Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods, m. m

1969-11-07 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:160, Med förslag till lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

1

Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen (1938: 121) om hittegods, m. m.; given

Stockholms slott den 7 november 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt hittegodslagen gäller vissa tidsfrister, inom vilka ägare resp. upphittare

har att göra gällande sin rätt till hittegods. Fristerna är f. n. sex månader

för okänd ägare samt tre månader för känd ägare och upphittare. I

propositionen föreslås att tiderna förkortas till tre månader resp. en månad.

Motsvarande ändring förordas i fråga om tidsfristerna för ägare i lagen om

flyttning av fordon i vissa fall.

1 -— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 160

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1938:121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 4 och 10 §§ lagen (1938:121) om hittegods

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §

Varder ägare till hittegods ej känd

inom sex månader från det fyndet

anmäldes hos polismyndighet, eller

kommer ägaren ej inom tre månader

från det han av polismyndighet underrättats

om fyndet, eller kan ägaren

eljest anses hava uppgivit sin rätt,

tillfälle godset upphittaren; dock

vare denne skyldig gälda polismyndighets

kostnader i anledning av

fyndet. Är godset i polismyndighets

vård, och underlåter upphittaren att

inom tre månader efter anmaning

gälda polismyndighetens kostnader,

eller kan han eljest anses hava uppgivit

sin rätt, skall godset, efter avdrag

av nämnda kostnader, tillfalla

kronan.

10

Konungen äger meddela erforderliga

föreskrifter rörande tillämpningen

av denna lag.

(Föreslagen lydelse)

i

Varder ägare till hittegods ej känd

inom tre månader från det fyndet

anmäldes hos polismyndighet, eller

kommer ägaren ej inom en månad

från det han av polismyndighet underrättats

om fyndet, eller kan ägaren

eljest anses hava uppgivit sin rätt,

tillfälle godset upphittaren; dock

vare denne skyldig gälda polismyndighets

kostnader i anledning av

fyndet. Är godset i polismyndighets

vård, och underlåter upphittaren att

inom en månad efter anmaning gälda

polismyndighetens kostnader, eller

kan han eljest anses hava uppgivit

sin rätt, skall godset tillfalla

kronan.

§•

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, rikspolisstyrelsen

äger meddela erforderliga föreskrifter

rörande tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre bestämmelser om tidsfrister

gäller fortfarande beträffande hittegods, varom anmälan gjorts hos

polismyndighet före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1954: 92.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1969

3

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1967:420) om flyttning av fordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1967:420) om flyttning av fordon i

vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7

Är ägare av fordon som förvaras

på särskild uppställningsplats ej

känd, när sex månader förflutit från

den dag då flyttningen kungjordes,

eller har fordonet ej avhämtats inom

tre månader från det ägaren mottog

underrättelse om flyttningsbeslutet

eller måste ägaren eljest anses ha

uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller

det kommunen, om beslutet verkställts

av kommunal myndighet, och

i annat fall staten.

Fordonsvrak som —-----eller sta

(Föreslagen lydelse)

§•

Är ägare av fordon som förvaras

på särskild uppställningsplats ej

känd, när tre månader förflutit från

den dag då flyttningen kungjordes,

eller har fordonet ej avhämtats inom

en månad från det ägaren mottog

underrättelse om flyttningsbeslutet

eller måste ägaren eljest anses ha

uppgivit sin rätt till fordonet, tillfaller

det kommunen, om beslutet verkställts

av kommunal myndighet, och

i annat fall staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Äldre lag gäller fortfarande

beträffande fordon som flyttats före ikraftträdandet.

1*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 160

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande: •

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Långe, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Geijer, Odiinoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg

Lidbom, Carlsson..

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om förkortning av

förvaringstiderna i hittegodslagen, m. m., och anför.

; Inledning

Med anledning av olika framställningar till Kungl. Maj :t under senare år

har inom justitiedepartementet av särskild utredningsman upprättats en

promemoria med förberedande utkast till lag angående ändring i lagen

(1938: 121) om hittegods (stencil Ju 1968: 12). Promemorian innehåller bl. a.

förslag om förkortning av gällande tider för förvaring av hittegods och om

viss ändring av reglerna angående kostnaderna i samband med omhändertagande

av hittegods. Därjämte förordas en ändring i lagens bestämmelse

om tillämpningsföreskrifter.

Efter remiss har rikspolisstyrelsen avgett yttrande över promemorian.

Styrelsen har bifogat yttranden från länspolischeferna i Uppsala, Östergötlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län samt polischeferna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Flera länspolischefer har i sin tur bifogat

yttranden från lokala polismyndigheter.

Med anledning av förslaget om kortare förvaringstider för hittegods har

inom kommunikationsdepartementet upprättats en promemoria (RS 3880/

69) angående ändring av 7 § lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa

fall. Promemorian innehåller förslag att de i nämnda lagrum föreskrivna

förvaringstiderna anpassas till de tidsfrister som förordats för hittegodslagens

del.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av riksåklagaren,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

5

rikspolisstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Motororganisationernas samarbetsdelegation

och Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Rikspolisstyrelsen

har bifogat yttranden från Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågor som behandlas i de

båda promemoriorna.

Nuvarande ordning m. m.

Den som hittar något skall enligt hittegodslagen anmäla fyndet hos polismyndighet.

Om ägaren är känd, kan upphittaren i stället underrätta honom.

När anmälan om hittegods skett, skall polismyndigheten kungöra fyndet på

lämpligt sätt eller, när ägaren är känd, underrätta honom. Upphittaren kan

överlämna hittegodset till polismyndighet, som även annars får ta hand om

egendomen när det anses påkallat. Enligt 4 § (ändrad 1954: 92) skall hittegodset

tillfalla upphittaren bl. a. i fall då ägaren inte blir känd inom sex månader

från det fyndet anmäldes hos polismyndighet eller då ägaren inte ger

sig till känna inom tre månader från det han av polismyndighet underrättats

om fyndet. Är upphittad egendom i polismyndighets vård och underlåter

upphittaren att inom tre månader efter anmaning betala myndighetens kostnader

i anledning av fyndet, tillfaller godset staten efter avdrag för nämnda

kostnader.

Kungl. Maj :t kan enligt 10 § hittegodslagen meddela behötligä tillämpningsföreskrifter

till lagen. Med stöd av denna bestämmelse har Kungl. Maj :t

utfärdat kungörelsen (1938: 677) med vissa föreskrifter rörande polismyndighets

befattning med hittegods (ändrad 1964: 598). Kungörelsen innehåller

bl. a. bestämmelser om skyldighet för polismyndighet att föra bok över hittegods,

om underrättelser till ägare och upphittare samt om försäljning av

hittegods.

För sådan egendom, som tillvaratagits på fortskaffningsmedel i allmän

trafik eller på trafikföretags område, skall enligt 7 § hittegodslagen gälla de

föreskrifter som kan ha meddelats i särskilda författningar. Enligt 97 §

järnvägstrafikstadgan (1966:202), jämförd med 24 § samma stadga och

därtill anslutande normalvillkor art. 100, gäller att borttappade eller kvarglömda

föremål som omhändertagits i järnvägs fortskaffningsmedel eller

inom järnvägs område tas i förvar av järnvägen. Saknas upplysning om ägaren

kan järnvägen sälja egendomen efter tre månader från tillvaratagandet.

Samma tidsfrist föreskrevs i 38 § i den tidigare gällande järnvägstrafikstadgan

(1925: 348). Föreskrifterna i sistnämnda paragraf är enligt särskilda

kungörelser (1943: 58 resp. 1948: 657) tillämpliga vid spårvägar och omnibuslinjer

samt vid luftfart i linjetrafik eller inom flygplats.

Preklusionstiden för okänd ägare i 4 § hittegodslagen var ursprungligen

ett år. Med anledning av olika framställningar till Kungl. Maj :t sänktes fris
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

ten år 1954 till sex månader (1954: 92). Som skäl för ändringen åberopades

att städer och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa

tillräckliga föryaringsutrymmen för den allt större mängden av hittegods.

Särskilt besvärande var förhållandena i Stockholm. Reformen betecknades

som ett provisorium i avvaktan på en mera fullständig revision av hittegodslagstiftningen.

Det ansågs inte finnas tillräckliga skäl att ändra övriga

preklusionsfrister i lagen (prop. 1954:88 s. 7).

I december 1964 överlämnade Stockholms stads rätts- och polisdirektion

till Kungl. Maj :t ett betänkande från en av direktionen tillsatt kommitté

för utredning av förenklingar i hittegodsrörelsen. I betänkandet lämnades

vissa statistiska uppgifter rörande förhållandena i Stockholm. Kommittén

uppgav att där årligen redovisades cirka 30 000 hittegodsposter. År 1961

återgick 35 % av posterna till ägaren, 23 % tillföll upphittaren och 42 %

såldes på auktion med ett medelvärde av tre kronor 8 öre per post. Av ägare,

som blev kända, anmälde sig 90 % inom den första månaden från registreringsdagen,

5 % under den andra månaden och 1 % under den tredje månaden.

Av upphittarna kom 65 % inom den första månaden från anmaningsdagen,

16 % under den andra månaden och 10 % under den tredje månaden.

Kommittén framhöll att praktiskt taget samtliga hittegodsmagasin i större

och medelstora städer arbetade under besvärande lokalförhållanden. Utvecklingen

hade gått därhän att det framstod som synnerligen angeläget att tidsfristen

i 4 § hittegodslagen för okänd ägare förkortades från sex till tre månader.

Övriga preklusionstider i paragrafen borde förkortas från tre till en

månad.

Enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall har polismyndighet och i

en del fall vägförvaltning eller kommunal myndighet rätt att när vissa allmänna

intressen påkallar det flytta fordon från den plats där det är uppställt.

Rätt till flyttning av fordon föreligger om fordonet är uppställt så att

fara för trafikolycka uppstår eller betydande hinder uppkommer i trafiken,

om fordonet är uppställt i strid mot föreskrifter angående uppställning av

fordon så att renhållning, snöröjning eller annat arbete på väg avsevärt försvåras

eller om fordonet måste anses övergivet. Fordon som flyttas skall

i första hand ställas upp så nära den plats där det påträffats, att det lätt kan

återfinnas. Kan detta inte lämpligen ske eller finns anledning att anta att

fordonet är övergivet skall fordonet flyttas till och förvaras på särskild uppställningsplats,

för vilken kommun, polismyndighet eller vägförvaltning

skall svara. Fordonsvrak — dvs. övergivet fordon av uppenbarligen ringa

eller inget värde — skall emellertid efter flyttningen skrotas eller undanskaffas

på annat sätt. Det åligger polismyndigheten, till vilken alla flyttningar

skall rapporteras, att underrätta ägaren om flyttningen. År ägaren

okänd och har det blivit nödvändigt att flytta fordonet till särskild uppställningsplats,

skall polismyndigheten utan dröjsmål kungöra flyttningen

i tidning inom orten eller på annat lämpligt sätt och i övrigt vidta de fort
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

satta undersökningar och andra åtgärder som kän ansés'' påkallade för att

göra en underrättelse möjlig.

Enligt 7 § flyttningslagen gäller att fordon som förvaras på särskild uppställningsplats

tillfaller staten eller i vissa fall kommunen, om ägäreri inte

blivit känd inom sex månader från den dag då flyttningen kungjordes eller

om fordonet inte hämtats inom tre månader från den dag då känd ägare

mottog underrättelse om flyttningsbeslutet eller om det av andra skäl måste

anses klart att ägaren uppgivit sin rätt till fordonet.

I förarbetena till lagen framhöll dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet

(prop. 1967: 107 s. 45) att det måste finnas en tidsgräns inom

vilken en ägare kan göra gällande sina anspråk på ett förvarat fordon. Fristen

borde bestämmas så att förvaringen inte blev orimligt betungande för

myndigheterna men borde samtidigt tillgodose rättssäkerhetens krav. Särskilt

innan förfarandet enligt den nya lagstiftningen hunnit bli mera allmänt

känt måste de praktiska svårigheterna av en lång förvaringstid träda i bakgrunden.

De aktuella fristerna borde därför bestämmas i enlighet med motsvarande

respittider i hittegodslagen dvs. till sex resp. tre månader. Sedan

man fått erfarenhet av den nya lagstiftningen kunde det finnas anledning

att ompröva tidernas längd. Ett givet tillfälle härför skulle yppa sig om arbetet

på en revision av hittegodslagstiftningen skulle komma att leda till

förkortning av respittiderna för ägare av sådant gods. Vid utskottsbehandlingen

av flyttningslagen i riksdagen (1LU 1967: 39) reserverade sig en minoritet

inom utskottet för en begränsning av tiderna till tre resp. en månad.

Departementspromemoriorna

Enligt justitiedepartementets promemoria torde i Stockholm helt få ägare

till hittegods bli kända efter det att de första tre månaderna förflutit från

det att hittegods anmälts hos polismyndigheten. Förhållandet kan antas

vara likartat i hela landet. Vilken preldusionstid som än bestäms kan det

enligt promemorian inträffa att ägaren till en förlorad sak blir känd först

efter tidens utgång och därför förlorar sin rätt till egendomen. Det kan med

skäl ifrågasättas om det är rimligt att förvara en stor mängd hittegods under

tid då —- frånsett undantagsfall — ingenting inträffar som belyser vem egendomen

tillhör. Den ovissa utsikten att någon enstaka ägare kan bli känd är

inte tillräckligt skäl för att förvara hittegods längre än tre månader. Mot

nuvarande förvaringstid talar också att förvaringen av hittegods medför betydande

kostnader och tar avsevärda utrymmen i anspråk. Hyreskostnaden

för förvaring av hittegods, inklusive cyklar och mopeder, uppgick sålunda

år 1967 i Stockholm till cirka 34 000 kr. Vid flyttning av hittegodsmagasinet

till nya lokaler kan hyreskostnaderna beräknas stiga till minst 55 000 kr.

Om preklusionsfristen för okänd ägare minskas till tre månader, kommer

dessa kostnader schematiskt sett att kunna nedbringas till hälften. En viss

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

sänkning av personalkostnaderna kommer också att ske. Dessutom minskas

svårigheterna att anskaffa lämpliga lokaler.

Med hänsyn till det anförda föreslås i promemorian att preklusionsfristen

för okänd ägare bestäms till tre månader. Det påpekas att denna tidrymd

överensstämmer med den tid under vilken trafikföretagen är skyldiga att

bevara hittegods.

Rörande preklusionsfristerna för känd ägare och för upphittare anförs

att en förkortning av tiderna visserligen får underordnad betydelse från

kostnadssynpunkt. Tre månader synes dock vara en onödigt lång tid. Det

förordas att fristerna förkortas till en månad från det vederbörande fått underrättelse

om fyndet resp. anmaning att betala polismyndighets kostnader.

Regeln i 4 § hittegodslagen att polismyndighets kostnad skall dras av, när

hittegods tillfaller staten, saknar betydelse efter polisväsendets förstatligande.

I promemorian, föreslås därför att bestämmelsen får utgå.

Vidare framhålls i promemorian att det efter rikspolisstyrelsens tillkomst

inte är påkallat att Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser i de ämnen som

regleras i hittegodskungörelsen. Kungl. Maj :t bör därför genom ändring i

10 § hittegodslagen få befogenhet att bemyndiga rikspolisstyrelsen att meddela

tillämpningsföreskrifter till lagen.

Lagändringarna bör enligt promemorian träda i kraft så snart som möjligt.

Med hänsyn till den försämrade rättsställning för ägare och upphittare,

som blir en följd av de förkortade preklusionsfristerna, föreslås emellertid

en övergångsbestämmelse av innebörd att de nya förvaringstiderna inte skall

gälla i fråga om hittegods, som anmälts till polismyndighet före ikraftträdandet.

I kommunikationsdepartementets promemoria hänvisas till förslaget om

sänkning av förvaringstiderna i hittegodslagen och till föredragande departementschefens

tidigare redovisade uttalanden vid tillkomsten av lagen om

flyttning av fordon i vissa fall. Mot bakgrund härav synes förvaringstiderna

i 7 § flyttningslagen nu böra omprövas. Det torde enligt promemorian inte

finnas anledning att föreskriva olika förvaringstider, bestämda efter fordonens

värde. En sådan gränsdragning skulle kunna vålla praktiska olägenheter

utan att medföra några mera påtagliga fördelar. Det förordas att tidsfristerna,

i överensstämmelse med vad som har föreslagits för hittegodslagens

del, sänks till tre resp. en månad.

Remissyttrandena

De föreslagna ändringarna i hittegodslagen har så gott som genomgående

tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. På flera

håll framhålls att ep förkortning av förvaringstiderna är angelägen. Förslaget

torde enligt rikspolisstyrelsen i stor utsträckning kunna avhjälpa de svårigheter

som nuyarapde preklusionsfrister innebär från förvaringssynpunkt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1969

Polischefen i Stockholm uttalar viss tveksamhet om en förkortning av

tremånadersfristerna för känd ägare och upphittare till en månad skulle

kunna medföra svårigheter för vederbörande att bevaka sin rätt i samband

med semestrar och andra ledigheter som överstiger en månad. Han anser

dock att det rimligen kan förutsättas att den som under så lång tid är borta

från sin reguljära adress på något sätt bevakar sina angelägenheter. Han

hyser därför inga betänkligheter mot förslaget.

Polischefen i Västerås anser att fristen för okänd ägare kan sänkas till

två månader. Det värdefulla hittegodset brukar nämligen hämtas så gott som

omedelbart, medan det mindre värdefulla ligger kvar hos polisen.

Förslaget till ändringar i flyttningslagen har genomgående godtagits av

remissinstanserna. Enligt riksåklagaren är betänkligheterna mot en förkortning

av förvaringstiderna mindre när det gäller fordon, som är registreringspliktiga

och även i övrigt vanligen lätt identifierbara, än när det gäller hittegods

i allmänhet.

Rikspolisstyrelsen redogör för erfarenheterna av tillämpningen av flyttningslagen.

Särskild uppställningsplats för flyttade fordon finns i polisdistrikten

i Stockholm, Göteborg och Malmö. I de flesta andra polisdistrikt

har kommunerna inte kunnat tillhandahålla uppställningsplatser. Förvaringen

av fordonen har därför i dessa polisdistrikt fått lösas på annat sätt,

vilket bl. a. medfört onödigt höga kostnader och otillfredsställande bevakning

av fordonen. Under år 1968 har i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt

med stöd av flyttningslagen flyttats 4 842 fordon. I övriga polisdistrikt

har flyttningar skett endast i undantagsfall. Flertalet av de i Stockholms,

Göteborgs och Malmö polisdistrikt flyttade fordonen — cirka 95 % —

har antingen avhämtats inom några få dagar eller skrotats. Endast 13 fordon

har avhämtats efter en förvaringstid överstigande tre månader. Totala

antalet omhändertagna fordon i landet med en längre förvaringstid än tre

månader torde således vara ringa med hänsyn till att de flesta flyttningarna

av fordon äger rum i de tre största polisdistrikten.

Departementschefen

Ursprungligen gällde enligt hittegodslagen att ägare till omhändertaget

hittegods förlorade sin rätt till egendomen om han inte blev känd inom ett

år från det fyndet anmäldes till polismyndighet. Småningom visade det sig

att städer och andra större samhällen hade betydande svårigheter att anskaffa

tillräckliga och lämpliga lokaler för den allt större mängden av hittegods.

År 1954 var förvaringsförhållandena särskilt i Stockholm så besvärande

att en förkortning av preklusionsfristen för okänd ägare ansågs nödvändig.

Tidsfristen sänktes då till sex månader. Ändringen betecknades som

ett provisorium i avvaktan på en mera genomgripande reformering av hittegodslagstiftningen.

Med hänsyn härtill ansågs det inte tillrådligt att då överväga

en ännu kortare preklusionstid.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

En allmän revision av hittegodslagstiftningen bör tills vidare stå tillbaka

för mera angelägna arbetsuppgifter. Emellertid har utvecklingen efter år

1954 varit sådan att hittegodsförvaringen alltjämt tar oproportionerligt stora

utrymmen i anspråk och medför betydande kostnader. Särskilda olägenheter

förorsakas av det ökande antalet tillvaratagna cyklar och mopeder. En

förkortning av preklusionsfristen skulle medföra en betydande lättnad i förvaringssituationen.

Bl. a. mot bakgrund härav förordas i den inom justitiedepartementet

upprättade promemorian att preklusionstiden för okänd ägare

förkortas till tre månader. Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Enligt tillgängliga statistiska uppgifter beträffande hittegodsrörelsen i

Stockholm anmälde sig år 1961 mer än 95 % av de ägare, som överhuvudtaget

gav sig till känna, inom tre månader från det att hittegodset registrerades

hos polisen. Ingenting tyder på att förhållandena härvidlag skulle ha

blivit väsentligt annorlunda under senare år eller att läget är ett annat i

andra delar av landet. Mot bakgrund härav kan en lagändring i enlighet

med förslaget enligt min mening inte antas medföra några beaktansvärda

olägenheter. I och för sig skulle kunna tänkas att man behåller nuvarande

sexmånaderstid i fråga om hittegods av mera värdefull beskaffenhet. Det

möter emellertid vissa svårigheter att fastställa en från alla synpunkter

lämplig värdegräns. Såsom har påpekats under remissbehandlingen torde

det vidare förhålla sig så att ägare till värdefullare hittegods brukar ge sig

till känna inom helt kort tid efter det att egendomen tagits omhand. I sammanhanget

förtjänar vidare erinras om att en förvaringstid av tre månader

redan nu gäller för egendom som har tillvaratagits på järnväg, buss eller

flygplan. Jag vill mot bakgrund av det sagda ansluta mig till promemorieförslaget

om generell förkortning av preklusionsfristen i hittegodslagen för

okänd ägare från sex till tre månader.

Hittegodslagen innehåller vissa ytterligare prelclusionsfrister. Sålunda

förlorar känd ägare sin rätt till hittegods, om han inte ger sig till känna

inom tre månader från det han fått underrättelse om fyndet. Går ägares

rätt till hittegods förlorad, tillfaller godset upphittaren. Som förutsättning

gäller dock att denne betalar polismyndighetens kostnad för förvaring av

egendomen inom tre månader efter anmaning därom. I annat fall tillfaller

egendomen staten.

Angivna båda tidsfrister har varit oförändrade alltsedan hittegodslagen

kom till. I departementspromemorian förordas att de sätts ned till en månad.

Förslaget har godtagits under remissbehandlingen.

Även en sådan reform skulle innebära en viss lättnad i nuvarande besvärande

situation i fråga om förvaring av hittegods. Från rättssäkerhetssynpunkt

kan inte resas några invändningar mot reformen. Jag biträder därför

förslaget.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att tidsfristerna räknas från

det att vederbörande rättsägare fått del av underrättelsen resp. anmäningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungt. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

Sådana meddelanden som det här gäller bör enligt tillämpningskungörelsen

till hittegodslagen lämnas i rekommenderat brev, om inte annat sätt hefinnes

lämpligare. Med den föreslagna förkortningen av tidsfristen kan det

finnas anledning att överväga en ändring av denna föreskrift i syfte att garantera

att meddelandet verkligen når adressaten.

Nuvarande bestämmelse i 4 § hittegodslagen om att polismyndighetens

kostnader skall dras av när hittegods tillfaller staten saknar praktisk betydelse

efter polisväsendets förstatligande. Såsom föreslagits i promemorian

bör föreskriften utgå.

Enligt 10 § hittegodslagen meddelar Kungl. Maj :t tillämpningsföreskrifter

till lagen. Jag biträder förslaget i promemorian att paragrafen ändras

så, att Kungl. Maj :t skall kunna delegera nämnda befogenhet till rikspolisstyrelsen.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1970. I promemorian

föreslås en övergångsbestämmelse av innébörd att hittillsvarande

tidsfrister för ägare och upphittare skall gälla i fråga om hittegods, som

anmälts till polismyndighet före ikraftträdandet. I och för sig talar vissa

skäl för en mera nyanserad reglering av övergångsförhållandena. Eftersom

frågan saknar större praktisk betydelse finner jag emellertid förslaget

kunna godtas.

Enligt lagen om flyttning av fordon i vissa fall får polismyndighet eller

vissa andra myndigheter under särskilda förutsättningar flytta fordon från

plats där det påträffas till särskild uppställningsplats för att förvaras där.

Vissa tidsgränser är bestämda inom vilka ägaren kan göra anspråk på förvarat

fordon. Vid lagens tillkomst år 1967 ansågs det påkallat med en förhållandevis

lång förvaringstid under en övergångsperiod innan förfarandet

enligt den nya lagen blivit allmänt känt. Fristerna bestämdes därför i överensstämmelse

med preklusionsfristerna i hittegodslagen. Förvarat fordon

tillfaller sålunda staten eller i vissa fall kommunen, om ägaren inte blir

känd inom sex månader fiån den dag då flyttningen kungjordes eller om

fordonet inte hämtats inom tre månader från den dag då känd ägare delgavs

underrättelse om flyttningsbeslutet. Föredragande departementschefen

framhöll emellertid, att ett givet tillfälle att ompröva fristerna skulle inträffa

om motsvarande respittider i hittegodslagen skulle komma att förkortas.

Enligt den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian

bör förvaringstiderna i flyttningslagen anpassas till vad som föreslagits för

hittegodslagens del, dvs. sänkas till tre månader resp. en månad. Förslaget

har allmänt godtagits vid remissbehandlingen.

Av rikspolisstyrelsens yttrande framgår att de flesta flyttningar av fordon

sker i de tre största städerna. Där avhämtades i fjol det alldeles övervägande

antalet fordon, vilkas ägare gav sig till känna, inom några få dagar.

Bara i undantagsfall hämtade ägaren fordonet efter mer än tre måna
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

der. Vidare framgår av yttrandet att man på många andra håll haft svårt

att ordna med förvaring av flyttade fordon. Frågan har då fått lösas på sätt

som medfört onödigt höga kostnader och otillfredsställande bevakning av

fordonen.

Mot bakgrund av dessa förhållanden anser jag att goda skäl talar för de

föreslagna förkortningarna av förvaringstiderna och att en sådan reform

kan genomföras utan betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Som

framhållits i departementspromemorian finns inte heller i fråga om flyttade

fordon anledning att föreskriva olika förvaringstider beroende på fordonens

värde. Jag biträder därför promemorieförslaget.

Ändringarna bör träda i kraft samtidigt som motsvarande ändringar i

hittegodslagen, dvs. den 1 januari 1970. Jag föreslår en övergångsbestämmelse

motsvarande den som jag har förordat för hittegodslagens del.

I fråga om ändringarna i flyttningslagen har jag samrått med chefen för

kommunikationsdepartementet.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i lagen (1938:121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen inhämtas enligt

87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

1 Bilagan, som är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen har uteslutits här.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

13

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 6 november 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,

i statsrådet den 30 oktober 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till 1) lag om ändring i lagen (1938: 121)

om hittegods och 2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon

i vissa fall.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, föredrogs inför lagrådet

av hovrättsassessorn Helga Rossipal.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i lagen om hittegods

Förslaget avser förkortning av vissa preklusionstider som finns angivna

i lagen om hittegods.

De rättsliga frågor som kan uppkomma i förevarande sammanhang torde

i flertalet fall sällan ställas på sin spets, eftersom värdet av hittegods oftast

är ringa och polisen i sin befattning med hittegods i flera avseenden,

t. ex. i fråga om sättet att underrätta rättsägare och beträffande försäljning

av hittegodset, har ett visst utrymme att förfara efter omständigheterna.

Detaljreglerna i lagstiftningen om hittegods har såtillvida ett begränsat

praktiskt intresse. Stundom kan emellertid hittegods ha ett stort värde och

frågan vem hittegodset slutligen skall tillfalla —- ägaren, upphittaren eller

staten -—- blir då ekonomiskt betydelsefull för intressenterna. Det är därför

nödvändigt att reglerna utformas under hänsynstagande till att de måste utgöra

ett tillräckligt underlag för att lösa de konflikter som kan uppstå i sådana

fall, trots att dessa ej förekommer ofta i praktiken.

Vid preklusion av rättigheter är av betydelse icke blott preklusionstidens

längd utan även den tidpunkt från vilken tidsfristen skall räknas. Entydiga

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kmigl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

bestämmelser i sistnämnda avseende blir särskilt viktiga när preklusionstiden

är kort. Då i förevarande lagstiftningsärende föreslås mycket korta

preklusionstider, både i fråga om den rätt som ägare av upphittat föremål

har till detta och beträffande upphittares rätt, synes frågan om hur utgångspunkten

för dessa tidsfrister skall fastställas påkalla särskild uppmärksamhet.

De tidsfrister det här gäller avser dels ägarens rätt i fall när denne är

okänd, dels ägarens rätt i fall när han är känd och dels upphittarens rätt.

Vad först angår preklusionstiden för okänd ägare märkes att denna frist

— för närvarande sex och enligt förslaget tre månader — icke räknas från

det kungörande av fyndet som polismyndighet enligt 1 § andra stycket är

skyldig att företa utan från den tidpunkt då fyndet anmäldes hos polismyndighet,

4 §. Anledningen härtill är, enligt vad som uttalades vid lagens

tillkomst, att viss form inte föreskrivits för fyndets kungörande; det tilllades

att detta inte synes innebära någon obillighet mot ägaren, då han på

grund av lagens regler vet att han bör vända sig till polismyndighet med

förfrågan om förlorat gods (NJA II 1938 s. 752 och 754). Med den nu föreslagna

ändringen beträffande preldusionstidens längd måste ägaren alltså

räkna med att han kan gå miste om sin rätt redan tre månader från det han

förlorade godset. I detta sammanhang kan anmärkas att med uttrycket i

4 § »Varder ägare till hiltegodset ej känd» tydligen närmast åsyftas att

ägaren ej blivit känd för den polismyndighet hos vilken fyndet anmälts.

Men förlusten av en sak kan ha anmälts hos en annan polismyndighet

exempelvis om ägaren är bosatt på en annan ort än den där saken hittades.

I sådana fall kan inträffa att förstnämnda polismyndighet, i ovetskap om

anmälningen av förlusten, handlägger ärendet såsom om ägaren inte är

känd. — Den nu föreslagna förkortningen av preklusionstiden för okänd

ägare kan medföra ökade risker för att hittegodsets ägare lider rättsförlust.

Med hänsyn till vad departementschefen anfört till stöd för förslaget i

denna del anser lagrådet dock — ehuru inte utan tvekan — att förslaget

bör kunna godtas.

Vad härefter angår preklusionstiden för känd ägare och för upphittafe

—- denna är i båda fallen för närvarande tre månader och enligt förslaget

en månad — föreskriver 4 § att tiden räknas, när det gäller ägaren från det

denne av polismyndigheten underrättats om fyndet och när det gäller upphittaren

från polismyndighetens anmaning till honom att betala polismyndighetens

kostnader i anledning av fyndet. Om sättet för underrättelse och am

maning finns i tillämpningSkungörelsen endast bestämmelser att meddelande

bör ske genom rekommenderat brev, om inte annat sätt finnes lämpligare.

Frågan om innebörden av bestämmelsen att preklusionstiden räknas från

det att ägaren underrättats om fyndet har inte direkt behandlats i förarbetena

till lagen. I den departementspromemoria, som låg till grund för lag
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 åt 1969

15

stiftningen, angavs emellertid i anslutning till promemorians förslag i här

ifrågavarande avseende att endast underrättelse av polismyndighet, ej underrättelse

av upphittaren eller på annan väg erhållen kännedom om fyndet,

bör tillerkännas verkan beträffande preklusion. Det framhölls i anslutning

härtill att även i det fall att ägaren, då fyndet göres, är känd för upphittaren

och av denne underrättas om fyndet (jfr 1 § första stycket andra

punkten) upphittaren bör, om ägaren ej löser godset, kunna senare anmäla

fyndet hos polismyndigheten som genom underrättelse till ägaren kan bringa

preklusionstiden att löpa (NJA II 1938 s. 753). Promemorians förslag till

lagstiftning godtogs på denna punkt av departementschefen med den mindre

ändringen, att ägaren skulle gå förlustig sin rätt till godset om han ej kommer

inom tre månader från det han av polismyndigheten underrättats om

fyndet medan han enligt promemorians förslag inom tre månader skulle

ha underlåtit »att lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman» (a.a.

s. 754). Det torde med anledning av vad sålunda förekommit få antas att

lagstiftaren avsett att tämligen stränga krav bordd uppställas på arten av

den underrättelse från polismyndighetens sida som skall ligga till grund

för bestämmande av preklusionstidens utgångspunkt.

I förevarande remissprotokoll har departementschefen anfört att preklusionsfristerna

räknas från det att vederbörande rättsägare fått del av

polismyndighetens underrättelse resp. anmaning. Detta uttryckssätt synes

ge vid handen att lagens innebörd anses vara att preldusionstid icke börjar

löpa förrän polismyndighetens meddelande kommit vederbörande till handa.

Huruvida lagen verkligen är att förstå så att preklusionstid inte under

några omständigheter kan börja löpa om vederbörande ej personligen fått

del av meddelandet är dock i någon mån tveksamt. Lagens mening skulle

kunna vara den, att preklusionstid i vissa fall börjar löpa även om så icke

är händelsen men t. ex. sådana åtgärder som enligt 33 kap. rättegångsbalken

konstituerar delgivning har iakttagits. Hos lagrådet har upplysts att tilllämpningsbestämmelserna

i praktiken i Stockholm tillämpas så, att om

rekommenderat brev ej återkommer, underrättelse resp. anmaning anses

ha ägt rum. I många fall sänds underrättelse i vanligt lösbrev, och även då

anses underrättelse ha ägt rum om brevet ej återkommer. I fall då brev

som här avses återkommer söker man finna vederbörandes nya adress. Får

man reda på denna, sänds nytt brev. Om praxis i övriga delar av landet saknas

uppgifter.

Emellertid är i förevarande fall fråga om en principiellt så betydelsefull

rättsföljd som preklusion, och denna kan i det enskilda fallet, såsom inledningsvis

påpekats, gälla rätten till hittegods av betydande värde. Lagrådet

anser för sin del att bestämmelsen bör tolkas så att preklusionsfrist ej

börjar löpa förrän polismyndighetens meddelande kommit rättsägaren till

handa. Denna tolkning stämmer också bäst med det i 4 § använda uttrycket

»tre månader från det han av polismyndighet underrättats» (jfr motsvaran
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

de uttryck 7 § flyttningslagen »från det ägaren mottog underrättelse om

flyttningsbeslutet»).

Det kan anmärkas att denna ståndpunkt innebär att i vissa, låt vara sällsynta

fall preklusionsfrist ej börjar löpa trots att polismyndigheten vidtagit

föreskrivna åtgärder, och att preklusion sålunda aldrig inträder. Det

är å andra sidan tydligt att polismyndigheten i dessa fält ej kan för all framtid

bevara hittegodset; den omständigheten att preklusion inte inträtt kan

ej vara hinder för att godset säljes med stöd av 2 §, om förutsättningar för

sådan försäljning föreligger.

Med den uppfattning i fråga om utgångspunkten för de nu berörda preklusionsfristerna

som lagrådet här redovisat har lagrådet ej något att erinra

mot att dessa förkortas på det sätt som föreslagits.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dyttning av fordon i vissa fall

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1969

17

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenlen, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 7 november 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Norling, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1938: 121) om hittegods,

2) lag om ändring i lagen (1967: 420) om flyttning av fordon i vissa fall.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande samt hemställer att Kungl.

Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:57 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten