Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m

1967-09-14 · 108 sidor, varav 105 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 105 av 108 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:137, Med förslag till lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

1

Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m.; given Stockholms

slott den 14 september 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om tillägg till vissa trafiklivräntor,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon,

3) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370),

4) förordning om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel,

m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås bestämmelser om värdesäkring av trafiklivräntor.

Värdesäkringen, som föreslås omfatta såväl äldre som nytillkommande

livräntor, avses ske genom att livräntetagarna får tillägg till livräntorna.

Till trafiklivränta, fastställd före utgången av år 1965, skall utgå allmänt

tillägg med ett procenttal, som bestämts med hänsyn till stegringen av konsumentprisindex

sedan livräntan fastställdes. Dessutom skall, om basbeloppet

inom den allmänna försäkringen stiger, utgå indextillägg till alla av förslaget

omfattade livräntor.

Vidare föreslås viss kompensation åt livräntetagare med höggradig invaliditet

dels i de fall livräntan inte kunnat utgå till fullo på grund av tidigare

1 Biliang till riksdagens protokoll 1967.1 saml. Nr 137

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

gällande ersättningsmaxima, dels i de fall livräntetagaren skadats innan

han fyllt sexton år.

Kostnaderna för värdesäkrings- och kompensationsförmånerna avses

skola bäras av trafikförsäkringstagarna. Dock skall staten svara för kostnaderna

i fråga om de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig. Kostnaderna

för år 1968 beräknas medföra ökade utgifter för trafikförsäkringen

med i runt tal 46 milj. kr. För staten beräknas kostnaderna för samma år

komma att uppgå till 50—60 000 kr.

Tilläggen avses skola följa livräntorna i beskattningshänseende. För att

nå detta syfte föreslås ett förtydligande av anvisningarna till kommunalskattelagen.

Slutligen föreslås att trafikförsäkringsplikten skall utvidgas till även

kommunala motorfordon.

Förslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

3

Förslag

till

Lag

om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Tillägg enligt denna lag utgår till livränta som utges enligt lagen den

10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon eller på grund

av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med motorfordon

som avses i 2 § nämnda lag (trafiklivränta).

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppkommit utomlands

och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motorfordon

eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller

fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat

område.

2 §•

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg.

3 §•

Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild förmån

utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även

om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar

är begränsat enligt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller på

grund av försäkringsavtalet.

4 §•

Allmänt tillägg till trafiklivränta, som fastställts före utgången av år

1965, utgår enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,

år 1940, etthundrasjuttiofem procent,

år 1941, etthundrafyrtio procent,

åren 1942—1947, etthundratjugo procent,

åren 1948—1950, etthundra procent,

år 1951, sjuttio procent,

åren 1952—1955, femtiofem procent,

år 1956 eller 1957, fyrtio procent,

år 1958 eller 1959, trettio procent,

år 1960 eller 1961, tjugofem procent,

år 1962 eller 1963, femton procent,

år 1964, tio procent,

år 1965, fem procent.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

5 §•

Allmänt tillägg beräknas på trafiklivräntans belopp ökat med särskilt

tillägg.

Göres vid utbetalning av livräntan avdrag för annan periodisk förmån

som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring, skall vid beräkning

av allmänt tillägg livräntan minskas med den andra förmånen,

dock icke till den del den motsvarar sådan gottgörelse.

6 §•

Särskilt tillägg utgår till sådan trafiklivränta till skadad som på grund

av föreskrift i lag eller försäkringsavtal utgår med lägre belopp än vad

livräntetagaren varit berättigad att få i skadestånd, dock endast om försäkringsfallet

inträffat före utgången av år 1961 och livräntetagarens arbetsförmåga

var nedsatt genom skadan med minst hälften vid livräntans fastställande.

Särskilt tillägg utgår ej i den mån livräntetagaren av någon som är ansvarig

för skadan fått eller får gottgörelse utöver livräntan.

7 §•

Särskilt tillägg utgår med det belopp som motsvarar skillnaden mellan

vad livräntetagaren kan antagas ha varit berättigad att få i skadestånd och

det belopp till vilket livräntan fastställts.

Särskilt tillägg utgår ej, om det skulle understiga etthundra kronor för

år, och får ej överstiga tvåtusen kronor för år.

8 §•

Extra tillägg utgår till trafiklivränta till skadad, som icke fyllt sexton år

vid skadans uppkomst och vars arbetsförmåga var nedsatt genom skadan

med minst hälften vid livräntans fastställande, dock endast om livräntan

fastställts före utgången av år 1959.

Extra tillägg utgår med ettusenfemhundra kronor för år, om arbetsförmågan

var nedsatt med minst två tredjedelar, och ettusen kronor för år i

övriga fall.

9 §•

Indextillägg till trafiklivränta utgår från och med den 1 januari det år,

då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet för

januari 1967. Ytterligare indextillägg utgår från och med den 1 januari

varje år basbeloppet för januari månad med minst fem procent överskrider

det basbelopp som ligger till grund för senaste indextillägg.

I fråga om trafiklivränta, som fastställes efter det att indextillägg till

tidigare fastställda livräntor börjat utgå enligt första stycket, utgår indextillägg

från och med den dag närmast efter livräntans fastställande då

ytterligare indextillägg till de tidigare fastställda livräntorna börjar utgå.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Brutet

procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal

med vilket indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet

som Konungen bestämmer.

10 §.

Indextillägg beräknas på trafiklivräntans belopp ökat med tillägg enligt

denna lag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket äger därvid motsvarande

tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

5

11 §•

Om särskilda skäl föreligger, kan Konungen för viss tid, högst ett år i

taget, förordna att nytt indextillägg ej skall utgå eller utgå endast i mindre

omfattning än som följer av 9 §.

Efter det att förordnande enligt första stycket upphört att gälla, utgår

indextillägg första gången med procenttal som Konungen bestämmer enligt

grunderna för denna lag.

12 §.

Ändras trafiklivräntas belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess

fastställande, ökas eller minskas allmänt tillägg, särskilt tillägg och indextillägg

i motsvarande mån.

13 §.

Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av trafiklivränta som bytts ut

mot engångsbelopp.

Bestämmelserna i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon om

livränta äger motsvarande tillämpning på tillägg enligt denna lag.

14 §.

Tillägg utges av den försäkringsinrättning som har att utge trafiklivränta.

Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan

enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller, om tilllägget

utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för

verket.

15 §.

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solidariskt

för kostnader som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivräntor

utgår enligt denna lag.

De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år fördelas

mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under närmast

föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.

16 §.

Fordran hos försäkringsinrättning på tillägg enligt denna lag får ej

utmätas.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Till trafiklivränta, som fastställts under år 1967, utgår indextillägg tidigast

från och med den 1 januari 1969.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp

med vilket försäkringsinrättning med hänsyn till penningvärdets förändring

eller av annan liknande anledning före lagens ikraftträdande åtagit

sig att höja trafiklivränta. I den mån beloppet utgör ersättning för penningvärdets

förändring, får det avdragas från allmänt tillägg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Mcij. ts proposition nr 137 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

å motorfordon skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §•

Försäkringsplikt åligger icke medlem

av konungahuset, ej heller staten,

kommun, främmande statsöverhuvud,

medlem av främmande regerande

furstehus eller, enligt vad

Konungen under villkor av ömsesidighet

därom förordnar, utlänning,

som tillhör främmande stats härvarande

beskickning eller konsulat.

Har sådan--------

Försäkringsplikt åligger icke medlem

av konungahuset, ej heller staten,

främmande statsöverhuvud,

medlem av främmande regerande

furstehus eller, enligt vad Konungen

under villkor av ömsesidighet därom

förordnar, utlänning, som tillhör

främmande stats härvarande beskickning

eller konsulat,

trafikförsäkring funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 37®)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till 31 g.

1. Med pension---eller annorledes.

Med pensionsförsäkring---försäkringen upphör.

Ålderspension, som---anses skälig.

1 Senaste lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § se 1963: 50.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

7

Med efterlevandepension---personer leva.

Såsom efterlevandepension---vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen---vid omgifte.

Kapitalbelopp, som---av efterlevandepensionen.

Skall enligt---halvt år.

Med kapitalförsäkring---av försäkring.

Innehåller avtal---en kapitalförsäkring.

Kan livförsäkring,---Kungl. Maj :t.

Försäkring, vilken---dess ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall---som huvudförsäkringen.

För att---—-----— med tjänst.

Till livränta räknas även höjning

av livräntan och sådant tillägg till

denna som skall utgå under livräntans

fortsatta bestånd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Förslag

till

Förordning

om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, in. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Tillägg enligt denna förordning utgår till livränta som i anledning av

skada, vilken uppkommit här i landet till följd av trafik med motorfordon,

utges av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvarighetsförsäkring

(trafiklivränta). Med motorfordon förstås därvid sådant fordon

som avses i 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

2 §•

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg enligt lagen den (nr ) om tillägg till vissa tra
fiklivräntor.

3 §•

Tillägg enligt denna förordning tillkommer livräntetagaren som en särskild

förmån utöver det skadestånd, för vilket staten är ansvarig, och utgår

även om därigenom det belopp överskrides till vilket statens ansvar är

begränsat.

4 §•

Tillägg utges genom försorg av den myndighet som utbetalar trafiklivräntan

eller är ansvarig för dess erläggande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

5 §•

Kostnad, som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivränta utgår

enligt denna förordning, betalas av statsmedel.

6 §•

Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på tillägg enligt denna

förordning får ej utmätas.

7 §•

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Till trafiklivränta, som fastställts under år 1967, utgår indextillägg tidigast

från och med den 1 januari 1969.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp

med vilket trafiklivränta höjts enligt brevet den 30 december 1955 angående

tillägg till vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall eller

yrkessjukdom m. m., brevet den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa

av statsmedel utgående skadeståndslivräntor, m. m. eller brevet den 14 december

1962 angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av

statsmedel. Bestämmelserna i nämnda brev äger ej tillämpning på trafiklivränta

som avses i denna förordning. Detta får dock ej leda till minskning av

livräntan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

9

Utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

2b februari 1967.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Edenman, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om värdesäkring av

trafiklivräntor och anför.

Inledning

Livränta som utgår som skadestånd (skadelivränta) fastställs i princip

utan hänsyn till kommande förändringar i penningvärdet. Realvärdet av

skadelivränta är sålunda inte säkerställt för framtiden. Penningvärdets

utveckling har i skilda sammanhang under senare år föranlett krav på åtgärder

för värdesäkring av dessa livräntor, varvid särskilt eftertryck getts

åt kravet på kompensation åt trafikens offer.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 17 januari 1964 tillkallades

den 15 april samma år åtta sakkunniga för att utreda frågan om värdesäkring

av trafiklivräntor och därmed sammanhängande spörsmål. De sakkunniga1,

som antog benämningen trafiklivräntekommittén, har den 5 september

1966 avgett betänkandet »Värdesäkring av trafiklivräntor» (SOU

1966:53).

Efter remiss har yttranden över trafiklivräntekommitténs förslag avgetts

av försäkringsinspektionen, hovrätten för Västra Sverige, försvarets civilförvaltning,

riksförsäkringsverket, poststyrelsen, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen,

rikspolisstyrelsen, statens handikappråd, Folksam, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, Trafikförsäkringsföreningen,

Kungl. automobil klubben (KAK), Motorförarnas

1 Justitierådet Erland Conradi, ordförande, dåvarande direktören i Försäkringsaktiebolaget

Svea, jur. kand. Lennart Ahlström, byråchefen i försäkringsinspektionen, fil. drGerdt Brundin,

direktören i försäkringsbolaget Folksam Sten Eriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare,

advokaten Ingrid Gärde Widemar, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Göran

Karlsson, kanslirådet Göran Wahlgren och hovrättsrådet Åke Widding.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens riksförbund (M), Sveriges

trafikbilägares riksorganisation, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Gällande ordning

Ansvaret för skada i följd av trafik med motorfordon m. m.

Ansvaret för skada i följd av trafik med motorfordon (trafikskada) regleras

främst av 6 kap. strafflagen den 16 februari 1864 (SL), lagen den 30

juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

(bilansvarighetslagen) samt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon (trafikförsäkringslagen).

I 6 kap. 1 § SL stadgas att skada, som någon tillfogar annan genom

brott, skall gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller

av vållande. Skadeståndet skall jämkas efter vad som prövas skäligt, om

den som led skadan medverkat därtill genom eget vållande.

Bilansvarighetslagen ålägger ägare, förare och brukare av motorfordon

ett mera omfattande skadeståndsansvar för skador, som tillfogas annan

person än föraren eller som tillfogas sådan egendom som inte befordras

med fordonet. Enligt 2 § bilansvarighetslagen är ägaren ansvarig för sådan

skada, även utan vållande. Ägaren är emellertid fri från ansvar, om

det framgår av omständigheterna att skadan varken orsakats av bristfällighet

på fordonet eller vållats av föraren. Föraren är lika med ägaren pliktig

att ersätta sådan skada om det inte framgår av omständigheterna att föraren

inte varit vållande till skadan. Bevisbördan är sålunda lagd på ägaren

och föraren. Brukar någon utan lov annans fordon, skall enligt 6 § brukaren

i stället för ägaren svara för inträffad skada. Som allmän regel gäller

enligt bilansvarighetslagen, att skadeståndet skall jämkas om den skadelidande

medverkat till skadan genom eget vållande.

Enligt 1 § trafikförsäkringslagen åligger det ägare av motorfordon —

med vilken jämställs den som innehar motorfordon på grund av avbetalningsköp

— att ta och vidmakthålla trafikförsäkring på fordonet. Denna

försäkringsplikt avser motorfordon, som är registrerat i Sverige eller utan

registrering brukas här i trafik (i huvudsak mopeder och utländska motorfordon).

Trafikförsäkringslagen innehåller några undantag från försäkringsplikten.

I 2 § fjärde stycket föreskrivs sålunda att trafikförsäkringslagen inte

äger tillämpning på motorfordon, som används uteslutande inom vissa inhägnade

områden (t. ex. järnvägs- eller fabriksområde). Staten, kommunerna

m. fl. är enligt 4 § befriade från skyldigheten att ta försäkring.

Enligt vissa särskilda bestämmelser jämställs i trafikförsäkringshän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

11

seende utländska motorfordon under tillfälligt uppehåll i Sverige med

motsvarande svenska motorfordon.

Trafikförsäkring medför enligt 3 § rätt att utfå skadeståndet direkt av

försäkringsgivaren. I den mån försäkringsgivaren inte gjort annat förbehåll,

skall försäkringen täcka den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma

för försäkringstagaren i följd av trafik med fordonet. Utan särskilt

åtagande är dock försäkringsgivaren i vissa fall inte ansvarig. I huvudsak

är det då fråga om skador på föraren, fordonet eller egendom, som

befordras med fordonet. Trafikförsäkringen innefattar sålunda dels en

garanti i förhållande till den skadelidande och dels ansvarighetsförsäkring

till förmån för försäkringstagaren.

Skyldigheten att hålla motorfordon försäkrat har i trafikförsäkringslagen

begränsats till vissa maximibelopp. Enligt It § gäller sålunda att

försäkringsgivarens ansvar för varje händelse, som medför skada, skall

täcka skadestånd om tillhopa 25 milj. kr. i anledning av personskada med

begränsning till 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person samt om

tillhopa 1 milj. kr. i anledning av skada på egendom. Dessa försäkringssummor

gäller sedan den 1 januari 1962. Tidigare var beloppen betydligt

lägre. Beträffande personskada var sålunda maximibeloppen ursprungligen

60 000 kr. för varje händelse (viss förhöjning vid bussförsäkring) och

20 000 kr. för varje skadad eller dödad person. Dessa belopp höjdes år

1939 till 300 000 kr. resp. 60 000 kr. och år 1955 till 600 000 kr. resp.

200 000 kr.

Enligt 6 § får trafikförsäkring meddelas — förutom av försäkringsanstalt

som inrättats av staten — endast av anstalt som fått Konungens

tillstånd att driva sådan rörelse (trafikförsäkringsanstalt). Tillstånd är

f. n. meddelat åt 17 anstalter, därav tolv svenska och fem utländska. Trafikförsäkringsanstalt

är pliktig att på begäran meddela trafikförsäkring,

för såvitt inte anstaltens verksamhetsområde är begränsat till viss yrkeseller

intressegrupp e. d. Någon trafikförsäkring genom statlig försäkringsanstalt

bedrivs inte.

Om motorfordon inte varit försäkrat fastän skyldighet därtill förelegat

enligt trafikförsäkringslagen eller det inte kunnat klarläggas genom vilket

fordon trafikskadan förorsakats, är enligt 21 § samtliga trafikförsäkringsanstalter

solidariskt ansvariga för skadan.

Trafikförsäkringsanstalterna har för reglering av trafikskada, som orsakats

av okänt eller oförsäkrat motorfordon och för vilken de är solidariskt

ansvariga, bildat en förening kallad Trafikförsäkringsföreningen. Föreningen

ombesörjer också skaderegleringen, när utländskt fordon orsakat

skada här, samt en del andra för anstalterna gemensamma uppgifter. För

föreningens förbindelser svarar trafikförsäkringsanstalterna efter storleken

av influtna premier. Föreningens stadgar har fastställts av Kungl. Maj:t.

Varje anstalt är enligt koncessionsvillkoren skyldig att tillhöra föreningen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Vid regleringen av personskador biträds trafikförsäkringsanstalterna och

Trafikförsäkringsföreningen av en rådgivande nämnd, Trafikförsäkringsanstalternas

nämnd, vars upprättande och finansiering anstalterna har att

tillsammans svara för och vars reglemente godkänts av Kungl. Maj :t. Enligt

reglementet skall vid uppgörelse utom rätta nämnden höras i viktigare

ersättningsfrågor, bl. a. om ersättning för invaliditet, när nedsättningen av

arbetsförmågan uppgår till minst 10 %, och om ersättning för förlust av

försörjare.

Över trafikförsäkringsrörelsen utövar försäkringsinspektionen fortlöpande

kontroll. För sådant ändamål har inspektionen bl. a. utfärdat trafikförsäkringscirkulär

— nu gällande av den 17 april 1963 och den 27 januari

1966 — innehållande bestämmelser om försäkringsbolags uppgifts- och anmälningsskyldighet

beträffande trafikförsäkring m. m.

I de fall där motorfordon får eller tidigare fått brukas i trafik här i landet

utan trafikförsäkring har motorfordonsägaren i viss utsträckning skyddat

sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom att ta en frivillig

bilansvarighetsförsäkring. Försäkringsbelopp och försäkringsvillkor i övrigt

är i stort sett desamma i bilansvarighetsförsäkringen som i trafikförsäkringen.

Den obligatoriska trafikförsäkringen svarar enligt 3 § trafikförsäkringslagen

endast för skada, som uppkommit vid trafik här i landet med det försäkrade

fordonet. Ansvarighetsförsäkringsfrågan för svenska motorfordon

vid färder utomlands regleras delvis genom internationella överenskommelser

mellan försäkringsbolag i vissa europeiska länder, som samarbetar på

området. De svenska trafikförsäkringsanstalterna har därvid frivilligt åtagit

sig ansvaret för försäkrade fordons färder utomlands. Vid färd i andra

nordiska länder gäller den svenska trafikförsäkringen utan vidare, medan

vid färd i övriga samarbetande länder krävs att motorfordonsägaren innehar

ett av den svenska trafikförsäkringsanstalten utfärdat internationellt

giltigt trafikförsäkringskort, det s. k. gröna kortet. Skada som orsakas

av svenskt motorfordon utomlands regleras i dessa fall av en särskilt inrättad

skadebyrå eller av sammanslutningen av trafikförsäkringsanstalterna

i det land, där skadan uppkom. Sina utlägg får byrån eller sammanslutningen

tillbaka av den svenska trafikförsäkringsanstalten.

Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga och förlust av försörjare

Enligt 6 kap. 2 § SL skall vid personskada utges ersättning bl. a. för »hinder

eller brist i den skadades näring». Härutöver finns i lag inte några allmänna

bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Den principiella

utgångspunkten vid bestämmande av sådan ersättning är emellertid

att den skadelidande skall ha full goltgörelse för den förlust i detta hänseende

han lidit genom skadefallet, efter avdrag givetvis för vad han uppbu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

13

rit eller kan komma att uppbära från socialförsäkringen, dvs. den allmänna

försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning för framtida förlust

av arbetsinkomst — invaliditet — bestäms härvid enligt praxis att utgå

i form av livränta, när invaliditetsgraden uppgår till eller överstiger 10 å

15 %. I övriga fält utges i regel engångsersättning.

Bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd finns i 6 kap. 4 § SL.

Om någon, som enligt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som

blivit dödad, genom frånfället kommer att sakna erforderligt underhåll, är

han enligt sagda lagrum berättigad till skadestånd av den som vållat dödsfallet

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till skadevållarens tillgångar

och andra omständigheter. Skadeståndet kan efter omständigheterna sättas

att utgå på en gång eller på särskilda tider, dvs. i form av livränta.

Inkomstunderlaget för livränteersättning fastställs på grundval av den

skadades eller den avlidnes arbets- och inkomstförhållanden vid tiden för

olycksfallet, varvid man dock beaktar konkreta utsikter till löneökning och

förbättrade anställningsvillkor. Hänsyn tas numera i praxis också till allmänna

löneökningar och därmed penningvärdeförändringar som ägt rum

under tiden mellan olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I

många fall bestäms livräntan emellertid periodvis, bl. a. om det kan antas

att den skadades invaliditetstillstånd till följd av olyckan undergår förändringar.

Vid omprövningen av livräntan tas hänsyn till aktuella löneförhållanden,

vilket bl. a. innebär att man beaktar de förändringar penningvärdet

undergått efter olyckstillfället vid uppskattningen av skäligt inkomstunderlag.

Livränta, som utgår på grund av trafikskada (trafiklivränta), fastställs

— i likhet med andra skadelivräntor — i princip att utgå i det penningvärde

som råder vid tiden för livräntans fastställande. Någon hänsyn tas inte till

penningvärdets förändringar under livräntans bestånd. Möjlighet att få

det fastställda livräntebeloppet höjt föreligger ej heller för livräntetagaren,

såvida inte medgivande härtill lämnats. Medgivande till omprövning av livränta

vid ändringar i penningvärdet torde endast i undantagsfall förekomma

i praktiken. Realvärdet av livränta är alltså inte säkerställt för framtiden.

På frivillighetens väg har dock värdesäkringsfrågan för en mindre

del av trafiklivräntorna lösts i begränsad utsträckning. Dels genomförde

försäkringsbolaget Folksam år 1959 en förstärkning av bolagets utgående

trafiklivräntor. Dels har staten tid efter annan höjt skadelivräntor som

utgår av statsmedel.

Försäkriitgsbestämmelser för trafiklivräntor

För trafikförsäkringsrörelse gäller lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om

försäkringsrörelse (FL) samt därutöver de särskilda bestämmelser om trafikförsäkring

som återfinns dels i trafikförsäkringslagen, dels i koncessionsvillkor

och vissa andra föreskrifter.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

I trafikförsäkringsanstalts balansräkning skall enligt vissa i 262 § 1 mom.

FL upptagna bestämmelser såsom skuld under benämningen försäkringsfond

upptas bl. a. värdet balansdagen av anstaltens ansvar på grund av dels

inträffade, inte slutreglerade skador (ersättningsreserv), dels löpande försäkringar

(premiereserv).

Har trafikskada medfört rätt till livränta skall, så länge livräntan är

provisorisk, erforderlig avsättning härför redovisas i ersättningsreserven.

Efter det att livräntan slutligt fastställts avförs den från försäkringsbolagets

trafikförsäkringsrörelse. Svenskt försäkringsbolag, som äger behålla

ansvaret för livränta, redovisar den slutliga livräntan inom livränterörelsen

i skadeförsäkringen. Annat svenskt bolag och utländsk försäkringsanstalt

skall enligt 12 § trafikförsäkringslagen fullgöra skyldighet att utge

livränta på grund av trafikförsäkring genom köp av sådan livränta hos riksförsäkringsverket

eller hos behörigt svenskt försäkringsbolag.

Livförsäkringsrörelse skall enligt FL bedrivas på grundval av den s. k.

kapitaltäckningsprincipen. Detta innebär att när trafiklivränta fastställs

ett belopp fonderas (dvs. bokförs som skuld i trafiklivränteröreisen) som

svarar mot livräntans kapitaliserade värde vid denna tidpunkt. Kapitalvärdet,

som fastställs enligt de grunder som gäller för livränterörelse i allmänhet,

beräknas på basis av antaganden om framtida förhållanden, vari ingår

erforderliga riskbedömningar beträffande dödlighet, ränteutveckling o. d.

Nu gällande grunder bygger bl. a. på en antagen ränta av 3 %, vilket sålunda

innebär att trafiklivränterörelsen, som redovisas som särskild verksamhetsgren,

alltid gottskrivs 3 % ränta såsom avkastning på livräntefonden

oavsett den verkliga avkastningen. Det ränteöverskott, som kan uppstå

till följd av att den verkliga avkastningen överstiger 3 %, överförs från livränterörelsen

till medel avsedda för bolagets allmänna konsolidering. Skulle

avkastningen understiga 3 %, fylls bristen på samma sätt från de allmänna

konsolideringsmedlen. Försäkringsbolagens genomsnittliga placeringsränta

uppgår f. n. till 5 å 6 %.

Försäkringsfonden för livförsäkringar skall enligt 274 § FL vara placerad

i vissa slag av värdehandlingar, i första hand guldkantade obligationer

och inteckningslån med fullgod säkerhet. Endast en tiondel av fonden får

placeras fritt, dock inte i aktier. De värdehandlingar, i vilka fonden redovisas,

skall enligt 276 § FL förvaras avskilda på sätt som närmare anges i

paragrafen. De försäkrade — i detta fall livräntetagarna — åtnjuter panträtt

i de förvarade värdehandlingarna till säkerhet för sin fordran på bolaget.

För köp av livränta hos riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl.

Maj :t fastställda grunder för beräkning av engångspremie och premiereserv.

Även dessa grunder bygger på antaganden om framtida förhållanden. Räntefoten

är här 3 % under tio år och sedan 2,5 %. Livräntefonden förvaltas i

likhet med verkets övriga fonder enligt bestämmelserna i reglementet den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

15

26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets fonder.

Reglementet har i huvudsak samma placeringsbestämmelser som 274 §

FL men innehåller inte några bestämmelser om pantsättning till livräntetagarnas

förmån.

Trafiklivräntebeståndets omfattning

Trafiklivräntor kan indelas i tre kategorier. Den första gruppen, som är

den ojämförligt största, utgörs av livräntor härrörande från den obligatoriska

trafikförsäkringen. Därnäst kommer de livräntor som utgår på grund

av bilansvarighetsförsäkring, tagen av staten, kommun eller sådan enskild

motorfordonsägare, för vilken trafikförsäkringsplikt inte förelegat (bilansvarslivräntor).

Den tredje gruppen åter omfattar de livräntor som betalas

direkt — utan försäkring — av den skadeståndsskyldige; i huvudsak

är det här fråga om livräntor, som utgår av statsmedel.

Trafiklivräntebeståndets omfattning den 1 juli 1964 hos försäkringsbolag

och statliga myndigheter var enligt verkställd undersökning följande. Från

trafikförsäkringen härrörde 5 439 livräntor med — bortsett från belopp som

på grund av regress tillföll yrkesskadeförsäkringsinrättning — ett årligt

livräntebelopp av 6 799 464 kr. Motsvarande siffror för bilansvarslivräntor

var 213 och 247 081 samt för statens del 106 och 200 689. Under senare

år har årligen ca 500 nya livräntor tillkommit.

Kapitalvärdet av det livräntebestånd, som kommer från trafikförsäkringen,

utgjorde den 1 juli 1964 något över 90 milj. kr. Trafikförsäkringens kostnad

för livräntor är dock låg i förhållande såväl till dess kostnader i övrigt

som till premieinkomst. Man kan få en bild härav, om kapitalvärdet av under

visst år beviljade livräntor ställs i relation till premieinkomst samt till

skade- och förvaltningsutgifter under samma år. Bilden är dock inte helt

rättvisande. En sådan jämförelse har gjorts för åren 1960—1964 för de

svenska trafikförsäkringsanstalterna enligt följande.

År

Kapital- värdet av

beviljade

livräntor,

milj. kr.

Premie- inkomst,

milj. kr.

Skadeut- betal- ningar,

milj. kr.

Totala

utgifter,

milj. kr.

Livräntornas kapitalvärde

i °''0 av

premie-

inkomst

skadeut-

betal-

ningar

totala

utgifter

1960 ..........

14

180

135

184

7,8

10,4

7,6

1961 ..........

11

188

155

211

5,9

7,1

5,2

1962 ..........

14

207

186

247

6,8

7,5

5,7

1963 ..........

18

276

210

281

6,5

8,6

6,4

1964 ..........

21

332

236

315

6,3

8,9

6,7

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Penningvärdets utveckling m. m.

Penningvärdets utveckling sedan år 1929, när den obligatoriska trafikförsäkringen

genomfördes, kan utläsas av den indexserie över konsumentprisernas

förändringar, konsumentprisindex, som beräknas utan direkta

skatter och sociala förmåner och som har år 1949 som bas (100). Konsumentprisindex

för tidigare år kan fastställas genom en omräkning av vissa

förut anlitade indexserier.

Konsumentprisernas utveckling enligt konsumentprisindex från vissa år

fram till år 1966 framgår av följande tabell.

År

Konsumentpris- index (årsmedeltal)

Indexökning från

ettvart av vidståen- de år till 1966, %

1929 ................

66

206

1939 ................

66

206

1949 ................

100

102

1954 ................

129

57

1959 ................

153

32

1960 ................

159

27

1961 ................

163

24

1962 ................

170

19

1963 ................

175

15

1964 ................

181

12

1965 ................

190

6

1966 ................

202

—

Konsumentprisindex för december 1966 har fastställts till 206.

Sedan maj 1965 uträknas som ett komplement till konsumentprisindex

en ny indexserie, nettoprisindex. För beräkning av nettoprisindex rensas

konsumentpriserna från all den indirekta beskattning som belastar konsumtionsvarorna.

Nettoprisindex mäter sålunda förändringen i nettopriserna,

dvs. priser reducerade med de indirekta skatternas belopp. Den mäter däremot

inte den konsumtionsprisutveckling, som skulle ha skett, om det inte

existerat någon indirekt beskattning eller om de indirekta skatterna inte

hade förändrats. Nettoprisindex beräknas normalt för månaderna februari,

maj, augusti, november och december och som basår har valts år 1959.

Nettoprisindex för november 1966 har fastställts till 126.

Utvecklingen av nettoprisindex för perioden 1959—1966 jämfört med konsumentprisindex’

förändringar under samma tidrymd framgår av följande

tabell.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

17

Nettoprisindex och konsumentprisindex, årsmedeltal jör åren 1960—1966, allt med

år 1959=100

1960

1961

1962

1963

1964

1965

1966

Nettoprisindex....

Konsumentprisindex

101,3

104,1

103,8

106,4

107,0

111,5

109,8

114,6

114,0

118,5

118,7

124,3

124,6

132,5

Värdesäkringen av pensionsförmåner enligt lagen den 25 maj 1962 (nr

381) om allmän försäkring bygger på ett med utgångspunkt i konsumentprisindex

för september 1957 indexreglerat basbelopp om 4 000 kr. Basbeloppet

fastställs varje månad av Kungl. Maj :t och beräknas genom att det

tal (relationstalet), som uttrycker förhållandet mellan konsumentprisindex

för tredje månaden före den månad basbeloppet avser och konsumentprisindex

för september 1957, multipliceras med 4 000 kr. En avrundning

sker till närmaste hundratal kr. För att hindra alltför täta skiftningar i

basbeloppet har en spärregel införts. Regeln har den innebörden att en

ändring av relationstalet inte skall föranleda ändring av basbeloppet med

mindre talet stigit eller nedgått med minst 3 % sedan närmast föregående

ändring av basbeloppet vidtogs. För januari 1967 har basbeloppet fastställts

till 5 500 kr.

Trafiklivräntekommittén

Inledning. Sammanfattning av kommitténs förslag

Kommittén föreslår, att livränta, som utgår enligt bestämmelserna i trafikförsäkringslagen

eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, skall höjas

med hänsyn till penningvärdets fall och vissa andra omständigheter enligt

följande grunder. Livränta som fastställts år 1966 eller tidigare skall dels

räknas upp till penningvärdet den 1 januari 1968 — som är den dag då enligt

förslaget lagstiftningen skall träda i kraft — dels därefter fr. o. m. år

1969 årligen i princip höjas genom indextillägg, beräknat på grundval av

penningvärdets utveckling under senast förflutet år. Till livränta, fastställd

år 1967 eller senare, skall fr. o. in. andra kalenderåret efter det då livräntan

fastställts likaledes som regel utgå indextillägg. Om indextillägg beslutar

Kungl. Maj:t. Därjämte skall enligt förslaget vissa invaliditetslivräntor,

som nedsatts till beloppet i följd av tidigare gällande begränsningar i försäkringsgivarens

ansvar eller som utgår till den som vid tidpunkten för

skadans uppkomst inte fyllt 16 år, höjas genom särskilda tillägg.

Kostnaderna för de föreslagna höjningarna skall bäras av trafikförsäkringstagarna.

För finansieringen förordar kommittén — som anser att liv2

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

räntetagarna bör erhålla fastställda höjningsbelopp med samma garanti

som de ursprungliga livräntebeloppen — den metod som nu tillämpas inom

trafikförsäkringen i syfte att säkerställa livränta, eller kapitaltäckningsmetoden.

Belopp, som motsvarar kapitalvärdet av beslutade höjningar, skall

alltså fonderas. Trafikförsäkringens kostnad år 1968 för uppräkning av livräntor,

fastställda år 1966 eller tidigare, och för den nämnda särskilda höjningen

av vissa livräntor har med denna finansieringsmetod beräknats komma

att uppgå till omkring 46 milj. kr. Denna kostnad föreslås skola tas ut

av 1968 års försäkringstagare medelst särskilda premietillägg, bestämda så

att mopedägare erlägger 1 kr. i tillägg till premien, ägare av motorcykel

eller traktor 5 kr., personbilägare 20 kr. och ägare av annat motorfordon

60 kr. För följande år avses värdesäkringskostnaden kunna beaktas vid

premiesättningen och inrymmas i den vanliga premien; trafikförsäkringens

kostnad år 1969 för indextillägg har med nu angiven finansieringsmetod

beräknats till ca 9 milj. kr. eller 1,6 % av uppskattad premieinkomst

inom trafikförsäkringen för nämnda år.

För trafiklivränta, som utges av statsmedel eller som utgår på grund av

en av staten tagen bilansvarighetsförsäkring, skall gälla särskilda regler.

Dessa livräntor skall höjas enligt grunder, som nu angetts, men höjningen

skall bekostas av statsmedel. I följd härav uppkommande kostnader för

statsverket år 1968 har uppskattats till mellan 50 000 och 60 000 kr.

Trafiklivräntor som utges direkt utan försäkring av annan skadeståndsskyldig

än staten lämnas utanför värdesäkringen.

Den juridiska konstruktionen av värdesäkringsförmånerna

Kommittén erinrar till en början om att trafikförsäkringen enligt gällande

bestämmelser knutits till det skadeståndsansvar som i anledning av trafikskada

kan uppkomma för ägare, brukare och förare av motorfordon.

Sambandet mellan skadestånd och trafikförsäkring kan till synes göra det

naturligt att ordna trafiklivräntornas värdesäkring genom att låta skadeståndsskyldigheten

innebära skyldighet att lämna realvärdesäkrad kompensation.

Denna väg är dock enligt kommittén av olika skäl inte framkomlig.

Direktiven innehåller anvisning om möjlighet att söka lösningen på problemet

enbart inom försäkringens ram. Kommittén finner någon annan utväg

i detta sammanhang inte vara tänkbar. Värdesäkringsuppdraget avser endast

livräntor i anledning av trafikskada, och en lösning av värdesäkringsfrågan

på skadeståndsrättslig grund bör inte begränsas till dessa livräntor.

Enligt kommitténs förslag skall kompensationen för penningvärdets fall

sålunda utgå ur trafikförsäkringen som en särskild förmån utöver det skadestånd

försäkringen har att täcka. Försäkringsersättningen höjs utan att

motsvarande ökning av skadeståndsskyldigheten genomförs, Livräntetagare,

som uppbär bilansvarslivränta på grund av försäkring tagen av annan mo
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967 19

torfordonsägare än staten, skall på motsvarande sätt enligt förslaget erhålla

kompensationen för penningvärdets fall i form av en särskild förmån utöver

livräntebeloppet. För livräntor, som staten har att utge eller som utgår

på grund av en utav staten tagen försäkring, konstruerar kommittén — i

likhet med vad som tidigare skett när av statsmedel utgående skadelivräntor

höjts i särskild ordning — kompensationen som en av staten utgivén

särskild förmån utöver den på skadeståndsrättslig grund utgående livräntan.

Kommittén anser inte att frikopplingen av den värdesäkrade delen av trafikförsäkringsförmånerna

från de primära ansvarsreglerna medför några

komplikationer. Värdesäkringstilläggen avses inte bli av skadeståndsrättslig

natur utan tänks utgöra en förmån som tillkommer livräntetagarna genom

särskild lagstiftning och som skall bekostas av den samlade trafikförsäkringsrörelsen.

Det system av regler inom försäkringen som anknyter

till skadeståndsskyldigheten får inte tillämpning på den föreslagna värdesäkringen.

Kommittén tar särskilt upp frågan om värdesäkringstilläggens

ställning när det gäller trafikförsäkringsgivares regressrätt och anför.

Trafikförsäkringsanstalt har under särskilda i lag eller försäkringsavtal

angivna förutsättningar möjlighet — och enligt koncessionsvillkoren i vissa

fall t. o. m. skyldighet —- att vända sig mot det försäkrade fordonets ägare,

brukare eller förare och kräva denne på vad anstalten utgett i anledning

av försäkringstallet. Är jämte den berörda trafikförsäkringsanstalten annan

helt eller delvis ansvarig för skadan, kan återkrav riktas också mot denne.

Krav kan sålunda göras gällande exempelvis mot annan trafikförsäkringsanstalt,

vari ett kolliderande fordon är trafikförsäkrat, eller mot Kronan,

när skada orsakats av dess oförsäkrade bil, eller mot andra trafikanter än

bilister t. ex. mot järnvägar, spårvägar, cyklister eller fotgängare, eller mot

väghållare. Denna regressrätt är till sin natur en från den skadelidande härledd

rätt och begränsas till sin omfattning av vad den skadelidande ägt

uppbära i skadestånd.

Har staten tillhörigt motorfordon orsakat skada, för vilken staten utgett

skadestånd, har staten regressrätt efter i huvudsak samma principer som

om ersättningen hade utgetts av trafikförsäkringsanstalt. Regressrätt finns

även för försäkringsgivare enligt avtal om frivillig bilansvarighetsförsäkring.

I de fall där försäkringsgivare inom trafikförsäkringen har regressrätt mot

försäkringstagaren (bilägaren), utgår inom bilansvarighetsförsäkringen

inte någon försäkringsersättning (försäkringsgivaren är fri från ansvar).

F. ö. innehåller avtal om bilansvarighetsförsäkring samma bestämmelser

om regress som trafikförsäkringsavtalen.

Eftersom värdesäkringstilläggen således avses bli av annan natur än den

på skadeståndsrätten grundade ersättningen är, understryker kommittén,

regressrätt utesluten i fråga om dessa tillägg. Kommittén finner inte anledning

att vid sidan härav föreslå några särskilda regressregler.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Tillämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna

Värdesäkringen är avsedd i första hand för sådana trafiklivräntor som

utgår enligt bestämmelserna för den obligatoriska trafikförsäkringen. Alla

livräntor, som denna försäkring svarar för, skall enligt kommittén i princip

omfattas av värdesäkringen.

Trafikförsäkringen täcker emellertid inte alla de fall, där livränta kan

utgå i anledning av trafikskada. Kommittén redovisar de slag av trafiklivräntor

som faller utanför trafikförsäkringen. I huvudsak rör det sig om livräntor

som utgår dels i följd av skada som uppkommit före den 1 januari

1930 när trafikförsäkringslagen trädde i kraft och som inte omfattas av trafikförsäkringen

eller som efter denna tidpunkt orsakats av motorfordon

som inte var trafikförsäkringspliktigt när olyckan skedde, t. ex. moped,

lättviktsmotorcykel och gummihjulstraktor, dels i följd av skada som orsakats

av motorfordon tillhörigt konungahuset, staten, kommun eller diplomater,

som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är befriade från skyldigheten

att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Vidare faller utanför trafikförsäkringen

livränta, vilken utgår som tillägg åt sådan livränta ur trafikförsäkringen

som reducerats till följd av maximering av trafikförsäkringens

ansvarssummor. Trafiklivräntor, som inte täcks av trafikförsäkringen, indelar

kommittén i två grupper, nämligen sådana som utges direkt av den skadeståndsskyldige

och sådana som utgår på grund av frivillig bilansvarighetsförsäkring.

Antalet trafiklivräntor, som betalas direkt — utan försäkring

— av den skadeståndsskyldige, kan fastställas enbart i det fall att

de betalas av staten. Den 1 juli 1964 uppgick antalet av statsmedel utgående

trafiklivräntor till 106 stycken. Enligt kommitténs undersökningar fanns

vid nämnda tidpunkt vidare 213 bilansvarslivräntor. Av dessa livräntor härrör

bara ett fåtal från försäkringsfall som inträffat före trafikförsäkringslagens

ikraftträdande. Övriga bilansvarslivräntor utgår huvudsakligen på

grund av försäkring, som tagits av affärsdrivande statligt verk — postverket,

televerket och vattenfallsverket — eller av kommun, medlem av konungahuset,

diplomat eller mopedägare. Kommunerna har alltsedan andra

världskrigets slut haft sina motorfordon försäkrade. Även konungahusets

medlemmar och diplomater försäkrar som regel sina motorfordon. Beträffande

mopedförsäkringar upplystes i samband med att trafikförsäkringsplikt

infördes för mopeder den 1 juli 1961, att mer än hälften av dåvarande

mopedägare hade bilansvarighetsförsäkring. Tidigare förekom det slutligen

att motorfordonsägare genom frivillig tilläggsförsäkring höjde trafikförsäkringens

förhållandevis låga ansvarsbelopp.

Kommittén anser anledning i och för sig saknas att i värdesäkringshänseende

göra skillnad mellan å ena sidan trafiklivränta som täcks av trafikförsäkringen

och å andra sidan övriga trafiklivräntor. Det finns emellertid

enligt kommitténs uppfattning praktiska skäl för att i viss mån begränsa

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

21

värdesäkringen när det gäller andra trafiklivräntor än sådana som täcks av

trafikförsäkring. I förslaget utesluts sålunda de fall där kommun eller enskild

motorfordonsägare förpliktats eller åtagit sig att utge trafiklivränta

och livräntan inte täcks av någon försäkring alls. Dessa fall är säkerligen

inte många. Kommunerna har som nyss nämnts numera sina motorfordon

försäkrade. Det kan emellertid, trots att det inte gått att fastställa, finnas

fall i vilka trafiklivränta utbetalas direkt av kommun. Kommittén anser —

bl. a. med hänsyn till ovissheten huruvida sådana livräntor verkligen existerar

— anledning saknas att i dessa fall lagstiftningsvägen skapa värdebeständigt

skydd. Kommittén räknar med att värdesäkringen för detta slags

livräntor kommer att lösas på grundval av kommittéförslaget genom frivilligt

åtagande av vederbörande kommun. Beträffande livräntor, för vilka

enskild motorfordonsägare är ansvarig och som inte täcks av något slags

försäkring, finner kommittén det vara praktiskt omöjligt att föreslå någon

lösning av frågan om värdebeständigt skydd. Härom anför kommittén.

Ligger inte försäkring till grund för livräntan, måste själva skadeståndsskyldigheten

modifieras, om värdesäkring, som belastar den skadeståndsskyldige,

skall införas. Många gånger är det säkerligen så att ej ens det

ursprungligen fastställda livräntebeloppet av ekonomiska skäl kunnat uttagas

från den enskilde skadeståndsansvarige. En lösning vore givetvis att

låta antingen staten eller trafikförsäkringen stå för värdesäkringen. I direktiven

har dock uttryckligen fastslagits att värdesäkringen — utom beträffande

statens egna trafiklivräntor — skall ske utan anlitande av allmänna medel.

Därjämte saknas i dessa fall sådan anknytning till trafikförsäkringen

att det skulle vara rimligt att denna försäkring skall stå för kostnaderna.

F. ö. torde mycket stora administrativa svårigheter föreligga att få reda på

alla aktuella fall. En lösning efter sist antydda linjer måste därför avvisas.

För övriga slag av trafiklivräntor som inte täcks av trafikförsäkring finns

enligt kommittén goda förutsättningar för en praktiskt genomförbar lösning

av värdesäkringen. Staten får svara för värdesäkringen av de trafiklivräntor

som utges direkt av statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring,

tagen av statlig myndighet. Värdesäkringen av frivilliga bilansvarslivräntor

i övrigt kan lösas på olika sätt. Kommittén framhåller att förhållandena

från värdesäkringssynpunkt i viss mån är likartade för trafikförsäkringen

och bilansvarighetsförsäkringen. Även inom sistnämnda försäkring

är livräntebeståndet fullständigt redovisat hos de olika bolagen.

Vidare förekommer på sätt och vis också här ett försäkringstagarkollektiv

som kan svara för värdesäkringskostnaden. Försäkringen är dock inte obligatorisk.

Den teoretiska möjligheten finns att försäkringsunderlaget minskar,

om premien höjs för att täcka kostnader för värdesäkring. Frågan synes

därför inte kunna lösas tillfredsställande inom bilansvarighetsförsäkringens

ram. Även andra skäl talar mot en sådan lösning. De bilansvarslivräntor,

som utgår på grund av tilläggsförsäkring för höjning av ansvarsbeloppen,

bär genom sin karaktär av tilläggsbelopp till en i fråga om

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

beloppet begränsad livränta från trafikförsäkringen en naturlig anknytning

till denna försäkring och dess försäkringstagare. Sådan anknytning föreligger

även i andra fall. För de lyper av motorfordon, som varit orsak till

att bilansvarslivräntor utgår, stadgas numera trafikförsäkringsplikt i viss

utsträckning. Det sagda gäller bilansvarslivräntor i anledning av försäkringsfall

före trafikförsäkringslagens ikraftträdande eller under tid motorfordon

— t. ex. mopeder — varit undantagna från försäkringsplikt. — Kommittén

föreslår vidare att undantaget från försäkringsplikt för kommunernas

motorfordon upphävs i samband med värdesäkringens genomförande.

Även kommunerna skulle därigenom i framtiden komma att ingå i den obligatoriska

trafikförsäkringens försäkringstagarkollektiv. Praktiskt taget

skulle då endast konungahuset och diplomater såsom försäkringstagare inom

bilansvarighetsförsäkringen svara för värdesäkringen av det äldre bilansvarslivräntebeståndet,

vilket helt eller till allra största delen härrör från

försäkringar, tagna av andra kategorier. Detta är självfallet inte rimligt.

Från de anförda synpunkterna anser kommittén det sålunda vara befogat,

att trafikförsäkringen står för kostnader för värdesäkringen av nu ifrågavarande

bilansvarslivräntor. Därigenom kommer bilansvarslivräntorna att

i värdesäkringshänseende jämställas med trafikförsäkringens livräntor.

Kommittén gör dock ett avsteg från den föreslagna principen. Utgår

ansvarslivräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring avseende sådant

motorfordon som enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen i dess

nuvarande lydelse är undantaget från trafikförsäkringsplikt, lämnas sådan

livränta utanför värdesäkringen. Det gäller här motorfordon som används

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde

eller annat sådant inhägnat område. Anledningen till undantaget är

att kommittén anser att den gränsdragning mellan försäkringspliktiga och

icke försäkringspliktiga motorfordonsslag som blir gällande efter ett eventuellt

genomförande av kommitténs förslag om trafikförsäkringsplikt för

kommuner bör vara avgörande i fråga om värdesäkringsförmånernas tilllämpningsområde.

I ett särskilt avsnitt behandlar kommittén frågan om värdesäkring av traliklivräntor

med internationell anknytning, dvs. frågan i vad mån värdesäkringen

skall omfatta även livränta, som utgår i anledning av skada orsakad

av utländskt motorfordon här i landet eller av svenskt motorfordon

utomlands. Kommittén erinrar om att i utomobligatoriska förhållanden skadestånd

med internationell anknytning i allmänhet bedöms enligt lagen i

det land där den skadegörande handlingen blivit begången. Det kan därför,

framhålls det, vara naturligt att låta frågan om värdesäkring av livräntor

med internationell anknytning lösas på basis av samma principer som gäller

för den grundläggande skadelivräntan. Härigenom kan en enkel och klar

regel skapas av innebörd att värdesäkringen omfattar enbart livränta på

grund av trafikskada som uppkommit i Sverige. En sådan lösning sägs passa

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

väl ihop med den obligatoriska trafikförsäkringens konstruktion, enligt vilken

endast sådan skada täcks som uppkommit vid trafik här i landet.

Frågan kan dock enligt kommittén ses även ur andra aspekter. Trafikförsäkringen

står socialförsäkringen nära, och det kan främst av sociala

skäl synas angeläget att låta kompensationen för penningvärdeförsämringen

tillfalla alla livräntetagare med anknytning till Sverige. En lösning

efter sådana linjer skulle kunna innebära, att värdesäkringen skulle omfatta

dels livräntor i följd av trafikskada här i landet dels ock livräntor

som i anledning av trafikskada utomlands utgår till personer, som har

stadigvarande hemvist här i landet. Även andra gränsdragningar sägs vara

tänkbara.

En från alla synpunkter tillfredsställande reglering är enligt kommittén

svår att åstadkomma. I detta sammanhang vill kommittén emellertid

inte tillmäta sociala rättvisekrav avgörande betydelse. Av försäkringsmässiga

hänsyn anses värdesäkringen böra avgränsas så att den i huvudsak

omfattar enbart livräntor från den obligatoriska trafikförsäkringen. Kommittén

finner det därför ligga närmast till hands att även beträffande nu

förevarande mera begränsade fråga låta trafikförsäkringens giltighetsområde

vara utslagsgivande. Värdesäkringen skall alltså omfatta enbart de

livräntor, som härrör från trafikskada här i landet.

Vissa praktiska konsekvenser av den valda lösningen belyses av kommittén,

som anför.

Det avgörande är om den trafikskada, som föranlett livränta, uppkommit

här i landet. Ovidkommande blir om skadan orsakats vid trafik med i

Sverige registrerat fordon eller med utländskt fordon. Ej heller spelar livräntetagarens

nationalitet eller hemvist någon roll. Är det fråga om en

utlänning, som invalidiserats vid tillfällig vistelse här i landet, påverkas

kompensationens storlek inte av valutakurserna eller av att penningvärdet

ev. utvecklas annorlunda i Sverige än i utlänningens hemland. Har trafikskada

däremot inträffat utomlands utesluts i anledning därav utgående

livränta från värdesäkringen, oavsett om skadan orsakats av en svensk

eller utländsk bil eller oavsett om livräntetagaren är svensk eller utlänning.

En svensk, som färdas utomlands såsom passagerare i en svensk bil,

och vid trafikskada, orsakad av den svenske bilföraren, ådrar sig så svåra

personskador att han tillerkänns livränta av den trafikförsäkringsanstalt,

vari bilen försäkrats, får med den förordade lösningen inte sin livränta

värdesäkrad för framtiden. Detta kan synas beklagligt, men framstår som

mindre anmärkningsvärt om man betänker att även själva skadeståndskravet

i detta fall troligen bestämts av ett utländskt rättssystems regler.

Principer för värdesäkringen

Kommittén gör i fråga om värdesäkringen skillnad mellan redan bestämd

trafiklivränta (äldre trafiklivränta) och nytillkommande trafiklivränta.

Som äldre trafiklivränta betecknas sådan livränta som fastställts senast

ett år innan ett förslag om värdesäkring genomförts. Till kategorien ny
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

tillkommande trafiklivränta hänförs livränta som fastställts efter sagda tidpunkt.

Med syfte att återställa realvärdet av äldre trafiklivr

ä n t or föreslår kommittén en engångsuppräkning av sådan livränta i

samband med reformens genomförande. Uppräkningen avses skola för varje

livränta ske med belopp som totalt i princip svarar mot den nedgång

i penningvärdet som ägt rum efter dess fastställande. Som mätare på penningvärdeförändringen

väljer kommittén konsumentprisindex.

Kommittén diskuterar härefter frågan om den framtida värdesäkringen

av de äldre livräntorna och nytillkomna livräntor kan

göras automatisk genom anpassning till penningvärdets ändringar sådana

dessa kommer till uttryck i konsumentprisindex. Genom att låta livräntebeloppet

kontinuerligt följa penningvärdet motverkas eftersläpning för livräntetagaren.

Kommittén avvisar emellertid tanken på automatisk anpassning,

eftersom detta sägs medföra olägenheter, och anför.

Livräntebeloppen måste måhända höjas ett flertal gånger varje år och

varje gång med relativt små belopp. Detta föranleder i sin tur, med den

finansieringsmetod kommittén valt, ofta förekommande omräkningar av

försäkringsfonden och därav betingade fondavsättningar. I viss mån skulle

dock nu berörda olägenheter kunna undvikas genom någon spärregel, som

skapade garantier mot alltför täta ändringar av livräntebeloppen. Vidare

kan det för att undvika en orimligt tung premiebelastning för trafikförsäkringstagarna

givas fall — såsom stark inflation i förening med kraftig

minskning av trafikförsäkringsunderlaget ■— där en automatiskt verkande

värdesäkringsregel skulle behöva helt eller delvis sättas ur spel.

Kommittén föreslår i stället ett system, enligt vilket livräntan skall omprövas

varje år och förses med särskilt tillägg, s. k. indextillägg, i den mån

penningvärdet nedgått under det senast förflutna året. Det synes kommittén

böra tillkomma Kungl. Maj :t att med stöd av i lag angivna grunder bestämma

storleken av varje års indextillägg. Dessutom föreslås regler, som

gör det möjligt för Kungl. Maj :t att när särskilda skäl föreligger förordna

att höjning inte skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mindre omfattning.

Den föreslagna ordningen medför enligt kommitténs uppfattning

inte några olägenheter för livräntetagarna men däremot administrativa fördelar

för trafikförsäkringen.

Tidpunkten för livräntans fastställande bör enligt kommittén i princip

tas till utgångspunkt vid beräkningen av värdesäkringsförmånernas storlek,

eftersom livräntans belopp bestämts med hänsyn till det då gällande penningvärdet.

Konsumentprisindex fastställs för varje månad men kommittén

anser att man bör kunna nöja sig med att behandla alla livräntor, som

tillkommit under ett kalenderår, lika. Konsumentprisindex’ medeltal för

varje år kan då lämpligen bilda grundvalen för höjningen av livräntorna.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kommittén diskuterar i fortsättningen frågan om full kompensation skall

lämnas för penningvärdets nedgång. Livräntetagarnas rätt till full kompensation

bör avvägas mot trafikförsäkringstagarnas premiekostnad för

värdesäkringstillägg. Kostnaderna för fullständig kompensation synes kommittén

inte vara av sådan storleksordning, att man i och för sig behöver

tveka inför tanken att lämna livräntetagarna sådan kompensation. Kommittén

behandlar emellertid trots detta vissa med frågan sammanhängande

spörsmål, bl. a. frågan om differentiering av kompensationsförmånerna,

och ägnar därvid särskild uppmärksamhet åt en differentiering efter skilda

grader av invaliditet.

Kommittén understryker till en början att, även om förhållandena i de

enskilda fallen varierar, vållar lindriga skador, som medför låg invaliditetsgrad,

i allmänhet inte någon bestående minskning av arbetsinkomsten.

Inom socialförsäkringen gäller också att nedsättning av arbetsförmågan

skall ha uppnått viss grad för att föranleda rätt till invaliditetslivränta eller

förtidspension. Även inom trafikförsäkringen har, framhåller kommittén,

invaliditetsgraden viss betydelse. Invalider, vilkas invaliditetsgrad uppgår

till högst 15 %, får numera ofta engångsersättning och inte livränta. Även

i en del fall, där invaliditetsgraden är högre, 20 % eller undantagsvis

ännu mera, har reglering skett med engångsbelopp. Inom skaderegleringen

finns numera en tendens att i ökad omfattning från början ersätta livräntan

med engångsersättning. Det är här ofta fråga om fall, där invaliditeten

inte kan anses få någon nämnvärd inverkan på den skadades förvärvsförmåga.

Antalet invaliditetslivräntor avseende en invaliditet av mindre än 20 %

utgör enligt kommitténs undersökningar av nuvarande trafiklivräntebestånd

en tredjedel av totala antalet invaliditetslivräntor och dess andel av

det årliga livräntebeloppet ungefär en femtedel. I förhållande till det totala

beståndet trafiklivräntor — efterlevandelivräntor även medräknade —

utgör nämnda grupp invaliditetslivräntor omkring en fjärdedel och dess

andel i det årliga beloppet knappt en sjättedel.

Kommittén betonar, att det årliga livräntebeloppet vid en invaliditetsgrad

av 20 % eller därunder ofta är så ringa att det för livräntetagaren

inte är av större ekonomisk betydelse. Detta talar i viss mån mot att låta

en indexreglering komma livräntetagare med så låg invaliditetsgrad till

del. Å andra sidan synes det kommittén som om ett medtagande av dessa

livräntor vid en indexreglering inte skulle innebära nämnvärt ökade kostnader.

Emellertid kan problemet ses även ur andra synvinklar. Kommittén

anför därvid.

En invaliditetsgräns för rätten till värdesäkring innebär — oavsett vilken

invaliditetsgrad som väljs som gräns — en tröskel. En skillnad i

invaliditet på kanske 5 % (t. ex. mellan 20 och 25 %) skulle kunna medföra

mycket betydande olikheter efter reformens genomförande. En gräns
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

dragning kan aldrig bli rättvis; förutsättningarna för och de faktiska

möjligheterna att motverka ekonomiska skadeverkningar av ett olycksfall

skiftar från fall till fall. Även inom grupper av invalider med relativt hög

invaliditetsgrad kan förekomma fall, där den ekonomiska invaliditeten

understiger den medicinska. De skador som brukar bedömas medföra medicinsk

invaliditet är i och för sig ägnade att reducera vederbörandes förvärvsin

öj ligheter.

Enligt gällande bestämmelser finns i vissa fall möjlighet för livräntetagaren

att byta ut livräntan mot ett kapitalbelopp. Medgivande till utbyte

kan bl. a. ges om livräntetagaren avser att investera kapitalbeloppet i ett

egnahem eller i en rörelse. Rätten till utbyte blir givetvis —• framför allt

för nuvarande livräntetagare med livräntor fastställda för länge sedan —

mera värd, om livräntans belopp anpassats efter penningvärdeförändringarna.

Även för livräntetagare med låg invaliditetsgrad kan det av sociala skäl

vara önskvärt med en förbättrad ställning i förevarande avseende.

Att utesluta livräntor avseende låg invaliditet från kompensationen är

enligt kommitténs mening inte tilltalande. Det går inte att med ett sådant

system åstadkomma riktiga resultat i alla fall. Denna synpunkt talar även

mot en differentiering efter livräntans belopp eller efter livräntetagarens

person eller andra närbesläktade grunder.

Kommitténs överväganden i fråga om kompensationsnivå och kompensationsförmånernas

differentiering leder till att alla livräntetagare i princip

bör beredas full kompensation för penningvärdets fall.

Särskild höjning av vissa trafiklivräntor

Även andra orsaker än penningvärdeförsämring kan finnas till att äldre

trafiklivräntor utgår med lägre belopp än som skulle ha varit fallet om

ersättningsfrågan bedömts enligt numera gällande ordning. Sålunda har,

framhåller kommittén, tidigare gällt kraftiga begränsningar i fråga om

trafikförsäkringens (bilansvarighetsförsäkringens) ansvarssummor, vilket

kan ha resulterat i att endast viss del av den livränta som tillkommer den

skadelidande kunnat täckas av och utbetalas ur trafikförsäkringen (maximerade

livräntor). Vidare har tidigare vid prövning av invaliditetsersättning

till personer som skadats i mycket ung ålder, dvs. innan de kommit

ut i arbetslivet (livräntor till personer som skadats i unga år), tillämpats

andra normer än nu gällande; dessa äldre normer har ofta medfört lägre livränteersättning

än den som skulle ha utgått enligt nu tillämpade grunder.

Kommittén har enligt sina direktiv även beaktat nu angivna förhållanden

och framlägger förslag avsedda att i viss mån begränsa de negativa

effekter, som dessa förhållanden kan ha inneburit för ifrågavarande livräntetagare.

Vad först angår maximerade livräntor innehåller enligt kommitténs undersökningar

trafiklivräntebeståndet den 1 juli 1964 sammanlagt 583 sådana

livräntor. Av dessa utgick 219 till personer, vilkas invaliditetsgrad

var 50 % eller högre. Den 1 mars 1966 hade sistnämnda antal nedgått till

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967 27

190. De belopp, med vilka livräntorna årligen begränsats, varierar i det särskilda

fallet från några kronor till över 10 000 kr.

De ursprungligen gällande maximigränserna, 60 000 kr. i anledning av

personskada (viss förhöjning vid bussförsäkring) med begränsning till

20 000 kr. för varje skadad eller dödad person, har höjts successivt genom

lagändringar åren 1939, 1955 och 1961. Nu gällande maximigränser -—- 25

milj. kr. i anledning av personskada med begränsning till 1 milj. kr. för

varje dödad eller skadad person —- är enligt kommitténs uppfattning så

höga att de inte spelar någon roll i praktiken. Trafikförsäkringens ansvar

kan därför numera i realiteten betraktas som obegränsat. Det förefaller

kommittén motiverat att i samband med värdesäkringen av äldre trafiklivräntor

rätta till de ojämnheter som uppstått till följd av dessa vid skilda

tidpunkter gällande olika ersättningsmaxima. En värdesäkring enligt kommitténs

förslag måste nämligen bl. a. även få till konsekvens att förhöjningsbelopp

får utgå även om detta skulle innebära att maximigränsen

för livräntan kommer att överskridas. Om man inte gör något åt dessa

maximerade livräntor, skulle, framhåller kommittén ytterligare, skillnader

i äldre livräntefall bli än mer framträdande efter genomförandet av en

värdesäkring. Även sociala skäl kan enligt kommittén i vissa fall tala för

en extra kompensation.

Kommittén har ansett sig inte böra föreslå en fullständig kompensation

av det framtida årliga livräntebortfallet; inte ens en begränsad kompensation

till alla berörda livräntetagare är tänkbar. Detta skulle medföra alltför

stora kostnader. Avvägningen mellan kompensationsintresset och kostnaden

föranleder kommittén att först och främst begränsa rätten till särskilt

tillägg till sådana livräntetagare, som uppbär invaliditetslivräntor,

och inom denna grupp till dem, vilkas arbetsförmåga i anledning av trafikskadan

nedsatts med minst 50 %. Det är nämligen i dessa fall som enligt

kommitténs erfarenhet maximeringen verkat kraftigast i fråga om deras

möjlighet att erhålla skälig försörjning.

Kommittén avvisar tanken på en kompensation i form av generella tillägg

som skulle utgå till livräntetagarna oavsett förlustens storlek i det enskilda

fallet. Till utgångspunkt för det särskilda tilläggets beräkning tas i stället

det årliga inkomstbortfall som maximeringen inneburit för livräntetagaren.

Detta bortfall kan som regel fastslås. I de enstaka fall, där erforderligt material

saknas för en beräkning av livräntebortfallet, anses tillägget böra beräknas

till den sannolika förlusten eller till vad som är skäligt med hänsyn

till omständigheterna. Med en sådan lösning kommer tillägget att bestämmas

under hänsynstagande till det penningvärde, som rådde vid livräntans

fastställande. Det är då naturligt att även det särskilda tillägget värdesäkras

i samma ordning som livräntan.

Kompensationen kan dock inte göras fullständig. Särskild höjning av aktuella

maximerade livräntor — till antalet 190 — beräknar kommittén be
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

tinga en kapitaliserad kostnad om 6 milj. kr., om tillägget för den enskilde

livräntetagaren maximeras till 2 000 kr. om året. Fram till den 1 januari

1968 kan kostnaden genom beståndets naturliga avveckling antas ha nedgått

med 10 % eller till 5,4 milj. kr. Kommittén kommer till det resultatet, att

man bör kunna acceptera en kapitalkostnad av 6 milj. kr. men inte gärna

mera. Det föreslås sålunda en individuell omprövning av de maximerade livräntorna

under förutsättning att livräntetagarens invaliditet uppgår till

minst 50 % och att höjningen i varje enskilt fall inte överstiger 2 000 kr.

om året. För att undvika onödiga administrationskostnader för sådana höjningar

som torde vara förhållandevis obetydliga även för livräntetagarna

synes det kommittén vidare lämpligt att höjning inte sker om tillägget inte

skulle uppgå till 100 kr. om året.

Kommittén befarar att förslaget om höjning av maximerade livräntor kan

leda till mindre tilltalande resultat i vissa undantagsfall. Livräntetagarens

nuvarande inkomst- och arbetsförhållanden kan vara sådana att det kan

vara stötande att nu ge honom ett tillägg, som i viss mån är betingat av

sociala skäl. Det anses ogörligt att i lag ge fullständiga regler för en bedömning

av sådana fall. Därför synes det böra finnas utrymme för en skälighetsprövning

som tar hänsyn till livräntetagarens ekonomiska förhållanden

eller omständigheterna i övrigt.

Beträffande livräntor till personer som skadats i unga år understryker

kommittén att de nuvarande för livräntetagarna fördelaktigare beräkningsnormerna

har tillämpats sedan början av 1960-talet.

Trafiklivräntebeståndet den 1 juli 1964 innehåller enligt kommitténs undersökningar

sammanlagt 26 invaliditetslivräntor, som fastställts före år

1960 och där livräntetagaren vid livräntans fastställande var under 16 år. I

elva av dessa fall var livräntetagarens arbetsförmåga i anledning av trafikskadan

nedsatt med minst 50 %. Livräntematerialet kan möjligen innehålla

ytterligare ett antal inte påträffade fall, där livräntetagaren vid försäkringsfallets

inträffande inte uppnått 16 års ålder.

Till de svårast invalidiserade unga livräntetagarna kan visserligen utgå

förtidspension eller annan ersättning enligt lagen om allmän försäkring.

Även om så är fallet kan enligt vad kommittén framhåller den ersättning,

som dessa livräntetagare uppbär, numera inte anses vara skälig. Detta är

särskilt kännbart för dem som till följd av avsevärd nedsättning i arbetsförmågan,

50 % eller mera, inte i någon större utsträckning kan kompensera

sig genom eget arbete.

Att helt ompröva de svåraste livräntefallen och därvid om möjligt anpassa

livränteersättningen efter nuvarande normer förefaller kommittén vara uteslutet

av flera orsaker. En sådan omprövning skulle bl. a. stöta på stora

praktiska svårigheter och i realiteten innebära att den till grund för försäkringsansvaret

liggande skadelivräntan ändrades till beloppet genom att nu
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

29

varande skaderegleringspraxis tillädes retroaktiv verkan. Anledning saknas

enligt kommittén att på detta begränsade skadeståndsområde genomföra en

så ingripande reform. Sociala skäl talar emellertid starkt för att de hårdast

drabbade livräntetagarna i stället bereds extra kompensation i samband med

den aktuella reformen, särskilt som det visat sig att detta skulle medföra

relativt obetydliga kostnader. Behovsprövning i varje särskilt fall torde

knappast kunna komma i fråga. Tilläggen bör enligt kommittén fastställas

till vissa bestämda belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet, att

utgå efter det livräntorna uppräknats till 1967 års penningvärde. Kommitténs

lösning är således följande. Under förutsättning att livräntan fastställts

senast år 1959 får livräntetagare, som skadats före 16 års ålder och vars arbetsförmåga

genom skadan blivit nedsatt med minst hälften, fr. o. m. år

1968 ett särskilt tillägg till livräntan. Detta utgör 1 500 kr. om året om arbetsförmågan

är nedsatt med minst två tredjedelar och i övriga fall 1 000 kr.

om året.

För de elva livräntefall som nämnts i det föregående innebär kommitténs

förslag att det årliga livräntebeloppet sammanlagt ökar med 14 000 kr. Livräntematerialet

kan därjämte innehålla ytterligare lika många fall, som kan

vara berättigade till detta slags höjning.

Finansieringsfrågan

Kommittén har ingående behandlat frågan om finansieringen av värdesäkringen

samt diskuterat och kostnadsberäknat olika finansieringsalternativ.

För statens del anses finansieringsfrågan inte utgöra något problem.

Den kostnad staten kan åsamkas bör således från finansieringssynpunkt behandlas

på samma sätt som statens övriga löpande utgifter.

Finansieringen inom trafikförsäkringen kan, framhåller kommittén, lösas

efter olika linjer. I huvudsak rör det sig dock om två olika system, kapitaltäckningssystemet

resp. fördelningssystemet, som emellertid också kan

kombineras på olika sätt. Kapitaltäckningssystemet innebär att kapitalvärdet

av den försäkringsförmån som skall utgå redovisas som skuld i försäkringsrörelsen

(fonderas). Tillgångar svarande mot denna skuld skall placeras

och pantsättas i enlighet med givna föreskrifter. Fördelningssystemet

däremot kräver inte någon sådan fondering. Varje års utgifter för försäkringsförmåner

finansieras i stället genom de premier som influtit under året.

Kommittén behandlar i huvudsak tre finansieringsmetoder. Två av dem

bygger på kapitaltäckningssystemet, medan den tredje innebär tillämpning

av fördelningssystemet. Kommittén betecknar dessa metoder kapitaltäckningssystem

A, kapitaltäckningssystem B och fördelningssystemet samt beskriver

dem enligt följande.

Kapitaltäckningssystem A ansluter sig nära till den ordning som nu används

för finansieringen av trafiklivräntor. Kostnaden för uppräkning av

äldre livräntor skall kapitaliseras och beloppet fonderas enligt samma grun
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

der som gäller för de ursprungliga livräntebeloppen. Kostnaden kan tas ut

av försäkringstagarna som engångspremie eller betalas under en amorteringstid

av t. ex. fem år. Härefter sker årsvis en indexhöjning dels av de sålunda

uppräknade äldre livräntorna, dels av senare tillkomna livräntor. Varje

års indextillägg kapitaliseras och motsvarande belopp fonderas. Vid bestämmande

av premierna för trafikförsäkringen skall den till följd härav

ökade kostnaden beaktas.

Kapitaitäclmingssystem B innebär såtillvida en modifiering av system

A att till grund för beräknande av kapitalvärdet läggs även ett antagande

om penningvärdets framtida utveckling. En livränta kan därigenom i princip

redan från början göras värdebeständig för all framtid. Detta kan ske

genom att det konventionella ränteantagandet i beräkningsgrunderna för livräntefonden

byts ut mot ett antagande rörande realränta (realränta = skillnaden

mellan placeringsränta och allmänna prisnivåns procentuella ökning).

Enligt nu gällande grunder tillämpas ett ränteantagande av 3 %. Om man

i stället vid livräntans kapitalisering räknar med realränta och använder de

medel, med vilka den verkliga kapitalavkastningen överstiger vad som svarar

mot realränteantagandet, till att bekosta indexhöjningarna på livräntan,

bör den från början gjorda avsättningen, åtminstone i den mån penningvärdets

försämring inte avviker allt för mycket från den antagna utvecklingen,

förslå till att göra livräntan värdebeständig. Antas realräntan vara lika med

noll och är den genomsnittliga placeringsräntan 5 %, täcker systemet en

årlig inflation om 5 %.

Genom realränteantagandet sätter man en viss gräns inom vilken penningvärdeförsämringen

kan beaktas. Blir indexutvecklingen långsammare

än som antagits, bör systemet inbegripa en möjlighet att kvarhålla det därigenom

uppkommande överskottet inom livränterörelsen för att framdeles

kunna tas i anspråk, om penningvärdet skulle sjunka snabbare än som

svarar mot det gjorda antagandet.

Vid bestämmande av premie för trafikförsäkringen får man beräkna den

ökade kostnad som uppstår varje år genom att under året fastställda livräntor

i princip görs värdebeständiga för all framtid.

För det äldre livräntebeståndet innebär denna metod, att livräntornas

kapitalvärde måste räknas om efter ett realränteantagande och att livräntefonden

måste ökas i förhållande härtill med erforderliga tillskottsmedel.

Kostnaden får tas ut av nuvarande generation försäkringstagare, eventuellt

genom fördelning på ett antal år.

Vid en finansiering enligt fördelningssystemet förekommer inte någon kapitalisering

av beslutade höjningar eller någon fondering till säkerställande

av de höjda livräntebeloppen. Försäkringstagarna får här varje år betala all

den kompensation för penningvärdets nedgång, som utgått till livräntetagarna

under året.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

Kommittén har baserat kostnadsberäkningarna på att värdesäkringen genomförs

den 1 januari 1968. Kommittén har uppskattat trafiklivräntebeståndet

hos riksförsäkringsverket och försäkringsbolagen nämnda dag med

ledning av motsvarande bestånd den 1 juli 1964. Kapitalvärdet av trafiklivräntebeståndet

den 1 januari 1968 beräknas uppgå till ca 150 milj. kr.

Som förutsättning för beräkningarna antas vidare att kompensationen för

penningvärdets nedgång skall vara fullständig och följa utvecklingen av

konsumentprisindex samt att detta index stiger med sammanlagt 10 % under

åren 1966 och 1967. För system B tillämpar kommittén en realränta

lika med noll.

Beträffande beräkningarna reserverar sig kommittén för de felkällor som

ligger i en bedömning av den framtida utvecklingen inom trafikförsäkringen.

Kostnaden för uppräkningen av äldre livräntor den 1 januari 1968 vid

finansiering enligt kapitaltäckningssystem A och B anges enligt följande.

Finansieringsmetod

Kapitalvärde av

livräntefond

31/12 1967 en- ligt nuvarande

grunder, milj.

kr.

Kostnad i milj. kr. för uppräk- ning av livräntefond på grund av

Total uppräk- ningskostnad,

milj. kr.

ändrat ränte- antagande

livräntans

indexhöjning

Kaoitaltäckningssystem

Ä ................

150

40

40

Kapitaltäckningssystem

B ................

150

84,5

61,5

146

Om premieinkomsten inom trafikförsäkringen år 1968 antas ha stigit

till storleksordningen 540 milj. kr., uppgår engångskostnaden för värdesäkringen

den 1 januari 1968 vid finansiering enligt system A till drygt 7 %

av premieinkomsten. Motsvarande andel för engångskostnaden vid system

B utgör 27 %.

Kommittén anmärker att trafikförsäkringen år 1968 med system B kommer

att belastas även med ökade kostnader för livräntor som tillkommer under

året. Denna kostnadsökning kan beräknas till 18 milj. kr. Trafikförsäkringens

totala kostnad år 1968 för värdesäkringen enligt system B utgör

därför 164 milj. kr.

Värdesäkringskostnaderna år 1968 enligt fördelningssystemet beräknas

med utgångspunkt i att det totala årliga trafiklivräntebeloppet då vuxit till

omkring 11 milj. kr. Årskostnaden 1968 för indexhöjning av nämnda belopp

uppskattas till ca 3,1 milj. kr., vilket motsvarar knappt 0,6 % av den premieinkomst

som antas uppkomma för trafikförsäkringen detta år.

För år 1969 har kommittén angett trafikförsäkringens beräknade värdesäkringskostnader

vid olika finansieringsalternativ till följande belopp.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kapitaltäckningssystem A......... 9 milj. kr.

Kapitaltäckningssystcm B......... 21 milj. kr.

Fördelningssystemet .............. 3,5 milj. kr.

De kostnadsberäkningar som nu redovisats omfattar inte den kostnadsökning

som de av kommittén föreslagna särskilda tilläggen till maximerade

livräntor resp. livräntor till personer som skadats i unga år antas medföra.

Den 1 januari 1968 skulle de särskilda tilläggen för vissa maximerade livräntor

enligt kommittén innebära en ökning av det totala årliga livräntebeloppet

med 360 000 kr. Kapitalvärdet av tilläggen, beräknat enligt nuvarande

grunder, skulle utgöra sammanlagt 5,4 milj. kr. Motsvarande siffror för

tilläggen till unga personer är årligt livräntetillägg om ca 28 000 kr. och

kapitalvärde om ca 600 000 kr.

Vid diskussionen av de olika finansieringsalternativens för- och nackdelar

anför kommittén till en början att valet av finansieringsmetod har stor

betydelse såväl för livräntetagarna som för försäkringstagarna. Dessa båda

kategorier har i viss mån stridiga intressen. För livräntetagaren framstår

det som angeläget att erhålla gottgörelsen för penningvärdets fall med

samma garanti som det ursprungliga livräntebeloppet. Försäkringstagaren

åter har intresse av att värdesäkringskostnaden — framför allt kostnaden

för uppräkningen av det äldre livräntebeståndet — på rimligt sätt fördelas

mellan olika försäkringstagargenerationer.

Trafiklivränta är i princip säkerställd för framtiden på så sätt, att livräntetagaren

under den tid livräntan utgår är garanterad att utfå honom

tillkommande livräntebelopp. Detta uppnås genom kapitaltäckningsmetoden.

Med tanke på nuvarande ständiga ökning av trafikförsäkringsunderlaget

kan det synas onödigt att vid val av finansieringsmetod fästa avgörande

vikt vid garantifrågan, fortsätter kommittén. Någon mera markerad tillbakagång

av försäkringsstockens omfattning och därmed minskad möjlighet

för försäkringen att svara för värdesäkringen förefaller nämligen föga sannolik.

Komplikationer kan emellertid uppkomma. En längre tids avspärrning

eller avbrott i oljetillförseln — såsom förhållandena var under andra

världskriget — kan föranleda restriktioner för bilismen och därmed en

kanske oväntad stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget. Suez-krisen

år 1956 belyser frågans aktualitet. Om inte värdesäkringen — ens för förfluten

tid — i någon form är säkerställd utan på varje år belöpande indexhöjningar

betalas av årets försäkringstagare, kan försäkringsunderlaget sålunda

något år eller under någon tid bli så litet, att möjlighet saknas att

från försäkringstagarna ta ut den totala värdesäkringskostnaden. Valet kan

då stå mellan att staten åtar sig att svara för värdesäkringen eller att livräntetagarna

i vart fall under viss tid berövas en förmån som i princip tillförsäkrats

dem.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Den uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslår innebär i de

flesta fall att höjningen kommer att utgöra en väsentlig del av den livränteersättning

som tillfaller livräntetagarna. I de allra äldsta fallen föreslås höjningen

skola utgöra över 200 % av de ursprungliga beloppen. För livräntetagarna

är det i dessa fall inte likgiltigt om höjningen är garanterad eller

inte.

I fortsättningen redogör kommittén för hur motsvarande problem lösts

inom yrkesskadeförsäkringen. Där finansieras livräntorna enligt kapitaltäckningsprincipen.

Däremot tillämpas fördelningssystemet för finansieringen

av de engångsuppräkningar med hänsyn bl. a. till penningvärdets fall

som ägde rum åren 1955 och 1962 och som bekostas av försäkringstagarna

-arbetsgivarna. Enligt kommitténs uppfattning är dock trafikförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen inte helt jämförbara. Yrkesskadeförsäkringens

förmåga att svara för indextillägg som tillerkänts livräntetagarna påverkas

nämligen inte i någon större omfattning av internationella förhållanden.

Man kan således enligt kommitténs mening vid valet av lämplig finansieringsmetod

inte bortse från garantisynpunkten.

Kapitaltäckningsprincipen medför enligt kommittén att viss garanti kan

lämnas. Bäst tillgodoses livräntetagarnas garantiönskemål med kapitaltäckningssystem

B. Här lämnas livräntetagarna ett i princip värdebeständigt

skydd för framtiden under förutsättning att penningvärdets utveckling

framdeles inte avviker alltför mycket från realränteantagandet. Medel avsätts

från början till tryggande av samtliga framtida utbetalningar av gottgörelse

för penningvärdets fall. I fråga om nytillkommande livräntor medför

systemet också den fördelen, att kostnaden för värdesäkringen kommer

att belasta samma försäkringstagarkollektiv som får svara för själva livräntan.

Nackdelarna med system B är emellertid från andra synpunkter

ganska framträdande. Sålunda blir värdesäkringskostnaden såväl för äldre

livräntor som för nytillkommande livräntor förhållandevis betungande för

den enskilde försäkringstagaren under de första åren efter reformens genomförande.

Detta blir fallet även om kostnaden för värdesäkringen av det

äldre livräntebeståndet fördelas på flera år. Fördelningen av kostnader försäkringstagargenerationer

emellan blir därigenom mindre tillfredsställande.

Detta gäller framför allt värdesäkringen av det äldre livräntebeståndet. I

den mån kostnaden avser att täcka framtida värdesäkring, innebär finansieringsmetoden

också att försäkringstagare, som visst år betalar denna kostnad,

får med inkomst bestämd i årets penningvärde svara för den penningvärdeförsämring

som äger rum 20 eller 30 år fram i tiden.

Kommittén framhåller vidare att samhällsekonomiska skäl kan göra kapitaltäcknings

system B mindre tilltalande. Genom omräkningen av nuvarande

livräntor per den 1 januari 1968 kommer livräntefonden för dessa att

nästan fördubblas eller från ca 150 milj. kr. till ca 296 milj. kr.

Dessutom synes det mindre lämpligt att vid fastställande av livränta

3 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

binda indexkompensationen på förhand vid någon föreställning om penningvärdeutvecklingen,

i all synnerhet för längre tid framöver.

Som en ytterligare nackdel med kapitaltäckningssystem B anför kommittén,

att metoden synes fordra ändring av gällande föreskrifter om försäkringsbolagens

förvaltning av livräntefond och disponering av räntevinster

på fonden. Kommittén tvekar inför sådana konsekvenser och betonar

att värdesäkringen inte bör få leda till ändringar av dessa föreskrifter,

om det inte är betingat av andra skäl.

När det gäller kapitaltäckningssystem A finner kommittén att garantisynpunkter

kan tillgodoses i viss utsträckning utan uppkomst av de nackdelar

som vidlåder system B. Den indexhöjning, som en gång är beslutad

— dvs. uppräkning av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och för

varje år därefter fastställt indextillägg — tillkommer nämligen livräntetagaren

med samma garanti, med vilken livräntan utgår. En kraftig inflation i

förening med stark minskning av trafikförsäkringsunderlaget kan medföra

att indexregleringen för visst år sätts helt eller delvis ur spel, men detta

gäller då inte redan beslutad höjning utan endast kommande års indextilllägg.

Även andra samhällsgrupper kan i så fall få vidkännas motsvarande

olägenheter och det kan i ett sådant läge ofta saknas skäl för att skapa en

särställning för livräntetagarna. Möjlighet kan också finnas, att livräntetagarna

i efterhand får kompensation för den uteblivna höjningen. Kapitaltäckningssystem

A synes följaktligen utgöra en för livräntetagarna godtagbar

lösning av finansieringsfrågan.

Även andra intressen tillgodoses enligt kommitténs uppfattning genom

kapitaltäckningssystem A. Varje års penningvärdeförsämring kan beräknas

med hjälp t. ex. av konsumentprisindex. Uppräkningen av det äldre livräntebeståndet

orsakar inte någon betänklig stark ökning av nuvarande

livräntefond. Kostnaden för den enskilde försäkringstagaren — även engångskostnaden

för uppräkning av äldre livräntor — håller sig inom mycket

rimliga gränser. Om man bortser från engångskostnaden för uppräkning av

äldre livräntor betalar varje års försäkringstagare endast ett års penningvärdeförsämring.

Detta sker med inkomst, som uppbärs i ungefär samma

penningvärde som det vartill livräntorna höjts. Kommittén anser sålunda

att systemet möjliggör en rimlig kostnadsfördelning mellan olika försäkringstagargenerationer.

Även med fördelningssystemet kommer värdesäkringskostnaderna att

slås ut på ett större antal år, fortsätter kommittén. Vidare blir kostnaderna

de första åren efter reformens genomförande rätt låga i förhållande till såväl

kostnaderna längre fram i tiden som de kostnader som de båda andra

finansieringsalternativen medför de första åren. Kommittén anser det omöjligt

att ange om den årliga kostnaden för värdesäkringen även på längre

sikt blir mindre för försäkringstagarna genom fördelningssystemet än genom

någon form av kapitaltäckningssystem. Utfallet av en sådan kostnads
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

jämförelse är beroende av ovissa faktorer såsom den framtida utvecklingen

av livränte- och bilbestånden samt inflationstakten. Även ett ändrat ränteantagande

vid livräntans kapitalisering påverkar bilden.

Den allvarligaste olägenheten med fördelningssystemet är enligt kommitténs

mening att garantikravet inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande

sätt. Kommittén tillmäter garantifrågan avsevärd vikt och finner det önskvärt

att om möjligt ett enhetligt system skapas för den totala livränteersättningen

— ursprungligt livräntebelopp och tillägg.

Kommittén avfärdar tanken på någon kombination mellan de olika finansieringsmetoderna,

eftersom en sådan kombination från de synpunkter

kommittén lägger på frågan inte kan medföra några väsentliga fördelar.

Kommittén förordar kapitaltäckningssystem A. Innebörden av detta system

är att all vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i uppräkning

av äldre livräntor till 1967 års penningvärde och indextillägg för

varje senare år — skall kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för

själva livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas. Varje års kostnad skall

belasta de försäkringstagare, vilkas trafikförsäkringspremier förfaller till

betalning under året.

Om lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1968, kan den obligatoriska

trafikförsäkringens kostnad för uppräkningen av det äldre livräntebeståndet

enligt det föreslagna finansieringssystemet tas ut såsom en engångskostnad

under år 1968. Denna kostnad kan enligt kommitténs beräkningar

uppskattas till ca 40 milj. kr. Härtill kommer beräknad kostnad, 6 milj. kr.,

för särskild höjning av vissa maximerade livräntor och av vissa livräntor

till personer som skadats i unga år. Den totala värdesäkringskostnaden år

1968, 46 milj. kr., motsvarar 8,5 % av då beräknad premieinkomst, 540 milj.

kr. För statens del kan enligt kommitténs beräkningar värdesäkringen år

1968 antas medföra ökade utgifter för trafiklivräntor med ett belopp av

50—60 000 kr.

Trafikförsäkringens kostnad till följd av värdesäkringen får, uttalar kommittén,

i likhet med övriga kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid bestämmande

av premie för försäkringen och tas ut av försäkringstagarna.

Uttaget torde på grund av beloppets ringa betydelse för den enskilde försäkringstagaren

normalt kunna ske inom ramen för den vanliga premieberäkningen.

I ett avseende finns emellertid anledning att göra avsteg härifrån.

Kommittén åsyftar kostnaden år 1968 för engångsuppräkningen av

äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och för särskild höjning

av vissa livräntor. Denna kostnad, ca 46 milj. kr., är av sådan storlek att

den bör täckas genom särskilda i författning fastställda tillägg till trafikförsäkringspremierna.

Försäkringstagarna bör indelas efter motorfordonsinnehavet

i ett fåtal klasser och tilläggen inom varje klass utgå med samma

belopp för alla. Tillägget skall således inte påverkas av bonus på försäkringen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Särskilda frågor

Kommittén behandlar under särskilda avsnitt värdesäkringens administration

inom försäkringen och vissa beskattningsfrågor. Vad kommittén anfört

i fråga om administrationen redovisas i specialmotiveringen. I fråga

om beskattningen hänvisas till betänkandet (SOU 1966:53, s. 91—94). I

detta sammanhang skall nämnas följande.

Trafiklivränta utgör numera enligt 19 och 32 §§ kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370) -— i likhet med andra skadelivräntor —

i sin helhet skattepliktig inkomst. Tidigare behandlades skadelivräntor i

skattehänseende olika allteftersom de utgick på grund av försäkring eller

ej. En livränta, som utgick direkt från den skadeståndsskyldige, t. ex. staten,

beskattades i likhet med vad nu gäller till fullo. Utgavs livräntan däremot

av ett försäkringsbolag, hos vilket den skadeståndsskyldige hade trafikförsäkring

eller annan ansvarighetsförsäkring, beskattades den enligt

32 § 2 mom. kommunalskattelagen i dess lydelse före den 1 januari 1962

blott till viss del, varierande från 80 till 10 % efter livräntetagarens ålder.

De nya beskattningsreglerna för livräntor på grund av ansvarighetsförsäkring

trädde i kraft den 1 januari 1962 men gäller enligt övergångsbestämmelserna

inte livräntebelopp, vilket utgår på grund av försäkringsfali som

inträffat före ikraftträdandet. För trafiklivräntornas del gäller alltså fortfarande

att försäkringslivräntor, fastställda i anledning av trafikskador,

som uppstått före den 1 januari 1962 — i motsats till av staten eller annan

skadeståndsskyldig direkt utgivna —- endast delvis utgör skattepliktig inkomst.

Kommittén finner på anförda skäl förslaget om värdesäkring av trafiklivräntor

inte motivera någon ändring av dessa beskattningsregler, innefattande

skattelättnader åt vissa livräntetagare. Något förslag om ändrad beskattning

har således inte framlagts.

Remissy Uran dena

Remissinstanserna har i de flesta fall ställt sig positiva till såväl förslaget

att bereda trafiklivräntetagarna kompensation för den värdeminskning

som hittills ägt rum som tanken att värdesäkra livräntorna för framtiden.

Många remissinstanser anser att kommitténs lösning av värdesäkringsfrågan

är väl ägnad att ligga till grund för lagstiftning eller lämnar kommittéförslaget

i allt väsentligt utan erinran.

Beträffande den principiella frågan hur långt eu värdeföljsamhet

bör sträcka sig framhåller försäkringsinspektionen att

det med hänsyn till den relativt sett rimliga kostnaden för värdesäkringen

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

varit önskvärt att kommittén även utrett behovet av och kostnaden för

ett mera fullständigt värdesäkringsskydd för personer med starkt utpräglad

invaliditet. Inspektionen är dock medveten om att frågan om ett mera

långtgående värdesäkringssystem, innefattande även s. k. standardföljsamhet,

för svåra invalidfall tillhör ett vidare socialt försäkringssammanhang

och inte får hindra ett snabbt genomförande av det nu föreslagna

systemet. Likartade synpunkter framförs av statens handikappråd, som

hemställer om utredning av frågan.

Några remissinstanser uttalar principiella betänkligheter mot en sep arat

lösning av värdesäkringsfrågan för trafiklivräntornas

de!. Detta kommer till uttryck hos advokatsamfundet,

som finner att behovet och angelägenheten av värdebeständigt skydd inte

gäller enbart trafiklivräntor utan skadelivräntor över huvud. Den angelägna

frågan om uppräkning och framtida värdesäkring av skadelivräntor anses

böra lösas i ett sammanhang för alla skadelivräntor. Samfundet vill dock

inte avstyrka separat lagstiftning om trafiklivräntorna, eftersom en sådan

lagstiftning innebär en lösning av frågan för en betydande del av

livräntetagarna. Härvid förutsätter samfundet att frågan om motsvarande

värdesäkring av övriga skadelivräntor skyndsamt utreds. Liknande

tankegångar uttrycks av KAK. Trafikförsäkrings föreningen anser, med instämmande

av försäkringsbolagens riksförbund, att värdesäkringsfrågan

bör angripas i första hand inom skadeståndsrätten, eftersom trafiklivräntorna

hänför sig till ett begränsat skadeståndsområde, men motsätter

sig dock inte en separat lösning för trafiklivräntornas del.

Försvarets civilförvaltning finner i fråga om skadelivräntor, som utges

av statsmedel, anledning saknas att begränsa värdesäkringen till trafiklivräntor.

Det kan knappast vara tillfredsställande att höjning av livränta,

som utgår av statsmedel, skall vara beroende av om skadan är en följd

av trafikolycka med försvarets fordon eller en följd exempelvis av en

militär skjutolycka. Ett rättvisekrav synes civilförvaltningen vara att

alla slags skador för vilka kronan är skadeståndsskyldig behandlas lika

i ersättningshänseende.

Trafildivräntekommitténs förslag innebär att värdesäkringstillägg får

karaktären av särskild förmån vid sidan av skadeståndet.

Denna konstruktion godtas genomgående av remissinstanserna eller

lämnas utan erinran. Trafikförsäkringsföreningen anför, med instämmande

av försäkringsbolagens riksförbund, beträffande konsekvenserna av konstruktionen

för försäkringsgivares regressrätt bl. a. följande synpunkter.

Trafikförsäkringsgivare är av Kungl. Maj :t ålagd att utöva regress gentemot

skadevållaren, exempelvis vid rattfylleri och grov vårdslöshet. Även i andra

fall har regressrätt föreskrivits i försäkringsavtal. Regressrätt kommer

genom den föreslagna konstruktionen inte att föreligga för värdesäkrings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

tillägg. Detta kan i dagens läge måhända inte vara en fråga av alltför stor

ekonomisk betydelse, eftersom i regel rätt obetydliga belopp flyter in

genom regress och denna mera har en preventiv än en ekonomisk funktion.

Med fallande penningvärde kan frågan komma i ett annat läge. Om

utvecklingen går därhän att de sammanlagda tilläggen i kanske flertalet

livräntefall kommer att uppgå till högre belopp än det som livräntan ursprungligen

fastställts till, måste regressrättens bortfall betraktas som

mindre tillfredsställande inte endast av ekonomiska skäl utan även på

grund av regressens preventiva funktion.

Trafikförsäkringsföreningen behandlar även spörsmålet om värdesäkringskostnadens

fördelning när ansvaret för en trafikskada delas mellan

två eller flera trafikförsäkringsanstalter eller mellan trafikförsäkringsanstalt

och annan skadeståndsskyldig, t. ex. staten. I förstnämnda fall medför

enligt föreningen den föreslagna konstruktionen inte några speciella

konsekvenser, eftersom kostnaden för värdesäkringen skall bäras av

trafikförsäkringen. I fall t. ex. staten är medansvarig och trafikförsäkringsanstalten

har att i första hand betala ut livräntan till den skadade

och alltså även utge värdesäkringstillägg, innebär däremot regressens bortfall

för tilläggens del att anstalten väl av staten äger återkräva hälften

av utgivna skadelivräntebelopp men helt får bära kostnaden för tilläggen.

Föreningen finner det vara otillfredsställande att hela kostnaden för värdesäkringstilläggen

i sådant fall kommer att stanna på trafikförsäkringen.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet att trafik försäkringstagarna

skall betala värdesäkringskostnaden eller

lämnar förslaget härom utan erinran. Folksam framhåller sålunda, att

bolaget år 1959 tog ståndpunkt till den principiella frågan om det är rimligt

att en viss begränsad grupp i särskilda fall bär kostnaden för följden

— i detta fall penningvärdeförsämringen — av medborgarnas samfällda åtgärder.

Den höjning av bolagets trafiklivräntor som ägde rum nämnda år

bekostades nämligen med vinstmedel på trafikförsäkringsrörelsen, vilka i

princip ägdes kollektivt av bolagets försäkringstagare och kunde ha använts

till återbäring eller lägre premier. Därvid beaktades att trafikförsäkringen

täcker endast en del av samhällets och medborgarnas kostnader

för trafikskadorna och att en inte ringa del av trafikoffren själva är trafikförsäkringstagare,

förhållanden som kan anses ha accentuerats under

det senaste årtiondet. Med en relativt ringa utgift för varje enskild försäkringstagare

kunde på ett praktiskt sätt en betydande social fråga lösas

för en viss grupp svårt drabbade medborgare. Någon anledning till ändring

nu av denna tidigare intagna ståndpunkt anser Folksam inte föreligga.

En motsatt uppfattning hyser advokatsamfundet och KAK. Dessa remissinstanser

anser att värdesäkringen bör bekostas av staten. Samfundet

motiverar detta bl. a. med att dagens och morgondagens motorfordonsägare

inte har orsakat vare sig de trafikolyckor som föranlett livräntorna

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

39

eller den värdeförsämring som dessa undergått och att värdeförsämringen

uteslutande berott på att statsmakterna inte förmått upprätthålla ett

fast penningvärde. KAK åberopar att problemet med värdeminskning av

livräntor är av social natur och därför bör lösas inom ramen för samhällets

sociala insatser i övrigt.

Riksförsäkringsverket anser att trafikförsäkringen och inte staten bör

bära kostnaden för värdesäkringen av de bilansvarslivräntor som utgår

på grund av försäkring som tagits av staten.

Beträffande kostnaden för engångsuppräkningen anser

MHF och M principiella skäl tala mot att denna skall drabba 1968 års försäkringstagare

som i stor utsträckning inte haft någon trafikförsäkring vid

den tidpunkt då äldre trafiklivräntor fastställts. Förbunden finner det ligga

närmast till hands att kostnaden betalas av statsmedel, eftersom det av

praktiska skäl inte är realiserbart att låta den skadeståndsskyldige bära

kostnaden för äldre livräntor, vilket skulle ha varit naturligt. Sveriges trafikbilägares

riksorganisation accepterar med yttersta tvekan att nämnda

kostnader tas ut av 1968 års trafikförsäkringstagare. Dessa kan, påpekas

det, knappast ensamma göras ansvariga för den ständigt pågående försämringen

av penningvärdet.

Den föreslagna metoden för finansieringen av värdesäkringen

i fråga om de trafiklivräntor, för vilka trafikförsäkringen

skall svara, har rönt ett välvilligt mottagande i remissyttrandena. Riksförsäkringsverket

finner kommitténs motiveringar för finansieringsmetoden

bärande och KAK anser metoden bäst motsvara de krav som kan uppställas

på värdeskyddet. Även advokatsamfundet, som enligt sitt nyss återgivna

yttrande företräder den meningen att det allmänna bör bära värdesäkringskostnaden,

tillstyrker finansieringsmetoden för den händelse trafikförsäkringen

skall bekosta värdesäkringen.

I finansieringsfrågan framhåller försäkringsinspektionen att det kunde ha

legat nära till hands för kommittén att föredra det i varje fall till en början

minst kostnadskrävande av de prövade alternativen, nämligen fördelningssystemet.

Livräntetagarnas berättigade krav på garanti för värdesäkringstillägg

har emellertid tilldelats avsevärd vikt och med en argumentering

som klart visar att fördelningssystemet inte fyller garantikravet,

i synnerhet inte längre fram i tiden, underkänner kommittén detta

system. I stället föredras i valet mellan två kapitaltäckningssystem det

som även enligt inspektionens åsikt bäst fyller såväl garantikravet som

försäkringstagarnas krav på att kostnaderna hålls nere på en skälig nivå.

Den föreslagna bestämningen av tillämpningsområdet för

värdesäkringstillägg har rönt kritik i vissa avseenden. Riksförsäkringsverket

föreslår sålunda att bilansvarslivräntor härrörande från

trafik med motorfordon som används uteslutande inom vissa inhägnade

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

områden jämställs med övriga bilansvarslivräntor i värdesäkringshänseende.

Någon större kostnadsbelastning skulle härigenom inte uppkomma

för trafikförsäkringen. Beträffande av enskild motorfordonsägare utgivna

trafiklivräntor anser verket att livräntetagarna, om de ger sig till känna

inom viss tid, av rättviseskäl bör erhålla kompensation för penningvärdeförsämringen

i samma mån som övriga livräntetagare. Enligt verkets uppfattning

bör dessutom kommun — i likhet med vad som föreslagits i fråga

om staten — åläggas skyldighet att utge värdesäkringstillägg på trafiklivräntor

som utbetalas direkt av kommunen. Även försäkringsinspektionen

och statens handikappråd förordar att trafiklivräntor, som utges direkt

av kommun, värdesäkras.

Folksam berör värdesäkringsfrågan för trafik livräntor med

internationell anknytning och framhåller, att den föreslagna

avgränsningen av värdesäkringstilläggen till livräntor härrörande från trafikskador

inträffade i Sverige medför å ena sidan att även utländsk medborgare,

bosatt utomlands, kommer i åtnjutande av tilläggen samt å andra

sidan att svensk medborgare, skadad utomlands och bosatt i Sverige, inte

erhåller tillägg även om livräntan utges av svenskt försäkringsbolag. Det

synes Folksam med hänsyn till värdesäkringstilläggens karaktär av sociala

förmåner, knutna till prisutvecklingen i Sverige, böra övervägas om inte

förhållandet bör vara det omvända.

De principer för värdesäkringens genomförande

som kommittén föreslår har föranlett erinran endast i fråga om utformningen

av den framtida värdesäkringen. Kritiken avser främst det förhållandet

att kommittéförslaget inte ger utrymme för minskning av utgående

kompensation vid stigande penningvärde. Man diskuterar om inte bestämmelserna

om indextillägg i stället bör utformas som en verklig indexreglering

och, delvis i konsekvens härmed, om inte indextilläggen bör anknytas

till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Till denna

diskussion bidrar Folksam, trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens

riksförbund. Folksam framhåller därvid att den i det närmaste teoretiska

möjligheten av en överkompensation till livräntetagarna vid penningvärdeförbättring

kan balanseras av att livräntetagarna inte får någon

kompensation för medborgarnas standardhöjning. De båda andra remissinstanserna

anser emellertid — i likhet med KAK som även förordar en

indexreglering —• att redan utgående indextiiiägg bör minskas om penningvärdeutvecklingen

ger anledning till det.

Användningen av basbeloppet som indexregulator sägs kunna motiveras

med att detta system tillämpas inom den allmänna försäkringen och, om

ett nyligen framlagt förslag genomförs, blir tillämpligt inom yrkesskadeförsäkringen.

Vidare framhålls att det finns skäl för en likartad utformning

av indextillägg för trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor. En trafik
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

skada kan nämligen medföra rätt till livränteersättning från både trafikförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen. Även riksförsäkringsverket förordar

på dessa skäl en anknytning av indextilläggen till basbeloppet.

Avvikande mening i frågan om lämpligheten av att använda basbeloppet

som indexregulator uttalas av försäkringsinspektionen. Inspektionen anser

att kommittén anfört fullt bärkraftiga skäl för sin uppfattning. Särskilt

tungt väger hänsynen till behovet av praktiska anordningar för försäkringsbolagens

utbetalningar. Inspektionen tillägger att en tillämpning av basbeloppet

förmodligen får till följd att de belopp, som trafiklivräntorna

uppnått vid slutet av en period av penningvärdeförsämring, skärs ned vid

en eventuell deflationsperiod. En deflationistisk utveckling av penningvärdet

är måhända inte sannolik. Det synes inspektionen i alla händelser föga

troligt att en deflation går så långt att den leder till en sänkning av den

en gång uppnådda lönenivån för de helt sysselsatta i landet. Det kan

under sådana förhållanden enligt inspektionens uppfattning inte vara

rimligt att de till bilförsäkringen hänförliga livräntorna tillåts bli nedskurna.

Inspektionen konstaterar därför med tillfredsställelse att kommitténs

förslag inte lämnar utrymme för någon form av livränteminskning vid

deflation.

Den föreslagna särskilda höjningen av maximerade t r a f i k livräntor

och trafiklivräntor till personer som skadats

i unga år har väckt viss tveksamhet bland remissinstanserna. Förslaget

härom lämnas visserligen i allmänhet utan erinran men endast eu del av

remissinstanserna uttalar sig förbehållslöst till förmån för detsamma och

vissa remissinstanser, tre till antalet, är starkt kritiska mot att i förevarande

ordning särskilt tillgodose ifrågavarande livräntetagarkategorier. Klart

positiva till höjningen är bl. a. försäkringsinspektionen, trafikförsäkringsanstalternas

nämnd, Folksam och KAK.

Kritiskt inställda till höjningen är däremot advokatsamfundet, trafikförsäkringsföreningen

och försäkringsbolagens riksförbund. Advokatsamfundet

finner höjningen av vissa — men långt ifrån alla — trafiklivräntor

på annan grund än penningvärdeförsämringen vara avsedd att tillgodose

syften som i och för sig är behjärtansvärda. Emellertid kan vägande skäl

också anföras mot att nu införa dessa bestämmelser. Till en början betecknar

samfundet de gränsdragningar och »trösklar» som förslaget innehåller

som förhållandevis godtyckligt valda. Detta är otillfredsställande därför att

systemet leder till att många livräntetagare, som kunnat åberopa goda

skäl för en höjning, a priori blir uteslutna. Samfundet anser vidare det även

här vara fråga om bestämmelser som från principiell synpunkt är ganska

diskutabla. Det måste övervägas hur motsvarande problem skall lösas beträffande

andra skadelivräntor än trafiklivräntor. Samfundet förordar för

sin del att bestämmelserna om denna höjning inte tas upp i lagförslaget om

höjning av trafiklivräntor. Dessa spörsmål bör enligt samfundets uppfatt
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

ning närmare utredas och övervägas i samband med den fortsatta utredningen

rörande värdesäkringen av andra skadelivräntor än trafiklivräntor.

Likartade synpunkter anförs av trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens

riksförbund, som bl. a. anser en förbättring av ifrågavarande

livräntetagares villkor böra ske inom området för allmänna sociala stödåtgärder.

Metoden att lämna en begränsad kategori kompensation innebär

upprivande av beslut tillkomna i överensstämmelse med lag och rättspraxis

som gällde när beslutet fattades och medför därför enligt riksförbundets

uppfattning en tendens till olika behandling inför lagen och till allmän rättsosäkerhet.

Rätt till särskild höjning av maximerade livräntor och av livräntor till

personer som skadats i unga år skall enligt förslaget tillkomma endast livräntetagare

som invalidiserats i anledning av trafikskadan och vars invaliditet

uppgår till minst 50 %. Denna gränsdragning har genomgående godtagits

av remissinstanserna. Däremot bär den konkreta utformningen i övrigt

av den särskilda höjningen kritiserats från olika synpunkter av enstaka

remissinstanser. Denna kritik avser jag närmare redovisa i specialmotiveringen.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

För skada som uppkommer vid trafik med motorfordon finns bestämmelser

om skadeståndsansvar som är mer omfattande än som följer av allmänna

grundsatser för skadeståndsskyldighet och som bl. a. innebär att

fordonets ägare befrias från skadeståndsskyldighet endast om han kan visa

att skadan varken förorsakats av bristfällighet på fordonet eller vållats av

föraren.

Enligt trafikförsäkringslagen är ägare av motorfordon skyldig att hålla

fordonet trafikförsäkrat. Trafikförsäkringen utgör en garanti för att den

skadelidande får ut det skadestånd som tillkommer honom. Trafikförsäkringen

är dessutom, i den mån försäkringsgivaren inte gjort annat förbehåll,

en ansvarighetsförsäkring mot risken att behöva utge skadestånd.

Skadeståndsskyldigheten är alltså det primära. Försäkringens ansvar kan

f. n. aldrig sträcka sig längre än denna skadeståndsskyldighet.

Vissa motorfordonsägare — däribland staten och kommuner -— är befriade

från trafikförsäkringsskyldigheten. Kommuner och vissa statliga

myndigheter tecknar dock en mot trafikförsäkringen svarande frivillig bilansvarighetsförsäkring.

Sådan försäkring kan tas även av enskild motorfordonsägare

för ansvarsrisker som inte omfattas av trafikförsäkringen.

De ersättningsbelopp som utgår vid trafikskada bestäms enligt allmänna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

skadeståndsregler. Således utgår full ersättning för framtida förlust av arbetsinkomst

och i begränsad utsträckning underhållsersättning till efterlevande.

Ersättningen utgår i regel i form av livränta, beräknad på grundval

av den skadades resp. avlidnes arbets- och inkomstförhållanden vid tiden

för olycksfallet. Skadelivränta fastställs i det penningvärde som råder vid

liden för livräntans fastställande. Eftersom i allmänhet viss tid förflyter

efter olyckstillfället innan livränteersättningen slutligen fastställs, blir sålunda

ofta de allmänna löneökningar som under mellantiden kan ha förekommit

inom den skadades yrke beaktade. Storleken av en gång fastställda

livräntebelopp påverkas emellertid inte av framtida förbättringar i den

aktiva befolkningens inkomstförhållanden.

Penningvärdets utveckling har medfört att framför allt äldre livräntors

köpkraft inte kommit att motsvara den som var avsedd vid deras fastställande.

Frågan om värdebeständigt skydd mot inkomstbortfall är av stor

vikt och har under senare år utgjort ett väsentligt inslag i reformarbetet.

Yärdesäkert skydd har sålunda åstadkommits på den allmänna försäkringens

område. Vidare har tid efter annan yrkesskadelivräntor samt skadelivräntor,

som betalas av staten, räknats upp. I fråga om yrkesskadelivräntor

innebär ett nyligen framlagt förslag (SOU 1966: 54) att de i framtiden skall

kontinuerligt anpassas till penningvärdets utveckling. Familj erättsliga underhållsbidrag

har vid olika tillfällen generellt räknats upp i syfte att kompensera

de underhållsberättigade för den värdeförsämring bidragen undergått

sedan de fastställts. Genom lagen den 16 december 1966 (nr 680) om

ändring av vissa underhållsbidrag har bidragen för framtiden kontinuerligt

anpassats till ändringar i penningvärdet (prop. 1966: 155, LXU 45, rskr 380).

De skadelivräntor som nu inte är värdebeständiga är sådana som utges

direkt av den skadeståndsskyldige eller från en av denne tagen trafikförsäkring

eller annan ansvarighetsförsäkring. Den övervägande delen av dessa

livräntor utgår på grund av trafikskador. För sådana livräntor, s. k. trafiklivräntor,

har lämnats förslag till lösning av värdesäkringsproblemet genom

trafiklivräntekommitténs nu framlagda betänkande. Beträffande återstående

skadelivräntor som f. n. är utan värdesäkring avses värdesäkringsproblemet

skola tas upp av en av Kungl. Maj :t den 4 november 1966 tillsatt

utredning angående skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst

m. m. (1966 års skadeståndskommitté).

I princip innebär trafiklivräntekommitténs förslag att äldre trafiklivräntor

räknas upp till nuvarande penningvärde. Vidare innebär förslaget att

trafiklivräntor i fortsättningen realvärdesäkras. Kostnaderna för värdesäkringen

avses, utom när staten är skadeståndsskyldig, skola bäras av trafikförsäkringen.

Värdesäkringsförmånerna grundas inte på utvidgat skadeståndsansvar

utan är konstruerade som särskilda försäkringsförmåner.

Remissinstanserna har utan undantag gett sitt stöd åt tanken att värdesäkra

trafiklivräntorna och i allmänhet godtagit den lösning kommittén

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

valt. Några remissinstanser har dock — utan att direkt motsätta sig en separat

lösning för trafiklivräntornas del —- av principiella skäl hävdat att

värdesäkringen bör angripas inom skadeståndsrätten och få en för alla skadelivräntor

generell lösning. Andra remissinstanser har ansett att staten bör

svara för alla kostnader.

Redan i samband med tillsättandet av kommittén tog jag ställning till

lämpligheten och möjligheten av att lösa den angelägna frågan om värdesäkring

åtminstone för den betydande grupp skadelivräntor som trafiklivräntorna

representerar. Jag framhöll i utredningsdirektiven bl. a. att trafikförsäkringen

i vissa avseenden får anses stå nära socialförsäkringen, där

värdesäkringsfrågan fått sin lösning, och att det finns försäkringsmässiga

betingelser för trafiklivräntorna som saknas i fråga om annan privat försäkring

och enskilt skadestånd. Jag avsåg därmed trafikförsäkringens obligatoriska

natur. Detta är av betydelse när det gäller möjligheterna att finansiera

värdesäkringen. Jag förutskickade nämligen att finansieringen i

likhet med vad som gäller inom yrkesskadeförsäkringen skall ske utan

anlitande av allmänna medel.

Visserligen har den nyss nämnda skadeståndskommittén bl. a. till uppgift

att söka åstadkomma värdebeständigt skydd för skadelivräntor. Det torde

emellertid dröja innan denna fråga lösts. Frågan om trafiklivräntors värdesäkring

är — särskilt såvitt avser äldre fall —- angelägen och bör lösas

utan avvaktan på utredningsresultatet beträffande de övriga skadelivräntorna.

Jag förordar således en lösning för trafiklivräntornas del i huvudsak på

grundval av föreliggande kommittéförslag.

Tillämpningsområdet för värdesäkringsförmånerna

Trafikförsäkringen täcker inte alla de fall, där livränta utgår på grund

av trafikskada. Fortfarande finns sålunda livräntor som härrör från trafikolycksfall

innan trafikförsäkringen blev obligatorisk. Undantagna från

trafikförsäkringsplikt har tidigare varit eller är fortfarande vissa slag av

motorfordon, exempelvis mopeder och motorfordon som används uteslutande

inom vissa inhägnade områden. Staten, kommun, konungahuset och vissa

diplomater är inte skyldiga att ha trafikförsäkring. Dessutom bär funnits

och finns alltjämt lagbestämmelser om begränsning av trafikförsäkringens

ansvar bl. a. när det gäller det belopp som högst kan utgå i varje

särskilt skadefall. När en skadelidande" sålunda inte kan få ersättning

från trafikförsäkringen har han emellertid alltid möjlighet att vända sig

direkt mot den skadeståndsskyldige. Det blir då beroende på dennes ekonomiska

förmåga om den skadelidande kan få ut skadeståndet. Emellertid

torde den skadeståndsskyldiges ansvar många gånger vara täckt av frivillig

bilansvarighetsförsäkring. Detta är som regel fallet med kommunerna, medlemmar

av konungahuset och diplomater.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

45

Det överväldigande antalet trafiklivräntor härrör från trafikförsäkringen.

Bilansvarighetsförsäkringen svarar för en mindre grupp livräntor. I ett

förhållandevis ringa antal fall utges livränta direkt av den skadeståndsskyldige.

Enligt kommittéförslaget värdesäkras dels alla livräntor som utgår på

grund av trafikförsäkring, dels flertalet livräntor som utgår på grund av

annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med sådant motorfordon

vilket enligt nu gällande bestämmelser är trafikförsäkringspliktigt.

Förslaget omfattar emellertid även livränta för trafikskadad där staten är

skadeståndsskyldig, även om denna livränta betalas direkt av staten.

Anledning saknas naturligtvis i och för sig att göra skillnad mellan olika

slags trafiklivräntor när det gäller värdesäkring. Frågan om värdesäkringens

tillämpningsområde hör emellertid intimt ihop med finansieringsfrågan,

som jag kommer att behandla i det följande. De gränsdragningar

kommittén gjort bör ses mot bakgrunden härav och är bl. a. bestämda av

möjligheten att i praktiken genomföra en värdesäkring utan att utvidga

själva skadeståndsskyldigheten. Trafiklivräntefall med internationell anknytning

förtjänar också uppmärksamhet i avgränsningsdiskussionen.

Som nyss sagts har ingen begränsning föreslagits i tillämpningsområdet

för värdesäkringen när det gäller livräntor som utgår på grund av trafikförsäkring.

Inte heller har någon remissinstans påkallat någon begränsning

härvidlag. En sådan torde ej behövas.

Bilansvarslivräntor finns redovisade hos försäkringsbolagen och kommittén

har föreslagit att dessa livräntor i värdesäkringshänseende principiellt

sett skall jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Som motiv har

anförts att bilansvarslivränta i de allra flesta fall har fått anknytning till

trafikförsäkringen genom att försäkringsplikten numera inbegriper den typ

av motorfordon -— t. ex. moped — som orsakat livräntan. Kommittén har

även föreslagit att kommunerna, vilka alltsedan andra världskrigets slut

haft sina motorfordon frivilligt försäkrade, skall bli skyldiga att ha trafikförsäkring.

De skulle således i fortsättningen komma att tillhöra trafikförsäkringens

försäkringstagarkollektiv. Kommittén har emellertid från värdesäkringen

undantagit sådana bilansvarslivräntor som utgår på grund av

försäkring avseende motorfordon, som används uteslutande inom vissa inhägnade

områden, t. ex. järnvägs-, fabriks- eller tävlingsområde. Motorfordon

i sådan användning är enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen

undantaget från försäkringsplikt. Nu gällande gränsdragning i trafikförsäkringslagen

mellan försäkringspliktiga och icke försäkringspliktiga motorfordon

har således fått bli bestämmande för frågan om trafiklivränta skall

värdesäkras eller ej. Detta ställningstagande har lämnats utan erinran av

remissinstanserna med undantag av riksförsäkringsverket, som har ansett

att bilansvarslivränta på grund av skada i följd av trafik även med sådant

motorfordon som avses i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen bör

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

värdesäkras. För min del finner jag kommitténs gränsdragning i fråga om

bilansvarslivräntorna godtagbar.

Livräntor, som i anledning av trafikskada betalas direkt av den skadeståndsskyldige,

har kunnat kartläggas endast i de fall där staten är skadeståndsskyldig.

Kommittén har ansett att trafiklivränta, som staten direkt

betalar, skall värdesäkras. Detta är även min mening.

Kommunala motorfordon är frivilligt försäkrade sedan omkring år 1945.

Det är osäkert om det fortfarande existerar någon trafiklivränta som utbetalas

direkt av kommun. Med anledning av denna ovisshet har kommittén

avstått från förslag att lagstiftningsvägen reglera värdesäkringsfrågan

och räknat med att om sådan livränta existerar vederbörande kommun

självmant utger värdesäkringstillägg enligt samma principer som avses gälla

för övriga trafiklivräntor.

För de säkerligen fåtaliga trafiklivräntor, som enskild skadeståndsskylaig

har att utge och som inte täcks av försäkring, har kommittén funnit det

praktiskt omöjligt att föreslå någon lösning av värdesäkringsfrågan.

Att trafiklivräntor som betalas direkt av kommun eller enskild skadeståndsskyldig

lämnas utanför värdesäkringen har föranlett erinran endast

från försäkringsinspektionen och riksförsäkringsverket. Jag delar emellertid

kommitténs av övriga remissinstanser biträdda uppfattning. I fråga om

trafiklivräntor som skall utges av enskild skadeståndsskyldig finns vidare

risken att, av ekonomiska orsaker, inte ens själva livräntan kan tas ut i full

utsträckning. Om det inte föreskrivs att staten eller trafikförsäkringen skall

svara för värdesäkringskostnaden, blir i ett sådant fall effekten av värdesäkringsbestämmelser

illusorisk. Minst lika angeläget kan det då tyckas

att själva livräntan garanteras på motsvarande sätt. En så genomgripande

ändring av ansvaret för trafikskador kan av naturliga skäl inte prövas i

detta sammanhang. Det är lämpligare att sådana fall behandlas av den förut

omnämnda skadeståndskommittén.

I detta sammanhang vill jag ta upp även en fråga som väckts av försvarets

civilförvaltning. Det gäller frågan om det inte för statens del saknas

skäl att begränsa värdesäkringen till trafiklivräntor. Förhållandet är

f. n. det att alla av statsmedel utgående skadelivräntor tid efter annan

räknats upp bl. a. i anledning av penningvärdets fall, varvid tillämpats

samma grunder som gäller för yrkesskadelivräntor. Kompensationen har på

så sätt hittills inte varit fullständig. I framtiden kommer, om det nyligen

framlagda förslaget i SOU 1966: 54 genomförs, yrkesskadelivränta att helt

anpassas till penningvärdets utveckling. Jag räknar därvid med att liksom

hittills statliga skadelivräntor — med undantag för trafiklivränta som värdesäkras

i nu förevarande ordning — skall behandlas på samma sätt som

yrkesskadelivräntorna. Frågan om värdesäkring av dessa statliga skadelivräntor

bör därför enligt min mening tas upp i samband med prövningen av

värdesäkringsfrågan för yrkesskadelivräntor.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

När det gäller frågan om värdesäkring av trafiklivräntor med internationell

anknytning vill jag framhålla följande.

Rättsfrågor med internationell anknytning som avser skadestånd utanför

avtalsförhållanden bedöms i allmänhet enligt lagen i det land där skadan

uppkommit. Detta gäller i princip även skadeståndets omfattning och

sättet för dess erläggande. Därvid är att märka att ersättning för nedsatt

förvärvsförmåga utomlands oftast inte utgår i form av livränta utan i form

av ett kapitalbelopp. Även när skadeståndsprocessen äger rum inför svensk

domstol, tillämpas de skadeståndsregler som gäller i det land där olyckan

inträffade.

När det gäller försäkringsskyddet bör nämnas att trafikförsäkringen, i

överensstämmelse med nyssnämnda princip, svarar för skada som uppkommit

vid trafik här i landet, oavsett fordonets eller fordonsägarens nationalitet

eller hemvist. Utländskt motorfordon, som tillfälligt befinner sig

i Sverige, jämställs således med ett svenskt motorfordon. På grundval av

internationella överenskommelser har det ordnats så att trafikförsäkringsansvaret

i sådant fall bärs av trafikförsäkringsföreningen, varvid föreningen

återfår eventuella utlägg från vederbörande försäkringsbolag i fordonets

hemland. På samma sätt gäller att skada som orsakats av svenskt motorfordon

utomlands regleras i det land skadan uppkom, varvid den svenska

trafikförsäkringsgivaren i efterhand utger ersättning till det organ som

reglerat skadan. För länder som inte deltar i nyssnämnda internationella

överenskommelser gäller särskilda bestämmelser. I sådana fall tecknas särskilda

gränsförsäkringar.

I syfte att skapa en klar och enkel regel för tillämpningen har kommittén

föreslagit trafikförsäkringens giltighetsområde vara utslagsgivande även för

de värdesäkringsfall som har internationell anknytning. Värdesäkringen har

alltså föreslagits omfatta livräntor som härrör från trafikskada här i landet.

Lösningen innebär, å ena sidan, att utlänning eller svensk, som har hemvist

i utlandet men som skadats i Sverige, kan komma i åtnjutande av värdesäkringsförmåner

samt, å andra sidan, att person, som har hemvist i Sverige

men som skadats utomlands, inte kan få del av dessa förmåner.

Av remissinstanserna har endast Folksam yttrat sig särskilt i denna del.

Folksam har menat att med hänsyn till värdesäkringsförmånernas karaktär

av sociala förmåner, knutna till prisutvecklingen i Sverige, förhållandet

borde vara det omvända.

Kommittéförslaget kan på denna punkt onekligen tyckas medföra vissa

säregna konsekvenser. Det finns i och för sig fog för Folksams anmärkning

att förmånerna är anpassade till prisutvecklingen i Sverige. Man kan således

anse att värdesäkringsförmåner bör tillkomma endast den som vid

uppbärande av livräntan har stadigvarande hemvist här i landet. En regel

av denna innebörd skulle emellertid medföra utredningsarbete för varje

särskilt livräntefall utan motsvarande garantier för ett tillfredsställande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

resultat. Man skulle få gränsdragningsproblem. Med hänsyn till att penningutvecklingen

inom Europa i stort sett är likartad den i Sverige kan en svensk

värdesäkring av livräntor som går till utlandet i praktiken inte anses omotiverad.

Vad beträffar personer med hemvist i Sverige som skadas i utlandet

bör man komma ihåg att livränta där ofta är en ovanlig ersättningsform.

Redan på grund av de internationella skadeståndsreglerna kan dessa skadefall

sålunda vara sämre skyddade än om skadan skett i Sverige. Att i detta

sammanhang förbättra ställningen i nu nämnt avseende för dessa skadefall

är inte möjligt. Det förutsätter internationella överenskommelser. Ingenting

hindrar emellertid att försäkringsbolagen har sin uppmärksamhet riktad

på detta förhållande och står till tjänst med lämpliga former av frivillig

försäkring som täcker bristerna i skyddet för utlandsresenärerna.

Av de skäl jag nu anfört anser jag mig böra godta kommitténs lösning

även avseende de trafikiivräntor som har internationell anknytning.

Värdesäkringens utformning

Värdesäkringens utformning förutsätter diskussion av vissa grundläggande

frågor, nämligen valet av kompensationsnivå och spörsmålet om en

eventuell differentiering av kompensationsförmåner för skilda grader av

invaliditet. Dessa frågor betingas av nödvändigheten att göra en avvägning

mellan kompensationsintresset och kostnaderna.

I korthet vill jag emellertid först nämna att man från värdesäkringen,

som syftar till att livräntans köpkraft skall bevaras vid fallande penningvärde,

bör skilja åtgärder som syftar till s. k. standardföljsamhet. Under

remissbehandlingen har bl. a. försäkringsinspektionen framhållit önskvärdheten

av att, åtminstone i svåra invaliditetsfall, anpassa livränta till

den allmänna standardhöjningen inom samhället. Inspektionen har ansett

det böra beaktas att svårt invalidiserade personer har behov att ta i anspråk

vissa tjänster, för vilka kostnaderna stiger mer än samhällets priser i genomsnitt.

Jag är emellertid inte beredd att i samband med frågan om värdesäkring

av trafiklivräntor ta upp det omfattande frågekomplexet om standardfölj

samhet.

Vad beträffar värdesäkringen visar kommitténs beräkningar att det

finns möjlighet att helt tillgodose livräntetagarnas intressen utan att kostnaderna

blir avskräckande. Kostnadsfrågan avser jag att utförligt behandla

i det följande. Jag vill här endast framhålla att kostnadsbelastningen är

beroende av den metod som väljs för värdesäkringens finansiering. Det

går att välja en metod som med hänsynstagande till dem som skall bära

kostnaderna inte åsidosätter livräntetagarnas intressen.

Viss tvekan skulle kunna hysas beträffande angelägenheten av att kompensera

livräntetagare med låg invaliditetsgrad. Kommittén har, som jag

redovisat i det föregående, behandlat denna fråga och funnit övervägande

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

49

skäl tala mot en begränsning med hänsyn till invaliditetsgrad. Under remissbehandlingen

har ingen erinran riktats mot kommitténs uppfattning

att alla trafiklivräntetagare bör ha i princip full kompensation. Jag anser

mig kunna godta kommitténs bedömning.

Det tänkta värdesäkringssystemet för trafiklivräntor innehåller två steg.

Det första avser kompensation åt redan fastställda livräntor. Det andra

steget omfattar den värdesäkringsmekanism som skall fungera för framtiden.

Livränta som fastställts senast ett år innan värdesäkringen genomförs

(äldre trafiklivränta) bör enligt kommitténs förslag räknas upp

med hänsyn till den nedgång av penningvärdet som ägt rum under livräntans

bestånd fram till upprälcningsdagen och därefter i princip utgå med

det förhöjda beloppet. Uppräkningen avses skola ske med ledning av konsumentprisindex.

Därvid behandlas alla livräntor som tillkommit under

ett kalenderår lika och konsumentprisindex’ medelvärde för varje år bildar

utgångspunkt för höjningens beräkning. Höjningens storlek uttrycks i

procent av livräntebeloppet och skall motsvara konsumentprisindex’ procentuella

stegring. I syfte att förenkla det administrativa förfarandet har

dock kommittén förordat viss schematisering. Livräntorna indelas i olika

år sgrupper med samma procentuella höjning inom samma grupp, varvid

fastställelseår med tämligen likartat penningvärde sammanförs till samma

grupp. Dessa grunder för uppräkning av äldre livräntor har godtagits av

remissinstanserna och även jag anser att de kan läggas till grund för ett

återställande av äldre livräntors realvärde. Till frågan om indelningen i

lämpliga årsgrupper och om procentsatsernas storlek återkommer jag i specialmotiveringen.

Den framtida värdesäkringen kan i och för sig ske i form

av en automatisk anpassning till penningvärdets ändring sådan denna

kommer till uttryck i någon vald index. Om livräntorna kontinuerligt följer

penningvärdet motverkas eftersläpning för livräntetagarna. Kommittén

har dock avvisat en sådan ordning, bl. a. därför att den medför administrativa

olägenheter. Vidare sägs det i vissa fall kunna ges situationer

när en automatiskt verkande värdesäkringsregel behöver kunna sättas ur

kraft. Kommittén har på grund härav för framtiden förordat ett system

med årlig omprövning av livräntorna. Det föreslås sålunda att i den mån

penningvärdets nedgång under .senast förflutet år ger anledning till höjning,

livräntorna skall förses med särskilda tillägg, indextillägg. Det skall

ankomma på Kungl. Maj :t att med stöd av grunder som anges i lag bestämma

tilläggets storlek varje år. Systemet inrymmer vidare befogenhet

för Kungl. Maj :t att om så erfordras framflytta livräntas höjning genom

indextillägg något eller några år eller att låta indextillägg för visst år helt

bortfalla.

Denna lösning av den framtida värdesäkringen tillgodoser de synpunkter

4 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

kommittén lagt på problemet. Under remissbehandlingen har dock påtalats

vissa brister i det föreslagna systemet. Framför allt har kritiken tagit sikte

på att kommittén inte beaktat möjligheten av att penningvärdet kan stiga

i framtiden. Så t. ex. har trafikförsäkringsföreningen och KAK ansett att

systemet bör medge möjlighet att i fall av stigande penningvärde minska

tidigare fastställda indextillägg i motsvarande mån. Folksam, som också

påtalat nämnda inkonsekvens i systemet, har däremot menat att den i det

närmaste teoretiska möjligheten av en överkompensation vid penningvärdeförbättring

kan balanseras av att livräntetagarna inte får kompensation

för andra medborgargruppers standardhöjning. Nu nämnda remissinstanser

och riksförsäkringsverket har förordat att man för den framtida värdesäkringen

tillämpar samma system som används inom den allmänna försäkringen

och som enligt det i det föregående omnämnda betänkandet SOU

1966: 54 föreslås gälla även inom yrkesskadeförsäkringen, dvs. anknytning

till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Försäkringsinspektionen

har emellertid funnit att kommittén anfört bärkraftiga skäl för val av konsumentprisindex

som värdesäkringsregulator.

Uppenbarligen skulle det i och för sig vara mer tillfredsställande om

värdesäkringsmelcanismen för trafiklivräntornas del, liksom förhållandena

är inom den allmänna försäkringen och har föreslagits bli även inom yrkesskadeförsäkringen,

medger möjlighet att reglera förmånerna helt efter

penningvärdets utveckling, vilket alltså skulle innebära även möjlighet att

sänka förmånerna vid stigande penningvärde. När det gäller trafiklivräntor

är dock förhållandena särpräglade. Den av kommittén valda lösningen innebär

bl. a., som jag tidigare bär redovisat och som jag återkommer till i

det följande, att värdesäkringen inte grundas på någon ändring av de skadeståndsrättsliga

regler som nu gäller för motorfordon i trafik utan behandlas

som en särskild förmån vid sidan av skadeståndet. Dessa skadeståndsregler

har bl. a. den innebörden att stigande penningvärde inte kan

medföra att en trafiklivränteersättning sänks under det belopp som eu gång

fastställts i skadestånd. Vill man ha möjlighet att sänka redan utgående

indextillägg blir en spärregel således nödvändig. Detta synes också ha föresvävat

de remissinstanser som förordat en fullständig indexreglering, när

man bl. a. hävdat att inte ens det engångsbelopp varmed äldre livränta räknats

upp skulle få minska vid en penningvärdeförbättring. Endast utgående

indextillägg borde få kunna påverkas i ett sådant läge.

Godtas uppfattningen att redan utgående värdesäkringsförmåner bör

minskas under tider av stigande penningvärde får man sålunda till resultat

en olikartad behandling av livräntor, som fastställts under olika år men

som i övrigt är likvärdiga. Jag skall belysa detta med ett exempel. Antag

att vi år 1973 har två livräntor, den ena fastställd år 1968 och den andra

år 1973. Båda livräntorna avser 100-procentig förlust av arbetsinkomst

av samma slag och utgår till personer under i princip likartade ekono
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

51

miska förhållanden. Emellertid är 1973 års livränta fastställd i ett penningvärde

som till följd av prisutvecklingen är 10 % högre. 1968 års livränta

har höjts till samma nivå genom indextillägg. Inträffar år 1974 eu penningvärdeförbättring

på exempelvis 5 %, skulle 1968 års livränta minskas

i motsvarande mån medan 1973 års livränta skulle utgå med oförändrat

belopp. Sådana konsekvenser av ett värdesäkringssystem kan jag inte godta.

För att få ett värdesäkringssystem som fullt ut kan anpassas efter penningvärdets

utveckling måste man således konstruera om gällande skadeståndsregler.

Detta skulle medföra tidsutdräkt. Man måste då nämligen

beakta även reglerna för andra skadeståndslivräntor än dem som omfattas

av föreliggande reformförslag. Den tidigare omnämnda skadeståndskommittén

torde möta problemet. Det är lämpligare att problemet behandlas av

denna kommitté eftersom det rör allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

De skäl jag nu anfört mot en reglering, som innebär fullständig anpassning

av trafiklivräntornas värdesäkringsförmåner till penningvärdeutvecklingen,

anser jag vara av sådan styrka att jag godtar en lösning, som inte

ger möjlighet till minskning av dessa förmåner. Frågan bör dock tas upp

till förnyad prövning om det föranleds av det arbete som bedrivs av den

nyssnämnda skadeståndskommittén.

På grund av det sagda anser jag således att framtida förbättringar av

penningvärdet inte bör kunna ge annat resultat än att nya indextillägg inte

skall utgå under tid motsvarande den som penningvärdets nivå ligger över

den nivå som föranlett senaste höjning. Även i ett annat fall bör emellertid

anpassningen till penningvärdets utveckling inte vara fullständig. Jag avser

det även av kommittén diskuterade fallet av kraftig inflation, särskilt i förening

med en mera väsentlig nedgång i antalet trafikförsäkringstagare.

Detta kan inträffa under tider av avspärrning i drivmedelstillförseln, som

t. ex. under Suez-krisen. Orsaken till att värdesäkringen inte kan upprätthållas

i full utsträckning under sådana omständigheter är att kostnaderna

skulle drabba trafikförsäkringstagarna oskäligt hårt. Det går inte att i förväg

lämna bestämmelser i detta ämne. Att värdesäkringsförmånerna inte

kan utrustas med samma garanti som iivränteförmåner i övrigt har också

accepterats av remissinstanserna. I likhet med kommittén anser jag således

att Kungl. Maj :t bör ha möjlighet att bestämma om begränsning av värdesäkringsförmånernas

omfattning när särskilda skäl föreligger. Till ett övergångsproblem,

som kan uppstå om sådan begränsning blir nödvändig, ämnar

jag återkomma i specialmotiveringen.

En del remissinstanser har ansett att den framtida värdesäkringen bör

knyta an till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring i stället för

till konsumentprisindex som kommittén föreslagit. Jag ansluter mig till

denna uppfattning. Därmed vinner man större enhetlighet såvitt avser

konstruktionen av värdesäkringsmekanismen för likartade förmåner på

olika områden.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Till grund för höjning med indextillägg bör läggas basbeloppet för januari

månad. En undersökning av basbeloppets förändringar sedan tillkomsten av

1962 års lag om allmän försäkring visar att basbeloppet den 1 januari uppgått

till 4 706 år 1963, 4 800 år 1964, 5 000 år 1965, 5 300 år 1966 och 5 500

år 1967. Det innebär en höjning från år 1963 till år 1964 med 2 %, från år

1964 till år 1965 med 4 %, från år 1965 till år 1966 med 6 % och från år

1966 till år 1967 med 4 %. En höjning av livräntebeloppen i takt med ändringarna

i basbeloppet torde klart fylla alla rimliga anspråk på följsamheten

till penningvärdeförändringen. För att inte omräkningar med åtföljande

administrativa besvär och kostnader skall behöva ske utan motsvarande

reella vinningar för livräntetagarna förordar jag emellertid en spärrregel.

Basbeloppet bör ha ökat med minst 5 % sedan senaste höjningen för

att nytt indextillägg skall utgå. En bestämmelse av motsvarande innehåll

finns i lagen om ändring av vissa underhållsbidrag.

Höjningen bör ske med det procenttal med vilket basbeloppet ökat, förutsatt

sålunda att ökningen uppgår till minst 5 %. Uppkommer brutet procenttal,

bör avrundning ske till närmast lägre hela procenttal. Det procenttal

med vilket höjning skall ske bör fastställas av Kungl. Maj:t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer.

Genom att föreslå särskilda höjningar av vissa trafiklivräntor — maximerade

livräntor och livräntor till personer som skadats i unga år — har

kommittén avsett att i begränsad utsträckning tillgodose sådana livräntetagare,

vilkas livränteersättning är låg i förhållande till vad den skulle ha

varit om man vid ersättningsfrågans avgörande tillämpat nuvarande bestämmelser

om försäkringens ansvarighet och beräkningsnormer för skadelivräntor

till unga personer.

Trafikförsäkringens ansvar för varje händelse som medför personskada

var ursprungligen maximerat till 60 000 kr., med begränsning till 20 000

kr. för varje skadad eller dödad person. Dessa belopp har successivt höjts

till de maximibelopp som gäller fr. o. in. den 1 januari 1962, 25 milj. kr.

för varje händelse och 1 milj. kr. för varje skadad eller dödad person. De

olika höjningarna av dessa maximigränser har emellertid inte fått påverka

skador som uppkommit dessförinnan. Även inom bilansvarighetsförsäkringen

gäller och har gällt en sådan begränsning av försäkringsgivarens ansvarighet.

För livräntetagaren innebär detta att han, i den mån han inte

kompenserats av den skadeståndsskyldige, gått miste om en del av det skadestånd

han varit berättigad till.

Vad beträffar den skadeståndsrättsliga bedömningen av skadelivränta

till den som skadats i unga år — i huvudsak före 16 års ålder — har sedan

början av 1960-talet i praxis tillämpats ersättningsgrunder som är mera

fördelaktiga för den skadade och bättre överensstämmande med verkliga

förhållanden än tidigare.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

53

Rätten till särskild höjning av maximerade livräntor och livräntor till

personer som skadats i unga år är enligt kommitténs förslag begränsad i

olika avseenden av kostnadsskäl. Bl. a. avses endast sådan livräntetagare

vars arbetsförmåga nedsatts genom skadan med minst hälften få del av höjningen.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt nu avsedda förslag om särskilda

höjningar av vissa trafiklivräntor eller lämnat dem utan erinran.

Några remissinstanser, bland dem trafikförsäkringsanstalternas nämnd

och Folksam, har hälsat förslagen med stor tillfredsställelse. En del remissinstanser

har emellertid uttalat betänkligheter mot att i förevarande

ordning särskilt tillgodose ifrågavarande livräntetagarkategorier. Till dessa

remissinstanser hör trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens

riksförbund, vilka har ansett en förbättring i förevarande avseende böra

ske inom området för allmänna sociala stödåtgärder, samt advokatsamfundet,

som bl. a. funnit bestämmelserna vara diskutabla från principiella

synpunkter. Samfundet har framhållit att motsvarande problem kan förekomma

inom andra skadeståndsområden och därför förordat att dessa

spörsmål övervägs vid utredningen om värdesäkring av sådana skadelivräntor

som inte omfattas av kommitténs förslag. Enligt riksförbundets

mening medför metoden med särskild höjning för en begränsad kategori

en tendens till olika behandling inför lagen och till allmän rättsosäkerhet.

Den tveksamhet som sålunda kommit till uttryck i vissa remissyttranden

är naturlig när det som här är fråga om ersättning som kan anses

ha karaktären av socialt bidrag. Jag vill dock erinra om att det gäller livräntetagare

med höggradig invaliditet, för vilka livränteersättningen har

stor betydelse för deras förmåga att bereda sig skälig försörjning. Dessa

livräntetagare har ett stort behov av att få kompensation för att ersättningsrätten

tidigare varit otillfredsställande utformad. Genom kommitténs

beräkningar har framkommit att kostnaderna för en sådan kompensation

inte blir särdeles stora.

När det gäller höjningen av trafiklivräntor till personer som skadats i

unga år kan visserligen dessutom sägas att deras situation inte skiljer sig

från situationen för sådana unga personer som fått annat slag av skadelivränta

än trafiklivränta fastställd åt sig. Något omedelbart samband med

trafikförsäkringen och dess regelsystem föreligger således inte. Jag är

fullt medveten om att man kan rikta invändningar mot lämpligheten av

att i förevarande fall inom ett särskilt skadeståndsområde genomföra en

omprövning av den skadeståndsrättsliga bedömningen. Det rör sig dock

om ett mycket ringa antal fall och om en förhållandevis liten höjning. De

principiella betänkligheterna bör i denna mycket begränsade fråga således

enligt min mening inte få lägga hinder i vägen.

Min ståndpunkt är sålunda att förslaget om värdesäkring av trafiklivräntor

bör få innefatta regler om särskild höjning av maximerade livrän
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

tor och livräntor till personer som skadats i unga år. Till vissa ytterligare

spörsmål i samband med denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.

Finansieringsfrågan

Redan i utredningsdirektiven anförde jag att den huvudsakliga bördan

av kostnaderna för värdesäkringen — inklusive uppräkningen av äldre trafiklivräntor

— måste vila på nuvarande och kommande generationer av trafikförsäkringstagare,

eftersom en given utgångspunkt måste vara att finansieringen

sker utan anlitande av allmänna medel.

Vissa remissinstanser, såsom försäkringsbolagens riksförbund, trafikförsäkringsföreningen,

advokatsamfundet och KAK, har av principiella

skäl ifrågasatt det berättigade i att kostnaden drabbar dagens och morgondagens

trafikförsäkringstagare, som inte orsakat vare sig de trafikskador

som föranlett livräntorna eller den värdeförsämring dessa undergått. Advokatsamfundet

har föreslagit att värdesäkringen bekostas av det allmänna.

MHF och M har godtagit att den framtida värdesäkringen belastar trafikförsäkringen

men ansett det ligga närmast till hands att engångsuppräkningen

bekostas av statsmedel. Även Sveriges trafikbilägares riksorganisation har

ställt sig kritisk mot att kostnaden för engångsuppräkningen tas ut av trafikförsäkringstagarna.

Principiella hinder kan inte anses möta mot att värdesäkringen av de trafiklivräntor,

för vilka staten ej är direkt ansvarig, bekostas av trafikförsäkringstagarna.

Starka skäl talar för en sådan finansieringsmetod. Sålunda har

man inom yrkesskadeförsäkringen vid de uppräkningar av livräntor som

där skett redan godtagit ett betraktelsesätt enligt vilket senare generationer

av försäkringstagare fått svara för kompensationsförmånerna åt äldre livräntefall.

Det är vidare så att betydande skadekostnader genom lagen om

allmän försäkring överförts från trafikförsäkringen till det allmänna. Dessutom

får samhället ikläda sig ökade kostnader genom den utbyggnad av

sjukvården som behövs bl. a. till följd av motorismens utveckling. Jag vill

ytterligare nämna att denna utveckling leder till att de skadelidande i ett

ökat antal fall påträffas bland trafikförsäkringstagarna själva. Jag anser

således fortfarande att värdesäkringen i princip bör betalas av trafikförsäkringstagarna.

Vad beträffar de trafiklivräntor för vilka staten är ansvarig har riksförsäkringsverket

ansett att trafikförsäkringsrörelsen och inte statsverket

bör bära kostnaden för värdesäkring av bilansvarslivräntor som utgår- på

grund av försäkring som tecknats av staten. Det saknas emellertid enligt

min mening orsak till att staten som motorfordonsägare skall undandra sig

sin del av kostnaderna i något avseende.

Den principiella inställningen att trafikförsäkringen skall svara för vär
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

desäkringskostnaderna i den män inte staten är skadeståndsskyldig har

naturligtvis, som jag redan förutskickat, lett till att kostnadsfaktorn varit

av stor betydelse såväl för frågan om värdesäkringens tillämpningsområde

som för utformningen av systemet. Det måste anses rimligt att trafikförsäkringen

inte belastas med kostnader som utgår för livräntor som härrör

från annat slag av skadeförsäkring än trafikförsäkringen. De undantag

som enligt det föregående ändock gjorts från denna huvudtanke är motiverade

bl. a. med att kostnaderna inte påverkas därav i nämnvärd grad.

Vid utformningen av livränteförmånerna har avvägningen bestämt valet

av kompensationsnivå och frågan om en differentiering av kompensationerna

med hänsyn till invaliditetsgraden. Som framgår av vad jag anfört i

dessa frågor i det föregående anser jag att under normala förhållanden

hänsynen till kostnaderna inte behöver föranleda någon reduktion av de

värdesäkringsförmåner som skäligen bör tillkomma livräntetagarna till

följd av prisutvecklingen. Som undantag bör nämnas möjligheten att lämna

full kompensation i ett läge då trafikförsäkringens premieunderlag (försäkringstagarkollektivet)

minskar väsentligt till följd av exempelvis en avspärrning

i landets drivmedelstillförsel.

Kommittén har utrett frågan om kostnadernas storlek under normala

förhållanden vid en prisutveckling som i stort sett är densamma som den

vi har f. n. Det bär därvid visat sig att kostnaderna fördelar sig olika beroende

på valet av finansieringsmetod.

Finansieringen kan ske enligt antingen fördelningsprincipen eller kapitaltäckningsprincipen.

Enligt fördelningsprincipen tas varje års kompensationer

ut av det årets premiebetalare. Därigenom tillgodoses livräntetagarna

för ett år i taget. Kapitaltäckningsprincipen tillämpas f. n. för själva livräntan.

Den innebär såvitt avser värdesäkringsförmånerna att man gör en be

räkning för framtiden av de kostnader som fordras för att hålla livräntorna

på den nivå som valts med hänsyn till penningvärdets utveckling. Man kan

efter omständigheterna bestämma om denna nivå för framtiden skall vara

så att säga plan eller om den skall höjas trappstegsvis år från år. Varje

gång denna nivå bestämts redovisas som skuld till livräntetagaren kostnaderna

för att hålla nivån så länge livräntan fortfarande kvarstår. Medel motsvarande

denna kostnad fonderas på samma sätt som sker för själva livräntan.

Genom kapitaltäckningsprincipen tillförsäkras livräntetagaren de

värdesäkringsförmåner som bestämts vid beräkningstillfället för all den tid

som livräntan i fortsättningen utgår. Hela kostnaden uppkommer för trafikförsäkringen

det år som beräkningen görs. Det är emellertid möjligt att

genom amorteringar slå ut kostnaden på ett lämpligt antal år.

Eftersom en finansiering på grundval av fördelningsprincipen inte lämnar

tillfredsställande garanti för att de värdesäkringsförmåner som redan

fastställts kan utgå även i framtiden har kommittén avvisat denna finansieringsmetod.

I stället har förordats en finansieringsmetod, som bygger

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

på kapitaltäckningssystemet och som förutom att den tillgodoser nämnda

garantikrav även ansetts möjliggöra en rimlig kostnadsfördelning mellan

olika försäkringstagargenerationer. Finansieringsmetoden innebär följande.

Vid varje tidpunkt beslutad indexhöjning — bestående i uppräkning av

äldre trafiklivräntor till 1967 års penningvärde och senare beslutade indextillägg

— kapitaliseras enligt samma grunder som gäller för själva

livräntan. Motsvarande belopp skall fonderas och förvaltas enligt de regler

som gäller för livräntor. Varje års kostnad skall betalas av de försäkringstagare

vilkas trafikförsäkring förfaller till betalning under året. Kostnaden

för år 1968 — inberäknat kostnaden för särskild höjning av maximerade

livräntor och livräntor till personer som skadats i unga år — har

kommittén beräknat uppgå till 46 milj. kr., motsvarande 8,5 % av då beräknad

premieinkomst, 540 milj. kr. För år 1969 har kostnaden uppskattats

bli omkring 9 milj. kr.

Den av kommittén sålunda föreslagna finansieringsmetoden ger inte

någon automatisk höjning av livräntan efter en på förhand gjord beräkning

av penningvärdets utveckling utan förutsätter beslut om höjning vid

skilda tidpunkter, varefter kostnaderna tas ut. Kommittén har därvid, som

jag tidigare redovisat, föreslagit att storleken av kommande indextillägg

skall prövas varje år. Kommittén har emellertid även diskuterat ett alternativt

finansieringssystem som bygger på kapitaltäckningsprincipen och

som är avsett att bekosta en viss, på förhand antagen penningvärdeförsämring

i framtiden. Detta alternativ har emellertid föi\kastats av skäl som

jag närmare redogjort för vid presentationen av kommittéförslaget.

Remissinstanserna har över lag ställt sig positiva till den av kommittén

föreslagna finansieringsmetoden eller lämnat den utan erinran. Den fyller

enligt min mening på ett gott sätt funktionen av att på en gång bereda

livräntetagarna tillfredsställande garanti för de förmåner som skall utgå

och fördela kostnaderna på rimligt sätt mellan olika trafikförsäkringstagargenerationer.

Det måste emellertid påpekas att jag i stället för den av kommittén

föreslagna värdesäkringsmekanismen med beslut varje år på grundval

av prisindex förordat en automatisk höjning på grundval av basbeloppet.

Detta leder inte till högre kostnader än vad kommittén räknat med. Att

det blir automatiska indexhöjningar innebär inte att finansieringsmetoden

blir oanvändbar. I stället för beslutet om indexhöjning träder beslutet om

ändring av basbeloppet.

Trafikförsäkringens kostnad för värdesäkringen får i likhet med övriga

kostnader för trafikförsäkringen beaktas vid bestämmande av premie för

försäkringen och tas ut av försäkringstagarna. Kostnaden bör fördelas mellan

trafikförsäkringsanstalterna efter anstalternas trafikförsäkringspremieinkomster

året innan kostnaden uppstått. Denna fördelningsgrund tillämpas

nu enligt 21 § trafikförsäkringslagen i fråga om där angiven ansvarighet

för anstalterna.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

57

Garantier för att värdesäkringskostnaden inte i onödan föranleder höjning

av premierna ligger i den kontroll försäkringsinspektionen enligt 7

och 8 §§ trafikförsäkringslagen har att utöva över premiesättningen. Jag

vill här även erinra om att Kungl. Maj :t enligt 9 § nämnda lag har möjlighet

att fastställa det högsta belopp till vilket premie för trafikförsäkring får

sättas.

Yärdesäkringens juridiska konstruktion

Kommittén har konstruerat värdesäkringstilläggen som en särskild förmån,

helt vid sidan av skadeståndet. På denna punkt bryts således det hittillsvarande

sambandet mellan skadestånd och försäkring. Genom att tillläggen

inte får karaktär av skadestånd kan inte regress utövas för dem.

Enligt nu gällande bestämmelser kan försäkringsgivare och staten i vissa

fall inträda i den skadelidandes skadeståndsrätt och återkräva utbetalt skadestånd

av exempelvis föraren. Sådan regressrätt föreligger t. ex. när skadan

orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, genom rattfylleri eller vid

färd utan körkort. I kollisionsfall kan vidare föreligga regressrätt på grund

av regler om ansvarets fördelning mellan flera skadevållare.

Enligt vad trafikförsäkringsföreningen och försäkringsbolagens riksförbund

framhållit i sina remissyttranden får det på längre sikt betraktas som

mindre tillfredsställande att regress inte kan utövas för värdesäkringstilläggen.

Här sägs ekonomiska skäl vara av viss betydelse, men man bör framför

allt inte glömma bort regressens preventiva funktion. Trafikförsäkringsföreningen

har vidare ansett det otillfredsställande att trafikförsäkringen

inte har regressrätt mot staten när staten är medansvarig.

I förhållandet mellan olika trafikförsäkringsgivare saknar regressregler

betydelse, eftersom kostnaden för värdesäkringen skall bäras av den samlade

trafikförsäkringsrörelsen. Om däremot ansvaret för en trafikskada

skall fördelas mellan trafikförsäkringsgivare, å ena, och annan som är ansvarig

för skadan, å andra sidan, samt trafikförsäkringsgivaren svarar för

livräntan i första hand och alltså även har att utge värdesäkringsbelopp,

kan trafikförsäkringsgivaren på grund av regressrätten ha rätt att återkräva

den del av livräntans grundbelopp, som belöper på annan, medan han

får själv bära hela kostnaden för värdesäkringen. Ett sådant resultat kan

vid första anblicken förefalla mindre tilltalande. Trafikförsäkringens ansvar

är emellertid primärt i förhållande till den skadelidande och inte beroende

av om annan medansvarig har förmåga att betala sin andel. Den ekonomiska

betydelsen av regressrätten är i detta sammanhang uppenbarligen av mindre

betydelse. Eftersom jag föreslår att staten skall svara för kostnaderna beträffande

de trafiklivräntor för vilka staten bär skadeståndsansvaret kan

det emellertid principiellt sett förefalla lämpligt att tillåta regress för trafikförsäkringen

i ett fall där staten är medansvarig. Detsamma torde i så

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

fall böra gälla om staten av någon anledning betalar ut hela livräntan i ett

fall där trafikförsäkringen bort bära en del av ansvaret. Jag anser dock inte

av behovet påkallat att föreslå särskilda regler för dessa fall. Frågan torde

böra lösas genom förhandlingar mellan vederbörande statliga myndighet

och trafikförsäkringsföreningen. Vad angår synpunkterna i övrigt på frågan

om regressrätten torde betydelsen härav för värdesäkringstilläggens del

inte kunna tillmätas sådan betydelse att nu gällande skadeståndsrättsliga

grundprinciper bör ändras i detta sammanhang. Frågan kan dock komma

i ett annat läge i den män framdeles slcadelivräntas värdesäkring skulle

lösas genom en utvidgning av själva skadeståndsskyldigheten.

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom finansdepartementet

upprättats förslag till

1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor,

2) lag angående ändrad lydelse av J § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon,

3) förordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel,

m. m.

Departementsförslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende som bilaga 1.

De av kommittén utarbetade förslagen till lag om höjning av vissa trafikskadelivräntor

och förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor,

som utgå av statsmedel, m. m. torde få biläggas som bilaga 2.

Departementsförslagen föranleder vidare följande anmärkningar.

Specialmotivering

Förslaget till lag om höjning av vissa trafiklivräntor

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 § i kommitténs förslag och anger den föreslagna

lagens tillämpningsområde.

Departementschefen

Lagförslaget omfattar trafiklivränta som utgår på grund av försäkring och

vars höjning skall betalas av trafikförsäkringstagarna enligt vad jag angett

i det föregående. Sådan livränta kan utgå på grund av trafikförsäkring eller

omfattas av annan försäkring mot ansvar för skada i följd av trafik med

motorfordon (bilansvarighetsförsäkring). De trafiklivräntor som utges av

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

statsmedel eller på grund av bilansvarighetsförsäkring, som tagits av staten,

avses bli reglerade i en särskild förordning.

Begreppet livränta har inte närmare definierats. Livränta används inom

skadeståndsrätten som beteckning dels för den periodiska ersättning för

nedsatt förvärvsförmåga som i anledning av uppkommen skada utgår efter

det att av skadan orsakat akut sjukdomstillstånd upphört, dels för sådan

periodisk ersättning till efterlevande som utgår jämlikt 6 kap. 4 § strafflagen.

Någon svårighet att i praktiken avgöra vad som är att anse som livränta

torde inte föreligga.

Ersättning för nedsatt förvärvsförmåga och underliållsersättning till efterlevande

utgår ibland inte i form av livränta utan som ett engångsbelopp

eller en kapitaliserad livränteersättning. Vidare kan en redan fastställd

livränta på begäran av livräntetagaren helt eller delvis bytas ut mot ett kapitalbelopp.

Sådant kapitalbelopp höjs inte utan endast ersättning som utgår

i form av livränta vid den tidpunkt, då höjningen är aktuell, omfattas av

höjningen.

Med trafikförsäkring avses naturligtvis försäkring som meddelats enligt

bestämmelserna i trafikförsäkringslagen. Bilansvarighetsförsäkring har i

förevarande paragraf definierats som annan försäkring mot ansvar för skada

i följd av trafik med motorfordon än trafikförsäkring. Vad som är att

hänföra till skada i följd av sådan trafik får avgöras med ledning av den

rättspraxis som utbildats vid tillämpningen av 1916 års bilansvarighetslag.

Uttrycket motorfordon har i paragrafen uttryckligen tillagts samma innebörd

som i 2 § trafikförsäkringslagen. Med motorfordon avses i nämnda

lagrum dels motordrivet fordon som är inrättat huvudsakligen antingen

för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran eller som dragfordon

för annat fordon eller för arbetsredskap, om dragfordonet är försett

med gummihjul, dels annat motordrivet fordon som är konstruerat för

eller utan svårighet kan ändras till en hastighet överstigande 30 km/tim.

Lagrummet innehåller därjämte en definition av begreppet fordon. Trafikförsäkringslagen

äger enligt 2 § fjärde stycket inte tillämpning på motorfordon

som används uteslutande inom vissa inhägnade områden.

I paragrafens andra stycke anges de trafiklivräntor som utgår på grund

av försäkring men som undantas från höjning genom tillägg enligt departementsförslaget.

Bestämmelsernas innehåll överensstämmer med de uttalanden

jag gjort i det föregående om nödvändigheten att i vissa fall begränsa

rätten till höjning enligt den föreslagna lagen.

Undantaget avser först och främst livräntor vilka utgår i följd av trafikskada

som uppstått utomlands eller vilka utgår på grund av försäkring som

tagits för de i 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen omnämnda motorfordonen,

dvs. motorfordon som används uteslutande inom järnvägs- eller

fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

område. Slutligen undantas trafiklivräntor som utgår på grund av försäkring

avseende statens motorfordon.

De livräntor på grund av bilansvarighetsförsäkring, som omfattas av lagförslaget,

utgör sammanfattningsvis sådana som utgår dels i följd av skada

som uppstått före den 1 januari 1930 när trafikförsäkringslagen trädde i

kraft och som inte täcks av trafikförsäkring eller som uppstått efter sagda

tidpunkt vid trafik med motorfordon som vid försäkringsfallets inträffande

inte var trafikförsäkringspliktigt, t. ex. moped, lättviktsmotorcykel och

gummihjulstraktor, dels på grund av försäkring tagen av kommun eller sådan

enskild motorfordonsägare, som enligt 4 § trafikförsäkringslagen är

befriad från skyldigheten att hålla sitt motorfordon trafikförsäkrat, och

dels som tillägg åt sådan livränta från trafikförsäkringen som reducerats

till följd av maximeringen av trafikförsäkringens ansvar ssummor.

Det förekommer att försäkring tas för den skadeståndsskyldighet som

kan uppkomma i följd av trafik med motorredskap eller järnhjuls- eller

bandtraktor, som inte faller in under begreppet motorfordon i trafikförsäkringslagen.

Livränta som utgår på grund av dylik försäkring omfattas inte

av lagförslaget.

2 §■

Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget och anger de tilllägg

genom vilka höjning kan ske.

Departementschefen

I lagrummet anges de olika slags tillägg genom vilka trafiklivräntor kan

höjas. Tilläggen benämns allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg. Allmänt tillägg och indextillägg betecknar de belopp med vilka

trafiklivräntor kan höjas med hänsyn till penningvärdets förändring,

varvid förstnämnda tillägg avser höjning till nuvarande penningvärde (4—

5 §§) och sistnämnda tillägg den framtida höjningen (9—11 §§). Särskilt

tillägg används om det belopp med vilket maximerad trafiklivränta kan höjas

(6_7 §§) och extra tillägg om höjningsbelopp till trafiklivräntor till

personer som skadats i unga år (8 §).

3 §■

Denna paragraf, som motsvarar 9 § i kommitténs förslag, anger bl. a.

den juridiska konstruktionen av tilläggen.

Departementschefen

Som jag tidigare utvecklat får värdesäkringstilläggen inte karaktär av

skadestånd utan av en särskild förmån från försäkringen vid sidan av det

skadestånd denna har att täcka. Det hittillsvarande sambandet mellan ska
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

destånd och försäkring bryts alltså. Konsekvenserna av en sådan konstruktion

blir bl. a. såsom närmare belysts i det föregående att försäkringsgivaren

saknar regressrätt för utgivna tillägg.

Trafikförsäkringens ansvar är enligt 11 § trafikförsäkringslagen begränsat

till beloppet. Detsamma kan gälla för bilansvarighetsförsäkring enligt

försäkringsavtalet. För äldre försäkringsfall gäller därvid tämligen låga

ansvarsbelopp. Värdesäkringstillägg skall utgå oavkortade även om de inte

ryms inom den för försäkringen gällande ansvarssumman.

Paragrafen tar upp bestämmelser i nu nämnda hänseenden.

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 2 § första stycket i kommitténs förslag,

meddelas bestämmelser om allmänt tillägg.

Kommittén

Kommittén anser att kompensationen för penningvärdets hittillsvarande

nedgång i princip bör vara fullständig och bestämmas med ledning av konsumentprisindex.

För att förenkla förfarandet gör kommittén emellertid

uppräkningen schablonmässig med därav följande smärre avvikelser från

penningvärdets verkliga utveckling. Trafiklivräntor fastställda under år

1966 eller tidigare sammanförs enligt kommitténs förslag till olika årsgrupper

med samma procentuella höjning inom varje grupp. Livräntorna räknas

upp till 1967 års penningvärde med ledning av ett antaget medelvärde

av konsumentprisindex för år 1967.

I följande tabeller tas upp dels konsumentprisindex’ utveckling, dels de

procentsatser som livräntorna skall höjas med enligt kommitténs förslag.

Vid uppgörandet av förslaget har kommittén antagit att konsumentprisindex

såväl år 1966 som år 1967 stiger med 5 % och att index’ medelvärde

följaktligen kommer att utgöra år 1966 200 och år 1967 210.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

År

Tidsperiod

Konsument-

prisindex

(medelvärde)

Indexökning i %

från vidstående år

eller tidsperiod till

år 1967

Förslag till höjning

0/

/o

Avvikelse

1929....................

66

218

240

+ 22

1930....................

64

228

240

+ 12

1931....................

62

239

240

+ 1

1932....................

61

244

240

- 4

1933....................

59

256

240

- 16

1934....................

59

256

240

- 16

1935....................

61

244

240

- 4

1936....................

61

244

240

- 4

1937....................

63

233

240

+ 7

1938....................

64

228

240

+ 12

1939....................

66

218

240

+ 22

1929—1939..............

62

237

240

+ 3

1940....................

74

184

180

- 4

1941...................

84

150

150

0

1942....................

91

131

130

— 1

1943....................

92

128

130

+ 2

1944....................

91

131

130

- 1

1945....................

91

131

130

- 1

1946....................

91

131

130

- 1

1947....................

94

123

130

+ 7

1942—1947..............

91

129

130

+ 1

1948....................

98

114

no

- 4

1949....................

100

no

no

0

1950....................

101

108

no

+ 2

1948—1950..............

100

in

no

- 1

1951....................

117

79

80

4- 1

1952....................

126

67

60

- 7

1953....................

128

64

60

- 4

1954....................

129

63

60

- 3

1955....................

133

58

60

+ 2

1952—1955..............

129

63

60

— 3

1956....................

139

51

50

- 1

1957....................

145

45

50

+ 5

1956—1957..............

142

48

50

+ 2

1958....................

152

38

40

+ 2

1959....................

153

37

40

+ 3

1958—1959..............

153

38

40

+ 2

1960....................

159

32

30

- 2

1961....................

163

29

30

+ 1

1960—1961..............

161

31

30

— 1

1962....................

170

24

20

- 4

1963....................

175

20

20

0

1964....................

181

16

20

+ 4

1962—1964..............

175

20

20

0

1965....................

190

n

10

- 1

1966....................

200

5

5

0

1967....................

210

—

—

—

Kommittén behandlar från olika synpunkter frågan när livränta skall

anses vara fastställd. Till en början fastslår kommittén, att en livränta får

anses vara fastställd när livräntefrågan — med de avvikelser som följer av

att livränta undantagsvis kan omprövas — slutgiltigt reglerats. För trafikförsäkringsanstalt

skall sålunda enligt gällande bestämmelser ha inträtt

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

63

Tidsperiod

Konsumentprisindex

Indexökning till år 1967

Förslag till höjning

(medelvärde)

Högsta av- vikelse ±

från år

%

Högsta av- vikelse ±

från år

%

Högsta av- vikelse ±

från år

1929—1939 ____

62

4

237

19

240

22

1940 ..........

74

0

184

0

180

4

1941 ..........

84

0

150

0

150

0

1942—1947 ____

91

3

129

6

130

7

1948—1950 ____

100

2

111

3

110

4

1951 ..........

117

0

79

0

80

1

1952—1955 ____

129

4

63

5

60

7

1956—1957 ____

142

3

48

3

50

5

1958—1959 ____

153

1

38

1

40

3

1960—1961 ____

161

2

31

2

30

2

1962—1964 ____

175

6

20

4

20

4

1965 ..........

190

0

11

0

10

1

1966 ..........

200

0

5

0

5

0

skyldighet antingen att överföra medel som svarar mot livräntans kapitalvärde

från trafikförsäkringsrörelsen till skadeförsäkringens livränterörelse

eller att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäkringsbolag.

Härigenom avgränsas enligt kommittén från värdesäkringen de

provisoriska livräntebelopp som ibland utbetalas i avvaktan på att livräntefrågan

slutregleras.

Livränta fastställs, framhåller kommittén vidare, genom frivillig överenskommelse

mellan den skadeståndsskyldige/trafikförsäkringsanstalten

och den skadelidande eller genom dom. I fall av överenskommelse blir enligt

kommittén dagen för överenskommelsen avgörande. För en livränta

som fastställts genom dom kan en lika enkel och allmängiltig regel inte uppställas.

Har livräntan fastställts genom rättskraftigt avgörande i första instans,

synes det kommittén naturligt att räkna med dagen för underrättens

dom. Annorlunda kan det ställa sig om livräntefrågan avgjorts efter fullföljd

till högre rätt. En tolkning av domen i högre rätt kan nämligen ge vid

handen, att som grund för livräntan lagts ett annat penningvärde än det

som rådde vid tiden för avgörandet i underinstansen. Har livräntan utdömts

först i högre rätt eller har ändring därstädes skett av livräntans belopp, kan

tolkningen i förevarande hänseende ge till resultat att dagen för avgörandet

i högre rätt bör bli utslagsgivande.

Ibland nedsätts livränta efter vissa år eller när livräntetagaren uppnått

viss ålder, t. ex. 67 år. Utgångspunkten för höjning av den nedsatta livräntan

anser kommittén böra vara den dag, när den ursprungliga livräntan

skall anses vara fastställd. Motsvarande regel bör enligt kommittén tillämpas

i de fall, där livräntan från början bestämts att efter vissa år utgå med

förhöjt belopp.

Har vid livräntas fastställande — t. ex. med hänsyn till att den skadades

invaliditetstillstånd kan undergå förändringar — bestämts att denna skall

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

omprövas t. ex. vid väsentligt ändrade förhållanden, tas vid omprövningen,

framhåller kommittén, hänsyn till aktuella inkomstförhållanden. Detta innebär

bl. a. att de penningvärdeförändringar som ägt rum mellan olyckstillfället

och omprövningen beaktas. Härav torde följa att i värdesäkringshänseende

dagen för omprövningen blir avgörande.

Remissinstanserna

Någon erinran mot de procentsatser, med vilka livräntor föreslås höjda

enligt kommittéförslaget, har inte gjorts av remissinstanserna.

Regeln om att utgångspunkten för värdesäkringen skall vara det år livräntan

fastställts finner riksförsäkringsverket kunna vålla svårigheter vid

tillämpningen, eftersom det i vissa fall inte utan vidare kan anses vara

klart när livränta fastställts. Verket syftar därvid på de fall där livräntefrågan

avgjorts genom lagakraftägande dom i högre instans. Det slutliga

avgörandet i högre instans kan enligt verket ibland inte föreligga förrän

något år efter underrättens dom och tveksamhet kan då uppstå om fastställelseåret,

särskilt om underrättens ställningstagande blir gällande. Även i

andra fall kan tveksamhet uppkomma om fastställelseår. Ett förtydligande

på denna punkt synes därför verket böra göras i tillämpningsföreskrifterna.

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd framhåller att det vid livränteprövning

i många fall förekommer att ersättningarna bestäms att utgå endast

för begränsad tid med tillägg att omprövning skall ske efter ett visst antal

år. Anledningarna härtill kan vara olika; de vanligaste är att den skadades

invaliditetstillstånd eller ekonomiska förhållanden efter skadan inte synes

ha stabiliserats utan att förändringar förefaller troliga. Innebörden i kommitténs

förslag är att endast slutligt fastställda livräntor kommer in under

kommitténs värdesäkringssystem. Nyss nämnda periodiska livräntor omfattas

sålunda enligt nämnden inte av värdesäkringen. Mot denna avvägning

har nämnden inte någon invändning.

Departementschefen

Trafiklivräntas höjning genom allmänt tillägg motsvarar den generella

uppräkning av äldre livräntor som kommittén föreslagit. Tillägget skall utgå

med vissa procenttal, bestämda med hänsyn till konsumentprisindex’

stegring sedan livräntan fastställts, och tillkomma alla berörda livräntetagare

utan någon differentiering. Visst avsteg från det sagda följer av att

höjningen som kommittén angett bör göras schablonmässig och livräntorna

för sådant ändamål indelas i olika år sgrupper, varje grupp bestående

av år med tämligen likartat årsmedelvärde av konsumentprisindex.

Eftersom det senast fastställda medelvärdet av konsumentprisindex avser

år 1966 har i departementsförslaget gjorts den avvikelsen från kommitté
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

förslaget att allmänt tillägg får utgå endast till livränta som fastställts före

utgången av år 1965. Som grund för höjning genom allmänt tillägg skall i

stället läggas nämnda medelvärde, som utgör 202. Den indelning i olika årsgrupper

som kommittén gjort i fråga om nu avsedda livräntor har i huvudsak

följts i departementsförslaget. Kommittéförslaget har frångåtts endast

såtillvida att år 1964 brutits ut från årsgruppen 1962—1964. Allmänt tilllägg

skali utgå fr. o. in. ikraftträdandedagen den 1 januari 1968. I den mån

penningvärdets utveckling under år 1967 ger anledning därtill kan, såsom

jag skall närmare behandla under 9 §, fr. o. m. nämnda dag utgå även indextillägg

till nu avsedda livräntor.

Trafiklivränta kan utgå med provisoriska belopp innan den skadades

tillstånd stabiliserats så att den framtida invaliditeten med någon säkerhet

kan bedömas. Det är inte meningen att provisorisk livränta som utgår

den 1 januari 1968 skall höjas genom allmänt tillägg. När livräntefrågan

slutligt regleras beaktas nämligen som tidigare berörts det penningvärde

som råder vid den tidpunkten, varvid i förekommande fall retroaktiv

ersättning kan tilldelas den skadelidande. Med livränta avses därför i nu

förevarande hänseende endast slutligt fastställd livränta. När livränta sålunda

slutligt fastställts uppkommer, som kommittén angett, skyldighet

för trafikförsäkringsanstalt att redovisa livräntans kapitalvärde inom skadeförsäkringens

livränterörelse eller att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket

eller hos svenskt livförsäkringsbolag.

Av betydelse för höjning genom allmänt tillägg blir vidare det år en

livränta enligt det nyss sagda skall anses vara fastställd, eftersom tillläggets

storlek är beroende härav. Denna fråga har kommittén behandlat

från olika synpunkter. I det övervägande antalet fall fastställs livränta

genom överenskommelse mellan den skadeståndsskyldige/trafikförsäkringsanstalten

och den skadelidande. Avgörande blir här det år överenskommelsen

träffades. Har efter förlikning i rättegång ett avtal fastställts av domstol

torde dagen för avtalet och inte dagen för domen som regel få anses

vara avgörande. I övriga fall där livränta fastställts efter rättslig prövning

torde i princip dagen för domens meddelande få läggas till grund för

höjningen och detta även om domen meddelats i slutet av ett år och

först vunnit laga kraft påföljande år. I fall livräntefrågan prövats av

högre instans kan man emellertid inte utan vidare tillämpa en sådan

regel. En tolkning av överinstansens dom kan leda till ett annat resultat.

Ligger till grund för denna dom ett yrkande som till omfattningen bestämts

med hänsyn till förhållanden som rådde vid tiden för rättegången

i underrätten och har yrkandet inte ändrats till beloppet på grund av penningvärdeförändringar

som inträffat efteråt, synes det naturligt att räkna

med dagen för domen i underrätten. Bedömningen kan emellertid bli en

annan om yrkandet i högre rätt ändrats med hänsyn till penningvärdets

förändring. Livräntan torde då få anses vara fastställd genom domen i

5 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

högre instans. Avgörande torde således i princip vara det penningvärde

vari livräntan bestämts att utgå. I övrigt synes tolkningsfrågan böra avgöras

i det praktiska rättslivet. Erforderligt underlag för bedömningen

finns tillgängligt hos försäkringsbolagen eller hos trafikförsäkringsanstalternas

nämnd.

Motsvarande bedömning får göras i de fall där livränta omprövas t. ex.

på grund av att livräntetagarens invaliditet förvärrats. Har livränta däremot

redan vid fastställandet bestämts att efter vissa år utgå med nedsatt

eller förhöjt belopp blir som kommittén angett dagen för den ursprungliga

livräntans fastställande avgörande.

5 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkningsgrunderna för allmänt

tillägg. Vidare behandlas frågan om beräkning av allmänt tillägg i det fall,

där trafiklivräntan samordnas med annan periodiskt utgående förmån. I

detta hänseende motsvarar paragrafen 2 § andra stycket i kommitténs förslag.

Gällande ordning

Sammanträffar skadestånd med förmåner som med anledning av skadan

utgår från annat håll, gäller som huvudregel att värdet av dessa förmåner

skall dras av från skadeståndsbeloppet. Vid personskada kan

förmånerna utgöras av ersättning från socialförsäkring (t. ex. yrkesskadelivränta,

förtidspension från den allmänna försäkringen) eller från arbetsgivare

(t. ex. sjukpension).

Förhållandet mellan skadestånd och ersättning från socialförsäkring

regleras huvudsakligen i 51 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

och 20 kap. 7 § lagen om allmän försäkring. Innebörden

av samordningsreglerna är att ersättning, som uppburits från socialförsäkring,

skall avräknas vid bestämmandet av vad den skadade eller dennes efterlevande

har rätt att få ut i skadestånd. Samordningsregeln i yrkesskadeförsäkringslagen

är förbunden med regressrätt för yrkesskadeförsäkringsinrättning

gentemot den som orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov

vårdslöshet eller, när skadan uppstått genom trafik med motorfordon, den

som är skadeståndsskyldig enligt lag. Regressrätt saknas däremot enligt lagen

om allmän försäkring.

De sinsemellan olikartade regressbestämmelserna inom socialförsäkringen

har lett till två skilda avräkningsförfaranden, bruttolivräntemetoden

och nettolivräntemetoden. Bruttolivräntemetoden används huvudsakligen

vid samordning av trafiklivränta med yrkesskadelivränta och innebär

att livräntetagaren från trafikförsäkringen tillerkänns en trafiklivränta

som svarar mot hans totala inkomstbortfall men att vid livräntebeloppens

utbetalning avdrag görs för den yrkesskadelivränteersättning som

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

67

samtidigt utgår. Något exakt belopp varmed avdrag skall ske anges vanligen

inte eftersom yrkesskadelivräntan kan omprövas. Samordningen av

trafiklivränta och förtidspension från den allmänna försäkringen sker

däremot regelmässigt enligt nettolivräntemetoden. Den slutliga avräkningen

görs här redan vid trafiklivräntans bestämmande. De pensionsbelopp

som är aktuella vid denna tidpunkt beaktas, och som livränta från trafikförsäkringen

utgår det belopp som överstiger pensionsbeloppet.

Den avräkningsmetod som tillämpas vid trafiklivräntas fastställande har

i detta sammanhang betydelse genom det sätt på vilket den påverkar livräntan

vid generella höjningar av socialförsäkringsförmåner — t. ex. kompensation

för penningvärdets fall. Enligt nettolivräntemetoden påverkas

inte livräntan av senare höjningar av den förmån som skall avräknas. Bruttolivräntemetoden

däremot innebär i princip att varje höjning av avräkningsförmånen

verkar reducerande på trafiklivräntan. Detta har t. ex. skett

i fråga om den omregleringsersättning som utgår till yrkesskadelivräntor

fr. o. in. år 1956. Fr. o. m. år 1963 gäller emellertid enligt särskild överenskommelse

mellan yrkesskadeförsäkringsinrättningarna och trafikförsäkringsanstalterna

att regress inte får förekomma och därmed inte heller

avdrag på trafiklivräntorna beträffande de indextillägg som hänför sig

till tiden efter år 1962.

Samordningen av trafiklivränta och sjukpension från arbetsgivare för

vilken denne i rättspraxis tillerkänts regressrätt tillgår på olika sätt beroende

på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. tillämpas förut

nämnda avräkningsmetoder. För kommunala sjukpensioner har enligt

normalpensionsreglemente för kommunerna samordningsfrågan numera

lösts på så sätt att om arbetstagare samtidigt äger rätt till såväl sjukpension

som t. ex. skadestånd, skal! skadeståndsbelopp som utbetalas till honom

dras av från pensionen.

Kommittén

Den livränteersättning som — genom dom eller överenskommelse — fastställts

att utgå ur trafikförsäkringen (bilansvarighetsförsäkringen) bildar

den naturliga utgångspunkten för värdesäkringen. Kommittén förordar därför

som huvudregel att detta ersättningsbelopp utgör beräkningsbas för

värdesäkringen. Någon uttrycklig lagbestämmelse härom synes kommittén

inte vara erforderlig. En ändring av livräntans belopp — t. ex. i anledning

av att livräntetagaren uppnår viss ålder — kommer givetvis att påverka

basens omfattning.

Den angivna regeln om beräkningsbasens omfattning kan, framhåller

kommittén, utan vidare tillämpas i huvudparten av livräntefallen, där

vid livräntas bestämmande hänsyn inte skall tas till andra periodiska

förmåner. Detsamma gäller de fall, där livränta samordnas med social
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

försäkrings- eller arbetsgivarförmån och samordningen sker enligt nettolivräntemetoden

eller — enligt särskilda bestämmelser eller träffade överenskommelser

— åvilar utgivaren av den förmån som sammanträffar med

trafiklivräntan. Beräkningsbasen blir i dessa samordningsfall lika med

det belopp som — eventuellt utöver annan periodisk förmån t. ex. förtidspension

från den allmänna försäkringen — fastställts att utgå ur

försäkringen. Eftersom förtidspension i princip åtnjuter samma skydd

mot penningvärdets fall som föreslås för trafiklivräntorna, innebär den

av kommittén förordade ordningen att hela skadeståndet — trafiklivränta

och förtidspension — blir värdebeständigt.

I de fall där trafiklivränta och annan periodisk förmån samordnas enligt

bruttolivräntemetoden, dvs. avdrag görs först vid utbetalningen av utfallande

livräntebelopp, förefaller det kommittén lämpligt att göra avsteg

från huvudregeln om beräkningsbasens bestämmande. Bruttolivräntemetoden

används främst vid sammanträffande med yrkesskadelivränta. Sådan

livränta bär som regel redan nu tillförsäkrats viss kompensation för bl. a.

penningvärdets fall och kommer med all sannolikhet att i framtiden erhålla

ett tillfredsställande värdebeständigt skydd. Det förefaller därför

kommittén rimligt att, i den mån gottgörelse för penningvärdets fall utgår

till yrkesskadelivränta, värdesäkringstillägg enligt kommitténs förslag inte

skall tillkomma den del av trafiklivräntan som svarar mot yrkesslcadelivräntan.

Huvudregeln för beräkningsbasen synes kommittén i detta fall huvudsakligen

innebära, att regress för yrkesskadeförsäkringen mot trafikförsäkringen

möjliggörs även såvitt avser yrkesskadelivräntors indextilllägg.

Detta synes inte rimligt, allra helst som nu avsedd regressrätt till

den del den ännu finns kvar sannolikt kommer att avskaffas. För att

åstadkomma en tillfredsställande lösning i nu avsedda fall förordar kommittén

en regel av innebörd, att trafiklivränta vid beräkning av värdesäkringstillägg

skall minskas med yrkesskadelivräntans grundbelopp, alltså

utan därtill utgående generella höjningsbelopp. Det nu sagda gäller

även andra fall, där periodiskt utgående förmån avräknas vid utbetalningen

av trafiklivränta och där den periodiska förmånen i någon mån

är indexreglerad.

Vad som menas med periodisk förmån är inte närmare definierat. Viss

ledning torde enligt kommittén kunna erhållas av kommunalskattelagens

uttryck »periodisk intäkt» (se t. ex. 19 § sistnämnda lag).

För tillämpning av regeln fordras inte att gottgörelsen för penningvärdets

fall är fullständig. Avgörande blir enligt kommittén om den förmån

som skall avräknas från trafiklivräntan vid den tid när värdesäkringstilllägg

skall utbetalas är förenad med någon form av sådan gottgörelse. Kommittén

tar i detta avseende upp en särskild fråga som rör yrkesskadelivräntor.

Den förbättring som år 1955 ägde ruin av yrkesskadelivräntorna avsåg

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

69

nämligen inte endast att bereda kompensation för penningvärdets fall utan

syftade även till att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå mellan äldre

och nyare skadefall. Vid tillämpningen av regeln att avdrag skall ske endast

med den andra förmånens, i detta fall yrkesslcadelivräntans, grundbelopp

bör enligt kommittén förbättringen emellertid vara att betrakta som gottgörelse

för penningvärdets fall. Nuvarande bestämmelser om höjning av

eller tillägg till yrkesskadelivräntor i anledning av penningvärdets fall äger

inte tillämpning på alla livräntor. Uteslutna från rätt till höjning är bl. a.

skadade med låg invaliditetsgrad, i allmänhet under 20 %. I dessa fall skall

huvudregeln om beräkning av basen för värdesäkringen tillämpas. Vidare

kan med nuvarande reglering inom yrkesskadeförsäkringen särskild gottgörelse

i förevarande avseende bortfalla i och med att livräntetagaren fyller

67 år. Detta gäller t. ex. som regel skadade, vilkas arbetsförmåga nedsatts

med mindre än 30 % men minst 20 %, och efterlevande make. Härav

följer att i sådana fall den särskilda regeln om avdrag med endast grundbeloppet

kommer att tillämpas så länge yrkesskadelivräntan är indexreglerad

och att därefter värdesäkringsbasen skall beräknas enligt huvudregeln.

Kommittén anser det vara att beklaga, att omräkningar på detta sätt blir

nödvändiga i framtiden, men anser att de inte kan undvikas. Från kostnadssynpunkt

sägs dessa omräkningar sakna praktisk betydelse.

Kommittén betonar vidare att till grund för den föreslagna regeln om

avdrag med endast grundbeloppet ligger tanken att de olika delarna av trafiklivräntan

— t. ex. yrkesskadelivränta och den livränta som därutöver

uppbärs från trafikförsäkringen — skall var för sig följa sina regler om

värdesäkring. Skulle på grund av nuvarande regressförfarande yrkesskadelivräntan

inklusive kompensationstiliägg dras av från trafiklivräntan, kommer

inte livräntetagarens intresse att tillgodoses utan yrkesskadeförsäkringens.

Kommittén uttalar därför den förhoppningen, att sådan regressutövning

helt upphör senast vid värdesäkringens genomförande.

Kommittén framhåller slutligen att vad som föreslagits om beräkningsgrunder

för värdesäkringstillägg passar även i de fall där förutom trafikförsäkringen

eller bilansvarighetsförsäkring annan ansvarighetsförsäkring

svarar för skadan. Detsamma gäller de fall, där staten i sin egenskap av

väghållare eller innehavare av7 järnväg är medansvarig till trafikskada. Eftersom

trafikförsäkringens ansvar i och för sig omfattar hela skadan brukar

i nu avsedda fall utgå en livränta från trafikförsäkringen som täcker

hela inkomstbortfallet. Ansvarsfördelningen mellan trafikförsäkringen å

ena sidan och annan ansvarighetsförsäkring eller staten å andra sidan regleras

genom särskilda överenskommelser. Även här blir enligt kommittén

en tillämpning av huvudregeln naturlig och inte till nackdel för livräntetagaren.

Skulle mot förmodan finnas fall där två livräntor utgår — en från

trafikförsäkringen och en t. ex. från ansvarighetsförsäkringen eller staten

— vågar kommittén utgå från att den brist i värdesäkringsskyddet som därigenom

kan uppkomma skall täckas på frivillighetens väg.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

Remissyttrandena

Bestämmelserna om beräkningsgrund för värdesäkringen i vissa fall, där

trafiklivränta samordnas med annan periodiskt utgående förmån, anser trafikförsäkringsanstalternas

nämnd vara väl anpassade till nuvarande metodik

i samordningen och leda till rimliga och rättvisa resultat i de ofta

komplicerade samordningsfallen. Ej heller riksförsäkringsverket har något

att erinra mot den föreslagna lösningen, som innebär att värdesäkringen

skall komma endast livräntetagarna till godo och inte regressberättigad yrkesskadeförsäkringsinrättning

eller arbetsgivare för utbetalda indextillägg

på yrkesskadelivränta eller pension. Verket erinrar dock om att den fr. o. m.

år 1956 genomförda omregleringen av yrkesskadelivräntor i stor utsträckning

innebar höjningar utöver kompensation för penningvärdeförsämring

och att i dessa fall överkompensation kan uppkomma genom att värdesäkringen

beräknas på skillnaden mellan slcadelivräntans och yrlcesskadelivräntans

ursprungliga belopp. Verket har för sin del dock inte något emot

att regressutövningen för 1955 års omregleringstillägg på yrkesskadelivräntor

upphör vid värdesäkringens genomförande. Regressrätten för tilläggen

har enligt verket ringa ekonomisk betydelse för yrkesskadeförsäkringen

och regressrätt över huvud taget torde inte komma att föreligga enligt

den nya yrkesskadelagstiftningen, varom förslag nyligen framlagts. Verket

förutsätter att överenskommelse om regressens slopande kan träffas med

trafikförsäkringsanstalterna.

Departementschefen

I paragrafens första stycke har som huvudregel fastslagits att allmänt

tillägg skall beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår från försäkringen.

Avgörande blir storleken av utgående livräntebelopp den 1 januari

1968. Detta belopp utgör i allmänhet beräkningsbasen för allmänt

tillägg. Ändras livräntebeloppet sedermera i enlighet med vad som bestämts

vid livräntans fastställande, påverkar detta det allmänna tilläggets storlek.

Erinran härom har tagits in i 12 §.

Två undantag görs från denna huvudregel. Skall trafiklivränta enligt bestämmelserna

i 6 och 7 §§ utgå med särskilt tillägg, skall detta tillägg inräknas

av skäl som anges i motiven till 7 §. Bestämmelse härom har tagits in

i första stycket. Det andra undantaget avser vissa fall, där trafiklivränta

sammanträffar med annan periodiskt utgående förmån. Härom handlar

andra stycket.

Utgår till samme ersättningsberättigad både trafiklivränta och periodisk

förmån från socialförsäkring eller från arbetsgivare skall skadeståndet

minskas med denna förmån. I de samordningsfall där avräkningen görs redan

vid trafiklivräntans bestämmande, dvs. enligt den s. 1c. nettolivränteme
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

71

toden, eller där samordningen görs av utgivaren av den förmån som skall

räknas av kan huvudregeln utan vidare tillämpas. Livräntetagarens intressen

åsidosätts inte genom en sådan ordning. Detsamma gäller de fall där

trafiklivränta samordnas med förmån som skall avräknas enligt den s. k.

bruttolivräntemetoden, vilket innebär att avdrag görs först vid utbetalningen

av utfallande livräntebelopp, under förutsättning att förmånen inte är

värdesäkrad. Är förmånen däremot värdesäkrad skulle en tillämpning av

huvudregeln kunna leda till att trafiklivräntas värdesäkringstillägg fick tillgodose

ett regresskrav avseende den kompensation för penningvärdets fall

som knutits till förmånen. Värdesäkringen av trafiklivräntor är avsedd att

bereda livräntetagarna en förbättrad ställning. Jag anser det därför i likhet

med kommittén vara nödvändigt att för dessa fall skapa en regel av innebörd

att trafiklivränta vid beräkning av allmänt tillägg minskas med den

andra förmånen utan därtill knuten värdesäkringsgottgörelse. Regeln tar

främst sikte på yrkesskadelivränior, som f. n. regelmässigt samordnas med

trafiklivränta enligt bruttolivräntemetoden, men avser under angivna förutsättningar

även andra avräkningsförmåner, som t. ex. arbetsgivarpension.

Kommittén har berört vissa ytterligare spörsmål rörande sammanträffandet

av trafiklivränta och yrkesskadelivränta. Dessa spörsmål sammanhänger

med de särskilda regler som f. n. gäller för värdesäkring av yrkesskadelivränta.

Det synes sålunda nödvändigt att i vissa fall göra omräkning av

beräkningsbasen för trafiklivräntas värdesäkringstillägg. Denna fråga torde

emellertid sakna större praktisk betydelse. Vidare vill jag understryka

nödvändigheten av att yrkesskadeförsäkringsinrättningarna upphör med

regressutövning gentemot trafikförsäkringen i fråga om 1955 års omregleringstillägg

om förslaget genomförs. Riksförsäkringsverket har för sin del

förklarat sig villigt härtill och jag räknar med att de försäkringsbolag som

utger yrkesskadelivräntor frivilligt slopar regressen, som torde sakna ekonomisk

betydelse för dem. I annat fall blir det nödvändigt att lagstifta härom.

Det i det föregående omnämnda förslaget om yrkesskadeförsäkring

(SOU 1966: 54), som innefattar även förslag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,

utgår också från att regress inte skall få utövas för framtida

höjningsbelopp (se s. 277).

6 §•

Denna paragraf och följande motsvarar 3 § i kommitténs förslag och innehåller

bestämmelser om särskilt tillägg.

Departementschefen

Har försäkringsbeloppet inte räckt till att lämna livräntetagaren den livränteersättning

han varit berättigad att få i skadestånd, kan han enligt

bestämmelserna i denna paragraf och följande fr. o. m. den 1 januari 1968

opaginerad Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

få ett årligt tillägg på livräntan, benämnt särskilt tillägg. Beträffande de

principiella synpunkterna på frågan om kompensation i detta fall vill jag

hänvisa till vad jag anfört i det föregående.

Bestämmelser om de belopp med vilka försäkringen svarar återfinns för

trafikförsäkringens del i 11 § trafikförsäkringslagen och för bilansvarighetsförsäkringens

del i de särskilda försäkringsavtalen. Hänvisningarna i första

stycket till »föreskrift i lag eller försäkringsavtal» syftar på dessa bestämmelser.

Skadestånd kan jämkas på grund av den skadelidandes medvållande. Försäkringens

ansvar begränsas då i samma mån. Bestämmelserna i denna paragraf

är emellertid inte avsedda för sådana fall.

Begränsningen av försäkringens ansvarssummor har drabbat främst äldre

försäkringsfall för vilka gällt tämligen låga belopp. De ansvarsbelopp

som såväl för trafikförsäkringen som för bilansvarighetsförsäkringen gäller

fr. o. in. den 1 januari 1962 är av sådan storlek att i stort sett allt skadestånd

som kan bli aktuellt blir täckt. Rätten till särskilt tillägg begränsas

därför till försäkringsfall som inträffat före nämnda datum.

Särskilt tillägg skall, såsom jag i det föregående utvecklat, inte tillkomma

alla livräntetagare som uppbär maximerad trafiklivränta. Förutsättning

är att den skadades arbetsförmåga genom skadan nedsatts med minst

hälften. Uteslutna från höjning genom särskilt tillägg är således maximerade

trafiklivräntor till invalider, vilkas invaliditet understiger 50 %. Vidare

utesluts maximerade trafiklivräntor till efterlevande. Bestämmelse av

denna innebörd har tagits upp i första stycket.

I fråga om invaliditetsgraden blir tidpunkten för trafiklivräntans fastställande

avgörande för frågan om rätt till särskilt tillägg skall föreligga. Skadeakterna

torde kunna ge besked härom. Har livräntan omprövats på grund

av att livräntetagarens invaliditet förvärrats, räknas den omprövade livräntan

i detta sammanhang som ny livränta. Härav följer att graden av arbetsoförmåga

vid omprövningen blir avgörande för rätt till höjning enligt denna

paragraf.

En förutsättning för rätt till höjning är vidare att livräntetagaren verkligen

lidit förlust genom maximeringen. Så är inte fallet om den skadeståndsskyldige

själv träder emellan eller om försäkring täcker skadeståndet

till den del som det överskjuter det maximerade försäkringsbeloppet. Bestämmelserna

i andra stycket avser sådana situationer. Däremot avses inte

att utesluta livräntetagare, som fått gottgörelse från olycksfallsförsäkring

eller genom insamling, från rätt till tillägg.

Begränsningen av försäkringens ansvarsbelopp har ibland medfört att

skadeståndsberättigade och regressberättigade (t. ex. yrkesskadeförsäkringsinrättning

eller arbetsgivare) parter fått konkurrera om ersättningen

från försäkringen. Enligt stadgad praxis har i sådant fall den skadeståndsberättigade

tillerkänts rätt att utfå vad som tillkommer honom innan re
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

73

gressrätten kan göras gällande. Har således maximeringen drabbat endast

den regressberättigade, har någon förlust inte uppstått för livräntetagaren

och särskilt tillägg kan inte utgå. Fall kan även förekomma där på grund av

försäkringsbeloppets otillräcklighet både den regressberättigade och livräntetagaren

fått minskade ersättningsbelopp. Endast den nedsättning livräntetagaren

fått vidkännas kan då ge rätt till särskilt tillägg.

Den 1 januari 1988, när den föreslagna lagen avses träda i kraft, torde som

regel ersättningsfrågan i försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari

1962, vara slutreglerad. Det kan emellertid vid ikraftträdandet finnas kvar

oreglerade skador som uppkommit före den 1 januari 1962. Visar det sig i

sådant fall vid den slutliga regleringen att försäkringsbeloppet inte räcker

till att ge livräntetagaren den livränteersättning han äger rätt till, kan han

enligt bestämmelserna i denna paragraf bli berättigad till särskilt tillägg

fr. o. in. den dag livräntan börjar utgå. Motsvarande gäller om trafiklivräntan

omprövas efter den 1 januari 1968 och den omprövade livräntan inte

i sin helhet täcks av försäkringsbeloppet.

7 §•

Denna paragraf motsvarar vissa delar av 3 § i kommitténs förslag och

anger det belopp med vilket särskilt tillägg kan utgå.

Kommittén

Kommittén föreslår som tidigare angetts att det särskilda tillägget till

maximerad trafiklivränta i princip skall svara mot det årliga livräntebortfallet

eller, om detta inte kan fastställas, mot den sannolika förlusten eller

mot vad som med hänsyn till omständigheterna kan finnas vara skäligt. Tilllägget

får dock av kostnadsskäl aldrig utgå med högre belopp än 2 000 kr.

om året. Dessutom skall tillägg inte utgå om det årliga beloppet inte uppgår

till 100 kr. Syftet härmed är att undvika onödiga administrationskostnader

när tillägget inte kan vara av någon nämnvärd ekonomisk betydelse för livräntetagaren.

Vidare föreslår kommittén som förut angetts att höjning med särskilt

tillägg inte skall ske om det med hänsyn till livräntetagarens nuvarande

ekonomiska förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen

inte är skäligt.

Remissyttrandena

Remissinstanserna lämnar i allmänhet den föreslagna utformningen av

särskilt tillägg utan erinran. Trafikförsäkringsanstcilternas nämnd ansluter

sig helt till de synpunkter och överväganden som legat till grund för kommitténs

ställningstaganden. Endast försäkringsinspéktionen och statens

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

handikappråd har vissa erinringar. Dessa båda remissinstanser föreslår sålunda

att den övre gränsen -— 2 000 kr. — slopas och att det element av social

behovsprövning som i vissa fall skall tillämpas undanröjs. Genom borttagandet

av den övre beloppsgränsen stiger enligt inspektionen det kapitaliserade

värdet av höjningen med 4 milj. kr.

Departementschefen

Avsikten med det särskilda tillägget är att såvitt möjligt försätta livräntetagaren

i samma situation som om någon maximering inte skett. Tillägget

skall därför i enlighet med kommitténs förslag i princip motsvara det årliga

belopp med vilket livräntan minskats. Bestämmelser härom har tagits in

i första stycket.

De faktorer som vid trafiklivräntans fastställande varit bestämmande för

dess storlek i och för sig kommer även att påverka det särskilda tillägget.

Därmed åsyftas sådana faktorer som invaliditetsgrad, inkomstunderlag och

vållandegrad. Uppgifter härom finns som regel arkiverade hos försäkringsbolagen

eller hos trafikförsäkringsanstalternas nämnd. I de fall där tillräckligt

underlag för bedömningen inte står till buds får tillägget i princip bestämmas

till det belopp med vilket livräntan kan antas ha minskats. En

sådan bedömning torde utan större svårigheter kunna genomföras i praktiken.

Anledning saknas att frångå de begränsningar kommittén föreslagit i

fråga om det särskilda tilläggets storlek. Jag godtar således att det årliga

tillägget inte får överstiga 2 000 kr. eller understiga 100 kr.

Det är enligt min mening inte påkallat att införa en skälighetsprövning

i vissa undantagsfall för rätt till särskilt tillägg. Övriga tillägg, även extra

tillägg, avses skola utgå utan någon behovsprövning och tillräckliga skäl föreligger

inte för en särbehandling av särskilt tillägg i detta hänseende. Departementsförslaget

tar därför inte upp någon bestämmelse om skälighetsprövning.

Det är lämpligt att särskilt tillägg bestäms med hänsyn till det penningvärde

som rådde vid tidpunkten för livräntans fastställande. Tillägget värdesäkras

därefter i samma ordning som livräntans grundbelopp. På grund

härav skall vid beräkning av allmänt tillägg enligt 5 § första stycket beräkningsbasen

omfatta även särskilt tillägg. Att även indextillägg beräknas

på samma sätt framgår av 10 §.

8 §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i kommittéförslaget, behandlar höjning

av trafiklivräntor till personer som skadats i unga år.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

75

Kommittén

Kommitténs förslag innebär följande. Livräntetagare som skadats före 16

års ålder och vars arbetsförmåga genom skadan nedsatts med minst hälften

skall fr. o. m. år 1968 erhålla ett tillägg till trafiklivräntan. Förutsättning

härför är dock att livräntan fastställts senast under år 1959. Tillägget skall

utgöra 1 500 kr. om året om arbetsförmågan är nedsatt med minst två tredjedelar

och i övrigt 1 000 kr. om året.

Remissyttrandena

Åldersgränsen för rätt till höjning av trafiklivräntor till personer som

skadats i unga år föreslår försäkringsinspektionen och statens handikappråd

höjd från 16 år till 21 år. Inspektionen finner en åldersgräns av 21 år

bättre passa nuvarande utbildnings- och samhällsförhållanden. Inspektionen

och handikapprådet ifrågasätter även en höjning av de föreslagna tillläggsbeloppen,

inspektionen till 2 000 kr. resp. 1 500 kr. och handikapprådet

till 2 500 kr. resp. 2 000 kr. Inspektionens motiv är att de unga bör särskilt

kompenseras därför att kommittéförslaget inte innefattar standardfölj samhet.

Departementschefen

I det föregående har jag anfört vissa principiella synpunkter på kommitténs

förslag om särskild kompensation åt de personer som skadats i

unga år. I förevarande paragraf av departementsförslaget tas upp bestämmelser

härom. Med hänsyn till vissa uttalanden vid remissbehandlingen synes

ytterligare några frågor, som rör bestämmelsernas närmare utformning,

böra behandlas.

Avsikten med höjningen är att tillgodose livräntetagare som skadats innan

han kommit ut i arbetslivet och för vilken således inte finns någon

arbetsinkomst att lägga till grund för livränteersättningen. En ytterligare

förutsättning för rätten till denna höjning är att livräntan fastställts på

grundval av den praxis som gällde före år 1960 och som var betydligt mindre

fördelaktig för den unge. Från dessa synpunkter har uppställts dels en

åldersgräns, dels en gräns för fastställelsedatum. Såvitt gäller åldersgränsen

har jag inte ansett lämpligt annat än att sätta den schablonmässigt och

med hänsyn till förhållanden som i stort sett rådde inom samhället före

1960-talet. Kommitténs förslag om en åldersgräns av 16 år har därför följts

i departementsförslaget.

Som förutsättning för höjningen gäller vidare att livräntetagaren invalidiserats

så svårt att hans arbetsförmåga nedsatts genom skadan med minst

hälften. På samma sätt som beträffande maximerade livräntor blir de för
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

hållanden i invaliditetshänseende avgörande som rådde vid livräntans fastställande.

Livräntetagare kan ha fått sin trafiklivränta omprövad på grund av att

hans invaliditetstillstånd försämrats. I sådant fall skall hänsyn tas till graden

av arbetsoförmåga vid tiden för omprövningen. Självfallet bör vid sådan

omprövning hänsyn tas till det extra tillägg som kan utgå till livräntetagaren.

I enlighet med kommitténs förslag skall extra tillägg fastställas till vissa

belopp, lika för alla med ungefär samma invaliditet. Jag har godtagit kommitténs

avvägning i fråga om tilläggens storlek. Dessa skall således utgå

årligen fr. o. m. den 1 januari 1968 med 1 500 kr. om arbetsförmågan var

nedsatt med minst två tredjedelar och med 1 000 kr. i övriga fall.

Extra tillägg är bestämt med hänsyn till nu rådande förhållanden. I motsats

till vad som avses skola gälla för särskilt tillägg får extra tillägg därför

inte ingå i beräkningsbasen för allmänt tillägg. Däremot kommer extra tilllägg

i likhet med trafiklivräntan att värdesäkras för framtiden genom att

indextillägg beräknas även på sådant tillägg. Erinran härom bär tagits in i

10 §.

Det förhållandet att trafiklivräntas belopp efter den 1 januari 1968 kan

nedsättas t. ex. på grund av att livräntetagaren uppnår viss ålder påverkar

inte storleken av extra tillägg. Detta utgår alltså med oförändrat belopp

så länge livräntan består.

Något undantag från rätt till extra tillägg görs inte för sådana fall där

trafiklivränta till person som skadats i unga år huvudsakligen avser att

täcka antagna kostnader för livräntetagarens vård och tillsyn. Även i dessa

fall ger nuvarande ersättningsgrunder högre kostnadsersättning än tidigare.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 6 och 7 §§ i kommittéförslaget och innehåller

bestämmelser om indextillägg.

Departementschefen

Den framtida värdesäkringen av trafiklivränta avses, som närmare framgår

av vad jag anfört i det föregående, skola ske genom att livräntan höjs

genom indextillägg anpassade efter penningvärdets förändringar som dessa

kommer till uttryck i ändringar av basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring. I paragrafen har tagits upp de närmare bestämmelser som skall

gälla för indextilläggen.

Av bestämmelserna framgår att alla trafiklivräntor höjs samtidigt och

med samma procenttal, oavsett dagen för deras fastställande. Detta kan synas

mindre tillfredsställande, eftersom livräntor som fastställts sent under

perioden mellan två höjningar blir överkompenserade. Alternativet härtill

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

77

är att nyfastställda livräntor förbigås vid det forsta höjningstillfället för

att första gången höjas vid den därpå följande allmänna höjningen med det

procenttal som då är aktuellt. Inte heller detta alternativ är emellertid tillfredsställande.

En underkompensation kan nämligen bli fallet om penningvärdet

undergår en snabb försämring. Den överkompensation som kan följa

av det alternativ som tagits upp i departementsförslaget torde till stor

del kunna undvikas genom att man vid livräntas fastställande kan ta hänsyn

till den höjning som kan beräknas inträda vid påföljande 1 januari

eller den 1 januari något av de närmast därpå följande åren.

Trafiklivränta som fastställts före utgången av år 1965 och som således

enligt bestämmelserna i 4 § fr. o. m. den 1 januari 1968 höjs genom allmänt

tillägg, vilket är bestämt med utgångspunkt i 1966 års penningvärde, blir,

med den utformning paragrafen har fått i departementsförslaget, tillgodosedd

för den ytterligare värdeförsämring som livräntan kan ha undergått

fram till den 1 januari 1968, när den föreslagna lagen avses träda i kraft.

Detsamma gäller trafiklivränta, som fastställts under år 1966. Under förutsättning

att basbeloppet för januari 1968 ökat med minst 5 % sedan januari

1967 får nämligen livränta av nu angivet slag höjas med samma procenttal

som det med vilket basbeloppet ändrats. Därefter kommer livräntorna liksom

senare fastställda livräntor att ändras den 1 januari det år då basbeloppet

för januari ökat med minst 5 % sedan föregående höjning genom indextillägg.

Beträffande livräntor, som fastställts under år 1967, hänvisas till

motiven för övergångsbestämmelserna.

10 §.

Denna paragraf, som närmast motsvarar 7 § första stycket i kommitténs

förslag, innehåller bestämmelser om det livräntebelopp på vilket indextilllägg

skall beräknas.

Departementschefen

Som grund för beräkningen av indextillägg skall först och främst i likhet

med vad som gäller för allmänt tillägg ligga det grundbelopp med vilket

trafiklivränta utgår från försäkringen. Avgörande blir förhållandena den 1

januari det år höjning blir aktuell. Även de tillägg — allmänt tillägg, särskilt

tillägg, extra tillägg och indextillägg — som vid aktuell tidpunkt kan

utgå till trafiklivränta avses som tidigare angetts skola värdesäkras i samma

ordning som livräntans grundbelopp. Detta åstadkommes på så sätt att

vid beräkning av kommande indextillägg till livräntans grundbelopp läggs

de tilläggsbelopp med vilka livräntan utgår vid den aktuella tidpunkten.

Bestämmelser härom har tagits in i paragrafens första punkt.

Genom hänvisningen i paragrafens andra punkt till bestämmelsen i 5 §

andra stycket kommer vid beräkningen även undantagsregeln för vissa

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

samordningsfall att tillämpas. I detta hänseende får jag hänvisa till motiven

till nämnda paragraf.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § i kommittéförslaget.

Departementschefen

Som framgår av det föregående har jag förordat att Kungl. Maj :t ges

befogenhet att förordna om begränsning i rätten att utfå indextillägg när

särskilda skäl — kraftig inflation, särskilt i förening med en mer väsentlig

tillbakagång av trafikförsäkringens premieunderlag — föreligger. Bestämmelse

härom har tagits upp i denna paragraf.

För tydlighetens skull vill jag återigen framhålla att förordnandet om

begränsning kan avse endast framtida indextillägg. Redan fastställda indextillägg

utgår med samma garanti som livräntan och kan således inte

minskas av skäl som jag nämnt här.

Förordnandet om begränsning skall vara tidsbegränsat och avse högst

ett år i taget. Varje år skall nämligen ställning i princip tas till den höjning

med indextillägg som kan ifrågakomma den 1 januari påföljande år. Visar

det sig när tiden för förordnandet utlöper att skäl fortfarande är för handen

för en tillämpning av paragrafen, får nytt förordnande meddelas. Det

ligger i sakens natur att Kungl. Maj :t kan häva ett förordnande i förtid när

förhållandena medger.

Av den utformning första stycket fått i departementsförslaget framgår

vidare att en eventuell begränsning av höjning endast kan avse det procenttal

med vilket höjning skall ske och inte t. ex. begränsning till särskilda livräntefall.

I och med att förordnande meddelas enligt paragrafens första stycke uppstår

ånyo en kategoriklyvning av trafiklivräntor. Det finns således livräntor,

som inte alls eller i begränsad utsträckning får indextillägg. Vidare tillkommer

under begränsningsperioden nyfastställda livräntor, vilka med all

sannolikhet kommer att fastställas i det aktuella penningvärdet på grund

av de skadeståndsrättsliga reglerna. De livräntor som fastställs vid slutet

av en begränsningsperiod kan sålunda helt komma att undgå verkningarna

av förordnandet. Vid återgång till normala förhållanden krävs alltså särskilda

bestämmelser, avsedda att återföra de livräntor, som fått vidkännas

begränsning, till aktuellt penningvärde. När höjning skall ske första gången

efter det förordnande enligt paragrafens första stycke upphört att gälla,

bör återförandet ske enligt grunderna för detta lagförslag. Härom handlar

andra stycket.

Höjning enligt andra stycket avser endast tiden efter begränsningsperiodens

slut. Någon retroaktiv kompensation utgår inte.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

12 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Trafiklivränta kan, enligt vad som bestämts vid dess fastställande, framdeles

sänkas eller höjas. Sålunda bestäms vanligtvis att livränta skall nedsättas

till halva beloppet, när livräntetagaren uppnår 67 års ålder. Även

andra åldersgränser för sådan nedsättning förekommer. Trafiklivränta kan

vidare bestämmas att under en övergångstid utgå med högre belopp. Även

det motsatta förhållandet förekommer. Inträffar nu avsedd ändring efter

det att livränta höjts genom tillägg enligt lagförslaget, skall fastställda tillläggsbelopp

ändras i motsvarande mån. En bestämmelse av detta innehåll

har tagits upp i denna paragraf.

Från denna regel görs dock undantag i fråga om extra tillägg. Sådant tilllägg

utgår med belopp som inte är anpassat till livräntebeloppets storlek.

Därav följer att det bör utgå oavkortat under livräntans bestånd.

13 §.

Paragrafen motsvarar 11 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Plöjning enligt departementsförslaget tillkommer endast livräntetagare

och inte den som är berättigad till eller har utfått kapitalersättning. I konsekvens

härmed stadgas i första stycket denna paragraf att när viss del av

trafiklivränta bytts ut mot engångsbelopp, bestämmelserna om höjning skall

gälla den del av livräntan som inte omfattas av utbytet.

Om livräntetagaren enligt gällande bestämmelser efter den föreslagna lagens

ikraftträdande medges rätt att byta ut trafiklivräntan eller del därav

mot ett engångsbelopp, får hänsyn tas till de tilläggsbelopp, som enligt förslaget

tillkommer livräntetagaren vid utbytet. Någon särskild bestämmelse

härom fordras inte.

Trafikförsäkringslagen innehåller i 13 § vissa regler om livränta som

fastställts av domstol att utgå i skadestånd under livräntetagarens livstid

eller under viss tid. Försäkringsanstalt får i sådant fall inte utan synnerliga

skäl medge livräntetagaren att hans livränta byts ut helt eller delvis

mot livränta under kortare tid eller mot visst kapital. Vidare föreskrivs

för rätt till utbyte att försäkringsinspektionen godkänner detta. Motsvarande

skall enligt andra stycket departementsförslaget gälla i fråga om de tilllägg

till domfäst livränta som tillkommer livräntetagaren enligt detta förslag.

14 §.

Paragrafen motsvarar 5, 12 och 13 §§ i kommitténs förslag.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Kommittén

Kommitténs förslag innehåller i 12 § bestämmelser om att försäkringsbolag,

som förvaltar trafiklivräntor, eller, om förvaltningen omhänderhas

av riksförsäkringsverket, verket skall administrera värdesäkringen och

svara för att fastställda värdesäkringstillägg kommer livräntetagarna till

godo. Värdesäkringens genomförande förutsätter nämligen bl. a. tillgång till

vissa data rörande livräntetagaren och dennes livränta. Vidare bör om möjligt

utgivandet av tilläggen av tekniska skäl samordnas med utbetalningen

av livräntebeloppen. I de allra flesta fallen betyder anordningen enligt kommittén

att vederbörande trafilcförsäkringsanstalt administrerar värdesäkringen.

Även den särskilda höjningen av maximerade trafiklivräntor och av trafiklivräntor

till personer som skadats i unga år anser kommittén skola i

och för sig kunna administreras av försäkringsbolagen resp. riksförsäkringsverket.

Bolagen intar emellertid i viss mån ställning som motpart till

livräntetagarna. Det kan därför — med tanke på den skälighetsprövning

som kan bli aktuell i fråga om tillägg till maximerade trafiklivräntor — vara

lämpligare att anförtro höjningen åt ett i förhållande till bolagen fristående

organ. För denna uppgift bör anlitas den av trafikförsäkringsanstalterna

och trafikförsäkringsföreningen gemensamt upprättade nämnden, trafikförsäkringsanstalternas

nämnd. Kommittén anser, att denna nämnd med

hänsyn till den sakkunskap den företräder bör ha särskilda förutsättningar

att komma till ett rättvist resultat. Därtill kommer att nämnden i stor utsträckning

redan bär tillgång till det aktmaterial som erfordras för uppgiftens

genomförande. Nämndens allmänna ställning av enbart rådgivande organ

synes inte behöva påverkas av att nämnden som en ren engångsföreteelse

bär att besluta om en särskild höjning av ett begränsat antal livräntor,

ett uppdrag som skall genomföras på kort tid i samband med lagens ikraftträdande.

Kommittén föreslår därför i 5 § att frågor om särskild höjning av

maximerade trafiklivräntor och trafiklivräntor till personer som skadats i

unga år skall avgöras av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.

Talan mot nämndens beslut bör enligt kommittén inte kunna föras. Det

gäller att snabbt få till stånd definitiva avgöranden, som skall bilda grundval

för vidare behandling av livräntorna. Den höjning varom nu är fråga

har sådana inslag av en extra gottgörelse — en förmån ex gratia — och av

skönsmässig bedömning att möjligheten till rättslig prövning inte bör ifrågakomma.

I 13 § kommitténs förslag tas upp bestämmelser av innehåll att ansvarigheten

för värdesäkringstillägg skall säkerställas i den ordning som gäller

för livränta enligt lagen om försäkringsrörelse eller motsvarande bestämmelser

för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor. Dessa bestäm
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

81

melser avser att ge uttryck åt principen att fastställda tilläggsbelopp skall

finansieras enligt kapitaltäckningsmetoden.

En livräntetagares livränteanspråk är tryggat i särskild ordning. För

trafiklivräntor gäller i detta hänseende olika regler allteftersom de förvaltas

av försäkringsbolag eller av riksförsäkringsverket. Försäkringsbolagen är i

sin verksamhet underkastade lagen om försäkringsrörelse, medan för riksförsäkringsverket

gäller bestämmelserna om fondförvaltning i reglementet

den 26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltning av riksförsäkringsverkets

fonder. Enligt kommitténs förslag avses värdesäkringstilläggen skola tryggas

i samma ordning, vilket innebär att medel motsvarande kapitalvärdet

av tilläggen skall fonderas och placeras i särskilt angivna tillgångar samt,

om livränta förvaltas av försäkringsbolag, pantsättas.

Kommittén har inte ansett det vara nödvändigt att hänvisa till de bestämmelser

om säkerställande av livränta som är intagna i lagen den 9 juni 1950

(nr 272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse

här i riket. Någon livförsäkringsrörelse drivs f. n. inte i Sverige av utländsk

försäkringsanstalt. Dessutom får i 12 § trafikförsäkringslagen föreskriven

skyldighet för trafikförsäkringsanstalt, svensk eller utländsk, att

inköpa livränta fullgöras enbart hos riksförsäkringsverket eller svenskt livförsäkringsbolag.

Remissyttrandena

Förslaget om värdesäkringens administration har lämnats

utan erinran av remissinstanserna.

Av de remissinstanser som särskilt yttrat sig beträffande beslutanderätten

i ärenden om särskild höjning av maximerade

trafiklivräntor och trafiklivräntor till personer

som skadats i unga år kritiserar trafikförsäkringsföreningen, försäkringsbolagens

riksförbund och advokatsamfundet starkt förslaget att

denna rätt skall tillkomma trafikförsäkringsanstalternas nämnd och att

nämndens beslut inte får överklagas. Trafikförsäkringsföreningen och riksförbundet

vill inte göra gällande annat än att nämnden med den stora sakkunskap

och erfarenhet, som den besitter, är väl skickad att handha hithörande

frågor men finner det olämpligt att nämnden skall meddela beslut

i dessa ärenden och av psykologiska skäl oklokt att begränsa talerätten.

Advokatsamfundet understryker att det bär är fråga om rättigheter som

enligt lag skall tillkomma vissa livräntetagare och att tvister härom bör i

vanlig ordning prövas av domstol. Nu nämnda remissinstanser anser att

nämnden i dessa ärenden inte bör ha annan ställning än den har i sin verksamhet

i övrigt. Beslutanderätten bör därför tillkomma vederbörande försäkringsgivare

efter det nämnden avgett yttrande och möjligheten till dom
6

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 saml. Nr 137

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

stolsprövning stå öppen. Riksförbundet framhåller, att den av kommittén

befarade förseningen inte behöver uppkomma med en sådan ordning.

Försäkringsinspelctionen och statens handikappråd har ingen erinran mot

att trafikförsäkringsanstalternas nämnd anförtros beslutanderätten i nu

förevarande ärenden men anser det principiellt mera tillfredsställande om

möjlighet finns att överklaga nämndens beslut. Såväl inspektionen som

handikapprådet förordar — inspektionen med motivering att de allmänna

domstolarna inte bör belastas med uppgifter av denna art — en instansordning

med nämnden som första instans, riksförsäkringsverket som andra

och försäkringsdomstolen som tredje och sista instans.

Trafikförsäkringsanstalternas nämnd betonar, att olika uppfattningar

kan råda om vilket eller vilka organ som lämpligast bör anförtros beslutanderätten.

Om statsmakterna finner det ändamålsenligt och önskvärt att

nämnden blir beslutande, vill nämnden inte motsätta sig detta utan är beredd

att åta sig det därmed förenade arbetet.

F öreskriften att ansvarigheten för värde säkringstil 1- lägg skall säkerställas i den ordning, som gäller enligt lagen

om försäkringsrörelse, innebär enligt Folksam, trafikförsäkringsf öreningen

och försäkringsbolagens riksförbund att försäkringsbolagen redan den 1

januari 1968 till säkerhet för tilläggen skall disponera värdehandlingar till

ett beräknat sammanlagt belopp av 46 milj. kr. Eftersom kostnaden för

uppräkningen skall täckas av premietillägg som inflyter under hela år

1968 bör, hävdar dessa remissinstanser, försäkringsbolagen åläggas skyldighet

att avsätta medel till livräntefonden först fr. o. m. den 1 januari 1969.

För de i framtiden löpande indextilläggen bör av samma skäl avsättningen

till fonden göras först från slutet av resp. år.

Departementschefen

Trafiklivränta utges i regel av den trafikförsäkringsanstalt hos vilken den

för skadan ansvariga trafikförsäkringen tagits. Detta förutsätter emellertid

att trafikförsäkringsanstalten har särskild koncession härför. Försäkringsanstalt,

som inte äger behålla ansvarigheten för fastställd livränta har

emellertid liksom utländsk försäkringsanstalt enligt 12 § trafikförsäkringslagen

skyldighet att inköpa livränta hos riksförsäkringsverket eller behörigt

svenskt försäkringsbolag. Detsamma gäller trafikförsäkringsföreningen när

föreningen har att utge trafiklivränta vilket kan ske på grund av skada som

orsakats av oförsäkrat eller okänt motorfordon eller av utländskt motorfordon.

Det är, som kommittén funnit, naturligt att anförtro uppgiften att

utge tillägg enligt förevarande förslag åt den försäkringsinrättning som utger

själva trafiklivräntan. Bestämmelse härom bär tagits in som första punkt i

denna paragraf. Begreppet försäkringsinrättning innefattar även riksförsäkringsverket.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

Kommittén har såtillvida förordat ett avsteg från nämnda princip att beslut

om särskilt tillägg och extra tillägg har föreslagits skola meddelas av

trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Dessutom har föreslagits att nämndens

beslut inte skall få överklagas. Mot kommitténs förslag har några remissinstanser

riktat stark kritik.

Jag har funnit att den sakkunskap och erfarenhet som trafikförsäkringsanstalternas

nämnd besitter i ersättningsfrågor bör tillvaratas när det gäller

de speciella problem som kan uppstå i samband med fastställande av

särskilt tillägg och extra tillägg. Detta gäller framför allt i ärende angående

särskilt tillägg när överenskommelse mellan parterna inte kan nås. Nämnden

kan emellertid enligt min uppfattning lämpligast och smidigast kopplas

in i dessa ärenden genom att nämnden på samma sätt som nu gäller för

livränteersättning får avge yttrande. Gången i ett sådant ärende bör därför

vara att vederbörande försäkringsinrättning inhämtar nämndens yttrande

i ärendet samt därefter med ledning av yttrandet tar ställning till frågan

för egen räkning.

Även prövningen av ärenden om särskilt tillägg och extra tillägg är alltså

i departementsförslaget lagd på vederbörande försäkringsinrättning. Härigenom

öppnas möjlighet att få ärendet underkastat domstols prövning.

Domstolarnas arbetsbelastning torde inte öka nämnvärt genom en sådan

anordning, eftersom redan det totala antalet fall som kan vara berättigade

till särskilt tillägg eller extra tillägg är ringa.

Initiativet när det gäller utbetalningen av särskilt tillägg eller extra tillägg

kan naturligtvis utan särskild lagbestämmelse tas även av livräntetagaren.

I fråga om utgivande av särskilt tillägg och extra tillägg är vederbörande

försäkringsinrättning och inte den skadeståndsskyldige motpart till livräntetagaren.

Motsvarande gäller f. ö. beträffande övriga tillägg enligt lagförslaget.

Detta följer av att tilläggen är konstruerade som särskilda försäkringsförmåner

vid sidan av skadeståndet.

Frågan om skyldighet att inhämta yttrande från trafikförsäkringsanstalternas

nämnd i ärende om särskilt tillägg eller extra tillägg är avsedda att

behandlas i de tillämpningsföreskrifter som Kungl. Maj :t bör kunna meddela

utan riksdagens medverkan.

Riksförsäkringsverket samt försäkringsbolag som utger trafiklivränta

men som inte driver trafikförsäkringsrörelse måste av trafikförsäkringsanstalterna

få ersättning för sina kostnader för tillägg genom vilket trafiklivränta

höjts enligt detta lagförslag. Detta får som kommittén föreslagit

ske genom ett clearingförfarande under medverkan av trafikförsäkringsföreningen.

De närmare bestämmelserna för detta clearingförfarande bör

meddelas i tillämpningsföreskrifterna.

I paragrafen har som andra punkt tagits upp bestämmelse om skyldighet

för försäkringsinrättning, som utger tillägg enligt den föreslagna lagen, att

säkerställa ansvaret för tillägget. Innebörden av bestämmelsen är, som kom6f

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

mittén angett, att livräntetagarens anspråk på tillägg skall tryggas på samma

sätt som hans anspråk på livränta. För de enskilda försäkringsbolag

som utger trafiklivräntor blir således bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse

om livförsäkring — bl. a. angående avsättning till försäkringsfond,

medelsplacering och pantsättning —- tillämpliga även på tilläggen.

För riksförsäkringsverket gäller särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grunder

för beräkning av engångspremie och premiereserv samt bestämmelserna

i 1961 års reglemente angående förvaltning av riksförsäkringsverkets

fonder. Därmed fastslås sålunda också att värdesäkringens finansiering sker

enligt kapitaltäckningsprincipen.

På de skäl kommittén anfört finner jag anledning saknas att i paragrafen

hänvisa till lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse

här i riket.

Med anledning av en under remissbehandlingen väckt fråga om tidpunkten

för skyldighet att avsätta medel till försäkringsfonden vill jag framhålla

att ingen ändring av lagen om försäkringsrörelse synes behövlig. Möjligen

kan fråga uppstå om ändrad utformning av grunderna för livränteförsäkring.

Denna fråga bör inte tas upp i detta sammanhang.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Första stycket innehåller föreskrift om att trafikförsäkringsanstalterna

solidariskt svarar för kostnader för tillägg enligt den föreslagna lagen. I det

föregående har jag framhållit att anstalternas kostnader får på vanligt sätt

beaktas vid premiesättningen och tas ut av försäkringstagarna.

Varje års kostnad för tillägg skall fördelas mellan trafikförsäkringsanstalterna.

Den grund efter vilken denna fördelning skall göras anges i andra

stycket. Fördelningsgrunden är densamma som enligt 21 § trafikförsäkringslagen

används för fördelning av kostnader för skador, som orsakats av

oförsäkrade eller okända motorfordon och för vilka trafikförsäkringsanstalterna

är solidariskt ansvariga.

Fördelningen får göras av trafikförsäkringsföreningen. Bestämmelser härom

kommer att tas in i tillämpningsföreskrifterna.

16 §.

Departementschefen

Denna paragraf, som motsvarar 15 § i kommitténs förslag, innehåller ett

stadgande om utmätningsfrihet motsvarande 23 § tiafikförsäkringslagen.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

85

17 §.

Departementschefen

Denna paragraf motsvarar 16 § i kommitténs förslag och innehåller bestämmelse

om tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen. Sådana

föreskrifter avses bli meddelade av Kungl. Maj :t. Därvid skall de frågor, som

sammanhänger med kostnadsfördelningen mellan trafikförsäkringsanstalterna

och med trafikförsäkringsföreningens nya uppgifter i anledning av

den föreslagna lagstiftningen, ägnas särskild uppmärksamhet.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen

Den föreslagna lagen bör som kommittén förordat träda i kraft den 1

januari 1968. Lagförslaget skall naturligt nog inte tillämpas på trafiklivränteförmån

som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bestämmelserna i 9 § om indextillägg nödvändiggör särskild reglering av

trafiklivräntor som fastställts under år 1967. Vid fastställande av dessa livräntor

synes man nämligen kunna utgå från att hänsyn inte tagits till möjligheten

av en snar framtida höjning, vilket, som jag framhållit i det föregående,

annars är skälet till att livräntor, som fastställts under perioden

mellan två höjningar får medräknas. Livräntor som fastställts under år

1967 skall därför inte kunna höjas förrän vid den första allmänna höjning

som inträffar efter den 1 januari 1968. Om en höjning äger rum den 1 januari

1968 med hänsyn till basbeloppets utveckling under år 1967, kommer

denna utveckling således inte att påverka storleken av nu avsedda livräntor.

Skulle däremot basbeloppet den 1 januari 1968 ha undergått så små ändringar

att någon höjning inte utlöses vid detta tillfälle, kommer utvecklingen

under år 1967 att påverka livräntans storlek fr. o. m. den 1 januari det

år ökningen av basbeloppet sedan den 1 januari 1967 enligt regeln i 9 § motiverar

en höjning av livräntor. Bestämmelser av angiven innebörd har tagits

in som ett andra stycke i övergångsbestämmelserna.

I övrigt synes inte uppstå några speciella problem annat än i fråga om de

belopp, med vilka försäkringsbolaget Folksam år 1959 höjde vissa av bolagets

då utgående trafiklivräntor. Dessa belopp, som innefattar kompensation

såväl för penningvärdets fall som för standardstegring, måste samordnas

med den föreslagna höjningen. Samordningen bör göras enligt följande

principer. Å ena sidan skall vid bestämmande av beräkningsbas för allmänt

tillägg och indextillägg inte medtas de belopp med vilka Folksam höjde livräntorna.

Å andra sidan bör sådant belopp få avdras från allmänt tillägg,

dock inte i sin helhet utan endast till den del som det enligt konsumentprisindex

svarar mot penningvärdets nedgång mellan det år livräntan fastställts

och år 1957, dvs. det år vars genomsnittliga arbetarlönenivå låg till

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj ds proposition nr 137 år 1967

grund för Folksams höjning. Föreskrift om denna samordning har tagits in

som tredje stycke i bestämmelserna om ikraftträdandet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § trafikförsäkringslagen

4 §•

Gällande ordning

Vissa motorfordonsägare är enligt förevarande paragraf befriade från

skyldigheten att hålla sina motorfordon trafikförsäkrade. Försäkringsplikt

föreligger således inte för motorfordon, som ägs av medlem av konungahuset,

staten, kommun, främmande statsöverhuvud, medlem av främmande

regerande furstehus eller, där Konungen under förutsättning av ömsesidighet

så förordnar, utlänning* som tillhör främmande stats härvarande beskickning

eller konsulat.

Möjligheten att underlåta att trafikför säkra sina fordon utnyttjas som

regel inte av andra motorfordonsägare än staten. Kommuner har således

numera genomgående sina motorfordon frivilligt försäkrade. Även konungahusets

medlemmar och diplomater försäkrar i stor utsträckning sina motorfordon.

Kommittén

Omfattningen av undantagsregeln i 4 § har tidigare behandlats av olika

utredningar, som sysslat med reformering av gällande rättsregler rörande

trafikförsäkring. Trots att förslag om att upphäva undantaget från försäkringsplikten

såvitt gäller kommunala fordon framlagts flera gånger, senast

år 1957 av bilskadeutredningen i dess betänkande »Trafikförsäkring» (SOU

1957: 36), har någon ändring inte genomförts. Motiveringen för dessa förslag

har i huvudsak varit att undantaget från försäkringsplikten inte utnyttjats

av kommunerna och att införandet av försäkringsskyldighet för

kommuner följaktligen inte skulle innebära någon ändring av rådande förhållanden.

Skälen till att slopa särställningen i trafikförsäkringshänseende för kommunala

fordon är enligt kommittén alltjämt kärande. Värdesäkringens genomförande

gör det dessutom nödvändigt att få in kommunerna som motorfordonsägare

i trafikförsäkringstagarkollektivet. I värdesäkringshänseende

skall nämligen enligt kommitténs förslag livränta som utgår på grund

av bilansvarighetsförsäkring, tagen av annan motorfordonsägare än staten,

jämställas med trafikförsäkringens livräntor. Förutsättning härför är dock

att trafikförsäkringen står för kostnaden för värdesäkring av dessa bilansvarslivräntor.

Eftersom man inte kan bortse från den del av trafiklivräntorna

som härrör från skada i anledning av trafik med kommunala mo
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

torfordon, synes det oundvikligt att kommunerna såsom motorfordonsägare

åläggs att betala premier till trafikförsäkringen.

Det föreslås därför att undantaget från trafikförsäkringsplikten för kommunala

motorfordon upphävs i och med att värdesäkringen genomförs.

Detta innebär, att kommunerna såsom motorfordonsägare i likhet med andra

trafikförsäkringstagare får svara för trafikförsäkringens kostnad såväl

i fråga om engångsuppräkning som beträffande framtida värdesäkring.

Remissyttrandena

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska

stadsförbundet har inte något att erinra mot att trafikförsäkringsplikten

utsträcks till att omfatta även kommunernas motorfordon. Införandet av

sådan plikt kommer inte att innebära någon väsentlig ändring i rådande

förhållanden för kommunernas del. Förbunden finner det vidare rimligt

att kommunerna jämställs med andra motorfordonsägare när det gäller att

betala premier för höjning av trafiklivräntorna.

Även trafikförsäkringsföreningen och Folksam tillstyrker uttryckligen

förslaget i denna del.

Departementschefen

Som framgår av det tidigare anförda bygger departementsförslaget till

höjningslag helt och hållet på kommitténs förslag beträffande både tilllämpningsområdet

för värdesäkringsförmånerna och värdesäkringens finansiering.

En förutsättning härför är bl. a. att kommunerna deltar i finansieringen.

Denna skulle, som framhållits i det föregående, ske via trafikförsäkringens

uppbördssystem.

Kommunerna tecknar sedan många år tillbaka genomgående frivillig

bilansvarighetsförsäkring för sina fordon. Denna försäkring är utformad

i nära överensstämmelse med motsvarande trafikförsäkring. Försäkringsbelopp

och försäkringsvillkor i övrigt är i stort sett desamma inom de

båda försäkringsformerna. Även premien för en bilansvarighetsförsäkring

utgår som regel efter samma normer som i motsvarande fall tillämpas

inom trafikförsäkringen. En utvidgning av trafikförsäkringsplikten till att

omfatta även kommunala motorfordon innebär endast ett stadfästande av

rådande förhållanden och medför inte ökade utgifter för kommunerna.

Härtill kommer att kommunernas inordnande i trafikförsäkringstagarkollektivet

möjliggör den smidigaste och mest praktiska lösningen av värdesäkringen

för skadelivräntor där skadan orsakats av kommunala motorfordon.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Kungi. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Förslaget tillförordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår

av statsmedel, m.m.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i kommitténs förslag och anger den föreslagna

förordningens tillämpningsområde.

Departementschefen

Departementsförslaget omtattar trafiklivränta som utgår av statsmedel

eller på grund av en av staten tagen bilansvarighetsförsäkring. Till grund

för trafiklivräntan skall alltså ligga en skada, som uppkommit vid trafik

med motorfordon och för vilken staten är ersättningsskyldig. Denna ersättningsskyldighet

kan grundas på statens skadeståndsansvar eller, om sådant

ansvar inte är för handen, på ett frivilligt åtagande av staten. Begreppet

motorfordon har genom hänvisning till 2 § trafikförsäkringslagen erhållit

samma innebörd som i detta lagrum. En förutsättning för rätt till höjning

är vidare att trafikskadan uppstått här i landet.

Statens skadeståndsskyldighet grundas i de flesta fall på det ansvar som

staten har i sin egenskap av motorfordonsägare. Skadeståndsskyldighet

kan emellertid uppkomma för staten även i fråga om motorfordon som

nyttjas av staten. Enligt 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr 776) med vissa

bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten,

m. m. undantas nämligen motorfordon från en annars gällande trafikförsäkringsplikt

under tid när fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt

enligt någon av vissa i lagen angivna förfogande- och rekvisitionslagar

eller när fordonet brukas för att avlämnas för förfogande eller rekvisition

eller för att därefter hemföras. Har skada uppstått för tredje man vid trafik

med motorfordon som sålunda tagits i anspråk eller som brukas för angivet

ändamål, blir staten enligt 2 § nämnda lag skyldig att till den skadelidande

utge vad denne varit berättigad att utfå av försäkringsgivare om

trafikförsäkring funnits. Trafiklivränta som utgår i anledning av sådan skada

omfattas av departementsförslaget.

Motorfordon som staten genom frivilligt avtal hyr och nyttjar t. ex. i

samband med försvarsmaktens repetitions- och beredskapsövningar skall

under nyttj anderättstiden i vanlig ordning vara trafikförsäkrade. Skada

som uppkommer vid sådant nyttjande ersätts från den trafikförsäkring som

gäller för fordonet. Har skadan till följd att trafiklivränta utgår, värdesäkras

livräntan enligt bestämmelserna i den föreslagna höjningslagen.

Trafiklivränta kan utgå även i anledning av skada vid trafik med motorfordon

som används uteslutande inom vissa inhägnade områden och

för vilket enligt 2 § fjärde stycket trafikförsäkringslagen inte föreligger

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

trafikförsäkringsplikt. Sådan livränta omfattas av departementsförslaget.

Något undantag för livränta av detta slag bör för statens del inte göras.

2 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i kommitténs förslag och innehåller bestämmelser

om de tillägg genom vilka höjning kan ske.

Departementschefen

Trafiklivränta kan enligt den föreslagna förordningen höjas genom allmänt

tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och indextillägg. De bestämmelser

som enligt förslaget till höjningslag gäller om förutsättningar för rätt till

tillägg och om grunderna för tilläggens beräkning skall tillämpas på motsvarande

höjning av livränta som nu avses.

Statens skadeståndsskyldighet i anledning av trafikskada omfattar i vissa

fall endast det skadestånd som kunnat utgå från försäkringsgivare om trafikförsäkring

funnits. Detta gäller dels enligt 2 § lagen med vissa bestämmelser

rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.,

när skadeståndsskyldigheten grundas på bestämmelserna i denna lag, dels

enligt 4 § andra stycket trafikförsäkringslagen och 12 § bilansvarighetslagen

när skadan uppstått vid olovligt brukande av motorfordon som tillhör

staten. Statens ansvar i dessa fall är och har varit begränsat till samma

belopp som vid olika tidpunkter gällt för trafikförsäkringens del. Trafiklivränta

som utgår av statsmedel kan alltså vara maximerad och kan under

givna förutsättningar höjas genom särskilt tillägg.

Enligt försäkringsvillkoren i avtal som träffats mellan staten och försäkringsbolag

kan försäkringens ansvar vara begränsat till beloppet. Har försäkringsbeloppet

inte räckt till att lämna livräntetagaren full livränteersättning,

torde denne som regel genom statens försorg få ut kompletterande ersättning.

Livräntetagaren kan i sådant fall inte bli berättigad till särskilt

tillägg.

Den som får sin trafiklivränta av statsmedel har som jag berört i det föregående

genom särskilda beslut erhållit viss kompensation för penningvärdets

förändring. Denna kompensation kommer att slopas i och med att livräntan

höjs genom tillägg enligt departementsförslaget. Livräntebelopp som

svarar mot nämnda kompensation får vidare inte ligga till grund för beräkning

av allmänt tillägg och indextillägg. Föreskrifter i dessa hänseenden

är intagna i övergångsbestämmelserna.

Även i fråga om trafiklivräntor som utgår av statsmedel vållar samordningen

med yrkesskadelivräntor vissa komplikationer. Yrkesslcadelivräntor

som utgår av statsmedel har förbättrats i samma omfattning som

övriga yrkesskadelivräntor. De belopp med vilka statliga yrkesskadelivräntor

höjts har emellertid verkat reducerande på livränta som samtidigt

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

utgår av statsmedel. Riksförsäkringsverket och annan statlig myndighet

som utbetalar yrkesskadelivränta har nämligen för höjningsbeloppen —

även för 1962 års höjningar —- utövat regress i full utsträckning mot de

livräntor med vilka samordning sker. Följden har blivit att livräntetagaren

inte fått del av de gjorda förbättringarna i den mån hans livränta överstigit

den förhöjda yrkesslcadelivräntan. Livräntetagaren har visserligen som jag

tidigare berört i likhet med andra innehavare av statliga skadelivräntor fått

viss kompensation för penningvärdets förändring. Kompensationen följer

emellertid f. n. i princip de regler som gäller för motsvarande höjning av

yrkesskadelivräntorna. Detta innebär bl. a. att livränta jämte kompensationstillägg

aldrig får överstiga det belopp som skulle ha utgått om den

varit att hänföra till kategorin yrkesskadelivräntor. Denna begränsning i

förening med nyss angivna förhållande, att i samordningsfallen yrkesskadelivränta

jämte tillägg i sin helhet avräknas från den statliga trafiklivräntan,

har medfört att i åtskilliga fall den del av trafiklivräntan som efter avräkningen

skall tillfalla livräntetagaren f. n. utgår med lägre belopp än vad

som ursprungligen varit avsett eller har helt bortfallit.

Med stöd av bestämmelserna i 5 § andra stycket förslaget till höjningslag

kommer i nämnda samordningsfall vid beräkning av allmänt tillägg

och indextillägg trafiklivräntans belopp att minskas endast med yrkesslcadelivräntans

grundbelopp. För att skapa full likställighet mellan trafiklivräntor

som utgår på grund av försäkring och trafiklivräntor som

utgår av statsmedel bör vidare statlig myndighet upphöra med sin regressutövning

för yrkesskadelivräntors höjningsbelopp senast den 1 januari

1968. Riksförsäkringsverket har förklarat sig inte ha något att erinra

häremot. Någon särskild lagstiftningsåtgärd torde inte behövas härför.

Utbetalas yrkesskadelivränta som samordnas med statlig livränta av annan

yrkesskadeförsäkringsinrättning än riksförsäkringsverket räknar jag med

att även denna inrättning upphör med sin regressutövning för yrkesskadelivräntans

höjningsbelopp. Skulle emellertid detta inte ske synes det bli

nödvändigt att lagstifta härom.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Tilläggen har som jag tidigare berört konstruerats som särskilda förmåner

vid sidan av det skadestånd som staten är skyldig att utge. Staten

saknar alltså regressrätt för tilläggen.

I paragrafen fastslås vidare att i de fall där statens ansvar är begränsat

till beloppet höjning genom tillägg skall ske även om därigenom maximibeloppet

i det enskilda fallet överskrids.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i kommittéförslaget.

Kommittén

Riksförsäkringsverket förvaltar huvudparten av de trafiklivräntor som

utgår av statsmedel. Det synes därför kommittén naturligt att verket anförtros

uppgiften att svara för värdesäkringen av de livräntor som omfattas av

den föreslagna förordningen. Riksförsäkringsverket bör således handha värdesäkringen

även i de fall där livränta utgår på grund av försäkring som tagits

av statlig myndighet. Endast om annan myndighet utbetalar livräntan,

vilket undantagsvis förekommer, anser kommittén det böra ankomma på

denna myndighet att svara för livräntans värdesäkring.

Det framhålls att, när fråga är om värdesäkring av trafiklivränta som

utgår på grund av försäkring, det bör få stå riksförsäkringsverket fritt

att antingen självt utbetala de höjningsbelopp som tillkommer livräntetagaren

eller ock varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa

en tilläggslivränta som svarar mot höjningen.

Remissyttrandena

Beträffande administrationen av värdesäkringen av de trafiklivräntor

som utgår på grund av en av staten tagen försäkring synes det telestyrelsen

ändamålsenligt och lämpligt att tillämpa nuvarande ordning för reglering av

ersättningsärenden i dessa fall. Detta innebär att försäkringsbolagen får

svara för värdesäkringen. Härigenom vinner man enligt telestyrelsen att

premier och försäkringsvillkor i övrigt även i fortsättningen kan anpassas

till trafikförsäkringen.

Poststyrelsen anser en förenklad handläggning av värdesäkringen av livräntor

på grund av försäkring kan vinnas om poststyrelsen i stället för

riksförsäkringsverket får möjlighet att hos försäkringsbolaget teckna försäkring

även för värdesäkringsdelen av livräntan.

Departementschefen

Trafiklivränta som utgår av statsmedel utbetalas i regel av riksförsäkringsverket.

Det förekommer emellertid att annan myndighet svarar för

utbetalningen. I fråga om nu avsedda trafiklivräntor föreskrivs i paragrafen

att tillägg skall utges av myndighet som utbetalar livräntan.

Utgår trafiklivränta på grund av försäkring som tagits av staten, skall

som jag tidigare berört staten svara för livräntans värdesäkring. Detta sker

lämpligast genom försorg av den myndighet som tagit försäkringen. I paragrafen

har detta kommit till uttryck genom föreskrift om att tillägg i

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

sådant fall skall utges av den myndighet som är ansvarig för livräntans erläggande.

Har myndighet sålunda att svara för värdesäkringen av trafiklivränta

som utges av försäkringsbolag, kan som kommittén funnit tillägg komma

livräntetagaren till del på två sätt. Antingen kan myndigheten årligen utbetala

tillägg under livräntans bestånd, varvid utbetalningen om möjligt

bör samordnas med försäkringsbolagets utbetalningar. Eller också kan myndigheten

varje gång höjning sker hos försäkringsbolaget inköpa en tilläggslivränta

som svarar mot höjningen. Det får ankomma på myndigheten att

välja det tillvägagångssätt som myndigheten finner vara lämpligast.

Även för statlig myndighet skall gälla att yttrande i tvistiga fall skall inhämtas

från trafikförsäkringsanstalternas nämnd i ärende om fastställande

av särskilt tillägg och extra tillägg. Bestämmelse härom bör tas in i särskilda

tillämpningsföreskrifter, som bör kunna meddelas av Kungl. Maj :t

utan riksdagens medverkan.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 6 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Trafiklivräntas höjning enligt den föreslagna förordningen skall bekostas

av statsmedel. Föreskrift härom har tagits upp i denna paragraf.

6 §•

Denna paragraf motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Bestämmelse om utmätningsfrihet motsA^arande 23 § trafikförsäkringslagen

har lämnats i denna paragraf.

7 §•

Departementschefen

Denna paragraf som motsvarar 7 § i kommittéförslaget innehåller bestämmelser

om meddelande av tillämpningsföreskrifter. I huvudsak blir

det här fråga om erforderliga föreskrifter beträffande administrationen av

värdesäkringen.

övergångsbestämmelser

Departementschefen

Den föreslagna förordningen avses träda i kraft den 1 januari 1968

men skall inte tillämpas på trafiklivränteförmån som belöper på tid före

ikraftträdandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

93

I likhet med förslaget till höjningslag innehåller övergångsbestämmelserna

föreskrift om när höjning genom indextillägg beträffande trafiklivränta

som fastställts under år 1987 första gången kan ske. Anledningen till

denna föreskrift har jag berört i det föregående.

Skadelivräntor som utges av statsmedel har tid efter annan höjts med

hänsyn till penningvärdets förändringar. Nu gällande bestämmelser härom

finns intagna i Kungl. hrevet den 30 december 1955 angående tillägg till

vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom

m. m., Kungl. brevet den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa

av statsmedel utgående skadeståndslivräntor, m. m. och Kungl. brevet den

14 december 1962 angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m.

av statsmedel. Höjning enligt dessa brev skall, som jag angett i det föregående,

naturligtvis inte ske av trafiklivränta som omfattas av den föreslagna

förordningen. Allmänt tillägg och indextillägg får inte heller beräknas på

belopp med vilket livränta höjts enligt breven. Föreskrift i dessa hänseenden

har tagits in i övergångsbestämmelserna. Innebörden härav blir att

trafiklivräntan efter den 1 januari 1968 kommer att utgå dels med ursprungligen

fastställt belopp dels med de tillägg som kan fastställas enligt

departementsförslaget. Slutligen har beträffande trafiklivränta som höjts

enligt breven föreskrivits att den nya ordningen inte får leda till minskning

av den livränteersättning som skall utgå.

Hemställan

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över departementsförslagen

till lag om höjning av vissa trafiklivräntor och lag angående

ändrad lydelse av i § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

7 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 137

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om höjning av vissa trafiklivräntor

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta på grund av trafikförsäkring eller annan försäkring mot ansvar

för skada i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen den 10

maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon (trafiklivränta) skall

höjas genom tillägg enligt denna lag.

Lagen gäller ej trafiklivränta till följd av skada som uppstått utomlands

och ej heller livränta på grund av försäkring på staten tillhörigt motorfordon

eller motorfordon som användes uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde

eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område.

2 §.

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg.

3 §•

Tillägg enligt denna lag tillkommer livräntetagaren som en särskild förmån

utöver det skadestånd som försäkringen har att täcka och utgår även

om därigenom det belopp överskrides till vilket försäkringsgivarens ansvar

är begränsat enligt 11 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon eller på

grund av försäkringsavtalet.

4 §.

Trafiklivränta, som fastställts före utgången av år 1965, höjes genom

allmänt tillägg enligt en procentsats som utgör, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundratjugofem procent,

år 1940, etthundrasjuttiofem procent,

år 1941, etthundrafyrtio procent,

åren 1942—1947, etthundratjugo procent,

åren 1948—1950, etthundra procent,

år 1951, sjuttio procent,

åren 1952—1955, femtiofem procent,

år 1956 eller 1957, fyrtio procent,

år 1958 eller 1959, trettio procent,

år 1960 eller 1961, tjugofem procent,

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

95

år 1962 eller 1963, femton procent,

år 1964, tio procent,

år 1965, fem procent.

5 §•

Allmänt tillägg beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår

efter särskilt tillägg.

Göres vid utbetalning av livräntan avdrag för annan periodisk förmån

som innefattar gottgörelse för penningvärdets förändring, skall vid beräkning

av allmänt tillägg livräntan minskas med den andra förmånen, dock

icke till den del den motsvarar sådan gottgörelse.

6 §•

Sådan trafiklivränta till skadad som på grund av föreskrift i lag eller

försäkringsavtal utgår med lägre belopp än vad livräntetagaren varit berättigad

att få i skadestånd, höjes genom särskilt tillägg, om försäkringsfallet

inträffat före utgången av år 1961 och livräntetagarens arbetsförmåga var

nedsatt genom skadan med minst hälften vid livräntans fastställande.

Särskilt tillägg utgår ej i den mån livräntetagaren av någon som är ansvarig

för skadan fått eller får gottgörelse utöver livräntan.

7 §■

Särskilt tillägg utgår med det belopp som kan antagas motsvara skillnaden

mellan vad livräntetagaren varit berättigad att få i skadestånd och det

belopp till vilket livräntan fastställts.

Särskilt tillägg utgår ej, om beloppet skulle understiga etthundra kronor

för år, och får ej överstiga tvåtusen kronor för år.

8 §.

Trafiklivränta till skadad, som icke fyllt sexton år vid skadans uppkomst

och vars arbetsförmåga var nedsatt genom skadan med minst hälften vid

livräntans fastställande, höjes genom extra tillägg, om livräntan fastställts

före utgången av år 1959.

Extra tillägg utgår med ettusenfemhundra kronor för år, om arbetsförmågan

var nedsatt med minst två tredjedelar, och ettusen kronor för år i

övriga fall.

9 §■

Trafiklivränta höjes genom indextillägg första gången den 1 januari det

år, då basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

för januari månad med minst fem procent överskrider basbeloppet

för januari 1967, och därefter den 1 januari varje år basbeloppet för januari

månad med minst fem procent överskrider det basbelopp som ligger till

grund för senaste indextillägg.

Indextillägg utgår med det procenttal med vilket basbeloppet ökat. Brutet

procenttal avrundas till närmast lägre hela procenttal. Det tal med vilket

indextillägg skall utgå fastställes av Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer.

10 §.

Indextillägg beräknas på det belopp med vilket trafiklivränta utgår efter

tillägg enligt denna lag. Bestämmelsen i 5 § andra stycket äger därvid motsvarande

tillämpning.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

11 §•

Om särskilda skäl föreligger äger Konungen för viss tid, högst ett år i

taget, förordna att ytterligare höjning enligt 9 § ej skall ske eller ske endast

i mindre omfattning än som följer av nämnda paragraf.

Efter det att förordnande enligt första stycket upphört att gälla, sker

höjning första gången med procenttal som Konungen bestämmer enligt

grunderna för denna lag.

12 §.

Ändras trafiklivräntas belopp i enlighet med vad som bestämts vid dess

fastställande, ökas eller minskas allmänt tillägg, särskilt tillägg och indextillägg

i motsvarande mån.

13 §.

Denna lag äger ej tillämpning på sådan del av trafiklivränta som bytts

ut mot engångsbelopp.

Bestämmelserna i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon om

livränta äger motsvarande tillämpning på tillägg enligt denna lag,

14 §.

Tillägg utges av den försäkringsinrättning som har att utge trafiklivränta.

Ansvaret för tillägget säkerställes i den ordning som gäller för livräntan

enligt lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller, om tilllägget

utges av riksförsäkringsverket, enligt motsvarande bestämmelser för

verket.

15 §.

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solidariskt

för kostnader som uppstår till följd av att trafiklivräntor höjes enligt

denna lag.

De sammanlagda kostnaderna för höjning, som uppstått under ett år, fördelas

mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under närmast

föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.

16 §.

Fordran hos försäkringsinrättning på ersättning enligt denna lag får ej

utmätas.

17 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

Trafiklivränta, som fastställts under år 1967, höjes enligt 9 § första

gången vid den höjning enligt denna paragraf som äger rum närmast efter

den 1 januari 1968.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg får ej grundas på belopp

med vilket försäkringsinrättning med hänsyn till penningvärdets förändring

eller av annan liknande anledning före lagens ikraftträdande åtagit sig att

höja trafiklivränta. I den mån beloppet utgör ersättning för penningvärdets

förändring, får det avdragas från allmänt tillägg.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1967

97

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)

om trafikförsäkring å motorfordon

Härigenom förordnas, att 4 § lagen

å motorfordon skall erhålla ändrad ly<

(Nuvarande lydelse)

4

Försäkringsplikt åligger icke medlem

av konungahuset, ej heller staten,

kommun, främmande statsöverhuvud,

medlem av främmande regerande

furstehus eller, enligt vad

Konungen under villkor av ömsesidighet

därom förordnar, utlänning,

som tillhör främmande stats härvarande

beskickning eller konsulat.

Har sådan--------

den 10 maj 1929 om trafikförsäkring

else enligt följande.

(Föreslagen lydelse)

§•

Försäkringsplikt åligger icke medlem

av konungahuset, ej heller staten,

främmande statsöverhuvud,

medlem av främmande regerande

furstehus eller, enligt vad Konungen

under villkor av ömsesidighet därom

förordnar, utlänning, som tillhör

främmande stats härvarande beskickning

eller konsulat,

trafikförsäkring funnits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Förslag

till

Förordning

om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Livränta som av statsmedel eller på grund av en av staten tagen ansvarighetsförsäkring

utgår för skada, vilken uppstått här i landet till följd

av trafik med motorfordon, (trafiklivränta) skall höjas genom tillägg enligt

denna förordning. Med motorfordon förstås därvid sådant fordon som avses

i 2 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

2 §•

Tillägg utgår i form av allmänt tillägg, särskilt tillägg, extra tillägg och

indextillägg enligt lagen den (nr ) om höjning av vissa

trafiklivräntor.

3 §•

Tillägg enligt denna förordning tillkommer livräntetagaren som en särskild

förmån utöver det skadestånd, för vilket staten är ansvarig, och utgår

även om därigenom det belopp överskrides till vilket statens ansvar är begränsat.

4 §■

Tillägg utges genom försorg av den myndighet som utbetalar trafiklivräntan

eller är ansvarig för dess erläggande.

5 .§•

Kostnad, som uppstår till följd av att trafiklivräntor höjes enligt denna

förordning, betalas av statsmedel.

<5 §•

Fordran hos staten eller försäkringsinrättning på ersättning enligt denna

förordning får ej utmätas.

7 §.

Närmare bestämmelser för tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen eller myndighet som Konungen förordnar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968.

Trafiklivränta, som fastställts under år 1967, höjes genom indextillägg

första gången vid den höjning genom indextillägg som äger rum närmast

efter den 1 januari 1968.

Beräkning av allmänt tillägg och indextillägg enligt denna förordning

får ej grundas på belopp med vilket trafiklivränta höjts enligt Kungl. bre
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

99

vet den 30 december 1955 angående tillägg till vissa ersättningar av statsmedel

i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom m. in., Kungl. brevet

den 26 maj 1961 angående omräkning av vissa av statsmedel utgående skadeståndslivräntor,

m. m., eller Kungl. brevet den 14 december 1962 angående

förhöjning av vissa skadeståndslivräntor m. m. av statsmedel. Bestämmelserna

i nämnda brev äger ej tillämpning på trafiklivränta som avses i

denna förordning. Detta får dock ej leda till minskning av livräntan.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Bilaga 2

Trafiklivräntekommitténs förslag till

lag om liöjnmg av vissa trafikskadelivräntor

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Livränta, som utgives jämlikt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring

å motorfordon, skall med hänsyn till penningvärdets fall och

vissa andra omständigheter höjas enligt vad i denna lag sägs.

Detsamma skall gälla beträffande livränta, som eljest i anledning av

här i riket inträffad händelse utgives på grund av försäkring mot ansvarighet

för skada i följd av trafik med sådant motorfordon, varå, enligt vad

i 2 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon är stadgat, sagda lag äger

tillämpning, dock icke om staten är försäkringstagare.

Uppräkning av äldre livräntor

2 §•

I denna lag avsedd livränta, som fastställts under år 1966 eller tidigare,

i förekommande fall höjd enligt 3 §, skall uppräknas till penningvärdet den

1 januari 1968 genom tillägg enligt procentsats, som utgör, om livräntan

fastställts

år 1939 eller tidigare, tvåhundrafyrtio procent,

år 1940, etthundraåttio procent,

år 1941, etthundrafemtio procent,

åren 1942—1947, etthundratrettio procent,

åren 1948—1950, ettliundratio procent,

år 1951, åttio procent,

åren 1952—1955, sextio procent,

år 1956 eller 1957, femtio procent,

år 1958 eller 1959, fyrtio procent,

år 1960 eller 1961, trettio procent,

åren 1962—1964, tjugo procent,

år 1965, tio procent samt

år 1966, fem procent.

Göres vid utbetalning av livränta avdrag för annan livräntetagaren tillkommande

periodisk förmån, som innefattar gottgörelse för penningvärdets

fall, skall uppräkning enligt första stycket beräknas på ett belopp, som

motsvarar skillnaden mellan livräntans belopp och beloppet av den andra

förmånen utan däri ingående gottgörelse för penningvärdets fall.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

101

3 §•

Har beträffande försäkringsfall, som inträffat före den 1 januari 1962,

på grund av stadgande i lag eller föreskrift i försäkringsvillkoren om begränsning

av försäkringsgivarens ansvarighet, livränta fastställts att utgå

med lägre belopp än det som livräntetagaren varit berättigad att utfå i skadestånd,

skall, innan uppräkning enligt 2 § äger rum, livräntan höjas på

sätt framgår av vad nedan i denna paragraf sägs.

a) Som förutsättning för höjning skall gälla, att livräntetagarens arbetsförmåga

vid tidpunkten för livräntans fastställande var nedsatt med minst

hälften.

b) Livräntan skall med iakttagande av vad under c)—e) föreskrives höjas

till det belopp, som skolat utgå, om ej den ovan nämnda begränsningen

skett. Kan detta belopp icke tillförlitligen fastställas, skall livräntan

höjas till belopp, som sannolikt motsvarar vad som skolat utgå eller som

eljest med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

c) Höjning må icke ske med högre belopp än tvåtusen kronor för år.

Understiger beräknat förhöjningsbelopp etthundra kronor för år, skall höjning

icke äga rum.

d) Höjning skall icke ske i den män ersättning, som bortfallit på grund

av bestämmelserna om ansvarighetens begränsning, motsvaras av gottgörelse,

som livräntetagaren uppburit eller kommer att uppbära av någon för

skadan ansvarig eller på grund av annan ansvarighetsförsäkring än sådan

som avses i denna lag.

e) Höjning skall icke äga rum, om med hänsyn till livräntetagarens ekonomiska

förhållanden eller omständigheterna i övrigt uppenbarligen ej är

skäligt att livräntan höjes.

4 §•

Utgår livränta, som avses i 2 §, till skadad, som vid tiden för skadans

uppkomst icke fyllt sexton år och vars arbetsförmåga vid livräntans fastställande

var nedsatt med minst hälften, skall, sedan uppräkning enligt 2

och 3 §§ ägt rum, livräntan höjas med ettusenfemhundra kronor, om arbetsförmågan

var nedsatt med minst två tredjedelar, och eljest med ettusen

kronor. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om livräntan fastställts år 1960

eller senare.

5 §•

Beslut enligt 3 och 4 §§ meddelas av trafikförsäkringsanstalternas nämnd.

Mot nämndens beslut må talan ej föras.

Indextillägg

6 §■

Till livränta, som avses i denna lag, skall utgå indextillägg, om livräntan

fastställts under år 1967 eller tidigare, från och med år 1969 och i övrigt från

och med andra kalenderåret efter det, då livräntan fastställts.

7 §•

Indextillägg beräknas för varje år i procent av det belopp, vartill livräntan

uppgick den 31 december nästföregående år, inberäknat förhöj ningsbelopp,

som fastställts jämlikt 2—4 §§, samt dittills fastställda indextillägg.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

Göres vid utbetalning av livränta sådant avdrag, som avses i 2 § andra

stycket, skall vad där stadgas äga motsvarande tillämpning vid beräkning av

indextillägget.

Procentsatsen fastställes av Konungen på grundval av förhållandet mellan

det genomsnittliga allmänna prisläget under de tre första kvartalen av

året före det, under vilket indextillägget skall gälla, och prisläget under

motsvarande tid året dessförinnan. Förhållandet mellan prislägena skall beräknas

på grundval av konsumentprisindex.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, fattas före

utgången av november månad året dessförinnan.

8 §•

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen för visst år förordna, att

höjning enligt 7 § icke skall äga rum eller att indextillägg skall utgå i mindre

omfattning än som följer av sagda lagrum.

Har förordnande jämlikt första stycket meddelats, må Konungen beträffande

senare år förordna om höjning utöver vad eljest skolat för det året

utgå. Sammanlagt må dock icke utgå mera än om bestämmelserna i första

stycket icke tillämpats.

Gemensamma bestämmelser

9 §•

Höjning enligt denna lag tillkommer livräntetagaren såsom en särskild

förmån utöver det skadestånd försäkringen har att täcka.

Höjning skall äga rum ändå att därigenom belopp, till vilket försäkringsgivarens

ansvarighet är begränsad jämlikt It § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon eller eljest på grund av försäkringsavtalet, överskrides.

10 §.

Ändras livräntans belopp enligt grunder som angivits vid livräntans fastställande,

skall livräntetagaren tillkommande höjning enligt denna lag ökas

eller minskas i förhållande därtill. Vad nu sagts skall dock icke gälla höjning

enligt 4 §.

11 §•

Vad i denna lag stadgas om livränta skall, där viss del av livräntan utbytts

mot engångsbelopp, avse den del av livräntan, som icke omfattas av

utbytet.

Utbytes livränta eller del därav mot engångsbelopp, skall den höjning som

skett beaktas vid fastställandet av engångsbeloppet.

Vad i 13 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskrives beträffande

livränta skall äga motsvarande tillämpning på belopp, varmed livränta

höjts enligt denna lag.

12 §.

Förhöjningsbelopp utgives av den försäkringsanstalt som förvaltar livräntan

eller, i fall då riksförsäkringsverket omhänderhar förvaltningen, av

verket.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

103

13 §.

Ansvarigheten för belopp, varmed livränta enligt denna lag höjts, skall

säkerställas i den ordning som gäller för livräntan enligt lagen den 17

juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse eller motsvarande bestämmelser

för riksförsäkringsverkets förvaltning av livräntor.

14 §.

Av höjningen föranledda kostnader skola bäras av den samlade trafikförsäkringsrörelsen

och täckas av trafikförsäkringspremierna.

Varje år uppkommande kostnader skola fördelas mellan de försäkringsanstalter,

som äga meddela trafikförsäkring, efter förhållandet mellan de

belopp, som de var för sig i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar

uppburit under närmast föregående kalenderår.

I lagen om trafikförsäkring å motorfordon föreskriven försäkringsplikt

omfattar även den skyldighet att bidraga till kostnaderna för höjning, varom

stadgas i första stycket.

15 §.

Fordran hos försäkringsanstalt eller riksförsäkringsverket på ersättning

enligt denna lag må ej tagas i mät för gäld.

16 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968; dock må dessförinnan trafikförsäkringsanstalternas

nämnd meddela beslut som avses i 5 §.

Lagen äger ej tillämpning på livränteförmån, som belöper på tid före

ikraftträdandet.

Vid beräkning av höjning enligt denna lag skall bortses från tillägg, varmed

försäkringsanstalt på grund av penningvärdets fall eller annan dylik

anledning åtagit sig att öka livräntan. Tillägg som nu avses må, i den omfattning

detsamma utgör ersättning för penningvärdets fall, avdragas från

gottgörelse enligt 2 § första stycket.

Trafiklivräntekommitténs förslag till

förordning om höjning av vissa trafikskadelivräntor, som utgå

av statsmedel, m. m.

Härigenom för ordnas som följer.

1 §•

Denna förordning avser livränta, som av statsmedel eller på grund av

en utav statlig myndighet tagen ansvarighetsförsäkring utgives i anledning

av skada, som uppkommit här i riket i följd av trafik med sådant motorfordon,

varå lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

äger tillämpning enligt vad som stadgas i 2 § sagda lag.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

2 §•

Livränta, som avses i denna förordning, skall med hänsyn till penningvärdets

fall och vissa andra omständigheter höjas enligt de grunder, som

stadgas i lagen den (nr ) om höjning av vissa trafikskade
livräntor.

3 §•

Höjningen tillkommer livräntetagaren såsom en särskild förmån utöver

det skadestånd staten har att utgiva.

4 §•

Förhöj ningsbelopp utgives utan föregående ansökan av riksförsäkringsverket

eller, i fall då annan myndighet utbetalar livräntan, av sistnämnda

myndighet.

I fråga om tiden och sättet för utbetalningen böra såvitt möjligt tillämpas

samma bestämmelser som gälla för livräntan.

5 §•

Fordran på ersättning enligt denna förordning må ej tagas i mät för gäld.

6 §•

Kostnaderna för höjningen bestridas av statsmedel.

7 §•

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna förordning meddelas

av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988 men äger icke tilllämpning

på livränteförmån, som belöper på tid dessförinnan.

Vad i Kungl. Maj :ts brev den 30 december 1955, den 26 maj 1961 och

den 14 december 1962 föreskrivits angående förhöjning av vissa skadeståndslivräntor

m. m. av statsmedel skall ej gälla livränta, som höjts enligt

denna förordning.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

105

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2b maj 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Söderlund,

regeringsrådet Åbjörnsson,

justitierådet Brunnberg.

Enligt lagrådet den 29 mars 1967 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj it Konungen i statsrådet den 24

februari 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor och 2) lag angående

ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å

motorfordon.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Åke Widding.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om höjning av vissa trafiklivräntor

Nu förevarande lagförslag omfattar livräntor som utgår på grund av försäkring

enligt trafikförsäkringslagen eller annan därmed jämställd försäkring

och har till syfte att återställa realvärdet av äldre trafiklivräntor och

att få till stånd en värdesäkring för framtiden av sådana livräntor och nytillkommande

trafiklivräntor. Dessutom avser förslaget att i viss utsträckning

ge livräntetagare en av sociala skäl betingad kompensation för att ersättningsrätten

tidigare varit otillfredsställande utformad. Förslaget innebär

att särskilda förmåner skall beredas livräntetagarna i form av tillägg

till de trafiklivräntor som nu utgår.

Lagrådet vill tillstyrka att lagstiftning i ämnet genomförs i överensstämmelse

med vad det remitterade förslaget innehåller i sak.

Vad gäller den juridiska konstruktionen vill lagrådet framhålla följande.

I förslaget har den utvägen valts att de tillägg som skall utgå är att anse

som en särskild förmån från försäkringen och inte skadestånd. Det i lagförslagets

rubrik och i andra sammanhang använda uttrycket »höjning» av

trafiklivräntor kan möjligen vålla tveksamhet i detta avseende. Lagtekniskt

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1967

skulle den valda konstruktionen komma till tydligare uttryck om lagens

rubrik ändrades till »Lag om tillägg till vissa trafiklivräntor» och den föreslagna

lagtexten omformulerades i anslutning härtill. Lagrådet förordar

att en sådan omarbetning sker.

1 §•

Det i första stycket förekommande uttrycket trafikförsäkring syftar enligt

uttalande i motiven på försäkring som meddelats enligt bestämmelserna

i trafikförsäkringslagen. I lagtexten är uttrycket emellertid använt för att

täcka även sådan utländsk försäkring, som avses i 5 § nämnda lag. Att

sistnämnda fall omfattas av lagförslaget skulle framgå tydligare om uttrycket

i anslutning till kommitténs förslag ändrades till att avse livränta

som utges jämlikt trafikförsäkringslagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om trafikförsäkring

å motorfordon

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

107

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den li september 1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Edenman, Johansson, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

de till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om höjning av vissa trafiklivräntor

och 2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929

(nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

De av lagrådet föreslagna ändringarna av förslaget till lag om höjning

av vissa trafiklivräntor är av formell natur och torde böra godtas. Utöver

de ändringar som följer av lagrådets utlåtande torde vissa redaktionella

jämkningar i lagförslaget böra vidtas. Motsvarande ändringar torde böra

göras även i det vid statsrådsprotokollet den 24 februari 1967 fogade förslaget

till förordning om höjning av vissa trafiklivräntor, som utgår av

statsmedel, m. nr.

De ändringar i författningsförslagen som föranleds av lagrådets uttalanden

synes medföra behov av ett förtydligande av tilläggens ställning i beskattningshänseende.

I det remitterade förslaget har lämnats en redogörelse

för nu gällande regler beträffande beskattningen av trafiklivräntor. Innebörden

av dessa regler är att livräntorna utgör skattepliktig inkomst. I

fråga om skattepliktens omfattning föreligger emellertid viss skillnad mellan

olika slags livräntor. Utgår livränta på grund av försäkring i anledning

av trafikskada som uppstått före den 1 januari 1962 beskattas livräntan

endast till viss del, varierande mellan 80 och 10 % beroende på livräntetagarens

ålder. Övriga trafiklivräntor beskattas däremot till fullt belopp.

Trafiklivräntekommittén kom vid sina överväganden till den uppfattningen

att tilläggen i beskattningshänseende skulle följa de för vederbörande

trafiklivränta gällande reglerna och föreslog med utgångspunkt härifrån

inte någon ändring av nuvarande beskattningsregler. Jag har godtagit

kommitténs ståndpunkt, vilken lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Med den ytterligare markering av tilläggens ställning som särskilda för
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1967

måner vid sidan av själva trafiklivräntan — tagen här i teknisk mening

som omfattande endast den ersättningsrätt som grundar sig på skadeståndsreglerna

—• som nu görs på grund av lagrådets påpekanden kan den frågan

uppstå huruvida tilläggen i beskattningshänseende skall vara likställda

med livräntor. För att undanröja en eventuell tveksamhet på denna punkt

vill jag föreslå att i anvisningarna till 31 § kommunalskattelagen införs en

bestämmelse att till livränta skall räknas även höjning av livräntan och

sådant tillägg till densamma som skall utgå under livräntans fortsatta bestånd.

Bestämmelsen avser att omfatta såväl hittills utgående som framtida

höjningar och tillägg, vare sig de har tillkommit på enskilt initiativ

eller genom statsmakternas beslut. Av bestämmelsen följer vidare att

i det fall höjning eller tillägg utgår för sådan trafiklivränta, som enligt det

nyss sagda endast delvis utgör skattepliktig inkomst, förmånen av reducerad

beskattning skall omfatta även höjningarna och tilläggen. I de fall

däremot där livränta enligt gällande bestämmelser beskattas fullt ut, kommer

även höjningar och tillägg att beskattas utan reduktion. Höjningarna

och tilläggen kommer med andra ord att följa vad som gäller för den ursprungliga

livräntan. — Dessa bestämmelser har fått generell karaktär och

gäller sålunda även andra värdesäkrade livräntor än trafiklivräntor.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att anta förslag till

1) lag om tillägg till vissa trafiklivräntor,

2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om

trafikförsäkring å motorfordon,

3) lag om ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna till 31 § kommunalskatt

elagen den 28 september 1928 (nr 370),

4) förordning om tillägg till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel,

m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 660811

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1967:342 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 a1 i texten
  2. 1LU 1967:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, m. in. s. 1 i texten
  3. BevU 1967:59 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tillägg till vissa trafiklivräntor, m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevil s. 1 i texten