Sök i Ratio Lex

Angående Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

1969-06-27 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:122, Angående Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

1

Nr 122

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående Vänerns och

Vätterns förbindelse med västerhavet; given Stockholms

slott den 27 juni 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över vad föredragande departementschefen anfört om Vänerns

och Vätterns förbindelse med västerhavet.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen konstateras att det är samhällsekonomiskt olönsamt att

anlägga en ny kanal för Vänerns förbindelse med västerhavet i sträckningen

Vänersborg—Uddevalla och att en sådan därför inte bör komma till stånd.

Utredningarna visar att Trollhätte kanal till en lägre kostnad kan ges tillräcklig

kapacitet för att täcka behovet av kanaltransporter inom den aktuella

regionen.

Inom vissa ramar är en utbyggnad av trollhätteleden samhällsekonomiskt

lönsam jämfört med alternativet att lägga ned kanaldriften och gå över till

landtransporter med omlastning i kusthamn.

För att underlätta en närmare bedömning av frågan i vilken utsträckning

det är motiverat med sådana utbyggnadsarbeten i trollhätteleden avses statens

vattenfallsverk och sjöfartsverket skola utföra vissa ytterligare tekniskekonomiska

utredningar.

Beträffande Göta kanals västgötadel visar utförda beräkningar att en

utbyggna<l inte blir samhällsekonomiskt lönsam. Dess framtida roll i frilufts-

och rekreationssammanhang bör från statens sida bedömas i ett större

sammanhang inom ramen för det totala stödet till sådana ändamål.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 122

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott

den 27 juni 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet och anför.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

3

I. Inledning

Kanaltrafikutredningen som tillsattes år 1961 för att utföra en trafikekonomisk

utredning om godtransporterna mellan väner- och vätterområdena

samt västerhavet (ledamöter professor Sven Godlund, ordf., överinspektör

Olof Jarder, sjöfartsrådet Bengt Rickard samt direktörerna Sven

Torell och Arne Waller; direktiv se 1962 års riksdagsberättelse s. 127) har

i maj 1967 avlämnat betänkandet Vänerns och Vätterns förbindelse med

västerhavet jämte bilagor (SOU 1967: 32 o. 33). Vid betänkandet är fogade

en reservation av ledamoten Torell och ett särskilt yttrande av ledamoten

Waller.

Yttranden över betänkandet har avgetts av överbefälhavaren, statens

järnvägar, statens vägverk, sjöfartsstyrelsen, statens planverk, statens geotekniska

institut, riksrevisionsverket, statens vattenfallsverk, statens naturvårdsverk,

kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län,

hamnutredningen, lotsorganisationsutredningen, Göta kanalbolag, Jernkontoret,

Handelskamrarnas nämnd, Uddevalla stad, Göteborgs stad, Svenska

hamnförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Näringslivets trafikdelegation,

Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska

lasttrafikbilägareförbundet, Föreningen för inre vattenvägar, Vätterdelegationen,

1957 års Vänerkommitté, Vänerns seglationsstyrelse, Svenska

teknologföreningen, Kommittén för Vätterns vattenvård, Centerpartiets

distriktsorganisationer i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Värmlands,

Örebro och Kopparbergs län. Jernkontoret, Handelskamrarnas nämnd

och Sveriges allmänna exportförening har anslutit sig till Näringslivets

trafikdelegations yttrande.

Länsstyrelserna och kommerskollegium har bifogat yttranden från bl. a.

stads- och kommunalfullmäktige inom de berörda områdena, landstingsorgan,

handelskamrar, industrier och föreningar.

Vänern och Vättern står i förbindelse med Östersjön och västerhavet genom

Göta kanal och Trollhätte kanal. Göta kanal består av en del genom

Östergötland som förbinder Östersjön med Vättern, och en del genom Västergötland

som förbinder Vättern med Vänern. Utredningen har i enlighet

med sitt uppdrag behandlat endast Göta kanals västgötadel, trollhätteleden

samt en tänkt led Vänersborg—Uddevalla dvs. Vänerns och Vätterns

förbindelse med västerhavet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr t22 år 1969

Göta kanals västgötadel går från Vättern genom naturliga sjöar och

konstbyggda sträckor fram till Vänern. Kanalen, som i sitt nuvarande

skick är ungefär 150 år gammal, tillåter trafik med fartyg av följande

största dimensioner: längd 32 in, bredd 7 m och djupgående 2,82 m. Dessa

mått svarar mot en största dödvikt av ca 250 ton. Kanalen är ca 65 km

lång, varav 38 km utgörs av konstbyggda sträckor. Höjdskillnaden mellan

Vättern och Vänern är ca 44 m.

Trollhätte kanal, som sträcker sig mellan Vänern och Göteborg, är räknat

från Hisingsbron i Göteborg till Vänern ca 86 km lång, varav 10 km utgörs

av konstbyggda sträckor. Resten av kanalen följer Göta älv. Kanalen

har sammanlagt sex slussar vid Ström (Lilla Edet), Trollhättan och Brinkebergskulle.

I Trollhättan är tre slussar sammanbyggda till en trappa. Vid

den år 1916 slutförda ombyggnaden av kanalen fick slussarna följande dimensioner:

längd i slusskammaren 90 m, bredd i portöppningen 13,7 m

och minsta vattendjup på den s. k. tröskeln 5,5 m. Efter ombyggnaden öppnades

kanalen för fartyg med ett största djupgående av 4 m. Senare rensningar

i farleden och uppdämningar av vattenytan har ökat djupgåendet

till 4,6 m. När Vänerns vattenstånd är lägre än 43,86 m, måste emellertid

djupgåendet reduceras. Övriga största dimensioner för fartygen är 87 m

längd och 12,5 m bredd. Angivna mått svarar mot en största dödvikt av

ca 2 000 ton. Slussarna tillåter i och för sig en ökning av det största djupgåendet

till 5,4 m.

Beträffande väner- och vätterlederna har tidigare på lokalt initiativ

utförts tekniska och trafikekonomiska utredningar. Huvudmännen för dessa

utredningar, 1957 års Vänerkommitté och Vätterdelegationen, var landshövdingarna

i berörda län samt representanter för landstingskommuner,

industriföretag, rederier m. fl.

Vidare tillsattes år 1957 med anledning av rasriskerna i götaälvdalen en

utredning inom inrikesdepartementet — götaälvskommittén — för att utreda

vissa frågor i anslutning härtill.

Vänerkommittén bildades närmast med anledning av avspärrningsriskerna

genom skred i Göta älv. Kommittén anförde att Trollhätte kanal inte

var den säkra farled som näringslivets intressen fordrade. Sjöfartens utveckling

medförde vidare enligt kommittén krav på vattendjup och slussstorlek,

som den nuvarande kanalen inte kunde tillgodose. Kommittén

framhöll också, att Trollhätte kanals trafikkapacitet beräknades komma

att överskridas omkring år 1970. En ny kanal i sträckningen Vänersborg—

Uddevalla för fartyg med ett djupgående av 6,5 m, en största bredd av

16,5 m och längd av 130 m syntes enligt kommitténs uppfattning ge sådana

trafikvinster att projektet var samhällsekonomiskt motiverat.

Projektet kostnadsberäknades i 1959 års prisnivå till 350 milj. kr. exklusive

marklösen, skadeersättningar o. d.

Vätterdelegationen inriktade sig på en fördjupning av Göta kanals väst •

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

götadel. Delegationen uttalade att som alternativ till en utbyggnad stod

en nedläggning av nuvarande föråldrade kanal. En nedläggning skulle enligt

delegationens mening hårt drabba vissa industriföretag och näringsgrenar

och dessutom innebära att landets internationellt sett största turistattraktion

föll bort. En utbyggd kanal förutsattes genom sänkta transportkostnader

i hög grad främja näringslivet inom vätterregionen och skapa

underlag för en ökad industrialisering med bl. a. lokaliseringspolitiskt gynnsamma

verkningar. Delegationen redovisade olika djupalternativ för en utbyggd

kanal, från 4 till 6,5 m. Alltefter djupet varierade investeringskostnaderna

i 1959 års prisnivå, från 110 till 280 milj. kr. exklusive marklösen,

skadeersättningar o. d. I varje fall de mindre fördjupningsalternativen bedömdes

förhållandevis snabbt bli samhällsekonomiskt lönsamma.

Båda projekten angavs i stort vara lämpliga som beredskapsarbeten.

Såväl Vänerkommittén som Vätterdelegationen förutsatte att de överlämnade

utredningarna i olika avseenden skulle kompletteras innan ett slutligt

ställningstagande skedde.

Vänerkommitténs förslag, som överlämnades till Kungl. Maj :t i november

1959, remissbehandlades. Yttranden avgavs av arbetsmarknadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

samt g ötaälv skommittén. Sjöf artsstyrelsen kritiserade det

transportekonomiska utredningsarbetet och ansåg sig inte kunna godta

detta i vissa för räntabilitetsbedömningen avgörande delar. Enligt styrelsens

åsikt var det angeläget att utredningsarbetet fullföljdes och gavs ökad

bredd. Även arbetsmarknadsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

förordade fortsatt utredning. Vattenfallsstyrelsen hade inte

någon erinran mot att en utredning enligt kommitténs förslag kom till

stånd, om en trafikekonomisk bedömning av problemet gav ett positivt

resultat. Götaälvskommittén ansåg, att en fullständig utredning borde anstå

till dess att slutresultaten av de geotekniska undersökningarna i götaälvdalen

av den nuvarande kanalleden förelåg.

Götaälvskommittén vars huvudsakliga uppgift var att undersöka vad

som borde göras för att hindra nya rasolyckor i götaälvdalen anförde i sitt

betänkande (SOU 1962:48), att om vissa närmare angivna förstärkningsåtgärder

vidtogs och om en uppföljning av erosionsförhållandena m. m. i

götaälvdalen skedde kunde man räkna med att riskerna för skred av katastrofkaraktär

hade förebyggts på ett godtagbart sätt.

Vissa av de av götaälvskommittén föreslagna åtgärderna har numera genomförts.

Statens geotekniska institut fungerar som centralt organ vid övervakningen

av stabilitetsförhållandena i älvdalen. Medel har också anvisats

för uppföljning av erosionsförloppet och för viss inspektion m. m.

I samband med raset vid Surte år 1950 aktualiserades en omläggning av

trollhätteleden i dess sydligare del till Nordre älv. Sjöfartsstyrelsen har

fullföljt vissa utredningar som berör denna farled. Möjligheterna att för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

djupa älvsträckan undersöktes därvid och kostnaden för en permanent

led genom Nordre älv för fartyg med ett största djupgående av 4,6 m beräknades

till ungefär 22 milj. kr. i 1963 års priser. En anpassning av denna

led till 6,5 m djupgående kostnadsberäknades till 43 milj. kr.

II. Utredningen

Kanaltrafikutredningen har med utgångspunkt i direktiven sett som sin

huvuduppgift att söka klarlägga om behoven av tyngre transporter inom

väner- och vätterområdet redan nått eller kan väntas inom överskådlig

framtid nå en sådan omfattning att regionen kan bära kostnaderna för

transportsystem som har väsentligt högre kapacitet än de nuvarande. Utredningen

har valt att fullgöra sitt uppdrag genom att söka värdera de ekonomiska

vinster för samhället som skulle kunna följa av olika kapacitetsökande

utbyggnadsalternativ avseende Vänerns och Vätterns förbindelse

med västerhavet samt ange den kostnadsram inom vilken sådana åtgärder

kan anses samhällsekonomiskt motiverade. Några förslag som omedelbart

kan läggas till grund för konkreta utbyggnadsprogram läggs däremot inte

fram. Sådana förslag måste föregås inte bara av transportekonomiska bedömningar

utan även av tekniska undersökningar av betydande omfattning

vilka enligt direktiven inte ingått i utredningens uppdrag att utföra.

En ny led Vänersborg—Uddevalla

Redan i samband med 1916 års ombyggnad av Trollhätte kanal undersöktes

en alternativ ledsträckning Vänersborg—Uddevalla. Utom ökad säkerhet

skulle denna ge en kortare och för nautiska faror mindre utsatt

förbindelse. Den nya leden förutsattes få en betydligt större kapacitet än

trollhätteleden. Någon kanalled med denna sträckning kom emellertid inte

till utförande.

Vänerkommitténs år 1959 framlagda förslag avsåg en kanal i sträckningen

Vänersborg—Uddevalla med en längd av 25 km mot Trollhätte kanals

86 km. Den skulle utmynna inom Uddevalla stads hamnområde.

Leden förutsattes få en slusstrappa vid Uddevalla med en lyfthöjd av

36 m samt tre enkelslussar. De på slusstrappan följande båda enkelslussarna

skulle lyfta kanalen ytterligare 18 m. Leden föreslogs med hänsyn till

byggnadskostnader m. m. som s. k. överhöjd kanal. Den närmast Vänersborg

liggande slussen skulle sänka leden till Vänerns nivå, dvs. till ca 45 m

över havet.

Både slusstrappan och kanalen tänktes utförda som dubbelled. Enkelslussarna

förutsattes däremot inte dubblerade, överhöjden jämfört med

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

Vänerns yta nödvändiggjorde pumpverk för slussningsvatten samt för ersättning

av vattenförluster genom läckage och avdunstning.

Kanaltrafikutredningen har närmare studerat Väner kommitténs förslag

och funnit att kostnaderna för en sådan kanal mellan Vänersborg och Uddevalla

sannolikt skulle komma att kosta sammanlagt mer än 500 milj. kr.

vid 1963 års prisnivå.

En stor del av Trollhätte kanals trafik alstras av industrierna i Trollhättan/Stallbackaområdet

och Vargön. Vänerkommittén förutsatte att övre

delen av kanalsträckan med bl. a. slussen vid Brinkebergskulle skulle bibehållas

för trafik och industrierna på så sätt anknytas till uddevallaleden.

Detta skulle på någon sikt nödvändiggöra investeringar i trollhätteleden.

Även slussen vid Brinkebergskulle skulle under dessa förhållanden möjligen

behöva byggas om. För att garantera ett farledsdjup av 4,6 in skulle

vidare krävas vissa fördjupningsarbeten ovanför slussen. En fullständig

anpassning till den tänkta uddevallaledens dimensioner skulle ställa krav

på ytterligare, mycket omfattande investeringar i trollhätteleden som beräknats

till minst 40—50 milj. kr.

En vänerled i sträckningen Vänersborg—Uddevalla skulle innebära att

förbindelsen mellan vänerhamnarna och havet förkortades väsentligt. Själva

kanalen skulle bli drygt 60 km kortare än trollhätteledens 86 km. Härigenom

reduceras den sträcka, som fartygen måste passera med nedsatt fart.

På så sätt ökar tidsvinsten för framför allt de större fartygen. Står som

jämförelsealternativ en trollhätteled med nuvarande sträckning av ledens

nedre del medför också bortfallet av passagen genom Göteborgs hamn en

tidsbesparing.

Mot de tidsvinster en ny, kortare sträckning för med sig får ställas tidsförluster

som följd av ett ökat antal slussningar och större sammanlagd

slusshöjd. Trollhätte kanals nuvarande sex slussar kan vid en utbyggnad

reduceras till fem genom att den tillkommande trappan i Trollhättan endast

får två steg. För uddevallaleden blir antalet slussar sex eller sju, beroende

på vilket alternativ som väljs för utformningen av slusstrappan i Uddevalla.

Kanaltrafikutredningen finner det rimligt att räkna med en tidsåtgång

av tre å fyra timmar för passage av en uddevallaled med ett fartyg med en

dödvikt av 1 100 ton. Tidsbesparingen jämfört med en utbyggd trollhätteled

i nuvarande sträckning skulle då enligt utredningen bli fem timmar.

Värdet av en sådan tidsvinst för redaren beror i första hand på i vilken

utsträckning tidsvinsten förkortar tiden intill påbörjandet av nästa resa, dvs.

för med sig ett tidigare avslutande av lossnings- och lastningsarbetet i destinationshamnen

eller i varje fall minskade kostnader för övertidsarbete.

De mycket stora kostnader för avskrivningar och ränta som anläggandet

av en helt ny led mellan Vänersborg och Uddevalla skulle medföra måste

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

belasta trafiken i leden. De transportkostnadsbesparingar som nås genom

kortare längd hos en sådan led väger endast till en liten del upp dessa

kostnader. Nämnda faktorer har lett kanaltrafikutredningen till slutsatsen

att en led Vänersborg—Uddevalla nu måste bedömas som ett transportekonomiskt

helt orealistiskt företag. Utredningen bär därför i stället koncentrerat

sina överväganden på en led med Trollhätte kanals nuvarande huvudsträckning.

Trollhätteleden

Godstrafikutvecklingen

Den totala godstrafiken på Trollhätte kanals egentliga kanalsträcka (Lilla

Edet—Vänersborg) omfattade under åren 1910—1914 omkring 1,4 milj.

ton per år. Under mellankrigstiden ökade volymen från mitten av 1920- talet till 2,3 milj. ton. Tiden efter år 1945 har med ett par undantag präglats

av en fortsatt ökning av godsvolymen. År 1960 nådde denna upp till

drygt 3 milj. ton och år 1964 — efter en mindre nedgång åren 1962 och

1963 — till ca 3,5 milj. ton.

Godsvolymen har alltså under femtioårsperioden 1914—1964 mer än fördubblats

vilket motsvarar en årlig ökning med drygt 1,5 procent. Tillväxten

från åren närmast före andra världskriget fram till nuläget motsvarar en

årlig ökning med 1,3 % per år, medan ökningstakten för den senaste tioårsperioden

legat högre, vid omkring 2,5 % per år.

Hela den angivna trafiken på kanalsträckan är inte genomgående utan

viss trafik berör endast delar av sträckan.

Trafiken på älvsträckan söder om Lilla Edet inräknas inte i av utredningen

redovisade godsmängdsuppgifter beträffande Trollhätte kanal.

Följande normalårsmängder i ton av olika varuslag anges för den uppgående

trafiken på Trollhätte kanal under åren 1960—1963:

Ton

Petroleumprodukter........................................ 935 000

Kol och koks.............................................. 255 000

Sten, kalk och gips ........................................ 210 000

Järn och stål .............................................. 110 000

Salt ...................................................... 90 000

Övriga varor .............................................. 260 000

1 860 000

De fem specificerade varugrupperna svarar för tillsammans omkring 85 %

av den uppgående godsmängden.

Av den totala godsmängden utgör petroleumprodukterna hälften.

Även den på Trollhätte kanal nedgående godsmängden domineras av ett

begränsat antal stora varuslag. Följande normalårsfördelning anges:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

9

Ton

Sågade trävaror .

Malm .........

Pappersmassa

Papper .......

Pappersved m. m.

275 000

250 000

230 000

160 000

120 000

70 000

65 000

no ooo

Sten

Spannmål

Övriga varor

1 280 000

De sju specificerade varugrupperna utgör närmare 95 % av godsmängden.

Ökningen av de uppgående petroleumtransporterna på Trollhätte kanal

har varit utslagsgivande för kanaltrafikens volymökning sedan år 1950.

Av en total ökning av godsmängden fram till år 1963 på omkring 1 milj.

ton faller omkring två tredjedelar på sådana transporter.

Den totala ökningen av petroleumtransporterna under femårsperioden

1961—1965 uppgår till 42 % vilket motsvarar drygt 7 % per år. Härav svarar

motorbränslena för den mindre delen. De tunna eldningsoljorna som

huvudsakligen används till uppvärmning har visat stark ökning. De tjocka

oljorna svarar emellertid för drygt hälften av petroleumtransporterna.

De lättflytande petroleumprodukter som enligt utredningen skulle kunna

komma i fråga för rörledningstransporter utan uppvärmning (bensin, fotogen,

motorbrännoljor, tunna eldningsoljor) utgjorde år 1950 nära 50 procent

av den transporterade oljemängden.

Den totala godskvantiteten på kanalen kommer enligt utredningens prognoser

att växa från omkring 3,1 milj. ton i början av 1960-talet till 3,6—- 4,3 milj. ton år 1970 samt till 4—4,9 milj. ton år 1975 och 4,2—5,4 milj.

ton år 1980.

Av dessa godsmängder beräknas petroleumtransporterna komma att omfatta

1,5—1,6 milj. ton år 1970 samt 1,6—2 milj. ton år 1975 och 1,8—2,4

milj. ton år 1980. Härtill kommer de ytterligare oljetransporter som en

eventuell ombyggnad av vätterleden skulle medföra.

Trollhätteledens kapacitet

Som framgått av det föregående framförde Vänerkommittén som ett motiv

för en utbyggnad av en led Vänersborg—Uddevalla förutom riskerna för

fortsatta ras i Göta älv att trollhätteledens nuvarande kapacitet relativt

snart skulle visa sig otillräcklig för den ökande trafiken. Kanaltrafikutredningen

har undersökt detta problem och påpekar bl. a. att de utvecklingslinjer

som avspeglat sig i trafikstrukturens ändringar mellan åren 1960

och 1964 tyder på att det finns anledning att revidera tidigare beräkningar

av trollhätteledens kapacitetsgräns. I olika sammanhang har denna angivits

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

till mellan 4 och 4,8 milj. ton. Den sistnämnda godsvolymen kan enligt utredningens

prognoser komma att uppnås några år in på 1970-talet. Såvitt

utredningen kunnat finna måste dessa kapacitetsberäkningar vara baserade

på antagandet att fartygens medellast inte skulle kunna höjas nämnvärt

över siffran från slutet av 1950-talet som var ca 200 ton.

År 1960 var den totala godsvolymen på leden ca 3 milj. ton. Antalet

resor på kanalleden i Trollhättan var drygt 13 000 vilket ger en medellast

per fartyg av ca 225 ton. År 1964 var motsvarande siffror ca 3,5 milj. ton,

ca 12 300 resor och ca 280 ton i medellast. Det minsta tonnaget, dvs. med

högst 300 ton dödvikt, är omodernt och mönstras ut i snabb takt. Genomsnittsåldern

hos dessa fartyg är hög och ekonomiska förutsättningar har

visat sig saknas för en förnyelse av detta fartygsbestånd. Inom de närmast

liggande storleksklasserna sker en markant förskjutning uppåt av fartygens

lastförmåga inom ramen för gränsen 500 registerton brutto (s. k. paragrafbåtar).

Detta gäller både torrlastfartyg och tankfartyg. Inom tanktonnaget

har fartyg i storleksklassen 2 000 ton dödvikt under senare år satts in på

trollhätteleden. Utvecklingen mot allt högre medellaster kan mot denna

bakgrund beräknas fortsätta.

De ökande fartygsstorlekarna kommer att successivt begränsa antalet

möjliga passager av slussarna genom att slussning av mer än ett fartyg åt

gången i allt flera fall inte kan utföras.

Utredningen har med hänsyn härtill valt att definiera den nuvarande

trollhätteledens kapacitet med utgångspunkt i den faktiska belastningen

år 1960 i vad avser antalet fartygspassager jämfört med fartygens medellast

och den totala transportvolymen. Den fortsatta ökningen av fartygens

medellast antas gå väsentligt snabbare än uppgången av den samlade

godskvantiteten. Utredningen har gjort vissa uppskattningar i detta hänseende

och i en prognosskiss avseende år 1980 fördelat fartygen på storleksklasser.

Mot en kvantitet av 5 milj. ton som väntas uppnådd tidigast nämnda

år bör med hänsyn till utvecklingen av fartygsstorlekarna knappast svara

mer än 9 500 passager av trollhätteslussarna vilket ger en medellast av 525

ton. En ökning av medellasten till 700 ton synes sannolik före år 2 000 vilket

svarar mot en total godsvolym av 6,5 milj. ton och ca 9 300 passager

inom ramen för 1960 års belastning. Enligt utredningen synes den nuvarande

kanalen ha tillräcklig kapacitet för att möjliggöra en sådan utveckling.

Utbyggnad av trollhätteleden

Enligt uttalanden från bl. a. företrädare för trollhätte kanalverk under

utredningsarbetet bör det nuvarande mer än 50-åriga slussystemet i kanalen

—. även vid bibehållande av nuvarande kapacitet — med hänsyn till

slussarnas beskaffenhet bytas senast till mitten av 1970-talet. Kostnaden

för dessa arbeten har uppskattats till ca 100 milj. kr. i 1963 års prisläge.

Enligt utredningen måste en sådan investering prövas med hänsyn till lön
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

11

samheten. Om vänerområdets tyngre transporter med den utveckling utredningen

förutsatt skulle kunna utföras på ett samhällsekonomiskt förmånligare

sätt än genom fortsatt kanalfart, bör i enlighet med de trafikpolitiska

riktlinjerna en omläggning ske av transporterna. Utredningen har

därför funnit det nödvändigt att göra en jämförande analys av andra transportuppläggningar

som alternativ till fortsatt kanaldrift.

De beräkningar som behövs för att klarlägga denna fråga har gjorts med

utgångspunkt från den tidpunkt under senare delen av 1970-talet då nuvarande

slussar enligt tidigare angivet uttalande inte längre skulle vara brukbara

och en nedläggning bli aktuell. Utredningen konstaterar att för beräkningarna

betydelsefulla förändringar i och för sig kan komma att inträffa

intill denna tidpunkt men har i avsaknad av underlag för annan bedömning

ansett sig böra grunda sina kalkyler på i huvudsak nuvarande

"örhållanden.

Som huvudalternativ för uppläggningen av vänerområdets tyngre transporter

har utredningen valt ett system baserat på omlastning i kusthamn

där kanal- och insjöfarten ersätts med järnvägs- och lastbilstransporter.

För viss del av petroleumprodukterna kunde ett alternativ till fartygsbefordran

också vara att i större eller mindre omfattning lägga om oljetransporterna

till rörledningar. En sådan lösning av transportfrågan skulle kunna

få betydelse för att minska belastningen på befintliga landtransportmedel

om nuvarande kanalled skulle läggas ned.

Utredningen erinrar om att oljebolag och hamnmyndigheter m. fl. tidigare

gjort olika utredningar angående ledningar som berör både vätter- och

vänerområdena. Även med utgångspunkt från den beräknade konsumtionen

år 1975 av aktuella petroleumprodukter har emellertid i dessa sammanhang

uttryckts tveksamhet om den företagsekonomiska lönsamheten av sådana

projekt.

För egen del konstaterar utredningen att nuvarande kanal enligt utredningens

tidigare redovisade bedömningar i och för sig har tillräcklig kapacitet

för den framtida trafiken. En komplettering med en rörledning behövs

därför inte. En eventuell försörjning av väner- och vätterområdet med

pumpbara oljeprodukter via rörledningar får då ses närmast som del av

ett projekt som skall betjäna stora delar av mellansverige. En sådan ledning

skulle dessutom innebära ett bortfall från kanalen av vissa oljetransporter

och därigenom tvinga fram högre kanalavgifter för annat gods. Att bedöma

lönsamheten av ett sådant projekt har emellertid inte ingått i utredningens

uppdrag. Utredningen har därför i fortsättningen utgått från att det stora

godsunderlaget tillsammans med relativt koncentrerade godsströmmar och

långa transportavstånd skulle medföra att huvuddelen av transporterna

mellan vänerområdet och kusthamnarna vid en nedläggning av kanaldriften

kan förutsättas gå med järnväg och återstoden på landsväg.

De båda alternativa transportuppläggningarna för vänergodset medför

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

särkostnader av olika slag som skall ställas mot varandra i en trafikvinstkalkyl.

Kostnader som inte påverkas av transportsättet har däremot lämnats

utanför beräkningarna.

Särkostnaderna för kanalalternativet är knutna till vattenvägarna, inlandshamnarna

och de utnyttjade fartygen.

Detta alternativ drar kostnader för de åtgärder som måste vidtas för att

göra trafik genom Trollhätte kanal och Vänern möjlig. I en fullständig

kalkyl bör också beaktas bl. a. förnyelseinvesteringar i olika anläggningar

i inlandshamnarna. Genom de inskjutna hamnlägena och tidsfördröjningar

vid kanalpassagen förlängs fartygens gångtider med därav följande ökning

av sjötransportkostnaderna. Farledens begränsade dimensioner inskränker

valet av fartyg och innebär i vissa relationer en ytterligare förhöjd transportkostnad

jämfört med en på kusthamnar baserad trafik. Issvårigheterna

vintertid medför extra tidsfördröjningar och skador på fartygen samt räntekostnader

för gods som lagras i väntan på öppet vatten.

Mot dessa kostnader skall ställas merkostnaderna för kusthamnsalternativet

genom ökade kapital- och driftkostnader i hamnar och för landtransportmedlen.

Skall kusthamnarna överta omlastningen av utsjögodset från inlandshamnarna

i utrikes och inrikes trafik krävs investeringar i kajer, järnvägsspår,

upplagsområden, gator, magasin och andra lagringsutrymmen liksom

i kranar o. d. Trafikanterna i hamnläge vid kanalen och Vänern måste också

genomföra olika investeringar vid en övergång från sjö- till landtransporter.

En ytterligare kostnad för kusthamnsalternativet ligger i behovet att omplacera

den i olika sjöfartsfunktioner inom vänerområdet sysselsatta arbetskraften.

Utredningen räknar med att huvuddelen av nuvarande järnvägssystem

inom det aktuella området kommer att bibehållas för godstrafik under kalkylperioden.

Avsevärda förändringar av trafikens organisation och höjningar

av transporttjänsternas kvalitet kan emellertid förutses. Även vägnätets

standard torde komma att höjas.

En övergång till ett kusthamnssystem skulle innebära en långtgående

koncentration av hamnverksamheten till i huvudsak två hamnar, nämligen

Uddevalla och Göteborg. Räknat på godskvantiteten i början av 1960- talet antas till dessa hamnar komma att överföras 1,8 milj. ton torrlastgods

och 900 000 ton petroleumprodukter.

I sin trafikvinstkalkyl räknar utredningen med att Uddevalla skulle bli

huvudhamn för torrlastgodset. Den till Uddevalla överförda godsmängden

skulle omfatta ca 1,3 milj. ton torrlastgods, varav drygt 1 milj. ton skulle

transporteras med järnväg och resten med lastbil. Över Göteborg skulle

omsättas ca 500 000 ton torrlastgods. Petroleumtransporterna skulle helt

falla på Göteborg och transporteras med järnväg till vänerområdet.

För att Uddevalla skall kunna överta förutsatt del av vänertrafiken krävs

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

vissa investeringar i bl. a. spåranordningar och kranutrustning för uppskattningsvis

65 milj. kr. I Göteborg krävs också investeringar, vilka dock mot

bakgrund av hamnens nuvarande kapacitet, inte torde komma att överstiga

10 milj. kr. Samtidigt faller kostnader bort för förnyelse och underhåll av

anläggningar i väner- och kanalhamnarna. Nämnda kostnader uppskattar

utredningen till ett kapitaliserat värde av 20 milj. kr. Nettoinvesteringen i

hamnanläggningar i kusthamnsalternativet skulle komma att uppgå till 55

milj. ler. vilket med utgångspunkt från 6 % ränta och 40 års avskrivningstid

ger en årlig kapitalkostnad om ca 3,6 milj. kr. Härtill kommer vissa

merkostnader i samband med själva omlastningen, ca 3,5 milj. kr. per

år samt de sammanlagda merkostnaderna 18,3 milj. kr. per år för landtransporterna

efter avdrag för kostnaderna för nuvarande transporter mellan

vänerhamn och inlandsort.

Mindrekostnaderna i kusthamnsalternativet utgörs främst av kostnaderna

för fartygens resor på kanalen och Vänern samt driftkostnaderna för

Trollhätte kanal. Kostnaderna för inlandstransporterna med fartyg beräknar

utredningen till sammanlagt 9,3 milj. kr. Driftkostnaderna för Trollhätte

kanal inklusive lotsbiträde m. m. tas upp till 5 milj. kr. Möjligheterna

att för utsjötransporten av visst gods använda större fartyg i kusthamnsalternativet

minskar kostnaderna med ca 1 milj. kr. Slutligen uppstår

en mindrekostnad om 900 000 kr. genom att kostnaderna för vinterlagerhållning

minskar och genom att kostnaderna för isbrytning faller bort.

Utredningen har sammanställt de kostnadsmässiga effekterna av alla nu

nämnda förhållanden och kommit till att kusthamnsalternativet skulle ge

en årlig nettomerkostnad sett från samhällsekonomisk synpunkt om 9,2

milj. kr.

Angivna belopp täcker kapitaltjänstkostnaderna för investeringar i kanalen

av storleksordningen 140 milj. kr. vid samma ränta och avskrivningstid

som för de tidigare nämnda hamninvesteringarna. Även om kalkyler av

detta slag är i hög grad osäkra synes alltså utrymme finnas för slussombyggnaden

som enligt vad tidigare nämnts kostnadsberäknats till ca 100

milj. kr.

Sett från transportkundernas synpunkt är vinsten av nuvarande transportsystem

dock väsentligt större än den gjorda trafikvinstkalkylen visar.

Nedläggningen av Trollhätte kanal skulle med all säkerhet föra med sig

höjda transportkostnader för de industrier och övriga trafikanter som använder

kanalen. Särkostnaderna är endast den undre gränsen för järnvägens

fraktsättning. Den faktiska fraktsättningen avgörs, inom ramen för

eventuellt fastställda maximiavgifter, av konkurrensen från alternativa

transportmedel. Skulle Trollhätte kanal läggas ned får man räkna med att

fraktsättningen i princip kommer att bestämmas av konkurrensen mellan

järnväg och lastbil.

En nedläggning av Trollhätte kanal skulle vidare föra med sig en minsk
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

ning av det berörda områdets attraktivitet från lokaliseringssynpunkt. Anledning

skulle kunna uppkomma för befintlig tung industri att söka sig

till kustlägen. Betydande sociala svårigheter skulle kunna uppkomma vid

anpassning till det förändrade läget. Vid övervägandena om värdet av tillgången

till Trollhätte kanal bör hänsyn också tas till knappheten på industrimark

i västkustläge och de ökande konflikterna med olika fritidsintressen.

Även från beredskapssynpunkt är en decentralisering av olika

slag av anläggningar såsom hamnar, oljedepåer m. m. av betydelse.

Den av utredningen utförda kalkylen över merkostnaderna i ett kusthamnsalternativ

baserar sig på godskvantiteterna i början av 1960-talet

och på nuvarande teknik. I viss utsträckning ingår i förutsättningarna för

kusthamnsalternativet anläggningar med mer avancerad transport- och

hanteringsteknik. Enligt utredningens mening förefaller dock ett ytterligare

rationaliserat sjötransportsystem inom väner sjöfarten med dess redan

väl utbyggda linjenät totalt sett erbjuda likvärdiga transportlösningar. Till

detta bidrar tendensen mot ökad koncentration av utlastningen genom den

nu pågående nedläggningen av smärre produktionsställen i inlandet och

utbyggnad av främst de båda hamnbaserade industrierna i Skoghall och

Gruvön. Genom de relativt korta sjötransporterna för exportprodukterna till

de viktigaste avsättningsområdena medför de på grund av kanalens dimensioner

begränsade fartygsstorlekarna förhållandevis små fördyringar av

sjöfrakterna. De mindre fartygsstorlekarna ger möjlighet till ökad turtäthet

och tillgodoseende av godsmottagarnas krav på kontinuerliga leveranser.

Inte heller för ingående massgods och petroleumprodukter torde vänersjöfartens

konkurrensfördelar vara hotade. Utredningen anser att de samhällsekonomiska

fördelar som tillgången till Trollhätte kanal innebär snarast

kommer att öka.

En förutsättning för utredningens resonemang är att de geotekniska förhållandena

i götaälvdalen inte skapar svårigheter för den framtida vänertrafiken.

Utredningen anser alltså slussombyggnaden samhällsekonomiskt motiverad

och förordar att de nya slussarna anpassas till ungefärligen de dimensioner

som föreslagits av vänerkommittén för uddevallaleden. Minst synes

utbyggnaden böra ske till fartyg med en största längd av 115 m och ett

djupgående av 6 m. Den närmare dimensioneringen får ske mot bakgrund

av tekniskt kostnadsinriktade överväganden tillsammans med studier av

fartygstypernas utveckling. I hur stor omfattning de äldre slussarna skall

användas sedan de nya färdigställts, får senare bedömas med hänsyn till

restaureringskostnadernas storlek liksom till då föreliggande trafikintensitet

och trafikrytm etc. De nya slussarnas längd och bredd kommer att

öka kanalens genomströmningsförmåga.

Vissa fördelar, främst i samband med vintersjöfarten, är förbundna

med att få de nya slussarna färdigställda så snabbt som möjligt. De

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

tillkommande kapitalkostnaderna är emellertid stora. Räknat efter en räntefot

av 6 procent och en avskrivningstid av 40 år blir kapitalbelastningen

per år drygt 6,5 milj. kr. vilket är väsentligt mer än de kostnadsfördelar

som står att vinna genom att tidigarelägga arbetena. Tidsförläggningen av

arbetena får därför bedömas uteslutande mot bakgrund av tekniska och

arbetsmarknadspolitiska överväganden. Enligt de tekniska utlåtanden som

utredningen inhämtat bör arbetena vara slutförda år 1975. Vid en byggnadstid

av fyra år skulle detta innebära igångsättning senast år 1971. De

tekniska utredningar som behövs för en dubblering av slussarna bör enligt

utredningens mening påbörjas inom den närmaste tiden.

Mot bakgrund av bl. a. det investeringsutrymme som konstaterats har

utredningen också gjort vissa trafikvinstanalyser av olika åtgärder för att

öka kapaciteten i trollhätteleden.

Vattenfallsstyrelsen har på utredningens uppdrag gjort vissa utredningar

angående olika utbyggnadsmöjligheter för trollhätteleden för vilka investeringskostnaderna

i 1963 års prisläge varierar mellan överslagsvis 120 och

280 milj. kr. inkl. nyssnämnda förnyelse av slussarna. Det dyraste alternativet

avser en utbyggnad av farleden till ett seglationsdjup av 6,5 m. Det billigaste

alternativet avser utom ombyggnad av slussarna bl. a. begränsade

fördjupningsarbeten i kanalens övre del för att oberoende av vattenståndets

växlingar garantera ett farledsdjup av 4,6 m i ledens hela sträckning.

Utredningen har diskuterat fördelarna av att kunna utnyttja mer lastdryga

fartyg än för närvarande och därigenom göra besparingar i form av

lägre sjöfrakter och minskade kostnader för omlastningar och anslutningstransporter.

Utredningen har emellertid för en väsentlig del av godskvantiteterna

inte funnit anledning att räkna med att en övergång till större

fartyg än som ryms inom nuvarande kanal (dvs. med ca 2 000 tons lastförmåga)

skulle medföra några besparingar i transportkostnaderna. Den

optimala lastförmågan får under överskådlig tid bedömas ligga under 2 000

ton. Det starka överskott på utgående gods i de transportrelationer, som

berör nordsjöhamnarna, medför att de för utlastarna optimala fartygen

också normalt bestämmer storleken av de ingående lasterna. Möjligheterna

att övergå till lastenheter som är större än 2 000 ton bedömer utredningen

i första hand kunna ge transportkostnadsbesparingar för tillförseln av

petroleumprodukter och för ingående torrlastgods såsom kalksten, gipssten,

kol, malm och tackjärn.

Framför allt för kolet begränsas emellertid övergången till större lastenheter

av en ofullständig anpassning av hamnarna till ökat fartygsdjup.

Utnyttjande av fartyg med en lastförmåga över 3 000—4 000 ton torde enligt

utredningens bedömning komma i fråga huvudsakligen för petroleumprodukter

och kalksten. Vad avser petroleumprodukterna hålls de möjliga

transportkostnadsbesparingarna nere av de korta skeppningsdistanserna.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

Den helt övervägande delen av tillförseln måste nämligen förutsättas komma

från Göteborg samt de nyanlagda raffinaderierna i Danmark och sydnorge.

Även de kostnadsbesparingar, som skulle gå att göra genom att föra över

vissa torrlasttransporter från omlastning i kusthamn till direktskeppning

med större fartyg än för närvarande, bedöms av utredningen som relativt

små. Vid t. ex. de långväga skeppningarna av järnskrot och legeringsmalm

ligger den optimala fartygsstorleken så högt att omlastning i kusthamnar

som Oxelösund och Uddevalla i allmänhet ger den kostnadsmässigt fördelaktigaste

transportuppläggningen. Motsvarande gäller vid det lastutbud

som kan påräknas för det utgående linjegodset till olika destinationer i

sydvästeuropa.

Mot bakgrund av de förda resonemangen finner utredningen att värdet av

att kunna utnyttja större fartyg än de som svarar mot ledens nuvarande

dimensioner inte står i rimlig proportion till de starkt ökade kapitalkostnader

som skulle följa av att nu göra större fördjupningsarbeten i leden. Denna

slutsats förstärks av det förhållandet att en större utbyggnad av kanalen

förutsätter — för att fördelarna av de gjorda investeringarna skall kunna

utnyttjas -— följ dinvesteringar av storleksordningen 30—60 milj. kr i

farlederna i själva Vänern och i olika hamnar.

En fördjupning av kanalen i etapper, som möjliggör en successiv ökning

av de insatta fartygens storlek anser utredningen dock kunna diskuteras.

Varje sådan etapp bör då föregås av en ny trafikvinstkalkyl. Vissa skäl anses

kunna åberopas för att inom en snar framtid göra en begränsad investering

i farleden i syfte att göra den tillgänglig för fartyg med ett djupgående

av 4,9—5,0 m.

En sådan fördjupning skulle möjliggöra ett ökat lastintag för de större

fartyg som för närvarande trafikerar kanalen. Nuvarande djupgående innebär

att vissa typer av fartyg redan vid en dödvikt av 1 800 ton måste reducera

lasten. Efter fördjupningen bör normalt fartyg med en dödvikt av

upp till 2 500 ton kunna passera trollhätteleden med full last. Dessutom

skulle de ytterligare begränsningar av nuvarande största djupgående som

sträckan Vänern—Brinkebergskulle medför samtidigt försvinna. En förutsättning

för lönsamheten av dessa investeringar är dock att investeringarna

kan hållas inom en kostnadsram av ca 15 milj. kr. samt att de viktigaste

vänerhamnarna till relativt måttliga kostnader kan anpassas till det ökade

djupgåendet. I några fall har detta redan skett.

Finansieringen av föreslagna investeringar m. m.

Nuvarande taxa för trafiken på Trollhätte kanal har med vissa smärre

ändringar tillämpats sedan år 1957. De justeringar som gjordes då innebar

en genomsnittlig ökning av avgifterna med ca 20 %.

Kanalavgift utgår dels för fartyget och dels för godset. Fartygsavgif
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1969 17

ten, som beräknas efter nettodräktigheten, är progressiv vid ökad nettodräktighet.

Varutaxan är värdedifferentierad. Taxan innehåller nio avgiftsklasser

för viktberäknade varuslag.

Lotsplikt i Trollhätte kanal föreligger för fartyg med en nettodräktighet

över 190 registerton eller en största längd om minst 50 m.

Av sjöfarten på Vänern uttas särskilda avgifter. Dessa erläggs till Vänerns

seglationsstyrelse, som svarar för fyrbelysning, utprickning och

lotstjänst på Vänern. Liksom kanalavgifterna tas seglationsavgifterna ut

särskilt för fartyg och gods. Lotsplikt föreligger inte på Vänern.

Ett av skälen till att avgifterna för Trollhätte kanal kunnat hållas på

nuvarande nivå är att förnyelseinvesteringarna under en lång följd av år

varit obetydliga. Avskrivningar och räntor har därigenom blivit låga.

Kvarstående statskapital uppgår till omkring 13 milj. kr. Som följd av

den ökade trafikvolymen har det de senaste tio åren varit möjligt att

utan taxeökningar inte endast balansera de stigande driftkostnaderna utan

även att få överskott. Kostnaderna för den aktuella förnyelsen av slussanläggningarna

inklusive viss utbyggnad av slussarna ligger, räknat efter

1963 års kostnadsnivå, på omkring 100 milj. kr. Vid en ränta av 6 %

och en avskrivningstid av 40 år motsvarar beloppet en tillkommande årlig

kapitalkostnad av 6,5 milj. kr. att jämföra med en nuvarande kapitalbelastning

av ca 1,5 milj. kr. Genom att nu befintliga anläggningar kommer

att ha skrivits ned ytterligare under den närmaste tioårsperioden bör ökningen

av den årliga kapitalbelastningen sedan om- och utbyggnader slutförts

hålla sig omkring 6 milj. kr., vilket motsvarar den totala intäkten

av kanalavgifter år 1964.

Mot tillkommande kostnader kan vid bibehållande av nuvarande avgiftsnivå

ställas den förväntade successiva ökningen av trafikvolymen.

Även om driftkostnadsökningarna får förutsättas ta i anspråk intäktslillskotten

på grund av ökade frakter bör ett årligt överskott av i genomsnitt

ungefär samma storlek som år 1964 kunna påräknas även i fortsättningen.

Utredningen föreslår att dessa medel fram till dess de nya slussarna

färdigställts fonderas med gottskrivning av ränta. Räknat från år

1964 bör då vid slutet av år 1975 under förutsättning av en genomsnittlig

årlig fondering av 800 000 kr. stå till förfogande ett ackumulerat belopp om

14 milj. kr., som kan användas för nedskrivning av nyinvesteringarna. Fonderingen

kan ses som en första början till avskrivningar, baserade på slussarnas

nyanskaffningsvärde. Denna avskrivningsprincip bör emellertid enligt

utredningens mening drivas längre för att undvika stora taxeökningar

efter färdigställandet av de nya slussarna.

Utredningen förordar därför avgiftsökningar som ger ett intäktstillskott

av 1 milj. kr. jämfört med uppbörden år 1964. Detta innebär en genomsnittlig

taxeökning av 16 %. ökningen får också ses mot bakgrunden av att

avgifterna legat oförändrade sedan år 1957. Träder den nya taxan i kraft år

2—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 122

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

1967 bör det vid utgången av år 1975 fonderade beloppet totalt kunna uppgå

till 25 milj. kr. vid en förräntning efter 6 %.

Vid beräkning av de avgiftsökningar som bör bäras av trafikanterna i

vänerområdet bör enligt utredningens mening hänsyn tas till den merbelastning

seglationsavgifterna anses utgöra för dessa trafikanter.

För sjöfarten på Sverige i övrigt täcks motsvarande kostnader genom fyroch

båkmedel, vilka också belastar de i vänertrafiken insatta fartygen. De

uppgifter seglationsstyrelsen omhänderhar ankommer inom övriga kustområden,

liksom i Mälaren, på staten. Det faller visserligen utanför utredningens

uppdrag att anlägga synpunkter på vem som på längre sikt bör bära

det direkta ansvaret för säkerhetsanordningarna i Vänern. Utredningen finner

det dock skäligt att statsmakterna det år de nya slussanläggningarna

färdigställts medger en engångsavskrivning av dessa investeringar med cirka

25 milj. kr. vilket i stort sett skulle motsvara den ackumulerade uppbörden

av seglationsavgiften från år 1960 och 15 år framåt, inklusive 6 % ränta.

Därefter bör kanalverket enligt utredningen årligen tillföras ett belopp motsvarande

uppbörden av seglationsavgifter, vilken vid oförändrad taxenivå

bör ligga vid 1,2 milj. kr. i mitten av 1970-talet.

Vid bifall till utredningens förslag skulle de nya slussanläggningarna efter

färdigställandet kunna skrivas ned med 50 milj. kr. Resterande anläggningsvärde,

på vilket ränta och avskrivningar skall beräknas, utgör 50 milj. kr.

jämte den fördyring som det finns anledning att rälcna med i förhållande till

den på 1963 års penningvärde baserade kostnadsberäkningen. Efter samma

ränte- och avskrivningsprinciper som utredningen tillämpat i övrigt bör den

årliga kapitalbelastningen bli 4,3 milj. kr. Mot detta belopp bör kunna ställas

en årlig intäkt, utöver driftkostnader jämte kapitalkostnader för äldre anläggningar,

av ca 3 milj. kr. Behovet av ytterligare intäktstillskott genom

nya avgiftsökningar skulle bli obetydligt. En eventuell ytterligare taxehöjning

skulle kunna hållas kring 15—20 %.

Utöver slussinvesteringarna har utredningen i det föregående under vissa

förutsättningar förordat smärre fördjupningsarbeten, vilka eventuellt bör

utföras tidigare än ombyggnaden av slussarna. De tillkommande kapitalkostnaderna

för ifrågavarande investering, maximalt ca 1 milj. kr. per år,

bör genom en differentiering av avgifterna tas ut av de transporter som drar

nytta av det större djupet.

Göta kanals västgötadel

Vänerområdet kan för närvarande använda sig av två alternativa sjötransportsystem

för utrikestrafiken, det ena inriktat på områdets egna hamnar

via trollhätteleden och det andra på kusthamnar. Vätterområdet saknar

däremot numera i praktiken möjlighet till direkta sjöfartsförbindelser med

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1969

19

utländska hamnar. Dessutom har Göta kanal förlorat största delen av sin

betydelse för inrikestrafiken.

De beräknade investeringskostnaderna för de av Vätter delegationen undersökta

utbyggnadsalternativen uppgår — uppräknade till 1964 års prisnivå

— till 130 milj. kr. för en utbyggnad till 4 m djupgående och 340 milj.

kr. för en utbyggnad till 6,5 m djupgående.

Då redan överslagsberäkningar som utredningen utfört visat bristande

räntabilitet för de större utbyggnadsalternativen har utredningens arbete

koncentrerats till ett mera begränsat utbyggnadsförslag, som syftar till att

— med bibehållande i huvudsak av nuvarande kanalsträckning — göra

leden tillgänglig för huvuddelen av det s. k. paragraftonnaget, dvs. fartyg

intill 500 registerton brutto. Slussarna i en sådan kanal skulle få en längd

av 75 m, en bredd av 11 m och ett djup av 4,3 m. Kostnaderna har angetts

till 50 milj. kr.

Den på Göta kanals västgötadei nedgående godsmängden har för 1960-talets

första år haft följande sammansättning:

Ton

Zinkmalm ......................1......................... 50 000

Spannmål .................................................. 10 000

Pappersved m. m........................................... 3 000

Sågade trävaror ............................................ 2 000

Övriga varor................................................ 5 000

70 000

Den uppgående godstrafiken på Göta kanals västgötadel hade följande

sammansättning under samma tid:

Ton

Petroleumprodukter ........................................ 15 000

Gödningsmedel ............................................ 15 000

Sten, kalk och gips.......................................... 4 000

Glaubersalt ................................................ 3 500

Övriga varor................................................ 5 500

43 000

En trafikvinstkalkyl för Göta kanals västgötalinje och vätterområdet

måste ges en delvis annan uppläggning än för vänerområdet. Skälet är i

första hand Göta kanals ringa kapacitet. Fartyg, som ryms inom kanalens

dimensioner, kan numera endast i ett fåtal transportrelationer och med allt

knappare marginal konkurrera med alternativa transportuppläggningar

baserade på järnväg och lastbil. Med de i förekommande fall av statliga

myndigheter fastställda maximiavgifterna som övre gräns har det blivit

i första hand konkurrensen mellan järnvägs- och lastbilstrafiken som be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

stämmer vätterområdets transportkostnader. Bibehållande av nuvarande

dimensioner för kanalleden kan förutsägas medföra ett nedläggande av kanalrörelsen

för godstrafikens del. En utbyggnad av leden blir därför närmast

att jämställa med återinförandet av ett ytterligare transportalternativ.

Utredningen har gjort en trafikvinstkalkyl som avser att bestämma de

besparingar i transportkostnader som tillgången till en utbyggd kanalled

mellan Vättern och Vänern skulle innebära för vätterområdet.

Utredningen utgår från att Göta kanals västgötadel efter en eventuell

utbyggnad kommer att integreras med Trollhätte kanal. De båda kanalerna

skulle sålunda komma att utgöra en företagsekonomisk enhet. Förutsättningen

för utbyggnad av västgötadelen är att vättertrafikanterna

på sikt kan bära de merkostnader som följer av investeringen, inberäknat

eventuellt tillkommande drift- och kapitalkostnader för Trollhätte kanal.

Samkostnaderna för trollhätteleden får däremot fördelas på så sätt att

det affärsekonomiska resultatet blir så gynnsamt som möjligt. En relativt

långtgående taxedifferentiering bör tillämpas. Vissa praktiska gränser finns

emellertid för hur långt differentieringen kan drivas.

Eu ytterligare post att ta hänsyn till är tillkommande kapital- och driftkostnader

för hamnar vid Vättern och kanalen. Vid överföring av gods

från omlastning i kusthamn till direktskeppning kan de fartygs- och varuavgifler

som utgått i kusthamnen gottskrivas vätterhamnen. De för allmän

trafik upplåtna hamnarna måste emellertid sätta avgifterna så att de täcker

kostnaderna också för behövliga nyanläggningar med de betydande initialkostnader

sådana för med sig.

Trafikvinstkalkylen har av utredningen i huvudsak baserats på ett tänkt

alternativ med lastbilstransporter. Lastbilen kan utnyttjas av samtliga

transportkunder oberoende av om dessa har samtidig tillgång till järnvägspår

eller hamn. Det understryks emellertid att beräkningarna härigenom

får karaktär av en maximikalkyl. I vissa transportrelationer erbjuder

järnvägen de lägsta transportkostnaderna.

Den totala årliga trafikvinsten vid en utbyggnad för fartyg med en dödvikt

av 1 000 ton blir 2,4—2,5 milj. kr. Investeringarna i själva kanalen

vid detta utbyggnadsalternativ utgör omkring 50 milj. kr. I kalkylerna för

vänerleden har utredningen räknat med en avskrivningstid av 40 år och

en kalkylränta av 6 %. För vätterleden är det enligt utredningen skäligt att

med hänsyn till den grad av osäkerhet som är förknippad med projektet

och till ledens mindre dimensioner in. m. räkna med en avskrivningstid av

25 år. Den årliga kapitalkostnaden för den utbyggda leden skulle därvid

bli nära 4 milj. kr.

Till kapitalkostnaden skall läggas skillnaden i driftkostnad mellan nuvarande

kanal och en utbyggd led med väsentligt större trafik. Som utredningen

tidigare anfört får, om en utbyggnad inte kommer till stånd, godstrafiken

på Göta kanal i en nära framtid läggas ned. Kanalens årliga driU

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1969

21

lid bör därefter kunna begränsas till omkring fyra månader per år, dvs. till

turist- och nöjesbåtsäsongen. Omläggningen bör medföra en viss reducering

av nuvarande driftkostnader. En utbyggnad av kanalen med den förbättrade

service som är nödvändig skulle, trots mekanisering och färre

slussar, sannolikt innebära en ökad lönekostnad för sluss- och brovakter

m. m. Å andra sidan måste ett bibehållande av västgötalinjen för sommartrafik

ställa krav på olika åtgärder för att vidmakthålla leden, såsom utbyte

av slussportar in. m. Utredningen uppskattar för detta ändamål erforderliga

investeringar till 3—4 milj. kr. Annuitelen på detta belopp balanserar

i stort tillkommande driftkostnader för en utbyggd kanal.

Mot prognosårets bruttotrafikvinst vid tillgång till en utbyggd kanal,

högst 2,5 milj. kr. står alltså en ökad kapitalkostnad av ca 4 milj. kr. Trafikvinsten

kan därtill endast delvis dras in till kanalföretaget i form av

avgifter. Den företagsekonomiska räntabiliteten blir mycket otillfredsställande.

Till kostnaderna för utbyggnad av kanalen kommer investeringarna för

att anpassa hamnarna vid Vättern till större fartyg. För att de av utredningen

framräknade trafikvinsterna skall realiseras i sin helhet krävs hamninvesteringar

i storleksordningen 15—20 milj. kr. De av utredningen förutsatta

hamnavgifterna täcker endast annuiteten på ett sammanlagt investeringsbelopp

av ca 3 milj. kr. Några utbyggnader för omlandstrafikanterna

torde vid en företagsekonomisk prövning knappast komma till stånd,

vilket skulle innebära en viss minskning av kanalintäkterna. För industrihamnarna

enbart bör investeringarna kunna begränsas till 2,5 milj. kr.

Utredningen har också gjort en bedömning av den lokaliseringsmässiga

effekt som en utbyggd kanal kan få. Även om effekten skulle bli registrerbar

genom viss nylokalisering anses den dock totalt sett bli så ringa att

den inte kan motivera en kanalutbyggnad.

Utredningen har inte undersökt betydelsen från försvars- och beredskapssynpunkt

av en utbyggnad av västgötadelen av Göta kanal. Utredningen

nämner dock att en utbyggnad får större effekt i detta hänseende först

om den kombineras med en motsvarande utbyggnad också av östgötadelen.

En sådan antas medföra en investeringskostnad som t. o. m. är något större

än den nyss angivna för västgötadelen.

Kanaltrafikutredningen föreslår på anförda skäl och med hänsyn till de

gällande trafikpolitiska riktlinjerna att någon ombyggnad av västgötadelen

av Göta kanal inte företas. Detta torde föra med sig att kanalen inom

en relativt snar framtid får läggas ned som godstrafikled. Kanalen bör dock

enligt utredningen moderniseras i den utsträckning som krävs för att den

skall kunna fungera som farled för turist- och småbåtstrafiken. Detta förutsätter

motsvarande åtgärder i kanalens östgötadel.

Ledamoten i utredningen Torell har i en reservation anfört kritiska synpunkter

på tillvägagångssättet vid insamling och analys av olika data i ut
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

redningsarbetet vilket anges ha medfört att utredningens förslag och rekommendationer

i betydande omfattning kommit att präglas av bristande

objektivitet. Som exempel nämns bl. a. att kostnadsbestämningarna baserats

på skilda antaganden beträffande transportmedlens utnyttjande av

modern teknik vid lastning och lossning m. m. vilket nedvärderar kanalernas

konkurrensförmåga. Vidare framhålls att utredningen vid bestämning

av det framtida trafikunderlaget lagt alltför stor vikt vid sådana faktorer

som verkar dämpande på den nuvarande utvecklingen varav följt en

allvarlig underskattning av den framtida trafiken. Vad gäller Göta kanal

redovisas i reservationen en trafikvinstkalkyl som slutar på en årlig samhällsekonomisk

trafikvinst av totalt 5,8 milj. kr. mot utredningens högst

2,5 milj. kr. Det högre beloppet baseras på en annan bedömning av bl. a.

kostnaderna för petroleumtransporter på kanalen och vidare på en större

trafikmängd efter ombyggnad än utredningen förutsatt. Mot bakgrund av

kalkylen anser Torell en utbyggnad av kanalen samhällsekonomiskt väl

motiverad och föreslår att en sådan snarast kommer till stånd.

Ledamoten Wallcr instämmer i ett särskilt yttrande i utredningens rekommendation

att låta ombygga slussarna m. m. i trollhätteleden såsom

ekonomiskt motiverad men påpekar samtidigt att alternativet härtill inte

skulle behöva vara en nedläggning av farleden. Till stöd härför framhålls

bl. a. sjöförbindelsens betydelse som konkurrensfaktor samt för inriktningen

och lokaliseringen av vänerområdets näringsliv.

Remissyttranden

Utredningens bedömning att en ny led Vänersbor g—U ddevalla

som förbindelse mellan Vänern och västerhavet

inte kan betecknas som samhällsekonomiskt försvarbar

och att det förefaller uteslutet att kunna uppnå företagsekonomisk

räntabilitet för ett sådant projekt delas uttryckligen av statens järnvägar,

sjöfartsstgrelsen, riksrevisionsverket, hamnutredningen, Göteborgs

stad och Näringslivets Imf ^delegation. Sjöfartsstyrelsen och Göteborgs stad

tillägger att ytterligare utredning om detta alternativ inte kan anses behövlig.

Kommerskollegium finner mera allmänt att en fortsatt trafikering av

Trollhätte kanal erbjuder trafikekonomiska fördelar framför en led Vänersborg—Uddevalla.

Andra remissinstanser, 1957 års Vänerkommitté, Vänerns hamnförbund

och Uddevalla stad, redovisar uppfattningen att en ny led i den föreslagna

sträckningen egentligen är den trafiktekniskt bästa lösningen av sjöförbindelserna

mellan Vänern och västerhavet. Staden förordar att frågan

om en sådan led utreds ytterligare medan de båda övriga anser sig likväl

böra acceptera en modernisering av den nuvarande leden med hänsyn till

den högre kostnadsbelastningen för trafiken som en ny led skulle medföra.

Uppfattningen att ytterligare utredning bör ske före ett slutligt ställnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

tagande delas av centerpartiets distriktsorganisationer i Östergötlands, Jönköpings,

Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län.

Flera remissinstanser har framhållit riskerna för nya ras i götaälvdalen

som ett argument för att inte helt avfärda en uddevallaled från fortsatt diskussion

trots att anläggningskostnaderna blir höga. Detta gäller bl. a. länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs län, Vätterdelegationen,

1957 års Vänerkommitté och Vänerns hamnförbund. Den förstnämnda

länsstyrelsen påpekar att kommande geotekniska undersökningar kan ge

sådant resultat att den nuvarande leden bedöms olämplig för utbyggnad och

ifrågasätter med hänvisning bl. a. härtill om problemkomplexet överhuvudtaget

kan bedömas nu. Lidköpings stad anser utan att kräva ytterligare utredning

rasriskerna så allvarliga att en uddevallaled bör utbyggas av detta

skäl.

Utredningiens prognoser rörande trafikutvecklingen i

trollhätteleden och dess bedömning av ledens nuvarande kapacit

e t kommenteras endast av ett fåtal remissinstanser. Statens järnvägar har

i princip ingen erinran mot att trafikprognosen presenteras i form av ramvärden

men ifrågasätter om inte större hänsyn borde ha tagits till de utvecklingstendenser

utredningen själv konstaterat bl. a. beträffande transport

av olja i rörledningar. Statens järnvägar framhåller också att redan

under den tid som gått sedan utredningen lagt fram sitt förslag har kanaloch

insjöfarten visat tendenser att förlora i betydelse för vänerområdets

transportförsörjning. Förutom de förutsättningar för direkta landtransporter

av utrikes gods som skapas genom en fast förbindelse över Öresund omnämnes

sjöfartens allt påtagligare önskemål om koncentration till färre

hamnar. Fn annan faktor av betydelse i detta sammanhang är de förändringar

i transportsystemet som föranleds av de standardiserade enhetslasterna.

Statens vattenfallsverk framhåller att den totala godstrafikens utveckling

under senaste femårsperioden legat inom det övre registret av utredningens

prognos och att även utvecklingen för enskilda varuslag i stort

följt prognoserna. På basis av för dagen tillgängligt underlag kommer verket

dock till en högre godsvolym i framtiden. Verket biträder uppfattningen att

nuvarande kanal har väsentliga kapacitetsmarginaler. Fartygsstorleken på

kanalen är relativt starkt stigande men endast en jämförelsevis liten del

av de insatta fartygen utnyttjar kanalens fulla dimensioner. Verket instämmer

därför i att frågan om kanalens kapacitet inte synes höra till de faktorer

som för vänerområdets del kan motivera en snar kanalutbyggnad för väsentligt

större fartyg.

1957 års Vänerkommitté anser att utredningens bedömningar är diskutabla

och alltför pessimistiska och riktar kritik mot flera poster i prognoserna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anlägger liknande kritiska synpunkter.

Statens planverk erinrar om att en eventuell utbyggnad av ett

system av oljeledningar för transport av petroleumprodukter med hänsyn

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

till dessas dominerande betydelse i prognoserna skulle komma att inverka

väsentligt på det framtida behovet av kanaltransport. Det vore enligt verket

önskvärt om resultaten av pågående utredning av en sådan utbyggnad kunde

beaktas. Liknande påpekanden görs av statens vattenfallsverk, kommerskollegium,

riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län

och i Älvsborgs län samt Svenska hamnförbundet.

Vad gäller de ekonomiska bedömningarna av ombyggnaden

av slussarna samt av olika utbyggnadsalternativ

för den nuvarande trollhätteleden instämmer flertalet av de remissinstanser

som yttrat sig i dessa frågor i huvudsak i utredningens slutsatser.

Sjöfartsstyrelsen finner det klarlagt att kanalen även i framtiden bör behållas

som en betydelsefull led för handelssjöfarten och att motiv finns för

en viss utbyggnad av leden. Före ett ställningstagande till kanalens framtida

dimensionering anser styrelsen dock i likhet med hamnutredningen

och Sveriges redareförening att kompletterande tekniska undersökningar av

olika slag måste göras. Enligt styrelsens mening förutsätter en utbyggnad

av kanalen till väsentligt ökad kapacitet i främsta rummet att kostnaderna

för nödvändiga rasförebyggande åtgärder i götaälvdalen analyseras och beräknas

ingående. Vidare bör kostnadsstudierna fördjupas med avseende på

utbyggnadsalternativen för utvalda fartygsstorlekar vid varierande farledsstandard

samt i fråga om olika lösningar för slussdubblering. De stora kapitalkostnaderna

för en dubblering av slussarna, som direkt belastar trafiken

i form av höjda kanalavgifter, utan att i och för sig medföra några tillkommande

trafikvinster, ställer skärpta krav i fråga om övervägandena av

reinvesteringens både nödvändighet och omfattning samt på arbetenas inplacering

i tiden. Om det skulle visa sig att en fortsatt drift av kanalen kan

ske med en renovering av nu befintliga slussar har detta avgörande betydelse

för räntabiliteten hos utbyggnadsalternativen. Något behov av en total

ombyggnad av slussarna har inte påvisats men väl av vissa partier av slusskropparna.

Vidare påpekar styrelsen att konsekvenserna av en längre tids

avstängning av kanalen inte har utretts. Statens vattenfallsverk anför i sammanhanget

att de nuvarande slussarna med vissa successiva åtgärder till en

beräknad kostnad av ca 15 milj. kr. utöver normalt underhåll kan hållas

fullt funktionsdugliga och fylla rimliga anspråk på modern teknisk standard

till fram mot sekelskiftet. Frågan om nya slussar bör därför ses som

ett led i en utbyggnad av kanalen till sådana dimensioner att nuvarande

slussar blir otillräckliga.

Statens järnvägar framhåller att järnvägens kostnader för de i det s. k.

kusthamnsalternativet tillkommande transporterna av utredningen beräknats

med belopp som synes fullt betryggande även på lång sikt. Dynamiken

i utvecklingen på godstransportområdet gör att statens järnvägar också

delar utredningens uppfattning att en större fördjupning av farlederna i

Trollhätte kanal f. n. inte kan förordas utan en förnyad trafikekonomisk

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

undersökning. Enligt statens järnvägars uppfattning bör vidare slussarna

inte byggas om annat än som en följd av deras nuvarande tekniska tillstånd.

I övrigt anses investeringsriskerna allmänt sett större vid kanalalternalivet

än vid kusthamnsalternativet. Å andra sidan får riskerna för en felinvestering

vägas mot de inte kalkylmässigt beaktade ogynnsamma konsekvenserna

i olika avseenden av en nedläggning av sjöfarten på Vänern. Kommerskollegium

— som enligt vad tidigare nämnts av trafikekonomiska skäl intagit

en negativ inställning till en ny led Vänersborg—Uddevalla — ger med

samma motiv sitt förord för en bibehållen trollhätteled jämfört med kusthamnsalternativet.

Rederiföreningen för mindre fartgg finner allmänt att kusthamnsalternativet

måste förkastas både av trafikekonomiska och samhällsekonomiska

skäl och biträder därför uppfattningen att trollhätteleden bör bibehållas.

Statens planverk framhåller att det hade varit önskvärt att en ändrad utformning

av kommunikationssystemet för berörda områden kunnat bedömas

mot bakgrund av en allsidig översiktlig planering. Då utredningens förslag

inte synes i någon allvarligare grad föregripa en sådan planering inom

de aktuella områdena har verket emellertid inte någon erinran häremot.

I ett fåtal fall har remissinstanserna som stöd för sitt ställningstagande för

ett bibehållande av trollhätteleden åberopat dess betydelse från beredskapssynpunkt.

överbefälhavaren framhåller att leden kan bidra till att behålla

och utveckla näringslivet i Götalands inre delar. Härigenom kan i viss utsträckning

en ur totalförsvarets synvinkel ogynnsam koncentration av befolkning

och näringsliv till tätorter i kustlandet motverkas. Även överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap samt länsstyrelserna i Jönköpings

och Värmlands län är av motsvarande uppfattning.

Några remissinstanser, nämligen statens vattenfallsverk, länsstyrelserna

i Skaraborgs och Örebro län, 1957 års Vänerkommitté samt Svenska teknologföreningen,

ansluter sig till den kritik som ledamöterna Torell och

Waller riktat mot utredningens antaganden i fråga om de fortsatta rationaliseringarna

inom sjöfarten i förhållande till de antagna förutsättningarna

för järnvägs- och landsvägstransporterna och mot att utredningen inte tillräckligt

beaktat varken sjöförbindelsens betydelse som konkurrensfaktor

eller från lokaliseringssynpunkt. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Örebro

län och Föreningen för inre vattenvägar anlägger också kritiska synpunkter

på utredningens bedömning av kanalaförbindelsernas samhällsekonomiska

betydelse och anför att denna kraftigt undervärderats av utredningen. Samtliga

nu nämnda remissorgan liksom Vänerns seglationsstyrelse finner sig

dock kunna acceptera en utbyggnad av trollhätteleden. 1957 års Vänerkommitté

påpekar dock att dess inställning endast motiveras av de kraftigt höjda

kanalavgifter en uddevallaled skulle kräva jämfört med en moderniserad

Trollhätte kanal.

Vissa av de remissinstanser som är positiva till ett bibehållande av troll
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

liätteleden har direkt uttalat sig om de olika utbyggnadsalternativen. Sjöfartsstyrelsen,

statens vattenfallsverk, Göteborgs stad, Svenska hamnförbundet,

Vänerns seglationsstgrelse och Föreningen för inre vattenvägar biträder

förslaget att en större utbyggnad än för fartyg med 4,9—5 m djupgående

tills vidare inte bör komma ifråga. Vattenfallsverket tillfogar att frågan om

en sådan fördjupning kommer att utredas inom verket för att klarlägga när

detta bör ske. Näringslivets trafikdelegation framhåller att ett mera kostnadskrävande

fördjupningsalternativ än det av utredningen föreslagna

knappast kan förväntas bli ekonomiskt berättigat inom överskådlig tid i all

synnerhet som anläggande av pipelines för olja kan bli aktuell i framtiden.

Delegationen motsätter sig därför inte — liksom ej heller Svenska lasttrafikbilågareförbundet

— föreslagna om- och utbyggnadsåtgärder.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län, 1957 års Vänerkommitté och Föreningen

för inre vattenvägar finner däremot att en fördjupning av farleden till 6,5

in seglationsdjup är det mest lönsamma alternativet, överstyrelsen för ekonomisk

försvarsberedskap framhåller att en utbyggnad till 6,5 m vore att

föredra från beredskapssynpunkt och påpekar att ny reservmateriel av olika

slag måste anskaffas vid en utbyggnad.

En direkt avvisande hållning till utredningens trafik- och samhällsekonomiska

bedömningar intar endast Uddevalla stad som anser att kusthamnsalternativet

bör kunna genomföras till samma eller lägre kostnad än en

utbyggnad av trollhätteleden på grund av ny lastteknik, större hamnområde,

bättre fartyg, bättre vägar och snabbare direkta tåg. Staden förordar därför

att man i avvaktan på att en uddevallaled kommer till stånd bygger ut landtransportnätet

till sådan kapacitet att det tillgodoser industrins och näringslivets

behov inom vänerregionen.

Kanaltrafikutredningens huvudförslag är grundade på förutsättningen

att de geotekniska förhållandena i götaälvdalen inte

skapar svårigheter för den framtida vänertrafiken. Enligt götaälvskommitténs

bedömningar kan nuvarande sträckning av leden bibehållas. Flera remissinstanser

har framhållit betydelsen av att de geotekniska aspekterna i

götaälvdalen beaktas i framtiden. Sålunda anser Näringslivets trafikdelegation

och Svenska hamnförbundet att de geotekniska förhållandena måste bli

föremål för fortlöpande bevakning och länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker

att ytterligare undersökningar rörande siabilitetsförhållandena i

götaälvdalen bör företas innan beslut fattas om att bygga ut kanalen.

Statens vattenfallsverk framhåller att vissa ytterligare stabiliseringsåtgärder

för ca 2 milj. kr. måste vidtas inom en nära framtid, oavsett vad som i

övrigt kommer att göras åt leden. Kostnaderna för åtgärderna bör inte belasta

enbart kanalrörelsen.

Statens geotekniska institut konstaterar att de av götaälvskommittén rekommenderade

förstärkningsarbetena i form av avschaktningar och erosionsskydd

i huvudsak utförts. Stabilitetsförhållandena har härigenom på

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

de mest ansträngda områdena utmed älven blivit godtagbara. Institutet följer

erosionsförloppet utmed älven och bedömer liksom vattenfallsverket att

några älvsträckor uppströms och nedströms Lilla Edet kräver erosionsskydd

oavsett om en utbyggnad av farleden kommer att äga rum eller ej.

Om muddring skulle bli nödvändig vid en utbyggnad måste ytterligare stabiliseringsåtgärder

vidtas.

Utredningens förslag när det gäller finansieringen av föreslagna

investeringar samt dess synpunkter på avgifterna

för sjöfarten på Vänern ser statens järnvägar bl. a. mot bakgrund av utredningens

bedömning att en slussförnyelse är samhällsekonomiskt lönsam.

Detta anses innebära att utredningen också ansett det möjligt att belasta

trafiken med de högre kostnader som följer av de föreslagna om- och utbyggnadsåtgärderna.

Den föreslagna avgiftshöjningen och fonderingen av

överskottsmedel bedöms alltså utgöra en indikation på kanaltrafikens förmåga

att finansiera investeringar i lcanalleden. Riksrevisionsverket anför

liknande synpunkter men anser det tveksamt om vissa priskänsliga varor

orkar bära en kraftig höjning av transportkostnaden. I motsats till utredningen

anser 1957 års Vänerkommitté att finansieringen av investeringarna

bör ske genom att en lika stor avgift per ton tas ut under en 40-årig avskrivningstid,

vilket innebär att avskrivningarna görs flexibla.

Statens vattenfallsverk påpekar att nya slussar i och för sig inte medför

en nämnvärd kapacitetsökning. Verket vill därför inte tillstyrka att redan

nu anpassa avskrivningarna till återanskaffningsvärdet för nya större slussar.

överskotten bör i stället tills vidare användas för snabbare nedskrivning

av återstående kapitalbelopp eller för finansiering av mera närliggande och

nödvändiga åtgärder.

I anslutning till utredningens uttalande om den merbelastning som de

särskilda avgifterna för seglationen på Vänern innebär

för sjöfarten uttalar sjöfartsstgrelsen sin tillfredsställelse över att denna

fråga tagits upp och understryker att den finner det naturligt att kompensation

härför ges oberoende av hur kanalfrågorna löses.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och 1957 års Vänerkommitté har i anslutning

till sina yttranden i övrigt tagit upp frågan om isbrytarhj älp

för sjöfarten på Vänern och framhåller vikten av att utreda förutsättningarna

för att härigenom åtminstone under normala vintrar kunna hålla trafiken

igång utan avbrott. På så sätt skulle både ökade trafikvinster och

minskade lagringskostnader uppnås.

Vad gäller utbyggnad av västgötadelen av Göta kanal

har utredningen efter gjorda trafikvinstanalyser dragit slutsatsen att en

ombyggnad för den kommersiella sjöfarten inte kan göras vare sig trafikekonomiskt

eller samhällsekonomiskt lönsam och därför inte bör komma

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

till stånd genom insatser från samhällets sida. Denna uppfattning delas

uttryckligen av statens järnvägar, sjöfartssstyrelsen, statens vägverk, statens

planverk, riksrevisionsverket, hamnutredningen, Näringslivets trafikdelegation,

Jernkontoret, Handelskamrarnas nämnd, Göteborgs stad, Sveriges

allmänna exportförening och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.

Statens vägverk påpekar i sammanhanget att de godstransporter som

utförs på Göta kanals västgötadel utan några åtgärder i fråga om vägarna

synes kunna föras över till dessa.

Några remissinstanser, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Jönköpings

och Örebro län och Svenska hamnförbundet, kritiserar utredningens

bedömningar och förordar olika slag av kompletterande utredningar innan

slutlig ställning tas i utbyggnadsfrågan. Vattenfallsverket vänder sig allmänt

mot utredningens lönsamhetsbedömningar och finner dem inte kunna

läggas till grund för ett beslut. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller

många faktorer som talar mot utredningens slutsatser. Bl. a. erinras om att

det nutida näringslivet i regionen är baserat på kommunikationer till lands

men att en modernisering av kanalen avsevärt kan förbättra konkurrensförhållandena

inom transportsektorn och gynnsamt påverka de framtida

utvecklingsbetingelserna i vätterområdet. Frågan måste ses i ett vidare

perspektiv än det enbart trafikekonomiska och länsstyrelsen framhåller

särskilt de trafikpolitiska och lokaliseringspolitiska faktorerna. De kompletterande

utredningarna bör enligt länsstyrelsen ta sikte på att klarlägga

även de för utbyggnadsfrågan viktiga oljetransporterna. Även naturvårdssynpunkterna

bör beaktas. Enligt länsstyrelsens i Örebro län mening förefaller

ledamoten Torells transportkostnadskalkyler väl underbyggda och

visar vad gäller västgötadelen att investeringens lönsamhet torde vara betydligt

bättre än vad utredningen gör gällande.

Flera andra remissinstanser nämligen länsstyrelserna i Östergötlands och

Skaraborgs län, Göta kanalbolag, Rederiföreningen för mindre fartyg, Föreningen

för inre vattenvägar och Vätterdelegationen ställer sig också kritiska

— en del helt avvisande — till utredningens slutsatser och uttalar att

motiv finns för en utbyggnad av Göta kanal enligt något av de tidigare

utredda alternativen. De båda länsstyrelserna samt Rederiföreningen för

mindre fartyg preciserar sina yrkanden till en utbyggnad så att moderna

paragrafbåtar kan trafikera leden. Rederiföreningen motiverar sin ståndpunkt

med hänvisning till bl.a. kanalens betydelse från lokaliseringssynpunkt

samt de kostnader och olycksfallsrisker ett överförande till landsväg

av kanaltransporterna skulle medföra. Göta kanalbolag hävdar allmänt

att utredningen överdrivet försiktigt bedömt faktorer som talar för utbyggnad

och förmodligen överskattar resurserna och konkurrensförmågan hos

de jämförliga transportmedlen. Amorteringstiden för västgötalinjen som

satts till 25 år är vidare enligt kanalbolaget för kort. Gällande avskrivningsregler

för andra kanaler och hamnar är 40 år med högsta räntesats vid

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

29

5 %. Kanalbolaget framhåller också att lasttrafiken helt kommer att

försvinna inom en relativt kort tid om inte västgötadelen byggs ut och påpekar

att lasttrafik med så pass litet tonnage fortgått längre på Göta kanal

än på andra håll, vilket visar värdet av denna sjötransportmöjlighet. Vätterdelegationen

framhåller att utredningen stött sig på ett synnerligen bristfälligt

och delvis icke objektivt material och beklagar att frågan om den

ekonomiska lönsamheten av denna investering inte har kunnat diskuteras

i ett mera vidsträckt samhällsekonomiskt sammanhang. Ett beslut om utbyggnad

bör enligt delegationen fattas utan ytterligare dröjsmål.

Utan att ta uttrycklig ställning i sakfrågan framhåller överbefälhavaren

och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att en utbyggnad av

kanalen kan ha stor betydelse från beredskapssynpunkt. Överbefälhavaren

erinrar dock liksom utredningen om att även östgötadelen av kanalen samtidigt

måste byggas ut om någon större beredskapseffekt skall uppnås. Beredskapsaspekterna

understryks också av länsstyrelserna i Jönköpings och

Örebro län samt Vätterdelegationcn och Vänerns hamnförbund i anslutning

till deras uttalanden i övrigt om betänkandet i denna del.

Statens naturvårdsverk och kommittén för Vätterns vattenvård framhåller

riskerna för olj ef örorening av kanalen och Vättern vid sjötransport av

olja. Sådana transporter kräver utbyggnad av beredskapen och säkerhetsanordningarna

i hamnar. Kommittén för Vätterns vattenvård understryker

också det från vattenvårdssynpunkt olämpliga i att lokalisera förorenande

industrier till Vättern.

Utredningens tanke att behålla Göta kanal för turist- och friluftssyften

har berörts av flera remissinstanser. Riksrevisionsverket,

statens naturvårdsverk och Föreningen för inre vattenvägar delar utredningens

uppfattning att västgötadelen bör bibehållas som turist- och småbåtsled.

Naturvårdsverket framhåller att vid bedömningen av kanalfrågan bör

rekreationssynpunkten beaktas som ett betydande reellt marginalvärde.

Statens järnvägar framhåller att om kanalen används som farled endast för

turist- och småbåtstrafik är det önskvärt att normer för lämpliga dimensioner

(segelfri höjd m. m.) snarast fastställs med hänsyn till den framtida

planeringen av järnvägs- och landsvägsbroar.

Flera remissorgan tar i sammanhanget upp utredningens uppfattning att

ett bibehållande av kanalen som enbart turistled likväl kräver vissa upprustningsåtgärder.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län samt

Vätter delegationen har allmänt berört de svårigheter som eljest skulle uppstå.

Naturvårdverket har inget att erinra mot att en sådan upprustning finansieras

med bl. a. bensinskattemedel som influtit från småbåtstrafiken.

Sjöfartsstyrelsen anser att om det krävs åtgärder för att modernisera

Göta kanal för att den skall kunna fylla sin funktion som turist- och

småbåtsled ankommer det på kanalbolaget att ta ställning i denna fråga.

Göta kanalbolag anför att kanalen enligt de senaste boksluten gett ett år
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1969

ligt underskott, exklusive lasttrafiken, av ca 1 milj. kr. Detta har hittills

i stort täckts av bolagets övriga tillgångar. En modernisering av kanalen för

turistverksamhet kan inte bli företagsekonomiskt lönsam och kan därför

inte tänkas ske i privat regi. Det är enligt bolagets uppfattning mera meningsfyllt

från samhällsekonomisk synpunkt att samhället satsar på att

skapa en modern trafikled fram till Vättern avsedd både för näringslivet

och turistverksamheten. Även Rederiföreningen för mindre fartyg pekar på

att enbart turisttrafiken inte är tillräcklig för att driva kanalen.

Departementschefen

Frågan om hur väner- och vätterregionernas behov av tillfredsställande

transportförbindelser skall tillgodoses har under efterkrigstiden aktualiserats

vid flera tillfällen. Av olika skäl har intresset därvid i första hand

knutits till vattenlederna mellan de båda regionerna och västerhavet nämligen

Trollhätte kanal och Göta älv samt västgötadelen av Göta kanal. Trollhätte

kanals nuvarande dimensioner tillåter passage av fartyg med en

största dödvikt av ca 2 000 ton medan Göta kanal kan trafikeras endast med

relativt små fartyg —■ upp till en dödvikt av ca 250 ton. Djupgåendet i de

bägge lederna under normala förhållanden är begränsat till 4,6 respektive

2,82 m.

Under 1950-talet inträffade två stora skred i götaälvdalen vid Surte och

Göta varigenom trollhätteledens trafikmöjligheter under längre perioder

betydligt inskränktes. Delvis med anledning av dessa skred bildades på

initiativ av berörda intressenter 1957 års Vänerkommitté samt den s. k.

Vätterdelegationen för att utföra trafikekonomiska och tekniska undersökningar

rörande väner- och vätterregionernas kanalförbindelser. Vidare

tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet år 1957 götaälvskommittén

för att låta utreda vissa geotekniska frågor som aktualiserats

genom skreden i götaälvdalen och de bestående rasriskerna.

Vänerkommittén ansåg att Trollhätte kanal med hänsyn till riskerna

för ytterligare ras inte erbjöd tillfredsställande säkerhet. Kommittén fann

vidare, mot bakgrund av utvecklingen inom sjöfarten, kanalens dimensioner

otillräckliga. Kommittén föreslog därför att en ny kanal med större dimensioner

i sträckningen Vänersborg—Uddevalla skulle anläggas. Ett sådant

projekt bedömdes ge sådana trafikvinster att det blev företagsekonomiskt

lönsamt. Kostnaderna beräknades till 350 milj. kr., exklusive kostnader

för marklösen, intrångsersättningar m. m.

Vätterdelegationen föreslog att Göta kanals västgötadel skulle byggas ut

så att den tillät transporter med betydligt större fartyg. Delegationen ansåg

att näringslivet i vätterregionen skulle främjas i hög grad genom den sänkning

av transportkostnaderna som utbyggnaden beräknades möjliggöra.

Kostnaden för projektet beräknades, beroende på vilket djupalternativ som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition, nr 122 år 1969

31

valdes, till mellan 110 och 280 milj. kr., exklusive kostnader för marklösen,

intrångsersättningar m. m.

Vänerkommitténs förslag överlämnades till Kungl. Maj :t och remissbehandlades.

I samband därmed framhölls från flera håll vikten av att utredningsarbetet

fortsattes och breddades. Kritik riktades samtidigt mot

kommitténs arbete, främst mot de transportekonomiska kalkylerna.

Götaälvskommittén föreslog i sitt betänkande vissa förstärkningsåtgärder

i götaälvdalen och att erosionsförhållandena där skulle följas upp. Om de

föreslagna åtgärderna vidtogs borde, enligt kommitténs mening, riskerna

för framtida skred av katastrofkaraktär förebyggas på ett godtagbart sätt.

De tidigare utredningarnas resultat och det intresse som transportfrågorna

för de berörda regionerna alltjämt tilldrog sig föranledde dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet att år 1961 tillkalla en expertgrupp,

kanaltrafikutredningen, vilken som ett första led i ett fortsatt utredningsarbete

skulle företa mera inträngande trafikekonomiska undersökningar

av alternativa möjligheter att lösa väner- och vätterregionernas förbindelse

med västerhavet. Avsikten var att resultatet av dessa undersökningar

skulle bilda underlag för statsmakternas ställningstagande till de utredningar

av mera teknisk karaktär som därutöver kunde erfordras för att så

fullständigt som möjligt klarlägga genom vilka åtgärder de ifrågavarande

transportbehoven bäst kunde tillgodoses.

Principerna för den statliga trafikpolitiken har legat till grund för kanaltrafikutredningens

bedömningar av de framtida transporterna och transportvägarna

mellan Vättern, Vänern och västerhavet.

Utredningen har beräknat den sannolika transportutvecklingen och undersökt

på vilket sätt efterfrågan på transporter bör mötas för att säkerställa

ett samhällsekonomiskt tillfredsställande resultat. Mot bakgrund av

förväntad utveckling av bl. a. näringsliv och befolkning i de aktuella områdena

har utredningen undersökt hur fördelningen av de tyngre transporterna

i framtiden bör ske mellan sjöfart, järnväg och väg. Utredningen

har i detta syfte sökt bedöma lönsamheten för en kanalförbindelse mellan

Vänersborg och Uddevalla samt för olika utbyggnadsalternativ för Trollhätte

kanal och Göta kanals västgötadel. I enlighet med sina direktiv har

utredningen för vänerregionen också gjort en samhällsekonomisk bedömning

av ett alternativ, som innebär att hela regionens transportförsörjning

ombesörjs med landtransportmedel från och till hamnar belägna vid kusten.

För vätterregionen har kostnaderna för transporter genom en utbyggd

kanal jämförts med kostnaderna för motsvarande landtransporter.

Jag vill först ta upp frågan om vänerregionens transportförbindelser

med västerhavet.

Kanaltrafikutredningen har beräknat att kostnaderna för den av 1957

års Vänerkommitté föreslagna nya kanalleden med sträckningen Vänersborg—Uddevalla

skulle komma att överstiga 500 milj. kr. i 1963 års priser.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

Utredningen har undersökt vilka trafikvinster som skulle kunna erhållas

genom en sådan kanal jämfört med en trollhätteled som byggts ut till motsvarande

dimensioner och konstaterat att dessa i princip hänför sig endast

till den tidsbesparing som kan göras vid passagen av den betydligt kortare

V äner sborg—Uddevallaleden.

De mycket stora avskrivnings- och räntekostnader som skulle belasta

trafiken på en led mellan Vänersborg och Uddevalla uppvägs enligt utredningen

endast till en del av dessa transportkostnadsminskningar. Utredningen

anser därför att ett sådant företag måste betraktas som ett från

transportekonomisk synpunkt klart orealistiskt alternativ.

Vid remissbehandlingen har i stort sett endast risken för framtida skred

i götaälvdalen orsakat viss tveksamhet från några remissinstansers sida

inför frågan att avföra Vänersborg—Uddevallaleden från vidare diskussion,

under det att de övriga så gott som undantagslöst delar utredningens uppfattning.

Jag finner utredningens bedömningar av den transportekonomiska lönsamheten

för en ny kanalsträckning klargörande och delar uppfattningen

att övervägadena om Vänerns framtida förbindelse med västerhavet bör

koncentreras till nuvarande kanalled. De geotekniska förhållandena i götaälvdalen

kan visserligen härvid vara en osäkerhetsfaktor som kräver fortsatt

uppmärksamhet. Jag vill emellertid erinra om att enligt götaälvskommitténs

bedömning ingenting kommit fram vid dess geotekniska undersökningar

som utesluter möjligheten att öka trollhätteledens kapacitet.

Utredningen har analyserat utvecklingen av godstransporterna på Trollliätte

kanal och gjort en prognos för den framtida trafiken. Godskvantiteten

har därvid beräknats öka från drygt 3 milj. ton per år i början av

1960-talet till 3,6—4,3 milj. ton år 1970, 4—4,9 milj. ton år 1975 och 4,2—

5,4 milj. ton år 1980. Som jämförelse kan nämnas att godsvolymen år 1968

var ca 3,6 milj. ton, varav 1,2 milj. ton i nedgående trafik och 2,4 milj. ton i

uppgående trafik. Utvecklingen hittills kan alltså anses ligga inom de ramvärden

som utredningen prognosticerat.

Av godsmängderna beräknas petroleumprodukterna som dominerar bland

de transporterade varuslagen komma att omfatta 1,5—1,6 milj. ton år 1970,

1,6—2 milj. ton år 1975 och 1,8—2,4 milj. ton år 1980.

Utredningen har också gjort en bedömning av den sannolika utvecklingen

av fartygsstorlekarna i kanaltrafiken. Med denna bedömning och,

med prognosen över godstrafikens omfattning som grund har utredningen

därefter genomfört en kapacitetsanalys för nuvarande Trollhätte kanal och

därvid ansett sig kunna konstatera att kanalen även med bibehållande av

nuvarande dimensioner har väsentligt större kapacitet än tidigare bedömningar

gett vid handen. Statens vattenfallsverk har i sitt yttrande bekräftat

denna slutsats. Från sina utgångspunkter har utredningen fört ett resonemang

som leder till att en total godsvolym av 6,5 milj. ton per år, vilken

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kiingl Maj:ts proposition nr 122 år 1969

beräknas uppnådd omkring sekelskiftet, väl ryms inom ramen för kanalens

kapacitet. Denna volym bör jämföras med de bedömningar i andra sammanhang

som förutsatt att kapacitetsgränsen skulle ligga vid högst 4,8

milj. ton per år. Eftersom den årliga godsvolymen antagits ganska snart

komma att närma sig detta tal, har en utbyggnad av kanalen ansetts angelägen

för att inte en naturlig expansion av trafiken skulle hindras.

Jag finner ingen anledning att ifrågasätta riktigheten i princip av utredningens

beräkningar i detta hänseende. Jag delar vidare uppfattningen att

otillräcklig kapacitet hos den nuvarande kanalen inte kan åberopas som

motiv för en utbyggnad som skulle tillåta betydligt större fartyg att trafikera

kanalen.

Även om Trollhätte kanals kapacitet alltså i och för sig inte utgör något

hinder för en realistisk utveckling av kanaltransporterna till och från den

aktuella regionen bör den framtida uppläggningen av transporterna bedömas

från flera synpunkter. Utredningen har också i enlighet med sina direktiv

undersökt kostnadsförändringarna vid en tänkt omläggning av transporterna

till lastbil och järnväg med omlastning i kusthamn. Behovet av en sådan

undersökning motiveras också av att de nuvarande slussanläggningarna i

kanalen bedömts vara i sådant skick att en kostnadskrävande renovering

av dessa relativt snart är nödvändig om trafiken överhuvudtaget skall kunna

upprätthållas i framtiden.

För en viss del av petroleumprodukterna skulle också kunna tänkas ett

alternativ som innebär transport i rörledningar. Utredningen har emellertid,

bl.a. på basis av vissa tidigare utredningar i denna fråga, bedömt det

som tveksamt om den mycket stora kapaciteten hos ett sådant system kommer

att kunna inom överskådlig tid utnyttjas i sådan omfattning att rörledningstransporter

från lönsamhetssynpunkt kan vara ett realistiskt alternativ

till nu använda transportsätt. Utredningen har med hänsyn härtill

samt mot bakgrund av sin bedömning av kapaciteten i trollhätteleden inte

ansett det erforderligt att i detta sammanhang ytterligare överväga denna

fråga.

I den av utredningen gjorda trafikvinstkalkylen har särkostnaderna för

kanal- och respektive kusthamnsalternativet ställts mot varandra.

Särkostnaderna för kanalalternativet hänför sig främst till åtgärder som

måste vidtas för att möjliggöra trafik genom Trollhätte kanal och Vänern.

Vidare har kostnader sammanhängande med investeringar i inlandshamnar

medräknats. Begränsningen i valet av fartyg och fördröjningar på grund av

is medför också kostnader som har inflytande på kalkylen.

Mot dessa kostnader har ställts merkostnader för det s, k. kusthamnsalternativet

på grund av ökade kapital- och driftkostnader i hamnar och för

landtransportmedlen. Bl. a. kommer investeringar i kajer, järnvägsspår,

kranar och magasin inkom hamnområdena att krävas. Ytterligare en faktor

i denna jämförelse är kostnaden för att omplacera den arbetskraft som fri3

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 122

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

ställs om de olika sjöfartsfunktionerna i vänerområdet kraftigt inskränks.

En övergång till ett kusthamnssystem skulle innebära en långtgående

koncentration av hamnverksamheten till i huvudsak Uddevalla och Göteborg.

Utredningen har räknat med att Uddevalla skulle bli huvudhamn för torrlastgodset

under det att petroleumtransporterna helt skulle gå via Göteborg.

Enligt beräkningarna skulle samhällsekonomiskt sett en årlig nettomerkostnad

av 9,2 milj. kr. uppstå för kusthamnsalternativet. Utredningen

har räknat med en kalkylränta av 6 % och en avskrivningstid på 40 år och

därvid funnit att detta belopp täcker kapital!jänstkostnaden för investeringar

i kanalen upp till 140 milj. kr.

Nuvarande slussar vid Trollhättan är mer än 50 år gamla och anges av

utredningen behöva ersättas senast omkring år 1975. Kostnaderna härför

har beräknats uppgå till ca 100 milj. kr. i 1963 års priser. I denna summa

innefattas en ökning av dimensionerna så att fartyg med en största längd

av 115 m och ett djupgående av 6 m kan passera. Utredningens slutsats blir

att denna investering med god marginal ryms inom den ram som motsvarar

den samhällsekonomiska vinsten av en bibehållen kanaldrift.

Utredningen påpekar vidare att fördelarna av nuvarande transportsystem

sett från transportkundernas synpunkt är väsentligt större än vad en trafikvinstkalkyl

av detta slag utvisar. Ett bibehållande av kanaldriften som alternativt

transportmedel innebär bl. a. en press på fraktsättningen för landtransportmedlen.

Detta förhållande ger regionen en viss attraktionskraft

från lokaliseringssynpunkt, som är värdefull med hänsyn till knappheten

på industrimark på västkusten och till de allmänna beredskapsönskemålen

om en decentralisering av krigsviktiga anläggningar.

Jag ansluter mig liksom flertalet remissinstanser till utredningens principiella

bedömningar av de ekonomiska förutsättningarna för att bibehålla

trollhätteleden för den kommersiella sjöfarten. Jag delar också uppfattningen

om det värde för näringslivets fortsatta utveckling inom regionen

som denna led har. Som framgår av utredningens redovisning skulle emellertid

en överföring av oljetransporterna till rörledningar rubba de ekonomiska

förutsättningarna för fortsatt kanaldrift. Före ett ställningstagande

till de åtgärder som kan erfordras för att vidmakthålla och eventuellt

utöka ledens kapacitet behövs ytterligare utredningar.

En förutsättning för fortsatt kanaldrift är att de geotekniska förhållandena

inte lägger hinder i vägen härför. Götaälvskommittén har ansett att

sådana hinder i och för sig inte föreligger och statens geotekniska institut,

som kontinuerligt bevakar denna fråga, är i sak av samma uppfattning.

Som bl. a. sjöfartsstyrelsen påpekat erfordras dock att behovet av och kostnaderna

för rasförebyggande stabiliseringsåtgärder i leden närmare analyseras

och infogas i den totala ekonomiska kalkylen. Vad gäller den ifrågasatta

renoveringen av slussanläggningarna har bl. a. statens vattenfallsverk

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 122 år 1969

35

som är ansvarigt för driften av Trollhätte kanal vid remissbehandlingen

uttalat som sin mening att så omfattande och kostnadskrävande åtgärder

som utredningen förutsatt inte torde vara aktuella under de närmaste decennierna.

Denna fråga bör studeras ytterligare i syfte att komma fram till

en mera preciserad bedömning av tidpunkt, omfattning och kostnader för

dessa arbeten. Vad beträffar kapacitetshöjande åtgärder i själva leden,

närmast vissa fördjupningsarbeten enligt olika alternativ, anser jag i och för

sig utredningens ståndpunkt riktig att de trafikvinster som kan påräknas

inte torde inom överskådlig tid motivera annat än vissa begränsade sådana

insatser i syfte att möjliggöra passage av fartyg med 4,9—5 in djupgående.

Utredningens bedömning härvidlag är emellertid bl. a. vad gäller kostnaderna

för åtgärderna grundad på ett tämligen översiktligt material. Även denna

fråga bör därför ägnas mera ingående studier i anslutning till de utredningar

i övrigt angående kanalens framtid som jag nyss nämnt.

I detta sammanhang bör observeras vilken inverkan på trafikvinstkalkylen

en väsentligt lägre kostnad för upprustningen av slussarna skulle

kunna få. En mindre investeringskostnad för slussarna kan öka det ekonomiska

utrymmet för att fördjupa och förstärka farleden så att slussarnas

kapacitet kan utnyttjas helt.

Före varje fördjupnings- och förbättringsarbete bör förnyade trafikvinstkalkyler

göras så att de samhällsekonomiska konsekvenserna av varje åtgärd

hela tiden finns klarlagda.

De fortsatta utredningarna blir i huvudsak av teknisk-ekonomisk natur.

Enligt min mening bör dessa lämpligen utföras av sjöfartsstyrelsen och

statens vattenfallsverk, varvid samråd bör ske i erforderlig utsträckning

med geoteknisk expertis. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att uppdra

åt de berörda myndigheterna att skyndsamt fullfölja utredningsarbetet

i de hänseenden jag här berört och framlägga härav föranledda förslag.

I ett särskilt avsnitt i betänkandet har utredningen tagit upp frågan om

finansieringen av de investeringar som kan aktualiseras i trollhätteleden

och i anslutning därtill anfört vissa synpunkter på de avgifter som belastar

den berörda trafiken. Hälften av kostnaden för slussombyggnaden föreslås

avskriven genom ett engångsbelopp i anslutning till arbetenas färdigställande

medan återstoden anses böra avskrivas på vanligt sätt genom att

årliga annuitetsbelopp beräknade på slussarnas återanskaffningsvärde påföres

trafiken i kanalen. Medel för den tänkta engångsavskrivningen förutsätts

delvis anskaffade genom viss avgiftshöjning för kanaltrafiken samt

fondering av därvid uppkommande överskott intill dess slussombyggnaden

genomförts. Vidare föreslår utredningen att ett visst engångsbidrag av

statsmedel skall tillgodoföras vänersjöfarten med hänsyn till den belastning

för denna jämfört med annan sjöfart som de särskilda seglationsavgifterna

på Vänern anses utgöra. Förräntningen av kostnaden för even
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 122 år 1969

tuella fördjupningsarbeten i själva farleden bör enligt utredningen genom en

avgiftsdifferentiering bäras av den sjöfart som har direkt nytta av det större

dj upet.

Vid remissbehandlingen har utredningens principiella förslag i förevarande

hänseende föranlett uttalanden endast av ett fåtal remissinstanser.

I det föregående har jag förutsatt att utrdeningens trafikekonomiska analyser

och bedömningar skall fullföljas genom olika tekniska detalj utredningar.

Jag finner det naturligt att den närmare diskussionen om finansiering

av eventuella investeringar i Trollhätte kanal m. m. uppskjuts till dess

resultatet av dessa utredningar föreligger och mera preciserade bedömningar

kan göras av de ekonomiska konsekvenserna av olika om- och utbyggnadsförslag.

Den avgiftsbeläggning av väner sjöfarten som utredningen tagit upp i|

sammanhanget är en fråga som i och för sig kan bedömas oberoende av de

om- och utbyggnadsåtgärder som kan komma att aktualiseras i trollhätteleden.

Spörsmålet har även berörts av sjöfartsutredningen i betänkandet

De statliga sjöfartsavgifterna (Stencil K 1968: 9). Remissbehandlingen av

detta betänkande är nyss avslutad och det inkomna materialet bearbetas

f. n. inom kommunikationsdepartementet. Jag anser att frågan om avgifterna

för vänersjöfarten bör bedömas i samband med att ställning tas till den

framtida strukturen av de statliga sjöfartsavgifterna överhuvud och avser

därför att återkomma till ämnet i samband med redovisningen av de förslag

som föranleds av sjöfartsutredningens betänkande.

Jag övergår nu till de bedömningar som berör västgötadelen av

Göta kanal.

Enligt utredningen har redan en överslagsberäkning klart visat att den

väntade trafiken på kanalen inte kan förränta den investering som något

av de i tidigare sammanhang föreslagna större utbyggnadsalternativen för

kanalen skulle innebära. Utredningen har därför begränsat sina mera detaljerade

analyser till ett alternativ som skulle möjliggöra för s. k. paragrafbåtar

att använda sig av kanalen. En sådan utbyggnad skulle, räknat i 1963

års priser, kosta ca 50 milj. kr.

En trafikvinstkalkyl för Göta kanal och vätterområdet skiljer sig från

en sådan för vänerleden. Skälet till detta är i första hand att Göta kanal inte

medger passage av andra än så små fartyg att konkurrensen med järnväg och

lastbil är mycket begränsad. Prisbildningen på transporter inom vätterområdet

bestäms sålunda huvudsakligen av konkurrensen mellan järnväg

och lastbil.

Utredningen har i sina beräkningar utgått från att Göta kanals västgötadel

efter en eventuell utbyggnad kommer att integreras med Trollhätte kanal.

De båda kanalerna förutsätts alltså komma att utgöra en företagsekonomisk

enhet.

Den totala årliga trafikvinsten vid en utbyggnad för paragrafbåtar uppgår

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 122 år 1969

37

enligt utredningens kalkyler till 2,4—2,5 milj. kr. Vid den av utredningen

antagna avskrivningstid av 25 år av de förutsatta investeringarna och en

kalkylränta på 6 % kommer kapitalkostnaderna att uppgå till nära 4

milj. kr.

Till kostnaderna för utbyggnaden av kanalen kommer investeringar för

att anpassa hamnarna vid Vättern till större fartyg. För att utredningens

trafikvinster skall kunna förverkligas i sin helhet krävs hamninvesteringar

av 15—20 milj. kr.

Även för ett så relativt begränsat utbyggnadsalternativ blir således den

företagsekonomiska räntabiliteten enligt utredningens uppfattning mycket

otillfredsställande.

Remissinstansernas bedömning av utredningens slutsatser varierar. Flertalet

av dem som yttrat Sig delar uttryckligen uppfattningen att en utbyggnad

av kanalen inte kan göras lönsam. Några, däribland statens vattenfallsverk,

anför viss kritik mot beräkningarna och förordar vissa kompletterande

utredningar. En grupp slutligen, bestående av länsstyrelserna i Östergötlands

och Skaraborgs län, Göta kanalbolag, Rederiföreningen för mindre

fartyg, Föreningen för inre vattenvägar och Vätterdelegationen anser, att

utredningens kalkyler är ofullständiga och missvisande och framhåller att

motiv föreligger för en utbyggnad av kanalen.

Även om analyser av det slag utredningen utfört måste bedömas med en

viss försiktighet anser jag inte tillräckliga skäl föreligga för att av det

redovisade materialet dra någon annan slutsats än utredningen gjort. Målet

för den statliga trafikpolitiken är att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under

former som medger företagsekonomisk effektivitet och transportmedlens

sunda utveckling. En investering inom transportsektorn som inte kan antas

leda till en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av transporterna på olika

transportgrenar främjar inte en utveckling mot det angivna målet och bör

därför inte komma till stånd. Utredningen och flertalet remissinstanser

är eniga om att en upprustning av Göta kanal inte är varken företagsekonomiskt

eller samhällsekonomiskt motiverad. Enligt min mening finns det mot

bakgrund härav inte något skäl att föreslå statliga åtgärder för att öka ledens

kapacitet.

Av utredningsmaterialet framgår att trafiken på kanalen är av förhållandevis

ringa omfattning varför en eventuell överflyttning av transporterna

till landsväg eller järnväg torde kunna ske utan krav på mera väsentliga

upprustningsåtgärder. Statens vägverk bekräftar detta i sitt remissyttrande

vad beträffar vägnätet inom den berörda regionen.

Utredningen har som en särskild fråga i sammanhanget tagit upp frilufts-

och rekreationssynpunkterna. Om kanalen läggs ned som transportled

för den kommersiella sjöfarten, skulle ändå vissa investeringar erfordras i

storleksordningen 3—4 milj. kr. för att kunna driva kanalen för turist- och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungi. Maj ds proposition nr 122 år 1969

nöjesbåtstrafik. Utredningen gör ingen egen bedömning av lönsamheten av

en sådan kapitalinsats men Göta kanalbolag som äger och förvaltar kanalen

har i sitt remissyttrande framhållit att kostnaden för en modernisering

av kanalen i angivna syfte inte kan bäras av den ifrågakommande trafiken.

Från flera håll har framhållits att Göta kanal har ett betydande värde

från frilufts- och rekreationssynpunkt. Frågan om statens engagemang för

att aktivt stödja friluftsintressena genom olika åtgärder har på senare år i

ökad utsträckning samordnats inom ramen för naturvårdsverkets verksamhet.

Det är naturligt att ifrågasatta insatser på olika områden därvid

prioriteras och prövas i ett större sammanhang och i anslutning till bedömningar

av det totala statliga stödet för olika ändamål. Även den nu aktuella

frågan bör behandlas på samma sätt. Jag är därför inte beredd att lägga fram

något förslag till åtgärder i förevarande sammanhang.

Jag hemställer, att Ivungl. Maj :t genom proposition bereder riksdagen

tillfälle

att avge yttrande med anledning av vad jag anfört i det

föregående.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

ESSELTE AB. STHLM 69

914275

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1969:178 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Vänerns och Vätterns förbindelse med västerhavet jämte motioner. s. 1 i texten