Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

1969-03-21 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:103, Med förslag till lag med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

1

Nr 103

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen;

given Stockholms slott den 21 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser

om ändring i kommunindelningen.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en särskild lag om ett förfarande som avses leda

till att de planer för länens indelning i kommuner, som upprättats enligt

1952 års beslut om översyn av kommunindelningen, i huvudsak blir genomförda

senast vid årsskiftet 1973/74. Enligt förslaget skall länsstyrelserna

efter samråd med kommunerna och prövning av förutsättningarna

lör kommunsammanläggning och annan indelningsändring enligt planerna

föreslå lämplig tidpunkt — den 1 januari 1971 eller den 1 januari 1974

- för ikraftträdandet av varje särskild indelningsändring. Anses i något

iall förutsättningar för indelningsändring inte föreligga vid någon av dessa

tidpunkter kan frågan om att låta indelningsändringen gå ut ur planen

tas upp. Även andra ändringar av planen bör övervägas om det anses motiverat

av ändrade förhållanden. Kungl. Maj :t prövar länsstyrelsernas

förslag sedan bl. a. kommunerna yttrat sig över dem.

Lagen är avsedd att träda i kraft snarast möjligt.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 är 1969

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om ändring i kommunindelningen j

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Ändring i kommunindelningen enligt plan som fastställts med stöd av

2 a § lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning får göras utan hinder av vad som sägs i 3 § andra stycket

samma lag.

I fråga om sådan ändring i kommunindelningen gäller i stället för 24 §,

25 § andra stycket, 28—30 och 32 §§ lagen om ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning 2—5 §§ denna lag. Omfattar ändring i kommunindelningen

områden i mer än ett län, gäller dock i fråga om förfarandet

vad Konungen bestämmer.

2 §.

Länsstyrelsen skall upprätta förslag till de indelningsändringar som behövs

för att kommunindelning enligt fastställd plan skall kunna genomföras

senast vid utgången av år 1973.

Innan förslag upprättas, skall länsstyrelsen överlägga med företrädare

för kommunerna. Länsstyrelsen kan förordna om utredning som avses

i 25 § första stycket lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

3 §.

Länsstyrelsen skall överlämna förslagen till kammarkollegiet tillsammans

med kommunernas yttranden i ärendet och övriga handlingar.

Kammarkollegiet skall med eget yttrande överlämna ärendet till Konungen.

4 §.

Kostnad för utredning som avses i 25 § första stycket lagen om ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning skall stanna på statsverket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

3

5 §.

Ytterligare bestämmelser om förfarandet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

utgången av år 1973.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om åtgärder

för kommunindelningsreformens fullföljande och anför.

Inledning

Den genomgripande reform av den primärkommunala indelningen, som

genomfördes den 1 januari 1952, grundade sig på lagen den 21 juni 1946

(nr 315) rörande ny indelning av riket i borgerliga kommuner. Denna lag

gav Kungl. Maj :t befogenhet att fastställa en ny indelning. Genom reformen

sammanlades kommuner som på grund av lågt invånarantal och svagt

skatteunderlag inte ansågs kunna bära upp en egen kommunalförvaltning.

Som en riktlinje för behovet av sammanläggningar hade statsmakterna angett

en normalstorlek för kommuner som borde eftersträvas och en minimistorlek

som inte utan särskilda skäl fick underskridas. Normalstorleken var

3 000 invånare och minimistorleken 2 000 invånare. Reformen ledde till en

minskning av antalet primärkommuner från ca 2 500 till 1 037.

Endast några år efter det att denna reform slutförts började man på olika

håll diskutera behovet av ytterligare sammanläggningar av kommuner. I

flera fall genomfördes också kommunsammanläggningar som berörda kommuner

ansökt om. Vid slutet av 1950-talet hade ett betydande antal kommuner

börjat undersöka om det för deras del var lämpligt att bilda större

enheter.

År 1959 tillkallades därför en utredning -— indelningssakkunniga — för

att överväga behovet av en ny indelningsrefonn. Utredningen redovisade

sitt uppdrag i betänkandet Principer för en ny kommunindelning (SOU

1961: 9). På grundval härav fattade statsmakterna beslut angående översyn

av rikets indelning i borgerliga primärkommuner (prop. 1961:180, KU

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

1962:1, rskr 64). I detta beslut angavs riktlinjer för en fortsatt utveckling

mot större kommunala enheter.

I en inom kommunikationsdepartementet upprättad promemoria (stencil

K 1968: 13) har den hittillsvarande utvecklingen efter de antagna riktlinjerna

redovisats. Vidare anges i promemorian några tänkbara alternativ

till lagstiftning för att underlätta kommunindelningsreformens fullföljande.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av rikspolisstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, socialstyrelsen, statens vägverk, statens planverk,

statens brandinspektion, riksnämnden för kommunal beredskap, kammarkollegiet,

statskontoret, statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet,

skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinär styr elsen, statens naturvårdsverk,

kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, samtliga länsstyrelser,

kommunalrättskommittén, bygglagutredningen, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Kooperativa förbundet (KF), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks-

och industriorganisation (SHIO), Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO) och Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF).

Länsstyrelserna har lämnat yttranden från 24 landstings förvaltningsutskott

och från 835 kommuner. Vissa länsstyrelser har bifogat yttranden

från samarbetsnämnder i kommunblock inom länet.

Yttranden har vidare lämnats av planverket från nio länsarkitekter, av

skolöverstyrelsen från nio länsskolnämnder, av kommerskollegium från tio

handelskammare, av länsstyrelsen i Uppsala län från länsarbetsnämnden,

länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden, vägförvaltningen

och Uppsala länsavdelning av Svenska kommunförbundet, av länsstyrelsen

i Östergötlands län från Östergötlands länsavdelning av Svenska kommunförbundet,

av länsstyrelsen i Jönköpings län från länsarkitekten, länsskolnämnden

och vägförvaltningen, av länsstyrelsen i Kristianstads län från

länsarbetsnämnden, länsskolnämnden, länsveterinären, socialvårdskonsulenten,

Skånes handelskammare, Kristianstads länsavdelning av Svenska

kommunförbundet och Skånes provinsförbund av RLF, av länsstyrelsen i

Malmöhus län från Sydvästra Skånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes

kommunalförbund och Mellanskånes planeringskommitté, av länsstyrelsen i

Hallands län från länsarbetsnämnden, länsarkitekten, länsbostadsnämnden,

länsskolnämnden och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Örebro län från

länsarbetsnämnden, länsarkitekten, länsbostadsnämnden, länsskolnämnden,

vägförvaltningen och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Kopparbergs län

från länsarkitekten och överlantmätaren, av länsstyrelsen i Gävleborgs län

från länsarkitekten och överlantmätaren samt av länsstyrelsen i Västernorrlands

län från länsarkitekten, länsläkaren, socialvårdskonsulenten,

vägförvaltningen och överlantmätaren.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Nuvarande förhållanden m. m.

Bestämmelser om kommunal indelningsändring

Ändring i den kommunala indelningen sker under de förutsättningar och

på det sätt som anges i lagen den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal

och ecklesiastik indelning (KIL).

Enligt 2 § KIL förordnar Kungl. Maj :t om ändring i kommunindelningen.

Indelningsändring kan bestå i sammanläggning av kommuner eller överföring

av område från en kommun till annan kommun. Genom indelningsändring

kan kommuner upplösas eller ny kommun bildas.

Som nybildning av kommun betecknas enligt praxis bl. a. det fall att två

eller flera landskommuner läggs samman till en kommun. Därmed upplöses

alla kommuner som ingår i sammanläggningen. Om däremot en eller flera

landskommuner läggs samman med stad eller köping eller köping läggs

samman med stad leder detta inte, som vid sammanläggning av enbart

landskommuner, till en nybildning. I stället anses i förra fallet staden eller

köpingen och i senare fallet staden bestå medan övriga kommuner upplöses.

Den kommun som består betecknas som vidgad kommun.

I 3 § anges vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Kungl.

Maj :t skall kunna förordna om indelningsändring. Som allmänna förutsättningar

gäller att ändringen skall medföra fördelar för den kommunala förvaltningen

eller lättnad eller utjämning i kommunala bördor eller främja

den ekonomiska utvecklingen inom orten eller eljest medföra gagn.

Om en kommun som berörs av ändringen motsätter sig den eller villkor

som är förenat med den och ändringen eller villkoret dessutom skulle vara

till avsevärd olägenhet för kommunen, räcker det emellertid inte med alt en

eller flera allmänna förutsättningar är uppfyllda för att ändringen skall

komma till stånd. Avsevärd olägenhet för en kommun anses enligt praxis

uppstå bl. a. om kommunen skulle upplösas genom indelningsändringen.

I dessa fall måste s. k. kvalificerade förutsättningar föreligga för att Kungl.

Maj :t skall kunna förordna om ändringen. Denna måste vara föranledd av

ett »betydande allmänt behov». Som exempel på när sådant behov föreligger

anges i lagen att oregelbundenhet i rikets indelning vållar hinder eller

olägenhet, att viss kommunal uppgift av större vikt är eftersatt så att avsevärd

olägenhet uppkommit eller kan väntas uppkomma, att ett samhälles

behov av utrymme för bostäder, industrier eller annat sådant ändamål inte

kan tillgodoses inom samhällets område eller att den bestående indelningen

lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten. Indelningsändring

måste vidare vara nödvändig för att undanröja eller avsevärt

minska missförhållandet.

Enligt 12 § skall ändring i den kommunala indelningen träda i kraft vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition, nr 103 år 1969

början av det kalenderår som Kungl. Maj:t bestämmer och inte tidigare än

åtta månader efter det att förordnande om ändring meddelats.

Vid nybildning av kommun skall enligt 18 § alltid förrättas val av fullmäktige

i den nya kommunen. Vid andra indelningsändringar beror det

enligt 14 § andra stycket på Kungl. Maj :ts prövning om nyval av fullmäktige

i kommun enligt den nya indelningen skall ske. Förordnande om nyval

meddelas enligt praxis när indelningsändringen medför en folkmängdsförskjutning

av 15—25 %. Träder indelningsändring i kraft vid årsskifte efter

ordinarie kommunalval meddelas dock inget förordnande av nyval. Det ordinarie

valet får då avse kommunerna enligt den nya indelningen.

Under senare år har utbildats en praxis som inneburit att alla extra val av

tullmäktige anordnats samtidigt med val till riksdagens andra kammare.

Ikraftträdandet av indelningsändringar som föranlett nyval har således

samordnats till årsskifte närmast efter ett år då allmänna val hållits.

I KIL ges vidare bestämmelser om fördelning av tillgångar och skulder

och ekonomisk reglering i övrigt mellan kommunerna i samband med ändring

i kommunal indelning, om utövande av den kommunala beslutanderätten

under tiden mellan förordnande om indelningsändring och ikraftträdandet

och om förfarandet i indelningsärende in. in.

1962 års beslut om riktlinjer för översyn av kommunindelningen

I statsmakternas beslut år 1962 om översyn av rikets indelning i borgerliga

primärkommuner har riktlinjer lagts fast för en utveckling mot en från

olika synpunkter lämpligare kommunindelning.

Enligt KU :s av riksdagen godkända utlåtande var det nödvändigt att

skapa en fast grundval för framtida sammanläggningar av kommuner och

att ge kommuner och myndigheter vägledning beträffande den från skilda

synpunkter mest ändamålsenliga inriktningen av interkommunala samarbets-

och sammanläggningssträvanden. Detta var motivet till den nya

paragraf, 2 a §, som genom statsmakternas beslut infördes i KIL (SFS 1962:

.15). Där föreskrivs att för varje län skall finnas en av Kungl. Maj :t fastställd

plan som utvisar den med hänsyn till befolkningsförhållandena, den

ekonomiska utvecklingen, de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning

och beskaffenhet samt förhållandena i övrigt lämpligaste indelningen

av länet i kommuner. Vidare regleras den ordning i vilken sådan plan skall

upprättas eller ändras. Förslag upprättas av länsstyrelsen efter samråd med

företrädare för kommunerna och de myndigheter i länet som särskilt

berörs av kommunindelningsfrågor. Länsstyrelsen bereder kommunerna

och landstingets förvaltningsutskott tillfälle att inom tre månader inkomma

med yttrande över förslaget. Därefter överlämnas förslaget och övriga handlingar

till Kungl. Maj :t. Enligt en övergångsbestämmelse skulle förslag

första gången översändas till Kungl. Maj :t senast den 31 mars 1963.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Den omständigheten att indelningsplaner fastställts skall inte hindra att

dessa frångås i ett indelningsärende om undantagsvis annan i ärendet förebragt

utredning motiverar det. Eftersom 2 a § inte har begränsad giltighetstid

skall aktuella indelningsplaner ständigt finnas.

Genom statsmakternas beslut lades vidare principer fast för hur dessa

indelningsplaner skall utformas. Huvudprincipen är att till lämpliga nya

kommuner (kommunblock) skall sammanföras näringsgeografiskt sammanhängande

regioner. Dessa bör i regel vara så stora att befolkningsunderlaget

i varje kommunblock kan beräknas uppgå till minst 8 000 invånare

år 1975. I Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna bör dock

indelningsfrågorna bedömas efter andra grunder. Även i övrigt får modifikationer

i grundsatserna göras om speciella förhållanden motiverar det.

Dessa principer förutsätter att kommuner och delar av kommuner kän

sammanföras till kommunblock även om eu kommun motsätter sig det.

Länsgränser och andra administrativa gränser får inte heller hindra att

kommunblocken ges den utformning som med hänsyn till kommunernas

funktioner är mest ändamålsenlig. Det förutsätts att övriga indelningar i

stället anpassas till kommunindelningen.

Utöver föreskrifter om planering för lämplig kommunindelning innehåller

de antagna riktlinjerna inte några för kommunerna bindande bestämmelser.

Man avsåg att i vart fall ett utvecklat interkommunalt samarbete

skulle komma till stånd inom varje block men ett sådant samarbete

skulle — frånsett de fall kommuner enligt viss speciallagstiftning kan åläggas

samverka — kommunerna själva ta ställning till. Frågor om sammanläggningar

och andra indelningsändringar enligt planerna prövas i vanlig

ordning enligt KIL. KU framhöll i sitt utlåtande med eftertryck vad som

redan understrukits i propositionen, nämligen att den indelningsreform,

som kunde väntas efter hand växa fram på grundval av indelningsplanerna,

avsågs få helt frivillig karaktär. Även om utvecklingen i fråga om sammanläggning

av kommuner och samarbete i kommunblock skulle ske något

långsammare än beräknat borde detta enligt utskottet inte få motivera

tvångsåtgärder från statsmakternas sida.

Denna starkt markerade karaktär av frivillighet när det gäller reformens

fullföljande ansågs dock inte utesluta vissa rekommendationer till kommunerna.

Bl. a. förutsattes att dessa skulle inse värdet av att utse samarbetsnämnder

i kommunblocken. Vidare uttalades att statsmakterna på skilda

sätt borde verka i reformens syfte och ta lämpliga initiativ.

I riksdagsbeslutet angavs slutligen vissa frågor som aktualiserades av

reformen. Särskilt den omständigheten att kommunerna i regel skulle omfatta

långt större ytvidd än tidigare kunde t. ex. göra det önskvärt att genom

ändringar i lagstiftningen vidga möjligheterna att anpassa den kommunala

verksamheten efter lokala behov. Vidare kunde den allmänna höjning av

den kommunala standarden som den föreslagna reformen beräknades med
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 103 år 1969

föra göra det aktuellt att öka kommunernas befogenheter på vissa områden

och även ge rum för en minskning av det statliga inflytandet över den kommunala

verksamheten. Vikten av att hålla intresset för de kommunala angelägenheterna

levande kunde leda till åtgärder ägnade att stärka den kommunala

demokratin. Med hänsyn till angelägenheten av att förefintliga hinder

mot sammanläggning av städer och kringliggande landsbygd avlägsnades

borde införandet av en enhetlig kommuntyp övervägas.

Fastställda planer för lämplig kommunindelning

Under åren 1963 och 1964 fastställde Kungl. Maj:t enligt 2 a § KIL planer

för lämplig kommunindelning i varje län. Planerna redovisas i kungörelsen

den 21 maj 1964 (nr 162) om fastställda planer för länens indelning

i kommuner.

Beträffande 36 kommuner innebar ställningstagandet att de borde bestå

oförändrade. Till detta antal får läggas Stockholms stad som inte berördes

av planeringen. I övrigt sammanfördes kommuner eller delar av kommuner

till sammanlagt 245 kommunblock. Planerna angav sålunda en indelning av

landet i 282 kommuner.

I promemorior som enligt Kungl. Maj :ts förordnande fogades till besluten

gjordes beträffande ett 2Ö-tal kommunblock uttalanden om lämplig lösning

om det framdeles skulle visa sig motiverat att sammanlägga dessa block

med andra block. Ännu är inte någon av dessa ändringar genomförd. Framställningar

om ändring av plan i andra avseenden har i ett 10-tal fall prövats

av Kungl. Maj :t. Två av dessa framställningar har lett till ändring

i den ursprungligen fastställda planen. Antalet kommunblock har därigenom

minskat till 280. Flera frågor om ändring av kommunblock prövas f. n.

Genomförda indelningsändringar m. m.

Efter de ändringar i den kommunala indelningen som trätt i kraft vid

ingången av år 1969 finns sammanlagt 75 kommuner som överensstämmer

med fastställda indelningsplaner. Av dessa utgjorde 37 en kommun redan

när planerna fastställdes. Genom sammanläggning färdigbildade kommuner

är alltså 38. Följaktligen finns f. n. 205 egentliga kommunblock. Kommunsammanläggningar

har genomförts även i 53 av dessa block men dessa sammanläggningar

har inte omfattat hela blocket. Indelningsändringarna har

medfört att antalet kommuner i landet, som år 1963 var 1 006, nu minskat

till 848.

Hur antalet kommunblock och genomförda indelningsändringar fördelar

sig länsvis framgår av följande tabell.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

Län

Antal kommun- block med cen- tralort i länet

Antal färdig- bildade kom- muner 1969

Antal kom- munblock

i vilka indel- ningsändringar

återstår 1969

An

1963

:al kommu

1969

ner

Minsk-

ning

AB

25

11

14

53

49

4

C

7

2

5

25

22

3

D

7

1

6

39

36

3

E

12

2

10

44

40

4

F

12

3

9

54

51

3

G

8

—

8

42

39

3

H

12

3

9

50

36

14

I

1

—

1

14

14

—

K

5

3

2

21

12

9

L

13

1

12

57

46

11

M

17

3

14

70

50

20

N

5

—

5

39

36

3

O

15

4

11

43

38

5

P

17

3

14

66

56

10

R

16

3

13

56

43

13

S

18

4

14

51

47

4

T

12

8

4

31

24

7

U

11

4

7

27

23

4

W

15

3

12

47

38

9

X

10

1

9

39

35

4

Y

8

1

7

41

35

6

Z

8

- .

8

34

32

2

AC

12

4

8

33

27

6

BD

14

11

3

30

19

11

Hela

landet

280

75

205

1 006

848

158

Promemorian

I promemorian konstateras att omkring 250 kommuner berörts av de indelningsändringar

som hittills kunnat genomföras och att enligt i oktober

1968 tillgängliga uppgifter ytterligare omkring 325 kommuner deltog i pågående

överväganden om sammanläggning. Detta anses visa, att förståelsen

för behovet av en indelningsreform ökat bland kommunerna.

Det framhålls emellertid vidare att man i åtskilliga kommuner alltjämt

har en avvaktande för att inte säga direkt negativ inställning till fortsatta

åtgärder. Det finns inte så få exempel på att en sådan inställning även om

den representeras av en enda kommun i ett block hindrat en administrativ

samordning inom regionen, som övriga kommuner varit överens om. I en

del fall har detta lett till att frågan om sammanläggning helt skjutits åt

sidan eftersom övriga kommuner ansett ett totalt samgående inom blocket

vara en förutsättning för att en indelningsändring skulle bli till avsedd

nytta. Erfarenheterna visar också, sägs det vidare, att det i sådana situationer

ofta är svårt att genom samarbete komma till rätta med angelägna regionala

frågor som bedöms vara kontroversiella eftersom man befarar att

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kiingl. Maj. ts proposition nr 103 år 1969

meningsbrytningarna då definitivt kommer att låsa möjligheten att nå en

överenskommelse i sammanläggningsfrågan. I åtskilliga fall har man i stället

föredragit en partiell sammanläggning, dvs. en sammanläggning som

omfattat endast en del av blockets kommuner. Enligt de riktlinjer som gäller

för reformen skall hinder inte föreligga för en sådan sammanläggning

om den inte anses försvåra en kommande sammanläggning av hela blocket.

Kungl. Maj :t har hittills inte heller i något fall funnit anledning lämna en

ansökning om partiell sammanläggning utan bifall. En förutsättning för

bifall torde dock enligt promemorian har varit att sammanläggning med

återstående delar av blocket skulle komma till stånd inom rimlig tid. I några

fall har partiella sammanläggningar resulterat i kommuner som inte

utgör geografiskt sammanhängande områden.

Mot denna bakgrund påpekas i promemorian att det är en ofrånkomlig

följd av principen om frihet för varje enskild kommun att själv bestämma

takten i reformen, att en kommuns ställningstagande kan hindra ett flertal

andra kommuner från att genomföra de åtgärder som dessa kommuner frivilligt

bestämt sig för. Visserligen kan, sägs det vidare, uppfattningarna

växla om vilken vikt dessa verkningar av frivilligprincipen bör tillmätas

men förhållandet bör uppmärksammas och leda till överväganden rörande

åtgärder som redan från denna utgångspunkt kan visa sig möjliga och

lämpliga.

Erfarenheterna visar emellertid, fortsätter promemorian, att gällande

riktlinjer även från mera allmän synpunkt sett fått vissa ogynnsamma och

i det fallet säkerligen inte heller avsedda konsekvenser. I stället för att leda

till en allmän förbättring och större jämlikhet i fråga om förutsättningarna

att hålla en god kommunal standard —- vilket reformen syftar till — föreligger

påtaglig risk för att åtminstone övergångsvis en motsatt effekt håller

på att uppstå. Medan man i vissa regioner redan fått eller är i färd med att

genomföra en administrativ nydaning i syfte att nå ökad kommunal effektivitet

har man på andra håll som en följd av allmänna strukturförändringar

och bibehållen äldre administrativ indelning i vart fall relativt sett fått

minskad effektivitet i den kommunala verksamheten. Partiella sammanläggningar

har i en del fall lett till ökade skillnader även inom en och samma

region i dessa hänseenden.

Härefter erinras i promemorian om de ökade krav som ställs på insatser

från samhället när det gäller t. ex. näringspolitik, miljöpolitik och samhällsplanering.

En stor del av dessa uppgifter handhas f. n. av kommunerna.

Kommunerna är dock inte över lag lämpade för dessa uppgifter enligt vad

som konstaterades redan genom 1962 års beslut om principer för planeringen

av en ny kommunindelning. Det finns då, fortsätter promemorian,

i princip bara två vägar att gå. Den ena är att ansvaret för uppgifterna i den

mån så behövs flyttas över till andra organ. Den andra är att den kommunala

organisationen anpassas till de förändrade uppgifterna. Om man vill

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kiingl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

bevara och stärka den kommunala självstyrelsen torde det vara den sistnämnda

vägen man har att välja.

Det är enligt promemorian inte bara lämpligt utan också angeläget att en

diskussion om reformens fullföljande kommer till stånd. Till ledning för en

sådan diskussion skisseras två alternativ till lagstiftning som kan tänkas

komma i fråga för att underlätta reformens fullföljande.

Alternativ 1

En åtgärd som till en början anses ligga nära till hands är att skaffa en

klar bild av hur förutsättningarna för indelningsändring är i varje enskilt

kommunblock. Utredning om sammanläggning pågår i ett 90-tal kommunblock.

I dessa block kan man räkna med att situationen är klarlagd senast

vid utgången av år 1969. Men såvitt nu kan bedömas har man i många block

inte för avsikt att ens inleda motsvarande arbete före den tidpunkten antingen

därför att man inte är överens om att göra en utredning eller — i ett

mindre antal fall — därför att man inte diskuterat frågan. Utredning bör

måhända göras även i de fall kommunerna själva inte ombesörjer detta.

Samtliga kommuner skulle på så sätt ha att ta ställning till sammanläggningsfrågan.

En på detta sätt utförd inventering av förutsättningarna i

varje kommunblock kan Kungl. Maj :t förordna om med stöd av 31 § KIL.

Den åtgärd som nyss angivits innebär, påpekas det i promemorian, inte

något åsidosättande av frivilligprincipen. Fortfarande skulle varje enskild

kommun ha möjlighet att skjuta upp ändringen för eget och därmed i vissa

fall för hela blockets vidkommande.

När frivilliglinjen utformades, sägs det vidare, var emellertid avsikten

knappast att införa en helt ny princip av innebörd att frågan om kommunindelningen

är en angelägenhet som alltid skall avgöras av enskilda kommuner.

När det i 3 § KIL talas om möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna

om indelningsändring även om en kommun motsätter sig detta, bl. a. när

viss kommunal uppgift av större vikt är eftersatt eller den bestående indelningen

lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten,

måste med »orten» förstås hela det område, som berörs av en ifrågasatt

indelningsändring. Eftersom planerna för lämplig indelning i kommuner

enligt lagtexten just siktar till att främja den ekonomiska utvecklingen och

skapa bärkraftigt underlag för de kommunala förvaltningsuppgifterna,

skulle det kunna hävdas att en indelningsändring i överensstämmelse med

planen alltid skulle kunna genomföras även om någon kommun motsätter

sig det. En sådan tillämpning är dock enligt promemorian utesluten inte

minst med hänsyn till de uttalanden om frivillighet som gjordes i samband

med att riktlinjerna för reformen drogs upp. Dessa uttalanden går nämligen

så långt att de till och med måste anses begränsa prövningsmöjligheterna

enligt indelningslagens ordalydelse.

Enligt promemorian föreligger starka skäl för att åtminstone ge Kungi.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 103 år 1969

13

Maj :t möjlighet att från fall till fall bedöma om en ansökan av flertalet

kommuner i ett block om indelningsändring enligt fastställd plan bör bifallas.

I så fall behövs under alla förhållanden ett nytt principuttalande av

statsmakterna. Övervägande skäl synes dock tala för att en sådan ändring

inte bör ske i praxis utan grundas på lagstiftning. I så fall bör ges en bestämmelse

i indelningslagen som gör det klart att förordnande om ändring

i kommunindelningen enligt fastställd plan kan göras mot kommuns bestridande

om flertalet av de kommuner som berörs av ändringen är överens

om denna.

Alternativ 2

Om man vill gå ännu längre och klart avgränsa den tidrymd under vilken

planerade indelningsändringar skall vara slutförda synes det enligt promemorian

lämpligt att låta ett inventeringsarbete av det slag som tidigare

skisserats utmynna i en tidsplan för genomförandet av återstående ändringar.

Under det ovisshetstillstånd som nu råder med de menliga följder

inte minst för kommunernas egen planering som ovissheten måste innebära

har det ofta angetts som en brist att indelningsplanerna inte också

innefattar just en tidsplan för själva genomförandet.

Enligt nuvarande praxis — och någon ändring torde enligt promemorian

inte böra övervägas i det avseendet — kommer nästa tidpunkt för ikraftträdandet

av indelningsändringar som kräver nyval att bli den 1 januari

1971. Beslut om dessa ändringar måste enligt indelningslagen meddelas

senast under april 1970. Därefter kommer allmänna val att hållas endast

vart tredje år och de indelningsändringar som inte är beslutade i april 1970

kan då inte träda i kraft förrän tidigast den 1 januari 1974 såvida de inte

är av så ringa omfattning att nyval av fullmäktige inte behövs. Det är dessa

båda tidpunkter man enligt promemorian bör ha att välja mellan vid en

tidsplanering för fullföljandet.

Om man vill få till stånd en tidsplanering som går ut på att en ny kommunindelning

i huvudsaklig överensstämmelse med fastställda planer skall

vara helt genomförd den 1 januari 1974 är det enligt promemorian lämpligt

att reglera även förfarandet genom lagstiftning.

Enligt promemorian är det naturligt att ett arbete som skall utmynna i en

lidsplan för indelningsplanernas genomförande skall bedrivas i ungefär

samma ordning som redan gäller för upprättande och ändring av planerna.

Det innebär att länsstyrelsen bör leda det förberedelsearbete som erfordras

i varje län och upprätta förslag efter samråd med kommunerna. Man

bör kunna räkna med att många kommuner såsom hittills varit vanligt

själva föranstaltar om utredningar med anlitande av expertis från Svenska

kommunförbundet. Om utredning inte kommer till stånd på kommunalt

initiativ bör den ombesörjas i annan ordning såvitt avser de frågor som

måste prövas i ett indelningsbeslut.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

I promemorian sägs vidare att det f. n. finns 19 kommunblock som består

av områden från flera län och att i de fallen även länsindelningen måste

ändras senast vid den tidpunkt kommunsammanläggningen träder i kraft.

Det torde därför vara lämpligt att Kungl. Maj :t beträffande dessa block

förordnar om hur de uppgifter skall fullgöras som annars skulle ankomma

på länsstyrelse.

Ett förslag till tidsplan för genomförande av indelningsändringarna skulle

kunna få den formen att länsstyrelsen sedan förutsättningarna sålunda

klarlagts anger de ändringar som bör genomföras den 1 januari 1971. Därav

skulle då automatiskt följa att övriga ändringar avses bli genomförda den

1 januari 1974. Förslaget bör även omfatta de särskilda föreskrifter som

enligt vad verkställda utredningar ger vid handen bör ingå i ett beslut om

indelningsändring.

Om tidsplaneringen skall få erforderlig fasthet torde det enligt promemorian

vara nödvändigt att ge en lagbestämmelse om att indelningsändring

kan göras även om kommun motsätter sig den.

Om en lagstiftning med detta innehåll antas under vårriksdagen 1969 kan

man enligt promemorian räkna med att det blir möjligt för Kungl. Maj :t att

senast under våren 1970 ta ställning till en tidsplan för reformens fullföljande.

Detta ställningstagande sker då i form av beslut län för län, meddelade

senast under april, om de indelningsändringar som skall genomföras

den 1 januari 1971. De indelningsändringar som inte tas med i dessa beslut

skulle komma till stånd den 1 januari 1974.

För valet mellan åren 1971 och 1974 som tidpunkt för indelningsändring

i de olika blocken torde det enligt promemorian vara lämpligt att ange vissa

relativt klara riktlinjer från början så att dessa kan beaktas redan vid

kommunernas och länsstyrelsernas överväganden i denna fråga.

De utredningar som behövs för själva indelningsbeslutet anses i flertalet

fall vara relativt okomplicerade och föga tidskrävande. Mera komplicerat

kan det i en del fall bli att utreda och fatta beslut om förvaltningsorganisation

m. in. i en sammanlagd kommun. Denna fråga är en rent kommunal

angelägenhet och kan inte omfattas av de utredningar länsstyrelsen föranstaltar

om. Frågan behöver emellertid inte vara slutbehandlad då indelningsbeslutet

meddelas av Kungl. Maj :t. Det anses därför sannolikt att det

inte av utredningstekniska skäl skall bli nödvändigt att låta en indelningsändring

anstå till år 1974.

Man torde emellertid få räkna med, sägs det i promemorian, att det i vissa

fall uppkommer fråga om att ändra planen eller att göra avvikelse från den.

Detta bör naturligtvis kunna övervägas. Att så är fallet är ju direkt utsagt

i gällande riktlinjer. Men någon allmän omprövning av planerna eller ett

upprivande av principerna för planeringen enligt 1962 års beslut anses det

självfallet inte kunna bli fråga om. För att planen skall ändras eller frångås

måste allmänt sett krävas att förutsättningarna för den ursprungligen till
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

tänkta indelningen i väsentliga hänseenden ändrats sedan planen fastställdes.

Har å andra sidan det läget inträtt bör ändring i planen givetvis övervägas.

Ett klarläggande av sådana frågor kan i en del fall göra ett uppskov

med indelningsändring till år 1974 lämpligt.

Ett anstånd till år 1974 kan också i en del fall underlätta den anpassning

av övriga indelningar till en ändrad kommunindelning, som i vissa fall är

nödvändig. Såvitt nu kan bedömas skulle det visserligen vara möjligt att

åstadkomma en anpassning av t. ex. den judiciella indelningen till en ändrad

kommunindelning redan till år 1971 men svårigheterna kan i en del fall bli

betydande. Sådana svårigheter bör dock inte få leda till att en av kommunerna

föreslagen tidpunkt för indelningsändring senareläggs.

Stor vikt bör således enligt promemorian fästas vid kommunernas inställning

i frågan om lämplig tidpunkt för sammanläggningen. Om kommunerna

i ett block är eniga om tidpunkten bör deras önskemål tillgodoses såvida

inte särskilda skäl talar däremot. Ett sådant skäl kan vara att frågan berör

även ett angränsande block där förutsättningarna är annorlunda.

Om inte enighet råder bland kommunerna får frågan bedömas från fall

till fall varvid särskild hänsyn bör tas till den mening som förfäktas av

flertalet kommuner inom blocket. Sådana indelningsändringar, som medför

ändringar i länsindelningen, torde det vara särskilt angeläget att söka få

till stånd år 1971.

I de fall då indelningsändring inte genomförs år 1971 får länsstyrelsen på

motsvarande sätt svara för att förslag föreligger i så god tid att frågan kan

slutbehandlas av Kungl. Maj :t senast under april 1973.

Efter utgången av år 1973 skulle det särskilda förfarande som angetts

som alternativ 2 i promemorian inte behöva tillämpas längre. För genomförande

av indelningsändringar som enligt 2 a § indelningslagen kan planeras

även därefter skulle åter tillämpas nu rådande ordning såvida denna

inte i annat sammanhang blir ändrad. Enligt promemorian bör därför föreskrifterna

enligt alternativ 2 inte tas in i KIL utan ges i en särskild lag som

upphör att gälla vid utgången av år 1973.

Remissyttrandena

Sammanfattning

Kommunerna

Av landets 848 kommuner har 835 inkommit med yttranden. 394 kommuner

anser att åtgärder i form av lagstiftning behövs för att

fullfölja reformen, medan 386 kommuner mer eller mindre bestämt avstyrker

sådana åtgärder.

Tretton kommuner har inte yttrat sig. 55 kommuner har ställt sig tveksamma

till om åtgärder skall vidtas eller uttryckligen förklarat att de inte

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

velat ta ställning till denna fråga. Omkring 20 av dessa 68 kommuner är

sådana som redan när indelningsplanerna fastställdes utgjorde en lämplig

kommun eller som genom indelningsändringar färdigbildats enligt planerna.

Drygt hälften av dessa, bl. a. Stockholm, har som motivering angett att de

saknar anledning att ta ställning då de inte berörs av pågående reform.

Bland de kommuner som avstyrker lagstiftning har ungefär hälften ingen

erinran i princip mot kommunindelningsreformen. Ett tiotal av dessa anser

också att reformen bör påskyndas men menar att andra vägar än en

speciallagstiftning av tvingande natur bör övervägas.

De kommuner som tillstyrker lagstiftning i någon form har en befolkning

av drygt 4,6 milj. invånare. Invånarantalet i de kommuner som avstyrker

lagstiftning uppgår till knappt 1,9 milj. Gruppen av kommuner som

inte yttrat sig eller tagit bestämd ställning till frågan representerar ett invånarantal

av något mer än 1,4 milj.

Det är främst kommuner med låga invånarantal som avstyrker lagstiftningsåtgärder.

Av kommuner med invånarantal under 2 000 tillstyrker 43

och avstyrker 52. I gruppen av kommuner mellan 2 000 och 5 000 invånare

tillstyrker 175 medan 239 avstyrker. I gruppen kommuner med invånarantal

över 5 000 tillstyrker ett flertal lagstiftning. Sålunda tillstyrker 79

i gruppen kommuner med ett invånarantal av 5 000 till 10 000 medan 52

avstyrker. I grupper av kommuner med högre invånarantal blir andelen

tillstyrkande kommuner därefter allt större.

Flertalet av de kommuner som uttalar sig för lagstiftning tillstyrker a 1- ternativ 2. Antalet sådana kommuner uppgår till 205. Lagstiftning

enligt alternativ 1 tillstyrks av 180 kommuner. Nio kommuner uttalar

sig i allmänna ordalag för lagstiftning men tar inte ställning till lagstiftningens

utformning.

Inom åtskilliga fullmäktigförsamlingar föreligger reservationer mot det

yttrande som lämnats av fullmäktiges majoritet.

Övriga

Samtliga centrala verk och myndigheter som hörts utom statistiska centralbyrån

— som dock inte uttalar sig i huvudfrågan — och konjunkturinstitutet,

samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Kalmar län, samtliga hörda

organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad utom RLF och SHIO,

styrelsen för Svenska kommunförbundet, åtskilliga i andra hand hörda länsmyndigheter

och handelskammare samt femton av landstingens förvaltningsutskott

tillstyrker särskilda åtgärder i någon form för att påskynda

kommunindelningsreformens genomförande. Länsstyrelsernas yttranden

överensstämmer i samtliga fall med den uppfattning som länets

planeringsråd gett uttryck för.

Att lagstiftning i enlighet med det i promemorian föreslagna alternativ

2 bör komma till stånd tillstyrks av riksnämnden för kommunal be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

17

redskap, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, socialstyrelsen,

vågverket, planverket, kammarkollegiet, statskontoret, lantmäteristyrelsen,

naturvårdsverket, bostadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, kommerskollegium,

statens brandinspektion, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

styrelsen för Svenska kommunförbundet, KF, SAF, Sveriges industriförbund,

LO, SACO samt Östergötlands, Kronobergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,

Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens

läns landstings förvaltningsutskott.

Lagstiftning i enlighet med alternativ 1 tillstyrks av länsstyrelserna

i Jönköpings, Gotlands och Blekinge län, Gotlands och Blekinge läns landstings

förvaltningsutskott samt TCO.

Flera remissinstanser har uppfattningen att bärkraftiga kommuner måste

komma till stånd men anser att andra vägar för att nå detta än en

speciallagstiftning av tvingande natur bör kunna övervägas. Till dessa hör

länsstyrelsen i Östergötlands län samt Uppsala och Södermanlands läns

landstings förvaltningsutskott.

Ytterligare andra remissinstanser instämmer i att reformen bör påskyndas

men avstår från att uttala sig om vilka vägar som bör väljas för att

nå detta. Sådan inställning redovisas av rikspolisstyrelsen, veterinärstyrelsen,

arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, bygglagutredningen

samt Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs läns landstings

förvaltningsutskott.

Avstyrker särskilda åtgärder av tvingande natur för att påskynda

reformen gör konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Kalmar län, styrelsen

för Svenska landstingsförbundet, RBF, SHIO samt Stockholms läns,

Kalmar läns norra, Kalmar läns södra, Kristianstads läns och Göteborgs

och Bohus läns landstings förvaltningsutskott.

Inom några verks styreis er, inom styrelserna för Svenska kommunförbundet

och Svenska landstingsförbundet samt inom flera planeringsråd och

förvaltningsutskott föreligger reservationer mot det yttrande som lämnats

av verket, länsstyrelsen eller utskottets eller styrelsens majoritet.

Remissinstansernas synpunkter

Det alldeles övervägande antalet remissinstanser sätter inte i fråga att

kommunindelningsreformen skall genomföras. Det

framhålls i flera yttranden att de motiv som vid tiden för 1962 års beslut

förelåg för en ny kommunindelning ytterligare befästs. Samhällsutvecklingen

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

under 1960-talet har ökat behovet av stora och ekonomiskt starka kommuner

som är utformade enligt näringsgeografiska principer. Endast sådana

kommuner kan utgöra ett lämpligt underlag för olika slag av samhällsplanering,

förfoga över en effektiv och utvecklad administration och ge kommunmedlemmarna

behövlig service. Sådana synpunkter redovisar sålunda länsstyrelserna,

alla centrala verk med uppgifter som har anknytning till kommunernas

verksamhet liksom övriga statliga organ på nagot undantag när,

KF, SAF, Sveriges industriförbund, LO, TCO, SACO, styrelsen för Svenska

kommunförbundet och samtliga handelskammare. Ungefär hälften av de

kommuner som avstyrker lagstiftning i enlighet med promemorian är positiva

till de principer på vilka reformen bygger eller lämnar dessa utan erinran.

Dessa remissinstanser vänder sig bara mot tanken att begränsa den

nuvarande frivilligheten. Flera av de kommuner som genom indelningsändringar

enligt planerna fått sin slutliga omfattning uttalar sig om erfarenheterna

härav. Stadsfullmäktige i Karlshamn, Strömstad och Piteå samt

kommunalfullmäktige i Olofströms och Hallsbergs köpingar säger sig sålunda

ha övervägande goda erfarenheter av de företagna indelningsä-ndringarna.

Kommunalfullmäktige i Österåker och i Laxå köping har också mycket

positiva erfarenheter av sammanläggning men vill framhålla värdet av att

indelningsändringarna skedde genom frivilliga beslut av berörda kommuner.

Att sammanläggningen varit till fördel för kommuninvånarna genom utjämning

av standarden anförs av stadsfullmäktige i Oskarshamn medan stadsfullmäktige

i Strömstad finner sammanläggningen ha medfört att stora investeringar

kunnat genomföras snabbare på grund av de samlade ekonomiska

resurserna. Kommunalfullmäktige i Mörbylånga uppger att den administrativa

nydaningen i samband med sammanläggningen gett förvaltningen effektivitet

och ökade resurser.

I vissa yttranden behandlas frågorna om kommunernas framtida ställning,

om medborgarinflytandet och om den kommunala servicen i de stora

kommunerna utförligt. Därvid framför en del remissinstanser, bl. a. ett

åttiotal kommuner, synpunkter som får anses innebära att genomförandet

av 1962 års indelningsreform sätts i fråga.

I fråga om kommunernas framtida ställning påpekas

sålunda i yttranden från åtskilliga av de nyss nämnda kommunerna att

uppgiftsfördelningen i samhällsarbetet mellan stat, landstingskommun och

primärkommun behandlats av flera utredningar, främst av länsdemokratiutredningen,

och att frågan om indelningsreformens genomförande kan

komma i ett nytt läge, sedan ståndpunkt tagits till dessa utredningar. Liknande

synpunkter anförs av Stockholms, Södermanlands, Kalmar läns norra

samt Göteborgs och Dohus läns landstings förvaltningsutskott. Frågan om

uppgiftsfördelningen utvecklas i yttranden av omkring 20 kommuner samt

av RLF som framhåller att utvecklingen från år 1962 på ett flertal områden

undanröjt den argumentation som då kunde föras för sammanlägg
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

ningar till kommuner av en viss minimistorlek. Någon kommunstorlek har

aldrig angetts som norm gemensam för ett flertal förvaltningsuppgifter.

I praktiken torde det förhålla sig så att grundskolan kräver en minimistorlek,

gymnasieskolan en annan, den översiktliga planeringen en tredje,

sjukvården en fjärde osv. Av bl. a. dessa skäl finns primärkommuner

och landstingskommuner inrättade. Hur samhällsuppgifter förändrats så att

nya lösningar kommit att krävas finns talrika exempel på. Polisväsendet som

år 1962 var en kommunal angelägenhet har förstatligats. Tidigare anfördes

som ett huvudargument för samgåendet i större kommuner att anordnandet

av grundskolans högstadium krävde detta. Numera har högstadiet en annan

inriktning som inte kräver på långt när så stort befolkningsunderlag. Mot

denna bakgrund synes det i det fortlöpande reformarbetet vara bättre att

från fall till fall pröva vilken instans som är mest lämpad för uppgiften än

att vidta återkommande indelningsändringar. Från flera av kommunerna

anförs också att den nya lagstiftningen om skatteutjämning gör indelningsreformen

mindre angelägen. Enligt konjunkturinstitutet förefaller det motiverat

att föra över planeringsinitiativen och de större investeringsbesluten till

sekundärkommunala enheter. Också kommunblocken synes för små för

dessa verksamheter. Utredning i dessa frågor bör komma till stånd.

Till skillnad från nu nämnda remissinstanser avvisar kammarkollegiet,

planverket samt länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Gävleborgs och Västerbottens

län tanken på att flytta över nu primärkommunala uppgifter i

större omfattning till annan huvudman som ett alternativ till en mer ändamålsenlig

kommunindelning. Planverket, länsstyrelserna i Jönköpings och

Kronobergs län samt Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anför

uttryckligen att åtgärder för indelningsreformens genomförande inte bör

anstå tills ställning tagits till länsdemokratiutredningens betänkande. Styrelsen

för Svenska kommunförbundet anför att garantier för en god samhällsutveckling

i samklang med medborgarnas önskemål och intressen skapas

bäst genom att kommunerna tilldelas en väsentlig roll inom olika sektorer

av offentlig verksamhet. Styrelsen framhåller vidare att det vid en

kommande bedömning av länsdemokratiutredningens betänkande är av

värde att frågan om kommunindelningens fullföljande är avgjord. Kommunalfullmäktige

i Häverö anser att landstingskommunerna redan har tillräckligt

med arbetsuppgifter och att utvecklingen torde medföra att dessa

får nya uppgifter på områden som inte är föremål för primärkommunal

verksamhet. Kommunalfullmäktige sätter i fråga om man främjar den

kommunala demokratin genom att ta ifrån primärkommunerna stora och

väsentliga uppgifter för att lägga dem på en betydligt snävare krets av förtroendemän

inom landstingskommunen. Stadsfullmäktige i Borlänge anför

att det är av vikt att de planeringsfrågor som f. n. är primärkommunala

förblir detta. Annars försvagas väsentligt innehållet i den kommunala självstyrelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Frågan om den inverkan kommunindelningsreformen kan ha på me dborgarinflytandet

över den kommunala verksamheten berörs av

åtskilliga remissinstanser. Omkring 30 kommuner anför sålunda att den

minskning av antalet förtroendemän som kan beräknas bli följden av sammanläggningen

till större enheter utgör en fara för den kommunala demokratin.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott som dock anser

att större kommuner åtminstone i vissa fall måste komma till stånd anför

att någon egentlig analys av de konsekvenser för folkstyret som införandet

av stora kommuner kan få inte ägt rum. Reduceringen av antalet förtroendeposter

i samband med de hittills genomförda sammanläggningarna

torde ha haft en verkan som står i direkt motsats till de kommunaldemokratiska

önskemålen. Det är risk att syftet med indelningsreformen — att

stärka den kommunala självstyrelsen genom att skapa stora enheter — kan

allvarligt motverkas genom minskad samhörighet mellan kommunmedlemmarna,

reducering av antalet förtroendemän, minskad kontakt mellan dessa

och väljarna etc. Om man till slut får endast några tiotusental förtroendemän

i landet varav en snabbt ökande andel blir hel- eller deltidstjänstgörande,

måste detta få allvarliga konsekvenser för vårt demokratiska samhällsskick.

Starka krav på medinflytande från allt fler gör sig nu i stället

alltmer gällande. Liknande synpunkter uttrycker RLF och Stockholms, Kristianstads

samt Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott.

Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott och några kommuner anser

att resultaten av de forskningar om den kommunala demokratin som

f. n. bedrivs med stöd av Riksbankens jubileumsfond bör avvaktas och ligga

till grund för en vidgad syn på reformens fullföljande och de handlingslinjer

som fortsättningsvis bör gälla.

Gentemot de nu redovisade synpunkterna anför styrelsen för Svenska

kommunförbundet att man på ett ödesdigert sätt bortser från demokratins

innehåll om man påstår att kommunindelningsreformen innebär ett uttunnande

av den kommunala demokratin och för den skull hävdar att reformen

bör förhindras. Medborgarinflytandet måste vara av ytterligt ringa

värde om man genom att hålla fast vid eu till förfluten tid anpassad kommunindelning

urholkar självstyrelsens innehåll. Innan man kan söka ändamålsenliga

former för den kommunala självstyrelsen måste man erkänna

behovet av handlingsdugliga kommuner. Länsstyrelsen i Västerbottens län

bär samma inställning och anför att den inte delar uppfattningen att bildandet

av större kommuner är ägnat att hämma den kommunala demokratin

genom att antalet förtroendemän blir färre och de enskilda medborgarnas

intresse för och möjlighet att påverka den kommunala verksamheten

mindre. Det har under lång tid funnits stora kommuner i landet

och det kan inte generellt påstås att det varit sämre beställt med demokratin

där än i mindre kommuner. Avgörande för livaktigheten i den kommunala

debatten torde till väsentlig del vara omfattningen av den infor
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

mation som bedrivs av de i kommunen ansvariga. Bevakningen av de demokratiska

intressena bl. a. genom pressen och radion torde kunna göras

minst lika effektiv i stora kommuner som i små. Stadsfullmäktige i Eskilstuna

anför att verksamheten i stora kommuner är så mångskiftande och

kräver så stora insatser av varje förtroendeman att en fördelning av uppgifterna

på ett större antal personer blir nödvändig. Enligt stadsfullmäktige

i Karlshamn och Piteå, vilka kommuner varit föremål för indelningsändring

enligt fastställd plan, har tidigare uttalade farhågor för minskat

inflytande för och engagemang hos förtroendemännen i kommunala

frågor inte besannats. Synpunkter som överensstämmer med de nu anförda

läggs fram av planverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Örebro län, Jämtlands läns landstings

förvaltningsutskott samt från kommunalt håll av stadsfullmäktige i

Åmål och Luleå, kommunalfullmäktige i Häverö samt kommunalnämnden i

Själevad.

De remissinstanser som tillstyrker att åtgärder vidtas för att påskynda

reformen framhåller i många fall att den färdigbildade kommunen kan väntas

lämna bättre kommunal service åt medborgarna. RLF menar emellertid

att det inte är från början givet att en stor kommun ger bättre service

åt sina medlemmar. Den allmänna erfarenheten är enligt RLF att i glesbygdsområden

den kommunala servicen fungerar sämre sedan kommunsammanläggningar

skett. Denna utveckling finner förbundet ytterst allvarlig

och oacceptabel för befolkningen i glesbygderna. Konjunkturinstitutet

sätter i fråga om fördelarna med kommunal stordrift när det gäller produktion

av tjänster och service av olika slag är så stora. Skenbara effektivitetsvinster

skulle visserligen kunna uppnås genom en koncentration av

serviceutbudet till centralorterna men dessa vinster har då fått köpas till

priset av en sänkt standard för personer boende längre bort från centraloi

terna. Synpunkter av liknande slag anförs av åtskilliga kommuner. Läns■skolnämnderna

i Kalmar, Kristianstads och Västernorrlands län anför att

indelningsreformen knappast skulle medföra några skoladministrativa fördelar

i resp. län, eftersom samarbetet mellan kommunerna i dessa frågor

inte vållat några svårigheter.

Vissa länsstyrelser redogör för indelningsreformens läge i länet.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län

finner att utvecklingen inger farhågor för att lång och i vissa fall mycket

lång tid kan förflyta innan reformen blir genomförd i länet om ingenting

görs för att påskynda utvecklingen. Något ljusare synes läget bedömas av

länsstyrelserna i Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands och

Norrbottens län vilka hyser vissa förhoppningar om att samtliga eller i vart

fall de flesta sammanläggningarna skall vara genomförda till år 1971.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Frågan huruvida den gällande indelningen i kommunblock

är ändamålsenlig berörs i några yttranden. Länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala samt Göteborgs och Bohus län framhåller att vissa ändringar

i indelningen kan bli nödvändiga i dessa län. SACO anser att storstadsregionerna

bör undantas från tvingande lagstiftning eftersom där redan pågår

planeringsarbete och deras storlek försvårar en alltför snabb integration.

Samma inställning har flera kommuner i Stockholms- och göteborgsregionerna.

SACO menar vidare att det på andra håll däremot är motiverat att

skapa ännu större kommuner än de som skall bildas enligt nuvarande

planer.

Uppsala läns landstings förvaltningsutskott och åtta ledamöter i styrelsen

för Svenska kommunförbundet anser att sammanläggningarna tills vidare

bör ske på frivillig väg men framhåller att en översyn av blockindelningen,

som utvecklingen på sina håll kan ha gjort mindre lämplig, skulle

underlätta det frivilliga genomförandet av reformen.

Omkring 60 kommuner anmäler sitt missnöje med gällande indelningsplaner

och anser att blocken bör utformas på annat sätt än planen anger

för resp. region. Flera kommuner anför att länsstyrelserna bör få i uppdrag

att göra en allmän översyn av indelningsplanerna.

Frågan om behovet och möjligheterna att påskynda indelning

sreformen utvecklas utförligt av åtskilliga remissinstanser.

Kommunalfullmäktige i Hällestad anför att den gångna tiden varit värdefull

som en övergångs- och tillvänjningstid. Nu har emellertid i det övervägande

antalet kommunblock sammanläggningsfrågorna väckts och diskuterats

och tiden för beslut bör vara inne. Stadsfullmäktige i Vetlanda sammanfattar

skälen för att reformen bör påskyndas på följande sätt.

Som framgår av promemorian har hittillsvarande sammanläggningstakl

varit mycket varierande. Inom vissa län och landsändar bär sammanslagningen

gått raskt medan i andra delar av landet frågan behandlats med

stor försiktighet. Denna utveckling måste betecknas som otillfredsställande.

De kommunblock som sammanslagits till kommuner eller vars sammanläggning

är nära förestående får ett väsentligt försprång i flera avseenden framför

de kommunblock som dröjer med bildandet av den större kommunen.

Först får man räkna med en viss sammansmältningstid för den sammanlagda

kommunen. Förvaltningsapparaten och nämndorganisationen skall

trimmas att fungera i sin till viss del förändrade situation. Denna s. k. sammansmältningsprocess

får alla kommunblock genomgå vid sammanläggning.

Därför måste det vara angeläget att denna process sker så snart som möjligt

så att den nya kommunen blir färdig att fungera i sina framtida uppgifter.

Kommunblocken utgöres av näringsgeografiska områden och bl. a.

med hänsyn till pågående och väntade strukturförändringar inom olika avsnitt

av vårt samhälle är det angeläget att kunna uppträda och handla som

en enhet. Det redan nu förefintliga konkurrensförhållandet mellan olika

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj ds proposition nr 103 år 1969

kommuner i skilda lokaliseringsfrågor kommer säkerligen att bli mera

skärpt framdeles. I sådana lägen spelar servicefrågorna en betydande, ja,

avgörande roll. De nya kommunerna med sin minimistorlek står då mera

jämstarka än nu i möjligheterna att bjuda samhällelig service.

Den nuvarande ovissheten om tiden för genomförandet av reformen

verkar enligt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Kristianstads

län samt åtskilliga kommuner hämmande på den kommunala aktiviteten.

Samma synpunkter förs fram av skolöverstyrelsen för dess verksamhetsområde.

Länsstyrelserna i Hallands och Kopparbergs län samt åtskilliga kommuner

anför att riskerna för felaktiga lokaliseringar och investeringar är stora vid

den inbördes konkurrens om skatteobjekten som nu råder mellan kommunerna.

För göteborgsregionen konstaterar länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län att det inom de nuvarande kommunerna utvecklas parallella bebyggelseplaner,

som kommer att flerdubbla investeringskostnaderna för

bl. a. kommunikationsleder, vattenförsörjning och avlopp. Såväl projektorer

som kommuner synes angelägna att driva fram projekten innan de nya

storkommunerna kommit till stånd. Om samarbetsnämnderna visat vilja

och förmåga att hejda denna utveckling hade länsstyrelsen kunnat överväga

frivilliglinjen men finner det nu omöjligt. Länsstyrelserna i Västernorrlands

och Jämtlands län anser att samarbetsnämnderna i många fall inte

kunnat göra någon större insats. Verksamheten har varit rent formell och

man har knappast velat gå emot en medlemskommuns yrkande om att få

göra en investering. Samma inställning redovisar SAF och Sveriges industriförbund,

stadsfullmäktige i Strängnäs och Mölndal samt kommunalfullmäktige

i Österhaninge och i Bromölla köping. Kommunalfullmäktige i Götcne

köping, Indals-Liden och Övertorneå anser för sin del att alltför lång

tid för förberedelse till sammanläggning kan förstora motsättningarna mellan

blockets kommuner. Stadsfullmäktige i Hjo menar att ett skäl att påskynda

reformen är de särskilda svårigheter att bedriva ett meningsfullt

arbete som finns både i kommuner och i samarbetsnämnd när delar av

kommuner ingår i blocket. Kommunalfullmäktige i Torsby och kommunalnämnden

i Själevad gör gällande att den administration genom kommunalförbund

som f. n. måste användas inom flera verksamhetsområden

bl. a. på skolans område i avvaktan på sammanläggning är onödigt komplicerad.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Hallands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län antör

att den skillnad i fråga om standard mellan kommunerna,

som den nuvarande utvecklingen synes föra med sig till följd av att vissa

kommuner efter sammanläggning blir stora och ekonomiskt starka medan

andra förblir små och föga expansiva, är olycklig. Liknande synpunkter

anläggs av kommerskollegium, bostadsstyrelsen, KF, SAF och Sveriges in
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

dustriförbund. Drätselkammaren i Söderköping anför att de blivande centralorterna

f. n. får bära tunga ekonomiska bördor för servicefunktioner m. m.

som egentligen borde bäras av alla blockkommunerna. Liknande synpunkter

läggs fram av stadsfullmäktige i Vetlanda samt kommunalfullmäktige

i Valdemarsviks köping och i Hglte.

Länsstyrelserna i Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, styrelsen

för Svenska kommunförbundet samt flera kommuner inom de avfolkningshotade

delarna av landet anför att handlingskraftiga och resursstarka

kommuner behövs från lokaliseringspolitiska och liknande

synpunkter. SAF och Sveriges industriförbund anför att näringsliv

och samhällsbyggande måste anpassas till varandra, ökade krav ställs på

kommunerna särskilt när det gäller långsiktig planering av kommunernas

ekonomi och investeringsverksamhet. Endast kommuner med tillräckliga

ekonomiska och administrativa resurser kan fullgöra sina betydelsefulla

uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Enligt LO kommer utvecklingen under

de närmaste åren att medföra behov av betydande kommunala insatser

om social trygghet och goda arbetsförhållanden skall kunna behållas och

förbättras. Det är nödvändigt att kommunerna snabbt får en sådan storlek

att de utgör ett väl avvägt planeringsområde och får en sådan ekonomisk

bärkraft att de med kraft kan fullgöra sina uppgifter. Arbetsmarknadsstyrelsen

som visserligen anser att kommunblocken många gånger kan vara

för små enheter vid planering och genomförande av olika arbetsmarknadspolitiska

åtgärder finner dock betydelsefullt att reformen inte avsevärt

fördröjs. Kommunerna utgör viktiga administrativa enheter i arbetsmarknadspolitiken

bl. a. när det gäller att lösa omställningsproblem. Det bör

därför skapas så stora kommunala enheter att de kan ha planeringsresurser

och tekniska och ekonomiska förutsättningar för att medverka i detta

avseende.

Vissa remissinstanser anser däremot att reformen genomförs i en tillfredsställande

takt. Statsmakterna torde enligt dessa remissinstanser

inte från början ha avsett en högre takt. Kommunalfullmäktige i

Forshcda anför sålunda att mot bakgrunden av den aktivitet och beslutsamhet

som kännetecknar arbetet på att genomföra reformen i de flesta

kommunblock ingen anledning finns att ändra gällande lagstiftning. Såvitt

styrelsen för Svenska landstingsförbundet kunnat finna var den 1 januari

1967 den tidpunkt då en sammanläggning tidigast kunde ske efter det indelningsplanerna

fastställts, såvida sammanläggningen inte var förberedd

dessförinnan. Den tid som stått till kommunernas förfogande kan därför

betecknas som relativt knapp. Eftersläpningen i reformens genomförande

är inte sådan att riksdagens principbeslut om frivillighet bör ställas åt sidan

och möjlighet till tvångsåtgärder införas. Liknande synpunkter anförs

av åtskilliga kommuner och av Uppsala samt Göteborgs och Bohus läns

landstings förvaltningsutskott.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Den frivillig hetsprincip som 1962 års beslut innefattar åberopas

av ungefär hälften av de kommuner som avstyrkt särskilda åtgärder

i form av lagstiftning. Omkring 100 kommuner hänför sig särskilt till vad

KU uttalade i denna del när reformen antogs. I allmänhet framhålls värdet

av frivilligheten både när det gäller att påbörja utredningar om indelningsändringar

och att sedan besluta härom. Åtskilliga av dessa kommuner

hänvisar emellertid också antingen till att beslut redan träffats om

sammanläggning inom blocket eller att utredningar om sammanläggning

till år 1971 eller år 1974 påbörjats. Dessa uttalanden återfinns hos kommuner

i nästan alla län. Samma inställning till vikten av uttalandena vid 1962

års riksdag och till värdet av frivilligheten redovisar Uppsala läns, Södermanlands

läns, Kalmar läns norra samt Göteborgs och Bohus läns landstings

förvaltningsutskott. Som motiv för att avstyrka lagstiftningsåtgärder

anför kommuner från olika delar av landet med i det närmaste likalydande

formuleringar att tvångsåtgärder i dagens situation kommer att skapa

irritation och missnöje till men för ett framtida samarbete. Synpunkter av

sådant slag framförs också av Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott

samt av åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet.

SIIIO, som anser att indelningsreformen skall fullföljas så snart som möjligt,

finner dock att frivilligheten bör bibehållas. Ett praktiskt skäl för detta

är att oklarhet torde råda i många kommuner om behovet av förstärkt

förvaltningsorganisation i den nya storkommunen. Genomförandet av eu

administrativ upprustning förutsätter också tillgång till personal med

lämplig utbildning. Vid ett successivt genomförande av reformen lär administrativa

problem av angiven art lättare kunna lösas.

Omkring 20 kommuner gör gällande att lagstiftning för att påskynda

reformens fullföljande skulle innebära ett intrång i den kommunala

självstyrelsen. Samma uppfattning hävdar RLF. Styrelsen för Svenska

kommunförbundet anför däremot att bestämmanderätt om kommunområdets

gränser inte faller inom ramen för den kommunala självstyrelsen.

Lagstiftningsåtgärder för att åstadkomma genomförande av en ändring

i kommunindelningen utgör följaktligen inte något övergrepp mot

den kommunala självstyrelsens idé. Valet av metod för reformens genomförande

bör kunna träffas från sakliga bedömningar av vad som bäst gagnar

syftet att tillräckligt snabbt åstadkomma lämpliga och funktionsdugliga

kommuner. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kopparbergs

län, KF, stadsfullmäktige i Luleå och kommunalnämnden i Själevad.

Några remissinstanser föreslår åtgärder som skall komplettera

dem som anges i promemorian. Styrelsen för Svenska kommunförbundet

finner det sålunda vara utomordentligt betydelsefullt för opinionsläget att

statsmakterna ger klargörande besked om kommunernas framtida ställning

och uppgifter inom samhällsplanering och samhällsbyggande. Bibring
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

as kommunernas aktiva företrädare intrycket att kommunerna under alla

förhållanden är på väg att förvandlas till osjälvständiga verkställighetsenheter

kan ett positivt intresse för en till andra förutsättningar anpassad

ny kommunindelning inte påräknas, menar styrelsen. Statsmakterna bör

vidare medverka till att undanröja hinder för en effektiv verksamhet inom

de nya enheterna bl. a. genom att vidta åtgärder för att genomföra kommunalsrättskommitténs

förslag om slopande av underställningsplikten för

kommunal upplåning och om införande av enhetlig kommuntyp. Styrelsen

anför vidare att de extra skatteutjämningsbidragen och övergångsbidragen

bör ges enligt generösare grunder än f. n. Den sistnämnda synpunkten anförs

också av omkring tio kommuner, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott

och länsstyrelsen i samma län. Länsstyrelsen hänvisar till att

en sammanläggning kan medföra höjd utdebitering för en mindre kommun

och att detta ibland uppmuntrar sådana kommuner att motsätta sig sammanläggning.

Statskontoret föreslår att man kompletterar lagstiftningsåtgärder

med andra former för stöd och medverkan från statens sida. Främst

synes böra övervägas att under departementet upprätta en arbetsgrupp

som skall verka för samordning och informationsutbyte och kanalisera information

och upplysning till berörda kommuner.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, styrelsen för Svenska kommunförbundet

och vissa kommuner finner det vidare angeläget att samtidigt som indelningsreformen

påskyndas åtgärder som är ägnade att stärka medborgarinflytandet

i kommunala frågor övervägs. Styrelsen för Svenska kommunförbundet

anför att till de väsentliga frågorna, när funktionsdugliga nya

kommunenheter skapas, hör de informations- och opinionsbildningsproblem

som konstituerar den kommunala demokratins sätt att fungera. Den reella

innebörden i begreppet kommunal självstyrelse får inte reduceras till att

endast uttrycka en motpol till statlig maktutövning i ett program för arbetsfördelning

vid handhavandet av samhällets gemensamma angelägenheter. I

begreppet kommunal självstyrelse ligger också en levande realitet med avseende

på brett förankrat medborgarinflytande. Genomförandet av kommunindelningsreformen

ger i viss mån nya utgångspunkter för bedömningen

av dessa problem. Styrelsen är beredd att aktivt engagera förbundet i

målmedvetna försök att finna ändamålsenliga former för en effektivt fungerande

kommunal demokrati. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att det

är väsentligt att medborgarna kommer i så god kontakt som möjligt med

de samhällsfrågor kommunerna har att behandla. Formerna för den kommunala

demokratin bör därför särskilt uppmärksammas och vissa centrala

initiativ torde vara påkallade. Det bör övervägas om större utrymme kan

beredas de lokala intressena i geografiskt stora kommuner genom en utvidgning

av den kommunala delegationsrätten, bildande av lokalstyrelser med

begränsade uppgifter i form av kommundelsråd e. d. Dessa överväganden

bör leda till konkreta resultat så snart som möjligt och i varje fall före år

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

27

1971. Stadsfullmäktige i Kungälv och Gränna samt kommunalfullmäktige i

Hästveda och Visingsö anser att en höjning av maximiantalet fullmäktigledamöter

bör komma till stånd så att de perifera delarna av en stor kommun

kan få en rimlig representation.

Som redan nämnts tillstyrker det övervägande antalet remissinstanser

lagstiftning för kommunindelningsreformens fullföljande.

Inom denna grupp tillstyrker, som också tidigare angetts, en majoritet att

bestämmelserna utformas i enlighet med alternativ 2 i promemorian.

En sådan lagstiftning anses i motsats till en ändring i 3 § KIL enligt alternativ

1 ge säkerhet för att reformen blir genomförd inom en bestämd tid.

Också länsstyrelsen i Kalmar län som med hänvisning till opinionen inom

länet avstyrker lagstiftning finner sakliga skäl tala för alternativ 2. Skolöverstyrelsen,

länsstyrelsen i Hallands län och styrelsen för Svenska kommunförbundet

anser angelägenheten av att indelningsreformen fullföljs

så stor att nuvarande praxis enligt vilken sammanläggningen träder i kraft

endast vid början av år efter valår bör överges. Indelningsändringar bör

kunna äga rum såväl den 1 januari 1971 som de därefter följande tre årsskiftena.

Också SHIO, som dock menar att frivilligheten skall bibehållas,

anser att så bör kunna ske. I viss motsats härtill framhåller länsstyrelsen i

Västernorrlands län och några kommuner att en dispensmöjlighet i den

föreslagna slutliga tidsramen, den 1 januari 1974, bör hållas öppen om i

enstaka fall alldeles särskilda förhållanden skulle påkalla att en senare tidpunkt

måste anges.

Flera kommuner anför att den föreslagna bestämmelsen enligt alternativ

1 inte skulle kunna tillämpas då endast två kommuner ingår i ett block.

Skulle en lösning enligt alternativ 1 övervägas bör 3 § KIL i vart fall ges en

sådan lydelse att möjligheter finns att beakta inte bara majoriteten av

berörda kommuner utan också invånarantalet i de kommuner som uttalat

sig för resp. mot en sammanläggning. Kammarkollegiet och länsstyrelsen

i Älvsborgs län anför liknande synpunkter. Kammarkollegiet framhåller

vidare att de föreslagna bestämmelserna enligt alternativ 1 skulle kunna

leda till att i ett kommunblock där de större kommunerna redan sammanlagts,

en eller två små kommuner kan hindra en fullständig sammanläggning

i blocket. Också planverket och länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller

att bestämmelser enligt alternativ 1 kan leda till otillfredsställande

resultat bl. a. där partiella sammanläggningar ägt rum. Stadsfullmäktige i

Göteborg och Borås framhåller att om en lagstiftning i enlighet med alternativ

1 skall komma till stånd reglerna bör utformas så att i majoriteten kan

räknas in också sådana kommuner som ursprungligen ingick i blocket men

sedan lagts samman med annan kommun. Länsstyrelsen i Södermanlands

län anser tveksamt om de kommuner inom ett block som är ense om att i

sin helhet följa kommunindelningen enligt planen i ett läge, där frågan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

blir akut, verkligen skulle vilja begagna sig av möjligheten att ta initiativ

till en tvångsvis sammanläggning av alla kommuner i blocket. Skulle ett

sådant förfarande tillgripas skapas knappast en god grogrund för samarbete

inom den nya kommunen. Tvärtom kan befaras att det skulle uppstå en

irritation med bristande samarbete som följd, vilken skulle ta år, kanske

en generation, att utplåna. Staten bör därför själv enligt länsstyrelsens mening

ta ansvaret för beslutet. Liknande synpunkter anförs av ett tiotal kommuner,

länsstyrelsen i Kristianstads län, Östergötlands länsavdelning av

Svenska kommunförbundet och KF.

Vissa remissinstanser som tillstyrker lagstiftning i enlighet med alternativ

1 i promemorian gör detta under framhållande av att den frihet

varje kommun f. n. har att välja tidpunkt för sammanläggning är av stort

värde bl. a. därför att den ger större garantier för ett väl fungerande samarbete

inom den nya kommunen. De resultat som hittills uppnåtts är emellertid

inte tillfredsställande och åtgärder bedöms därför som nödvändiga.

Alternativ 1 anses avvika minst från nu tillämpad ordning. Länsstyrelsen i

Jönköpings län lägger sådana bedömningar till grund för sin ståndpunkt och

tillägger att en lösning enligt alternativ 1 väl i huvudsak endast innefattar

en precisering av vad som ändå skulle gälla enligt 3 § KIL. Länsstyrelsen

framhåller att den förordar alternativ 1 från de förutsättningar för reformens

fullföljande som bedöms vara för handen i det egna länet. Alternativ 1

skulle där vara tillräckligt effektivt. Länsstyrelsen vill inte motsätta sig en

lagstiftning i enlighet med alternativ 2 om en sådan bedöms som nödvändig

i andra delar av riket. Också länsstyrelsen i Blekinge län finner en lösning

som bevarar det kommunala initiativet lämpligast. Alla möjligheter att

nå frivilliga sammanläggningar bör prövas. TCO anser att ett fastställande

av en bestämd senaste tidpunkt för indelningsändringen som förutsätts enligt

alternativ 2 kan medföra en inte önskvärd anhopning av sammanläggningar.

En sådan anhopning som från utredningssynpunkt blir svår att bemästra

undviks om man väljer alternativ 1. Länsstyrelsen i Gotlands län, förvaltningsutskottet

i länets landsting och kommunerna i länet tillstyrker alternativ

1 främst från den synpunkten att åtgärder enligt detta alternativ

bedöms som tillräckliga för att genomföra indelningsreformen i det egna

länet. En liknande bedömning gör förvaltningsutskottet i landstinget för

Blekinge lån.

Som tidigare nämnts föreslår vissa remissinstanser andra vägar för

att påskynda indelningsreformen. Omkring tio kommuner anför att en tilllämpning

av 3 § KIL i dess nuvarande lydelse bör kunna möjliggöra ett

genomförande av reformen. Länsstyrelsen i Östergötlands lån finner att tillräckliga

skäl knappast föreligger att beträffande kommunblock som inte

ingår i utvecklingsområden förordna om sammanläggning mot de berörda

kommunernas vilja. I utvecklingsområden är det däremot angeläget att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

29

indelningsreformen genomförs. Länsstyrelsen sätter i fråga om inte 3 § KIL

i sin nuvarande lydelse kan tillämpas i sådana fall. Eftersom sammanläggningar

mot vederbörande kommuns vilja inte förekommit efter kommunblocksindelningen

kan dock vara lämpligt -—- för att undvika tveksamhet

till följd av de uttalanden om frivillighet som gjordes i samband med riksdagsbehandlingen

år 1962 av indelningsreformen — att statsmakterna gör

ett direkt uttalande i vilket bestämmelsens tillämplighet slås fast. Länsstyrelsen

finner vidare att eftersom tvångsförordnande enligt alternativ 1 dock

innebär respekterande av önskemålen hos flertalet kommuner i kommunblocket

starka skäl också talar för lagstiftning enligt detta alternativ.

Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott anför att en kommun

som inte anser sig kunna acceptera en sammanläggning enligt föreliggande

blockindelning bör ha en oavvislig rätt att få till stånd en ny förutsättningslös

utredning om behovet av och förutsättningarna för en sammanläggning

med annan eller andra kommuner. Nio ledamöter i styrelsen för Svenska

kommunförbundet föreslår att bestämmelser ges om skyldighet att påbörja

utredningar för sammanläggning i de kommunblock, där inga förberedelser

hittills vidtagits. Uppsala läns landstings förvaltningsutskott anser

att en tidsplan bör upprättas under medverkan av kommunerna för att

underlätta den framtida bedömningen. Ett riksdagsuttalande härom bör

bidra till att ge hållpunkter för en fortsatt utveckling. En minoritet i förvaltningsutskottet

finner att det därvid bör framhållas att planeringen bör

ske enligt de riktlinjer som anges i promemorians alternativ 2 och med

målet att indelningsreformen skall vara genomförd år 1974. Åtta ledamöter

i styrelsen för Svenska kommunförbundet anför att det vore värdefullt om

genom kommunförbundets försorg kunde komma till stånd en utredning

för att belysa för- och nackdelar av sammanläggning i de kommunblock

där sammanläggning skett. De vunna erfarenheterna kan redovisas för

kommuner som ingår i block där sammanläggningar inte påbörjats och bör

underlätta för sådana kommuner att göra sina bedömningar. En ledamot i

styrelsen för Svenska kommunförbundet förutsätter att lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med alternativ 2 skall beslutas år 1971, medan

Uppsala och Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott samt

åtta ledamöter i styrelsen för Svenska kommunförbundet finner frågan om

en speciallagstiftning av tvingande natur böra tas upp först om det efter

några år visar sig att nyss angivna åtgärder inte lett till resultat. Också

vissa kommuner finner att frågan om tvingande åtgärder bör skjutas fram

något år. Sådana synpunkter framförs i yttranden från stadsfullmäktige

i Oxelösund, Torshälla och Karlstad samt från kommunalfullmäktige i Åtvidabergs

köping, Unnaryd, Veinge och Brunskog.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Departementschefen

Allmän bakgrund

Den kommunala verksamheten har framför allt under de senaste årtiondena

genomgått en stark expansion. Åtskilliga uppgifter som är av betydelse

för att skapa ett välordnat samhälle med ekonomisk och kulturell

utveckling samt trivsel och trygghet för medborgarna handhas av kommunerna

eller förutsätter deras medverkan i en eller annan form. Bakom statsmakternas

beslut att ge kommunerna dessa uppgifter och befogenheter har

legat skilda motiv. Det innebär ofta avgörande fördelar från effektivitetssynpunkt

att kommunerna kan sköta uppgifterna med större hänsyn till skiftande

lokala förhållanden än vad som skulle vara möjligt i ett mera centraliserat

system. Kommunal sj älvstyrelse är också ett väsentligt inslag i

vårt demokratiska styrelsesätt.

Självfallet måste statsmakterna på olika sätt ange ramar för de befogenheter

som delegeras till kommunerna. Den kommunala självstyrelsens sakliga

innehåll, dvs. kommunernas uppgifter och kompetens, regleras genom

lagstiftning eller eljest genom beslut av regering och riksdag. Statsmakterna

bestämmer också självstyrelsens territoriella avgränsning, dvs. den kommunala

indelningen.

På samma sätt som reglerna om kommunernas uppgifter och kompetens

fortlöpande måste ses över föreligger också behov av ändringar och justeringar

i den kommunala indelningen. Uppgifterna i det avseendet fullgörs

av Kungl. Maj :t enligt de riktlinjer och under de förutsättningar som anges

i lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL). För

ändring i kommunindelningen efter andra riktlinjer eller under andra

förutsättningar än de KIL anger måste riksdagen givetvis höras. Så skedde

vid den år 1946 beslutade och år 1952 genomförda kommunindelningsreformen.

År 1962 prövade statsmakterna på nytt frågan om översyn av kommunindelningen.

Principer för kommunindelning

Det centrala innehållet i 1962 års beslut är den princip som då lades fast

att den kommunala verksamheten bör samordnas inom områden som utgör

från näringsgeografisk synpunkt sammanhållna regioner och att man också

får den lämpligaste kommunindelningen, om de områden som ingår i en

sådan näringsgeografisk enhet läggs samman till en kommun.

Genom detta principbeslut har statsmakterna klart markerat den förändrade

syn på kommunindelningsfrågan som började växa fram under

1950-talet. Tidigare dominerade den historiskt betingade, av skillnader i

näringsstruktur och boendeformer m. m. motiverade uppfattningen att tätort

och glesbygd på grund av olikheter i intresseinriktning och samhälls
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

31

uppgifter helst borde vara uppdelade på skilda kommuner. Som en följd

av denna uppfattning förekom fram till 1950-talets början åtskilliga utbrytningar

av större tätorter från omgivande landsbygd till nya kommuner, som

då regelmässigt erhöll någon av de högre kommunformer, som staden och

köpingen ansågs representera. Det bedömdes också vara ett naturligt sätt

att främja planering och samhällsbyggande att städerna i takt med den

fortskridande urbaniseringen successivt inkorporerade så stora delar av omgivande

landskommuner, som de närmaste årens väntade bebyggelseutveckling

motiverade.

Ännu den år 1952 genomförda kommunindelningsreformen präglades i

viss utsträckning av denna uppfattning. Reformen syftade till att komma

till rätta med det problem som uppdelningen i många små landskommuner

medförde. Detta sökte man i första hand åstadkomma genom att lägga

samman landskommuner med varandra till större enheter. Att man i en

del fall förenade landskommuner med städer betraktades närmast som av

praktiska svårigheter betingade nödlösningar. Reformen var visserligen

på många sätt genomgripande men framstår ändå främst som avpassad

med tanke på landskommunernas förvaltande och administrerande funktioner.

Ungefär samtidigt med att denna reform pågick fattade statsmakterna

några andra för den kommunala verksamheten betydelsefulla avgöranden,

som bidrog till att förutsättningarna ändrades även när det gällde bedömningen

av kommunindelningsfrågan. Genom 1947 års byggnadslagstiftning

vidgades landskommunernas uppgifter på bebyggelseplaneringens område

och regionplaneinstitutet infördes som ett instrument för samordning av

den fysiska planeringen inom större områden, något som ansågs nödvändigt

bl. a. genom de allt snabbare förändringarna inom näringsliv och samhälle.

Ett annat exempel på åtgärder med samma inriktning återfinns i beslutet

vid 1952 års riksdag om en lokaliseringspolitisk försöksverksamhet. I detta

beslut slogs fast att tätort och omgivande landsbygd måste ses som en enhet

när det gäller att planera och verkställa åtgärder som syftar till att

påverka näringslivets lokalisering. Som ett led i denna verksamhet utfördes

också genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg en efter vissa näringsgeografiska

principer utformad regionindelning. Även andra aktuella samhällsuPPSifter

bidrog till att behovet av regionalt samarbete och samordning av

den kommunala verksamheten framträdde allt tydligare.

Genom 1962 års principbeslut togs alltså konsekvenserna av denna utveckling

och kommunindelningsfrågan sattes in i ett lokaliseringspolitiskt,

planeringspolitiskt och samhällsekonomiskt perspektiv. Visserligen åberopades

även i detta sammanhang liksom vid 1952 års reform vissa bestämda

förvaltningsuppgifter som ankommer på kommunerna som skäl för att bilda

bärkraftigare enheter. Men det är, påpekades det, vanskligt att med denna

utgångspunkt ange viss kommunstorlek som den lämpligaste. Man fann

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kiwgl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

att andra faktorer borde väga tyngre vid bedömningen. Det framhölls att

en kommun inte bara har att förvalta och administrera utan att den också

bör kunna bedriva en framåtsiktande planering där lokalisering av näringsliv,

bostäder och kommunal service samordnas samt investeringar och andra

ekonomiska åtaganden inordnas i en långsiktig bedömning av framtida

resurser och behov. Detta förutsätter emellertid, framhölls det, att kommunerna

är för sådan planering lämpligt avgränsade områden. Därför blev

slutsatsen att varje kommun i princip bör omfatta såväl tätort som glesbygd

inom ett område, som med hänsyn till näringsliv, bosättning, kommunikationer

och service samt människornas kontaktinriktning i övrigt bildar

en sammanhållen region och som därtill för överblickbar framtid kan

beräknas innehålla ett visst minsta befolkningsunderlag. I KU:s av riksdagen

godkända utlåtande över propositionen i denna fråga ströks också

under, att de faktorer som binder samman människorna inom sådana områden

bör kunna ge en god grund för en framtida kommunal gemenskap.

Ett betydelsefullt inslag i 1962 års beslut var vidare att kommunindelningsändringar

enligt de antagna riktlinjerna skulle ske på frivillig väg.

Det bör dock framhållas att principen om frivillighet inte gällde själva

målsättningen, dvs. att få till stånd en samordning av den kommunala verksamheten

inom näringsgeografislta regioner. De områden — kommunblock

— inom vilka denna samordning bör ske skall enligt 2 a § KIL bestämmas av

Kungl. Maj :t. Kungl. Maj:t kan då — om det behövs för att de riktlinjer

som riksdagen godkänt skall kunna följas — göra ställningstaganden som

avviker från den uppfattning en kommun uttalat. Däremot innebär frivilligprincipen

att takten i samordningen bestäms av kommunerna själva.

Såväl i propositionen som i KU:s utlåtande framhölls värdet av att takten i

reformen anpassades till opinionsläget i de olika kommunerna. Motivet för

frivilligprincipen låg således inte i tveksamhet om målet för reformen. KU

uttryckte sig så, att verksamheten inom en grupp av kommuner som bildar

en näringsgeografiskt sammanhängande region måste gynnsamt påverka

effektiviteten vare sig samarbetet ger upphov till sammanläggning eller ej.

Reformens fullföljande

Under den tid som gått sedan 1962 års beslut började tillämpas har det i

många olika sammanhang framförts synpunkter och förslag rörande denna

reform. Sedan det nu gått så lång tid att vissa slutsatser bör kunna dras av

de hittills vunna erfarenheterna har jag genom remiss av en inom kommunikationsdepartementet

upprättad promemoria till samtliga kommuner

och landstingskommuner samt ett stort antal myndigheter och organisationer

inhämtat synpunkter på reformens fullföljande.

När denna fråga skall övervägas är det enligt min mening utomordentligt

viktigt att en diskussion om de medel som kan komma i fråga för att underlätta

reformen inte förs utan beaktande av det som är reformens mål, näm
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969 33

ligen samordning av den kommunala verksamheten inom näringsgeografiskt

sammanhängande områden. I första hand gäller det att ta ställning till

om detta mål skall stå fast, hur pass angeläget det är att målet nås och om

den hittillsvarande takten från dessa utgångspunkter är tillfredsställande.

De remissyttranden som avgetts visar att uppslutningen kring reformens

mål nu är ännu större än vad den var inför 1962 års beslut. Denna uppslutning

framgår inte endast av yttranden från de remissinstanser som tillstyrker

särskilda åtgärder för att underlätta reformen. Omkring hälften av de

kommuner som avstyrker ändrade lagbestämmelser säger sig nämligen endast

vilja slå vakt om frivilligheten och anför inga invändningar mot reformens

mål. Åtskilliga av dessa kommuner ger t. o. in. klart tillkänna,

att de ar positiva till indelningsändringar i reformens anda. En avvisande

inställning eller tveksamhet till reformen som sådan kan utläsas av yttranden

från ca SO av de 848 primärkommunerna, från fem av de 25 landstingskommunerna

samt därutöver bara från två remissinstanser, nämligen

RLE och konjunkturinstitutet. De skäl som dessa remissinstanser

anför har huvudsakligen samma innehåll som de invändningar statsmaklerna

prövade och avvisade genom 1962 års beslut men jag vill ändå något

beröra de synpunkter som nu åter kommit fram.

En del kommuner säger sig befara att reformen kommer att leda till försämrad

service på landsbygden. Deras uppfattning avviker alltså från den

som lag till grund for 1962 års beslut. Som jag ser det är kommunindelningsreformen

en viktig jämlikhetsreform som skall öka möjligheterna att effektivt

utnyttja gemensamma resurser till gagn för alla inbyggare i den

nya kommunen. Det är enligt min mening en underskattning av den kommunala

självstyrelsens möjligheter att lösa föreliggande problem om man

befarar ett motsatt resultat. I det sammanhanget vill jag erinra om att det

f. n. finns mer än 300 kommuner som inte ens har 3 000 invånare, dvs. det

mvanarantal som redan vid 1952 års reform ansågs böra eftersträvas som

underlag för en tillfredsställande kommunal service.

Vidare anförs i en del yttranden, att en omprövning av uppgiftsfördelningen

mellan kommunerna, landstingskommunerna och staten kan göra en

mdelningsreform obehövlig. Länsdemokratiutredningens förslag åberopas nu

som ett ytterligare skäl för en sådan uppfattning. I det avseendet anfördes

i den proposition som låg till grund för 1962 års beslut att en omfördelning

av vissa uppgifter kunde tänkas bli aktuell men att detta inte skulle medföra

att en indelnmgsreform kunde undvaras. Redan de uppgifter som

ofrånkomligen måste ligga på primärkommunerna, om vi över huvud taget

skall ha en lokal självstyrelse, ansågs nödvändiggöra en översyn av kommunindelningen.

Liknande uppfattning uttalade KU i sitt utlåtande över

propositionen. Denna bedömning är enligt min mening fortfarade giltig och

rubbas inte av det förhållandet att det genom länsdemokratiutredningens

förslag väckts en ny diskussion om principerna för uppgiftsfördelningen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

Det föreligger oberoende av länsdemokratiutredningens principförslag avgörande

skäl för att fullfölja den anpassning till näringsgeografiska förhållanden

som kommimindelningsreformen syftar till.

En omständighet som också åberopas är att det system för kommunal

skatteutjämning som nu införts skulle göra en indelningsreform mindre angelägen.

Statens insatser via skatteutjämningen bör självfallet inte åberopas

som ett skäl för att sänka anspråken när det gäller förutsättningarna

för en rationellt bedriven kommunal verksamhet.

Synpunkter som även nu förs fram från remissinstanser som är negativa

till reformen är att den kommer att medföra en minskning av antalet kommunala

förtroendeuppdrag och försvåra medborgarnas möjligheter till inflytande

över de kommunala angelägenheterna och på så sätt leda till en

försvagad kommunal demokrati. Frågan om den kommunala demokratin

är av utomordentlig betydelse. Det föreligger ett behov — och det oavsett

kommunindelningsreformen — av åtgärder för att stärka den kommunala

demokratin. Jag kommer senare att utveckla vissa synpunkter rörande åtgärder

som av den anledningen bör vidtas. Redan nu vill jag betona att

den kommunala demokratin ytterst beror på innehållet i den kommunala

självstyrelsen. Blir de uppgifter som omfattas av den kommunala självstyrelsen

inte tillräckligt meningsfulla, förlorar också den kommunala demokratin

i mening. Genom 1962 års beslut gjordes en avvägning med beaktande

av kraven på såväl kommunal effektivitet som kommunal demokrati,

en avvägning som skedde just med den riktpunkten att en förstärkning av

den kommunala självstyrelsen skulle ge ett bättre underlag för den kommunala

demokratin. Svenska kommunförbundet har i sitt yttrande starkt

strukit under denna uppfattning.

De invändningar mot reformen som sålunda upprepats av vissa remissinstanser

leder enligt min mening inte till andra ställningstaganden än vad

man vid motsvarande avvägningar i 1962 års beslut kom fram till. Målet

för reformen bör alltså stå fast.

Den fråga som då uppkommer är om de medel som står till buds för att

målet skall nås visat sig ändamålsenliga, dvs. om takten i reformen är tillfredsställande.

Det kan i det avseendet konstateras att man på många håll

uppnått aktningsvärda resultat. Jag är övertygad om att det arbete som

tidigare lagts ned av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

och nu fortsätts av det nya gemensamma förbundet på ett avgörande sätt

bidragit till denna utveckling. Men det står samtidigt klart, bl. a. genom

nu gjorda uttalanden från kommuner och bedömningar av länsstyrelser,

att man i en hel del kommunblock har långt kvar till sammanläggning.

I inte så få fall har man ej ens kunnat etablera något egentligt samarbete.

Anledningen tycks ibland vara att en eller flera kommuner i ett kommunblock

inte accepterar den fastställda indelningsplanen. Framställningar om

ändring i planen har också gjorts i några av dessa fall. Det är givetvis önsk
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

värt alt alla sådana frågor klarläggs så att ovisshet om kommunblockets

omfattning inte hindrar vidare överväganden. Men det finns även åtskilliga

block där man inte ifrågasätter någon ändring av indelningsplanen men där

någon reell samordning av den kommunala verksamheten ändå inte förekommer.

Det förtjänar understrykas att 1962 års beslut förutsätter att en

regional samordning skall komma till stånd, antingen genom sammanläggning

eller ett utvecklat interkommunalt samarbete.

Behovet av sådan samordning torde vara än större nu än när frågan

prövades år 1962. Jag har inledningsvis erinrat om den kommunala verksamhetens

starka expansion och dess växande betydelse för samhällsekonomin.

Självfallet ökar detta behovet att planera, prioritera och samordna

insatserna bl. a. i syfte att undvika felinvesteringar. Men också för de enskilda

människornas trygghet och trivsel får väl avvägda kommunala insatser

allt större betydelse. Om samhället skall lyckas med uppgiften att

föra en aktiv näringspolitik för att trygga försörjningen på sikt, åstadkomma

större jämlikhet olika bygder emellan och dessutom framgångsrikt tillgodose

kraven på god miljö, behövs bättre instrument för samhällsplaneringen

och ett samspel mellan statliga och kommunala insatser i dessa hänseenden.

Ett omfattande utrednings- och planeringsarbete pågår i olika

sammanhang i detta syfte. En bedömning av utvecklingsmöjligheter och

behov av samhällsinsatser inom varje enskild kommun ter sig då oftast

alltför osäker. För dessa olika former av samhällsplanering har därför kommunblocken,

som är baserade på näringsgeografiska förhållanden, mer och

mer fått fungera som byggstenar. Om planeringen skall ge åsyftat resultat,

fordras samordnade kommunala insatser inom varje kommunblock. Möjligheten

att nå de resultat av samhällets åtgärder, som stor enighet råder

om att man bör eftersträva, måste därför vara avsevärt större i de block

som färdigbildats till kommuner än i de block, där praktiskt taget inget

samarbete förekommer.

Statsmakterna kan självfallet inte ge avkall på sitt ansvar för att medborgarna

kan tillförsäkras sysselsättning och social trygghet. Det är också

ett intresse för statsmakterna att kommunerna inom ramen för sin kompetens

kan positivt medverka härtill. Men om kommunernas förutsättningar

att medverka inte allmänt föreligger, kan det bli nödvändigt att

i större utsträckning än eljest utforma åtgärderna utan stöd i en kommunal

planering. Däri ligger enligt min mening ett verkligt hot mot den

kommunala självstyrelsen. En sådan utveckling skulle, som jag ser det, vara

högst olycklig också med hänsyn till åtgärdernas effektivitet. En effektiv

samhällsplanering i en god demokrati måste bygga på god kännedom om

förhållandena ute i våra bygder och på medborgarnas vilja att göra aktiva

insatser för att tillvarata olika bygders förutsättningar att utvecklas. Om

detta skall vara möjligt måste kommunerna själva kunna spela en aktiv

roll i samhällsplaneringen och därvid delta i en växelverkan mellan olika

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1969

former av planering. En sådan växelverkan är nämligen en betydelsefull

förutsättning om man i samhällsplaneringen vill både främja effektivitet

och ta hänsyn till de enskilda medborgarnas vilja. Därför måste kommunerna

också vara för samhällsplanering på det lokala planet passande enheter.

En i liden långt utdragen indelningsreform med skilda förutsättningar

i olika kommuner medför därför enligt min mening betydande risker för

den kommunala självstyrelsens framtida ställning i samhällsplanering och

samhällsbyggande. Härtill kommer de speciella problem som råder under

själva övergångstiden. Det är allmänt omvittnat att osäkerhet om indelningsförhållandena

på många håll försvårar bedömningen av kommunernas

investerings- och organisationsfrågor. Som bl. a. skolöverstyrelsen

framhåller i sitt yttrande kan detta i en del fall verka förlamande på den

kommunala verksamheten. Av andra yttranden framgår att det också förekommer

att kommuner pressar sina resurser för att före sammanläggningen

tillgodose investeringsönskemål som i stället borde lösas gemensamt

inom kommunblocket. Med en mycket lång övergångstid ökas risken

för sådana negativa verkningar. Det måste tillmätas stor vikt att praktiskt

taget alla remissinstanser som svarar för uppgifter med anknytning till

kommunerna var och en med utgångspunkt från sitt speciella ansvarsområde

och ofta med skärpa framhåller vikten av att reformen fullföljs

utan tidsutdräkt.

Behovet av åtgärder för att fullfölja kommunindelningsreformen bör

bedömas mot den här redovisade bakgrunden. Till skillnad från vad som

från vissa håll gjorts gällande kan jag inte finna att åtgärder från statsmakterna

för att fullfölja en beslutad indelningsreform skulle strida mot

den kommunala självstyrelsens idé. Som Svenska kommunförbundet också

påpekar är den kommunala indelningen inte föremål för kommunal självstyrelse.

Denna fråga måste statsmakterna ytterst ta ansvaret för. På denna

grund bygger också KIL och lagstiftningen i anslutning till 1952 års reform.

Statsmakternas ställningstagande år 1962 och de uttalanden som gjorts i

anslutning därtill bör givetvis inte åberopas som skäl för någon ändrad inställning

till det från såväl principiella som praktiska synpunkter självklara

ansvar statsmakterna måste ha i fråga om kommunal och administrativ

indelning. Jag anser att statsmakterna nu bör vidta åtgärder för att

fullfölj a kommunindelningsreformen.

Åtgärder

Av många skäl är det angeläget att det finns en bred kommunal opinion

som grund för de åtgärder som kan komma i fråga. Med hänsyn till de

skilda synpunkter kommunerna nu anlagt är det emellertid uteslutet att

finna en uppläggning som alla kan vara tillfreds med. Medan 386 kommuner

med ett befolkningsunderlag av knappt 1,9 milj. invånare motsatt

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Mcij.ts proposition nr 103 ur 1969

sig en omprövning av riksdagens beslut år 1962 i vad avser förutsättningarna

för att få indelningsändring till stånd, har 394 kommuner med sammanlagt

drygt 4,6 milj. invånare förordat mer eller mindre långtgående lagstiftning

för alt påskynda reformen.

En åtgärd som enligt min mening inte bör möta invändning från något

håll är en inventering av läget i de olika kommunblocken beträffande möjligheten

att förverkliga indelningsplanen. Denna inventering bör utföras av

länsstyrelserna genom överläggningar med företrädare för kommunerna.

Redan nu pågår utredningar och överväganden om sammanläggning i ett

stort antal kommunblock. Ett sådant arbete bör påbörjas i alla block. Om

kommunerna inte själva föranstaltar härom, bör länsstyrelsen göra det. På

så sätt kommer möjligheter att finnas till sakligt underbyggda ställningstaganden.

I detta sammanhang kan givetvis också fråga om ändring i kommunblocken

aktualiseras, om ändrade förhållanden motiverar detta. Överväganden

härom bör därför i förekommande fall göras. Någon allmän omprövning

av planerna med frångående av principerna för indelningen bör

det dock självfallet inte bli fråga om.

De uttalanden som gjorts om att just ovissheten om den framtida kommunala

indelningen är ett stort bekymmer i kommunernas verksamhet

har övertygat mig om att inventeringsarbetet i samråd mellan länsstyrelsen

och kommunerna bör utmynna i ett förslag till tidsplan för återstående indelningsändringar.

Den första tidpunkt för sammanläggning som kan komma

i fråga är årsskiftet 1970/71. Enligt nuvarande praxis, som innebär att

indelningsändringar som föranleder nyval skall träda i kraft vid årsskifte

närmast efter ett allmänt val, blir nästa sammanläggningstillfälle årsskiftet

1973/74. Svenska kommunförbundet samt några andra remissinstanser

har ifrågasatt om inte denna praxis kan ändras så att sammanläggningar

kan ske varje år. Även om de anförda skälen är beaktansvärda torde

dock, med hänsyn till de olägenheter som årliga valrörelser skulle innebära,

önskemålet bli svårt att tillgodose. Vid tidsplaneringen bör man därför föreslå

årsskiftet 1970/71 eller årsskiftet 1973/74 som sammanläggningstillfällen.

Om det enligt länsstyrelsens bedömning allvarligt kan ifrågasättas

huruvida en planerad kommunsammanläggning bör genomföras ens till år

1974, kan det vara ett uttryck för mycket stor tveksamhet om sammanläggningen

alls bör komma till stånd. I ett sådant fall kan länsstyrelsen överväga

att i stället föreslå att sammanläggningen utgår ur indelningsplanen.

Samrådet mellan länsstyrelsen och kommunerna samt de utredningar och

andra åtgärder i anslutning därtill som enligt vad jag tidigare sagt bör komma

till stånd bör således utmynna i förslag om genomförande senast årsskiftet

1973/74 av de sammanläggningar och andra indelningsändringar

som ingår i indelningsplanen för länet sedan denna i förekommande fäll

reviderats. Förslagen bör även omfatta de särskilda föreskrifter som enligt

vad verkställda utredningar ger vid handen bör ingå i ett beslut om indel4

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. Nr 103

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

ningsändring. Länsstyrelsen bör inhämta berörda kommuners yttranden

över förslagen.

Enligt 3 § KIL och i anslutning därtill utbildad praxis skulle därefter

de ärenden i vilka tillstyrkande yttrande från kommunerna föreligger

leda till beslut av Kungl. Maj :t om indelningsändring. Om de av länsstyrelserna

upprättade tidsplanerna skall kunna ge kommunerna och andra

av frågan berörda det klara besked, som enligt vad jag tidigare utvecklat

är starkt motiverat, måste Kungl. Maj :t även i de ärenden i vilka inte föreligger

tillstyrkande från samtliga kommuner kunna förordna om indelningsändring.

Som jag skall utveckla i det följande bör Kungl. Maj :t för sådana

fall ges befogenhet att förordna om indelningsändring utan hinder av kommuns

bestridande. Samtliga ärenden bör därför överlämnas till Kungl. Maj .t.

Dessförinnan bör de enligt gällande ordning beredas i kammarkollegiet som

därvid kan föranstalta om de ytterligare utredningar som kan behövas. För

att ge erforderligt underlag för Kungl. Maj :ts bedömning och beslut kan

även sedan ärendet överlämnats till Kungl. Maj :t särskilda remisser behövas.

Detta får bedömas från fall till fall.

Redan nu föreligger enligt 3 § andra stycket KIL möjlighet för Kungl.

Maj:t att förordna om indelningsändring mot kommuns bestridande. En

förutsättning härför är dock att indelningsändringen är föranledd av ett

betydande allmänt behov. De uttalanden om frivillighet för kommunerna

när det gäller sammanläggningar som gjordes i 1962 års beslut går emellertid

så långt att de ansetts begränsa prövningsmöjligheterna enligt nämnda

bestämmelser i KIL. För att förordnande om indelningsändring i nu avsedda

fall med säkerhet skall kunna ges krävs därför lagstiftning. Genom

en sådan lagstiftning bör sägas att ändring i kommunindelningen enligt

fastställd plan får göras utan hinder av vad som sägs i 3 § andra stycket

KIL. Det förfarande som jag förordat kan till stor del genomföras med stöd

av KIL. I den mån förfarandet strider mot KIL måste bestämmelser om förfarandet

ges i lag. Lämpligen bör då förfarandet även i övrigt regleras i lagstiftningen.

Genom sådan lagstiftning skapas en grund för den i det föregående förordade

ordningen att länsstyrelsen skall föreslå och för vidare prövning

överlämna fråga om indelningsändring även om kommun motsatt sig ändringen.

Vid upprättandet av förslagen bör emellertid stor vikt fästas vid

kommunernas inställning till lämplig tidpunkt för sammanläggningen. Om

kommunerna i ett block är eniga om att vänta med sammanläggningen till

årsskiftet 1973/74 bör deras önskemål tillgodoses.

Kungl. Maj :t kan givetvis vid sin prövning av ett särskilt fall underlåta

att förordna om indelningsändring ens till årsskiftet 1973/74. För att detta

skall ske utan att indelningsplanen ändras torde dock få förutsättas att

alldeles speciella omständigheter föreligger.

I de fall kommunblock består av områden från mer än ett län måste även

länsindelningen ändras senast vid den tidpunkt kommunsammanläggningen

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1960

39

träder i kraft. Beträffade dessa block bör Kungl. Maj :t särskilt förordna,

hur de uppgifter skall fullgöras som annars skulle ankomma på länsstyrelse.

Den lagstiftning jag bär förordat bör träda i kraft snarast möjligt. Kungl.

Maj:t måste nämligen senast under april 1970 ta ställning till de indelningsändringar

som skall genomföras årsskiftet 1970/71 och förberedelsearbetet

under länsstyrelsens ledning måste bedrivas med hänsyn härtill. Länsstyrelsen

får också svara för att förslag om de indelningsändringar som är

avsedda att komma till stånd årsskiftet 1973/74 föreligger i så god tid att

dessa ärenden kan slutbehandlas av Kungl. Maj :t senast under april 1973.

Efter utgången av år 1973 torde de särskilda bestämmelser som här förordats

inte behöva tillämpas längre. På grund härav bör bestämmelserna inte

Las in i KIL utan i en särskild lag som gäller till utgången av år 1973.

För de indelningsändringar enligt fastställda planer som det därefter kan

bli aktuellt att genomföra bör gälla de förutsättningar som anges i 3 § KIL.

Ett genomförande av återstående planerade indelningsändringar medför

väsentligt ändrade förutsättningar för den kommunala verksamheten. En

sådan omställning får betydelse för den kommunala självstyrelsens innehåll,

organisation och arbetsformer. I 1962 års beslut angavs en rad frågor som

borde övervägas jämsides med att de nya kommunerna växer fram. Om

man genom de åtgärder som jag tidigare angett kan förutse eu tidpunkt

då de nya kommunerna överlag skall ha trätt i funktion, kommer det att

finnas en bättre grund för fortsatta överväganden och åtgärder i nu berörda

hänseenden.

Som ett led i dessa åtgärder ämnar jag senare denna dag föreslå Kungl.

Maj :t en proposition till riksdagen om införande av en enhetlig kommunbeteckning.

En annan fråga av betydelse i detta sammanhang gäller ändring i

reglerna för antalet fullmäktige i kommunerna. Större möjligheter att öka

antalet fullmäktige torde kunna underlätta övergången vid kommunsammanläggning.

EU förslag från kommunalrättskommittén i denna fråga väntas

föreligga i så god tid, att det kan ligga till grund för ändring av nuvarande

bestämmelser till 1970 års val.

I det föregående har jag betonat att ett fullföljande av kommunindelningsreformen

gör det möjligt att bevara och stärka innehållet i den kommunala

självstyrelsen och att detta är en grundförutsättning för en levande kommunal

demokrati. Under de senaste åren har andra frågor av stor betydelse

för den kommunala demokratin behandlats av olika utredningar. Jag syftar

på bl. a. de frågor som utretts eller utreds av länsdemokratiutredningen och

kommunalrättskommittén. I samband med beslutet om en partiell förfatlningsreform,

som bl. a. innefattar ett ställningstagande för den gemensamma

valdagen, har riksdagen funnit att en samordning av utredningsarbetet

är önskvärd, låt vara att en sådan med hänsyn till utredningsläget inte kan

påbörjas omedelbart. Mot bakgrunden härav har riksdagen begärt att en

arbetsgrupp bestående av företrädare för de stora politiska partierna och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

för de kommunala förbunden tillsätts med uppgift att kartlägga arbetsuppgifterna

och dra upp riktlinjerna för en samlad översyn av den kommunala

demokratin (KU 1968:20, rskr 279). Jag har för avsikt att med

anledning härav kalla företrädare för nämnda partier och förbund till överläggningar

i frågan om vilka åtgärder i syfte att stärka den kommunala demokratin

som bör komma till stånd. Till överläggningarna kommer att kallas

också företrädare för de forskningsgrupper som f. n. med stöd av Riksbankens

jubileumsfond bedriver omfattande forskning om den kommunala

demokratin. Jag anser det nämligen angeläget att resultaten av dessa forskningar,

som nu börjar läggas fram, blir utnyttjade som underlag vid fortsatta

överväganden i hithörande frågor.

Självfallet är det inte tillräckligt att genom lagstiftning om den kommunala

organisationen få till stånd bättre förutsättningar för medverkan, insyn

och inflytande från medborgarnas sida. I själva verket torde möjligheterna

att nå resultat på den vägen vara ganska begränsade. Vilken levande

innebörd den kommunala demokratin får kommer alltid ytterst att bero på

det intresse som den enskilde medborgaren har för kommunens angelägenheter.

När det gäller att stärka detta intresse och att få till stånd en bred

medborgerlig förankring av den kommunala verksamheten spelar de politiska

partierna en avgörande roll. Det är angeläget att de politiska partierna

inte av brist på ekonomiska resurser hindras från att fullgöra en sådan uppgift.

Riksdagen har pekat på möjligheten att få till stånd en förstärkning av

partiernas resurser genom att tillägga kommunerna befogenhet att bevilja

anslag till de politiska partierna och begärt utredning om en sådan vidgning

av den kommunala kompetensen (KU 1968:33, rskr 345). Åtgärder i sådant

syfte övervägs f. n. inom departementet och kommer att redovisas

inom kort.

Närmare om lagstiftningen

I det föregående har jag förordat att för ändringar i kommunindelningen

enligt fastställda planer skall ges regler i en särskild lag som innebär dels

att en ordning för förfarandet skall gälla som i viss mån avviker från den

som normalt skall tillämpas enligt KIL, dels att sådan indelningsändring

skall få göras även om kommun motsätter sig ändringen om det behövs för

att fullfölja planen.

Lagen bör lämpligen benämnas lag med särskilda bestämmelser om ändring

i kommunindelningen.

1 §•

Särbestämmelserna bör vara tillämpliga bara på indelningsändring som

innebär att fastställd plan för kommunindelningen genomförs.

I denna paragraf bör ges en bestämmelse om det avsteg från 3 § andra

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1969

stycket KIL som jag förordat i det föregående. Vidare bör sägas att i fråga

om förfarandet i ärende om sådan indelningsändring skall gälla bestämmelserna

i följande paragrafer i lagen i stället för motsvarande bestämmelser

i KIL.

De bestämmelser i KIL som bör undantas är de i 24 § om föreskrifter angående

anhängiggörande av ärende om ändring i kommunindelningen, i

25 § andra stycket om kammarkollegiets befattning med fråga om utredning

i ärende om indelningsändring och i 28—30 §§ om förslag och yttranden

av länsstyrelse och kammarkollegiet i sådant ärende. Undantas bör

också föreskrifterna i 32 § om kostnad för utredning. Bestämmelserna i

26 och 27 §§ om vad utredning skall avse och hur den skall ske samt i 31 §

om Kungl. Maj :ts befogenhet att påkalla utredning bör emellertid gälla också

för ifrågavarande ärenden.

I fråga om kommunblock som skärs av nuvarande länsgräns bör dock

Kungl. Maj :t bestämma om förfarandet. Motivet härtill har lämnats i ett

tidigare avsnitt.

2 §.

Förfarandet bör, som tidigare utvecklats, påbörjas av länsstyrelsen ex

officio. Länsstyrelsen bör upprätta förslag till de indelningsändringar som

behövs för att kommunindelning enligt fastställd plan skall kunna vara

genomförd senast vid årsskiftet 1973/74. Detta bör sägas i paragrafen. Förslagen

bör läggas fram i den takt som ärendena hinner beredas och de olika

ändringarna anses böra komma till stånd. I inte så få fall torde kommunerna

själva föranstalta om utredning och göra framställning om indelningsändring.

Vill länsstyrelsen biträda en sådan framställning inskränker

sig länsstyrelsens förslag till ett uttalande härom.

I det nu ifrågavarande förfarandet är omfattningen av indelningsändringen

i allmänhet klar eftersom den skall stämma överens med den fastställda

planen. Huvudvikten i utredningen kommer att ligga på förslag till

lämplig tidpunkt för ikraftträdandet. Som utvecklats i det föregående kommer

två tidpunkter i fråga, nämligen årsskiftet 1970/71 och årsskiftet

1973/74. I övrigt ankommer det på Kungl. Maj :t att föreskriva vilka frågor

som skall behandlas i förslaget, varvid Kungl. Maj :t har möjlighet att anpassa

föreskrifterna till det praktiska behovet i olika fall.

I denna paragraf bör vidare föreskrivas att länsstyrelsen innan förslag

upprättas skall överlägga med företrädare för kommunerna om de åtgärder

som behövs för att få till stånd indelningsändringarna och om tidpunkten

för dessa. Länsstyrelsen bör också få befogenhet att förordna om utredning

enligt 25 § första stycket KIL. Sådan utredning omfattar vad som

behövs för själva indelningsbeslutet och kan antas bli relativt okomplicerad

och föga tidskrävande i flertalet fall. Däremot omfattar sådan utredning

inte frågor om den kommunala organisationen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Ma j:Is proposition nr 103 år 1969

Som tidigare utvecklats bör emellertid också frågor om ändring i planerna

kunna övervägas i samband med detta förfarande. Eftersom det är

uteslutet att göra ändringar som skulle strida mot de principer för planeringen

som lagts fast av statsmakterna torde det dock inte kunna bli fråga

om annat än vissa justeringar föranledda av ändrade förhållanden.

Grunden för att särregler om verkan av kommuns bestridande av ändring

och om förfarandet anses kunna ges är att det är fråga om indelningsändringar

som förutsätts i fastställd plan och som alltså redan blivit grundligt

prövade i särskild ordning. Anses avvikelse från planen böra ske, föreligger

inte denna grund för särregler. I konsekvens härmed måste i detta läge

frågan om ändring i planen först prövas i vanlig ordning.

Det nu sagda innebär alltså att länsstyrelsen har tre möjliga handlingslinjer,

nämligen dels att föreslå indelningsändring enligt planen årsskiftet

1970/71 resp. årsskiftet 1973/74, dels att föreslå ändring i planen.

3 §•

Länsstyrelsens förslag bör sändas till kammarkollegiet tillsammans med

kommunernas yttranden och övriga handlingar i ärendet. I de fall framställning

från kommuner om indelningsändring biträds av länsstyrelsen behövs

givetvis inte något yttrande i ärendet från kommunerna utöver själva framställningen.

Kammarkollegiet bör sända ärendet vidare till Kungl. Maj :t

med eget yttrande. Bestämmelse härom bör ges i denna paragraf.

Kammarkollegiet har givetvis utan särskild föreskrift befogenhet att självt

verkställa utredning och att höra annan myndighet.

5 §•

I denna paragraf bör ges en allmän föreskrift om att ytterligare bestämmelser

om förfarandet meddelas av Kungl. Maj :t.

Hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom kommunikationsdepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser

om ändring i kommunindelningen. Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

ESSELTE AB. STHLM 69

9141U4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1969:24 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 2b år 1969 s. 1 i texten