Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om förbud mot professionell boxning m. m

1969-05-23 · 44 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 44 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:118, Med förslag till lag om förbud mot professionell boxning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

1

Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

förbud mot professionell boxning m. m.; given Stockholms

slott den 23 maj 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förbud

mot professionell boxning,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr

617).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om förbud mot professionell boxning.

Förbudet avser tävlings-, uppvisnings- och träningsmatcher här i landet.

I propositionen övervägs frågan om förbud också mot amatörboxning. Förslag

om sådant förbud läggs dock inte fram. Det har härvid förutsatts att

skärpta säkerhetsföreskrifter genomförs för denna boxning.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 118

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om förbud mot professionell boxning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Den som här i riket deltager i tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch

i professionell boxning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes också den som i fråga

om match som avses i 1 §

1. anordnar eller ekonomiskt understödjer matchen eller upplåter lokal

för den,

2. i egenskap av manager ingår avtal om matchen eller främjar tillkomsten

av sådant avtal,

3. tjänstgör som domare eller sekond.

3 §

För medverkan till brott mot denna lag dömes ej till ansvar.

4 §

Utbyte av brott som avses i denna lag skall förklaras förverkat, om det

ej är uppenbart obilligt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

3

2) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna ordningsstadgan den 14 december

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Å allmän---------—- — av polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även eljest

för anordnande av offentlig

danstillställning, cirkusföreställning,

tivoli- och marknadsnöjen samt därmed

jämförlig nöj estillställning ävensom

tävling och uppvisning i motorsport

samt professionell boxning och

brottning.

Sådant tillstånd fordras även eljest

för anordnande av offentlig

danstillställning, cirkusföreställning,

tivoli- och marknadsnöjen samt därmed

jämförlig nöj estillställning ävensom

tävling och uppvisning i motorsport

och professionell brottning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 118

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 11

april 1969.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Aspling, Palme, SvenEric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning om

förbud mot professionell boxning och anför.

1. Inledning

Med anledning av ett medlemsförslag om förbud mot professionell boxning

beslöt Nordiska rådet vid sin session år 1963 att rekommendera regeringarna

i Danmark, Finland, Norge och Sverige att företa en gemensam

undersökning av boxningens skadeverkningar. Undersökningen skulle

omfatta både professionell boxning och amatörboxning. Regeringarna tillsatte

sedermera en gemensam nordisk kommitté, bestående av medicinskt

sakkunniga från de fyra länderna. Kommittén avslutade år 1967 sitt arbete

med att avlämna ett betänkande om boxningens medicinska skadeverkningar

med förslag till skärpta säkerhetsföreskrifter för boxning. Till

grund för kommitténs överväganden låg bl. a. betänkandet Boxningssportens

skadeverkningar (SOU 1961:46), som år 1961 hade avlämnats till chefen

för inrikesdepartementet av en med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande

särskilt tillkallad sakkunnig.

1967 års betänkande remissbehandlades i de berörda länderna. De svenska

myndigheter och organisationer till vilka betänkandet remitterades anges

under 4.2 i det följande. Vid sin session i februari 1968 beslöt rådet, att

den genom medlemsförslaget väckta frågan skulle anses färdigbehandlad

för rådets del. Vid sessionen upplystes, att den danska regeringen — Danmark

var koordinerande land i saken — skulle ta kontakt med regeringarna

i de övriga länderna bl. a. för att undersöka möjligheterna att genomföra

kommittéförslagen. Jag framhöll i rådsdebatten, att jag var inställd

på att under kommande nordiska förhandlingar söka nå enighet om

att förbjuda åtminstone professionell boxning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Vid 1968 års session i Nordiska rådet väcktes ett nytt medlemsförslag

om förbud mot professionell boxning i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Efter remissbehandling av förslaget i Danmark antog rådet vid sin

session i mars 1969 en rekommendation i överensstämmelse med förslaget.

På grundval av den nordiska läkarkommitténs betänkande och remisssvaren

över detta har i januari 1969 inom justitiedepartementet upprättats

en promemoria angående boxningsförbud (Stencil Ju 1969: 1). Promemorian

innehåller två alternativa förslag till lag om boxningsförbud. Det ena

förslaget avser endast professionell boxning, medan det andra lagförslaget

omfattar både professionell boxning och amatörboxning. Efter remiss har

yttranden över promemorian avgetts av myndigheter och organisationer,

angivna under 5.2 i det följande. De båda lagförslagen torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Frågan om boxningens tillåtlighet har under senare år vid flera tillfällen

behandlats i den svenska riksdagen. Bl. a. väcktes vid 1967 och 1968 års

riksdagar motioner om förbud mot professionell boxning. Motionerna föranledde

inte någon riksdagens åtgärd, eftersom den ansåg sig inte böra ta

ställning i boxningsfrågan innan denna hade färdigbehandlats inom Nordiska

rådet.

2. Gällande rätt

Bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken om brott mot liv och hälsa avser

att bereda den enskilde skydd mot fysiska angrepp mot hans person. Enligt

3 kap. 5 § skall den som uppsåtligen tillfogar annan person kroppsskada,

sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat

sådant tillstånd dömas för misshandel till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter. Om misshandeln är att anse som grov, kan enligt

3 kap. 6 § ett högre fängelsestraff följa. Som exempel på omständigheter

som kan medföra att brottet anses som grovt nämns att gärningen

var livsfarlig eller att gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller

allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Den

som av oaktsamhet orsakar annans död kan dömas enligt 3 kap. 7 § för

vållande till annans död. Om någon av oaktsamhet åsamkar annan person

sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa, kan ansvar ådömas enligt

3 kap. 8 § för vållande till kroppsskada eller sjukdom.

Sedan gammalt gäller vissa begränsningar i det skydd som reglerna i 3

kap. brottsbalken avser att bereda den enskilde. Har den skadade samtyckt

till den skadegörande handlingen eller frivilligt utsatt sig för en risk att

drabbas av en skada av den art som har inträffat, kan samtycket anses betaga

gärningen dess brottslighet. Den skadade kan sägas ha avstått från det

skydd som lagen ger honom. Enligt en allmänt omfattad mening har sådant

samtycke ansvarsbefriande verkan åtminstone vid fall av lindrigare

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

misshandel, dvs. när angreppet inte har orsakat svårare följder än smärta

eller kroppsskada eller sjukdom som kan betecknas som ringa. Denna regel

om samtyckets verkan har bedömts äga en vidsträckt tillämpning just i samband

med utövning av idrott i olika former. Vid sportutövning anses inte

heller svårare kränkningar än de nyss angivna föranleda ansvar. En förutsättning

torde dock vara att den som orsakat skadan inte har brutit mot

reglerna för sportgrenen. Idrottens allmänt fostrande och hälsofrämjande

syftning anses utgöra ett särskilt skäl att tillåta sådant som innebär risker

för utövarna. Det är dock oklart var gränsen går mellan skador som får godtas

och skador som inte kan rättfärdigas av den skadelidandes samtycke.

Allmänna regler i lag om samtyckes ansvarsbefriande verkan finns inte och

vägledande rättsfall saknas i stor utsträckning.

Det sagda torde äga tillämpning också på idrott som utövas i professionella

former. Den omständigheten att också andra intressen än de rent

sportsliga därvid gör sig gällande har alltså inte ansetts inverka på bedömningen

av samtyckets verkan.

De nu angivna förhållandena har medfört att den som i en boxningsmatch

tillfogar sin motståndare skador inte åtalas för misshandel. Detta

torde gälla också om inträffade skador skulle vara av mera allvarlig beskaffenhet.

Det måste dock anses oklart hur svåra skadorna får vara för

att samtycket skall behålla sin straffriande verkan.

Frågan om införande av en uttrycklig lagregel om verkan av samtycke

diskuterades under förarbetena till brottsbalken. Straffrättskommittén hade

föreslagit en bestämmelse om att straffet skulle kunna sättas ned eller

den åtalade frias från straff, om samtycke till gärning som avsågs i kapitlet

om dråp och misshandel hade lämnats av den mot vilken gärningen riktade

sig. Förslaget mötte kritik under remissbehandlingen. Bl. a. framhölls, att

en bestämmelse om samtyckes inverkan på en annars brottslig gärning inte

borde begränsas till att avse brotten mot liv och hälsa. Vidare påpekades,

att även lindrigare misshandel, som hade skett med den misshandlades

samtycke, skulle i princip falla under allmänt åtal och föranleda påföljd.

I propositionen med förslag till brottsbalken ansåg jag det inte befogat att

frångå gällande rätts ståndpunkt, nämligen att samtycket i vissa fall medför

att en annars straffbar gärning inte betraktas som brott. Jag uttalade,

att det liksom tidigare torde få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra

i vilken utsträckning samtycke till brottslig gärning skulle medföra att

gärningen inte ansågs som brott (se prop. 1962: 10 s. C 381).

Enligt allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617) fordras

i vissa fall tillstånd av polismyndighet för att få anordna offentlig

tillställning. Sådant krav gäller för tillställning på allmän plats samt för

vissa särskilt uppräknade tillställningar, såsom tävling och uppvisning i

motorsport och i professionell boxning och brottning, oavsett om de hålls på

allmän plats (12 §). För offentliga amatörboxningar krävs däremot till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

stånd bara när de anordnas på allmän plats, dvs. torg, park och liknande

(ej vanlig idrottsplats eller sporthall). Vid tillståndsprövningen har polismyndigheten

att ta hänsyn till allmänna ordnings- och säkerhetsförhållanden.

När tillstånd inte behövs för anordnande av offentlig tillställning,

krävs i vissa fall i stället anmälan till polismyndigheten (13 §).

3. Frågans tidigare behandling i Nordiska rådet och riksdagen

3.1. Nordiska rådet

Genom lag den 27 december 1956 införde Island förbud mot alla tävlingar

eller uppvisningar i boxning, undervisning i boxning samt försäljning och

användning av boxhandskar m. m.

I september 1962 väcktes i Nordiska rådet ett medlemsförslag om en

rekommendation till regeringarna i de övriga nordiska länderna att vidta

åtgärder för att förbjuda professionella boxningstävlingar i dessa länder.

Detta ledde till att rådet vid sin elfte session år 1963 på förslag av juridiska

utskottet antog en rekommendation (nr 15) med hemställan till regeringarna

i de fyra länderna att låta företa en samnordisk undersökning av boxningens

skadeverkningar. Undersökningen skulle omfatta skadeverkningarna

inte bara av professionell boxning utan också av amatörboxningen. Till

koordinerande land utsågs Danmark, vars inrikesministerium tillsatte en

kommitté bestående av medicinskt sakkunniga från de fyra länderna. Från

svensk sida deltog medicinalrådet Henry Sälde och docenten Boris Silfverskiöld.

I april 1967 överlämnade kommittén betänkandet Boxningens

medicinske skadevirkninger (Nordisk udredningsserie 1967: 16). Kommitténs

undersökningar och överväganden utmynnade i en rad förslag till nya

säkerhetsföreskrifter för boxningen. Man ansåg sig dock kunna tills vidare

avstå från att föreslå förbud mot boxning. Betänkandet remissbehandlades

i de fyra berörda länderna. En redogörelse för betänkandets innehåll och

de svenska remissvaren lämnas i avsnitt 4 i det följande.

Vid rådets sextonde session år 1968 tog en av de svenska delegaterna

upp frågan hur regeringarna i de fyra länderna avsåg att behandla de förslag

till begränsning av boxningens skadeverkningar som hade lagts fram

i betänkandet. Den danske justitieministern svarade, att den danska regeringen

skulle söka kontakt med regeringarna i Finland, Norge och Sverige

bl. a. för att undersöka om förslagen i betänkandet kunde genomföras på

likartat sätt och eventuellt samtidigt i alla de berörda länderna. I debatten

förklarade jag bl. a., att jag vid kommande nordiska förhandlingar ämnade

verka för ett förbud åtminstone mot den professionella boxningen. Senare

under sessionen föreslog juridiska utskottet, att Nordiska rådet skulle lägga

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 118

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

meddelandet om rekommendation nr 15/1963 till handlingarna och anse frågan

slutbehandlad för rådets del. Rådet biföll utskottets förslag.

Frågan om vilka åtgärder som bör vidtas med anledning av kommitténs

betänkande behandlades hösten 1968 vid ett möte mellan cheferna för de

centrala hälsovårdsmyndigheterna i Norden. Därvid uttalades, att arbetet

med att begränsa boxningens hälsofarliga verkningar borde fortsätta och

konkretiseras.

Vid 1968 års session väcktes ett medlemsförslag (A 195/j) med hemställan

att Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark,

Finland, Norge och Sverige att i lag förbjuda professionell boxning i respektive

land. Förslaget remissbehandlades i de fyra länderna och bereddes i

rådets juridiska utskott. Medlemsförslaget togs upp vid rådets sjuttonde

session i mars 1969. Juridiska utskottets majoritet hade föreslagit, att rådet

skulle rekommendera regeringarna i de fyra länderna att söka genomföra

om möjligt likartade säkerhetsföreskrifter för att minska eller utesluta faran

för skador vid såväl amatörboxning som professionell boxning. Utskottets

minoritet hade i reservation föreslagit, att rådet skulle bifalla medlemsförslaget.

Den 4 mars 1969 biföll rådet reservationen och rekommenderade

regeringarna i de fyra länderna att i lag förbjuda professionell boxning

i respektive land (rekommendation nr 6).

3.2. Riksdagen

Frågor om boxningsförbud i en eller annan form behandlades av riksdagen

redan år 1924 (motion) samt åren 1946 och 1952 (interpellationer).

Med anledning av en motion i saken begärde 1955 års riksdag hos Kungl.

Maj :t en utredning i syfte att klarlägga boxningssportens skadeverkningar.

På grund härav tillkallade chefen för inrikesdepartementet år 1959 en sakkunnig

med uppgift att följa frågan om boxningssportens skadeverkningar

och att komma in med förslag till särskilda åtgärder, om sådana skulle

befinnas vara påkallade för att klarlägga sådana skadeverkningar eller i

övrigt för uppdragets fullgörande.

Den sakkunnige, med.lic. Bengt Naumann, avlämnade år 1961 betänkandet

Boxningssportens skadeverkningar (SOU 1961:46). I detta, som till

helt övervägande del behandlade amatörboxningen och dess förhållanden,

anfördes bl. a., att skador såväl av akut som av kronisk karaktär kunde inträffa

i boxning. De akuta skadorna var vanligen av relativt betydelselös

natur. Boxningen kunde inte anses vara något medicinskt problem av större

format i vårt land, även om de enskilda fallen kunde te sig problematiska.

I betänkandet uttalades emellertid, att den professionella boxningen var

avsevärt riskablare än amatörboxningen. Utredningsmannen rekommende
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

rade vissa ändringar i gällande regler och säkerhetsföreskrifter beträffande

boxningen men lade i övrigt inte fram något förslag.

Betänkandet remissbehandlades. Därvid framförde ett par remissinstanser

förslag om förbud mot professionell boxning. En redogörelse för remissyttrandena

finns intagen i handlingarna rörande Nordiska rådets elfte

session (s. 547). Betänkandet ledde inte till lagstiftningsåtgärder men

ingick — som tidigare nämnts — i det material som låg till grund för den

nordiska läkarkommitténs betänkande år 1967.

Vid 1962 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 197 och II: 185)

med yrkande om bl. a. förbud mot tävlingar och uppvisningar mellan professionella

boxare. Som skäl för yrkandet åberopade motionärerna 1961 års

betänkande och de remissyttranden som hade lämnats över det. I utlåtande

1962: 12 hänvisade första lagutskottet till att frågan om ett förbud mot

den professionella boxningen hade bragts under Kungl. Maj :ts prövning genom

betänkandet och remissyttrandena och ansåg därför något initiativ

från riksdagens sida inte vara påkallat. Riksdagen följde utskottets

hemställan.

Vid 1965 och 1966 års riksdagar behandlades ämnet i enkla frågor (andra

kamm. prot. 37 s. 10 resp. 34 s. 104).

Boxningsfrågan togs åter upp vid 1967 års riksdag i fyra motioner. I två

av dessa (1:24 och II: 37) hemställdes om utredning och förslag till sådant

tillagg till 3 kap. 5 § brottsbalken att därav klart framgår att misshandel

under benämningen boxning är hänförlig till paragrafen. I de båda andra

motionerna (I: 23 och II: 32) yrkades, att tävlingar och uppvisningar i boxning

mellan professionella utövare av sporten skulle förbjudas. Första lagutskottet

anförde i utlåtande 1967: 23 bl. a. att riksdagens ställningstagande

till de fyra motionerna borde anstå med hänsyn till det pågående utredningsarbetet

inom Nordiska rådet och i avvaktan på rådets prövning av de

dar vackta spörsmålen rörande boxningen. Utskottet hemställde därför, att

motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen godkände

utskottets hemställan.

Också vid 1968 ars riksdag väcktes fyra motioner i boxningsfrågan (I:

44 och II. 27 samt I: 17 och II: 25). Dessa innehöll väsentligen samma yrkanden

som de vid 1967 års riksdag väckta fyra motionerna. I sitt utlåtande

1968: 40 uttalade första lagutskottet att det i och för sig torde vara möjligt

att för svenskt vidkommande slutligt ta ståndpunkt till förevarande problem,

eftersom 1967 års betänkande och remissyttrandena över det syntes

innehålla tillräckligt material härför. Med hänsyn till att behandlingen av

boxningsfrågan på det nordiska planet stod inför sitt slutskede ansåg dock

utskottet, att riksdagen inte skulle föregripa de förhandlingar som skulle

föras mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om ett enhetligt ställningstagande

i boxningsfrågan. I enlighet med utskottets hemställan lämnade

riksdagen motionerna utan åtgärd.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Det kan tilläggas, att det vid samtliga riksdagar sedan år 1962 — utom

vid 1964 års riksdag — har väckts motioner i anslutning till framställningar

i statsverkspropositionen rörande avsättningar till fonden för idrottens

främjande. I motionerna har yrkats, att beviljandet av sådana anslag skulle

förknippas med villkor att medlen inte fick disponeras i syfte att främja

boxning. Statsutskottet har i utlåtanden som godkänts av riksdagen anfört,

att riksdagen inte bör uttala sig om vilka särskilda idrottsgrenar som

skall komma i fråga för bidrag och att det bör ankomma på riksidrottsförbundet

att bestämma i fördelningsfrågan.

4, Den nordiska läkarkommitténs betänkande

4.1. Betänkandets innehåll

I betänkandet lämnas vissa uppgifter om boxningssportens omfattning

i de nordiska länderna. Uppgifterna grundar sig på informationer som

kommittén lät inhämta år 1965 från boxningsorganisationerna i de berörda

länderna. Av redogörelsen framgår, att antalet boxningsklubbar för amatörboxare

var i Danmark 97, Finland 321, Norge 47 och Sverige 119. Antalet

boxare och antalet matcher per år i ungefärliga tal framgår av följande

uppställning:

Antal boxare

Antal matcher med

amat.

prof.

amat.

prof.

Danmark

4 000

10

3 000

50

Finland

2 000

8

2 300

20

Norge

150

—

500

—

Sverige

3 200

6

1 100

uppgift

saknas

Summa

9 350

24

6 900

70

Som förut har nämnts är all boxning förbjuden på Island genom lag av

år 1956.

Av de föreskrifter till skydd för boxarnas säkerhet som gäller i Danmark,

Finland, Norge och Sverige redogörs i betänkandet för de viktigaste.

Bestämmelserna reglerar åldersgränser, viktklasser, utrustning, tävlingsregler,

läkarkontroll m. m. De flesta föreskrifterna har fastställts av boxningsorganisationerna

själva. De svenska amatörboxningsreglerna har utarbetats

av Svenska boxningsförbundet, som leder amatörboxningen i Sverige.

Förbundet är medlem i Sveriges riksidrottsförbund, som fortlöpande

kontrollerar boxningsförbundets verksamhet bl. a. genom att godkänna

dess tävlingsföreskrifter. Association Internationale de Boxe Amateur

(AIBA) har hand om de internationella boxningsföreskrifterna inom ama
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

törboxningen. De internationella och svenska reglerna har upprepade gånger

ändrats under det senaste årtiondet, varigenom amatörboxningen efter

hand fått en mildare karaktär. Av de regler som gäller för amatörboxningen

i Sverige återges följande av kommittén nämnda.

Regler om boxarens ålder m. m. Åldersgränsen för tävlingsdeltagande

är 16 år. Enligt AIBA:s regler får ingen under 17 år delta i internationell

tävling. Tävlingsdeltagarna indelas i tio viktklasser från 48 kg

till 81 kg och däröver. Innan en nybörjare tillåts att delta i tävling måste

han ha fått någon tids undervisning och träning.

Startbokssystemet. Sedan mitten av 1950-talet gäller att ingen

får delta i tävling utan att ha startbok. Denna ställs ut av boxningsförbundet

efter föregående läkarundersökning samt innehåller en redogörelse för

bl. a. denna och andra läkarundersökningar samt genomgångna matcher.

Startboken granskas vartannat år av förbundet, som också för ett centralt

register över alla tävlingsboxare.

Personlig utrustning. Föreskrifter finns bl. a. om handskarnas

vikt och utförande, förbud mot hårda bandage samt obligatoriskt bruk av

underlivsskydd, tandskydd och boxningshjälm (huvudskydd). I de andra

nordiska länderna krävs inte huvudskydd vid boxningen.

Ringen. Regler finns om ringens storlek och inhägnad samt om golvets

beskaffenhet. Det föreskrivs att ringgolvet skall vara belagt med 1,5—

1,9 cm tjock filt eller gummi. Däröver skall det finnas en hårt spänd segelduk.

Tävlingsregler. Tävlingar skall i förväg anmälas till förbundet. En

boxare får inte delta i mer än 20 matcher per år (i Danmark 25 matcher).

En match omfattar som regel tre ronder om tre minuter med en minuts

paus mellan varje rond. I matcher mellan juniorer omfattar varje rond endast

två minuter. En boxare kan vinna matchen genom att han segrar på

poäng eller genom lcnockout, genom att hans motståndare ger upp eller

ådrar sig diskvalifikation eller också genom att ringdomaren avbryter

matchen på grund av att motståndaren har skadats eller utklassats.

Tävlingsdomarna. En match döms av en ringdomare och tre eller

fem poängdomare. Ringdomaren uppehåller sig i ringen och kan varna eller

diskvalificera deltagare i matchen. Hans regeltolkning kan inte överklagas.

Poängdomarna skall finnas utanför ringen och kan inte ingripa i matchens

förlopp.

Läkarkontroll. Innan en boxare får delta i tävlingsboxning, skall

han, som redan har nämnts, ha undersökts av läkare och tandläkare. I de

övriga nordiska länderna krävs inte undersökning av tandläkare. Vidare

skall varje boxare som har blivit avstängd ett år läkarundersökas och därvid

godkännas av läkaren för tävlingsboxning, innan han åter får boxas.

Vid tävlingar skall läkare alltid vara närvarande. Han kan ge tävlingsdeltagare

startförbud och får, om han tillfrågas av ringdomaren, avgöra om en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

skadad boxare är i stånd att fortsätta matchen. En boxare som har slagits

knockout skall omedelbart undersökas av läkare.

Avstängning. Reglerna om avstängning (karantänsbestämmelserna)

innebär, att en boxare efter knockout tvingas till viss tids vila. Således

får en boxare som har slagits knockout inte tävla, träna eller utöva annan

idrott på minst en månad. En boxare, som har slagits knockout två gånger

under loppet av tre månader, får inte tävla, träna eller utöva annan idrott

inom tre månader efter den andra knoekouten. Slutligen gäller att den

boxare, som har blivit utslagen tre gånger, inte får tävla eller träna under

ett år, räknat från den tredje knoekouten. Om en boxare under en match

blir nedslagen en eller flera gånger eller får många slag, kan han av läkaren

eller ringdomaren beordras vila från boxning och träning under en tid

av minst en månad. Sådan avstängning kan beordras vare sig boxaren har

fått slagen i huvudet eller på kroppen.

De återgivna reglerna gäller alltså för amatörboxningen i Sverige. I fråga

om den professionella boxningen gäller i allt väsentligt detsamma beträffande

personlig utrustning, om ringdomaren och hans befogenheter samt

i fråga om viktklassindelning och tävlingsregler. Professionella boxare använder

dock ofta lättare handskar och matcherna kan vara upp till 15

ronder. Huvudskydd används inte. Något startbokssystem finns inte men

i stället måste både boxare och promotor före tävling ha licens. Sådan ges

i Sverige av en kommission, vars sammansättning bestäms av boxningsförbundet.

Kommissionen representerar förbundet i European Boxing

Union, den organisation som handlägger frågor rörande den professionella

boxningen i Europa. För att en boxare skall få licens krävs läkarundersökning.

Läkare skall närvara under tävlingsmatch.

I en översikt över boxningens medicinska skadeverkningar framhåller

kommittén, att den i enlighet med sina direktiv från det danska inrikesministeriet

har begränsat sitt arbete till en på tidigare undersökningar och

litteratur grundad sammanställning rörande sådana skadeverkningar. Kommittén

säger sig ha tagit hänsyn till att vissa av de nu gällande säkerhetsföreskrifterna

har genomförts först under 1950-talet, framför allt hela

startbokssystemet, och att delar av det äldre materialet i medicinsk litteratur

om boxningsskador därför inte längre är representativa.

Till en början redogör kommittén för vilka olika skador som uppkommer

vid boxning och nämner därvid olika former av yttre huvudskador samt

akuta och permanenta hjärnskador. Kommittén konstaterar, att huvudtrauma

(huvudskador) kan förekomma vid olika sporter men att hårda trauma

aldrig tillnärmelsevis upprepas i den utsträckning som förekommer

vid boxning. Akuta hjärnskador vid boxningsmatcher kan passera obemärkt

även för den medicinskt sakkunnige. Också kroniska skador kan i början

vara symtomlösa. Ett utpräglat punch-drunk-tillstånd är emellertid lätt att

konstatera. Bland symtomen märks emotionell instabilitet, intellektuell re
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

duktion, inpråntnings- och koncentrationssvårigheter samt vissa motoriska

funktionsrubbningar.

Sammanfattningsvis uttalar kommittén, att boxningsskadorna på kraniet,

ansiktets mjukdelar och händerna är vanliga men i regel inte är av någon

väsentlig betydelse. Allvarligare käk- och ögonskador har dock rapporterats

vid enstaka tillfällen. Beträffande hjärnskadorna framhåller kommittén,

att en enstaka boxningsmatch med hårda slag mot huvudet kan framkalla

tecken på akut hjärnskada i två allmänt kända former: »knockout» (boxaren

medvetslös, i regel bara några sekunder) eller »groggy state» (omtöcknat

tillstånd), vilka bägge är uttryck för hjärnskakning. Hjärnskada kan

dock uppstå utan att dessa två tillstånd har förekommit. Svåra akuta hjärnskador

är ganska sällsynta vid boxning. I den internationella facklitteraturen

har dock refererats ca 300 dödsfall i anslutning till boxningsmatcher.

I en del av dessa har boxaren i fallet slagit huvudet mot golvet. — Vid boxning,

i synnerhet professionell sådan, kan det uppstå symtom på permanenta

hjärnskador, bl. a. i form av olika grader av punch-drunk-syndrom.

Risken för kronisk hjärnskada är särskilt stor hos primitiva, hårdföra

boxare med bristfällig defensiv teknik. Risken kan ytterligare ökas, om

boxare med begynnande hjärnskador fortsätter med boxandet under lång

tid. Det är inte antalet knockouts som är avgörande utan antalet hårda

slag mot huvudet. Kronisk hjärnskada kan förekomma hos boxare som

aldrig har varit utsatta för knockout. Hos amatörer synes punch-drunksyndrom

hittills ha påvisats bara hos boxare, vars aktiva period inföll

innan nuvarande säkerhetsföreskrifter infördes. — Det är experimentellt

påvisat och i kliniskt arbete gjort sannolikt att upprepade slag mot huvudet,

vilka var för sig inte medför medvetandestörningar, kan framkalla

obotliga hjärnskador. Detta gäller vare sig slagen mottas under loppet

av en kort tidsrymd (t. ex. en enstaka boxningsmatch) eller under en

längre period. Det är en klinisk erfarenhet att det efter svåra akuta

hjärnskador kan uppstå psykiska defekter, som är svåra att påvisa med

allmänna testmetoder men som framför allt visar sig genom individens

bristande sociala anpassning. Hjärnskador kan inte läkas på samma

sätt som skador i andra kroppens vävnader. När en akut hjärnskada

medför cellbortfall, blir detta permanent och skador vid förnyade

matcher adderas till den första skadan. Även om döda hjärnceller inte kan

ersättas, kan följderna av enstaka hjärnskador skenbart helt övervinnas

genom att döda nervcellers funktion övertas av andra nervceller. Vid upprepade

skador kan detta emellertid bara ske så länge hjärnans resurser

är tillräckliga.

Kommittén behandlar härefter frågan om det från medicinsk synpunkt

är nödvändigt införa ytterligare säkerhetsföreskrifter eller att begränsa eller

helt eller delvis förbjuda boxning. Därvid konstaterar kommittén, att boxningen

i de former den f. n. bedrivs inom Norden — former som snarast är

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

mildare än i de flesta andra länder — framkallar fara för hjärnskador, varför

en ytterligare reglering av sporten bör genomföras. Kommittén har därför

utarbetat förslag till ändringar av nuvarande säkerhetsföreskrifter, vilkas

genomförande enligt kommittén synes kunna väsentligt minska faran

för hjärnskador. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig kunna underlåta

att föreslå förbud mot boxning. Frågan härom bör dock enligt kommittén

åter tas upp, om ytterligare säkerhetsföreskrifter inte införs eller efter

några års erfarenhet visar sig otillräckliga.

Kravet på säkerhetsföreskrifter gäller både amatörboxningen och den

professionella boxningen. De föreslagna säkerhetsföreskrifterna har närmast

avfattats för amatörboxningen, men kommittén anser att föreskrifter

kan utformas efter samma mönster för professionell boxning. Om professionell

boxning kan existera om de föreslagna reglerna införs, är enligt

kommittén en helt annan fråga. Förslagen är främst ett uttryck för vad man

från läkarsynpunkt har ansett påkallat eller önskvärt. Å andra sidan kan

säkerhetsföreskrifterna enligt kommitténs mening inte göras så omfattande

och stränga att de i praktiken innebär ett kamouflerat boxningsförbud.

Kommittén har inte tagit ställning till i vilken rättslig form förslagen bör

genomföras och lämnar således öppet i vilken omfattning det bör ske genom

lag eller administrativa bestämmelser eller genom boxningsorganisationernas

egen försorg. Det anses dock väsentligt att likartade föreskrifter

genomförs i alla de fyra länderna.

Förslagen till ytterligare säkerhetsföreskrifter innebär i korthet följande.

1. Den nedre åldersgränsen för tävlande bör höjas till minst 17 år för

amatörer. För professionell boxning bör på grund av de särskilda och betydande

risker som är förenade därmed en nedre åldersgräns pa 21 ar införas.

2. Skicklighetsprov bör krävas av boxare som skall delta i tävling.

3. En ytterligare minskning av antalet matcher per år och boxare anses

önskvärd, särskilt för helt unga boxare.

4. Från medicinsk synpunkt bör det vara minst en veckas uppehåll mellan

varje match. I allt fall bör en boxare inte delta i mer än en match under

samma dygn.

5. Det bör eftersträvas att en boxare, särskilt inte en helt ung boxare,

ej tillåts tävla mot väsentligt hårdare eller skickligare motståndare.

6. Tävlingsläkare bör tillerkännas rätt att ingripa i och avbryta en match.

I samarbete med de nordiska ländernas medicinalmyndigheter bör en vägledning

för tävlingsläkare utarbetas.

7. Alla tävlingsläkare bör genom kurser ha inhämtat kunskap om de särskilda

faror som boxningen innebär.

8. Ringdomarna bör upplysas om vilka situationer som medför särskild

fara för hjärnskador, så att de i tid kan avbryta sådana matcher. En instruktion

för ringdomarna bör utarbetas av boxningsorganisationerna och

de hälsovårdande myndigheterna i samarbete.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

15

9. Startbokssystemet, som gör det möjligt för boxningsorganisationerna

att kontrollera tävlingsboxarna, bör förbättras och göras likformigt i alla

fyra länderna.

10. En skärpning bör genomföras av bestämmelserna om avstängning

(karantän) efter match med knockout, nedslagning eller många hårda slag.

11. Efter avstängningsperiod bör obligatorisk hälsokontroll utföras av

läkare som har fått sådan utbildning som nämns under punkt 7.

12. Boxare som har deltagit i ett stort antal hårda matcher (även under

träning) bör avstängas från att vidare delta i tävlingsboxning.

13. Ringgolvets stötabsorberande förmåga bör förbättras. Bl. a. bör den

moderna trafikforskningens resultat kunna utnyttjas.

14. Försök bör göras att få fram nya typer av boxhandskar som bättre

reducerar slagens verkan.

15. En ändamålsenlig boxningshjälm bör konstrueras. Den bör skydda

boxaren mot skador av mjukdelar (öron, ögonbryn m. m.) och förminska

den kraft varmed huvudet träffar golvet vid nedslagning. Nuvarande kända

boxnings hjälmar kan inte rekommenderas.

16. Användningen av tandskydd och underlivsskydd bör vara obligatorisk.

Tandskyddet bör vara individuellt utformat.

Kommittén uttalar sig också i frågan om ytterligare undersökningar bör

göras som komplettering till vad som redan är bekant om boxningens medicinska

skadeverkningar. I detta ämne framhåller kommittén, att de vetenskapliga

metoderna att påvisa hjärnskador är osäkra. Närmare undersökningar

måste bli omfattande, besvärliga och dyrbara, samtidigt som

utsikterna att nå fruktbara resultat är små. I stället föreslår kommittén,

att ekonomiskt stöd utgår till teoretiska och experimentella undersökningar

av vilket ringunderlag och vilka handskar och hjälmar som kan ge boxaren

mesta möjliga skydd under träning och tävling. Sådana undersökningar

skulle kunna utföras i samarbete med den moderna trafikforskningen.

4.2. Remissyttrandena

Yttranden har i Sverige avgetts av riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen,

socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet, Sveriges riksidrottsförbund,

Svenska läkaresällskapet och Svenska föreningen för psykisk hälsovård.

RÅ har vid sitt yttrande fogat yttranden från överåklagarna i Stockholms,

Göteborgs och Malmö åklagardistrikt. Vid universitetskanslersämbetets utlåtande

har fogats yttranden från de medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt vid Karolinska institutet i

Stockholm. Riksidrottsförbundet har bifogat yttrande från Svenska boxningsförbundet.

Bland remissinstanserna är meningarna delade om man kan nöja sig

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 118

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

med de ytterligare säkerhetsföreskrifter som kommittén har föreslagit eller

om någon form av förbud mot boxning bör införas.

Boxnings förbundet tillstyrker vissa av förslagen till ytterligare säkerhetsföreskrifter

samt avstyrker andra. Förbundet menar att

de föreslagna bestämmelserna till största delen redan gäller för svensk amatörboxning.

Förslaget under punkt 1 om höjning av åldersgränsen till 17 år

för deltagande i tävlingar anser sig förbundet inte kunna tillstyrka. I fråga

om punkt 4 sägs, att matcherna för samme boxare kan komma tätare än

med en veckas mellanrum i slutskedet av mästerskapstävlingar, europamästerskap

och olympiska spel. Förbundet anmärker, att kommittén inte har

tagit ställning till hur en internationell turnering skall kunna genomföras

på annat sätt än som nu sker. Förslaget under punkt 6 anser förbundet

vara omöjligt att förverkliga. Förslaget möter ingen erinran, men förbundet

anser sig inte ha några möjligheter att påverka utvecklingen när det gäller

särskild utbildning för tävlingsläkare. I fråga om punkterna 13—16 anförs

bl. a. att förbundet under hösten 1967 har påbörjat en allmän översyn av

alla skyddsåtgärder. Ett av målen är att få fram en SIS-märkt boxningshjälm.

Avslutningsvis framhålls, att man från förbundets sida inte godtar

kommitténs ståndpunkt att amatörboxningssporten, i den form den nu utövas

och med de säkerhetsbestämmelser som finns, är skadlig för utövarna.

Kommitténs förslag tillstyrks av riksidrottsförbundet och överåklagaren

i Stockholms åklagardistrikt.

Universitetskansler sämbetet tillstyrker de föreslagna säkerhetsföreskrifterna

i fråga om den boxning som framdeles kan komma att vara tillåten.

Ämbetet framhåller, att de medicinska fakulteterna i sina yttranden vitsordar

riktigheten av kommitténs redogörelse för vårt nuvarande vetande

om boxningens skadeverkningar. Ämbetet uttalar vidare, att fakulteterna är

eniga om att åtgärder är nödvändiga i syfte att minska risken för hjärnskador.

Den medicinska fakulteten i Uppsala anser, att det från rent medicinsk

synpunkt finns skäl att förbjuda såväl amatörboxning som professionell

boxning. Alla försiktighetsåtgärder till trots torde boxning förbli en

farlig sport, där uppenbara hjärnskademoment inte kan undvikas. Den

medicinska fakulteten i Lund finner det angeläget att samhället kraftigare

än som föreslås av kommittén ingriper mot boxningen. I första band bör

den professionella boxningen förbjudas. Däremot föreslår fakulteten inte

f. n. något förbud mot amatörboxningen. De föreslagna utvidgade säkerhetsföreskrifterna

bör införas snarast. I stort sett samma uppfattning har

den medicinska fakulteten i Umeå. Även den medicinska fakulteten i Göteborg

framhåller, att det är nödvändigt att snarast revidera boxningsreglerna

i avsikt att nedbringa de skaderisker som under alla omständigheter

kommer att vidlåda boxningen. Den medicinska fakulteten i Stockholm finner

att de föreslagna kontroll- och säkerhetsföreskrifterna, även om de

innebär ett tämligen rigoröst och differentierat kontrollsystem, inte kan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

förebygga hjärnskador så länge nuvarande målsättning att slå ut motståndaren

respektive premiering av slag mot huvudet kvarstår.

Övriga remissinstanser föreslår förbud, i några fall mot professionell

boxning och i andra mot både amatörboxning och professionell boxning.

Enligt RÅ motiverar undersökningens resultat en radikal omprövning av

samhällets attityd till boxningssporten. RÅ föreslår förbud mot all boxning.

Endast genom ett sådant synes man komma till rätta med alla de nackdelar

av medicinsk och mentalhygienisk art som är förenade med boxningen.

Rikspolisstyrelsen är av samma uppfattning.

Svenska läkaresällskapet anser, att nuvarande kännedom om de medicinska

skadeverkningarna är tillräcklig för bestämda ställningstaganden. Trots

de säkerhetsföreskrifter som finns och föreslås kan boxningssporten inte

godtas från medicinsk synpunkt. Sällskapet föreslår förbud mot såväl amatörboxning

som professionell boxning. Svenska föreningen för psykisk hälsovård

intar samma ståndpunkt.

Socialstyrelsen anser det inte vara realistiskt att räkna med att de föreslagna

säkerhetsföreskrifterna skall kunna genomföras inom den professionella

boxningen. På grund av de hälsorisker för deltagarna som är förenade

med denna form av boxning och dennas förråande inverkan på publiken

uttalar socialstyrelsen sig för ett förbud mot sådan boxning. Styrelsen sätter

dessutom i fråga om inte offentliga tävlingar i amatörboxning bör förbjudas.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt föreslår förbud mot professionell

boxning, eftersom de föreslagna säkerhetsföreskrifterna inte kan tilllämpas

på sådan boxning, överåklagaren i Malmö åklagardistrikt finner

skaderiskerna i professionell boxning vara större än inom amatörboxningen

och anser därför, att förbud mot professionell boxning bör övervägas.

5. Departementspromemorian

5.1. Promemorians innehåll

T promemorian tas i första hand upp frågan om hälsoriskerna

vid utövandet av boxning. Vad som framför allt kan föranleda en omprövning

av tillåtligheten av boxning är enligt promemorian de rön angående

boxningens medicinska skadeverkningar som har lagts fram av den nordiska

läkarkommittén. Av särskilt intresse anses redogörelsen för uppkomsten

av kroniska hjärnskador hos boxare vara. I promemorian pekas på

bl. a. läkarkommitténs uttalande att obotliga hjärnskador kan uppkomma

som följd av upprepade hårda slag mot huvudet, vilka var för sig inte framkallar

störningar av medvetandet. Hjärnskador kan således uppstå utan

att boxaren har slagits knockout eller utan att han ens har blivt omtöcknad.

Avgörande är i stället antalet hårda slag mot huvudet.

Enligt boxningsreglerna måste slag för att ge poäng träffa framsidan av

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

huvudet eller kroppen ovanför bältet. Dessa delar av kroppen utgör den

s. k. träffytan. Som träffpunkter anges bl. a. ömse sidor av underkäkens

främre del. Poäng tilldelas för anfall med rena slag, utdelade med handens

knogparti. Slag som bara vidrör motståndaren utan att kroppens eller skulderpartiets

vikt ligger bakom är inte poänggivande. Vid lika poängtal är

den boxare som leder i antalet raka slag närmare till seger än den som

har visat det bättre försvaret. Det är förbjudet att slå i nacken, som anses

vara särskilt ömtålig. S. k. nackslag torde dock utgöra ett av de vanligaste

regelbrotten. Sådana förseelser lär ofta förekomma i närkamper och tole
ö
reras

av många ringdomare.

Reglerna för boxning visar enligt promemorian klart, att den boxare

premieras som går till anfall och träffar sin motståndare med det största

antalet slag av viss tyngd. Att slagen träffar huvudet är regelrätt och även

eftersträvat, eftersom det är det enda sättet att segra genom knockout, dvs.

åstadkomma hjärnskakning som genast leder till medvetslöshet. Det räcker

inte att en boxare visar sig överlägsen sin motståndare i försvarsteknik.

För att segra måste han också anfalla motståndaren och träffa denne med

poänggivande slag. Följaktligen går träningen till stor del ut på att uppöva

styrka och snabbhet i slaget. Avsikten är givetvis att varje slag skall

träffa motståndaren så hårt som möjligt. Det är enligt promemorian mot

denna bakgrund uppenbart att boxningsreglerna — och vissa förekommande

regelbrott — främjar just det som av kommittén har betecknats

som avgörande för uppkomsten av kroniska hjärnskador, nämligen att ett

stort antal hårda slag träffar huvudet. Från medicinsk synpunkt talar således

starka skäl mot boxningen i den form den nu utövas.

Vad den professionella boxningen beträffar tilläggs i promemorian att

denna form av boxning från medicinsk synpunkt har ansetts som farligare

för deltagarna än amatörboxningen, något som framgår av kommitténs betänkande

och som under remissbehandlingen har vitsordats av medicinsk

sakkunskap. Att den professionella boxningen är farligare sägs bl. a. bero

på att deltagarna använder lättare handskar, att matchtiden är betydligt

längre och att många av boxarna under sin karriär ibland har en tämligen

lång aktiv tid, varigenom yrkesboxaren utsätter sig för risken att träffas

av flera och hårdare slag mot huvudet än amatörboxaren. I detta sammanhang

erinras om att kommittén har uttalat att det i synnerhet är vid professionell

boxning som symtom uppstår på permanenta hjärnskador, s. k.

punch-drunk-syndrom. De medicinska skälen sägs därför tala särskilt starkt

för ett ingripande mot den professionella boxningen. Att för denna art

av boxning diskutera införande av mera omfattande säkerhetsföreskrifter,

ägnade att kraftigt nedbringa skadeverkningarna, bedöms i promemorian

som helt verklighetsfrämmande, varför denna fråga förbigås.

De anförda medicinska skälen mot den professionella boxningen sägs gälla

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

inlc bara tävling och uppvisning i sådan boxning utan också matchträning

med sparringpartner.

I promemorian konstateras vidare, att det inte tycks råda någon tvekan

om att det material som har redovisats i betänkandet är tillräckligt för

ett ställningstagande från medicinsk synpunkt också till amatörboxningen.

Vissa synpunkter anförs i detta sammanhang på frågan om värdet av ytterligare

säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen. Därvid framhålls, att

en stor del av de medicinskt sakkunniga som har yttrat sig över betänkandet

anser att riskerna för hjärnskador kvarstår, även om de föreslagna

föreskrifterna införs, och att boxningsreglernas premiering av slag mot

huvudet inte kan förenas med de medicinska säkerhetskraven, även om

skärpta bestämmelser införs. Det nämns härvid att det från några håll har

föreslagits, att man för att utesluta all risk borde införa förbud mot slag

mot huvudet. En sådan regel anses dock i promemorian strida mot den

grundläggande idén med boxningen och därför inte vara genomförbar.

Detsamma sägs gälla bestämmelser om bruk av en boxningshjälm som

i likhet med fäktningsmasken fullständigt skyddar huvudet och användning

av handskar som helt förtar verkan av hårda slag. Som en följd härav

konstateras, att man genom ytterligare föreskrifter inte kan helt tillgodose

medicinska krav på fullgott skydd mot hjärnskador.

I promemorian lämnas därefter synpunkter på frågan hur omfattande

ett eventuellt förbud mot amatörboxning bör vara. Främst anses ett sådant

förbud böra avse tävlingar och uppvisningar, eftersom det är under

sådan boxning som deltagarna utsätter sig för särskilt stor risk att bli slagna

knoekout eller träffade av många hårda slag mot huvudet. Av flera orsaker,

för vilka redogörs närmare i promemorian, anses det lämpligt att låta

ett förbud mot amatörboxning omfatta också sådan tidningsverksamhet

som innebär slagväxling mellan två boxare.

Mot ett förbud mot amatörboxning anförs å andra sidan vissa skäl som

har förts fram vid remissbehandlingen av läkarkommitténs betänkande. Det

har sålunda framhållits, att ett syfte med boxningen har varit att förvandla

oordnat slagsmål till en kamp med precisa regler och bestämda grunder

för bedömning av de kämpandes prestationer. Boxningen sägs därigenom

ha haft ett uppfostrande värde även för andra än dem som direkt har ägnat

sig åt den. Boxningsförbundet har uttalat, att kampidrotterna jämsides

med andra idrottsgrenar av individuell natur har en stor uppgift

att fylla genom att kanalisera aggressioner i rätt riktning. Förbundet har

också framhållit, att amatörboxningen är en god uppfostrare som har bidragit

till att många svenska ungdomar har anpassats i sin slutliga miljö

på rätt sätt. Dessa och liknande synpunkter förtjänar enligt promemorian

visst beaktande.

Vid sidan av de medicinska synpunkterna anförs i promemorian två

andra skäl mot boxningen. Det ena avser den förråande inver
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

kan som tävlingar och uppvisningar i boxning anses ha förutom

på utövarna — på åskådarna, särskilt på ungdomar och andra personer

med lättpåverkat psyke. I detta hänseende bedöms amatörboxningen inte

skilja sig i högre grad från den professionella boxningen. Det andra skälet

hänför sig endast till den professionella boxningen och avser de ekonomiska

intressen som gör sig gällande vid denna. Det måste

enligt promemorian anses stötande att boxare och arrangörer kan göra

sig stora ekonomiska vinster på en verksamhet som är inriktad på att

åstadkomma skador hos deltagarna. Avsevärda risker föreligger också för

att arrangörer och andra som har ekonomisk fördel av boxarens verksamhet

skjuter hänsynen till dennes hälsa åt sidan. Den professionelle boxaren

själv kan av vinstbegär drivas att i sin boxning ta allvarliga risker för

egen hälsa. Dessa skäl anses tala för att tävlingar och uppvisningar i professionell

boxning bör förbjudas.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anses enligt promemorian

övertygande skäl tala för ett förbud mot tävlingar och uppvisningar i professionell

boxning. Starka skäl anses tala för att förbudet skall omfatta

också viss träning i professionell boxning, nämligen boxning med sparringpartner.

Det framhålls sålunda bl. a. att det inte kan anses tillfredsställande

att en yrlcesboxare, som alltså skulle vara förbjuden att tävla här i landet,

ändå skulle kunna bedriva sin träning här genom sparringmatcher.

Ett förslag till författning innebärande förbud mot professionell boxning

har bifogats promemorian.

I promemorian tas inte slutlig ställning till frågan om ett förbud mot

boxning bör omfatta inte bara professionell boxning utan också amatörboxning.

Vid bedömande av frågan om amatörboxningen alltjämt bör vara

tillåten i Sverige sägs det i promemorian givetvis vara av intresse vilken

inställning boxningsorganisationerna har till kommitténs förslag till förbättrade

säkerhetsbestämmelser. Riksidrottsförbundet har i sitt yttrande

över läkarkommitténs betänkande förklarat sig berett att överlägga med

boxningsförbundet i syfte att diskutera de föreslagna bestämmelser som

hittills inte har tillämpats av boxningsförbundet. Utgången av dessa överläggningar

kan enligt promemorian komma att inverka på det slutliga

ställningstagandet till amatörboxningen. Av stort intresse anses också vara

vilket resultat boxningsförbundets undersökningar angående förbättrad

utrustning kan leda till och vilken ställning förbundet slutligen intar till

de säkerhetsföreskrifter som kommittén har föreslagit och som ännu inte

tillämpas i Sverige. Att de rekommenderade föreskrifterna införs av amatörboxningens

organisationer torde enligt promemorian få anses utgöra

en första förutsättning för att denna boxning alltjämt skall få utövas i Sverige.

Av betydelse för ställningstagandet i frågan om också amatörboxningen

bör förbjudas sägs bl. a. vara om man vid Nordiska rådets session

i mars 1969 uppnår nordisk enighet om hur långt ett ingripande mot box
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

ningen bör sträcka sig. Av olika skäl anses det vara till fördel om samtliga

länder reglerar frågan på likartat sätt.

I syfte att få del också av remissinstansernas synpunkter på ett förslag

lili förbud mot all boxning bär vid promemorian fogats ett alternativt förslag

till hur ett sådant förbud kunde utformas lagtekniskt.

Vid val av lagteknisk lösning av frågan om utformningen av

ett boxningsförbud är det enligt promemorian i huvudsak tre möjligheter

som står till buds, nämligen att i brottsbalken reglera frågan om verkan

av samtycke till boxning, att i allmänna ordningsstadgan förbjuda offentlig

tillställning med boxning och att stifta en särskild lag i frågan. Dessa tre

möjligheter undersöks närmare i promemorian. Därvid behandlas först

möjligheten att genom en bestämmelse i brottsbalken upphäva den verkan

av ett samtycke till misshandel som anses ligga i att man inlåter sig i boxning.

De som deltar i boxning skulle i så fall därefter kunna bestraffas

i enlighet med reglerna om ansvar för misshandel. Mot en sådan lösning

anses emellertid väsentliga invändningar kunna resas. Till en början framhålls,

att samtycket anses ha ansvarsbefriande verkan inte bara vid boxning

och annan, mera lindrig misshandel utan också vid andra former

av angrepp på den kroppsliga integriteten som i och för sig kan bedömas

som misshandel. Att i brottsbalken införa en regel om att samtycke saknar

verkan just vid boxningsutövning anses kunna leda till konsekvenser på

andra sadana områden där samtycket nu verkar ansvarsbefriande. Av

dessa skäl, som närmare utvecklas i promemorian, anses det vanskligt

att i brottsbalken införa en samtyckesregel på ett speciellt rättsområde.

Vidare anmärks, att en regel i brottsbalken om att samtycke inte har

ansvarsbefriande verkan knappast kan begränsas till viss form av boxning

utan maste avse all boxning som i och för sig kan bedömas som misshandel.

Vill man begränsa boxningsförbudet till att avse t. ex. endast professionell

boxning bör därför en annan lagteknisk lösning väljas.

I promemorian behandlas därefter möjligheten att införa ett boxningsförbud

i allmänna ordningsstadgan. Det konstateras, att ett sådant förbud

i och för sig synes kunna tas in i ordningsstadgan, även om det knappast

kan sägas ha sin naturliga plats i denna. Det anförs emellertid andra omständigheter

som talar mot att ett förbud tas in i stadgan. I första hand

framhålls, att denna i förevarande hänseende innehåller regler om sådana

tillställningar som är att anse som offentliga. Ett boxningsförbud som tas

in i stadgan skulle därför inte gärna kunna avse annat än offentliga tävlingar

och uppvisningar i boxning. Önskar man förbjuda också sådan träning

i boxning som inte utgör offentlig tillställning, måste förbudet i ordningsstadgan

kompletteras med ett förbud på annat håll. Vidare befaras

att ett förbud mot offentliga tillställningar, vid vilka boxning utövas, kommer

att kringgås genom att det bildas klubbar och andra organisationer,

som enskilt anordnar tävlingar och uppvisningar i boxning under sådana

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

former att offentlig tillställning inte kan anses föreligga. Detta torde galla

vare sig ett sådant förbud avser endast professionell boxning eller både

sådan boxning och amatörboxning.

Ingendera av de nu nämnda möjligheterna till lagteknisk lösning av ett

boxningsförbud bedöms alltså i promemorian vara invändningsfritt. Den

lämpligaste utvägen anges i stället vara att man i en särskild lag för in de

förbudsbestämmelser och andra föreskrifter som behövs för aLt genomföra

ett boxningsförbud. De två alternativ till författningar om förbud

mot boxning som enligt vad som förut har sagts fogades till promemoiian

bär därför utformats som förslag till lag om förbud mot professionell

boxning respektive mot boxning. Vid upprättandet av förslagen har utgångspunkten

varit, i det första fallet att boxningstörbudet skall gälla

tävling, uppvisning och viss träning i professionell boxning, i det andra

fallet att förbudet skall avse tävling, uppvisning och viss träning också

i amatörboxning.

I motiveringen till den föreslagna lagen om förbud mot professionell

boxning uttalas till en början, att det inte torde behövas någon definition

i lagtexten av begreppet boxning. Frågan om vilka förhållanden som skall

föreligga för att en tvekamp skall innebära boxningsutövning anses kunna

lösas med ledning av de regler som allmänt tilllämpas inom denna sportgren,

varvid dock inte bör krävas att alla sådana regler har iakttagits i det

konkreta fallet. Inte heller frågan om en viss boxning är att hänföra till

professionell boxning eller amatörboxning anses böra vålla svårigheter.

Således lär tillräcklig vägledning kunna fås i de regler beträffande amatörskap,

utrustning, tävlingar m. m. som tillämpas av boxningens organisationer.

Internationellt gäller bl. a. de artiklar och regler som hai antagits

av Association Internationale de Boxe Amateur (AIBA) och European

Boxing Union. I Sverige gäller därjämte Svenska boxningsförbundets tävlingsbestämmelser

och regeltolkningar samt Sveriges professionella boxningskommissions

(Prokommissionens) stadgar. Som exempel anförs att

artikel 17 i stadgarna för AIBA torde kunna tjäna som utgångspunkt vid

bedömningen av frågan om en boxare skall anses som amatörboxare eller

professionell boxare.

En reservation görs dock för det fall att de nämnda reglerna eller deras

tillämpning skulle komma att undergå någon mera väsentlig ändring. Om

de nu gällande bestämmelserna för amatörboxningen skulle komma att

ändras på sådant sätt att de närmar sig vad som tillämpas inom den professionella

boxningen, anses sålunda frågan om amatörboxningens tillåtlighet

få tas upp till ny prövning. I allt fall bör övervägas, om inte lagtexten

då bör kompletteras med närmare definition av vilken boxning som avses

med förbudet.

I 1 § lagutkastet har tagits in ansvarsbestämmelser för dem som är direkt

engagerade i boxningsutövningen, nämligen boxarna själva. Förbudet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

avser tävling och uppvisning, såväl offentlig som enskild, samt viss form

av träning, nämligen den form därav som består i att två personer utdelar

slag mot varandra. Att förbudet mot träning sålunda avses vara begränsat

till boxning med sparringpartner anses tillräckligt tydligt framgå av att

det enligt lagtexten skall krävas att någon »utövar» boxning genom att »deltaga

i» träning. Med en sådan gränsdragning anses svårigheter inte uppstå

att skilja förbjuden form av träning från sådan träningsverksamhet

som inte omfattas av förbud.

Enligt promemorian finns det knappast någon anledning att låta förbudslagen

få verkan utanför svenskt territorium. Denna begränsning av lagens

tillämpningsområde anges genom att förbudet föreslås gälla enbart

boxning som utövas här i riket.

I promemorian berörs också hur en förbudslagstiftning påverkar bedömningen

av samtyckets ansvarsbefriande betydelse inom boxningen. Därvid

förklaras bl. a. att det måste överlämnas åt rättstillämpningen att utforma

regler om samtyckets verkan. Vissa synpunkter härpå anförs. Vidare konstateras

att om en deltagare i en boxningsmatch har fått skador av sådan

natur att hans samtycke inte kan anses utgöra straffrihetsgrund för motståndaren,

denne bör dömas enligt bestämmelserna i 3 kap. brottsbalken

och inte enligt förbudslagen. Straffbestämmelsen i 1 § har därför i förslaget

gjorts subsidiär i förhållande till brottsbalken. Straffskalan föreslås

bli bestämd till böter eller fängelse i högst sex månader. På misshandel

som bedöms som ringa kan emellertid endast följa böter. Skulle en boxare

— trots motståndarens samtycke — i och för sig anses ha gjort sig skyldig

till ett sådant brott, bör ansvar ådömas enligt förbudslagen. Straffbestämmelsen

i promemorieförslaget har därför gjorts tillämplig endast i de fall

då gärningen inte är belagd med strängare straff i brottsbalken.

I 2 § har tagits in ansvarsbestämmelser för andra än boxarna själva. I

paragrafen anges vilka personer som kan straffas för att ha främjat utövning

av professionell boxning. Uppräkningen är avsedd att uttömmande

ange kretsen av ansvariga. Det har synts vara mest betydelsefullt att kunna

ingripa mot de personer som, jämte boxarna själva, har det största inflytandet

över boxningens bedrivande. Kretsen av ansvariga personer har

därför inskränkts till dem som anges i denna paragraf. Brottsbalkens medverkansregler

avses alltså inte vara analogt tillämpliga.

I punkt 1 nämns den som anordnar eller ekonomiskt bidrar till tävling

eller uppvisning i professionell boxning. Kretsen av ansvariga enligt denna

punkt exemplifieras närmare i promemorian. I detta sammanhang nämns

att manager, som inte deltar i förberedelserna för en match på annat sätt

än genom att underhandla med promotorn och underteckna matchkontrakt,

inte bör straffas som anordnare. Enligt punkt 2 i paragrafen skall

också den som upplåter lokal för tävling eller uppvisning i professionell

boxning kunna bestraffas. I punkt 3 föreslås straffansvar också för de vik
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition, nr 118 år 1969

tigaste funktionärerna vid tävling eller uppvisning, nämligen boxarnas

sekonder och tävlingsdomare. Med tävlingsdomare avses både ringdomaren

och poängdomarna. Däremot har det inte ansetts vara nödvändigt att ålägga

även tränare ett särskilt straffansvar, utan det har bedömts vara tillräckligt

att tränaren, som i allmänhet fungerar som boxarens sekond vid

tävling eller uppvisning, i denna egenskap kan dömas till straff.

I promemorian framhålls vidare, att det vid tävlingar och uppvisningar

i professionell boxning ofta torde bli fråga om stora ekonomiska vinster

för boxarna och andra medverkande. Som ett verksamt komplement till

straffhotet anses därför möjlighet böra finnas att förklara sådana vinster

förverkade. En bestämmelse härom har tagits in i 3 §.

I promemorian erinras om att det enligt 12 § andra stycket allmänna

ordningsstadgan krävs tillstånd av polismyndighet för anordnande av vissa

offentliga tillställningar, även när sådan inte skall anordnas på allmän

plats. Bland de tillställningar som omfattas av bestämmelsen nämns tävling

och uppvisning i professionell boxning. Genomförs en lag som förbjuder

offentlig tävling och uppvisning i professionell boxning, bör enligt promemorian

den nämnda bestämmelsen i ordningsstadgan samtidigt ändras.

Ett förslag till kungörelse om sådan ändring har bilagts promemorian. Förslaget

har tagits in i den till statsrådsprotokollet i detta ärende fogade

bilagan 1, som även upptar promemorians två alternativa lagförslag.

5.2. Remissyttrandena

Yttranden över promemorian har avgetts av RÅ, hovrätten över Skåne

och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms

län och i Göteborgs och Bohus län, idrottsutredningen, Sveriges riksidrottsförbund

(RF), Svenska boxningsförbundet samt Cykel- och sporthandlarnas

riksförbund. Socialstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden

av professorerna Eric Kugelberg och Gösta Rylander samt docenten

Boris Silfverskiöld. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande

från polismyndigheten i Stockholm och länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län yttrande från länsläkaren i länet.

Om förslaget att förbjuda professionell boxning har Svenska

boxningsförbundet inte yttrat sig. Samtliga övriga remissinstanser tillstyrker

förslaget eller lämnar det utan erinran. RF framhåller dock, att

den professionella boxningen inte tillhör förbundets verksamhetsområde

och att förbundet därför inte har kunnat kontrollera utövandet av sådan

boxning. RF finner sig inte ha anledning att ta ställning till frågan om

förbud mot professionell boxning men uttalar, att ett sådant förbud inte

strider mot de intressen som RF har att företräda. De remissinstanser som

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

25

har motiverat sin ståndpunkt att tillstyrka förslaget har främst framhållit

de hälsorisker som är förenade med den professionella boxningen.

För ett förbud även mot amatörboxningen uttalar sig RÅ, hovrätten

över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, de båda

länsstyrelserna, polismyndigheten i Stockholm och länsläkaren i Göteborgs

och Bohus län.

Det alternativa förslaget att låta förbudet omfatta också amatörboxxringen

avstyrks däremot av idrott sutredning en, RF, Svenska boxningsförbundet,

Cykel- och sporthandlarnas riksförbund och professorn Rylander.

De remissinstanser som tillstyrker förbud även mot amatörboxningen

motiverar detta i allmänhet med att hälsorisker för boxarna kvarstår, även

om de säkerhetsföreskrifter genomförs som den nordiska läkarkommittén

har föreslagit. RÅ menar dessutom, att det inte är osannolikt att ett förbud

mot enbart professionell boxning skulle förändra amatörboxningens karaktär

och skapa större sensation kring denna sportgren. Hovrätten över Skåne

och Blekinge tillägger, att den enda säkerhetsföreskrift som kan ha någon

avgörande betydelse torde vara en föreskrift om att slag mot huvudet är

otillåtet. Docenten Silfverskiöld påpekar, att den av läkarkommittén föreslagna

regeln att en boxare bör ha minst en veckas uppehåll mellan varje

match och i allt fall inte bör delta i mer än en match per dygn är myckel

betydelsefull. De säkerhetsföreskrifter som har införts sedan 1950-talet är

enligt Silfverskiöld klart otillräckliga. Utarbetandet av nya skyddsåtgärder

bör anslutas till den forskning beträffande stötskydd för huvudet som sker

i statens trafiksäkerhetsråds regi.

Professorn Rylander framhåller i sitt yttrande, att amatörboxningen har

ett uppfostrande och fysiskt stärkande värde, samt betonar betydelsen av

att ett antal ungdomar får sitt aktivitetsbehov och sitt idrottsintresse tillfredsställt

inom boxningsträningens ram. Rylander finner det vara tillräckligt

att förbättra och precisera säkerhets- och skyddsbestämmelserna.

Frågan om amatörboxningen bör tas upp till ny prövning, om ytterligare

säkerhetsföreskrifter inte införs eller visar sig otillräckliga.

Idrottsutredningen, som enligt sina direktiv främst har att utreda statens

ekonomiska stöd till idrotten, anser att statsstöd till amatörboxningm

bör utgå så länge denna är en av RF accepterad idrottsgren och att det

bör ankomma på RF att bestämma i vad mån boxningen bör komma i åtnjutande

av det statliga idrottsstödet. Utredningen vill därför överlämna

bedömningen av amatörboxningens framtida ställning till RF, detta i all

synnerhet som det framlagda materialet — med beaktande av den i idrottssammanhang

rigorösa medicinska kontrollen av utövarna — enligt utredningens

uppfattning f. n. inte ger anledning till något förbud. En av ledamöterna

i utredningen, direktören Henry Ohlsson, har i en reservation anfört,

att det inte finns skäl att genom lagstiftning förbjuda amatörboxning

men att statsmedel inte bör utgå till sådan boxning.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

Skillnaden mellan professionell boxning och amatörboxning är enligt

RF betydande i fråga om bl. a. tävlingsformer och hälsorisker. Reglerna för

amatörboxningen har utarbetats i samråd med medicinsk expertis och företrädare

för RF. I nära samarbete med RF och med RF:s ekonomiska stöd

samt med utnyttjande av medicinsk och annan sakkunskap söker Svenska

boxningsförbundet genom en rad säkerhetsföreskrifter och en noggrann kontroll

av deras tillämpning energiskt eliminera skaderiskerna med amatörboxningen.

Läkarkommitténs förslag till ytterligare säkerhetsföreskrifter

bör enligt RF bli föremål för särskild prövning under medverkan från boxningsförbundets

sida. RF har beviljat boxningsförbundet ett anslag om

10 000 kr. för en undersökning av bl. a. huvudskydd, handskar och ringmatta.

Riskerna för skadeverkningar vid utövandet av amatörboxning i

vårt land bedöms av RF vara ringa, om ytterligare säkerhetsföreskrifter

genomförs. RF framhåller vidare, att förbud mot amatörboxning kan

komma att få till följd att intresset för denna sport söker sig sådana uttryck

och att sporten bedrivs i sådana former att de nu gällande säkerhetsbestämmelserna

sätts ur funktion. RF motsätter sig därför ett förbud mot amatörboxning.

Svenska boxningsförbundet anser, att boxningen till sin natur är en försvarssport

och att det är tveksamt om allvarliga följdverkningar kan befaras

av amatörboxningen, om den utövas efter de regler som nu finns i Sverige.

Förbundet förklarar sig berett att arbeta för vissa ytterligare säkerhetsåtgärder.

Sålunda kommer förbundets styrelse att verka för att lägsta

ålder för tävlingsboxning sätts till 16 år för nybörjare och till 17 år för juniorer.

Styrelsen kommer också att föreslå, att tävlingsläkare får rätt att avbryta

pågående match. I fråga om förbättring av ringgolv, handskar och

huvudskydd erinrar förbundet om att en utredning härom pågår i samråd

med Sveriges standardiseringskommission och statens provningsanstalt. Vidare

framhåller förbundet, att styrelsen har beslutat att arbeta för att

knockout som vinstgivande faktor tas bort i tävlingar för nybörjare och

juniorer. Förbundet tillstyrker ytterligare forskning om amatörboxningens

skadeverkningar. I yttrandet betonas också att amatörboxningen har en

social och ungdomsfostrande betydelse.

Amatörboxningen bör enligt Cykel- och sporthandlarnas riksförbund inte

förbjudas, eftersom den erbjuder unga män goda tillfällen till allsidig träning

och personlig fostran.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om avgränsningen av ett förbud

mot träning i boxning. Socialstyrelsen biträder det föreslagna

träningsförbudet, om detta innebär att övningar som bara avser att bevara

kondition och smidighet inte kommer att vara förbjudna. Länsstyrelsen i

Stockholms län anser, att det bör klart framgå att sådan träning som består

i att två personer utdelar slag mot varandra är förbjuden endast i det fall

att träningen innebär förberedelse för tävling eller uppvisning. Tränings
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

27

förbudet skulle enligt länsstyrelsen utsträckas för långt, om exempelvis

yngre pojkar blir förbjudna att ägna sig åt boxning även om det sker med

föräldrarnas fulla gillande och kanske stöd. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anför att, om endast förbudet mot professionell boxning antas, en

viss svårighet uppkommer att bestämma vad som menas med »träning i

sådan boxning». Träningen kan alltid sägas vara träning i amatörboxning,

om den inte sker direkt inför en avtalad professionell tävling eller uppvisning.

Kretsen av de personer som enligt promemorieförslaget skulle kunna bestraffas

för främjande av förbjuden boxning bör enligt RÅ och rikspolisstyrelsen

omfatta också managern. Enligt RÅ torde denne inte sällan tillhöra

de största profitörerna på den professionella boxningsverksamheten.

Rikspolisstyrelsen framhåller, att en manager genom kontrakt med en boxare

i regel har denne så hårt knuten till sig att det i praktiken är managern

som har det huvudsakliga inflytandet i fråga om tidpunkt, plats och motståndare

för boxarens tävlingar.

De remissinstanser som har yttrat sig om förbudsbestämmelsernas

utformning biträder den lagtekniska lösning som har föreslagits

i promemorian. RÄ kompletterar de synpunkter som har anförts i

promemorian i denna del med att det från systematisk synpunkt skulle vara

olämpligt att i allmänna ordningsstadgan föra in föreskrifter om straff för

brott mot boxningsförbud, eftersom stadgans nuvarande straffbestämmelser

avser endast bagatellförseelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser en närmare definition av bebegreppet

boxning vara önskvärd. Om man i lag meddelar ett generellt,

straffsanktionerat förbud mot viss verksamhet, är det enligt hovrätten

högst angeläget att det inte kan råda någon tvekan om vilken verksamhet

som förbudet omfattar. Skulle man t. ex. ändra reglerna för boxning, måste

man kunna fastställa var gränsen för det förbjudna området går. Vilka förändringar

som helst av boxningsreglerna kan inte vara tillräckliga för att

befria från förbudet. Men om t. ex. slag mot huvud utesluts genom ytterligare

säkerhetsföreskrifter, torde sporten med hänsyn till det främsta motivet

för ett boxningsförbud ha ändrat karaktär i sådan grad att den inte längre

är att anse som boxning i lagens mening.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

6. Departementschefen

6.1. Allmän motivering

Den svenska amatörboxningen leds och kontrolleras av Svenska boxningsförbundet.

Förbundet är medlem i Sveriges riksidrottsförbund (RF),

som fortlöpande granskar dess verksamhet och godkänner dess tävlingsbestämmelser.

Den professionella boxningen i Europa administreras av European

Boxing Union. I Sverige lyder denna form av boxning under Sveriges professionella

boxningskommission (Prokommissionen). Denna utfärdar licens

för dem som önskar utöva boxning yrkesmässigt och fastställer dagar för

tävlingar och uppvisningar i professionell boxning. Kommissionen utses

av boxningsförbundet.

De nuvarande reglerna för boxning härrör i sina huvuddrag från mitten

av 1800-talet. Då infördes bestämmelser om bl. a. skyldighet att använda

boxhandskar. Rondernas längd bestämdes till tre minuter och amatörboxningen

skildes från prisboxningen. Reglerna för boxningen har sedan reviderats

åtskilliga gånger i mildrande riktning. I Sverige infördes betydelsefulla

regler i detta syfte under 1950-talet.

Boxningen är inte någon större sportgren i Sverige. Sporten domineras

här helt av amatörboxningen. År 1965 var antalet klubbar för amatörboxare

119 och antalet boxare omkring 3 200. Samma år fanns endast

sex professionella boxare registrerade i Sverige. Under årens lopp torde endast

ett 50-tal svenskar ha ägnat sig åt professionell boxning. I Danmark

och Finland synes intresset för boxning vara större än i Sverige, i Norge

däremot avsevärt mindre. I Island är all boxning förbjuden genom en lag

från år 1956.

Under senare delen av 1800-talet var boxning en tid förbjuden i några stater

i USA och i vissa grevskap i England. Förbuden var i första hand föranledda

av de sociala problem som hade uppstått i samband med boxningstävlingar,

såsom anhopning av asociala element, allmänna slagsmål etc.

Även i Sverige har förekommit tendenser till att hindra boxningstävlingar.

I vissa städer, bl. a. Stockholm, vägrade sålunda polismyndigheterna under

1920-talet att lämna tillstånd till offentliga tävlingar och uppvisningar i professionell

boxning. Skälen härför synes närmast ha varit att yrkesboxningen

bedömdes ha en förråande inverkan och att osunda vinstintressen ansågs

göra sig gällande.

I den allmänna debatten sägs ibland att boxningen, i de former den nu

utövas, utgör en legaliserad misshandel. Förklaringen till att brottsbalkens

regler om ansvar för misshandel inte har tillämpats, när skador uppsåtligen

har tillfogats deltagare i boxningsmatch, är att den skadelidande anses

ha samtyckt till de skador som kan komma att drabba honom under

matchen. Att samtycke anses ha straffriande verkan torde delvis sammanhänga

med att boxningssporten är en av samhället tolererad verksamhet.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969 29

Under det senaste årtiondet har såväl i riksdagen som i Nordiska rådet

väckts förslag om förbud mot boxning. Förslagen har i första hand gällt

professionell boxning och har främst motiverats av boxningens skadeverkningar,

som hade uppmärksammats på allvar först omkring år 1930 men

sedan hade framstått allt tydligare. Vissa av förslagen har lett till att utredningsarbete

verkställts. Sedan 1955 års riksdag hos Kungl. Maj :t hade hemställt

om utredning i syfte att klarlägga boxningens skadeverkningar, tillkallade

chefen för inrikesdepartementet en särskild sakkunnig som år 1961

avlämnade ett betänkande i ämnet. I detta rekommenderades vissa smärre

förbättringar i gällande säkerhetsföreskrifter. Betänkandet ingick sedan

i arbetsmaterialet för den nordiska kommitté som jag strax skall beröra.

Vid 1962, 1967 och 1968 års riksdagar väcktes motioner med yrkande om

ingripande mot boxningen, i synnerhet den professionella. Motionerna föranledde

ingen åtgärd på grund av att resultatet av då aktuellt utredningsarbete

ansågs böra avvaktas, innan riksdagen tog ställning i boxningsfrågan.

I Nordiska rådet togs boxningsfrågan upp med anledning av ett medlemsförslag

år 1962 om en rekommendation till regeringarna i de andra nordiska

länderna än Island att förbjuda professionella boxningstävlingar.

Förslaget ledde till att rådet år 1963 rekommenderade berörda länder att låta

företa en gemensam undersökning av boxningens skadeverkningar. Den

kommitté av medicinskt sakkunniga som därefter tillsattes —- här kallad

den nordiska kommittén — avlämnade ett betänkande år 1967. Däri lades

fram en rad förslag till nya säkerhetsföreskrifter. Kommittén ansåg, att

ett förbud tills vidare inte borde meddelas. Vid den remissbehandling av

betänkandet som ägde rum i Sverige förordade flertalet remissinstanser

förbud mot professionell boxning. Åtskilliga ville förbjuda även amatörboxningen.

Den förut nämnda rekommendationen ansågs vid rådets session

år 1968 slutbehandlad, sedan den däri begärda undersökningen hade utförts.

Vid samma session väcktes ett nytt medlemsförlag med hemställan att

rådet skulle rekommendera regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige att förbjuda professionell boxning. En rekommendation av sådant

innehåll antogs av rådet i mars 1969.

På grundval av den nordiska kommitténs betänkande år 1967 och remissyttrandena

över detta utarbetades i början av år 1969 inom justitiedepartementet

en departementspromemoria med förslag till lag om förbud mot

professionell boxning. Utan ställningstagande till frågan huruvida förbud

borde införas även mot amatörboxning lades i promemorian fram också

ett alternativt förslag, innebärande förbud mot all boxning. Vid remissbehandlingen

av promemorian har så gott som samtliga remissinstanser

tillstyrkt förslaget om förbud mot professionell boxning eller lämnat det

utan erinran. Meningarna har däremot varit delade i frågan om förbudet

bör omfatta också amatörboxningen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

I det föreliggande utredningsmaterialet och de i anslutning därtill framförda

synpunkterna är det tre sakfrågor som tilldrar sig särskild uppmärksamhet,

nämligen hälsoriskerna, andra ogynnsamma konsekvenser av boxningen

och frågan huruvida en förbättring av säkerhetsföreskrifterna kan

tänkas vara tillräcklig åtgärd f. n.

Vad angår hälsoriskerna har den nordiska kommittén gjort

vissa bedömningar om boxningens medicinska skadeverkningar. Kommittén

bär därvid grundat sig på den kännedom om dessa verkningar som redan

finns inom den medicinska litteraturen. Därvid har kommittén tagit hänsyn

till de väsentliga ändringar i amatörboxningsreglerna som till skydd

för boxarens hälsa har införts under senare tid. I betänkandet redogörs

för riskerna för akuta hjärnskador genom hårda slag mot huvudet under

boxningsmatcher. Därvid nämns, att före år 1966 sammanlagt omkiing

300 boxare, varav två i Sverige, torde ha avlidit på grund av akut hjärnskada

i samband med boxningsmatch. I betänkandet konstateras också, att

permanenta hjärnskador kan uppstå, i synnerhet vid professionell boxning,

utan att boxaren har slagits knockout eller ens blivit omtöcknad.

Obotliga hjärnskador kan framkallas genom upprepade slag mot huvudet,

vilka var för sig inte medför medvetandestörningar. Efter hjärnskador kan

uppstå psykiska defekter som framför allt visar sig genom mentala

rubbningar och bristande social anpassning. Trots de hälsorisker med

vilka boxningen sålunda anses förenade föreslår kommittén inte något

förbud mot boxning utan den nöjer sig med att lägga fram vissa i det

följande behandlade — förslag till nya säkerhetsföreskrifter, gällande både

professionell boxning och amatörboxning. Genomförs dessa föreskrifter,

anser kommittén att boxningsskadorna elimineras i sådan grad att man

tills vidare — i avvaktan på ytterligare erfarenheter — bör kunna avstå från

förbud.

Departementspromemorian grundas, såvitt angår hälsoriskerna, på det

material som har redovisats av den nordiska kommittén och på remissyttrandena

över detta.

Vid remissbehandlingarna av det nordiska betänkandet och av departementspromemorian

har de medicinskt sakkunniga remissinstanserna förklarat

sig dela kommitténs uppfattning om boxningens medicinska skadeverkningar

och ansett, att nuvarande erfarenheter och kunskaper om verkningarna

är fullt tillräckliga för bestämda ställningstaganden i förbudsfrågan.

Dessa remissinstanser har också i allmänhet menat, att de föreslagna

säkerhetsföreskrifterna från medicinsk synpunkt inte är nog långtgående,

och har därför förordat förbud mot all boxning. Bland övriga som i yttrande

över promemorian har förordat sådant förbud under åberopande av

hälsoriskerna kan nämnas RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen

och de båda länsstyrelser som har hörts. Det förtjänar dock

också att framhållas, att några av de remissinstanser som representerar

medicinsk sakkunskap anser att de medicinska skälen — i betraktande av

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

olika förhållanden av annan art — inte är fullt tillräckliga för att låta ett

förbud omfatta även amatörboxningen. Dessa remissinstanser (de medicinska

fakulteterna i Lund och Umeå samt professorn Rylander) utgår därvid

från att säkerhetsföreskrifterna förbättras.

För min del vill jag framhålla, att man genom den nordiska kommitténs

utredning och de två remissbehandlingarna i ämnet har fått en klarare bild

av vilka skadeverkningar och hälsorisker som är förenade med boxning.

Enligt min uppfattning, som stöds på uttalanden från det övervägande

antalet av de remissinstanser som har yttrat sig, är de medicinska skadeverkningarna

av boxningen — jag avser då främst hjärnskador av kronisk

karaktär — allvarligare än man tidigare har haft anledning att räkna med.

Dessa verkningar måste anses vara av sådan art att boxningen från medicinsk

synpunkt inte längre kan godtas som sportgren i sin nuvarande form.

Samhället kan inte underlåta att ingripa för att förebygga de allvarliga,

ibland livshotande skador som boxare kan drabbas av och som i sin tur

kan leda till bl. a arbetsoförmåga och sociala anpassningssvårigheter.

Det finns anledning att betona att, som framhålls i departementspromemorian,

den professionella boxningen måste anses hälsofarligare än amatörboxningen.

Detta har flera orsaker, bl. a. att deltagarna använder lättare

handskar, att matchtiden är betydligt längre och att många av boxarna

under sin karriär har en tämligen lång aktiv tid. Den professionelle boxaren

utsätter sig således för risken att träffas av flera och hårdare slag mot huvudet

än amatörboxaren. Enligt vad som framgår av den nordiska kommitténs

utredning är det också i synnerhet professionell boxning som har

lett till symtom på permanenta hjärnskador.

Sammanfattningsvis anser jag, att vad som upplysts om hälsoriskerna

starkt talar för förbud mot boxning och att skälen därvid självfallet är starkast

i fråga om professionell boxning.

När det gäller andra ogynnsamma konsekvenser av boxningen

än de berörda hälsoriskerna framhålls i departementspromemorian

•— förutom att boxningen ibland har en förråande verkan — att det är

angeläget att man stävjar de osunda ekonomiska intressen som gör sig

gällande inom yrkesboxningen. Det anförs, att det måste anses stötande

att boxare och arrangörer kan göra sig betydande vinster på en verksamhet

som är inriktad på att åstadkomma skador hos deltagarna. Vad som

sålunda har anförts har i regel inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Nu berörda förhållanden vill även jag betrakta som skäl för förbud. Även

på denna punkt är förbudsskälen starkast i fråga om professionell boxning.

Vad angår frågan om förbättring av säkerhetsföreskriftern

a för boxning har den nordiska kommittén lagt fram ett förslag därom

i 16 punkter. Förslagets närmare innebörd har refererats i det föregående

(4.1). Förslaget avser både professionell boxning och amatörboxning, men

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

jag avser först att behandla frågan om införande av ytterligare säkerhetsföreskrifter

för den professionella boxningen.

Redan vid remissbehandlingen av den nordiska kommitténs betänkande

anfördes i en del yttranden, att man inte kunde påräkna att berörda boxningsorganisationer

skulle genomföra ytterligare säkerhetsföreskrifter för

den professionella boxningens del.

Av åtskilliga andra yttranden framgår att man, oavsett den frågan, ansåg

de föreslagna säkerhetsföreskrifterna otillräckliga för att i godtagbar grad

förebygga de hälsorisker som är förenade med den professionella boxningen.

I departementspromemorian anfördes, att det var helt verklighetsfrämmande

att för den professionella boxningens del diskutera införande av mera

omfattande säkerhetsföreskrifter, ägnade att kraftigt nedbringa skadeverkningarna.

Remissinstanserna har inte gjort någon invändning mot

detta uttalande. RF framhåller särskilt, att förbundet inte kan kontrollera

utövandet av professionell boxning, eftersom denna inte faller inom

förbundets område. Det kan tilläggas, att Svenska boxningsförbundet har

avstått från att yttra sig när det gäller föreskrifter för eller förbud mot

professionell boxning.

Med hänsyn särskilt till den professionella boxningens internationella

anknytning delar jag den i promemorian uttalade uppfattningen att det

får anses verklighetsfrämmande att räkna med att sådana omfattande säkerhetsföreskrifter

som kommittén har föreslagit skulle kunna genomföras

för denna boxnings del.

Mot bakgrunden av vad som i det föregående bär anförts beträffande

ilen professionella boxningen anser jag, att tillräckligt underlag föreligger

för ett ställningstagande till frågan om förbud mot sådan boxning. De åberopade

hälsoriskerna och övriga ogynnsamma konsekvenser av denna boxningsform

talar som förut har nämnts starkt för förbud. Med hänsyn härtill

och då man inte kan räkna med att komma fram till säkerhetsföreskrifter

som i godtagbar grad kan förebygga hälsoriskerna förordar jag att —

i enlighet med Nordiska rådets rekommendation i mars 1969 — förbud

mot professionell boxning införs. Till frågan om den närmare utformningen

av en sådan förbudslagstiftning återkommer jag senare.

I frågan om ytterligare säkerhetsföreskrifter för amatörboxningen bör

först uppmärksammas, att det inte föreligger behov att göra ändringar

i gällande säkerhetsföreskrifter i alla de avsenden som avses i den nordiska

kommitténs 16-punktsförslag. Sålunda uppfyller redan nu de svenska

boxningsreglerna i vissa avseenden de krav som har ställts upp av den

nordiska kommittén. Jag vill i det sammanhanget erinra om att nuvarande

regler för amatörboxningen i Sverige har utarbetats av boxningsförbundet

i samråd med medicinsk expertis och företrädare för RF.

Boxningsförbundets styrelse har förklarat sig vilja medverka till att ytterligare

säkerhetsföreskrifter införs i enlighet med kommittéförslaget och

har nämnt vilka regeländringar som närmast kommer i fråga. Av för
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

33

bundets uttalande framgår emellertid att man f. n. inte avser att införa

samtliga föreslagna föreskrifter. Den nordiska kommittén anser däremot,

att förslagen måste betraktas som en helhet, och under remissbehandlingen

bär, främst från medicinsk expertis, framhållits att samtliga föreskrifter är

betydelsefulla och att det bör vara ett minimikrav att de till fullo genomförs

för att boxningen skall kunna tillåtas.

En hel del remissinstanser har ansett, att de föreslagna säkerhetsbestämmelserna

är otillräckliga. Bl. a. har invänts att kommittén inte har

föreslagit den enda föreskrift som kan vara av någon praktisk betydelse,

nämligen ett ovillkorligt förbud att under boxning rikta slag mot huvudet

eller ansiktet. Det har också sagts, att hjärnskador inte kan förebyggas

så länge nuvarande målsättning att slå ut motståndaren står kvar.

Av särskild betydelse i detta sammanhang är uttalandet från boxningsförbundet,

att dess styrelse i princip har beslutat att arbeta för alt lcnockout

tas bort som vinstgivande faktor i nybörjar- och juniortävlingar. Förslag

i sådan riktning har inte förts fram av läkarkommittén. Ett fullföljande

av detta beslut, som utgör ett betydelsefullt initiativ från styrelsens sida,

torde medföra en avsevärd reducering av riskerna för hjärnskador på nybörjare

och juniorer.

Enligt min uppfattning framgår klart av den föreliggande utredningen

att man har att räkna med hälsorisker, bl. a. vissa risker för hjärnskador,

även om de säkerhetsföreskrifter som den nordiska kommittén har föreslagit

genomförs fullt ut och boxningsförbundets nyssnämnda beslut realiseras.

Det är naturligtvis svårt att bedöma storleken av dessa risker och

om det trots genomförande av'' föreskrifter av angiven art kommer att inträffa

skador som leder till bestående men. Jag anser dock, att man har

anledning att sätta tilltro till kommitténs bedömning att ett genomförande

av förslagen rimligen torde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador.

Som har framgått råder inom den medicinska expertisen inte enighet

om nödvändigheten av ett förbud mot amatörboxning. Jag är för egen del

benägen att — under förutsättning att de föreslagna säkerhetsföreskrifterna

kommer att genomföras utan något väsentligt undantag — inta ståndpunkten

att förbud mot amatörboxningen inte bör införas f. n. Denna ståndpunkt

bör dock omprövas, om den nämnda förutsättningen inte uppfylls

eller om det visar sig att berörda föreskrifter inte i tillräcklig grad undanröjer

hälsoriskerna. Jag vill tillägga, att jag utgår från att boxningsförbundet

allvarligt arbetar för att knockout tas bort som vinstgivande faktor

i första hand vid nybörjar- och juniortävlingar.

I enlighet med det anförda anser jag att förbud mot amatörboxning inte

bör införas nu.

I fråga om vissa av de föreslagna säkerhetsföreskrifterna vill jag anföra

följande.

Enligt punkt 4 i förslaget till ytterligare säkerhetsföreskrifter bör det

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

vara minst en veckas uppehåll mellan varje match som en boxare deltai i.

I allt fall bör han inte delta i mer än en match per dygn. Den föreslagna

bestämmelsen torde medföra att det blir omöjligt att under nuvarande former

genomföra mästerskapstävlingar av olika slag, eftersom matcherna i

slutskedet av sådana kan komma tätare. När det gäller lokala, regionala

och nationella mästerskapstävlingar synes det emellertid inte vara omöjligt

att organisera turneringarna så att den föreslagna säkerhetsföreskriften

kan följas. Jag förutsätter att boxningsförbundet allvarligt undersöker möjligheterna

härtill. I olympiska spel och andra internationella tävlingar

skall emellertid internationella tävlingsregler tillämpas, och i sådana fall

torde rekommendationen i fråga om vilotid mellan matcherna vanligen

inte kunna följas.

Vad boxningsförbundet har anfört om medverkan från det allmännas

sida vid utarbetandet av vägledning för tävlingsläkare (punkt 6) och vid

utbildning av sådana (punkt 7) torde inte vara av beskaffenhet att påkalla

något ställningstagande av Kungl. Maj :t i detta sammanhang.

Beträffande förslagen att förbättra ringgolv, boxhandskar och boxningshjälm

har under remissbehandlingen av departementspromemorian upplysts,

att boxningsförbundet har påbörjat tekniska undersökningar med

sådant syfte i samråd med standardiseringskommissionen och statens provningsanstalt.

Som berörts av en remissinstans bör man vid utarbetandet av

de nya skyddsåtgärderna på detta område kunna dra fördel av den forskning

beträffande stötskydd för huvudet som sker i statens trafiksäkerhetsråds

regi.

De säkerhetsföreskrifter som har föreslagits av den nordiska kommittén

berör olika skyddsfrågor och man måste räkna med att inte alla förslag kan

genomföras samtidigt. Bl. a. kan de tekniska undersökningarna bli tidskrävande.

Det får förutsättas att RF, som i viss mån kontrollerar boxningsförbundets

verksamhet, följer utvecklingen. Detta torde kunna ske genom

RF:s regelgranskande och anslagsbeviljande verksamhet. Målet för den utveckling

mot nya säkerhetsbestämmelser som RF och boxningsförbundet

har förklarat sig beredda att arbeta för bör vara att samtliga föreskrifter

som den nordiska kommittén har föreslagit genomförs. I

I och för sig hade det varit av värde om likartade lagbestämmelser hade

kunnat genomföras i alla de nordiska länderna. Nordisk rättslikhet har

dock inte sådan betydelse på detta område att det finns något hinder mot att

man i Sverige redan nu vidtar de här förordade åtgärderna.

I enlighet med det förut anförda bör ett förbud mot boxning alltså tills

vidare begränsas till den professionella boxningen. Vad beträffar den lagtekniska

utformningen av ett sådant förbud synes det inte råda någon tvekan

om att man bör välja den lösning som har föreslagits i promemorian,

nämligen en särskild lag. Jag förordar därför, att förbudsreglerna tas in

i en särskild lag om förbud mot professionell boxning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

35

Som en följd av ett förbud mot professionell boxning måste, som också

har förordats i departementspromemorian, ändring göras i 12 § andra stycket

allmänna ordningsstadgan. Detta innehåller en specialbestämmelse

om krav på tillstånd av polismyndighet för anordnande bl. a. av tävling

och uppvisning i professionell boxning. Vad som sålunda sägs om professionell

boxning bör utmönstras samtidigt med att professionell boxning förbjuds.

På grundval av det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till lag om förbud mot professionell boxning och till kungörelse om

ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617). Förslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.1

6.2. Specialmotivering

Lag om förbud mot professionell boxning

Rubriken

Rubriken innehåller begreppen »professionell» och »boxning».

I departementspromemorian (jfr under 5.1 i det föregående) förklaras,

att det inte lär föreligga något behov att i lagen definiera begreppet boxning.

Jag delar denna uppfattning. Innebörden av begreppet torde i allmänhet

vara klar. Den får bestämmas med hänsyn till sportgrenens allmänna kännetecken

och de grundläggande regler som allmänt iakttas inom grenen.

Boxning kan sålunda anses föreligga även om inte alla regler har följts.

Skulle en tvekamp mellan två personer bära boxningsmatchens allmänna

prägel, bör det anses likgiltigt om vissa av de regler som allmänt tillämpas

i boxningsmatch inte har iakttagits, t. ex. regler om boxarnas utrustning och

rondernas längd eller om poängberäkning. Frågan om boxning skall anses

föreligga får alltså bedömas med utgångspunkt från förhållandena i det

aktuella fallet och under beaktande av boxningens allmänna karakteristika.

Inte heller frågan om en viss boxning är att hänföra till professionell

boxning eller amatörboxning torde vålla några svårigheter. Regler för den

professionella boxningen har fastställts av European Boxing Union. Vissa

bestämmelser av intresse för gränsdragningen mellan amatörboxning och

professionell boxning återfinns också i de artiklar som har antagits av

AIBA, den organisation som kontrollerar den internationella amatörboxningen,

samt i boxningsförbundets tävlingsbestämmelser och regeltolkningar. I

dessa regler torde tillräcklig vägledning stå att få för bestämmande av om

en boxningsmatch är professionell eller inte. Skulle reglerna om gränsdragningen

mellan amatörboxning och den yrkesmässiga boxningen komma att

ändras i väsentlig grad, kan detta givetvis föranleda att lagen senare kan

behöva kompletteras med en definition av begreppet professionell eller att

förbudets räckvidd i övrigt omprövas. Det finns f. n. inga tecken på en sådan

utveckling. 1

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

1 §

Paragrafen, som motsvarar 1 § i promemorieförslaget, innehåller bestämmelser

om straff för den boxare som deltar i tävlings-, uppvisnings- eller

träningsmatch i professionell boxning.

Bestämmelsen är utformad så, att det framgår att den är begränsad till

att gälla endast dem som är direkt engagerade i utövande av professionell

boxning, dvs. boxarna själva. I 2 § har tagits in förbudsbestämmelser beträffande

andra personkategorier.

Det främsta skälet för ett boxningsförbud är, som tidigare har nämnts,

de hälsorisker som är förenade med sporten. Dessa risker föreligger givetvis

i första hand vid tävlings- och uppvisningsmatcher. Förbudet gäller därför

sådana matcher, såväl offentliga som enskilda.

Som har framhållits i departementspromemorian gäller de medicinska

skäl som kan anföras mot den professionella boxningen också den form av

träning som utgörs av en professionell boxares träning med sparringpartner

och som består i att boxarna utdelar slag mot varandra. Även sådana träningsmatcher

kan vara hälsovådliga och bör vara omfattade av förbudet.

All annan träning som professionell boxare bedriver, såsom rent konditionsstärkande

övningar, skuggboxning och slag mot särskilda redskap, bör

emellertid vara tillåten. Förbudet mot träningsmatcher bör inte vara begränsat

till sådana som äger rum direkt inför en avtalad match utan bör

gälla också träning med sparringpartner under tid, när boxaren inte är

kontrakterad för viss match.

Uttrycket »träningsmatch i professionell boxning» avser även träningsmatch

som äger rum mellan professionell boxare och sparringpartner, oavsett

om denne har betingat sig ersättning för sin medverkan. Även en

amatörboxare, som utan vederlag uppträder som sparringpartner mot professionell

boxare, bör alltså kunna straffas för otillåten boxningsutövning.

Förbudsreglerna skall gälla endast sådana matcher som äger rum här i

landet.

Mot den i promemorian föreslagna straffskalan har några erinringar inte

framförts under remissbehandlingen, och förslaget i den delen har därför

följts i departementsförslaget. Inte heller har promemorians förslag att låta

straffbestämmelsen vara i viss mån subsidiär i förhållande till brottsbalken

mötts av några invändningar. För egen del anser jag mig emellertid inte

kunna ansluta mig till förslaget i denna senare fråga. Enligt promemorieförslaget

skulle förbudslagen inte tillämpas, om den förbjudna boxningen

även innefattade brott belagt med strängare straff i brottsbalken. Jag anser

emellertid, att i sådana fall brottskonkurrens bör anses föreligga och att

ansvar bör ådömas enligt såväl förbudslagen som brottsbalken. I förslaget

har straffbestämmelsen därför inte gjorts subsidiär i förhållande till brottsbalken.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj.ts proposition nr 118 år 1969

2 §

Paragrafen motsvarar 2 § i promemorieförslaget. Vissa ändringar har dock

skett i förhållande till detta.

I frågan vilka personer som, jämte boxarna själva, skulle omfattas av

boxningsförbudet framhölls i departementspromemorian, att det givetvis

skulle kunna vara möjligt att endast analogivis tillämpa brottsbalkens medverkansregler.

En sådan utväg skulle emellertid medföra, att kretsen av

dem som skulle drabbas av medverkansansvar blir obestämd och kommer

att omfatta också personer vars medverkan får anses föga straffvärd. I förslagets

2 § angavs därför vilken slags medverkan till brott mot 1 § som

skulle kunna bestraffas. Detta innebar en avsevärd begränsning av medverkansans

varet .

Även enligt min uppfattning bör en begränsning ske. Jag anser vidare,

att de handlingar som skall kunna bestraffas vid sidan av själva boxandet

inte bör anknytas till brottsbalkens medverkansregler. En sådan konstruktion

medför nämligen att det inte skulle bli möjligt att ingripa mot

en planerad professionell boxningsmatch, innan den har börjat. Enligt

svensk rätt förutsätts sålunda för straffbar medverkan att den straffbelagda

gärningen har utförts. Med hänsyn främst till önskvärdheten av att kunna

ingripa mot en planerad match på ett tidigt stadium har 2 §, till skillnad

från promemorians förslag i denna del, inte konstruerats som en medverkansregel.

I stället har de handlingar som har ansetts straffvärda i paragrafen

utformats som självständiga brott. I en ny paragraf, 3 §, har sedan

tagits in en bestämmelse av innebörd att brottsbalkens medverkansregler inte

skall tillämpas analogt vid brott mot förbudslagen.

I promemorieförslaget har som förutsättning för straffbarhet angetts, att

de olika handlingarna skall främja tävling eller uppvisning i professionell

boxning. Jag anser, att även handlingar som avser sparringmatcher bör

vara förbjudna. I förevarande förslag har straffbarheten därför anknutits till

sådana matcher som avses i 1 §, dvs. både tävlings-, uppvisnings- och träningsmatcher.

Bestämmelserna i 2 § bör, liksom i 1 §, vara territoriellt begränsade till

boxning som utövas här i landet.

Vad sedan angår vilka handlingar avseende förbjudna matcher som bör

vara omfattade av förbudet i 2 § har paragrafens bestämmelser begränsats

till förfaranden, som på ett mera avgörande sätt främjar en förbjuden boxningsmatch

eller som brukar medföra större ekonomisk vinst för vederbörande.

Dessa handlingar har i paragrafen delats upp i tre punkter.

Den första punkten i mitt förslag motsvarar punkterna 1 och 2 i promemorieförslaget.

I första hand avses den som i egenskap av s. k. promotor

eller i övrigt har ett bestämmande inflytande över arrangemangen vid

tävling eller uppvisning i professionell boxning. Vidare avses den som lämnar

ekonomiskt understöd för genomförande av boxningsmatch, dvs. den

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

som bestrider förskottsbetalningar, betalar lokalhyra eller på annat sätt

ekonomiskt bidrar till att förbjuden match äger rum. Slutligen nämns den

som upplåter lokal för sådan match. Det krävs inte att vederlag har betingats

för upplåtelsen.

Den andra punkten är en nyhet i förhållande till promemorieförslaget.

Under remissbehandlingen har RÅ och rikspolisstyrelsen ansett, att också

managern för en professionell boxare bör kunna straffas för sin medverkan

till förbjuden boxningsmatch. Jag delar denna uppfattning. En professionell

boxare torde i allmänhet uppdra åt annan person, en manager, att förhandla

om boxningsmatcher och att i övrigt ombesörja hans ekonomiska angelägenheter

som boxare. I regel torde avtal om professionell boxningsmatch

ingås genom skriftligt avtal mellan boxaren och hans manager a ena sidan

och promotorn å andra sidan. Genom punkt 2 i departementsförslaget hai

sådant agerande från managerns sida förbjudits. Förbudet har ansetts böra

utsträckas att avse också de fall då managern — utan att själv ingå avtal

om boxares medverkan i match — har främjat tillkomsten av sådant avtal.

Att avtalet har skriftlig form är inte någon förutsättning för ansvar. Inte

heller krävs att avtalet ingås här i landet. Det är tillräckligt att avtalet avser

match som skall äga rum här.

Enligt tredje punkten, som motsvarar tredje punkten i promemorieförslaget,

kan ansvar ådömas den som vid match tjänstgör som domare eller

sekond. Ansvaret för domare har inte begränsats till ringdomaren utan omfattar

även poängdomarna. Med sekond menas den, i allmänhet tränaren,

som assisterar boxaren under match och som i sådan egenskap enligt gällande

tävlingsregler har vissa befogenheter, bl. a. att beträda boxningsringen

och att ge upp matchen på sin boxares vägnar. För ansvar i de fall som

nämns i punkt 3 krävs att matchen har påbörjats. Med de möjligheter att

tidigt ingripa mot en planerad match som finns enligt de båda andra punkterna

i paragrafen torde det sällan bli fråga om att tillämpa punkt 3.

3 §

Paragrafen har inte någon motsvarighet i promemorieförslaget. Som har

nämnts under 2 § bör den som har medverkat till brott mot 1 § inte ådömas

ansvar härför i annat fall än som följer av 2 §. Något ansvar för medverkan

till de som självständiga brott konstruerade gärningarna i 2 § bör inte

förekomma. I förevarande paragraf har därför tagits in en regel som utesluter

analogisk tillämpning av brottsbalkens medverkansregler såvitt gäller

brott mot förbudslagen.

4 §

Paragrafen motsvarar 3 § i promemorieförslaget.

De ekonomiska vinster som inom den professionella boxningen kan upp
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

komma för boxare, manager, promotor och andra som anges i 1 och 2 §§

bör, som också har förordats i promemorieförslaget, förverkas till kronan,

om det inte är uppenbart obilligt. En förverkandebestämmelse av sådant

innehåll har tagits in i förevarande paragraf.

Övergångsbestämmelser

Enligt förslaget skall lagen träda i kraft den 1 januari 1970.

Tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch som äger rum efter lagens

ikraftträdande omfattas givetvis av förbudet, även om avtal om matchen

bär slutits och förberedelserna har avslutats dessförinnan.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget till lag om förbud

mot professionell boxning inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag

av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Bilaga 1

Departementspromemorians

förslag

1) Förslag

till

Lag

om förbud mot professionell boxning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som här i riket utövar professionell boxning genom att deltaga i

tävling, uppvisning eller träning i sådan boxning dömes till böter eller

fängelse i högst sex månader, om ej gärningen är belagd med strängare

straff i brottsbalken.

2 §.

För medverkan till brott som sägs i 1 § dömes den som främjar utövning

av professionell boxning genom att

1) anordna eller ekonomiskt bidraga till tävling eller uppvisning,

2) upplåta lokal för tävling eller uppvisning, eller

3) tjänstgöra som domare eller sekond vid tävling eller uppvisning.

3 §•

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är

uppenbart obilligt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

41

Departementspromemorians

förslag

2) Förslag

till

Lag

om förbud mot boxning

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den som här i riket utövar boxning genom att deltaga i tävling, uppvisning

eller träning i boxning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader,

om ej gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.

2 §.

För medverkan till brott som avses i 1 § dömes den som främjar utövning

av boxning genom att

1) anordna eller ekonomiskt bidraga till tävling eller uppvisning,

2) upplåta lokal för tävling eller uppvisning, eller

3) tjänstgöra som domare eller sekond vid tävling eller uppvisning.

3 §•

Utbyte av brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är

uppenbart obilligt.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Departementspromemorians

förslag

3) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna ordningsstadgan den 14 december

1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Å allmän---------av polismyndigheten.

Sådant tillstånd fordras även el- Sådant tillstånd fordras även eljest

för anordnande av offentlig jest för anordnande av offentlig

danstillställning, cirkusföreställning, danstillställning, cirkusföreställning,

tivoli- och marknadsnöjen samt där- tivoli- och marknadsnöjen samt därmed

j ämförlig nöj estillställning även- med j ämförlig nöj estillställning ävensom

tävling och uppvisning i motor- som tävling och uppvisning i motorsport

samt professionell boxning och sport och professionell brottning,

brottning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

43

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 12 maj 1969.

N ärvarande:

justitierådet Nordström

regeringsrådet Walberg

justitierådet Westerlind

justitierådet Ulveson.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 11 april

1969, har Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skall inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över upprättat förslag till lag om förbud mot

professionell boxning.

Förslaget, som är bilagt detta protokoll, föredrages inför lagrådet av assessorn

Bengt Karle.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 23 maj 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg,

Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till lag om förbud mot professionell boxning.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,

och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition dels föreslår riksdagen

att antaga förslaget, dels inhämtar riksdagens yttrande över det till statsrådsprotokollet

den 11 april 1969 fogade förslaget till kungörelse om ändring

i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB. STHLM 6»

914259

Doktrin (1)

  1. Träningsmatch i högsta domstolen, SvJT 1986 s. 225, på s. 226 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:51 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud mot professionell boxning m. rn., d el s o c k i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1986 s. 225 Träningsmatch i högsta domstolen s. 226 i texten