar inom branschen. Rådet finner, att utredningens
förslag, att arrangören på ett eller annat sätt skall garantera resenärernas i
förväg inbetalade belopp, är en god medelväg att beträda. På det sättet elimineras
visserligen inte möjligheterna av att skandalresor uppkommer, men
man eliminerar risken för ekonomiska förluster för resenärerna. Sällskapsresenären
är ju i den vanskliga situationen, att han till skillnad från de
flesta andra köpare måste betala produkten, innan den ens börjat att levereras.
I andra remissyttranden har det gjorts gällande, att något behov av statligt
ingripande icke skulle föreligga. Därvid framhålles, att skandalresorna
i förhållande till hela resevolymen utgör en mycket liten del, att de resenärer,
som utsätts för skandalresor till mycket stor del utgöres av personer,
vilka mer eller mindre medvetet utsätter sig för risker, att liknande förhållanden
förekommer på många andra områden, där konsumenten har att
träffa ett val, att resultatet av den upplysningsverksamhet som ägt rum
ännu icke kan överblickas samt att problemen icke torde vara större än att
de bör kunna bemästras av branschen själv. Av denna uppfattning är bl. a.
Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
19
statens järnvägar, Sveriges advokatsamfund och Högerpartiets kvinnoförbund.
Stockholms handelskammare framhåller, att skandalresebegreppet
överdimensionerats — icke minst i pressen. Ett belysande exempel på denna
överdimensionering finns i utredningens punktundersökning beträffande en
skandalresa. Undersökningen visar, att såväl uppenbart överdrivna som
rent felaktiga uppgifter om resan lämnats i tidningarnas reportage. Detta
enda exempel visar, hur osäkert underlaget är för utredningens påstående,
att flera tusen personer årligen berörs av skandalresor. Om mot all förmodan
uppskattningen skulle vara riktig, är ändå »skandalandelen» så försvinnande
liten, att ett statligt ingripande i den form som föreslagits icke
kan anses motiverat.
Några remissinstanser hänvisar till det frivilliga auktorisation
ssystemet och föreslår, att erfarenheterna av detta avvaktas
ytterligare någon tid. Sålunda anför Skånes handelskammare, att utredningen
ger vid handen, att branschens strävan till en självsanering i betydande
grad krönts med framgång. En allt större del av allmänheten har kommit
att uppfatta auktorisationen som en hallstämpel för tjänster, som ger resenären
full trygghet. Allt talar för att en fortsatt sanering av branschen
kommer att äga rum genom ytterligare insatser.
Statens järnvägar förklarar sig hysa tilltro till den frivilliga auktorisationens
sanerande effekt på litet längre sikt. Skulle en obligatorisk ekonomisk
garanti krävas av alla sällskapsresearrangörer, komme sannolikt den
frivilliga auktorisationen att mista mycket av anseende och betydelse såväl
i allmänhetens som i researrangörernas ögon. Ställandet av en garanti bleve
— avsiktligt eller inte — ett nytt slags auktorisation, möjlig att förvärva
för envar, som förfogar över tillräckligt kapital, oavsett kvalifikationer i
övrigt. Den seriösa yrkesmedvetenheten och den allmänna redbarheten
främjas ej. Riskerna för skandalresor kvarstår. Att stärka den frivilliga
auktorisationen torde vara det bästa sättet för en sanering av resebranschen.
Till lämpliga åtgärder kan främst räknas en kontinuerligt bedriven
konsumentupplysning, som innefattar information om auktorisationen, tillskapande
av en för hela branschen gemensam reklamationsnämnd samt en
förbättrad yrkesutbildning, bl. a. av reseledare. På så sätt skulle ett visst
tryck att förvärva auktorisation utövas på researrangörerna. Liknande
synpunkter framföres av Svenska trafikföretagens råd.
De remissinstanser, som diskuterar en obligatorisk auktorisation
för sällskapsresebranschen, avvisar i allmänhet denna lösning. Svenska
resebyråföreningen är emellertid av annan mening och rekommenderar,
att rätten att arrangera och försälja sällskapsresor blir beroende av
ett auktorisationstillstånd. Föreningen ställer sig likväl icke helt främmande
för ett ekonomiskt garantikrav. SAS framhåller, att endast en garantidisposition
icke löser problemet med skandalresorna på ett tillfredsställande
sätt. Hur viktigt det än framstår att skydda alla möjligheter till
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
fri nyetablering och fri konkurrens, synes dock i detta sammanhang större
hänsyn få tillmätas det behov av skydd och trygghet resenärerna bör
ha rätt att förutsätta. Bakom förverkligandet av en semesterresa i utlandet
ligger i tid ett års arbete och i de flesta fall genom olika uppoffringar hopsamlade
medel för resan. En deltagare i en skandalresa har i regel icke
möjlighet att göra om sin resa. Slutsatsen, att var och en har att själv se
upp och granska vad han ger sig in i, kan knappast vara adekvat i ett så
integrerat och komplicerat sammanhang som en sällskapsresa. En obligatorisk
auktorisation synes tillgodose vad som erfordras. SAS föreslår dock,
att man i första hand skall söka förstärka det nuvarande frivilliga auktorisationssystemet.
Om åtgärder i detta syfte icke skulle leda till önskad effekt,
bör föreskrifter emellertid meddelas om obligatorisk auktorisation.
En del av de remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, åberopar,
att detta icke står i överensstämmelse med principerna för
vår näringslagstiftning. Kommerskollegium yttrar, att statsmakterna
ej bör ingripa reglerande i näringslivets förhållanden, med
mindre detta är påkallat av samhälleliga eller eljest allmänna skäl; i vanliga
fall är obunden konkurrens det som på längre sikt är bäst ägnat att
gagna konsumenternas intressen. Den nuvarande ordningen tillåter envar
att öppna resebyråverksamhet i vårt land. Skulle utredningens förslag
genomföras, innebure detta, att den som ej kan ställa godtagbar säkerhet
hindras driva sådan verksamhet, även om han skulle kunna göra detta på
ett fullgott sätt. Ur kollegiets synvinkel är sålunda huvudfrågan, huruvida
utredningen verkligen förebringat tillräckligt starka skäl för den förordade
statliga regleringen. Den redogörelse utredningen lämnat angående
resebyråbranschen är utförlig och belyser klart rådande förhållanden.
Kollegium finner det dock tveksamt, om dessa kan sägas vara så otillfredsställande,
att staten har anledning att ingripa. Underlaget för utredningens
bedömanden om förekomsten av allvarliga missförhållanden vid sällskapsresor
synes vara osäkert. Av punktundersökningen rörande en skandalresa
framgår dessutom, att flertalet resenärer, som anlitat de aktuella arrangörerna,
varit medvetna om att arrangemangen kunde innebära risker. Kommerskollegiet
ställer sig även tveksamt till utredningens förmodande, att
den väntade ökningen av antalet sällskapsresor kommer att skärpa problemet.
Det är ej ovanligt, att missförhållanden framträder på ett verksamhetsområde,
som är statt i stark utveckling, men att de försvinner, när
verksamheten stadgat sig. Det synes troligt, att de få icke auktoriserade arrangörsföretag,
som förekommit i samband med missförhållanden, blir utslagna
i den hårdnande konkurrensen, när branschens expansionstakt avstannat
och marknaden blivit mättad. Det kan också förväntas, att genom
insatser icke minst från de på frivillig väg auktoriserade företagen en fortsatt
sanering av branschen kommer att äga rum.
Stockholms handelskammare anser, att utredningens förslag tar sikte på
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
en etableringskontroll i form av tillståndsgivning som villkor för rätt att
bedriva sällskapsreseverksamhet. Några inskränkningar i rätten till kommersiell
yrkesutövning bör i princip ej förekomma. Det skulle innebära
stora faror för näringsfriheten, om staten godtog krav från olika grupper
om särskilda villkor för rätten att utöva visst yrke eller viss verksamhet.
Ett statligt ingripande i resebranschen kan knappast bli en isolerad företeelse
utan aktualiserar en omprövning av hela vår näringslagstiftning. En
annan ståndpunkt förutsätter, att resebranschen har en särställning, som
motiverar ett speciellt ingripande. Handelskammaren har på grund av vad
utredningen anfört icke kunnat finna, att förhållandena i resebranschen
ger den en sådan särställning. Tvärtom torde den självsanering som ägt
rum inom näringen i form av det frivilliga aulctorisationssystemet ha medfört,
att en köpare av sällskapsresor har väsentligt större utsikter att få en
fullgod produkt än köpare av många andra varor och tjänster. Handelskammaren
fortsätter:
Det torde stå oemotsagt att cirka 95 procent av branschen är sanerad
genom det arbete som bedrivits av Svenska Trafik- och Resebranschens
Auktorisationsnämnd. STR-begreppet har trängt in i allmänna medvetandet,
något som klart framgår av alla de telefonförfrågningar som STRsekretariatet
dagligen får från personer som planerar resor. Det finns emellertid
alltid kunder, för vilka ett lågt pris är det enda utslagsgivande. De
väljer därför de icke seriösa företagens »specialerbjudanden», trots att det
fåtal företag som nu arbetar i branschens periferi och varit invecklade i
s. k. reseskandaler i flertalet fall namngivits i pressens reportage.
Då det sålunda måste anses uppenbart att denna kategori resenärer är
fullt medveten om att man icke kan ställa samma krav på säkerhet, komfort
och trivsel då man utnyttjar ett dylikt specialerbjudande som då man
anlitar ett välrenommerat företag, kan Handelskammaren ej finna något
skäl att genom särskilda åtgärder skydda denna minoritet resenärer.
Vad särskilt angår förhållandet till konkurrensbegränsning slagen
framhåller näringsfrihetsrådet, att utredningens förslag om ställande
av garanti ej är ägnat att väcka nämnvärda betänkligheter från konkurrensbegränsningssynpunkt.
Ett garantisystem av den principiella typ
utredningen skisserat är från denna synpunkt — om man bortser från dess
obligatoriska karaktär — även mindre långtgående än de konkurrensbegränsningar,
som för närvarande förekommer i resebyråbranschen. Näringsfrihetsrådet
vill därför, om anledning att vidtaga åtgärder i saneringssyfte
skulle finnas föreligga, inte motsätta sig, att rätten att anordna sällskapsresor
till utlandet göres beroende av att garanti i någon form ställes till
skydd för resenärerna. Rådet lämnar emellertid för sin del öppet, om missförhållandena
i sällskapsresebranschen är av så allvarlig art och omfattning,
att behov av statligt ingripande föreligger.
Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor, som förklarar sig inte vara
främmande för tanken, att missförhållandena inom sällskapsresebranschen
kräver ingripande lagstiftningsvägen, anser, att utredningens förslag är
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
ägnat att begränsa konkurrensen främst därigenom, att etablering av nya
företag kan försvåras. Om förslaget genomföres, vilket näringsfrihetsombudsmannen
inte vill motsätta sig, är det från konkurrenssynpunkt av
vikt, att garantibeloppet icke sättes högre än som är oundgängligen nödvändigt
för att skydda den resande allmänheten.
Enligt Stockholms handelskammare skulle ett obligatoriskt garantisystem
vara ägnat att leda till konkurrensbegränsningar. Ett sådant garantisystem
skulle skapa stora svårigheter för ett litet men seriöst företag att etablera
sig i branschen. Icke minst statsmakterna själva har genom lagstiftning
eftersträvat att trygga en obunden konkurrens. Det borde därför, enligt
handelskammarens uppfattning, icke förekomma, att staten genom särskilda
åtgärder främjade konkurrensbegränsande företeelser inom näringslivet,
med mindre starka skäl av allmän räckvidd kunde åberopas härför.
Skånes handelskammare erinrar om att det ingalunda är sällsynt, att
svenska resenärer medföljer sällskapsresor, arrangerade av utländska företag.
Därvid syftar handelskammaren särskilt på att åtskilliga resenärer icke
minst inom kammarens distrikt tar i anspråk tjänster av danska resebyråer.
Handelskammaren har för sin del fått den uppfattningen, att utredningen,
som icke framlagt ett utformat författningsförslag utan endast redovisat
ett principutkast till författning, icke gått till botten med de problem, som
från konkurrenssynpunkt och i övrigt skulle uppkomma i samband med
att resenärer anlitar resebyråer i ett grannland, vilket icke har rättsregler
på området, överensstämmande med dem som utredningen föreslår för vårt
lands vidkommande.
Utredningens rekommendation, att en opartisk reklamation snämnd
inrättas av konsumentrådet i samarbete med resebyråföreningen
och Svenska trafikföretagens råd, har i de flesta yttrandena icke mött någon
gensaga. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av bl. a. konsumentinstitutet,
SAS, resebyråföreningen och Svenska trafikföretagens råd.
Konsumentrådet intar en avvaktande ställning och anför, att frågan om
reklamationer är något som ej enbart gäller sällskapsresor. Konsumentrådet
räknar med att inom en snar framtid starta en allmän reklamationsnämnd,
som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor och tjänster.
I denna nämnd torde även sällskapsresefrågor komma att behandlas, troligen
på en särskild avdelning. Rådet finner det därför lämpligt, att man
väntar med ställningstagande till inrättandet av en reklamationsnämnd för
sällskapsresefrågor, till dess man kan överblicka arbetsområdet för den allmänna
reklamationsnämnden. Även LO framhåller, att verksamheten hos
den av utredningen föreslagna nämnden samordnas med den planerade
universalnämnden hos konsumentrådet.
Vad beträffar försä k ringsfrågan har LO förklarat sig förorda,
att obligatoriska försäkringar införes vid sällskapsresor. Väsentliga riskmoment
kvarstår för resenären under resan, även om förslaget rörande en
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
garantisumma genomföres. En automatisk reseförsäkring innebär, att reseskyddet
är inbakat i resans förmåner och därmed också i priset. Då försäkringen
har karaktär av ett slags gruppförsäkring, kan premierna göras
lägre.
Medicinalstyrelsen framhåller, att möjligheterna för en svensk resenär
att utomlands komma i åtnjutande av läkarvård och sjukvård till stor del
är beroende på om vederbörande har ekonomiska resurser. Endast med ett
fåtal länder har Sverige slutit särskilda avtal, medförande att den svenska
allmänna sjukförsäkringen kan utgå till svenska resenärer i sagda land.
I övrigt bör resenärerna genom annan försäkring tillförsäkra sig sådana
förmåner. Styrelsen vill kraftigt understryka vikten av att en sådan ordning
kommer till stånd, att varje resenär kan erhålla bästa möjliga vård utomlands
vid sjukdom och ohälsa. Detta synes enligt styrelsen bäst kunna ske
genom obligatorisk försäkring. Likaså bör resenären genom försäkring eller
på annat sätt vara garderad i fråga om de utgifter, som kan uppstå för
medicin, merkostnader för kost och logi, sjuktransporter etc. vid inträffade
sjukdoms- eller olycksfall. Även de kostnader, som vid dödsfall uppkommer
för nödvändig balsamering och hemtransport, bör, bl. a. till undvikande
av hälsorisker, täckas av försäkring.
Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om att en automatisk reseförsäkring
kan införas antingen genom en frivillig överenskommelse mellan
försäkringsbolag och researrangörer eller genom en tvingande författningsbestämmelse.
Utredningen har ej utvecklat lagstiftningsalternativet.
Detta får anses tyda på att en sådan lösning icke ansetts böra övervägas.
Förbundet instämmer härutinnan. Vad angår alternativet med en automatisk
försäkring, som bygger på frivillig överenskommelse, påpekar förbundet,
att utredningens överväganden begränsar sig till sällskapsresorna och
sålunda inte löser problemen beträffande övriga resenärer. Vilken effekt
man kan uppnå för sällskapsresornas del, blir givetvis beroende av i vilken
omfattning researrangörerna visar sig intresserade av att automatiskt inkludera
en reseförsäkring i den vara de säljer. Riksförbundet anser det ej
vara realistiskt att hysa alltför stor optimism härvidlag. Inom det sålunda
mer eller mindre begränsade område, där en automatisk försäkring skulle
få betydelse, föreligger det enligt riksförbundets uppfattning påtaglig risk
för alt försäkringen av prisskäl skulle få så begränsad omfattning, att skyddet
ej motsvarade resenärernas behov. Riksförbundet anför vidare, att den
vinst som premiemässigt skulle uppstå vid en automatisk försäkring, bleve
mycket obetydlig om ens någon. Ett obligatorium skulle enligt utredningen
strida mot principen om valfrihet i vårt samhälle. Med beaktande av denna
princip bör man enligt riksförbundets mening noga väga fördelarna mot
nackdelarna, innan ett obligatorium införes på reseförsäkringens område.
Riksförbundet är av den uppfattningen, att nackdelarna med en automatisk
försäkring kraftigt överväger fördelarna, och avstyrker införandet av
24
Knngl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
en sådan. Riksförbundet framhåller därutöver bl. a., att även andra försäkringsformer
än reseförsäkring ger ersättning vid sjukdom, olycksfall eller
dödsfall, som inträffar utomlands. Villkoren för livförsäkring — såväl individuell
försäkring som gruppförsäkring — innehåller sålunda inga inskränkningar
för dödsfall utom riket.
Utredningens uttalanden om angelägenheten av en effektiv konsumentupplysning
har inte föranlett några invändningar.
Statens konsumentråd anser, att behovet av upplysning till konsumenterna
är stort. I likhet med andra tjänster har sällskapsresor den egenskapen,
att de inte produceras förrän i det ögonblick de konsumeras. Detta innebär,
att den potentielle resenären inte har någon möjlighet att i förväg granska
produkten (resan). Hans prövning får inskränka sig till de informationer,
som han kan få från olika håll. En sällskapsresa är vidare en komplicerad
tjänst. Den konsumeras utomlands, på avlägsen ort, i många fall under förhållanden,
helt skilda från vad resenären är van vid hemma. En sällskapsresa
är dessutom en relativt kostsam tjänst, där ett misslyckat köp kan
innebära en avsevärd förlust för köparen. Resorna kommer att gå till allt
avlägsnare orter. Resenärernas möjligheter att i förväg hemifrån bedöma
värdet av de tjänster, som bjuds på sådana orter, blir ännu mer begränsade.
Kostnaderna för dessa resor blir dessutom högre, varför relativt stora
belopp kan stå på spel. De resor, som offereras allmänheten, är av mycket
olika kvalitet och av mycket olika priser. Det är svårt för en presumtiv
resenär att med hjälp av det material han erhåller av arrangörerna avgöra
värdet av de prestationer, som erbjuds honom, och bedöma i vilken utsträckning
exempelvis en dyrbar resa ger mera för det högre priset. Det är
därför mycket angeläget, att en objektiv information kommer till stånd.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund anför, att det är uppenbart
att flertalet av de resenärer, som deltagit i skandalresor, inte haft kännedom
om reseföretagets bristande möjligheter att genomföra reseprogrammet
och därför träffat sitt val av brist på information, inte i medvetande
om en självpåtagen risk. Alla tänkbara vägar att ge kontinuerlig information
bör därför beaktas. Inte minst angeläget är, att en lämplig undersökningsinstitution
kommer till stånd.
LO framhåller, att det för konsumenten är av största betydelse, att mer
allmän information genom massmedia kompletteras med en direkt information
rörande den speciella resetjänsten. Av synnerligen stort värde torde
här vara, att normer för sällskapsresor utarbetades enligt varudeklarationsnämndens
metod, så att sällskapsresor kunde deklareras och även
kontrolleras i varudeklarationsnämndens regi. Detta skulle möjliggöra för
den enskilde konsumenten att mer direkt jämföra de olika varorna med
hänsyn till en del relevanta faktorer och på så sätt också bättre kunna bedöma,
om resan är prisvärd. LO föreslår, att överläggningar upptas med
varudeklaration snämnden rörande varudeklarationsnormer i fråga om sällskapsresor.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
Skolkuratorernas förening anser, att det är ett angeläget föräldraintresse
att få till stånd en vederhäftig konsumentupplysning rörande skolungdomsresor.
I rådande läge måste föräldrar känna obehag inför valet av researrangör
och kurstyp. Föreningen finner det nödvändigt, att ett centralt
verkande organ inrättas med uppgift att lämna behövlig information till
lärare, föräldrar och barn i fråga om skolungdomsresor.
Konsumentupplysning sutredningen uppger, att den i ett senare skede av
sitt arbete kommer att ta upp spörsmålet om en utvidgning av den statliga
konsumentupplysningen till att avse även tjänster av olika slag. Utredningen
är därför inte nu beredd att ta ställning till de i betänkandet framlagda
förslagen om bl. a. lämplig undersökningsinstitution för konsumentupplysning
rörande sällskapsresor. Konsumentupplysningsutredningen understryker
dock, att den finner behovet av konsumentupplysning på detta
område angeläget. Som en första åtgärd anser utredningen lämpligt, att
konsumentrådet i enlighet med betänkandet får i uppdrag att utge en
mindre informationsskrift om sällskapsresor.
Behovet av att en upplysningsskrift utarbetas understrykes av medicinalstyrelsen.
Med hänsyn till att den internationella turisttrafiken ökat
starkt under senare år och utsträckts till allt avlägsnare trakter med tropiskt
eller subtropiskt klimat, har styrelsen år 1964 utgivit en informationsskrift
med hälsoråd vid resor till varma länder. Dessa hälsoråd synes
kunna utgöra ett gott underlag för den tilltänkta upplysningsskriften. Styrelsen
erinrar vidare om de stora hälsorisker, som är förenade med vistelse
på orter med otillfredsställande sanitära förhållanden. I stor utsträckningföreligger
risk för att resenärerna insjuknar i smittsamma sjukdomar eller
blir bärare av smittämnen och för med sig infektioner till vårt land, där
dessa kan ge upphov till svårbekämpade epidemier, t. ex. salmonellaepidemier.
Fn utredning år 1963 visar, att cirka 63 % av rapporterade fall av
salmonella i Sverige ådragits under resor till utlandet. En huvuduppgift för
researrangörerna får därför anses vara att ge resenärerna en hygieniskt
tillfredsställande inkvartering och utspisning. Styrelsen erinrar i detta
sammanhang om att resenärer i icke ringa omfattning ådrager sig venerisk
smitta i samband med resor till utlandet. Någon statistik rörande fördelningen
av ådragen venerisk smitta hos resenärer, som reser enskilt respektive
i sällskapsresor, finns icke. Med hänsyn till den stora omfattning sällskapsresorna
har, torde dessa spela en icke oväsentlig roll i berört avseende.
Styrelsen vill särskilt framhålla att vår allvarligaste könssjukdom —
syfilis — för åtta år sedan hade en mycket liten spridning inom landet (75
nya fall av syfilis år 1958, 476 nya dylika fall år 1965). Det anförda understryker
enligt styrelsen det angelägna i att den medverkar vid utarbetandet
av upplysningsskriften.
I anslutning till utredningens uttalanden om resor av sju k vårdskaraktär
understryker medicinalstyrelsen, att uppläggningen och ge
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
nomförandet av sådana resor ställer höga krav på ansvarskännande och
sakkunskap hos anordnarna. Viss möjlighet att utöva kontroll härvidlag
torde föreligga, om medicinalstyrelsen höres, då det gäller ansökningar om
auktorisation av företag, som avser att genomföra resor av sjukvårdskaraktär.
I fråga om utredningens uttalande, att medicinalstyrelsen borde övervaka
det sjukvårdande inslaget i dessa resor, erinrar styrelsen om att
svensk hälsovårdsmyndighets övervakande verksamhet är inskränkt till
svenskt territorium och att övervakningen utanför detta är en uppgift för
vederbörande utländska hälsovårdsmyndigheter.
Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande, att den liksom utredningen anser
det önskvärt med central tillsyn över skolungdom sresor till utlandet
med pedagogiskt inslag. Med hänsyn till den expansion, som skett
och som väntas fortsätta, finner överstyrelsen det dock otänkbart att inom
ramen för sina personella och ekonomiska resurser ta ansvaret för en dylik
verksamhet. Vad beträffar utredningens tanke, att överstyrelsen kunde åta
sig den begränsade uppgiften att pröva kompetensen hos lärare, som har
ansvaret för undervisning i samband med skolungdomsresor, anser överstyrelsen
anledning saknas att vidtaga några sådana åtgärder. Med den
målsättning, som gäller för modern språkundervisning, bortfaller behovet
av specialutbildade svenska lärare vid dessa kurser, och det framstår som
mest önskvärt att fullt utnyttja möjligheten att engagera infödda lärare.
Ett välmotiverat önskemål är, att kompetensen hos kursledare med ansvaret
för sociala arrangemang blir säkerställd. En prövning synes inte vara
möjlig att genomföra utan inspektion på ort och ställe. Den person, som
åtar sig uppdraget att vara ledare för en ungdomsresa till utlandet, bör
vara väl förtrogen med språket i det land, dit kursen är förlagd, äga god
insikt i landets kultur och vara en god ungdomsledare. Möjligheterna till
kortare introduktionskurser för sådana reseledare skulle kunna undersökas
av den expertgrupp, som överstyrelsen tillsatt för utredning rörande
utbildningsbehov och utbildningsvägar inom turistväsendet.
Skolkuratorernas förening instämmer helt i utredningens synpunkter
rörande behovet av någon form av objektiv kontroll rörande skolungdomsresor.
Med växande oro kan man konstatera, att hos många reseföretag den
kommersiellt dikterade ambitionen att arrangera konkurrerande studieresor
inte utsträcks till att omfatta ansvaret för att kurserna skall ge förväntat
utbyte.
Den i betänkandet upptagna frågan om utbildning av reseledare
rymmes enligt skolöverstyrelsen i det uppdrag, som skolöverstyrelsen
givit sin nyss nämnda expertgrupp. Den har till uppgift att företa en
inventering av nu förekommande kurser för utbildning av personal för
reselivet, turistnäringen och fritidsverksamheten inom Sverige med en uppdelning
på bl. a. rese- och resebyråverksamhet, informationsverksamhet och
fritidsverksamhet. Bland övriga uppgifter skall expertgruppen också före
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
slå lämpliga utbildningsvägar för de föreslagna kategorierna och därvid
avge förslag beträffande utbildningstidens längd, dess innehåll, syfte och
organisation med beaktande även av lärarutbildningsaspekten.
Departementschefen
Under senare år har frågan om lagstiftning rörande sällskapsresor varit
aktuell vid flera tillfällen. Detta har berott på att sällskapsresorna under
tiden efter världskriget fått en mycket stor omfattning och att en del av
reseföretagen visat sig icke ha förmåga och resurser att driva sin verksamhet
på ett för resenärerna tillfredsställande sätt. I den debatt, som
förts, har det bl. a. krävts, att sällskapsresearrangörerna underkastas någon
form av statlig kontroll. I första hand har föreslagits särskilt tillstånd för
rätt att etablera sig inom branschen. Dessa krav har hittills avvisats av
statsmakterna. Ett statligt auktorisationsförfarande har ansetts kunna verka
konkurrensbegränsande. Vidare har det bedömts vara svårt att skapa klara
och objektiva grunder för tillståndsgivningen. I stället har resebranschen
rekommenderats att själv genomföra en sanering. Olika åtgärder har också
vidtagits på frivillig grund. År 1960 infördes ett nytt system med frivilligt
auktorisationsförfarande för att skapa största möjliga säkerhet för
resenärerna. Systemet byggdes ut år 1963 genom föreskrift om skyldighet
för de auktoriserade företagen att ställa säkerhet. Auktorisationsorganet
fick rätt att förfoga över säkerheterna, om detta skulle erfordras för någon
åtgärd till resenärs skydd.
Statens konsumentråd har varit det statliga organ, som närmast följt utvecklingen
på området. I maj 1964 beslöt rådet att tillsätta en kommitté
— sällskapsreseutredningen — som skulle se över förhållandena på sällskapsresemarknaden.
Utredningen, som avlämnade sitt betänkande i maj
1966, har sett som sin uppgift att söka finna sätt att skydda allmänheten
mot resor, som inställts eller icke fullföljts.
Av utredningens betänkande framgår, att den starka expansionen i resebranschen
i stort sett har skett friktionsfritt och att inga allvarliga anmärkningar
kan riktas mot större delen av resorna. Enligt utredningen sammanhänger
detta med flera faktorer. Utredningen pekar därvid bl. a. på
branschens egna åtgärder. Det har emellertid även under de sista åren förekommit
sällskapsresor, vid vilka resenärer blivit lidande till följd av allvarliga
fel och brister i arrangemangen. Enligt utredningens uppfattning
är det icke möjligt att komma till rätta med kvarstående missförhållanden
enbart genom interna saneringsåtgärder inom branschen. Ej heller kan man
räkna med att konsumentupplysning rörande sällskapsresor kan göras så
effektiv, att den eliminerar risken för skandalresor. Men hänsyn till skandalresornas
omfattning anser utredningen därför, att en reglering måste
ske lagstiftningsvägen. Eftersom skandalresor huvudsakligen sammanhänger
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
med att företagen fritt disponerar över resenärernas förskottslikvider, har
utredningen beslutat föreslå, att reseföretag tvingas ställa säkerhet hos kommerskollegium
och att säkerheten efter beslut av en särskild nämnd får användas
för att tillgodose resenärernas elementära fordringar.
Under remissbehandlingen har det icke från något håll bestritts, att missförhållanden
förekommer inom resebranschen. Olika meningar har emellertid
framkommit vid bedömningen av behovet av lagstiftningsåtgärder.
Det har hävdats, att man borde söka komma fram till en bättre ordning
huvudsakligen genom ökad konsumentupplysning och att det icke därutöver
skulle anordnas något skydd för resenärer, som — trots att riskerna
klarlagts och påpekats — anlitade mindre nogräknade researrangörer. Från
annat håll har man gjort gällande, att längre gående åtgärder är motiverade
och rimliga för att i största möjliga utsträckning undanröja olägenheter,
som kan uppstå för resenärer till följd av att exempelvis nödvändiga
anstalter för förläggning på vistelseorten inte vidtagits eller hemresan
inte sker vid förutskickad tid.
För egen del vill jag vitsorda värdet av de åtgärder, som resebyråbranschen
gjort i saneringssyfte. Tillsammans med den kontrollerande verksamhet,
som luftfartsverket utför i fråga om flygföretag, har dessa åtgärder
med all sannolikhet effektivt medverkat till att missförhållanden inom
resebyråverksamheten är av så begränsad natur. Det förtjänar understrykas,
att de auktoriserade företagen inte varit inblandade i de av utredningen
angivna skandalresorna. Den nu företagna utredningen visar
emellertid, att de oarter som förekommer inom näringen — och som med
rätta betecknas som skandalösa — knappast kan väntas försvinna som ett
resultat av branschens egna ansträngningar. Det är därför enligt min mening
motiverat att överväga lagstiftning för att komma till rätta med de
brister, som eljest inte blir avhjälpta.
Utredningen har övervägt men avvisat möjligheten att ingripa mot skandalresorna
genom införande av ett obligatoriskt auktorisationssystem. En
sådan lösning skulle enligt utredningen medföra allt för stora risker för
begränsning av nyetablering och konkurrens. För egen del instämmer jag
i denna bedömning. Härtill kommer, att ett obligatoriskt auktorisationssystem
skulle kunna uppfattas så att staten står som något slags garant
i fråga om företagens sätt att sköta sin verksamhet. En sådan uppgift kan av
lätt insedda skäl staten inte påtaga sig. Vidare är att märka, att införandet
av ett sådant system skulle kräva en ganska avsevärd tid, under vilken en
lämplig organisation måste byggas upp för att omhänderha frågor om auktorisation.
Den författningsmässiga regleringen av sällskapsresearrangemang
bör i stället följa de huvudlinjer, som utredningen dragit upp. Detta
innebär, att man uppställer som ett obligatoriskt villkor för rätt att
utöva verksamhet inom sällskapsresebranschen att ekonomisk säkerhet
ställts. Ett sådant lagstiftningsingripande avviker från den näringspolitiska
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
linje som vi följt här i landet under senare tid och som syftar till så fri
konkurrens som möjligt mellan näringsutövare. Jag vill heller icke dölja
de principiella betänkligheter som från näringsfrihetssynpunkt kan hysas
mot den föreslagna ordningen. När jag ändå förordar, att man nu efter de
angivna riktlinjerna försöker stävja missförhållandena inom resenäringen
är det främst på grund av att ansvarslöshet, när den förekommer inom
denna bransch, på ett påtagligt sätt medför sociala risker för dem som låter
sig betjänas av branschen, t. ex. när resenärer utomlands ställs i den situationen
att företaget saknar möjlighet att för dem ordna hemresa eller logi.
Med hänsyn till att lagstiftningen innebär en nyhet på det näringsrättsliga
området, bör den, sedan man haft tillfälle att studera verkningarna, tagas
upp till förnyad prövning. Jag föreslår därför att det förordade systemet
får gälla en begränsad tid, lämpligen fem år. Den författningsmässiga reglering,
som jag nu uttalat mig för, rubbar i princip inte det nuvarande
auktorisationsförfarandet. Till den närmare utformningen av den tillämnade
lagstiftningen är det min avsikt att återkomma senare. Jag vill emellertid
redan här framhålla betydelsen av att det system, som nu skall skapas,
göres så enkelt och kostnadssparande som möjligt. Särskild vikt vill jag
fästa vid att inte de ytterligare administrativa uppgifter, som är ofrånkomliga,
lägges på nyinrättade organ. Såsom jag i det följande kommer att utveckla,
bör administrationen av systemet till största delen kunna ombesörjas
av kommerskollegium. Dessa nya uppgifter för kollegium ställer krav på viss
förstärkning av myndighetens personal. De därmed förenade kostnaderna
torde under det kommande budgetåret få täckas från de medel till expertis,
som ställes till förfogande under myndighetens avlöningsanslag.
Utredningen har framlagt också andra förslag i syfte att förbättra sällskapsresenärernas
ställning. Av största betydelse för resenärerna är projektet,
att konsumentrådet skulle låta inrätta en reklamationsnämnd för
resebranschen. Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Såsom
utredningen framhållit, skulle en sådan nämnd bli av värde inte endast
genom att den vid uppkommande meningsskiljaktigheter lämnar ett opartiskt
besked om vad som är rätt och rimligt utan även genom att den skapar
en praxis, som gör det lättare för resenären och företaget att göra upp
efter inträffade händelser och som medverkar till att fästa arrangörens uppmärksamhet
på de delar i arrangemangen, vilka kan förbättras. Helt nyligen
har emellertid konsumentrådet beslutat att inrätta en allmän reklamationsnämnd,
som i princip skall behandla reklamationer å alla slags varor
och tjänster. Denna nämnd kommer alltså att taga upp även sällskapsresefrågor.
Med anledning av detta initiativ från rådets sida finner jag inte anledning
nu föreligga att föreslå Kungl. Maj :t att tillskapa en särskild nämnd
för sällskapsresebranschen.
Utredningen har vidare rekommenderat olika åtgärder för att förbättra
konsumentupplysningen rörande sällskapsresor. Rekommendationerna rik
-
30
Kungi. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
tas i första hand till olika konsumentorgan, vilka under remissbehandlingen
av betänkandet icke framfört några erinringar av principiell art. Det kan
förväntas, att utredningens rekommendationer och de övriga synpunkter,
som framkommit vid remissbehandlingen, skall beaktas av dessa myndigheter.
Utredningen har — utan att själv framlägga några förslag — diskuterat
fördelar och nackdelar med obligatorisk försäkring vid sällskapsresor. Vid
remissbehandlingen har ett par remissinstanser framhållit försäkringsskyddets
betydelse vid sällskapsresor till utlandet. Det är emellertid icke möjligt
att på det föreliggande utredningsmaterialet taga upp denna fråga till lösning
i samband med den nu aktuella lagstiftningen.
Utredningen har slutligen i betänkandet velat rikta uppmärksamheten
också på tre specialproblem i förhoppning om att dessa på olika sätt skulle
finna sin lösning, nämligen utbildningsfrågan för reseledare, skolungdomsresor
och resor av sjukvårdskaraktär. Direkta rekommendationer har utredningen
avstått från, emedan den ansett sig sakna underlag därtill. Vid
remissförfarandet har framkommit, att specialfrågan om utbildning av reseledare
för närvarande behandlas av en expertgrupp, som skolöverstyrelsen
tillsatt. På skolöverstyrelsen torde också få ankomma att, därest behov
anses föreligga, föreslå lämpliga åtgärder i fråga om skolungdomsresor
med pedagogiskt inslag. Vad slutligen beträffar den tredje specialfrågan,
resor av sjukvårdskaraktär, vill jag framhålla som lämpligt, att man vid
utformningen av konsumentupplysningen för sällskapsresor beaktar också
formen resor av sjukvårdskaraktär. Härvidlag bör samråd ske med medicinalstyrelsen.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom handelsdepartementet upprättats
förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.
Förslaget föranleder vidare följande anmärkningar.
1 §•
Utredningen
Enligt utredningen bör garanti krävas för rätt att i Sverige anordna sällskapsresor
och att i Sverige försälja eller till försäljning utbjuda sällskapsresor,
anordnade i andra länder. Garantikravet bör gälla sådana grupp- och
sällskapsresor, som är öppna för allmänheten. Med allmänheten jämställes
även speciella kategorier, exempelvis studerande eller en viss tidnings läsekrets.
Även resor som kommersiellt anordnas för olika föreningar och sammanslutningar,
bör omfattas av garantikravet.
Utredningen har övervägt, om depositionskravet skall begränsas till att
gälla för resor, som genomföres med vissa färdmedel. Den anför därvid, att
reseskandalerna under senare år koncentrerats till flygsällskapsresor och
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
31
att man i dagens läge skulle kunna stävja de värsta avarterna genom en
lagstiftning, som enbart tog sikte på resor, anordnade med flyg. Tidigare
har dock bussresor utgjort betydande problem för allmänheten. Utredningen
har kommit till den slutsatsen, att det är mer ändamålsenligt, att låta
garantitvånget gälla resorna oavsett transportmedel. Därigenom förhindras
överflyttning av skandalresorna till annat färdmedel. Om garantitvånget
endast avsåge flygsällskapsresor skulle resor, som genomföres med en
kombination av olika transportmedel, kunna utgöra ett problem.
En annan avgränsningsfråga är, huruvida garantitvånget skall avse alla
resor eller endast sådana som går till utlandet. Enligt utredningen torde
det f. n. räcka, om garantitvånget gäller endast för resor till utlandet. Därigenom
skulle man bl. a. uppnå en betydande begränsning av den statliga
övervakningen. Om en sådan begränsning införes, bör man dock vara medveten
om att situationer kan uppkomma, i vilka det ter sig naturligt att gå
ifrån denna begränsning och införa garantitvång även för resor inom Sverige.
Departementschefen
Departementsförslaget har utformats i nära anslutning till utredningens
riktlinjer. Det har dock ansetts kunna göras något mera begränsat. Sålunda
föreslås, att lagstiftningen ej blir tillämplig på sällskapsresor till de nordiska
länderna. De missförhållanden, som föranlett utredningsarbetet, har icke
hänfört sig till sådana resor. Det kan också tilläggas, att ett fallissemang,
som drabbar resenärer i de nordiska länderna, inte medför samma problem
som om händelsen inträffar i utomnordiskt land. Å andra sidan skall påpekas,
att lagen för sin tillämpning inte förutsätter, att sällskapsresan utgår
från Sverige.
Såsom utredningen föreslagit, bör säkerhetskravet i första hand knytas
till anordnaren. Därigenom kommer kravet att åvila den som är närmast ansvarig
för sällskapsresans uppläggning. Har han ställt säkerhet, behöver
icke någon i senare led av produktionskedjan, såsom försäljare eller förmedlare,
ställa någon säkerhet.
I uttrycket anordna får inläggas varje föranstaltande, som direkt tar sikte
på att genomföra och avsluta en sällskapsresa, t. ex. slutande av avtal med
transportföretag och hotell samt marknadsföring av resan. Även själva
genomförandet och fullföljandet får räknas till anordnandet.
Säkerhet skall behöva ställas endast om sällskapsresa anordnas yrkesmässigt.
Med denna bestämning har avsetts att under lagen föra in alla de
olika fall, som utredningen åsyftat. Uttrycket »yrkesmässigt» bör sålunda
givas en vid tolkning. Verksamheten som reseanordnare behöver inte sträcka
sig över någon längre tid. Även den som endast i ett enstaka fall anordnar en
sällskapsresa men gör detta för att bereda sig vinning, skall sålunda vara
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gäller för det fall, att någon person
låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle få framstå som
initiativtagare till resorna.
Vad beträffar en utomlands anordnad resa, måste den som här i riket försäljer
eller förmedlar resan först ställa säkerhet. I sådant fall kan ju rätten
att anordna resan icke förbindas med skyldighet att ställa säkerhet här i
i riket.
Någon tvekan huruvida en resa är att betrakta som en sällskapsresa eller
ej torde i allmänhet inte behöva föreligga. Det har likväl ansetts påkallat att
i lagen lämna en definition. Luftfartsverket har nämligen i fråga om flygresor
fastställt särskilda villkor, för att en resa skall vara att betrakta som
sällskapsresa. Villkoren är, att resan har en varaktighet av minst en vecka,
att researrangemanget innefattar transport, inkvartering och måltider (minst
halvpension), att gruppen består av minst 15 sällskapsresedeltagare med
samma arrangemang, att gruppen har en reseledare på bestämmelseorten
samt att utresa och återresa är gemensam för alla deltagare i gruppen.
Med dessa villkor är utan tvivel den i dag vanligaste formen av sällskapsresa
karakteriserad. De har tillkommit för att göra en åtskillnad mellan linjetrafik
och charterflyg i överensstämmelse med antagna luftfartspolitislca
normer. Lämnas inte någon särskild definition på vad lagen avser med sällskapsresa,
kan det befaras, att man i rättstillämpningen kommer att följa
dessa villkor, som luftfartsverket emellertid uppställt av luftfartspolitislca
skäl. Därigenom skulle lagen komma att få en för ringa räckvidd. Särskilt
påtagligt är, att villkoren om resans varaktighet och gruppens storlek skulle
kunna medföra en icke lämplig begränsning av lagens räckvidd.
Avgörande för om en resa skall anses som sällskapsresa är enligt förslaget,
att resan utformats för en grupp resenärer, som sammanhålles under
åtminstone någon del av resan. Sammanhållandet behöver inte vara särskilt
påtagligt. Det räcker med att företaget utfärdat gemensamma föreskrifter
för resenärerna om avresetid, samlingsplats etc. Samtidigt är att beakta,
att det förhållandet, att resan företagits i grupp skall ha påverkat utformningen
av resan i något avseende, t. ex. vid prissättning, transport eller inkvartering.
2 och 3 §§.
Utredningen
Utredningen anser, att som säkerhet bör godkännas svensk bankgaranti,
försälcringspolis eller annan likvärdig och likvid säkerhet. Kommerslcollegium
bör från fall till fall bedöma, villca säkerheter som kan godkännas,
men bör begära, att garantin utgöres av en avista fordran på vederbörande
kreditinstitution eller kan frigöras efter kort varsel.
Garantibeloppet bör enligt utredningen uppgå till en bestämd del av
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
företagets omsättning — antingen utgöra en fix proportion av årsomsättningen
eller motsvara den högsta månadsomsättningen under kalenderåret.
Kommerskollegium borde dock kunna jämka garantibeloppet, bl. a. i fråga
om auktoriserade företag, för vilka auktorisationsgarantin torde kunna betraktas
som tillräcklig säkerhet. Såsom förhållandena nu är, kan utredningen
icke se något skäl till att kommerskollegium ej utan vidare skulle
kunna godkänna de garantier, som redan ställts i samband med auktorisationen.
Att dessa garantier är tillfyllest, sammanhänger med att auktorisationen
vid sidan av garantin innebär en ekonomisk prövning av företagen.
Även prövningen av erfarenheten och lämpligheten hos företagsledningen
utgör ett moment, som reducerar riskerna. Det synes utredningen därför
naturligt, att kommerskollegium inte lägger ner några större resurser på
att ompröva de auktoriserade företagen utan koncentrerar sig till det verkliga
riskområdet — företagen utanför auktorisationen. Utredningen anser
det lämpligt, att kommerskollegium arbetar i nära kontakt med auktorisationsnämnden
och dess huvudmän, så att denna kan överblicka de förändringar
i företagens soliditet och andra marknadsförhållanden, som kan
föranleda omprövning av t. ex. garantiernas storlek. Om höjningar av garantin
då icke genomföres inom auktorisationen, bör kommerskollegium
givetvis kunna kräva tilläggssäkerheter vid sidan av auktorisationsgarantin.
Yttrandena
Luftfartsverket har till komplettering av utredningens uttalanden om
garantibeloppets storlek förordat, att viss hänsyn itages även till reseföretagets
aktiekapital eller därmed jämförliga tillgångar. I fråga om reseföretag
med mycket litet kapital anser verket, att garantibeloppet i princip
bör vara minst lika stort som omsättningen under den genomsnittliga omloppstiden
för pågående resor, dock lägst 100 000 kronor. Skulle garantibelopp
helt eller delvis behöva tagas i anspråk för fullgörande av reseföretagets
förpliktelser, bör en höjning av garantikravet ifrågakomma med
hänsyn till den risksituation, som må anses föreligga för den framtida verksamheten.
Statens pris- och kartellnämnd har kritiserat, att utredningen synes vilja
ställa lägre krav på de garantibelopp, som skulle gälla för de auktoriserade
resebyråerna, än på dem som skulle gälla för icke auktoriserade. En sådan
åtskillnad skulle indirekt sanktionera det privata auktorisationsförfarandet.
Nämnden kan icke heller ansluta sig till den av utredningen antydda
principen, att garantibeloppet på något sätt skulle ställas i relation till
reseföretagets omsättning. Det finns enligt nämnden inget relevant samband
mellan omsättningens storlek och de ekonomiska risker sällskapsreseresenärerna
kan utsättas för. Det torde icke finnas någon annan utväg
än att låta den statliga myndighet, vilken skall handha garantiverksam3
Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 106
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 106 år 1967
heten, från fall till fall pröva, vilket belopp som för varje enskild sällskapsresearrangör
kan vara erforderligt för att den ifrågavarande risken skall
täckas. Möjligen kan det vara lämpligt att i instruktionen för nämnda
myndighet ange ett minimi- och ett maximibelopp för garantin, förslagsvis
50 000 och 200 000 kronor.
Även statens konsumentråd har anfört, att säkerheten får bedömas från
fall till fall och att viss hänsyn bör tas till omsättningens storlek. Den bör
ej sättas lägre än de garantibelopp, som erfordras för den frivilliga auktorisationen,
och å andra sidan ej så hög, att den försvårar den normala
verksamheten inom branschen.
Näringsfrihetsrådet har som angeläget framhållit, att man vid detaljutformningen
och den praktiska tillämpningen av ett garantisystem såvitt
möjligt tillser, att nyetablering i branschen inte försvåras i annan mån än
syftet att skydda resenärerna nödvändiggör. Detta synes förutsätta, att den
myndighet, som skall handha tillämpningen, får viss frihet att bestämma
garantibeloppets storlek med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet. Näringsfrihetsrådet framhåller vidare, att intet nödvändigt sammanhang
finnes mellan det föreslagna garantisystemet och den nu tillämpade
auktorisationen av reseföretag och att varken auktorisation eller medlemskap
i resebyråföreningen bör medföra företräde vid fastställandet av garantibeloppet.
Även ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor har understrukit, att det
från konkurrenssynpunkt är av vikt, att garantibeloppet icke sättes högre
än som är oundgängligen nödvändigt för att i rimlig utsträckning skydda
den resande allmänheten. Det är också angeläget, att av utredningen anvisade
möjligheter till jämkning av beloppet utnyttjas. Hänsyn bör därvid
tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Då det i sammanhanget är
helt avgörande, att erforderlig ekonomisk säkerhet till resenärernas skydd
åstadkommes på det ena eller andra sättet, bör härvid också kunna beaktas,
att auktoriserade företag redan ställt viss säkerhet. Enligt näringsfrihetsombudsmannen
innebär detta emellertid icke, att auktorisationen i
sig bör ge företräde. Varje slag av auktorisation utgör nämligen en form
av konkurrensbegränsning, och risk för skadeverkningar därav föreligger
vid den praktiska tillämpningen.
Slutligen har Göta hovrätt ifrågasatt, huruvida icke risk föreligger, att
garanti kan komma att tagas i anspråk för annat ändamål än det åsyftade,
om exempelvis researrangör försättes i konkurs.
Departementschefen
Såsom jag tidigare anfört, bör den nya lagen inte i princip rubba det
nuvarande frivilliga auktorisationsförfarandet. Jag delar även den vid remissbehandlingen
framförda meningen, att lagen icke bör göra skillnad
35
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
mellan de auktoriserade och de icke auktoriserade reseföretagen. Det är
från dessa utgångspunkter som reglerna om säkerhetens beskaffenhet har
utarbetats.
Huvudregeln är, att säkerheten skall bestå av en av bank eller kreditförsäkringsbolag
utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres vid anfordran.
Kommerskollegium har dock rätt att godtaga även andra säkerheter. Dessa
bör då vara fullt betryggande.
Under remissbehandlingen har angivits, att risk kunde föreligga för att
säkerheterna kommer att tagas i anspråk för andra ändamål än de åsyftade,
om reseföretaget försättes i konkurs. I anslutning till detta uttalande,
vill jag påpeka, att bank- och försäkringsgarantierna torde komma att utformas
så, att de icke kan tillgodogöras för andra syften än dem, för vilka
de blivit ställda, och att de följaktligen icke kommer att representera något
värde för reseföretagets eventuella konkursborgenärer. Det får ankomma
på kommerskollegium att tillse, att de säkerheter, som erbjudes av reseföretagen,
är avpassade i enlighet härmed.
När det gäller att bestämma vilket belopp som säkerheten skall avse måste
till en början beaktas, att säkerheten i en krissituation skall kunna bereda
resenärerna effektiv hjälp. Vad som därvidlag kan anses betryggande,
måste bedömas med ledning av arten och omfattningen av ett företags
reseverksamhet. Ju större omfattningen är, desto högre belopp måste säkerheten
avse. Något särskilt maximum kan därför inte fastställas i lagen.
Det får ankomma på kommerskollegium att pröva vilket belopp som är
lämpligt. Av naturliga skäl måste denna prövning bli mycket schablonmässig.
Jag anser icke rimligt, att kollegiet vid denna prövning skall ingå
på någon bedömning av erfarenhet och lämplighet hos företagsledningen.
Prövningen bör icke heller påverkas av att företaget är auktoriserat eller
ej. De risker, som säkerheten skall anpassas till, får avvägas efter en grov
uppskattning av reseföretagets väntade omsättning. Denna får i sin tur bedömas
med hänsyn till bl. a. tidigare omsättning. I fråga om nyetablerade
företag får planeringen och andra föranstaltningar ge underlag för prövningen
av beloppsfrågan.
Vid min bedömning av säkerhetsfrågan har jag stannat för att i lagen
bör stadgas ett visst minimibelopp, under vilket säkerheten icke i regel
bör bestämmas. Om detta belopp icke sättes för lågt, vinnes viss trygghet
för att sällskapsresor i fortsättningen inte kommer att anordnas av sådana
företag, som saknar tillräckliga ekonomiska resurser. Jag är medveten om
att en sådan beloppsgräns kan utgöra ett hinder för de minsta företagen i
branschen och försvåra en etablering i blygsam skala. Det måste emellertid
beaktas, att mindre väl konsoliderade reseföretag inte har samma möjligheter
att erbjuda resenärerna trygghet som övriga företag. Med hänsyn till
det anförda finner jag minimigränsen böra bestämmas till 200 000 kronor.
Regeln härom bör emellertid inte göras helt undantagslös. Enstaka fall är
36
Kungl. Ma j.ts proposition nr 106 år 1967
tänkbara, när regeln knappast kan sägas fylla något behov. Som exempel
kan nämnas, att någon tillfälligtvis här i landet later försälja enstaka biljetter
till en sällskapsresa anordnad utomlands. För dessa och liknande fall
bör kommerskollegiet ha befogenhet att medge erforderliga lättnader.
I detta sammanhang bör nämnas det tänkbara fallet, att företag, vars säkerhet
tagits i anspråk, får svårigheter under en övergångstid att ordna ny
tillfredsställande säkerhet eller tvingas avveckla rörelsen i brist på möjligheter
att uppfylla kravet på deposition. Kollegiets befogenhet att medge
dispens bör omfatta även eftergift för att i sadana fall bereda ett företag
rimliga villkor i avvaktan på att ny säkerhet ställes eller att verksamheten
avvecklas.
I 3 §'' har vidare intagits en bestämmelse, som ger kommerskollegium
rätt att närmare granska företagens ekonomiska ställning. Det har icke
ansetts erforderligt att stadga någon påföljd för den företagare, som söker
undandraga sig denna granskning. Det ligger nämligen i hans eget intresse
att lämna kollegiet alla erforderliga upplysningar. Underlåtenhet kan medföra,
att kommerskollegium finner, att den säkerhet, som företagaren ställt
eller vill ställa, är otillräcklig.
4—6 §§.
Utredningen
Garantibeloppen bör enligt utredningen i första hand disponeras för
hemtransport från utlandet av resenärer i fall, då i resan ingående hemtransport
icke kommer till stånd, och för dessa resenärers kostnadei i
samband med den fördröjda hemresan samt i andra hand för återbetalning
av medel, som erlagts för resor, som icke avtalsenligt genomförts. Utredningen
förutsätter, att hemtransport in. m. anordnas om möjligt kollektivt
och på ekonomiskt bästa sätt, så att den ställda garantin räcker så
långt som möjligt för att kompensera resenärerna. I och för sig skulle
visserligen en resenär, som icke automatiskt hemtransporteras av reseföretaget,
kunna ordna hemresan själv med reguljära trafikmedel. Om detta
godtogs, skulle dock resekostnaderna betydligt kunna överstiga sällskapsresans
pris och de förskottslikvider, för vilka garantin står som säkerhet.
Utredningen föreslår vidare, att till kommerskollegium knytes en särskild
nämnd. Dess uppgift skall vara att besluta om utbetalning och
disposition av deponerade medel. Utredningen utgår ifrån att den svenska
utlandsrepresentationen såsom hittills skall hjälpa strandsatta resenärer
och att den i samråd med nämnden vidtar lämpliga åtgärder för resenärernas
hemtransporter.
Om researrangören inte har någon skuld till det inträffade, bör han enligt
utredningen kunna utöva sin regressrätt i förhållande till det transportföretag
och det hotell, som erhållit ersättning från depositionsmedel.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
37
Yttrandena
Utredningens förslag har föranlett vissa principiella erinringar från kommer
skollegiet, som anfört följande.
Av betänkandet framgår, att den föreslagna nämnden skulle kunna bestämma
om utbetalning mot researrangörens vilja, även om lagakraftågande
dom ej föreligger. Vidare synes utredningens uttalanden ge vid handen,
att utbetalning bör ske i samtliga fall, där skulden för utebliven hemtransport
m. in. ej kan läggas på resenären själv, och att arrangören i dylikt
fall får söka sitt åter hos den som har ansvaret — en möjlighet som i dessa
sammanhang har föga värde. Till yttermera visso vill utredningen införa
en lagregel om att arrangören i princip skall vara förhindrad att genom
avtal med resenären friskriva sig från ansvar för försummelser, som begås
av de för resan ianspråktagna företagen och personerna och vilka är
fristående i förhållande till arrangören. Slutligen synes det kollegium som
om utbetalning skall ske även i fall där det är tveksamt, om resenären
har skulden eller ej. Också här lär en regressrätt ofta vara av ringa värde.
Utredningens förslag innebär, att vanliga skadeståndsrättsliga och processrättsliga
regler sätts ur kraft på förevarande område. Ett strikt skadeståndsansvar
skulle införas och speciäldomstol tillskapas. Utredningen
anför som skäl för eu sådan ordning, att vanliga rättsliga åtgärder verkar
långsamt. En dylik olägenhet — som självfallet kan drabba den enskilde
på ett i och för sig ej önskvärt sätt — är emellertid icke begränsat till resebranschen
utan förekommer i de mest skilda sammanhang inom samhällslivet.
Enligt kollegiets mening fordras starka skäl för ett så långt gående
undantag som ett bifall till utredningens förslag skulle betyda. Kollegium
anser för sin del icke, att sådana skäl kan anföras här. Visserligen kan eu
försenad hemfärd medföra obehag och ekonomiska förluster för resenärerna,
men erfarenheten torde visa att dylika avbräck vanligen ej är av anmärkningsvärt
svår beskaffenhet.
Såvitt kollegium kan bedöma, skulle införandet av ett garantisystem,
tillämpat enligt sedvanliga rättsliga normer, vara tillfyllest för att råda
bot på missförhållandena. Redan skyldigheten att ställa godtagbar garanti
kommer att hindra svaga företag från att etablera sig på marknaden, och
såsom utredningen klarlagt torde de mera konsoliderade företagen i allmänhet
se till att deras resenärer ej utsätts för olägenheter. Vidare skulle
systemet medföra, att skadelidande resenärer ej skulle drabbas av rättsförluster
av den anledningen att arrangören är insolvent. Mycket talar också
för att systemet skall kombineras med en regel av den utav utredningen
förordade innebörden, att researrangör ej äger med bindande verkan friskriva
sig från ansvar för försummelse som begåtts av »underentreprenör».
Under remissbehandlingen har vidare Göta hovrätt anfört, att förutsättningarna
för utbetalning av deponerade medel bör angivas utförligt samt
att researrangören om möjligt bör beredas tillfälle att yttra sig, innan beslut
om utbetalning meddelas.
38
Kungl. Ma j:ts proposition nr 106 år 1967
Departementschefen
Vid utformandet av denna del av departementsförslaget har utgångspunkten
varit, att den svenska utlandsrepresentationen liksom hittills
kommer att lämna hjälp, om en reseskandal inträffar utomlands. Målet har
varit att tillskapa ett system, som medger, att erforderliga medel snabbt
ställes till förfogande, så att resenärerna icke blir nödlidande. Detta mål
synes kunna uppnås, om man följer de riktlinjer, som utredningen angivit.
En nämnd, kallad resegarantinämnden, bör sålunda tillskapas, som får
möjlighet alt meddela ett snabbt utanordningsbeslut i fråga om ställda säkerheter.
Den önskade snabbheten kan tänkas göra det svårt för nämnden
att alltid låta reseföretaget yttra sig. Ej sällan bör detta likväl kunna ske.
När en reseskandal inträffat, kan händelserna utveckla sig på det sättet, att
t. ex. den svenske konsuln efter telebemyndigande från utrikesdepartementet
får ersätta hotellföretag och reseföretag, som fått rycka in för att ta hand
om resenärerna, eller lämna erforderliga garantier för de omedelbara utgifterna
för resenärernas uppehälle. Samtidigt orienterar utrikesdepartementet
resegarantinämnden om de åtgärder, som har vidtagits. Vid ett sådant händelseförlopp
kan frågan om ianspråktagande av ställd säkerhet prövas av
nämnden i ett senare skede, när förhållandena hunnit bli närmare klargjorda.
Återfärden bör företagas snarast möjligt med lämpligt färdmedel. Resenärerna
bör alltså icke ha rätt att med utnyttjande av garantimedlen få stanna
på den främmande platsen under den tid, som ställts i utsikt vid reseavtalets
ingående. Utredningens rekommendationer kan tolkas så, att
nämnden borde vara behörig att pröva alla tvistefrågor, som kan uppstå
mellan resenär och reseföretag, när en reseskandal inträffar. En sådan
prövningsrätt synes emellertid vara alltför vidsträckt och icke heller erforderlig
för att undanröja de allvarligaste olägenheterna av en reseskandal,
som uppstått i utlandet. I departementsförslaget bär därför angivits, att
säkerhet får tagas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras
återresa. Vad beträffar de fall, där en resa aldrig kommer till stånd,
bör säkerhet få tagas i anspråk för att återbetala resenärernas förskott.
Det är uppenbart, att en resenär kan bli lidande även i andra hänseenden
än som omfattas av de ändamål, för vilka säkerheten enligt vad jag
nyss sagt får tagas i anspråk. Som exempel kan nämnas, att en resenär fått
bo i ett rum med lägre standard än som angivits i resebroschyrerna. Skada,
som kan ha tillfogats honom på detta och andra liknande sätt, skall emellertid
icke gottgöras med utnyttjande av den ställda säkerheten. För sådana fall
får resenären söka nå uppgörelse med det reseföretag, som bjudit ut resan.
Kan en frivillig uppgörelse icke nås, får resenären anlita den vanliga domstolsvägen.
Lagen syftar i första hand till att ge resenärerna ett socialt betingat
minimiskydd och icke att garantera, att reseföretaget uppfyller alla
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967 39
sina kontraktsenliga åtaganden. Tvister om reseavtalets innebörd hör därför
icke till resegarantinämndens uppgifter att avgöra, utan nämndens enda
funktion skall vara att pröva, om förutsättningar för ianspråktagande av
ställd garanti föreligger och om i övrigt förhållandena är sådana, att nämnden
finner motiverat, att garantin tages i anspråk.
Mot bakgrund av det sist sagda har jag icke funnit anledning att i lagen
upplaga någon bestämmelse, som undantar fall av force majeure. I de flesta
sådana fall torde det te sig naturligt, att säkerheten utnyttjas för att
avhjälpa resenärernas trångmål. Detta utesluter icke, att nämnden vid
sin diskretionära prövning i ett givet fall kan finna, att resenärernas svårigheter
rimligen bör lösas på annat sätt än genom att garantien tages i
anspråk. I de fall belopp utanordnas, äger reseföretaget icke återkräva någon
del därav från resenärerna.
Av det nu anförda framgår, att den lösning som valts i departementsförslaget
icke innebär, att en specialdomstol i egentlig mening inrättas för
resebranschen. De erinringar av principiell art, som framförts vid remiss^
behandlingen, torde sålunda knappast kunna riktas mot departementsförslaget.
Vad beträffar nämndens sammansättning har departementsförslaget utarbetats
i överensstämmelse med utredningens uttalande, att nämnden
bör bestå av en opartisk ordförande samt en konsument- och en producentrepresentant.
Med hänsyn till beskaffenheten av de frågor, som nämnden
får att handlägga, bör ordföranden inneha domarkompetens.
7 §•
Det i departementsförslaget upptagna systemet syftar såsom framhållits
icke till att tillgodose skadelidandes rättsligt grundade fordringar i händelse
av en reseskandal. Säkerheten har nämligen karaktären av eu socialt
motiverad garanti, som utan dröjsmål och efter en summarisk bedömning
skall kunna utlösas. Med hänsyn härtill har i denna paragraf upptagits
föreskrift om att talan icke får föras mot nämndens beslut i fråga
om ianspråktagande av medel.
8 §.
Resegarantinämnden bör icke belastas med andra administrativa uppgifter
än sådana som direkt sammanhänger med prövningar av om ställd
säkerhet får tagas i anspråk. I övrigt bör av praktiska skäl administrationen
av: systemet åvila kommerskollegiet.
I enlighet härmed har i förevarande paragraf stadgats, att kommerskollegium
verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.
9 §.
När ställd säkerhet inte längre fyller något behov, bör den återlämnas
av kollegiet. I regel torde detta ske efter ansökan från den som ställt
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
säkerheten. Innan säkerheten utlämnas, bör kontrolleras, att reseverksamhet,
som kräver säkerhet, inte bedrives och att förhållanden, som kan föranleda,
att säkerheten tages i anspråk, inte förekommit eller kan inträffa.
10 §.
I första stycket har upptagits straffbestämmelse för den som anordnar
sällskapsresa i strid mot stadgandet i 1 § första stycket.
I andra stycket har meddelats straffbestämmelse för den som yrkesmässigt
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar sällskapsresa till utomnordiskt
land, för vilken säkerhet icke finnes ställd. Denna bestämmelse omfattar
både sällskapsresor, som anordnats utomlands, och sällskapsresor,
som anordnats här i riket utan att säkerhet ställts.
11 §•
Vissa administrativa föreskrifter krävs i fråga om resegarantinämndens
verksamhet och förfarandet vid kommerskollegium. I paragrafen upptas
bemyndigande att utfärda erforderliga föreskrifter härom.
Slutbestämmelsen
Lagen bör träda i kraft den 1 juli 1967. Som jag förut angivit bör den
gälla under fem år. Det har ansetts påkallat att utforma ikraftträdandebestämmelsen
så, att de företag, som redan är verksamma inom sällskapsresebranschen,
får möjlighet att under en övergångsperiod anpassa sin
verksamhet till lagens bestämmelser.
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom handelsdepartementet
upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa till utlandet.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
Kungi. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
41
Bilaga
Förslag
till
Lag
om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
1 §•
Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige skall ställa säkerhet hos kommerskollegium
oavsett om resan utgår från Sverige eller annat land.
Detsamma gäller i fråga om den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder
eller eljest förmedlar utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål, som
avses i första stycket.
Med sällskapsresa avses i denna lag resa, som utformats för en under
åtminstone någon del av resan sammanhållen grupp av resenärer.
2 §■
Om kommerskollegium icke medger annat, skall säkerhet bestå av en avbank
eller försäkringsbolag utfärdad betalningsutfästelse, som fullgöres
vid anfordran.
3§.
Säkerhet skall gälla det belopp, som kommerskollegium med hänsyn till
reseverksamhetens art och omfattning bestämmer, dock minst 200 000 kronor.
Om synnerliga skäl föreligger, äger kollegiet fastställa säkerheten till
lägre belopp än 200 000 kronor eller helt efterge kravet på säkerhet.
Företagaren är skyldig att till kollegiet lämna de uppgifter om sin rörelse,
som är nödvändiga för prövning av säkerheten.
4 §•
Säkerhet får tagas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för
sällskapsresa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats
men icke slutförts, får säkerheten tagas i anspråk för resenärernas uppehälle
i utlandet och deras återresa.
5 §•
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet prövas av en särskild nämnd,
resegarantinämnden.
6§-
Nämnden består av ordförande och två andra ledamöter, av vilka den ene
utses bland personer, som kan anses företräda konsumentintressen, och
den andre bland personer, som kan anses företräda företagarintressen. Förvar
je ledamot finnes erforderligt antal ersättare. Ordföranden och ersättare
för honom skall vara lagkunniga och i domarvärv erfarna.
Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen.
Som nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förenar sig. Har
alla ledamöterna olika mening, gäller ordförandens.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
7 §•
Mot nämndens beslut i fråga om ianspråktagande av säkerhet får talan
icke föras.
8§.
Kommerskollegium verkställer de utbetalningar, som nämnden beslutat.
9§.
Kommerskollegium skall återlämna säkerhet, som icke längre fyller något
ändamål.
10 §.
Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till annat land än Danmark,
Finland, Island, Norge eller Sverige, för vilken resa säkerhet icke
finnes ställd och kommerskollegium icke beslutat om eftergift, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Till samma straff dömes den som yrkesmässigt försäljer, utbjuder eller
eljest förmedlar här eller utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål,
som avses i första stycket, om säkerhet för resan icke finnes ställd och kommerskollegium
icke beslutat om eftergift.
11 §•
Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av kommerskollegium.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.
För verksamhet som bedrivits före den dag, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommer från trycket i Svensk författningssamling, äger kommerskollegium
såvitt gäller år 1967 fastställa säkerheten till lägre belopp
än som föreskrives i 3 §, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till behovet
av verksamhetens anpassning till lagens bestämmelser. Från och med
samma dag får säkerhet ställas hos kollegiet och kollegiet pröva fråga om
eftergift av kravet på säkerhet.
Lagen gäller till och med den 30 juni 1972. I ärenden om ianspråktagande
av säkerhet, vilka anmälts hos resegarantinämnden under lagens giltighetstid,
samt i frågor om återlämnande av säkerhet skall lagens föreskrifter
gälla även därefter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
43
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 mars 1967.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Söderlund,
regeringsrådet Åbjörnsson,
justitierådet Brunnberg.
Enligt lagrådet den 10 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
17 februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet.
Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av departementsrådet Sten-Erik Bergstrand.
Lagrådet yttrade:
Angående behovet och lämpligheten av en lagstiftning rörande ställande
av säkerhet vid sällskapsresor till utlandet har framhållits att researrangörernas
erbjudanden om sådana resor vänder sig till den stora allmänheten
som saknar möjlighet att i förväg beräkna hur en resa kommer
att: gestalta sig och att arrangörerna har fördelen av vad som kallats ett
dubbelt kreditförhållande, dvs. att de får betalning i förskott från allmänheten
men ersätter transportföretag och hotellägare i efterhand. Med viss
rätt kan därför sägas att parterna i avtalet inte är jämställda. Ehuru det
icke torde saknas fog för uttryckta förhoppningar att sanering av resebyråverksamheten
kan väntas på frivillig väg, vill lagrådet med hänsyn
till det förut sagda för sin del inte motsätta sig ett ingripande genom lagstiftning.
Den föreslagna lagstiftningens verkan lär framför allt bli att
reseärrangörer utan tillräckliga ekonomiska resurser icke kan driva verksamhet
inom branschen. Med hänsyn till denna förmodade verkan av förslaget
kan man utgå från att ställd säkerhet sällan kommer att tas i anspråk.
Då sålunda syftet med lagstiftningen lär uppnås redan genom själva
tvånget att ställa säkerhet, blir reglerna om ianspråktagandet i praktiskt
hänseende av mindre betydelse.
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
1 §■
För rätt att i Sverige anordna sällskapsresor till utomnordiska länder
och att här i landet försälja, utbjuda eller eljest förmedla sådana resor, som
anordnats utom riket, uppställs genom den föreslagna lagstiftningen såsom
villkor att ekonomisk säkerhet ställts. Garantikravet avses skola gälla
för resor som är öppna för allmänheten och för resor som kommersiellt
anordnas för olika föreningar och sammanslutningar.
Skyldigheten att ställa säkerhet har i lagtexten gjorts beroende av att
verksamheten utövas yrkesmässigt. I remissprotokollet har angivits att
uttrycket »yrkesmässigt» bör ges en vid tolkning och att även den som
endast i ett enstaka fall anordnar en sällskapsresa för att bereda sig vinning
skall ställa säkerhet. Den omfattning som sålunda givits åt begreppet
synes inte överensstämma med vad i lagstiftningssammanhang eljest; antas
gälla. För att kravet på yrkesmässighet skall anses uppfyllt lärer nämligen
vanligen krävas att verksamheten skall ha en viss varaktighet eller
åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Oftast utmärks den
yrkesmässiga verksamheten också av att den bedrivs i vinst- eller förvärvssyfte
men undantagsvis kan förekomma att sådant syfte inte förefinns
eller kan påvisas. Verksamhetens omfattning tillmäts sålunda, avgörande
betydelse vid avgränsning av begreppet.
Enligt lagrådets mening bör begreppet även i nu förevarande sammanhang
bestämmas i enlighet med vad i lagstiftningen eljest gäller. Det. synes
tveksamt om den föreslagna lagstiftningens effektivitet verkligen
fordrar att garantikravet jämväl skall avse enstaka fall där någon anordnar
eller förmedlar sällskapsresa, även om detta sker för egen vinning.
Skall även sådan tillfällig verksamhet omfattas av de föreslagna lagbestämmelserna
bör detta tydligt komma till uttryck i lagtexten. Så lcan
förslagsvis ske genom att orden »eller eljest i förvärvssyfte» insätts i paragrafens
första stycke mellan orden »yrkesmässigt» och »anordnar» samt
i andra stycket mellan orden »yrkesmässigt» och »försäljer». Motsvarande
tillägg bör då även göras i 10 §.
3 §•
Enligt andra stycket i denna paragraf är företagaren skyldig att till kommerskollegiet
lämna de uppgifter om sin rörelse som är nödvändiga för
prövning av den säkerhet som skall ställas. Sådana upplysningar torde ej
sällan vara av beskaffenhet att deras offentliggörande kan lända företagaren
till men. Lagrådet vill erinra om att i dylikt fall handlingar, vari upplysningarna
intagits, är sekretesskyddade enligt 2 § punkt 21 i kungörelsen den
4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 106 år 1967
45
4-6 §§.
Av lagtexten framgår icke huruvida kostnad som betalats med garantimedel
skall slutligen stanna å reseföretaget. Att det föreslagna systemet
med en — socialt motiverad — garanti i och för sig skulle föranleda att
avtalsvillkoren blir utan verkan vid rättsligt bedömande av parternas inbördes
förhållanden, synes inte kunna antagas. Därest den ordning som anges
i motiven, nämligen att reseföretaget aldrig skall äga från resenärerna återkräva
någon del av belopp som utanordnas, skall gälla, torde krävas särskild
lagreglering. Lagrådet är emellertid av den uppfattningen att en regel
av antydd innebörd är alltför vittgående. Sålunda kan erinras exempelvis
om fall där otillbörligt handlande från resenärernas sida förorsakat kostnad
som täckts med garantimedel. Från praktisk synpunkt synes frågan
emellertid vara av mindre vikt. Det är därför icke nödvändigt att uppta
denna till avgörande i lagstiftningssammanhang. Av flera skäl synes det
lagrådet mera lämpligt att — med bibehållande av förslagets lagtext oförändrad
— de fåtaliga fall som kan uppkomma överlämnas till rättstillämpningen.
I remissprotokollet hänvisas till ett uttalande av utredningen angående
»regressrätt» i förhållande till transportföretag, hotell etc. som erhållit ersättning
från depositionsmedel. Det kan antagas att härmed åsyftas sådana
transportföretag och hotell med vilka researrangören ingått avtal för utförande
av den planerade resan. Vidare kan meningen förmodas vara att
researrangören, om betalningsförpliktelse åvilar honom på grund av sådant
avtal, under viss förutsättning skall äga tillgodoräkna sig vad transportföretaget
eller hotellet kan ha erhållit i ersättning av depositionsmedel.
Den förutsättning som skulle medge ett tillgodoräknande har i uttalandet
angivits vara att researrangören inte har någon skuld till det inträffade.
Anmärkas bör då att rättsläget torde kunna vara beroende även av andra
omständigheter.
10 §.
Lagrådet erinrar om vad som anförts under 1 §.
Slutbestämmelsen
Nu förevarande lagstiftning har föreslagits få begränsad giltighetstid.
I 10 § stadgas straff för den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa
i strid med lagens bestämmelser. I förslaget har inte särskilt reglerats huruvida
brott av angivet slag, som förövats under lagens giltighetstid men som
när denna utgår ännu inte bedömts genom dom som vunnit eller sedermera
vinner laga kraft, skall kunna bli föremål för lagföring sedan lagen upphört
att gälla.
I den mån ej särskild övergångsbestämmelse meddelas lär analogisk tilllämpning
av de i 5 § brottbalkens promulgationslag givna bestämmelserna
46
Knngl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
böra ifrågakomma för nyss angivna fall. Enligt detta lagrum skall ny lagtillämpas
om den leder till frihet från straff. Undantag gäller dock för
gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av särskilda förhållanden.
Sådant undantag avser bestämmelser som gäller under krig
eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Huruvida en analogisk
tillämpning av den sålunda angivna grundsatsen om särskilda förhållanden
kan ske för nu förevarande lagstiftnings del kan vara föremål
för tvekan. Uppenbart är emellertid att brott enligt 10 § bör kunna göras
till föremål för lagföring även efter den tid, då lagen upphört att gälla. Inte
minst framstår detta som påkallat för att undvika att lagen mot slutet av
sin giltighetstid kan komma att mista sin verkan.
Med hänsyn till det anförda är det enligt lagrådets mening lämpligt att
frågan klarläggs genom en uttrycklig övergångsbestämmelse. Detta kan ske
i form av ett tillägg till tredje stycket av förslagsvis följande lydelse: »Vad
i 10 § stadgas skall lända till efterrättelse även sedan lagen i övrigt upphört
att gälla, när fråga är om gärning som begåtts under lagens giltighetstid.
»
Ur protokollet:
Aino Olsson
Kungl. Maj ds proposition nr 106 år 1967
47
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 17 mars 1967.
Närvarande:
Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 17 mars 1967
avgivna utlåtande över det den 17 februari 1967 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
I anslutning till de synpunkter, som lagrådet anlagt angående reglerna i
1 § om skyldigheten att ställa säkerhet och i 10 § om straff för den som
överträder lagbestämmelserna, vill jag understryka, att resenärernas behov
av skydd vid en reseskandal är lika stort oavsett om resan är en av
många i ett reseföretags verksamhet eller om det arrangerande företaget är
verksamt inom branschen endast i något enstaka fall. I det remitterade förslaget
användes uttrycket »yrkesmässigt» för att ge uttryck åt detta vida
tillämpningsområde för lagen. Med anledning av vad lagrådet anfört om
nämnda begrepp föreslår jag, att ordalagen i 1 och 10 §§ jämkas på sätt lagrådet
angivit.
I remissprotokollet anförde jag, att ett reseföretag inte skall kunna av
resenär återkräva belopp som utanordnats enligt resegarantinämndens beslut.
Syftet med garantiföreskriften är nämligen att i de fall som anges i 4 §
få täckning för återbetalning av förskottslikvider och kostnader för uppehälle
och återresa, alldeles oberoende av innehållet i det mellan reseföretaget
och resenären träffade avtalet. Om friskrivningsldausuler i avtalen skulle
kunna i efterhand åberopas mot resenären, skulle en väsentlig del i det åsyftade
sociala skyddet gå förlorad. Med anledning av den tvekan lagrådet anfört
om den rättsliga innebörden av förslaget på denna punkt vill jag föreslå,
att 4 § i lagförslaget kompletteras med en regel som ger klart uttryck
för denna ståndpunkt. Regeln kan lämpligen ges innehållet, att utbetalade
medel får återkrävas av resenär endast om denne genom otillbörligt handlande
orsakat kostnad för vilken medlen tagits i anspråk.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 106 år 1967
De synpunkter, som lagrådet anlagt i anslutning till slutbestämmelsen,
torde böra beaktas.
Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten böra vidtas vissa
redaktionella ändringar.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att anta det i enlighet med det anförda ändrade lagförslaget.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
MARCUS BOKTR. STHLMI967 670192
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1967:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet jämte i ämnet väc a1 i texten
- 3LU 1967:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- ABU 1967:33 Utlåtande i anledning av motioner angående skolungdomens ferieresor. s. 2 i texten