Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, m. m

1968-06-28 · 135 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 130 av 135 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:132, Med förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

1

Nr 132

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

anledning av Sveriges tillträde till konventionen den

19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran

på väg, m. m.; given Stockholms slott den

28 juni 1968.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att

dels godkänna den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om

fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR),

dels antaga härvid fogat förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde

till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran

på väg.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner en år 1956 avslutad konvention

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg. Samtidigt

läggs fram förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Lagförslaget innehåller föreskrift att konventionen, med undantag

för slutbestämmelserna, skall gälla som svensk lag och upptar därutöver

vissa bestämmelser som är nödvändiga för att fylla ut konventionens regelsystem.

Konventionen innehåller regler om fraktsedel och om fraktförares

ansvarighet för transporterat gods samt vissa processuella bestämmelser.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Förslag

till

Lag

med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Artiklarna 1-—41 av den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg skall, med iakttagande

av vad som ytterligare föreskrives i det följande, gälla som svensk

lag.

2 §•

Konungen kan efter överenskommelse med främmande stat och under

förutsättning av ömsesidighet förordna, att befordran av gods på väg i lokal

gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt eller delvis undantagen

från tillämpning av konventionen.

3 §•

På fraktsedel som upprättas i Sverige får fraktförarens och avsändarens

underskrifter vara tryckta. Stämpel får användas i stället för underskrift.

4 §•

Försäljning enligt artikel 16 tredje stycket av gods som finnes i Sverige

skall ske på offentlig auktion eller, om sådan icke lämpligen kan äga rum,

på annat betryggande sätt. Såvitt det är möjligt skall fraktföraren i god tid

underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försäljningen.

5 §•

Vid tillämpning av artikel 29 och artikel 32 första stycket skall grov vårdslöshet

likställas med uppsåt.

6

Talan som enligt artikel 31 första stycket kan upptagas i Sverige får väckas,

utom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968 3

i den ort där godset mottogs för befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.

Finnes ej behörig domstol enligt första stycket, väckes talan vid Stockholms

rådhusrätt.

7 §•

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje

och fjärde styckena kan verkställas i Sverige, göres hos Svea hovrätt. Vid

ansökningen skall fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att

domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen

samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet.

Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller

av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling

i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,

skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall

vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius

publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols

laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens

beslut förordnar annat.

8 §•

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som kan behövas för

konventionens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden,hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 5 april

1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, m. m., och

anför.

Den 19 maj 1956 avslutades i Geneve en konvention om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg, vanligen kallad CMR efter sin franska

benämning ”Convention relative au contrat de transport international de

marchandises par route.” Konventionen trädde i kraft den 2 juli 1961 och

gäller numera mellan Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Jugoslavien,

Luxemburg, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Förbundsrepubliken

Tyskland och Österrike. Stat som har undertecknat konventionen kan ratificera

den. Annan stat kan under vissa förutsättningar ansluta sig till

konventionen. Sverige och Schweiz har undertecknat men inte ratificerat

konventionen.

Konventionen i de franska och engelska versionerna samt en inom justitiedepartementet

utarbetad översättning till svenska torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 11 november

1960 sakkunniga1 för att utreda bl. a. frågan om lagstiftning i anledning av

ett svenskt tillträde till konventionen (Utredningen angående fraktavtalet

vid godsbefordran på väg). Utredningen har bedrivit sitt arbete i samverkan

med motsvarande danska, finska och norska utredningskommittéer. År

1966 avlämnade utredningen betänkandet ”Vägfraktavtalet I — Internationell

befordran” (SOU 1966:36) med förslag till lag om internationell befordran

av gods på väg.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt,

1 Numera statssekreteraren Gunnar von Sydow, ordförande, direktören Torsten Andersson

och numera hovrättspresidenten Karl Sidenbladh. Sedan von Sydow frånträtt sitt

uppdrag den 4 juni 1962, förordnades samma dag Sidenbladh till ordförande och numera

departementsrådet Clas Nordström till sakkunnig.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

5

statens järnvägar, järnvägsrådet, statens biltrafiknämnd, generaltullstyrelsen,

försäkringsinspektionen, kommerskollegium — efter hörande av Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare

— riksbanksfullmäktige, Sveriges advokatsamfund, Näringslivets

trafikdelegation, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Kooperativa

förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Sjöassuradörernas förening,

Svenska flygförsäkringspoolen, Svenska petroleum institutet och Internationella

handelskammarens svenska nationalkommitté.

Gällande svensk rätt

I Sverige finns f. n. inte någon lagstiftning om fraktavtal rörande godsbefordran

på väg. I viss utsträckning torde de frakträttsliga regler som gäller

på andra områden av transportväsendet vara av allmängiltig natur och således

vara åtminstone analogiskt tillämpliga också på vägfraktavtal. Handelsbruk

och annan sedvänja spelar en betydande roll. Vissa regler på området

har utbildats i rättstillämpningen, men tvister rörande vägfraktavtal har

sällan blivit föremål för domstolsprövning. Detta beror till stor del på att avtalen

ofta innehåller skiljedomsklausul.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden knappast möjligt att lämna cn

närmare redogörelse för gällande svensk rätt på detta område. Vissa påpekanden

bör dock göras. Frågor om fraktförarens ansvarighet för förlust av

eller skada på godset och för dröjsmål med dess utlämnande avgörs enligt

den allmänna culparegeln och allmänna regler om s. k. principalansvar i

inomobligatoriska förhållanden. Det innebär att fraktföraren är ansvarig

för skada som han själv eller hans medhjälpare vållar uppsåtligen eller genom

vårdslöshet. Liksom inom sjö- och lufträtten är emellertid bevisbördan

i vållandefrågan omkastad, så att fraktföraren blir ersättningsskyldig,

om han inte kan visa att skadan inte beror på vållande från hans eller hans

medhjälpares sida.

Rättsförhållandet mellan fraktförare och lastägare på den svenska vägtransportmarknaden

är i stor utsträckning reglerat genom standardiserade

partsavtal. Av dessa bör främst nämnas de ansvars- och befordringsbestämmelser

som antagits av de flesta större svenska lastbilstransportföretagen

och som gäller fr. o. m. den 1 januari 1967. Dessa befordringsvillkor ansluter

i stor utsträckning till konventionens bestämmelser. I fråga om villkoren

för fraktförarens ansvarighet bör följande nämnas. Fraktföraren påtar sig

i princip ett objektivt ansvar för händelser som medför att godset förkommer,

minskas eller skadas under den tid fraktföraren omhänderhar godset.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Fraktföraren fritar sig emellertid från ansvarighet i vissa fall, såsom då

skadan orsakas av fel eller försummelse på avsändarens eller mottagarens

sida, av godsets egen beskaffenhet eller av force majeure. Vidare påtar sig

fraktföraren ansvarighet för skada som uppkommit till följd av sådant

dröjsmål med transportuppdragets utförande som beror av uppenbar försummelse

på fraktförarens sida. Den skadelidandes rätt till ersättning är

begränsad, vid förlust, minskning eller skada till 200 kronor för kilogram

av godsets bruttovikt och vid dröjsmål till fraktens dubbla belopp.

Slutligen bör nämnas att avtal om vägtransport till Sverige från stat som

redan har tillträtt konventionen regelmässigt är underkastade dennas reglering,

eftersom konventionen föreskriver att fraktsedel som utfärdas i konventionsstat

skall innehålla bestämmelse att befordringen är underkastad

konventionens bestämmelser även om annat är avtalat.

Det nordiska lagstiftningssamarbetet

Efter beslut på nordiskt justitieministermöte år 1960 tillkallades i Danmark,

Finland, Norge och Sverige sakkunnigkommittéer för att i samarbete

utreda frågan om utformningen av den lagstiftning som är nödvändig för

ett tillträde till CMR från de nordiska ländernas sida och frågan huruvida i

samband med en sådan lagstiftning också bör införas lagregler om det

inhemska vägfraktavtalet. Den danska kommittén avlämnade redan år 1962

betänkande med förslag till lagstiftning om internationella vägfraktavtal

(betaenkning nr 319). På grundval av förslaget genomfördes ”lov af 10

marts 1965 (nr 47) om fragtaftaler ved international vejtransport”, vilken

trädde i kraft den 1 juli 1965. I samband härmed ratificerade Danmark

CMR. Den norska kommittén lade fram ett motsvarande betänkande år

1964, och inom det norska justisdepartementet förbereds f. n. lagstiftning i

ämnet på grundval av kommittéförslaget med sikte på att Norge skall tillträda

CMR under år 1968. I Finland har något betänkande ännu inte lagts

fram. Den svenska utredningen avlämnade sitt betänkande med förslag till

lag om internationell befordran av gods på väg (”Vägfraktavtalet I”) i april

1966. Efter remissbehandling av betänkandet har förslaget varit under övervägande

inom justitiedepartementet.

De danska, finska, norska och svenska kommittéerna fortsätter utredningsarbetet

med att överväga frågan om lagstiftning angående vägfraktavtalet

vid inhemsk godstransport på väg. Arbetet är f. n. inriktat på att regler

härom skall inarbetas i de tidigare avlämnade förslagen till lagstiftning —

i Danmark gällande lag — om det internationella vägfraktavtalet. Utredningsarbetet

väntas vara avslutat tidigast någon gång vid mitten av år 1969.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

7

Huvuddragen av konventionen

Konventionen har utarbetats inom Förenta Nationernas ekonomiska kommission

för Europa (ECE) och kan tillträdas av stater som är medlemmar

i ECE eller som enligt kommissionens stadga har rätt att delta i dennas arbete.

Konventionen syftar till att åstadkomma enhetliga regler om internationell

godsbefordran på väg, särskilt såvitt gäller skriftliga handlingar som

används vid sådan befordran och i fråga om fraktförarens ansvarighet.

Konventionen är indelad i åtta kapitel. Kap. I behandlar tillämpningsområdet

(art. 1 och 2). Kap. II innehåller bestämmelse om för vilka personer

fraktföraren ansvarar (art. 3). Kap. III behandlar frågor om slutande

och fullgörande av fraktavtal (art. 4—16). Kap. IV innehåller regler om

fraktförarens ansvarighet (art. 17—29). Kap. V upptar reklamationsregler

och vissa processuella bestämmelser samt preskriptionsbestämmelser (art.

30—33). Kap. VI innehåller särskilda bestämmelser om befordran som utförs

av flera fraktförare efter varandra (art. 34—40). Kap. VII upptar föreskrifter

om ogiltighet av avtalsvillkor som strider mot konventionen (art.

41) och kap. VIII innehåller sedvanliga slutbestämmelser om undertecknande,

anslutning, ratifikation, ikraftträdande, uppsägning, territoriellt tilllämpningsområde,

slitande av tvister, reservationer och revision m. m. (art.

42—51).

Konventionen gäller bara i fråga om vägtransporter som sker mot vederlag.

Den är tillämplig inte bara på befordringar mellan konventionsstaterna

utan också på befordran mellan konventionsstat och icke-konventionsstat.

Vissa postbefordringar samt begravningstransporter och befordran av flyttsaker

är undantagna från konventionens tillämpning (art. 1 första—fjärde

styckena). Genom ett särskilt signaturprotokoll undantas från tillämpningsområdet

befordran mellan Storbritannien och Republiken Irland samt förbinder

sig signatärmakterna att ta upp förhandlingar angående avtal om

transport av flyttsaker och om sammansatt befordran.

Inom sitt tillämpningsområde innefattar konventionen också en internationellt-privaträttslig

reglering. Enligt art. 1 första stycket är konventionen

tillämplig på varje avtal om internationell godsbefordran på väg, oavsett

parternas hemvist och nationalitet. Sedd mot bakgrunden av vissa andra

bestämmelser i konventionen som syftar till att säkerställa en tillämpning

av konventionens regler (art. 6 första stycket k), art. 7 tredje stycket, art.

33 samt art. 44) måste denna föreskrift ges den innebörden att konventionsstaternas

domstolar i fråga om sådana vägfraktavtal skall tillämpa konventionens

regelsystem även i fall då enligt allmänna internationellt-privaträttsliga

regler lagen i en icke-konventionsstat skulle vara tillämplig.

Förutsättningarna för att ett giltigt vägfraktavtal skall anses föreligga

regleras inte i konventionen, som inte heller innehåller några regler om hä
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

vande av sådant avtal. Dessa frågor får bedömas enligt tillämplig nationell

lag.

Enligt konventionen skall fraktavtalet bekräftas genom att fraktsedel

upprättas (art. 4). Denna skall undertecknas av avsändaren och fraktföraren

(art. 5). Konventionen innehåller detaljerade regler om vilka uppgifter

fraktsedeln skall innehålla (art. 6). Fraktsedeln tjänar i första hand som

bevismedel dels i fråga om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande

av godset, dels i fråga om godsets och förpackningens synliga tillstånd vid

mottagandet m. m. (art. 9). Men fraktsedeln utgör också nödvändig legitimationshandling

för den som vill utöva sin rätt att förfoga över godset under

transporten genom att ge fraktföraren nya anvisningar, t. ex. i fråga om bestämmelseorten

(art. 12 femte stycket). Till skillnad från vad som gäller beträffande

konossement är fraktsedeln däremot inte bärare av rätten till godset

i den meningen att innehav av fraktsedeln omedelbart berättigar innehavaren

att få godset utlämnat till sig.

Fraktföraren är i princip ansvarig på objektiv grund för skada som uppkommer

genom att godset förkommer, minskas eller skadas under transporten

(i det följande sammanfattas dessa skador under benämningen realskada)

eller att godset utlämnas för sent (art. 17 första stycket). Ansvarighet

inträder således oberoende av om fel eller försummelse ligger fraktföraren

eller hans folk till last. Ansvarigheten inskränks emellertid dels genom

regler som befriar fraktföraren från ansvarighet i särskilt angivna fall

(art. 17 andra och fjärde styckena) dels genom bestämmelser om undanlag

för vissa slag av skador och om begränsning av ersättningsbeloppen (art.

23 och 25). Fraktföraren är fri från ansvarighet bl. a. om skadan vållats av

avsändaren eller mottagaren eller orsakats av godsets egen beskaffenhet

eller av force majeure (art. 17 andra stycket). Fraktföraren går vidare i

vissa fall fri från ansvarighet för realskada på den grund att risken varit

särskilt stor för att godset skulle komma till skada under transporten (art.

17 fjärde stycket). Fraktföraren har i princip bevisbördan för att sådan omständighet

förelegat som befriar honom från ansvar (art. 18). Ersättning

för realskada skall beräknas efter godsets värde (art. 23 första och andra

styckena). Dessutom utgår ersättning för frakt, tullavgifter och andra kostnader

(art. 23 fjärde stycket). Däremot utgår inte ersättning för utebliven

handelsvinst eller annan allmän förmögenhetsskada. Ersättning för godsets

värde får inte överstiga 25 guldfrancs (f. n. motsvarande 42: 25 kr.) per kilogram

bruttovikt (art. 23 tredje stycket). Vid dröjsmål ihed godsets utlämnande

utgår ersättning för all skada, således även allmän förmögenhetsskada,

men ersättningen är begränsad till fraktens belopp (art. 23 femte

stycket).

Konventionens bestämmelser är enligt uttrycklig föreskrift i art. 41 tvingande.

Det innebär bl. a. att ett åtagande från fraktförarens sida att svara

med högre belopp än konventionen föreskriver inte är bindande för honom.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

11

konventionen endast om dennas huvudprinciper måste anses oförenliga med

svensk rättsuppfattning. Vårt ställningstagande till konventionen bör enligt

utredningen främst grundas på en prövning av konventionens regler om

fraktförarens ansvarighet. Enligt gällande svensk rätt bär fraktföraren ett

culpaansvar med omkastad bevisbörda. Om konventionen antas, innebär

detta åtminstone teoretiskt en skärpning av ansvaret, eftersom fraktföraren

enligt konventionen i viss utsträckning svarar oberoende av vållande. Verkan

härav mildras emellertid av konventionens regler om maximiersättning.

Dessa är förmånligare för fraktföraren än motsvarande regler i flertalet övriga

frakträttsliga regelsystem1. Å andra sidan erbjuder konventionen parterna

i fraktavtalet vissa möjligheter att genom särskilda överenskommelser

anpassa ersättningsreglerna till behoven i det enskilda fallet. Ett svenskt tillträde

till konventionen torde enligt utredningen inte medföra någon allmän

höjning av fraktkostnadsnivån. Utredningen föreslår sålunda att Sverige

snarast tillträder konventionen.

Remissyttrandena

Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan har tillstyrkt

eller lämnat utan erinran att Sverige tillträder konventionen. Näringslivets

trafikdelegation tillstyrker ett svenskt tillträde till konventionen. Även om

vissa erinringar kan framställas mot konventionens utformning, exempelvis

i fråga om ansvarighets- och preskriptionsreglerna, kan delegationen dock

acceptera konventionens regelsystem. Trafikdelegationens yttrande åberopas

av Sveriges allmänna exportförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

industriförbund, Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Folksam och Internationella handelskammarens

svenska nationalkommitté. Svenska lasttrafikbilägareförbundet

uttalar att ett snart svenskt tillträde till konventionen ter sig mycket angeläget.

Enligt Sjöassuradörernas förening har olägenheterna av att vi saknar

lagstiftning om fraktavtalet vid lastbilstransport framträtt på olika sätt i

samband med den utveckling som lastbilstrafiken har undergått efter andra

världskriget. Behovet av lagstiftning på området har enligt föreningen blivit

allt större och önskemål om en lagreglering har tid efter annan förts fram

1 Begränsningsbeloppet 25 francs (motsvarande 42:25 kr.) är lägre än de motsvarande

gränser som gäller enligt de konventioner om luftbefordran och järnvägsbefordran som

Sverige har tillträtt. Enligt den genom 1955 års Haagprotokoll reviderade konventionen

av år 1929 om internationell luftbefordran (Warszawakonventionen) är ersättningen begränsad

till ett belopp motsvarande 86 kronor per kilogram, och enligt 1961 års internationella

fördrag angående godsbefordran på järnväg (CIM) gäller ett belopp motsvarande

169 kronor per kilogram. I detta sammanhang kan beträffande järnvägsbefordran

inom Sverige nämnas att järnvägen enligt 62 § järnvägstrafikstadgan den 13 maj

1966 (nr 202) kan begränsa sin ansvarighet till 200 kronor per kilogram. 1924 års konventionen

om konossement föreskriver ett beräkningssätt som inte medger direkta jämförelser.

Ersättningen skall enligt denna konvention beräknas per kolli eller annan enhet

av godset och är begränsad till ett belopp motsvarande 1 800 kronor per kolli eller enhet.

Konossementskonventionen anses dock leda till genomsnittligt lägre ersättningar än CMR.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

av såväl varuägare som fraktförare. Föreningens medlemmar berörs av frågan

i egenskap av försäkringsgivare för båda dessa kategorier. Med hänsyn

till de uppenbara fördelar som tillkomsten av enhetliga rättsregler kommer

att innebära, finner föreningen det särskilt tillfredsställande att svensk lagstiftning

i ämnet baseras på konventionen, vilken kan antas komma att påverka

lagstiftningen i samtliga västeuropeiska länder. Föreningens synpunkter

åberopas också av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

Några remissinstanser uttalar betänkligheter mot att fraktförarens ansvarighet

enligt konventionen är begränsad till lägre belopp än som gäller för

internationell godsbefordran med vissa andra transportmedel och att fraktföraren

är förhindrad att generellt åta sig ansvarighet med högre belopp. Enligt

Sveriges advokatsamfund medför detta olägenheter vid den s. k. samlastningstrafik

som bedrivs av de stora transportföretagen och som innebär att

gods från olika transportkunder samlas och befordras som en enda sändning

med järnväg, bil, fartyg eller flyg. Transportföretagen förbehåller sig därvid

rätt att begagna det transportmedel ”som lämpligen bör ifrågakomma”, om

kunden inte uttryckligen begär att godset skall befordras på visst sätt. För

att inte samlastningsföretagen onödigt skall bindas vid valet av transportmedel

och för att kunden på förhand skall kunna bedöma omfattningen av

det skydd som ansvarighetsreglerna ger honom samt lämpa sitt eget försäkringsskydd

därefter, måste dessa företag utgå från den högsta begränsningssumma

som gäller för något av de transportmedel som kan komma

i fråga, dvs. f. n. det ansvarsbelopp om 200 kronor per bruttokilogram som

gäller enligt den nya järnvägstrafikstadgan. Vid kombinerade väg- och sjötransporter

som sker med containers eller på flak och när godset på annat sätt

är enhetslastat kan konossementskonventionens begränsningsregler leda till

ett högre belopp än vägtransportkonventionen. Ansvarsgränsen måste då sättas

så högt att den inte kommer i konflikt med konossementskonventionens

tvingande regler. Att vägtransportkonventionen hindrar vägfraktföraren att

frivilligt höja ansvarsgränsen medför enligt advokatsamfundets mening att

man får en inte önskvärd skillnad mellan olika slag av transporter av enhetslastat

gods. Nackdelarna kan visserligen i viss mån elimineras genom att

avsändaren vid vägtransport avger en deklaration om godsets verkliga värde.

En sådan deklaration medför dock praktiska svårigheter — motsvarande

bestämmelser inom sjö-, luft- och järnvägstransporträtten används sällan

i praktiken. Svårigheter kan också uppstå vid utformningen av ansvarighetsregler

för enhetslaster och vid kombinerade transporter. Bestämmelsen

i art. 41 att avtalsvillkor som avviker från konventionens regler är ogiltigt

kan vidare innebära ett hinder i de strävanden att rationalisera och förbilliga

försäkringsskyddet mot transportrisker som tar sig uttryck i att

fraktförarna åtar sig ett utökat ansvar och täcker detta genom försäkring,

en ordning som i många fall medför att behovet av ytterligare försäkringsskydd

bortfaller. — Trots de invändningar som sålunda kan göras mot kon
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

9

Konventionen föreskriver emellertid, att om avsändaren mot erläggande av

avtalad tilläggsavgift anger högre värde på godset än som svarar mot detta

belopp, det angivna värdet i stället gäller som maximigräns för skadeersättning

(art. 24). Avsändaren kan vidare, mot erläggande av avtalad tilläggsavgift,

i fraktsedeln ange ett belopp motsvarande det särskilda intresset av

att befordringen fullgörs utan realskada eller dröjsmål, s. k. särskilt leveransintresse,

och i sådant fall är fraktföraren skyldig att intill detta belopp

utge ersättning för all skada, bl. a. även för utebliven handelsvinst vid realskada

(art. 26).

Konventionen föreskriver vissa reklamationsfrister och preskriptionstider.

Reklamationsfristen är i fråga om minskning eller skada på godset i intet

fall längre än sju dagar från godsets mottagande (art. 30 första och andra

styckena). Vid dröjsmål är reklamationsfristen 21 dagar från den dag godset

ställdes till mottagarens förfogande (art. 30 tredje stycket). Rätt att

fora ersättningstalan preskriberas efter ett år eller, vid uppsåt eller därmed

jämställt förfarande, efter tre år. Preskriptionstiden räknas vid minskning,

skada eller dröjsmål från den dag godset utlämnades och vid förlust från

trettionde dagen efter den då godset skulle ha utlämnats eller, i vissa fall,

från sextionde dagen efter den dag då godset togs emot till befordran samt

i övriga fall från det tre månader gått sedan fraktavtalet slöts (art. 32 första

stycket).

Konventionen innehåller j urisdiktions- och verkställighetsregler som i

huvudsak innebär, att tvist om befordran som faller under konventionen

skall kunna väckas bara vid domstol inom stat, till vilken parterna har en

naturlig anknytning (art. 31 första stycket), att tvist mellan samma parter

angående samma sak inte skall kunna väckas på nytt, sedan den prövats

och avgjorts av behörig domstol eller under det att den är under prövning

av sådan domstol (art. 31 andra stycket) och att dom som har meddelats i

en konventionsstat är verkställbar också i övriga konventionsstater (art. 31

tredje stycket).

För s. k. genomgångstransport, dvs. befordran som enligt ett och samma

fraktavtal utförs av flera fraktförare efter varandra, föreskrivs att varje

fraktförare i princip svarar för hela befordringen och inte bara för den del

därav som han själv utför (art. 34). I anslutning härtill ges bestämmelser

om den slutliga fördelningen av ansvaret mellan fraktförarna inbördes (art.

37 och 38).

Konventionen innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Rörande dessas

innehåll bör följande nämnas.

Konventionen står som nämnts öppen för tillträde från stater som är medlemmar

i ECE eller som enligt kommissionens direktiv är berättigade att delta

i dess arbete (art. 42 första stycket). Stater som enligt direktiven får delta

i kommissionens arbete i viss omfattning får ansluta sig till konventionen,

sedan denna har trätt i kraft (art. 42 andra stycket). Konventionen skall ra
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kiingl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

tificeras (art. 42 fjärde stycket). Den träder i kraft sedan fem stater har ratificerat

eller anslutit sig till den. För stat som därefter ratificerar eller ansluter

sig till konventionen träder den i kraft på nittionde dagen efter det

att ratifikations- eller anslutningsinstrument har deponerats (art. 43). Förenta

Nationernas generalsekreterare är depositarie för konventionen (art.

42 femte stycket).

Konventionen kan sägas upp av enskild konventionsstat. Uppsägning får

verkan tolv månader efter den dag då depositarien mottog uppsägningen

(art. 44).

Tvist mellan två eller flera konventionsstater om konventionens tolkning

eller tillämpning, som dessa inte har kunnat bilägga genom underhandlingar

eller på annat sätt, kan av någon av parterna hänskjutas till avgörande

av Internationella domstolen i Haag (art. 47). Mot denna bestämmelse

får reservation göras i samband med tillträde till konventionen. I övrigt är

reservationer mot konventionen inte tillåtna (art. 48).

Sedan konventionen har varit i kraft i tre år kan konventionsstat begära

hos FNs generalsekreterare att en revisionskonferens sammankallas. Om

minst en fjärdedel av konventionsstaterna samtycker skall en revisionskonferens

hållas.

Frågan om Sveriges tillträde till konventionen

Utredningen

Betydelsen av att man får enhetliga regler i Europa om fraktavtalet vid

internationella vägfraktavtal är enligt utredningen uppenbar. Det underlättar

slutandet av sådana avtal, skänker större trygghet i transportförhållandena

och minskar antalet tvister. Bl. a. i Sverige har önskemål om enhetliga

regler på detta område i olika sammanhang förts fram av företrädare

för såväl varuägare som transportörer. Lastbilstransporterna mellan Sverige

och de stater som redan har tillträtt konventionen är av betydande

omfattning. Det innebär att svenska domstolar redan nu kan ha att tillämpa

konventionen. Med hänsyn bl. a. till den ovisshet som råder om den svenska

vägfrakträttens innehåll skulle det enligt utredningen vara en fördel att

med vår rättsordning införliva konventionen, eftersom man då får ett regelsystem

som blir tillämpligt på all utrikes godsbefordran på väg och som

stämmer överens med vad som gäller i de länder med vilka vi har de livligaste

biltrafikförbindelserna. Det skulle enligt utredningen också vara en

fördel för de svenska vägfraktförare som utför internationell godsbefordran

— bl. a. i fråga om möjligheterna att få trafikrättigheter utomlands — att

bli underkastade samma bestämmelser i Sverige som i de länder som redan

är bundna av konventionen och att i rättsligt hänseende bli likställda med

fraktförare i dessa länder. Sverige bör enligt utredningen ställa sig utanför

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

13

ventionen anser sig advokatsamfundet inte kunna motsätta sig att Sverige

tillträder konventionen. Samfundet fäster härvid särskild vikt vid behovet

av enhetliga internationella bestämmelser och framför allt önskemålet att

Sverige inte på detta område bryter den nordiska rättsenheten. Samfundet

yrkar dock att man från svensk sida begär förhandlingar med övriga konventionsstater

med sikte på att i första hand få till stånd en sådan ändring

av art. 41 i konventionen att denna i fråga om avtalsfriheten anpassas till

konossementskonventionen och Warszawakonventionen. Också Näringslivets

trafikdelegation anser att man från svensk sida bör så snart som möjligt

begära revision av art. 41. Olägenheterna av att ersättningsreglerna är

tvingande torde tills vidare kunna i viss mån begränsas genom tillämpning av

bestämmelserna om särskild deklaration rörande godsets verkliga värde.

Försäkringsinspektionen framhåller att de standardavtal som har utformats

av de ledande speditionsföretagen synes fylla relativt högt ställda krav.

Fraktförarens ansvarighet täcks av standardiserade försäkringar som är billiga

ur administrativ synpunkt och enkla att sköta. Över huvud taget torde

den svenska ordningen vara bättre än den som har utvecklats på de flesta

håll utomlands. Enligt försäkringsinspektionen medför konventionens ansvarighetsregler

och dessas inverkan på försäkringarna väsentliga olägenheter.

De särskilda åtgärder som krävs för att en högre ansvarsgräns än konventionen

föreskriver skall gälla måste verka fördyrande och medföra ökat

arbete för parterna i fraktavtalet och för försäkringsgivarna. För mindre

exportörer och importörer kan konventionens maximigräns ha till följd att

försäkringsbehovet på grund av uteblivna åtgärder inte blir fullt täckt. Konventionens

ansvarighetsregler medför vidare att lastbilstrafiken inte kan

konkurrera med järnvägstrafiken på lika villkor. Maximiersättningarna i

lastbilstrafiken kommer också att ligga på en lägre nivå än motsvarande ersättningar

inom flygtrafiken. Försäkringsinspektionen hyser av dessa skäl

tveksamhet om lämpligheten av att Sverige tillträder vägtransportkonvenlionen.

Departementschefen

Den betydande ökning av den internationella handeln som har ägt rum under

det senaste århundradet har medfört ett ökat behov av en harmonisering

av de enskilda staternas rättsregler om internationella godstransporter.

Redan år 1890 tillkom den första internationella överenskommelsen om

fraktavtal vid internationell godstransport. Då avslutades i Bern en konvention

angående godsbefordran på järnväg (CIM). Konventionen har vid flera

tillfällen reviderats. Den senast reviderade konventionen öppnades för undertecknande

år 1961 och gäller i Sverige sedan den 1 januari 1965 (SFS

1964:870).

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

På 1920-talet tillkom två konventioner om sjö- resp. lufttransport. År

1924 avslutades i Bryssel den internationella konventionen rörande fastställande

av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement (konossementskonventionen)

och år 1929 avslutades i Warszawa konventionen

rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell

luftbefordran (Warszawakonventionen). Konossementskonventionen

införlivades med svensk rätt genom lagen den 5 juni 1936 (nr 277) i

anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande

konossement (Haag-lagen). Denna lag trädde i kraft den 1 januari

1939 (SFS 1938:469). Warszawakonventionen införlivades med svensk rätt

genom lagen den 5 mars 1937 (nr 73) om befordran med luftfartyg, som

trädde i kraft den 1 oktober 1937. Genom ett i Haag år 1955 avslutat protokoll

reviderades Warszawakonventionen i vissa hänseenden. Bestämmelser

grundade på Warszawakonventionen i dess sålunda reviderade lydelse

bar genom lagen den 8 april 1960 (nr 69) om ändring i luftfartslagen den 6

juni 1957 (nr 297) tagits upp i 9 kap. luftfartslagen. Lagändringarna trädde

i kraft den 1 augusti 1963 (SFS 1963:399).

Arbetet på att få till stånd enhetliga regler om internationell godstransport

på väg påbörjades i slutet av 1940-talet inom Förenta Nationernas ekonomiska

kommission för Europa (ECE). Det resulterade som nämnts i att

en konvention om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

(CMR) jämte tillhörande signaturprotokoll avslutades i Geneve den 19 maj

1956. Konventionen, som trädde i kraft år 1961, har numera tillträtts av

nio västeuropeiska och två östeuropeiska stater. Konventionen har därjämte

undertecknats av Sverige och Schweiz.

I likhet med CIM, konossementskonventionen och Warszawakonventionen

innehåller CMR i materiellträttsligt hänseende bestämmelser om transportdokumentet

och om fraktförarens ansvarighet för godset. Konventionen har

utformats i nära anslutning till CIM. Också Warszawakonventionen har i

viss utsträckning tjänat som förebild. I fråga om konventionens huvudsakliga

innehåll hänvisar jag till den redogörelse som jag har lämnat i det föregående.

Det förslag till lag om internationell befordran av gods på väg som den

år 1960 tillkallade utredningen angående fraktavtalet vid godsbefordran på

väg lade fram år 1966 efter samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark,

Finland och Norge (”Vägfraktavtalet I”) bygger på CMR och förutsätter

att Sverige tillträder konventionen. Förslaget överensstämmer i allt

väsentligt med den lag i ämnet som genomfördes i Danmark år 1965

på grundval av den danska kommitténs förslag och med det motsvarande

lagförslag som den norska kommittén avlämnade år 1964 och som f. n. är

under övervägande i det norska justisdepartementet.

Det stora flertalet av de instanser som under remissbehandlingen av det

svenska betänkandet har yttrat sig i frågan om ett svenskt tillträde till kon
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968 15

ventionen har tillstyrkt eller lämnat utan erinran att Sverige ratificerar

konventionen.

1 svensk rätt finns som nämnts inte några lagregler om fraktavtal vid

godstransport på väg. Det finns knappast någon rättspraxis på området.

Rättsförhållandet mellan lastägare och fraktförare regleras i flertalet fall av

standardavtal som utarbetats av de stora transportföretagen. Även om dessa

avtal synes ha fungerat bra i praktiken, föreligger ett från flera håll omvittnat

behov av lagregler på området, särskilt för de internationella vägtransporternas

del. För parterna i avtal om godsbefordran som berör olika länder

är det av betydelse att internationellt enhetliga regler gäller, så att de

frakträttsliga frågorna blir bedömda på samma sätt, oavsett i vilket land en

tvist blir föremål för prövning. Betydelsen av internationellt enhetliga regler

på frakträttens område framgår inte minst av att samtliga de förut nämnda

konventionerna om sjö-, luft- och järnvägsbefordran har fått en mycket

bred anslutning. Också den nu aktuella konventionen om fraktavtal vid

internationell godsbefordran på väg har visat sig fylla ett behov. Den bar

redan tillträtts av ett stort antal stater, däribland för svenska godstransporter

så viktiga länder som Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Polen

och Nederländerna. En ytterligare utvidgning av kretsen av konventionsstater

och därmed av konventionens tillämpningsområde kan förutses. För

Sverige är det särskilt av betydelse att Norge kan väntas tillträda konventionen

i en nära framtid.

Mot denna bakgrund måste det enligt min mening fordras mycket starka

skäl för att Sverige även i fortsättningen skall stå utanför konventionen. I

likhet med utredningen anser jag en sådan hållning försvarlig bara om det

kan påvisas att konventionen innehåller bestämmelser som strider mot

grundläggande svenska rättsprinciper. Så är dock inte fallet. Bestämmelserna

om fraktsedeln överensstämmer nära med motsvarande regler i CIM

och Warszawakonventionen. Reglerna i CMR om fraktförarens ansvarighet

bygger på principer som redan är erkända i svensk frakträtt: objektivt ansvar

med vissa särskilt angivna ansvarsfrihetsgrunder samt ansvarsbegränsning.

Till den speciella frågan om betydelsen av att konventionens begränsningsregler

är tvingande skall jag strax återkomma. Reklamations- och

preskriptionsreglerna överensstämmer med motsvarande föreskrifter i

CIM och inger inte några betänkligheter i sak. De processuella reglerna om

bl. a. domsrätt och verkställighet av utländsk dom har fått en från svensk

synpunkt i huvudsak tillfredsställande utformning, låt vara att parternas

möjligheter att avtala om behörig domstol synes ha blivit onödigt kraftigt

beskurna. Vissa erinringar kan göras också mot en del andra bestämmelser

men rör inte frågor av principiell betydelse och bör enligt min mening inte

inverka på bedömningen av frågan om Sveriges tillträde till konventionen.

Det är bara på en punkt som det kan finnas anledning att hysa mer allvarliga

betänkligheter inför konventionens reglering. Det gäller föreskrif
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

terna om begränsning av fraktförarens ansvarighet för realskada. Ersättningen

skall enligt huvudregeln vara begränsad till ett belopp motsvarande

ca 42 kr. per kilogram av det skadade eller förlorade godsets bruttovikt.

Fraktföraren kan inte generellt åta sig ansvarighet för realskada med högre

belopp än konventionen förskriver. Ett sådant avtalsvillkor är enligt art.

41 ogiltigt. Under remissbehandlingen har åtskilliga remissinstanser kritiserat

denna ordning. För egen del biträder jag remissinstansernas uppfattning

att regleringen på denna punkt är otillfredsställande och att man

i stället bort lösa frågan på samma sätt som i konossementskonventionen

och Warszawakonventionen, där begränsningsreglerna är dispositiva i den

meningen att de kan frångås till lastägarens förmån och att ett generellt

åtagande av en fraktförare att svara med högre ersättningsbelopp — t. ex.

i form av ett i tryckta fraktsedelsformulär intaget villkor — blir gällande

mot honom. Emellertid kan man inte bortse från att också CMR ger

parterna vissa möjligheter att i det enskilda fallet bestämma en högre

gräns för ansvarigheten. Om avsändaren i fraktsedeln anger ett högre värde

på godset än som motsvarar konventionens begränsningsbelopp och erlägger

särskilt överenskommen tilläggsavgift, gäller nämligen det angivna

värdet i stället som gräns för ansvarigheten. Visserligen innebär kravet på

att avsändaren avger en särskild deklaration om godsets värde och betalar

tilläggsavgift en viss omgång. Olägenheterna bör dock inte överskattas. Den

praktiska betydelsen av konventionens reglering på denna punkt torde dessutom

i verkligheten vara begränsad. Enligt vad jag har inhämtat kan det

genomsnittliga värdet av biltransporterat gods till och från utlandet f. n.

beräknas understiga 4 kr. per kilogram och det torde endast undantagsvis

förekomma att värdet överstiger konventionens begränsningsbelopp. Jag

anser därför inte att de invändningar man på denna punkt kan göra mot

konventionen bör tillmätas sådan vikt att Sverige av denna anledning skall

avstå från att tillträda konventionen.

På nu anförda skäl förordar jag i likhet med utredningen och majoriteten

av remissinstanserna att Sverige ratificerar konventionen.

Det kan möjligen ifrågasättas, om tidpunkten för ett svenskt tillträde

till konventionen är lämpligt vald. Inom de nordiska kommittéerna pågår

som nämnts arbetet med att utforma regler för inhemsk godsbefordran på

väg. Arbetet är f. n. inriktat på att åstadkomma förslag till en för nationella

och internationella vägtransporter gemensam lagstiftning. Kommittéerna beräknas

kunna lägga fram förslag till sådan lagstiftning någon gång under

år 1969. Under sådana förhållanden skulle det kunna göras gällande att

Sveriges tillträde till konventionen och därav påkallade lagstiftningsåtgärder

bör anstå i avbidan på att en för nationella och internationella vägfraktavtal

gemensam lagstiftning kan genomföras.

Det bör emellertid beaktas att det redan förflutit mer än tio år sedan

Sverige undertecknade konventionen. Inom ECE hyser man ett starkt in
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

17

tresse för att Sverige snarast ratificerar konventionen. Detta sammanhänger

med att förhandlingar om en revision av konventionen är nära förestående

och att man är angelägen om bl. a. Sveriges deltagande i dessa förhandlingar.

En förutsättning för att Sverige skall kunna delta aktivt i revisionsförhandlingarna

är emellertid att vi har tillträtt konventionen, eftersom

bara fördragsslutande stat har förslagsrätt vid revisionskonferenserna.

Som har framgått av vad jag tidigare har sagt framstår vissa ändringar

i konventionen som önskvärda från svensk synpunkt. Det vore därför

olyckligt om vi genom att skjuta upp frågan om vårt tillträde till konventionen

blir avskurna från möjligheten att aktivt verka för bättre lösningar.

En annan viktig faktor i sammanhanget är att Danmark redan

har tillträtt konventionen och att Norge torde ansluta sig till denna inom

den närmaste tiden. Ett svenskt tillträde till konventionen skulle således

bidra till ökad nordisk rättslikhet och därmed till att underlätta de internordiska

godstransporterna på väg. Jag anser därför att en svensk ratifikation

av konventionen bör ske nu.

Lagstiftningsåtgärder med anledning av konventionen

Metoden för konventionens införlivande med svensk rätt

Utredningen

En svensk ratifikation av konventionen förutsätter att konventionens regler

införlivas med vår lagstiftning. Vid överläggningarna mellan de nordiska

kommittéerna har rått enighet om att den lagstiftning som föranleds

av konventionen så långt möjligt bör utformas så att den systematiskt ansluter

till det mönster för rent nationell lagstiftning som är vedertaget i

de nordiska länderna. Kommittéernas förslag innebär i enlighet härmed att

konventionens regelsystem i sin helhet överförs -—• transformeras — till en

fristående nationell lag. De lagförslag som har utarbetats av kommittéerna

har härigenom kommit att i vissa hänseenden avvika från systematiken i

konventionen. Sinsemellan överensstämmer de nordiska förslagen väl i

fråga om både disposition och redaktionell utformning.

Departementschefen

När en konvention skall införlivas med nationell rätt kan man även inom

ramen för det hos oss tillämpade s. k. dualistiska systemet i princip gå till

väga på tre olika sätt. Man kan som utredningen i detta fall har föreslagit

transformera konventionens innehåll till svensk lag och därvid använda den

lagstiftningsteknik som är bruklig vid rent intern lagstiftning. Detta tillvägagångssätt

är det som vanligen förekommer hos oss när det gäller kon2

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

ventioner på civilrättens område och det tillämpades t. ex. när den tidigare

nämnda Warszawakonventionen och sedermera det till denna anknutna

Haagprotokollet införlivades med svensk rätt. En annan metod är att konventionens

regler i så gott som helt oförändrat skick tas upp i en intern

lag. Exempel härpå erbjuder lagen den 1 juni 1912 (nr 69) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar, vilken föranleddes

av Sveriges tillträde till 1905 års Haag-konvention rörande konflikter

mellan olika lagar i fråga om vissa rättsverkningar av äktenskap. Ett i

viss mån likartat tillvägagångssätt användes när lconossementskonventionen

införlivades med svensk rätt. Men man kan också förfara på det sättet att

konventionen helt eller delvis utan transformering och genom en betydligt

enklare lagstiftningsakt görs omedelbart tillämplig här i landet. Ett sådant

förfarande har använts bl. a. i samband med att Sverige har tillträtt fördragen

om godsbefordran på järnväg. I samband med vår anslutning till

dessa fördrag har antagits endast en lag innehållande vissa offentligrättsliga

bestämmelser om bl. a. svensk domsrätt och om verkställighet av utländsk

dom.

För att konventionsbestämmelser skall i oförändrat skick göras direkt

tillämpliga som svensk lag bör krävas att de har en klar och någorlunda

lättillgänglig utformning och att kompletterande nationella bestämmelser

inte är nödvändiga i någon större utsträckning. CMR fyller enligt min mening

båda dessa krav. Konventionen har terminologiskt och systematiskt

en sådan utformning att den låter sig väl infoga i den svenska rättens regelsystem.

Det är därför i och för sig möjligt att välja vilken som helst av de

metoder som jag har beskrivit.

Tiden är enligt min mening inte mogen för en allmän omläggning av det

system som med bara enstaka undantag har tillämpats hittills hos oss och

som innebär att internationella konventioner på privaträttens område transformeras

till intern lag med användande av gängse lagstiftningsteknik. I

förevarande fall anser jag emellertid att speciella skäl talar för att en enklare

metod kommer till användning.

De nordiska utredningarna kommer inom en relativt snar framtid med all

sannolikhet att lägga fram förslag till gemensam lagstiftning om nationella

och internationella vägfraktavtal. Om man nu efter transformering av konventionen

genomför en fullständig lag om det internationella vägfraktavtalet,

kommer denna lag troligen inom bara några år att få ersättas av en ny lag,

omfattande också nationella vägfraktavtal. I fråga om de internationella

transporterna kommer en sådan lag visserligen inte att innebära några förändringar

i sak. Såväl för de enskilda personer vilka berörs av lagstiftningen

som för de lagstiftande och rättstillämpande organen framstår det emellertid

som föga rationellt — bl. a. från arbetsekonomisk synpunkt — att en omfattande

lagstiftning på ett och samma ämnesområde genomförs två gånger

med bara några års mellanrum.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

19

Jag anser det med hänsyn till dessa förhållanden lämpligast att konventionens

regler görs omedelbart tillämpliga i Sverige genom en särskild lag i

anledning av Sveriges tillträde till konventionen och att i denna lag i övrigt

tas upp endast sådana bestämmelser som är nödvändiga för att fylla ut konventionens

regelsystem. Härvid utgår jag från att när frågan om lagstiftning

angående det nationella vägfraktavtalet aktualiseras en förutsättningslös

prövning sker huruvida en slutgiltig lagstiftning om det internationella

vägfraktavtalet bör ske i andra former.

Med den lösning som jag nu har förordat blir det inte möjligt att i form

av en specialmotivering till enskilda lagbestämmelser på vanligt sätt närmare

ange innebörden av de regler som föreslås. Jag kommer därför i

stället att i ett följande avsnitt lämna en detaljerad redogörelse för de enskilda

konventionsbestämmelserna och i anslutning därtill vissa kommentarer

till dessa.

Huvuddragen av lagstiftningen

Departementschefen

I den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen

bör inledningsvis tas upp bestämmelse av innebörd att konventionen skall,

med iakttagande av vad som ytterligare föreskrivs i den särskilda lagen,

gälla som svensk lag. Som jag tidigare har nämnt får art. 1 i konventionen

uppfattas som en internationellt-privaträttslig regel, som innebär att konventionen

inom sitt sakliga tillämpningsområde skall tillämpas utan hinder av

vad som annars skulle följa av allmänna internationellt-privaträttsliga regler.

Eftersom konventionens regelsystem görs omedelbart tillämpligt i Sverige

finns det enligt min mening ingen anledning att som utredningen har

föreslagit göra undantag från denna internationellt-privaträttsliga reglering

för det fall att allmänna internationellt-privaträttsliga regler hänvisar till

lagen i annan konventionsstat.

Konventionen öppnar möjlighet för två eller flera konventionsstater att

sinsemellan överenskomma att gemensam gränstrafik skall undantas från

konventionens tillämpning (art. 1 femte stycket). Det synes med hänsyn

till de internordiska förhållandena lämpligt att sådana överenskommelser

kan träffas med våra grannländer utan onödig omgång. Kungl.

Maj:t bör därför i lagen bemyndigas att ingå överenskommelse av detta

slag. Motsvarande fullmaktsbestämmelse finns i den danska lagen (§1 stk.

4), och i Norge torde man enligt vad jag har inhämtat komma att föreslå att

en sådan bestämmelse tas upp i den norska lagen.

Jag anser däremot inte att bestämmelsen i art. 1 femte stycket om att

två eller flera konventionsstater kan avtala att fraktsedel som är bärare av

rätt till godset får användas vid transporter som utförs uteslutande inom

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

deras territorier bör föranleda någon motsvarande fullmaktsbestämmelse.

På den punkten överensstämmer mitt förslag med den danska lagen och

det norska kommittéförslaget.

I vissa frågor har konventionen uttryckligen överlämnat den rättsliga

regleringen till konventionsstaternas nationella lagstiftning. I det följande

skall därför närmare övervägas i vad mån eller på vilket sätt en reglering

av sådana frågor bör ske i den nya lagen.

Enligt art. 5 första stycket får fraktförarens och avsändarens underskrifter

på fraktsedeln vara tryckta eller ersättas med stämplar, om lagen i den

stat där fraktsedeln upprättas medger det. Utredningen har föreslagit att

sådant förfarande skall vara tillåtet när fraktsedel upprättas i Sverige.

Förslaget har inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör enligt

min mening godtas. Föreskrift i detta hänseende bör tas upp i lagen.

Enligt art. 16 tredje stycket kan fraktföraren sälja godset i vissa fall när

fraktavtalet inte kan fullgöras eller godset inte kan utlämnas på bestämmelseorten.

För sådant fall föreskrivs i art. 16 femte stycket att förfarandet

vid försäljning bestäms enligt lag eller sedvana på den ort där godset finns.

Utredningen har ansett att föreskrifter bör meddelas om förfarandet när

gods som finns i Sverige skall säljas enligt dessa konventionsbestämmelser

och har föreslagit bestämmelser om att försäljning skall ske på offentlig

auktion eller på annat betryggande sätt och att fraktföraren såvitt möjligt

skall i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats

för försäljningen. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i 103 och

116 §§ sjölagen och i 56 § järnvägstrafikstadgan. Utredningens förslag har

godtagits av remissinstanserna och även jag anser förslaget lämpligt. Föreskrifter

i ämnet bör tas upp i lagen.

Om fraktföraren har betalat ersättning för gods som kommit bort och som

skall anses ha gått förlorat men godset sedermera kommer till rätta, får

fraktföraren enligt art. 20 fjärde stycket förfoga över godset enligt lagen

på den ort där godset finns, under förutsättning antingen att den som

uppbar ersättningen inte därvid har begärt att bli underrättad för den händelse

godset kommer till rätta eller inte låtit sig avhöra inom 30 dagar efter

det han fått sådan underrättelse eller att godset kommer till rätta först efter

det att ett år förflutit från den dag då ersättningen betalades.

I svensk frakträtt finns f. n. inte några regler om fraktförares rätt att

förfoga över tillrättakommet gods för vilket han har utgett ersättning. Varken

sjölagen eller luftfartslagen innehåller några bestämmelser i ämnet.

Enligt 84 § 1925 års järnvägstrafikstadga hade järnväg rätt att fritt förfoga

över tillrättakommet gods, om den som mottagit ersättning för godset

inte därvid förbehållit sig att bli underrättad för den händelse godset skulle

komma till rätta eller efter erhållen underrättelse inte yrkat att få det utlämnat

till sig men bestämmelsen saknar motsvarighet i 1966 års järnvägstrafikstadga.

Trots att CIM i art. 30 § 4 innehåller en bestämmelse som helt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

21

överensstämmer med regeln i CMR art. 20 fjärde stycket, har någon föreskrift

i ämnet inte tagits upp i 1963 års lag i anledning av Sveriges anslutning

till bl. a. CIM.

Utredningen har under hänvisning till den ovisshet som råder i fråga om

svensk frakträtts ståndpunkt i detta hänseende ansett att frågan för landsvägstransporternas

del bör regleras i lag. Enligt utredningen inger det inte

några betänkligheter att tillerkänna fraktföraren oinskränkt förfoganderätt

till godset i fall då den som har fått ersättning inte har begärt att bli underrättad

om godset kommer till rätta eller efter att ha fått sådan underrättelse

har förhållit sig passiv under 30 dagar. Däremot är det enligt utredningen

tveksamt, om enbart den omständigheten att godset har kommit till

rätta senare än inom ett år efter det ersättningen betalades bör medföra att

fraktföraren får fritt förfoga över godset. Utredningen anser dock att detta

bör kunna godtas, bl. a. med hänsyn till att mottagare eller avsändare alltid

har möjlighet att bevara sin rätt till godset genom att underlåta att begära

ersättning för förlust av godset. Förbehåll bör dock enligt utredningen

ske för den rätt till godset som kan tillkomma tredje man, t. ex. en försäkringsgivare.

I enlighet med dessa överväganden har utredningen föreslagit

en bestämmelse av innehåll, att fraktföraren i de fall som avses i art.

20 fjärde stycket i konventionen får förfoga över godset med de inskränkningar

som kan följa av tredje mans rätt (28 § tredje stycket i utredningens

förslag). Bestämmelsen har lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

För egen del anser jag emellertid att f. n. frågan inte heller på detta område

bör regleras i lag. Det är svårt att ange förutsättningarna för fraktförarens

förfoganderätt på ett sådant sätt, att tillämpningen av en bestämmelse

i ämnet leder till sakligt tillfredsställande resultat i varje enskilt fall. Det

praktiska behovet av en legislativ reglering torde emellertid inte vara särskilt

stort. Jag anser därför att det tills vidare bör överlämnas till rättstilllämpningen

att avgöra hithörande frågor under hänsynstagande till omständigheterna

i varje särskilt fall. Spörsmålet kan komma att aktualiseras

på nytt i samband med en lagstiftning om det nationella vägfraktavtalet.

Konventionen innehåller också vissa bestämmelser av rent offentligrättslig

natur. Av dessa torde endast reglerna om domsrätt och om verkställighet

av domar behöva föranleda särskilda lagbestämmelser.

I art. 31 första stycket föreskrivs att talan rörande befordran som är underkastad

konventionen får väckas endast vid sådan domstol i fördragsslutande

stat som parterna har utsett genom överenskommelse samt domstol

i stat inom vars område a) svaranden har sitt hemvist, sitt huvudkontor

eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits eller

b) den ort där godset togs emot av fraktföraren eller bestämmelseorten är

belägen. Enligt art. 39 andra stycket gäller särskilda regler i fråga om regressanspråk

som någon av de olika fraktförarna vid genomgångstransport

riktar mot en eller flera av de övriga. Har en av fraktförarna betalat er
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

sättning, kan han enligt denna bestämmelse väcka regresstalan mot de övriga

vid domstol i stat där någon av dem har sitt hemvist, sitt huvudkontor

eller den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet har slutits.

Talan kan väckas vid samma domstol mot samtliga övriga fraktförare. Konventionen

reglerar, med sist angivna undantag, bara frågan i vilken stat

talan får väckas. Det ankommer på de enskilda konventionsstaterna att bestämma

vilken eller vilka domstolar som skall vara behöriga.

Det måste givetvis finnas interna svenska forumregler som tillägger svensk

domstol behörighet i samtliga de fall då talan enligt konventionen kan väckas

i Sverige. För flertalet fall är forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken

(RB) tillfyllest. 10 kap. 16 § RB tillgodoser kravet att talan skall kunna

väckas vid domstol som parterna anvisat genom s. k. prorogationsavtal. I

motsats till detta lagrum innehåller visserligen art. 31 i konventionen ingen

föreskrift om att prorogationsavtal skall vara skriftligt. Detta kan dock

inte tolkas så att muntligt avtal måste godtas. Konventionen får anses ha

överlämnat frågan om prorogationsavtalets form till nationell lagstiftning.

Konventionens regler om att talan får väckas i stat där svaranden har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars medverkan

fraktavtalet har slutits motsvaras av bestämmelserna i 10 kap. 1, 4

och 5 §§ RB. Att gemensam regresstalan mot flera fraktförare kan väckas vid

domstol som är behörig att ta upp talan mot någon av dem följer av 10 kap.

14 § RB. Det finns däremot inte någon bestämmelse i RB som anvisar behörigt

forum, när talan väcks i Sverige på den grund att orten för godsets

mottagande för befordran eller bestämmelseorten ligger här. I den särskilda

lagen i anledning av Sveriges tillträde till CMR bör därför tas upp bestämmelse

att talan som avses i art. 31 första stycket i konventionen får väckas

vid domstolen på den ort där godset togs emot för befordran eller på bestämmelseorten.

Enligt bestämmelsen i art. 31 femte stycket får säkerhet för kostnad i

rättegång om befordran, som är underkastad konventionen, inte krävas av

någon som är medborgare i konventionsstat och har sitt hemvist eller idkar

rörelse med fast driftställe i sådan stat. Med hänsyn till denna bestämmelse

bör Kungl. Maj :t med stöd av 3 § lagen den 19 november 1886 (nr 84

s. 14) angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol

mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada förordna om

undantag från lagens bestämmelser för de fall som avses i berörda konventionsbestämmelse.

Konventionen innehåller i art. 31 tredje och fjärde styckena vissa bestämmelser

av innebörd att dom som har meddelats av domstol i konventionsstat

med anledning av talan rörande befordran som är underkastad konventionen

skall kunna verkställas i annan konventionsstat, när den har blivit

verkställbar i domstolslandet och så snart de formföreskrifter som gäller

i verkställighetslandet har blivit uppfyllda. I samma stycke av artikeln

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

23

föreskrivs också uttryckligen att sådana formföreskrifter inte får innefatta

möjlighet att ompröva själva saken.

I överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit bör sådana formföreskrifter

som avses i denna konventionsbestämmelse meddelas för det fall

att verkställighet av dom som har meddelats av domstol i annan konventionsstat

söks i Sverige. Föreskrifterna bör i allt väsentligt utformas efter

mönster av motsvarande bestämmelser i 6—8 §§ 1963 års lag i anledning av

Sveriges anslutning till bl. a. OM och i 38 § atomansvarighetslagen den 8

mars 1968 (nr 45).

Den nya lagstiftningen föranleder inte några följdändringar i gällande

lagstiftning.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen

den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Angående de särskilda bestämmelserna i konventionen och lagförslaget vill

jag anföra följande.

De särskilda bestämmelserna i konventionen

KAPITEL I

T illämpjiingsområde

Art. 1

Enligt första stycket första punkten är konventionen tillämplig på varje

avtal om godsbefordran på väg, när befordringen sker mot vederlag och orten

för godsets mottagande till befordran samt bestämmelseorten — såsom

dessa orter har angetts i avtalet — är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone

den ena är konventionsstat. Enligt andra punkten gäller detta oavsett

avtalsparternas hemvist eller nationalitet.

Bestämmelsen innebär att det för konventionens tillämplighet är avgörande

— förutom att ersättning för befordringen skall utgå — att transporten

enligt avtalet skall ske mellan skilda stater, varav åtminstone den ena

är konventionsstat. Har befordringen faktiskt upphört innan fordonet lämnat

den stat där godset tagits emot för befordran, t. ex. därför att fordonet

med tillhörande last blivit totalförstört, är konventionen ändå tillämplig.

Däremot gäller konventionen inte om orten för godsets mottagande och be
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

stämmelseorten är belägna i samma stat, även om en del av transporten går

genom en annan stat.

Som tidigare har nämnts får första stycket uppfattas som en internationellt-privaträttslig

regel, vilken träder i stället för sådana annars tillämpliga

regler som skulle ha medfört att annan stats lag blivit tillämplig på

tvist angående befordringen.

Enligt andra stycket skall med uttrycket fordon förstås motorfordon,

sammansatt fordon, släpfordon och påhängsvagn som avses i art. 4 i konventionen

den 19 september 1949 rörande vägtrafik.

CMR gäller enligt uttrycklig föreskrift i art. 1 tredje stycket också när

befordran som faller inom dess tillämpningsområde utförs av stater eller

statliga inrättningar eller organisationer.

I fjärde stycket föreskrivs undantag från konventionens tillämpningsområde

beträffande vissa befordringar. Konventionen gäller inte postbefordran

som utförs enligt internationella överenskommelser om sådan befordran och

inte heller begravningstransport eller befordran av flyttsaker.

Enligt femte stycket gäller som huvudregel att konventionsstaterna inte

får sinsemellan sluta avtal som innebär avvikelser från konventionens reglering.

Det har dock öppnats möjlighet för staterna att undanta gemensam

gränstrafik från konventionens tillämpningsområde. Någon anvisning om

vad som innefattas i begreppet gränstrafik lämnar inte konventionen, och

det får därför anses överlämnat åt konventionsstaterna att genom överenskommelser

närmare avgränsa tillämpningsområdet för eventuella undantag.

Vidare kan fördragsslutande stater sinsemellan avtala att fraktsedel, som är

bärare av rätt till godset, får användas vid befordran som utförs uteslutande

inom deras territorier. Denna bestämmelse skall ses i belysning av att fraktsedel

enligt bestämmelserna i kap. III i konventionen inte har karaktären av

värdepapper.

Art. 2

För del fall att fordon med pålastat gods under en del av befordringen

fraktas ombord på fartyg, järnvägsvagn eller luftfartyg (till sjöss, med

järnväg, på inlandsvattenväg eller med luftfartyg) innehåller denna artikel

en delvis komplicerad reglering.

Under förutsättning att godset under befordringen med det andra transportmedlet

inte lossas från vägfordonet eller godset enligt art. 14 lossas från

fordonet i lastägarens intresse på grund av att hinder har uppstått att fullgöra

avtalet på det sätt fraktsedeln föreskriver, är konventionen enligt

första stycket första punkten tillämplig också på denna del av befordringen.

I fråga om vägfraktförarens ansvarighet föreskrivs ett undantag från denna

huvudregel i första stycket andra punkten. Om det blivit styrkt att realskada

eller dröjsmål med godsets utlämnande inte har orsakats av åtgärd eller underlåtenhet

av vägfraktföraren utan beror på en händelse som kunnat in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

25

träffa endast under och på grund av befordringen med det andra transportmedlet,

tillämpas vid bestämmande av vägfraktförarens ansvarighet mot

lastägaren i stället för konventionens regler de tvingande lagregler som gäller

för befordran av gods med det andra transportmedlet och som skulle ha

tillämpats för fraktföraren av detta transportmedel om avsändaren hade

träffat avtal direkt med denne om transport av enbart godset. Saknas sådana

tvingande lagregler, bestäms emellertid vägfraktförarens ansvarighet

enligt konventionen.

Bestämmelsen i första punkten innebär bl. a. att fraktföraren gentemot

lastägaren svarar även för fel eller försummelse av den andre fraktföraren

eller hans folk. Med reglerna i andra punkten har man sökt åstadkomma

en ordning som generellt skall medföra att den ersättning vägfraktföraren

har att utge till lastägaren skall motsvara vad han regressvis kan kräva ut

av den andre fraktföraren. Huruvida detta resultat uppnås i det särskilda

fallet blir emellertid beroende av flera omständigheter, bl. a. innehållet i

det avtal som vägfraktföraren slutit med den andre fraktföraren.

Av förarbetena till konventionen framgår att med uttrycket tvingande

lagregler avses inte bara regler som är tvingande för båda parterna i avtalet

utan också sådana som kan åberopas bara av den ena parten. Som

exempel på regler av det sistnämnda slaget kan nämnas bestämmelserna om

begränsning av fraktförares ansvarighet i 1936 års lag i anledning av Sveriges

tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement

(Haag-lagen) och i 9 kap. luftfartslagen, vilka innebär att förbehåll som inskränker

fraktförarens ansvarighet eller föreskriver lägre ansvarsbelopp än

som anges i resp. lag är ogiltigt.

Om vägfraktföraren är fraktförare också med avseende på det andra

transportmedlet, skall enligt andra stycket hans ansvarighet bestämmas

med tillämpning av reglerna i första stycket och så som om verksamheten

som vägfraktförare och verksamheten som fraktförare med avseende på det

andra transportmedlet hade utövats av två skilda personer. Om i ett sådant

fall befordringsavtal har slutits mellan lastägaren och fraktföraren också

rörande befordringen på det andra transportmedlet, torde lastägaren, när det

gäller sådan skada under denna del av befordringen som enligt första stycket

är underkastad CMRs ersättningsregler, kunna åberopa antingen de ansvarsregler

som gäller för det andra transportmedlet eller CMRs regler och således

välja de regler som är förmånligast för honom. Men han kan givetvis

inte få ersättning med högre belopp än som motsvarar den lidna skadan.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

KAPITEL II

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

Art. 3.

Denna artikel innehåller bestämmelse om fraktförarens ansvar för sina

anställda och andra medhjälpare. Fraktföraren är ansvarig för handling

eller underlåtenhet i tjänsten av sina anställda och av annan person som

han anlitar för befordringen. Han svarar i sådant fall på samma sätt som

för egen handling eller underlåtenhet.

Bestämmelsen innebär att fraktföraren svarar också för s. k. självständiga

medhjälpare. En förutsättning härför är dock att medhjälparen anlitats just

för befordringen i fråga och att han handlat i tjänsten, dvs. vid fullgörande

av sitt uppdrag i samband med befordringen. Vad som skall krävas i dessa

hänseenden torde få avgöras med tillämpning av de allmänna grundsatserna

för principalansvar i tillämplig nationell lag. Vad som här föreskrivs om

principalansvarets omfattning gäller självfallet bara anspråk som grundas

på konventionens ansvarsregler. Grundas kravet på andra skadeståndsregler

i nationell lag gäller den lagens allmänna regler om principalansvar.

KAPITEL III

Slutande och fullgörande av fraktavtal

Art. k.

Artikeln innehåller föreskrift om att fraktavtalet skall bekräftas genom

fraktsedel. Om fraktsedel inte har upprättats eller inte har föreskrivet innehåll

eller har förkommit, inverkar detta inte på frågan om avtal har kommit

till stånd eller om avtalet är giltigt, och avtalet förblir underkastat bestämmelserna

i konventionen.

Konventionen reglerar inte förutsättningarna för att ett giltigt fraktavtal

skall ha kommit till stånd. Hithörande frågor får bedömas enligt tillämplig

nationell lag med iakttagande av den uttryckliga föreskriften att upprättande

av fraktsedel inte är en förutsättning för avtalets giltighet. Kan det

visas att giltigt fraktavtal har slutits, blir avtalet underkastat konventionens

regler, även om fraktsedel inte har utfärdats eller inte har föreskrivet

innehåll. En fraktförare kan således inte kringgå konventionens tvingande

ansvarsregler genom att underlåta att utfärda fraktsedel.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

27

Fraktsedeln är som nämnts inte såsom konossementet bärare av rättigheten

till godset och har således inte karaktären av värdepapper. I likhet

med fraktsedel som utfärdas enligt Warszawakonventionen eller CIM

gäller emellertid fraktsedel enligt CMR som bevis om villkoren i fraktavtalet

och om fraktförarens mottagande av godset. Som har nämnts vid art. 1

kan dock två eller flera konventionsstater sinsemellan överenskomma att

fraktsedel, som är bärare av rätt till godset, får användas vid befordran som

utförs uteslutande inom deras territorier.

Art. 5.

Artikeln innehåller i första stycket vissa bestämmelser om utställande av

fraktsedel. Fraktsedel skall upprättas i tre originalexemplar som skall undertecknas

av avsändaren och fraktföraren. Underskrifterna får vara tryckta

eller ersatta med avsändarens och fraktförarens stämplar under förutsättning

att lagen i den stat där fraktsedeln har upprättats tillåter detta. Bestämmelse

i detta hänseende har tagits upp i 3 § förslaget till lag i anledning

av Sveriges tillträde till konventionen. Paragrafen berörs närmare i det

följande.

Det första exemplaret av fraktsedeln skall överlämnas till avsändaren,

det andra följa med godset och det tredje behållas av fraktföraren. Att det

skall utställas tre originalexemplar av fraktsedeln hindrar inte att något

eller några av dessa exemplar utgörs av maskinskrifts- eller fotokopior. Alla

tre exemplaren måste dock vara undertecknade.

Om godset skall lastas på skilda fordon eller det är fråga om skilda godsslag

eller om skilda partier, kan avsändaren eller fraktföraren enligt andra

stycket fordra att skilda fraktsedlar utfärdas för varje fordon, godsslag eller

parti. Bestämmelsen torde innebära att tre originalfraktsedlar skall utställas

för varje enhet.

Art. 6.

Denna artikel innehåller bestämmelser om fraktsedelns innehåll.

Enligt första stycket a)—i) skall fraktsedeln alltid innehålla uppgifter

om ort och dag för dess utfärdande, om avsändarens, fraktförarens och mottagarens

namn och adress, om ort och dag för godsets mottagande och om

bestämmelseorten, samt vissa närmare angivna uppgifter om godset och om

kostnader som är hänförliga till befordringen. Under j) föreskrivs att fraktsedeln

skall innehålla erforderliga anvisningar beträffande tull- och andra

formaliteter. Slutligen skall fraktsedeln enligt bestämmelse i första stycket

k) innehålla meddelande att befordringen är underkastad bestämmelserna

i konventionen utan hinder av att annat kan vara avtalat. Denna bestämmelse

skall ses mot bakgrunden av att konventionen är tillämplig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

även på befordran mellan konventionsstat och icke-konventionsstat och att

talan om befordran som är underkastad konventionen under vissa förutsättningar

kan väckas i en icke-konventionsstat (art. 31). Väcks sådan talan

i konventionsstat skall domstolen enligt vad som har påpekats vid art. 1

tillämpa konventionens materiella regler. Men om talan väcks i en ickekonventionsstat,

kan det tänkas att domstolen med tillämpning av domstolslandets

internationellt-privaträttsliga regler finner att lex fori eller lagen

i en annan icke-konventionsstat skall tillämpas som materialstatut. Detta

kan leda till att tvisten blir löst på ett annat sätt än som skulle ha blivit

fallet om den prövats av domstol i konventionsstat. Den nu förevarande bestämmelsen

har tillkommit för att man i möjligaste mån skall undvika sådana

konsekvenser. Meddelandet i fraktsedeln om konventionens tillämplighet

får vid tvist om avtalet karaktären av en partsöverenskommelse om tilllämplig

lag, som gör det möjligt för domstol i en icke-konventionsstat att

tillämpa konventionen, oavsett vad som annars skulle följa av allmänna internationellt-privaträttsliga

regler.

Enligt andra stycket skall fraktsedeln i förekommande fall också innehålla

uppgifter om förbud mot omlastning (a), de kostnader som avsändaren

åtar sig att betala (b), efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets

utlämnande (c), godsets deklarerade värde samt belopp motsvarande särskilt

intresse av leveransen (d), avsändarens anvisningar till fraktföraren

rörande försäkring av godset (e), avtalad tid inom vilken befordringen skall

vara fullgjord (f) samt förteckning över handlingar som överlämnas till

fraktföraren (g).

Enligt tredje stycket kan parterna i fraktsedeln ta in de ytterligare uppgifter

som de anser påkallade.

Art. 7.

Artikeln innehåller bestämmelser om ansvarigheten för att fraktsedeln

innehåller oriktiga eller ofullständiga uppgifter.

Flertalet av de uppgifter som enligt art. 6 skall inflyta i fraktsedeln avser

förhållanden som avsändaren ensam känner till. Det föreskrivs därför i

första stycket a)—b) att avsändaren skall — med vissa undantag — svara

för all kostnad och skada som tillskyndas fraktföraren genom att uppgift

som nämns i art. 6 första eller andra stycket är oriktig eller ofullständig.

På motsvarande sätt svarar avsändaren enligt första stycket c) för oriktighet

eller ofullständighet hos annan uppgift eller anvisning som han lämnar

för fraktsedelns upprättande eller för att införas i denna. De nyss antydda

undantagen gäller till en början uppgifterna om ort och dag för fraktsedelns

utfärdande, om fraktförarens namn och adress samt om kostnader som är

hänförliga till bef ordringen (art. 6 första stycket a), c) och i). Det ligger

givetvis närmast till hands att fraktföraren ser till att dessa uppgifter förs

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

29

in på fraktsedeln. Om fraktsedeln i något av dessa hänseenden blivit oriktig

eller ofullständig, kan fraktföraren inte få ersättning av avsändaren för

kostnad eller skada som tillskyndas honom till följd därav.

I praktiken förekommer det inte sällan att fraktföraren tillhandahåller

formulär till fraktsedel och att han själv fyller i detta efter anvisning från

avsändaren. Bestämmelsen i andra stycket att fraktföraren, om annat inte

visas, anses ha handlat för avsändarens räkning, när han i fraktsedeln har

fört in uppgift eller anvisning som avses i första stycket, innebär emellertid

att det saknar betydelse vid tillämpning av ansvarsreglerna i första stycket

vem av parterna som faktiskt har skrivit ut fraktsedeln.

Fraktföraren har vidare ansetts böra svara för att fraktsedeln innehåller

meddelande om att befordringen skall vara underkastad bestämmelserna i

konventionen (art. 6 första stycket k), och reglerna i första stycket om ansvarighet

för avsändaren omfattar därför inte sådant meddelande. I stället

föreskrivs i tredje stycket, att om sådant meddelande saknas, fraktföraren

svarar för all kostnad och skada som därigenom tillskyndas den som äger

förfoga över godset. Som har berörts vid art. 6 kan sådan kostnad och skada

uppkomma genom att domstol i icke-konventionsstat på en tvist om befordran

som omfattas av konventionen tillämpar annan lag än lag som överensstämmer

med konventionen. Men svårigheten att påvisa att domstolen skulle

ha tillämpat konventionen eller lag som överensstämmer med denna, om

meddelandet hade tagits in i fraktsedeln — eller med andra ord att det

föreligger adekvat kausalitet mellan det uteblivna meddelandet och skadan

— kommer möjligen att i viss mån förringa det praktiska värdet av bestämmelsen.

I övrigt reglerar konventionen inte vilka rättsverkningar som följer av

att fraktsedeln över huvud taget inte innehåller uppgift som föreskrivs i art.

6 första eller andra stycket. Har parterna avtalat sådana särskilda villkor

som nämns i art. 6 andra stycket utan att dessa har tagits in i fraktsedeln,

innebär visserligen bestämmelsen i art. 9 att fraktsedeln utgör prima-faciebevis

i fråga om avtalsvillkoren, men part som gör gällande att villkor som

inte angetts i fraktsedeln dock avtalats kan föra motbevisning härom. I

övrigt får rättsverkningarna av att föreskriven uppgift inte förts in i fraktsedeln

bedömas enligt allmänna grundsatser, under hänsynstagande givetvis

till grunderna för de uttryckliga ansvarsreglerna i art. 7.

Art. 8.

Artikeln innehåller regler om fraktförarens skyldighet att undersöka godset.

Enligt första stycket skall fraktföraren när han tar emot godset undersöka

dels riktigheten av uppgifterna i fraktsedeln om antalet kollin samt dessas

märkning och nummer (a), dels godsets och förpackningens synliga till
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts proposition nr 132 år 1968

stånd (b). Andra stycket innehåller regler om förbehåll från fraktförarens

sida. Kan fraktföraren inte med skäliga medel undersöka riktigheten av

fraktsedelns uppgifter om kollinas antal, märkning och nummer, skall han

teckna förbehåll härom på fraktsedeln och därvid också ange grunden för

förbehållet. Han skall också ange grunden för varje förbehåll som han gör

beträffande godsets och förpackningens synliga tillstånd. Slutligen föreskrivs

att förbehåll inte gäller mot avsändaren, om denne inte uttryckligen

har godkänt det på fraktsedeln. Enligt tredje stycket kan avsändaren

fordra att fraktföraren undersöker godsets bruttovikt eller på annat

sätt uttryckta mängd samt kollinas innehåll. I sådant fall kan fraktföraren

kräva ersättning för de kostnader som undersökningen medför. Resultatet

av undersökningen skall antecknas på fraktsedeln.

Bestämmelserna i första och andra styckena om fraktförarens skyldighet

att undersöka godset och att på fraktsedeln göra de anteckningar som undersökningen

föranleder sammanhänger med att konventionen tillägger

fraktsedeln viss bevisverkan. Enligt art. 9 skall nämligen fraktsedeln, om

annat inte styrks, gälla som bevis för att fraktföraren har tagit emot godset

sådant detta har beskrivits i fraktsedeln. En sådan reglering är vanlig också

i andra frakträttsliga sammanhang. Den syftar till att underlätta bevisningen

när det påstås att godset har skadats under transporten. Den större

trygghet för köparen vid internationellt distansköp som detta medför underlättar

i sin tur en ordning, enligt vilken säljaren mot överlämnande av fraktsedeln

kan få betalning för godset, t. ex. genom rembours, redan innan godset

har tagits emot av köparen.

Fraktförarens undersökningsplikt beträffande kollinas antal, märkning

och nummer bortfaller enligt andra stycket första punkten om undersökningen

inte kan göras med de medel fraktföraren skäligen bör använda.

Vad som skall anses skäligt i det hänseendet får bedömas med hänsyn till

omständigheterna i varje särskilt fall. Bedömningen måste emellertid ske

med beaktande av att fraktföraren i detta fall — i motsats till vad som gäller

i fråga om den särskilda undersökning som avsändaren kan begära enligt

tredje stycket — inte är berättigad till någon ersättning för undersökningens

utförande.

Skyldigheten att undersöka godset och förpackningen är inte på motsvarande

sätt begränsad till vad som kan ske med anlitande av skäliga medel.

Omfattningen av undersökningsplikten bestäms i stället genom föreskriften

att den behöver avse bara godsets och förpackningens synliga tillstånd

(”the apparent condition”). Med detta uttryck torde avses att undersökningsplikten

gäller inte bara förhållanden som kan iakttas med synsinnets

hjälp utan över huvud taget vad som är märkbart vid en utvärtes

granskning. Sålunda bör t. ex. lukter som ger vid handen att godset är förskämt

föranleda anteckning i fraktsedeln.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten att fraktföraren skall ange

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

31

grunden för sina förbehåll innebär krav på att motiveringen skall innehålla

ett konkret skäl för förbehållet, låt vara att den av naturliga skäl

måste göras kortfattad. En anteckning på fraktsedeln av innehåll att fraktföraren

helt allmänt gör förbehåll beträffande godsets och förpackningens

tillstånd saknar verkan. För att ett förbehåll som fraktföraren har gjort

skall bli gällande mot avsändaren krävs vidare att avsändaren uttryckligen

har godkänt förbehållet på fraktsedeln. Det torde i allmänhet inte vara tillräckligt

med den underskrift avsändaren alltid skall teckna på fraktsedeln,

utan det torde krävas en särskild påteckning, t. ex. i form av en signatur i

omedelbar anslutning till förbehållet eller annat uttryckligt godkännande

av detta.

Fi aktsedeln har enligt art. 9 inte bevisverkan i fråga om de uppgifter om

godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd eller om kollinas innehåll

som fraktsedeln skall innehålla enligt art. 6 första stycket h) resp. f).

Avsändaren kan emellertid enligt tredje stycket av nu förevarande artikel

kräva att fraktföraren mot särskild ersättning undersöker godset också i

dessa hänseenden. Anteckning på fraktsedeln om resultatet av undersökningen

bör ske även om undersökningen inte visar annat än att avsändarens

uppgifter är riktiga.

Art. 9.

I denna artikel regleras fraktsedelns bevisverkan.

Enligt första stycket gäller fraktsedeln som bevis om att fraktavtal har

slutits, om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset, såvida

annat inte styrks. Har fraktföraren inte på fraktsedeln tecknat förbehåll

och angett grunden för detta, skall enligt andra stycket godset och dess

förpackning antas ha varit i gott synligt tillstånd, när fraktföraren tog emot

godset, samt antalet kollin och deras märkning och nummer antas ha överensstämt

med uppgifterna i fraktsedeln, allt under förutsättning att annat

förhållande inte blir styrkt.

Bestämmelsen i andra stycket innebär att den bevispresumtion som konventionen

tillerkänner fraktsedeln i där nämnda hänseenden inte gäller,

om fraktföraren har tecknat ett motiverat förbehåll på fraktsedeln. Om avsändaren

har godkänt förbehållet, torde de uppgifter som förbehållet innehåller

utan vidare få tas för goda, såvida godkännandet inte visas vara en

ogiltig rättshandling.

Art. 10.

Artikeln innehåller regler om ansvarighet för skada som uppkommer

under transporten genom bristfällig förpackning av godset. Avsändaren

svarar mot fraktföraren för sådan skada på person, materiel eller annat

gods som uppkommer genom bristfällig förpackning av godset samt för

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

därav föranledda kostnader. Han går emellertid fri från ansvarighet, om

bristfälligheten var synlig eller känd för fraktföraren när denne tog emot

godset och fraktföraren ändå underlät att göra förbehåll.

Avsändarens ansvar enligt artikeln är objektivt och inträder således oberoende

av om avsändaren gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Ansvaret

omfattar inte bara skada som drabbar fraktföraren direkt utan också

skada som tillskyndas tredje man, t. ex. annan lastägare, och som fraktföraren

blir skyldig att ersätta.

Art. 11.

I denna artikel tas upp bestämmelser om skyldighet för avsändaren att

ställa vissa handlingar för tullbehandling o. d. till fraktförarens förfogande

och om avsändarens och fraktförarens ansvarighet för dessa handlingar och

deras innehåll.

För uppfyllande av de tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter

som skall iakttas, innan godset utlämnas till mottagaren, skall avsändaren

enligt första stycket foga erforderliga handlingar till fraktsedeln eller ställa

dem till fraktförarens förfogande samt lämna fraktföraren de upplysningar

som denne begär. Enligt andra stycket är fraktföraren inte skyldig att undersöka

om de handlingar och upplysningar som avsändaren lämnar till

honom är riktiga eller fullständiga, och avsändaren svarar gentemot fraktföraren

för skada till följd av att sådan handling eller upplysning saknas

eller är ofullständig eller oriktig, om fel eller försummelse inte ligger fraktföraren

till last. Enligt tredje stycket svarar fraktföraren som en kommissionär

för följderna av att de handlingar som är omnämnda i fraktsedeln

och som åtföljer denna eller som har överlämnats till honom går förlorade

eller används oriktigt, men den ersättning som han kan ha att utge får inte

överstiga det belopp som skulle ha utgått om godset hade gått förlorat.

Som framgår av art. 6 andra stycket g) skall fraktsedeln innehålla en

förteckning över de handlingar som överlämnas till fraktföraren. Bara de

handlingar som sålunda omnämns i fraktsedeln synes enligt ordalydelsen i

tredje stycket omfattas av fraktförarens ansvarighet. Fraktföraren torde

emellertid kunna bli ansvarig enligt allmänna regler, om handlingen inte

har angetts i fraktsedeln, men motparten måste i sådant fall givetvis styrka

att handlingen har överlämnats till fraktföraren.

Bestämmelsen att fraktföraren skall vara ansvarig som en kommissionär,

om handling går förlorad eller används oriktigt, ger inte klart besked om

vilket lands lag som skall läggas till grund vid bedömningen av ansvarighetens

omfattning. Den frågan torde därför få besvaras med ledning av

allmänna internationellt-privaträttsliga regler. För svensk rätts del gäller

enligt 17 § kommissionslagen att kommittenten äger rätt till ersättning för

skada som tillskyndas honom genom att kommissionären visar försumlighet

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

35

honom på bestämmelseorten. Innehav av fraktsedeln är emellertid en garanti

mot att avsändare eller mottagare under transporten ger nya anvisningar beträffande

godset, t. ex. anger annan mottagare eller ny bestämmelseort. Däremot

kan innehavaren av fraktsedeln inte enbart i kraft av innehavet hindra

att godset utlämnas till mottagaren på bestämmelseorten.

Underlåter fraktförare att efterkomma anvisning som har meddelats i

enlighet med artikelns bestämmelser eller utför han sådan anvisning utan

att begära att det första exemplaret av fraktsedeln företes, är han enligt

sjunde stycket ansvarig för skada som uppkommer därigenom. Utredningen

har ansett att när det i konventionstexten sägs att fraktföraren är ansvarig

gentemot ”the person entitled to make a claim” resp. ”1’ayant droit du

prejudice” detta uttryck bör översättas med ”den som äger förfoga över

godset”. I regel torde också de skador som avses med bestämmelsen drabba

den som har rätt att förfoga över godset. Det kan emellertid inträffa, att

skada tillfogas annan person. Om t. ex. vid ett distansköp mottagaren har

fått första fraktsedelsexemplaret i sin hand mot erläggande av köpeskillingen

men fraktföraren trots detta har efterkommit avsändarens anvisning

om annan mottagare, kan den ursprunglige mottagaren lida skada. I sådant

fall torde han enligt förevarande bestämmelse vara berättigad till ersättning

av fraktföraren. I den svenska översättningen av konventionen i bilaga 2 har

därför i stället angetts att fraktföraren är ”ansvarig gentemot den som

därigenom tillskyndats skada”.

Art. 13.

Artikeln innehåller bestämmelser om godsets utlämnande på bestämmelseorten.

I första stycket föreskrivs till en början som huvudregel, att när godset

har kommit fram till bestämmelseorten, mottagaren kan fordra att fraktföraren

mot kvitto utlämnar det andra exemplaret av fraktsedeln samt godset

till honom (första punkten). Visar det sig att godset har gått förlorat

eller har godset inte kommit fram i rätt tid, kan mottagaren gentemot fraktföraren

i eget namn göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet

(andra punkten). I fråga om beräkningen av den tid inom vilken godset

rätteligen skall komma fram hänvisas i andra punkten till bestämmelserna

i art. 19. Enligt andra stycket första punkten skall en mottagare som utnyttjar

de rättigheter som har tillförsäkrats honom i första stycket betala

det belopp som framgår av fraktsedeln. Uppkommer det tvist angående

mottagarens förpliktelser i detta hänseende är fraktföraren enligt andra

stycket andra punkten inte skyldig att utlämna godset, om mottagaren inte

ställer säkerhet.

Bestämmelserna i första stycket innebär, att mottagaren från den tidpunkt

då godset kommer fram eller rätteligen hade bort komma fram till

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. May.ts proposition nr 132 år 1968

bestämmelseorten är berättigad att inträda i avsändarens ställe i fråga om

rätten till godset och därmed också rätten till ersättning för skada. Från

denna tidpunkt är avsändaren avskuren från möjligheten att förfoga över

godset, och han kan således inte förhindra att detta lämnas ut till mottagaren.

Det krävs inte att mottagaren företer avsändarens exemplar av fraktsedeln.

Det är tillräckligt att han visar att han är den person som i fraktsedeln

har angetts som mottagare. Fraktföraren är då skyldig att lämna ut

den fraktsedel som följer med godset.

För att få godset utlämnat till sig är emellertid mottagaren skyldig att

till fraktföraren betala det belopp som framgår av fraktsedeln under förutsättning

givetvis att beloppet inte redan har betalats. Här avses frakt och

andra kostnader som är hänförliga till befordringen (jfr art. 6 första stycket

i) samt efterkravsbelopp som skall uppbäras vid godsets utlämnande

(art. 6 andra stycket c). Är fraktföraren ansvarig för realskada eller

dröjsmål kan han dock bli skyldig att helt eller delvis återbetala beloppen

(art. 23 fjärde och femte styckena).

För att mottagaren skall kunna göra bruk av sin rätt att kräva ersättning

för förlorat eller för sent utlämnat gods är han i princip skyldig att

betala det belopp som framgår av fraktsedeln, dvs. frakt, avgifter, kostnader

etc. Det innebär i praktiken att fraktföraren i dessa fall kan kvitta sitt

anspråk på betalning för frakt och kostnader mot ersättningsanspråket.

Konventionen ger inte något klart besked huruvida fraktföraren är berättigad

att enligt denna artikel få betalt för hela fraktbeloppet för den händelse

att endast en del av transportsträckan hade tillryggalagts när godset

gick förlorat eller om frakten skall reduceras med hänsyn härtill. Frågan

får dock knappast praktisk betydelse med hänsyn till att fraktföraren i regel

är skyldig återbetala beloppet (art. 23 fjärde stycket).

Art. 14.

I denna artikel regleras förfarandet i fall då det före godsets ankomst till

bestämmelseorten av någon orsak visar sig omöjligt att fullfölja transporten

på det sätt som anges i fraktsedeln.

Enligt första stycket skall fraktföraren i sådant fall i första hand begära

anvisning från den som enligt art. 12 äger förfoga över godset. I andra stycket

föreskrivs, att ifall omständigheterna medger att befordringen utförs

på annat sätt än som anges i fraktsedeln och fraktföraren inte inom skälig

tid har kunnat erhålla anvisning från den som äger förfoga över godset,

fraktföraren har att vidta de åtgärder som synes honom bäst tillgodose dens

intressen som har förfoganderätten till godset, vilket normalt torde innebära

att fraktföraren skall fullfölja befordringen på det sätt som är möjligt.

Artikeln är tillämplig oavsett av vilken anledning hinder har uppkommit

för befordringen. Det är sålunda likgiltigt om hindret har orsakats av force

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

33

vid fullgörandet av sitt uppdrag. Det kan nämnas att en bestämmelse motsvarande

art. 11 tredje stycket fanns intagen i 1952 års version av CIM.

Den ersattes emellertid vid 1961 års revisionskonferens av en bestämmelse

om att järnvägen i hithörande fall svarar för fel eller försummelse från

järnvägens sida. Vid kommande revisionsförhandlingar av CMR kan det

bli aktuellt att väcka fråga om motsvarande ändring i denna konvention.

Art. 12.

Denna artikel reglerar avsändarens och mottagarens rätt att förfoga över

godset under transporten.

Enligt första stycket äger avsändaren förfoga över godset. Som exempel

på åtgärder som avsändaren kan företa nämns att han hos fraktföraren

kan begära att befordringen skall stoppas, att bestämmelseorten skall ändras

eller att godset skall utlämnas till annan mottagare än den som har angetts

i fraktsedeln. I andra stycket föreskrivs, att avsändarens rätt att förfoga

över godset upphör, när det andra exemplaret av fraktsedeln överlämnas

till mottagaren eller denne gör gällande sin rätt enligt art. 13 första

stycket samt att fraktföraren från denna tidpunkt skall råtta sig efter mottagarens

anvisningar.

Det andra exemplaret av fraktsedeln skall enligt art. 5 följa med godset

under transporten och skall enligt art. 13 första stycket första punkten

överlämnas till mottagaren, när godset kommer fram till bestämmelseorten.

Avsändarens rätt att förfoga över godset övergår således normalt på mottagaren

först när godset har anlänt till bestämmelseorten. Om godset har

gått förlorat eller inte kommit fram i rätt tid, kan emellertid mottagaren

enligt art. 13 första stycket andra punkten mot fraktföraren göra anspråk

på de rättigheter som följer av fraktavtalet. I sådant fall upphör alltså avsändarens

rätt att förfoga över godset när mottagaren gör sina anspråk mot

fraktföraren gällande.

Det står emellertid avsändaren fritt att förlägga övergången av förfoganderätten

till en tidigare tidpunkt än som anges i andra stycket. Enligt tredje

stycket skall nämligen förfoganderätten tillkomma mottagaren så snart

fraktsedeln har upprättats, om avsändaren har fört in uppgift härom i

fraktsedeln. Mottagaren får därmed möjlighet att redan under transporten

förfoga över godset genom att t. ex. ändra bestämmelseorten eller ange annan

mottagare. Mottagaren kan emellertid på grund av den uttryckliga föreskriften

i femte stycket inte utöva denna förfoganderätt utan att också

förete det första fraktsedelsexemplaret för fraktföraren (dvs. avsändarens

exemplar; jfr art. 5). Innehåller fraktsedeln uppgift enligt tredje stycket

utan att mottagaren har fått tillgång till avsändarens exemplar av fraktsedeln,

har uppgiften dock det värdet för mottagaren att avsändaren är förhindrad

att vidare förfoga över godset.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Av hänsyn till fraktföraren har det ansetts nödvändigt att begränsa möjligheten

till upprepade ändringar i destinationen av godset. I fjärde stycket

föreskrivs därför, att om mottagaren med utnyttjande av sin rätt att förfoga

över godset har föreskrivit att det skall utlämnas till annan, den andre

inte har rätt att i sin tur anvisa annan mottagare.

I femte stycket föreskrivs som nyss antytts vissa villkor för att förfoganderätten

skall få utövas.

Avsändare eller — i fall som avses i tredje stycket — mottagare, som vill

utöva denna rätt, skall enligt femte stycket a) förete det första exemplaret

av fraktsedeln (avsändarens exemplar), på vilket de nya anvisningarna till

fraktföraren skall ha antecknats, samt betala fraktföraren ersättning för

den kostnad och skada som utförandet av de nya anvisningarna för med sig.

Bestämmelsen innebär att avsändaren inte kan förfoga över godset, sedan

han avhänt sig sitt exemplar av fraktsedeln. För distansköpens del medför

detta, att säljaren kan erhålla betalning mot fraktsedelns överlämnande.

Den omständigheten att avsändaren överlämnar fraktsedeln till mottagaren

medför dock inte att denne får förfoganderätten. Om mottagaren inte enligt

tredje stycket har fått denna rätt redan i och med fraktsedelns upprättande,

kan han som nämnts trots förvärvet av avsändarens fraktsedelsexemplar

inte förfoga över godset, förrän detta har kommit fram till bestämmelseorten.

Sedan mottagaren har fått det första exemplaret av fraktsedeln

är han emellertid — även om han själv inte har förfoganderätten — skyddad

mot att avsändaren förfogar över godset genom anvisningar som strider

mot mottagarens intressen.

Enligt femte stycket b) och c) gäller som ytterligare villkor för rätten att

förfoga över godset, att det skall vara möjligt att utföra de nya anvisningarna,

när dessa når den som skall efterkomma dem, samt att anvisningarnas

utförande varken hindrar den normala utövningen av fraktförarens verksamhet

eller medför skada för avsändare eller mottagare av annan sändning

eller leder till delning av sändning. Den sistnämnda bestämmelsen har sin

grund i att det regelmässigt skulle bli betungande för fraktföraren att utföra

anvisning som medför delning av en sändning.

Kan fraktföraren inte efterkomma en erhållen anvisning därför att den

skulle hindra hans verksamhet eller medföra skada för avsändare eller mottagare

av annan sändning, är han enligt sjätte stycket skyldig att omedelbart

underrätta den som meddelat anvisningen. Någon sådan skyldighet har

han däremot inte när det gäller anvisning som skulle medföra delning av

sändning.

Av de nu berörda bestämmelserna i artikeln framgår, att annan än avsändare

och mottagare inte äger förfoga över godset. Den som har fått första

exemplaret av fraktsedeln överlåtet på sig utan att samtidigt ha angetts som

ny mottagare har således inte rätt att lämna fraktföraren anvisningar beträffande

godset under transporten eller att begära att godset utlämnas till

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

37

majeure eller om det har uppstått till följd av avsändarens, mottagarens

eller fraktförarens vållande.

Art. 15.

Artikeln innehåller regler om förfarandet i fall då det efter godsets ankomst

till bestämmelseorten uppstår hinder för dess utlämnande.

Enligt första stycket första punkten skall fraktföraren i sådant fall begära

anvisning från avsändaren. Om mottagaren efter godsets ankomst till

bestämmelseorten vägrar att ta emot godset, har avsändaren enligt första

stycket andra punkten rätt att förfoga över godset utan att han på sätt som

föreskrivs i art. 12 femte stycket behöver förete det första exemplaret av

fraktsedeln. Men även när mottagaren har vägrat att ta emot godset, äger

han enligt andra stycket kräva dess utlämnande, så länge fraktföraren inte

har fått annan anvisning från avsändaren.

Enligt art. 12 tredje stycket är mottagaren berättigad att förfoga över

godset så snart fraktsedel har upprättats, under förutsättning att uppgift

härom har tagits in i fraktsedeln. För det fall att hinder för godsets utlämnande

uppstår efter det att mottagaren med begagnande av denna rätt har

förordnat att godset skall lämnas ut till annan person, föreskrivs i tredje

stycket att mottagaren vid tillämpning av första och andra styckena skall

anses som avsändare och den andre som mottagare.

Art. 16.

Artikeln innehåller bestämmelser om ansvarighet för de kostnader som

föranleds av anvisning och om fraktförarens skyldighet att ta vård om godset.

Bestämmelserna kompletterar art. 14 och 15.

Fraktföraren har enligt första stycket rätt till ersättning för kostnad som

han har haft för att inhämta anvisning eller att efterkomma mottagen anvisning,

om kostnaden inte har uppkommit till följd av fraktförarens fel

eller försummelse. Enligt andra stycket får fraktföraren i de fall som avses i

art. 14 första stycket eller art. 15 genast lossa godset för den persons räkning

vilken äger förfoga över godset (första punkten). I andra stycket föreskrivs

vidare att befordringen skall anses avslutad sedan godset har lossats

(andra punkten), att fraktföraren därefter skall förvara godset för den persons

räkning vilken äger förfoga över godset (tredje punkten), att han dock

får anförtro godset åt tredje man och i sådant fall svarar bara för att denne

väljs med tillbörlig omsorg (fjärde punkten) samt att godset också efter

lossningen häftar för de belopp som framgår av fraktsedeln och för varje

annan kostnad (femte punkten).

Såvitt avser det fall att det före godsets ankomst till bestämmelseorten

har uppstått hinder att utföra befordringen på det sätt som anges i frakt
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

sedeln innebär hänvisningen i andra stycket första punkten till art. 14 första

stycket, att rätten att omedelbart lossa godset tillkommer fraktföraren bara

om befordringen inte kan fullföljas på annat sätt (jfr art. 14 andra stycket).

Föreskriften att befordringen skall anses avslutad efter det att godset har

lossats innebär att fraktföraren därefter inte längre är underkastad konventionens

ansvarsregler. Om fraktföraren efter lossningen själv tar vård

om godset — vilket torde vara ovanligt — torde han bli ansvarig för godset

enligt de i tillämplig nationell lag givna reglerna om depositaries ansvarighet.

Anförtror han godset i tredje mans vård, t. ex. till en speditör, är han

enligt den uttryckliga föreskriften i andra stycket fjärde punkten ansvarig

bara för att denne väljs med tillbörlig omsorg.

Bestämmelsen att godset efter lossningen alltjämt häftar för de belopp

som framgår av fraktsedeln och för varje annan kostnad (t. ex. kostnad för

inhämtande av anvisning eller för godsets förvaring) innebär, att fraktföraren

har retentionsrätt till godset, dvs. rätt att innehålla detta till säkerhet

för betalning av beloppen. Denna rätt består även om godset överlämnas till

tredje man för förvaring.

Fraktföraren har under vissa förutsättningar rätt att sälja godset. Bestämmelser

härom finns upptagna i tredje stycket. Om godset är utsatt för

snar förstörelse eller om dess tillstånd ger anledning därtill eller om kostnaden

för dess förvaring inte står i rimligt förhållande till dess värde får

fraktföraren sälja godset utan att invänta anvisning från den som äger förfoga

över det (första punkten). Han får också oavsett godsets beskaffenhet

sälja detta, om han inte från den som äger förfoga över godset inom skälig

tid har fått annan anvisning som han skäligen bör anses skyldig att

rätta sig efter (andra punkten).

Fastän konventionen behandlar möjligheten att sälja godset som en fraktföraren

tillkommande rättighet, torde det av fraktförarens allmänna vårdnadsplikt

i dessa fall följa att han ofta också har en skyldighet att ombesörja

försäljning.

Bestämmelser om köpeskillingens fördelning efter försäljning finns i

fjärde stycket. När godset har sålts, skall enligt första punkten köpeskillingen

efter avdrag för de kostnader för vilka godset häftar tillställas den som

ägde förfoga över godset. Om de nämnda kostnaderna överstiger köpeskillingen

har fraktföraren enligt andra punkten rätt till ersättning för skillnaden.

De kostnader som avses är dels de kostnader som avses i andra stycket,

dels kostnaderna för godsets försäljning.

I femte stycket föreskrivs, att i fråga om förfarandet vid försäljning skall

tillämpas lag eller sedvänja på den ort där godset finns. I 4 § förslaget till

lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen har tagits upp föreskrifter

om förfarandet vid försäljning av gods som finns i Sverige. Paragrafen

kommenteras i det följande.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

39

KAPITEL IV

Fraktförarens ansvarighet

Detta kapitel omfattar art. 17—29. Av dessa innehåller art. 17 och 18

de centrala bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet i fall då gods går

förlorat, minskas eller skadas eller dröjsmål uppkommer med utlämnandet.

Till dessa bestämmelser ansluter sig art. 19, vari begreppet dröjsmål definieras,

och art. 20, som behandlar förkommet gods. Därefter tas i art. 21

och 22 — utan närmare samband med det föregående — upp regler om

fraktförarens ansvar för uttagandet av efterkravsbelopp samt om behandlingen

av farligt gods. Art. 23—26 innehåller de viktiga bestämmelserna om

hur ersättningsbeloppen skall beräknas, bl. a. regler om begränsning av

fraktförarens ansvarighet. I anslutning härtill meddelas i art. 27 bestämmelser

om ränta och regler för omräkning av ersättningsbelopp i annan valuta.

Slutligen innehåller art. 28 och 29 bestämmelser om ansvarsfrihet och

ansvarsbegränsning när fraktföraren eller hans folk har ådragit sig skadeståndsskyldighet

på utomobligatorisk grund.

Bestämmelserna om förutsättningarna för fraktförarens ansvarighet och

om sättet för ansvarsbeloppens beräkning har fått en delvis komplicerad

utformning. Här skall därför lämnas en översiktlig redogörelse för deras

innehåll.

Fraktföraren är oberoende av om han själv eller någon för vilken han

svarar (art. 3) har varit vållande ansvarig för

a) s. k. realskada (dvs. förlust eller minskning av gods samt skada på

gods) som uppkommer under tiden från det fraktföraren tog emot godset

för befordran till dess det utlämnades och

b) skada som uppkommer till följd av dröjsmål med godsets utlämnande.

Ersättning för realskada får inte överstiga 25 s. k. Germinalfrancs eller

f. n. omkring 42 kr. per kilogram av det skadade eller förlorade godsets

bruttovikt. Härutöver skall frakt och vissa andra utlägg återbetalas.

Ersättning på grund av dröjsmål får inte överstiga fraktens belopp.

Fraktföraren är fri från ansvarighet om skadan eller dröjsmålet har orsakats

av något av följande förhållanden

1. fel eller försummelse av den berättigade,

2. sådan anvisning av denne som inte har föranletts av fraktförarens vållande,

3. godsets egen beskaffenhet,

4. force majeure,

5. vid realskada sådan med transporten förbunden risk som särskilt angetts

i art. 17 fjärde stycket.

Bevisskyldigheten för att realskada eller dröjsmål beror på något av de

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

nämnda förhållandena åvilar fraktföraren. När det gäller förhållande som

anges under 5 räcker det dock i regel att fraktföraren gör sannolikt att skadan

beror på sådan risk som där avses. I några av hithörande fall måste

han emellertid för att få åberopa ansvarsfrihetsgrunden först visa att han

har vidtagit skäliga skyddsåtgärder och har följt givna anvisningar.

Art. 17.

Artikeln innehåller materiella regler om grunderna för fraktförarens ansvarighet

och om de omständigheter som kan befria honom från ansvarighet.

Första stycket innehåller huvudregeln om fraktförarens ansvarighet. Där

föreskrivs att fraktföraren är ansvarig för förlust eller minskning av godset

samt för skada därpå, som inträffar under tiden mellan godsets mottagande

till befordran och dess utlämnande, samt för dröjsmål med utlämnandet.

Med förlust avses att godset har gått helt förlorat (”total loss” resp.

”perte totale”) och med minskning att det delvis har gått förlorat (”partial

loss” resp. ”perte partielle”). Med uttrycket skada avses här att godset helt

eller delvis har undergått en kvalitativ försämring.

Fraktföraren är således i princip underkastad ett objektivt ansvar för

realskada under transporten och för dröjsmål. Ansvarighet för realskada

föreligger endast under tiden från det han mottog godset för befordran till

dess det lämnas ut. Omständigheterna i det särskilda fallet får bli avgörande

när det gäller att närmare fastställa dessa tidpunkter. Bl. a. blir det av betydelse

huruvida lastning resp. lossning enligt avtalet skall utföras av fraktföraren.

Utförs lastning eller lossning av avsändaren eller mottagaren går

fraktföraren under alla omständigheter fri från ansvarighet för skada som

uppkommer i samband härmed (jfr art. 17 fjärde stycket c).

Från huvudregeln i första stycket görs vissa undantag i andra och fjärde

styckena.

Enligt andra stycket är fraktföraren fri från ansvarighet om realskadan

eller dröjsmålet orsakats av

1. fel eller försummelse av den berättigade,

2. sådan anvisning från denne som inte har föranletts av fraktförarens fel

eller försummelse,

3. godsets bristfälliga beskaffenhet eller

4. förhållande som fraktföraren inte har kunnat undvika och vars följder

han inte kunna förebygga (force majeure).

Av art. 18 första stycket följer, att fraktföraren för att undgå ansvarighet

enligt dessa regler måste visa att någon av de angivna omständigheterna

föreligger.

I fråga om bestämmelsen under 1 bör framhållas att konventionen inte

reglerar frågan om s. k. passiv identifikation, dvs. frågan om verkan av alt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

41

någon som är anställd hos den skadelidande eller någon för vilken denne i

övrigt svarar har varit vållande till skadan eller dröjsmålet. Huruvida fraktföraren

som grund för ansvarsfrihet kan åberopa sådant vållande får bedömas

enligt nationell lag, i den mån andra bestämmelser i konventionen

inte är tillämpliga (jfr art. 17 fjärde stycket c).

Enligt konventionstexten är fraktföraren fri från ansvarighet för händelse

som orsakas av fel eller försummelse av ”the claimant” resp. ''Tayant

droit”. I den till utredningens betänkande fogade översättningen av konventionstexten

har uttrycket översatts med ”den som äger förfoga över godset”.

Motsvarande uttryck i CIM art. 27 § 2 har i den svenska översättningen av

konventionen översatts med ”den berättigade” (jfr däremot ”den till godset

berättigade” i 58 § järnvägstrafikstadgan). I den danska lagen om fraktavtal

vid internationell vägtransport talas om fel eller försummelse ”fra den

berettigedes side” som ansvarsfrihetsgrund. Samma uttryck används också

i det förslag till lag om internationell godsbefordran på väg som f. n. utarbetas

inom det norska justisdepartementet. I anslutning till de danska och

norska texterna och till den svenska översättningen av CIM anges i den översättning

av CMR som finns i bilaga 2 till statsrådsprotokollet att fraktföraren

är fri från ansvarighet för händelse som orsakats av fel eller försummelse

av ”den berättigade”. Det får ankomma på rättstillämpningen att i de

sällsynta fall då frågan kan bli aktuell ta ställning till om fraktföraren som

grund för ansvarsfrihet kan åberopa fel eller försummelse också av annan

än den som gör ersättningsanspråket gällande.

Med orden ”förhållande som fraktföraren inte kunnat undvika och vars

följder han inte kunnat förebygga” (punkt 4) torde avses bara omständigheter

av force-majeure-karaktär. Bestämmelsen överensstämmer med art.

27 § 2 i CIM. Fram till 1952 års revision användes i CIM formuleringen ”un

cas de force majeure”. Erfarenheten hade emellertid visat, att begreppet

force majeure getts olika innebörd i skilda konventionsstater. Vid den omarbetning

av CIM som skedde 1952 ansågs det därför mest ändamålsenligt

att i stället använda en omskrivande formulering. Med den valda formuleringen

”des circonstances que le chemin de fer ne pouvait pas éviter et aux

conséquences desquelles il ne pouvait pas obvier” avsågs emellertid inte att

göra någon saklig ändring i artikeln. Den innebörd begreppet force majeure

har i svensk rätt torde inte avvika från vad som avses med bestämmelsen i

art. 27 i CIM, vilken tjänat som förebild för nu förevarande bestämmelse i

CMR.

I tredje stycket föreskrivs, att fraktföraren till befrielse från ansvarighet

inte får åberopa vare sig bristfällighet hos det fordon som använts för befordringen

eller fel eller försummelse av den som hyrt ut fordonet till honom

eller av dennes folk.

Fjärde stycket innehåller bestämmelser om vissa ansvarsfrihetsgrunder

som sammanhänger med att risken för realskada är särskilt påtaglig vid

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

vissa slag av transporter. Fraktföraren går fri från ansvarighet, om realskada

härrör av den särskilda risk som är förbunden med ett eller flera av

följande förhållanden

a) användande, enligt uttrycklig och i fraktsedeln angiven överenskommelse,

av öppet fordon utan presenning,

b) felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin egen

beskaffenhet är utsatt för förlust eller skada när det inte är förpackat eller

är bristfälligt förpackat,

c) handhavande, lastning, stuvning eller lossning av godset som ombesörjts

av avsändaren eller mottagaren eller någon som handlar för enderas

räkning,

d) sådan beskaffanhet hos visst slag av gods som medför att godset är

särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet genom

bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare,

e) ofullständig eller felaktig märkning eller numrering av kollin eller

f) befordran av levande djur.

Dessa bestämmelser avser bara realskada och således inte skada på grund

av dröjsmål. Kravet på att realskadan skall härröra ”av den särskilda risk

som är förbunden med ett eller flera” av de under a)—f) angivna förhållandena

innebär att skadan skall vara en typisk följd av något av dessa förhållanden.

Bevisbördan för att skada har orsakats av något av dessa förhållanden

åvilar fraktföraren. Medan fraktföraren i andra styckets fall

måste förebringa full bevisning krävs det emellertid för ansvarsfrihet enligt

fjärde stycket normalt inte mer än att fraktföraren visar att skadan, av föreliggande

omständigheter att döma, kan bero på någon av de nämnda särskilda

riskerna med transporten. Den närmare innebörden av dessa bevisregler

berörs i det följande vid art. 18.

Har flera omständigheter medverkat till realskada eller dröjsmål och är

någon av dem av sådan beskaffenhet att den medför ansvarsfrihet enligt

andra eller fjärde stycket, bortfaller enligt femte stycket fraktförarens ansvarighet

i den mån denna omständighet har medverkat till skadan eller

dröjsmålet.

Art. 18.

Som har framgått av det föregående innehåller artikeln bevisbörderegler,

vilka kompletterar de materiella reglerna i art. 17 om fraktförarens ansvarighet.

I första stycket fastslås, att fraktföraren har bevisskyldigheten för att

realskada eller dröjsmål har orsakats av förhållande som avses i art. 17

andra stycket. Bestämmelserna i andra—femte styckena hänför sig till de

ansvarsfrihetsregler som finns i art. 17 fjärde stycket.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

43

Om fraktföraren visar att realskada kan härröra av en eller flera av de

särskilda risker som nämns där, skall skadan enligt andra stycket antas ha

orsakats därav. Mottagaren kan emellertid fora motbevisning om att skadan

i verkligheten inte vare sig helt eller delvis är att tillskriva sådan risk. Har

det skett en onormalt stor minskning av godset eller har hela kollin gått förlorade,

får det emellertid enligt tredje stycket inte antas att skadan beror

på att transporten har skett med öppet fordon utan presenning (art. 17

fjärde stycket a). Denna bestämmelse föranleds av att det i dessa fall finns

starka skäl anta att skadan har uppkommit av annan orsak, t. ex. stöld.

Om fraktföraren skall gå fri från ansvar i hithörande fall, måste han på

vanligt sätt visa att skadan har orsakats av att sådant transportsätt har använts.

Fjärde och femte styckena innehåller regler som begränsar fraktförarens

möjlighet att åberopa vissa av bestämmelserna i art. 17 fjärde stycket. Om

befordringen sker med fordon som är utrustat med särskild anordning för

att skydda godset mot inverkan av värme, kyla, temperaturväxlingar eller

luftens fuktighet, kan fraktföraren till befrielse från ansvar inte åberopa

art. 17 fjärde stycket d), om han inte visar att alla åtgärder har vidtagits

som det med hänsyn till omständigheterna har åvilat honom att vidta i fråga

om val, underhåll och användning av anordningen. På motsvarande sätt kan

fraktföraren vid transport av levande djur inte åberopa art. 17 fjärde stycket

f) som ansvarsfrihetsgrund, om han inte visar att han vidtagit alla de

åtgärder som det med hänsyn till omständigheterna normalt har ålegat honom

att vidta. I båda fallen måste han dessutom visa att han har följt de

särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

Art. 18 reglerar bevisskyldigheten bara i fråga om sådana förhållanden

som kan medföra ansvarsfrihet för fraktföraren. I övrigt tillämpas allmänna

bevisregler i tillämplig nationell lag. Det åligger t. ex. den skadelidande att

visa att skada har åsamkats honom och att skadan har uppkommit under

tid då fraktföraren enligt konventionen är ansvarig för godset. Med hänsyn

till de korta reklamationsfristerna och till det bevisvärde som enligt art. 9

tillmäts fraktsedeln torde några svårigheter att fullgöra bevisskyldigheten i

regel inte uppkomma.

Art. 19.

Enligt denna artikel skall dröjsmål med godsets utlämnande anses föreligga,

när godset inte har utlämnats inom avtalad tid, eller, om särskild tid

inte har avtalats, när den verkliga befordringstiden överskrider vad som

med hänsyn till omständigheterna skäligen bör medges en omsorgsfull

fraktförare, varvid i fråga om dellast skall särskilt beaktas vilken tid som

krävs för att i sedvanlig ordning samla full last. Eftersom fraktföraren blir

ersätlningsskyldig bara under förutsättning att dröjsmålet verkligen or sa
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

kat ekonomisk skada, torde frågan om dröjsmål föreligger aktualiseras bara

när ganska väsentligt överskridande av tidsfristen skett, och tillämpningen

av denna bestämmelse torde därför sällan bereda några praktiska svårigheter.

Konventionen reglerar bara dröjsmål med godsets utlämnande. Förekommer

annat dröjsmål i samband med fraktavtalets fullgörande, t. ex. med

hämtning av gods hos avsändaren, får verkningarna härav bedömas enligt

allmänna obligationsrättsliga regler i nationell lag.

Art. 20.

Artikeln innehåller regler om när gods som inte har utlämnats skall betraktas

som förlorat samt verkningarna härav och av att godset senare kommer

till rätta.

Enligt första stycket får den som äger förfoga över godset betrakta det

som förlorat, om godset inte har utlämnats inom 30 dagar efter utgången

av avtalad leveranstid eller, när särskild tid inte har avtalats, inom 60 dagar

från det fraktföraren tog emot godset till befordran.

Bestämmelsen innebär att den som äger förfoga över godset kan efter utgången

av 30- resp. 60-dagarsfristen göra gällande de rättsverkningar som

är knutna till förlust av godset. Någon särskild bevisning om att godset

verkligen är förlorat behöver inte förebringas. Även om det visas att godset

finns i behåll, kan den som äger förfoga över godset kräva ersättning för

totalförlust. Kommer godset till rätta efter utgången av den tillämpliga fristen

men innan den som äger förfoga över godset har påkallat tillämpning av

första stycket, är mottagaren berättigad att kräva godset utlämnat och att

begära ersättning för dröjsmålet.

Rätten att betrakta godset som förlorat tillkommer bara lastägaren. Fraktföraren

blir inte befriad från sitt transportåtagande genom att hänvisa till

att godset är att anse som förlorat och att erbjuda ersättning härför. Vill den

berättigade även efter fristens utgång avvakta att godset kommer fram, är

fraktföraren skyldig att i den mån det är möjligt fullgöra fraktavtalet.

När den som äger förfoga över godset tar emot ersättning för att godset

har gått förlorat, kan han enligt andra stycket begära att omedelbart bli

underrättad för den händelse godset skulle komma till rätta inom loppet av

ett år från det ersättningen utbetalades. Skriftlig bekräftelse på att sådan

begäran har framställts skall lämnas. Får han underrättelse om att godset

har kommit till rätta, har han enligt tredje stycket 30 dagar på sig att påfordra

att godset utlämnas till honom mot att han erlägger det belopp som

skall betalas enligt fraktsedeln och återbetalar den ersättning för godset

som han har uppburit, mot avdrag för däri eventuellt inräknad kostnadsersättning.

Rätten att få ersättning för dröjsmål påverkas enligt uttrycklig

föreskrift i tredje stycket inte av att den som äger förfoga över godset utnyttjar

denna möjlighet att påfordra godsets utlämnande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

45

I fjärde stycket föreskrivs att fraktföraren får förfoga över godset i överensstämmelse

med lagen på den ort där godset finns dels när begäran om

underrättelse enligt andra stycket inte har framställts, dels när den som liar

fått underrättelse enligt tredje stycket inte inom 30-dagarsfristen framställer

anspråk på att godset skall utlämnas, dels om godset inte kommer till

rätta förrän mer än ett år har förflutit från det ersättning betalades ut. Som

nämnts i det föregående får det tills vidare lämnas åt rättstillämpningen att

avgöra under vilka förutsättningar fraktföraren i dessa fall skall anses ha

oinskränkt förfoganderätt till godset. Bestämmelsen torde enligt svensk rätt

liksom enligt de flesta andra nationella rättssystem innebära att fraktföraren

som regel får äganderätt till godset i hithörande fall.

Reglerna i andra, tredje och fjärde styckena är tillämpliga bara när den

som äger förfoga över godset har fått ersättning för detta. Har ersättning

för godset inte betalats, blir rättsförhållandet att bedöma enligt allmänna

obligationsrättsliga regler, vilket för svensk rätts del torde innebära att rätten

att få ut godset består.

Art. 21.

Artikeln innehåller regler om fraktförarens ansvarighet vid underlåtenhet

att kräva mottagaren på efterkravsbelopp.

i fraktavtalet kan föreskrivas att godset skall beläggas med s. k. efterkrav

(jfr art. 6 andra stycket c). Detta innebär att fraktföraren inte får lämna

ut godset, om mottagaren inte betalar det bestämda efterkravsbeloppet.

Skulle fraktföraren trots detta lämna ut godset utan att ta ut efterkravsbeloppet,

blir han enligt nu förevarande artikel skyldig att utge ersättning till

avsändaren intill efterkravets belopp. Vad fraktföraren sålunda nödgas betala

kan han emellertid söka åter av den som har mottagit godset.

En förutsättning för fraktförarens ersättningsskyldighet är givetvis att

beloppet inte på annat sätt har erlagts till avsändaren. Om sålunda mottagaren

har betalat direkt till avsändaren, har fraktföraren ingen skyldighet

att utge ersättning.

Art. 22.

Artikeln innehåller vissa särskilda bestämmelser om farligt gods.

Avsändare som till fraktförare överlämnar gods av farlig beskaffenhet är

enligt första stycket första punkten skyldig att underrätta denne om farans

särskilda art och att ange de försiktighetsmått som eventuellt skall vidtas. I

andra punkten föreskrivs, att om sådan underrättelse inte har tagits in i

fraktsedeln, avsändaren eller mottagaren har att på annat sätt styrka att

fraktföraren ägde kännedom om den särskilda fara som var förenad med

befordringen av godset. Andra stycket innehåller i första punkten bestämmelse,

att om fraktföraren inte på nu angivet sätt har fått kännedom om

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

godsets farliga beskaffenhet, han får när och var som helst lossa, förstöra

eller oskadliggöra det utan att därigenom ådra sig skyldighet att ersätta den

skada som kan uppkomma genom hans åtgärd. I andra punkten föreskrivs,

att avsändaren i sådant fall är ansvarig för all kostnad, förlust eller skada

som uppkommer till följd av godsets överlämnande till befordran eller till

följd av befordringen.

I konventionen anges inte närmare vilka egenskaper godset skall ha för

att dessa bestämmelser skall bli tillämpliga. Det kan emellertid nämnas att

som bilaga till CIM har fogats ett internationellt reglemente om befordran

av farligt gods på järnväg. Vidare har inom ECE den 30 september 1957 i

Geneve träffats en överenskommelse om internationell befordran av farligt

gods på väg. Denna överenskommelse har tillkommit i avsikt att få en förteckning

och klassificering av ämnen och föremål, som på grund av explor

sionsrisk, brandfara, radioaktivitet eller giftiga, frätande eller liknande

egenskaper bör uteslutas från befordran eller tagas emot till befordran endast

på särskilda villkor, t. ex. i fråga om godsets förpackning och etikettering,

dess samlastning med annat gods eller beträffande konstruktion, utrustning

och handhavande av transportmedlet. Frågan om ett svenskt godkännande

av överenskommelsen utreds f. n. av särskilt tillkallade sakkunniga

(utredningen angående befordran av farligt gods på väg m. m.).

Art. 23.

Denna artikel innehåller regler om beräkning av ersättning för förlust

eller minskning av godset och av ersättning för dröjsmål.

Ersättning för förlust eller minskning av gods skall enligt första stycket

beräknas efter det värde som godset hade på den ort där det togs emot för

befordran vid tiden för mottagandet. Enligt andra stycket bestäms värdet

efter börspriset eller, om sådant saknas, efter marknadspriset. Finns inte

heller marknadspris, bestäms värdet efter det gängse värdet av gods av samma

slag och beskaffenhet. I tredje stycket föreskrivs att ersättningen inte

får överstiga 25 francs för kilogram bruttovikt av vad som gått förlorat.

Med franc förstås guldfranc med en vikt av 10/31 gram och 0,900 finhet.

Denna myntenhet, den s.k. Germinalfrancen, motsvarar f.n. i svenskt mynt

42:25 kr. Enligt fjärde stycket skall fraktföraren — utöver ersättning för

själva godset — återbetala så stor del av utlagda belopp för frakt, tullavgifter

och andra kostnader som svarar mot minskningen eller förlusten av

godset. Annan skada ersätts inte, vilket bl. a. innebär, att förlorad handelsvinst

och annan allmän förmögenhetsskada inte är ersättningsgill. I femte

stycket föreskrivs, att om det visas att skada uppkommit till följd av dröjsmål

med godsets utlämnande, fraktföraren skall ersätta skadan, dock högst

med fraktens belopp. Slutligen föreskrivs i sjätte stycket att högre ersättning

än nu nämnts kan krävas endast om godsets värde eller särskilt leveransintresse

har angetts enligt art. 24 eller 26.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

47

Konventionen innehåller inte några regler om vilka slags skador på grund

av dröjsmål som berättigar till ersättning. Inte heller anges — frånsett

regeln om maximering av ersättningen — efter vilka grunder skadeståndet

skall beräknas. Dessa frågor blir följaktligen att bedöma enligt allmänna

skadeståndsregler i tillämplig nationell lag. För svensk rätts del torde bl. a.

gälla att inom den givna ramen hänsyn kan tas även till förlorad handelsvinst.

Art. 24

Enligt denna artikel kan avsändaren, mot erläggande av den tilläggsavgift

som parterna har överenskommit, i fraktsedeln ange ett högre värde på

godset än som motsvarar den i art. 23 tredje stycket angivna gränsen, dvs.

25 francs per kilogram, och i sådant fall gäller det uppgivna värdet som

gräns för ansvarigheten. Att det särskilt angivna värdet gäller som ansvarsgräns

innebär, att också i detta fall ersättningen skall bestämmas enligt art.

23 första och andra styckena. Avsändaren kan sålunda inte skydda sig mot

förmögenhetsskada genom att uppge högre värde på godset (jfr reglerna i

art. 26 om ersättning när särskilt leveransintresse uppgetts).

Art. 25

Artikeln innehåller bestämmelser om beräkning av ersättning för skadat

gods. Skada på gods föreligger som nämnts när godset har undergått en

kvalitativ försämring.

I första stycket föreskrivs, att fraktföraren skall ersätta den värdeminskning

som godset har undergått p.g.a. skadan och att denna värdeminskning

skall beräknas på grundval av godsets värde enligt art. 23 första, andra och

fjärde styckena. Ersättningen är dock enligt andra stycket begränsad, a)

när hela sändningen undergått värdeminskning, till det belopp som skulle

ha utgått om sändningen hade gått förlorad, och b) när bara en del av sändningen

minskat i värde, till det belopp som skulle ha utgått om denna del

hade gått förlorad.

Beräkning av värdeminskning torde böra ske på det sättet att man först

räknar fram den procentuella minskning av godsets värde på bestämmelseorten

som har inträtt till följd av skadan samt därefter minskar det värde

som godset enligt art. 23 första stycket hade på den ort där det togs emot till

befordran med det framräknade procenttalet. Detta procenttal bör också

läggas till grund vid beräkning av hur stor del av erlagda fraktavgifter och

andra avgifter eller kostnader som skall återbetalas.

I fråga om ersättning för värdeminskning gäller samma begränsning som

föreskrivs i art. 23 tredje stycket vid förlust eller minskning av godset. Har

bara en del av godset direkt träffats av skadan men medför skadan att ock
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

så återstoden av godset minskar i värde, torde inom ramen för begränsningsbeloppet

ersättning kunna krävas också för denna värdeminskning.

Liksom när det gäller förlust eller minskning av gods åligger det enligt

allmänna regler den skadelidande att styrka i vilken omfattning godset har

skadats samt visa att skadan har inträffat under tid då fraktföraren var

ansvarig för godset. Också vid skada på gods gäller att högre ersättning än

som föreskrivs i art. 23 tredje stycket kan utgå, om högre värde har uppgetts

enligt reglerna i art. 24.

Art. 26

Bestämmelserna i denna artikel gör det möjligt för parterna att avtala att

ersättning skall utgå med högre belopp än som anges i art. 23—25.

Enligt första stycket kan avsändaren genom anteckning i fraktsedeln

och mot erläggande av avtalad tilläggsavgift fastställa ett belopp som i händelse

av realskada eller dröjsmål med utlämnande av godset inom avtalad

tid anger det särskilda intresset av en riktig befordran. Har sådant s.k. särskilt

leveransintresse angetts, får enligt andra stycket — utöver ersättning

enligt art. 23—25 — fordras gottgörelse för den ytterligare skada som visas

ha uppkommit. Det särskilt angivna beloppet utgör i så fall gränsen för den

ersättning som kan krävas i sådant hänseende.

Vid realskada utgår ersättning enligt art. 23—25 för ett på visst sätt beräknat

värde av godset. Däremot utgår inte ersättning enligt dessa regler för

utebliven vinst, skada p. g. a. driftstopp e. d. Vid dröjsmål utgår ersättning

enligt art. 23 femte stycket inte med högre belopp än som motsvarar frakten.

Genom att utnyttja möjligheten att ange särskilt leveransintresse kan

avsändaren i fråga om realskada gardera sig också mot skador som inte är

ersättningsgilla enligt nyssnämnda bestämmelser och i fråga om skada

genom dröjsmål få ersättning för vad som på grund av ansvarsbegränsningen

inte täcks av skadestånd enligt art. 23 femte stycket. I likhet med vad

som är fallet när avsändaren vill uppge högre värde på godset (art. 24)

krävs emellertid att överenskommen tilläggsavgift betalas.

Enligt ordalydelsen är bestämmelsen i första stycket, såvitt gäller dröjsmål,

tillämplig bara när avtalad tid för utlämnandet har överskridits. För

att skydda sig mot verkningarna av försenad leverans bör avsändaren därför

se till att uppgift om avtalad leveranstid tas in i fraktsedeln (art. 6 andra

stycket f).

Art. 27

Artikeln innehåller regler om ränta m.m.

I första stycket föreskrivs att den som är berättigad till ersättning kan

fordra ränta på ersättningsbeloppet efter fem procent för år från den dag då

skriftligt anspråk på ersättning avsändes till fraktföraren eller, om sådant

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

49

anspråk inte har framställts, från den dag då talan väcktes. När talan förs

vid svensk domstol skall ränta således i sistnämnda fall beräknas från den

dag då stämningsansökan kom in till domstolen eller kvittningsanspråk

framställdes i pågående rättegång. När skriftligt krav framställs utom rätta,

torde ränta löpa från den dag då kravbrev har avlämnats för befordran

med allmänna posten.

Om belopp som ligger till grund för ersättningens beräkning inte har uttryckts

i myntslaget på betalningsorten, skall beloppet enligt andra stycket

omräknas efter den kurs som gäller på betalningsorten den dag då betalning

sker.

Art. 28

Artikeln innehåller vissa bestämmelser för det fall att utomobligatoriskt

ersättningsanspråk framställs mot fraktföraren eller mot någon för vilken

han svarar.

Kan realskada eller dröjsmål, som har uppkommit under befordran vilken

är underkastad konventionen, enligt tillämplig nationell lag ge upphov till

ett utomobligatoriskt skadeståndsanspråk, kan fraktföraren enligt första

stycket åberopa de bestämmelser i konventionen som utesluter hans ansvarighet

eller anger eller begränsar ersättningens storlek. Motsvarande rätt

tillkommer enligt andra stycket person, för vilken fraktföraren svarar enligt

art. 3, om utomobligatoriskt skadeståndsanspråk med anledning av

realskada eller dröjsmål framställs mot sådan person.

Det sägs inte uttryckligen i förevarande artikel att det sammanlagda belopp

som kan krävas av fraktföraren och hans folk inte får överstiga det begränsningsbelopp

som gäller för fraktföraren. Av konventionens förarbeten

framgår emellertid att ett sådant resultat åsyftats och art. 28 torde böra

tolkas i enlighet härmed.

Art. 29

Artikeln innehåller regler om obegränsad ansvarighet m. m., när fraktföraren

eller hans folk har orsakat skada uppsåtligen eller genom oaktsamhet

som är av särskilt allvarligt slag.

I första stycket föreskrivs att fraktförare, som har orsakat skada uppsåtligen

eller av sådan vårdslöshet som enligt lagen i den stat där talan väckts

likställs med uppsåt, inte får åberopa de bestämmelser i kap. IV av konventionen

som utesluter eller begränsar hans ansvarighet eller som innebär att

bevisskyldigheten överflyttas på motparten (i sistnämnda hänseende hänvisar

jag till art. 18 andra stycket).Detsamma gäller enligt andra stycket när

någon som är anställd hos fraktföraren eller som denne har anlitatförbefordringen

i tjänsten har gjort sig skyldig till uppsåt eller vårdslöshet av nämnt

slag, och i sådant fall kan den anställde eller medhjälparen inte heller själv

4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

åberopa berörda bestämmelser i kap. IV, när anspråk riktas mot honom

personligen.

Med vårdslöshet som enligt lex fori likställs med uppsåt torde för svensk

rätts del få avses särskilt allvarliga former av vårdslöshet. Samma uttryck

finns i Warszawakonventionen och motsvaras i 25 § 1937 års luftbefordringslag

av ”grov vårdslöshet”. Uttrycket ”skada” omfattar här liksom i art.

26 andra stycket all slags skada, således även allmän förmögenhetsskada.

KAPITEL V

Anmärkningar och väckande av talan

Art. 30.

Artikeln innehåller regler om reklamation.

Som har anförts vid art. 17 och 18 kan fraktföraren undgå ersättningsskyldighet

för realskada endast om han kan visa att skadan har orsakats —

eller i vissa fall kan ha orsakats — av förhållande, för vilket fraktföraren

enligt uttryckliga regler inte svarar. Med hänsyn till dessa bevisregler är det

givetvis av stor vikt för fraktföraren att han så snart som möjligt får kännedom

om att realskada har inträffat. Även för fraktförarens motpart är det

emellertid av betydelse att eventuell skada konstateras snabbt och — med

hänsyn till den skadelidandes bevisbörda i fråga om skadans förekomst och

omfattning — om möjligt på sådant sätt att framtida bevisning om dessa

förhållanden blir onödig.

Reklamationsreglerna i första och andra styckena av denna artikel har

olika innehåll för det fall att parterna gemensamt har undersökt godset

i samband med godsets utlämnande och för det fall att någon sådan undersökning

inte har skett. I första stycket meddelas bestämmelser om den tid

inom vilken mottagaren skall framställa anmärkning angående minskning

av eller skada på godset, när han har tagit emot godset utan att gemensamt

med fraktföraren undersöka godsets tillstånd. I sådant fall

skall anmärkning om synlig minskning eller skada framställas senast

vid utlämnandet och anmärkning om minskning eller skada som inte

är synlig göras senast inom sju dagar därefter, söndagar och andra allmänna

fridagar ej inräknade. Anmärkning skall innehålla en allmän beskrivning

av minskningens eller skadans art. Vidare föreskrivs, att om anmärkning

inte har framställts inom angiven tid, mottagaren skall anses ha

mottagit godset i det tillstånd som har angetts i fraktsedeln, om annat inte

styrks. I fråga om minskning eller skada som inte är synlig skall anmärkningen

framställas skriftligen. Andra stycket innehåller regler för det fall

att mottagaren och fraktföraren gemensamt har undersökt godsets tillstånd.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

51

I sådant fall får bevisning mot vad som fastställts vid undersökningen föras

bara i fråga om minskning eller skada som inte är synlig och endast under

förutsättning att mottagaren har avsänt skriftlig anmärkning till fraktföraren

inom sju dagar från dagen för undersökningen, söndagar och allmänna

fridagar oräknade. Vad som är att räkna till allmänna fridagar torde

få avgöras enligt tillämplig nationell lag. För svensk rätts del gäller enligt

1930 års lag om beräkning av lagstadgad tid, att med söndag likställs annan

allmän helgdag, lördag, midsommarafton och julafton.

Reklamationsbestämmelserna är således strängare för det fall att en

gemensam undersökning av godset har ägt rum. I sådant fall medför underlåten

reklamation att resultatet av undersökningen utgör exklusivt bevismedel.

Om sådan undersökning inte har ägt rum, får underlåten reklamation

däremot endast verkan av bevispresumtion.

Det bör påpekas att de nu berörda bestämmelserna endast gäller minskning

eller skada men däremot inte är tillämpliga vid förlust av godset, vilket

framgår av att bestämmelserna för sin tillämpning förutsätter att godset har

mottagits. Konventionen uppställer inte något krav på reklamation för det

fall att hela sändningen har gått förlorad.

Konventionen ånger inte på vad sätt resultatet av den av fraktföraren och

mottagaren gemensamt utförda undersökningen skall fastställas. I den

franska texten talas om att godsets tillstånd skall vara ”constaté contradictoirement”.

Detta torde innebära att parterna skall delge varandra sina

iakttagelser och synpunkter.

Enligt tredje stycket går rätten till ersättning för dröjsmål förlorad, om

skriftlig anmärkning inte har blivit avsänd till fraktföraren inom 21 dagar

från den dag då godset ställdes till mottagarens förfogande. I fråga om innebörden

av att anmärkningen skall ha blivit avsänd till fraktföraren torde

gälla att så skett när anmärkningsskrift har blivit lämnad för befordran med

allmänna posten. I motsats till vad som gäller i fråga om de frister som

anges i första och andra styckena skall söndagar och allmänna fridagar

räknas in i fristen enligt tredje stycket.

I fjärde stycket föreskrivs beträffande beräkningen av samtliga frister i

artikeln att den dag som bildar utgångspunkt för beräkningen, dvs. dagen

för godsets utlämnande eller, i förekommande fall, den dag då godset blev

undersökt eller ställdes till mottagarens förfogande, inte skall medräknas.

Genom bestämmelse i femte stycket åläggs fraktföraren och mottagaren

att i skälig omfattning underlätta för varandra att utföra nödvändiga undersökningar.

Art. 31.

Artikeln innehåller bestämmelser om forum, om lis pendens och res

iudicata, om verkställighet av utländsk dom och om säkerhet för rättegångskostnad.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Första stycket innehåller regler om i vilka stater talan får väckas rörande

befordran som är underkastad konventionen. Sådan talan får väckas vid

domstol som parterna genom avtal har utsett att lösa tvisten, under förutsättning

att domstolen är belägen i konventionsstat. Därjämte får talan

väckas vid domstol i stat, inom vars område antingen a) svaranden har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur genom vars medverkan

fraktavtalet slutits eller b) den ort där godset togs emot av fraktföraren

eller bestämmelseorten är belägen. Enligt uttrycklig föreskrift får

talan inte väckas vid annan domstol än som nu nämnts.

Det kan möjligen anses tveksamt huruvida konventionen medger att parterna

träffar avtal om att viss domstol skall vara exklusivt behörig eller om käranden

alltid har valrätt mellan de fora som anges i första stycket. Konventionstexten

ger, särskilt i den franska versionen, ett starkt formellt stöd för

den senare tolkningen. Sakliga skäl talar dock närmast för att parterna skall

kunna utpeka viss domstol som exklusivt behörig. Sådana prorogationsavtal

anses i de flesta västeuropeiska länder vanligen både grunda behörighet för

avtalat forum och ha derogationsverkan, dvs. utesluta behörighet för domstol

som annars skulle äga jurisdiktion. Den omständigheten att konventionen

erkänner skiljeavtal (art. 33) talar också starkt för en sådan

tolkning. Med den utformning konventionstexten har fått får det likväl anses

att konventionen inte erkänner prorogationsavtal om exklusiv kompetens

för viss domstol eller domstolarna i viss konventionsstat. Jurisdiktionsreglerna

torde ha utformats på sätt som skett med den direkta avsikten att

skydda den typiskt sett svagare avtalsparten, dvs. lastägaren, mot att

tvingas på förhand acceptera att ett för honom kanske mycket obekvämt

forum blir exklusivt behörigt.

Konventionen innehåller som jag tidigare har påpekat inte några regler

om prorogationsavtalets form och denna fråga torde därför vara att bedöma

enligt lex fori. I svensk rätt gäller som nämnts enligt 10 kap. 16 § RB att

avtalet skall ha upprättats skriftligen.

Konventionens regler om domsrätt gäller varje tvist ”rörande befordran

som är underkastad denna konvention”. De är sålunda tillämpliga inte bara

beträffande tvister om frågor som regleras i konventionen, exempelvis ersättning

för skada, utan också beträffande tvister i frågor som inte regleras

i konventionen, t. ex. om ogiltighet eller hävande av fraktavtal.

Bestämmelserna i första stycket innebär att talan kan komma att väckas

vid domstol i icke-konventionsstat. För att i möjligaste mån säkerställa att

konventionens bestämmelser tillämpas också i dessa fall har den tidigare

nämnda bestämmelsen i art. 6 första stycket k) tillkommit, som föreskriver

att fraktsedeln skall innehålla meddelande om att befordringen är underkastad

konventionen.

Andra stycket innehåller regler om lis pendens och res iudicata. Om talan

som avses i första stycket är anhängig vid domstol, som är behörig enligt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

53

första stycket, eller om sådan talan har avgjorts av sådan domstol, får talan

mellan samma parter angående samma sak inte väckas på nytt. Detta gäller

dock bara under förutsättning att den förstnämnda domstolens avgörande

kan verkställas i den stat där ny talan väcks.

Tredje stycket innehåller regler om verkställighet av dom som har meddelats

av domstol i konventionsstat i tvist som avses i första stycket. Sedan

sådan dom blivit verkställbar i domstolslandet skall den också kunna verkställas

i annan konventionsstat, så snart i denna stat gällande formföreskrifter

blivit uppfyllda. Sådana formföreskrifter får inte medge omprövning

av själva saken. Med dom får här förstås varje avgörande som tillkommit

efter judiciellt förfarande och innefattar slutlig prövning av den sak

som avgörandet gäller.

Enligt fjärde stycket äger bestämmelserna om verkställighet tillämpning

beträffande domar meddelade efter kontradiktoriskt förfarande, tredskodomar

och av domstol stadfästa förlikningar. Bestämmelserna gäller däremot

inte domar som är bara interimistiskt verkställbara och inte heller avgöranden

varigenom kärande som helt eller delvis har tappat målet ålagts

att på grund härav utge skadestånd utöver rättegångskostnaderna. Med interimistiskt

verkställbar dom avses dom som inte har vunnit laga kraft (jfr

4 § 1963 års lag i anledning av Sveriges anslutning till bl. a. CIM samt 38 §

atomansvarighetslagen). Fastän konventionen inte innehåller någon uttrycklig

föreskrift därom, torde i överensstämmelse med allmänt erkända

grundsatser gälla, att verkställighetsreglerna inte medför skyldighet att

verkställa utländsk dom, om avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna

för rättsordningen i verkställighetslandet (ordre public). Av allmänna

grundsatser lär också följa, att verkställighetslandet inte är skyldigt att

tillämpa vad den utländska domen kan innehålla om tvångsmedel.

I rättegång som avses i första stycket får enligt femte stycket säkerhet för

kostnad inte fordras av medborgare i konventionsstat, om han har hemvist

eller driver rörelse med fast driftställe i sådan stat.

Bestämmelserna i denna artikel har föranlett vissa föreskrifter om behörig

domstol och om förfarandet vid verkställighet av utländsk dom i 5 och

6 §§ i den särskilda lagen i anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Paragraferna kommenteras i det följande.

Art. 32.

Artikeln innehåller regler om preskription av talan rörande befordran

som omfattas av konventionen.

Enligt huvudregeln i första stycket skall talan väckas inom ett år. Om

talan grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, är dock preskriptionstiden

tre år. Preskriptionstiden räknas a) vid minskning, skada eller dröjsmål

från den dag då godset lämnades ut till mottagaren, b) vid förlust av godset

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller,

om särskild tid inte har avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren

tog emot godset till befordran samt c) i annat fall från utgången av en tid av

tre månader från det fraktavtalet slöts. Den dag från vilken tid för talans

väckande löper räknas inte in i preskriptionstiden.

Enligt andra stycket upphör preskriptionstiden tillfälligt att löpa, när

skriftligt krav framställs mot fraktföraren. Preskriptionstiden fortsätter

att löpa den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kravet och återsänder

de handlingar som åtföljt kravet. Om kravet delvis medges, fortsätter tiden

att löpa bara beträffande den del som kvarstår som tvistig. Detta torde innebära

att medgivandet skall anses ha medfört preskriptionsavbrott i fråga om

den del av kravet som medgetts. Den som påstår att krav eller svar härpå har

mottagits eller att handlingar har återställts måste bevisa sitt påstående.

Slutligen föreskrivs att förnyat krav om samma sak inte medför uppehåll i

preskriptionstiden. Det finns inte några regler för det fall att skriftligt krav

inte besvaras eller handlingar som åtföljer kravet inte återsänds. Frågan får

därför bedömas enligt domstolslandets lag. Om denna i likhet med den

svenska preskriptionsförordningen saknar regler om suspension, torde suspensionsfristen

fortsätta att löpa till dess kravet preskriberas enligt allmänna

regler, dvs. i Sverige efter tio år, räknat från det kravet framställdes.

I den mån annat inte följer av andra stycket skall enligt tredje stycket

lagen i den stat där talan väcks gälla i fråga om uppehåll i preskriptionstiden

och beträffande preskriptionsavbrott.

Artikeln innehåller slutligen i fjärde stycket en föreskrift om att preskriberad

fordran inte får göras gällande genom genkäromål eller yrkande om

kvittning. Detta torde överensstämma med vad som hos oss i allmänhet gäller

i fråga om fordringar som är underkastade specialpreskription.

Art. 33.

Enligt denna artikel är bestämmelse i fraktavtal att tvist om avtalet skall

avgöras av skiljemän giltig, under förutsättning att bestämmelsen ålägger

skiljemännen att tillämpa konventionens regler. Anvisning om att tvisten

skall lösas enligt sådan nationell lag som överensstämmer med konventionen

får anses uppfylla konventionens villkor för giltigt skiljeavtal.

Konventionen innehåller inte någon bestämmelse om huruvida parterna,

sedan tvist har uppstått, kan avtala att denna skall avgöras av skiljemän.

Det torde inte föreligga något hinder för att också sådana avtal tillerkänns

bindande verkan, om detta överensstämmer med lex fori och den i konventionen

angivna förutsättningen är uppfylld.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

55

KAPITEL VI

Bestämmelser om befordran som utförs av flera fraktförare efter varandra

I detta kapitel meddelas särskilda regler för det fall att en transport som

omfattas av ett och samma fraktavtal utförs av flera fraktförare efter varandra.

Transporter som utförs av flera fraktförare med samma slags transportmedel

brukar inom frakträtten benämnas genomgångstransporter till

skillnad från s. k. kombinerade transporter, vid vilka de deltransporter som

ingår i den avtalade transporten utförs med transportmedel av olika slag.

Konventionen reglerar inte kombinerade transporter utom när det gäller det

specialfall som behandlas i art. 2 och som avser befordran av fordon med

pålastat gods på annat transportmedel. De särskilda problem som uppstår

vid genomgångstransporter hänför sig främst till rättsförhållandet mellan

lastägaren och de fraktförare som inte själva har slutit fraktavtalet samt

rättsförhållandet mellan de olika fraktförarna inbördes. Den förstnämnda

frågan behandlas i art. 34 och art. 36. Övriga artiklar i kapitlet (art. 35 samt

art. 37—40) berör fraktförarnas inbördes förhållanden.

Art. 34.

Artikeln reglerar frågan om fraktförarnas ansvarighet vid genomgångstransport.

Om en befordran enligt ett och samma fraktavtal utförs av flera fraktförare

efter varandra, är var och en av dem ansvarig för transporten i dess

helhet. Genom att ta emot godset och fraktsedeln inträder fraktförare som

i ordningsföljden kommer efter den förste i fraktavtalet på de villkor som

anges i fraktsedeln. Han är således ansvarig inte bara för den del av befordringen

som han själv utför. Den fraktförare som ingick fraktavtalet

med avsändaren är emellertid också ansvarig för hela transporten. Den efterföljande

fraktförarens ansvarighet uppkommer i och med att godset och

fraktsedeln överlämnas till honom. Såväl fraktförarexemplaret som det exemplar

som medföljer godset bör överlämnas. Ansvarighetens omfattning

bestäms av fraktsedelns innehåll. Har en fraktförare gjort åtaganden som

inte framgår av fraktsedeln, blir en senare fraktförare givetvis inte utan

vidare bunden av dessa, lika litet som ett tilläggsavtal som någon av fraktförarna

har ingått blir bindande för fraktförare i tidigare led.

Art. 35.

Denna artikel innehåller föreskrifter om förfarandet när en fraktförare

överlämnar godset till annan fraktförare. Reglerna är av betydelse för den

slutliga fördelningen av ansvarigheten mellan fraktförarna inbördes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Fraktförare som tar emot godset från föregående fraktförare skall enligt

första stycket lämna denne ett dagtecknat och underskrivet kvitto på godsets

mottagande samt skriva sitt namn och sin adress på det exemplar av

fraktsedeln som åtföljer godset. Vidare skall han på såväl detta fraktsedelsexemplar

som kvittot anteckna sådana förbehåll om kollinas antal, märkning

och nummer och om godsets och förpackningens tillstånd som avses i

art. 8 andra stycket. Enligt andra stycket skall bestämmelserna i art. 9 om

fraktsedels bevisverkan tillämpas på förhållandet mellan fraktförare som

utför befordran efter varandra.

Bestämmelserna i första stycket innebär att efterföljande fraktförare har

samma skyldighet att undersöka godset som den förste fraktföraren. Om

den efterföljande fraktföraren inte har antecknat något förbehåll eller har

gjort förbehåll utan att ange grunden för detta, anses han med hänsyn till

föreskriften i andra stycket ha tagit emot godset i det skick som fraktsedeln

anger, om annat inte styrks. Gör han förbehåll och motiverar detta,

gäller däremot inte någon sådan presumtion utan allmänna bevisregler blir

tillämpliga. Har han gjort motiverat förbehåll om t. ex. skada på godset och

därefter blivit skyldig att utge ersättning härför till mottagaren, måste han

visserligen vid regresskrav mot föregående fraktförare visa att godset var

skadat när han tog emot det men i synnerhet uppgifterna på kvittot torde

därvid komma att tillmätas stort bevisvärde. Det bör i detta sammanhang

observeras att föreskriften i art. 8 andra stycket sista punkten om verkan av

att förbehåll godkänts av avsändaren torde böra tillämpas analogiskt i det

inbördes förhållandet mellan fraktförarna.

Art. 36.

Artikeln innehåller regler om mot vilken eller vilka av fraktförarna som

talan om ansvarighet för realskada eller med anledning av dröjsmål får

föras.

Enligt huvudregeln i första punkten får sådan talan föras bara mot a)

den förste fraktföraren, b) den siste fraktföraren eller c) den fraktförare

som utförde den del av befordringen varunder händelse inträffade som orsakade

skadan eller dröjsmålet. Om annan fraktförare än de nu nämnda

själv har väckt talan mot avsändare eller mottagare får dock anspråk med

anledning av realskada eller dröjsmål göras gällande mot honom genom

genkäromål eller yrkande om kvittning, under förutsättning att genkäromålet

och kvittningsyrkandet grundas på samma fraktavtal som huvudkäromålet.

Detta framgår av inledningen till första punkten. Enligt andra

punkten kan talan föras samtidigt mot alla de fraktförare som nämns i

första punkten.

Bestämmelserna i första punkten innebär en begränsning av den ansvarighet

för hela befordringen i förhållande till avsändare eller mottagare som

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

57

enligt art. 34 åvilar alla fraktförarna. Annan fraktförare än den förste eller

den siste kan sålunda göras primärt ansvarig bara om skadan eller dröjsmålet

har inträffat under den del av befordringen som han utförde. Att

talan kan riktas mot den förste fraktföraren — varmed enligt konventionen

torde avses den fraktförare som har slutit fraktavtalet — är naturligt och

kan möjligen anses följa redan av bestämmelserna i art. 3 om fraktförarens

ansvar för de personer som lian anlitar för befordringen. Genom reglerna i

art. 34 och 36 fastslås emellertid uttryckligen att huvudfraktföraren är ansvarig

för hela befordringen, även om det i avtalet förutsatts att han själv

skulle utföra bara en del av befordringen. Att talan kan riktas mot den siste

fraktföraren torde vara motiverat av att mottagaren därigenom ofta bereds

möjlighet att föra rättegången i sitt hemland. Regeln att talan kan riktas

mot den fraktförare under vars innehav av godset den händelse inträffade

som medfört förlust, minskning, skada eller dröjsmål bidrar till att minska

antalet regressanspråk fraktförarna emellan.

Bestämmelsen i andra punkten medför såtillvida en utvidgning av forumreglerna

i art. 31, att efterföljande fraktförare kan bli skyldig att svara t. ex.

vid domstol i stat där den förste fraktföraren har sitt hemvist eller huvudkontor

eller tog emot godset eller där bestämmelseorten ligger, trots att han

själv inte har någon anknytning till den staten.

Art. 37.

Artikeln innehåller regler om fraktförares regressrätt mot annan fraktförare.

Fraktförare som har betalat ersättning enligt konventionen får återkräva

vad han har utgett jämte ränta och gottgörelse för kostnader av de övriga

fraktförarna, varvid följande regler för ansvarighetens fördelning skall tilllämpas.

Den fraktförare som är ansvarig för skadan på den grund att den

skadeorsakande händelsen inträffat under den del av befordringen som han

utförde skall slutligt bära hela ersättningen, även om den har betalats ut

till den skadelidande av annan fraktförare. Är skadan att hänföra till två

eller flera fraktförare, skall var och en av dem stå för så mycket av ersättningen

som motsvarar hans ansvarighet. Om ansvarighetens omfattning

inte kan bestämmas, tar varje fraktförare del i ersättningsskyldigheten i

förhållande till den del av frakten som tillkommer honom. Kan det inte utredas

vilken eller vilka fraktförare som är ansvariga för skadan, fördelas

ersättningsskyldigheten mellan samtliga fraktförare i förhållande till vars

och ens andel i frakten.

Art. 38.

Denna artikel behandlar det fall att fraktförare som är ansvarig enligt art.

37 är på obestånd. Den del av ersättningen som faller på sådan fraktförare

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

och som han inte har betalat skall i sådant fall fördelas mellan de övriga

fraktförarna i förhållande till deras andelar av frakten. Detta innebär att

den brist som har uppstått täcks av samtliga fraktförare och alltså inte bara

av dem som är betalningsskyldiga enligt art. 37.

Art. 39.

Artikeln innehåller vissa processuella bestämmelser om regresstalan.

Enligt första stycket får fraktförare mot vilken regresstalan förs inte

göra invändning om att motparten inte har varit skyldig att utge ersättning,

såvida ersättningen har fastställts av domstol och regressvaranden behörigen

har underrättats om rättegången och har beretts tillfälle att inträda

i denna. Bestämmelsen är tillämplig på krav enligt både art. 37 och art.

38. Andra stycket innehåller särskilda regler om domsrätt i regressmål. Regresstalan

skall väckas vid behörig domstol i stat där någon av de fraktförare

mot vilka talan riktas har sitt hemvist eller sitt huvudkontor eller

den filial eller agentur genom vars medverkan fraktavtalet slutits. Talan

får väckas vid samma domstol mot samtliga dessa fraktförare.

Jämförda med domsrättsreglerna i art. 31 första stycket innebär bestämmelserna

såtillvida en inskränkning att orten för godsets mottagande till befordran

eller bestämmelseorten inte grundar jurisdiktion i regressmål. Å

andra sidan innebär bestämmelserna om gemensam talan att anspråk kan

riktas också mot fraktförare som enligt reglerna i art. 31 inte varit skyldig

att underkasta sig jurisdiktion i den stat där talan väcks. Härigenom blir

det möjligt att i en och samma rättegång avgöra samtliga regresskrav. En

delvis motsvarande reglering finns i CIM, som emellertid föreskriver att

talan skall väckas vid en och samma domstol vid risk att regressrätten mot

de icke instämda järnvägarna förfaller.

Enligt tredje stycket skall bestämmelserna i art. 31 om verkställighet av

dom äga motsvarande tillämpning i fråga om dom i regressmål. I fjärde

stycket slutligen föreskrivs, att bestämmelserna i art. 32 om preskription

skall tillämpas också i fråga om regressanspråk. Om det anspråk som gett

upphov till regresskravet har blivit domfäst, löper preskriptionstiden från

den dag då ersättningens belopp slutligt bestämdes av domstol, vilket torde

innebära att preskriptionstiden börjar löpa den dag då dom som har vunnit

laga kraft meddelades. I övriga fall löper tiden från den dag då ersättningen

betalades.

Art. JO.

Enligt denna artikel kan fraktförarna sinsemellan avtala att andra bestämmelser

än de som finns i art. 37 och 38 skall gälla i fråga om den slutliga

inbördes fördelningen av ansvarigheten.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

59

KAPITEL VII

Ogiltighet av avtalsvillkor som strider mot konventionen

Art. U.

I denna artikel föreskrivs i första stycket att varje avtalsvillkor som direkt

eller indirekt avviker från konventionens bestämmelser är ogiltigt, om

annat inte följer av art. 40, samt att ogiltighet av avtalsvillkor dock inte

medför att avtalet i övrigt blir ogiltigt. I andra stycket anges att i synnerhet

sådana villkor är ogiltiga som innebär att rätten till utfallande försäkringsbelopp

överlåts på fraktföraren eller som har en liknande innebörd eller som

innebär överflyttning av bevisskyldigheten.

Konventionens regler är således i princip tvingande. Till skillnad från

vad som gäller enligt motsvarande sjö- och lufträttsliga konventioner (Haagreglerna

och Warszawakonventionen) är inte bara sådana avtalsvillkor som

är oförmånligare för lastägaren ogiltiga utan detta gäller också sådana villkor

som ger honom en förmånligare ställning än konventionens bestämmelser.

Konventionens reglering på denna punkt har motiverats med att enhetliga

regler är önskvärda av allmänna transportpolitiska skäl.

KAPITEL VIII

Slutbestämmelser

Konventionen innehåller sedvanliga slutbestämmelser. Beträffande innehållet

i dessa hänvisar jag till den tidigare redogörelsen för konventionens

huvudsakliga innehåll.

Signaturprotokoll

I samband med att konventionen öppnades för undertecknande avslutades

ett signaturprotokoll som innefattar överenskommelse om förklaring och

precisering av konventionen. Enligt första stycket av protokollet skall konventionen

inte tillämpas på befordran mellan Det Förenade Konungariket

Storbritannien och Nordirland samt Republiken Irland. I anslutning till reglerna

i art. 1 fjärde stycket om undantag från konventionens tillämpningsområde

för bl. a. befordran av flyttsaker togs i andra stycket av protokollet

in förklaring enligt vilken signatärmakterna förbinder sig att inleda underhandlingar

i syfte att uppnå överenskommelse angående avtal om befordran

av flyttsaker och om sammansatt befordran.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde

till konventionen

1 §•

I överensstämmelse med vad jag har anfört i det föregående tas i denna

paragraf upp föreskrift om att konventionen skall gälla som svensk

lag, med iakttagande av vad som ytterligare föreskrivs i förevarande lag.

Av art. 1 i konventionen framgår dennas sakliga tillämpningsområde, dvs.

vilka befordringar som är underkastade konventionen. En förutsättning

för konventionens tillämpning är enligt denna artikel, att åtminstone den

ena av de orter mellan vilka befordringen sker, dvs. den ort där godset

tas emot till befordran (avgångsorten) och bestämmelseorten, ligger i en

konventionsstat. I det särskilda fallet måste domstolen således förvissa

sig om att i varje fall en av de berörda staterna är konventionsstat. Den

avgörande tidpunkten synes böra vara den dag då fraktavtalet slöts. Om

inte någon av de stater där avgångs- resp. bestämmelseorten ligger var

bunden av konventionen vid denna tidpunkt, blir konventionen inte tillämplig,

även om någon av staterna tillträder och blir bunden av konventionen

innan transporten är avslutad. Ett ställningstagande till dessa problem torde

i praktiken knappast bli aktuellt annat än i fråga om befordringsavtal som

ingås innan konventionen träder i kraft för Sverige men avser transporter

vilka avslutas först därefter.

I fråga om befordran som inte omfattas av konventionen förblir allmänna

vägfrakträttsliga regler tillämpliga. Detta kommer bl. a. att gälla

transport av flyttsaker. Huruvida i sådant fall svensk eller utländsk lag

skall tillämpas blir att bedöma enligt allmänna internationellt-privaträttsliga

regler.

2 §.

Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t efter överenskommelse med annan

konventionsstat och under förutsättning av ömsesidighet förordna att godsbefordran

i lokal gränstrafik mellan Sverige och den staten skall vara helt

eller delvis undantagen från tillämpning av konventionen. Bestämmelsen

grundar sig på art. 1 femte stycket i konventionen. I fråga om grunderna för

bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i det föregående.

Konventionen innehåller som nämnts inte någon definition av begreppet

gränstrafik. Uttrycket torde dock böra ges en ganska snäv innebörd och

detta återspeglas i lagtexten i bestämningen ”lokal”, som återfinns också i

§ 1 stk. 4 i den danska lagen. I övrigt får det ankomma på Kungl. Maj :t att

på grundval av innehållet i överenskommelser som Kungl. Maj:t kan komma

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

61

att ingå med stöd av bestämmelsen närmare precisera tillämpningsområdet

för de undantagsbestämmelser som meddelas.

3 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om underskrifter på fraktsedel.

Enligt art. 5 första stycket första punkten skall avsändaren och fraktföraren

underteckna fraktsedeln. Enligt andra punkten får emellertid underskrifterna

vara tryckta eller ersatta med avsändarens och fraktförarens

stämplar, om lagen i den stat där fraktsedeln upprättas tillåter detta. Som

jag tidigare har anfört bör ett sådant förfarande kunna godtas för Sveriges

del. I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf, att på fraktsedel

som upprättas i Sverige avsändarens och fraktförarens underskrifter får

vara tryckta (första punkten) och att stämpel får användas i stället för

underskrift (andra punkten).

Det är givetvis ingenting som hindrar att bara den ena partens underskrift

är tryckt eller ersatt med stämpel medan den andra parten undertecknar

fraktsedeln på vanligt sätt. När avsändare eller fraktförare är juridisk

person innebär rätten att ersätta underskrift med stämpel att det räcker

med en stämpel som anger den juridiska personens identitet, men det

krävs inte att firmatecknares namn finns angivet.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet vid fraktförarens

försäljning av godset i vissa fall.

I art. 16 tredje stycket i konventionen föreskrivs att fraktföraren under

vissa angivna förutsättningar kan sälja godset när hinder har uppstått för

transportens fullföljande eller för godsets utlämnande. Enligt samma artikel

femte stycket bestäms förfarandet vid försäljningen av lag eller sedvana på

den ort där godset finns.

I enlighet med vad jag har anfört i det föregående har i denna paragraf

tagits upp bestämmelser av innehåll att när gods som finns i Sverige säljs

enligt dessa konventionsbestämmelser försäljningen skall ske på offentlig

auktion eller, om sådan inte lämpligen kan äga rum, på annat betryggande

sätt (första punkten) och att om det är möjligt fraktföraren skall i god tid

underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats för försäljningen

(andra punkten).

Försäljningen bör i allmänhet ske på offentlig auktion. Annat försäljningssätt

bör komma i fråga bara om speciella skäl talar härför, t. ex. när

godset är utsatt för risk att bli förstört och en auktion därför inte kan avvaktas.

Om en försäljning på annat sätt än på auktion kan antas ge förmånligare

resultat eller om kostnaden för auktionen inte står i rimligt för
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

hållande till godsets värde bör offentlig auktion också kunna underlåtas,

under förutsättning att försäljning i annan form kan ske på betryggande

sätt.

Bestämmelsen i andra punkten är betingad av att den som äger förfoga

över godset om möjligt skall få tillfälle att bevaka sina intressen i samband

med försäljningen. Vilka åtgärder fraktföraren bör vara skyldig att vidta

för att vederbörande skall få kännedom om försäljningen får bedömas med

hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I allmänhet får han anses

ha gjort vad som ankommer på honom om han har avsänt skriftligt meddelande

om försäljningen under den adress som finns angiven på fraktsedeln

eller som på annat sätt är känd för fraktföraren. I brådskande lägen bör

han dock underrätta den förfogandeberättigade per telefon eller telegram.

Fraktföraren har en allmän skyldighet att ta vård om godset och han kan

därför enligt allmänna regler bli skyldig att utge ersättning till den som

äger förfoga över detta, om han brister i omsorg vid godsets försäljning.

5 §•

Paragrafen innehåller forumregler.

Som jag har utvecklat närmare i det föregående tillgodoser forumreglerna

i 10 kap. RB behovet av bestämmelser om behörighet för svensk domstol

för flertalet av de fall då talan rörande befordran som avses i konventionen

enligt art. 31 första stycket skall kunna väckas i Sverige. Undantag utgör

emellertid de fall då talan väcks här enbart på den grund att godset tagits

emot till befordran i Sverige eller bestämmelseorten ligger här. För dessa

fall är en särskild forumregel således nödvändig.

I förevarande paragraf av förslaget föreskrivs därför, att talan som enligt

art. 31 första stycket i konventionen kan väckas i Sverige får väckas, utom

vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen i den ort

där godset mottogs för befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.

Hänvisningen till art. 31 första stycket i konventionen innebär att bestämmelsen

är tillämplig så snart tvisten angår befordran som omfattas av konventionen

och således inte bara när den rör sådana frågor rörande befordringen

som regleras i konventionen utan också när den gäller frågor som

konventionen inte innehåller några bestämmelser om, t. ex. giltigheten av

fraktavtal .

Konventionens jurisdiktionsregler i art. 31 är uttömmande och exklusiva.

Finns behörigt forum i Sverige enligt RB, exempelvis på den grund att svaranden

har egendom här i landet, men är svensk domstol inte behörig enligt

art. 31 första stycket, får talan inte tas upp till prövning här.

Som jag har påpekat vid redogörelsen för art. 31 medger konventionen

inte att parterna avtalar att viss domstol skall vara exklusivt behörig att

pröva tvist angående befordringen. Har parterna avtalat att tvisten skall av
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

63

göras av t. ex. fransk domstol, hindrar detta inte att talan väcks i Sverige,

under förutsättning att svensk domsrätt föreligger på annan grund, t. ex.

därför att bestämmelseorten är belägen här.

6 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet när fråga uppkommer

om verkställighet i Sverige av dom som har meddelats i annan konventionsstat.

Konventionen föreskriver i art. 31 tredje stycket att dom, som meddelats

av domstol i konventionsstat i tvist angående befordran som avses i konventionen,

får verkställas också i annan konventionsstat, sedan den blivit

verkställbar i domstolslandet och i verkställighetslandet gällande formföreskrifter

har uppfyllts. Rörande den närmare innebörden av bestämmelsen

hänvisar jag till vad jag har anfört vid art. 31.

Föreskrifterna i förevarande paragraf om förfarandet, när någon enligt

denna konventionsbestämmelse söker verkställighet i Sverige av utländsk

dom har i enlighet med vad jag har anfört tidigare utformats efter

mönster av motsvarande bestämmelser i 6—8 §§ 1963 års lag i anledning

av Sveriges anslutning till bl. a. CIM och i 38 § atomansvarighetslagen. Bestämmelsen

i sistnämnda lagrum att domen skall vara åtföljd av förklaring

av behörig myndighet i den stat där domen meddelats att domen avser

ersättning enligt konventionen (dvs. Pariskonventionen den 29 juli 1960

om skadeståndsansvar på atomenergins område) saknar motsvarighet i

6 § 1963 års nyssnämnda lag men en föreskrift av sådan innebörd har

ansetts lämpligen böra tas upp i nu förevarande paragraf. Som jag har

nämnt vid redogörelsen i det föregående för art. 31 i konventionen får

undantaget i fjärde stycket av artikeln för dom som är endast interimistiskt

verkställbar anses avse dom som inte har vunnit laga kraft. I förevarande

paragraf uppställs därför krav på att lagakraftbevis skall företes

(jfr 6 § andra stycket 2 i 1963 års nyssnämnda lag och 38 § andra stycket

2 atomansvarighetslagen, vilka föreskrifter båda grundar sig på konventionsbeslämmelser

som i detta hänseende har samma innehåll som art.

31 fjärde stycket i CMR).

Jag erinrar slutligen om mina uttalanden vid art. 31 om att verkställighet

kan vägras under hänvisning till ordre public och att vad den utländska

domen kan innehålla om tvångsmedel inte omfattas av verkställighetsreglerna.

7 §•

Paragrafen innehåller en sedvanlig bestämmelse om att Kungl. Maj :t

meddelar de ytterligare föreskrifter om konventionens tillämpning som kan

behövas.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

Ikraftträdande

Lagen bör träda i kraft samtidigt med att konventionen efter ratifikation

blir bindande för Sverige. Det synes lämpligt att det sker en tidsmässig samordning

i fråga om Norges anslutning till och Sveriges ratifikation av konventionen

så att denna träder i kraft samtidigt för båda länderna. Det bör

därför överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om lagens ikraftträdande.

Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas.

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till lag i anledning

av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg inhämtas för det i 87 § regeringsformen

avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Rritta Gyllensten

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

65

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Härigenom förordnas som följer.

Den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om fraktavtalet vid

internationell godsbefordran på väg (konventionen) skall, med iakttagande

av vad som ytterligare föreskrives i det följande, gälla som svensk lag.

2 §•

Konungen kan efter överenskommelse med främmande stat som tillträtt

konventionen och under förutsättning av ömsesidighet förordna, att befordran

av gods på väg i lokal gränstrafik mellan Sverige och den staten skall

vara helt eller delvis undantagen från tillämpning av konventionen.

3 §•

På fraktsedel som upprättas i Sverige får fraktförarens och avsändarens

underskrifter vara tryckta. Stämpel får användas i stället för underskrift.

4 §•

Försäljning enligt artikel 16 tredje stycket i konventionen av gods som

finnes i Sverige skall ske på offentlig auktion eller, om sådan icke lämpligen

kan äga rum, på annat betryggande sätt. Om det är möjligt skall fraktföraren

i god tid underrätta den som äger förfoga över godset om tid och plats

för försäljningen.

Talan som enligt artikel 31 första stycket i konventionen kan väckas i

Sverige får väckas, utom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbal5

Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

ken, vid domstolen i den ort där godset mottogs för befordran eller vid domstolen

i bestämmelseorten.

6 §•

Ansökan om verkställighet av utländsk dom, som enligt artikel 31 tredje

och fjärde styckena i konventionen kan verkställas i Sverige, göres hos Svea

hovrätt. Vid ansökningen skall fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen meddelats, att

domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen

samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu nämnda handlingar skall vara försedda med bevis om utfärdarens behörighet.

Beviset skall vara utställt av svensk beskickning eller konsul eller

av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen meddelats. Är handling

i ärendet avfattad på annat främmande språk än danska eller norska,

skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen skall

vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk notarius

publicus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att motparten haft tillfälle

att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som svensk domstols

laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot hovrättens

beslut förordnar annat.

7 §•

Konungen meddelar de ytterligare bestämmelser som kan behövas för

konventionens tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

67

Bilaga 2

Konventionen

den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell

godsbefordran på väg

5 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Convcntion

on the contract for tlie international

carriage of goods by road

(CMR)

Preamble

The Contracting Parties,

Having recognized the desirability of

standardizing the conditions governing

the contract for the international

carriage of goods by road, particularly

with respect to the documents used for

such carriage and to the carrier’s liability,

Have agreed as follows:

CHAPTER I

Scope of application

Article 1

1. This Gonvention shall apply to

every contract for the carriage of goods

by road in vehicles för reward, when

the place of taking over of the goods

and the place designated for delivery,

as specified in the contract, are situated

in two different countries, of which

åt least one is a Contracting country,

irrespective of the place of residence

and the nationality of the parties.

2. For the purposes of this Convention,

“vehicles” means motor vehicles,

articulated vehicles, trailers and semitrailers

as defined in article 4 of the

Gonvention on Road Traffic dated 19

September 1949.

3. This Gonvention shall apply also

where carriage coming within its scope

is carried out by States or by governmental

institutions or organizations.

Gonvention

relative au contrat de transport international

de marchandises par route

(CMR)

Préambule

Les Parties contractantes,

Ayant reconnu 1’utilité de régler

d’une maniére uniforme les conditions

du contrat de transport international de

marchandises par route, particuliérement

en ce qui concerne les documents

utilisés pour ce transport et la responsabilité

du transporteur,

Sont convenues de ce qui suit :

CHAPITRE PREMIER

Champ d’application

Artide premier

1. La présente Convention s’applique

å tout contrat de transport de marchandises

par route å titre onéreux au

moyen de véhicules, lorsque le lieu de

la prise en charge de la marchandise

et le lieu prévu pour la livraison, tels

qu’ils sont indiqués au contrat, sont

situés dans deux pays différents dont

l’un au moins est un pays contractant.

Il en est ainsi quels que soient le domicile

et la nationalité des parties.

2. Pour 1’application de la présente

Convention, il faut entendre par

« véhicules » les automobiles, les véhicules

articulés, les remorques et les

semi-remorques, tels qu’ils sont définis

par 1’article 4 de la Convention sur la

circulation routiére en date du 19 septembre

1949.

3. La présente Convention s’applique

méme si les transports rentrant dans

son champ d’application sont effectués

par des Etats ou par des institutions ou

organisations gouvernementales.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

69

Konvention

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran

på väg

(CMR)

Inledning

De Fördragsslutande Parterna,

Vilka erkänner önskvärdheten av enhetliga

regler rörande villkoren i avtal

om internationell godsbefordran på väg,

särskilt såvitt angår de skriftliga handlingar

som brukas vid sådan befordran

samt fraktförarens ansvarighet,

Har överenskommit följande:

KAPITEL I

Tillämpningsområde

Artikel 1

1. Denna konvention äger tillämpning

på varje avtal om godsbefordran med

fordon på väg mot vederlag, när orten

för godsets mottagande till befordran

och bestämmelseorten, såsom de angivits

i avtalet, är belägna i skilda stater,

av vilka åtminstone den ena är en fördragsslutande.

stat. Vad nu sagts gäller

oavsett parternas hemvist och nationalitet.

2. I denna konvention förstås med

»fordon» sådana motorfordon, sammansatta

fordon, släpfordon och påhängsvagnar,

som avses i artikel 4 i konventionen

den 19 september 1949 rörande

vägtrafik.

3. Denna konvention gäller även när

befordran som faller inom dess tillämpningsområde

utföres av stater eller

statliga inrättningar eller organisatio
-

ner.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

4. This Convention shall not apply:

(a) to carriage performed under the

terms of any International postal convention;
(b)

to funeral consignments;

(c) to furniture removal.

5. The Contracting Parties agree not

to vary any of the provisions of this

Convention by special agreements between

two or more of them, except to

make it inapplicable to their frontier

traffic or to authorize the use in transport

operations entirely confined to

their territory of consignment notes representing

a title to the goods.

Article 2

1. Where the vehicle containing the

goods is carried over part of the journey

by sea, rail, inland waterways or

air, and, except where the provisions

of article 14 are applicable, the goods

are not unloaded from the vehicle, this

Convention shall nevertheless apply

to the whole of the carriage. Provided

that to the extent that it is proved that

any loss, damage or delay in delivery

of the goods which occurs during the

carriage by the other means of transport

was not caused by an act or omission

of the carrier by road, but by some

event which could only have occurred

in the course of and by reason of the

carriage by that other means of transport,

the liability of the carrier by

road shall be determined not by this

Convention but in the manner in which

the liability of the carrier by the other

means of transport would have been

determined if a contract för the carriage

of the goods alone had been made

by the sender with the carrier by the

other means of transport in accordance

with the conditions prescribed by law

for the carriage of goods by that means

of transport. If, however, there are no

such prescribed conditions, the liability

of the carrier by road shall be determined

by this Convention.

4. La présente Convention ne s’applique

pas :

a) aux transports effectués sous l’empire

de conventions postales internationales,

b) aux transports funéraires,

c) aux transports de déménagement.

5. Les Parties contractantes s’interdisent

d’apporter par voie d’accords

particuliers c-onclus entre deux ou plusieurs

d’entre elles toute modification å

la présente Convention, sauf pour soustraire

å son empire leur trafic frontalier

ou pour autoriser dans les transports

empruntant exclusivement leur

territoire 1’emploi de la lettre de voiture

representative de la marchandise.

Article 2

1. Si le véhicule contenant les marchandises

est transporté par mer,

chemin de fer, voie navigable intérieure

ou air sur une partie du parcours, sans

rupture de charge sauf, éventuellement,

pour 1’application des dispositions de

1’article 14, la présente Convention

s’applique, néanmoins, pour 1’ensemble

du transport. Cependant, dans la mesure

ou il est prouvé qu’une perte, une

avarie ou un retard å la livraison de la

marchandise qui est survenu au cours

du transport par l’un des modes de

transport autre que la route n’a pas

été causé par un acte ou une omission

du transporteur routier et qu’il provient

d’un fait qui n’a pu se produire

qu’au cours et en raison du transport

non routier, la responsabilité du transporteur

routier est déterminée non par

la présente Convention, mais de la facon

dont la responsabilité du transporteur

non routier eut été déterminée si un

contrat de transport avait été conclu

entre l’expéditeur et le transporteur

non routier pour le seul transport de

la marchandise conformément aux dispositions

impératives de la loi concernant

le transport de marchandises

par le mode de transport autre que la

route. Toutefois, en 1’absence de telles

dispositions, la responsabilité du träns
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

71

4. Denna konvention äger icke tilllämpning
a)

på befordran, som utföres i enlighet

med internationella överenskommelser

om postbefordran;

b) på begravningstransport;

c) på befordran av flyttsaker.

5. De Fördragsslutande Parterna förbinder

sig att icke genom särskilda

överenskommelser mellan två eller flera

av dem avtala om annan ändring i

denna konvention än som avser att från

dess tillämpning undantaga gemensam

gränstrafik eller att för befordran, som

uteslutande utföres inom deras territorier,

medge användning av fraktsedel,

som är bärare av rätt till godset.

Artikel 2

1. Fraktas fordon med pålastat gods

under del av befordringen till sjöss,

med järnväg, på inlandsvattenväg eller

med luftfartyg utan att godset — frånsett

fall då artikel 14 är tillämplig —

lossas från fordonet, äger denna konvention

likväl tillämpning på befordringen

i dess helhet. I den mån det styrkes,

att förlust, minskning eller skada

eller dröjsmål med godsets utlämnande,

som inträffat medan godset befordrades

på annat sätt än på väg, icke orsakats av

åtgärd eller underlåtenhet av vägfraktföraren

utan härrör av händelse, som

kunnat inträffa endast under sådan befordran

och på grund av att befordringen

skett på annat sätt än på väg, bestämmes

vägfraktförarens ansvarighet icke

enligt denna konvention utan på det sätt

varpå den andre fraktförarens ansvarighet

skolat bestämmas, därest avtal slutits

mellan avsändaren och sistnämnde

fraktförare om befordran enbart av godset

i enlighet med de tvingande lagregler,

som gäller för befordran av gods

med det ifrågavarande transportmedlet.

Saknas sådana regler, bestämmes emellertid

vägfraktförarens ansvarighet enligt

denna konvention.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. If the carrier by road is also

himself the carrier by the other means

of transport, his liability shall also be

determined in accordance with the provisions

of paragraph 1 of this artide,

but as if, in his capacities as carrier

by road and as carrier by the other

means of transport, he were two separate

persons.

CHAPTER II

Persons for whom the carrier

is responsible

Article 3

For the purposes of this Convention

the carrier shall be responsible for the

acts and omissions of his agents and

servants and of any other persons of

whose services he makes use for the

performance of the carriage, when

such agents, servants or other persons

are acting within the scope of their

employment, as if such acts or omissions

were his own.

CHAPTER III

Conclusion and performance of the

contract of carriage

Article 4

The contract of carriage shall be confirmed

by the making out of a consignment

note. The absence, irregularity

or loss of the consignment note shall

not affect the existence or the validity

of the contract of carriage which shall

remain subject to the provisions of this

Convention.

Article 5

1. The consignment note shall be

made out in three original copies signed

by the sender and by the carrier. These

signatures may be printed or replaced

by the stamps of the sender and the

carrier if the law of the country in

which the consignment note has been

porteur par route sera déterminée par

la présente Convention.

2. Si le transporteur routier est en

méme temps le transporteur non routier,

sa responsabilité est également déterminée

par le paragraphe premier

comme si sa fonction de transporteur

routier et sa fonction de transporteur

non routier étaient exercées par deux

personnes différentes.

CHAPITRE II

Personnes dont répond le transporteur

Article 3

Pour 1’application de la présente

Convention, le transporteur répond,

comme de ses propres actes et omissions,

des actes et omissions de ses préposés

et de toutes autres personnes aux

services desquelles il recourt pour l’exécution

du transport lorsque ees préposés

ou ees personnes agissent dans

1’exercice de leurs fonetions.

CHAPITRE III

Conclusion et exécution du contrat

de transport

Article 4

Le contrat de transport est constaté

par une lettre de voiture. L’absence,

Pirrégularité ou la perte de la lettre de

voiture n’affectent ni 1’existence ni la

validité du contrat de transport qui

reste soumis aux dispositions de la

présente Convention.

Article 5

1. La lettre de voiture est établie en

trois exemplaires originaux signés par

1’expéditeur et par le transporteur, ees

signatures pouvant étre imprimées ou

remplacées par les timbres de 1’expéditeur

et du transporteur si la législation

du pays ou la lettre de voiture est

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

73

2. Är vägfraktföraren tillika fraktförare

med avseende på det andra transportmedlet,

bestämmes hans ansvarighet

likaledes enligt vad i första stycket

sägs och som om hans verksamhet som

vägfraktförare och hans verksamhet

som fraktförare med avseende på det

andra transportmedlet utövats av två

skilda personer.

KAPITEL II

Personer för vilka fraktföraren

ansvarar

Artikel 3

Vid tillämpning av denna konvention

är fraktföraren ansvarig för vad hos

honom anställd eller annan som han

anlitar för befordringen företager eller

underlåter i tjänsten eller för uppdragets

fullgörande. Fraktföraren svarar

därvid såsom för egen handling eller

underlåtenhet.

KAPITEL III

Slutande och fullgörande av

fraktavtal

Artikel 4

Fraktavtalet skall bekräftas genom

fraktsedel. Att fraktsedel icke har upprättats

eller icke har föreskrivet innehåll

eller har gått förlorad inverkar

icke på avtalets existens eller giltighet,

och avtalet förblir underkastat bestämmelserna

i denna konvention.

Artikel 5

1. Fraktsedeln skall upprättas i tre

originalexemplar, vilka skall undertecknas

av avsändaren och fraktföraren.

Underskrifterna får vara tryckta eller

ersatta med avsändarens och fraktförarens

stämplar, om lagen i den stat där

fraktsedeln upprättas tillåter detta. Det

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

made out so permits. The first copy

shall be handed to the sender, the second

shall accompany the goods and

the third shall be retained by the

carrier.

2. When the goods which are to be

carried have to be loaded in different

vehicles, or are of different kinds or

are divided into different lots, the sender

or the carrier shall have the right

to require a separate consignment note

to be made out for each vehicle used,

or for each kind or lot of goods.

Article 6

1. The consignment note shall contain

the following particulars:

(a) the date of the consignment note

and the place åt which it is made out;

(b) the name and address of the

sender;

(c) the name and address of the

carrier;

(d) the place and the date of taking

over of the goods and the place

designated for delivery;

(e) the name and address of the consignee;
(f)

the description in common use

of the nature of the goods and the

method of packing, and, in the case of

dangerous goods, their generally recognized

description;

(g) the number of packages and

their special marks and numbers;

(h) the gross weight of the goods

or their quantity otherwise expressed;

(i) charges relating to the carriage

(carriage charges, supplementary

charges, customs duties and other

charges incurred from the making of

the contract to the time of delivery);

(j) the requisite instructions för

Customs and other formalities;

(k) a statement that the carriage is

subject, notwithstanding any clause to

the contrary, to the provisions of this

Convention.

établie le permet. Le premier exemplaire

est remis å 1’expéditeur, le deuxiéme

accompagne la marchandise et le

troisiéme est retenu par le transporteur.

2. Lorsque la marchandise å transporter

doit ctre chargée dans des véhicules

différents, ou lorsqu’il s’agit de

différentes espéces de marchandises ou

de lots distincts, 1’expéditeur ou le

transporteur a le droit d’exiger l’établissement

d’autant de lettres de voiture

qu’il doit étre utilisé de véhicules

ou qu’il y a d’espéces ou de lots de

marchandises.

Artide 6

1. La lettre de voiture doit contenir

les indications suivantes :

a) le lieu et la date de son établissement,

b) le nom et Tadresse de 1’expéditeur,

c) le nom et Tadresse du transporteur,

d) le lieu et la date de la prise en

charge de la marchandise et le lieu

prévu pour la livraison,

e) le nom et Tadresse du destinataire,

f) la dénomination courante de la

nature de la marchandise et le mode

d’emballage, et, pour les marchandises

dangereuses, leur dénomination généralement

reconnue,

g) le nombre des colis, leurs marques

particuliéres et leurs numéros,

h) le poids brut ou la quantité autrement

exprimée de la marchandise,

i) les frais afférents au transport

(prix de transport, frais accessoires,

droits de douane et autres frais survenant

å partir de la conclusion du contrat

jusqu’å la livraison),

j) les instructions requises pour les

formalités de douane et autres,

k) 1’indication que le transport est

soumis, nonobstant toute clause contraire,

au régime établi par la présente

Convention.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

75

första exemplaret överlämnas till avsändaren,

det andra åtföljer godset och

det tredje behålles av fraktföraren.

2. Skall godset lastas på skilda fordon

eller är fråga om olika godsslag eller

om skilda partier, äger avsändaren

eller fraktföraren fordra, att skilda

fraktsedlar utfärdas för varje fordon,

godsslag eller parti.

Artikel 6

1. Fraktsedeln skall innehålla följande

uppgifter:

a) ort och dag för utfärdandet;

b) avsändarens namn och adress;

c) fraktförarens namn och adress;

d) ort och dag för godsets mottagande

till befordran samt bestämmelseorten;
e)

mottagarens namn och adress;

f) gängse benämning på godsets art

och på förpackningssättet samt, i fråga

om farligt gods, dettas allmänt vedertagna

benämning;

g) antalet kollin, dessas särskilda

märkning och nummer;

h) godsets bruttovikt eller annan

uppgift om dess mängd;

i) kostnader hänförliga till befordringen

(frakt, tilläggsavgifter, tullavgifter

och andra kostnader som uppkommer

under tiden från avtalets ingående

till godsets utlämnande);

j) erforderliga anvisningar beträffande

tull- och andra formaliteter;

k) meddelande att befordringen är

underkastad bestämmelserna i denna

konvention utan hinder av att annat

kan vara avtalat.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. Where applicable, the consignment

note shall also contain the following

particulars:

(a) a statement that transhipment is

not allowed;

(b) the charges which the sender

undertakes to pay;

(c) the amount of “cash on delivery”

charges;

(d) a declaration of the value of the

goods and the amount representing

special interest in delivery;

(e) the sender’s instructions to the

carrier regarding insurance of the

goods;

(f) the agreed time-limit within

which the carriage is to be carried

out;

(g) a list of the documents handed

to the carrier.

3. The parties may enter in the consignment

note any other particulars

which they may deem useful.

Article 7

1. The sender shall be responsible

for all expenses, loss and damage sustained

by the carrier by reason of the

inaccuracy or inadequacy of:

(a) the particulars specified in article

6, paragraph 1, (b), (d), (e), (f),

(g), (h) and (j);

(b) the particulars specified in article

6, paragraph 2;

(c) any other particulars or instructions

given by him to enable the

consignment note to be made out or for

the purpose of their being entered

therein.

2. If, åt the request of the sender, the

carrier enters in the consignment note

the particulars referred to in paragraph

1 of this article, he shall be

deemed, unless the contrary is proved,

to have done so on behalf of the sender.

3. If the consignment note does not

contain the statement specified in article

6, paragraph 1 (k), the carrier

shall be liable for all expenses, loss and

2. Le cas échéant, la lettre de voiture

doit contenir, en outre, les indications

suivantes :

a) 1’interdiction de transbordement,

b) les frais que Pexpéditeur prend

å sa charge,

c) le montant du remboursement ä

percevoir lors de la livraison de la

marchandise,

d) la valeur déclarée de la marchandise

et la somme représentant Pintérét

spécial ä la livraison,

e) les instructions de Pexpéditeur au

transporteur en ce qui concerne 1’assurance

de la marchandise,

f) le délai convenu dans lequel le

transport doit étre effectué,

g) la liste des documents remis au

transporteur.

3. Les parties peuvent porter sur la

lettre de voiture toute autre indication

qu’elles jugent utile.

Article 7

1. L’expéditeur répond de tous frais

et dommages que supporterait le transporteur

en raison de 1’inexactitude ou

de 1’insuffisance —

a) des indications mentionnées å

1’article 6, paragraphe 1. b), d), e), f),

g), h) etj),

b) des indications mentionnées å

1’article 6, paragraphe 2,

c) de toutes autres indications ou

instructions qu’il donne pour 1’établissement

de la lettre de voiture ou pour

y étre reportées.

2. Si, å la demande de 1’expéditeui,

le transporteur inscrit sur la lettre de

voiture les mentions visées au paragraphe

1 du présent article, il est considéré,

jusqu’å preuve du contraire,

comme agissant pour le compte de Pexpéditeur.

3. Si la lettre de voiture ne contient

pas la mention prévue å Particle 6,

paragraphe 1. k), le transporteur est

responsable de tous frais et dommages

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kiingl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2. I förekommande fall skall fraktsedeln

också innehålla följande uppgifter:
a)

förbud mot omlastning;

b) de kostnader som avsändaren åtager

sig att betala;

c) efterkravsbelopp som skall uppbäras

vid godsets utlämnande;

d) godsets deklarerade värde samt

belopp motsvarande särskilt intresse av

leveransen;

e) avsändarens anvisningar till fraktföraren

rörande försäkring av godset;

f) avtalad tid inom vilken befordringen

skall vara fullgjord;

g) förteckning över handlingar som

överlämnas till fraktföraren.

3. Parterna äger i fraktsedeln införa

de ytterligare uppgifter som de anser

påkallade.

Artikel 7

1. Avsändaren svarar för all kostnad

och skada som tillskyndas fraktföraren

till följd av oriktighet eller ofullständighet

hos

a) uppgifter som nämnes i artikel

6 första stycket b), d), e), f), g), h)

och j);

b) uppgifter som nämnes i artikel 6

andra stycket;

c) annan uppgift eller anvisning som

avsändaren lämnar för fraktsedelns

upprättande eller för att införas i denna.

2. Har fraktföraren på avsändarens

begäran i fraktsedeln infört uppgift eller

anvisning som sägs i första stycket,

anses han ha handlat för avsändarens

räkning, om annat icke visas.

3. Innehåller fraktsedeln icke meddelande

som avses i artikel 6 första

stycket k), svarar fraktföraren för all

kostnad och skada som därigenom till
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

damage sustained through such omission

by the person entitled to dispose

of the goods.

Article 8

1. On taking over the goods, the

carrier shall check:

(a) the accuracy of the statements in

the consignment note as to the number

of packages and their marks and numbers,

and

(b) the apparent condition of the

goods and their packaging.

2. Where the carrier has no reasonable

means of checking the accuracy

of the statements referred to in paragraph

1 (a) of this article, he shall

enter his reservations in the consignment

note together with the grounds

on which they are based. He shall likewise

specify the grounds for any reservations

which he makes with regard

to the apparent condition of the goods

and their packaging. Such reservations

shall not bind the sender unless he has

expressly agreed to be bound by them

in the consignment note.

3. The sender shall be entitled to require

the carrier to check the gross

weight of the goods or their quantity

otherwise expressed. He may also require

the contents of the packages to

be checked. The carrier shall be entitled

to claim the cost of such checking. The

result of the checks shall be entered in

the consignment note.

Article 9

1. The consignment note shall be

prima facie evidence of the making of

the contract of carriage, the conditions

of the contract and the receipt of the

goods by the carrier.

2. If the consignment note contains

no specific reservations by the carrier,

it shall be presumed, unless the contrary

is proved, that the goods and

their packaging appeared to be in good

condition wlien the carrier took them

over and that the number of packages,

que subirait l’ayant droit å la marchandise

en raison de cette omission.

Article 8

1. Lors de la prise en charge de la

marchandise, le transporteur est tenu

de vérifier —•

a) 1’exactitude des mentions de la

lettre de voiture relatives au nombre

de colis, ainsi qu’å leurs marques et

numéros,

b) 1’état apparent de la marchandise

et de son emballage.

2. Si le transporteur n’a pas de

moyens raisonnables de vérifier 1’exactitude

des mentions visées au paragraph

1. a) du present article, il inscrit

sur la lettre de voiture des réserves

qui doivent étre motivées. Il doit de

méme motiver toutes les réserves qu’il

fait au sujet de 1’état apparent de la

marchandise et de son emballage. Ces

réserves n’engagent pas Texpéditeur, si

celui-ci ne les a pas expressément acceptées

sur la lettre de voiture.

3. L’expéditeur a le droit d’exiger la

vérification par le transporteur du poids

brut ou de la quantité autrement exprimée

de la marchandise. Il peut aussi

exiger la vérification du contenu des

colis. Le transporteur peut réclamer le

paiement des frais de vérification. Le

résultat des vérifications est consigné

sur la lettre de voiture.

Article 9

1. La lettre de voiture fait foi, jusqu’å

preuve du contraire, des conditions

du contrat et de la réception de la

marchandise par le transporteur.

2. En 1’absence d’inscription sur la

lettre de voiture de réserves motivées

du transporteur, il y a présomption que

la marchandise et son emballage étaient

en bon état apparent au moment de la

prise en charge par le transporteur et

que le nombre des colis, ainsi que leurs

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungi. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

antagas ha överensstämt med uppgifterna

i fraktsedeln.

Artikel 10

Avsändaren svarar gentemot fraktföraren

för sådan skada på person, materiel

eller annat gods och sådana kostnader

som uppkommit till följd av bristfällig

förpackning av godset, om icke

bristfälligheten var synlig eller känd

för fraktföraren, när denne mottog godset,

och fraktföraren ändå underlät att

göra förbehåll därom.

Artikel 11

1. Till uppfyllande av de tullbestämmelser

och andra offentliga föreskrifter

som skall iakttagas innan godset utlämnas

till mottagaren skall avsändaren

foga erforderliga handlingar till fraktsedeln

eller ställa sådana handlingar till

fraktförarens förfogande samt lämna

fraktföraren de upplysningar som denne

begär.

2. Fraktföraren är icke skyldig att

undersöka, huruvida dessa handlingar

och upplysningar är riktiga eller fullständiga.

Avsändaren svarar gentemot

fraktföraren för skada som uppkommer

till följd av att sådan handling eller

upplysning saknas eller är ofullständig

eller oriktig, utom då fel eller försummelse

ligger fraktföraren till last.

3. Fraktföraren bär samma ansvar

som en kommissionär för följderna av

att de handlingar som är omnämnda i

fraktsedeln och som åtföljer denna eller

överlämnats till honom går förlorade

eller används oriktigt. Den ersättning

som han har att utge får dock

icke överstiga vad som skolat utgå, om

godset gått förlorat.

Artikel 12

1. Avsändaren äger förfoga över godset,

särskilt genom att begära hos fraktföraren

att godset stoppas under befordringen,

att bestämmelseorten änd
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

delivery is to take place or to deliver

the goods to a consignee other than the

consignee indicated in the consignment

note.

2. This right shall cease to exist when

the second copy of the consignment

note is handed to the consignee or when

the consignee exercises his right under

article 13, paragraph 1; from that time

onwards the carrier shall obey the

orders of the consignee.

3. The consignee shall, however, have

the right of disposal from the time when

the consignment note is drawn up, if

the sender makes an entry to that effect

in the consignment note.

4. If in exercising his right of disposal

the consignee has ordered the delivery

of the goods to another person,

that other person shall not be entitled

to name other consignees.

5. The exercise of the right of disposal

shall be subject to the following

conditions:

(a) that the sender or, in the case

referred to in paragraph 3 of this article,

the consignee who wishes to exercise

the right produces the first copy

of the consignment note on which the

new instructions to the carrier have

been entered and indemnifies the carrier

against all expenses, loss and

damage involved in carrying out such

instructions;

(b) that the carrying out of such

instructions is possible åt the time when

the instructions reach the person who

is to carry them out and does not either

interfere with the normal working of

the carrier’s undertaking or prejudice

the senders or consignees of other consignments;
(c)

that the instructions do not result

in a division of the consignment.

6. When, by reason of the provisions

of paragraph 5 (b) of this article, the

carrier cannot carry out the instructions

which he receives, he shall immediately

notify the person who gave

him such instructions.

7. A carrier who has not carried out

the instructions given under the con
-

la livraison ou de livrer la marchandise

å un destinataire différent de celui

indiqué sur la lettre de voiture.

2. Ce droit s’éteint lorsque le deuxiéme

exemplaire de la lettre de voiture

est remis au destinataire ou que celuici

fait valoir le droit prévu å 1’article

13, paragraphe 1; å partir de ce moment,

le transporteur doit se conformer

aux ordres du destinataire.

3. Le droit de disposition appartient

toutefois au destinataire dés 1’établissement

de la lettre de voiture si une

mention dans ce sens est faite par Fexpéditeur

sur cette lettre.

4. Si, en exer^ant son droit de disposition,

le destinataire ordonne de

livrer la marchandise å une autre personne,

celle-ci ne peut pas designer

d’autres destinataires.

5. ITexercice du droit de disposition

est subordonné aux conditions suivantes

:

a) 1’expéditeur ou, dans le cas visé

au paragraphe 3 du présent article, le

destinataire qui veut exercer ce droit

doit présenter le premier exemplaire

de la lettre de voiture, sur lequel doivent

étre inscrites les nouvelles instructions

données au transporteur, et

dédommager le transporteur des frais

et du préjudice qu’entraine Texécution

de ees instructions;

b) cette exécution doit étre possible

au moment ou les instructions parviennent

ä la personne qui doit les exécuter

et elle ne doit ni entraver l’exploitation

normale de 1’entreprise du transporteur,

ni porter préjudice aux expéditeurs

ou destinataires d’autres envois;

c) les instructions ne doivent jamais

avoir pour effet de diviser l’envoi.

6. Lorsque, en raison des dispositions

prévues au paragraphe 5. b) du présent

article, le transporteur ne peut exécuter

les instructions qu’il reejoit, il doit

en aviser immédiatement la personne

dont émanent ees instructions.

7. Le transporteur qui n’aura pas

exécuté les instructions données dans

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

79

skyndas den som äger förfoga över

godset.

Artikel 8

1. Vid mottagandet av godset skall

fraktföraren undersöka

a) riktigheten av fraktsedelns uppgifter

om antalet kollin samt om dessas

märkning och nummer;

b) godsets och förpackningens synliga

tillstånd.

2. Kan fraktföraren icke med skäliga

medel undersöka riktigheten av de i

första stycket under a) nämnda uppgifterna,

skall han på fraktsedeln teckna

förbehåll härom och ange grunden

för förbehållet. Han skall också ange

grunden för varje förbehåll som han gör

i fråga om godsets och förpackningens

synliga tillstånd. Sådant förbehåll gäller

icke mot avsändaren, om denne icke

uttryckligen har godkänt det på fraktsedeln.

3. Avsändaren äger fordra, att fraktföraren

undersöker godsets bruttovikt

eller på annat sätt angivna mängd. Han

kan även fordra undersökning av kollinas

innehåll. Fraktföraren äger kräva

ersättning för kostnaderna för sådan

undersökning. Resultatet av undersökningen

skall antecknas på fraktsedeln.

Artikel 9

1. Fraktsedeln skall, såvida annat

icke styrkes, gälla som bevis om att

fraktavtal slutits, om avtalsvillkoren och

om fraktförarens mottagande av godset.

2. Har fraktföraren icke tecknat förbehåll

på fraktsedeln samt angivit grunden

för detta, skall, om annat icke styrkes,

godset och dess förpackning antagas

ha varit i gott synligt tillstånd, när

fraktföraren mottog godset, samt antalet

kollin, dessas märkning och nummer

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

their marks and numbers corresponded

with the statements in the consignment

note.

Article 10

The sender shall be liable to the

carrier for damage to persons, equipment

or other goods, and for any expenses

due to defective packing of the

goods, unless the defect was apparent

or known to the carrier åt the time

when he took over the goods and he

made no reservations concerning it.

Artide 11

1. For the purposes of the Customs

or other formalities which have to be

completed before delivery of the goods,

the sender shall attach the necessary

documents to the consignment note or

place them åt the disposal of the carrier

and shall furnish him with all the information

which he requires.

2. The carrier shall not be under any

duty to enquire into either the accuracy

or the adequacy of such documents

and information. The sender

shall be liable to the carrier for any

damage caused by the absence, inadequacy

or irregularity of such documents

and information, except in the

case of some wrongful act or neglect

on the part of the carrier.

3. The liability of the carrier for the

consequences arising from the loss or

incorrect use of the documents specified

in and accompanying the consignment

note or deposited with the carrier

shall be that of an agent, provided that

the compensation payable by the carrier

shall not exceed that payable in

the event of loss of the goods.

Artide 12

1. The sender has the right to dispose

of the goods, in particular by asking

the carrier to stop the goods in

transit, to changé the place åt which

marques et numéros, étaient conformes

aux énonciations de la lettre de voiture.

Artide 10

L’expéditeur est responsable envers

le transporteur des dommages aux personnes,

au matériel ou å d’autres

marchandises, ainsi que des frais, qui

auraient pour origine la défectuosité

de Temballage de la marchandise, å

moins que, la défectuosité étant apparente

ou connue du transporteur au

moment de la prise en charge, le transporteur

n’ait pas fait de réserves å son

sujet.

Artide 11

1. En vue de raceomplissement des

formalités de douane et autres å remplir

avant la livraison de la marchandise,

1’expéditeur doit joindre å la lettre

de voiture ou mettre å la disposition

du transporteur les documents nécessaires

et lui fournir tous renseignements

voulus.

2. Le transporteur n’est pas tenu

d’examiner si ees documents et renseignements

sont exaets ou suffisants.

L’expéditeur est responsable envers le

transporteur de tous dommages qui

pourraient résulter de 1’absence, de

1’insuffisance ou de Tirrégularité de ees

documents et renseignements, sauf en

cas de faute du transporteur.

3. Le transporteur est responsable au

méme titre qu’un commissionnaire des

conséquences de la perte ou de 1’utilisation

inexaete des documents mentionnés

sur la lettre de voiture et qui

accompagnent celle-ci ou qui sont déposés

entre ses mains; toutefois, l’indemnité

å sa charge ne dépassera pas

celle qui serait due en cas de perte de

la marchandise.

Artide 12

1. L’expéditeur a le droit de disposer

de la marchandise, notamment en demandant

au transporteur d’en arréter le

transport, de modifier le lieu prévu pour

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

83

ras eller att godset utlämnas till annan

mottagare än den som angivits i fraktsedeln.

2. Denna rätt upphör, när det andra

exemplaret av fraktsedeln överlämnas

till mottagaren eller denne gör gällande

sin rätt enligt artikel 13 första stycket.

Från denna tidpunkt skall fraktföraren

rätta sig efter mottagarens anvisningar.

3. Rätten att förfoga över godset tillkommer

dock mottagaren så snart fraktsedeln

upprättats, om avsändaren infört

föreskrift därom i fraktsedeln.

4. Har mottagaren under utövande

av sin rätt att förfoga över godset givit

anvisning om att det skall utlämnas till

annan person, äger denne ej anvisa annan

mottagare.

5. Förfoganderätten får utövas endast

under följande villkor:

a) att avsändare eller, i fall som avses

i tredje stycket, mottagare som vill

utöva denna rätt företer det första

exemplaret av fraktsedeln, på vilket

de nya anvisningarna till fraktföraren

tecknats, samt gottgör fraktföraren för

kostnad och skada som följer av anvisningarnas

utförande;

b) att utförandet av de nya anvisningarna

är möjligt vid den tidpunkt

när de når den som skall efterkomma

dem och varken hindrar den normala

utövningen av fraktförarens verksamhet

eller medför skada för avsändare

eller mottagare av annan sändning;

c) att anvisningarna icke leder till

delning av sändningen.

6. Kan fraktföraren på grund av bestämmelserna

i femte stycket b) icke

efterkomma erhållen anvisning, skall

han härom omedelbart underrätta den

som meddelat anvisningen.

7. Fraktförare som underlåtit att efterkomma

anvisning, vilken meddelats

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

ditions provided for in this artide, or

who has carried them out without requiring

the first copy of the consignment

note to be produced, shall be

liable to the person entitled to make a

claim for any loss or damage caused

thereby.

Article 13

1. After arrival of the goods åt the

place designated for delivery, the consignee

shall be entitled to require the

carrier to deliver to him, against a receipt,

the second copy of the consignment

note and the goods. If the loss of

the goods is established or if the goods

have not arrived after the expiry of the

period provided for in article 19, the

consignee shall be entitled to enforce

in his own name against the carrier any

rights arising from the contract of

carriage.

2. The consignee who avails himself

of the rights granted to him under paragraph

1 of this article shall pay the

charges shown to be due on the consignment

note, but in the event of dispute

on this matter the carrier shall

not be required to deliver the goods

unless security has been furnished by

the consignee.

Artide 14

1. If for any reason it is or becomes

impossible to carry out the contract in

accordance with the terms laid down in

the consignment note before the goods

reacli the place designated for delivery,

the carrier shall ask for instructions

from the person entitled to dispose of

the goods in accordance with the provisions

of article 12.

2. Nevertheless, if circumstances are

such as to allow the carriage to be

carried out under conditions differing

from those laid down in the consignment

note and if the carrier has been

unable to obtain instructions in reasonable

time from the person entitled

les conditions prévues au présent article

ou qui se sera conformé å de telles

instructions sans avoir exigé la presentation

du premier exemplaire de la

lettre de voiture sera responsable envers

l’ayant droit du préjudice causé

par ce fait.

Artide 13

1. Apres 1’arrivée de la marcliandise

au lieu prévu pour la livraison, le destinataire

a le droit de demander que

le deuxiéme exemplaire de la lettre

de voiture lui soit remis et que la

marchandise lui soit livrée, le tout contre

décharge. Si la perte de la marchandise

est établie, ou si la marchandise

n’est pas arrivée å 1’expiration du délai

prévu å 1’article 19, le destinataire

est autorisé å faire valoir en son propre

nom vis-å-vis du transporteur les

droits qui résultent du contrat de transport.

2. Le destinataire qui se prévaut des

droits qui lui sont accordés aux termes

du paragraphe 1 du présent article

est tenu de payer le montant des créances

résultant de la lettre de voiture. En

cas de contestation å ce sujet, le transporteur

n’est obligé d’effectuer la livraison

de la marchandise que si une

caution lui est fournie par le destinataire.

Artide li

1. Si, pour un motif quelconque,

1’exécution du contrat dans les conditions

prévues å la lettre de voiture est

ou devient impossible avant 1’arrivée

de la marchandise au lieu prévu pour la

livraison, le transporteur est tenu de

demander des instructions å la personne

qui a le droit de disposer de la marchandise

conformément å Tarticle 12.

2. Toutefois, si les circonstances permettent

Texécution du transport dans

des conditions différentes de celles prévues

å la lettre de voiture et si le transporteur

n’a pu obtenir en temps utile

les instructions de la personne qui a le

droit de disposer de la marchandise

s. 85 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

85

enligt bestämmelserna i denna artikel,

eller som utfört sådan anvisning utan

att fordra, att det första exemplaret av

fraktsedeln företes, är ansvarig gentemot

den som därigenom tillskyndats

skada.

Artikel 13

1. Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten

äger mottagaren fordra

att fraktföraren mot kvitto utlämnar

det andra exemplaret av fraktsedeln

samt godset till honom. Utrönes det att

godset gått förlorat eller har godset ej

kommit fram vid utgången av den i artikel

19 nämnda fristen, äger mottagaren

gentemot fraktföraren i eget namn

göra gällande de rättigheter som följer

av fraktavtalet.

2. Mottagare vilken gör gällande rätt

som tillkommer honom enligt första

stycket, skall betala det belopp som

framgår av fraktsedeln. I fall av tvist

härom är fraktföraren icke skyldig att

utlämna godset, om mottagaren icke

ställer säkerhet.

Artikel 14

1. Är eller blir det av någon orsak

före godsets ankomst till bestämmelseorten

omöjligt att fullgöra avtalet på

sätt fraktsedeln anger, skall fraktföraren

begära anvisning från den som enligt

artikel 12 äger förfoga över godset.

2. Om emellertid omständigheterna

medger att befordringen utföres på annat

sätt än fraktsedeln anger och fraktföraren

icke kunnat inom skälig tid erhålla

anvisning från den som enligt artikel

12 äger förfoga över godset, åligger

det fraktföraren att vidtaga de åtgärder

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

to dispose of the goods in accordance

with the provisions of article 12, he

shall take such steps as seem to him to

be in the best interests of the person

entitled to dispose of the goods.

Article 15

1. Where circumstances prevent delivery

of the goods after their arrival

åt the place designated for delivery, the

carrier shall ask the sender for his instructions.

If the consignee refuses the

goods the sender sliall be entitled to

dispose of them without being obliged

to produce the first copy of the consigninent

note.

2. Even if he has refused the goods,

the consignee may nevertheless require

delivery so long as the carrier has not

received instructions to the contrary

from the sender.

3. Wlien circumstances preventing

delivery of the goods arise after the

consignee, in exercise of his rights under

article 12, paragraph 3, has given

an order for the goods to be delivered

to another person, paragraphs 1 and 2

of this article shall apply as if the consignee

were the sender and that other

person were the consignee.

Article 16

1. The carrier shall be entitled to recover

the cost of his request for instructions

and any expenses entailed

in carrying out such instructions, unless

such expenses were caused by the

wrongful act or neglect of the carrier.

2. In the cases referred to in article

14, paragraph 1, and in article 15, the

carrier may immediately unload the

goods for account of the person entitled

to dispose of them and thereupon the

carriage shall be deemed to be åt an

end. The carrier shall then hold the

goods on behalf of the person so entitled.

He may however entrust them to a

third party, and in that case he sliall

not be under any liability except for

the exercise of reasonable care in the

choice of such third party. The charges

conformément å Farticle 12, il prend les

mesures qui lui paraissent les meilleures

dans Tintérét de la personne ayant

le droit de disposer de la marchandise.

Article 15

1. Lorsque, apres Tarrivée de la marchandise

au lieu de destination, il se

présente des empéchements å la livraison,

le transporteur demande des instructions

å 1’expéditeur. Si le destinataire

refuse la marchandise, 1’expéditeur

a le droit de disposer de celle-ci sans

avoir å produire le premier exemplaire

de la lettre de voiture.

2. Méme s’il a refusé la marchandise,

le destinataire peut toujours en demander

la livraison tant que le transporteur

n’a pas repu d’instructions contraires

de 1’expéditeur.

3. Si 1’empéchement å la livraison se

présente apres que, conformément au

droit qu’il détient en vertu de Farticle

12, parlagraphe 3, le destinataire a

donné 1’ordre de livrer la marchandise

å une autre personne, le destinataire

est substitué å Fexpéditeur, et cette

autre personne au destinataire, pour

Fapplication des paragraphes 1 et 2

ci-dessus.

Article 16

1. Le transporteur a droit au remboursement

des frais que lui cause sa

demande d’instructions, ou qu’entraine

pour lui 1’exécution des instructions re?ues,

å moins que ees frais ne soient

la conséquence de sa faute.

2. Dans les cas visés å Farticle 14,

paragraphe 1, et å Farticle 15, le transporteur

peut décharger immédiatement

la marchandise pour le compte de

1’ayant droit; apres ce déchargement, le

transport est réputé terminé. Le transporteur

assume alors la garde de la

marchandise. Il peut toutefois confier

la marchandise å un tiers et n’est alors

responsable que du choix judicieux de

ce tiers. La marchandise reste grevée

des créances résultant de la lettre de

voiture et de tous autres frais.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts proposition nr 132 år 1968

87

som synes honom bäst tillgodose dennes

intresse.

Artikel 15

1. Föreligger efter godsets ankomst

till bestämmelseorten hinder för dess

utlämnande, skall fraktföraren begära

anvisning från avsändaren. Vägrar mottagaren

att taga emot godset, äger avsändaren

förfoga över detta utan att

förete det första exemplaret av fraktsedeln.

2. Mottagaren äger, trots att han vägrat

mottaga godset, påfordra dess utlämnande

så länge fraktföraren icke erhållit

annan anvisning från avsändaren.

3. Uppstår hinder för utlämnandet

efter det att mottagaren med begagnande

av sin rätt enligt artikel 12 tredje

stycket givit anvisning om att godset

skall utlämnas till annan, skall vid tilllämpning

av första och andra styckena

av förevarande artikel mottagaren anses

som avsändare och den andre som

mottagare.

Artikel 16

1. Fraktföraren har rätt till ersättning

för kostnad som han haft för att

inhämta anvisning eller efterkomma

mottagen anvisning, om kostnaden icke

uppkommit till följd av hans fel eller

försummelse.

2. I fall som avses i artikel 14 första

stycket eller artikel 15 äger fraktföraren

genast lossa godset för dens räkning

som äger förfoga däröver. Efter

lossningen skall befordringen anses avslutad.

Fraktföraren skall därefter förvara

godset åt den andre. Han äger

dock anförtro godset åt tredje man och

svarar i sådant fall endast för att denne

väljes med tillbörlig omsorg. Godset

häftar alltjämt för de belopp som

framgår av fraktsedeln samt för varje

annan kostnad.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

due under the consignment note and all

other expenses shall remain chargeable

against the goods.

3. The carrier may sell the goods,

without awaiting instructions from the

person entitled to dispose of them, if

the goods are perishable or their condition

warrants such a course, or when

the storage expenses would be out of

proportion to the value of the goods.

He may also proceed to the sale of the

goods in other cases if after the expiry

of a reasonable period he has not received

from the person entitled to dispose

of the goods instructions to the

contrary which he may reasonably be

required to carry out.

4. If the goods have been sold pursuant

to this article, the proceeds of

sale, after deduction of the expenses

chargeable against the goods, shall be

placed åt the disposal of the person

entitled to dispose of the goods. If these

charges exceed the proceeds of sale,

the carrier shall be entitled to the difference.

5. The procedure in the case of sale

shall be determined by the law or

custom of the place where the goods

are situated.

CHAPTER IV

Liability of the carrier

Article 17

1. The carrier shall be liable for the

total or partial loss of the goods and

for damage thereto occurring between

the time when he takes over the goods

and the time of delivery, as well as for

any delay in delivery.

2. The carrier shall however be relieved

of liability if the loss, damage

or delay was caused by the wrongful

act or neglect of the claimant, by the

instructions of the claimant given otherwise

than as the result of a wrongful

act or neglect on the part of the carrier,

by inherent vice of the goods or

through circumstances which the carrier

could not avoid and the consequenses

of which he was unable to

prevent.

3. Le transporteur peut faire procéder

å la vente de la marchandise sans

attendre d’instructions de Tayant droit

lorsque la nature périssable ou 1’état de

la marchandise le justifie ou lorsque les

frais de garde sont hors de proportion

avec la valeur de la marchandise. Dans

les autres cas, il peut également faire

procéder å la vente lorsque, dans un

délai raisonnable, il n’a pas recu de

Tayant droit d’instructions contraires

dont Texécution puisse équitablement

étre exigée.

4. Si la marchandise a été vendue en

application du présent article, le produit

de la vente doit étre mis å la disposition

de Tayant droit, déduction

faite des frais grevant la marchandise.

Si ees frais sont supérieures au produit

de la vente, le transporteur a droit ä la

différence.

5. La fa<jon de procéder en cas de

vente est déterminée par la loi ou les

usages du lieu ou se trouve la marchandise.

CHAPITRE IV

Responsabilité du transporteur

Article 17

1. Le transporteur est responsable de

la perte totale ou partielle, ou de 1’avarie,

qui se produit entre le moment de

la prise en charge de la marchandise

et celui de la livraison, ainsi que du

retard å la livraison.

2. Le transporteur est déchargé de

cette responsabilité si la perte, 1’avarie

ou le retard a eu pour cause une faute

de Tayant droit, un ordre de celui-ci ne

résultant pas d’une faute du transporteur,

un vice propre de la marchandise,

ou des circonstances que le transporteur

ne pouvait pas éviter et aux conséquences

desquelles il ne pouvait pas

obvier.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

89

3. Fraktföraren äger sälja godset utan

att invänta anvisning från den som äger

förfoga över det, om godset är utsatt

för snar förstörelse eller dess tillstånd

ger anledning därtill eller kostnaden

för dess förvaring icke står i rimligt

förhållande till dess värde. Han äger

också i annat fall sälja godset, om han

icke inom skälig tid från den som äger

förfoga över godset erhållit annan anvisning

som han skäligen får anses skyldig

att efterkomma.

4. Har godset sålts med tillämpning

av denna artikel, skall köpeskillingen

efter avdrag för de kostnader för vilka

godset häftar tillställas den som ägde

förfoga över godset, överstiger dessa

kostnader köpeskillingen, äger fraktföraren

rätt till ersättning för mellanskillnaden.

5. Förfarandet vid försäljning bestämmes

av lag eller sedvana på den

ort där godset finnes.

KAPITEL IV

Fraktförarens ansvarighet

Artikel 17

1. Fraktföraren är ansvarig för sådan

förlust eller minskning av godset

och sådan skada därpå som inträffar

under tiden mellan godsets mottagande

till befordran och dess utlämnande

samt för dröjsmål med utlämnandet.

2. Fraktföraren är dock fri från ansvarighet,

om förlusten, minskningen,

skadan eller dröjsmålet orsakats antingen

av fel eller försummelse av den

berättigade eller av sådan anvisning

från denne som icke föranletts av fraktförarens

fel eller försummelse eller av

godsets bristfälliga beskaffenhet eller

av förhållande, som fraktföraren icke

kunnat undvika och vars följder han

icke kunnat förebygga.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. The carrier shall not be relieved

af liability by reason of the defective

condition of the vehicle used by him

in order to perform the carriage, or

by reason of the wrongful act or neglect

of the person from whom he may

have hired the vehicle or of the agents

or servants of the latter.

4. Subject to artide 18, paragraphs

2 to 5, the carrier shall be relieved of

liability when the loss or damage arises

from the special risks inherent in one

or more of the following circumstances:
(a)

Use of open unsheeted vehicles,

when their use has been expressly

agreed and specified in the consignment

note;

(b) the lack of, or defective condition

of packing in the case of goods

which, by their nature, are liable to

wastage or to be damaged when not

packed or when not properly packed;

(c) handling, loading, stowage or unloading

of the goods by the sender, the

consignee or persons acting on behalf

of the sender or the consignee;

(d) the nature of certain kinds of

goods which particularly exposes them

to total or partial loss or to damage,

especially through breakage, rust, decay,

desiccation, leakage, normal wastage,

or the action of moth or vermin;

(e) insufficiency or inadequacy of

marks or numbers on the packages;

(f) the carriage of livestock.

5. Where under this article the carrier

is not under any liability in respect

of some of the factors causing

the loss, damage or delay, he shall

only be liable to the extent that those

factors for which he is liable under

this article have contributed to the

loss, damage or delay.

3. Le transporteur ne peut exciper,

pour se décharger de sa responsabilité,

ni des défectuosités du véhicule dont

il se sert pour effectuer le transport, ni

de fautes de la personne dont il aurait

loué le véhicule ou des préposés de

celle-ci.

4. Compte tenu de 1’article 18, paragraphes

2 å 5, le transporteur est décliargé

de sa responsabilité lorsque la

perte ou l’avarie résulte des risques

particuliers inhérents å l’un des faits

suivants ou å plusieurs d’entre eux :

a) emploi de véhicules ouverts et

non båchés, lorsque cet emploi a été

convenu d’une maniére expresse et mentionné

dans la lettre de voiture;

b) absence ou défectuosité de l’emballage

pour les marchandises exposées

par l''eur nature å des déchets ou avaries

quand elles ne sont pas emballées ou

sont mal emballées;

c) manutention, chargement, arrimage

ou déchargement de la marchandise

par 1’expéditeur ou le destinataire

ou des personnes agissant pour le

compte de 1’expéditeur ou du destinataire;
d)

nature de certaines marchandises

exposées, par des causes inhérentes å

cette nature méme, soit å perte totale

ou partielle, soit å avarie, notamment

par bris, rouille, détérioration interne

et spontanée, dessication, coulage,

déchet normal ou action de la vermine

et des rongeurs;

e) insuffisance ou imperfection des

marques ou des numéros de colis;

f) transport d’animaux vivants.

5. Si, en vertu du présent article, le

transporteur ne répond pas de certains

des facteurs qui ont causé le dommage,

sa responsabilité n’est engagée que

dans la proportion ou les facteurs dont

il répond en vertu du présent article

ont contribué au dommage.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

91

3. Fraktföraren kan icke till befrielse

från ansvarighet åberopa vare sig

bristfällighet hos det fordon som han

använder för befordringen eller fel eller

försummelse av den från vilken han

kan ha hyrt fordonet eller av dennes

folk.

4. Under de förutsättningar som anges

i artikel 18 andra till femte styckena

är fraktföraren fri från ansvarighet,

om förlusten, minskningen eller

skadan härrör av den särskilda risk

som är förbunden med ett eller flera av

följande förhållanden:

a) användning av öppet fordon utan

presenning, när detta transportsätt uttryckligen

avtalats och angivits i fraktsedeln;
b)

felande eller bristfällig förpackning

av gods, som på grund av sin egen

beskaffenhet är utsatt för minskning eller

skada när det icke är förpackat eller

är bristfälligt förpackat;

c) handhavande, lastning, stuvning

eller lossning av godset som ombesörjts

av avsändaren, mottagaren eller person,

som handlar för avsändarens eller mottagarens

räkning;

d) sådan beskaffenhet hos visst slag

av gods som medför att godset är särskilt

utsatt för fara att gå förlorat,

minskas eller skadas, i synnerhet genom

bräckning, rost, inre självförstöring,

uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller

gnagare;

e) ofullständig eller felaktig märkning

eller numrering av kollina;

f) befordran av levande djur.

5. Är fraktföraren enligt denna artikel

icke ansvarig för viss eller vissa av

de omständigheter som medverkat till

förlusten, minskningen, skadan eller

dröjsmålet, svarar han endast i den utsträckning

som de förhållanden för vilka

han enligt denna artikel är ansvarig

har medverkat till förlusten, minskningen,

skadan eller dröjsmålet.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Article 18

1. The burden of proving that loss,

damage or delay was due to one of the

causes specified in article 17, paragraph

2, shall rest upon the carrier.

2. When the carrier establishes that

in the circumstances of the case, the

loss or damage could be attributed to

one or more of the special risks referred

to in article 17, paragraph 4, it

shall be presumed that it was so caused.

The claimant shall however be entitled

to prove that the loss or damage was

not, in fact, attributable either wholly

or partly to one of these risks.

3. This presumption shall not apply

in the circumstances set out in article

17, paragraph 4(a), if there has been

an abnormal shortage, or a loss of any

package.

4. If the carriage is performed in

vehicles specially equipped to protect

the goods from the effects of heat, cold,

variations in temperature or the humidity

of the air, the carrier shall not be

entitled to claim the benefit of article

17, paragraph 4 (d), unless he proves

that all steps incumbent on him in the

circumstances with respect to the

choice, maintenance and use of such

equipment were taken and that he complied

with any special instructions

issued to him.

5. The carrier shall not be entitled

to claim the benefit of article 17, paragraph

4 (f), unless he proves that all

steps normally incumbent on him in

the circumstances were taken and that

he complied with any special instructions

issued to him.

Artide 19

Delay in delivery shall be said to

occur when the goods have not been

delivered within the agreed time-limit

or when, failing an agreed time-limit,

the actual duration of the carriage hav
-

Article 18

1. La preuve que la perte, 1’avarie ou

le retard a eu pour cause un des faits

prévus å 1’article 17, paragraphe 2, incombe

au transporteur.

2. Lorsque le transporteur établit que,

eu égard aux circonstances de fait, la

perte ou Tavarie a pu résulter d’un ou

de plusieurs des risques particuliers

prévus å 1’article 17, paragraphe 4, il y

a présomption qu’elle en résulte.

L’ayant droit peut toutefois faire la

preuve que le dommage n’a pas eu l’un

de ees risques pour cause totale ou

partielle.

3. La présomption visée ci-dessus

n’est pas applicable dans le cas prévu

å Tarticle 17, paragraphe 4. a), s’il y a

manquant d’une importance anormale

ou perte de colis.

4. Si le transport est effeetué au

moyen d’un véhieule aménagé en vue

de soustraire les marchandises å Tinfluence

de la chaleur, du froid, des

variations de température ou de Thumidité

de l’air, le transporteur ne peut

invoquer le bénéfice de Tarticle 17,

paragraphe 4. d), que s’il fournit la

preuve que toutes les mesures lui incombant,

compte tenu des circonstances,

ont été prises en ce qui concerne

le choix, 1’entretien et Temploi de ees

aménagements et qu’il s’est conformé

aux instructions spéciales qui ont pu lui

étre données.

5. Le transporteur ne peut invoquer

le bénéfice de Tarticle 17, paragraphe

4. f), que s’il fournit la preuve que

toutes les mesures lui incombant normalement,

compte tenu des circonstances,

ont été prises et qu’il s’est

conformé aux instructions spéciales qui

ont pu lui étre données.

Artide 19

Il y a retard å la livraison lorsque la

marchandise n’a pas été livrée dans le

délai convenu ou, s’il n’a pas été convenu

de délai, lorsque la durée effeetive

du transport dépasse, compte tenu

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

93

Artikel 18

1. Bevisskyldigheten för att förlust,

minskning, skada eller dröjsmål orsakats

av förhållande som anges i artikel

17 andra stycket åvilar fraktföraren.

2. Visar fraktföraren att förlust,

minskning eller skada att döma av föreliggande

omständigheter kan härröra

av en eller flera av de särskilda

risker som nämnes i artikel 17 fjärde

stycket, skall den antagas härröra därav.

Motparten äger dock föra bevisning

om att förlusten, minskningen eller

skadan i verkligheten icke vare sig

helt eller delvis är att tillskriva sådan

risk.

3. Antagande enligt andra stycket får

icke göras i fall som avses i artikel 17

fjärde stycket a), därest fråga är om

onormalt stor minskning eller om förlust

av hela kollin.

4. Sker befordringen med fordon som

är utrustat med särskild anordning för

att skydda godset mot inverkan av

värme, kyla, temperaturväxlingar eller

luftens fuktighet, äger fraktföraren icke

till befrielse från ansvarighet åberopa

bestämmelsen i artikel 17 fjärde stycket

d), om han icke visar att alla åtgärder

blivit vidtagna, som med hänsyn

till omständigheterna åvilar honom

i fråga om val, underhåll och användning

av anordningen, samt att han

följt de särskilda anvisningar som kan

ha meddelats honom.

5. Fraktföraren äger icke till befrielse

från ansvarighet åberopa bestämmelsen

i artikel 17 fjärde stycket f),

om han icke visar att alla åtgärder

blivit vidtagna, som med hänsyn till

omständigheterna normalt åvilar honom,

samt att han följt de särskilda anvisningar

som kan ha meddelats honom.

Artikel 19

Dröjsmål med utlämnandet föreligger,

när godset icke utlämnats inom avtalad

tid eller, om särskild tid ej avtalats,

när den tid som åtgått för befordringen

överskrider vad som med hän
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

ing regard to the circumstances of tlie

case, and in particular, in the case of

partial loads, the time required for making

up a complete load in the normal

way, exceeds the time it would be

reasonable to allow a diligent carrier.

Article 20

1. The fact that goods have not been

delivered within thirty days foliowing

the expiry of the agreed time-limit,

or, if there is no agreed time-limit,

within sixty days from the time when

the carrier took over the goods, shall

be conclusive evidence of the loss of

the goods, and the person entitled to

make a claim may thereupon treat them

as lost.

2. The person so entitled may, on

receipt of compensation for the missing

goods, request in writing that he shall

be notified immediately should the

goods be recovered in the course of the

year following the payment of compensation.

He shall be given a written

acknowledgment of such request.

3. Within the thirty days following

receipt of such notification, the person

entitled as aforesaid may require the

goods to be delivered to him against

payment of the charges shown to be

due on the consignment note and also

against refund of the compensation he

received less any charges included

therein but without prejudice to any

claims to compensation for delay in

delivery under article 23 and, where

applicable, article 26.

4. In the absence of the request

mentioned in paragraph 2 or of any

instructions given within the period of

thirty days specified in paragraph 3, or

if the goods are not recovered until

more than one year after the payment

of compensation, the carrier shall be

entitled to deal with them in accordance

with the law of the place where

the goods are situated.

Artide 21

Should the goods have been delivered

to the consignee without collection of

des circonstances et, notamment, dans

le cas d’un chargement partiel, du temps

voulu pour assembler un chargement

complet dans des conditions normales,

le temps qu’il est raisonnable d’allouer

å des transporteurs diligents.

Artide 20

1. L’ayant droit peut, sans avoir å

fournir d’autres preuves, considérer la

marchandise comme perdue quand elle

n’a pas été livrée dans les trente jours

qui suivent Fexpiration du délai convenu

ou, s’il n’a pas été convenu de

délai, dans les soixante jours qui suivent

la prise en charge de la marchandise

par le transporteur.

2. L’ayant droit peut, en recevant le

paiement de Tindemnité pour la marchandise

perdue, demander, par écrit,

å étre avisé immédiatement dans le cas

ou la marchandise serait retrouvée au

cours de 1’année qui suivra le paiement

de Tindemnité. Il lui est donné par écrit

acte de cette demande.

3. Dans les trente jours qui suivent Ia

réception de cet avis, Tayant droit peut

exiger que la marchandise lui soit livrée

contre paiement des créances résultant

de la lettre de voiture et contre restitution

de Tindemnité qu’il a recue, déduction

faite éventuellement des frais

qui auraient été compris dans cette

indemnité, et sous réserve de tous droits

å Tindemnité pour retard å la livraison

prévue å 1’article 23 et, s’il y a lieu, å

1’article 26.

4. A défaut soit de la demande prévue

au paragraphe 2, soit d’instructions

données dans le délai de trente jours

prévu au paragraphe 3, ou encore si la

marchandise n’a été retrouvée que plus

d’un an apres le paiement de Tindemnité,

le transporteur en dispose conformément

å la loi du lieu ou se trouve la

marchandise.

Artide 21

Si la marchandise est livrée au destinataire

sans encaissement du rem
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

95

syn till omständigheterna skäligen bör

medges en omsorgsfull fraktförare. I

fråga om dellast skall därvid särskilt

beaktas den tid som kräves, för att i

sedvanlig ordning samla full last.

Artikel 20

1. Om godset icke utlämnats inom

trettio dagar efter utgången av avtalad

tid eller, om särskild tid ej avtalats,

inom sextio dagar från det fraktföraren

mottog godset till befordran, äger den

berättigade anse godset som förlorat

utan att behöva förebringa annan bevisning

härför.

2. Den berättigade kan, när han mottager

gottgörelse för att godset gått förlorat,

skriftligen begära att omedelbart

bli underrättad i händelse godset skulle

komma tillrätta inom loppet av ett år

från det ersättningen utbetalades. Skriftlig

bekräftelse på att sådan begäran

framställts skall lämnas honom.

3. Inom trettio dagar från det han erhållit

underrättelse som nu sagts kan

den berättigade påfordra, att godset utlämnas

till honom mot att han erlägger

de belopp som framgår av fraktsedeln

och återbetalar den gottgörelse

han uppburit, minskad med den kostnadsersättning

som kan ha inräknats

däri, men utan inskränkning i den rätt

till gottgörelse för dröjsmål med utlämnandet

som han kan ha enligt artikel

23 och, i förekommande fall, artikel 26.

4. Framställes ej begäran som sägs

i andra stycket eller lämnas icke någon

anvisning inom den i tredje stycket

nämnda trettiodagarsfristen eller

kommer godset icke tillrätta förrän

mer än ett år förflutit från det ersättningen

utbetalades, äger fraktföraren

förfoga över godset i överensstämmelse

med lagen på den ort där godset finnes.

Artikel 21

Har godset utlämnats till mottagaren

utan uttagande av efterkrav, som frakt
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the “cash on delivery” charge which

should have been collected by the carrier

under the terms of the contract of

carriage, the carrier shall be liable to

the sender for compensation not exceeding

the amount of such charge

without prejudice to his right of action

against the consignee.

Article 22

1. When the sender hands goods of

a dangerous nature to the carrier, he

shall inform the carrier of the exact

nature of the danger and indicate, if

necessarj'', the precautions to be taken.

If this information has not been entered

in the consignment note, the burden of

proving, by some other means, that the

carrier knew the exact nature of the

danger constituted by the carriage of

the said goods shall rest upon the

sender or the consignee.

2. Goods of a dangerous nature

which, in the circumstances referred

to in paragraph 1 of this article, the

carrier did not know were dangerous,

may, åt any time or place, be unloaded,

destroyed or rendered harmless by the

carrier without compensation; further,

the sender shall be liable for all expenses,

loss or damage arising out of

their handing over for carriage or of

tlieir carriage.

Article 23

1. When, under the provisions of this

Convention, a carrier is liable for compensation

in respect of total or partial

loss of goods, such compensation shall

be calculated by reference to the value

of the goods åt the place and time åt

which they were accepted for carriage.

2. The value of the goods shall be

fixed according to the commodity exchange

price or, if there is no such

price, according to the current märket

price or, if there is no commodity exchange

price or current märket price,

by reference to the normal value of

goods of the same kind and quality.

boursement qui aurait du étre perpu par

le transporteur en vertu des dispositions

du contrat de transport, le transporteur

est tenu d’indemniser l’expéditeur

å concurrence du montant du remboursement,

sauf son recours contre le

destinataire.

Article 22

1. Si 1’expéditeur remet au transporteur

des marchandises dangereuses, il

lui signale la nature exacte du danger

qu’elles présentent et lui indique éventuellement

les precautions å prendre.

Au cas ou cet avis n’a pas été consigné

sur la lettre de voiture, il appartient å

l’expéditeur ou au destinataire de faire

la preuve, par tous autres moyens, que

le transporteur a eu connaissance de la

nature exacte du danger que présentait

le transport desdites marchandises.

2. Les marchandises dangereuses qui

n’auraient pas été connues comme telles

par le transporteur dans les conditions

prévues au paragraphe 1 du

présent article, peuvent å tout moment

et en tout lieu étre déchargées, détruites

ou rendues inoffensives par le transporteur,

et ce sans aucune indemnité;

1’expéditeur est en outre responsable

de tous frais et dommages résultant de

leur remise au transport ou de leur

transport.

Article 23

1. Quand, en vertu des dispositions

de la présente Convention, une indemnité

pour perte totale ou partielle de la

marchandise est mise å la charge du

transporteur, cette indemnité est calculée

d’aprés la valeur de la marchandise

au lieu et å 1’époque de la prise en

charge.

2. La valeur de la marchandise est

déterminée d’aprés le cours en bourse

ou, å défaut, d’aprés le prix courant

sur le marché ou, å défaut de 1’un et

de 1’autre, d’aprés la valeur usuelle

des marchandises de méme nature et

qualité.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

97

föraren skolat uppbära enligt fraktavtalet,

är fraktföraren skyldig att hålla

avsändaren skadeslös intill efterkravets

belopp, fraktföraren dock obetaget att

söka sitt åter av mottagaren.

Artikel 22

1. Överlämnar avsändaren gods av

farlig beskaffenhet till fraktföraren,

skall han underrätta denne om farans

särskilda art och, om nödvändigt, ange

de försiktighetsmått som skall vidtagas.

Har sådan underrättelse icke intagits i

fraktsedeln, ankommer det på avsändaren

eller mottagaren att på annat sätt

styrka, att fraktföraren ägde kännedom

om den särskilda arten av den fara som

var förbunden med befordringen av

godset.

2. Gods av farlig beskaffenhet, om

vars farlighet fraktföraren icke erhållit

kännedom enligt första stycket av denna

artikel, kan fraktföraren när och

var som helst lossa, förstöra eller oskadliggöra

utan att bli ersättningsskyldig.

Avsändaren är ansvarig för all kostnad,

förlust eller skada som uppkommer till

följd av godsets avlämnande till befordran

eller till följd av dess befordran.

Artikel 23

1. Är fraktföraren på grund av bestämmelserna

i denna konvention skyldig

att utge ersättning för förlust eller

minskning av gods, beräknas ersättningen

efter det värde godset vid tiden

för dess mottagande till befordran hade

på den ort där det mottogs till befordran.

2. Godsets värde bestämmes efter

börspriset eller, om sådant pris saknas,

efter marknadspriset eller, om inte heller

sådant pris finnes, efter det gängse

värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

3. Compensation shall not, however,

exceed 25 francs per kilogram of gross

weight short. “Franc” means the gold

franc weighing 10/31 of a gramme and

being of millesimal fineness 900.

4. in addition, the carriage cliarges,

Customs duties and other charges incurred

in respect of the carriage of the

goods shall be refunded in full in case

of total loss and in proportion to the

loss sustained in case of partial loss,

but no further damages shall be payable.

5. In the case of delay, if the claimant

proves that damage lias resulted therefrom

the carrier shall pay compensation

for such damage not exceeding the

carriage charges.

6. Higher compensation may only be

claimed where the value of the goods

or a special interest in delivery has

been declared in accordance with artides

24 and 26.

Article 24

The sender may, against payment of

a surcharge to be agreed upon, declare

in the consignment note a value for

the goods exceeding the limit laid down

in article 23, paragraph 3, and in that

case the amount of the declared value

shall be substituted for that limit.

Article 25

1. In case of damage, the carrier

shall be liable for the amount by which

the goods have diminished in value,

calculated by reference to the value of

the goods fixed in accordance with article

23, paragraphs 1, 2 and 4.

2. The compensation may not, however,

exceed:

(a) if the whole consignment has

been damaged, the amount payable in

the case of total loss;

(b) if part only of the consignment

has been damaged, the amount payable

in the case of loss of the part affected.

Article 26

1. The sender may, against payment

of a surcharge to be agreed upon, fix

3. Toutefois, 1’indemnité ne peut dépasser

25 francs par kilogramme du

poids brut manquant. Le franc s’entend

du franc-or, d’un poids de 10/31 de

gramme au titre de 0,900.

4. Sont en outre remboursés le prix

du transport, les droits de douane et les

autres frais encourus å 1’occasion du

transport de la marchandise, en totalité

en cas de perte totale, et au prorata en

cas de perte partielle; d’autres dommages-intéréts

ne sont pas dus.

5. En cas de retard, si l’ayant droit

prouve qu’un préjudice en est résulté,

le transporteur est tenu de payer pour

ce préjudice une indemnité qui ne peut

pas dépasser le prix du transport.

6. Des indemnités plus élevées ne

peuvent étre réclamées qu’en cas de

déclaration de la valeur de la marchandise

ou de déclaration d’intérét spécial

å la livraison, conformément aux artides

24 et 26.

Article 24

L’expéditeur peut déclarer dans la

lettre de voiture, contre paiement d’un

supplement de prix å convenir, une

valeur de la marchandise excédant la

limite mentionnée au paragraphe 3 de

1’article 23 et, dans ce cas, le montant

déclaré se substitue å cette limite.

Article 25

1. En cas d’avarie, le transporteur

paie le montant de la dépréciation calculée

d’aprés la valeur de la marchandise

fixée conformément å 1’article 23,

paragraphes 1, 2 et 4.

2. Toutefois, 1’indemnité ne peut dépasser

—-

a) si la totalité de 1’expédition est

dépréciée par 1’avarie, le chiffre qu’elle

aurait atteint en cas de perte totale;

b) si une partie seulement de l’expédition

est dépréciée par l’avarie, le

chiffre qu’elle aurait atteint en cas de

perte de la partie dépréciée.

Article 26

1. L’expéditeur peut fixer, en l’inscrivant

ä la lettre de voiture, et contre

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

101

överenskommen tilläggsavgift fastställa

ett belopp, som motsvarar det särskilda

intresset av riktigt utlämnande i händelse

godset går förlorat, minskas eller

skadas eller avtalad tid för utlämnandet

överskrides.

2. Har särskilt leveransintresse uppgivits

kan vid sidan av ersättning som

avses i artiklarna 23, 24 och 25 gottgörelse

fordras intill beloppet av det uppgivna

intresset för den ytterligare skada

som visas ha uppkommit.

Artikel 27

1. Den som är berättigad till ersättning

äger fordra ränta på ersättningsbeloppet.

Ränta beräknas efter fem procent

om året och löper från den dag

då skriftligt anspråk på ersättning avsändes

till fraktföraren eller, om sådant

anspråk icke framställts, från den dag

då talan väcktes.

2. Är belopp som ligger till grund för

beräkning av ersättning icke uttryckt i

myntslaget i den stat där betalning kräves,

skall omräkning ske efter den på

betalningsdagen gällande kursen på den

ort där betalning sker.

Artikel 28

1. Kan enligt tillämplig lag förlust,

minskning, skada eller dröjsmål, som

uppkommit under befordran vilken är

underkastad denna konvention, ge upphov

till anspråk på annan grund än avtal,

får fraktföraren åberopa de bestämmelser

i denna konvention som utesluter

hans ansvarighet eller som anger

eller begränsar ersättningens storlek.

2. Framställes på annan grund än avtal

anspråk med anledning av förlust,

minskning, skada eller dröjsmål mot

person, för vilken fraktföraren svarar

enligt artikel 3, äger även sådan person

åberopa de bestämmelser i denna konvention

som utesluter fraktförarens an
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

bility of the carrier or which fix or

limit the compensation due.

Article 29

1. The carrier shall not be entitled to

avail himself of the provisions of this

chapter which exclude or limit his liability

or which shift the burden of

proof if the damage was caused by his

wilful misconduct or by such default

on his part as, in accordance with the

law of the court or tribunal seized of

the case, is considered as equivalent to

wilful misconduct.

2. The same provision shall apply if

the wilful misconduct or default is

committed by the agents or servants of

the carrier or by any other persons of

whose services he makes use for the

performance of the carriage, when such

agents, servants or other persons are

acting within the scope of their employment.

Furthermore, in such a case such

agents, servants or other persons shall

not be entitled to avail themselves, with

regard to their personal liability, of the

provisions of this chapter referred to in

paragraph 1.

CHAPTER V

Claims and actions

Article 30

1. If the consignee takes delivery of

the goods without duly checking their

condition with the carrier or without

sending him reservations giving a general

indication of the loss or damage,

not later than the time of delivery in

the case of apparent loss or damage and

within seven days of delivery, Sundays

and public holidays excepted, in the

case of loss or damage which is not

apparent, the fact of his taking delivery

shall be prima facie evidence that he

has received the goods in the condition

described in the consignment note. In

the case of loss or damage which is not

apparent the reservations referred to

shall be made in writing.

la responsabilité du transporteur ou qui

déterminent ou limitent les indeinnités

dues.

Article 29

1. Le transporteur n’a pas le droit de

se prévaloir des dispositions du présent

chapitre qui excluent ou limitent sa

responsabilité ou qui renversent le fardeau

de la preuve, si le dommage provient

de son dol ou d’une faute qui lui

est imputable et qui, d’aprés la loi de

la juridiction saisie, est considérée

comme équivalente au dol.

2. Il en est de méme si le dol ou la

faute est le fait des préposés du transporteur

ou de toutes autres personnes

aux services desquelles il recourt pour

1’exécution du transport lorsque ees

préposés ou ees autres personnes agissent

dans 1’exercice de leurs fonetions.

Dans ce cas, ees préposés ou ees autres

personnes n’ont pas davantage le droit

de se prévaloir, en ce qui concerne leur

responsabilité personnelle, des dispositions

du présent chapitre visées au paragraphe

1.

CHAPITRE V

Réclamations et actions

Article 30

1. Si le destinataire a pris livraison

de la marchandise sans qu’il en ait constaté

1’état contradictoirement avec le

transporteur ou sans qu’il ait, au plus

tard au moment de la livraison s’il s’agit

de pertes ou avaries apparentes, ou dans

les sept jours å dater de la livraison,

dimanche et jours fériés non compris,

lorsqu’il s’agit de pertes ou avaries

non apparentes, adressé des réserves

au transporteur indiquant la nature générale

de la perte ou de Pavarie, il est

présumé, jusqu’å preuve contraire, avoir

re<?u la marchandise dans l’état déerit

dans la lettre de voiture. Les réserves

visées ci-dessus doivent étre faites par

écrit lorsqu’il s’agit de pertes ou avaries

non apparentes.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

99

3. Ersättningen får dock icke överstiga

25 francs för kilogram av förlorad

bruttovikt. Med franc förstås guldfranc

med en vikt av 10/31 gram och

0,900 finhet.

4. Härutöver skall frakt, tullavgifter

och andra kostnader med anledning av

befordringen återbetalas, till fullo vid

förlust och proportionsvis vid minskning,

men annan skada ersättes icke.

5. Skada till följd av dröjsmål är

fraktföraren skyldig att ersätta intill

fraktens belopp.

6. Ytterligare ersättning kan fordras

endast om godsets värde eller särskilt

leveransintresse angivits enligt artikel

24 eller artikel 26.

Artikel 24

Avsändaren äger mot erläggande av

överenskommen tilläggsavgift i fraktsedeln

uppge högre värde på godset än

som motsvarar det i artikel 23 tredje

stycket föreskrivna ansvarighetsbeloppet,

och i sådant fall gäller det uppgivna

värdet i stället som sådant belopp.

Artikel 25

1. Vid skada på godset skall fraktföraren

ersätta värdeminskningen, beräknad

efter det enligt artikel 23 första,

andra och fjärde styckena bestämda

värdet av godset.

2. Ersättningen får dock icke överstiga:
a)

om hela sändningen minskat i värde

till följd av skadan, det belopp som

skulle ha utgått om sändningen gått

förlorad;

b) om blott en del av sändningen

minskat i värde till följd av skadan, det

belopp som skulle ha utgått, om denna

del gått förlorad.

Artikel 26

1. Avsändaren kan genom anteckning

i fraktsedeln och mot erläggande av

7 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the amount of a special interest in delivery

in the case of loss or daraage or

of the agreed time-limit being exceeded,

by entering such amount in the consignment

note.

2. If a declaration of a special interest

in delivery has been made, compensation

for the additional loss or

damage proved may be claimed, up to

the total amount of the interest declared,

independently of the compensation

provided for in artides 23, 24 and 25.

Article 27

1. The claimant shall be entitled to

claim interest on compensation payable.

Such interest, calculated åt five per

centum per annum, shall accrue from

the date on which the claim was sent

in writing to the carrier or, if no such

claim lias been made, from the date on

which legal proceedings were instituted.

2. When the amounts on which the

calculation of the compensation is

based are not expressed in the currency

of the conutry in which payment is

claimed, conversion shall be åt the rate

of exchange applicable on the day and

åt the place of payment of compensation.

Artide 28

1. In cases where, under the law

applicable, loss, damage or delay arising

out of carriage under this Convention

gives rise to an extra-contractual

claim, the carrier may avail himself of

the provisions of this Convention which

exclude his liability or which fix or

limit the compensation due.

2. In cases where the extra-contractual

liability for loss, damage or delay

of one of the persons for whom the

carrier is responsible under the terms

of article 3 is in issue, such person may

also avail himself of the provisions of

this Convention which exclude the lia
-

paiement d’un supplément de prix å

convenir, le montant d’un intérét spécial

å la livraison, pour le cas de perte

ou d’avarie et pour celui de dépassement

du délai convenu.

2. S’il y a eu déclaration d’intérét

spécial å la livraison, il peut étre réclamé,

indépendamment des indemnités

prévues aux artides 23, 24 et 25, et å

concurrence du montant de 1’intérét

déclaré, une indemnité égale au dommage

supplémentaire dont la preuve est

apportée.

Artide 27

1. L’ayant droit peut demander les

intéréts de 1’indemnité. Ces intéréts,

calculés å raison de cinq pour cent

Fan, courent du jour de la réclamation

adressée par écrit au transporteur ou,

s’il n’y a pas eu de réclamation, du jour

de la demande en justice.

2. Lorsque les éléments qui servent de

base au calcul de 1’indemnité ne sont

pas exprimés dans la monnaie du pays

ou le paiement est réclamé, la conversion

est faite d’apres le cours du jour

et du lieu du paiement de 1’indemnité.

Artide 28

1. Lorsque, d’aprés la loi applicable,

la perte, Favarie ou le retard survenu au

cours d’un transport soumis å la présente

Convention peut donner lieu å

une réclamation extra-contractuelle, le

transporteur peut se prévaloir des dispositions

de la présente Convention qui

excluent sa responsabilité ou qui déterminent

ou limitent les indemnités

dues.

2. Lorsque la responsabilité extracontractuelle

pour perte, avarie ou retard

d’une des personnes dont le transporteur

répond aux termes de Farticle

3 est mise en cause, cette personne peut

également se prévaloir des dispositions

de la présente Convention qui excluent

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

103

svårighet eller som ånger eller begränsar

ersättningens storlek.

Artikel 29

1. Fraktföraren kan icke åberopa de

bestämmelser i detta kapitel vilka utesluter

eller begränsar hans ansvarighet

eller innebär överflyttning av bevisskyldigheten,

om han orsakat skadan uppsåtligen

eller om sådan vårdslöshet ligger

honom till last som likställes med

uppsåt enligt lagen i den stat där talan

väckts.

2. Vad nu sagts gäller även när uppsåt

eller vårdslöshet ådagalagts av någon

som är anställd hos fraktföraren

eller av annan som denne anlitat för

befordringen när den anställde handlar

i tjänsten eller medhjälparen för

uppdragets fullgörande. I sådant fall får

den anställde eller medhjälparen ej

heller med avseende på sin personliga

ansvarighet åberopa de bestämmelser i

detta kapitel vilka nämnts i första stycket.

KAPITEL V

Anmärkningar och väckande av talan

Artikel 30

1. Har mottagaren tagit emot godset

utan att ha gemensamt med fraktföraren

undersökt dess tillstånd eller utan

att, när fråga är om synlig minskning

eller skada, senast vid utlämnandet, eller,

när fråga är om minskning eller

skada, som icke var synlig, inom sju

dagar, söndagar och andra allmänna

fridagar oräknade, ha till fraktföraren

framställt anmärkning innefattande en

allmän beskrivning av minskningens eller

skadans art, skall mottagaren, om

annat ej styrkes, antagas ha tagit emot

godset i det tillstånd som angivits i.

fraktsedeln. I fråga om minskning eller

skada, som ej var synlig, skall anmärkningen

göras skriftligen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1068

2. When the condition of the goods

has been duly checked by the consignee

and the carrier, evidence contradicting

the result of this checking

shall only be admissible in the case of

loss or damage which is not apparent

and provided tliat the consignee has

duly sent reservations in writing to the

carrier within seven days, Sundays and

public liolidays excepted, from the date

of checking.

3. No compensation shall be payable

for delay in delivery unless a reservation

has been sent in writing to the

carrier, within twenty-one days from

the time that the goods were placed åt

the disposal of the consignee.

4. In calculating the time-limits provided

for in this Article the date of

delivery, or the date of checking, or the

date when the goods were placed åt the

disposal of the consignee, as the case

may be, shall not be included.

5. The carrier and the consignee shall

give each other every reasonable facility

for making the requisite investigations

and checks.

Article 31

1. In legal proceedings arising out

of carriage under this Convention, the

plaintiff may bring an action in any

court or tribunal of a contracting

country designated by agreement between

the parties and, in addition, in

the courts or tribunals of a country

within whose territory

(a) the defendant is ordinarily resident,

or has liis principal place of

business, or the branch or agency

through which the contract of carriage

was made, or

(b) the place where the goods were

taken over by the carrier or the place

designated for delivery is situated,

and in no other courts or tribunals.

2. Where in respect of a claim referred

to in paragraph 1 of this article

an action is pending before a court or

tribunal competent under that paragraph,

or where in respect of such a

2. Lorsque 1’état de la marchandise

a été constaté contradictoirement par

le destinataire et le transporteur, la

preuve contraire au résultat de cette

constatation ne peut étre faite que s’il

s’agit de pertes ou avaries non apparentes

et si le destinataire a adressé des

réserves écrites au transporteur dans

les sept jours, dimanche et jours fériés

non compris, å daler de cette constatation.

3. Un retard å la livraison ne peut

donner lieu å indemnité que si une réserve

a été adressée par écrit dans le

délai de 21 jours å dater de la mise de

la marchandise å la disposition du destinataire.

4. La date de livraison ou, selon le

cas, celle de la constatation ou celle de

la mise å disposition n’est pas comptée

dans les délais prévus au présent article.

5. Le transporteur et le destinataire

se donnent réciproquement toutes famlités

raisonnables pour les constatations

et vérifications utiles.

Article 31

1. Pour tous litiges auxquels donnent

lieu les transports soumis å la présente

Convention, le demandeur peut saisir,

en dehors des juridictions des pays contractants

désignées d’un commun accord

par les parties, les juridictions du

pays sur le territoire duquel —

a) le défendeur a sa résidence habituelle,

son siége principal ou la succursale

ou 1’agence par 1’intermédiaire

de laquelle le contrat de transport a été

conclu, ou

b) le lieu de la prise en charge de la

marchandise ou celui prévu pour la

livraison est situé,

et ne peut saisir que ees juridictions.

2. Lorsque dans un litige visé au

paragraphe premier du présent article

une action est en instance devant une

juridiction compétente aux termes de

ce paragraphe, ou lorsque dans un tel

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij. ts proposition nr 132 år 1968

105

2. Har mottagaren och fraktföraren

gemensamt undersökt godsets tillstånd,

får bevisning föras mot vad därvid fastställts

endast när fråga är om minskning

eller skada, som icke var synlig,

och mottagaren avsänt skriftlig anmärkning

till fraktföraren inom sju dagar,

söndagar och andra allmänna fridagar

oräknade, från dagen för undersökningen.

3. Ersättning på grund av dröjsmål

utgår endast om skriftlig anmärkning

blivit avsänd till fraktföraren inom

tjugoen dagar från den dag då godset

ställdes till mottagarens förfogande.

4. Vid beräkning av de tidsfrister

som avses i denna artikel medräknas

icke den dag då godset utlämnades eller,

i förekommande fall, den dag då

det blev undersökt eller ställdes till

mottagarens förfogande.

5. Fraktföraren och mottagaren är

skyldiga att i skälig omfattning underlätta

för varandra att utföra erforderliga

undersökningar.

Artikel 31

1. Talan rörande befordran som är

underkastad denna konvention får upptagas,

förutom vid sådan domstol i fördragsslutande

stat som parterna utsett,

vid domstol i stat, inom vars område

a) svaranden har sitt hemvist, sitt

huvudkontor eller den filial eller agentur

genom vars medverkan fraktavtalet

slutits, eller

b) den ort där godset mottogs av

fraktföraren eller bestämmelseorten är

belägen,

och får icke väckas vid annan domstol.

2. Är talan som avses i första stycket

av denna artikel anhängig vid en enligt

det stycket behörig domstol eller har

sådan talan avgjorts av dylik domstol,

får ny talan icke väckas mellan sam
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

claim a judgment has been entered by

such a court or tribunal no new action

shall be started between the same parties

on the same grounds unless the

judgment of the court or tribunal before

which the first action was brought

is not enforceable in the country in

which the fresh proceedings are

brought.

3. When a judgment entered by a

court or tribunal of a contracting country

in any such action as is referred

to in paragraph 1 of this article has

become enforceable in that country, it

shall also become enforceable in each

of the other contracting States, as soon

as the formalities required in the country

concerned have been complied witli.

These formalities shall not permit the

merits of the case to be re-opened.

4. The provisions of paragraph 3 of

this article shall apply to judgments

after trial, judgments by default and

settlements confirmed by an order of

the court, but shall not apply to interim

judgments or to awards of damages, in

addition to costs against a plaintiff who

wholly or partly fails in his action.

5. Security for costs shall not be required

in proceedings arising out of

carriage under this Convention from

nationals of contracting countries resident

or having their place of business

in one of those countries.

Article 32

1. The period of limitation for an

action arising out of carriage under

this Convention shall be one year. Nevertheless,

in the case of wilful misconduct,

or such default as in accordance

with the law of the court or

tribunal seised of the case, is considered

as equivalent to wilful misconduct,

the period of limitation shall

be three years. The period of limitation

shall begin to run:

litige un jugement a été prononcé par

une telle juridiction, il ne peut étre intenté

aucune nouvelle action pour la

méme cause entre les mémes parties å

moins que la décision de la juridiction

devant laquelle la premiére action a

été intentée ne soit pas susceptible

d’étre exécutée dans le pays ou la nouvelle

action est intentée.

3. Lorsque dans un litige visé au

paragraphe 1 du présent article un jugement

rendu par une juridiction d’un

pays contractant est devenu exécutoire

dans ce pays, il devient également exécutoire

dans chacun des autres pays

contractants aussitöt apres accomplissement

des formalités prescrites å cet

effet dans le pays intéressé. Ces formalités

ne peuvent comporter aucune revision

de 1’affaire.

4. Les dispositions du paragraphe 3

du présent article s’appliquent aux jugements

contradictoires, aux jugements

par défaut et aux transactions judiciaires

mais ne s’appliquent ni aux jugements

qui ne sont exécutoires que par

provision, ni aux condamnations en

dommages et intéréts qui seraient prononcés

en sus des dépens contre un

demandeur en raison du rejet total ou

partiel de sa demande.

5. Il ne peut étre exigé de caution

de ressortissants de pays contractants,

ayant leur domicile ou un établissement

dans un de ces pays, pour assurer le

paiement des dépens å 1’occasion des

actions en justice auxquelles donnent

lieu les transports soumis å la présente

Convention.

Article 32

1. Les actions auxquelles peuvent

donner lieu les transports soumis å la

présente Convention sont prescrites

dans le délai d’un an. Toutefois, dans

le cas de dol ou de faute considérée,

d’aprés la loi de la juridiction saisie,

comme équivalente au dol, la prescription

est de trois ans. La prescription

court —

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

107

ma parter angående samma sak, med

mindre avgörandet av den domstol vid

vilken den första talan väcktes icke kan

verkställas i den stat där den nya talan

väckes.

3. Sedan dom i tvist som avses i första

stycket av denna artikel meddelats av

domstol i fördragsslutande stat och blivit

verkställbar i den staten skall domen

vara verkställbar även i var och

en av de övriga fördragsslutande staterna,

så snart de formföreskrifter bär blivit

uppfyllda som gäller i den fördragsslutande

stat där verkställighet söks.

Sådana formföreskrifter får ej innefatta

möjlighet till omprövning av själva saken.

4. Bestämmelserna i tredje stycket av

denna artikel äger tillämpning på domar,

meddelade efter kontradiktoriskt

förfarande, tredskodomar och av domstol

stadfästa förlikningar men icke på

domar, som är endast interimistiskt

verkställbara, eller på avgöranden, varigenom

kärande, som helt eller delvis

tappat målet, ålagts att på grund härav

utge skadestånd utöver rättegångskostnaden.

5. Säkerhet för kostnad i rättegång

med anledning av befordran som är underkastad

denna konvention får icke

fordras av sådan medborgare i fördragsslutande

stat som har hemvist eller

idkar rörelse med fast driftställe

i sådan stat.

Artikel 32

1. Talan rörande befordran som är

underkastad denna konvention skall

väckas inom ett år. Grundas talan på

uppsåt eller sådan vårdslöshet som enligt

lagen i den stat där talan föres likställes

med uppsåt, gäller dock en frist

om tre år. Preskriptionstiden löper

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

(a) in the casc of partial loss,

damage or delay in delivery, from the

date of delivery;

(b) in the case of total loss, from

the thirtieth day after the expiry of the

agreed time-limit or where there is no

agreed time-limit from the sixtieth day

from the date on which the goods were

taken o ver by the carrier;

(c) in all other cases, on the expiry

of a period of three months after the

making of the contract of carriage.

The day on which the period of

limitation begins to run shall not be

included in the period.

2. A written claim shall suspend the

period of limitation until such date as

the carrier rejects the claim by notification

in writing and returns the

documents attached thereto. If a part

of the claim is admitted the period of

limitation shall start to run again only

in respect of that part of the claim still

in dispute. The burden of proof of the

receipt of the claim, or of the reply

and of the return of the documents,

shall rest with the party relying upon

these facts. The running of the period

of limitation shall not be suspended by

further claims having the same object.

3. Subject to the provisions of paragraph

2 above, the extension of the

period of limitation shall be governed

by the law of the court or tribunal

seised of the case. That law shall also

govern the fresh accrual of rights of

action.

4. A right of action which has become

barred by lapse of time may not

be exercised by way of counter-claim

or set-off.

Article 33

The contract of carriage may contain

a clause conferring competence on

an arbitration tribunal if the clause

conferring competence on the tribunal

provides that the tribunal shall apply

this Convention.

a) dans le cas de perte partielle,

d’avarie ou de retard, å partir du jour

ou la marchandise a été livrée;

b) dans le cas de perte totale, å

partir du trentiéme jour apres Texpiration

du délai convenu ou, s’il n’a pas été

convenu de délai, å partir du soixantiéjne

jour apres la prise en charge de

la marchandise par le transporteur;

c) dans tous les autres cas, å partir

de 1’expiration d’un délai de trois mois

å dater de la conclusion du contrat de

transport.

Le jour indiqué ci-dessus comme

point de départ de la prescription n’est

pas compris dans le délai.

2. Une réclamation écrite suspend la

prescription jusqu’au jour ou le transporteur

repousse la réclamation par

écrit et restitue les piéces qui y étaient

jointes. En cas d’acceptation partielle

de la réclamation, la prescription ne

reprend son cours que pour la partie

de la réclamation qui reste litigieuse.

La preuve de la réception de la réclamation

ou de la réponse et de la restitution

des piéces est å la charge de la partie

qui invoque ce fait. Les réclamations

ultérieures ayant le méme objet ne

suspendent pas la prescription.

3. Sous réserve des dispositions du

paragraphe 2 ci-dessus, la suspension

de la prescription est régie par la loi

de la juridiction saisie. Il en est de

méme en ce qui concerne Tinterruption

de la prescription.

4. L’action prescrite ne peut plus

étre exercée, méme sous forme de demande

reconventionnelle ou d’exception.

Artide 33

Le contrat de transport peut contenir

une clause attribuant compétence å un

tribunal arbitral å condition que cette

clause prévoie que le tribunal arbitral

appliquera la présente Convention.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

109

a) vid minskning, skada eller dröjsmål

från dagen då godset utlämnades

till mottagaren;

b) vid förlust från trettionde dagen

efter utgången av avtalad tid för utlämnandet

eller, där särskild tid ej avtalats,

från sextionde dagen efter det

fraktföraren mottog godset till befordran;
c)

i annat fall från utgången av en

tid av tre månader från det fraktavtalet

slöts.

Den dag från vilken tid för talans

väckande löper medräknas icke i tiden.

2. Skriftligt krav medför uppehåll i

preskriptionstiden intill den dag då

fraktföraren skriftligen bestrider kravet

och återsänder de handlingar som

åtföljt kravet. Medges kravet delvis,

fortsätter preskriptionstiden att löpa endast

med avseende på den del av kravet

som kvarstår som tvistig. Bevisskyldigheten

för att krav eller svar därpå

mottagits eller att handlingar återställts

åvilar den som påstår sådant förhållande.

Förnyat krav rörande samma sak

medför icke uppehåll i preskriptionstiden.

3. Om annat ej följer av bestämmelserna

i andra stycket, tillämpas i frågor

som avser uppehåll i preskriptionstiden

lagen i den stat där talan väckts.

Samma lag tillämpas i frågor som gäller

preskriptionsavbrott.

4. Preskriberad fordran kan ej göras

gällande genom genkäromål eller yrkande

om kvittning.

Artikel 33

Fraktavtalet får innehålla bestämmelse

om att tvist skall avgöras av

skiljemän, om bestämmelsen föreskriver

att skiljemännen skall tillämpa

denna konvention.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:is proposition nr 132 år 1968

CHAPTER VI

Provisions relating to carriage performed

by successive carriers

Article 34

If carriage governed by a single contract

is performed by successive road

carriers, each of them shall be responsible

for the performance of the

whole operation, the second carrier and

each succeeding carrier becoming a

party to the contract of carriage, under

the terms of the consignment note, by

reason of his acceptance of the goods

and the consignment note.

Artide 35

1. A carrier accepting the goods from

a previous carrier shall give the latter

a dated and signed receipt. He shall

enter his name and address on the second

copy of the consignment note.

Where applicable, he shall enter on the

second copy of the consignment note

and on the receipt reservations of the

kind provided for in article 8, paragraph

2.

2. The provisions of article 9 shall

apply to the relations between successive

carriers.

Artide 36

Except in the case of a counterclaim

or a set-off raised in an action

concerning a claim based on the same

contract of carriage, legal proceedings

in respect of liability for loss, damage

or delay may only be brought against

the first carrier, the last carrier or the

carrier who was performing that portion

of the carriage during which the

event causing the loss, damage or delay

occurred; an action may be brought åt

the same time against several of these

carriers.

Artide 37

A carrier who has paid compensation

in compliance with the provisions of

CHAPITRE VI

Dispositions relatives au transport

effectué par transporteurs successifs

Artide 34

Si un transport régi par un contrat

unique est exécuté par des transporteurs

routiers successifs, chacun de ceux-ci

assume la responsabilité de 1’exécution

du transport total, le second transporteur

et chacun des transporteurs suivants

devenant, de par leur acceptation

de la marchandise et de la lettre de

voiture, parties au contrat, aux oonditions

de la lettre de voiture.

Artide 35

1. Le transporteur qui accepte la

marchandise du transporteur précédent

remet å celui-ci un recu daté et signé.

Il doit porter son nom et son adresse

sur le deuxiéme exemplaire de la lettre

de voiture. S’il y a lieu, il appose sur cet

exemplaire, ainsi que sur le re^u, des

réserves analogues å celles qui sont prévues

ä 1’article 8, paragraphe 2.

2. Les dispositions de 1’article 9

s’appliquent aux relations entre transporteurs

successifs.

Artide 36

A moms qu’il ne s’agisse d’une demande

reconventionnelle ou d’une exception

formulée dans une instance reiative

å une demande fondée sur le

méme contrat de transport, Faction en

responsabilité pour perte, avarie ou

retard ne peut étre dirigée que contre

le premier transporteur, le dernier

transporteur, ou le transporteur qui

exécutait la partie du transport au cours

de laquelle s’est produit le fait ayant

causé la perte, Favarie ou le retard;

Faction peut étre dirigée å la fois contre

plusieurs de ees transporteurs.

Artide 37

Le transporteur qui a payé une indemnité

en vertu des dispositions de la

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

111

KAPITEL VI

Bestämmelser om befordran som utföres

av flera fraktförare efter varandra

Artikel 3''i

Utföres befordran på grund av ett

och samma fraktavtal av flera vägfraktförare

efter varandra, är var och en av

dem ansvarig för utförandet av befordringen

i dess helhet. Den andre fraktföraren

och envar av de följande inträder

genom att taga emot godset och

fraktsedeln såsom part i fraktavtalet på

de villkor som anges i fraktsedeln.

Artikel 35

1. Fraktförare, som mottager godset

från föregående fraktförare, skall lämna

denne ett dagtecknat och underskrivet

kvitto. Han skall teckna sitt namn

och sin adress på det andra exemplaret

av fraktsedeln. Finnes anledning

därtill skall han såväl på nämnda exemplar

som på kvittot anteckna förbehåll

av den art som avses i artikel 8 andra

stycket.

2. Bestämmelserna i artikel 9 äger

tillämpning på förhållandet mellan

fraktförare vilka utför befordran efter

varandra.

Artikel 36

Talan om ansvarighet för förlust,

minskning, skada eller dröjsmål på

grund av fraktavtal får, utom när fråga

är om genkäromål eller kvittningsyrkande

i rättegång rörande fordran

grundad på fraktavtalet, föras endast

mot den förste eller den siste fraktföraren

eller mot den fraktförare som

utförde sådan del av befordringen varunder

händelse inträffade vilken orsakade

förlusten, minskningen, skadan

eller dröjsmålet. Talan får samtidigt föras

mot flera av dessa fraktförare.

Artikel 37

Fraktförare, som betalat ersättning

enligt bestämmelserna i denna konven
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kangl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

this Convention, shall be entitled to

recover such compensation, together

with interest thereon and all costs and

expenses incurred by reason of the

claim, from the other carriers who have

taken part in the carriage, subject to

the following provisions:

(a) the carrier responsible for the

loss or damage shall be solely liable

fcr the compensation whether paid by

himself or by another carrier;

(b) when the loss or damage has

been caused by the action of two or

more carriers, eacli of them shall pay

an amount proportionate to his share

of iiability; shouid it be impossible to

apportion the Iiability, each carrier

shall be liable in proportion to the

share of the payment for the carriage

which is due to him;

(c) if it cannot be ascertained to

which carriers Iiability is attributable

for the loss or damage, the amount of

the compensation shall be apportioned

between all the carriers as laid down

in (b) above.

Article 38

If one of the carriers is insolvent,

the share of the compensation due

from him and unpaid by him shall be

divided among the other carriers in

proportion to the share of the payment

for the carriage due to them.

Article 39

1. No carrier against whom a claim

is made under artides 37 and 38 shall

be entitled to dispute the validity of

the payment made by the carrier målning

the claim if the amount of the compensation

was determined by judicial

authority after the first mentioned

carrier had been given due notice of

the proceedings and afforded an opportunity

of entering an appearance.

2. A carrier wishing to take proceedings

to enforce his right of recovery

may make his claim before the competent

court or tribunal of the country

in which one of the carriers concerned

présente Convention a le droit d’exercer

un recours en principal, intéréts et

frais contre les transporteurs qui ont

participé å 1’exécution du contrat de

transport, conformément aux dispositions

suivantes :

a) le transporter par le fait duquel

le dommage a été causé doit seul supporter

1’indemnité, qu’il l’ait payée luimérne

ou qu’elle ait été payée par un

autre transporteur;

b) lorsque le dommage a été causé

par le fait de deux ou plusieurs transporteurs,

chacun d’eux doit payer un

montant proportionnel å sa part de

responsabilité; si 1’évaluation des parts

de responsabilité est impossible, chacun

d’eux est responsable proportionnelleinent

å la part de rémunération du

transport qui lui revient;

c) si 1’on ne peut déterminer quels

sont ceux des transporteurs auxquels

la responsabilité est imputable, la charge

de 1’indemnité due est répartie, dans la

proportion fixée en b), entre tous les

transporteurs.

Article 38

Si l’un des transporteurs est insolvable,

la part lui incombant et qu’il n’a

pas payée est répartie entre tous les

autres transporteurs proportionnellement

å leur rémunération.

Artide 39

1. Le transporteur contre lequel est

exercé un des recours prévus aux artides

37 et 38 dest pas recevable å contester

le bien-fondé du paiement effectué

par le transporteur exer$ant le recours,

lorsque 1’indemnité a été fixée par décision

de justice, pourvu qu’il ait été

dument informé du procés et qu’il ait

été å méme d’y intervenir.

2. Le transporteur qui veut exercer

son recours peut le former devant le

tribunal compétent du pays dans lequel

l''un des transporteurs intéressés a sa

résidence habituelle, son siége princi
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

113

tion, kan återkräva ersättningen jämte

ränta och gottgörelse för kostnader av

övriga fraktförare som deltagit i befordringen,

med iakttagande av följande

regler:

a) fraktförare, som är ansvarig för

skadan, skall slutligt bära hela ersättningen,

vare sig denna betalats av honom

själv eller av annan fraktförare;

b) har skadan orsakats av omständighet

som är att hänföra till två eller

flera fraktförare, skall envar av dem

bära så mycket av ersättningen som

motsvarar hans ansvarighet; är det icke

möjligt att bestämma fraktförarnas inbördes

ansvarighet, skall varje fraktförare

taga del i ersättningen i förhållande

till den andel av frakten som tillkommer

honom;

c) kan det icke utredas vilken fraktförare

ansvarigheten åvilar, fördelas

ersättningsskyldigheten mellan samtliga

fraktförare enligt de under b) angivna

grunderna.

Artikel 38

Är någon av fraktförarna på obestånd,

skall den andel som faller på

honom och som han ej betalat delas

mellan de övriga fraktförarna i förhållande

till deras andelar av frakten.

Artikel 39

1. Fraktförare, mot vilken krav framställes

med stöd av artikel 37 eller artikel

38, kan icke göra gällande att den

fraktförare som framställer kravet ej varit

skyldig att betala det belopp han utgivit,

om detta fastställts av domstol och

den förstnämnde fraktföraren blivit behörigen

underrättad om rättegången

och fått tillfälle att inträda däri.

2. Vill fraktförare föra talan om regress,

skall talan väckas vid behörig

domstol i stat, där någon av de fraktförare

mot vilka talan riktas har sitt

hemvist, sitt huvudkontor eller den fi
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

is ordinarily resident, or has his principal

place of business or the branch

or agency through which the contract

of carriage was made. All the carriers

concerned may be made defendants in

the same action.

3. The provisions of article 31, paragraphs

3 and 4, shall apply to judgments

entered in the proceedings referred

to in articles 37 and 38.

4. The provisions of article 32 shall

apply to claims between carriers. The

period of limitation shall, however,

begin to run either on the date of the

final judicial decision fixing the amount

of compensation payable under the provisions

of this Convention, or, if there

is no such judicial decision, from the

actual date of payment.

Article 40

Carriers shall be free to agree among

themselves on provisions other than

tliose laid down in articles 37 and 38.

CHAPTER VII

Nullity of stipulations contrary

to the Convention

Article 47

1. Subject to the provisions of

article 40, any stipulation which would

directly or indirectly derogate from the

provisions of this Convention shall be

null and void. The nullity of such a

stipulation shall not involve the nullity

of the other provisions of the contract.

2. In particular, a benefit of insurance

in favour of the carrier or any

other similar clause, or any clause

shifting the burden of proof shall be

null and void.

pal ou la succursale ou 1’agence par

1’entremise de laquelle le contrat de

transport a été conclu. Le recours peut

étre dirigé dans une seule et méme instance

contre tous les transporteurs intéressés.

3. Les dispositions de 1’article 31,

paragraphes 3 et 4, s’appliquent aux

jugements rendus sur les recours prévus

aux articles 37 et 38.

4. Les dispositions de 1’article 32

sont applicables aux recours entre transporteurs.

La prescription court, toutefois,

soit å partir du jour d’une décision

de justice définitive fixant l’indemnité

å payer en vertu des dispositions de la

présente Convention, soit, au cas ou il

n’y aurait pas eu de telle décision, å

partir du jour du paiement effectif.

Article 40

Les transporteurs sont libres de convenir

entre eux de dispositions dérogeant

aux articles 37 et 38.

CHAPITRE VII

Nullité des stipulations contraires

å la Convention

Article 41

1. Sous réserve des dispositions de

1’article 40, est nulle et de nul effet

toute stipulation qui, directement ou

indirectement, dérogerait aux dispositions

de la présente Convention. La nullité

de telles stipulations n’entraine pas

la nullité des autres dispositions du

contrat.

2. En particulier, seraient nulles toute

clause par laquelle le transporteur se

ferait céder le bénéfice de Tassurance

de la marchandise ou toute autre clause

analogue, ainsi que toute clause déplacant

le fardeau de la preuve.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

lial eller agentur genom vars medverkan

fraktavtalet slutits. Talan får väckas

i samma rättegång mot samtliga

dessa fraktförare.

3. Bestämmelserna i artikel 31 tredje

och fjärde styckena äger motsvarande

tillämpning på avgöranden i mål angående

regressanspråk enligt artiklarna

37 och 38.

4. Bestämmelserna i artikel 32 skall

äga motsvarande tillämpning beträffande

regressanspråk mellan fraktförare.

Preskriptionstiden löper dock antingen

från den dag då avgörande om

den ersättning som skall utgå enligt bestämmelserna

i denna konvention vann

laga kraft eller, om sådant avgörande ej

föreligger, från den dag då betalningskedde.

Artikel 40

Fraktförare äger sinsemellan avtala

om avvikelse från bestämmelserna i

artiklarna 37 och 38.

KAPITEL VII

Ogiltighet av avtalsvillkor som strider

mot konventionen

Artikel 47

1. Om annat icke följer av vad som

föreskrives i artikel 40 är varje avtalsvillkor

som direkt eller indirekt avviker

från bestämmelserna i denna konvention

ogiltigt. Ogiltigheten av sådant

avtalsvillkor medför icke ogiltighet av

avtalet i övrigt.

2. I synnerhet är sådana villkor ogiltiga

som innebär överlåtelse på fraktföraren

av rätten till utfallande försäkringsbelopp

eller som har liknande

innebörd eller som innebär överflyttning

av bevisskyldigheten.

8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

CHAPTER VIII

Final provisions

Article 42

1. This Convention is open for signature

or accession by countries members

of tlie Economic Commission for

Europé and countries admitted to the

Commission in a consultative capacity

under paragraph 8 of the Commission’s

Terms of Reference.

2. Such countries as may particip ate

in certain activities of the Economic

Commission for Europé in accordance

with paragraph 11 of the Commission’s

Terms of Reference may become Contracting

Parties to this Convention by

acceding thereto after its entry into

force.

3. The Convention shall be open for

signature until 31 August 1956 inclusive.

Thereafter, it shall be open for accession.

4. This Convention shall be ratified.

5. Ratification or accession shall be

effected by the deposit of an instrument

with the Secretary-General of the United

Nations.

Artide 43

1. This Convention shall come into

force on the ninetieth day after five

of the countries referred to in article

42, paragraph 1, have deposited their

instruments of ratification or accession.

2. For any country ratifying or acceding

to it after five countries have

deposited their instruments of ratification

or accession, this Convention shall

enter into force on the ninetieth day

after the said country has deposited its

instrument of ratification or accession.

Artide 44

1. Any Contracting Party may denounce

this Convention by so notifying

CHAPITRE VIII

Dispositions finales

Artide 42

1. La présente Convention est ouverte

å la signature ou å 1’adhésion des pays

membres de la Commission économique

pour TEurope et des pays admis å la

Commission å titre consultatif conformément

au paragraphe 8 du mandat de

cette Commission.

2. Les pays susceptibles de participer

å certains travaux de la Commission

économique pour TEurope en application

du paragraphe 11 du mandat

de cette Commission peuvent devenir

Parties contractantes å la présente Convention

en y adhérant apres son entrée

en vigueur.

3. La Convention sera ouverte å la

signature jusqu’au 31 aout 1956 inclus.

Apres cette date, elle sera ouverte å

1’adhésion.

4. La présente Convention sera ratifiée.

5. La ratification ou Tadhésion sera

effectuée par le dépöt d’un instrument

auprés du Secrétaire général de l’Organisation

des Nations Unies.

Artide 43

1. La présente Convention entrera en

vigueur le quatre-vingt-dixiéme jour

apres que cinq des pays mentionnés au

paragraphe 1 de 1’article 42 auront déposé

leur instrument de ratification ou

d’adhésion. *

2. Pour chaque pays qui la ratifiera

ou y adhérera apres que cinq pays

auront déposé leur instrument de ratification

ou d’adhésion, la présente Convention

entrera en vigueur le quatrevingt-dixiéme

jour qui suivra le dépöt

de 1’instrument de ratification ou d’adhésion

dudit pays.

Artide 44

1. Chaque Partie contractante pourra

dénoncer la présente Convention par

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

117

KAPITEL VIII

Slutbestämmelser

Artikel 42

1. Denna konvention står öppen för

undertecknande eller anslutning av

stater, som är medlemmar av Ekonomiska

Kommissionen för Europa, och

av stater, som är berättigade att som

rådgivande deltaga i kommissionens

arbete enligt åttonde stycket av kommissionens

direktiv.

2. Stater, som får deltaga i viss del

av den av Ekonomiska Kommissionen

för Europa bedrivna verksamheten enligt

elfte stycket av kommissionens direktiv,

kan bli För dragsslutande Parter

i denna konvention genom att ansluta

sig till konventionen sedan denna

trätt i kraft.

3. Konventionen skall stå öppen för

undertecknande till och med den 31

augusti 1956. Därefter skall den stå

öppen för anslutning.

4. Denna konvention skall ratificeras.

5. Ratifikation eller anslutning sker

genom att instrument därom deponeras

hos Förenta Nationernas generalsekreterare.

Artikel 43

1. Denna konvention träder i kraft

på nittionde dagen efter det att fem av

de stater som avses i artikel 42 första

stycket har deponerat sina ratifikations-

eller anslutningsinstrument.

2. För stat, som ratificerar konventionen

eller ansluter sig därtill efter

det att fem stater deponerat sina ratifikations-

eller anslutningsinstrument,

träder konventionen i kraft på nittionde

dagen efter det att den staten har

deponerat sitt ratifikations- eller anslutninginstrument.

Artikel 44

1. För dragsslutande part kan uppsäga

denna konvention genom underrät
Bihang

till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 132

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

the Secretary-General of the United

Nations.

2. Denunciation shall take effect

twelve months after the date of receipt

by the Secretary-General of the notificatien

of denunciation.

Article 45

If, after the entry into force of this

Convention, the number of Contracting

Parties is reduced, as a result of denunciations,

to less than five, the Convention

shall cease to be in force from

the date on which the last of such denunciations

takes effect.

Artide 46

1. Any country may, åt the time of

depositing its instrument of ratification

or accession or åt any time thereafter,

declare by notification addressed

to the Secretary-General of the United

Nations that this Convention shall extend

to all or any of the territories for

the International relations of which it

is responsible. The Convention shall

extend to the territory or territories

named in the notification as from the

ninetieth day after its receipt by the

Secretary-General or, if on that day

the Convention has not yet entered into

force, åt the time of its entry into

force.

2. Any country which has made a declaration

under the preceding paragraph

extending this Convention to any

territory for whose international relations

it is responsible may denounce

the Convention separately in respect of

that territory in accordance with the

provisions of article 44.

Artide 47

Any dispute between two or more

Contracting Parties relating to the

interpretation or application of this

Convention, which the parties are

unable to settle by negotiation or other

means may, åt the request of any one of

notification adressée au Secrétaire général

de POrganisation des Nations

Unies.

2. La dénonciation prendra effet

douze mois apres la date å laquelle le

Secrétaire general en aura recu notification.

Artide 45

Si, apres l’entrée en vigueur de la

présente Convention, le nombre de

Parties contractantes se trouve, par

suite de dénonciations, ramené å moins

de cinq, la présente Convention cessera

d’étre en vigueur å partir de la date ä

laquelle la derniére de ees dénonciations

prendra effet.

Artide 46

1. Tout pays pourra, lors du dépot

de son instrument de ratification ou

d’adhésion ou å tout moment ultérieur,

déclarer, par notification adressée au

Secrétaire général de POrganisation des

Nations Unies, que la présente Convention

sera applicable å tout ou partie

des territoires qu’il représente sur le

plan international. La Convention sera

applicable au territoire ou aux territoires

mentionnés dans la notification å

dater du quatre-vingt-dixiéme jour

apres réception de cette notification

par le Secrétaire général ou, si å ce

jour la Convention n’est pas encore

entrée en vigueur, å dater de son entrée

en vigueur.

2. Tout pays qui aura fait, conformément

au paragraphe précédent, une

déclaration ayant pour effet de rendre

la présente Convention applicable å un

territoire qu’il représente sur le plan

international pourra, conformément å

1’article 44, dénoncer la Convention en

ce qui concerne ledit territoire.

Artide 47

Tout différend entre deux ou plusieurs

Parties contractantes touchant Pinterprétation

ou Papplication de la présente

Convention que les Parties n’auraient

pu régler par voie de négociations ou

par un autre mode de réglement pourra

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

telse till Förenta Nationernas generalsekreterare.

2. Uppsägning får verkan tolv månader

efter den dag då generalsekreteraren

mottog underrättelse därom.

Artikel 45

Om efter det konventionen trätt i

kraft antalet Fördragsslutande Parter

på grund av uppsägningar nedgår under

fem, upphör konventionen att gälla

från den dag då den sista uppsägningen

får verkan.

Artikel 46

1. Varje stat äger att vid depositionen

av sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument

eller när som helst

därefter genom underrättelse till Förenta

Nationernas generalsekreterare

förklara, att denna konvention skall

vara tillämplig inom alla de territorier

för vilkas internationella angelägenheter

den staten svarar eller inom visst

sådant territorium. Konventionen blir

gällande för varje i underrättelsen

nämnt territorium från nittionde dagen

efter det att generalsekreteraren

mottagit underrättelsen eller, om konventionen

då ännu ej trätt i kraft, från

dagen för dess ikraftträdande.

2. Stat, som enligt första stycket avgivit

förklaring, varigenom konventionen

blir gällande för territorium för

vars internationella angelägenheter den

staten svarar, kan enligt vad som föreskrives

i artikel 44 uppsäga konventionen

särskilt såvitt angår detta territorium.

Artikel 41

Varje tvist mellan två eller flera Fördragsslutande

Parter rörande tolkningen

eller tillämpningen av denna konvention,

vilken parterna ej kan bilägga

genom underhandlingar eller på annat

sätt, kan på begäran av någon av de

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

the Contracting Parties concerned, be

referred for settlement to the International

Court of Justice.

Article 48

1. Each Contracting Party may, åt

the time of signing, ratifying, or acceding

to, this Convention, declare that

it does not consider itself as bound by

article 47 of the Convention. Other

Contracting Parties shall not be bound

bj’ article 47 in respect of any Contracting

Party which has entered such

a reservation.

2. Any Contracting Party having

entered a reservation as provided for

in paragraph 1 may åt any time withdraw

such reservation by notifying the

Secretary-General of the United Nations.

3. No other reservation to this Convention

shall be permitted.

Artide 49

1. After this Convention has been in

force for three years, any Contracting

Party may, by notification to the Secretary-General

of the United Nations,

request that a conference be convened

for the purpose of reviewing the Convention.

The Secretary-General shall

notify all Contracting Parties of the

request and a review conference shall

be convened by the Secretary-General

if, within a period of four months following

the date of notification by the

Secretary-General, not less than onefourth

of the Contracting Parties notify

him of their concurrence with the request.

2. If a conference is convened in

accordance with the preceding paragraph,

the Secretary-General shall notify

all the Contracting Parties and invite

them to submit within a period of

three months such proposals as they

may wish the Conference to consider.

The Secretary-General shall circulate

to all Contracting Parties the provisional

agenda for the conference together

étre pörte, å la requéte d’une quelconque

des Parties contractantes intéressées,

devant la Cour internationale de

Justice, pour étre tranché par elle.

Artide 48

1. Chåque Partie contractante pourra,

au moment ou elle signera ou ratifiera

la présente Convention ou y adhérera,

déclarer qu’elle ne se considére pas liée

par 1’article 47 de la Convention. Les

autres Parties contractantes ne seront

pas liées par 1’article 47 envers toute

Partie contractante qui aura formulé

une telle réserve.

2. Toute Partie contractante qui aura

formulé une réserve conformément au

paragraphe 1 pourra å tout moment

lever cette réserve par une notification

adressée au Secrétaire général de reorganisation

des Nations Unies.

3. Aucune autre réserve å la présente

Convention ne sera admise.

Article 49

1. Apres que la présente Convention

aura été en vigueur pendant trois ans,

toute Partie contractante pourra, par

notification adressée au Secrétaire général

de TOrganisation des Nations

Unies, demander la convocation d’une

conférence å 1’effet de reviser la présente

Convention. Le Secrétaire général

notifiera cette demande å toutes les

Parties contractantes et convoquera une

conférence de revision si, dans un délai

de quatre mois å dater de la notification

adressée par lui, le quart au moins

des Parties contractantes lui signifient

leur assentiment å cette demande.

2. Si une conférence est convoquée

conformément au paragraphe précédent,

le Secrétaire général en avisera toutes

les Parties contractantes et les invitera

å présenter, dans un délai de trois mois,

les propositions qu’elles souhaiteraient

voir examiner par la conférence. Le

Secrétaire général communiquera ä toutes

les Parties contractantes Tordre du

jour provisoire de la conférence, ainsi

opaginerad Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

berörda Fördragsslutande parterna

hänskjutas till avgörande av Internationella

domstolen.

Artikel 48

1. Fördragsslutande Part kan vid undertecknandet

eller ratificeringen av

denna konvention eller vid anslutningen

till den förklara, att den icke anser

sig bunden av artikel 47 i konventionen.

Andra Fördragsslutande Parter är

icke bundna av artikel 47 i förhållande

till Fördragsslutande Part som gjort

sådant förbehåll.

2. Fördragsslutande Part som gjort

förbehåll enligt första stycket äger när

som helst återtaga förbehållet genom

underrättelse till Förenta Nationernas

generalsekreterare.

3. Annat förbehåll mot denna konvention

är icke tillåtet.

Artikel 49

1. Sedan denna konvention varit i

kraft i tre år, kan envar Fördragsslutande

Part genom underrättelse till

Förenta Nationernas generalsekreterare

begära att en konferens sammankallas

för revision av konventionen. Generalsekreteraren

skall underrätta alla Fördragsslutande

parter om denna framställning

och sammankalla en revisior.

skonferens, under förutsättning att

minst en fjärdedel av de Fördragsslutande

Parterna inom fyra månader från

dagen för generalsekreterarens underrättelse

meddelar honom att de samtycker

till framställningen.

2. Om en konferens sammankallas

enligt föregående stycke, skall generalsekreteraren

underrätta alla Fördragsslutande

parter därom och anmoda

dem att inom tre månader framlägga

de förslag de önskar behandlade av

konferensen. Generalsekreteraren skall

senast tre månader före den dag då

konferensen skall öppnas tillställa

samtliga Fördragsslutande Parter en

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

with the texts of such proposals åt

least three months before the date on

which the conference is to meet.

3. The Secretary-General shall invite

to any conference convened in accordance

with this artide all countries referred

to in artide 42, paragraph 1, and

countries which have become Contracting

Parties under artide 42, paragraph

2.

Article 50

In addition to the notifications provided

for in article 49, the SecretaryGeneral

of the United Nations shall

notify the countries referred to in article

42, paragraph 1, and the countries

which have become Contracting

Parties under article 42, paragraph 2,

of:

(a) ratifications and accessions under

article 42;

(b) the dates of entry into force of

this Convention in accordance with

article 43;

(c) denunciations under article 44;

(d) the termination of this Convention

in accordance with article 45;

(e) notifications received in accordance

with article 46;

(f) declarations and notifications received

in accordance with article 48,

paragraphs 1 and 2.

Article 51

After 31 August 1956, the original of

this Convention shall be deposited with

the Secretary-General of the United

Nations, who shall transmit certified

true copies to each of the countries

mentioned in article 42, paragraphs 1

and 2.

In witness whereof, the undersigned,

being duly authorized thereto, have

signed this Convention.

Done åt Geneva, this nineteenth day

of May one thousand nine hundred and

fifty-six, in a single copy in the English

and French languages, each text

being equally authentic.

que le texte de ees propositions, trois

mois au moins avant la date d’ouverture

de la conférence.

3. Le Secrétaire général invitera å

toute conférence convoquée conformément

au présent article tous les pays

visés au paragraphe 1 de Particle 42,

ainsi que les pays devenus Parties contraetantes

en application du paragraphe

2 de Particle 42.

Article 50

Outre les notifications prévues å

Particle 49, le Secrétaire général de

POrganisation des Nations Unies notifiera

aux pays visés au paragraphe 1 de

Particle 42, ainsi qu’aux pays devenus

Parties contractantes en application du

paragraphe 2 de Particle 42, —

a) les ratifications et adhésions en

vertu de Particle 42,

b) les dates auxquelles la présente

Convention entrera en vigueur conformément

å Particle 43,

c) les dénonciations en vertu de Particle

44,

d) 1’abrogation de la présente Convention

conformément å Particle 45,

e) les notifications recues conformément

å Particle 46,

f) les déclarations et notifications re?ues

conformément aux paragraphes 1

et 2 de Particle 48.

Article 51

Apres le 31 aout 1956, Poriginal de la

présente Convention sera déposé auprés

du Secrétaire général de POrganisation

des Nations Unies, qui en transmettra

des copies certifiées conformes å chacun

des pays visés aux paragraphes 1

et 2 de Particle 42.

En joi de quoi, les soussignés, å ce

dument autorisés, ont signé la présente

Convention.

Fait å Geneve, le dix-neuf mai mil

neuf cent cinquante-six, en un seul exemplaire,

en langues anglaise et francaise,

les deux textes faisant également

foi.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

123

preliminär dagordning för konferensen

samt texterna till framlagda förslag.

3. Generalsekreteraren skall till varje

konferens, som sammankallas enligt

denna artikel, inbjuda alla de stater

som avses i artikel 42 första stycket

samt de stater vilka blivit Fördragsslutande

Parter enligt artikel 42 andra

stycket.

Artikel 50

Utöver de underrättelser som nämnts

i artikel 49 skall Förenta Nationernas

generalsekreterare lämna de stater som

avses i artikel 42 första stycket och de

stater vilka blivit För dragsslutande Parter

enligt artikel 42 andra stycket underrättelse

om:

a) ratifikationer och anslutningar

enligt artikel 42;

b) de dagar då detta fördrag träder

i kraft enligt artikel 43;

c) uppsägningar enligt artikel 44;

d) konventionens upphörande enligt

artikel 45;

e) underrättelser som mottagits enligt

artikel 46;

f) förklaringar och underrättelser

som mottagits enligt artikel 48 första

och andra styckena.

Artikel 51

Efter den 31 augusti 1956 skall originalexemplaret

av denna konvention

deponeras hos Förenta Nationernas generalsekreterare,

som översänder bestyrkta

avskrifter därav till varje stat

som avses i artikel 42 första och andra

styckena.

Till bekräftelse varpå undertecknade,

därtill vederbörligen befullmäktigade,

undertecknat denna konvention.

Som skedde i Geneve den nittonde

maj nittonhundrafemtiosex i ett enda

exemplar på engelska och franska språken,

vilka båda texter äger lika vitsord.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Protocol of signature

On proceeding to sign the Convention

on the Contract for the International

Carriage of Goods by Road, the

undersigned, being duly authorized,

have agreed on the following statement

and explanation:

1. This Convention shall not apply

to traffic between the United Kingdom

of Great Britain and Northern Ireland

and the Republic of Ireland.

2. Ad article 1, paragraph 4.

The undersigned undertake to negofiate

conventions governing contracts

for furniture removals and combined

transport.

In witness whereof, the undersigned,

being duly authorized thereto, have

signed this Protocol.

Done åt Geneva, this nineteenth day

of May one thousand nine hundred and

fifty-six, in a single copy in the English

and French languages, each text

being equally authentic.

Protocole de signature

Au moment de procéder å la signature

de la Convention relative au contrat de

transport international de marchandises

par route, les soussignés, dument

autorisés, sont convenus des déclaration

et précision suivantes :

1. La présente Convention ne s’applique

pas aux transports entre le

Royaume-Uni de Grande-Bretagne et

dTrlande du Nord et la République

dTrlande.

2. Ad article premier, paragraphe 4.

Les soussignés s’engagent å négocier

des conventions sur le contrat de déménagement

et le contrat de transport

combiné.

En foi de quoi, les soussignés, k ce

dument autorisés, ont signé le présent

Protocole.

Fait å Geneve, le dix-neuf mai mil

neuf cent cinquante-six, en un seul exemplaire,

en langues anglaise et francaise,

les deux textes faisant également

foi.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

125

Signaturprotokoll

Vid undertecknandet av konventionen

om fraktavtalet vid internationell

godsbefordran på väg har undertecknade,

vederbörligen befullmäktigade,

överenskommit om följande förklaring

och precisering:

1. Denna konvention äger icke tilllämpning

på befordran mellan Det Förenade

Konungariket Storbritannien och

Nordirland samt Republiken Irland.

2. Till artikel 1 fjärde stycket.

Undertecknade förbinder sig att inleda

underhandlingar för att uppnå

överenskommelser angående avtal om

befordran av flyttsaker och om sammansatt

befordran.

Till bekräftelse varpå undertecknade,

därtill vederbörligen befullmäktigade,

undertecknat detta protokoll.

Som skedde i Geneve den nittonde

maj nittonhundrafemtiosex i ett enda

exemplar på engelska och franska språken,

vilka båda texter äger lika vitsord.

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

127

Protokoll, hållet i lagrådet den 27 maj 1968.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 18 april 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5

april 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956

om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av assessorn Birgitta Blom.

Lagrådet yttrade:

Konventionens regelsystem är sådant att hinder inte möter mot dess införlivande

med svensk rätt. Konventionen är avsedd att föreläggas riksdagen

för godkännande. Lagrådet har att med utgångspunkt från att konventionen

godkänns yttra sig rörande vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara

ändamålsenliga för införlivandet.

Enligt vedertagen uppfattning fordras en lagstiftningsakt för att bestämmelserna

i en konvention skall tillämpas av svensk domstol eller annan

myndighet. När det gäller en internationell överenskommelse på civilrättens

område, avsedd att skapa rättigheter och skyldigheter för enskilda, har

hittills det ojämförligt vanligaste varit att dess innehåll i vad det är av vikt

skrivs om till svensk lag. På grundval av konventionens regelsystem utarbetas

en svensk lagtext med begagnande av sedvanligt svenskt lagspråk och

svensk lagstiftningsteknik. Konventionen transformeras, som det heter, till

svensk lag. Enligt hittills anlagt synsätt torde den folkrättsliga förpliktelsen

ej sträcka sig längre än att det är konventionens materiella innehåll som

skall bringas till tillämpning. För Sveriges del är påtagliga fördelar förknippade

med ett sådant förfaringssätt. En internationell konvention anknyter

i allmänhet till de större staternas olika rättssystem. Ofta kommer

den juridiska utformningen att delvis bero på kompromisser på skilda

9 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 132

opaginerad Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

punkter. Ett mindre land kan av naturliga skäl mera sällan påräkna hänsyn

för sin särskilda rättsteknik. Transformering till svensk lag kan då

leda till jämkningar inom konventionens ram för att anpassning skall kunna

ske utan att de inhemska rättsreglernas inre sammanhang bryts sönder.

Och förfarandet kan ge orsak till översyn även av vad som ligger utanför

det direkt aktuella rättsområdet. Eventuella oklarheter i konventionen

kan påvisas i auktoritativa lagmotiv, vilka på hos oss brukligt sätt redovisar

bakgrunden till de olika bestämmelserna och söker klargöra den exakta

innebörden av de använda svenska uttrycken.

Beträffande den konvention varom nu är fråga föreslås en annan metod

för införlivandet med svensk rätt. Enligt det remitterade lagförslaget förklaras

konventionen skola gälla som svensk lag. Konventionen är avfattad

på engelska och franska. Enligt slutorden i konventionen äger de båda texterna

lika vitsord. Metoden innebär sålunda att som svensk lag skall — vid

sidan av varandra — gälla en engelsk och en fransk text. Den bifogade

svenska översättningen äger icke vitsord utan utgör endast ett hjälpmedel

för tolkningen av de utländska texterna.

En sådan ordning kan av naturliga skäl väcka betänkligheter. Konventionen

skall läsas och förstås av svenska medborgare och den skall tillämpas

av svenska domstolar och myndigheter. Språksvårigheter kan utgöra

visst hinder vid tillämpningen i Sverige. Några därmed sammanhängande

förhållanden synes böra särskilt understrykas. Konventionen saknar motivuttalanden

i egentlig mening. För bestämmelser som varit resultat av

kompromisser kan med avsikt ha begagnats uttryck som ger utrymme för

olika tolkningar. Ibland synes den engelska och den franska texten på grund

av språkliga förhållanden inte helt överensstämma. Ytterligare svårigheter

har efter konventionens utarbetande uppkommit, när till de två främmande

texterna skolat fogas en tredje — den svenska — som till uppställning

och utformning så nära som möjligt skall ansluta till de två andra

texterna. Det har inte kunnat undvikas att innebörden av vissa bestämmelser

i konventionen på grund av nu anförda eller andra omständigheter

framstår som oklar. Några exempel härpå skall anföras.

I bl. a. art. 17 andra stycket, art. 20 första, andra och tredje styckena

samt art. 23 femte stycket förekommer på engelska uttrycket »the claimant»

resp. »the person entitled to make a claim» och på franska uttrycket »l’ayant

droit». Det synes i och för sig tveksamt, huruvida innebörden av den engelska

och den franska texten i detta hänseende är helt densamma. Men

härtill kommer att i den svenska översättningen av bestämmelserna finns

i tur och ordning uttrycken »den berättigade», »den som äger förfoga över

godset» och »någon som visar att han lidit skada». — Enligt art. 31 första

stycket har kontralctsparterna tillagts befogenhet att överenskomma om

tvistens hänskjutande till domstol i någon av konventionsstaterna. Det är

omöjligt att av de engelska och franska texterna läsa ut, om sådant hän
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 132 år 1968

129

skjutande skall ske till viss domstol eller s. a. s. till domstolsorganisationen

i visst land (varvid ankommer på det landet att tillhandahålla forum)

eller om möjligen parterna äger prorogera till domstolsorganisationen i flera

länder, vilket sistnämnda kunde vara motiverat för att skapa behörighet

för domstolarna i alla länder som godset passerar. Såsom framgår av remissprotokollet

kan för övrigt vara tveksamt om enligt bestämmelsen en

prorogation medför exklusiv behörighet. — Angående art. 36 vill lagrådet

framhålla att en annan uppfattning är tänkbar än den departementschefen

givit uttryck för. Av uttalanden vid konventionens tillkomst framgår att

bestämmelsen i andra punkten inte avsetts medföra någon utvidgning av

domsrättsreglerna i art. 31 första stycket och att talan mot flera fraktförare

enligt art. 36 därför bara kan föras när den stat där talan väcks äger jurisdiktion

i fråga om samtliga dessa fraktförare. Bestämmelsen i andra punkten

torde därför böra tolkas som en regel om kumulation. Den med denna bestämmelse

i stort sett överensstämmande regeln i art. 39 andra stycket andra

punkten innebär uppenbarligen inte annat än en kumulationsregel. — Oklarhet

vidlåder också bestämmelsen i andra punkten av art. 39 fjärde stycket,

avseende utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden för regressanspråk.

I remissprotokollet uttalas den uppfattningen att preskriptionstiden

när det grundläggande ersättningsanspråket blivit domfäst börjar

löpa den dag då dom som har vunnit laga kraft meddelades. Enligt lagrådets

mening nödvändiggör konventionstexten icke en sådan tolkning och

sakliga skäl synes närmast tala för att preskriptionstiden skall börja löpa

först den dag då laga kraft inträtt. — Åtskilliga otydligheter i övrigt har

belysts genom uttalanden av departementschefen.

Det skall emellertid inte bestridas att den i det remitterade förslaget begagnade

metoden för införlivande av en konvention med svensk rätt, dvs.

att konventionen såsom sådan skall gälla som svensk lag, kan ha vissa fördelar.

Ibland torde det kunna vara av betydelse att en svensk kontraktspart

kan hänvisa till att en konvention som sådan — och inte en omskrivning

på svenska — är lag i Sverige. Måhända kan också antagas att utsikterna

till enhetlig rättstillämpning i alla konventionsstater blir större, om

det är exakt samma text (texter) som gäller i de skilda länderna.

Av remissprotokollet framgår att en ny lagstiftning avseende såväl nationella

som internationella vägfraktavtal är avsedd att komma till stånd

inom några år. Tanken är att vid denna tidpunkt kommer att prövas om

en transformering av konventionen skall ske, ehuru givetvis detta icke kommer

att innebära några förändringar i det väsentliga innehållet. Lagrådet

kan med hänsyn härtill instämma i departementschefens uppfattning att

speciella skäl talar för att en enklare metod kommer till användning i detta

särskilda fall.

När lagrådet i frågan hur en internationell överenskommelse bör överföras

till svensk lag ansett transformeringsmetoden äga principiellt före
-

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

träde, har denna bedömning företagits med hänsyn till förhållandena sådana

de nu gestaltar sig och med ledning av vunna erfarenheter. Emellertid

kan förutses att med tilltagande mellanfolkligt samarbete antalet av Sverige

biträdda konventioner som måste omsättas i svensk lag kommer att

snabbt öka i antal. Möjligen kommer därvid strängare krav att ställas på

formell överensstämmelse mellan olika rättsordningar. Genomförandet i

den form som får anses som den från svensk rättssynpunkt bästa, nämligen

innehållets transformering till svensk lagtext, kan möta svårigheter. Skall

transformeringsmetoden mera allmänt ersättas av exempelvis den metod

som använts i förevarande fall bör, med hänsyn till frågans stora vikt, saken

enligt lagrådets mening bli föremål för ett principiellt avgörande av generell

räckvidd.

Lagrådets närmare granskning av konventionens innehåll har skett från

synpunkten i vad mån dennas regler gör bestämmelser i den föreslagna

lagen erforderliga. Den svenska översättningens överensstämmelse med konventionens

originaltexter faller utanför granskningen.

1 §■

Bland konventionsbestämmelser vilka enligt förevarande paragraf skall

gälla som svensk lag ingår den i art. 45 upptagna föreskriften att konventionen,

i händelse antalet konventionsstater på grund av uppsägningar nedgår

under fem, upphör att gälla från den dag då den sista uppsägningen får

verkan. Skulle konventionen av sådan anledning upphöra, kan det bli föremål

för tvekan, huruvida dess materiella bestämmelser alltjämt utgör svensk

lag eller ej. Det bör emellertid tillkomma den svenska lagstiftaren att i ett

dylikt läge avgöra om regleringen skall behållas eller ej samt, i sistnämnda

fall, bestämma tidpunkten då lagen skall upphöra och meddela de övergångsbestämmelser

som då erfordras. Avsikten lär också vara att lagens

giltighet skall vara oberoende av konventionens. Denna ståndpunkt skulle

klart framträda, om förevarande paragraf fick förslagsvis den lydelsen att

som svensk lag skall, med iakttagande av vad som ytterligare föreslcrives i

det följande, gälla art. 1—41 av konventionen. Att därigenom från giltighet

såsom svensk lag uteslutes konventionens inledning och, förutom art. 45,

också dess slutbestämmelser i övrigt är en fördel med den angivna lydelsen,

vilken lagrådet får förorda.

För tydlighetens skull må anmärkas att jämlikt första stycket i signaturprotokollet

konventionen ej äger tillämpning på befordran mellan Det Förenade

Konungariket Storbritannien och Nordirland samt Republiken Irland.

Godtages lagrådets förslag, behöver i senare paragrafer hänvisning till viss

artikel icke efterföljas av orden »i konventionen».

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

2 §.

Den möjlighet att avtala om undantag från konventionens tillämpning

som enligt art. 1 femte stycket står konventionsstater inbördes till buds

måste rimligen så mycket mer antagas tillkomma konventionsstat i förhållande

till stat som står utanför konventionen. För Sverige kan det i vissa

lägen vara av vikt att kunna tolka och tillämpa konventionen i enlighet

med denna uppfattning om dess innebörd. Om exempelvis Norge tillträder

konventionen men Finland låter med tillträdet anstå, skulle det te sig egendomligt,

om den lokala gränstrafiken med Norge kunde undantagas från

konventionens tvingande reglering men inte samma slags trafik med Finland.

Av dessa skäl förordar lagrådet att villkoret att den främmande staten

skall ha tillträtt konventionen får utgå.

5 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om forum och föreskriver att

talan som enligt art. 31 första stycket kan upptagas här i landet får väckas

ej blott vid domstol som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken utan

även vid domstolen i den ort där godset mottogs för befordran eller vid domstolen

i bestämmelseorten. Såsom lagrådet förut anfört är det emellertid

tveksamt huruvida inte parterna kan avtala om jurisdiktion här i landet

utan att ange den domstol som skall upptaga tvisten. Därest så sker kan det

uppstå fall då ingen svensk domstol blir behörig. Med hänsyn härtill får

lagrådet föreslå ett tillägg till lagtexten av följande lydelse »eller, om enligt

det sagda behörig domstol ej finnes, vid Stockholms rådhusrätt».

Lagrådet förordar att ytterligare en paragraf införs i lagen.

Enligt art. 29 i konventionen äger fraktföraren inte åberopa vissa till hans

skydd uppställda regler om ansvarsbegränsning och bevisbördans fördelning,

försåvitt skadan orsakats av honom eller hans folk uppsåtligen eller

genom sådan vårdslöshet som likställs med uppsåt enligt lagen i den stat

där talan väckts. Motsvarande gäller beträffande den personliga ansvarigheten

för någon som är anställd hos fraktföraren eller som är dennes medhjälpare.

Och enligt art. 32 första stycket förlängs den vanliga ettåriga preskriptionstiden

till tre år, om talan grundas på uppsåt eller sådan vårdslöshet

som enligt lagen i den stat där talan fors likställs med uppsåt. Departementschefen

har i anslutning till art. 29 i remissprotokollet uttalat att

med vårdslöshet som enligt lex fori likställs med uppsåt torde för svensk

rätts del få avses särskilt allvarliga former av vårdslöshet; därvid hänvisas

bl. a. till 25 § i 1937 års luftbefordringslag.

På olika ställen i svensk lag förekommer sammanställningen uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet. Någon allmän regel om att med uppsåt jämställs

grov vårdslöshet torde dock inte gälla. Fastmera tyder den omständig
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

heten att sådana sammanställningar görs närmast på att det ansetts krävas

uttrycklig föreskrift för att i det särskilda fallet grov vårdslöshet skall jämställas

med uppsåt.

Det synes lämpligt att vid införlivande av konventionen med svensk rätt

upptaga tanken att vårdslöshet av allvarlig beskaffenhet skall jämställas

med uppsåt. Härför krävs enligt det anförda en uttrycklig bestämmelse.

Det torde därvid knappast kunna ifrågakomma att använda annat uttryck

än »grov vårdslöshet». Att härmed avses bara oaktsamhet av mycket allvarlig

natur torde vara tydligt med hänsyn till rättstillämpningen i övrigt

inom civilrätten.

Lagrådet föreslår i enlighet härmed att i lagen upptas stadgande att vid

tillämpningen av art. 29 och art. 32 första stycket med uppsåt skall likställas

grov vårdslöshet. Stadgandet bör lämpligen utgöra lagens 5 §. I paragrafnumreringen

bör göras härav betingade ändringar.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 132 år 1968

133

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

28 juni 1968.

Närvarande:

Statministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff,

Wickman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19

maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I likhet med lagrådet förutser jag en utveckling mot ett snabbt ökande

antal av Sverige biträdda konventioner som måste omsättas i svensk lag. 1

själva verket är situationen redan nu sådan, att vi har svårigheter att följa

med i det internationella lagharmoniseringsarbetet, eftersom den hos oss

traditionella transformeringstekniken är en mycket tidsödande och arbetskrävande

lagstiftningsmetod. Redan häri ligger ett viktigt skäl att överväga

en övergång till enklare och snabbare metoder när det gäller att införliva

internationella konventioner med svensk rätt.

Som lagrådet har påpekat torde det vidgade mellanfolkliga samarbetet på

det rättsliga området också medföra att kraven på formell överensstämmelse

mellan olika nationella rättsordningar efter hand ställs högre. Transformeringstekniken

sådan den nu tillämpas hos oss ger inte alltid tillfredsställande

resultat i det hänseendet.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag att frågan om att helt eller

delvis ersätta transformeringsmetoden med exempelvis den metod som använts

i förevarande fall bör tas upp till prövning i hela dess omfattning. Jag

har tidigare berört denna fråga i ett mera speciellt sammanhang. I samband

med att jag tillkallade sakkunniga för att i nordiskt samråd utreda förutsättningarna

för att bevara och utveckla den nordiska rättsgemenskapen vid

en eventuell anslutning till den europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC)

uttalade jag i direktiven för de sakkunniga, att det planerade utredningsarbetet

borde omfatta bl. a. vilken legislativ form som bör väljas för genomförandet

i den nationella lagstiftningen av Romfördraget eller däremot svarande

fördrag samt de avtal som anknyter därtill ävensom av sådana för den

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ls proposition nr 132 år 1968

gemensamma marknaden bindande beslut som fattas av organen inom EEC.

Jag delar lagrådets uppfattning att frågan bör bli föremål för ett principiellt

ställningstagande av allmän räckvidd. Ett sådant ställningstagande

förutsätter emellertid en föregående allsidig bedömning av olika alternativa

lösningar. Eftersom en omläggning av det nu tillämpade systemet skulle få

omedelbara återverkningar på det nordiska lagsamarbetet bör samråd ske

med de övriga nordiska länderna innan man tar ställning i frågan. Jag avser

att ta initiativ till ett sådant samråd. Först därefter kan avgöras i vilka former

de fortsatta övervägandena skall ske.

De av lagrådet föreslagna jämkningarna i 1 och 2 §§ i lagförslaget bör

göras. Förslaget att i lagen tas upp uttrycklig föreskrift av innebörd att

vid tillämpning av konventionens bestämmelser i art. 29 och 32 första stycket

grov vårdslöshet skall likställas med uppsåt bör också godtas. Bestämmelse

i ämnet bör som lagrådet föreslagit tas upp som en ny 5 §. Detta föranleder

en omnumrering av 5—7 §§ i det remitterade förslaget.

Bestämmelsen i art. 31 första stycket får enligt min mening — med hänsyn

särskilt till utformningen av den franska texten — närmast ges den

innebörden att ett prorogationsavtal enligt konventionen skall respekteras

endast om parterna i avtalet angett, direkt eller indirekt, den eller de domstolar

som skall vara behöriga. Det torde således inte vara tillräckligt att

avtalet helt allmänt utpekar domstolarna i viss stat. Tolkar man bestämmelsen

på detta sätt, behövs inte den av lagrådet föreslagna regeln att talan

skall väckas vid Stockholms rådhusrätt, om det inte finns behörig domstol

enligt forumregeln i 5 § i det remitterade förslaget. Uttrycket »viss domstol»

i 10 kap. 16 § RB kan nämligen inte ges den innebörden att ett prorogationsavtal

som tillägger flera än en domstol behörighet är ogiltigt. Då

emellertid konventionstexten i art. 31 första stycket inte är helt otvetydig,

vill jag inte motsätta mig att den av lagrådet föreslagna bestämmelsen tas

upp i lagen. Bestämmelsen bör som lagrådet föreslagit tas upp som ett

andra stycke i 5 § (6 § i det nya förslaget). Det blir domstolarnas sak att

på grundval av en tolkning av berörda konventionsbestämmelse avgöra,

huruvida i det enskilda fallet förutsättningar finns för en tillämpning av

den nya bestämmelsen, dvs. att det visserligen föreligger ett enligt konventionen

giltigt prorogationsavtal men behörig domstol inte kan utpekas med

ledning av avtalet och en tillämpning av 10 kap. 16 § RB.

I övrigt bör lagförslaget underkastas vissa redaktionella jämkningar.

Jag kan för egen del ansluta mig till lagrådets uttalanden om innebörden

av art. 36 andra punkten och art. 39 fjärde stycket i konventionen. Översättningen

av den sistnämnda bestämmelsen bör jämkas i överensstämmelse

med den tolkning som lagrådet har förordat. Också i övrigt bör vissa redaktionella

jämkningar göras i den svenska översättningen av konventionen.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår

riksdagen att

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

135

dels godkänna den i Geneve den 19 maj 1956 avslutade konventionen om

fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg,

dels antaga förslag till lag med anledning av Sveriges tillträde till konventionen

den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran

på väg.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 132 år 1968

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ 1

Lagförslag .................................................... 2

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 april 1968 ................... 4

Gällande svensk rätt ...................................... 5

Det nordiska lagstiftningssamarbetet ........................ 6

Huvuddragen av konventionen .............................. 7

Frågan om Sveriges tillträde till konventionen................ 10

Utredningen ...................................... 10

Remissyttrandena ................................ 11

Departementschefen ............................... 13

Lagstiftningsåtgärder med anledning av konventionen ........ 17

Metoden för konventionens införlivande med svensk rätt . . 17

Utredningen ...................................... 17

Departementschefen ............................... 17

Huvuddragen av lagstiftningen ......................... 19

Departementschefen .............................. 19

De särskilda bestämmelserna i konventionen.................. 23

Förslaget till lag i anledning av Sveriges tillträde till konventionen 60

Hemställan .............................................. 64

Bilagal. Till lagrådet remitterat lagförslag........... 65

Bilaga 2. Konventionen .................................... 67

Utdrag av lagråds protokollet den 27 maj 1968 .................... 127

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 juni 1968 ................... 133

Doktrin (5)

  1. Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen, SvJT 2005 s. 1095 · Fritt tillgänglig
  2. Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004, SvJT 2005 s. 549, på s. 710 · Fritt tillgänglig
  3. Michael Bogdan, Ordre public och tvingande rättsregler i Haagkonventionerna om internationell privat- och processrätt, SvJT 1993 s. 308, på s. 313 · Fritt tillgänglig
  4. Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis. Sjörätt och annan transporträtt 1986-1990, SvJT 1992 s. 132, på s. 141 · Fritt tillgänglig
  5. Per Samuelsson, Byggnadsentreprenad—kvalificerad avvikelse från normal aktsamhet kan utgöra grov vårdslöshet, JT 1991/92 nr 4 s. 671, på s. 673

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2024:13 ur registret

Doktrin (6)

6 kopplingar.

  1. JT 2013/14 s. 82 s. 89 i texten · dokumentnivå
  2. SvJT 2005 s. 1095 Lennart Pålsson, Nyare rättspraxis till Bryssel- och Luganokonventionerna samt Bryssel I-förordningen s. 1095 i texten
  3. SvJT 2005 s. 549 Johnny Herre, Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–2004 s. 710 i texten
  4. SvJT 1993 s. 308 Michael Bogdan, Ordre public och tvingande rättsregler i Haagkonventionerna om internationell privat- och processrätt s. 313 i texten
  5. SvJT 1992 s. 132 Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis. Sjörätt och annan transporträtt 1986-1990 s. 141 i texten

Visa alla 6