Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), m. m

113 sidor, varav 112 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 112 av 113 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:112, Med förslag till lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319), m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

1

Nr 112

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319),

m. m.; given Stockholms slott den 25 april 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319),

2) lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun,

3) lag om antalet landstingsman och valkretsindelningen i Stockholms

läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås särskild lagstiftning med vissa bestämmelser som

avviker från landstingslagen eller kompletterar denna och som avses bli tilllämpliga

på Stockholms läns landstingskommun efter det samgående mellan

denna och Stockholms stad som staden och landstingskommunen nyligen

fattat beslut om.

Särreglerna rör i huvudsak landstingskommunens kompetens, antalet

landstingsmän, valkretsindelningen och landstingets sammanträden.

Samtidigt föreslås vissa ändringar i landstingslagen med giltighet för alla

landstingskommuner. Bl. a. föreslås att bestämmelsen om obligatoriskt

landstingsmöte den första måndagen i oktober tas bort.

Särreglerna för Stockholms läns landstingskommun avses träda i kraft

så snart Kungl. Maj :t beslutat angående samgåendet. I övrigt avses ändringarna

träda i kraft den 1 januari 1970. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i iandstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319)

Härigenom förordnas, att 1, 8, 19, 29, 52, 54, 60, 64 och 69 §§ landstingslagen

den 14 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje län----en landstingskommun.

Där vid-------— § sägs.

För Stockholms läns landstingskommun

finnas särskilda bestämmelser.

Landstingsmän och

8

eller suppleant.

Landshövding, länsöverdirektör

och avdelningschef vid länsstyrelse

samt i landstingskommunens tjänst

anställd landstingsdirektör eller motsvarande

befattningshavare må icke

utses till landstingsman eller suppleant.

Kommer landstingsman---sitt uppdrag.

Den som--------av landstinget.

Landshövding och avdelningschef

vid länsstyrelse samt i landstingskommunens

tjänst anställd landstingsdirektör

eller motsvarande befattningshavare

må icke utses till

landstingsman eller suppleant.

19 §.

Landstinget sammanträder till

landstingsmöte första måndagen i

oktober månad och i övrigt enligt

den ordning som landstinget bestämmer.

Landstingsmöte hålles

även när Konungen omedelbart eller

på framställning av länsstyrelsen

förordnar därom eller förvaltningsutskottet

eller minst en tredjedel av

landstingets ledamöter begär det eller

landstingets ordförande finner

det behövligt. I dessa fall bestämmer

landstingets ordförande om tid för

mötet.

Landstinget eller 1

Landstinget sammanträder till

landstingsmöte enligt den ordning

som landstinget bestämmer. Landstingsmöte

hålles även när Konungen

omedelbart eller på framställning

av länsstyrelsen förordnar därom eller

förvaltningsutskottet eller minst

en tredjedel av landstingets ledamöter

begär det eller landstingets ordförande

finner det behövligt. I dessa

fall bestämmer landstingets ordförande

om tid för mötet.

---annan sammanträdesort.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1968:186, av 19, 54, 60 och 69 §§ se 1965:103 samt av 29 § se

1967:785.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

Varje landstingsman-----en röst.

Landshövdingen i länet må övervara

landstingets sammanträden och

deltaga i dess överläggningar men

ej i besluten. Är ej landshövding tillsatt

eller förordnad, äger den i tjänsten

äldste avdelningschefen i länsstyrelsen

den rätt nu är sagd. Har

landshövdingen förhinder, utövas

samma rätt av den avdelningschef,

landshövdingen därtill förordnar, eller,

därest sådant förordnande icke

meddelats, av den i tjänsten äldste

avdelningschefen. 1 Stockholms län

äger vad som sägs om den i tjänsten

äldste avdelningschefen tillämpning

på länsöverdirektören. Är denne förhindrad,

inträder i hans ställe den i

tjänsten äldste avdelningschefen.

Vid landstingets---avgivna

Enligt landstingets---med

Landshövdingen i länet må övervara

landstingets sammanträden och

deltaga i dess överläggningar men ej

i besluten. Är ej landshövding tillsatt

eller förordnad, äger den i tjänsten

äldste avdelningschefen i länsstyrelsen

den rätt nu är sagd. Har

landshövdingen förhinder, utövas

samma rätt av den avdelningschef,

landshövdingen därtill förordnar, eller,

därest sådant förordnande icke

meddelats, av den i tjänsten äldste

avdelningschefen.

revisionsberättelsen.

upplysningar.

52 §.

I reglemente-----vice ordförande.

Har uppdelning---landstingets handläggning

Det må ock föreskrivas i reglementet,

att utskottet eller avdelning

därav äger uppdraga åt ledamot av

utskottet eller åt i landstingskommunens

tjänst anställd befattningshavare

att å utskottets eller avdelningens

vägnar fatta beslut i vissa

grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall i reglementet angivas.

Beslut, som fattas på grund av sådant

uppdrag, skall anmälas vid utskottets

eller avdelningens nästa

sammanträde.

I övrist

Det må ock föreskrivas i reglementet,

att utskottet äger uppdraga åt

avdelning därav eller åt ledamot eller

suppleant i utskottet eller åt i

landstingskommunens tjänst anställd

befattningshavare att å utskottets

vägnar fatta beslut i vissa grupper

av ärenden, vilkas beskaffenhet

skall i reglementet angivas. Avdelning

av utskottet må genom reglementet

tilläggas motsvarande befogenhet

alt uppdraga åt annan att

fatta beslut å avdelningens vägnar.

Beslut, som fattas på grund av uppdrag

som avses i detta stycke, skall

anmälas vid utskottets eller avdelningens

nästa sammanträde,

sina åligganden.

54 §.

Om utseende-----finnes stadgat.

För handhavande---finnas erforderliga.

Beträffande sådan ----motsvarande tillämpning.

Om landstinget beslutar det, må Om landstinget beslutar det, må

nämnd som avses i andra stycket nämnd som avses i andra stycket

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

(Nuvarande lydelse)

uppdraga åt ledamot av nämnden eller

åt befattningshavare som är anställd

i landstingskommunens tjänst

att på nämndens vägnar fatta beslut

i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet

angives i landstingets beslut.

Beslut, som fattas på grund av

sådant uppdrag, skall anmälas vid

nämndens nästa sammanträde.

(Föreslagen lydelse)

uppdraga åt särskild avdelning, bestående

av ledamöter eller suppleanter

i nämnden, eller åt ledamot eller

suppleant i nämnden eller åt befattningshavare

som är anställd i landstingskommunens

tjänst att på nämndens

vägnar fatta beslut i vissa grupper

av ärenden, vilkas beskaffenhet

angives i landstingets beslut. Beslut,

som fattas på grund av sådant uppdrag,

skall anmälas vid nämndens

nästa sammanträde.

60 §.

Förslag till-----utskottet bestämmer.

Landstinget upptager förslaget till

utgifts- och inkomststat till granskning

och fastställelse vid det landstingsmöte

som skall hållas i oktober

månad. Därvid skola anslag till

utgifter, om vilka landstinget icke

tidigare fattat beslut, samt därmed

sammanhängande frågor särskilt bliva

föremål för överläggning och avgörande.

Landstinget upptager förslaget till

utgifts- och inkomststat till granskning

och fastställelse vid landstingsmöte

i oktober månad. Därvid skola

anslag till utgifter, om vilka landstinget

icke tidigare fattat beslut,

samt därmed sammanhängande frågor

särskilt bliva föremål för överläggning

och avgörande.

Den fastställda---landstingets protokoll.

64 §.

Landstingskommun äger----av borgen.

Landstingskommun äger vidare, i

annat fall än som avses i första stycket,

upptaga dels lån av statsmedel

som av Konungen beviljats landstingskommunen,

dels ock, i den omfattning

och på de villkor Konungen

bestämmer, lån av statsmedel, som

beviljats landstingskommunen av

statlig myndighet, samt lån för bostadsbyggnadsföretag,

som godkänts

för statlig belåning.

Med Konungens------är sagt.

Av Konungen meddelat beslut att

bevilja landstingskommun lån av

statsmedel skall anses innefatta jämväl

tillstånd att upptaga lånet.

69 §.

Revisionsberättelse skall---för yttrande.

Berättelsen jämte inkomna yttran- Berättelsen jämte inkomna yttranden

skall framläggas till granskning den skall framläggas till granskning

och avgörande hos landstinget vid och avgörande hos landstinget före

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

5

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det landstingsmöte som skall hållas utgången av oktober månad året

i oktober månad året näst efter det näst efter det revisionen avser,

revisionen avser.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 1, 8 och 29 §§ den dag Konungen

bestämmer och i övrigt den 1 januari 1970. Innan Stockholms stad inträtt i

Stockholms läns landstingskommun, tillämpas dock 1, 8 och 29 §§ i sin

nya lydelse endast på landstingskommunen enligt den nya indelningen.

2) Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utöver vad som följer av landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319 ) får

Stockholms läns landstingskommun handha angelägenhet som avser del av

landstingskommunens område och som enligt kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753) eller kommunallagen för Stockholm den 1 mars 1957

(nr 50) ankommer på kommun, om det är påkallat med hänsyn till betydande

behov av samverkan mellan kommunerna inom nämnda del av området.

2 §•

Bestämmelserna i 8 § andra stycket landstingslagen gäller även länsöverdirektören.

3 §•

De åtgärder beträffande kungörelse om landstingsmöte som avses i 20 §

1 mom. andra stycket landstingslagen får vidtagas senast en vecka före

mötet.

4 §•

Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte tillkommer, utöver dem som

anges i 21 § 1 mom. första stycket landstingslagen, kommun inom landstingskommunens

område.

I fråga om tid för väckande av förslag vid landstingsmöte, om tryckning

av inkomna förslag samt om tid för avlämnande och besvarande av interpellation

gäller vad landstinget föreskriver.

5 §•

Landstinget utser jämte ordförande en förste och en andre vice ordförande

i landstinget.

Vad som sägs i 25 och 26 §§ landstingslagen om vice ordförande äger tilllämpning

på förste och andre vice ordförandena.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

6 §•

Vad som sägs i 29 § andra stycket landstingslagen om den i tjänsten

äldste avdelningschefen äger tillämpning på länsöverdirektören. Är denne

förhindrad att närvara vid landstingsmöte, inträder i hans ställe den i tjänsten

äldste avdelningschefen.

7 §•

Utan hinder av 30 § andra stycket landstingslagen får landstinget företaga

ärende till avgörande, även om det ej blivit berett av särskilt utskott.

8 §■

Kan landstingsmöte ej slutföras inom tid som landstinget bestämt för

mötet, skall det fortsättas vid senare tidpunkt. Ordföranden bestämmer och

tillkännager innan mötet upplöses tid för det fortsatta mötet.

För bordläggning av ärende i annat fall än då enligt 31 § andra stycket

landstingslagen krävs vanlig röstövervikt fordras att minst eu tredjedel av

de närvarande är ense om beslutet. Ärende som sålunda bordlagts skall upptagas

till behandling på nästa landstingsmöte.

9 §•

Ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskottet, som ägnar hela sin

arbetstid åt uppdrag för landstinget och som icke är landstingsman, får närvara

vid landstingsmöte och deltaga i överläggningarna även vid behandlingen

av annat ärende än sådant som beretts av nämnden. Sådan ordförande får

vara närvarande även vid sammanträde med förvaltningsutskottet och deltaga

i överläggningarna utan hinder av att han icke är ledamot av utskottet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på sådan ordförande i beredning

som ägnar hela sin arbetstid åt uppdrag för landstinget.

10 §.

Revisionsberättelse som avses i 68 § landstingslagen skall tillställas förvaltningsutskottet

senast den 15 september året näst efter det revisionen

avser.

Revisionsberättelsen jämte inkomna yttranden skall framläggas till

granskning och avgörande hos landstinget vid landstingsmöte före årets utgång.

11 §•

Besvär över beslut av landstinget eller av förvaltningsutskottet eller annan

nämnd får anföras av, utöver medlem av landstingskommunen, kommun

inom landstingskommunens område. I fråga om sådana besvär äger 78 §

landstingslagen motsvarande tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Innan Stockholms

stad inträtt i Stockholms läns landstingskommun, tillämpas dock lagen

endast på landstingskommunen enligt den nya indelningen.

2. Konungen kan i samband med förordnande angående Stockholms

stads inträde i Stockholms läns landstingskommun föreskriva att beslutanderätten

i landstingskommunen enligt den nya indelningen skall före inträdet

tillkomma fullmäktige i kommunalförbund mellan staden och lands
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969 7

tingskommunen eller annat organ som Konungen bestämmer i den mån icke

staden och landstingskommunen i viss fråga fattat samstämmiga beslut eller

beslutanderätten på grund av lag eller annan författning skall utövas av det

landsting som väljes år 1970.

3. Mot beslut som efter sådant förordnande som anges under 2 fattas av

staden eller landstingskommunen enligt den äldre indelningen kan staden

eller landstingskommunen eller medlem av staden eller landstingskommunen

föra talan under åberopande också av att beslutet strider mot de förutsättningar

på vilka indelningsändringen grundats eller att beslutet avser angelägenhet

som det skäligen bort tillkomma landstingskommunen enligt den

nya indelningen att ordna. Vad som nu sagts gäller icke beslut som fattats

enligt 2.

3) Förslag

till

Lag

om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms läns

landstingskommun för valperioden 1971—1973

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Antalet ledamöter i landstinget skall vara 149.

2 §■

Länsstyrelsen beslutar om indelningen i valkretsar på förslag av landstingskommunen

eller efter dess hörande. Innan landstingskommunen avlämnar

sitt förslag eller avger sitt yttrande, skall landstingskommunen bereda

kommunerna tillfälle att yttra sig.

3 §•

Landstingsmandaten fördelas på valkretsarna. Beslut härom meddelas av

länsstyrelsen före utgången av maj valåret. Härvid tilldelas varje valkrets

ett mandat för varje gång som antalet invånare i valkretsen enligt mantalslängden

för året är jämnt delbart med en etthundrafyrtioniondel av antalet

invånare i landstingskommunen enligt samma mantalslängd. De mandat,

som härefter återstår, tillföres valkretsarna i ordning efter storleken av de

överskott som uppkommit vid nyssnämnda fördelning. Mellan lika överskottstal

avgöres företrädet genom lottning.

4 §■

Valkrets skall bestå av en eller flera kommuner. Stockholms stad får

dock indelas i valkretsar.

Valkretsarna skall utformas så att minst sju mandat kan beräknas komma

att tilldelas varje valkrets och, om det icke medför olägenhet, valkretsarna

får lika många mandat var.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

5 §.

Är jämkning i valkretsindelningen påkallad av ändrade förhållanden, beslutar

länsstyrelsen härom i den ordning som föreskrives i 2 § före utgången

av maj valåret.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 25 april 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg,

Bengtsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

för Stockholms läns landstingskommun, m. m., och anför.

Inledning

Enligt beslut den 21 december 1963 av Stockholms stadskollegium och

den 23 januari 1964 av Stockholms läns landstings förvaltningsutskott har

bildats en kommitté bestående av representanter för staden och landstingskommunen

med uppdrag att utreda frågan om att förena staden och länet

i ett gemensamt s. k. storlandsting som skall ha hand om vissa förvaltningsuppgifter.

Kommittén som har antagit namnet storlandstingskommittén har

i betänkande avgivet den 16 maj 1966 till stadskollegiet och förvaltningsutskottet

lagt fram ett principförslag till ett sådant samgående. I juni 1966

antog stadsfullmäktige i Stockholm och Stockholms läns landsting var för

sig huvudprinciperna i kommitténs förslag.

Den 5 mars 1965 fick kommunalrättskommittén i uppdrag av Kungl.

Maj :t att utreda bl. a. vissa frågor om den landstingskommunala kompetensen

som kunde aktualiseras vid en samverkan i vissa former mellan primärkommun

och landstingskommun. I de direktiv som därvid lämnades kommittén

erinras bl. a. om den utredning som hade påbörjats inom storlandstingskommittén

(1966 års riksdagsberättelse In: 5 s. 370).

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallade jag den 7 april 1967

en sakkunnig och en expert1 för att i samverkan med storlandstingskommittén

och kommunalrättskommittén lägga fram förslag till författningsbestämmelser

för storlandstinget. Samtidigt befriades kommunalrättskommittén

från motsvarande del av sitt uppdrag.

1 Hovrättsrådet Erik Borglund, sakkunnig, och rådmannen Svante Boman, expert.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Den sakkunnige har i juli 1968 avlämnat betänkandet Storlandstingets

författning (SOU 1968:35). I betänkandet läggs fram förslag till lag om

landsting för Stockholms län. Förslaget följer i stor utsträckning gällande

bestämmelser för övriga landstingskommuner.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av kammarkollegiet, riksrevisionsverket,

socialstyrelsen, statens planverk, statens vägverk, riksarkivet,

skolöverstyrelsen, statens naturvårdsverk, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

länsstyrelsen i Stockholms län, bygglagutredningen, kommunalrättskommittén,

kommunalvalskommittén, Stockholms stad, Stockholms

läns landsting, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen har dessutom avlämnat yttranden från Stockholmstraktens

regionplaneförbund, storlandstingskommittén och 46 kommuner i länet.

I skrivelser till Kungl. Maj :t den 9 och 16 april 1969 har Stockholms stadsfullmäktige

och landstinget bl. a. hemställt om sådan ändring av den landstingskommunal

indelningen att staden och landstingskommunen den 1 januari

1971 förenas i en landstingskommun. Innan beslut meddelas med anledning

av stadsfullmäktiges och landstingets framställningar torde frågan

om erforderliga författningsbestämmelser böra tas upp.

1968 års riksdag har hos Kungl. Maj:t anhållit om utredning och förslag

beträffande viss ändring i gällande regler om landstingskommuns rätt att

utan Kungl. Maj :ts tillstånd ta upp lån (KU 1968: 34, rskr 346). Ifrågavarande

regler behandlas också i betänkandet. Den fråga som riksdagen väckt

har beretts inom departementet samtidigt med betänkandet i övrigt. Frågan

torde få anmälas i detta sammanhang.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

11

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning

Kommunal samverkan i stockholmsregionen

En grundläggande princip för den kominunindelningsreform som beslöts

år 1962 och som håller på att genomföras f. n. (prop. 1961: 180, KU 1962: 1,

rskr 64 samt prop. 1969: 103) är att de nya kommunerna skall utgöras av

näringsgeografiskt sammanhängande regioner. Det innebär att kommunerna

i allmänhet kommer att bestå av en centralort och från näringsgeografisk

synpunkt avgränsade områden omkring denna. När dessa riktlinjer lades fast

anfördes emellertid att kommunindelningsfrågorna fick lösas efter andra

principer i Stockholms-, göteborgs- och malmöregionerna (prop. 1961: 180

s. 93). Kungl. Maj:ts planer för länens indelning i kommuner omfattar inte

Stockholm (jfr SFS 1964: 162).

Det behov av en samordning av ett flertal kommunala verksamhetsgrenar

som föreligger inom stockholmsregionen till följd av samhörigheten bl. a. i

näringsgeografiskt och befolkningsmässigt avseende mellan grupper av kommuner

eller i vissa fall alla kommunerna inom regionen får alltså tillgodoses

på delvis annat sätt än genom en genomgripande ändring i den kommunala

indelningen. Redan år 1947 väcktes av 1944 års kommitté för kommunal

samverkan tanken på en lösning genom bildande av ett s. k. storlandsting

för regionen som skulle ha — förutom sedvanliga landstingsuppgifter —

ett flertal eljest primär kommunala uppgifter. Andra lösningar som diskuterats

är en utbyggnad av regional samverkan i kommunalförbund eller bildande

av en specialkommun för vissa regionala uppgifter. En prövning av

olika lösningar gjordes av storstadsutredningen i betänkandet Organisationsoch

samarbetsfrågor i stockholmsområdet (SOU 1964: 56). När detta betänkande

avlämnades hade emellertid som framgått av vad jag sagt inledningsvis

Stockholms stad och landstingskommunen redan beslutat att själva utreda

frågan om bildande av ett storlandsting. Det nu förestående samgåendet

mellan Stockholms stad och Stockholms läns landstingskommun innebär ett

förverkligande av denna tanke.

Enligt överenskommelser vid olika tillfällen mellan staden och landstingskommunen

skall landstingskommunen efter samgåendet i huvudsak handha

dels de uppgifter som f. n. ombesörjs av landstingskommunen och motsvarande

uppgifter som för Stockholms del ombesörjs av staden, dels den

kollektiva trafiken, regionplanering samt översiktlig planering för vattenförsörjning

och avlopp. Sistnämnda tre uppgifter har redan uppdragits åt

kommunalförbundet för Stockholms stads och läns regionala frågor (KSL),

som består av staden och landstingskommunen. Stadsfullmäktige och lands
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

tinget har vidare beslutat att uppdra åt KSL att i samverkan med berörda

kommuner främja bostadsförsörjningen i länet. Denna uppgift avses bli

överförd till landstingskommunen vid samgåendet. Slutligen föreligger beslut

om att landstingskommunen efter nämnda tidpunkt skall handha planeringen

av skolväsendet över grundskolestadiet för länet.

KSL vars beslutande organ — förbundsfullmäktige — utses till hälften av

staden och till andra hälften av landstinget är uppbyggt så att dess organisation

i huvudsak oförändrad skall kunna övertas av landstingskommunen

vid samgåendet.

I den inledningsvis omnämnda skrivelsen har stadsfullmäktige och landstinget

hemställt att KSL får utöva beslutanderätten för den utvidgade landstingskommunen

under tiden mellan förordnandet om indelningsändringen

och dess ikraftträdande.

Stockholm ingick förut inte i länsindelningen. Med stöd av riksdagens

beslut (prop. 1967:77, SU 97, rskr 221) förordnade Kungl. Maj :t den

25 maj 1967 att Stockholms stad och Stockholms län skulle läggas samman

till ett nytt län, kallat Stockholms län. Som en följd härav skulle länsstyrelsen

i dåvarande Stockholms län slås samman med överståthållarämbetet

till en länsstyrelse för det nya länet. Denna reform ansågs motiverad

bl. a. av det planerade samgåendet mellan Stockholms stad och Stockholms

läns landstingskommun. Oavsett detta samgående ansågs dessutom

att den allmänna utvecklingen i huvudstadsområdet, där framför allt planeringsfrågorna

på en rad viktiga samhällssektorer kräver samlade kraftfulla

insatser, gjorde det nödvändigt att en länsstyrelse tillskapades så

snart som möjligt (prop. 77 s. 43).

Uppbyggnaden av nuvarande bestämmelser

De grundläggande bestämmelserna om landstingskommunerna finns i

landstingslagen (LL) den 14 maj 1954 (nr 319). Den innehåller — i nära

80 paragrafer — bestämmelser om den landstingskommunal indelningen,

om landstingskommunens kompetens, om val av landstingsmän, om dess beslutande

organ — landstinget — och dess verkställande organ — förvaltningsutskottet,

som är landstingskommunens styrelse, och andra nämnder

— om ekonomiska förmåner för förtroendemän, om landstingskommunens

drätsel, om landstingsskatt samt om besvär över landstingskommunala

organs beslut.

Genom bestämmelserna om val av landstingsmän regleras frågor om rösträtt

vid landstingsval, om valbarhet till landstingsman, om mandatperioder

samt om antal landstingsmän och valkretsindelning.

Bestämmelserna om landstinget avser i huvudsak ordning och plats för

landstingsmöte, kungörelse om landstingsmöte, förfarandet när landstingsman

avgår eller har förfall, val av presidium, närvarorätt, jäv, anhängig
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

görande och beredning av ärende, interpellationer, bordläggning, beslutsfattande,

reservation, offentlighet och ordning, protokoll samt arbetsordning.

I fråga om förvaltningsutskottet ges bl. a. bestämmelser om dess kompetens

och om delegation av dess beslutanderätt. Delegationsregler ges också för

övriga nämnder. I övrigt ges för förvaltningsutskottet och övriga nämnder

organisatoriska föreskrifter beträffande i huvudsak motsvarande förhållanden

som regleras för landstingets del.

I fråga om landstingskommuns drätsel finns bl. a. dels några allmänna

bestämmelser till skydd för landstingskommunens förmögenhet, dels föreskrifter

om utgifts- och inkomststat, fondbildning, lånerätt, medelsförvaltning

och revision.

LL har varit föremål för en allsidig översyn som år 1965 ledde till vissa

ändringar i lagen (SFS 1965: 103, jfr prop. 1965: 61, KU 20, rskr 210).

För primärkommunerna ges en motsvarande reglering i kommunallagen

(KL) den 18 december 1953 (nr 753) och kommunallagen för Stockholm

(KLS) den 1 mars 1957 (nr 50). Dessutom finns i lagen den 13 januari

1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (KIL)

bestämmelser om ändring i kommunindelningen vilka ger en långt mer

ingående reglering än motsvarande bestämmelser i LL. Bestämmelserna

om antalet ledamöter i kommunernas beslutande församlingar — fullmäktige

— och om valkretsindelningen vid val av dessa skiljer sig helt från

motsvarande bestämmelser i LL. De organisatoriska föreskrifterna för å

ena sidan landstinget samt förvaltningsutskottet och övriga nämnder och

å andra sidan fullmäktige samt kommunens styrelse och övriga nämnder

företer ett flertal, låt vara inte grundläggande skiljaktigheter. 1 Stockholm

avviker organisationen i flera avseenden från övriga primärkommuners. I

övrigt är bestämmelserna i LL å ena samt KL och KLS å andra sidan i allt

väsentligt lika till sitt innehåll.

Utredningsmannen

Utredningsmannen anför att staden och landstingskommunen har övervägt

andra tänkbara lösningar för att tillgodose behovet av kommunal

samverkan inom stockholmsregionen än bildandet av en storlandstingskommun

men funnit att storlandstingslösningen har avgörande fördelar. Genom

bildandet av storlandstingskommunen åstadkommes till en början en

samordning av de hittillsvarande landstingskommunala uppgifterna i regionen.

Storlandstingskommunen övertar vidare sådana eljest på primärkommuner

ankommande uppgifter för vilkas lösning krävs regionala bedömningar

och åtgärder. I vad mån ett sådant övertagande skall ske får bero på utvecklingen.

Storlandstingskommunen skall enligt vad parterna är överens om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

inte vara en färdig produkt utan en utvecklingslinje, framhåller utredningsmannen.

Storlandstingskommunens särprägel i förhållande till andra landstingskommuner

betingas av att särskilda samverkansfrågor sålunda avses bli

lösta, framhåller utredningsmannen. Härtill kommer att storlandstingskommunens

verksamhet kommer att bli av eu helt annan omfattning än övriga

landstingskommuners.

Vad som anförts nu talar enligt utredningsmannens mening för att en

särskild författning bör gälla för storlandstingskommunen. Utredningsmannen

erinrar vidare om ett uttalande av kommunallagskommittén i

dess betänkande IV med förslag till landstingslag m. m. (SOU 1952: 4S)

som låg till grund för LL. Kommittén anförde där att om man skulle ge

den s. k. storlandstingslinjen företräde, en speciell lagstiftning skulle behövas

med hänsyn till såväl storlandstingets uppgifter som reglerna för

dess sammansättning. Lösningen av storlandstingets författningsfråga syntes

därför enligt kommitténs mening inte kunna öva något inflytande på

den framtida utformningen av landstingslagen. Utredningsmannen har undersökt

möjligheterna att komplettera LL med en särskild avdelning eller

med några kapitel som skulle innehålla bestämmelser för den nya kommunbildningen.

Behovet av särregler hänför sig till landstingskommunens

kompetens, valsystemet, beredningen av ärenden hos landstinget, förvaltningsutskottets

kompetens, delegationsreglerna, de heltidsengagerade förtroendemännens

ställning, drätselbestämmelserna in. m. Att ett behov av

särregler på dessa områden föreligger beror på att LL, som kommunallagskommittén

sagt, inte utformats med beaktande av storlandstingsförhållandena.

1965 års ändringar i LL har inte heller i nämnvärd utsträckning

medfört en anpassning till landstingskommunal verksamhet av den

omfattning som nu är i fråga. Det nya landstinget beräknas komma att

arbeta kontinuerligt med regelbundet återkommande sammanträden spridda

över hela kalenderåret. Reglerna för landstingskommunens organisation

och verksamhet måste anpassas härefter. LL:s regler utgår alltjämt från

mönstret med ett varje höst återkommande landstingsmöte.

Genom att ge en särskild lag för storlandstingskommunen vinner man

att regleringen blir överskådlig på ett helt annat sätt än om en mångfald

undantags- och hänvisningsstadganden ges. En sådan överskådlighet är

angelägen bl. a. med hänsyn till det stora antal förtroendemän och tjänstemän,

som kommer att handskas med författningsbestämmelserna. Frågor,

som inte är av principiell natur, kan i en fristående författning lösas

mera obundet efter vad som synes lämpligast från funktionssynpunkt. Genom

att utarbeta en fullständig författning får man också möjlighet att

förenkla vissa bestämmelser och att nå en i språkligt avseende tidsenlig

utformning av lagreglerna.

Att storlandstingskommunen är en landstingskommun, fortsätter ut
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

15

redningsmannen, innebär att vad i lag eller annan författning sägs om

landstingskommun avser storlandstingskommunen. Som grundförfattning

skall dock gälla landstingslagen för Stockholms län i stället för den allmänna

landstingslagen. Beträffande vissa specialreglerade verksamhetsområden

kan komma att gälla särskilda regler för storlandstingskommunen.

Finns i författning hänvisning till särskilt angivna bestämmelser i LL torde

hänvisningarna få kompletteras med hänvisningar till den särskilda lagen.

Utredningsmannen föreslår alltså en särskild lag som enligt förslaget

skall kallas lag om landsting för Stockholms län. Lagförslaget innefattar

avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL på en rad olika punkter.

I övrigt har gjorts formella avvikelser från LL:s lydelse. I vissa fall har

på områden där det enligt LL är överlämnat åt landstingskommunen att

bestämma om organisatoriska och liknande förhållanden bindande regler

föreslagits. I andra fall har bindande regler i LL ersatts med bindande regler

med annat innehåll. I några fall har föreslagits bestämmelser som enligt

utredningsmannen överensstämmer med vad som redan gäller enligt praxis

och i några fall har en bestämmelse i LL inte getts någon motsvarighet i förslaget

med motiveringen att vad som föreskrivs gäller utan särskild bestämmelse

därom.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser tillstyrker förslaget i dess helhet eller säger sig

inte ha något att erinra från de synpunkter remissinstansen har att företräda.

Till dessa hör de centrala statliga verken utom kammarkollegiet,

riksrevisionsverket och bostadsstyrelsen, vilka dock har erinringar bara i

vissa begränsade hänseenden, majoriteten inom kommunalrättskommittén,

som dock gör några påpekanden huvudsakligen i fråga om förslagets lagtekniska

utformning, kommunalvalskommittén, stadsfullmäktige i Norrtälje,

Stockholm, Sundbyberg och Vaxholm, kommunalfullmäktige i Rimbo,

Roslags-Länna och Väddö, kommunalnämnden i Österåker samt storlandstingskommittén.

Några remissinstanser finner att lagstiftning inte bör komma till stånd

förrän ytterligare utredning skett. Stadsfullmäktige i Nacka och kommunalfullmäktige

i Saltsjöbaden anser sålunda att utredningsarbetet bör

fortsättas och förslag till en ekonomisk uppgörelse mellan Stockholms stad

och landstingskommunen föreligga innan förslag till lagstiftning föreläggs

riksdagen. Utredningarna bör kunna genomföras utan att ett ikraftträdande

av författningen den 1 januari 1971 riskeras. Drätselkammaren i Södertälje

anser att samtliga de frågor som kan påverka bedömningen av storlandstingets

kompetens och ekonomiska åtaganden bör redovisas, innan

slutgiltig ställning tas till förslaget. Också kommunalnämnden i Järna

finner det nödvändigt för sitt ställningstagande att de frågor som kan på
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

verka bedömningen av storlandstingets kompetens redovisas. Kommunalfullmäktige

i Täby anser att förslag till författning för storlandstinget bör

anstå tills fullständigt underlag i form av slutförda utredningar föreligger

beträffande vilka primärkommunala uppgifter som bör överföras till storlandstinget.

Övriga remissinstanser föreslår ändringar och preciseringar i utredningsmannens

förslag, i vissa fall av betydande omfattning.

I fråga om förslagets allmänna utformning uttalar stadsfullmäktige i

Stockholm att det presterats en god analys av de olika frågeställningar som

skulle lösas. Författningsförslaget är väl ägnat att utgöra den rättsliga

grundvalen för stadens och landstingskommunens samgående.

Stockholms läns landsting anför att förslaget inrymmer väsentliga avvikelser

i principiellt hänseende från gällande lag. Sålunda görs avsteg

från den för LL grundläggande principen att landstingskommunerna har

betydande frihet att själva besluta om sina verksamhetsformer. Den översyn

som år 1965 ledde till ändringar i LL utgick ifrån en grundsyn om sådan

frihet och länsdemokratiutredningens betänkande Förvaltning och

Folkstyre (SOU 1968:47) har samma principiella utgångspunkt. Anmärkningsvärd

är vidare den ofta deklarerade uppfattningen att LL:s regler

alltjämt skulle utgå från mönstret med ett landstingsmöte varje höst och

att LL inte skulle ge utrymme åt en landstingskommunal verksamhet av

den storlek och art som det blir fråga om för storlandstingskommunens

del. Denna uppfattning går stick i stäv med vad som kan utläsas av förarbetena

till 1965 års lagändringar och saknar stöd i LL:s nuvarande

lydelse. Förslagets bestämmelser om landstingets och dess lednings organisation

är avsevärt mer detaljerade än motsvarande bestämmelser i LL.

De bygger till synes i betydande utsträckning på de för Stockholms stad

gällande bestämmelserna. Också länsstyrelsen i Stockholms län och Svenska

landstingsförbundet har uppfattningen att man för ifrågavarande landstingskommun

liksom för andra landstingskommuner bör undvika detaljregler

som binder organisationen och i stället låta landstinget självt reglera

förhållandena i arbetsordning e. d. Landstingsförbundet framhåller

att det hittills ansetts främja en positiv utveckling av landstingsverksamheten

att landstingen själva fått gestalta sin förvaltningsorganisation efter

sina speciella förutsättningar. Någon anledning att bryta mot denna princip

finns inte.

Att bestämmelserna för den utvidgade landstingskommunen ges i en

särskild lag tillstyrks av åtskilliga remissinstanser. Stadsfullmäktige i

Stockholm erinrar om att det under utredningsarbetet i storlandstingsfrågan,

liksom i tidigare diskussioner om en stor sekundärkommun för stockholmsregionen,

har förutskickats att en särskild lagreglering kunde visa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

17

sig erforderlig som grundval för den nya kommunbildningen. I en särskild

författning kan hänsyn tas till den blivande landstingskommunens befolkningsmässiga

storlek och omfattande verksamhet. Särskilda krav på utformningen

av reglerna för representation och valkretsindelning, sammanträdesordning

och ordning för budgetbehandling m. m. kan tillgodoses. Det

blir också möjligt att närma lagstiftningarna på det landstingskommunala

och det primärkommunala området till varandra.

Kammarkollegiet betonar att det i och för sig är önskvärt att den behövliga

särregleringen åstadkommes genom tillägg till LL men tillstyrker ändå

en särskild lag. Kollegiet anför därvid.

LL ger efter 1965 års ändringar visserligen möjlighet att tillgodose ett

av de grundläggande behoven för storlandstinget, nämligen hållande av regelbundna

och förhållandevis täta landstingssammanträden. LL:s regler i

övrigt utgår emellertid, såsom utredningsmannen framhållit, alltjämt i huvudsak

från mönstret med ett varje höst återkommande landstingsmöte. De

bestämmelser i LL, som inte passar för storlandstinget utan antingen måste

eller lämpligen bör ändras, är enligt kollegiets mening så många och så

väsentliga, att landstingslagen skulle bli svåröverskådlig och ohanterlig, om

ändringarna skulle åstadkommas i form av kompletteringar till eller undantagsbestämmelser

i landstingslagen. Kollegiet delar därför utredningsmannens

åsikt att en särskild landstingslag bör gälla för storlandstingskommunen.

Kommunalfullmäktige i Sollentuna finner lösningen med eu särskild författning

vara ändamålsenlig, eftersom den torde bidra till bättre överskådlighet

och accentuera storlandstingets särställning i fråga om dess allmänna

funktioner. Liknande synpunkter anläggs av kommunalfullmäktige

i Frötuna, Lyhundra, Sorunda och Upplands Väsby samt kommunalnämnden

i Österåker. Kommunalfullmäktige i Huddinge betonar att den

bättre överskådligheten torde medföra väsentliga fördelar för såväl förtroendemännens

som tjänstemännens arbete. Också kommunalfullmäktige

i Österhaninge tillstyrker att en särskild författning kommer till stånd.

Anknytningen mellan LL och den föreslagna lagen finner vissa remissinstanser,

som inte har någon erinran mot en särskild lag, i vissa avseenden

inte helt tillfredsställande. I ett särskilt yttrande av en ledamot av kommunalrättskommittén

anförs att innebörden av den föreslagna lagen är att LL:s

bestämmelser över huvud taget inte blir tillämpliga på landstingskommunen

i Stockholms län. Det torde vara en brist att dessa bestämmelser inte kan tilllämpas

när motsvarigheter saknas i den nya lagen. I stället bör i LL sägas

att bestämmelser för landstingskommunen i Stockholms län meddelas i särskild

lag. Med en sådan lösning kan de föreslagna bestämmelserna om den

landstingskommunala indelningen och om medlemskap i landstingskommunen

utgå. Kammarkollegiet har ingen erinran mot att den särskilda lagen

ges en modern språklig dräkt. I övrigt synes emellertid formell överensstämmelse

böra eftersträvas mellan LL och den nya lagen i något större utsträckning

än som skett i förslaget. Om mellan lagarna föreligger olikheter, som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 112

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

inte har någon saklig innebörd, kan detta förorsaka onödiga tolkningssvårigheter.

Liknande synpunkter framförs av Svenska kommunförbundet samt

kommunalfullmäktige i Västerhaninge och Österlianinge, vilka också betonar

att tolkningssvårigheterna kan bli särskilt påtagliga när det gäller en lagstiftning

med vilken stora grupper av förtroendemän och tjänstemän med

erfarenhet från tillämpningen av nu gällande lagar kommer i beröring.

Enligt Svenska landstingsförbundets mening bör förslagen i den mån de

bör föranleda bestämmelser i lag kunna genomföras genom ändring i LL.

Beslut av statsmakterna och landstingens egna initiativ kan komma att

föranleda en revidering av LL. En exklusiv författning för Stockholms

läns landsting kan med hänsyn härtill endast motiveras av tidsskäl. Kommer

en sådan författning till stånd bör den därför ges en provisorisk karaktär.

En del av förslagen bör dock kunna leda till generella ändringar

och inarbetas i en moderniserad LL. Kommunalfullmäktige i Västerhaninge

tillstyrker av dessa skäl den särskilda lagen som ett provisorium i

avvaktan på eu allmän översyn av LL. Landstinget anför att de ändringar

i förhållande till LL som oundgängligen behövs för den utvidgade landstingskommunens

verksamhet är mycket få och hänförliga till frågor om

antalet landstingsledamöter, valkretsindelningen i Stockholm och fördelningen

av mandaten på valkretsarna. Flera av förslagen i övrigt bl. a.

åtskilliga av förslagen beträffande landstingskommuns drätsel bör också

genomföras. Men i fråga om dessa bör i första hand övervägas om de

inte bör leda till ändringar i LL med generell tillämplighet. Landstinget

vill oavsett det anförda inte motsätta sig en speciell författning för den

utvidgade landstingskommunen, om statsmakterna finner praktiska skäl

tala för en sådan lösning i stället för ett inarbetande av de nödvändiga

bestämmelserna i LL. Länsstyrelsen anser att starka skäl talar för att

lagstiftning i fråga om visst slag av myndigheter inte uppdelas på olika

författningar och erinrar om att verksamheten inom länsstyrelsen i Stockholms

län regleras av länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958 (nr 333)

trots att länsstyrelsens organisation och arbetsformer avviker från övriga

länsstyrelsers. Länsstyrelsen anser det angeläget att man håller fast vid

att den utvidgade landstingskommunen i Stockholms län utgör en landstingskommun

och detta talar för att de särskilda regler som behövs införs

i LL. Vissa av de föreslagna bestämmelserna är av den beskaffenheten

att de med fördel synes kunna tillämpas på landstingskommunerna

i allmänhet. De avvikelser från LL som föreslagits från språklig synpunkt

kan vara önskvärda också i LL. Länsstyrelsen anser emellertid att frågan

om formen för den utvidgade landstingskommunens författning inte kan

ha principiell betydelse utan att den bör bedömas främst från lagstiftningstekniska

synpunkter. Att överskådlighet och hanterlighet bör vara avgörande

för den form man ger författningsbestämmelserna framhålls av

stadsfullmäktige i Lidingö och kommunalfullmäktige i Västerhaninge.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Avvisande till en särskild lag ställer sig — i mer eller mindre bestämd

form — stadsfullmäktige i Djursholm och Sigtuna samt kommunalfullmäktige

i Boo, Ekerö, Grödinge, Gustavsberg, Huverö, Knutby, Märsta,

Turinge, Tyresö, Vallentuna och Värmdö. Det framhålls bl. a. att några

övertygande skäl inte lagts fram för att inte LL efter viss omarbetning

skulle kunna användas för den utvidgade landstingskommunen. Det sägs

vidare att de föreslagna bestämmelserna inte generellt är så entydiga och

lättillgängliga att de kan tillämpas helt självständigt utan att jämförelser

behöver göras med LL. Om särlagstiftning undviks kan gjorda tolkningar

och skapad praxis inom LL:s område utnyttjas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala

indelningen, m. m.

Gällande rätt m. m.

Enligt 1 § första stycket LL utgör varje län en landstingskommun. Från

denna regel ges i andra stycket vissa undantag. Fanns vid LL:s ikraftträdande

inom ett län flera landstingskommuner eller stad som inte tillhörde

landstingskommun, skall därvid förbli om inte annat bestäms enligt

2 §. Med denna undantagsbestämmelse åsyftades dels de två landstingskommunerna

i Kalmar län, dels städerna Göteborg, Malmö, Norrköping,

Gävle och Hälsingborg (jfr prop. 1954: 119 s. 56). Stockholms stad

stöd utanför länsindelningen vid tillkomsten av LL. Sammanläggningen

av Stockholms stad och Stockholms län den 1 januari 1968 föranledde

ingen ändring i 1 § LL.

I 2 § 2 mom. LL sägs att stad som inte tillhör landstingskommun äger

inträda i sådan kommun om samstämmiga beslut därom fattas av staden

och landstingskommunen. Kungl. Maj :t får också besluta om stads inträde

i landstingskommun, om synnerliga skäl föreligger.

Om stad skall inträda i landstingskommun bestämmer Kungl. Maj :t enligt

2 § 3 mom. LL tiden för inträdet och meddelar övriga i ärendet erforderliga

föreskrifter. Härutöver ges inga regler i LL för sådan indelningsändring.

Ändring i den primärkommunala indelningen är reglerad genom KIL.

I 2 § anges vilka former av kommunala indelningsändringar som kan förekomma.

Innebörden av paragrafen är följande. Nybildning av kommun föreligger

bl. a. när två eller flera hela landskommuner läggs samman till en

kommun. Alla kommuner som ingår i sammanläggningen upplöses. Ett annat

fält av indelningsändring är när ett område förs över från en kommun

till en annan. I sådana fall består båda kommunerna efter ändringen. Läggs

stad eller köping samman med en eller flera landskommuner betecknas

detta inte, som vid sammanläggning av enbart landskommuner, som nybildning.

I stället anses staden eller köpingen bestå medan övriga kommuner

upplöses. Kungl. Maj :t har tidigare i år beslutat proposition till riksdagen

med förslag om införande av enhetlig kommunbeteckning, m. in. (prop.

1969: 63). Reformen avses träda i kraft den 1 januari 1971. Genomförs förslaget

får det till konsekvens bl. a. att den sammanläggningsform kan användas

som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall finnes

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969 21

vara den lämpligaste oavsett vilken beteckning de kommuner som berörs av

ändringen haft.

Under tiden mellan förordnandet om primärkommunal indelningsändring

och ändringens ikraftträdande utövas enligt 13 § KIL den kommunala

beslutanderätten enligt den nya indelningen. I fråga om angelägenhet

som avser kommunerna enligt den äldre indelningen skall dock denna

indelning följas tills den nya indelningen träder i kraft. Beslut som rör

bara de gamla kommunerna fattas alltså fram till indelningsändringens

ikraftträdande fortfarande av dessa, medan beslut som rör kommunen enligt

den nya indelningen fattas av denna.

Genom ändring år 1965 i KIL och tillkomsten av lagen den 3 december

1965 (nr 596) om kommunala sammanläggningsdelegerade (prop. 1965: 151,

KU 41, rskr 389) tillskapades ett särskilt organ — kommunala sammanläggningsdelegerade

— som företräder kommunen enligt den nya indelningen

under tiden mellan förordnandet om indelningsändring och ändringens

ikraftträdande. Sammanläggningsdelegerade utses alltid för nybildad

kommun och efter Kungl. Maj :ts prövning för annan kommun

som består efter indelningsändringen. Förordnande om sammanläggningsdelegerade

meddelas i det senare fallet i allmänhet när indelningsändringen

medför eu befolkningsförskjutning på minst 15—25 %.

Den princip för fördelningen av beslutanderätten som anges i 13 §

KIL är avgörande för vilka befogenheter som tillkommer det organ som

företräder kommunen enligt den äldre indelningen, nämligen de gamla

fullmäktige, och det organ som företräder kommunen enligt den nya indelningen,

nämligen sammanläggningsdelegerade om sådana har utsetts.

Av betydelse för frågan om befogenhetsfördelningen är vidare 23 § KIL

som innehåller en särskild besvärsbestämmelse för sådana fall som nu

är i fråga. Enligt lagrummet kan beslut som har fattats av företrädare

för kommunen enligt den äldre indelningen angripas genom besvär om beslutet

strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller avser

ärende som skäligen bör avgöras av kommunen enligt den nya indelningen.

Frågan om den praktiska tillämpningen av fördelningsprincipen i 13 §

KIL vid gränsdragningen mellan sammanläggningsdelegerades och de äldre

fullmäktiges kompetens behandlades i prop. 1965: 151. Föredraganden anförde

härom bl. a.

Som jag har framhållit i min redogörelse för gällande rätt är det ofta

svårt att tillämpa fördelningsprincipen i 13 § KIL. Under förarbetena till

lagen gjordes en del uttalanden som jag har redogjort för tidigare. Dessa

uttalanden kan tjäna till viss ledning. I den departementspromemoria som

legat till grund för propositionen sägs i fråga om sammanläggningsdelegerades

kompetens att delegerades viktigaste uppgift blir att fastställa utgiftsoch

inkomststat samt förvaltningsorganisationen och vid behov allmän plan

för investeringsverksamheten i den nya kommunen. De skall också kunna

besluta taxor för kommunala avgifter, köpa och sälja fastigheter, ta upp

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr i 12 år 1969

lån, ingå borgen och fatta beslut om reglementen för nämnder, verk och

tjänstemän hos den nya kommunen. Mot denna beskrivning av delegerades

uppgifter har jag ingen erinran. Över huvud taget skall delegerade enligt

vad som sägs i promemorian besluta i ärenden som kan få betydelse för

den nya kommunens ekonomi eller organisation i sådana fall när ställningstagande

inte kan anstå tills de nya fullmäktige träder till. Några remissinstanser

har anmärkt att en sådan begränsning i sammanläggningsdelegerades

kompetens inte kan föreskrivas. Jag delar denna mening i så måtto

att sammanläggningsdelegerade formellt har samma kompetens som de nya

fullmäktige skulle ha haft om de hade trätt till genast. Emellertid ligger

det i sakens natur att många ärenden lämpligen bör avgöras av fullmäktige

i stället för av sammanläggningsdelegerade. Avgöranden som är av stor vikt

och sträcker sina verkningar långt fram i tiden och som kan anstå utan

olägenhet tills indelningsändringen har trätt i kraft bör enligt min mening

avgöras av de nya fullmäktige, som utgör en mera fullödig representation

för den ändrade eller nybildade kommunen.

I ett remissyttrande har satts i fråga om kommunen enligt den nya indelningen

har rättskapacitet innan indelningsändringen har trätt i kraft.

Enligt min mening är det alldeles givet att så är fallet. Så snart förordnande

om indelningsändring har meddelats och den ändrade eller nybildade

kommunen har ett organ som företräder den, t. ex. sammanläggningsdelegerade,

kan kommunen förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Förordnande att nyval av fullmäktige samt styrelse och övriga nämnder

i kommunen enligt den nya indelningen skall hållas innan indelningsändringen

träder i kraft meddelas i vissa fall. Träder indelningsändringen i

kraft vid årsskifte efter ordinarie kommunalval meddelas dock inget förordnande

om nyval. Det ordinarie valet får då utan särskilt förordnande

avse kommunerna enligt den nya indelningen.

Reglerna om kommunala sammanläggningsdelegerade innebär i huvudsak

följande. Föreskriver Kungl. Maj :t att beslutanderätten i kommun skall

utövas av sammanläggningsdelegerade, skall Kungl. Maj :t fastställa antalet

delegerade och suppleanter för varje kommun som berörs av indelningen.

Är kommunerna ense om antalet delegerade och suppleanter och innebär

detta att minst eu delegerad och en suppleant skall utses för varje kommun,

skall antalet fastställas i enlighet härmed (1 § lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade). Delegerade och suppleanter för varje kommun

utses av kommunens fullmäktige. Valbar är den som är fullmäktig

i kommunen. Valet kan vara proportionellt (2 §). Lagen innehåller vidare

bestämmelser om sammanläggningsdelegerades sammanträden, som i allt

väsentligt motsvarar IvL:s regler om fullmäktiges sammanträden, och om

beredning och verkställighet av delegerades beslut, som i huvudsak stämmer

överens med motsvarande regler i KL. Enligt 19 § skall de kommuner

som berörs av indelningsändringen tillhandahålla medel för delegerades

verksamhet med fördelning i förhållande till kommunernas skatteunderlag.

KL:s bestämmelser om besvär äger motsvarande tillämpning på talan mot

beslut av delegerade eller något av dess beredande eller verkställande organ.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969 23

Talan får föras inte bara som enligt KL av kommunmedlem utan också av

kommun som berörs av indelningsändringen.

Vid ändring i den kommunala indelningen måste en reglering ske av de

berörda kommunernas ekonomiska mellanhavanden. Härom ges regler i

KIL. Enligt dessa regler och praxis i anslutning därtill regleras förhållandena

på det sättet att Kungl. Maj :t i samband med beslutet om indelningsändringen

fastställer en ekonomisk uppgörelse som redovisas i sina huvuddrag

i ärendet. Enligt förarbetena till 2 § 3 mom. LL (prop. 1954: 119 s. 59)

bör KIL :s bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena

tillämpas analogivis vid stads inträde i landstingskommun. Sker införlivandet

genom samstämmiga beslut torde besluten innefatta även en uppgörelse

om de ekonomiska frågorna. Men också i fall av tvångsmässig införlivning

lär man enligt förarbetena kunna räkna med en medverkan från

kontrahenternas sida när det gäller den ekonomiska regleringen. Kungl.

Maj :t bör äga att med de jämkningar och kompletteringar som behövs fastställa

de uppgörelser som träffas, heter det i förarbetena.

Efter LL:s ikraftträdande har Gävle, Hälsingborg och Norrköping inträtt

i landstingskommun. I alla fallen förelåg samstämmiga beslut om inträdet

och Kungl. Maj :t fastställde i samband med förordnandet om inträdet

av parterna träffade uppgörelser om de ekonomiska mellanhavandena. I

samband med förordnandet om Norrköpings inträde i Östergötlands läns

landstingskommun, som skedde den 1 januari 1967, föreskrev Kungl. Maj :t

för tiden mellan förordnandet om inträdet och ikraftträdandet bl. a. att

landstingets förvaltningsutskott skulle medverka till att fyra ledamöter av

stadsfullmäktige som fullmäktige utsåg skulle få delta i förvaltningsutskottets

sammanträden med rätt för dem att delta i överläggningarna men ej i

besluten och att stadens styrelse skulle medverka till att fyra av landstinget

utsedda landstingsmän skulle få på motsvarande sätt delta i styrelsens

sammanträden vid behandling av ärenden av landstingskommunal beskaffenhet

eller eljest av betydelse för indelningsändringen. Nya val av ledamöter

och suppleanter i landstingskommunens styrelse samt nämnder och direktioner

skulle enligt föreskrifterna förrättas så snart som möjligt efter

indelningsändringens ikraftträdande.

Länsindelningsutredningen som i betänkandet Ny länsindelning (SOU

1967: 23) föreslagit en genomgripande ändring i länsindelningen och därmed

i den landstingskommunala indelningen har lagt fram förslag till lag

om landstingskommunala sammanläggningsdelegerade. Enligt förslaget

skall Kungl. Maj :t i samband med förordnande om ändring i den landstingskommunala

indelningen kunna föreskriva att beslutanderätten i landstingskommunen

enligt den nya indelningen skall utövas av sammanläggningsdelegerade

till dess indelningsändringen träder i kraft. Förslaget innehåller

bestämmelser om utseende av sammanläggningsdelegerade, om dess

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

sammanträden, om beredning och verkställighet och om kostnader för delegerades

verksamhet samt om besvär. Bestämmelserna har i sak i allt väsentligt

samma innehåll som motsvarande bestämmelser i lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade. Den skillnaden föreligger dock att i den

mån reglerna i nämnda lag anknyter till KL reglerna i länsindelningsutredningens

förslag i stället anknyter till LL. I fråga om sammanläggningsdelegerades

kompetens hänvisar utredningen i huvudsak till vad som sägs därom

i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade och i förarbeten till den

lagen.

Enligt 1 § lagen den 31 maj 1957 (nr 281) om kommunalförbund (KFL)

får kommuner sammansluta sig till kommunalförbund för att ombesörja

en eller flera kommunala angelägenheter. Kommunalförbund får också bildas

av landstingskommuner eller av landstingskommun och stad, som inte

tillhör landstingskommun. Enligt 3 § utövas kommunalförbunds beslutanderätt

av förbundets fullmäktige medan förvaltning och verkställighet tillkommer

förbundets styrelse och särskilt tillsatta nämnder. I 4 § föreskrivs

att för kommunalförbund skall finnas förbundsordning som skall innehålla

bestämmelser om bl. a. förbundets ändamål och medlemmar, förbundets

benämning och den ort där förbundet skall ha sitt säte, fullmäktiges antal

och det antal ledamöter i fullmäktige varje medlem skall utse, antalet ledamöter

och suppleanter i förbundets styrelse, medlems andel i förbundets

tillgångar och vad som i övrigt behövs för att ordna de ekonomiska förhållandena

mellan förbundet och dess medlemmar samt särskilt villkor för

medlems utträde ur förbundet och för upplösning av förbundet. Skall förbundet

ha hand om flera angelägenheter, skall i förbundsordningen anges

om särskilda nämnder skall finnas utöver styrelsen och hur förvaltningen

i sådant fall skall ordnas. Enligt 21 § skall länsstyrelsen fastställa förbundsordningen

efter prövning av att dennas bestämmelser inte strider mot lag

eller författning och av att det föreslagna förbundet medför allmänt gagn.

På grund av hänvisning i 5 § KFL till KL äger bl. a. KL:s bestämmelser

om fullmäktiges sammanträden i allt väsentligt motsvarande tillämpning på

förbundsfullmäktige. Härutöver ges i KFL vissa supplerande bestämmelser.

Sålunda föreskrivs i 6 § bl. a. att varje förbundsmedlem skall vara representerad

i fullmäktige. Enligt 7 § får till fullmäktig väljas endast ledamot av

förbundsmedlems fullmäktige. På kommunalförbunds styrelse och övriga

nämnder äger på grund av hänvisning i 12 § KFL till KL bestämmelserna

för kommuns styrelse och övriga nämnder motsvarande tillämpning.

Också I\L:s bestämmelser om kommuns drätsel och besvär äger i stort

sett motsvarande tillämpning på kommunalförbund (16 och 20 §§ KFL).

Besvär mot kommunalförbunds beslut får dock föras inte bara som i fråga

om kommuns beslut av kommunmedlem utan också av medlem i förbundet.

Kommunalförbund får enligt 27 § KFL upplösas, dels om det inträffat

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

förhållande som enligt förbundsordningen skall leda till att förbundet skall

upphöra med sin verksamhet, dels om sådana ändrade förhållanden inträtt

att antingen förbundsverksamheten inte med fördel kan fortsättas eller ändamålet

med förbundet lämpligare kan tillgodoses på annat sätt, dels om

i annat fall förbundsmedlemmarna är ense om att förbundet skall upplösas.

Länsstyrelsen prövar om skäl för upplösning föreligger (29 §). Medlem

får enligt 23 § utträda ur kommunalförbund om förhållande inträffat som

enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde eller som enligt 27 §

kan föranleda förbundets upplösning. Medlem får också utträda om övriga

medlemmar samtycker till det. Länsstyrelsen prövar fråga om medlems utträde

(25 §).

Utredningsmannen

Utredningsmannen erinrar om att vid tidpunkten för Stockholms stads

och landstingskommunens beslut om samgående i en storlandstingskommun

staden stod utanför länsindelningen. Att sammanläggningen av staden och

länet till ett nytt län föregick samgåendet av staden och landstingskommunen

betingades bl. a. av praktiska skäl. I och med att staden fr. o. in. år

1968 ingår i länet kan emellertid i viss mån ha inträtt en förändring i de

formella utgångspunkterna för samgåendet.

I lagförslagets 1 § sägs att storlandstingskommunen för Stockholms län

är landstingskommun för länet. Benämningen storlandstingskommun motiveras

av länets befolkningsmässiga storlek, uppgifternas mångfald och omfattning

samt av de avvikelser som i övrigt finns i förhållande till andra

landstingskommuner. Det synes också motiverat att använda benämningen

eftersom denna under senare decennier allmänt använts i diskussionerna

om en stor sekundärkommun i stockholmsregionen. Benämningen används

inte i fortsättningen i författningstexten. För landstingskommunens representativa

organ används beteckningen landsting.

Vid framtida ändringar i den landstingskommunal indelningen som berör

storlandstingskommunen skall enligt förslaget Kungl. Maj:t meddela de

föreskrifter som behövs. För den nu förestående indelningsändringen föreslås

emellertid särskilda föreskrifter som tas in i övergångsbestämmelser

till den särskilda lagen.

Enligt utredningsmannen bör lagen träda i kraft den 1 januari 1971, dvs.

den dag då beslutet om bildandet av storlandstingskommunen enligt planerna

skall träda i kraft. Beslutanderätten för storlandstingskommunen för tiden

före lagens ikraftträdande bör enligt utredningsmannen regleras i övergångsbestämmelserna.

Tre tänkbara sätt att reglera detta finns enligt utredningsmannen.

Ett sätt är att samstämmiga beslut fattas av nuvarande

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

landstingskommunal organ och av stadens organ men att det formella ansvaret

för beslut i de angelägenheter som rör storlandstingskommunen bärs av

landstingskommunens organ. Ett annat sätt är att särskilda sammanläggningsdelegerade

får beslutanderätten i de angelägenheter som rör storlandstingskommunen

med undantag för val och eventuellt för beslut om budget,

arbetsordningar och frågor som handläggs av K SL. Slutligen kan tänkas att

staden och landstingskommunen flyttar över beslutanderätten i angelägenheter

som rör storlandstingskommunen på kommunalförbund med undantag

för val, beslut om budget och eventuellt beslut om arbetsordningar.

Att lösa frågan om beslutanderätten på det förstnämnda sättet skulle enligt

utredningsmannen föra med sig risk för en för långdragen beslutsprocess.

Stadens medverkan skulle inte bli säkerställd eftersom inga särskilda

författningsbestämmelser ges härom. En ordning med särskilda sammanläggningsdelegerade

skulle innebära både för- och nackdelar. Det skulle

emellertid föra med sig övervägande nackdelar från praktiska, tidsmässiga

och ekonomiska synpunkter att tillskapa ett särskilt organ av den storlek

som det skulle bli fråga om. Dessutom skulle vissa svårigheter uppstå att avgränsa

delegerades kompetens både i förhållande till storlandstingskommunens

organ och till KSL och att reglera frågan om revision av delegerades

verksamhet. En ordning enligt vilken i stället ett kommunalförbund handhar

beslutanderätten skulle innebära att mer ändamålsenliga regler för finansiering

och revision blir tillämpliga. Ekonomiska uppgörelser mellan staden

och landstingskommunen skulle successivt kunna ske över förbundet. När

förbundet upplöses torde slutlig avräkning behöva ske endast gentemot staden.

Organ som i dag handhar storlandstingsfrågor kan inordnas i ett sådant

förbund. Om staden och landstingskommunen i stället för att bilda ett

nytt förbund använder sig av KSL med vissa justeringar av förbundsordningen

vinner man ytterligare fördelar. En etablerad organisationsform

finns, vilket bl. a. från organisations- och kostnadssynpunkt synes erbjuda

högst avsevärda fördelar. Dessa synpunkter väger särskilt tungt när det gäller

en sammanläggning av sådan omfattning som det här är fråga om.

Utredningsmannen föreslår därför att frågor om storlandstingskommunens

blivande förhållanden — med vissa undantag som behandlas i det följande—

före storlandstingslagens ikraftträdande skall avgöras genom samstämmiga

beslut av stadsfullmäktige i Stockholm och det nuvarande landstinget

varvid dessa skall äga uppdra åt kommunalförbund att besluta i sådana

frågor. En föreskrift härom i övergångsbestämmelserna föreslås. De

frågor som sålunda skall ankomma på parterna att fatta samstämmiga beslut

om anges i lagförslaget som frågor om landstingskommunens blivande

förhållanden. Härigenom avses att få till stånd en fördelning av beslutanderätten

som överensstämmer med den som görs i 13 § KIL. Utredningsmannen

förutsätter att frågor successivt kan föras över till ett sådant förbund.

I vad mån olika frågor skall föras över till storlandstingskommunen som

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

27

huvudman blir avgjort först efter hand. Skulle pågående utredningar göra

ytterligare frågor till angelägenheter för storlandstingskommunen, kan förbundsverksamheten

senare utökas med övergångsuppgifterna också för sådana

frågor. Fullmäktige i Stockholm och nuvarande landsting bör ha möjlighet

att förbehålla sig avgörandet i vissa viktigare frågor. Avgörandet av

dessa frågor får då ske genom samstämmiga beslut. Vid överlämnande av

uppgifter till förbundet bör då uttryckligt undantag ske för klart bestämda

sådana frågor. Det kan nämligen måhända finnas frågor, som av ett eller

annat skäl inte lämpar sig för handläggning hos förbundet.

Som redan sagts föreslår utredningsmannen att vissa beslut för storlandstingskommunen

skall fattas av det nyvalda landstinget redan innan

lagen träder i kraft. Dessa beslut avser 1971 års budget, vissa val samt antagande

av arbetsordning m. m. Dessa ärenden skall beredas i den ordning

som bestäms genom samstämmiga beslut av stadsfullmäktige i Stockholm

och det nuvarande landstinget. Val får ske utan beredning, I övrigt skall

vad som sägs i den särskilda lagen om landstinget och dess sammanträden

tillämpas på det nyvalda landstinget vid handläggningen av dessa ärenden.

Utredningsmannen föreslår en föreskrift härom i övergångsbestämmelserna.

Vidare föreslår han en föreskrift om att den särskilda lagen skall beaktas

vid beslut om landstingskommunens förhållanden som träffas före den 1

januari 1971.

Kungörelse om första sammanträdet med det år 1970 valda landstinget

skall enligt förslaget till övergångsbestämmelser utfärdas av den av ledamöterna

som länsstyrelsen utser. Denne bestämmer tid och plats för sammanträdet

samt är ordförande till dess landstinget vid sammanträdet förrättat

ordförandeval för verksamheten under år 1970.

Uppdragen för ledamöter och suppleanter i det nuvarande landstingets förvaltningsutskott

och övriga nämnder skall enligt förslaget upphöra vid

utgången av år 1970. Stadsfullmäktige i Stockholm får besluta att uppdragen

för ledamöter och suppleanter i nämnder med uppgifter som efter den

1 januari 1971 tillkommer landstingskommunen skall upphöra vid utgången

av år 1970.

Utredningsmannen föreslår slutligen övergångsvis vissa särskilda besvärsbestämxnelser.

Talan mot beslut av det nya landstinget skall enligt förslaget

få föras enligt de grunder och i den ordning som föreskrivs i den särskilda

lagen. Talan får föras av medlem av Stockholms stad och av den nuvarande

landstingskommunen. Mot beslut som fattas av Stockholms stad eller den

nuvarande landstingskommunen får talan vidare föras under åberopande

att beslutet strider mot förutsättningarna för indelningsändringen eller avser

angelägenhet som skäligen bort handläggas av företrädare för storlandstingskommunen.

Rätt till sådan talan tillkommer Stockholms stad, den nuvarande

landstingskommunen eller dessa kommuners medlemmar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Remissyttrandena

Landstinget erinrar om att beslutet om det nya länet meddelades drygt ett

år efter landstingets och stadsfullmäktiges principbeslut år 1966 om samgåendet

i ett regionalt organ — som tills vidare skulle benämnas storlandstinget

— med sikte på en sammanläggning den 1 januari 1971. Beslutet om

det nya länet medförde att LL i indelningshänseende blev fullt tillämplig

på samgåendet mellan staden och landstingskommunen. Landstinget anser

därför att det formella beslutet om samgåendet, sedan parterna fattat samstämmiga

beslut, skall ges av Kungl. Maj :t, som också skall meddela övriga

föreskrifter i ärendet. Det finns enligt landstingets mening inga formella

eller materiella skäl att konstruera en ny landstingskommun för Stockholms

län. Också länsstyrelsen anser att samgåendet efter den ändrade

länsindelningen kan regleras enligt 2 § LL och i övrigt enligt samma metod

som vid övriga landstingsfria städers inträde i landstingskommunen. Stadsfullmäktige

i Djursholm samt kommunalfullmäktige i Gustavsberg, Haveri),

Vallentuna, Värmdö och Västerhaninge utgår likaledes från att det rör sig

om ett inträde av Stockholms stad i landstingskommunen.

Kommunalråttskommittén har en annan uppfattning och anför.

LL:s bestämmelser om stads inträde i landstingskommun avser — såsom

framgår av förarbetena till bestämmelserna — att vara en övergångsregel

som reglerar förhållandena för särskilt uppräknade landstingsfria städer.

Till dessa hör inte Stockholm som då stod utanför länsindelningen. Sammanföringen

av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län

måste väsentligen ses som ett led i omläggningen av länets kommunala förhållanden.

Bl. a. med hänsyn till denna omläggning ansågs en smidigare

ordning nås om länsindelningsreformen fick föregå reformen beträffande

sekundärkommunerna. Det synes vid dessa förhållanden knappast vara

riktigt att anse berörda bestämmelser i LL formellt tillämpliga för Stockholms

stads samgående med länets landstingskommun. Man torde därför

vara oförhindrad att söka andra former för genomförandet av samgåendet

än den LL och därtill ansluten praxis innefattar.

Kommittén anser att samgåendet bör regleras i enlighet med utredningsmannens

förslag till övergångsbestämmelser. Dessa framstår enligt kommittén

som invändningsfria från kommunalrättslig synpunkt och uppbärs av

mycket starka praktiska skäl.

Frågan om den utvidgade landstingskommunen bör benämnas storlandstingskommun

tas upp i särskilt yttrande av en ledamot av kommunal ätts - kommittén och i Svenska kommunförbundets remissyttrande. I dessa yttranden

godtas att benämningen storlandstingskommunen tas in i lagtexten

men påtalas som en brist att någon definition av begreppet inte lämnas. Det

föreslås att en sådan ges genom att i lagtexten sägs att landstingskommunen

i Stockholms län är storlandstingskommun. Flera remissinstanser ifråga
u

O

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

29

sätter doek om benämningen bör förekomma i lagtexten. Två ledamöter av

kommunalrättskommittén betonar att någon i djupare mening principiell

skillnad mellan den utvidgade landstingskommunen och övriga landstingskommuner

inte är avsedd och att ett införande i författningen av benämningen

storlandstingskommunen skulle vara ägnat att skymma blicken för

detta förhållande. Benämningen ger vidare det felaktiga intrycket att storlandstingskommunen

är ett begrepp som finns definierat på annat håll än

i den föreslagna författningen eller i annan författning. Liknande synpunkter

anförs av länsstyrelsen, stadsfullmäktige i Djursholm samt kommunalfullmäktige

i Botkyrka och Västerhaninge. Avvisande till att benämningen

tas in i lagtexten ställer sig också kammarkollegiet, landstinget, stadsfullmäktige

i Lidingö, kommunalfullmäktige i Huddinge, Knivsta, Tyresö och

Österhaninge samt kommunalnämnden i Märsta.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Den landstingskommunala kompetensen in. m.

Gällande rätt

Kompetensreglerna

Enligt 4 § LL får landstingskommun själv vårda sina angelägenheter avseende

hälso- och sjukvård, undervisning, socialvård, jordbrukets och andra

näringars utveckling med mera dylikt i den mån det inte enligt annan författningsbestämmelse

ankommer på annan att göra det. Vidare hänvisas i

paragrafen till vad som är särskilt föreskrivet om vissa landstingskomnmnala

angelägenheter.

För primärkommuns kompetens ges motsvarande bestämmelse i 3 § KL

och 3 § KLS. Dessa bestämmelser skiljer sig från LL:s kompetensbestämmelse

— förutom i att där talas om kommun i stället för landstingskommun

— i att de inte innehåller någon exemplifiering av kommunens angelägenheter.

Den primärkommunala kompetensregeln fick sin nuvarande utformning

år 1948. Dessförinnan hette det att kommun fick själv vårda sina gemensamma

ordnings- och hushållningsangelägenheter. Genom ändringen skedde

en inte oväsentlig utvidgning av kommunens befogenheter. Bestämmelsen

i dess nya lydelse bygger på principen att kommunala åtgärder skall

tillgodose allmänna, till kommunen knutna intressen. Kravet på ett gemensamhetsintresse

ersattes alltså av ett krav på ett allmänintresse. Om det

med hänsyn till arten av ett visst ändamål anses vara ett allmänt intresse

att en kommun främjar ändamålet är kommunen berättigad härtill även

om åtgärden kommer bara en mindre del av kommunens område eller ett

mindre antal av dess medlemmar till godo. Ett visst mått av skälighetsbedömning

måste härvid läggas till grund för kompetensprövningen.

Genom att avfatta kompetensregeln som en generalklausul avsåg man enligt

motiven att möjliggöra en fortsatt anpassning av kommuns befogenheter

till samhällsutvecklingens krav. Det drag av elasticitet som även tidigare

präglat regeln blev ytterligare accentuerat. Uppgiften att närmare avgränsa

området för kommunernas kompetens överlämnades liksom förut

åt rättspraxis.

Gällande kompetensbestämmelse för landstingskommun tillkom genom

LL. Därvid anpassades bestämmelsen till motsvarande bestämmelse för primärkommun.

Enligt motiven innebär detta att landstingskommunens beslutanderätt

i princip omfattar sådana angelägenheter vilkas vårdande genom

landstingskommunens försorg framstår som berättigat från allmänna samhälleliga

synpunkter. Att en exemplifiering av uppgifter som faller inom

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 112 år 1969

kompetensen — liksom tidigare — knöts till den allmänna bestämmelsen

motiverades med att det inte förelåg lika stora svårigheter som i fråga om

primärkommunerna att ange arten och beskaffenheten av de angelägenheter

som landstingskommunerna från allmän synpunkt bör få vårda. Att behålla

en sådan exemplifiering skulle enligt motiven vara av värde och skulle

inte behöva komma i strid med landstingskommunernas intresse av rörelsefrihet

(prop. 1954: 119 s. 70).

Frågan om avgränsningen av det landstingskommunala kompetensområdet

i förhållande till primärkommunerna behandlades av kommunallagskommittén

i det betänkande som låg till grund för propositionen med förslag

till LL. Kommittén anförde härom följande vilket i huvudsak biträddes

av föredragande departementschefen (prop. 1954: 119 s. 3 och 72).

I förhållande till primärkommunerna innebär stadgandet, att landstingskommun

icke må främja intressen och behov, vilkas tillgodoseende ankommer

på primärkommunerna enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen

för dessa kommuner eller bestämmelser i särskilda författningar.

Härvid är emellertid att märka att, såvida icke i särskild författning annat

angives eller kan anses vara förutsatt, landstingskommun torde vara oförhindrad

att inom sitt område främja verksamhet av samma art som den,

vilken inom primärkommunernas områden ankommer på dessa. Sålunda

kan både landstingskommun och primärkommun understödja sådana ändamål

som enskild väghållning, landsbygdens elektrifiering och olika kulturella

behov. Det av primärkommunerna bedrivna planeringsarbetet med

avseende å bebyggelsens ordnande, vatten- och avloppsanläggningar m. m.

torde kunna främjas av landstingskommun, t. ex. genom inrättande av ett

arkitektkontor, som tillhandagår primärkommunerna inom landstingskommunens

område med utredningar och planförslag. Skillnaden i kompetens

de olika enheterna emellan avser sålunda deras verksamhetsområden i lokalt

hänseende. I enlighet härmed skall landstingskommuns åtgärder tillgodose

intressen, som kan hänföras till denna. Detta hindrar emellertid

enligt kommitténs mening icke, att ett beslut av landstinget att främja ett

speciellt ändamål avser viss eller vissa delar av landstingskommunens område,

blott beslutet fattas under den givna förutsättningen att övriga delar

av landstingskommunen under motsvarande betingelser kan åtnjuta samma

förmån.

Som nämnts görs i 4 § LL — liksom i 3 § KL och 3 § KLS — en hänvisning

till vad som är särskilt föreskrivet om vissa landstingskommunala

resp. primärkommunala angelägenheter. Särskilda bestämmelser om den

landstingskommunala resp. den primärkommunala kompetensen finns sålunda

i ett stort antal lagar och andra författningar. Bestämmelserna är

utformade antingen så att de ger rätt att vidta vissa åtgärder men inte föreskriver

skyldighet härtill eller också så att de föreskriver skyldighet att

vidta vissa åtgärder. Föreskrivs sådan skyldighet är därmed klart att åtgärden

faller inom kompetensen även om den inte omfattas av den allmänna

kompetensbestämmelsen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Bestämmelser om besvär m. m.

Besvär över landstingskommuns beslut får föras hos Kungl. Maj :t

av medlem av landstingskommunen. Besvär får grundas bara på att beslut

inte tillkommit i laga ordning, att det står i strid mot allmän lag eller annan

författning eller på annat sätt överskrider landstingskommunens befogenhet

eller att det kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis

grund (78 § LL). Besvär prövas av Kungl. Maj :t i regeringsrätten. Det

är i denna ordning som frågan om landstingskommuns kompetens kommer

under bedömande. Som synes innefattar besvärsprövningen bara en prövning

av beslutens laglighet och inte av lämpligheten. Som framhållits i det

föregående inrymmer emellertid tillämpningen av kompetensbestämmelsen

ett visst mått av skälighetsprövning.

För besvär över kommunala beslut gäller motsvarande bestämmelser.

Första besvärsinstans är dock länsstyrelsen (76 och 77 §§ KL).

Ärende anhängiggörs hos landstingskommuns beslutande organ

— landstinget — genom förslag av ledamot i landstinget, av något av landstingskommunens

förvaltande eller beredande organ, av Kungl. Maj:t eller

av länsstyrelsen (21 § 1 mom. LL).

Utredningsmannen

Landstingskommunens kompetens

Utredningsmannen anför att enligt de principiella riktlinjer för samgåendet

i eu storlandstingskommun som staden och landstingskommunen antagit

skall den nuvarande landstingskommunen med sin verksamhet uppgå i

storlandstingskommunen som tar över dels Stockholms stads landstingsuppgifter,

dels traditionellt primärkommunala uppgifter om behov av regionala

lösningar finns. All traditionell landstingsverksamhet bör emellertid

inte utan vidare hänföras till storlandstingskommunen. Storlandstingsverksamheten

bör kunna byggas ut successivt. Uppgifter skall också senare

kunna övergå från storlandstingskommunen till primärkommunerna.

Riktlinjerna kan enligt utredningsmannen anses ange en faktisk kompetensfördelning

som kan avvika från vad som eljest gäller i fråga om relationerna

landstingskommun—primärkommun. Vidare eftersträvas en ökad

flexibilitet i kompetensfördelningen.

Ställningstagandet till storlandstingskommunens kompetens bör ske med

utgångspunkt i bl. a. de för stockholmsregionen speciella förhållandena.

Dessa består i att centralortens influensområde är vidare, urbaniseringen

intensivare och mer homogen och den kommunala verksamheten mer omfattande

och samverkansinriktad än inom någon annan region. Regionala

lösningar behövs oftare och kan lättare förverkligas i stockholmsregionen

än på andra håll. Önskemålen om en från gängse mönster avvikande upp
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

33

giftsfördelning har därför fog för sig. Också strävandena efter större flexibilitet

är motiverade med hänsyn till särförhållandena. Härtill kommer

skäl som hänger samman med svårigheterna att i ett sammanhang ge full

och definitiv bredd åt storlandstingsverksamheten. Hela organisationen är

ny. Utredningar, förberedelser och överenskommelser måste föregå övertagande

av varje uppgiftsområde. Praktiska skäl talar därför för regler,

som medger en utbyggnad i etapper.

Enligt utredningsmannens mening skulle det knappast vara helt omöjligt

att använda LL:s kompetensbestämmelse också för storlandstingskommunens

del. Bestämmelsen ger ett betydande utrymme för en anpassning.

Det skulle alltså i och för sig vara tänkbart att låta LL:s kompetensbestämmelse

gälla oförändrad och lita till en anpassning av praxis till storlandstingsförhållandena.

Anpassningen skulle emellertid ta lång tid under vilken

viss osäkerhet skulle råda. Den situation som uppkommit genom storlandstingskommunens

bildande var inte aktuell vid tillkomsten av bestämmelsen.

Många frågor som är betydelsefulla för storlandstingskommunen är

därför inte belysta i förarbetena. Det torde vara att föredra att inför storlandstingskommunens

nya uppgifter kunna lita till riktlinjer som angetts

i ett sammanhang av statsmakterna.

Utredningsmannen diskuterar i anslutning till de riktlinjer han förordar

för kompetensens avgränsning — vilka bl. a. innebär att storlandstingskommunen

skall få ta över uppgifter som traditionellt är av primärkommunal

karaktär — om det skall krävas medgivande från fall till fall av Kungl.

Maj :t eller berörda primärkommuner för att storlandstingskommunen skall

få överta sådana uppgifter. Utredningsmannen avvisar emellertid tanken på

en sådan ordning. Han erinrar därvid om att regionplaneringen kommer

att höra till storlandstingskommunens huvuduppgifter. Storlandstingskommunen

kommer alltså att handha en betydelsefull prövning av vilka verksamhetsgrenar

av regionalt intresse som bör särskilt utvecklas och till vilka

områden anläggningar o. d. bör lokaliseras. Med denna prövning bör också

följa ett inflytande över frågan i vilken utsträckning storlandstingskommunen

skall vara huvudman för sådan verksamhet. Krav på medgivande

av primärkommuner för att storlandstingskommunen skall få ta över viss

verksamhet skulle föra med sig en alltför vidlyftig ordning. En bestämmelse

om att det skall bero av Kungl. Maj :ts eller av primärkommuns prövning

om viss angelägenhet skall handhas av storlandstingskommunen skulle

i hög grad innebära en inskränkning i nuvarande handlingsfrihet i fråga

om frivillig kommunal verksamhet.

Utredningsmannen föreslår därför att kompetensfrågan löses genom att

en ny kompetensbestämmelse ges i den särskilda lagen. Ingen annan ändring

i förhållande till LL:s kompetensbestämmelse föreslås dock än att

exemplifieringen av vilka angelägenheter som faller inom kompetensen tas

bort. Det väsentliga innehållet i den nya bestämmelsen föreslås komma till

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1969

uttryck genom uttalanden till ledning för tillämpningen som statsmakterna

gör i lagstiftningsärendet.

De riktlinjer som enligt utredningsmannen bör följas vid tillämpningen

är i huvudsak följande.

Till en början bör gälla att storlandstingskommunen skall ha samma

kompetens som övriga landstingskommuner. När det sedan gäller att bedöma

vilka ytterligare uppgifter som bör kunna handhas av storlandstingskommunen

blir det knappast fråga om någon annan gränsdragning mellan

storlandstingskommunen och statliga organ än mellan andra landstingskommuner

och. staten. Det blir i stället gränsdragningen i förhållande till primärkommunerna

som tilldrar sig ett av särförhållandena betingat intresse.

Vid bedömningen av om en uppgift bör ankomma på storlandstingskommunen

får hänsyn tas till bl. a. i vad mån en insats når ut över regionen.

När intresset av en insats hänför sig till landstingskommunens hela område

bör man kunna utgå från att en åtgärd är i princip tillåten. Insatser bör

emellertid i princip vara tillåtna också om inte hela men en alldeles övervägande

del av området har intresse av landstingskommunal verksamhet.

Avser en åtgärd endast en begränsad del av området bör den i stället ankomma

på primärkommunen. Vid denna bedömning är det inte främst områdets

storlek som är avgörande utan relationerna i befolkningstal. Beaktas

måste emellertid också om ett större eller ett mindre antal primärkommuner

kommer att ställas vid sidan av de landstingskommunala insatserna.

Frågor om behov och nytta får avgöras i stort och ur vida synvinklar.

Intresseintensiteten kan variera. Även ett rätt uttunnat intresse måste kunna

medräknas som underlag för en insats. I fråga om exempelvis den kollektiva

trafiken kan sägas att intresset är koncentrerat till själva huvudstadsregionen

med ett avtagande intresse i regionens gränsområden. Inte ens i ytterområdena

kan emellertid intresset sägas vara helt borta. I fråga om t. ex. kommunalteknisk

verksamhet och insatser på fritidsverksamhetens område är

det alldeles klart att en anläggning, som avser hela områdets behov, kan

vara landstingskommunal. Även anläggningar för delar av området bör

emellertid kunna komma till i landstingskommunal regi, om behov av motsvarande

anläggningar redan finns eller håller på att aktualiseras i övriga

kommundelar. En förutsättning bör då vara att dessa behov kan fortlöpande

tillgodoses genom utbyggda insatser från landstingskommunens sida.

Den första insatsen kan då närmast ses som en etappinsats i en kontinuerlig,

sammanhållen utbyggnad och samordning. Ett verksamhetsområde synes

däremot inte vara moget för landstingskommunala insatser, om intressetillväxten

och utbyggnaden bedöms ta alltför lång tid. Insatser av storlandstingskommunen

för ett område bör sålunda i princip inte komma i fråga,

om motsvarande insatser för övriga områden saknar all aktualitet. Om kommunal

verksamhet är och för överskådlig framtid kommer att vara ett del
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

områdesintresse, måste insatserna lämpligen ske genom primärkommunerna

var för sig eller i inbördes samverkan.

Sådana bedömningar från rent kvantitativa synpunkter som angetts

nu måste kombineras med bedömningar från andra synpunkter. Sålunda

får hänsyn las till om samlade, regionala lösningar i landstingskommunal

regi liar klara företräden från servicesynpunkter och med hänsyn till

ekonomiska och förvaltningsmässiga förhållanden. Härvid får bl. a. effektivitetssynpunkter

vägas mot intresset från andra synpunkter av fortsatta

insatser med lokalt huvudmannaskap. De kommunmedlemmar, som betjänas

av viss insats, kan sålunda ibland ha särskilt intresse av att verksamheten

handhas av lokalt organ. Med hänsyn till storlandstingskommunens

betydande resurser kan ett överförande av viss uppgift till storlandstingskommunen

innebära att större områden ges en service som f. n.

endast de större primärkommunerna kan ge. En sådan möjlighet att höja

standarden måste naturligtvis kunna tillmätas vikt, även om höjningen

kanske blir märkbar endast för begränsade områden. Möjligheterna till

stordrift — kanske med en eller några få anläggningar — bör kunna tillvaratas

och ge ökad service och standard utan ökade kostnader eller ge en

ökad teknisk standard som anses eftersträvansvärd. Fördelar kan vinnas

genom att storlandstingskommunens förvaltningsresurser kan utnyttjas.

Särskilt kan detta bli fallet i fråga om verksamhet som har samband med

uppgifter som storlandstingskommunen redan ombesörjer. Svårigheter att

etablera och driva ett interkommunalt samarbete mellan ett stort antal primärkommuner

kan utgöra ett särskilt skäl att göra en angelägenhet till

landstingskommunal. I särskilda fall bör alltså ekonomiska och förvaltningsmässiga

hänsyn kunna föranleda att de kvantitativa kraven kan sättas något

lägre.

Utredningsmannen förutsätter att ett övertagande av uppgifter inom ett

verksamhetsområde där primärkommunala engagemang förekommer skall

föregås av överläggningar mellan storlandstingskommunen och berörda

primärkommuner och att en ömsesidig anpassning eftersträvas. Storlandstingskommunen

måste vara beredd att i rimlig utsträckning överta anläggningar

o. d. som kan bli överflödiga i kommunerna. Detta gäller naturligtvis

främst anläggningar som kan komma till nytta i storlandstingskommunens

verksamhet. Också annars bör emellertid en inlösen kunna vara skälig,

t. ex. om en anläggning av tekniska eller ekonomiska skäl visserligen läggs

ned men i och för sig har god standard och en beaktansvärd återstående

livslängd. Tar storlandstingskommunen hand om en verksamhet som inte

når landstingskommunens alla delar kan det knappast komma i fråga att

landstingskommunen skall vara skyldig att kompensera medborgarna i de

inte gynnade områdena. Till grund för den nya landstingskommunal bildningen

ligger nämligen strävanden till samarbete och starka önskemål att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

finna goda lösningar till fördel för gemenskapen inom regionen. Om något

eller några områden av landstingskommunen inte får samma utbyte av viss

verksamhet, måste man räkna med att dessa områden kan bli i högre grad

tillgodosedda genom andra landstingskommunal åtgärder. Dessa möjligheter

ökar när den storlandstingskommunala verksamheten är väl utbyggd

och allsidig. Om däremot primärkommuner i inte gynnade områden nödgas

göra insatser motsvarande dem som landstingskommunen gör i övriga delar

av landstingskommunen, behövs särskilda lösningar. Sådana lösningar bör

komma i fråga också när viss — annars landstingskommunal — verksamhet

i ett område av något skäl finnes lämpligen böra handhas av primärkommun.

Skattedifferentiering är inte en lösning som kan övervägas. Det synes däremot

_bl. a. för att inte »dubbel skatt» skall uttas — berättigat att stor
landstinget

bidragsvägen i fall som nu avses lämnar stöd åt primärkommuner.

Ekonomiskt kan sådana bidrag ha stort värde för primärkommunerna

men sakna nämnvärd betydelse i landstingsekonomin.

Initiativ- och besvärsrätt för primärkommun

Gränsdragningen mellan primärkommunalt och landstingskommunalt

blir särskilt betydelsefull vid kompetensbestämmelsens tillämpning, framhåller

utredningsmannen. Ett väl fungerande samarbete mellan storlandstingskommunen

och primärkommunerna blir nödvändigt bl. a. med hänsyn

till att storlandstingskommunen kommer att ha viktiga planeringsuppgifter.

Utredningsmannen anser därför att det skulle vara fördelaktigt för

samarbetet och utvecklingen inom regionen om primärkommunerna fick

rätt att väcka förslag hos landstinget. Uppslag och synpunkter som aktualiseras

på primärkommunal nivå kunde då diskuteras där och sedan

av kommunen föras vidare till storlandstinget. Även om landstingen redan

nu säkerligen tar upp frågor som väckts från primärkommunalt håll skulle

en uttrycklig primärkommunal initiativrätt ge en bättre ordning än den

som står primärkommunerna till buds nu. Utredningsmannen föreslår därför

att ärende skall kunna anhängiggöras hos landstinget genom framställning

av primärkommun belägen inom storlandstingskommunens område.

Vad som har anförts nu talar enligt utredningsmannens uppfattning också

för att primärkommunerna får samma rätt som medlem av storlandstingskommunen

att anföra besvär över storlandstingskommunens beslut.

En besvärsrätt för primärkommunerna ger ökad precision åt kompetensbestämmelsen

när det gäller förhållandet mellan storlandstingskommunen

och primärkommunerna. Själva besvär sprocessen torde vinna på att primärkommun

kan stå som part. Primärkommunerna har då goda möjligheter

att medverka till att utredningen och argumenteringen blir allsidig. Utredningsmannen

föreslår alltså att en sådan besvärsrätt skrivs in i den särskilda

lagen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

37

Remissyttrandena

Huvudlinjerna i utredningsmannens förslag till utformning av kompetensbestämmelsen

tillstyrks uttryckligen av kammarkollegiet, kommunalrättskommittén,

stadsfullmäktige i Stockholm och storlandstingskommittén.

Förslaget lämnas utan erinran av tio kommuner.

Avvisande till förslaget ställer sig sjutton kommuner. Fem av dessa anser

att nuvarande regler beträffande kompetensfördelningen är godtagbara.

De andra tolv anser att utredningsresultatet i denna del är otillräckligt.

Ytterligare fem kommuner anser, som tidigare sagts, att utredningsmaterialet

är bristfälligt och hävdar på den grunden att någon lagstiftning

över huvud taget inte bör komma till stånd. Också Svenska landstingsförbundet

anser att nuvarande regler i och för sig bör kunna tillämpas för den

utvidgade landstingskommunen medan landstinget finner frågan om en utvidgad

landstingskommunal kompetens böra övervägas i ett vidare sammanhang.

Andra lösningar än dem utredningsmannen angett föreslås av länsstyrelsen,

en ledamot av Icommunalrättskommittén och fjorton kommuner.

Kommunalrättskommittén anför att LL:s kompetensbestämmelser och

dess förarbeten inte står främmande för att vissa inte specialreglerade, traditionellt

primärkommunala uppgifter som i och för sig kan anses mogna

för landstingskommunalt huvudmannaskap kan flyttas till sådan nivå.

Emellertid är det klart att nuvarande regler ger alldeles otillräcklig ledning

för de kompetensspörsmål som därvid uppkommer. Utredningsmannens

förslag till lösning av problemen står i överensstämmelse med gängse

lagstiftningsteknik i övriga kommunallagar. Kommittén biträder i allt väsentligt

vad som sägs i motiven till förslaget om innebörden av den nya

kompetensbestämmelsen.

Landstinget framhåller, att frågan om all utveckling av den landstingskommunala

kompetensen på bekostnad av den primärkommunala är av

sådan vital betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang än det

förevarande. Frågan bör bli mera ingående belyst av alla berörda samhällsintressenter.

Svenska landstingsförbundet anser att frågan om landstingskommuns

kompetens bör övervägas inte bara för den utvidgade landstingskommunen

i Stockholms län. Ett slopande av exemplifieringen i 4 § LL

kan motiveras också för andra landstingskommuner. En sådan åtgärd skulle

inte bara vara motiverad av den faktiska utvecklingen utan också av vad

som gäller för primärkommunerna. Kommunalfullmäktige i Gustavsberg

anser att förslaget i fråga om kompetensen bör kunna överarbetas för eventuell

lagändring avseende alla landstingskommuner. Kommunalrättskommittén

anför att det givetvis varit fördelaktigt om man i förevarande

sammanhang hade kunnat forma en enhetlig kompetens för samtliga lands
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

tingskommuner. Kompetensfrågan har emellertid ett intimt samband med

frågan om landstingskommunernas organisation. Reformer i organisatoriskt

avseende kräver att hänsyn tas till generella bedömningar av bl. a.

länsdemokratiutredningen och får behandlas av kommittén vid den pågående

översynen av den kommunala kompetensen i allmänhet. I avvaktan

på denna bör man enligt kommitténs mening acceptera att de i utredningsmannens

betänkande angivna riktlinjerna får gälla enbart för den utvidgade

landstingskommunen i Stockholms län. Också stadsfullmäktige i

Stockholm finner att man bör avvakta pågående och väntade statliga utredningar

och därav föranledda överväganden innan en strikt gränsdragning

i kompetensfrågan kommer till stånd. Blivande erfarenheter från storlandstingskommunens

verksamhet bör därvid kunna belysa problematiken.

Behovet av klarare riktlinjer för kompetensfördelningen mellan den

utvidgade landstingskommunen och primärkommunerna betonas av åtskilliga

remissinstanser.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhåller att vissa instanser inom Stockholms

stads förvaltning, som uttalat sig om utredningsmannens förslag,

understrukit ett sådant behov. Enligt stadsfullmäktiges mening bör därför i

motiven till 4 § betonas att storlandstingskommunen inrättas för att omhänderha

de verksamhetsgrenar för vilka staden och landstingskommunen

enligt samstämmiga beslut anförtrott storlandstingskommunen huvudmannaskapet.

Härutöver bör storlandstingskommunen ha möjlighet att

handha kommunala uppgifter, som är av klart kommunövergripande karaktär.

Dit torde exempelvis kunna räknas utförande och drift av anläggningar,

som enligt regionplan skall betjäna många kommuner. Vidare bör

storlandstinget kunna ta upp eller genom bidragsgivning stödja verksamhet

med regional inriktning, där det föreligger ett utbrett intresse från

kommunernas sida att storlandstingskommunen engagerar sig. Också

landstinget anser att den utvidgade landstingskommunen bör ha hand om

dels verksamhet, som enligt överenskommelse vid samgåendet skall handhas

av denna, dels uppgifter i övrigt som är av klart kommunövergripande

karaktär. Enligt stadsfullmäktige i Lidingö är de uppgifter som skall

ankomma på den nya regionala organisationen sådana som sammanhänger

med själva storstadsprocessen och de nya behov av och krav på institutioner

och anläggningar som denna ställer. En annan utgångspunkt för bedömningen

av kompetensfrågan bör vara en uppdelning av uppgifterna i planerande

och förvaltande. En landstingskommunal planering bör kunna

accepteras även inom områden där genomförande och förvaltning ligger

kvar hos primärkommunerna. Kommunalnämnden i Järfälla anser att utredningsmannen

i alltför hög grad betonat den kvantitativt-geografiska

synpunktens vikt vid bedömningen av frågan om landstingskommunens

kompetens. Kommunalnämnden anser för sin del att ekonomiska synpunkter

och samordningsskäl bör vara de avgörande.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

39

De remissinstanser som sålunda anfört synpunkter på riktlinjerna för

kompetensbestämningen anser att dessa riktlinjer bör komma till uttryck

när lagstiftningen antas.

Att bostadsförsörjningen är exempel på ett verksamhetsområde där det

blir särskilt nödvändigt med riktlinjer för kompetensfördelningen också

mellan storlandstingskommunen och primärkommunerna betonas från primärkommunalt

håll. Stadsfullmäktige i Lidingö anför att bl. a. bostadsfrågorna

hör till kärnan i den primärkommunala självstyrelsen. Stadsfullmäktige

är medvetna om att viss styrning och visst bistånd från regionalt håll

kan behövas men anser att dessa frågor bör lösas på sådant sätt att primärkommunernas

kompetens bevaras. Liknande synpunkter anförs av kommunalfullmäktige

i Djurö, Salem, Täbg och Österhaninge samt av kommunalnämnden

i Märsta.

Länsstyrelsen anför att i en landstingskommun med så avsevärt utvidgade

befogenheter som det här gäller kommer att uppstå ett successivt

ökat medelsbehov, som skall tillgodoses skattevägen i konkurrens med primärkommunernas

och statsverkets motsvarande behov. Det är inte sannolikt

att den nya landstingskommunens ökade anspråk på invånarnas

skattekraft kommer att medföra en motsvarande minskning av primärkommunernas.

Länsstyrelsen anser det vara en allvarlig brist att de konkurrerande

kommunala utdebiteringsbehoven inte tillgodoses under ett

samordnat politiskt ansvar. Det sagda utgör ett vägande skäl för att starkare

än som skett fixera storlandstingskommunens kompetens i lagstiftningen.

Liknande synpunkter anlägger stadsfullmäktige i Solna, kommunalfullmäktige

i Täby och Ösmo samt kommunalnämnden i Järfälla.

Enligt stadsfullmäktige i Djursholm medför förslaget att gränserna för

den landstingskommunala kompetensen blir ytterst diffusa. Mot bakgrunden

av att det är landstingskommunen som ensam har makt att bestämma

gränserna finns det betydande risk för att den primärkommunala självbestämmanderätten

i framtiden förlorar sitt reella innehåll. Stadsfullmäktige

anser därför att den föreslagna lösningen av kompetensfrågan inte är

godtagbar. Att klarare kompetensregler behövs understryks också av

stadsfullmäktige i Sigtuna och Östhammar samt kommunalfullmäktige i

Boo, Frötuna, Färingsö, Knivsta, Lyhundra, Salem, Tyresö, Värmdö och

Ösmo.

Länsstyrelsen finner att utredningsmannens förslag till riktlinjer i kompetensfrågan

inte kan anses nöjaktigt tillgodose primärkommunernas intresse

att mera konkret få fastlagt vilka uppgifter storlandstinget är behörigt

att ha hand om. Länsstyrelsen fortsätter.

Det är inte bara angeläget i och för sig att söka förebygga motsättningar

i kompetensfrågan. Kommunerna bör i sitt praktiska handlande rimligen

ha möjlighet att förutse i vad mån ett landstingsengagemang på visst primärkommunalt

område kan vara att vänta eller ej. Ur rättstillämpnings
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

synpunkt är det vidare otillfredsställande — för att inte säga helt oacceptabelt

-— att i primärkommunernas och i sekundärkommunens författningar

ha i stort sett likalydande kompetensregler. Även om man till äventyrs

skulle anse att det ur den enskilda kommunmedlemmens synvinkel är likgiltigt

om viss verksamhet med skattemedel drivs primär- eller sekundär - kommunalt, måste det anses främmande för svensk förvaltning att en rättslig

prövning av gränsdragningen i detta hänseende blir praktiskt taget ogörlig.

Den möjlighet att gå in på nya frivilliga uppgifter, som kommunal- och

landstingslagarna erbjuder, kan visserligen redan nu sägas innebära viss

oklarhet på gränsområden men storlandstingets redan överenskomna och

i framtiden möjliga verksamhet på eljest primärkommunala områden medför

att gränsfrågorna får en helt annan omfattning och innebörd än fallet

är så länge ett landsting håller sig till sitt traditionella område.

Enligt länsstyrelsens mening gör behovet av en klar gränsdragning det

nödvändigt att kompetensen bestäms genom en uttömmande uppräkning av

den utvidgade landstingskommunens arbetsområden. Senare tillägg till denna

uppräkning blir då beroende av lagändring eller, vilket kan vara ett smidigare

förfaringssätt, av särskilt beslut av Kungl. Maj :t. Därvid kan primärkommunernas

synpunkter inhämtas i förväg. Detta sätt att lösa gränsdragningsfrågan

anser länsstyrelsen klart överlägset det föreslagna, vilket innebär

att tvistiga fält måste lösas besvärsvägen. För en lösning i överensstämmelse

med den som länsstyrelsen angett uttalar sig stadsfullmäktige i Nacka

samt kommunalfullmäktige i Botkgrka, Dandergd, Djurö, Grödinge, Huddinge,

Västerhaninge och Österhaninge. Också kommunalfullmäktige i Upplands

Väsbg och kommunalnämnden i Märsta finner att en sådan lösning

bör kunna prövas bland andra.

Svenska kommunförbundet inser svårigheten att åstadkomma en klar

kompetensbestämmelse men finner det knappast tillfredsställande att kompetensreglerna

i den nya lagen enbart genom motivuttalanden ges ett annat

innehåll än motsvarande regler i LL. En sådan synpunkt utvecklas ytterligare

av en av ledamöterna av kommunalrättskommittén. I ett särskilt yttrande

framhåller denne att enligt gällande kompetensregler en primärkommun för

sitt område och en landstingskommun för sitt får ägna sig åt den samhälleliga

verksamhet som inte ankommer på annan. I förarbetena till LL uttalas

att en landstingskommun inte får främja intressen och behov, som skall tillgodoses

av primärkommun enligt den allmänna kompetensregeln i lagstiftningen

för dessa kommuner. Det är inte godtagbart att mot en sådan bakgrund

i förslaget ta upp LL:s regel i princip oförändrad och genom motivuttalanden

ge kompetensreglerna i de båda lagarna principiellt olika innebörd.

Det är nödvändigt att ange på vilket sätt storlandstingskommunens

kompetens skiljer sig från andra landstingskommuners. Det bör slås fast

att storlandstingskommunen inom ett område med så omfattande och komplicerade

samverkansbehov som en storstadsregion får göra insatser som

inom andra delar av landstingskommunen får göras av primärkommunerna

var för sig eller i inbördes samverkan. Sådana insatser bör landstingskom
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

munen kunna få göra utan att behöva kompensera primärkommuner i andra

delar av området genom ekonomiska bidrag till motsvarande insatser.

Man får utgå från att dessa delar kan bli i högre grad tillgodosedda genom

andra åtgärder av storlandstingskommunen. Storlandstingskommunen bör

alltså ha hand om sådana angelägenheter, som ankommer på landstingskommun

enligt LL, samt dessutom, för viss region med särskilt omfattande

samverkansbehov mellan kommunerna, få överta angelägenheter som enligt

KL är primärkommunala. Därigenom får primärkommunerna och storlandstingskommunen

i vissa fall samma kompetens. Konkurrenssituationer måste

lösas i samförstånd. De ekonomiska, politiska och civilrättsliga realiteterna

gör att samförstånd torde kunna förutsättas i de flesta fall. Detta medför

att det inte kan vara nödvändigt att i lagen ge föreskrifter om samråd eller

om kvalificerad majoritet för beslut om övertagande av primärkommunal

uppgift.

Frågan om behovet av regler om samråd i sådana lägen behandlas också

i flera andra remissyttranden. Flera remissinstanser framhåller att det bör

klart utsägas att överförande till landstingskommunal nivå av uppgifter

utöver dem som landstinget och Stockholms stad vid samgåendet enats om

får komma i fråga endast efter samråd med primärkommunerna. Svenska

kommunförbundet, landstinget och stadsfullmäktige i Stockholm uttalar

sig för att detta bör understrykas i lagmotiven. Också kammarkollegiet

understryker vikten av att statsmakterna drar upp riktlinjer om samråd

med berörda primärkommuner och att ömsesidig anpassning eftersträvas,

då fråga uppstår om att landstingskommunen skall överta tidigare primärkommunal

verksamhet. Det bör också slås fast att landstingskommunen i

en sådan situation måste vara beredd att — om det är påkallat — såväl inlösa

överflödiga primärkommunala anläggningar som bidragsvägen lämna

stöd. Stadsfullmäktige i Solna anser att det bör införas en lagfäst primärkommunalt

styrd förhandsprövning av en tilltänkt överföring till storlandstingskommunen

av dittills primärkommunal verksamhet. Utredningsmannens

motivering för att avvisa denna tanke — att den skulle leda till en

alltför vidlyftig ordning — förefaller inte stadsfullmäktige övertygande.

Liknande synpunkter anförs av stadsfullmäktige i Lidingö, kommunalnämnden

i Järfälla och kommunalfullmäktige i Upplands Väsby.

Kommunalfullmäktige i Vallentuna anför att uppgifter som nu anses primärkommunala

bör kunna överföras till storlandstingskommunen endast

om beslut därom fattats i landstinget med kvalificerad majoritet. Att detta

är ett möjligt alternativ anser också kommunalnämnden i Märsta.

Förhållandet mellan den utvidgade landstingskommunen och statliga

myndigheter berörs av b o stads styr elsen. Storlandstingskommunen avses få

uppgifter inom regionplanering, kommunikationer, bostadsförsörjning och

annan översiktlig planering. Med hänsyn härtill är det enligt styrelsens

mening nödvändigt att statsmakterna vid fastställandet av riktlinjer för

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts proposition nr 112 år 1969

tillämpningen av 4 § i förslaget berör arbets- och ansvarsfördelningen mellan

storlandstingskommunen och de statliga länsorganen.

Svenska kommunförbundet, stadsfullmäktige i Nynäshamn och Lidingö,

kommunalfullmäktige i Danderyd, Frötuna, Grödinge, Lyhundra, Salem,

Tyresö och Västerhaninge samt kommunalnämnden i Österåker tillstyrker

uttryckligen att initiativrätt för primärkommun införs och finner förslagen

härom betydelsefulla. Kommunalfullmäktige i Upplands Väsby lämnar förslaget

utan erinran men anför att initiativrätten knappast kan få större

betydelse eftersom primärkommunerna saknar direkt inflytande i landstinget.

Tveksamma till förslaget ställer sig kommunalfullmäktige i Sollentuna

och kommunalnämnden i Märsta. Kommunalfullmäktige anser att det vore

olyckligt om storlandstingets regionala planarbete skulle distraheras av aktioner

från enskilda primärkommuner.

Länsstyrelsen finner det tveksamt om tillräckliga skäl kan anses föreligga

för att genomföra förslaget om kommunal initiativrätt. En sådan initiativrätt

skulle sakna större betydelse som komplement till kompetensbestämmelsen

och skulle dessutom i ogynnsamma fall kunna visa sig vara

till hinder för en sammansmältning av landstingskommunens olika delar.

Enligt Svenska landstingsförbundet kommer visserligen den utvidgade

landstingskommunen att överta och komplettera vissa nu primärkommunala

uppgifter men å andra sidan förutsätts att primärkommunerna på

olika sätt skall kunna framföra sina synpunkter under beredningen. Då

det dessutom sannolikt kommer att finnas landstingsmän från samtliga

primärkommuner finner förbundet det onödigt att införa en initiativrätt i

lagen. Landstinget anser att förslaget om initiativrätt är av så principiell

natur att det bör övervägas i ett större sammanhang.

Stadsfullmäktige i Solna, kommunalfullmäktige i Järfälla och kommunalnämnden

i Össeby anför att initiativrätten inte kan vara ett tillräckligt

korrektiv mot den maktposition i kompetensfrågan som storlandstingskommunen

förutsätts få. Kommunalfullmäktige i Huddinge finner initiativrätten

kunna undvaras eftersom den kan leda till att en primärkommun

med huvudinflytande binder sig för en framställning på ett sådant sätt att

man väntar sig att kommunens landstingsledamöter, som innehar majoritet

i landstinget, bifaller framställningen. Liknande synpunkter framförs

av kommunalfullmäktige i Knutby och Värmdö. Kommunalfullmäktige i

Häverö avstyrker förslaget eftersom det dels inte fyller någon praktisk funktion,

dels synes bygga på den felaktiga uppfattningen att landstingskommunen

är ett primärkommunerna överordnat organ. Inte heller kommunalfullmäktige

i Turinge finner införandet av initiativrätt påkallat.

Förslaget att införa besvärsrätt för kommun tillstyrks uttryckligen av

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Svenska kommunförbundet, stadsfullmäktige i Nynäshamn, kommunalfullmäktige

i Danderyd, Salem, Turinge, Tyresö och Västerhaninge samt

kommunalnämnden i Österåker.

Stadsfullmäktige i Östhammar samt kommunalfullmäktige i Upplands

Väsby och Österhaninge anser att kompetensreglerna måste få en klarare

utformning om besvärsrätten skall få något praktiskt värde. Stadsfullmäktige

i Lidingö och kommunalfullmäktige i Grödinge tillstyrker att kommunerna

får besvärsrätt men vill att den begränsning av besvärsprövningen

som följer av LL inte skall gälla när kommun anfört besvär. I sådana fall

bör alltså inte bara lagligheten utan också lämpligheten i det överklagade

beslutet kunna prövas. Landstinget finner frågan om besvärsrätten så principiell

att den i likhet med frågan om initiativrätten bör övervägas i ett

större sammanhang. Det kan dessutom starkt ifrågasättas om besvärsrätten

är ett ändamålsenligt medel att skapa en bättre klarhet beträffande utredningsmannens

uttalanden om kompetensfördelningen. Den kommunala

besvärsrätten är en skyddsmekanism för enskild person och bestämmelserna

är knappast utformade för att passa en primärkommun som klagar över

elt landstingsbeslut.

Länsstyrelsen anför att behovet av en besvärsrätt för primärkommun

minskar, om frågan om kompetensen blir uttömmande reglerad. För införande

av en besvärsrätt talar emellertid enligt länsstyrelsens mening att likställighetssynpunkter

oftare kan komma att göras gällande från primärkommunernas

sida inom storlandstingskommunens verksamhetsområde än inom

en landstingskommun med traditionell verksamhet. Det synes vara en fördel

att primärkommunerna i storlandstingskommunen själva kan stå för

processföringen. Synpunkten att storlandstingsförfattningen inte bör innebära

anordningar som kan försvåra en sammansmältning av landstingskommunens

olika delar har inte samma tyngd när det gäller besvärsrätten. Skall

denna utnyttjas kan nämligen förutsättas att oenighet redan föreligger.

Länsstyrelsen anser dock, med hänsyn till att det här är fråga om en landstingskommun

— och inte någon ny kommuntyp — och till att starka skäl

bör föreligga för att man skall gå ifrån vad som i övrigt gäller för landstingen

att övervägande skäl talar för att besvärsrätt inte införs.

Stadsfullmäktige i Djursholm och Solna, kommunalfullmäktige i Djurö,

Järfälla, Vallentuna och Sorunda samt kommunalnämnden i Märsta finner

att införandet av kommunalbesvärsinstitutet knappast kan vara av större

betydelse för att lösa kompetensfrågan. Avvisande till besvärsrätten ställer

sig också Svenska landstingsförbundet, som i överensstämmelse med sin

uppfattning om initiativrätten finner en primärkommunal besvärsrätt överflödig.

Kommunalfullmäktige i Häverö anser att förslaget i denna del inte

har någon praktisk funktion och att det dessutom synes bygga på förutsättningen

att primärkommunerna är underordnade sekundärkommunerna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Den föreslagna besvärstiden för primärkommunerna bör enligt riksrevisionsverket

och kommunalfullmäktige i Grödinge, som hänvisar till lagen

den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets

beslut, utsträckas till fem veckor. Svenska kommunförbundet har samma

uppfattning och hänvisar därvid till 78 § KL.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

45

Val av landstingsmän, antalet landstingsmän och valkretsindelningen

Gällande rätt m. m.

Bestämmelser om val av landstingsmän finns dels i LL, dels i kommunala

vallagen (KVL) den 6 juni 1930 (nr 253).

Ledamöterna i landstinget — landstingsmännen — och suppleanter för

dem väljs fr. o. m. det ordinarie landstingsvalet år 1970 för tre år räknade

fr. o. m. den 1 januari året näst efter det då valet skett (9 § LL).

Fullmäktige väljs fr. o. in. nyssnämnda val, i Stockholm för tre år (tjänstgöringsår)

räknade fr. o. m. den 15 oktober det år då valet skett och i övriga

kommuner för tre år räknade fr. o. m. den 1 januari året näst efter det då

valet skett (8 § KL och 8 § KLS).

Landstingsmännen och suppleanterna utses i direkta val. Valsystemet är

proportionellt. För val av landstingsmän indelas landstingskommun i valkretsar.

Hur många landstingsmän som landstinget skall ha beror på valkretsindelningen

och folkmängden. Varje valkrets utser landstingsmän till

ett antal som motsvarar en landstingsman för varje påbörjat tal av 5 000

invånare och dessutom ytterligare en landstingsman (10 § LL). Valbarheten

är inte inskränkt inom valkrets. Landstinget bestämmer hur valkretsindelningen

skall ske och fastställer det antal landstingsmän som skall utses i

varje krets (13 §). Därvid är landstinget bundet av de föreskrifter som LL

ger, förutom i 10 §, även i 11 och 12 §§. Valkrets skall sålunda omfatta en eller

flera primärkommuner, dvs. gräns för valkrets skall alltid följa kommungräns.

Valkretsindelningen skall med vissa undantag göras så att minst sju

landstingsmän kommer att utses för varje valkrets. Invånarantalet i valkrets

måste alltså i allmänhet överstiga 25 000. Stad med mer än 20 000 invånare

bildar dock egen valkrets, om det inte föreligger särskilda skäl att lägga

samman staden med en eller flera kommuner till en valkrets. Valkrets skall

alltid ha mer än 15 000 invånare. Två eller flera kommuner kan tillsammans

utgöra en valkrets endast om högst 13 landstingsmän kommer att utses för

kretsen, dvs. om det sammanlagda invånarantalet uppgår till högst 60 000.

Från denna bestämmelse kan göras avvikelse om särskilda skäl föreligger.

På landsbygden skall valkretsindelningen göras efter domsaga eller tingslag,

om det är lämpligt. Frånsett det fall att två eller flera städer ingår i

samma valkrets skall valkrets om möjligt utformas så att den kan omslutas

med en sammanhängande gränslinje.

Länsstyrelsen upprättar förslag till valkretsindelning. Förslaget skall tillställas

kommunerna för yttrande. Därefter fattar landstinget sitt beslut

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

(13 § första stycket). Beslutet underställs Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse

(13 § andra stycket).

På förslag av länsstyrelsen eller efter dess yttrande äger landstinget jämka

beslut om valkretsindelning och om antalet landstingsmän, om det med

hänsyn till bestämmelserna i 10—12 §§ påkallas av att de förhållanden som

har legat till grund för beslutet har blivit ändrade eller om det anses nödvändigt

av annan anledning. Sådan jämkning skall beslutas vid landstingsmöte

före oktober månads utgång året innan val av landstingsmän äger rum

eller, om Kungl. Maj :t förordnar det, före utgången av maj månad valåret

(14 §).

Om jämkningsbeslut på grund av ändring i den landstingskommunala

indelningen finns särskilda bestämmelser. Har beslut fattats om stads inträde

i landstingskommun eller har förordnats om annan indelningsändring

som innebär att landstingskommuns område vidgas, skall landstinget

vid landstingsmöte före oktober månads utgång eller före annan tidpunkt

som Kungl. Maj :t föreskriver göra den jämkning i valkretsindelningen som

föranleds av indelningsändringen (15 § första stycket LL). Jämkning skall

ske också om från landstingskommun avskiljs område som utgör del av en

eller flera valkretsar (16 § andra stycket).

Av motiven till LL framgår att beslut om jämkning i tidigare fastställd

valkretsindelning också skall underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Företas jämkning enligt 15 § äger Kungl. Maj :t enligt dessa lagrum förordna

att val av landstingsmän skall äga rum inom en eller flera valkretsar

året innan indelningsändringen träder i kraft (nyval). Träder indelningsändringen

i kraft vid årsskifte efter allmänt landstingsmannaval förordnas

enligt praxis inte om nyval utan det ordinarie valet får avse den ändrade

kommunen.

Kommunalvalskommittén, som tillkallades hösten 1967, har i uppdrag

att mot bakgrunden av utvecklingen mot allt folkrikare landstingskommuner

på sina håll — en utveckling som med nuvarande regler leder till en

automatisk ökning av antalet landstingsmän — överväga om en reglering

bör införas av det högsta antal landstingsmän som får utses. Görs en sådan

reglering måste bestämmelserna om antalet mandat per valkrets ändras

och reglerna för valkretsindelningen ses över. I kommitténs direktiv

erinras om att motsvarande frågor för Stockholms del ingår i utredningsmannens

uppdrag. Eftersom reglerna för bestämmandet av antalet landstingsmän

bör utformas så att de i möjligaste mån kan tillämpas generellt,

bör emellertid frågan samtidigt utredas också för landet i övrigt heter det

i direktiven. Kommitténs arbete är inte avslutat och kan alltså inte leda till

nya regler för 1970 års val.

Kommuns fullmäktige bestämmer själva inom vissa i KL angivna latituder

antalet fullmäktige i kommunen. Antalet står i relation till folkmängden

(5 §). Lagrummet delar in kommunerna i grupper efter invånaranta
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

47

let. För varje grupp föreskrivs det högsta och det lägsta antal fullmäktige

som skall utses. Kommuner med över 400 000 invånare skall utse 60—80

fullmäktige. I Stockholm är stadsfullmäktiges antal bestämt i KLS, nämligen

till 100 (5 §).

Fullmäktige skall genast underrätta länsstyrelsen om hur många fullmäktige

som skall utses för kommunen. Länsstyrelsen skall dock inte pröva

eller fastställa beslutet.

För val av fullmäktige skall kommun med minst 40 000 invånare indelas

i valkretsar. Om det anses lämpligt kan också kommun med färre antal invånare

delas in på detta sätt. En förutsättning är dock att kommunens

folkmängd överstiger 10 000. I andra kommuner får valkretsindelning ske

endast om synnerliga skäl talar för en sådan indelning (9 § första stycket

KL).

Valkretsindelningen skall göras så att varje krets kan beräknas komma

att utse minst tio fullmäktige. Vidare skall iakttas att kretsen skall kunna

omslutas av en sammanhängande gränslinje. Sistnämnda krav är dock inte

oeftergivligt enligt KL. Vid indelningen skall tillses att antalet fullmäktige

för hela kommunen om möjligt fördelas lika på de särskilda kretsarna. I

varje valkrets utses efter kretsens i mantalslängden upptagna befolkning

för året före den period valet gäller en fullmäktig för varje fullt tal motsvarande

det som fås då man delar kommunens folkmängd enligt mantalslängden

för året med det totala antalet fullmäktige i kommunen (9 § andra

och tredje styckena KL och 9 § andra och tredje styckena KLS).

Länsstyrelsen beslutar om valkretsindelningen. Kommunerna skall dock

medverka. Fullmäktige kan sålunda själva göra framställning om att kommunen

skall indelas i valkretsar. Utnyttjar länsstyrelsen sin initiativrätt

skall kommunen få tillfälle att yttra sig innan beslut fattas. Länsstyrelsens

beslut skall meddelas senast två månader före ingången av valåret (9 §

fjärde och femte styckena KL och 9 § fjärde och femte styckena KLS).

Har kommunindelning ändrats och skall nyval hållas bestämmer länsstyrelsen

före den 1 juli valåret hur många fullmäktige som skall utses.

Därvid tillämpas reglerna i 5 § KL. Länsstyrelsen kan samtidigt besluta

om valkretsindelning av kommunen. Länsstyrelsen är därvid inte bunden

av KL:s regler om tid för sådant beslut (14 § andra stycket KIL).

Utredningsmannen

I fråga om val av landstingsmän och valperiod för dessa val föreslår utredningsmannen

ingen annan ordning än LL:s.

Utredningsmannen anför att LL:s regler om antalet landstingsmän, tilllämpade

på storlandstingskommunen, skulle ge ett alltför stort antal landstingsmän.

Särskilda regler härom och om valkretsindelningen föreslås därför.

Med hänsyn till att kommunalvalskommitténs arbete inte är avslutat

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

bör reglerna utformas så att en kommande översyn med sikte på gemensamma

regler för alla landstingskommuner binds så litet som möjligt.

Ett system med ett i lag fixerat antal landstingsman är från denna synpunkt

lämpligast.

Hur stort antalet bör vara är en avvägningsfråga, säger utredningsmannen.

Lämpligen synes antalet landstingsmän böra vara färre i förhållande

till invånarantalet än antalet fullmäktige i Stockholm i förhållande till invånarantalet

där men fler än antalet riksdagsmandaten enligt grundlagsreformen

i förhållande till invånarantalet i landet. För en begränsning av

antalet landstingsmän i storlandstingskommunen kan anföras att en stor

församling ger mer tungrodda förhållanden och större omständlighet. Vidare

minskar med större församlingar möjligheterna för de enskilda ledamöterna

att aktivt delta i beredning och förvaltning, att erhålla plats i

styrelse, nämnder etc. För en inte alltför begränsad församling talar att

med en mindre församling följer sämre möjlighet att ge olika regioner

inom storlandstingskommunen en tillfredsställande representation.

De diskussioner som förts beträffande avvägningsfrågorna har gett till

resultat att ett landsting med mellan 125 och 175 ledamöter framstått som

lämpligast. Storlandstingskommittén har under hänsynstagande till de

skilda synpunkterna för sin del funnit att 149 ledamöter bör väljas till

storlandstinget vid 1970 års val. Antalet invånare per ledamot blir då omkring

10 000. Utredningsmannen finner för sin del ej anledning att närmare

diskutera vilka mer avgörande skäl, som skulle kunna tala för lägre

eller högre ledamotsantal, utan stannar för att godta storlandstingskommitténs

bedömning.

Utredningsmannen föreslår ett suppleantsystem motsvarande det som

gäller enligt LL.

Valkretsindelningen bör enligt utredningsmannen bygga på hela kommuner.

Stockholm måste dock kunna delas i valkretsar. Självfallet bör

vidare kommunblocksindelningen följas vid valkretsindelningen. Uttrycklig

bestämmelse härom torde dock inte behövas. Undantagsvis kan förekomma

fall då en anpassning till kommunblocksindelningen inte är påkallad,

t. ex. när ändringar i denna indelning är aktuella. Valkrets bör

vara geografiskt sammanhängande.

Efter en avvägning av å ena sidan intresset av att skilda delar av landstingskommunens

områden blir i rimlig utsträckning representerade i landstinget

och å andra sidan intresset av att en så god proportionell fördelning

mellan partierna som möjligt uppnås vid mandatfördelningen har utredningsmannen

funnit att valkretsarna bör vara så stora att minst sju landstingsmän

kommer att utses i varje. Det förutsätts därvid att landstingsmandaten

fördelas på valkretsarna i proportion till dessas folkmängd. Att som i

LL fastställa en övre gräns för antalet landstingsmän per valkrets har inte

ansetts fylla något ändamål. Genom att i stället kräva att valkretsarna skall

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

49

vara till folkmängden i huvudsak lika stora når man en viss garanti för

att storlandstingskommunens olika delar vinner likvärdig representation i

landstinget.

Med utgångspunkt i nu angivna principer för antalet landstingsmän

och valkretsindelningen har gjorts en preliminär valkretsindelning, upplyser

utredningsmannen. Den bygger på gällande valkretsindelningar inom den

nuvarande landstingskommunen och Stockholms stad. Indelningsskissen visar

att de sju valkretsarna vid stadsfullmäktigval i Stockholm kan användas

även vid val till storlandstinget. Den visar vidare att storlandstingskommunen

i övrigt genom sammanförande av nuvarande valkretsar lämpligen

kan indelas i åtta kretsar. Den skisserade indelningen har tagit sikte

på valen åren 1970, 1973 och 1976. Den ger en ganska god överensstämmelse

mellan valkretsarna i fråga om folkmängd och mandatantal. År 1972 skulle

för Stockholms stad nås ett genomsnitt av 105 000 invånare per valkrets,

varierande mellan 97 000 för minsta och 112 000 för största valkretsen. För

regionen i övrigt skulle genomsnittet enligt skissförslaget ligga vid omkring

100 000 invånare per valkrets. Lägsta mandatsiffra skulle inte för någon

valkrets understiga åtta vid de tre valen.

Att valbarhet inte är inskränkt till valkrets gäller enligt utredningsmannen

utan särskild föreskrift.

Utredningsmannen föreslår alltså att storlandstinget skall bestå av 149

ledamöter, att suppleanter skall utses för dessa, att val av landstingsmän

skall ske i valkretsar, att valkrets skall omfatta en eller flera kommuner,

att Stockholm dock skall få delas in i valkretsar, att för varje valkrets skall

kunna väljas minst sju landstingsmän och att valkretsarna skall vara i huvudsak

lika stora och kunna omslutas av en sammanhängande gränslinje.

För fördelningen av mandaten mellan valkretsarna föreslås följande

regel.

Jämförelsetal uträknas genom att för varje valkrets folkmängden för valåret

enligt mantalslängden multipliceras med etthundrafyrtionio och delas

med hela landstingskommunens invånarantal vid samma tid. Varje valkrets

tilldelas platser i landstinget efter de heltal, som framkommit vid uträkningarna.

Nås därmed icke tillhopa etthundrafyrtionio platser, fördelas

återstående platser mellan kretsarna i tur och ordning efter de resttal, som

erhållits vid uträkningarna. Vid lika resttal avgöres företrädet genom lottning.

Eftersom det bör eftersträvas att valkretsarna för fullmäktigvalet i

Stockholm och valkretsarna för valet till storlandstinget stämmer överens

bör samma organ besluta om valkretsindelningen. Utredningsmannen föreslår

därför att länsstyrelsen beslutar härom. Länsstyrelsen bör också ha att

fastställa antalet landstingsmän för varje valkrets. Det bör ske senast under

maj varje valår. Den första valkretsindelningen förutsätts ske tidigare.

Jämkning av valkretsindelningen skall enligt förslaget ske om det med

4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

hänsyn till bestämmelserna om valkretsindelningen är nödvändigt eller om

det motiveras av annat skäl. För beslut om jämkning skall gälla samma ordning

som för beslut om valkretsindelning. Jämkningsbeslut skall meddelas

senast under maj valåret. Länsstyrelsen skall tillse att nödvändiga jämkningar

företas. Ändras landstingskommunens område föreslås Kungl. Maj :t

få bestämma om annan ordning för handläggning av frågor om jämkning av

valkretsindelningen.

Remissyttrandena

I allmänhet tillstyrker remissinstanserna förslagen i denna del eller lämnar

dem utan erinran. Länssiyrelsen och storlandsting skommittén tillstyrker

dock förslagen bara som ett provisorium. Kommunalvalskommittén

konstaterar att förslagen inte torde försvåra eller förhindra kommitténs arbete

på ett generellt författningsförslag för samtliga landstingskommuner.

Storlandstingskommittén betonar att i en region med stark men oenhetlig

befolkningsutveckling ett på lämpligt sätt utformat latitudsystem i och

för sig vore att föredra framför ett system med fast antal mandat.

Några remissinstanser anser att LL:s regler om val och valkretsar i vissa

avseenden bör behållas. Svenska landstingsförbundet framhåller sålunda att

Kungl. Maj :t bör fastställa valkretsindelningen. Också två ledamöter av

kommunalrättskommittén anser att landstinget bör besluta om valkretsindelningen

och att denna bör fastställas av Kungl. Maj:t. Landstinget tillstyrker

förslaget att antalet landstingsledamöter bestäms till 149 och att

möjlighet öppnas att indela Stockholms stad i valkretsar. Också i fråga om

sättet för fördelningen av mandaten är landstinget ense med utredningsmannen.

I övrigt bör enligt landstinget LL:s regler tillämpas. Enligt kommunalfullmäktige

i Boo, Frötuna, Häverö, Knutby, Lyhundra och Tyresö

bör antalet landstingsledamöter inte fastställas i lag utan bestämmas inom

en latitud, som anges i lag.

Kommunalfullmäktige i Gustavsberg anser att den nuvarande landstingsdelens

intresse bör tillgodoses bättre än som skett genom förslaget. Stadsfullmäktige

i Östhammar, kommunalfullmäktige i Frötuna, Häverö, Knivsta

och Lyhundra samt kommunalnämnden i Märsta anser att tilläggsmandat

bör kunna tillföras valkrets som är stor till ytan men mindre tätbefolkad.

Att det är av vikt för skärgårdskommunernas utveckling att de får tillsammans

utgöra en valkrets framhålls av kommunalfullmäktige i Blidö medan

kommunalfullmäktige i Sollentuna mera allmänt betonar att kommuner som

förs samman i en valkrets bör ha uttalad intressegemenskap.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

51

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande

organ, m. m.

Inledning

Gällande rätt

Landstinget är landstingskommunens beslutande organ. Förvaltning och

verkställighet tillkommer förvaltningsutskottet och övriga nämnder (5 §

LL). Förvaltningsutskottet, som är ett obligatoriskt organ, utgör landstingskommunens

styrelse (40 §). I övrigt tillsätts enligt 54 § de nämnder

som skall finnas enligt särskilda författningar (nämnder för specialreglerad

förvaltning) eller som landstinget finner behövliga (nämnder för oreglerad

förvaltning).

Beslutanderätten i kommun utövas av fullmäktige (4 § KL). Som kommunens

styrelse fungerar kommunalnämnden på landet och drätselkammare

eller stadskollegium i stad (29 §). I övrigt utses enligt 44 § de nämnder

som skall finnas enligt särskilda författningar (nämnder för specialreglerad

förvaltning) eller som fullmäktige anser behövliga (nämnder för

oreglerad förvaltning). I Stockholm är till stadskollegiet knuten en borgarrådsberedning,

som består av det antal borgarråd som fullmäktige bestämmer

(45 § KLS). I prop. 1969: 63 med förslag om införande av enhetlig kommunbeteckning,

m. m. har föreslagits att beteckningarna kommunalfullmäktige

och stadsfullmäktige ersätts med beteckningen kommunfullmäktige

och att beteckningarna kommunalnämnd, drätselkammare och stadskollegium

ersätts med beteckningen kommunstyrelse.

Utredningsmannen

Landstingskommuns organ skall enligt utredningsmannen vara desamma

som enligt LL. I författningsförslaget sägs emellertid att förvaltning

och verkställighet tillkommer kommunens styrelse. Någon särskild benämning

används inte. Benämningen »förvaltningsutskott» har dock anmärkts

inom parentes i den inledande bestämmelsen för att utmärka sambandet

med övriga landstingskommuners organisation.

Remissyttrandena

Bara några få remissinstanser har berört förslaget i denna del. Av dessa

tillstyrker stadsfullmäktige i Lidingö samt kommunalfullmäktige i Västerhaninge

förslaget. De anser dock att benämningen förvaltningsutskottet

på styrelsen över huvud taget inte bör förekomma i lagen. Samma uppfattning

har kommunalfullmäktige i Huddinge som dessutom föreslår att benämningen

landstingsstyrelse införs.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Landstinget

Gällande rätt

Tid och plats för landstingsmöte

Enligt LL i dess ursprungliga lydelse sammanträdde landstinget till ett

lagtima möte varje år. Mötet började första måndagen i oktober. Mötets

längd var inte bestämd. Urtima möte hölls när landstinget eller förvaltningsutskottet

beslutade om det eller när Kungl. Maj :t omedelbart eller på

framställning av länsstyrelsen förordnade om sådant möte. Genom 1965

års ändringar i LL togs bl. a. skillnaden mellan lagtima och urtima landstingsmöte

bort. Ändringen — som omfattade också bl. a. vissa regler om

beredning av landstingets ärenden — företogs i huvudsakligt syfte att underlätta

för landstingen att i ett skede av kraftig expansion av den landstingskommunala

verksamheten leda utvecklingen på de olika verksamhetsområdena

och tränga in i de ärenden landstinget skall avgöra. Efter

ändringen sammanträder landstinget till landstingsmöte första måndagen

i oktober och i övrigt enligt den ordning som landstinget bestämmer. Landstingsmöte

hålls även när Kungl. Maj :t omedelbart eller på framställning

av länsstyrelsen förordnar om det eller förvaltningsutskottet eller minst

en tredjedel av landstingets ledamöter begär det eller landstingets ordförande

finner det behövligt. Landstinget eller den landstinget bemyndigat

bestämmer ort för landstingsmöte. Länsstyrelsen får bestämma annan

sammanträdesort om det påkallas av utomordentliga omständigheter (19 §

LL). Av andra bestämmelser i LL framgår att vissa ärenden obligatoriskt

skall behandlas på oktobersammanträdet, nämligen fastställelse av utgiftsoch

inkomststat — 60 § — och granskning av revisionsberättelse — 69 §.

Enligt motiven bör landstingen liksom fullmäktige kunna hålla sammanträden

i den utsträckning som krävs med hänsyn till förhållandena inom

varje landstingskommun. Huruvida landstinget bör hålla täta kortvariga

sammanträden eller sammanträda sällan men då under längre tid bör

landstinget självt avgöra. Motivet till att föreskriften om ett oktobersammanträde

behölls var att förfarandet när två landsting gemensamt skulle

förrätta val till riksdagens första kammare därigenom skulle underlättas.

Fullmäktige i kommun bestämmer själva ordningen för sina sammanträden.

Sammanträde skall hållas också när länsstyrelsen förordnar om

det eller kommunens styrelse eller de flesta av fullmäktige begär det eller

fullmäktiges ordförande finner det behövligt (13 § första stycket KL).

Uppdelning i ordinarie och extra sammanträden förekommer inte. En del

sammanträden skall emellertid hållas under bestämda månader för avgörande

av särskilt angivna ärenden (11 § andra stycket och 13 § andra

-—sista styckena). Kommunens utgifts- och inkomststat fastställs sålunda

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969 53

i allmänhet i oktober. Vid sammanträde i december förrättas val till de befattningar

inom kommunen som blir lediga vid årets slut.

I Stockholm sammanträder fullmäktige i oktober på första helgfria

dag efter tjänstgöringsårets början (14 § KLS). Tjänstgöringsåret börjar

den 15 oktober (8 §). I övrigt bestämmer fullmäktige ordningen för sina

sammanträden. Sammanträde skali äga rum också när länsstyrelsen förordnar

om det eller när stadskollegiet eller minst en tredjedel av fullmäktige

begär det eller fullmäktiges ordförande finner det nödvändigt. Vid

sammanträde senast den 8 december skall stadens utgifts- och inkomststat

fastställas. Samtidigt skall fullmäktige anställa val till befattningar

inom kommunen som blir lediga vid årets slut. Valen får dock äga rum

vid sammanträde senare i december (14 §).

Rätt att närvara vid landstingsmöte

Landstingets förhandlingar är i princip offentliga. Landstinget får dock

för visst ärende förordna om stängda dörrar (37 § LL).

Rätt att övervara landstingets sammanträden och att delta i överläggningarna

tillkommer landshövdingen i länet (29 §). I paragrafen ges vissa bestämmelser

om vilka tjänstemän som i landshövdingens ställe får utöva

denna rätt.

Enligt 29 § LL har vidare ordförande eller vice ordförande i förvaltningsutskottet

rätt att närvara och delta i överläggningarna men inte i besluten

vid sammanträde med landstinget, även om han inte är landstingsman.

Sådan rätt har också landstingsdirektör eller motsvarande tjänsteman. Ordförande

eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning har rätt att närvara

och yttra sig men endast i fråga om ärende som beretts av nämnden

eller beredningen samt vid besvarande av interpellation. Motsvarande rätt

tillkommer revisor vid granskning av revisionsberättelse. Landstinget får

bestämma att annan tjänsteman än nyss sagts får närvara vid sammanträde

för att lämna upplysningar.

Kungörelse om landstingsmöte

Bestämmelser om kungörelse om landstingsmöte finns i 20 § LL. Sådan

kungörelse med uppgift om tid och ställe för mötet och de ärenden som

skall behandlas vid detta utfärdas av ordföranden. Kungörelsen skall minst

14 dagar före landstingsmötet anslås på en av landstingskommunen anordnad

anslagstavla och, om landstinget beslutar det, också på annan plats.

Kungörelsen skall inom samma tid sändas till varje landstingsman med

posten. Vidare skall tillkännagivande om tid och ställe för landstingsmöte införas

i en eller flera i landstingskommunen spridda tidningar senast en vecka

före mötet. Varje år bestämmer landstinget i vilken eller vilka tidningar tillkännagivanden

skall införas under nästa kalenderår. I paragrafen ges vissa

riktlinjer för vilka tidningar som bör väljas. En minoritet inom landstinget

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj ds proposition nr 112 år 1969

har rätt att påkalla införande i ytterligare tidning. Den omständigheten att

kungörelsen om mötet inte anslagits på annan plats än landstingets anslagstavla

eller att tillkännagivande inte införts i tidning ntgör inte hinder mot

att landstingsmöte hålls. Fordrar ärende så skyndsam handläggning att

kungörande inte hinns med i den ordning som sagts nu, får landstinget

ändå handlägga ärendet, om kungörelse med föreskrivna uppgifter senast

en vecka före mötet anslagits på landstingskommunens anslagstavla och

sänts till varje landstingsman. Länsstyrelsen skall skriftligen underrättas

om landstingsmöte.

Kungörelse om fullmäktigsammanträde skall anslås och tas in i tidning

en vecka och tillställas fullmäktigledamöterna fyra dagar före fullmäktigsammanträde.

Undantagsvis får vissa avsteg från dessa bestämmelser ske (14

§ KL och 15 § KLS).

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har förfall

Enligt 8 § LL frånträder landstingsman eller suppleant omedelbart sitt

uppdrag om han efter valet kommer i den ställningen att han inte längre är

valbar. Den som fyllt 60 år får avsäga sig sitt uppdrag att vara landstingsman

eller suppleant. I annat fall får ingen avsäga sig sådant uppdrag om

han inte uppger hinder som godkänns av landstinget. Inträffar för landstingsman

eller för behörigen kallad suppleant sådant hinder att han inte

kan inställa sig vid landstingsmöte är han skyldig att underrätta förvaltningsutskottet

som inkallar ersättare. Uppkommer för landstingsman eller

suppleant som inställt sig vid landstingsmöte sådant hinder att han inte

vidare kan tjänstgöra vid mötet skall han anmäla hindret till landstingets

ordförande som omedelbart kallar in ersättare (22 § LL). Enligt 23 § prövar

landstinget framställning om befrielse från landstingsmannauppdraget

och fråga om förfall för utevaro från landstingsmöte. Underkänns anmält

hinder för närvaro får kallad suppleant ändå tjänstgöra. Den för vilken

hindret inte godkänts får dock efter anmälan ta plats i landstinget i suppleantens

ställe.

Landstingets presidium

Landstinget utser bland tingets ledamöter en ordförande och en vice

ordförande för en tid av högst ett år. Upphör under den tiden ordföranden

eller vice ordföranden att vara landstingsman upphör också befattningen

som ordförande eller vice ordförande (25 § LL). Avgår ordföranden eller

upphör hans befattning av annat skäl under tjänstgöringstiden, utses ny

ordförande för återstoden av denna tid. Nytt val hålls också om vice ordföranden

avgår eller hans uppdrag upphör. Är både ordföranden och vice

ordföranden hindrade att inställa sig vid landstingsmöte eller finns varken

ordförande eller vice ordförande utövas ordförandeskapet av landstingets

äldste ledamot till dess landstinget utsett landstingsman att föra ordet resp.

förrättat nytt val. Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ord
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

förande under den tid då landstinget inte är samlat till möte skall landstingets

äldste ledamot tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.

En regel ges om vem som skall anses vara landstingets äldste ledamot (26 §

LL).

Kommunalrättskommittén har i sitt betänkande Mandattider och valperioder

i kommunallagstiftningen (Stencil K 1968: 11) redovisat ett uppdrag

att föreslå ändringar i kommunallagstiftningen som bör genomföras

vid ett förverkligande av grundlagberedningens förslag om samordning av

riksdags- och kommunalvalen samt att utreda frågan om en samordning

av mandattiderna för styrelser och beslutande församlingar inom borgerlig

primärkommun, kyrkokommun och landstingskommun. Kommittén har

i betänkandet föreslagit bl. a. att landstingets presidium det år val av landstingsmän

ägt rum skall väljas senast i december av det nyvalda landstinget.

Val enligt de nya reglerna föreslås ske första gången år 1970.

Anhängiggörande av ärende

Rätt att väcka förslag vid landstingsmöte tillkommer förvaltningsutskottet

och annan nämnd hos landstingskommunen, ledamot av landstinget samt

länsstyrelsen (21 § 1 mom. LL).

Förslag skall lämnas till landstingskommunens kansli eller i vissa fall

till förvaltningsutskottet inom vissa tider i förhållande till landstingsmöte

som anges närmare i lagrummet. I allmänhet skall förslag lämnas inom två

månader före mötet. Förvaltningsutskottet får väcka förslag senast 14 dagar

före mötet. Om synnerliga skäl föreligger får förslag lämnas senare,

senast första dagen av landstingsmöte.

Förslag får inte komma under behandling i annan ordning än som sålunda

föreskrivs om inte förslaget hänskjutits till landstinget av Kungl.

Maj :t eller härleder sig från och står i sammanhang med förslag som förut

väckts i behörig ordning. Enligt 2 mom. skall till landstinget i behörig

ordning inkomna förslag tryckas och, om det kan ske, minst åtta dagar före

landstingsmötets början sändas till länsstyrelsen och till samtliga landstingsmän.

Förvaltningsutskottet upprättar föredragningslista över de ärenden

som skall förekomma vid landstingsmötet. Listan delas ut till länsstyrelsen

och samtliga landstingsmän före mötets början.

Fullmäktige skall meddela beslut i ärenden som hänskjutits till dem av

högre myndighet och i fråga som väckts genom framställning från styrelsen

eller annan kommunal nämnd eller genom motion av fullmäktig och,

i Stockholm, borgarråd (18 § KL och 19 § KLS). I övrigt saknas för fullmäktige

motsvarighet till nu angivna bestämmelser för landsting.

Beredning av ärende

Innan ärende tas upp till avgörande i landstinget skall det vara berett

av den nämnd eller beredning dit ärendet hör eller av en eller flera personer

som utsetts särskilt för att bereda ärendet mellan landstingets möten.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Har den nämnd eller beredning dit ärendet hör inte deltagit i beredningen,

skall nämnden eller beredningen få tillfälle att yttra sig i ärendet innan

det avgörs. Förvaltningsutskottet skall alltid få tillfälle att yttra sig i ärende,

som utskottet inte berett (30 § första stycket LL). För val och för vissa

ärenden som kräver skyndsam behandling är beredning inte obligatorisk

(30 § sista stycket).

För beredning av ärende som avgörs av fullmäktige gäller i huvudsak

motsvarande bestämmelser (19 och 47 §§ KL och 20 § IiLS).

Härutöver gäller för landstinget ytterligare beredningstvång (det s. k.

dubbla beredningstvånget), som inte har motsvarighet i fullmäktige. Ärende

får sålunda inte avgöras av landstinget innan det beretts av särskilt utskott,

som landstinget utser bland sina ledamöter (30 § andra stycket LL).

Denna form av beredning motsvarar närmast utskottsbehandlingen av förslag

i riksdagen. Enligt riksdagsordningen (RO) skall praktiskt taget varje

fråga som behandlas i riksdagen beredas av något av riksdagsutskotten

(55 § 3. RO).

Bordläggning av ärende, in. in.

Enligt 31 § LL kan en tiondel av de vid landstingsmöte närvarande landstingsmännen

påkalla bordläggning av ärende till nästa dag då sammanträde

hålls. För bordläggning längre tid, för bordläggning i valärende och för bordläggning

mer än en gång i samma ärende krävs majoritetsbeslut.

Vid fullmäktigsammanträde skall ärende bordläggas om minst en tredjedel

av de närvarande yrkar det. Rordlagt ärende skall uppskjutas till annan

dag som ordföranden bestämmer och, om fullmäktige bestämmer det, kungöras

i vanlig ordning. För bordläggning i valärende och för bordläggning

mer än en gång i samma ärende krävs majoritetsbeslut (20 § tredje och

fjärde styckena KL samt 21 § tredje och fjärde styckena KLS).

Kan ärende som handläggs på fullmäktigsammanträde inte föras till

slut på utsatt dag skall sammanträdet fortsättas på annan dag. Kungörelse

skall ske härom i vanlig ordning om fullmäktige beslutar det. Reslutas inte

om kungörelse bestämmer ordföranden tid för det fortsatta sammanträdet

och meddelar sitt beslut för de närvarande (20 § första stycket KL och 21 §

första stycket KLS). Någon motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte

iLL.

Interpellation in. m.

Interpellation i ämne som tillhör landstingets handläggning kan av landstingsman

ställas till ordföranden i förvaltningsutskottet eller i annan nämnd

eller beredning. Den skall lämnas skriftligen avfattad till landstingets ordförande

senast första dagen av landstingsmöte. Landstinget beslutar utan

föregående överläggning om interpellationen får framställas. Lämnas sådant

medgivande bör interpellationen besvaras vid mötet (33 § LL).

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Också fullmäktig kan interpellera ordföranden i styrelsen eller annan

nämnd eller beredning i ämne som hör till fullmäktiges handläggning. Interpellation

skall lämnas skriftligen avfattad till fullmäktiges ordförande före

det sammanträde vid vilket den är avsedd att framställas. Medgivande att

framställa interpellation lämnas på samma sätt som enligt LL. Lämnas

medgivande bör interpellationen besvaras senast vid nästa sammanträde

(23 § KL). I Stockholm ställs interpellation till borgarråd. Tiden för avlämnande

av interpellation är bestämd till fem dagar före det sammanträde

vid vilket den är avsedd att framställas. I övrigt överensstämmer bestämmelserna

för Stockholm med KL:s (24 § KLS).

Arbetsordning

Enligt 38 § LL skall landstinget i arbetsordning meddela de föreskrifter

som utöver bestämmelserna i LL anses behövliga för landstingets sammanträden

och ärendenas behandling.

Utredningsmannen

Tid och plats för landstingsmöte

Utredningsmannen finner att LL fortfarande är utformad med utgångspunkt

i en ordning med ett lagtima landstingsmöte varje höst. Bestämmelserna

för ett storlandsting med regelbundet återkommande — kanske

månatliga — sammanträden måste därför ges en väsentligen annan utformning.

Storlandstinget kan sägas vara närmare jämförbart med primärkommunernas

fullmäktigförsamlingar än med övriga landsting. Att storlandstinget

skall sammanträda kontinuerligt under hela året motiverar alltså

avvikelser från LL:s regler om landstingets sammanträden. En del avvikelser

är helt nödvändiga. Andra avvikelser är inte lika nödvändiga men

synes ändå befogade med hänsyn till vad som är mest ändamålsenligt för

storlandstingets arbetsförhållanden.

Enligt utredningsmannens förslag skall finnas en sammanträdesordning

för landstinget. Detta skall sammanträda på de tider och den plats som

landstinget bestämmer i sammanträdesordningen. Landstinget eller, om

särskilda skäl föreligger, ordföranden kan för visst sammanträde bestämma

annan sammanträdesplats. Någon motsvarighet till LL:s föreskrift om

visst sammanträde i oktober eller om länsstyrelsens befogenhet att bestämma

annan ort för landstingsmöte än landstinget föreskrivit när det är påkallat

till följd av utomordentliga förhållanden föreslås inte. Dessa föreskrifter

saknar enligt utredningsmannens mening praktisk betydelse. I stället för bestämmelsen

i LL om att landstingsmöte skall hållas när Kungl. Maj :t omedelbart

eller på framställning av länsstyrelsen förordnar därom föreslås att

sammanträde med landstinget skall hållas om länsstyrelsen begär det.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kungörelse om landstingsmöte

Utredningsmannen föreslår den avvikelsen i sak från LL att kungörelsen

skall anslås och postas först en vecka före sammanträdet. Vidare föreslås

att hela kungörelsen om sammanträde och därmed uppgift om de ärenden

som skall behandlas och således inte bara uppgift om tid och plats för sammanträde

skall införas i en eller flera inom landstingskommunen spridda

tidningar.

Enligt förslaget skall skyldighet inte föreligga att underrätta länsstyrelsen

om landstingsmöte.

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har förfall

Enligt förslaget skall prövning inte ske av frågan om förfall för landstingsmans

utevaro. Inte heller föreskrivs i förslaget uttryckligen skyldighet

för landstingsman att anmäla hinder att inställa sig vid landstingsmöte. I

stället sägs att för landstingsman eller kallad suppleant som före sammanträde

anmält att han på grund av sjukdom eller annan orsak är ur stånd att

delta i sammanträdet suppleant skall kallas in på lämpligt sätt. Ordinarie

kallelseförfarande anses inte behöva iakttas. Enligt förslaget åligger det

landstingets ordförande — i stället för som enligt LL förvaltningsutskottet

— att kalla suppleant. Med denna ordning skulle det inte behövas någon

motsvarighet till LL:s regler om behörighet för suppleant att tjänstgöra om

anmält hinder för ordinarie landstingsman inte godkänts. Motsvarighet till

LL:s särskilda regler för det fall att hinder uppstår för landstingsman att

delta i pågående landstingsmöte anses inte behövlig för storlandstingets del

med dess regelbundna, tätt återkommande sammanträden.

Landstingets presidium

Utredningsmannen föreslår att i storlandstinget skall utses förutom

ordförande och vice ordförande en andre vice ordförande. Dessa skall enligt

förslaget väljas på sammanträde i december för nästa kalenderår. Valår

skall det nyvalda landstinget förrätta valet. Förslaget innehåller bestämmelser

om förfarandet vid förfall för presidiet vid landstingsmöte

och om val av presidiemedlemmar vid avgång vilka stämmer överens med

motsvarande bestämmelser i LL. Motsvarighet till LL:s föreskrift att presidiemedlems

befattning upphör om han upphör att vara landstingsman

och till LL:s definition av uttrycket äldste ledamot anses onödig. Inte heller

anses, med hänsyn till ordningen med regelbundna, tätt återkommande

sammanträden med storlandstinget, behövas motsvarighet till LL:s regler

om förfarandet vid förfall för presidiet mellan landstingsmöten och om

ställföreträdarskap när hela presidiet avgått.

Anhängiggörande av ärende

Utredningsmannen föreslår att utöver de myndigheter som enligt LL har

rätt att väcka förslag vid landstingsmöte »centralt ämbetsverk» skall få

sådan rätt i förhållande till storlandstinget. Initiativrätt föreslås också för

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

59

landstingsråd och, som förut nämnts, för kommun inom landstingskommunens

område. Motsvarighet till LL:s detaljerade regler om tid för inlämnande

av förslag och om upprättande av föredragningslista är enligt utredningsmannen

inte nödvändig. Kanske behövs andra bestämmelser vilka i så fall

bör ges i arbetsordning. I förslaget lämnas därför dessa frågor oreglerade.

Med de tätare sammanträden som förutsatts för storlandstingets del torde

ingivna förslag inte behöva tryckas för sig. De blir ofta redovisade t. ex. som

bilagor till nämndprotokoll o. d. Det får också antas att storlandstinget kan

finna skäl att låta landstingstrycket omfatta annat än vad landstinget enligt

LL skall trycka, såsom förvaltningsorganisationens protokoll o. d. Det

bör därför enligt utredningsmannen bero på landstingets eget avgörande om

tryckning av förslag skall ske.

Beredning av ärende

Med hänsyn till att storlandstinget skall vara kontinuerligt verksamt med

förhållandevis täta sammanträden saknas enligt utredningsmannen motiv

för det dubbla beredningstvånget. Landstingsmännen får genom landstingets

sammanträden en kontinuerlig kontakt med landstingskommunens

angelägenheter. I stor utsträckning blir landstingsmännen engagerade i styrelser

och nämnder i den omfattande administrativa organisationen. Styrelse

och nämnder kommer att bestå av företrädare för olika meningsriktningar.

Därmed är sörjt för att landstingsärendena blir politiskt beredda.

Om ytterligare informationsbehov föreligger kan detta tillgodoses på annat

sätt än genom medverkan i särskilda landstingsutskott, t. ex. genom information

och beredning i partigrupperna. Dubbelt beredningstvång föreslås

alltså inte gälla. Behov av undantag från beredningstvånget i övrigt för vissa

brådskande fall anses däremot inte föreligga. Med en förvaltningsorganisation

av den omfattning som förutsätts för storlandstingskommunen måste

beredning alltid kunna ske. Motsvarighet till ifrågavarande undantagsbestämmelse

i LL föreslås därför inte.

Bordläggning av ärende, m. m.

Med hänsyn till den ordning som kommer att gälla för storlandstingets

sammanträden anser utredningsmannen att IvL:s och KLS:s bestämmelser

om bordläggning är lämpligare än LL:s. Det föreslås alltså att minst en

tredjedel av de närvarande landstingsmännen skall kunna påkalla bordläggning.

Ordföranden skall dock inte bestämma när bordlagt ärende skall

tas upp på nytt. Sådant ärende skall i stället enligt förslaget tas upp vid

nästa sammanträde. I fråga om bordläggning av ärende om val och bordläggning

av förut bordlagt ärende föreslås ingen ändring i förhållande till

LL.

Utredningsmannen diskuterar om motsvarighet till KL:s och KLS:s bestämmelser

om fortsatt sammanträde bör ges för storlandstinget. Möjligen

skulle sådana regler helt kunna undvaras. Kan inte sammanträde föras till

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

slut skulle återstående ärenden kunna bordläggas och tas upp på nästa

sammanträde. Utredningsmannen anser det dock lämpligt att ge en särskild

bestämmelse som bör utformas med KL:s och KLS:s motsvarande bestämmelser

som förebild. Den avvikelsen föreslås dock att landstinget skall

bestämma om sammanträdet skall fortsätta omedelbart eller vid senare tidpunkt.

Ordföranden skall bestämma och genast tillkännage tid för det fortsatta

sammanträdet. Frånvarande landstingsmän skall underrättas om det

fortsatta sammanträdet.

Interpellation m. m.

Utredningsmannen föreslår att landstinget skall få bestämma när interpellation

skall lämnas. Vidare föreslås en föreskrift att interpellationen bör

besvaras vid nästa sammanträde.

Enligt förslaget skall också enkel fråga kunna ställas med landstingets

medgivande. Det torde enligt utredningsmannen gälla redan enligt praxis.

Det förutsätts att ordningsföreskrifter rörande interpellationer och enkla

frågor tas upp i landstingets arbetsordning.

Remissyttrandena

Kungörelse om landstingsmöte

Förslaget att kungörelsen och därmed uppgift om de ärenden som skall

behandlas på sammanträdet bör tas in i tidning ses som en värdefull nyhet

av Svenska kommunförbundet och stadsfullmäktige i Nynäshamn. Kommunalfullmäktige

i Sorunda och Österhaninge anser att införande av kungörelse

i tidning bör vara obligatoriskt. Kommunalfullmäktige i Österhaninge

menar att kungörelsen bör delges varje landstingsledamot.

Landstingets presidium

Utredningsmannens förslag om tid för ordförandeval m. m. föranleder

det påpekandet från landstinget att det nyvalda landstinget liksom nu

utan olägenhet kan sammanträda på nyåret för att förrätta dessa val.

Svenska kommunförbundet finner att benämningarna förste och andre

vice ordförande bör användas i likhet med vad som sker i primärkommunala

sammanhang. Förbundet anser också att en definition bör göras i

lagen av vad som menas med äldste närvarande landstingsman. Ett liknande

påpekande görs av kommunalfullmäktige i Österhaninge.

Anhängiggörande av ärende

Enligt landstinget har landstingen hittills ansetts vara organ av sådan

dignitet att endast Kungl. Maj :t och länsstyrelsen haft direkt förslagsrätt

från den statliga sidan. Att »centralt ämbetsverk» får sådan förslagsrätt kan

inte vara ett landstingsintresse. Liknande synpunkter anförs av Svenska

landstingsförbundet och kommunalnämnden i Märsta.

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

61

Landstinget anför vidare att bestämmelserna i LL om tid för ingivande

av förslag till landstingsmöte fått en mindre lyckad utformning. En ändring

av tidsangivelserna synes över huvud taget önskvärd. Detta torde dock

inte i och för sig utgöra hinder mot att gällande lag kan tillämpas för storlandstingets

del.

Beredning av ärende

Stadsfullmäktige i Stockholm tillstyrker att det dubbla beredningstvånget

avskaffas. Fullmäktige anför att en dubbel beredning inte skulle fylla någon

funktion i ett system med ofta återkommande landstingssammanträden

och en väl utbyggd nämndorganisation, där företrädare för olika politiska

meningsriktningar deltar i ärendeberedningen och förvaltningen. Det dubbla

beredningstvånget skulle göra landstingets arbete synnerligen tungrott. Man

får inte förbise att alltför tidskrävande beredningssystem minskar möjligheterna

för många lekmän att åta sig kommunala uppdrag. I det moderna

parlamentariska arbetet spelar även partigruppernas sammanträden en

viktig roll inte minst för ärendeberedningen. Landstingsledamöterna kommer

att i stor utsträckning vara engagerade i det primärkommunala arbetet

som i sin tur är synnerligen tidskrävande. Också storlandstingskommittén

och kommunalfullmäktige i Tyresö finner att det dubbla beredningstvånget

kan avskaffas.

För behållande av det dubbla beredningstvånget uttalar sig länsstyrelsen,

Svenska landstingsförbundet, landstinget, stadsfullmäktige i Djursholm och

Nacka, kommunalfullmäktige i Boo, Frötuna, Färingsö, Häverö, Knutby,

Lyhundra, Saltsjöbaden, Vallentuna och Västerhaninge samt kommunalnämnderna

i Märsta och Össeby.

Stadsfullmäktige i Djursholm anför i sitt yttrande i denna del flera synpunkter

som anförs också i andra kommuners yttranden. I fullmäktiges

yttrande heter det.

Det kan knappast förväntas, att landstingsmännen genom deltagande i

landstingssammanträden — även med förhållandevis täta sådana — blir tillräckligt

insatta i mängden av förekommande ärenden för att kunna ägna

dem en nödig saklig prövning enbart på grundval av föreliggande handlingar.

Deltagande i utskottsarbete med muntliga föredragningar och tillfälle

till kompletterande frågor måste ge ett betydligt bättre underlag. Det ger

även särskilda möjligheter till inblick i och orientering om sådana verksamhetsgrenar,

som ligger utanför vederbörandes engagemang i det löpande

landstingsarbetet. Det måste dessutom ge bättre förutsättningar för tinget

att kunna bedöma framlagda förslag, inte minst med hänsyn till de mycket

skiftande förhållanden, som kommer att råda inom storlandstingets område.

Med ofta återkommande sammanträden bör också antalet ärenden — till

skillnad från förhållandet vid nuvarande landstingsmöten — bli betydligt

mindre så att en utskottsbehandling kan göras meningsfylld utan att vara

alltför tidskrävande. Det framstår även, inte minst ur tidsbesparingssynpunkt,

som mera rationellt att sakdiskussionen rörande förslag som framlägges

av landstingets styrelse åtminstone i huvudsak kan ske inom ett ut
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

skott i stället för i tinget. Slutligen bör man inte helt underkänna de värden,

som det dubbla beredningstvånget kan ha ur principiell demokratisk synvinkel.

Att förslag som framlägges av styrelsen eller via denna av olika

facknämnder även blir föremål för prövning av organ inom den beslutande

församlingen synes onekligen kunna ge en viss garanti för att inte allt inflytande

samlas hos en sluten krets i landstingets ledning.

Länsstyrelsen ansluter sig till vad stadsfullmäktige i Djursholm anfört

och framhåller att mot synpunkter av detta slag kan invändas att det skulle

vara rationellt att slopa det dubbla beredningstvånget. Länsstyrelsen har

emellertid stannat för åsikten att det dubbla beredningstvånget bör behållas,

i vart fall tills vidare. Härvid har länsstyrelsens uppfattning även påverkats

av att fråga här är om ett landsting, låt vara med utökade arbetsuppgifter,

och att starka skäl bör fordras för att man skall frångå den ordning

som gäller för landstingen i allmänhet.

Två ledamöter av kommunalrättskommittén anser att bestämmelsen bör

utformas så, att landstinget i arbetsordning kan föreskriva dubbelt beredningstvång,

medan stadsfullmäktige i Lidingö finner lämpligast att frågan

om det dubbla beredningstvånget skall bibehållas avgörs under beaktande

av sammanträdesfrekvensen i det utvidgade landstinget.

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder

Gällande rätt

Förvaltningsutskottets kompetens

Förvaltningsutskottets allmänna uppgifter regleras i 41 § LL. Utskottet

skall leda förvaltningen av landstingskommunens angelägenheter och ha inseende

över övriga nämnders verksamhet. Vidare skall utskottet med uppmärksamhet

följa de frågor som kan inverka på landstingskommunens utveckling

och ekonomiska ställning. Det skall hos landstinget och övriga

nämnder samt hos andra myndigheter göra de framställningar som är påkallade.

Det åligger förvaltningsutskottet också att bereda de ärenden som

skall förekomma till behandling hos landstinget. Beredningen skall ske enligt

30 § LL. Ytterligare skall utskottet ha hand om drätseln inom landstingskommunen

— till vilken uppgift hör att upprätta förslag till utgiftsoch

inkomststat — och självt förvalta dess egendom, i den mån förvaltningen

inte har uppdragits åt annan nämnd. Om verkställigheten inte uppdragits

åt annan, skall utskottet verkställa landstingets beslut. Förvaltningsutskottet

har också att ta befattning med de ärenden vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på utskottet. Det äger från övriga

nämnder, beredningar och tjänstemän infordra de yttranden och upplysningar

som behövs för att utskottet skall kunna fullgöra sina uppgifter. Utskottet

har också till uppgift att vårda och förteckna landstingets och de

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungi. Maj:ts proposition nr i 12 år 1969

landstingskommunal nämndernas protokoll och övriga handlingar som

hör till dessas arkiv i den mån handlingarna överlämnats till utskottet för

detta ändamål.

Nu redovisade bestämmelser om förvaltningsutskottets uppgifter överensstämmer

på det hela taget med vad som gäller om de uppgifter som åvilar

kommunens styrelse (30 och 54 §§ IvL resp. 30 § KLS). I Stockholm finns en

drätselnämnd som i styrelsens — stadskollegiets — ställe har hand om bl. a.

stadens drätsel (47 § KLS). Kommunens styrelse skall själv eller genom ombud

föra kommunens talan i alla mål eller ärenden i den mån inte denna

uPPS*ft på grund av lag eller fullmäktiges beslut ankommer på annan. I övrigt

skall styrelsen fullgöra de uppdrag som fullmäktige lämnar styrelsen

(30 § andra stycket d och f KL samt 30 § andra stycket c och d KLS).

Särskilt på en punkt skiljer sig förvaltningsutskottets ställning klart från

vad som gäller för kommuns styrelse. Förvaltningsutskottet skall avge berättelse

över sin verksamhet enligt landstingets bestämmande. Vidare äger

förvaltningsutskottet avge förklaring i anledning av besvär över landstingets

beslut och företräda landstinget mellan dess möten även i andra hänseenden.

Inskränkning i denna befogenhet kan föreskrivas genom lag eller

annan författning eller beslutas av landstinget (41 § andra stycket d, f och g

LL). Kommunens styrelses befogenhet att företräda fullmäktige är betydligt

snävare (30 § andra stycket d och f KL samt 30 § andra stycket c och

d KLS).

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. m.

Ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet väljs av landstinget.

Antalet ledamöter skall vara minst fem men bestäms i övrigt liksom antalet

suppleanter av landstinget (42 § LL). Valbar till ledamot eller suppleant

är den som är valbar till landstingsman. Det innebär att valbarhetshinder

föreligger bl. a. för vissa länsstyrelsetjänstemän och för landstingsdirektör

eller motsvarande tjänsteman hos landstingskommunen. För valbarhet till

ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet gäller dessutom hinder för

tjänsteman hos landstingskommunen som är chef för verk inom utskottets

förvaltningsområde (8 och 43 §§ LL). Mandattiden är fr. o. in. nästa val av

förvaltningsutskott tre år (44 § LL, SFS 1968: 186, 1969: 22). Valet förrättas

året näst efter det allmänna landstingsmannaval ägt rum. Kommunalrättskommittén

har i sitt tidigare omnämnda betänkande Mandattider och valperioder

i kommunallagstiftningen föreslagit att val av förvaltningsutskott

skall ske av det nyvalda landstinget senast i december valåret för tiden

fr. o. m. nästföljande årsskifte. Mandattiden skall vara tre år. Enligt förslaget

skall val hållas första gången enligt de nya reglerna år 1970.

Landstinget utser ordförande och vice ordförande i utskottet (45 §).

Utskottet sammanträder på tid och plats som utskottet bestämmer och

dessutom när ordföranden finner det nödvändigt eller minst halva antalet

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

ledamöter begär det för visst angivet ändamål (46 §). Sammanträdena är

inte offentliga. Suppleant i förvaltningsutskottet har enligt 47 § rätt att närvara

vid sammanträde med utskottet även när han inte tj änstgör i stället för

ledamot.

För kommuns styrelse gäller i allt väsentligt samma bestämmelser som

för förvaltningsutskottet (7 och 31—36 §§ KL samt 31, 34, 37 och 38 §§

KLS). I Stockholm väljs ledamöter i stadskollegiet bland stadsfullmäktiges

ledamöter (31 § KLS). Stadsfullmäktig som är borgarråd eller chef för

verk som hör till kommunalförvaltningen får inte utses till ledamot eller

suppleant i stadskollegiet (32 § KLS). Mandattiden är ett år (33 § KLS). I

Stockholm kan en tredjedel av stadskollegiets ledamöter påkalla sammanträde

med kollegiet (37 § KLS). Motsvarighet till suppleants närvarorätt

enligt 47 § LL och 36 § KL saknas för Stockholm (38 § KLS).

Landstinget får i reglemente för förvaltningsutskottet bestämma om

och i vilken omfattning utskottets uppgifter skall fördelas på två eller

flera särskilda avdelningar av utskottet. Är utskottet delat på avdelningar

skall dock samfällda utskottet göra upp förslag till utgifts- och inkomststat

och ha inseende över nämnd som handhar ledningen av landstingskommunens

sjukvårdande verksamhet (52 § LL).

I reglementet kan föreskrivas att avdelningarna skall utses genom särskilda

val.

Bestämmelserna om utskottet i LL äger motsvarande tillämpning på

avdelning med det undantaget att avdelningen själv inom sig utser ordförande

och vice ordförande (52 § första stycket).

Fullmäktige i kommun får anta reglemente för kommunens styrelse. I

reglementet kan bestämmas att styrelsen får uppdra åt bl. a. särskild avdelning

inom styrelsen att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper

av ärenden, som skall anges i reglementet (43 § KL). Sådan avdelnings

beslutanderätt grundar sig alltså inte omedelbart på reglementet och

avdelningen kan inte själv överlåta beslutanderätten på annan. Motsvarande

gäller stadskollegium och drätselkammare i stad (49 § KL och 48 §

KLS).

Övriga nämnder

Om ledningen av landstingskommunens sjukvårdande verksamhet finns

föreskrifter i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242). En erinran härom

finns i 53 § LL. Enligt 9 § sjukvårdslagen utövas ledningen av denna verksamhet

av en sjukvårdsstyrelse. Landstinget kan besluta att förvaltningsutskottet

eller viss avdelning av utskottet skall vara sjukvårdsstyrelse.

Också för andra nämnder för specialreglerad förvaltning gäller vad som

föreskrivs i särskilda författningar. Regleringen har i allmänhet formen

av hänvisningar till LL, i regel till de flesta av bestämmelserna om förvaltningsutskottet.

För nämnder för oreglerad förvaltning äger de flesta

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

65

bestämmelserna i LL om förvaltningsutskottet motsvarande tillämpning.

Mandattiderna för dessa nämnder bestäms dock av landstinget. LL överensstämmer

i dessa hänseenden med KL och KLS. Mandattiden för ledamöter

och suppleanter i nämnder för oreglerad förvaltning i Stockholm är

dock bestämd i lagen till två år (51 § KLS).

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Landstinget kan föreskriva i reglementet för förvaltningsutskottet att

utskottet eller avdelning av utskottet får uppdra åt utskottsledamot eller

tjänsteman hos landstingskommunen att på utskottets vägnar besluta i

vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i reglementet.

Beslut som fattats på grund av sådant uppdrag skall anmälas vid utskottets

eller avdelningens nästa sammanträde (52 § LL). Landstinget kan också

ge nämnd för oreglerad förvaltning motsvarande delegationsrätt (54 § sista

stycket). Detsamma gäller i allmänhet nämnd för specialreglerad förvaltning

på grund av hänvisning till bestämmelserna för förvaltningsutskottet.

Enligt IvL kan fullmäktige bestämma i reglemente för kommunens styrelse

att styrelsen äger uppdra — förutom åt avdelning av styrelsen, som

kan bestå av ledamöter eller suppleanter — åt ledamot eller suppleant i

styrelsen eller åt tjänsteman hos kommunen att på styrelsens vägnar besluta

i vissa grupper av ärenden. Ärendenas beskaffenhet skall anges i reglementet.

Framställning eller yttrande till fullmäktige skall beslutas av

styrelsen samfällt. Beslut som fattas på grund av delegation skall anmälas

vid styrelsens nästa sammanträde (43 §). Motsvarande gäller för drätselkammare

i stad med stadskollegium (49 § KL och 48 § KLS). Nämnd för

oreglerad förvaltning kan ges motsvarande delegationsrätt. Detsamma gäller

i allmänhet nämnd för specialreglerad förvaltning på grund av hänvisning

till bestämmelserna för styrelsen.

Utredningsmannen

Styrelsens kompetens

Styrelsen skall enligt förslaget liksom enligt LL leda förvaltningen av

landstingskommunens angelägenheter och ha inseende över övriga nämnders

verksamhet. Däremot sägs i förslaget inte uttryckligen att styrelsen

har till uppgift att med uppmärksamhet följa de frågor som kan inverka

på landstingskommunens utveckling och ekonomiska ställning samt att

ta skilda initiativ. Dessa uppgifter anses nämligen följa av föreskriften om

ledning och inseende. Till de ledande uppgifterna hör i dag en rad viktiga

uppgifter för uppföljning, planering, initiativtagande, samordning etc.,

framhåller utredningsmannen. Det kan knappast anses befogat att i anslutning

till de allmänna ledningsuppgifterna särskilt nämna några däri ingående

uppgifter. Inte heller styrelsens rätt att göra framställningar hos

kommunala och andra organ behöver anges särskilt.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

I överensstämmelse med vad som sägs i LL om förvaltningsutskottet

skall styrelsen vidare enligt förslaget dels bereda de ärenden som skall

förekomma till behandling hos landstinget, dels ha hand om landstingskommunens

drätsel, dels ha hand om verkställighet av landstingets beslut

i den mån inte verkställigheten anförtrotts annan. Liksom förvaltningsutskottet

skall styrelsen ta befattning med de ärenden vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på utskottet samt ha rätt att

från övriga nämnder, beredningar och tjänstemän infordra yttranden och

upplysningar. Att styrelsen skall förvalta landstingskommunens egendom

i den mån sådan förvaltning inte ankommer på annan nämnd sägs inte i

förslaget. I stället skall styrelsen enligt förslaget ha en allmän befogenhet

att handha den förvaltning som inte ankommer på annan nämnd.

Utan särskild föreskrift har förvaltningsutskottet ansetts vara behörigt att

företräda landstingskommunen i process, anför utredningsmannen. Det synes

ändå enligt utredningsmannen påkallat att i en särskild bestämmelse

ge uttryck för detta för storlandstingskommunens del, bl. a. med hänsyn

till att denna organisation kan komma att innehålla ett flertal nämnder

för särskilda verksamhetsområden. Det sägs därför i förslaget att styrelsen

äger att själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål eller

ärenden om annat inte följer av lag eller landstingets beslut.

Vidare skall styrelsen enligt förslaget bereda ärende som skall behandlas

av landstinget och i övrigt fullgöra de uppdrag som landstinget lämnar styrelsen.

Till uppgifter som skall kunna överlämnas till styrelsen hör vården

av landstingets arkiv. Motsvarighet till LL:s bestämmelse om förvaltningsutskottets

arkivvårdande uppgifter saknas därför i förslaget.

Med hänsyn till att storlandstinget förutsätts hålla regelbundna och tätt

återkommande sammanträden är det enligt utredningsmannen inte befogat

att styrelsen skall vara skyldig att till landstinget avge berättelse över utskottets

verksamhet mellan landstingets möten, att avge förklaring i anledning

av besvär över landstingets beslut samt att i andra hänseenden företräda

landstinget mellan dess möten. Motsvarighet till LL:s bestämmelser

härom tas därför inte upp i förslaget.

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. in.

Enligt utredningsmannens mening talar flera skäl för att i lag bestämma

antalet ledamöter i storlandstingskommunens styrelse. Partiställningen i

landstinget skulle därmed ge en fixerad fördelning av styrelseplatserna.

Något utrymme för att efter landstingsmannaval ändra fördelningen genom

minskning eller ökning av antalet styrelseplatser skulle inte finnas. Att antalet

hålls öppet i LL och KL måste ses mot bakgrunden av att dessa lagar

avser ett flertal kommuner med mycket varierande förhållanden. Storlandstingskommittén

har föreslagit att det i lagen sägs att styrelsen skall

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kurtgl. Maj ds proposition nr 112 år 1969 67

beslå av sjutton ledamöter. Utredningsmannen ansluter sig till detta förslag.

Utöver de valfaarhetshinder som gäller enligt LL för förvaltningsutskottet

skall enligt förslaget gälla sådant hinder för chef för verk inom andra

nämnders verksamhetsområden. Som motiv härför anför utredningsmannen

att styrelsen kommer att svara för ett intensivt arbete med ledning,

planering, samordning m. m. på alla förvaltningsområden. Härtill kommer

att föredragningen hos storlandstingskommunens styrelse i stor utsträckning

skall handhas av hellidssysselsatta förtroendemän. Ärendeberedningen

och töi edragningen skall beakta såväl tackbetonade som politiska synpunkter.

Om de kommunala verkscheferna, som har nyckelroller vid den fackmässiga

beredningen, tilläts att som företrädare för viss meningsriktning

delta i styrelsearbetet, skulle tilliten till denna beredning kunna befaras

minska.

Utredningsmannen föreslår samma tidpunkt för val av styrelse och samma

tjänstgöringstid för denna som föreslagits av kommunalrättskommittén

för samtliga landstingskommuner.

I fråga om val av ordförande och vice ordförande i styrelsen föreslår

utredningsmannen att när någon av dem avgår nytt val skall förrättas för

återstående tjänstgöringstid. En sådan ordning tillämpas redan enligt vad

utredningsmannen uppger.

Med hänsyn till att styrelsen beräknas komma att arbeta på avdelningar

och att en avdelning bör ha rätt att få till stånd sammanträde med styrelsen

föreslår utredningsmannen att — i enlighet med motsvarande bestämmelse

i KLS — en tredjedel av ledamöterna skall kunna påkalla extra styrelsesammanträde.

Utredningsmannen föreslår att reglementet för styrelsen, eftersom detta

inte skall underställas statlig myndighets prövning, skall betecknas arbetsordning.

Liksom enligt LL skall enligt förslaget den samfällda styrelsen upprätta

förslag till utgifts- och inkomststat samt bereda ärenden som landstinget

skall behandla. I övrigt skall den samfällda styrelsen som obligatoriska uppgifter

ta befattning med ärenden av särskild betydelse för landstingskommunens

utveckling och ekonomiska ställning.

Storlandstingskommitten har vid överläggningar med utredningsmannen

förordat att styrelsen far välja avdelningslcdamöter. En sådan ordning

synes utredningsmannen vara den smidigaste. I förslaget sägs därför att

styrelsen väljer ledamöter av avdelning. När förvaltningsutskott väljer avdelningsledamöter

enligt LL torde med hänsyn till utskottets ställning som

ställföreträdare för landstinget bestämmelserna om rätt att påkalla proportionellt

val gälla. En sådan rätt föreslås bli säkerställd genom eu särskild

bestämmelse i storlandstingslagen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Utredningsmannen anser det opåkallat att styrelsens delegationsrätt skall

— som fallet är i fråga om förvaltningsutskottet enligt LL — behöva regleras

i arbetsordning (reglemente). I enlighet med vad som gäller för nämnder

för oreglerad förvaltning enligt både LL, KL och IvLS bör delegationsrätten

kunna regleras genom fristående beslut av landstinget. Förslaget är

utformat i enlighet härmed.

Utredningsmannen anför vidare att den begränsning i förvaltningsutskottets

delegationsrätt enligt LL som ligger i att utskottet inte kan delegera till avdelning

av utskottet inte förefaller motiverad. Styrelsens uppgifter torde bli

talrika och mångskiftande. Det måste inte sällan inträffa att ärenden i viss

mån faller utanför ärendefördelningen enligt arbetsordningen mellan avdelningarna.

En arbetsordning kan nämligen inte avse alla detalj- och rutinbetonade

ärenden. Styrelsen bör därför på basis av ett landstingsbeslut kunna

ytterligare fördela ärenden mellan de fasta avdelningarna. Med hänsyn till

de skiftande delegationsbehov som kan föreligga synes det vidare lämpligt

att delegation kan ske också till en grupp av ledamöter. Det föreslås därför

den avvikelsen från LL:s regler att styrelsen skall kunna delegera sin beslutanderätt

också till avdelning av styrelsen eller till flera styrelseledamöter.

Enligt utredningsmannen är det osäkert om avdelning av förvaltningsutskottet

enligt LL får avge yttranden till landstinget eller till myndighet.

Förslagets bestämmelser bör enligt utredningsmannen tillämpas så att yttranden

i rutinärenden får avges av avdelning av styrelsen.

Utredningsmannen framhåller att enligt LL, KL och KLS delegation kan

ske till tjänsteman oavsett om denne arbetar inom nämndens verksamhetsområde

medan delegation till förtroendeman kan ske bara om denne hör

till den delegerande nämnden. För denna begränsning, som torde få ses

mot bakgrunden av att några praktiska behov av en vidare delegationsrätt

inte förelegat, finns inga bärande skäl. För storlandstingskommunen finns

ett starkt behov att öka kretsen av mottagare av delegerad beslutanderätt. Antalet

ärenden, som kan behöva delegeras, är mycket stort. Särskilt är detta

förhållandei på sjukvårdsområdet. På detta område beräknas storlandstingskommunen

få arbeta med nämnder på flera nivåer. Ett mycket påtagligt behov

finns därför att kunna smidigt lägga beslutsfunktioner hos nämnderna

på den lägre nivån. Det är inte möjligt att tillfredsställande lösa dessa frågor

enbart genom en fast fördelning i arbetsordning av arbetsuppgifterna

mellan nämnderna. Förhållandena kan svårligen helt överblickas i starten.

Det behov av decentralisering som berörts nu synes lämpligen kunna tillgodoses

genom att nämnd får delegera till annan nämnd. Främst bör en

sådan möjlighet komma till användning när det finns nämnder på olika nivåer.

Delegationsmöjligheten kan emellertid också användas om nämnd vill

delegera uppgifter till annan nämnd, som handhar specialuppgifter av visst

slag för hela storlandstingskommunens organisation. Så kan exempelvis

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

69

vissa upphandlings-, personal-, projekterings- och byggnadsårenden kanske

lämpligen hanteras på detta sätt.

För den undantagslösa anmälningsskyldighet som gäller enligt LL, KL

och KLS i fråga om beslut som fattats efter delegation brukar åberopas informations-

och konlrollintressen. När antalet delegerade ärenden blir

mycket stort, blir anmälningarna mycket omfattande och tyngande för

arbetet både hos den delegerande nämnden och hos den som beslutar. Informationsintresset

blir knappast tillgodosett genom anmälningar, som har

en sådan omfattning. Någon verksam kontroll kan naturligtvis inte utövas.

Antalet ärenden, som får avgöras efter delegation, blir mycket stort, särskilt

i fråga om personalärenden inom sjukvårdsförvaltningen. Denna förvaltning

beräknas under början av 1970-talet ha en personal på omkring

20 000 personer. Verksamheten kommer att präglas av en ständig ökning

av personalstyrkan. Omsättningen av personal inom sjukvården är livlig.

En obligatorisk anmälningsskyldighet skulle med hänsyn härtill närmast

ställa sig helt omöjlig från effektivitetssynpunkt.

Utredningsmannen föreslår därför att någon obligatorisk anmälningsskyldighet

inte föreskrivs. Den delegerande nämnden bör själv kunna bestämma

i vad mån den för information och kontroll vill ha enskilda beslut

anmälda. I övrigt torde den delegerande nämndens intressen bli bättre

tillgodosedda om rapporteringen sker genom t. ex. kvartalsrapporter med

statistik över olika ärenden, antalet sökande till tjänster, vakanser o. d.

Enligt förslaget skall därför nämnden för de ärenden som inte anmäls var

för sig bestämma i vilken ordning redogörelse skall lämnas. I fråga om

dessa ärenden måste också ges föreskrifter om protokollering och anslag

eller annan form för tillkännagivande av besluten. Sådana föreskrifter

förutsätter utredningsmannen att landstingskommunen själv utfärdar.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag till bestämmelser om landstingskommunens

styrelse och övriga nämnder tillstyrks uttryckligen av kommunalrättskommittén,

stadsfullmäktige i Stockholm och storlandstingskommittén, vilka

betonar att förslaget utarbetats i nära samråd med storlandstingskommittén

och i stor utsträckning bygger på där företrädd erfarenhet av mera omfattande

kommunalförvaltning.

Kritiskt inställda till de ledande principerna i förslaget är däremot

Svenska landstingsförbundet och landstinget. Förbundet framhåller att

1965 års revision av LL innebar eu anpassning till KL. Stor frihet lämnades

landstingen att anpassa förvaltningsorganisationen efter sina speciella

förutsättningar. Allmänt sett synes det nu framlagda författningsförslaget

och de motiveringar och förslag som utredningsmannen knyter

till detta på många punkter binda den framtida organisationen på ett sätt

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj ris proposition nr 112 år 1969

som rimmar illa med traditionen på landstingsområdet. Särskilt anmärkningsvärt

framstår utredningsmannens förordande av systemet med delad

styrelse, en organisationsform som blivit alltmer ovanlig inom landstingens

centralförvaltning. Landstinget anför liknande synpunkter och erinrar

också om att länsdemokratiutredningen mot bakgrunden av sitt förslag

om ökade landstingskommunala uppgifter betonat vikten av frihet

för landstingen att själva i största möjliga utsträckning få bestämma om

administrationen. Också stadsfullmäktige i Nacka samt kommunalfullmäktige

i Saltsjöbaden och Tyresö sätter i fråga om inte föreliggande organisationsfrågor

löses bättre genom en närmare anpassning till LL.

Landstinget anser att LL:s regler om styrelsens befogenheter bör kunna

behållas. Storlandstinget bör sålunda självt kunna reglera bl. a. styrelsens

ställföreträdarskap under tiden mellan tingets möten.

Förslaget att antalet styrelseledamöter skall vara bestämt i lagen kritiseras

av länsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, landstinget, stadsfullmäktige

i Djursholm och Nacka, kommunalfullmäktige i Boo, Frötuna,

Färingsö, Knivsta, Lyhundra, Tyresö, Upplands Väsby och Västerhaninge

samt kommunalnämnden i Märsta. Svenska landstingsförbundet och landstinget

anför att förslaget synes bygga på förutsättningen att landstinget

kommer att dela upp styrelsen på avdelningar, vilket dock inte är obligatoriskt

enligt förslaget. Det är orimligt att på en punkt underförstått räkna

med en viss organisationstyp som i övrigt endast antyds som ett möjligt

alternativ.

Landstinget anser att det nyvalda landstinget liksom nu utan olägenhet

kan sammanträda på nyåret för att förrätta val av ledamöter och suppleanter

i förvaltningsutskottet.

Utredningsmannens förslag till bestämmelser om delegation föranleder

det påpekandet från Svenska landstingsförbundet, landstinget och kommunalfullmäktige

i Gustavsberg att någon anledning till olika bestämmelser i

denna del för skilda landstingskommuner inte finns och att en utvidgning

av delegationsrätten bör övervägas generellt för alla landstingskommuner.

Kommunalfullmäktige i österhaninge avstyrker att delegation från en fakultativ

nämnd till en annan skall få ske. En sådan delegationsrätt skulle medföra

att den utvidgade landstingskommunens organisation och funktioner

blir ytterst svåröverskådliga. Också Svenska kommunförbundet anmäler

tveksamhet på denna punkt. En sådan delegationsrätt skulle kunna öppna

möjlighet för den nämnd till vilken delegation sker att i sin tur delegera

beslutanderätten inom sig eller till tjänsteman eller rent av till annan

nämnd. En sådan vidare delegation är ej tillåten enligt KL och KLS och synes

även kunna vålla praktiska olägenheter, när delegaten skall fullgöra den

anmälningsskyldighet som åvilar honom. Komplikationer kan också uppstå

när delegerande nämnd önskar återkalla delegationen. Förbundet anser

att förslaget på denna punkt bör ytterligare övervägas. Förbundet vill vi
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 196!)

dare sätta i fråga om det inte vore lämpligt att skapa en möjlighet för de

fakultativa nämnderna att kunna delegera beslutanderätt till suppleanter

på samma sätt som sedan år 1967 är möjligt i primärkommunala sammanhang.

Detta skulle bl. a. medföra att suppleanterna kunde få tillfälle

att mera aktivt delta i arbetet.

Kommunalfullmäktige i Täby anser en uppmjukning av skyldigheten att

anmäla beslut som fattats efter delegation olämplig. Anmälan är nödvändig

från kontrollsynpunkt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Landstingskommunens drätsel

Gällande rätt

Förmögenhetsskydd in. m.

Enligt 56 § första stycket LL bör vad landstingskommunen tillhör i fast

eller lös egendom så förvaltas, att landstingskommunens förmögenhet inte

minskas. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 50 § första stycket KL

och 54 § första stycket KLS. Liksom i KL och KLS föreskrivs vidare i LL

(56 § andra stycket) att medel som erhållits som vederlag för anläggningstillgång

eller på grund av försäkring av sådan tillgång får användas endast

för återbetalning av lån, som upptagits för förvärv av tillgången eller för anskaffande

av annan anläggningstillgång. Regeln byggs ut i 63 § första stycket

genom den bestämmelsen att medel av nu angivet slag skall avsättas till

allmän investeringsfond, om de inte under det år de influtit har anvisats för

ändamål enligt 56 § andra stycket. Motsvarande reglering förekommer också

i KL (50 § andra stycket och 57 § första stycket) samt KLS (54 § andra

stycket och 61 § första stycket). 56 § tredje stycket LL innehåller en precisering

av begreppet anläggningstillgång.

Enligt 58 § LL skall anslagsbeslut innefatta anvisning av medel för anslagets

täckande. Om anslag skall täckas genom utdebitering under mer

än fem år, skall beslutet underställas Kungl. Maj :ts prövning. 52 § KL

och 56 § KLS innehåller samma bestämmelser utom såtillvida att beslut om

täckande av anslag genom utdebitering under längre tid än fem år skall

underställas länsstyrelsen.

Utgifts- och inkomststat

I fråga om landstingskommuns budget ger LL — liksom KL och KLS

på sina områden — förhållandevis detaljerade bestämmelser. I 59 § första

stycket LL föreskrivs att utgifts- och inkomststat årligen skall upprättas

för följande kalenderår. Enligt andra stycket skall på utgiftssidan tas upp

underskott i nästföregående års bokslut, anslagen för tidigare beslutade

utgifter för följande år samt de belopp, som ytterligare anslås vid statens

fastställande, däribland ett anslag för oförutsedda behov. På inkomstsidan

skall enligt tredj e stycket tas upp överskott enligt det förutnämnda bokslutet,

de inkomster som kan påräknas samt de belopp som erfordras ytterligare

och hur detta medelsbehov skall täckas. Förslag till utgifts- och inkomststat

skall enligt 60 § första stycket LL göras upp av förvaltningsutskottet

sedan landstingskommunens övriga nämnder lämnat sina särskilda

statförslag den dag som utskottet bestämt. Landstinget behandlar — grans
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1960

73

kar och fastställer — utskottets statförslag vid det landstingsmöte som skall

hållas i oktober. Vid statbehandlingen skall enligt uttrycklig föreskrift i 60 §

andra stycket anslag till utgifter som landstinget inte tidigare fattat beslut

om och därmed sammanhängande frågor särskilt bli föremål för överläggning

och avgörande. Bestämmelser av i princip samma innebörd gäller enligt

53 och 54 §§ KL samt 57 och 58 §§ KLS. Som sagts i det föregående

avviker dock reglerna i KL och KLS om tidpunkten för statfastställelsen

från motsvarande bestämmelse i LL. Enligt KL kan sålunda beslut härom

fattas på fullmäktigsammanträde när som helst under oktober. Kan för viss

kommun till följd av särskilda förhållanden staten inte fastställas under

oktober, skall vid sammanträde i denna månad fastställas grunden för utdebitering

av den allmänna kommunalskatt som ingår i preliminär skatt för

inkomst under nästföljande år. Därefter skall vid sammanträde i december

kommunens utgifts- och inkomststat fastställas. Därvid får annan utdebiteringsgrund

fastställas än den som beslöts i oktober, om skäl föreligger

härför (13 § sista stycket KL). Som redan sagts fastställs i Stockholm utgifts-

och inkomststaten senast den 8 december (14 § sista stycket KLS).

Den av landstinget fastställda utgifts- och inkomststaten skall enligt 60 §

tredje stycket LL tryckas och expedieras till förvaltningsutskottet och de

övriga nämnder som har i uppdrag att verkställa landstingets beslut, till

länsstyrelsen, till samtliga landstingsman och till kommunerna (36 § första

och andra styckena).

Fondbildning

LL har i 61—63 §§ särskilda bestämmelser om fondbildning och ianspråktagande

av fondmedel. Innehållsmässigt identiska regler finns i KL

(55—57 §§) och KLS (59—61 §§).

Enligt 61 § 1 mom. LL får landstingskommun utan medgivande av Kungl.

Maj :t avsätta medel till pensionsfond för anställda, kassaförlagsfond för

rörelsekapital, allmän investeringsfond och särskilda investeringsfonder.

Sistnämnda båda fondtyper avser anskaffande av anläggningstillgångar.

Enligt 61 § 2 mom. får vidare fritt avsättas medel till skatteregleringsfond.

Inga spärrar finns för vad som får avsättas till nu nämnda fonder. Landstingskommunen

får årligen ta i anspråk högst en tredjedel av behållningen

i skatteregleringsfonden vid utgången av det år ianspråktagandet beslutas

eller något av de två närmast föregående åren. Beslut om avsättning till

skatteregleringsfond eller om användande av medel i sådan fond skall fattas

i samband med fastställande av utgifts- och inkomststaten.

62 § LL reglerar i vilka fall Kungl. Maj :ts medgivande krävs i fondsammanhang.

Sådant medgivande behövs för inrättande av andra fonder än

som anges i 61 § 1 mom., för att ta fondmedel i anspråk för annat än avsättningsändamålet

och för att ta skatteregleringsfonden i anspråk utöver

vad som medges i 61 § 2 inom.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Överskott på lån, upptagna med Kungl. Maj :ts medgivande, skall enligt

63 § LL avsättas till allmän investeringsfond, om annat inte föreskrivits

vid medgivandet. I 63 § finns vidare en erinran om att landstingskommun

kan vara ålagd fonderingstvång i särskilda författningar.

Lånerätt

Landstingskommun får enligt 64 § LL ta upp lån som skall återbetalas

inom fem år. Med lån jämställs borgen. Lån eller borgen i andra fall kräver

Kungl. Maj :ts medgivande. Särskilt medgivande behövs dock inte för

lån av statsmedel, som beviljats av Kungl. Maj :t. I stort sett motsvarande

bestämmelser gäller för kommun och kommunalförbund. Dessa får vidare

ta upp lån av statsmedel, som beviljats av statlig myndighet, i den omfattning

och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer. Kommun och kommunalförbund

får dessutom, i den omfattning och på de villkor Kungl. Maj :t bestämmer,

utan underställning ta upp lån bl. a. för bostadsbyggnadsföretag

som godkänts för statlig belåning samt åta sig ansvarighet gentemot staten

för lån som av statsmedel beviljas annan än kommunen eller borgensansvar

för lån för bostadsbyggnadsföretag som godkänts för statlig belåning (59 §

KL, 63 § KLS och 18 § KFL). I vilka fall medgivande inte behöver inhämtas

av kommun framgår av kungörelsen den 16 november 1962 (nr 581) med

vissa bestämmelser angående kommuns upptagande av lån, m. m. Enligt

18 § KFL har kommunalförbund samma rätt som kommun att utan Kungl.

Maj:ts medgivande ta upp lån av statsmedel som beviljats av statlig myndighet.

Bestämmelserna i 1962 års kungörelse äger inom ramen för fastställd

förbundsordning motsvarande tillämpning i fråga om lån som tas upp av

kommunalförbund (kungörelsen den 29 maj 1964 (nr 363) med vissa bestämmelser

angående kommunalförbunds upptagande av lån, m. m.).

M edelsförvaltning

I 65 § första stycket LL föreskrivs att penningar och värdehandlingar,

som förvaltningsutskottet eller annan nämnd har om hand för landstingskommunens

eller annans räkning, skall förvaras och redovisas så, att de

inte sammanblandas med andra penningar och värdehandlingar. I 65 § andra

stycket meddelas bestämmelser om anbringande av medel som inte erfordras

för nära förestående utbetalningar. Medlen skall insättas i bank,

hos centralkassa för jordbrukskredit eller på postgiro eller anbringas i sådana

tillgångar i vilka förmyndare äger utan överförmyndarens tillstånd

anbringa omyndigs medel, om inte landstinget bestämt annat.

Fortlöpande räkenskaper över omhänderhavda medel skall enligt 66 §

LL föras av förvaltningsutskottet och av annan nämnd som omhänderhar

medel. Sådan nämnd skall årligen före den 1 mars, om inte utskottet bestämmer

annan tid, avlämna redovisning till utskottet för sin förvaltning under

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

75

föregående kalenderår. Utskottet skall därefter inom tid som landstinget

bestämmer, dock före den 1 maj, sammanfatta och avsluta landstingskommunens

räkenskaper för samma kalenderår. I princip motsvarande regler

om räkenskaper och redovisning gäller enligt 61 och 62 §§ KL samt 65 och

66 §§ KLS.

Revision

Också LL:s regler om revision överensstämmer i stort sett med reglerna

i KL och KLS. Bestämmelserna ger ingen detaljreglering. Enligt 67 § första

stycket LL skall landstinget varje år vid landstingsmöte utse tre eller flera

revisorer samt lika många suppleanter för granskning av nästa kalenderårs

förvaltning. En i sak överensstämmande regel finns i 63 § första stycket

KL. Enligt 67 § första stycket KLS sker revisorsval däremot vartannat år

och avser de två följande åren. Antalet revisorer och suppleanter regleras

inte i KLS.

För revisor och revisorssuppleant gäller enligt 67 § andra stycket LL vissa

valbarhetshinder. Några villkor motsvarande dem som gäller för valbarhet

som landstingsman eller suppleant ställs dock inte upp för revisor eller

revisorssuppleant. En reglering av motsvarande innebörd återfinns i 63 §

andra stycket KL och 67 § andra stycket KLS.

Till fullgörande av sitt uppdrag får revisorerna enligt 67 § tredje stycket

LL när som helst inventera de penningmedel och värdehandlingar som förvaltningsutskottet

eller annan nämnd har om hand. De får vidare ta del av

räkenskaper och andra handlingar som berör förvaltningen. Revisorerna

skall enligt 68 § avge en revisionsberättelse. Vissa regler ges om innehållet

i berättelsen. Nu nämnda regler i LL överensstämmer med motsvarande

bestämmelser i 63 § tredje stycket och 64 § IvL samt 67 § tredje stycket och

68 § KLS.

Enligt 69 § första stycket LL skall revisionsberättelsen tillställas förvaltningsutskottet

före juni månads utgång. Utskottet skall skyndsamt låta

trycka berättelsen. Om det anses påkallat skall utskottet överlämna berättelsen

till vederbörande nämnder för yttrande. Landstinget behandlar revisionsberättelsen

och inkomna yttranden vid ordinarie landstingsmöte i oktober

året efter det som avses med revisionen (69 § andra stycket). Motsvarande

bestämmelser för primärkommunerna avviker bara i detaljer

från nu nämnda regler i LL. Enligt 65 § KL bestämmer fullmäktiges ordförande

tiden för revisionsberättelsens avlämnande. Berättelsen avlämnas

till honom och förklaring över framställd anmärkning infordras av honom.

KLS (69 §) innehåller inga bestämmelser om tidpunkten för revisionsberättelsens

avgivande eller om vem som är mottagare eller infordrar förklaring

över anmärkning. Fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen

sker enligt 65 § KL vid sammanträde före utgången av juni månad, om inte

fullmäktige beslutar om uppskov med ärendets behandling till ett senare

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

sammanträde samma år. 69 § KLS föreskriver att revisionsberättelsen skall

behandlas före utgången av mars månad andra året efter det som avses med

revisionen.

Utredningsmannen

Förmögenhetsskydd in. m.

Bestämmelsen i LL att vad landstingskommunen tillhör bör så förvaltas,

att landstingskommunens förmögenhet inte minskas föreslås gälla också för

storlandstingskommunen. LL:s bestämmelser om användning eller avsättning

av medel som erhållits som vederlag för anläggningstillgång eller på

grund av försäkring av sådan tillgång står enligt utredningsmannen i dålig

överensstämmelse med vad som särskilt i större kommuner gäller för modern

kommunalekonomi. Denna använder sig inte av en sådan uppspaltning

av influtna medel i redovisningssammanhang som förutsätts i LL. Behovet

av skydd för den kommunala förmögenheten kan enligt utredningsmannen

knappast användas som motiv för reglernas existens. Förmögenheten

bibehålls lika väl om anläggningslånen sedda som helhet minskar.

För storlandstingskommunen, vars ekonomiska förvaltning måste hanteras

i former som är inriktade på en totalbedömning av ekonomin, framstår reglerna

som särskilt främmande. Utredningsmannen föreslår därför ingen

motsvarighet till dessa bestämmelser för storlandstingskommunen.

Landstingskommunerna synes enligt utredningsmannen tidigt ha tagit

lätt på skyldigheten enligt 58 § andra stycket LL att underställa Kungl.

Maj :t beslut om anslag som skall täckas genom utdebitering under mer

än fem år. Enligt praxis anses också en del viktiga anslagsbeslut — t. ex.

beslut om inrättande av en tjänst, beslut om mera stadigvarande bidrag eller

om omfattande investeringar under en följd av år — falla utanför regelns

tillämpningsområde. Bestämmelsen torde ha haft sin främsta praktiska

betydelse därigenom att den medfört att anslagsförskott brukat täckas under

högst fem år. En täckning under så lång tid som fem år torde emellertid

mycket sällan förekomma. För storlandstingskommunens de! saknar ett

finansieringssätt som skulle vara underställningskrävande enligt denna bestämmelse

varje aktualitet. Utredningsmannen föreslår därför att någon

underställningsskyldighet av detta slag inte skall gälla för storlandstingskommunen.

Utgifts- och inkomststat

I praktiken delas nu genomgående i det kommunala budget- och räkenskapssystemet

budgeten upp i en kapital- och en driftsida. En sådan uppdelning

är enligt utredningsmannen lämplig från förmögenhetsskyddssynpunkt

och knyter an till vedertagna system för ekonomisk redovisning. Utred
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969

ningsmannen föreslår därför att storlandstingskommunens utgifts- och inkomststat

skall vara uppdelad på en driftbudget och en kapitalbudget.

Utredningsmannen föreslår vidare att storlandstingskommunens stat med

utgångspunkt från ställningen enligt de avslutade räkenskaperna för föregående

år skall lämna en plan för kommunens ekonomi under budgetåret

med redovisning för utvecklingen av den ekonomiska ställningen. Härigenom

kommer det för den kommunala budgeten säregna förhållandet, nämligen

att utgångsläget är förskjutet ett år, att framgå. Budgeten kommer

vidare att utvisa den tänkta förändringen i den ekonomiska ställningen. I

övrigt föreslås inte några avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL.

I fråga om förfarandet vid budgetarbetet föreslår utredningsmannen vissa

ändringar i förhållande till LL. Arbetet med storlandstingskommunens

budget måste bli omständligt och tidskrävande och detta talar för att tidpunkten

för statens fastställande läggs senare än till ett landstingsmöte i

oktober. En senareläggning blir möjlig genom att man får ett kontinuerligt

verkande landsting. Utredningsmannen föreslår därför att utgifts- och inkomststaten

skall fastställas vid sammanträde senast den 15 november.

Framflyttningen av tidpunkten gör det också möjligt att föreskriva att

statförslaget under valår skall behandlas av det nyvalda landstinget. Utredningsmannen

föreslår en sådan ordning.

Bestämmelsen i LL att anslag till utgifter som landstinget inte tidigare

fattat beslut om och därmed sammanhängande frågor skall särskilt bli föremål

för överläggning och avgörande i samband med statbehandlingen

torde i den praktiska verksamheten, speciellt i större kommuner, inte vara

möjlig att tillämpa enligt ordalagen. Bestämmelsen säger nu knappast mer

än att de yrkanden som framställs i statförslaget eller av landstingsledamot

i en fråga som berörs i statförslaget kan föranleda debatt och avgörande.

Vid en övergång från i huvudsak ett oktobersammanträde, då budgeten

behandlas, till tätare sammanträden kan väntas att frågor om större

projekt oftare blir avgjorda på andra sammanträden än budgetsammanträdet.

Utredningsmannen finner därför inte skäl att föreslå någon motsvarighet

till denna bestämmelse för storlandstingskommunens del.

Fondbildning

Gällande lagstiftning om kommunal fondbildning har enligt utredningsmannen

sin bakgrund i en restriktiv inställning till kommunala fonderingar.

Dessa kan ju sägas innebära att en tids skattebetalare i viss utsträckning får

svara för utgifter under senare skeden. Under senare tid har emellertid de

allmänna konsolideringsintressena kommit mera i förgrunden.

LL:s bestämmelser om fondbildning framstår därför enligt utredningsmannen

som otidsenliga. I allmänhet används numera några få fonder med

ospecificerat användningsområde till vilka avsättningsrätten är fri. Härige
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

nom förlorar bestämmelserna om skyldighet att underställa beslut om att

inrätta särskilda fonder eller om att ta fondmedel i anspråk för annat än

avsättningsändamålet i betydelse. Begränsningarna i rätten till uttag ur

skatteregleringsfonden ter sig rätt omotiverade med hänsyn till att avsättningsrätten

är fri. Är fondbehållningen stor, ger avgränsningsregeln ingen

adekvat spärr mot omfattande uttag.

Dessa synpunkter talar enligt utredningsmannen för eu allmän översyn

av bestämmelserna om fonder i alla kommunalförfattningar. Fråga

uppstår då om det finns tillräcklig anledning att i avvaktan på en sådan

ge storlandstingskommunen särskilda regler som är enklare och modernare

än LL:s. Utredningsmannen stryker till en början under att understäliningstvånget

i praktiken helt saknar betydelse för landstingskommunernas

del. Vidare framhåller han att storlandstingskommunen blir en helt ny

enhet vars fonder skall byggas upp från grunden. Dess ekonomiska hushållning

kommer att vara starkt sammanhållen under ledning av styrelsen.

Fonderingsfrågorna kommer att handhas med inriktning på den totala

ekonomin och på så sätt att fonder med allmänt utformade användningsområden

inrättas. Skulle i något fall anses önskvärt att inrätta en fond

med mera speciellt ändamål — t. ex. en försäkringsfond för självriskbelopp

vid försäkringsfall — synes kravet på underställning svårt att motivera.

Utredningsmannen föreslår därför att storlandstingskommunen ges rätt

att helt fritt inrätta fonder. Det föreslås dock att en uppdelning skall

göras mellan kapitalfonder och driftfonder. En sådan uppdelning följer i

och för sig av bestämmelserna om förmögenhetsskyddet och det redovisningssystem

som är uppbyggt i anslutning till detta och kan därför sägas

vara självklar. Men det kan enligt utredningsmannen vara lämpligt alt

på några punkter genom konkreta regler ge klarare innebörd och fastare

stöd åt den allmänt hållna bestämmelsen om förmögenhetsskydd. Storlandstingskommunen

skall vidare enligt förslaget utan särskilt medgivande

få använda fonderade medel för annat än fonderingsändamålet. Medel

in- kapitalfond skall dock inte få användas för driftändamål. Denna begränsning

är enligt utredningsmannen kanske inte nödvändig eftersom

den ekonomiska utvecklingen ytterst beror på om kommunen för ekonomin

som helhet iakttar de konsolideringssynpunkter som uppbär den

allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskyddet. Men det synes ändå

lämpligt att också i detta avseende ge en konkret regel som kompletterar

den allmänna bestämmelsen om förmögenhetsskydd.

Utredningsmannen föreslår vidare att beslut om ändrad användning av

fonderade medel skall få ske bara i samband med statfastställelsen. Det är

då man har överblick över den totala finansieringen och bäst kan avgöra

i vad mån ett ändrat användningssätt är motiverat.

Av förslaget följer att LL:s regel att medel ur investeringsfonderna får

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

79

användas endast till anskaffande av anläggningstillgångar och således

inte till återbetalning av anläggningslån inte skall upprätthållas. Detta synes

utredningsmannen riktigt eftersom en avbetalning av anläggningslån

med fondmedel lika väl som en nyanskaffning förkovrar förmögenheten.

Bestämmelsen i 63 § andra stycket LL om skyldighet att fondera överskott

på lån som tagits med Kungl. Maj :ts medgivande föreslås inte få

någon motsvarighet för storlandstingskommunens del. Denna bestämmelse

torde numera enligt utredningsmannen sakna praktisk betydelse. När

Kungl. Maj:t prövar lånefrågan finns alltid kostnadsberäkningar för anläggningen

och de verkliga kostnaderna torde sällan understiga de projekterade.

Vidare lånefinansieras i sådana fall aldrig hela anläggningen. Egna

medel måste alltså samtidigt investeras. Skulle överskott uppkomma har

kommunen ingen skyldighet att låta besparingen fördelas mellan lånen

och den egna insatsen. Om en fördelning görs är det enligt utredningsmannen

svårt att inse varför låneöverskottet inte fritt skulle få användas

inom kapitalbudgeten.

Lånerätt

Utredningsmannen anför att bestämmelserna om landstingskommuns lånerätt

ger en snävt begränsad fri lånerätt som i huvudsak har kommit att

användas endast för kassaförlagsupplåning. Bestämmelserna är enligt utredningsmannen

bristfälligt anpassade till dagens kommunalekonomiska

förhållanden särskilt i större kommuner som bedriver en ständig investeringsverksamhet.

Det anförda kan enligt utredningsmannen anses innefatta skäl till en

friare lånerätt för storlandstingskommunen än för andra landstingskommuner.

Å andra sidan kan hävdas att underställningskravet vid upptagande av

lån till skillnad från vad som gäller vid fondering inte saknar betydelse.

Man kan göra gällande att frågorna om lånerätt bör bedömas i ett sammanhang

för alla kommuner. Statsmakterna kan också ha önskemål att

den nuvarande lånekontrollen inte släpps utan att de syften som uppbär

kontrollen tillgodoses på andra vägar.

Utredningsmannen föreslår därför för storlandstingskommunen lånerättsbestämmelser

som i huvudsak överensstämmer med LL:s. Den fria lånerätten

skall alltså omfatta lån med en återbetalningstid av högst fem år. För

övriga lån skall fordras Kungl. Maj :ts medgivande.

Storlandstinget kan efter hand beräknas komma att göra insatser på

bostads-, vatten- och avloppsförsörjningens område, framhåller utredningsmannen.

Något lånebehov eller några borgensåtaganden på dessa områden

torde emellertid knappast få aktualitet i inledningsskedet. Det synes emellertid

vara en fördel att redan nu bereda väg för en fri upplåning för sådana

ändamål. Utredningsmannen föreslår därför att Kungl. Maj :t får befogenhet

att för storlandstingskommunens del generellt släppa lånekon
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kiingl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

trollen på avgränsade områden. En sådan utvidgning av den fria lånerätten

avses ske inom ramen för motsvarande fria lånerätt för primärkommunerna.

Kungl. Maj:t föreslås vidare få befogenhet att för storlandstingskommunens

del generellt efterge kravet på kontroll av lån av statsmedel som

beviljas av annan statlig myndighet än Kungl. Maj :t.

Utredningsmannen föreslår slutligen i denna del att samma bestämmelser

som för lån skall gälla för borgen och ansvarsåtaganden av storlandstingskommunen.

Därmed ges Kungl. Maj :t möjlighet att i underställningsfriheten

inbegripa borgen för lån som gäller anläggningar in. in. för

vatten- och avloppsförsörj ningen. En sådan underställningsfrihet finns inte

för primärkommunerna men kan för storlandstingskommunen ha ett särskilt

intresse, eftersom dess insatser på vatten- och avloppsförsörjningens

område i stor utsträckning torde komma att ske i samverkan med och som

stöd åt primärkommuner, kommunalförbund och privaträttsliga subjekt i

kommunal ägo.

Medelsförvaltning

Utredningsmannen föreslår att LL:s detaljerade regler om placering av

disponibla medel för storlandstingskommunens del ersätts med en bestämmelse

om att storlandstinget får meddela föreskrifter för förvaltningen och

redovisningen av medel. Storlandstingskommunens förvaltning kommer att

vara av en sådan omfattning att det blir nödvändigt att utfärda instruktion

för medelsförvaltningen. I denna kan då bl. a. tas upp placeringsföreskrifter.

Övriga föreslagna bestämmelser om storlandstingskommunens medelsförvaltning

överensstämmer nära med motsvarande bestämmelser i LL.

Dock föreslås att nämnd skall lämna redovisning för sin förvaltning på tid

som styrelsen bestämmer och att styrelsen senast den 15 maj skall sammanfatta

och avsluta landstingskommunens räkenskaper.

Revision

Även om förhållandena i dag väsentligen avviker från förhållandena vid

tillkomsten av LL:s revisionsbestämmelser framstår enligt utredningsmannen

dessa bestämmelser knappast som särskilt föråldrade. I stort sett bör

därför LL:s bestämmelser utan ändring i sak kunna gälla för storlandstingskommunen.

Det finns enligt utredningsmannen ingen anledning att för

denna ge bestämmelser av väsentligt ny principiell innebörd eller att mera

i detalj reglera förhållandena.

Utredningsmannen föreslår att val av revisorer i storlandstingskommunen

skall äga rum senast i december månad varje år. Under valår skall revisorsvalet

förrättas av det nyvalda storlandstinget.

Utredningsmannen anför att motivet till att LL för revisorer inte uppstäl
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

81

ler de valbarhetshinder som gäller för övriga förtroendemän är att man har

velat göra det möjligt att för revisionsarbete hämta särskild sakkunskap

utifrån. För storlandstingskommunen har en sådan möjlighet ingen praktisk

aktualitet. Utredningsmannen föreslår därför för storlandstingskommunens

del samma valbarhetshinder för revisorer som för andra förtroendemän.

Bestämmelserna för förtroendemän i fråga om valbarhetens upphörande

och om avsägelse föreslås också bli tillämpliga på revisorerna.

I fråga om formerna för revisionsarbetet föreslås vissa tillägg i förhållande

till motsvarande bestämmelser i LL. Efter mönster i 111 § 1 mom. tredje

stycket aktiebolagslagen föreslås en uttrycklig bestämmelse om att revisorerna

får anlita biträde. Storlandstingskommunen kan beräknas få tillgång

till en omfattande arbetsenhet för revisionsarbetet. Det kan emellertid bli

aktuellt att anlita biträde för revision av något speciellt verksamhetsområde

eller för tillfälligt uppdrag. 111 § 1 mom. fjärde stycket aktiebolagslagen

föreskriver skyldighet för bolagsledningen att lämna upplysningar

och biträde till revisorerna. En motsvarande upplysningsskyldighet för förvaltningsorganen

i storlandstingskommunen kan någon gång vara av värde

enligt vad utredningsmannen erfarit från revisorshåll. Då någon invändning

inte synes kunna resas mot att upplysningsskyldighet föreskrivs för offentlig

förvaltning föreslår utredningsmannen en uttrycklig bestämmelse härom

för storlandstingskommunens del. Däremot finner utredningsmannen inte

befogat att skyldighet för förvaltningsorgan att lämna revisorerna biträde

föreskrivs.

Enligt ett av storlandstingskommitténs experter uppgjort tidsschema för

räkenskaper, revision och decharge bör revisionsberättelse lämnas senast

den 15 september. Den omfattande förvaltningen inom storlandstingskommunen

motiverar enligt utredningsmannen att bestämmelsen utformas i enlighet

härmed.

Den ordning som gäller enligt LL för avlämnande, tryckning in. m. av revisionsberättelsen

får enligt utredningsmannen anses sammanhänga med

landstingens arbetsformer och förvaltningsutskottets ställföreträdarskap för

landstinget mellan dess möten. Berättelsen avser emellertid också styrelsens

förvaltning och det kan därför enligt utredningsmannen vara mindre

lämpligt att styrelsen tar befattning med berättelsen. Med hänsyn till

storlandstingets arbetsformer synes det utredningsmannen lämpligast att

revisorerna lämnar berättelsen till landstingets ordförande som också låter

trycka berättelsen och i övrigt vidtar övriga föreskrivna åtgärder. Utredningsmannen

föreslår en sådan ordning. Som en nyhet i förhållande till

LL föreslås också att förklaring alltid skall inhämtas över anmärkning som

framställs i revisionsberättelsen liksom att revisorerna skall vara tillförsäkrade

rätt till yttrande över framställd anmärkning.

Landstingets handläggning av revisionsberättelsen och av denna föranledda

frågor skall enligt förslaget äga rum senast den 15 november året

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

efter räkenskapsåret. Landstinget föreslås dock få besluta om uppskov med

avgörande av viss fråga, om ytterligare utredning skulle behövas.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet anför att utredningsmannen i några fall för att tillgodose

intresset av enhetlighet i lagstiftningen föreslagit regler helt överensstämmande

med LL:s trots att dessa ansetts mindre ändamålsenliga men i

andra fall låtit intresset av enhetlighet stå tillbaka och föreslagit ändrade

regler. Enligt kollegiets mening finns det inte i något av fallen tillräckliga

skäl att inte i enhetlighetens intresse följa LL:s bestämmelser. Kollegiet

förklarar sig ense med utredningsmannen om att ifrågavarande bestämmelser

nu i stort sett blivit omoderna och är i behov av översyn. En sådan

översyn torde emellertid lämpligen kunna uppdras åt kommunalrättskommittén

och synes inte böra föregripas genom särreglering för storlandstingskommunen.

Svenska landstingsförbundet betonar att den liberalisering i förhållande

till LL:s regler som förslaget innebär är värdefull men avstyrker den ökade

lagreglering som skulle följa av den föreslagna föreskriften att staten skall

vara uppdelad på en driftbudget och en kapitalbudget. Föreskriften innebär

visserligen inget annat än vad som redan allmänt tillämpas. Men en fortgående

utveckling av budgetformerna kan så småningom leda till att föreskriften

visar sig vara ett hinder för en rationell budgetteknik. Bestämmelserna

om lånerätten i LL som i stort sett oförändrade förts över till lagförslaget

ger en snävt begränsad fri lånerätt. En anpassning till bestämmelserna

för primärkommunerna bör i första hand eftersträvas. Landstinget

anför i huvudsak samma synpunkter som landstingsförbundet och anför

vidare att de flesta av de nyheter utredningsmannen föreslagit i fråga om

förmögenhetsförvaltning, anslag, utgifts- och inkomststat, fondbildning och

lånerätt kan tillstyrkas. I första hand bör dock övervägas om inte generella

ändringar i LL bör ske i dessa avseenden. Om det inte anses lämpligt bör

prövas om dessa bestämmelser bör gälla särskilt för den utvidgade landstingskommunen.

Också kommunalfullmäktige i Gustavsberg och kommunalnämnden i

Märsta finner det böra övervägas om inte förslaget bör läggas till grund för

ändrade regler om drätseln för alla landstingskommuner.

Den föreslagna tidpunkten för fastställande av den utvidgade landstingskommunens

utgifts- och inkomststat tillstyrks av storlandstings kommittén

som framhåller att härigenom en nyvald majoritet under valår genom ändringar

i budgetförslaget kan ange ramarna för hur verksamheten skall inriktas

första verksamhetsåret. Den nyvalda majoriteten får antas ha förberett

sina ståndpunkter genom tidigare reservationer. Svenska landstingsförbundet

vill däremot starkt ifrågasätta om ett nyvalt landsting har reella

möjligheter att före den 15 november valåret låta bereda och faktiskt på
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

83

verka statförslaget. Också landstinget ställer sig tveksamt till förslaget att

statförslaget skall fastställas senast den 15 november. Svårigheter till följd

av den sena tidpunkten kan uppstå för primärkommuner och skattemyndigheter.

Liknande inställning redovisas av kommunalfullmäktige i Botkyrka

och Knivsta. Kommunalfullmäktige i Grödinge finner förslaget oacceptabelt,

eftersom man kan räkna med att landstingskommunens budgetbeslut

på ett helt annat sätt än tidigare kommer att påverka kommunernas stater.

Om den föreslagna tidpunkten för fastställande av stat skall införas för

landstingskommunen anser kommunalnämnden i Märsta att skäl föreligger

att också bestämma samma tidpunkt för primärkommunernas statfastställelse.

Enligt landstingets mening är det tveksamt om man under valår skall

låta en nyvald representation träda in vid sidan av den ännu sittande för

att fastställa staten. Kommunalfullmäktige i Grödinge finner förslaget i

denna del formellt oförenligt med vad som sägs i lagförslaget om att mandatperioden

för landstingsledamot tar sin början den 1 januari året efter

valåret.

Kommunalfullmäktige i Salem anser att statförslag bör tillställas kommunerna

före fastställelsen. En bestämmelse motsvarande 54 § andra stycket

KL enligt vilken statförslag skall vara offentligen tillgängligt fr. o. m.

dagen för kungörandet av det fullmäktigsammanträde vid vilket staten

skall fastställas bör också införas. Därigenom skulle kommunernas initiativrätt

och kommunmedlemmarnas insyn i den landstingskommunala verksamheten

främjas.

Landstinget anser att LL:s bestämmelser om revision väl kan tillämpas

för den utvidgade landstingskommunen.

1968 års riksdag

Den fråga som enligt vad som sagts inledningsvis 1968 års riksdag begärt

utredning i togs upp i en motion (II: 138). I motionen påtalas olikheten

mellan landstingskommuns och primärkommuns lånerätt. Därvid framhålls

att landstingskommun genom särskilda författningar givits möjlighet

att ta upp lån av statsmedel som beviljas av annan myndighet än Kungl.

Maj:t. Sålunda kan landstingskommun erhålla lån enligt kungörelsen den

29 maj 1964 (nr 411) om statslån till sjukhem och enligt bostadslånekungörelsen

den 1 september 1967 (nr 552). I det förra fallet är lånebeviljande

myndighet socialstyrelsen och i det senare fallet länsbostadsnämnden. Att

Kungl. Maj :ts tillstånd för dylika lån skall behöva sökas är enligt motionen

en onödig omgång som bör tas bort genom att landstingskommun i förevarande

avseende likställs med primärkommun.

Svenska landstingsförbundets styrelse tillstyrkte det i motionen framförda

förslaget. KU anslöt sig i sitt utlåtande över motionen (1968: 34) till upp
6^

llihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

fattningen att en ändring av LL bör komma till stånd på förevarande punkt.

I utskottets utlåtande heter det att Kungl. Maj :ts prövning av de låneansökningar,

som redan bifallits av statlig myndighet, av naturliga skäl i regel

måste bli formell men medför tidsutdräkt och ökat arbete för de landstingskommunala

myndigheterna. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets

hemställan att hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådan

ändring av LL att landstingskommun bereds möjlighet att, i den omfattning

och på de villkor som finnes lämpliga, utan Kungl. Maj :ts tillstånd ta upp

lån av statsmedel som beviljats av statlig myndighet (rskr 346).

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

85

Ersättning åt förtroendemän. Heltidsengagerade förtroendemän

Gällande rätt m. m.

Landstingsmans rätt till ersättning med anledning av uppdraget regleras

i 39 § 1 och 2 mom. LL (ändrade senast 1967: 317). Där sägs att landstinget

äger besluta att landstingsman skall få traktamente för särskilda av

uppdraget föranledda kostnader för uppehälle samt ersättning för resekostnader

och andra med uppdraget förenade utgifter. Grunder för dessa

ersättningar bestämmer landstinget. Efter landstingets bestämmande

kan landstingsman få också arvode för det arbete som är förenat

med uppdraget. Arvodet får inte överstiga vad som är skäligt med hänsyn

till göromålens omfattning och art och den tid som kan beräknas gå åt

för uppdraget. I fall som avses i författning om allmän försäkring äger

landstinget träffa överenskommelse att utgående arvoden skall anses som

inkomst av anställning. Föreligger särskilda skäl äger landstinget bevilja

pension i form av ålderspension, förtidspension och familjepension åt landstingsman

som på grund av uppdrag utfört arbete av betydande omfattning

under en lång följd av år. Utöver vad som följer av det sagda får landstingsman

som skall ägna hela sin arbetslid åt uppdrag för landstinget tillförsäkras

pension och tilläggas andra ekonomiska förmåner enligt vad som är

skäligt.

Bestämmelserna i 39 § 1 och 2 mom. LL äger motsvarande tillämpning

på ledamot i förvaltningsutskottet, ledamot i annan nämnd, ledamot i beredning,

suppleant för sådana ledamöter samt revisor (39 § 3 mom., 55 § 1 mom.

och 67 § sista stycket).

För förtroendemän i primärkommun har ersättnings-, arvodes- och pensionsfrågorna

reglerats på samma sätt som för landstingskommunens förtroendemän

(28, 46 och 63 §§ KL, 29 och 53 §§ samt 67 § sista stycket

KLS).

I Stockholm är som nämnts förut stadskollegiet stadens styrelse (30_

43 §§ KLS). De ärenden som ankommer på stadskollegiets handläggning

föredras av borgarråden, om inte annan ordning för visst ärendes föredragning

beslutats enligt reglementet för kollegiet. Ärendena föredras av borgarråden

enligt rotelindelning. Borgarråden får inte delta i besluten. De utses

av stadsfullmäktige vid första sammanträdet under tjänstgöringsåret

för, fr. o. m. det tjänstgöringsår som börjar år 1970, tre år. De är förtroendemän

med fast avlöning och pensionsrätt. Med befattningen som borgarråd

får inte utan stadsfullmäktiges medgivande förenas annan befattning i sta
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

tens eller kommunens tjänst eller annat jämförligt allmänt eller enskilt uppdrag.

Till borgarråd får utses endast personer med synnerlig insikt och erfarenhet

i kommunala förvaltningsfrågor eller eljest i allmänna värv (44—

46 och 50 §§ KLS). Antalet borgarråd är f. n. nio. De är ordförande i de viktigare

nämnderna i staden, var och en inom sin rotel. Borgarråden äger yttrande-

och förslagsrätt i stadsfullmäktige även om de inte är ledamöter. De

är skyldiga att närvara vid sammanträden med stadsfullmäktige och stadskollegiet

(18, 46 och 50 §§). Utöver föredragnings- och närvaroskyldighet

har några arbetsuppgifter inte angetts i lagen eller reglementet. Tillsammans

bildar borgarråden en borgarrådsberedning. Stadsfullmäktige utser ett

borgarråd till ordförande i beredningen och denne föredrar budgetförslaget

i stadskollegiet (46 §). Reglemente för borgarrådsberedningen skall antas av

stadsfullmäktige och underställas Kungl. Maj :ts prövning (48 §). Borgarrådsberedningen

har i praxis utbildats till ett självständigt beredningsorgan,

hos vilket borgarrådens samfällda inflytande koncentrerats.

I Göteborg finns f. n. fem kommunalråd som väljs av stadsfullmäktige

för en tid av fyra år. De är föredragande inför stadens styrelse — stadskollegiet

— samt övervakar förvaltningen och har inseende över de övriga

nämndernas verksamhet. De tillhör stadsfullmäktige men ingår inte i stadskollegiet

eller någon annan nämnd. I Malmö finns sex kommunalråd som

utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år. De har i stort sett samma

uppgifter som kommunalråden i Göteborg. Högst fyra av dem får vara ledamöter

av stadens styrelse. I mars 1965 var inom åtta landstingskommuner

ordföranden i förvaltningsutskottet sysselsatt på heltid. Inom dessa landstingskommuner

fanns ytterligare nio heltidssysselsatta förtroendemän, vilka

var ordförande i någon annan nämnd, delegation eller kommitté.

Utredningsmannen

Utredningsmannen föreslår samma regler om ersättning åt förtroendemän

som LL innehåller.

I förslaget sägs — i anslutning till föreskriften att landstingskommuns

beslutanderätt utövas av landstinget och att förvaltning och verkställighet

tillkommer styrelsen — att förtroendemän med hel tidst jänstgöring (landstingsråd)

kan vara knutna till förvaltningen.

Utredningsmannen anför att storlandstingskommunens landstingsråd

avses få en fast inplacering i organisationen. Det är därför lämpligt att ge

några grundläggande regler för landstingsrådsinstitutionen. Vid överläggningar

med storlandstingskommittén i denna fråga har en fast utgångspunkt

varit att landstingsråden skall vara föredragande i styrelsen och dess avdelningar.

Därigenom blir beredningen genom fackorgan kompletterad med

en politisk beredning och förslagen blir bearbetade med beaktande av

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

87

krav på samlade bedömningar med utgångspunkt i kommunens hela verksamhet.

Det föreslås därför en föreskrift alt landstingsråden är föredragande

i styrelsen och dess avdelningar.

Formerna för samråd mellan landstingsråden lämnas oreglerade.

Det förutsätts att landstingsråden skall vara ordförande i nämnder, var

och en inom ett verksamhetsområde som bestämts genom en rotelindelning.

Någon bestämmelse härom föreslås inte. Om landstingsråden skall

vara ledamöter i styrelsen lämnas oreglerat. Skall de vara ledamöter förutsätts

att de ej kommer att bilda majoritet.

För landstingsråden skall enligt förslaget finnas en arbetsordning som

landstinget fastställer. I arbetsordningen skall meddelas bestämmelser om

landstingsråden och deras uppgifter samt om fördelningen av arbetsuppgifter

mellan dem.

Vidare föreslås föreskrifter om val av landstingsråd och om valbarhet.

Enligt förslaget skall landstingsråd väljas av landstinget för en mandattid

av tre år räknade från den 1 januari året efter valår. Valet skall förrättas

senast under december av det nyvalda landstinget. Valet skall inte vara

proportionellt. Avgår landstingsråd skall nyval ske för återstoden av mandattiden.

Till landstingsråd skall kunna väljas bara den som är valbar

till landstingsman. Bestämmelserna för landstingsman om valbarhets upphörande

och om avsägelse skall äga motsvarande tillämpning på landstingsråd.

I förslaget ges landstingsråd rätt att vara närvarande vid sammanträde

med landstinget och styrelsen och därvid delta i överläggningarna men

ej i besluten även om han eller hon inte tillhör landstinget resp. styrelsen.

Landstingsråd skall vidare enligt förslaget ha rätt att anmäla avvikande

mening i landstinget och, i ärende där vederbörande är föredragande, i styrelsen.

Om avvikande mening i landstinget gäller vad som sägs om reservation

av landstingsman.

Eftersom det tänkta systemet med landstingsråd innebär att någon ledande

tjänsteman inte skall finnas hos landstingskommunen tas i lagförslaget

inte upp någon motsvarighet till bestämmelserna i LL om valbarhetshinder

och om rätt att vara närvarande vid landstingsmöte för

sådan tjänsteman.

Med hänsyn till landstingsråds rätt att närvara i landstinget tas i förslaget

inte upp någon motsvarighet till en regel i LL att tjänsteman har rätt att

närvara vid landstingsmöte för att lämna upplysningar.

Enligt förslaget tillkommer vidare landstingsråd samma initiativrätt i

landstinget som t. ex. landstingsman, styrelse och annan nämnd samt

vissa myndigheter har. Interpellation skall kunna riktas också till landstingsråd.

Bestämmelserna om ersättning till förtroendeman skall enligt förslaget

vara tillämpliga på landstingsråd.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kemissyttrandena

Att landstingsrådens ställning regleras i den föreslagna lagen hälsas

med tillfredsställelse av kommunalrättskommittén, storlandstingskommittén

och stadsfullmäktige i Lidingö.

Svenska landstingsförbundet och kommunalnämnden i Märsta anser att

lagbestämmelser om landstingsråd bör gälla alla landstingskommuner.

Stadsfullmäktige i Nacka samt kommunalfullmäktige i Botkyrka och

Saltsjöbaden anser att storlandstinget i enlighet med vad som gäller enligt

LL bör få besluta om landstingsrådens ställning. Landstinget delar denna

uppfattning och anför att om en reglering av landstingsrådens ställning

trots allt skall komma till stånd den bör gälla alla landstingskommuner.

Kommunalfullmäktige i Österhaninge anser att till landstingsråd bör

kunna utses bara ledamot av landstinget. Eljest torde garantier saknas

för att landstingsråd har väljarnas politiska förtroende. Landstingsråden

blir då i realiteten att jämställa med av landstinget anställda tjänstemän.

Vidare bör av lagtexten klart framgå om storlandstingskommunen har skyldighet

att tillsätta landstingsråd. Viss tvekan kan råda om innebörden av

utredningsmannens förslag på denna punkt. Också kommunalfullmäktige i

Täby finner bestämmelserna i sistnämnda avseende oklara. Svenska landstingsförbundet

påtalar att den av utredningsmannen förutsatta ordningen

att landstingsråd skall vara ordförande i varje styrelse och nämnd som sorterar

under hans rotel väl hårt binder landstingsrådens roll i administrationen.

En ledamot av kommunalrättskommittén anför liknande betänkligheter

och finner att ordförandeskapet i vissa sådana nämnder med fördel kan anförtros

inte heltidsengagerade förtroendemän med särskild erfarenhet av det

enskilda fackområdet.

Länsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet, landstinget samt kommunalfullmäktige

i Botkyrka och Grödinge anser att behov av en tjänsteman som

ledare för tjänstemannaorganisationen, av typen landstingsdirektör, mycket

väl kan behövas i det utvidgade landstinget och att lagen bör innehålla bestämmelser

om valbarhetshinder för denna tjänsteman.

Kammarkollegiet och kommunalfullmäktige i Täby anser att en bestämmelse

som motsvarar LL:s om rätt för tjänsteman att närvara vid sammanträde

för att lämna upplysningar bör finnas. Ett praktiskt behov av

detta måste stundom föreligga.

Landstinget finner inte skäl till en lagreglering av landstingsråds förslagsrätt.

Landstingsråd bör kunna använda sig av motionsvägen, om inte

förslag kan väckas av den nämnd vederbörande förutsätts vara ordförande

i. Kommunalfullmäktige i Österhaninge redovisar samma inställning.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

89

Departementschefen

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning

Stockholms län innefattar efter 1968 års länsindelningsändring ett centralt,

sammanhängande tätortsområde, som är och planeras i fortsättningen

vara uppdelat i ett flertal kommuner. Kommunindelningen i det centrala

tätortsområdet är inte grundad på de allmänna riktlinjer som tillämpats i

landet i övrigt. Centralortens influensområde är mer vidsträckt än på något

annat håll och en stark intressegemenskap råder till följd härav i åtskilliga

avseenden också mellan de centrala tätortskommunerna å ena och övriga

kommuner i länet å andra sidan.

Dessa förhållanden har skapat särskilda behov av interkommunal samverkan

i stockholmsregionen. Den landstingskommunala indelningsändring

som enligt vad jag har sagt inledningsvis förestår i Stockholms län syftar

till att skapa ändamålsenligare former för en sådan samverkan bl. a. genom

att landstingskommunen efter indelningsändringen avses skola överta

vissa primärkommunala uppgifter. Denna särskilda inriktning av landstingskommunens

verksamhet i förening med landstingskommunens storlek

i fråga om befolkningstal kommer att ge den en särprägel i förhållande till

andra landstingskommuner. Detta motiverar att vissa avsteg från LL:s

regler görs för denna landstingskommun.

Ett förslag till lagstiftning för landstingskommunen har avgetts av en av

mig enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallad utredningsman. Förslaget

innebär i korthet att för Stockholms läns landstingskommun skall gälla

en särskild lag som innefattar dels åtskilliga mer eller mindre genomgripande

avvikelser i sak från vad som gäller enligt LL, dels formella avvikelser

från LL:s lydelse.

Under remissbehandlingen av förslaget har meningarna varit delade i

frågan om de särregler som behövs bör ges i en särskild lag. Enligt min mening

kan den föreslagna metoden att i en särskild lag ta in också bestämmelser

som i sak i allt väsentligt överensstämmer med LL men som i förslaget

fått en annan utformning i formellt avseende medföra tvekan om i

vad mån sakliga skillnader föreligger mellan den särskilda lagen samt LL

och i anslutning till denna utvecklad praxis. I åtskilliga författningar görs

hänvisningar till LL. Ges en särskild lag som innefattar en fullständig reglering

måste i sådana författningar göras hänvisningar också till den särskilda

lagen. Några avgörande praktiska fördelar skulle inte metoden medföra.

Det är enligt min mening väl möjligt att — utan att eftersätta kravet på

överskådlighet och lätthanterlighet — ta in erforderliga särregler i en särskild

lag och att i övrigt låta LL:s regler gälla.

Också i fråga om en sådan metod har meningarna varit delade vid remissbehandlingen.

Jag delar emellertid inte den tveksamhet som man på

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

några håll känt på denna punkt. Metoden skulle medföra den fördelen att

det blir klart markerat att Stockholms läns landstingskommun intar en särställning

i förhållande till andra landstingskommuner. Jag förordar alltså

en särskild lag som innehåller enbart de erforderliga särreglerna.

Som framgår av vad jag redan sagt anser jag att sådana särregler bör ges

som är motiverade av den särskilda inriktningen och omfattningen av ifrågavarande

landstingskommuns verksamhet. Utredningsmannen har emellertid

föreslagit också särregler som inte är i och för sig påkallade av de

särskilda förhållandena i denna landstingskommun. För dessa bestämmelser

har i regel åberopats motiv som är tillämpliga även på andra eller på alla

landstingskommuner. Enligt min mening finns i allmänhet inte skäl till

sådana särregler för Stockholms läns landstingskommun. I stället kan övervägas

ändrade bestämmelser med giltighet för alla landstingskommuner.

Med hänsyn bl. a. till utredningens karaktär och den begränsade remissbehandlingen

bör sådana ändringar komma i fråga i detta sammanhang bara

om särskilda skäl föreligger. Det är i allmänhet inte fallet. Skäl saknas sålunda

t. ex. att i detta sammanhang ta upp utredningsmannens förslag att

landstingskommunens styrelse skall benämnas styrelsen i stället för förvaltningsutskottet,

att reglementet för styrelsen skall få beteckningen arbetsordning

eller att en tredjedel av förvaltningsutskottets ledamöter, i stället

för som enligt LL hälften, skall få rätt att påkalla extra sammanträde

med utskottet. Detsamma gäller också förslagen att landstinget inte som

f. n. skall pröva av landstingsman anmält förfall, att hinder mot valbarhet

till förvaltningsutskottet och övriga nämnder skall gälla inte bara som f. n.

chef för verk inom nämndens verksamhetsområde utan alla verkschefer och

att vissa myndigheter utöver dem som enligt LL får väcka förslag vid landstingsmöte

skall få sådan rätt.

Motsvarande synpunkter kan läggas på utredningsmannens förslag i fråga

om landstingskommunens drätsel. I den delen har föreslagits bl. a. viss

uppmjukning i gällande skyldighet att underställa Kungl. Maj:t beslut att

inrätta och ta i anspråk fonder och att ta upp lån. Vidare har föreslagits

att någon motsvarighet inte skall finnas till nu gällande skyldighet att dels

använda medel, som uppburits i vederlag för anläggningstillgång, bara för

vissa angivna ändamål, dels fondera överskott på lån som tagits med Kungl.

Maj :ts medgivande, dels underställa Kungl. Maj :ts prövning beslut om

anslag som skall täckas genom utdebitering under mer än fem år. Enligt

förslaget skall inte heller tas upp någon motsvarighet till LL:s regel att

särskild överläggning skall hållas angående varje anslag till utgift som

landstinget inte tidigare fattat beslut om. Gällande bestämmelser om landstingskommuns

drätsel är i allt väsentligt utformade på samma sätt som

bestämmelserna om kommuns drätsel. I fråga om sistnämnda bestämmelser

har kommunalrättskommittén i sitt betänkande Kommunala bolag (SOU

1965:40) föreslagit genomgripande ändringar. Bl. a. har föreslagits att un
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

91

derställningsskyldigheten i fråga om beslut om fonder och lån upphävs.

Kommunalrättskommitténs förslag har ännu inte lett till lagändring. Jag

anser att man inte bör i det här sammanhanget ta upp motsvarande frågor

till särskild bedömning för en landstingskommun. Frågan om den framtida

utformningen av drätselbestämmelserna får övervägas i annat sammanhang

för alla landstingskommuner. Redan nu finns det dock anledning att ta

upp frågan om viss generell ändring av gällande regler. Jag syftar på den inledningsvis

omnämnda, av 1968 års riksdag väckta frågan om anpassning

i visst hänseende av reglerna om skyldighet att underställa lånebeslut Kungl.

Maj :ts prövning till vad som gäller för kommun. Jag avser att behandla denna

fråga och en annan fråga som har samband härmed i det följande.

På flera punkter har utredningsmannen föreslagit bindande föreskrifter

i sådana avseenden där landstingskommunerna inom ramen för LL:s regler

själva bestämmer med hänsyn till förhållandena i landstingskommunen.

Som exempel kan nämnas en föreskrift att förvaltningsutskottet skall ha 17

ledamöter, vilken föreskrift skulle ersätta LL:s bestämmelse att ledamöterna

skall vara minst fem, och en föreskrift alt ledamöter av avdelning av

förvaltningsutskottet skall väljas av utskottet, vilken föreskrift skulle ersätta

nuvarande ordning att valet kan förrättas antingen av landstinget eller

av förvaltningsutskottet. Samma innebörd har också utredningsmannens

förslag i fråga om utgifts- och inkomststatens utformning och om befogenhet

för revisor att påkalla upplysningar från förvaltningsorganen och alt

anlita biträde. I några fall föreslås att regler i LL, som gäller endast om

inte landstinget eller annat landstingsorgan bestämmer annat, inte skall få

någon motsvarighet. Bland sådana regler kan nämnas bestämmelserna om

hur disponibla penningmedel skall placeras och bestämmelsen om tidpunkten

för nämndernas årliga redovisning av sin förvaltning.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen, landstinget och Svenska landstingsförbundet,

har anfört att ifrågavarande landstingskommuns organisation

inte bör bindas hårdare än andra landstingskommuners. Också enligt

min mening saknas anledning att frångå den hittills tillämpade och senast

år 1965 fastslagna principen att lagstiftningen i största möjliga utsträckning

skall ge landstingskommunerna liksom kommunerna frihet att själva bestämma

sin organisation. Det synes så mycket mindre motiverat att för denna

landstingskommun binda organisationen hårdare än för andra som förberedelserna

ännu pågår för en uppbyggnad av organisationen. Över huvud

taget gäller att bestämmelser av de slag som jag nu har angett inte är nödvändiga

för att anpassa landstingskommunens organisation till de speciella

förhållandena. Jag ansluter mig alltså inte till utredningsmannens förslag i

dessa delar.

Enligt LL utses ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskottet vid

landstingsmöte året näst efter det då allmänna val av landstingsmän ägt

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

rum. Mandattiden börjar löpa vid det följande årsskiftet, dvs. ett år senare

än landstingsmännens mandattid. Utredningsmannen har föreslagit att ledamöter

och suppleanter i förvaltningsutskottet skall utses senast i december

valåret av det nyvalda landstinget för samma tid som landstingsmannen utsetts

för. Vidare har föreslagits att val av andra nämnder och vissa andra

val skall kunna förrättas av det nyvalda landstinget under valåret för tiden

från årsskiftet efter valet, vilket f. n. inte är möjligt. I anslutning härtill

har också föreslagits vissa ändringar bl. a. i fråga om tjänstgöringstider

för landstingets och förvaltningsutskottets presidier.

F. n. bereds inom departementet ett förslag av kommunalrättskommittén

till sådana ändringar i kommunallagstiftningen i fråga om bl. a. mandattider

som föranleds av den nyligen beslutade författningsreformen. För

landstingskommunernas del överensstämmer kommunalrättskommitténs

förslag i allt väsentligt med vad utredningsmannen föreslagit i nyss angivna

hänseenden. Beredningen av kommitténs förslag sker med sikte på att

proposition i ärendet skall föreläggas riksdagen senare i år. Utredningsmannens

förslag i denna del bör därför inte tas upp i detta sammanhang.

I anslutning till att jag i det föregående har angett de allmänna riktlinjer

för lagstiftningen som enligt min mening bör följas har jag översiktligt redogjort

för vissa förslag av utredningsmannen som enligt dessa riktlinjer inte

bör leda till lagstiftning i detta sammanhang. I det följande skall ytterligare

några förslag på vilka en sådan bedömning är motiverad behandlas. Förslag

till ändringar som är av uteslutande formell natur eller förslag som innefattar

bara mindre betydelsefulla ändringar i sak bör med hänsyn till den

uppläggning av lagstiftningsärendet som jag förordat inte heller leda till

lagstiftning. Sådana förslag tar jag inte upp till särskild behandling.

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala indelningen,

m. m.

Frågan om LL skall tillämpas på indelningsändringen

Regleringen i LL av stads inträde i landstingskommun avsåg vid lagens

tillkomst bara de städer utanför landstingskommun som ingick i länsindelningen.

Sedan Stockholms stad och dåvarande Stockholms län den 1 januari

1968 lagts samman till ett nytt län, Stockholms län, har emellertid ifrågavarande

regler i LL blivit tillämpliga också på Stockholm.

Innebörden av reglerna är i huvudsak att Kungl. Maj :t har befogenhet att

— efter samstämmiga beslut av parterna eller i undantagsfall utan att sådana

beslut föreligger — förordna angående tidpunkten för stads inträde

i landstingskommun och att i samband därmed ge erforderliga föreskrifter.

Enligt förarbetena ingår i Kungl. Maj :ts befogenhet att med de

jämkningar och kompletteringar som behövs fastställa en ekonomisk upp
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

görelse mellan parterna. Landstingskommunen anses bestå efter indelningsändringen.

Denna medför alltså att landstingskommunens område vidgas.

Utan särskild föreskrift i LL kommer i fråga om den landstingskommunala

beslutanderätten under tiden mellan Kungl. Maj:ts beslut angående indelningsändringen

och ikraftträdandet att gälla samma princip som för motsvarande

situation kommer till uttryck i 13 § KIL. Beslutanderätten utövas

alltså enligt den nya indelningen. I fråga om angelägenhet som avser

staden eller landstingskommunen enligt den äldre indelningen skall dock

denna följas. Att indelningsändringen formellt har den innebörden att landstingskommunen

består och att således någon ny landstingskommun inte bildas

medför att landstingskommunens organ företräder landstingskommunen

både enligt den äldre och enligt den nya indelningen innan indelningsändringen

träder i kraft, om inte annan ordning föreskrivs.

En annan ordning för beslutanderättens utövande under ifrågavarande

tid är i detta fall motiverad och kan, som jag skall utveckla i det följande,

åstadkommas utan ändring i LL. I övrigt har det huvudsakligen betydelse

bara i formellt hänseende om indelningsändringen betraktas som en utvidgning

av nuvarande landstingskommun eller som en nybildning.

En tillämpning av LL:s regler på den nu ifrågavarande indelningsändringen

skulle alltså ge ett materiellt sett tillfredsställande resultat. Jag finner

därför ingen anledning att förorda andra regler.

Beteckningen på landstingskommunen enligt den nya indelningen

Under utredningsarbetet har beteckningen storlandstingskommunen använts

på landstingskommunen enligt den nya indelningen. Beteckningen har

varit ändamålsenlig för att skilja mellan den bestående landstingskommunen

och landstingskommunen enligt den planerade nya indelningen. Utredningsmannen

har med instämmande från flera remissinstanser föreslagit

att beteckningen blir lagfäst. Den skulle vara motiverad av landstingskommunens

storlek och av den särprägel i förhållande till andra landstingskommuner

som följer av att denna landstingskommun kommer att handha

också vissa eljest primärkommunala uppgifter. Förslaget har emellertid rönt

gensaga från flera remissinstanser. Jag anser för min del att tillräckliga skäl

inte föreligger för att ge Stockholms läns landstingskommun en särskild beteckning.

Beslutanderätten enligt den nya indelningen under övergångstiden, m. m.

Som jag redan framhållit är det motiverat att andra än landstingskommunens

organ företräder landstingskommunen enligt den nya indelningen

under tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut angående indelningsändringen och

ikraftträdandet. Den av utredningsmannen föreslagna ordningen innebär att

beslutanderätten under denna tid — i den mån den inte i vissa fall skall

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

utövas av det år 1970 valda landstinget — skall utövas av staden och landstingskommunen

gemensamt och att således i frågor som rör landstingskommunen

enligt den nya indelningen samstämmiga beslut skall fattas

av staden och landstinget men att parterna skall kunna delegera beslutanderätten

till det redan existerande kommunalförbundet mellan Stockholms

stad och Stockholms läns landstingskommun, nämligen KSL. En sådan ordning

ger i praktiken staden och landstingskommunen lika stort inflytande

under övergångstiden, eftersom de utser lika många ledamöter i KSL:s fullmäktige.

Enligt min mening bör eu sådan balans eftersträvas. Som utredningsmannen

funnit talar övervägande lämplighetsskäl för att beslutanderätten

skall kunna läggas på KSL, som efter hand övertar uppgifter som skall

ankomma på landstingskommunen fr. o. m. den 1 januari 1971 och som

byggs upp så att dess organisation i allt väsentligt oförändrad skall kunna

övertas av landstingskommunen. Den föreslagna ordningen är emellertid

otillfredsställande genom att den förutsätter samstämmiga beslut och därför

inte innefattar någon garanti för att erforderliga beslut kommer till stånd.

Som utredningsmannen anfört kan man visserligen räkna med att så sker

men enligt min mening bör en sådan ordning väljas som innefattar en formell

garanti härför. Jag förordar därför att Kungl. Maj :t får befogenhet att

bestämma att beslutanderätten i landstingskommunen enligt den nya indelningen

skall innan indelningsändringen träder i kraft utövas av fullmäktige

i kommunalförbund mellan parterna. Jag avser i så fall alt föreslå att beslutanderätten

tilläggs KSL:s fullmäktige. Jag förutsätter att de anpassningar

av förbundsordningen som kan behövas för de nya uppgifterna företas

dessförinnan. Vid utövandet av den nya befogenheten blir KFL tillämplig,

vilket innebär bl. a. att beredning av fullmäktiges ärenden ankommer på

förbundsstyrelsen och de andra organ som kan utses. KL:s regler om besvär

kommer att vara tillämpliga på KSL:s befattning med landstingskommunens

angelägenheter enligt den nya indelningen. Besvärsrätt kommer dock

att tillkomma — förutom stadens och landstingskommunens medlemmar —

staden och landstingskommunen. För det teoretiskt tänkbara fallet att KSL

skulle upplösas eller dess förbundsordning skulle få en utformning som

inte är ändamålsenlig för fullgörande av nu ifrågavarande uppgift bör

Kungl. Maj:t ha befogenhet att förordna att annat organ än förbundsfullmäktige

i KSL skall fullgöra uppgiften. Ett sådant organ kan utformas med

bestämmelserna i KFL eller lagen om sammanläggningsdelegerade som

mönster.

Som utredningsmannen funnit kan det finnas frågor som lämpligen bör

handläggas inte av KSL utan av staden och landstingskommunen var för

sig och avgöras genom samstämmiga beslut. Hinder bör inte föreligga mot

att så sker. Kommunalförbundets behörighet att företräda landstingskommunen

enligt den nya indelningen bör alltså föreligga bara i den mån inte

staden och landstingskommunen i viss fråga fattat samstämmiga beslut.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Enligt utredningsmannens förslag skall, som jag redan sagt, vissa frågor

avgöras av det år 1970 valda landstinget redan före årets utgång. Dessa

frågor är fastställande av utgifts- och inkomststat för år 1971, vissa val

samt antagande av arbetsordning för landstinget och reglemente för förvaltningsutskottet.

Som jag tidigare anfört kommer frågan om nyvalt landstings

befogenhet att före mandattidens början förrätta vissa val att prövas

i annat sammanhang. Ordningen för fastställandet av utgifts- och inkomststaten

kommer jag att behandla i det följande. Tillräckliga skäl att låta det

nyvalda landstinget fastställa arbetsordning och reglemente föreligger enligt

min mening inte.

Ett förordnande av Kungl. Maj :t om beslutanderättens utövande i enlighet

med vad jag har förordat nu skulle innebära en så ingripande åtgärd att

Kungl. Maj :t inte kan anses ha befogenhet härtill utan stöd av en särskild

bestämmelse i lag. Jag förordar en sådan bestämmelse. Den har sin plats

bland övergångsbestämmelserna till den särskilda lagen om Stockholms läns

landstingskommun. De ytterligare föreskrifter i samband med indelningsändringen

som kan behövas, t. ex. om upphörande av vissa nämnders mandattider

när indelningsändringen träder i kraft, kan däremot Kungl. Maj :t

meddela med stöd av LL.

Jag har redan framhållit att för fördelningen av beslutanderätten mellan

å ena sidan landstingskommunen enligt den nya indelningen och å andra

sidan landstingskommunen enligt den gamla indelningen och staden samma

princip som för motsvarande fall kommer till uttryck i 13 § KIL blir tilllämplig.

Denna princip blir avgörande för KSL:s kompetens i fråga om

landstingskommunens angelägenheter. Till ledning för tillämpningen bör

tjäna bl. a. vad som i prop. 1965: 151 med förslag till lag om kommunala

sammanläggningsdelegerade, m. in., anförs angående gränsdragningen mellan

sammanläggningsdelegerades och de äldre fullmäktiges kompetens. För

tillämpningen av principen i 13 § KIL är emellertid den särskilda besvärsbestämmelsen

i 23 § KIL av betydelse. Enligt denna kan under tiden mellan

beslutet om indelningsändringen och ikraftträdandet beslut av kommunerna

enligt den äldre indelningen angripas genom besvär, om beslutet

strider mot de förutsättningar som förordnandet om indelningsändringen

har grundats på eller om beslutet avser angelägenhet som det skäligen bör

tillkomma kommun enligt den nya indelningen att ordna. Utredningsmannen

har föreslagit en motsvarande besvärsbestämmelse för nu ifrågavarande

indelningsändring så att beslut av staden eller landstingskommunen under

tiden mellan Kungl. Maj :ts beslut angående indelningsändringen och ikraftträdandet

kan angripas genom besvär på sådana grunder. Jag förordar att

förslaget genomförs. Besvärsrätt på dessa grunder bör i likhet med vad som

gäller enligt KIL tillkomma, förutom medlem av staden eller den nuvarande

landstingskommunen, staden och nämnda landstingskommun.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Kompetensfrågan m. in.

Jag har tidigare angett de förhållanden som skapar särskilda kommunala

samverkansbehov inom stockholmsregionen. Ett väsentligt motiv till

samgåendet mellan Stockholms stad och landstingskommunen är att en

möjlighet därigenom skall öppnas att tillgodose sådana behov inom ramen

för landstingskommunens verksamhet. Landstingskommunen avses alltså

ta över uppgifter som tidigare handhafts av primärkommuner var för sig

eller i samverkan. En förutsättning för att man skall nå detta syfte är att

landstingskommunen enligt den nya indelningen får kompetens att fullgöra

sådana uppgifter.

I stor utsträckning regleras den landstingskommunal — liksom den primärkommunala

— kompetensen genom bestämmelser i andra författningar

än LL resp. KL. Dessa bestämmelser är utformade så att de antingen

föreskriver skyldighet för landstingskommun att vidta vissa åtgärder eller

— utan att föreskriva sådan skyldighet — säger ut att landstingskommun

har befogenhet att vidta åtgärder. I den mån sådana bestämmelser lägger

hinder i vägen för åtgärder som nu är i fråga från Stockholms läns landstingskommuns

sida får författningsändringar övervägas i annat sammanhang.

Jag vill erinra om att genom ändring år 1968 (SFS 1968: 597) i byggnadslagen

den 30 juni 1947 (nr 385) och tillkomsten av lagen den 6 december

1968 (nr 598) angående handläggning av frågor om regionplan för

kommunerna i Stockholms län möjlighet redan öppnats för landstingskommunen

att, om staden inträder i landstingskommunen, handlägga frågor

om regionplan för länet, en angelägenhet som annars enligt byggnadslagen

ankommer på regionplaneförbund bestående av primärkommuner.

I övrigt bygger den landstingskommunala och den primärkommunala

kompetensen på LL:s och KL:s kompetensbestämmelser. Enligt dessa får

landstingskommun resp. primärkommun själv vårda sina angelägenheter i

den mån det inte enligt annan författningsbestämmelse ankommer på annan

att göra det. Kompetensbestämmelserna bygger på principen att en åtgärd

för att den skall anses falla inom kompetensen skall tillgodose ett till

landstingskommunen resp. kommunen knutet intresse. Det innebär med

andra ord att landstingskommun får vidta dylika åtgärder för sitt område

och primärkommun för sitt. Genom att den landstingskommunala och den

primärkommunala kompetensen sålunda sammanfaller i sak är det i princip

möjligt för landstingskommun att med stöd av LL:s kompetensbestämmelse

för sitt område främja verksamhet av samma art som den primärkommunerna

bedriver med stöd av motsvarande bestämmelse i KL. Det kan t. ex.

ske genom att landstingskommunen för sitt område kompletterar åtgärder

som primärkommunen vidtagit för sitt.

Åtgärder från landstingskommunens sida för att tillgodose de kommunala

samverkansbehoven inom stockholmsregionen kan emellertid i stor ut
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

sträckning komma att avse bara viss del eller vissa delar av landstingskommunen.

Av intresse i detta sammanhang är planerade åtgärder för den

kollektiva trafiken, planeringen för vattenförsörjning och avloppssystem

samt planerat stöd åt den primärkommunala verksamheten på bostadsförsörjningsområdet.

Dessa uppgifter har redan lagts på KSL.

Visserligen utgör inte LL:s kompetensbestämmelse i och för sig något

hinder mot att landstingskommun vidtar åtgärder för bara en del av sitt

område förutsatt att åtgärden tillgodoser ett till landstingskommunen knutet

intresse. Det får anses vara fallet bl. a. när en åtgärd för en viss del av

området förutsätts komma också övriga delar av området till godo när motsvarande

betingelser föreligger för dessa. I vilken utsträckning landstingskommun

har befogenhet att i stället för primärkommunerna inom viss del

av sitt område vidta åtgärder för att tillgodose samverkans- och samordningsbehov

är emellertid tveksamt.

Utredningsmannen har funnit att det i och för sig skulle vara möjligt

att låta LL:s kompetensbestämmelse gälla oförändrad och lita till en anpassning

av praxis till ifrågavarande landstingskommuns förhållanden.

Övervägande skäl talar emellertid enligt utredningsmannen för att särskilda

riktlinjer ges för denna landstingskommuns kompetens. Någon avvikande

lydelse av kompetensbestämmelsen har dock inte föreslagits bortsett

från att en sådan exemplifiering av de landstingskommunala uppgifterna

som finns i LL:s kompetensbestämmelse och som saknar motsvarighet i KL

inte upptagits för Stockholms läns landstingskommuns del. De riktlinjer som

föreslagits innebär i huvudsak att landstingskommunala insatser i princip

bör vara tillåtna inte bara om intresset av åtgärden hänför sig till landstingskommunens

hela område utan också om en alldeles övervägande del av området

har intresse av åtgärden. Härvid bör enligt utredningsmannen beaktas

relationen i befolkningstal mellan olika områden. En insats bör vidare vara

tillåten för en del av området om den kan ses som en etappinsats i en fortlöpande

utbyggnad av en verksamhet för hela området. Kravet på den lokala

omfattningen av en insats bör enligt utredningsmannen kunna sättas

något lägre om starka skäl från ekonomiska, förvaltningsmässiga eller liknande

synpunkter talar för att landstingskommunen engagerar sig.

En grupp av remissinstanser anser att LL:s kompetensbestämmelse bör

kunna tillämpas och att frågan om en ändring i denna bör övervägas i

annat sammanhang med vidare utgångspunkter än som kunnat ske nu. Till

denna grupp hör landstinget och Svenska landstingsförbundet. Också remissinstanser

som tillstyrker förslaget menar att ställning till kompetensfrågan

får tas på nytt när pågående utredningar av betydelse för frågan

avslutats. En sådan uppfattning företräds av bl. a. Stockholms stad och

kommunalrättskommittén. I allmänhet är remissinstanserna ense om att

landstingskommunen utöver den kompetens som i allmänhet tillkommer

landstingskommunerna bör ha befogenhet att vidta åtgärder av kommun
-

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

gränsövergripande karaktär. Ett stort antal remissinstanser, bl. a. flera kommuner,

anser emellertid att utredningsmannens förslag innefattar otillräckliga

riktlinjer för en bedömning av en utökad kompetens. Främst har uttalats

farhågor för att konflikter skall uppstå vid gränsdragningen mellan

den landstingskommunala och den primärkommunala kompetensen.

Också enligt min mening talar vissa skäl för att man bör vänta med en lagstiftning

i kompetensfrågan och tills vidare tillämpa LL:s kompetensbestämmelse

på ifrågavarande landstingskommun. Det skulle sannolikt kunna ske

utan att det väsentliga syftet med samgåendet, nämligen att tillgodose regionala

samverkansbehov inom landstingskommunens område, äventyras.

Kompetensbestämmelsen ger utrymme för en anpassning till samhällsutvecklingens

krav och det finns anledning anta att bestämmelsen i praxis inte

skulle i väsentlig mån anses lägga hinder i vägen för den nya verksamhet

som enligt föreliggande planer skall handhas av landstingskommunen efter

samgåendet och som delvis redan igångsatts av KSL. Den planerade verksamheten

torde med andra ord i allt väsentligt falla inom landstingskommunens

kompetens enligt LL. Med hänsyn till syftet med samgåendet är det

emellertid tydligt att fråga kan uppkomma om att vidta åtgärder som kan

annses i någon mån falla utanför kompetensen enligt LL. En särskild regel

som innebär en viss, låt vara starkt begränsad, vidgning av landstingskommunens

kompetens bör därför ges. Den bör utformas så att den såvitt möjligt

anger en klar gräns mellan landstingskommunens och primärkommunernas

kompetens. Det kan ske genom att i den särskilda lagen för Stockholms

läns landstingskommun sägs att landstingskommunen får, utöver vad

som följer av LL, handha angelägenhet som avser del av landstingskommunens

område och som enligt KL eller KLS ankommer på kommun, om det är

påkallat med hänsyn till betydande behov av samverkan mellan kommunerna

inom nämnda del av området. Får i övrigt samma kompetensregel som

i LL gälla, klargörs att det bara är i fråga om sådana angelägenheter som

nyss har nämnts som landstingskommunens kompetens skiljer sig från övriga

landstingskommuners. En sådan lösning som nu angetts har den fördelen

framför att låta LL:s kompetensbestämmelse tills vidare gälla oförändrad

att en utveckling i praxis i riktning mot en utvidgad landstingsverksamhet

inom Stockholms läns landstingskommun — som är motiverad av de

särskilda förhållandena där — inte kan åberopas till stöd för en motsvarande

utvidgning av verksamheten inom andra landstingskommuner.

Av det anförda framgår att jag avvisar den under remissbehandlingen

väckta tanken på en konstruktion av kompetensbestämmelsen som skulle

innebära att en vidgning av landstingskommunens verksamhet utanför vad

som är tillåtet enligt LL eller enligt f. n. föreliggande beslut av staden och

landstingskommunen skulle förutsätta särskilt medgivande från fall till

fall av Kungl. Maj :t eller primärkommunerna. Syftet att förhindra kompetenskonflikter

mellan landstingskommunen och primärkommunerna, som

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

för de remissinstanser som väckt denna tanke torde ha varit avgörande,

bör kunna nås inom ramen för en kompetensbestämmelse utformad i enlighet

med vad jag anfört i det föregående. Att samråd mellan landstingskommunen

och berörda primärkommuner kommer att föregå landstingskommunal

insatser på områden där primärkommuner tidigare varit verksamma

kan enligt min mening förutsättas utan särskild föreskrift därom.

En annan fråga som också uppmärksammats under utredningen och remissbehandlingen

är den om ersättning från landstingskommunen bör utgå

till kommuner som ligger utanför ett område för vilket landstingskommunen

vidtar åtgärder. Som utredningsmannen anfört måste man räkna med

att, om något eller några områden av landstingskommunen inte får samma

utbyte av viss verksamhet, dessa områden kan bli i högre grad tillgodosedda

genom andra landstingskommunal åtgärder. Befogenheten att vidta åtgärd

för viss del av landstingskommunens område skulle för övrigt bli föga

meningsfull om den förknippades med skyldighet för landstingskommunen

att utge ekonomisk kompensation till övriga områden. En sådan ordning

vill jag alltså inte förorda. Det sagda innebär emellertid inte att det skulle

föreligga hinder för landstingskommunen att utge ersättning till vissa kommuner,

t. ex. om dessa övergångsvis driver verksamhet som landstingskommunen

övertagit för vissa områden och planerar att överta för de övriga.

Jag förordar alltså att LL:s kompetensbestämmelse får gälla för Stockholms

läns landstingskommun och att därutöver ges en kompletterande regel

som utformas i enlighet med vad som sagts i det föregående.

De problem som kan uppstå i fråga om landstingskommunens kompetens

torde i huvudsak hänföra sig till avgränsningen mot primärkommunernas

kompetens. Det skulle vara av värde att skapa särskilda former för ett primärkommunalt

inflytande på utformningen av den landstingskommunala

verksamheten. Utredningsmannen har föreslagit att primärkommun skall

ges befogenhet att dels väcka förslag i landstinget, dels anföra besvär över

landstingskommunens beslut. Förslaget har vunnit viss anslutning under

remissbehandlingen men många remissinstanser ställer sig tveksamma eller

avvisande till förslaget med motiveringen antingen att en initiativ- och

besvärsrätt skulle sakna nämnvärd betydelse eller att en sådan rätt skulle

innebära en sådan principiell nyhet att den bör övervägas i annat sammanhang.

Några remissinstanser befarar att ett genomförande av förslaget skulle

skapa eller skärpa motsättningar mellan landstingskommunen och primärkommunerna.

För egen del anser jag att den föreslagna befogenheten

för primärkommunerna inte skulle sakna betydelse för dessa när det gäller

att öva ett inflytande på uppgiftsfördelningen mellan landstingskommunen

och primärkommunerna. Att förekomsten av en sådan befogenhet skulle

medföra motsättningar mellan primärkommuner och landstingskommunen

anser jag inte behöva befaras. Med hänsyn härtill och då ett positivt

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

ställningstagande till förslaget med hänsyn till de speciella förhållandena

för Stockholms läns landstingskommun inte kan anses ha någon principiell

räckvidd förordar jag att förslaget genomförs.

Antalet landstingsman och valkretsindelningen

En tillämpning av LL:s bestämmelser om antalet landstingsmän på

Stockholms läns landstingskommun skulle leda till att vid 1970 års val

ett väsentligt större antal landstingsmän kommer att utses än som kan

anses lämpligt. Som utredningsmannen funnit måste därför i detta avseende

ges bestämmelser som avviker från LL:s.

Utredningsmannen anser att en begränsning av antalet landstingsmän bör

ske genom att antalet bestäms i lag. Han har som lämpligt antal föreslagit

149. Med en sådan lösning måste regler ges om valkretsindelningen och fördelningen

av mandaten mellan valkretsarna som avviker från LL:s. Utredningsmannen

har i detta avseende föreslagit regler som i huvudsak innebär

att valkretsarna alltid skall omfatta en eller flera hela kommuner — Stockholm

skall dock kunna indelas i valkretsar — att valkretsarna skall ha i

huvudsak lika stor folkmängd, att för varje valkrets skall kunna utses minst

sju landstingsmän, att fördelningen av mandaten skall ske enligt ett jämförelsetal

som beräknats med ledning av folkmängden för valåret enligt mantalslängden

och att valkretsindelningen — efter förslag av landstinget —

samt antalet landstingsmän för varje valkrets bestäms av länsstyrelsen.

Förslaget som i sina huvudprinciper nära ansluter till motsvarande

system i KLS har nästan genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av remissinstanserna.

Några remissinstanser har dock anfört att valkretsindelningen i enlighet

med LL:s bestämmelser bör ske genom att Kungl. Maj:t fastställer landstingets

beslut härom. Utredningsmannen har härvidlag anfört att det bör

eftersträvas att valkretsarna för fullmäktigvalet i Stockholm och valkretsarna

för valet till landstinget stämmer överens och att detta enklast nås

om samma myndighet, dvs. länsstyrelsen, beslutar i båda fallen. Jag finner

detta skäl vara bärande.

Vissa kommuner i den norra länsdelen har anfört att systemet bör utformas

så att tilläggsmandat skall kunna tillföras valkrets som är stor till

ytan men mindre tätbefolkad. Detta bör emellertid enligt min mening inte

övervägas i förevarande begränsade sammanhang.

Jag förordar att utredningsmannens förslag genomförs.

Kommunalvalskommittén har i uppdrag att överväga en helt ny ordning

för bestämmandet av antalet landstingsmän och valkretsindelningen som

skall kunna tillämpas på alla landstingskommuner. Förslag från kommittén

beräknas föreligga inom sådan tid att nya bestämmelser på grundval av

förslaget kan träda i kraft till 1973 års val. Med hänsyn härtill bör bestäm
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

melser i enlighet med utredningsmannens förslag göras tillämpliga bara för

valperioden 1971—1973. De bör lämpligen ges i en särskild lag och alltså inte

tas in i den lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun

som jag förordat i det föregående.

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande

organ, m. m.

Tid för landstingsmöte

Genom 1965 års ändringar i LL togs, som jag förut anfört, bl. a. skillnaden

mellan lagtima och urtima landstingsmöte bort. Föredragande departementschefen

uttalade i propositionen (prop. 1965: 61 s. 64) att landstingen

borde kunna hålla sammanträden i den omfattning som krävdes med hänsyn

till förhållandena inom varje landstingskommun. Anledningen till att

föreskriften om ett obligatoriskt landstingsmöte första måndagen i oktober

månad behölls var att förfarandet när två landsting gemensamt skulle förrätta

val till riksdagens första kammare skulle underlättas. En följd av den

nyligen genomförda författningsreformen är bl. a. att landstingen fr. o. m.

år 1970 inte längre väljer ledamöter i riksdagen. I det läget saknas skäl att

längre behålla föreskriften om ett obligatoriskt landstingsmöte den första

måndagen i oktober. Utredningsmannens förslag att slopa nämnda föreskrift

bör därför genomföras generellt. Som jag tidigare anfört skall enligt

60 och 69 §§ LL vissa ärenden, nämligen fastställelse av utgifts- och inkomststat

samt granskning av revisionsberättelse, behandlas på det landstingsmöte

som skall hållas i oktober. Detta förhållande utgör i och för sig

inte något hinder mot att föreskriften slopas. Nämnda paragrafer måste emellertid

i så fall också ändras. Jag förordar alltså att 19 § LL ändras i enlighet

med vad jag anfört nu och att 60 och 69 §§ jämkas med anledning härav.

Till nämnda jämkning återkommer jag i det följande.

Kungörelse om landstingsmöte. Anhängiggörande av ärende

Med hänsyn till att Stockholms läns landsting får förutsättas hålla förhållandevis

täta möten kan det medföra olägenhet att iaktta föreskriften

i 20 § LL att kungörelse om landstingsmöte skall anslås och sändas med

posten till varje landstingsman så lång tid som minst fjorton dagar före

mötet. Som utredningsmannen föreslagit bör nämnda tid för ifrågavarande

landstings del bestämmas till en vecka.

Även LL:s regler om den tid inom vilken förslag till landstinget skall

lämnas in — i allmänhet två månader eller, i fråga om förvaltningsutskottets

förslag, 14 dagar före mötet — kan bli opraktiska att tillämpa. Utredningsmannen

har föreslagit att dessa regler inte ges någon motsvarighet

och att inte heller ges några regler motsvarande LL:s om vart förslag skall

lämnas eller om tryckning av förslag eller om föredragningslista för lands7

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 112

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

tingets sammanträde. Skäl kunde anföras för att åtminstone delvis genomföra

förslaget generellt. Jag är emellertid inte beredd att utan ytterligare

utredning förorda en sådan åtgärd. För detta landstings del synes det emellertid

ofrånkomligt att skapa en smidigare ordning. Jag förordar därför att

landstinget självt får ge föreskrifter om den tid inom vilken förslag till

landstinget skall lämnas samt om tryckning av förslag.

Presidiet

Som utredningsmannen föreslagit bör för Stockholms läns landsting utses

två vice ordförande. De bör benämnas förste resp. andre vice ordförande.

Beredning av ärende

Inom landstingsförvaltningen tillämpas till skillnad från vad som är

fallet inom primärkommunal förvaltning dubbelt beredningsförfarande. Innan

ärenden avgörs av landstinget skall de i regel vara beredda inte bara av

den nämnd eller beredning dit varje ärende hör utan också av särskilda

utskott som landstinget utser för ändamålet bland sina ledamöter. Motivet

till detta dubbla beredningstvång är att landstingsmännen inte anses ha

samma möjligheter som kommuns fullmäktige att kontinuerligt följa förvaltningen.

Beredningen i särskilda utskott syftar till att göra landstingsmännen

förtrogna med ärendena. Landstingsutredningen log i det betänkande

som låg till grund för 1965 års ändringar i LL upp frågan om det

dubbla beredningstvånget borde behållas. Utredningen anförde (SOU 1963:

64 s. 134) att motivet för det dubbla beredningstvånget skulle minska väsentligt

om landstingen sammanträdde oftare än som då var fallet och om

den beredning som skedde genom nämnderna var fullt uttömmande. Med

hänsyn till landstingens organisation, arbetsformer och uppgifter fann

emellertid utredningen att det dubbla beredningstvånget borde behållas.

Samma ståndpunkt intog föredragande departementschefen i lagstiftningsärendet

(prop. 1965: 61 s. 65).

Utredningsmannen har föreslagit att det dubbla beredningstvånget inte

skall gälla för Stockholms läns landstingskommun. Till utredningsmannens

uppfattning har under remissbehandlingen anslutit sig bl. a. Stockholms

stad, medan bl. a. länsstyrelsen, landstinget och Svenska landstingsförbundet

förordat att det dubbla beredningstvånget behålls. Med hänsyn till att

det kan förutsättas att landstinget kommer att sammanträda förhållandevis

ofta och till att landstingskommunen kan antas få en omfattande

och väl utbyggd nämndorganisation talar enligt min mening övervägande

skäl för utredningsmannens förslag i den här delen. Jag förordar alltså

att landstinget får företa ärende till avgörande utan hinder av att det inte

blivit berett av särskilt utskott. Detta hindrar givetvis inte att landstinget

självt föreskriver sådan beredning.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Fortsatt landstingsmöte, bordläggning

Bestämmelserna i 19 § LL ger både i paragrafens nuvarande lydelse och

efter den ändring som jag i det föregående förordat utrymme för landstinget

att i förväg tidsbegränsa landstingsmöte. Detta torde i regel komma att ske

för Stockholms läns landstings del. I likhet med utredningsmannen anser

jag därför att det bör meddelas en bestämmelse för det fall att man inte

hinner behandla samtliga de ärenden, som tagits upp i kungörelsen om

landstingsmötet, inom den tid som är utsatt för mötet. I den särskilda lagen

bör föreskrivas att mötet skall fortsättas vid senare tidpunkt om det inte

kan slutföras inom den bestämda tiden. Det bör ankomma på ordföranden

att bestämma tid för det fortsatta mötet samt att på lämpligt sätt underrätta

frånvarande landstingsmän. Någon särskild föreskrift om sättet för

underrättelse kan inte anses nödvändig. Bestämmelsen blir givetvis inte

aktuell om landstinget i stället väljer att bordlägga de ärenden som inte

hunnits med.

Bordläggning av ärende vid landstingsmöte kan av en tiondel av de närvarande

landstingsmännen påkallas till nästa dag då sammanträde hålls,

dvs. till påföljande dag under mötet. För bordläggning längre tid krävs

majoritetsbeslut. För bordläggning av ärende vid sammanträde med fullmäktige

krävs att en tredjedel av de närvarande begär det. Bordlagt ärende

skall uppskjutas till annan dag som ordföranden bestämmer.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att en bestämmelse i huvudsak

motsvarande den som gäller för fullmäktige bör införas för ifrågavarande

landsting med hänsyn till den ordning som kan förutsättas komma

att gälla för dess möten. Som utredningsmannen föreslagit bör bordlagt

ärende tas upp på nästa landstingsmöte. Jag förordar en särregel i enlighet

härmed.

Interpellation m. m.

Enligt LL skall interpellation avlämnas senast första dagen av landstingets

möte. Medger landstinget att den framställs bör den besvaras under

mötet. Bestämmelsen är, som utredningsmannen anfört, inte lämpad för

ett landsting som kommer att hålla täta och regelbundet återkommande

sammanträden. Utredningsmannen har föreslagit en bestämmelse av innehåll

att interpellation skall avlämnas inom viss tid, som landstinget bestämmer,

före det möte vid vilket den är avsedd att framställas och att den bör

besvaras senast vid nästa möte. Det synes lämpligast att helt överlämna åt

landstinget att bestämma om tid för avlämnande och besvarande av interpellation.

Jag förordar en bestämmelse härom i den särskilda lagen.

LL saknar bestämmelser om enkla frågor. Med landstingets medgivande

torde, som utredningsmannen anfört, enkla frågor dock kunna framställas.

Bestämmelser i lag härom, som utredningsmannen föreslagit, bör enligt

min mening inte komma till stånd i förevarande sammanhang.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Förvaltningsutskottets kompetens

Förvaltningsutskottet har enligt LL en avsevärt starkare ställning än den

primärkommunala styrelsen. Förvaltningsutskottet har sålunda befogenhet

att — i den män inte landstinget bestämmer annat — självständigt företräda

landstinget mellan dess möten. Grunden för denna ordning — som

tillkom genom 1924 års landstingslagstiftning — var den förhållandevis

passiva ställning som landstingen då hade. Landstingen sammanträdde regelmässigt

bara en gång om året. Efter 1965 års ändringar i LL som skapade

förutsättningar för en aktivering av landstingens befattning med den landstingskommunala

verksamheten kunde ifrågasättas att ändra den angivna

ordningen. Utredningsmannen har också föreslagit att någon sådan befogenhet

som nu har behandlats inte skall finnas för Stockholms läns landstingskommuns

styrelse.

Tillräckliga skäl för en inskränkning av ifrågavarande befogenhet ansågs

inte föreligga i samband med 1965 års ändringar i LL (jfr prop. 1965:61

s. 67). Skall frågan tas upp på nytt, bör det enligt min mening ske från

mer allmänna utgångspunkter än som är möjligt i detta lagstiftningsärende.

Den inskränkning i förvaltningsutskottets befogenhet som kan anses lämplig

får alltså i stället ske genom beslut av landstinget.

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt

Utredningsmannen räknar med att behovet av att delegera beslutanderätt

inom ifrågavarande landstingskommuns förvaltning kommer att bli mycket

stort. Också ett starkt behov av att på ett smidigt sätt kunna ändra

fastlagd ärendefördelning kommer att föreligga. För att tillgodose dessa

behov har utredningsmannen föreslagit delegationsbestämmelser som i vissa

avseenden avviker från LL:s. Utredningen har inte gjort mig övertygad

om att den större omfattningen av landstingskommunens förvaltning motiverar

i princip andra bestämmelser om delegation än som gäller för landstingskommunerna

i allmänhet. Frågan om ändring i reglerna bör alltså i

stället övervägas generellt. Som jag redan framhållit är förutsättningarna

för sådana överväganden i detta sammanhang begränsade.

Vid 1965 års ändringar i LL togs upp frågan om att ge förvaltningsutskottet

fria händer att överlämna beslutanderätt och därvid delegera även

till annan landstingskommunal nämnd. Tanken på en sådan vidgning av

delegationsrätten avvisades emellertid. Förslag av liknande innebörd har

nu förts fram av utredningsmannen. Utredningsmannen har också föreslagit

att landstingets beslut om förvaltningsutskottets delegationsrätt inte,

som föreskrivs i LL, skall behöva tas in i reglementet för utskottet.

Givetvis bör delegationsbestämmelserna utformas så att de möjliggör en

smidig anpassning av ärendefördelningen med hänsyn till skiftande förhållanden.

Också intresset av att klara gränser finns mellan olika organs

befogenhet och av att systemet är överskådligt måste emellertid beaktas.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungi. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Med hänsyn till sistnämnda intressen kan jag inte förorda så genomgripande

ändringar i delegationsbestämmelserna som nu föreslagits.

För att skapa i någon mån större delegationsmöjligheter — varav behov

kan föreligga också i andra landstingskommuner — förordar jag emellertid

sådan ändring i LL att förvaltningsutskottet och nämnder för oreglerad förvaltning

får rätt att på liknande sätt som redan gäller för kommun delegera

till avdelning av styrelsen resp. till särskild avdelning inom nämnden.

I samma syfte förordar jag också sådan ändring av LL att möjlighet öppnas

att delegera beslutanderätt till suppleant i förvaltningsutskottet och nämnd

för oreglerad förvaltning. Fn sådan möjlighet öppnades för primärkommunerna

genom lagändring år 1967 (SFS 1967:315—316). De ändringar

i LL som jag sålunda förordar blir automatiskt gällande också på nämnder

för specialreglerad förvaltning för vilka LL:s bestämmelser genom hänvisning

till LL är tillämpliga, t. ex. sjukvårdsstyrelse (jfr 9 § sjukvårdslagen

den 6 juni 1962, nr 242).

Beslut som fattats på grund av delegation skall anmälas till den delegerande

nämnden vid dess nästa sammanträde. Detta gäller för alla kommunala

och landstingskommunala nämnder. Utredningsmannen har funnit

att anmälningsskyldigheten för Stockholms läns landstingskommuns del

med hänsyn till mängden av ärenden närmast skulle ställa sig helt omöjlig

från effektivitetssynpunkt. Den delegerande nämndens informations- och

kontrollintresse torde enligt utredningsmannen bli bättre tillgodosett om

nämnden själv får bestämma i vad mån och i vilka former anmälan skall

ske. Utredningsmannen föreslår därför en sådan ordning.

Också i den här delen avser utredningsmannens förslag en allmän kommunalrättslig

princip från vilken avsteg inte lämpligen bör övervägas i ett

så förhållandevis begränsat sammanhang som det förevarande. De informations-

och kontrollintressen som anmälningsskyldigheten skall tillgodose

hänför sig inte uteslutande till den delegerande nämnden. Genom anmälan

till den delegerande nämnden blir beslutet registrerat där och tidpunkten

för anmälan tjänar som utgångspunkt för den tid inom vilken talan får

föras mot beslutet. Också för t. ex. allmänheten eller den som direkt berörs

av ett beslut har det alltså betydelse hur anmälningsskyldigheten utformas.

Jag är inte beredd att i detta sammanhang ta ställning till en ändring i gällande

ordning i denna del. .Tåg förutsätter att sådana former för anmälningsskyldighetens

fullgörande kan utformas att den inte blir alltför betungande.

Landstingskommunens drätsel

Utgifts- och inkomststat

Utredningsmannen har föreslagit att Stockholms läns landstingskommun

skall kunna fastställa utgifts- och inkomststaten vid sammanträde senast

den 15 november, senare alltså än andra landsting enligt 60 § LL och senare

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

också än andra primärkommuner än Stockholm enligt 13 § KL, samt att

statförslaget under valår skall behandlas av det nyvalda landstinget. Förslaget

har mött kritik under remissbehandlingen. Därvid har bl. a. framhållits

den betydelse landstingskommunens stat har för primärkommunerna,

vilkas stater skall fastställas under oktober månad. Vidare har uttalats

principiella betänkligheter mot att ett nyvalt landsting handlägger statfrågor

redan innan dess mandatperiod börjat löpa. Farhågor om praktiska svårigheter

med ett sådant förfarande har också yppats.

Jag har i det föregående förordat att bestämmelsen i 19 § LL om ett

obligatoriskt landstingsmöte, som skall börja vid viss tidpunkt i oktober

månad, upphävs. Med anledning härav bör 60 § LL, enligt vilket lagrum

utgifts- och inkomststaten skall fastställas vid det obligatoriska landstingsmötet

i oktober, ändras så att det i stället föreskrivs att statfastställelsen

skall ske vid landstingsmöte i oktober.

Genom den ändring jag sålunda förordar sker en inte oväsentlig ökning

av den tidrymd inom vilken arbetet med budgeten skall vara avslutat. Samtidigt

behålls en tidsmässig samordning mellan statfastställelsen hos å ena

sidan landstingskommunerna och å andra sidan primärkommunerna utom

Stockholm. Någon särreglering för Stockholms läns landstingskommun i

fråga om tiden för statfastställelsen finner jag i det läget inte erforderlig

eller lämplig. Inte heller bör det enligt min mening komma i fråga att

endast med avseende på denna landstingskommun införa den ordningen

att ett så omfattande ärende som fastställande av utgifts- och inkomststaten

under valår skall avgöras av det nyvalda landstinget. Denna fråga har räckvidd

över hela det landstingskommunala området och för övrigt också utanför

detta område och den bör därför inte bedömas enbart med sikte på eu

enda landstingskommun. Jag är på grund härav inte beredd att i förevarande

sammanhang ta ställning till frågan. Vad jag har anfört leder till att

jag i de båda nu behandlade hänseendena förordar att den enligt LL gällande

ordningen — i fråga om tidpunkten för statbehandlingen med den

nyss förordade ändringen — blir tillämplig också på Stockholms läns landstingskommun.

Revisionsberättelsen

Omfattningen av den verksamhet, som revisorerna i Stockholms läns

landstingskommun får att granska, motiverar, som utredningsmannen funnit,

en bestämmelse som möjliggör att revisionsberättelsen avges senare än

enligt LL, dvs. senare än vid utgången av juni. Det bör därför, i enlighet

med utredningsmannens förslag, föreskrivas att revisionsberättelsen i denna

landstingskommun skall ha lämnats senast den 15 september året efter det

som revisionen avser.

Enligt 69 § LL skall revisionsberättelsen behandlas av landstinget vid det

obligatoriska landstingsmötet i oktober. Om — som jag förordat i det föregående

— bestämmelsen i 19 § LL om obligatoriskt landstingsmöte i okto
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

ber upphävs, bör nyssnämnda föreskrift i 69 § LL ersättas med en bestämmelse

enligt vilken behandlingen av revisionsberättelsen skall ske före utgången

av oktober. En sådan formulering medger att revisionsberättelsen

inte nödvändigtvis behöver behandlas under oktober. Motsvarande regler

i KL och KLS är också utformade så att de endast anger en månad då ärendet

senast skall ha avgjorts.

Den reglering i fråga om tiden för avlämnande av revisionsberättelsen i

Stockholms läns landstingskommun som jag nyss förordat medför att landstinget

bör få möjlighet att behandla revisionsberättelsen senare än vid landstingsmöte

före utgången av oktober. Jag förordar därför en särskild föreskrift

enligt vilken landstinget i Stockholms läns landstingskommun skall

ha behandlat ärendet före utgången av samma år.

Lånerutten

Av vad jag redan anfört i samband med de allmänna riktlinjerna för

den aktuella lagstiftningen framgår att jag inte finner skäl att förorda särregler

för Stockholms läns landstingskommun i fråga om rätten att underställningsfritt

ta upp lån. Däremot torde — som jag redan förutskickat — i

detta sammanhang få behandlas den av 1968 års riksdag väckta frågan om

viss ändring i gällande regler med avseende på alla landstingskommuner.

Som KU anfört vid nämnda riksdag medför det motionsvis påtalade förhållandet

att landstingskommun till skillnad från primärkommun saknar rätt att

utan Kungl. Maj :ts medgivande ta upp lån av statsmedel som beviljats av

statlig myndighet tidsutdräkt och ökat arbete för landstingskommunernas

del utan att den prövning hos Kungl. Maj :t av låneansökningar som redan

bifallits av statlig myndighet i regel kan bli annat än formell. Något sakligt

skäl att behandla landstingskommuner och primärkommuner olika i förevarande

hänseende finns inte enligt min mening. För en generell anpassning

av LL:s regler på denna punkt till vad som gäller för primärkommun talar

att KL:s regler också är tillämpliga på kommunalförbund. En sådan anpassning

bör nu komma till stånd. I anslutning härtill bör också den anpassningen

ske att landstingskommun, liksom f. n. primärkommun, får underställningsfritt

ta upp lån för bostadsbyggnadsföretag som godkänts för statlig

belåning.

Jag förordar att dessa ändringar genomförs. Det bör ankomma på Kungl.

Maj :t att meddela närmare föreskrifter rörande omfattningen av och villkoren

för denna lånerätt. Ändringarna medför även vissa redaktionella jämkningar

av 64 § LL.

Heltidsengagerade förtroendemän

Liksom KL innehåller LL uttryckliga regler om heltidsengagerade förtroendemäns

ställning bara i fråga om ersättning och pension. I KLS ges

däremot ytterligare bestämmelser om sådana förtroendemän — borgarråden.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Utredningsmannen har föreslagit att för Stockholms läns landstingskommun

skall meddelas bestämmelser varigenom de heltidsengagerade förtroendemännens

— landstingsrådens — ställning blir i stort sett uttömmande reglerad.

En utredning av frågan om de heltidsengagerade förtroendemännens

ställning i kommuner där mer än en sådan förtroendeman utses ingår i länsdemokratiutredningens

uppdrag (tilläggsdirektiv, se 1967 års riksdagsberättelse

In: 20). 1968 års riksdag har i samband med beslutet om författningsreformen

uttalat sig för en allmän översyn av den kommunala demokratins

problem (KU 1968: 20, rskr 279). Som KU anfört i utlåtande 1968: 30 med

anledning av motioner angående kommunal- och landstingsrådens ställning

i kommunalrättsligt hänseende m. in. kan det bli fråga om att i nämnda sammanhang

ta upp de spörsmål som sammanhänger med det ökande heltidsen8a8eman8et

av förtroendemän. De överväganden om de heltidsengagerade

förtroendemännens ställning som sålunda kan komma till stånd bör inte

föregripas i förevarande sammanhang. Jag kan därför inte förorda någon

reglering i den utsträckning som nu föreslagits.

Såvitt framgår av utredningen kan det tänkas att i Stockholms läns landstingskommun

landstingsråd engageras utanför kretsen av landstingsmän

och att landstingsråd kommer alt vara föredragande i förvaltningsutskottet

utan att tillhöra utskottet. Vid sådant förhållande bör garantier finnas för

att landstingsråd som inte tillhör landstinget resp. förvaltningsutskottet kan

vara närvarande där och yttra sig vid överläggningarna. Man kan räkna med

att landstingsråd kommer att vara ordförande i en eller flera nämnder eller

beredningar, låt vara inte i alla, inom det förvaltningsområde som han eller

hon skall ansvara för i egenskap av föredragande i förvaltningsutskottet.

Rätt att närvara vid landstingsmöte och delta i överläggningarna men ej i

besluten föreligger för ordföranden eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet

även om vederbörande inte är landstingsman. Samma rätt tillkommer

ordförande eller vice ordförande i annan nämnd eller beredning men bara

vid behandling av ärende som beretts av ifrågavarande organ och vid besvarande

av interpellation till nämndens (beredningens) ordförande. I fråga om

rätt att närvara vid sammanträde med förvaltningsutskottet för annan än

ledamot i utskottet finns regler bara för suppleanter. Visserligen torde landsting

i arbetsordning eller reglemente kunna meddela föreskrift som utöver

vad som följer av LL ger landstingsråd rätt att närvara och yttra sig vid

sammanträde med organ där han eller hon inte är ledamot. Oavsett detta

talar emellertid mycket för att landstingsrådens närvaro- och yttranderätt i

nu berörda fall regleras i den särskilda lagen. En sådan reglering torde inte

medföra att rättsutvecklingen binds på detta område för andra landstingskommuner

eller för kommunerna. På grund av det anförda förordar jag att

en bestämmelse tas in i den särskilda lagen för Stockholms läns landstingskommun

av innebörd att sådan ordförande i annan nämnd än förvaltningsutskottet

och sådan ordförande i beredning som ägnar hela sin arbetstid åt

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungi. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

uppdrag för landstinget får utan hinder av att han inte är landstingsman

resp. ledamot av förvaltningsutskottet närvara vid landstingsmöte resp. sammanträde

med förvaltningsutskottet och delta i överläggningarna, i landstinget

vid behandlingen av annat ärende än sådant som beretts av nämnden

eller beredningen.

Interpellation får framställas till ordföranden i förvaltningsutskottet eller

annan nämnd eller beredning i ärende som tillhör landstingets handläggning.

Bestämmelsen torde medge att interpellation riktas till landstingsråd

i den utsträckning som i praktiken är erforderlig. LL:s bestämmelser om

ersättning till heltidsengagerade förtroendemän ger fullt utrymme för den

ersättning som kommer i fråga.

Närmare om utformningen av lagstiftningen

LL och den särskilda lagen om Stockholms läns landstingskommun

Utöver vad jag har förordat i det föregående behövs av huvudsakligen

redaktionella skäl vissa justeringar i LL och vissa bestämmelser i den särskilda

lagen för vilka inte torde erfordras någon särskild motivering.

Den särskilda lagen bör benämnas lag med särskilda bestämmelser om

Stockholms läns landstingskommun.

Den särskilda lagen om antalet landstingsmän och valkretsindelningen

Lagen bör benämnas lag om antalet landstingsmän och valkretsindelningen

i Stockholms läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.

Starka skäl talar för att valkretsindelningen fastställs redan under hösten

1969. Därefter kan emellertid meddelas beslut om ändring i kommunindelningen

som lämpligen bör eller — bl. a. om ändringen innebär ändring

av landstingskommunens gränser — måste föranleda jämkning av den beslutade

valkretsindelningen. Också en ändring av landstingskommunens

gränser utan samband med ändring i kommunindelningen kan förekomma.

Det bör därför sägas i lagen att länsstyrelsen företar jämkning i valkretsindelningen

om det är påkallat av ändrade förhållanden.

Föreskrift om när valkretsindelningen skall göras behövs inte. Däremot

bör sägas att jämkning skall företas före utgången av maj valåret.

Beslut om fördelningen av mandaten på valkretsarna bör meddelas av

länsstyrelsen och bör ske före utgången av maj valåret.

Utredningsmannen har funnit att en regel om ett största antal mandat

för valkrets inte är erforderlig om i stället en föreskrift ges om att valkretsarna

skall ha i huvudsak lika stor folkmängd. Jag delar utredningsmannens

uppfattning om att en maximigräns inte bör föreskrivas men förordar att

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

den bestämmelse om att valkretsarna skall vara i princip lika stora som behövs

i stället utformas efter mönster av motsvarande regler i KL och KLS.

Det bör alltså ges en regel av innebörd att valkretsarna skall utformas så att

de kan beräknas få lika många mandat var om en sådan utformning inte

medför olägenhet.

Ikraftträdande

Den lagstiftning som jag nu har förordat bör i den mån den avser Stockholms

läns landstingskommun träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer.

Innan indelningsändringen träder i kraft bör dock lagstiftningen i

nämnda del tillämpas bara på landstingskommunen enligt den nya indelningen.

Om ikraftträdandebestämmelsen utformas i enlighet härmed avser

jag att föreslå att lagstiftningen i denna del träder i kraft samma dag som

Kungl. Maj :t meddelar beslut angående indelningsändringen. I övrigt bör

lagstiftningen träda i kraft den 1 januari 1970.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319),

2) lag med särskilda bestämmelser om Stockholms läns landstingskommun,

3) lag om antalet landstingsmän och valkretsindelningen i Stockholms

läns landstingskommun för valperioden 1971—1973.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslagen. Ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 112 år 1969 111

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag ............................................. 2

Inledning ...................................................... 9

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning............................ 11

Kommunal samverkan i stockholmsregionen..................... 11

Uppbyggnaden av nuvarande bestämmelser...................... 12

Utredningsmannen............................................ 13

Remissyttrandena ............................................ 15

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunal indelningen,

in. in................................................... 20

Gällande rätt m. m............................................ 20

Utredningsmannen............................................ 25

Remissyttrandena............................................. 28

Den landstingskommunal kompetensen in. m...................... 30

Gällande rätt................................................. 30

Kompetensreglerna ......................................... 30

Bestämmelser om besvär m. m............................... 32

Utredningsmannen............................................ 32

Landstingskommunens kompetens............................ 32

Initiativ- och besvärsrätt för primärkommun................... 36

Remissyttrandena............................................. 37

Val av landstingsmän, antalet landstingsmän och valkretsindelningen . . 45

Gällande rätt in. m............................................ 45

Utredningsmannen............................................ 47

Remissyttrandena............................................. 50

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande organ,

in. m...................................................... 51

Inledning .................................................... 51

Gällande rätt............................................... 51

Utredningsmannen.......................................... 51

Remissyttrandena........................................... 51

Landstinget .................................................. 52

Gällande rätt............................................... 52

Tid och plats för landstingsmöte............................ 52

Rätt att närvara vid landstingsmöte......................... 53

Kungörelse om landstingsmöte............................. 53

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har

förfall................................................... 54

Landstingets presidium.................................... 54

Anhängiggörande av ärende................................ 55

Beredning av ärende...................................... 55

Bordläggning av ärende, m. in..................... 56

Interpellation m. in....................................... 56

Arbetsordning............................................ 57

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 112 år 1969

Utredningsmannen.......................................... 57

Tid och plats för landstingsmöte............................ 57

Kungörelse om landstingsmöte.............................. 58

Förfarandet när landstingsman eller suppleant avgår eller har

förfall................................................... 58

Landstingets presidium.................................... 58

Anhängiggörande av ärende................................ 58

Beredning av ärende ...................................... 59

Bordläggning av ärende, m. m............................... 59

Interpellation m. in........................................ 60

Remissyttrandena........................................... 60

Kungörelse om landstingsmöte............................. 60

Landstingets presidium.................................... 60

Anhängiggörande av ärende................................ 60

Beredning av ärende...................................... 61

Förvaltningsutskottet och övriga nämnder....................... 62

Gällande rätt............................................... 62

Förvaltningsutskottets kompetens........................... 62

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, in. in..... 63

Övriga nämnder.......................................... 64

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt .... 65

Utredningsmannen.......................................... 65

Styrelsens kompetens...................................... 65

Förvaltningsutskottets organisation och arbetsformer, m. m..... 66

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt .... 68

Remissyttrandena........................................... 69

Landstingskommunens drätsel.................................... 72

Gällande rätt................................................. 72

Förmögenhetsskydd in. m................................. 72

Utgifts- och inkomststat..................................... 72

Fondbildning............................................... 73

Lånerätt................................................... 74

Medelsförvaltning........................................... 74

Revision................................................... 75

Utredningsmannen............................ 76

Förmögenhetsskydd m. m................................. 76

Utgifts- och inkomststat..................................... 76

Fondbildning............................................... 77

Lånerätt................................................... 79

Medelsförvaltning........................................... 80

Revision................................................... 80

Remissyttrandena............................................. 82

1968 års riksdag.............................................. 83

Ersättning åt förtroendemän. Heltidsengagerade förtroendemän...... 85

Gällande rätt m. m............................................. 85

Utredningsmannen............................................ 86

Remissyttrandena............................................. 88

Departementschefen............................................. 89

Allmänna riktlinjer för en lagstiftning........................... 89

Frågor i anslutning till ändringen i den landstingskommunala indelningen,

m. m................................................. 92

Frågan om LL skall tillämpas på indelningsändringen.......... 92

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj. ts proposition nr 112 år 1969

Beslutanderätten enligt den nya indelningen under övergångstiden,

m. ....................................................... 93

Kompetensfrågan m. ........................................ 96

Antalet landstingsmän och valkretsindelningen .................. 100

Organisationen av landstingskommunens beslutande och förvaltande

organ, m. .................................................. 101

Tid för landstingsmöte...................................... 101

Kungörelse om landstingsmöte. Anhängiggörande av ärende...... 101

Presidiet .................................................. 102

Beredning av ärende........................................ 102

Fortsatt landstingsmöte, bordläggning ........................ 103

Interpellation m. ........................................... 103

Förvaltningsutskottets kompetens ............................ 104

Förvaltningsutskottets och andra nämnders delegationsrätt...... 104

Landstingskommunens drätsel................................. 105

Utgifts- och inkomststat..................................... 105

Revisionsberättelsen......................................... 106

Lånerätten................................................. 167

Heltidsengagerade förtroendemän............................... 107

Närmare om utformningen av lagstiftningen........................ 109

LL och den särskilda lagen om Stockholms läns landstingskommun . . 109

Den särskilda lagen om antalet landstingsmän och valkretsindelningen 109

Ikraftträdande................................................ HO

Hemställan .................................................... H0

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 69015 8

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. KU 1969:25 Utlåtande i anledning av proposition med förslag till ändringar i landstingslagen och till särskilda bestämmelser för Stockholms läns landstingskommun jämte föl s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 1993 ref. 25 ur registret