Sök i Ratio Lex

Med förslag till mönsterskyddslag, m. m

356 sidor, varav 355 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 355 av 356 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:168, Med förslag till mönsterskyddslag, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

1

Nr 168

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till mönsterskyddslag,

m. m.; given Stockholms slott den 21 november

1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att

dels godkänna den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i Stockholm den

14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt

rättsskydd, i fråga om Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,

dels antaga härvid fogade förslag till

1) mönsterskyddslag,

2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets

besvär savdelning,

8) lag om ändring i införsellagen (1968:621),

9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner 1958 års s. k. Lissabontext

och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i 1967 års s. k. Stock
1

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

holmstext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd. Samtidigt

läggs fram förslag till ny mönsterskyddslag och en ny lag om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar jämte förslag om vissa av

mönsterskyddslagen föranledda följdändringar i annan lagstiftning. I anslutning

härtill föreslås vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag.

Genom mönsterskyddslagen införs ett generellt skydd för såväl prydnadsmönster

som nyttomönster inom samtliga industrigrenar. Mönsterrätt

förvärvas genom registrering hos patent- och registreringsverket för en tid

av fem år med möjlighet till förnyelse för ytterligare två femårsperioder.

Registrering av mönster medför ensamrätt för mönsterhavaren att yrkesmässigt

utnyttja mönstret. En förutsättning för registrering är att mönstret

är nytt och att det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt före ansökningsdagen.

Registreringsförfarandet ordnas som etts. k. förprövningssystem,

dvs. registreringsmyndigheten skall företa en nyhetsgranskning. Denna

kompletteras av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget medger

samtidigt registrering av varianter av ett och samma mönster. Under

vissa förutsättningar kan samregistrering ske av flera olika mönster. Handlingarna

i registreringsärende blir i princip offentliga, men handling som

visar mönster kan hemlighållas under viss kortare tid. Kostnaderna för

registreringsförfarandet skall täckas genom avgifter. Förslaget innehåller

vissa regler om tvångslicens, bl. a. när allmänt intresse av synnerlig vikt

kräver att annan än mönsterhavaren får utnyttja mönstret. Uppsåtligt intrång

i mönsterrätt föranleder straffansvar. Skadeståndsskyldighet inträder

vid mönsterintrång, även när detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Ändringarna i 1960 års upphovsrättslag innebär att skyddstiden för verk

av s. k. brukskonst förlängs till 50 år, räknat från det år då upphovsmannen

avled. Kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skärpas.

Vissa äldre verk skall oberoende härav åtnjuta skydd under en övergångstid

av 10 år.

Den nya lagen om skydd för vapen m.m. avses ersätta 1960 års lag i samma

ämne samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas

emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem.

De föreslagna lagarna avses träda i kraft den 1 oktober 1970. Den nya

lagstiftningen möjliggör Sveriges tillträde till Lissabon- och Stockholmstexterna

av Pariskonventionen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

3

1) Förslag

till

Mönsterskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för

ett ornament.

Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom registrering

få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret enligt denna lag

(mönsterrätt).

2 §

Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som

blivit känt före dagen för registreringsansökningen.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett

genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett

icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, ifall mönstret framgår av

en ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,

vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före

den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband

med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.

3 §

Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan

registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt

1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon

från vilken han härleder sin rätt eller

2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt förevisat

mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

4 §

Mönster registreras icke

1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän

ordning,

2. om i mönstret utan tillstånd intagits

a) statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontrolleller

garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svenska

staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt

kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som åtnjuter

skydd enligt lagen (1970:000) om skydd för vapen och vissa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

andra officiella beteckningar eller något som lätt kan förväxlas

med vapen, flagga, emblem eller beteckning som nu nämnts,

b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell förening

eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket

skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetecken,

vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annans släktnamn,

konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet eller

namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade

litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller

något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller annans

rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registrerat

här i riket för annan.

5 §

Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än

innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov

utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,

saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer

sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen

skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats

och därmed likartade varor.

6 §

Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om

registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta

utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej

innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden

eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande

tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga

åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med

rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan

hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation

av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande förmåner

medges för svenskt luftfartyg.

8 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket

tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av

2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden

yrkar det.

I förordnande skall anges de närmare villkor under vilka sådan prioritet

får åtnjutas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969 5

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

10 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes

registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes

registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka

sin rätt till detta.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sökanden

innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall

modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas

en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,

att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen

göres eller enligt 8 § skall anses gjord blivit känt på sätt som enligt

2 och 3 §§ hindrar registrering av mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

11 §

En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren

sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk. Ansökan

om sådan samregistrering får omfatta högst 20 mönster och får ej

avse ornament.

12 §

Sökande, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,

som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

43 §

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden

givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än

som angivits i ansökningen.

14 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyndigheten

i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsättningarna

för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakttagit

vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat

hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att

inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller

vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran

härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter

utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för

att avhjälpa bristen och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift.

Återupptagning får ske endast en gång.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits

och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen

avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten förelägga

honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans

påstående annars lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta provning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen

förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden, skall myndigheten överföra ansökningen på honom,

om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny

ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej ändras, avskrivas, avslås eller

bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för

registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att

bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.

Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i

19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen skall hållas allmänt

tillgänglig.

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader

från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling

som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom,

får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av

honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då

ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,

från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten

beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan tiden för hemlighållande

gått ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen

återupptages eller anför besvär.

20 §

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages

ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§

tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen

ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig

över den.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

21 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående

ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om beslutet gått

honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning

framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen.

Återkallar invändaren sin talan, får denna likväl prövas, om särskilda

skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 14 § tredje stycket

avslagits eller yrkande om överföring enligt 17 § bifallits, får talan föras

av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan

mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

22 §

Talan enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra

besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd

att besvären annars icke upptages till prövning.

Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslutet

gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader

från beslutets dag.

23 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga

kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kungöras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall

kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan

om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Varje sådan period löper från utgången av föregående period.

25 §

Ansökan om förnyelse av registrering göres skriftligen hos registreringsmyndigheten

tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av

löpande registreringsperiod. Inom samma tid skall i 48 § angivna förnyelseoch

tilläggsavgifter erläggas vid påföljd att ansökningen annars avslås.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Licens, överlåtelse in.in.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret

(licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats därom.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse

av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren

alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller har licens upplåtits eller överlåtits,

skall på begäran och mot fastställd avgift anteckning därom göras i

mönsterregistret. Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla,

skall anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och

rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har samregistrering skett, kan övergång av mönsterrätt antecknas endast

i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken

senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönster som avses med

ansökan om registrering, när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig,

kan, under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få

tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han saknade

kännedom om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig

kännedom om den. Rätt till sådan tvångslicens tillkommer under motsvarande

förutsättningar den som vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja

mönstret yrkesmässigt här i riket. Tvångslicens kan avse även tid innan

mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som

vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångslicens

därtill.

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förutsättningar

att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse

med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja

mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast

tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola

ske.

30 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning

mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för

licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på

yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

9

Registrerings upphörande m.m.

31 §

Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret

mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Registrering

får dock icke hävas på den grund att den som fått registreringen

varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som

är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara

berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden

fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka

talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades

eller när mönsterrätten övergick på honom, får talan icke väckas senare

än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen.

Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även

av myndighet som Konungen bestämmer.

32 §

Har mönster registrerats för annan än den som är berättigad därtill enligt

1 §, skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på

honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.

Har den som frånkännes registrering av mönster i god tro börjat utnyttja

mönstret yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför,

får han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det

påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av

dess allmänna art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar

innehavare av licens som är antecknad i registret.

Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med

rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

33 §

Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från

mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.

Är mönsterrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering anhängig,

får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras ur registret

så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.

U ppgiftssky ldighe t

34 §

Om den som sökt registrering av mönster åberopar ansökningen mot

annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig, är

han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga del av handlingen.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift

på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger att registrering

av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning

om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran

lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre
1*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla

uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas

upplysning huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det uppsåt - ligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om

målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat

från allmän synpunkt.

36 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge

skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytterligare

skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,

kan ersättningen jämkas.

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge

ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes

skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall väckas inom fem år från

det skadan uppkom vid påföljd att rätten till ersättning annars är förlorad.

37 §

På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är

skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillverkats

eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,

vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras

eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i

fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas

till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönsterintrång.

Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som anges

i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag

i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga

skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses

i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av

skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i

övrigt.

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om registrering,

efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,

äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning i den mån

ansökningen leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och ersättning

för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen

kungjorts enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelsen i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan

väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

11

39 §

Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får

icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §.

Föres talan om mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gällande

att mönsterregistreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande förklara

målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande

slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med

vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall

väckas.

40 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,

2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om

straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till underlåtenhet

eller förfarande som avses i första stycket skall ersätta uppkommen

skada. Är oaktsamheten ringa, kan ersättningen jämkas.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om

målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat

från allmän synpunkt.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Mönsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster

kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen

åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna

länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet

föra talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger

mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen

bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.

42 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överföring

av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla

detta till registreringsmyndigheten samt underrätta var och en som enligt

mönsterregistret innehar licens att utnyttja mönstret. Vill licenstagare

väcka talan om mönsterintrång eller om fastställelse enligt 41 § första stycket,

skall han underrätta mönsterhavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse

i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som

antecknats i mönsterregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt

första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får

hans talan icke upptagas till prövning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

43 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre

rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av sådan

registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,

om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,

väckes talan vid Stockholms tingsrätt.

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38

eller 41 § sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt

ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser

och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undanlag

av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen

inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas

i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning

i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med

posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig

adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen

anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse

införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad

nu sagts blivit fullgjort.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna

i 12 eller 45 § icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller mönsterhavare

som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten

bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket och

äger sådan behörighet som avses i nämnda paragrafer.

47 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna

lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill

anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd

att besvären annars icke upptages till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen

inom två månader från beslutets dag.

48 §

I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse

av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelseavgift

samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klassavgift

för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mönster utöver det första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kungörelseavgift

för kungörande av varje bild utöver den första. Förnyelseavgift

som erlägges efter utgången av löpande registreringsperiod utgår med

förhöjt belopp.

49 §

Konungen fastställer avgifter enligt denna lag.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen (1899:59) om skydd

för vissa mönster och modeller upphör att gälla.

Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande, gäller äldre

lag fortfarande i fråga om mönstret. Är vid ikraftträdandet ansökan om

registrering enligt äldre lag alltjämt beroende på prövning, gäller äldre lag

angående den fortsatta handläggningen av ansökningen och, vid bifall till

denna, i fråga om mönstret. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller

dock i fråga om mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens

ikraftträdande eller som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som

gjorts dessförinnan.

Vad i 43 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall för tiden intill

den 1 januari 1971 gälla Stockholms rådhusrätt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen (1960:729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlitterär

eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt eller

sceniskt verk, filmverk eller alster av

bildkonst, byggnadskonst,konsthantverk

eller konstindustri eller kommit

till uttryck på annat sätt.

Till litterärt--------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlitterär

eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt

eller sceniskt verk, filmverk eller alster

av bildkonst, byggnadskonst eller

brukskonst eller kommit till uttryck

på annat sätt.

----------beskri
-

10

Har ett verk registrerats såsom

mönster eller modell enligt vad därom

är stadgat, må utan hinder därav

upphovsrätt till verket göras gällande.

Fotografisk bild-------

§•

Har ett verk registrerats såsom

mönster enligt vad därom är stadgat,

må utan hinder därav upphovsrätt

till verket göras gällande.

-----är stadgat.

43

Upphovsrätt till ett verk gäller,

där ej annat följer av vad i andra

stycket sägs, intill utgången av femtionde

året efter det år, då upphovsmannen

avled, eller, beträffande verk

som i 6 § sägs, efter den sist avlidne

upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller

konstindustri gäller rätten intill utgången

av tionde året efter det år,

då alstret offentliggjordes. Var sådant

alster icke offentliggjort vid

konstnärens död, gäller rätten intill

utgången av tionde året efter hans

dödsår.

§•

Upphovsrätt till ett verk gäller intill

utgången av femtionde året efter

det år, då upphovsmannen avled, eller,

beträffande verk som i 6 § sägs,

efter den sist avlidne upphovsmannens

dödsår.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15

För verk —---

Blir upphovsmannen

Vad i denna paragraf stadgas gäller

ej alster av konsthantverk eller

konstindustri.

63

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap.

skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag

Konungen förordnar samt att 65 §

andra stycket skall gälla från och

med utgången av år 1960.

65

Den nya lagen skall, med iakttagande

av vad i 66—69 §§ sägs, äga

tillämpning jämväl med avseende å

litterärt eller konstnärligt verk, som

tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk

eller konstindustri skall, om rätten

eljest skulle upphöra vid utgången

av något av åren 1960—1970, gälla

intill utgången av år 1971.

delen offentliggjordes.

43 § stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap.

skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag

Konungen förordnar.

§•

Den nya lagen skall, med iakttagande

av vad i 66—69 §§ sägs, äga

tillämpning jämväl med avseende å

litterärt eller konstnärligt verk, som

tillkommit före ikraftträdandet.

44 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

I fråga om alster av konsthantverk eller konstindustri, som tillkommit

före ikraftträdandet och då åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser, äger de

nya bestämmelserna tillämpning, om alstret är att hänföra under brukskonst,

och skall i annat fall upphovsrätten icke upphöra före utgången av

september 1980.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 kap.

5 §•

Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller

eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans namnteck
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning eller signatur på alster av konst

eller konsthantverk eller på annat

dylikt verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upphovsman

till verket, dömes för s i gnaturförfalskning

till fängelse

i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet-----—---

ning eller signatur på alster av konst

eller brukskonst eller på annat dylikt

verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upphovsman

till verket, dömes för signaturförfalskning

till fängelse

i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

--fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §.i

När fast---—------ hos överexekutor.

Då fast----------utmätningen skett.

Utmätes fartyg —----- — urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen —----rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken--—--— —--är sagt.

Har domstol---------till överexekutor.

Sker utmätning---— till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,

mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjlimyndigheten

sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsverningen

med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med

nummer. angivande av patentets eller mönster
registreringens

nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1937:249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse.

1 Senaste lydelse 1967:843.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.‘

Handlingar i---nämnda lagstiftning.

Har i ansökan om registrering av

mönster begärts, att handling som

visar mönstret skall hållas hemlig,

får handlingen icke utan sökandens

samtycke utlämnas till annan i vidare

mån än som följer av gällande lagstiftning

om mönsterskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i varumärkeslagen (1960:644)

Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen (1960:644) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

30

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet förordna, att,

där varumärke tidigare anmälts till

registrering i främmande stat, ansökan

om registrering här i riket

skall, under de villkor som i förordnandet

angivas, i förhållande till

andra ansökningar eller med hänsyn

till skedd användning av andra kännetecken

anses gjord samtidigt med

anmälningen i den främmande staten.

(Föreslagen lydelse)

§•

Konungen äger förordna, att, där

varumärke tidigare anmälts till registrering

utom riket, ansökan om registrering

här i riket skall, under de villkor

som i förordnandet angivas, i förhållande

till andra ansökningar eller

med hänsyn till skedd användning av

andra kännetecken anses gjord samtidigt

med anmälningen utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

1 Senaste lydelse 1962:625.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1967:840) om patent- och

registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning skall erhålla nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inom patent- och registreringsverket

skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rörande

patent och varumärken samt

ärenden angående släktnamn och

förnamn.

Besvärsavdelningen består —

Besvärsavdelningen må--

(Föreslagen lydelse)

1

Inom patent- och registreringsverket

skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rörande

patent, mönster och varumärken

samt ärenden angående släktnamn

och förnamn,

lagkunniga ledamöter.

---av Konungen.

2

Besvärsavdelningen är —----

Vid handläggning av varumärkesoch

namnärenden är besvärsavdelningen

beslutför med tre ledamöter,

av vilka minst två skola vara lagkunniga.

§■

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, varumärkes-

och namnärenden är besvärsavdelningen

beslutför med tre

ledamöter, av vilka minst två skola

vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag

till

Lag

om ändring i införsellagen (1968:621)

Härigenom förordnas, att 2 § införsellagen (1968:621) skall erhålla nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 §•

Genom införsel —----en arbetstagares,

3. periodiskt utgående vederlag 3. periodiskt

för utnyttjande av patent eller av

rätt till litterärt eller konstnärligt

verk eller annat sådant eller för överlåtelse

av rörelse.

utgående vederlag

för utnyttjande av patent eller mönsterrätt

eller av rätt till litterärt eller

konstnärligt verk eller annat sådant

eller för överlåtelse av rörelse.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

4. Vad som------------eller livränta.

Med livränta----— — --------— sådan anledning.

För vissa-------------i 22 §.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

9) Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem

eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd

användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma

gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom

ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt

vapen.

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i

näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas

med sålunda skyddad beteckning.

2 §

Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller

annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum

får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande

av Förenta Nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan

likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen

som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation,

förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där

avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mellanstatlig

organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning

för sådan benämning.

Utan hinder av förordnande enligt första stycket skall dock den som vid

tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka

beteckningen under en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet

trätt i kraft.

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot

förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till

böter.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

Genom lagen upphäves

lagen (1947:512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och namn,

lagen (1960:646) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar,

lagen (1961:167) om skydd för internationella atomenergiorganets emblem.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

21

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

11 april 1969.

Närvarande :

Statsråden Sträng, Andersson, Lange, Kling, Edenman, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny mönsterskyddslagstiftning

m. in. och anför.

1954 års riksdag anhöll i skrivelse (nr 144) till Kungl. Maj :t om en allmän

utredning rörande skydd för mönster och modeller. Enligt Kungl.

Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för justitiedepartementet i mars

1958 sex sakkunniga1 för att verkställa en översyn av mönster skyddslagstiftningen

och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga antog benämningen

mönsterskyddsutredningen. Utredningens uppdrag utvidgades sedermera

till att omfatta också vissa frågor om skydd för alster av konsthantverk

och konstindustri. Utredningens arbete har bedrivits i nära samverkan

med motsvarande danska, finska och norska kommittéer.

Utredningen avgav i oktober 1965 betänkandet »Mönsterskydd» med förslag

till lag om mönster m. m. (SOU 1965:61). Förslaget torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. I Danmark lades ett motsvarande

lagförslag fram hösten 1966. Den finska kommittén lade fram sitt

förslag i början av år 1967, och den norska kommittén avgav sitt betänkande

hösten 1967.

Mönsterskyddsutredningens lagförslag har i enlighet med utredningsdirektiven

utformats med beaktande av de mönsterrättsliga bestämmelserna i 1958

års s. k. Lissabontext av 1883 års Pariskonvention för industriellt rättsskydd.

För att Sverige — som f. n. är bundet av 1934 års Londontext av

konventionen — skall kunna tillträda Lissabontexten och 1967 års Stockholmstext

av konventionen krävs emellertid också vissa ändringar i vår lagstiftning

rörande skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

I direktiven för den utredning rörande lagstiftningen om rikets vapen och

flagga som chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyn
i

Professorn Seve Ljungman, ordförande, direktören Jan Leffler, riksdagsmannen Sigfrid

Löfgren, riksdagsledamoten fru Lena Renström-Ingenäs, konstnären Sven-Erik Skawonius

och generaldirektören Åke von Zweigbergk. Till expert åt de sakkunniga utsågs

patenträttsrådet Claes Uggla. Till sekreterare utsågs rådmannen Gunnar Sterner, vilken

sedermera förordnades att också vara sakkunnig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

digande tillkallade i februari år 1962 uppdrogs åt utredningsmannen1 att

utarbeta och lägga fram förslag till den lagstiftning om skydd för vapen och

andra officiella beteckningar som är nödvändig för att Sverige skall kunna

tillträda Lissabontexten av Pariskonventionen. Utredningsmannen avgav i

maj 1966 betänkandet »Rikets vapen och flagga» (SOU 1966:62). Betänkandet

innefattade bl. a. förslag till viss av Lissabontexten påkallad ändrad

lagstiftning i sistnämnda hänseende. Förslaget torde få fogas vid statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över mönsterskyddsutredningens betänkande

avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,

riksåklagaren (RÅ) — som bifogat yttranden av överåklagarna i Stockholms

åklagardistrikt och Göteborgs åklagardistrikt samt föreningen Sveriges

statsåklagare — av kommerskollegium — som bifogat yttranden av Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, handelskammaren i Gefle, Västergötlands och

norra Hallands handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, handelskammaren i Karlstad samt Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare — av patent- och registreringsverket, statskontoret,

statens heraldiska nämnd, statens konsumentråd, näringsfrihetsrådet,

ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor (NO), statens pris- och kartellnämnd,

försvarets civilförvaltning, utredningen om illojal konkurrens,

firmautredningen, utredningen angående rikets vapen och flagga, offentlighetskommittén,

förvaltningsdomstolskommittén, överintendenten och chefen

för nationalmuseum, akademien för de fria konsterna, konstfackskolan,

Sveriges advokatsamfund, Svenska patentombudsföreningen, Sveriges industriförbund,

Sveriges allmänna exportförening, Kooperativa förbundet (KF),

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

köpmannaförbund, Svenska slöjdföreningen, Konstindustriskolan i

Göteborg, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd, Svenska föreningen

för upphovsrätt, Svenska industriens patentingenjörers förening, Svenska

uppfinnarkontoret, Svenska uppfinnareföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Svensk industriförening, Landsorganisationen i Sverige

(LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Konstnärernas riksorganisation (KRO), Svenska

arkitekters riksförbund (SAR), Svenska inredningsarkitekters riksförbund

(SIR), föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare

(KIF), föreningen Svenska industridesigner (SID) samt Sveriges tecknares

och formgivares riksförbund (STEFO).

Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt SAF har åberopat yttranden av Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen.

Vidare har åberopats, av Sveriges hantverks- och industriorgani
-

1 F.d. hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

23

sation yttrande från Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, av Sveriges

industriförbund yttrande från Sveriges grafiska industriförbund och av

SACO yttrande från Sveriges juristförbund.

Även 1966 års betänkande har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av

överbefälhavaren, sjöfartsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, kommerskollegium,

patent- och registreringsverket, historisk-filosofiska sektionen av humanistiska

fakulteten vid Uppsala universitet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Gävleborgs, Kronobergs, Örebro och Malmöhus län, vetenskapsakademien,

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt akademien för

de fria konsterna.

Överläggningar mellan företrädare för berörda departement och ministerier

i Danmark, Finland, Norge och Sverige har ägt rum i april 1967 i Stockholm,

i november 1968 i Oslo samt i februari 1969 i Helsingfors. Härefter

har inom justitiedepartementet upprättats förslag till mönsterskyddslag,

lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk, lag om ändring i brottsbalken, lag om ändring

i utsökningslagen, lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr

249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), lag om ändring

i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning samt lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar.

Sammanfattning av förslagen

Det förslag till mönsterskyddslag som nu läggs fram innebär

betydande förändringar i förhållande till vad som gäller f. n. Nu gällande

lagstiftning på området, som är från 1899, medger skydd bara för prydnadsmönster

inom metallindustrin. Den föreslagna lagen blir tillämplig inom

samtliga näringsgrenar och på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.

Med mönster förstås enligt förslaget förebilden för en varas utseende eller

ett ornament. Genom registrering hos patent- och registreringsverket kan

mönsterskaparen få ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret. Skyddstiden

föreslås bli fem år med möjlighet att förnya registreringen för ytterligare

två femårsperioder. En grundläggande förutsättning för registrering

är, alt mönstret är helt nytt och väsentligen skiljer sig från vad som redan

är känt. Registreringsförfarandet ordnas som ett förprövningssystem, dvs.

registreringsmyndigheten företar en nyhetsgranskning, vilken kompletteras

av ett kungörelse- och invändningsförfarande. Förslaget ger möjligheter till

samtidig registrering av varandra näraliggande varianter av samma mönster,

s. k. variantregistrering. Vidare skall s. k. samregistrering kunna ske av

mönster för olika varor, om varorna hör samman i fråga om tillverkning

och bruk. Handlingarna i ett registreringsärende blir i princip offentliga,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

men handling som visar mönstret skall på begäran hållas hemlig under högst

sex månader.

Kostnaderna för registreringsmyndighetens verksamhet skall täckas genom

avgifter, som fastställs av Kungl. Maj :t.

Mönsterregistrering medför enligt förslaget ensamrätt för mönsterhavaren

att yrkesmässigt tillverka, importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller

hyra ut varor som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, men skyddet

gäller bara i fråga om de varor som angetts i ansökningen. Ensamrätten

kan inskränkas genom tillämpning av regler om tvångslicens. Sådan licens

kan meddelas av domstol, dels vid vissa utnyttjanden i god tro, dels när

hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att annan än mönsterhavaren

får utnyttja mönstret. — Den som uppsåtligen gör intrång i annans

mönsterrätt straffas enligt förslaget med böter eller fängelse i högst sex

månader. Allmänt åtal får väckas bara efter angivelse och om åtal är påkallat

ur allmän synpunkt. Skadeståndsskyldighet inträder vid mönsterintrång,

även om detta skett utan uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget innehåller vidare bl. a. bestämmelser om föranvändarrätt, om

s. k. konventionsprioritet, om överföring av registreringsansökan eller av

registrering, om hävande av registrering som skett i strid mot skyddsförutsättningarna

och om s. k. ombudstvång.

Lagförslaget har utformats med 1967 års patentlag som förebild och under

beaktande av den s. k. Lissabontexten av 1883 års Pariskonvention för

industriellt rättsskydd. Lagen möjliggör ett svenskt tillträde till denna text

och 1967 års Stockholinstext av konventionen.

Förslaget har tillkommit i nordiskt samarbete. Lagen föreslås i likhet

med motsvarande lagar i Danmark, Finland och Norge träda i kraft den

1 oktober 1970.

Det föreslås vidare sådana ändringar i 1960 års upphovrättslag att

skyddstiden för verk av s.k. brukskonst förlängs från 10 år,

räknat från verkets offentliggörande, till 50 år, räknat från det år upphovsmannen

avled. Förslaget utgår från att kraven på individualitet och

konstnärlig gestaltning skall skärpas på detta område. Äldre verk, som vid

nya lagens ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag, föreslås

få åtnjuta fortsatt skydd under en minimitid av 10 år, räknat från de nya

bestämmelsernas ikraftträdande den 1 oktober 1970.

Slutligen föreslås en ny lag om skydd för vapen och vissa

andra officiellabeteckningar, avsedd att ersätta 1960 års lag

i ämnet samt 1947 och 1961 års lagar om skydd för Förenta Nationernas

emblem och namn resp. internationella atomenergiorganets emblem. I anslutning

till vissa bestämmelser i Pariskonventionens Lissabontext tar förslaget

upp nya regler om skydd för internationell organisations vapen,

flagga, emblem eller benämning. Lagen avses träda i kraft den 1 oktober

1970.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr i 68 år 1069

Inledning

25

Gällande rätt

Mönsterrättsliga bestämmelser meddelas i lagen den 10 juli 1899 (nr 59)

om skydd för vissa mönster och modeller (ML). Ändringar i denna har skett

genom lagar den 27 april 1951 (nr 183) och den 20 mars 1953 (nr 86).

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § mönster för tillverkning

till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster innefattas

även modell som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster. I

rättstillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönsterrätten

gäller bara för prydnads mönster och således inte för s. k.

nyttomönster.

Enligt 1 § är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare berättigad

att genom registrering få viss ensamrätt till mönstret. Denna ensamrätt

innebär rätt att med andras uteslutande begagna mönstret vid tillverkning

till avsalu av metallvarualster. Annan får inte heller här i landet

saluhålla eller för försäljning hit införa metallvarualster, som har tillverkats

efter mönstret utan tillstånd av rättsinnehavaren. Det följer av

straffbestämmelsen i 16 §.

För att uppnå skydd för ett mönster genom registrering fordras vidare

enligt 1 § att mönstret är nytt. Enligt 3 § första stycket anses ett mönster

inte som nytt, om det före ansökan om dess registrering har funnits intaget

i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster som har

saluhållits offentligen eller om det inte väsentligen skiljer sig från mönster

som förut har blivit känt. Undantag från nyhetskravet gäller enligt andra

stycket under en begränsad tidsfrist i fråga om föremål, som visats på en

internationell utställning (s. k. provisoriskt utställningsskydd). I praxis

anses även tidigare registrerat mönster vara nyhetshinder, oavsett om det

har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som har saluhållits.

När flera gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika

mönster, har enligt 10 § den företräde som först inkom till registreringsmyndigheten

med fullständiga ansökningshandlingar.

I 2 § föreskrivs vissa hinder mot mönsterrätt. Om ett mönster innehåller

framställning som kan väcka förargelse eller om dess begagnande

skulle strida mot lag eller goda seder får mönstret inte registreras.

I fråga om registreringsförfarandet gäller enligt 5 § att ansökan

om mönsterregistrering skall göras hos patent- och registreringsverket,

som är central registreringsmyndighet för hela landet. Ansökan skall

vara skriftlig och åtföljas av tydlig och fullständig avbildning av mönstret.

Söks registrering av flera mönster, skall särskild ansökningshandling ges

in för varje mönster. Om sökanden inte är bosatt i Sverige, skall han vid an
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sökningen foga fullmakt för ett inom riket bosatt ombud att svara för honom

i allt som angår skyddsrätten. Anger sökanden annan som upphovsman

till mönstret, skall han förete handling som visar att han är upphovsmannens

rättsinnehavare.

Inkomna registreringsansökningar underkastas granskningi formellt

hänseende och med avseende på mönstrets nyhet och registrerbarhet i övrigt

(6—7 §§). Har med anledning av brist, som avser ansökningens formella

beskaffenhet, ansökan förklarats förfallen eller har den på grund av bristande

registrerbarhet blivit avslagen, äger sökanden enligt 8 § inom viss tid anföra

besvär över beslutet hos regeringsrätten.

Vid bifall till ansökan blir mönstret enligt 9 § registrerat, och intyg härom

tillhandahålls sökanden. Därjämte kungörs registreringen i allmänna tidningarna.

Skyddstiden för registrerat mönster är enligt It § fem år, räknat

från den dag då ansökan gjordes.

Sker överlåtelse av mönster skall överlåtelsen enligt 12 § anmälas

till registreringsmyndigheten och överlåtelsehandlingen företes. Till dess

detta har skett betraktas den som skyddsrättens innehavare vilken senast

har blivit antecknad i denna egenskap hos registreringsmyndigheten.

Även efter det att registrering har ägt rum upprätthålls kravet på att inhemskt

ombud skall finnas, när skyddsrättens innehavare inte är bosatt i

Sverige. Iakttas inte detta krav, kan enligt 13 § laga ombud utses av domstol.

Enligt 14 § gäller inte skyddsrätten mot den som vid tiden för registreringsansökningen

begagnade det registrerade mönstret inom landet eller

hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här, s. k. föranvändarrätt.

Har mönster registrerats i strid mot lagens föreskrifter om registrerbarhet,

kan enligt 15 § domstol på talan av den som anser sin rätt vara förnärmad

genom registreringen upphäva registreringen. Sådan talan kan

även väckas av allmän åklagare. Stockholms rådhusrätt är exklusivt forum.

Fråga om registreringens giltighet kan också prövas i intrångsmål. Finnes

härvid att registrering har skett i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, inträder

enligt 18 § inte någon intrångspåföljd.

För den som gjort sig skyldig till intrång i mönsterskyddsrätten inträder

enligt 16 § påföljd i form av straff- och skadeståndsansvar m. m. För

straffansvar krävs uppsåt. Straffet är böter. Endast skyddsrättens innehavare

får föra talan om ansvar för intrånget. Olovligen tillverkade eller olovligen

importerade alster skall på målsägandens yrkande utlämnas till honom

mot ersättning för värdet eller mot avdrag därför på det skadestånd som tillkommer

honom. Finns redskap, som är användbart uteslutande för den

olovliga tillverkningen, skall på målsägandens yrkande förfaras så med

redskapet att missbruk av det inte kan ske.

Intrång anses enligt 17 § föreligga även om mönstret har återgetts i annat

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mått eller andra färger eller om i övrigt bara oväsentliga ändringar har

vidtagits i förhållande till det registrerade mönstret.

I förhållande till sådana stater som har tillträtt den i Paris den 20

mars 1883 avslutade konventionen för industriellt rättsskydd erkänns

enligt 20 § ML och 1 § kungörelsen den 1 december 1967 (nr 8V7) med bestämmelser

om skgdd för vissa främmande mönster och varumärken s. k.

konventionsprioritet. Detta innebär att i fråga om mönster, för

vilket skydd först har sökts i behörig ordning i annan konventionsstat inom

sex månader (i visst fall fyra månader) innan registrering av mönstret

söks i Sverige, ansökningen här i landet anses gjord samtidigt med ansökningen

i den främmande staten. Omständigheter som inträffar under mellantiden

och som annars skulle hindra registrering kan således inte åberopas

mot den gjorda ansökningen. Detta gäller allmänna nyhetshinder och redan

ingivna ansökningar om registrering av samma mönster. Innebörden är vidare

— under förutsättning av ömsesidighet, dvs. i förhållande till unionsländer

som har infört motsvarande regel — att föranvändarrätt inte kan

uppkomma under prioritetstiden.

Regler om skydd för alster av konsthantverk och konstindustri finns i

lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk (UhL). Enligt 1 § tillkommer upphovsrätt den som har skapat

ett litterärt eller konstnärligt verk. De konstnärliga verken omfattar enligt

samma paragraf musikaliskt och sceniskt verk, filmverk samt alster av bildkonst,

byggnadskonst, konsthantverk och konstindustri. Ett konstnärligt

verk kan enligt lagen också komma till uttryck »på annat sätt». Enligt

10 § kan upphovsrätt till ett verk göras gällande utan hinder av att det har

registrerats som mönster. Bestämmelsen ger uttryck åt grundsatsen om s, k.

dubbelt skydd. Upphovsrätt till ett verk gäller till utgången av femtionde

året efter det då upphovsmannen avled (43 §). För alster av konsthantverk

eller konstindustri gäller rätten dock endast till utgången av tionde

året efter det då alstret offentliggjordes. Var alstret inte offentliggjort vid

konstnärens död, gäller rätten till utgången av tionde året efter hans dödsår.

Skulle rätten till alster av konsthantverk och konstindustri upphöra vid utgången

av något av åren 1960—1970, gäller rätten enligt 65 § andra stycket

UhL till utgången av år 1971. Denna provisoriska förlängning av skyddstiden

gäller redan från och med utgången av år 1960, trots att UhL i övrigt trädde

i kraft först den 1 juli 1961.

Lagen den 2 december 1960 (nr 6b6) om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar — som ersatte lagen den 23 mars 1934 (nr 63) med

samma titel — innehåller bestämmelser om skydd för vissa statsemblem och

andra statliga beteckningar. Enligt 1 § får i näringsverksamhet inte utan

vederbörligt tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor eller

tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig

kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hänsyf
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år W69

tande på svenska staten ger kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt

kommunalt vapen. Statsvapen får inte heller på annat sätt än som kännetecken

användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd. Samma

förbud skall gälla också i fråga om beteckning som lätt kan förväxlas med

sålunda skyddad beteckning.

I 2 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som

inte är ringa bryter mot bestämmelserna i 1 §. Straffet är böter. Enligt 3 §

skall Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om ordningen för att söka tillstånd

som avses i lagen. Sådana föreskrifter har meddelats genom Kungl.

kungörelsen den 2 december 1960 (nr 650) med tillämpningsbestämmelser

till lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar.

Genom särskilda lagar har meddelats bestämmelser till skydd för två mellanstatliga

organisationers namn och emblem, nämligen Förenta Nationerna

(FN) och internationella atomenergiorganet (IAEA). Enligt 1 § lagen

den 10 juli 19A7 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem och

namn får FN:s emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som

företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande

av FN:s generalsekreterare offentligen brukas som märke eller benämning.

I 2 § föreskrivs straff för den som saluhåller vara, varpå utan

vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller benämning som avses i 1 §,

för den som i firma olovligen intar sådan benämning och för den som eljest

bryter mot förbudet il §. Straffet är böter eller fängelse. Enligt 1 § lagen

den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets

emblem får IAEA:s emblem eller vad som företer sådan likhet därmed att

förväxling lätt kan äga rum inte utan medgivande av IAEA:s generaldirektör

offentligen brukas som märke. Enligt 2 § kan straff ådömas den som

saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd anbragts märke som

avses i 1 §, eller som eljest bryter mot förbudet i 1 §.

Det kan tilläggas, att i 14 § VmL föreskrivs förbud mot registrering av

varumärke, vari utan tillstånd har intagits sådan statlig eller internationell

beteckning eller sådant kommunalt vapen som enligt lag eller författning

inte får obehörigen brukas som varumärke eller något som lätt kan förväxlas

därmed.

Internationella överenskommelser

Pariskonventionen. Den 20 mars 1883 avslutades i Paris en konvention

om industriellt rättsskydd (Pariskonventionen). Stat som tillträder konventionen

blir därmed medlem av den s. k. Parisunionen. Den 1 januari

1969 var 79 länder medlemmar av unionen. Pariskonventionen har revi
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

29

derats vid återkommande revisionskonferenser. Sådana har hållits i Bryssel

år 1900, i Washington år 1911, i Haag år 1925, i London år 1934, i Lissabon

år 1958 och i Stockholm år 1967.

Det industriella rättsskyddets föremål är enligt Pariskonventionen patent,

nyttighetsmodeller (s. k. Gebrauchsmuster), industriella mönster och modeller

(mönster), fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma, ursprungsbeteckningar

samt undertryckande av illojal konkurrens (art. 1).

Konventionen bygger på två huvudprinciper. Den ena är, att de som är medborgare

eller bosatta eller driver näring i ett unionsland skall i annat unionsland

åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som

det sistnämnda landets egna medborgare (art. 2 och 3). Den andra är, att i

varje unionsland ett visst minimum av skydd alltid skall tillkomma de enligt

konventionen berättigade — dvs. medborgare in. fl. i övriga unionsländer

— även om de egna medborgarna inte åtnjuter motsvarande rättigheter

(art. 4—11).

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige bundet av Londontexten av Pariskonvenlionen.

Tillämpningsföreskrifter med anledning av Sveriges tillträde till

denna text har meddelats i den tidigare nämnda kungörelsen den 2 december

1960 med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent,

mönster och varumärken.

Stockholmstexten av Pariskonventionens materiellrättsliga bestämmelser

(art. 1-—12) torde i fransk version och översättning till svenska få

fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.

I detta sammanhang är följande bestämmelser i Lissabon- och Stockholmstexterna

av intresse.

Mönster skall enligt art. 5 quinquies skyddas i alla unionsländer (»Les

dessins et modéles industriels seront protégés dans tous les pays de

1’Union»). Den som i ett unionsland i behörig ordning har gjort ansökan

om skydd för nyttighetsmodell (Gebrauchsmuster) eller mönster skall när

ansökan görs om skydd i annat unionsland inom sex månader från den

första ansökningen äga en prioritetsrätt (konventionsprioritet). Denna innebär

att den senare ansökningen inte får avslås på grund av omständigheter,

som har inträffat under tiden efter den tidigare ansökningen, och att åtgärder

som har vidtagits under samma tid inte får ge upphov till rätt för

tredje man eller till någon föranvändarrätt.

Provisoriskt skydd skall meddelas åt bl. a. mönster för varor, som har

ställts ut på internationell, officiell eller officiellt erkänd utställning anordnad

i unionsland (art. 11).

Mönsterskydd får inte förklaras förverkat vare sig på grund av underlåtenhet

att utnyttja mönstret eller genom införsel av föremål som överensstämmer

med de skyddade (art. 5 B). För åtnjutande av skydd får inte krävas,

att föremålet är åsatt märke eller uppgift om registrering av mönstret

(art. 5 D).

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

För betalning av föreskrivna avgifter till upprätthållande av mönsterrätt

(dvs. vid förnyelse av registrering) skall medges en respittid av minst

sex månader. Tilläggsavgift kan dock stipuleras (art. 5 bis).

Konventionen ålägger varje unionsland att inrätta ett särskilt förvaltningsorgan

för ärenden rörande den industriella äganderätten samt en central

myndighet för att hålla bl. a. mönster tillgängliga för allmänheten.

Nu berörda konventionsbestämmelser behandlas närmare i mönsterskyddsutredningens

betänkande i anslutning till motsvarande bestämmelser

i utredningens lagförslag och berörs ytterligare också i det följande.

Enligt Pariskonventionens Haag-, London-, Lissabon- och Stockholmstexter

åligger det unionsländerna att bereda visst skydd för varandras vapen,

flaggor och andra statsemblem samt officiella kontroll- och garantimärken

eller -stämplar. Samma skydd skall tillkomma allt som från heraldisk

synpunkt utgör efterbildning av sådana emblem, märken eller stämplar.

Föreskrifter i dessa hänseenden finns i art. 6ter. Skyddet innebär i

huvudsak, att registrering i vissa fall skall vägras eller förklaras ogiltig och

att ingripande skall ske mot användning av de ifrågavarande symbolerna

som fabriks- eller handelsmärken.

En förutsättning för att skydd skall åtnjutas är i allmänhet, att emblemet,

märket eller stämpeln har upptagits på en förteckning som vederbörande

land genom förmedling av unionens internationella byrå har delgett

övriga unionsländer. Ett undantag från kravet på sådan delgivning gäller

enligt Londontexten »notoriskt kända statsemblem». Enligt Lissabontexten

däremot är endast statsflaggor undantagna från kravet på delgivning.

Enligt Lissabontexten omfattar skyddet också mellanstatliga organisationers

vapen, flaggor och andra emblem samt sådana organisationers namn

och förkortningar för sådana namn. Undantag gäller dock för fall, då frågan

om skydd för vapen, flagga eller annat emblem eller för namn eller

förkortning av namn redan har blivit föremål för en internationell överenskommelse

som är i kraft. En förutsättning för skydd enligt Lissabontexten

är vidare, att de internationella organisationer det gäller enligt särskilda

procedurregler har delgett unionsländerna de vapen, flaggor eller

andra emblem, namn eller förkortningar för vilka skydd påkallas. Unionsländerna

är dock inte skyldiga att tillämpa bestämmelserna till skydd för internationella

organisationers symboler eller namn gentemot innehavare av rättigheter,

som har förvärvats i god tro före konventionens ikraftträdande i

ifrågavarande land. Vidare är unionsländerna inte skyldiga att tillämpa

nämnda bestämmelser i fall då användning eller registrering av internationell

organisations symbol av förevarande slag eller namn inte är ägnad

att inge allmänheten föreställningen om ett samband mellan organisationen

och symbolen eller namnet eller då en sådan användning eller registrering

inte är ägnad att vilseleda allmänheten i fråga om existensen av ett samband

mellan den som använder symbolen eller namnet samt organisationen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Förbudet mot att använda officiellt kontroll- eller garantimärke eller

stämpel gäller endast i fall då märket eller stämpeln är avsedd att användas

på varor av samma eller liknande slag som de varor för vilka märket eller

stämpeln gäller som kontroll- eller garantibeteckning.

I fråga om statsflaggor gäller skyddsreglerna angående registrering endast

beträffande (varu-)märke som registrerats efter den 6 november 1925, dvs.

dagen för Haagtexten av Pariskonventionen, i vilken reglerna först infördes.

I övrigt gäller skyddsreglerna beträffande sådant (varu-)märke som

registreras mera än två månader efter det att ett särskilt internationellt organ

har mottagit förteckning som upptager ifrågavarande symbol eller namn.

Undantag från dessa bestämmelser gäller dock i fall av ond tro.

Statsvapen åtnjuter såtillvida ett mera långtgående skydd än övriga symboler

att de enligt särskild föreskrift inte får utan tillstånd användas i näringsverksamhet

över huvud taget, om en sådan användning är ägnad att

vilseleda i fråga om varors ursprung.

Bernkonventionen. Den 9 september 1886 avslutades i Bern en konvention

för skydd av litterära och konstnärliga verk (Bernkonventionen). De stater

som har tillträtt denna konvention bildar en union för skydd av upphovsmännens

rättigheter, Bernunionen. Den 1 januari 1969 var 55 stater medlemmar

i Bernunionen. Bernkonventionen har reviderats vid konferenser i

Paris år 1896, i Berlin år 1908, i Rom år 1928, i Bryssel år 1948 och i Stockholm

år 1967.

Konventionens grundprincip är att upphovsman, som är medborgare i

ett unionsland, i övriga unionsländer skall för sina verk åtnjuta samma

rättigheter som varje lands lagar tillerkänner eller kan komma att tillerkänna

landets egna medborgare (s. k. nationell behandling). Upphovsmannen

skall vidare i andra unionsländer än verkets hemland — dvs. det

land som upphovsmannen tillhör eller, i fråga om utgivna verk, det land där

verket först har getts ut — åtnjuta vissa i konventionen föreskrivna minimirättigheter.

Varje land är pliktigt att skydda verk från övriga unionsländer

(generell reciprocitet). Kravet på nationell behandling utesluter i princip

tillämpning av s. k. speciell reciprocitet. Om två unionsländer har olika

rättsskydd på området, får alltså landet med det bättre skyddet i allmänhet

inte göra någon inskränkning i detta för upphovsmän från det andra landet.

I vissa hänseenden medges dock att speciell reciprocitet tillämpas. Detta

gäller numera bl. a. i fråga om verk av konsthantverk och konstindustri.

Sverige är sedan den 1 juli 1961 bundet av Brysseltexten. I fråga om de

bestämmelser i denna som har tillämpning särskilt i fråga om mönster samt

verk av konsthantverk och konstindustri skall följande nämnas.

I Brysseltextens katalog över skyddade verk förekommer bl. a. »verk av

nyttokonst» (art. 2 p. 1). Bernunionens länder är således skyldiga att

bereda skydd också för sådana verk. Konventionens regler om minimiskydd

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

är dock inte tillämpliga. Det är nämligen förbehållet unionsländernas nationella

lagstiftning att bestämma såväl i vilken omfattning deras lagar skall

tillämpas på verk av nyttokonst och på industriella mönster och modeller

som under vilka villkor sådana verk och mönster skall skyddas. För verk,

vilka i hemlandet skyddas endast som mönster, kan i övriga unionsländer

krävas bara sådant skydd som i dessa länder tillerkänns mönster (art.

2 p. 5). Skyddstiden för verk av nyttokonst bestäms enligt lagen i det land

där skydd påkallas. Den kan dock inte överskrida den skyddstid som gäller

i verkets hemland (art. 7 p. 3). Enligt Stockholmstexten får skyddstiden

inte understiga 25 år från verkets tillkomst (art. 7 p. 4).

Sverige har inte använt sig av möjligheten att från upphovsrättsligt skydd

utesluta verk av nyttokonst från land, som skyddar sådant verk bara som

mönster. Anledningen härtill är att Sverige i saknad av en generell mönsterlagstiftning

inte har kunnat erbjuda sådant verk mönsterskydd annat än när

det gäller alster tillhörande metallindustrin och att speciell reciprocitet kan

tillämpas bara i den mån det finns ett inhemskt mönsterskydd.

Däremot har Sverige gjort bruk av möjligheten att begränsa skyddstiden

för utländska verk till den skyddstid som gäller i verkets hemland. Bestämmelse

av denna innebörd finns i 1 § 3 mom. Kungl. kungörelsen den 6 maj

1964 (nr 107) angående tillämpning av lagarna den 30 december 1960 (nr

729 och 730) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och om rätt

till fotografisk bild med avseende på andra länder, m. m. Där föreskrivs, att

skydd enligt svensk lag inte skall åtnjutas för verk, beträffande vilket den i

verkets hemland stadgade skyddstiden redan har utgått.

Världskonventionen om upphovsrätt. Den 6 september 1952 avslutades i

Geneve en världskonvention om upphovsrätt (världskonventionen). Denna

innehåller inga bestämmelser som ålägger de anslutna staterna att bereda

skydd för nyttokonst. Däremot innehåller konventionen en bestämmelse av

innebörd att i de fördragsslutande stater som skyddar alster av nyttokonst

såsom konstverk skyddstiden för sådana verk inte får understiga tio år

(art. IV p. 3). Vidare föreskrivs att fördragsslutande stat inte är skyldig

att skydda verk från främmande stat under längre tid än som gäller i den

främmande staten (art. IV p. 4).

Sverige är sedan år 1961 bundet av världskonventionen.

Haagöverenskommelsen. Den 6 november 1925 avslutades i Haag en överenskommelse

angående internationell deponering av mönster (Haagöverenskommelsen).

Den gäller nu enligt en text som antogs i London år 1934. Vid

en diplomatisk konferens i Haag i november 1960 antogs en ny konventionstext,

avsedd att ersätta Londontexten, samt ett tillämpningsreglemente. Den

nya texten och reglementet har dock ännu inte trätt i kraft.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Endast medlemmar av Parisunionen kan tillträda Haagöverenskommelsen.

Den 1 januari 1969 var 14 stater bundna av överenskommelsen. Inget

av de nordiska länderna har tillträtt överenskommelsen.

Haagöverenskommelsen syftar till att ersätta mönsterregistrering i varje

särskilt konventionsland med en deponering hos den för Parisunionen och

Bernunionen gemensamma internationella byrån i Geneve (Bureaux Internationaux

réunis pour la protection de la propriété intellectuelle, BIRPI).

De av överenskommelsen bundna länderna bildar en särskild union för internationell

deponering av mönster, Haagunionen. Den internationella deponeringen

står öppen för dem som tillhör eller är bosatta i ett unionsland

eller som äger verkliga industri- och handelsföretag i ett sådant land (art. 3).

Deponering hos BIRPI kan äga rum direkt eller genom förmedling av vederbörande

lands registreringsmyndighet. Deponeringen skall bestå av en

ansökan, ett eller flera fotografier eller andra grafiska bilder av mönstret

samt föreskrivna avgifter. Ansökningen skall innehålla bl. a. uppgift om de

länder, i vilka sökanden påkallar skydd samt om den eller de varor för vilka

mönstret är avsett. En deponering av högst 20 mönster gemensamt (dépöt

multiple) måste innehålla mönster, som är avsedda för varor tillhörande

samma klass enligt en planerad internationell mönsterklasslista (art. 5).

I en periodisk tidskrift, som tillställs de nationella registreringsmyndigheterna,

skall BIRPI publicera reproduktioner av de deponerade mönsterbilderna.

Sökanden kan emellertid begära, att publicerandet uppskjuts och

handlingarna hålls hemliga under en tid av högst tolv månader, räknat från

deponeringsdagen eller, om konventionsprioritet begärs, från prioritetsdagen.

Med dessa undantag är registret, handlingarna samt prover och modeller

offentliga (art. 6).

En deponering, som blivit registrerad hos BIRPI, skall i de länder vilka

omfattas av ansökningen ha samma verkan som om alla formaliteter enligt

den nationella lagen blivit uppfyllda. Skyddet regleras emellertid i varje

land av den nationella lagstiftningen. Det står unionsland fritt att föreskriva,

att en internationell deponering inte skall ha någon verkan inom landet, om

deponeringen gäller ett mönster med ursprung i detta land (art. 7).

När publikationen inkommer till registreringsmyndigheten i land, där nyhetsprövning

verkställs ex officio eller där ett invändningsförfarande tilllämpas,

skall myndigheten, om det föreligger annat än formellt hinder för

mönsterskydd, inom sex månader underrätta BIRPI därom. Har sådan underrättelse

inte lämnats inom föreskriven tid, inträder enligt huvudregeln

verkan i det landet av den internationella deponeringen vid tidpunkten för

deponeringen (art. 8).

För internationell deponering gäller prioritetsreglerna enligt Pariskonventionen

(art. 9).

Deponering gäller i fem år och kan förnyas för femårsperioder (art. 10).

Skyddstiden bestäms i princip enligt varje lands nationella lag. Unionslän
2

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

derna är dock förpliktade att medge en minimiskyddstid av tio år, om den

internationella deponeringen förnyats, och annars fem år (art. 11).

Pariskonventionens förbud mot att som villkor för mönsterrätt kräva

märkning av mönstervarorna har tagits in även i Haagöverenskommelsen.

Om unionsland kräver märkning för annat ändamål, skall enligt överenskommelsen

kravet anses uppfyllt, när varan är försedd med det s. k. internationella

mönstermärket. Förekomsten av sådant märke får inte anses

innebära ett avstående från upphovsrätt eller annan skyddsrätt. Det internationella

mönstermärket består av bokstaven D (dessin, design) i en cirkel

(5) åtföljt av årtalet för den internationella deponeringen och innehavarens

namn eller förkortning därav samt depositionsnumret (art. 14).

Rättsskydd för typsnitt. Inom ramen för Parisunionen har en expertgrupp

— utan nordiskt deltagande — utarbetat ett förslag till internationell överenskommelse

om skydd för typsnitt. Förslaget är f. n. föremål för överväganden

inom bl.a. Europarådet.

Internationell mönsterklasslista. Utkast till en sådan internationell mönsterklasslista

som enligt vad nyss sagts skulle tjäna det internationella deponeringsförfarandet,

har under hösten 1964 i BIRPI:s regi utarbetats av en

expertkommitté. Klasslistan är avsedd att kunna begagnas inte bara av

BIRPI utan även av de nationella myndigheterna vid den inhemska mönsterregistreringen.

Kommitténs förslag har behandlats vid en diplomatisk konferens

i Locarno i oktober 1968. Härvid antogs överenskommelsen av den

8 oktober 1968 om inrättande av ett internationellt klassificeringssystem för

mönster, överenskommelsen, som står öppen för undertecknande intill den

1 juli 1969 och skall ratificeras, har inte trätt i kraft. Sverige har ännu inte

undertecknat överenskommelsen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Huvuddragen av utredningsförslagen

Förslaget till lag om mönster

Utredningens förslag till lag om mönster är uppdelat i sju avsnitt, vartill

kommer ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Beträffande såväl lagförslagets

systematik som de enskilda paragrafernas innehåll och utformning

har utredningen eftersträvat att följa de nordiska patentlagkommittéernas

förslag till patentlagar. I första avsnittet upptas allmänna bestämmelser,

i andra avsnittet föreskrifter om registreringsförfarandet, i tredje avsnittet

regler om överlåtelse, licens m. m. och i fjärde avsnittet bestämmelser

om upphörande av registrering. Till femte avsnittet har förts bestämmelser

om ansvar och ersättningsskyldighet. Sjätte avsnittet innehåller vissa särskilda

bestämmelser och sjunde avsnittet upptar rättegångsbestämmelser.

De allmänna bestämmelserna inleds med grundläggande föreskrifter om

mönsterrättens föremål. I 1 § anges att med mönster förstås förebilden

för en varas utseende eller för ett ornament. Förslaget innebär de viktiga

nyheterna att skydd kan uppnås inte bara för prydnadsmönster utan

också för nyttomönster och att skyddet utsträcks till alla industriområden.

Liksom gällande lag upptar förslaget en bestämmelse om att den som

frambragt mönstret eller den till vilken hans rätt har övergått är berättigad

att genom registrering förvärva ensamrätt till mönstret (1 § andra

stycket).

Det för mönsterrätten grundläggande nyhetskravet kommer till uttryck

i 2 § genom en bestämmelse av innebörd att mönsterrätt förvärvas endast

för mönster som skiljer sig från vad som blivit känt innan ansökan

om registrering gjordes. Som känt skall därvid anses allt som blivit allmänt

tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande, saluhållande

eller på annat sätt. Detta innefattar en viss utvidgning i förhållande till nyhetsregeln

i gällande rätt, som beaktar bara vissa former av offentliggörande.

En annan betydelsefull nyhet i detta sammanhang är att mönster som framgar

av en tidigare här i riket ingiven ansökan om patent eller om varumärkes-

eller mönsterregistrering enligt förslaget anses som känt, om mönstret

sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i landet.

Som undantag från den allmänna nyhetsregeln har i 3 § upptagits dels

det s. k. utställningsskyddet, som i vissa hänseenden preciserats, och dels en

ny bestämmelse av innebörd att bekantgörande av mönstret som skett genom

att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden eller

någon från vilken denne härleder sin rätt i princip inte utgör nyhetshinder.

I anslutning till nyhetskravet uppställs i 2 § — i överensstämmelse med

gällande rätt — som skyddsförutsättning, att mönstret skall skilja sig väsentligen

från vad som redan är känt, dvs. ett skillnadskrav.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt förslaget skall en sökande kunna ge in flera ansökningar samtidigt

beträffande mönster, vilka sinsemellan inte skiljer sig väsentligen åt.

En sådan form av variantregistrering innebär en nyhet i förhållande

till gällande rätt.

I 4 § anges vissa hinder mot mönsterrätt. Det föreslås att mönsterrätt

inte skall erhållas, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida

mot goda seder eller allmän ordning eller om det utan att vederbörligt tillstånd

lämnats innehåller statsvapen o. d., annans kännetecken eller porträtt,

något som kränker annans upphovsrätt eller rätt till fotografisk bild eller ett

för annan person registrerat mönster.

Mönsterrättens innehåll framgår av 5 §. Enligt denna bestämmelse

får ingen olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka,

importera, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som inte

väsentligen skiljer sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret. Förslaget

innebär en utvidgning av ensamrätten i förhållande till gällande rätt

genom att till de skyddade utnyttjandeformerna förts även utbjudande till

försäljning, överlåtelse och uthyrande och genom att varje yrkesmässigt utnyttjande

av mönstret på angivet sätt förbjuds. Enligt gällande rätt är endast

förfaranden i försäljningssyfte förbjudna.

Som en nyhet föreslås vidare att mönsterrätten skall omfatta endast de

varor för vilka mönstret registrerats och därmed likartade varor.

I 7 § föreskrivs visst undantag från mönsterskyddet i fråga om reservutrustning

till främmande luftfartyg.

Regler om s.k. föranvändarrätt och om konventionsprioritet

har tagits upp i 6 resp. 8 §. De stämmer i stort sett överens med motsvarande

regler i gällande lag.

Den mönsterrättsliga skyddstiden föreslås bli fem år med möjlighet

till förlängning för ytterligare två femårsperioder (9 §). Förslaget innebär

att den maximala skyddstiden utsträcks från nuvarande fem år till femton

år.

Bestämmelserna om registrering av mönster inleds med en föreskrift

att patent- och registreringsverket skall vara registreringsmyndighet (10 §).

I fråga om själva förfarandet föreslås vissa praktiskt betydelsefulla nyheter.

Ansökan om registrering skall enligt 11 § innehålla uppgift om de varor

för vilka mönstret söks registrerat. I samband med att sökanden ger in en

bild av mönstret kan han även ge in en modell. I så fall skall modellen äga

vitsord framför bilden. Vidare skall sökanden avge en skriftlig försäkran på

heder och samvete att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt. I 12 §

meddelas en regel om samregistrering, enligt vilken flera mönster kan tas

upp i samma ansökan, om mönstren hör samman med avseende på tillverkning

och bruk av varorna. Mer än 20 mönster får dock inte omfattas av en

ansökan.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

37

Systemet med nyhetsgranskning behålls, men granskningsmaterialet begränsas.

Föreligger formell eller materiell brist i ansökningen och underlåter

sökanden att efter föreläggande avge yttrande eller vidta åtgärd för att undanröja

hindret, skall ansökningen avskrivas. Avskriven ansökan kan dock

återupptas, om sökanden inom en månad inkommer med yttrande resp. vidtar

föreskriven åtgärd samt erlägger viss återupptagningsavgift. Bestämmelser

i dessa hänseenden tas upp i 15 §.

Särskilda regler föreslås i 17—18 §§ för fall då någon påstår bättre rätt

till mönstret.

En genomgripande reform är att ansökningarna om registrering skall kungöras,

sedan de har underkastats registreringsmyndighetens granskning.

Kungörelsen skall innehålla en bild av mönstret och ett tillkännagivande att

invändning mot ansökningen kan göras hos registreringsmyndigheten inom

två månader. Invändningsförfarandet anordnas i övrigt på ungefär

samma sätt som inom patenträtten, varumärkesrätten och namnrätten.

Föreskrifter om kungörande och invändning tas upp i 19 §.

En nyhet i förhållande till vad som gäller nu är att ansökningshandlingarna

och därmed även den bild av mönstret som sökanden måste ge in skall

på sökandens begäran kunna hemlighållas under en tid av högst sex

månader från ansökningsdagen eller i förekommande fall den s. k. prioritetsdagen

(19—20 §§).

Om besvär i ärende rörande ansökan om registrering ges regler i 22—

23 §§. En nyhet är att invändare tillerkänns talerätt och att talan liksom i

patent-, varumärkes- och namnärenden förs hos patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning. Mot besvärsavdelningens beslut förs talan hos

regeringsrätten.

Förslaget innehåller ingen närmare reglering rörande avtal om överlåtelse

eller om upplåtelse av licens till mönster. Bestämmelserna i 26—

30 §§ om överlåtelse, licens m. m. behandlar i huvudsak registeranteckningar

om överlåtelse och licens. Därjämte ges vissa regler om tvångslicens. Endast

en bestämmelse i 26 § är av avtalsrättslig art och föreskriver att vidareöverlåtelse

av licens får äga rum bara när avtal har träffats därom.

Enligt 28 § i förslaget skall tvångslicens kunna meddelas i vissa

fall. Den som i god tro har börjat utnyttja ett mönster yrkesmässigt efter

det att mönstret sökts registrerat men innan det har blivit allmänt tillgängligt

kan på vissa villkor erhålla tvångslicens till fortsatt utnyttjande av

mönstret. Vidare kan den som vill yrkesmässigt utnyttja ett mönster, som

är registrerat för annan, erhålla tvångslicens, om hänsyn till allmänt intresse

av synnerlig vikt kräver det. Tvångslicens meddelas enligt 30 § av rätten.

Bestämmelserna om upphörande av registrering inleds med

en föreskrift i 31 § om hävande av registrering. En nyhet är bl. a. att talan,

som grundas på att registrering meddelats annan än den som är berättigad

därtill, kan föras endast av den som påstår sig vara berättigad. I 32 § upptas

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

en likaledes ny bestämmelse om att rätten kan föra över registreringen på

den berättigade i stället för att häva den.

I anslutning till bestämmelser i 34 och 35 §§ om ansvar och ersättning

s s k y 1 d i g li e t ges vissa regler om uppgiftsskyldighet rörande mönsterregistrering.

Straffet för mönsterintrång är böter eller fängelse i högst sex

månader. Brottet har gjorts till angivelsebrott.

I fråga om skadestånd innehåller gällande lag bara en allmän föreskrift

om skadeståndsansvar för den som har gjort sig skyldig till intrång.

Enligt 35 § i förslaget skall den som uppsåtligen eller av vårdslöshet begår

mönsterintrång alltid utge skälig ersättning för det olovliga utnyttjandet.

Han skall dessutom ersätta den ytterligare skada som intrånget har medfört.

Begår någon i annat fall mönsterintrång skall han utge vederlag för utnyttjandet

i den mån det anses skäligt. Utnyttjande av mönstret före registreringen

kan enligt en särskild bestämmelse i 36 § medföra skadeståndsansvar.

Förslaget innehåller i 35 § vissa preskriptionsbestämmelser för talan om

skadestånd.

Om rätten finner att registrering har skett i strid mot gällande föreskrifter

bortfaller enligt gällande lag ansvars- och skadeståndsskyldighet, men registreringen

består. Förslaget innebär, att om domstol har förordnat om hävande

av registrering, påföljd inte får ådömas (38 §). Frågan om ett mönster

bort registreras kan i överensstämmelse härmed tas upp till prövning endast

på särskild talan. Om svaranden i ett intrångsmål invänder att mönstret

inte hade bort registreras, skall rätten på hans yrkande förklara intrångsmålet

vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligen

avgörs. Är talan härom inte väckt, skall rätten bestämma viss tid inom vilken

sådan talan skall väckas.

Förslaget upptar i 39 § bestämmelser om skyldighet att i vissa fall lämna

uPP§ift om en mönsteransökans eller mönsterregistrerings nummer. Underlåtenhet

i detta avseende medför enligt 40 § straff och skadeståndsansvar.

Av de särskilda bestämmelserna i 41—44 §§ kan nämnas regler

i 41 och 42 §§ om skyldighet för utländsk mönsterhavare att ha ombud och en

bestämmelse i 44 § om att Kungl. Maj :t fastställer avgifter och utfärdar tilllämpningsföreskrifter.

Enligt 45 § i förslaget skall rättegångsbalkens bestämmelser om laga domstol

bli tillämpliga. För det fall att svaranden inte äger känt hemvist i Sverige

skall Stockholms rådhusrätt vara behörig domstol.

Utredningens förslag möjliggör anslutning till Pariskonventionen i dess

år 1958 i Lissabon antagna lydelse, såvitt angår konventionens bestämmelser

om mönsterskydd. Utredningen vill däremot inte förorda att Sverige ansluter

sig till Haagöverenskommelsen.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen

39

Utredningens förslag till ändring i lagen den 30 december 1960 om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk avser skyddet för alster av

konsthantverk och konstindustri. För sådana alster föreslås den gemensamma

beteckningen brukskonst. Utredningen föreslår, att giltighetstiden

för upphovsrätt till verk av brukskonst skall förlängas till femtio år, räknat

från utgången av året efter det då upphovsmannen avled. Förslaget innebär

att skyddstiden anpassas till den norm som har utbildats inom Bernunionen

och som sedan länge gäller i de nordiska grannländerna. Det förutsätts

emellertid att skärpta krav skall iakttas när det gäller att avgöra vad som

utgör verk av brukskonst.

Övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i UhL har utformats

så att de nya reglerna skall tillämpas även på verk av brukskonst

som har tillkommit före nya lagens ikraftträdande men inte har offentliggjorts

före 1950. Upphovsrätt enligt äldre lag skall dock få göras gällande

under en tid av tio år från den nya lagens ikraftträdande, om inte giltighetstiden

redan har löpt ut vid ikraftträdandet.

Utredningen förordar att den nuvarande grundsatsen om s. k. dubbelt

skydd, dvs. att ett verk på en gång kan vara föremål för upphovsrätt och

mönsterrätt, behålls.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen

Utredningen föreslår att viss möjlighet öppnas att bereda sekretesskydd

för handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster. Bestämmelser

härom har tagits upp i 20 § i utredningens förslag till lag om

mönster. De föreslagna bestämmelserna förutsätter enligt utredningen ändring

i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar (sekretesslagen). Utredningen föreslår, att i 23 § sekretesslagen

som ett nytt andra stycke tas in bestämmelse att handlingar

i ärende angående ansökan om registrering av mönster inte utan sökandens

tillstånd får lämnas ut till annan i vidare mån än som följer av lagen om

mönster.

Förslaget till lag om ändring i lagen om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar

Utredningsmannen föreslår, att i samband med att Sverige tillträder Lissabontexten

av Pariskonventionen om industriellt rättsskydd vissa ändringar

görs i gällande lagstiftning om skydd för vapen och andra officiella beteck
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ningar. Enligt förslaget skall i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa

andra officiella beteckningar införas en bestämmelse om att det skydd som

lagen ger för statsvapen m. m. skall efter förordnande av Kungl. Maj :t tillkomma

också internationella organisationers namn, vapen, flaggor eller

andra emblem. I samband härmed skall enligt förslaget sådant förordnande

meddelas i fråga om Förenta Nationerna och internationella atomenergiorganet

och de organisationer som åtnjuter skydd enligt Pariskonventionen

samt de särskilda lagarna av år 1947 resp. år 1961 om skydd för FN:s och

IAEArs emblem m.m. upphävas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Huvudgrunderna för lagstiftningen

41

Mönsterskydd

Behovet av ett utvidgat mönsterskydd

Utredningen. För att möta de ökade fordringarna från konsumenternas

sida på att hantverks- och industriprodukter inte bara skall vara tjänliga för

sitt ändamål utan även utvisa en tilltalande form är det enligt utredningen

angeläget att uppmuntra nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella

formgivningen. Mönsterskyddet möjliggör skälig ersättning åt

formgivaren för hans insats och öppnar dessutom en väg för tillverkaren att

återfå sina investeringar på en ny formgivning. Liknande syften ligger visserligen

bakom upphovsrättslagstiftningen, men det är uppenbart att en

mängd varor har en estetiskt tilltalande formgivning utan att nå upp till den

konstnärliga standard som bör fordras för att ett verk i upphovsrättslagens

mening skall föreligga. Vill man åstadkomma en förbättrad formgivning på

bred front, erbjuder mönsterskyddet en naturlig komplettering till det upphovsrättsliga

skyddet.

Ett utvidgat mönsterskydd är enligt utredningen önskvärt även av hänsyn

till den internationella utvecklingen. I de flesta större industriländer

finns redan ett mönsterskydd. Härtill kommer, att enligt den år 1958

i Lissabon reviderade Pariskonventionen för industriellt rättsskydd medlemsstaterna

är skyldiga att tillhandahålla ett generellt mönsterskydd. Om

Sverige skall kunna biträda Lissabontexten — som synes erbjuda åtskilliga

fördelar inom övriga delar av det industriella rättsskyddet — är det alltså

nödvändigt att vi inför en mönsterlagstiftning av mera generell karaktär än

vår nu gällande lag av år 1899, som endast omfattar alster inom metallindustrin.

Denna begränsning till en enda industrigren torde i våra dagar

vara unik och har betraktats som en allvarlig olägenhet. Utredningen framhåller

vidare, att ett mönsterskyddssystem av mera fullständigt slag sedan

länge finns i Danmark och Norge.

Utredningen uppmärksammar i detta sammanhang mönsterrättens

förhållande till ko nkur r ensbegränsningsl ags tif t ninge

n. Det är enligt utredningen naturligt att i detta hänseende betrakta mönsterrätten

på samma sätt som patenträtten. Även mönsterrätten utgör en av

lagstiftaren sanktionerad ensamrätt. Som sådan står den inte i strid med

lcurrensbegränsningslagen. Detta innebär inte, att alla konkurrensbegränsande

åtgärder, som har samband med en mönsterrätt, skall vara undantagna

från nämnda lags tillämpning. Ingripande med stöd av konkurrensbegränsningslagen

torde således kunna komma i fråga t. ex. när mönsterrätten

utnyttjas för att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegräns
2*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning. Ingripande bör dock ske med försiktighet, så att inte mönsterrättens

utvecklingsfräinjande verkningar äventyras. Utredningen erinrar om att dess

förslag liksom 1963 års patentlagförslag (NU 1963:6) innehåller en bestämmelse

om tvångslicens för tillgodoseende av »allmänt intresse av synnerlig

vikt». Härigenom markeras ytterligare, att mönsterrätten i konkurrensbegränsningshänseende

inte bör betraktas annorlunda än patenträtten. Eftersom

mönsterrätten är avsedd att lämna skydd bara för en varas utseende och

variationsmöjligheterna därvidlag är mycket stora, verkar enligt utredningen

mönsterrätten i jämförelse med patenträtten konkurrensbegränsande bara

i ringa utsträckning.

Utredningen föreslår således att den nuvarande svenska mönsterskyddslagen

ersätts av eu generell och tidsenlig lagstiftning. Av hänsyn till den

allmänna grunden för ett mönsterskydd förordar utredningen en utvidgning

av mönsterskyddet till att i princip gälla för alla industrigrenar. Med hänsyn

till de betänkligheter som framförts från textil- och konfektionsbr

anse h erna anser dock utredningen, att tvekan kan uppkomma om

dessa branscher bör tas undan från lagens tillämpningsområde.

Från textil- och konfektionsbranschernas sida har under utredningsarbetet

hävdats att en lag om mönster i den utformning som utredningen haft

under övervägande inte är lämpad för dessa branschers behov. Även om företagen

inte kommer att i nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna,

måste de dock bevaka de registreringsansökningar och mönsterregistreringar

som förekommer. En mönsterskyddslag skulle därför enligt företrädare

för dessa branscher innebära ofrånkomliga nackdelar utan motsvarande

fördelar.

Utredningen anser, att eftersom man från branschhåll har sagt att man

inte kommer att utnyttja skyddsmöjligheterna i nämnvärd utsträckning,

antalet registreringar troligen inte kommer att bli särskilt stort. Besväret

att bevaka registreringsansökningar och registreringar torde därför inte behöva

bli betungande. Risken för massregistreringar torde starkt motverkas,

om ett objektivt nyhetskrav upprätthålls och registreringsförfarandet förbinds

med en viss nyhetsprövning samt avgifterna inte blir för låga. Utredningen

anser därför att de av branschrepresentanter uttalade farhågorna är

överdrivna. Några liknande farhågor har f. ö. inte kommit till uttryck i de

nordiska grannländerna. Den brittiska textilindustrin har uttalat sin tillfredsställelse

med mönsterskyddssystemet i Storbritannien, som även omfattar

textihnönster. Ett generellt mönsterskydd torde enligt utredningen

inte visa sig vara till men för de nu berörda branscherna, om man väger befarade

olägenheter mot de fördelar som uppenbarligen är förenade med ett

mönsterrättssystem. Enligt utredningen bör f. ö. vissa fall av intrång i mönsterrätt,

begångna inom företag med mycket stort mönstersortiment och

snabb omsättning av mönster, föranleda en mildare bedömning än vanliga

fall. Utredningen, som även har beaktat mönsterskaparnas skyddsintresse,

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

har också funnit det olämpligt att Sverige i detta hänseende har en annan

reglering än de övriga nordiska länderna, där något motsvarande undantag

inte varit på tal. Sverige torde vidare inte kunna ansluta sig till Pariskonventionens

Lissabontext, om vissa branscher tas undan från lagens tillämpningsområde.

Utredningen förordar därför att mönsterskyddet utsträcks

till att gälla alla slags varor utan inskränkning.

Remissyttrandena. Remissinstanserna framhåller allmänt behovet av

ett utvidgat mönsterskydd. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt Sveriges industriförbund framhåller i ett gemensamt yttrande

bl. a., alt avsaknaden av en tillfredsställande mönsterskyddslag har

lett till att man sökt tillgodose behovet av skydd för formgivning genom en

uttänjning av upphovsrättens regler, vilket inger praktiska och principiella

betänkligheter. En modern lag om mönster kan tillgodose huvudparten av

skyddsbehovet inom formgivningen och därigenom underlätta en mer restriktiv

och adekvat tillämpning av upphovsrättslagen. Svenska slöjdföreningen

framhåller, att möjligheten att i framtiden kunna mönsterskydda samtliga

produkter oavsett material måste innebära en uppmuntran till nyskapande

och bör stimulera producenter att för sin tillverkning använda kvalificerade

formgivare. SAR uttalar tillfredsställelse över att utredningens förslag för

det arkitektoniska skapandet innebär att ett kompletterande skydd kan erhållas

för produkter som tidigare inte kunnat inordnas under skyddslagstiflningen.

Näringsfrihetsrådet finner det rimligt att visst skydd bereds mot

plagiering av mönster med hänsyn till det omfattande utvecklingsarbete och

de medvetna strävanden på mönsterskapandets och formgivningens område

som utmärker tillverkningen i många branscher. Statens konsumentråd påpekar

att den stimulans till nyskapande som lagen avses ge även resulterar

i en kvalitativt sett god mönsterproduktion.

Patent- och registreringsverket understryker, att Sveriges anslutning till

Pariskonventionens Lissabontext förutsätter att vår lagstiftning ger ett generellt

mönsterskydd. Den svenska formgivningen står på ett högt plan

och den svenska industrin vänder sig i stor utsträckning till den internationella

marknaden. Man bör därför enligt ämbetsverket slå vakt om industrins

behov av mönsterskydd både inom och utom riket. En anslutning

till Lissabontexten innebär ett betydande steg i denna riktning. Även näringsfrihetsrådet,

RF, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund och

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd betonar vikten av en sådan

anslutning.

Flera remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse över den överensstämmelse

mellan de nordiska lagförslagen som uppnåtts.

Sveriges grossistförbund betonar, att nordisk enhetlighet kan åstadkommas

endast genom att vart land inför ett mönsterskyddssystem av det mera omfattande

slag som redan finns i Danmark och Norge.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Viss tvekan har under remissbehandlingen på sina håll uttalats med hänsyn

till mönsterrättens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Näringsfrihetsrådets majoritet noterar

med tillfredsställelse de av utredningen gjorda uttalandena i denna del och

understryker i likhet med Sveriges köpmannaförbund synpunkten att mönsterskyddets

konkurrensbegränsande verkningar som regel knappast blir av

allvarlig art med hänsyn till de stora variationsmöjligheter som föreligger i

fråga om en varas utseende. Även KF finner att de skäl på vilka konkurrensbegränsningslagstiftningen

grundas inte får föranleda att man avvisar ett

lämpligt avvägt mönsterskydd. Förbundet beaktar härvid de väntade fördelarna

i form av höjd kvalitet på många varor. Statens konsumentråd understryker,

att den föreslagna lagstiftningen väsentligen måste ses som ett

medel att skapa förutsättningar för produktion av bättre varor, inte för produktion

av varor av given kvalitet till lägre priser. Konsumentrådet anser

att förslaget kan väntas få övervägande fördelaktiga konsekvenser även för

konsumenterna och tillstyrker därför att förslaget genomförs. Statens prisocli

kartellnämnd anser det tänkbart, att när erfarenhet har vunnits av den

praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen det kan bli anledning för

kartellmyndigheterna att framföra erinringar mot utformningen av vissa

bestämmelser eller mot den praxis som har utvecklats vid tillämpningen.

En mera kritisk inställning intar NO. Ett mönsterskydd av föreslagen omfattning

öppnar enligt NO möjlighet för företag att för viss tid skaffa sig

monopol på användningen av ett mönster. Mycket starka skäl måste därför

föreligga för att förslaget skall genomföras. Konkurrensproblematiken kan

inte avfärdas enbart genom en hänvisning till andra legala ensamrätter. En

självständig bedömning måste göras, om de fördelar som från andra samhälleliga

synpunkter står att vinna på bekostnad av den fria konkurrensen

motiverar ett så omfattande mönsterskydd. Situationer där mönsterrätten

kan missbrukas genom att användas till understödjande av konkurrensbegränsning

som faller utanför mönsterrätten utgör endast en sida av problemet.

Skyddet medför nämligen konkurrensbegränsande verkningar även i

lägen, där det begagnas på ett enligt utredningens bedömningsgrunder lojalt

sätt. NO anför i denna del vidare.

Ett område, där det föreslagna mönsterskyddet kan väntas få särskild betydelse,

omfattar varaktiga konsumtionsvaror av skilda slag. Dessa varor

utgör till stor del märkesvaror och åtnjuter som sådana redan skydd enligt

varumärkeslagen. Med märkesvarusystemet följer en hel del konkurrensbegränsande

verkningar, vilka belysts i förarbetena till konkurrensbegränsningslagen

och den nya varumärkeslagen (jfr prop. 1960:167, s. 35 ff).

Dessa verkningar, som främst knyter sig till den s. k. produktdifferentieringen,

kan väntas bli avsevärt accentuerade om även varornas utseende kan

skyddas i den omfattning mönsterskyddsutredningen föreslagit. Det föreligger

på dagens marknad ofta en medveten strävan hos tillverkarna av

konsumtionsvaror att så långt som möjligt göra den egna varan särpräglad i

konsumenternas ögon. Avsikten härmed är att förmå konsumenterna att

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

45

uppfatta varan som speciell och därigenom inte helt jämförbar eller utbytbar

i förhållande till andra tillverkares produkter. Lyckas en företagare i denna

strävan, vilket inte sällan torde vara fallet, uppnår hans vara en prefererad

ställning på marknaden, som gör det möjligt att föra en inom vissa gränser

självständig prispolitik, dvs. att uttaga ett högre pris än konkurrenterna

utan att detta medför att de tidigare konsumenterna i större utsträckning

övergår till att köpa konkurrentprodukter.

Det rättsliga skydd varpå denna differentieringspolitik hittills byggt har i

regel endast varit varumärkesskyddet, vilket -— med reklamens hjälp -—

dock varit så pass effektivt, att departementschefen fann det påkallat att till

förebyggande av alltför långtgående konkurrensbegränsande konsekvenser

göra betydelsefulla inskränkningar i omfånget av det varumärkesskydd, som

föreslagits av varumärkes- och firmautredningen. Det nu föreslagna mönsterskyddet

öppnar emellertid vidgade möjligheter att uppnå rättsligt skydd

för produktdifferentiering. Utseendet på en vara, t. ex. en rakapparat eller en

termoskanna, är — inarbetat genom reklamåtgärder — en kraftigt differentierande

faktor. Det finns därför anledning räkna med att tillverkare med resurser

härtill förser sina varor med en distinkt och lagligen skyddad formgivning.

Ehuru en på utseendet grundad produktdifferentiering är vanlig redan

i dagens läge, synes ett allmänt mönsterskydd ägnat att ge dylik differentiering

större framtida betydelse och skapa förutsättningar för en exklusivitet

i marknadsföring och prissättning, som kan bli till nackdel för konsumenterna.

Riskerna för monopolprissättning torde vara störst, när det gäller goda utformningar

som i hög grad betingas av varornas funktion, enär variationsmöjligheterna

här blir färre. Den betydelse utredningen i skilda sammanhang

fäst vid variationsmöjligheterna synes f. ö. avsevärt begränsad genom

möjligheten till variantregistrering för närliggande mönster och former

samt genom skillnadskravet. Prisbildningen kan också förmodas bli indirekt

påverkad på grund av det icke ringa administrativa arbete, de juridiska bedömningsproblem

och den »övervakning» som får antagas uppkomma för

formgivare och tillverkare. Det föreslagna skyddet torde vidare medföra

ökade svårigheter för nya och för mindre företagare att hävda sig. Företag

med stora resurser kan utestänga andra företagare från vissa områden

genom att ansöka om registrering för ett stort antal mönster utan att

använda alla, ett förfarande som även skulle inverka menligt på effektiviteten

inom branschen. Över huvud taget synes man inte böra underskatta

riskerna för att ett så vittgående mönsterskydd som det föreslagna kan

komma att ogynnsamt påverka prisbildningen, effektiviteten inom näringslivet

och andra tillverkares näringsutövning, dvs. medföra verkningar som i

konkurrensbegränsningslagens mening är skadliga.

I fortsättningen framhåller NO, att formgivningen i vårt land på många

områden har utvecklats och hävdat sig jämförelsevis väl. Delta tyder på att

formgivare och tillverkare redan enligt nuvarande ordning i stor utsträckning

stimuleras till nyskapande och investeringar inom hantverk och industri.

NO är med hänsyn till det anförda inte beredd att tillstyrka ett så

långtgående mönsterskydd som utredningen föreslår och anser det angeläget

att konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att

de allmänna konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Riktpunkten måste

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

enligt NO vara, att lagstiftningen om mönsterskydd ges ett innehåll och en

utformning som i minsta möjliga mån är ägnad att begränsa den fria konkurrensen.

Med anledning av utredningens uttalande (s. 62), att ingripande med

stöd av konkurrensbegränsningslagen bör ske med försiktighet, så att inte

mönsterrättens utvecklingsfrämjande verkningar äventyras, framhåller NO

att svåra avvägningsproblem ofta uppkommer mellan konkurrenslagstiftningen

och specialregleringar av olika slag. Att mönsterrätten därvid skulle

intaga någon särställning kan inte gärna komma i fråga. I anslutning härtill

erinrar NO om departementschefens uttalande i prop. 1960:167 med förslag

till varumärkeslag (s. 37), att det inte bör vara uteslutet att ingripa mot

skadlig verkan av märkesvarumonopol, även när vidtagna åtgärder äger

stöd i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det

konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda förhandling,

även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

Två ledamöter av näring sfrihet sr ådet avstyrker helt förslaget om utvidgat

mönsterskydd. De anser att riskerna för återverkningar på prisbildningen

av ett allmänt utseendeskydd inte får underskattas. En registrerad ensamrätt

som bygger på ett allmänt utseendeskydd ger stora förutsättningar för

en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning genom att

både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda för

olika varor kan registreras. Ledamöterna erinrar också om att det föreslagna

skyddet kommer att försätta mindre och medelstora företagare samt nya

företagare i underläge. Med sina mindre resurser får dessa företagare svårigheter

att bevaka mönsterområdet, dels i fråga om möjligheten alt själva

kunna registrera mönster och dels när det gäller att undvika intrång i annans

ensamrätt. Ledamöterna pekar också på de möjligheter som från konkurrensbegränsningssynpunlct

kommer att föreligga för företagare med goda

personella och ekonomiska resurser att ansöka om registrering för ett stort

antal mönster utan att begagna dem alla. Med sina ansökningar kan de

blockera vissa områden för andra företagare. Härtill kommer de större

möjligheter som företagare med bättre resurser har när det gäller att bevaka

och beivra intrång i ensamrätten.

Utredningens förslag att mönsterskyddet skall utvidgas till samtliga industriområden

har väckt tvekan endast i fråga om textil- och konfektionsbranscherna.

Svea hovrätt tillstyrker förslaget i denna del och framhåller bl. a., att det

från synpunkten av nordisk enhetlighet är angeläget att nämnda branscher

inte undantas från skydd enligt den nya lagen. Hovrätten framhåller vidare

att Sverige sannolikt inte kan ansluta sig till Lissabontexten av Pariskonventionen,

om ett sådant undantag görs. Även patent- och registreringsverket

understryker vikten av att anslutning till Lissabontexten inte hindras genom

en begränsning av mönsterskyddet. Vidare framhåller verket de svårigheter

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

som registreringsmyndigheten kommer att ställas inför vid granskningsarbetet

och de gränsdragningsproblem som uppstår, om textil- och konfektionsbranscherna

undantas. Gränsdragningsproblemen betonas också av

Svenska patentombudsföreningen. K1F framhåller, att utländsk textil- och

konfektionsindustri inte synes ha haft dåliga erfarenheter av mönsterskydd.

Det skulle vara otillfredsställande om formgivare inom textil- och konfektionsbranscherna

förmenas rätten till mönsterskydd. Föreningen anför vidare

att man redan nu enligt god sedvänja och handelsbruk inte kopierar

andras mönster, vilket måste betyda att industrin utan tillgång till särskilda

register söker hålla reda på vad som händer på marknaden. En sådan orientering

torde inte medföra mindre tidsutdräkt och kostnader än att slå i ett

mönsterregister. Också TCO avvisar ett undantag och pekar på att handvävda

tyger för inredning och beklädnadsändamål inte sällan är förebild för industriell

produktion och bör kunna skyddas mot efterapning. Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle, överintendenten

och chefen för nationalmuseum samt RF godtar likaledes förslaget

att utsträcka mönsterskyddet till samtliga industriområden.

Tveksamhet uttalas av statens pris- och kartellnämnd, försvarets civilförvaltning,

NO, handelskammaren i Karlstad samt handelskammaren för

Örebro och Västmanlands län. Sistnämnda instans finner dock önskvärdheten

av att nå fram till en enhetlig nordisk lagstiftning vara ett starkt skäl

mot att undanta de berörda båda branscherna från lagens tillämpningsområde.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund

hänvisar till yttranden från Textilrådet och Konfektionsindustriföreningen.

Textilrådet ställer sig i princip positivt till ett mönsterskydd men

uttalar tveksamhet beträffande den föreslagna utformningen av skyddet,

framför allt registreringssystemet, som enlig rådet inte passar branscher

med mycket snabba mode- och säsongväxlingar och med ett stort antal

mönster med kort livslängd. Rådet vill inte motsätta sig att även textilvarorna

omfattas av den föreslagna lagen men förutsätter då att skydd mot

s. k. slavisk efterbildning införs genom lagstiftningen mot illojal konkurrens.

Vidare betonas nödvändigheten av att skärpta krav iakttas vid tillämpningen

av vad som skall anses vara verk av brukskonst. Inom mönsterskyddet

bör även kraven på objektiv nyhet och skillnad iakttas med stränghet. Konfektionsindustriföreningen

hemställer, att konfektionsindustri^ alster tas

undan från mönsterskyddet. Föreningen ställer sig inte negativ till ett mönsterskydd

som sådant men väl till dess utformning, främst det föreslagna registreringsförfarandet,

vilket av tids- och kostnadsskäl bedöms som opraktiskt

för denna industri. Takten i modeväxlingarna har de senaste åren i hög

grad accelererat, och flertalet företag, bl. a. inom damkonfektionen, framställer

numera mer än två kollektioner om året. Möjligheterna att praktiskt

genomföra en registrering blir sålunda av tidsskäl mycket begränsade. Även

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

om på grund härav antalet registreringar på konfektionens varuområde kan

väntas bli ringa, medför dock registreringsmöjligheten att registret kontinuerligt

måste bevakas med åtföljande kostnader, vilka i konfektionsindustrins

allt mer pressade kostnadsläge kan bidra till att ytterligare försvaga

dess konkurrenskraft. Västergötlands och norra Hallands handelskammare

hemställer, att textil- och konfektionsbranscherna undantas från

lagens tillämpningsområde. Handelskammaren finner det föreslagna registreringsförfarande!

olämpligt för att tillgodose ett mönsterskydd inom

dessa branscher. Det föreligger stor risk för att ett mönsterskydd som omfattar

även textil och konfektion skulle försämra det skydd som sedvänjan

för närvarande erbjuder dessa branscher. Även Östergötlands och Södermanlands

handelskammare uttalar sig mot ett mönsterskydd för de modebetonade

branscherna, främst textil och konfektion. Handelskammaren ställer

sig tveksam till uttalandet att man inom dessa branscher inte skulle i

nämnvärd utsträckning utnyttja skyddsmöjligheterna. Om vissa företag systematiskt

låter registrera mönster, kan konkurrenterna snart se sig tvingade

att följa efter. Genom ett måhända ganska begränsat antal registreringar

skulle ett företag kunna helt spärra ett aktuellt modeområde. Handelskammaren

nämner som exempel det s. k. op-modet. Med hänsyn till denna moderiktnings

ganska stereotypa natur skulle det, om mönsterskydd funnits, ha

varit fullt möjligt för en framsynt och företagsam fabrikant att genom registrering

av ett antal mönster med cirklar, rektanglar, kuber etc. för sin räkning

monopolisera hela detta nya, lukrativa område. Ett undantag för de

modebetonade branscherna skulle å andra sidan medföra besvärliga gränsdragningsproblem

och i hög grad komplicera förfarandet. Handelskammaren

är emellertid tveksam, om ett utvidgat mönsterskydd i den föreslagna

utformningen över huvud är av behovet påkallat och ägnat att främja

näringarna. Betydande kostnader kommer att uppstå dels direkt i samband

med registreringen av mönster, dels indirekt i och med de omfattande bevaknings-

och kontrollåtgärder som företagen måste vidta. Handelskammaren

är inte övertygad om att ett skydd genom registrering av mönster bäst

tillgodoser företagarnas intressen. Erforderligt skydd mot otillbörlig efterapning

kan ordnas enklare och till väsentligt lägre kostnad genom en utbyggnad

av lagstiftningen mot illojal konkurrens. Främst med hänsyn till

de särskilda problemen rörande de modebetonade branscherna är handelskammaren

inte beredd tillstyrka att det framlagda förslaget till mönsterskydd

förverkligas. Denna uppfattning delas av kommerskollegium, som

hävdar att mönsterskydd inte bör införas i strid mot företagarnas vilja. Det

är enligt kollegium tydligt att företagarna inom textil- och konfektionsbranscherna

motsätter sig att skyddet skall omfatta dessa branscher. Det

torde emellertid här vara fråga om ett av de fält där prydnadsmönster är

vanliga och ett undantag härvidlag skulle följaktligen leda till att Sverige

inte kan ansluta sig till Lissabontexten.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Departementschefen. Det är i vårt land liksom i det allt övervägande flertalet

kulturländer sedan länge vedertaget att samhället bör stödja skapande

andlig verksamhet genom att med vissa begränsningar ge upphovsmannen

ensamrätt till vad han har skapat. Denna grundsats har varit vägledande

för det omfattande lagstiftningsarbete som under senare tid har bedrivits

på immaterialrättens område och som resulterat i 1960 års upphovsrättslag

och lag om rätt till fotografisk bild, varumärkeslagen (VmL) den

2 december 1960 (nr 644) och patentlagen (PatL) den 1 december 1967

(nr 837). I linje med dessa nya lagar ligger det förslag till ny lag om mönster

som mönsterskyddsutredningen har lagt fram. Det mönsterskydd som

förslaget innefattar avser att skydda sådan formgivning som väl utgör ett

nyskapande men som inte alltid når upp till den konstnärliga nivå som

utgör villkor för skydd enligt upphovsrättslagstiftningen eller äger tillräcklig

uppfinningshöjd för att kunna skyddas genom patent. I förhållande till

nu gällande lag den 10 juli 1899 om skydd för vissa mönster och modeller

innebär förslaget en avsevärd utvidgning av mönsterskyddet. Detta skall

sålunda inte som nu vara begränsat till att gälla endast alster tillhörande

metallindustrin utan skall omfatta alla industrigrenar och dessutom äga

tillämpning på såväl nyttomönster som prydnadsmönster.

Utredningens förslag har i sina huvuddrag allmänt tillstyrkts under remissbehandlingen.

Endast ett fåtal remissinstanser har avstyrkt förslaget

eller intagit en mera tveksam hållning. Längst i sin kritik har NO och två

ledamöter av näringsfrihetsrådet gått. De har ansett sig inte kunna tillstyrka

ett så långtgående mönsterskydd som utredningen har föreslagit.

De båda ledamöterna av näringsfrihetsrådet har framhållit, att en registrerad

ensamrätt, som bygger på ett allmänt utseendeskydd, ger stora förutsättningar

för en omotiverad exklusivitet i marknadsföring och prissättning

genom att både färdigvaror, olika slags halvfabrikat och vissa detaljer avsedda

för olika varor kan registreras. De anmärker också, att mindre och

medelstora företagare liksom även nya företagare kommer i underläge

genom sina mindre resurser, när det gäller att bevaka mönsterområdet, både

i fråga om möjligheten att själva kunna registrera mönster och i fråga om

möjligheten att undvika intrång i annans ensamrätt. En annan olägenhet

är enligt dessa två ledamöter av rådet, att företagare med goda personella

och ekonomiska resurser kan ansöka om registrering för ett stort antal

mönster utan att begagna dem alla och därigenom kan blockera vissa områden

för andra företagare. NO:s kritik går likaledes ut på att den föreslagna

lagstiftningen skulle få ej önskvärda konkurrensbegränsande verkningar

genom att den ger möjlighet att för viss tid skaffa monopol på användningen

av ett mönster. NO, som ingående har utvecklat sina synpunkter på denna

fråga, har vidare framhållit bl. a., att det föreslagna mönsterskyddet öppnar

vidgade möjligheter att få rättsligt skydd för produktdifferentiering. Ett

allmänt mönsterskydd är sålunda enligt NO ägnat att ge en sådan produkt
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

differentiering som grundas på utseendet större framtida betydelse och

skapa förutsättningar för en exklusivitet i marknadsföring och prissättning

som kan bli till nackdel för konsumenterna. NO har ansett det angeläget att

konkurrensproblematiken belyses och övervägs ytterligare och att de allmänna

konkurrensintressena tillmäts särskild vikt. Lagstiftningen måste

enligt NO utformas så att den i minsta möjliga mån begränsar den fria

konkurrensen.

I likhet med utredningen vill jag framhålla, att det med stigande välstånd

från konsumenternas sida ställs alltmera ökade krav på att hantverks- och

industriprodukter skall inte bara vara tjänliga för sitt ändamål utan också

utvisa en tilltalande form. Liksom utredningen anser jag det därför vara angeläget

att uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella

formgivningen. Mönsterskyddet erbjuder här en ensamrätt som

möjliggör skälig ersättning åt formgivaren för hans skapande insats och

dessutom öppnar en väg för tillverkaren att återfå de investeringar han bär

lagt ned på en ny formgivning. En lagstiftning enligt de riktlinjer som utredningens

förslag följer är i hög grad ägnad att stimulera till ett nyskapande

som kommer allmänheten till godo i form av nya, estetiskt och funktionellt

högvärdiga produkter.

Att invändningar från konkurrensbegränsningssynpunkt kan göras mot

ett utvidgat mönsterskydd är självklart, eftersom syftet med mönster skyddet

just är att skapa ensamrätt till ett mönster. Frågan är hur långt lagstiftningen

bör gå. Att märka är härvid att ett tämligen väl utbildat mönsterskydd

redan finns i de flesta större industriländer. Vi behöver inte gå längre

än till våra grannländer Danmark och Norge för att finna ett betydligt mera

fullständigt mönsterskydd än det vi har. Den idé som ligger till grund för en

sådan omfattande mönsterskyddslagstiftning har också kommit till uttryck i

internationella överenskommelser, främst 1883 års Pariskonvention för

industriellt rättsskydd. Vid ingången av år 1969 var 79 länder bundna av

konventionen och därmed medlemmar av den s. k. Parisunionen. Skyddet

av den industriella äganderätten har enligt konventionen till föremål patent,

nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller, fabriks- eller handelsmärken

och servicemärken (varumärken), firma- och ursprungsbeteckningar

samt undertryckande av illojal konkurrens. Dess grundsats är, att

den som tillhör ett unionsland skall i annat unionsland åtnjuta de förmåner

i fråga om den industriella äganderätten som detta lands lagstiftning

tillerkänner landets egna medborgare. Konventionen föreskriver i sin lydelse

enligt 1958 års Lissabontext och 1967 års Stockholmstext ett oinskränkt

mönsterskydd. Lissabontexten hade vid ingången av år 1969 tillträtts

av 52 länder. Enligt min mening bör det krävas mycket starka

skäl för att Sverige skall ställa sig utanför denna stora krets av länder med

ett väl utbildat mönsterskydd. För att Sverige skall kunna biträda Lissaboneller

Stockholmstexten är det nödvändigt att vi inför en mönsterskyddslag
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

stiftning av mera generell karaktär än 1899 års lag. Det är också en förutsättning

för nordisk rättslikhet på området att Sverige liksom Finland inriktar

sig på ett mera fullständigt mönsterskyddssystem. Det samarbete som

har skett mellan mönsterskyddsutredningen och motsvarande kommittéer i

Danmark, Finland och Norge har också resulterat i praktiskt taget likalydande

lagförslag i samtliga berörda länder.

Självfallet måste hänsyn tas till de konkurrensbegränsande verkningar som

en utvidgad mönsterskyddslagstiftning medför och som har beskrivits närmare

i NO:s remissyttrande. Det är sålunda från allmän synpunkt av vikt att

sådan konkurrens upprätthålls som leder till effektivitet inom näringslivet

och till en rimlig prisnivå. Det kan emellertid inte bortses från att en mönsterskyddslagstiftning

även är konkurrensbefrämjande, i det att den uppmuntrar

till konkurrens i fråga om högvärdig formgivning. Den skänker

formgivaren det stöd som ofta torde vara nödvändigt för att han skall anse

det lönande att helhjärtat satsa på en fullödig formgivning, som inte bara

kan visa sig lönsam för honom själv utan också kommer konsumenterna till

godo. Att på detta sätt stimulera till både estetiskt och funktionellt högklassiga

produkter är ingen nyhet hos oss. Det utgör endast en vidareutveckling

av den idé som ligger till grund för 1960 års lagstiftning om upphovsrätt

till bl. a. konstnärliga verk. Som utredningen har framhållit och

som också kommit till uttryck under remissbehandlingen medför ett utvidgat

mönsterskydd vid sidan av denna lagstiftning den fördelen att man kan

undgå en sådan uttänjning av upphovsrättslagens tillämpningsområde som

lätt föranleds av bristen på ett sådant skydd.

Från konkurrenssynpunkt är det vidare av betydelse att en formellt sett

visserligen omfattande ensamrätt enligt utredningens förslag är underkastad

praktiskt viktiga begränsningar. Till vissa sådana begränsningar återkommer

jag närmare i det följande. I detta sammanhang vill jag endast erinra om

att det av utredningen föreslagna skärpta nyhetskravet medför en gallring

och att det uppställda skillnadskravet begränsar skyddsobjekten till alster

av kvalificerad formgivning. Härigenom lämnas bl. a. banala mönster utanför

skyddet. Det kan vidare framhållas, att mönsterskyddet — till skillnad

från varumärkesskyddet — är tidsbegränsat. Det skall enligt förslaget kunna

gälla längst femton år. Av betydelse är också att mönsterrätten i motsats till

patenträtten inte ger ett idéskydd utan bara ett utseendeskydd. Och när det

gäller en varas utseende är variationsmöjligheterna vanligen betydande och

i allt fall avsevärt större än vid tekniskt idéskapande. Risken för skadliga

monopol är därför inte så framträdande på mönsterområdet. Endast i fall

då ett mönster representerar enda möjliga praktiska utformningen av en

teknisk idé uppstår en påtaglig begränsning i variationsmöjligheterna. Sådana

fall torde emellertid vara så sällsynta — om de alls förekommer —

att de inte kan tillmätas någon praktisk betydelse, när det gäller att fastställa

huvuddragen av en lagstiftning i ämnet. Den skillnad som mönster
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

rätten sålunda uppvisar i förhållande till både patent- och varumärkesrätten

medför att dess konkurrensbegränsande verkan är avsevärt mindre.

Det bör vidare beaktas att särskilda regler till skydd för allmänheten har

införts i förslaget, bl.a. bestämmelser om tvångslicens och om uppgif tsskyldighet.

Erfarenheterna från Danmark och Norge, där man länge haft ett allmänt

mönsterskydd, ger inte anledning till berättigade farhågor för att

nämnvärda olägenheter skall följa från konkurrensbegränsningssypunkt.

Vid bedömningen av frågan om mönsterrättens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen

får även beaktas, att om ensamrätten till

mönster skulle läggas till grund för konkurrensbegränsande åtgärder, ett inskridande

från samhällets sida i princip är möjligt enligt 1953 års lagstiftning

mot konkurrensbegränsning inom näringslivet. Vid gränsdragningen

mellan denna lagstiftning och det industriella rättsskyddet kan det givetvis

inte komma i fråga att låta mönsterrätten inta någon särställning. Jag vill i

den delen hänvisa till mina uttalanden om motsvarande gränsdragningsproblem

för varumärkesrättens del vid remissen till lagrådet av förslaget till varumärkeslag

(prop. 1960:167 s. 37). Ett ingripande mot skadlig verkan av ensamrätt

till mönster bör kunna ske inte bara om en mönsterhavare går utom

ramen för sina rättigheter enligt mönsterskyddslagen och utnyttjar ensamrätten

till att tvinga fram eller understödja annan konkurrensbegränsning

utan undantagsvis även om hans åtgärder framstår som oantastliga från rent

mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan från konkurrensbegränsningssynpunkt.

Åtgärder av sådant slag bör således i enskilda

fall kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Som statens pris- och kartellnämnd har uttalat bör de framtida verkningarna

av det utvidgade mönsterskyddet noga studeras. Skulle det befinnas

att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser om de former under

vilka ingripande kan ske är otillräckliga, får man ta upp frågan om en skärpning

av dessa bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till

den betydelse som samhällets konsumentupplysning i pris- och kvalitetsfrågor

har för att motverka sådana avvikelser från en effektiv fri konkurrens

som har sin grund i bristande marknadskännedom hos konsumenterna.

På grundval av det anförda vill jag i likhet med det stora flertalet remissinstanser

ansluta mig till utredningens förslag att införa ett generellt mönsterskydd,

dvs. ett skyddssystem som i princip omfattar samtliga industrigrenar.

Med införande av ett generellt mönsterskydd uppkommer fråga om undantag

bör göras för viss eller vissa industrigrenar. Denna fråga har både

under utredningsarbetet och under remissbehandlingen särskilt gällt textil-

och konfektionsbranscherna. Från dessa branscher har

nämligen rests krav på undantag från den tilltänkta lagstiftningen. Utredningen

har dock stannat för att inte föreslå något sådant undantag. Enligt utredningen

är farhågorna hos dessa branscher för att massregistreringar skall

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

uppkomma med därav följande krav på skärpt bevakning från företagarnas

sida överdrivna. En starkt bidragande orsak till utredningens ståndpunkt

har också varit, att något sådant undantag som förut nämnts inte gäller f. n.

i Danmark eller Norge och att de övriga nordiska ländernas mönsterkommittéer

inte har visat intresse för att nu införa ett sådant undantag.

Vid remissbehandlingen har meningarna i denna fråga varit delade. Majoriteten

av remissinstanserna har anslutit sig till utredningens förslag.

Därvid har betonats bl. a. de av utredningen anförda skälen att ett undantag

skulle vålla svåra gränsdragningsproblem och vidare på ett olyckligt sätt

skulle fjärma oss från regleringen i de övriga nordiska länderna och troligen

också hindra en anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller

Stockholmstext. Textilindustrins eget branschorgan, textilrådet, har ansett

sig kunna godta förslaget, dock endast under förutsättning att ett särskilt

skydd införs mot s. k. slavisk efterbildning. Konfektionsindustriföreningen

däremot har hävdat, att konfektionsindustrins alster bör tas undan från det

föreslagna mönsterskyddet. Föreningen har framhållit, att antalet registreringar

på grund av de snabba modeväxlingarna visserligen torde bli fåtaliga

men att registret dock måste bevakas kontinuerligt och att detta medför

kostnader, som i dagens pressade läge kan bidra till att ytterligare försvaga

industrins konkurrenskraft. Kommerskollegium och några handelskamrar

har också avstyrkt förslaget. De har därvid främst åberopat, att mönsterskydd

inte bör införas i strid mot företagarnas vilja.

De skäl som i det föregående har anförts för ett utvidgat mönsterskydd

gäller samtliga industrigrenar. Även inom textil- och konfektionsbranscherna

bör mönsterskaparnas intressen beaktas. Ett undantag för viss industrigren

skulle medföra att Sverige kommer att inta en särställning internationellt

sett, även inom Norden. Ett undantag drar också med sig svåra gränsdragningsproblem,

som bör undvikas. Endast om det kan påvisas att nämnda

branscher skulle komma att lida påtagligt men genom ett mönsterskydd

bör det därför komma i fråga att göra undantag för dem. De undersökningar

som utredningen har gjort och vad som har framkommit under remissbehandlingen

synes emellertid ge vid handen, att farhågorna för menliga följder

av ett mönsterskydd på dessa områden är överdrivna. Som både utredningen

och en remissinstans har påpekat sker det redan nu en långtgående

bevakning från företagarnas sida av utvecklingen på mönsterområdet inom

dessa branscher. Besväret att bevaka registreringar och registreringsansökningar

torde därför inte innebära sådan ökad belastning eller medföra sådana

kostnadsökningar att de kan tillmätas avgörande betydelse. Härvid är

också att märka att tillgången till offentliga publikationer och register kan

väntas underlätta bevakningen.

Som jag redan har nämnt synes man nu inom textilindustrin i princip

vara beredd att godta ett mönsterskydd. De synpunkter som textilrådet har

fört fram beträffande tillämpningen av nyhets- och skillnadskraven liksom

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

önskemålet om skärpta krav vid bedömande av vad som skall anses utgöra

verk av brukskonst kan jag i huvudsak ansluta mig till. Motsvarande synpunkter

torde göra sig gällande inom konfektionsindustrin. Den av textilrådet

särskilt berörda frågan om skydd mot s. k. slavisk efterbildning återkommer

jag till närmare i det följande, men jag vill redan nu förutskicka,

att det skyddsbehov det här gäller åtminstone i viss omfattning torde bli tillgodosett

inom ramen för den tilltänkta nya lagstiftningen mot otillbörlig

konkurrens.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att en ny mönsterskyddslagstiftning

inte förses med något undantag utan i likhet med vad som skett

i andra länder, som har ett någorlunda väl utvecklat mönsterskydd, utformas

så, att den kommer att omfatta samtliga industrigrenar. Därigenom

blir det helt klart, att något hinder i detta hänseende inte föreligger för en

svensk anslutning till Pariskonventionens Lissabon- eller Stockholmstext.

Mönsterrättens föremål

Gällande rätt. Enligt 1 § första stycket ML gäller skyddsrätten sådana

mönster som används vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin.

I andra stycket föreskrivs att under mönster också innefattas

modell, som i fråga om ändamålet är jämförlig med mönster.

I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts, att mönsterrätten

omfattar endast s. k. prydnadsmönster, varmed närmast torde avses

mönster vars form inte är huvudsakligen betingad av nyttiga eller i övrigt

praktiska hänsyn. I praxis har sådana mönster som exempelvis trycktyper av

metall och majonnästub med speciellt utformat hål för utpressning av majonnäsen

ställts utanför mönsterrätten, eftersom mönstren inte ansetts äga

prydnadskaraktär utan bara haft till ändamål att ge ett tilltalande utseende

åt tryckalstren resp. den utpressade majonnäsen.

Utredningen. Utredningen har funnit det angeläget att söka definiera

mönsterbegreppet. Som en sammanfattande beskrivning på de mönsterbildande

dragen bör enligt utredningen anges allt som är ägnat att bestämma

en varas utseende. Genom att begagna begreppet utseende begränsar man de

åsyftade effekterna till dem som kan förnimmas visuellt.

För att markera att det inte bara är den färdigtillverkade varan som kan

göras till föremål för mönsterrätt utan även den ritning, modell eller liknande

som skall utgöra förebilden vid varutillverkningen och som normalt har

färdigställts innan tillverkningen tar sin början anser utredningen, att ett

mönster bör beskrivas som en förebild. Därigenom upprätthålls också en

principiell skillnad mellan ett mönster och ett föremål, som har framställts

med mönstret som förebild.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Det är enligt utredningen inte nödvändigt att behålla den i gällande lag

och i Pariskonventionen förekommande distinktionen mellan mönster och

modeller, vilken onödigt tynger lagtexten. Definitionen av mönsterbegreppet

bör därför omfatta både två- och tredimensionella förebilder.

Utredningen tar därefter upp frågan om skydd för mönster med praktiskt

syfte, s. k. n y 11 o m ö n s t e r. Läget i svensk praxis torde enligt utredningen

kunna uttryckas så, att registrerbarheten av ett mönster är beroende

bl. a. av om det prydande eller det nyttiga utgör huvudsaken i mönstret.

Även utländska mönsterlagar gäller i allmänhet, åtminstone formellt sett,

endast för prydnadsmönster. I Norge ges dock skydd även för nyttomönster.

Utredningen anser det naturligt att det vid sidan av patenträtten inrättas

en smidig skyddsform med tanke på den omsorg och de investeringar som

har lagts ned på en tekniskt betingad ny varuutformning. Genom att slå

samman skyddet för prydnadsmönster och nyttomönster undviker man en

besvärlig gränsdragning mellan estetisk och funktionell målsättning. Erfarenheterna

från den svenska mönsterregistreringsmyndigheten ger enligt

utredningen vid handen, att det många gånger är praktiskt taget omöjligt

att upprätthålla en gränslinje mellan dessa båda mönstertyper. Vid en av

utredningen företagen enkät har också framkommit ett starkt övervägande

intresse för att nyttomönster skall omfattas av den blivande lagen, och vid

överläggningar mellan de nordiska mönsterkommittéerna har enighet rått

om att jämställa nyttomönster med prydnadsmönster.

Utredningen finner att det även i övrigt kan anföras goda skäl för att slopa

kravet på prydnadskaraktär och övergå till ett allmänt utseendeskydd, dvs.

göra skyddet oberoende av om formgivningen har betingats av estetiska eller

praktiska hänsyn, resp. om prydnadseffekt föreligger eller inte. Bruksföremålen

har alltid en viss praktisk uppgift att fylla och formgivningen är därför

begränsad av funktionella hänsyn. Utredningen anser det vara till fördel

för utvecklingen av den industriella formgivningen, att denna inte till följd

av en snäv mönsterrättslagstiftning inskränks till ett prydande av bruksföremålen

utan får fortskrida även i rent praktiska banor. Den möderne

formgivaren deltar mestadels redan från början vid utformningen av en

produkt och det är efteråt mycket svårt att avgöra vad som har tillkommit

av praktiska skäl och vad som har gjorts för att tillfredsställa ögat. Ur

formgivarnas och industrins synvinkel torde det enligt utredningen föreligga

lika stor anledning att ge skydd för nya mönster med praktiskt syfte

som att bereda prydnadsmönstren skydd. I båda fallen måste det anses angeläget,

att nyskapandet stimuleras genom en skyddslagstiftning, som erbjuder

effektiva medel mot stötande efterbildningar. Att tillägga upphovsmannens

syfte med formgivningen rättslig betydelse anser utredningen

olämpligt från praktisk synpunkt.

Utredningen tar därefter upp de betänkligheter mot nyttomönsterskydd

som hänför sig till det speciella fall då ett mönster utgör den enda möj
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

liga praktiska utformningen av en teknisk idé. Det har

enligt utredningen ansetts att nyttomönsterskydd i sådana fall motverkar

den tekniska utvecklingen. När den tekniska idé som ligger bakom mönstret

inte uppfyller förutsättningarna för patent, skall nämligen enligt denna

uppfattning idén och närliggande idéer vara fria till allmänt begagnande.

Om nu mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen av idén

och mönstret får skydd inom mönsterrättens ram, åstadkoms på en omväg

skydd för den tekniska idén.

Utredningen anser, att dessa betänkligheter inte äger sådan styrka att

man har anledning beakta dem. Sådana fall då ett mönster verkligen utgör

den enda möjliga tekniska utformningen av en idé måste nämligen enligt

utredningen antas vara mycket sällsynta. Om man i lagen inför ett undantag

för sådana mönster, uppkommer i tillämpningen svårigheten att bedöma,

när en utformning verkligen kan sägas vara den enda tekniskt sett

möjliga. Utredningen föreslår därför, att mönsterlagen skall utan undantag

omfatta alla slags mönster, tvådimensionella och tredimensionella, prydnadsmönster

och nyttomönster.

Mönsterrätten skall enligt utredningens förslag ha förebilden för en varas

utseende till föremål. Denna definition avser att ge uttryck åt att det är hela

varans utseende som skall framgå av mönstret. Om en del av en vara, t. ex.

ett handtag, ett stolsben eller annat halvfabrikat, kan vara föremål för omsättning

i handeln, finns inget skäl att behandla sådana delar på annat sätt

än som särskilda varor, vilkas hela utseende skall kunna skyddas som

mönster.

Utredningen föreslår i likhet med de övriga nordiska kommittéerna, att

även ornament skall hänföras till mönsterrättsobjekten.

Remissyttrandena. Utredningens definition av mönsterbegreppet lämnas

utan erinran av remissinstanserna.

Förslaget att skydd skall kunna uppnås inte bara för prydnadsmönster

utan även för nyttomönster godtas av flertalet remissinstanser. Patent-

och registreringsverket framhåller svårigheterna vid tillämpningen av

gällande mönsterlag att dra gränsen mellan prydnads- och nyttomönster och

anser det inte finnas något hållbart skäl att vägra nyttomönstren registreringsskydd.

Liknande synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd

och Svenska patentombudsföreningen. Skånes handelskammare, till

vilken handelskammaren i Gefle ansluter sig, biträder likaså förslaget i denna

del och framhåller att nuvarande ordning, enligt vilken mönsterskydd

inte kan erhållas för nyttomönster, har tvingat företagen att i stället söka

patent. Detta förhållande torde i viss mån ha bidragit till att kraven på uppfinningshöjd

i praxis har sänkts, vilket måste betecknas som olyckligt.

Konstfackskolan finner det utomordentligt viktigt att modern formgivning

skyddas utan krav på speciell prydnadskaraktär. Enligt KIF måste en form
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

givare kunna stå till produktionens tjänst med förebilder av såväl nyttosom

prydnadskaraktär eller helst en kombination av båda. Det är därför i

högsta grad i hans intresse att föremålet för mönsterrätten definieras som

ett allmänt utseendeskydd. Även handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län, överintendenten och chefen för nationalmuseum, SAF, Sveriges

hantverks- och industriorganisaiion, Sveriges industriförbund, RF och

Sveriges grossistförbund uttalar sig till förmån för utredningens förslag.

Två ledamöter av näringsfrihetsrådet vill att förslaget begränsas till att

gälla endast skydd för prydnadsmönster. Enligt deras mening har utredningen

alltför lättvindigt avfärdat risken för ogynnsamma samhälleliga

verkningar av den vittomfattande ensamrätt som föreslås. Som exempel på

vilken omfattning skyddet skulle få har utredningen anfört att ett stolsben i

visst utförande skulle kunna skyddas, oavsett vilken utformning de olika

stolar i vilka det ingår har i övrigt. Ledamöterna framhåller, att om det föreslagna

skyddet hade funnits tidigare, det skulle ha gällt för det företag som

först började använda de funktionellt utformade handtag till strykjärn som

nu är allmänt förekommande och för en mängd av de plastprodukter som

har tillkommit på marknaden under de senaste åren. Från prissynpunkt

skulle detta kunna innebära mycket stora risker, eftersom den funktionella

eller utseendemässiga utformningen av vissa detaljer av varor i försäljningshänseende

kan få mycket större betydelse än de rent kvalitativa egenskaperna

hos varan i övrigt. En liknande ståndpunkt intar NO och kommerskollegium.

Kollegium framhåller, att det för en anslutning till Pariskonventionens

Lissabontext inte torde vara nödvändigt att införa skydd för

nyttomönster.

Försvarets civilförvaltning finner inte tillräckligt bärande skäl föreligga

för att utsträcka mönsterskyddet till en formgivning, som är huvudsakligen

tekniskt betingad. Ämbetsverket anser det angeläget att formgivningen är i

åtminstone någon grad estetiskt tilltalande. Dessutom synes mönsterrätt inte

böra komma i fråga i andra fall än då formen på grund av det estetiska elementet

ger varan ett ökat värde. Den form som t. ex. krigsmateriel

erhåller torde som regel vara helt funktionellt betingad. Det estetiska är här

av underordnad betydelse. En blivande mönsterrätt synes därför inte böra

gälla krigsmateriel.

Näringsfrihetsrådets majoritet delar utredningens uppfattning, att nyttomönster

bör skyddas, men vill samtidigt göra den begränsningen att om ett

visst mönster undantagsvis skulle visa sig utgöra den enda möjliga

praktiska utformningen av en teknisk idé mönsterrätt

inie bör kunna förvärvas för denna utformning. Liknande synpunkter framförs

av NO och Sveriges grossistförbund. Svea hovrätt erinrar om att utredningen

— för det fall att en undantagsbestämmelse skulle befinnas erforderlig

— föreslagit att mönsterrätten inte skall omfatta sådana element som

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uteslutande åsyftar en teknisk verkan. Hovrätten antar att en sådan bestämmelse

kan befinnas ändamålsenlig.

Förslaget att godta ornament som mönsterrättsobjekt tillstyrks eller

lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Departementschefen. Utredningens förslag att definiera mönster som

förebilden för en varas utseende innebär, att den gällande distinktionen

mellan mönster och modeller, dvs. mellan tvådimensionella och tredimensionella

förebilder, slopas. Detta förslag innebär en lagteknisk förenkling,

som jag i likhet med remissinstanserna inte har något att invända mot.

Förslaget innebär vidare den nyheten att skydd införs för nyttomönst

e r vid sidan av prydnadsmönster. Förslaget har i denna del godtagits av

så gott som samtliga remissinstanser. Med ett allmänt utseendeskydd undgår

man en rad gränsdragningssvårigheter när det gäller att bestämma tillämpningsområdena

för mönsterskyddet och det patenträttsliga skyddet. Det är

också tydligt att intresset av att stimulera till ett nyskapande på formgivningens

område framträder minst lika starkt när det gäller nyttomönstren

som i fråga om prydnadsmönstren. De farhågor för ogynnsamma samhälleliga

verkningar av ett nyttomönsterskydd som har uttalats från vissa håll

och som närmast tar sikte på lagstiftningens konkurrensbegränsande verkan

bör inte överdrivas. I den delen kan jag åberopa vad jag redan har anfört

i det föregående om mönsterskyddslagstiftningens förhållande till konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Jag biträder därför utredningens förslag att skydd enligt den nya lagen

skall beredas också nyttomönster. Detta innebär att jag inte kan dela den

av försvarets civilförvaltning framförda uppfattningen att mönsterskydd bör

förutsätta att formgivningen är i någon grad estetiskt tilltalande eller att det

estetiska momentet ger varan ett ökat värde. Att formgivningen i ett visst

fall är så gott som uteslutande betingad av funktionella hänsyn — som torde

vara fallet exempelvis beträffande krigsmateriel — bör enligt min

mening inte i och för sig utesluta möjligheten av ett mönster skydd. Jag är

därför inte beredd att förorda några sådana undantag från lagens tillämpningsområde

som civilförvaltningen har ifrågasatt.

Ett mönsterskydd som omfattar också nyttomönster lämnar visst utrymme

för att enklare konstruktioner och små uppfinningar kan beredas skydd

som mönster, när lösningen av det tekniska problemet just ligger i en viss

utformning av en vara. Mönsterskyddet erbjuder dock i dessa fall endast ett

utseendeskydd för den speciella utföringsform som mönstret representerar.

Genom mönsterskyddet kan alltså inte som inom patenträtten uppnås något

skydd för den tekniska idén som sådan.

I diskussionen har gjorts gällande att ett nyttomönsterskydd är till skada

för den tekniska utvecklingen i sådana fall då mönstret utgör den enda

möjliga praktiska utformningen av en teknisk idé.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterskyddet skulle här komma att innebära även ett idéskydd, trots att

den tekniska idén inte är av sådan kvalitet att den kan skyddas som patent.

Utredningen har uppmärksammat detta problem men har avstått från att

föreslå någon särskild undantagsbestämmelse för dessa fall. Det är enligt

utredningen bara i sällsynta undantagsfall som det saknas möjligheter att

tillgodogöra sig en i och för sig skyddad teknisk idé i andra yttre former än

dem som mönsterskyddats. Härjämte har utredningen åberopat svårigheterna

att tillämpa en undantagsregel på lämpligt sätt.

Några av remissinstanserna har intagit en motsatt ståndpunkt och har

förordat en undantagsregel. För egen del ansluter jag mig emellertid till utredningens

uppfattning. De fall då en undantagsregel skulle bli tillämplig

torde i verkligheten bli ytterligt fåtaliga, om de över huvud taget kommer

upp. Varken utredningen eller någon av de remissinstanser som har rekommenderat

en undantagsbestämmelse har kunnat anföra något praktiskt

exempel. Med hänsyn till den moderna teknikens nivå och utvecklingstakt är

det också högst sannolikt att praktiskt taget varje teknisk idé kan realiseras

i flera än en utförandeform. Det måste under alla förhållanden vara

utomordentligt svårt att på förhand avgöra om en viss utformning av en teknisk

idé är den enda tänkbara. Hur undantagsregeln än utformas skulle det

därför sannolikt möta stora svårigheter att tillämpa den i praktiken, och det

får antas att registreringsmyndigheten skulle komma att visa stor restriktivitet

i tillämpningen. Det finns också anledning anta att man i de sällsynta

undantagsfall som kan bli aktuella för en tillämpning av regeln i verkligheten

har att göra med ett tekniskt nyskapande av sådan uppfinningshöjd

att ett idéskydd kan beredas enligt patentlagstiftningen. Och om det i något

enstaka gränsfall skulle visa sig att mönsterskydd har kommit att åtnjutas

för en formgivning som representerar den praktiskt sett enda möjliga utformningen

av en icke patenterbar teknisk idé och detta leder till en allvarlig

snedvridning av konkurrensen bör, som jag tidigare har uttalat, förfarande

enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen inte vara uteslutet.

Skulle det i övrigt framstå som ett allmänt intresse av synnerlig vikt att ensamrätten

till mönstret bryts, torde de regler om tvångslicens som utredningen

har föreslagit (28 § andra stycket) och som även jag vill förorda utgöra

ett tillräckligt effektivt instrument att tillgodose de ändamålssynpunkter

som ligger till grund för tanken att helt undanta mönster av denna art

från lagens tillämpningsområde.

Utredningens förslag att mönsterskydd skall beredas även för s. k. om ament

— dvs. fantasiskapelser, som är ägnade att användas till dekorering

av varor — står i överensstämmelse med vad som gäller enligt internationell

praxis. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

Även jag biträder förslaget.

Till frågor om den närmare innebörden av uttrycken »förebild», »vara»

och »ornament» återkommer jag i det följande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Nyttighetsmodeller

Utredningen. Utomlands förekommer på sina håll, att man vid sidan av

patent och mönsterrätt tillhandahåller en skyddsform för enklare konstruktioner

av typen nyttighetsmodeller, s. k. Gebrauehsmuster. Denna skyddsform

avser tekniska idéer till skillnad från mönsterrätten, som gäller en

varas form eller utseende. Man kan därför tala om ett idéskydd eller funktionsskydd

— inte olikt ett patent — i ena fallet och ett formskydd eller utseendeskydd

i det andra. Denna distinktion har viss betydelse för skyddsomfånget

i de båda fallen. Mönsterrätten lämnar skydd endast åt formen,

oavsett om denna ger uttryck åt en teknisk idé, medan Gebrauehsmuster -—

enligt tysk praxis -— lämnar skydd för den tekniska idén utan bundenhet

till formen. Intrång i rätten till Gebrauehsmuster kan således föreligga även

då föremålet inte har samma utseende som det registrerade utan överensstämmer

med detta bara i fråga om den bakomliggande uppfinningstanken,

sådan denna kommit till uttryck i skyddsanspråket.

De nordiska utredningarna har inte funnit skäl att föreslå en skyddsform

av typen Gebrauehsmuster vid sidan av patent och mönsterrätt. Som ett

starkt skäl mot att införa ensamrätt till enklare konstruktionsidéer har åberopats

att man, när det gäller en teknisk idé som ligger under patenterbarhetsgränsen,

principiellt måste utgå från att varje fackman på området är

i stånd att åstadkomma samma sak. Ytterligare ett viktigt skäl är, att ett inte

obetydligt skydd erbjuds genom en mönsterrätt som omfattar även nyttomönster.

Att de nordiska patentlagkommittéerna har varit negativt inställda

till saken har för den svenska utredningen framstått som ett betydelsefullt

skäl mot att införa skydd för Gebrauehsmuster hos oss. Den stora enhetlighet

på patenträttens område som uppnåtts skulle nämligen luckras upp på

ett allvarligt sätt om man i Sverige ensidigt införde ett Gebrauchsmustersystem.

Remissyttrandena. Utredningens ståndpunkt att inte föreslå någon särskild

skyddsform för nyttighetsmodeller (Gebrauehsmuster) tillstyrks eller

lämnas utan erinran av så gott som alla remissinstanser.

Patent- och registreringsverket anser att uppfinningar som inte har tillräcklig

uppfinningshöjd och teknisk effekt för att kunna patenteras inte bör

medges ensamrätt utan bör hållas fria för begagnande av envar. Enligt vad

verket har sig bekant har erfarenheterna utomlands av Gebrauehsmuster

inte varit sådana att systemet bör införas i Sverige. Skånes handelskammare

delar likaledes utredningens uppfattning, att spörsmålet om införande av

skydd för Gebrauehsmuster har sådan anknytning till patenträtten att frågan

härom inte bör närmare övervägas inom mönsterskyddslagstiftningens

ram. Enligt handelskammarens mening synes det inte heller lämpligt att nu

pröva frågan i särskild ordning, eftersom införandet av en sådan skydds
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

61

form i svensk rätt skulle innebära, att den nordiska rättslikhet som uppnåtts

på det industriella rättsskyddets område skulle gå förlorad. Därtill

kommer, att om utredningens förslag om skydd för nyttomönster genomförs,

framförda önskemål om skydd för enklare konstruktioner i viss

utsträckning blir tillgodosedda. Likartade synpunkter framförs av näringsfrikets,

rådet, föreningen Sveriges statsåklagare, handelskammaren i Gefle,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, Sveriges grossistförbund,

Svenska industriens patentingenjörers förening och SACO.

Några remissinstanser uttalar sig emellertid till förmån för ett Gebrauchsmusterskydd.

Statens konsumentråd anser att en utvidgning av det föreslagna

nyttomönsterskyddet i riktning mot Gebrauchsmuster skulle kunna

medge ett smidigt och billigt skydd även för funktionella förbättringar på

konsumentvaruområdet. Svenska patentombudsföreningen tycker visserligen

inte att lagstiftning om Gebrauchsmuster hör hemma i en lag om skydd

för mönster. Föreningen kan emellertid inte godta att utredningen helt avvisat

tanken på ett Gebrauchsmusterskydd. En lag om skydd för Gebrauchsmuster

eller enklare konstruktioner (»Kleinpatent») kan och bör enligt föreningen

ges ungefär samma ställning av satellitlag till patentlagen som fotografilagen

intar till upphovsrättslagen.

RF tar inte definitiv ställning för eller emot institutet Gebrauchsmuster.

Sedan den nya patentlagen och mönsterskyddslagen trätt i kraft och har

verkat någon tid, kan det dock enligt förbundet visa sig nödvändigt att

komplettera patentskyddet och mönsterskyddet på ett eller annat sätt. Därvid

kan såväl ett extra skydd för enklare uppfinningar, s. k. småuppfinningar,

som ett idéskydd av typ Gebrauchsmuster komma i fråga. Övervägandena

härom torde få göras av en särskild utredning.

Svenska uppfinnar kontor et framhåller i detta sammanhang, att behov

av en särskild skyddsform för enklare uppfinningar har

framträtt med hänsyn till den kraftiga ökningen av antalet småuppfinningar

av konstruktions- eller förbättringstyp. Kontoret föreslår, att denna fråga

blir föremål för särskild utredning.

Departementschefen. I Tyskland förekommer vid sidan av vanligt mönsterskydd

och patent den speciella skyddsform som benämns Gebrauchsmuster.

En liknande skyddsform förekommer även i vissa andra länder,

dock inte i något av de nordiska länderna. Innebörden av Gebrauchsmusterskydd

är, att den bakom mönstrets utformning liggande tekniska idén skyddas

i viss utsträckning, oberoende av den presenterade utföringsformen.

Skyddet kan därmed typiskt sett sägas ligga mellan det vanliga mönsterskyddet

och patentskyddet.

Utredningen har inte funnit skäl att förorda ett Gebrauchsmuster-skydd

här i landet. Så gott som samtliga remissinstanser delar denna uppfattning.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har också enighet rått om att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

en sådan skyddsform f. n. inte bör införas. De skäl som har anförts till stöd

för denna ståndpunkt finner jag övertygande. Jag beaktar särskilt, att de

ändamål som ett Gebrauchsmusterskydd skulle tjäna i viss utsträckning

kommer att tillgodoses genom det skydd som kommer att beredas s. k.

nyttomönster, låt vara att skyddet här begränsas till den givna utformningen

och inte får karaktär av ett idéskydd.

Att tanken på ett Gebrauchsmusterskydd avvisas i detta sammanhang

hindrar givetvis inte att frågan kan tas upp på nytt sedan de nya patentoch

mönsterskyddslagarna har varit gällande någon tid och behovet av en

särskild skyddsform av denna typ kan bedömas i belysning av då vunna erfarenheter

av de nya lagarnas tillämpning.

Under remissbehandlingen har framställts önskemål om en särskild

skyddsform för enklare uppfinningar. Som jag framhöll redan

vid remissen till lagrådet av förslaget till patentlag (prop. 1966:40 s. 52)

torde det emellertid inte föreligga något större praktiskt behov av sådana specialregler.

Jag är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag på denna

punkt.

De allmänna skyddsförutsättningarna

Kravet på mönsterskapande verksamhet

Gällande rätt. Enligt 1 § ML äger mönstrets upphovsman eller hans rättsinnehavare

vinna mönsterrätt. Andra personer är utestängda från att förvärva

ett giltigt mönsterskydd. Regeln upprätthålls genom 16 § ML, enligt

vilken den som anser sin rätt vara förnärmad genom registreringen kan

föra talan vid allmän domstol om registreringens upphävande. — Bestämmelserna

förutsätter, att rätten att erhålla mönsterregistrering är en rättighet

som kan överlåtas, gå i arv osv.

Utredningen. Utredningen förordar, att i likhet med vad som allmänt

gäller inom mönsterrätten upphovsmannaskap till mönstret skall utgöra en

förutsättning för rätten att erhålla mönsterskydd. Enligt utredningen är det

ur allmän synvinkel oeftergivligt att skyddsrätt till mönster medges bara

om mönstret har framkommit genom en skapande arbetsinsats. Mönsterskyddet

fyller uppgiften att ge stimulans till nyskapande och det är i konsekvens

härmed som utredningen bland skyddsförutsättningarna i första

hand uppställer villkoret att rättigheten skall tillkomma mönsterskaparen.

Med mönsterskaparen bör enligt utredningen likställas dennes rättsinnehavare.

Utredningen framhåller, att kravet på mönsterskapande innebär dels att

ingen annan än mönsterskaparen eller dennes rättsinnehavare får förvärva

mönsterrätt — alltså t. ex. inte den som olovligen tillägnat sig mönstret •—

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

dels att det verkligen är fråga om ett framskapat mönster och inte ett rent

naturföremål som en snäcka, en sten, ett löv osv. eller ett på slumpartad

mekanisk väg framkallat alster. Naturföremålen bör som sådana hållas

utanför mönsterrätten, och en medveten verksamhet bakom mönstrets tillkomst

bör krävas.

Beträffande mönsterskapandet bör enligt utredningen inte gälla någon särskild

kvalifikation. Om arbetsinsatsen varit stor eller ringa saknar betvdelse.

Svensk och utländsk mönsterskapare ställs lika. Har flera personer

medverkat vid frambringandet av mönstret, är de gemensamt att anse

som mönsterskapare. Kravet på den skapande insatsen anser utredningen

bäst kunna uttryckas negativt, dvs. att alstret inte får ha tillkommit genom

efterbildande. När det gäller mönster som har framställts med ett

naturföremål eller annat redan existerande föremål som direkt förebild,

t. ex. en människa eller ett djur, torde i vissa fall kravet på mönsterskapande

inte vara uppfyllt, medan i andra fall en bearbetning, stilisering eller anpassning

till praktiskt bruk otvivelaktigt innefattar en mönsterskapande

verksamhet. Ett avgjutande torde dock aldrig kunna betraktas som en arbetsinsats

av sådan karaktär att mönsterskapande föreligger.

Genom möjligheten för mönsterskaparens rättsinnehavare att förvärva

mönsterrätt har utredningen markerat, att det liksom enligt gällande rätt

redan innan ansökan om registrering görs föreligger en rättighet till mönstret,

som inte är identisk med rätten till föremålet som lösöre betraktat. Det

gäller här rättigheten att skaffa sig den ensamrätt till mönstret, som mönsterrätten

erbjuder. Utredningen fastslår, att rättigheten är överlåtbar och att

den kan gå i arv, testamenteras osv. Av rättighetens överlåtbarhet torde följa

att den kan utmätas, se närmare betänkandet s. 307.

Remissyttrandena. Utredningens uttalanden om innebörden av kravet på

mönsterskapande verksamhet har väckt gensagor från bara ett fåtal remissinstanser.

Patent- och registreringsverket anser det oriktigt att kräva att det

verkligen skall vara fråga om ett framskapat mönster till skillnad från ett

på slumpartad mekanisk väg framkallat alster. En sträng distinktion torde

bär ofta vara svår att upprätthålla. Verket anser, att en tillräcklig insats kan

ligga redan i upptäckandet av en vacker eller ändamålsenlig form hos ett

slumpartat framkommet föremål. Även Stockholms rådhusrätt hävdar att

ett på slumpartad väg framkallat alster bör kunna föranleda mönsterskydd,

under förutsättning att erforderlig nyhet och skillnad föreligger. Samma

uppfattning hävdas av RF, som vidare framhåller att det ofta torde vara

omöjligt att klarlägga om ett mönster har tillkommit mera av en slump än

som resultatet av ett på utformning inriktat skapande.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att, i överensstämmelse

med gällande rätt, upphovsmannaskap till mönstret bör gälla

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

som förutsättning för skydd enligt mönsterskyddslagen. Den skyddssökande

måste själv ha åstadkommit mönstret genom någon form av skapande arbete

eller också ha förvärvat mönsterskaparens rätt till mönstret, dvs. vara

dennes rättsinnehavare. I allt väsentligt kan jag också ansluta mig till utredningens

uttalanden om vad detta krav skall innebära. I likhet med vissa

remissinstanser anser jag dock, att kraven på skapande insats inte bör ställas

så högt, att man helt utesluter möjligheten att bereda skydd för mönster som

har tillkommit mera av en slump än som resultatet av en i egentlig mening

skapande arbetsinsats. Det kan i det enskilda fallet vara nära nog ogörligt

att med bestämdhet avgöra, hur mönstret har tillkommit. Genom att fast

upprätthålla nyhets- och skillnadskraven torde man i praktiken kunna uppnå

också den begränsning av tillämpningsområdet som är önskvärd från

dessa synpunkter.

Registrering skr av et

Utredningen. Utredningen anför, att ett registreringssystem

tillämpas enligt de allra flesta länders mönsterrättslagar. Mestadels är

registeringen obligatorisk och tillhör därmed skyddsförutsättningarna. Huvudalternativet

till ett obligatoriskt registreringssystem torde enligt utredningen

vara den upphovsrättsliga ordningen, dvs. att mönsterrätt erkänns

uppstå utan att några formaliteter iakttas.

För ett obligatoriskt registreringssystem talar enligt utredningen framför

allt, att det till skillnad från ett skyddssystem utan formkrav tillgodoser allmänhetens

intresse av att lätt kunna skaffa sig information om förekommande

mönsterrätter. Visserligen gagnar ett formlöst skyddssystem mönsterskaparna

och deras rättsinnehavare genom att de slipper besvär med registreringsåtgärder

och kostnader i samband därmed. Utredningen har dock

funnit, att allmänhetens och framför allt industrins intresse av tillgängliga

informationsmöjligheter väger så avsevärt mycket tyngre att ett frångående

av registrering som en skyddsförutsättning inte kan komma i fråga. Utredningen

föreslår därför att mönsterrätt förvärvas genom registrering, vilken

liksom hittills bör ske centralt för hela riket hos patent- och registreringsverket.

Utredningen har övervägt, om med registrering skulle kunna jämställas

någon form avinarbetning såsom inom varumärkesrätten men har avvisat

denna möjlighet.

Remissyttrandena. Förslaget att mönsterrätt skall kunna förvärvas endast

genom registrering tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

De remissinstanser som har uttalat sig i frågan delar också utredningens

uppfattning, att man inte jämsides med registrering bör godkänna

inarbetning som skyddsgrundande. Patent- och registreringsverket

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

framhåller, att inarbetningsbegreppet synes främmande och principiellt

oriktigt med hänsyn bl.a. till att mönsterskyddet bör vara tidsbegränsat.

Departementschefen. Utredningens förslag att mönsterrätten liksom hittills

skall grundas på ett registreringssystem har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av samtliga remissinstanser. Även jag biträder detta förslag.

Jag delar även utredningens och remissinstansernas uppfattning att det

inte är ändamålsenligt att godkänna inarbetning som skyddsgrundande.

Nyhetskravet

Utredningen. I valet mellan ett krav på obj ek tiv nyhet i patenträttslig

mening och ett krav på endast subjektiv nyhet i upphovsrättslig mening

bar utredningen i överensstämmelse med gällande rätt stannat för det förra

systemet. Utredningen framhåller därvid bl. a., att kravet på subjektiv nyhet

inte innefattar någonting annat än den fordran på mönsterskapande som

utredningen har förordat. Frågan gäller därför bara om det därutöver skall

ställas krav på objektiv nyhet. Ett viktigt skäl för ett sådant krav är enligt

utredningen, att förslaget omfattar också nyttomönster och därmed närmar

sig patenträtten. Vidare framhåller utredningen, att sannolikheten för dubbelskapande

på den industriella formgivningens område är tämligen stor.

Den understryker också bevissvårigheterna. Den omedelbara grunden till

utredningens ståndpunkt är emellertid att det från allmän synpunkt inte kan

anses rimligt att erbjuda ensamrätt för annat än sådant som objektivt sett

har tillfört varumönsterområdet någonting nytt. Även utredningens grundsyn,

att mönsterrättens främsta ändamål är att stimulera till nyskapande,

leder enligt utredningen till att ett krav på objektiv nyhet måste förordas.

Av skäl som utredningen närmare utvecklar (bet. s. 114 f) finner den inte

heller anledning föreslå någon form av begränsning av nyhetskravet, vare

sig till tid, rum eller miljö.

Medan gällande rätt bland nyhetshindren tar upp bara mönster som har

funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller varit återgivet på alster

som har hållits till salu offentligen, förordar utredningen ett praktiskt taget

absolut nyhets krav. Allt som har blivit allmänt tillgängligt, vare

sig det skett genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat

sätt, skall anses som känt och därmed vara uteslutet från mönsterskydd.

Beträffande den närmare innebörden av nyhetskravet hänvisar utredningen

i första hand till vad patentlagkommittéerna har anfört i frågan (prop.

1966:40 s. 73 f, jfr mönsterskyddsutredningens betänkande s. 116 f).

Den generella nyhetsregeln medför att även tidigare ingiven ansökan,

varigenom mönstret eller ett liknande mönster presenterats, verkar som nyhetshinder,

om den tidigare ansökningen blivit offentlig när den senare ansökningen

görs. Utredningen föreslår emellertid i annat sammanhang, att handlingarna

i ärende rörande mönsterregis trering skall på sökandens begäran

3—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Iiungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

hållas hemliga under en lid av högst sex månader. Fråga uppkommer då om

förhållandet mellan en äldre hemlig ansökan och en yngre ansökan (kol1

i s ion). I gällande lag föreskrivs, att om ansökan om registrering av samma

eller väsentligen lika mönster görs av flera, den av de sökande skall ha

företräde som först inkom till registreringsmyndigheten med fullständiga

ansökningshandlingar (10 § ML). Någon möjlighet att få handlingarna hemlighållna

av registreringsmyndigheten finns inte nu. Regeln täcks således av

det nu föreslagna generella nyhetskravet, men bestämmelsen härom löser

inte problemet vid kollision med en äldre hemlig ansökan.

Efter förebild av patentlagförslaget förordar utredningen att även mönster,

som framgår av en äldre hemlig ansökan om patent eller om varumärkesregistrering

eller om mönsterregistrering, bör utgöra nyhetshinder, om

mönstret sedermera i samband med ansökningen här i landet görs tillgängligt

för envar av vederbörande myndighet.

Utredningen framhåller att vissa generella undantag måste göras från

nyhetskravet. I anslutning till art. 11 i Pariskonventionen föreslås, att mönsterrätt

skall kunna förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader

innan registreringsansökningen gjordes hade blivit allmänt tillgängligt till

följd av att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, förevisat

mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

I detta sammanhang avvisar utredningen på närmare anförda skäl tanken

att införa ett allmänt kortvarigt publiceringsskydd (betänkandet s.

117 f).

I överensstämmelse med patentlagförslaget föreslår utredningen vidare,

att undantag skall göras även för det fall att mönstret inom samma tid före

registreringsansökningen hade blivit allmänt tillgängligt genom att någon

gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt uppenbart

missbrukat vunnen kännedom om mönstret.

Med hänsyn till alt mönsterrätt förvärvas genom registrering anser utredningen,

att dagen för ansökan om registrering bör vara avgörande för frågan,

om den erforderliga nyheten föreligger eller har gått förlorad. Detta

överensstämmer med vad man möter på patentområdet och vad som för

närvarande gäller enligt mönsterlagarna i Sverige, Danmark och Norge

liksom i flertalet andra länder.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om ett objektivt och praktiskt

taget absolut nyhets krav har vunnit allmän anslutning. Svenska

patentombudsföreningen framhåller, att det faktum att även rent tekniska

moment skall beaktas vid bedömningen av ett mönsters helhetsutseende

gör det nödvändigt att kräva objektiv nyhet vid bedömningen av

mönstret.

Svea hovrätt går närmare in på förslaget, att en äldre hemlig ansökan om

mönsterregistrering eller om patent vid kollision med en yngre an
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969 67

sökan om mönsterregistrering skall äga verkan som nyhetshinder oberoende

av om den leder till registrering och under förutsättning bara att den blir

allmänt tillgänglig för allmänheten, innan den avskrivs eller avslås. Förslaget

har här samma innebörd som förslaget till patentlag (2 §). Hovrätten

erinrar om att kommittéerna för nordiska patent motiverade denna

regel med att överensstämmelse borde uppnås med Europarådets konvention

om förenhetligande av vissa delar av patenträtten samt EEC:s preliminära

utkast till patentkonvention. Europarådets lagkonvention och EEC-förslaget

gäller emellertid inte mönsterrätten. Det föreligger därför enligt hovrättens

mening knappast anledning att i mönsterlagen gå lika långt som i patentlagen.

Hovrätten förordar, att en äldre hemlig ansökan, som blir allmänt

kand efter det en yngre ansökan om mönsterregistrering har getts in, skall

gälla som nyhetshinder endast om den leder till registrering.

Departementschefen. Utredningens förslag att behålla gällande rätts krav

på objektiv nyhet hos mönstret som en skyddsförutsättning har lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder detta förslag.

I gällande mönsterlagstiftning är nyhetskravet begränsat genom att nyhetshindrande

material beaktas endast i vissa former. Mönstret skall sålunda

ha tagits in i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller ha återgetts på alster som

hållits till salu offentligt. Utredningens förslag innebär att denna begränsning

upphävs och att nyhetskravet blir av praktiskt taget absolut karaktär.

Allt som är allmänt känt blir sålunda i princip av betydelse för bedömningen

av mönstrets nyhet. Förslaget har också i denna del allmänt godtagits

vid remissbehandlingen. Principiella synpunkter talar för utredningens

förslag. Till förmån för detta kan även åberopas samhällets intresse

av att registrering inte sker för ett mönster som har gjorts tillgängligt för

allmänheten, låt vara att kännedomen ännu faktiskt är begränsad till en

mindre grupp personer. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Enligt utredningen förstås med uttrycket »vad som blivit känt» allt som

har blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett genom avbildande, utställande,

saluhållande eller på annat sätt. I överensstämmelse med vad som

gäller beträffande uppfinning enligt PatL bör ett mönster anses ha blivit

allmänt tillgängligt, när en större eller obestämd krets av personer har haft

tillfälle att få del av det, varvid undantag dock får göras för fall då de personer

det gäller står i ett särskilt förhållande till mönsterskaparen.

Som en nyhet föreslår utredningen, att också i vissa fall av kollision

med äldre ansökningar nyhetshinder skall anses föreligga. Sålunda skall

enligt förslaget mönster som framgår av en inte allmänt tillgänglig ansökan

om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering anses som känt,

förutsatt att mönstret sedermera i samband med nämnda ansökan görs tillgängligt

för envar. Detta förslag har i allmänhet inte föranlett någon erinran

vid remissbehandlingen. I ett yttrande förordas dock att en äldre ansökan

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skall verlca nyhetshindrande endast om den äldre ansökningen leder till

registrering. Utredningens förslag stämmer emellertid överens med vad som

gäller enligt 2 § PatL och jag finner det önskvärt att patent- och mönsterrätten

får samma innehåll i detta hänseende. Jag biträder därför utredningens

förslag.

Utredningen har föreslagit vissa undantag från nyhetskravet. Enligt

förslaget skall således mönsterrätt kunna förvärvas utan hinder av att

mönstret inom sex månader före registreringsansökningen har blivit allmänt

tillgängligt genom att antingen sökanden eller någon från vilken denne härleder

sin rätt har förevisat mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell

utställning eller också att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats

gentemot sökanden eller någon från vilken denne härleder sin rätt.

Det förra undantaget, som återgår på en bestämmelse i Pariskonventionen,

finns redan i gällande rätt men har i förslaget preciserats i vissa hänseenden.

Förslaget har i denna del inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen

och torde böra godtas.

Det senare undantaget är nytt och motiveras av att mönsterskaparen i viss

omfattning bör vara skyddad mot sådant offentliggörande av mönstret som

sker utan hans vilja. Ett liknande undantag har föreskrivits i 2 § PatL.

Även på denna punkt har förslaget lämnats utan erinran av remissinstanserna

och det bör enligt min mening godtas.

Skillnadskravet

Utredningen. Utredningen erinrar om att ett mönster som är helt identiskt

med ett allmänt tillgängligt mönster till följd av nyhetskravet inte kan beredas

skydd. I anslutning härtill uppkommer frågan om ett mönster kan

vinna skydd, när det visserligen inte är identiskt med förut tillgängligt

mönster men företer endast så små avvikelser att man kan tala om viss

överensstämmelse. Man står inför frågan om det s. k. skillnadskravet. Denna

fråga har sin motsvarighet när det gäller att bestämma mönsterrättens

skyddsomfång, dvs. hur långt ensamrätten sträcker sig utanför identitetsfallen.

Enligt utredningen bör som en grundläggande regel gälla, att det är

mönstrets helhetsutseende som skall betraktas och jämföras med vad som

redan har blivit allmänt tillgängligt. Det får alltså i princip inte vara så, att

man bedömer likhet och avvikelser bara i detaljer. I fråga om graden av skillnad

bör som regel gälla att man skall få ett nytt helhetsintryck av mönstervaran.

Detta kan dock enligt utredningen leda vilse i vissa speciella situationer.

Så t. ex. kan en förändring te sig ringa och därmed ha föga verkan

på helhetsutseendet men trots det utgöra resultatet av ett omfattande formgivningsarbete

och därjämte kräva en avsevärd insats i form av verktygsanskaffning

och annat för exploatering av produkten. De utseendemässiga

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

förändringar som föreligger i sådana fall kan lätt iakttas av fackmän på området.

Det finns alltså tillfällen, när det är befogat med skydd mot efterbildande

även av mönster som till synes skiljer sig bara obetydligt från

andra mönster. Exempel på detta kan hämtas från bestickområdet, där tämligen

små förändringar, som normalt kanske inte omedelbart observeras

av allmänheten, skall kunna vara tillräckliga för att uppfylla skillnadskravet.

I andra fall kan en ringa förändring bli mycket framträdande och

därigenom få stor betydelse för helhetsutseendet utan att det fördenskull

finns anledning att ge skydd åt det förändrade mönstret. Som exempel på

detta nämner utredningen att man förser en eljest neutral yta på ett föremål

med en stor röd prick, som uppenbarligen kan ge ett nytt helhetsutseende

åt varan men som knappast gör det förändrade föremålet mönsterskyddsvärt.

Gemensamt för båda dessa ytterlighetsfall är enligt utredningen, att

man har tagit fasta på om någonting som är väsentligt för det skyddsvärda

har inträffat genom förändringen. Detta bör som regel vara fallet, när helhetsutseendet

har förändrats så att de mönster det gäller tydligt skiljer sig

från varandra. Så bör emellertid enligt utredningen även i övrigt vara fallet,

när förändringen är väsentlig. Som skyddsförutsättning bör alltså gälla

— i överensstämmelse med nu gällande rätt — att mönstret väsentligen skiljer

sig från vad som redan har blivit allmänt tillgängligt. Detta uttryckssätt

omfattar även nyhetskravet, vilket således liksom i gällande rätt inte behöver

anges särskilt.

Skillnadskravet bör enligt utredningen visserligen ges ett anspråksfullt

innehåll men bör dock inte tillämpas för strängt. Utredningen understryker,

att skillnadskravet inte får uppfattas som ett krav på uppfinningshöjd eller

som ett kvalitetskrav i gängse mening utan endast som ett krav på utseendemässig

distans eller olikhet av inte ringa betydelse.

Utredningen är inte enhällig i denna del. En ledamot har med instämmande

av experten föreslagit att skillnadskravet uttrycks så att mönstret

skall »tydligt» skilja sig från vad som har blivit känt. Ordet »väsentligen»

i majoritetens förslag ger enligt reservanterna uttryck för en alltför sträng

uppfattning i fråga om skillnadskravet. Ordet »tydligt» bör enligt deras

mening ge underlag för en något mildare praxis än den som utredningens

majoritet synes åsyfta. Det klargör dessutom bättre att skyddet är ett rent

ulseendeskydd. Reservanterna har utvecklat sin mening närmare i betänkandet

(s. 349ff).

Skillnadskravet medför enligt utredningen, att obetydliga skillnader inte

skall erkännas som tillräckliga för att en mönsterrätt skall kunna förvärvas.

Utredningen förutsätter således att vad man brukar kalla för banala

mönster merendels kommer att lämnas utan skydd.

Enligt utredningen ligger det i sakens natur att man måste använda olika

måttstock när man skall bedöma mönsterskillnader inom olika branscher.

Inom sådana varuområden som exempelvis textil- och möbelin
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dustrierna måsle avvikelserna vara tämligen stora för att erforderlig skillnad

skall anses föreligga. Utredningen belyser sin mening med flera exempel

på tillämpningen av skillnadskravet (betänkandet s. 124—126).

Utredningen tar i detta sammanhang upp frågan om man vid sidan av

skillnadskravet bör ställa krav på egenart hos ett mönster för att det skall

skyddas. Under hänvisning till att ett sådant krav är främmande på nyttomönsterområdet

och att skillnadskravet bör kunna fylla samma funktion

ställer sig utredningen emellertid avvisande till denna tanke.

Frågan om en väsentlig skillnad skall anses föreligga i det enskilda fallet

är enligt utredningen uppenbarligen beroende av en subjektiv värdering.

Enligt utredningen bör man här i tveksamma fall hämta ledning från uppfattningen

hos den sakkunskap som representerar branschen i fråga. Utredningen

understryker att de mönsterrättsliga skyddsförutsättningarna inte är

avsedda att tillämpas efter en konstnärlig bedömning. Utredningen bär inte

ansett det nödvändigt att gå in på frågan om att upprätta en särskild s a kkunnig

nämnd för hithörande frågor men förutsätter att behov härav

kan uppstå i framtiden.

Remissyttrandena. Utredningens bestämning av skillnadskravet har väckt

delade meningar. Till förmån för majoritetens förslag att skillnadskravet

skall anses uppfyllt när ett mönster väsentligen skiljer sig från vad som redan

har blivit allmänt tillgängligt uttalar sig bl. a. hovrätten för Västra

Sverige. Hovrätten granskar minoritetens invändningar, att ordet »väsentligen»

tyder på att man åsyftar detsamma som genom kravet på uppfinningshöjd

vid patent och att uttrycket »tydligt» bättre klargör, att mönsterskyddet

är ett utseendeskydd. Det förstnämnda argumentet anser hovrätten knappast

bärande, särskilt som ett annat uttryckssätt har använts i patentlagförslaget.

I fråga om den senare invändningen framhåller hovrätten, att

enligt utredningsmajoriteten även andra faktorer än sådana som direkt

hänför sig till varans utseende skall beaktas vid skillnadsprövningen. Enligt

hovrättens mening har majoriteten anfört goda skäl för en friare bedömning

av skillnadsfrågan. Hovrätten erinrar i detta sammanhang om att termen

väsentligen eller något liknande uttryck har använts av lagstiftaren i

åtskilliga fall av vitt skiftande natur för att beteckna att mera bagatellartade

förhållanden inte skall medföra en viss rättsföljd. Även Föreningen Sveriges

statsåklagare ansluter sig till majoritetens uppfattning. Den av majoriteten

förordade utformningen av skillnadskravet överensstämmer enligt föreningen

med den formulering som f. n. gäller inom mönsterlagen, och någon förändring

av tillämpningen har inte åsyftats. Föreningen anser att det valda

uttryckssättet även på ett lämpligt sätt ger uttryck för tanken att obetydliga

skillnader inte skall erkännas som tillräckliga, för att ett mönsterskydd skall

kunna förvärvas. Som utredningen har framhållit bör mönstrets helhetsut
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

71

seende självfallet läggas till grund för ett bedömande av om skillnadskravet

skall anses uppfyllt.

Av de instanser som godtar majoritetens förslag uttalar sig flera för en

sträng tillämpning av skillnadskravet. Hit hör Skånes handelskammare,

handelskammaren i Gefle, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges industriförbund, Textilrådet och Svenska industriens patentingenörers

förening. Textilrådet uttalar att mönsterskydd inte bör kunna

ges för en textil bindning och inte heller för enfärgade, randiga, rutiga och

diagonalmönstrade alster. Även Sveriges grafiska industriförbund betonar

att skydd inte bör medges för exempelvis enfärgade tapeter, viss typ av s.k.

gauffrering eller för enklare randade eller rutade mönster.

Enligt kommerskollegium ligger majoritetens förslag i och för sig i linje

med kollegiets syn på hithörande frågor men har samtidigt påtagliga nackdelar.

Det innebär nämligen att skyddet kommer att bli tämligen vidsträckt.

Detta beror bl. a. på att straffbart mönsterintrång kommer att föreligga i fall

då någon utnyttjar ett mönster som visserligen skiljer sig från det skyddade

mönstret men utan att skillnaden är väsentlig. Enligt kollegiets uppfattning

är en sådan ordning ägnad att skapa osäkerhet inom näringslivet. Många kommer

att avstå från att använda ett mönster av rädsla för att det sedermera

hävdas att han har gjort sig skyldig till intrång i annans mönsterrätt. Också

för vederbörande myndigheter måste det bli vanskligt att bedöma om intrång

föreligger. Kollegiet hoppas att bedömningen inte blir alltför restriktiv.

Likartade synpunkter framförs av statens pris- och kartellnämnd. Enligt

nämnden gäller det att utestänga sådana mönster från skydd som har en

påfallande likhet med redan tillgängliga mönster eller som är helt hanala

och vilka det från allmän synpunkt inte finns anledning att skydda. Ett för

långt drivet skillnadskrav kan emellertid få skadliga verkningar från konkurrenssynpunkt

genom att skyddet för ett registrerat mönster blir alltför

omfattande. Avgörande kommer att bli vilken praxis som utvecklas hos registreringsmyndigheten.

Nämnden anser att denna praxis måste följas noga

och att ändringar i lagtexten bör vidtas senare, om tillämpningen leder till

betänkliga resultat.

Åtskilliga remissinstanser förordar att skillnadskravet, i enlighet med minoritetens

förslag, uttrycks med ordet »tydligt». Patent- och registreringsverket

framhåller, att detta uttryck bättre än ordet »väsentligen» anger att

det är fråga om varans utseende, det visuella. Ordet »väsentligen» har en vidare

innebörd. Vid registreringsmyndighetens skillnadsprövning måste avgörande

vikt fästas vid varans utseende, eftersom prövningen annars blir

alltför subtil och kommer att kräva expertis på skilda områden. Det kan

exempelvis göras gällande, att en ändring som inte är tydlig likväl är väsentlig,

eftersom den innebär en skillnad i förhållande till det ursprungliga

mönstret som är påtaglig för en fackman. Ändringen kan sålunda medföra

att varan kan framställas på ett betydligt enklare sätt och med väsentligt

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

KurigL Maj:ts proposition nr 16S är 1969

lägre produktionskostnader. Om ordet »tydligt» väljs bör detta dock — med

hänsyn till den internordiska rekommendationen om överenssstämmelse

mellan skyddsomfång och skillnadskrav (betänkandet s. 159 f) — ersätta

ordet »väsentligen» i både 2 och 5 §§ i lagförslaget. Skulle ordet »väsentligen»

ha valts för att möjliggöra likalydande texter i de nordiska mönsterlagarna

eller för att tillgodose starka krav från industrins eller formgivarnas

sida, vill verket inte motsätta sig att det står kvar i lagen. Detta får dock

inte medföra att skillnadskravet uppfattas annorlunda eller strängare än om

ordet »tydligt» hade använts. Sveriges advokatsamfund anser att den framställning

som utredningen har gett i fråga om skillnadskravet lämnar läsaren

i ovisshet om hur skillnaden egentligen skall bedömas. Samfundet finner

ordet »väsentligen» oklart i detta sammanhang, eftersom det kan råda delade

meningar om och bero på olika värderingar vad som är väsentligt. I

likhet med minoriteten anser samfundet att ordet »tydligt» ger en bättre

uppfattning om vad som åsyftas. Även Stockholms rådhusrätt finner majoritetens

uttalanden om skillnadskravet i vissa delar svårförståeliga. Utredningen

synes mena, att man vid bedömandet av kravet på »utseendemässig

distans» bör ta hänsyn till sådana — endast för en fackman på området lätt

iakttagbara — omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet och

storleken av insatserna i form av anskaffning av verktyg o. 1. för exploatering

av produkten. Att sådana omständigheter skulle kunna vara av betydelse

för bedömande av skillnadskravet finner rådhusrätten svårt att

godta. Rådhusrätten delar utredningens uppfattning, att skillnadskravet inte

får uppfattas som ett kvalitetskrav och att mönsterskyddet bör vara ett rent

utseendeskydd. Att sådana omständigheter som de nyss anförda får beaktas

innebär, att man tillerkänner omständigheter vid sidan av mönstrets faktiska

utseende betydelse vid skillnadsprövningen. För såväl allmänheten

som registreringsmyndigheten kan det enligt rådhusrätten medföra stora

olägenheter att vid bedömningen av skillnaden mellan olika mönster tvingas

göra sådana överväganden som utredningen förutsätter vara erforderliga.

Överväganden av denna art kan vara inte bara svåra att göra utan också

kostnadskrävande. I stället för uttrycket »väsentligen» bör ordet »tydligt»

användas, vilket självklart måste åsyfta vad som kan omedelbart iakttas

vid betraktande av ett mönster. Även Svea hovrätt, åklagarmyndigheten i

Göteborg, Svenska patentombudsföreningen, KF, Svenska uppfinnareföreningen

och K1F uttalar sig till förmån för minoritetens formulering.

Näringsfrihetsrådet framhåller angelägenheten av att mönsterrätt inte

får förvärvas för sådana banala mönster som inte nämnvärt skiljer

sig från ett allmänt tillgängligt mönster och som sålunda inte utgör resultatet

av någon större insats av upphovsmannen. Från konkurrenssynpunkt

synes det vara av vikt att kraven på denna insats ställs tämligen högt, så

att inte övriga tillverkares rörelsefrihet hämmas alltför mycket. Samma

uppfattning uttalas av bl. a. Svea hovrätt. En åtgärd, som enligt hovrättens

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mening kan i viss mån bidra till att mönsterregistret inte belastas av banala

mönster, är att göra avgiften för mönsterregistrering tämligen hög.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund

samt Sveriges grossistförbund betonar nödvändigheten av att man vid

tillämpningen av skillnadskravet beaktar speciella förhållanden

inom olika branscher. Skånes handelskammare och handelskammaren

i Gefle understryker särskilt vikten av att skillnadskravet tillämpas

strängt inom beklädnadsbranschen. Därigenom synes de nackdelar av ett

mönsterskydd som företrädare för denna bransch har befarat kunna motverkas

på bästa sätt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser att inrättandet

av en särskild sakkunnignämnd för bedömning av skillnadskravet

skulle verksamt bidra till att skapa en enhetlig rättstillämpning på detta

område.

Departementschefen. Det tidigare berörda kravet på nyhet medför, att

mönster som helt överensstämmer med ett tidigare känt mönster inte kan

registreras. Enligt utredningens förslag bör dessutom, liksom i gällande

mönsterlag, uppställas ett skillnadskrav som innebär att en viss utseendemässig

distans eller olikhet av inte helt ringa betydelse måste föreligga mellan

det aktuella mönstret och vad som redan är känt. Enligt utredningens

förslag skall mönstret väsentligen skilja sig från vad som är känt.

Två reservanter har föreslagit att skillnadskravet i stället uttrycks så,

att mönsterrätt förvärvas endast för mönster som tydligt skiljer sig från vad

som redan är känt. Härigenom ges enligt reservanterna underlag för en

mindre sträng tillämpning av skillnadskravet än som följer av det av utredningens

flertal förordade förslaget.

Vid remissbehandlingen har yppats delade meningar i denna fråga. Åtskilliga

remissinstanser har uttalat sig till förmån för minoritetens förslag

och har därvid åberopat bl. a. att ordet »tydligt» ger bättre uttryck för att

skillnadsprövningen hänför sig enbart till mönstrets utseende.

Jag vill till en början betona att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd.

Skillnadskravet bör inte vara ett kvalitetskrav utan som utredningen har

framhållit ett krav på utseendemässig distans av inte ringa betydelse. För

att skillnadskravet skall vara uppfyllt bör i regel fordras att man får ett nytt

helhetsintryck av mönstervaran. Den visuella bedömningen grundas emellertid

inte bara på rent kvantitativa jämförelser. Även små yttre förändringar

kan i vissa fall, som t. ex. inom bestickområdet, medföra en sådan

kvalitativ skillnad att det nya mönstret bör tillerkännas skydd. Omvänt

kan även en kvantitativt betydande förändring vara så banal att det nya

mönstret inte förtjänar skydd. Detta medför, att ett mönster i vissa fall kan

skilja sig tydligt från vad som tidigare var känt utan att denna skillnad

ändå bedöms vara så väsentlig att mönstret bör få skydd. Redan av detta

3*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skäl synes uttrycket »väsentligen» vara att föredra. Den viktigaste synpunkten

hänför sig emellertid till den praktiska tillämpningen av skillnadskravet.

I gällande praxis har tillämpningen tenderat mot allt större generositet. Den

nya mönsterlagen bör medföra en betydande ändring härvidlag. Skillnadskravet

bör, som flera remissinstanser har uttalat, tillämpas strängt. Detta

framhålls klarare om man kräver att ett nytt mönster skall skilja sig »väsentligen»

från tidigare kända mönster än om man väljer det svagare ordet

»tydligt» eller något liknande uttryck.

En viktig följd av den skärpning av skillnadskravet som jag sålunda förordar

blir att vad man brukar kalla för banala mönster klart kommer

att utestängas från skydd.

Det sagda innebär, att jag inte kan ansluta mig till utredningens uttalande

att sådana omständigheter som omfattningen av formgivningsarbetet

och av mönsterskaparens insatser i form av verktygsanskaffning och annat

för exploatering av produkter skall tillerkännas betydelse vid bedömande av

om skillnadskravet är uppfyllt.

Som utredningen och flera remissinstanser har framhållit blir det givetvis

nödvändigt att vid tillämpningen av skillnadskravet beakta de speciella förhållanden

som kan gälla inom olika branscher. Så t. ex. torde det vara skäl

att tillämpa skillnadskravet särskilt strängt i fråga om mönster inom textiloch

konfektionsindustrierna samt möbelindustrin.

Innan erfarenhet har vunnits av tillämpningen av den nya lagstiftningen

anser jag inte skäl föreligga att överväga inrättande av en särskild sakkunnignämn

d för att bedöma hithörande frågor.

Variant registrering

Utredningen. Utredningen anför att skillnadskravet i förening med regeln

om äldre rätt — dvs. att mönster som framgår av en äldre skyddsansökan

kan konstituera nyhetshinder för en yngre ansökan, även om det

offentliggörs först efter det att den senare ansökningen gjordes — medför

att en sökande kan drabbas av sin egen äldre ansökan som hinder för en ny

ansökan avseende en variant av det mönster som den tidigare ansökningen

omfattar. Utredningen har emellertid funnit angeläget att införa någon form

av variantregistrering. Därmed avses registrering av en serie mönster

vilka har något gemensamt drag, som har varierats i sådan mindre

mån att skillnadskravet inte är uppfyllt vid jämförelse mellan de olika mönster

som ingår i serien. Särskilt inom textilindustrin torde sådana varianter

förekomma, men de kan ha aktualitet också på andra områden. Om mönstervarianterna

söks registrerade samtidigt, bör det enligt utredningen inte

föreligga hinder mot att samtliga varianter blir registrerade, även om de

sinsemellan inte uppfyller skillnadskravet. Visserligen måste det krävas en

ansökan för varje i serien ingående mönster, men det bör inte anses att

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönstren genom ansökningarna har blivit allmänt tillgängliga i viss ordning.

I och med att mönstren har getts in samtidigt bör de tvärtom behandlas

som om inte något av dem hade blivit känt tidigare än de övriga. Bestämmelsen

om kollision med äldre rätt som registreringshinder strider inte

häremot. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är nämligen

att det äldre mönstret skall anses ha blivit känt innan ansökan om registrering

gjordes. Utredningen framhåller ytterligare, att variantregistrering

kräver en ansökan för varje mönster, vilket följaktligen skall registreras

för sig.

I ett särskilt yttrande har en ledamot med instämmande av experten

under hänvisning till patentlagförslagets regler om tilläggspatent ifrågasatt

ett system med tilläggsmönster. Reservanterna framhåller, att

om man accepterar ett sådant system inom mönsterskyddet, det skulle innebära

att en sökande som inte åberopar prioritet från annat land skulle få

möjlighet att begära hemlighållande av den första ansökningen och sedan

under en sexmånadersperiod kunna lämna in ansökningar om tillägsmönster,

varvid lägre skillnadskrav skulle gälla. I varje fall om utredningens stränga

krav på »väsentlig» skillnad behålls bör man enligt reservanterna överväga

ett system med tilläggsansökningar efter patentlagförslagets modell.

Detta skulle ge formgivarna bättre möjlighet att under tiden närmast efter

det att den första ansökningen har getts in göra tilläggsansökningar på variationer.

Reservanterna nämner att inga årsavgifter utgår för tilläggspatent.

Sådana avgifter skall enligt patentlagförslaget komma i fråga först om huvudpatentet

faller och patenthavaren med anledning därav vill omvandla

tilläggspatentet till ett självständigt patent för den återstående skyddstiden

(se nu 41 § andra stycket PatL).

Remissyttrandena. Utredningens förslag om variant registrering

har väckt både positiv och negativ kritik.

EIF anser, att förslaget inte går tillräckligt långt. Enligt föreningen bör

hinder inte möta att söka registrering av flera varianter i en och samma ansökan.

Föreningen önskar också, att en mönsterhavare skall få söka variantregistrering

efter det att huvudmönstret redan har registrerats.

Sistnämnda önskemål framförs även av hovrätten för Västra Sverige. Den

av utredningen anförda motiveringen för att inte medge efterföljande variantregistrering

— att något särskilt skäl inte föreligger alt gynna sökanden

framför andra som har framställt motsvarande varianter (betänkandet

s. 127) — synes hovrätten svår att acceptera. Enligt hovrättens mening ter

det sig rimligt att ge företräde åt den mönsterskapare som faktiskt har låtit

registrera det näraliggande mönstret och därför åtminstone typiskt sett går

fri från misstanken att ha efterbildat andras idéer vid variantens tillkomst.

Sökandens intresse av variantregistrering kan vara lika stort i fall då behovet

härav -— kanske på grund av fabrikationstekniska framsteg eller av

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

liknande anledning — yppar sig först efter det att den tidigare ansökningen

har getts in. Hovrätten framhåller, att förslaget till patentlag i en liknande

situation tillåter sökanden att komplettera sin ansökan. Enligt 7 § i detta

förslag kan han nämligen söka tilläggspatent på uppfinningar som ligger

nära hans egen, innan hans ansökan om huvudpatentet har blivit allmänt

tillgänglig. Hovrätten nämner också regeln i 24 § VmL, som möjliggör för

innehavare av registrerat varumärke att få vissa oväsentliga ändringar i

märket införda i registret. Hovrätten hemställer att frågan om variantregistrering

— vilken kan medföra komplikationer även vid tillämpning av

17, 18, 31 och 32 §§ i förslaget — övervägs ytterligare under departementsbehandlingen.

KF ställer sig mycket tveksamt till förslaget i denna del och

anser att det bör ses över grundligt. I varje fall bör en klarläggande regel

beträffande ordningen för variantregistrering inflyta i själva lagtexten.

NO och Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget om variantregistrering,

som enligt dessa instanser skulle bryta hela systemet. Resultatet av

den av utredningen förordade formen av variantregistrering skulle enligt

advokatsamfundet bli att det skulle kunna finnas ett flertal självständiga

mönsterrätter avseende mönster, som är så lika varandra att det normala

skillnadskravet inte är uppfyllt. Detta skulle innebära ett undantag från den

av utredningen själv (betänkandet s. 233) angivna regeln att två ensamrätter

inte kan uppstå till samma eller liknande mönster. Advokatsamfundet

framhåller vidare, att intrång i annans mönsterrätt kan begås inte bara

genom att visst mönster utnyttjas för varor, som helt överensstämmer med

mönstret, utan också genom att mönstret utnyttjas för liknande varor

(»varor som icke väsentligen skilja sig från mönstret»), I den av utredningen

förordade variantregistreringen skulle de mönster som ingår i en mönsterserie

inte behöva väsentligen skilja sig från varandra inbördes. Vid en sådan

variantregistrering måste det därför regelmässigt komma att inträffa, att

den som gör intrång i ett av dessa mönster samtidigt gör intrång i alla

övriga mönster i serien. Samfundet anser att detta inte skulle vara så farligt,

om de olika mönsterrätterna hade samma innehavare. Detta behöver emellertid

inte vara fallet. Enligt utredningen kräver nämligen den föreslagna

formen av variantregistrering en ansökan för varje mönster, och varje

mönster skall registreras för sig. Även om sökanden för de i en variantregistrering

ingående mönstren måste vara en och samma person (8 § i utredningens

förslag till tillämpningskungörelse), är det ingenting som hindrar

att denna sökande senare till skilda personer överlåter sin rätt till de olika

mönsterrätterna. Den orimliga situationen skulle då kunna uppkomma att

en person, som har begått mönsterintrång, för samma gärning skulle kunna

bli föremål för en rad åtal och rättegångar med olika kärande som yrkar

skadestånd och påföljder enligt 37 § i förslaget. Alla dessa kärande skulle ju

var och en i sin rättegång kunna begära »skäligt vederlag för utnyttjande av

mönstret». Om den föreslagna variantregistreringen medges, kan man myc
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

77

ket väl tänka sig att en »smart» självständig mönsterskapare följer utredningens

förslag och samtidigt i eget namn ger in en mångfald ansökningar

om skydd för mönster som inte sinsemellan väsentligen skiljer sig från

varandra samt därefter — med bevis i sin hand om de olika ansökningarna

— i tur och ordning vänder sig till lämpliga intressenter och förmår dem att

mot ersättning förvärva rätten till ett av mönstren utan vetskap om att konkurrenter

tidigare har förvärvat eller senare kan förvärva likartade mönster.

Patent- och registreringsverket tar upp det av en minoritet inom utredningen

framförda förslaget om ett system med tilläggsmönster men

finner ett sådant system knappast nödvändigt. Verket framhåller, att föreskrifterna

om hemlighållande av mönsteransökan kan användas som en

viss ersättning för detta förfarande. En sökande som avser att senare ansöka

om skydd för en variant av det i ansökningen upptagna mönstret kan

nämligen begära att hans ansökan hålls hemlig. Han kan därefter inom

sekretessfristen återkomma med nya ansökningar, där han begär skydd för

både det ursprungliga mönstret och dess senare tillkomna variant. Han bör

därvid samtidigt återkalla den först ingivna hemliga ansökningen. Med ett

sådant förfarande undviker han att den först ingivna ansökningen blir nyhetshindrande

i förhållande till de senare ansökningarna. I praktiken kan

alltså härigenom samma effekt uppnås som med ett system med tilläggsmönster.

Departementschefen. Av redogörelsen i det föregående för nyhets- och

skillnadskraven framgår, att en sökandes egen äldre ansökan om mönsterskydd

kan utgöra hinder för en ny ansökan, vilken avser en variant av det

mönster som den tidigare ansökningen omfattar. Detta gäller enligt utredningsförslaget

under viss förutsättning även om den äldre ansökningen var

hemlig när den yngre gavs in. Utredningen har emellertid ansett önskvärt

att det erbjuds en möjlighet till variantregistrering, dvs. samtidig

registrering av en serie mönster med något gemensamt drag, som har varierats

endast i sådan mindre mån att skillnadskravet inte är uppfyllt i de olika

mönstrens inbördes förhållande. Det förutsätts enligt förslaget att särskild

ansökan ges in för varje variant.

Under remissbehandlingen har förslaget väckt delade meningar. Några

instanser vill utvidga möjligheten till variantregistrering. Andra åter avstyrker

förslaget.

Jag är i princip ense med utredningen om att det föreligger behov av någon

form av variantregistrering. Vid de nordiska departementsöverläggningarna

har det också uppnåtts enighet på den punkten. På mönsterskapandets

område är emellertid variationsmöjligheterna stora. Ett system med

mycket vittgående möjligheter att få en hel serie mönstervarianter registrerade

skulle medföra, att en mönsterskapare eller ett företag skulle kunna

genom sin ensamrätt blockera ett mycket stort område till förfång för en

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

effektiv fri konkurrens. Möligheterna till variantregistrering bör därför

hållas inom ganska snäva gränser. Som utredningen har föreslagit bör sålunda

registrering av varianter medges bara när ansökningarna görs samtidigt.

Jag är således inte beredd att förorda ett sådant system med tilläggsmönster

som en minoritet inom utredningen har föreslagit. I överensstämmelse

med utredningens förslag bör vidare gälla, att särskilda ansökningar

skall ges in för var och en av varianterna och att sökanden har att erlägga

full ansökningsavgift för vart och ett av mönstren. Också i dessa hänseenden

har det rått enighet vid de nordiska departementsförhandlingarna.

Under remissbehandlingen har särskilt understrukits det principiellt betänkliga

i att självständiga och var för sig överlåtbara ensamrätter skall

kunna beviljas för mönster som sinsemellan inte företer sådana variationer

att det grundläggande skillnadskravet är uppfyllt. Advokatsamfundet har

med rätta påtalat konsekvenserna i fråga om möjligheterna av ett flertal

rättegångar om mönsterintrång med skilda kärande i anledning av en och

samma intrångshandling.

En möjlighet att komma till rätta med dessa olägenheter kunde vara att

föreskriva förbud mot separata överlåtelser av variantregistrerade mönster.

Effekten av ett sådant överlåtelseförbud —- som sannolikt skulle komma att

leda till åtskilliga tvister — torde emellertid i praktiken kunna uppnås med

betydligt enklare medel och utan att man gör några ingripanden i mönsterhavarens

rätt att fritt förfoga över sin ensamrätt. Vid departementsöverläggningarna

har principiell enighet uppnåtts om följande lösning. När en

sökande samtidigt begär registrering av flera mönster, som sinsemellan utgör

varianter på ett och samma tema och som inte i förhållandena inbördes

uppfyller skillnadskravet, skall registreringsmyndigheten i mönsterregistret

och på registreringsbeviset för vart och ett av mönstren särskilt anmärka, att

registrering samtidigt har sökts eller beviljats för ett antal varianter av

mönstret samt därvid ange registreringsnumren för dessa ansökningar

eller registreringar. Härigenom får utomstående sin uppmärksamhet riktad

på förhållandet, och de olägenheter som är förbundna med att varianterna

har registrerats som självständiga och därmed var för sig överlåtbara mönster

torde i det närmaste helt elimineras. Föreskrifter om vad registreringsmyndigheten

har att iaktta i berörda hänseende är avsedda att tas in i tilllämpningskungörelsen

till den nya lagen.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål om att möjligheterna

till variantregistrering kommer till uttryck i lagtexten. Frågan har diskuterats

under de nordiska departementsförhandlingarna. Härvid har de delegerade

särskilt beaktat det numera i patentlagarna genomförda förslaget om

en s. k. dagregel i fråga om nyhetskravet. Denna innebär att endast vad

som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen görs skall anses

utgöra nyhetshinder. Man har alltså frångått de ursprungliga patentlagförslagen,

enligt vilka allt som har blivit känt innan patentansökningen görs

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

-— alltså även samma dag •— skall anses utgöra nyhetshinder. Mot bakgrund

av den nya ståndpunkten har de delegerade enats om att en motsvarande

reglering bör ske i mönsterlagarna. Härigenom skulle tydligt markeras, att

registreringsansökningar som sker samma dag aldrig kan utgöra nyhetshinder

i förhållande till varandra. Därav följer också utan vidare möjlighet

till variantregistrering, under förutsättning att ansökan om registrering av

samtliga varianter sker samma dag. Jag biträder de delegerades förslag och

anser det inte nödvändigt att föreslå några ytterligare lagbestämmelser om

variantregistrering.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att den s. k. dagregeln möjliggör

inte bara variantregistrering utan också s. k. dubbelregistrering av identiska

eller likartade mönster. Om olika mönsterskapare oberoende av varandra

har skapat mönster som inte väsentligen skiljer sig från varandra, kan visserligen

i princip bara den få skydd som först ger in sin ansökan. Skulle det

emellertid hända att båda ansökningarna ges in samma dag, kommer på

grund av dagregeln ingendera av dem att utgöra nyhetshinder för den andra,

och två olika registreringar måste alltså meddelas för identiska eller likartade

mönster. Risken för sådant sammanträffande är uppenbarligen mycket

ringa. Skulle mot förmodan dubbelansökan och dubbelregistrering någon

gång äga rum, kommer emellertid detta förhållande att anmärkas i registret

på samma sätt som vid variantregistrering. Härigenom får sökandena och

eventuella förvärvare av mönstren kännedom om förhållandet och risken

för rättsliga komplikationer minskar betydligt. Även när det gäller dubbelregistrering

kommer alltså eventuella olägenheter att väsentligen elimineras.

Registreringsförfarandet

Utredningen. Registrering av mönster bör enligt utredningen som hittills

äga rum hos patent- och registreringsverket som central registrering smyndighet

för hela landet.

Det största intresset i detta sammanhang tilldrar sig enligt utredningen

frågan, om registreringsmyndigheten skall företa nyhetsgranskning eller

inte. Utredningen sammanfattar därefter de skäl som kan anföras för ett

förprövningssystem, enligt vilket registreringsmyndigheten utför

nyhetsgranskning av ingivna ansökningar, resp. ett anmälningssystem,

som innebär att registreringsansökningarna underkastas bara

en formell granskning och därefter omedelbart kan registreras. Efter att ha

övervägt för- och nackdelar med de båda systemen förordar utredningen, att

nu gällande förprövningssystem behålls. I anslutning därtill föreslår utredningen,

att varje mönsterregistrering skall föregås av publicering av mönstret

i en periodisk tidskrift.

Registreringsmyndighetens granskning omfattar f.n. registrerade

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönster, sådana ansökningar som inte har lett till registrering samt tidigare

ingivna ansökningar som är under behandling (s. k. kollisionsgranskning).

Vidare granskas undantagsvis de senaste årens nummer av några tidskrifter

samt vissa hos myndigheten förvarade kataloger, broschyrer och liknande.

Av utredningens redogörelse för vad som gäller utomlands framgår, att både

Danmark och Norge till skillnad från Sverige har ett anmälningssystem.

Utredningen framhåller, att en fullständig nyhetsgranskning inte är praktiskt

möjlig att utföra. Under utredningens gång har det befunnits angeläget

att frågan om granskningens omfattning blir löst i nordisk enighet. Som

minimikrav i fråga om granskningen skall enligt den kompromiss som de

nordiska kommittéerna har kommit fram till gälla, att de giltiga mönsterregistreringarna

i det egna landets register granskas. Inget av länderna skall

emellertid behöva binda sig för att utföra nyhetsgranskning ex officio endast

i det egna mönsterregistret. Vid de nordiska överläggningarna har vidare

uttalats sympati för tanken att granskning skall ske också av registreringar

som har utlöpt under de senaste fem åren före granskningsåret. För

Sveriges del rekommenderar emellertid mönsterskyddsutredningen att

granskningsmaterialet tills vidare skall omfatta alla mönsterregistreringar i

Sverige samt kungjorda mönsterregistreringsansökningar i Danmark, Finland

och Norge. Därjämte bör enligt utredningen granskning ske av här i

landet inneliggande ansökningar om mönsterregistrering.

Förprövningssystemet innebär att registreringsmyndighetens granskning

sker ex officio. Fråga uppkommer då om myndigheten vid den begränsade

förprövning som utredningen föreslagit har rätt och skyldighet att beakta

även sådant nyhetshindrande material vid sidan om det fastställda granskningsmaterialet

som myndigheten har sig bekant. Mellan de nordiska mönsterkommittéerna

har meningarna varit delade i frågan. För Sveriges del

hävdar mönsterskyddsutredningen, att den föreslagna regleringen av granskningens

omfattning talar för att granskningsresultatet inte får bli beroende

av sådana tillfälligheter som kan hänföras till granskarens personliga kunskaper

och ambition. Fn motsatt lösning skulle lätt kunna leda till en inte

avsedd utvidgning av granskningsmaterialet.

De nordiska kommittéerna har varit ense om att nyhetsgranskningens omfattning

inte skall i detalj anges direkt i lagen utan att denna fråga bör

regleras i administrativ ordning, dvs. för Sveriges del genom bestämmelser

som Kungl. Maj :t meddelar. I enlighet härmed föreslår mönsterskyddsutredningen

att i lagen tas in endast en bestämmelse om att vid prövning av registreringsansökan

frågan huruvida förutsättningarna för mönsterregistrering

är för handen skall undersökas i den utsträckning som Kungl. Maj:t

förordnar.

Utredningen föreslår vidare, att ett på nu angivet sätt begränsat förprövningssystem

kompletteras med ett kungörelse- och invändningsförf

arande. Enligt förslaget skall ansökningen kungöras och mönstret

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

publiceras med tillkännagivande att invändning mot ansökningen skall

göras skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

Utredningen förutsätter att det internationella klassificeringssystem

som är under utarbetande inom BIRPI skall komma till användning

i de nordiska länderna, dock endast som hjälpmedel för administrationen

och för allmänheten men utan att klassificeringen skall ha någon materiell

betydelse.

I syfte att ytterligare förstärka den nyhetsgranskning som skall utföras

föreslår utredningen vidare, att varje sökande skall under straffansvar lämna

en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant, är nytt.

Därigenom kan man enligt utredningen i någon mån motverka, att den som

har tillägnat sig ett allmänt tillgängligt mönster, t. ex. på en utländsk mässa,

söker registrering av mönstret.

Utredningen avvisar tanken på någon form av hemlig registrering. Däremot

föreligger det enligt utredningen goda skäl för att sökanden på ansökningsstadiet

skall få åtnjuta sekretess under viss begränsad tid för

att kunna förbereda sin tillverkning och marknadsföring av mönstervaran,

innan mönstret i ansökningsärendet görs tillgängligt för allmänheten. Utredningen

har dock varit tveksam huruvida det finns tillräcklig anledning att

på detta sätt frångå offentlighetsprincipen. Men denna kan kringgås genom

att sökanden utnyttjar reglerna om konventionsprioritet. Det kan enligt utredningen

gå till så, att en sökande gör sin första ansökan i ett land där

sekretess tillämpas i förvaltningsförfarandet (t. ex. i Danmark) och inom

sex månader därefter gör en motsvarande ansökan här i landet under åberopande

av prioritet från dagen för ansökningen i utlandet. Härigenom kan

han få åtnjuta sekretess under sex månader utan att gå miste om företrädesrätt

från den första ansökningsdagen. Enligt utredningens mening saknas

anledning att premiera ansökningar i utlandet framför nationella ansökningar

i förevarande hänseende. Utredningen anser sig därför kunna förorda viss

tids sekretess och föreslår sålunda, att det på sökandens begäran skall anstå

med offentliggörandet av ansökningen till dess att den av sökanden begärda

respittiden har gått till ända, dock längst sex månader från den dag då ansökningen

gjordes eller, om prioritet har yrkats, den dag från vilken prioritet

har begärts. Genom den sistnämnda begränsningen av tiden åstadkommer

man överensstämmelse med prioritetstiden samtidigt som man

utesluter att prioritetstiden och tiden för anstånd med kungörandet läggs

samman. Om prioritetstiden har utnyttjats till fullo, kan man således enligt

förslaget inte få uppskov med offentliggörandet.

De nordiska kommittéerna har diskuterat frågan, om det på mönsterområdet

bör införas någon motsvarighet till de s. k. nordiska patentansökningarna,

dvs. en ordning som innebär att en skyddsansökan kan ges in till

registreringsmyndigheten i ett nordiskt land och där beviljas med giltighet

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i två eller flera av de övriga nordiska länderna (3 kap. i de nordiska patentlagarna).

Kommittéerna har dock inte funnit att en sådan ordning erbjuder

tillräckliga fördelar för vare sig registreringsmyndigheterna eller sökandena

och har därför avstått från att lägga fram något förslag om nordisk gemenskap

i fråga om registreringsförfarandet.

Utredningen har gjort en prognos angående det väntade antalet

ansökningar om mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande.

Enligt utredningens beräkningar kan antalet årliga registreringsansökningar

i Sverige enligt den nya lagen väntas uppgå till 3 000 å 4 000.

Skulle systemet med nyttomönster visa sig vara mer attraktivt än vad utredningen

har räknat med, kan siffran enligt utredningen komma att öka.

Beträffande registreringsmyndighetens organisation föreslår

utredningen, som jag tidigare har nämnt, att registreringsverksamheten

som hittills skall skötas av patent- och registreringsverket. Den arbetsenhet

som skall handlägga ansökningarna om mönsterregistrering bör enligt

utredningen bilda en särskild sektion inom verkets varumärkesbyrå,

vilken sedan gammalt handlägger mönsterärenden.

Utredningen redogör därefter närmare för den organisation inom registreringsmyndigheten

som kan bli behövlig för handläggning av ärenden om

mönsterregistrering (betänkandet s. 146 f).

Utredningen har inte kunnat göra någon uppskattning av det antal mönsterärenden

som kan väntas komma under patent- och registreringsverkets

besvärsavdelnings prövning efter besvär. Utredningen lägger därför inte fram

något förslag om förstärkning av besvärsavdelningen. En viss förstärkning

får man emellertid enligt utredningen räkna med.

I fråga om kostnaderna för den nya organisationen och för registreringsförfarandet

har utredningen utgått från att ansöknings- och tilläggsavgifter

samt övriga avgifter skall vara så avpassade, att organisationen och förfarandet

kan bekostas med dessa liksom fallet är när det gäller patent, varumärken

och aktiebolag.

Remissyttrandena. Frågan om nyhetsgranskningen har väckt

delade meningar under remissbehandlingen.

Ett sådant begränsat förprövningssystem som utredningen har föreslagit

finner patent- och registreringsverket vara väl avvägt. Samma uppfattning

uttalar SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt

Sveriges industriförbund. För att en mönsterhavare skall kunna investera i

exploatering av ett mönster behöver han enligt dessa organisationer så starka

garantier som möjligt för att mönstret verkligen är nytt, att han med rimlig

grad av säkerhet kan räkna med att ensamrätten till mönstret skall stå

sig. Ett förprövningssystem är därför av största betydelse. Föreningen Svenska

industridesigner och Svenska industriens patentingenjörers förening

betonar värdet av den trygghet som förprövningen ger. Även Svenska upp
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

finnar ef öreningen tillstyrker utredningens förslag och framhåller att följden

av ett anmälningssystem skulle bli att utredningsarbetet vältras över på

den skyddssökande allmänheten och att det då skulle bli den ekonomiskt

starkare som i de flesta fall får ett oberättigat övertag. Svea hovrätt ansluter

sig likaledes till utredningens förslag. Hovrätten uttalar att den kompromisslösning

som utredningen har föreslagit medför den nackdelen att

registret kommer att belastas av ett måhända betydande antal registreringar,

som i själva verket inte avser nya mönster. Eftersom det uppenbarligen

inte är möjligt för registreringsmyndigheten att utföra en fullständig

nyhetsgranskning torde emellertid någon bättre ordning svårligen

kunna åstadkommas. Hovrätten framhåller i detta sammanhang betydelsen

av att tillverkarna i möjligaste mån bereds tillfälle att på ett snabbt

och enkelt sätt få kännedom om huruvida registrering har meddelats på

mönster liknande det som vederbörande själv ämnar tillverka. Det synes

därför hovrätten angeläget att ett lättfattligt klassificeringssystem för registrerade

mönster upprättas. Hovrätten finner det även vara en fördel, om

en publikation med jämna mellanrum ges ut, så att tillverkarna fortlöpande

kan få kännedom om sökta och beviljade mönsterregistreringar. KF, Skånes

handelskammare, handelskammaren i Gefle, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län samt EIF delar också utredningens uppfattning att

registreringsförfarandet bör baseras på ett förprövningssystem.

Stockholms handelskammare ställer sig däremot avvisande till utredningens

förslag. Handelskammaren anser att granskningen blir av förhållandevis

ringa värde med hänsyn bl. a. till att den inte kommer att omfatta

utomnordiska mönster. Granskningen kommer dock med all säkerhet

att bli mycket tidsödande och kostnadskrävande. I ett flertal europeiska

industriländer har anmälningssystemet ansetts tillräckligt för mönsterrättens

behov. Handelskammaren förordar, att detta system införs även i Sverige,

gärna kompletterat med bestämmelser om sådan nyhetsförsäkran som

utredningen har föreslagit. Liknande synpunkter framförs av Kommerskollegium.

Även försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och

Sveriges juristförbund uttalar sig till förmån för ett anmälningssystem. Enligt

de båda sistnämnda instanserna står nyttan av det föreslagna systemet

inte i rimlig proportion till de insatser av både personell och ekonomisk art

som erfordras för att handläggningen av registreringsansökningarna skall

kunna ske på ett acceptabelt sätt.

Statskontoret ifrågasätter om kostnaderna för den begränsade nyhetsprövningen

är motiverade. Registreringsmyndighetens nyhetsgranskning synes

enligt statskontoret närmast få betydelse genom att kungörelse av ansökningar

som avser redan registrerade mönster kan undvikas. Om varje sökande

åläggs att under straffansvar lämna en försäkran om att mönstret,

såvitt han har sig bekant, är nytt, torde dock antalet sådana ansökningar

inte bli stort. Enligt statskontorets uppfattning bör ett invändningsförfaran
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

de ensamt kunna på ett tillfredsställande sätt förhindra registrering av redan

kända mönster.

Utredningens förslag att granskningen skall omfatta mönsterregistreringar

i Sverige, kungjorda registreringsansökningar i Danmark, Finland och

Norge samt alla inneliggande ansökningar i Sverige godtas av EIF. Skånes

handelskammare vill att förprövningen skall omfatta också publikationer

innehållande mönster som har tagits in i andra länders register. Svea hovrätt

anser att de skäl som utredningen har anfört för att granskningen bör

omfatta mönsterregistret kan åberopas till stöd för en granskning även av

patentregistret till utrönande av om det mönster för vilket registrering söks

ingår i något beviljat patent. Åtminstone torde detta vara fallet om på sätt

hovrätten förordar nyhetshinder för ett mönster regelmässigt skall anses

föreligga så snart mönstret faller inom skyddsområdet för ett patent.

Svenska patentombudsföreningen uttalar sig till förmån för att förprövningen

skall omfatta också ansökningar om registrering av varumärken

samt registrerade varumärken.

Några instanser förordar en mera begränsad förprövning. Patent- och registreringsverket

föreslår att granskningen begränsas till att avse endast i

Sverige inneliggande ansökningar och här giltiga registreringar. Därigenom

torde enligt verket det svenska granskningsmaterialet vid fullt genomfört

system komma att uppgå till c:a 20—25 000 enheter, vilket förefaller vara

ett från arbetssynpunkt rimligt underlag. Ämbetsverket anför i denna del

vidare.

Med det av utredningen antagna antalet årliga ansökningar i Sverige om

3—4 000 och ett antaget lika stort antal årligen kungjorda ansökningar i

övriga Norden skulle granskningsmaterialet relativt snart bli av betydande

storlek och vid fullt genomfört system antagligen få en omfattning av c:a

75—100 000 enheter. Detta skulle åsamka verket ett stort administrativt arbete

(jämför varumärkesbyråns granskningsmaterial om c:a 60 000 enheter).

Patentverket anser att denna omfattning hos granskningsmaterialet

inte har så stora fördelar att de uppväger nackdelarna. En nyhetsgranskning

mot de nordiska ländernas material torde inte ge något mera tillförlitligt resultat.

Nyhetshinder torde snarare påträffas hos de stora industriländerna,

främst Tyskland, England och USA. Utredningen har dock helt naturligt

tagit avstånd från en granskning mot dessa länders material. En större och

mera naturlig begränsning av granskningsmaterialet än den av utredningen

föreslagna kan man åstadkomma genom att endast föreskriva granskning av

typen intrångsgranskning (infringement search) dvs. en granskning enbart

mot det egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar.

Den föreslagna nyhetsförsäkringen kan också anses utgöra en ersättning för

nyhetsgranskning mot mönsterregistreringar i Sverige, som upphört att

gälla, och mot utländska mönster. Härvid kan pekas på utvecklingen i USA

där nyhetsgranskningen föreslås helt ersatt av sökandens edliga förklaring

om mönstrets originalitet. Av betänkandet framgår f. ö. att man inom övriga

nordiska länder varit skeptiskt inställd till en så omfattande granskning som

den från svenskt håll föreslagna och närmast avsett att begränsa sig till det

egna landets inneliggande ansökningar och giltiga registreringar.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Samma begränsning av granskningsmaterialet förordas av KF och Svenska

industriens patentingenjörers förening.

Sveriges advokatsamfund delar inte utredningens uppfattning, att granskningsmyndigheten

inte skulle få beakta även sådant nyhetshindrande material

som myndigheten har sig bekant men som ligger vid sidan om det

fastställda granskningsmaterialet. Eftersom det för registrering av mönster

fordras objektiv nyhet, är det enligt samfundet stötande att en offentlig myndighet

skall medverka till registrering av ett mönster, trots att den vet att

registreringen rätteligen inte bör beviljas. Därigenom vilseleds sökanden och

eventuella förvärvare av den registrerade mönsterrätten. Härtill kommer

att myndigheten skulle medverka till uppkomsten av annars onödiga rättegångar.

Enligt advokatsamfundets mening måste det vara en tjänsteplikt för

registreringsmyndigheten att ta hänsyn till allt vad den vet som kan inverka

på bedömandet av om registrering lagligen bör beviljas.

Utredningens förslag, att förprövningssystemet kompletteras med ett

kungörelse- och invändningsförfarande har inte föranlett

några erinringar under remissbehandlingen. Detsamma gäller utredningens

förslag att man vid klassificering av mönster skall utnyttja föreliggande

internationella klassificeringssystem.

KF, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund

har inget att erinra mot förslaget, att sökanden under straffansvar

skall lämna en försäkran om att mönstret, såvitt han har sig bekant,

är nytt. Dessa instanser anser emellertid att en sådan försäkran skall

kunna avges även av mönsterskaparen, eftersom denne ofta kan bedöma frågan

bättre. KF framhåller, att när sökanden och mönsterskaparen inte är

samma person, detta i praktiken torde komma att ordnas så, att mönsterskaparen

i överlåtelsehandlingen till sökanden avger den föreskrivna nyhetsförsäkran.

I och med att denna handling ges in till registreringsmyndigheten

har sökanden dels styrkt sin rätt till mönstret och dels förebragt nyhetsförsäkran

av mönsterskaparen. En sådan utökning av skyldigheten att avge

nyhetsförsäkran skulle alltså inte bli särskilt betungande. Även Skånes handelskammare,

handelskammaren i Gefle och Svenska industriens patentingenjörers

förening anser att försäkran bör avges av den som har frambragt

mönstret.

Svea hovrätt ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Förslaget innebär

enligt hovrätten att sökanden, om han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

lämnar oriktiga uppgifter, kan straffas enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

Redan den objektiva avgränsningen av vad som skall anses känt i

mönsterlagens mening kan vara vansklig. Ännu större svårigheter måste

uppkomma, när det gäller att styrka uppsåt eller grov oaktsamhet. Hovrätten

befarar att åtal för osann eller vårdslös försäkran mycket ofta kan

komma att ogillas därför att det subjektiva rekvisitet inte kan styrkas. Den

föreslagna bestämmelsen kan visserligen ändå ha en funktion att fylla genom

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

att den kan ge den som tänker söka mönsterregistrering viss anledning till

återhållsamhet. Det förefaller emellertid hovrätten tveksamt, om behovet av

bestämmelsen är så stort att denna bör tas in i mönsterlagen trots svårigheterna

att styrka brottsligt förfarande. Även överåklagaren i Stockholms

åklagardistrikt betonar dessa svårigheter. RÅ är likaledes tveksam beträffande

värdet av den föreslagna regeln. RÅ berör frågan, om skyldigheten att

lämna försäkran medför en straffsanktionerad skyldighet för sökanden att

före undertecknandet företa en granskning för att söka utröna, om hans

mönster innebär en nyhet. Enligt RÅ föreligger ingen sådan undersökningsplikt.

Den som utan att göra sig närmare underrättad felaktigt tror, att hans

mönster inte har blivit känt på sätt som hindrar förvärv av mönsterrätt,

lämnar inte någon objektivt osann uppgift, när han försäkrar att det angivna

nyhetshindret honom veterligen inte föreligger. Med hänsyn till den

sålunda begränsade räckvidden av straffbestämmelsen och i betraktande av

de tolkningssvårigheter som kan uppkomma kan det enligt RÅ ifrågasättas,

om tillräckliga skäl föreligger att införa regeln. RÅ anmärker, att redan

risken för att i onödan behöva betala ansökningsavgift och andra kostnader

för en ansökan om registrering av ett mönster, som visar sig inte fylla nyhetskravet,

får antas verka avhållande för den som vet, att nyhetshinder

föreligger, och ha den effekten på den tveksamme att han undersöker om

nyhetskravet är uppfyllt. Med hänsyn till att förslaget i denna del har tillkommit

i samförstånd med de övriga nordiska mönsterkommittéerna vill

emellertid RÅ inte motsätta sig en bestämmelse i ämnet. Överåklagaren i

Göteborgs åklagardistrikt delar uppfattningen att undersökningsplikt inte

kan åläggas sökanden och anser att effektiviteten av straffhotet därför inte

bör övervärderas.

Svenska patentombudsföreningen anser inte att det föreligger något behov

av en försäkran och framhåller att rimlig säkerhet torde kunna nås genom

vindikationsreglerna i 17 och 18 §§ i förslaget, genom uppbudsförfarandet

enligt 19 §, genom registreringshindren i 4 § och genom regeln om föranvändarrätt

i 6 §. Det väsentliga är enligt föreningen att en sökande hindras från

att orättmätigt tillskansa sig ett mönster som han har påträffat vid en utländsk

mässa. Detta kan enligt föreningen åstadkommas med de nu angivna

lagreglerna.

Förslaget om införande av viss tidsbegränsad sekretess i mönsterregistreringsärenden

anser handelskammaren för Örebro och Västmanlands

län ytterst värdefullt. EIF finner att den föreslagna sekretessregeln är fördelaktig

och ger ett rimligt skydd för förberedande av tillverkning. Även

Svenska patentombudsf öreningen förklarar sig godta förslaget. Sveriges juvelerare-

och guldsmedsförbund biträder förslaget i princip men anser att

den föreslagna sekretesstiden är för kort.

Svea hovrätt är tveksam inför förslaget i denna del. Enligt hovrätten är

skälen för sekretess under ansökningstiden betydligt starkare i patentären
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år W69

den än i mönsterärenden. Om patent inte kan erhållas på en uppfinning,

måste det för uppfinnaren vara ett berättigat intresse att kunna vidareutveckla

uppfinningen utan att konkurrenter kan begagna sig av de redan

vunna resultaten. Likartade situationer torde enligt hovrätten knappast förekomma

i fråga om mönster. Därtill kommer att den som önskar sätta i gång

tillverkning av en mönstervara kan ha ett betydande intresse av att så snart

som möjligt få reda på om mönstret faller inom skyddsområdet för något

annat mönster för vilket registrering har sökts. Hovrätten anmärker vidare,

att en sökande av mönsterregistrering enligt 36 § i förslaget kan i motsats

till vad som gäller nu — få ersättning för olovligt nyttjande redan under ansökningstiden.

Med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasätter hovrätten

behovet av sekretesskydd för ansökningar om mönsterregistrering. Enligt

hovrätten kan emellertid närgångna efterbildningar förekomma, som trots

det föreslagna lagskyddet under ansökningstiden medför svårigheter för den

som inte vill sätta i gång tillverkning och marknadsföring av en mönstervara

omedelbart efter det att ansökningen om mönsterregistrering har gjorts. Och

enligt utredningen har man från industrihåll uttryckt önskemål om sekretesskydd

för mönster under ansökningstiden. Skälet att offentlighetsprincipen

kan kringgås genom utnyttjande av konventionsprioritet talar enligt

hovrätten också för att sekretesskydd införs i den svenska mönsterlagen.

Hovrätten vill därför inte motsätta sig förslaget i denna del.

Förslaget avstyrks av offentlighetskommittén. Denna menar, att olägenheterna

med hemlighållande inte blivit tillräckligt belysta i betänkandet.

Kommittén anför vidare. Det är väl förståeligt om den som själv ger in en

ansökan kan ha vissa önskemål om sekretess för sin ansökan. Men man

måste också beakta de olägenheter som uppkommer för samtliga sökande av

mönsterskydd och andra företagare genom att det över huvud taget existerar

hemliga ansökningar och den försvagning av hela institutet som detta vållar.

Tanken är att man skall ekonomiskt underlätta mönsterskapande och undanröja

de risker som ligger i att den som lägger ner stora kostnader och

mycket arbete på ett nytt mönster ser sig förbigången genom att konkurrenter

utan större omgång kan kopiera hans mönster. Men detta lagens huvudsyfte

motverkas genom att han inte med säkerhet kan veta, om det finns

någon hemlig ansökan om mönsterskydd som har prioritet framför hans

egen. En särskild aspekt på detta förhållande är att han under ärendets

handläggning inte i full utsträckning har tillgång till den ansökan som anses

utgöra hinder för bifall till hans egen. En rätt att få insyn i handlingarna,

så länge dessa är hemliga hos registreringsmyndigheten, får han först då

den tidigare ansökningen åberopas gentemot honom av sökanden (39 § första

stycket). Kommittén framhåller vidare att en sekretessregel i hög grad skulle

komplicera lagstiftningen, tynga administrationen av mönsterskyddsärendena

och inbjuda till prioritetstvister. Olägenheterna förstärks, om man

som utredningen föreslår i nyhetshänseende jämställer äldre ansökan om

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

patent eller varumärkesregistrering med äldre ansökan om mönsterregistrering.

Också när det gäller utformningen av utredningsförslaget i systematiskt

hänseende och i fråga om sekretesskyddets förutsättningar och omfattning

framför offentlighetskommittén principiella erinringar. Förslaget

innebär, att sekretessfrågan behandlas i mönsterlagen och att det i sekretesslagen

bara görs en hänvisning till de detaljerade föreskrifterna i mönsterlagen.

Detta sätt att lösa frågan är enligt offentlighetskommittén inte riktigt.

Principen för sekretesslagstiftningen är att undantag från offentlighetsprincipen

skall tas upp i särskild lag, dvs. sekretesslagen, och vara noga angivna

där. Att de nuvarande bestämmelserna om sekretess för patentansökningshandlingar

i viss mån bryter sig ut ur systemet sammanhänger med att

publiceringen av ansökningshandlingar ingår som ett centralt led i behandlingen

av patentansökningsärenden. Det har därför tett sig praktiskt att ge

sekretessregeln i 23 § sekretesslagen en större räckvidd än som har varit

sakligt nödvändigt och att låta publiceringsförfarandet bilda undantag från

sekretessbestämmelserna. Lösningen kan också försvaras med att sekretess

för patenthandlingar kan vara av stor betydelse. När det gäller mönster är

emellertid avsikten att handlingarna i överensstämmelse med grundlagens

huvudprincip i stort sett skall vara offentliga och att sådana handlingar skall

kunna hållas hemliga bara under begränsade förutsättningar. Det saknas

då skäl att behandla frågan på annat sätt än grundlagen föreskriver, nämligen

att inskränkningarna i offenligheten skall vara noga angivna i sekretesslagen.

För att ansökningshandlingar skall hemlighållas fordras enligt utredningens

förslag, att sökanden begär anstånd med kungörande. Denna konstruktion

kan enligt offentlighetskommittén vålla missförstånd. Kommittén

förordar att sekretessen blir beroende av att sökanden begär hemlighållande.

— Enligt förslaget skall vidare sekretessen omfatta alla handlingarna i

ärendet. Vad utredningen har anfört till stöd för sekretess motiverar enligt

offentlighetskommittén inte att andra handlingar hålls hemliga än de som

visar mönstret. Därmed avses då inte bara bild utan även t. ex. en beskrivning,

med vars hjälp mönstret kan rekonstrueras. Kommittén förordar i enlighet

med dessa synpunkter en sekretessbestämmelse av innebörd, att om sökanden

i ärende om registrering av mönster har begärt att handling som visar

mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte får utan hans samtycke lämnas

ut till annan i vidare mån än som följer av mönsterlagen. Från mönsterskyddssynpunkt

torde enligt kommittén inte erfordras annat än en bestämmelse

om att när ansökningen har kungjorts handlingarna i ärendet skall

hållas tillgängliga för envar. — Innan erfarenhet har vunnits av lagens tilllämpning

kan det enligt kommittén inte antas vara behövligt att också, på

samma sätt som i PatL, införa en särskild maximering av sekretesstiden för

att förhindra att denna utsträcks till följd av att ärendenas handläggning

drar ut på tiden. Enligt kommitténs mening är det å andra sidan inte till
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

89

fredsställande att handlingar till avskrivna och avslagna ansökningar skall

kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Praktiskt sett måste sekretessbehovet

upphöra så småningom. Kommittén hänvisar till de överväganden inom kommittén

som numera har föranlett kommittén att i sitt betänkande »Offentlighet

och sekretess» (SOU 1966:60) föreslå en tidsgräns av tio år för sekretess

i ärende om patent eller annat sådant rättsskydd. Sedan denna tid har

löpt ut, skulle enligt kommittén även avskrivna och avslagna ansökningar i

regel bli offentliga. En bestämmelse av angivet innehåll bör enligt kommittén

redan nu införas som ett tredje stycke i 23 § sekretesslagen och alltså få tilllämpning

även på patenthandlingar. Undantag kan möjligen böra göras för

företags- eller yrkeshemligheter.

Försvarets civilförvaltning berör frågan om behovet av militär sekretess.

Om utredningens förslag upphöjs till lag, kan det enligt ämbetsverkets

mening bli behövligt att sekretessbelägga mönster för alster av en

uppfinning, som skall hållas hemlig med hänsyn till rikets försvar. Saknas

sådan föreskrift, kan svårigheter uppstå att hemlighålla en uppfinning som

inte får offentliggöras. Ämbetsverket anser att frågan bör utredas särskilt,

om mönsterrätten skall gälla även krigsmateriel.

Patent- och registreringsverket tvivlar på riktigheten av utredningens

prognos angående det väntade antalet ansökningar om

mönsterregistrering efter den nya lagens ikraftträdande. Uträkningen bygger

på så många osäkra faktorer att resultatet knappast kan anses ge någon

vägledning. Verket framhåller bl. a., att inget av de i jämförelsematerialet

ingående länderna torde ha ett registreringssystem med höga avgifter, klasssystem,

nyhetsförsäkran, nyhetsgranskning och invändningsförfarande. Hur

dessa faktorer inverkar på tillströmningen av ärenden är det enligt verkets

mening inte möjligt att bedöma på förhand. De kan antingen hejda eller stimulera

tillströmningen. Som skäl för det senare antagandet anför verket, att

även en mönsterregistrering med den av verket förordade begränsade nyhetsgranskningen

torde ge bättre besked om mönstrets nyhetsvärde och bättre

skydd än en registrering enligt de flesta utomlands använda systemen.

Förslaget att kostnaderna för registreringsförfarandet skall täckas av

avgifter godtas eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser.

Förslaget biträds uttryckligen av bl. a. statskontoret, SAF, Sveriges hantverks-

och industriorganisation samt Sveriges industriförbund. Sveriges juristförbund

anser att taxan bör bestämmas enligt principen om full kostnadstäckning.

Förbundet antar att avgifterna då kommer att uppgå till sådana

belopp att endast seriösa slcyddsanspråk görs gällande. Svea hovrätt,

NO, textilrådet, kommerskollegium och näringsfrihetsrådet gör liknande

uttalanden. EIF hoppas däremot att största möjliga hänsyn skall tas till

formgivarnas önskemål att kostnaderna hålls nere så långt det är möjligt.

STEFO föreslår, att statsmakterna som en gärd av stöd och uppmuntran

åt tecknarna, formgivarna och mönsterskaparna bestämmer att varje an
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sökan enligt mönsterlagen skall vara avgiftsfri om den inges av upphovsmannen

själv.

Departementschefen. Som utredningen har föreslagit bör patent- och registreringsverket

också framdeles vara registreringsmyndighet

för mönsterrättsärenden.

Enligt utredningens förslag skall förfarandet liksom hittills ordnas enligt

ett förprövningssystem, dvs. att registreringsmyndigheten skall

företa nyhetsgranskning beträffande det mönster för vilket registrering söks.

En annan ordning utgör anmälningssystemet, som tillämpas i

många länder, bl. a. Danmark och Norge, och som innebär att registreringsansökningen

underkastas endast en formell granskning före kungörandet.

Utredningens förslag har tillstyrkts av flertalet remissinstanser, bland dem

flertalet företrädare för mönsterskaparna och industrin. Några remissinstanser

har dock förordat anmälningssystemet.

Valet mellan ett förprövningssystem och ett anmälningssystem måste

träffas efter en avvägning mellan å ena sidan den större säkerhet för mönsterhavarna

som en förprövning innebär och å andra sidan den större snabbhet

i förfarandet och de kostnadsbesparingar som ett anmälningssystem för

med sig. Av betydelse för detta val är hur ingående man vill göra den granskning

som är förenad med förprövningssystemet. Utredningen har föreslagit,

att granskningen skall omfatta registreringar och inneliggande registreringsansökningar

i Sverige samt kungjorda ansökningar i Danmark, Finland och

Norge. De remissinstanser som förordat anmälningssystemet har menat, att

en sådan granskning blir av förhållandevis ringa värde, eftersom den inte

kommer att omfatta utomnordiska mönster, men ändå ställer sig mycket

tidsödande och kostnadskrävande. Bland de remissinstanser som i princip

har godtagit ett förprövningssystem finns några som har förordat en mera omfattande

granskning. Andra åter, bland dem patent- och registreringsverket,

har förordat att granskningen begränsas till att omfatta endast i Sverige

giltiga registreringar och inneliggande registreringsansökningar.

Som utredningen har framhållit är det inte tänkbart att föreskriva en fullständig

nyhetsgranskning. En ordning med förprövningssystem kan inte

medföra absoluta garantier för att ett mönster som vinner registrering verkligen

är nytt. Men också ett system med en enligt rimliga grunder begränsad

nyhetsgranskning torde bereda mönsterhavarna sådan trygghet i detta

hänseende att det har påtagliga förtjänster. Tryggheten ökar, om man som

utredningen har föreslagit kombinerar nyhetsgranskningen med ett invändningsförfarande.

Genom ett sådant förfarande bereds utomstående tillfälle

att genom ett enkelt skriftligt påpekande till registreringsmyndigheten göra

anmärkning om föreliggande nyhetshinder. Förslaget har i den delen lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Av stor praktisk betydelse i detta

sammanhang är också den publicering av registreringsansökningar som för
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

utsätts äga rum i en av registreringsmyndigheten utgiven publikation och

som medför att uppgifterna blir lätt tillgängliga för allmänheten.

Förprövningssystemet medför visserligen längre tidsutdräkt och större

kostnader än anmälningssystemet. Med en förnuftig begränsning av granskningsmaterialet

behöver dock olägenheterna inte bli besvärande. Utredningen

räknar med att, om dess förslag i fråga om nyhetsgranskningens omfattning

genomförs, granskningen skall vara avslutad inom en eller ett par månader

efter det ansökningen har kommit in. En sådan ordning får anses fullt godtagbar.

Ett granskningsarbete som kan slutföras på sådan tid torde inte

heller bli alltför kostnadskrävande.

På grund av vad jag nu har anfört biträder jag utredningens förslag att

registreringsförfarandet ordnas enligt förprövningssystemet.

De nordiska kommittéerna har enhälligt föreslagit, att nyhetsgranskningens

omfattning inte regleras i själva lagen utan, med stöd av en fullrnaktsbestämmelse

i lagen, regleras genom särskilda bestämmelser som för

Sveriges del skall meddelas av Kungl. Maj :t. Vägande skäl kan anföras

för en sådan ordning, och i likhet med remissinstanserna biträder jag detta

förslag. Eftersom frågan om granskningens omfattning har en viss principiell

betydelse och har berörts under remissbehandlingen, vill jag dock

beröra frågan något närmare. I några remissyttranden har förordats, att vid

nyhetsgranskningen också utomnordiska mönsterregistreringar och registreringsansökningar

skall beaktas. En sådan utsträckt granskning skulle emellertid

enligt mitt bedömande leda till ett avsevärt merarbete för granskningsmyndigheten

och därmed sådan tidsutdräkt och sådana kostnadsökningar

att motsvarande fördelar knappast står att vinna i form av ökad trygghet för

mönsterhavarna. Jag är därför inte beredd att förorda en så omfattande

granskning. Däremot kan det ifrågasättas att låta granskningen omfatta såväl

kungjorda registreringsansökningar i våra nordiska grannländer som

där giltiga registreringar. Även en sådan ordning torde emellertid medföra

ett avsevärt ökat administrativt besvär för registreringsmyndigheten och en

förlängning av handläggningstiderna samt en ökning av kostnaderna. Det

kan därför vara anledning att i stället följa den mera begränsade granskning

som patent- och registreringsverket har förordat och som innebär, att

granskningsmaterialet skall bestå endast av giltiga registreringar och inkomna

registreringsansökningar i Sverige. En sådan ordning ansluter nära

till vad man brukar kalla intrångsgranskning (»infringement search»), som

inskränker sig till en undersökning av om sökandens mönster kolliderar

med en bestående mönsterrätt. Den överensstämmer också med den ordning

man tänker sig i Danmark och Norge. Att i enlighet med mönsterskyddsutredningens

förslag låta granskningsmaterialet omfatta även kungjorda

ansökningar i våra nordiska grannländer torde visserligen innebära

eu obetydlig ökning av registreringsmyndighetens besvär och från den synpunkten

borde inte betänkligheter möta mot utredningsförslaget i den delen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969

På det nordiska planet finns emellertid anledning räkna med en systematisk

bevakning från formgivarnas och industrins sida. Det föreslagna invändningsförfarandet

torde därför ge tillräckliga garantier för att kungjorda

ansökningar i de nordiska länderna faktiskt blir beaktade vid prövningen

av nya ansökningar. Ett slutligt ställningstagande till frågan, om

granskningen skall omfatta sådana ansökningar, bör därför kunna anstå

till dess viss tids erfarenhet har vunnits av den nya lagstiftningen.

Att i Sverige gällande registreringar och inneliggande registreringsansökningar

skall beaktas är uppenbart. Däremot kan det vara tveksamt om även

sådana mönsterregistreringar som har upphört skall beaktas. En granskning

också av sådana registreringar torde dock inte nämnvärt öka belastningen

på registreringsmyndigheten. Enligt min mening bör därför granskningen

omfatta också registreringar som har upphört.

Utredningens uttalande, att registreringsmyndigheten inte ex officio skall

beakta sådant material som ligger vid sidan om det föreskrivna granskningsmaterialet

men som myndigheten ändå har sig bekant har föranlett

kritik under remissbehandlingen. Jag är benägen att instämma i denna kritik

och för egen del anföra, att även sådant material som faktiskt är känt

för registreringsmyndigheten bör beaktas vid nyhetsgranskningen även om

det inte ingår i det föreskrivna granskningsmaterialet. Detta torde vara en

naturlig följd av det absoluta nyhetskrav som förslaget uppställer enligt vad

jag har anfört tidigare. En annan sak är att några efterforskningar i annat

material än det föreskrivna inte bör ske. Det skulle fördröja och fördyra

granskningen på ett sätt som inte är avsett.

I likhet med remissinstanserna biträder jag utredningens förslag, att förprövningssystemet

kompletteras med ett kungörelse- och invändningsförfarande.

Jag återkommer till detaljerna i denna del.

Utredningens förslag, att sökanden skall avge en skriftlig försäkran

på heder och samvete, att mönstret såvitt han har sig bekant inte redan har

blivit känt, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Viss kritik

har anförts i fråga om möjligheterna att upprätthålla den därmed förenade

straffsanktionen. Visserligen kan det ofta bli svårt att styrka, att oriktiga

uppgifter i en försäkran har lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet,

och möjligheterna att ingripa med straffpåföljd för osann eller vårdslös försäkran

enligt 15 kap. 10 § brottsbalken kan därför väntas bli begränsade. En

sådan försäkran får emellertid ändå anses bli ett värdefullt komplement

till nyhetsgranskningen. Rent allmänt sett torde nämligen den föreslagna

regeln verka återhållande på obetänksamma sökande och särskilt motverka

att någon söker registrering för ett allmänt tillgängligt mönster som

han har tillägnat sig t. ex. på en mässa. Jag anser mig därför kunna godta

utredningens förslag i denna del. Däremot är jag med hänsyn till de praktiska

tillämpningssvårigheterna inte beredd att biträda ett under remissbe
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

handlingen framfört förslag om att även mönsterskaparen skall avge en

liknande försäkran, när annan är sökande.

Som en viktig nyhet föreslår utredningen möjlighet till viss tids sekretess

i mönsterregistreringsärenden. Enligt förslaget skall sålunda sökanden

kunna begära anstånd med kungörandet av ansökningen under en tid

av högst sex månader, under vilken ansökningshandlingarna skall hållas

hemliga. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det stora

flertalet remissinstanser. Det har därvid från industrihåll omvittnats, att regeln

skulle fylla en viktig funktion. Offentlighetskommittén har emellertid

avstyrkt förslaget under hänvisning till de olägenheter som ett sekretesskydd

kan medföra för övriga sökande av mönsterskydd och andra företagare.

Mot varje ingrepp i grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet

talar starka principiella skäl. Mönsterskyddsutredningens förslag att införa

visst sekretesskydd på mönsterområdet innebär emellertid inte någon nyhet

inom immaterialrätten. Enligt PatL åtnjuter sålunda patentansökningar

visst sekretesskydd. Den gällande mönsterlagen gör visserligen inte några

inskränkningar i offentlighetsprincipen och som också Svea hovrätt har

framhållit torde behovet av ett sekretesskydd allmänt sett vara mindre framträdande

på mönsterområdet än på patentområdet. I samband med att mönsterskyddet

utvidgas till att gälla för samtliga industrigrenar och till att omfatta

även nyttomönster finns det dock enligt min mening goda skäl att

överväga ett visst begränsat sekretesskydd också på mönsterrättens område.

Ett viktigt skäl är att offentlighetsprincipen, som utredningen har påpekat,

lätt kan kringgås genom utnyttjande av reglerna om s. k. konventionsprioritet.

Jag delar därför i princip utredningens uppfattning att ett visst sekretesskydd

bör gälla också på mönsterområdet. Till frågan om förutsättningarna

för och omfattningen av detta sekretesskydd skall jag strax återkomma.

Jag vill emellertid först beröra en fråga av systematisk art, vilken har

principiell betydelse.

Mönsterskyddsutredningen har förordat att bestämmelserna om sekretess

tas upp i mönsterskyddslagen och att det på samma sätt som när det gäller

sekretess i patentärenden i sekretesslagen bara tas in en hänvisning till mönsterskyddslagens

bestämmelser. Offentlighetskommittén har riktat erinringar

mot detta förslag. Eftersom utgångspunkten även enligt utredningens förslag

är, att handlingarna i ärende angående ansökan om mönsterregistrering

är offentliga och att sekretess skall medges bara under särskilda förutsättningar,

saknas det enligt kommitténs mening skäl att behandla sekretessfrågan

på annat sätt än grundlagen föreskriver, dvs. att inskränkningarna i

offentligheten noga anges i sekretesslagen.

Grundläggande bestämmelser om inskränkning i allmänhetens rätt att utbekomma

allmänna handlingar skall enligt uttrycklig föreskrift i tryckfrihetsförordningen

tas upp i särskild lag. På de skäl offentlighetskommittén

har anfört anser jag det bäst överensstämma med denna grundlagsföre
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

skrift, att reglerna om hemlighållande av handling i ärende om registrering

av mönster tas upp i sekretesslagen och att det i mönsterskyddslagen görs

en hänvisning till dessa regler.

Med hänsyn till den omfattning mönsterskapandet har i våra dagar och till

den snabba utvecklingstakten på området måste sekretesskyddet begränsas

på ett rimligt sätt för att motverka de olägenheter för »nya» mönsterskapare

och företagare som ett sekretesskydd otvivelaktigt medför. Utredningsförslaget

tillgodoser dessa synpunkter på två sätt. För det första är det enligt

förslaget en förutsättning för sekretesskydd att sökanden begär anstånd med

kungörandet av ansökningen. Utgångspunkten är således att handlingarna i

ansökningsärendet är offentliga. I det avseendet skiljer sig förslaget från vad

som gäller på patentområdet, där utgångspunkten är att handlingar i ärende

angående ansökan om patent är hemliga under viss tid, om inte sökanden

begär att de skall offentliggöras. För det andra skall enligt utredningsförslaget

sekretess kunna åtnjutas endast under en tid av sex månader, räknat

från ansökningsdagen eller, i vissa fall, från den dag från vilken prioritet har

begärts.

Offentlighetskommittén har kritiserat utredningens förslag även i denna

del. Enligt kommitténs mening kan den föreslagna konstruktionen, att handlingarna

skall hållas hemliga om sökanden begär anstånd med kungörandet,

vålla missförstånd. Kommittén förordar därför att sekretessen görs beroende

av att sökanden begär hemlighållande. Offentlighetskommittén hävdar

ytterligare att vad som har anförts till stöd för sekretessreglerna inte motiverar

att andra handlingar än sådana som visar mönstret hålls hemliga.

Slutligen uttalar offentlighetskommittén, att innan erfarenhet har vunnits

av den nya mönsterskyddslagens tillämpning, det inte är behövligt att införa

en maximering av sekretesstiden. Från mönsterskyddssynpunkt behövs enligt

kommittén bara en bestämmelse om att handlingarna i ärendet skall

hållas tillgängliga för envar, när ansökningen har kungjorts. Enligt kommittén

är det emellertid inte tillfredsställande att handlingar till avskrivna och

avslagna ansökningar skall kunna hållas hemliga utan tidsgräns. Under hänvisning

till de överväganden inom kommittén som numera har lett till att

kommittén i sitt betänkande Offentlighet och sekretess (SOU 1966:60)

har föreslagit en tidsgräns av tio år för sekretess i ärende om patent eller

annat sadant rättsskydd förordar kommittén att en regel härom redan nu

tas upp i sekretesslagen.

Jag delar offentlighetskommitténs uppfattning att en förutsättning för

hemlighållande av handling i ärende om registrering av mönster bör vara att

sökanden framställer en uttrycklig begäran härom. I fråga om sekretessskyddets

sakliga omfattning anser jag en vägledande synpunkt böra vara,

att sekretesskydd medges bara i den utsträckning som behövs för att tillgodose

sökandens intresse av att få viss tid på sig för att förbereda sin tillverkning

av mönstervaran, innan mönstret görs tillgängligt för allmänheten.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

95

Det är uppenbarligen tillräckligt att, som offentlighetskommittén har förordat,

medge hemlighållande av sådan handling som visar mönstret. Något

övertygande skäl att låta sekretesskyddet omfatta också andra ansökningshandlingar

kan enligt min mening inte förebringas. De skäl som sålunda bör

föranleda en begränsning av sekretesskyddets omfattning motiverar å andra

sidan, att man på sätt som utredningen har föreslagit också inför en maximering

av sekretesstiden. I PatL är den principiella utgångspunkten att

handlingar i ärende rörande patentansökan är hemliga, om inte sökanden

begär annat. PatL innehåller likväl en regel om att handlingarna skall offentliggöras

senast arton månader efter ansöknings (prioritets-) dagen. Det

skulle rimma illa med dessa bestämmelser att i mönsterskyddslagen, där utgångspunkten

är att ansökningshandlingarna är offentliga, införa en ordning

som medger att handling i ansökningsärende hålls hemlig under praktiskt

taget obegränsad tid. Jag finner därför inte anledning att frångå mönsterskyddsutredningens

förslag på denna punkt. Den sekretesstid av sex månader

som utredningen har föreslagit finner jag lämplig.

Utredningsförslaget innebär, att om registreringsmyndigheten vid sekretessfristens

utgång har beslutat avskriva eller avslå ansökningen, handlingarna

förblir hemliga, om inte sökanden begär återupptagning eller anför besvär.

I den delen överensstämmer förslaget med vad som gäller enligt 22 §

PatL. Frågan om att föreskriva en sådan yttersta tidsgräns av tio år för

sekretesskyddet i hithörande fall som offentlighetskommittén har föreslagit

bör enligt min mening övervägas i ett större sammanhang, närmast i samband

med en framtida prövning av kommande förslag till ny sekretesslagstiftning.

Jag är därför inte beredd att nu ta ställning till denna fråga.

Som jag tidigare har framhållit bör den nya mönsterskyddslagen i likhet

med gällande lag omfatta även mönster för krigsmateriel. Det är inte uteslutet

att behov kan uppkomma av särskilda sekretessregler i fråga om

mönster för sådan materiel. Innan någon erfarenhet vunnits av den nya

lagens tillämpning finns det dock knappast anledning att tillmötesgå det

krav på utredning av denna fråga som har förts fram av Försvarets civilförvaltning.

Det är inte möjligt att f. n. bedöma riktigheten av utredningens prognos

för det väntade antalet ansökningar om mönsterregistrering

efter den nya lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagstiftningen torde

emellertid göra det nödvändigt att bygga ut registreringsmyndigheten

s organisation. Redan genomförda eller planerade rationaliseringar

på varumärkesbyrån torde dock göra behovet av utökade personalresurser

mindre än vad utredningen har förutsatt. Det finns emellertid

inte anledning att gå närmare in på denna fråga nu. Den torde få anmälas

senare av chefen för handelsdepartementet.

Utredningens förslag, att kostnaderna för registreringsförfarandet skall

täckas av avgifter som fastställs av Kungl. Maj:t, har inte föranlett

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

erinringar vid remissbehandlingen. En sådan ordning kan, som också har

framhållits i några remissyttranden, i sin mån bidra till att endast seriösa

slcyddsanspråk görs gällande. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Däremot anser jag mig inte kunna biträda ett av en remissinstans framfört

förslag om att mönsterskaparen själv befrias från avgift.

Mönsterrättens innehåll

Utmjtt jandeformerna

Gällande rätt. Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att

begagna mönstret vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin.

Den som utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret

på sätt som sägs i 1 § eller saluhåller eller för försäljning till Sverige inför

metallvarualster, som har tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt

16 § skyldig till intrång i mönsterrätten. Det är således tre slags utnyttj anden

som kommer i fråga, nämligen tillverkning, saluhållande och import

av mönstervaran. Även beträffande tillverkning och import gäller villkoret,

att förfarandet skall ha ägt rum i försäljningssyfte för att intrång skall föreligga
Utredningen.

Den ensamrätt till mönster som enligt utredningens förslag

skall kunna förvärvas genom registrering benämns i förslaget mönsterrätt.

Detta uttryck ger enligt utredningen bättre ledning än det i ML

begagnade uttrycket skyddsrätt och stämmer överens med de vanligen förekommande

benämningarna upphovsrätt, patenträtt, varumärkesrätt och

namnrätt.

Utredningen förordar, att ensamrättens innehåll beskrivs särskilt för sig

i en materiell regel och att föreskrifter om intrångspåföljder meddelas

särskilt för sig. Liksom enligt gällande rätt begränsas mönsterrätten enligt

förslaget till att omfatta vissa angivna utnyttjandeformer. Utredningen

anser det inte böra komma i fråga att generellt förbehålla mönsterhavaren

allt yrkesmässigt utnyttjande av ett skyddat mönster eller av

mönstervaran. Så sker visserligen i fråga om patent, men förhållandena är

enligt utredningen uppenbart olika på de båda områdena. De nordiska

mönsterkommittéerna har enats om att de otillåtna utnyttjandeformerna

bör begränsas till att avse dels tillverkning, saluhållande och import, dels

utbjudande till försäljning, överlåtande och uthyrande. Därmed har bl.a.

användandet av en mönstervara lämnats utanför det skyddade området.

Utredningen framhåller att inte allt slags tillverkning, saluhållande etc.

av varor som har framställts med mönstret som förebild bör innefattas i

mönsterrätten. Mönsterhavaren behöver bara kunna beivra sådant olovligt

utnyttjande som är av ekonomisk betydelse för honom. Utnyttjande som

inte sker yrkesmässigt utan endast för att tillgodose ett personligt behov

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

har i regel inte någon sådan betydelse för honom. Ett olovligt utnyttjande

måste alltså äga rum yrkesmässigt för att ensamrätten skall anses

kränkt. Kravet på yrkesmässig verksamhet har enligt utredningen samma

innehåll som inom patenträtten.

Varutillverkning med det skyddade mönstret som förebild är

enligt utredningen ett typfall av mönsterintrång. Därmed bör jämställas

tillverkning efter en förebild som någon har frambringat självständigt och

oberoende av det skyddade mönstret men som det oaktat inte väsentligen

skiljer sig från detta. Detta överensstämmer med regleringen inom patenträtten

men skiljer sig från förhållandena inom upphovsrätten. Utredningens

ståndpunkt står i samklang med kravet på nyhet i objektiv mening och medför

att mönsterhavaren i ett intrångsmål inte behöver bevisa att motparten

har utnyttjat hans mönster som förebild.

Den svenska mönsterlagen kan inte sträcka sina verkningar till utnyttjanden

som äger rum utanför landets gränser. Varutillverkning med ett i

Sverige skyddat mönster som förebild kan således äga rum utomlands utan

att mönsterhavaren kan ingripa med stöd av sin svenska mönsterrätt. Hans

skyddsbehov tillgodoses här genom att import behandlas som ett otillåtet

sätt att utnyttja mönstret. Om någon importerar en utomlands tillverkad

mönstervara för att använda den i sin rörelse, måste enligt utredningens

mening importen anses ha ägt rum i yrkesutövning och således innefatta

en kränkning av mönsterrätten. Det är därvid utan betydelse om tillverkningen

utomlands har ägt rum med eller utan den svenske mönsterhavarens

lov. Ensamt avgörande bör vara om tillstånd till importen föreligger.

Utredningen finner emellertid att vissa speciella importsituationer

måste uppmärksammas särskilt. Gemensamt för dessa situationer

är enligt utredningen, att det föreligger en mönsterregistrering i Sverige,

att mönstervaran tillverkas utomlands samt att varan yrkesmässigt

importeras till Sverige. I ett första fall tänkes, att mönsterhavaren i Sverige

(som kan vara svensk eller utlänning) också är den som tillverkar

varan utomlands samt att en utomstående företagare i Sverige köper varan

i utlandet, sedan tillverkaren där fört ut den på marknaden, och importerar

varan hit. Fallet kan varieras så att den utomstående företagaren

köper varan direkt av tillverkaren utomlands och genomför importen. Ett

annat fall är, att mönsterhavaren i Sverige är den utländske tillverkarens

generalagent och hans rättsinnehavare med avseende på mönstret samt att

— även i detta fall — en utomstående företagare här i landet importerar

mönstervaran sedan denna förts ut på marknaden utomlands av tillverkaren.

Detta fall kan också varieras så att företagaren importerar varan

direkt från tillverkaren — fastän detta är en föga sannolik situation, när ett

agenturförhållande föreligger. Frågan är nu, om importen i de tänkta fallen

bör omfattas av mönsterrätten eller ej. Motsvarande spörsmål har väckt

uppmärksamhet både i rättstillämpning och lagstiftning inom patenträtten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

varumärkesrätten och upphovsrätten. En i viss mån nyanserad ställning

togs av departementschefen och första lagutskottet vid behandlingen av

förslaget till varumärkeslag. Utredningen vill i anslutning därtill förorda en

rättstillämpning som tillgodoser de olika intressen som kan göra sig gällande

i skilda situationer. Beträffande det här först valda fallet synes

importen enligt utredningen inte böra anses som en mönsterrättskränkning;

varan har redan av mönsterhavaren förts ut på marknaden — låt vara

utomlands — och därmed skulle med en annan terminologi hans mönsterrätt

såvitt angår dessa varuexemplar kunna sägas vara konsumerad. Det

andra fallet synes enligt utredningen böra bedömas på samma sätt för den

händelse den svenske generalagenten/mönsterhavaren, såsom i exemplet

förutsattes, härleder sin rätt till mönstret från den utländske tillverkaren

och uppträder endast såsom ett ombud för denne. Rättsinnehavaren i Sverige

bör således inte rimligen äga bättre rätt med avseende på varor som

hans fångesman och huvudman har marknadsfört än vad denne själv äger

eller såsom mönsterhavare här i landet skulle kunna äga. Vid bedömandet

av dessa exempel har utredningen inte fäst någon vikt vid om förfarandena

står i överensstämmelse med konkurrensbegränsningslagstiftningens syften

utan har sökt hålla sig till ett rent mönsterrättsligt betraktelsesätt.

Utredningen behandlar därefter försäljningsledet och framhåller att sådana

förberedande åtgärder som utbjudande till försäljning

och saluhållande av mönstervaran bör omfattas av mönsterskyddet.

Allt överlåtande av varan, vare sig det sker genom försäljning eller på

annat sätt, bör i princip också omfattas av mönsterhavarens rätt. Mönsterrätten

skall dock inte kunna åberopas gentemot åtgärder med varor som

mönsterhavaren själv har tillverkat och marknadsfört eller som har förts

ut på marknaden med hans tillstånd, s.lc. konsumtion. Utredningen jämställer

uthyrande av mönstervara med överlåtande. Det har nämligen

uppgetts, att vissa slags varor i betydande utsträckning ställs till disposition

genom uthyrning. Detta är enligt utredningen vanligt inom kontorsmaskinbranschen,

i fråga om lantbruksmaskiner och när det gäller viss servisutrustning,

vissa textilier, bilar m.m.

Avslutningsvis diskuterar utredningen, om det finns behov att under

mönsterrätten inrymma avbildande av mönster och mönstervaror samt spridande

av sådana avbildningar. Frågan besvaras nekande under hänvisning

främst till att man här har avlägsnat sig alltför långt från det centrala

intresset att skydda mönstrets användande som förebild vid varutillverkning.

Inte heller anser utredningen behov föreligga av regler som hindrar

framställning och spridande av s.k. mönsterböcker.

I detta sammanhang berör utredningen också frågan, om mönsterskaparens

ideella intressen (»droit moral») bör skyddas inom mönsterrätten.

Också på denna punkt intar utredningen en avvisande hållning och hävdar,

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

att formgivarnas intressen i detta hänseende bör tillvaratas genom överenskommelser

mellan formgivare och fabrikanter.

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av ensamrätten till vissa

närmare angivna utnyttjandeformer godtas eller lämnas utan eriman

av remissinstanserna. Utredningens förslag, att ensamrätten skall

avse endast sådant utnyttjande som sker yrkesmässigt, har också

vunnit remissinstansernas gillande.

Beträffande de särskilda utnyttjandeformerna noterar EIF, att förbudet

mot import till Sverige av varor, som inte väsentligen skiljer sig från här

i landet registrerat mönster, är av stor vikt för föreningens medlemmar.

Föreningen uttalar att den möjlighet som tidigare har funnits till kopiering

och produktion i utlandet för export hit har varit en nagel i ögat på

svenska formgivare.

Näringsfrihetsrådet betonar den betydelse för en effektiv konkurrens som

det har att de speciella importsituationer som utredningen

har berört inte anses innebära mönsterrättskränkning utan att de behandlas

så som utredningen har föreslagit. Rådet förutsätter, att import blir

tillåten inte bara när mönsterhavaren i Sverige är den som tillverkar varan

utomlands eller är tillverkarens generalagent utan även när varan utomlands

tillverkas av annan än mönsterhavaren enligt licens av denne. Detta synes

överensstämma med principen, att mönsterrätten inte skall kunna åberopas

gentemot fortsatta åtgärder med varor som mönsterhavaren själv har tillverkat

och marknadsfört eller som har förts ut på marknaden med hans

tillstånd. Samma uppfattning hävdas av kommerskollegium och NO, vilken

särskilt understryker det praktiska sambandet mellan den omfattning i

territoriellt hänseende som ges mönsterrätten och varumärkesrätten. Den

senare rättighetens territoriella omfattning var föremål för närmare överväganden

vid varumärkeslagens tillkomst. NO anser det angeläget att mönsterrätten

inte får ett vidare territoriellt skydd, eftersom man i så fall skulle

kunna kringgå föreliggande möjligheter till import av utomlands lagligen

märkta varor genom att förse dessa med ett rättsligt skyddat mönster. Även

Sveriges grossistförbund gillar utredningens bedömning av de speciella

importfallen.

Flera remissinstanser riktar emellertid skarp kritik mot utredningens uttalanden

i denna del och hävdar att mönsterrätten — i likhet med patenträtten

bör omfatta all import. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle. Sveriges advokatsamfund

kritiserar utredningens uttalande, att marknadsföring i utlandet

i vissa fall skall leda till att mönsterrätten i fråga om dessa varuexemplar

kan sägas vara konsumerad även i Sverige. Om denna uppfattning är riktig,

skulle möjlighet inte föreligga för den som är innehavare av mönsterrätt

både i ett främmande land och i Sverige att upplåta en ensamrätt endast

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

för Sverige. Enligt samfundets mening föreligger det emellertid ett påtagligt

behov av en sådan möjlighet. I regel brukar marknadsföringen ske

genom att ensamrätt lämnas till en generalagent eller ensamförsäljare, som

måste lägga ner avsevärda kostnader för reklam, lagerhållning, service,

garanti m.m. En sådan marknadsförare är i regel i behov av mönsterskydd.

Lagstiftaren bör beakta vikten av att man beträffande mönsterrätt — liksom

beträffande patenträtt — kan upplåta territoriellt begränsade licenser, varvid

skydd skall kunna erhållas mot import av sådana varor som omfattas

av mönsterskyddet.

I samma riktning uttalar sig SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt Sveriges industriförbund. Dessa organisationer erinrar om att

utredningens förslag anknyter till vad som på en del håll har ansetts gälla

inom varumärkesrätten. Patenträtten däremot anses allmänt vara exklusiv

inom det område där skyddet beviljats, och import av en patenterad produkt

från ett skyddsområde till ett annat kan med hänsyn till patenträttens

territoriella begränsning inte ske utan samtycke av rättsinnehavaren i det

senare området. Enligt organisationernas mening har mönsterrätten väsentligt

närmare anknytning till patenträtten än till varumärkesrätten. Utredningen

synes vara av samma uppfattning, när den framhåller att det synes

»naturligt att betrakta mönsterrätten på samma sätt som patenträtten, eftersom

de båda skyddsformernas ensamrättskaraktär är tämligen överensstämmande»

(betänkandet s. 62). Organisationerna kan inte finna att den

av utredningen föreslagna lösningen kan grundas på ett mönsterrättsligt

betraktelsesätt utan finner det tvärtom uppenbart att utredningen — fastän

den hävdar motsatsen — har påverkats av lconkurrensbegränsningsrättsliga

synpunkter. Sedan man har intagit ståndpunkten att det är rimligt och

utvecklingsfrämjande att samhället tillerkänner skaparen av ett mönster

en ensamrätt till detta, är det enligt organisationernas mening principiellt

felaktigt att samtidigt urholka denna ensamrätt genom att begränsa importskyddet.

Principen om ett obegränsat importskydd synes dessutom vara

allmänt vedertagen i flertalet av de länder som har mönsterlagstiftning.

En mönsterhavare i Sverige skulle enligt förslaget komma i ett sämre läge

i detta avseende än mönsterhavare i andra länder. De senare behöver inte

finna sig i fri import av mönsterskyddade produkter, som de har fört ut

på marknaden i andra länder. Om i utlandet tillverkade mönsterskyddade

produkter fritt kan importeras hit utan hinder av svensk mönsterrätt, torde

en svensk licenstagare till mönstret inte ha något nämnvärt intresse av

att erlägga licensavgifter och investera i tillverkning av produkten ifråga.

Ett svenskt företag torde vidare knappast vara intresserat av att upplåta

tillverkningsrätt för mönsterskyddade produkter till utländska företag, om

risk föreligger för att de utomlands tillverkade produkterna kan föras in i

Sverige och konkurrera med företagets egna produkter. Särskilt uppenbara

blir olägenheterna härav, om de utländska produkterna är av sämre kvalitet.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Det är vanligt att en produkt utförs i olika kvaliteter för olika marknader

men efter samma mönster. För det fall att tillverkning utomlands av en

svensk produkt har skett genom tvångslicens till ett mönster eller genom

frivillig licens under hot om tvångslicens, ter sig enligt dessa remissinstanser

utredningens förslag än mer stötande. Förslaget kan enligt organisationerna

leda till allvarliga olägenheter för svenska mönsterhavare och

licenstagare och kan komma att i hög grad begränsa möjligheterna att

träffa licensavtal om tillverkning av mönsterskyddade produkter. En sådan

utveckling är inte i företagens eller det allmännas intresse.

Liknande synpunkter framförs av Svenska industriens patentingenjörers

förening och av en ledamot av näringsfrihetsrådet. Sveriges allmänna exportförening

framhåller att utredningens ståndpunkt får en olämplig exporthindrande

verkan. Föreningen anför vidare, att mönsterrättens territoriella

begränsning visserligen kan komma att brytas genom tillkomsten av större

marknader av typen EEC men anser att innan ett sådant läge blir aktuellt

extra-territoriella händelser inte bör få påverka den svenska mönsterrättens

innehåll.

Vad utredningen har uttalat om övriga utnyttjandeformer

godtas eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Hovrätten för Västra

Sverige framhåller emellertid att yrkesmässig utlåning av mönstervara

inte är förbjuden enligt förslaget. Detta kan enligt hovrätten få praktisk

betydelse exempelvis när någon som ett led i en affärstransaktion upplåter

rätten att använda varan till annan person utan att vederlag utgår för just

denna prestation. I upphovsrättslagen och förslaget till patentlag — vilka

bara exemplifierar förbjudna förfaranden — nämns däremot utbjudande

till utlåning vid sidan av utbjudande till uthyrning (2 § UhL samt numera

3 § PatL). Utredningens förslag kan enligt hovrätten medföra risk för att

bestämmelserna om mönsterskydd kringgås. I så fall bör all yrkesmässig

upplåtelse av mönstervara uttryckligen förbjudas.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag det av utredningen

föreslagna uttrycket mönsterrätt vara eu lämplig beteckning

på den skyddsrätt som registrering av mönster medför.

Utredningen har föreslagit, att ensamrätten till ett registrerat mönster

inte skall omfatta alla tänkbara former av utnyttjande av mönstret

utan att i lagen bör, liksom i gällande lag, uttömmande anges de former

av utnyttjande som skall förbehållas mönsterhavaren. Remissinstanserna

har allmänt anslutit sig till denna ståndpunkt. Också jag delar utredningens

uppfattning på denna punkt. Utredningen intar vidare den principiella

ståndpunkten att mönsterrätten — till skillnad från vad som gäller f.n. —

bör bereda skydd bara mot sådant olovligt utnyttjande av mönstret som

sker yrkesmässigt. Även i den delen biträder jag i likhet med remissinstanserna

utredningens förslag.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I frågan vilka utnyttjandeformer som bör omfattas av mönsterskyddet

innebär utredningens förslag en utvidgning av skyddsomfånget i förhållande

till vad som gäller f.n. Mönsterrätten föreslås nämligen bereda skydd

inte bara mot tillverkning av mönsterskyddade varor och mot saluhållande

och import av varor, som har framställts utan mönsterhavarens

tillstånd och som inte väsentligen skiljer sig från mönstret, utan

också mot utbjudande, försäljning, överlåtelse — på annat

sätt än genom försäljning —■ och uthyrning av sådana varor. Under

remissbehandlingen har inte riktats några principiella erinringar mot denna

utvidgning. Jag vill också biträda förslaget i denna del. I detta sammanhang

bör särskilt understrykas betydelsen av att till skillnad från vad som

gäller inom patenträtten ett faktiskt användande av en mönsterskyddad

vara inte kommer att omfattas av mönsterrätten, vare sig det sker i en

rörelse eller det sker på annat yrkesmässigt sätt. En motsatt ståndpunkt

skulle uppenbarligen innebära att skyddet sträcktes alldeles för långt och

att ett stort antal näringsutövare belastades med en betungande undersökningsplikt

som i många fall skulle vara praktiskt omöjlig att fullgöra.

En remissinstans har ifrågasatt om inte också yrkesmässig utlåning

bör omfattas av mönsterskyddet. Alldeles bortsett från att den praktiska

betydelsen av en sådan utvidgning av skyddet med säkerhet skulle bli mycket

ringa — utlåning innebär vederlagsfri upplåtelse och torde kunna tänkas

förekomma bara i välgörande syfte eller i allmän verksamhet — synes

det principiellt riktiga vara att under ensamrätten inrymma bara sådant

utnyttjande av mönstret som kan vara av ekonomisk betydelse för mönsterhavaren.

Dennes ekonomiska intressen torde i utlåningsfallen bli fullt ut

tillgodosedda genom bestämmelserna om skydd mot olovlig tillverkning och

import. Risken för att mönsterskyddsbestämmelserna skall kringgås genom

att en mönstervara som ett led i en större affärstransaktion upplåts till

annan utan särskilt vederlag torde vara ringa, eftersom man vid bedömande

av om det verkligen är fråga om vederlagsfri upplåtelse måste ta hela den

föreliggande situationen i betraktande och en sådan bedömning ofta torde

leda till att upplåtelsen anses som uthyrning.

En svensk mönsterskyddslag kan inte sträcka sina verkningar utanför

svenskt territorium. En i Sverige mönsterskyddad vara kan alltså obehindrat

tillverkas utomlands. Mönsterhavarens intressen tillgodoses här genom att

import till Sverige får ske bara med hans tillstånd. Utredningen anser emellertid

att undantag bör göras för vissa speciella importsituationer.

Om den svenske mönsterhavaren själv tillverkar varan utomlands

eller är generalagent för den utländske tillverkaren, bör tredje man enligt

utredningen fritt få införa en här mönsterskyddad vara som han har förvärvat

på den utländska marknaden eller som han har köpt utomlands av

tillverkaren för import till Sverige.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

103

Vid remissbehandlingen har denna fråga varit omstridd. Några remissinstanser

har tillstyrkt utredningens förslag under hänvisning till dess

betydelse för en effektiv konkurrens och har hänvisat till att likartade

regler anses gälla inom varumärkesrätten. Dessa remissorgan vill att undantag

skall gälla också när varan har tillverkats utomlands enligt licens av

den svenske mönsterhavaren. Flera remissinstanser, däribland näringslivets

organisationer, har emellertid riktat skarp kritik mot utredningens

förslag och har hävdat att mönsterrätten liksom patenträtten bör omfatta

all import. De har anfört bl.a. att den föreslagna regleringen skulle göra det

omöjligt för den som har mönsterrätt såväl i Sverige som i utlandet att upplåta

ensamrätt till mönstret enbart för Sverige. Förslaget skulle även få

exporthindrande verkan genom att en svensk mönsterhavare kan bli ovillig

att upplåta tillverkningsrätt till utländska företag, om han riskerar att de

utomlands tillverkade varorna utan hinder av mönsterrätten kan införas

till Sverige.

Denna fråga om s.k. parallellimport synes vara av betydelse framför allt

inom varumärkesrätten. Inom patenträtten däremot har behov av motsvarande

inskränkningar i ensamrätten inte gjort sig gällande. Där upprätthålls

principen om ensamrättens territoriella exklusivitet utan undantag.

Detta har hitintills inte visat sig medföra några nämnvärda nackdelar. Det

finns enligt min mening ingen anledning att införa en avvikande reglering

inom mönsterrätten. Om man i likhet med utredningen vill anlägga ett rent

mönsterrättsligt betraktelsesätt, synes detta snarast leda till ett resultat

motsatt det som utredningen har kommit till. Undantag av den art som utredningen

har föreslagit skulle utgöra ett allvarligt ingrepp i mönsterrätten

och skulle avsevärt minska dess värde. I det avseendet delar jag de kritiska

synpunkter som har förts fram under remissbehandlingen. Från konkurrensbegränsningssynpunkt

synes det närmast finnas än mindre skäl på

mönsterområdet än på patentområdet att avvika från principen om skyddsrättens

territoriella exklusivitet. Jag hänvisar i den delen till vad jag har

anfört i det föregående om risken för konkurrensbegränsande verkningar

av ett utvidgat möns ter sky dd.

Jag vill således förorda, att mönsterrätten får bereda skydd mot alla former

av yrkesmässig import av mönstervaror som sker utan mönsterhavarens

tillstånd. Detta får viss betydelse när det gäller att bedöma förutsättningarna

för sådan konsumtion av mönsterrätten som anses inträda, när

en mönstervara med mönsterhavarens samtycke har förts ut på marknaden,

och som innebär att mönsterhavaren inte kan åberopa ensamrätten beträffande

senare utnyttjanden av samma vara. I enlighet med vad jag nu har

anfört om mönsterrättens territoriella exklusivitet äger sådan konsumtion

rum endast inom det land där varan har förts ut på marknaden. Import till

annat land, där varan är mönsterskyddad, och annat utnyttjande av varan

i det landet kan däremot ske endast med tillstånd av den som innehar

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönsterrätten där. Om en mönsterhavare har ensamrätt inte bara i Sverige

utan också i ett annat land och någon där har inköpt mönsterskyddade

varor, som lovligen har förts ut på marknaden, kan således konsumtion inte

åberopas när det gäller utnyttjande av varan i Sverige. Det innebär mönsterintrång

att föra in varorna här i landet utan tillstånd.

Vad utredningen har anfört i fråga om övriga utnyttjandeformer har inte

föranlett några erinringar under remissbehandlingen, och jag kan i allt

väsentligt ansluta mig till dessa uttalanden. Jag vill emellertid särskilt

framhålla att varje led i en mönstervaras exploatering skall bedömas självständigt

i mönsterrättsligt avseende. Bortsett från vad som gäller om s.k.

konsumtion är sålunda frågan om ett visst led omfattas av ensamrätten

i princip oberoende av vad som i detta hänseende gäller om ett annat led.

Tillverkning eller import omfattas alltså av ensamrätten även om de tillverkade

eller importerade varorna t.ex. skall säljas först efter skyddstidens

utgång och försäljningen således bli fri.

Skyddets omfattning

Utredningen. Om ett klassificeringssystem begagnas vid mönsterregistreringen,

ligger det enligt utredningen nära till hands att man låter skyddet

begränsas till varuslagen inom den klass mönstret kommer att tillhöra. Det

kan sägas vara av vikt för industrin att veta vad man får tillverka utan

hinder av mönsterrätten. Fabrikanterna bör fördenskull i princip inte

behöva undersöka registreringar i andra klasser än dem som det egna tillverkningssortimentet

tillhör. Vid de nordiska mönsterkommittéernas överläggningar

har man visserligen funnit det önskvärt att införa en begränsning

av skyddets verkan. Man har emellertid enats om att det lämpligaste

är att den åsyftade begränsningen får följa vad registreringssökanden

själv uppger i ansökningen om den vara som han avser med mönstret.

Den registreringsklass till vilken mönstret hänförs skall sålunda enligt förslaget

inte få någon omedelbar betydelse för skyddsverkningarna. Utslagsgivande

blir i stället registreringssökandens egen varuuppgift. Bl.a. för att

inte begränsningen av skyddet skall bli snävare än vad som påkallas av

hänsyn till allmänheten, måste varuuppgiften rimligen få gälla även för

näraliggande varuslag, dvs. för »likartade varor». Härigenom undviks även

att varuuppgiften behöver göras alltför omfattande till sitt innehåll.

I fråga om det registrerade mönstrets skyddsomfång har man inom

de nordiska kommittéerna enats om att använda samma normer som föreslås

gälla för skillnadskravet som skyddsförutsättning. I lagtext kommer

detta till uttryck så, att mönsterrätten innefattar yrkesmässigt utnyttjande

av mönstret genom tillverkning man. av varor, som inte väsentligen skiljer

sig från det registrerade mönstret. För att markera att likhetskravet är

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

avsett att överensstämma med det skillnadskrav som föreslås som en förutsättning

för registrering, har samma grundbestämning använts, nämligen

»väsentlig skillnad». I fråga om det närmare innehållet i denna bestämning

hänvisar utredningen till sin behandling av skillnadskravet.

Den angivna bestämningen av likhetskravet medför enligt utredningen

att man praktiskt taget slipper alla fall av mönsterrättsliga s.k. beroendeförhållanden,

dvs. fall där skillnadskravet har uppfyllts och

mönsterrätt alltså kan förvärvas men mönstret inte utan särskilt tillstånd

får utnyttjas därför att det faller inom skyddsomfånget för annans mönsterrätt.

Detta resultat skulle kunna inträffa, om likhetskravet är mindre omfattande

än skillnadskravet. Beroendeförhållanden kan visserligen uppstå både

i fråga om patent och inom upphovsrätten. På mönsterområdet gäller emellertid

inte i samma mån något krav på en kvalificerad skapande insats och

utredningen anser det inte behövligt att ge rum för beroendeförhållanden

utan finner det tvärtom vara fördelaktigt att skyddsomfånget ges en omfattning

som motsvarar skillnadskravet.

Endast i ett avseende har utredningen funnit det nödvändigt att låta ett

beroendeförhållande uppkomma. Det gäller de fall då ett registrerat mönster

i sin helhet har tagits upp i ett mönster som söks registrerat. Det kan

härvid föreligga väsentlig skillnad mellan mönstren vid den totaljämförelse

som skall göras för tillämpning av skillnadskravet, och denna skyddsförutsättning

skulle alltså vara uppfylld. Trots detta bör mönsterrätten enligt

utredningen omfatta de fall då ett mönster har utnyttjats på det sättet att

det i sin helhet ingår i ett nytt mönster. I fall av komplexa, dvs. sammansatta,

mönster kan följaktligen ett avhängighetsförhållande inte undvikas.

För att göra detta så litet besvärande som möjligt föreslår emellertid utredningen

att mönster som innehåller ett mönster som redan är registrerat för

annan inte får registreras, utan att innehavaren av det registrerade mönstret

ger sitt tillstånd. Förhållandet bör således bli reglerat redan på registreringsstadiet.

Därigenom minskar de olägenheter som annars skulle uppkomma.

Remissyttrandena. Den föreslagna begränsningen av skyddets verkan med

avseende på olika varuslag godtas i allmänhet av remissinstanserna. Svenska

patentombudsföreningen delar utredningens uppfattning att klassificeringen

av en mönsterskyddsansökan inte skall ha någon omedelbar betydelse för

skyddets omfattning och att den viktigaste bedömningsgrunden i stället

bör vara sökandens varuuppgift. Även patent- och registreringsverket anser

den föreslagna avgränsningen rimlig. Ämbetsverket anser det emellertid

önskvärt med ett uttalande om att registreringsmyndighetens granskning

i huvudsak får begränsas till att avse den registreringsklass till vilken

mönstret hänförs. Om sökanden vill att granskningen eller skyddet skall

avse också annan klass, bör han alltså ange till vilka klasser han anser att

4*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr i68 år 1969

varan kan hänföras samt erlägga den högre avgift en sådan utvidgning

medför. Detta gäller i särskilt hög grad ornament men kan få betydelse också

för andra mönster. EIF kan däremot inte ansluta sig till utredningens

ståndpunkt, att sökanden vid registrering skall lämna uppgift om de varugrupper

för vilka han söker skydd. Formgivarens kunskap om för vilka

varuslag ett ornament i och för sig skulle passa kan av naturliga skäl vara

begränsad. Han kan alltså lätt råka ut för att någon under åberopande av

registreringsansökningens innehåll använder ornamentet för en vara om

vars existens formgivaren vid ansökningen var okunnig men som han självklart

skulle ha tagit med i ansökningen om han känt till den. Även Konstindustriskolan

i Göteborg anser det väsentligt att ett mönster kan skyddas

totalt. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt anser att ökad klarhet

och precisering vinns om begreppet »likartade varor» anknyts till någon

form av s.k. klasslista.

Beträffande s k y d d s o in f å n g e t har utredningens uppfattning, att

det bör råda korrespondens mellan skillnadskravet och likhetskravet, vunnit

uttryckligt gillande av hl.a. Svenska patentombudsf öreningen och patentoch

registreringsverket samt i övrigt lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser.

Näringsfrihetsrådet framhåller emellertid, att det registrerade

mönstret inte i rättstillämpningen får ges så stort skyddsomfång, att

den bakomligande tekniska idén faktiskt kan komma att skyddas. En varuutformning

bör vidare enligt rådets mening falla utanför mönsterskyddet,

så snart den någorlunda tydligt skiljer sig från det registrerade mönstret.

Mot utredningens förslag uttalar sig endast NO, som önskar att likhetskravet

modifieras, förslagsvis genom att väsentlighetsrekvisitet utgår.

Vad utredningen uttalat om s.k. mönsterrättsliga beroendeförhållanden

har inte föranlett erinringar under remissbehandlingen. Med de

lösningar utredningen har föreslagit uppnår man enligt patent- och registreringsverket

den fördelen att beroendeförhållanden blir reglerade redan på

registreringsstadiet.

Försvarets civilförvaltning erinrar om att handlingar som upprättats hos

sådan myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen enligt

9 § upphovsrättslagen inte är föremål för upphovsrätt. Denna undantagsregel

torde gälla även ritningar. I analogi härmed föreslår verket att det

i en ny lag om mönster tas in en bestämmelse av innehåll att mönster soin

frambragts hos myndighet som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen

inte skall vara föremål för mönsterrätt.

Departementschefen. Med den begränsning av tillämpningsområdet för

den nu gällande mönster lagen som följer av att skydd kan beredas bara för

alster inom metallindustrin föreligger inte något behov att ytterligare inskränka

mönsterskyddets verkningar till att omfatta bara

vissa bestämda varuslag. Ett registrerat mönster ger således f.n. ett totalt

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

skydd mot efterbildningar inom hela metallindustrins område. Läget blir

emellertid ett annat när man, som nu föreslås, utvidgar mönsterskyddet

till att gälla inom samtliga industrigrenar. Jag är i princip ense med utredningen

om att skyddet enligt den nya lagen bör gälla endast i fråga om

vissa från början bestämda varuslag. Att som ett par remissinstanser har

förordat låta skyddet bli totalt och gälla alla tänkbara varuslag skulle

enligt min mening föra för långt. Ett sådant system skulle nämligen kunna

få inte obetydliga konkurrensbegränsande verkningar, samtidigt som det

skulle innebära att man sträckte mönsterskyddet betydligt längre än som

betingas av önskemålet att stimulera till nyskapande på mönsterområdet

och bereda mönsterhavarna ett rimligt mått av trygghet och säkerhet.

En sådan avgränsning av skyddsomfånget som det här gäller kan åstadkommas

på olika sätt. Som utredningen har framhållit kan det ligga nära

till hands att utnyttja ett klassificeringssystem och låta skyddet omfatta

endast varor inom den klass som mönstret kommer att tillhöra. Ett sådant

system skulle visserligen underlätta för formgivare och fabrikanter att göra

sig underrättade om huruvida en registrering föreligger som hindrar dem

att utnyttja ett visst mönster för en bestämd vara eller grupp av varor. Å

andra sidan skulle metoden sannolikt ofta leda till en sakligt olämplig avgränsning

av skyddsomfånget. Av praktiska skäl måste klassindelningen

bli i viss mån schematisk och antalet klasser begränsat. Att låta skyddsomfånget

följa klassindelningen kan därför lätt leda till att skyddet sträcks

längre än som är sakligt motiverat och t.o.m. kanske längre än sökanden

egentligen avsett. Omvänt kan det tänkas att sökandens bristande förtrogenhet

med klassificeringssystemet medför att ett mönster klassas på sådant

sätt att vissa varor i direkt strid med sökandens intentioner faller utanför

skyddsområdet enbart på den grund att de formellt tillhör en annan

klass.

Den principiellt riktigaste metoden, som också torde vara bäst ägnad att

leda till materiellt tillfredsställande resultat i de enskilda fallen, synes vara

att det läggs i sökandens hand att bestämma vilka varuslag han vill att

skyddet skall omfatta. Detta är också utredningens ståndpunkt, vilken har

vunnit gillande av flertalet remissinstanser. Förslaget innebär, att registrering

skall ske inte för varor eller varuslag tillhörande viss klass utan för

de varor eller varuslag som sökanden har angett i sin ansökan och att

skyddet därefter skall omfatta de varor för vilka registrering har skett.

Jag finner en sådan ordning ändamålsenlig och biträder förslaget.

Denna lösning innebär att det inte får någon rättslig betydelse i fråga

om skyddsomfånget till vilken klass ett registrerat mönster hänförs. En

annan sak är att man i praktiken bör kunna räkna med att det normalt

skall råda överensstämmelse mellan det rättsliga skyddsomfånget och

mönstrets klassificering. Den som vill utnyttja ett mönster för en viss vara

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

bör med andra ord kunna vinna ett rimligt mått av säkerhet även om han

inskränker sina undersökningar till att gälla registreringar inom den klass

varan tillhör. En förutsättning är givetvis att man får ett efter varusortimenten

på marknaden väl anpassat klassificeringssystem och att detta

tillämpas på ett förnuftigt och smidigt sätt. Uppenbart är att registreringsmyndigheten

vid klassificeringen bör fästa stort avseende vid sökandens

egna önskemål och synpunkter.

Patent- och registreringsverket har i detta sammanhang uppmärksammat

vissa frågor som sammanhänger med nyhetsgranskningens omfattning. Enligt

verket bör denna granskning kunna i huvudsak begränsas till att gälla

registreringar och ansökningar inom den klass till vilken sökanden hänför

mönstret. En utvidgning av granskningen till att omfatta andra klasser

bör ske bara om sökanden uttryckligen begär det och erlägger den högre

avgift som utvidgningen medför.

Jag är inte beredd att nu i detalj ta ställning till frågor om granskningens

omfattning. Dessa kommer att regleras i den tilltänkta tillämpningskungörelsen

till den nya lagen. I princip bör det visserligen åligga sökanden

att ange till vilka varuklasser mönstret enligt hans mening skall hänföras

men det ankommer ytterst på registreringsmyndigheten att avgöra klassificeringsfrågan

med ledning av sökandens varuuppgift. Sedan myndigheten

bestämt till vilka klasser mönstret skall hänföras, måste granskningen

givetvis omfatta dessa klasser. Eftersom det emellertid enligt förslaget i

princip skall gälla ett krav på absolut nyhet, kan man inte uppställa någon

kategorisk regel om att granskning aldrig behöver ske inom andra klasser.

I gränsfall torde det vara oundvikligt att granskningen utvidgas. Som

patent- och registreringsverket har antytt blir frågan om granskningens

omfattning särskilt av betydelse när det gäller ornament. Om sökanden

uttryckligen begär granskning också inom annan klass, bör hans önskemål

efterkommas. Oavsett om en utvidgad granskning sker på myndighetens

initiativ eller på sökandens begäran, skall givetvis avgifterna bestämmas

med utgångspunkt från det antal klasser som granskningen omfattar.

Inom ramen för den bestämning av skyddets omfattning som ligger i

begränsningen till vissa angivna varor uppkommer fråga om skyddsomfånget,

dvs. huruvida registreringen skall skydda bara mot utnyttjande

av mönster som helt överensstämmer med det registrerade mönstret

eller om skyddet också i någon utsträckning skall omfatta sådana mönster

som företer på visst sätt bestämd likhet med det registrerade. Utredningen

har stannat för det senare alternativet. Dess förslag innebär att man vid

fastställande av likhetskravet använder samma normer som när det gäller

att fixera skillnadskravet. Skyddet skall alltså enligt förslaget omfatta också

mönster som inte väsentligen skiljer sig från det registrerade mönstret.

Utredningens ståndpunkt i detta hänseende har vunnit allmän anslutningunder

remissbehandlingen. Också för egen del ansluter jag mig till för
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

slaget, som från både praktiska och principiella synpunkter synes leda till

en naturlig och lämplig avgränsning av skyddsomfånget. Att skyddet utsträcks

till att omfatta också mönster som inte helt överensstämmer med

men dock företer påtagliga likheter med det registrerade synes nödvändigt

för att mönsterrätten skall få erforderlig styrka och på ett effektivt sätt

kunna tillgodose de ändamålssynpunkter som bär upp mönsterskyddslagstiftningen.

Jag finner det också lämpligt att likhetskravet korresponderar

mot det skillnadskrav som enligt förslaget skall utgöra en skyddsförutsättning.

Som utredningen har påpekat medför dess förslag bl.a. den fördelen,

att man på mönsterområdet slipper praktiskt taget alla fall av s.k. beroendeförhållanden,

dvs. fall då visserligen skillnadskravet är uppfyllt

men mönsterhavaren ändå inte kan utnyttja mönstret utan tillstånd av annan

mönsterhavare med vars registrerade mönster det nya mönstret företer

likheter. Sådana beroendeförhållanden, med de olägenheter de för med sig

för både mönsterskapare och fabrikanter, skulle kunna uppkomma om

kravet på likhet vid bestämmande av skyddsomfånget sätts lägre än kravet

på skillnad som skyddsförutsättning. De skäl som utredningen har anfört

mot att på mönsterområdet ge rum för sådana beroendeförhållanden finner

jag övertygande. Utredningens ståndpunkt medför bl.a. ökad säkerhet för att

ett mönster som efter verkställd nyhetsgranskning vinner registrering också

kan utnyttjas av mönsterhavaren utan att denne riskerar att begå intrång

i annans mönsterrätt — under förutsättning givetvis att nyhetsgranskningen

har varit effektiv och fullständig. Detta bidrar uppenbarligen till att stärka

mönsterrättens förmögenhetsrättsliga värde.

Som utredningen har framhållit torde man emellertid inte kunna undvika

ett bestämt slag av beroendeförhållanden. Om ett mönster i sig har

upptagit ett tidigare registrerat mönster kan det visserligen föreligga så

väsentlig skillnad mellan de båda mönstren vid den totaljämförelse som

skall ske vid prövningen av registreringsansökningen att skillnadskravet

kan anses uppfyllt. Som exempel har utredningen nämnt, att ett klubbmärke,

som åtnjuter skydd, anbringas på en klubbjacka för vilken mönsterskydd

därefter söks. Enligt utredningen bör den tidigare mönsterhavaren i

princip åtnjuta skydd mot att hans mönster utnyttjas på detta sätt. Den

lösning av problemet som utredningen har föreslagit innebär, att ett mönster,

som i sig har tagit upp ett tidigare för annan registrerat mönster i dess

helhet, inte får registreras utan tillstånd av den som innehar rätten till det

sistnämnda mönstret. Att beroendeförhållandet på detta sätt blir reglerat

redan på registreringsstadiet finner jag i likhet med patent- och registreringsverket

vara en fördel. Jag vill därför biträda utredningens förslag i

denna del. Den regel som utredningen har föreslagit bör enligt min mening

gälla också det fallet att ett mönster i sig har upptagit ett mönster som inte

väsentligen skiljer sig från ett tidigare registrerat mönster, dvs. ligger inom

det äldre mönstrets skyddsomfång.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Jag delar helt näringsfrihetsrådets uppfattning att skyddsomfånget inte

får ges en sådan utformning att en bakomliggande teknisk idé faktiskt

kan komma att skyddas. I detta hänseende vill jag hänvisa till vad jag har

anfört i det föregående vid behandlingen av frågan om en särskild undantagsregel

för sådana fall som avses i näringsfrihetsrådets yttrande. Som

framgår av vad jag därvid har uttalat förblir mönsterskyddet enligt mitt

förslag ett rent utseendeskydd.

En remissinstans har föreslagit att mönster som frambragts hos myndighet

som avses i 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen inte skall vara föremål

för mönsterrätt och har härvid hänvisat till bestämmelserna i 9 § upphovsrättslagen,

enligt vilken handlingar som upprättats hos sådan myndighet

inte är föremål för upphovsrätt. De skäl som har föranlett denna

bestämmelse och som nära sammanhänger med principen om allmänna

handlingars offentlighet gör sig emellertid inte gällande på samma sätt på

mönsterområdet. Det ligger betydligt närmare till hands att här dra en

parallell med förhållandena på patentområdet. Någon inskränkning i möjligheten

att få patent på uppfinningar som har gjorts hos myndighet gäller

emellertid inte enligt PatL, som i den delen överensstämmer med tidigare

gällande rätt. Jag finner inte heller anledning att från den nya mönsterskyddslagens

tillämpningsområde göra undantag för mönster som har skapats

hos statlig eller kommunal myndighet.

Skyddstiden

Gällande rätt. Enligt gällande ML omfattar skyddet för registrerat mönster

en tid av fem år, räknat från den dag då ansökningen inkom till registreringsmyndigheten.

De flesta främmande länder har en skyddstid av mellan

tio och femton år. I Danmark och Norge är tiden maximalt femton år, uppdelad

på treårsperioder.

Utredningen. Den som har framställt ett mönster och därefter satsar

på att utnyttja mönstret affärsmässigt måste enligt utredningen kunna

räkna med att inte bara få igen nedlagda initialkostnader utan också njuta

någon vinst av verksamheten. Det måste löna sig att framställa nya mönster

och tillverka nya mönstervaror för att nyskapande på området skall stimuleras.

Utredningen finner det uppenbart att en femårig skyddstid är

för kort. För utredningen har valet stått mellan tio och femton år. Å ena

sidan framträder intresset av att mönsterrätten inte hämmar utvecklingen

för andra företagare. Å andra sidan är en längre skyddstid ägnad att ge

mönsterrätten en starkare position. Härigenom skapas bättre underlag för

att låta mönsterrätten ersätta upphovsrätten, när det gäller alster inom

gränsområdet mellan de båda skyddsformerna. På det nordiska planet har

det visat sig, att en kompromiss måste åstadkommas mellan dem som har

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 111

förordat ett tioårigt skydd och andra som har rekommenderat en skyddstid

av tjugo år. De nordiska mönsterrättskommittéerna har därför enats om

att föreslå en längsta mönsterskyddstid av femton år, uppdelad i femårsperioder.

Enligt förslagen skall således en mönsterregistrering gälla till dess

fem år har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och

därefter kunna på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

För att motverka slentrianmässiga förnyelser och för att markera, att

förnyelse bör begäras endast när det är företagsekonomiskt motiverat —

och således i regel inte i vad man kan kalla förråds- eller defensivsyfte —- förordar utredningen, att Kungl. Maj :t fastställer förnyelseavgifter enligt

en i förhållande till registreringsavgiften stigande skala.

Remissyttrandena. Förslaget om en utsträckning av mönsterskyddstiden

från fem till femton år biträds av överintendenten och chefen för nationalmuseum.

Även Skånes handelskammare, handelskammaren i Gefle och

Svenska patentombudsföreningen godtar uttryckligen förslaget.

Med tanke på att det föreslagna generella mönsterskyddet är en nyhet

för svenska förhållanden förordar Svea hovrätt i första hand, att mönsterregistrering

skall gälla under fem år med rätt till förnyelse för ytterligare

en femårsperiod eller således under sammanlagt högst tio år. Med hänsyn

till vikten av att nordisk enighet uppnås har hovrätten dock intet att erinra

mot en skyddstid av sammanlagt femton år, om övriga nordiska länder

går på denna linje. Försvarets civilförvaltning anser att den föreslagna

skyddstiden är för lång. Civilförvaltningen finner det inte tillfredsställande

att ett monopol beviljas för så lång tid för mönster som inte fyller några

som helst krav på tekniska eller konstnärliga meriter. Sveriges juvelerareoch

guldsmedsförbund framhåller däremot att den föreslagna skyddstiden

är för kort för exempelvis bestickmodeller. Förbundet nämner att några

av de bästa och i dag mest sålda bestickmodellerna är mer än 30 år gamla.

Kostnaderna för verktygs- och lanseringsinvesteringar är mycket höga i

fråga om sådana artiklar och det tar lång tid att tillverka verktygen.

Svea hovrätt understryker, att man i möjligaste mån bör undvika förnyelser

i »förråds- eller defensivsyfte» och att förnyelseavgifterna därför

bör fastställas enligt en tämligen kraftigt stigande skala. Liknande synpunkter

uttalas av näringsfrihetsrådet. Statens pris- och kartellnåmnd anser

att kraven vid förnyelse av registrering inte får ställas för lågt. Det bör enligt

nämndens mening föreligga en klart påvisbar företagsekonomisk motivering

för utsträckning av skyddstiden utöver fem år. Annars kan förlängning av

skyddet komma att tillgodose enbart ett defensivsyfte.

Departementschefen. Frågan om skyddstidens längd är ett av de viktigaste

spörsmålen vid en revision av mönsterlagstiftningen. F.n. gäller

en skyddstid av fem år från den dag då registreringsansökningen gjordes.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Den kan inte förlängas. I Danmark och Norge är skyddstiden maximalt

femton år, uppdelad på treårsperioder. Utredningens förslag, att skyddstiden

skall bestämmas till fem år med möjlighet till förlängning för ytterligare

två femårsperioder, eller således till maximalt femton år, har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet av remissinstanserna.

Även jag vill med hänvisning bl.a. till intresset av att stimulera

till nyskapande på mönsterområdet och till önskemålet att få nordisk rättslikhet

på området ansluta mig till förslaget. Mönsterregistrering skall alltså

enligt vad jag föreslår gälla intill dess fem år har förflutit från ansökningsdagen

men på begäran kunna förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Jag kan i likhet med vissa remissinstanser instämma i utredningens uttalande

om vikten av att förnyelse sker endast när detta är företagsekonomiskt

motiverat. Förnyelseavgifterna bör därför bestämmas enligt en

progressiv skala och till sådana belopp att man i görligaste mån undgår

förnyelse i förråds- eller defensivsyfte.

Arbetstagarmönster

Utredningen. I gällande mönsterlag finns inte någon bestämmelse om

rätten till mönster, som har framställts av en arbetstagare i hans anställning

eller av en uppdragstagare på beställning av annan (arbetstagarmönster).

Utredningen anser också att bestämmelser om rätten till arbetstagarmönster

inte hör hemma i mönsterskyddslagen utan lämpligen bör, efter

förebild i lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar, finna sin

plats i en särskild lag. Regleringen bör enligt utredningen samordnas med

lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar och med upphovsrättens

bestämmelser. De nordiska kommittéerna är ense om att frågan

bör göras till föremål för särskild utredning.

I fråga om arbetstagarmönster är således innebörden av utredningens

förslag, att rätten till mönster tillkommer mönsterskaparen, att dennes

arbetsgivare eller uppdragsgivare måste träffa avtal om förvärv av mönstret

för att få rätten till detta och att även ersättningsfrågan får regleras genom

avtal.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om en särskild utredning rörande

frågan om rätten till mönster, som framställts av en arbetstagare

i hans anställning, tillstyrks så gott som allmänt. Försvarets civilförvaltning,

Sveriges advokatsamfund och RF betonar vikten av att utredningen

bedrivs så snabbt att lagförslag kan föreläggas riksdagen för behandling

samtidigt med förslaget till ny mönsterskyddslag. Enligt LOs mening bör

man först pröva vägen med överenskommelser mellan arbetsmarknadens

organisationer, liknande dem som redan finns beträffande rätten till ar
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

betstagares uppfinningar. Om det skulle visa sig att denna väg inte är

framkomlig bör frågan enligt LO utredas särskilt. Liknande synpunkter

framförs av TCO. Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län

anser att saken kan ställas på framtiden, eftersom mönsterskaparen och

hans arbetsgivare har frihet att avtala om förvärv av mönstret och om de

ekonomiska villkoren härför. Svenska industriens patentingenjörers förening

uttalar att i nuvarande tillämpning — i överensstämmelse med den

allmänna arbetsrättens principer och uttalandena i 1916 års mönsterlagförslag

— tjänsteförhållandet för en anställd designer torde, om inte annat

har avtalats, anses i sig innebära ett generellt avtal om att mönsterrätten

skall tillkomma arbetsgivaren, varvid formgivarens lön normalt anses utgöra

ersättning för arbetsresultaten.

Några instanser kritiserar utredningens uttalande om innebörden i förevarande

hänseende av utredningsförslaget. Sveriges advokatsamfund anser

det vara alltför kategoriskt och onyanserat. Frågan vem som skall bli

ägare till ett mönster, som en arbetstagare har frambragt i sin tjänst, måhända

som ett direkt resultat av honom lämnat uppdrag, måste bedömas

med hänsyn till samtliga omständigheter, som har samband med anställningen.

I de fall då det enligt nu gällande lag anses klart att ett mönster

som en arbetstagare har frambragt, vare sig det kan anses utgöra ett

skyddat verk eller inte, skall tillkomma hans arbetsgivare, bör enligt samfundets

uppfattning den omständigheten att mönstret kan skyddas enligt

den nya lagen inte medföra att arbetsgivaren går miste om rätten till

mönstret. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges

industriförbund anser att utredningens uttalande strider mot vedertagen

arbetsrättslig uppfattning. I ett av utredningen (s. 166) refererat uttalande

av auktorrättskommittén framhålls att inom vissa anställningsförhållanden

tjänsteavtalet i regel torde innebära, att upphovsmannen till arbetsgivaren

överlåter hela sin förfoganderätt till de arbeten han skapar i anställningen.

Enligt organisationerna äger detta uttalande alltjämt giltighet. Frågan om

rätten till arbetstagarmönster kan inte ses som ett isolerat spörsmål utan

bör lösas under beaktande även av förhållandena på närliggande områden,

t.ex. inom upphovsrätten. Organisationerna förutsätter därför att det av

mönsterskyddsutredningen gjorda uttalandet tillrättaläggs i det fortsatta

lagstiftningsarbetet. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

uttalar att få arbetsavtal torde inrymma uttrycklig reglering av avtalsparternas

rättigheter i denna fråga. Att som utredningen utgå från att mönsterrätten

vid sådant förhållande alltid skall tillkomma mönsterskaparen bör

inte komma i fråga. I stället bör lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar

i tillämpliga delar kunna göras analogiskt tillämplig i mönsterrättsliga

frågor. Om utformningen av mönster för ett företags räkning är en

arbetstagares huvudsakliga verksamhetsområde — exempelvis för en chefdesigner

— är det knappast rimligt att därvid framkomna mönster skall

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vara arbetstagarens privategendom, som företaget inte skall kunna utnyttja

tvångsvis. Enligt försvarets civilförvaltning föreligger det en väsentlig skillnad

mellan rätten till mönster och rätten till uppfinningar. I fråga om de

senare görs i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar en uppdelning

av uppfinningarna i olika kategorier med olika möjligheter för arbetsgivaren

att förvärva rätt till uppfinningarna. En sådan uppdelning finner ämbetsverket

inte vara möjlig i fråga om mönster, eftersom varje anställd

som har att konstruera en produkt måste ge denna en form. Den formgivning

som utredningen närmast har avsett torde vara sådan som åstadkoms

av särskilda formgivare. Dessa anställs eller anlitas av en tillverkare för

att ge en tilltalande form åt tillverkarens produkter. Det har ofta framhållits

att däremot ingen anställs för att uppfinna. En uppfinning anses

oftast vara en prestation utöver vad som åligger arbetstagaren enligt anställningsavtalet.

Vad en formgivare åstadkommer blir enligt arbetsrättens regler

arbetsgivarens egendom och civilförvaltningen anser inte att man har

anledning att genom särskild lagstiftning göra avsteg från denna princip.

Departementschefen. Till skillnad från vad som gäller i fråga om uppfinningar

finns inte några bestämmelser om rätten till mönster som har framställts

av en arbetstagare i hans anställning eller av en uppdragstagare vid

fullgörande av uppdraget, s.k. arbetstagarmönster. Med hänsyn till det snävt

begränsade tillämpningsområdet för gällande lag om mönster torde frågan

hittills också ha varit av underordnad praktisk betydelse. Man har därför

få hållpunkter för vad som idag kan anses vara gällande rätt på området.

Med ett sådant utvidgat mönsterskydd som nu föreslås framträder på ett

helt annat sätt det praktiska intresset av att frågan om arbetstagarmönster

blir löst. Det gäller emellertid här inte i första hand en mönsterrättslig fråga

utan ett spörsmål som måste besvaras från arbetsrättsliga utgångspunkter

och med tillämpning av allmänna arbetsrättsliga grundsatser. Att mönsterskyddsutredningen

har avstått från att inom ramen för sitt uppdrag lägga

fram förslag till en reglering av frågan framstår mot denna bakgrund som

följdriktigt. Utredningen har emellertid härvid utgått från att frågan om

arbetstagarmönster skall bli föremål för särskild utredning och att en

eventuell lagstiftning samordnas med lagstiftningen om rätten till arbetstagares

uppfinningar och med en motsvarande lagstiftning på det upphovsrättsliga

området.

Önskemålet om särskild utredning har vunnit stöd hos åtskilliga remissinstanser.

Jag vill inte heller utesluta att det kan visa sig nödvändigt att

låta utreda frågan med sikte på att få till stånd en särskild lagstiftning

i ämnet. Av flera skäl anser jag emellertid att tiden ännu inte är mogen härför.

Som utredningen har framhållit bör en sådan lagstiftning samordnas

med bl.a. lagstiftningen om rätten till arbetstagares uppfinningar. Frågan

om revision av 1949 års lagstiftning på detta område har nyligen varit

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

föremål för utredning. Det lagförslag som lades fram år 1964 (SOU 1964:

49) blev emellertid hårt kritiserat, och det torde inte kunna läggas till grund

för lagstiftning. Vid Nordiska rådets 16 :e session i Oslo i februari 1968 antogs

en rekommendation till regeringarna i Danmark, Finland, Norge och

Sverige att ta upp överläggningar med sikte på att få till stånd enhetlig lagstiftning

om arbetstagares uppfinningar och därvid lägga den gällande svenska

lagstiftningen till grund för förhandlingarna. Rekommendationen har föranlett

initiativ till förnyade nordiska departementsöverläggningar. Enligt

min mening bör resultatet av dessa överläggningar avvaktas, innan frågan

om arbetstagarmönster tas upp. Härtill kommer att man ännu saknar

underlag för att bedöma hur en lagstiftning på detta område bör utformas

inom ramen för en mönsterskyddslag med så generell räckvidd som nu föreslås.

Först sedan den nya lagen har varit i tillämpning någon tid kommer

ett tillräckligt erfarenhetsmaterial att vara tillgängligt.

Det avgörande skälet för mitt ställningstagande ligger emellertid på ett

annat plan. Både på patentområdet och på mönsterområdet synes hithörande

frågor lämpa sig väl för en reglering på frivillighetens väg genom överenskommelser

mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Den i princip

dispositiva karaktären av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar

har också utnyttjats för sådana överenskommelser, som till viss

del satt lagens bestämmelser ur spel. Något hinder att frågan om arbetstagarmönster

regleras på motsvarande sätt föreligger givetvis inte, och jag

anser att den vägen bör prövas i första hand. Sedan numera kollektivavtal

kan slutas också för statliga tjänstemän, kan en avtalsmässig reglering i

princip ske över hela fältet. Jag fäster stor vikt vid att de två största

arbetstagarorganisationerna, LO och TCO, i sina yttranden har förordat att

det tills vidare lämnas åt arbetsmarknadens parter att lösa frågan om arbetstagarmönster

genom frivilliga överenskommelser. Först om det visar sig

omöjligt att på denna väg nå en tillfredsställande lösning, är jag beredd att

ta upp frågan om en utredning.

Hur rättsläget kommer att gestalta sig, om eller så länge frågan om rätten

till arbetstagarmönster inte blir löst vare sig genom överenskommelser på

arbetsmarknaden eller lagstiftningsvägen är som jag redan har antytt ovisst.

Uppenbart är emellertid att tillkomsten av den nya mönsterlagen inte i och

för sig medför någon ändring i förhållande till vad som gäller redan nu

i fråga om mönster inom metallindustrin. En annan sak är, att den nya

lagstiftningen innebär en väsentlig utvidgning av det område inom vilket

frågan får praktisk betydelse.

Det finns inte anledning att här gå närmare in på spörsmålet om innebörden

av gällande rätt. Det måste besvaras med tillämpning av allmänna

arbetsrättsliga regler. Den principiella utgångspunkten måste emellertid

vara, att det primärt är mönster skaparen som innehar rätten till sin skapelse.

Såtillvida gäller också här den grundsats som i fråga om arbetstagares

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfinningar har kommit till uttryck i 2 § första stycket 1949 års lag om

rätten till arbetstagares uppfinningar, och så långt är jag alltså ense med

utredningen. Därmed är emellertid inte sagt att det måste förutsättas ett

uttryckligt avtal mellan arbetsgivaren och arbetstagaren för att rätten i ett

enskilt fall i stället skall anses tillkomma den förre. Speciellt när det gäller

särskilt anställda formgivare ligger det nära till hands att i själva tjänsteavtalet

intolka en rätt för arbetsgivaren att utan särskilt medgivande av den

anställde och normalt utan annan ersättning än som inryms i dennes löneförmåner

tillgodogöra sig resultaten av den anställdes mönsterskapande

verksamhet. I vissa fall kan dock omständigheterna vara sådana att arbetsgivaren

visserligen bör anses ha rätt att omedelbart på grund av anställningsförhållandet

inträda i arbetstagarens rätt till mönstret men endast under

förutsättning att han utger skälig ersättning. För dessa bedömanden bör

de principer som ligger till grund för den legislativa och avtal smässiga

regleringen i fråga om rätten till arbetstagares uppfinningar kunna tjäna

till ledning. Det är dock inte möjligt att ställa upp några allmängiltiga regler.

Spörsmålet får lämnas till rättstillämpningen att avgöras från fall till fall

under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter.

Skydd mot s.k. slavisk efterbildning

Utredningen. I utländsk rätt behandlas på sina håll som ett särskilt spörsmål

frågan om skydd mot vad man har kallat för slavisk efterbildning.

Härmed avses ett skydd mot mycket närgånget efterbildande av annans

arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas utformning, varvid några formaliteter

i form av registrering, deponering e.d. inte behöver iakttas för att

skydd skall åtnjutas och skyddet inte heller förutsätter att något egentligt

nyhetskrav är uppfyllt. För utredningen har frågan aktualiserats vid olika

tillfällen genom framställningar från representanter för textilindustrin.

Det ter sig från allmän synpunkt ändamålsenligt, framhåller utredningen,

att man inom speciallagstiftningen, dvs. lagarna om patent, upphovsrätt,

varumärkesrätt och mönsterrätt, söker tillvarata det intresse av skydd mot

efterbildande som kan föreligga på dessa områden och samtidigt förutsätter

att någon kompletterande generell bestämmelse inte skall gälla. En sådan

ordning innebär t.ex. att mönster, som inte är registrerat — på den grund

att det inte uppfyller mönsterskyddsförutsättningarna, att ansökan om

registrering inte har gjorts eller att skyddstiden har löpt ut — är fritt till

allmänt begagnande som förebild vid varutillverkning, såvida inte annan

speciallagstiftning lägger hinder i vägen därför. Även ett slaviskt efterbildande

av sådant mönster skulle således vara tillåtet. Vissa fall av slaviskt

efterbildande kan emellertid enligt utredningen te sig stötande, även om

objektet inte är föremål för någon skyddsrätt enligt speciallagstiftningen.

Utredningen har övervägt alt föreslå en alternativ skyddsform, där

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition, nr 168 år 1969

skyddet skulle uppnås genom att mönstret — eller den färdiga varan —

deponeras hos offentlig myndighet, innan den förs ut på marknaden eller

genom att det på annat sätt förs bevisning om när produkten förs ut på

marknaden. Skyddet skulle rikta sig bara mot efterbildande i egentlig mening

och gälla under bara sex månader eller högst ett år. Från branschhåll

har framhållits som önskvärt att någon fordran på nyhet inte skall gälla.

Detta utgör emellertid enligt utredningen en brist från mönsterrättslig synpunkt.

Mönsterskyddet bör framför allt uppmuntra nyskapande insatser,

och det kan därför inte gärna godtas att ensamrätt till en känd formgivning

skall ges åt den som först har börjat exploatera formgivningen. I fall

då en utvecklande insats vid formgivningen inte föreligger tillgodoses konsumenternas

intressen bäst genom en obunden konkurrens, i sina former

reglerad från de speciella synpunkter som bär upp lagstiftningen mot

illojal konkurrens. Utredningen åberopar också bevissvårigheter när det

gäller påståenden om olovlig efterbildning. Det synes utredningen mindre

önskvärt att man har att göra med mer än en mönsterskyddsform och även

utredningen avvisar därför tanken på att för den ifrågavarande skyddsordningen

ställa upp samma nyhetskrav som skall gälla för erhållande av

mönsterskydd.

Utredningen anser sig på grundval av dessa överväganden inte böra inpassa

någon form av skydd mot slavisk efterbildning i det föreslagna mönsterrättssystemet.

Utredningen hänvisar i det sammanhanget till möjligheterna

att inom ramen för en eventuellt reviderad lagstiftning om illojal konkurrens

införa någon form av skydd vid sidan av speciallagstiftningen,

t.ex. för särskilt odiösa fall av efterbildande. En sådan reglering behöver

enligt utredningen inte anses strida mot den föreslagna mönsterrätten eller

grunderna för denna.

Remissyttrandena. Remissinstanserna godtar allmänt att frågan om skydd

mot slavisk efterbildning behandlas inom ramen för lagstiftningen om skydd

mot illojal konkurrens. Patent- och registreringsverket anser att frågan inte

hör hemma i mönsterlagen och betonar att vad som inte är skyddat genom

speciallagarna på området i princip bör vara fritt för allmänt begagnande.

Det är bl.a. just till denna gränsdragning mellan skyddat och fritt som lagstiftaren

har att ta ställning. SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt Sveriges industriförbund framhåller att införande av skydd mot

slavisk efterbildning är ett starkt önskemål. Att sådant skydd införs genom

lagstiftningen mot illojal konkurrens är en förutsättning för att Textilrådet

skall kunna godta den föreslagna mönsterlagen.

Utredningen om illojal konkurrens konstaterar att man vid den revision

av den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen i Sverige under de senaste

decennierna som har resulterat i nya lagar och lagförslag om patent,

upphovsrätt, rätt till fotografisk bild samt varumärken och andra känne
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

fecken liar utgått från att något objektskydd inte skall ges i lagstiftningen

utöver det skydd som dessa lagar ger. Man har på varje särskilt rättsområde

med beaktande av det samhällsekonomiska intresset vägt intressena av

skydd och handlingsfrihet mot varandra. Utredningen anser att denna princip

bör tillämpas också i fråga om mönster. Detta innebär att objekt, som

inte är mönsterskyddade och inte heller skyddas enligt annan speciallagstiftning,

är fria till allmänt begagnande som förebilder vid varutillverkning.

Inför utredningen om illojal konkurrens har som exempel på särskilt förkastliga

efterbildningar nämnts att efterbildningen görs med hjälp av personal,

som efterbildaren har lockat till sig från tillverkaren av originalvaran,

eller att efterbildaren har begagnat sig av bestickning, spioneri eller andra

jämförliga metoder. Enligt utredningens uppfattning bör sådana metoder

bedömas efter de normer som i olika avseenden begränsar handlingsfriheten,

exempelvis de allmänna reglerna om förmögenhetsbrott i brottsbalken

och framför allt bestämmelserna i lagen om illojal konkurrens. Även allmänna

kontraktsrättsliga normer är av betydelse i dessa sammanhang. —

I sitt remissyttrande berör utredningen om illojal konkurrens innehållet i

sitt numera avlämnade betänkande med förslag till lag mot otillbörlig konkurrens

(SOU 1966:71) och anför.

I detta förslag vidgas tillämplighetsområdet för lagen betydligt. Sålunda

föreslås stadganden mot bestickning och tagande av muta i näringsverksamhet,

.vilka är väsentligt mer generellt utformade än motsvarande stadganden

i gällande lag. Vidare föreslås att envar som bereder sig eller försöker

bereda sig tillgång till företagshemlighet skall kunna straffas. Detta

gäller oavsett om vederbörande är anställd i det företag, som disponerar

hemligheten, eller inte. Förslag kommer också att framläggas om att envar

som obehörigen använder eller ger annan del av teknisk förebild, vilken

anförtrotts honom för utförande av arbete eller för affärsändamål, skall

kunna drabbas av ansvar. Teknisk förebild definieras av utredningen såsom

föremål efter eller med ledning av vilket varor kan tillverkas eller tekniska

yrkesprestationer utföras. Utredningen vill särskilt betona vikten av detta

sistnämnda förslag. Enligt detta kan nämligen missbruk av textil- eller

konfektionsmönster, som ännu inte kommit ut i den allmänna omsättningen,

ofta stävjas. En situation, som utredningen avser, är att en konfektionär

låter en textilindustri framställa prover efter hans anvisningar och därefter

lägger ut beställningar med ledning av proverna hos andra textilindustrier.

Ett annat exempel är att ett detaljhandelsföretag, som får de!

av en textilfabrikants kollektion på provstadiet innan produktionen kommit

i gång, beställer färdiga varor av de enligt dess mening mest attraktiva

mönstren hos annan tillverkare än den som, kanske med stora kostnader,

i ramställt proverna. I det förra fallet föreligger ett förtroendemissbruk från

beställarens sida. Avtalet mellan den textilindustri, som framställt proverna,

och beställaren måste nämligen i allmänhet antas bygga på förutsättningen,

att den slutliga beställningen, om provet utfaller till belåtenhet, skall göras

hos samma textilindustri. Även i det andra exemplet får proverna normalt

anses vara anförtrodda detaljhandelsföretaget i ändamål att leda till en slutlig

beställning hos det företag, som producerat provkollektionen. Så är na
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

119

turligtvis alltid fallit om uttrycklig överenskommelse därom träffats, men

även om detta inte skett torde denna förutsättning ofta stå klar för båda

parter. Är situationerna de beskrivna blir det alltså, med den definition av

teknisk förebild som utredningen föreslår, möjligt att ingripa mot missbruk

av mönstren inte bara civilrättsligt utan också med stöd av lagen mot otillbörlig

konkurrens.

I utredningsförslaget till lag mot otillbörlig konkurrens har intagits eu

allmän bestämmelse av innehåll att i näringsverksamhet inte får vidtas

konkurrensåtgärd, genom vilken hederlighet och god affärsmoral åsidosätts

gentemot konsument eller näringsidkare. Sanktionen mot överträdelse härav

föreslås bli förbud. I enlighet med dess inledningsvis deklarerade principiella

inställning till frågan om objektskydd för de skilda immaterialrättsliga

företeelserna anser utredningen om illojal konkurrens att denna allmänna

bestämmelse inte skall tillämpas subsidiärt i förhållande till lagen

om mönster. Emellertid kan det tänkas förekomma särskilt förkastliga metoder

vid efterbildning, vilka till sin art är annorlunda än de som behandlas i

befintliga eller föreslagna straffstadganden och som ter sig lika etiskt klandervärda

som dessa. Utredningen anser att sådana metoder bör kunna förbjudas

med stöd av den allmänna bestämmelsen. Däremot skall det enligt

utredningens mening inte vara möjligt att »summera» ett angrepp, vilket

inte fullt når upp till en straffbar eller kontraktsrättsligt otillåten nivå, med

ett objekt, som inte helt fyller förutsättningarna för ensamrätt, och sålunda

utverka förbud enligt lagen mot otillbörlig konkurrens. En komplettering

i denna mening av allmänna straffrättsliga eller kontraktsrättsliga normer

och av objektskyddet enligt den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen

harmoniserar inte med intresset av fri konkurrens. Utredningen om

illojal konkurrens anmärker avslutningsvis att den rättstekniska behandlingen

av det immaterialrättsliga ensamrättsskyddet inte är densamma i de

övriga nordiska länderna. Man har inte i något av dessa länder haft ambitionen

att helt reglera efterbildningsfrågorna inom ramen för speciallagstiftningen.

Följaktligen anses generalklausulen i dessa länders lagar mot

otillbörlig konkurrens i större eller mindre utsträckning kunna tillämpas

på fall av otillbörlig efterbildning, som inte täcks av speciallagstiftningen.

Det är emellertid här fråga endast om historiskt betingade olikheter i fråga

om rättstekniken, som inte behöver leda till skilda materiella resultat.

Departementschefen. Med s.k. slavisk efterbildning brukar förstås mycket

närgånget efterbildande av annans arbetsresultat, bl.a. när det gäller en varas

utformning. Under mönsterskyddsutredningens arbete har bl.a. från textilindustrins

sida förts fram önskemål om att vid sidan av mönsterrätten

införs ett av registrering oberoende skydd mot sådana efterbildningar för

fall då mönsterskydd inte kan komma ifråga, exempelvis på den grund att

nyhetskravet inte är uppfyllt. Utredningen har emellertid efter övervägande

av tänkbara möjligheter att tillgodose detta önskemål avvisat tanken att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

inpassa någon sådan form av skydd i det föreslagna mönsterrättssystemet,

en tanke som utredningen har funnit mindre väl förenlig med allmänna

mönsterrättsliga grundsatser. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslutning

hos remissinstanserna. Jag finner också för egen del att utredningen

förebragt övertygande skäl mot att det vid sidan av mönsterskyddet skapas

en särskild form av skydd mot slavisk efterbildning.

Vid mitt ställningstagande har jag i likhet med mönsterskyddsutredningen

också beaktat att föreliggande behov av sådant skydd åtminstone i viss

omfattning torde kunna tillgodoses inom ramen för lagstiftningen mot

illojal konkurrens. I det förslag till lag om otillbörlig konkurrens som utredningen

om illojal konkurrens har lagt fram — och som också har remissbehandlats

— finns en bestämmelse om att den som obehörigen använder

eller ger annan del av teknisk förebild, vilken har anförtrotts honom för

utförande av arbete eller för af färsändamål, skall kunna ådömas ansvar.

En bestämmelse av detta slag torde ge vissa möjligheter att ingripa mot en

del fall av missbruk av mönster. Förslaget innehåller också en allmän bestämmelse

om att i näringsverksamhet inte får vidtas konkurrensåtgärd genom

vilken hederlighet och god affärsmoral sätts åsido gentemot konsument

eller näringsidkare. Enligt vad utredningen framhåller i sitt yttrande över

förslaget till lag om mönster skall denna bestämmelse visserligen i princip

inte tillämpas subsidiärt i förhållande till sistnämnda lag, men det kan enligt

utredningen dock tänkas att särskilt förkastliga former av slavisk efterbildning

kan förbjudas med stöd av bestämmelsen.

Det är visserligen inte möjligt att nu uttala sig om huruvida detta lagförslag

kommer att leda till lagstiftning eller om och i så fall i vilken form

bestämmelser av antytt slag kommer att ingå i en ny lagstiftning på området.

Förslaget ger dock en anvisning om att de nu aktuella problemen

rörande slavisk efterbildning kan få sin lösning inom ramen för en sådan

lagstiftning. Alldeles bortsett från de sakliga skäl som kan anföras mot att

söka en lösning av dessa problem genom mönsterrättsliga skyddsbestämmelser,

bör uppenbarligen ett slutligt ställningstagande till det berörda lagförslaget

inte föregripas. Jag kommer emellertid att ta upp frågan i hela dess

vidd i samband med att förslaget om en revision av lagstiftningen mot illojal

konkurrens las upp till slutlig prövning.

Skydd för brukskonst

Utredningen. Enligt sina direktiv har utredningen haft i uppdrag att även

undersöka frågan om det upphovsrättsliga skyddet för alster av konsthantverk

och konstindustri. Vid en samlad bedömning av de upphovsrättsliga

och de mönsterrättsliga aspekterna framträder särskilt spörsmålet om den

upphovsrättsliga skyddstidens längd och i nära anslutning därtill frågan

om de upphovsrättsliga skyddsförutsättningarna. Vidare uppkommer frå
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gan om upphovsrätten över huvud taget bör äga tillämpning på bruksföremål

som framställs industriellt i stor skala. Slutligen inställer sig frågan

om det s.k. dubbla skyddet, dvs. hur upphovsrätt och mönsterrätt bör förhålla

sig till varandra.

Den allmänna innebörden av uttrycken konsthantverk och konstindustri

i gällande rätt torde vara tämligen känd, men gränsen mellan de båda

beteckningarna är enligt utredningen flytande och torde dessutom sakna

betydelse i rättstillämpningen. Med hänsyn härtill och då utredningen föreslår

en viss förskjutning i förhållande till gällande rätt i frågan om vad

som bör skyddas som alster av konsthantverk och konstindustri, synes det

påkallat att i klarhetens intresse ersätta de båda beteckningarna med en

enda term. Utredningen har stannat för beteckningen b r u k s 1c o n st,

vilken anknyter till motsvarande uttryck i danskt och norskt språkbruk.

Även formgivning som har bestämts mer eller mindre av tekniska eller i

övrigt praktiska ändamål kan enligt utredningen anses som verk av brukskonst.

Det är vanskligt att göra en avvägning mellan ett föremåls halt av

estetiska resp. funktionella element. Enligt utredningen måste i stället

helhetsintrycket i estetiskt hänseende bli avgörande. I praktiken finns dock

anledning räkna med att renodlat funktionell utformning sällan eller aldrig

motsvarar fordringarna på att alstret skall vara konstnärligt och präglat

av upphovsmannens individualitet. Vid varje bedömning på brukskonstområdet

måste nämligen dessa faktorer vara utslagsgivande. Upphovsrätten

gäller dock självfallet inte för tekniska detaljer av ett skyddat verk och

lämnar än mindre skydd för tekniska idéer. Det behöver således inte befaras

att skyddet för verk av brukskonst får någon hämmande effekt för den

tekniska utvecklingen.

Utredningen berör härefter det brittiska systemet för gränsdragning

mellan vad som skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd och vad som endast

skall kunna få mönsterrättsligt skydd. Den brittiska ordningen går i korthet

ut på att serietillverkade produkter, som tillverkas i mer än 50 exemplar,

inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd.

Till förmån för det brittiska systemet talar enligt utredningen att områdena

för upphovsrätt och mönsterrätt hålls i sär på ett praktiskt sätt och att

mönsterrätten får anses vara den naturliga och mest lämpade skyddsformen

för de alster det här gäller. Först genom ett registreringsförfarande

får man den översikt av de skyddade alstren som är av betydelse för

industriföretagen.

Å andra sidan skulle ett införande av det brittiska systemet i svensk rätt

medföra en försämring av det nuvarande skyddet. Det skulle beträffande

alla serietillverkade brukskonstverk innebära en övergång från upphovsrättsligt

skydd, tillgängligt utan iakttagande av några formaliteter, till ett

mönsterskydd som förutsätter registrering. Även de verk som besitter den

yppersta konstnärliga form — t.ex. vissa alster med brukskaraktär inom

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

glaskonsten, vissa produkter på tapet- och textilområdet osv., där den

estetiska effekten klart överväger nyttofunktionen — skulle bli utestängda

från upphovsrätt. Det brittiska systemet förutsätter vidare många undantag,

vilket gör reglerna svåröverskådliga. Det skulle också kräva komplicerade

övergångsbestämmelser. Slutligen är det enligt utredningen från upphovsrättslig

synpunkt godtyckligt att låta antalet tillverkade varuexemplar

bli bestämmande för tillämplig skyddsform. Av dessa skäl ställer sig utredningen

avvisande till den brittiska ordningen, som inte heller bär väckt

något allvarligare intresse utanför samväldesländernas krets.

Den nuvarande regeln om en tioårig upphovsrättslig skyddstid

för verk av brukskonst synes enligt utredningen inte ha några förespråkare.

Skyddstiden bör därför förlängas. Vid bedömningen av frågan

om skyddstidens längd bör man väga konstnärernas, producenternas och

konsumenternas intressen mot varandra. Från konstnärshåll hävdas att

brukskonst inte bör sättas i en särskild upphovsrättslig klass med kortare

skyddstid än annan konst. På producentsidan åter har den uppfattningen

förts fram att brukskonstskyddet inte bör utformas så att det hindrar andras

självständiga och redliga formgivningsverksamhet och att brukskonst

därför inte bör ges lika lång skyddstid som övrig konst. En lång skyddstid

anses göra det svårt för industriföretagen att utröna om planerade produkter

överensstämmer med redan förefintliga skyddade alster. Likhet med ett

äldre, skyddat verk kan enligt denna uppfattning komma att betraktas som

ett bevis för att ett efterbildande har förekommit. Vad konsumentintresset

beträffar framhåller utredningen att förbrukarna i allmänhet är intresserade

av att så snabbt som utvecklingen tillåter få del av goda nyheter på

bruksvaruområdet och att få köpa de nya varorna till skäliga priser. Utredningen

anser den från konstnärshåll framförda synpunkten förtjäna beaktande

av bl.a. den anledningen att gränsen mellan bildkonst och brukskonst

i praktiken ofta är flytande. Antagandet att en lång skyddstid skulle skapa

svårigheter för industriföretagen och öka fallen av intrång förutsätter enligt

utredningen, att det föreligger risk för att resultatet av ett självständigt

skapande — dvs. ett sådant skapande oberoende av medvetna eller

omedvetna förebilder som är ett villkor för upphovsrätt —- skall komma

att överensstämma med ett redan skapat verk i sådan grad, att det från

objektiv synpunkt kan sägas föreligga intrång i upphovsrätten till detta.

Det förutsätter vidare att ett sådant intrång också medför rättsliga påföljder,

dvs. att god tro i fråga om existensen av det tidigare verket inte

skyddar producenten.

Frågan om god tro gäller enligt utredningen närmast de subjektiva

betingelserna hos den som påstår sig ha skapat ett visst alster. Så snart

han har skapat verket självständigt och oberoende — varvid i upphövsrättsligt

sammanhang bortses från sådant som ämnesval, motiv och idéinnehåll,

som det alltid är tillåtet att hämta från annat håll -— torde han

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vara fri från påföljd för det intrång i objektiv mening som han kan sägas

ha gjort och dessutom själv åtnjuta upphovsrätt till sitt verk. Även hans

rättsinnehavare torde gå fri från sådana påföljder vid förfoganden över

verket. Har han däremot medvetet efterbildat annans skyddade verk, föreligger

i regel uppsåt i straff rättslig mening. Är efterbildningen omedveten,

kan oaktsamhet föreligga — låt vara mera sällan av så grov beskaffenhet

som krävs för att straffpåföljd skall inträda.

Blotta likheten med ett äldre skyddat verk kan enligt utredningen ha

ett starkt värde som bevis för att efterbildande har förekommit, när det

gäller verk med påtaglig individuell prägel, men bevisvärdet torde sjunka

med minskad individualitet hos alstret. I regel finns det tillgång till åtskilliga

andra bevisomständigheter, och för att ett efterbildande skall kunna

konstateras måste totalbedömningen av förebragt utredning ge vid handen,

att ett skyddat verk har utnyttjats som förebild.

Utredningen behandlar härefter frågan i vilka fall bestämmelsen i 54 §

UhL om skyldighet för den som i god tro gör intrång i upphovsrätt att utge

skäligt vederlag för utnyttjandet kan vara av betydelse för tillverkarna. Om

någon medvetet eller omedvetet har utnyttjat ett skyddat verk som förebild

och inte har skapat sitt alster självständigt samt därefter överlåter sin förfoganderätt

till alstret till en tillverkare, kan denne vara i god tro i fråga

om överlåtarens utnyttjande av en förebild. Till följd av att en efterbildning

i realiteten föreligger går tillverkaren dock inte fri från skyldighet

att betala ersättning till den verklige upphovsmannen för sitt utnyttjande

av verket. Sedan han har gjorts uppmärksam på rätta förhållandet äger

han inte heller fortsätta tillverkningen utan överenskommelse med upphovsmannen.

Om däremot ett dubbelskapande föreligger, blir tillverkaren

inte ersättningsskyldig och han behöver givetvis inte heller upphöra med

tillverkningen.

Ett industriföretag har således ett visst ansvar för att förvärvade alster

inte har tillkommit genom efterbildande av annans skyddade verk. Detta

innebär att viss aktsamhet måste iakttas vid förvärv av brukskonstalster.

Aktsamheten gäller frågan om man kan lita på att den som uppgett sig ha

skapat produkten verkligen har gjort detta självständigt och oberoende.

Även om all rimlig aktsamhet har iakttagits i detta hänseende kan ett

efterbildande ha förekommit, och i så fall undgår fabrikanten inte att utge

ersättning till upphovsmannen för utnyttjandet. Från allmän synpunkt innebär

denna lösning enligt utredningens mening en godtagbar avvägning.

Sannolikheten för dubbelskapande, dvs. att två oberoende av varandra

skapade produkter sammanfaller till utseendet i sådan grad att man objektivt

sett kan tala om intrång, är enligt utredningen större när det gäller

bruksföremål än i fråga om bildkonst. I det förra fallet är nämligen verksamheten

mer eller mindre bunden av funktionella hänsyn — liksom ibland

även av en moderiktning — varav följer att variationsmöjligheterna inte

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

är så många som när det gäller skapande på den fria konstens område. I

vilken utsträckning dubbelskapande av brukskonstalster kan förekomma

beror av vilka krav på originalitet och individuell prägel man ställer upp

för att ett alster skall tilläggas karaktär av konstnärligt verk. Risker för

dubbelskapande bör enligt utredningens mening motverkas. För erhållande

av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet bör därför krävas att produkten

tack vare en individuell utformning inte riskerar att framkomma

också genom annans självständiga skapande. Denna skyddsförutsättning

sammanfaller enligt utredningen med det krav på att verket skall vara

präglat av upphovsmannens individualitet som emellanåt uttrycks så att

en viss »verkshöjd» måste föreligga. Vid bedömandet av den individuella

prägeln bör hänsyn tas till samtliga omständigheter i fallet, varvid exempelvis

sådana faktorer som konstnärlig utbildning, konstnärligt syfte osv.

kan ha en viss om ock föga avgörande betydelse.

Vad angår frågan om skyddstidens betydelse för prissättningen anser

utredningen det vanskligt att bedöma om en utsträckning av skyddstiden

för brukskonstalster till vad som gäller för andra konstnärliga verk skulle

medföra en högre prissättning än den som skulle tillämpas under fria förhållanden.

Utredningen anser det dock inte sannolikt att en lång skyddstid

skulle verka prishöjande. Under den tid då efterfrågan på varan är störst

lär priset knappast bli högre som följd av en lång skyddstid. I de fall då

varan har stor efterfrågan och lång livslängd på marknaden kan de stora

serier i vilka produkten tillverkas utan risk för konkurrens genom efterbildning

ge goda betingelser för en skälig prissättning även efter den tidpunkt

då en kort skyddstid skulle ha löpt ut. Utvecklingen har då f.ö. medfört

många nya produkter som genom konkurrens med den äldre varan kan

bidra till att dess pris inte blir oskäligt.

En förlängning av skyddstiden kommer enligt utredningen således knappast

att medföra några olägenheter. Härvid räknar utredningen med att det

uppställda kravet på individuell prägel hos alstren iakttas i rättstillämpningen.

Till bedömandet har också bidragit den omständigheten att skyddstidens

längd inte har så stor praktisk betydelse i fråga om brukskonstalster.

Den övervägande delen av de produkter det här gäller förlorar kommersiellt

intresse redan efter tämligen kort tid. Principiella skäl talar för

att skyddstiden för brukskonstalster görs lika lång som för andra konstverk.

Vidare är den internationella aspekten och framför allt den nordiska anknytningen

av sådan betydelse, att Sverige enligt utredningens mening inte

bör ställa sig utanför den gemenskap i lagstiftningen som råder tämligen

allmänt.

Utredningen föreslår i enlighet härmed att upphovsrättens giltighetstid

när det gäller verk av brukskonst görs lika lång som för annan konst och

således utsträcks att gälla till utgången av femtionde året efter det då

upphovsmannen avled.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Utredningen berör härefter närmare kraven på att verket skall vara konstnärligt

och präglat av upphovsmannens individualitet. För närvarande torde

varken domstolarna eller Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ställa

särskilt stränga krav på konstverksegenskaper hos ett bruksföremål för att

detta skall tillerkännas upphovsrättsligt skydd. Detta har kanske berott på

att andra möjligheter att skydda bruksföremålens utformning inte har funnits

till följd av att mönsterrätten varit inskränkt till alster inom metallindustrin.

Det finns enligt utredningen anledning tro att ett generellt och

modernt utformat mönsterrättssystem i praktiken kommer att lämna ett

fullgott skydd även för produkter som hittills i någon mån har fått uppfångas

av upphovsrätten. Utredningen förutsätter därför att skärpta

krav nu skall iakttas vid bestämmande av vad som skall anses vara verk

av brukskonst. Detta innebär emellertid inte att utredningen förordar en

ordning enligt vilken en längre skyddstid — såsom i lagen om rätt till fotografisk

bild — görs beroende av att alstret äger konstnärligt värde. En

inskränkning av skyddet till vad som enligt rådande uppfattning betecknas

som »god konst» skulle enligt utredningen verka både godtyckligt och

hämmande för den konstnärliga utvecklingen. Utredningen understryker,

att skyddsområdet i vissa fall, särskilt när utrymmet för den konstnärligt

skapande insatsen har varit begränsat av funktionella hänsyn, inte är så

stort. Slöjdföreningens opinionsnämnd brukar i sådana fall förklara, att

skydd kan påkallas endast mot efterbildningar som kommer originalet mycket

nära. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning.

Till exemplifiering av sin ståndpunkt i fråga om kravet på konstnärlighet

framhåller utredningen att de tre brukskonstalster — en stol, en bokhylla

och en väggspegel — som senast har bedömts av högsta domstolen (NJA

1958 s. 68, 1962 s. 750 och 1964 s. 532), med den nu förordade skärpningen

knappast motsvarar de krav som bör gälla framdeles. För alster av

denna karaktär erbjuder i stället mönsterrätten en lämplig skyddsform.

I fråga om sådana rent dekorativa element som ytmönster på textilier, tapeter

osv. har man däremot enligt utredningen att göra med ett av funktionella

hänsyn tämligen obundet konstskapande, som har mycket gemensamt

med ren bildkonstverksamhet. Att med hänsyn till risken för dubbelskapande

i nämnvärd utsträckning förorda andra krav på detta område än

som gäller för bildkonsten i övrigt finner utredningen därför inte påkallat.

1 sista hand får det givetvis överlämnas åt rättstillämpningen att dra gränsen

för det upphovsrättsliga skyddet.

Utredningens uttalande i denna fråga är inte enhälligt. Tre ledamöter

önskar att det skärpta kravet på konstnärlig höjd framhävs ännu kraftigare.

De understryker, att de medverkat till utredningens förslag under den

förutsättningen att en väsentlig ändring av nuvarande rättspraxis sker, så

att höga krav på konstnärlig originalitet och skaparhöjd tillämpas i fråga

om vad som skall anses falla inom brukskonstens område. En annan leda
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mot anser att hänvisningen till avgöranden av högsta domstolen bör utgå och

att den framtida gränsdragningen i praxis bör ske från fall till fall med

ledning av sakkunnigas uttalanden.

Utredningen erinrar om att Svenska slöjdföreningens opinionsnämnd ofta

har anlitats som sakkunnigorgan av domstolar, åklagare och enskilda,

när fråga har uppkommit att fastställa vad som skall skyddas som

upphovsrättsligt verk och att bedöma vad som skall anses utgöra intrång

i upphovsrätten. Utredningen har övervägt om dessa uppgifter för framtiden

i stället bör anförtros en för ändamålet särskilt inrättad statlig nämnd

men har stannat för att erfarenheter av rättstillämpningen bör avvaktas,

innan något nytt sakkunnigorgan inrättas. Utredningen rekommenderar

att det allmänna tills vidare stöder opinionsnämndens verksamhet, vilken

f.n. drivs av Svenska slöjdföreningen med alltför knappa resurser.

När det gäller verk av brukskonst som har skapats före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna om längre skyddstid — i det följande kallade

äldre verk — anser utredningen visserligen principiella skäl tala för att

man inte frångår den grundsats som hittills har brukat tillämpas vid genomförandet

av ny lagstiftning på upphovsrättens område, dvs. att de nya bestämmelserna

skall gälla även i fråga om äldre verk. Detta skulle emellertid

innebära ett återupplivande av skyddet för verk, som har tillkommit för

mycket lång tid sedan och vilkas upphovsmän i många fall inte längre är i

livet. Sålunda skulle det t.ex. kunna bli aktuellt att medge skydd t.o.m.

1970 för ett brukskonstverk, som har skapats 1890 (eller tidigare) av en

person som avlidit 1920. Verket skulle då ha varit utan skydd i ungefär

75 år för att därefter komma i åtnjutande av skydd under några år.

De anförda exemplen utgör ytterlighetsfall men belyser enligt utredningen

den extrema karaktär som en regel om generell tillämpning av den

nya lagens skyddstid på äldre Arerk skulle få. När en sådan grundsats har

lagfästs tidigare, torde det aldrig ha gällt en så avsevärd förlängning av

skyddstiden som nu är aktuell. Med hänsyn härtill och då en retroaktivt

verkande lagstiftning ofta medför olägenheter för den som har inrättat sig

efter det rådande rättstillståndet anser sig utredningen i detta fall inte bunden

av hittills gällande principer på området. Utredningen förordar i stället,

att den nya lagens bestämmelser skall gälla — förutom självfallet beträffande

de verk som skapas efter lagens ikraftträdande — endast beträffande

verk som vid ikraftträdandet åtnjuter skydd enligt den nuvarande

lagens huvudregel om en tioårig skyddstid eller regeln om provisorisk förlängning

av skyddstiden. Emellertid bör enligt utredningens mening endast

sådana verk som uppfyller de nu förordade strängare kraven på konstnärlighet

få tillgodonjuta den längre skyddstiden enligt den nya lagen.

Speciella förhållanden uppkommer beträffande vissa kategorier av äldre

verk, nämligen sådana som bär tillkommit före ikraftträdandet av den nya

lagen och vilkas upphovsrättsliga giltighetstid enligt UhL inte har upphört

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

vid nya lagens ikraftträdande. På grund av att äldre verk skall uppfylla

samma krav på konstnärlighet som verk vilka har tillkommit efter lagens

ikraftträdande, för att upphovsrättsligt skydd skall komma i fråga, kan

i särskilda fall ett sådant verk komma att gå förlustigt någon del av den

skyddstid som för närvarande gäller för verket. Detta kan bli fallet i fråga

om verk, som åtnjuter skydd på grund av den provisoriska förlängningen

av skyddstiden t.o.m. år 1971. Det blir också fallet beträffande verk,

som har offentliggjorts inom tio år före ikraftträdandet av den nya lagen.

För att på ett praktiskt sätt bereda ett skäligt skydd för sådana verk föreslår

utredningen, att verken skall ges upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande

skyddsförutsättningar under den tid som för närvarande gäller

samt därutöver under en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens

ikraftträdande.

Tre ledamöter av utredningen är av skiljaktig mening beträffande övergångsbestämmelserna

och anser att de nya reglerna bör gälla även beträffande

verk som har offentliggjorts före år 1950.

I 69 § UhL föreskrivs att äldre lag skall tillämpas på sådant avtal om

överlåtelse av upphovsrätt som har tillkommit före nya lagens ikraftträdande.

Denna regel, som anses bygga på allmänna rättsgrundsatser,

bör enligt utredningens mening äga tillämpning även i anslutning till den nu

föreslagna förlängningen av skyddstiden för verk av brukskonst. Regeln

innebär, att t.ex. en producent, som vill fortsätta utnyttjandet av en upphovsmans

verk även under den nya längre skyddstiden, i regel måste träffa nytt

avtal med upphovsmannen därom. I samma paragraf föreskrivs vidare, att

29 § UhL dock skall lända till efterrättelse i fråga om äldre överlåtelseavtal.

Härigenom öppnas möjlighet till jämkning av villkor i sådana avtal, och bestämmelsen

bör enligt utredningens mening äga tillämpning oberoende av

den föreslagna förlängningen av skyddstiden. Utredningen har inte ansett

påkallat att i övergångsbestämmelserna till den nu föreslagna lagstiftningen

ge särskilt uttryck åt att 69 § UhL skall gälla som övergångsbestämmelse

också till den nu föreslagna nya lagstiftningen.

Sverige har som nämnts inte utnyttjat bestämmelsen i Bernkonventionen

om att ett unionsland äger rätt att vägra upphovsrättsligt skydd åt verk

av brukskonst från land som skyddar verket endast som mönster. När nu ett

generellt mönsterskydd kan erbjudas uppkommer fråga om det finns anledning

att göra bruk av denna möjlighet. Med hänsyn till det tämligen

ringa intresse som skulle kunna tillgodoses genom att här kräva reciprocitet

i förhållande till varje särskilt främmande land, som skyddar bruksföremål

endast inom mönsterlagstiftningens ram, har utredningen dock

inte funnit skäl att föreslå någon inskränkning av UhL:s tillämpning på

hrukskonstverk med annat unionsland som hemland. 62 § UhL lämnar visserligen

bemyndigande åt Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om lagens

tillämpning med avseende på annat land endast under förutsättning

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av ömsesidighet. Därmed avses emellertid enligt utredningens uppfattning

inte annat än den generella reciprocitet som en anslutning till Bernkonventionen

innefattar och som i detta sammanhang innebär att rättsskydd för

verk av brukskonst i någon form skall upprätthållas i samtliga unionsländer.

Utredningen anser att det således inte heller av formella skäl finns

anledning att föreslå ändring i vare sig upphovsrättslagen eller dess tillämpningsförfattning.

Förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt regleras i gällande rätt

i 10 § UhL. Enligt detta lagrum kan upphovsrätt till ett verk göras gällande

utan hinder av att verket har registrerats som mönster. Denna regel

ger uttryck åt vad man brukar kalla för dubbelt skydd. Ett alster

av brukskonst, som har registrerats som mönster, åtnjuter således skydd

enligt både ML och UhL under den tid ML anger samt är dessförinnan och

därefter skyddat som konstnärligt verk.

Från industrihåll har man anfört betänkligheter mot ett dubbelt skydd

och hävdat att en mönsterregistrerad produkt bör vara fri för utnyttjande

när mönsterskyddet upphör. Allmänheten bör kunna lita på att när mönsterregistreringen

har upphört för ett alster inga andra skyddsformer skall

kunna åberopas. Utredningen anser emellertid inte att detta skäl är tillräckligt

vägande. Den lättnad för allmänheten som skulle erbjudas genom

den förordade regleringen uppväger nämligen inte den lättnad en ordning

med dubbelt skydd bereder den som står inför valet att låta mönsterregistrera

sitt alster och är oviss om alstret motsvarar konstverksförutsättningarna.

Med hänsyn till vanskligheten för upphovsmannen att själv bedöma eller

snabbt få auktoritativa uttalanden om alstrets karaktär av konstverk måste

det för honom eller hans rättsinnehavare vara ytterst angeläget att kunna

utnyttja mönsterrätten utan att därigenom gå förlustig en upphovsrätt som

gäller men inte kan med rättslig verkan fastslås av annan än domstol.

Redan på grund härav anser sig utredningen kunna godta principen om

dubbelt skydd. Som ett ytterligare skäl mot att göra inskränkningar i upphovsrätten

anför utredningen, att upphovsrätten tillvaratar delvis andra

intressen än dem som den mera industriellt betonade mönsterrätten är avsedd

att tillgodose. Tydligast framträder detta i upphovsrättens skydd för

det ideella intresset (»droit moral»), omfattande en rätt för upphovsmannen

att bli namngiven i förbindelse med sitt verk och att motsätta sig att verket

återges i förvanskat eller stympat skick eller på annat sätt utsätts för förfaranden

som är kränkande för honom. Av särskilt intresse är att upphovsmannen

i regel inte kan överlåta den ideella rätten, dvs. den del av upphovsrätten

som inte gäller själva förfoganderätten till hans verk. Men även

i andra hänseenden än i fråga om »droit moral» innefattar upphovsrätten

skydd som inte mönsterrätten erbjuder, t.ex. mot offentliggöranden av

skilda slag. Utredningen finner alltså, i likhet med övriga nordiska kom
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mittéer, inte skäl att förorda någon jämkning av det dubbla skyddet sådant

det gäller enligt bestämmelsen i 10 § första stycket UhL.

Remissyttrandena. Utredningens förslag att ersätta termerna konsthantverk

och konstindustri med beteckningen brukskonst godtas praktiskt

taget allmänt. Föreningen Sveriges statsåklagare ifrågasätter dock

lämpligheten av den föreslagna ändringen under åberopande av att begreppet

brukskonst ännu inte erhållit någon entydig innebörd i svenskt språkbruk.

Svea hovrätt föreslår att man i stället använder ordet »nyttokonst»,

som språkligt sett bättre motsvarar vad som avses.

Endast NO uttalar sig till förmån för det brittiska systemet för gränsdragning

mellan upphovsrättsligt och mönsterrättsligt skydd. NO finner

det brittiska systemet innebära beaktansvärda fördelar från både producentoch

konsumentsynpunkt och anser att det bör ytterligare övervägas att i

fråga om brukskonst genomföra en ordning liknande den brittiska. Skånes

handelskammare och handelskammaren i Gefle ifrågasätter det berättigade

i att tillerkänna en serietillverkad produkt samma konstnärliga skydd

som en modell vilken förekommer i endast ett fåtal exemplar samt anser

det brittiska systemet i och för sig efterföljansvärt men är samtidigt medvetna

om att övergången till ett helt nytt system kan innebära så stora

olägenheter att det nuvarande därför bör behållas.

Förslaget att förlänga den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av

brukskonst att gälla till utgången av femtionde året efter det då upphovsmannen

avled tillstyrks av bl.a. RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,

patent- och registreringsverket, överintendenten och chefen för nationalmuseum,

Stockholms handelskammare, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,

akademien för de fria konsterna, svenska patentombudsföreningen, SAF,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Textilrådet,

RF, Svenska slöjdföreningen, Svensk industriförening, Konstindustriskolan

i Göteborg, SAR, SIR och EIF. I yttrandena framhålls bl.a. svårigheterna

att dra en bestämd gräns mellan de olika slagen av konstnärliga verk

och angelägenheten av att Sverige inte ställer sig utanför den internationella

och nordiska gemenskapen. Stockholms rådhusrätt är tveksam men har på

de av utredningen anförda skälen funnit sig böra godta förslaget. Även

Föreningen Sveriges statsåklagare känner tvekan. Det kan enligt föreningen

inte bortses från att en så utsträckt skyddstid kan verka hämmande på

utvecklingen inom konsthantverk och konstindustri. Det främsta skälet

att likväl acceptera en skyddstid av 50 år anser föreningen vara önskemålet

att erhålla en likformig nordisk lagstiftning. Statens konsumentråd

finner å ena sidan inga skäl föreligga att ha en annan skyddstid för brukskonst

än för annan konst och anser det angeläget att svensk lagstiftning

bringas i samklang med den nordiska lagstiftningen på området. Å andra

5—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sidan ifrågasätter rådet från konsumentsynpunkt om den mycket långa

skyddstid som det här är fråga om verkligen är motiverad. En säker analys

av frågan om verkningarna på prisbildningen av en lång skyddstid anser

rådet inte vara möjlig att genomföra. Om den långa skyddstiden tillämpas

endast på konstnärligt särpräglade produkter, kommer enligt rådet prissättningen

snarast att vara avhängig av produktens konstnärliga höjd.

Också från konsumentsynpunkt synes det rådet önskvärt att det vid sidan

av enklare produkter finns särpräglade produkter av hög konstnärlig halt,

även om de betingar ett högre pris än vad som kan uppnås vid produktion

av enklare alster. NO ställer sig ytterst tveksam till utredningens förslag.

En skyddstid, som i praktiken kommer att sträcka sig betydligt över 50 år,

får enligt NO antas medföra påtagliga olägenheter för såväl konsumenter

som producenter.

Några instanser uttalar sig mot utredningens förslag. Skånes handelskammare

framhåller att ett långvarigt skydd innebär en avsevärd begränsning

av rörelsefriheten för andra formgivare och tillverkare till förfång för konsumenterna.

Samtidigt uppstår med tiden allt större svårigheter att utröna

om en modell i upphovsrättslig mening tillhör någon annan, varigenom

risken ökar för intrång och därmed för de ekonomiska konsekvenser ett

intrång kan få för det företag som gör sig skyldigt därtill, något som ytterligare

accentueras av att modellens egenskap av konst är beroende av en

särskild, på mer eller mindre subjektiva grunder baserad bedömning. Handelskammaren

finner den föreslagna skyddstiden orimligt lång och yrkar

att skyddet för brukskonst inte utsträcks till att gälla under längre tid än

25 eller 30 år från verkets offentliggörande. Samma ståndpunkt intar handelskammaren

i Gefle. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare

anser det rimligt att skyddstiden räknas från tidpunkten för

offentliggörandet, vilket innebär att upphovsmannen anses frigöra sig från

sitt verk i och med att han ställt detsamma till allmänhetens förfogande.

Härigenom når man en direkt anknytning till föremålens inneboende livslängd

och kan välja en skyddstid, som står i rimligt förhållande härtill.

Denna handelskammare förordar att skyddstiden för alster av brukskonst

i allmänhet fastställs till 20 år från verkets offentliggörande. Endast vissa

ur konstnärlig synpunkt särskilt högtstående alster av brukskonst med

övervägande estetiskt syfte bör enligt handelskammaren hänföras till sådana

konstnärliga verk som åtnjuter den längre skyddstiden av 50 år från

upphovsmannens frånfälle. Om den föreslagna kategoriklyvningen av brukskonsten

i två delar med olika skyddstid skulle framstå som praktiskt

ogenomförbar, förordar handelskammaren alternativt att all brukskonst får

en skyddstid av 20 år från offentliggörandet. Sistnämnda förslag framförs

även av kommerskollegium. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

anser den föreslagna långa skyddstiden vara kommersiellt otymplig

och ägnad att hindra effektiviteten inom näringslivet. Handelskammaren

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ifrågasätter om det inte finns större fog för att överväga en samordning

av skyddstiderna för mönster och för brukskonst. Även Svenska industriens

patentingenjörers förening anser att samma skyddstid som för mönster är

tillräcklig.

Utredningens uttalande att skärpta krav bör iakttas vid tillämpningen

av vad som skall anses vara verk av brukskonst har vunnit praktiskt

taget enhällig anslutning. Det betonas allmänt att den föreslagna förlängningen

av skyddstiden bör komma till stånd endast under förutsättning

av en betydande skärpning i detta hänseende. Tillkomsten av den nya mönsterskyddslagen

bör enligt Svea hovrätts mening i viss mån underlätta en

sådan skärpning, eftersom ju i fortsättningen även alster, som inte skyddas

av upphovsrättslagen, får ett ganska betydande skydd enligt mönsterskyddslagen.

Skånes handelskammare och handelskammaren i Gefle framhåller

det angelägna i att — oberoende av skyddstidens längd — kraven för att ett

bruksföremål skall betraktas som konst, avsevärt skärps i praxis. Text ilrådet

ställer en sådan skärpning av kraven på brukskonst som villkor för

att rådet skall kunna godta den föreslagna utformningen av mönsterskyddslagen.

Skärpningen bör enligt textilrådet gälla även rent dekorativa element

såsom ytmönster på textilier. Sålunda får t.ex. randningar och rutningar i

vävmönster ej medges långvarigt upphovsrättsligt skydd med den motiveringen

att avstånden mellan ränderna eller rutornas dimensioner eller färgkombinationerna

avviker från det sedvanliga. Näringsfrihetsrådet understryker

utredningens uttalande att de föremål — en stol, en bokhylla och

en väggspegel — som i praxis har bedömts som konstalster, inte motsvarar

de krav som bör gälla framdeles. RÅ ansluter sig till det särskilda yttrande

som avgetts a^T tre ledamöter i utredningen och betonar att skärpningen bör

innebära en väsentlig ändring av nuvarande praxis. Samma ståndpunkt intar

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund.

Även RF anser det vara en väl avvägd lösning att stora delar av

den formgivning som med hittillsvarande rättstillämpning har åtnjutit upphovsrättsligt

skydd i fortsättningen kommer att vara hänvisade till endast

mönsterskydd.

Två remissinstanser avstyrker en skärpning av de konstnärliga kraven.

Konstfackskolan hävdar att brukskonst bör i upphovsrättsligt hänseende

utan för behåll likställas med annan konst. Enligt Svenska slöjdföreningens

facksektion torde det inte finnas något annat kriterium för konst än de

ledande omdömesgilla experternas utsago. Att införa en legal definition på

konst som består i att skärpta krav skall iakttas i tillämpningen innebär att

man låser fast utvecklingen på ett olyckligt sätt. Facksektionen anser det

förkastligt att införa ett nytt begrepp som strider mot begreppet brukskonst

sådant det i bästa anslutning till de ledande konstexperternas uppfattning

har utformats i Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds arbete och av

högsta domstolen. Utredningens förslag innebär enligt facksektionen bety
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dande faror för vårt lands framstående industridesigner. För en stor del

av sina produkter kommer de att bli beroende av mönsterskyddet och därmed

i praktiken av arbetsgivare resp. beställare. Den enskilde formgivaren

kommer ofta att sakna praktiska möjligheter att klara det mått av pappersexercis

som mönsterskyddet medför. Rättsförluster på grund av okunnighet

är långt ifrån uteslutna. Att det upphovsrättsliga skyddet behålls är därför

synnerligen viktigt för denna yrkesgrupp och särskilt för de yngre personer

som inte har hunnit bli kända namn.

Utredningens uttalande om Svenska slöjdföreningens opinionsnämnds

ställning om sakkunnigorgan på detta område godtas av över intendenten

och chefen för nationalmuseum, konstfackskolan och Sveriges juristförbund.

Svenska slöjdföreningen uttalar tillfredsställelse över utredningens

rekommendation om statligt stöd åt nämndens verksamhet. EIF däremot

anser inte att slöjdföreningens konstruktion, sammansättning och

verksamhet i och för sig gör den lämpad att tillsätta och i stort sett själv

stå för kostnaderna för ett organ, som bör inge den enskilde samma förtroende

som en domstol eller en skiljenämnd. Enligt EIF finns starkt behov

av ett sakkunnigorgan, som är helt frigjort från alla privata intressen och

hänsyn. Föreningen förordar därför att det i samband med mönsterlagens

ikraftträdande inrättas ett statligt sakkunnigorgan med representanter från

registreringsmyndigheten, organisationer och särskilda sakkunniga från

olika produktionsområden.

Beträffande de nya bestämmelsernas tillämpning på äldre verk understryker

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund

och KF vikten av att endast verk som vid de nya reglernas

ikraftträdande åtnjuter skydd enligt de gamla reglerna och som uppfyller

de strängare konstnärliga kraven skall få åtnjuta den längre skyddstiden.

Även Svea hovrätt biträder utredningsmajoritetens ståndpunkt i denna del.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar tveksamhet. Med hänsyn till intresset

av att dessa frågor regleras på ett så likartat sätt som möjligt inom svensk

och utländsk upphovsrätt finner hovrätten — trots de komplikationer ett

återupplivande av skyddet för äldre verk kan medföra — de starkare skälen

tala för att de nya skyddstidsbestämmelserna utan inskränkning tillämpas

även på äldre verk. Hovrätten utgår härvid från att det skärpta kravet på

konstnärlighet skall medföra, att återupplivning blir aktuell bara i undantagsfall.

Också Svenska slöjdföreningen ansluter sig till utredningsminoritetens

förslag. Föreningen erinrar om minoritetens uttalande att verk av

sådana kända brukskons tnärer som Märta Måås-Fjetterström, Carl Malmsten

och Edward Hald — till vilka föreningen fogar även Bruno Mathsson

— skulle lämnas fria för efterbildning om utredningens förslag skulle vinna

giltighet. En sådan utveckling skulle för de intressen Svenska slöjdföreningen

företräder te sig som både orimlig och olycklig. Minoritetens förslag

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

133

stöds även av överintendenten och chefen för nationalmuseum, akademien

för de fria konsterna, S1R och EIF.

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund

skulle helst ha sett att upphovsrätten och mönsterrätten klart avgränsats

gentemot varandra, så att ett dubbelt skydd undvikits. Om

de upphovsrättsliga kraven på verk av brukskonst skärps, elimineras i

någon mån olägenheterna av det dubbla skyddet. Organisationerna vill därför

under förutsättning att en sådan skärpning verkligen genomförs inte

motsätta sig utredningens förslag på denna punkt. Även Svea hovrätt,

patent- och registreringsverket, Svenska patentombudsföreningen, SIR, EIF

och STEFO godtar det dubbla skyddet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt

anser att en erinran om det dubbla skyddet bör införas i lagtexten.

Endast Svenska industriens patentingenjörers förening uttalar sig mot

utredningens förslag. Föreningen framhåller att olägenheten av det dubbla

skyddet inte är påtaglig så länge skyddstiden för brukskonst inte eller

endast oväsentligt överskrider skyddstiden för mönster. Men om en väsentlig

förlängning av skyddstiden för brukskonst genomförs ökas betydelsen av

huvudskälet mot dubbelt skydd, nämligen att allmänheten bör kunna lita

på att när mönsterregistreringen upphört för ett alster inga andra skyddsformer

skall kunna åberopas. Det dubbla skyddet medför vid en väsentlig

förlängning av skyddstiden för brukskonst osäkerhet för producenterna.

Departementschefen. Efter en mycket ingående undersökning har utredningen

lagt fram förslag till vissa ändringar i 1960 års upphovsrättslag i

fråga om skyddet för konsthantverk och konstindustri. Dessa båda uttryck

bör enligt utredningens mening ersättas med den gemensamma beteckningen

brukskonst, som har sin motsvarighet i danskt och norskt språkbruk.

En remissinstans har föreslagit att i stället uttrycket »nyttokonst» används.

Av hänsyn främst till önskvärdheten av nordisk enhetlighet förordar jag

dock utredningens förslag.

I Storbritannien tillämpas ett system för gränsdragning mellan upphovsrätt

och mönsterrätt som i korthet går ut på att serietillverkade produkter

inte åtnjuter upphovsrättsligt skydd utan endast mönsterskydd. Att införa det

brittiska systemet i Sverige skulle som utredningen har framhållit innebära

en försämring av det nuvarande rättsskyddet. Som några remissinstanser

har påpekat skulle en övergång till ett helt nytt system dessutom

innebära stora olägenheter. Den gällande ordningen är också den som allmänt

förekommer bland Bernunionens mera betydande länder, om man

undantar Storbritannien. Jag ansluter mig därför till utredningens ståndpunkt

och finner inte skäl att föreslå några särbestämmelser för serietillverkade

produkter eller över huvud några särskilda regler om gränsdragningen

mellan upphovsrätt och mönsterrätt. Till frågan om s.k. dubbelt

skydd återkommer jag i det följande.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Beträffande den upphovsrättsliga skyddstiden för verk av

brukskonst föreslog auktorrättskommittén i sitt betänkande år 1956 att samma

skyddstid skulle gälla som för övriga konstverk, dvs. till utgången av

femtionde året efter upphovsmannens dödsår. Vid remissen till lagrådet av

förslaget till upphovsrättslag biträdde också föredragande departementschefen

detta förslag. Lagrådet förordade inte någon annan lösning men påpekade

att frågan ägde samband med mönsterrätten. I propositionen togs

därför inte slutlig ståndpunkt till frågan utan ställningstagandet sköts upp

i avvaktan på att arbetet på en revision av mönsterrätten blev slutfört. I

UhL behölls i enlighet härmed den tidigare gällande regeln om en tioårig

skyddstid för verk av konsthantverk och konstindustri, räknat från verkets

offentliggörande eller, om verket inte var offentliggjort vid konstnärens

död, från dennes dödsår. Som ett provisorium föreskrevs vidare, att om rätt

till sådant verk annars skulle upphöra vid utgången av något av åren 1960—

1970, rätten skall gälla intill utgången av år 1971.

Mönsterskyddsutredningen föreslår nu att skyddstiden för verk av brukskonst

skall vara densamma som för annan konst. Utredningen åberopar

främst att man av principiella skäl och med hänsyn till att gränsen mellan

de olika konstarterna i praktiken ofta är flytande inte bör göra någon skillnad

i skyddshänseende mellan brukskonst och annan konst men hänvisar

också till de internationella aspekterna och önskemålet om nordisk rättslikhet.

Till motverkande av de risker för dubbelslcapande inom området för

brukskonst som en förlängning av skyddstiden kan tänkas medföra föreslår

utredningen att skärpta krav iakttas vid bedömningen av vad som skall

anses vara verk av brukskonst.

Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag

i denna del. Några handelskammare förordar dock en skyddstid på 20

eller 30 år och två instanser anser att samma skyddstid som för mönster

bör gälla.

Utredningens uttalande att den nuvarande tioåriga skyddstiden inte synes

ha några förespråkare har alltså bestyrkts under remissbehandlingen. Även

jag anser att utgångspunkten för den fortsatta prövningen bör vara att

skyddstiden skall förlängas. När det gäller att bestämma skyddstidens längd

bör beaktas att frågan gäller endast produkter som har fått en sådan individuell

och konstnärlig gestaltning att de är att anse som konstverk. I likhet

med majoriteten av remissinstanserna tillstyrker jag utredningens förslag

att kraven på konstnärlighet skärps. Som jag kommer att utveckla

närmare i det följande innebär denna skärpning att det i framtiden i princip

skall ställas lika höga krav i detta hänseende när det gäller verk av

brukskonst som i fråga om andra konstverk. Under sådana förhållanden

finns det enligt min mening inte skäl att föreskriva kortare skyddstid för

verk av brukskonst än för konstverk i allmänhet. I våra nordiska grannländer

liksom i ett flertal andra länder inom Bernunionen har sedan länge

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

gällt en femtioårig skyddstid även för verk av brukskonst. Denna ordning

synes inte ha medfört några olägenheter. I likhet med utredningen anser

jag att riskerna för ogynnsamma verkningar för prisbildningen inte bör

överdrivas. Också de övriga skäl utredningen har anfört till stöd för sitt

förslag i denna del finner jag övertygande. Jag förordar i enlighet härmed

att skyddstiden för verk av brukskonst blir lika lång som för andra verk

av bildande konst.

Som jag nyss nämnde bär utredningen förutsatt, att man vid bedömningen

av vad som skall anses utgöra verk av brukskonst skärper kraven

på individualitet och konstnärlig gestaltning i förhållande till vad som

hittills har gällt i praxis. Jag biträder i princip denna uppfattning, som har

vunnit livlig och praktiskt taget enhällig anslutning av remissinstanserna.

Bakgrunden till både utredningens och min egen ståndpunkt i denna del

är, att sannolikheten för dubbelskapande med därav följande olägenheter

är större när det gäller brukskonst än i fråga om exempelvis bildkonst. Utformningen

av bruksföremål är mer eller mindre bunden av funktionella

hänsyn med härav följande begränsning av variationsmöjligheterna. Det

bör därför vara ett krav för erhållande av upphovsrättsligt skydd på brukskonstområdet

att produkten fått en sådan individuell och konstnärlig

gestaltning att risken för att samma produkt också skall framkomma genom

annans självständiga skapande är obefintlig eller i varje fall mycket ringa.

Som utredningen framhåller har man hittills i praxis inte ställt särskilt

stränga krav i detta hänseende. Åtminstone delvis torde detta bero på att

det f.n. inte finns några andra möjligheter att få skydd för produkter av

brukskonst utanför metallindustrins område. I och med att ett generellt

mönsLerskydd införs skapas emellertid helt nya förutsättningar för att upprätthålla

ganska stränga krav på konstnärlighet när det gäller att bestämma

den ram inom vilken verk av brukskonst skall beredas upphovsrättsligt

skydd, eftersom de produkter som lämnas utanför detta skyddsområde i

stor utsträckning i stället kan beredas mönsterskydd.

Det ställer sig emellertid svårt att ge några närmare riktlinjer för hur

eller var gränsen skall dras. Syftet att så långt det är möjligt undgå riskerna

för dubbelskapande inom det upphovsrättsliga skyddsområdet bör som

nämnts vara allmänt vägledande. Som utredningen har framhållit torde

detta innebära bl.a., att de tre alster som senast har bedömts av högsta

domstolen — en stol, en bokhylla och en väggspegel — i framtiden inte

skall anses uppfylla kraven på konstnärlighet och individuell prägel. Beträffande

rent dekorativa element torde det inte finnas skäl att tillämpa andra

normer än dem som tillämpas för bildkonst i allmänhet. Men även i övrigt

synes bedömningen av alster av brukskonst böra så långt det är möjligt

ske utifrån samma värderingar som är vägledande vid bedömningen av

alster av exempelvis bildkonst eller skulptur. Sålunda bör endast sådana

produkter beredas skydd som enligt allmänt förhärskande uppfattning

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

bedöms som produkter av konstnärligt skapande, låt vara att det i fråga

om vissa produkter med hänsyn till de begränsade variationsmöjligheterna

kan finnas anledning att visa jämförelsevis stor generositet.

Utredningens uttalanden om betydelsen av god tro vid dubbelskapande

eller utnyttjande av skyddade brukskonstverk och om bevisprövningen vid

bedömande av om efterbildning föreligger har inte rönt gensagor under

remissbehandlingen och föranleder inte heller några principiella invändningar

från min sida.

Jag delar utredningens uppfattning att det f.n. inte finns anledning att

inrätta ett särskilt sakkunnigorgan för att tillhandagå med uttalanden

om huruvida förutsättningar föreligger för att bereda verk av brukskonst

upphovsrättsligt skydd. Härvid förutsätter jag att Svenska slöjdföreningens

opinionsnämnd också framdeles kommer att utnyttjas för detta

ändamål. Till frågan om statligt stöd åt nämndens verksamhet kan det bli

anledning att återkomma i annat sammanhang, men det synes inte finnas

skäl att nu göra några uttalanden i denna fråga.

Det är allmänt godtaget inom upphovsrätten att ny lagstiftning i princip

skall tillämpas även på äldre verk, dvs. verk som har tillkommit före

den nya lagstiftningens ikraftträdande. Eftersom den nu föreslagna lagstiftningen

innebär en avsevärd förlängning av skyddstiden, skulle emellertid

en strikt tillämpning av denna princip i vissa fall medföra ett återupplivande

av skyddet för verk som har tillkommit för mycket lång tid

sedan. Detta skulle uppenbarligen kunna medföra olägenheter för dem som

har inrättat sig efter det rådande rättstillståndet. Utredningen har därför

föreslagit den begränsningen i fråga om retroaktiv tillämpning av de nya

reglerna att dessa skall gälla endast beträffande sådana äldre verk som vid

ikraftträdandet fortfarande åtnjöt skydd, dvs. i huvudsak alster som har

offentliggjorts under 1950 eller senare. Härvid förutsätter utredningen vidare

att äldre verk i princip skall beredas skydd endast om de uppfyller

de stränga krav på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt

förslaget skall tillämpas efter den nya lagens ikraftträdande. För att äldre

verk som inte uppfyller dessa krav inte till någon del skall förlora det skydd

som de åtnjuter f.n., föreslår emellertid utredningen en regel av innebörd

att sådant verk skall äga upphovsrättsligt skydd enligt nuvarande bestämmelser

under den skyddstid som nu gäller för det samt därutöver under

en schablontid av tio år, räknat från den nya lagens ikraftträdande. Sådant

skydd skall föreligga oberoende av när verket offentliggjordes. — Utredningens

förslag är inte enhälligt. En minoritet om tre ledamöter föreslår

att de nya reglerna blir gällande även beträffande verk som har offentliggjorts

före år 1950.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anser jag praktiska skäl

tala för majoritetens ståndpunkt. Dessa skäl bör enligt min mening bli

avgörande. Jag biträder följaktligen utredningens förslag att de nya regler
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

137

na skall tillämpas på äldre verk endast om verket vid den nya lagens ikraftträdande

åtnjöt skydd enligt äldre lag. Jag delar också utredningens — i

denna del enhälliga — uppfattning att skydd enligt den nya lagstiftningen

i princip bör beredas endast sådant äldre verk som uppfyller de skärpta krav

på individualitet och konstnärlig gestaltning som enligt vad jag tidigare

har anfört bör gälla som förutsättning för upphovsrättsligt skydd. Den särskilda

övergångsbestämmelse som utredningen har föreslagit och som innebär,

att äldre verk dock skall skyddas med tillämpning av nu gällande

grundsatser i fråga om skyddsförutsättningarna under den skyddstid som

gäller för verket enligt äldre lag samt därutöver under en tid av tio år från

den nya lagens ikraftträdande, anser jag också lämplig, och jag godtar

förslaget även i denna del.

Vad angår förhållandet mellan upphovsrätt och mönsterrätt har utredningen

inte funnit skäl att förorda någon jämkning i den nuvarande regeln

att upphovsrätt till ett verk kan göras gällande utan hinder av att verket

har registrerats som mönster, s.k. dubbelt skydd. Förslaget har tillstyrkts

av praktiskt taget samtliga remissinstanser och även jag biträder

utredningens ståndpunkt. Regeln om dubbelt skydd i 10 § UhL bör dock

underkastas en redaktionell jämkning.

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m. m.

Som jag har anfört vid behandlingen av utredningens förslag till ny lag

om mönster bör handlingar i ärende angående ansökan om registrering av

mönster kunna beredas sekretesskydd i viss utsträckning. I enlighet med

vad jag har utvecklat närmare i det föregående bör de grundläggande

bestämmelserna om förutsättningarna för och omfattningen av sekretessskyddet

tas upp i sekretesslagen. I 23 § nämnda lag finns f.n. bestämmelse

om hemlighållande av handlingar i ärenden angående ansökan om patent.

I paragrafens andra stycke bör nu tas upp föreskrift om hemlighållande av

handling i ärende angående ansökan om registrering av mönster. I övrigt

föranleder förslaget till mönsterskyddslag och förslaget till lag om ändring i

upphovsrättslagen vissa följdändringar i 14 kap. 5 § brottsbalken, 85 §

utsökningslagen samt 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 (nr 840) om

patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Samtidigt bör viss jämkning

ske i 30 § varumärkeslagen, så att där intagna bestämmelser om prioritet

bringas i närmare överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 6 §

PatL och 8 § förslaget till mönsterlag. Till frågan om den närmare innebörden

av nu berörda lagändringar återkommer jag i det följande.

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar

U tredning smannen

Utredningsmannen behandlar först frågan, vilka svenska symboler som

bör skyddas och därför tas upp i en eventuell förteckning avgiven från

5*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

svensk sida i enlighet med Pariskonventionens bestämmelser. Det saknas

dock anledning att gå närmare in på den frågan i detta sammanhang.

Vad angår de bestämmelser om skydd för internationella organisationer

som har tagits upp i Pariskonventionens Lissabontext, konstaterar utredningsmannen,

att sådant skydd genom svensk lag redan har tillförsäkrats

FN och IAEA. Vid en utbyggnad av 1960 års lag att omfatta andra organisationer

lär man emellertid knappast kunna räkna upp de skyddade organisationerna

i lagtexten. Detta skulle på grund av det stora antalet redan

existerande organisationer medföra en icke önskvärd vidlyftighet, vartill

kommer, att man kan förutse bildandet av nya sådana organisationer. Å

andra sidan lär dock enligt utredningsmannen en uppräkning av de skyddade

organisationerna inte kunna undvaras, eftersom en prövning alltid

torde bli erforderlig huruvida vederbörande organisation uppfyller villkoren

för att få skydd såsom en internationell mellanfolklig organisation. Utredningsmannen

förordar, att de erforderliga huvudbestämmelserna tas upp

i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

och att de beteckningar som funnits böra åtnjuta skydd anges i en kungörelse,

som utan större omgång kan kompletteras efter hand.

Utredningsmannens förslag i denna del går sammanfattningsvis ut på att

vid en svensk anslutning till Lissabontexten dels i 1960 års lag införs en

ny 1 a § av innehåll att vad i lagens 1 § är stadgat (om skydd för staters

vapen, flaggor, andra emblem m. m.) skall i fråga om de internationella

mellanfolkliga organisationer, varom Kungl. Maj :t förordnat, äga motsvarande

tillämpning med avseende på organisationernas vapen, flaggor och

andra emblem samt på benämningar på organisationerna eller förkortningar

av dessa benämningar, dels samtidigt en kungörelse utfärdas av innehåll att

med stöd av nämnda 1 a § givits förordnande beträffande vissa, i kungörelsen

närmare angivna organisationer, vilka åtnjuter skydd enligt Pariskonventionen

art. 6ter. I denna kungörelse bör vidare enligt förslaget intagas

FN:s och IAEA:s beteckningar. I samband därmed bör enligt utredningsmannen

1947 års lag om skydd för FN:s emblem och namn samt 1961 års

lag om skydd för IAEA:s emblem upphävas.

Remissyttrandena

När det gäller frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i samband

med Sveriges anslutning till Lissabontexten kommenteras utredningsmannens

förslag endast av två remissinstanser, nämligen patent- och registreringsverket

samt Sveriges industriförbund.

Patent- och registreringsverket har inte något att erinra mot den av utredningsmannen

föreslagna 1 a § i 1960 års lag. Verket anser det ändamålsenligt

att inte i själva lagen utan i en särskild kungörelse räknas upp de organisationer

på vilka lagen skall tillämpas och framhåller, att en sådan kun
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

görelse kommer att fordras — förutom för FN och IAEA — också för ett

antal andra organisationer såsom Världshälsoorganisationen (WHO) och

Förenta Nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur

(UNESCO). Patentverket förklarar sig ha tillgång till en av BIRPI sammanställd

förteckning över de namn, emblem m. in. som det rör sig om.

Verket framhåller vidare, att vid kungörelsens utformning innehållet i 1947

års lag om skydd för FN:s emblem och namn och i 1961 års lag om skydd

för IAEA:s emblem bör beaktas, exempelvis i fråga om regler för tillståndsgivning.

Detta nödvändiggör ett tillägg till den föreslagna bestämmelsen om

lagens ikraftträdande.

Sveriges industriförbund ansluter sig också till utredningsmannens förslag

att en ny paragraf infogas i 1960 års lag och att en kungörelse utfärdas

i anslutning därtill. Förbundet framhåller, att även om det antal beteckningar

för internationella organisationer som kommer att skyddas torde

vara ganska begränsat, skyddet gäller även beteckningar som »lätt kan förväxlas»

med dessa. Härigenom kan förslaget få relativt omfattande konsekvenser.

Det skydd det är fråga om får därför enligt förbundet inte inkräkta

på äldre rätt till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade

benämningarna på internationella organisationer.

Departementschefen

Genom bestämmelserna i 1960 års lagstiftning om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar samt reglerna i 14 § 1. 1960 års VmL

om förbud mot registrering av varumärke, i vilket intagits vapen eller beteckning

som inte får brukas som varumärke, är föreskrifterna om sådant

skydd i art. 6ter i Pariskonventionens Londontext uppfyllda för svensk rätts

del. De svenska skyddsreglerna går i själva verket i vissa hänseenden längre

än konventionen kräver. Rörande de överväganden som ligger till grund

för 1960 års nu nämnda lagstiftning hänvisar jag till prop. 1960:167 s. 103

och 220 f.

Vid Pariskonventionens revision i Lissabon år 1958 gjordes vissa ändringar

i art. 6ter i konventionen. I sak innebar ändringarna dels att skyddet

för annat statsemblem än statsflagga skall gälla endast under förutsättning

att emblemet, märket eller stämpeln tagits upp på en förteckning som på

visst sätt tillställts unionsländerna, dels att nya bestämmelser infördes om

skydd för vissa internationella organisationers symboler och namn. Stockholmstexten

av Pariskonventionen är i dessa hänseenden likalydande med

Lissabontexten. Rörande bestämmelsernas närmare innebörd hänvisar jag

till den redogörelse jag har lämnat i det föregående.

För att Sverige skall kunna tillträda Pariskonventionens Stockholmstext

krävs att vår lagstiftning på detta område bringas i överensstämmelse med

den i Lissabon reviderade art. 6ter.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ändringen i konventionen i fråga om förutsättningarna för skydd av statsemblem

föranleder inte någon lagändring hos oss. Redan nu sträcker sig

skyddet för statsemblem enligt 1960 års lag om skydd för vapen och vissa

andra officiella beteckningar samt 14 § 1. VmL längre än vad konventionen

föreskriver, eftersom det inte i något fall krävs att emblemet finns

upptaget på någon internationell förteckning. I princip bör en sådan generell

reglering alltjämt gälla.

De nya reglerna om skydd för vissa internationella organisationers symboler

och namn saknar emellertid motsvarighet i svensk lag utom såvitt

avser FN och IAEA. Av skäl som utredningsmannen har anfört bör det inte

komma i fråga att i lag ange alla de övriga internationella organisationer

som nu kan bli aktuella. I stället bör Kungl. Maj :t genom lag bemyndigas

att förordna om tillämpning av dessa skyddsregler i fråga om de symboler

för och namn på internationella organisationer som skall åtnjuta skydd enligt

Pariskonventionen eller enligt annan internationell överenskommelse.

En sådan fullmaktsbestämmelse bör som utredningsmannen har föreslagit

lämpligen infogas i lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar. Den bör i huvudsak ges det innehållet att Kungl. Maj:t

efter avtal med främmande stat eller med mellanstatlig organisation kan

förordna att de nuvarande skyddsbestämmelserna i 1 § i 1960 års lag i ämnet

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan organisations vapen,

flagga, emblem eller benämning.

Utredningsmannen har föreslagit, att en sådan fullmaktsbestämmelse tas

in som en ny 1 a § i 1960 års nyssnämnda lag och att i samband med att

en kungörelse med förordnanden enligt denna paragraf utfärdas 1947 och

1961 års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s emblem

upphävs. Det är emellertid att märka, att skyddet för dessa båda organisationers

emblem in. m. till skillnad från det skydd för statsemblem etc. som

föreskrivs i 1 § 1960 års lag och skyddet enligt Pariskonventionen art. 6ter

för internationella organisationers vapen m. in. inte är inskränkt till att

avse emblemens eller FN-namnets användning i näringsverksamhet. Det

blir därför nödvändigt att antingen låta 1947 och 1961 års lagar fortfara

att gälla eller också i 1960 års lag eller på annat lämpligt ställe i lagstiftningen

ta upp en särskild bestämmelse om FN:s emblem och namn samt

IAEA:s emblem, i sak överensstämmande med föreskrifterna i nu gällande

särskilda lagar i ämnet. Med hänsyn till önskvärdheten att vinna större enhetlighet

och överskådlighet i lagstiftningen om skydd för vapen och andra

symboler eller beteckningar vill jag för egen del förorda att såväl 1960 års

lag som 1947 och 1961 års särskilda lagar nu ersätts av en enda ny lag om

skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. I samband därmed

kan en lagteknisk förenkling av regelsystemet ske och bl. a. reglerna om

påföljd för överträdelse av skyddsreglerna göras mer enhetliga.

En remissinstans har uttalat, att de nya skyddsbestämmelserna för inter
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

141

nationella organisationers symboler in. m. inte bör få inkräkta på äldre rätt

till kännetecken som är förväxlingsbara med de skyddade beteckningarna

eller namnen. Denna synpunkt finner jag vara värd visst beaktande. Konventionen

ger också i art. 6ter 1. c möjlighet att tillgodose önskemålet om

undantag för äldre rättigheter. De nya skyddsreglerna behöver nämligen

inte tillämpas till förfång för rättigheter som har förvärvats i god tro i resp.

unionsland innan konventionen -— dvs. i förevarande hänseende Lissabontexten

av konventionen — trädde i kraft för det landet. Med utnyttjande av

denna konventionsbestämmelse kan och bör enligt min mening åstadkommas

en ordning liknande den som har gällt i fråga om rätten att använda

sådana emblem eller beteckningar som avses i 1960 års lag om skydd för

vapen m. fl. beteckningar eller att använda FN:s resp. IAEA:s emblem eller

FN:s namn utan hinder av bestämmelserna i 1947 resp. 1961 års lagar om

skydd för dessa organisationers emblem m.m. I övergångsbestämmelserna

till 1960 års lag föreskrevs, att den som före lagens ikraftträdande lovligen

brukade viss beteckning alltjämt och utan hinder av lagens bestämmelser

skulle få bruka beteckningen till utgången av år 1965, dvs. under en övergångstid

av fem år. Liknande övergångsbestämmelser gällde enligt 1947

och 1961 års lagar i fråga om varumärke eller firma som lagligen registrerats

före resp. lags ikraftträdande och i fråga om rätten att använda varumärke

som begagnats före resp. lags utfärdande, varvid dock övergångstiden

bestämdes till tre resp. tre och ett halvt år. Jag vill förorda att det i

övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftning som jag nu föreslår ges

föreskrift av innebörd, att den som brukar viss beteckning vid den tidpunkt

då Kungl. Maj :t med stöd av lagens bestämmelse om skydd för internationella

organisationers emblem och namn meddelar förordnande om skydd

enligt lagen för sådant emblem eller sådan beteckning, utan hinder av förordnandet

skall få använda emblemet eller beteckningen under en övergångstid

av tre år, räknat från den dag då förordnandet meddelades.

Till enskildheterna i övrigt i den lagstiftning om skydd för vapen m. in.

som sålunda föreslås återkommer jag i det följande.

Den av utredningsmannen särskilt behandlade frågan om innehållet i den

förteckning som bör avlämnas från svensk sida enligt Lissabontextens nu

aktuella bestämmelser torde få tas upp till särskild prövning i ett annat

sammanhang.

De lagförslag som i enlighet med vad jag har anfört tidigare har upprättats

inom justitiedepartementet torde få fogas vid statsrådsprotokollet i

detta ärende som bilaga 4.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Lagförslagens enskilda bestämmelser

Förslaget till mönsterskyddslag

Utredningen har som rubrik till den nya lagen föreslagit »lag om mönster».

I överensstämmelse med praxis inom immaterialrätten (jfr varumärkeslagen,

namnlagen och patentlagen) förordar jag dock att lagen betecknas

»mönsterskyddslag».

I utredningsförslaget har lagen indelats i åtta avsnitt med särskilda rubriker

(»allmänna bestämmelser», »registreringsförfarandet», »överlåtelse,

licens in. in.», »upphörande av registrering», »ansvar och ersättningsskyldighet»,

»särskilda bestämmelser», »rättegångsbestämmelser» samt »ikraftträdande-

och övergångsbestämmelser»). Vid de nordiska departementsöverläggningarna

har rått enighet om att bestämmelserna om viss uppgiftsskyldighet

rörande mönsterrätt in. m. (39 § i det svenska utredningsförslaget)

hör placeras i ett särskilt avsnitt med rubriken »uppgiftsskyldighet» och få

sin plats omedelbart efter det avsnitt som behandlar upphörande av registrering.

Vidare har de delegerade förordat att rättegångsbestämmelserna

placeras före de särskilda bestämmelserna. I dessa hänseenden vill jag ansluta

mig till de delegerades förslag. I övrigt bör indelningen i avsnitt och

avsnittens rubriker så långt möjligt bringas i överensstämmelse med motsvarande

indelning och rubriker i PatL.

Som framgått av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår

jag i vissa hänseenden sakliga ändringar av principiell betydelse i förhållande

till utredningsförslaget. Dessa kommenteras närmare i det följande.

Med anledning av vissa påpekanden under remissbehandlingen och för

att så långt möjligt tillgodose önskemålet att anpassa den nya mönsterskyddslagen

till 1967 års PatL har jag därjämte i några fall gjort smärre

sakliga ändringar i utredningsförslaget, till vilka jag återkommer i specialmotiveringen

till de enskilda bestämmelserna. I systematiskt och redaktionellt

hänseende har departementsförslaget på åtskilliga punkter anpassats

närmare till PatL. I övrigt har jag vid utformningen av de särskilda

paragraferna i departementsförslaget väsentligen följt utredningens förslag.

Allmänna bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om mönsterrättens föremål och om vem som kan vara innehavare

av mönsterrätt.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterrättens föremål är enligt 1 § ML endast mönster som avser tillverkning

till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Under mönster

innefattas även modell som med avseende på ändamålet är jämförlig med

mönster. I tillämpningen har den ytterligare begränsningen gjorts att mönsterrätten

gäller endast för s. k. prydnadsmönster. Detta innebär att mönstrets

form inte får huvudsakligen vara betingad av nyttiga eller eljest praktiska

hänsyn. Beträffande mönsterrättens subjekt föreskrivs i samma paragraf

att det endast är mönstrets upphovsman eller dennes rättsinnehavare,

som är berättigad att genom registrering få en lagfäst ensamrätt till

mönstret.

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget definieras

mönster som förebilden för en varas utseende eller för ett ornament.

Bestämmelsen innebär de viktiga nyheterna att skydd kan uppnås inte bara

för prydnadsmönster utan även för nyttomönster samt att skyddet utsträcks

att avse alla industriområden. Skälen för dessa utvidgningar av lagens tilllämpningsområde

har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen.

Att mönster utgör förebilden för en varas utseende innebär att varans

utseende måste framgå omedelbart av mönstret. Det fordras således inte

någon beskrivning vid sidan av mönstret för att en komplett förebild skall

föreligga. Mönstret för tillverkningsverktyg, klichéer, gjutformar o. d. utgör

alltid förebilder endast för framställning av dessa föremål och således

inte dessutom för de produkter som skall tillverkas med användande av

föremålen. Som exempel kan nämnas, att ett mönster för en kakform inte

skall ge skydd för kakans utseende utan bara för utseendet på kakformen.

Detta hindrar inte att även kakmonstret kan skyddas, antingen jämsides

med kakformen eller separat.

I fråga om trycktyper är förhållandet principiellt detsamma som beträffande

klichéer o. d., men själva bokstävernas utseende, typsnitten, kan inte

sägas utgöra förebilder för varor och bör inte heller betecknas som ornament.

Skyddsbehovet för nya utformningar av typsnitt får emellertid anses

vara tillgodosett inom upphovsrätten, som inte torde utestänga skapande

verksamhet på den typografiska formgivningens (bokstavskonstens)

område från skydd, när arbetsresultatet har karaktären av ett konstnärligt

verk. Visst skydd kan också uppnås genom att trycktyperna till det nya typsnittet

registreras som mönster. I inledningen har jag berört de internationella

strävandena att bereda särskilt rättsskydd för nya typsnitt.

Med uttrycket »en varas utseende» åsyftas enligt utredningen inte bara

varans yttre i betydelsen föremålets yttre konturer utan även dess invändiga

form. Vid bedömning av möjligheten att bereda mönsterskydd för t. ex. ett

kärl med lock, en fågelholk e. d. skall man således också beakta utform
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ningen av kärlets eller holkens inre. En hovrätt har i sitt remissvar framhållit

att den invändiga formen mången gång väsentligen eller uteslutande

avser en teknisk verkan, i vilket fall mönsterskyddets innebörd ofta skulle

vara endast att tillförsäkra mönsterhavaren ensamrätten till en viss konstruktion

— som exempel nämns en termosflaskas invändiga utformning.

De praktiska skäl som har åberopats till stöd för att skydda en varas yttre

form oavsett prydnadseffekten väger enligt denna hovrätt betydligt lättare,

när någon sådan effekt i vanlig mening inte alls kan tänkas föreligga.

Visserligen torde en varas invändiga form sällan ha någon prydnadseffekt

utan vara mer eller mindre renodlat nyttobetonad. Jag anser det emellertid

inte befogat att av detta skäl utesluta invändig formgivning från skydd.

Även här finns behov av att stimulera till nyskapande. Att även invändig

formgivning kan skyddas medför att presentationen av ett mönster i vissa

fall kommer att kräva flera ritningar eller modeller. När det å andra sidan

gäller mönster som upprepas på en och samma vara — som t. ex. i fråga

om textiltryck, tapeter och bildäck — räcker det i princip att en del av varan

återges för att ett komplett mönster skall anses föreligga. Det förutsätts

då givetvis att hela den figuration som söks skyddad återges. Ingenting

hindrar att textil- och tapetmönster söks skyddade som ornament.

Det varubegrepp som avses med definitionen knyter an till det allmänna

språkbrukets varubegrepp. Mönstervaran måste alltså utgöra en konkret

sak som kan vara föremål för industriell eller hantverksmässig framställning

och som därvid får sitt utseende fixerat. Genom anknytningen till varubegreppet

vinns den fördelen att objekten begränsas till sådana som vanligen

omsätts i handeln. Sådant som anvisningar beträffande tillverkning,

sömnadsmetoder, gymnastikövningar in. in., förfaranden för att nå en viss

effekt, t. ex. ytbehandling av en vara, samt ritningar till rumsinredningar,

skyltningar eller trädgårdsanläggningar o. d. kan således inte få skydd.

Viss tveksamhet har emellanåt yppats beträffande möjligheterna att bereda

mönsterskydd när det gäller mycket omfångsrika produkter som fartyg»

byggnader, flygplan osv. Någon anledning att göra undantag för sådana

»varor» anser jag emellertid inte föreligga. Det ligger i sakens natur att däremot

gaser, vätskor, pulver och liknande formlösa ting inte kan rymmas

bland mönsterrättsobjekten. Levande djur och växter bör uppenbarligen

också falla utanför det mönsterrättsliga varuområdet. Inte heller utformning

eller utsmyckning av mänskliga kroppsdelar, som frisyrer, skäggform

eller tatueringar, kan utgöra mönsterskyddsobjekt.

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan i mönsterrättsligt

hänseende även en del av en vara, t. ex. ett handtag, ett stolsben och

andra halvfabrikat som kan vara föremål för omsättning, anses som en särskild

vara. Också komplexa mönster, dvs. förebilder för sammansatta varor

som består av två eller flera delar, kan godtas som skyddsobjekt. Mönsterrätten

är nämligen avsedd att lämna skydd endast för mönstret i dess hel
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969 145

het. I fråga om vissa komplexa mönster bör emellertid delarna registreras

var för sig och inte i sammansatt skick.

Vid tillämpningen av den gällande mönsterlagen har ibland uppstått tveksamhet,

om man har att göra med ett eller flera mönster, när det gäller sådant

som bestick, serviser, dräkter, m. m. Principiellt bör ett mönster inte

avse mer än ett enda föremål. För att underlätta tillämpningen i nu nämnda

fall föreslås emellertid, att sökanden under vissa förutsättningar skall få

ta upp flera mönster i en och samma registreringsansökan. Härigenom

åstadkoms en viss form av kollektiv registrering. Denna fråga behandlas

vid It §.

I enlighet med gällande praxis föreskrivs vidare i 1 § första stycket att även

ornament kan ges mönsterrättsligt skydd. Med ornament förstås en fantasiskapelse,

som är ägnad att användas till dekorering av varor av olika slag.

Ornamentet kan vara en ytdekor eller en relief. Till skillnad från vad som

gäller för den allmänna mönstertypen är det ett utmärkande drag för ornamenten,

att de är ägnade att uppfattas som utsmyckande eller prydande,

dvs. att de har prydnadskaraktär och inte äger uteslutande funktionellt

syfte, något som kan tänkas beträffande t. ex. plastiska utformningar. En

del av ett föremål kan inte skyddas som ornament annat än när delen verkligen

utgör dekor.

Med ornament åsyftas endast en dekor som är fristående från den färdiga

varan. En remissinstans har ansett det nödvändigt att det ges uttryck åt

detta krav i lagtexten. Av den föreslagna definitionen av mönster såsom förebilden

för en varas utseende eller för ett ornament torde emellertid tillräckligt

tydligt framgå att ornamentet är fristående från den vara på vilken

det skall anbringas. Därmed faller sådant som smycken och andra rena

prydnadsartiklar utanför ornamentsbegreppet. Sådana artiklar omfattas

dock givetvis av lagens varubegrepp.

Det är det färdiga ornamentets förebild — exempelvis i form av en teckning

— som utgör mönstret. Att det måste vara fråga om ett ornament, som

är avsett och ägnat att användas på varor i förut angiven bemärkelse, torde

gälla utan att behöva direkt utsägas i lagtexten.

För att beredas skydd behöver ornamentet inte ha någon anknytning till

speciella varor utan det kan framträda helt fristående. Visserligen skall i

en ansökan om mönsterregistrering lämnas uppgift om de varor för vilka

mönstret söks registrerat, men ett ornament kan skyddas för flera varor

genom en enda registrering utan att det i ansökningen återges anbringat

på alla dessa varor.

Andra stijcket

Bestämmelsen i andra stycket ger till en början uttryck åt kravet på

mönsterskapande verksamhet som skyddsförutsättning. Beträffande inne
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

börden härav hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Utredningen har här använt termen »frambringa» ett mönster. I

likhet med några remissinstanser har jag dock ansett att ordet »skapa»

bättre ger uttryck för kravet på skapande verksamhet. I andra stycket föreskrivs

vidare, att ensamrätten förvärvas genom registrering. Som jag har

anfört i den allmänna motiveringen bör något annat sätt att uppnå mönsterskydd

inte finnas.

I frågan vem som skall kunna erhålla registrering innebär förslaget, att

man behåller den nuvarande huvudregeln i ML att endast mönsterskaparen

eller hans rättsinnehavare är berättigad därtill. Frågan om rätten till mönster

som har skapats av en arbetstagare eller en uppdragstagare i och för

hans tjänst resp. uppdrag bör av skäl som jag har utvecklat närmare i den

allmänna motiveringen inte behandlas i mönsterskyddslagen.

För att beteckna den skyddsrätt som registrering av ett mönster medför

har i analogi med termerna upphovsrätt, varumärkesrätt etc. valts uttrycket

mönsterrätt.

Frågan om mönsterrättens innehåll behandlas i 5 §.

2 §

I denna paragraf, som motsvarar 2 § i utredningens förslag, behandlas

kraven på nyhet och skillnad samt frågan om kollision med äldre skyddsansökningar.

Den inom mönsterrätten gällande grundsatsen att mönster skall vara nytt

för att kunna beredas skydd kommer i gällande ML till uttryck redan i den

förut omnämnda inledande bestämmelsen i 1 §. Den närmare innebörden av

nyhetskravet framgår av 3 § första stycket. Enligt denna bestämmelse anses

ett mönster inte som nytt, om det innan ansökan om dess registrering

gjordes har funnits intaget i allmänt tillgänglig tryckt skrift eller har varit

återgivet på alster som offentligen saluhållits eller om det inte väsentligen

skiljer sig från mönster som förut har blivit känt på sådant sätt. I praxis

anses även tidigare registrerat mönster som nyhetshinder, oavsett om det

har varit återgivet i tryckt skrift eller på alster som saluhållits. När flera

personer gör ansökan om registrering av samma eller väsentligen lika mönster,

har enligt 10 § ML den företräde som först inkom till registreringsmyndigheten

med fullständiga ansökningshandlingar.

Första stycket

Mönsterrätt skall enligt förslaget kunna förvärvas endast för mönster som

är nytt. För att ett mönster skall anses som nytt krävs liksom enligt gällande

rätt att det håller en viss utseendemässig distans i förhållande till

mönster som redan tidigare har blivit kända. Detta s. k. skillnadskrav kommer

i lagtexten till uttryck genom föreskriften i första stycket, att mönster

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som blivit känt

före dagen för registreringsansölcningen. Skillnadskravet har närmare behandlats

i den allmänna motiveringen och jag hänvisar till vad jag har anfört

där.

Endast sådant som har blivit känt före den dag då registreringsansökningen

gjordes skall beaktas vid nyhetsgranskningen. Det innebär bl.a., att

flera samma dag gjorda skyddsansökningar inte utgör nyhetshinder i förhållande

till varandra. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

möjliggör denna reglering s.k. variantregistrering, dvs. samtidig registrering

av varandra närliggande varianter av ett och samma mönster.

Andra stycket

Nyhetskravet är i gällande rätt begränsat genom att endast vissa former

för bekantgörande beaktas som nyhetshindrande omständigheter. Enligt

förslaget upphävs denna begränsning. Allt som har blivit allmänt tillgängligt

anses enligt andra stycket första punkten som känt och skall följaktligen

i princip beaktas vid bedömningen av mönstrets nyhet. Lagtextens exemplifiering

av olika sätt på vilka ett mönster kan ha blivit allmänt tillgängligt

är givetvis inte uttömmande. Rörande innebörden härav hänvisar jag

i första hand till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Förslaget går emellertid längre och innebär att i vissa fall även mönster

som vid tiden för registreringsansökningen ännu inte har blivit allmänt

tillgängligt skall utgöra nyhetshinder. Som känt skall nämligen enligt andra

stycket andra punkten anses även ett icke allmänt tillgängligt mönster, om

det framgår av en ansökan i Sverige om patent eller om varumärkes- eller

mönsterregistrering, vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall

anses gjord före den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera

i samband med ansökningens handläggning görs allmänt tillgängligt.

Denna regel om s. k. äldre rätt som nyhetshinder är ny.

En äldre ansökans nyhetshindrande verkan är anknuten till mönsterrepresentationen,

dvs. bilden eller modellen av mönstret. Denna verkan inträder

först från och med den dag då representationen har getts in i ärendet och

således inte från ansökningsdagen, om denna är en annan. Det förutsätts

ytterligare, att mönsterrepresentationen ingår bland de handlingar i ärendet

som görs offentliga efter det att den senare ansökningen har getts in.

Det är här fråga bara om det offentliggörande som sker genom vederbörande

myndighets försorg — dvs. genom patent- och registreringsverket

som patentmyndighet resp. registreringsmyndighet för varumärkes- eller

mönsterärenden — enligt de särskilda bestämmelserna härom i PatL,

VmL resp. mönsterskyddslagen. Sökandens eget offentliggörande av mönstret

får däremot inte nyhetshindrande verkan från dagen för ingivandet av

representationen utan först från dagen för offentliggörandet. Detsamma gäl
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ler om annan skulle offentliggöra mönstret. Sökanden kan emellertid, om

han så önskar, begära att myndigheten skall hålla handlingarna tillgängliga

för allmänheten tidigare än vad han ursprungligen har begärt, och vid sådant

offentliggörande inträder givetvis den nyhetshindrande verkan.

Enligt bestämmelserna om konventionsprioritet i 8 § kan en ansökan

om registrering här i landet av mönster, som tidigare har sökts skyddat

utom riket, vid tillämpning av 2 § anses gjord samtidigt med ansökningen

utomlands. Detta innebär att ansökningen i och med offentliggörandet får

verkan som nyhetshinder i förhållande till en senare ansökan från tidpunkten

för ansökningen utom riket. Härvid torde den svenska registreringsmyndigheten

— om särskild utredning härom saknas — få utgå från

att mönsterrepresentationen har getts in vid ansökningstillfället utomlands.

Jag är därmed inne på frågan om kollisioner mellan ansökningar om patent

eller varumärkesregistrering, å ena, och ansökningar om mönsterregistrering,

å andra sidan. Ett mönster kan uppenbarligen företes i patentansökningshandlingar

såsom en utföringsform av den patentsökta uppfinningen.

Ett mönster kan också ha karaktär av en varuutstyrsel — antingen

det gäller själva varans utformning eller utformningen av en varas förpackning

— och i vissa fall även av ett figurvarumärke, och det kan sålunda förekomma

i en ansökan om varumärkesregistrering. Om ansökningshandlingarna

är allmänt tillgängliga, innefattar mönsterrepresentationen i patent-

eller varumärkesärendet ett nyhetshinder enligt huvudregeln i förevarande

paragraf. Är däremot handlingarna i ärendet hemliga, måste regeln

om äldre rätt tillgripas för att samma verkan skall uppnås. Skälen att i nu

förevarande hänseende låta äldre ansökningar om patent- och varumärkesregistrering

få samma verkan som äldre ansökningar om mönsterregistrering

är desamma som har föranlett den föreslagna regleringen av kollisioner

mellan ansökningar om mönsterregistrering. Handlingarna i ärenden

rörande patent kan hållas hemliga i högst 18 månader från ansökningsdagen

resp. prioritetsdagen (22 § PatL). Ansökningar om varumärkesregistrering

kan visserligen inte hållas hemliga i Sverige, men ansökan om registrering

kan göras i annat land där handlingarna inte omedelbart blir

offentliga (t. ex. Danmark eller Norge) och därefter fullföljas i Sverige under

åberopande av konventionsprioritet (30 § VmL). Kolliderar en sådan

ansökan här med en redan ingiven ansökan om mönsterregistrering och ligger

den sistnämnda i tiden efter varumärkesansökningen utomlands, får

mönstret inte registreras. I annat fall skulle, om rättigheterna tillkommer

olika personer, dessa kunna blockera varandra med sina resp. ensamrätter.

Är det åter en och samma person, som önskar uppnå varumärkes- och

mönsterregistrering, får han först ge in sin ansökan om mönsterregistrering

och därefter ansökningen om varumärkesregistrering. Något nyhetshinder

uppstår därvid inte. Vill någon erhålla både patent- och mönsterregistrering,

får han antingen ge in ansökningarna därom samtidigt eller

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

149

först ge in patentansökningen utan att därvid presentera mönstret som en

utföringsform av uppfinningen samt därefter ge in ansökningen om mönsterregistrering

och senare eventuellt komplettera patentansökningen med

en ritning av mönstret.

Jag har inte ansett mig f. n. kunna förorda att hänsyn skall tas även till

äldre nordiska patentansökningar, som har gjorts i annat nordiskt land

(jfr 30 § andra punkten PatL).

Beträffande förhållandet mellan patent och mönsterrätt vill jag i anledning

av ett remissyttrande ytterligare framhålla, att en äldre patentansökan

endast i undantagsfall torde kunna vara nyhetshindrande i förhållande till

en senare ansökan om mönsterregistrering, om mönstret inte direkt har visats

i patentansökningen i form av en ritning. En beskrivning i ord av ett

mönster lär nämligen sällan kunna bli så exakt att mönstret kan sägas

»framgå» därav.

3 §

Denna paragraf motsvarar 3 § i utredningens förslag och behandlar vissa

undantag från nyhetskravet.

I 3 § andra stycket ML föreskrivs, att om mönster har förevisats på internationell

utställning, den omständigheten att mönstret därvid eller sedermera

har blivit känt genom tryckt skrift eller genom alsters hållande till

salu inte får hindra mönstrets registrering, om ansökan därom inkommer

inom sex månader efter det att mönstret utställdes.

Nu förevarande bestämmelse i departementsförslaget har utformats i överensstämmelse

med 2 § tredje stycket PatL. Den innebär att mönsterrätt kan

förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader innan registreringsansökningen

gjordes har blivit allmänt tillgängligt antingen 1) till

följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt eller 2) genom att sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt förevisat mönstret på officiell eller officiellt

erkänd internationell utställning.

Undantaget under 1) är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Det avser

det fall att annan än den som är berättigad till mönstret på ett otillbörligt

sätt har föranlett att mönstret blivit offenliggjort. För att bestämmelsen

skall vara tillämplig fordras i princip att varken sökanden eller någon från

vilken han härleder sin rätt själv har medverkat till offentliggörandet. Enligt

utredningen skall även medverkan som sker av oalctsamhet medföra att

undantagsregeln inte blir tillämplig. Vid remissbehandlingen har emellertid

en hovrätt ifrågasatt, om den som har gjort sig skyldig till olovligt tillgrepp

av en ritning eller till ett förtroendemissbruk rimligen bör gynnas på bekostnad

av en sökande, som kan lastas endast för att han visat alltför stor

godtrogenhet eller liknande oförsiktighet. Hovrätten finner detta ännu mera

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

stölande, om oaktsamhet inte kan läggas sökanden personligen till last.

Ett tänkbart skäl att ge begreppet missbruk en annan innebörd i mönsterskyddslagen

än i patentlagen kan enligt hovrätten vara, att både möjligheterna

att obehörigen ta del av ett mönster och de förhållanden varunder det

blir tillgängligt för allmänheten typiskt sett torde vara andra än när det

gäller patent. Om utredningens ståndpunkt godtas, bör enligt hovrätten i

varje fall denna begränsning i rätten att erhålla registrering komma till uttryck

i lagtexten.

Eftersom bestämmelsen utgör ett undantag från det absoluta nyhetskravet,

finner jag det naturligt att den ges en restriktiv innebörd. För att sökanden

skall få dra fördel av undantagsregeln bör det därför fordras att

både han och den från vilken han härleder sin rätt har gjort vad som rimligen

kan begäras av dem för att hålla mönstret hemligt. Det synes också

angeläget att regleringen på denna punkt blir densamma som i PatL. Jag

bär därför inte funnit skäl att på denna punkt avvika från den patenträttsliga

regleringen, som f. ö. har internationell hävd.

För att missbruk skall föreligga fordras att den som direkt eller indirekt

är ansvarig för offentliggörandet har uppträtt otillbörligt i förhållande till

sökanden eller annan som tidigare har innehaft mönstret. Detta kan ha

skett t. ex. genom att han har skaffat sig upplysningar om mönstret på

rättsstridigt sätt eller genom att han har vidarebefordrat sådana upplysningar

under omständigheter som innefattar tillitsbrott. Missbruket behöver

således inte hänföra sig till själva offentliggörandet utan kan avse åtgärder

som senare leder till offentliggörande.

Det missbruk som har lett till att mönstret offentliggjorts skall ha varit

uppenbart. Detta innebär att åtgärden skall ha varit av sådan karaktär att

det framstår som klart att missbruk föreligger. Däremot avses ej att ställa

krav på bevisningens styrka.

Missbruket skall vara riktat mot sökanden eller någon från vilken denne

härleder sin rätt. Detta är inte fallet, om de offentliggjorda upplysningarna

härrör från en person som oberoende av sökanden har skapat samma mönster

(dubbelsltapande). I sådant fall medför offentliggörandet nyhetshinder

enligt huvudregeln.

Fristen för den berättigade att utan hinder av offentliggörandet kunna

förvärva mönsterrätt är sex månader. Av hänsyn till allmänheten räknas

tiden från det otillbörliga offentliggörandet och inte från den för utomstående

mer obestämda tidpunkt då den berättigade får kännedom om offentliggörandet.

Undantaget under 2) rörande internationella utställningar överensstämmer

väsentligen med motsvarande undantag i ML men har något begränsats

genom att bestämmelsen hänvisar endast till sådan internationell utställning

som är officiell eller officiellt erkänd. Begränsningen innebär att regeln

bara omfattar utställning, som avses i konventionen den 22 november 1928

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

angående internationella utställningar (SÖ 1932:27, jfr So 1950:34). Detta

medför att praktiskt taget inga utställningar i Norden blir aktuella i sammanhanget.

Innebörden av utställningsskyddet är, att den som har utställt ett mönster

eller en mönsterrepresentation av vad slag som helst, t. ex. den färdiga

varan, skall kunna förvärva mönsterrätt inom sex månader därefter utan

hinder av att mönstret har offentliggjorts genom utställandet. Andra offentliggöranden

än sådana som har samband med utställandet blir emellertid att

betrakta som nyhetshinder på vanligt sätt.

Undantagsreglerna i 3 § syftar omedelbart på de fall då det råder identitet

till utseendet mellan det otillbörligen offentliggjorda eller utställda mönstret

samt det mönster som söks registrerat. Reglerna gäller emellertid även när

utseendet har varierats men det offentliggjorda mönstret är så näraliggande

i förhållande till det som söks registrerat att det skulle ha utgjort nyhetshinder

enligt 2 §.

Bestämmelserna innebär endast en begränsning i nyhetsregeln. De medför

inte någon prioritetsrätt eller någon förlängning av den tid varunder

konventionsprioritet åtnjuts enligt 8 §. Föranvändarrätt kan sålunda uppkomma

ända till dess registreringsansökningen görs.

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag och behandlar vissa speciella

registreringshinder.

Gällande rätt. I 2 § ML föreskrivs, att om mönster innehåller framställningar,

som kan väcka förargelse, eller om dess begagnande skulle strida

mot lag eller goda seder, mönstret inte får registreras.

Utredningen. I denna paragraf har utredningen samlat de skyddsförutsättningar

av mera speciellt slag som föreslås vid sidan av nyhetskravet och

skillnadskravet i 2 §. Utredningen har begagnat hinderkatalogen i 14 § VmL

som förebild men har använt en något avvikande lagteknik.

I paragrafens första stycke har utredningen tagit upp några fall, som

motiveras av allmänna hänsyn och är av absolut karaktär. Därefter tas i

andra stycket under särskilda punkter upp sådana hinder som inte skall

gälla när vederbörligt tillstånd föreligger. I punkt 1) tillgodoses vissa intressen

av allmän karaktär, medan i punkterna 2)—4) bereds skydd för

enskilda intressen av olika slag.

Enligt första stycket, som ansluter nära till motsvarande bestämmelse i

PatL, erhålls inte mönsterrätt, om mönstret eller dess utnyttjande skulle

strida mot goda seder eller allmän ordning. Med goda seder avses sedligheten

och med allmän ordning åsyftas sådana förhållanden som behandlas

i 16 kap. brottsbalken under rubriken brott mot allmän ordning. Vad som

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

t. ex. är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten strider mot allmän ordning.

Att generellt låta allt som strider mot lag ingå bland de absoluta hindren

har däremot inte ansetts lämpligt.

Utredningen har utformat andra stycket i paragrafen så, att särskilda tillstånd

upphäver de föreslagna hindren. Formuleringen är avsedd att också

ge uttryck åt att ett efterföljande tillstånd — dvs. tillstånd som har meddelats

efter det att mönstret har sökts registrerat — skall ha samma verkan

som ett föregående samtycke. Denna grundsats återkommer i 31 §, som

handlar om hävande av registrering. Där föreslås nämligen, att sådant hävande

får ske endast när skälet mot registrering alltjämt föreligger vid tiden

för rättegången. Meningen är också att ett intrång, som har begåtts innan

det erforderliga tillståndet ännu har meddelats, inte skall gå fritt från påföljd

utan skall följa samma regler som annars gäller för mönsterintrång.

I punkt 1) tar utredningen upp sådant statsvapen och sådan internationell

beteckning som enligt lag inte får finnas obehörigen anbragt på saluhållna

varor. Vidare upptas sådant som lätt kan förväxlas med statsvapen

eller beteckningar av nu nämnt slag. Utredningen framhåller att förväxlingsbarheten

bör bedömas med utgångspunkt från det speciella slcyddsintresse

som de särskilda lagarna på området har att tillgodose. Innebörden

av bestämmelsen är, att statsvapen och ifrågavarande beteckningar inte

skall få ingå i registrerat mönster. Uppenbarligen får ett mönster inte heller

bestå enbart av sådant vapen eller sådan beteckning, men för dessa fall

träder nyhetskravet omedelbart i tillämpning.

Med statsvapen avses inte bara det svenska vapnet utan även utländska

statsvapen. Ett visst uttryck för att statsvapen internationellt sett bör tillerkännas

ett starkare skydd än t. ex. flaggor och andra statsemblem kan

enligt utredningen spåras i Pariskonventionen art. 6ter 9. En liknande inställning

kommer till uttryck i lagen den 2 december 1960 om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar, vilken lämnar skydd för

statsvapen även i andra sammanhang än när de brukas som kännetecken

för varor och tjänster, medan övriga beteckningar skyddas endast i sådant

sammanhang. Utredningen har funnit lämpligt att komplettera det skydd

som generellt ges för statsvapen i nämnda lag genom att ta upp statsvapen

i hinderkatalogen i förevarande paragraf. Däremot har utredningen inte

funnit skäl föreslå att andra statliga beteckningar som statsflaggor, vissa

andra statsemblem, kontroll- och garantibeteckningar m. in. eller kommunala

vapen inte skall få förekomma i registrerat mönster. Sådana beteckningar

och vapen kan fylla en passande och rimlig funktion särskilt på

souvenirer o. d. utan att det skyddsintresse som tillvaratas i andra sammanhang,

såsom i VmL, eller något beaktansvärt intresse i övrigt kan anses

förnärmat.

Med internationell beteckning, som enligt lag inte obehörigen får finnas

anbragt på saluhållna varor, avses Förenta Nationernas emblem, Rödakors
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

beteckningarna och Internationella atomenergiorganets emblem. Det valda

uttryckssättet korresponderar med formuleringarna i de särskilda lagar som

reglerar skyddet för dessa beteckningar.

Enligt punkt 2) får vissa kännetecken, som i något hänseende utmärker

annan än mönsterhavaren, inte tas in i registrerat mönster. Det gäller här

annans firma och varukännetecken samt annans namn och porträtt, om

namnet eller porträttet inte åsyftar någon för länge sedan avliden person.

Utredningen har här valt en formulering som nära ansluter till bestämmelsen

i 14 § 4) VmL. Det skydd för kännetecken som det här gäller kan sägas

gå mindre långt än ett skydd mot förväxling och avser huvudsakligen kännetecken,

som har tagits in i mönster i oförändrat skick eller bara med

obetydliga tillägg eller ändringar. Lika med firma får enligt utredningen

anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller dylik sammanslutning.

Beträffande annans namn har bestämmelsen i likhet med föreskrifterna i

14 § 4. VmL samt 19 och 20 §§ namnlagen preciserats till att avse släktnamn

och konstnärsnamn eller likartat namn, dvs. pseudonymer, signaturer, artistnamn

och dylika benämningar, under vilka konstnärer, idrottsmän m. fl.

har blivit kända. I fråga om tillstånd av namninnehavare påpekar utredningen,

att enstaka bärare av ett namn inte kan disponera över namnet till

förfång för övriga bärare av detta. Medgivande av sådan enstaka namnbärare

torde därför i regel få betydelse endast om det framgår, att just denne

avses, t. ex. genom att släktnamnet har förenats med förnamn eller att en

titel har använts.

Utredningen framhåller att det i fråga om porträtt inte föreligger något

lagstadgat generellt skydd här i riket. Varumärkeslagen lämnar emellertid

skydd mot att porträtt ingår i varumärke. Utredningen anser att man också

bör förbjuda att annans porträtt tas med i ett mönster men att förbudet

inte bör gälla, om det rör sig om någon som har avlidit för länge sedan.

Beträffande frågan om det är nödvändigt att föreskriva särskilda mönsterrättshinder

när det gäller sådant som åtnjuter skydd enligt annan lagstiftning,

t. ex. firmalagen, varumärkeslagen eller namnlagen, framhåller utredningen

att skyddet enligt nämnda lagar bara avser användande av kännetecknet

i dess huvudsakliga funktion, dvs. som firma, varumärke, namn

osv. Skyddet avser däremot inte användande i andra funktioner, t. ex. som

utseendeelement i ett mönster (en komposition på en scarf e. d. av olika

firmor, varumärken eller namn). Man bör emellertid söka motverka att i

mönsterregistret inflyter mönster, som annan än sökanden har rätt till i

något hänseende. Mönsterrätt bör således enligt utredningen inte få förvärvas

för ett mönster, som utan tillstånd innehåller annans firma, varukännetecken

eller namn. Utredningen framhåller att innehållet i p. 2) inte

har blivit detsamma i alla de nordiska ländernas förslag, eftersom man

i varje kommitté har varit angelägen att följa det egna landets varumärkeslagstiftning

så nära som möjligt.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt punkt 3) får i mönster inte förekomma något som är ägnat att

uppfattas som titel på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk,

när titeln är egenartad (jfr 50 § UhL) eller något som kränker annans upphovsrätt

till sådant verk eller rätt till fotografisk bild. Förslaget överensstämmer

väsentligen med 14 § 5) VmL. Utredningen anser det inte vara

ett opraktiskt fall att ett mönster innehåller ett upphovsrättsligt verk (t. ex.

en liten skulptur i en askfatsmodell eller som lampsockel) eller ett foto

(vilket t. ex. kan överföras som dekor på en souvenir). Visserligen innefattar

nästan allt slags olovligt utnyttjande av konstnärligt verk och av fotografisk

bild principiellt intrång i upphovsrätt resp. rätten till fotografisk

bild, men de nordiska mönsterskyddskommittéerna har funnit lämpligt att

ta upp dessa fall i hinderkatalogen. Det är nämligen angeläget att man

redan på registreringsstadiet skall kunna komma till rätta med planerade

utnyttj anden av konstnärliga verk och fotografiska bilder.

Om registreringsmyndigheten enligt 19 § andra stycket i utredningsförslaget

publicerar ett mönster, som innehåller ett skyddat konstnärligt verk

eller en skyddad fotografisk bild eller en upphovsrättslig bearbetning därav,

får detta inte betraktas som ett intrång i upphovsrätt eller rätt till fotografisk

bild. Registreringssökandens egna åtgärder, varigenom annans verk

görs tillgängligt för allmänheten, innefattar däremot i princip sådant intrång.

Patent har inte tagits upp i punkt 3. Vid 2 § har utredningen framhållit,

att ett patent i och för sig inte bör hindra mönsterrätt för en utföringsform

av den patenterade uppfinningen.

I punkt i) föreskrivs hinder för mönsterrätt, om annans här i riket registrerade

mönster har tagits in i mönstret. Det rör sig här om fall då ett

mönster ingår i ett annat men där skillnadskravet, som ju avser en totalbedömning

av de aktuella mönstren, är uppfyllt. Som exempel nämner utredningen

att ett emblem är mönsterskyddat och att någon annan än den

som innehar skyddet söker registrering av en klubbjacka med emblemet anbringat

därpå. Skillnaden mellan emblemet, å ena, och klubbjackan med

emblemet, å andra sidan, är i och för sig så väsentlig, att det från den synpunkten

inte föreligger hinder för mönsterregistrering av jackan med emblemet.

Trots detta finner utredningen det rimligt, att emblemet i enlighet

med bestämmelserna om mönsterrättens innehåll i 5 § i förslaget över huvud

inte bör få begagnas av annan än den som har skydd för det. I konsekvens

därmed föreslår utredningen, att mönsterrätt inte skall medges i sådana

fall, om inte innehavaren av det tidigare registrerade mönstret lämnar

tillstånd därtill.

Remissyttrandena. Det är enligt patent- och registreringsverket önskvärt

att samtliga i paragrafen upptagna omständigheter på samma sätt som i hinderkatalogen

i 14 § VmL tydligt anges utgöra hinder mot registrering. Ge
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

nom en sådan utformning av lagtexten nås även bättre överensstämmelse

med övriga bestämmelser i lagförslaget, bl. a. 15, 19, 31 och 38 §§. Verket

finner det vidare tveksamt, om bestämmelsen i andra stycket punkt 1

bör begränsas att avse endast statsvapen och vissa internationella beteckningar.

Verket anser det inte rimligt att behöva registrera ett mönster, försett

med statsflagga eller statligt kontroll- eller garantimärke, om sökanden

inte har tillstånd att anbringa flaggan eller märket på den avsedda varan.

Ett kontrollmärke av typen S-märket för elektriska artiklar torde under

alla förhållanden vara olämpligt som dekoration på souvenirer och dylikt.

Även utredningen angående rikets vapen och flagga ifrågasätter lämpligheten

av att statsflaggor utesluts från det skydd som har getts åt statsvapen.

Statens heraldiska nämnd erinrar att 1960 års lag om skydd för vapen

och vissa andra officiella beteckningar skyddar inte bara statsvapen utan

också statsflagga och annat statsemblem, statlig kontroll- och garantibeteckning,

annan beteckning vilken hänsyftar på svenska staten och därigenom

ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen. I

näringsverksamhet får sådant vapen etc. inte utan vederbörligt tillstånd användas

i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Statsvapen

åtnjuter ett utsträckt skydd i det att sådant vapen över huvud inte

får användas i näringsverksamhet utan tillstånd. Nämnden finner emellertid

att denna åtskillnad i 1960 års lag inte kan åberopas till stöd för att ge

enskild person rätt att genom registrering få ensamrätt till mönster, vari

något av övriga i 1960 års lag nämnda skyddsobjekt ingår. Olägenheterna

av en sådan ordning synes nämnden ligga i öppen dag. Hänsyn måste tas

till att flaggan som nationalsymbol vid sidan av riksvapnet intar en bestämd

särställning. Nämnden finner det även olämpligt att en så central

statlig beteckning som den kungliga kronan skulle utan tillstånd få tas upp

i ett registrerat mönster. Det torde vidare enligt nämnden ligga i sakens

natur att kontroll- och garantibeteckningar inte bör få förekomma i andra

sammanhang än sådana för vilka de är avsedda. Nämnden anser att det

skulle vara direkt skadligt att undanta dem från hinderkatalogen. Nämnden

finner det naturligt att hinderkatalogen tar upp samtliga i 1960 års

lag nämnda skyddsobjekt och har inte kunnat finna tillräckligt vägande

skäl att utesluta något eller några av dem.

Beträffande de i andra stycket punkt 2 upptagna registreringshindren

utgår patent- och registreringsverket från att även firmadominant normalt

skall anses utgöra hinder. Eftersom detta inte klart framgår av motiven,

efterlyser verket ett förtydligande. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter

om inte motivuttalandet om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller

dylik sammanslutning skall likställas med firma bör återspeglas i lagtexten.

Det kan enligt hovrätten tänkas fall, då beteckningen uppenbarligen inte

gäller en firma — den avser t. ex. en välkänd idrottsförening — men ändå

bör träffas av förbudet. Firmautredningen uttalar att med firma även torde

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

böra likställas annat kännetecken för näringsverksamhet som inarbetats

här i riket för annan (jfr 10 § 6 namnlagen). SID anser det önskvärt med

en närmare precisering av uttrycket »någon sedan länge avliden».

Bestämmelsen i andra stycket punkt 4 att registrering inte får ske av

mönster som innehåller ett för annan här i riket registrerat mönster sammanhänger

enligt hovrätten för Västra Sverige med förbudet i 5 § första

stycket mot vissa förfaranden med varor som i sig har upptagit det skyddade

mönstret, oavsett om de väsentligen skiljer sig från detta eller inte

(betänkandet s. 160 f). Lagtexten kan enligt hovrätten tyda på att det visserligen

är förbjudet att i varan ta upp identiskt samma mönster som det

skyddade, medan man däremot skulle godta varor, där mönstret undergått

vissa om också obetydliga ändringar. Enligt motiven täcks emellertid även

detta senare fall. Hovrätten anser, att detta bör markeras i lagtexten.

Departementschefen. Efter förebild av hinderkatalogen i 14 § VmL

har utredningen i förevarande paragraf samlat de speciella skyddsförutsättningar

som anses böra gälla vid sidan av nyhets- och skillnadskraven.

För att nå största möjliga överensstämmelse med de övriga nordiska lagförslagen

har utredningen emellertid använt en annan teknik än i VmL.

Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket förordat att

VmL i detta hänseende får tjäna som förebild för mönsterlagen. Härigenom

markeras onekligen tydligare att de i paragrafen angivna omständigheterna

utgör hinder mot registrering. Vidare nås bättre överensstämmelse med övriga

bestämmelser i förslaget. Jag ansluter mig därför till patent- och registreringsverkets

uppfattning, som även har godtagits vid de nordiska departementsöverläggningarna.

I enlighet härmed bör första och andra styckena

i utredningens förslag sammanföras i ett stycke, varvid första stycket

i utredningens förslag bör tas upp som en första punkt samt andra stycket

i utredningsförslaget tas upp som en andra punkt och där — med vissa

tillägg som berörs närmare i det följande — ordnas i fem undergrupper,

betecknade a)—e).

I första stycket i utredningens förslag har tagits upp en av allmänna hänsyn

motiverad bestämmelse om att mönsterrätt inte kan förvärvas, om

mönstret eller dess utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän

ordning. Regeln ansluter nära till gällande rätt. Den har inte föranlett erinringar

vid remissbehandlingen och ger inte heller mig anledning till några

sakliga invändningar. Bestämmelsen har med en redaktionell jämkning

tagits upp som punkt 1 i departementsförslaget.

Andra stycket i utredningsförslaget innehåller under 1)—4) bestämmelser

om att registrerat mönster inte utan vederbörligt tillstånd får innehålla

vissa närmare angivna element. Dessa regler saknar motsvarighet i gällande

lag.

Under 1) i utredningsförslaget föreskrivs, att registrerat mönster inte

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

utan vederbörligt tillstånd får innehålla sådant statsvapen eller sådan internationell

beteckning, som enligt lag inte får obehörigen finnas anbragt på

saluhållna varor, eller något som lätt kan förväxlas därmed. Några remissinstanser

har ansett bestämmelsen för begränsad och har föreslagit att även

övriga skyddsobjekt som anges i lagstiftningen om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar tas upp i hinderkatalogen. Även jag finner

det olämpligt att beteckningar som enligt lag inte får olovligen användas

i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster skall utan

tillstånd få förekomma i mönster. Jag förordar därför, att bestämmelsen

utvidgas på sätt som dessa remissorgan har föreslagit. Härigenom nås också

bättre överensstämmelse med de övriga nordiska lagförslagen. Bestämmelse

i ämnet har i departementsförslaget tagits upp som punkt 2 a). Vid bestämmelsens

utformning har jag beaktat den utvidgning av tillämpningsområdet

för lagstiftningen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

till att omfatta också vissa internationella organisationers vapen,

flagga, emblem eller namn som jag enligt vad jag tidigare har anfört kommer

att föreslå.

Genom bestämmelserna i andra stycket 2)—4) i utredningens förslag bereds

skydd för enskilda intressen av olika slag.

Bestämmelsen under punkt 2) förbjuder att vissa kännetecken, som utmärker

annan person än mönsterhavaren, tas in i registrerat mönster. Det

gäller här sådant som är ägnat att uppfattas som annans firma eller varukännetecken

eller som annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat

namn eller annans porträtt, när namnet eller porträttet uppenbarligen inte

åsyftar någon sedan länge avliden. Bestämmelsen har i allmänhet godtagits

vid remissbehandlingen, men några påpekanden har gjorts. Jag kan ansluta

mig till patent- och registreringsverkets uttalande, att firmadominant

bör likställas med firma. Förslaget från en hovrätt, att uttrycklig föreskrift

meddelas om att beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig

sammanslutning inte heller får förekomma i registrerat mönster,

torde även böra godtas. Av lagtexten bör vidare framgå, att endast firma och

varukännetecken som är skyddat här i landet omfattas. Firmautredningens

förslag att med firma likställa annat kännetecken för näringsverksamhet,

som har inarbetats här i landet för annan, bör också godtas och föranleda

ett särskilt tillägg.

De nu berörda bestämmelserna har i departementsförslaget tagits upp i

punkt 2) under b) och c), varvid under b) behandlas beteckning för stiftelse

och annan sammanslutning samt firma och andra kännetecken och

under c) behandlas användande av porträtt eller personnamn.

Förbudet mot användande av annans porträtt eller namn, om porträttet

eller namnet uppenbart inte åsyftar någon sedan länge avliden, har sin

motsvarighet i VmL. Bestämmelsen innebär bl. a., att namn på historiska

personer eller deras porträtt får ingå i registrerade mönster. Att närmare

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ange hur gränsdragningen bör göras är vanskligt. Bestämmelsens syfte att

skydda de efterlevande synes dock fordra att man i allmänhet kräver att

minst 50 år förflutit från dödsfallet.

Punkt 3) i utredningsförslaget avser fall då mönstret innehåller något

som är ägnat att uppfattas som egenartad boktitel o. d. eller något som

kränker annans upphovsrätt m. m. Bestämmelsen har inte föranlett erinran

vid remissbehandlingen och har utan saklig ändring tagits upp i departementsförslaget

under d). Av lagtexten framgår, att endast här i landet

skyddat verk eller här skyddad fotografisk bild avses.

Punkt 4) i utredningens förslag innebär att mönster inte får innehålla

ett för annan här i riket registrerat mönster. Vid remissbehandlingen har

en hovrätt ansett, att lagtexten kan tyda på att det visserligen är förbjudet

att i mönstret ta upp identiskt samma mönster som det skyddade, medan

man däremot skulle godta förfarandet om det upptagna mönstret har undergått

vissa, om än obetydliga ändringar. Enligt vad utredningen har uttalat

i motiven avser emellertid bestämmelsen även detta senare fall. Hovrätten

anser att detta bör markeras i lagtexten. Jag biträder denna uppfattning.

Förbudet att utan tillstånd i ett mönster ta upp ett för annan här

i landet registrerat mönster bör således utvidgas att även avse förbud mot

att ta upp mönster som inte väsentligen skiljer sig från registrerat mönster.

Punkt 2 e) i departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Om ett visst mönster — eller något som inte väsentligen skiljer sig därifrån

-— har tagits upp i ett annat mönster, vilket söks registrerat, och det

förstnämnda mönstret inte har registrerats när ansökningen ges in men i

sin tur är föremål för en äldre registreringsansökan, bör ett villkorligt

hinder mot att bevilja den senare ansökningen anses föreligga på grund av

nu förevarande bestämmelse. Registreringsmyndigheten bör låta prövningen

av den yngre ansökningen anstå till dess det äldre ansökningsärendet har

avgjorts. Om den äldre ansökningen leder till registrering, blir 4 § 2 e) i

förslaget tillämplig men om den avslås eller avskrivs och ej återupptages

enligt 14 §, utgör den inte hinder mot bifall till den senare ansökningen. Föreskrifter

om förfarandet i hithörande fall bör tas upp i tillämpningskungörelsen.

Ett tillägg, motsvarande hänvisningen i punkt 2 e) i förevarande paragraf

till det fall att ett mönster, som inte väsentligen skiljer sig från ett registrerat

mönster, har tagits upp i ett annat mönster, bör göras i 5 § första

stycket i departementsförslaget, som behandlar mönsterrättens innehåll.

Härtill återkommer jag vid nämnda paragraf.

5 §

I denna paragraf behandlas mönsterrättens innehåll. Den motsvarar 5 § i

utredningens förslag.

Enligt 1 § ML består mönsterskyddet i en ensamrätt att begagna mönstret

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande metallindustrin. Den som

utan tillstånd av rättsinnehavaren begagnar mönstret på detta sätt eller

saluhåller eller för försäljning till Sverige inför metallvarualster, som har

tillverkats efter sådant mönster, gör sig enligt 16 § ML skyldig till intrång

i mönsterrätten. Denna avser således tre slags utnyttjanden av mönstervaran,

nämligen tillverkning, saluhållande och import. Även i fråga om tillverkning

och import gäller att förfarandet skall ha ägt rum i försälj ningssyfte,

för att intrång skall föreligga.

Första stycket

Mönsterrättens innehåll har behandlats ingående i den allmänna motiveringen.

I överensstämmelse med de överväganden som jag har redovisat

där föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf, att mönsterrätt,

med de undantag som anges i det följande i lagen, innebär att annan än

innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) inte får utan dennes lov

utnyttja det registrerade mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, importera,

utbjuda, saluhålla, överlåta eller hyra ut vara, vars utseende inte väsentligen

skiljer sig från mönstret eller som i sig har tagit upp något som

inte väsentligen skiljer sig från detta.

Förslaget innebär att mönster skyddet utvidgas till att omfatta utbjudande,

överlåtande och uthyrande av mönstervaror. Uppräkningen av de olika

utnyttjandeformerna är uttömmande. Ett utnyttjande som inte kan hänföras

till tillverkning, import, utbjudande, saluhållande, överlåtande eller uthyrande

omfattas således inte av mönsterrätten. Som jag har framhållit i det

föregående kan mönsterrätt inte åberopas mot åtgärder med varor som har

tillverkats och marknadsförts av mönsterhavaren eller med dennes tillstånd.

Beträffande sådana varuexemplar har s.k. konsumtion inträtt och är försälj

ningsåtgär der och andra former av utnyttjanden tillåtna. Utbjudande,

saluhållande, överlåtande och uthyrande blir regelmässigt mönsterrättskränkande

bara i fråga om varor som har tillverkats eller importerats utan

mönsterhavarens lov, eftersom tillstånd att tillverka eller importera en

mönstervara normalt lär innefatta tillstånd också till övriga utnyttjandeformer.

Enligt förslaget omfattar mönsterrätten endast utnyttjanden som sker

yrkesmässigt. Som utredningen har anfört har kravet på yrkesmässig verksamhet

samma innehåll här som inom patenträtten. Det medför till en början

att ensamrätten inte omfattar sådant tillgodogörande av en mönstervara

som bara syftar till att tillfredsställa personliga behov. Å andra sidan

behöver inte den verksamhet i vilken varan utnyttjas vara av ekonomisk

art. Så t. ex. får statlig och kommunal verksamhet regelmässigt anses som

yrkesmässig i nu förevarande hänseende. Också organiserad välgörenhet

och annan rent ideell verksamhet blir ofta att hänföra till yrkesmässig verk
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

samhet. Omvänt behöver inte allt utnyttjande av en mönstervara som sker

i vinningssyfte falla inom skyddsområdet. Om en privatperson tillverkar

ett enstaka exemplar av en mönsterskyddad vara och i klart syfte att göra

sig en förtjänst erbjuder annan att köpa varan, bör hans utbjudande av varan

eller försäljningen inte anses ha skett yrkesmässigt.

Utredningen har emellertid ansett, att eftersom mönsterrätten till skillnad

från patenträtten inte omfattar användande av mönstervara, inte heller en

privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig verksamhet

bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Som exempel anför utredningen

att en hotellägare — som inte också driver snickerirörelse — själv

tillverkar en säng efter förebild av ett skyddat mönster för att använda den

i hotellrörelsen. En sådan tillverkning omfattas enligt utredningen inte av

mönsterrätten. Enligt vad utredningen framhåller har däremot upphovsrätten

här ett annat innehåll. Det torde således enligt utredningen utgöra

intrång i upphovsrätten till ett verk — som kan vara ett bruksföremål —

om någon framställer ett exemplar av verket i förvärvssyfte, t. ex för att

använda det i en hotellrörelse. Därigenom görs nämligen verket tillgängligt

för allmänheten. Om man emellertid ändrar exemplet med hotellsängen så,

att hotellägaren i stället för att själv tillverka sängen importerar den för

bruk i hotellrörelsen, har enligt utredningen importen ägt rum yrkesmässigt

och följaktligen intrång skett i mönsterrätten.

Under remissbehandlingen har patent- och registreringsverket uttalat,

att utredningen genom dessa exempel har gett uttrycket yrkesmässigt en

alltför snäv innebörd. Enligt verkets mening bör man inte bedöma kravet

på yrkesmässighet isolerat utan mot bakgrunden av syftet med utnyttjandet

och med beaktande av om detta är att yrkesmässigt tillgodogöra sig mönstrets

ekonomiska värde. Visserligen faller det slutliga användandet av en

mönstervara hos konsumenten inte under ensamrätten, men detta medför

enligt verket inte att man vid bedömande av övriga utnyttjandeformer kan

bortse från om dessa syftar till ett yrkesmässigt användande av varan, vilket

bör vara det avgörande kriteriet för att man skall uppnå en enhetlig

bedömning. Möjligen bör detta enligt verket komma till uttryck genom att

man i lagtexten använder uttrycket »i yrkesmässigt syfte». Också Svea hovrätt

ifrågasätter om det vid bedömandet av om mönsterintrång har skett

är lämpligt att göra skillnad mellan de båda fall som utredningen har exemplifierat.

Det exempel som utredningen har anfört med hotellägaren, som själv tillverkar

en säng efter ett skyddat mönster för att använda den i sin rörelse,

utgör ett svårbedömt gränsfall. Med hänsyn till det omedelbara sambandet

mellan tillverkningen och den av hotellägaren yrkesmässigt bedrivna

hotellrörelsen vill jag närmast ansluta mig till de remissinstanser som har

ansett att tillverkningen i exemplet bör omfattas av skyddet. Jag kan således

inte reservationslöst ansluta mig till utredningens uttalande, att en

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

161

privat tillverkning av ett föremål som skall användas i en yrkesmässig

verksamhet inte bör hänföras till yrkesmässig tillverkning. Särskilt när

det gäller alster av brukskonst bör vid bedömningen fästas avseende vid

önskvärdheten av att såvitt möjligt vinna överensstämmelse med den upphovsrättsliga

regleringen av skyddsomfånget. Det är emellertid inte möjligt

att ge generella riktlinjer för bedömningen av gränsfallen. Det får ankomma

på rättstillämpningen att träffa avgöranden i de enskilda fallen med

utgångspunkt från de ändamålssynpunkter som ligger till grund för mönsterskyddslagstiftningen.

Något sådant förtydligande av lagtexten som patent-

och registreringsverket ifrågasatt har jag inte ansett behövligt.

I överensstämmelse med vad jag har anfört vid 4 § har bestämmelsen i

första stycket av nu förevarande paragraf utformats så, att den täcker även

fall då i mönstret för en vara har tagits upp ett registrerat mönster eller

något som inte väsentligen skiljer sig från sådant mönster. Formuleringen

»eller i sig upptagit något som icke väsentligen skiljer sig från mönstret»

torde täcka även det av en remissinstans berörda fallet att på en vara har

anbragts ett ornament, som endast i ringa mån skiljer sig från ett registrerat

ornament.

Mönsterhavaren har inte en ovillkorlig ensamrätt att utnyttja sitt mönster.

Begränsningar kan gälla på grund av annan lagstiftning (t. ex. angående

patent, arbetarskydd osv.) eller till följd av importrestriktioner o. d.

Hans rätt att beivra intrång liksom hans rätt att överlåta mönsterrätten och

att upplåta denna till nyttjande är emellertid i princip oinskränkt.

Andra stycket

Enligt förevarande bestämmelse omfattar mönsterrätten endast sådana

varor för vilka mönstret har registrerats och därmed likartade varor. Också

denna regel utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. I fråga om

grunderna för bestämmelsen hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna

motiveringen. Bestämmande för vad som skall hänföras till »likartade

varor» bör vara om det vid utformandet av en ny vara kan anses ligga

nära till hands att söka efter förebilder inom området för det varuslag till

vilket det registrerade mönstret har hänförts på grundval av registreringssökandens

varuuppgift.

Regleringen i andra stycket har föranlett föreskriften i 11 § departementsförslaget,

att en ansökan om mönsterregistrering skall innehålla uppgift om

de varor för vilka mönstret söks registrerat. Det är med andra ord sökandens

egen varuuppgift som är bestämmande för vilka varukategorier skyddet

omfattar. Registreringsmyndigheten måste därför ta in sökandens uppgift

därom i kungörelser, i mönsterregistret osv.

Frågor om intrång i mönsterrätt behandlas i 35 och 36 §§.

6—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

6 §

Paragrafen motsvarar 6 § i utredningens förslag och behandlar den s. k.

föranvändarrätten.

I 14 § ML föreskrivs, att skyddsrätten inte gäller mot någon som vid tiden

för registreringsansökningen begagnade det registrerade mönstret inom riket

eller hade vidtagit väsentliga åtgärder för dess begagnande här. Förevarande

bestämmelse i departementsförslaget stämmer väsentligen överens

med 14 § ML. Den har utformats efter förebild av 4 § PatL.

Första stycket

Föranvändarrätt innebär i princip, att den som vid tiden för en ansökan

om mönsterregistrering redan utnyttjade mönstret eller hade vidtagit vissa

förberedelser för att utnyttja detta får fortsätta utnyttjandet utan hinder

av mönsterrätten. Dessa två fall av föranvändarrätt behandlas i första stycket

av denna paragraf.

Enligt första punkten får den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här

i riket, när ansökan om registrering av mönstret gjordes, utan hinder av

mönsterrätt fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art,

om utnyttjandet inte innefattade uppenbart missbruk i förhållande till sökanden

eller någon från vilken han härleder sin rätt. Bestämmelsen avser

samtliga de utnyttjandeformer som enligt 5 § omfattas av mönsterrätten.

Endast yrkesmässigt utnyttjande av mönstret här i landet kan grunda

föranvändarrätt. I princip skall utnyttjandet pågå vid tiden för registreringsansökningen.

I fråga om innebörden av att utnyttjandet inte får innefatta

ett uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon, från

vilken denne härleder sin rätt, hänvisar jag till vad jag har anfört om motsvarande

föreskrift i 3 § 1). Att märka är att missbruket måste ha riktat

sig mot registreringssökanden eller någon från vilken han härleder sin

rätt. Ett missbruk mot någon som har skapat samma eller liknande mönster

oberoende av sökanden eller dennes fångesman är således utan betydelse

i detta sammanhang.

Föranvändarrätten omfattar bara det slags utnyttjande av mönstret som

ägde rum vid tiden för registreringsansökningen. Detta har i lagtexten kommit

till uttryck genom föreskriften, att vederbörande får fortsätta det tidigare

utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art. En importverksamhet

får alltså inte omvandlas till en fabrikation osv. Den tidigare verksamhetens

omfattning har däremot ingen betydelse för omfattningen av

föranvändarrätten. En föranvändarrätt som avser import eller tillverkning

av varor torde enligt allmänna mönsterrättsliga grundsatser regelmässigt

även medföra rätt att därefter sälja eller på annat sätt förfoga över varorna.

I första stycket andra punkten föreskrivs att föranvändarrätt under förutsättningar

motsvarande dem som anges i första punkten tillkommer även

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

den som har vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt

här i riket. Frågan om en åtgärd är väsentlig torde i regel få bedömas

med hänsyn till vad som sammantaget fordras för att sätta igång utnyttjandet.

Obetydliga åtgärder kan inte grunda föranvändarrätt, även om

kostnaderna för dem är höga. Åtgärderna måste ha tagit direkt sikte på ett

sådant utnyttjande som kan grunda föranvändarrätt. De kan ha vidtagits

utomlands men måste avse ett utnyttjande i Sverige. Det måste vidare föreligga

ett klart sammanhang mellan förberedelserna och det utnyttjande som

sedermera kommer till stånd. Någon längre tid får i regel inte förflyta innan

utnyttjandet påbörjas. Hänvisningen till de förutsättningar som anges i

första punkten innebär vidare, att vidtagandet av åtgärderna inte får innefatta

uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon från vilken

denne härleder sin rätt.

Utredningen har i detta sammanhang behandlat frågan, om förvärv av

ett mönster, som skall utnyttjas i ett företags produktion men som av tekniska

eller andra interna skäl inom företaget inte kan utnyttjas förrän

efter en viss tid, kan betraktas som en sådan förberedelse för utnyttjande

som grundar föranvändarrätt. Sådana situationer lär enligt utredningen vara

vanliga inom textilbranschen, där mönster ofta förvärvas utomlands. Enligt

utredningen kan blotta förvärvet av mönstret i och för sig inte anses som

en sådan väsentlig åtgärd som avses i första stycket andra punkten. Om

en lagring sker av inköpta mönster, för att dessa sedan skall kunna tas

fram vid lämpligt tillfälle, är det enligt utredningen ytterst tveksamt, om

en kontinuerlig förberedelse för fabrikation kan sägas äga rum. Den som

har förvärvat mönstret kan omedelbart söka detta registrerat, om han är

angelägen om att annan inte skall få skydd för samma eller liknande mönster.

Utredningen vill likväl inte utesluta möjligheten att föranvändarrätt

kan erkännas i en situation av denna art. Särskilt inom textilbranschen,

med dess två gånger årligen återkommande kollektioner, kan det enligt utredningen

te sig oskäligt och stötande att inte medge föranvändarrätt, om

ett mönster har inköpts och det verkligen har planerats för tillverkning

längre fram, men mönstervaran med hänsyn till företagets program inte

omedelbart kan sättas i produktion. En rättstillämpning grundad på detta

betraktelsesätt får enligt utredningen grundas på de särskilda planeringsoch

produktionsförhållanden som kan råda på speciella industriområden.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till vad utredningen har anfört.

För att föranvändarrätt skall uppkomma i fall av denna art måste dock

sådana särskilda omständigheter ha förelegat att underlåtenheten att söka

registrering kan anses ursäktlig. Det måste följaktligen vara fråga om mycket

speciella undantagsfall.

Föranvändarrätt gäller i första hand i fråga om mönster, som till utseendet

är identiskt med det mönster som söks registrerat. Den omfattar emellertid

självfallet också mönster som inte väsentligen skiljer sig från det re
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gistrerade mönstret, dvs. samtliga mönster som ligger inom ramen för mönsterrättens

skyddsomfång.

Den tidpunkt som är av betydelse för uppkomsten av föranvändarrätt är

den dag då annan gör ansökan om registrering av mönstret. På grund av

bestämmelsen i 8 § om prioritet blir den avgörande tidpunkten i vissa fall

den dag då ansökan om skydd för mönstret gjordes utom landet. Föranvändarrätt

kan således inte uppkomma genom ett utnyttjande som påbörjas

eller förbereds under prioritetstiden (Pariskonventionen art. 4. B). Däremot

kan föranvändarrätt grundläggas under tiden för sådant temporärt utställningsskydd

och skydd mot otillbörligt offentliggörande varom bestämmelser

meddelas i 3 §.

Andra stycket

I andra stycket föreskrivs, att föranvändarrätt kan övergå till annan endast

tillsammans med rörelse vari den har uppkommit eller vari utnyttjandet

avsetts skola ske. Hela rörelsen behöver dock inte vara föremål för överlåtelse.

Det räcker att den del av rörelsen överlåts i vilken föranvändarrätten

är aktuell. Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande föreskrift i

4 § PatL.

7 §

Denna paragraf motsvarar 7 § i utredningens förslag och innehåller en

bestämmelse om undantag från mönsterrätten för reservdelar och tillbehör

till luftfartyg. Bestämmelsen saknar motsvarighet i ML. Den överensstämmer

med 5 § andra stycket PatL.

Art. 27 a) i Chicagokonventionen den 7 december 1944 angående internationell

civil luftfart, vilken Sverige har tillträtt (SÖ 1946:2), förbjuder

kvarstad m. in. på luftfartyg, som nyttjas i internationell luftfart, samt ingripande

mot dess ägare eller förare under åberopande av att fartygets

konstruktion, utrustning m. m. innebär intrång i rätt till patent, mönster

eller modell, gällande i territorium vartill fartyget har ankommit. Eftersom

emellertid landning på svenskt område i och för sig inte kan betraktas som

ett sådant införande till riket som avses i 5 § departementsförslaget, kan

påföljd för mönsterintrång inte inträda i sådana fall. Denna konventionsbestämmelse

påkallar därför inte någon särskild undantagsregel i mönsterlagen.

Art. 27 b) i Chicagokonventionen föreskriver emellertid, att bestämmelserna

under a) i samma artikel skall äga tillämpning även på lagrade

reservdelar och reservutrustning för luftfartyg samt medföra rätt att begagna

och inmontera sådan reservdel eller sådan reservutrustning vid reparation

av en fördragsslutande stats luftfartyg inom en annan fördragsslutande

stats territorium, under förutsättning att inte sådan del eller sådant

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

tillbehör säljs eller distribueras inom sistnämnda stat eller exporteras i

kommersiellt syfte från den staten. Denna bestämmelse i Chicagokonventionen

föranleder en föreskrift om inskränkning av mönsterrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i förevarande paragraf, att Kungl. Maj :t kan

förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan hinder av mönsterrätt

får föras in till riket för att användas vid reparation av luftfartyg,

hemmahörande i sådan främmande stat som medger motsvarande förmåner

för svenskt luftfartyg. Bestämmelsen öppnar möjlighet för innehavare

av främmande luftfartyg att utan hinder av mönsterrätt föra in reservdelar

och reservutrustning till Sverige för reparation av luftfartyget. Föremålen

får föras in för sig och lagras inom landet för att komma till användning

vid framtida reparationstillfällen. Import i annan avsikt går alltså inte fri

och inte heller överlåtelse eller andra förfoganden, som enligt 5 § departementsförslaget

omfattas av mönsterrätten.

Undantag med stöd av denna paragraf kan medges endast under förutsättning

av ömsesidighet, dvs. i fråga om luftfartyg med hemort i främmande

land, där motsvarande förmån medges för svenskt luftfartyg. Enligt

Chicagokonventionen har ett luftfartyg den stats nationalitet i vilken det är

registrerat.

Att i mönsterlagförslaget inte har tagits upp motsvarighet till undantagsregeln

i 5 § första stycket PatL om rätt att utan hinder av patent utnyttja

uppfinning på utländskt samfärdsmedel för dettas behov, när det inkommer

till riket vid regelbunden trafik eller eljest, beror på att de regler i

art. 5ter i Pariskonventionen som ligger till grund för denna bestämmelse i

PatL avser bara patent och inte mönsterrätt.

8 §

Paragrafen motsvarar 8 § i utredningens förslag och innehåller regler om

konventionsprioritet, grundade på art. 4 i Pariskonventionen i dess lydelse

enligt 1958 års Lissabontext. Den har sin motsvarighet i 30 § VmL och i

6 § PatL.

Innebörden av konventionsförpliktelserna är i korthet, att om den som har

sökt skydd för ett mönster i något av unionsländerna inom viss tid från

dagen för denna ansökan söker skydd för mönstret i annat unionsland, den

senare ansökningen skall anses gjord samtidigt som den första ansökningen.

Enligt 20 § ML kan Kungl. Maj :t utfärda vissa förordnanden om prioritet

vid ansökan om registrering i Sverige för mönster som är skyddat i stat,

vilken gör motsvarande medgivande för här i landet registrerat mönster.

Enligt första stycket kan sådant förordnande avse, att om någon har sökt

registrering här i riket av ett mönster, för vilket han tidigare har sökt skydd

i den främmande staten, ansökningen i förhållande till andra ansökningar

och vid nyhetsprövning enligt 3 § ML får betraktas som om den var gjord

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

samtidigt med ansökningen i den främmande staten, under förutsättning

att ansökningen här har skett inom viss i förordnandet angiven tidsfrist.

Denna kan bestämmas till antingen högst sex månader från det skydd söktes

i den främmande staten eller högst tre månader från det vederbörande

myndighet där kungjorde, att skydd har meddelats. En ytterligare förutsättning

är att sökanden hos registreringsmyndigheten här i riket har framställt

anspråk på sådan företrädesrätt inom tid och på sätt, som bestäms i förordnandet.

Enligt 20 § andra stycket ML kan Kungl. Maj :t förordna, att

om mönster har registrerats här i riket för sökande med företrädesrätt enligt

första stycket, registreringsansökningen vid tillämpning av bestämmelserna

i 14 § ML om föranvändarrätt skall anses gjord samtidigt med att

skydd söktes i den främmande staten. Med stöd av dessa föreskrifter har

bestämmelser om konventionsprioritet meddelats i 1 § Kungl. kungörelsen

den 1 december 1967 (nr 847) med bestämmelser om skydd för vissa främmande

mönster och varumärken.

I första stycket av nu förevarande paragraf i förslaget har tagits upp bestämmelse

om rätt för Kungl. Maj :t att förordna, att ansökan om registrering

av mönster, vilket tidigare har angetts i ansökan om skydd utom riket,

vid tillämpning av 2 och 6 §§ skall anses gjord samtidigt med sistnämnda ansökan,

om sökanden yrkar det. Enligt andra stycket skall i förordnandet

anges de villkor i övrigt under vilka sådan prioritet får åtnjutas. Paragrafen

motsvarar i sak väsentligen de nuvarande bestämmelserna i 20 § ML.

Uttrycket »mönster, vilket tidigare angivits i ansökan om skydd» möjliggör

att prioritet medges inte bara på grund av en utomlands gjord ansökan

om mönsterregistrering utan också på grund av en utom Sverige gjord ansökan

om skydd av typen Gebrauchsmuster. Däremot är bestämmelsen inte tilllämplig

om den tidigare ansökningen är en patentansökan eller t. ex. en ansökan

om copyright-registrering i Förenta Staterna. Med ansökan utom riket avses

också ansökan om internationell mönsterregistrering. Formuleringen medger

även att bestämmelsen framdeles tillämpas t. ex. på en ansökan om registrering

för Benelux-länderna. Det fordras inte att den utländska ansökningen

har gjorts i något av Parisunionens länder. Det har inte ansetts nödvändigt

att upprätthålla nu gällande krav på ömsesidighet. — Enligt It § i

förslaget kan i vissa fall flera mönster tas upp i samma ansökan. Ingenting

hindrar att prioritet härvid åtnjuts för bara ett eller några av de mönster

som ansökningen omfattar.

Verkningarna av att prioritet medges är att sådana i och för sig nyhetsskadliga

omständigheter som har inträffat under prioritetstiden inte kommer

att utgöra nyhetshinder. Vid kollisionsfall bedöms frågan om företräde

med hänsyn till dagen för den prioritetsgrundande ansökningen. Detta innebär,

att ansökan som åtnjuter prioritet behöver vika bara för sådan äldre

svensk ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,

som har getts in före den dag då den prioritetsgrundande ansökningen gavs

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

in till den utländska myndigheten. I förhållande till oprioriterade ansökningar

eller ansökningar med sämre prioritet kommer den svenska ansökningen

att utgöra nyhetshinder retroaktivt under prioritetstiden, om mönstret

sedermera i samband med ansökningen görs allmänt tillgängligt här i

landet. Att den svenska ansökningen vid tillämpning av förevarande paragraf

skall anses gjord samtidigt med den prioritetsgrundande ansökningen

innebär, som jag tidigare har nämnt, att föranvändarrätt inte kan uppkomma

under prioritetstiden.

Prioritetsrätten har inte någon inverkan på skyddstidens längd eller på

dennas beräkning. Oavsett om prioritet har medgetts eller inte, räknas således

skyddstiden från den dag då ansökan om registrering gjordes i Sverige

(24 § departementsförslaget).

I formellt hänseende bör för åtnjutande av prioritet gälla, att begäran

därom framställs redan i ansökningen. Föreskrift härom liksom övriga

bestämmelser av formell karaktär kommer att tas in i tillämpningskungörelsen

till mönsterskyddslagen.

Registreringsansökan och dess handläggning

9 §

Paragrafen motsvarar 10 § i utredningens förslag och innehåller föreskrift

om att patent- och registreringsverket är registreringsmyndighet.

I 4 § ML föreskrivs, att mönsterregistret förs för hela riket hos den myndighet

i Stockholm som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt 1 § Kungl. kungörelsen

den 24 november 1899 (nr 94 s. 4) om mönsterregistrets förande m.m.

förs mönsterregistret av patent- och registreringsverket. Enligt 2 § instruktionen

den 3 december 1965 (nr 658) för patent- och registreringsverket

är verket central förvaltningsmyndighet för ärenden om bl. a. mönster. Enligt

6 § instruktionen skall inom patentverket finnas bl. a. en varumärkesbyrå

för varumärkesärenden och ärenden om mönster.

Det har under förarbetena till det nya lagförslaget inte från något håll

ifrågasatts att registreringsverksamheten bör förläggas till annan myndighet

än patent- och registreringsverket eller att den bör decentraliseras. Jag

finner inte heller själv anledning föreslå någon ändring i det hänseendet.

Under dessa förhållanden finns det emellertid, som utredningen har framhållit,

inte något skäl att låta frågan vilken myndighet som skall vara registreringsmyndighet

bli beroende av Kungl. Maj :ts förordnande. I enlighet

med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf i förslaget, att

registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

Bestämmelser om mönsterregistret och dess förande kommer att meddelas

i tillämpningskungörelsen till mönsterskyddslagen (49 § departementsförslaget).

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

10 §

Denna paragraf motsvarar 11 § i utredningens förslag och upptar föreskrifter

om innehållet i ansökan om registrering.

Enligt 5 § 1 mom. ML skall den som vill låta registrera mönster till registreringsmyndigheten

ge in eller i betalt brev sända in en skriftlig ansökan,

vilken anger mönstrets allmänna beskaffenhet. Vid ansökningen skall

fogas tydlig och fullständig avbildning av mönstret i tre exemplar. Ansökningen

skall innehålla uppgift om sökandens namn, yrke och postadress.

Uppger sökanden annan som mönstrets upphovsman, skall han enligt 5 §

2 mom. förete handling som visar, att han är dennes rättsinnehavare. Enligt

5 § 3 mom. skall sökanden bifoga en avgift av 50 kronor.

Första stycket

I enlighet med vad utredningen har föreslagit bör också i den nya lagen

föreskrivas, att ansökan om registrering skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Utredningen har emellertid i detta sammanhang också

föreslagit, att särskilda ansökningsblanketter tillhandahålls allmänheten

och att dessa blanketter får samma innehåll och utseende i de berörda fyra

nordiska länderna, så att en blankett från ett av dessa länder kan användas

och godkännas vid ansökan i vart och ett av de övriga. Förslaget har

inte rönt någon erinran under remissbehandlingen och har vunnit anslutning

också vid de nordiska departementsöverläggningarna. För egen del

finner jag förslaget principiellt tilltalande och ändamålsenligt. Enligt de

grundsatser i fråga om förfarandet inför domstolar och förvaltningsmyndigheter

som f. n. tillämpas hos oss torde emellertid svensk myndighet inte

vara skyldig att ta emot handlingar som har avfattats på utländskt språk,

om särskild föreskrift inte har meddelats därom. (Jfr 4 § tredje stycket

lagen den 2 december 1932 (nr 540) om erkännande och verkställighet av

dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge och 6 § fjärde

stycket lagen den 3 maj 1963 (nr 138) i anledning av Sveriges anslutning

till de internationella fördragen ang. godsbefordran å järnväg samt ang. befordran

å järnväg av resande och resgods. Dessa bestämmelser utsäger indirekt,

att utländsk dom som företes för verkställighet i Sverige inte behöver

åtföljas av översättning till svenska, om den är avfattad på danska eller

norska.) Utredningens förslag torde därför inte kunna förverkligas utan

att det meddelas föreskrift om att ansökan kan vara avfattad på såväl

svenska som danska eller norska. En sådan föreskrift synes också behövlig

för att markera att en på finska avfattad ansökningsblankett inte kan användas

i Sverige. Bestämmelse i ämnet torde emellertid inte behöva tas upp i

lagen utan kunna meddelas av Kungl. Maj :t och bör således tas upp i tilllämpningskungörelsen.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I departementsförslaget har i enlighet med vad jag nu har anfört i första

stycket av förevarande paragraf tagits upp föreskrift, att ansökan om registrering

av mönster skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Enhetliga ansökningsformulär torde lämpligen kunna utarbetas vid de nordiska

patentverksmöten som regelbundet äger rum.

Andra stycket

Detta stycke innehåller föreskrifter om ansökningens innehåll. Enligt

första punkten skall ansökningen innehålla uppgift om vara, för vilken

mönstret söks registrerat. Sökanden har givetvis rätt att ange flera varor

eller varuslag för ett och samma mönster, något som främst är av intresse

beträffande ornament. En viss precisering av varutypen fordras, så att inte

alltför vittomfattande varubenämningar får bestämma skyddsomfånget. Så

t. ex. kan beteckningar som textilvara, redskap, prydnadsting eller enbart

dekor inte godtas. I stället bör anges t. ex. hatt, skyffel, örhänge, ornament

på servisgods osv. För att ge klart uttryck åt vad som åsyftas har i lagtexten

valts uttrycket vara och inte varuslag.

Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket föreslagit, att

sökanden åläggs att i ansökningen ange till vilken klass i den av registreringsmyndigheten

använda klassificeringslistan som varan enligt sökandens

mening är att hänföra. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

bör visserligen sökanden ange till vilken eller vilka klasser han anser

att varan skall hänföras men är det registreringsmyndighetens sak att

avgöra klassificeringsfrågan med ledning av sökandens varuuppgift. Av det

sagda följer, att varuuppgiften inte alltid kan godkännas, om den består

endast i en hänvisning till viss mönsterklass. Klassificeringen är avsedd att

vara ett administrativt hjälpmedel och läggs till grund för avgifternas bestämmande

i vissa fall, men den skall inte ha någon betydelse för mönsterrättens

omfattning.

Om varuuppgiften av något skäl inte kan godtas, bör sökanden beredas

tillfälle att komplettera eller förtydliga uppgiften. Vidtas inte rättelse, kan

detta leda till att ansökningen avskrivs eller avslås. Samma påföljd inträder

vid andra brister i ansökningen. Härtill återkommer jag vid 14 och 15 §§.

Det är att märka, att mönsterskyddet omfattar endast de varor som anges

i ansökningen och därmed likartade varor. Mönstret blir således fritt

till allmänt begagnande för andra varor. Sedan varuuppgiften har lämnats,

får den därför inte ändras till att avse andra varor (13 § departementsförslaget).

En inskränkning av varuangivelsen är däremot tillåten.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att i ansökningen även

skall framställas eventuellt yrkande om konventionsprioritet enligt 8 § har

inte tagits upp i departementsförslaget. Liksom när det gäller patentan
6*—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sökningar får det ankomma på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser i

sådant hänseende i samband med att förordnande enligt 8 § första stycket

departementsförslaget meddelas (jfr 8 § andra stycket i förslaget samt 6 §

andra stycket PatL och 9 § andra stycket patentkungörelsen den 1 december

1967 (nr 838). Att begäran om hemlighållande som avses i 19 § departementsförslaget

skall framställas i ansökningen framgår av förslaget till ny

lydelse av 23 § sekretesslagen.

Enligt utredningens förslag (11 § första stycket tredje punkten) skall

sökanden i ansökningen ange vem som har frambragt mönstret och, om

sökanden är annan än mönsterskaparen, styrka sin rätt till mönstret. Bevisning

sker enligt utredningen enklast genom att sökanden företer en överlåtelsehandling

av något slag. Om åtkomstbevisningen inte fullgörs, skall

enligt utredningen ansökningen lämnas utan bifall. Förslaget överensstämmer

i denna del med gällande rätt och motiveras av praktiska och principiella

hänsyn. Lagstiftningen bör enligt utredningen så långt möjligt

stärka mönsterskaparens ställning och underlätta möjligheten till skälig

ersättning för mönsterskapande. I ett anställningsförhållande innebär det

trygghet för arbetstagaren att hans arbetgivare såsom registreringssökande

måste styrka sin åtkomst till mönstret.

Vid remissbehandingen har några instanser, bland dem SAF, Sveriges

industriförbund och vissa branschorganisationer, i anslutning till den reservation

som avgetts av en ledamot av utredningen föreslagit, att endast

mönsterskaparens rätt att bli namngiven i registret lagfästs och att bevisning

om sökandens åtkomst skall krävas bara när omständigheterna i ärendet

ger anledning därtill. Dessa remissinstanser pekar på att det i vissa

fall kan vara svårt att utpeka en bestämd mönsterskapare, eftersom skapandet

ofta är ett samspel mellan flera, och åberopar att mönsterskaparen

ibland inte själv vill bli namngiven.

De skäl som utredningen har anfört till stöd för att man behåller nuvarande

ordning i detta hänseende väger enligt min mening tyngre än de

betänkligheter som har förts fram under remissbehandlingen. Jag fäster

också särskilt avseende vid att de nordiska patentlagarna reglerar dessa

frågor så som utredningen nu har föreslagit och att de danska och norska

mönsterlagförslagen överensstämmer med det svenska på denna punkt. I enlighet

med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket andra och tredje

punkterna av förevarande paragraf i departementsförslaget, att i ansökningen

skall anges vem som har skapat mönstret (andra punkten) och att om

annan än mönsterskaparen söker registrering sökanden skall styrka sin

rätt till mönstret (tredje punkten).

Frågan hur åtkomstbevisningen skall föras har inte ansetts böra behandlas

i lagen. I regel torde en överlåtelsehandling vara tillfyllest. Om det inte

råder tvist och inte heller finns anledning misstänka att rätten till mönstret

är tvistig, bör alltför stora krav inte ställas på bevisningens styrka.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 171

Tredje stycket

Det är givetvis av största betydelse att mönstrets utseende framgår av

ansökningen. Det föreskrivs därför i tredje stycket första punkten av förevarande

paragraf, att vid ansökningshandlingen skall fogas en bild som

visar mönstret. Bilden kan vara en ritning eller ett fotografi eller en annan

reproduktion. Det ligger i sakens natur att bilden skall vara reproducerbar

och tydligt visa mönstret. Det kan i vissa fall vara nödvändigt att flera bilder

ges in, så att mönstrets utseende från olika håll framgår. Även det invändiga

utseendet är ibland av betydelse. Närmare föreskrifter om bildernas

storlek etc. torde få meddelas i tillämpningskungörelsen.

I fråga om många mönster är det vanskligt och ibland omöjligt att i bild

troget återge alla utseendemässiga drag hos mönstret, såsom t. ex. ytstrukturer

av olika slag samt färger. För att riktigt kunna bedöma nyhets- och

skillnadsfrågorna och frågan om likhet vid intrångsfall kan man behöva ha

tillgång till en modell — dvs. en tredimensionell framställning, ett tygstycke,

ett tapetstycke osv. Utredningen har därför föreslagit, att sökanden skall

få ge in en modell av mönstret tillsammans med bilden och att i så fall

modellen skall äga vitsord framför bilden. Om modellen skall utgöra primärunderlaget,

måste den enligt utredningen ges in redan från början i ansökningsärendet.

Detta framgår av It § tredje stycket i utredningsförslaget.

Har enbart en bild getts in tillsammans med ansökningen, kommer en därefter

ingiven modell enligt förslaget inte att äga vitsord framför bilden.

Patent- och registreringsverket har i sitt remissyttrande avstyrkt förslaget

i denna del. Verket framhåller, att värdet av en modellsamling från bevis-

och skyddssynpunkt inte uppväger de kostnader och de praktiska problem

den skulle ge upphov till, bl. a. när det gäller att skaffa förvaringsutrymmen

för samlingen. I likhet med KF anser ämbetsverket däremot att

registreringsmyndigheten lämpligen bör få rätt att infordra en modell.

Vid de nordiska departementsöverläggningarna har de delegerade uttalat

sig till förmån för utredningens förslag i denna del. De delegerade har emellertid

ansett, att modell inte nödvändigtvis skall behöva ges in redan i samband

med att ansökningen görs. Sökanden bör enligt de delegerade få ge

in en modell ända fram till dess att ansökningen kungörs, och en sålunda

ingiven modell bör äga vitsord. Jag biträder de delegerades uppfattning.

Från praktiska synpunkter torde den av de delegerade föreslagna ordningen

inte vålla några större problem. I Norge har man sedan länge tillämpat

systemet utan olägenheter. Som utredningen har föreslagit bör sökande

som ger in en modell åläggas att betala en särskild förvaringsavgift. Härigenom

kommer merkostnaderna för förvaring av modellsamlingen att täckas.

Sannolikt kommer systemet att tillämpas bara i fall då det är sakligt

motiverat att modell ges in. I tillämpningskungörelsen bör ges föreskrifter

om storlek och vikt av modell.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I enlighet med det sagda föreskrivs i tredje stycket andra punkten av

förevarande paragraf att om sökanden innan ansökningen kungörs enligt

18 § inger även en modell, modellen skall anses visa mönstret. Kravet att

en bild av mönstret skall ges in får inte åsidosättas av den anledningen att

en modell ges in. Det är att märka att kungörelse av ansökningen enligt 18 §

departementsförslaget alltid skall innehålla en bild av mönstret, vilken

utgör preliminärt underlag för eventuella invändningar, låt vara att det är

modellen som blir utslagsgivande, om den ges in före kungörandet och alltså

äger vitsord.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är den nyhetsgranskning

som registreringsmyndigheten enligt förslaget skall utföra ex officio mycket

begränsad. Som ett betydelsefullt komplement till denna granskning

föreslås ett invändningsförfarande. I syfte att vinna ytterligare garantier för

att mönster som söks registrerat är nytt och av skäl i övrigt som jag har

utvecklat i den allmänna motiveringen föreskrivs i tredje stycket tredje

punkten av förevarande paragraf — i överensstämmelse med vad utredningen

föreslagit — att vid ansökningshandlingen skall fogas en av sökanden

egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete att mönstret,

såvitt han har sig bekant, inte före den dag då ansökningen görs har blivit

känt på sätt som enligt 2 och 3 §§ hindrar förvärv av mönsterrätt. Hänvisningen

till 3 § i förslaget innebär, att utställningar och annans otillbörliga

offentliggörande inte omfattas av sökandens upplysningsplikt.

Skyldigheten för sökanden att avge en försäkran av detta slag kan väntas

få till följd, att den som t. ex. på en utländsk mässa har tillägnat sig annans

redan offentliggjorda mönster drar sig för att söka mönstret registrerat.

Kravet att försäkran skall vara egenhändigt underskriven av sökanden och

skall lämnas på heder och samvete medför, att den som uppsåtligen eller

av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift i sin försäkran kan ådömas påföljd

för osann eller vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.

Fjärde stycket

I den allmänna motiveringen har jag framhållit, att registreringsmyndighetens

omkostnader också i fortsättningen — liksom i flertalet andra länder

med förprövningssystem — bör täckas genom avgifter. Liksom f. n. bör

kostnaderna fördelas på olika avgifter. I 48 § departementsförslaget har

tagits upp föreskrifter om vilka avgifter som skall utgå i ärende rörande

ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse av mönsterregistrering.

Avgifternas storlek skall enligt 49 § fastställas av Kungl. Maj :t. Bestämmelser

om övriga avgifter meddelas i 14, 22 och 47 §§. I fjärde stycket

av förevarande paragraf har tagits upp föreskrift om skyldighet för registreringssökande

att erlägga de i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifterna.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

173

Det finns enligt min mening inte något praktiskt behov av att som en

remissinstans har föreslagit föreskriva möjlighet att omvandla en patentansökan

till en mönsterskyddsansökan eller omvänt.

11 §

Denna paragraf motsvarar 12 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om s. k. samregistrering.

Enligt 5 § 1 mom. sista stycket ML kan inte mer än ett mönster tas upp

i samma ansökan. Om registrering söks för flera mönster, måste särskilda

ansökningshandlingar ges in för varje mönster.

Det har ansetts oklart, om t. ex. ett bestick bestående av kniv, gaffel och

sked, kan betraktas som ett mönster och således kan tas upp i en enda ansökan

och bli föremål för en enda registrering. Svensk praxis är inte alltför

sträng i detta hänseende. Praktiska skäl talar otvivelaktigt också för att

inte kräva flera ansökningar i sådana fall. Med den nya lagens utvidgade

tillämpningsområde får problemet ökad betydelse, t. ex. när det blir fråga

om registrering av mönster till en kostym, bestående av kavaj, väst och

byxor, eller en dräkt, bestående av jacka och kjol, osv. Sökanden och registreringsmyndigheten

bör i fall av denna art inte behöva fundera närmare

över vad som kan utgöra ett mönster.

I överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit och i enlighet med

vad jag nu har sagt har i förevarande paragraf i departementsförslaget till

en början föreskrivits, att en ansökan får omfatta flera mönster, om de

varor för vilka mönstren söks registrerade hör samman med avseende på

tillverkning och bruk. För att samregistrering skall få äga rum, måste tillverkningen

av de varor för vilka mönstren söks registrerade kunna hänföras

till samma fabrikationsställe. Vidare krävs att varorna typiskt sett

används gemensamt.

Den närmare innebörden av de uppställda villkoren kan belysas med några

exempel. Bestick, serviser, möbelgrupper, klädedräkter, toalettgarnityr

och sällskapsspel bör godtas för samregistrering. Däremot kan inte godtas

t. ex. ett bestick och en servis, eftersom det nödvändiga sambandet i tillverkningsledet

regelmässigt saknas (men givetvis kan tänkas i speciella fall,

som när en silversmed framställer en silverservis med tillhörande bestick).

Motsvarande gäller i fråga om t. ex. gardiner och lakan, som typiskt sett

inte används gemensamt. Det får också anses uteslutet att registrera de

olika enheterna i en kollektion, som ofta innehåller variationer på ett grundmönster,

eftersom det här i regel inte är fråga om någon gemensam eller

samtidig användning. Olika mönster till mattor, klockor, skor, skrivdon

osv. måste således tas upp i skilda ansökningar. 1 särskilda fall kan dock

en variantserie godtas för samregistrering, t. ex. när ett textilföretag framställer

handdukar som har skiljaktigheter i mönstringen för att de skall

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

särskiljas såsom avsedda för olika familjemedlemmar eller när ett annat

företag i samma syfte varierar dekoren på tandborstglas och tandborstar.

Som jag har anfört under 1 § vid behandlingen av varubegreppet skall

som ett mönster i princip anses endast sådant som svarar mot ett föremål

i gängse mening. Så snart flera lösa enheter föreligger, utgör förebilderna

flera mönster, låt vara att samregistrering på här föreskrivna villkor kan

komma i fråga. Även mönster som utgör förebilder för skilda enheter i en

grupp föremål, vilka praktiskt sett inte kan brukas var för sig utan bara

gemensamt, t. ex. spelkort, schackpjäser, typerna i tryckerisats e. d., skall

således behandlas som flera mönster.

Ett och samma mönster kan avse flera olika varor eller varuslag (automobil/leksaksbil,

dricksglas/vas osv.). Det blir då inte fråga om samregistrering

av flera mönster utan om registrering av ett mönster med olika

användningsområden, vilket kommer att framgå av sökandens varuuppgift.

Samregistrering åter måste avse två eller flera mönster för lika många

olika varor. Olika mönster för samma vara kan inte samregistreras.

Att mönsterrätt kan förvärvas för ornament medför, att frågan om samregistrering

i många fall inte blir aktuell. Beträffande t. ex. en servis kan

det således många gånger vara tillräckligt att begära skydd för dekoren.

Det blir sökandens sak att göra en avvägning och i varje särskilt fall välja

den lämpligaste skyddsformen.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och vid 2 § kan s. 1c.

variantregistrering på grundval av skilda ansökningar ske, under förutsättning

att ansökningarna görs samma dag. Det sätt på vilket frågan om

variantregistrering har reglerats medför, att skillnadskravet i 2 § inte gäller

i det inbördes förhållandet mellan mönster som tas upp i en gemensam

ansökan med stöd av nu förevarande paragraf. Som exempel på att varandra

närliggande varianter av ett mönster kan bli föremål för samregistrering

enligt denna paragraf har nyss nämnts fall då handdukar eller tandborstgarnityr

är avsedda för olika familjemedlemmar.

En ansökan om samregistrering kan omvandlas till flera separata ansökningar.

Dessa bör då samtliga anses ingivna redan vid tidpunkten för den

gemensamma ansökningen. Skäl till en sådan uppdelning av en ansökan

kan föreligga t. ex. när det visar sig att förutsättningarna för samregistrering

inte är uppfyllda.

I deparlementsförslaget föreskrivs ingen begränsning av möjligheterna

att överlåta eller upplåta rätt till samregistrerade mönster. Det är således

fullt möjligt att överlåta eller upplåta rätt till bara visst eller vissa av de

samregistrerade mönstren. Av tekniska skäl har det dock ansetts lämpligt

att inte medge registrering av annan överlåtelse än sådan som avser samtliga

samregistrerade mönster. Föreskrift härom har i förslaget tagits upp i

27 § tredje stycket. Däremot möter inte hinder att få en anteckning i mönster
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

175

registret om att licensupplåtelse har skett beträffande bara något eller några

av flera samregistrerade mönster.

Det har rått enighet inom de nordiska kommittéerna om att antalet mönster

som skall få ingå i en samregistrering bör begränsas och att maximiantalet

bör sättas till 20, vilket också utgör det högsta tillåtna antalet mönster

i en s. k. »dépöt multiple» enligt Haagöverenskommelsen. Förslaget har

inte mött några erinringar under remissbehandlingen av det svenska betänkandet

och har också vunnit gillande vid de nordiska departementsöverläggningarna.

För egen del biträder jag förslaget, och i förevarande paragraf

i departementsförslaget har i enlighet härmed föreskrivits, att en ansökan

inte får avse flera än 20 mönster.

Varje mönster som söks registrerat måste bli föremål för nyhetsgranskning

och publiceras för sig. Kostnaderna härför nedbringas inte i nämnvärd

mån av att flera mönster har tagits upp i samma ansökan. En viss avgiftsrabattering

bör trots detta kunna medges vid samregistrering. När en ansökan

omfattar flera mönster bör sålunda sökanden utöver sedvanlig ansökningsavgift

betala endast en särskild lägre tilläggsavgift för varje mönster

utöver det första. Avgiftsreduceringen bör dock inte bli så stor att den

lockar till missbruk av möjligheten till samregistrering. Den i ett remissyttrande

berörda frågan, hur ldassavgift skall beräknas, när mönster som

begärs samregistrerade hänförs till olika klasser, får bedömas på samma sätt

som när i en ansökan som avser ett enda mönster varuuppgiften omfattar

varor tillhörande skilda klasser. Jag delar i princip den uppfattning som

har kommit till uttryck i det berörda remissyttrandet och som innebär, att

särskild klassavgift bör tas ut för varje klass utöver den första. Hithörande

frågor regleras i 48 §.

12 §

I denna paragraf, som motsvarar 13 § i utredningens förslag, har tagits

in bestämmelse om skyldighet för sökande, som inte har hemvist i Sverige,

att ha ombud. Den har sin motsvarighet i 12 § PatL.

Enligt 5 § 1 mom. tredje stycket ML skall sökande, som inte är bosatt

i Sverige, foga fullmakt vid ansökningen för ett inom riket bosatt ombud

att svara för honom i allt som angår skyddsrätten.

Ombudstvånget för sökande, som inte har hemvist i Sverige, betingas av

praktiska hänsyn. Registreringsmyndigheten skall i ett ansökningsärende

inte behöva träda i direkt förbindelse med en sökande som är bosatt utomlands.

Även allmänheten bör kunna vända sig till någon som är bosatt här

i landet för att få kontakt med sökanden. I förevarande paragraf i förslaget

föreskrivs därför i principiell överensstämmelse med vad som gäller f. n., att

sökande som inte har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt ombud, som

äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bestämmelsen avser endast krav på ombud under ansökningstiden. Föreskrift

om skyldighet för mönsterhavare som inte har hemvist i Sverige att

ha ombud har tagits upp i 45 § departementsförslaget. Liksom i PatL är

denna uppdelning betingad bl. a. av att påföljderna för underlåtenhet att

ställa ombud inte är desamma i de båda fallen.

Med hemvist förstås mantalsskrivningsort resp. den ort där styrelse eller

annat organ för juridisk person har sitt säte.

Om en sökande underlåter att ställa ombud enligt denna paragraf och

inte efterkommer föreläggande att avhjälpa bristen, blir påföljden enligt

14 och 15 §§ departementsförslaget att ansökningen avskrivs eller avslås.

I 46 § departementsförslaget har tagits upp bestämmelse om att Kungl.

Maj:t under förutsättning av ömsesidighet kan förordna att bl. a. 12 § inte

skall tillämpas på sökande som har hemvist i viss främmande stat. Genom

sådant förordnande kan bl. a. sökande från annat nordiskt land beredas

lättnad i ombudstvånget.

13 §

Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningens förslag och innehåller dels

en regel om när registreringsansökan skall anses gjord, dels en föreskrift

om förbud mot ändring av ansökan. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande

rätt. Den har däremot viss motsvarighet i 13 § PatL.

Första stycket

Ansökningsdagen är av betydelse i flera hänseenden, bl. a. enligt 2, 3, 6,

8 och 24 §§. Den har också viss betydelse när det gäller att bestämma påföljd

för intrång i mönsterrätt. Med hänsyn härtill bör en ansökan om

mönsterregistrering inte anses gjord, förrän mönstret har presenterats i

ärendet, dvs. förrän en bild eller modell av mönstret har getts in till registreringsmyndigheten.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande

paragraf, att ansökan om registrering inte skall anses gjord förrän

sökanden har gett in en bild eller en modell som visar mönstret.

Det räcker att en bild eller en modell har getts in. Om endast en modell

har getts in, måste visserligen sökanden komplettera handlingarna med en

bild, för att hans ansökan skall kunna sakligt prövas, men ansökningen

skall likväl anses gjord redan den dag då modellen gavs in.

Andra stycket

Med hänsyn till ansökningsdagens betydelse i åtskilliga hänseenden, som

berör också materiellträttsliga förhållanden, bör en sådan ändring av en

registreringsansökan som medför att ansökningen kommer att avse ett annat

mönster inte kunna ske. Enligt 13 och 14 §§ PatL gäller visserligen en ordning

enligt vilken en ansökan kan ändras på detta sätt, varvid ansöknings
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dagen förskjuts så, att ansökningen anses gjord när ändringen vidtogs. Denna

ordning innebär emellertid vissa komplikationer och kan på mönsterområdet

knappast motiveras av ett lika framträdande praktiskt behov som

på patentområdet. Det bör i detta sammanhang erinras om de möjligheter

till variantregistrering som mönsterskyddslagförslaget erbjuder och som i

förening med sekretessbestämmelserna gör det möjligt att i praktiken uppnå

delvis samma resultat som genom ändring av en registreringsansökan.

Den som vill söka skydd för flera varianter av ett mönster men vid tiden för

ansökningen om registrering av grundmönstret inte har hunnit utarbeta alla

varianterna, kan begära anstånd med kungörandet, vilket medför att mönstret

hålls hemligt. Sökanden kan därefter och så länge mönstret hålls hemligt

ge in en ny ansökan om registrering av samma mönster jämte varianter

av detta och samtidigt återkalla den äldre ansökningen. Det mönster som

avses med den första ansökningen utgör då inte nyhetshinder mot de varianter

som omfattas av den senare ansökningen. Med hänsyn till dessa förhållanden

föreligger knappast behov av att kunna ändra en registreringsansökan

till att avse annat mönster.

Av 5 § andra stycket och 10 § andra stycket framgår att mönstret blir

fritt till allmänt begagnande för andra varor än dem som har uppgetts i

ansökningen eller därmed likartade varor. Sedan varuuppgiften har lämnats,

bör den därför inte kunna ändras till att avse andra varor.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket av förevarande

paragraf, att en ansökan inte får ändras till att avse annat mönster

eller andra varor än som har angetts i ansökningen. Förbudet mot ändring

av mönstret får inte tolkas så strängt att varje liten förändring av det presenterade

mönstret blir otillåten. Smärre, oväsentliga detaljer bör få ändras

eller rättas till. Ramen för tillåtna ändringar är dock väsentligt mindre än

skyddsomfånget. Sådana ändringar av mönstret som innebär att mönstrets

identitet ändras är otillåtna.

Förbudet mot att ändra varuuppgiften utgör givetvis inte hinder mot att

uppgiften inskränks. Men om den en gång har inskränkts, får sökanden

inte därefter åter utvidga ansökningen att gälla de varor som inskränkningen

avsåg. På motsvarande sätt utgör förevarande bestämmelse hinder

för en sökande som begär samregistrering av flera mönster men därefter

återtar ansökningen beträffande något eller några av mönstren att på ett

senare stadium återigen utvidga ansökningen att omfatta dessa mönster.

Frågan om en ändring är tillåten skall således alltid bestämmas med utgångspunkt

från vilken omfattning ansökningen har när ändringen görs.

14 §

Denna paragraf motsvarar 15 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om registreringsmyndighetens inledande behandling av en ansökan

om mönsterregistrering. Den har delvis sin motsvarighet i 15 § PatL.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I 6 § ML föreskrivs, att om registreringsmyndigheten finner att sökanden

inte har fullgjort vad som åligger honom enligt 5 § 1 mom. — dvs. om ansökningshandlingarna

är ofullständiga i något av de hänseenden som anges

i nämnda lagrum — sökanden skall underrättas skriftligen härom. Om

sökanden inte inom viss av registreringsmyndigheten bestämd tid fullgör

vad som brister, kan myndigheten förklara ansökningen förfallen.

Första stycket

I första stycket första punkten av nu förevarande paragraf föreskrivs,

att registreringsmyndigheten vid prövning av ansökan om mönsterregistrering

skall i den utsträckning som Kungl. Maj :t fastställer undersöka, om

förutsättningarna för registrering av mönstret är för handen. Bestämmelsen

ger uttryck för principen att registreringsförfarandet som hittills skall vara

ordnat enligt ett förprövningssystem. Registreringsmyndigheten har att ex

officio granska ansökningen i både formellt och materiellt hänseende.

De formaliteter som gäller framgår delvis av regler i lagen men avses i

övrigt bli preciserade genom föreskrifter i tillämpningskungörelsen. Beträffande

de formella villkoren gäller inte någon begränsning i registreringsmyndighetens

granskningsplikt.

De materiella kraven är nyhetskravet och skillnadskravet (2 §) samt vad

som framgår av den s. k. hinderkatalogen (4 §). Som jag har anfört i den

allmänna motiveringen skall bara en begränsad nyhetsgranskning äga rum.

Närmare bestämmelser härom kommer att tas upp i tillämpningskungörelsen.

I fråga om de speciella hinder mot mönsterrätt som har angetts i 4 §

bör officialgranskning äga rum i den utsträckning som det kan ske utan att

ansökningens behandling i övrigt fördröjs.

Att registreringsmyndigheten får självmant pröva, om ansökningen avser

ett mönster i lagens mening, ligger i sakens natur. Huruvida sådant hinder

för registrering föreligger, som inte omfattas av officialgranskningen,

torde till stor del komma fram under invändningsförfarandet och frågan

blir därigenom prövad av registreringsmyndigheten.

Enligt utredningen bör granskningen i både formellt och materiellt hänseende

som regel utföras någorlunda samtidigt och sökanden i förekommande

fall ges ett gemensamt föreläggande. Häremot har patent- och registreringsverket

vid remissbehandlingen invänt, att man bör använda den

metod som ger det bästa resultatet i det speciella fallet. Jag instämmer i

detta uttalande men vill tillägga, att det förfarande som utredningen har

rekommenderat i de flesta fall torde vara mest ändamålsenligt.

I första stycket andra punkten föreskrivs i överensstämmelse med motsvarande

bestämmelse i 15 § första stycket PatL, att om sökanden inte har

iakttagit vad som är föreskrivet om ansökan eller registreringsmyndigheten

finner att det föreligger annat hinder för bifall till ansökningen, sökan
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

den skall föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse. Föreläggandet

måste vara tydligt till sitt innehåll och bör vara klart motiverat.

Tidsfristen bestäms av registreringsmyndigheten. Den bör inte vara alltför

lång men kan givetvis i mån av behov varieras och i särskilda fall förlängas.

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen föreskriva på vilket sätt delgivning

av föreläggande skall ske.

Andra stycket

I andra stycket meddelas bestämmelser om påföljden, när sökanden inte

efterkommer föreläggande enligt första stycket. Om sökanden underlåter

att inom förelagd tid yttra sig eller vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt

brist, skall ansökningen enligt första punkten avskrivas. Detta gäller vare

sig hindret är av formell natur eller hänför sig till de materiella förutsättningarna.

Enligt andra punkten skall en erinran om denna påföljd tas in i

föreläggandet.

Tredje stycket

Utredningen har föreslagit en regel om återupptagning av avskriven ansökan

(15 § tredje stycket). Regeln saknar motsvarighet i ML men motsvarar

15 § tredje stycket PatL. Utredningen framhåller, att det kan ha varit

ett misstag rörande föreläggandets innehåll eller annat förbiseende hos sökanden

som har lett till avskrivningen. I stället för att ett besvärsförfarande

tillämpas med prövning i högre instans skall enligt utredningens förslag

ansökningen i ett sådant fall kunna på begäran återupptagas av registreringsmyndigheten.

Denna ordning kan enligt utredningen få betydelse särskilt

i sådana fält då ett ursäktligt misstag har förelegat och sökandens ursprungliga

ansökan skulle kunna utgöra nyhetshinder vid en ny ansökan.

Vid remissbehandlingen har förslaget i allmänhet godtagits. Under hänvisning

till vikten av att registreringsförfarandet sker snabbt föreslår emellertid

Svea hovrätt i första hand att man i stället, på samma sätt som i vanlig

rättegång inför domstol, förelägger sökanden att inkomma med begärd

komplettering vid äventyr att ärendet annars avgörs i befintligt skick. Intresset

av att förfarandet blir likartat i de nordiska länderna motiverar

dock enligt hovrättens mening, att den ordning utredningen har föreslagit

genomförs, om man i de övriga nordiska länderna vidhåller att återupptagning

bör införas. Vid de nordiska departementsförhandlingarna har också

rått enighet om att regler om återupptagning bör införas i de nya lagarna.

Med hänsyn härtill och då detta institut har visat sig fylla en praktisk funktion

inom patenträtten biträder även jag utredningens förslag i denna del.

Återupptagningsfristen skall enligt utredningens förslag vara en månad,

räknat från utgången av den tid inom vilken svar skulle ha inkommit en
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ligt föreläggandet. Några remissinstanser har ansett denna frist vara för

kort och har föreslagit att den liksom i PatL bestäms till fyra månader. En

så lång frist skulle emellertid enligt min mening onödigt fördröja registreringsförfarandet.

En tvåmånadersfrist har förordats från de övriga nordiska

ländernas sida vid departementsförhandlingarna, och jag anser detta utgöra

en lämplig avvägning. Till skillnad från vad som gäller enligt PatL

bör återupptagning inte få äga rum mer än en gång i samma ärende.

Bestämmelser om återupptagning har i enlighet med det anförda tagits

upp i tredje stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget. I första

punkten föreskrivs, att avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom

två månader efter utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller

vidtar åtgärd för att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd

återupptagningsavgift. Enligt andra punkten får återupptagning ske endast

en gång.

Begäran om återupptagning kan ske formlöst. Om sökanden inte inom

tvåmånaderstiden yttrar sig över föreläggandet eller avhjälper anmärkt brist

avslås ansökningen om återupptagning. Därefter kan återupptagning inte

äga rum. Detsamma gäller, om sökanden underlåter att inom samma tid betala

återupptagningsavgift. Dennas storlek kommer liksom övriga avgifter

att fastställas i tillämpningskungörelsen.

Av 21 § första stycket departementsförslaget framgår, att en sökande,

som anser ett avskrivningsbeslut felaktigt, i stället för att begära återupptagning

kan besvära sig över beslutet. Likaså kan en sökande, vars begäran

om återupptagning har avslagits, föra talan mot detta beslut genom besvär

(21 § andra stycket).

15 §

Denna paragraf motsvarar 16 § i utredningens förslag och innehåller

regler om handläggningen efter det sökanden har avgett yttrande med anledning

av föreläggande. Den har sin motsvarighet i 16 § PatL.

I 7 § ML föreskrivs, att registreringsansökan skall avslås, om mönstret

inte är av sådan beskaffenhet att det kan registreras eller om det uppenbarligen

inte är nytt eller om sökande, som har uppgett annan som mönstrets

upphovsman, inte har visat att han är dennes rättsinnehavare eller om

sökanden har underlåtit att betala ansökningsavgift enligt 5 § 3 mom.

I förevarande paragraf i förslaget föreskrivs i överensstämmelse med 16 §

PatL, att ansökningen skall avslås, om det även efter det att yttrande har

avgetts föreligger hinder för bifall till ansökningen och sökanden har haft

tillfälle att yttra sig över hindret samt det inte förekommer anledning att

ge honom nytt föreläggande.

Vid en jämförelse mellan 14 och 15 §§ departementsförslaget framgår

den formella skillnaden mellan ett avskrivningsbeslut och ett avslagsbeslut.

Avskrivning ifrågakommer bara när sökanden helt har underlåtit att

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

efterkomma föreläggande. Om sökanden däremot har yttrat sig över föreläggandet

men hindret att bifalla ansökningen alltjämt föreligger, skall ansökningen

avslås. Avslagsbeslutet skall vara motiverat. Beslutet kan vara

grundat antingen på formella brister i ansökningen eller på materiella skäl.

Avslagsbeslut skall meddelas också när sökanden visserligen har vidtagit

åtgärd för att avhjälpa brist men bristen likväl kvarstår.

Strävan bör vara, att endast ett föreläggande skall behöva meddelas.

Ibland kan det dock vara behövligt och lämpligt att sökanden får ett nytt

föreläggande. Det är givetvis nödvändigt att så sker, om annan brist i ansökningen

uppdagas än den som har föranlett det första föreläggandet. Ett

avslagsbeslut får nämligen inte grundas på en omständighet som sökanden

inte har haft tillfälle att yttra sig över. Även i andra fall, t. ex. när sökanden

har vidtagit åtgärd för att avhjälpa brist men någon ytterligare mindre

justering trots detta är nödvändig, bör nytt föreläggande ges. Vidlyftig och

långvarig korrespondens mellan registreringsmyndigheten och sökanden

bör dock undvikas. Det är önskvärt, att förfarandet blir så snabbt som

möjligt.

Mot registreringsmyndighetens beslut att avslå en ansökan får sökanden

som nämnts föra talan genom besvär. Regler härom har tagits upp i 21 och

22 §§ departementsförslaget. Att märka är, att en brist i ansökningen många

gånger — om den t. ex. gäller ombudstvånget, frånvaro av medgivande enligt

bestämmelse i 4 § e. d. — kan avhjälpas i besvärsinstansen.

16 §

Denna paragraf motsvarar 17 § i utredningens förslag och innehåller regler

om förfarandet, när någon påstår sig äga bättre rätt än sökanden till

det mönster som avses med ansökningen. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet

i ML, har sin förebild i 17 § PatL.

I ärende om registrering av mönster kan det inträffa, att annan än sökanden

påstår bättre rätt till mönstret. Någon gör t. ex. gällande att han

själv är den verklige mönsterskaparen och att sökanden har fått kännedom

om mönstret genom att missbruka uppgifter som mönsterskaparen eller

dennes rättsinnehavare har gett i förtroende. Sökandens arbetsgivare kan

tänkas göra gällande att sökanden genom sitt anställningskontrakt har

överlåtit rätten till alla mönster som han skapar i sin anställning till arbetsgivaren.

Sökandens rätt kan också vara beroende av en civilrättslig

tvist, t. ex. om arv. Någon möjlighet för registreringsmyndigheten att i fall

av denna art hänskjuta tvist om bättre rätt till domstol finns inte f. n. Eftersom

emellertid frågan om rätten till mönstret i varje fall kan dras inför

domstol, sedan mönstret har registrerats, synes det ändamålsenligt att registreringsmyndigheten

kan undandra sig en prövning i ansökningsärendet

av sådana frågor vilkas behandling och avgörande ligger bättre till för allmän

domstol.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet härmed, att

om någon inför registreringsmyndigheten påstår att han äger bättre rätt

än sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och saken finnes

tveksam, myndigheten äger förelägga honom att väcka talan vid domstol

inom viss tid vid påföljd att påståendet lämnas utan avseende vid ansökningens

fortsatta prövning. I andra stycket föreskrivs, att om tvist rörande

bättre rätt till mönstret är anliängig vid domstol, ansökningen kan

förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgörs. Bestämmelserna

omfattar både rättigheter som har uppkommit innan ansökningen gjordes

och sådana som har uppkommit därefter.

Påstående om bättre rätt kan göras när som helst intill dess registreringsärendet

har avgjorts. Sådant påstående är således inte jämställt med invändning

som avses i 18 § departementsförslaget men kan ha formen av

en sådan invändning.

De föreslagna bestämmelserna är fakultativa. Registreringsmyndigheten

får med hänsyn till omständigheterna avgöra om föreläggande skall ges,

resp. om ansökningen skall förklaras vilande, eller om ansökningen skall

avslås oberoende av att påstående har gjorts om bättre rätt resp. att rättegång

pågår. Ett avslagsbeslut kan vara motiverat t. ex. om ansökningen

gäller ett uppenbart inte registreringsbart mönster.

Enligt sin lydelse avser paragrafen närmast sådana fall då det råder tvist

mellan sökanden och annan om vem av dem som har rätt till mönstret. Den

bör emellertid tillämpas också när någon påstår att han har frambragt

mönstret tillsammans med sökanden och därför vill bli antecknad som medsölcande.

Det bör framhållas, att rätten att söka ett mönster registrerat inte kan

vara föremål för godtrosförvärv. Vidare bör det påpekas, att om två personer

oberoende av varandra självständigt har frambragt samma mönster

(dubbelskapande), ingen av dem har bättre rätt till mönstret i förhållande

till den andre. Den som först gör ansökan om registrering kan således inte

angripas av den andre

Som en remissinstans har påpekat kan det förekomma, att ett avtal mellan

parterna innehåller skiljedomsklausul och att följaktligen tvist som

avses i denna paragraf skall avgöras av skiljemän. Föreskrifterna om hänvisning

att väcka talan och om vilandeförklaring får tillämpas analogiskt

i ett sådant fall.

17 §

Paragrafen motsvarar 18 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse

om överföring på annan av ansökan om registrering av mönster. Den

saknar motsvarighet i ML men har sin förebild i 18 § PatL.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

183

Första stycket

Den som under ansökningsförfarandet visar att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden har i regel intresse av att själv få mönstret registrerat

för sig. Att hänvisa honom till att göra en ny ansökan är inte tillfredsställande,

eftersom den redan föreliggande ansökningen — trots att den var

oberättigad — utgör nyhetshinder, om och när handling som visar mönstret

har blivit offentlig.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf har därför tagits

upp bestämmelse, att om någon visar att han äger bättre rätt till mönstret

än sökanden, registreringsmyndigheten skall på yrkande föra över ansökningen

på honom. Liksom 16 § i förslaget avser bestämmelsen både rättigheter

som har uppkommit innan ansökningen gjordes och sådana som har

uppkommit därefter. Genom bestämmelsen uppnås bl. a., att det i hithörande

fall inte uppstår någon period under vilken mönstret inte är föremål

för någon ansökan och alltså är fritt för utnyttjande av envar. Om någon

visar att han har bättre rätt till mönstret än sökanden men inte begär överföring

på sig av ansökningen, skall denna givetvis avslås.

Yrkande om överföring kan framställas när som helst under handläggningen

av registreringsansökningen, således även i överinstans. Om sådant

yrkande har framställts av någon som är bosatt utomlands, behöver

denne inte låta sig företrädas av här bosatt ombud — till skillnad från vad

som enligt 12 § i förslaget gäller i fråga om utomlands bosatt registreringssökande.

Däremot blir givetvis 12 § tillämplig på den nye sökanden, om

överföring sker.

Att registreringsmyndigheten finner bättre rätt ha blivit styrkt i registreringsärendet

och lägger detta till grund för ett beslut om överföring

hindrar givetvis inte, att frågan om bättre rätt senare kan prövas av domstol.

Om registreringsmyndigheten finner frågan om bättre rätt tveksam,

kan den enligt 16 § i förslaget utfärda föreläggande för den som påstår

bättre rätt att väcka talan vid domstol. Om sådan talan bifalls, styrks den

bättre rätten inför registreringsmyndigheten genom att Iagakraftvunnen

dom företes.

Den som får en ansökan överförd på sig bör inte få tillgodogöra sig den

ansökningsavgift som redan har erlagts för den första ansökningen. Bl. a.

med tanke på det extra arbete som uppstår för registreringsmyndigheten i

form av korrespondens och överläggningar med den nye sökanden bör ny

avgift erläggas. I första stycket andra punkten föreskrivs därför, att den

som får en ansökan överförd på sig skall erlägga ny ansökningsavgift.

Andra stycket

Yrkande om överföring bör inte få hindra handläggningen av ansökningsärendet,

utan denna bör i princip fortsätta, medan överföringsfrågan prö
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

vas. För att undvika att den berättigade åsamkas rättsförlust föreskrivs

emellertid i andra stycket, att om överföring yrkas, ansökningen inte får

avskrivas, avslås eller bifallas, förrän yrkandet slutligt prövats. Ett yrkande

om överföring bör således lämpligen framställas samtidigt med att påstående

om bättre rätt görs.

Hovrätten för Västra Sverige har i sitt remissyttrande påpekat att de nu

berörda vindikationsreglerna i vissa fall kan leda till att sådana beroendeförhållanden

uppkommer som man i princip har velat undvika. Om en ansökan

avser flera varianter av ett mönster, kan det enligt hovrätten tänkas

att annan än sökanden gör gällande bättre rätt till bara en av varianterna.

Om han visar fog för sitt påstående, torde överföring av ansökningen böra

ske bara såvitt angår denna variant, under det att den ursprungliga ansökningen

kvarstår för sökanden i fråga om de övriga varianterna. Om båda

ansökningarna sedan leder till registrering, blir resultatet enligt hovrätten,

att mönsterrätt till varianter med obetydliga inbördes skillnader tillkommer

olika personer och att möjligheterna att utnyttja de olika mönstren

blir beroende av ömsesidigt lämnade tillstånd.

Hovrättens anmärkning är i och för sig riktig. I praktiken torde dock

situationer av denna art uppkomma bara rent undantagsvis. Förhållandet

blir emellertid då helt likartat med det som inträder när en innehavare av

flera mönstervarianter överlåter ett av mönstren. Denna situation har berörts

närmare i den allmänna motiveringen vid behandlingen av frågan om

variantregistrering. Som jag har anfört i det sammanhanget kan olägenheterna

av att vissa beroendeförhållanden kan uppkomma som en följd av

att man godtar variantregistrering motverkas genom föreskrifter om att

anteckning skall göras i registret och i registreringsbevisen om förekomsten

av variantregistreringar. Dessa föreskrifter bör givetvis bli tillämpliga också

i sådana fall av överföring enligt 17 § i förslaget som hovrätten har berört.

18 §

Förevarande paragraf motsvarar 19 § i utredningens förslag. Den innehåller

bestämmelser om kungörande av ansökan och om invändning. Paragrafen

saknar motsvarighet i ML. Det kungörelse- och invändningsförfarande

som här föreslås stämmer i allt väsentligt överens med vad som gäller

enligt varumärkes- och namnlagarna samt PatL.

Första stycket

Enligt första stycket första punkten skall ansökningen kungöras, när

ansökningshandlingarna är fullständiga och hinder för registrering i övrigt

inte har funnits föreligga. Kungörande skall ske utan dröjsmål, dvs. så snart

officialgranskningen avslutats utan att mynna ut i avskrivnings- eller av
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

slagsbeslut. I likhet med utredningen räknar jag med att officialgranskningen

och den prövning som föranleds därav i regel skall vara avslutad

inom ett par månader från ansökningsdagen och att granskningstiden för

normalfallen inte skall behöva överstiga fjorton dagar. En förutsättning för

att dessa beräkningar skall hålla är dock givetvis, att patent- och registreringsverket

får de nödvändiga personella och materiella resurserna. I den

delen hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

Till skillnad från vad som gäller beträffande patentärenden blir handlingarna

i ärende angående ansökan om registrering av mönster enligt

gällande rätt i princip offentliga i och med att de ges in till registreringsmyndigheten.

En viktig nyhet i nu föreliggande förslag är, att sökande

i ärende om registrering av mönster tillerkänns ett visst begränsat sekretessskydd.

Bestämmelser härom föreslås i 23 § andra stycket sekretesslagen och

i 19 § förslaget till mönsterskyddslag. De föreslagna reglerna innebär, afl

om sökanden i ansökningen begär att handling som visar mönstret skall

hållas hemlig, handlingen dock skall hållas allmänt tillgänglig när den för

handlingens hemlighållande begärda fristen har löpt ut och i intet fall

senare än när sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjordes

eller enligt förordnande med stöd av 8 § skall anses gjord.

Om handling som visar mönstret skall hållas hemlig enligt dessa bestämmelser,

måste givetvis också kungörandet av ansökningen skjutas upp till

dess sekretessfristen har löpt ut. Föreskrift härom har tagits upp i första

stycket andra punkten av förevarande paragraf. Där föreskrivs, att om

handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet

därom, med kungörandet skall anstå till dess handlingen enligt 19 § skall

hållas allmänt tillgänglig. Det är att märka att ett anstånd med kungörandet

enligt denna bestämmelse förutsätter, att sökanden har begärt hemlighållande

av viss eller vissa handlingar som visar mönstret. Ett blott och

bart yrkande om anstånd med kungörandet är alltså inte tillräckligt. En

annan sak är, att en sökande som begär anstånd med kungörandet ofta får

anses därigenom också ha gjort framställning om sekretess för de handlingar

i ärendet som visar mönstret. En oklarhet på den punkten kan ge registreringsmyndigheten

anledning att ge sökanden ett föreläggande med begäran

om ett förtydligande. Till dess klarhet har vunnits bör de handlingar

som visar mönstret inte utan sökandens samtycke lämnas ut till annan och

kungörande inte ske. En sökande som har begärt hemlighållande kan, som

jag kommer att utveckla vid 19 §, givetvis återta sin begäran när helst han

önskar med den verkan att sekretessen hävs och kungörande skall äga

rum, så snart övriga förutsättningar därför är uppfyllda.

Närmare bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla kommer att

meddelas i tillämpningsföreskrifterna. Kungörelsen bör innehålla bild av

mönstret, uppgift om de varor för vilka mönstret söks registrerat samt

upplysning om ansökningens huvudsakliga innehåll i övrigt. Det bör fram
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

gå av kungörelsen om modell har getts in och om bild eller modell är i färg.

Om flera än en bild av mönstret publiceras, bör särskild avgift utgå.

Föreskrift härom har tagits upp i 48 §. Publicering i färg bör inte komma

i fråga förrän metoderna att reproducera i färg har utvecklats ytterligare

och kan medge billigare färgreproducering. Upplysning om ansökningens

huvudsakliga innehåll i övrigt avser främst ansökningens nummer samt

sökandens namn, ansökningsdagen, eventuell begäran om prioritet och

namnet på den som har skapat mönstret.

Kungörandet skall ske i en av registreringsmyndigheten utgiven periodisk

tidskrift. Av hänsyn till allmänheten synes någon samordning inte böra

ske med annan publikation, som för andra liknande ändamål ges ut av registreringsmyndigheten,

utan en separat tidskrift är att förorda. Närmare

föreskrifter härom kommer att tas in i tillämpningskungörelsen.

Andra stycket

Genom kungörandet bereds allmänheten tillfälle att göra invändningar

mot ansökningen. Rätten att göra invändning måste uppenbarligen tidsbegränsas.

Enligt utredningsförslaget skall gälla en invändningsfrist om två

månader, räknat från kungörelsedagen. Ett par remissinstanser har förordat

en frist om tre eller fyra månader. Detta skulle dock medföra en inte

önskvärd förlängning av förfarandet, och i likhet med de delegerade vid de

nordiska departementsförhandlingarna biträder jag därför utredningsförslaget

på denna punkt.

I andra stycket föreskrivs i enlighet härmed, att kungörelsen skall innehålla

meddelande om att den som vill framställa invändning mot ansökningen

skall göra detta skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två

månader från kungörelsedagen. I invändningsskriften behöver inte ges någon

utförlig motivering för invändningen, men grunden för denna, dvs. de

faktiska omständigheter som åberopas till stöd för den, bör normalt anges.

Att i lagen ställa upp ett ovillkorligt krav på att grunden skall anges har

emellertid inte ansetts lämpligt. Om en invändare faktiskt har stöd för sin

invändning men inte får gehör, därför att han inte har anfört någon grund,

kan han föranledas att i stället föra sin talan vid domstol. Detta skulle stå

i mindre god överensstämmelse med invändningsinstitutets syfte att förebygga

processer. I tillämpningskungörelsen bör dock tas in en erinran om

att invändare i princip är skyldig att ange grunderna för sin invändning.

En sådan föreskrift, vars åsidosättande inte medför några rättsföljder, får

den betydelen att registreringsmyndigheten kan behandla invändningar som

inte har motiverats närmare — kanske därför att de främst har tillkommit

i förhalningssyfte —- i summarisk ordning.

Med hänsyn till önskvärdheten av att handläggningstiderna inte onödigt

förlängs bör registreringsmyndigheten visa återhållsamhet när det gäller att

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

medge uppskov för komplettering av ofullständiga invändningar, och de

frister som föreskrivs bör vara så korta som möjligt.

Anmärkningar, som framställs före eller efter invändningsfristen, utgör

inte invändningar i lagens mening. Det innebär bl. a., att den som gör sådan

anmärkning inte får besvärsrätt enligt 21 § departementsförslaget. Detta

hindrar inte, att sådana anmärkningar kan tas upp av registreringsmyndigheten.

Denna har nämligen att ex officio beakta varje registreringshinder

som kommer till dess kännedom. Det bör dock uppmärksammas, att en anmärkning

av detta slag inte kan läggas till grund för avslagsbeslut utan att

sökanden har fått tillfälle att yttra sig (15 §).

Att sökanden i regel skall beredas tillfälle att yttra sig över gjorda invändningar

framgår av 20 § departementsförslaget.

19 §

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningens förslag och innehåller

bestämmelser om sekretess. Den saknar motsvarighet i ML.

Som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen bör handlingar

i ärende om registrering av mönster kunna beredas sekretesskydd i

viss omfattning. Av skäl som jag har anfört i det sammanhanget bör de

grundläggande bestämmelserna om vilka slags handlingar som skall kunna

hållas hemliga och under vilka förutsättningar så skall kunna ske tas upp

i sekretesslagen. Jag lägger i enlighet härmed nu också fram förslag till

ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen. Enligt detta förslag, som jag behandlar

mer utförligt i det följande, tas i nämnda lagrum upp föreskrift,

att om sökande i ärende angående ansökan om registrering av mönster begär,

att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte

får lämnas ut i vidare mån än som följer av mönster skyddslagen. I denna

lag måste således anges, under vilka förutsättningar en handling, som enligt

berörda föreskrift i sekretesslagen skall hållas hemlig, får lämnas ut. Bestämmelser

härom har tagits upp i förevarande paragraf.

Av skäl som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör sekretess

för handling som visar mönstret kunna åtnjutas endast under en begränsad

tid, och i enlighet med vad utredningen har föreslagit bör denna tid utgöra

högst sex månader, räknat från den dag då ansökningen gjordes eller, när

sökanden har begärt prioritet enligt 8 §, från den dag då ansökningen

enligt nämnda lagrum skall anses gjord. Om registreringsmyndigheten vid

fristens utgång har avskrivit eller avslagit ansökningen, bör dock handlingen

hållas hemlig till dess sökanden eventuellt anför besvär över avskrivnings-

eller avslagsbeslutet eller begär återupptagning av ansökningen.

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i första punkten av förevarande

paragraf i departementsförslaget, att om i ärende angående ansökan

om registrering av mönster handling som visar mönstret skall hållas hemlig

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

enligt vad som är särskilt föreskrivet därom, handlingen icke får utlämnas

utan sökandens samtycke förrän den av honom begärda fristen har löpt

ut eller sex månader har förflutit från den dag då ansökningen gjordes

eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas, från den dag från

vilken prioritet begärs. Enligt andra punkten gäller den undantagsregeln,

att om registreringsmyndigheten vid denna tidpunkt har beslutat avskriva

eller avslå ansökningen, handlingen därefter inte får hållas allmänt tillgänglig,

om inte sökanden begär återupptagning av ansökningen eller anför

besvär.

Att sekretess kan åtnjutas endast om sökanden i ärendet gör framställning

därom, framgår av den bestämmelse i ämnet som enligt vad jag föreslår

skall tas upp i 23 § sekretesslagen. Vid behandlingen i det följande av

nämnda bestämmelse kommer jag också att närmare beröra frågan om innebörden

av uttrycket »handling som visar mönstret».

Eftersom den föreskrivna sekretessfristen är en maximitid och sekretessregeln

dessutom är fakultativ, kan sökanden givetvis begära en kortare

sekretesstid än sex månader. Han är inte heller bunden av sitt en gång framställda

yrkande om sekretess. Om han begär det, skall således den eller de

handlingar som är föremål för sekretess hållas tillgängliga tidigare än som

annars skulle gälla. Detta kan vara av särskild betydelse när sökanden vill

vända sig med ett skadeståndsyrkande mot någon som olovligen utnyttjar

hans mönster.

Enligt förslaget råder visst samband mellan ansökningshandlingarnas

offentlighet och sökandens skydd mot olovligt utnyttjande av mönstret under

ansökningstiden. Av 38 § departementsförslaget framgår sålunda, att

rätt till skadestånd för sådant utnyttjande föreligger endast för tiden efter

det att handling som visar mönstret har blivit allmänt tillgänglig. Utnyttjanden

under sekretesstiden grundar med andra ord inte rätt till skadestånd.

Om sökanden, innan handling som visar mönstret har blivit allmänt tillgänglig,

åberopar sin ansökan mot någon som han anser ha utnyttjat mönstret

olovligen, är han enligt 34 § departementsförslaget skyldig att låta denne

på begäran ta del av handlingarna. Som jag nyss har framhållit inträder

emellertid inte någon rätt till skadestånd för sådant utnyttjande.

Om sökanden återkallar sin registreringsansökan, skall ansökningen avskrivas.

Jag hänvisar i det hänseendet till vad jag har anfört vid 14 §. Också

när ett sådant avskrivningsbeslut meddelas under sekretessfristen, är

undantagsregeln i andra punkten av nu förevarande paragraf tillämplig.

Jag vill understryka vikten av att en återkallad ansökan inte handläggs så,

att handling som är föremål för sekretess kommer att offentliggöras mot

sökandens önskan. I de fall då en återkallelse kommer in samma dag som

sekretessfristen löper ut eller kort dessförinnan bör det därför tillses att

avskrivningsbeslut meddelas samma dag som återkallelsen har kommit in.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bestämmelsen i andra punkten innebär i övrigt, att sekretesskyddet automatiskt

upphör i och med att sökanden ger in sina besvär över avskrivnings-

eller avslagsbeslutet resp. hos registreringsmyndigheten begär återupptagning

samt betalar föreskriven besvärs- resp. återupptagningsavgift.

Försvarets civilförvaltning har i sitt remissyttrande påpekat, att det förhållandet

att en uppfinning kan begäras skyddad enligt såväl patent- som

mönsterlagstiftningen kan leda till komplikationer när det gäller sekretessreglerna.

Enligt PatL skall en patentansökan kungöras senast efter 18 månader

men enligt förslaget till lag om mönster offentliggörs handling som visar

mönstret senast efter sex månader. Civilförvaltningen framhåller, att den

som på en gång söker patent och mönsterskydd måste offra det längre

gående sekretesskyddet enligt PatL i de fall då mönstret avslöjar uppfinningen.

Sökanden kan i sådant fall ställas inför ett svårt avgörande. Än

mer komplicerad blir situationen, om patentsökanden är en annan än den

som söker mönster skydd. En arbetstagare som gör en uppfinning har rätt

att själv söka patent. Men han är inte alltid själv upphovsman till den slutliga

utformningen av uppfinningen. Om annan arbetstagare som upphovsman

till formgivningen förutsätts ha rätt att söka mönsterskydd, kan han

omintetgöra uppfinnarens sekretesskydd. Endast om företaget förvärvar

bådas rättigheter upphävs detta motsatsförhållande, i vilket fall företaget

har att avgöra om det är fördelaktigare att offra uppfinningens sekretessskydd

för att få mönsterskydd eller vice versa. Mönstrets upphovsman har

enligt civilförvaltningen inte rätt att avslöja uppfinningen, men det innebär

att han då inte heller har möjlighet att låta registrera mönstret.

För egen del tror jag att den av civilförvaltningen berörda situationen blir

så sällsynt, att man inte behöver räkna med den i det praktiska livet. Jag

anser det därför inte nödvändigt att frågan särskilt regleras. Om en situation

av denna art trots allt inträffar, får det ankomma på sökanden att avgöra,

vilken lösning han finner lämpligast. Om uppfinningen och mönstret

innehas av olika personer, blir dessa hänvisade att lösa problemet i samråd.

20 §

I denna paragraf, som motsvarar 21 § i utredningens förslag, har tagits

upp bestämmelser om behandlingen av registreringsansökan efter utgången

av invändningsfristen. Paragrafen saknar motsvarighet i ML. Den överensstämmer

i huvudsak med 23 § PatL.

Första stycket

I paragrafens första stycke föreskrivs, att ansökningen skall tas upp till

fortsatt prövning efter utgången av invändningsfristen och att bestämmelserna

i 14—17 §§ om den inledande behandlingen av ansökningen därvid

skall gälla i tillämpliga delar.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ansökningens kungörande förutsätter, att registreringsmyndigheten har

undersökt mönstrets registrerbarhet och kommit till att ansökningen med

hänsyn till vad som dittills har framkommit kan leda till registrering. Genom

beslutet att kungöra ansökningen har emellertid inte slutgiltigt avgjorts,

att registrering av mönstret skall ske. Härefter gjorda invändningar

kan ge anledning till en annan bedömning. En invändning kan t. ex. föranleda,

att myndigheten undersöker en annan granskningsldass än den eller

dem som redan har kontrollerats, och genom en sådan undersökning kan

ett registreringshinder uppdagas. Material som ges in till registreringsmyndigheten

utan att kunna hänföras till en formellt godtagbar invändning skall

också beaktas vid den fortsatta prövningen av ansökningen. Hänvisningen

till 14 § innebär, att registreringsmyndigheten vid den fortsatta prövningen

helt allmänt skall undersöka, om förutsättningar för förvärv av mönsterrätt

föreligger. Om inte särskilda omständigheter föranleder det, skall dock

någon ny granskning inte ske. Gjorda invändningar skall självfallet alltid

prövas. Beslut om avskrivning av ansökningen med rätt för sökanden att

sedermera få ansökningen återupptagen kan meddelas även på detta stadium

av förfarandet. Det förutsätter dock, att sökanden har getts föreläggande

enligt 14 § men inte har efterkommit föreläggandet eller inte har avhjälpt

anmärkt brist. Att invändningsskrivelse sänds över till sökanden för

yttrande är inte att betrakta som sådant föreläggande. Om sökanden underlåter

att yttra sig över invändningen och registreringsmyndigheten inte finner

anledning att utfärda föreläggande, tas ärendet upp till avgörande i befintligt

skick.

Av hänvisningen till 15 § framgår, att en ansökan kan avslås också på

detta stadium. Beslut om avslag får dock inte meddelas, förrän sökanden

har haft tillfälle att yttra sig över den anmärkning mot ansökningen som

anses kunna föranleda avslagsbeslut.

Bestämmelserna i 16 och 17 §§ rörande påstående om bättre rätt till mönster

och yrkande om överföring äger tillämpning även efter invändningsfristens

utgång. Ett påstående om bättre rätt kan givetvis ha formen av en invändning.

I de flesta fall föranleds ett sådant påstående just av ansökningens

kungörande.

Andra stycket

Här meddelas föreskrift om förfarandet, när invändning har gjorts i

behörig ordning. Sökanden skall underrättas om invändningen och skall beredas

tillfälle att yttra sig över invändning som inte är uppenbart obefogad.

Underrättelse sker lämpligen genom att ett exemplar av invändningsskriften

överlämnas till sökanden. Om en invändning är uppenbart obefogad,

bör det räcka med att invändningsskriften överlämnas till sökanden

samtidigt med att denne får besked om att ansökningen har bifallits.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

191

Skriftväxling med anledning av invändning bör inte göras onödigt vidlyftig.

Den slutliga prövningen av ansökningen får inte onödigtvis fördröjas.

Det torde ofta vara lämpligt, att invändaren delges sökandens yttrande över

invändningen och får tillfälle att bemöta detta. I vissa fall bör sökanden ges

tillfälle att avge slutyttrande. Ytterligare skriftväxling torde endast sällan

vara påkallad. Vid patentansökningar kan utförliga tekniska diskussioner

vara nödvändiga, men i fråga om mönster gäller det som regel bara att ställa

upp två eller flera mönster till granskning och påvisa likheter eller skillnader

mellan dem.

Om en invändare återtar sin invändning, skall denna likväl prövas i ärendet

(jfr 21 §, som föreskriver, att när särskilda skäl föreligger, en invändares

besvärstalan kan prövas, även om den har återkallats).

Det bör påpekas, att trots frånvaron av uttrycklig föreskrift härom i lagen

en sökande bör få kännedom också om annat material än sådant som kan

hänföras till en invändning i formell mening.

Har någon invändning inte gjorts och finner registreringsmyndigheten

inte heller i övrigt att hinder mot registrering föreligger, skall ansökningen

bifallas. Beslut härom vinner då omedelbart laga kraft. Ett beslut att bifalla

ansökningen trots gjord invändning vinner däremot inte laga kraft förrän

besvärstiden har gått ut (22 § första stycket första punkten). Detta innebär

bl. a., att mönstret inte skall föras in i registret, förrän det visat sig att

invändaren inte har anfört besvär (23 § första stycket). Om ansökningen

avslås — vilket på detta stadium regelmässigt beror på att en gjord invändning

har ansetts befogad — har sökanden talerätt (21 § första stycket

första punkten).

21 §

Denna paragraf motsvarar 22 § i utredningens förslag och innehåller föreskrifter

om rätt till talan mot registreringsmyndighetens slutliga beslut i

ärenden angående ansökan om mönsterregistrering. Reglerna gäller endast

i fråga om beslut som har meddelats under ärendets handläggning intill dess

registreringsansökningen har slutbehandlats. Bestämmelser om talan mot

beslut av registreringsmyndigheten i frågor som har kommit upp efter det

att registrering har beviljats finns i 47 §.

Nu förevarande paragraf har närmast sin motsvarighet i 8 § första stycket

ML, som föreskriver att besvärstalan kan föras mot beslut varigenom en ansökan

har förklarats förfallen eller har avslagits. Den överensstämmer med

24 § första och andra styckena PatL.

Första stycket

I detta stycke behandlas rätten att överklaga slutligt beslut som har meddelats

av registreringsmyndigheten. Enligt första punkten får talan mot så
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dant beslut föras av sökanden, om beslutet har gått honom emot. I andra

punkten föreskrivs, att den som har gjort invändning i behörig ordning får

föra talan i fall då ansökningen har bifallits, trots att invändning har gjorts.

Enligt tredje punkten får invändning prövas, trots att invändaren har återkallat

sin talan, om särskilda skäl föreligger.

Med slutligt beslut avses beslut varigenom myndigheten skiljer registreringsärendet

från sig, dvs. beslut om avskrivning enligt 14 §, beslut om avslag

enligt 15 § och beslut om bifall till registreringsansökningen enligt 23 §.

Mot beslut som inte är slutligt utan avser frågor under förfarandet, t. ex.

angående prioritet, frister, klassificering o. d., får särskild talan inte föras.

I vissa fall kan en sådan fråga däremot komma under bedömande av en

överinstans i samband med prövning av ett överklagat slutligt beslut.

Behörighet att föra talan mot slutligt beslut tillkommer endast sökanden

och invändare. Sökanden får föra talan mot slutligt beslut som har gått

honom emot. Han kan alltså överklaga avskrivnings- och avslagsbeslut. Mot

beslut varigenom ansökan har bifallits får han däremot inte föra talan. Registreringsansökan

kan nämligen aldrig bifallas i annan form eller med annat

innehåll än sökanden har yrkat. Detta gäller även beträffande frågor

som i och för sig är fristående i förhållande till spörsmålet om mönstrets

registrerbarhet, t. ex. utformningen av varuuppgiften. Vidhåller sökanden

sin uppgift i detta hänseende trots att registreringsmyndigheten inte anser

sig kunna godta den, leder alltså detta till att ansökningen avslås på samma

sätt som när annat registreringshinder föreligger. Ett beslut om avslag

måste alltid avse ansökningen i dess helhet. Delbeslut kan inte meddelas.

Invändare får föra talan mot beslut varigenom ansökan har bifallits. En

förutsättning för att besvären skall kunna tas upp till prövning är dock att

invändningen har gjorts skriftligen och har kommit in till registreringsmyndigheten

inom den föreskrivna tvåmånaderstiden (18 § andra stycket).

Bestämmelsen i tredje punkten om att invändning i vissa fall får prövas,

fastän invändaren har återkallat sin besvärstalan, motiveras av det allmänna

intresset av att oriktiga beslut undanröjs. En motsvarande föreskrift finns i

24 § PatL. Särskilda skäl att pröva en återkallad invändning kan föreligga

t. ex. om invändningen har grundats på att ett objektivt registreringshinder

föreligger. Här överväger det allmännas intresse av att kända mönster utrensas.

Om däremot invändningen har grundats på ett påstående om bättre

rätt till mönstret, bör invändaren själv få disponera över sin talan. Invändningen

bör alltså inte prövas, om talan har återkallats.

Andra stycket

Här meddelas regler om rätt till talan mot beslut om återupptagning och

om överföring av ansökan. Mot beslut, varigenom en begäran enligt 14 §

tredje stycket om återupptagning av avskriven ansökan har avslagits eller

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ett yrkande om överföring av ansökan enligt 17 § har bifallits, får talan

enligt första punkten föras av sökanden. I andra punkten föreskrivs, att

den som har framställt yrkande om överföring av ansökan får föra talan

mot beslut, varigenom yrkandet har avslagits.

Enligt utredningens förslag skulle sistnämnda bestämmelse gälla också

talan mot beslut att avslå begäran om förnyelse av registrering enligt 25 §.

Under remissbehandlingen har RÅ förordat, att bestämmelsen om rätt till

talan mot sådant beslut i stället tas upp efter den materiella bestämmelsen

om förnyelse i 25 §. Jag biträder denna uppfattning. Fråga om förnyelse av

registrering kommer upp först efter det att registrering har beviljats. Samtliga

bestämmelser om talerätt mot beslut i sådana frågor bör tas upp i ett

sammanhang. 47 § i departementsförslaget innehåller också en bestämmelse

om rätt till talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten

än sådant som avses i 21 §. Denna bestämmelse avser även talan mot beslut

om avslag på ansökan om förnyelse.

Av 21 och 22 §§ följer, att andra beslut i ärende angående ansökan om

mönsterregistrering än de i 21 § behandlade inte får överklagas.

22 §

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag. Den innehåller föreskrifter

om förfarandet vid överklagande av beslut som avses i 21 § departementsförslaget.

Enligt 8 § andra stycket ML skall besvär över registreringsmyndighetens

beslut, varigenom en ansökan har förklarats förfallen eller blivit avslagen,

anföras hos Kungl. Maj:t inom 60 dagar från beslutets dag. Besvären prövas

av regeringsrätten.

Första stycket

Enligt mönsterskyddsutredningens förslag skall talan mot registreringsmyndighetens

beslut föras hos den särskilda besvärsavdelning inom patentoch

registreringsverket som f. n. fungerar som besvärsinstans för patentärenden,

varumärkesärenden och namnärenden. Det föreligger enligt utredningen

ett behov av en instans, som särskilt under den nya mönsterlagens

första tid kan medverka till att en vägledande praxis utbildas. Frågan om

besvärsavdelningens sammansättning bör enligt utredningen regleras i en

särskild lag om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Enligt

utredningsförslaget skall besvärstiden i de fall som avses i 22 § i utredningens

förslag (21 § departementsförslaget) vara två månader, räknat från beslutets

dag. Klagande skall vidare inom denna tid betala fastställd besvärsavgift.

Förslaget att patent- och registreringsverkets besvärsavdelning skall vara

överinstans i förhållande till registreringsmyndigheten har allmänt till
7

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. May.ts proposition nr i68 år 1969

styrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna och bör godtas.

Förslaget föranleder ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent-

och registreringsverkets besvärsavdelning. Förslag till sådan lagändring

läggs fram samtidigt med nu förevarande lagförslag. Jag behandlar ändringsförslaget

närmare i det följande. I fråga om besvärstiden och skyldighet

för klagande att erlägga besvärsavgift har utredningens förslag inte rönt

några erinringar. Även jag biträder utredningsförslaget i denna del.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första stycket av förevarande

paragraf, att talan enligt 21 § förs hos patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning genom besvär inom två månader från beslutets

dag och att den som vill besvära sig skall erlägga fastställd besvärsavgift

inom samma tid. Storleken av besvärsavgiften kommer att fastställas i tilllämpningskungörelsen.

Andra stycket

I fråga om rätt till talan mot besvärsavdelningens beslut har utredningen

förordat, att samma ordning tillämpas som den svenska patentlagkommittén

föreslog i fråga om patentärenden och som innebar, att talerätt skulle

tillkomma både sökanden och invändare och att prövningen av besvär över

beslut av besvärsavdelningen skulle ankomma på regeringsrätten (jfr dock

25 § PatL). Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket

uttalat sig mot förslaget i denna del. Verket ifrågasätter, om det inte räcker

med en överinstans, besvärsavdelningen. Det har ansetts tillräckligt för

namnärenden (35 § tredje stycket namnlagen). Den önskade snabbheten i

handläggning av mönsterärenden skulle enligt verkets mening gagnas härav.

I övrigt har inte någon av remissinstanserna ifrågasatt annat än

att sökanden skall kunna föra talan mot beslut av besvärsavdelningen,

om delta har gått honom emot. Meningarna har däremot varit delade i frågan,

om också invändare bör ges talerätt. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt

utredningsförslaget i denna del. Förvaltningsdomstolskommittén

erinrar om att kommittén på sin tid tillstyrkte patentlagkommitténs förslag

att invändare i patentmål skulle få föra talan mot besvärsavdelningens beslut

men att departementsförslaget till ny patentlag inte innehöll någon

regel om sådan talerätt för invändare. I propositionen framhölls, att gällande

bestämmelser om talerätt bör behållas i avvaktan på resultatet av den

pågående utredningen om en gemensam nordisk besvärsinstans i patentärenden.

Förvaltningsdomstolskommittén påpekar, att de nordiska mönsterskyddsutredningarna

inte har föreslagit någon nordisk gemenskap när det

gäller mönsterregistrering. Om man godtar denna ståndpunkt, finns det

enligt kommittén ingen anledning att för mönsterärendenas del skjuta upp

ställningstagandet till frågan om invändares talerätt. Kommittén tillstyrker

därför att utredningsförslaget om invändares talerätt genomförs. KF,

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Sveriges advokatsamfund samt patent- och registreringsverket avstyrker

däremot förslaget och anser att invändares talerätt bör regleras på samma

sätt som i 25 § departementsförslaget till patentlag (numera 25 § PatL). —

Förslaget att regeringsrätten skall vara besvärsinstans har inte rönt några

erinringar under remissbehandlingen.

hrån principiella synpunkter anser jag att samma instansordning hör

gälla i mönsterärenden som i patentärenden. Enligt 25 § PatL gäller, att invändare

inte får föra talan mot beslut av besvärsavdelningen. Regleringen

grundar sig dock inte på ett slutligt ställningstagande i frågan utan är betingad

av att det ansetts olämpligt att ändra den nuvarande instansordningen,

innan resultatet föreligger av utredningen om upprättande av en

gemensam nordisk besvärsinstans för patentärenden. Eftersom slutlig ställning

ännu inte har tagits till det nyligen framlagda förslaget om en sådan

besvärsinstans (NU 1968:1), är det för tidigt att uttala sig om vilken ordning

som framdeles kommer att gälla på patentområdet. Under dessa förhållanden

är jag inte heller för mönsterlagstiftningens del beredd att nu ta

ställning till frågan om invändares talerätt. Jag förordar därför, att den nuvarande

instansordningen och nu gällande regler om talerätt inte rubbas

f. n. och att frågan om rätt för invändare i mönsterärenden att föra talan

mot besvärsavdelningens beslut övervägs på nytt i samband med prövningen

av förslaget om inrättande av en nordisk besvärsinstans för patentärenden.

Eftersom ett ställningstagande till detta förslag torde ske inom en nära

framtid och kanske redan innan den nya mönsterskyddslagen träder i kraft,

bhr den praktiska betydelsen av att frågan om invändares talerätt skjuts

på framtiden under alla förhållanden ringa.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i andra stycket första punkten

av förevarande paragraf, att talan mot beslut på besvärsavdelningen får

föras av sökanden, om beslutet har gatt honom emot, och i andra punkten

av samma stycke, att talan skall föras hos Kungl. Maj :t inom två månader

från beslutets dag. Att endast slutligt beslut kan överklagas framgår av 21 §.

Bes\årsavgift skall inte erläggas. Besvären skall som nämnts prövas av regeringsrätten.

I samband med att den nya mönsterskyddslagen genomförs

bör en mindre ändring göras i 2 § 14ro) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj :ts regeringsrätt. I hänvisningen till »mål om registrering av

mönster och modeller» bör sålunda orden »och modeller» utgå. Förslag till

sådan lagändring kommer att läggas fram i särskild ordning.

Någon form för anförande av besvär har inte föreskrivits. Enligt allmän

förvaltningsprocessuell praxis skall emellertid besvär anföras skriftligen.

Telegrambesvär torde f. n. inte kunna godtas. Det bör dock anmärkas, att

de nordiska utredningarna om inrättande av en nordisk besvärsinstans för

patentärenden i sitt nyss omnämnda betänkande med förslag till överenskommelse

om en sådan besvärsinstans har föreslagit att besvär hos den nor
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

diska besvärsinstansen skall kunna anföras telegrafiskt (art. 17 andra

stycket i förslaget till överenskommelse, bet. s. 21). I 5 § i det nyligen

framlagda förslaget till förvaltningslag har upptagits en generell bestämmelse

om att som ingivande av handling till myndighet också gäller att

meddelande överbringas till myndigheten i form av telegram eller annan

fjärrskrift (SOU 1968:27 s. 90 f). Slutlig ställning har emellertid ännu inte

tagits till något av dessa förslag.

Det har inte ansetts påkallat att närmare reglera förfarandet hos besvärsavdelningen

eller i regeringsrätten. I allmänhet torde bestämmelserna om

förfarandet vid registreringsmyndigheten kunna tillämpas analogiskt. I frågor

som inte regleras genom dessa bestämmelser, t. ex. frågor om återförvisning,

får överinstanserna träffa avgöranden med ledning av allmän förvaltningsprocessuell

praxis. Officialprincipen tillämpas även i överinstans.

Prövningen där är således inte begränsad till enbart det material som förelåg

i underinstansen. Såväl överinstansen som parterna själva kan föra in

nytt material och part äger åberopa nya bevis och framföra nya skäl. Reformatio

in pejus är således inte utesluten. I överensstämmelse med officialprincipen

avser prövningen i överinstans liksom vid registreringsmyndigheten

först och främst att ansökningen blir sakligt sett riktigt bedömd.

Ingenting hindrar därför att nytt material, som hänför sig till annat i ansökningen

än det som utgjorde grund för beslut i lägre instans, kommer

under bedömande i överinstansen. Registreringsmyndigheten har t. ex. avslagit

ansökningen därför att nyhetskravet inte är uppfyllt. Om överinstansen

väl finner att nyhetskravet är uppfyllt men däremot anser att sökanden

inte är rätt innehavare av mönstret, kan den avslå ansökningen på denna

grund. På liknande sätt kan invändare i besvärsavdelningen åberopa andra

omständigheter än dem som han har anfört till grund för invändningen vid

registreringsmyndigheten.

23 §

Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag och innehåller regler

om kungörande av beslut om mönsterregistrering m. in.

I 9 § första stycket ML föreskrivs, att om ansökningshandlingarna är fullständiga

och anledning inte har förekommit att avslå ansökningen, mönstret

skall registreras samt intyg härom och om dagen då ansökningen inkom

hållas sökanden till handa, varvid ett av de inlämnade exemplaren av mönstret

skall fästas vid intyget. Enligt andra stycket i samma paragraf skall kungörelse

om registreringen införas i allmänna tidningarna genom registreringsmyndighetens

försorg.

Första stycket

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf i förslaget överensstämmer

i sak väsentligen med nu gällande föreskrifter. De innebär sa
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

lunda, att om ansökan om mönsterregistrering bifalls och beslut härom

vinner laga kraft, mönstret skall tas in i mönsterregistret och registreringen

kungöras. Av 9 § framgår, att det är patent- och registreringsverket som

har att i egenskap av registreringsmyndighet föra mönslerregistret.

Vid 21 § har framhållits, att ett beslut att bifalla ansökan om mönsterregistrering

får anses vinna laga kraft omedelbart, om någon invändning

inte har gjorts. Mönstret förs i så fall in i registret redan i anslutning till

beslutet. Har invändning gjorts, vinner beslutet däremot inte laga kraft, förrän

två månader har förflutit från dagen för beslutet. Registreringsåtgärden

får då anstå till dess att beslutet har vunnit laga kraft. Regeringsrättens

beslut vinner laga kraft omedelbart och skall således leda till registrering

utan dröjsmål.

Vid tillämpning av 28, 31 och 38 §§ i den nya lagen skall ett mönster

anses registrerat den dag då mönstret enligt förevarande paragraf togs in i

registret.

Vilka uppgifter som skall tas in i registret får regleras i tillämpningskungörelsen.

Det är viktigt, att registret innehåller en bild, som visar mönstret.

När samregistrering sker enligt 11 §, bör samtliga mönster samlas under

ett gemensamt registreringsnummer. Föreskriften i denna paragraf, att

»mönstret» skall tas in i registret, avser sålunda vart och ett av de samregistrerade

mönstren. Dessa skall följaktligen också representeras genom var

sin bild.

Lagakraftvunnet beslut om bifall till ansökan om mönsterregistrering

skall enligt första stycket kungöras. Allmänheten, som genom kungörelsen

enligt 18 § har fått kännedom om ansökningen och om mönstrets utseende,

får genom kungörelsen enligt förevarande paragraf besked om att ansökningen

har bifallits genom ett slutligt beslut och att mönstret har registrerats.

Kungörelsen tas in i den tidskrift som är avsedd för kungörande av

ansökningarna. Under det att kungörelse om ansökan som ett led i invändningsförfarandet

skall innehålla en bild av mönstret, behöver kungörelse

av beslut om registrering inte innehålla sådan bild. En hänvisning till den

tidigare kungörelsen är tillräcklig. Kan mönstret återges på nytt utan nämnvärda

kostnader, är det dock en fördel att bilden tas med även i den slutliga

kungörelsen.

Andra stycket

Som ett komplement till bestämmelsen i första stycket föreskrivs i andra

stycket, att även lagakraftvunnet beslut att avskriva eller avslå en ansökan

som har kungjorts enligt 18 § skall kungöras. Sedan en ansökan har gjorts

offentlig, blir således allmänheten alltid underrättad om det slutliga beslut

som fattas i ärendet.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Det har inte ansetts nödvändigt att i lagen ta in föreskrift om att registreringsbevis

skall utfärdas. Sådant bevis tilläggs inte någon rättslig betydelse.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om skyddstiden.

Enligt 11 § ML består skyddet för registrerat mönster under fem år, räknat

från den dag då ansökningen inkom till registreringsmyndigheten.

Första punkten

I denna bestämmelse föreskrivs, i överensstämmelse med vad jag har anfört

i den allmänna motiveringen, att mönsterregistrering gäller under fem

år, räknat från den dag då ansökan om registrering gjordes, och att registrering

på begäran kan förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Skyddstidens utgångspunkt är den dag då ansökan om registrering görs

här i riket. En remissinstans har föreslagit, att detta framhävs tydligare för

att klargöra att konventionsprioritet inte inverkar på skyddstidens längd.

Detta är emellertid onödigt, eftersom det av 8 § framgår att prioritet är av

betydelse bara vid tillämpning av nyhetsregeln i 2 § och av bestämmelsen om

föranvändarrätt i 6 §. Att skyddstiden räknas från ansökningsdagen innebär

inte utan vidare att skydd för mönstret åtnjuts från den dagen. Mönsterrätt

uppkommer genom registreringen och dessförinnan gäller bara ett villkorligt

skydd. Om handling i ärendet på begäran hålls hemlig, inträder

skydd mot intrång först när sekretessen hävs. Hithörande frågor behandlas

närmare vid 19 och 38 §§ departementsförslaget.

Ett visst villkorligt skydd gäller även under respittiden för erläggande av

förnyelseavgift enligt 25 §. Att som en remissinstans har föreslagit ta in

erinran härom även i förevarande paragraf har jag inte ansett påkallat.

Andra punkten

Som några remissinstanser har föreslagit bör i lagen anges, att förnyelseperiod

löper från utgången av föregående period. Föreskrift härom har

tagits upp i andra punkten av förevarande paragraf. Enligt 1 § lagen den

30 maj 1930 (nr 173) om beräkning av lagstadgad tid kommer förnyelseperioden

att börja löpa dagen efter föregående periods utgång och sluta den

dag som motsvarar föregående periods sista dag.

Mönsterrättens fortbestånd förutsätter inte att mönstret är i bruk. Pariskonventionen

art. 5 B föreskriver, att mönsterskydd inte förverkas genom

»försummelse att utöva mönsterrätten».

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

199

25 §

Paragrafen motsvarar 25 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om förnyelse av registrering.

Skyddstiden enligt ML är som nämnts fem år och den kan inte förlängas.

Enligt 24 § departementsförslaget gäller mönsterregistrering till dess fem år

har förflutit från den dag då ansökan om registrering gjordes och kan registreringen

på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Första stycket

Uppdelningen av skyddstiden i perioder tjänar det ur både allmän och

enskild synvinkel angelägna syftet att mönster, som inte längre är rnarknadsdugligt

eller av annan anledning har förlorat betydelse, inte skall belasta

registret under lång tid därefter. Syftet skulle tydligen förfelas, om

mönsterhavaren redan från början kunde begära förlängning av skyddstiden.

Utredningen har därför föreslagit att förnyelse skall kunna begäras

tidigast ett år före utgången av löpande registreringsperiod. Förslaget har

inte rönt erinringar under remissbehandlingen och bör godtas.

Enligt Pariskonventionen art. 5bis 1 är konventionsstaterna skyldiga att

medge en respittid om minst sex månader för erläggande av avgift för upprätthållande

av rättigheter som tillhör den industriella äganderätten. Det

har varit föremål för delade meningar, om frist måste medges också för

själva begäran om förnyelse. Mönsterskyddsutredningen har emellertid av

praktiska skäl föreslagit, att anstånd med både begäran om förnyelse och

betalning av förnyelseavgift skall medges under en tid av sex månader,

räknat från utgången av den föregående registreringsperioden, under förutsättning

att en särskild tilläggsavgift betalas.

Vid remissbehandlingen har förslaget att införa en respittid också för

begäran om förnyelse av registrering avstyrkts av Svea hovrätt och RÅ. Det

kan enligt hovrättens mening vara av betydande intresse för den som inte

är mönsterhavare men som efter skyddstiden vill använda mönstret att vid

registreringsperiodens utgång få veta, om mönsterhavaren har utnyttjat rätten

att begära förnyelse. Enligt RÅ leder den föreslagna regeln till att frågan

huruvida mönsterskyddet består efter utgången av löpande registreringsperiod

kan hållas svävande till dess respittiden har gått till ända. Om

anstånd i enlighet med vad Pariskonventionen föreskriver medges endast

beträffande avgiftsbetalningen, undviks ett sådant ovisst rättstillstånd i de

fall då mönsterhavaren inte avser att förnya registreringen. Man behöver

enligt RÅ knappast räkna med att framställningar om förnyelse i någon

större utsträckning görs enbart för att rättsläget skall hållas ovisst under

respittiden.

Med hänsyn till den ovisshet som råder rörande Pariskonventionens innebörd

i detta hänseende och då man från de övriga nordiska ländernas

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

sida under departementsöverläggningarna uttalat starka önskemål om att

utredningsförslaget följs på denna punkt, har jag för egen del stannat för

att biträda detta förslag. De under remissbehandlingen påtalade olägenheterna

av att det under en tid av högst sex månader efter en registreringsperiods

utgång kan råda ovisshet om mönsterskyddet består eller inte blir

sannolikt inte så besvärande i praktiken.

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i första stycket, att ansökan

om förnyelse av registrering skall göras skriftligen hos registreringsmyndigheten

tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av

löpande registreringsperiod (första punkten) samt att inom samma tid

skall erläggas i 48 § angivna förnyelse- och tilläggsavgifter, vid påföljd

att ansökningen avslås (andra punkten). Jag återkommer till frågan om

avgifterna vid 48 §.

Rätt att begära förnyelse tillkommer i första hand mönsterhavaren, dvs.

den som är antecknad i registret som innehavare av mönstret. Mera tveksamt

är, om t. ex. en licenstagare skall kunna begära förnyelse. Enligt 22 §

VmL kan endast registreringshavaren ansöka om förnyelse av varumärkesregistrering.

När det gäller mönster är det emellertid många gånger så, att

det är en licenstagare som har det verkliga intresset av att registreringen

förnyas, medan mönsterhavaren själv kanske är mera ointresserad. Härtill

kommer, att den möjlighet som står en licenstagare beträffande ett varumärke

till buds att själv söka ny registrering för märket, om registreringshavaren

inte låter förnya registreringen utan har gett upp varumärkesrätten,

saknar motsvarighet när det gäller mönster. Det har därför inte ansetts

motiverat att utesluta andra än mönsterhavaren från rätten att söka förnyelse.

Om annan än den som senast är antecknad i registret som mönsterhavare

begär förnyelse, skall denna likväl verkställas i mönsterhavarens

namn, om den som söker förnyelse inte visar att han har förvärvat mönsterrätten.

Begäran om förnyelse skall ske skriftligen, men detta formkrav bör inte

tillämpas för strängt. Om sökanden t. ex. över postgiro betalar in förnyelseavgiften

och på talongen anger, att betalningen avser förnyelse av viss registrering,

bör kravet på skriftlighet anses uppfyllt. Det krävs alltså inte

med nödvändighet någon separat ansökan.

I paragrafen har inte tagits in någon föreskrift om att registreringsmyndigheten

skall underrätta mönsterhavaren om en begäran om förnyelse.

Detta hindrar dock inte att registreringsmyndigheten — på samma sätt som

i fråga om patent och varumärken — lämnar sådan service.

En framställning om förnyelse som görs för tidigt eller för sent skall

avslås. Detsamma gäller, om föreskrivna avgifter inte erläggs i rätt tid.

Avslagsbeslut kan överklagas genom besvär enligt 47 §. Vinner beslutet

laga kraft, utslocknar mönsterrätten definitivt. Avgifterna behöver inte

betalas samtidigt som ansökan om förnyelse görs men respitliden får givet
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

201

vis inte överskridas. Om förnyelseansökan görs och avgifterna betalas inom

respittiden och registreringen således förnyas, anses skyddet ha bestått även

under den gångna delen av respittiden, vilket bl. a. innebär att intrång som

har begåtts under denna tid kan beivras.

Ett registrerat mönster skall inte avföras ur registret, förrän respittiden

bar löpt ut utan att förnyelse skett. Å andra sidan skall skyddet anses ha

upphört vid utgången av föregående period, om förnyelse inte kommer till

stånd, vare sig detta beror på att förnyelse inte begärts eller att ansökan om

förnyelse gjorts för sent eller att avgiftsbetalningen försummats.

En ansökan om förnyelse kan vara oklar eller ofullständig eller uppvisa

andra brister i formellt hänseende än som hänför sig till avgiftsbetalningen,

och sökanden bör då — liksom när det gäller en registreringsansökan — få

föreläggande att avhjälpa bristen. I fråga om föreläggandets innehåll och

utformning gäller detsamma som beträffande motsvarande förelägganden

i ärenden om ansökan om registrering och jag hänvisar i den delen till vad

jag har anfört vid 14 §. Det är att märka att underlåtenhet att efterkomma

föreläggandet skall föranleda att förnyelseansökningen avslås. Den kan

således inte avskrivas, vilket sammanhänger med att det inte såsom när

det gäller en registreringsansökan finns möjlighet att få ansökningen återupptagen.

Andra stycket

För att allmänheten skall bli underrättad om verkställda förnyelser skall

enligt andra stycket förnyelse av registrering kungöras. Kungörelse sker i

den ordning som är föreskriven beträffande kungörande av ansökningar och

registreringar.

Licens, överlåtelse m. m.

26 §

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse

om överlåtelse av licens till registrerat mönster. ML saknar regler om

licens. Förevarande paragraf har delvis sin motsvarighet i 43 § PatL.

Med licens avses här sådan rätt att utnyttja ett registrerat mönster, dvs.

nyttjanderätt, som mönsterhavaren har upplåtit till annan. En sådan rättighet

kan vara mer eller mindre omfattande i olika hänseenden. Upplåtelsen

kan avse antingen en ensamrätt att utnyttja mönstret (ensamlicens) eller

vara begränsad på sådant sätt att ytterligare licenser kan upplåtas till

mönstret (enkel licens). Förhållandena i samband med mönsterrättsupplåtelser

kan över huvud taget vara så skiftande, att en fullständig reglering av

licensavtalet och dess rättsföljder inte är möjlig. Liksom i PatL har föreskrift

i ämnet ansetts nödvändig bara i ett avseende, nämligen i fråga om

rätt för licenstagare att överlåta licensen vidare.

7*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första punkten

Licensavtal förutsätter i allmänhet ett visst förtroendeförhållande mellan

parterna och ofta också möjlighet för mönsterhavaren att kontrollera att

licensen utnyttjas på överenskommet sätt. Mönsterhavarens underlåtenhet

att i samband med licensavtal förbjuda vidareöverlåtelse bör därför inte

automatiskt få till följd att sådan överlåtelse blir tillåten. En licenstagare,

som vill skaffa sig rätt att överlåta sin licens, bör vara hänvisad att träffa

särskild överenskommelse härom med mönsterhavaren. Detta är också innebörden

av den reglering av motsvarande spörsmål som för upphovsrättens,

varumärkesrättens och patenträttens del har skett i 28 § första punkten

UhL resp. 34 § andra stycket VmL och 43 § PatL.

Som utredningen har förutsatt bör detsamma gälla i fråga om underupplåtelse,

dvs. partiell överlåtelse, av licens (underlicens). Enligt utredningens

förslag inbegrips sådan upplåtelse i uttrycket överlåtelse. Hovrätten för

Västra Sverige har emellertid i sitt remissyttrande förordat, att underupplåtelse

nämns i lagen vid sidan av överlåtelse. Hovrätten anser det vara av

värde i sammanhanget att klart skilja mellan underupplåtelse och överlåtelse

av nyttjanderätt. En sådan skillnad har enligt hovrätten markerats

bl. a. i arrendelagen (7 och 8 §§) och i hyreslagstiftningssakkunnigas betänkande

(SOU 1966:14 s. 35 ff (32—39 §§), jfr s. 344 f och numera även

32—40 §§ lagen den 28 maj 1968 (nr 346) angående ändring i lagen den

14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Hovrätten framhåller,

att distinktionen får praktisk betydelse genom att licenshavaren endast

vid underupplåtelse står kvar som berättigad i förhållande till mönsterhavaren

och tredje man.

Att man i fråga om vissa andra nyttjanderätter, såsom arrende och hyra,

har skilt mellan överlåtelse och underupplåtelse motiveras av att rättsinstituten

på dessa områden har reglerats på olika sätt. I förevarande sammanhang

är det emellertid onödigt att göra en sådan uppdelning, eftersom både

vidareöverlåtelse och underupplåtelse skall omfattas av lagens förbud. Det

bör alltså vara tillräckligt att på sätt som har skett i nyssnämnda lagrum i

UhL, VmL och PatL nämna endast förbud mot överlåtelse.

I enlighet med vad jag nu har anfört föreskrivs i första punkten av förevarande

paragraf, att om mönsterhavaren har medgett annan rätt att yrkesmässigt

utnyttja mönstret (licens), denne äger överlåta sin rätt vidare endast

om avtal har träffats därom. Liksom enligt UhL, VmL och PatL är överlåtelseförbudet

dispositivt.

Andra och tredje punkterna

För ett speciellt fall bör dock undantag göras från överlåtelseförbudet.

Om licensen ingår i en rörelse, synes licenstagarens intresse att kunna överlåta

sin rörelse med alla därtill hörande rättigheter väga tyngre än möns
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

terhavarens intresse av att öva kontroll över hur licensen utnyttjas. Det får

anses olämpligt, att mönsterhavaren skall kunna göra en sådan överlåtelse

om intet genom att motsätta sig licensens övergång. Synpunkter av liknande

art ligger till grund för bestämmelsen i 28 § andra punkten UhL, att om

den överlåtna rättigheten ingår i en rörelse, den får överlåtas i samband med

överlåtelse av rörelsen eller del av denna. Denna bestämmelse bör kunna

tjäna som förebild för en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen. I

28 § andra punkten UhL föreskrivs emellertid också, att om vidareöverlåtelse

av rätten sker i samband med överlåtelse av rörelse, överlåtaren dock alltjämt

svarar för att avtalet fullgörs. Mönsterskyddsutredningen har inte funnit

skäl att föreslå någon motsvarande bestämmelse i lagen om mönster

men har framhållit att någon skillnad i sak inte åsyftas. För att undvika

motsatsslut anser jag dock att överensstämmelse bör råda mellan de båda

lagarna på denna punkt. En sådan överensstämmelse är ändamålsenlig med

hänsyn särskilt till att förslaget till mönsterskyddslag — som jag har

nämnt i den allmänna motiveringen — förutsätter möjligheten av s.k.

dubbelt skydd, dvs. att alster av brukskonst, som har registrerats som

mönster, åtnjuter skydd också enligt upphovsrättslagstiftningen.

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i andra punkten av förevarande

paragraf, att om licens ingår i en rörelse, den får överlåtas i samband

med överlåtelse av rörelsen, om annat inte har avtalats, samt i tredje

punkten, att i sådant fall överlåtaren alltjämt svarar för att licensavtalet

fullgörs. Den mot andra punkten svarande undantagsregeln i 28 § UhL har

utformats så, att det klart framgår, att om licens utövas bara i en del av

en rörelse, överlåtelse av licensen kan ske i samband med överlåtelse av

denna del av rörelsen. Någon sådan precisering har inte gjorts i andra

punkten av nu förevarande paragraf i förslaget. Detta betingas emellertid

uteslutande av önskemålet att få full överensstämmelse med bl. a. föreskriften

i 6 § andra stycket i förslaget om överlåtelse av föranvändarrätt.

Någon saklig skillnad i förhållande till 28 § UhL är inte åsyftad. En mönsterrättslicens

skall alltså lika väl som en upphovsrätt eller en föranvändarrätt

till mönster kunna överlåtas i samband med överlåtelse av den del av en

rörelse i vilken licensen ingår.

Som jag tidigare har nämnt innefattar lagförslaget i övrigt inte någon reglering

av frivilliga licensavtal, som alltså är underkastade allmänna avtalsrättsliga

regler. I det sammanhanget vill jag särskilt framhålla, att förslaget

inte innehåller någon bestämmelse om befogenhet för rätten att jämka avtalsvillkor

vid frivilliga licensupplåtelser. I en del lagar på förmögenhetsrättens

område har tagits upp generalklausuler av innebörd att domstol kan

jämka avtalsvillkor, när tillämpning därav skulle vara uppenbart stridande

mot god sed eller i övrigt otillbörlig. Så har skett bl. a. i 8 § skuldebrevslagen

och i 9 § lagen den 18 juni 1949 (nr 345) om rätten till arbetstagares

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

uppfinningar samt i 29 § UhL. Det har dock inte ansetts lämpligt att införa

en motsvarande föreskrift i mönsterskyddslagen, eftersom denna lag —

med undantag för bestämmelsen i 26 § i förslaget -— över huvud taget inte

reglerar avtalsförhållanden. Domstols rätt att jämka otillbörligt avtalsvillkor

torde emellertid numera anses följa av allmänna rättsgrundsatser och

kunna grundas på en analogisk tillämpning av 8 § skuldebrevslagen även

utanför dennas egentliga tillämpningsområde. Ingenting bör enligt min

mening hindra att så sker också på mönsterrättens område.

I departementsförslaget finns ytterligare bestämmelser om licens i 27 §

(anteckning av licens i mönsterregistret), 32 § (licenstagares rätt när registrering

överförs på annan) och 42 § (vissa underrättelser rörande rättegång).

Regler om tvångslicens tas upp i 28—30 §§, och en särskild form av

tvångslicens behandlas i 37 §. Vissa regler i 32 § avser en obligatorisk rätt

för annan än rätt innehavare av mönstret att utnyttja detta, mycket påminnande

om föranvändarrätt.

27 §

Paragrafen motsvarar 27 § i utredningens förslag och upptar regler om

anteckning i mönsterregistret vid övergång av mönsterrätt m. m. och om

verkan av sådan anteckning. Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse

med 44 § PatL.

Första stycket

ML innehåller inte några regler om anteckning av licenser. I 12 § ML

föreskrivs emellertid, att om skyddsrätt övergår på annan, den handling

varigenom sådan övergång visas skall företes hos registringsmyndigheten

med anmälan om övergången. Till dess så har skett betraktas den som

skyddsrättens innehavare vilken senast finns antecknad i denna egenskap

hos myndigheten.

Det föreligger ett uppenbart behov av att kunna genom anteckning i mönsterregistret

ge publicitet åt rättshandlingar eller andra rättsfakta som medför

att mönsterrätt övergår från en person till annan. Som jag kommer att

utveckla närmare i det följande torde det också vara lämpligt att låta inträdet

av vissa rättsverkningar bli beroende av att sådan anteckning sker. Möjlighet

bör också öppnas att få sådan licensupplåtelse som avses i 26 § departementsförslaget

eller tvångslicens enligt bestämmelse i 28—30 §§ i förslaget

antecknad i mönsterregistret. Licenstagaren kan härigenom få sitt förvärv

offentliggjort och därmed beredas viss trygghet för att hans rätt respekteras

vid senare förfoganden över mönsterrätten.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket första punkten av förevarande

paragraf, att om mönsterrätt har övergått på annan eller licens

har upplåtits, anteckning därom på begäran skall göras i mönsterregistret.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bestämmelsen motsvarar 44 § första stycket PatL. I fråga om övergång av

mönsterrätt överensstämmer bestämmelsen väsentligen med vad som gäller

f. n. Den är tillämplig såväl när mönsterrätt har överlåtits som när rätten

bär övergått på grund av arv eller testamente eller genom bodelning.

En förutsättning för att anteckning om upplåtelse av licens skall ske är

att upplåtelsen har skett från den som är innehavare av mönsterrätten eller

från någon som själv är licenstagare och som har överlåtit sin licens vidare

i överensstämmelse med avtalet med mönsterhavaren — vilket i praktiken

framstår som en ny upplåtelse av licens — eller i samband med överlåtelse

av rörelse. Även underlicens kan antecknas i registret.

Både den från vilken mönsterrätten har övergått eller som har upplåtit en

licens och den som har förvärvat rätt till mönstret är behörig att begära anteckning

om överlåtelse resp. licens. Registreringsmyndigheten skall dock

i det senare fallet pröva, om det föreligger förutsättningar för anteckning.

För detta ändamål kan myndigheten fordra in t. ex. överlåtelsehandling eller

licensavtal. Är registreringsmyndigheten tveksam om riktigheten av innehållet

i handlingarna, kan sökanden anmodas att styrka sin rätt på annat

sätt. I vissa fall kan det ligga i parternas intresse att inte hela överlåtelseeller

licensavtalet ges in till myndigheten och därigenom blir offentligt. Det

får avgöras från fall till fall, om en åberopad transumt av avtalet räcker.

Om en licens har upphört att gälla, kan det uppenbarligen ligga i mönsterhavarens

eller licenstagarens intresse att registeranteckningen om

licensen avförs. I andra stycket andra punkten föreskrivs därför, att sådan

anteckning skall avföras, om det visas att licensen har upphört att gälla.

Bestämmelsen är ny inom mönsterrätten men den har sin motsvarighet i

34 § första stycket sista punkten VmL och i 44 § andra stycket PatL.

Andra stycket

I 28—30 §§ departementsförslaget upptages vissa bestämmelser om

tvångslicens, och enligt 32 § andra stycket har den som frånkänns en mönsterregistrering

under vissa betingelser en med tvångslicens närbesläktad

rätt att utnyttja mönstret även efter det han frånkänts registreringen.

Bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf om anteckning

rörande licensupplåtelse bör äga motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens

och rätt enligt 32 § andra stycket. Efter mönster av 44 § tredje stycket

PatL har en erinran härom tagits in i andra stycket av nu förevarande

paragraf.

Tredje stycket

Samregistrering av flera mönster enligt It § departementsförslaget bör

behållas som en enhet. Om överlåtelse av endast vissa av flera samregistre
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

rade mönster kunde antecknas i registret, skulle denna enhet brytas och

man skulle tvingas att dela upp samregistreringen i flera separata registreringar.

I tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivs därför, att när

flera mönster har tagits upp i samma registrering, övergång får registreras

bara om den omfattar samtliga mönster. Bestämmelsen innebär givetvis inte

någon materiellträttslig reglering. Ingenting hindrar således att mönsterhavaren

överlåter rätten till ett eller några av flera samregistrerade mönster.

En sådan överlåtelse har rättsverkan mellan parterna på samma sätt som

varje annat avtal men kan inte registreras. Däremot föreligger inte hinder

att upplåtelse av licens till bara visst eller vissa av samregistrerade mönster

antecknas i registret

Fjärde stycket

Efter förebild av 33 § andra stycket VmL och 44 § fjärde stycket PatL

har i fjärde stycket av denna paragraf tagits upp föreskrift om den saklegitimerande

verkan av att någon står antecknad i mönsterregistret som

innehavare av mönsterrätt. Enligt bestämmelsen skall i mål eller ärende om

mönsterrätt såsom mönsterhavare anses den som senast har blivit införd i

registret i sådan egenskap. Meddelanden från registreringsmyndigheten kan

med hänsyn till denna föreskrift alltid sändas till den som står antecknad

i registret som mönsterhavare. Vidare kan mål om mönsterrätt alltid väckas

mot denne. Denna regel om saklegitimation innefattar dock självfallet

inte någon reglering av frågan vem som i det särskilda fallet faktiskt är rätt

innehavare av mönsterrätten. Den som är antecknad i registret som mönsterhavare

är följaktligen inte på denna grund ensam behörig att föra talan i

mål rörande mönsterrätten. I sådant mål gäller vanliga processuella regler

om talerätt och partssuccession. I rättegång om mönsterintrång måste käranden

givetvis styrka den materiella grunden för sin talan, dvs. bl.a. att

intrånget pågick under tid då han faktiskt var innehavare av mönsterrätten

eller att han i samband med förvärv av denna har fått skadeståndsanspråk

i anledning av intrånget överlåtet på sig. Förevarande bestämmelse utesluter

inte heller, att t.ex. en ogiltighetstalan riktas också mot den som efter

överlåtelse eller på annat sätt har blivit innehavare av mönsterrätten utan

att likväl ha låtit anteckna sig som mönsterhavare i registret.

28 §

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om tvångslicens. Den ansluter nära till 48 § PatL.

Gällande rätt. Regler om tvångslicens förekommer inte i ML.

Utredningen. Med tvångslicens avses ett av domstol lämnat tillstånd att

mot skäligt vederlag utnyttja ett mönster till vilket annan har mönsterrätt.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Tvångslicensens karaktär av ingrepp i mönsterrätten gör enligt utredningen

alt sådan licens bör komma i fråga endast när starka samhälleliga eller

samhällsekonomiska intressen framträder. Utredningen har mot denna bakgrund

stannat för att regler om tvångslicens bör komma i fråga bara i två

tall, nämligen vid tidigare utnyttjande i god tro av ett registrerat mönster

och när en tvångslicens kan motiveras av hänsyn till allmänt intresse av

synnerlig vikt.

I det förstnämnda fallet gäller det enligt utredningen att göra en rimlig

avvägning mellan hänsynen till å ena sidan mönsterhavarens intresse att själv

få bestämma licensgivningen och å andra sidan intresset hos den som utan

kännedom om ansökningen om mönsterregistrering har börjat yrkesmässigt

utnyttja mönstret, innan handlingarna i ansökningsärendet har blivit allmänt

tillgängliga, att få fortsätta utnyttjandet. En tvångslicensrätt i dessa

fall måste enligt utredningen få formen av en undantagsregel och bör

betingas av synnerliga skäl. De nordiska patentlagkommittéerna bedömde

frågan på samma sätt. Synnerliga skäl föreligger enligt utredningen när den

som har börjat utnyttja mönstret verkligen har lagt ned så betydande arbete

och kapital på varutillverkningen, att det skulle medföra omotiverad värdeförstörelse

att upphöra med tillverkningen, samt den licenssökande har varit

i kvalificerad god tro vid sitt utnyttjande, dvs. inte har känt till ansökningen

om mönsterregistrering och inte heller skäligen har kunnat skaffa

sig kännedom om den. Om han har haft grundad anledning misstänka att

någon har sökt registrering av mönstret eller har haft för avsikt att söka

registrering under åberopande av prioritet, måste han försöka skaffa sig

kännedom om dessa förhållanden, innan han börjar sin tillverkning. Annars

uppfyller han inte kravet på god tro. Enligt utredningen torde hithörande

fall av tvångslicens sällan bli aktuella, eftersom utnyttjandet skall

ha påbörjats antingen under prioritetstiden eller under den tid då ansökningshandlingarna

här i landet varit hemliga enligt sekretessbestämmelserna

i 20 § i utredningens förslag. I båda fallen rör det sig om en tidrymd av

högst sex månader. Har det yrkesmässiga utnyttjandet av mönstret tagit

sin början redan före prioritetsdagen eller ansökningsdagen, blir i princip

reglerna om föranvändarrätt i stället tillämpliga. Liksom när det gäller föranvändarrätt

bör enligt utredningen med yrkesmässigt utnyttjande jämställas

att den licenssökande har vidtagit väsentliga åtgärder för att här i landet

yrkesmässigt utnyttja mönstret.

På grundval av dessa överväganden har utredningen i 28 § första stycket

första punkten i utredningsförslaget tagit upp bestämmelse av innebörd, att

den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om registrering av

mönster blev allmänt tillgängliga, här i landet yrkesmässigt utnyttjade

mönstret utan att rätt enligt 6 § (dvs. föranvändarrätt) tillkommer honom

äger — om ansökningen leder till registrering — erhålla tvångslicens att

utnyttja mönstret, om synnerliga skäl är därtill samt han saknat kännedom

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

om ansökningen och inte heller skäligen har kunnat skaffa sig kännedom

därom. Enligt andra punkten i samma lagrum i förslaget tillkommer rätt

till sådan tvångslicens under motsvarande förutsättningar den som har vidtagit

väsentliga åtgärder för att här i landet yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Vad angår frågan huruvida tvångslicens bör medges av hänsyn till allmänt

intresse av synnerlig vikt har utredningen varit mycket tveksam, inte

minst därför att de övriga nordiska mönsterkommittéerna inte har tagit

upp regler härom i sina förslag, främst under hänvisning till att mönster

aldrig eller ytterst sällan kan sägas ha sådant allmänt intresse att en regel

om tvångslicens skulle få någon praktisk funktion. Man får emellertid enligt

utredningen inte underskatta den betydelse från allmän synpunkt som

nyttomönstren kan ha i vissa fall. Inom säkerhetstjänsten, sjukvården,

kommunikationsväsendet, krigsmakten osv. kan behovet av tillgång till ett

registrerat mönster vara framträdande. Undantagsvis är det tänkbart, att

en uppenbart oskälig prissättning, vägrad licensgivning eller en marknadsuppdelning

i anslutning till licenser beträffande en mönstervara, som är betydelsefull

ur allmän synvinkel, innefattar ett sådant missbruk av ensamrätten

att det allmänna intresset av en möjlighet till tvångslicens är av vikt.

Av dessa skäl har utredningen i 28 § andra stycket i sitt förslag tagit upp

en tvångslicensregel, som till innehållet helt överensstämmer med 47 § andra

stycket PatL och som innebär, att den som vill yrkesmässigt utnyttja ett

mönster, som är registrerat för annan, kan få tvångslicens därtill, när hänsyn

till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det. Regeln skall enligt utredningen

tillämpas restriktivt. Av kravet på att det allmänna intresset

skall vara av synnerlig vikt framgår motsättningsvis, att enskilt intresse av

att tvångslicens meddelas är utan betydelse.

I likhet med de övriga nordiska kommittéerna har utredningen inte ansett

det vara motiverat att föreslå motsvarighet till de båda andra fall av tvångslicens

som har tagits upp i PatL, nämligen vid icke-utövning av ensamrätten

och vid beroendeförhållanden.

Remissyttrandena. Enligt NO är de föreslagna reglerna om tvångslicens

i och för sig tillfredsställande från konkurrensteoretisk synpunkt men NO

varnar för att i alltför hög grad lita till den konkurrensfrämjande betydelsen

av möjligheten till tvångslicenser vid legala ensamrätter. Erfarenheterna

från andra områden tyder enligt NO snarast på att förekomsten och den

praktiska nyttan i konkurrenshänseende av tvångslicenser är relativt ringa.

Förslaget om tvångslicens vid utnyttjande i god tro av ett registrerat

mönster godtas allmänt. Vissa påpekanden görs dock. Hovrätten för Västra

Sverige erinrar om att mönsterrätten enligt 5 § andra stycket omfattar

endast varor, för vilka mönstret registrerats, och därmed likartade varor.

När mönstret nyttjas på andra varuslag, saknar en tillämpning av

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

28 § aktualitet. Denna begränsning bör komma till uttryck i lagtexten,

exempelvis genom att 5 § nämns vid sidan av 6 §. Regeln i 28 § i förslaget

att föranvändarrätt utesluter tvångslicens saknar motsvarighet i patentlagförslaget.

Hovrätten anser det emellertid tänkbart att även en föranvändare

kan ha intresse av en sådan licens, såsom då han har ändrat den allmänna

arten av nyttjandet efter det registreringsansökningen gjordes men innan

ansökningshandlingarna blev tillgängliga för allmänheten. Ett sålunda ändrat

utnyttjande omfattas ju inte av föranvändarrätten. Det kan möjligen

undantagsvis vara befogat, att tvångslicens meddelas i fall av nu angiven

art. I sådant fall bör orden »utan att rätt enligt 6 § tillkommer honom»

utgå ur lagtexten. Sveriges advokatsamfund framhåller att det är en förutsättning

för föranvändarrättens uppkomst att utnyttjandet inte gentemot

sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, utgjorde uppenbart

missbruk av kännedom om mönstret. Enligt samfundets mening bör

det komma till uttryck i lagtexten att samma förutsättning gäller vid tvångslicens

enligt 28 §. Hovrätten för Västra Sverige anser det naturligt att möjligheterna

till tvångslicens begränsas på samma sätt som gäller i fråga om

tvångslicens till patent. Enligt 48 § PatL får tvångslicens inte gå utöver

det nyttjande som ägde rum, då ansökningshandlingarna blev tillgängliga

för allmänheten (prop. 1966:40 s. 182; jfr s. 340 f, 363 f). Enligt hovrätten

bör således i 28 § i utredningens förslag orden »att utnyttja mönstret» bytas

ut mot »till utnyttjandet» (jfr prop. 1966:40 s. 363 f). Liknande förslag

görs av Sveriges advokatsamfund. Advokatsamfundet framhåller vidare att

orden »om ansökningen leder till registrering» synes ange att talan om

tvångslicens inte skall kunna anhängiggöras, förrän registrering har meddelats

på det mönster tvångslicensen skall avse. En sådan regel skulle göra

värdet av bestämmelsen i hög grad illusoriskt. Samfundet anser det inte tillräckligt

att departementschefen vid behandlingen av 48 § PatL har uttala!

att talan om tvångslicens kan anhängiggöras redan innan patent meddelats

och att licens som meddelas i anledning av sådan talan torde kunna avse

även utnyttjande som redan har ägt rum. Även om det får antas att uttalandet

skall äga tillämpning också när det gäller 28 § lagen om mönster, bör

departementschefens uppfattning till undvikande av missförstånd komma

till uttryck i själva lagtexten.

Förslaget att införa tvångslicens av hänsyn till allmänt intresse av synnerlig

vikt tillstyrks av de pris- och monopolkontrollerande myndigheterna,

men vissa av dessa anser att bestämmelsen bör skärpas eller i varje

fall tillämpas i större omfattning än utredningen har förordat. Statens prisoch

kartellnämnd uttalar sig sålunda för en utvidgning av möjligheterna

till tvångslicens. Utformningen av bestämmelserna i förslaget gör dem enligt

nämnden ur praktisk synpunkt ganska värdelösa som korrektiv mot missbruk

av det slag som utredningen har nämnt. Nämnden föreslår därför att

ordet »synnerlig» utgår ur lagtexten och att sålunda den som vill yrkes
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mässigt utnyttja mönster, som är registrerat för annan, skall kunna få

tvångslicens därtill, när hänsyn till allmänt intresse av vikt kräver det. Det

finns knappast anledning tro att de fall då bestämmelsen tillämpas blir

särskilt talrika och på något sätt skulle kunna komma att urholka mönsterrätten.

Även NO anser att ordet »synnerlig» bör utgå. IVäring sfrihet srådet

framhåller, att de föreslagna bestämmelserna är av särskilt intresse från

konkurrenssynpunkt. Om ett mönster utnyttjas för att genomföra konkurrensbegränsningsåtgärder

och det har fastslagits att dessa har skadlig verkan

samt godtagbar rättelse inte har kunnat åstadkommas inom ramen

för konkurrensbegränsningslagarna, bör ett tillräckligt klart allmänt intresse

anses föreligga för att tvångslicens skall kunna meddelas, om förutsättningar

härför föreligger i övrigt och en sådan licens anses ägnad att underlätta

upphävandet av den skadliga verkan. Också enligt NO bör stadgandet

bli tillämpligt bl. a. i fall då förhandling inför näringsfrihetsrådet inte har

lett till resultat utan den skadliga verkan av mönsterrätts utnyttjande kvarstår.

Även kommerskollegium anser att regeln blir ett naturligt komplement

till 1953 års konkurrensbegränsningslag.

Näringslivets organisationer ställer sig däremot avvisande och understryker,

att bestämmelsen i varje fall måste användas med stor varsamhet. SAF,

Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund

erinrar sålunda om att någon motsvarande bestämmelse inte har tagits in i

de övriga nordiska mönsterkommittéernas förslag. Utredningen har enligt

dessa organisationer inte påvisat något behov av bestämmelsen. De förordar

därför att den utgår och hänvisar i övrigt till vad de har anfört om tvångslicens

till patent i de nordiska industriförbundens gemensamma yttrande

över de nordiska patentlagförslagen (prop. 1966:40 s. 175). Även Stockholms

handelskammare ställer sig avvisande och anser att det finns risk för

att bestämmelsen kommer att missbrukas. Det praktiska behovet av en

tvångslicens i dessa fall torde vara synnerligen ringa. Som utredningen själv

har framhållit i annat sammanhang måste sådana fall där ett mönster verkligen

utgör den enda möjliga tekniska utformningen av en idé antas vara

mycket sällsynta. Sveriges grossistförbund framhåller, att även om regeln

är avsedd att tillämpas restriktivt, uttrycket »allmänt intresse av synnerlig

vikt» är mycket svårbestämbart. Detta medför att det är praktiskt taget

omöjligt att på förhand bedöma regelns konsekvenser. Inte minst med hänsyn

till önskvärdheten av en uniform nordisk lagstiftning föreslår förbundet

att tvångslicensregeln utgår ur lagförslaget. Handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län intar samma ståndpunkt.

Några remissinstanser tar särskilt upp frågan om prissättningens betydelse

för bestämmelsens tillämplighet. Statens pris- och kartellnämnd anser

att det bör vara tillräckligt för en tvångslicensgivning att ett pris har tagits

ut som med hänsyn till kostnaderna och övriga omständigheter är uppenbart

för högt (jfr 21 § konkurrensbegränsningslagen). Man bör därför inte

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

211

kräva att ett »uppenbart oskäligt» pris har tagits ut. Om utredningens uttalanden

innebär, att enbart en uppenbart oskälig prissättning på en vara skall

kunna medföra att tvångslicens beviljas, torde det enligt Svea hovrätt inte

överensstämma med vad som för patentens del har anförts i propositionen

med förslag till patentlag (prop. 1966:40 s. 179). Enligt propositionen fordras

dels att den patenterade uppfinningen angår en samhällsviktig funktion,

dels att de villkor under vilka uppfinningen tillhandahålls marknaden

uppenbart strider mot vad som är godtagbart ur allmän synpunkt. Om den

nu föreslagna bestämmelsen anses böra tas in i lagen om mönster, bör det

enligt hovrätten under den fortsatta behandlingen av förslaget klargöras, hur

uttrycket »allmänt intresse av synnerlig vikt» skall tolkas för mönsterrättens

del. Om uttrycket skall tolkas på samma sätt som i patentlagpropositionen,

fyller bestämmelsen enligt hovrätten knappast någon praktisk funktion,

eftersom det måste antas vara ytterst sällsynt att ett mönster har en

samhällsviktig funktion av sådan art som anges i nämnda proposition. Om

återigen bestämmelsen — som motiven närmast ger vid handen — innebär,

att under »allmänt intresse av synnerlig vikt» även faller oskälig prissättning,

skulle den eventuellt kunna användas för att förhindra olämplig monopolisering

av nyttomönster av förhållandevis lågt nyhetsvärde. Hovrätten

anser det emellertid lämpligare att förhindra tendenser till sådan monopolisering

genom en lagbestämmelse om viss begränsning av nyttomönsterskyddet

än genom en regel som ger möjlighet till tvångslicens från fall till

fall. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra Sverige.

Några remissinstanser anser det böra övervägas, om inte tvångslicens skall

kunna meddelas enbart på grund av icke-utövning av mönsterrätt. Detta

kan enligt NO framförallt bli aktuellt, om en person har mönsterrätt till samtliga

utformningar av en ide men inte utnyttjar dem alla. Statens pris- och

kartellnämnd finner det vara mindre lyckligt ur konsumentsynpunkt, om

ett större antal registrerade mönster aldrig används. Registreringen är inte

avsedd för en sådan lagringsverksamhet. Nämnden förordar att problemet

omprövas, när erfarenhet har vunnits av hur systemet fungerar i praktiken.

Departementschefen. Den genom mönsterregistreringen förvärvade ensamrätten

ger mönsterhavaren en monopolställning i fråga om rätten att

utnyttja mönstret. Han äger i princip ensam bestämma t. ex. priset på mönstervaror,

formerna för deras avsättning, i vilken utsträckning de får framställas

av andra osv. På grund av monopolställningen kan han kontrollera

i vilken omfattning och på vilka villkor varorna förs ut på marknaden. I

vissa lägen kan enskilda eller allmänna hänsyn påkalla en inskränkning av

denna rätt. Gällande lag om mönster saknar föreskrifter härom. Utredningen

förordar att det införs möjlighet att meddela tvångslicens i vissa fall. Enligt

utredningsförslaget skall tvångslicens kunna meddelas dels i vissa fall

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

när annan än sökanden vid tiden för ansökningshandlingarnas offentliggörande

och i god tro redan hade börjat utnyttja eller förbereda ett utnyttjande

av mönstret, dels när allmänt intresse av synnerlig vikt kräver att tvångslicens

meddelas annan än innehavaren av en registrerad mönsterrätt. Dessa

båda licensfall behandlas i det följande var för sig.

Första stycket

De bestämmelser om tvångslicens vid utnyttjande i god tro som utredningen

har tagit upp i 28 § första stycket i sitt förslag innebär i detalj följande.

Den som, när handlingarna i ärende om ansökan om registrering av

mönster blev offentliga, här i landet yrkesmässigt utnyttjade mönstret, utan

att s.k. föranvändarrätt tillkom honom, kan för det fall att ansökningen

leder till registrering erhålla tvångslicens att utnyttja mönstret, om synnerliga

skäl är därtill och han inte känt till ansökningen och inte heller skäligen

har kunnat skaffa sig kännedom om den. Rätt till tvångslicens tillkommer

under motsvarande förutsättningar också den som har vidtagit

väsentliga åtgärder för att yrkesmässigt utnyttja mönstret här i landet.

De sålunda föreslagna reglerna stämmer i huvudsak överens med föreskrifterna

i 48 § PatL om tvångslicens till patent. De har inte föranlett några

principiella erinringar under remissbehandlingen och bör enligt min mening

godtas i sina huvuddrag. I fråga om bestämmelsernas närmare utformning

och innebörd vill jag i anslutning till remissuttalandena anföra följande.

Som hovrätten för Västra Sverige har påpekat omfattar mönsterrätt endast

de varor för vilka mönstret har registrerats och därmed likartade varor

(5 § andra stycket departementsförslaget). Att mönstret kan utnyttjas

fritt för andra varukategorier och att således någon licens inte behövs för

sådant utnyttjande synes så självklart, att det får anses överflödigt att på

sätt som hovrätten har förordat göra en särskild erinran därom i lagtexten.

Den som har föranvändarrätt enligt 6 § behöver självfallet inte någon

tvångslicens enligt nu ifrågavarande regler. Det synes knappast nödvändigt

att detta som utredningen har föreslagit framgår av lagtexten genom en

hänvisning till 6 §. Hovrättens för Västra Sverige farhågor för att bestämmelsen

kan föranleda missförståndet att föranvändarrätt utesluter tvångslicens

till annan form av utnyttjande än sådan som omfattas av föranvändarrätten

anser jag ogrundade.

Tvångslicens bör inte få gå utöver det nyttjande som ägde rum, när handling

som visar mönstret blev tillgänglig för allmänheten. Detta bör som ett

par remissinstanser har förordat framgå av lagtexten.

Redan med den avfattning som bestämmelserna har fått i utredningsförslaget

står det enligt min mening klart att talan om tvångslicens — i likhet

med vad som gäller enligt 48 § PatL — kan väckas redan innan registrering

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

213

meddelas. Något sådant förtydligande i det avseendet som Sveriges advokatsamfund

efterlyst anser jag inte behövligt. Däremot förordar jag en uttrycklig

regel om att tvångslicens kan avse även tid innan mönstret registrerades.

Det säger sig självt att tvångslicens inte skall meddelas, om utnyttjandet

gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, utgjorde

ett uppenbart missbruk av kännedom om mönstret. De krav på kvalificerad

god tro och synnerliga skäl som jag i likhet med utredningen anser böra

uppställas som villkor för tvångslicens torde emellertid göra det överflödigt

att som advokatsamfundet har föreslagit meddela särskild föreskrift i detta

hänseende.

I enlighet med dessa överväganden har i första stycket av förevarande paragraf

i departementsförslaget tagits upp bestämmelser om tvångslicens

vid utnyttjande i god tro. I första punkten föreskrivs, att den som utan

kännedom om en ansökan om registrering av mönster och utan att skäligen

ha kunnat skaffa sig sådan kännedom utnyttjade mönstret yrkesmässigt

här i landet, när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig, kan

för det fall att ansökningen leder till registrering få tvångslicens till utnyttjandet,

om synnerliga skäl föreligger. Enligt andra punkten tillkommer

sådan rätt under motsvarande förutsättningar den som har vidtagit väsentliga

åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i landet. Enligt

tredje punkten slutligen kan tvångslicens som meddelas enligt dessa regler

avse även tid innan mönstret registrerades. Som jag har nämnt vid 23 §

anses ett mönster registrerat den dag då det togs in i mönsterregistret enligt

sistnämnda paragraf.

Uttrycket »tvångslicens till utnyttjandet» markerar att licensen inte får

avse annat utnyttjande än det som ägde rum när sådan handling i ansökningsärendet

som visar mönstret blev offentlig. Tvångslicensens yttersta

gränser får i princip bestämmas på samma sätt som när det gäller föranvändarrätt

enligt 6 §. Tillämpningen bör dock vara restriktiv. Syftet med

bestämmelsen — att undvika egendomsförstörelse — torde i regel kunna

uppnås, om man medger ett utnyttjande inom en snävare ram än föranvändarrätten

ger. Domstolen bör bestämma licensens omfattning med beaktande

av detta syfte.

Föreskrifterna i första stycket andra punkten torde inte kräva någon

ytterligare kommentar. Rörande innebörden av att den licenssökande skall

ha vidtagit väsentliga åtgärder för att yrkesmässigt utnyttja mönstret hänvisar

jag till vad jag har anfört vid 6 §.

Om en talan med begäran om tvångslicens väcks, innan mönstret har registrerats,

kan målet inte avgöras förrän registreringsansökningen bär blivit

slutligt prövad. Domen kan emellertid enligt tredje punkten ges retroaktiv

verkan. Härigenom uppnås, att tiden för licensen börjar samtidigt som

skyddstiden och att således licenstagaren skyddas mot påföljder för intrång

under hela denna tid.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kiingl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Andra stycket

I det följande behandlas frågan om tvångslicens av hänsyn till allmänna

intressen.

Enligt 28 § andra stycket i utredningens förslag kan den som vill yrkesmässigt

utnyttja mönster, som är registrerat för annan, få tvångslicens därtill

om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det. Vid remissbehandlingen

har meningarna varit delade. De pris- och monopolkontrollerande

myndigheterna tillstyrker förslaget, och vissa av dem anser att bestämmelserna

t.o.m. bör skärpas eller i varje fall tillämpas i större omfattning

än utredningen har tänkt sig. Näringslivets organisationer ställer sig

däremot mera kritiska och understryker att bestämmelserna i varje fall

måste användas med stor varsamhet.

Frågan huruvida tvångslicensbestämmelser av detta slag bör tas upp i

mönsterskyddslagen är av piuncipiell räckvidd. Lagen syftar till att stimulera

formgivarna till ett nyskapande, som kan komma allmänheten till godo

i form av nya, både estetiskt och funktionellt högvärdiga produkter. Tvångslicensbestämmelser

av den generella karaktär som här diskuteras är i viss

mån oförenliga med detta syfte. Ensamrätten till ett mönster kan å andra

sidan i vissa fall utnyttjas på ett sätt som strider mot viktiga samhällsintressen.

Konflikten blir särskilt kännbar, om likvärdiga ersättningsprodukter

av annan utformning inte finns att tillgå. I ett sådant läge bör det allmänna

enligt min mening kunna gripa in. I vissa fall kan rättelse åstadkommas

genom tillämpning av bestämmelser om prisövervakning eller om förhindrande

av konkurrensbegränsning. I andra fall åter torde konflikterna

kunna bemästras endast genom att man begränsar ensamrätten. Jag delar

därför utredningens uppfattning att möjlighet härtill bör skapas. Liksom

på patentområdet bör detta ske genom en tvångslicensbestämmelse av den

art som utredningen har föreslagit.

Några remissinstanser har ansett det böra övervägas att införa bestämmelse

om att tvångslicens också skall kunna meddelas enbart på grund av

icke-utövning av mönsterrätt — således oberoende av om allmänt intresse

av synnerlig vikt kan åberopas. Som en instans har framhållit kan detta

särskilt bli akLuellt, när en person har mönsterrätt till flera olika utformningar

av en idé men inte utnyttjar dem alla. I likhet med statens pris- och

kartellnämnd delar jag dock utredningens uppfattning, att det inte föreligger

något behov av en sådan regel utanför området för mönster som berör

allmänt intresse av synnerlig vikt. Och i fråga om sådant mönster torde den

av utredningen föreslagna bestämmelsen täcka behovet av möjligheter till

tvångslicens.

I enlighet med det sagda har den av utredningen föreslagna bestämmelsen

i ämnet — med smärre redaktionella jämkningar — tagits upp i andra stycket

av förevarande paragraf i departementsförslaget. Där föreskrivs sålunda,

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

215

att om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, den som

vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, kan få

tvångslicens därtill.

För att bestämmelsen skall kunna tillämpas fordras först och främst att

en tvångslicens är nödvändig för att ett allmänt intresse av synnerlig vikt

skall kunna tillgodoses. Det är här fråga om samhällsintressen som angår

säkerhetstjänsten, sjukvården, kommunikationsväsendet, försvaret och liknande

samhällsviktiga funktioner. Att det skall gälla ett intresse av synnerlig

vikt innebär både att de samhällsfunktioner som skall tillgodoses i och

för sig är av väsentlig betydelse och att det i det enskilda fallet är av vikt

att de tillgodoses genom en tvångslicens. Så kan anses vara fallet endast

om de villkor under vilka mönstret tillhandahålls marknaden av den som

innehar mönsterrätten eller av hans rättsinnehavare uppenbarligen inte är

godtagbara från allmän synpunkt och dessa missförhållanden inte kan rättas

till med andra medel. Det innebär att i första hand åtgärder bör vidtas

inom ramen för den lagstiftning som direkt syftar till att motverka osunda

företeelser inom näringslivet, t. ex. lagstiftningen mot konkurrensbegränsning.

I fråga om denna lagstiftnings tillämplighet på mönsterrättsområdet

hänvisar jag till mina uttalanden i den allmänna motiveringen.

En oskälig prissättning på mönstervaror kan motivera tvångslicens beträffande

mönster som är av betydelse för sådana viktiga samhällsfunktioner

som här har nämnts. Tvångslicens bör dock meddelas endast om priset

med hänsyn till framställningskostnaderna och övriga omständigheter

är uppenbart för högt.

En tillämpning av bestämmelsen kan bli aktuell i de sannolikt mycket

sällsynta fall då mönstret utgör den enda möjliga praktiska utformningen

av en teknisk idé. I ett sådant fall torde tvångslicens undantagsvis få tillgripas,

även om de villkor under vilka mönstervaran erbjuds på marknaden

inte kan betecknas som direkt oantagliga.

Jag vill understryka utredningens uttalande att bestämmelsen bör tillämpas

restriktivt. Det bör också betonas att den enskildes intresse av att få

tvångslicens är utan betydelse. Licenssökandens egna förhållanden kan sålunda

inte beaktas. Statliga, kommunala eller i övrigt allmännyttiga företag

bör principiellt inte tillerkännas någon privilegierad ställning. Självfallet

kan dock inom specialiserade branscher ett visst företag framstå som bärare

av det allmänna intresse som är i fråga och därvid i praktiken åberopa detta

även för egen del.

Bestämmelsen i andra stycket kan i och för sig tillämpas i fall då innehavaren

av mönsterrätten har helt underlåtit att utöva sin ensamrätt, men

endast under förutsättning att de föreskrivna villkoren för meddelande av

tvångslicens är uppfyllda. Som jag nyss nämnde har jag inte ansett det påkallat

att nu gå längre än så. Utvecklingen bör emellertid följas noggrant,

och som jag har antytt i den allmänna motiveringen kan en tendens till

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönsterregistrering i förråds- eller defensivsyfte få betydelse vid bestämmandet

av förnyelseavgifterna.

29 §

Paragrafen motsvarar 29 § i utredningens förslag och föreskriver vissa

allmänna villkor för rätten att få och utnyttja en tvångslicens. Bestämmelserna

syftar till att förhindra en onödig begränsning av mönsterhavarens

rättigheter. De saknar motsvarighet i ML. Reglerna har utformats efter förebild

av motsvarande föreskrifter i 49 § PatL.

Första stycket

För mönsterhavaren är det ofta av stor betydelse att licenshavarens produktion

uppfyller rimliga kvantitativa och kvalitativa krav. Förs mönstervaror

inte ut på marknaden i en omfattning som motsvarar efterfrågan eller

är de varor som marknadsförs undermåliga, kan mönstrets anseende hos

allmänheten skadas. Mönsterhavarens intresse i dessa hänseenden måste beaktas

vid prövningen av en ansökan om tvångslicens. I första stycket av förevarande

paragraf föreskrivs därför, att tvångslicens inte får meddelas annan

än den som kan antas ha förutsättningar att utnyttja mönstret på ett godtagbart

sätt och i överensstämmelse med licensen. Sökanden måste vara i

stånd att utnyttja mönstret själv eller genom sina anställda. Han bör dock

i viss utsträckning få anlita biträde av annan person eller annat företag,

men utnyttjandet måste ske i eller för sökandens egen verksamhet. Vid prövningen

skall också beaktas sökandens ekonomiska, tekniska och personella

förutsättningar att utnyttja mönstret i tillräcklig omfattning.

Andra stycket

Enligt andra stycket första punkten utgör tvångslicens inte hinder för

mönsterhavaren att själv utnyttja mönstret eller att upplåta licens. Detta

innebär, att tvångslicens inte kan ges i form av ensamlicens. Om marknadsförhållandena

är sådana, att en produktion kan bli lönande endast om konkurrens

är utesluten, medför bestämmelsen möjligen att tvångslicens inte

söks. Mönsterhavaren bör emellertid inte i något fall berövas möjligheten att

själv utnyttja mönstret eller upplåta licenser.

I princip bör en tvångslicens vara personlig i den meningen att den inte

skall kunna övergå på annan ens med samtycke av mönsterrättens innehavare.

Liksom när det gäller vanlig licensupplåtelse bör dock undantag göras för

det fall att tvångslicensen utnyttjas i en rörelse. I andra stycket andra punkten

föreskrivs i enlighet härmed, att tvångslicens kan övergå till annan endast

tillsammans med rörelse, i vilken den utnyttjas eller i vilken det är

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

217

avsett att utnyttjandet skall ske. Här åsyftas fall då rörelsen överlåts eller

övergår på annan på grund av arv, testamente, giftorätt, utmätning etc. Om

den nye innehavaren av tvångslicensen inte uppfyller kraven enligt paragrafens

första stycke, kan mönsterhavaren enligt 30 § få licensen upphävd

eller villkoren för denna jämkade. Förbudet mot överlåtelse av tvångslicens

i andra fall avser både totalöverlåtelse och upplåtelse av underlicenser.

30 §

Denna paragraf motsvarar 30 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om sättet för meddelande av tvångslicens och om upphävande

eller ändring av sådan licens. Paragrafen har ingen motsvarighet i ML. Den

ansluter nära till 50 § PatL.

Första punkten

Enligt bestämmelsen i första punkten av denna paragraf meddelas tvångslicens

av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning mönstret får utnyttjas

samt fastställer vederlaget och övriga villkor för licensen. Beslut om

tvångslicens meddelas på licenssökandens talan mot mönsterhavaren. I regel

torde förhandlingar mellan parterna om en frivillig licens föregå rättegången.

De villkor för en tvångslicens som rätten bestämmer skall grundas

på vad parterna har yrkat och åberopat i rättegången. Villkoren kan vara

mycket skiftande men bör i regel avse omfattningen av licensen, dvs. i vilka

hänseenden mönstret får utnyttjas till tid, rum, myckenhet osv. samt det

vederlag som skall betalas för utnyttjandet. I fråga om samtliga villkor

måste hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet. Mönsterhavarens

intresse att själv få bestämma över licensgivningen bör alltid beaktas.

Rättens prövning av i vilken omfattning tvångslicens skall gälla är i vissa

fall begränsad av de särskilda bestämmelserna om sådan licens. Så t. ex. får

tvångslicens enligt 28 § första stycket inte gå utöver sådant utnyttjande

som avses i paragrafen. I övrigt får tvångslicensens omfattning bestämmas

med hänsynstagande till omständigheterna i det enskilda fallet. Som allmän

regel gäller att tvångslicens inte bör ges vidare omfattning än som betingas

av det förhållande som ger rätt till licensen. Licensen kan t. ex. tidsbegränsas.

Även vid fastställande av vederlagets storlek skall de hänsyn beaktas som

ligger till grund för de tillämpliga reglerna om tvångslicens. En remissinstans

har förordat en uttrycklig bestämmelse om att vederlaget i fall som avses

i 28 § första stycket skall bestämmas lägre än vad som normalt skulle ha

utgått i vederlag för en licens. Någon sådan föreskrift har dock inte tagits

upp i departementsförslaget. Pariskonventionen art. 4 B föreskriver att utövning

av mönsterrätt under prioritetstid inte får leda till att någon rätt

uppkommer för tredje man, och denna bestämmelse medför att reglerna om

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

tvångslicens enligt 28 § första stycket bör tolkas och tillämpas restriktivt.

Vederlaget skall sålunda regelmässigt bestämmas så, att mönsterhavaren

får full ersättning för den förlust som tillfogas honom genom att tvångslicens

upplåts.

Har mönsterhavaren upplåtit frivilliga licenser till utnyttjande av mönstret,

kan de avgifter som har bestämts för sådana licenser vara vägledande,

när vederlag för tvångslicens skall fastställas. Avsteg från principen om full

ersättning bör emellertid kunna ske om mönsterhavaren har missbrukat sin

ställning. Ett sådant fall kan föreligga när fråga uppkommer att meddela

tvångslicens av hänsyn till allmänt intresse. Det kan tänkas att vederlaget

då bestäms så, att mönsterhavaren får ett sämre ekonomiskt utbyte av

mönstret sedan tvångslicens har meddelats än han hade dessförinnan. Det

bör dock erinras om att parterna i mål om tvångslicens äger disponera över

tvisteföremålet. Vederlag kan således inte dömas ut med lägre belopp än

licenssökanden har medgett.

Vederlag kan fastställas till ett belopp en gång för alla eller till en löpande

licensavgift. Sådan avgift kan t. ex. sättas i relation till produktionen av

den mönsterskyddade varan (royalty) eller bestämmas på annat sätt och

kan sättas att utgå i de terminer som anses lämpliga i det enskilda fallet.

Som särskilda villkor för tvångslicens kan föreskrivas att licenstagaren

skall ställa säkerhet för vederlaget eller att han skall iaktta andra särskilda

förpliktelser, t. ex. att den framställda varan skall märkas på visst sätt.

Vidare kan rätten bestämma särskilda regler för mönsterhavarens kontroll

av licenstagarens redovisningar, t. ex. när vederlag skall betalas i form av

royalty. Ett annat tänkbart villkor är att licenstagaren inte får anhängiggöra

talan om intrång i mönsterrätten utan mönsterhavarens medgivande.

Andra punkten

I andra punkten av förevarande paragraf har tagits upp bestämmelse om

befogenhet för rätten att upphäva en meddelad tvångslicens eller fastställa

nya villkor för denna, när väsentligt ändrade förhållanden påkallar det. Ett

fall när tillämpning av stadgandet kan komma i fråga är att tvångslicensen

har övergått på annan tillsammans med rörelse vari den har utnyttjats.

Även rättens förordnande att en tvångslicens skall upphävas eller att nya

licensvillkor skall gälla är beroende av att någon av de berörda parterna för

talan därom.

Upphörande av registrering m.m.

31 §

Paragrafen motsvarar 31 § i utredningens förslag. Den behandlar frågor

om hävande av mönsterregistrering.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

219

I 15 § första stycket ML föreskrivs, att när mönster har blivit registrerat

i strid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§ ML, var och en som anser sin rätt vara

förnärmad genom registreringen kan föra talan vid domstol om registreringens

upphävande. När det allmännas fördel påkallar det, äger även allmän

åklagare föra sådan talan.

Första stycket

Det ter sig naturligt, att en mönsterregistrering skall kunna hävas, om den

inte hade bort komma till stånd. En varumärkesregistrering kan upphävas

och ett patent kan förklaras ogiltigt. Detta gäller, trots att i båda dessa fall

skyddsrätten har kommit till efter en tämligen rigorös officialprövning i

fråga om skyddsförutsättningarna. Vid mönsterregistrering skall enligt förslaget

ske endast en begränsad officialgranskning. Det är därför särskilt angeläget

att ett mönster, som har registrerats trots att det inte uppfyller

skyddsförutsättningarna, kan avföras ur registret.

I första stycket första punkten av förevarande paragraf föreskrivs i enlighet

härmed, att om ett mönster har registrerats i strid mot 1—4 § och

hindret mot registreringen alltjämt föreligger, rätten skall på talan härom

häva registreringen. Hävningsanledningarna är begränsade till bristande

uppfyllelse av de väsentliga registreringsvillkoren, vilka har angetts genom

en hänvisning till 1—4 §. Motsättningsvis följer, att en registrering inte får

upphävas av andra anledningar.

I bestämmelsen kan tre typfall urskiljas. Det första fallet gäller en registrering,

som har meddelats för annan än den som är berättigad enligt 1 §,

dvs. för annan än den som har frambragt mönstret eller den till vilken hans

rätt har övergått. Det andra fallet avser en registrering, som har tillkommit

utan att de i 2 § angivna skyddsförutsättningarna är uppfyllda, dvs. trots

att mönstret inte väsentligen skiljer sig från vad som har blivit känt eller

skall anses ha blivit känt före den dag då registreringsansökningen gjordes.

Det tredje fallet slutligen hänför sig till de registreringshinder av olika slag

som har tagits upp i den s. k. hinderkatalogen i 4 §.

För att registreringen skall kunna hävas i det första fallet krävs att rätten

till mönstret har övergått på annan än sökanden innan registreringen

vann laga kraft och att den alltjämt tillkom den andre vid sistnämnda tidpunkt.

Däremot saknar det betydelse om rättigheten har uppkommit före

eller efter den dag då registreringsansökningen gjordes. Fn talan om hävande

av registreringen kan inte grundas på att den som uppgett sig ha förvärvat

mönsterrätten av en tidigare mönsterhavare inte har varit berättigad

att bli antecknad som mönsterhavare, t. ex. emedan något giltigt förvärv

inte har gjorts. Bestämmelsen avser endast sådana fall som brukar betecknas

som vindikationsfall, dvs. när den som har frambragt mönstret eller

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dennes rättsinnehavare begär att registreringen skall upphävas därför att

den har meddelats för annan än den berättigade. Om anspråket går ut på

att registreringen skall föras över på käranden, är 32 § tillämplig. Som regel

torde också den som anser sig ha rätt till ett mönster framför den registrerade

mönsterhavaren vara mest intresserad av att få registreringen överförd

på sig. Det kan dock finnas tillfällen, när han föredrar att få registreringen

hävd. Talerätt har emellertid i dessa fall tillagts endast den som påstår sig

vara och vid tiden för registreringen ha varit berättigad till mönstret.

Hävande av en mönsterregistrering som har tillkommit utan att de i 2 §

angivna skyddsförutsättningarna är uppfyllda ifrågakommer i första hand

när de allmänna kraven på nyhet och skillnad inte har uppfyllts. Förevarande

bestämmelse kan emellertid bli tillämplig också när sådana s. k.

fingerade nyhetshinder har förelegat som avses i 2 § andra stycket sista

punkten. Dessa situationer kännetecknas av att mönstret framgår av en

äldre ansökan om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,

vilken ännu inte hade gjorts tillgänglig för allmänheten, när ansökningen

om mönsterregistrering gjordes. Hänvisningen i förevarande paragraf till

3 § innebär att också de undantag från bestämmelserna i 2 § som har tagits

upp i 3 § skall beaktas.

Om ett mönster har registrerats i strid mot en bestämmelse i den s. k.

hinderkatalogen i 4 § — något som naturligtvis lätt kan inträffa med hänsyn

till den begränsade officialprövningen, t. ex. när mönstret innehåller

något som kränker annans upphovsrätt till ett konstnärligt verk — kan

detta föranleda hävande av registreringen enligt förevarande paragraf. En

förutsättning är emellertid att det skäl mot registreringen som har förelegat

vid registreringstillfället alltjämt kvarstår. Detta innebär i fråga om vissa

av de i 4 § angivna hindren bl. a., att ett medgivande i efterhand, t. ex. av

den som innehar upphovsrätten till ett verk vars titel ingår i mönstret eller

den vilkens släktnamn e. d. har utnyttjats i mönstret, är tillräckligt för att

registreringen skall få bestå.

Inom patenträtten gäller att ett patent kan förklaras delvis ogiltigt. Detta

är inte tänkbart beträffande mönster, där helheten måste vara avgörande.

Om en mönsterregistrering kunde hävas i fråga om en del av mönstret,

skulle den frågan uppstå om återstoden är skyddsvärd och i många fall

kanske också hur denna återstod över huvud taget ser ut. Uppenbarligen

skulle man efter ett partiellt hävande ha att göra med ett annat mönster än

tidigare och kanske ett mönster som inte kan presenteras annat än genom

en ny bild. Därmed skulle nyhetsläget bli ett annat. Någon motsvarighet till

förekomsten av flera patentanspråk i ett och samma patent, vilka kan tjäna

som underlag vid en partiell ogiltighetsförklaring, finns inte på mönsterområdet.

Av dessa skäl får det anses uteslutet att medge partiellt hävande av

en mönsterregislrering. I fråga om samregistrerade mönster däremot är det

ingenting som hindrar att registreringen hävs beträffande ett eller flera av

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

221

de gemensamt registrerade mönstren. Det synes inte heller vara uteslutet

att en registrering hävs beträffande vissa varukategorier (registreringsklasser)

och därefter består för övriga varor.

I första stycket andra punkten föreskrivs, att en registrering inte får hävas

på den grund att den som fått registreringen har varit berättigad till

bara en ideell andel i mönsterrätten. De problem som uppstår, om annan än

den registrerade mönsterhavaren på grund av medupphovsmannaskap eller

på annan grund är jämte denne berättigad till mönstret, kan uppenbarligen

inte lösas genom ett partiellt hävande av registreringen. Att medge hävande

av registreringen i dess helhet skulle vara att gå för långt. Den lösning som

lagförslaget anvisar innebär i stället, att medupphovsmannen kan utverka

ett delvis överförande av mönsterregistreringen på sig med stöd av 32 §.

Andra stycket

l detta stycke av paragrafen meddelas särskilda regler om talerätt, när

talan om hävande av registrering grundas på att registrering har meddelats

för annan än den som är berättigad därtill enligt 1 §. Eftersom det är ovidkommande

för andra än mönsterhavaren själv och den som anser sig berättigad

till registreringen vem det är som innehar en i övrigt giltig registrering

och då en rätt för utomstående att få registreringen hävd i hithörande

fall skulle kunna medföra att den berättigade utestängs från att få registreringen

överförd på sig enligt 32 §, bör rätt att föra talan om hävande

av registrering på denna grund tillkomma endast den som påstår sig vara

berättigad enligt 1 §. Föreskrift härom har därför tagits upp i andra stycket

första punkten. Rätten till talan bör emellertid också vara tidsbegränsad.

Om registreringen hävs på ett mycket sent stadium, kan den ursprunglige

mönsterhavarens ekonomiska förluster bli avsevärda, och man får räkna

med också andra samhällsekonomiskt olyckliga konsekvenser, t. ex. omfattande

uppsägningar av personal, som har engagerats för utnyttjande av

mönstret etc. I andra punkten föreskrivs därför, att sådan talan som nyss

nämnts skall väckas inom ett år efter det att käranden fått kännedom om

registreringen och om de övriga omständigheter på vilka talan grundas —

dvs. de omständigheter som käranden åberopar till stöd för påståendet att

han är berättigad till mönstret. En särskild tidsbegränsning gäller enligt

tredje punkten för det fall att mönsterhavaren var i god tro när mönstret

registrerades eller mönsterrätten därefter övergick på honom. Talan får

då inte i något fall väckas senare än tre år efter registreringen. Denna preskriptionsbestämmelse

motiveras av hänsyn till mönsterhavaren och till omsättningens

intresse. Med god tro förstås att mönsterhavaren inte har känt

till eller haft skälig anledning misstänka, att annan var berättigad till

mönstret. Den goda tron skall ha förelegat när mönsterhavaren fick mönst
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ret registrerat för sig eller, om han t. ex. genom köp har förvärvat ett redan

registrerat mönster, när han förvärvade mönstret. Regeln gäller även om

mönsterhavaren senare har kommit i ond tro. Bestämmelsen ger uttryck för

att godtrosförvärv av mönsterrätt är möjligt. Den tre-åriga preskriptionstiden

löper från registreringen. Av vad jag har anfört vid 23 § framgår att

ett mönster anses registrerat den dag då det togs in i mönsterregistret enligt

sistnämnda paragraf.

I anslutning till ett uttalande under remissbehandlingen vill jag framhålla,

att frågan, huruvida talan har väckts i rätt tid, inte är en fråga om

processförutsättningarna är uppfyllda utan rör ett materiellt rättsfaktum.

Finner domstolen, att preskriptionsfristen har försuttits, skall således talan

inte avvisas på grund av rättegångshinder utan ogillas såsom sakligt ogrundad.

Den som har förvärvat rätt till mönstret efter registreringen har möjlighet

att föra talan om bättre rätt till mönstret. I fråga om sådan talan gäller

allmänna regler och någon särskild frist inom vilken talan skall väckas är

inte föreskriven.

Tredje stycket

Enligt utredningens förslag skall talan som grundas på att mönster har

registrerats i strid mot 2 eller 4 § få föras, förutom av den som lider förfång

av registreringen, av allmän åklagare i vissa fall. Detta gäller de fall

som avses i 4 § 1) och 2 a) i departementsförslaget, dvs. när mönstret eller

dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän ordning resp. när sådant

statsvapen eller annan sådan officiell beteckning som avses i lagstiftningen

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar har

tagits in i mönstret utan vederbörligt tillstånd. En bestämmelse i ämnet

har tagits upp i 31 § tredje stycket andra punkten i utredningens förslag.

Den motiveras enligt utredningen av hänsynen till de allmänna intressen

som här skall tillgodoses.

Vid remissbehandlingen har RÅ framhållit, att motsvarande bestämmelse

på varumärkesrättens område har konstruerats på ett annat sätt. Enligt 26 §

VmL har »myndighet som Konungen bestämmer» tillagts talerätt. I 26 §

Kungl. kungörelsen den 2 december 1960 (nr 648) med tillämpningsbestämmelser

till varumärkeslagen och kollektivmärkeslagen föreskrivs att talan

skall föras av allmän åklagare, om inte Kungl. Maj :t har förordnat annan

myndighet för särskilt fall. Enligt 52 § andra stycket PatL gäller samma

konstruktion som i VmL i fråga om talan, som på det allmännas vägnar

förs om ogiltigförklaring av patent. RÅ anser det vara lämpligt att frågan

blir löst på samma sätt också på mönsterrättens område. För egen del ansluter

jag mig till RÅ :s synpunkter.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

I enlighet med det anförda föreskrivs i tredje stycket första punkten av

förevarande paragraf i departementsförslaget, att talan i övriga fall — dvs.

talan som grundas på att mönster har registrerats i strid mot 2—4 § —

får föras av den som lider förfång av registreringen, samt i andra punkten,

att talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1) eller 2 a) får föras även

av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt förslaget gäller inte någon

tidsgräns för väckande av sådan talan som avses här. Talan kan alltså

väckas under hela den tid registreringen gäller.

Rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om forum i tvistemål är tilllämpliga

beträffande talan enligt denna paragraf. I 43 § departementsförslaget

tas dock upp en kompletterande forumregel av innebörd, att talan får

väckas vid Stockholms rådhusrätt, om det inte finns behörig domstol enligt

rättegångsbalken, t. ex. om talan riktas mot någon som inte har känt hemvist

i Sverige. Bestämmelser om vissa underrättelser och expeditioner i

mål om hävande av registrering finns i 42 och 44 §§ departementsförslaget.

De innebär bl. a., att domen i målet skall expedieras till registreringsmyndigheten.

Sedan domen har vunnit laga kraft, skall myndigheten enligt 33 §

avföra registreringen ex officio.

Verkan av att en registrering hävs har inte ansetts böra regleras i lagen

utom när det gäller påföljd av intrång i mönsterrätten. Till denna fråga

återkommer jag vid 39 § departementsförslaget. I övrigt blir det beroende

av omständigheterna i det särskilda fallet i vad mån ett hävningsbeslut

skall ha verkan redan från registreringen eller först från det beslutet vinner

laga kraft (ex nunc eller ex tunc). Om registrering hävs, medför detta

självfallet att till mönstret knutna licensavtal upphör att gälla. Däremot

torde mönsterhavaren i regel inte bli skyldig att återbetala redan uppburna

licensavgifter. Genom den faktiska ensamrätt, som registreringen har medfört

så länge den gällde, har licenstagaren nämligen i allmänhet fått fullt

vederlag för dessa.

Vissa regler rörande talan om fastställelse, huruvida mönsterrätt består

eller inte består, tas upp i 41 § departementsförslaget. En talan som grundas

på att en mönsterregistrering har skett i strid mot 1—4 §, kan från vissa synpunkter

sägas avse frågan om »mönsterrätt består eller icke består», men

41 § är inte tillämplig i ett sådant fall, som alltså exklusivt regleras i nu

förevarande paragraf.

32 §

Paragrafen motsvarar 32 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse

om överföring av registrering på annan än den som har registrerats

som mönsterhavare. Lagrummet saknar motsvarighet i ML. Det överensstämmer

i huvudsak med 53 § PatL.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Första stycket

I fall då mönster har registrerats för annan än den berättigade — dvs.

mönsterskaparen eller hans rättsinnehavare — är den berättigades intresse

enligt gällande rätt tillgodosett endast genom möjligheten att föra talan om

registreringens hävande (15 § ML). Detta är emellertid inte tillräckligt för

att den berättigade skall kunna få ekonomiskt utbyte av mönstret. Det

offentliggörande av mönstret som äger rum under ansökningsförfarandet

utgör hinder för den berättigade att själv få registrering på en ansökan

som han ger in efter offentliggörandet. I förevarande paragraf har därför

efter mönster av 53 § PatL tagits upp regler som ger honom rätt att få registreringen

överförd på sig.

Enligt första stycket första punkten av förevarande paragraf skall domstol,

i fall då mönster har registrerats för annan än den som är berättigad

därtill enligt 1 §, på talan av den berättigade överföra registreringen på

honom. Talan skall enligt andra punkten väckas inom tid som anges i 31 §

andra stycket i fråga om talan om hävande av registrering. Bestämmelsen

förutsätter, liksom föreskriften i 31 § om hävande av registrering på samma

grund, att rättigheten har övergått på den berättigade, innan registreringsansökningen

bifölls, och att den alltjämt tillkom honom vid sistnämnda

tidpunkt. Det saknar betydelse om rättigheten har uppkommit före eller

efter det registreringsansökningen gjordes.

Som jag har anfört vid 31 § kan vid samregistrering — men inte annars

— ett partiellt hävande av registreringen ske. Ett partiellt överförande av

registrering bör däremot inte få äga rum, vare sig registreringen avser ett

enda mönster eller samregistrering har skett. I fråga om samregistrering

överensstämmer detta med föreskriften i 27 § tredje stycket, att övergång

av mönsterrätt får registreras endast beträffande samtliga samregistrerade

mönster.

Vid 31 § har berörts det fallet att annan än mönsterhavaren visar sig vara

medupphovsman till mönstret och på den grund berättigad till ideell andel i

mönsterrätten. Medupphovsmannen och mönsterhavaren är då samägare till

mönsterrätten (lagen den 30 juni 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt är

dock inte tillämplig). Medupphovsmannen bör i ett sådant fall kunna föra

talan mot mönsterhavaren om att jämte denne bli registrerad som mönsterhavare.

Det kan här visserligen sägas vara fråga om en partiell överföring

av registreringen, men en sådan överföring kan ske utan att man kommer

i konflikt med principen att föremålet för mönsterrätten skall vara odelbart.

Som utredningen har förutsatt bör också en sådan talan kunna föras

med stöd av förevarande paragraf (jfr 53 § PatL och prop. 1966:40 s. 191).

Utredningen har i detta sammanhang föreslagit en bestämmelse om att

anteckning om rättens förordnande om överförande av registrering skall

göras i mönsterregistret, sedan domen har vunnit laga kraft. En sådan föreskrift

bör dock lämpligen tas upp i tillämpningskungörelsen till den nya

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

lagen. Patent- och registreringsverket har berört utredningens uttalande

att registreringsmyndigheten får göra anteckning om överföringen endast

på begäran av den enligt domen berättigade. Patentverket anser denna ordning

onödigt tillkrånglad och ägnad att skapa oreda i mönsterregistret. Enligt

ämbetsverket bör registreringsmyndigheten med ledning av domen ex

officio föra in den nye innehavaren i mönsterregistret. Jag vill emellertid

framhålla, att själva överförandet inte sker genom anteckningen i registret

utan genom domstolens avgörande. Anteckningen i registret om domen har

inte någon konstitutiv eller annan rättslig verkan. Rättsläget kan genom

frivillig överlåtelse ha förändrats efter domen. Det saknas därför anledning

att i det av patentverket berörda hänseendet avvika från vad som gäller

enligt 27 § i förslaget i fråga om anteckning vid frivillig överlåtelse. Sådan

anteckning sker bara på begäran.

Sveriges advokatsamfund har tagit upp frågan om överförings verkan på

saklegitimationen vid en talan, som avser intrång under tiden innan beslutet

om överföringen vunnit laga kraft men som antingen anhängiggörs efter

denna tidpunkt eller har anhängiggjorts tidigare men inte har hunnit avgöras

slutligt, när överföringsbeslutet vinner laga kraft. Enligt samfundet

bör denna fråga regleras, eftersom stor osäkerhet annars kommer att uppstå

vid tillämpning av 32 §. Den som får en mönsterregistrering överförd

på sig bör inte kunna med stöd av registreringen resa anspråk mot tredje

man avseende tiden innan beslutet om överföringen vann laga kraft. Detta

bör enligt samfundet gälla även anspråk mot den som har utnyttjat mönstret

enligt avtal med den förutvarande mönsterhavaren. Den som har fått

registreringen överförd på sig bör vidare enligt samfundet inte ha rätt att

träda in som part i ett licensavtal, som den förutvarande mönsterhavaren

har träffat med tredje man. Å andra sidan bör den som har frånkänts en

registrering inte ha rätt att efter det beslutet om registreringens överföring

på annan har vunnit laga kraft föra talan om påföljd på grund av mönsterintrång

som skett dessförinnan. Detsamma bör enligt samfundet gälla beträffande

den som har innehaft licensrätt på grund av avtal med den som

har frånkänts registreringen. Om en rättegång om mönsterintrång pågår

när beslutet om registreringens överföring vinner laga kraft, måste den förutvarande

mönsterhavarens eller dennes licenstagares talan ogillas. Den nye

mönsterhavaren bör inte kunna träda in som part i rättegången. Följden av

en reglering i enlighet med det sagda blir visserligen, att den som har begått

intrång i mönsterrätt innan beslutet om överföring av registreringen har

vunnit laga kraft kan komma att undgå påföljd härför. Ett sådant resultat

finner samfundet dock knappast vara stötande, eftersom resultatet skulle

ha blivit detsamma, om registreringen hävts enligt 31 §, därför att den meddelats

annan än den som är berättigad enligt 1 §.

De frågor om överförings rättsverkningar som advokatsamfundet har berört

uppkommer också inom patenträtten (53 § PatL) och bör enligt min

8 — Dihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

mening lösas på samma sätt inom patent- och mönsterrätten. Vad jag uttalade

i patentlagpropositionen (prop. 1966:40 s. 196 f) i detta hänseende äger

sin giltighet också på mönsterrättens område. Den principiella utgångspunkten

bör således vara att mönsterrätten anses ha övergått på den nye innehavaren

den dag då mönsterregistreringen meddelades. Äldre avtal rörande

mönsterrätten bör i princip anses ogiltiga. Sedan mönsterregistreringen har

överförts, kan sådana avtal alltså inte läggas till grund för anspråk från

någondera parten. Frågan om och i vilken omfattning förhållandet kan ge

upphov till skadeståndsanspråk eller krav på återbäring av erlagda prestationer

får lösas enligt allmänna grundsatser om verkan av avtals ogiltighet.

Det sagda betyder också att den nye mönsterhavaren i princip får rätt att

beivra även mönsterintrång som har skett under tiden från det registreringen

meddelades till dess överföringsbeslutet vann laga kraft. Den nye

mönsterhavaren bör i enlighet härmed i princip kunna beivra också den

tidigare mönsterhavarens och hans licenstagares utnyttjande av mönstret

såsom mönsterintrång. På grund av bestämmelserna i andra stycket av förevarande

paragraf om visst skydd för godtroende mönsterhavare som frånkänns

en registrering — till vilka jag strax återkommer — får dock denna

fråga inte så stor praktisk betydelse. Med det betraktelsesätt som jag här

har anlagt ligger det i sakens natur att den nye mönsterhavaren inte kan

ådömas påföljder för att han har utnyttjat mönstret redan innan överföringsbeslutet

vann laga kraft.

Andra stycket

I andra stycket av förevarande paragraf meddelas som nämnts — efter

mönster av 53 § andra stycket PatL — bestämmelser till skydd för tidigare

mönsterhavare och licenstagare, som var i god tro. Godtroende mönsterhavare

åtnjuter redan enligt den särskilda regeln i 31 § andra stycket sista

punkten om godtrosfall visst skydd mot att talan väcks mot honom. I nu

förevarande lagrum behandlas det fall att registreringen frånkänns mönsterhavaren

genom beslut om registreringens överförande på annan. I första

punkten föreskrivs, att om den som frånkänns registreringen i god tro har

börjat utnyttja mönstret yrkesmässigt här i landet eller har vidtagit väsentliga

åtgärder därför, han får mot skäligt vederlag och på skäliga villkor

i övrigt fortsätta det påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet

med bibehållande av dess allmänna art. Utnyttjanderättens förutsättningar

och omfång är i princip bestämda på samma sätt som när det gäller föranvändarrätt

enligt 6 §. Enligt andra punkten gäller, att utnyttjanderätt under

motsvarande förutsättningar tillkommer också innehavare av licens som är

antecknad i registret. Genom särskild föreskrift i 42 § departementsförslaget

är det sörjt för att i registret antecknad licenstagare blir underrättad om

rättegång angående överföring av registrering.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

227

Om överenskommelse inte träffas angående utnyttjanderätten, kan denna

fastställas av domstol. Fastställelse kan ske även retroaktivt. Godtroende

mönsterhavare kan i samband med rättegång mot honom om överföring av

registreringen efter genstämning begära fastställelse av att han på vissa villkor

har rätt att utnyttja mönstret, räknat från registreringsdagen. Om den

som får registrering överförd på sig väcker intrångstalan mot tidigare mönsterhavare

eller licenstagare, kan svaranden invända, att han har haft rätt

att utnyttja mönstret enligt nu förevarande bestämmelser, och därigenom

undgå annan påföljd för utnyttjandet än skyldighet att utge skäligt vederlag.

Tredje stycket

Enligt bestämmelse i paragrafens tredje stycke kan rätt enligt andra stycket

övergå till annan endast tillsammans med rörelse, vari den utnyttjas

eller utnyttjande avsetts skola ske. Bestämmelsen har samma innebörd som

motsvarande föreskrift i 6 § andra stycket om föranvändarrätt.

33 §

Denna paragraf motsvarar 33 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om mönsters avförande ur mönsterregistret.

Enligt 19 § ML skall mönster avföras ur registret, när registreringen har

blivit upphävd eller skyddet för registrerat mönster har upphört eller

skyddsrättens innehavare begär att mönstret avförs. Beslut om avförande

av mönster skall kungöras.

Första stycket

Om domstol har hävt registrering av mönster, skall domstolen enligt

44 § departementsförslaget sända över en avskrift av domen till registreringsmyndigheten.

Härvid bör domstolen ange om domen har vunnit laga

kraft. Sedan lagakraftbevis kommit registreringsmyndigheten till handa,

har denna självfallet att ex officio avföra mönstret ur registret. Föreskrift

härom behöver dock inte som utredningen har föreslagit tas upp i lagen

utan kan lämpligen få sin plats i tillämpningskungörelsen (jfr 54 och 55 §§

PatL samt 46 § patentkungörelsen). Däremot bör efter förebild av 54 §

PatL i mönsterskyddslagen tas upp bestämmelse att mönsterhavare som

vill avstå från mönsterrätten skall kunna få mönstret avfört ur registret.

För att undvika misstag bör krävas att begäran härom sker skriftligen.

Under remissbehandlingen av utredningens förslag har patent- och registreringsverket

föreslagit bestämmelse om att mönster skall avföras ur registret,

när löpande registreringsperiod har utgått och förnyelse inte har

ägt rum. I likhet med utredningen och de delegerade vid de nordiska de
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

partementsförhandlingarna anser jag dock en sådan bestämmelse överflödig.

Det säger sig självt att mönstret skall avföras, när registreringen

inte längre gäller.

I enlighet med det anförda har i första stycket av förevarande paragraf

föreskrivits att registreringsmyndigheten skall avföra mönstret ur mönsterregistret,

om mönsterhavaren skriftligen hos myndigheten avstår från mönsterrätten.

Angående behörighet att begära mönstrets avförande ur registret gäller

detsamma som ifråga om patent (prop. 1966:40 s. 198). Om mönsterrätten

innehas av flera gemensamt, måste samtliga begära att mönstret avförs. Det

är ingenting som hindrar att ett eller flera i en samregistrering ingående

mönster avförs ur registret, medan registreringen i övrigt förblir gällande. Till

dess registreringsmyndigheten har avfört mönstret ur registret kan mönsterhavaren

återkalla sitt avstående. Det är däremot tveksamt om återkallelse

kan ske efter det att registreringsmyndigheten har avfört mönstret ur registret

men innan kungörelse härom har utfärdats. Frågan torde dock sakna

större praktisk betydelse, eftersom kungörelse skall utfärdas omedelbart.

Begär mönsterhavaren att mönstret skall avföras och finns licensupplåtelse

antecknad i registret, krävs inte att licenstagaren ger sitt samtycke till

åtgärden. Licenstagaren bör dock underrättas om framställningen och beredas

skäligt rådrum för att tillvarata sina intressen. Föreskrift härom bör

tas in i tillämpningskungörelsen. Strider mönsterhavarens avstående mot

hans förpliktelser mot licenstagaren, kan han bli skadeståndsskyldig mot

denne.

Visar det sig efter mönstrets avförande att annan än mönsterhavaren var

berättigad till mönstret, har den berättigade inte möjlighet att få registreringen

återupplivad. Han blir i stället hänvisad att söka skadestånd hos

mönsterhavaren. Om den som anser sig berättigad till mönstret gör invändning

mot en begäran om mönstrets avförande ur registret innan registreringsmyndigheten

har bifallit framställningen, får myndigheten förfara efter

omständigheterna. Har t. ex. talan väckts om bättre rätt till mönstret, bör

ärendet om att avföra mönstret ur registret förklaras vilande. I andra fall

torde det inte kunna undgås, att registreringsmyndigheten bifaller framställningen.

Andra stycket

Mönsterrätt är en förmögenhetsrätt, som kan göras till föremål för civilrättsliga

förfoganden. Den kan bl. a. överlåtas och kan följaktligen även utmätas.

Det torde inte föreligga skäl att av hänsyn till mönsterskaparens

ideella intressen föreskriva undantag från denna regel. (I fall då mönstret

tillika utgör sådant brukskonstverk att upphovsrätt till verket kan hävdas,

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

blir dock reglerna i 42 § UhL angående skydd mot utmätning av upphovsrätt

tillämpliga.) Om emellertid mönsterrätt har utmätts hos mönsterhavaren

och denne begär att mönstret avförs ur registret, skulle mönsterrättens

ekonomiska värde för borgenären omintetgöras, ifall den begärda åtgärden

fick verkställas utan hinder av utmätningen. En liknande situation föreligger,

när rättegång pågår om överföring av registreringen på annan. För

dessa fall har i överensstämmelse med utredningens förslag och efter förebild

av 54 § andra stycket PatL i andra stycket av förevarande paragraf

tagits upp föreskrift av innebörd att mönstret inte får på mönsterhavarens

begäran avföras ur registret så länge utmätningen består eller tvisten

inte har slutligt avgjorts. I anslutning härtill läggs också fram förslag om

att i 85 § utsökningslagen tas upp bestämmelse att om mönsterrätt utmäts

utmätningsmannen genast skall sända bevis om utmätningen till registreringsmyndigheten

med angivande av mönstrets registreringsnummer. Till

detta förslag återkommer jag i det följande. Enligt 42 § departementsförslaget

åligger det den som vill väcka talan om överföring av registrering att

anmäla detta till registreringsmyndigheten.

Utredningen har föreslagit, att i förevarande paragraf tas in föreskrift om

att när mönster avförs ur registret, vare sig det sker på mönsterhavarens

begäran eller på grundval av lagakraftvunnen dom om registreringens hävande,

åtgärden skall kungöras. Däremot har utredningen inte ansett det

behövligt att kungörelse sker, när mönsterregistrering har överförts på annan.

Förslaget har i denna del inte rönt några erinringar under remissbehandlingen.

För egen del anser jag emellertid i likhet med de delegerade

vid de nordiska departementsöverläggningarna att registreringsmyndigheten

bör kungöra också överföring av mönsterregistrering och upphörande

av registrering till följd av att giltighetstiden löpt ut. Jag delar emellertid

också de delegerades uppfattning att föreskrifter om dessa kungörelser kan

tas upp i tillämpningsföreskrifterna och inte behöver tynga lagtexten. Någon

bestämmelse i ämnet har därför inte tagits upp i departementsförslaget.

Uppgiftsskyldighet

34 §

Paragrafen motsvarar 39 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om skyldighet i vissa fall för sökande i ärende om mönsterregistrering

eller mönsterhavare att tillåta tredje man att ta del av handlingar i

sådant ärende och att lämna uppgift om registreringsansöknings nummer

m. m. Bestämmelserna saknar motsvarighet i ML.

I 56 § PatL meddelas föreskrifter om skyldighet för patentsökande som

åberopar sin ansökan mot tredje man, innan handlingarna i ärendet har blivit

offentliga, att ge sitt samtycke till att den andre får ta del av handling
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

arna samt om skyldighet för patentsökande och patenthavare att i vissa fall

lämna upplysning om patentansökningens eller patentets nummer. De synpunkter

som ligger till grund för dessa bestämmelser i PatL (prop. 1966:40

s. 200 f och s. 346) har sin giltighet också på mönsterområdet. I enlighet

härmed föreskrivs i första stycket av nu förevarande paragraf i departementsförslaget,

att den som åberopar sin ansökan om mönsterregistrering

mot annan person, innan handling som visar mönstret har blivit allmänt

tillgänglig, är skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får ta

del av handlingen. I andra stycket första punkten föreskrivs, att den som

genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift på

vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger, att mönsterregistrering

har sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning

om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran

lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Enligt andra punkten i samma

stycke gäller, att om det inte uttryckligen anges att registrering har sökts

eller meddelats men vad som förekommer är ägnat att framkalla uppfattningen

att så är fallet, upplysning huruvida mönsterregistrering har sökts

skall på begäran lämnas utan dröjsmål.

Bestämmelsen i första stycket avser bara det fall att ansökningen åberopas

mot en bestämd person eller vissa bestämda personer. Att ansökningen

åberopas mot annan innebär att sökanden påstår att ansökningen kan

komma att leda till en ensamrätt till mönstret, vilken kan hävdas gentemot

den andre. Endast den mot vilken ansökningen sålunda åberopas kan kräva

att få ta del av handling som visar mönstret.

Bestämmelserna i andra stycket gäller inte bara vid hänvändelse till viss

eller vissa personer utan också när meddelande lämnas i annonser o. d., som

riktar sig till allmänheten. De är tillämpliga oberoende av om handling som

visar mönstret har offentliggjorts eller inte. Uppgiften om att registrering

har sökts eller meddelats behöver inte vara preciserad. Om t. ex. en vara

avbildas i en annons, medför även ett allmänt uttalande i annonsen att registrering

har sökts eller meddelats upplysningsskyldighet. Vem som helst kan

begära upplysning enligt dessa bestämmelser utan att anföra något skäl för

sin begäran. Den som begär upplysning behöver alltså inte visa eller ens

påstå att han lider någon olägenhet.

Om straff för den som underlåter att fullgöra sina åligganden enligt denna

paragraf eller lämnar felaktig upplysning meddelas bestämmelser i 40 §

departementsförslaget.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

I denna paragraf, som motsvarar 34 § i utredningens förslag, meddelas

bestämmelser om straffansvar för mönsterintrång.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Gällande rätt. Den som vid tillverkning till avsalu av alster tillhörande

metallindustrin begagnar mönster, som han vet vara registrerat här i landet,

ulan tillstånd av skyddsrättens innehavare och utan att ha föranvändarrätt

enligt 14 § ML, straffas enligt 16 § första stycket samma lag med böter.

Till samma straff döms den som här i landet håller till salu eller för försäljning

här importerar metallvarualster, som han vet vara tillverkat efter

ett här registrerat mönster, utan tillstånd av rättsinnehavaren. Endast

skyddsrättens innehavare kan föra talan om ansvar för intrånget.

Utredningen. Enligt utredningen är visserligen skadeståndspåföljd den

praktiskt viktigaste sanktionen vid intrång i mönsterrätt. Utredningen vill

dock inte underkänna betydelsen av att också straff kan följa på intrång

som begås uppsåtligen. Flera lagar på immaterialrättens område innehåller

sålunda straffbestämmelser (37 § VmL, 53 § UhL, 16 § lagen den 30 december

1960 om rätt till fotografisk bild samt 57 § PatL). Detta talar enligt

utredningen för att man inte slopar straffansvaret för uppsåtligt intrång i

mönsterrätt. Utredningen anser däremot att intrång som begås av oaktsamhet

inte lämpligen bör straffbeläggas.

Straffsatsen vid mönsterintrång bör enligt utredningen vara densamma

som i de övriga immaterialrättslagarna, dvs. böter eller fängelse i högst sex

månader. Frihetsstraff bör härvid reserveras för grova fall av intrång. Bestämmelserna

i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken bör enligt utredningen tilllämpas

analogiskt vid medverkan till mönsterintrång.

I fråga om åtalsrätten föreslår utredningen att mönsterintrång görs till angivelsebrott.

Utvecklingen på åtalsrättens område har enligt utredningen

gått i riktning från enskilt åtal till allmänt åtal, inte bara när det gäller

förmögenhetsbrott i allmänhet utan också i fråga om mer speciella förmögenhetsbrott

såsom intrång i immaterialrättigheter. Utredningen anser det

angeläget att reglerna om åtalsrätt blir desamma i mönster- och patentlagarna.

Också intrång i upphovsrätt utgör angivelsebrott. Här ligger ett särskilt

skäl att göra också intrång i mönsterrätt till angivelsebrott eftersom

enligt utredningens förslag dubbelt skydd enligt mönster- och upphovsrättslagarna

skall kunna åtnjutas även framdeles. Farhågor för att polis- och

åklagarmyndigheterna kommer att anlitas i trakasseringssyfte, för att underlätta

påtryckningar eller för att tjäna som inkasseringsorgan för mönsterhavares

skadeståndsanspråk, har utredningen ansett böra vika av hänsyn

till utvecklingen på patentområdet.

Utredningen föreslår inte några speciella regler om åtalspreskription utan

utgår från att bestämmelserna om bortfallande av påföljd i 35 kap. brottsbalken

skall tillämpas.

En ledamot och experten i utredningen anser, att om mönsterintrång görs

till angivelsebrott, regler bör ges om patent- och registreringsverkets skyldighet

att avge sakkunnigutlåtanden till polis- och åklagarmyndighet.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Remissyttrandena. Vissa erinringar görs mot den föreslagna bestämmelsen

om straff för uppsåtligt mönsterintrång. Överåklagaren i Göteborgs

åklagardistrikt framhåller att objektivt intrång i många fall inte kommer

att kunna styrkas av åklagaren och att svårigheter kommer att möta vid

styrkandet av uppsåt. Mål om uppsåtligt intrång torde därför bli sällsynta.

Straff bör kunna utkrävas redan vid grov oaktamhet. De verkligt straffvärda

fallen skulle då kunna väljas ut med hjälp av en lämpligt utformad

regel om åtalsprövning. Enligt föreningen Sveriges statsåklagare bör

frihetsstraff ifrågakomma endast vid synnerligen försvårande omständigheter.

Försvarets civilförvaltning, Svensk industriförening och Sveriges

juristförbund anser civilrättsliga sanktioner vara tillräckliga för beivrande

av mönsterintrång. Juristförbundet framhåller att endast ett starkt begränsat

mönsterskydd lär kunna garanteras genom straffsanktioner. I varje fall

bör samhället inte rimligen ställa allmänt åtal till förfogande för ett straffskydd

som skall täcka ett så stort område med så förhållandevis vaga gränser

som det utredningen vill innesluta. Redan med föreliggande arbetsuppgifter

har polisen som utredande organ åt åklagarna stora svårigheter att

hinna med förundersökningarna i brottmål. Ett straffskydd ingår visserligen

normalt i såväl det materiella som det immateriella rättsskyddet hos oss,

men skyddsobj ektet på mönster området uppvisar sådana speciella drag att

en avvikande ordning synes påkallad där.

I fråga om åtalsrätten anser RÅ det visserligen vara principiellt riktigt

att mönsterintrång görs till angivelsebrott. Enligt RÅ är dock utredningens

tveksamhet inte obefogad. Utöver vad utredningen anfört anmärker RÅ, att

om ingen annan begränsning än kravet på angivelse görs i fråga om åklagares

befogenhet och skyldighet att åtala mönsterintrång, en i många fall omfattande

och tidsödande utredning om straffbarheten alltid skulle krävas för

åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan, alltså även i fall —- ofta exempelvis

vid dubbelskapande — där det från början står klart, att inte något

mera straffvärt förfarande ligger den misstänkte till last och att en ansvarstalan

inte heller i övrigt är påkallad från allmän synpunkt. RÅ förordar

därför den ytterligare begränsningen att åtal av särskilda skäl finnes påkallat

från allmän sypunkt. — Principiellt anser RÅ att samma åtalsregel bör

gälla för mönsterintrång som för patent- och varumärkesintrång. Även Svea

hovrätt, Stockholms rådhusrätt, patent- och registreringsverket, överåklagarna

i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt, föreningen Sveriges statsåklagare,

Sveriges advokatsamfund samt Svenska industriens patentingenjörers

förening förordar att åtalsregeln utformas på samma sätt som i patentlagen.

Sveriges advokatsamfund, SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges industriförbund och RF anser att allmänt åtal inte bör ifrågakomma.

Om mönsterintrång skall läggas under allmänt åtal, bör man enligt

dessa remissinstanser välja en lösning som innebär att åtal skall kunna

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

233

väckas av målsägande!! eller av allmän åklagare efter angivelse av målsägande^

om det av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Motsvarande

åtalsregler finns i 5 kap. 5 § brottsbalken. Advokatsamfundet

framhåller härvid betydelsen för en målsägande av att utan dröjsmål själv

kunna anhängiggöra ett åtal, som han när som helst, exempelvis efter en

uppgörelse med svaranden, kan återkalla. Också försvarets civilförvaltning

och Sveriges juristförbund motsätter sig att mönsterintrång läggs under allmänt

åtal. Enligt juristförbundet bör man under inga förhållanden gå längre

än som skett i 57 § patentlagförslaget, där patentintrång har gjorts till ett

angivelsebrott, som allmän åklagare får åtala endast om åtal av särskilda

skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Sveriges advokatsamfund ställer

sig däremot kritiskt också till den numera i 57 § PatL intagna åtalsregeln.

Enligt samfundet blir det svårt för åklagarmyndigheterna att tillfredsställande

utreda frågan huruvida intrång har skett eller inte. Man kan inte räkna

med att åklagaren nöjer sig med att ta ställning till frågan om åtal är

påkallat ur allmän synpunkt, utan man måste anta att han känner sig skyldig

att även försöka klargöra de faktiska förhållandena för att därefter fastställa

om objektiva och subjektiva rekvisit för ett uppsåtligt intrång föreligger.

Man måste också räkna med att åklagaren utnyttjar de tvångsmedel

som står till förfogande. Härigenom kan uppstå stora risker för att yrkeshemligheter

röjs. En möjlighet att påkalla polisutredning om påstått intrång

skulle lätt kunna användas illojalt. Det kan knappast undvikas att angivaren

får del av utredningsmaterialet, även om åklagaren senare beslutar att

inte väcka åtal. En reglering som innebär att allmänt åtal får väckas endast

om detta av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt skulle ofta väsentligt

fördröja åtalet till ingen nytta. Åklagarutredningarna skulle i många

fall säkerligen ta lång tid, även när de resulterar i beslut att åtal inte skall

väckas. Under den långa utredningstiden kan preskription inträda, innan

målsäganden får möjlighet att själv åtala. Advokatsamfundet påpekar vidare

att formuleringen av den föreslagna åtalsregeln, liksom reglerna i 37 §

VmL, 59 § UhL och 10 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens, kan föranleda missuppfattningen att målsäganden

har en valrätt. Med hänsyn till bestämmelsen i 20 kap. 8 § rättegångsbalken

innebär regeln emellertid att målsäganden har endast en subsidiär

åtalsrätt. Även KF kritiserar åtalsregeln och framhåller att brott som

utgör intrång i immaterialrätt inte sällan är mycket komplicerade. Polisoch

åklagarmyndigheterna är vanligtvis inte rustade för att effektivt och

fullständigt utreda de svårbedömda problem som kan uppstå. Enligt KF:s

mening har målsäganden ofta bättre förutsättningar att handlägga sådana

frågor. När intrång sker, är det ofta av stor vikt för målsäganden att så

snabbt som möjligt kunna beivra intrånget och stoppa det illegala förfarandet.

I vissa fall kan det för undvikande av omfattande skadeverkningar vara

nödvändigt att åtala omedelbart efter det att intrånget har upptäckts. Åtal

8*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

kan komma till stånd betydligt snabbare, om målsäganden själv är berättigad

att anställa åtal än om han först skall avvakta beslut i åtalsfrågan från

åklagaren, vilket kanske kan dröja många månader eller t. o. m. år. Det har

inom varumärkesrätten förekommit fall, där allmänt åtal för varumärkesintrång

har väckts efter angivelse av målsäganden, som därefter har träffat

förlikning med svaranden, innebärande bl. a. utfästelse från målsäganden att

återkalla sin åtalsangivelse. När målsäganden hemställt om åtalets nedläggande

har åklagaren vägrat detta under hänvisning till att åtal redan har

väckts, och åtalet har sedan fullföljts. Detta är enligt KF:s mening principiellt

otillfredsställande. Förbundet erinrar om att enligt patentlagpropositionen

allmänt åtal vid patentintrång, liksom vid varumärkesintrång,

skall få ske endast om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

KF antar att denna reglering skall medföra att åklagare nedlägger

sin talan i fall då uppgörelse träffas mellan målsäganden och svaranden,

om inte alldeles speciella omständigheter påkallar att åtalet fullföljs.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att det kan förekomma

flera målsägande vid intrång, nämligen mönsterskaparen och dennes rättsinnehavare,

exempelvis en licenshavare. Även om båda lider förfång genom

samma intrång och således brottmålsdomens rättskraft torde avse båda

målsägandena, är enligt överåklagaren angivelse från en av dem tillräcklig

för åklagarens del.

Patent- och registreringsverket delar uppfattningen att klara regler bör

meddelas i fråga om verkets skyldighet att avge sakkunnigutlåtanden till

polis- och åklagarmyndighet, om mönsterintrång görs till angivelsebrott.

Det kan enligt ämbetsverket medföra en kännbar arbetsbelastning för

verket, om förfrågningarna från dessa myndigheters sida blir talrika. Verket

bör ha skyldighet endast att upplysa polis- och åklagarmyndighet om

fakta, inte om verkets ståndpunkt i likhets- och andra bedömningsfrågor.

Enligt RÅ kan visserligen åklagarna i åtskilliga fall behöva inhämta

sakkunnigutlåtande av patent- och registreringsverket enligt 23 kap. 14 §

rättegångsbalken. Farhågorna för att så kommer att ske i en för patentverket

besvärande omfattning skall dock troligen visa sig vara överdrivna.

Enligt 38 § i förslaget måste den misstänkte föra särskild talan för prövning

av en i intrångsmålet gjord invändning om att förutsättningar saknats

för registrering av det åberopade mönstret. Det torde därför inte finnas anledning

för åklagaren att begära patentverkets yttrande över en sådan invändning.

Behovet av utlåtande av patentverket torde i huvudsak inskränka

sig till fall då det gäller att fastslå, om det mönster som den misstänkte har

utnyttjat är så likt målsägandens mönster att det faller inom dettas skyddsområde

samt, om så är fallet, huruvida den misstänkte har gjorts uppmärksam

härpå i samband med ansökan om registrering av mönstret. Härutöver

föreligger naturligtvis ofta behov av enkla upplysningar om anteckningar i

mönsterregistret angående överlåtelser och licenser, fastän sådana anteck
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

ningar inte medför någon materiell rättsverkan. Överåklagaren i Göteborgs

åklag ar distrikt framför delvis liknande synpunkter. Föreningen Sveriges

statsåklagare anser, att om möjligheterna för polis och allmän åklagare att

få utlåtanden av patentverket beskärs, stora svårigheter skulle uppstå för

åklagaren att besluta i åtalsfrågan. Detta utgör ett skäl för att antingen

behålla intrångsbrotten som målsägandebrott eller anlita utvägen med specialåklagare,

som kan tänkas få särskild erfarenhet av mål av hithörande

natur.

Departementschefen. I förevarande paragraf av departementsförslaget har

liksom i 34 § i utredningens förslag bestämmelse om straff för mönsterintrång

tagits upp i första stycket och regler om åtalsrätt i andra stycket.

Första stycket

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om straff för mönsterintrång

som begås uppsåtligen överensstämmer väsentligen med motsvarande

föreskrift i 16 § ML. Straffskalan har dock jämkats så att den överensstämmer

med vad som gäller enligt UhL, VmL och PatL. Vissa remissorgan har

rest invändningar mot förslaget i denna del. En instans vill att straffsanktion

skall gälla också vid intrång som begås av grov oaktsamhet, medan

några instanser anser att civilrättsliga sanktioner är tillräckliga för beivrande

av mönsterintrång.

För egen del vill jag inte utesluta att straff hot alltjämt kan ha en viss

verkan, när det gäller att avhålla från uppsåtligt intrång i mönsterrätt. Den

preventiva verkan av en bestämmelse om straff också för intrång som begås

av oaktsamhet synes betydligt mer tvivelaktig. Från dessa synpunkter talar

goda skäl för utredningens ståndpunkt. Avgörande för ställningstagandet bör

emellertid vara önskemålet att i detta hänseende få så långt möjligt enhetliga

regler på patent- och mönsterområdena. Utredningens förslag överensstämmer

med vad som nu gäller enligt 57 § första stycket PatL. Jag förordar

därför att en motsvarande straffbestämmelse tas upp i den nya mönsterskyddslagen,

vilket innebär bl. a. att jag inte anser mig böra tillmötesgå

önskemålet från en remissinstans att användningen av frihetsstraff uttryckligen

begränsas till fall då synnerligen försvårande omständigheter föreligger.

I enlighet härmed föreskrivs i första stycket av förevarande paragraf i

departementsförslaget att om någon gör intrång i annans mönsterrätt

(mönsterintrång) och det sker uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse

i högst sex månader. Det får överlämnas till rättstillämpningen att avgöra

under vilka förhållanden frihetsstraff bör tillämpas. Det finns emellertid anledning

räkna med att domstolarna skall visa sig återhållsamma när det

gäller användningen av frihetsstraff och att sådan påföljd kommer att tilllämpas

bara i graverande fall. Som utredningen har framhållit blir de all
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

männa medverkansreglerna i brottsbalken tillämpliga också vid mönsterintrång.

Det innebär bl. a. att uppsåtlig medverkan till mönsterintrång kan

föranleda straff, även om den omedelbare gärningsmannen går fri, därför

att han själv har förfarit endast oaktsamt eller t. o. m. har varit i god tro.

Andra stycket

Enligt gällande rätt får talan om ansvar för mönsterintrång väckas endast

av målsäganden, dvs. av mönsterhavaren. Utredningen har föreslagit att

mönsterintrång, liksom intrång i upphovsrätt och varumärkesintrång — numera

även patentintrång — görs till angivelsebrott, dvs. kan åtalas av åklagare

efter angivelse av målsäganden. Under remissbehandlingen har meningarna

varit delade på denna punkt. Några instanser, bland dem Sveriges

advokatsamfund, har förordat att nu gällande åtalsregel behålls oförändrad

eller att, om allmänt åtal trots allt skall ifrågakomma, åtal skall kunna

väckas dels av målsäganden, dels av åklagare efter angivelse av målsäganden,

varvid dock allmänt åtal skall kunna väckas endast om det av särskilda

skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Också när det gäller åtalsrätten anser jag en avgörande synpunkt vara

att man bör uppnå en enhetlig reglering på de varandra närliggande patentoch

mönsterområdena. Flertalet av de remissorgan som har yttrat sig över

förslaget till lag om mönster — vilket skedde innan den nya PatL antogs —

bland dem även sådana som i sak har ställt sig kritiska till såväl patentlagförslagets

som mönsterlagförslagets åtalsregler, har också förordat att åtalsreglerna

i mönsterskyddslagen utformas på samma sätt som i PatL. Jag

delar som sagt denna uppfattning. I 57 § andra stycket PatL föreskrivs,

att intrång i patenträtt får åtalas av allmän åklagare endast om målsägande

anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän

synpunkt. I fråga om de överväganden som ligger till grund för denna reglering

hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 205 f. En motsvarande bestämmelse

bör nu tas upp i mönsterskyddslagen.

I överensstämmelse härmed har i andra stycket av förevarande paragraf

i departementsförslaget tagits upp bestämmelse av innebörd, att allmänt

åtal för mönsterintrång får väckas endast om målsägande anger brottet till

åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Med anledning av att advokatsamfundet har uttalat farhågor för att denna

reglering av åtalsrätten kommer att väsentligt fördröja åtalet vill jag

särskilt framhålla att åklagaren kan avskriva en anmälan om mönsterintrång

utan föregående utredning huruvida brott verkligen föreligger, om

han nämligen anser att åtal under alla förhållanden inte är påkallat ur allmän

synpunkt. Ett sådant avskrivningsbeslut torde i regel kunna meddelas

utan tidsutdräkt. Det förhållandet att uppgörelse har träffats mellan målsäganden

och svaranden bör däremot inte — som KF har antagit i sitt remiss
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

237

yttrande — i och för sig föranleda åklagaren att avskriva anmälan eller nedlägga

ett redan väckt åtal för mönsterintrång. Avgörande för hans ställningstagande

blir huruvida åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt,

och svaret på den frågan påverkas inte av vilken inställning de enskilda

parterna har.

Om det finns flera målsägande, t. ex. förutom mönsterhavaren även en

eller flera licenstagare, behöver som en remissinstans har påpekat endast en

av dem ange brottet till åtal för att allmänt åtal skall kunna väckas (jfr

beträffande patentintrång prop. 1966:40 s. 206).

Erfarenheterna från patentområdet ger anledning anta att mål om ansvar

för mönsterintrång blir relativt fåtaliga. Med hänsyn härtill och till vad jag

nyss har anfört om möjligheten att avskriva ett åtalsärende utan föregående

utredning om att brott föreligger torde patent- och registreringsverkets farhågor

för att verket kommer att belastas alltför hårt med att avge utlåtanden

till polis- och åklagarmyndigheterna vara överdrivna. Jag är därför inte

beredd att föreslå regler som begränsar patentverkets skyldighet att avge

sådana utlåtanden.

36 §

Paragrafen motsvarar 35 § i utredningens förslag och behandlar skadeståndsskyldighet

vid mönsterintrång.

Enligt 16 § första stycket ML är den som har gjort sig skyldig till intrång

i skyddsrätt skyldig att ersätta all skada.

Förevarande paragraf i departementsförslaget motsvarar och överensstämmer

i sak med 58 § PatL. Beträffande de överväganden som ligger till

grund för bestämmelserna i sistnämnda lagrum hänvisar jag till prop. 1966:

40 s. 206 f, 347 f och 365.

Första stycket

Enligt första stycket första punkten av förevarande paragraf i departementsförslaget

skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång

utge skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning

för den ytterligare skada som intrånget har medfört.

Frågan om ett intrång har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet får i

första hand bedömas enligt allmänna rättsgrundsatser. Vad särskilt angår

frågan under vilka förutsättningar mönsterintrång kan betraktas som oaktsamt

har vid remissbehandlingen SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation

samt Sveriges industriförbund uttalat, att frågan bör bedömas

med hänsyn till de särskilda förutsättningarna inom olika branscher. Om

mönsterskyddet skall omfatta textil- och konfektionsbranscherna, bör bedömningen

enligt dessa organisationer ske med hänsyn till det stora antal

mönster som förekommer inom dessa branscher. Skadestånd bör sålunda

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

enligt organisationernas mening komma i fråga endast när en kvalificerad

oaktsamhet kan anses styrkt. Liknande synpunkter har framförts av näringsfrihetsrådet

och Sveriges grossistförbund. Dessa remissorgan påpekar

att det särskilt vid import kan förekomma, att intrång i annans mönsterrätt

beror på rent förbiseende, och anser att skadestånd då som regel inte

bör dömas ut. Grossistförbundet tillägger att utdömande av skadestånd bör

inskränkas till fall av grov oaktsamhet och att sålunda i fall då oaktsamheten

inte kan betecknas som grov påföljden bör stanna vid skyldighet att

utge ersättning för det olovliga utnyttjandet av mönstret. Handelskammaren

i Karlstad har särskilt belyst textilindustrins problem. Inom textilindustrin

måste utmönstring och sammanställning av en kollektion ske mycket

snabbt. I många fall fortgår arbetet härmed även sedan försäljningen igångsatts.

En textilfabrikant hinner enligt denna handelskammare omöjligt i

denna bråda period kollationera med mönsterregistret i Stockholm, om något

av hans mönster för den aktuella säsongen ligger nära något tidigare registrerat

mönster. Mönsterintrång, som beror på att vederbörande inte har

jämfört sin kollektion med mönsterregistret, måste därför enligt handelskammaren

bedömas så milt som möjligt. Straffet bör bli endast att den skyldige

tvingas omedelbart dra tillbaka sitt mönster, vilket kan vara nog så

allvarligt för honom. Någon annan påföljd bör inte ifrågakomma. -— Liknande

synpunkter har förts fram av Textilrådet.

Inom patenträtten är det allmänt erkänt att ett företag, som i sin verksamhet

tillgodogör sig uppfinningar, i allmänhet måste hålla sig underrättat

om huruvida uppfinningarna är patentskyddade. Underlåtenhet i det

hänseendet anses i regel innefatta oaktsamhet från företagsledningens sida.

Samma betraktelsesätt måste principiellt tillämpas också på mönsterområdet.

Mönsterregistret och den av registreringsmyndigheten utgivna publikationen

ger företagarna möjlighet att skaffa sig kännedom om vilka mönster

som är skyddade. Emellertid måste bedömningen av om oaktsamhet föreligger

göras med hänsyn till förhållandena i olika branscher. De särskilda

svårigheter eller oproportionerliga kostnader som en kontinuerlig bevakning

kan medföra inom t. ex. textil- och konfektionsindustrierna måste beaktas

vid tillämpningen av nu förevarande skadeståndsregler. Inom dessa och liknande

branscher torde underlåtenhet att göra undersökning i mönsterregistret

i många fall kunna bedömas som ringa oaktsamhet, och ersättningen

kan då jämkas enligt bestämmelsen i första stycket andra punkten, till vilken

jag strax återkommer.

I övrigt får allmänna skadeståndsregler tillämpas, t. ex. när det gäller

frågor om arbetsgivares skyldighet att svara för skada som vållas av hans

arbetstagare eller om solidariskt ansvar när två eller flera är vållande till

samma skada.

Skadeståndet avser dels skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret,

dels ersättning för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Med

s. 239 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

239

skälig ersättning för utnyttjandet avses närmast den licensavgift som hade

bort utgå om licens hade lämnats. Vad som utgör skälig licensavgift får bestämmas

efter de grunder som är gängse inom branschen vid överenskommelser

om licensavgift o. d. Ett belopp motsvarande sådan avgift utgör minimum

för ersättningen och skall alltså utgå även om det på grund av särskilda

omständigheter inte har uppstått någon nettoförlust för mönsterhavaren.

Som exempel på sådan ytterligare skada för vilken ersättning skall

utgå kan nämnas förlorad kapitalkostnad för produktionsmedel som på

grund av intrånget inte har kunnat utnyttjas, nedgång i målsägandens egen

försäljning, uteblivna beställningar och förlorad möjlighet att exploatera

mönstret på ett särskilt vinstgivande sätt. Om mönsterhavaren utnyttjar

mönsterrätten bara genom licensgivning, torde emellertid ytterligare ersättning

sällan bli aktuell.

All skada som mönsterintrånget har förorsakat skall gottgöras. Det är angeläget,

att intrångets menliga verkan för målsäganden i olika ekonomiska

hänseenden härvid vederbörligen beaktas. Det är emellertid endast ekonomisk

skada som är ersättningsgill. Ideell skada, t. ex. personliga obehag

eller olägenheter av intrånget, ersätts alltså inte. Kan full bevisning om skadans

omfattning inte eller endast med svårighet föras, får domstolen enligt

35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskatta skadan till skäligt belopp.

Föreligger endast ringa oaktsamhet, kan enligt första stycket andra punkten

ersättningen jämkas. Jämkning kan ske av såväl ersättning för utnyttjandet

som ersättning för ytterligare skada.

Andra stycket

Detta stycke innehåller en regel om ersäLtning för intrång, som sker i god

tro. Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han

enligt denna bestämmelse utge ersättning för utnyttjandet av mönstret, om

och i den mån det finnes skäligt. Ersättningen bestäms i princip på samma

sätt som enligt motsvarande bestämmelse i första stycket, dvs. som en skälig

licensavgift. I vissa fall kan det dock vara rimligt att ingen ersättning alls

utgår, och i andra fall kan det finnas skäl att jämka ersättningen.

Kretsen av dem som är berättigade att föra talan om ersättning enligt

första eller andra stycket är inte begränsad. Även en licenstagare, som har

lidit skada genom ett mönsterintrång, kan således få ersättning härför.

Tredje stycket

Här meddelas bestämmelser om preskription av anspråk på ersättning för

mönsterintrång. Talan om sådan ersättning skall väckas inom fem år från

det skadan uppkom, vid påföljd att rätten till ersättning är förlorad. Att

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

själva ersättningsrätten bortfaller innebär, att fordran på skadeersättning

inte heller kan användas för kvittning. I allmänhet torde skadan uppkomma

i och med intrånget. Preskriptionsregeln innebär i sådant fall att femårstiden

räknas från det intrånget skedde eller, vid intrång av fortgående

karaktär, successivt från varje tidpunkt under vilken intrånget fortgår.

Det kan emellertid tänkas fall då skadan — t. ex. minskning i mönstereller

licenshavarens omsättning — uppkommer först efter det att själva

intrånget skedde. Preskriptionstiden börjar då löpa först när skada faktiskt

uppkommer. Härvid tillgodoses visserligen i mindre grad preskriptionsregelns

syfte att skydda näringsidkare från skadeståndskrav med anledning

av verksamhet som ligger långt tillbaka i tiden. Det torde emellertid bara i

sällsynta undantagsfall bli fråga om att utkräva skadestånd för intrång som

har skett mera än fem år före talans väckande.

En reglering som innebär att preskriptionstiden på detta sätt räknas från

det skadan uppkom skiljer sig från vad som gäller enligt de allmänna reglerna

om tio-årig fordringspreskription. Vid tillämpning av dessa regler på

skadeståndsfordringar räknas dagen för den skadegörande handlingen som

utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning. Eftersom de allmänna reglerna

om fordringspreskription blir tillämpliga vid sidan av den speciella

preskriptionsregeln i förevarande paragraf, torde en skadeståndsfordran för

mönsterintrång under alla omständigheter bli preskriberad när tio år har

förflutit från det intrånget ägde rum, även om skadan har uppkommit först

senare.

Jag vill slutligen påpeka att enligt förevarande bestämmelse preskriptionsavbrott

kan ske endast genom att talan om skadestånd väcks vid domstol.

37 §

Denna paragraf motsvarar 37 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelser

om särskilda åtgärder till förebyggande av fortsatt intrång.

Enligt 16 § andra stycket ML skall olovligen tillverkat eller olovligen i

riket infört alster på yrkande utlämnas till målsäganden mot ersättning för

värdet eller mot avdrag därför på honom tillkommande skadestånd. Med redskap,

som är uteslutande användbara för den olovliga tillverkningen, skall

enligt samma lagrum förfaras så, att missbruk inte kan ske, om målsäganden

yrkar det.

Förevarande paragraf i departementsförslaget har sin motsvarighet i 59 §

PatL. I fråga om de överväganden som ligger till grund för sistnämnda lagrum

hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 211 f och s. 348 f.

Första stycket

I första stycket första punkten av paragrafen föreskrivs, att rätten på yrkande

av den som har lidit mönsterintrång kan efter vad som är skäligt till

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

241

förebyggande av fortsatt intrång förordna, att varor, som har tillverkats eller

förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål, vars användande

skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras eller sättas

i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i fråga om olovligen

tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas till den som

har lidit intrånget.

Villkoret att mönsterintrång har begåtts innebär att intrång i objektiv

mening skall föreligga. Intrånget behöver däremot inte vara straffbart eller

föranleda skadeståndsskyldighet. Den som har lidit intrånget måste framställa

yrkande vid domstol om att förordnande meddelas om viss åtgärd.

Yrkandet kan framställas i mål om påföljd för intrånget eller i särskild rättegång.

Ändamålet med åtgärder av detta slag är att förebygga sådant missbruk

av egendom som skulle innebära intrång i mönsterrätten. Fortsatt intrång

måste alltså kunna befaras, för att åtgärd skall kunna tillgripas. I

likhet med motsvarande bestämmelser i 41 § VmL, 55 § UhL och 59 § PatL

har reglerna tillkommit främst i målsägandens intresse. Åtgärderna är alltså

att beteckna som säkerhets- eller skyddsåtgärder. Fastän det förutsätts att

intrång i någon form har begåtts, innan åtgärder kan vidtas, är åtgärderna

inte att anse som förverkande eller annan rättsverkan av brott. I fråga om

talan som förs med stöd av dessa bestämmelser gäller vad som i allmänhet

är föreskrivet om talan om enskilt anspråk.

Med föremål, vars användande skulle innebära mönsterintrång, avses

apparater, redskap in. m. som, utan att själva omfattas av mönsterskyddet,

har använts vid olovlig tillverkning. Det krävs inte som enligt gällande rätt,

att föremålet skall vara uteslutande användbart för den olovliga tillverkningen.

Åtgärd kan alltså tillgripas även om föremålet möjligen kan användas

också för annat ändamål. I vissa fall kanske endast en smärre ändring

i t. ex. en större maskin är tillräcklig för att utesluta möjligheten till mönsterintrång,

och ett sådant ingripande bör då kunna ske, även om det finns

en möjlighet att legitimt utnyttja maskinen också i dess ursprungliga skick.

De åtgärder som kan komma i fråga består i att egendomen på visst sätt

ändras eller sätts i förvar för återstoden av skyddstiden eller, i fråga om

mönsterskyddad vara, mot lösen utlämnas till den som har lidit intrånget.

Uppräkningen är uttömmande, och det finns alltså inte möjlighet att — som

enligt 55 § UhL —- föreskriva andra åtgärder. Förstörelse av egendom bör

självfallet föreskrivas bara när mindre långtgående åtgärder inte kan vidtas

eller inte skulle ge tillräckligt skydd mot missbruk.

Säkerhetsåtgärder får föreskrivas endast efter vad som finnes skäligt till

förebyggande av fortsatt intrång. Till skillnad från nu gällande föreskrift i

ämnet i ML är bestämmelsen alltså fakultativ. Skälighetsprövningen skall

omfatta såväl vilken egendom som skall underkastas åtgärder som vilken

eller vilka åtgärder som skall föreskrivas. Vid prövningen skall självfallet

samtliga omständigheter beaktas, bl. a. i vilken utsträckning fortsatt in
-

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

trång kan befaras och vilken ekonomisk betydelse åtgärderna får för egendomens

innehavare.

I allmänhet torde säkerhetsåtgärd avse egendom, som finns hos den som

har begått intrånget, eller egendom över vilken han på annat sätt förfogar.

Åtgärd kan emellertid föreskrivas också i fråga om egendom som innehas

av annan, i den mån mönsterintrång kan befaras på grund av hans innehav.

Bestämmelsen i första stycket andra punkten (jfr 59 § första stycket andra

punkten PatL) ger emellertid godtroende innehavare av egendomen visst

skydd. Där föreskrivs, att vad som sägs i första punkten inte gäller mot den

som har förvärvat egendomen eller särskild rätt — t. ex. panträtt — till denna

i god tro och som inte själv har begått mönsterintrång. Bestämmelsen

motiveras av att det skulle strida mot rättssäkerhetskravet på handelns område

och te sig obilligt att t. ex. låta förstöra varor hos den som har förvärvat

dem utan vetskap eller skälig anledning till misstanke om att varorna har

samband med ett mönsterintrång. Säkerhetsföreskrifter kan alltså inte åberopas

mot senare godtroende förvärvare och kan över huvud taget inte meddelas

i fråga om egendom som redan har övergått till godtroende förvärvare.

Den som var i god tro vid sitt förvärv men senare begår mönsterintrång

kan emellertid inte åberopa undantagsregeln i andra punkten, ens om han

var i god tro också vid intrånget.

Andra stycket

Detta stycke innehåller bestämmelse om beslag. Egendom som avses i

första stycket kan enligt denna föreskrift tas i beslag, om brott som avses

i 35 §, dvs. mönsterintrång, skäligen kan antas föreligga. Härigenom säkerställs

framtida verkställighet av ett beslut om åtgärd enligt första stycket.

Vad som är föreskrivet om beslag i brottmål i allmänhet äger tillämpning.

Beslag kan alltså ske endast i brottmål, dvs. mål om ansvar för mönsterintrång.

Om endast skadeståndstalan eller talan om säkerhetsåtgärd förs, blir

reglerna om handräckning i 15 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpliga.

Tredje stycket

Som en nyhet föreskrivs i tredje stycket av paragrafen, att domstol utan

hinder av vad som sägs i första stycket kan, om synnerliga skäl föreligger,

på yrkande förordna att innehavare av egendom som avses i första stycket

skall få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del

därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt. Bestämmelsen har

karaktären av ett undantag från första stycket. Den bör tillämpas restriktivt,

vilket framgår av att synnerliga skäl måste föreligga. Så kan vara fallet

om intrånget har avsett varor vilkas anskaffning har föranlett betydande

investeringar. Det är då ett allmänt intresse att egendomen inte förstörs

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

eller ligger outnyttjad under skyddstiden. Emellertid kanske målsäganden

saknar resurser eller är ovillig att överta egendomen mot ersättning. Och

även om han skulle överta egendomen kan resultatet bli ödeläggande för den

verksamhet som innehavaren av egendomen bedriver. Hänsynen till målsäganden

har för sådana fall ansetts inte böra gå längre än att hans skadeståndsanspråk

för det lidna intrånget tillgodoses och att han får skäligt

vederlag för egendomens fortsatta nyttjande. Bestämmelsen är tillämplig

inte bara på mönsterskyddade varor som har tillverkats olovligen utan även

på föremål, vilkas användande skulle innebära mönsterintrång. När tillstånd

meddelas i fråga om sådana föremål, kan förfoganderätten i verkligheten

komma att fungera som en tvångslicens att få tillverka mönsterskyddade

varor.

Tillstånd kan ges både åt den som har begått mönsterintrång och åt annan

innehavare av egendomen. Vid prövningen av om synnerliga skäl föreligger

får de subjektiva omständigheterna vid intrånget eller förvärvet av egendomen

tillmätas stor betydelse.

Vid tillämpning av förevarande paragraf bör tillses att resultatet blir rimligt

mot bakgrund av vad som har förekommit vid mönsterintrånget. Hänsyn

bör tas till om detta har begåtts uppsåtligen, av oaktsamhet eller i god

tro. Av betydelse är också om och i så fall till vilket belopp skadestånd fastställs

med anledning av intrånget. Dessa överväganden är av särskild vikt

vid tillämpning av tredje stycket.

38 §

Paragrafen motsvarar 36 § i utredningens förslag. Den innehåller regler

om skadeståndsskyldighet m. in. vid olovligt utnyttjande av mönster som

avses med ansökan om registrering. Bestämmelserna saknar motsvarighet i

gällande rätt. De har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 60 §

PatL. I fråga om grunderna för och den närmare innebörden av sistnämnda

lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 214 f, 350 och 365 f.

Första stycket

För att mönsterskyddet skall bli effektivt fordras regler om skydd inte

bara mot intrång i den mönsterrätt som uppkommer genom registrering

utan också mot olovligt utnyttjande av mönstret på ansökningsstadiet. En

sådan reglering gäller som nämnts enligt 60 § PatL (jfr 20 § patentförordningen

den 16 maj 1884, nr 25) men även enligt 39 § VmL och innebär

alltså inte någon nyhet på immaterialrättens område. Skyddet för ett mönster

som är föremål för en registreringsansökan bör emellertid, liksom när

det gäller uppfinningar och varumärken, inte omfatta andra sanktioner än

skadestånd och säkerhetsåtgärder. Straff bör alltså inte ifrågakomma.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Enligt 60 § PatL skall skadestånd med anledning av sådant olovligt utnyttjande

av patentsökt uppfinning som sker innan utläggning av patentansökningen

har kungjorts bestämmas på samma sätt som vid patentintrång

i god tro, dvs. skadeståndet kan avse endast ersättning för utnyttjandet och

kan jämkas efter skälighet. I motsats till mönsterskyddsutredningen anser

jag att en motsvarande begränsning bör ske av skadeståndsansvaret för

olovligt utnyttjande av mönster under tiden före kungörandet av ansökan

om registrering av mönstret. Varken i fråga om längden av den tidsperiod

som normalt förflyter från det handling som visar mönstret blir offentlig

till kungörandet — och som enligt utredningen torde bli tämligen kort i

ärenden om mönsterregistrering — eller i fråga om möjligheterna för allmänheten

att före kungörandet skaffa sig kännedom om en skyddsansökan

torde förhållandena på mönsterområdet skilja sig på sådant sätt från vad

som gäller på patentområdet, att en skiljaktig reglering av frågan om sanktioner

mot olovligt utnyttjande på ansökningsstadiet framstår som motiverad.

I enlighet med det anförda föreskrivs i första stycket första punkten av

förevarande paragraf, att om någon yrkesmässigt utnyttjar mönster, som avses

med ansökan om registrering, efter det att handling som visar mönstret

har blivit allmänt tillgänglig, vad som sägs om mönsterintrång äger motsvarande

tillämpning, i den mån ansökningen leder till registrering. Enligt

andra punkten får dock ej dömas till straff och får ersättning för skada

på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen har kungjorts enligt

18 § bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Skyddet inträder i och med att handling som visar mönstret har blivit

offentlig, dvs. i regel redan från ansökningsdagen. Om emellertid sökanden

i ansökningen har begärt att handling som visar mönstret skall hållas hemlig

under viss tid, får handlingen enligt 19 § inte utan sökandens samtycke

hållas allmänt tillgänglig förrän den begärda fristen — som kan utgöra

högst sex månader, räknat från ansöknings- eller prioritetsdagen — har löpt

ut. Skyddet enligt förevarande paragraf inträder i sådant fall när fristen går

ut och handlingen blir offentlig. Under den tid mönstret är hemligt kan ett

olovligt utnyttjande inte medföra skadeståndsansvar och inte heller föranleda

säkerhetsåtgärder.

Ingripande enligt förevarande bestämmelser kan ske mot den som yrkesmässigt

utnyttjar mönster som avses med ansökan om registrering. Att endast

olovligt utnyttjande omfattas framgår av föreskriften att vad som sägs

om mönsterintrång skall äga motsvarande tillämpning. Denna föreskrift

innebär allmänt sett att endast sådana utnyttj anden omfattas som skulle

anses som mönsterintrång, om registrering hade meddelats. Till de utnyttjanden

som faller utanför tillämpningsområdet hör — utom sådana som

sker med sökandens lov —- utnyttj anden av det slag som avses i 6 och 7 §§

(föranvändarrätt och vissa utnyttjanden av reservdelar och reservutrust
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

245

ning till luftfartyg). Jag har av skäl motsvarande dem som har anförts i

prop. 1966:40 s. 217 inte funnit det påkallat att, som har förordats i ett remissyttrande,

i lagtexten särskilt ange att paragrafen inte är tillämplig om

den som utnyttjar mönstret har föranvändarrätt.

Bestämmelserna i 36 och 37 §§ om mönsterintrång tillämpas endast i den

mån ansökningen leder till registrering. Detta innebär, att skyddet avser endast

vad som omfattas av den sedermera beviljade registreringen. Under

ärendets handläggning kan t. ex. varuförteckningen ha begränsats eller antalet

mönster i en begäran om samregistrering ha inskränkts.

Bestämmelsen är tillämplig även i fall då ansökningen under viss tid har

varit avskriven men har återupptagits och lett till registrering. Skadestånd

kan utgå även för utnyttjande under tiden mellan avskrivningen och återupptagandet.

Det har liksom på patentområdet (prop. 1966:40 s. 217) ansetts

rimligt att sökanden är skyddad mot obehöriga utnyttjanden så länge

möjligheten till återupptagande finns kvar.

Talan om ersättning enligt denna bestämmelse kan självfallet väckas så

snart registrering har meddelats. Frågan huruvida talan kan väckas redan

dessförinnan blir att bedöma enligt allmänna processrättsliga regler (se NJA

II 1943 s. 158 f). Det bör i varje fall vara möjligt att väcka en talan om säkerhetsåtgärder

redan innan registrering har meddelats.

Andra stycket

Preskriptionsreglerna i 36 § tredje stycket är i princip tillämpliga även

på skadestånd för olovligt utnyttjande av mönster på ansökningsstadiet.

Reglerna skulle emellertid vålla komplikationer i fall då registrering måste

avvaktas, innan talan anhängiggörs. Ansökningens behandling hos registreringsmyndigheten

kan, t. ex. på grund av att ett beslut överklagas, dra ut

så långt på tiden att femårspreslcription hinner inträda. För att inte skadeståndsanspråket

skall gå förlorat i ett sådant fall föreskrivs i andra stycket

av förevarande paragraf, att 36 § tredje stycket inte äger tillämpning, om

ersättningstalan väcks senast ett år efter det mönstret registrerades. Som

jag förut har nämnt anses detta ha skett den dag då mönstret enligt 23 §

togs in i mönsterregistret.

39 §

Paragrafen motsvarar 38 § i utredningens förslag och innehåller regler

om befrielse från intrångspåföljd i fall då registrering av mönster har hävts.

Gällande rätt. I 18 § ML föreskrivs, att om någon är tilltalad för intrång i

skyddsrätt och det vid målets handläggning finnes, att registrering har skett

i istrid mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§, den tilltalade skall vara fri från

ansvar.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Utredningen. Bestämmelsen i 18 § ML innebär, att svarande i intrångsmål

kan göra invändning om att registreringen är ogiltig. Om invändningen godtas,

ogillas intrångstalan. Domen inverkar dock inte på skyddsrättens giltighet

mot tredje man och registreringen står kvar i mönsterregistret. I förhållandet

mellan parterna är emellertid registreringen ogiltig och några påföljder

för det påstådda intrånget kan inte dömas ut.

Någon motsvarighet till 18 § ML har inte tagits upp i utredningens förslag.

I stället föreskrivs i 38 § första stycket i förslaget, att om registrering

av mönster hävs, påföljd enligt 34—37 §§ (35—38 §§ i departementsförslaget)

inte får ådömas, sedan hävningsdomen har vunnit laga kraft. Bestämmelsen

innebär, att invändning om att mönstret inte bort registreras inte tas

upp till prövning i intrångsmålet utan endast efter särskild talan om hävande

av registreringen. Den bygger i likhet med motsvarande bestämmelser

i 42 § VmL och 61 § PatL på uppfattningen att registreringen även mellan

parterna i intrångsmål bör anses giltig till dess den har hävts genom lagakraftvunnen

dom. Utredningen framhåller att bestämmelsen är tillämplig

även på intrång som ligger i tiden före domen men som ännu inte har beivrats.

Redan ådömda påföljder för sådant intrång kan däremot inte upphävas

med anledning av en senare dom på hävande av registreringen. Jämkning

av erlagda licensavgifter o.d. kan inte heller ske med stöd av bestämmelsen.

Dennas verkan är alltså begränsad till ådömande av påföljd. I 38 §

andra stycket har utredningen — efter förebild av motsvarande bestämmelser

i 42 § VmL och numera 61 § PatL -— tagit upp föreskrift om verkan av

att svaranden i intrångsmål invänder att mönstret inte hade bort registreras.

På svarandens yrkande skall rätten förklara intrångsmålet vilande i

avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligt avgörs. Har talan

därom inte väckts, skall rätten i samband med vilandeförklaringen förelägga

svaranden viss tid inom vilken sådan talan skall väckas.

Remissyttrandena. Den ordning utredningen har föreslagit avstyrks av

SAF, Sveriges hantverks- och industriorganisation samt Sveriges industriförbund,

vilka hemställer att gällande rätt får bestå. Det torde enligt dessa organisationer

strida mot gängse rättsuppfattning på straffrättens område att

en tilltalad förmenas att till sitt fredande från ansvar åberopa allt som kan synas

honom tjänligt. Godtas utredningens förslag, kan vidare såväl käranden

som svaranden i intrångsmålet åsamkas ökade kostnader och besvär. Genom

kravet på särskild talan om ogiltighet kan svaranden få vidkännas kostnader

för två särskilda rättegångar. Om han förlorar sin ogiltighetstalan, får han

f. ö. vidkännas kostnaderna i ogiltighetsmålet, även om han senare frias i

intrångsmålet. Också Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget. Andra

stycket i paragrafen har enligt samfundet samma innebörd som 61 § andra

stycket patentlagförslaget (numera 61 § andra stycket PatL). Samfundet

anser att man i denna fråga bör ha samma reglering när det gäller mönster
-

s. 247 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

247

rätt som i fråga om patenträtt och ansluter sig till det beträffande patentlagen

i en riksdagsmotion framställda yrkandet att gällande regler om möjlighet

att få invändning om ogiltighet prövad i intrångsprocess behålls.

(Detta yrkande vann dock inte riksdagens bifall och 61 § PatL har utformats

på samma sätt som nu förevarande paragraf i mönsterskyddsutredningens

förslag, se prop. 1966:40 s. 226f, 1LU 1967:53, rskr 1967:325). Även

överåklagaren i Göteborgs åklagar distrikt, KF och Svenska industriens patentingenjörers

förening uttalar sig till förmån för gällande rätt.

Stockholms rådhusrätt anser regeln om vilandeförklaring olämplig

och ifrågasätter, om den står i överensstämmelse med domstols skyldighet

enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken att oberoende av parternas inställning

pröva, om skäl finns till vilandeförklaring. Om en svarande inte begär vilandeförklaring,

kan rätten, trots att svaranden har anhängiggjort talan om

registreringens hävande, fortsätta förberedelsen i intrångsmålet, men den

torde vara förhindrad att döma i detta mål. I detta läge bör rätten enligt 32

kap. 5 § rättegångsbalken oberoende av parts yrkande förklara intrångsmålet

vilande i avbidan på lagakraftägande dom i målet om registreringens hävande.

Först när dom har meddelats i det målet kan rätten ta ställning till invändningen

om att mönstret inte hade bort registreras. Om svaranden har

begärt vilandeförklaring av intrångsmålet, måste rätten enligt den föreslagna

bestämmelsen bifalla yrkandet om vilandeförklaring. Lämpligheten av

en sådan ordning kan starkt ifrågasättas. Rådhusrätten påpekar att motsvarande

problem föreligger vid tillämpning av 42 § VmL och 61 § patentlagförslaget

(numera 61 § PatL). Enligt rådhusrättens mening bör domstolen

få pröva ex officio om intrångsmålet skall vila. I fall då svaranden begärt

vilandeförklaring bör dock domstolen kunna förordna om förberedelsens

fortsättande bara om synnerliga skäl föreligger. Sveriges advokatsamfund

ansluter sig till de synpunkter som Stockholms rådhusrätt har framfört.

I redaktionellt hänseende påpekar RÅ att i första stycket uttrycket

»påföljd» felaktigt används för att beteckna inte bara straff utan också

ersättning och säkerhetsåtgärd. När det i andra stycket talas om att det i

mål om mönsterintrång görs gällande »att mönstret ej bort registreras»,

kan detta enligt RÅ föranleda missuppfattningen att det är fråga om påstående

att det förelegat ett hinder för förvärv av mönsterrätt som registreringsmyndigheten

hade bort upptäcka.

Departementschefen

Första stgcket

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att påföljd för mönsterintrång

inte får ådömas, sedan dom om hävande av mönsterregistrering har

vunnit laga kraft, har inte mött sakliga erinringar vid remissbehandlingen.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Den överensstämmer med en motsvarande föreskrift i 61 § första stycket

PatL och bör tas upp i mönsterskyddslagen. Också i redaktionellt hänseende

bör en anpassning ske till sistnämnda lagrum, varigenom RÅ:s synpunkter

tillgodoses.

En föreskrift av angivet innehåll har sålunda tagits upp i första stycket

av förevarande paragraf i departementsförslaget. Bestämmelsen innebär att

det inte kan dömas till straff eller ersättningsskyldighet eller föreskrivas

säkerhetsåtgärd i intrångsprocess som pågår, när dom på hävande av registreringen

vinner laga kraft, eller i senare rättegång som avser intrång före

nämnda tidpunkt. Den omfattar däremot inte fall då lagakraftvunnen dom

på mönsterintrång redan föreligger, när registreringen hävs. Det får överlämnas

åt rättstillämpningen att med beaktande av de principer som ligger

till grund för mönsterrätten avgöra under vilka förutsättningar resning kan

medges i sådant mål.

Andra stycket

Enligt utredningens förslag kan en invändning i ett intrångsmål om att

mönstret inte hade bort registreras inte tas upp till prövning. Görs en sådan

invändning i intrångsmålet, skall enligt förslaget rätten på yrkande av svaranden

i stället förklara målet vilande i avbidan på att frågan om hävande

av registreringen slutligt avgörs. Är talan härom inte väckt, skall rätten i

samband med vilandeförklaringen förelägga svaranden viss tid, inom vilken

talan skall väckas. De sålunda föreslagna reglerna har mött viss kritik under

remissbehandlingen. Några remissorgan har förordat att man behåller

nu gällande bestämmelser om möjlighet att pröva invändning om ogiltighet

i intrångsmål. I några yttranden har föreslagits att domstol får möjlighet att

ex officio pröva om intrångsmålet skall förklaras vilande.

I likhet med bl. a. Sveriges advokatsamfund anser jag att dessa frågor bör

regleras på samma sätt i mönsterskyddslagen som i VmL och PatL (42 resp.

61 §). Någon annan mening har inte heller kommit till uttryck under remissbehandlingen.

I fråga om de överväganden som ligger till grund för den

med mönsterskyddsutredningens förslag i sak överensstämmande regleringen

i sistnämnda båda lagar hänvisar jag till NJA II 1960 s. 299, 350 f och

366 resp. prop. 1966:40 s. 227. I redaktionellt hänseende bör motsvarande

bestämmelser i mönsterskyddslagen anpassas till föreskrifterna i 61 § PatL.

Med anledning av ett påpekande i ett remissyttrande bör uttrycket »gör —

--gällande att mönstret ej bort registreras» ersättas med »gör -—--

gällande att mönsterregistreringen bör hävas».

I enlighet med det anförda har i andra stycket första punkten av förevarande

paragraf i departementsförslaget tagits upp föreskrift, att om talan

väckts om mönsterintrång och den mot vilken talan förs gör gällande att

mönsterregistreringen bör hävas, rätten skall på hans yrkande förklara må
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

let vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen slutligt

prövas. I andra punkten föreskrivs, att om talan härom inte har väckts, rätten

skall i samband med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom

vilken sådan talan skall väckas. De sålunda föreslagna bestämmelserna

torde inte kräva några ytterligare kommentarer.

40 §

Paragrafen motsvarar 40 § i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser

om straff och skadestånd vid underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet

enligt 34 § departementsförslaget. Paragrafen saknar motsvarighet

i ML. Den överensstämmer i sak med 62 § PatL. I fråga om detta lagrum

hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 228 f samt 1LU 1967:53 s. 25.

I 34 § första stycket departementsförslaget föreskrivs, att om den som

har sökt mönsterregistrering åberopar ansökningen gentemot annan, innan

handling som visar mönstret har blivit offentlig, han är skyldig att på begäran

lämna sitt samtycke till att den andre får ta del av handlingen. Vidare

gäller enligt andra stycket av samma paragraf att den som sökt mönsterregistrering

eller en mönsterhavare i vissa fall är skyldig att lämna upplysning

om ansökningen eller registreringen. Dessa föreskrifter har i likhet med

motsvarande bestämmelser i 56 § PatL ansetts böra straffsanktioneras.

Första stycket

I första stycket av förevarande paragraf i departementsförslaget föreskrivs

i enlighet med vad jag nyss har anfört, att böter skall ådömas den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet, som inte är ringa, 1) underlåter att fullgöra

vad som åligger honom enligt 34 § eller 2) i fall som avses där lämnar

felaktig upplysning, i sistnämnda fall dock endast om inte straff för gärningen

föreskrivs i brottsbalken. Med anledning av ett uttalande i RÅ:s

remissyttrande vill jag framhålla, att frågan huruvida bristande kännedom

om ifrågavarande uppgiftsskyldighet kan leda till straffrihet blir att bedöma

enligt allmänna grundsatser om verkan av rättsvillfarelse.

I redaktionellt hänseende har en förenkling skett i jämförelse med motsvarande

föreskrifter i 62 § första och andra styckena PatL. Med den utformning

i nära anslutning till nämnda bestämmelser i PatL som första

stycket i övrigt har fått har vissa av RÅ under remissbehandlingen framförda

önskemål tillgodosetts.

Andra stycket

I detta stycke föreskrivs, att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör

sig skyldig till underlåtenhet eller förfarande som avses i första stycket

skall ersätta uppkommen skada (första punkten) samt att ersättningen kan

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

jämkas vid ringa oaktsamhet (andra punkten). Reglerna har i sak samma

innebörd som motsvarande bestämmelser i 62 § tredje stycket PatL.

Tredje stycket

Regeln i tredje stycket om åtalsbehörighet överensstämmer i sak med 62 §

fjärde stycket PatL och har utformats efter förebild av bestämmelsen i 35 §

andra stycket departementsförslaget om rätt till åtal för mönsterintrång.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Denna paragraf motsvarar 46 § i utredningens förslag och innehåller regler

om fastställelsetalan. Bestämmelser härom finns inte i ML. Paragrafen

motsvarar 63 § PatL. Rörande detta lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40

s. 229 f.

I 13 kap. 2 § rättegångsbalken finns allmänna bestämmelser om fastställelsetalan.

Sådan talan är tillåten när den rör frågan huruvida visst rättsförhållande

består eller inte består och ovisshet råder om rättsförhållandet

samt denna länder käranden till förfång. Om sakens prövning i ett mål beror

av frågan huruvida visst rättsförhållande som är stridigt mellan parterna

består eller inte består, får talan om fastställelse därom också tas upp.

Lagrummet förutsätter vidare att annan lagstiftning kan innehålla specialregler

om fastställelsetalan. Sådana regler finns — utom i 63 § PatL — i

bl. a. 44 § VmL och 21 § namnlagen.

Inom mönsterrätten synes det på samma sätt som inom bl. a. patenträtten

kunna bli aktuellt att föra fastställelsetalan av två olika slag, nämligen dels

för prövning av fråga huruvida mönsterrätt består, dels för prövning av om

visst förfarande utgör intrång i sådan rätt. En fastställelsetalan av sist

nämnt slag torde inte omfattas av rättegångsbalkens bestämmelser. Det har

därför ansetts lämpligt att, på samma sätt som har skett i PatL och vissa

andra lagar på immaterialrättens område, ta upp särskilda regler om fastställelsetalan

i mönsterskyddslagen och därvid har det ansetts praktiskt

riktigt att, även om den först angivna typen av fastställelsetalan kan ske

med stöd av rättegångsbalkens regler, nämna båda typerna i mönsterskyddslagen.

I redaktionellt hänseende har paragrafen ansetts lämpligen böra utformas

med 63 § PatL som förebild.

I enlighet härmed har i första stycket av förevarande paragraf tagits upp

bestämmelse, att mönsterhavare eller den som på grund av licens äger utnyttja

mönster kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av

registreringen åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet

och denna länder honom till förfång. I andra stycket föreskrivs, att den

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

som driver eller avser att driva verksamhet kan, under samma villkor, föra

talan mot mönsterhavare om fastställelse, huruvida hinder mot verksamheten

föreligger på grund av viss mönsterregistrering.

Bestämmelserna medger både positiv och negativ fastställelsetalan. Positiv

fastställelsetalan avser fall då mönsterhavaren vill få fastställt om eller

i vilken utsträckning han åtnjuter skydd för ett mönster, som annan utnyttjar

eller ämnar utnyttja yrkesmässigt. Negativ fastställelsetalan går ut på

att få fastslaget att annan inte har rätt till visst mönster eller att en

mönsterrätt inte innebär hinder för käranden att utnyttja samma eller ett

liknande mönster, t. ex. på grund av reglerna i 6 § om föranvändarrätt eller

därför att utnyttjandet avser andra varor än dem för vilka svaranden har

fått mönsterregistrering. Bestämmelserna är i princip också tillämpliga när

någon utnyttjar ett mönster på grund av avtal men det råder oenighet om

avtalets räckvidd. Vidare kan de vara tillämpliga då någon utnyttjar ett

mönster och vill få fastställt att detta inte faller inom skyddsområdet för

annans mönsterrätt, därför att det väsentligen skiljer sig från det mönster

som svaranden har fått registrerat. Som jag har anfört vid 31 § är nu förevarande

paragraf däremot inte tillämplig på en talan som grundas på att

en mönsterregistrering står i strid mot 1—4 §. I sådant fall är bestämmelserna

i 31 § exklusivt tillämpliga.

Rätt att föra fastställelsetalan tillkommer även licenstagare. Enligt 42 §

skall mönsterhavaren underrättas om en sådan talan. Sistnämnda paragraf

innehåller i övrigt bl. a. föreskrift om skyldighet för licenstagare som vill

väcka en fastställelsetalan enligt första stycket av nu förevarande paragraf

att underrätta mönsterhavaren därom.

Om svaranden i mål om fastställelsetalan gör invändning om att mönsterregistreringen

bör hävas, skall liksom inom patenträtten gälla samma regler

som i fall då sådan invändning görs i intrångsmål (39 §). Föreskrift härom

har tagits upp i tredje stycket, vari hänvisas till 39 § andra stycket.

42 §

Paragrafen motsvarar 47 § i utredningens förslag. Den föreskriver skyldighet

att i vissa fall lämna registreringsmyndigheten, mönsterhavaren och

licenstagare underrättelse om väckande av talan. Bestämmelser om sådan

underrättelseskyldighet saknas i ML. Reglerna i denna paragraf har utformats

efter mönster av motsvarande föreskrifter i 64 § PatL (jfr även 43 §

VmL). I fråga om nämnda lagrum i PatL hänvisar jag till prop. 1966:40

s. 231 f och 354 f.

Första stycket

I första stycket första punkten föreskrivs, att den som vill väcka talan

om hävande av mönsterregistrering, om överföring av registrering eller om

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

meddelande av tvångslicens skall anmäla detta till registreringsmyndigheten

samt underrätta varje i registret antecknad licenstagare därom. Enligt andra

punkten skall licenstagare, som vill väcka talan om intrång i mönsterrätt

eller om fastställelse enligt 41 § första stycket, underrätta mönsterhavaren

därom. Någon sådan föreskrift om skyldighet att göra anmälan till registreringsmyndigheten

och underrätta licenstagare om fastställelsetalan som utredningen

föreslagit har däremot inte ansetts påkallad (jfr 64 § PatL). Syftet

med skyldigheten att underrätta licenstagare och i vissa fall mönsterhavaren

om väckande av talan är att den som underrättas skall få möjlighet

att tillvarata sina intressen, eventuellt genom att inträda som intervenient i

rättegången. När anmälan kommer registreringsmyndigheten till handa,

skall självfallet anteckning göras i mönsterregistret. Föreskrift härom kommer

att tas upp i tillämpningskungörelsen.

Andra stycket

Underrättelse som avses i första stycket kan i princip ske i vilken form

som helst. Enligt föreskrift i andra stycket skall den emellertid under alla

förhållanden anses fullgjord, när underrättelsen har sänts i betald rekommenderad

försändelse under den adress som finns antecknad i mönsterregistret.

Om annan form för underrättelse väljs, måste det visas, att den som

avses med underrättelsen har fått del av den. Underrättelse till mönsterhavaren

kan självfallet ske genom att underrättelsen tillställs det ombud för

mönsterhavaren som har antecknats i mönsterregistret (jfr 45 §). Någon

skyldighet att underrätta ombudet har emellertid inte föreskrivits (jfr prop.

1966:40 s. 232 och 354f).

Tredje stycket

Liksom enligt PatL utgör fullgörande av anmälnings- och underrättelseskyldigheten

processförutsättning. Föreskrift härom har tagits upp i tredje

stycket av denna paragraf, vilket innehåller, att om det när talan väcks inte

visas att anmälan eller underrättelse skett enligt föreskrifterna i första stycket,

käranden skall ges tid därtill (första punkten) och att hans talan inte får

tas upp till prövning om han försitter denna tid (andra punkten).

Det har inte ansetts nödvändigt att föreskriva någon särskild frist, inom

vilken talan vid domstol skall ha väckts efter det att anmälan gjorts eller

underrättelse lämnats.

43 §

Paragrafen motsvarar 45 § i utredningens förslag. Den innehåller en regel

om forum i vissa mönstermål.

Forumregeln i 15 § andra stycket ML gäller endast för mål om hävande av

registrering. Rätt domstol för sådana mål är Stockholms rådhusrätt.

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterskyddsutredningen har inte föreslagit specialforum för något slag

av mönstermål. Utredningen har funnit det tillräckligt med en i förhållande

till rättegångsbalkens allmänna forumregler subsidiär bestämmelse om att

Stockholms rådhusrätt skall vara rätt forum för mål om bättre rätt till

mönster, om hävande av registrering och om överföring av registrering samt

om tvångslicens, när svaranden inte har känt hemvist i Sverige.

En i emissinstans har ansett att Stockholms radhusrätt bör vara exklusivt

forum i mönstermål. Jag kan dock inte dela denna uppfattning. Specialforum

finns inte för vare sig mål om varumärkesrätt eller mål om upphovsrätt.

Att patentmal hänvisats till specialforum (65 § PatL) sammanhänger

med att dessa mål regelmässigt är så särpräglade och tekniskt komplicerade

att det ansetts nödvändigt att förse domstolarna med särskild sakkunskap

i form av tekniskt sakkunniga ledamöter, en ordning som kan praktiskt

genomföras endast om handläggningen av målen koncentreras till en enda

underrätt. Några motsvarande skäl att införa specialforum också för mål

om mönster kan inte åberopas. Jag har därför stannat för att de allmänna

forumreglerna i rättegångsbalken bör vara tillämpliga för mål om mönster.

En tillämpning av rättegångsbalkens forumregler ger emellertid upphov

till problem, när det gäller rättegång mot sådan sökande i registreringsärende

eller mönsterhavare som inte har känt hemvist i Sverige. Om vederbörande

inte heller uppehåller sig i Sverige, torde forum här mestadels saknas.

I tvist som rör lös egendom kan visserligen enligt 10 kap. 3 § rättegångsbalken

den som inte äger känt hemvist inom riket sökas där egendomen

finns. Det är emellertid omtvistat var en immaterialrätt skall anses

finnas och det är därför osäkert om nämnda lagrum är tillämpligt i hithörande

fall. Synpunkter av denna art torde ligga bakom föreskriften i 26 §

andra stycket VmL att i mål om hävande av varumärkesregistrering Stockholms

rådhusrätt är behörig domstol, när märkeshavaren inte har hemvist

inom riket. Som mönsterskyddsutredningen har föreslagit bör en motsvarande

forumregel tas upp i mönsterskyddslagen i fråga om mål om mönster

där talan riktas mot någon som inte har forum i Sverige enligt rättegångsbalkens

regler. I motsats till utredningen anser jag emellertid att en sådan

forumregel bör vara tillämplig också för mål om ersättning enligt 40 §

andra stycket i anledning av underlåten upplysningsplikt. Den bör också

gälla för mål rörande rätt som avses i 32 § andra stycket och för mål som

gäller fastställelse enligt 41 §. Eftersom frågor om föranvändarrätt i första

hand torde förekomma i mål om mönsterintrång eller bli föremål för fastställelsetalan,

synes det däremot inte nödvändigt att göra forumregeln tilllämplig

också på mål om föranvändarrätt (jfr 65 § PatL).

I enlighet med dessa överväganden föreskrivs i förevarande paragraf, att

om behörig domstol inte finns enligt rättegångsbalken för talan om bättre

rätt till mönster, om hävande av registrering, om överföring av registrering,

om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket, om ersättning en
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §, talan väcks vid Stockholms

rådhusrätt. Talan om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra

stycket inbegriper talan om meddelande av tvångslicens och talan om fastställande

av nya villkor för eller upphävande av sådan licens eller rätt som

nyss nämnts.

Att mönsterhavare som väcker en intrångstalan som tvistemål har forum

i fråga om genkäromål vid den domstol som har upptagit huvudkäromålet,

framgår av 10 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken. Som genkäromål

måste härvid betraktas bl. a. talan om hävande av mönsterregistreringen.

44 §

Denna paragraf motsvarar 48 § i utredningens förslag och innehåller föreskrift

att dom eller beslut i vissa mål rörande mönster skall tillställas registreringsmyndigheten.

Några motsvarande regler om expedieringsskyldighet

finns inte i ML, men sådan skyldighet föreskrivs i 45 § VmL och 70 § PatL.

Det har ansetts lämpligt att liknande föreskrifter tas upp i den nya mönsterskyddslagen.

I förevarande paragraf föreskrivs därför, att i mål om bättre rätt till

mönster, som sökts registrerat (16 §), mål om tvångslicens (30 §), mål om

hävande av registrering (31 §), mål om överföring av registrering (32 §),

mål om straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd i anledning av mönsterintrång

(35—38 §§) samt mål om fastställelse (41 §) avskrift av dom eller

slutligt beslut skall sändas till registreringsmyndigheten. I tillämpningskungörelsen

bör föreskrivas att anteckning om målets utgång skall göras i

mönsterregistret.

Särskilda bestämmelser

45 §

Denna paragraf motsvarar 41 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse

om skyldighet för mönsterhavare, som inte har hemvist i Sverige,

att ha ett här bosatt ombud. Den har sin motsvarighet i 31 § VmL och 71 §

PatL. I fråga om sistnämnda lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 244 f.

I 13 § ML föreskrivs, att om skyddsrättens innehavare (mönsterhavaren)

flyttar utomlands eller om skyddsrätten övergår på person som inte är bosatt

i Sverige, mönsterhavaren är skyldig att till registreringsmyndigheten

sända in fullmakt för ett inom landet bosatt ombud med behörighet att svara

för mönsterhavaren i allt som angår skyddsrätten. Flyttar ombudet ur landet

eller upphör i övrigt hans befattning, skall mönsterhavaren ge in fullmakt

för nytt ombud. Iakttas inte dessa föreskrifter, kan domaren på anmälan

i förekommande fall med laga verkan utse ombud för mönsterhavaren.

Ombudstvånget betingas av praktiska hänsyn. Härigenom underlättas

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kiingl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

framför allt väckande av talan mot utomlands bosatt mönsterhavare. Den

nya mönsterskyddslagen bör därför i överensstämmelse med gällande rätt

och i likhet med VmL och PatL innehålla bestämmelser härom.

Första stycket

I enlighet med vad jag nu har sagt föreskrivs i första stycket första punkten

av förevarande paragraf, att mönsterhavare, som inte har hemvist i

Sverige, skall ha ett här bosatt ombud med behörighet att motta delgivning

av stämning, kallelser och andra handlingar i mål och ärenden rörande

mönsterrätten med undantag av stämning i brottmål och föreläggande för

part att infinna sig personligen inför domstol. Enligt andra punkten skall

ombud anmälas till mönsterregistret och antecknas i detta.

Bestämmelserna avser endast ombudstvång för den som innehar mönsterregistrering.

Bestämmelser om ombudstvång under ansökningstiden har tagits

upp i 12 § departementsförslaget. Denna uppdelning har liksom i PatL

(12 och 71 §§) gjorts av hänsyn bl. a. till att påföljderna av att föreskriften

om ombud inte iakttas är olika i de båda fallen.

I frågan om vad som förstås med hemvist hänvisar jag till vad jag har

anfört vid 12 §. Med hänsyn till bestämmelsen i 12 kap. 14 § rättegångsbalken

om rättegångsfullmakt i allmänhet kan ombudets behörighet att

motta delgivning av stämning inte avse stämning i brottmål eller föreläggande

för part att infinna sig personligen inför domstol.

Andra stycket

I detta stycke av paragrafen regleras förfarandet, när behörigt ombud inte

har anmälts. Enligt 1899 års ML skall rätten utse ombud i sådant fall. Denna

lösning har emellertid ansetts otillfredsställande. Enligt förevarande lagrum

i förslaget gäller i stället att delgivning med mönsterhavare som inte

har utsett ombud kan ske i förenklad ordning. Rörande det förfarande som

härvid skall tillämpas hänvisar jag till lagtexten. Inte heller förenklad delgivning

enligt denna bestämmelse kan avse stämning i brottmål eller föreläggande

för part att infinna sig personligen inför domstol.

46 §

Paragrafen motsvarar 42 § i utredningens förslag och innehåller bestämmelse

om rätt för Kungl. Maj :t att under förutsättning av ömsesidighet medge

undantag från ombudstvång enligt 12 eller 45 § i fråga om den som har

hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten bosatt ombud som

anmälts hos den svenska registreringsmyndigheten.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i ML, men en regel av delvis

motsvarande innehåll har tagits upp i 71 § tredje stycket PatL. I likhet med

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

denna föreskrift har den nu föreslagna bestämmelsen tillkommit främst

med tanke på medborgare i de nordiska länderna. Att bestämmelsen till

skillnad från 71 § tredje stycket PatL ger möjlighet att befria också från

ombudstvång på ansökningsstadiet sammanhänger med att det på mönsterrättens

område inte föreslås någon motsvarighet till de nordiska patentansökningarna.

Den som på grund av Kungl. Maj:ts förordnande har befriats

från ombudstvånget kan trots detta givetvis låta sig företrädas av

ombud. Enligt 12 kap. 2 § rättegångsbalken gäller visserligen som huvudregel

att rättegångsombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom

riket, men även annan får brukas som ombud, om rätten med hänsyn till

målets beskaffenhet och övriga omständigheter finner det lämpligen kunna

ske. Denna bestämmelse blir tillämplig i ett fall av nyss nämnt slag.

Trots att den föreslagna bestämmelsen närmast åsyftar en lättnad i ombudstvånget

för registreringssökande och mönsterhavare i övriga nordiska

länder, har den inte ansetts böra formellt begränsas till sådana fall.

47 §

Denna paragraf motsvarar 43 § i utredningens förslag och innehåller föreskrifter

om talan mot sådana beslut av registreringsmyndigheten som har

meddelats efter det att mönsterregistrering har meddelats. Klagan över sådana

beslut kan f. n. föras enligt regler i allmänna verksstadgan. ML innehåller

däremot inte några särskilda talebestämmelser för hithörande fall.

De nu föreslagna bestämmelserna överensstämmer med 72 § PatL. Rörande

detta lagrum hänvisar jag till prop. 1966:40 s. 247 f.

I 21 § departementsförslaget finns bestämmelser om rätt till talan mot

sådant beslut av registreringsmyndigheten som har meddelats under registreringsärendets

handläggning fram till dess ansökningen har slutbehandlats.

Förevarande paragraf avser bara beslut som meddelas efter det att registrering

har beviljats, t. ex. beträffande anteckning i mönsterregistret om

ändrat innehav, om licenser in. m. Som jag har nämnt vid 21 § avser paragrafen

också talan mot beslut om avslag på ansökan om förnyelse av registrering

enligt 25 §.

Första stycket

Här behandlas rätten att överklaga slutligt beslut, dvs. beslut varigenom

registreringsmyndigheten skiljer ärendet från sig. Talan förs genom besvär

hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning. Besvärstiden är två

månader från beslutets dag. Inom samma tid skall fastställd besvärsavgift

erläggas vid äventyr att besvären inte tas upp till prövning. Dessa regler

överensstämmer med föreskrifterna i 22 § första stycket om besvär över beslut

på ansökningsstadiet.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Någon regel om talerätt har inte uppställts. Hithörande frågor får avgöras

i rättstillämpningen under hänsynstagande till beslutets natur och omständigheterna

i övrigt i det enskilda fallet.

Andra stycket

Vid remissbehandlingen har patent- och registreringsverket förordat att

verkets besvärsavdelning blir sista instans i ärenden av nu förevarande art.

Som jag har anfört vid 22 § anser jag emellertid, i likhet med utredningen,

att ett treinstanssystem bör tillämpas även här. I andra stycket föreskrivs i

enlighet härmed, att talan mot besvärsavdelningens beslut förs genom besvär

hos Kungl. Maj :t inom två månader från beslutets dag. Besvärsavgift

bör inte förekomma. Talan förs hos regeringsrätten.

48 §

I denna paragraf, som saknar direkt motsvarighet i utredningsförslaget,

har tagits upp bestämmelser om vissa av de avgifter som skall utgå i ärenden

rörande ansökan om mönsterregistrering eller om förnyelse av registrering.

I ML finns ingen annan avgiftsbestämmelse än föreskriften i 5 § 3

mom. om ansökningsavgift.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och även utredningen

har föreslagit, bör kostnaderna för mönsterregistreringens administrering

täckas genom avgifter. Den nya lagen bör innehålla uttömmande bestämmelser

om vilka olika slags avgifter som skall tas ut. Sådana bestämmelser

har också tagits upp i flera av de paragrafer som jag redan har behandlat.

Sålunda innehåller 14 § tredje stycket föreskrift om återupptagningsavgift,

22 § första stycket och 47 § första stycket bestämmelser om besvärsavgift

samt 27 § föreskrift om avgift för vissa anteckningar i mönsterregistret. I

de paragrafer som behandlar ansökan om mönsterregistrering resp. ansökan

om förnyelse av sådan registrering (10 resp. 25 §) har emellertid tagits upp

endast allmänna föreskrifter om skyldighet för sökande i registrerings- eller

förnyelseärende att erlägga ansöknings- resp. förnyelseavgift jämte tilläggsavgifter.

De närmare bestämmelserna om dessa avgifter har jag av lagtekniska

skäl ansett lämpligt att sammanföra i en särskild paragraf i avsnittet

»Särskilda bestämmelser».

Utredningen har föreslagit, att i ärende rörande ansökan om registrering

av mönster och vid ansökan om förnyelse av mönsterregistrering skall uttagas

följande tilläggsavgifter, nämligen dels en avgift för varje varuldass

utöver den första, dels vid samregistrering en avgift för varje mönster utöver

det första, dels en förvaringsavgift för förvaring av modell, när sådan

ges in, dels en avgift för kungörande av varje bild utöver den första. Vidare

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

föreslår utredningen, att om förnyelse begärs efter utgången av den löpande

registreringsperioden förnyelseavgift skall utgå med ett förhöjt belopp.

Utredningens nu berörda förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen

och bör också enligt min mening läggas till grund för avgiftsbestämmelserna

i förevarande paragraf. Regeln om förhöjd förnyelseavgift bör

gälla så snart förnyelseavgiften betalas efter registreringsperiodens utgång

och oavsett om själva ansökningen om förnyelse har gjorts dessförinnan.

Avgiftsbestämmelserna i förevarande paragraf har utformats i enlighet

med vad jag nu har sagt. I första punkten föreskrivs sålunda, att i ärende

rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse av mönsterregistrering

skall utgå ansöknings- eller förnyelseavgift samt, i förekommande

fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klassavgift för varje varuklass

utöver den första, samregistreringsavgift för varje mönster utöver det

första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kungörelseavgift för

kungörande av varje bild utöver den första. Enligt andra punkten skall förnyelseavgift

som erläggs efter utgången av löpande registreringsperiod utgå

med förhöjt belopp.

Utredningens förslag, att när en ansökan om registrering av mönster överförs

på annan, den nye sökanden inte bör få tillgodogöra sig den ansökningsavgift

som har betalats av den tidigare sökanden, har föranlett en särskild

bestämmelse i 17 § första stycket andra punkten departementsförslaget av

innebörd, att den som får en ansökan om registrering överförd på sig skall

erlägga ny ansökningsavgift.

Frågan om storleken av de olika avgifter som skall utgå enligt den nya

mönsterskyddslagen och om dessas fastställande behandlas i 49 § departementsförslaget.

49 §

Paragrafen motsvarar 44 § i utredningens förslag och innehåller föreskrifter

om att Kungl. Maj :t fastställer avgifter enligt den nya lagen och meddelar

tillämpningsföreskrifter till denna.

Gällande rätt. Storleken av den ansökningsavgift som enligt ML skall betalas

i ärende om registrering av mönster har fastställts i själva lagen.

Enligt 5 § 3 mom. ML utgår sådan avgift med 50 kronor. I fråga om tilllämpningsföreskrifter

gäller enligt ML dels att Kungl. Maj :t kan under förutsättning

av ömsesidighet förordna om prioritet för ansökan om mönsterregistrering

i främmande stat (20 §), dels att närmare föreskrifter angående

beskaffenheten av de handlingar som skall lämnas in vid ansökan om registrering,

angående mönsterregistret och angående kungörelser enligt ML

meddelas av Kungl. Maj :t (21 §). Med stöd av 20 § ML har Kungl. Maj :t

s. 259 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

259

vid olika tillfällen och senast genom Kungl. kungörelsen den 2 december

1960 (nr 649) meddelat bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande

patent, mönster och varumärken. Vidare har Kungl. Maj :t med stöd av

21 § ML genom Kungl. kungörelsen den 24 november 1899 (nr 94 s. 1)

meddelat föreskrifter angående beskaffenheten av de handlingar som i ärenden

rörande registrering av mönster och modeller inlämnas och genom Kungl.

kungörelsen samma dag (nr 94 s. 4) meddelat bestämmelser om mönsterregistrets

förande m. m. De båda sistnämnda kungörelserna har ändrats,

den förstnämnda genom Kungl. kungörelser den 23 december 1910 (nr 149)

och den 16 februari 1968 (nr 33) samt den sistnämnda genom Kungl. kungörelse

den 13 december 1940 (nr 984).

Utredningen. I 44 § första stycket i utredningens förslag har tagits upp föreskrift

att avgifter enligt lagen fastställs av Kungl. Maj :t. Beträffande storleken

av de olika avgifterna anser utredningen att administrationskostnaderna

för registreringsförfarandet i princip bör täckas av avgifterna men att

dessa å andra sidan inte bör bestämmas så att de klart överstiger kostnaderna.

Vid fastställande av förnyelseavgifter bör enligt utredningen en tämligen

brant stigande skala tillämpas med hänsyn till att förnyelser inte bör äga

rum och belasta mönsterregistret, om inte starka intressen motiverar det.

Utredningen anser det önskvärt att avgifterna blir lika stora i de nordiska

länderna. De nordiska kommittéerna har låtit ett gemensamt arbetsutskott

utarbeta bl. a. förslag till schema över storleken av de avgifter som bör utgå

i olika hänseenden. Enligt detta förslag höjs ansökningsavgiften från 50 till

100 kronor. I övrigt föreslås att förnyelseavgift tas ut med 300 kronor första

gången och med 600 kronor andra gången. I fråga om tilläggsavgifter vid

ansökan om registrering eller förnyelse föreslår utredningen, att ldassavgift

utgår med 50 kronor, samregislreringsavgift med 25 kronor, förvaringsavgift

med 50 kronor och kungörelseavgift med 50 kronor. Vidare föreslår

utredningen att förnyelseavgiften skall höjas med 50 kronor, när avgiften

erläggs efter utgången av löpande registreringsperiod. Återupptagningsavgift

föreslås utgå med 50 kronor. Avgift för ansökan om anteckning av ny

innehavare eller av licens föreslås utgå med 30 kronor. Besvärsavgift föreslås

bli fastställd till 150 kronor.

I 44 § andra stycket första punkten i utredningsförslaget har tagits upp

föreskrift om att Kungl. Maj :t utfärdar de ytterligare bestämmelser som

erfordras rörande ansökan om registrering av mönster och förfarandet i

ärenden därom samt rörande avgifter, kungörelser, mönsterregistret och

regis treringsmyndigheten.

I detta sammanhang har utredningen behandlat frågan om allmänhetens

rätt att ta del av registreringsmyndighetens diarier. Utredningen erinrar om

att registreringsansökningar enligt förslaget skall kunna hållas hemliga under

viss tid och att diariernas tillgänglighet för allmänheten därför måste

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

bli inskränkt i fråga om dessa ansökningar, om inte särskilt undantag från

sekretessen föreskrivs. Utredningen förordar, att diarierna görs allmänt tillgängliga

utan någon begränsning, och föreslår en bestämmelse om att diarier

hos registreringsmyndigheten skall vara tillgängliga för envar i den utsträckning

som Kungl. Maj :t bestämmer (44 § andra stycket andra punkten).

Enligt utredningen bör behövliga bestämmelser om prioritet liksom hittills

tas upp i en särskild författning, som gemensamt reglerar prioritetsfrågor

beträffande patent, mönster och varumärken, eftersom prioritetsspörsmålen

hör samman på de tre rättsområdena och ändringar mestadels berör

dem alla.

Remissyttrandena. I anledning av utredningens uttalande, att a v g i f t e r

enligt lagen om mönster bör täcka registreringsmyndighetens administrationskostnader

för registreringsförfarandet i fråga om mönster och att avgifterna

såvitt möjligt bör bli lika i de nordiska länderna, framhåller patentoch

registreringsverket att det i praktiken kan bli svårt att samtidigt tillgodose

båda dessa önskemål. Principen om full kostnadstäckning bör ges

företräde, eftersom starkare skäl för enhetliga avgifter i de nordiska länderna

inte föreligger så länge nordisk gemenskap på registreringsplanet inte

har aktualiserats i fråga om mönster. Någon regel om enhetliga avgifter tilllämpas

enligt verket inte i fråga om varumärkesärenden.

Den föreslagna bestämmelsen om diariers offentlighet är enligt offentlighetskommitténs

mening oriktig och ägnad att leda till missförstånd. I den

mån bestämmelsen anses ge Kungl. Maj :t behörighet att förordna om hemlighållande

av diarium utöver vad som följer av sekretesslagen är den grundlagsstridig.

I övrigt kan bestämmelsen visserligen vara formellt godtagbar.

Kommittén anser dock att förordnanden av Kungl. Maj :t inte behövs om

sekretesskyddet på sätt som kommittén har föreslagit begränsas till att omfatta

endast handling som visar mönstret.

Departementschefen

Första stycket

Utredningens förslag att avgifter enligt den nya lagen skall fastställas av

Kungl. Maj :t har inte föranlett erinringar vid remissbehandlingen och bör

godtas. Föreskrift härom har tagits upp i första stycket av förevarande paragraf.

Avgifterna bör, som jag tidigare har framhållit, bestämmas på grundval

av en kostnadstäckningsprincip. I den mån önskemålet om nordisk enhetlighet

i fråga om avgifternas storlek kommer i konflikt med denna princip

bör, som patent- och registreringsverket har anfört, kostnadstäckningsprincipen

ges företräde.

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

261

Andra stycket

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen att Kungl. Maj:t meddelar

föreskrifter om lagens tillämpning i vissa hänseenden har lämnats utan erinran

vid remissbehandlingen och bör tas upp i lagen. Med hänsyn till att

Kungl. Maj :t redan genom särskild föreskrift bemyndigas att fastställa avgifter

enligt lagen är det emellertid onödigt att ha en ytterligare bestämmelse

härom i detta sammanhang. Kungl. Maj:t bör i övrigt kunna delegera

rätten att meddela tillämpningsföreskrifter till registreringsmyndigheten,

och bestämmelse härom bör tas upp i lagen. Eftersom sekretesskyddet

enligt departemensförslaget begränsas till att omfatta endast handling som visar

mönstret kan diarium hos registreringsmyndigheten inte hållas hemligt.

Den av utredningen föreslagna regeln om diariers offentlighet är således

överflödig. Det kan dock vara lämpligt att en erinran om att diarierna är

offentliga tas in i tillämpningskungörelsen.

I enlighet med det anförda föreskrivs i andra stycket av förevarande paragraf,

att Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, registreringsmyndigheten

meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av mönsterskyddslagen.

Utredningen har föreslagit, att regler om prioritet som hittills tas upp i en

för patent, mönster och varumärken gemensam författning härom. Läget

har emellertid förändrats sedan utredningen lade fram sitt förslag. För

patenträttens del har prioritetsreglerna förts över från 1960 års kungörelse

i ämnet till 1967 års patentkungörelse (9—12 §§) och i samband därmed

har 1960 års kungörelse ersatts av kungörelsen den 1 december 1967

(nr 847) med bestämmelser om skydd för vissa främmande mönsler

och varumärken. Jag anser att på motsvarande sätt prioritetsreglerna

på mönsterrättsområdet bör tas in i tillämpningskungörelsen till den nya

mönsterskyddslagen och således utgå ur 1967 års kungörelse med bestämmelser

om skydd för vissa främmande mönster och varumärken. Denna

kungörelse bör i samband därmed ersättas av en ny kungörelse med sådana

bestämmelser uteslutande beträffande varumärken. Vid en framtida överarbetning

av 1960 års tillämpningskungörelse till varumärkeslagen bör bestämmelserna

överföras till sistnämnda kungörelse och 1967 års kungörelse

upphävas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Utredningen. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser till den föreslagna

nya lagen om mönster har tagits upp i 49—56 §§ i mönsterskyddsutredningens

förslag. Enligt utredningens förslag skulle den nya lagen träda i

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

kraft och 1899 års ML upphöra att gälla den 1 januari 1967 (49 § första

punkten och 50 §). Äldre tillämpningsförfattningar till ML bör enligt utredningen

upphävas i samband med att föreskrifter om tillämpningen av den

nya lagen meddelas. Vissa administrativa föreskrifter, som anvisningar för

den nya lagens tillämpning, t.ex. i fråga om registreringsförfarandet, prioritet

m.m., bör enligt utredningen meddelas redan före ikraftträdandet. En

särskild bestämmelse härom har tagits upp i 49 § andra punkten i utredningsförslaget.

I fråga om den nya lagens tillämplighet på äldre förhållanden anser utredningen

till en början, att den nya lagen bör tillämpas i största möjliga

utsträckning även på mönster som vid lagens ikraftträdande redan är

skyddade enligt 1899 års ML och att undantag från denna huvudregel bör

föreskrivas endast för fall då en tillämpning av regeln skulle leda till ett

klart obilligt resultat. Huvudregeln innebär enligt utredningen, att den nya

lagens bestämmelser om mönsterrättens innehåll blir tillämpliga — med

det självklara förbehållet att en äldre registrering avser bara mönster för

alster tillhörande metallindustrin. Regeln innebär vidare, att de nya bestämmelserna

om överlåtelse och licens m.m. skall gälla och att äldre registreringar

kan förnyas enligt den nya lagen. I sistnämnda hänseende utgår

emellertid utredningen från att en äldre registrering, som har löpt ut när

den nya lagen träder i kraft, inte skall kunna förnyas genom tillämpning

av bestämmelserna om respittid i 25 § andra stycket av utredningens förslag

och att särskild föreskrift härom inte behövs. En äldre registrering som

förnyas enligt den nya lagen skall enligt utredningen självfallet kunna

upphävas på talan därom vid domstol, varvid den nya lagens skyddsförutsättningar

skall tillämpas vid bedömande av frågan om registreringens fortbestånd.

Något invändningsförfarande enligt den nya lagen skall enligt

utredningen inte tillämpas i samband med sådan förnyelse som nu nämnts.

Utredningen utgår vidare från att den nya lagen utan särskild bestämmelse

blir tillämplig på registreringsansökningar som är anhängiga hos

registreringsmyndigheten vid tiden för den nya lagens ikraftträdande. Detta

innebär enligt utredningen bl.a., att de nya bestämmelserna om registrering

av mönster, t.ex. i fråga om kungörande och bildrepresentation av mönstret

samt i fråga om invändningsförfarandet, blir tillämpliga, att de nya skyddsförutsättningarna

i princip skall gälla och att sökanden nödgas betala ett

tillägg till den ansökningsavgift som han redan har erlagt. Utredningen

framhåller, att den ordning som sålunda förutsätts gälla kan medföra mindre

olägenheter under själva övergångstiden men anser att fördelarna överväger

och att olägenheterna inte får överdrivas. Enligt utredningen kan

antalet inneliggande registreringsansökningar antas vara ganska ringa, och

utredningen räknar med att registreringsmyndigheten i god tid före den nya

lagens ikraftträdande vidtar lämpliga åtgärder inför övergången.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att grundsatsen om den nya

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kiuigl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

263

lagens tillämpning på ansökningar som ännu inte har avgjorts vid ikraftträdandet

inte medför, att också de nya besvärsreglerna i 22, 23 och 43 §§ i

förslaget blir tillämpliga. Talan mot beslut som registreringsmyndigheten

har meddelat före ikraftträdandet skall således enligt utredningen fullföljas

i den ordning som 1899 års ML föreskriver, även om själva överklagandet

äger rum först därefter. Det innebär bl.a., att talan skall föras hos regeringsrätten

och inte hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

Enligt utredningen blir den nya lagen utan vidare tillämplig på mönsterregistreringar

som har meddelats efter den nya lagens ikraftträdande men

grundar sig på ansökningar som har gjorts dessförinnan.

Utredningen föreslår, att det genom särskilda övergångsbestämmelser till

den nya lagen föreskrivs vissa undantag från huvudregeln om den nya

lagens tillämpning också på äldre förhållanden. I detta hänseende innebär

förslaget följande.

I 51 § andra stycket i utredningsförslaget föreskrivs som ett undantag

från regeln i paragrafens första stycke om den nya lagens tillämplighet på

mönster som har registrerats enligt 1899 års ML, att bestämmelserna i den

nya lagen inte inverkar på föranvändarrätt som har uppkommit före den

nya lagens ikraftträdande. Undantaget har sin motsvarighet i punkt 2 av

ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till PatL. Det torde enligt

utredningen inte ha stor betydelse, men frågan bör enligt utredningen inte

behandlas olika på patent- och mönsterområdena.

Skyddsförutsättningarna är enligt vad utredningen framhåller delvis olika

i 1899 års ML och utredningsförslaget. Fråga om hävande av en registrering

bör enligt utredningen avgöras enligt den lag som gällde vid tiden för

registreringen. I fråga om rätten att väcka talan om hävande av registrering

innebär förslaget visserligen inte några nämnvärda förändringar, men utredningen

anser att äldre lag i princip bör tillämpas också i det hänseendet.

I 52 § av utredningsförslaget har därför tagits upp bestämmelse, att ML

skall tillämpas i fråga om hävande av registrering som har meddelats enligt

nämnda lag och i fråga om rätten att väcka talan om hävande av sådan

registrering. Den nya lagen bör enligt utredningen tillämpas när det gäller

hävande av en registrering som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande

men har förnyats därefter. Någon särskild föreskrift härom har

utredningen emellertid inte ansett behövlig.

Det är enligt utredningen tänkbart, att före den nya lagens ikraftträdande

en registreringsansökan ges in som inte kan leda till registrering enligt ML

— antingen därför att den inte avser ett mönster för metallvarualster eller

därför att lagens skyddsförutsättningar i övrigt inte är uppfyllda — men

väl kan bifallas enligt den nya lagen. Om i ett sådant fall annan person än

sökanden före ikraftträdandet har börjat utnyttja mönstret yrkesmässigt i

Sverige eller här har vidtagit väsentliga åtgärder för ett sådant utnyttjande,

hör han enligt utredningen få föranvändarrätt enligt 6 § i utredningens

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

förslag (6 § departementsförslaget) utan hinder av att mönstret sedermera

registreras och även om han har påbörjat utnyttjandet eller har vidtagit

de förberedande åtgärderna först efter det att registreringsansökningen gjordes.

Utredningen föreslår därför i 53 § av sitt förslag en bestämmelse av

denna innebörd. Regeln kommer emellertid enligt utredningen sannolikt

inte att få stor praktisk betydelse.

Vissa former av offentliggörande av ett mönster kan vara nyhetshindrande

enligt den föreslagna nya lagen men samtidigt vara av sådan art att

de enligt ML inte utgör hinder för registrering av mönstret. Om ett offentliggörande

härrör från sökanden eller någon från vilken denne härleder sin

rätt, bör enligt utredningen äldre lag tillämpas under en övergångstid av sex

månader från den nya lagens ikraftträdande, dvs. på ansökningar som ges

in inom denna tid, när det gäller att bedöma, huruvida offentliggörandet

medför hinder mot registrering eller huruvida registrering av mönstret skall

upphävas. En bestämmelse av detta innehåll har därför tagits upp i 54 §

utredningsförslaget.

När det gäller frågor om ansvar och ersättningsskyldighet med anledning

av mönsterintrång som har ägt rum före den nya lagens ikraftträdande, blir

enligt utredningen allmänna rättsgrundsatser om straff och skadestånd

tillämpliga. Några föreskrifter härom i övergångsbestämmelserna torde

enligt utredningen inte behövas. För talan om skadestånd för mönsterintrång

gäller enligt ML allmänna regler om tioårspreskription. Enligt 35 och

36 §§ i utredningens förslag (36 och 38 §§ departementsförslaget) skall i

stället gälla en femårig preskriptionstid. I fall då intrång har påbörjats

under den äldre lagens giltighetstid och fortsatt efter den nya lagens ikraftträdande

bör enligt utredningen reglerna i den nya lagen om femårspreskription

gälla också i fråga om det intrång som har ägt rum före ikraftträdandet.

I 55 § av utredningens förslag har därför tagits upp bestämmelse,

att beträffande skadestånd för mönsterintrång som har ägt rum innan den

nya lagen trätt i kraft skall gälla, utom vad som är föreskrivet om tioårig

preskription, att talan är förlorad, om den inte väcks senast år 1971

(dvs. inom fem år från den 1 januari 1967, då den nya lagen enligt utredningens

förslag skulle träda i kraft).

Bestämmelserna i 38 § andra stycket och 46 § andra stycket i utredningens

förslag (39 § andra stycket resp. 41 § tredje stycket departementsförslaget)

innebär, att frågan, huruvida ett mönster bort registreras, inte tas

upp till prövning i ett intrångsmål utan måste behandlas i särskilt mål.

Dessa bestämmelser bör enligt utredningen inte tillämpas i intrångsprocesser

som har anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande. Bestämmelse

härom har tagits upp i 56 § i utredningens förslag.

Remissyttrandena. Endast patent- och registreringsverket har riktat invändningar

mot utredningens förslag till ikraftträdande- och övergångs
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

bestämmelser. Ämbetsverket ifrågasätter, om det inte är lämpligt från både

praktiska och principiella synpunkter, att den gamla lagen får gälla i full

utsträckning i fråga om ansökningar som har gjorts och registreringar som

har meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Härigenom blir de av

utredningen föreslagna reglerna om undantag från huvudprincipen om den

nya lagens tillämplighet överflödiga. Vad särskilt angår inneliggande ansökningar

föreligger det enligt ämbetsverket inte från administrativa synpunkter

något behov av att efter ikraftträdandet tillämpa den nya lagen

för att uppnå enhetlig behandling efter ikraftträdandet, eftersom ärendebalansen

f.n. är jämförelsevis ringa. Enligt ämbetsverket kan den reglering

som utredningen har föreslagit leda till egendomliga konsekvenser. Så t.ex.

medger 54 § i förslaget att ett mönster som faller utanför metallindustrins

område kan registreras på grund av en ansökan som har getts in före den

nya lagens ikraftträdande samt därefter upprätthållas under lindrigare

nyhetsbetingelser än en motsvarande ansökan som har getts in efter ikraftträdandet,

trots att mönstret inte kunde registreras dessförinnan. Om den

av ämbetsverket förordade huvudprincipen godtas, bör dock enligt verkets

mening föreskrivas det undantaget från principen, att efter den nya lagens

ikraftträdande den längre skyddstid som gäller enligt denna lag skall tilllämpas

också i fråga om äldre registreringar som då alltjämt gäller.

Departementschefen. Den nya mönsterskyddslagen bör träda i kraft samtidigt

som motsvarande lagar i de övriga nordiska länderna träder i kraft.

De delegerade vid de nordiska departementsöverläggningarna har föreslagit

att dagen för ikraftträdandet bestäms till den 1 oktober 1970 och jag biträder

förslaget. 1899 års ML bör samtidigt upphävas. Som utredningen har föreslagit

bör äldre tillämpningsförfattningar till ML upphävas i samband med

att Kungl. Maj:t meddelar tillämpningsföreskrifter till den nya lagen. Utan

särskild föreskrift torde Kungl. Maj :t kunna före ikraftträdandet meddela

de föreskrifter med anvisningar om lagens tillämpning som är behövliga.

Jag övergår härefter till frågan om övergångsbestämmelserna till den nya

lagen.

Inom immaterialrätten är det en allmänt erkänd grundsats, att ny lagstiftning

blir tillämplig även på rättigheter som har uppkommit och förhållanden

som har inträtt före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Denna

grundsats har också varit vägledande vid utformningen av övergångsbestämmelserna

till de lagar som under senare tid har genomförts hos oss

på immaterialrättens område, nämligen VmL, UhL och nu senast PatL.

Mönsterskyddsutredningen har för sin del föreslagit att principen skall

gälla också vid genomförandet av ny mönsterskyddslagstiftning. Patentoch

registreringsverket har emellertid i sitt remissyttrande förordat, att

äldre lag i princip skall fortsätta att gälla i fråga om äldre registreringar

och registreringsansökningar.

9*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 266 Kontrollera mot PDF

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

På mönsterområdet är situationen i viss mån särpräglad. Den nu gällande

ML har ett snävt begränsat tillämpningsområde och inom detta område är

dess praktiska betydelse inte särskilt stor, vilket framgår bl.a. av att antalet

ansökningar om mönsterregistrering per år är ganska ringa. Den mönsterskyddslagstiftning

som nu föreslås har en generell räckvidd och får sin

största betydelse genom att den ger möjligheter åt mönster skapare inom

andra industrigrenar än metallindustrin, t. ex. textil- och möbelindustrierna,

att få skydd för sina alster. De ändringar i övrigt som föreslås i förhållande

till den nu gällande lagstiftningen är med få undantag inte långtgående

och kommer över huvud att beröra ett relativt sett mycket begränsat

antal mönsterskapare, företagare och andra intressenter. Under dessa

förhållanden finns det enligt min mening anledning att vid bedömande av

frågan om den nya lagstiftningens tillämplighet på äldre förhållanden ta

stor hänsyn till vad som från rättstekniska och praktiska synpunkter ter

sig mest ändamålsenligt och att inte känna sig strikt bunden av att följa

de principer som har tillämpats vid genomförandet av de tidigare nämnda

lagarna på immaterialrättsområdet.

Som framgår av såväl övergångsbestämmelserna till VmL, UhL och PatL

som de övergångsbestämmelser till den nya lagen om mönster som mönslerskyddsutredningen

har föreslagit kan grundsatsen om ny lagstiftnings tilllämplighet

på äldre förhållanden inte upprätthållas utan ett ganska stort

antal undantag. Detta medför att övergångsbestämmelserna blir invecklade

och svåröverskådliga. Man uppnår inte i alla delar att myndigheter och enskilda

får ett enda regelsystem att hålla sig till, utan en differentiering

mellan gammalt och nytt blir nödvändig i flera hänseenden. Om det emellertid

är ett mycket stort antal rättigheter eller andra förhållanden som

berörs av övergångsbestämmelserna, uppvägs dessa nackdelar av de fördelar

som är förenade med att i åtskilliga andra hänseenden ett enhetligt

regelsystem blir tillämpligt över hela linjen i och med den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Inte minst gäller detta på ett område där uppkomsten

av skyddsrätt förutsätter registrering och man alltså har anledning att ta

stor hänsyn till arbetsförhållandena och arbetsbelastningen inom registreringsmyndigheten.

En annan viktig faktor är naturligtvis hur stort antal

personer det är vilkas rättsställning berörs av i vad mån man låter den nya

lagstiftningen gälla även i fråga om äldre förhållanden.

Om man med avvikelse från den grundsats som hittills har tillämpats på

immaterialrättsområdet låter den gamla lagen om mönster i princip fortsätta

att gälla i fråga om äldre förhållanden, kan övergångsbestämmelserna göras

betydligt enklare och den nödvändiga differentieringen mellan gamla och

nya förhållanden lättare att tillämpa. En sådan ordning innebär visserligen,

att patent- och registreringsvex-ket som registreringsmyndighet samt domstolarna

under en viss övergångstid tvingas tillämpa två skilda regelsystem

i mönsterärenden resp. mönstermål. Patent- och registreringsverket har

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

emellertid i sitt remissyttrande förordat ett sådant system som lämpligt

och praktiskt och anser att systemet med hänsyn till det ringa antalet

balanserade ärenden angående ansökan om mönsterregistrering inte inger

några betänkligheter från administrativ synpunkt. För domstolarna torde

frågan ha mycket ringa betydelse, eftersom antalet tvister om mönsterrätt

enligt gällande lag torde vara ytterst få.

Den nu ifrågasatta ordningen innebär för mönsterskapare och andra innehavare

av rättigheter till mönster inom metallindustrin, att de i princip inte

kan dra fördel av de förbättringar i fråga om enskilda intressenters rättsställning

som den nya lagstiftningen erbjuder. Som jag tidigare har framhållit

är det emellertid ett relativt litet antal personer som kommer att

beröras. Det gäller dessutom här ett verksamhetsområde, där mönsterskyddsrätten

sannolikt spelar en jämförelsevis liten praktisk och ekonomisk

roll. Dessa synpunkter kan visserligen inte ensamma få vara avgörande,

även om de föranleder till att de principiella betänkligheterna mot att göra

avsteg från annars erkända grundsatser framträder med mindre styrka.

Emellertid blir skillnaderna mellan en sådan ordning som den nu diskuterade

och ett sådant system som mönsterskyddsutredningen har föreslagit

och som har tillämpats på varumärkes- och patentområdena inte så stora

som de diametralt motsatta utgångspunkterna i de båda systemen ger anledning

tro. Genom de övergångsbestämmelser som utredningen har föreslagit

och som i allt väsentligt överensstämmer med övergångsbestämmelserna

till VmL och PatL görs undantag från principen om den nya lagstiftningens

tillämplighet på äldre förhållanden i flera betydelsefulla hänseenden.

Det gäller bl.a. i fråga om föranvändarrätt, hävande av äldre

registrering och rätt att väcka talan om sådant hävande, utställningsskyddet,

preskription av skadestånd på grund av mönsterintrång samt vissa

processuella bestämmelser om ogiltighetsinvändning i intrångsmål. Härtill

kommer, att det inom ramen för en ordning som innebär att äldre lag i princip

skall fortsätta att gälla i fråga om äldre förhållanden är fullt möjligt att

genom vissa övergångsbestämmelser minska klyftan mellan gamla och nya

förhållanden utan att man fördenskull ger upp kravet på att övergångsbestämmelserna

skall vara enkla, entydiga och lätta att tillämpa.

På grund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att som huvudregel

skall gälla, att äldre lag alltjämt äger tillämpning på registrering av mönster

som har meddelats före den nya lagens ikraftträdande eller som meddelas

på grund av ansökan som har gjorts dessförinnan samt att äldre lag också

skall tillämpas vid handläggning av sådan ansökan.

Från denna huvudregel bör, på sätt som patent- och registreringsverket

har föreslagit, göras undantag i fråga om skyddstidens längd. Den nya

lagens bestämmelser om förnyelse av mönsterregistrering bör således bli

tillämpliga även på registrering som har meddelats enligt 1899 års ML och

som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande eller som meddelas efter

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ikraftträdandet på grundval av en ansökan vilken gjorts dessförinnan. Som

utredningen har anfört bör däremot en äldre registrering, vars giltighetstid

har löpt ut när den nya lagen träder i kraft, inte kunna förnyas genom

tillämpning av bestämmelserna om respittid i 25 § departementsförslaget.

Några ytterligare övergångsbestämmelser torde inte vara behövliga.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i departementsförslaget har

utformats i enlighet med vad jag nu har anfört. Efter mönster av PatL har

bestämmelserna på sedvanligt sätt tagits upp åtskilda från lagens bestämmelser

i övrigt och således inte på sätt som utredningen har föreslagit i ett

avslutande kapitel av själva lagen.

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen

1 §

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör i såväl UhL som viss

annan lagstiftning uttrycket konsthantverk eller konstindustri ersättas med

ordet brukskonst. Förslaget berör bl. a. 1 § första stycket UhL.

Med denna terminologiska förändring åsyftas inte någon ändring i lilllämpningen

i fråga om vilka produktkategorier som hör hit. Däremot är

det, som jag också har framhållit i den allmänna motiveringen, avsikten att

kraven på individualitet och konstnärlig gestaltning skall skärpas vid bedömande

av huruvida alster av vad som nu kommer att benämnas brukskonst

skall åtnjuta upphövsrättsligt skydd. I den delen hänvisar jag till vad

jag har sagt i det föregående.

10 §

UhL innehåller i första stycket av denna paragraf en regel om dubbelt

skydd. Där föreskrivs, att om ett verk har registrerats såsom mönster eller

modell enligt vad därom är stadgat, upphovsrätt till verket kan göras gällande

utan hinder därav. I samband med att 1899 års lag om skydd för

vissa mönster och modeller upphävs och ersätts av den föreslagna mönsterskyddslagen

bör orden »eller modell» i förevarande lagrum utgå.

43 §

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs f.n., att upphovsrätt till

ett (litterärt eller konstnärligt) verk gäller, om annat inte följer av andra

stycket, till utgången av femtionde året efter det år då upphovsmannen avled

eller, i fråga om verk som sägs i 6 § UhL — dvs. verk som har två eller

flera upphovsmän, vilkas bidrag inte utgör självständiga verk — efter den

s. 269 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

269

sist avlidne upphovsmannens dödsår. Enligt andra stycket gäller upphovsrätt

till alster av konsthantverk eller konstindustri — dvs. brukskonst —

till utgången av tionde året efter det år då alstret offentliggjordes eller, om

sådant alster inte var offentliggjort vid konstnärens död, till utgången av

tionde året efter hans dödsår.

Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen föreslås

nu, att den upphovsrättsliga skyddstiden för alster av brukskonst skall

bli densamma som för andra konstnärliga verk. Bestämmelsen i andra stycket

av förevarande paragraf föreslås därför bli upphävd. Detta föranleder

en redaktionell justering i paragrafens första stycke.

44 §

I första stycket av förevarande paragraf föreskrivs nu, att upphovsrätten

till verk, som har offentliggjorts utan att upphovsmannen blivit angiven

med sitt namn eller med sin allmänt kända pseudonym eller signatur, gäller

till utgången av femtionde året efter det år då verket offentliggjordes samt

att, om verket består av två eller flera delar med inbördes sammanhang, tiden

räknas från det år då den sista delen offentliggjordes. Enligt paragrafens

andra stycke gäller bestämmelserna i 43 § —- om skyddstidens längd —

därest upphovsmannen inom nyssnämnda tid blir angiven som sägs i 7 §

eller det visas att han har avlidit innan verket offentliggjordes. Hänvisningen

till 7 § UhL innebär att upphovsmannens namn eller allmänt kända

pseudonym eller signatur skall vara på sedvanligt sätt utsatt på exemplar

av verket eller anges när verket görs tillgängligt för allmänheten eller anges

i anmälan till justitiedepartementet. I tredje stycket av nu förevarande paragraf

föreskrivs slutligen, att första och andra styckena av paragrafen inte

gäller för alster av konsthantverk eller konstindustri.

Den upphovsrättsliga skyddstiden för alster av brukskonst avses som

nämnts bli densamma som för andra verk. Reglerna i 44 § första och andra

styckena om beräkning av skyddstid för anonyma och pseudonyma verk bör

då också gälla även för alster av brukskonst. Undantagsbestämmelsen i

tredje stycket av nu förevarande paragraf föreslås därför bli upphävd.

63 och 65 §§

I 63 § meddelas ikraftlrädandebestämmelser. Här föreskrivs f. n., förutom

att UhL — med vissa undantag som inte är av intresse i detta sammanhang

—- träder i ki''aft den 1 juli 1961, att 65 § andra stycket UhL skall gälla

fr. o. m. utgången av år 1960. Enligt första stycket av sistnämnda paragraf

skall UhL i princip tillämpas på litterärt eller konstnärligt verk som tillkommit

före lagens ikraftträdande. I paragrafens andra stycke föreskrivs emellertid,

att rätt till alster av konsthantverk eller konstindustri skall gälla till

utgången av år 1971, om rätten annars skulle upphöra vid utgången av något

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av åren 1960—1970. Denna bestämmelse, vilken som nämnts skall gälla

från utgången av år 1960, blir tillämplig på dels verk som har offentliggjorts

under något av åren 1950—1960, dels verk vars upphovsman har avlidit

under något av åren 1950—1960 och som inte hade offentliggjorts vid

tiden för dödsfallet. Bestämmelsen är däremot inte tillämplig på verk som

offentliggjorts före år 1950 eller på icke offentliggjort verk, vars upphovsman

avlidit före år 1950.

Som framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslår

jag att de nya bestämmelserna om skyddstid för verk av brukskonst, vilka

innebär att skyddstiden skall utgöra 50 år, räknat från upphovsmannens

död, vinner tillämpning också på verk som har tillkommit före den nya lagstiftningens

ikraftträdande, under förutsättning att verket vid tiden för

detta ikraftträdande åtnjuter skydd enligt nu gällande lag. Vidare föreslår

jag, av skäl som jag också har utvecklat i det föregående, att upphovsrätt

till sådant verk av brukskonst som jag nu har nämnt under alla förhållanden

skall kunna göras gällande under en tid av tio år, räknat från den nya

lagens ikraftträdande. Föreskrifter i dessa hänseenden skall enligt mitt förslag

tas upp i övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen. Jag återkommer

till dessa bestämmelser i det följande.

Den reglering jag sålunda föreslår innebär, att varje verk av brukskonst,

som omfattas av den nuvarande bestämmelsen i 65 § andra stycket UhL,

efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer att åtnjuta upphovsrättsligt

skydd även efter utgången av år 1971. Beträffande sådant verk blir

frågan om skyddstidens längd att bedöma enligt 43 § UhL i dess föreslagna

nya lydelse, när det gäller verk som uppfyller de skärpta krav på individualitet

och konstnärlig gestaltning som enligt mitt förslag skall utgöra

en förutsättning för upphovsrättsligt skydd, samt enligt de nyssnämnda

övergångsbestämmelserna, när det gäller annat verk. Det föreslås med hänsyn

till dessa förhållanden, att föreskriften i 63 § om ikraftträdande av

65 § andra stycket utgår och att sistnämnda lagrum upphävs.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagen om ändring i upphovsrättslagen bör träda i kraft

samtidigt med den nya mönsterskyddslagen eller således den 1 oktober 1970.

I överensstämmelse med vad jag har anfört vid 63 och 65 §§ föreskrivs i

övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen om ändring i upphovsrättslagen,

att de nya bestämmelserna skall äga tillämpning även på verk

som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande, under förutsättning

att verket vid tiden för ikraftträdandet åtnjöt skydd enligt äldre lag, samt

att i fråga om sådant verk upphovsrätten till verket inte i något fall upphör

före utgången av september 1980.

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 271

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

5 §

I förevarande paragraf i 14 kap. brottsbalken föreskrivs, att den som utan

lov anbringar eller eljest förfalskar annans namnteckning eller signatur på

alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verk och därigenom

ger sken av att denne bestyrkt sig vara upphovsman till verket dömes för

signaturförfalskning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa,

till böter eller fängelse i högst sex månader. Som jag har anfört i den allmänna

motiveringen till förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen

bör i samband med att den nya mönsterskyddslagen genomförs vidtas den

följdändringen i 1 § UhL att orden »konsthantverk eller konstindustri»

ersätts med den gemensamma beteckningen »brukskonst». Som en följd

härav bör i förevarande paragraf i brottsbalken uttrycket konsthantverk

ersättas med »brukskonst».

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

85 §

Denna paragraf i utsökningslagen innehåller föreskrifter om skyldighet

för utmätningsman in. fl. att i särskilt angivna fall lämna olika myndigheter

underrättelse om utmätning och vissa andra exekutiva åtgärder. I samband

med att PatL genomfördes togs som ett nytt åttonde moment i paragrafen

upp föreskrift om skyldighet för utmätningsman att om patent utmäts sända

bevis om utmätningen till patentmyndigheten med angivande av patentets

nummer. Som jag har anfört i specialmotiveringen till 33 § förslaget till

mönsterskyddslag bör denna bestämmelse nu göras tillämplig också i fråga

om utmätning av mönsterrätt. Samtidigt bör en mindre redaktionell jämkning

vidtas. I enlighet härmed föreslås att 85 § åttonde momentet utsökningslagen

får det innehållet, att om patent eller mönsterrätt utmäts, utmätningsmannen

ofördröj ligen skall till patent- och registreringsverket sända

bevis om utmätningen med angivande av patentets eller mönsterregistreringens

nummer.

Förslaget till lag angående ändring i sekretesslagen

23 §

Denna paragraf i sekretesslagen innehåller f. n. bestämmelse av innebörd,

att handlingar i ärende angående ansökan om patent inte utan sökandens

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

samtycke får utlämnas till annan i vidare mån än som föranleds av gällande

lagstiftning om patent (första punkten) samt att i vad sådana handlingar

angår uppfinning varpå patent beviljats de skall utlämnas, om annat

inte är föreskrivet i nämnda lagstiftning (andra punkten).

I den allmänna motiveringen har närmare diskuterats frågan huruvida

också handlingar i ärende angående ansökan om registrering av mönster

skall åtnjuta sekretesskydd. Som framgår av vad jag har anfört i det sammanhanget

bör endast ett begränsat sekretesskydd komma i fråga. Sålunda

bör endast handling som visar mönstret kunna hållas hemlig. En förutsättning

för sekretess bör vara, att sökanden i ärendet gör framställning därom.

Sekretesskydd bör vidare kunna åtnjutas endast under begränsad tid. Som

jag också har framhållit i det föregående bör de grundläggande bestämmelserna

om vilka handlingar som skall kunna hållas hemliga och om förutsättningarna

härför tas upp i sekretesslagen, under det att regler om

sekretesskyddets upphörande bör meddelas i mönsterskyddslagen. Bestämmelser

i sistnämnda hänseende har också tagits upp i 19 § förslaget till

mönsterskyddslag. I fråga om dessa bestämmelser hänvisar jag till vad jag

har anfört vid nämnda paragraf.

I ett nytt andra stycke av nu förevarande paragraf i sekretesslagen föreslås

i enlighet med de överväganden som jag nyss har redovisat bestämmelse

av innehåll, att om i ansökan om registrering av mönster har begärts,

att handling som visar mönstret skall hållas hemlig, handlingen inte får

ulan sökandens samtycke lämnas ut till annan i vidare mån än som följer

av mönsterskyddslagen.

Som framgår av den föreslagna lydelsen måste begäran om sekretess

framställas redan i ansökningen. Ett senare framställt yrkande härom kan

inte beaktas, eftersom ansökningshandlingarna automatiskt har blivit

offentliga i och med att de har kommit in till registreringsmyndigheten och

en handling som en gång har blivit offentlig givetvis inte därefter kan hållas

hemlig. Framställningen måste avse just hemlighållande av viss eller

vissa handlingar. En begäran om anstånd med kungörandet av ansökningshandlingarna

är, som jag har framhållit vid 19 § i förslaget till mönsterskyddslag,

i princip inte tillräckligt men torde ofta få tolkas som innefattande

ett sekretessyrkande.

I paragrafen talas om handling som visar mönstret. Med handling jämställs

enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen även ritning eller bild.

Yrkande om sekretess torde sålunda i allmänhet komma att avse sådan bild

av mönstret som sökanden enligt 10 § i förslaget till mönsterskyddslag skall

ge in tillsammans med registreringsansökningen. Men handling som visar

mönstret avser också, som offentlighetskommittén har framhållit, beskrivning

med vars hjälp mönstret kan rekonstrueras. Enligt mönsterskyddsutredningens

uppfattning omfattar sekretesslagstiftningen däremot inte sådana

modeller som skall kunna inges i registreringsärenden, och modeller

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

273

skulle således inte vara underkastade de nu ifrågavarande särskilda sekretessbestämmelserna,

utan registreringsmyndigheten skulle vara oförhindrad

att efter gottfinnande göra avsteg från offentlighetsprincipen. Utredningen

anser det emellertid olämpligt att inte bild och modell behandlas på samma

sätt. En ingiven modell bör därför enligt utredningen inte hållas hemlig under

längre tid än sådan handling som har sekretesskydd enligt de särskilda

bestämmelserna i sekretess- och mönsterskyddslagarna. Vid remissbehandlingen

har emellertid offentlighetskommittén uttalat, att modeller redan nu

bör betraktas som handlingar i fråga om allmänhetens rätt att få tillgång till

dem. Kommittén nämner att man numera i vidgad utsträckning med uppteckning

jämställer andra metoder att fixera information. En tolkning, enligt

vilken modell skulle vara handling i tryckfrihetsförordningens mening,

strider enligt kommitténs mening inte mot avfattningen av 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,

där det inte anges att bild skall vara tvådimensionell.

Kommittén framhåller att karta, ritning och bild i motiven till nämnda

lagrum betecknas som »föremål». (SOU 1947:60 s. 219. Jfr 4 § p. 10 i kungörelsen

den 4 januari 1939 (nr 7) med förordnanden på civilförvaltningens

område jämlikt sekretesslagen, vilken bestämmelse förutsätter att kliché

kan vara allmän handling.)

Vad offentlighetskommittén har anfört innefattar enligt min mening goda

skäl för att anse tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handling tilllämpliga

också på modell av mönster. Under alla omständigheter är det

uppenbart att nu förevarande bestämmelse i sekretesslagen måste anses

omfatta även modell som ges in i ärende angående ansökan om registrering

av mönster.

Om en registreringsansökan omfattar flera mönster, torde det av praktiska

skäl inte vara möjligt att godta ett yrkande om sekretess bara i fråga

om handling som visar ett av mönstren, eftersom detta skulle vålla komplikationer

vid tillämpning av bestämmelserna i 18 § om kungörande av ansökningen.

I sekretesshänseende måste därför samtliga de handlingar som

visar de olika mönstren behandlas på samma sätt.

Eftersom sekretesskyddet enligt förslaget skall omfatta bara handling som

visar det mönster som söks registrerat, finns inte för mönsterrättens del

behov av någon motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i första stycket

andra punkten av förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen

30 §

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse kan Kungl. Maj:t

under förutsättning av ömsesidighet förordna, att om varumärke tidigare

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

har anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om registrering i

Sverige skall, under de villkor som anges i förordnandet, i förhållande till

andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken

anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande staten.

Denna bestämmelse om s. k. konventionsprioritet har sin motsvarighet i

6 § PatL. I det förslag till patentlag som lades fram för riksdagen genom

prop. 1966:40 togs i 6 § upp bestämmelse om möjlighet för Kungl. Maj :t

att förordna, att ansökan om patent på uppfinning, vilken tidigare angetts i

ansökan om skydd i främmande stat, vid tillämpning av bestämmelserna i

2 § första och andra styckena i förslaget om krav på nyhet som förutsättning

för patenterbarhet och i 4 § om s.k. föranvändarrätt skall anses gjord samtidigt

med ansökningen i den främmande staten, om sökanden yrkar det.

Paragrafen överensstämde i sak väsentligen med motsvarande föreskrift i

25 § i 1884 års patentförordning. Kravet på ömsesidighet i sistnämnda paragraf

hade dock fått utgå.

På riksdagens initiativ och för att också sökande i icke erkända länder

skall kunna komma i åtnjutande av prioritet ersattes emellertid orden »i

främmande stat» i 6 § PatL med »utom riket».

I det nu föreliggande förslaget till mönsterskyddslag har bestämmelsen i

8 § om prioritet utformats efter förebild av 6 § PatL. Prioritet kan alltså

enligt förslaget åtnjutas på grund av ansökan om skydd som tidigare gjorts

utom riket, oavsett om den gjorts i stat som Sverige har erkänt eller i annat

land.

På denna punkt bör enligt min mening 30 § Vml i detta sammanhang

bringas i överensstämmelse med vad som gäller på patentområdet och enligt

förslaget till mönsterskyddslag kommer att gälla på mönsterområdet. Jag

föreslår därför, att det nu föreskrivna kravet på ömsesidighet utgår och att

orden »i främmande stat» ersätts med »utom riket».

Denna lagändring föranleder viss ändring i 4 § i 1967 års tidigare nämnda

kungörelse med bestämmelser om skydd för vissa främmande mönster och

varumärken.

Förslaget till lag om ändring i lagen om patent- och

registreringsverkets besvärsavdelning

1 §

I första stycket av förevarande paragraf i lagen den 1 december 1967 om

patent- och registreringsverkets besvärsavdelning föreskrivs, att inom verket

skall finnas en besvärsavdelning för prövning av besvär i ärenden rörande

patent och varumärken samt ärenden angående släktnamn och förnamn.

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Enligt 23 § första stycket och 47 § första stycket i departementsförslaget

till mönsterskyddslag skall talan mot slutligt beslut som registreringsmyndigheten

meddelat enligt mönsterskyddslagen föras genom besvär hos patentoch

registreringsverkets besvärsavdelning. Med anledning härav föreslås, att

i första stycket av nu förevarande paragraf tas in föreskrift av innebörd, att

besvärsavdelningen prövar också besvär i ärenden rörande mönster.

2 §

I första stycket av denna paragraf föreskrivs f. n., att besvärsavdelningen

vid handläggning av patentärenden är beslutför med tre ledamöter, av vilka

minst två skall vara tekniskt kunniga, och att lagkunnig ledamot skall delta,

om patentärendes beskaffenhet fordrar det. Vid handläggning av varumärkes-

och namnärenden är besvärsavdelningen enligt andra stycket beslutför

med tre ledamöter, av vilka minst två skall vara lagkunniga.

i fråga om besvärsavdelningens sammansättning vid handläggning av

mönsterärenden har mönsterskyddsutredningen ansett, att det vid sådan

handläggning inte behövs någon speciell förtrogenhet med konstbedömning

o. d. Enligt utredningen bör besvärsavdelningen i dessa fall liksom vid handläggning

av varumärkes- eller namnärenden vara beslutför med tre ledamöter,

av vilka minst två skall vara lagkunniga.

Vid remissbehandlingen har bl. a. förvaltningsdomstolskommittén biträtt

förslaget. Svenska patentombudsföreningen har däremot satt i fråga, om det

inte vid handläggning av mönsterärenden bör finnas minst två tekniskt

kunniga ledamöter eller en tekniskt kunnig ledamot och en i formgivningstrågor

kunnig person. Enligt föreningen kräver mönsterärenden väl så stora

insikter i teknologi och formgivning som i juridik.

Vid bedömande av frågan om besvärsavdelningens sammansättning vid

handläggning av mönsterärenden bör beaktas, att sådana ärenden inte äger

på långt när samma tekniska karaktär som patentärenden. Det ligger betydligt

närmare till hands att göra en jämförelse med varumärkesärenden.

I likhet med utredningen förordar jag därför, att besvärsavdelningen ges

samma sammansättning vid handläggning av mönsterärenden som vid handläggning

av varumärkesärenden. I enlighet härmed föreslås, att i andra

stycket av nu förevarande paragraf tas upp föreskrift av innebörd, att besvärsavdelningen

vid handläggning av mönsterärenden är beslutför med

tre ledamöter, av vilka minst två skall vara lagkunniga.

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör 1960 års lag om

skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar samt 1947 och 1961

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

års lagar om skydd för FN:s emblem och namn resp. IAEA:s namn nu ersättas

av en ny gemensam lag. Den nya lagen bör erhålla samma rubrik som

1960 års lag.

Lagen kan begränsas till att omfatta fem paragrafer. I 1 § bör tas upp

bestämmelser motsvarande föreskrifterna i 1 § i 1960 års lag. Bestämmelser

om skydd för FN:s emblem och namn samt IAEA:s emblem bör lämpligen

tas upp i 2 §. En fullmaktsbestämmelse, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigas

att förordna om skydd för internationella organisationers emblem etc.

och namn bör meddelas i 3 §. I 4 § bör meddelas straffbestämmelser och i

5 § bör tas upp sedvanlig föreskrift om att Kungl. Maj :t kan meddela t i 11 - lämpningsföreskrifter till lagen.

1 §

Förevarande paragraf i departementsförslaget motsvarar 1 § lagen den

2 december 1960 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Lagrummet föranleder ingen ytterligare saklig kommentar. I redaktionellt

hänseende har i första stycket gjorts en viss jämkning i förtydligande syfte.

2 §

I denna paragraf har tagits upp föreskrifter som i sak motsvarar bestämmelserna

i 1 § första stycket lagen den 10 juli 1947 om skydd för Förenta

Nationernas emblem och namn samt 1 § första stycket lagen den 26 maj

1961 om skydd för internationella atomenergiorganets emblem. Vissa smärre

redaktionella jämkningar har skett i förhållande till de äldre bestämmelserna.

I 1 § andra stycket av vardera av 1947 och 1961 års lagar anges att resp.

emblems utseende framgår av en vid lagen fogad bilaga. I den mån det anses

erforderligt att i anslutning till förevarande lagstiftning sprida kännedom

om emblemens utseende bör dock detta kunna ske genom de tillämpningsföreskrifter

som Kungl. Maj :t kan finna påkallat att utfärda. I lagförslaget

har därför inte tagits upp motsvarighet till nyssnämnda lagrum i

de äldre lagarna.

3 §

Av skäl som jag har utvecklat närmare i den allmänna motiveringen bör

i den nya lagen tas upp bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att, i anslutning

till föreskrifterna i art. 6ter 1. b. i Pariskonventionens Lissabon- och

Stockholmstexter eller eventuella föreskrifter i sådana andra internationella

överenskommelser som avses i art. 6ter 1. b. i nämnda konventionstexter,

förordna att internationell organisations vapen, flagga, emblem eller namn

(inbegripet förkortning för namnet) skall åtnjuta ett skydd i princip motsvarande

det skydd som bereds bl.a. statsvapen enligt 1 § i den nya lagen.

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Kungl. Maj :t bör kunna meddela ett förordnande av denna innebörd

endast om det föreligger en av Sverige biträdd internationell överenskommelse

om att en internationell organisations vapen etc. skall beredas skydd.

Pariskonventionen utgör i sig själv en sådan överenskommelse, men det är

att märka att dess skyddsregler träder i tillämpning bara för organisation

som på visst sätt har tillkännagett sin önskan att få sådant skydd. Konventionen

förutsätter emellertid vidare att det kan träffas andra internationella

överenskommelser som innefattar skyddsbestämmelser av detta

slag. Om Sverige har tillträtt en sådan överenskommelse, bör Kungl. Maj :t

uppenbarligen ha möjlighet att meddela förordnande med stöd av fullmaktsbestämmelsen.

Det bör inte anses uteslutet att en överenskommelse i hithörande

frågor ingås direkt med en mellanstatlig organisation och fullmakt

sbestämmelsen bör därför omfatta också ett sådant fall.

I enlighet med det anförda har i förevarande paragraf föreskrivits att

Kungl. Maj :t kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation,

förordna att bestämmelse i 1 § första stycket om statsvapen eller

annan där avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

viss sådan organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning

för sådan benämning.

För att en internationell organisation skall kunna få skydd för sitt vapen

e. 1. enligt Pariskonventionen krävs att den har gjort en anmälan därom hos

unionsländerna via Parisunionens internationella byrå. I fråga om internationell

organisation som grundar sitt skyddskrav på art. 6ter i Pariskonventionen

kan således Kungl. Maj:t meddela förordnande enligt förevarande

paragraf endast under förutsättning att konventionens formföreskrifter har

iakttagits, dvs. att den internationella byrån har angett vilka kännetecken

e. 1. det är fråga om.

Uttrycket »efter avtal med —---» innebär å ena sidan att Kungl. Maj :ts

befogenhet inte kan utnyttjas i fråga om andra emblem etc. än sådana som

bereds skydd enligt föreskrifter i en internationell överenskommelse, men i

fråga om skyddsomfånget står det å andra sidan Kungl. Maj: t fritt att gå

utöver ramen för vad sådana föreskrifter kräver. Det kan vara praktiskt att

föreskriva ett mer generellt skydd för visst vapen, emblem, namn e. 1. än

vederbörande internationella avtal påbjuder.

Bestämmelserna i 1 § första stycket i förslaget — och i 1960 års lag —

avser endast skydd mot användning i näringsverksamhet av där angivna beteckningar

i varumärke eller annat kännetecken för vara eller tjänster. I

fråga om internationella organisationers vapen etc. sträcker sig föreskrifterna

i Pariskonventionen art. 6ter inte heller längre. Det bör dock, med

tanke på att längre gående bestämmelser kan komma att meddelas genom

andra internationella överenskommelser än Pariskonventionen, finnas möjlighet

för Kungl. Maj :t att i visst fall föreskriva mer vittgående skyddsbestämmelser.

Sådana bestämmelser bör dock inte i något fall omfatta annan

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

användning av ifrågavarande beteckningar än sådan som sker i näringsverksamhet,

en begränsning som enligt 1 § andra stycket gäller också i fråga

om statsvapen. Om det i visst fall skulle bli aktuellt att sträcka skyddet

längre — som redan skett i fråga om FN:s och IAEA:s emblem samt FN:s

namn — bör så ske genom lagstiftning. Fullmaktsbestämmelsen i förevarande

paragraf i förslaget har därför utformats så att den tillgodoser dessa

önskemål.

4 §

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om straffpåföljd vid överträdelse

av 1 eller 2 § eller förbud som meddelats med stöd av 3 §.

Enligt 2 § i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar straffas den med (dags-)böter som uppsåtligen eller av oaktsamhet,

som inte är ringa, bryter mot vad som föreskrivs i 1 §, om inte

gärningen enligt annat lagrum är belagd med strängare påföljd. I 2 § 1947

års lag om skydd för FN:s emblem och namn föreskrivs att den som saluhåller

vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd har anbragts märke eller

benämning som avses i lagens 1 §, eller i firma olovligen tar in sådan benämning

eller eljest bryter mot det i nämnda paragraf stadgade förbudet

straffas med (dags-)böter eller fängelse. I 1961 års lag om skydd för IAEA:s

emblem slutligen har i 2 § tagits upp bestämmelse av innehåll att den som

saluhåller vara, på vilken utan vederbörligt tillstånd har anbragts märke,

som avses i lagens 1 §, eller eljest bryter mot det i nämnda paragraf föreskrivna

förbudet straffas med (dags-)böter.

I den nya lag som jag nu föreslår bör tagas upp en gemensam straffbestämmelse

för överträdelse av förbud som gäller enligt 1—3 §. Det är enligt

min mening inte nödvändigt att på sätt som har skett i 1947 och 1961

års lagar särskilt exemplifiera de praktiskt viktigaste formerna av straffbara

förbudsöverträdelser. Straff bör inträda endast för överträdelse som

sker uppsåtligen eller av oaktsamhet. De förbudsöverträdelser det här är

fråga om är inte av den svårhetsgrad att fängelsestraff bör ifrågakomma,

och straffet synes därför böra bestämmas till böter.

I enlighet med dessa överväganden har i förevarande paragraf av departementsförslaget

tagits upp bestämmelse, att den som uppsåtligen eller av

oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot förbud som gäller på grund av

förordnande med stöd av 3 § dömes till böter.

5 §

Enligt 3 § i 1960 års lag kan Kungl. Maj :t meddela föreskrifter om ordningen

för att söka tillstånd som avses i lagen. En sådan ordning bör gälla

också enligt den nya lagen. Detta synes dock enklast kunna uppnås genom

en sedvanlig bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att meddela tillämpningsföreskrifter

till lagen. En sådan bestämmelse har därför tagits upp i

förevarande paragraf i departementsförslaget.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt med mönsterskyddslagen eller

den 1 oktober 1970.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör ett förordnande med

stöd av 3 § om skydd för internationella organisationers emblem m. m. eller

namn under en treårig övergångstid inte inkräkta på rätt till varumärke

eller firma som har uppkommit innan förordnandet meddelades.

Genom den nya lagen bör 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar, 1947 års lag om skydd för FN:s emblem och namn

samt 1961 års lag om skydd för IAEA:s emblem upphävas. Några ytterligare

övergångsbestämmelser torde inte behövas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i departementsförslaget

har utformats i enlighet med vad jag nu har anfört.

Tillträde till Pariskonventionens Lissabon- och Stockholmstexter

Departementschefen. Som jag tidigare har nämnt är Sverige sedan den

1 juli 1953 bundet av 1934 års s. k. Londontext av 1883 års Pariskonvention

för industriellt rättsskydd. Vid 1958 års revisionskonferens i Lissabon

företogs ett betydande antal ändringar i konventionen. Sverige har ännu

inte tillträtt Lissabontexten, vilket sammanhänger med att vår lagstiftning

på det industriella rättsskyddets område hittills inte på alla punkter har

anpassats till denna text av konventionen. En successiv anpassning har

emellertid skett på patent- och varumärkesområdena. När 1960 års VmL

genomfördes beaktades samtliga de nya eller reviderade bestämmelserna i

Lissabontexten i den del de rör varumärkesrätten (art. 4.A.2. och 3., C.4.

och D.5., art. 6, 6bis, 6ter, 6quinquies A, B, C.I., D och E, art. 6sexies, art.

6septies, art. 10.1. och art. lObis 3). Bestämmelserna i den nu gällande

VmL och tillämpningskungörelsen till denna är sålunda utformade så, att

de möjliggör en svensk anslutning till Lissabontexten, såvitt angår skyddet

för varumärken (prop. 1960:167 s. 37). På motsvarande sätt har de nya eller

reviderade patenträttsliga bestämmelserna i Lissabontexten (art. 4.A.2 och 3,

C.4, D.5, F och G.2, art. 4quater, art. 5.2, 3 och 4, art. 5bis 2 och art. 5

quater) beaktats i 1967 års PatL och tillämpningskungörelsen till denna

lag (prop. 1966:40 s. 32, där en sammanfattande redogörelse lämnas för

konventionsbestämmelserna; uttrycklig hänvisning görs visserligen inte till

Lissabontexten, men av t. ex. omnämnandet av art. 4quater, som helt saknar

motsvarighet i Londontexten och äldre konventionstexter, framgår att

redogörelsen avser Lissabontexten, jfr de nordiska patentlagkommittéernas

förslag till nordiska patentlagar, NU 1963:6 s. 11).

Bestämmelserna i Pariskonventionen om illojal konkurrens (art. lObis

och lOter) underkastades ingen annan ändring vid Lissabonkonferensen,

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

än att uttryckligt förbud infördes mot uppgifter eller påståenden vilkas

användning i näringsverksamhet är ägnad att vilseleda allmänheten angående

varors beskaffenhet, tillverkningssätt, egenskaper, användbarhet eller

myckenhet (art. lObis 3). Denna bestämmelse torde emellertid redan nu

vara täckt av föreskrifterna om illojal reklam i 1 § lagen den 29 maj 1931

med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Åtminstone formellt sett

föreligger visserligen vissa skiljaktigheter mellan konventionsbestämmelsen

och nyssnämnda lagrum, men dessa skillnader synes inte vara av sådan

betydelse, att de utgör hinder mot Sveriges anslutning till Lissabontexten.

Frågan om en närmare anpassning av de svenska lagreglerna till

konventionsbestämmelserna enligt Lissabontexten övervägs f. ö. inom ramen

för det lagstiftningsarbete som f. n. pågår inom justitiedepartementet

med sikte på att ersätta 1931 års lagstiftning om illojal konkurrens

med en ny lag i ämnet. Detta arbete torde föranleda proposition till riksdagen

inom en nära framtid, och den berörda frågan kan därför väntas få

en slutlig lösning ungefär samtidigt med att Lissabontexten blir bindande

för Sverige, om en anslutning till denna text sker i samband med att den

nya mönsterskyddslagen sätts i kraft.

Pariskonventionen innehåller i art. 9 och 10 vissa regler om skydd mot

olovligt användande av lagligen skyddat varumärke. Reglerna i art. 9 går

väsentligen ut på att vara, på vilken varumärke finns olovligen anbragt

skall tagas i beslag och underkastas införselförbud. I art. 10 meddelas vissa

bestämmelser om tillämpningsområdet. Vid Lissabonkonferensen vidtogs

en del ändringar i sistnämnda artikel, varigenom tillämpningsområdet för

reglerna i art. 9 utvidgades. Konventionsbestämmelserna har i svensk lag

närmast sin motsvarighet i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) ang. förbud

mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning och lagen

den 9 oktober 1914 (nr 422) ang. förbud i vissa fall mot varas förseende

med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor.

Det föreligger dock inte absolut överensstämmelse mellan de svenska

lagbestämmelserna och föreskrifterna i art. 9—10 i Pariskonventionen ens

enligt Londontexten. Alt detta inte ansetts utgöra hinder mot Sveriges anslutning

till denna text torde sammanhänga med att bestämmelserna i art. 9

inte har utformats som tvingande regler utan närmast har karaktären av

en rekommendation till unionsländerna (jfr utredningens om illojal konkurrens

betänkande med förslag till bl. a. lag om otillbörlig konkurrens,

SOU 1966:71, s. 278 f med där gjorda hänvisningar). Under dessa förhållanden

synes det inte föreligga hinder mot att Sverige ansluter sig till Lissabontexten

utan att den svenska lagstiftningen på förevarande område ändras

i anslutning till den utvidgning av tillämpningsområdet för art. 9 i

konventionen som skett i Lissabontexten. Det bör f. ö. i sammanhanget

framhållas, att också frågan om förhållandet mellan denna lagstiftning och

bestämmelserna i art. 9—10 av Pariskonventionen enligt Lissabontexten

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

kommer att övervägas närmare i samband med det pågående arbetet på

en ny lagstiftning om otillbörlig konkurrens.

De ändringar i övrigt som vidtogs i Pariskonventionen vid Lissabonkonferensen

rör skyddet för mönster samt skyddet för vissa vapen och andra

officiella beteckningar. Som framgår av vad jag har anfört i det föregående

har bestämmelserna på dessa områden i Pariskonventionens Lissabontext

till fullo beaktats vid utformningen av de nu föreliggande departementsförslagen

till mönsterskyddslag och lag om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar.

Vid revisionskonferensen i Stockholm år 1967 företogs endast en mindre

ändring i Pariskonventionens materiellrättsliga bestämmelser. Reglerna i

art. 4 om s. k. konventionsprioritet vid ansökan om patent eller om registrering

av mönster eller varumärke kompletterades med vissa bestämmelser

om s. k. uppfinnarcertifikat. Enligt art. 4.1.1 i Stockholmstexten skall som

grund för prioritet vid ansökan i ett unionsland om patent kunna åberopas

en tidigare ansökan om s. k. uppfinnarcertifikat i annat unionsland,

där möjlighet finns att som ett alternativ till patentansökan göra ansökan

om sådant certifikat. Omvänt skall enligt art. 4.1.2 en patentansökan kunna

åberopas som prioritetsgrundande vid en senare ansökan om uppfinnarcertifikat.

Förslag till dessa ändringar förelåg redan när propositionen med förslag

till ny patentlag utarbetades, och de nya konventionsbestämmelserna om

uppfinnarcertifikat har i själva verket beaktats vid utformningen av prioritetsreglerna

i den nya patentlagstiftningen. I 6 § PatL — som innehåller

bestämmelser om prioritet — talas om den prioritetsgrundande ansökningen

som »ansökan om skydd utom riket» och härunder faller också ansökan om

uppfinnarcertifikat. I 9 § patentkungörelsen nämns ansökan om uppfinnarcertifikat

uttryckligen bland skyddsansökningar som kan grunda prioritet.

Av vad jag nu har sagt framgår, att Sverige efter genomförandet av de

föreliggande förslagen till mönsterskyddslag och lag om skydd för vapen

och vissa andra officiella beteckningar kan tillträda Pariskonventionens

Lissabontext samt dess Stockholmstext, såvitt avser de materiellrättsliga

bestämmelserna. Konventionen innehåller emellertid också administrativa

bestämmelser och slutbestämmelser (art. 13—30). Dessa förblev oförändrade

vid 1958 års revision men reviderades ingående vid 1967 års Stockholmskonferens.

Enligt Stockholmstexten kan ett unionsland tillträda denna

text med undantag antingen för de materiella bestämmelserna (art. 1—

12) eller för de administrativa bestämmelserna (art. 13—17). Kungl. Maj :t

har nyligen genom proposition föreslagit riksdagen att godkänna Pariskonventionens

Stockholmstext med undantag för de materiellrättsliga bestämmelserna

(prop. 1969:34), och under förutsättning av riksdagens godkännande

av propositionen torde Sverige inom en nära framtid komma att

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ratificera Stockholmstexten av konventionen, såvitt avser art. 13—30.

Under dessa förhållanden aktualiseras i detta sammanhang endast frågan

om Sveriges tillträde till Lissabontexten och till art. 1—12 i Stockholmstexten.

För egen del förordar jag, under hänvisning till vad jag har anfört

i det föregående, att ett sådant tillträde sker i samband med att de nu

aktuella lagförslagen genomförs.

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 283

Hemställan

I enlighet med vad som har anförts i det föregående föreligger inom

justitiedepartementet upprättade förslag till

1) mönster skyddslag,

2) lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 129) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökning slag en,

5) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644),

7) lag om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och

registreringsverkets besvär savdelning, samt

8) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1—4 och 6—8 angivna

lagförslagen inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mönsterskyddsutredningens förslag

Förslag

till

Lag om mönster

Bilaga 1

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för

ett ornament.

Den som frambragt ett mönster eller den, till vilken hans rätt övergått,

må i överensstämmelse med denna lag genom registrering förvärva ensamrätt

att yrkesmässigt utnyttja mönstret (mönsterrätt).

2§

Mönsterrätt förvärvas allenast för mönster, som väsentligen skiljer sig

från vad som blivit känt, innan ansökan om registrering gjordes.

Såsom känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett

genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Såsom

känt anses jämväl mönster, som framgår av en icke allmänt tillgänglig ansökan

om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering, såframt

mönstret sedermera i samband med ansökningen här i riket av vederbörande

myndighet göres tillgängligt för envar.

3 §

Mönsterrätt må förvärvas utan hinder av att mönstret inom sex månader

före det ansökningen om registrering gjordes blivit allmänt tillgängligt till

följd av

1) att sökanden eller någon, från vilken denne härleder sin rätt, förevisat

mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning eller

2) att kännedom om mönstret uppenbart missbrukats gentemot sökanden

eller någon, från vilken denne härleder sin rätt.

4§

Mönsterrätt erhålles icke, om mönstret eller dess utnyttjande skulle strida

mot goda seder eller allmän ordning.

Registrerat mönster må icke utan vederbörligt tillstånd innehålla

1) sådant statsvapen eller sådan internationell beteckning, som enligt lag

icke må obehörigen finnas anbragt å saluhållna varor, eller ock något som

lätt kan förväxlas därmed;

2) något som är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller varukännetecken

eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn eller likartat

namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen icke

åsyftar någon sedan länge avliden;

3) något som är ägnat att uppfattas såsom titel på annans skyddade litterära

eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad, eller något som

kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller rätt till fotografisk

bild;

4) ett för annan här i riket registrerat mönster.

s. 285 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

285

5 §

Mönsterrätt innebär, med de undantag som nedan stadgas, att ingen må

olovligen utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till

riket, utbjuda, saluhålla, överlåta eller uthyra varor, som icke väsentligen

skilja sig från mönstret eller som i sig upptagit mönstret.

Mönsterrätten omfattar dock endast de varor, för vilka mönstret registrerats,

och därmed likartade varor.

6 §

Utan hinder av annans mönsterrätt må den som, när ansökan om registrering

av mönstret gjordes, här i riket yrkesmässigt utnyttjade mönstret

fortsätta utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, såframt utnyttjandet

icke gentemot sökanden eller någon, från vilken denne härleder

sin rätt, utgjorde uppenbart missbruk av kännedom om mönstret. Sådan

rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar även den, som vidtagit

väsentliga åtgärder för att här i riket yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Rätt enligt första stycket må övergå till annan allenast tillsammans med

rörelse, vari den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen äger förordna, att reservdelar och reservutrustning till luftfartyg

må utan hinder av mönsterrätt till riket införas för att här användas

för reparation av luftfartyg, hemmahörande i främmande land, där motsvarande

förmån medgives för svenska luftfartyg.

8 §

Konungen äger förordna, att ansökan om registrering här i riket av mönster,

som tidigare sökts skyddat i främmande land, skall på yrkande vid

tillämpning av 2 och 6 §§ anses gjord samtidigt som ansökningen i det

främmande landet.

I förordnandet skola angivas de närmare villkor, under vilka sådan prioritet

må åtnjutas.

9§

Monsterregistrering gäller intill dess fem år förflutit från den dag, då ansökan

om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare

två femårsperioder.

Registrering av mönster

10 §

Mönster registreras i mönsterregistret, som föres för hela riket av patentoch

registreringsverket.

11 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om de varor, för vilka

mönstret sökes registrerat. Vidare skall i ansökningen angivas vem som

frambragt mönstret samt, därest prioritet enligt 8 § påkallas, yrkande framställas

därom.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Sökes registrering av annan än den som frambragt mönstret, skall sökanden

styrka sin rätt till detta.

Vid ansökningen skall fogas bild, som visar mönstret. Sökande må jämte

bild av mönstret ingiva en modell, och har så skett är det modellen, som

skall anses visa mönstret. Vidare skall vid ansökningen fogas en av sökanden

egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete, att mönstret,

såvitt sökanden har sig bekant, icke annan ansökan om registrering

göres blivit känt på sätt som enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ hindrar

förvärv av mönsterrätt. Sökanden skall erlägga fastställd ansökningsavgift

och, därest modell ingives, särskild förvaringsavgift.

12 §

I samma ansökan må upptagas flera mönster endast där dessa höra

samman med avseende på tillverkning och bruk av varorna. Mer än 20

mönster må dock ej omfattas av en ansökan.

13 §

Sökande, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett här bosatt ombud,

som äger företräda honom i allt rörande ansökningen.

14 §

Ansökan om registrering skall icke anses gjord förrän sökanden ingivit

en bild, som visar mönstret, eller en modell.

En ansökan må icke ändras till att avse annat mönster.

15 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyndigheten

i den utsträckning Konungen fastställer undersöka, om förutsättningarna

för förvärv av mönsterrätt för handen. Har sökanden icke

iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner myndigheten eljest vid

sin prövning hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden

föreläggas att inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom angiven tid yttra sig eller vidtaga åtgärd

till undanröjande av hindret, skall ansökningen avskrivas. Underrättelse

därom skall intagas i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, därest sökanden inom en månad efter

utgången av den utsatta fristen begär återupptagning samt inkommer med

yttrande eller vidtager åtgärd till undanröjande av hindret och erlägger

fastställd återupptagningsavgift. Återupptagning må ej äga rum mer än en

gång i samma ärende.

16 §

Finner registreringsmyndigheten efter det yttrande avgivits alltjämt hinder

för bifall till ansökningen föreligga, skall ansökningen avslås, där ej

anledning förekommer att giva sökanden nytt föreläggande.

17 §

Påstår någon inför reigstreringsmyndigheten, att han har bättre rätt än

sökanden till mönster, som avses med dennes ansökan, och finnes saken

tveksam, äger myndigheten förelägga honom att inom viss tid väcka talan

därom vid domstol, vid äventyr att påståendet må lämnas utan avseende

vid ansökningens fortsatta prövning.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, må ansökningen

förklaras vilande i avbidan på att målet slutligen avgöres.

18 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden, skall, där han det yrkar, myndigheten överföra ansökningen

på honom. Den som sålunda får en ansökan överförd på sig

skall erlägga ny ansökningsavgift.

Har yrkande om överförande framställts, må ansökningen icke avskrivas

eller avslås förrän yrkandet blivit slutligen prövat.

19 §

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för registrering

föreligga, skall ansökningen kungöras. På sökandens begäran må

dock med kungörandet anstå intill dess att sex månader förflutit från den

dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet enligt 8 § yrkats, den dag

från vilken prioriteten begärts. Sökandens begäran om anstånd skall vara

framställd i registreringsansökningen.

Kungörelsen skall innehålla bild av mönstret samt uppgift om de varor,

för vilka mönstret sökes registrerat, ävensom upplysning om ansökningens

huvudsakliga innehåll i övrigt. Där modell ingivits samt där modell eller

bild är i färg, skall detta framgå av kungörelsen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen har att göra detta

skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

Tillkännagivande härom skall intagas i kungörelsen.

20 §

I fråga om allmänhetens tillgång till handlingar i ärenden rörande mönsterregistrering

skall ej gälla någon inskränkning med mindre sökanden i

ansökningen begärt anstånd med kungörandet av denna.

Har sådan begäran framställts, skola handlingarna i ärendet likväl hållas

tillgängliga för envar när den begärda fristen utlöpt, dock senast när sex

månader förflutit från den dag då ansökningen gjordes eller, om prioritet

enligt 8 § yrkats, den dag från vilken sådan prioritet begärts. Därest registreringsmyndigheten

vid denna tidpunkt beslutat avskriva eller avslå ansökningen,

må handlingarna ändock icke hållas tillgängliga, såframt ej

sökanden begär återupptagning eller anför besvär.

21 §

Efter utgången av den i 19 § stadgade invändningsfristen upptages ansökningen

till fortsatt prövning. Härvid skall vad i 15—18 §§ stadgas äga

motsvarande tillämpning.

Har invändning gjorts, skall den delgivas sökanden. Är invändningen

ej uppenbart obefogad, skall därjämte sökanden beredas tillfälle att yttra

sig.

22 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende rörande

ansökan om mönsterregistrering må föras av sökanden, om det gått honom

emot, ävensom, i fall då ansökan bifallits oaktat invändning framställts i

behörig ordning, av den som gjort invändningen. Återkallar invändaren sin

talan, må denna likväl prövas, när särskilda skäl äro därtill.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 15 § tredje stycket

avslagits eller yrkande om överföring enligt 18 § bifallits, må talan föras

av sökanden. Mot beslut att avstå yrkande om överföring som nu sagts eller

begäran om förnyelse av registreringen må talan föras av den som gjort

framställningen.

23 §

Talan enligt 22 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill

anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid

påföljd att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen

inom två månader från beslutets dag. Bestämmelsen i 22 § första stycket

sista punkten skall därvid äga tillämpning.

24 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga

kraft, skall mönstret intagas i registret och beslutet kungöras.

Avskrives eller avslås ansökan, som kungjorts enligt 19 §, skall beslut,

sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

25 §

Förnyelse av registrering må begäras tidigast ett år före utgången av

löpande registreringsperiod. Fastställd förnyelseavgift skall erläggas innan

nämnda period utlöpt.

Inom sex månader efter utgången av en registreringsperiod må förnyelse

av registreringen på begäran erhållas mot erläggande av förnyelseavgiften

jämte särskild tilläggsavgift.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

Överlåtelse, licens m. m.

26 §

Har innehavare av mönsterrätt medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja

mönstret (licens), äger denne ej överlåta sin rätt vidare, mer mindre

avtal träffats därom. Ingår rätten i en rörelse, må den dock, såvida ej annat

avtalats, överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen eller den del därav,

vari den ingår.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran

anteckning därom göras i mönsterregistret. Visas att i registret antecknad

licens upphört att gälla, skall anteckningen om licensen avföras.

Där flera mönster upptagits i samma registrering, må övergång registreras

endast med avseende å samtliga mönster.

I mål och ärenden angående mönsterrätt skall den anses såsom mönsterhavare,

vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

28 §

Den som, när handlingarna i ärende rörande ansökan om registrering av

mönster blevo tillgängliga för envar, här i riket yrkesmässigt utnyttjade

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

mönstret utan att rätt enligt 6 § tillkommer honom äger, om ansökningen

leder till registrering, erhålla tvångslicens att utnyttja mönstret, såframt

synnerliga skäl äro därtill samt han saknat kännedom om ansökningen och

ej heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom därom. Rätt till tvångslicens

som nu sagts tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som

vidtagit väsentliga åtgärder för att här i riket yrkesmässigt utnyttja mönstret.

Där hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt så kräver, äger ock

den som vill yrkesmässigt utnyttja mönster, som är registrerat för annan,

erhålla tvångslicens därtill.

29 §

Tvångslicens må ej meddelas annan än den, som kan antagas äga förutsättningar

att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse

med licensen.

Tvångslicens utgör ej hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja mönstret

eller att upplåta licens. Tvångslicens må övergå till annan endast tillsammans

med rörelse eller del därav, vari den utnyttjas.

3° §

Tvångslicens meddelas av rätten, som ock bestämmer i vilken omfattning

mönstret må utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för

licensen. När väsentligt ändrade förhållanden så påkalla, äger rätten på

yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

Upphörande av registrering

31 §•

Har mönster registrerats i strid mot 1, 2 eller 4 § och föreligger alltjämt

skälet mot registrering, skall rätten, på därom förd talan, häva registreringen

dock må denna ej hävas på den grund, att den som erhållit registreringen

varit berättigad till blott viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den enligt

1 § berättigade må föras allenast av den, som påstår sig vara berättigad

till mönsterrätten. Sådan talan skall väckas inom ett år efter det denne

erhållit kännedom om registreringen och de övriga omständigheter, på vilka

talan grundas. Var den som erhållit registreringen i god tro, må talan icke

väckas senare än tre år efter registreringen.

I övriga fall må talan föras av envar, som lider förfång av registreringen.

Talan, som grundas på stadgande i 4 § första stycket eller 4 § andra stycket

1), må ock föras av allmän åklagare.

32 §

Har mönster registrerats för annan än den enligt 1 § berättigade, skall

rätten, efter talan därom av den berättigade, förordna att registreringen

skall överföras på denne. I fråga om den tid, inom vilken talan skall väckas,

äger vad i 31 § andra stycket är stadgat tillämpning.

Har rätten förordnat om överförande av registrering och förordnandet

vunnit laga kraft, skall anteckning därom göras i mönsterreigstret.

Den som frånkännes registreringen må, därest han i god tro här i riket

börjat yrkesmässigt utnyttja mönstret eller vidtagit väsentliga åtgärder

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

därför, mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det påbörjade

eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av

dess allmänna art. Rätt som nu sagts tillkommer under motsvarande förutsättningar

även innehavare av licens, som är antecknad i registret.

33 §

Mönster skall avföras ur registret när mönsterhavaren skriftligen framställer

begäran därom liksom när domstol förordnat om hävande av registreringen

och domen vunnit laga kraft. Åtgärden skall kungöras.

År mönsterrätten utmätt eller pågår rättegång om att registreringen skall

överföras på annan, må mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras

ur registret, så länge utmätningen består eller rättegången ej blivit

slutligen avgjord.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

34 §

Gör någon intrång i annans mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det

uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse av målsägande.

35 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår mönsterintrång skall utgiva

skäligt vederlag för utnyttjandet av mönstret så ock ersättning för den

ytterligare skada, som intrånget må hava medfört. Föreligger endast ringa

oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

Begår någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, är han, om

och i den mån det finnes skäligt, skyldig att utgiva vederlag för utnyttjandet.

Talan om ersättning för mönsterintrång må endast avse skada under de

fem senaste åren innan talan väckes. Beträffande skada, för vilken talan

om ersättning ej förts inom tid som nu sagts, skall rätten till ersättning vara

förlorad.

36 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt och utan lov mönster, som är föremål för

ansökan om registrering, efter det att ansökningshandlingarna blivit tillgängliga

för envar, skall, därest ansökningen leder till registrering, vad i

35 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i 35 § tredje stycket sägs, må dock ersättningstalan

väckas inom ett år efter det att mönsterregistrering skett.

37 §

På yrkande av den, som lidit intrång på sätt i 35 eller 36 § sägs, äger

rätten efter vad som finnes skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna,

att varor, som i strid mot annans mönsterrätt tillverkats eller införts

till riket, eller egendom, vars användande skulle medföra mönsterintrång,

skall på visst sätt ändras eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden

eller förstöras eller ock, såvitt gäller olovligen tillverkade eller till riket

införda varor, mot lösen utlämnas till den, som lidit intrånget. Vad nu sagts

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

gäller ej mot den som i god tro förvärvat varorna eller egendomen eller särskild

rätt därtill och själv icke gjort mönsterintrång.

Varor eller egendom varom i första stycket sägs må, där brott som avses

i 34 § skäligen kan antagas föreligga, tagas i beslag därvid skall vad om

beslag i brottmål i allmänhet är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas äger rätten, när synnerliga

skäl äro därtill, på därom framställt yrkande förordna, att innehavare av

varor eller egendom, som i första stycket avses, skall mot skäligt vederlag

och på skäliga villkor i övrigt äga förfoga däröver under återstoden av

skyddstiden eller del därav.

38 §

Häves registrering av mönster må, sedan domen därom vunnit laga kraft,

påföljd enligt 34—37 §§ ej ådömas.

Föres talan rörande mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres

gällande, att mönstret ej bort registreras, skall rätten på hans yrkande förklara

målet vilande i avbidan på att frågan om hävande av registreringen

slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med

vilandeförklaringen förelägga honom viss tid, inom vilken sådan talan skall

väckas.

39 §

Åberopar den som sökt mönsterregistrering, innan handlingarna i ansökningsärendet

blivit tillgängliga för envar, ansökningen gentemot annan,

är han skyldig att på begäran låta denne taga del av handlingarna.

Den som genom direkt hänvändelse till annan eller i annons eller genom

påskrift på vara eller dess förpackning eller annorledes angiver, att mönsterregistrering

sökts eller erhållits utan att samtidigt lämna upplysning om

ansökningens eller registreringens nummer är skyldig att på begäran utan

dröjsmål lämna sådan upplysning. Angives icke uttryckligen att registrering

sökts eller erhållits men är vad som förekommer ägnat att framkalla

uppfattningen, att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas upplysning

huruvida registrering sökts eller erhållits.

40 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet som ej är ringa underlåter att

fullgöra vad som åligger honom enligt 39 § dömes till böter.

Sådan påföljd skall jämväl ådömas den som i fall som avses i nämnda

paragraf lämnar felaktig upplysning, där ej gärningen är belagd med straff

i brottsbalken.

Begår någon brott som avses i denna paragraf, är han skyldig att efter

vad som finnes skäligt ersätta därav uppkommen skada.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsäganden

angives till åtal.

Särskilda bestämmelser

41 §

Mönsterhavare, vilken icke har hemvist i Sverige, skall hava ett bär bosatt

ombud, som äger för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser

och andra handlingar i mål och ärenden rörande mönstret med undantag

10*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av stämning i brottmål och föreläggande för part att infinna sig personligen

inför domstol. Anteckning härom skall göras i mönsterregistret.

Har mönsterhavaren ej ombud som sägs i första stycket, må delgivning

i stället ske genom att den handling som skall delgivas sändes till honom

med posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress.

Är fullständig adress ej antecknad i registret, må delgivning ske genom

att handlingen anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen

skall kungörelse införas i allmänna tidningarna. Delgivningen anses hava

skett när vad nu sagts blivit fullgjort.

42 §

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att vad i

13 och 41 §§ stadgas icke skall äga tillämpning i fråga om den, som har

hemvist i viss främmande stat.

43 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna

lag än som avses i 22 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som

vill anföra besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift,

vid äventyr att besvären icke upptagas till prövning.

Mot besvärsavdelningens beslut må talan föras genom besvär hos Konungen

inom två månader från beslutets dag.

44 §

Avgifter enligt denna lag fastställas av Konungen.

De ytterligare bestämmelser, som erfordras rörande ansökan om registrering

av mönster och förfarandet i ärenden därom samt rörande avgifter,

kungörelser, mönsterregistret och registreringsmyndigheten utfärdas av

Konungen. I den utsträckning Konungen bestämmer skola diarier hos registreringsmyndigheten

vara tillgängliga för envar.

Rättegångsbestämmelser

45 §

I fråga om laga domstol i mål om bättre rätt till mönster, om hävande

av registrering och om överförande av registrering på annan samt om

tvångslicens gäller utöver vad eljest är stadgat, att Stockholms rådhusrätt

är behörig, där den, mot vilken talan riktas, icke äger känt hemvist inom

riket.

46 §

Talan om fastställelse, huruvida mönsterrätt består eller icke består eller

om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av domstol upptagas

till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och denna länder

käranden till förfång.

Göres i mål som avses i första stycket gällande, att mönstret ej bort registreras,

skall vad i 38 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

s. 293 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

293

47 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överförande

av registrering på annan eller om tvångslicens eller fastställelsetalan

skall anmäla detta till registreringsmyndigheten för anteckning i mönsterregistret

samt underrätta envar i registret antecknad licenstagare. Vill

licenstagare väcka talan angående intrång eller fastställelsetalan, skall han

därom underrätta mönsterhavaren.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjor, då underrättelse

i betald rekommenderad försändelse avsänts under den i mönsterreigstret

antecknade adressen.

Visas ej, när talan väckes, att anmälan och underrättelse skett enligt

vad ovan stadgats, skall rätten giva käranden till därtill; försittes denna tid,

upptages talan icke till prövning.

48 §

Dom eller slutligt beslut i mål, som avses i 17 §, 30—32 §§ samt 34—37 §§

ävensom 46 §, skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till registreringsmyndigheten.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Före lagens ikraftträdande

må dock bestämmelser meddelas av Konungen enligt vad som föreskrives i

lagen för vissa fall.

50 §

Genom denna lag upphäves lagen den 10 juli 1899 om skydd för vissa

mönster och modeller.

51 §

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å mönster som registrerats

med stöd av lagen om skydd för vissa mönster och modeller, i den mån ej

annat följer av vad som stadgas nedan.

Bestämmelserna i den nya lagen skola dock icke inverka på föranvändarrätt,

som uppkommit före lagens ikraftträdande.

52 §

Fråga om upphävande av registrering, som meddelats enligt lagen om

skydd för vissa mönster och modeller, och om rätt att väcka talan om sådant

hävande skall bedömas enligt nämnda lag.

53 §

Den som vid tiden före den nya lagens ikraftträdande här i riket yrkesmässigt

utnyttjade mönster, som ej kunnat registreras enligt lagen om

skydd för vissa mönster och modeller, eller vidtagit väsentliga åtgärder

härför äger utan hinder av att mönstret sedermera registreras den rätt som

sägs i 6 §, oaktat han påbörjat utnyttjandet eller vidtagit åtgärder härför

efter det att ansökningen gjordes.

54 §

Har före den nya lagens ikraftträdande mönster blivit allmänt tillgängligt

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

till följd av åtgärd, som vidtagits av sökanden eller någon från vilken denne

härleder sin rätt, och har ansökan om mönsterregistrering ingivits före

den 1 juli 1967, skall vid bedömningen av huruvida därigenom hinder föreligger

mot registrering av mönstret och huruvida registrering av mönstret

skall upphävas 3 § lagen om skydd för vissa mönster och modeller äga tilllämpning.

55 §

Beträffande skadestånd för mönsterintrång som ägt rum innan den nya

lagen trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,

att talan är förlorad om den ej väcltes senast år 1971.

56 §

Bestämmelserna i 38 § andra stycket och 46 § andra stycket skola icke

äga tillämpning i rättegång som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om

upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom förordnas, att 1, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen den 30 december

1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skola erhålla änd
-

rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlitterär

eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt

eller sceniskt verk, filmverk eller

alster av bildkonst, byggnadskonst,

konsthantverk eller konstindustri

eller kommit till uttryck på annat

sätt.

Till litterärt verk-------

(Föreslagen lydelse)

§

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlitterär

eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt

eller sceniskt verk, filmverk eller

alster av bildkonst, byggnadskonst

eller brukskonst eller kommit till

uttryck på annat sätt.

av beskrivande art.

43

Upphovsrätt till ett verk gäller,

där ej annat följer av vad i andra

stycket sägs, intill utgången av femtionde

året efter det år, då upphovs
-

§

Upphovsrätt till ett verk gäller intill

utgången av femtionde året efter

det år, då upphovsmannen avled, eller,

beträffande verk som i 6 § sägs,

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannen avled, eller, beträffande verk

som i 6 § sägs, efter den sist avlidne

upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller

konstindustri gäller rätten intill utgången

av tionde året efter det år,

då alstret offentliggjordes. Var sådant

alster icke offentliggjort vid

konstnärens död, gäller rätten intill

utgången av tionde året efter hans

dödsår.

efter den sist avlidne upphovsmannens

dödsår.

44 §

För verk, som------- — sista delen offentliggjordes.

Blir upphovsmannen------vad i 43 § stadgas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller

ej alster av konsthantverk eller

konstindustri.

63

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap.

skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag

Konungen förordnar samt att 65 §

andra stycket skall gälla från och

med utgången av år 1960.

65

Den nya lagen skall, med iakttagande

av vad i 66—69 §§ sägs, äga

tillämpning jämväl med avseende å

litterärt eller konstnärligt verk, som

tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk

eller konstindustri skall, om rätten

eljest skulle upphöra vid utgången

av något av åren 1960—1970, gälla

intill utgången av år 1971.

§

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap.

skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag

Konungen förordnar.

§

Den nya lagen skall, med iakttagande

av vad i 66—69 §§ sägs, äga

tillämpning jämväl med avseende å

litterärt eller konstnärligt verk, som

tillkommit före ikratträdandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Den nya lagen skall äga tillämpning jämväl å verk av brukskonst, som

tillkommit dessförinnan men icke offentliggjorts före år 1950. Dock må upphovsrätt

enligt äldre lag göras gällande till och med utgången av år 1976,

såvida ej giltighetstiden redan upphört vid den nya lagens ikraftträdande.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23

Handlingar i ärenden angående

ansökning om patent må icke utan

sökandens samtycke till annan utlämnas

i vidare mån än som föranledes

av gällande lagstiftning rörande

patent. I vad sådana handlingar

angå uppfinning därå patent beviljats

skola de utlämnas, såframt ej

annat är stadgat i nämnda lagstiftning.

§

Handlingar i ärenden angående

ansökning om patent må icke utan

sökandens samtycke till annan utlämnas

i vidare mån än som föranledes

av gällande lagstiftning rörande

patent. I vad sådana handlingar

angå uppfinning därå patent beviljats

skola de utlämnas, såframt ej

annan är stadgat i nämnda lagstiftning.

Handlingar i ärenden angående

ansökning om registrering av mönster

må icke utan sökandens samtycke

till annan utlämnas i vidare

mån än som följer av lagen om

mönster.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

s. 297 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

297

Bilaga 2

Utredningsmannens förslag

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 2 december 1960 om skydd för

vapen och vissa andra officiella beteckningar skall hava följande ändrade

lydelse samt att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 1 a av

nedan angiven lydelse.

(Nuvarande Ig delse) (Föreslagen lydelse)

1 a §

Vad i 1 § är stadgat skall ifråga

om de internationella mellanfoF ■

liga organisationer, varom Konungen

det förordnat, äga motsvarande

tillämpning i avseende å organisationens

vapen, flagga och annat dess

emblem så ock benämning på organisationen

eller förkortning för denna

benämning.

2 §

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet, som ej är ringa, mot

vad i 1 eller 1 a § stadgas, straffes

med dagsböter, där ej gärningen enligt

annat lagrum är belagd med

strängare straff.

2 §

Bryter någon uppsåtligen eller av

oaktsamhet, som ej är ringa, mot

vad 1 § stadgas, straffes med dagsböter,

där ej gärningen enligt annat

lagrum är belagd med strängare

straff.

Denna lag träder i kraft den

196 .

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungi. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Bilaga 3

Översättning

Convention de Paris

pour la protection

de la propriété industrieUe

du 20 mars 1883

revisée å Stockholm le 14 juillet 1967

Artides 1—12

Artide premier

1) Les pays auxquels s’applique

la présente Convention sont constitués

å l’état d’Union pour la protection

de la propriété industrielle.

2) La protection de la propriété

industrielle a pour objet les brevets

d’invention, les modéles d’utilité, les

dessins ou modéles industriels, les

marques de fabrique ou de commerce,

les marques de service, le nom

commercial et les indications de provenance

ou appellations d’origine,

ainsi que la répression de la concurrence

déloyale.

3) La propriété industrielle s’entend

dans 1’acception la plus large

et s’applique non seulement å l’industrie

et au commerce proprement

dits, mais également au domaine des

industries agricoles et extractives et

ä tous produils fabriqués ou naturels,

par exemple: vins, grains, feuilles de

tabac, fruits, bestiaux, minéraux,

eaux minérales, biéres, fleurs, farines.

4) Parmi les brevets d’invention

sont comprises les diverses espéces

de brevets industriels admises par les

législations des pays de l’Union, telles

que brevets d’importation, brevets

de perfectionnement, brevets et

certificats d’addition, etc.

Pariskonventionen

den 20 mars 1883

för industriellt rättsskydd

reviderad i Stockholm

den 14 juli 1967

Artiklarna 1—12

Artikel 1

1. De länder, på vilka denna konvention

är tillämplig, bildar en union

för industriellt rättsskydd.

2. Det industriella rättsskyddet

har till föremål patent, nyttighetsmodeller,

industriella mönster och modeller,

fabriks- eller handelsmärken,

servicemärken, firma samt ursprungsbeteckningar

ävensom undertryckande

av illojal konkurrens.

3. Industriell äganderätt är att fatta

i vidsträcktaste bemärkelse och

avser icke blott industri och handel

i egentlig mening utan även området

för lantbruksindustri och extraktiv

industri samt alla tillverkade alster

eller naturprodukter, till exempel

vin, spannmål, tobaksblad, frukt, boskap,

mineral, mineralvatten, Öl,

blommor och mjöl.

4. Till patent räknas de olika slag

av industriella patent, som enligt

unionsländernas lagstiftningar kan

förekomma, såsom importpatent,

förbättringspatent, tilläggspatent, tillläggsbevis

etc.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Artide 2

1) Les ressortissants de chacun

des pays de l’Union jouiront dans

tous les autres pays de 1’Union, en

ce qui concerne la protection de la

propriété industrielle, des avantages

que les lois respectives accordent actuellement

ou accorderont par la

suite aux nationaux, le tout sans préjudice

des droits spécialement prévus

par la présente Convention. En conséquence,

ils auront la méme protection

que ceux-ci et le méme recours

légal contre toute atteinte portée å

leurs droits, sous réserve de l’accomplissement

des conditions et formalités

imposées aux nationaux.

2) Toutefois, aucune condition de

domicile ou d’établissement dans le

pays ou la protection est réclamée

ne peut étre exigée des ressortissants

de 1’Union pour la jouissance d’aucun

des droits de propriété industrielle.

3) Sont expressément réservées

les dispositions de la législation de

chacun des pays de l’Union relatives

ä la procédure judiciaire et administrative

et å la compétence, ainsi qu’å

1’élection de domicile ou ä la constilution

d’un mandataire, qui seraient

requises par les lois sur la propriété

industrielle.

Artide 3

Sont assimilés aux ressortissants

des pays de 1’Union les ressortissants

des pays ne faisant pas partie de

1’Union qui sont domiciliés ou ont

des établissements industriels ou

commerciaux effectifs et sérieux sur

le territoire de l’un des pays de

1’Union.

Artikel 2

1. De som tillhör ett unionsland

skall i samtliga övriga unionsländer

i fråga om skyddet av den industriella

äganderätten åtnjuta de förmåner,

som de särskilda lagstiftningarna

för närvarande tillerkänner eller

framdeles kommer att tillerkänna

landets egna medborgare, och detta

utan intrång i de rättigheter, som

särskilt tillförsäkras genom denna

konvention. De skall följaktligen äga

samma skydd som dessa och tillgång

till samma rättsmedel mot varje förekommande

rättslcränkning, under

förutsättning att de uppfyller de villkor

och formaliteter, som åvilar landets

egna medborgare.

2. Av dem som tillhör ett unionsland

kan dock icke fordras, att de

skall vara bosatta eller driva rörelse

inom det land, där skydd begäres,

för att få åtnjuta de rättigheter, som

inbegripes under den industriella

äganderätten.

3. Uttryckligt förbehåll göres för

bestämmelserna i varje unionslands

lagstiftning om det judiciella och det

administrativa förfarandet samt

myndigheternas kompetens ävensom

om val av boningsort eller förordnande

av ombud, då sådant fordras

enligt lagarna om den industriella

äganderätten.

Artikel 3

Likställda med dem som tillhör

unionsländerna är de vilka tillhör i

unionen ej ingående länder men är

bosatta eller äger verkliga industrieller

handelsföretag inom något

unionslands område.

Artide 4 Artikel 4

A. — 1) Celui qui aura réguliére- A. — 1. Den som i ett av unionsment

fait le dépöt d’une demande de länderna i behörig ordning gjort anbrevet

d’invention, d’un modéled’uti- sökan om patent eller om skydd för

lité, d’un dessin ou modéle industriel, nyttighetsmodell eller för industriellt

10**—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

d’une marque de fabrique ou de

commerce, dans l’un des pays de

l’Union, ou son ayant cause, jouira,

pour effectuer le dépöt dans les autres

pays, d’un droit de priorité pendant

les délais déterminés ci-aprés.

2) Est reconnu comme donnant

naissance au droit de priorité tout

dépöt ayant la valeur d’un dépöt national

régulier, en vertu de la législation

nationale de cliaque pays de

l’Union ou de traités bilatéraux ou

multilatéraux conclus entre des pays

de 1’Union.

3) Par dépöt national régulier on

doit entendre tout dépöt qui suffit ä

établir la date å laquelle la demande

a été déposée dans le pays en cause,

quel que soit le sort ultérieur de cette

demande.

B. — En conséquence, le dépöt ultérieurement

opéré dans l’un des

autres pays de l’Union, avant l’expiration

de ees délais, ne pourra étre

invalidé par des faits accomplis dans

1’intervalle, soit, notamment, par un

autre dépöt, par la publication de

1’invention ou son exploitation, par

la mise en vente d’exemplaires du

dessin ou du modéle, par 1’emploi de

la marque, et ees faits ne pourront

faire naitre aucun droit de tiers ni

aucune possession personelle. Les

droits acquis par des tiers avant le

jour de la premiére demande qui sert

de base au droit de priorité sont réservés

par l’effet de la législation intérieure

de chaque pays de 1’Union.

C. — 1) Les délais de priorité mentionnés

ci-dessus seront de douze

mois pour les brevets d’invention et

les modéles d’utilité, et de six mois

pour les dessins ou modéles industriels

et pour les marques de fabrique

ou de commerce.

2) Ces délais commencenl å courir

de la date du dépöt de la premiére

demande; le jour du dépöt n’est pas

compris dans le délai.

mönster eller modell eller för fabriks-

eller handelsmärke eller hans

rättsinnehavare skall för ansökan i

de övriga länderna äga en prioritetsrätt

under tid, som här nedan bestämmes.

2. Varje ansökan, som enligt ett

unionslands inhemska lagstiftning

eller bilaterala eller multilaterala

avtal mellan flera unionsländer är

likställd med en behörig nationell ansökan,

erkännes kunna ge upphov

till prioritetsrätt.

3. Med behörig nationell ansökan

skall förstås varje ansökan, som gör

det möjligt att fastställa den dag då

ansökningen ingivits i ifrågavarande

land, oavsett vad som blivit resultatet

av ansökningen.

B. — Till följd härav skall ansökan,

som sedermera före utgången av

denna tid göres i annat unionsland,

icke kunna förklaras ogiltig på grund

av åtgärder, vidtagna under mellantiden,

sålunda speciellt icke genom

annan ansökan, genom uppfinningens

offentliggörande eller utövande,

genom saluhållande av exemplar av

mönstret eller modellen, genom begagnande

av märket, och dessa åtgärder

skall icke kunna ge upphov

till någon rätt för tredje man eller

någon föranvändarrätt. De rättigheter,

som av tredje man vunnits före

dagen för den forsta ansökningen,

som tjänar som grund för prioritetsrätten,

är förbehållna i överensstämmelse

med varje unionslands inre

lagstiftning.

C. — 1. Tiden för ovannämnda

prioritetsrätt utgör i fråga om patent

och nyttighetsmodeller tolv månader

samt i fråga om industriella

mönster och modeller ävensom fabriks-

eller handelsmärken sex månader.

2. Dessa frister löper från tidpunkten

för ingivande av den första ansökningen

i unionsland; dagen för

ingivandet medräknas ej i fristen.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

301

3) Si le dernier jour du délai est

un jour férié légal, ou un jour ou

le Bureau n’est pas ouvert pour recevoir

le dépöt des demandes dans le

pays ou la protection est réclamée,

le délai sera prorogé jusqu’au premier

jour ouvrable cjui suit.

4) Doit étre considérée comme

premiére demande dont la date de

dépöt sera le poinl de départ du délai

de priorité, une demande ultérieure

ayant le méme objet qu’une premiére

demande antérieure au sens de l’alinéa

2) ci-dessus, déposée dans le

méme pays de 1’Union, å la condilion

que cette demande antérieure,

ä la date du dépöt de la demande

ultérieure, ait été retirée, abandonnée,

ou refusée, sans avoir été soumise

å 1’inspection publique et sans

laisser subsister de droits, et qu’elle

n’ait pas encore servi de base pour

la revendication du droit de priorité.

La demande antérieure ne pourra

plus alors servir de base pour la revendication

du droit de priorité.

D. — 1) Quiconque voudra se prévaloir

de la priorité d’un dépöt antérieur

sera tenu de faire une déclaration

indiquant la date et le pays

de ce dépöt. Chaque pays déterminera

å quel moment, au plus tard, cette

déclaration devra étre effectuée.

2) Ces indications seront mentionnées

dans les publications émanant

de l’Administration compétente, notamment

sur les brevets et les descriptions

y relatives.

3) Les pays de l’Union pourront

exiger de celui qui fait une déclaration

de priorité la production d’une

copie de la demande (description,

dessins, etc.) déposée antérieurement.

La copie, certifiée conforme

]>ar 1’Administration qui aura re§u

cette demande, sera dispensée de

toute légalisation et elle pourra en

tout cas étre déposée, exempte de

frais, å n’importe quel moment dans

le délai de trois mois å dater du dé
-

3. Om fristens sista dag i det land,

där skydd begäres, är en laga helgdag

eller en dag, då vederbörande

myndighet icke håller öppet för mottagande

av ansökningar, förlänges

fristen till nästföljande söckendag.

4. Som första ansökan, vars ingivande

är utgångspunkt för prioritetsfristen,

skall anses en senare ansökan

med samma ämne som en tidigare

första ansökan enligt moment

2 ovan, vilken ingivits i samma

unionsland, under förutsättning att

denna tidigare ansökan vid tidpunkten

för ingivandet av den senare ansökningen

återkallats, övergivits eller

avslagits utan att ha underkastats

offentlig granskning och utan

att ha kvarlämnat några rättigheter

samt under förutsättning att den ännu

icke tjänat som grund för anspråk

på prioritetsrätt. Den tidigare

ansökningen kan i sådant fall icke

längre tjäna som grund för anspråk

på prioritetsrätt.

D. — 1. Den som vill taga i anspråk

prioritetsrätt på grund av tidigare

ansökan åligger att lämna uppgift

rörande den tid och det land, där

denna ansökan blivit gjord. Varje

land äger bestämma den tidpunkt,

då denna uppgift senast skall lämnas.

2. Sådan uppgift skall angivas i

de av vederbörande myndighet utgivna

publikationer, särskilt i patenten

och därtill hörande beskrivningar.

3. Unionsländerna kan fordra, att

den som gör anmälan om prioritetsrätt

inger en kopia av den tidigare

gjorda ansökningen (beskrivning, ritningar

etc.). Denna kopia, till riktigheten

bestyrkt av den myndighet,

som mottagit ansökningen, behöver

icke vara legaliserad, och den skall

i varje fall kunna utan särskild avgift

ingivas när som helst inom tre

månader från den senare ansökningens

ingivande. Det må kunna före
-

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

pöt de la demande ultérieure. On

pourra exiger qu’elle soit accompagnée

d’un certificat de la date du

dépöt émanant de cette Administration

et d’une traduction.

4) D’autres formalités ne pourront

étre requises pour la déclaration de

priorité au moment du dépöt de la

demande. Chaque pays de l’Union

déterminera les conséquences de

l’omission des formalités prévues

par le présent article, sans que ses

conséquences puissent excéder la

perte du droit de priorité.

5) Ultérieurcment, d’autres justifications

pourront étre demandées.

Celui qui se prévaut de la priorité

d’un dépöt antérieur sera tenu d’indiquer

le numéro de ce dépöt; cette

indication sera publiée dans les conditions

prévues par 1’alinéa 2) cidessus.

E. — 1) Lorsqu’un dessin ou modéle

industriel aura été déposé dans

un pays en vertu d’un droit de priorité

basé sur le dépöt d’un modéle

d’utilité, le délai de priorité ne sera

que celui fixé pour les dessins ou

modéles industriels.

2) En outre, il est permis de déposer

dans un pays un modéle d’utilité

en vertu d’un droit de priorité

basé sur le dépöt d’une demande de

brevet et inversement.

F. — Aucun pays de 1’Union ne

pourra refuser une priorité ou une

demande de brevet pour le motif que

le déposant revendique des priorités

multiples, méme provenant de pays

différents, ou pour le motif qu’une

demande revendiquant une ou plusieurs

priorités contienl un ou plusieurs

éléments qui n’étaient pas

conipris dans la ou les demandes

dont la priorité est revendiquée, ä

la condition, dans les deux cas,

qu’il y ait unité d’invention, au sens

de la loi du pays.

En ce qui concerne les éléments

non compris dans la ou les demandes

dont la priorité est revendiquée, le

skrivas, att den skall vara åtföljd av

bevis om tiden, då den tidigare ansökningen

gjordes, utfärdat av vederbörande

myndighet, ävensom av

översättning.

4. Andra formaliteter kan ej vid

tidpunkten för själva ansökningen

fordras för anmälan om prioritetsrätt.

Varje unionsland äger bestämma

påföljderna av underlåtenhet att

iakttaga de i denna artikel omnämnda

formaliteterna, dock att dessa påföljder

ej må sträcka sig längre än

till förlust av prioritetsrätten.

5. Senare må annan bevisning kunna

fordras.

Den som åberopar prioriteten hos

en tidigare ansökan skall angiva

numret på denna tidigare ansökan.

Denna angivelse skall offentliggöras

på sätt som sägs i moment 2 ovan.

E. — 1. Då i ett land skydd sökes

för industriellt mönster eller modell

under åberopande av rätt till prioritet

på grund av ansökan om skydd

för nyttighetsmodell, skall prioritetstiden

vara den som är bestämd för

industriella mönster och modeller.

2. Vidare är det tillåtet att i ett

land söka skydd för nyttighetsmodell

med anspråk på prioritet, grundad

på en ansökan om patent, och

omvänt.

F. Ett unionsland skall icke kunna

vägra en prioritetsrätt eller avslå

en patentansökan på den grunden

att sökanden gör anspråk på flera

olika prioritetsrätter, även om de

härrör från olika länder, eller på den

grunden att en ansökan med krav på

en eller flera prioritetsrätter innehåller

ett eller flera element som icke

var omfattade av den eller de ansökningar

för vilka prioritetsrätt begäres,

under förutsättning i båda fallen

att det gäller en enligt vederbörande

lands lag enhetlig uppfinning.

I fråga om de element som icke

omfattas av den eller de ansökningar,

för vilka prioritetsrätt begäres,

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

dépöt de la demande ultérieure donne

naissance ä un droit de priorité

dans les conditions ordinaires.

G. •— 1) Si l’examen révéle qu’une

demande de brevet est complexe, le

demandeur pourra diviser la demande

en un certain nombre de demandes

divisionnaires, en conservant

comme date de chacune la date de la

demande initiale et, s’il y a lieu, le

bénéfice du droit de priorité.

2) Le demandeur pourra aussi, de

sa propre initiative, diviser la demande

de brevet, en conservant comme

date de chaque demande divisionnaire

la date de la demande initiale

et, s’il y a lieu, le bénéfice du droit

de priorité. Chaque pays de l’Union

aura la faculté de déterminer les conditions

auxquelles cette division sera

autorisée.

H. — La priorité ne peut étre refusée

pour le motif que certains éléments

de 1’invention pour lesquels

on revendique la priorité ne figurent

pas parmi les revendications formulées

dans la demande au pays d’origine,

pourvu que 1’ensemble des

piéces de la demande révéle d’une

facon précise lesdits éléments.

I. — 1) Les demandes de certificats

d’auteur d’invention, déposées

dans un pays ou les déposants ont le

droit de demander ä leur choix soit

un brevet, soit un certificat d’auteur

d’invention, donneront naissance au

droit de priorité institué par le présent

article dans les mémes conditions

et avec les mémes effets que

les demandes de brevets d’invention.

2) Dans un pays ou les déposants

ont le droit de demander å leur choix

soit un brevet, soit un certificat

d’auteur d’invention, le demandeur

d’un certificat d’auteur d’invention

bénéficiera, selon les dispositions du

présent article applicables aux demandes

de brevets, du droit de priorité

basé sur le dépöt d’une demande

de brevet d’invention, de modéle

skapar avgivandet av den senare ansökningen

en prioritetsrätt på sedvanliga

villkor.

G. — 1. Om prövningen ger vid

handen, att en patentansökan är oenhetlig,

skall sökanden kunna uppdela

ansökningen i ett visst antal delansökningar,

med bibehållande såsom

inlämningsdag för var och en av

den ursprungliga ansökningsdagen

och i förekommande fall av prioriteten.

2. Sökanden skall också kunna på

eget initiativ uppdela patentansökningen

med bibehållande såsom dag

för varje delansökan av dagen för

den ursprungliga ansökningen och i

förekommande fall av prioriteten.

Varje unionsland skall ha rätt att bestämma

på vilka villkor en sådan

uppdelning skall vara tillåten.

H. — Prioritet kan icke vägras av

det skälet, att vissa element av den

uppfinning, för vilken prioritet begäres,

icke förekommer i patentanspråken

till ansökningen i det första

landet, såframt handlingarna till

denna ansökning tillsammans på ett

tydligt sätt anger de nämnda elementen.

I. — 1. Ansökningar om uppfinnarcertifikat,

vilka gjorts i ett land

där sökande har rätt att efter eget

val ansöka antingen om patent eller

om uppfinnarcertifikat, skall medföra

rätt till sådan prioritet som föreskrives

i denna artikel på samma

villkor och med samma verkningar

som patentansökningar.

2. I land, där sökande har rätt att

efter eget val ansöka antingen om

patent eller om uppfinnarcertifikat,

skall den som gör ansökan om uppfinnarcertifikat,

i enlighet med de

bestämmelser i denna artikel som avser

ansökan om patent, åtnjuta rätt

till prioritet grundad på ansökan om

patent, om nyttighetsmodell eller om

uppfinnarcertifikat.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

d’utilité ou de certificat d’auteur

d’invention.

Article 4bls

1) Les brevets demandés dans les

différents pays de l’Union par des

ressortissants de l’Union serontindépendants

des brevets obtenus pour

la méme invention dans les autres

pays, adhérents ou non å l’Union.

2) Cette disposition doit s’entendre

d’une facon absolue, notamment

en ce sens que les brevets demandés

pendant le délai de priorité sont indépendants,

tant au point de vue des

causes de nullité et de déchéance

qu’au point de vue de la durée normale.

3) Elle s’applique å tous les brevets

existant au moment de sa mise

en vigueur.

4) Il en sera de méme, en cas d’accession

de nouveaux pays, pour les

brevets existant de part et d’autre au

moment de 1’accession.

5) Les brevets obtenus avec le bénéfice

de la priorité jouiront, dans

les différents pays de l’Union, d’une

durée égale å celle dont ils jouiraient

s’ils étaient demandés ou délivrés

sans le bénéfice de la priorité.

Article 4ter

L’inventeur a le droit d’étre mentionné

comine tel dans le brevet.

Article 4<>uatcr

La délivrance d’un brevet ne pourra

étre refusée et un brevet ne pourra

étre invalidé pour le motif que la

vente du produit breveté ou obtenu

par un procédé breveté est soumise

å des restrictions ou limitations résultant

de la législation nationale.

Article 5

A. — 1) L’introduction, par le breveté,

dans le pays ou le brevet a été

Artikel 4bis

1. Patent, som i de olika unionsländerna

sökes av dem, som tillhör

unionen, skall vara oberoende av patent,

som för samma uppfinning erhållits

i andra länder, vare sig tillhörande

unionen eller icke.

2. Denna bestämmelse skall gälla

utan inskränkning, särskilt så att patent,

som sökts under prioritetstiden,

är oberoende såväl i fråga om skälen

till ogiltighet och förverkande som

beträffande deras normala giltighetstid.

3. Den är tillämplig på patent, som

äger bestånd vid tidpunkten för dess

ikraftträdande.

4. Detsamma skall, i händelse av

nya länders anslutning, gälla för de

vid tidpunkten för anslutningen på

ömse sidor bestående patenten.

5. Patent, som erhållits med åberopande

av prioritetsförmånen, skall

i de olika unionsländerna åtnjuta

samma giltighetstid som de skulle

ha fått, om de sökts eller beviljats

utan prioritetsförmån.

Artikel 4ter

Uppfinnaren har rätt att bli nämnd

såsom sådan i patentet.

Artikel 4quater

Utfärdandet av ett patent skall

icke kunna vägras och ett patent

skall icke kunna ogiltigförklaras på

den grunden att försäljningen av den

produkt, som är patenterad eller erhållits

genom ett patenterat förfarande,

är föremål för inskränkningar

eller begränsningar på grund av inhemsk

lagstiftning.

Artikel 5

A. — 1. Patent förverkas icke därigenom,

att patenthavaren till det

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

délivré, d’objets fabriqués dans l’un

ou l’autre des pays de l’Union, n’entrainera

pas la déchéance.

2) Chacun des pays de l’Union

aura la faculté de prendre des mesures

législatives prévoyant la concession

de licences obligatoires, pour

prévenir les abus qui pourraient résulter

de 1’exercice du droit exclusif

conféré par le brevet, par exemple

faute d’exploitation.

3) La déchéance du brevet ne

pourra étre prévue que pour le cas

ou la concession de licences obligatoires

n’aurait pas suffi pour prévenir

ees abus. Aucune action en déchéance

ou en révocation d’un brevet

ne pourra étre introduite avan t l’expiration

de deux années å compter

de la concession de la premiére licence

obligatoire.

4) Une licence obligatoire ne pourra

pas étre demandée pour cause de

défaut ou d’insuffisance d’exploitation

avant 1’expiration d’un délai de

quatre années ä compter du dépöt

de la demande de brevet, ou de trois

années ä compter de la délivrance du

brevet, le délai qui expire le plus

lard devant étre appliqué; elle sera

refusée si le breveté justifie son inaction

par des exeuses légitimes. Une

telle licence obligatoire sera non exclusive

et ne pourra étre transmise,

méme sous la forme de concession de

sous-licence, qu’avec la partie de l’entreprise

ou du fonds de commerce

exploitant cette licence.

5) Les dispositions qui précédent

seront applicables, sous réserve des

modifications nécessaires, aux modéles

d’ulililé.

B. — La protection des dessins et

modéles industriels ne peut étre atteinte

par une déchéance queleonque,

soit pour défaut d’exploitation, soit

pour introduetion d’objets conformes

ä ceux qui sont protégés.

land, i vilket patent erhållits, inför

föremål, som blivit tillverkade i annat

unionsland.

2. Varje unionsland skall äga rätt

att vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder

innefattande meddelande av

tvångslicenser till förebyggande av

missbruk vid utnyttjandet av den genom

patentet förlänade uteslutanderätten,

exempelvis försummelse att

utöva uppfinningen.

3. Patentets förverkande skall icke

kunna föreskrivas annat än för det

fallet att meddelande av tvångslicenser

icke skulle ha varit tillräckligt

för att hindra sådana missbruk. Någon

talan om ett patents förverkande

eller upphävande skall icke kunna

anhängiggöras, förrän två år gått

från meddelandet av den första

tvångslicensen.

4. Ansökan om meddelande av

tvångslicens på grund av underlåtenhet

att utöva uppfinningen eller otillräckligt

utövande av uppfinningen

skall icke kunna göras förrän fyra

år förflutit från patentansökningens

avgivande eller tre år förflutit

från utfärdandet av patentet, varvid

den frist som utlöper senast skall

tillämpas. Tvångslicens skall icke

meddelas, om patenthavaren visar

giltigt skäl för sin underlåtenhet. En

sådan tvångslicens skall icke vara

exklusiv och skall icke kunna överlåtas

ens i form av meddelande av

underlicens utom tillsammans med

den del av företaget eller handelsrörelsen

som utnyttjar licensen.

5. Ovanstående bestämmelser är,

under förbehåll för nödvändiga förändringar,

tillämpliga å nyttighetsmodeller.

B. — Skydd för industriella mönster

och modeller skall icke kunna på

något sätt förverkas, vare sig genom

försummelse att utöva eller genom

införsel av föremål, överensstämmande

med de skyddade.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

C. — 1) Si, dans un pays, 1’utilisation

de la marque enregistrée est

obligatoire, 1’enregistrement ne pourra

étre annulé qu’aprés un délai

équitable et si 1’intéressé ne juslifie

pas des causes de son inaction.

2) L’emploi d’une marque de fabrique

ou de commerce, par le propriétaire,

sous une forme qui différe,

par des éléments n’altérant pas le

caractére distinctif de la marque

dans la forme sous laquelle celle-ci

a été enregistrée dans l’un des pays

de 1’Union, n’entrainera pas 1’invalidation

de l’enregistrement et ne diminuera

pas la protection accordée å

la marque.

3) L’emploi simultané de la méme

marque sur des produits identiques

ou similaires, par des établissements

industriels ou commerciaux considérés

comme copropriétaires de la marque

d’aprés les dispositions de la loi

nationale du pays ou la protection

est réclamée, n’empéchera pas l’enregistrement,

ni ne diminuera d’aucune

facon la protection accordée å

ladite marque dans n’importe quel

pays de 1’Union, pourvu que ledit

emploi n’ait pas pour effet d’induire

le public en erreur et qu’il ne soit

pas contraire å 1’intérét public.

D. — Aucun signe ou mention du

brevet, du modéle d’utilité, de l’enregistrement

de la marque de fabrique

ou de commerce, ou du dépot du

dessin ou modéle industriel ne sera

exigé sur le produit pour la reconnaissance

du droit.

Article 5Ms

1) Un délai de gråce, qui devra

étre au minimum de six mois, sera

accordé pour le paiement des taxes

prévues pour le maintien des droits

de propriété industrielle, moyennant

le versement d’une surtaxe, si la législation

nationale en impose une.

2) Les pays de l’Union ont la faculté

de prévoir la restauration des

C. — 1. Om i ett land användande

av registrerat märke är föreskrivet,

skall registreringen icke kunna upphävas

förrän efter skälig tid och endast

om vederbörande iclee visar skäl

för sin underlåtenhet.

2. Märkeshavarens användande av

ett fabriks- eller handelsmärke under

en form, som endast genom beståndsdelar,

vilka icke ändrar märkets

egenartade karaktär, skiljer sig

från den form, under vilken märket

registrerats i ett unionsland, skall

icke medföra registreringens ogiltighet

eller minska det åt märket givna

skyddet.

3. Samtidig användning av samma

märke för samma eller liknande

varor genom industri- eller handelsföretag,

som enligt de inhemska lagbestämmelserna

i det land, där skyddet

begärts, anses vara medägare till

märket, skall icke i något unionsland

hindra registreringen eller på något

sätt minska det åt märket givna

skyddet, såframt denna användning

icke har till verkan, att allmänheten

vilseledes, eller är stridande mot allmänintresset.

D. — För åtnjutande av skyddsrätt

må icke fordras, att föremålet är

åsatt märke eller uppgift om patent

eller nyttighetsmodell eller om registrering

av fabriks- eller handelsmärke

eller industriellt mönster eller

modell.

Artikel 5bis

1. En respittid om minst sex månader

skall medgivas för betalning

av föreskrivna avgifter för upprätthållande

av rättigheter, som inbegripes

under den industriella äganderätten,

mot erläggande av en tilläggsavgift,

om sådan är föreskriven i den

inhemska lagstiftningen.

2. Unionsländerna skall ha rätt att

medgiva återupplivning av patent,

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

brevets d’invention tombés en déchéance

par suit de non-paiement de

taxes.

Article 5ter

Dans chacun des pays de l’Union

ne seront pas considérés comme portant

atteinte aux droits du breveté:

l°remploi, å bord des navires des

autres pays de l’Union, des

moyens fai sant l’objet de son

brevet dans le corps du navire,

dans les machines, agrés, apparaux

et autres accessoires, lorsque

ees navires pénétreront temporairement

ou accidentellement

dans les eaux du pays, sous réserve

que ees moyens y soient employés

exelusivement pour les besoins

du navire;

2° 1’emploi des moyens faisant 1’objet

du brevet dans la construction ou

le fonetionnnement des engins de

locomotion aérienne ou terrestre

des autres pays de l’Union ou des

accessoires de ees engins, lorsque

ceux-ci pénétreront temporairement

ou accidentellement dans ce

pays.

Article 5<luater

Lorsqu’un produit est introduit

dans un pays de FUnion ou il existe

un brevet protégeant un procédé de

fabrication dudit produit, le breveté

aura, å 1’égard du produit introduit,

tous les droits que la législation du

pays d’importation lui accorde, sur

la base du brevet de procédé, å

1’égard des produits fabriqués dans

le pays méme.

Article 5«uln«uies

Les dessins et modéles industriels

seront protégés dans tous les pays de

FUnion.

Article 6

1) Les conditions de dépöt et d’enregistrement

des marques de fabri
-

som förfallit på grund av underlåten

avgiftsbetalning.

Artikel 5ter

I intet av unionsländerna skall såsom

intrång i patenthavarens rättigheter

anses:

1) användande ombord på andra

unionsländers fartyg av anordningar,

som utgör föremål för hans patent, i

fartygsskrovet, maskinerna, tackling,

don och andra tillbehör, då dessa

fartyg tidvis eller tillfälligtvis inkommer

i det ifrågavarande landets farvatten,

under förutsättning att användandet

sker uteslutande för fartygets

behov;

2) användande av anordningar,

som utgör föremål för patentet, i

konstruktionen eller drift av andra

unionsländers luft- eller lantfordon

eller tillbehör till sådana fordon, då

dessa tidvis eller tillfälligtvis inkommer

i vederbörande land.

Artikel öquater

När en vara införes i ett unionsland,

vari finnes ett patent som skyddar

ett förfarande för framställning

av denna vara, skall patenthavaren i

fråga om den införda varan ha alla

de rättigheter, som införsellandets

lagstiftning tillerkänner honom på

grund av förfarandepatentet med avseende

på de varor som framställes

inom landet självt.

Artikel öquinquies

Industriella mönster och modeller

skall skyddas i alla unionsländer.

Artikel 6

1. Villkoren för anmälan och registrering

av fabriks- och handels
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

que ou de commerce seront déterminées

dans chaque pays de 1’Union

par sa législation nationale.

2) Toutefois, une marque déposée

par un ressortissant d’un pays de

l’Union dans un quelconque des pays

de 1’Union ne pourra étre refusée ou

invalidée pour le motif qu’elle n’aura

pas été déposée, enregistrée ou renouvelée

au pays d’origine.

3) Une marque réguliérement enregistrée

dans un pays de l’Union

sera considérée comme indépendante

des marques enrégistrées dans les

autres pays de 1’Union, y compris le

pays d’origine.

Artide 6bis

1) Les pays de 1’Union s’engagent,

soit d’office si la législation du pays

le permet, soit å la requéte de l’intéressé,

å refuser ou å invalider l’enregistrement

et å interdire l’usage

d’une marque de fabrique ou de commerce

qui constitue la reproduction,

1’imitation ou la traduction, susceptibles

de créer une confusion, d’une

marque que 1’autorité compétente du

pays de 1’enregistrement ou de l’usage

estimera y étre notoirement connue

comme étant déjä la marque

d’une personne admise å bénéficier

de la présente Convention et utilisée

pour des produits identiques ou similaires.

Il en sera de méme lorsque

la partie essentielle de la marque

constitue la reproduction d’une telle

marque notoirement connue ou une

imitation susceptible de créer une

confusion avec celle-ci.

2) Un délai minimum de cinq années

å compter de la date de l’enregistrement

devra étre accordé pour

réclamer la radiation d’une telle marque.

Les pays de l’Union ont la faculté

de prévoir un délai dans lequel

1’interdiction d’usage devra étre rélamée.

3) Il ne sera pas fixé de délai pour

réclamer la radiation ou l’interdic
-

märken skall bestämmas i varje

unionsland av dess inhemska lagstiftning.

2. Dock skall registrering av ett

märke, som anmälts av medborgare i

ett unionsland i vilket som helst av

unionsländerna, icke kunna vägras

eller ogiltigförklaras av den grunden

att märket icke anmälts, registrerats

eller förnyats i ursprungslandet.

3. Ett märke som i vederbörlig

ordning registrerats i ett unionsland

skall betraktas som oberoende av de

märken som registrerats i övriga

unionsländer, ursprungslandet inbegripet.

Artikel 6bis

1. Unionsländerna förbinder sig

att, vare sig ex officio, om landets

lagstiftning sådant tillåter, eller på

yrkande av målsägande, vägra eller

förklara ogiltig registrering samt förbjuda

användningen av ett fabrikseller

handelsmärke, som utgör kopia,

efterbildning eller översättning,

ägnad att framkalla förväxling, av ett

märke, som vederbörande myndighet

i registreringslandet eller det land

där märket brukas finner därstädes

vara notoriskt känt såsom redan tillkommande

en person, som äger njuta

förmån av förevarande konvention,

och använt för samma eller liknande

varor. Detsamma skall gälla,

då märkets väsentliga del utgör en

kopia av ett sådant notoriskt känt

märke eller en efterbildning av detta,

ägnad att framkalla förväxling.

2. En frist av minst fem år från

registreringsdagen skall medgivas för

anhängiggörande av talan om dylik

registrerings upphävande. Unionsländerna

har rätt att föreskriva en

frist inom vilken förbud att bruka

märke skall begäras.

3. För fall, då registreringen erhållits

eller märke brukats i ond tro,

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

309

tion d’usage des marques enregistrées

ou utilisées de mauvaise foi.

Article 6ter

1) a) Les pays de 1’Union conviennent

de refuser ou d’invalider

1’enregistrement et d’interdire, par

des mesures appropriées, 1’utilisation,

ä défaut d’autorisation des pouvoirs

compétents, soit comme marque

de fabrique ou de commerce, soit

comme élément de ees marques, des

armoiries, drapeaux et autres emblémes

d’Etat des pays de 1’Union,

signes et poincons officiels de contröle

et de garantie adoptés par eux,

ainsi que toute imitation au point de

vue héraldique.

b) Les dispositions figurant sous

la lettre a) ci-dessus s’appliquent

également aux armoiries, drapeaux et

autres emblémes, sigles ou dénominations

des organisations internationales

intergouvernementales dont

un ou plusieurs pays de l’Union sont

membres, å 1’exception des armoiries,

drapeaux et autres emblémes,

sigles ou dénominations qui ont déjå

fait l’objet d’accords internationaux

en vigueur destinés å assurer leur

protection.

c) Aucun pays de l’Union ne pourra

étre tenu d’appliquer des dispositions

figurant sous la lettre b) cidessus

au détriment des titulaires de

droits acquis de bonne foi avant l’entrée

en vigueur, dans ce pays, de la

présente Convention. Les pays de

1’Union ne sont pas tenus d’appliquer

lesdites dispositions lorsque 1’utilisation

ou 1’enregistrement visé sous la

lettre a) ci-dessus n’est pas denature

ä suggérer, dans 1’esprit du public,

un lien entre 1’organisation en cause

el les armoiries, drapeaux, emblémes,

sigles ou dénominations, ou si cette

utilisation ou enregistrement n’est

vraisemblablement pas de nature ä

må icke bestämmas någon frist, inom

vilken talan om registrerings upphävande

eller förbud att bruka märke

skall vara anhängiggjord.

Artikel 6ter

1. a) Unionsländerna överenskommer

att, när vederbörligt tillstånd

icke lämnats, vägra eller förklara

ogiltig registrering samt medelst

lämpliga åtgärder ingripa mot användande

såsom fabriks- eller handelsmärlcen

eller delar därav av

unionsländernas vapen, flaggor och

andra statsemblem, av dessa länder

antagna officiella kontroll- och garantimärken

och -stämplar ävensom

allt, som ur heraldisk synpunkt utgör

efterbildning därav.

b) Bestämmelserna under a) ovan

skall också vara tillämpliga på vapen,

flaggor och andra emblem tillhörande

internationella mellanstatliga

organisationer, av vilka en eller

flera unionsstater är medlemmar,

samt på förkortningar eller benämningar

på sådana organisationer,

dock med undantag för vapen, flaggor,

andra emblem, förkortningar

och benämningar som redan är föremål

för gällande internationella

överenskommelser syftande till att

garantera deras skydd.

c) Unionsland skall icke vara skyldigt

att tillämpa bestämmelserna under

b) ovan till nackdel för innehavare

av rättigheter som i ifrågavarande

land förvärvats i god tro innan

denna konvention trädde i kraft.

Unionsländerna skall icke vara skyldiga

att tillämpa nämnda bestämmelser

när den under a) avsedda användningen

eller registreringen icke

är sådan att den hos allmänheten

framkallar uppfattningen om ett

samband mellan organisationen i

fråga och vapnen, flaggorna, emblemen,

förkortningarna eller benämningarna,

eller om denna användning

eller registrering sannolikt icke

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

abuser le public sur 1’existence d’un

lien entre l’utilisateur et 1’organisation.

2) L’interdiction des signes et

poincons officiels de contröle et de

garantie s’appliquera seulement dans

les cas ou les marques qui les comprendront

seront destinées å étre utilisées

sur des marchandises du méme

genre ou d’un genre similaire.

3) a) Pour 1’application de ees dispositions,

les pays de l’Union conviennent

de se communiquer réciproquement,

par 1’intermédiaire du

Bureau international, la liste des emblémes

d’Etat, signes et poincons

officiels de contröle et de garantie,

qu’ils dösirent ou désireront placer,

d’une fa^on absolue ou dans certaines

limites, sous la protection du

présent article, ainsi que toutes modifications

ultérieures apportées ä

cette liste. Chaque pays de l’Union

rnettra å la disposition du public, en

temps utile, les listes notifiées.

Toutefois, cette notification n’est

pas obligatoire en ce qui concerne les

drapeaux des Etats.

b) Les dispositions figurant sous

la lettre b) de 1’alinéa 1) du présent

article ne sont applicables qu’aux

armoiries, drapeaux et autres emblémes,

sigles ou dénominations des

organisations internationales intergouvernementales

que celles-ci ont

communiqués aux pays de l’Union

par 1’intermédiaire du Bureau international.

4) Tout pays de l’Union pourra,

dans un délai de douze mois ä partir

de la réception de la notification,

transmettre, par l’intermédiaire du

Bureau international, au pays ou å

l’organisation internationale intergouvernementale

intéressés, ses objections

éventuelles.

5) Pour les drapeaux de l’Etat, les

mesures prévues å 1’alinéa 1) ci-dessus

s’appliqueront seulement aux

är sådan att den vilseleder allmänheten

rörande förefintligheten av ett

samband mellan brukaren och organisationen.

2. Förbudet i fråga om officiella

kontroll- och garantimärken och

-stämplar är endast tillämpligt, om

de varumärken, som innehåller sådana,

är avsedda att användas för

varor av samma eller liknande slag.

3. a) För tillämpningen av dessa

bestämmelser överenskommer unionsländerna

att genom förmedling

av internationella byrån i Bern ömsesidigt

tillställa varandra förteckning

över de statsemblem samt officiella

kontroll- och garantimärken

och -stämplar, som de för närvarande

eller framdeles önskar att helt

och hållet eller inom vissa gränser,

ställa under skydd enligt denna artikel,

ävensom alla senare ändringar

i denna förteckning. Varje unionsland

skall under lämplig tid hålla de

meddelade förteckningarna tillgängliga

för allmänheten.

Detta överlämnande av förteckningar

är dock icke obligatoriskt i

fråga om statsflaggor.

b) Bestämmelserna under punkt 1.

b) av denna artikel är tillämpliga på

internationella mellanstatliga organisationers

vapen, flaggor, andra emblem,

förkortningar och benämningar

endast i den mån organisationerna

genom förmedling av internationella

byrån till unionsländerna avgett

en förteckning över dem.

4. Varje unionsland kan under

tolv månader från meddelandets

mottagande genom förmedling av internationella

byrån i Bern till vederbörande

land eller internationella

mellanstatliga organisation överlämna

sina eventuella invändningar.

5. I fråga om statsflaggor äger de

i första stycket ovan avsedda åtgärderna

tillämpning endast på varu
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kiingl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

marques enregistrées apres le 6 novembre

1925.

6) Pour les emblémes d’Etat autres

que les drapeaux, pour les signes et

poincons officiels des pays de l’Union

et pour les armoiries, drapeaux et

autres emblémes, sigles ou dénominations

des organisations internationales

intergouvernementales, ees dispositions

ne seront applicables

qu’aux marques enregistrées plus de

deux mois apres réception de la notification

prévue ä 1’alinéa 3) ci-dessus.

7) En cas de mauvaise foi, les

pays auront la faculté de faire radier

méme les marques enregistrées avant

le 6 novembre 1925 et comportant

des emblémes d’Etat, signes et poincons.

8) Les nationaux de chaque pays

qui seraient autorisés å faire usage

des emblémes d’Etat, signes et poincons

de leur pays, pourront les utiliser,

méme s’il y avait similitude

avec ceux d’un autre pays.

9) Les pays de 1’Union s’engagent

ä interdire l’usage non autorisé, dans

le commerce, des armoiries d’Etat

des autres pays de 1’Union, lorsque

cet usage sera de nature å induire en

erreur sur 1’origine des produits.

10) Les dispositions qui précédent

ne font pas obstacle å 1’exercice, par

les pays, de la faculté de refuser ou

d’invalider, par application du chiffre

3 de la lettre B de 1’article

0quinquies, ies marques contenant, sans

autorisation, des armoiries, drapeaux

et autres emblémes d’Etat, ou des

signes et poincons officiels adoptés

par un pays de l’Union, ainsi que des

signes distinctifs des organisations

internationales intergouvernementales

mentionnés ål’alinéa 1) ci-dessus.

Article 6<iuater

1) Lorsque, conformément ä la législation

d’un pays de l’Union, la cession

d’une marque n’est valable que

märken, som registrerats efter den 6

november 1925.

6. I fråga om andra statsemblem

än flaggor samt unionsländernas

officiella märken och stämplar ävensom

internationella mellanstatliga organisationers

vapen, flaggor, andra

emblem, förkortningar och benämningar

är dessa bestämmelser icke

tillämpliga på andra varumärken än

sådana som registrerats mer än två

månader efter mottagandet av det i

tredje stycket ovan avsedda meddelandet.

7. I händelse av ond tro äger länderna

låta upphäva registrering även

av sådana märken, som registrerats

före den 6 november 1925 och innehåller

statsemblem eller officiella

märken och stämplar.

8. De medborgare i ett land, som

är berättigade att använda sitt eget

lands statsemblem, märken och

stämplar, äger begagna dessa även

om de företer likhet med ett annat

lands.

9. Unionsländerna förbinder sig att

förbjuda användande i handeln utan

vederbörligt tillstånd av andra unionsländers

statsvapen, om sådant

användande är ägnat att vilseleda angående

varors ursprung.

10. Förestående bestämmelser medför

ej inskränkning i ländernas befogenhet

att, med tillämpning av artikel

Oquinquies avdelning B nr 3,

vägra eller förklara ogiltig registrering

av märken, som utan tillstånd

innehåller vapen, flaggor och andra

statsemblem, av något unionsland

antagna officiella märken och stämplar

eller sådana kännetecken för internationella

mellanstatliga organisationer

som avses i första stycket

ovan.

Artikel 6quater

1. Om enligt ett unionslands lagstiftning

överlåtelse av ett varumärke

icke är giltig annat än om den

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

si elle a lieu en méme temps que le

transfert de 1’entreprise ou du fonds

de commerce auquel la marque appartient,

il suffira, pour que cette

validité soit admise, que la partie de

l’entreprise ou du fonds de commerce

située dans ce pays soit transmise

au cessionnaire avec le droit exclusif

d’y fabriquer ou d’y vendre les produits

portant la marque cédée.

2) Cette disposition n’impose pas

aux pays de l’Union 1’obligation de

considérer comme valable le transfert

de toute marque dont l’usage par le

cessionnaire serait, en fait, de nature

ä induire le public en erreur, notarnment

en ce qui concerne la provenance,

la nature ou les qualités substantielles

des produits auxquels la

marque est appliquée.

Artide 6''iuin<iu,es

A. — 1) Toute marque de fabrique

ou de commerce réguliérement

enregistrée dans le pays d’origine

sera admise au dépöt et protégée telle

quelle dans les autres pays de

1’Union, sous les réserves indiquées

au présent artide. Ces pays pourront,

avant de procéder ä l’enregistrement

définitif, exiger la production

d’un certificat d’enregistrement au

pays d’origine, délivré par 1’autorité

compétente. Aucune légalisation ne

sera requise pour ce certificat.

2) Sera considcré comme pays

d’origine le pays de 1’Union ou le

déposant a un établissement industriel

ou commercial effectif et sérieux,

et, s’il n’a pas un tel établissement

dans rUnion, le pays de l’Union

ou il a son domicile, et, s’il n’a pas

de domicile dans 1’Union, le pays de

sa nationalité, au cas ou il est ressortissant

d’un pays de l’Union.

B. — Les marques de fabrique ou

de commerce, visées par le présent

artide, ne pourront étre refusées å

1’enregistrement ou invalidées que

dans les cas suivants:

äger rum samtidigt med överlåtelse

av det företag eller den handelsrörelse,

vartill märket hör, skall det för

giltigöverlåtelse dock anses tillräckligt,

att till förvärvaren övergår den

del av företaget eller handelsrörelsen,

som är belägen i detta land, med

uteslutanderätt att där tillverka eller

försälja de varor, varpå det överlåtna

märket finnes anbragt.

2. Denna bestämmelse ålägger icke

unionsländerna någon förpliktelse att

anse en överlåtelse giltig, om förvärvarens

användande av märket i själva

verket skulle vara ägnat att vilseleda

allmänheten, särskilt angående

ursprunget, beskaffenheten och de

väsentliga egenskaperna hos de varor,

för vilka märket är avsett.

Artikel Gquinquies

A. 1. Varje i hemlandet vederbörligen

registrerat fabriks- eller handelsmärke

skall, med de förbehåll

som anges i denna artikel, kunna

registreras samt erhålla skydd i sin

ursprungliga form (telle quelle) i

övriga unionsländer. Dessa länder

kan fordra företeendet av ett av behörig

myndighet utfärdat bevis om

registrering i hemlandet, innan den

definitiva registreringen företages.

Legalisering av detta bevis skall ej

kunna krävas.

2. Som hemland skall anses det

unionsland, där sökanden har ett

verkligt industri- eller handelsföretag,

och, om han icke har något sådant

företag inom unionen, det unionsland,

där han är bosatt, och, om

han icke är bosatt i något unionsland,

det land, där han är medborgare,

såvida han tillhör ett unionsland.

B. Registrering av de i denna artikel

avsedda fabriks- eller handelsmärkena

kan icke vägras eller förklaras

ogiltig utom i följande fall:

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

313

1° lorsqu’elles sont de nature ä porter

atteinte å des droits acquis

par des tiers dans le pays oii la

protection est réclamée;

2° lorsqu’elles sont dépourvues de

tout caractére distinctif, ou bien

composées exclusivement de

signes ou d’indication pouvant

servir, dans le commerce, pour

désigner 1’espéce, la qualité, la

quantité, la destination, la valeur,

le lieu d’origine des produits ou

1’époque de production, ou devenus

usuels dans le langage

courant ou les habitudes loyales

et constantes du commerce du

pays ou la protection est réclamée;
3°

lorsqu’elles sont contraires ä la

morale ou ä 1’ordre public et notamment

de nature å tromper le

public. Il est entendu qu’une

marque ne pourra étre considérée

comme contraire ä l’ordre public

pour la seule raison qu’elle n’est

pas conforme å quelque disposition

de la législation sur les

marques, sauf le cas ou cette

disposition elle-méme concerne

l’ordre public.

Est toutefois réservée l’application

de 1’article 10bis.

C. — 1) Pour apprécier si la marque

est susceptible de protection, on

devra tenir compte de toutes les circonstances

de fait, notamment de la

durée de l’usage de la marque.

2) Ne pourront étre refusées dans

les autres pays de l’Union les

marques de fabrique ou de commerce

pour le seul motif qu’elles ne différent

des marques protégées dans le

pays d’origine que par des éléments

n’altérant pas le caractére distinctif

et ne touchant pas ä 1’identité des

marques, dans la forme sous laquelle

celles-ci ont été enregistrées audit

pays d’origine.

D. — Nul ne pourra bénéficier des

dispositions du présent article si la

1) när de är av beskaffenhet att

göra intrång i av tredje man förvärvad

rätt i det land, där skydd begäres;
2)

när de helt och hållet saknar

egenartad karaktär eller är uteslutande

sammansatta av tecken eller

benämningar, vilka i handeln kan

tjäna till att angiva varors art, beskaffenhet,

mängd, bestämmelse, värde,

ursprungsort eller tidpunkten för

deras framställande eller som blivit

vanliga i gängse språkbruk eller i lojalt

och konstant handelsbruk i det

land, där skydd är begärt;

3) när de är stridande mot god

sed eller allmän ordning, särskilt sådana

som är ägnade att vilseleda allmänheten.

Ett märke skall dock icke

kunna anses strida mot allmän ordning

endast därför att det icke står

i överensstämmelse med något visst

stadgande i lagstiftningen om varumärken,

såframt ej detta stadgande

just har avseende på allmän ordning.

Dessa bestämmelser gäller dock

med förbehåll för artikel lObis.

C. 1. Vid bedömande av om ett

märke skall åtnjuta skydd bör avseende

fästas vid alla faktiska omständigheter,

särskilt vid den tidslängd

under vilken märket varit i

bruk.

2. Registrering av fabriks- eller

handelsmärken skall icke kunna

vägras i övriga unionsländer endast

därför, att de skiljer sig från de i

hemlandet skyddade märkena i fråga

om beståndsdelar, som icke ändrar

den egenartade karaktären av och

icke berör identiteten med märkena

i den form, under vilken de registrerats

i det nämnda hemlandet.

D. Ingen skall kunna begagna sig

av bestämmelserna i denna artikel,

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

marque dont il revendique la protection

n’est pas enregistrée au pays

d’origine.

E. — Toutefois, en aucun cas, le

renouvellement de 1’enregistrement

d’une marque dans le pays d’origine

n’entrainera 1’obligation de renouveler

l’enregistrement dans les autres

pays de 1’Union oii la marque aura

été enregistrée.

F. — Le bénéfice de la priorité

reste acquis aux dépöts de marques

effectués dans le délai de 1’article 4,

méme lorsque 1’enregistrement dans

le pays d’origine n’intervient qu’aprés

l’expiration de ce délai.

Article 6sexies

Les pays de 1’Union s’engagent ä

protéger les marques de service. Ils

ne sont pas tenus de prévoir l’enregistrement

de ees marques.

Article 6septies

1) Si l’agent ou le représentant de

celui qui est titulaire d’une marque

dans un des pays de 1’Union demande,

sans l’autorisation de ce titulaire,

1’enregistrement de cette

marque en son propre nom, dans un

ou plusieurs de ees pays, le titulaire

aura le droit de s’opposer ä l’enregistrement

demandé ou de réclamer

la radiation ou, si la loi du pays le

permet, le transfert ä son profit dudit

enregistrement, å moms que cet

agent ou représentant ne justifie de

ses agissements.

2) Le titulaire de la marque aura,

sous les réserves de 1’alinéa 1) cidessus,

le droit de s’opposer å l’utilisation

de sa marque par son agent

ou représentant, s’il n’a pas autorisé

cette utilisation.

3) Les législations nationales ont

la faeulté de prévoir un délai équitable

dans lequel le titulaire d’une

marque devra faire valoir les droits

prévus au présent article.

om det märke för vilket skydd begäres

icke är registrerat i hemlandet.

E. I intet fall skall dock förnyelse

av ett märkes registrering i hemlandet

medföra skyldighet att förnya

registreringen i de andra unionsländer,

där märket är registrerat.

F. Förmånen av prioritet bibehålies

för varumärkesansökningar, som

gjorts inom den i artikel 4 bestämda

fristen, även om registreringen i

hemlandet icke sker förrän efter utgången

av denna frist.

Artikel ösexies

Unionsländerna åtar sig att skydda

servicemärken. De skall icke vara

skyldiga att sörja för registrering av

sådana märken.

Artikel Gsepties

1. Om agent eller ombud för den

som är innehavare av märke i något

av unionsländerna, utan denne innehavares

bemyndigande begär registrering

av märket i sitt eget namn i

ett eller flera unionsländer, skall innehavaren

ha rätt att göra invändningar

mot den begärda registreringen

eller att begära upphävande av

registreringen eller, om landets lag

tillåter det, överförande av registreringen

på honom, om icke agenten

eller ombudet visar att hans handlande

varit berättigat.

2. Innehavaren av märket skall,

med de förbehåll som anges i första

stycket ovan, ha rätt att göra invändning

mot att märket användes av

hans agent eller ombud, såvida han

icke givit sitt tillstånd till denna användning.

3. Genom inhemsk lagstiftning får

förordnas om en skälig frist, inom

vilken innehavaren av ett märke

skall göra gällande sina rättigheter

enligt denna artikel.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

315

Article 7

La nature du produit sur lequel la

marque de fabrique ou de commerce

doit étre apposée ne peut, dans aucun

cas, faire obstacle ä 1’enregistrement

de la marque.

Article 7bis

1) Les pays de l’Union s’engagent

å admettre au dépöt et å protéger les

marques collectives appartenant å

des collectivités dont 1’existence n’est

pas contraire ä la loi du pays d’origine,

méme si ees collectivités ne possédent

pas un établissement industriel

ou commercial.

2) Chaque pays sera juge des conditions

particuliéres sous lesquelles

une marque collective sera protégée,

et il pourra refuser la protection si

cette marque est contraire å 1’intérét

public.

3) Cependant, la protection de ees

marques ne pourra étre refusée ä

aucune collectivité dont l’existence

n’est pas contraire å la loi du pays

d’origine, pour le motif qu’elle n’est

pas établie dans le pays oii la protection

est requise ou qu’elle n’est pas

constituée conformément ä la législation

de ce pays.

Article 8

Le nom commercial sera protégé

dans tous les pays de l’Union sans

obligation de dépöt ou d’enregistrement,

qu’il fasse ou non partie d’une

marque de fabrique ou de commerce.

Article 9

1) Toul produit portant illicitement

une marque de fabrique ou de

commerce ou un nom commercial,

sera saisi ä 1’importation dans ceux

des pays de 1’Union dans lesquels

cette marque ou ce nom commercial

ont droit å la protection légale.

2) La saisie sera également effeetuée

dans le pays ou 1’apposition

Artikel 7

Beskaffenhet av den vara, på vilken

fabriks- eller handelsmärke är

avsett att anbringas, må icke i något

fall utgöra hinder för registrering av

märket.

Artikel 7bis

1. Unionsländerna förbinder sig

att tillåta registrering av och skydda

kollektivmärken, som tillhör sammanslutningar,

vilkas bestånd icke

strider mot hemlandets lagstiftning,

även om dessa sammanslutningar

icke besitter något industri- eller

handelsföretag.

2. Varje land skall äga bestämma

de särskilda villkor, under vilka ett

kollektivmärke skall skyddas, och

skall kunna vägra skydd, om detta

märke strider mot allmänintresset.

3. Skydd för dessa märken skall

dock ej kunna vägras någon sammanslutning,

vars bestånd icke strider

mot hemlandets lagstiftning, därför

att den ej har säte i det land, där

skydd begäres, eller att den ej bildats

i överensstämmelse med lagstiftningen

i detta land.

Artikel 8

Firma skall, vare sig den ingår i

fabriks- eller handelsmärke eller

icke, utan villkor av anmälan eller

registrering åtnjuta skydd i samtliga

unionsländer.

Artikel 9

1. Varor, på vilka olovligen finnes

anbragt fabriks- eller handelsmärke

eller firma, skall tagas i beslag vid

införseln till de unionsländer, i vilka

ifrågavarande märke eller firma äger

rätt till laga skydd.

2. Beslag skall likaledes verkställas

inom det land, där den olovliga

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

illicite aura eu lieu, ou dans les pays

ou aura été importé le produit.

3) La saisie aura lieu å la requéte

soit du Ministére public, soit de toute

autre autorité compétente, soit d’une

partie intéressée, personne physique

ou morale, conformément ä la législation

intérieure de chaque pays.

4) Les autorités ne seront pas

tenues d’effectuer la saisie en cas de

Iransit.

5) Si la législation d’un pays n’admet

pas la saisie å 1’iraportation, la

saisie sera remplacée par la prohibition

d’importation ou la saisie ä 1’intérieur.

6) Si la législation d’un pays n’admet

ni la saisie å 1’importation, ni la

prohibition d’importation, ni la saisie

å 1’intérieur, et en attendant que cette

législation soit modifiée en conséquence,

ees mesures seront remplacées

par les actions et nioyens que la

loi de ce pays assurerait en pareil cas

aux nationaux.

Artide 10

1) Les dispositions de 1’articleprécédent

seront applicables en cas d’utilisation

direete ou indireete d’une indication

fausse concernant la provenance

du produit ou 1’identité du

produeteur, fabricant ou commercant.

2) Sera en tout cas reconnu comme

partie intéressée, que ce soit une

personne physique ou morale, tout

produeteur, fabricant ou commergant

engagé dans la produetion, la

fabrication ou le coinmerce de ce produit

et établi soit dans la localité

faussement indiquée comme lieu de

provenance, soit dans la région ou

cette localité est située, soit dans le

pays faussement indiqué, soit dans le

pays ou la fausse indication de provenance

est employée.

Article 10bis

1) Les pays de FUnion sont tenus

d’assurer aux ressortissants de

beteckningen anbragts, eller inom det

land, till vilket varan blivit införd.

3. Beslag skall ske på begäran antingen

av allmän åklagare eller av

annan behörig myndighet eller av

målsägande, fysisk eller juridisk person,

i enlighet med varje lands inhemska

lagstiftning.

4. Myndigheterna skall icke vara

skyldiga att verkställa beslag på

transitogods.

5. Om lagstiftningen i något land

icke medger beslag vid införseln,

skall sådant beslag ersättas med införselförbud

eller beslag inom landet.

6. Om lagstiftningen i något land

icke medger vare sig beslag vid införseln

eller införselförbud eller beslag

inom landet, skall sådana åtgärder,

till dess denna lagstiftning ändrats

i enlighet härmed, ersättas med

de rättsmedel, som det ifrågavarande

landets lagstiftning i jämförliga fall

tillförsäkrar landets egna medborgare.

Artikel 10

1. Bestämmelserna i föregående

artikel är tillämpliga i fall av direkt

eller indirekt användning av en falsk

angivelse rörande varans ursprung

eller producentens, fabrikantens eller

handlandens identitet.

2. Såsom målsägande skall alltid

anses varje producent, fabrikant eller

handlande, vare sig fysisk eller juridisk

person, som sysselsätter sig med

produktion eller tillverkning av eller

handel med varor av ifrågavarande

slag och som idkar rörelse antingen

på den såsom ursprungsort falskeligen

angivna orten eller i den trakt,

där denna ort är belägen, eller i det

falskeligen angivna landet eller i det

land, där den oriktiga ursprungsbeteckningen

användes.

Artikel lObis

1. Unionsländerna är pliktiga att

tillförsäkra dem, som tillhör något

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

317

1’Union une protection effective

contre la concurrence déloyale.

2) Constitue un acte de concurrence

déloyale tout acte de concurrence

contraire aux usages honnétes

en matiére industrielle ou commerciale.

3) Notamment devront étre interdits:
1°

tous faits quelconques de nature

ä créer une confusion par n’importe

quel moyen avec l’établissement,

les produits ou 1’activité

industrielle ou commerciale d’un

concurrent;

2° les allégations fausses, dans l’exercice

du commerce, de nature å

discréditer 1’établissement, les

produits ou 1’activité industrielle

ou commerciale d’un concurrent;

3° les indications ou allégations

dont 1’usage, dans 1’exercice du

commerce, est susceptible d’induire

le public en erreur sur la

nature, le mode de fabrication,

les caractéristiques, 1’aptitude å

1’emploi ou la quantité des marchandises.

Artide 10ter

1) Les pays de l’Union s’engagent

å assurer aux ressortissants des

autres pays de l’Union des recours

légaux appropriés pour réprimer efficacement

tous les actes visés aux artides

9, 10 et 10Ms.

2) Ils s’engagent, en outre, ä prévoir

des mesures pour permettre aux

syndicats et associations représentant

les industriels, producteurs ou

commer<jantsintéressés et dont l’existence

n’est pas contraire aux lois de

leurs pays, d’agir en justice ou auprés

des autorités administratives,

en vue de la répression des actes

prévus par les artides 9, 10 et 10bis,

dans la mesure ou la loi du pays

dans lequel la protection est réclamée

le permet aux syndicats et associations

de ce pays.

unionsland, verksamt skydd mot illojal

konkurrens.

2. Varje konkurrenshandling, som

strider mot god affärssed, utgör en

handling av illojal konkurrens.

3. Särskilt skall förbjudas:

1) alla handlingar av beskaffenhet

att, genom vilket medel det vara

må, framkalla förväxling med en

konkurrents företag, varor eller verksamhet

inom industri eller handel;

2) oriktiga påståenden i utövning

av affärsverksamhet, ägnade att

misskreditera en konkurrents företag,

varor eller verksamhet inom industri

eller handel;

3) angivelser eller påståenden, vilkas

användning i affärsverksamhet

är ägnad att vilseleda allmänheten

rörande varors beskaffenhet, framställningssätt,

egenskaper, användbarhet

eller myckenhet.

Artikel lOter

1. Unionsländerna förbinder sig

att tillförsäkra dem som tillhör andra

unionsländer lämpliga rättsmedel

för verksamt undertryckande av alla

i artiklarna 9, 10 och lObis avsedda

handlingar.

2. De förbinder sig därjämte att

vidtaga åtgärder, som tillåter korporationer

och föreningar, vilka företräder

de av saken berörda industriidkarna,

producenterna och köpmännen

och vilkas bestånd icke strider

mot lagstiftningen i hemlandet, att

föra talan vid domstol eller inför administrativ

myndighet om undertryckande

av sådana handlingar, som

avses i artiklarna 9, 10 och lObis, i

den mån lagstiftningen i det land

där skydd begäres medger sådant för

detta lands korporationer och föreningar.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 196!)

Artide 11

1) Les pays de 1’Union accorderont,

conformément ä leur législation

intérieure, une protection temporaire

aux inventions brevetables,

aux modéles d’utilité, aux dessins ou

raodéles industriels ainsi qu’aux

marques de fabrique ou de commerce,

pour les produits qui figureront aux

expositions internationales officielles

ou officiellement reconnues organisées

sur le territoire de l’un deux.

2) Cette protection temporaire ne

prolongera pas les délais de 1’article

4. Si, plus tard, le droit de priorité

est invoqué, 1’Administration de

chaque pays pourra faire partir de

délai de la date de 1’introduction du

produit dans 1’exposition.

3) Chaque pays pourra exiger,

eomme preuve de 1’identité de l’objet

exposé et de la date d’introduetion,

les pieces justificatives qu’il jugera

nécessaire.

Article 12

1) Chacun des pays de l’Union

s’engage å établir un service spécial

de la propriété industrielle et un dépöt

central pour la communication

au public des brevets d’invention des

modéles d’utilité, des dessins ou modéles

industriels et des marques de

fabrique ou de commerce.

2) Ce service publiera une feuille

périodique officielle. Il publiera réguliérement:
a)

les noms des titulaires des brevets

délivrés, avec une bréve désignation

des inventions brevetées;
b)

les reproductions des marques

enregistrées.

Artikel 11

1. Unionsländerna skall med avseende

på varor, som utställes på internationella,

officiella eller officiellt

erkända utställningar, anordnande

inom något av dem, i överensstämmelse

med varje lands inhemska lagstiftning

meddela provisoriskt skydd

åt patenterbara uppfinningar, nyttighetsmodeller,

industriella mönster

eller modeller ävensom åt fabrikseller

handelsmärken.

2. Detta provisoriska skydd skall

icke förlänga de i artikel 4 angivna

fristerna. Om prioritetsrätt senare

åberopas, skall varje lands regering

kunna låta fristen löpa från tidpunkten

för varans införande på utställningen.

3. Varje land skall till bevis om

det utställda föremålets identitet och

tidpunkten för dess införande på utställningen

kunna fordra de intyg,

som det finner erforderliga.

Artikel 12

1. Varje unionsland förbinder sig

att anordna ett särskilt förvaltningsorgan

för ärenden rörande den industriella

äganderätten ävensom ett

centralställe för att hålla patent, nyttighetsmodeller,

industriella mönster

eller modeller och fabriks- eller handelsmärken

tillgängliga för allmänheten.

2. Detta förvaltningsorgan skall

publicera en officiell periodisk tidskrift.

Regelbundet skall offentliggöras:
a)

namnen på innehavare av beviljade

patent med en kort uppgift

om de patenterade uppfinningarna;

b) avtryck av registrerade varumärken.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

319

Bilaga 4

1) Förslag

till

Mönsterskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Med mönster förstås i denna lag förebilden för en varas utseende eller för

ett ornament.

Den som skapat ett mönster eller hans rättsinnehavare kan genom registrering

få ensamrätt enligt denna lag att yrkesmässigt utnyttja mönstret

(mönsterrätt).

2 §

Mönster registreras endast om det väsentligen skiljer sig från vad som

blivit känt före dagen för registreringsansökningen.

Som känt anses allt som blivit allmänt tillgängligt, vare sig detta skett

genom avbildande, utställande, saluhållande eller på annat sätt. Även ett

icke allmänt tillgängligt mönster anses som känt, om det framgår av en

ansökan här i riket om patent eller om varumärkes- eller mönsterregistrering,

vilken är eller enligt vad därom är föreskrivet skall anses gjord före

den dag som anges i första stycket, och mönstret sedermera i samband

med ansökningens handläggning göres allmänt tillgängligt.

3 §

Mönster kan registreras utan hinder av att det inom sex månader innan

registreringsansökningen gjordes blivit allmänt tillgängligt

1. till följd av uppenbart missbruk i förhållande till sökanden eller någon

från vilken han härleder sin rätt eller

2. genom att sökanden eller någon från vilken han härleder sin rätt förevisat

mönstret på officiell eller officiellt erkänd, internationell utställning.

4 §

Mönster registreras icke

1. om mönstret eller dess utnyttjande strider mot goda seder eller allmän

ordning,

2. om i mönstret utan tillstånd intagits

a) statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontrolleller

garantibeteckning, annan beteckning som hänsyftar på svenska

staten och därigenom ger mönstret en officiell karaktär, svenskt

kommunalt vapen eller sådan internationell beteckning som åtnjuter

skydd enligt lagen den 1970 (nr 00) om skydd

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

för vapen och vissa andra officiella beteckningar eller något som

lätt kan förväxlas med vapen, flagga, emblem eller beteckning som

nu nämnts,

b) något som kan uppfattas som beteckning för stiftelse, ideell förening

eller liknande sammanslutning eller som annans här i riket

skyddade firma eller varukännetecken eller som annat kännetecken,

vilket i näringsverksamhet inarbetats här i riket för annan,

c) annans porträtt eller något som kan uppfattas som annan släktnamn,

konstnärsnamn eller likartat namn, om icke porträttet eller

namnet uppenbart åsyftar någon sedan länge avliden person,

d) något som kan uppfattas som titel på annans här i riket skyddade

litterära eller konstnärliga verk i fall då titeln är egenartad eller

något som kränker annans upphovsrätt till sådant verk eller annans

rätt till fotografisk bild som åtnjuter skydd här i riket,

e) något som icke väsentligen skiljer sig från mönster som är registrerat

här i riket för annan.

5 §

Mönsterrätt innebär att, med de undantag som anges nedan, annan än

innehavaren av mönsterrätten (mönsterhavaren) icke får utan dennes lov

utnyttja mönstret yrkesmässigt genom att tillverka, införa till riket, utbjuda,

saluhålla, överlåta eller uthyra vara, vars utseende icke väsentligen skiljer

sig från mönstret eller som i sig har upptagit något som icke väsentligen

skiljer sig från detta.

Mönsterrätten omfattar endast de varor för vilka mönstret registrerats

och därmed likartade varor.

6 §

Den som utnyttjade mönster yrkesmässigt här i riket, när ansökan om

registrering av mönstret gjordes, får utan hinder av mönsterrätten fortsätta

utnyttjandet med bibehållande av dess allmänna art, om utnyttjandet ej

innefattade uppenbart missbruk i förhållande till registreringssökanden

eller någon från vilken han härleder sin rätt. Sådan rätt till utnyttjande

tillkommer under motsvarande förutsättningar även den som vidtagit väsentliga

åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i riket.

Rätt enligt första stycket kan övergå till annan endast tillsammans med

rörelse i vilken den uppkommit eller utnyttjandet avsetts skola ske.

7 §

Konungen kan förordna, att reservdelar och tillbehör till luftfartyg utan

hinder av mönsterrätt får införas till riket för att användas vid reparation

av luftfartyg, hemmahörande i främmande stat, i vilken motsvarande förmåner

medges för svenskt luftfartyg.

8 §

Konungen kan förordna, att ansökan om registrering av mönster, vilket

tidigare angivits i ansökan om skydd utom riket, skall vid tillämpning av

2 och 6 §§ anses gjord samtidigt med ansökningen utom riket, om sökanden

yrkar det.

I förordnande skall anges de villkor i övrigt under vilka sådan prioritet

får åtnjutas.

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Registreringsansökan och dess handläggning

321

9 §

Registreringsmyndighet är patent- och registreringsverket.

10 §

Ansökan om registrering av mönster göres skriftligen hos registreringsmyndigheten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om vara för vilken mönstret sökes

registrerat. I ansökningen skall anges vem som skapat mönstret. Sökes

registrering av annan än den som skapat mönstret, skall sökanden styrka

sin rätt till detta.

Vid ansökningshandlingen skall fogas bild, som visar mönstret. Om sökanden

innan ansökningen kungöres enligt 18 § inger även en modell, skall

modellen anses visa mönstret. Vid ansökningshandlingen skall vidare fogas

en av sökanden egenhändigt underskriven försäkran på heder och samvete,

att mönstret, såvitt sökanden har sig bekant, icke före den dag då ansökningen

göres blivit känt på sätt som enligt 2 och 3 §§ hindrar registrering av

mönstret.

Sökanden skall erlägga i 48 § angivna ansöknings- och tilläggsavgifter.

11 §

En ansökan får omfatta flera mönster, om de varor för vilka mönstren

sökes registrerade hör samman med avseende på tillverkning och bruk, men

får icke avse flera än 20 mönster.

12 §

Sökanden, som icke har hemvist i Sverige, skall ha ett här bosatt ombud,

som äger företräda honom i allt som rör ansökningen.

13 §

Ansökan om registrering av mönster anses icke gjord förrän sökanden

givit in bild eller modell som visar mönstret.

Ansökan får ej ändras till att avse annat mönster eller annan vara än

som angivits i ansökningen.

14 §

Vid prövning av ansökan om mönsterregistrering skall registreringsmyndigheten

i den utsträckning Konungen bestämmer undersöka, om förutsättningarna

för registrering av mönstret är uppfyllda. Har sökanden ej iakttagit

vad som är föreskrivet om ansökan eller finner myndigheten annat

hinder föreligga för bifall till ansökningen, skall sökanden föreläggas att

inom viss tid yttra sig eller vidtaga rättelse.

Underlåter sökanden att inom förelagd tid inkomma med yttrande eller

vidtaga åtgärd för att avhjälpa anmärkt brist, avskrives ansökningen. Erinran

härom skall tagas in i föreläggandet.

Avskriven ansökan återupptages, om sökanden inom två månader efter

utgången av förelagd tid inkommer med yttrande eller vidtager åtgärd för

att avhjälpa brist och inom samma tid erlägger fastställd återupptagningsavgift.

Återupptagning får ske endast en gång.

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

15 §

Föreligger hinder för bifall till ansökningen även efter det yttrande avgivits

och har sökanden haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall ansökningen

avslås, om ej anledning förekommer att ge sökanden nytt föreläggande.

16 §

Påstår någon inför registreringsmyndigheten att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden och finnes saken tveksam, kan myndigheten förelägga

honom att väcka talan vid domstol inom viss tid vid påföljd att hans

påstående lämnas utan avseende vid ansökningens fortsatta prövning.

Är tvist om bättre rätt till mönstret anhängig vid domstol, kan registreringsansökningen

förklaras vilande i avbidan på att målet slutligt avgöres.

17 §

Visar någon inför registreringsmyndigheten, att han äger bättre rätt till

mönstret än sökanden, skall registreringsmyndigheten överföra ansökningen

på honom, om han yrkar det. Den som får en ansökan överförd på sig skall

erlägga ny ansökningsavgift.

Om överföring yrkas, får ansökningen ej avskrivas, avslås eller bifallas,

förrän yrkandet slutligt prövats.

18 §

Är ansökningshandlingarna fullständiga och föreligger ej hinder för

registrering, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen för att

bereda allmänheten tillfälle att inkomma med invändning mot ansökningen.

Om handling i ärendet skall hållas hemlig enligt vad som sägs i

19 §, skall dock kungörandet anstå till dess handlingen enligt nämnda paragraf

skall hållas allmänt tillgänglig.

Invändning göres skriftligen hos registreringsmyndigheten inom två månader

från kungörelsedagen.

19 §

Skall i ärende angående ansökan om registrering av mönster handling

som visar mönstret hållas hemlig enligt vad som är särskilt föreskrivet därom,

får handlingen ej utlämnas utan sökandens samtycke, förrän den av

honom begärda fristen löpt ut eller sex månader förflutit från den dag då

ansökningen gjordes eller, om prioritet som avses i 8 § första stycket yrkas,

från den dag från vilken prioritet begäres. Har registreringsmyndigheten

beslutat avskriva eller avslå ansökningen, innan fristen för hemlighållande

löpt ut, får handlingen utlämnas endast om sökanden begär att ansökningen

återupptages eller anför besvär.

20 §

Efter utgången av den i 18 § andra stycket föreskrivna tiden upptages

ansökningen till fortsatt prövning. Vid denna prövning äger 14—17 §§

tillämpning.

Har invändning gjorts, skall sökanden underrättas därom. Är invändningen

ej uppenbart obefogad, skall sökanden beredas tillfälle att yttra sig

över den.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

323

21 §

Talan mot slutligt beslut av registreringsmyndigheten i ärende angående

ansökan om registrering av mönster får föras av sökanden, om det gått

honom emot. Mot beslut, varigenom ansökan bifallits trots att invändning

framställts i behörig ordning, får talan föras av den som gjort invändningen.

Återkallar invändaren sin talan, far denna likväl prövas, om särskilda

skäl föreligger.

Mot beslut, varigenom begäran om återupptagning enligt 14 § tredje stycket

avslagits eller yrkande om överföring enligt 17 § bifallits, får talan föras

av sökanden. Den som framställt yrkande om överföring får föra talan

mot beslut varigenom yrkandet avslagits.

22 §

Talan enligt 21 § föres hos patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

genom besvär inom två månader från beslutets dag. Den som vill anföra

besvär skall inom samma tid erlägga fastställd besvärsavgift vid påföljd

att besvären icke upptages till prövning,

Mot beslut på besvärsavdelningen får talan föras av sökanden, om beslutet

gått honom emot. Talan föres genom besvär hos Konungen inom två månader

från beslutets dag.

23 §

Bifalles ansökan om mönsterregistrering och vinner beslutet härom laga

kraft, skall mönstret tagas in i mönsterregistret och registreringen kungöras.

Beslut att avskriva eller avslå ansökan som kungjorts enligt 18 § skall

kungöras, sedan beslutet vunnit laga kraft.

Mönsterregistrerings giltighetstid

24 §

Mönsterregistrering gäller under fem år, räknat från den dag då ansökan

om registrering gjordes, och kan på begäran förnyas för ytterligare två femårsperioder.

Varje sådan period löper från utgången av föregående period.

25 §

Ansökan om förnyelse av registrering göres skriftligen hos registreringsmyndigheten

tidigast ett år före och senast sex månader efter utgången av

löpande registreringsperiod. Inom samma tid skall i 48 § angivna förnyelseoch

tilläggsavgifter erläggas vid påföljd att ansökningen avslås.

Förnyelse av registrering skall kungöras.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

Licens, överlåtelse m.m.

26 §

Har mönsterhavare medgivit annan rätt att yrkesmässigt utnyttja mönstret

(licens), får denne överlåta sin rätt vidare endast om avtal träffats därom.

Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse

av rörelsen, om ej annat avtalats. I sådant fall svarar överlåtaren

dock alltjämt för att licensavtalet fullgöres.

27 §

Har mönsterrätt övergått på annan eller licens upplåtits, skall på begäran

och mot erläggande av fastställd avgift anteckning därom göras i mönsterregistret.

Visas att licens som antecknats i registret upphört att gälla, skall

anteckningen avföras.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om tvångslicens och

rätt som avses i 32 § andra stycket.

Har flera mönster tagits upp i samma registrering, kan övergång registreras

endast i fråga om samtliga mönster.

I mål eller ärende om mönsterrätt anses den som mönsterhavare, vilken

senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap.

28 §

Den som utan kännedom om ansökan om registrering av mönster och

utan att skäligen ha kunnat skaffa sig sådan kännedom utnyttjade mönstret

yrkesmässigt här i riket, när handling som visar mönstret blev allmänt

tillgänglig, kan få tvångslicens till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger

och under förutsättning att ansökningen leder till registrering. Rätt till

sådan tvångslicens tillkommer under motsvarande förutsättningar den som

vidtagit väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret yrkesmässigt här i

riket. Tvångslicens kan avse även tid innan mönstret registrerades.

Om hänsyn till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det, kan den som

vill yrkesmässigt utnyttja mönster, vilket är registrerat för annan, få tvångslicens

därtill.

29 §

Tvångslicens får icke meddelas annan än den som kan antagas ha förutsättningar

att utnyttja mönstret på godtagbart sätt och i överensstämmelse

med licensen.

Tvångslicens utgör icke hinder för mönsterhavaren att själv utnyttja

mönstret eller att upplåta licens. Tvångslicens kan övergå till annan endast

tillsammans med rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola

ske.

30 §

Tvångslicens meddelas av rätten, som även bestämmer i vilken omfattning

mönstret får utnyttjas samt fastställer vederlaget och övriga villkor för

licensen. När väsentligt ändrade förhållanden påkallar det, kan rätten på

yrkande upphäva licensen eller fastställa nya villkor för denna.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

325

Upphörande av registrering m.m.

31 §

Har mönster registrerats i strid mot 1—4 §§ och föreligger alltjämt hindret

mot registrering, skall rätten på talan därom häva registreringen. Registrering

får dock icke hävas pa den grund att den som fått registreringen

varit berättigad till endast viss andel i mönsterrätten.

Talan som grundas på att registrering meddelats för annan än den som

är berättigad därtill enligt 1 § får föras endast av den som påstår sig vara

berättigad till mönstret. Talan skall väckas inom ett år efter det att käranden

fått kännedom om registreringen och de övriga omständigheter på vilka

talan grundas. Var mönsterhavaren i god tro när mönstret registrerades

eller när mönsterrätten övergick pa honom, få talan icke väckas senare

än tre år efter registreringen.

I övriga fall får talan föras av var och en som lider förfång av registreringen.

Talan som grundas på bestämmelse i 4 § 1 eller 2 a) får föras även

av myndighet som Konungen bestämmer.

32 §

Har monster registrerats för annan än den som är berättigad därtill en1*§1

1 §> skall rätten på talan av den berättigade överföra registreringen på

honom. Talan skall väckas inom tid som anges i 31 § andra stycket.

Har den som frånkännes registrering av mönster i god tro börjat utnyttja

mönstret yrkesmässigt här i riket eller vidtagit väsentliga åtgärder därför,

får han mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i övrigt fortsätta det

påbörjade eller igångsätta det tillämnade utnyttjandet med bibehållande av

dess allmänna art. Sådan rätt tillkommer under motsvarande förutsättningar

innehavare av licens som är antecknad i registret.

Rätt enligt andra stycket kan övergå till annan endast tillsammans med

rörelse vari den utnyttjas eller utnyttjandet avsetts skola ske.

33 §

Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från

mönsterrätten, skall myndigheten avföra mönstret ur registret.

Är mönsterrätt utmätt eller är tvist om överföring av registrering anhängig,

får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren avföras ur registret

så länge utmätningen består eller tvisten icke blivit avgjord.

Uppgiftsskyldighet

34 §

Om sökande i ärende angående registrering av mönster åberopar ansökningen

mot annan, innan handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,

är han skyldig att lämna sitt samtycke till att den andre får taga

del av handlingen.

Den som genom direkt hänvändelse till annan, i annons eller genom påskrift

på vara eller dess förpackning eller på annat sätt anger, att registrering

av mönster sökts eller meddelats, utan att samtidigt lämna upplysning

om ansökningens eller registreringens nummer, är skyldig att på begäran

lämna sådan upplysning utan dröjsmål. Anges ej uttryckligen att registre
11—Bihang

till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:is proposition nr 168 år 1969

ring sökts eller meddelats men är vad som förekommer ägnat att framkalla

uppfattningen att så är fallet, skall på begäran utan dröjsmål lämnas

upplysning, huruvida registrering sökts eller meddelats.

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m.

35 §

Gör någon intrång i annans mönsterrätt (mönsterintrång) och sker det

uppsåtligen, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om

målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat

ur allmän synpunkt.

36 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör mönsterintrång skall utge

skälig ersättning för utnyttjandet av mönstret samt ersättning för den ytterligare

skada som intrånget medfört. Föreligger endast ringa oaktsamhet,

kan ersättningen jämkas.

Gör någon mönsterintrång utan uppsåt eller oaktsamhet, skall han utge

ersättning för utnyttjandet av mönstret, om och i den mån det finnes

skäligt.

Talan om ersättning för mönsterintrång skall vid äventyr av att rätten

till ersättning går förlorad väckas inom fem år från det skadan uppkom.

37 §

På yrkande av den som lidit mönsterintrång kan rätten efter vad som är

skäligt till förebyggande av fortsatt intrång förordna, att vara, som tillverkats

eller förts in till riket i strid mot annans mönsterrätt, eller föremål,

vars användande skulle innebära mönsterintrång, skall på visst sätt ändras

eller sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller, i

fråga om olovligen tillverkad eller till riket införd vara, mot lösen utlämnas

till den som lidit intrånget. Detta gäller icke mot den som i god tro förvärvat

egendomen eller särskild rätt till denna och själv icke gjort mönsterintrång.

Egendom som avses i första stycket kan tagas i beslag, om brott som anges

i 35 § skäligen kan antagas föreligga. Vad som är föreskrivet om beslag

i brottmål i allmänhet äger därvid tillämpning.

Utan hinder av vad som sägs i första stycket kan rätten, om synnerliga

skäl föreligger, på yrkande förordna, att innehavare av egendom som avses

i första stycket skall äga förfoga över egendomen under återstoden av

skyddstiden eller del därav mot skäligt vederlag och på skäliga villkor i

övrigt.

38 §

Utnyttjar någon yrkesmässigt mönster, som avses med ansökan om registrering,

efter det att handling som visar mönstret blivit allmänt tillgänglig,

äger vad som sägs om mönsterintrång motsvarande tillämpning, om ansökningen

leder till registrering. Till straff får dock icke dömas och ersättning

för skada på grund av utnyttjande som sker innan ansökningen kungjorts

enligt 18 § får bestämmas endast enligt 36 § andra stycket.

Bestämmelserna i 36 § tredje stycket äger icke tillämpning, om ersättningstalan

väckes senast ett år efter det mönstret registrerades.

s. 327 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

327

39 §

Har registrering av mönster hävts genom dom som vunnit laga kraft, får

icke dömas till straff, ersättning eller säkerhetsåtgärd enligt 35—38 §§.

Föres talan om mönsterintrång och gör den mot vilken talan föres gällande

att mönsterregistreringen bör hävas, skall rätten på hans yrkande förklara

målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande

slutligt prövas. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband med

vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan skall

väckas.

40 §

Till böter dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa,

1. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 34 §,

2. i fall som avses i nämnda paragraf lämnar felaktig upplysning, om

straff för gärningen ej är föreskrivet i brottsbalken.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till underlåtenhet

eller förfarande som avses i första stycket skall ersätta uppkommen

skada. Är oaktsamheten ringa, kan ersättningen jämkas.

Allmänt åtal för brott som avses i första stycket får väckas endast om

målsägande anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat

ur allmän synpunkt.

Rättegångsbestämmelser

41 §

Monsterhavare eller den som på grund av licens får utnyttja mönster

kan föra talan om fastställelse, huruvida han på grund av registreringen

åtnjuter skydd mot annan, om ovisshet råder om förhållandet och denna

länder honom till förfång.

Under samma villkor kan den som driver eller avser att driva verksamhet

föra talan mot monsterhavare om fastställelse, huruvida hinder föreligger

mot verksamheten på grund av viss mönsterregistrering.

Göres i mål som avses i första stycket gällande att mönsterregistreringen

bör hävas, äger 39 § andra stycket motsvarande tillämpning.

42 §

Den som vill väcka talan om hävande av mönsterregistrering, om överföring

av registrering eller om meddelande av tvångslicens skall anmäla

detta till registreringsmyndigheten samt underrätta var och en som enligt

mönsterregistret innehar licens att utnyttja mönstret. Vill licenstagare

väcka talan om mönsterintrång eller om fastställelse enligt 41 § första stycket,

skall han underrätta mönsterhavaren därom.

Underrättelseskyldighet enligt första stycket anses fullgjord, när underrättelse

i betald rekommenderad försändelse sänts under den adress som

antecknats i mönsterregistret.

Visas icke, när talan väckes, att anmälan eller underrättelse skett enligt

första stycket, skall käranden ges tid därtill. Försitter han denna tid, får

hans talan icke upptagas till prövning.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

43 §

Finnes ej enligt rättegångsbalken behörig domstol för talan om bättre

rätt till mönster, om hävande av mönsterregistrering, om överföring av sådan

registrering, om tvångslicens eller rätt som avses i 32 § andra stycket,

om ersättning enligt 40 § andra stycket eller om fastställelse enligt 41 §,

väckes talan vid Stockholms rådhusrätt.

44 §

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 16, 30—32, 35—38

eller 41 §§ sändes till registreringsmyndigheten.

Särskilda bestämmelser

45 §

Mönsterhavare som icke har hemvist i Sverige skall ha ett här bosatt

ombud med behörighet att för honom mottaga delgivning av stämning, kallelser

och andra handlingar i mål och ärenden om mönsterrätt med undantag

av stämning i brottmål och av föreläggande för part att infinna sig personligen

inför domstol. Ombud skall anmälas till mönsterregistret och antecknas

i detta.

Har mönsterhavare ej anmält ombud enligt första stycket, kan delgivning

i stället ske genom att den handling som skall delges sändes till honom med

posten i betalt brev under hans i mönsterregistret antecknade adress. Är fullständig

adress ej antecknad i registret, kan delgivning ske genom att handlingen

anslås i registreringsmyndighetens lokal. Om delgivningen skall kungörelse

införas i allmänna tidningarna. Delgivning anses ha skett, när vad

nu sagts blivit fullgjort.

46 §

Konungen kan under förutsättning av ömsesidighet förordna, att bestämmelserna

i 12 eller 45 §§ icke skall gälla i fråga om sådan sökande eller mönsterhavare

som har hemvist i viss främmande stat eller har ett i den staten

bosatt ombud som anmälts hos registreringsmyndigheten här i riket.

47 §

Talan mot annat slutligt beslut av registreringsmyndigheten enligt denna

lag än som avses i 21 § föres genom besvär hos patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag. Den som vill

anföra besvär skall erlägga fastställd besvärsavgift inom samma tid vid påföljd

att besvären icke upptages till prövning.

Talan mot besvärsavdelningens beslut föres genom besvär hos Konungen

inom två månader från beslutets dag.

48 §

I ärende rörande ansökan om registrering av mönster eller om förnyelse

av mönsterregistrering skall sökanden erlägga ansöknings- eller förnyelseavgift

samt, i förekommande fall, följande tilläggsavgifter, nämligen klassavgift

för varje varuklass utöver den första, samregistreringsavgift för varje

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

mönster utöver det första, förvaringsavgift för förvaring av modell och kungörelseavgift

för kungörande av varje bild utöver den första. Förnyelseavgift

som erlägges efter utgången av löpande registreringsperiod utgår med

förhöjt belopp.

49 §

Konungen fastställer avgifter enligt denna lag.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av registreringsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970, då lagen den 10 juli 1899 (nr

59) om skydd för vissa mönster och modeller upphör att gälla.

Har mönster registrerats före den nya lagens ikraftträdande eller sker

registrering på grund av ansökan som har gjorts dessförinnan, gäller äldre

lag fortfarande i fråga om sådan registrering och vid handläggning av sådan

ansökan. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ nya lagen gäller dock i fråga om

mönsterregistrering, som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande eller

som sker efter ikraftträdandet på grund av ansökan som gjorts dessförinnan.

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 30 december 1960 (729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk.

Härigenom förordnas, att 1, 10, 43, 44, 63 och 65 §§ lagen den 30 december

1960 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Den, som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk, har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlitterär

eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt eller

sceniskt verk, filmverk eller alster av

bildkonst, byggnadskonst, konsthantverk

eller konstindustri eller kommit

till uttryck på annat sätt.

Till litterärt--------

vande art.

(Föreslagen lydelse)

1 §

Den som skapat ett litterärt eller

konstnärligt verk har upphovsrätt

till verket, vare sig det utgör skönlitterär

eller beskrivande framställning

i skrift eller tal, musikaliskt eller

sceniskt verk, filmverk eller alster av

bildkonst, byggnadskonst eller brukskonst

eller kommit till uttryck på

annat sätt.

-----------beskri
-

10

Har ett verk registrerats såsom

mönster eller modell enligt vad därom

är stadgat, må utan hinder därav

upphovsrätt till verket göras gällande.

Fotografisk bild — -------

43

Upphovsrätt till ett verk gäller,

där ej annat följer av vad i andra

stycket sägs, intill utgången av femtionde

året efter det år, då upphovsmannen

avled, eller, beträffande verk

som i 6 § sägs, efter den sist avlidne

upphovsmannens dödsår.

För alster av konsthantverk eller

konstindustri gäller rätten intill utgången

av tionde året efter det år,

då alstret offentliggjordes. Var sådant

alster icke offentliggjort vid

konstnärens död, gäller rätten intill

utgången av tionde året efter hans

dödsår.

§

Har ett verk registrerats såsom

mönster enligt vad därom är stadgat,

må utan hinder därav upphovsrätt

till verket göras gällande.

-----är stadgat.

§

Upphovsrätt till ett verk gäller intill

utgången av femtionde året efter

det år, då upphovsmannen avled, eller,

beträffande verk som i 6 § sägs,

efter den sist avlidne upphovsmannens

dödsår.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

44 §

331

För verk-----------

offentliggjordes.

Blir upphovsmannen —- -— ----

gas.

Vad i denna paragraf stadgas gäller

ej alster av konsthantverk eller

konstindustri.

63

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap.

skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag

Konungen förordnar samt att 65 §

andra stgcket skall gälla från och

med utgången av år 1960.

-----------delen

-----4------ — 43 § stad
-

§

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1961; dock att 51 § och därtill anslutande

bestämmelser i 6 och 8 kap.

skola, såvitt angår återgivande i

tryckt skrift, träda i kraft den dag

Konungen förordnar.

65

Den nya lagen skall, med iakttagande

av vad i 66—69 §§ sägs, äga

tillämpning jämväl med avseende å

literärt eller konstnärligt verk, som

tillkommit före ikraftträdandet.

Rätt till alster av konsthantverk

eller konstindustri skall, om rätten

eljest skulle upphöra vid utgången

av något av åren 1960—1970, gälla

intill utgången av år 1971.

§

Den nya lagen skall, med iakttagande

av vad i 66—69 §§ sägs, äga

tillämpning jämväl med avseende å

litterärt eller konstnärligt verk, som

tillkommit före ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

De nya bestämmelserna äger tillämpning även på verk av brukskonst, som

tillkommit före ikraftträdandet, under förutsättning att verket vid tiden för

ikraftträdandet åtnjöt skydd enligt äldre bestämmelser. Upphovsrätten till

sådant verk av brukskonst som nu nämnts upphör icke i något fall före utgången

av september 1980.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, att 14 kap. 5 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande Igdelse)

(Föreslagen lydelse)

14 kap.

5 §

Om någon utan lov anbringar eller Om någon utan lov anbringar eller

eljest förfalskar annans namnteck- eljest förfalskar annans namnteck
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

ning eller signatur på alster av konst

eller konsthantverk eller på annat

dylikt verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upphovsman

till verket, dömes för s i gnaturförfalskning

till fängelse

i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet---— — -----

ning eller signatur på alster av konst

eller brukskonst eller på annat dylikt

verk och därigenom giver sken

av att denne bestyrkt sig vara upphovsman

till verket, dömes för s i gnaturförfalskning

till fängelse

i högst två år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

--fyra år.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen

Härigenom förordnas, att 85 § utsökningslagen1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt sedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

85 §

När fast----------hos överexekutor.

Då fast---------— utmätningen skett.

Utmätes fartyg-----— — urskiljande erfordras.

Gäller utmätningen------rörande luftfartyg.

Myndighet, vilken---------är sagt.

Har domstol--------till överexekutor.

Sker utmätning----— till kommerskollegium.

Utmätes patent, skall utmätnings- Utmätes patent eller mönsterrätt,

mannen ofördröjligen till patent- skall utmätningsmannen ofördröjlimyndigheten

sända bevis om utmät- gen till patent- och registreringsverningen

med angivande av patentets ket sända bevis om utmätningen med

nummer. angivande av patentets eller mönster
registreringens

nummer.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

1 Senaste lydelse av 85 § se 1967:843.

5) Förslag

tiU

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om

inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att 23 § lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

1 Senaste lydelse av 23 § se 1962:625.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23

Handlingar i---nämnda lag
stiftning.

§

Handlingar i---nämnda lag
stiftning.

Har i ansökan om registrering av

mönster begärts, att handling som

visar mönstret skall hållas hemlig,

får handlingen icke utan sökandens

samtycke utlämnas till annan i vidare

mån än som följer av gällande lagstiftning

om mönsterskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

6) Förslag

till

Lag

om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644)

Härigenom förordnas, att 30 § varumärkeslagen den 2 december 1960

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

30

Konungen äger under förutsättning

av ömsesidighet förordna, att,

där varumärke tidigare anmälts till

registrering i främmande stat, ansökan

om registrering här i riket

skall, under de villkor som i förordnandet

angivas, i förhållande till

andra ansökningar eller med hänsyn

till skedd användning av andra kännetecken

anses gjord samtidigt med

anmälningen i den främmande staten.

(Föreslagen lydelse)

§

Konungen äger förordna, att varumärke

tidigare anmälts till registrering

utom riket, ansökan om registrering

här i riket skall, under de villkor

som i förordnandet angivas, i förhållande

till andra ansökningar eller

med hänsyn till skedd användning av

andra kännetecken anses gjord samtidigt

med ansökningen utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

11*—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 168

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och

registreringsverkets besvärsavdelning

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 1 december 1967 om patent-

och registreringsverkets besvärsavdelning skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Inom patent- och registreringsverket

skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rörande

patent och varumärken samt

ärenden angående släktnamn och

förnamn.

Besvärsavdelningen består —

Besvärsavdelningen må — —

(Föreslagen lydelse)

1

Inom patent- och registreringsverket

skall finnas en besvärsavdelning

för prövning av besvär i ärenden rörande

patent, mönster och varumärken

samt ärenden angående släktnamn

och förnamn,

lagkunniga ledamöter.

---av Konungen.

Besvärsavdelningen är--- — —

Vid handläggning av varumärkesoch

namnärenden är besvärsavdelningen

beslutför med tre ledamöter,

av vilka minst två skola vara lagkunniga.

- ledamot deltaga.

Vid handläggning av mönster-, varumärkes-

och namnärenden är besvärsavdelningen

beslutför med tre

ledamöter, av vilka minst två skola

vara lagkunniga.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970.

8) Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem

eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd

användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma

gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom

ger kännetecknet en officiell karaktär samt svenskt kommunalt

vapen.

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i

näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas

med sålunda skyddad beteckning.

s. 335 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

335

2 §

Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller

annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum

får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande

av Förenta Nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan

likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke offentligen brukas

som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation,

förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där

avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mellanstatlig

organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning

för sådan benämning.

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 §§ eller mot

förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till

böter.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1970. Utan hinder av förordnande

som meddelas med stöd av 3 § skall dock den som vid tiden för sådant förordnande

brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka beteckningen under

en tid av tre år, räknat från den dag då förordnandet trätt i kraft.

Genom denna lag upphäves

lagen den 10 juli 1947 (nr 512) om skydd för Förenta Nationernas emblem

och namn,

lagen den 2 december 1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar,

lagen den 26 maj 1961 (nr 167) om skydd för internationella atomenergiorganets

emblem.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 10 oktober 1969.

Närvarande:

f.d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind

Alexanderson

Ringdén

CONRADI.

Enligt lagrådet den 8 maj 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 11 april

1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade förslag

till 1) mönsterskyddslag, 2) lag om ändring i lagen den 30 december 1960

(nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 3) lag om ändring

i brottsbalken, 4) lag om ändring i utsökningslagen, 5) lag om ändring

i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644-), 6) lag om ändring i lagen

den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning

samt 7) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av rådmannen Eric Essén.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Lagrådet:

Under arbetet med den nu föreslagna lagstiftningen har utförligt diskuterats

den konkurrensbegränsning som en utvidgning av mönsterskyddet

givetvis måste innebära. I samband därmed har även berörts frågan om förhållandet

mellan mönsterrätt och den särskilda lagstiftningen mot konkurrensbegränsningar.

Angående sistnämnda fråga — som synes tillmätas icke

oväsentlig betydelse — vill lagrådet erinra om följande.

I det betänkande som ledde till 1956 års ändringar i lagen den 25 september

1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

framhölls (SOU 1955:45 s. 124) att ingripande mot de rättsliga

monopolen givetvis ej kan ske enbart av den anledningen att vederbörande

utnyttjar sin av rättsordningen givna ensamrätt men att däremot ett ingripande

är möjligt om han går utöver denna ram och utnyttjar monopolställningen

t. ex. till att framtvinga eller understödja annan konkurrensbegräns
-

Förslaget till mönsterskyddslag

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

ning. I betänkandet angavs vidare att enligt det däri upptagna förslaget möjligheterna

till ingripande mot märkesmonopolen skulle komma att bli begränsade

på samma sätt som beträffande de rättsliga monopolen.

Någon härifrån avvikande uppfattning synes ej ha gjorts gällande under

behandlingen av det nämnda lagstiftningsärendet.

Vid framläggande av förslaget till 1960 års varumärkeslag yttrade emellertid

departementschefen att ingripande mot konkurrensbegränsning som

grundas på märkesvarumonopol enligt hans mening bör kunna ske i något

större utsträckning än man dittills ansett möjligt. Departementschefen ansåg

att det ej bör vara uteslutet att ingripa mot skadlig verkan av märkesvarumonopol

även då vidtagna åtgärder äger stöd i själva varumärkesrätten.

En konkurrensbegränsande åtgärd som i det konkreta fallet befinnes

ha skadlig verkan bör enligt departementschefens uttalande kunna föranleda

förhandling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet

(NJA II 1960 s. 200).

I sitt yttrande över sistnämnda lagförslag förklarade lagrådet sig sakna

anledning att ta ståndpunkt till den angivna frågan (NJA II 1960 s. 201).

Vid tillkomsten av den nu gällande patentlagen berördes förevarande fråga

i anslutning till bestämmelsen om att tvångslicens kan meddelas, ifall hänsyn

till allmänt intresse av synnerlig vikt kräver det (47 §). Departementschefen

yttrade därvid att patenträttigheter i det enskilda fallet kan utnyttjas

på ett sätt som kommer i strid mot fundamentala samhällsintressen

och att det i ett sådant läge måste finnas möjlighet för det allmänna

att ingripa. I vissa fall kan härvid, enligt vad departementschefen anförde,

rättelse åstadkommas genom tillämpning av lagbestämmelser som mera allmänt

är riktade mot osunda företeelser inom näringslivet, såsom bestämmelser

rörande prisövervakning, förhindrande av konkurrensbegränsning

o. d. Departementschefen uttalade vidare att för tvångslicens bl. a. bör

fordras att de villkor under vilka den patenterade uppfinningen tillhandahålles

marknaden uppenbarligen strider mot vad som från allmän synpunkt

är godtagbart, men att det härvid tillika bör krävas att föreliggande missförhållanden

inte lämpligen låter sig rätta genom sådana åtgärder av mera

allmän art som förut angivits. Lagrådet framhöll att vid remissbehandlingen

berörts bl. a. frågan om förhållandet mellan de föreslagna bestämmelserna

och konkurrensbegränsningslagstiftningen. Och lagrådet erinrade

om att näringsfrihetsrådet sagt sig utgå från att ett sådant allmänt

intresse som avses i bestämmelsen måste anses föreligga, om en konkurrensbegränsning

som möjliggjorts genom ett patent fastslagits ha skadlig

verkan och denna inte kunnat undanröjas inom ramen för konkurrensbegränsningslagstiftningen;

i ett sådant fall borde, enligt näringsfrihetsrådets

mening, såsom ett yttersta medel tvångslicens kunna meddelas. Härtill

anknöt lagrådet den reflexionen, att det torde ligga väl i linje med motiven

för de föreslagna tvångslicensbestämmelserna att på nu angivet sätt rättelse

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i första hand bör sökas med stöd av lagstiftningen om konkurrensbegränsning

och att sålunda tvångslicens bör tillgripas först då åtgärder av detta

slag befunnits otillräckliga (NJA II 1968 s. 70 ff).

Beträffande det nu framlagda lagförslaget har i remissprotokollet hänvisats

till departementschefens tidigare uttalanden i samband med varumärkeslagstiftningen

och det sägs att ingripande alltså bör kunna ske —

undantagsvis — även om mönsterhavarens åtgärder framstår som oantastliga

från rent mönsterrättslig synpunkt men måste anses ha skadlig verkan

från konkurrensbegränsningssynpunkt, och att sådana åtgärder — i enskilda

fall -—- bör kunna föranleda förhandling enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.

Liksom skedde i fråga om varumärkeslagstiftningen tillläggs

att, om det skulle befinnas att konkurrensbegränsningslagens bestämmelser

om de former under vilka ingiåpande kan ske är otillräckliga, man

får ta upp frågan om en skärpning av dessa bestämmelser.

Mönsterrätten utgör ett rättsligt monopol som den föreslagna lagstiftningen

avser att skydda. Utnyttjas rätten för syften som är främmande

för dess ändamål, bör ingripande enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen

kunna ske; här avses alltså fall som anges i 1955 års betänkande.

Men det bör, såsom framgår av ovan återgivna uttalanden, inte vara uteslutet

att ingripande kan äga rum även i andra fall. Någon principiell skillnad

kan härvidlag inte föreligga mellan patenträtten och mönsterrätten,

ehuru givetvis med hänsyn till de samhällsintressen som kan komma

i fråga ingripanden mot patenträttigheter måste antagas bli vanligare. Om

exempelvis en patenthavare (mönsterhavare) på ett livsviktigt område antingen

inte utövar sin patenträtt (mönsterrätt) — ehuru alster framställda

enligt monopolrätten skulle vara till stort gagn för allmänheten — eller

också tillämpar orimligt höga priser på varan, och han tillika i ena eller

andra fallet vägrar att alls upplåta licens eller kräver en orimligt hög

licensavgift, synes förutsättningar för förhandlingar inför näringsfrihetsrådet

föreligga. I vissa fall kan, om sådana förhandlingar blir resultatlösa,

maximipris på varan komma alt fastställas enligt 21 § tredje stycket konkurrensbegränsningslagen.

Också andra situationer kan tänkas. Över huvud

taget synes det ligga i linje med samhällsutvecklingen i stort, att

extrem och samhällsskadlig utövning av sådana i och för sig samhällsnyttiga

monopolrätter som patenträtten och mönsterrätten utgör kan mötas

med ingripanden enligt konkurrensbegränsningslagstiftningen.

4 §

Lagrådet:

Beträffande punkt 1 har i remissprotokollet återgivits ett uttalande av

utredningen, att med goda seder avses »sedligheten». Med det här citerade

uttrycket skall tydligen förstås moral i vidsträckt mening, etik.

Skyddsobjekten i punkt 2 a) bär bestämts i nära anslutning till 1 § första

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969 339

stycket i 1960 års lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Vid granskningen av förslaget till nämnda lag anförde lagrådet i fråga

om kontroll- och garantibeteckningar följande (se NJA II 1960 s. 329):

För att kontroll- eller garantibeteckning skall vara skyddad enligt lagen

krävs att beteckningen är statlig. Detta krav synes innebära att beteckningen

skall åsättas genom statlig myndighets försorg samt att dess användning

också i övrigt skall vara författningsmässigt reglerad. Såsom

exempel på svenska beteckningar av förevarande art kan nämnas kontrollstämplarna

för arbeten av platina, guld och silver. Kontrollbeteckningar

av annat slag synes däremot, även om de är av viss offentlig karaktär,

falla utanför den föreslagna lagen. I allmänhet lär emellertid för dessa i

stället kunna ifrågakomma skydd enligt kollektivmärkeslagen.

Vidare bör anmärkas att, på sätt lagrådet uttalade vid granskningen av

kollektivmärkeslagen (se a. a. s. 323), såsom kollektivmärken får anses

sådana märken som svenska elektriska materielkontrollanstaltens s. k.

S-märke, varudeklarationsnämndens s. k. D-märke (numera VDN-märke)

samt svenska kontrollanstaltens för mejeriprodukter och ägg s. k. runmärken.

Dessa och andra kontroll- och garantibeteckningar som inte är statliga

i här angiven mening blir ofta skyddade såsom varukännetecken (jfr 1 §

kollektivmärkeslagen) genom punkt 2 b) i förevarande paragraf.

Vad angår bestämmelsen i punkt 2 e) skall, enligt ett i remissprotokollet

återgivet uttalande av utredningen, mönsterrätt inte medges om inte »innehavaren»

av det tidigare registrerade mönstret lämnar tillstånd därtill. I

registreringsärendet lär emellertid vara tillämplig bestämmelsen i 27 § sista

stycket att i ärende om mönsterrätt den skall anses som mönsterhavare,

vilken senast blivit införd i mönsterregistret i denna egenskap. Har rätte

innehavaren inte låtit anteckna sig som mönsterhavare (27 §), löper han

alltså risken att registrering av det nya mönstret sker utan hans vilja

och vetskap. Det är emellertid tydligen avsett att på hans talan registreringen

skall hävas (31 §). Meningen lär vidare vara att samtycke av licenstagare

inte skall fordras ens om fråga är om ensamlicens och denna är

antecknad i mönsterregistret.

Avfattningen av punkt 2 e) innebär att ett registrerat mönster här skyddas

utan eljest vanlig begränsning till den eller de varor för vilka mönstret

blivit registrerat. För att anknyta till exemplet med det mönsterskyddade

emblemet och klubbjackan: även om emblemet är ett mönster som bara

är registrerat för tallrikar krävs mönsterhavarens tillstånd för att tallriksemblemet

skall få tas in i ett mönster som söks registrerat för en klubbjacka.

Söker tillverkaren av klubbjackan inte registrering av mönstret för

jackan är han däremot oförhindrad att anbringa emblemet på jackan, eftersom

skyddet för tallriksemblemet är begränsat till tallrikar.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

5 §

Lagrådet:

Enligt 3 § första stycket patentlagen ger den genom patent förvärvade

ensamrätten skydd mot, bl. a., att det patentskyddade alstret utbjudes till

försäljning, uthyrning eller utlåning (jfr NJA II 1968 s. 19). Motsvarande

gäller enligt 2 § tredje stycket lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga

verk. Med hänsyn till den lösning frågan om omfattningen av förbudet

mot utbjudande sålunda fått i jämförlig lagstiftning samt till avfattningen

av och motiven till förevarande lagrum (se betänkandet s. 154 f)

kan det vara tveksamt om det däri utan närmare bestämning förekommande

uttrycket »utbjuda» är avsett att täcka mer än utbjudande till försäljning.

Lagrådet anser emellertid att även utbjudande till uthyrning bör

ingå i mönsterskyddet och att lagtexten skall uppfattas i enlighet härmed.

8 §

Lagrådet:

Reglerna om konventionsprioritet, sammanställda med vad som är avsett

att gälla angående nyhetsgranskningens omfattning (14 §), medför viss

risk för dubbelregistrering, när granskningstiden är kortare än prioritetstiden.

Olägenheten härav kan emellertid inte antagas bli mera framträdande.

Fördelen av en snabb granskning överväger.

Enligt remissprotokollet skall för åtnjutande av konventionsprioritet gälla

att begäran därom framställs redan i ansökningen, och avsikten är att föreskrift

härom skall intagas i tillämpningskungörelsen. En viss tvekan kan

emellertid råda om när begäran senast måste göras och det är av vikt att

denna tvekan undanröjs genom kungörelsen. Tvivelsmålet uppkommer därigenom

att av 10 § jämförd med 13 § första stycket synes följa att ansökningshandlingen

kan vara ingiven och diarieförd tidigare än ansökan

enligt det sist anförda lagrummet skall anses gjord. Enligt lagrådets mening

synes böra i kungörelsen föreskrivas att begäran om prioritet skall

framställas redan i den ursprungliga ansökningshandlingen.

11 §

Lagrådet:

I remissprotokollet uttalar departementschefen under denna paragraf

dels att i särskilda fall en variantserie kan godtas för samregistrering,

t. ex. när ett textilföretag framställer handdukar som har skiljaktigheter

i mönstringen för att de skall särskiljas såsom avsedda för olika familjemedlemmar,

och dels, något senare, att olika mönster för samma vara inte

kan samregistreras. Dessa uttalanden kan möjligen synas svårförenliga;

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

i och för sig skulle det nämligen i handduksexemplet kunna vara fråga om

samma vara, nämligen en handduk med olika mönstring (ornament).

Emellertid har vid föredragningen upplysts att under nordiska departementsöverläggningar,

som ägt rum sedan föredragningen inför lagrådet

påbörjats, enighet uppnåtts om att bestämmelsen i nu förevarande hänseende

bör ges det innehållet att samregistrering av ornament inte skall

tillåtas men att däremot varianter av mönster för en varas utseende skall

få samregistreras under de förutsättningar med avseende på tillverkning

och bruk som anges i paragrafen. Lagrådet finner, utifrån de synpunkter

som enligt uttalanden i remissprotokollet motiverat bestämmelsens tillkomst,

detta överläggningsresultat riktigt i vad gäller ornamentregistreringen

och anser att med hänsyn till omständigheterna överenskommelsen

bör godtas också såvitt gäller variantregistrering. För att konkretisera

resultatet innebär detta med avseende på handduksfallet, att de av departementschefen

åsyftade handduksmönstren kan samregistreras, om registrering

ej söks för olika ornament i form av dekor på handduk utan för variantmönster

avseende olikartat dekorerade handdukar betraktade som

skilda föremål (»varor»).

I anslutning till vad som förekommit vid departementsöverläggningarna

föreslår lagrådet följande avfattning av paragrafen: »En ansökan får omfatta

flera mönster, om de varor för vilka mönstren sökes registrerade hör

samman med avseende på tillverkning och bruk. Ansökan om sådan samregistrering

får omfatta högst 20 mönster och får icke avse ornament.»

12 §

Lagrådet:

I denna paragraf stadgas skyldighet för sökande, som ej har hemvist i

Sverige, att ha ombud. Enligt uttalande i remissprotokollet skall med hemvist

för fysisk person förstås mantalsskrivningsort. Emellertid brukar i

internationella sammanhang enligt svensk rätt med hemvist förstås ej mantalsskrivningsorten

utan den ort där vederbörande är bosatt i avsikt att

stadigt kvarstanna (jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt

förmögenhetsrättsliga mål s. 74 ff). En person kan vara mantalsskriven

i Sverige utan att vara bosatt här, liksom han kan vara stadigvarande

bosatt här utan att vara mantalsskriven. Det torde saknas anledning

att i detta sammanhang ge ordet hemvist en annan innebörd än den

gängse.

17 §

Lagrådet:

Med det i 16 och 17 §§ förekommande uttrycket »bättre rätt» lär avses

både vindilcationsfall och successionsfall. Vid föredragningen har emellertid

upplysts att enligt den blivande mönsterkungörelsen, i överensstämmelse

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

med vad som redan nu gäller på patentområdet, torde för klara fall av

succession komma att stå till buds ett enkelt förfarande, varigenom successor

antecknas som sökande i den ursprungliga sökandens ställe utan att

behöva erlägga ny ansökningsavgift.

Andra stycket i denna paragraf överensstämmer med 18 § andra stycket

patentlagen. Emellertid bör här beaktas att den som begär överföring

kan riskera rättsförlust genom att sökanden efter det överföring yrkats

inskränker varuuppgiften eller genom att han återtar ansökningen beträffande

något eller några av flera mönster för vilka samregistrering begärts.

Enligt uttalande av departementschefen under 13 § kan nämligen ansökningen

eller uppgiften inte sedermera utvidgas till sitt ursprungliga omfång.

Motsvarande gäller ej för patent. Det torde därför vara påkallat att

stadga förbud för sökanden att, under den tid då överföringsyrkande föreligger

till prövning, inskränka ansökningen.

Lagrådet hemställer att andra stycket måtte ges följande avfattning:

»Sedan yrkande om överföring framställts och innan det slutligt prövats,

äger sökanden ej inskränka ansökningen och får denna ej avskrivas, avslås

eller bifallas».

Skulle överföringsyrkandet gälla något eller några av flera mönster vilka

omfattas av ansökan om samregistrering bör vad nu sagts om inskränkning

av ansökningen eller varuuppgiften tillämpas endast beträffande mönster

som yrkandet avser.

19 §

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall sekretess för handling som visar mönstret

åtnjutas under högst sex månader, räknat från den dag då ansökningen

gjordes eller, när sökanden har begärt prioritet enligt 8 §, från den dag från

vilken prioritet begäres.

I ett i remissprotokollet omnämnt förslag till ändring av 23 § sekretesslagen,

vilket ej är föremål för lagrådets yttrande, föreskrivs att om i ansökan

om registrering av mönster begärts, att handling som visar mönstret

skall hållas hemlig, handlingen inte får lämnas ut till annan i vidare mån

än som följer av mönsterskyddslagen. Formuleringen av nämnda förslag

kan ge anledning till tveksamhet vid vilken tidpunkt begäran om sekretessskydd

skall göras.

Enligt 13 § första stycket i förslaget till mönsterskyddslag anses ansökan

om registrering av mönster inte gjord förrän sökanden givit in bild eller

modell som visar mönstret. När i förevarande paragraf talas om »den dag

då ansökningen gjordes» bör därmed, till skillnad från vad som under 8 §

anförts beträffande begäran om prioritet, avses den i 13 § första stycket

omförmälda dagen. En sökande kan sålunda vänta med att begära sekretesskydd

till dess han till registreringsmyndigheten inger bild eller modell

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

av mönstret, och sekretesstiden skall då räknas från denna dag. Såsom

framgår av lagtexten kan sökanden däremot inte få sekretesskydd för själva

ansökningshandlingen vare sig bild eller modell som visar mönstret bifogats

eller ej.

Vad departementschefen anfört i remissprotokollet beträffande förslaget

till ändring av 23 § sekretesslagen lär böra läsas mot bakgrund av vad lagrådet

här anfört.

20 §

Lagrådet:

Det i remissprotokollet vid andra stycket av förevarande paragraf gjorda

uttalandet att, om en invändare återtar sin invändning, denna likväl skall

prövas i ärendet, torde vara för kategoriskt. Uttalandet lär syfta på sådana

objektiva registreringshinder som i och för sig skall av registreringsmyndigheten

självmant beaktas och som denna genom invändningen fått kännedom

om, t. ex. nyhetshinder, jfr 21 § första stycket tredje punkten och departementschefens

uttalande i anslutning därtill. Däremot är exempelvis

ett invändningsvis gjort påstående om bättre rätt till mönstret inte av den

natur att myndigheten, om invändningen återtas, har att göra några egna

efterforskningar i saken eller vidtaga annan åtgärd för att utröna rätta

förhållandet.

Det bör anmärkas att den som återtagit gjord invändning inte kan påkalla

beslut av registreringsmyndigheten över vad som anförts i invändningen

och inte har klagorätt enligt 21 §.

21 §

Lagrådet:

Första stycket första och andra punkterna av förevarande paragraf avser

endast registreringsmyndighetens slutliga beslut. Såsom i remissprotokollet

framhålls får särskild talan inte föras mot beslut, som inte är slutligt utan

avser frågor under förfarandet. Som exempel på beslut av sistnämnda art

anges bl. a. beslut angående prioritet och klassificering. Till förekommande

av missförstånd vill lagrådet härtill foga ett par anmärkningar.

Begär sökanden enligt 8 § prioritet som registreringsmyndigheten preliminärt

finner ogrundad eller obestyrkt, får sökanden föreläggande enligt

14 §. Denna åtgärd kan inte överklagas. Förklarar sökanden att han vidhåller

sitt påstående om prioritet kan det ligga nära till hands att registreringsmyndigheten

— i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller

om registreringsförfarandet — har att antingen bifalla eller avslå ansökningen

i dess helhet. I det förra fallet är den begärda prioriteten att anse

som godtagen, i det senare kommer prioritetsfrågan vid klagan över avslagsbeslutet

under besvärsinstansens prövning. Vid föredragningen inför

lagrådet har emellertid upplysts att patent- och registreringsverkets be
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

svärsavdelning bifallit en ansökan om registrering med samtidigt ogillande

av yrkande om prioritet. Avgörandet är för närvarande beroende på regeringsrättens

prövning.

I och för sig är klassificeringen otvivelaktigt en intern angelägenhet för

registreringsmyndigheten. Det förutskickas emellertid att bl. a. antalet av

de klasser till vilka registrerat mönster anses höra skall vara avgörande

för avgiftsdebiteringen. Beträffande klagan över debiteringen synes enligt

lagen endast den föga praktiska utvägen stå öppen att sökanden, om han

finner klassificeringen oriktig och avgiftsdebiteringen i följd härav för hög,

vägrar att betala avgiften, vilket medför att registreringsansökningen avslås;

härefter klagar han på avslagsbeslutet och anför därvid, att hans

vägran att betala avgiften berott på att klassificeringen varit för omfattande

och avgiften därför alltför hög.

22 §

Lagrådet:

I remissprotokollet framhålles om förfarandet hos besvärsavdelningen

och i regeringsrätten att officialprincipen tillämpas även i överinstans, att

såväl överinstansen som parterna själva kan föra in nytt material och att

part äger åberopa nya bevis och framföra nya skäl. Det tilläggs att reformatio

in pejus således inte är utesluten. Detta tillägg synes kunna uppfattas

som mera vittgående än som torde vara avsett, i varje fall när det

gäller överföring av ansökan, ett institut som ju är starkt civilrättsligt färgat.

Ett uttalande av departementschefen att en överinstans, som finner

nyhetskravet uppfyllt, kan avslå registreringsansökan på den grund att

sökanden inte är rätt innehavare av mönstret torde alltså icke äga avseende

på situationer då överföring av ansökan prövats. Om sålunda exempelvis

en person efter yrkande fått en ansökan överförd på sig genom lagakraftägande

beslut av registreringsmyndigheten men samma myndighet därefter

avslagit själva ansökningen, får givetvis besvärsavdelningen inte vid prövning

av denna persons besvär över avslaget fastställa avslagsbeslutet på

den grund att den urspungliga sökanden anses vara rätt innehavare av

mönstret.

I remissprotokollet har även utvecklats vad som för närvarande kan anses

gälla i förvaltningsprocessuell praxis i fråga om telegrambesvär. Härtill

må fogas en erinran att högsta domstolen i ett nyligen i plenum träffat avgörande

(se NJA 1968 s. 523) uttalat att den omständigheten att telegram

inte uppfyller rättegångsbalkens föreskrift att revisionsinlaga skall vara

egenhändigt undertecknad av revisionskäranden eller hans ombud utgör

en brist som kan avhjälpas genom att telegrammet senare visas härröra från

behörig person. Avgörandet torde kunna förväntas bli vägledande även i

administrativrättslig praxis.

s. 345 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

345

25 §

Lagrådet:

I remissprotokollet anförs vid förevarande paragraf att en framställning

om förnyelse som görs för tidigt eller för sent skall avslås. I detta sammanhang

uttalas vidare att, om avslagsbeslutet vinner laga kraft, mönsterrätten

definitivt utslocknar. Det sist sagda är emellertid riktigt endast under förutsättning

att tiden för sökande av förnyelse gått till ända. Är så inte fallet

kan en ny ansökan göras. Den möjligheten kan inte heller helt lämnas ur

räkningen att inom rätt tid mer än en ansökan om förnyelse blivit gjord,

t. ex. av mönsterhavaren och av en licenstagare. I denna belysning har man

också att se konstaterandet att det inte såsom när det gäller en registreringsansökan

finns möjlighet att få en förnyelseansökan återupptagen.

Det kan förtjäna anmärkas att, om ett mönster registrerats för flera

varor, registreringen torde kunna förnyas med begänsning till någon eller

några av dessa varor. Har enligt 11 § flera mönster samregistrerats kan på

motsvarande sätt förnyelsen begränsas till något eller några av mönstren.

26 §

Lagrådet:

Såsom framgår av vad departementschefen anfört avser första punkten

både total och partiell vidareöverlåtelse. Huruvida den överlåtande licenstagaren

utträder eller inte utträder ur ansvarsförhållandet till mönsterhavaren

regleras inte här; i denna del gäller vad avtalet dem emellan må

innehålla.

För att undvika missförstånd —- eftersom tredje punkten innehåller en

regel om ansvarsförhållandet mellan mönsterhavaren och överlåtaren —

synes emellertid paragrafen böra uppdelas i två stycken, så att första punkten

bildar ett stycke för sig och de två återstående punkterna ett andra

stycke; därvid torde ordet »dock» i sista punkten böra strykas.

27 §

Lagrådet:

I fjärde stycket ges en regel om saklegitimerande verkan av anteckning

i mönsterregistret. Med hänvisning till vad som anfördes vid lagrådsgranskningen

av patentlagen (NJA II 1968 s. 65 f) lämnar lagrådet regelns utformning

i lagtext utan anmärkning.

28 §

Lagrådet:

Av åtskilliga motivuttalanden rörande innehållet i första stycket, gjorda

både av utredningen och av departementschefen, får man närmast det intrycket

att lagstiftaren tänkt sig att den avgörande tidpunkten för när

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

utnyttjaren skall ha varit i god tro borde vara den tidpunkt då han påbörjade

utnyttjandet resp. vidtog väsentliga åtgärder för att utnyttja mönstret.

En därefter under tiden fram till offentliggörandet påkommen ond tro

skulle alltså inte hindra honom från att få tvångslicens. Detta synes också

vara den naturliga utgångspunkten; det må anmärkas att det norska förslaget

uttryckligen intagit denna ståndpunkt.

Emellertid har det remitterade förslaget — liksom de danska och finländska

förslagen — avfattats så, att enligt lagtexten den goda tron skall

ha förelegat ännu vid den tidpunkt då handling som visade mönstret blev

allmänt tillgänglig. Det är härvidlag att märka att bestämmelsen tillkommit

med 48 § patentlagen som förebild. Vid avfattningen av den nu förevarande

bestämmelsen i departementsförslaget har dock skett vissa ändringar

och omformuleringar; som det vill synas betingade av språkliga

skäl. Måhända har man därvid förbisett att patentlagens något mera obestämda

uttryckssätt torde lämna möjlighet öppen att tolka bestämmelsen

så, att det vore tillräckligt om god tro förelegat när utnyttjandet påbörjades

resp. när de väsentliga åtgärderna för utnyttjandet vidtogs.

Lagrådet hemställer att första punkten av förevarande paragraf, i direkt

anslutning till texten i 48 § patentlagen, avfattas sålunda: »Den som utnyttjade

mönster, som avses med ansökan om registrering, yrkesmässigt

här i riket när handling som visar mönstret blev allmänt tillgänglig kan,

under förutsättning att ansökningen leder till registrering, få tvångslicens

till utnyttjandet, om synnerliga skäl föreligger samt han saknade kännedom

om ansökningen och ej heller skäligen kunnat skaffa sig kännedom

om den».

39 §

Lagrådet:

Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken äger domstol förordna att ett mål

skall vila om det är av synnerlig vikt för prövningen att fråga som är föremål

för annan rättegång eller för behandling i annan ordning först avgörs.

Detsamma gäller om mot handläggningen möter annat hinder av längre

varaktighet. Det nu förevarande stadgandet i andra stycket kan inte antagas

upphäva rättegångsbalkens bestämmelse. Då annat ej sägs måste stadgandet

uppfattas som allenast en komplettering. Bestämmelsen i rättegångsbalken

äger således tillämplighet även när någon som blir stämd för mönsterintrång

har väckt talan om hävande av mönsterregistreringen. Domstolen

kan då på eget initiativ förklara målet om mönsterintrång vilande,

om den så anser lämpligt. Vad som införs genom nu förevarande stadgande

är en ovillkorlig skyldighet för domstolen att förklara målet om mönsterintrång

vilande om svaranden begär det. Förutsättning är endast att han

i målet förklarar sig göra gällande att mönsterregistreringen bör hävas.

Skulle svaranden, trots att han gör detta gällande, inte begära vilande
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

347

förklaring, torde domstolen i regel böra meddela sådan förklaring med

stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken sedan talan om hävande av registreringen

väckts. Eljest kan riskeras att en fällande dom för mönsterintrång

kolliderar med en dom på hävande av mönsterregistreringen. Vilandeförldaring

medför att någon handläggning i målet ej äger rum och att för

dess återupptagande fordras särskild åtgärd från rättens eller ena partens

sida (NJA II 1943 s. 418). Endast i undantagsfall lär alltså mål om mönsterintrång

och mål om hävande av registrering komma att handläggas i en

rättegång.

F. d. justitierådet Lind:

Den principlösning som förevarande paragraf innefattar överensstämmer

med vad som finns stadgat i 61 § patentlagen. Vid lagrådsgranskning av

förslaget till patentlag förordade jag för min del en annan lösning, närmast

med tanke på den försening av intrångsprocesserna som jag trodde

vara att befara. Risken härför kan vara större när det gäller mönsterintrång

eftersom Stockholms rådhusrätt inte såsom enligt patentlagen är

exklusivt forum, jfr vad lagrådet anför under 43 §. Å andra sidan torde

mål om mönsterintrång i regel vara av mindre invecklad beskaffenhet än

patentintrångsmål. Med hänsyn till intresset av att patentlagen och mönsterskyddslagen

erhåller likartad reglering anser även jag att det nu föreliggande

förslaget bör lämnas utan erinran i det avseende varom här är fråga.

43 §

Lagrådet:

I remissprotokollet uttalas, att av 10 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken

framgår att mönsterhavare som väcker en intrångstalan såsom tvistemål

har forum i fråga om genkäromål vid den domstol som har upptagit

huvudkäromålet. Det tilläggs att som genkäromål härvid måste betraktas

bl. a. talan om hävande av mönsterregistreringen.

Genkäromål är ett processrättsligt begrepp som definieras i 14 kap. 3 §

rättegångsbalken. Där stadgas bl. a. att, om svaranden vill till gemensam

handläggning väcka visst slag av talan mot käranden och gör det före huvudförhandlingen,

målen skall handläggas i en rättegång. Och det heter att

käromål som sålunda förenats med huvudkäromålet är genkäromål.

Om någon som är stämd för mönsterintrång därefter anhängiggör talan

om hävande av mönstrets registrering, torde han i regel vilja påkalla vilandeförklaring

av intrångsmålet enligt 39 § andra stycket (jfr vad lagrådet

anfört under 39 §). Handläggningen av intrångsmålet skulle då upphöra

till dess hävningsfrågan blivit avgjord genom lagakraftägande dom. Det

förefaller därför som om man i sådant fall ej kan säga att svaranden vill

väcka talan till gemensam handläggning. Forumbestämmelsen i 10 kap.

14 § andra stycket rättegångsbalken om genkäromål skulle då inte vara

tillämplig, eftersom det ej är fråga om genkäromål i teknisk mening.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969

45 §

Lagrådet:

Angående begreppet hemvist får lagrådet hänvisa till vad som anförts

under 12 §.

47 §

Lagrådet:

Av sammanhanget framgår att också andra stycket avser endast slutliga

beslut.

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Att nya lagen träder i kraft den 1 oktober 1970 innebär bl. a., att ansökan,

som görs om registrering enligt denna lag, inte kan upptagas av registreringsmyndigheten

dessförinnan. Tidigare ingiven ansökan om sådan

registrering skall följaktligen avvisas.

Enligt vad vid föredragningen inför lagrådet upplysts lär emellertid vara

avsett att förordnande enligt 8 § nya lagen skall öppna möjlighet för den

som söker registrering enligt nämnda lag att erhålla s. k. konventionsprioritet

från dag före lagens ikraftträdande. Även om sökanden inte eftersträvar

skydd annorstädes än i Sverige, kan han därför ha anledning att

först söka registrering utom riket. Därvid kan onekligen föreskriften i art.

4 A 3 Pariskonventionen få vissa egenartade konsekvenser.

Det skulle otvivelaktigt vara av visst värde om den som före den 1 oktober

1970 söker registrering enligt 1899 års lag genom registreringsmyndighetens

försorg fick särskild underrättelse om innehållet i övergångsbestämmelserna

till den nya lagen. Det skulle måhända också vara lämpligt att

innehavare av mönsterregistrering enligt äldre lag underrättas om sin rätt

att få registreringen förnyad och om vad han för sådant ändamål har att

iakttaga.

Lagrådet:

Övriga lagförslag

Förslagen lämnas utan erinran.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter om inte även införsellagen (1968:621) bör fullständigas

genom att i 2 § första stycket 3 efter ordet »patent» tilläggs »eller

mönsterrätt».

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 349 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

349

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 21 november 1969.

Närvarande:

Statministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över

förslag till 1) mönsterskyddslag, 2) lag om ändring i lagen den 30 december

1960 (nr 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken, 4) lag om ändring i utsökningslagen,

5) lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644), 6) lag

om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning och 7) lag om skydd för vapen och vissa

andra officiella beteckningar.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Förnyade överläggningar om mönsterskyddslagstiftningen mellan företrädare

för berörda departement och ministerier i Danmark, Finland, Norge

och Sverige har hållits den 7 och 8 oktober 1969. Lagådet har fått del av resultaten

av dessa överläggningar, innan dess utlåtande avgavs. De ändringar

i förhållande till det remitterade förslaget till mönsterskyddslag som jag förordar

i det följande stämmer överens med överläggningsresultaten.

Vad lagrådet har anfört om den föreslagna mönsterskyddslagens förhållande

till lagstiftningen om konkurrensbegränsning föranleder inte något

yttrande från min sida.

De jämkningar i 11, 26 och 28 §§ förslaget till mönsterskyddslag som lagrådet

har föreslagit bör godtas med en mindre redaktionell justering i 28 §.

Jag kan för min del instämma i de synpunkter som lagrådet har anfört

i anslutning till 4, 5, 8, 12, 19, 20, 21, 22, 25, 27, 45 och 47 §§ mönsterskyddslagen

samt övergångsbestämmelserna till samma lag.

Lagrådets förslag om ändrad lydelse av 2 § första stycket 3. införsellagen

(1968:621) bör likaledes godtas.

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Förslaget till mönsterskyddslag innehåller i 17 § bestämmelser om överföring

av ansökan om registrering av mönster. Lagrådet har föreslagit, att

skyddsföreskriften i paragrafens andra stycke till förmån för den som yrkar

överföring kompletteras med förbud för sökanden att inskränka ansökningen,

innan överföringsyrkandet slutligt prövats. Jag delar lagrådets uppfattning

i sak. Problemet synes emellertid enklast kunna lösas genom att

det i lagrummet föreskrivs ett generellt förbud mot att ansökningen över

huvud taget ändras, så länge ett yrkande om överföring är beroende på

prövning. Det betyder, att sökanden under den tiden inte kan ändra ansökningen

på sätt som annars skulle vara tillåtet enligt 13 § andra stycket.

Med denna lagtekniska lösning nås överensstämmelse med övriga nordiska

lagförslag.

I anslutning till 39 § förslaget till mönsterskyddslag har lagrådet uttalat,

att domstol — om svaranden i en intrångsprocess väcker talan om hävande

av registreringen men underlåter att begära vilandeförklaring beträffande

intrångsmålet ■— likväl i regel torde böra meddela sådan förklaring och att

följaktligen mål om mönsterintrång och mål om hävande av registrering

endast undantagsvis kommer att handläggas i en rättegång. Detta uttalande

synes vara alltför generellt. Många gånger torde en gemensam handläggning

fram till förberedelsens avslutande vara processekonomiskt fördelaktig.

Man kan bl.a. inte bortse från fall då det redan vid första inställelse

i målet om hävande av registreringen står klart för domstolen att talan

härom är uppenbart ogrundad och att målet därför kan avgöras omedelbart

(42 kap. 20 § RB). I sådant fall blir vilandeförklaring av intrångsmålet

inte aktuell. Det är i övrigt inte möjligt att göra generella uttalanden i

frågan. Förhållandena är skiftande och det får överlåtas åt domstolarna

att bedöma frågan med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I anslutning till 43 § förslaget till mönsterskyddslag och motivuttalandena

till detta lagrum har lagrådet uttalat, att om svaranden i mål om

mönsterintrång väcker talan om hävande av mönsterregistreringen, han

i regel torde vilja påkalla vilandeförklaring av intrångsmålet enligt 39 §

andra stycket. Lagrådet anser att man i sådant fall inte kan säga att svaranden

vill väcka talan till gemensam handläggning enligt 14 kap. 3 §

rättegångsbalken och att följaktligen forumbestämmelsen i 10 kap. 14 §

andra stycket rättegångsbalken inte heller skulle vara tillämplig, eftersom

det inte skulle vara fråga om ett genkäromål i teknisk mening. Jag kan

inte helt ansluta mig till denna uppfattning. Att käranden i målet om hävande

av registreringen vill begära vilandeförklaring av intrångsmålet utesluter

inte att det kan bli fråga om en gemensam handläggning av målen

på förberedelsestadiet. Yrkandet om vilandeförklaring behöver inte nödvändigtvis

framställas redan i stämningen. Käranden kan ha goda skäl att

avvakta resultatet av ett eller flera förberedelsesammanträden i de båda

målen innan han tar ställning till om han skall vidhålla sin talan och i

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

så fall begära vilandeförklaring eller om han skall återkalla sin talan.

Förutsättningarna för tillämpning av 14 kap. 3 § och därmed också av

10 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken föreligger således enligt min

mening så gott som undantagslöst, när svaranden i ett intrångsmål väcker

talan om hävande av registreringen.

I 43 § i det remitterade förslaget till mönsterskyddslag föreskrivs, att

behörig domstol för prövning av vissa mål angående mönsterrätt under

angivna förutsättningar skall vara Stockholms rådhusrätt. Med hänsyn till

att rådhusrätten fr. o.m. den 1 januari 1971 skall utgöra tingsrätt under

namnet »Stockholms tingsrätt» (prop. 1969:44, 1LU 38, rskr 283), bör detta

uttryck i stället användas i paragrafen och samtidigt i övergångsbestämmelserna

till lagen föreskrivas, att vad i lagen sägs om Stockholms tingsrätt

skall för tiden intill den 1 januari 1971 avse Stockholms rådhusrätt.

Den bestämmelse, som i det remitterade förslaget har tagits upp som en

övergångsbestämmelse till lagen om skydd för vapen m. m. och som innebär

att den som vid tiden för ett förordnande enligt lagens 3 § brukade

beteckning som avses med förordnandet skall utan hinder av detta få fortsätta

att bruka beteckningen under en övergångstid av tre år, har karaktären

av en permanent materiell regel. Den bör därför enligt min mening

tas upp som ett andra stycke i nämnda paragraf och inte som en övergångsbestämmelse.

Utöver vad som följer av vad jag har anfört i det föregående bör vissa

redaktionella jämkningar vidtas i de remitterade lagförslagen.

I överensstämmelse med vad föredragande departementschefen anförde

vid remissen till lagrådet av de aktuella lagförslagen bör Sverige i samband

med att den nya mönsterskyddslagen och den föreslagna lagen om

skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar genomförs ratificera

Lissabontexten och de materiella bestämmelserna (art. 1—12) i Stockholmstexten

av Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd.

Sedan Sverige den 2 juni 1969 har undertecknat den i remissprotokollet

nämnda Locarnoöverenskommelsen den 8 oktober 1968 om inrättande av

ett internationellt klassificeringssystem för mönster bör även denna överenskommelse

tillträdas i samband med att de nu aktuella lagförslagen genomförs.

Det lär få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta härom.

Under framhållande, att hinder inte synes möta mot att ärendet behandlas

under 1970 års riksdag, hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t

genom proposition föreslår riksdagen att

dels godkänna den i Lissabon den 31 oktober 1958 och i Stockholm den

14 juli 1967 reviderade Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt

rättsskydd, i fråga om Stockholmstexten såvitt avser artiklarna 1—12,

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

dels antaga förslag till

1) mönsterskyddslag,

2) lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk,

3) lag om ändring i brottsbalken,

4) lag om ändring i utsökning slagen (1877:31 s. 1),

5) lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar,

6) lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644),

7) lag om ändring i lagen (1967:840) om patent- och registreringsverkets

besvär savdelning,

8) lag om ändring i införsellagen (1968:621),

9) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Kungl.

Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1969 353

Innehållsförteckning

Propositionen ........................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ......................................... 1

Lagförslag.............................................................. 3

Förslag till

mönsterskyddslag .................................................. 3

lag om ändring i lagen den 30 december 1960 (nr 729) om upphovsrätt

till litterära och konstnärliga verk.................................. 14

lag om ändring i brottsbalken ...................................... 15

lag om ändring i utsökningslagen .................................... 16

lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten

att utbekomma allmänna handlingar.............................. 16

lag om ändring i varumärkeslagen den 2 december 1960 (nr 644) ...... 16

lag om ändring i lagen den 1 december 1967 (nr 840) om patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning................................. 18

lag om ändring i införsellagen den 6 december 1968 (nr 621) .......... 18

lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar........ 19

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 april 1969 ................................ 21

Sammanfattning av förslagen .......................................... 23

Inledning ............................................................ 25

Gällande rätt........................................................ 25

Internationella överenskommelser .................................... 28

Huvuddragen av utredningsförslagen.................................... 35

Förslaget till lag om mönster ........................................ 35

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen..................... 39

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 23 § sekretesslagen............ 39

Förslaget till lag om ändring i lagen om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar ............................................ 39

Huvudgrunderna för lagstiftningen...................................... 41

Mönsterskydd ........................................................ 41

Behovet av ett utvidgat mönsterskydd ................................ 41

Mönsterrättens föremål .............................................. 54

Nyttighetsmodeller .................................................. 60

De allmänna skyddsförutsättningarna ................................ 62

Kravet på mönsterskapande verksamhet.............................. 62

Registreringskravet................................................ 64

Nyhetskravet .................................................... 65

Skillnadskravet .................................................. 68

23—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 168

s. 354 Kontrollera mot PDF

354 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Variantregistrering ................................................ 74

Registreringsförfarandet ............................................ 79

Mönsterrättens innehåll.............................................. 96

Utnyttjandeformerna .............................................. 96

Skyddets omfattning .............................................. 104

Skyddstiden ........................v............................. 110

Arbetstagarmönster.................................................. 112

Skydd mot s.k. slavisk efterbildning.................................. 116

Skydd för brukskonst.................................................. 120

Följ dlagstiftning till mönsterskyddslagen m.m...................... 137

Skydd för vapen och andra officiella beteckningar ...... 137

Lagförslagens enskilda bestämmelser.................................... 142

Förslaget till mönsterskyddslag ....................................... 142

Allmänna bestämmelser ................ 142

1 §........................... 142

2 §............ 146

3 §............................... 149

4 §.............................................................. 151

5 §.............................................................. 158

6 §.............................................................. 162

7 §.............................................................. 164

8 §.............................................................. 165

Registreringsansökan och dess handläggning........... 167

9 §.............................................................. 167

10 §............................................................... 168

11 §.............................................................. 173

12 §......................................... 175

13 §.............................................................. 176

14 §.............................................................. 177

15 §.............................................................. 180

16 §.............................................................. 181

17 §.............................................................. 182

18 §.............................................................. 184

19 §..............................................;................ 187

20 § .............................................i................ 189

21 §........................................... 191

22 §.............................................................. 193

23 §.............................................................. 196

Mönsterregistrerings giltighetstid ..................................... 198

24 §.............................................................. 198

25 §.............................................................. 199

Licens, överlåtelse m.m.................:............................ 201

26 §.............................................................. 201

27 §.............................................................. 204

28 §............................................................... 206

29 §.............................................................. 216

30 §.............................................................. 217

Upphörande av registrering m.m...................................... 218

31 §.............................................................. 218

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 168 år 1969

355

32 §.............................................................. 223

33 §.............................................................. 227

Uppgiftsskyldighet .................................................. 229

34 §.............................................................. 229

Ansvar och ersättningsskyldighet m.m................................. 230

35 §.............................................................. 230

36 §.............................................................. 237

37 §...................................... 240

38 §.............................................................. 243

39 §.............................................................. 245

40 |................................... 249

Rättegångsbestämmelser ............................................ 250

41 §.............................................................. 250

42 §.............................................................. 251

43 §.............................................................. 252

44 §.............................................................. 254

Särskilda bestämmelser .............................................. 254

45 |.............................................................. 254

46 §.............................................................. 255

47 §.............................................................. 256

48 §.............................................................. 257

49 §.............................................................. 258

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........................... 261

Förslaget till lag om ändring i upphovsrättslagen ........................ 268

1 §................................................................ 268

10 §................................................................ 268

43 §................................................................ 268

44 §................................................................ 269

63 och 65 §§ ........................................................ 269

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser........................... 270

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.............................. 271

5 §................................................................ 271

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen.......................... 271

85 §................................................................ 271

Förslaget till lag angående ändring i sekretesslagen....................... 271

23 §................................................................ 271

Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen.......................... 273

30 §................................................................ 273

Förslaget till lag om ändring i lagen om patent- och registreringsverkets besvärsavdelning.

..................................................... 274

1 § ................................................................ 274

2 § ................................................................ 275

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar 275

1 § ................................................................ 276

2 § ................................................................ 276

3 § ................................................................ 276

4 § ................................................................ 278

5 § ................................................................ 278

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ............................ 279

s. 356 Kontrollera mot PDF

356 Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1969

Tillträde till Pariskonventionens Lissabon- och Stockholmstexter.......... 279

Hemställan ........................................................... 282

Bilaga 1. Mönsterskyddsutredningens förslag............................ 284

Bilaga 2. Utredningsmannens förslag till lag om ändring i lagen den 2 december

1960 (nr 646) om skydd för vapen och vissa andra beteckningar .,.. 297

Bilaga 3. Pariskonventionens Stockholmstext artiklarna 1—12............. 298

Bilaga 4. Till lagrådet remitterade förslag till mönsterskyddslag m.m..... 319

Utdrag av Iagrådsprotokollet den 10 oktober 1969 ............................. 336

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 november 1969 .......................... 349

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1969

Doktrin (7)

  1. Martin Sunnqvist, Det rättsliga skyddet för statssymboler och andra officiella symboler, SvJT 2025 s. 759, på s. 761, 779 · Fritt tillgänglig
  2. Jan Rosén, Svensk rättspraxis, SvJT 2004 s. 146, på s. 161 · Fritt tillgänglig
  3. Marianne Levin, Mönsterrätt i HD, JT 1990/91 nr 1 s. 97, på s. 98, 99, 101
  4. Bättre rättskällor — ytterligare synpunkter, SvJT 1977 s. 542, på s. 553 · Fritt tillgänglig
  5. Claes Sandgren, Mönsterskyddslagen i tillämpning, SvJT 1976 s. 342 · Fritt tillgänglig
  6. Mönsterskyddslagens skillnadskrav, SvJT 1973 s. 710, på s. 711 · Fritt tillgänglig
  7. Ulf Bernitz, Utvecklingen mot en standardavtalsrätt I. Standardavtalen i rättstillämpningen, SvJT 1972 s. 401, på s. 444 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

14 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 1995:128 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (13)

13 kopplingar i 8 dokument.

  1. JT 2002/03 s. 372 s. 379 · s. 384 · s. 389 i texten · dokumentnivå
  2. JT 1990/91 s. 97 Marianne Levin, Mönsterrätt i HD s. 98 · s. 99 · s. 101 i texten
  3. SvJT 2025 s. 759 Martin Sunnqvist, Det rättsliga skyddet för statssymboler och andra officiella symboler s. 761 · s. 779 i texten
  4. SvJT 2004 s. 146 Jan Rosén, Svensk rättspraxis s. 161 i texten
  5. SvJT 1977 s. 542 Bättre rättskällor — ytterligare synpunkter s. 553 i texten

Visa alla 8