Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

1969-05-09 · 57 sidor, varav 56 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 56 av 57 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:114, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969

1

Nr 114

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken; given Stockholms slott den

9 maj 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i rättegångsbalken som har till

syfte att rationalisera utredningsförfarandet i brottmål.

Det föreslås att polisman skall få vidta utredningsåtgärd innan förundersökning

har inletts, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Den största våglängden för att hämtning skall få ske till förhör under

förundersökning föreslås bli utsträckt från 30 till 50 km.

Gällande bestämmelse om att tillfälle skall lämnas misstänkt och hans

försvarare att ta del av utredningen, begära ytterligare utredning och i övrigt

yttra sig föreslås få en ny utformning så att bestämmelsen kan tilllämpas

på ett smidigare sätt än f. n.

Vidare föreslås att den som har övertagit målsägandes enskilda anspråk

på grund av brott skall få atnjuta de processuella lättnader som tillkommer

målsäganden beträffande sådant anspråk.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 1U

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 2 och 7 §§, 23 kap. 3, 7, 18 och 24 §§

samt 45 kap. 4—6 §§ rättegångsbalken! skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 KAP.

2 §■

Grundas enskilt---------det grundas.

Finner undersökningsledaren---— ---målsäganden därom.

Första och andra styckena äga

motsvarande tillämpning, när anspråket

övertagits av annan.

7

Föres talan om enskilt anspråk på

grund av brott i samband med åtalet

och finnes, att den åtalade gärningen

icke är straffbar, må talan dock prövas

i målet.

§•

Föres talan om enskilt anspråk i

anledning av brott i samband med

åtalet och finnes, att den åtalade gärningen

icke är straffbar, må talan

dock prövas i målet.

23 KAP.

3 §•

Förundersökningen inledes----------särskilda skäl.

Åklagaren äge,—------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen---------tillåter det.

1 Senaste lydelse av 23 kap. 3 § se 1957:38 och av 23 kap. 7 § se 1964:166.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Innan förundersökning hunnit inledas,

må polisman hålla förhör och

vidtaga annan åtgärd i syfte att utreda

brottet, om åtgärden icke kan

uppskjutas utan olägenhet.

7

Underlåter den som kallats till

förhör utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts

för förhöret, och den, där han

har sin bostad eller vid kallelsens

mottagande uppehöll sig, trettio kilometer,

må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en väglängd

av trettio kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå fängelse kan följa, och det

skäligen kan befaras, att han ej skulle

hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat sätt

försvåra utredningen.

Är den---------------för

§•

Underlåter den som kallats till förhör

utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts för

förhöret, och den, där han har sin

bostad eller vid kallelsens mottagande

upphöil sig, femtio kilometer, må

han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en väglängd

av femtio kilometer från den plats,

där förhör skall hållas, hämtas till

förhöret, om undersökningen avser

brott, varå fängelse kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han ej

skulle hörsamma kallelse eller i anledning

av kallelse skulle genom undanröjande

av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen,

förhöret.

18

Då förundersökningen fortskridit

så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han

höres, underrättas om misstanken.

Så snart det kan ske utan men för

utredningen, skall tillfälle lämnas

honom och hans försvarare att taga

kännedom om vad vid undersökningen

förekommit samt att angiva den

utredning de anse önskvärd och att

Då förundersökningen fortskridit

så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han höres,

underrättas om misstanken. Så

snart det kan ske utan men för utredningen,

äger han och hans försvarare

taga kännedom om vad vid undersökningen

förekommit, angiva

den utredning de anse önskvärd och

eljest anföra vad de akta nödigt. Un
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

(Nuvarande lydelse)

eljest anföra vad de akta nödigt. Ej

må åtal beslutas, innan tillfälle därtill

beretts dem.

Begär den-----------

(Föreslagen lydelse)

derrättelse härom skall lämnas eller

sändas till den misstänkte och hans

försvarare, varvid skäligt rådrum

skall beredas dem. Ej må åtal beslutas,

innan detta skett.

---därför angivas.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares

verksamhet samt om

protokoll och anteckningar vid

förundersökning meddelas av

Konungen.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares

verksamhet, om underrättelse

enligt 18 § första stycket

tredje punkten samt om protokoll

och anteckningar vid förundersökning

meddelas av Konungen.

45 1

4

I stämningsansökan —------

Vill åklagaren i samband med åtalets

väckande enligt 22 kap. väcka

talan om enskilt anspråk på grund

av brottet, skall han i ansökan uppgiva

anspråket och de omständigheter,

varå det grundas, samt de bevis,

som åberopas, och vad han vill styrka

med varje särskilt bevis.

Är den----------de

Ansökan skall--------

§■

-----eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets

väckande enligt 22 kap. 2 § väcka

talan om enskilt anspråk, skall

han i ansökan uppgiva anspråket och

de omständigheter, varå det grundas,

samt de bevis, som åberopas, och

vad han vill styrka med varje särskilt

bevis,

angivas.

--av åklagaren.

5

Väckt åtal — —----------- —

Åklagaren eller målsäganden må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan om enskilt

anspråk på grund av brottet,

om rätten med hänsyn till utredningen

och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Såsom ändring-----------

§•

det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan om enskilt

anspråk på grund av brottet, om

rätten med hänsyn till utredningen

och andra omständigheter finner det

lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket

övertagits av annan.

--- för åtalet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

Vill åklagaren enligt 2 § första eller

andra stycket väcka åtal för brott

eller enligt 5 § utvidga åtalet eller

vill han eller målsäganden enligt sistnämnda

paragraf väcka talan om enskilt

anspråk på grund av brottet,

må det ske muntligen inför rätten eller

ock skriftligen. Den tilltalade

skall erhålla del därav. Talan, som

nu sagts, skall anses väckt, då den

framställdes inför rätten.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller

andra stycket väcka åtal för brott

eller enligt 5 § utvidga åtalet eller

vill åklagaren, målsäganden eller

den, som övertagit målsägandens anspråk,

enligt sistnämnda paragraf

väcka talan om enskilt anspråk, må

det ske muntligen inför rätten eller

ock skriftligen. Den tilltalade skall

erhålla del därav. Talan, som nu

sagts, skall anses väckt, då den

framställdes inför rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ti år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 april 1969.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Aspling, Palme, SvenEric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i rättegångsbalkens

bestämmelser om förundersökning m.m. och anför.

1. Inledning

I delbetänkande år 1963 (SOU 1963: 27) lade trafikmålskommittén fram

förslag om förenklade handläggningsformer för mindre brottmål samt vissa

andra förslag i förenklingssyfte. Förslagen berörde särskilt trafikförseelser.

Lagstiftning i flertalet av de behandlade ämnena genomfördes under år

1966 (prop. 1966: 100, 1LU: 33, rskr 272). Vissa av de då beslutade reformerna

har sedermera utbyggts genom ny lagstiftning (prop. 1968: 82, 1LU

37, rskr 274).

Den 11 november 1967 avlämnade trafikmålskommittén1 ett andra delbetänkande,

Förundersökning (SOU 1967:59). I betänkandet behandlas frågan

om fortsatta rationaliseringsåtgärder inom rättsväsendet. Kommittén

föreslår främst ändringar av bestämmelserna om förundersökning i brottmål.

Vissa andra förslag rörande brottmålsförfarandet läggs också fram. En

del av kommitténs förslag avser frågor, som Kungl. Maj :t kan pröva utan

riksdagens medverkan eller som kan regleras genom anvisningar av rikspolisstyrelsen.

Dessa frågor berörs i regel inte i det följande. Lagförslagen

i betänkandet torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgetts av riksåklagaren

(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning, kriminal
-

1 F.d. borgmästaren Yngve Kristensson, ordf., advokaten Sten Agvald, överåklagaren BerndtErik

Berndtsson, häradshövdingen Nils G. Fröding, rättschefen Bertil Holmquist, överdirektören

Kurt Lindroth och försäkringsdirektören Lennart Lindstrand.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, statens rättskemiska laboratorium, statens

vägverk, kontrollstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, statens trafiksäkerhetsråd,

centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, statskontoret, statistiska

centralbyrån, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings,

Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län, domstolskommittén,

utredningen rörande specialstraffrätten, kommittén för lagstiftningen angående

trafiknykterhetsbrott, justitieombudsmannen Alfred Bexelius (JO),

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen Sveriges

statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer,

Föreningen Sveriges polismästare, Motor organisationernas samarbetsdelegation,

Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen, Svenska

polisförbundet, Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund. Föreningen

Sveriges länspolischefer har i sitt yttrande förklarat, att föreningen

inte har något att anföra utöver vad länspolischeferna har anfört i yttranden

till rikspolisstyrelsen. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam

har inskränkt sig till att hänvisa till Trafikförsäkringsföreningens yttrande.

Yttranden har överlämnats av RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö, av hovrätten över Skåne och Blekinge från rådhusrätten i

Malmö och av rikspolisstyrelsen från polismästarna i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Rikspolisstyrelsen har vidare bifogat yttranden från flertalet

länspolischefer i riket.

Yttranden har vidare bifogats av länsstyrelsen i Stockholms län från polismästarna

i Huddinge, Jakobsberg, Nacka, Solna, Södertälje och Täby, av

länsstyrelsen i Malmöhus län från polismästarna i Hälsingborg och Trelleborg

samt av länsstyrelsen i Västernorrlands län från polismästarna i Härnösand,

Sollefteå, Sundsvall och Örnsköldsvik.

Till yttrandena från polismästarna i Göteborg och Malmö finns fogade

yttranden från ett antal tjänstemän inom polisväsendet.

Slutligen har yttrande avgetts av statens väginstitut.

Flera av remissinstanserna har yttrat sig över endast något eller några

avsnitt i betänkandet. I en del av dessa remissyttranden berörs bara förslag,

vilkas prövning inte kräver riksdagens medverkan.

Den 25 maj 1968 avgav kommittén ett tredje delbetänkande, kallat Trafikmålsutredningar

(SOU 1968: 19). Betänkandet, som innehåller förslag

till arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål, har

remissbehandlats.

Kommittén avgav slutligen den 25 maj 1968 en skrivelse med förslag till

författningsändringar, enligt vilka biträdespersonal skall få utföra vissa

åtgärder som hör till förundersökningen. Också denna skrivelse har remissbehandlats.

Skrivelsens förslag till lagändring torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

2. Allmänt beträffande förslagen

2.1. Trafikmålskommitténs allmänna synpunkter och huvuddragen av förslagen
Kommittén

inleder sitt betänkande SOU 1967: 59 med vissa allmänna synpunkter

beträffande värdet av att rättsordningens organ arbetar snabbt och

effektivt samt beträffande brister som nu föreligger på den punkten. I fråga

om kommitténs närmare synpunkter i det avseendet hänvisas till betänkandets

inledningsavsnitt. Vad som särskilt betonas är att den ökade och allt

grövre brottsligheten har medfört större arbetsbelastning, särskilt för polisen,

att leraven på snabbhet och effektivitet hos rättsordningens organ behöver

tillgodoses bättre än hittills, att det är av särskild betydelse att brott

beivras snabbt och att åtgärder behövs för att motverka sådana betydande

arbetsbalanser som nu förekommer hos polisen och vid underrätterna. Det

understryks att dröjsmål och arbetsbalanser medför betydande olägenheter

i olika avseenden.

Ett fortsatt reformarbete för att uppnå rationaliseringar inom rättsväsendet

är nödvändigt enligt kommittén. Genom reformer bör man försöka

begränsa arbetsbelastningen och öka effektiviteten. Kommittén anser, att

reformarbetet bör bedrivas enligt tre huvudlinjer. En sådan linje är att

materiella regler bör utformas på sådant sätt, att de inte skapar problem

för myndigheterna inom rättsväsendet. En annan huvudlinje är att möjligheten

till processuella förenklingar bör utnyttjas. Enligt den tredje huvudlinjen

bör rättsorganen få vidgade möjligheter att göra avvägningar mellan

allmänna och enskilda intressen av att en fråga blir utredd.

Mot bakgrund av de allmänna övervägandena lägger kommittén fram

förslag som i huvudsak går ut på att förenkla och påskynda utredningsarbetet

under förundersökningsförfarandet. Förslagens innebörd är — med

förbigående av de förslag vilkas prövning inte kräver riksdagens medverkan

— i korthet följande.

Enligt kommittén måste förundersökning, särskilt angående vårdslöshet

i trafik, kunna inledas på platsen. Därför föreslås att polisman skall få inleda

förundersökning, om ett dröjsmål skulle medföra olägenhet. För att

förundersökningar skall kunna ledas av polismyndighet i större omfattning

än f. n. föreslås vidare sådan ändring i 23 kap. 3 § rättegångsbalken

(RB), att ledningen av förundersökning, som har påbörjats av polismyndighet

och som har lett till att någon skäligen kan misstänkas för brottet, inte

skall behöva övertas av åklagaren annat än om saken är av svårare beskaffenhet.

Kommittén föreslår vidare, att den största våglängden för hämtning till

förhör under förundersökning ökas från 30 till 50 km.

Bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB om att tillfälle skall lämnas den som

skäligen misstänks för brott och hans försvarare att ta del av vad som har

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

förekommit vid förundersökningen, att begära kompletterande utredning

och att yttra sig över utredningen vållar enligt kommittén svårigheter vid

tillämpningen. Därför föreslås att undantag skall få göras från bestämmelsen

i vissa fall. Därjämte föreslås att Kungl. Maj :t bemyndigas att meddela

föreskrifter om underrättelse enligt bestämmelsen. Kommittén föreslår, att

i sådana föreskrifter regleras möjligheten att sända underrättelse i vanligt

brev.

Kommittén anser, att polismyndighets befogenhet att lägga ned förundersökning

bör regleras uttryckligen. En sådan bestämmelse föreslås. Den

innebär att förundersökning skall läggas ned av åklagaren, när någon kan

skäligen misstänkas för brottet, dock att även polismyndigheten får besluta

i dessa fall, nämligen om svårare straff än fängelse i sex månader inte är

stadgat för brottet.

För att förundersökning inte skall behöva ske i de fall då sådan åtgärd

skulle innebära ett slöseri med resurserna föreslår kommittén, att åklagaren

skall kunna besluta att förundersökning inte skall inledas i vissa fall

eller, om förundersökning redan har inletts, att den skall läggas ned. Bestämmelsen

har utformats med viss anknytning till reglerna om åtalsunderlåtelse.

Kommittén tar upp frågan om tider för åtalspreskription och föreslår, att

den s. k. absoluta preskriptionstiden för bötesbrott minskas till fem år.

Vidare föreslår kommittén, att de processuella förmåner som gäller för

målsägande beträffande enskilt anspråk på grund av brott — att åklagaren

är skyldig att föra talan om anspråket i samband med åtal för brottet och att

talan om sådant anspråk får väckas utan stämning — skall tillkomma även

den som har inträtt i målsägandens rätt.

Kommittén tar slutligen upp frågan om s. k. jourdomstolar, dvs. domstolar

som dömer i nära samband med brottet. Kommittén har utarbetat ett

som principskiss betecknat förslag till lag om snabbhandläggning av vissa

brottmål.

Redan här kan förutskickas att — enligt vad som närmare utvecklas i

avsnitt 8. — vissa av de nämnda förslagen inte kommer att behandlas i förevarande

sammanhang.

2.2. Remissyttrandena

Den allmänna inställningen till kommitténs förslag och målsättningar

i stort är positivi de remissyttranden, där omdömen av mer

generell art fälls. Bland dem som gör allmänt positiva uttalanden kan nämnas

advokatsamfundet, juristförbundet och Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Vidare kan nämnas att RÅ betonar, att brottmålsförfarandet

inte fyller rimliga krav på snabbhet. Mellan brott och påföljd förflyter

regelmässigt alltför lång tid. Detta framstår som ett allvarligt missförhållan
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kimgl. Maj.ts proposition nr lli år 1969

de. Långsamheten innebär bl. a. en extra belastning på de rättsliga organen.

Ingen reform på straffprocessrättens område är därför enligt RÅ viktigare

än att söka åstadkomma önskvärd snabbhet i förfarandet. Lösningen måste

väsentligen sökas i rationaliseringsåtgärder.

Vissa av de i princip positiva remissinstanserna gör en del reservationer.

RÄ anser sålunda, att förslagen i allmänhet är övertygande motiverade

och att de i huvudsak kan godtas. Vissa förslag innefattar dock

enligt RÅ att gällande fördelning av uppgifter mellan de brottsbeivrande

organen frångås i större omfattning än som kan anses försvarligt från

rättssäkerhetssynpunkt och förenligt med kravet på effektivitet. Överåklagaren

i Stockholm tillstyrker i princip förslagen till författningsändringar

men kan inte ansluta sig till kommitténs motivering i vissa frågor. Detta

beror främst på att kommittén enligt överåklagaren inte har tagit tillräcklig

hänsyn till de speciella förhållandena i en storstad som Stockholm. Rådhusrätten

i Malmö framhåller, att förslagen innebär att mer ansvarsfulla och

krävande uppgifter än f. n. kommer att läggas på polispersonalen. Detta förutsätter

emellertid att polismännen har tillräcklig kompetens. Rådhusrätten

tillstyrker i allt väsentligt förslagen men vill reservera sig i fråga om denna

förutsättning. Även hovrätten för Övre Norrland pekar på att polisen kommer

att få större befogenheter, om kommitténs förslag genomförs. Principiellt

sett är en sådan utveckling inte önskvärd. Det måste nämligen beaktas

att beslut i viktiga frågor kan komma att fattas av tämligen oerfarna

polismän. Hovrätten konstaterar vidare, att de rationaliseringsvinster som

polisen erhåller kan medföra ökad arbetsbelastning för åklagare och domstolar.

Ett fåtal remissinstanser är negativt inställda till betänkandet.

Enligt Föreningen Sveriges polismästare är kommitténs ändringsförslag i

de flesta fall av ganska ringa praktisk betydelse. En ytterligare bearbetning

bör ske av gällande bestämmelser och rutiner för att de uppställda målen

skall nås. Betänkandet kan därvid utgöra en värdefull grund. Statsåklagarföreningen

vill särskilt med hänsyn till de författningsändringar som har

skett beträffande strafföreläggande, ordningsbot och parkeringsbot sätta

i fråga, om tillräckliga skäl f. n. föreligger att genomföra de föreslagna processuella

ändringarna. Föreningen anser vidare, att förslagen i stort sett inte

bör föranleda lagändring, eftersom behovet av rationalisering kan tillgodoses

genom administrativa föreskrifter. Polismästaren i Huddinge anser att betänkandet

inte bör läggas till grund för lagstiftning men att det är väl värt

att utgöra grundval för en översyn av bestämmelserna om förundersökning,

särskilt i fråga om trafikmål.

Vissa remissinstanser gör allmänna uttalanden i fråga om betydelsen av

att beakta rättssäkerhetssynpunkter vid rationaliseringssträvandena.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare är helt ense

med kommittén om angelägenheten av att genom reformer inom rättsväsen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

11

det söka höja effektiviteten och åstadkomma större snabbhet. Vid reformverksamheten

måste dock enligt föreningens mening nödig hänsyn tas till

kravet på rättssäkerhet för den enskilde. Man bör också ha uppmärksamheten

riktad på att besparingar och rationaliseringar inte bara får innebära

att arbetet förs över till någon annan. Länsstyrelsen i Malmöhus län ansluter

sig till kommitténs uttalande om ett säkert, snabbt och effektivt arbetande

rättsväsende men varnar för att driva effektiviseringen så långt att hävdvunna

rättssäkerhetskrav träds för nära. Inte heller får myndigheternas

skyldighet att lämna service åt allmänheten och visa hänsyn till olika minoriteter

sättas på undantag. Enligt statsåklagarföreningen synes kommittén

något övervärdera betydelsen av att rättsväsendets organ arbetar snabbt.

Föreningen delar visserligen uppfattningen att påföljd bör inträda snabbt

vid ordningsförseelser men anser att ett mera nyanserat betraktelsesätt kan

vara befogat vid åtskilliga typer av i och för sig bagatellartad brottslighet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att arbetet inom rättsväsendet kan

rationaliseras i viss utsträckning men framhåller att möjligheten att på

sådant sätt möta den ökade belastningen är begränsad.

3. Ledningen av förundersökning m. m.

3.1. Gällande rätt

Bestämmelser om ledningen av förundersökning finns i 23 kap. 3 § RB.

Enligt första stycket inleds förundersökning av polismyndighet eller åklagaren.

Har undersökningen inletts av polismyndighet och är saken inte av

enkel beskaffenhet, skall ledningen övertas av åklagaren, så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta

ledningen, när det är påkallat av särskilda skäl. Enligt tredje stycket äger

åklagaren, när förundersökningen leds av honom, anlita biträde av polismyndighet

och uppdra åt polisman att vidta särskild åtgärd, som hör till undersökningen,

om åtgärdens beskaffenhet tillåter det. Att polismyndighet, som

är förundersökningsledare, får anlita biträde av polisman är inte särskilt

föreskrivet utan anses gälla utan särskild föreskrift (jfr SOU 1938:44 s.

286 och Gärdes in. fl. kommentar till RB s. 293).

Innebörden av begreppet polismyndighet anges i lagen den 29 maj 1964

(nr 317) om vad som avses med polismyndighet. I 1 § föreskrivs att med

polismyndighet avses polischefen i orten, om inte annat följer av lag eller

författning. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i RB med polismyndighet även

länspolischefen. Enligt 2 § i nyssnämnda lag får Kungl. Maj:t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer föreskriva, att uppgift som åligger

polischef skall i polischefens ställe fullgöras av annan tjänsteman inom

polisväsendet. Genom sådan föreskrift får befogenhet att meddela beslut

om frihetsberövande tilläggas endast högre polisbefäl.

I kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om handläggning av vissa

polischefsuppgifter (i det följande kallad delegationskungörelsen) har med
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

delats bestämmelser om fullgörande av andra polischefsuppgifter än sådana,

som angår ledning av polisverksamheten eller polisdistriktets administration

och förvaltning. I 2 § föreskrivs att den som innehar eller uppehåller

tjänst som polisöverintendent, polisintendent, förste polisassessor, polisassessor

eller polissekreterare får åläggas att fullgöra vad som ankommer

på polischef. Enligt 3 § får den som innehar eller uppehåller tjänst som

polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande polis- eller kriminalkommissarie

åläggas att fullgöra vad som ankommer på polischef med undantag

av vissa angivna åtgärder, bl. a. beslut om frihetsberövande. Den som innehar

eller uppehåller tjänst som polis- eller kriminalinspektör eller förste

polis- eller kriminalassistent och den som innehar eller uppehåller tjänst

som polisassistent och tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande

befäl eller på polischefs kansli får enligt 4 § 1 åläggas att i polischefens

ställe leda förundersökningar, om saken är av enklare beskaffenhet, dock

inte ingripa med tvångsmedel enligt RB. Beslut om handläggning i polischefens

ställe meddelas av rikspolisstyrelsen (7 §).

3.2. Ur förarbetena

Vid riksdagens behandling av propositionen med förslag till RB anförde

första särskilda utskottet (ISäU 1942: 2 s. 111) i sitt utlåtande vid 23 kap.

RB, att det ibland kunde vara av stor vikt vid misstanke om brott, t. ex. vid

bilkollision, att en polisman, som kom till platsen, omedelbart verkställde

undersökning på brottsplatsen för att tillvarata material, som kunde vara

av betydelse för utredningen. Enligt utskottet måste han uppenbarligen

ha befogenhet härtill utan att dessförinnan ha inhämtat bemyndigande av

överordnad polismyndighet. Så förfors allmänt i praxis, och utskottet utgick

från att förslaget inte åsyftade någon ändring i detta hänseende. De

åtgärder, som det var fråga om, kunde enligt utskottet sägas falla utanför

den egentliga förundersökningen.

3.3. Trafikmålskommittén

Inledande av förundersökning

Kommittén anser, att utredningar av trafikolyckor skall göras klara på

olycksplatsen, om det är möjligt. I ett betydande antal fall är det enligt

kommittén möjligt att göra en väsentlig del av utredningsarbetet i omedelbart

samband med olyckan. Kommittén anser, att mål om vårdslöshet i

trafik i allmänhet inte kan handläggas enligt 23 kap. 22 § RB och att förundersökning

i princip skall ske i sådana mål.

Att göra undersökning på platsen för en trafikolycka faller enligt kommittén

utanför förundersökningen liksom att ta upp namn på parter och

vittnen. Mycket längre torde man emellertid inte kunna gå utan att inleda

förundersökning. T. ex. kan förhör inte hållas utan att förundersökning

har inletts.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

Kommittén framhåller, att det även vid andra brott än trafikbrott har

visat sig nödvändigt och lämpligt att den enskilde polismannen påbörjar

utredning på brottsplatsen. Som exempel nämns bankrån.

Till platsen för ett brott, bl. a. trafikbrott, kommer enligt kommittén i

allmänhet polismän, som inte har sådan befälsställning afl de enligt nu

gällande bestämmelser får inleda förundersökning. Det torde vara uteslutet

att kräva att polisman med sådan befälsställning alltid skall närvara.

Kommittén anser därför, att enskild polisman bör få inleda förundersökning.

Så har redan skett i praktiken, och erfarenheten har visat att

polismän är tillräckligt kompetenta för denna uppgift. Förutsättning för

behörigheten bör vara att det är lämpligt av utredningsskäl att undersökningen

inleds omedelbart.

Kommittén framhåller att den däremot inte funnit anledning föreslå att

polisman skall få leda förundersökning. I behörigheten att inleda förundersökning

bör emellertid anses ingå behörighet att i omedelbart samband

med brottet utföra all utredning som hör till förundersökningen. I t. ex.

mål angående vårdslöshet i trafik torde inte sällan hela utredningen kunna

ske i samband med en trafikolycka.

På grund av det anförda föreslås att i 23 kap. 3 § förs in en bestämmelse,

enligt vilken polisman får inleda förundersökning, om ett dröjsmål skulle

medföra olägenhet. Har förundersökningen inletts av polisman, skall ledningen

snarast möjligt övertas av polismyndigheten eller åklagaren.

Övriga frågor

Kommittén tar upp frågan om ledningen av förundersökning

och redovisar skäl, som från polis- och åklagarhåll har anförts

för och mot uppfattningen att förundersökning alltid bör ledas av polismyndighet.

Kommittén tar emellertid inte ställning till frågan men vill

genom redovisningen bereda remissinstanserna tillfälle att yttra sig i saken.

Därigenom bör det bli möjligt att avgöra om behov föreligger av en närmare

utredning av frågan.

Kommittén anför, att Rå och rikspolisstyrelsen gemensamt har utfärdat

anvisningar om i vilka fall det skall anses föreligga sak av enkel

beskaffenhet och förundersökningen alltså skall ledas av polismyndigheten

även efter att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.

Saken har ansetts vara av enkel beskaffenhet vid ganska många brott.

Anvisningarna, som gäller från år 1967, har enligt kommittén för stora delar

av landet medfört att polismyndigheten leder förundersökningar i ett betydligt

större antal fall än tidigare. Kommittén förutsätter, att anvisningarna

ses över, sedan man har fått erfarenheter av tillämpningen. Det finns enligt

kommittén anledning förmoda att erfarenheterna visar, att polismyndigheten

bör leda förundersökningen även under det senare skedet vid ytterligare

brott. Bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB hindrar emellertid en sådan

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

överflyttning. Kommittén föreslår därför, att bestämmelsen ändras på så

sätt, att ledningen av förundersökning skall övertas av åklagaren, när någon

skäligen kan misstänkas för brottet, endast om saken är av svårare beskaffenhet.

För att möjliggöra att biträdespersonal får utföra vissa arbetsuppgifter

vid förundersökning föreslår kommittén i den i inledningen omnämnda

skrivelsen ett tillägg till 23 kap. 3 § tredje stycket RB. Enligt detta

skall uppdrag att vidta särskild till förundersökningen hörande åtgärd få

ges även till annan befattningshavare än polisman. Vidare föreslås att närmare

föreskrifter om sådant uppdrag skall få meddelas av Kungl. Maj :t

eller myndighet som Kungl. Maj :t förordnar.

3.4. Remissyttrandena

Inledande av förundersökning

Kommitténs förslag i denna del har fått ett i huvudsak positivt mottagande

av remissinstanserna. I åtskilliga remissyttranden framhålls att

förslagets genomförande innebär att man lagfäster ett förfarande, som redan

tillämpas i praktiken.

Den till grund för förslaget liggande principen att utredningen i trafikmål,

om det är möjligt, bör göras klar på platsen biträds av nästan

samtliga remissinstanser. En del remissinstanser ställer sig dock kritiska till

uppfattningen att det i praktiken är möjligt att förverkliga detta önskemål.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län måste kravet på snabbhet alltid vägas

mot kraven på noggrannhet och hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Polismästaren i Nacka anser, att det inte är möjligt i flertalet polisdistrikt

att göra någon väsentlig del av utredningsarbetet i omedelbart samband med

en trafikolycka. Personalen vid övervakningssektionen, som gör den första

undersökningen, har nämligen ofta inte möjlighet att stanna på en olycksplats

längre än som behövs för att spår skall säkras och uppgifter om

parter, vittnen m. m. skall antecknas. Polismästaren i Huddinge framhåller,

att det för ett sådant arbetssätt som kommittén förordar fordras mycket

större tekniska och personella resurser än polisväsendet disponerar över

f. n. Vidare måste beaktas, att de som har varit inblandade i en trafikolycka

ofta måste föras till läkarvård omedelbart, att de i vart fall ofta

har en naturlig önskan att komma från platsen så fort som möjligt och

att trafiksituationen inte tillåter att fordon och personer hålls kvar på

platsen. Det kan dessutom enligt polismästaren sättas i fråga om det är

lämpligt att höra den misstänkte omedelbart efter en trafikolycka, när

han är mer eller mindre chockad av händelsen. Polismästaren i Stockholm

påpekar, att det i Stockholm skulle krävas ett stort antal specialfordon och

en stor personalstyrka för att behövlig utryckningsberedskap skulle kunna

hållas. Rationaliseringsvinster torde inte uppnås med ett sådant system. I

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1969

en storstad är dessutom situationen sådan, framhåller polismästaren, att

fordonen genast måste flyttas från olycksplatsen och personalen ägna sig

åt andra brådskande åtgärder.

Av de remissinstanser som uttryckligen tillstyrker förslaget om rätt för

polisman att inleda förundersökning kan nämnas följande.

Föreningen Sveriges åklagare anser att förslaget är praktiskt och ändamålsenligt.

Polismästaren i Malmö uttalar sig på liknande sätt. Polismästaren

i Örnsköldsvik framhåller, att det främst i fråga om utredning av

trafikovarsamhet måste medföra avsevärd tidsvinst om förundersökningen

inleds av polisman. Enligt juristförbundet är det praktiskt sett nödvändigt

att polisman får inleda förundersökning på platsen. Överåklagaren i Stockholm

anser, att någon annan möjlighet än att låta polisman inleda förundersökning

inte torde finnas, om det skall vara möjligt att inleda förundersökning

på platsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser det angeläget att det i

praktiken tillämpade förfarandet blir lagfäst.

Några remissinstanser diskuterar frågan om behörigheten att inleda förundersökning

bör tillkomma alla polismän. Polismästaren i Hälsingborg

anser, att polismän numera har ganska god teoretisk utbildning och att

de snabbt förvärvar praktisk erfarenhet och kännedom om orten. Man

kan därför utan påtagliga risker överlåta till polisman att besluta om utredning

skall inledas. Länspolischefen i Kronobergs lån har den bestämda

uppfattningen att den enskilde polismannen har de kvalifikationer som

krävs för att inleda förundersökning i trafikmål. Länspolischeferna i Malmöhus

och Gävleborgs län ställer sig däremot tveksamma till att behörigheten

skall tillkomma även unga polismän. Enligt länspolischefen i Värmlands

lön har de yngsta polismännen inte tillräcklig erfarenhet för att inleda

förundersökning. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att avgörandet

av frågan om förundersökning skall inledas kan vara svårbedömd och

kräva mognad och rutin hos polismannen. Länsstyrelsen förutsätter, att

polisledningarna uppmärksammar detta förhållande. Polismästaren i

Malmö anser, att behörigheten för polisman att inleda förundersökning

bör begränsas genom instruktioner så att kravet på nödig erfarenhet tillgodoses.

Även länspolischefen i Södermanlands län anser, att den föreslagna

behörigheten inte bör gälla utan begränsningar.

En del remissinstanser är tveksamma eller avvisande när det gäller frågan

om det föreligger behov av den föreslagna bestämmelsen.

Att polisman är berättigad att i brådskande fall vidta åtgärder för

att inleda förundersökning är enligt RÄ nödvändigt för ett effektivt beivrande

av brott och kan knappast väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Det synes enligt RÅ ganska uppenbart att en polisman, som

kommer till platsen för t. ex. en trafikolycka, ett bankrån eller ett affärsinbrott,

skall kunna påbörja utredning genom förhör med personer, som

har gj°rt iakttagelser i samband med händelsen. Detta sker också i praxis

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

och ett sådant förfarande torde enligt RÅ inte strida mot gällande rätt. Av

förarbetena till RB framgår, att en viss aktivitet från polismans sida i syfte

att utreda ett begånget brott har förutsatts. Det kan också erinras om att

polisman enligt särskilda bestämmelser i RB har rätt att under vissa förutsättningar

ingripa med tvångsmedel utan att formellt beslut om inledande

av förundersökning har meddelats. Det kan alltså knappast sägas vara

något för RB främmande att brottsutredning påbörjas utan att polismyndighet

eller åklagare har beslutat att förundersökning skall inledas. Något

starkare behov av en sådan regel som kommittén har föreslagit synes därför

inte föreligga. RÅ vill dock inte motsätta sig att kommitténs förslag

genomförs, om det anses påkallat att polismans berörda befogenhet lagfästs.

Enligt polismästaren i Nacka torde det förekomma mycket sällan att

formligt beslut om inledande av förundersökning meddelas av behörig

person innan förundersökning påbörjas. Detta gäller inte bara trafikmål

utan även andra mål. Det har ansetts självklart att en polisman i samband

med platsundersökning kan påbörja förundersökningen genom förhör med

parter och vittnen utan att formligt beslut har meddelats. En annan ordning

skulle medföra mycket stora praktiska olägenheter. Föreningen Sveriges

polismästare anför samma synpunkter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker förslaget. RB har enligt

hovrätten den innebörd som kommittén anser behövlig för att utredningsarbetet

skall kunna bedrivas effektivt. Utredningen av en trafikolycka bör

därför redan enligt gällande bestämmelser kunna göras klar på platsen,

något som enligt hovrätten är starkt motiverat. Hovrätten motiverar sin

uppfattning om gällande rätt på följande sätt. För inledande av förundersökning

fordras inte, som i fråga om tvångsmedel, beslut av polismyndighet

eller åklagare. Något binder föreligger inte att anse att 23 kap. 3 § RB medger

polisman att inom ramen för de allmänna instruktioner som han har

fått och till fullgörande av sin tjänsteuppgift vidta alla de utredningsåtgärder

som inte enligt uttrycklig lagbestämmelse kräver särskilt beslut.

Även om polismannen därigenom faktiskt inleder förundersökning, ligger

inget oriktigt i detta, eftersom det skall ske enligt lag och inte kräver särskilt

beslut och han därvid handlar som biträde åt polismyndigheten och

på dess överordnade ansvar. Det är nödvändigt att anlägga detta betraktelsesätt,

eftersom polischefen inte kan vara personligen närvarande vid

varje tillfälle. Den delegation av polischefens befogenheter som kan förekomma

är avsedd bara för överordnad arbetsledning och inte för detaljbeslut

om företagande av utredning i varje särskilt fall. Enligt hovrätten

kan mot ett avstyrkande av förslaget möjligen invändas att bestämmelsen

i 23 kap. 3 § RB kan behöva förtydligas.

Enligt statsåklagarföreningen saknas anledning till den föreslagna ändringen.

Den personal, som skall utreda trafikolyckor, bör kunna via polis
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1969

radion få kontakt med jourhavande polisbefäl, som har behörighet att besluta

om inledande av förundersökning. Det kan inte medföra någon beaktansvärd

tidsutdräkt att inhämta besked om förundersökning skall inledas.

Föreningen vill som jämförelse nämna att åklagare meddelar åtskilliga

beslut om tvångsåtgärder efter telefonföredragning.

Några remissinstanser diskuterar den föreslagna bestämmelsens

utformning. Bestämmelsen torde enligt RÄ inte helt tillgodose kommitténs

syfte. Kommitténs avsikt att polisman skall kunna i huvudsak

slutföra en utredning på platsen synes kräva en regel om befogenhet för

polisman att inte bara inleda utan också leda förundersökning. Enligt hovrätten

över Skåne och Blekinge får den föreslagna bestämmelsen till följd att

polismannen är att anse som förundersökningsledare från det att han har

inlett förundersökning till dess ledningen övertas av annan. Alla lagregler

om förundersökningsledare blir direkt tillämpliga på honom, bl. a. bestämmelserna

om behörighet att besluta om tvångsmedel. Statsåklagarföreningen

anför liknande synpunkter.

Övriga frågor

Kommitténs redovisning av synpunkter på frågan vem som i princip bör

leda förundersökning har föranlett åtskilliga remissinstanser att

diskutera frågan. Meningarna är delade. En grupp remissinstanser, av vilka

de flesta representerar åklagarväsendet, anser att den bestående ordningen

inte bör ändras. En annan grupp, bestående av polismästare eller andra

med anknytning till polisväsendet, förordar att förundersökning i princip

skall ledas av polismyndighet. Några remissinstanser anför synpunkter på

frågan utan att ta bestämd ställning.

Förslaget om vidgat utrymme för polismyndighet att

leda förundersökning har fått ett blandat mottagande i remissyitrandena.

Av de remissinstanser som avstyrker förslaget anförs som

skäl främst att den nuvarande bestämmelsen i 23 kap. 3 § RB inte hindrar

att polismyndighet vid fler brott än f. n. leder förundersökning, sedan någon

har blivit skäligen misstänkt för brottet, eller att ledningen av förundersökning

inte bör f. n. åligga polismyndighet i större omfattning än som

hittills har skett.

Kommitténs uppfattning att biträ despersonal bör få utföra vissa

åtgärder vid förundersökning biträds av de flesta remissinstanserna. Flera

av dessa anser dock, att en sådan ordning inte påkallar ändring i RB.

4. Våglängden för hämtning till förhör

4.1. Gällande rätt

Under förundersökning får enligt 23 kap. 6 § RB förhör hållas med var

och en, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. I

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 1U

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

4 § första stycket andra punkten föreskrivs att utredningen bör bedrivas så,

att inte någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Enligt 23 kap. 7 § får den, som har kallats till förhör under förundersökning

men utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, hämtas till

förhöret, om våglängden mellan den plats, som har utsatts för förhöret, och

den, där han har sin bostad eller uppehöll sig vid kallelsens mottagande, inte

överstiger 30 km. Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom

en väglängd av 30 km från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,

om förundersökningen avser brott, på vilket fängelse kan följa, och

det skäligen kan befaras, att han inte skulle hörsamma kallelse eller med

anledning av kallelse skulle försvåra utredningen genom undanröjande av

bevis eller på annat sätt.

Närmare föreskrifter om förhör och hämtning till förhör finns i förundersökningskungörelsen

(FUK) den 19 december 1947 (nr 948). Enligt 5 § FUK

skall förhör hållas på tid och plats, som antas medföra minsta olägenhet för

den som skall höras, såvida inte därigenom förundersökningens behöriga

gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt försvåras.

Förhör skall också i övrigt anordnas så, att onödig tidsspillan undviks för

den hörde. Enligt 6 § skall fråga om hämtning till förhör i allmänhet avgöras

av undersökningsledaren. I 6 § föreskrivs vidare att hämtning till förhör av

den, som skall höras som vittne eller i övrigt utan att vara misstänkt för

brott, bör äga rum endast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan

åtgärd.

Den som hörs under förundersökning är berättigad till ersättning av allmänna

medel för kostnader enligt bestämmelserna i kungörelsen den 26 september

1947 (nr 788) om ersättning av allmänna medel till personer som

höras under förundersökning i brottmål. Ersättning utgår dock inte, bl. a.

om den hörde har försökt avvika eller i övrigt undandra sig förundersökningen

eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Inte heller utgår ersättning,

om skälig anledning till misstanke föreligger, att den hörde är skyldig

till brottet eller har medverkat därtill eller om i övrigt med hänsyn till

den hördes förhållande till saken inte är skäligt att ersättning utgår.

4.2. Frågans tidigare behandling

I propositionen med förslag till RB föreslogs — i likhet med vad processlagberedningen

hade föreslagit — att längsta väglängden för hämtning till

förhör skulle bestämmas till 15 km. Förslaget bifölls av riksdagen.

Med anledning av en motion vid 1958 års riksdag (II: 351), i vilken yrkades

ändring av den föreskrivna väglängden till 20 km, anhöll riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t om förslag till utsträckning av väglängden (1LU

24, rskr 191). Frågan togs i justitiedepartementet upp i en departementspromemoria,

som remissbehandlades. Genom proposition (prop. 1959: 143)

föreslog Kungl. Maj :t, att väglängden skulle utsträckas till 30 km. Förslaget

bifölls av riksdagen (1LU 27, rskr 277).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

19

4.3. Trafikmålskommittén

Regeln om ett längsta avstånd på 30 km för att hämtning skall få ske till

förhör medför enligt kommittén inte sällan olägenheter för utredningsarbetet.

I samband med att polisväsendet förstatligades skapades större

polisdistrikt. Antalet polisstationer utanför centralorterna blev mindre. På

många håll i landet bor befolkningen mer än 30 km från närmaste polisstation.

Även när så inte är förhållandet, uppgår avståndet till polisdistriktets

centralort, där de flesta utredningarna äger rum, ofta till mer än

30 km. Avståndsregeln medför problem inte bara i landsorten utan också i

storstäderna, bl. a. i Stockholm.

Kommittén anser, att den lösning av frågan som ligger närmast till

hands är att utsträcka våglängden. Om avståndet bestäms till 50 km,

skulle problemen försvinna i de flesta fall, åtminstone i de södra och mellersta

delarna av landet.

En sådan ändring skulle enligt kommittén medföra ringa nackdel för

den enskilde. Hämtning sker i allmänhet i polisbil och en 50 km bilfärd

tar bara ungefär 45 minuter i anspråk. Kommittén framhåller också att

hämtning till förhör sker mera sällan.

Kommittén föreslår därför att det längsta avståndet för hämtning ökas

från 30 till 50 km.

4.4. Remissyttrandena

Kommitténs förslag tas emot enbart positivt i remissyttrandena.

Flera remissinstanser vitsordar, att den nuvarande avståndsregeln är för

snäv. Rikspolisstyrelsen anser, att den föreslagna våglängden är tillräcklig

i de sydligare delarna av landet, medan en regel om längre avstånd

behövs i de nordligaste distrikten. Någon differentiering bör dock inte ske.

Det torde enligt styrelsen bara vara ett fåtal fall om året, i vilka hämtning

skulle bli aktuell på längre avstånd än 50 km.

Rådhusrätten i Malmö framhåller, att den föreslagna ökade möjligheten

till hämtning bör användas med varsamhet och att hämtning bör medföra

så ringa olägenhet som möjligt för den som skall höras. Liknande synpunkter

anförs av länsstyrelsen i Malmöhus län, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare och statsåklagarföreningen. Rådhusrätten

i Malmö och polismästaren i Sollefteå anser, att polismyndigheten bör hjälpa

den hörde att efter förhöret återvända till den plats, varifrån han hämtades.

Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare kan

sådan skyldighet för polismyndigheten övervägas.

Några remissinstanser vill gå längre än kommittén. Länspolischefen i

Jämtlands län menar, att hämtning bör få ske inom ett polisdistrikt, även

om avståndet om 50 km överskrids. Polismyndigheten bör emellertid vara

skyldig att ordna återtransport av den hörde vid större avstånd än 50 km.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition, nr 114 år 1969

Enligt länspolischefen i Norrbottens län bör hämtning få ske upp till ett

avstånd av 100 kin, om polisstation eller annan lämplig förhörslokal inte

finns på närmare avstånd. Länspolischefen i Jönköpings län och polismästaren

i Täbg föreslår, att avståndsregeln slopas, om den hörde kan få ersättning

för kostnader till följd av hämtningen. Överåklagaren i Göteborg

sätter i fråga om inte regeln kan slopas. En sådan ändring bör dock kombineras

med skyldighet för polismyndigheten att återföra den hörde till

den plats, varifrån han hämtades. Även Föreningen Sveriges åklagare sätter

i fråga, om inte bestämmelsen kan upphävas, men bara för de fall, i vilka

det av effektivitetsskäl är ofrånkomligt att hämtning sker. Dessa fall bör

begränsas till utredningen av grova brott.

En annan lösning av frågan diskuteras i ett par remissyttranden. En

kommissarie vid polismyndigheten i Malmö uppger, att hämtning ofta inte

kan ske i praktiken och att man förlorar värdefull tid, även om hämtning

sker. Kommissarien sätter därför i fråga om det inte skulle vara lämpligt

att införa möjlighet att förelägga vite för den, som har underlåtit att efterkomma

kallelse till förhör. Rikspolisstyrelsen föreslår, att frågan om rätt

för polismyndighet att förelägga vite i samband med kallelse övervägs. Ett

sådant förfarande skulle enligt styrelsen kunna underlätta utredningsarbetet

och minska antalet hämtningar. Enligt länspolischefen i Jämtlands

län kan det övervägas om inte utevaro från polisförhör utan laga förfall

bör kriminaliseras.

5. Underrättelse om rätt att ta del av vad som har förekommit vid

förundersökning m. m.

5.1. Gällande rätt

Enligt 23 kap. 18 § första stycket RB skall så snart det kan ske utan

men för utredningen tillfälle lämnas den som skäligen misstänks för brottet

och hans försvarare att ta kännedom om vad som har förekommit vid

förundersökningen och att ange den utredning som de anser önskvärd och

eljest anföra vad de finner nödvändigt. Åtal får inte beslutas, innan tillfälle

därtill har beretts dem.

5.2. Trafikmålskommittén

Kommittén anför, att underrättelser om verkställd förundersökning fördröjer

och försvårar utredningsarbetet. Bestämmelsen i 23 kap. 18 § RB

anses vara svårtolkad, och tveksamhet råder om vilka metoder för underrättelse

som får användas. Det skulle därför innebära en lättnad, om förfarandet

kunde förenklas. Det skulle t. ex. vara en fördel om delgivning,

som ofta är tidsödande, kunde undvikas. Det ligger även i den enskildes

intresse att ett smidigare sätt skapas. Kommittén upplyser, att tvångsåtgärder,

särskilt hämtning, i vissa fall har använts för att underrätta den

misstänkte.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr it 4 år 1969

21

Enligt kommittén är det av största betydelse att den misstänkte får ta

del av den verkställda förundersökningen innan åtal beslutas. Rättsförlust

behöver dock inte uppkomma, om så inte sker. För åtal krävs likväl att utredningen

är tillfredsställande. Den misstänkte får dessutom i samband

med delgivning av stämningen tillfälle att anföra sina synpunkter.

Kommittén anser, att intresset av att ogrundade åtal inte väcks bör vägas

mot intresset av att reglerna om underrättelse inte är så stränga, att de skapar

svårigheter. Skillnad bör därvid göras mellan olika typer av mål.

Från regeln att underrättelse skall lämnas före beslut om åtal bör enligt

kommittén undantag kunna göras i vissa fall. I dessa fall bör i stället tillfälle

att ta del av förundersökningsprotokollet lämnas i samband med att

stämning delges. Kommittén föreslår, att undantag skall få göras, om den

misstänkte saknar stadigt hemvist inom riket eller det skäligen kan befaras

att han har avvikit eller eljest försöker dra sig undan lagföring. Detta undantag

skulle enligt kommittén avsevärt förenkla underrättelseförfarandet

och dessutom minska användningen av frihetsberövande åtgärder. Åklagaren

anses f. n. få väcka åtal utan att den misstänkte har underrättats

om den verkställda utredningen, om preskripition är nära förestående.

Kommittén föreslår, att denna praxis blir lagfäst. Vidare föreslås att underrättelse

inte skall behöva lämnas innan åtal beslutas, om den misstänkte

har förklarat att han inte har någon erinran däremot. Detta undantag

skall dock gälla bara om svårare straff än fängelse i sex månader inte

är stadgat för brottet. De nämnda undantagen föreslås bli intagna i 23

kap. 18 § RB.

Kommittén anser, att underrättelseförfarandet bör kunna förenklas också

på ett annat sätt. På en del håll bär underrättelse sänts i vanligt brev.

Denna metod synes inte ha orsakat olägenheter. Brev kommer i allmänhet

adressaten till handa. Om så inte sker, får avsändaren i regel brevet i retur.

Underrättelse genom vanligt brev torde enligt kommittén endast sällan

medföra att huvudförhandlingen måste ställas in. Kommittén anser, att

denna metod bör få användas, när det inte är stadgat svårare straff än

fängelse i sex månader för brottet. Förutsättning bör dock vara att den

misstänkte har stadigvarande adress. I fråga om försvararen bör metoden

få användas oavsett brottets svårhet. Bestämmelsen bör tas upp i FUK. För

att sådan föreskrift skall kunna meddelas, föreslår kommittén att Kungl.

Maj :t bemyndigas meddela närmare föreskrifter om underrättelse. Bestämmelse

om sådant bemyndigande föreslås bli intagen i 23 kap. 24 § RB.

5.3. Remissyttrandena

Kommitténs förslag har fått ett i vissa hänseenden blandat mottagande.

Av mera allmänt hållna uttalanden om förenkling av underrättelseförfarandet

kan nämnas följande. Enligt RÅ fyller bestämmelsen om underrättelse

om verkställd förundersökning en viktig funktion i straffproces
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

sen. Tillämpningen av bestämmelsen bereder dock vissa svårigheter. Det

förekommer inte sällan, att handläggningen av ett mål fördröjs på grund

av att den misstänkte inte kan nås med underrättelse. Från rationaliseringssynpunkt

är en viss uppmjukning av kravet på underrättelse önskvärd.

Samtidigt måste dock tillses, att skäliga krav på rättssäkerhet inte

eftersätts. Föreningen Sueriges häradshövdingar och stadsdomare anser,

att det är i hög grad önskvärt med ett enkelt förfarande för att lämna misstänkt

tillfälle att ta del av förundersökning. Förfarandet får givetvis inte

göras så enkelt, att den misstänktes berättigade intressen träds för när.

Man bör enligt föreningens mening ta den ytterst obetydliga risken, knappast

för någon rättsförlust men möjligen för en eller annan inställd huvudförhandling,

för att slippa från ett omständligt delgivningsförfarande

och andra svårigheter och vinna påtagliga fördelar i fråga om enkelhet och

snabbhet. Rådhusrätten i Malmö anför, att det förhållandet att den nuvarande

bestämmelsen orsakar dröjsmål och komplikationer nödvändiggör

att förfarandet förenklas. Det är dock enligt rådhusrätten av största vikt

att en förenkling inte går ut över den misstänktes befogade intressen.

Vissa remissinstanser är kritiska mot förslaget att i vissa fall åtal skall

få beslutas utan att tillfälle har lämnats den misstänkte och hans försvarare

att ta del av utredningen. Rådhusrätten i Malmö anser inte motiverat

med undantag för det fall att den misstänkte har förklarat, att han inte har

någon erinran däremot och svårare straff än fängelse i sex månader inte är

stadgat för brottet, om möjlighet finns till ett så enkelt underrättelseförfarande

som genom vanligt brev. Inte heller RÅ kan finna att detta undantag

skulle innebära nämnvärda fördelar från rationaliseringssynpunkt, om

systemet med vanligt brev godtas. Det är enligt RÅ också viss risk för att

den misstänkte felbedömer situationen och är alltför benägen att avstå från

underrättelse före åtal. Föreningen Sueriges häradshövdingar och stadsdomare

anser, att det nämnda undantaget skulle kunna tillämpas så, att förhörsledaren

i de mål som avses alltid låter den misstänkte avge förklaring

att han inte har någon erinran mot förfarandet. Följden skulle bli att det

arbete, som nu åvilar polisen, i viss omfattning överflyttas på domstolarna.

Enligt JO torde i praktiken en sådan förklaring som avses i undantaget

regelmässigt komma att avges först på fråga från polisens sida. Det är

i princip olämpligt att en myndighet till sitt befriande från besvär föreslår

en enskild att uppge en rättighet, som tillkommer honom. Den enskilde

torde dessutom ofta inte ha betydelsen av denna rättighet klar för sig. Det

berörda undantaget från skyldigheten att lämna underrättelse före åtalsbeslutet

bör därför inte uppställas enligt JO:s mening.

RÅ avstyrker även de båda övriga av kommittén uppställda undantagen

från skyldighet att lämna underrättelse före beslut om åtal. Under förutsättning

att dessa bestämmelser tillämpas restriktivt finns visserligen inte

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

23

i och för sig anledning till erinran mot dem. Vid en restriktiv tillämpning

ger de emellertid inte några nämnvärda rationaliseringsvinster. RÅ förordar

därför, att det alltjämt överlämnas åt rättstillämpningen att i speciella

fall medge undantag från kravet på underrättelse före åtalsbeslut.

Även statsåklagarföreningen ställer sig negativ till de föreslagna undantagen

i 23 kap. 18 § RB. Ändringen kan å ena sidan leda till att undantagen

tillämpas i en inte önskvärd omfattning och å andra sidan medföra att

avsteg från huvudregeln inte sker i andra fall än de angivna, trots att avsteg

kan vara påkallat. Om bestämmelsen skall ändras, bör den enligt föreningen

ges det innehållet, att endast särskilda skäl får föranleda att åtal

beslutas, innan tillfälle har beretts den misstänkte och hans försvarare att

ta del av utredningen.

Kommitténs förslag att Kungl. Maj :t bemyndigas meddela föreskrifter

om underrättelse och att sådana föreskrifter meddelas om underrättelse

i vanligt brev i vissa fall har vunnit anslutning från så gott som alla remissinstanser.

RÄ anser, att förslaget att sända underrättelse i vanligt brev vid

mindre allvarliga brott utgör en godtagbar lösning. Genom att förslaget

berör brott, som förekommer mycket ofta, medför det betydande arbetsförenklingar.

Erfarenheten har visat, att det vid sådana brott förekommer

bara sällan att den misstänkte har något att anföra med anledning av underrättelsen.

Man bör därför enligt RÅ kunna godta ett system, som innebär

risk för att den misstänkte faktiskt inte får underrättelse om utredningen

i eu del fall. JO framhåller, att det inte skulle vara godtagbart att

underrätta en misstänkt genom vanligt brev, om misstanken avser ett grovt

brott eller om han inte har stadigvarande adress. Att vanligt brev används

under de av kommittén angivna förutsättningarna inger däremot inga betänkligheter.

Rådhusrätten i Malmö anser, att föreskrifter bör utfärdas om att den

misstänkte vid förhör skall uppmanas att hålla polismyndigheten underrättad

om sin adress och upplysas om att underlåtenhet att göra detta kan

leda till att han inte nås av underrättelsen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare vill gå längre än

kommittén i fråga om användande av vanligt brev. Enligt föreningen framstår

metoden att sända underrättelse i vanligt brev som det naturligaste

sättet att underrätta den misstänkte. I mål av mera invecklad beskaffenhet,

där en verklig granskning av förundersökningen är påkallad, torde den

misstänkte i de flesta fall ha försvarare, till vilken underrättelse kan sändas.

Om misstänkt utan försvarare underrättas vid förhör om att han kommer

att få ett meddelande med post och att han därför bör hålla polisen

underrättad om sin adress för att inte riskera att meddelandet inte når

lionom, synes något men inte behöva uppkomma för den misstänkte. Föreningen

föreslår därför som generell regel, att underrättelse skall sän
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

das i vanligt brev under den adress, som den misstänkte själv har uppgivit.

Länspolischefen i Norrbottens lön kan inte helt dela uppfattningen att

det är tillräckligt från rättssäkerhetssynpunkt att sända underrättelse i vanligt

brev. Om denna metod skall kunna godtas, måste enligt länspolischefens

mening den misstänkte senare beredas skäligt rådrum att ta del av utredningen

och anföra synpunkter. Sådant tillfälle bör lämnas senast i stämningen.

6. Enskilt anspråk i anledning av brott

6.1. Gällande rätt

Som allmän princip gäller att mål om privaträttsligt anspråk, s. k. enskilt

anspråk, i anledning av brott betraktas som tvistemål och handläggs

i den ordning som är föreskriven för sådana mål. RB ger emellertid möjlighet

att ta upp och pröva enskilt anspråk i anledning av brott i samband

med åtal för brottet. Bestämmelser om sådant sammanförande finns i 22

kap. RB. Lagen skiljer mellan anspråk som »grundas å brott» och anspråk

»i anledning av brott». Med anspråk som grundas på brott förstås endast

anspråk av målsägande!! mot den tilltalade, vilket grundas på den brottsliga

gärning som läggs den tilltalade till last. Till anspråk i anledning av

brott hänförs alla slags anspråk, som har något samband med det påstådda

brottet, vare sig det riktar sig mot den tilltalade eller mot någon annan.

Enligt 22 kap. 1 § RB får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt

anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Har

talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband med åtalet,

kan rätten enligt 5 § när skäl är därtill förordna, att talan skall handläggas

som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen.

Beträffande åklagarens befattning med enskilt anspråk ges bestämmelser

i 22 kap. 2 §. Om enskilt anspråk grundas på brott, som hör under allmänt

åtal, är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med

åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan

olägenhet och hans anspråk inte befinns obefogat. Vill målsäganden att

anspråket tas upp i samband med åtalet, skall han anmäla anspråket till

förundersökningsledaren eller åklagaren med uppgift om de omständigheter

på vilka anspråket grundas. För att underlätta för målsäganden att få

biträde av åklagaren föreskrivs att, om undersökningsledaren eller åklagaren

vid utredning angående brott finner, att enskilt anspråk kan grundas

på brottet, han i god tid före åtalet skall underrätta målsäganden därom,

om det kan ske. När åklagaren utför målsägandens talan, sker det på tjänstens

vägnar. Han får inte ta emot ersättning för sin medverkan. Särskiljs

talan om enskilt anspråk från åtalet, upphör åklagarens behörighet att utföra

målsägandens talan. Fullföljer åklagaren talan i ansvarsfrågan, äger

han också fullfölja talan beträffande det enskilda anspråket. Däremot är

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969 25

åklagaren inte behörig att fullfölja talan bara i fråga om det enskilda anspråket.

Har den tilltalade fullföljt talan såväl i ansvarsfrågan som angående

det enskilda anspråket, är åklagaren behörig föra målsägandens svarandetalan.

Sådan behörighet föreligger däremot inte, om den tilltalade

har fullföljt talan bara i fråga om det enskilda anspråket.

Vad gäller formen för väckande av talan om enskilt anspråk föreskrivs

i 45 kap. 4 § andra stycket RB att, om åklagaren i samband med åtalets

väckande vill väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, han

i stämningsansökningen skall uppge anspråket och de omständigheter, på

vilka det grundas, samt de bevis som åberopas och vad han vill styrka med

varje särskilt bevis. Sedan åtal har väckts, får åklagaren eller målsäganden

enligt 45 kap. 5 § andra stycket utan stämning väcka talan mot den tilltalade

om enskilt anspråk på grund av brottet. I sådant fall har emellertid

rätten att pröva, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter

är lämpligt att talan väcks utan stämning. Finner domstolen att

stämning inte erfordras, får enligt 45 kap. 6 § talan väckas muntligen inför

rätten eller skriftligen. Talan mot annan än den tilltalade kan väckas bara

genom stämning, och detsamma gäller talan mot den tilltalade, som förs

av annan än målsäganden.

Frågan om rätt att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på

grund av brott har prövats av högsta domstolen i två refererade fall. I det

ena målet (NJA 1962 s. 174), i vilket åtal hade väckts för misshandel mot

polismän, framställdes utan stämning mot den tilltalade enskilt anspråk,

avseende ersättning för lön och ekiperingsbidrag, som hade utbetalats till

polismännen för tid då dessa till följd av misshandeln var sjuldediga. Denna

talan ansågs grundad inte enbart på brottet och kunde därför inte tas

upp till prövning utan stämning. I det andra målet (NJA 1963 s, 227) hade

innehavare av checkkonto förmått andra banker än trassatbanken att honorera

av honom utställda checkar, som saknade täckning. Sedan åtal hade

väckts mot kontoinnehavaren för bedrägeri, framställde trassatbanken, som

till följd av en mellan vissa kreditinstitut gällande överenskommelse i sin

tur hade infriat checkarna, i målet utan stämning mot den tilltalade enskilt

anspråk, avseende ersättning för den skada som trassatbanken hade

lidit genom att slutligen infria checkarna. Denna talan ansågs grundad inte

uteslutande på de begångna bedrägeribrotten och kunde därför inte tas

upp till prövning utan stämning.

Det kan nämnas att polisman enligt kungörelsen den 26 mars 1965 (nr

59) om ersättning till polisman för skada på egendom är berättigad till

ersättning av statsverket för skada på lös egendom under vissa förutsättningar.

För ersättning som har getts ut enligt kungörelsen träder statsverket

in i polismannens rätt mot den som kan vara ansvarig för skadan.

I kungörelsen föreskrivs vidare, att åklagare skall på framställning av

rikspolisstyrelsen eller den styrelsen bestämmer föra talan vid domstol

om återbetalning av utgiven ersättning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

6.2. Frågans behandling vid 1963 års riksdag

I motioner vid 1963 års riksdag (1:531, 11:641) hemställdes om utredning

angående sådan ändring i RB, att även den som på grund av försäkring

eller eljest hade inträtt i målsägandens rätt skulle få väcka talan utan

stämning, om rätten fann att det lämpligen kunde ske, samt att åklagaren

även i dessa fall skulle vara skyldig att i samband med åtalet förbereda

och utföra den skadelidandes talan, om det kunde ske utan olägenhet och

hans anspråk inte befanns obefogat. Motionerna remissbehandlades.

I sitt utlåtande anförde första lagutskottet (1LU 20), att utskottet delade

motionärernas och flertalet remissinstansers uppfattning, att praktiska

fördelar skulle kunna vinnas genom en vidgning av möjligheterna att väcka

talan om enskilt anspråk utan särskild stämning och av åklagarens skyldighet

att utföra sådan talan. Enligt utskottets mening syntes en sådan

ändring av berörda bestämmelser i RB inte behöva medföra några beaktansvärda

olägenheter. Även från kriminalpolitisk synpunkt var det önskvärt,

att möjligheterna till samtidig prövning av ansvar stalan och talan

om enskilt anspråk vidgades. Det syntes därför utskottet angeläget, att

frågorna togs upp till prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen skulle

anhålla hos Kungl. Maj :t, att RB:s bestämmelser om väckande och utförande

av talan om enskilt anspråk i anledning av brott blev föremål för

översyn i det i motionerna angivna syftet. Utskottets hemställan bifölls av

riksdagen (rskr 206).

Kungl. Maj :t uppdrog åt trafikmålskommittén att verkställa den översyn

som riksdagen hade begärt.

6.3. Trafikmålskommittén

Kommittén konstaterar, att skälen för att talan om enskilt anspråk

i anledning av brott kan föras i samband med åtal för brottet främst är av

processekonomisk natur. Bestämmelserna bör vara utformade på sådant

sätt, att de så långt det är möjligt underlättar för den som har lidit skada

till följd av brott att framställa sina anspråk. Frågan har emellertid också

en kriminalpolitisk sida. Det är säkerligen en lämplig reaktion på brottet

vid sidan av påföljden att skadeståndsskyldighet åläggs den tilltalade.

Kommittén framhåller, att det i praktiken ofta är någon annan än den

verklige målsäganden som lider förlust till följd av brott. Arbetsgivare —

enskild, kommunal eller statlig —- har inte sällan anspråk på ersättning

mot den, som har orsakat anställd skada genom brott. Det är ofta fråga

om fall, där arbetsgivaren har betalat ersättning till anställd, som har skadats

i sitt arbete t. ex. genom misshandel. Mellan banker och vissa andra

kreditinstitut har träffats överenskommelser, som innebär att trassatbanken

i viss utsträckning svarar för förlust som kan uppkomma till följd

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1969

27

av att inlösta checkar saknar täckning. På grund härav uppstår förlust till

följd av checkbedrägeri ofta för annan än den, mot vilken brottet har begåtts.

Försäkringsbolag, som har ersatt skada som har orsakats genom

brott, har inte sällan anspråk på ersättning mot den brottslige. Ett ytterligare

exempel är kronans regressanspråk mot den som har vållat kroppsskada

på person, som är anställd vid försvaret. I dessa och andra fall, i vilka

målsäganden har överlåtit sitt anspråk mot en tilltalad, anses den som

har förvärvat anspråket inte ha ställning som målsägande.

Tidigare förekom det i viss utsträckning, uppger kommittén, att åklagaren

förde talan om enskilt anspråk också för sådan part som har angetts

i det föregående. Talan om sådant anspråk ansågs vidare kunna väckas

utan stämning. Denna ordning fungerade bra. Till följd av de i det föregående

angivna rättsfallen har emellertid denna praxis ändrats. Åklagarna

för numera inte talan om enskilt anspråk för annan än den egentlige

målsäganden. Den som bär inträtt i målsägandens rätt måste väcka talan

genom stämning. Detta har medfört att benägenheten för annan än målsäganden

att föra talan om enskilt anspråk har minskat.

Kommittén framhåller att, om åklagaren företräder skadeståndsberättigad,

denne ofta inte behöver inställa sig personligen i målet. Inte heller

krävs särskilt ombud. Antalet personer som engageras vid huvudförhandlingen

blir därigenom mindre. Skyldighet för åklagare att föra talan för

annan än målsäganden kan emellertid medföra ett inte önskvärt merarbete

för åklagarna. Den tidigare tillämpade ordningen vållade dock inte olägenheter

för åklagarna, såvitt kommittén har kunnat finna.

Om den som har enskilt anspråk mot tilltalad måste väcka sin talan

genom stämning, får han enligt kommittén otvivelaktigt ett visst merarbete.

Men också för domstolen uppstår olägenheter. Stämningen måste

delges särskilt. Talan om enskilt anspråk måste läggas upp som ett särskilt

mål, innan den kan förenas med brottmålet. Det finns enligt kommittén

inte anledning anta att den lämplighetsprövning, som skall ske enligt 45

kap. 5 § andra stycket RB, inte skulle kunna anförtros domstolarna även

om talan väcks av annan än målsäganden. Det sätt på vilket någon har

inträtt i målsägandens rätt vållar problem endast i undantagsfall. Kommittén

framhåller vidare, att rätten kan hänskjuta frågan om enskilt anspråk

till prövning i särskild ordning.

Kommittén anser, att övervägande skäl talar för att den som har inträtt

i målsägandens rätt bör jämställas med målsäganden i berörda hänseenden.

Kommittén diskuterar möjligheten att vidga RB:s målsägandebegrepp

men finner att detta skulle medföra konsekvenser, som det inte finns anledning

att överväga i detta sammanhang. I stället föreslås sådan ändring

i 22 och 45 kap. RB, att åklagare blir skyldig föra talan om enskilt anspråk

även för den som har inträtt i målsägandens rätt och att sådan talan får

väckas utan stämning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 11U år 1969

6.4. Remissyttrandena

Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran

av nästan alla remissinstanser.

Flera remissinstanser hälsar förslagen med tillfredsställelse. Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser i likhet med kommittén,

att det av både processekonomiska och kriminalpolitiska skäl är önskvärt

att den som har inträtt i målsägandens rätt får en ställning som är processuellt

likvärdig med målsägandens. Även i andra yttranden betonas

den kriminalpolitiska betydelsen av att talan om enskilt anspråk kan på

ett enkelt och praktiskt sätt tas upp samtidigt med brottmålet. Från åklagarhåll

framhålls att utvecklingen efter de prejudicerande avgörandena av

högsta domstolen har visat, att försäkringsbolag och andra, som har betalat

ut ersättning för skada vållad genom brott, i allt mindre utsträckning

riktar återkrav mot skadevållaren. Denna konsekvens av de nuvarande

reglerna anses inte tillfredsställande.

Rikspolisstyrelsen betonar särskilt angelägenheten av att polisverkets

rätt till återkrav på ersättning, som har betalats ut till polisman för skada

i tjänsten, kan bevakas på ett effektivt och smidigt sätt. Med hänsyn till

att våld mot polisman förekommer ofta och tycks bli allt vanligare är en

sådan bevakning särskilt motiverad av kriminalpolitiska skäl. Kravet på

en effektiv och smidig bevakning av polisverkets rätt motiveras naturligtvis

också av ekonomiska skäl. Styrelsen erinrar om att återkrav på ersättning,

som har utgått med stöd av kungörelsen om ersättning till polisman

för skada på egendom, måste väckas genom stämning enligt nuvarande

ordning. I praktiken vållas såväl polis som åklagare olägenheter och merarbete

genom att anspråket antingen måste vara klart när stämningsansökan

i brottmålet upprättas eller måste väckas genom särskild tvistemålsstämning.

I fråga om annan ersättning, som polisverket har betalat ut till

polisman för skada orsakad genom brott, är statsverket hänvisat att föra

talan i tvistemål utan medverkan av åklagaren. De olägenheter som detta

medför för polis och domstol torde vara uppenbara. De föreslagna ändringarna

erbjuder enligt styrelsen stora fördelar från ekonomisk synpunkt.

Samtidigt kan emellertid konstateras, att den föreslagna ordningen torde

medföra viss arbetsökning för polisen. Styrelsen finner sig dock böra tillstyrka,

att ändringarna kommer till stånd.

Endast ett par remissinstanser ställer sig i viss mån negativa

till förslaget. Föreningen Sveriges polismästare anför, att den föreslagna

ordningen medför en klar belastning på polisen. Utredning om skadeståndsanspråken

måste nämligen ske under förundersökningen, och erfarenheten

visar, att det är ytterligt svårt att få försäkringsanstalter och andra inrättningar

att precisera sina anspråk i rimlig tid. Det kan enligt föreningen

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

starkt sättas i fråga om behov föreligger av de föreslagna ändringarna.

Polismästaren i Huddinge anför samma synpunkter. Länspolischefen i

Norrbottens län kan inte biträda förslaget om ändring i 22 kap. RB. Förslaget

i denna del skulle nämligen enligt länspolischefen tveklöst medföra

ökad belastning för såväl polisens utredningspersonal som åklagarna.

7. Övriga förslag

7.1. Trafikmålskommittén

Kommittén uppger att ett stort antal förundersökningar angående trafilcovarsamhet,

som redovisas till åklagare, inte föranleder åtal. Mot den

bakgrunden anser kommittén, att frågan om polismyndighets befogenhet

att nedlägga förundersökning bör utredas. Kommittén rekommenderar,

att polismyndigheter och åklagare beträffande förundersökningar,

som inte skall föranleda åtal, använder nedläggandeformen, om

den misstänkte inte har underrättats om den verkställda utredningen enligt

23 kap. 18 § första stycket RB, och i annat fall avslutar utredningen

med beslut i åtalsfrågan. Om det inte skulle anses möjligt enligt gällande

bestämmelser att dra gränsen på detta sätt, föreslår kommittén att RB

ändras. Befogenhet att nedlägga förundersökning tillkommer enligt kommittén

i princip polismyndighet, som leder undersökningen. Starka skäl

talar dock för att frågor, som i realiteten är åtalsfrågor, avgörs av åklagare.

En avvägning bör göras mellan hänsyn till rättssäkerheten och behovet

av rationell handläggning. Kommittén föreslår som huvudregel att förundersökning

nedläggs av åklagaren, om någon kan skäligen misstänkas för

brottet. Om svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för

brottet, skall dock även polismyndigheten få nedlägga undersökningen. En

bestämmelse i enlighet härmed föreslås bli intagen som ett nytt stycke

i 23 kap. 4 § RB.

Kommittén framhåller, att det i en del fall av brottsutredning kan sättas

i fråga om inte utredningen utgör ett slöseri med rättsväsendets begränsade

resurser. Möjligheter bör därför finnas att underlåta utredning

av vissa brott. Institutet åtalsunderlåtelse kan enligt kommittén endast

i begränsad utsträckning erbjuda en lösning av problemet. Kommittén

föreslår, att åklagaren, om särskilda skäl föreligger, skall få besluta

att förundersökning inte skall inledas eller, om förundersökning redan har

inletts, att den skall läggas ned. Bestämmelsen har anknutits till reglerna

om åtalsunderlåtelse på så sätt, att den skall gälla endast i fall som avses

i 20 kap. 7 § första stycket 1 och 2 RB. Kommittén föreslår, att bestämmelsen

tas in i 23 kap. 1 § RB. Av motivuttalandena framgår att -—- i olikhet

med vad som gäller vid åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB — den

föreslagna bestämmelsen i 23 kap. 1 § är avsedd att tillämpas främst när

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

det inte genom erkännande eller på annat sätt är klarlagt att den misstänkte

har begått brottet.

Det är enligt kommittén inte tillfredsställande att enligt gällande bestämmelser

åtal för bötesbrott — under förutsättning att den misstänkte

har fått del av åtalet inom två år från brottet — kan prövas av domstolen

10—15 år efter begåendet. Det är därför motiverat att den nuvarande absoluta

preskriptionstiden om 15 år sänks för bötesbrotten.

Kommittén föreslår sådan ändring i 35 kap. 6 § brottsbalken (BrB), att

preskriptionstiden för brott, på vilket inte kan följa svårare straff än böter,

dock inte normerade böter, bestäms till fem år. Kommittén medger

dock att en sådan ändring inte kommer att beröra många mål.

7.2. Remissyttrandena

Kommitténs förslag i fråga om nedläggande av förundersökning

har fått ett något blandat mottagande i remissyttrandena. Rekommendationen

om gränsen mellan förundersöknings upphörande genom

nedläggande och genom beslut i åtalsfrågan tillstyrks eller lämnas utan

erinran av flertalet remissinstanser. En hel del remissinstanser delar dock

inte den uppfattningen utan anser att förundersökning i princip skall avslutas

med beslut i åtalsfrågan, om någon har blivit skäligen misstänkt

för brottet. Även förslaget om polismyndighets befogenhet att nedlägga

förundersökning tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Flera andra remissinstanser ställer sig däremot negativa till

förslaget. Som skäl framhålls bl. a. att den föreslagna bestämmelsen skulle

inverka på åklagarnas möjligheter att styra åtalspraxis.

Förslaget angående möjlighet att i vissa fall underlåta utredning

tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta remissinstanserna.

I ett par remissyttranden framhålls dock, att den föreslagna bestämmelsen

skulle medföra vissa mindre tillfredsställande konsekvenser.

Några remissinstanser anser, att de allmänna förutsättningarna för åtalsunderlåtelse

samtidigt bör mjukas upp.

Förslaget om sänkning av den absoluta preskriptionstiden

godtas genomgående i remissyttrandena.

8. Departementschefen

8.1. Allmänna synpunkter

Det dröjer ofta lång tid från att ett brott har begåtts till dess lagföring sker.

Dröjsmål förekommer särskilt under utredningsskedet. Till följd av dröjsmålen

uppstår betydande olägenheter. Efter lång tid är det svårare att få ett

händelseförlopp klarlagt och påföljden förlorar en del av sin verkan. Det är

vidare påfrestande för den misstänkte att behöva vänta länge innan hans

sak blir prövad. Även andra olägenheter följer av tidsutdräkten hos de rätts
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

31

skipande organen. Det är därför ett viktigt rättssäkerhetsintresse att brottmålsförfarandet

görs snabbare.

Dröjsmålen beror i väsentlig mån på arbetsbelastningen inom rättsväsendet.

Trots arbetskraftsförstärkningar och rationaliseringsåtgärder har arbetsbalanser

uppstått. Den ökande arbetsbördan kan bara i begränsad omfattning

mötas med personalförstärkningar. Det måste tillses att tillgänglig

personal utnyttjas effektivt. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att inte

mer kvalificerad arbetskraft än vad som är nödvändigt tas i anspråk för

uppgifter av olika slag. Jag vill också hänvisa till vad rikspolisstyrelsen har

anfört i skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 februari 1969 om angelägenheten

av att polispersonal används endast för uppgifter som har samband med

polisverksamheten. Men även andra rationaliseringsåtgärder måste övervägas.

Det är nödvändigt att utnyttja alla möjligheter att uppnå ett snabbare

förfarande inom rättsväsendet. Jag bär tidigare haft anledning att

framhålla dessa synpunkter. Det bör också nämnas, att betydande rationaliseringar

redan har genomförts, bl. a. beträffande polisens arbete.

Möjligheten att genomföra ytterligare rationaliseringar i fråga om brottmålsförfarandet

begränsas av den hänsyn som måste tas till vissa rättssäkerhetssynpunkter.

Rationaliseringsåtgärder får givetvis inte gå ut över

den enskildes befogade intresse av vederhäftighet och objektivitet i utredningarna

och av korrekthet i avgörandena. Det bör dock beaktas att också

snabbhet i brottmålsförfarandet tillgodoser ett väsentligt rättssäkerhetsintresse.

Jag vill vidare framhålla, att det för rättssäkerheten i samhället är

nödvändigt, att rättsväsendets resurser används på sådant sätt, att den allvarligare

brottsligheten kan bemästras.

Trafikmålskommittén har lagt fram förslag, som syftar till att uppnå rationaliseringar

av brottmålsförfarandet, främst i fråga om förundersökningen,

och därmed en snabbare handläggning av brottmålsutredningarna. Kommittén

har gått fram på två vägar, dels genom förslag till författningsändringar

dels genom förslag till förenklade handläggningsrutiner. Flera

av förslagen avser ändringar, vilkas genomförande kan få stor betydelse

från rationaliseringssynpunkt.

Beträffande förslagen till lagändringar bör redan här nämnas att jag inte

tar upp alla till behandling i detta sammanhang. Kommitténs utkast till lagstiftning

om jourdomstolar kommer sålunda att kräva ytterligare överväganden

och förberedelser för eventuell försöksverksamhet. Det förslag till ändring

i 23 kap. 1 § RB, som syftar till ökade möjligheter att underlåta inledande

av förundersökning och att nedlägga sådan undersökning, torde kräva

viss överarbetning. Denna bör lämpligen ske i samband med prövningen av

en av RÅ gjord framställning om översyn av bestämmelserna i 20 kap. 7 §

RB beträffande åtalsunderlåtelse. Även ett par andra av förslagen till lagändringar

bör prövas i senare sammanhang. Ett par ytterligare lagförslag

av kommittén har jag funnit inte böra genomföras. Jag återkommer härtill

närmare i det följande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

I fråga om de förslag som jag tar upp i dag vill jag framhålla, att de går

ut på sakliga lösningar som remissinstanserna i regel ställt sig mycket positiva

till. Enligt min mening kan de aktuella lagändringarna medföra betydelsefulla

rationaliseringsvinster. Detsamma gäller olika förslag till kungörelseändringar,

som kompletterar lagförslagen. Den slutliga prövningen

av dessa bör anstå till dess riksdagen har prövat lagfrågorna. Det bör emellertid

erinras om att kommitténs förslag om vidgning av möjligheterna att

meddela rapporteftergift har genomförts redan (SFS 1969: 7). Av kommittén

väckta anslagsfrågor kommer att prövas i annat sammanhang.

Kommitténs förslag i betänkandet Trafikmålsutredningar — vilka avser

arbetsanvisningar och blanketter för utredningsarbetet i trafikmål — bör

prövas av rikspolisstyrelsen. Jag ämnar därför föreslå att betänkandet och

remissyttrandena över detta överlämnas till styrelsen. Även vissa i SOU

1967:59 intagna förslag till förenklade handläggningsrutiner bör lämpligen

prövas i den ordningen.

8.2. Ledningen av förundersökning m. m.

Enligt nu gällande bestämmelser i RB leds förundersökning av polismyndighet

eller åklagaren. Dessa är enligt RB:s terminologi undersökningsledare.

Med polismyndighet avses i RB polischefen i orten och länspolischefen.

Uppgift att leda förundersökning i polischefens ställe får enligt delegationskungörelsen

åläggas annan tjänsteman inom polisväsendet, dock lägst polisassistent

vilken tjänstgör som chef för arbetsgrupp, som vakthavande befäl

eller på polischefs kansli. Till lägre tjänsteman än kommissarie eller biträdande

kommissarie får delegeras endast ledningen av förundersökningar,

i vilka saken är av enklare beskaffenhet, men inte befogenhet att använda

tvångsmedel enligt RB. — Det bör nämnas att utredning av brott inte alltid

måste ske i form av förundersökning. Enligt 23 kap. 22 § RB krävs nämligen

inte förundersökning beträffande bl. a. brott, för vilket inte svårare påföljd

än böter är stadgad, om tillräckliga skäl för åtal likväl föreligger. I dessa

fall får polisman på eget initiativ och ansvar göra den utredning som behövs.

Kommittén har föreslagit, att varje polisman skall få inleda förundersökning

i alla fall då dröjsmål med inledandet skulle medföra olägenhet. Förslaget

har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Några remissinstanser menar dock, att polisman redan enligt gällande

rätt får påbörja utredning och anser därför att behov inte föreligger av den

föreslagna lagändringen.

För att förundersökning skall kunna bedrivas effektivt är det ofta nödvändigt

att utredningen kan påbörjas i nära samband med brottets begående.

En sådan ordning sparar tid och arbete för utredningspersonalen och bidrar

till att utredningen bedrivs skyndsamt. De utredningsåtgärder som härvid

främst kommer i fråga är platsundersökning och sådana förhör med parter

och vittnen, som kan ske i nära anslutning till att brottet har begåtts.

Behov av att omedelbart kunna påbörja utredning kan föreligga vid olika

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

slags brott. I fråga om trafikovarsamhet har kommittén ställt upp som

princip att utredningen om möjligt skall göras klar på platsen. Flera remissinstanser

har framhållit att i praktiken hinder inte sällan torde föreligga

att helt förverkliga detta önskemål. En väsentlig del av utredningen synes

dock ofta även i sådana fall kunna ske i nära samband med trafikovarsamhetsbrottet.

I den mån polisen får ytterligare tekniska hjälpmedel, bl. a.

särskilda utredningsfordon, måste möjligheterna öka att utreda trafikovarsamhetsbrott

på platsen.

Polismän, som kommer till platsen för ett brott, har i allmänhet inte sådan

befälsställning att de enligt nuvarande bestämmelser får leda förundersökningen.

Det torde inte heller i framtiden bli möjligt att polisman med sådan

ställning i regel skall kunna komma till platsen. Det synes inte vara en

praktisk och lämplig lösning att, som statsåklagarföreningen har förordat,

kräva att polisman skall inhämta besked från behörig undersökningsledare

innan utredning påbörjas. Det är därför nödvändigt att även polismän,

som inte enligt gällande bestämmelser får leda förundersökning, har befogenhet

att på eget ansvar påbörja utredning, som bör inledas genast.

Som RÅ har framhållit kan en sådan ordning knappast väcka betänkligheter

från rättssäkerhetssynpunkt. Man har också i stor utsträckning förfarit

på detta sätt i praktiken utan att det torde ha medfört olägenheter.

Polisman torde redan enligt gällande rätt ha befogenhet att vidta vissa

utredningsåtgärder innan behörig undersökningsledare har fått tillfälle att

ta befattning med saken. Oklarhet råder f. n. om omfattningen av den befogenhet,

som tillkommer polisman. Denna bör därför uttryckligen regleras.

Som framgår av det föregående är det av stort praktiskt värde om polisman

på eget ansvar får göra en del av utredningen, särskilt åtgärder som inte

lämpligen bör uppskjutas.

Enligt kommitténs förslag skall varje polisman, om dröjsmål skulle medföra

olägenhet, få inleda förundersökning. Kommitténs tanke är enligt motiven

att, trots att förundersökningen sålunda inleds av polisman, denne inte

skulle anses leda förundersökningen i detta skede — och inte heller annan

skulle anses leda den. Ehuru ingen leder förundersökningen, skulle denna i

åtskilliga fall kunna drivas så långt att den blir helt eller i det närmaste slutförd.

En konstruktion av nu angiven innebörd kan inte anses godtagbar från

lagtekniska synpunkter. Som hovrätten över Skåne och Blekinge har påpekat

måste en bestämmelse av föreslagen innebörd uppfattas så, att polismannen,

så snart han har påbörjat förundersökning utan bemyndigande, är att

anse som undersökningsledare tills ledningen har övertagits av polismyndigheten

eller åklagaren. Polismannen skulle i så fall under denna tid ha de

befogenheter, bl. a. i fråga om tvångsmedel, som tillkommer undersökningsledare.

En sådan ordning måste väcka betänkligheter, särskilt beträffande

grövre brott, och bör inte komma i fråga.

För att nå en lämpligare lösning torde man i stället böra betrakta det

3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 114

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

föreliggande problemet från två skilda utgångspunkter. Dels föreligger

frågan i vilken utsträckning man är beredd att låta polisman -— reellt och

formellt —- vara undersökningsledare och i sådan egenskap vid behov kunna

slutföra förundersökningen. Dels behöver bedömas i vad mån polisman, när

han inte får fungera som undersökningsledare, skall få vidta utredningsåtgärder

på eget initiativ och ansvar.

Vad angår den första frågan anser jag, att betänkligheter inte behöver

möta att ge även annan polisman än som f. n. får vara undersökningsledare

befogenhet att inleda och leda förundersökning vid de lindrigaste brotten.

Det bör sålunda kunna godtas att polisman får befogenhet att som undersökningsledare

bedriva utredning beträffande brott, för vilka svårare påföljd

än böter inte är stadgad. Det är att märka att förundersökning i allmänhet

inte behöver ske vid dessa brott (jfr 23 kap. 22 § RB). I en del fall

behövs dock sådan undersökning, t. ex. regelmässigt vid misstanke om

vårdslöshet i trafik, eftersom vid sådant brott läget sällan är så klart att

tillräckliga skäl för åtal kan anses föreligga utan att förundersökning verkställs.

En bestämmelse som ger polisman befogenhet att vara undersökningsledare

i fall av nu berörd art kan meddelas av Kungl. Maj :t och lämpligen

tas in i delegationskungörelsen. Befogenheten synes böra göras beroende

av att någon, som enligt nu gällande bestämmelser är behörig undersökningsledare,

inte finns tillgänglig på platsen. Eftersom riksdagens

medverkan till en reglering av nu antydd innebörd inte behövs, saknar

jag anledning att vidare beröra hithörande frågor i detta sammanhang.

När det gäller den andra frågan — i vad mån polisman i annat fall skall

få vidta utredningsåtgärder på eget initiativ och ansvar — anser jag att

i RB bör tas in föreskrifter av innehåll att polisman får viss befogenhet

att vidta åtgärder i syfte att utreda ett brott utan att förundersökning anses

vara inledd. Ett villkor för att befogenhet av detta slag skall föreligga bör

vara att åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Ytterligare bör markeras,

att det är ett helt kortvarigt skede, varunder polismannen arbetar

utan behörig undersökningsledare. Lämpligen kan detta uttryckas på det

sättet att vissa utredningsåtgärder får vidtas av polismannen innan förundersökning

har hunnit inledas. Självfallet skall den misstänkte därvid

inte ha sämre ställning än vid förundersökning. De allmänna bestämmelserna

om sådan undersökning bör iakttas i tillämpliga delar beträffande

nämnda utredningsåtgärder. Uttrycklig föreskrift torde inte behövas. På

samma sätt som nu är fallet vid utredning som avses i 23 kap. 22 § RB bör

nämligen de allmänna bestämmelserna om förundersökning anses analogt

tillämpliga.

En fråga som har berörts under remissbehandlingen är om befogenheter

av nu behandlad art bör tillkomma endast vissa polismän. För min del anser

jag dock att sådan begränsning inte behövs när det gäller befogenheten

att vidta utredningsåtgärd, innan förundersökning har hunnit inledas.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att polisman innan för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

undersökning har hunnit inledas skall få hålla förhör och vidta annan åtgärd

i syfte att utreda brottet, om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet.

Bestämmelsen bör föras in som ett nytt stycke i 23 kap. 3 § RB.

Som har framgått inleds förundersökning enligt gällande rätt av polismyndighet

eller åklagaren. Har undersökningen inletts av polismyndighet

och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall enligt 23 kap. 3 § RB ledningen

övertas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för

brottet. Åklagaren skall också i övrigt överta ledningen, när det är påkallat

av särskilda skäl.

Kommittén har tagit upp den allmänna frågan om ledningen av förundersökning

i princip bör ligga på polismyndighet eller på åklagare och sätter

i fråga att det ämnet görs til! föremål för särskild utredning. Remissinstanserna

har redovisat mycket delade meningar i frågan. I flera remissyttranden

har anförts att den nuvarande ordningen fungerar tillfredsställande.

Utan att gå närmare in på frågan vill jag framhålla, att åtskilliga fördelar

följer av att åklagaren tar befattning med målet redan på utredningsstadiet.

Jag anser därför, att tillräckliga skäl inte föreligger att föranstalta om

utredning för eventuell omprövning av de principer som ligger till grund

för nuvarande ordning.

Kommittén har vidare — oberoende av den nyssnämnda frågan om utredning

föreslagit sådan ändring i 23 kap. 3 § RB, att ledningen av förundersökning,

som har inletts av polismyndighet och vid vilken någon har

blivit skäligen misstänkt för brottet, inte skall behöva övertas av åklagaren

annat än när saken är av svårare beskaffenhet. Syftet med detta förslag

är att polismyndighet skall kunna vara undersökningsledare i större utsträckning

än f. n. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

Nu bedöms frågan om saken är av sådan beskaffenhet att polismyndighet

får fullborda förundersökning med ledning av anvisningar, som har

utfärdats av RÅ och rikspolisstyrelsen gemensamt och som har börjat

tillämpas år 1967. Enligt dessa anses saken i allmänhet vara av enkel beskaffenhet

vid ett ganska stort antal angivna brott av ofta förekommande

slag. Hela förundersökningen vid dessa brott leds alltså i regel av polismyndighet.

I likhet med bl. a. RÅ anser jag att den nu gällande bestämmelsen

i RB i och för sig torde ge utrymme för att låta polismyndighet leda hela

förundersökningen vid ytterligare en del brottstyper. Syftet med kommitténs

förslag kan alltså tillgodoses genom översyn av berörda anvisningar

så länge någon mera ingripande ändring av den nuvarande kompetensfördelningen

mellan polismyndighet och åklagare inte är påkallad. På grund

av det anförda biträder jag inte kommitténs förslag till lagändring.

Åklagare, som leder förundersökning, får enligt 23 kap. 3 § RB anlita

biträde av polismyndighet vid undersökningens verkställande. I bestämmelsen

anges vidare att åklagaren får uppdra åt polisman att vidta

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

särskild åtgärd, som hör till förundersökningen, om åtgärdens beskaffenhet

tillåter det. Kommittén har föreslagit ett tillägg till bestämmelsen, enligt

vilket sådant uppdrag får ges även till annan tjänsteman än polisman.

Förslaget syftar till att klargöra att biträdespersonal skall kunna få utföra

vissa åtgärder vid förundersökning. Vidare föreslås att Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t förordnar bemyndigas att meddela närmare

föreskrifter i ämnet. Syftet med förslaget biträds av de flesta remissinstanserna.

Flera av dessa anser dock, att den föreslagna lagändringen inte

behövs.

Jag delar uppfattningen att biträdespersonal bör kunna utföra vissa av

de arbetsuppgifter som bör till förundersökning. En sådan ordning får ses

som ett led i strävandena att uppgifter av skilda slag inte bör utföras av

mera kvalificerad arbetskraft än nödvändigt. Ändring i RB behöver dock

inte ske för att biträdespersonal skall kunna tas i anspråk för enklare uppgifter

av berörd art. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t

och, när det gäller de närmare detaljerna, av rikspolisstyrelsen. Jag avser

att senare ta upp den frågan. Jag vill tillägga, att det redan nu på flera

håll förekommer att biträdespersonal anförtros uppgifter av nu berörd art.

En närmare reglering i förtydligande syfte kan dock åstadkomma att den

angivna ordningen utnyttjas mera allmänt.

8.3. Våglängden för hämtning till förhör

Den som har kallats till förhör under förundersökning men utan giltig

orsak underlåter att efterkomma kallelsen får enligt 23 kap. 7 § RB hämtas

till förhöret. Som förutsättning gäller dock att våglängden mellan den

plats, som har utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller

uppehåller sig vid kallelsens mottagande, inte överstiger 30 km. Utan föregående

kallelse får hämtning ske, om undersökningen avser brott, på vilket

kan följa fängelse, och det skäligen kan befaras, att den som skall höras

inte skulle efterkomma kallelse eller i anledning av kallelse skulle försvåra

utredningen genom undanröjande av bevis eller på annat sätt. Förutsättning

är dock att han uppehåller sig inom en våglängd av 30 km från

den plats, där förhör skall hållas.

Kommittén har föreslagit, att bestämmelsen om längsta avstånd för

hämtning ändras till 50 km. Förslaget har mottagits positivt i remissyttrandena.

Några remissinstanser vill gå längre än kommittén.

Den nu gällande begränsningen till 30 km försvårar ibland ett effektivt

utredningsarbete. Det är inte ovanligt att personer, som behöver höras under

förundersökning, bor mer än 30 km från den plats, där förhör skall

ske. En anledning till att det nu oftare föreligger behov att höra mer avlägset

boende personer är självfallet att den ökade rörligheten i samhället

medför att många tidvis befinner sig tämligen långt från bostadsorten och

därvid på ena eller andra sättet kommer i beröring med brott. En annan

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

37

orsak är att polisdistrikten har blivit större, samtidigt som huvuddelen av

utredningsarbetet har koncentrerats till distriktens centralorter. Svårigheter

synes främst ha uppkommit i landets norra delar, men även på andra

håll, bl. a. i Stockholm, har problem uppstått.

När det gäller att komma till rätta med de uppkomna svårigheterna bör

till en början beaktas följande. Under förundersökning får förhör hållas med

var och en, som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.

I den mån hämtning inte kan ske, föreligger inte skyldighet att på

kallelse inställa sig till förhör. I sådant fall får förhörsledaren söka upp

den som skall höras eller anordna förhöret på annat sätt. Bestämmelsen om

hämtning av den som inte bär efterkommit kallelse till förhör kan därför

sägas ha sin största betydelse i att därigenom avgörs i vilken utsträckning

skyldighet föreligger att inställa sig till förhör.

Olika möjligheter är tänkbara när det gäller att finna en lämplig reglering

av den berörda frågan. En lagändring får inte ske på sådant sätt att

bestämmelsen kommer att strida mot den allmänna principen att förundersökning

bör bedrivas så, att ingen i onödan får vidkännas kostnad eller

olägenhet. Det bör därför inte komma i fråga att, som några remissinstanser

har förordat, slopa kravet på visst längsta avstånd. Inte heller bör

hämtning medges generellt inom varje polisdistrikt. En sådan regel skulle

f. ö. inte undanröja alla problem. En annan i och för sig möjlig lösning

skulle vara att föreskriva olika avstånd vid olika svåra brott. Mot en

sådan differentiering kan dock med fog riktas flera invändningar, bl. a.

att den är onödigt komplicerad. Den lösning som ligger närmast till hands

är att, som kommittén har föreslagit, medge att hämtning får ske på större

avstånd än nuvarande bestämmelser tillåter. Om avståndet bestäms till

50 km, torde de uppkomna olägenheterna för utredningsarbetet undanröjas

i de flesta fall.

Man har enligt min mening inte anledning att hysa betänkligheter mot

en sådan utsträckning av våglängden under förutsättning att möjligheten

att kalla till förhör på längre avstånd inom denna väglängd tillämpas med

varsamhet. Att så skall ske följer redan av den tidigare angivna bestämmelsen,

att förundersökning bör bedrivas så, att inte någon onödigt får

vidkännas kostnad eller olägenhet. Principen har kommit till närmare

uttryck i 5 § FUK, där det anges, att förhör skall hållas på tid och plats, som

antas medföra minsta olägenhet för den som skall höras, såvida inte därigenom

förundersökningens behöriga gång motverkas eller polisens eller

åklagarens arbete avsevärt försvåras. En garanti för att hämtning inte sker

i onödan är att beslut om hämtning i allmänhet skall meddelas av undersökningsledaren

(6 § FUK). Det bör också nämnas att enligt samma bestämmelse

annan än misstänkt bör hämtas endast när skäl av särskild vikt föreligger

för sådan åtgärd. Det är emellertid ofrånkomligt att en utsträckning

av våglängden kommer att medföra ökade kostnader och olägenheter för den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

hörde i en de! fall. Den som hörs under förundersökning kan erhålla ersättning

av allmänna medel för sina kostnader. Rätt till ersättning föreligger

dock inte alltid, bl. a. inte om den hörde har försökt försvåra sakens utredning

eller skälig anledning till misstanke finns att han är skyldig till brottet.

Jag avser att föreslå Kungl. Maj :t att ersättning för kostnad för återresa

skall kunna utgå till den som har hämtats till förhör, om han saknar

medel till resan.

Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att den i 23 kap. 7 § RB

föreskrivna våglängden för hämtning till förhör ökas från 30 till 50 km.

Det bör i sammanhanget framhållas att — i likhet med vad som torde

ske f. n. — kallelse till förhör på längre avstånd än att hämtning får ske

inte bör förekomma annat än undantagsvis. När kallelse ändå anses böra

utfärdas i sådant fall, bör enligt min mening den som skall höras upplysas

om att han inte är skyldig att inställa sig till förhöret (jfr SOU 1938: 44 s.

287 och Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 296).

8.4. Underrättelse om rätt att ta del av vad som har förekommit vid förundersökning

m. m.

Så snart det kan ske utan men för utredningen skall enligt 23 kap. 18 §

RB tillfälle lämnas den som är skäligen misstänkt för brott och hans försvarare

att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen, att begära

kompletterande utredning och att i övrigt yttra sig över utredningen.

Åtal får inte beslutas, innan tillfälle till detta har beretts dem.

Kommittén har föreslagit, att tillfälle att ta del av utredningen m. m. inte

skall behöva lämnas förrän efter det att åtal har beslutats, om den misstänkte

saknar stadigvarande hemvist i riket eller det skäligen kan befaras

att han har avvikit eller på annat sätt drar sig undan lagföring, om risk föreligger

för åtalspreskription eller om den misstänkte vid mindre allvarligt

brott har förklarat att han inte har någon erinran mot att man dröjer med

förfarande enligt 23 kap. 18 § till dess stämning delges. Vidare har föreslagits

att Kungl. Maj :t skall bemyndigas att meddela närmare föreskrifter

om underrättelse enligt den anförda bestämmelsen. Det förordas att Kungl.

Maj: t därvid meddelar föreskrifter om att underrättelse får sändas i vanligt

brev vid mindre allvarliga brott.

Förslaget om undantag i vissa fall från skyldigheten att underrätta den

misstänkte och hans försvarare innan åtal beslutas har kritiserats av en del

remissinstanser. Förslaget i övrigt har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

i nästan samtliga remissyttranden.

För att den misstänktes intressen skall behörigen tillgodoses är det av

stor vikt att han och hans försvarare innan åtal beslutas får tillfälle att ta

del av utredningen, yttra sig över denna och begära kompletterande utredning.

Genom att bemöta utredningen med nya skäl eller bevis kan den

misstänkte förhindra att ett onödigt åtal väcks. Den berörda möjligheten

är också av betydelse för att förundersökningen skall bli så fullständig som

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

möjligt och fylla sin uppgift att förbereda huvudförhandlingen och göra

det möjligt att slutföra denna i ett sammanhang. Bestämmelsen i 23 kap.

18 § första stycket andra och tredje punkterna RB fyller därför en viktig

funktion. Detta gäller särskilt vid misstanke om allvarligare brott.

Tillämpningen av bestämmelsen bereder emellertid vissa svårigheter i

praktiken och fördröjer ibland förundersökningen. Det har också visat sig,

att oklarhet råder om vad som fordras för att föreskriften skall anses vara

uPPfylld. Det är därför påkallat att bestämmelsen förtydligas och att förfarandet

om möjligt förenklas. Härvid måste särskilt beaktas att en ändring

inte går ut över den misstänktes befogade intressen.

I fråga om de av kommittén föreslagna undantagen från skyldigheten att

innan åtal beslutas lämna den misstänkte och hans försvarare tillfälle att

ta del av utredningen, yttra sig däröver och begära kompletterande utredning

vill jag anföra följande. Om undantag skulle få göras för det fall att

den misstänkte saknar stadigvarande hemvist eller det skäligen kan befaras

att han har avvikit eller på annat sätt drar sig undan lagföring, skulle sannolikt

vissa svårigheter vid bestämmelsens tillämpning undanröjas. Men man

skulle troligen inte vinna mycket med en sådan regel, om saken ses ur en

vidare synvinkel. Besväret med att söka efter den misstänkte skulle i stället

föras över på domstolen och andra myndigheter. Vad beträffar det fallet att

den misstänkte har förklarat, att han inte har någon erinran mot att tillfälle

lämnas efter det att åtal har beslutats, kan invändas att en sådan förklaring

så gott som alltid skulle lämnas först på fråga av polismyndigheten

och att det är mindre lämpligt att en myndighet tar initiativ till att den misstänkte

uppger en rättighet, som har tillkommit främst i hans intresse.

Härvid bör också beaktas att den misstänkte ofta inte torde förstå vikten

av rättigheten. Som skall beröras närmare i det följande anser jag, att

det i viss utsträckning bör vara tillräckligt att sända underrättelse i vanligt

brev. Om sådan möjlighet finns, föreligger knappast behov av det nu behandlade

undantaget. Vad slutligen angår det fall att risk föreligger för

åtalspreskription har, som kommittén påpekar, undantag i praktiken ansetts

få ske i denna situation (1LU 1946: 59 s. 20 samt JO 1956 s. 83 ff och 1961

s. 170 ff). Det kan knappast anses behövligt att denna praxis blir lagfäst.

Med hänsyn till det anförda vill jag inte förorda, att 23 kap. 18 § RB ändras

på det sätt kommittén har föreslagit. Inte heller anser jag att det bör

införas ett generellt undantag från bestämmelsen när särskilda skäl föreligger,

vilket har förordats av statsåklagarföreningen.

Emellertid anser jag, att de av kommittén åsyftade lättnaderna i förfarandet

enligt 23 kap. 18 § kan i allt väsentligt uppnås genom kommitténs övriga

förslag i frågan. Den berörda bestämmelsen innebär, att underrättelse skall

lämnas den misstänkte och hans försvarare om att de får ta del av utredningen,

yttra sig därom och begära ytterligare utredning (jfr JO 1964 s.

215 ff; jfr också ordet underrättelse i 20 § andra stycket FUK). Sådan

underrättelse kan ofta lämnas muntligen. I stor utsträckning måste emel
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr lli år 1969

lertid skriftlig underrättelse sändas. Det har ansetts att tillfälle som avses i

bestämmelsen inte kan anses ha beretts den misstänkte och hans försvarare,

om de inte verkligen har fått del av underrättelsen, och att bevis bör finnas

om mottagandet såvitt gäller den misstänkte (JO 1967 s. 83 ff).

Kravet på att det alltid måste framgå att den misstänkte har erhållit

underrättelsen förorsakar svårigheter och fördröjningar vid förundersökningen.

Om det vid misstanke om lindrigare brottslighet öppnas möjlighet

att sända underrättelse till den misstänkte i vanligt brev och utan krav på

mottagningsbevis, skulle ofta arbete, som kan framstå som onödigt, sparas

och tid vinnas. Mot en sådan ordning behöver man inte ha några betänkligheter,

om det genom tillämpningsföreskrifter tillses att denna underrättelseform

inte används när det finns anledning anta att den misstänkte inte

skulle erhålla underrättelsen med sådant försändningssätt. Förfarandet bör

också kunna begagnas beträffande underrättelse till försvararen, varvid

behov inte föreligger att inskränka förfarandets användningsområde till

lindrigare brottslighet. Det bör i sammanhanget också beaktas, att en förundersökning

kan fullständigas efter det att åtal har väckts (jfr 45 kap. 11 §

RB). Skulle den misstänkte eller försvararen inte ha nåtts av underrättelse

som har sänts i vanligt brev, har de sålunda möjlighet att vid behov få ytterligare

utredning verkställd i detta skede.

Lydelsen av 23 kap. 18 § RB bör således jämkas så, att den ger utrymme

för ett förfarande med underrättelse i vanligt brev. Vidare bör Kungl. Maj :t

bemyndigas att meddela föreskrifter om underrättelse. Detta påkallar ändring

i 23 kap. 24 § RB. Beträffande vissa detaljfrågor återkommer jag i

specialmotiveringen.

8.5. Enskilt anspråk i anledning av brott

Talan om enskilt anspråk i anledning av brott är i och för sig av tvistemåls

natur men kan tas upp och prövas i samband med åtal för brottet. Om

enskilt anspråk grundas på brott — varmed avses att anspråket riktas mot

den för brottet misstänkte och grundar sig uteslutande på den brottsliga

gärning som läggs honom till last — är åklagaren på målsägande^ begäran

skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens

talan. Förutsättning är dock att det kan ske utan olägenhet och att anspråket

inte är obefogat. Sedan åtal har väckts, får åklagaren eller målsäganden

utan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund

av brottet. Som villkor gäller dock att rätten finner det lämpligt med hänsyn

till utredningen och andra omständigheter. Talan som kan väckas utan

stämning får väckas muntligen inför rätten eller skriftligen.

Enskilt anspråk mot tilltalad av den som har ersatt målsäganden för

skada på grund av brott och härigenom övertagit målsägandens anspråk

mot den tilltalade har i senare tids rättspraxis ansetts grundat inte uteslutande

på brottet och har därför inte kunnat prövas utan stämning. Bestämmelsen

om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

41

anspråk som grundas på brott torde böra förstås på samma sätt.

Trafikmålskommittén bar föreslagit, att bestämmelserna om skyldighet

för åklagaren att i samband med åtal förbereda och utföra målsägande^

talan om enskilt anspråk och om möjlighet för åklagaren och målsägande!!

att väcka talan om enskilt anspråk utan stämning vidgas till att avse också

anspråk av den som har inträtt i målsägandens rätt. Förslaget har vunnit

anslutning av nästan samtliga remissinstanser.

Genom de nu gällande bestämmelserna har tillgodosetts målsägandens

intresse av att få sitt anspråk på grund av brott prövat med minsta möjliga

besvär och kostnader. Målsägande får emellertid ofta sin skada ersatt av

annan. Det vanligaste fallet är att ett försäkringsbolag utger ersättning för

skadan på grund av försäkringsavtal. Andra exempel är att en arbetsgivare,

vars arbetstagare har skadats i arbetet genom brott, ersätter skadan på

grund av bestämmelse i anställningsavtalet eller att vid checkbedrägeri trassatbanken

på grund av överenskommelse ersätter den honorerande banken.

Den som ersätter målsäganden övertar därigenom i allmänhet dennes anspråk

mot lagöverträdaren. Den som har övertagit anspråket anses emellertid

inte vara målsägande och hans anspråk anses inte grundat endast på

brottet. Detta innebär att försäkringsbolag och andra, som har övertagit

målsägandens anspråk mot tilltalad, inte får åtnjuta de processuella förmåner

som enligt det tidigare sagda tillkommer målsäganden.

Ett på angivet sätt övertaget anspråk skiljer sig från målsägandens anspråk

endast genom övertagandet. Detta kännetecknas i allmänhet av att

det grundar sig på ett avtal, som har träffats innan skadan uppstod. Den

ställning som förvärvaren av anspråket intar skiljer sig därför inte mycket

från målsägandens.

Tidigare tillämpades de berörda bestämmelserna i stor utsträckning på

det sättet, att åklagaren förde talan om enskilt anspråk även för den som

genom att ersätta målsäganden hade övertagit dennes anspråk mot den tilltalade

och att talan om sådant anspråk fick väckas utan stämning. Efter

högsta domstolens prejudicerande avgöranden har praxis ändrats. Åklagaren

för inte längre talan om enskilt anspråk, som har övertagits av försäkringsbolag

eller andra, och talan måste numera väckas genom stämning.

Detta har skett samtidigt som det i allt större omfattning förekommer,

främst på grund av försäkring, att skada genom brott drabbar annan än

målsäganden.

Såsom första lagutskottet anförde i utlåtande till 1963 års riksdag (1LU

20) skulle praktiska fördelar kunna vinnas, om den som har övertagit målsägandens

anspråk mot tilltalad på grund av brott i fråga om anspråket

får åtnjuta samma processuella förmåner som målsäganden. Genom en

sådan ordning kommer domstolens handläggning av anspråken att förenklas.

Härför kan dessutom åberopas kriminalpolitiska skäl. Åläggande

av skyldighet att betala skadestånd är ofta en lämplig reaktion på ett brott

vid sidan av påföljd för brottet.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

En ordning som den nu angivna får givetvis inte gå ut över den tilltalades

befogade intressen eller i övrigt medföra olägenheter, som inte uppvägs av

fördelarna. Som har framhållits i det föregående skiljer sig de nu aktuella

anspråken från målsägandens anspråk endast genom att de grundar sig

även på överlåtelsen från målsäganden. Denna överlåtelse torde sällan

kunna vålla tvist. Det är därför knappast mer påkallat att kräva stämning

för väckande av talan av nu aktuella anspråk än när det gäller målsägandens

talan. Rätten att utan stämning väcka talan om enskilt anspråk på

grund av brott är begränsad på så sätt, att det får ske endast om domstolen

finner det lämpligt med hänsyn till utredningen och andra omständigheter.

Samma begränsning bör givetvis gälla beträffande anspråk av den som

har inträtt i målsägandens rätt. Det bör i detta sammanhang beaktas också

att domstol alltid har möjlighet att förordna att talan om enskilt anspråk,

som har tagits upp till behandling i samband med åtalet, skall handläggas

som särskilt mål. Om åklagaren blir skyldig att förbereda och utföra även

talan av den som har övertagit målsägandens anspråk, uppstår visst merarbete

för åklagare och polis. Arbetsökningen kan dock inte antas bli av

någon större omfattning. Liksom när det gäller anspråk av målsäganden

skall åklagarens skyldighet att förbereda och utföra talan naturligtvis vara

begränsad av kravet att det kan ske utan olägenhet och att anspråket inte

är obefogat. Om den som har inträtt i målsägandens rätt får åtnjuta de processuella

lättnader, som f. n. tillkommer bara målsäganden, belastas den till

anspråket berättigade med mindre kostnader. Härigenom begränsas också

den tilltalades återbetalningsskyldighet för sådana kostnader. Det bör också

nämnas att olägenheter inte torde ha föranletts av att de berörda bestämmelserna

tidigare i stor utsträckning tillämpades på det sätt som nu har

diskuterats.

Med hänsyn till det anförda anser jag, att åklagare bör vara skyldig att

föra talan om enskilt anspråk även för den som har övertagit målsägandens

anspråk på grund av brott och att även talan av nu berört slag skall kunna

väckas utan stämning. Bestämmelse om nämnda skyldighet för åklagare bör

lämpligen införas som ett nytt tredje stycke i 22 kap. 2 § RB. Vissa följdändringar

föranleds i 22 kap. 7 § och 45 kap. 4 §. Införande av möjlighet för

den som har övertagit målsägandens anspråk att väcka talan utan stämning

påkallar ändring i 45 kap. 5 och 6 §§. Vissa frågor som hänger samman

med de föreslagna lagändringarna behandlas i specialmotiveringen.

Målsäganden intar också enligt åtskilliga andra bestämmelser i RB en

särställning i processuellt hänseende. Målsäganden får t. ex. enligt RB 20

kap. 8 g väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, om åklagaren har

beslutat att inte åtala. Enligt samma lagrum får målsägande biträda åklagarens

åtal och fullfölja talan i högre rätt. Andra exempel är att reseförbud

samt kvarstad och skingringsförbud kan meddelas för att säkerställa skadestånd

eller annan ersättning till målsägande, som kan antas komma att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1969

ådömas på grund av brottet (25 kap. 1 § och 26 kap. 1 § RB). Jag vill framhålla,

att de föreslagna ändringarna av bestämmelserna om enskilt anspråk

pa grund av brott inte pakallar ändring i nu berörda och andra hänseenden.

8.6. Vissa andra förslag av trafikmålskommittén

Enligt RB skall förundersökning läggas ned, om anledning

mte längre finns att fullfölja den. Vidare gäller den bestämmelsen att, när

förundersökningen avslutas, beslut skall meddelas huruvida åtal skall väckas.

Kommittén har beträffande förundersökningar, som inte skall föranleda

atal, rekommenderat att formen nedläggande används, om den misstänkte

inte har underrättats om att han får ta del av utredningen, yltra sig

däröver och begära kompletterande utredning, och att i annat fall utredningen

avslutas med beslut i åtalsfrågan. Om gällande rätt anses hindra att

en sådan ordning tillämpas, förordar kommittén lagändring, som medger

detta. Mot bakgrund av det anförda föreslår kommittén, att i 23 kap. 4 §

RB införs en bestämmelse, innebärande att beslut om nedläggning av förundersökning

meddelas av åklagaren, om någon skäligen kan misstänkas

för brottet, och att även polismyndigheten får lägga ned undersökningen i

sådant fall, om svårare straff än fängelse i sex månader inte är stadgat för

brottet. Förslaget har fått ett blandat mottagande i remissyttrandena.

För egen del vill jag anföra följande. Av förarbetena till RB (SOU 1938: 44

s. 286—287, 294—295; se också Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 312)

framgår, att förundersökning i princip skall avslutas med beslut i åtalsfrågan,

om undersökningen har riktats mot viss person som misstänkt för brottet.

Kommitténs rekommendation är inte förenlig med den uppfattning som

sålunda uttrycktes under förarbetena och torde inte böra följas utan att

lagändring sker. Emellertid är jag inte beredd att nu förorda en sådan

ändring och inte heller kan jag biträda det förslag rörande befogenheten att

nedlägga förundersökning som kommittén lägger fram. Vissa betänkligheter

möter sålunda mot en ordning som innebär att frågor, som i realiteten är

åtalsfrågor, i större omfattning kan komma att dras undan från åklagarnas

prövning. Deras möjligheter att styra åtalspraxis skulle därmed minskas.

Med det nu sagda avser jag dock inte att ta avstånd från den nu i praktiken

förekommande ordningen att polismyndighet i vissa fall anses kunna besluta

om nedläggande trots att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.

Redan i samband med RB:s tillkomst ansågs att vissa undantag fick

göras från den tidigare angivna principen (justitiedepartementets PM med

utkast till FUK m. m. s. 53—54). Jag anser dock inte att anledning föreligger

att f. n. uttryckligen reglera en sådan befogenhet. Denna fråga har f. ö. visst

samband med den under 8.1. behandlade frågan om åklagares befogenhet

att besluta att förundersökning inte skall inledas eller att förundersökning,

som redan har inletts, skall läggas ned. Som jag framhöll tidigare är avsikten

att sistnämnda fråga skall övervägas ytterligare, och i det samman
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

lianget kan lämpligen också ske ytterligare överväganden i frågan om en

reglering bör ske av polismyndighets befogenhet att lägga ned förundersökning

efter det att någon har blivit skäligen misstänkt för brottet.

F.n. gäller en s.k. absolut preskriptionstid om 15 år för

brott, på vilka inte kan följa fängelse över två år, och 30 år för övriga

brott. Kommittén har föreslagit, att preskriptionstiden för brott, på vilka

inte kan följa svårare straff än böter, dock inte normerade böter, bestäms till

fem år. Förslaget har genomgående lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Inte heller jag har i och för sig någon erinran mot att den absoluta

preskriptionstiden för bötesbrott sänks. Som kommittén själv har framhållit

skulle den föreslagna bestämmelsen dock inte bli tillämplig i särskilt många

fall. Från rationaliseringssynpunkt är förslaget därför av begränsad betydelse.

Jag anser, att förslaget inte bör tas upp i detta sammanhang. Det

kan i stället lämpligen prövas i samband med andra ändringar i preskriptionsbestämmelserna.

Sådana ändringar torde bli aktuella senare under år

1969.

9- Specialmotivering

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 34

22 KAP.

2 §•

I paragrafens första stycke föreskrivs f. n. skyldighet för åklagaren att i

samband med åtal förbereda och utföra även målsägandens talan om enskilt

anspråk, som grundas på brott, om det kan ske utan olägenhet och

anspråket inte är obefogat.

Enligt det nya tredje stycket skall bestämmelserna om åklagarens skyldighet

att förbereda och utföra talan om enskilt anspråk äga motsvarande

tillämpning också i fråga om sådant anspråk på grund av brott, som har

övertagits av annan än målsäganden. Härmed avses i första hand fall,

i vilka målsäganden fått sin skada ersatt på grund av avtal, som hade träffats

innan brottet begicks, t. ex. ett försäkringsavtal. Den nya bestämmelsen

täcker dock även andra fall, i vilka någon har ersatt målsägandens skada

på grund av brott (t. ex. arbetsgivare som har lämnat anställd ersättning

för förlust på grund av brott) samt övertagit anspråket. I dessa senare fall

talar visserligen mindre starka skäl för att anspråket skall likställas med

målsägandens anspråk. Tillräckliga skäl saknas dock för att göra undantag

för denna kategori.

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

45

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,

att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han enligt paragrafens

andra stycke i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom, om det kan

ske. Kommittén har inte föreslagit, att denna skyldighet skall gälla även i

fråga om sådant anspråk på grund av brott, som har övertagits av annan. En

sådan utvidgning skulle enligt kommittén kunna medföra svårigheter för

undersökningsledaren och åklagaren. För att den, som har övertagit målsägande^

anspråk, skall ha effektiv möjlighet att få biträde av åklagaren

med förberedande och utförande av talan om anspråket har jag emellertid

ansett, att det bör gälla en ordning som möjliggör underrättelse till den

som har övertagit målsägande^ anspråk. Det nya tredje stycket har därför

fått omfatta även bestämmelsen i andra stycket. Hänvisningen bör inte

anses innebära, att undersökningsledaren eller åklagaren skall vara skyldig

att särskilt undersöka om enskilt anspråk har överlåtits. Underrättelsen

skall alltså lämnas till målsäganden, om det inte framgår att anspråket har

övertagits av annan. Endast om undersökningsledaren eller åklagaren får

kännedom om att enskilt anspråk på grund av brott har övertagits av annan,

behöver denne underrättas.

7 §■

I 7 § i dess nuvarande lydelse föreskrivs att talan om enskilt anspråk på

grund av brott, som förs i samband med åtalet, får prövas i målet, även om

det befinns att den åtalade gärningen inte är straffbar. Som framgår av

ordalydelsen avser bestämmelsen bara anspråk, som grundas uteslutande på

brottet. Det anses dock ligga i sakens natur, att detsamma gäller talan om

annat anspråk i anledning av brott, som förs i samband med åtal för brottet

(jfr Gärdes m. fl. kommentar till RB s. 286—287).

Det har ansetts lämpligt att ändra 7 § för att undvika att — såvitt angår

de nya fall som inbegrips under 2 § i dess föreslagna lydelse — oklarhet uppstår

beträffande domstolens befogenhet att pröva enskilt anspråk när den

åtalade gärningen befinns inte vara straffbar. Ändringen har skett på så

sätt, att bestämmelsen får avse talan om enskilt anspråk i anledning av

brott, som förs i samband med åtal för brottet.

23 KAP.

3 §•

Den föreslagna nya bestämmelsen i paragrafens fjärde stycke är tillämplig

bara om behörig undersökningsledare inte har hunnit inträda. Befogenheten

är avsedd för utredning, som sker i nära samband med brottet, främst

på brottsplatsen. I dessa fall finns i allmänhet inte behörig undersökningsledare

tillgänglig. Polismannen handlar på eget ansvar, när han påbörjar

utredning. Han har att själv bedöma bl. a. om förutsättningar föreligger för

inledande av förundersökning.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

För att polisman skall få vidta utredningsåtgärd gäller vidare, att åtgärden

inte kan uppskjutas utan olägenhet. Detta bör bedömas främst med

hänsyn till utredningen. Om det skulle vara till fördel för utredningsarbetet

att t. ex. göra undersökning på platsen eller hålla vissa förhör, bör polismannen

få göra sådan utredning. Skulle det för den som skall höras innebära

olägenhet om förhöret skjuts upp, bör dock även detta kunna beaktas.

Självfallet bör inte förhör hållas med någon som är chockad eller i övrigt

när det är olämpligt med hänsyn till omständigheterna.

Som framgår av paragrafens lydelse avser bestämmelsen sådana fall då

förundersökning krävs. Bestämmelsen reglerar alltså inte polismans befogenhet

i fall som avses i 23 kap. 22 § RB.

7 §•

Förslaget bär behandlats i den allmänna motiveringen (8.3.), till vilken

jag får hänvisa.

18 §.

Enligt den föreslagna lydelsen har den misstänkte och hans försvarare

rätt att, så snart det kan ske utan men för utredningen, ta kännedom om

vad som har förekommit vid förundersökningen, ange den utredning som

de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Vidare föreskrivs

att underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte

och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem, och att åtal

inte får beslutas innan detta har skett. Att visst rådrum skall beredas dem

torde f. n. få anses följa därav att de skall lämnas tillfälle att vidta vissa

åtgärder. När enligt förslaget bestämmelsens konstruktion i viss mån ändras,

har det ansetts lämpligt att uttryckligen ange att skäligt rådrum skall

beredas den misstänkte och försvararen (jfr 32 kap. 1 § RB). Den ändrade

utformningen är inte avsedd att föranleda någon förlängning av nu i praxis

förekommande tidsfrister.

I paragrafen har inte angetts på vilket sätt underrättelse skall ske. Avsikten

är att detta skall regleras i FUK. Reglerna bör ha sådan innebörd,

att det i princip men inte undantagslöst krävs, att det genom protokollsanteckning

eller på annat sätt skall framgå att den misstänkte och försvararen

har erhållit underrättelsen. Som har framhållits i den allmänna motiveringen

(8.4.) behöver man inte ha några betänkligheter mot att underrättelse

sänds i vanligt brev, om det tillses att detta försändningssätt inte

används när det finns anledning anta att den misstänkte inte skulle nås av

underrättelsen på det sättet. Föreskrifter av sådan innebörd bör meddelas

av Kungl. Maj :t i FUK. I praktiken kommer därigenom underrättelse att

kunna sändas i vanligt brev bara till den som har fast bostad och bara om

det inte finns anledning anta att han med ett sådant försändningssätt inte

skulle få underrättelsen. Underrättelsen kommer sålunda att sändas under

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 114 år 1969

den adress, som den misstänkte själv har uppgett. Om han flyttar till annan

adress eller av annan orsak lämnar bostaden för längre tid medan förundersökning

pågår, kan det med visst fog anses vara hans sak att meddela polismyndigheten

adressändringen. Förfarandets användningsområde bör begränsas

till mål, i vilka svårare straff än fängelse i sex månader inte kan

följa på brottet. Förfarandet bör alltid kunna användas i fråga om försvararen,

om det inte finns anledning anta att han inte skulle erhålla underrättelsen.

24 §.

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken

jag får hänvisa.

45 KAP.

4—6 §§.

De föreslagna ändringarna har behandlats i den allmänna motiveringen

(8.5), till vilken jag får hänvisa.

Ikraftträdandebestämmelse

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. Särskilda

övergångsbestämmelser torde inte behövas.

10. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande enligt 87 § regeringsformen inhämtas

över förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

Bilaga 1

Trafikmålskommitténs förslag

i SOU 1967:59

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 kap. 4 och 7 §§,23 kap. 1, 3, 4, 7, 10, 18, 19

och 24 §§ samt 45 kap. 4, 5 och 6 §§ rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 KAP.

4 §•

Om rätt---------— motsvarande tillämpning.

Bestämmelsen i 2 § första stycket

skall tillämpas på sådan talan om

enskilt anspråk mot den tilltalade

som väckes av den som inträtt i

målsägandens rätt.

Föres talan om enskilt anspråk

på grund av brott i samband med

åtalet och finnes, att den åtalade

gärningen icke är straffbar, må talan

dock prövas i målet.

Föres talan om enskilt anspråk

i anledning av brott i samband med

åtalet och finnes, att den åtalade

gärningen icke är straffbar, må talan

dock prövas i målet.

23 KAP.

1 §•

Förundersökning skall -------åtal, förövats.

Hör brottet -—- ■—--------förundersökningen nedläggas.

7 fall som avses i 20 kap. 7 § första

stycket 1 och 2 må åklagaren, om

särskilda skäl föreligga, besluta att

förundersökning ej skall inledas.

Har den redan inletts, må åklagaren

nedlägga förundersökningen.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

49

(Nuvarande lydelse)

3 §•

(Föreslagen lydelse)

Förundersökningen inledes av polismyndighet

eller åklagaren. Har

den inletts av polismyndighet och

är saken ej av enkel beskaffenhet,

skall ledningen övertagas av åklagaren,

så snart någon skäligen kan

misstänkas för brottet. Åklagaren

skall ock eljest övertaga ledningen,

när det finnes påkallat av särskilda

skäl.

Åklagaren äge —----

Då förundersökningen--

Förundersökningen inledes av polismyndighet

eller åklagaren. Om ett

dröjsmål skulle medföra olägenhet,

må dock polisman inleda förundersökningen.

Har den inletts av polisman,

skall ledningen snarast möjligt

övertagas av polismyndigheten

eller åklagaren.

Har förundersökningen inletts av

polismyndighet eller polisman och

är saken av svårare beskaffenhet,

skall ledningen övertagas av åklagaren,

så snart någon skäligen kan

misstänkas för brottet. Åklagaren

skall ock eljest övertaga ledningen,

när det finnes påkallat av särskilda

skäl.

undersökningens bedrivande.

■---—- •—- -— tillåter det.

Vid förundersökningen — —- Förundersökningen skall

Underlåter den som kallats till

förhör utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts

för förhöret, och den, där han

har sin bostad eller vid kallelsens

mottagande uppehöll sig, trettio kilometer,

må han hämtas till förhöret.

4 —- Bihang till riksdagens protokoll

eller olägenhet,

den nedläggas.

Beslutet om nedläggning av förundersökning

meddelas av åklagare

om någon kan skäligen misstänkas

för brottet. Är för brottet ej stadgat

svårare straff än fängelse i sex månader

må dock även i sådant fall

polismyndighet meddela beslutet.

§•

Underlåter den som kallats till

förhör utan giltig orsak att hörsamma

kallelsen och överstiger ej våglängden

mellan den plats, som utsatts

för förhöret, och den, där han

har sin bostad eller vid kallelsens

mottagande uppehöll sig, femtio kilometer,

må han hämtas till förhöret.

1969. 1 samt. Nr 114

4 §•

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr lli år 1969

(Nuvarande lydelse)

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd

av trettio kilometer från den

plats, där förhör skall hållas, hämtas

till förhöret, om undersökningen

avser brott, varå fängelse kan följa,

och det skäligen kan befaras, att han

ej skulle hörsamma kallelse eller i

anledning av kallelse skulle genom

undanröjande av bevis eller på annat

sätt försvåra utredningen.

Är den-----------

(Föreslagen lydelse)

Utan föregående kallelse må den

som uppehåller sig inom en våglängd

av femtio kilometer från den

plats, där förhör skall hållas, hämtas

till förhöret, om undersökningen

avser brott, varå fängelse kan följa,

och det skäligen kan befaras, att

han ej skulle hörsamma kallelse eller

i anledning av kallelse skulle genom

undanröjande av bevis eller på

annat sätt försvåra utredningen.

--för förhöret.

10

Vid förhör---------- -

Undersöltningsledaren har att bestämma,

huruvida annan än vittne

må övervara förhör. Vid förhör, som

enligt 18 § andra stycket hålles på

den misstänktes begäran, äge han

och hans försvarare att närvara.

Även vid annat förhör må, om det

kan ske utan men för utredningen,

försvarare vara tillstädes.

Är den-----—-------

Undersökningsledaren äge ----

§•

----vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma,

huruvida annan än vittne

må övervara förhör. Vid förhör, som

enligt 18 § fjärde stycket hålles på

den misstänktes begäran, äge han

och hans försvarare att närvara.

Även vid annat förhör må, om det

kan ske utan men för utredningen,

försvarare vara tillstädes.

--vid förhöret.

---får uppenbaras.

18

Då förundersökningen fortskridit

så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han

höres, underrättas om misstanken.

Så snart det kan ske utan men för

utredningen, skall tillfälle lämnas

honom och hans försvarare att taga

kännedom om vad vid undersökningen

förekommit samt att angiva den

utredning de anse önskvärd och att

eljest anföra vad de akta nödigt. Ej

må åtal beslutas, innan tillfälle därtill

beretts dem.

§•

Då förundersökningen fortskridit

så långt, att någon skäligen misstänkes

för brottet, skall han, då han

höres, underrättas om misstanken.

Så snart det kan ske utan men för

utredningen, skall tillfälle lämnas

honom och hans försvarare att taga

kännedom om vad vid undersökningen

förekommit samt att angiva

den utredning de anse önskvärd och

att eljest anföra vad de akta nödigt.

Ej må åtal beslutas, innan tillfälle

därtill beretts dem.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

(Nuvarande lydelse)

Begär den

Har undersökningsledaren, ehuru

han slutfört den utredning han anser

erforderlig, ej bifallit begäran,

som avses i 18 § andra stycket, eller

förmenar den misstänkte, att annan

brist i utredningen föreligger, må

han göra anmälan därom hos rätten.

Då anmälan — —---- — ——

(Föreslagen lydelse)

Underrättelse enligt andra stycket

må lämnas först i samband med att

stämning delgives om

1. den misstänkte saknar stadigt

hemvist inom riket eller det skäligen

kan befaras att han har avvikit

eller annorledes undandrager sig

lagf öring;

2. sådan tid förflutit från brottet

att det kan antagas att påföljd eljest

ej kan ådömas på grund av bestämmelserna

i 35 kap. brottsbalken;

eller

3. den misstänkte i mål om brott

för vilket ej är stadgat svårare straff

än fängelse i sex månader förklarat

sig ej ha någon erinran mot ett sådant

förfarande.

därför angivas.

Har undersökningsledaren, ehuru

han slutfört den utredning han anser

erforderlig, ej bifallit begäran,

som avses i 18 § fjärde stycket, eller

förmenar den misstänkte, att annan

brist i utredningen föreligger, må

han göra anmälan därom hos rätten.

— finnes påkallad.

19

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares

verksamhet samt

om protokoll och anteckningar vid

förundersökning meddelas av

Konungen.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares

verksamhet, om

protokoll och anteckningar vid förundersökning

samt om underrättelse

enligt 18 § andra och tredje

styckena meddelas av Konungen.

45 KAP.

4 §•

I stämningsansökan —-----eljest anföres.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 114- år 1969

(Nuvarande lydelse)

Vill åklagaren i samband med åtalets

väckande enligt 22 kap. väcka

talan om enskilt anspråk på grund

av brottet, skall han i ansökan uppgiva

anspråket och de omständigheter,

varå det grundas, samt de bevis,

som åberopas, och vad han vill

styrka med varje särskilt bevis.

Är den---- ---—---

Ansökan skall---------

(Föreslagen lydelse)

Vill åklagaren i samband med

åtalets väckande enligt 22 kap. 2 §

första stycket eller 4 § andra stycket

väcka talan om enskilt anspråk,

skall han i ansökan uppgiva anspråket

och de omständigheter, varå det

grundas, samt de bevis, som åberopas,

och vad han vilt styrka med varje

särskilt bevis.

--- — det angivas.

•— ---av åklagaren.

Väckt åtal-----------

Åklagaren eller målsäganden må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan om

enskilt anspråk på grund av brottet,

om rätten med hänsyn till utredningen

och andra omständigheter

finner det lämpligt.

Såsom ändring----—---

---- det lämpligt.

Åklagaren, målsäganden eller den

som inträtt i målsågandens rätt må

ock, sedan åtal väckts, utan stämning

mot den tilltalade väcka talan

om enskilt anspråk. Talan må väckas,

om rätten med hänsyn till utredningen

och andra omständigheter

finner det lämpligt.

------för åtalet.

6 §•

Vill åklagaren enligt 2 § första

eller andra stycket väcka åtal för

brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller

vill han eller målsäganden enligt

sistnämnda paragraf väcka talan om

enskilt anspråk på grund av brottet,

må det ske muntligen inför rätten

eller ock skriftligen. Den tilltalade

skall erhålla del därav. Talan, som

nu sagts, skall anses väckt, då den

framställdes inför rätten.

Vill åklagaren enligt 2 § första

eller andra stycket väcka åtal för

brott eller enligt 5 § utvidga åtalet

eller vill han, målsäganden eller annan

enligt sistnämnda paragraf väcka

talan om enskilt anspråk, må det

ske muntligen inför rätten eller ock

skriftligen. Den tilltalade skall erhålla

del därav. Talan, som nu sagts,

skall anses väckt, då den framställdes

inför rätten.

Denna lag träder i kraft den

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1969

53

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 35 kap. 6 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 35 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35 KAP.

6 §•

/ intet fall må påföljd ådömas sedan

trettio år eller, om å brottet icke

kan följa fängelse över två år, sedan

femton år förflutit från dag som i

4 § sägs.

Påföljd må i intet fall ådömas sedan

det från dag som i 4 § sägs förflutit
1.

fem år, om å brottet ej kan följa

svårare straff än böter, dock ej normerade

böter;

2. femton år, om å brottet kan följa

normerade böter, eller om å brottet

i annat fall än i 1 sägs icke kan följa

fängelse över två år;

3. trettio år i övriga fall.

Denna lag träder i kraft den

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr It4

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 84 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 84 §''militära rättegångslagen den 30 juni 1948

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

84

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1

rättegångsbalken är stadgat om beslut

att icke tala å brott skall ej äga

tillämpning, om i det föreliggande

fallet straff för brottet må åläggas i

disciplinmål.

Vad i----------avse

§•

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1

rättegångsbalken är stadgat om beslut

att icke tala å brott skall ej äga

tillämpning, om i det föreliggande

fallet straff för brottet må åläggas i

disciplinmål. 1 sådant fall gäller ej

heller vad i 23 kap. 1 § tredje stycket

rättegångsbalken är stadgat om beslut

att ej inleda eller att nedlägga

förundersökning i fall som avses i

20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken.

disciplinstraff.

Denna lag träder i kraft den

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 114 år 1969

55

Bilaga 2

Trafikmålskommitténs förslag

i skrivelse den 25 maj 1968

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 23 kap. 3 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen lydelse)

23 KAP.

3 §.

Förundersökningen inledes--------särskilda skäl.

Åklagaren äge------undersökningens bedrivande.

Då förundersökningen ledes av

åklagaren, äge han vid undersökningens

verkställande anlita biträde

av polismyndighet så ock uppdraga

åt polisman att vidtaga särskild till

undersökningen hörande åtgärd, om

dess beskaffenhet tillåter det.

Då förundersökningen ledes av

åklagaren, äge han vid undersökningens

verkställande anlita biträde

av polismyndighet så ock uppdraga

åt polisman att vidtaga särskild till

undersökningen hörande åtgärd, om

dess beskaffenhet tillåter det. Sådant

uppdrag får även ges till annan befattningshavare.

Närmare föreskrifter

härom meddelas av Konungen

eller den myndighet Konungen förordnar.

Denna lag träder i kraft den

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 2b april 1969.

N är varande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över

jusfitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 april

1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 11b år 1969

57

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

9 maj 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist,

Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Morerg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, under framhållande att hinder inte synes möta mot att

ärendet behandlas under riksdagens höstsession, att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:48 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 1999:38 ur registret · dokumentnivå

Myndighetsavgöranden (3)

3 kopplingar.

  1. JK 2020-12-14 dnr 2020/6257 i texten
  2. JO 2000-12-19 dnr 4614-1999 i texten
  3. JO 2000-02-02 dnr 4538-1998 i texten