Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

1967-10-13 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:146, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1967

1

Nr 146

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52)

om förlängning av tid för preskription av rätt till arv

eller testamente; given Stockholms slott den 18 oktober

1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 28

februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av rätt till

arv eller testamente.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens innehåll

Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt att ta arv eller testamente

preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares

rätt fem år efter det att kungörelse om arvet eller testamentet har

utfärdats. Enligt lagen den 28 februari 1958 om förlängning av tid för

preskription av rätt till arv eller testamente föreligger möjlighet att få

preskriptionstiden förlängd med högst fem år i sänder, dock sammanlagt

med högst tio år. I propositionen föreslås att sådan förlängning skall kunna

ske med ytterligare högst fem år.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr U6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 februari 19a8 (nr 52) om förlängning av tid

för preskription av rätt till arv eller testamente

Härigenom förordnas, att lagen den 28 februari 1958 om förlängning av

tid för preskription av rätt till arv eller testamente1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare

efter kungörelse enligt

16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken

har att göra sin rätt gällande,

må, om skäl äro därtill, av rätten

förlängas. Sådan förlängning må ske

med högst fem år i sänder men må

sammanlagt ej avse mera än tio år.

(Föreslagen lydelse)

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare

efter kungörelse enligt

16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken

har att göra sin rätt gällande,

må, om skäl äro därtill, av rätten

förlängas. Sådan förlängning må ske

med högst fem år i sänder men må

sammanlagt ej avse mera än femton

år.

Ansökan om---------över ansökningen.

Sedan beslut----------allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse se 1962:137.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1967

;s

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på

Stockholms slott den 6 oktober 1967.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

WlCKMAN, MORERG.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen

den 28 februari 1958 om förlängning av tid för preskription av rätt till arv

eller testamente och anför.

Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt att ta arv eller testamente

preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares

rätt fem år efter det att kungörelse om arvet eller testamentet har utfärdats.

Genom lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid

för preskription av rätt till arv eller testamente (ändrad 1962: 137) har

införts möjlighet att få preskriptionstiden förlängd med högst fem år i

sänder, dock sammanlagt med högst tio år. Fråga har nu uppkommit om

ytterligare förlängning av preskriptionstiden i fall som åsyftas i 1958

års lag.

Gällande bestämmelser m. in. De allmänna bestämmelserna om preskription

av rätt att ta arv eller testamente återfinns i 1 6 k a p. ärvdabalk

e n. Bestämmelserna — som i stort sett oförändrade har överförts till

ärvdabalken från de vid tiden för tillkomsten av 1958 års lag alltjämt gällande

lagarna den 8 juni 1928 (nr 279) om arv och den 25 april 1930 (nr

104) om testamente — innebär i huvudsak följande.

Vistas då bouppteckning förrättas en till namnet känd arvinge efter den

döde på okänd ort, skall det anmälas hos rätten av den som har boet i sin

vård. När sådan anmälan sker eller rätten på annat sätt får vetskap om

t Öl haltandet, skall rätten lata införa kungörelse i Post- och Inrikes tid—

ningar att arv efter den döde har tillfallit den bortovarande. I kungörelsen

skall arvingen aumanas all göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från

den dag kungörelsen var införd i tidningarna (1 §). Samma förfarande

skall tillämpas, om det vid bouppteckning inte kan utrönas huruvida det

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Mai ris proposition nr 146 år 1667

finns någon arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte

annan känd arvinge är berättigad till arv, eller om det vid bouppteckning

finns kännedom om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn

som om lians vistelseort (2 §). Beträffande testamentstagare, som äi okänd

eller vistas på okänd ort, gäller motsvarande bestämmelser som för arvinge

(3 §).

Arvinge eller testamentstagare, som ej enligt de nu nämnda bestämmelserna

skall göra sin rätt gällande inom särskilt förelagd tid, skall göra detta

inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid en senare

tidpunkt, från denna (4 §).

Har arvinge eller testamentstagare inte inom föreskriven tid tillträtt kvarlåtenskapen

eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå i viss ordning,

bär han förlorat sin rätt (7 §). Beträffande arv gäller därvid, att det skall

tillfalla dem som skulle ha varit berättigade därtill, om arvingen hade avlidit

före arvlåtaren (8 §). Någon motsvarande regel finns ej i fråga om

egendom, som har givits genom testamente. Vem sådan egendom skall tillfalla,

sedan testamentstagarens rätt har gått förlorad, beror i första hand

på testamentet.

Medan preskriptionstid löper behandlas bortovarande arvinge eller testamentstagare

som om han var i livet. För honom avsätts normalt en lott,

som förvaltas av särskilt förordnad god man (18 kap. 4 § föräldi abalken).

Mot preskription får bortovarande inte åberopa, att ban bär varit hindi ad

att bevaka sin rätt. God man, som har förordnats för den bortovarande, kan

ej vidta åtgärd för att avbryta preskription.

Genom 1958 års lag bar möjlighet beretts domstol att, om skäl är

därtill, förlänga sådan preskriptionstid som enligt de allmänna reglerna gäller

efter kungörelse om arv eller testamente. Lagen föranleddes av de extraordinära

förhållanden som hade skapats genom det senaste världskriget

och efterverkningarna därav. Den kom till närmast med tanke på att fall

kunde förekomma då det skulle verka synnerligen obilligt att en bortovarande

arvinge, som utan egen förskyllan varit oförmögen att bevaka sin rätt,

gick denna förlustig efter en så kort preskriptionstid som fem år. Förlängning

kunde enligt lagens ursprungliga lydelse ske med högst fem år. Genom

lagändring år 1962 utsträcktes tiden för förlängning iill högst tio år, dock

högst fem år åt gången (prop. 1962: 130, L''U 35, rskr 184). Ansökan om

förlängning skall göras, innan preskription har inträtt. Behörig att göra

ansökan är den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt

i boet. Övriga dödsbodelägare skall av rätten beredas tillfälle att yttra sig

över ansökningen. Sedan beslut om förlängning bär vunnit laga kiaft, skall

kungörelse om beslutet genom rättens försorg tas in i Post- och Inrikes

tidningar.

Vad angår lagstiftningen på hithörande område i övriga nordiska länder

kan nämnas följande. I Finland gäller enligt 1965 års ärvdabalk som all
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^6 år 1967 5

män regel för rätt till arv eller testamente en preskriptionstid av tio år.

Någon möjlighet att få denna tid förlängd beträffande arvinge eller testamentstagare

som vistas på okänd ort torde ej finnas. I Danmark och Norge

är främst av intresse vissa regler i lagstiftningen om försvunna personer.

Enligt dansk rätt gäller ingen särskild preskriptionstid för bortovarande

arvinge, om vilken det är känt att han är i livet. Den bortovarandes lott avsätts

då i vanlig ordning och behandlas enligt reglerna om bortovarandes

egendom. Är det ovisst om arvingen är i livet, preskriberas den bortovarandes

rätt tio år efter arvlåtarens död. Liknande regler finns i norsk rätt. Om

övervägande sannolikhet ej föreligger för att arvinge har överlevt arvlåtaren,

gäller sålunda en tioårig preskriptionstid. I motsatt fall behandlas den

bortovarandes lott i allmänhet enligt reglerna om förvaltning av bortovarandes

egendom.

Departementschefen. Ärvdabalkens bestämmelser om bortovarande eller

okända arvingars och testamentstagares rätt att ta arv eller testamente

innebär, att sådana arvingar eller testamentstagare i regel måste bevaka

sin rätt inom fem år från det att kungörelse har utfärdats om arvfallet eller

om testamentet. Annars förlorar arvingen eller testamentstagaren sin rätt.

Denna verkan inträder, även om praktiskt hinder har förelegat för vederbörande

att låta sig avhöra. Laga förfall kan sålunda inte åberopas. Genom

1958 års lag har möjlighet införts att efter ansökan hos domstol få den

angivna preskriptionstiden förlängd. Förlängning kunde ursprungligen ske

med högst fem år, men efter lagändring år 1962 har tiden utsträckts till

högst tio år, dock högst fem år i sänder.

Även om det från preskriptionsrättslig synpunkt kan anföras skäl för

att frågan om arvinges eller testamentstagares rätt ej bör kunna hållas

öppen under mera avsevärd tid, vill jag förorda, att tiden för preskription

enligt 1958 års lag utsträcks ytterligare en gång. Förlängningen bör liksom

år 1962 avse en tid av fem år. Därmed kommer preskriptionstiden att kunna

utsträckas med sammanlagt högst femton år, dock med högst fem år åt

gången.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1968.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr

52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har uteslutits här.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1967

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1967

7

Utclrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 oktober 1967.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet den 6 oktober 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen

den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av

rätt till arv eller testamente.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

departementsrådet Tomas Löfstedt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1967

Utdrag av protokollet över jiistitieärehden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 13 oktober 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om

förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB. STHLM 67

714896

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.