Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut

1969-10-17 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:133, Med förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 133 år 1969

1

Nr 133

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden

för vissa servitut; given Stockholms slott den 17 oktober

1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen (1959:

517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

GUSTAF ADOLF

Ingemund Bengtsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en förlängning intill den 1 januari 1972 av giltighetstiden

för vissa tidsbegränsade norrländska skogsservitut.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196!). 1 samt. Nr 133

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1959:517) om förlängning av tiden för vissa servitut

Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1959: 517) om förlängning av tiden

för vissa servitut skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Är servitut, som innefattar rättighet

till skogsfång eller mulbete och

som gäller till förmån för fastighet

inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens

län, begränsat till viss tid,

minst femton år, eller till fastighetsägarens

livstid, och utgår giltighetstiden

före den 1 januari 1970, skall

servitutet likväl bestå intill nämnda

dag. Förlängning av servitutstiden

inträder dock ej med mindre servitutet

alltjämt utövas. Ej heller förlänges

tiden, om servitutet tillkommit

eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat

först efter den 31 december

1946.

(Föreslagen lydelse)

§■

Är servitut, som innefattar rättighet

till skogsfång eller mulbete och

som gäller till förmån för fastighet

inom Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens

län, begränsat till viss tid,

minst femton år, eller till fastighetsägarens

livstid, och utgår giltighetstiden

före den 1 januari 1972, skall

servitutet likväl bestå intill nämnda

dag. Förlängning av servitutstiden

inträder dock ej med mindre servitutet

alltjämt utövas. Ej heller förlänges

tiden, om servitutet tillkommit

eller blivit på angivet sätt tidsbegränsat

först efter den 31 december

1946.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 5 september 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Geijer, Myrdal,

Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förlängning

av tiden för vissa servitut oeh anför.

Inledning

Genom lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut fick

vissa tidsbegränsade servitut, avseende rätt till sltogsfång och mulbete, i

norrlandslänen en giltighetstid till den 1 januari 1970. Lagen föregicks av en

lag i ämnet år 1946 vilken medgav en giltighetstid för sådana servitut till

den 1 januari 1960.

Lantmäteristyrelsen har, efter anmodan av Kungl. Maj :t i beslut den 20

september 1968, i samråd med lantbruksstyrelsen utrett frågan om ytterligare

förlängning av tiden för ifrågavarande servitut och i skrivelse den 17

mars 1969 avgett förslag i ämnet. Sedermera har lantmäteristyrelsen i skrivelse

den 1 april 1969 inkommit med ytterligare utredning i ärendet.

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av hovrätten för Nedre

Norrland, skogsstyrelsen, som även hört skogsvårdsstyrelserna i Gävleborgs,

Yästernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, länsstyrelserna

i samma län efter hörande av lantbruksnämnderna och överlantmätarna,

servitutsnämnderna för dessa län, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

(SSR) och Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Riksdagen har i skrivelse den 28 maj 1969, nr 266, gett till känna vad

tredje lagutskottet anfört i utlåtande, nr 40, med anledning av motioner

(I: 86 och II: 105) om fortsatt giltighet av vissa skogsservitut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Gällande bestämmelser

Lagen (1946: 741) om förlängning av tiden för vissa servitut avsåg sådana

skogsfångs- och mulbetesservitut inom Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, som var begränsade till viss tid,

minst 15 år, eller till servitutshavarens livstid. Utgick giltighetstiden under

åren 1947—1959, skulle enligt lagen servitutet bestå till den 1 januari 1960

(1 § första stycket). Detsamma gällde om servitutstiden utgått under åren

1940—1946 men servitutet alltjämt utövades vid 1946 års utgång (1 § andra

stycket). Lagen innehöll vidare regler om ersättning och om verkan i sakrättsligt

hänseende av att servitutstiden förlängts. För prövning av ersättningsfrågor

tillsatte Kungl. Maj :t tre servitutsnämnder, en för Norrbottens

län, en för Västerbottens län och en för de övriga berörda länen.

1959 års lag innebär att de servitut, som förlängts till den 1 januari 1980

genom 1946 års lag, fått fortsatt giltighetstid till den 1 januari 1970. Dessutom

innebär lagen att de tidsbegränsade skogsservitut, vilkas ordinarie giltighetstid

löper ut under 1960-talet, också förlängts till den 1 januari 1970,

under förutsättning att den ordinarie giltighetstiden var bestämd till minst

15 år eller till fastighetsägarens livstid. Förlängning inträder dock endast om

servitutet alltjämt utövas. Inte heller förlänges tiden om servitutet tillkommit

eller tidsbegränsats efter år 1946 (1 § och övergångsbestämmelserna).

Ersättning skall betalas av servitutshavaren om den besvärade fastigheten

tillskyndas olägenhet av någon betydelse genom förlängningen (2 § första

stycket). Ersättningsfrågor prövas av servitutsnämnd (2 § andra stycket

och 3 §). Servituisnämnderna är de samma som förut, nämligen en för Norrbottens

län, eu för Västerbottens län och en för de övriga norrlandslänen

(kungörelsen (1959:518) rörande tillämpning av lagarna den 6 december

1946 (nr 741) och den 4 december 1959 (nr 517) om förlängning av tiden

för vissa servitut). Anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden

inom ett år från det förlängningen inträtt (2 § andra stycket). Hai ex sättning

i anledning av förlängning som skett enligt 1946 års lag bestämts att

utgå i form av avgäld, skall beslutet därom lända till efterrättelse också med

avseende på förlängning enligt 1959 års lag, om inte servitutsnämnden på

ansökan föreskriver annat. Sådan ansökan skall göras inom ett åi från det

den nya förlängningen inträtt (övergångsbestämmelserna). När servitutstid

förlängts enligt lagen gäller servitutet som om det hade intecknats den dag,

från vilken förlängningen är att räkna (7 §).

Initiativet till 1959 års lagstiftning togs av riksdagen. I förarbetena till

lagen (prop. 1959: 167, 3LU 25, rskr 324) redovisades de förhållanden som

vid tillkomsten av 1946 års lag talade för en förlängning av ifrågavarande

servitut. I propositionen anfördes sålunda att de servitutsberättigade fastigheterna

till större delen utgjordes av ofullständiga jordbruk eller stödjord
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 133 år 1969

5

bruk, som kommit till genom ägostyckning eller avsöndring samt ägdes och

brukades av personer i mycket knappa ekonomiska omständigheter. Dessa

jordägares redan bekymmersamma ställning kunde ytterligare förvärras

genom att servituten upphävdes. Samtidigt uttalades, att servituten borde

på längre sikt avvecklas i anslutning till yttre rationalisering av fastighetsbeståndet.

Departementschefen anförde i 1959 års proposition att rationaliseringsverksamheten

inte fortskridit i sådan takt som 1946 års lagstiftare förutsatt.

Tiden för servitutsförlängningen framstod därför som alltför knapp. Å andra

sidan hade de förhållanden, som påkallade lagstiftningen, sedermera ändrats

i skilda hänseenden. Som exempel härpå anförde departementschefen

avfolkningen av glesbygderna, nedläggningen av jordbruksdriften eller åtminstone

kreatursskötseln in. m. Departementschefen konstaterade därför

att, medan servituten sålunda oavbrutet förlorat i betydelse för servitutshavarna,

olägenheterna av dem blivit alltmer framträdande. Servituten hindrade

allvarligt såväl rationellt skogsbruk som arronderingsförbättringar i

skogsmarken och var i en del fall ägnade att konservera jordbruk av den

beskaffenhet att deras fortsatta bestånd mindre väl överensstämde med den

då gällande målsättningen för rationaliseringsverksamheten. Oaktat de sociala

olägenheter, som skulle kunna drabba vissa bygder om de förlängda

servitutstiderna fick utlöpa vid årsskiftet 1959/60, skulle kunna motverkas

på annat sätt än genom en ny lagstiftning, förordade departementschefen

förlängning av servitutstiderna. Han betonade dock, att detta inte fick tolkas

som något ställningstagande till frågan, hur problemet med skogsservituten

slutligt borde lösas, och under inga förhållanden som någon utfästelse om

att för rättigheterna skulle utgå kompensation vid en eventuell avveckling.

Departementschefen sade sig härigenom vilja förebygga att servitutshavarna

till följd av ogrundade förhoppningar om framtida skogstilldelning skulle

undandra sig att medverka i den pågående strukturrationaliseringen. Han

framhöll också angelägenheten av att lantbruksnämnderna inriktade sig på

sådana lösningar att skogsservituten blev överflödiga. — I fråga om valet av

tidrymd för servitutsförlängningen anförde departementschefen, att det var

vanskligt att bedöma inom vilken tid det ifrågavarande fastighetsbeståndet

nått sådan rationaliseringsgrad att servituten i stort sett spelat ut sin roll.

Han förordade en förlängning till den 1 januari 1970 och menade att om det

då skulle vara påkallat med ytterligare förlängning, en sådan var att föredra

framför att låsa fast servituten vid en alltför lång tid.

Riksdagen antog lagförslaget med en mindre ändring.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1960

Lantmäteristyrelsens utredning

Lantmäteristyrelsen

Lantmäteri styrelsen anmärker att när lagstiftningen om förlängning av

de tidsbegränsade skogsservituten förbereddes år 1946 gjordes en undersökning

om förekomsten av sådana servitut. Enligt denna undersökning bedömdes

deras antal inte understiga 2 000. Någon motsvarande undersökning

gjordes inte i samband med förlängningen år 1959. Lantmäteristyrelsen har

emellertid i detta ärende, i samråd med lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen,

riktat en rundfråga till de berörda överlantmätarna, lantbruksnämnderna,

skogsvårdsstyrelserna och ordförandena i servitutsnämnderna samt

till Skogsindustriernas samarbetsutskott, SSR och de norrländska läns- eller

provinsförbunden av RLF. Undersökningen ägde rum omkring årsskiftet

1968—69. Lantmäteristyrelsen sammanfattar resultaten av rundfrågan sålunda.

De flesta tillfrågade myndigheterna och organen saknar material som närmare

redovisar förekomsten eller utövningen av tidsbegränsade skogsservitut.

De allmänna erfarenheter som redovisas pekar emellertid klart på att

utövningen av servituten minskat starkt på senare år. Från en del håll uppges

att utövningen nästan helt upphört åtminstone i vissa avseenden, t. ex.

i fråga om bete. Materialet från servitutsnämnderna visar följande. Ersättning

har bestämts för 80 servitut av servitutsnämnden för de tre södra länen.

Servitutsnämnden för Västerbottens län har inte haft något ersättningsärende

på åtskilliga år medan servitutsnämnden för Norrbottens län fastställt

ersättning för cirka 143 servitut. Om ersättning blivit bestämd enligt 1959

års lag torde man kunna utgå från att servitutet utövats vid den tidpunkt

som varit relevant i ersättningsärendet. Emellertid har denna tidpunkt i

övervägande antalet fall sannolikt varit den 1 januari 1960, varför uppgifterna

om antalet ersättningsfall inte är representativa för den nuvarande

utövningen av servituten. Vidare kan det finnas tidsbegränsade skogsservitut

som existerar och utövas fast de inte föranlett ersättningsbeslut enligt

1959 års lag. Det är sålunda inte uteslutet att servitutsersättning i en del fall

kan ha blivit bestämd genom överenskommelse, som inte lagts fram för

servitutsnämnd. Dessutom kan periodisk ersättning som bestämts enligt

1946 års lag ha fortsatt att gälla i fråga om servitut som utövats vid ingången

av år 1960. Man kan av dessa skäl bara dra ganska allmänna slutsatser

av uppgifterna om antalet ersättningsbeslut. Materialet från servitutsnämnderna

bestyrker emellertid det allmänna intrycket att servitutens betydelse

avtagit. Enligt Skogsindustriernas samarbetsutskott, vars uppgifter

torde ge en riktig uppfattning om storleksordningen av antalet tidsbegränsade

skogsservitut på skogsbolagens fastigheter, finns totalt cirka 870 servitut.

Det uppges att dessa servitut utövas alltmera sporadiskt.

Lantmäteristyrelsen anmärker vidare att några närmare uppgifter om

förekomsten av servitut på enskilda personers skogar inte redovisats. Det

allmänna intrycket av materialet är emellertid att antalet sådana servitut

måste vara litet. Enligt 1946 års undersökning skulle de av enskilda personer

ägda fastigheter som belastades av servitut främst vara belägna i de tre

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1969 7

sydliga norrlandslänen. Av den nu gjorda undersökningen framgår enligt

lantmäteristyrelsen att servituten i Gävleborgs och Jämtlands län är få. Servituten

i Västernorrlands län synes huvudsakligen belasta bolagsfastigheter.

Lantmäteristyrelsen uppskattar hela antalet tidsbegränsade servitut till omkring

1 000 men kan inte ange hur många av dessa som alltjämt utövas.

Sannolikt utövas många servitut bara i begränsad utsträckning och utövningen

synes avta snabbt.

Lantmäteristyrelsen anför vidare, att 1946 års undersökning visade i

fråga om arten av de befogenheter som ingår i servituten att servituten i

regel var i fråga om utövningen lokaliserade till viss plats eller beroende

av anvisning samt i fråga om omfattningen noggrant bestämda. Den nu

gjorda undersökningen bestyrker detta resultat och pekar vidare på att

servituten mycket ofta är begränsade till ved, stängselvirke och mulbete

eller bara till ved och mulbete. Uppgifterna tyder vidare på att utövning

av mulbetesservitut bara förekommer undantagsvis. Omkring hälften av

servituten synes avse fastigheter i Västernorrlands län, medan återstoden

finns i Västerbottens och Norrbottens län samt till en mindre del i Jämtlands

län. Inom länen förekommer servituten företrädesvis i inlandet.

Lantmäteristyrelsens förslag. Lantmäteristyrelsen anför, att de förefintliga

tidsbegränsade skogsservituten i huvudsak torde utgöras av sådana

vilkas ursprungligen bestämda giltighetstid utlöpt under 1940-, 1950- eller 1960-talen. Genom den fortgående och allt snabbare strukturomvandlingen

i Norrland har skogsservitutens betydelse minskat alltmera. De

servitutsberättigade fastigheterna utgörs i regel av småbruk eller fastigheter

med så obetydlig jordbruksareal att de inte är att betrakta som jordbruk.

De har inte sällan omförts till skogsmark eller övergått till att bli

bostads- eller fritidsfastigheter. I den mån fastigheterna fortfarande används

för jordbruk saknar de regelmässigt förutsättningar att bestå på

längre sikt som självständiga jordbruksföretag. Om den nuvarande utövningen

av de kvarvarande tidsbegränsade servituten anför lantmäteristyrelsen

att rätten till bete och slåtter numera torde sakna betydelse. Förhållandet

är oftast detsamma med den rätt att ta virke till stängsel och dylikt,

som i vissa fall ingår i servituten. Rätt till byggnadsvirke synes föreligga

bara i fråga om en mindre del av de tidsbegränsade servituten och be-:

hovet av att kunna hämta byggnadsvirke ur skogen har för övrigt minskat.

De tidsbegränsade skogsservitutens betydelse synes väsentligen ligga i

rätten till vedbrand. Det vanligaste synes vara att servitutshavarna har

rätt att efter utsyning eller anvisning för husbehov ta ut viss årlig kvantitet

ved, t. ex. 25 kbm., mot en ersättning beräknad på grundval av det

faktiska uttaget, t. ex. 3 kr. per kbm. för björkved och 50 öre för avverkningsavfall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1969

Lantmäteristyrelsen anför vidare att skogsservituten numera inte anses

godtagbara som servitut på grund av de olägenheter de innebär från

skogsvårdssynpunkt m. m. Servitut av detta slag får inte bildas vid jorddelning

och avses enligt ett till lagrådet remitterat förslag till ny jordabalk

inte heller få bildas genom avtal efter den 1 januari 1972. De olägenheter

som hänför sig till skogsvården torde emellertid vara mindre i fråga

om de tidsbegränsade servituten än i fråga om skogsservitut i allmänhet,

eftersom de tidsbegränsade servituten i regel är tämligen hårt bundna

i fråga om utövningen medan andra servitut ofta är friare i fråga om lokalisering

och virkessortiment. Servituten medför också administrativa olägenheter.

De tjänande fastigheternas ägare nödgas hålla viss fortlöpande

redovisning. De måste också ombesörja viss tillsyn (utsyning, anvisning).

Vidare är servituten en komplicerande faktor vid strukturrationalisering

och över huvud taget vid rättsliga dispositioner i fråga om fastigheterna.

Servituten måste utredas och redovisas hos olika myndigheter,

och ibland lägger förekomsten av servitut hinder i vägen för överlåtelser

eller byten. Lantmäteristyrelsen anser därför att de tidsbegränsade skogsservituten

numera medför begränsade fördelar för de härskande fastigheterna

och sådana olägenheter för de tjänande fastigheterna och för

myndigheterna, att de inte bör förlängas ytterligare om inte starka skäl

kan anföras härför.

Mot bakgrund av de jordbrukspolitiska riktlinjer, som antogs av riksdagen

år 1967 (prop. 1967:95, JoU 25, rskr 280), och de därmed överensstämmande

villkor för fastighetsbildning, som torde komma att ingå i den

nya fastighetsbildningslag, som väntas träda i kraft den 1 januari 1972,

får det enligt lantmäteristyrelsen numera i stort sett anses uteslutet att de

fastigheter till vilka hör tidsbegränsade skogsservitut kan förstärkas med

skogsmark så att de får förutsättningar att bestå som självständiga jordeller

skogsbruksföretag. Detta gäller oavsett om de tidsbegränsade servituten

förlängs eller inte.

Lantmäteristyrelsen anför vidare. Om i undantagsfall en fastighet, som

hör till den kategori som det här är fråga om, har sådant läge och sådan

beskaffenhet, att den kan byggas ut till ett rationellt jordbruksföretag,

blir frågan om sådan utbyggnad att bedöma oberoende av huruvida till

fastigheten hör ett skogsservitut eller inte. Frågan om förstärkning av

brukningsenheten kan tas upp på begäran av ägaren som en fråga om fastighetsreglering

enligt den nya fastighetsbildningslagen, varvid tillskottsmark

förs över till fastigheten mot ersättning i pengar, eller som en fråga

om tillskottsförvärv m. in. under lantbruksnämndens medverkan eller efter

båda dessa linjer. Om tillskottsmarken därvid skall hämtas från fastighet

som belastas av ett servitut som gäller till förmån för den fastighet som

förstärks eller från någon annan fastighet är av underordnad betydelse.

Frågan om förlängning av de tidsbegränsade servituten får därför enligt

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1369

lantmäteristyrelsen tas upp från andra utgångspunkter. Det gäller närmast

att bedöma om det föreligger ett tillräckligt starkt allmänt intresse av

att de servitutsberättigade fastigheterna får sina servitut förlängda ytterligare

en tid.

Lantmäteristyrelsen anför härom. När de ifrågavarande servituten tillkom

rådde självhushåll på landsbygden i betydligt högre grad och mera

allmänt än nu. Skogsservituten kunde därvid ha påtaglig betydelse som

komplement till fastighet, en funktion som just är specifik för servituten.

Exempelvis kunde mulbetesservitut vara helt nödvändiga komplement till

de fastigheter som inte hade egen betesmark. Nu är hushållningsformerna

och levnadsförhållandena andra. Servituten utövas numera huvudsakligen

med avseende på rätten att hämta ved. Sådan kan emellertid i regel med

samma fördel anskaffas utan stöd av servitutet. Lantmäteristyrelsen bedömer

därför frågan så att servituten inte bör förlängas ytterligare. Fördelarna

med en sådan lösning överväger enligt styrelsens mening olägenheterna,

och olägenheter för de nuvarande servitutshavarna torde uppkomma

bara undantagsvis och i regel inte bli av någon betydelse. Det torde

kunna förutsättas att tjänande fastighetsägare, i regel skogsbolag, inte

motsätter sig att den som vid utgången av år 1969 utövar tidsbegränsat

servitut får fortsätta under en övergångstid att på rimliga villkor utöva

samma befogenheter som servitutet avsåg, om den ifrågavarande förutvarande

servitutsinnehavaren annars skulle ha svårighet att tillgodose sitt

behov av den nyttighet servitutet avsåg. Ett sådant arrangemang kan exempelvis

träffas om det undantagsvis ännu skulle förekomma bete med

stöd av servitut som inte förlängs. Också när det gäller behovet av ved

kan eu personlig överenskommelse av angivet slag möjligen i något fall

vara befogad.

I fall då servitutsberättigad fastighet övergått till att utgöra bostadseller

fritidsfastighet eller omförts till skogsmark föreligger enligt lantmäteristyrelsens

mening särskilda skäl till att en förlängning inte bör komma

i fråga. Skogsservituten har alltid haft som sin typiska uppgift att tillgodose

husbehov på jordbruksfastighet. Enligt styrelsens mening får det

anses att förutsättningar saknas för utövning av skogsservitut, om den

härskande fastigheten tagits i anspråk för annan användning än jordbruk.

Skulle det emellertid anses att en ytterligare förlängning bör ske på grund

av särskilda skäl bör en sådan förlängning i princip begränsas till servitut

som tillkommer fastighet där jordbruk utövas. Dessutom bör, på motsvarande

sätt som skedde enligt 1959 års lag, förlängningen bara avse servitut

som faktiskt utövas vid utgången av år 1969. Eftersom de servitut som uppfyller

nu angivna villkor numera bara torde utgöra en mindre del av de tidsbegränsade

servituten synes en förlängning, om en sådan skall ske, denna

gång inte böra anordnas som en generell förlängning. Det lämpligaste synes

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

i stället vara att förlängning på förslagsvis högst tio år sker på begäran av

den härskande fastighetens ägare. Uppgiften att ta emot sådan begäran

och att pröva frågan om förlängning skulle kunna läggas hos servitutsnämnden,

vilken liksom nu också skulle få pröva frågan om ersättning. En viss

frist skulle givetvis få tillmätas för begäran om förlängning, förslagsvis två

år. En provisorisk generell förlängning på två år av liknande slag som den

nu gällande skulle alltså samtidigt få ske.

Remissyttrandena

Remissinstanserna har haft delade meningar om och hur en förlängning

av servituten bör ske.

Lantmäteristyrelsens i första hand framförda förslag att servituten inte

bör generellt ytterligare förlängas delas av skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna

i Västernorrlands och Jämtlands lön, länsstyrelsen i Västernorrlands

län, lantbruksnämnderna i Västernorrlands och Norrbottens län samt överlantmätaren

i Västernorrlands län.

Lantmäteristyrelsens förslag att i första hand en generell förlängning inte

bör ske och i andra hand en individuell förlängning sker efter en generell

förlängning på två år tillstyrks utan eller med vissa ändringsförslag av

länsstyrelserna i Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens lån,

lantbruksnämnderna i Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län, överlantmätarna

i Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, servitutsnämnden

för Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, en ledamot i

servitutsnämnden för Västerbottens län samt av Skogsindustriernas samarb

et sutskott.

För en servitutsreglering'' enligt lantmäteristyrelsens i andra hand framförda

förslag om en individuell förlängning efter en provisorisk generell förlängning

på två år uttalar sig skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län, överlantmätaren

i Jämtlands län, en ledamot i servitutsnämnden för Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt servitutsnämnden för Norrbottens

län.

Hovrätten för Nedre Norrland anser övervägande skäl tala för att tiden

för servituten ytterligare förlängs. Eftersom det alltjämt finns servitut som

utövas får man räkna med att de fyller ett behov och att ett bortfall av serviluten

kan medföra att innehavaren råkar i en ekonomiskt bekymmersam

situation. Hovrätten förordar därför att förlängningen begränsas till servitut

som alltjämt utövas och till sådana fall då den fastighet till vars förmån

servitutet gäller är taxerad som jordbruksfastighet samt att servituten får

gälla till den 1 januari 1980. Övriga bestämmelser kan utformas i enlighet

med 1959 års lag.

För en ny generell förlängning uttalar sig även servitutsnämnden för Västerbottens

län, Sveriges lantbruksförbund och SSR.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Skogsvårdsstyr elsen i Västerbottens län uttalar sig för en individuell reglering

av servitutsförlängning. Även RLF förordar en sådan ordning.

Riksdagens skrivelse

I de inledningsvis nämnda motionerna till årets riksdag om fortsatt giltighet

av ifrågavarande servitut påpekade motionärerna att de förväntningar

om ett varaktigt tillrättaläggande av servitutsförhållandena som man hade

då 1959 års lag antogs inte infriats. Enligt motionärerna nyttjas alltjämt ett

betydande antal servitut av denna karaktär. Servitutshavarna är oftast småbrukare

med svag ekonomi, för vilka förmånerna är av betydande värde.

Motionärerna hemställde därför att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhöll om

förslag till lag om fortsatt giltighet av skogsservituten under en tioårsperiod

eller den kortare tid som kan förflyta till dess annan lagstiftning gjort lagen

överflödig.

Tredje lagutskottet erinrade om att 1959 års lagstiftning tillkom mot bakgrunden

av bl. a. förväntningar om att det genom kommande lagstiftning om

ny jordabalk och om fastighetsbildningslag skulle möjliggöras att inom en

icke alltför avlägsen framtid uppnå en mera slutgiltig lösning av det problem

som skogsservituten utgör. Utskottet erinrade vidare om det till lagrådet

remitterade förslaget till fastighetsbildningslag som beräknas träda i

kraft den 1 januari 1972. Utskottet hänförde sig vidare till lantmäteristyrelsens

uttalande till utskottet att det med hänsyn till innehållet i den föreslagna

lastighetsbildningslagen numera inte föreligger något samband mellan frågan

om ytterligare förlängning av de tidsbegränsade skogsservituten och frågan

om en ny fastighetsbildningslagstiftning. Som styrelsen anfört får enligt

utskottet frågan om en eventuell förlängning därför tas upp från andra utgångspunkter.

Utskottet erinrade om att man vid tillkomsten av såväl 1946

års som 1959 års lagar i ämnet framhållit de tidsbegränsade servitutens hindrande

inverkan på ett rationellt skogsbruk och om de olägenheter från

skogsvårdssynpunkt som lantmäteri styrelsen betonat. Utskottet erinrade

vidare om de administrativa olägenheter som servituten medför och att de

sägs utgöra en komplicerande faktor vid strukturrationalisering. Utskottet

ansåg mot bakgrund av det anförda att stora fördelar obestridligen skulle

vinnas om servituten inte förlängdes ytterligare. Emellertid gav lantmäterislyrelsens

utredning inte närmare besked om förekomsten eller utövningen

av de tidsbegränsade skogsservituten, låt vara att de allmänna erfarenheterna

visade på att utövningen av servituten är i snabbt avtagande till följd

av den allt snabbare strukturomvandlingen i Norrland. Utskottet ansåg dock

att man inte kan bortse från att servituten alltjämt kan ha stor betydelse

för utkomstmöjligheterna för många fastighetsägare och då främst äldre

innehavare av småbruk inom berörda områden. I frågans nuvarande läge

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr i33 år i969

ansåg utskottet därför att de servitut som utövas vid utgången av år 1969

övergångsvis bör förlängas generellt på två år. Hur avvecklingen bör ske i

fråga om de servitut, som efter den förlängda giltighetstiden alltjämt utövas,

synes kunna övervägas i anslutning till utarbetande av förslag till promulgationslag

beträffande fastighetsbildningslagen. De närmare överväganden

som utskottets förslag till förlängning av giltighetstiden för de begränsade

servituten kunde föranleda syntes enligt utskottet böra ske genom Kungl.

Maj :ts försorg. Utskottet erinrade om att en eventuell förlängning måste

beslutas vid årets riksdag.

Departementschefen

Servitut som innefattar rätt till skogsfång eller mulbete på skogsmark

(skogsservitut) bildades tidigare i ganska stor utsträckning, särskilt i Norrland.

I en del fall gäller de av ålder och i andra fall har de tillkommit vid

laga jorddelning. De flesta har emellertid tillkommit genom avtal. Enligt

lagen (1926: 326) om delning av jord å landet är det inte tillåtet att vid

jorddelning bilda skogsservitut. Det till lagrådet den 19 april 1968 remitterade

förslaget till fastighetsbildningslag, över vilket lagrådet numera

avgett yttrande, innehåller förbud mot bildande av skogsfångsservitut vid

fastighetsbildning (7 kap. 2 §). Däremot skall betesservitut i vissa fall

kunna bildas. Något hinder mot att genom avtal bilda skogsservitut föreligger

f. n. inte. Det till lagrådet den 20 januari 1967 remitterade förslaget

till 14 kap. nya jordabalken innehåller däremot förbud mot skogsfångsservitut

och mot upplåtelse genom avtal av betesservitut (3 §).

Enligt lagen om förlängning av tiden för vissa servitut har vissa tidsbegränsade

norrländska skogsservitut, som enligt en tidigare lag från år

1946 i samma ämne förlängts till den 1 januari 1960, ytterligare förlängts

till den 1 januari 1970. Även sådana servitut vilkas giltighetstid varit

minst 15 år eller fastighetsägarens livstid och löpt ut under 1960-talet har

fått sin giltighet förlängd till den 1 januari 1970.

Årets riksdag har uttalat sig för en generell förlängning av de ifrågavarande

servitutens giltighetstid med två år.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att någon ytterligare förlängning inte

skall ske eftersom servituten i regel blivit obehövliga och därför nyttjas i

allt mindre utsträckning. Ytterligare skäl till att inte förlänga giltighetstiden

är enligt lantmäteristyrelsen att servituten också medför vissa olägenheter,

främst från skogsvårdssynpunkt. Om en förlängning likväl anses

böra ske, förordar lantmäteristyrelsen en ordning som innebär en individuell

förlängning. För att en sådan ordning skall kunna genomföras fordras

emellertid enligt styrelsen först en generell förlängning av giltighetstiden

på förslagsvis två år.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Remissinstanserna har haft delade meningar om vilken lösning som

lämpligen bör väljas.

1959 års lag var, liksom 1946 års lag i samma ämne, avsedd som ett provisorium

till dess det ifrågavarande fastighetsbeståndet genom sammanslagningar

eller på annat sätt fått en sådan struktur att servituten i stort

sett spelat ut sin roll. I motiven till 1959 års lag förutskickade emellertid

departementschefen att en ytterligare generell förlängning kunde visa sig

påkallad (prop. 1959: 167 s. 15). Antalet tidsbegränsade skogsservitut

uppskattas av lantmäteristyrelsen till omkring 1 000. Hur många av dessa

som nu utövas går f. n. inte att ange. Servitutens betydelse torde under den

gångna tioårsperioden ha avtagit. Det föreliggande remissmaterialet ger

emellertid vid handen att servituten i vissa fall fortfarande fyller ett behov

och att ett bortfall av dem kan medföra att innehavarna råkar i

ekonomiskt bekymmersam belägenhet. Jag tänker då närmast på de äldre

innehavare av småbruk som är servitutshavare. I detta läge är det enligt

min mening mest ändamålsenligt att, i överensstämmelse med vad som uttalas

av riksdagen, den ordning som gäller enligt 1959 års lag får bestå

under ytterligare två år. Med en sådan lösning vinner man också tid för

att mera ingående överväga hur frågan slutligt skall lösas för tiden fr. o. m.

den 1 januari 1972, då den nya fastighetsbildningslagen och jordabalken

är avsedda att träda i kraft. Jag förordar därför en ytterligare förlängning

till den 1 januari 1972 av giltighetstiden för ifrågavarande skogsservitut,

som tillkommit eller blivit tidsbegränsade före den 1 januari 1947 och

som utövas vid utgången av år 1969. Jag har för avsikt att senare återkomma

till Kungl. Maj :t med ytterligare förslag i ärendet.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden

för vissa servitut.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga1.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Förslaget, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har uteslutits här.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 oktober 1969.

Närvarande:

justitierådet Nordström,

regeringsrådet Walberg,

justitierådet Westerlind,

justitierådet Ulveson.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland, har Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande enligt 87 §

regeringsformen skall inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i

lagen (1959: 517) om förlängning av tiden för vissa servitut.

Förslaget, som biläggs detta protokoll, föredrages inför lagrådet av hovrättsassessorn

Stig Wenker.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1969

15

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

17 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Bengtsson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande

över förslag till lag om ändring i lagen (1959: 517) om förlängning av tiden

för vissa servitut.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran, och

hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga

förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969 690481

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1969:58 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten