Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet, m.m

1968-03-08 · 109 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 103 av 109 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:61, Angående riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

1

Nr 61

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

företagareföreningarnas organisation och verksamhet,

m.m.; given Stockholms slott den 8 mars 1968.

Kung], Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1962 års företagareföreningsutrednings betänkande (SOU

1967:40) framläggs i propositionen förslag till riktlinjer för företagareföreningarnas

fortsatta verksamhet. Denna skall ha ett allmänt produktionsträmjande

syfte och inriktas på företag inom hemslöjd, hantverk och småindustri

med ekonomiskt goda framtidsutsikter.

Genom förstärkning av sin rådgivnings- och konsultverksamhet bör föreningarna

främja rationalisering av mindre företag och underlätta för dessa

att få experthjälp i tekniska och ekonomiska frågor. Enligt förslaget skall

föreningarnas upplysningsverksamhet i allmänna frågor och inledande

undersökningar i syfte att klarlägga förutsättningarna för fortsatta insatser

lämnas kostnadsfritt. Däremot förutsätts uppdrag som syftar till att lösa

olika företags problem av mera speciell art vara avgiftsbelagda enligt självkostnadsprincipen.

Föreningarna bör inte bedriva egen kursverksamhet i ekonomiska eller

tekniska frågor men biträda centrala organ med information om kursprogram,

rekrytering av kursdeltagare in. in.

Företagareföreningarnas kreditstödjande och kreditförmedlande verksamhet

föreslås ha i huvudsak samma inriktning som f. n. Båda de nuvarande

stödformerna, hantverks- och industrilån samt industrigarantilån,

1—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 61

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

behålls. Utom för nuvarande kreditändamål skall stöd kunna lämnas för

förvärv av befintlig industrilokal.

Företagareföreningarna föreslås få besluta om lån från statens hantverksoch

industrilånefond på högst 150 000 kr. till en och samme låntagare.

Beslutanderätten i fråga om statlig garanti skall som hittills ligga hos kommerskollegium,

som dock kan hänskjuta viktigare ärenden till Kungl.

Maj :ts prövning. I fråga om lånevillkoren får föreningarna rätt att i sin

långivning besluta om amorteringsanslånd under ett år samt undantagsvis

om lånetider upp till högst 15 år.

Räntan för hantverks- och industrilån och industrigarantilån förutsätts

skola ligga på samma relativa nivå som f. n. och vara densamma för de

båda lånformerna. Av de årliga ränteinkomsterna skall viss andel, motsvarande

0,5 % av lånebeloppet, användas för förlusttäckningsändamål.

Dessa medel skall när de härrör från föreningarnas direktlångivning

tillföras av föreningarna förvaltade förlusttäckningsfonder. I övrigt skall

räntorna på dessa lån levereras in till statsverket. Förlusttäckningsavgifter

från garantilångivningen skall tillfalla staten.

För mera omfattande låneutredningar föreslås föreningarna kunna ta ut

arvode såsom för konsultuppdrag.

Företagareföreningarna skall behålla sin ställning som ekonomiska föreningar.

Staten och landstingen föreslås få majoritet i föreningarnas styrelser

och verksamheten skall vara underkastad offentlig kontroll och revision.

Det statliga administrationsbidraget höjs och beräknas efter i genomsnitt

200 000 kr. per förening. För budgetåret 1968/69 föreslås att anslaget för

detta ändamål tas upp med 5 milj. kr. Till täckande av förluster i anledning

av statligt stöd till hantverks- och industriföretag in. fl. beräknas ett anslagav

5,5 milj. kr. Statens hantverks- och industrilånefond tillförs enligt förslaget

20 milj. kr. och ramen för statlig lånegaranti vidgas till 80 milj. kr.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr (it ur 1968

.‘5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

8 mars 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kung, Johansson, Holmqvist, Aspling,

Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odiinoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för företagareföreningarnas organisation och verksamhet, m. m. och anför.

Inledning

Genom beslut den 23 november 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen

lör handelsdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppgift att

utreda företagareföreningarnas organisation och verksamhet.

De sakkunniga, som tillkallades den 12 december 1962, har antagit

benämningen 1962 års företagareföreningsutredning''.

Kungl. Maj :t uppdrog den 19 december 1963 åt utredningen att vid fullgörandet

av sitt utredningsuppdrag också verkställa en av riksdagen begärd

undersökning om det administrativa förfarandet vid handläggningen av

ärenden rörande statlig kreditgaranti (SU 1963: 10, p. 17, rskr 10).

Med skrivelse den 6 juli 1967 har utredningen avlämnat betänkandet

Företagareföreningarnas framtida organisation och verksamhet (SOU 1967:

40). Mot vissa delar av utredningsförslaget har ledamöterna Andersson

och Stefanson reserverat sig.

Yttranden över betänkandet har avgetts av arbetsmarknadsstyrelsen,

bankinspektionen, kommerskollegium, efter hörande av företagareföreningarna

och handelskamrarna i riket, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,

skolöverstyrelsen, statens institut för hantverk och industri (SHI), statistiska

centralbyrån, lantbruksstyrelsen, statskontoret, samtliga länsstyrelser

utom länsstyrelsen i Uppsala län, utredningen rörande statens institut för

1 Riksgäldsdirektören Georg Ringström, ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare

Torsten Andersson i Brämhult, Stig Stefanson och Sten Söderberg, bankokommissarien

Kurt Eklöf (t.o.m. den 9 oktober 1964) samt sjöfartsrådet Bengt O. Rickard (fr.o.m. den 10

oktober 1964).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr Öl år 1968

hantverk och industri, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Föreningen

auktoriserade revisorer, Företagareföreningarnas förbund, Aktiebolaget

Industrikredit och Aktiebolaget Företagskredit gemensamt, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF) och Sveriges industriförbund gemensamt, Svenska

bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska hemslöjdsföreningarnas

riksförbund, Svenska konsulterande ingenjörers förening, Svenska

revisorsamfundet, Svenska sparbanksföreningen, Svenska stadsförbundet,

Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund,

Sveriges jordbrukskasseförbund och Sveriges köpmannaförbund.

I prop. 1968: 1 (bil. 13 s. 117, 135) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen

att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1968/69

beräkna

på driftbudgeten

a) till Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader

ett reservationsanslag av 2,1 milj. kr.,

b) till Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti ett förslagsanslag

av 1 000 kr.,

c) till Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till

hantverks- och industriföretag in. in. ett förslagsanslag av 5,5 milj. kr.,

på kapitalbudgeten

till Statens hantverks- och industrilånefond ett investeringsanslag av

20 milj. kr.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få

redogöra för dem närmare.

Småföretagen och företagareföreningarna

Utvecklingstendenser m. m. inom hantverk och småindustri

Utvecklingen inom hantverket och småindustrin har enligt vad utredningen

framhållit under efterkrigstiden medfört långtgående förändringar.

För industrins vidkommande har perioden i betydande utsträckning kännetecknats

av rationaliseringar. Vad gäller de stora och medelstora företagen

har fusioner och andra former av samverkan blivit allt vanligare,

medan motsvarande företeelser inom den mindre industrin varit förhållandevis

sällsynta.

Även om åtskilliga företag lagts ned — till övervägande del företag med

ett fåtal anställda — har enligt utredningens bedömning industrins storleksstruktur

inte förändrats i påtaglig grad mellan år 1950 och början av

1960-talet. Utvecklingen mot genomsnittligt större företagsenheter förefal
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968 5

ler dock vara tydlig. Vissa näringsutövare inom hantverket — t. ex. skomakerier

och skrädderier — har haft svårigheter att klara konkurrensen

från billiga serieprodukter. Samtidigt har den höjda levnadsstandarden

medfört en förbättring för vissa hantverkskategorier. Bland dessa nämner

utredningen bilreparatörer, frisörer m. fl. Några hantverksområden har industrialiserats.

Exempelvis har inom bageribranschen moderna distributionsmetoder

möjliggjort tillkomsten av stora leveransbagerier, varigenom

de mindre enheterna efter hand snabbt minskat i antal. Eu viss industrialisering

har också skett i byggnadsbranschen, där dock antalet företag ökat

mycket starkt sedan början av 1950-talet till följd av byggnadsverksamhetens

expansion.

Gränsen mellan mindre företag inom hantverk och industri samt övriga

företag, dvs. medelstora och större industriföretag, brukar vanligen dras

vid ett femtiotal anställda. Utredningen har, på grund av att dess material

bygger på industristatistikens uppgifter, definierat småindustrin som arbetsställen

med upp till 50 arbetare, dvs. omkring 60—70 anställda.

Antalet hantverksföretag år 1962 har av utredningen beräknats till ca

70 500, varav ca 35 900 utgjorde enmansföretag, medan företag med minst

tio anställda endast svarade för 3 %. Byggnadshantverket svarade för 20 870

företag fördelade på glasmästeri, plåtslageri, byggnadssnickeri, golvläggning,

måleri samt rör- och elinstallation. I ordning efter antalet företag i branschen

följde härefter frisörsalonger (10 500), bilreparationsverkstäder

(6 300) samt konditorier och mindre bagerier (4 000).

Utredningen uppger att av 27 500 industriföretag år 1962 endast 240 hade

500 anställda eller däröver, medan 2 200 företag hade mellan 50 och 500

anställda. Av samtliga industriföretag hade 91 % således mindre än 50 anställda.

Enligt utredningen har beräknats att antalet industriföretag mellan åren

1951 och 1962 minskat från 30 050 till 27 450, således med ca 2 600.

Av den totala industrisysselsättningen år 1964 svarade mindre industriarbetsställen

med 4—50 arbetare för totalt 265 000 anställda (27 %), medelstora

med 51—500 arbetare hade sammanlagt 420 000 anställda (43%)

och större arbetsställen hade 295 000 anställda (30 %). Det genomsnittliga

antalet anställda per produktionsenhet ökade under perioden 1954—1964

från 45 till 59.

Beträffande industrins regionala fördelning återger utredningen vissa

uppgifter hämtade från industristatistiken. Sålunda uppges att det totala

antalet arbetsställen med minst fem sysselsatta år 1964 var ca 16 800. Fem

län eller motsvarande hade minst 1 200 arbetsställen inom industrin —

Malmöhus län (1 470), Stockholms stad (1 420), Älvsborgs län (1 300),

Jönköpings län (1 300) samt Göteborgs och Bohus län (1 250). För flertalet

övriga län varierade antalet mellan 500 och 800, medan Jämtlands och

Gotlands län hade ett betydligt mindre antal — 170 resp. 90. Sistnämnda

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

båda län hade följaktligen etl förhållandevis begränsat antal industrianställda

— 4 300 resp. 2 900. De flesta övriga län hade mellan 30 000 och

50 000 anställda inom industrin. Största antalet industrianställda fanns i

Malmöhus län (92 000), Göteborgs och Bohus län (88 000) samt Stockholms

stad (89 000). De fem norrlandslänen hade tillsammans 1 800 industriarbetsställen

med totalt 103 600 anställda.

Utvecklingen av antalet arbetsställen inom olika branscher och storleksgrupper

under tiden 1954—1964 framgår av följande tabell.

Andel mindre

arbetsställen

i branschen

1964

%

Industribransch

Procent

inom

(efter £

4—10

uella förät

storleksgr

in talet arl:

11—50

i dringar

öppen

etare)

51 och

däröver

Procentuell

nettoförändring

av antalet

arbetsställen

inom branschen

87

Gruv och sten................

+ 7

— 25

— 14

— 8

90

Livsmedel....................

— 30

+ 6

+ 9

— 17

88

Dryckesvaror.................

+ 1

— 40

+ It

— 11

74

Textil.......................

— 9

— 13

— 10

— 11

81

Läder och gummi.............

— 29

— 20

— 3

— 3

91

Trä.........................

— 24

— 4

+ 23

— 13

43

Papper och massa.............

— 14

— 16

+ 5

— 5

87

Grafisk......................

4- 34

± 0

+ 15

+ 15

81

Kemisk o. kem.tekn...........

+ 1

+ 36

+ 42

+ 20

84

Jord- och stenförädling........

—14

+ 12

+ 14

± o

84

Metall och verkstad...........

— 5

+ 26

4- 35

+ 12

84

Hela industrin................

— 12

+ 6

+ 15

— 1,3

Företagareföreningarnas tillkomst och utveckling

För att hindra en nedgång av företagsbeståndet och motverka den arbetslöshet

som uppstått främst inom exportindustrin påbörjades i slutet av 1930- talet uppbyggandet av företagareföreningar i de län, där en betydande restarbetslöshet

kvarstod sedan krisen i början av decenniet. Förutom i norrlandslänen

organiserades fram till år 1950 föreningar i Gotlands,

Hallands, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län. Sedan år 1959 finns

en förening i varje län samt dessutom en i Stockholms stad. Verksamheten

omfattade till eu början enbart konsulenttjänst, huvudsakligen inriktad på

rådgivning och planering i samband med nystartande av företag eller upptagande

av nya tillverkningar inom ekonomiskt svagt utvecklade regioner.

Till följd härav bedrevs verksamheten ursprungligen med beaktande främst

av sysselsättningspolitiska och sociala synpunkter. Föreningarna skulle i

första hand främja utvecklingen av hantverk och småindustri och därigenom

medverka till eu önskvärd differentiering av näringslivet inom dessa

regioner och skapa ökade sysselsättningsmöjligheter för befolkningen. Härigenom

skulle föreningarna också bidra till att motverka avfolkningen av

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1!)68

7

ifrågavarande landsdelar. Statsbidrag till föreningarnas upplysnings- och

rådgivningsverksamhet har utgått sedan budgetåret 1937/38.

Efter hand kompletterades föreningarnas verksamhet med kreditgivning

med av staten anslagna lånemedel. Genom beslut av 1941 års riksdag (prop.

306, SU 238, rskr 505) inrättades fonden för hantverks- och småindustrikredit

i syfte att tillgodose hantverkets och småindustrins behov av sådan

långfristig kredit som enligt banklagstiftningen inte föll inom ramen för

affärsbankernas rörelse. Kreditverksamheten skulle handhas av särskilda

garantiföreningar som bildades vid sidan av företagareföreningarna. Lån ur

fonden kunde utgå endast under förutsättningen att garantiföreningarna,

vilka bildades av småföretagen själva, iklädde sig betalningsansvaret för

hälften av alla förluster för utlämnade lån. Garantiföreningarnas verksamhetsområde

kom att bli begränsat till huvudsakligen Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings och Älvsborgs län samt Dalarna och Västmanlands län. På grund

av de med utlåningen förenade villkoren fick fonden aldrig någon större

betydelse.

Fram till mitten av 1950-talet bedrevs företagareföreningarnas verksamhet

i allt väsentligt med deu sociala och sysselsättningspolitiska inriktning

som den haft från början. När lokaliseringspolitiska synsätt under efterkrigstiden

växte fram, kom dock dessa att successivt i allt högre grad påverka

inriktningen av föreningarnas verksamhet.

Fr. o. m. budgetåret 1954/55 utgick lånemedel till företagareföreningarna

från en för ändamålet inrättad utlåningsfond, benämnd fonden för lån till

företagareföreningar in. fl. Företagareföreningarna, som tidigare hänförts

till socialdepartementet, överfördes samtidigt till handelsdepartementet. Omläggningen

medförde att föreningarnas verksamhet även fick en allmänt

produktionsbefrämjande inriktning. Jämte utvecklingen av lokaliseringspolitiken

fick detta till följd att företagareföreningar successivt bildades i

samtliga län.

Genom beslut av 1954 års riksdag (prop. 210, BaU 29, rskr 318) infördes

statsgaranti som ett medel att under medverkan av föreningarna lämna

kreditstöd till hantverk och småindustri. Vidare anvisades ett särskilt

anslag till bestridande av föreningarnas administrationskostnader.

Under 1950-talet ställdes i ökad utsträckning medel till förfogande för

den kreditstödjandc verksamheten till förmån för hantverk och småindustri.

År 1957 delegerades beslutanderätten i ärenden om statlig garanti till kommerskollegium,

som även blev tillsynsmyndighet för föreningarna.

År 1960 beslöt riksdagen om sammanläggning av statens hantverkslånefond,

fonden för hantverks- och småindustrikredit, industrilånefonden, hemslöjdsfonden

och sågverkslånefonden med fonden för lån till företagareföreningar-

m. fl. Fonden benämndes därefter statens hantverks- och industrilånefond.

Genom sammanläggningen fick föreningarnas verksamhet en ökad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr (il år 1968

inriktning i produktionsbefrämjande syfte, eftersom vissa av de tidigare

fonderna haft uteslutande sådant syfte.

I prop. 1964: 185 angående riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik uttalade

departementschefen (s. 199) att det vid sidan av det statliga lokaliseringsstödet

fanns behov av ett kreditstöd till hantverk och småindustri

som kompletterade de vanliga kreditinstitutens verksamhet. Det kreditstöd,

som dittills förekommit i form av lån från företagareföreningarna och statliga

kreditgarantier, borde därför bibehållas. Stödet borde utgå efter samma

grunder som förut utom i det avseendet att stödet inte längre skulle primärt

tjäna något lokaliseringspolitiskt syfte utan mera renodlat bli en företagsekonomiskt

betingad hjälp åt sådana framför allt mindre företag, som

saknade tillräckliga förutsättningar för att i erforderlig utsträckning kunna

anlita den allmänna kreditmarknaden. Förslaget godkändes av riksdagen

(BaU 48, rskr 408).

Utom med rådgivning och egen utlåning medverkar föreningarna i beredningen

av ärenden om statlig garanti samt i ärenden om lokaliseringsstöd

enligt kungörelsen den 23 april 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd.

I viss utsträckning anlitas föreningarna också i ärenden om näringshjälp

enligt arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368).

Vissa föreningar bedriver även kursverksamhet. I regel sker detta i samarbete

med andra organ.

Föreningarna har alltsedan sin tillkomst verkat som ekonomiska föreningar.

Till medlem i förening kan enligt stadgarna antas enskilda personer,

bolag, föreningar och stiftelser inom länet ävensom länets landsting

och handelskammare, kommuner och andra samfälligheter. Omfattningen

av föreningarnas verksamhet varierar starkt inom olika delar av landet.

Den minsta föreningen har ca 100 medlemmar, medan den största har över

1 200 medlemmar. Stora skillnader mellan föreningarna finns även i fråga

om antalet anställda. Den minsta föreningen har sålunda endast två, den

största mer än 20 anställda.

Mål för företagareföreningarnas verksamhet

Nuvarande ordning

Företagareföreningarnas uppgift kan sammanfattningsvis anges vara

att genom stödåtgärder av olika slag främja utveckling och fortbestånd av

företag inom hemslöjd, hantverk och småindustri.

Huvudmotivet för det statliga stödet genom företagareföreningarna var

fram till lokaliseringsstödets tillkomst den 1 juli 1965 sysselsättnings- och

lokaliseringspolitiska aspekter. Vissa andra skäl för statens medverkan

har dock funnits. Sålunda har som motiv för det statliga kreditstödet an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

förts behovet av att mildra kreditrestriktionernas inverkan på särskilt

småindustrins finansiering. Vidare har som motiv för att särskilt stödja

denna sektor av näringslivet anförts dess bristande möjligheter till långfristig

finansiering, exempelvis över obligationsmarknaden. Kraven på

säkerheter enligt banklagstiftningen har även ansetts utgöra en grund för

statligt kreditstöd i särskild ordning. Givetvis har också önskemålet om en

ökad produktivitet inom hantverket och småindustrin ansetts vara ett skäl

för statens stödåtgärder via företagareföreningarna.

Såsom förut har framhållits har vid lokaliseringsstödets tillkomst den

1 juli 1965 företagareföreningarnas verksamhet formellt fått en mera

begränsad inriktning i och med att kreditstödet till småindustri och hantverk

inte längre primärt skulle tjäna något lokaliseringspolitiskt syfte.

Utredningen

Utredningen framhåller att riksdagsbeslutet hösten 1964 i fråga om

lokaliseringspolitiken innebar en betydelsefull förändring när det gäller

målet för företagareföreningarnas verksamhet. Genom tillkomsten av det

särskilda lokaliseringsstödet har enligt utredningen det statliga kreditstödet

till småindustri och hantverk i princip fått en ny inriktning. Genom

statsmakternas beslut har möjligheterna starkt beskurits att anlita denna

kreditform som ett medel att av lokaliseringspolitiska skäl stödja företag

med ekonomiskt tveksamma framtidsutsikter.

Riksdagsbeslutet måste enligt utredningens mening bl. a. få betydelsefulla

återverkningar i fråga om dels omfattningen och fördelningen mellan

olika delar av landet av kreditstödet, dels företagareföreningarnas lånepolitik.

Vidare motiverar det vissa ändringar i kreditvillkoren. Den förändrade

syn på företagareföreningarnas uppgifter som 1964 års beslut

innebär kan emellertid inte begränsas enbart till kreditstödet utan bör

prägla även verksamheten i övrigt och inte minst den rådgivande delen.

Även allmänna samhällsekonomiska överväganden finner utredningen tala

för att föreningarnas verksamhet inriktas på lönsamma och utvecklingsbara

företag. Det gemensamma syftet för både kreditstöd och rådgivning

måste således enligt utredningens uppfattning vara att stödja företag med

från ekonomisk synpunkt goda framtidsutsikter och verksamhetens närmare

utformning bör ske med utgångspunkt häri.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av företagareföreningarnas

uppgifter och verksamhetsformer bör enligt utredningen vara

att föreningarna ses som ett komplement till andra institutioner och serviceanordningar,

som med eller utan offentligt stöd finns tillgängliga för

småindustrin och hantverket. Föreningarnas verksamhet måste alltså

sättas in i sitt sammanhang. Det statliga stöd som kan befinnas önskvärt

måste också vägas med beaktande av mera långsiktiga behov hos lönsamma

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968

mindre företag. Del gäller här bl. a. en avvägning mellan insatser i form

av finansieringshjälp, individuell rådgivning, teknisk och ekonomisk vidareutbildning,

forskning och försöksverksamhet osv. liksom även en bedömning

av vilka olika institutioner som bör tilldelas arbetsuppgifter inom

dessa områden.

Vad gäller bakgrunden till föreningarnas verksamhet har följande allmänna

bedömning lagts till grund för utredningens överväganden. Såväl

den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen och de omfattande

strukturförändringarna inom näringslivet som bristen på arbetskraft gör

det nödvändigt för företagen alt rationalisera och följa med utvecklingen

i fråga om nya produkter och produktionsmetoder, nya inköps- och försäljningsmarknader

etc. Planerings- och organisationsfrågor har fått allt

större betydelse. Dessa förhållanden medför starkt ökade krav på företagarnas

kunskaper och förmåga att anpassa sig till förändrade förutsättningar

för verksamheten. Även bland mindre företag har insikten om

dessa frågors vikt blivit alltmer utbredd.

Denna utveckling samt förändrade konkurrensförhållanden har även för

mindre företag nödvändiggjort investeringar av en helt annan storlek än

tidigare, vilket medfört ett kraftigt ökat kapitalbehov som dessa företag

endast i begränsad utsträckning kunnat klara med egna vinstmedel. Småföretagens

självfinansieringsgrad synes ha försämrats successivt. Härigenom

har kreditbehovet ökat. Finansieringsfrågorna är speciellt svårlösta

för snabbt expanderande företag, samtidigt som det från samhällsekonomisk

synpunkt får anses vara angeläget att underlätta dessa företags utveckling.

Under den tidsperiod som utredningen har anledning att överblicka kommer

enligt utredningens uppfattning en väsentlig del av produktionen att

ske inom mindre företag. Det måste vara ett allmänt intresse att uppnå

bästa möjliga produktionsresultat även inom dessa företagsgrupper. Insatser

för att främja dessa företags rationalisering och utveckling bör därför

allmänt sett kunna betraktas som en från samhällelig synpunkt god investering.

Trots att vissa åtgärder redan har vidtagits för att begränsa de svårigheter

som har ansetts vara förenade med verksamhet inom mindre industrioch

hantverksföretag, kvarstår enligt utredningens uppfattning behovet

av statliga åtgärder i fråga om såväl rådgivnings- och upplysningsverksamhet,

forskning in. m. som kreditförsörjning. Företagareföreningarna

bör, i samarbete med andra institutioner som arbetar inom ifrågavarande

områden, alltjämt ha betydelsefulla uppgifter för att främja småindustri

och hantverk.

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning att ett allmänt produktionsfrämjande

syfte bör utgöra huvudmotiv för företagareföreningar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

11

nas fortsatta verksamhet delas av kommerskollegium, bankinspektionen,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, SHI, LO, SAF och Sveriges

industriförbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet,

utredningen rörande statens institut för hantverk och industri, Svenska

bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, SHIO, Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, några länsstyrelser, en företagareförening

samt två av de nio handelskammare som yttrat sig.

Kommerskollegium konstaterar sålunda att den omvandlingsprocess, som

betydande delar av vårt land f. n. genomgår på grund av tekniska förändringar,

löne- och kostnadsutvecklingen, förändringar i efterfrågestruktur

på varor och tjänster samt den handelspolitiska utvecklingen, i stort kan

anses vara densamma för såväl stora som små företag. De mindre företagen

har emellertid även problem, som direkt sammanhänger med företagsstorleken.

Problem rörande rationalisering, marknadsföring samt administrativ

och ekonomisk planering kommer bär in i bilden. De mindre

företagens betydelse för vårt näringsliv finner kollegium tala för att insatser

för främjande av dessa företags rationalisering och utveckling bör

kunna anses vara en ur samhällelig synpunkt god investering.

Bankinspektionen ansluter sig till vad utredningen har anfört angående

insatser ägnade att främja produktiviteten hos de mindre företagen och

anför att behovet av ekonomisk handledning hos dessa förtjänar att understrykas.

Riksgäldsfullmäktige anför att inriktningen av föreningarnas kreditoch

rådgivning på lönsamma och utvecklingsbara företag självfallet åsyftar

ett bättre och effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser och en snabbare

produktionsökning, vilket, särskilt med hänsyn till de begränsade tillgångarna

på kapital och arbetskraft, måste vara en självklar och nödvändig

samhällsekonomisk målsättning.

LO delar utredningens synpunkter i fråga om effekterna av en förändring

av målsättningen för föreningarnas verksamhet och instämmer i bedömningen

av framtidens krav på företagen om en god ekonomisk tillväxttakt

skall uppnås för gruppen hantverk och småindustri.

Svenska kommunförbundet framhåller i likhet med utredningen att

mindre företag även i framtiden kommer att svara för en stor del av produktionen

och betonar att det är en angelägen samhällsuppgift att genom

lämpliga insatser främja dessa företags rationalisering och utveckling.

Svenska bankföreningen delar utredningens uppfattning att företagareföreningarnas

verksamhet inte längre bör bedrivas huvudsakligen från

sysselsättnings- och lokaliseringspolitiska utgångspunkter utan i stället

inriktas på att i olika former mera allmänt stödja och främja utvecklingen

av affärsmässigt sunda mindre och medelstora företag med god lönsamhetsprognos

på längre sikt.

Åtskilliga remissinstanser ger uttryck för uppfattningen att företagare
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 196S

föreningarnas verksamhet skall bedrivas inte enbart från allmänt produktionsbefrämjande

aspekter utan även från lokaliseringspolitiska

utgångspunkter. Denna uppfattning har bl. a. Svenska

stadsförbundet, Företagareföreningarnas förbund, Svenska sparbanksföreningen,

Svensk industriförening, drygt hälften av de länsstyrelser, vilka avgett

yttranden, nästan samtliga företagareföreningar samt fem handelskammare.

Svenska stadsförbundet konstaterar att en livskraftig och utvecklad

småindustri är av stor betydelse för primärkommunerna i flera avseenden.

Näringslivet i en kommun blir mångsidigare och arbetsmarknaden mer

differentierad samt verkningarna vid försämrade konjunkturer och strukturförändringar

ej så kännbara som när kommunens industri domineras

av ett eller ett fåtal större företag. Värdet aAr den service som hantverket

och småindustrin ger kommunens invånare och deras uppgift som underleverantörer

åt större företag inom kommunen bör också beaktas.

Företagareföreningarnas förbund anser att utredningen inte i tillräcklig

utsträckning beaktat möjligheterna att samordna lokaliseringsverksamheten

med företagareföreningarnas produktionsfrämjande verksamhet. Föreningarna

följer näringslivets utveckling inom länen och får därigenom en

god kännedom om förutsättningarna för företagsetablering på olika orter.

De kan därför förmedla uppgifter om lämpliga lokaliseringsalternativ

samt informera om den aktuella arbetskraftssituationen i samråd med

länsarbetsnämnderna och om kommunikationsförhållanden och andra frågor

av betydelse i detta sammanhang. Förbundet anför vidare att företagareföreningarna,

med bibehållande av sin produktionsbefrämjande målsättning,

även bör kunna medverka som regionala organ i lokaliseringsverksamheten.

Föreningarnas uppgifter skulle därvid vara att för olika företag

och projekt göra de företagsekonomiska och tekniska bedömningar, som

kompletterar andra regionala organs, främst länsstyrelsernas, bedömningar

ur samhällsekonomisk synvinkel.

Svenska sparbanksföreningen framhåller att den av utredningen föreslagna

målsättningen icke behöver innebära något hinder för företagareförening

att jämväl ta hänsyn till behovet av ett differentierat näringsliv

och sysselsättningsmöjligheter, dvs. till lokaliseringsaspekter.

Svensk industriförening finner att utredningen tryckt alldeles för hårt

på uttalandet i 1964 års lokaliseringsproposition att det statliga kreditstödet

till hantverk och småindustri icke längre skulle få ha någon lokaliseringspolitisk

inriktning. Föreningen anser det vara en uppenbar misshushållning

med befintliga resurser alt inte ta till vara företagareföreningarnas

gedigna kunskaper och erfarenheter av regionala och lokala

förhållanden i lokaliseringssammanhang.

Länsstyrelsen i Östergötlands län understryker starkt nödvändigheten av

att det inom länet finns ett organ, som kan tillhandahålla den ekonomiska

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 13

och tekniska expertis som länsstyrelsen i sin egenskap av regionalt lokaliseringsorgan

måste anlita. En väl utbyggd företagareförening med experter

av nämnt slag samt med lokala kontakter inom länets olika delar

synes f. n. bäst motsvara de krav som kan ställas på ett sådant organ.

Det är enligt länsstyrelsens mening önskvärt att ett organ med den expertis,

den lokala kännedom och de etablerade kontakter, som en företagareförening

måste ha för att kunna fungera, aktivt kan delta i den lokaliseringsverksamhet

som länsstyrelsen har till uppgift att främja. Det bör

vara naturligt för en företagareförening att arbeta för ett realiserande av

den målsättning, som länsstyrelsen/planeringsrådet i samarbete med kommuner,

landstinget, övriga länsorgan, centrala myndigheter m. fl. ställer

upp för sitt handlande.

Länsstyrelsen i Blekinge län delar visserligen uppfattningen alt kravet

på väntad lönsamhet och utvecklingsbarhet hos företagen måste vara en

primär förutsättning för stödåtgärder men framhåller samtidigt att man ej

helt kan bortse från lokaliseringssynpunkterna. Det hävdas allmänt,

påpekar länsstyrelsen, att de statliga länsorganens verksamhet skall samordnas

och detta måste gälla även företagareföreningarna. Ett nödvändigt

krav är därför att föreningarnas åtgärder i form av kreditstöd och rådgivning,

liksom nu är fallet, står i samordning med den lokaliseringspolitiska

målsättningen i länen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län samt företagareföreningarna i bl. a.

Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbottens län hävdar att statsmakternas

beslut år 1964 i fråga om lokaliseringspolitiken inte nämnvärt

påverkat bedömningarna och inriktningen av det genom företagareföreningarna

förmedlade statliga kreditstödet. Detta beror enligt vad länsstyrelsen

anför av allt att döma på att det vid prövningen av ansökningar

om stöd ställs samma krav på företagsekonomiska och tekniska förutsättningar,

oavsett vilken stödform som kommer i fråga. Även om lokaliseringsstödet

skall kunna innefatta ett större riskmoment är för båda stödformerna

en tillfredsställande lönsamhet ett huvudvillkor för erhållande

av stöd. Om fortsättningsvis dessa skilda statliga stödformer skall erbjudas

åt industrin m. m. bör, enligt länsstyrelsens mening, dessa former för

kapitaltillförsel primärt sättas in i ett lokaliseringspolitiskt sammanhang.

Det får anses föga rimligt att lokaliseringspolitiska synpunkter primärt

skall beaktas vid prövningen av den ena stödformen men ej i fråga om

den andra. Båda stödformernas huvuduppgift är gemensam, nämligen

att genom statligt kapitaltillskott möjliggöra industriell utveckling. Enligt

länsstyrelsens mening är det naturligt och angeläget att såväl företagsekonomiska

som samhällsekonomiska konsekvenser beaktas oavsett vilken

stödform som används. Tillkomsten av det särskilda lokaliseringsstödet

har för många industriföretag, sannolikt beroende på subventionsinslaget,

framstått som ett attraktivare alternativ att lösa kapitalförsörjningen. På

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 61 år 1968

sikt anser länsstyrelsen det vara tveksamt om det är ändamålsenligt alt

bibehålla två separata statliga stödformer vid industrin. Måhända finns det

anledning att överväga denna fråga i samband med prövningen av lokaliseringsstödverksamheten

efter utgången av nu löpande försöksperiod.

Även länsstyrelsen i Skaraborgs län erinrar om att det av riksdagen

beslutade ekonomiska stödet till företagslokalisering har karaktären av

försöksverksamhet. Detta medför enligt länsstyrelsens mening att ställningstagande

till utredningens förslag om bl. a. avveckling av den lokaliseringspolitiska

aspekten i företagareföreningarnas verksamhet bör anstå i

avbidan på statsmakternas beslut om lokaliseringspolitikens utformning

på längre sikt. Ett uppskov med huvuddelen av utredningens förslag torde

ej innebära några nämnvärda olägenheter för företagareföreningarnas

verksamhet. Samma uppfattning har företagareföreningen i länet.

Företagareföreningarna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län finner

att det på det regionala planet icke föreligger någon praktisk och klar

gräns mellan lokaliseringsinriktad stödverksamhet och den verksamhet

som utredningen föreslår. Lönsamhetskriteriet och lokaliseringskriteriet

bör enligt föreningarnas bedömande mycket väl kunna förenas i samma

stödåtgärd.

Kopparbergs läns företagareförening finner det främst med ledning av

de omfattande samhällsekonomiska utredningar som länsstyrelsen utför

bl. a. vara en viktig uppgift att inrikta föreningens verksamhet efter vad

som anses påkallat i samband med genomförande av ett för länet gemensamt

lokaliseringspolitiskt handlingsprogram.

Jämtlands läns företagareförening framhåller att föreningen måste ta

särskild hänsyn till önskemål från medlemmarna, speciellt landstinget,

som starkt framhåller önskemål om föreningens medverkan i lokaliseringspolitisk

och näringsfrämjande verksamhet.

Utredningens uppfattning att småindustrins och hantverkets kapitalanskaf

fningsproble m, b 1. a. på g r u n d a v a v s a k n a d e n

av b a n k m ä s s i g a säkerheter, är ett primärt motiv för företagareföreningarnas

kredilgivning har vunnit allmän anslutning av remissorganen.

Kommerskollegium konstaterar sålunda att ungefär en sjättedel av de

utestående krediterna till industriföretag med högst 50 anställda utgörs

av någon form av statligt kreditstöd. Detta har praktiskt taget i sin helhet

lämnats mot icke bankmässiga säkerheter och tillhör sålunda den riskbetonade

delen av gjorda investeringar. Det statliga kreditstödet har i regel

erfordrats för att planerade investeringar skulle kunna genomföras

och har därför haft större betydelse för investeringsverksamheten än stödbeloppen

ger vid handen. Såvitt nu kan bedömas kommer vårt näringsliv

framdeles att ställas inför betydande strukturproblem. Det statliga kreditstödet

torde under sådana förhållanden få ännu större betydelse för att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 15

med riskbetonade insatser underlätta omställningsprocessen för de mindre

företagen.

Riksbanksfullmäktige anser att det statliga kreditstödet bör bibehållas

som ett komplement till de andra kreditmöjligheterna som står öppna för

småföretagare, främst med tanke på små expanderande företag som inte

kan ställa bankmässiga säkerheter.

Bankinspektionen finner att förslaget i fråga om företagareföreningarnas

framtida låneverksamhet bör ses mot bakgrunden av de mindre

företagens möjligheter att tillgodose sitt kreditbehov på den ordinarie

kreditmarknaden. Det bör beaktas, att den utveckling som denna marknad

fortlöpande undergått, icke oväsentligt ökat förutsättningarna för de mindre

företagen att tillgodose sitt behov av krediter. Vad gäller det av föreningarna

förmedlade kreditstödet noterar bankinspektionen att detta i fortsättningen

varken skall ha subventionskaraktär eller användas i lokaliseringspolitiskt

syfte. Från dessa synpunkter finner inspektionen det finnas

fog för antagandet att de mindre företagens kreditbehov på sikt kommer

att kunna i allt väsentligt tillgodoses utan det stöd från statens sida som

det här är fråga om. Inspektionen anser att detta bör vara det mål som bör

eftersträvas men delar utredningens uppfattning att stödåtgärder torde

erfordras under överskådlig tid. Huvudsakligen samma uppfattning har

riksgäldsf ullmäktige.

Statskontoret anför i fråga om företagareföreningarnas kreditstödjande

verksamhet, att behovet av och formerna för föreningarnas framtida ställning

som eventuella regionalorgan för viss statlig stödverksamhet synes

böra ägnas fortsatt uppmärksamhet och övervägas med beaktande av den

näraliggande utvecklingen på kreditmarknaden och kanali seringen av tillgängliga

krediter.

Enligt Svenska bankföreningens mening måste det först och främst övervägas

om det över huvud finns något behov av särskilt statligt kreditstöd

till företag med den företagsekonomiska standard utredningen förutsätter.

De mindre företagen brottas emellertid med särskilda problem i fråga om

kapitalförsörjningen, även om de är sunda och livsdugliga. Framför allt

gäller detta anskaffningen av riskbärande kapital i samband med en utbyggnad

av verksamheten. Den kapitalinsats som en småföretagare själv

kan göra vid starten är ofta blygsam. En förstärkning genom emissioner

på aktiemarknaden är emellertid utesluten och en fondering av vinstmedel

kan på grund av det höga skattetrycket sällan ske i någon mera

avsevärd utsträckning. Om man vill slå vakt om de mindre företagens

utvecklingskraft torde det därför vara nödvändigt att bereda dessa tillgång

till krediter som kan träda i stället för eget kapital. Detta kan ibland vara

förenat med större risker än de privata kreditinstitutionerna rimligen kan

ta på sig. På grund härav har bankföreningen ingenting att erinra mot en

fortsatt statlig kreditstödsverksamhet under medverkan av företagareför
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

eningarna. Denna stödverksamhet bör emellertid fungera som ett komplement

till de reguljära institutens kreditgivning och i överensstämmelse

med vad som f. n. gäller bör därför kreditstöd endast undantagsvis få

beviljas sökande mot bankmässiga säkerheter.

Utredningens uttalande att företagareföreningarnas verksamhet skall

ha till mål att stödja företag som är lönsamma och utvecklingsbara

har närmare behandlats av bl. a. Svenska stadsförbundet,

Företagareföreningarnas förbund, Svensk industriförening, några

länsstyrelser samt flera företagareföreningar.

Svenska stadsförbundet menar att stödet skall inriktas på sådan företagsamhet

som bedöms företagsekonomiskt betingad. Erfarenheten av den

hittillsvarande verksamheten ger vid handen, att genom företagareföreningarnas

ingripande mänga företag som visat sig vara mindre lönsamma

kunnat utveckla sig till ekonomiskt lönsamma företag. Det torde vara den

primära uppgiften för föreningarna att åstadkomma sådana förbättringar.

Motsvarande synpunkter utvecklar länsstyrelsen i Hallands län samt företagareföreningarna

i Östergötlands, Hallands och Gävleborgs län. Sistnämnda

förening tillägger att bevisligen lönsamma och utvecklingsbara

företag i allmänhet torde få hjälp och erforderliga krediter från t. ex.

bankerna, medan andra företag, som har alla förutsättningar för en god

utveckling, under ett tillväxtskede inte har samma möjligheter, exempelvis

på grund av brist på fullgoda säkerheter, svag likviditet o. d. Dessa senare

företag, konstaterar föreningen, är i behov av omedelbar och icke kostsam

rådgivning och kanske tillfälliga krediter för att snarast uppnå en effektivitet

som ger tillfredsställande lönsamhet.

Företagareföreningarnas förbund förordar att de produktionsbefrämjande

insatserna skall ta sikte på utvecklingsbara företag som genom föreningarnas

medverkan kan erhålla en påtagligt förbättrad lönsamhet.

Härigenom uppnås även en värdefull samhällsekonomisk effekt. Av stor

betydelse i detta sammanhang är att föreningarna bereds möjligheter att

stödja företag som bygger på innovationer. Det gäller att tillvarata de

företagarebegåvningar, som finns i de mindre företagen och som i många

fall skapar nya metoder och uppfinningar av värde för hela näringslivet.

Sådana företag har emellertid som regel i initialskedet dålig lönsamhet.

Företagareföreningen i Kronobergs län anlägger samma synpunkter.

Även Svensk industriförening konstaterar att företag som bygger på

innovationer regelmässigt i början har mycket dålig lönsamhet men att de,

om de får hjälp med rådgivning och ekonomiskt stöd, kan utveckla sig till

livskraftiga och ekonomiskt stabila företag, vilkas produktion har påtagligt

värde för hela näringslivet och därmed för samhällsekonomin i stort. Sådana

företag är trots bristande lönsamhet vid starten särskilt väl ägnade

att bli föremål för företagareföreningarnas uppmärksamhet och stöd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

17

Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet m. m.

Nuvarande ordning

Rådgivning

Rådgivnings- eller konsultationsverksamhet bedrivs inom olika områden

av ett stort antal kommersiella konsultföretag, arbetsgivareorganisationer

och andra sammanslutningar inom näringslivet. Merparten konsultföretag

inklusive arbetsgivareförbundens konsulter arbetar i princip över hela

landet. Konsultföretagen återfinns dock till övervägande del i södra och

mellersta Sverige. På grund av de stora avstånden har särskilt norrlandsföretagen

därför svårt att få kontakt med konsulter. Konsulterna tar emot

uppdrag från såväl små som stora företag, men större företag dominerar

såsom uppdragsgivare.

I manga tall fungerar branschförbunds och andra arbetsgivareorganisationers

konsultavdelningar på samma sätt som kommersiella konsultföretag.

Konsultationstaxorna understiger dock vanligen de kommersiella

företagens avgifter. Åtskilliga organisationer tillhandahåller även viss

kostnadsfri rådgivning såsom allmän medlemsservice. Serviceverksamhet

med särskild inriktning på hantverk och mindre industri bedrivs av SHIO

och Svensk industriförening. För verksamheten utgår statsbidrag från

reservationsanslaget Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader.

En avdelning inom SHI utövar rådgivning i rationaliseringsfrågor. Verksamheten

innefattar teknisk-ekonomiska undersökningar och utredningar

1 fråga om arbetsstudier, arbetsförenkling, produktionsplanering, distribution,

organisationsplanering etc. Till SHI:s verksamhet utgår medel från

skilda statsanslag.

Exportrådgivning bedrivs kostnadsfritt av Småindustrins exportbyrå.

Även för denna verksamhet utgår statsbidrag.

Tyngdpunkten i företagareföreningarnas verksamhet låg till en början

på rådgivningen. Denna inriktades på nyetablering av företag och företag

som avsåg att ta upp ny tillverkning. Rådgivningen är fortfarande en central

uppgift för samtliga föreningar. Omfattningen av denna verksamhet

varierar dock i hög grad mellan de olika föreningarna. Samtliga föreningar

utövar en allmän rådgivning, vilken är kostnadsfri. Åtskilliga föreningar

bedriver därjämte avgiftsbelagd konsultverksamhet. Konsultverksamheten

avser frågor av såväl teknisk som ekonomisk natur. Den tekniskt betonade

verksamheten i rationaliseringssyfte är dock av dominerande betydelse.

Under senare år har allt flera föreningar börjat bedriva avgiftsbelagd konsultverksamhet.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 61

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Utredningen bär för perioden 1961—1963 undersökt den totala omfattningen

och inriktningen av rådgivningsverksamheten. Uppgifter har lämnats

av 19 företagareföreningar. Antalet mera omfattande rådgivningsärenden

— varmed utredningen avser sådana uppdrag som fordrar minst en arbetsdag

att utföra — var under treårsperioden sammanlagt 2 646. Hälften

avsåg uppdrag i samband med låneverksamheten. Antalet ärenden per år

ökade från 773 år 1961 till 964 år 1963. Ökningen föll huvudsakligen på

rådgivningsuppdrag utan samband med låneverksamheten. I en sammanställning,

omfattande uppgifter från femton företagareföreningar, redovisar

utredningen uppdragens fördelning på ämnesområden. På grund

av att uppdragen i en del fall gällt flera ämnesområden överstiger antalet

ärenden i sammanställningen (2 840) antalet uppdrag föreningarna redovisat

(2225).

Ämnesområde

Antal

ärenden

Lokaliseringsf rågor............................

409

Rationaliseringsfrågor.........................

724

Allm. byggnadsfrågor.........................

341

By ggnadsproj ektering.........................

188

I.önsamhetskontroll och kalkylering.............

540

Bokföring och redovisning.....................

374

Inköp, försäljning och marknadsbedömning......

264

Summa

2 840

År 1961 utgjorde konsultintäkterna ca 335 000 kr. och år 1965 930 000

kr. Därefter har inkomsterna ytterligare starkt ökat. För budgetåret 1968/

69 har dessa inkomster beräknats till närmare 2,7 milj. kr. Av intäkterna

år 1965 har ca 90 % influtit genom rådgivning av huvudsakligen teknisk

karaktär. Under åren 1961—1963 svarade sju föreningar för 86 % av konsultintäkterna.

Av totalantalet rådgivningsärenden under perioden var

dessa föreningars andel knappt 50 %. Åtskilliga föreningar har under

senare år höjt konsultarvodena. Marknadsmässiga arvoden tas emellertid

fortfarande ut endast av vissa föreningar.

Kursverksamhet

Flera av näringslivets organisationer bedriver kursverksamhet i företrädesvis

tekniska och ekonomiska ämnen. Kurserna tar huvudsakligen

sikte på vidareutbildning. Verksamheten har fått en allt större omfattning.

Särskilt SAF utövar en omfattande verksamhet inom området, företrädesvis

genom Arbetsledareinstitutet, Rationaliseringstekniska institutet

samt genom kurser vid föreningens anläggning i Yxtaholm. SAF :s kursverksamhet

avser i huvudsak utbildning av företagsledare och personal

hörande till medelstora och större företag.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

För den mindre industrin anordnar SAF och SHIO varje år kurser i

törsta hand avsedda för företagsledare. Åren 1963—1966 hölls sammanlagt

30 sådana kurser inom olika delar av landet med totalt ca 1 500 deltagare.

Varje kurs arrangerades i samarbete med vederbörande hantverks- och

industridistrikt och företagareförening. Verksamheten finansieras genom

avgifter från kursdeltagarna och administrationen omhänderhas av SHIO.

För företagare inom industri och hantverk bedriver SHIO även i övrigt viss

kursverksamhet.

SHI bedriver kursverksamhet som främst har till syfte att tillgodose

behovet av vidareutbildning inom hantverk och småindustri. Kurserna

inriktas till stor del på teknik och produktion. Under budgetåret 1965/66

anordnades 586 kurser med sammanlagt 13 300 deltagare inom olika ämnes-

och branschområden. Flertalet kurser äger rum i institutets lokaler

i Stockholm. Fn allt större del av kurserna bedrivs emellertid vid institutets

avdelningskontor i Malmö, Göteborg, Härnösand och Luleå. Av nyssnämnda

kurser bedrevs 284 vid avdelningskontoren. SHI har även arrangerat ett

antal kurser i ekonomiska ämnen avseende bl. a. bokföring, kalkylering

och beskattning. Vissa företagsledarkurser har institutet anordnat på uppdrag

av arbetsmarknadsstyrelsen.

En alltmer differentierad kursverksamhet utvecklas också inom de

större företagen för utbildning av den egna personalen.

Företagareföreningarnas kursverksamhet är av begränsad omfattning.

Under perioden 1961—1963 anordnade ett tiotal föreningar inte några kurser.

Vissa föreningar har emellertid i någon omfattning hållit egna kurser. Kurserna

har i regel avsett företagsekonomiska ämnen. Föreningarna sprider

också information om aktuella kurser bland sina medlemmar, och deras

tjänstemän deltar vid utarbetande av kurser och kursplaner samt medverkar

som föredragshållare.

Utredningen

Rådgivning

Utredningen framhåller alt företagarna inom småindustri och hantverk

normalt saknar de möjligheter större företag har att anställa specialister.

Genom att även de mindre företagens problem efter hand blivit alltmer

komplicerade, har dessa företags behov av expertis i tekniska och ekonomiska

hänseenden ökat. För att tillgodose detta behov pågår f. n. en utbyggnad

av de kommersiella konsultföretagen och den konsultverksamhet

som bedrivs inom arbetsgivarförbund och branschsammanslutningar.

Enligt utredningen utnyttjar f. n. endast en begränsad del av de mindre

företagen utomstående experthjälp. Åtgärder för att stimulera företagarna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

att i ökad utsträckning utnyttja tillgänglig service i fråga om både kursverksamhet

och rådgivning anser utredningen vara välmotiverade. I samband

med överväganden om fortsatta statliga insatser på detta område

framhåller utredningen att rådgivningsverksamheten på fältet behöver ett

effektivt stöd av centralt bedriven försöksverksamhet, forskning och utredningsverksamhet

samt utbildning av personal för rådgivningsverksamheten.

I detta sammanhang uppmärksammas också det ökade behovet inom

olika branscher och ämnesområden av specialiserad rådgivning och kursverksamhet.

Ett regelbundet erfarenhetsutbyte mellan främst branschorganisationer,

SHI och företagareföreningarna med avseende på de erfarenheter

som samlas i samband med rådgivningsverksamhet av olika

slag är enligt utredningens bedömning i hög grad önskvärt.

Utredningen anser alt staten även i fortsättningen bör bidra till central

verksamhet av det slag som f. n. främst SHI bedriver, dvs. provnings- och

försöksverksamhet, teknisk information och vidareutbildning. SHI bör i

samverkan med företagareföreningarna sörja för tillgång på bransch- och

ämnesspecialiserade konsulenter inom de områden där detta behövs. Ett

nära samarbete med branschforskningsinstitut, andra forskningsorgan,

branschorganisationer osv. bör eftersträvas.

Vid sidan av centrala institutioner erfordras enligt utredningen regionala

organ med uppgift bl. a. att på fältet nyttiggöra centralorganens rön

och erfarenheter samt att väcka småföretagaren till insikt om behovet av

rationalisering och ge vägledning om vilka möjligheter som står till buds.

Utredningen anser att staten även fortsättningsvis bör anförtro denna

regionala del av verksamheten åt det redan uppbyggda nätet av företagareföreningar.

Därvid bör beaktas möjligheterna att åstadkomma en närmare

samordning med SHI och dess regionalkontor. Föreningarna bör enligt utredningens

mening svara för huvudsakligen allmän teknisk och ekonomisk

rådgivning samt vid behov kunna hänvisa klientföretagen till specialister

inom olika områden.

Benägenheten att vid behov anlita utomstående experthjälp samt också

insikten att kostnaderna för delta utgör en lönsam investering kan enligt

utredningens bedömning anses vara kännetecken på progressiva företagare.

Staten bör inte genom särskilda bidrag subventionera dessa tjänster. Utredningen

utgår från att den under senare år snabbt ökade avgiftsbeläggningen

av föreningarnas rådgivningstjänster kommer att utvecklas ytterligare.

Utredningen anser att självfinansieringsprincipen bör gälla oberoende

av om rådgivningen sker med eller utan samband med låneverksamheten.

Även om föreningarnas rådgivningstjänster i princip bör finansieras

genom avgifter föreslår utredningen inte några centralt fastställda

bestämmelser på denna punkt. Statens insatser bör begränsas till årliga

administrationsbidrag för att tillhandahålla den organisatoriska basen för

verksamheten. I den mån vissa föreningar har möjligheter att bibehålla

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968

och upparbeta en självfinansierad rådgivning av större omfattning, bör

detta ur statens synpunkt inte möta några hinder.

I detta sammanhang föreslår utredningen att föreningarnas arbetsinsatser

för olika offentliga organ i samband med bl. a. utredningar rörande

lokaliseringsstöd, bidrag till handikappade etc. ersätts av berörda myndigheter.

Kursverksamhet m. in.

Utredningen anser det rationellt att den ekonomiska företagsledarutbildningen

— i likhet med den tekniska vidareutbildningen — koncentreras

till centrala organ. Olika företagareföreningar bör inte utarbeta och genomföra

egna kurser. De bör i stället utnyttja sina kontakter med länens företagare

för att sprida information om kursarrangemang och medverka i

rekrytering av kursdeltagare. Föreningarnas tjänstemän bör även kunna

biträda vid uppläggandet av kurserna och eventuellt medverka som föreläsare.

Enligt utredningens mening bör kursverksamheten inte vara avgiftsbelagd.

De motiv som ligger till grund för den pågående utbyggnaden av vuxenutbildningen

kan i stor utsträckning tillämpas även på företagsledarutbildningen.

Under åtskilliga år har bidrag till teknisk kursverksamhet utgått i

form av anslag till SHI, medan företagsledarutbildningen — dvs. kurser i

ekonomi och administration — inte har fått motsvarande stöd. Eftersom

de ekonomiska och administrativa problemen för åtskilliga företag har samma

betydelse som möjligheten att utnyttja moderna produktionsmetoder

osv. anser utredningen att frågan om stöd till företagsledarutbildning bör

omprövas.

Slutligen anför utredningen att eu ökad, centralt bedriven forskning och

utredningsverksamhet bör komma till stånd till förmån för hantverk och

mindre industri. Detta finner utredningen vara motiverat inte minst av det

stora antalet sysselsatta inom småföretagen. De besparingar som utredningen

bedömer bli följden om dess förslag genomförs anser utredningen motivera

att ökade medel ställs till förfogande för forskning samt kurs- och utredningsverksamhet

av betydelse för hantverket och småindustrin.

Reservation

Ledamöterna Torsten Andersson och Stig Stefanson har förklarat sig

inte ha några invändningar mot att företagareföreningarnas verksamhet i

princip självfinansieras. Beträffande rådgivningen anser reservanterna

emellertid att föreningarnas verksamhet inte skulle främjas av en strikt

genomförd avgiftsbeläggning av deras tjänster. Som motiv för denna uppfattning

anförs bl. a. att de mindre företagen ofta saknar insikter om

värdet av konsulthjälp. Genom företagareföreningarna utförda företagsanalyser

bör kunna väcka företagarnas intresse för alt anlita konsulter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

Staten bör genom sina ekonomiska bidrag ge föreningarna möjligheter att

kostnadsfritt bistå mindre företag med allmän och översiktlig företagsanalys.

Genom sådana allmänna analyser kan företagsledarna få väsentligt

bättre möjligheter alt bedöma det ekonomiska värdet av de rationaliseringsåtgärder

som en konsult kan föreslå.

Remissyttrandena

Utredningens uppfattning om behov av ökad experthjälp

till de mindre företagen delas av remissinstanserna.

Den regionala rådgivningsverksamheten finner flertalet

remissinstanser i likhet med utredningen fortsättningsvis böra anförtros

åt företagareföreningarna. Också utredningens uttalande att

föreningarna huvudsakligen bör inrikta sig på allmän teknisk

och ekonomisk rådgivning samt vid behov hänvisa klientföretag

till utomstående specialister har allmänt godtagits. SHI framhåller

bl. a. att utredningens förslag att företagareföreningarnas rådgivande verksamhet

skall inriktas på lönsamma och väl skötta företag ansluter sig

logiskt till institutets verksamhet och bör kunna medföra ett givande

samarbete på det regionala planet bl. a. genom utnyttjande av institutets

specialister.

Svenska konsulterande ingenjörers förening understryker utredningens

förslag att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet bör vara en

komplettering till insatserna från t. ex. de privata konsulterna. Föreningen

föreslår att företagareföreningarna lar kontakt med konsultbranschens

företrädare då föreningarna hänvisar klientföretag till utomstående specialister

och förordar att förteckningar över konsultföretag upprättas till

ledning för föreningarna och deras medlemmar. Vid ett sådant arbete är

föreningen beredd att biträda.

Företagareföreningarnas förbund framhåller att det i storstadslänen

knappast torde vara motiverat, att företagareföreningarna själva anställer

personal för att möta företagens behov i rationaliseringssammanhang,

eftersom marknaden här är mycket välförsedd med kommersiella konsultföretag

som — om föreningen gör det förberedande analysarbetet — troligen

kan erbjuda sina insatser till ett förmånligare pris än vad fallet

måste bli när även analysarbetet måste debiteras. I de län där förekomsten

av privata konsultföretag är ringa förefaller det naturligt, att föreningarna

har egen personal eller personal gemensam med någon grannförening

för de direkta rationaliseringsinsatserna. SHI blir då eu naturlig central

instans för specialtjänster. Till vad förbundet anfört ansluter sig i huvudsak

företagareföreningarna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västerbottens och Norrbottens län.

Kommerskollegium anser att varje företagareförening själv bör få av
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr til år Idb<8

23

göra omfattningen och inriktningen av sin rådgivningsverksamhet med

hänsyn till lokala förhållanden.

Svensk industriförening framhåller att företagareföreningarna hittills

liar bedrivit en utomordentligt värdefull individuell upplysnings- och

rådgivningsverksamhet hos företagen och att denna verksamhet har varit

en av föreningarnas värdefullaste servicegrenar. Det finns alla skäl för

att denna individuella rådgivning bibehålls eftersom föreningarnas konsulter

förskaffat sig en specialerfarenhet av de mindre företagens struktur

och särpräglade hjälpbehov som utomstående expertis enligt industriföreningehs

erfarenheter ännu inte besitter i någon större utsträckning. Till

detta kommer dels att utomstående konsultexpertis ställer sig dyrbar över

huvud taget, dels att dess konsultarbete ställer sig relativt sett dyrare vid

uppdrag hos mindre företag än större.

Enligt Värmlands läns företagareförening är en informations- och upplysningsverksamhet

för att stimulera småföretagen att anlita utomstående

expertis samhällsekonomiskt motiverad. Länsstyrelsen i länet anser att

denna upplysningsverksamhet bör utformas som en individuell rådgivning

och analys av företagen. Likartad uppfattning har Örebro läns företagareförening,

som tillägger att frågan om företagareförening för rådgivningsverksamheten

skall anställa särskild personal bör bedömas utifrån de

lokala betingelserna.

Västernorrlands läns företagareförening påpekar att inom länet saknas

den starka koncentration av privata konsultföretag, som återfinns i södra

Sverige, varför föreningen får många konsultuppdrag. Genom föreningens

närhet till uppdragsgivarna blir också deras kostnader för konsulternas

resor och traktamenten betydligt lägre än om konsulter utanför länet skulle

ha anlitats.

Utredningens förslag om fördjupat samarbete mellan SHI

och dess regionalkontor å ena sidan samt företagareföreningarna

å andra sidan har inte heller föranlett några erinringar. Kommerskollegium

tillstyrker sålunda att samarbetet mellan SHI och företagareföreningarna

utvidgas och får en större spridning. En viss förstärkning

av institutets resurser bör kunna öka möjligheterna härför. Kollegiet

utgår dock ifrån att den nyligen tillsatta utredningen rörande institutets

framtida verksamhet och organisation kommer att beakta denna fråga.

Även statskontoret förordar att resultatet av nämnda utredning avvaktas

innan definitiv ställning tas till det föreslagna samarbetet mellan SHI och

företagareföreningarna. Liknande synpunkter framför också SHI-utredningen.

SHI uttalar att det hittillsvarande samarbetet mellan institutet och företagareföreningarna

bär varit gott men att intensiteten varit växlande

till följd av olika organisatoriska och institutionella förhållanden. Inom

de områden där institutet genom sina regionalkontor kunnat möta före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

tagareföreningarna i regelbunden kontakt på det lokala planet har samarbetet

blivit mycket givande och en samordning med institutets regionalkontor

till stor del kunnat genomföras.

Enligt Sveriges köpmannaförbund och flera företagareföreningar är det

av vikt att företagareföreningarna får till stånd ett fortlöpande samarbete

med den kvalificerade branschexpertis som numera finns inom näringslivets

organisationer.

Utredningens mening att företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet

i princip skall vara avgiftsbelagd delas av

så gott som samtliga remissinstanser. I åtskilliga yttranden betonas dock

att en viss allmän information från föreningarnas sida bör lämnas kostnadsfritt.

SAF och Sveriges industriförbund anför att företagareföreningarnas

nuvarande och framtida verksamhet motiveras huvudsakligen av behovet

att dels skapa ökad efterfrågan på konsulttjänster från de mindre företagen,

dels öka utbudet av konsulttjänster och krediter för småindustri och

hantverk. Den långsiktiga målsättningen bör således vara att föreningarnas

arbetsuppgifter efter hand skall tillgodoses av den allmänna marknaden.

Mot denna bakgrund delar organisationerna utredningens uppfattning att

både kreditgivning och rådgivning från föreningarna bör helt självfinansieras.

Företagareföreningarnas viktigaste arbetsuppgift bör enligt organisationernas

mening vara att främja kontakterna mellan mindre företag

och den allmänna konsultmarknaden. Detta bör ske genom allmän upplysningsverksamhet

rörande betydelsen och värdet av att anlita utomstående

specialister också i de mindre företagen samt förmedling av kontakter

mellan respektive företag och konsulter med erforderlig inriktning

och erfarenhet. En informationsverksamhet med denna inriktning blir

marknadsstödjande snarare än marknad sstörande och bör därför kunna

bedrivas utan avgiftsbeläggning. En individuell rådgivning från föreningarnas

sida är motiverad endast då lämpliga konsulter saknas. Detta har

hittills varit fallet främst i vissa delar av Norrland och där inom vissa

ämnesområden. Prissättningen av föreningarnas konsulttjänster bör i sådana

fall avvägas så att full kostnadstäckning uppnås — även för administrationskostnaderna.

I annat fall uppkommer en subventionering som

medför snedvridning av konkurrensen och därmed risker för en felaktig

resursanvändning.

I den mån företagareföreningarnas arbete är att jämställa med konsultverksamhet

anser riksbanksfullmäktige att det är helt rimligt att denna

del av verksamheten finansieras genom avgifter som fullt täcker kostnaderna.

I föreningarnas verksamhet bör dock givetvis ingå en icke avgiftsfinansierad

informationsverksamhet för att sprida kännedom om småföretagares

möjligheter att i olika former få tillgång till krediter och konsultrådgivning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Svenska konsulterande ingenjörers förening finner det självklart att

företagareföreningarnas debitering av konsulttjänster sker efter sådana

principer att kostnadstäckning erhålls. Med ett så vilt förgrenat nät___

både verksamhetsområdesmässigt och geografiskt — av konsulter saknas

anledning att från det allmännas sida genom subventioner konkurrera med

befintliga företag.

Svenska revisorsamfundet framhåller att det förtroende som företagareföreningarna

med tiden börjat åtnjuta inom företagsamheten gör det både

möjligt och nödvändigt, att konsulttaxorna höjs till fullt kostnadstäckande

nivåer.

Några länsstyrelser delar reservanternas uppfattning att föreningarnas

rådgivningsverksamhet inte befrämjas av en strikt genomförd avgiftsbeläggning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län stöder sålunda reservanternas uppfattning

och framhåller att vid ett upptagande av avgift effekten kan bli

att företagarna strävar efter att undvika rådgivnings- och konsultverksamheten.

En avgiftsfri verksamhet skulle däremot leda till ett ökat förtroendefullt

samarbete mellan företagareföreningarna samt småindustrin

och hantverket.

Länsstyrelsen i Hallands län anser —i likhet med länsstyrelsen i Västernorrlands

län — att självfinansieringsprincipen vad beträffar rådgivningsoch

konsultverksamhet inte bör utformas alltför rigoröst och tillägger att

stöd åt småföretagen utan ett alltför strängt iakttagande av självfinansieringsprincipen

torde vara önskvärt även i fråga om den individuella rådgivningen.

Från närings- och lokaliseringspolitisk synpunkt är det enligt länsstyrelsen

i Värmlands län angeläget att man markerar företagareföreningarnas

ställning som ett stödorgan genom att så långt som möjligt bereda

tillfälle till fri konsultation i den omfattning föreningarna bedömer lämpligt,

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar att det inte minst i Jämtlands

län med dess svagt utbyggda industri är angeläget att det finns ett särskilt

organ som kan stödja de mindre företagen och ta initiativ till förbättringar

av deras lönsamhet och förutsättningar att vidareutvecklas. Sådant arbete

bör om så erfordras kunna ske utan större kostnader för det enskilda företaget.

Det ter sig naturligt att samhället, då genom föreningarnas åtgärder

företagens lönsamhet kan befrämjas och nya sysselsättningar inom

länet tillskapas, svarar för en betydande del av kostnaderna för rådgivningsverksamheten.

I viss utsträckning bör följaktligen också individuell

rådgivning finansieras av samhället.

Det av reservanterna framförda förslaget att föreningarna skall bistå de

mindre förtagen med kostnadsfria allmänna och översiktliga

företagsanalyser biträds av bl. a. kommerskollegium,

riksrevisionsverket, SH1, Företagareföreningarnas förbund, Svenska sparbanksföreningen,

SHIO, Svensk industriförening, Svenska stadsförbundet,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

Svenska kommunförbundet, Svenska företagares riksförbund, i det närmaste

samtliga företagareföreningar, åtskilliga länsstyrelser samt några

handelskammare.

Kommerskollegium, som delar utredningens uppfattning att rådgivningsverksamheten

i princip skall självfinansieras, anser, med hänsyn till att

de mindre företagen inte kan bära kostnader för anställning av experter

som svarar för fortlöpande företagsanalyser, att rättviseskäl kan anföras

för att det statliga stödet till dessa företag innefattar avgiftsfria analyser.

Ifrågavarande analysverksamhet torde ofta vara inkörsporten till en med

konsulthjälp åstadkommen produktivitetsförbättring hos företagen och bör

därför tillmätas värde från samhällsekonomisk synpunkt. I huvudsak

samma mening framför riksrevisionsverket.

Företagareföreningarnas förbund framhåller att den merkostnad för

konsultering, som drabbar de mindre företagen just för att de är små, i

största möjliga utsträckning bör subventioneras av staten. Dessa företag

har behov av översiktliga företagsanalyser och dessa bör lämnas utan

kostnad för företaget. Likartad uppfattning har Svenska sparbanksföreningen

samt flera länsstyrelser och flertalet företagareföreningar.

Också SHI finner att reservanternas förslag om en viss ökning av det

statliga administrationsbidraget för att för föreningarna möjliggöra en

kostnadsfri föranalys av företag har ett visst fog. Utan att ta definitiv

ställning till frågan framhåller institutet att, om reservanternas förslag i

detta hänseende vinner gehör, institutet i sin rationaliseringstekniska rådgivningsverksamhet

bör tillföras motsvarande statliga stöd.

SHIO framhåller att företagareföreningarna bör ha möjlighet att utöver

den avgiftsbelagda konsultverksamheten bedriva upplysningsverksamhet

av tillräcklig omfattning. De allmänna företagsanalyser som reservanterna

förordar och vilka föreningarna har särskilda förutsättningar att utföra

utgör också en viktig del av rådgivningsverksamheten och bör ingå i den

service från föreningarnas sida som inle direkt avgiftsbeläggs.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, som betonar att

den personliga service som ett företag erhåller genom en med hänsyn till

dess speciella problem avpassad rådgivning bör avgiftsbeläggas, förklarar

sig inte kunna dela reservanternas tanke på kostnadsfria företagsanalyser,

icke minst därför att svårigheter skulle uppstå att dra gränsen mellan

allmänna och översiktliga företagsanalyser och mera ingående sådana samt

därför att en sådan form av kostnadsfri hjälp skulle innebära ett allvarligt

avsteg från självfinansieringsprincipen.

Frågan om centralt f a s t s t ä 11 da avgifter för rådgivningsverksamheten

behandlas av riksrevisionsverket, som förutsätter

att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att följa företagareföreningarnas

praxis på detta område. För att få till stånd någorlunda

enhetliga debiteringsnormer i föreningarna framhåller även Västmän
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

lands läns företagareförening önskvärdheten av att vissa riktlinjer fastställs.

Detta bör lämpligen kunna ske genom Företagareföreningarnas

förbunds försorg. Utredningens förslag att företagareföreningarnas arbetsinsatser

för olika offentliga organ i samband

med bl. a. utredningar rörande lokaliseringsstöd, bidrag till handikappade

etc. skall ersättas av berörda myndigheter behandlas av

endast ett fåtal remissorgan.

Länsstyrelsen och företagareföreningen i Göteborgs och Bohus län samt

Västernorrlands läns företagareförening ansluter sig till utredningens uppfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att företagareföreningarnas insatser

tör offentliga organ bör ersättas i fråga om t.ex. utredningar om lokaliseringsstöd

men inte när det är fråga om föreningarnas medverkan i samhällsplaneringen.

Det statliga administrationsbidraget bör enligt länsstyrelsens

mening vara så stort att det täcker föreningarnas kostnader för

deras medverkan i detta sammanhang.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i princip inga invändningar mot att avgift

tas ut för de utredningar som företagareföreningarna utför till underlag

för beslut om lokaliseringsstöd samt näringshjälp till handikappade,

där en avgiftsbeläggning kan förutsättas främja en mera rationell användning

av befintliga resurser. Vad gäller lokaliseringsstödet föreskrivs

emellertid i kungörelsen om statligt lokaliseringsstöd, att utredningen i

ärenden angående sådant stöd skall ske i samråd med bl. a. företagareförening.

Från föreningarna inhämtas regelmässigt av vederbörande länsstyrelse

bl. a. ekonomiska utredningar om uppkommande projekt. Då

dessa utredningar kan betraktas som ett led i den föreskrivna samverkan

synes en avgiftsbeläggning i förevarande fall mindre tillfredsställande.

Vid utredningar i samband med näringshjälp har praxis varierat i fråga

om debitering. Styrelsen har emellertid inte funnit det oskäligt att betala

för dessa tjänster.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner förslaget att föreningarna generellt

skall ta ut avgifter av andra offentliga organ för utredningar i lokaliseringsfrågor

o. d. ej motiverat av annat än redovisningstekniska skäl. Länsstyrelsen,

som inte förfogar över särskilda medel för dylika avgifter, kan

inte biträda förslaget. I stället förordar länsstyrelsen att det statliga administrationsbidraget

till föreningarna fastställs till liögre basbelopp än utredningen

föreslagit. Huvudsakligen samma uppfattning har länsstyrelserna

i Älvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län. Sistnämnda länsstyrelse

finner det enklare att staten direkt till föreningarna reglerar kostnaderna

för insatser av sådan art än att kostnadstäckningen skall ske via respektive

ämbetsverks budget.

1 fråga om k u rsverksa m heten vitsordar remissorganen genomgående

behovet av en utvidgad ekonomisk företagsledar
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

utbildning. Inte heller har några väsentliga avvikelser framkommit i

remissyttrandena mot förslagen att denna utbildningsverksamhet — liksom

den tekniska vidareutbildningen — skall koncentreras till

centrala organ och att företagareföreningarna inte själva skall

genomföra egna kurser.

Statskontoret framhåller att utredningens förslag att SHI skall vara

centralt organ för företagsledarutbildningen ligger i linje med den för

SHI gällande instruktionen, enligt vilken SHI bl. a. har att anordna kurser

och föreläsningar i praktiska och teoretiska ämnen för yrkesmän inom

hantverket och industrin. Bankinspektionen finner likaledes att rådgivnings-

och kursverksamheten bör bli föremål för central samordning och

planering.

SHI framhåller lämpligheten av att företagareföreningarna i de landsdelar

som betjänas av institutets regionalkontor är representerade i kursnämnderna.

För samverkan mellan SHI och företagareföreningarna inom

övriga områden bör en central kursnämnd inrättas i samråd mellan bl. a.

institutet och Företagareföreningarnas förbund. Institutet erinrar även om

de goda erfarenheter som förvärvats genom den företagsledarutbildning

som institutet på uppdrag av arbetsmarknadsstyrelsen anordnat inom

stödområdena. Denna utbildning som varit kostnadsfri för deltagarna bör

enligt institutet byggas ut att omfatta hela landet och successivt inordnas i

institutets normala kursverksamhet. Särskilt ekonomiskt stöd erfordras

för ändamålet.

SHI-utredningen understryker att SHI:s kursverksamhet — bl. a. för att

undvika dubbleringar — måste bedrivas i nära samarbete med i första

hand berörda organisationer inom näringslivet.

Skolöverstyrelsen erinrar om att också i yrkesskolorna anordnas kurser

i ekonomi och administration av sådan art att företagare kan delta i dem.

Företagareföreningarnas förbund förklarar att företagareföreningarna

är beredda att medverka vid kursernas uppläggning och organisation på

det regionala planet samt vid anskaffning av kursdeltagare. Det förutsätts

härvid att föreningarnas kostnader för denna medverkan kommer

att täckas. Liknande uppfattning har framförts av flera företagareföreningar.

Enligt Sveriges köpmannaförbund är det av stor betydelse att företagareföreningarna

framdeles kan erbjuda en teknisk och merkantil vidareutbildning

av företagare. En rationell lösning torde vara att sådan utbildningsverksamhet

koncentreras till de centrala organ som redan nu finns,

nämligen SHI och vad detaljhandeln beträffar köpmannaförbundets centrala

utbildningsanstalt, Köpmannainstitutet, som redan nu gör en betydande

insats i fråga om den kommersiella vidareutbildningen. Denna ledarutbildning

bör stödjas av staten på samma sätt som annan teknisk och

ekonomisk kursverksamhet. Även SHIO förordar statligt stöd till den

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

ekonomiska företagsledarutbildningen. Organisationen erinrar om att samhället

numera på ett helt annat sätt än tidigare stöder vuxenutbildning

över huvud taget och att därvid även utbildningen av företagare på ett

naturligt sätt kommer in i bilden.

Även om SAF och Sveriges industriförbund helt kan instämma i uttalandet

om behovet av företagsledarn tbildning anser de flera omständigheter

tala mot utredningens förslag. Organisationerna understryker att

statens ekonomiska bidrag till teknisk och ekonomisk kursverksamhet inte

får medföra eller innebära risker för en monopolisering av denna utbildning

för mindre och medelstora företag. En uppdelning mellan olika utbildningsinstitutioner

för större och mindre företag är ofta konstlad och

kan medföra vissa negativa verkningar. Genom ett enhetligt utbildningssystem

för företag inom olika storleksgrupper kan de större företagens

erfarenheter och arbetsmetoder lättare komma de små företagen till godo.

Detta hindrar givetvis inte att man såsom skett i SAF:s kursverksamhet

med tanke på vissa regionala behov anordnar speciella kurser för mindre

företag, varvid dock på ett naturligt sätt detta erfarenhetsutbyte kan

komma till stånd. I detta sammanhang understryks att SHI inte utan väsentliga

upprustningar kan erbjuda en tillfredsställande utbildning inom

vissa ämnesområden. Detta gäller i synnerhet den ekonomiska och administrativa

utbildningen, där SHI inte har någon mer omfattande erfarenhet

och där t. ex. företagens egna organisationer driver en kursverksamhet

som synes vara en lämplig bas även för de mindre företagens behov. -—

Bl. a. för att möta behovet av företagsledarutbildning har näringslivets

organisationer under senare år byggt ut sin kursverksamhet. I samband

med ökade ekonomiska bidrag från staten till i första hand företagsledarutbildning

för småindustri och hantverk bör därför övervägas på vilket

sätt redan befintliga resurser inom näringslivets organisationer kan utnyttjas.

Länsstgrelsen i Jämtlands län ifrågasätter om det, med hänsyn till den

omfattning som SAF:s utbildningsverksamhet redan har, är erforderligt

med en utbyggnad av SHI:s verksamhet i fråga om företagsledarutbildning.

Företagareföreningen i Västernorrlands län framhåller att den snabba

utvecklingen på de tekniska, ekonomiska och kommersiella områdena gör

det absolut nödvändigt att kontinuerlig utbildning sker efter ett relativt

brett register. Där tidigare en grundutbildning var tillfyllest som grundval

för en livslång företagargärning, behövs nu en ständig vidareutbildning.

Utbildningsverksamheten måste planeras noga med hänsyn framför allt

till den mindre företagarens svårighet att under längre perioder vara borta

från sitt företag. Regional utbildning synes därför vara att föredra framför

centralt ordnade kurser av längre varaktighet. I denna uppfattning instämmer

länsstyrelsen i Västernorrlands län.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Utredningens förslag att kursverksamheten inte skall

avgiftsbeläggas har i den män remissinstanserna yttrat sig häröver

vunnit allmän anslutning.

Frågan om vidareutbildning av företagareföreningarnas

egna konsulter har uppmärksammats av bl. a. SHI och några

företagareföreningar. SHI framhåller betydelsen av att föreningarnas konsulter

får tillgång till en ändamålsenlig vidareutbildning och fortbildning.

Konsulenttjänster till mindre företag är ett problem som i mycket hög grad

uppmärksammats internationellt, varvid särskilt noterats vikten av att

konsulenterna besitter den speciella utbildning som är nödvändig för

verksamhet inom den mindre företagsamheten, bl. a. för en allsidig belysning

av företagens situation. I flera länder bar väsentliga åtgärder vidtagits

i detta avseende vid statsunderstödda organ m. fl. I Sverige har däremot

någon verksamhet av betydelse inte bedrivits.

Utredningens förslag att den regionala rådgivningsverksamheten skall

få förbättrat stöd genom centralt bedriven forskningsoch

utredningsverksamhet in. m. har icke mött några invändningar

från remissinstanserna.

Kommerskollegium, som ansluter sig till utredningens uppfattning, föreslår

att till verket knyls ett särskilt råd för hantverk och industri med

uppgift att bereda verket tillgång till sakkunskap i frågor rörande bl. a.

forskning beträffande de mindre företagen, utbildning av företagareföreningarnas

tjänstemän, utformning av rådgivnings- och kursverksamhet,

samarbetet med SHI och andra statliga och enskilda organisationer samt

i övrigt frågor av principiell art rörande stödverksamheten m.m.

Statskontoret finner en av förutsättningarna för att bedriva en effektiv

utbildning samt meningsfylld konsultationsverksamliet vara att möjlighet

finns att bedriva utvecklingsarbete. Statskontoret biträder utredningens

mening att detta arbete företrädesvis bör utföras centralt och inriktas på

att dels utveckla ändamålsenliga administrativa system t. ex. i fråga om

ekonomisk redovisning, löneutbetalning, kostnadsstatistik för olika företagsformer

och fakturering, dels utveckla rationella tekniska produktionsmetoder

och i samband därmed prova olika slag av utrustning, materiel

in. m.

SHI delar utredningens åsikt att provnings- och försöksverksamhet bör

bedrivas centralt, bl. a. genom SHI, och att erfarenheter kontinuerligt bör

utbytas mellan SHI, företagareföreningar, branschorganisationer m. fl. Om

det mål som förslaget syftar till skall kunna uppnås måste emellertid institutets

resurser för en fristående försöks- och provnings- samt upplysningsverksamhet

väsentligt förbättras.

Svensk indusiriförening erinrar om att det av statsmakterna år 1964

inrättade institutet för nyttiggörande av forskningsresultat, Infor, har till

uppgift att lämna finansiellt stöd i syfte att föra fram forskningsresultat

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

och uppfinningar till industriell produktion. Föreningen anser att det finns

starka motiv för att företagareföreningarna inleder ett intimt samarbete

med Infor, vilket skulle kunna leda till att vår industri tillförs oskattbart

idéstoff och att f. n. icke lönsamma men utvecklingsbara företag utvecklas

till lönsam drift.

Kalmar läns företagareförening erinrar om att provningsverksamhet

bedrivs även inom statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt,

som för vissa provningar har en omfattande utrustning som kan ställas

till företagens förfogande. Nu tillämpade debiteringstaxor är emellertid i

många fall alltför höga för att de mindre företagen med ekonomisk fördel

skall kunna utnyttja där befintliga resurser. Enligt föreningens erfarenhet

resulterar detta förhållande i att de mindre företagen ofta söker finna

andra former för utprovning av sina produkters egenskaper, ofta genom

investering i egen provutrustning, som vanligen inte ger helt tillfredsställande

resultat men som belastar företagens begränsade kapitalresurser.

Föreningen anser att det bör övervägas att upprätta en bidragsfond, ur

vilken de mindre företagen kan erhålla anslag för täckande av kostnaderna

för mera omfattande provningar av sina produkter. Vidare förordar

föreningen att ett effektivt och följsamt centralt informationsorgan upprättas

med uppgift att insamla, registrera och distribuera erfarenhetsmaterial

från konsulter och rådgivare samt uppgifter om branschers situation

och framtidsmöjligheter.

Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet

Nuvarande ordning

Företagareföreningarnas kreditförmedlande verksamhet för hantverk och

småindustri består i dels egen utlåning av medel, dels biträde vid handläggningen

av ärenden om statlig garanti för lån till industriföretag. För sin

utlåningsverksamliet får föreningarna lån ur statens hantverks- och industrilånefond.

Därjämte får vissa föreningar lån av landstingen. Föreningarna

skall i sin utlåning av statliga medel följa bestämmelserna i kungörelsen

den 3 juni 1960 (nr 372; ändrad senast 1967: 743) om statligt kreditstöd

till hemslöjd, hantverk och småindustri. Kungörelsen innehåller också

bestämmelser om statlig kreditgaranti.

Formerna för kreditstödet

I betänkandet Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri in. in.

(SOU 1959: 7), som ligger till grund för den nuvarande kreditstödsverk
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

samheten, föreslogs att tyngdpunkten i det statliga kreditstödet skulle läggas

på lånegarantiformen. Departementschefen uttalade i prop. 1960: 1

(bil. 12 s. 160) att garantier såväl från företagareföreningarnas som statens

synpunkter utgjorde en ändamålsenlig form för ekonomiskt stöd åt hantverks-

och industriföretag. Föreningarnas möjlighet att ge direktlån var

dock en förutsättning för effektiv rådgivnings- och rationaliseringsverksamhet

och behov av båda stödformerna förelåg även i framtiden. Dessa

uttalanden godkändes av riksdagen (SU 10, rskr 10).

Hantverks- och industrilån beviljas av företagareförening. Utlåningen till

en och samma sökande är begränsad till sammanlagt högst 50 000 kr. eller,

i fråga om anskaffning av maskiner, 75 000 kr. Om särskilda förhållanden

föranleder det kan, efter medgivande av kommerskollegium, lån utgå med

högre belopp. Ärenden av sistnämnda slag förekommer endast i ringa utsträckning.

Skälet härtill torde främst vara att garantilån söks i stället för

direktlån om det önskade beloppet överstiger 50 000 resp. 75 000 kr.

Ansökan om lånegaranti inges till företagareförening och prövas av kommerskollegium.

Avser ansökningen särskilt stort belopp eller är ärendet eljest

av större vikt underställer kollegium regelmässigt ärendet Kungl. Maj :ts

prövning. Någon övre gräns för garantilånens storlek har inte fastställts.

1 enlighet med departementschefens uttalande i prop. 1960: 1 (bil. 12)

tillämpas som nedre gräns för garantilån samma belopp som utgör maximigräns

för hantverks- och industrilån.

Statsutskottet har i utlåtanden år 1961 (nr 10 s. 15) och 1962 (nr 10

s. 15), vilka godkänts av riksdagen (rskr 1961:10 och 1962:10), uttalat

att gällande riktlinjer för garanti- och långivningen tid efter annan borde

omprövas från synpunkten att ge det samlade lånestödet en så ändamålsenlig

inriktning som möjligt. Bl. a. har utskottet ansett att det bör övervägas

om inte med hänsyn till garantiutrymmets storlek den nedre gränsen för

lånegarantier borde sänkas. Med anledning härav anförde departementschefen

i prop. 1963: 1 (bil. 12 s. 39) att frågan om sänkning av garantigränsen

borde anstå i avvaktan på närmare erfarenheter av 1960 års regler angående

avvägningen mellan direktlån och garantilån. Uttalandet föranledde inte någon

erinran från riksdagens sida (SU 10, rskr 10).

Stödets inriktning

Enligt 1 § 1960 års kungörelse lämnas statligt kreditstöd för att främja

hemslöjd, hantverk och småindustri samt därmed jämförlig verksamhet.

Om särskilda skäl föreligger får kreditstöd lämnas även i fråga om annan

industriell verksamhet samt i fråga om anläggningsverksamhet och verksamhet

hänförlig till jordbrukets binäringar. Till kategorin småindustri

har i praxis som regel räknats företag med högst 50 arbetare. Stöd till jordbrukets

binäringar har utgått bl. a. i form av lån och garantier till handelsträdgårdar,

plantskolor och broileruppfödning. I fråga om anläggningsverk
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungi. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

samhet har stöd utgått till entreprenadföretag. Till hemslöjd har stöd lämnats

endast i form av lån. Hantverksföretag har endast undantagsvis erhållit

stöd i form av statlig garanti.

Enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 1 bil. 12 s. 119, SU 10, rskr 10 )

kan stöd utgå även till turisthotellnäringen i form av statlig garanti. Gällande

bestämmelser i ämnet har meddelats i kungl. brev den 30 juni 19(55.

Vid prövning av ärende angående kreditstöd skall beaktas bl. a. i vad

mån de åtgärder, för vilka stödet är avsett, är ägnade att skapa ökade

möjligheter för rationell drift av verksamheten eller att eljest främja

dess lönsamhet. Vidare skall beaktas företagsledarens yrkesmässiga egenskaper

och personliga förutsättningar i övrigt samt i vilken utsträckning

eget kapital satts in i rörelsen (3 § första stycket).

Föremål för kreditstödet

De ändamål för vilka kreditstöd kan utgå anges i 2 § 1960 års kungörelse.

Kreditstöd får lämnas för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning

av lokaler eller anläggningar som är nödvändiga för verksamheten,

för anskaffning av maskiner, arbetsredskap eller verktyg samt, om särskilda

skäl föreligger, för anskaffning av omsättningstillgångar. Stödet

utgår till utövaren av verksamheten. Om särskilda skäl föreligger, får stöd

också lämnas sammanslutning av hemslöjdare, hantverkare och småindustriidkare

i syfte att främja avsättningen av deras produkter eller för

att möjliggöra tillkomsten av kollektiva verkstadsanläggningar.

Till företag inom turisthotellnäringen får statlig garanti beviljas för lån,

som är avsett för nybyggnad, tillbyggnad, ombyggnad eller inredning av

lokaler eller anläggningar som är nödvändiga för verksamheten. Beträffande

lån till sistnämnda näringsgren kan statlig garanti således inte förekomma

för lån som är avsett att användas till anskaffning av omsättningstillgångar.

Lånevillkor

För lån som företagareförening lämnar ur statens hantverks- och industrilånefond

gäller en löptid av högst tio år från första lyftningsdagen.

Om särskilda skäl föreligger kan kommerskollegium medge längre löptid,

dock högst 20 år. Lånen skall amorteras genom regelbundna avbetalningar

enligt fastställd plan. Om särskilda skäl föreligger kan kommerskollegium

medge anstånd med avbetalningarna under viss tid, högst tre år (27 §).

För garantilånen gäller motsvarande bestämmelser (9 §).

Hinder för en och samma låntagare att få såväl direktlån som lånegaranti

föreligger inte. Däremot föreskrevs när lokaliseringsstödet infördes

år 1965 att kreditstöd enligt 1960 års kungörelse inte fick beviljas näringsidkare

för verksamhet för vilken lokaliseringsstöd erhållits. Genom

3—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 61

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

kungörelseändring år 1967 (nr 251) har med stöd av riksdagens beslut (BaU

30, rskr 288) föreskrivits att nämnda begränsning skall avse endast deninvestering

för vilken lokaliseringsstöd utgått.

Några hinder för företagareföreningarna att, under iakttagande av

maximibeloppet, lämna nya lån till en och samma låntagare föreligger

inte. Härigenom kan bestämmelserna rörande lånetiden och amorteringsvillkoren

i viss utsträckning kringgås.

I praktiken tillämpas för såväl direktlån som för garantilån varierande

löptider. Dessa avpassas regelmässigt efter låneändamålen. Den längsta

löptiden beviljas i fråga om lån för investering i industribyggnader, den

kortaste för lån till anskaffning av omsättningstillgångar.

Den som får kreditstöd skall ställa den säkerhet som med hänsyn till

hans ekonomiska ställning och behov av rimlig ekonomisk rörelsefrihet

samt till omständigheterna i övrigt kan påfordras (4 §). Kreditstöd får

endast om synnerliga skäl föreligger beviljas sökande, som kan erbjuda

sådan säkerhet att lån bör kunna lämnas av enskild kreditinrättning enligt

vedertagna bankmässiga grunder (5 §).

Såväl för hantverks- och industrilånen som för garantilånen krävs regelmässigt

inteckningssäkerheter i den lånsökandes — till hans rörelse

hörande — fasta och lösa egendom i förmånsrättsläge närmast efter tidigare

beviljade bankkrediter. När lånsökanden är juridisk person begärs

dessutom borgen av huvudintressenterna. 1 flertalet fall krävs också borgen

av lånsökandens eller huvudintressentens hustru. Utöver sådana säkerheter

tas ej sällan kompletterande säkerheter i annan egendom och borgen

av utomstående personer.

Eu särskild säkerhetsform tillämpas allmänt av företagareföreningarna

när låneändamålet är maskinanskaffning. Föreningarna inköper i sådana

fall ofta maskinen och säljer den med äganderättsförbehåll till låntagaren.

Räntesatsen för såväl hantverks- och industrilånen som garantilånen

fastställs av kreditgivarna. För de förstnämnda lånen har föreskrivits att

räntesatsen bör anpassas efter den för industrigarantilånen i allmänhet

tillämpade räntan (26 § första stycket). Räntan för hantverks- och industrilån

skall vara rörlig. Motsvarande bestämmelse saknas beträffande

garantilån, men i praktiken tillämpas även här rörlig ränta som anpassas

efter diskontoförändringarna. Ursprungligen var räntesatsen % % högre

än då gällande ränta för obundna lån mot botteninteckning i bostadsfastighet.

Skillnaden syftade till att ge kreditinstitutionerna kompensation

för det merarbete som garantilånen ansågs föranleda. Numera tillämpar

kreditinstitutionerna i allmänhet en räntesats som ligger 1 % över gällande

bottenlåneränta (efter senaste diskontosänkning i februari 1968

8 %).

För de lån som företagareförening erhållit ur statens hantverks- och

industrilånefond betalar föreningen ränta enligt den räntesats som gäller

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ls proposition nr 61 år 1968

för utlåning ur statens utlåningsfonder (statens normalränta). För budgetåret

1967/68 är räntesatsen fastställd till 5% %. Skillnaden mellan föreningarnas

ut- och inlåningsräntor tillfaller föreningarna. Understiger

räntemarginalen iy2 % är föreningarna garanterade ersättning med

nämnda procenttal av vid budgetårets mitt utestående lånemedel (prop.

1963: 1 bil. 12 s. 40, SU 10, rskr 10). Medel för ändamålet anvisas under

förslagsanslaget Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti.

Hantverks- och induslrilån skall enligt 29 § första stycket kungörelsen

sägas upp till omedelbar återbetalning om låntagaren genom oriktig uppgift

föranlett att lånet beviljats, försummar att erlägga ränta eller avbetalning,

använder lånet för annat ändamål än som avsetts eller eljest bryter

mot villkor som uppställts för lånet, om ställd säkerhet väsentligen försämras

eller om sådana förhållanden eljest inträffar att låntagaren med

hänsyn till syftet med lånet uppenbarligen inte längre bör få tillgodonjuta

detsamma. Motsvarande uppsägningsanledningar gäller enligt It) §

första stycket för garantilån.

Val au kreditinrättning för garantilån

Enligt 8 § första stycket 1960 års kungörelse får lånegaranti beviljas

lör lån i bankaktiebolag, sparbank, jordbrukskassa eller annan kreditinrättning

som kommerskollegium godkänner.

I realiteten har industrigarantilån huvudsakligen upptagits i affärsbanker

och sparbanker. Åtskilliga andra kreditinstitut har emellertid anlitats,

även sådana som varit relativt främmande för kreditverksamhet till

hantverk och småindustri, t. ex. prästlönefonder. Under tider när kreditrestriktioner

har hämmat de gängse kreditinrättningarnas möjligheter att

lämna lån har industrigarantilån lämnats också av arbetslöshetskassor.

Dessa lån har upptagits hos den kassa vars medlemmar har anställning

hos det lånsökande företaget.

Trots att som förut nämnts formellt hinder inte föreligger att lämna

garantilån mot bunden ränta har kreditinrättningar som tillämpar sådan

ränta inte godkänts av kommerskollegium. Endast i undantagsfall, när

långivaren har godtagit rörlig ränta, har industrigarantilån lämnats av

livförsäkringsbolag och pensionskassor.

Kreditstödets omfattning

Det totala kreditstödet i form av hantverks- och industrilån samt garantilån

till hantverk och småindustri utgör ca 100 milj. kr. årligen.

Därav har ramen för garantilångivningen de senaste åren utgjort 55 milj.

kr.

Hantverks- och industrilånefonden, ur vilken företagareföreningarna

erhåller huvudparten av sina medel för utlåning, har under de senaste

budgetåren tillförts 18 milj. kr. årligen. Föreningarnas lån ur fonden är

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 är 1968

tills vidare amorteringsfria. Amorteringar på de av föreningarna utlånade

medlen kan därför ånyo lånas ut. Vissa föreningar disponerar dessutom

vissa medel som landstingen ställt till förfogande för utlåning. Beviljade

direktlån av stats- och landstingsmedel uppgick under åren 1954—1965

till sammanlagt 302 milj. kr.

Lånegarantier har under budgetåren 1954/55—1966/67 beviljats med

sammanlagt ca 368 milj. kr. I detta belopp innefattas inte garantier för

lån till turisthotell.

Omfattningen av garantigivningen och företagareföreningarnas utlåning

åren 1954—1965 samt kreditstödets fördelning på län framgår av följande

tabell (för de län där förening inte verkat under hela perioden anges begynnelseåret

för långivningen).

Län

Direktlån beviljade

1954—1965

Lånegarantier bevil- jade 1/7 1954

—31/12 1965

Summa

Antal

Belopp i tkr

Antal

Belopp i tkr

Antal

Belopp i tkr

A 1964............

35

934

35

934

B ............

535

13 768

15

1 429

550

15 197

G 1957............

260

7 113

28

3 513

288

10 626

D ............

326

10 690

23

4 060

349

14 750

E 1956............

447

11 680

114

19 056

561

30 736

F 1957............

340

12 511

143

19 963

483

32 474

G ............

556

14 324

83

12 216

639

26 540

H ............

458

10 868

102

23 475

560

34 343

I ............

345

8 105

19

13 226

364

21 331

K ............

460

13 527

68

16 109

528

29 636

L 1956............

449

13 715

162

21 746

611

35 461

M 1957............

256

9 340

39

5 312

295

I t 652

N ............

591

9 725

27

4 275

618

14 000

0 ............

437

13 094

8

1 990

445

15 084

p 1956............

357

8 754

50

6 174

407

14 928

R 1955............

346

10 432

125

20 382

471

30 814

s ...........

456

10 465

19

5 491

475

15 956

T 1955...........

308

7 373

24

3 497

332

10 870

U 1957...........

261

7 372

28

4 032

289

11 404

w 1956...........

398

11 991

35

7 248

433

19 239

X ...........

612

13 591

24

6 828

636

20 419

Y ...........

619

15 865

48

23 569

667

39 434

z ...........

860

18 421

34

9 605

894

28 026

AC ............

1 151

28 642

132

38 631

1 283

67 273

BD ............

664

19 899

51

16 069

715

35 968

Summa

11 527

302 199

| 1 401

287 896

| 12 928

| 590 095

Beviljade garantier under budgetåren 1963/64—196o/66, fördelade efter

garantilånebeloppens storlek, framgår av följande tabell (s. 37).

Uppföljning och tillsgn

Kreditstödverksamheten enligt 1960 års kungörelse är inriktad på företag

som saknar bankmässiga säkerheter. Verksamheten är sålunda förenad

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

37

Garan tilånebelopp

1963/64

1964/65

1965/66

Antal

Be-

lopp

tkr

0/

/o

Antal

Be-

lopp

tkr

%

Antal

Be-

lopp

tkr

%

25 001— 40 000

1

40

0

1

30

0

40 001— 100 000

35

2 958

8

22

2 001

3

16

1 450

3

100 001— 150 000

37

4 860

13

30

4 358

6

23

3 114

7

150 001— 200 000

18

3 380

9

17

3 225

5

14

2 725

7

200 001— 300 000

14

3 675

10

20

5 176

7

26

7 224

17

300 001— 500 000

20

8 137

22

17

6 925

10

21

9 165

22

500 001—1 000 000

6

4 275

12

8

6 010

9

10

8 490

20

>1000 000

4

9 750

26

12

41 370

60

4

9 445

23

135

37 075

100

127

69 095

100

114

41 613

100

med betydande förlustrisker. På grund härav har företagareföreningarna

ålagts tillsynsuppgifter och utrustats med vissa befogenheter gentemot

låntagarna i syfte att i största möjliga mån undvika förluster.

Enligt 28 § får vid beviljande av hantverks- och industrilån föreskrivas

de särskilda villkor som med hänsyn till ändamålet med lånet och i övrigt

behövs. Det åligger vidare förening att öva tillsyn över att utlämnat hantverks-

och industrilån och garantilån för vilket föreningen tecknat garanti

utnyttjas för avsett ändamål samt att följa företagets verksamhet

(31 § resp. 17 § första stycket). Den som fått garantilån skall för

varje redovisningsår eller för de kortare tidsperioder som kommerskollegium

eller företagareföreningen bestämmer utan anmaning till föreningen

redovisa för verksamheten. Vidare skall låntagaren i god tid underrätta

föreningen innan beslut fattas om överlåtelse av någon betydande

del av anläggningstillgångar, licenser, patent eller andra liknande tillgångar

i verksamheten eller om nedläggning av väsentlig del av verksamheten

eller om annan åtgärd av motsvarande betydelse samt bereda

kommerskollegium eller föreningen eller den någon av dem utser tillfälle

att granska verksamheten och därvid lämna de uppgifter om verksamheten

som begärs (17 § andra stycket).

Uppkommer fråga om att bevaka eller skydda av förening utlämnat

direktlån, ankommer det på föreningen att vidta erforderliga åtgärder för

alt undvika förlust på grund av lånet, såsom att föranstalta om utmätning,

lagsökning och bevakning i konkurs. Om så befinns påkallat, får

föreningen också vidta åtgärder för att möjliggöra verksamhetens fortbestånd

(32 §).

Utredningskostnader och förlnsttäckning

F. n. debiterar företagareföreningarna inte någon särskild avgift för

kostnader i samband med utredningar i låne- och garantiärenden. Dessa

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

kostnader ingår som en del av utgifterna för föreningarnas verksamhet

och täcks delvis genom statsbidrag.

Förluster som uppkommer i föreningarnas långivning och som inte

täcks vid realiserandet av ställda säkerheter eller genom räntedebiteringen

ersätts av staten. Medel för ändamålet tas upp under reservationsanslaget

Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader. Vid

prövningen av föreningarnas behov av förlusttäckningsmedel tas hänsyn

till såväl av föreningen fonderade risktäckningsmedel — fondering kan

ha skett genom att de reella förlusterna blivit mindre än de beräknade —

som övrigt eget kapital.

Per den 31 december 1965 konstaterade och beräknade förluster på

föreningarnas utlåning under åren 1954—1960 har av utredningen beräknats

till 3,5 milj. kr. eller 3,3 %. Förlusterna inom Norrbottens län har

varit betydligt större än i övriga län. Av totalförlusten faller närmare 1,7

milj. kr. på nämnda län. För landet i övrigt beräknar utredningen förlusterna

till 1,9 % av utlåningen.

Förluster på lånegarantier täcks från anslaget Täckande av förluster i

anledning av statlig garanti för lån till hantverks- och industriföretag

in. in. Statens förluster i anledning av de garantier på ca 368 milj. kr.

som tecknats under tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1967 utgjorde sistnämnda

dag ca 20 milj. kr.

Utredningen

Allmänt

Utredningen finner det möjligt att det ordinarie kreditväsendet genom

anpassningar av lagstiftning och institutioner så småningom kommer att

fungera i stort sett tillfredsställande utan speciella statliga åtgärder till

förmån för småindustrin. Detta bör enligt utredningens mening vara det

eftersträvade målet. Tills vidare anser utredningen emellertid vissa stödåtgärder

påkallade. Företagareföreningarnas verksamhet bör fortsättningsvis

utgöra ett komplement till andra institutioner och serviceanordningar

för hantverk och industri.

Stödets inriktning

Utredningen framhåller att gränsen mellan å ena sidan hantverk och

småindustri, å andra sidan annan industri ofta är svår att dra. Det bör

ankomma på låneorganen att från fall till fall bedöma vilken företagsamhet

som med hänsyn till kreditstödets syften omfattas av detta. Utredningen

betonar angelägenheten av att den betydande handlingsfrihet som

lämnats låneorganen bibehålls även i fortsättningen. Under förutsättning

att subventionsmomentet i kreditstödet tas bort anser utredningen snarare

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1068

39

atl skälen för restriktivi tet i gränsdragningsfrågorna försvagas och att en

viss ytterligare liberalisering kan vara lämplig. Här avses bl. a. vissa gränsfall

inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna, som hittills inte ansetts

falla inom ramen för lånestödet.

Utredningen bar dock inte funnit anledning föreslå någon ändring av

gällande avgränsning i annan mån än som kan föranledas av de skärpta

kraven på företagsekonomiska skäl för kreditstödet. Föreningarnas kreditgivning

liksom rådgivningen bör inriktas på lönsamma och utvecklingsbara

företag'' med förmåga att betala marknadsmässiga räntor och avgifter.

Vad beträffar kreditstödet till hemslöjden konstaterar utredningen att

företagareföreningarnas långivande och låneförmedlande verksamhet endast

i ringa utsträckning avsett hemslöjdsföretag. Utredningen erinrar om

att hemslöjdsutredningen har till uppgift att företa en allsidig undersökning

av den svenska hemslöjdens nuvarande läge och uttalar därför endast

att även hemslöjdsföretag givetvis bör kunna få stöd genom företagareföreningarna

under förutsättning att tillräckliga företagsekonomiska skäl

härför föreligger.

Eftersom riksbankens avdelningskontor fungerar som regionalt utredande

organ i stället för företagareföreningarna i samband med garantigivning

till turisthotellföretag, har utredningen ansett denna kreditgivning

ligga utanför utredningsuppdraget.

Föremål för kreditstödet

I fråga om de ändamål för vilka kreditstöd genom företagareföreningarna

f. n. kan utgå föreslår utredningen ändring endast i ett avseende.

Övertagande av befintlig industribyggnad kan enligt utredningen i åtskilliga

fall vara en god lösning av ett företags lokalproblem, varför stöd för

detta ändamål bör kunna utgå.

Formerna för kreditstödet

Vid sina överväganden av formerna för företagareföreningarnas kreditgivande

och kreditförmedlande verksamhet behandlar utredningen en rad

olika lösningar. Utredningen finner därvid att frågan om kreditstödet bör

behandlas med utgångspunkt i de huvudformer detta f. n. har och att några

väsentliga förändringar i stödformerna inte bör övervägas.

Utredningen har härefter undersökt om det skulle vara lämpligt att låta

stödet utgå efter enhetliga linjer, dvs. att välja ett av alternativen direkta

statliga lån eller statliga lånegarantier.

Alternativet enbart direkta statliga lån anser utredningen av statsfinansiella

skäl inte kunna komma i fråga såvida det samlade kreditstödet

inte kan begränsas till ungefär den nuvarande lånefondens nivå.

Däremot finner utredningen alternativet enbart lånegarantier förtjänt

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

att närmare övervägas under förutsättning att garantigivningen i viss utsträckning

delegeras till företagareföreningarna. Företagen skulle då få

konkurrera hos bankerna med övriga kreditsökande i fråga om räntabilitet

och framtidsprognoser. Statsgarantins funktion skulle närmast bli att

täcka bristen på bankmässiga säkerheter. Risk skulle dock i en ansträngd

kreditmarknadssituation föreligga att småföretagen skvdle bli utstängda

från möjligheterna att få garantilån. I en sådan situation skulle riksbanken

kunna tänkas tillhandahålla krediterna eller särskilt anslag på budgeten

anvisas. Utredningen befarar dock att sådana åtgärder inte skulle komma

att vidtas förrän snedvridningen redan vore ett faktum.

Som ett särskilt skäl för att behålla möjligheterna till direktlån har

enligt vad utredningen påpekar anförts att föreningarnas uppgift att genom

rådgivning och rationaliseringsundersökningar lämna småföretagare hjälp

att rationalisera sina företag och i övrigt inrikta sin verksamhet på ett

ekonomiskt riktigt sätt skulle försvåras om föreningarna saknade möjlighet

att ge lån i en smidig och formellt mindre krävande form. Utredningen

tillmäter detta argument viss betydelse. Men det som framför allt talar för

att direktlånen bör behållas jämsides med garantilånen är enligt utredningen

det förhållandet att kreditmarknaden f. n. inte kan anses fungera

på ett helt tillfredsställande sätt för denna sektor av näringslivet och att

det därför inte kan uteslutas att ett totalt slopande av direktlånen skulle

få negativa verkningar.

Sammanfattningsvis anför utredningen att kreditgarantigivningen normalt

är den bästa stödformen. Nuvarande stödsystem med en uppdelning

i dels långivning från en statlig lånefond och dels statlig garantigivning

bör emellertid i sina grunddrag behållas tills vidare. Att låta stödformerna

kvarstå sida vid sida finner utredningen f. n. erbjuda statsmakterna

den bästa möjligheten att avpassa stödet på det vid varje tillfälle mest

lämpliga sättet.

I fråga om gränsdragningen mellan de båda stödformerna föreslås inga

förändringar av nuvarande ordning, ökad användning av garantilån bör

dock enligt utredningen bli följden om, såsom utredningen föreslår, minimigränsen

för garantilån slopas samt garantigivningen i viss utsträckning delegeras

till företagareföreningarna.

Beslutanderätten i stödärenden

För att utröna i vad mån det är möjligt och lämpligt att medge företagareföreningarna

mera vidsträckta befogenheter genom att de självständigt

får avgöra större och mer komplicerade ärenden har utredningen låtit eu revisionsbyrå

undersöka vilken företagsekonomisk prövning hantverks- och

industrilån underkastas inom företagareföreningarna. Resultatet av undersökningen

visar att intet talar för att det sätt på vilket den företags
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

ekonomiska bedömningen gjorls lett till en från företagsekonomisk synpunkt

felaktigt inriktad långivning. Vissa brister synes dock föreligga

dels i fråga om dokumentationen i de undersökta föreningarnas låneakter

och systematiken i uppgiftsinsamlandet, dels i fråga om analysen av lånesökandens

bokslut samt dennes likviditetsförhållanden.

Vidgat bemyndigande för föreningarna att besluta om kreditstöd bör

enligt utredningen övervägas under förutsättning att åtgärder vidtas för

alt eliminera bristerna i fråga om dokumentation, systematik och analys.

Detta bör enligt utredningen ske genom ökad utbildningsverksamhet för

föreningarnas tjänstemän och genom att en systematik utbildas i fråga om

anskaffning, bedömning och redovisning av olika för lånebesluten väsentliga

data.

Under framhållande att den övre gränsen för hantverks- och industrilån

varit oförändrad sedan år 1960 och att det föreligger ett allmänt önskemål

från föreningarna att de generella heloppsgränserna vidgas förordar utredningen

en höjning av lånetaket för dessa lån till 100 000 kr. Något skäl att

bibehålla olika beloppsgränser för maskininvesteringar och andra investeringar

finns enligt utredningens mening inte.

Beträffande frågan om föreningarna såsom icke-statliga organ bör få

rätt att medge statlig garanti anser utredningen att garantigivning på statens

vägnar i och för sig, dvs. om samma grad av ansvarstagande föreligger,

inte är mera ansvarsfullt än direkt långivning med statens medel. Det

har visserligen aldrig direkt sagts att statsverket skall täcka föreningarnas

förluster på de nuvarande direktlånen. I praktiken har dock föreningarna

kunnat räkna med att få täckning av statsmedel även för denna del av sina

kostnader, även om beloppen i vissa fall reducerats med hänsyn till föreningens

ekonomiska ställning. Särskilda subventionsmedel har avsatts genom

årliga anslag på riksstaten och genom utnyttjande av räntemarginalen har

föreningarna kunnat avsätta ytterligare medel för förlusttäckning. Föreningarnas

direktlångivning har alltså enligt vad utredningen framhåller medfört

ekonomiska förpliktelser för statsverket. Den i olika sammanhang angivna

förutsättningen för delegering av garantigivningen, nämligen visst eget

risktagande från föreningarnas sida, gäller därför i samma utsträckning för

direktlån. Några principiella hinder att delegera garantigivningen till föreningarna

finns enligt utredningen inte. Praktiska skäl talar enligt utredningens

mening för att föreningarna får rätt att bevilja statlig garanti.

Utredningen har i detta sammanhang övervägt lämpligheten av att låta

företagareföreningarna överta garantigivningen för samtliga industrigarantilån.

De av kommerskollegium och Kungl. Maj:t hittills beviljade garantierna

för större lån har till övervägande del lämnats utanför den egentliga

småindustrisektorn och huvudsakligen varit motiverade av lokaliseringspolitiska

skäl eller avsett stöd till speciella utvecklingsprojekt. Genom införandet

den 1 juli 1965 av de statliga lokaliseringslånen och inrättandet

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

år 1967 av Sveriges investeringsbank AB synes andra vägar ha öppnals för

sådan kreditgivning. Om lånegränsen för den till företagareföreningarna

delegerade garantigivningen sattes relativt högt skulle detta kunna innebära

ett sätt för staten att utan central medverkan tillhandahålla ett kreditstöd

tillräckligt för att komplettera det övriga nätet av kreditmöjligheter

för småindustrin.

En sådan maximigräns för industrigarantilånen anser utredningen dock

innebära vissa nackdelar. Att redan från början dra gränsen så högt beträffande

föreningarnas garantigivning på statens vägnar finner utredningen

vara olämpligt. En viss prövotid för den nya verksamheten kan

vara befogad. Vidare ger enligt utredningen det nuvarande systemet staten,

dvs. kommerskollegium och i sista hand Kungl. Maj:t och riksdagen, möjligheter

att på ett smidigt sätt fylla ut existerande brister på kreditmarknaden.

Eftersom utredningen dessutom förutsätter att kommerskollegium

också i fortsättningen måste hålla viss personal för uppdraget som tillsynsmyndighet

för föreningarnas verksamhet anser utredningen det olämpligt

att — i varje fall utan en övergångsperiod — helt övergå till delegerad

garantigivning.

Utredningen förordar därför att rätten att på statens vägnar besluta om

lånegaranti intill viss övre lånegräns delegeras till företagareföreningarna.

Någon minimigräns för lånegarantierna behöver enligt utredningens mening

inte fastställas.

Beloppsgränsen för den till föreningarna delegerade garantigivningen

synes utredningen kunna sättas högre än lånetaket för föreningarnas direktlångivning.

Som skäl härför åberopar utredningen dels den kompletterande

granskning av låneärendet som kreditinrättningen förutsätts göra

och dels angelägenheten att ge garantilånen viss prioritet. Utredningen

anser att gränsen, som i likhet med gränsen för direktlånen bör fastställas

av Kungl. Maj:t, f. n. bör sättas till högst 200 000 kr. Denna gräns, liksom

gränsen för direktlånen, bör tid efter annan omprövas. I vissa fall kan det

vara lämpligt eller nödvändigt att föreningen kompletterar en av den

själv beviljad kreditgaranti med ett direktlån eller vice versa, exempelvis

för att tillfälligt skaffa rörelsekapital åt en låntagare. Den sammanlagda

lånesumman bör dock enligt utredningen i sådant fall ej utan tillsynsmyndighetens

medgivande få överstiga högsta beloppet för den delegerade

garantigivningen, dvs. 200 000 kr., varav i direktlån högst 100 000 kr.

Utredningen framhåller att en delegering till föreningarna av garantigivningen

inom ett belopp av 200 000 kr. mot bakgrunden av de senaste

årens låneomslutning skulle innebära att beslut om i genomsnitt endast

två lån per förening och år skulle flyttas över från kommerskollegium

till föreningarna. Bl. a. genom att minimigränsen för lånegarantier tas bort

bör emellertid lånegarantier på mindre belopp bli relativt vanliga.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

Lånevillkor in. in.

Som tidigare anförts förutsätter utredningen att subventionsmomentet

i föreningarnas kreditstöd skall las bort. I och med detta föreligger enligt

utredningens mening inte längre lika starka skäl som tidigare att begränsa

löptidens längd för lånen. För snabbt expanderande företag är det också

betydelsefullt att kunna disponera en del av sitt lånekapital relativt långfristigt.

Å andra sidan kan hävdas att det allt snabbare tempot i näringslivets

omdaning kräver att löptiderna om möjligt kortas ner.

Några större förändringar i nu gällande löptider finner utredningen inte

erforderliga. För lånegarantier som beviljas av kommerskollegium eller

Kungl. Maj:t föreslås sålunda inga ändringar. I fråga om direktlånen

och av föreningarna beviljade lånegarantier föreslår utredningen att föreningarna

bemyndigas att utan hörande av kommerskollegium medge löptider upp

till femton år för lån till uppförande av fabriks- och verkstadsbyggnader

och därmed jämförliga investeringar samt att föreningarna medges rätt

att bevilja anstånd med avbetalningar under ett år.

Genom en mera intensiv uppföljning av låneärendena skulle enligt utredningen

risken för kreditförluster minska. Detta skulle ge möjlighet till

en viss uppmjukning i fråga om kravet på säkerheter. Utredningen har

dock icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå några ändringar i

föreningarnas hittillsvarande praxis i fråga om säkerheter.

Utredningen konstaterar att såväl hantverks- och industrilånen som

garantilånen löpt med lägre ränta än vad låntagarna i många fall fått erlägga

för lån som placerats mot bottensäkerhet, trots att de statliga eller

statsgaranterade lånen varit förenade med större förlustrisk. Denna större

risk finner utredningen att staten i praktiken nästan uteslutande bär

burit. Utredningen anser att låntagaren skall erlägga marknadsmässig

ränta för såväl industrigarantilån som för direkta föreningslån. Kreditinstituten

bör enligt utredningen tillgodoräkna sig en ränta på garantilån

som endast motsvarar den som eljest debiteras för lån mot bästa säkerhet

jämte låneformens övriga kostnader. Sistnämnda kostnader motiverar

enligt utredningens beräkning en räntefot som med 1U % överstiger

bottenlåneräntan för obundna lån i bostadsfastighet. Mellanskillnaden bör av

kreditinrättningen erläggas till den som ikläder sig risken och utför utredningen.

Utredningen utgår ifrån att en anpassning av garantilåneräntan

till en mera »normal» nivå skall ske, eventuellt efter förhandlingar med

kreditinstituten. Kungl. Maj:t bör emellertid, för det fall en skälig räntenivå

inte skulle kunna nås, ha rätt att i författning fastställa den räntefot

som vid varje tidpunkt högst får utgå för industrigarantilån.

Räntefoten för såväl äldre som nya hantverks- och industrilån bör fastställas

av Kungl. Maj:t till ett procenttal, som motsvarar den av kreditinstituten

i allmänhet tillämpade räntefoten på obundna industrigarantilån

eller den i författning angivna garantilåneräntan för obundna lån.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Företagareföreningarnas räntemarginaler och därigenom nettoränteinkomsterna,

med vilka en betydande del av föreningarnas löpande administrationskostnader

täcks, har enligt vad utredningen upplyser under de

senaste åren varierat starkt, från % % år 1963 till 2% % under andra

halvåret 1966. Utredningen anser detta system olämpligt, eftersom det innebär

att föreningarnas inkomster blir beroende av skillnaden mellan eu

fluktuerande utlåningsränta och en för hela budgetåret fastställd normallåneränta.

Fn förändring är enligt utredningens mening ofrånkomlig. Föreningarna

bör till statsverket leverera in samtliga räntor på föreningens av

statsmedel utlämnade lån. Detsamma skall gälla samtliga de extra ränteinkomster

föreningen uppbär genom att ha icke utlånade statliga medel

på bankräkning e. d. Praktiskt bör detta ordnas genom att räntebeloppen

bokförs på särskilt räntekonto och att medlen kvartalsvis levereras in till

den fondförvaltande myndigheten. En sådan omläggning är även en förutsättning

för delegering av garantilångivningen, eftersom de båda kreditformerna

enligt utredningens mening bör vara likvärdiga för företagareföreningarna

ur ekonomisk synpunkt. Genomförs utredningens förslag

innebär detta att föreningarna inte längre skall betala ränta enligt normallåneränta.

I stället förordar utredningen att föreningarna skall erlägga eu

inlåningsränta som motsvarar den uppdebiterade räntan på föreningarnas

av statsmedel utlämnade hantverks- och industrilån.

Utredningen finner hinder icke möta att statlig garanti ställs även för

lån som löper med bunden ränta. För hantverks- och industrilånen anser

utredningen däremot att en rörlig räntefot även i fortsättningen bör tilllämpas.

I fråga om de kreditinrättningar som får lämna ut lån mot statlig

garanti föreslår utredningen inte någon ändring av gällande bestämmelser.

Kommerskollegium skall således också i fortsättningen godkänna valet av

kreditinrättning. Utredningens förslag att statlig garanti skall kunna ställas

även för lån som löper med bunden ränta innebär emellertid ändring

av praxis på så sätt att garantilån bör kunna placeras hos exempelvis

AB Industrikredit.

U tredningsavgifl

Företagareföreningarnas låneutredningar omfattar enligt vad utredningen

framhåller i många fall ett betydande och kostsamt arbete, för vilket i

huvudsak någon kostnadstäckning f. n. inte erhålls från de lånsökande.

Detta gäller i första hand garantilåneutredningarna men även i fråga om

sådana direktlåneansökningar, som ej resulterar i något beviljat lån och

därigenom i ränteintäkter.

Enligt utredningen kan ersättning för de av föreningarna utförda låneutredningarna

tas ut antingen genom att låntagarna direkt debiteras en

utredningsavgift, beräknad generellt eller efter särskilda debiteringsgrunder,

eller genom ett generellt påslag på räntan.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

45

En särskild utredningsavgift skulle kunna dels bidra till att täcka föreningarnas

kostnader för utredningarna, dels åstadkomma en viss gallring

i fråga om låneansökningar. En enhetlig avgift för varje utredning skulle

ur administrativ synpunkt förmodligen vara mest tilltalande men torde

knappast kunna fixeras så högt att den täckte någon större del av de mera

kostnadskrävande utredningarna. Ett avgiftsuttag grundat på en lämplig

limtaxa vore enligt utredningens mening från denna synpunkt lämpligare.

Utredningen befarar emellertid att problem skulle uppstå när det gäller

att avgöra hur, när och efter vilka grunder en sådan timtaxa skulle tillämpas.

Föreningarnas utredningsarbete synes också böra ske utan alltför

stort hänsynstagande till hur stora kostnader det enskilda ärendet kan bära.

De anförda omständigheterna talar enligt utredningens mening för att

utredningskostnaderna täcks genom ett generellt påslag på räntan. Utredningen

beräknar att ett årligt pålägg på låneräntan av r/z % skulle ge en

lämpligt avvägd ersättning för föreningarnas utredningsarbete. Vid en

engångsavgift skulle detta motsvara ca 1% % på beviljat lånebelopp.

De låneärenden föreningarna har att handlägga är emellertid av synnerligen

varierande art. Lånens löptid kan också vara mycket olika och utredningens

svårighetsgrad står ofta ej i relation till löptiden. Ett generellt

påslag på räntan, beräknat efter ett uppskattat genomsnitt för utredningskostnaderna,

kan därför i vissa fall komma att betraktas som oberättigat

och i andra fall innebära en subvention. Nämnda förhållanden talar enligt

utredningens mening för att möjligheter bör ges att i speciella fall frångå

den för normalärendet tillämpade procentsatsen.

Utredningen föreslår alltså att en utredningsavgift tas ut, avsedd att

tillfalla i första hand föreningarna som ett rörligt administrationsbidrag.

Med hänsyn till de olikheter som föreligger beträffande utredningarnas

omfattning och svårighetsgrad anser utredningen berättigat att ge föreningarna

en viss valfrihet i fråga om täckande av utredningskostnaderna.

Utredningen inskränker sig alltså till att för normalfallet rekommendera

en utredningsavgift motsvarande 1% % på tilldelat lånebelopp. Skulle

.eu förening beträffande direktlån eller delegerad lånegaranti av något

•skäl — exempelvis påtagligt höga eller låga kostnader eller på grund av

att kostnadstäckning erhålls genom landstingsmedel — vilja ändra avgiftens

storlek, bör detta stå föreningen fritt.

Utredningen behandlar särskilt frågan om sättet att täcka kostnaderna

Lör de utredningar som inte resulterar i lån. Eftersom även beträffande

eu avslagen låneansökan den gjorda utredningen bör representera ett värde

för lånsökanden, i varje fall i de delar utredningen ställs till hans förfogande,

bör föreningarna enligt utredningens mening ha rätt att för såväl direktlån

som delegerade och centrala garantilån ta ut en ansökningsavgift.

Om lånet beviljas bör beloppet avräknas mot utredningsavgiften. Som regel

bör emellertid enligt utredningens mening avgiftsuttaget för beviljade lån

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts proposition nr 61 år 1968

och garantier avvägas så att det också innefattar en marginal motsvarande

kostnader för icke beviljade lån och garantier.

Enligt utredningens åsikt bör hinder inte föreligga för föreningarna att

göra avgiftsuttag enligt särskild taxa för t. ex. avisering om räntor och

amorteringar. Utredningen anser vidare rimligt att föreningarna tar ut

viss avgift från låntagare i samband med förändringar — i varje fall

mera arbetskrävande sådana — i fråga om säkerheter o. d.

För centralt beviljade garantier föreslås att kommerskollegium får bestämma

utredningsavgiftens storlek. Denna avgift skall enligt utredningens

förslag fördelas av kommerskollegium mellan föreningen och statsverket.

Förlusttäckning

Utredningen framhåller att ett kapilalunderskott för föreningarna kan

orsakas av förluster i långivningen och förluster på annan verksamhet.

Från föreningshåll har till utredningen framförts att föreningarna borde

få bygga upp eif eget kapital som står i rimlig proportion till verksamhetens

omfattning och risker. Härvid åberopas att föreningarnas status

medför ansvar enligt lagen om ekonomiska föreningar. Eftersom förlustriskerna

väsentligen är att hänföra till den av föreningarna bedrivna

utlåningen av statliga medel bör — enligt flertalet föreningars uppfattning

— kapitalet tillskjutas av staten. Hittillsvarande system med i efterhand

beviljade statliga förlusttäckningsmedel anses av föreningarna otillfredsställande.

Den enskilda föreningen bör få möjlighet att snabbt bygga upp en

förlusttäckningsfond, till storleken anpassad efter de av staten beviljade

lånemedlen och med beaktande av den riskmarginal som erfarenheterna

av denna långivning visat vara erforderlig.

Kraven på fonder, uppbyggda inom föreningarna genom statliga bidrag,

skulle enligt utredningens mening ställa krav på statskassan av relativt

betydande storlek. Eftersom staten praktiskt taget är föreningarnas enda

borgenär måste det vidare enligt utredningens uppfattning anses onödigt

att staten för att skydda sina egna lånefordringar bygger upp särskilda

fonder hos föreningarna.

Som förut framhållits anser utredningen att delegering till föreningarna

av viss del av lånegarantigivningen och en höjning av direktlånegränsen

förutsätter visst eget risktagande från föreningarnas sida. För att ett sådant

risktagande verkligen skall föreligga, måste enligt utredningen förutsättas

att ett riskkapital satsas av annan än staten. Att med statliga medel

bygga upp och vidmakthålla fonder, som ställs till föreningarnas disposition

för att täcka förluster, låter sig inte förenas med tanken på ett föreningarnas

eget risktagande. Det skulle också strida mot utredningens

uppfattning att lånestödet framdeles inte skall vara subventionerat. Den

lösning utredningen förordar är att låta låntagarna själva svara för det

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 47

kapital som skall ingå i föreningarnas förlusttäckningsfonder. Utredningen

föreslår därför att en särskild förlusttäckningsavgift skall tas ut av låntagaren.

Avgiften bör för såväl direktlån som garantilån motsvara den

genomsnittliga förlustrisken, vilken utredningen beräknar till 3 % av utlåningen,

motsvarande en årlig räntekostnad av % % vid en 8-årig löptid.

Utredningen har övervägt om avgiften bör tas ut genom tillägg till låneräntan

eller genom engångsavgift. Eftersom utredningen inte kan förorda

att en i efterhand införd avgift skall utgå även på äldre lån, skulle ett

system med årligt rån tetillägg innebära att gamla och nya direktlån och

garantilån under en relativt lång tid skulle löpa med två olika räntesatser.

Med hänsyn framför allt till angelägenheten att erhålla en gemensam

räntefot men också för att möjliggöra en relativt snabb fonduppbyggnad

föreslås att avgiften tas ut som engångsavgift vilken räknas av från lånets

bruttobelopp. Avgiftsuttaget föreslås variera efter låneperiodens längd från

1 % vid en lånetid understigande två år till 4 % % om lånetiden är 13—15

år. Vid förtidsinlösen av lån bör förening kunna restituera viss del av

avgiften.

Utredningen förordar att förening inom ramen för befintliga förlusttäckningsmedel

skall svara för samtliga förluster i fråga om nya direktlån

och delegerade lånegarantier. En del av de inflytande avgifterna skall

enligt förslaget för sådant ändamål fonderas hos de enskilda föreningarna.

För att skapa möjlighet för föreningarna att kollektivt täcka större förluster

föreslås att en del av avgifterna tillförs en för föreningarna gemensam

fond. Denna skall stå till förfogande i de fall en förenings egen förlusttäckningsfond

inte räcker till för att täcka bokförda förluster. Utredningen

föreslår att 75 % av förlusttäckningsavgifterna avsätts till den av

respektive förening förvaltade förlusttäckningsfonden och resterande 25 %

tillförs den gemensamma fonden. I sista hand bör Kungl. Maj:t ha befogenhet

att efter särskild prövning medge förening ett lån eller bidrag för att avskriva

förlust.

För täckning av förluster på äldre lån anser utredningen det skäligt

att föreningarnas huvudsakligen av statsmedel uppbyggda egna kapital,

bortsett från andelskapitalet, disponeras. Utredningen föreslår att solidariskt

ansvar för dessa förluster inte skall föreligga utan att varje förening

skall svara för sina förluster. Har förening, sedan förlusterna på de äldre

lånen reglerats, överskottsmedel utöver det insatta kapitalet, bör dessa

medel enligt utredningens förslag få behållas av föreningen.

Beträffande de lånegarantier som beviljas av kommerskollegium eller

Kungl. Maj :t bör enligt utredningens mening inträffade förluster regleras

centralt enligt hittills tillämpat förfarande. Förlusttäckningsavgifterna avseende

dylika lån bör tillföras statskassan och bokföras som inkomst på

budgeten. Någon fondbildning härför synes icke erforderlig utan förlusterna

bör täckas från ett speciellt driftbudgetanslag liksom nu är fallet.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

För av tillsynsmyndigheten behandlade garantilåneärenden bör denna

få bestämma förlusttäckningsavgiftens storlek. De av utredningen angivna

procenttalen bör dock härvid normalt tillämpas.

Kreditstödets omfattning in. in.

Utredningen erinrar om att det statliga kreditstödet f. n. möjliggör att

ca 100 milj. kr. årligen tillförs småindustrin och hantverket i form av

direkta lån och lånegarantier med ungefär lika fördelning dessa stödformer

emellan. Allmänt kan sägas att direktlånemedlen inte täckt efterfrågan

medan garantiramarna inte utnyttjats helt.

Vid bedömningen av det framtida behovet av statligt kreditstöd till hantverk

och småindustri bör enligt utredningen ett flertal faktorer uppmärksammas.

Vissa av dessa talar för ett ökat, andra för ett minskat lånebehov.

Utredningen erinrar om den allmänna utvecklings- och investeringstakten

inom industrin, under senare tid vidtagna ändringar i banklagstiftningen,

införandet av företagsinteckningsinstitutet, nytillkomna finansieringsformer

samt betydelsen av det statliga lokaliseringsstödet. Utredningen räknar med

att den nya investeringsbanken kan komma att överta en del av de större

industrigarantilånen.

Utredningen pekar vidare på den effekt som vissa av dess förslag kan

komma att få. En höjning av gränsen för föreningarnas direktlån och

delegering av garantigivningen kan sålunda komma att öka efterfrågan

på särskilt mindre garantilån samt öka anspråken på företagareföreningarnas

låneverksamhet. Ä andra sidan kan de skärpta kraven på företagsekonomiskt

goda förutsättningar hos lånsökande företag samt införandet

av marknadsmässig räntesättning genom den föreslagna engångsavgiften

tänkas minska efterfrågan på ifrågavarande krediter.

Sammanfattningsvis bedömer utredningen att hantverkets och småindustrins

kapitalbehov kommer att öka samtidigt som konkurrensen om

kapitalmedlen snarast kommer att skärpas. Vad som kan vara en rimlig

kreditandel till sektorn hantverk och småindustri finner utredningen inte

kunna bedömas isolerat, ej heller i vilken mån lånebehoven skall tillgodoses

genom ett speciellt statligt kreditstöd. Med framhållande av att ett

sådant kreditstöd endast kan förutsättas bli ett komplement till annan

kreditgivning har utredningen inte lagt fram några konkreta förslag rörande

storleken av tillskotten till statens hantverks- och industrilånefond

resp. storleken av de framtida garantiramarna. Dessa avvägningar bör

enligt utredningen göras mot bakgrunden av en samhällsekonomisk och

statsfinansiell helhetsbedömning.

Uppföljning och tillsyn i stödärenden

Utredningen understryker att syftet med stödverksamheten till förmån

för hantverk och småindustri medför att risker måste tas som inte faller

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

inom ramen för de ordinarie kreditinstitutens verksamhet. Det är därför

av vikt att föreningarna följer upp låneärendena bl. a. genom systematisk

bokslutsgranskning och besök hos företagen. Utredningen erinrar om att

vissa föreningar genom rekonstruktion eller genom att överta företag försöker

bringa ned sina låneförluster. En sådan åtgärd kan i många fall

innebära en kapitalbesparing eller vara av värde för en viss bygd och

därigenom vara välmotiverad, men åtgärden kan också innebära att låneförlusterna

visserligen nedbringas men att föreningens lönekonto ökar i

större eller mindre grad. Innan beslut fattas inom föreningarna om vilket

alternativ som skall väljas, bör den samlade effekten klargöras.

I fråga om kommerskollegiets funktion som tillsynsmyndighet över företagareföreningarna

har utredningen inte funnit anledning att föreslå någon

ändring.

Reservation

Ledamöterna Andersson och Stefanson anför att utredningsmajoriteten,

bl. a. med hänvisning till förväntningar om ökade förlustrisker, har föreslagit

en förlusttäckningsavgift på 3 % av utbetalda lån, trots att enligt

redovisade siffror förlusterna — bortsett från Norrbottenföreningen —

understigit 2 %. Med hänsyn till att de sociala aspekterna på föreningarnas

långivning efter hand bortfallit och att krediterna i fortsättningen skall

koncentreras på företag med goda framtidsutsikter anser reservanterna

det inte troligt att förlusterna kommer att öka på detta sätt. Mot bakgrund

av svårigheterna att kombinera en fullständig risktäckning inom föreningarna

med tillfredsställande riskspridning anser reservanterna därför

att förlusttäckningsavgiften i fråga om både direktlån och garantilån bör

begränsas till genomsnittligt 2 % med differentiering efter löptidens längd.

Avgiftsbeloppet bör vad gäller direktlan och delegerade garantilån ____

i sin helhet tillföras förlusttäckningsfonden inom resp. förening. Förluster

utöver denna nivå bör täckas av staten. Om genomsnittsförlusterna för

vissa föreningar under en längre period överstiger 2 %, kan särskilda åtgärder

erfoidras. Systemet bör dock enligt reservanternas mening bygga på

ett förtroende för företagareföreningarnas erfarenheter och möjligheter att

bedöma utvecklingen inom olika företag.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet

skall inriktas på att främja hantverk och småindustri

har inte mött några väsentliga erinringar vid remissbehandIingen.

Från flera håll hävdas emellertid att det i nuvarande kungörelse

använda begreppet »hantverk och småindustri» inte är ändamålsenligt.

Svenska företagares riksförbund anför sålunda att begreppet hantverk in4

— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 61

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

te längre förekommer i det internationella klassificeringsschema som förbundet

använder i bl. a. statistiska sammanhang. Då denna näringsgren i

huvudsak är inrymd i begreppet tillverkningsindustri, föreslår förbundet

att uttrycket »hantverk och småindustri» ändras till »mindre tillverkningsindustri».

Även flera företagareföreningar anser det nuvarande begreppet

missvisande och föreslår att föreningarnas verksamhet fortsättningsvis

skall inriktas på »hantverk, industri och därmed förenlig verksamhet».

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att begreppet

»småindustri» saknar en naturlig avgränsning. 1 § kungörelsen om statligt

kreditstöd bör omformuleras att gälla »industriell verksamhet» över huvud

taget, möjligen med angivande att mindre företag i första hand bör komma

i fråga. Härigenom skulle alltjämt exempelvis serviceanläggningar för handel

och distribution hållas utanför. Handelskammaren tillfogar att statligt

kreditstöd i och för sig kunde stå till buds för all näringsverksamhet med

anknytning till produktion och distribution men finner det väsentligt att

vissa gränser dras upp för företagareföreningarnas verksamhet.

Statistiska centralbyrån anser att det för statistiska ändamål bör göras

en precisering av den företagsgrupp som utredningen avser i sina förslag.

En sådan precisering kunde vad gäller näringsgrenar tänkas ansluten till

indelningen i den internationella standarden ISIC, vilken kommer att tilllämpas

bl. a. i byråns centrala företagsregister.

Riksbanksfullmäktige påpekar att de speciella småföretagareproblem

som företagareföreningarna skall medverka till att lösa förekommer inte

bara inom småindustri och hantverk utan även inom t. ex. transportväsende

och distribution. Det vore enligt fullmäktige önskvärt att pröva möjligheterna

att vidga föreningarnas verksamhet genom att avskaffa den strikta

näringsgrensbegränsningen.

Framför allt från intresseorganisationernas sida yrkas att kreditstödet

inriktas på skilda näringsfång utöver vad utredningen

förordat. Så framhåller Svenska företagares riksförbund att den yrkesmässiga

lastbilstrafiken är i hög grad av småföretagskaraktär och får en allt

större betydelse för landets ekonomiska utveckling. Förbundet anser det befogat

att föreningarnas verksamhet också inriktas på gruppen samfärdsel.

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och Skånes handelskammare

anser alt företagareföreningarnas verksamhet bör ut\ idgas

till företag inom detaljhandeln och andra servicegrenar. Grossistförbundet

framhåller att för företag inom handel och servicenäringar existerar problem

av samma typ och omfattning som för företag inom småindustri och

hantverk. Det finns därför ingen anledning att göra någon åtskillnad mellan

dessa olika typer av mindre företag.

Också Svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter

om inte företagareföreningarna bör ges möjligheter att stödja även

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968 Öl

mindre företag inom serviceyrkena som är jämförliga med hantverk och

småindustri.

Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund finner det värdefullt alt

bestämmelserna för det framtida kreditstödet genom företagareföreningarna

utformas så afl det klart framgår att även hemslöjden har möjligheter

att erhålla kreditstöd.

Lantbruksstgr elsen framhåller — med anledning av utredningens uttalande

att bl. a. vissa gränsfall inom jordbruks- och trädgårdsnäringarna bör falla

inom ramen för lånestödet — att det inte torde föreligga behov av att utsträcka

företagareföreningarnas långivning till broilerproduktion eller annan

produktion som faller inom ramen för statligt stöd till jordbrukets rationalisering

och ej heller till sådan trädgårdsproduktion som faller inom

ramen för statligt stöd till trädgårdsnäringens rationalisering samt till förvärv

och drift av trädgårdsföretag enligt särskild kungörelse. Detsamma

gäller uppförande av lagerhus in. in. för jordbruks- och trädgårdsändamål,

för vilket statligt stöd kan lämnas. Däremot torde behov av lånemöjligheter

föreligga för sådan näraliggande produktion som inte omfattas av nämnda

stöd, t. ex. pälsd jursuppfödning, och för företag tillhörande livsmedelsindustrin.

Med anledning av vad utredningen har anfört angående kreditstöd till

turisthotell erinrar kommerskollegium om att såväl lokaliseringsstöd

som lån mot statlig garanti kan lämnas till turistnäringen. De båda

statliga stödformerna förekommer parallellt inom det s. k. stödområdet,

vilket för hotellägarna innebär i hög grad olikartade villkor och därmed

sammanhängande skillnader i konkurrensbetingelserna, eftersom lokaliseringsstödet

kan innefatta såväl lokaliseringsbidrag som räntebefrielse på

lokaliseringslån. Sådana förmåner förekommer inte vad gäller lån mot statlig

garanti. Detta har enligt kollegium gett anledning till en del missnöje

från de hotellägare, vilka finansierat utbyggnader med stöd av garantilån.

Enligt kollegiets uppfattning synes kreditstödet till turistnäringen inom

stödområdet därför närmast böra ankomma på lokaliseringsmyndigheterna.

— Vidare synes det kollegiet lämpligt att systemet med delegerade lånegarantier

får omfatta också turisthotellen, vilket förutsätter att företagareföreningarna

blir lokalorgan för denna stödverksamhet i stället för riksbankens

avdelningskontor.

Utredningens förslag i fråga om de kreditändamål som stödet

skall avse har inte föranlett några erinringar av remissinstanserna. Kommerskollegium,

Malmöhus läns företagareförening och Svenska revisorssamfundet

förordar dock att statligt kreditstöd skall kunna lämnas också

företagare som önskar ta konsulttjänster i anspråk.

Kommerskollegium anför att anlitande av konsulter för produktionsplanering

m. m. i framtiden kommer att få allt större omfattning och betydelse

för en riktig utformning av företagens rationaliseringsinsatser i form

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 är 1968

av utbyggnad av lokaler och maskinanskaffningar. Vidare kommer produktutveckling

att ta i anspråk allt större kostnader för de företag som

vill bevara sin konkurrenskraft. Det kan också förutses att marknadsföringen

kommer att kräva allt större insatser av företagen, framför allt vad

gäller nya produkter. Kollegiet finner såväl konsultering som produktutveckling

och marknadsföring i allmänhet ha långsiktig verkan och därför

kunna jämställas med investeringar i anläggnings- och omsättningstillgångar.

På grund härav anser kollegiet skäl tala för att kreditstödet skall

kunna lämnas för täckande av kostnader för anlitande av konsulter och

för produktutveckling.

Enligt Svenska revisorsamfundet bör löptiden för amorteringslån för

konsultinvestering anpassas till aktiebolagens bestämmelse om avskrivning

på organisationskostnad, d. v. s. i regel högst fem år. Sådant lån,

framhåller samfundet, bör dock inte förbindas med skyldighet för lånsökanden

att utnyttja endast företagareförenings eller SHI:s konsultservice.

Däremot förefaller det riktigt, att förening medverkar med hänvisning till

i varje särskilt fall lämpliga, helst lokalt tillgängliga konsulter. Revisorsamfundet

finner det dessutom önskvärt att speciella toppkrediter ställs

till förfogande för företagareföreningarna eller kommunerna för uppförande

av industrifastigheter till uthyrning.

I fråga om formerna för kreditstödet har utredningens förslag

att tills vidare behålla nuvarande långivning från en statlig

lånefond och statlig g a r a n t i g i v n i n g tillstyrkts av

kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, Företagareföreningarnas förbund,

Svenska stadsförbundet, Svenska bankföreningen, SHIO, Svensk industriförening,

Svenska företagares riksförbund, samtliga företagareföreningar,

ungefär hälften av länsstyrelserna samt två handelskammare.

Enligt kommerskollegium bör tyngdpunkten av det statliga kreditstödet

ligga på lånegarantiformen, framför allt därför att denna överlåter kreditgivningen

på de institut som normalt ombesörjer denna verksamhet. Kollegiet

anser emellertid liksom utredningen att kreditmarknaden inte f. n.

kan anses fungera på ett helt tillfredsställande sätt för de mindre företagen,

vilket talar för ett bibehållande av direktlånen jämsides med garantigivningen.

Svenska stadsförbundet framhåller att lånegarantiformen normalt är den

bästa stödformen och konstaterar att direktlångivningen kräver större administrativt

arbete än garantigivningen. Om i enlighet med utredningens

förslag ränteinkomsterna på direktlånen skall inlevereras av föreningarna

till statsverket, torde kontrollen härav bli administrativt betungande för

statsverket. Från arbets- och kontrollsynpunkt bör sålunda garantilåneforinen

ges företräde.

En del remissinstanser, bl. a. statskontoret, bankinspektionen, riksgäldsfullmäktige

samt SAF och Sveriges industriförbund, delar visserligen ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

redningens uppfattning att de båda stödformerna tills vidare bör bibehållas

men önskar en ändrad ordning i framtiden. Sålunda erinrar statskontoret

om att ämbetsverket i yttrande år 1959 över betänkandet Statligt kreditslöd

till hantverk och småindustri in. in. uttalade att det i och för sig

måste anses principiellt föga tillfredsställande med två sidoordnade statliga

stödformer och att detta gav anledning att överväga om inte ett enhetligt

system borde genomföras. Statskontoret anser att med de ändrade förhållanden

på kreditmarknaden, som numera råder och som ytterligare

kan skönjas, dessa synpunkter har vunnit i styrka. Det torde emellertid

falla sig mest naturligt, att principiell rubbning i företagareföreningarnas

status och befattning med statlig stödverksamhet inte nu vidtas.

Riksgäldsfiillrnäktige anför att en tillämpning av utredningens resonemang

om kreditstödets inriktning på räntabla företag på sikt borde leda till

att såväl garantilångivningen som direktlånen genom en anpassning av

kreditmarknaden i princip bör kunna avskaffas. I varje fall borde en avveckling

av direktlånestödet kunna tas upp till övervägande så snart de

kreditmarknadsmässiga förutsättningarna därför kan anses föreligga.

Svenska revisorsamfundet föreslår att försök initieras i syfte att etablera

kreditgarantiorganisationer. Sådana bör kunna upprättas genom samverkan

mellan staten, affärs- och sparbanksväsendet samt förétagaresammanslutningar

av olika slag, bland dem också företagareföreningarna.

Lantbruksstyrelsen, Sveriges jordbrukskasseförbund samt Östergötlands

och Södermanlands handelskammare förordar att det statliga kreditslödet

skall utgå endast i form av kreditgarantier. De båda förstnämnda

remissorganen åberopar till stöd härför de goda erfarenheter som

vunnits inom jordbrukets rationaliseringsverksamhet med stödformen statlig

lånegaranti. Handelskammaren, som argumenterar emot utredningens

påstående att kreditmarknaden f. n. inte kan anses fungera tillfredsställande

för de mindre företagen, finner inte anledning anta att kreditinstituten

skulle anlägga eu annorlunda bedömning än företagareföreningarna om ett

företag är lönsamt och utvecklingsbart. För sådana företag anser handelskammaren

att lånemedel alltid kommer att stå till förfogande, varför föreningarnas

direkt lånegivning omedelbart bör upphöra.

Utredningens förslag om höjning av direktlånetaket har

rönt allmänt gillande av remissinstanserna. Kommerskollegium, bankinspektionen,

SAF och Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Föreningen auktoriserade

revisorer samt några länsstyrelser och företagareföreningar tillstyrker

den av utredningen föreslagna beloppsgränseri, 100 000 kr. Kommerskollegium

förordar emellertid att verket, i likhet med vad nu är fallet,

skall ha rätt att om särskilda förhållanden föreligger i ett låneärende medge

föreningen att utlämna direktlån på högre belopp. Ett par företagareföreningar

finner den föreslagna övre beloppsgränsen för direktlån vara till
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

lämplig i normalfallet men anser en höjning av gränsen vara befogad i

vissa fall.

Ett stort antal remissinstanser anser att lånetaket för direktlån bör höjas

ytterligare i förhållande till utredningens förslag. Svenska revisorsamfundet

förordar 150 000 kr. som övre gräns. SHIO, Företagareföreningarnas

förbund, några länsstyrelser, flertalet företagareföreningar och Svensk industriförening

föreslår att beloppsgränsen sätts vid 200 000 kr. Företagareföreningarnas

förbund framhåller att en högre beloppsgräns behövs företrädesvis

när avbetalningskontrakt utgör säkerhet för lån. Behovet skulle

minska, om avbetalningskontrakt fick ställas som säkerhet även för industrigarantilån.

Motivet för företagareföreningarna att välja avbetalningskontrakt

som säkerhet är bl. a., påpekar förbundet, att man härigenom avstår

från att kräva företagsinteckning och på så sätt minskar inteckningsbelasfningen

för företagen.

En förutsättning för delegering av garantigivningen till föreningarna

och höjning av beloppsgränserna för direktlånen bör enligt Föreningen auktoriserade

revisorer vara att företagareföreningarna besitter eller anskaffar

personalresurser av sådan kvalitet, att även mera komplicerade och

omfattande låneärenden kan behandlas med tillfredsställande säkerhet.

Till utredningens förslag att företagareföreningarna skall få rätt att bevilja

statlig garanti för lån intill ett belopp av högst 200 000 kr. har

remissinstanserna med få undantag anslutit sig. Bland dem som godtagit

förslaget återfinns kommerskollegium, bankinspektionen, riksgälds fullmäktige,

riksbanksfullmäktige, Företagareföreningarnas förbund, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, SHIO, Svensk industriförening,

Svenska kommunförbundet, några länsstyrelser och samtliga företagareföreningar.

Riksgäldsfullmäktige finner delegering av viss kreditgarantigivning till

företagareföreningarna under de av utredningen angivna förutsättningarna

väl motiverad och av betydelse för ett effektivt utnyttjande av ifrågavarande

form av kreditstöd.

Bankinspektionen framhåller att delegeringen medför minskad omgång

och kan bidra till ökad rationalitet. Däremot bör man vara försiktig när

del gäller att bygga ut organisationen för kreditadministration och därmed

sammanhängande uppgifter. Utredningens förslag innebär i praktiken att

man får lika många nya kreditinrättningar som det finns företagareföreningar

med vad del innebär i fråga om säkerhetsförvaltning, bokföring,

kreditövervakning, låneavisering, kassagöromål etc.

Den föreslagna ordningen att enskilda organisationer får rätt att fatta

beslut som innebär ekonomiska förpliktelser för staten finner kommerskollegium

från principiella synpunkter kunna vara betänklig. Den till föreningarna

delegerade beslutanderätten kommer att avse statliga garantier,

som i lika hög grad som de centralt beviljade garantierna medför statligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

o o

betalningsansvar gentemot långivarna. Kollegiet erinrar emellertid om

att utredningen i fråga om räntesättningen för lånen föreslår ett förfarande

som skulle göra det möjligt att ikläda föreningarna ekonomiskt ansvar

för de delegerade garantierna. Om detta ansvar görs betryggande vill

kollegiet, med hänsyn till önskvärdheten att prioritera garantigivningen

inom kreditstödet, inte motsätta sig den föreslagna delegationen. Liknande

uppfattning har Svenska bankföreningen, som framhåller att dess betänksamhet

inför det föreslagna systemet bortfaller om man i enlighet med

förslaget låter ansvaret för förlust på garantilån i första hand drabba den

i ärendet medverkande företagareföreningen.

Eu mot utredningen avvikande mening framför statskontoret, som anmärker

att förslaget om delegation inte har sammankopplats med ändring

av föreningarnas status utan att dessa alltjämt skulle vara ekonomiska föreningar

u. p. a. Ämbetsverket framhåller att någon ekonomisk självrisk inte

skulle åvila föreningarna. Uppkommande förluster skulle i första hand

täckas av den kreditavgift, som skulle utgå för den statliga garantin, men

därutöver uppkommande förluster skulle, såvitt statskontoret kunnat finna,

helt drabba statsverket oavsett hur kreditrisken bedömts och bevakats

av föreningen. Detta förslag synes inte tillfredsställande. Vill man eftersträva

en delegering av beslut i förevarande kreditfrågor, skulle möjligen

som ett alternativ den utvägen kunna tänkas, att föreningarna blev självsländiga

garantigivare och att garantiavgifterna helt fonderades i en gemensam

säkerhets- och förlusttäckningsfond för föreningarna. I varje fall

för eu övergångstid skulle staten då kunna ställa visst garantikapital till

förfogande, t. ex. i form av inflytande amorteringsbelopp på äldre direktlån.

Några sådana åtgärder synes emellertid inte nu böra vidtagas. Statskontoret

anser därför att nuvarande ordning för beslut om kreditgarantier tills

vidare bör bibehållas oförändrad.

Frågan om beloppsgränser vid kombination av de

båda s t ö d f o r in erna har direkt berörts av endast kommerskollegium,

som tillstyrker utredningens förslag, och SHIO, som anser att företagareföreningarna

bör få bevilja direkt- och garantilån på sammanlagt

högst 400 000 kr. till ett och samma företag.

Frågan om samordningen mellan det statliga kreditstödet till

småindustri och hantverk samt andra former av statlig utlåningsverksamhet

behandlas i ett par remissyttranden. Riksgäldsfullmäktige understryker

sålunda betydelsen av att en effektiv samordning etableras mellan det

statliga lokaliseringsstödet och det kreditstöd som förmedlas av företagareföreningarna

och erinrar i anslutning härtill om att författningsmässiga

förutsättningar för en sådan samordning numera föreligger.

Svenska sparbanksföreningen ifrågasätter om inte en samordning av

företagareföreningarnas kreditgivning och den kreditförmedling investeringsbanken

kommer att driva bör kunna ske. En sådan samordning skulle

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

exempelvis kunna innebära att förvaltningen av de statliga lånefonder det

här gäller överförs till investeringsbanken. En samverkan, fortsätter sparbanksföreningen,

får sedan tänkas ske mellan företagareföreningarna och

investeringsbanken samt de lokala kreditinstituten rörande de nya projekt

som aktualiseras. Sparbanksföreningen, som understryker sparbankernas

ökade intresse för kreditgivning till näringslivet, betonar att dessa bankers

resurser främst är avsedda för de mindre och medelstora företagen.

Utredningens förslag i fråga om lånetider och amorteringsanstånd

beträffande direktlån och lån mot av företagareföreningarna

beviljade lånegarantier tillstyrks av bl. a. kommerskollegium, bankinspektionen,

Svenska sparbanksföreningen, Svensk industriförening samt några

handelskammare och företagareföreningar.

Företagareföreningarnas förbund och flertalet företagareföreningar föreslår

att föreningarna medges rätt att bevilja lån till byggnadsinvesteringar

med en löptid av 20 år. Förbundet och några företagareföreningar förordar

dessutom att föreningarna, när särskilda skäl föreligger, får vidta

sådana ändringar i gällande villkor för industrigarantilån som inte kan

anses ha väsentlig betydelse för statens betalningsansvar.

Att marknadsinässig ränta bör gälla för såväl industrigarantilån

söm direktlån anser kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, bankinspektionen,

Företagareföreningarnas förbund, SHIO, Svenska landstingsförbundet,

flertalet företagareföreningar samt några länsstyrelser och handelskammare.

Kommerskollegiet tillägger dock att någon egentlig marknadsränta

icke kan anses tillämpas för lån utan av kreditinstitut godtagbara

säkerheter. Därför anser kollegiet det inte lämpligt att anknyta till

någon av de förekommande bankräntorna. Det torde vara riktigare att

låta räntan bli resultatet av ett lämpligt tillägg till långivarens utlåningsränta

för garantilån.

Också handelskammaren i Göteborg finner det riktigt att marlmadsmässig

ränta utgår men kan inte ansluta sig till den princip utredningen

valt. Enligt handelskammarens mening bör det vara lättare och mer praktiskt

att lånen utlämnas mot marknadsmässig ränta och att sedan ränteintäkterna

fördelas mellan staten och företagareföreningarna i enlighet

med de riktlinjer som angetts i betänkandet.

SAF och Sveriges industriförbund anser att räntenivån för det statliga

kreditstödet bör överensstämma med vad som gäller för s. k. förtroendekrediter

från affärsbankerna. Dessa krediter torde enligt organisationernas

mening utgöra den enda jämförbara låneformen.

Svensk industriförening kan till nöds godta utredningens principiella

inställning att det statliga kreditstödet skall utgå utan subventionsinslag

men framhåller att, om samhället helhjärtat vill satsa på hantverket och

den mindre industrin, viss subvention av räntan på de statliga krediter

som lämnas kan vara motiverad. Småföre tagens minskande förmåga till

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

självfinansiering har lett till ett i längden ohållbart förhållande, nämligen

en snedvridning i förhållandet mellan eget och främmande kapital. Vad

småföretagen är i behov av är ett ökat egeL kapital, men de har utomordentligt

svårt att skatfa sådant bl. a. eftersom de är utestängda från

nyemissionsutvägen. Mot denna bakgrund är det icke obefogat att tänka

sig en subvention av räntan pa de krediter som staten lämnar småföretagen

via företagareföreningarna, framför allt på grund av dessa företags

stora samhällsekonomiska belydelse i olika avseenden.

I iråga om räntan lör garantilånen erinrar kommerskollegium

om att denna från början ställdes i viss relation till räntan för faslighetslån

mot bottensäkerhet. Den har ändrats åtskilliga gånger och därvid

i huvudsak följt diskontoändringarna. Sedan år 1957 har det överlåtits

på bankerna att själva bestämma garantilåneräntan. Den ingår dock bland

de utlåningsräntor, om vilka överenskommelse träffas mellan riksbanken

och bankerna i samband med diskontoändringar. På hösten 1965 rekommenderade

Svenska bankföreningen sina medlemmar att höja garantilåneräntan

med 1 % utan att detta hade samband med någon diskontoändring.

Åtgärden motiverades med alt den rådande knappheten på kreditgivningsresurser

vid en lägre ränta på garantilånen kunde medföra viss risk för

att de undanträngdes till förmån för andra i praktiken lika säkra industrilån.

Kollegiet ansåg fragan ha sådan vikt alt den borde övervägas inom

Kungl. Maj:ts kansli och bringade den därför till handelsdepartementets

kännedom. Kollegiet anförde samtidigt att det i frågan framträdde två

huvudsynpunkter, dels att långivaren på grund av den statliga garantin inte

löpte någon risk, vilket talade för en låg räntesats, dels att det med fog kunde

hävdas att det var oriktigt att den som inte själv erbjöd bankmässiga

säkerheter för ett lån i räntehänseende skulle bli förmånligare ställd än

den som tillhandahöll dylika säkerheter. Kollegiet ansåg att sistnämnda

synpunkt borde vara avgörande och att det därför saknades anledning

motsätta sig den höjda räntan.

Kollegiet finner det tydligt, att bankerna genom den på hösten 1965

genomförda räntehöjningen, som sedan vid de följande ränteändringarna

fått bestå i relation till övriga utlåningsräntor, tillgodogör sig en högre

ränta lör garanlilånen än som kan anses berättigat. Den nuvarande goda

tillgången på lånemedel talar enligt kollegiets mening för en återgång för

garantilåneräntan till i huvudsak den relation till andra utlåningsräntor

som gällde före räntehöjningen på hösten 1965. Kollegium föreslår därför

att förhandlingar om den garantilåneränta som bör gälla för nya lån tas

upp med bankerna, lämpligen genom riksbankens försorg.

Statskontoret biträder utredningens uppfattning att kreditinstituten för

garantilånen bör tillgodoräkna sig »endast en ränta baserad på bästa säkerhet

och låneformens övriga kostnader», medan återstoden av den marknadsmässiga

räntan skall tillfalla den som ikläder sig risken och utför

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

utredningen. Ämbetsverket tillfogar att de fördelar för kreditinstituten,

som måste förutsättas ligga i föreningarnas tillsyn över låntagaren, mer

än väl bör kompensera kreditinstituten för det arbete som överföringen av

garantiavgiften till föreningen kan medföra.

Svenska bankföreningen framhåller att garantilån förorsakar den långivande

kreditinrättningen ett mycket omfattande arbete med skötsel och

vidmakthållande av säkerheter samt bevakning och uppföljning i form av

bokslutsgranskningar och konlrollbesök. Även i andra avseenden är lån

mot statlig garanti kostnadskrävande för långivaren. Bankföreningen anser

sålunda att kreditinstitutens administrationskostnader för garantilån

är av en helt annan storleksordning än vid lån mot säkerhet av botteninleckning

i bostadsfastighet. I och för sig skulle det därför vara fullt motiverat

att räkna med samma grundräntesats för garantilån som den allmänt

tillämpade garantilåneräntesatsen. Det skulle innebära att den totala kreditkostnaden,

inklusive risk- och utredningsavgiften, skulle komma att

uppgå till 8,5 % efter ränteläget vid mitten av november 1967. Detta måste

snarast, framhåller bankföreningen, anses lågt för krediter som har till

uppgift att ersätta eget kapital. Med hänsyn härtill anser bankföreningen att

den av utredningen föreslagna grundräntesatsen för garantilån icke kan betraktas

som inarknadsnuissig utan att den är alltför låg. Grundräntan för

direktlån bör såsom utredningen också föreslår av likformighetsskäl vara

densamma som grundräntan för garantilån.

Likartade synpunkter på den räntesats som kreditinrättningar bör tilllämpa

för krediter mot statlig garanti framför Svenska sparbanksföreningen.

Räntan på garantilån bör enligt föreningen med Va—3/t % överstiga

bottenlåneräntan, vartill kommer den av utredningen föreslagna engångsavgiften

för utredningskostnader och förlustrisk.

Utredningens förslag att lån mot statlig garanti även bör kunna lämnas

mot bunden ränta tillstyrks av kommerskollegium, som framhåller

att det därigenom skulle bli möjligt för exempelvis AB Industrikredit att

lämna garantilån. Också Svenska företagares riksförbund och Svensk industriförening

önskar att sådana bestämmelser utfärdas att industrigarantilån

kan placeras bos AB Industrikredit och AB Företagskredit.

Beträffande utredningens förslag att Kungl. Maj :t skall ha rätt

att i författning fastställa den räntefot som får

utgå för industrigarantilån anför Svenska sparbanksföreningen

att erfarenheter från tidigare studielån med statlig kreditgaranti

talar mot ett sådant förfaringssätt. Högsta räntesats för ifrågavarande

lån bör som tidigare fastställas genom förhandlingar mellan affärsbanker,

sparbanker och kommerskollegium. Konkurrensen mellan affärsbanker

och sparbanker torde sörja för att oskäligt höga räntor inte kommer att

tas ut.

Utredningens förslag att företagareföreningarna till statsverket

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr (it år 1968

skall inleverera inflytande låneräntor har i allmänhet godtagits

av remissinstanserna. Svenska bankföreningen stryker nnder att frågan

hur företagareföreningarna skall få medel till förlusttäckning kommer

att få ökad betydelse om föreningarna åläggs skyldighet att stå förlustrisk

även för vissa garantilån.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län finner utredningens

förslag vara i sin ordning under förutsättning att företagareföreningarna

erhåller visst statligt administrationsbidrag såsom täckning för den räntemarginal

på vilken föreningarna hittills bl. a. baserat sin verksamhet.

Kommerskollegium, Företagareföreningarnas förbund, SHIO, några länsstyrelser

och i det närmaste samtliga företagareföreningar föreslår att

ränteintäkterna inlevereras till statsverket en gång per år. Tre företagareföreningar

menar att ränteinbetalningarna bör ske halvårsvis.

SHIO framhåller att vissa administrativa och principiella skäl kan åberopas

mot det nuvarande systemet med räntemarginal men ifrågasätter

om systemet bör helt avvecklas. Alternativt till den föreslagna engångsavgiften

kan man även denna väg bygga upp företagareföreningarnas reserver

för täckande av låneförluster.

En mot utredningens uppfattning helt avvikande mening har statskontoret

som anför.

För direktlånen har utredningen ansett en ändring av det hittillsvarande

systemet i räntehänseende ofrånkomligt. Anledningen härtill är att de

ytterst varierande räntedifferenserna mellan föreningarnas inlåningsränta

från fonden och utlåningsräntan till de enskilda låntagarna skapat åtskilliga

problem. Det kritiserade systemet bygger på att föreningarna står som

låntagare gentemot den av statskontorets fondbyrå förvaltade lånefonden.

För de till föreningarna utlämnade lånemedlen debiteras dessa ränta efter

statens normalränta och räntedebitering sker årligen i december månad.

Sett ur fondbyråns synpunkt är systemet enkelt och har fungerat utan

besvärligheter eller större arbetsinsatser. Det förordade systemet kommer

däremot att kräva ökade arbetsinsatser hos såväl statskontoret som föreningarna

och möjligheterna till kontroll över inbetalade räntemedel torde

bli begränsade. Då Kungl. Maj :t förutsätts skola besluta om räntan å direktlånen,

bör denna ränta gälla även föreningarnas lån från fonden, möjligen

med reducering av någon tiondel med hänsyn till tidsintervaller mellan

in- och utlåning. Statskontoret anser sig därför inte kunna biträda utredningens

förslag till ändring av det nuvarande systemet.

Förslaget att låntagare i normalfallet skall erlägga eu utredning savgift

motsvarande 1,5 % av lånebeloppet tillstyrks av bl. a. kommerskollegium,

riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Svenska bankföreningen,

Svenska kommunförbundet, flera länsstyrelser, några företagareföreningar

samt tre handelskammare. Även statskontoret synes ställa sig

positivt till förslaget.

Företagareföreningarnas förbund och SHIO ifrågasätter — med hänsyn

till de skärpta krav som utredningen ställt på företagsekonomiska utredningar

och intensivare uppföljning av lån — om inte utredningsavgiften

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

bör höjas. Förbundet föreslår sålunda att utredningspålägget höjs till del''

dubbla. SHIO anser viss ökning erforderlig, vilket i sin tur kan motiverr

att staten även fortsättningsvis bär en del av den risktäckning som annars

skulle åvila föreningarna, alternativt att räntan höjs i motsvarande

mån.

På grund av bl. a. delegeringen av viss beloppsbestämd garäntigivningsdel

och utredningens krav på dokumentation, uppföljning, bevakning m.m.

förordar de flesta företagareföreningarna en högre utredningsavgift än utredningen

föreslagit. Drygt hälften av föreningarna anger att avgiften bör

utgå med 3 % av lånebeloppet.

Svenska bankföreningen påpekar att utredningsavgiften i regel bör avvägas

så att kostnadstäckning erhålls även för sådana utredningar som

resulterar i att kreditansökningen avslås. Den alternativa metoden att alltid

ta ut en ansökningsavgift, som i händelse av bifall avräknas mot utredningsavgiften,

skulle enligt bankföreningens mening sannolikt endast

motvilligt accepteras av låntagarklientelet. Också flera företagareföreningar

anser att införandet av en obligatorisk ansökningsavgift skulle mötas

av stark kritik från lånsökandena.

Några remissinstanser ställer sig avvisande eller tveksamma till förslaget

om utredningsavgift. Länsstyrelsen i Blekinge län finner sålunda behov

inte föreligga att utöver risktäckningstillägget ta ut särskild utredningsavgift

av låntagarna.. Den räntesats som fastställs för lånen får antas

innefatta gottgörelse även för vissa administrations- och utredningskostnader.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner den omständigheten, att utredningen

i ett lokaliseringsärende synes kunna bli kostnadsfri för sökanden

medan det företag som anlitar en företagareförening skulle drabbas

av utredningskostnader, tala mot den föreslagna kostnadstäckningsprincipen.

Det finns ingen rimlig anledning att i detta avseende göra åtskillnad

mellan de två låneformerna.

Svenska revisorsamfundet understryker att ränta i vanliga fall täcker

kreditgivarens omkostnader för utredningar m. in. Samfundet anser det

inte utrett varför så inte kan ske också här. Det föreslagna systemet medför

att lånsökande som anhåller om större krediter drabbas överproportionellt.

I detta sammanhang skulle ett avgiftssystem i och för sig kunna

konstrueras på ett överlägset rättvist sätt, nämligen som en sedvanlig konsultdebitering.

Härav följer, framhåller samfundet, att företag, som enligt

föreningarnas normer låter analysera de för kreditstödet erforderliga

förhållandena, t. ex. genom att anlita konsult, normalt skulle förorsaka

föreningen mindre arbete och därigenom drabbas av lägre utredningsavgift.

Samfundet förordar därför i första hand att utredningskostnad debiteras

såsom konsultuppdrag och ej utgår med fast procent av ansökt

lån. I andra hand föreslås en med större lånebelopp fallande utredningsavgift.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Utredningens förslag att låntagare skall erlägga en förlusttäckningsavgift

med genomsnittligt 3 % av lånebeloppet förordas av bl. a.

kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, riksgäldsfullmäktige, Svenska

bankföreningen samt några länsstyrelser och företagareföreningar. Även

statskontoret, bankinspektionen och Svenska sparbanksföreningen synes

ställa sig positiva till förslaget.

Riksbanksfullmäktige framhåller sålunda att grunddragen i förslagen

om ränteersättning och avgifter synes till stor del lösa problem som fullmäktige

tidigare har pekat på. Enligt fullmäktiges uppfattning bör företagareföreningarnas

avgifter inte sättas lägre än de föreslagna. Om man

därigenom gör det möjligt att föreningarna — i mycket blygsam skala —

kan bygga upp säkerhetsfonder torde detta kunna hälsas med tillfredsställelse.

I detta sammanhang framhåller fullmäktige att låntagares intresse

av att inte betala alltför höga räntor, vilket kan bli en följd av systemet,

får skyddas genom att garantilåneräntan hålls på en rimlig nivå.

Föreningen auktoriserade revisorer intar en något försiktigare ställning

till utredningsförslaget och anför att behovet av förlusttäckningspremier

av den storleksordning utredningen föreslagit är svårbedömbart. Med hän-syn

till risken för att eu alltför låg riskpremie kan tänkas negativt påverka

föreningarnas benägenhet att fortsättningsvis ta ur företagsekonomisk

synvinkel välmotiverade risker har föreningen ingen erinran mot att

förlusttäckningsavgiften åtminstone inledningsvis är något högre än vad

som motsvarar genomsnittsnivån för hittills konstaterade förluster.

Svenska landstingsförbundet förordar att förlusttäckningsavgiften utgår

med 2,5 % av lånebeloppet. Till stöd härför åberopar förbundet dels nivån

på hittills konstaterade förluster, dels att kreditgivningen framdeles skall

inriktas på lönsamma och utvecklingsbara företag samt att lånen skall beviljas

utan hänsyn till lokaliserings- och sysselsättningssynpunkter, dels ock

att en alltför hög avgift skulle motverka kreditgivningens syfte och medföra

en ansamling av medel i fonderna.

Den av reservanterna föreslagna förlusttäckningsavgiften på 2 % finner

SHIO, Svenska kommunförbundet, Svenska företagares riksförbund, några

länsstyrelser, företagareföreningar och handelskammare väl avvägd. Svenska

företagares riksförbund framhåller att det bör vara föreningarna obetaget

att nedsätta förlusttäckningsavgiften om utvecklingen i föreningarna

gör detta möjligt.

Varierande förslag om procentsatsen för förlusttäckningsavgiften framför

de företagareföreningar som inte anslutit sig till utredningen eller reservanterna.

13 föreningar menar att avgiften bör bestämmas till 1,5 %. Som

motiv härför anförs att, eftersom staten tidigare har stått risken, denna åtminstone

i ett inledningsskede bör delas mellan staten och låntagaren. Denna

uppfattning har också Företagareföreningarnas förbund.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Eu avgift på 2 % som inkluderar både förlusttäcknings- och utredningsavgift

anser Svensk industriförening motiverad.

I fråga om sättet för uttagande av förlu sttäckning soch

utredning sav gift finner kommer skollegium, bankinspektionen,

Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Svenska

landstingsförbundet övervägande praktiska skäl tala för ett system med

engångsavgifter. Kommerskollegium anför att ett förfarande med

årligt räntetillägg blir i hög grad administrativt betungande för både banker

och företagareföreningar. Å andra sidan är metoden med en engångsavgift

inte heller särskilt tilltalande och kan för låntagaren ofta innebära

vissa nackdelar. En engångsavgift har emellertid som utredningen också

framhåller den fördelen att den snabbt bygger upp fonderna för förlusttäckning.

Kollegium finner därför övervägande praktiska skäl tala för

tillämpandet av en engångsavgift.

Den motsatta uppfattningen — afl de båda avgifterna bör tas ut i form

av ett årligt tillägg till den löpande räntan — företräds av ett stort

antal remissinstanser, bl. a. Företagareföreningarnas förbund, SHIO,

Svensk industriförening, Svenska företagares riksförbund, praktiskt taget

samtliga företagareföreningar, åtskilliga länsstyrelser och flera handelskammare.

En engångsavgift av detta slag är enligt SHIO mycket ovanlig

på den svenska kreditmarknaden. Ehuru administrativa in. fl. skäl anförs

för denna avgiftsform ifrågasätter organisationen, om inte en sådan avvikelse

från sedvanlig praxis i fråga om låneräntor kommer att väcka irritation

och motstånd hos låntagarna. Ett tillägg till den löpande låneräntan

skulle ge ekonomiskt sett samma effekt och organisationen ifrågasätter om

inte ett bibehållande av denna praxis är att föredra.

Svenska företagares riksförbund framhåller att företagareföreningarnas

långivning måste ses som verkliga förtroendekrediter. Det finns därför

enligt förbundets uppfattning ej anledning att ta ut kostnader för risktagande

och utredning som engångsavgift i förskott utan förbundet föreslår

att de tas ut som årlig avgift.

Statskontoret anför att den väsentliga delen av kostnader för utredning

och undersökning av en tilltänkt låntagare bör ligga före lånets eller garantins

beviljande. Del ter sig då mest naturligt att avgifter härför tas ut

i anslutning till lånets prövande. I detta avseende biträder statskontoret

förslaget. Beträffande förlusttäckningsavgiften i samband med garantilån

kan enligt ämbetsverkets mening starka skäl åberopas för årligt räntetilllägg.

Föreningarna kan härigenom — på liknande sätt som vid direktlånen

- bli uppmärksammade på förskjutningar i låntagarens räntebetalningar.

Förslaget att förlusttäckningsavgiften till viss del skall fonderas

hos föreningarna och till viss del överföras till en för samtliga

företagareföreningar gemensam förlusttäckningsfond synes

ha accepterats av Svenska landstingsförbundet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968

G3

I övrigt liar remissinstanserna i den mån de har behandlat frågan så gott

som enhälligt avvisat förslaget om en gemensam central förlusttäckningsfond.

Kommerskollegium och Svensk industriförening finner sålunda en

sådan fond icke motiverad. Skulle i något fall en större låneförlust uppstå

bör enligt industriföreningens mening staten svara för den på samma sätt

som för förluster på centralt beviljade lån. 18 företagareföreningar föreslår

att förlusttäckningsavgifterna fonderas hos respektive föreningar.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig angående omfattningen

av det statliga kreditstödet. Kommerskollegium, som

anser det vara svårt att uppskatta storleken av erforderlig garantilåneram,

finner eu ökning av nuvarande ram med 25 milj. kr. erforderlig för att

säkerställa att det nya systemet för kreditstöd skall fungera på ett tillfredsställande

sätt.

Svensk industriförening konstaterar att den mindre industrin svarar

för ca 25 % av den totala industriproduktionen i vårt land men har tillgång

till endast 15 % av den totala utestående kreditvolymen till industrin.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att investeringsbanken knappast

kommer att ändra på detta förhållande, eftersom dess verksamhet i första

hand torde komma att inriktas på de större företagens behov, anser föreningen

det rimligt och välmotiverat att tillskotten till hantverks- och industrilånefonden

fördubblas och att en fördubbling också sker av industrigarantiramarna.

Även Svenska landstingsförbundet och några länsstgrelser förordar en

utökning av företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet.

Svenska bankföreningen anser det vara av vikt att ramarna för kreditstödet

hålls så pass snäva att eu noggrann prövning av stödbehovet

framtvingas i varje enskilt fall.

Utredningens erinran om vikten av att företagareföreningarna effektiviserar

sin uppföljning av låneärenden understryks av hl. a. riksrevisionsverket,

Föreningen auktoriserade revisorer, Svenska revisorsamfundet,

Företagareföreningarnas förbund, några länsstyrelser och ett flertal

företagareföreningar.

Riksrevisionsverket framhåller att föreningarna som en följd av det ökade

risktagandet i låneverksamheten, som det av utredningen föreslagna förlusttäckningssystemet

medför, kan förutsättas skärpa sin företagsekonomiska

bedömning av lånesökande företag samt verksamt följa upp låneärenden

genom bokslutsgranskning och kontakt med företagen. I fråga om

större företag, för vilka kreditgaranti beviljas av Kungl. Maj:t eller kommerskollegium,

torde statens ekonomiska intresse böra bevakas genom att

erforderlig insyn i företagen medges genom särskilt tillsatta styrelseledamöter

och revisorer eller på andra liknande sätt.

Också Företagareföreningarnas förbund anför att höjningen av direktlånegränsen

och den föreslagna delegerade garantigivningen ställer större

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

krav på dokumentation, systematik och analys i låneärenden och att åtgärder

bör vidtas för att eliminera eventuella brister. I samband härmed påpekar

förbundet att uppföljningsarbetet medför krav på ökade personella

resurser och ökar föreningarnas administrativa kostnader.

Svenska revisorsamfundet anser att företagareföreningarna i stället för

att nyanställa personal bör kunna uppdra åt lokala revisorer och fristående

ekonomiska konsulter att enligt fastställd rutin utföra företagsvärderingar

som led i säkerhetskontrollen.

Företagare!oreningarnas organisation m. m.

Nuvarande ordning

Som förut nämnts finns numera en företagareförening i varje län utom

Stockholms län där det finns två. Alla föreningarna är organiserade och

registrerade som ekonomiska föreningar och således underkastade bestämmelserna

i lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar.

Ändamålet med företagareföreningarnas verksamhet anges i stadgarna i

stort sett lika för dem alla, nämligen att främja uppkomsten och utvecklingen

av hantverk och småindustri inom länet, bl. a. genom att undersöka

möjligheterna att skapa lönsamma företag, bedriva utrednings- och rationaliseringsverksamliet

samt utlämna lån eller förmedla lån från staten eller

annan långivare. Till medlemmar i förening kan väljas enskilda personer

och sammanslutningar, landstingskommuner, primärkommuner och andra

samfälligheter samt handelskammare. Sammanlagda antalet medlemmar

uppgick den 31 december 1965 till 12 736.

Antalet ledamöter i föreningarnas styrelser varierar och är lägst sex och

högst tretton. Hos samtliga föreningar finns ett antal bundna mandat.

Sålunda utser länsstyrelsen och landstinget regelmässigt minst en ledamot

vardera. Även hantverksdistrikten utser representanter i flertalet styrelser.

I samtliga föreningar utom två är länets landshövding ordförande i styrelsen.

Arbetsutskott finns i 18 föreningar. I de föreningar där arbetsutskott

saknas består styrelsen oftast av sju ledamöter. Utskottets huvudsakliga

uppgift är att förbereda ärenden som senare skall behandlas av styrelsen.

Samtliga föreningar har minst två revisorer. I några fall föreskrivs i stadgarna

att minst en revisor skall vara auktoriserad.

Företagareföreningarna är privaträttsliga organ. Kungl. Maj:t har emellertid

ställt villkor för föreningarnas lån från statens hantverks- och industrilånefond.

Dessa villkor tillförsäkrar staten inflytande över föreningarnas

verksamhet. Sålunda är föreningarna skyldiga att underkasta sig

kontroll av kommerskollegium och att följa de bestämmelser om sådan

kontroll som kollegiet meddelar. Föreningarna är också skyldiga att låta

en av kollegiet utsedd revisor delta i granskningen av förvaltningen och

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1068

i äkenskaperna. Slutligen måste föreningarna följa bestämmelserna i 1960

års kungörelse om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri,

när de bedriver kreditstödsverksamhet med statliga medel eller när

statens ekonomiska intressen eljest berörs. Dessa skyldigheter för föreningarna

gentemot staten motsvaras av dels uppdrag som Kungl. Maj:t har

givit kommerskollegium att följa föreningarnas verksamhet, att hos Kungl.

Maj.t föreslå de åtgärder som kollegiet med anledning därav finner påkallade

och att öva tillsyn över den verksamhet som föreningarna bedriver

enligt nämnda kungörelse, dels bemyndigande för kollegiet att i den utsträckning

som är påkallad utse revisor. Ett visst statligt inflytande förekommer

även genom föreskriften i föreningarnas stadgar att en eller flera

styrelseledamöter skall utses av länsstyrelsen. På samma sätt förekommer

ett kommunalt inflytande genom att minst en styrelseledamot utses av landstinget.

Det ankommer på föreningarna att själva bestämma hur kassaverksamheten

skall ordnas (prop. 1960: 1, bil. 12 s. 162, SU 10, rskr 10). Inom flertalet

föreningar sköts kassatjänsten och lånehanteringen av den egna personalen.

Fyra föreningar har dock överlåtit åt bank att mot viss ersättning

ombesörja den tekniska förvaltningen av låneverksamheten liksom den

därmed förbundna kassatjänsten.

Företagareföreningarnas förbund är eu ideell organisation, i vilken samtliga

företagareföreningar är medlemmar. Enligt stadgarna har förbundet

till ändamål att vara samarbetsorgan mellan landets företagareföreningar

i syfte att tillvarata deras gemensamma intressen och främja de uppgifter

som föreningarna har sig anförtrodda. Medlems rätt att delta i handhavandet

av förbundets angelägenheter utövas på förbundsstämma genom ombud.

Stämman väljer styrelsen som består av ordförande och åtta ledamöter.

Utredningen

Organisationen in. m.

Utredningen erinrar om att föreningarnas verksamhet är inriktad på

näringsbefrämjande åtgärder inom länet. Utredningen har övervägt om

verksamheten även i framtiden bör drivas i form av ekonomiska föreningar

o

eller om de nuvarande föreningarna bör ombildas till hel- eller halvstatliga

organ, stiftelser, aktiebolag eller ideella föreningar. Vidare har utredningen

övervägt om huvudmannaskapet för verksamheten bör övertas av landstingen.

För bibehållande av formen ekonomiska föreningar talar enligt utredningen

bl. a. att föreningarnas goodwill hos såväl företagare som statliga

och privata organ kan försvagas vid en ändrad organisationsform. Föreningsformen

medger differentiering av verksamheten efter skiftande lokala

behov och är en smidig förvaltningsform särskilt för handläggningen

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 61

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr til år 1(168

av låneärenden. Upplösning av föreningarna i samband med organisationsändring

skulle medföra betydande administrativt arbete.

Å andra sidan framhåller utredningen att föreningarna hittills i det närmaste

har varit helt beroende av statens och landstingens ekonomiska stöd

för sin verksamhet. Staten bör, som en förutsättning för att statligt kreditoch

rationaliseringsstöd skall bibehållas, kunna kräva att få ett bestämmande

inflytande på föreningarnas verksamhet. Detta gäller med särskild

tyngd om staten även i fortsättningen skulle till någon del ikläda sig ansvaret

för täckande av förluster vid kreditgivningen. Även föreningarnas

nära anknytning till lokaliseringsverksamheten i vissa län kan motivera

en närmare statlig anknytning. En hel- eller halvstatlig organisationsform

synes utredningen av dessa skäl ligga närmast till hands. Vid sadana organisationsformer

skulle gälla bestämmelserna om ämbetsinannaansvar och

viss offentlig insyn. Önskemålet härom kan emellertid tillgodoses vid andra

organisationsformer, exempelvis ekonomisk förening, genom bestämmelser

som Kungl. Maj :t meddelar i särskild ordning.

Mot bakgrunden av sina förslag att lånestödet utan subventionsmoment

skall inriktas på företagsekonomiskt väl motiverade projekt, att avgift skall

tas ut för förlusttäckningen och föreningarnas eget risktagande samt att

rådgivningsverksamheten skall vara självfinansierande anser utredningen

att det främst av praktiska skäl är ändamålsenligt att den nuvarande organisationsformen

behålls.

Utredningen framhåller att förslagen om delegerad garantigivning, statligt

administrationsbidrag och gynnsam behandling i skattehänseende för

föreningarna motiverar att den statliga insynen i deras verksamhet stärks.

Det bör, liksom när staten i andra sammanhang ger stöd åt enskilda organ

som bedriver allmännyttig verksamhet, ske genom att staten fastställer

föreningarnas stadgar samt tillsätter styrelseledamöter och revisorer.

Sålunda föreslår utredningen att staten tillsätter två ledamöter i en normalstyrelse

på sju. Två ledamöter föreslås tillsatta av landstinget och Övriga

tre av föreningsstämman. Sju ledamöter ger enligt utredningen både tillfredsställande

statlig insyn och erforderlig lokal förankring och sakkunskap.

Den gemensamma majoriteten för staten och landstinget anser utredningen

vara motiverad av föreningarnas uppgifter i fråga om kreditstödet

och finansieringen av verksamheten. Statens och landstingets representanter

föreslås bli utsedda för fyra år, dvs. en valperiod. De av föreningsstämman

utsedda ledamöterna kan enligt utredningen lämpligen utses för två

år i sänder. Liksom f. n. bör det finnas två revisorer i varje förening. Eu

bör utses av landstinget och en av föreningsstämman. Minst en av revisorerna

bör vara auktoriserad. Kommerskollegium bör alltjämt ha rätt att

utse ytterligare revisor.

Med hänsyn till att utredningen föreslår ökade befogenheter för föreningarna

i fråga om garantigivningen och befrielse från skattskyldighet kan det

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j.ts proposition nr 61 år 1968 67

enligt utredningen synas befogat att gemensamma stadgar gäller för alla

föreningarna. Eftersom deras verksamhetsinriktning och omfattning även

i fortsättningen kan väntas förete skillnader på grund av skilda lokala behov,

vill utredningen dock inte föreslå att generellt gällande stadgar fastställs.

Vissa mera grundläggande bestämmelser såsom rörande verksamhetsinriktning,

val av styrelse och revisorer, styrelsens sammansättning och

befogenheter, bokföringsår, rösträtt på föreningsstämma, disposition av

uppkommande vinst och fördelning av behållna tillgångar vid upplösning

bör dock vara desamma för samtliga föreningar. Utredningen har därför

lagt fram ett normalförslag till stadgar för företagareförening. Förutsältning

för att förening skall få statsbidrag och lånemedel bör enligt utredningen

vara att Kungl. Maj :t har fastställt föreningens stadgar. Stadgarna

bör inte få ändras utan Kungl. Maj :ts godkännande.

Förutsättning för det föreslagna samarbetet mellan föreningarna och

SHI beträffande rådgivnings- och kursverksamhetens uppläggning in. in.

(se s. 20) synes enligt utredningen vara att Företagareföreningarnas förbund

tilldelas funktionen som samordnande instans för föreningarna. Förbundet

bör även arbeta för att föreningarna i sin verksamhet tillämpar

samma bokförings- och bokslutsprinciper. För dessa uppgifter krävs enligt

utredningen viss utbyggnad av förbundets organisation och personal. Kostnaderna

för kansliet bör enligt utredningens mening liksom hittills till en

del bekostas genom bidrag från staten.

Vissa handläggnings^ rågor

Utredningen anser att det även i framtiden bör ankomma på föreningarna

själva att bestämma hur kassatjänsten skall ordnas. Föreningarna bör dock

alltid ha valmöjligheten aktuell och pröva om det går att erhålla ekonomiskt

fördelaktiga avtal med bank om skötseln av lånehanteringen.

Utredningen föreslår att föreningarnas räkenskapsår ändras så att det

sammanfaller med statens budgetår.

I enlighet med Kungl. Maj :ts tilläggsuppdrag den 19 december 1963 har

utredningen undersökt det administrativa förfärandet vid handläggningen

av ärenden rörande statlig kreditgaranti. Härom anför utredningen bl. a.

följande. Balansen av icke avgjorda ärenden inom kommerskollegium ökade

kraftigt åren 1959—1962. En personalförstärkning som därefter tillförts

kollegiets industribyrå har medfört en väsentlig minskning i arbetsbalansen.

Den genomsnittliga balansen av låneärenden och ändringsärenden,

som låg på 61 ärenden år 1962, sjönk under 1963 till 40 och under 1964

till 37. Under åren 1965 och 1966 minskade balansen ytterligare till 30 resp.

26 ärenden. Den tidigare alltför långa handläggningstiden synes sålunda

ha förkortats genom åtgärder som kollegiet själv har vidtagit. Den kraftigt

minskade arbetsbalansen torde i och för sig få betecknas såsom rela
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

tivt tillfredsställande. Dessutom bör den av utredningen förordade delegeringen

till föreningarna av beslutanderätten i de mindre garantilåneärendena

kunna bidra till att påskynda det administrativa förfarandet. En av

de väsentligaste anledningarna till att liandläggningstiderna inom kommerskollegium

ofta blivit onormalt långa är att de av föreningarna ingivna

ansökningshandlingarna inte bär varit kompletta. Förbättring härvidlag

synes möjlig att åstadkomma genom information och samverkan mellan

kollegiet och föreningarna.

Reservation

Ledamöterna Andersson och Stefanson reserverar sig mot majoritetens

förslag om styrelsens sammansättning. De anför bl. a. att näringslivets organisationer,

i huvudsak hantverks- och industridistrikten inom SHIO,

f. n. är representerade i alla föreningsstyrelser utom tre. I flertalet fall tillsätter

hantverksdistrikten två eller tre ledamöter. Denna representation

är hävdvunnen och kan oftast hänföras till att organisationerna spelat en

viktig roll vid resp. förenings tillkomst. Det personliga samarbetet i styrelsen

mellan föreningarna och representanter för organisationer som företräder

länets mindre industri och hantverk måste anses ha betydelse för

föreningarnas verksamhet. Reservanterna föreslår att den organisation

som inom länet representerar mindre industri och hantverk även fortsättningsvis

får rätt att utse en styrelseledamot. Föreningsstämman skulle

således välja två ledamöter.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att företagareföreningarnas nuvarande

organisationsform — ekonomisk förening — skall b ibehållas

har lämnats utan erinran av alla remissinstanser utom länsstyrelsen

i Gävleborgs län. Det förhållandet, att företagareföreningarna för

sin verksamhet är nästan helt beroende av statens stöd, synes enligt länsstyrelsen

tala för att den organisatoriska formen för verksamheten anpassas

i enlighet härmed. De skäl utredningen har anfört mot en ändrad organisationsform

finner länsstyrelsen inte bärande. En statlig organisationsform

skulle otvivelaktigt eliminera en stor del av de problem som utredningen

diskuterat i samband med de ekonomiska relationerna mellan staten

och föreningarna. Länsstyrelsen anser sig dock inte i detta sammanhang

kunna ge förslag till statlig eller halvstatlig organisationsform. Olika

vägar synes emellertid kunna väljas såsom anknytning till riksbankens

distriktsorganisation,''ett självständigt länsorgan eller samordning med den

statliga kreditgivningen till företagen inom jordbruket i lantbruksnämndens

regi.

Delade meningar råder om utredningens förslag till sammansättning av

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Iiungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1068

företagareförenings styrelse. Till utredningens förslag ansluter

sig bl. a. kommerskollegium, statskontoret, Svensk industriförening,

bankinspektionen och flera företagareföreningar. Reservanternas uppfattning

biträds av Sill, SHIO samt några länsstyrelser och företagareföreningar.

Även Svenska landstingsförbundet rekommenderar att företrädarna för

mindre industri och hantverk representeras i styrelsen men förbundet anser

det onödigt med särskild bestämmelse härom eftersom näringslivets

organisationer är representerade i så gott som samtliga företagareföreningars

styrelser.

Vikten av att näringslivets organisationer på lämpligt sätt och i lämplig

omfattning blir företrädda i styrelsen betonas av Sveriges köpmannaförbund.

Svenska bankföreningen finner det böra övervägas att ge organisationer

inom näringslivet större inflytande vid styrelseval än som skulle bli

fallet enligt utredningens förslag. Ytterligare förstärkning av näringslivets

representation anser handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

nödvändig och föreslår att — av de två ledamöter som enligt utredningen

skall utses av länsorganet — en i stället utses av den organisation inom

länet som representerar hantverk och småindustri. Även Stockholms handelskammare

föreslår att två av styrelseledamöterna skall företräda

industri, hantverk och annan likartad verksamhet samt anser att antalet

ledamöter i föreningsstyrelsen bör ökas till nio. Att antalet styrelseledamöter

bör uppgå till nio förordas också av Blekinge företagareförening och

Svenska företagares riksförbund, vilket anser att den del av föreningsstyrelsen

som inte tillsätts av det allmänna bör utan undantag utses av föreningsstämman.

Företagareföreningen i Stockholms stad förordar en i förhållande till

utredningens förslag ökad styrelse. Utöver det föreslagna antalet ledamöter

anser föreningen att högst två ledamöter bör finnas som representerar

länssammanslutningar inom hantverk och industri. Föreningen väcker

frågan om inte en utökad kommunal representation är befogad i det nya

Stockholms län. Företagareföreningen i Stockholms län föreslår dels att föreningsstämman

skall kunna utse högst fem ledamöter, dels att i de folkrika

länen, i analogi med förhållandena inom vissa andra länsorgan, styrelsen

därutöver skall kunna ha större antal ledamöter.

Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län och företagareföreningen

i sistnämnda län anser att landstinget bör utse en och

Malmö stad resp. Göteborgs stad en ledamot.

I anslutning till frågan om styrelsesammansättningen har kommerskollegium,

Företagareföreningarnas förbund och flera företagareföreningar

förordat att föreningarna medges rätt att tillsätta ett arbetsutskott.

Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat utredningens förslag i

fråga om revisorer hos föreningarna. Svenska stadsförbundet påpekar

att, eftersom den revisor som landstinget skulle utse i regel torde vara

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj ds proposition nr 61 år 1068

eu förtroendeman, den auktoriserade revisorn normalt skulle komma att

väljas av föreningsstämman. Företagareföreningarna i Uppsala samt Göteborgs

och Bohus lön förordar att antalet revisorer bestäms till tre, varav

en auktoriserad. Föreningen i sistnämnda län föreslår dessutom att av dessa

en tillsätts av landstinget, eu av Göteborgs stad och en av föreningsstämman.

Utredningens uppfattning att minst en av revisorerna bör vara auktoriserad

delas inte av företagareföreningarna i Östergötlands, Gotlands och

Blekinge lån. Företagareföreningen i Östergötlands län anser sålunda att

— med hänsyn till föreningarnas speciella status — ingen av revisorerna

behöver vara auktoriserad. Föreningen säger sig emellertid inte ha någon

invändning häremot om merkostnaden för auktoriserad revisor täcks av

det statliga administrationsbidraget. Sannolikt, fortsätter föreningen, torde

revisionskostnaderna kunna begränsas genom en för alla föreningar gemensam

överenskommelse med någon revisionsbyrå.

Utredningens förslag att förutsättningen för statsbidrag och lånemedel

skall vara att föreningens stadgar är godkända av Kungl. Maj:t biträds

av kommerskollegium, bankinspektionen och Svensk industriförening.

Mot utredningens förslag att varje företagareförening även i fortsättningen

själv skall få bestämma hur kassatjänsten och lånehanteringen

skall ordnas har kommerskollegium inte något att invända.

Bankinspektionen erinrar om de strävanden till koncentration av

arbetsuppgifter avseende kassatjänst som förekommer inom andra områden.

Dessa strävanden, fortsätter inspektionen, är märkbara inom hela

banksystemet, och inom jordbrukskasserörelsen överlåter de enskilda kassorna

vissa arbetsuppgifter till centralkassorna. Inspektionen tillråder därför

att möjligheterna att centralisera de bär avsedda funktionerna till ett

organ undersöks närmare. Ett alternativ är samarbete med affärs- eller

sparbank, ett annat att centralisera de här avsedda uppgifterna till en för

samtliga föreningar gemensam enhet, t. ex. Företagareföreningarnas förbund.

Företagareföreningarnas ekonomi in. m.

Nuvarande ordning

Företagareföreningarnas ekonomi

Företagareföreningarnas tillgångar och skulder utgörs huvudsakligen av

lån från statens hantverks- och industrilånefond, vilka medel föreningarna

i sin tur lånat ut till hantverks- och industriföretag inom länet. Ett av utredningen

redovisat sammandrag av föreningarnas balansräkningar visar

att balansomslutningen år 1965 uppgick till 162,9 milj. kr. och att av

föreningarnas tillgångar vid årets slut lånefordringar utgjorde 142,3 milj.

kr. samt bank-, postgiro- och kassamedel 15 milj. kr. Skulderna bestod

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år W68

71

främst av statliga lån, 152,9 milj. kr., och landstingslån, 2,5 milj. kr. Tillgångarna

utöver skulderna uppgick till sammanlagt 5,4 milj. kr., varav

andelskapital 0,5 milj. kr., risktäckningsmedel (huvudsakligen fonderade

statliga subventionsmedel) 3,3 milj. kr. och övriga fonder 1,6 milj. kr.

Per den 30 juni 1967 hade företagareföreningarna ur fonden beviljats

lån med 184,6 milj. kr., varav dock 7,2 milj. kr. ännu inte lyfts utan kvarstod

hos den fondförvaltande myndigheten, dvs. statskontoret. Utestående lån

av statliga medel uppgick till 157,4 milj. kr. Tillgångarna utöver skulder

uppgick till 4,6 milj. kr., varav andelskapital 0,6 milj. kr. och risktäckningsmedel

samt övriga fonder ca 4 milj. kr.

Föreningarnas största utgiftspost består av räntekostnaden för upplånat

kapital. Under budgetåret 1966/67 erlades drygt 9,7 milj. kr. i sådana räntor.

Övriga utgifter samma budgetår bestod av löner m. in., 6,5 milj. kr., och

omkostnader, 2,9 milj. kr. Ränteinkomsterna på av föreningarna utlånade

statliga medel utgjorde närmare 12,9 milj. kr. — föreningarnas nettoränteinkomster

var således under detta budgetår drygt 3,1 milj. kr. Övriga inkomster

uppgick till 6,5 milj. kr., varav 2,3 milj. kr. i huvudsakligen konsultintäkter,

3,3 milj. kr. i bidrag från landsting in. fl. samt 0,9 milj. kr. i

statligt administrationsbidrag.

Landstingsbidragen är ganska ojämnt fördelade mellan föreningarna.

De största bidragen under budgetåret 1966/67 lämnades av landstingen i

Norrbottens, Västerbottens, Kristianstads och Västernorrlands län. Av totalbidraget

3,3 milj. kr. utgjorde de tio högsta bidragen sammanlagt 2,3

milj. kr.

Det statliga administrationsbidraget utgår från reservationsanslaget Bidrag

till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader. Bidraget

fastställs av Kungl. Maj :t efter förslag av kommerskollegium, huvudsakligen

med ledning av de enskilda föreningarnas uppgifter om behovet. Ur

samma anslag kan föreningarna erhålla medel för att täcka sina förluster

på låneverksamheten (subventionsmedel). Tilldelning av subventionsmedel

sker med beaktande av föreningens ekonomiska ställning i dess helhet,

varvid särskilt beaktas i vad mån tidigare beviljade subventionsmedel behövt

tas i anspråk för att täcka uppkomna förluster eller om dessa reserverats

för att täcka framtida förluster.

Beskattnings frågor

Ekonomiska föreningar är i princip skattskyldiga för all inkomst. Enligt

10 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt utgår sådan skatt med

32 % av den beskattningsbara inkomsten.

Vissa rättssubjekt är med hänsyn till sin mer eller mindre allmännyttiga

verksamhet helt eller delvis befriade från skatt. I 53 § 1 mom. första stycket

d) kommunalskattelagen uppräknas de subjekt som är skattskyldiga

till kommunal inkomstskatt endast för inkomst av fastighet. Till dem hör

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:t$ proposition nr 61 år 1968

bl. a. svenska skeppsliypotekskassan, skeppsfartens sekundärlånekassa,

norrlandsfonden, malmfonden för forsknings- och utvecklingsarbete och

allmänna försäkringskassor. Samma rättssubjekt är enligt hänvisning i

7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt helt befriade från statlig inkomstskatt.

Frågan om skattskyldighet för företagareförening har nyligen varit

föremål för regeringsrättens prövning. Målet gällde beskattning av rörelsevinst

som avsatts till en bidrags- och lånefond. Kammarrätten hade funnit

föreningen skattskyldig för vinsten, eftersom föreningen fick anses ha bedrivit

rörelse som avses i 27 § kommunal skattelagen. Regeringsrätten fann

i utslag den 3 maj 1966 inte skäl göra ändring i kammarrättens beslut.

Utredningen

Statligt administrationsbidrag

Utredningen anför att omläggning av nuvarande system för det statliga

stödet till företagareföreningarna till ett enklare och fastare finansieringssystem

i olika sammanhang bedömts vara en angelägen reform. Föreningarna

skulle genom en sådan omläggning lättare kunna uppskatta storleken

av de inkomster som erhålls vid olika verksamhetsalternativ. Samtidigt

skulle det administrativa arbetet för tillsynsmyndigheten förenklas.

Vid konstruerandet av ett finansieringssystem för föreningarna med deras

från län till län varierande omfattning och inriktning måste enligt utredningen

kraven på ett enkelt och lättadministrerat system vägas mot

önskemålen om en medelsfördelning som på bästa sätt ger förutsättningar

för att syftet med föreningarna skall uppnås.

Enligt utredningens i det föregående redovisade förslag skall rådgivningsverksamheten

i princip finansieras genom avgifter, utredningar

i ärenden om lokaliseringsstöd m. m. jämställas med konsultuppdrag och

bekostas av uppdragsgivarna, en utredningsavgift tas ut för lån och garantier

samt förluster täckas genom en förlusttäckningsavgift. Utredningen

beräknar att dessa inkomster kommer att täcka huvuddelen av föreningarnas

kostnader, även vid en verksamhet av betydande omfattning. Det är

emellertid enligt utredningen ändamålsenligt att låta de angivna inkomsterna

kompletteras med ett särskilt statligt administrationsbidrag, avsett att

ge föreningarna erforderlig ekonomisk stadga och möjliggöra kontinuitet

i verksamheten.

Utredningen erinrar om sitt förslag att föreningarnas ränteinkomster i

sin helhet skall inlevereras till statsverket. Detta inkomstbortfall kompenseras

till största delen av utredningsavgiften. Vad gäller kostnaderna för

den löpande lianteringen av föreningarnas direktlån finns enligt utredningen

särskilt motiv för att från staten till föreningarna överföra en kostnadsersättning.

I den ränta som låntagaren erlägger ligger nämligen på

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

sedvanligt sätt inräknad en ersättning för kreditgivarens löpande lånehantering.

Enligt utredningens mening bör denna ersättning av staten, lämpligen

inom ramen för ett administrationsbidrag, återbäras till den som utför

detta arbete, dvs. företagareföreningen.

Utredningen har i fråga om konstruktionen av ett statligt administrationsbidrag

övervägt olika alternativ, bl. a. om bidraget bör utgå efter antalet

prövade ärenden eller storleken av den personalkader som föreningarnas

styrelser fastställer. Utredningen har emellertid funnit det lämpligast

att bidraget utgår med ett enhetligt belopp till samtliga föreningar, i princip

oberoende av verksamhetens omfattning.

På grund härav föreslår utredningen att bidrag — enligt kostnadsläget

för år 1966 — skall utgå med 150 000 kr. per år och förening. Utredningen

understryker att den inte har sett på det statliga administrationsbidraget

isolerat utan sökt bedöma den samlade effekten på föreningarnas ekonomi

av de tidigare nämnda inkomsterna och ett fast bidrag. Bidraget bör enligt

utredningens uppfattning anpassas efter den allmänna kostnads- och löneutvecklingen.

Vid avvägningen av det föreslagna bidragsbeloppet har utredningen utgått

från att beloppet är tillräckligt för att ge föreningarna en finansiell

bas, närmast motsvarande kostnaderna (löner och omkostnader) för föreningarnas

administrativa ledning jämte viss del av lånehanteringen, på

vilken bas kan byggas en normalorganisation finansierad även med de av

utredningen förutsatta övriga inkomstkällorna.

Som villkor för det statliga administrationsbidraget bör gälla att föreningarna

bedriver verksamheten efter de av statsmakterna uppdragna

riktlinjerna. En uppföljning och kontroll av att dessa riktlinjer uppfylls

bör enligt utredningen vara en av tillsynsmyndighetens viktigaste uppgifter.

Förslagens ekonomiska konsekvenser

Det sammanlagda statliga stödet till företagareföreningarna i form av

administrationsbidrag och räntemarginaler enligt nuvarande grunder beräknar

utredningen för budgetåret 1965/66 till 4,0 milj. kr. För 1966/67

uppskattar utredningen stödet, med utgångspunkt i att föreningarnas

nettoräntemarginal i genomsnitt skulle utgöra 2,4 %, till närmare 5,0 milj.

kr.

Utredningen betonar att föreningarnas motsvarande inkomster enligt utredningens

förslag inte kan exakt beräknas eftersom de, förutom av det

fasta administrationsbidraget, blir beroende bl. a. av långivningens omfattning

avseende såväl direktlån som delegerade och centralt beviljade lånegarantier.

Med utgångspunkt i 1966 års löner och låneomslutning kan dock

de olika föreningarnas inkomster i form av statligt administrationsbidrag

samt utredningsersättning beräknas komma att variera mellan 175 000 och

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

300 000 kr. Genomsnittet torde ligga vid 200 000 kr. För föreningarna tillsammans

skulle detta innebära ca 5 milj. kr. i inkomster per år.

Jämförelser i fråga om det samlade ekonomiska utfallet för föreningarna

enligt det nuvarande och det föreslagna systemet finner utredningen vanskliga

även på grund av variationer i fråga om räntemarginalens storlek. Utredningen

räknar emellertid med att det nya systemet — under förutsättning

av relativt normal räntemarginal och om hänsyn tas till förslagets alla

komponenter, nämligen fast administrationsbidrag, normal utredningsersättning

för direktlån och delegerade garantilån, ersättning enligt beslut

av tillsynsmyndigheten för utredningar om större garantilån samt förutsatt

särskild ersättning till vissa föreningar för utredningar i lokaliseringsärenden

etc. — kommer att ge samtliga föreningar bättre kontantmässigt

resultat än det gamla.

Om det av utredningen föreslagna systemet hade tillämpats under budgetåren

1963/64—1966/67 skulle det enligt utredningens uppskattning ha

tillfört föreningarna ca 17,5 milj. kr., varav 4,8 milj. kr. under del sista budgetåret,

medan det nuvarande systemet enligt utredningens beräkningar

tillfört föreningarna ca 14,4 milj. kr. Det bör enligt utredningen vidare

beaktas att konsultverksamheten i princip skall självfinansieras och att

föreningarna kommer att uppbära vissa ränteinkomster av förlusttäckningsfonderna.

Det samlade ekonomiska utfallet för företagareföreningarna

kan sålunda väntas innebära att föreningarnas ekonomiska ställning

avsevärt förbättras.

Utredningen finner det sannolikt att bidrag från landsting och i viss

män från städer och landskommuner även i fortsättningen kommer att

utgå i icke obetydlig utsträckning.

I fråga om konsekvenserna för statsverket av utredningsförslagen framhåller

utredningen att omläggningen åtminstone på sikt kan väntas medföra

betydande besparingar. Staten kommer sålunda att tillföras inkomster

dels genom att utrednings- och förlusttäckningsavgifter tas ut även för av

kommerskollegium och Kungl. Maj :t beviljade garantier, dels genom att

föreningarna i framtiden skall leverera in samtliga räntor som föreningarna

erhåller på av statsmedel utlämnade lån. Utrednings- och förlusttäckningsavgifterna

på centralt beviljade garantier beräknar utredningen till ca

9,1—0,2 resp. 1,2 milj. kr. Beräkningen av storleken av statsverkets ökade

ränteintäkter är enligt utredningen vansklig — en ändring i diskontot (och

därmed utlåningsräntan) med Va % medför att ränteintäkterna ändras

med ca 0,9 milj. kr. Det kan nämnas alt företagareföreningarnas nettoränteinkomster

1964/65 utgjorde 1 941 000 kr. och 1965/66 2 881 000 kr.

Under förutsättning att föreningarna i Stockholms stad och län sammanslås

bör enligt utredningen anvisas 3,6 milj. kr. årligen för att täcka företagareföreningarnas

administrationskostnader. Företagareföreningarnas förbund

m. fl. centrala organisationer föreslås som hittills få bidrag med sam
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 ur 1968 75

man lagt ca 100 000 kr. Vidare fordras särskilda medel för att ersätta föreningarna

för utredningar i ärenden om lokaliseringsstöd in. in.

De största förlusterna på garantilånen har hittills enligt utredningen berott

på speciellt risktagande och kan i stor utsträckning betraktas som lokaliseringsbidrag.

I fortsättningen räknar utredningen med att förluster

på centralt beviljade garantier kommer att täckas av förlusttäckningsavgifter.

Förluster på redan beviljade garantier föreslås skola täckas genom

statligt anslag. Även föreningarnas förluster på hittills beviljade lån måste,

i den mån föreningarna saknar eget kapital, under en relativt lång övergångsperiod

täckas av statsmedel.

Utredningen erinrar slutligen om att en omläggning i enlighet med dess

förslag medför att bestämmelserna om räntegaranti avskaffas och att det

-anslag som f. n. finns anvisat för ändamålet upphör.

B eskattning sfrågor

Utredningen konstaterar att tvekan numera inte föreligger om att föreningarna

är skattepliktiga för sina vinster. Administrationsbidragen till

föreningarna från stat, landsting och kommun utgör enligt utredningens

uppfattning skattepliktig intäkt, eftersom bidragen skall täcka kostnader

som är klart avdragsgilla. Om detsamma gäller de särskilda förlusttäckningsbidragen

är enligt utredningen tveksamt.

Utredningen föreslår att i föreningarnas stadgar anges att utdelning av

Arinst eller återbäring till medlemmarna inte får ske och framhåller starkt

att föreningarna inte drivs i vinstsyfte, även om vinst uppstår i vissa fall.

Föreningarnas verksamhet är förknippad med åtskilliga svårlösta beskattningsfrågor.

Det föreligger därför enligt utredningen ett starkt behov att

åstadkomma en enhetlig och rättvis behandling av föreningarna i skattehänseende.

Samtidigt måste det vara ett ringa fiskaliskt intresse att beskatta

företagareföreningarna, särskilt som dessa ofta visar underskott i

rörelsen. Bl. a. på grund av att föreningarna lånar ut statliga medel och

Kungl. Maj :t enligt utredningens förslag skall fastställa stadgarna för

föreningarna samt tillsätta ledamöter i deras styrelser bör föreningarna

enligt utredningen erhålla viss skattebefrielse. Utredningen föreslår sålunda

att de befrias från kommunalskatt med undantag av inkomst på fastighet.

Förslagets genomförande kräver ändring av 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen.

Ändringen i kommunalskattelagen medför automatiskt på

grund av stadgandet i 7 § e) förordningen om statlig inkomstskatt att

föreningarna kommer att vara befriade även från statlig inkomstskatt.

Reservation

Ledamöterna Andersson och Stefanson föreslår att årligt administrationsbidrag

skall utgå med 200 000 kr. per förening. Detta i förhållande till

majoritetens förslag ökade stöd behövs enligt reservanterna bl. a. för att

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968

föreningarna skall kunna kostnadsfritt bistå mindre företag med allmän

och översiktlig företagsanalys.

Remissyttrandena

Utredningens förslag att företagareföreningarnas rörliga inkomster skall

kompletteras med ett särskilt statligt administrationsbid

r a g har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Statskontoret finner

dock att frågan bör närmare klarläggas mot bakgrunden av utredningens

övriga förslag. SAF och Sveriges industriförbund anför att det statliga administrationsbidraget

kan accepteras under en övergångstid för att föreningarna

skall få möjlighet att anpassa sig till de delvis ändrade förutsättningarna

för verksamheten. Därefter bör statsbidraget avvägas så att

det endast omfattar kostnaderna för föreningarnas upplysningsverksamhet.

Mot förslaget att administrationsbidraget skall utgå med ett enhetligt

belopp till samtliga föreningar har ett stort antal remissorgan

gjort invändningar. Hit hör riksgäldsfullmäktige, som visserligen i stort

inte funnit anledning till erinran mot förslaget men anser att en differentiering

av bidraget skulle ha inneburit en mera näraliggande lösning med

hänsyn till den väsentligt olika omfattningen av företagareföreningarnas

verksamhet. Fullmäktige förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t skall med

beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet ha befogenhet alt

jämka bidragets storlek över eller under det föreslagna enhetsbeloppet.

Statskontoret och överståthållarämbetet förordar att administrationsbidraget

ej skall utgå som ett schablonbidrag utan sättas i relation till respektive

förenings behov.

I fråga om storleken av administrationsbidraget yrkar

flertalet remissorgan en höjning i förhållande till vad utredningen

föreslagit. Sålunda anser Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet

och eu länsstyrelse att administrationsbidraget, med hänsyn till

omfattningen av de arbetsuppgifter som påläggs föreningarna, bör ökas i

förhållande till utredningsförslaget. Till reservanternas förslag om att det

statliga administrationsbidraget bör bestämmas till 200 000 kr. ansluter

sig kommerskollegium, Svenska företagares riksförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund,

sex länsstyrelser och drygt hälften av företagareföreningarna.

Kommerskollegium anför bl. a. att föreningarna bör ges ekonomiska

möjligheter att göra avgiftsfria analyser av företagen för att klarlägga

deras situation och utvecklingsmöjligheter och kunna bistå med allmän

rådgivning och informationer. Om analysverksamheten skall få till effekt

eu konsultverksamhet av önskvärd omfattning får den inte ha alltför ringa

omfång. Med hänsyn härtill och på grund av att föreningarna inte får någon

ersättning för sina kostnader i form av utredningsavgifter när låne
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kangl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968 77

ansökan lämnas utan bifall föreslår kollegium ett bidrag av 200 000 kr.

Företagareföreningarnas förbund, SHIO, några länsstyrelser och sex företagareföreningar

förordar — med samma motivering som reservanterna

— att det statliga administrationsbidraget till föreningarna skall utgå dels

som ett basbidrag på 200 000 kr., dels som ett differentierat tilläggsbidrag

vilket bör variera med hänsyn till de olika länens näringsliv och verksamhetens

omfattning. En motsvarande differentiering förordar företagareföreningarna

i Stockholms stad och lön, som anser att det av utredningen

föreslagna beloppet endast skall utgöra ett basbidrag.

Förslaget om lika fördelning av det statliga administrationsbidraget

mellan företagareföreningarna finner SHI, med hänsyn till föreningarnas

nuvarande arbelsuppgifter, vara ändamålsenligt men påpekar att ändringar

i föreningarnas verksamhetsområde kan komma att medföra en omprövning

av denna princip. Reservanternas motiv för och förslag till högre administrationsbidrag

finner institutet ha ett visst fog.

Västerbottens företagareförening, som ansluter sig till reservanternas förslag,

förordar att för en förening av Västerbottensföreningens karaktär

det statliga bidraget bör fastställas till lägst 400 000 kr. och tillfogar att

bidrag av landsLingsmedel behövs med samma belopp.

Enligt riksrevisionsverket bör en uppräkning av statens bidrag i enlighet

med vad utredningen föreslagit förutsätta att bidragen från landsting och

städer utom landsting ökas i motsvarande omfattning. Främjandet av

föreningarnas verksamhet får nämligen anses vara inte bara en statlig

uppgift utan också en betydelsefull kommunal angelägenhet.

Den effekt utredningens förslag skulle komma att få på företagar eföreningarnas

ekonomi har inte närmare berörts av remissinstanserna.

Några företagareföreningar gör dock gällande att utredningsförslaget

innebär en försämring av deras ekonomiska situation.

Endast ett fåtal remissinstanser har behandlat frågan om ändrade

beskattningsbestämmelser för företagareföreningarna. De

har därvid genomgående godtagit vad utredningen föreslagit. Sålunda ansluter

sig kommerskollegium, riksskattenämnden, länsstyrelserna i Kalmar

och Kopparbergs län, företagareföreningarna i Malmöhus, Göteborgs och

Bohus samt Älvsborgs län och handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län till förslaget.

Riksskattenämnden konstaterar att den av utredningen föreslagna inriktningen

av företagareföreningarnas verksamhet — där den individuella rådgivningen

och kreditstödet i princip skall självfinansieras — otvivelaktigt

konstituerar rörelse i kommunalskattelagens mening. Emellertid, fortsätter

nämnden, framgår av utredningens förslag till stadgar, att utdelning

av vinst eller återbäring till medlemmar ej får ske och att vid förenings

upplösning eventuellt uppkommande överskott — efter det att medlemmarna

återbekommit sina insatser — skall tillfalla staten för att användas för

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

ändamål som överensstämmer med föreningens syfte. Vidare skall stat och

landsting vara representerade i föreningens styrelse. Med hänsyn härtill

torde det från fiskala synpunkter vara av ringa intresse att beskatta eventuell

inkomst av företagareföreningarnas verksamhet. På grund härav och

då ett bifall till utredningens förslag inte skulle medföra några praktiska

olägenheter vill nämnden inte motsätta sig förslaget.

Riksrevisionsverket och Svenska bankföreningen accepterar förslaget

med vissa reservationer. Riksrevisionsverket ifrågasätter sålunda om inte

företagareföreningarna i fråga om skattefrihet bör jämföras med andra

kreditbeviljande institutioner, såsom hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar

och jordbrukets kreditkassor.

Svenska bankföreningen tillstyrker förslaget om viss skattefrihet för

företagareföreningarna under förutsättning att deras utlåningsverksamhet

läggs om enligt de riktlinjer som utredningen har dragit upp.

Anslagsframställningar för budgetåret 1968/69

Kommerskollegium och Företagareföreningarnas förbund har i anslagsframställningar

för budgetåret 1968/69 beräknat medelsbehovet till företagareföreningarnas

verksamhet med utgångspunkt i nuvarande förhållanden.

DRIFTBUDGETEN

C 3. Bidrag till företagareföreningar m. fl.: Administrationskostnader

Anslaget är för budgetåret 1967/68 uppfört med 1,6 milj. kr. Vid budgetårets

ingång fanns under anslaget en reservation av 1 162 226 kr.

Kommerskollegium beräknar, under förutsättning att Kungl. Maj :t följer

ett av kollegiet framlagt förslag till fördelning av administrationsbidraget

för budgetåret 1967/68, reservationen på anslaget i den del som avser

administrationskostnader till ca 161 000 kr. vid utgången av innevarande

budgetår.

Kollegiet godtar av föreningarna gjorda inkomstberäkningar för budgetåret

1968/69 på sammanlagt ca 9,5 milj. kr. Däremot anser kollegiet att av

föreningarnas beräknade utgifter på ca 11,9 milj. kr. löneutgifterna, som

tagits upp till 8,3 milj. kr., bör nedbringas med ca 0,5 milj. kr. För att

täcka föreningarnas administrationsbidrag bör således enligt kollegiet anvisas

1,9 milj. kr. Till SHIO m. fl. centrala organisationer bör anvisas 0,1

milj. kr. Vidare bör 0,1 milj. kr. anvisas till Norrbottens företagareför
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1068 79

ening som stöd åt företagsamheten i Tornedalen. Anslagsbehovet för 1968/69

beräknar kollegiet således till ca 2,0 milj. kr.

För att täcka förluster i företagareföreningarnas långivning finns s. k.

subventionsmedel. Innevarande budgetår finns till disposition 871 000 kr.,

varav 471 000 kr. utgör reservation från budgetåret 1966/67. Föreningarna

har för budgetåret 1967/68 ansökt om sådana medel med sammanlagt ca

2,4 milj. kr. Under förutsättning att Kungl. Maj:t bifaller kollegiets förslag

till fördelning av subventionsmedel för budgetåret 1967/68, kommer

av denna del av anslaget att kvarstå ca 260 000 kr.

Kollegiet anser, med hänsyn till föreningarnas ökade utlåning och därmed

sammanhängande ökning av förlustriskerna, att anslaget för budgetåret

1968/69 bör tillföras ytterligare 600 000 kr. i subventionsmedel.

Företagareföreningarnas förbund beräknar behovet av medel till föreningarnas

administrationsbidrag för budgetåret 1968/69 till 2,4 milj. kr.

samt hemställer att 2,0 milj. kr. anvisas till subventionsmedel.

C 4. Bidrag till företagareföreningar: Räntegaranti

Anslaget är för innevarande budgetår uppfört med ett formellt belopp

av 1 000 kr.

Kollegium, som förklarar sig inte kunna bedöma om anslaget kommer

att behöva utnyttjas vare sig under innevarande eller nästa budgetår, föreslår

att anslaget tas upp med ett formellt belopp av 1 000 kr.

C 5. Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverksoch

industriföretag m. m.

För ändamålet har för innevarande budgetår förts upp ett förslagsanslag

av 8,5 milj. kr.

Från tillkomsten den 1 juli 1954 av statliga garantier för lån till hantverk

och industri t. o. in. den 30 juni 1967 bär företagareföreningarna bemyndigats

teckna garantier för belopp på sammanlagt 368 milj. kr. Vidare

har riksbankens avdelningskontor bemyndigats teckna garantier för lån

till turisthotell med 14,7 milj. kr. Statens förluster i samband med nämnda

garantiåtaganden har t. o. in. den 30 juni 1967 uppgått till 20,5 milj. kr.

Under budgetåren 1963/64—1966/67 infriades garantier med ca

950 000, 3 690 000, 3 600 000 resp. 9 350 000 kr.

Med hänsyn till de infriade garantibeloppens storlek under de två senaste

budgetåren föreslår kommerskollegiet att anslaget för budgetåret 1968/69

ökas med 2,0 milj. kr. till 5,5 milj. kr.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

KAPITALBUDGETEN

IV. Statens utlåningsfondei

IV: 1 Statens hantverks- och industrilånefond

För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats ett investeringsanslag

av 18,0 milj. kr. Under anslaget fanns vid budgetårets ingång en behållning

av 3,5 milj. kr.

Kommerskollegium hemställer, att lånefonden tillförs 20 milj. kr. för

budgetåret 1968/69.

Kapitaltillgångarna i fonden utgjorde den 30 juni 1967 190,0 milj. kr.

Till företagareföreningarna var utlånat 177,4 milj. kr. Utestående lån ur

de fonder, vilka år 1960 fördes samman till den nuvarande statens hantverks-

och industrilånefond, utgjorde 3,3 milj. kr. Av Kungl. Maj:t anvisade

men ej utbetalade lån uppgick till 7,2 milj. kr. Vid utgången av budgetåret

1966/67 fanns sålunda disponibelt för utlåning ett belopp av

(190,0 — 177,4 — 3,3 — 7,2) 2,1 milj. kr.

För budgetåret 1967/68 har anvisats 18 milj. kr. Härtill kommer amorteringar

av de ursprungliga fonderna med 1,0 milj. kr. För budgetåret

1967/68 finns således disponibelt för utlåning ur fonden 21,1 milj. kr. Till

föreningarna inflytande amorteringar har av föreningarna beräknats uppgå

till 26,6 milj. kr. De för utlåning genom företagareföreningarna tillgängliga

medlen utgör således ca (21,1 + 26,6) 47,7 milj. kr. Föreningarna har

för 1967/68 beräknat utlåningsbehovet till 61,5 milj. kr.

För budgetåret 1968/69 har föreningarna beräknat sin utlåning till 66,0

milj. kr. och inflytande amorteringar till 31 milj. kr. samt behovet av nya

lånemedel ur fonden till 35,3 milj. kr. Kommerskollegium anser att föreningarnas

nyutlåning, sedd i relation till omfattningen av nyutlåningen

under de senaste åren, bör begränsas till högst 60 milj. kr. Kollegiet beräknar

inflytande amorteringar till föreningarna till ca 39 milj. kr. och amorteringarna

till fonden till 1 milj. kr. Behovet av nya lånemedel till fonden

blir således 20 milj. kr.

Ramen för statliga garantier för lån till hantverks- och industriföretag

föreslås av kollegium fastställd till oförändrat 55 milj. kr.

Företagareföreningarnas förbund uppskattar anslagsbehovet till 35 milj.

kr. Garantiramen bör enligt förbundet fastställas till 55 milj. kr.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

81

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Hantverket och den mindre industrin har traditionellt spelat en viktig

loll i svenskt näringsliv. Också i dag utgör dessa sektorer av näringslivet

en både kvantitativt och kvalitativt betydande del av den samlade företagsamheten.

Det totala antalet företag inom hantverk och industri kan f. n.

uppskattas till omkring 100 000. Av dessa är omkring 70 000 hantverksföretag

och 25 000 industriföretag med mindre än 50 arbetare. Från sysselsättningssynpunkt

har den mindre företagsamheten avsevärd betydelse. Mindre

industriföretag — med 4—50 arbetare — svarar sålunda för omkring en

fjärdedel av den totala industrisysselsättningen. Det innebär att de sysselsätter

mer än 1/4 milj. anställda. Dessa företags betydelse i vår ekonomi

framgår också av att de år 1966 svarade för mellan en fjärdedel och en

femtedel av de totala industriinvesteringarna.

De senaste decenniernas genomgripande strukturella förändringar i näringslivet

har helt naturligt berört också de mindre företagen. Detta

gäller inte minst hantverkssektorn, där antalet företag visserligen torde

ha varit relativt konstant under efterkrigstiden men där det skett avsevärda

förskjutningar mellan branscherna. När det gäller industrisektorn

har man samtidigt kunnat iaktta en utveckling mot större företagsenheter.

Som utredningen har framhållit visar industristatistiken att totalantalet

arbetsställen minskade med 1,5 % mellan åren 1954 och 1964. Nedgången

gällde uteslutande kategorin arbetsställen med 4—10 arbetare. Denna kategori,

som år 1954 representerade nära hälften av alla arbetsställen inom

industrin, utgjorde 42 % år 1964. Siffrorna visar också att bortfallet av

företag varit påtagligt inom flertalet branscher. Samtidigt ökade antalet

arbetsställen med 11—50 arbetare med 6 % och antalet arbetsställen med

över 50 arbetare med 15 %. Storleksrationaliseringens innebörd kan också

uttryckas på det sättet att den genomsnittliga produktionsenheten under

perioden vuxit från 45 till 59 anställda.

Utvecklingen mot större produktionsenheter synes fortsätta. Industristatistiken

visar att antalet arbetsställen från år 1964 till år 1965 minskade

med närmare 1 %. Även under sistnämnda år var det de minsta arbetsställena

som svarade för hela minskningen. För deras del uppgick reduktionen

till nära 3 %. Arbetsställen med 11—50 arbetare ökade med 0,5 %

och de största arbetsställena, med 51 eller fler arbetare, med närmare 1,5 %.

Det genomsnittliga antalet anställda per produktionsenhet uppgick år 1965

till 60.

Man bör sannolikt räkna med att denna utveckling fortsätter och att de

0 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 61

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968

större företagen kommer att svara för en växande andel av den totala sysselsättningen.

En väsentlig del av den produktiva verksamheten i landet torde

emellertid också i fortsättningen komma alt bedrivas av mindre företag.

Flera skäl talar för detta. Ett skäl är den livskraft, som den mindre företagsamheten

har visat under efterkrigstiden och som har tagit sig uttryck i

en fortgående produktivitetsförbättring. Vissa undersökningar ger visserligen

vid handen att den genomsnittliga produktiviteten fortfarande ligger

något lägre än hos större företag, men samtidigt tyder tillgängligt material

på att produktivitetshöj ningen under senare år har varit snabbare hos de

mindre företagen än hos de större. När det gäller lönsamheten torde skillnaden

mellan företag av olika storlek f. n. inte vara särskilt markant. Ett

annat skäl för att se ljust på småföretagsamhetens möjligheter att hävda

sig i framtiden är de samstämmiga internationella erfarenheter som föreligger

och som visar att de mindre företagen har väsentliga funktioner att

fylla också i samhällen som nått mycket långt i industriell utveckling.

Så är t. ex. fallet i USA, där en konkurrenskraftig småföretagsamhet har

kunnat bestå trots långt driven rationalisering, avancerad teknik och tillgången

till en stormarknad som i sig själv gynnar tillverkning i långa serier

och uppkomsten av stora produktionsenheter. Det förtjänar också framhållas

att den absoluta storleken hos ett företag inte utgör eu mätare av företagets

förmåga att tillgodogöra sig stordriftens fördelar.

Vissa inslag i vår tids ekonomiska och tekniska utveckling bidrar utan

tvivel till att skapa en gynnsam jordmån för mindre företag. De större produktionsenheterna

har sålunda i växande utsträckning funnit det organisatoriskt

och ekonomiskt fördelaktigt att etablera direkt samarbete med

mindre företag, som i egenskap av underleverantörer kommit att spela en

allt viktigare roll i produktionsprocessen. Så är bl. a. i betydande utsträckning

fallet inom bilindustrin och den elektroniska industrin. De stora företagens

allt starkare inriktning på långa, enhetliga serier har samtidigt skapat

ökade förutsättningar för de mindre företagen när det gäller service

och tillverkning av specialiserade produkter. Det senare är inte minst betydelsefullt

för bedömningen av den mindre företagsamhetens möjligheter att

hävda sig på en allt mera integrerad världsmarknad. Den pågående liberaliseringen

av den internationella handeln medför inte bara hårdnande konkurrens

och krav på fortsatt storleksrationalisering. Den innebär också, att

nya vägar öppnas ut mot eu allt större och köpkraftigare marknad, där

kvalitetsprodukter och unika varor har stora möjligheter att finna avnämare.

Den starka specialiseringen och den i allmänhet högtstående maskinella

utrustningen hos svensk småindustri ger den goda förutsättningar att

göra sig gällande på denna marknad.

För en gynnsam utveckling talar också den anpassningsförmåga som utmärker

den mindre företagsamheten. Det nuvarande skedet karakteriseras

i stor utsträckning av snabba förändringar i marknadsförutsättningar, tek
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

nik och konkurrensförhållanden och det är därför väsentligt att en del av

produktionsapparaten har möjlighet att relativt lätt anpassa sig till nya förhållanden.

Detta gäller inte minst när konjunkturväxlingar ställer ökade

krav på näringslivets förmåga till snabba omställningar.

De mindre företagens konkurrensförmåga förstärks ytterligare av att de

ofta arbetar med lägre fasta administrationskostnader än de stora företagen.

Det är en allmängiltig iakttagelse att ökad företagsstorlek stegrar kraven

på genomarbetade rutiner, omfattande långtidsplanering och kvalificerad

företagsadministration. Småföretagsamheten har samtidigt med sin relativt

begränsade administrativa apparat bättre möjligheter till överblick över produktionen

inom det egna företaget. Till detta kommer att informationsoch

kommunikationsproblemen ofta går att lösa på ett smidigare och

mera personligt sätt. Samtidigt har erfarenheten visat att de mindre företagen

ofta utgör en fruktbar miljö för uppkomsten och förverkligandet

av nya idéer. De har ofta spelat en framträdande roll när det gällt att introducera

nya produkter och produktionsmetoder.

Enligt min mening finns det alltså all anledning att räkna med att hantverket

och den mindre industrin även framdeles kommer att spela en viktig

roll i vårt produktiva liv. Det är därför också ett vitalt samhällsintresse att

utvecklingen inom dessa sektorer främjas så, att bästa möjliga produktionsresultat

uppnås.

De problem, som de mindre företagen nu står inför, är i betydande utsträckning

identiska med dem som föreligger inom näringslivet i stort. En

hårdnande internationell konkurrens tillsammans med en snabb vetenskaplig

och teknisk utveckling ställer krav på att produktionsapparaten snabbt

anpassas till de ändrade förutsättningarna. För alla företag — oavsett storlek

— är det ett livsvillkor att genom rationalisering höja effektiviteten och

att utveckla nya tillverkningsmetoder och produkter samt att ta tillvara de

möjligheter som en liberalisering av världshandeln skapar. Samhället kan

väsentligt bidra till detta genom eu näringspolitik, där aktiva samhällsinsatser

för att bevara och stärka konkurrenskraften hos näringslivet förenas

med åtgärder för att skapa ökad trygghet i ai''betslivet för den enskilde.

Näringspolitiken har under senare år byggts ut väsentligt. De medel som

nu står till förfogande på detta område kan användas också för de mindre

företagen. Den företagsform som hantverket och den mindre industrin representerar

möter emellertid också speciella problem. Därför måste de

näringspolitiska insatserna differentieras så att den mindre företagsamhetens

särskilda behov och intressen kan tillgodoses.

Det är framför allt två problem som dragit till sig allt större uppmärksamhet

i detta hänseende. Det ena gäller hantverkets och småindustrins

kapitalförsörjning. Liksom näringslivet i övrigt slår den mindre företagsamheten

inför betydande och växande investeringsbehov. Detta leder i sin

tur till ökat behov av kapital som de relativt små företagen har särskilda

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr (it år 1968

svårigheter alt tillgodose enbart genom självfinansiering samtidigt som företagens

begränsade tillgångar i fråga om realkapital minskar deras kreditmöjligheter.

Det andra problemet avser ett allt mera markerat behov att utnyttja kvalificerad

expertis för att i de enskilda företagen genomföra erforderliga

rationaliseringsåtgärder samt att anpassa produktion och försäljning efter

marknadens krav. I detta sammanhang har också behovet av utbildning av

företagsledare och annan personal i nyckelställning hos de mindre företagen

trätt i förgrunden.

Samhället har redan gjort betydelsefulla insatser för att söka lösa dessa

problem. Inte minst har statens åtgärder inriktats på att stärka de mindre

företagens ställning på kreditmarknaden. Under senare tid har bl. a. banklagstiftningen

och lagstiftningen om inteckning i företagsegendom reformerats

i detta syfte. Samtidigt har möjligheterna till återlån av ATP-avgifter

vidgats. Den genom 1967 års riksdagsbeslut inrättade statliga investeringsbanken

kommer alt få betydelse också för de mindre företagen. Enligt föredragandens

uttalande i prop. 1967:56 bör det vara en naturlig uppgift

för investeringsbanken att medverka till lösningen av utvecklings- och

omställningsproblemen också för de mindre och medelstora företagen. Dessa

företag omfattas vidare av de stödformer som tillkommit i lokaliseringspolitiskt

syfte. Det finns anledning understryka lokaliseringsstödets betydelse

för att etablera och utveckla mindre företag. Av det totala antalet

arbetsställen, som fram till årsskiftet 1967—1968 erhållit lokaliseringsstöd,

har inte mindre än 60 % varit sådana med mindre än 40 anställda. Dessa

har erhållit 20 % av de totalt 561 milj. kr. som beviljats i form av lån och

bidrag och de svarar för en femtedel av den beräknade sysselsättningsökningen.

När det gäller att tillgodose de mindre och medelstora företagens behov

av långfristiga krediter har AB Industrikredit och AB Företagskredit kommit

att spela en allt viktigare roll. Dessa halvstatliga bolag fungerar som förbindelselänkar

mellan företagen och obligationsmarknaden. Framför allt

har AB Industrikredit expanderat utomordentligt snabbt under senare år.

Summan av utestående och beviljade lån uppgick vid slutet av år 1967 till

omkring 1 070 milj. kr.

De nu nämnda stödformerna har otvivelaktigt bidragit till att lätta de

mindre företagens finansieringssvårigheter. Det råder emellertid ingen tvekan

om att det kreditstöd, som kanaliserats genom företagareföreningarna

i form av direktlån och kreditgarantier, har spelat en viktig roll som

generell stimulansfaktor för hantverket och småindustrin. Båda dessa

stödformer har fått betydande omfattning. Fram till årsskiftet 1966—1967

har inte mindre än omkring 16 000 direktlån beviljats av företagareföreningarna

till ett sammanlagt belopp av 377 milj. kr. Det genomsnittliga lånebeloppet

har successivt ökat och uppgick år 1966 till 38 000 kr. Mellan år 1954,

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968

när industrigarantilånen tillkom, och den 31 december 1967 beviljades —

frånsett stödet till turisthotellnäringen — 1 739 garantier om totalt 400 milj.

kr. Också här har de genomsnittliga beloppen successivt ökat och uppgick

under sista halvåret 1967 till 398 000 kr.

Samhället har sedan länge sett det som en angelägen uppgift att stödja

den mindre företagsamheten också i dess allmänna utvecklingssträvanden.

Detta har skett i olika former, bl. a. genom Sill, som byggt upp en omfattande

kursverksamhet och teknisk informationsservice, samt genom

ökat stöd till Småindustrins exportbyrå. Också på detta område har emellertid

företagareföreningarna kommit att fylla allt viktigare funktioner.

Helt naturligt har inriktningen av företagareföreningarnas arbete kommit

alt präglas av det allmänna syfte som statsmakterna har haft med sitt stöd

åt töreningarna. Under föreningarnas uppbyggnadsskede dominerade de

sociala och sysselsättningspolitiska synpunkterna. En primär uppgift för

föreningarna var att söka medverka till eu differentiering av näringslivet

i områden där sysselsättningssvårigheter gjorde sig särskilt starkt gällande.

Eu sysselsättnings- och lokaliseringspolitisk målsättning har därefter varit

vägledande för föreningarna under större delen av den tid de har varit

verksamma. De ökade ekonomiska resurser som tillfördes föreningarna under

1950-talet och i början av 1960-talet motiverades också i stor utsträckning

med att föreningarna borde få ökade möjligheter att medverka i uppgifter

med sysselsättnings- och lokaliseringspolitisk inriktning. Till följd

härav har också en väsentlig del av föreningarnas allmänna verksamhet

gällt rådgivning i lokaliseringspolitiska frågor.

Jämsides härmed har emellertid föreningarnas allmänt produktionsfrämjande

uppgifter spelat stor roll. Detta syfte betonades starkt bl. a. i samband

med tillkomsten av statens hantverks- och industrilånefond och kom tidigt

till uttryck i föreningarnas stadgar. Därför har också eu stor och växande

del av föreningarnas resurser för rådgivning och konsultation inriktats

på åtgärder för att stödja och utveckla de mindre företagens produktion.

Verksamheten har utvecklats som ett komplement till de servicefunktioner,

som vuxit fram inom andra, statliga och privata institutioner och har tagit

sikte på rådgivning i organisatoriska, tekniska och ekonomiska frågor. Under

senare år har rationaliseringsfrågor samt frågor om lönsamhetskontroll

och kalkylering intagit eu framskjuten plats, men också byggnadsfrågor,

marknadsbedömningar och bokföringsproblem har utgjort en betydande

del av verksamheten.

Företagareföreningar finns numera i samtliga län. Under inflytande av

den utveckling som jag nyss har berört har deras verksamhet under det

senaste decenniet expanderat snabbt. Såväl arbetet med den egna kreditgivningen

som beredningen av lånegarantiärenden har ställt allt större krav

på föreningarnas resurser. Samtidigt har anspråken på föreningarna i fråga

om rådgivning och konsultationsservice ökat allt eftersom företagen genom

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Kungl. Maj:ts proposition nr Öl ur 1!)C>8

den tekniska utvecklingen och de ändrade marknadsförutsättningarna sett

sig nödsakade att genomföra rationaliseringar och omställningar.

Enligt min mening har företagareföreningarna visat sig väl skickade att

handlägga dessa växande och allt mera krävande uppgifter. Någon allmän

och genomgripande omprövning av föreningarnas uppgifter eller av syftet

med deras verksamhet är därför inte påkallad, å andra sidan har den snabba

tillväxten av verksamheten efter hand aktualiserat behov av en viss översyn

av föreningarnas funktioner, både de kreditförmedlande uppgifterna och

verksamheten i övrigt. De överväganden och förslag, som 1962 års företagareföreningsutredning

lagt fram i dessa hänseenden, utgör enligt min mening

en god utgångspunkt för statsmakternas ställningstagande.

Mål för företagareföreningarnas verksamhet

I fråga om målet för företagareföreningarnas verksamhet i fortsättningen

ansluter jag mig till utredningens uppfattning, att ett allmänt produktionsfrämjande

syfte bör vara grundvalen för föreningarnas arbete. Om den

mindre företagsamheten skall kunna hävda sig i en allt hårdare konkurrens

är det ett livsvillkor att de enskilda företagen målmedvetet tillvaratar de

rationaliseringsmöjligheter som föreligger. Teknisk förnyelse, rationell

marknadsföring och framsynt ekonomisk planering får härvidlag allt större

betydelse. Genom fortsatt utveckling av konsultations- och rådgivningsverksamheten

bör föreningarna kunna stimulera lill och stödja genomförandet

av sådana åtgärder.

Av det allmänna syftet följer också att både företagareföreningarnas konsultations-

och rådgivningsverksamhet och deras kreditförmedlande uppgifter

bör inriktas på företag som från ekonomisk synpunkt bär goda framtidsutsikter.

Delta innebär att föreningarna bör inrikta sig på att stödja

inte bara företag som redan är lönsamma utan också sådana företag som

genom föreningarnas medverkan kan utvecklas till god lönsamhet.

Utredningen har i detta sammanhang erinrat om 1964 års riksdagsbeslut

om riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik. Enligt vad utredningen har

framhållit måste beslutet anses innebära att det statliga kreditstödet

till hantverk och småindustri har fått ändrad inriktning med betydande

konsekvenser både för stödets omfattning och fördelning och för lånevillkorens

utformning. Otvivelaktigt innebar riksdagsbeslutet en förändring

såtillvida, att det angavs att det av företagareföreningarna administrerade

stödet inte längre primärt skulle tjäna ett lokaliseringspolitiskt syfte utan

mera renodlat vara att anse som ett företagsekonomiskt betingat stöd.

Som jag underströk i prop. 1964: 185 är emellertid gränsdragningen

mellan lokaliseringsstödet och företagareföreningarnas kreditgivning vansklig.

Någon skarp skiljelinje gick enligt vad jag framhöll inte att dra och

olika samverkansfrågor fick lösas i nära kontakt mellan lokaliseringsmyndigheterna,

kommerskollegium och företagareföreningarna.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts proposition nr 61 år 1668

87

Erfarenheten har också bekräftat att det inte har gått att göra strikt skillnad

vid tillämpningen av de båda stödformerna. Ett uttryck härför är riksdagens

beslut förra året (BaU 1967: 30 s. 22, rskr 288) att öppna möjlighet

för näringsidkare som erhållit lokaliseringsstöd att i vissa fall också få

kreditstöd. I remissyttrandena har nämnda svårighet starkt understrukits.

Lokaliseringspolitiska synpunkter har med nödvändighet måst beaktas i

större eller mindre utsträckning också i de avgöranden om kreditstöd, som

företagareföreningarna har fattat. Detta har varit naturligt också av den

anledningen att det i riktlinjerna för lokaliseringspolitiken har förutsatts

att företagareföreningarna skall hålla nära kontakt med de länsorgan, som

handlägger ärenden om lokaliseringsstöd. Strävan till regional samordning

medför också krav på att föreningarnas kredistödjande och rådgivande

verksamhet står i samklang med den lokaliseringspolitiska målsättningen.

Eu effektiv samordning mellan de båda stödformerna torde för framtiden

bli ofrånkomlig. Det slutliga ställningstagandet till samordningen torde

få anstå till dess den nyligen tillkallade utredningen om den fortsatta

lokaliseringspolitiska stödverksamheten slutfört sitt arbete.

Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet in. in.

Rådgivning i tekniska och ekonomiska frågor till företag inom hantverk

och småindustri har alltsedan företagareföreningarnas tillkomst utgjort en

av'' deras viktigaste uppgifter. Omfattningen av denna verksamhet varierar

dock starkt mellan olika föreningar. Somliga föreningar bedriver en regelrätt

konsultverksamhet med ett relativt stort antal fast anställda konsulter.

Hos andra, som saknar särskild personal för ändamålet, har den egna

konsultverksamheten däremot tämligen blygsam omfattning.

Företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet har ända från begynnelsen

haft såväl en allmän som en mera speciell inriktning. Någon

klar gräns mellan de båda formerna för rådgivning finns inte. Den allmänna

rådgivningen har dock närmast karaktären a\’ upplysningsverksamhet rörande

exempelvis de funktioner med anknytning till hantverket och småindustrin

som utövas av'' enskilda organisationer samt kommunala och statliga

institutioner. Den speciella rådgivningen är däremot mera att jämställa med

den verksamhet som på det tekniska och ekonomiska området bedrivs av

■enskilda konsultföretag.

Tyngdpunkten i föreningarnas rådgivningsverksamhet låg ursprungligen

på det allmänna planet men har under senare tid förskjutits mot rådgivning

som syftar till att ge vederbörande företag lösningar på problem av mera

särpräglad art. Sistnämnda form för rådgivning är huvudsakligen inriktad

på rationaliseringsfrågor.

Som utredningen betonar har hantverks- och småindustriföretagen begränsade

möjligheter att anställa egna specialister för tekniska, ekonomiska

och andra utredningar. Trots att rådgivnings- och konsultverksamhet nume
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

ra bedrivs inom olika områden av privata konsultföretag, branschorganisationer

och andra sammanslutningar har vidare de mindre företagen i ringa

utsträckning anlitat utomstående experthjälp. Jag delar utredningens uppfattning

att det är angeläget att småföretagarna stimuleras till ökad rationalisering

och informeras om de möjligheter att få vägledning i tekniska

och ekonomiska frågor som står till buds. Med hänsyn inte minst till att

tillgången på konsultföretag är begränsad, särskilt i landets norra delar,

är det enligt min mening eu betydelsefull uppgift för företagareföreningarna

att förstärka sin rådgivnings- och konsultverksamhet för att därigenom

underlätta för företagen att anlita experthjälp i berörda frågor.

Givetvis kan föreningarna i fråga om egna konsultutredningar endast utgöra

ett komplement till andra institutioner på området. Föreningarnas egen konsultverksamhet

bör inte heller utvecklas så att den allmänna rådgivningen

ef ter sätts. Vid behov bör föreningarna tillkalla utomstående experter eller

hänvisa klienterna till sådan expertis.

Som jag har anfört vid min behandling av målet för föreningarnas verksamhet

bör denna inriktas på företag med ekonomiskt goda framtidsutsikter.

T likhet med många av remissinstanserna vill jag därför betona att

föreningarnas rådgivning inte skall begränsas till företag som redan har visat

sig vara lönsamma och utvecklingsbara. Rådgivningen bör naturligen innefatta

ett utredningsmoment, varigenom företagets utvecklingsmöjligheter

klarläggs. Först sedan denna utredning slutförts torde i allmänhet

företagets framtidsutsikter kunna bedömas med större säkerhet. Ytterligare

insatser bör däremot göras beroende av att sådana betingelser för driften

föreligger att erforderlig lönsamhet kan nås.

Någon anledning att från det allmännas sida subventionera föreningarnas

rådgivningstjänster föreligger enligt utredningens mening inte. Kostnaderna

för föreningarnas rådgivning bör således i princip täckas genom avgifter.

Mot eu strikt avgiftsbeläggning har två ledamöter reserverat sig och förordat,

att staten genom ekonomiska bidrag skall ge föreningarna möjlighet

att kostnadsfritt bistå mindre företag med en allmän och översiktlig företagsanalys.

Åtskilliga remissinstanser har biträtt reservanternas linje och

framhållit att företag inom hantverk och småindustri i många fält arbetar

med utomordentligt små ekonomiska marginaler.

För min del anser jag att visst utrymme måste lämnas företagareföreningarna

för kostnadsfri eller inte helt kostnadstäckande rådgivning.

Denna bör omfatta både den mera allmänna upplysningsverksamheten»

bl. a. informationsverksamhet ägnad att underlätta kontakterna med myndigheter,

och sådana inledande undersökningar som avser att klarlägga

förutsättningarna för fortsatta insatser från föreningarnas sida. Den mera

speciella rådgivningsverksamheten bör däremot vara självfinansierad.

För att önskvärd enhetlighet vid debiteringen skall kunna nås bör Företagareföreningarnas

förbund efter samråd med kommerskollegium dra

upp riktlinjer för taxesättningen.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

Vad angår tjänster som företagareföreningarna lämnar åt offentliga myndigheter

i samband med ärenden om lokaliseringsstöd in. in. har vissa remissinstanser

uttalat sig mot utredningens förslag att dessa skall avgiftsbeläggas

generellt. Med hänsyn till föreningarnas ställning som utövare

av vissa statliga funktioner och på grund av de gränsdragningsproblem

som skulle uppslå kan inte heller jag biträda utredningens förslag. Frågan

om ersättning för normal, löpande service från föreningarnas sida, t. ex.

biträde vid handläggningen av ärenden angående lokaliseringsstöd, bör i

stället beaktas vid avvägningen av bidragen till föreningarnas administration.

Till denna fråga återkommer jag senare.

Visst samband med företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet har

den kursverksamhet som bedrivs centralt och regionalt med sikte på teknisk

vidareutbildning och ekonomisk företagsledarutbildning. Syftet med de kurser

som vissa föreningar självständigt har anordnat har efter band kommit

att väsentligt avvika från ändamålet med föreningarnas övriga verksamhet.

Kurserna synes huvudsakligen ha tjänat ett mera allmänt utbildningsändamål

inom hantverkets och småindustrins område. Verksamheten har inneburit

viss dubblering av det arbete på området som bedrivs av SHI. Numera

har de flesta företagareföreningarna begränsat sin aktivitet på utbildningsområdet

till att lokalt biträda SHI vid planeringen och anordnandet av kurser.

Jag delar utredningens och remissinstansernas uppfattning att föreningarna

inte bör ordna kurser i egen regi. De synes mig däremot vara väl ägnade

att biträda centrala organ genom att sprida information om kursprogram,

ge impulser till kurser samt medverka vid rekrytering av kursdeltagare, vid

lokalanskaffning m. m. Eftersom särskilda sakkunniga har tillkallats för att

utreda hur SHI bäst skall kunna medverka till ett effektivt och rationellt

utnyttjande av samhällets personella och ekonomiska resurser inom utbildnings-,

rådgivnings- och provningsverksamheten med särskild inriktning på

de mindre och medelstora företagens behov, är jag inte beredd att nu ta

ställning till de frågor i övrigt som har anknytning till företagareföreningarnas

medverkan i utbildningssammanhang. I anslutning till nämnda spörsmål

torde de sakkunniga komma att la upp frågor om kursavgifter och

om det framtida organisatoriska sambandet mellan SHI och dess nuvarande

regionalkontor å ena sidan och företagareföreningarna å den andra

vid anordnandet av regionala kurser.

En särskild fråga, som endast indirekt berör företagareföreningarna men

som har uppmärksammats av utredningen och i remissyttrandena, avser

forskning och utredningsverksamhet beträffande den mindre företagsamhetens

struktur och särskilda problem i tekniska och ekonomiska frågor. Utredningen

framhåller att goda kunskaper om småföretagen utgör en närmast

oundgänglig förutsättning för utveckling av effektiva stödåtgärder

samt föreslår att ökad forsknings- och utredningsverksamhet kommer till

stånd.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr (11 år 1968

Vissa reslutat som kan belysa dessa frågor torde komma fram genom de

undersökningar som utförs av expertgruppen för regional utredningsverksamhet

och genom det nordiska forskningssamarbete som påbörjats rörande

lokaliseringsfrågor. I första hand ankommer dock forskningen kring dessa

problem på de samhällsvetenskapliga och ekonomiska institutionerna vid

universiteten och högskolorna. Eftersom deras verksamhet faller utanför

ramen för de frågor om företagareföreningarnas verksamhet och organisation

som nu behandlas, inskränker jag mig i detta sammanhang till att understryka

vikten av att en differentierad forskning kommer till stånd rörande

den mindre företagsamhetens speciella problem. Av samma anledning

anser jag mig inte heller böra nu ta upp det av kommerskollegium väckta

förslaget att ett särskilt råd för hantverk och industri knyts till ämbetsverket

för att ge tillgång till särskild sakkunskap vid bedömningen av bl. a.

nödvändiga forskningsuppgifter. Frågan torde få prövas vid den undersökning

angående kollegiets organisation in. m. som chefen för handelsdepartementet

enligt vad jag har inhämtat ämnar föranstalta om.

Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet

Ett viktigt motiv för att statliga krediter — genom företagareföreningarnas

förmedling — har ställts till småföretagsamhetens förfogande har

varit de svårigheter som mindre företag ofta möter att hos de gängse

kreditinstituten låna medel till investeringar och anskaffning av omsättningstillgångar.

Dessa svårigheter bottnar främst i att mindre, expanderande

företag sällan kan erbjuda sådana säkerheter som krävs för att få

lån i tillräcklig utsträckning. I tider av knapphet på krediter möter de mindre

företagen också svårigheter att hävda sina intressen i konkurrens med

de större företagen. Som jag har berört inledningsvis har genom olika statliga

åtgärder eftersträvats att underlätta kapitalförsörjningen för de små

och medelstora företagen. Särskilt de mindre företagens brist på bankmässigt

fullgoda säkerheter medför emellertid att kompletterande former av

kreditstöd med inriktning på de mindre företagen också i fortsättningen

behövs vid sidan av de ordinarie kreditformerna. Betydelsen av att tillgodose

detta behov understryks av de mindre företagens roll i sysselsättnings- och

lokaliseringspolitiskt sammanhang. I likhet med utredningen och samtliga

remissinstanser anser jag därför att företagareföreningarnas kreditförmedlande

verksamhet har eu viktig funktion att fylla för de mindre företagens

kapitalförsörjning.

Vid behandlingen av frågan hur stora företag föreningarnas kreditstödjande

verksamhet bör avse har utredningen betonat betydelsen av att de

organ som handhar verksamheten lämnas stor handlingsfrihet. Utredningen

har inte funnit anledning att föreslå någon ändring av gällande bestämmelser.

Kreditstödet bör således enligt utredningen liksom hittills företrädesvis

inriktas på hantverk och småindustri, även om utredningen funnit gränsen

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Ritngl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

mot den större industrin vara flytande. Detta förhållande har utredningen

dock ansett inte utgöra något problem.

Dessa synpunkter har inte mött gensagor vid remissbehandlingen. För min

del vill jag betona att det från början har ansetts nödvändigt att dra vissa

gränser för företagareföreningarnas verksamhet. Redan den omständigheten

att de ekonomiska resurserna och tillgången till personal är begränsade gör

det nödvändigt att verksamheten åtminstone i någon mån koncentreras till

viss företagsamhet. F. n. får stöd till större företag utgå bara om särskilda

skäl föreligger. Sådana skäl är enligt riksdagens beslut (prop. 1960: 1 bil.

12 s. 158, SU 10, rskr 10) bl. a. att stödet är angeläget från sysselsättningsoch

lokaliseringssynpunkt eller att stöd till en större industri medför gynnsamma

verkningar även för mindre industri- och hantverksföretag genom

att de är underleverantörer till den större industrin. Härav framgår att

frågan om en mera generell utvidgning av kreditstödet till sådan industri

som inte kan hänföras till småindustri har nära samband med lokaliseringspolitiken

och de stödformer som förekommer där. Den framtida lokaliseringspolitiska

stödverksamheten är f. n. föremål för utredning. Jag är

därför inte beredd att nu förorda en generell utvidgning. Den nuvarande

huvudprincipen och undantagsmöjligheten bör således gälla även i fortsättningen.

Med hänsyn till svårigheten att avgöra om ett företags storlek

medger kreditstöd delar jag utredningens uppfattning att de organ som

handhar stödverksamheten bör ha relativt stor frihet i sin bedömning.

1 fråga om arten av de företag som kan få kreditstöd betonades i 1960 års

beslut (prop. 1960: 1 bil. 12 s. 129 och 159) att den dittills tillämpade, tämligen

stränga gränsdragningen mellan industriell och kommersiell verksamhet

skulle upprätthållas. Kreditstöd får således f. n. inte komma i fråga för

att tillgodose uppkommande kreditbehov inom distributionsledet, såsom detaljhandeln.

Utredningen föreslår på denna punkt ingen ändring men framhåller

att en viss liberalisering kan vara lämplig under förutsättning att

subventionsmomentet i kreditstödet las bort. Vid remissbehandlingen har

från olika håll yrkats att den krets av näringsfång som nu omfattas av kreditstödet

skall utvidgas. Med hänvisning till att de speciella problem, som

företagareföreningarna skall medverka till att lösa, förekommer inte bara

inom hantverket och småindustrin har sålunda framhållits att man bör

pröva möjligheterna att avskaffa den strikta begränsningen till vissa näringsgrenar.

Vidare har framför allt vissa intresseorganisationer uttalat sig

för att kreditstöd skall få lämnas inom handel, transportväsen och servicenäringar.

Jag vill också erinra om att 1967 års riksdag (BaU 50, rskr 361)

hemställt att lastbilstrafikens kapitalförsörjning beaktas i samband med

ställningstagandet till frågan om företagareföreningarnas organisation och

verksamhet. Enligt min mening skulle generella utvidgningar av de slag

som ifrågasatts gå utöver företagareföreningarnas allmänna syfte att

främja produktion och vara ägnad att i alltför hög grad splittra för
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Ma j:Is proposition nr 61 år 1668

eningarnas verksamhet. Jag förordar därför att kreditstödet även fortsättningsvis

inriktas på hantverk och småindustri. Låneorganen bör dock

som utredningen förordat ha viss frihet vid avgränsningen även av detta

begrepp.

Som hittills bör stöd i särskilda fall få utgå också till anläggningsverksainhet

och verksamhet som är hänförlig till jordbrukets binäringar. Under

erinran om vad lantbruksstyrelsen har anfört i sitt remissyttrande vill jag

dock framhålla att kreditstöd genom företagareföreningarnas medverkan

inte bör lämnas till sådan verksamhet som omfattas av det särskilda stödet

till jordbrukets eller trädgårdsnäringens rationalisering m. in. Det är också

av vikt att låneorganen ger akt på att stöd inte utgår till sådana investeringar

för vilka statligt stöd i annan form har beviljats.

Frågan om stöd till hemslöjdsföretag anser jag, liksom utredningen, böra

ses mot bakgrunden av de förslag som hemslöjdsutredningen lade fram

år 1967 (Stencil Fi 1967:9) och som anmäldes i årets statsverksproposition

(bil. 9 s. 85). Någon anledning synes inte föreligga att föreslå ändringar

med avseende på stödet till hemslöjdsföretag, eftersom sådana företag

redan enligt gällande bestämmelser kan få kreditstöd om tillräckliga

företagsekonomiska skäl föreligger.

Utredningen har ansett att kreditstödet till turisthotellnäringen faller

utanför dess uppdrag. Kommerskollegium har emellertid i sitt remissyttrande

påpekat att statlig garanti till förmån för turisthotellnäringen ställer

sig oförmånligare än det stöd som kan utgå i form av lokaliseringslån och

lokaliseringsbidrag. Enligt kollegiets mening bör därför kreditstödet till

turisthotellnäringen inom det s. k. norra stödområdet närmast ankomma på

lokaliseringsmyndigheterna. I detta sammanhang får jag också anmäla att

Svenska turisthotellens riksförbund i skrivelse den 7 september 1967 har

begärt, att förslag föreläggs riksdagen om sådan ändring av gällande bestämmelser

för stödet till turisthotellnäringen att i särskilda fall stöd i form

av statlig garanti kan lämnas också för anskaffning av omsättningstillgångar.

Samordning och avgränsning mellan lokaliseringsstöd och kredits löd

till turisthotellnäringen bör uppmärksammas i samband med övervägandena

om det lokaliseringspoliliska stödets framtida utformning. Med

hänsyn härtill och då frågan inte berör företagareföreningarnas verksamhet

anser jag mig inte nu böra ta ställning till de av kommerskollegium och

Svenska turisthotellens riksförbund framförda förslagen.

Utredningen föreslår att nuvarande former för kredit stödet behålls, dvs.

såväl långivning från statens hantverks- och industrilånefond som statlig

garanti vid upplåning på kreditmarknaden. Garantigivningen anser utredningen

i princip vara den lämpligaste stödformen. För direkta statliga lån

talar enligt utredningen dock den mindre effektiviteten hos garantisystemet

vid åtstramning på kreditmarknaden samt möjligheten att smidigt an
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

passa direktlångivningen till företagareföreningarnas rådgivningsverksamhet

i rationaliseringssyfte. Remissinstanserna ansluter sig i allt väsentligt

Ull utredningens uppfattning. Flera av dem markerar dock i högre grad än

utredningen att tyngdpunkten i den kreditstödjande verksamheten hör läggas

på garantigivningen. Under åberopande av erfarenheterna av garantisystemet

på jordbrukets område föreslår bl. a. lantbruksstyrelsen och

Sveriges jordbrukskasseförhund att endast garantigivning skall förekomma.

Svenska revisorsamfundet föreslår att staten medverkar i försök att initiera

bildandet av kreditgarantiorganisationer.

På de skäl utredningen har anfört anser jag att såväl direktlångivningen

som garantigivningen bör behållas. Garantiföreningssystemet har prövats

tidigare och därvid visat sig vara mindre effektivt. Jag är av denna anledning

inte beredd att nu överväga förslaget att återinföra ett sådant system.

Avvägningen mellan direktlån och garantier bör enligt min mening ägnas

stor uppmärksamhet. Uppgiften att dra upp riktlinjer härför bör anförtros

kommerskollegium som också bör omsorgsfullt följa de förändringar av

kreditgivningen till hantverket och den mindre industrin som kan föranledas

av olika åtgärder med återverkan på kapitalmarknaden. Avvägningen

påverkas självfallet av tilldelningen av lånemedel till företagareföreningarna

och bestämningen av maximibeloppet för direktlånen. Till dessa spörsmål

återkommer jag längre fram.

Utredningen föreslår att stöd skall kunna utgå, utom för nuvarande ändamål,

även för övertagande av befintlig industribyggnad. Genom en sådan

utvidgning av föremålen för kreditstödet skapas överensstämmelse med bestämmelserna

om lokaliseringsstöd. Jag biträder utredningens förslag. Viss

försiktighet bör dock iakttas i dessa fall, eftersom marknadsvärdena på industribyggnader

ibland kan vara svåra att bestämma. Med anledning av

Svenska revisorsamfundets förslag att kreditstödet skall kunna utnyttjas

även för uppförande av industribyggnader för uthyrning vill jag erinra om

att gällande bestämmelser möjliggör stöd till sammanslutningar av näringsidkare

inom hantverkets och småindustrins område för uppförande av s. k.

kollektiva verkstadshus. Därigenom torde i allt väsentligt det behov täckas

som revisorsamfundet önskar tillgodose.

Kommerskollegium och Svenska revisorsamfundet har föreslagit, att kreditstöd

skall kunna utgå också till täckande av kostnader för konsulthjälp.

På grund av vad som uttalades vid riksdagens behandling av frågan om

kreditändamålen år 1960 (prop. 1, bil. 12 s. 164, SU 10, rskr 10) torde

detta låneändaniål få anses så till vida täckt av gällande bestämmelser

som kreditstöd i särskilda fall kan lämnas till anskaffning av omsättningstillgångar.

Frågan om vilka kreditinrättningar som får anlitas för lån mot statlig

garanti har utredningen behandlat endast indirekt, nämligen i samband med

frågan om fast eller rörlig ränta bör tillämpas för garantilånen. Gällande

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 61 år 1968

bestämmelser utesluter inte att garanti ställs för bundna lån och några förslag

har inte framförts om ändring härvidlag. I praktiken har emellertid lån

mot bunden ränta knappast förekommit hittills. I likhet med utredningen

anser jag det vara av betydelse att de kreditinstitut, som inrättats bl. a. för

att tillhandahålla hantverket och småindustrin långa krediter, bereds möjlighet

att vidga denna kreditgivning genom att statlig garanti kan ställas

som säkerhet för lån från dem. Jag syftar bl. a. på AB Industrikredit. Som

jag närmare kommer att utveckla vid min behandling av räntefrågan finner

jag inte olägenheterna med en bunden ränta vara så stora att de motiverar

att kreditinstitut som tillämpar sådan ränta utestängs från möjligheterna

att lämna garantilån. Genom att kretsen av kreditinrättningar vidgas skapas

också förutsättningar för ökad konkurrens vid bl. a. räntesättningen.

Företagareföreningarna får f. n. bevilja en och samma sökande lån ur

statens hantverks- och industrilånefond med högst 50 000 kr. eller i fråga.

om maskinanskaffning högst 75 000 kr. Utredningen har genom särskilda

undersökningar rörande föreningarnas sätt att utföra den företagsekonomiska

prövningen i låneärendena sökt bilda sig en uppfattning om deras

kompetens att självständigt avgöra större och mera komplicerade kreditärenden.

Enligt vad utredningen har funnit ger det sätt på vilket denna bedömning

har gjorts inte anledning till kritik. På grund härav och under

åberopande av att de nuvarande lånegränserna gällt sedan år 1960 föreslår

utredningen att maximibeloppet för direktlångivningen ökas till 100 000 kr.

Nuvarande differentiering av beloppsgränserna i förhållande till låneändamälen

bör enligt utredningen avskaffas. Som förutsättning för förslaget

anger utredningen, att de brister som konstaterats hos föreningarna i fråga

om dokumentation, systematik och analys kan elimineras genom ökad

utbildning av deras tjänstemän under medverkan av bl. a. kommerskollegium,

Företagareföreningarnas förbund och SHI. Remissinstanserna biträder

utredningens förslag, i vissa fall med önskemål om högre beloppsgränser

än 100 000 kr.

Redan de förändringar i penningvärdet som skett sedan de gällande gränserna

för direktlånen fastställdes motiverar enligt min mening att beloppen

höjs. Ett ytterligare motiv härför är att den stegrade rationaliseringstakten

inom särskilt småindustrin ökar behovet av allt dyrare maskiner o. d. Jag

anser det därför befogat att beloppsgränsen för föreningarnas direktlån höjs

till 150 000 kr. I likhet med utredningen föreslår jag att gränsen sätts lika

för lån till maskinanskaffning och övriga låneändamål. Liksom f. n. bör

möjlighet finnas att i särskilda fall medge förening att bevilja lån till högre

belopp. Den höjda maximigränsen för långivningen understryker betydelsen

av att kraven på noggrann prövning av kreditbehovet i varje särskilt fall

inte eftersätts. Det ankommer på kommerskollegium som tillsynsmyndighet

att vaka häröver och att verka för att de brister i lånehanteringen som

utredningen har påtalat rättas till.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

K ungt. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

Beslut om statlig lånegaranti meddelas f. n. av kommerskollegium som

dock i vissa fall hänskjuter avgörandet till Kungl. Maj :t. Utredningen har

funnit att några principiella hinder inte möter att beslutanderätten i fråga

om garantigivningen delegeras till företagareföreningarna under förutsättning

av ett visst eget risktagande från deras sida. Enligt utredningens förslag

skall föreningarna få rätt att på statens vägnar besluta om lånegaranti

till en och samma sökande för högst 200 000 kr. Att maximibeloppet här

sätts högre än för direktlån motiveras enligt utredningen av den kompletterande

granskning som banker och andra kreditinstitutioner förutsätts göra

i dessa ärenden. Någon nedre beloppsgräns för garantilånen anser utredningen

inte behöva fastställas. Möjlighet bör enligt utredningen finnas alt

kombinera de båda stödformerna. Förslaget om delegering av garantigivningen

godtas av flertalet remissinstanser. Flera av dem påpekar dock

sambandet med ekonomiskt ansvar för föreningarna själva. Statskontoret

avstyrker förslaget.

Frågan om delegering har tidigare behandlats av riksdagen. År 1963

uttalade riksdagen sålunda att det inte kunde anses riktigt att på

enskilda sammanslutningar överföra befogenheter att ingå för staten bindande

avtal med ekonomiska förpliktelser av väsentlig omfattning utan att

de själva iklädde sig något ansvar. Som jag senare skall återkomma till föreslår

utredningen visserligen nu att föreningarna — bl. a. med anlitande av

särskilda för ändamålet uppbyggda förlusttäckningsfonder — skall i första

hand svara för förluster i låneverksamheten. Ytterst föreslås dock staten

som hittills skola stå det ekonomiska ansvaret. I likhet med statskontoret

anser jag därför att utredningens förslag i denna del inte innebär någon

principiell skillnad i fråga om föreningarnas ansvar i förhållande till vad

som gäller f. n.

På grund av de nuvarande skillnaderna i beloppsgränserna för föreningarnas

direktlån och garantilånen, som innebär att den nedre gränsen för

lånegaranti sammanfaller med maximibeloppet för direktlån, har de båda

stödformerna f. n. delvis olika användningsområden. Direktlånen har företrädesvis

utnyttjats för att täcka ibland hastigt påkomna behov av mindre

kapital, vanligen i samband med kompletteringsköp av maskiner, mindre

tillbyggnader och inredningsarbeten, samt brist på rörelsemedel. Beslut i

sådana ärenden finner jag företagareföreningarna vara väl lämpade att

fatta eftersom avgörandena i hög grad grundas på personkännedom och

kunskap om lokala förhållanden. Vid finansiering av mera omfattande investeringar,

såsom ny- och utbyggnad av industrilokaler eller anskaffningav

hela maskinutrustningar, har företrädesvis garantilåneformen använts.

I sådana fall har vanligen de lånsökande företagens totala finansiering

prövats. Dessa ärenden prövas på grund härav från mera allmänna utgångspunkter

i och med att den centrala myndigheten med sin vidare

överblick får öva inflytande vid bedömningen. Sysselsättnings- och loka
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

liseringspolitiska synpunkter förutsätter vid handläggningen av dessa

ärenden utöver företagsekonomisk granskning även prövning ur samhällsekonomisk

synvinkel. Delegering av garantigivningen i enlighet med utredningens

förslag skulle som utredningen själv har framhållit innebära

att varje förening skulle avgöra bara några få ärenden per år. Den relativt

ringa omfattning som föreningarnas garantigivning alltså skulle få

tyder enligt min mening på att de nackdelar som följer av en splittring på

ett stort antal beslutande organ överväger de fördelar som står alt vinna.

Jag finner det för min del vara ett påtagligt intresse att ta till vara den större

likformighet vid bedömningen av garantiärendena, som automatiskt möjliggörs

genom central prövning. Med hänsyn till den tid, som vanligen

ändå går åt från det en större investering planläggs till dess den fullbordas,

anser jag att tidsutdräkten till följd av central handläggning inte i avgörande

grad påverkar frågan om delegering av beslutanderätten i garantilåneärendena.

Vid mitt ställningstagande till frågan om delegering har jag vidare inte

kunnat undgå alt ta intryck av utredningens uppgifter att kommerskollegium

i ett relativt stort antal ärenden om lånegaranti har intagit en mera

restriktiv hållning än föreningarna. I nära eu fjärdedel av de garantiärenden

som föreningarna har tillstyrkt under åren 1954—1965 har kollegiet sålunda

avslagit ansökningen eller reducerat garantibeloppet. Det ökade risktagande

som alltså kan väntas vid en delegering skulle kunna öka kraven på

förlusttäckningsmedel och därmed höja lånkostnaderna för företagen. På

grund av vad jag sålunda har anfört kan jag inte biträda förslaget om delegering

av garantigivningen. Jag vill i sammanhanget erinra om att mitt förslag

om höjning av lånetaket för direktlångivningen innebär vidgade beslutsbefogenheter

för föreningarna jämfört med vad utredningen förordat.

Utredningens förslag att den nedre gränsen för garantigivningen skall

avskaffas kan enligt min mening inge betänkligheter från principiella synpunkter,

eftersom man härigenom skulle få ett system där direktlån och

garantier används parallellt. Vid den fördelning av beslutanderätten i stödärendena

som jag har förordat, enligt vilken direktlån beviljas av företagareförening

och lånegaranti av kommerskollegium, kan jag emellertid

biträda förslaget. 1 praktiken torde förslagets genomförande få relativt ringa

betydelse på grund av att garantibeloppen i regel avsevärt överstiger maximum

för direktlån.

F. n. liänskjuter kommerskollegium ansökningar om statlig garanti för

större belopj) eller ärenden som är tveksamma till Kungl. Maj ds prövning.

Denna ordning har fungerat tillfredsställande och bör bestå.

I likhet med utredningen finner jag hinder inte möta att både hantverksoeh

industrilån och garantilån utgår till ett och samma företag. Därvid bör

dock gälla att företagareföreningarnas rätt att självständigt besluta om

direktlån till företag, som redan har beviljats garantilån, begränsas till ett

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:is proposition nr 61 år 1668

belopp som sammanlaget med utestående garantilånebelopp högst motsvarar

maximibeloppet för direktlån.

1 tråga om lånevillkoren för det kreditstöd som företagareföreningarna

får bevilja föreslår utredningen vissa ändringar i förhållande till vad som

nu gäller. Sålunda föreslås att föreningarna utan kommerskollegiets hörande

i undantagsfall skall få bevilja hantverks- och industrilån på upp till 15

år för uppförande av fabriks- och verkstadsbyggnader och därmed jämförliga

investeringar. Vidare anser utredningen, att föreningarna bör få rätt

att utan hörande av tillsynsmyndigheten bevilja upp till ett års anstånd med

avbetalningar på lånen. Förslagen i lorevarande avseenden har inte mött

några invändningar från remissinstansernas sida. I vissa yttranden förordas,

att föreningarnas befogenheter vidgas ytterligare.

Jag kan biträda förslaget om befogenhet för föreningarna att förlänga

löptiden för hantverks- och industrilån för uppförande av fabriks- och verkstadslokaler

o. d. till högst 15 år. Jag vill understryka att denna befogenhet

är avsedd att utnyttjas endast i undantagsfall och inte får leda till någon

mera allmän förlängning av löptiden utöver den normala. Kan frågan vara

tveksam från långsiktig planeringssynpunkt bör den hänskjutas till kommerskollegium.

Även maskininvesteringar kan i vissa fall vara förenade med

så stora kostnader att längre lånetid kan vara motiverad. Jag föreslår därför

att föreningarna i undantagsfall får medge längre löptid också för sådana

lån.

Nuvarande bestämmelser innebär atL kommerskollegium får bevilja garanti

för lån i fråga om vilket avbetalningarna avses skola anstå viss tid,

högst tre år. Företagareföreningarna får däremot inte bevilja direktlån

med sådant anstånd; beslutanderätten tillkommer i detta hänseende kommerskollegium.

Något uttryckligt hinder finns emellertid inte för föreningarna

att genom avpassning av lånebeloppen åstadkomma eu effekt

som motsvarar ett amorteringsanstånd i samband med lånebeslutet. Den

av utredningen föreslagna uppmjukningen i detta hänseende innebär därför

i allt väsentligt endast en anpassning av gällande bestämmelser till

den i praktiken redan tillämpade ordningen. Jag biträder därför utredningens

förslag alt föreningarna får rätt alt vid lånets beviljande medge

ett års amorteringsanstånd. Med denna fråga sammanhänger nära möjligheten

att även under lånets löptid bevilja anstånd med amorteringar.

Såvitt gäller garantilån är det oklart i vilken utsträckning kollegiet får

medge sådant anstånd. Beträffande direktlån får anstånd med avbetalning

f. n. medges under högst tre år, men beslutanderätten tillkommer kommerskollegium,

inte företagareföreningen. Tillfälliga likvidi tetssvårigheter

för en låntagare motiverar enligt min mening att kommerskollegium i

båda kreditstödsformerna får rätt att under lånets löptid medge amorteringsanstånd

under högst tre år. Föreningarna bör få rätt att i fråga

om direktlånen medge sådant anstånd under högst ett år.

7—Bihang till riksdagens protokoll 1668. 1 samt. Nr 61

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr (il år 1968

Företagareföreningarnas förbund hemställer att föreningarna får möjlighet

att ändra villkoren för garantilån om ändringen inte har någon väsentlig

betydelse för statens betalningsansvar. Eftersom möjligheterna att förenkla

handläggningen bör tillvaratas, kan jag i huvudsak tillstyrka förslaget.

Jag vill emellertid betona att bedömningen av vad som är väsentligt i lånesammanhang

kan variera från fall till fall. Det kan därför befaras att enhetligheten

går förlorad om prövningen flyttas över på föreningarna utan att

det finns centralt utfärdade riktlinjer för den. Det ankommer på kommerskollegium

att fastställa sådana riktlinjer.

Någon ändring av nuvarande bestämmelser rörande de säkerheter, som

skall ställas av låntagaren, har utredningen inte funnit anledning att föreslå.

Utredningen har inte heller haft några invändningar mot gällande praxis i

fråga om säkerhetskraven. Även jag finner gällande ordning för säkerlietsförskrivning

in. m. tillfredsställande. Jag delar dock utredningens uppfattning,

att företagareföreningarna vid bevakningen av utestående lån inte bör

få ta på sig uppgiften all rekonstruera förelag eller förvärva förlustföretag

om inte en granskning av planerna för åtgärder av detta slag ger vid handen

att åsyftad effekt kan nås. Denna granskning bör göras genom kommerskollegiets

försorg.

Frågan om vilken utlåningsränta som bör tillämpas för direktlån och

garantilån har utredningen prövat ingående. Därvid har utredningen till

den grundränta, som ansetts skälig för lån mot bästa säkerhet, och låneformens

administrationskostnader lagt avgifter lör förlusttäckning och utredningsarbete

och därigenom sökt anpassa utlåningsräntan till eu mera

marknadsmässig räntesältning. Utredningen, som konstaterar att den av

bankerna tillämpade garantilåneräntan t. n. överstiger räntan för lån mot

bästa säkerhet, utgår från att en anpassning till eu mera »normal» nivå

skall ske, eventuellt efter förhandlingar med kreditinstituten. Under angivna

förutsättningar föreslår utredningen — i fråga om lån med rörlig

ränta — för såväl hantverks- och industrilånen som garantilånen att en

grundränta tas ut som ligger 1/4 % över gällande ränta för obundna bottenlån

i bostadsfastigheter. Därutöver anser utredningen alt ett tillägg till

räntan bör göras, motsvarande eu årlig ränta av 1 %. Av detta tillägg skulle

enligt utredningen 2/3 svara mot behovet av medel för att täcka förluster

i låneverksamheten samt 1/3 utgöra en utredningsavgitt.

1 fråga om bundna lån har utredningen inte lagt fram något förslag till

räntesats. Denna låneform anser utredningen böra begränsas till att användas

vid garantilån.

Den del av det särskilda räntetillägget som avser förlusttäckning bör enligt

utredningens mening tas ut i form av en engångsavgift. Denna skall

enligt förslaget utgå i procent av lånebeloppet efter en skala som differentieras

efter lånetidens längd. Skalan är uppbyggd kring ett genomsnittligt

uttag av 3 % av lånebeloppet, ett procenttal som enligt utredningen korre
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1968

99

sponderar mot förväntade förluster i direktlångivningen. På motsvarande

sätt förordar utredningen att också den del av räntetillägget, som motiveras

av utredningskostnader, tas ut i form av en engångsavgift. Utredningen rekommenderar

att denna i normalfallet utgår med 1% c/o av lånebeloppet men

med frihet för föreningarna alt ändra avgiftens storlek.

Förlusttäckningsavgiften bör enligt utredningen regleras genom bindande

bestämmelser. Utredningsavgiften förutsätts däremot kunna jämkas av föreningarna.

För centralt beviljade garantilån skulle tillsynsmyndigheten bestämma

förlusttäckningsavgiftens storlek. De angivna procenttalen anser

utredningen dock normalt böra tillämpas.

Reservanterna i utredningen yrkar med hänsyn till att förlusterna i kreditgivningen

enligt deras uppfattning kan begränsas, att förlusttäckningsavgiften

bestäms till genomsnittligt 2 %.

Utredningens förslag om en mera marknadsmässig räntesättning har inle

mött invändningar från remissinstanserna. Någon avvikande mening i fråga

om principerna för bestämmandet av räntesatsen har inte heller anförts.

Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen har dock hävdat,

att kreditinstitutens administrationskostnader för garantilånen förutsätter

ett tillägg utöver bottenlåneräntan som enligt sparbanksföreningen bör

vara 1/2—3/4 % och enligt bankföreningen synes böra ligga ännu något

högre.

Det av utredningen föreslagna systemet med en engångsavgift för förlusttäckning

har kritiserats av ett stort antal remissinstanser, som menar att en

årlig räntedebitering är att föredra. Också beträffande förlusttäckningsavgiftens

storlek företräder remissinstanserna olika meningar. Många ansluter

sig till utredningens förslag, andra till reservanternas. Ytterligare andra för

fram egna förslag i frågan. Förslaget om särskild utredningsavgift biträds

av de flesta remissinstanserna men även här har många motsatt sig att den

tas ut som engångsavgift. Också frågan om utredningsavgiftens storlek och

formerna för uttagandet av avgiften har blivit föremål för skiftande uppfattningar.

i nuvarande ränteläge, när räntesatsen för obundna bottenlån i bostadsfastigheter

är 7 c/o, skulle utredningens förslag leda till en utlåningsränta

för garantilån på minst 8 1/4 %. Denna framkommer genom att till bottenlåneräntan

läggs 1/4 % för kreditinstitutens administrationskostnader i enlighet

med vad som tillämpades fram till hösten 1965, 2/3 % som bidrag till

förlusttäckning samt 1/3 Vc för företagareföreningarnas och kommerskollegiets

utredningskostnader. Den av utredningen angivna utlåningsräntan

överstiger med endast 1/4 ?ö den f. n. tillämpade räntesatsen, vilken är inte

oväsentligt lägre än den högsta bankräntan. Det är givetvis svårt att i alla

lägen fastställa vad som skall anses vara marknadsmässig ränta, men såväl

efterfrågan på kapitalmarknaden som de lägre krav på säkerheter som utredningen

ställer i samband med kreditstödet antyder att marknadsräntan

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr Öl år 1068

betydligt överstiger den av utredningen angivna nivån. Från de utgångspunkter,

som enligt min mening bör utgöra grunden för den fortsatta stödverksamheten,

finner jag det emellertid önskvärt att utlåningsräntan med

hänsyn till de mindre företagens problem kan hållas på samma nivå som

f. n. Mot denna bakgrund kan jag godta att utlåningsräntan för garantilån

och föreningarnas direktlån läggs på i huvudsak den nivå i förhållande till

bottenlåneräntan som utredningens förslag innebär. Liksom hittills bör räntesatsen

vara densamma för de båda lånformerna.

Räntan för garantilånen skall som utredningen framhållit täcka bl. a.

kreditinstitutens administrationskostnader för denna långivning. Gentemot

utredningens uppfattning att dessa kostnader kan beräknas till i genomsnitt

1/4 % av lånebeloppet står Svenska bankföreningens och Svenska sparbanksföreningens

uppgifter om ett betydligt högre procenttal. Det förtjänar

i dctla sammanhang uppmärksammas atl också bottenlåneräntan, som

läggs till grund för ränteuttaget, måste anses inrymma viss täckning för

administrationskostnader. Det kan också erinras om att räntan på garantilånen

hösten 1965 höjdes med 1 % utan samband med diskontoändring.

Denna höjning skedde i enlighet med en av bankföreningen utfärdad rekommendation

och motiverades av föreningen med att det fanns risk att

garantilån vid en lägre räntesättning skulle trängas åt sidan i konkurrensen

med andra i praktiken lika säkra industrilån. I nuvarande läge synes mig

denna risk vara tämligen liten. Som utredningen har anfört bör det ankomma

på Kungl. Maj :t att — för det fall eu skälig räntenivå inte skulle

kunna nås genom förhandlingar med kreditinstituten — fastställa den

ränta, som vid varje tidpunkt högst får tas ut för garantilån av kreditinstituten.

Vad angår utredningens förslag att garantilån skall kunna lämnas mot

bunden ränta vilt jag framhålla att ett system som innefattar både rörliga

och bundna räntor är förenat med vissa administrativa olägenheter. Sålunda

kan inte undvikas att ett flertal olika räntesatser kommer att tillämpas

samtidigt. Som jag har anfört i det föregående anser jag det emellertid

angeläget att vissa kreditinstitut som tillämpar bunden ränta, bl. a. AB

Industrikredit, i större utsträckning än f. n. kan utnyttjas av småföretagsamheten.

Av denna anledning anser jag att möjlighet att lämna garantilån

mot bunden ränta bör stå öppen. Vad jag nyss har anfört om räntesättningen

gäller i princip också för bundna lån.

Utredningens motiv för att låntagaren skall betala en särskild förlusttäckningsavgift

kan jag i princip godta. Däremot anser jag det inte lämpligt att

en sådan avgift fastställs som engångsavgift och därigenom höjer lånets

kapitalbelopp. I likhet med ett stort antal remissinstanser förordar jag att

avgiften i stället las ut i form av årlig ränta på den vid varje uttagstillfälle

kvarstående delen av lånet. Denna räntekostnad bör alltså inrymmas i

utlåningsräntan. Storleken av förlusttäckningsavgiften bör i princip av
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1668

vägas så att den motsvarar de förluster som normalt uppstår på långivningen.

Mot utredningens beräkning av avgiftens storlek i begynnelseskedet,

2/3 %, har jag i och för sig ingen erinran. För att vinna bättre anpassning

till de räntedebiteringsnormer som tillämpas av kreditinstituten

förordar jag dock att den tills vidare bestäms till 1/2 %.

Utredningens förslag innebär att inkomsterna av förlusttäckningsavgifter

på företagareföreningarnas direktlångivning skall till en del fonderas hos

föreningarna för att täcka förluster på deras långivning och till återstående

del tillföras en central förlusttäckningsfond. För att inte onödigtvis komplicera

systemet föreslår jag att ifrågavarande avgift i sin helhet tillförs de av

föreningarna förvaltade förlusttäckningsfonderna. Någon central fond bör

således inte inrättas. I sista hand får staten efter prövning av förhållandena

i varje särskilt fall svara för förluster som inte täcks av fonderade medel.

Kommerskollegium bör meddela erforderliga anvisningar rörande förvaltningen

och dispositionen av fondmedlen. Kollegiet bör vidare följa utvecklingen

av fonderna och Aid behov föreslå ändringar.

De förlusttäckningsavgifter som kommer att utgå på garantilån bör som

utredningen föreslagit tillföras statsverket. Dessa inkomster bör enligt min

mening inte fonderas utan tas till uppbörd under särskild inkomsttitel på

riksstaten.

Vad så angår utredningens förslag om uttagandet av utredningsavgift har

jag inte något att invända mot att föreningarna när de lägger ner mera

betydande arbetsinsatser på låneutredningar lar betalt härför a\r lånsökanden.

Jag anser emellertid för min del att eu anknytning av ersättningen

till det i Aarje särskilt fall beviljade lånebeloppet inte utgör någon

tillförlitlig mätare av föreningarnas arbetsinsatser i låneärendena. Det av

utredningen förordade aA7giftsuttaget är också bara att betrakta som en riktpunkt

för avgiftssättningen, som föreningarna skall vara oförhindrade att

avvika från. Ofta nog torde utredningar i rationaliseringsfrågor o. d., som

föreningarna som konsultuppdrag utför åt företag, småningom resultera i

låneansökningar. Det synes då naturligt att det arvode som föreningen

debiterar för konsultuppdraget innefattar också kostnader för låneutredningen.

Mera ordinära låneutredningar liksom den fortlöpande uppföljningen

av låneärendet bör däremot enligt min mening inte föranleda någon

avgiftsdebitering. Föreningarnas kostnader för den normala lånehanteringen

bör i stället täckas genom en lämplig a\''vägning av det statliga administrationsbidraget.

A\- nu anförda skäl anser jag mig inte kunna förorda utredningens

förslag att eu utredningsavgift ställd i relation till lånebeloppet

tas ut i låneärendena.

De förslag i fråga om aArgiftsbeläggning för att täcka förluster och utredningskostnader

i kreditgivningen som jag har lagt fram avviker i vissa avseenden

från vad utredningen har föreslagit. Genom en uppläggning efter de

linjer jag förordat undviks att låntagarna i princip belastas med högre ränta

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1668

än enligt f. n. tillämpade principer. Uppbördssystemet kan vidare förenklas

och några komplicerade övergångsformer behöver inte tillgripas.

Skillnaden mellan föreningarnas utlånings- och inlåningsräntor i direktlångivningen

tillfaller f. n. föreningarna som inkomst för att täcka löpande

administrationskostnader. Eftersom ntlåningsräntan fluktuerar med diskontot

medan inlåningsräntan, som utgör statens normallåneränta, fastställs

för längre tidsperioder påverkas föreningarnas inkomster i hög grad av

variationer i det allmänna ränteläget. Jag delar utredningens uppfattning att

ell sådant beroende av faktorer, som det ligger helt utanför föreningarnas

möjligheter alt förutse vid deras budgetplanering, är otillfredsställande.

Enligt utredningens förslag skall föreningarna till statsverket leverera in

samtliga räntor på de lån som utlämnats av statsmedel och för sin inlåning

från hantverks- och industrilånefonden erlägga eu ränta som motsvarar den

debiterade räntan på utlämnade hantverks- och industrilån. Jag biträder

detta förslag, som allmänt har godtagits vid remissbehandlingen, med den

ändring som följer av mitt förslag att viss andel av inflytande ränteinkomster

skall tillfalla föreningarna och fonderas för förlusttäckningsändamål.

Det inkomstbortfall som föreningarna förorsakas genom alt de inte

får tillgodogöra sig ränteinkomsterna bör kompenseras genom höjning av

det statliga administrationsbidraget.

Beträffande frågan om bevakningen av hantverks- och industrilånen samt

garantilånen har utredningen förordat en mera intensiv uppföljning av låneärendena

i form av bokslutsgranskning, kontrollbesök hos företagen etc. Jag

vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj :t på mitt förslag nyligen

föreskrivit vidgad skyldighet för den som fått statligt kreditstöd eller lokaliseringsstöd

att fortlöpande redovisa för verksamheten till tillsynsorganen

och bereda dessa tillfälle att granska verksamheten. I prop. 1968: 1 (bil. 12

s. 16 och bil. 13 s. 58) har medel beräknats för ökade avlöningskostnader

för kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen i samband med dessa

titlsynsuppgifter. Företagareföreningarnas kännedom om och långvariga

erfarenheter av kreditverksamhet gör dem enligt min mening väl lämpade

att handha sådana insyns- och bevakningsuppgifter. Jag anser därför att

deras tjänster i högre grad än f. n. bör tas i anspråk för bevakning även i

lokaliseringsstödärenden. Bevakningen i dessa ärenden åligger arbetsmarknadsstyrelsen,

som emellertid behöver biträde av lokala organ med företagsekonomisk

och teknisk expertis.

När det gäller att bedöma det framtida behovet av statligt kreditstöd till

hantverk och småindustri vill jag i anslutning till vad jag inledningsvis har

anfört om de mindre företagens ställning på kreditmarknaden peka på att

skilda åtgärder har vidtagits som syftar till att vidga deras möjligheter att

få krediter. Till sådana åtgärder hör utvidgningen av AB Industrikredits

verksamhet, tillkomsten av AB Företagskredit, Sveriges Investeringsbank

AB och det statliga lokaliseringsstödet samt ändringar i banklagstiftningen,

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j.ts proposition nr (il år 1908

103

reformeringen av hypoteksinslitutet genom instiftandet av förelagsinteckningsformen

in. m. Å andra sidan talar industrins starkt växande investeringsbehov,

vilket också gäller de mindre företagen, samt dessas lägre självfinansieringsgrad

och svårigheter att ställa fullgoda säkerheter för erforderliga

krediter för att anspråken på kreditstöd genom företagareföreningarnas

förmedling kommer att fortsätta att öka.

I likhet med utredningen finner jag det mot denna bakgrund inte möjligt

alt nu mera långsiktigt bedöina vilken omfattning kreditstödet kommer att

behöva få i framtiden. Allmänt sett torde dock en höjning av beloppsgränsen

för föreningarnas direktlån öka anspråken på medel från .statens liantverksoch

industrilånefond. I fråga om behovet av garantilån vill jag erinra om

att lvungl. Maj :t helt nyligen på mitt förslag efter framställning av kommerskollegium

har föreslagit riksdagen (prop. 105) att garantilåneramen

för innevarande budgetår vidgas till SO milj. kr. Som jag anförde vid min

anmälan av denna fråga torde den ökade efterfrågan på statlig kreditgaranti

inte enbart ha samband med företagens likviditetsproblem i rådande konjunkturläge

utan också få ses som ett tecken på deras investeringsvilja.

Att nu söka långsiktigt lägga fast ramar för föreningarnas direktlångivning

och kreditgarantigivningen skulle enligt min mening inte vara till gagn

vare sig för småföretagsamheten eller för företagareföreningarna. Som hittills

bör frågan om storleken av det statliga kreditstödet till hantverk och

mindre industri i stället avvägas årligen i samband med fördelningen av

de totala resurserna. Till frågan om medelsbehovet för nästa budgetår

återkommer jag i det följande i samband med behandlingen av anslagsfrågorna.

Företagareföreningarnas organisation m.m.

Företagareföreningarna har f. n. ställning av ekonomiska föreningar. De

är således formellt privaträttsliga juridiska personer. Deras styrelse och

personal är inte underkastade de regler som gäller för offentliga tjänstemän

annat än i ett avseende, nämligen i fråga om tystnadsplikt. Med hänvisning

till verksamhetens art förordar utredningen, främst av praktiska skäl, att

föreningarna behåller sin ställning som ekonomiska föreningar. Häremot

har remissinstanserna inte gjort någon erinran. Jag har samma mening. Jag

vill tillägga att föreningarnas verksamhet och organisation sannolikt får

övervägas när statsmakterna om några år tar ställning till den framtida

lokaliseringspolitiken. Detta är enligt min mening ytterligare ett skäl att

inte nu vidta åtgärder som skulle innebära att föreningarna omorganiseras.

Hedan här vill jag påpeka att det samhällsinflytande som behövs kan erhållas

även om föreningarnas nuvarande ställning som privaträttsliga organisationer

består.

Mina förslag i det föregående innebär att företagareföreningarna alltjämt

skall bedriva utlåningsverksamhet med statliga medel och biträda i ärenden

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 196S

om lån med statlig garanti. I likhet med utredningen och remissinstanserna

anser jag därför att ett visst statligt inflytande över föreningarna alltjämt

är motiverat. F. n. är detta inflytande säkerställt så att föreningarna, som

villkor för lån från statens hantverks- och industrilånefond, är skyldiga alt

dels underkasta sig offentlig kontroll och revision, dels bedriva sin utlåningsverksamhet

enligt bestämmelser som Kungl. Maj:t har meddelat.

I fråga om kontrollen anser utredningen att den statliga insynen behöver

förstärkas. Det bör enligt utredningen ske genom mera detaljerade föreskrifter

för föreningarnas organisation och verksamhet. Sålunda bör, menar

utredningen, statsmakterna fastställa föreningarnas stadgar, vilka bör innehålla

bestämmelser om bl. a. styrelsens sammansättning och mandattid, revisorer

samt föreningarnas verksamhetsinriktning, bokföringsår, rösträtt,

vinstdisposition in. in.

Jag förordar att det statliga inflytandet över föreningarna i princip ordnas

så, att som villkor för statliga lån och bidrag till föreningarna fastställs

de grundläggande regler för föreningarna som behövs för att tillvarata

det allmännas intresse. Bl. a. bör föreskrivas all föreningarna skall underkasta

sig offentlig kontroll och revision. Härigenom skapas möjlighet för

staten att ingripa och få till stånd rättelse om det mot förmodan skulle

inträffa att verksamheten bedrivs på ett sätt som står i strid mot det allmännas

intresse. Hittillsvarande erfarenheter ger inte anledning att nu

binda föreningarna genom stadgar som fastställs av Kungl. Maj :t.

De grundläggande reglerna bör, förutom kontroll och revision, avse styrelsens

sammansättning. Vid remissbehandlingen har framkommit olika

meningar om representationen i styrelsen, med hänsyn både till branschintressen

och storleken av föreningarnas verksamhetsområden. I likhet med

utredningen anser jag det böra bestämmas att staten och landstingskommunen

tillsammans skall ha majoritet i styrelsen samt att de skall utse lika

mänga styrelseledamöter vardera. Med landstingskommun bör i detta hänseende

likställas stad som inte deltar i landsting. I exempelvis Göteborgs och

Bohus län måste alltså styrelsen bestå av minst två representanter för staten

och minst en från Göteborgs stad och en från länet i övrigt. Tillsätts detta

minimiantal i länet får övriga ledamöter Aara högst tre. I övrigt bör föreningarna

själva bestämma om antal ledamöter inom ramen för den angivna

fördelningsnormen, arbetsutskott, ordförandeval, mandattider, kassatjänst

och tillsättande av egna revisorer. I den mån styrelseledamöter skall

representera kommunala organ bör de givetvis inte utses för längre tid än

som motsvarar deras kommunala mandattid.

Enligt lagen om ekonomiska föreningar skall föreningsstadgarna ange

bl. a. ändamålet med föreningens verksamhet och verksamhetens art. Det

är en självklar förutsättning för statliga lån och bidrag till företagareföreningarna

att verksamhetens inriktning enligt stadgarna möjliggör den

verksamhet som lånen och bidragen är avsedda för. Det ankommer på den

statliga tillsynsmyndigheten att kontrollera delta.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungi. Maj.ts proposition nr Öl år 1968

Vad utredningen har anfört om Företagareföreningarnas förbund kan jag

biträda. Ett av utredningens syften med förslaget om att företagareföreningarnas

stadgar skall fastställas av Kungl. Maj:t bar varit att få garanti

för likformighet i skilda frågor. Jag anser att detta önskemål kan

tillgodoses genom den verksamhet som förbundet bedriver. Förbundet har

självfallet möjlighet att med tillsynsmyndigheten la upp sådana samordningsfrågor

som verksamheten ger anledning till.

Den av riksdagen år 1963 begärda undersökningen av kreditgarantiärendenas

handläggning har utförts av utredningen. Med hänsyn till vad utredningen

därvid funnit och anfört anser jag att några särskilda åtgärder från

Kungl. Maj ds sida inte behövs nu, vilket i detta sammanhang torde få anmälas

för riksdagen.

Mina förslag innebär således att företagareföreningarna förblir enskilda

ekonomiska föreningar med statligt inflytande och offentlig insyn. Något

ämbetsansvar för deras befattningshavare skapas inte och inte heller någon

generell rätt att anföra besvär hos tillsynsmyndigheten över förenings

beslut. Jag vill erinra om afl det står envar fritt att vända sig till tillsynsmyndigheten,

om han anser att en förening bedriver sin verksamhet på ett

otillfredsställande sätt.

Företagareföreningarnas ekonomi in. in.

Utredningen har strävat efter att finna finansieringsformer som i allt

väsentligt skulle göra företagareföreningarnas verksamhet självfinansierande.

Genom konsultavgifter i rådgivningsverksamheten och utredningsavgifter

i kreditstödsverksamheten syftar utredningen till att tillföra föreningarna

inkomster som till övervägande del skulle täcka deras administrationskostnader.

En viss grund för föreningarnas ekonomi bör dock enligt utredningens

mening åstadkommas genom statligt bidrag till administrationen.

Genom detta bidrag, som utredningen föreslår till 150 000 kr. per förening

och år, skulle föreningarna också kompenseras för bortfallet av nuvarande

ränteintäkter av sin utlåning från hantverks- och industrilånefonden.

De förslag som jag har lagt fram i det föregående avviker från utredningens

i vissa hänseenden som återverkar på föreningarnas ekonomi. Sålunda

har jag förordat att den allmänna rådgivningsverksamheten skall vara

kostnadsfri i större omfattning än utredningen har åsyftat och att utredningar

som föreningarna gör åt offentliga myndigheter i normala fall inte

skall avgiftsbeläggas. Mina förslag avviker också från utredningens i fråga

om utredningsavgift i låneärenden. I fråga om företagareföreningarnas

arbetsuppgifter har jag föreslagit att föreningarna i högre grad än f. n. skall

anlitas för uppföljning och bevakning i ärenden om lokaliseringsstöd.

Anförda förhållanden stärker enligt min mening motiven för att staten

även i tortsättningen genom särskilt administrationsbidrag ger föreningarna

ekonomiskt underlag för en viss basorganisation. De motiverar också att

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 61 år 1968

statsbidraget utgår med högre belopp än utredningen föreslagit. För min

del förordar jag att bidraget beräknas efter i genomsnitt 200 000 kr. för varje

förening. Med hänsyn till de skiftande behoven av stöd hos föreningarna

och eftersom föreningarna kommer att tas i anspråk för statliga uppgifter

i varierande omfattning bör det som hittills ankomma på Kungl. Maj :t att

inom ramen för anvisade medel för ändamålet bestämma bidragets storlek

för varje förening.

De inkomster som företagareföreningarna får från sin rådgivnings- och

utredningsverksamhet samt i form av bidrag från landsting ro. fl. bör föreningarna

förfoga fritt över för att täcka kostnader för verksamheten.

Eftersom både utgifter och inkomster för föreningarna blir beroende av

omfattningen av deras rådgivnings- och utredningsverksamhet och de taxor,

efter vilka debiteringen för utförda uppdrag kommer att ske, är det, som

också utredningen har framhållit, inte möjligt att mera exakt bedöma hur

föreningarnas ekonomi kommer att gestalta sig efter förslagens genomförande.

I fråga om det statliga stödet till föreningarna innebär mina förslag

å ena sidan att de kommer att få väsentligt ökade administrationsbidrag

men ä andra sidan att de går förlustiga nuvarande ränteintäkter. Jämfört

med nuvarande ordning torde detta innebära i huvudsak oförändrade inkomster.

Genom att föreningarnas inkomster inte längre blir beroende avvariationer

i ränteläget får de dock ett säkrare inkomsttillskott än f. n.

Utredningens förslag att föreningarna skall befrias från statlig och kommunal

inkomstskatt har ringa betydelse för föreningarnas ekonomi eftersom

de vanligen inte visar någon vinst på rörelsen. Förslaget kommer att i särskild

ordning prövas av chefen för finansdepartementet.

Anslagsberäkningar

Jag övergår härefter till att behandla anslagsbehovet för företagareföreningarnas

verksamhet för nästa budgetår.

Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader. För

detta ändamål har för budgetåret 1967/68 anvisats ett reservationsanslag

av 1,6 milj. kr. Av detta belopp av-ser 1,2 milj. kr. bidrag till företagareföreningarnas

och vissa centrala organisationers administrationskostnader och

400 000 kr. subventioner till föreningarna för att täcka förluster på lånerörelsen.

Kommerskollegium beräknar med utgångspunkt i nuvarande förhållanden

medelsbehovet för nästa budgetår till 2,6 milj. kr„ varav 1,9 milj. kr.

till täckande av administrationskostnader, 100 000 kr. till Norrbottens företagareförening

som stöd åt företagsamheten i Tornedalen och 600 000 kr.

till subventionsmedel.

Enligt utredningens förslag skall administrationsbidrag utgå med 150 000

kr. per år och förening. Några subventionsmedel blir enligt förslaget inte

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 11)68

aktuella. Däremot förutsätts stöd som hittills utgå till Företagareföreningarnas

förbund in. fl. med ca 100 000 kr.

Som jag förut liar anfört vid behandlingen av frågan hur de förslag som

jag har lagt fram i fråga om företagareföreningarnas verksamhet återverkar

på deras ekonomiska förhållanden bör särskilt statligt adininistrationsbi<lrag

utgå till dem med i genomsnitt 200 000 kr. per förening. Sedan Stockholms

stad och län numera ombildats till ett län förutsätter jag att de båda

företagareföreningarna i staden och länet kommer att slås samman. För

ändamålet bör därför för nästa budgetår tas upp 4,8 milj. kr. Beloppet bör

som hittills fördelas mellan föreningarna efter behovsprövning. Vidare föreslår

jag att oförändrat belopp, 200 000 kr., beräknas för särskilt bidrag till

företagareföreningen i Norrbottens län och för bidrag till Företagareföreningarnas

förbund och vissa andra centrala sammanslutningar inom hantverk

och småindustri. Några subventionsmedel bör i fortsättningen inte tas

upp under anslaget. Detta bör alltså föras upp med 5 milj. kr.

Nuvarande föreskrifter om räntegaranti blir inaktuella vid en omläggning

i enlighet med mitt förslag. Något anslag för detta ändamål behöver alltså

inte anvisas.

Täckande av förluster i anledning av statligt stöd till hantverks- och industriföretag

m. fl. Statens förluster i samband med infriandet av garantier

för lån till hantverk och industri in. in. täcks f. n. från förslagsanslaget

Täckande av förluster i anledning av statlig garanti för lån till hantverksoch

industriföretag in. m. Som kommerskollegium har påvisat i sin anslagsframställning

har beloppet av infriade garantier tenderat att öka de senaste

budgetåren. Belastningen på anslaget var exceptionellt hög för budgetåret

1966/67, då garantier infriades för 9,4 milj. kr. mot 8,7 resp. 8,6 milj. kr.

de båda närmast föregående budgetåren.

Enligt mina förslag i det föregående i fråga om förlusttäckning skall staten

framdeles som hittills svara för förluster på lån för vilka garantiåtaganden

gjorts. För förluster på företagareföreningarnas direktlångivning skall

föreningarna i första hand svara med sina förlusttäckningsfonder, men

Kungl. Maj:t förutsätts kunna efter särskild prövning medge att förlust i

sista hand täcks av statsmedel. Medel för båda dessa ändamål bör anvisas

under ett förslagsanslag, benämnt Täckande av förluster i anledning av

statligt stöd till hantverks- och industriföretag in. fl. Medelsbehovet under

anslaget kan givetvis endast uppskattas grovt.

Med hänsyn till att medelsbehovet för täckande av förluster i anledning

av garantier har tenderat att öka föreslår jag i överensstämmelse med

kommerskollegiels förslag alt anslaget för nästa budgetår förs upp med

5,5 milj. kr.

Statens hantverks- och industrilånefond. Under fonden bär för innevarande

budgetår anvisats 18 milj. kr. Kommerskollegium anser att föreningarnas

nyutlåning under nästa budgetår bör begränsas till högst 60 milj. kr. Efter
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 61 år 1968

som inflytande amorteringar uppskattas till ca 40 milj. kr., skulle fonden

behöva tillföras 20 milj. kr. Mot denna beräkning har jag ingen erinran. Jag

föreslår alltså att anslaget tas upp med 20 milj. kr.

Ramen för statlig garanti har för innevarande budgetår bestämts till 55- milj. kr. Som jag har erinrat om i det föregående har Kungl. Maj :t nyligen

föreslagit riksdagen att ramen vidgas till SO milj. kr. Med hänsyn till den

ökade efterfrågan på statlig kreditgaranti föreslår jag i enlighet med vad

kommerskollegium har anfört i sitt remissyttrande över företagareföreningsutredningens

betänkande att ramen också för nästa budgetår bestäms

till 80 milj. kr.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår

riksdagen alt

1. godkänna de riktlinjer för företagareföreningarnas organisation

och verksamhet in. in. som jag har förordat,

2. medge att statsgaranti för lån till hantverks- och industriföretag

in. in. under budgetåret 1968/69 beviljas intill

ett belopp av 80 000 000 kr.,

3. för budgetåret 1968/69 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln

a) till Bidrag till företagareföreningar in. fl.: Administrationskostnader

ett reservationsanslag av 5 000 000 kr.,

b) till Täckande av förluster i anledning av statligt stöd

till hantverks- och industriföretag m. fl. ett förslagsanslag

av 5 500 000 kr.,

på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder

c) till Statens hantverks- och industrilånefond ett investeringsanslag

av 20 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1

Inledning ...................................................... ;j

Småföretagen och företagareföreningarna.......................... 4

Utvecklingstendenser m. in. inom hantverk och småindustri........ 4

Företagareföreningarnas tillkomst och utveckling ................ 6

Mål för företagareföreningarnas verksamhet ...................... 8

Nuvarande ordning .......................................... 8

Utredningen.................................................. 9

Remissyttrandena ............................................ JO

Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet m. m..... 17

Nuvarande ordning .......................................... 17

Utredningen................................................ 19

Remissyttrandena ............................................ 22

Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet .............. ,‘11

Nuvarande ordning............................................ 31

Utredningen.................................................. 38

Remissyttrandena ............................................ 49

Företagareföreningarnas organisation m. in....................... 04

Nuvarande ordning............................................ 04

Utredningen.................................................. 0f>

Remissyttrandena ............................................ 08

Företagareföreningarnas ekonomi in. in........................... 70

Nuvarande ordning............................................ 70

Utredningen.................................................. 72

Remissyttrandena ............................................ 70

Anslagsframställningar för budgetåret 1908/09 ...................... 78

Departementschefen ............................................ 81

Allmänna synpunkter ........................................ 81

Mål för företagareföreningarnas verksamhet...................... 80

Företagareföreningarnas rådgivnings- och kursverksamhet in. in. . . 87

Företagareföreningarnas kreditstödjande verksamhet ............ 90

Företagareföreningarnas organisation m. m..................... 103

Företagareföreningarnas ekonomi m. m......................... 105

Anslagsberäkningar ...................... 100

Hemställan .................................................. 108

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1968:254 Skrivelse till Konungen i anledning av Rungl. Maj:ts proposition om ökat ekonomiskt stöd åt barnfamiljer jämte motioner. a1 i texten
  2. SU 1968:102 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående riktlinjer för företagareföreningarnas organisation och verksamhet jämte motioner. s. 1 i texten