Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, in. m

1969-02-07 · 43 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 43 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:22, Med förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, in. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

1

Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående

ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, in. m.; given

Stockholms slott den 7 februari 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som syftar till att minska olägenheterna

av förekommande dröjsmål med rättspsykiatriska undersökningar i brottmål.

Det föreslås sålunda att häktad, som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning,

i väntan på att undersökningen kan inledas skall kunna förvaras

i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad vissa av de behandlingsregler

som gäller för den som annars är intagen i fångvårdsanstalt. Den häktade

avses härigenom få bättre möjligheter till arbete och gemenskap än som kan

ges i häkte och på nu befintliga rättspsykiatriska kliniker.

Vidare föreslås en bestämmelse om avräkning av häktningstid för den,

som döms till ungdomsfängelse eller internering efter att ha genomgått

rättspsykiatrisk undersökning i målet.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

1) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966 om

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» eller

böjningsform därav skall bytas ut mot »socialstyrelsen» eller motsvarande

form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan

angiven lydelse.

7 a §.

Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kommer

att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan

inledas, får förordnas, att den misstänkte skall förvaras i fångvårdsanstalt

och därvid vara underkastad bestämmelserna i 45—48 §§ lagen den

6 maj 1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar.

Sådant förordnande får meddelas endast om chefen för den klinik vid

vilken undersökningen skall utföras eller, om undersökningen ej skall utföras

vid rättspsykiatrisk klinik, undersökningsläkaren begär det samt

den misstänkte och åklagaren samtycka därtill. Innan förordnande meddelas

skall tillfälle beredas den misstänktes försvarare att yttra sig.

Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den

plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall föranleda

att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes, skall

förordnandet därom återkallas.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller

tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 22 år 1969

3

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 aprii 1958 (nr 213) om

behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen

av haktade och anhailna m. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges. r

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §''

Närmare föreskrifter av Konungen.

Om behandlingen i vissa fall av

häktad, som skall undergå rättspsykiatrisk

undersökning, finnas särskilda

bestämmelser i 7 a § lagen den

16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPPg1“ utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om

behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i

tångvardsanstalt skall erhalia ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Vad i eller internering.

/ fråga om den som dömts till

ungdomsfängelse eller internering i

mål, vari han hållits häktad och

undergått rättspsykiatrisk undersökning,

skall även iakttagas följande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Har utlåtande över undersökningen

avgivits senare än vad som anges i

4 § andra stycket andra punkten

lagen den 16 juni 1966 (nr 301)

om rättspsykiatrisk undersökning i

brottmål, skall den överskjutande

tiden, i den mån den dömde därun- der hållits häktad, anses som tid un- der vilken påföljden verkställts i

anstalt. Detsamma gäller i fråga om

den, beträffande vilken i mål som nu

sagts förordnais att ungdomsfäng- else eller internering som ådömts ti- digare skall avse ytterligare brott.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969. Lagen skall dock ej gälla i fråga

om dom som meddelats före nämnda dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

o

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

13 december 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Johansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg.

Tf. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

med anledning av förekommande dröjsmål med rätts psykiatriska undersökningar

och anför.

1. Inledning

Åtgärder har vid upprepade tillfällen vidtagits för att förkorta väntetiderna

för dem som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, de s. k. exspektanterna.

Någon varaktig förbättring har dock hittills inte kunnat uppnås.

Förbättringar förutses när den plan för omorganisation av det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet som antogs år 1961 blir genomförd.

Detta beräknas ske successivt med början år 1969 och med avslutning några

år in på 1970-talet.

Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga om att genom vissa författningsändringar

minska olägenheterna av de långa väntetiderna. Företrädare

för departementet har överlagt i saken med representanter för socialdepartementet,

kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet. Övervägandena har resulterat i en departementspromemoria

(Stencil Ju 1968: 8) med förslag dels angående förvaring

och behandling av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk

undersökning, dels angående avräkning av sådan väntetid för häktade som

döms till ungdomsfängelse och internering. De i promemorian ingående

lagförslagen bifogas som bilaga 1.

Yttranden över departementspromemorian har avgetts av riksåklagaren

(RÅ), hovrätten över Skåne och Blekinge, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen,

socialstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,

kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, cheferna för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

rättspsykiatriska klinikerna vid fångvårdsanstalten Långholmen, vid fångvårdsanstalten

i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härianda, riksdagens

justitieombudsman (JO), Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges åklagare samt

Svenska Vårdpersonalförbundet.

RÅ har bifogat yttranden av överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt

och länsåklagaren i Värmlands län. Till överåklagarens yttrande finns fogat

yttrande av kammaråklagaren C. Edlund.

2. Nuvarande ordning m. m.

Enligt 4 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål (LRU) skall rättspsykiatrisk undersökning

utföras med största möjliga skyndsamhet. Utlåtande över undersökningen

skall avges till rätten inom sex veckor från att beslut om undersökningen

inkom till den klinik eller station till vilken undersökningen hör.

Socialstyrelsen kan emellertid medge anstånd i särskilt fall.

Den som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning och är häktad skall

förvaras på den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen

inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället

förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte. I fråga om behandlingen av häktad

som skall undergå rättspsykiatrisk undersökning gäller bestämmelserna i

lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna

m. fl. (i det följande kallad 1958 års behandlingslag).

Om den som bär hållits häktad och därvid genomgått rättspsykiatrisk

undersökning döms till fängelse på viss tid, kan domstolen enligt 33 kap.

3 § brottsbalken (BrB) förordna om avräkning på fängelsestraffet av häktningstiden.

Någon motsvarande möjlighet till avräkning finns däremot inte,

när den häktade döms till ungdomsfängelse eller internering.

Antalet personer som vid olika tidpunkter under de senare åren bär väntat

med anledning av rättspsykiatrisk undersökning och hur många därav

som har väntat mer än sex veckor framgår av en i det följande intagen tabell.

Som tabellen visar har under de senare åren såväl hela antalet exspektanter

som den andel därav som har väntat mer än sex veckor ökat från slutet

av år 196o fram till år 1968. Därefter visar siffrorna en vikande tendens.

Enligt senaste tillgängliga uppgift från socialstyrelsen (december 1968)

uppgår den genomsnittliga undersökningstiden för häktade i hela landet

till knappt tre månader.

Väntetiden sammanhänger bl. a. med tillströmningen av undersökningsfall.

Denna ökade från år 1965 till år 1966 och från år 1966 till år 1967. Även

den del av fallen som avsåg häktade ökade under dessa år. Under år 1968

bär emellertid tillströmningen gått ned. Antalet nya undersökningsfall un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

/

häktade exspektanter

exspektanter på fri fot

summa

totalt

med mer än

6 veckors

väntetid

totalt

med mer än

6 veckors

väntetid

totalt

med mer än

6 veckors

väntetid

1965

januari ..........

78

51

217

178

295

229

juli ...... :......

74

26

161

139

235

165

1966

januari ..........

126

69

125

89

251

158

juli ..............

134

75

115

86

249

161

1967

januari ..........

156

98

118

SO

274

178

juli ..............

177

103

133

106

310

209

1968

januari ..........

175

126

119

98

294

224

februari ..........

151

99

in

79

262

178

mars ............

135

84

116

75

251

159

april..............

115

75

123

77

238

152

maj..............

113

61

132

86

245

147

juni..............

107

56

127

85

234

141

juli ......: ......

114

55

127

98

241

153

augusti ..........

in

61

120

102

231

163

september ........

122

62

119

88

241

150

oktober ..........

129

64

120

84

249

148

november ........

130

62

123

75

253

137

der tiden januari—november 1968 var lägre än under motsvarande tid år

1966 och år 1967 såväl totalt som i fråga om häktade.

Antalet avgivna utlåtanden över rättspsykiatrisk undersökning har varit

tämligen konstant de senaste åren. Den del därav som avser häktade ökade

dock t. o. m. år 1967. Antalet utlåtanden som har avgetts beträffande häktade

under tiden januari—november 1968 var ungefär lika stort som under

motsvarande tid år 1987.

År 1961 godkände riksdagen vissa riktlinjer för omorganisation av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet (prop. 1961: 185, 1LU 49, rskr

398). Enligt dessa riktlinjer — 1961 års organisationsplan — ersätts den

tudelade organisationen — innebärande att häktade undersöks vid psykiatriska

avdelningar på fångvårdsanstalter och personer på fri fot undersöks

vid rättspsykiatriska avdelningar på mentalsjukhus — av en enhetlig organisation

med socialstyrelsen som chefsmyndighet. I den nya organisationen

skall ingå fem rättspsykiatriska kliniker, avsedda främst för undersökning

av häktade, och lika många rättspsykiatriska stationer, avsedda

främst för undersökning av personer på fri fot. Klinikerna skall finnas i

Stockholm, Uppsala, Göteborg, Lund och Umeå och vara anknutna till de

medicinska lärosätena där. Eftersom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

enligt organisationsplanen skall vara fristående från kriminalvården,

kommer organisationen inte att belastas med dömda personer som är

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

i behov av psykiatrisk vård eller observation. Liksom hittills skall utomstående

läkare kunna anlitas för att verkställa rättspsykiatrisk undersökning.

1966 års lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål utgår från att

det rättspsykiatriska undersökningsväsendet är organiserat i överensstämmelse

med 1961 års principbeslut. Den nya organisationen började fungera

i administrativt hänseende den 1 januari 1967, då nämnda lag trädde i

kraft. De planerade rättspsykiatriska klinikerna är emellertid inte färdiga.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall de psykiatriska avdelningarna vid

fångvårdsanstalterna Långholmen, Malmö, Härianda, Härnösand och Håga

tills vidare även utgöra sådana kliniker.

Det beräknas dröja några år innan samtliga planerade kliniker är färdiga

att tas i bruk. Klinikerna i Uppsala och Lund är under uppförande och

beräknas kunna tas i bruk under hösten 1969. Byggnadsverksamheten beträffande

kliniken i Göteborg väntas starta under våren 1969 och kliniken

väntas kunna tas i bruk under andra halvåret 1970. Kliniken i Umeå beräknas

kunna tas i bruk tidigast den 1 juli 1970 och kliniken i Stockholm år

1973.

3. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

3.1. Gällande rätt

Enligt 24 kap. 22 § rättegångsbalken (RB) gäller som huvudregel att

häktad skall förvaras i allmänt häkte, dvs. i särskilt inrättat häkte eller i

fångvårdsanstalt (i regel på häktesavdelning inom anstalten). Om förvaring

av häktad som undergår eller har undergått rättspsykiatrisk undersökning

gäller emellertid särskilda bestämmelser i LRU. Enligt 7 § i denna

lag skall häktad exspektant så snart det lämpligen kan ske föras över till

den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen

inte skall utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i

fångvårdsanstalt eller häkte. Den som har förvarats på annan plats än i

häkte skall återföras till häktet så snart undersökningen har avslutats. Är

han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av sluten psykiatrisk

vård, skall han dock i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.

Som en allmän grundsats beträffande förvaringen av häktade gäller att

de inte skall förvaras tillsammans med dem som undergår straff eller annan

frihetsberövande påföljd. När häktade hålls i fångvårdsanstalter där

det också finns intagna som undergår påföljd, förvaras de därför i allmänhet

i särskilda häktesavdelningar eller i varje fall avskilda från andra intagna.

Bakom grundsatsen torde ligga tanken att häktade skall ha förmånligare

förhållanden än dömda och att de skall skyddas från risken för

olämpligt inflytande från dömdas sida. Principen kan också sägas ligga i

linje med det allmänna betraktelsesättet att ingen skall behandlas som sak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

9

fälld innan verkställbar dom föreligger. Tidigare föreskrevs, i 19 § punkt

22 strafflagens promulgationslag, att häktad inte fick hållas tillsammans

med den som undergick straffarbete eller fängelse. Denna bestämmelse

upphävdes, när 1958 års behandlingslag trädde i kraft. Visserligen upptogs

inte någon motsvarighet till bestämmelsen i den nya lagstiftningen, men

förarbetena tyder inte på att man ville ta avstånd från regeln.

Grundsatsen att häktade skall hållas avskilda från dömda är upptagen

i regler angående behandlingen av fångar, Standard minimum rules for the

treatment of prisoners, som Förenta Nationernas ekonomiska och sociala

råd har godkänt år 1957. 1 dessa regler, som har karaktären av rekommendationer,

anges att olika kategorier av fångar skall hållas i skilda anstalter

eller skilda avdelningar i anstalt med hänsyn bl. a. till anledningen till frihetsberövande!.

Sålunda skall fångar som inte är dömda hållas skilda från

dem som är dömda. Reglerna anger inledningsvis bl. a. att de inte är avsedda

att hindra experiment och försök, om dessa stämmer överens med grunderna

för reglerna och söker främja ändamålet med reglerna som helhet, och att

det alltid är riktigt att tillåta avsteg från reglerna i denna anda. Grundsatsen

har också kommit till uttryck i en konvention om medborgerliga och politiska

rättigheter, som år 1966 har antagits av Förenta Nationernas generalförsamling

och gjorts tillgänglig för ratificering. I konventionen har tagits

upp en regel att åtalade personer, som är berövade friheten, skall hållas avskilda

från dömda utom under särskilda omständigheter (save in exceptional

circumstances).

Det nu sagda avser förvaringen av häktade som skall undergå eller har

undergått rättspsykiatrisk undersökning. Beträffande behandlingen gäller

liksom för andra häktade bestämmelserna i 1958 års behandlingslag. I kungörelsen

den 25 april 1958 (nr 214) angående tillämpningen av 1958 års

behandlingslag ges ytterligare föreskrifter om behandlingen.

I 4 § 1958 års behandlingslag föreskrivs att mer än en person inte får

förvaras i varje rum, om det inte är nödvändigt av utrymmesskäl eller påkallas

av annan särskild anledning. Enligt tillämpningskungörelsens 4 §

skall den som är farlig för annans personliga säkerhet hållas skild från övriga

intagna. Vidare skall såvitt möjligt förhindras att förbindelse äger rum

mellan intagna som kan antas påverka varandra i mål eller ärende som är

anhängigt vid domstol eller annan myndighet. Det skall också i övrigt eftersträvas

att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt

inflytande av annan intagen. Enligt 6 § nämnda lag får arbete inte

åläggas häktad, men denne får utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar

eller som eljest kan beredas honom, om det kan ske utan olägenhet.

Om häktad som är intagen i fångvårdsanstalt vill arbeta, skall enligt

8 § tillämpningskungörelsen föreståndaren söka bereda honom lämpligt arbete.

För arbete som kriminalvårdsstyrelsen tillhandahåller utgår ersättning

enligt styrelsens bestämmelser.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I fråga om behandlingen av dem som har dömts till fängelse, ungdomsfängelse

eller internering ges bestämmelser i lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt (i det följande benämnd 1984 års behandlingslag).

Vissa frågor om arbete och fritid beträffande dem som har dömts

till fängelse och som är intagna i sluten anstalt regleras i 45—48 §§. I dessa

regler föreskrivs bl. a. följande. Intagen skall i regel arbeta tillsammans med

en eller flera andra intagna. Han får dock hållas till arbete i enrum, om det

av särskild anledning finnes erforderligt. Under fritid får intagen delta

tillsammans med andra intagna i undervisning, gudstjänst, utomhusvistelse,

gymnastik och dylikt, om inte särskilda skäl är däremot. Om det finnes kunna

ske utan fara för menlig påverkan, får intagen också i övrigt tillbringa

fritiden eller del av fritiden tillsammans med en eller flera andra intagna.

I den mån annat inte följer av vad som sägs i 45 och 46 §§ bör intagna hållas

skilda från varandra. Om intagen önskar arbeta eller tillbringa fritid i

enrum, får det inte vägras honom, såvida inte synnerliga skäl är däremot.

Lämpligt arbete skall anvisas intagen. I 48 § ges vissa ytterligare föreskrifter

angående arbete. Det anges bl. a. att hänsyn bör tas till den intagnes håg

och fallenhet vid valet av arbete.

3.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls att en varaktig förbättring av förhållandena

inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet förutsätts

komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan genomförs och

att man kan utgå från att undersökningsarbetet då kommer att effektiviseras

i hög grad.

Det konstateras i promemorian vidare att det f. n. råder överbeläggning

vid de psykiatriska avdelningar som skall anses utgöra rättspsykiatriska

kliniker och de allmänna häkten som finns i anslutning till dem. I synnerhet

gäller detta vid fångvårdsanstalten Långholmen. Detta beror självfallet

till stor del på det stora antalet undersökningsfall. En bidragande orsak

till överbeläggningen är emellertid också att det under senare tid har

förekommit, att ett jämförelsevis stort antal dömda som är intagna i fångvårdsanstalt

har behövt psykiatrisk vård eller varit svårhanterliga och därför

har förts över till de psykiatriska avdelningarna för vård eller observation.

Överbeläggningen på klinikerna och därtill anslutna allmänna häkten

gör att förhållandena blir svåra för exspektanterna. Överbeläggningen medför

också problem för undersöknings- och vårdpersonalen.

Av promemorian framgår att de svåra förhållanden som råder har föranlett

att inom justitiedepartementet har tagits under övervägande att öppna

möjligheter för häktade exspelctanter att få tillbringa den tid, som de

väntar på undersökning, på annat ställe inom kriminalvården än på nuvarande

rättspsykiatriska kliniker och därtill anknutna allmänna häkten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Det har därvid ansetts föreligga skäl att införa en ordning varigenom häktade

exspektanter — under förvaring i fångvårdsanstalt — ges i huvudsak

samma möjligheter till arbete och gemenskap som andra i anstalten intagna.

För detta talar främst att bättre förhållanden därigenom kan erbjudas

vissa häktade som annars under sysslolöshet och isolering får vistas länge

på klinik eller i allmänt häkte i anslutning till klinik. Ett viktigt skäl är

också att en sådan ordning kan medföra lättnader i den överbeläggning som

råder på klinikerna.

En ordning som den nu skisserade innebär enligt vad som uttalas i promemorian

ett avsteg från principen att häktade inte bör förvaras tillsammans

med för brott dömda personer. Emellertid anses starka skäl tala för

ett sådant avsteg. I nuvarande läge torde den häktade i regel komma att

uppfatta det som en förbättring av sin situation, om han flyttas från klinik

(häkte) till fångvårdsanstalt och där får ta del i arbete och umgänge med

andra intagna. Det är också att märka att tanken är att förflyttning inte

skall få ske, om den häktade motsätter sig det eller om en förflyttning av

andra skäl framstår som olämplig.

Förvaring av häktade tillsammans med dem som undergår frihetsstraff

medför att anstaltspersonalen får tillämpa olika behandlingsregler för olika

kategorier av intagna. Detta torde enligt promemorian inte föranleda

större svårigheter. Vid varje tidpunkt kommer ju endast ett begränsat antal

häktade exspektanter att förvaras i en anstalt tillsammans med intagna

som undergår straff.

I enlighet med det anförda har i promemorian tagits upp förslag till nya

bestämmelser i LRU och 1958 års behandlingslag i syfte att möjliggöra att

vissa häktade exspektanter skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt under

delvis samma villkor som andra där intagna. Bestämmelserna är upptagna

i en ny paragraf i förstnämnda lag, betecknad 7 a §, och i ett nytt andra

stycke av 12 § i behandlingslagen. De nya bestämmelsernas lydelse framgår

av bilaga 1.

I den föreslagna 7 a § LRU anges i första stycket till en början i vilka

fall den nya ordningen skall kunna komma i fråga. Det skall vara fråga

om sådana fall som avses i 7 § första stycket, dvs. fall där den misstänkte

som häktad skall undergå rättspsykiatrisk undersökning vid klinik eller

annorstädes. De nya bestämmelserna skall hli tillämpliga oberoende av om

den misstänkte har flyttats till klinik eller förvaras i allmänt häkte. Vidare

skall förutsättningen för tillämpning av paragrafen vara att det kan

förutses att avsevärt dröjsmål med undersökningens början kommer att

föreligga. Avsevärt dröjsmål torde — mot bakgrunden av 4 § andra stycket

i lagen — få anses vara för handen, om undersökningen inte kan inledas

inom omkring 14 dagar från det beslutet om undersökningen har inkommit

till kliniken. År dröjsmålet kortare, torde praktiska skäl tala emot att exspektantens

förhållanden ändras.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I fråga om förvaringen och behandlingen av den häktade är avsikten enligt

förslaget att den häktade skall förvaras i fångvårdsanstalt och därvid

ges tillfälle till arbete och samvaro med andra intagna. I enlighet härmed

anges i den föreslagna bestämmelsen, att den misstänkte skall under förvaring

i fångvårdsanstalt vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§

1964 år behandlingslag i tillämpliga delar. Dessa bestämmelser anger vad

som skall gälla i fråga om arbete och tillbringande av fritid när det gäller

dem som undergår fängelse. Bestämmelsernas innehåll är sådant att det blir

möjligt att ta hänsyn till de särskilda omständigheter som kan föreligga i

fråga om häktade som förvaras på fångvårdsanstalt i här avsedda fall. Sålunda

blir som huvudregel gällande att den häktade skall arbeta tillsammans

med en eller flera andra intagna och att han skall tillbringa fritiden

tillsammans med dem, men det finns också utrymme att göra undantag i

dessa avseenden under särskilda förhållanden. Behandlingen av häktade

kan sålunda nyanseras efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det

anses inte föranleda några olägenheter om de nu nämnda bestämmelserna

tillämpas även när den häktade förvaras i ungdomsanstalt eller i interneringsanstalt

(jfr. 53 § andra stycket, 54 § första stycket och 58 § 1964 års

behandlingslag).

I promemorian framhålls, att hänvisningen inte omfattar 23 § tredje stycket

1964 års behandlingslag, som föreskriver principiell arbetsskyldighet.

I detta avseende gäller sålunda regeln i 6 § 1958 års behandlingslag som

innebär att den häktade inte får åläggas arbete men äger utföra sådant om

han själv vill det. Genom att i den föreslagna bestämmelsen förutsätts att

den misstänkte har samtyckt till förvaring i fångvårdsanstalt under de villkor

som här är i fråga, får han också antas vara villig att utföra sådant arbete

som kan beredas honom i anstalten. Skulle han sedermera vägra att

utföra arbete, utgör detta skäl att med stöd av andra stycket andra punkten

i den föreslagna paragrafen avbryta den här aktuella förvaringen och överföra

honom till förvaring i ordinär ordning. Självfallet är den häktade inte

underkastad de bestämmelser om disciplinära åtgärder som finns i 9 kap.

i 1964 års behandlingslag.

I fråga om rätten till ersättning för arbete som den häktade utför blir

8 § andra stycket i 1958 års behandlingskungörelse tillämplig. Ersättning

skall sålunda utgå enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar.

Det synes lämpligt att ersättningen utgår enligt samma normer som

gäller enligt 8 kap. i 1964 års behandlingslag beträffande dem som i berörd

fångvårdsanstalt utför samma arbete som den häktade.

Av den föreslagna bestämmelsen följer att den häktade i andra avseenden

än dem som regleras i 44—48 §§ i 1964 års behandlingslag skall vara

underkastad de regler som gäller i fråga om behandlingen av häktade i allmänhet.

För att förvaring under sådana villkor som nu har berörts skall komma

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

till stånd fordras enligt den föreslagna paragrafen ett särskilt förordnande.

Det förutsätts att sådant meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman

inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Det anses lämpligt

att beslutanderätten åtminstone i viss utsträckning delegeras till lokala organ,

eftersom därmed kan uppnås snabbast möjliga handläggning.

I promemorian uttalas att en allmän lämplighetsbedömning bör föregå

förordnandet. Vid denna bedömning får hänsyn tas till den häktades personliga

förhållanden (ålder, hälsa, arbetsförmåga m. m.), till arten av den

brottslighet som han är misstänkt för och till eventuell flyktfara. Det skall

prövas vilka möjligheter som finns att placera den häktade exspektanten

på en med hänsyn till hans förhållanden lämplig fångvårdsanstalt. Inom

anstalten bör sålunda förekomma sådant arbete som passar för den häktade.

Vidare bör det vara en anstalt vars normala klientel är sådant att det

varken från den överflyttades egen synpunkt eller i övrigt framstår som

olämpligt att han förs dit.

I den föreslagna paragrafens första stycke föreskrivs ytterligare, att förordnande

om förvaring i fångvårdsanstalt får meddelas endast om undersökningsläkaren

begär det samt den misstänkte och åklagaren samtycker

därtill. Det har ansetts lämpligt att initiativet till förvaring i fångvårdsanstalt

i nu avsedda former skall tas av undersökningsläkaren, eftersom denne

bäst kan bedöma om det från medicinska synpunkter är lämpligt och möjligt

med förvaring på annat håll än i kliniken eller i allmänt häkte, som är

anknutet till kliniken. För att förvaring under nu ifrågavarande villkor

skall få ske bör ovillkorligen krävas att den misstänkte själv samtycker

därtill. Har han försvarare, bör tillfälle beredas även denne att yttra sig.

Ytterligare måste krävas att åklagaren samtycker till förflyttningen. Detta

är påkallat för att man skall förvissa sig om att förvaring i här avsedda

former inte skapar sådana risker som häktningen i det enskilda fallet är

avsedd att förebygga, främst riskerna att bevis undanröjs eller att sakens

utredning försvåras på annat sätt. Att åklagaren inkopplas motiveras vidare

av att han bör bedöma i vad män den häktade under vistelsen i fångvårdsanstalt

skall äga sända eller ta emot brev, ta emot besök eller läsa

tidningar m. in. (jfr. 8 § 1958 års behandlingslag och 9 § kungörelsen angående

tillämpningen av denna lag). Åklagaren bör kunna förbinda sitt

samtycke med villkor att den misstänkte inte förvaras på samma anstalt

som annan vilken är misstänkt i samma mål.

I den föreslagna paragrafens andra stycke behandlas de fall då den misstänkte

skall föras från fångvårdsanstalten till kliniken eller till allmänt

häkte i anslutning till denna. I första hand skall sådan överflyttning självfallet

ske så snart undersökning kan inledas. Genom bestämmelser av

Kungl. Maj :t bör föreskrivas, att chef för rättspsykiatrisk klinik eller undersökningsläkare

skall underrätta styresmannen för anstalten så snart

det kan förutses att undersökningen av den häktade kan inledas. Det måste

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

vara ett ovillkorligt krav att undersökningens igångsättande inte fördröjs

genom förvaringen på fångvårdsanstalt.

Enligt samma stycke andra punkten skall förvaring som här avses avbrytas

om särskilda skäl i annat fall föranleder det. Sådana särskilda skäl

kan enligt promemorian vara att den misstänkte inte önskar bli kvar på

anstalten eller inte vill delta i arbetet där eller tillbringa sin fritid tillsammans

med Övriga intagna. Den misstänkte bör dock inte anses ha en ovillkorlig

rätt att närhelst han önskar bli återförd till klinik resp. allmänt häkte.

Frågan om sådant återförande får bedömas under hänsynstagande till

samtliga förhållanden i saken, sålunda inte endast den misstänktes önskemål

och skälen härför utan även de praktiska förhållandena, såsom möjligheten

att ordna återflyttning på ett praktiskt sätt, frågan om plats i klinik

samt möjligheterna att fortsätta förvaringen på fångvårdsanstalt på ett tillfredsställande

sätt.

Ett annat särskilt skäl att aterföra den häktade trots att undersökningen

ännu inte kan inledas är att den häktade visar sig vara i behov av vård av

psykiater och att sådan vård inte kan beredas honom vid fångvårdsanstalt.

När återförande bör ske av skäl som avses i andra stycket andra punkten,

anses detta lämpligen kunna beslutas genom att det förordnande som

hai meddelats med stöd av första stycket återkallas. Därmed blir placeringsreglerna

i 7 § första stycket åter tillämpliga.

Beslut som innebär att förordnande enligt första stycket återkallas bör

enligt promemorian meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman

inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Eftersom behov av sådan

återkallelse kan uppkomma hastigt, t. ex. av hälsoskäl, torde delegering

av beslutanderätten vara befogad i större utsträckning än när det gäller

förordnande enligt första stycket. Det bör inte vara uteslutet att lägre instans

än den som har meddelat sådant förordnande beslutar om återkallelse.

Slutligen anges i den föreslagna paragrafen att talan mot beslut som avses

i paragrafen inte får föras i annat fall än da det påstås att beslut enligt

paragrafens första stycke har meddelats i strid mot första stycket sista

punkten, dvs. utan framställning av undersökningsläkaren eller samtycke

av den misstänkte eller åklagaren. I övriga fall anses behov av besvärsrätt

inte föreligga.

Kompletterande föreskrifter beträffande behandlingen av häktade exspektanter

som förvaras i fångvårdsanstalt på sätt förutsätts i den föreslagna

paragrafen bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med socialstyrelsen.

I 1958 års behandling slag bör enligt promemorian tas in eu erinran om att

särskilda bestämmelser gäller i fråga om behandlingen av sådana häktade

som har berörts i det föregående. En sådan erinran kan tas in som ett andra

stycke i 12 § nämnda lag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

15

3.3. Remissyttrandena

Flera remissinstanser berör den allmänna bakgrunden till

promemorieförslagen, nämligen de dröjsmål som förekommer med rättspsykiatriska

undersökningar, och betonar behovet av åtgärder som kan leda

till förbättringar. Uttalanden i den riktningen görs av bl. a. Föreningen Sveriges

häradshövdingar och stadsdomare, JO, RÅ, ungdomsfängelsenämnden

och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Långholmen.

Remissinstansernas allmänna inställning till förslagen är att

dessa tillstyrks eller lämnas utan erinran av de allra flesta. Av yttrandena

i den delen kan nämnas följande. Socialstyrelsen anför att möjligheterna

för häktade exspektanter att erhålla arbete och gemenskap med

dem som undergår påföljd måste anses medföra gynnsammare förhållanden

i undersökningssituationen än om de förvaras isolerade i enkelrum under

längre tid. Många exspektanter torde fördra väntetiden bättre, om de får

sådana möjligheter som har föreslagits i promemorian. RÅ anser att förslaget

innebär en betydande förbättring. Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare framhåller att förslaget innebär avsteg från den

hittills tillämpade grundsatsen att häktad inte bör förvaras tillsammans

med personer som har dömts för brott. Föreningen anser dock att detta

inte bör inge betänkligheter, eftersom för överförande till fångvårdsanstalt

skall fordras medgivande av den misstänkte och åklagaren. Rikspolisstyrelsen

antar att förslaget i någon mån kommer att minska den deprimerande

effekten av väntetiden.

Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda

anser att frågan om häktade exspektanter skall få arbeta i gemenskap med

intagna som undergår påföljd är alltför komplicerad för att kunna besvaras

kategoriskt och att bedömning måste ske från fall till fall. Han finner dock

att det skulle vara värdefullt om möjlighet finns att placera en häktad

exspektant på avdelning för dömda och bereda honom arbete i anstaltens

verkstäder. Att placera häktad bland dömda bör dock ske bara i yttersta

nödfall. Kommittén för anstalt sbehandling inom kriminalvården finner det

angeläget understryka att den föreslagna bestämmelsen bör ses som ett

provisorium i avvaktan på att väntetiderna kan nedbringas till föreskrivna

sex veckor.

Kriminalvårdsstyrelsen ställer sig tveksam till förslaget och framför

vissa invändningar. Styrelsen framhåller att gällande lag inte innehåller

något uttryckligt förbud mot att förvara häktade tillsammans med dömda.

Detta innebär inte att grundsatsen att dessa kategorier skall förvaras var

för sig har ansetts vara av mindre vikt. Styrelser! påpekar att samma grundsats

är upptagen i de inom Förenta Nationerna antagna Standard minimum

rules för the treatment of prisoners. Styrelsen finner att värdet av att en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

häktad samtycker till vistelse i gemenskap med dömda påverkas av det

eller de alternativ som har erbjudits den häktade och att medgivandet dessutom

bör ses mot bakgrund av att domstol har funnit anledning låta undersöka

den häktades psykiska tillstånd. Enligt styrelsens mening motiverar

därför inte medgivandet att man frångår den tidigare nämnda grundsatsen

annat än om de eftersträvade fördelarna inte kan vinnas på annat sätt. Därvid

nämner styrelsen möjligheten att vid Långholmsanstalten anordna en

specialavdelning för häktade exspektanter, som känner behov av arbete och

fritidssysselsättning tillsammans med andra.

Enligt styrelsens mening skulle en lösning efter riktlinjerna i promemorian

medföra beaktansvärda problem för anstaltspersonalen, som skall tilllämpa

olika behandlingsregler för häktade och andra intagna. Den olika

behandlingen skapar problem även bland de intagna. Om de föreslagna bestämmelserna

anses nödvändiga trots styrelsens betänkligheter, bör bestämmelserna

utformas på sådant sätt att det framgår att de avser endast den

nuvarande speciella situationen och att de är tidsbegränsade. Det bör överlämnas

åt Kungl. Maj :t att avgöra om och när bestämmelserna skall börja

tillämpas.

Förslaget avstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, i första

hand av principiella skäl. Hovrätten framhåller att förslaget utgår från att

dröjsmål kan få förekomma med själva påbörjandet av undersökning. Även

om det rent faktiskt går till så, är det enligt hovrättens mening inte godtaget

i lag. Häktad, som skall undersökas vid klinik, skall överföras dit

så snart det lämpligen kan ske, varefter klinikchefen torde ha ansvaret för

honom. Hovrätten anser det vara av vikt att detta ansvar och socialstyrelsens

överordnade ansvar för undersökningarnas bedrivande inte förringas

genom ett beslut av kriminalvårdsstyrelsen av innebörd att undersökningen

inte anses påbörjad. Även om undersökningsläkaren inte hinner ta itu med

den medicinska bedömningen, kan förberedande observationer och andra

åtgärder som ankommer på biträdande personal genast inledas. Undersökningstiden

bör därför kunna få ett meningsfullt innehåll redan från början.

Hovrätten finner förslaget väcka allvarliga betänkligheter. Om nämnda

principiella invändning inte godtas, har hovrätten i sak visserligen inte något

att erinra mot förslaget men kan inte finna att lagändring behövs för

att de i promemorian angivna principerna för placering och behandling

skall kunna tillämpas. Erforderliga bestämmelser torde enligt hovrätten

kunna meddelas i administrativ ordning.

F örslaget att häktad exspektant under väntetiden skall kunna förvaras

i fångvårdsanstalt förklarar sig ungdomsfängelsenämnden biträda

även såvitt avser att en häktad skall kunna överföras till ungdomsanstalt.

Nämnden anför att detta i praktiken torde komma att befinnas lämpligt

i fall där det med hänsyn till den tilltalades ungdom framstår som sanno
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 196!)

17

likt att han, om han döms till frihetsberövande påföljd, kommer att dömas

till ungdomsfängelse. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten

i Malmö finner det mindre lämpligt att placera häktade undersökningsfall

i andra anstalter än centralanstalter, eftersom i sådant fall den

psykiatriska tillsynen måste bli mycket sämre och testning in. in. som behövs

för undersökningen inte kan ske. Enligt klinikchefens mening bör

därför häktad endast i nödfall placeras på annan anstalt än centralanstalt.

Kriminalvårdsstyrelsen anför att tillgång till psykiater måste finnas på den

anstalt till vilken undersökningsfält hänvisas. Liknande uttalande görs av

chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda.

Svenska Vårdpersonalförbundet, som anser att tillsynen över de häktade

undersökningsfallen kan bli besvärlig, förklarar sig förutsätta att de anstalter

som kan komma i fråga för omhändertagande är av typen Kumla,

Österåker, Norrtälje, Tidaholm, Hall och Mariefred. Kammaråklagaren Edlund

framhåller i fråga om placeringen av häktade narkotikamissbrukare

att dessa inte torde ha några större svårigheter att skaffa narkotika på en

allmän fångvårdsanstalt, medan svårigheterna synes vara större på de rättspsykiatriska

klinikerna.

Förslaget i promemorian att förordnande enligt 7 a § LRU skall få meddelas

endast på undersökningsläkarens begäran kritiseras

av socialstyrelsen och chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten

Långholmen. Klinikchefen anför att den enskilde undersökningsläkaren

knappast kan överskåda läget vid undersökningsavdelningen, i synnerhet

inte om det är en extraläkare som mot särskilt arvode skall utföra

undersökningen. Därför bör klinikchefen eller dennes ställföreträdare och

inte undersökningsläkaren ta initiativ till att en häktad skall förvaras i

fångvårdsanstalt. Socialstyrelsen anser också att initiativet bör tas av klinikchefen.

Förslaget om krav på samtycke av den misstänkte och

åklagaren har mött bara instämmanden i remissyttrandena. JO betonar

att den häktade bör ha möjlighet att samråda med sin försvarare. Länsåklagaren

i Värmlands län anför att detta bör anges i lagtexten.

JO vill vidare i fråga om åklagarens samtycke understryka att häktningens

effekt som processuell säkerhetsåtgärd inte får riskeras och att det

därför är av vikt att åklagarens prövning inte blir slentrianmässig. Kammaråklagaren

Edlund uppger att det i en stor del av de mål, vari rättspsykiatrisk

undersökning har beslutats, är av vikt med kontroll av kommunikationen

mellan den häktade och omvärlden för att undvika att den misstänkte

ändrar bevisläget. Genom kravet på åklagarens samtycke till att en

häktad placeras på allmän fångvårdsanstalt är intresset härav beaktat. Edlund

påpekar dock att åklagaren saknar kännedom om vilka personer som

är intagna på den fångvårdsanstalt där den häktade avses bli placerad.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Frågan om återkallande av förordnande tas upp av ett

par remissinstanser. Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten

Härianda föreslår att chefen för den fångvårdsanstalt, vari den

häktade förvaras i väntan på rättspsykiatrisk undersökning, får möjlighet

att återsända den häktade till kliniken eller häktet, om det skulle visa sig

direkt olämpligt att förvara honom i fångvårdsanstalten. Föreningen Sveriges

åklagare anser att åklagarens samtycke till att en häktad förvaras i

fångvårdsanstalt bör kunna återkallas. Exempelvis kan risken för att bevis

undanröjs eller sakens utredning på annat sätt försvåras aktualiseras efter

att den häktade har överförts till anstalten. Föreningen förordar därför att

i 7 a § andra stycket tilläggs att förordnande om förvaring av häktad i

fångvårdsanstalt omedelbart skall återkallas, om åklagaren begär det.

En del mer detaljbetonade påpekanden av remissinstanserna berörs i specialmotiveringen.

Slutligen kan nämnas, att några remissinstanser berör frågan om förhållandena

inom undersökningsväsendet kan väntas bli bättre sedan 1961 års

organisationsplan har genomförts. Kriminalvårdsstyrelsen anser att risk

föreligger att antalet beräknade platser på de nya klinikerna inte räcker till.

Styrelsen finner vidare angeläget att få klarlagt om inte endast vistelse i

häkte utan även vistelse på psykiatrisk klinik kan anses erbjuda sämre förvaringsformer

än vistelse i fångvårdsanstalt i gemenskap med andra intagna.

Om så skulle vara fallet, finns enligt styrelsen anledning till överväganden

som går längre än de som har redovisats i promemorian. Frågan synes nämligen

då böra påverka klinikernas framtida utformning, såvida inte väntetiderna

med visshet kan väntas nedgå snart. Cheferna för rättspsykiatriska

klinikerna vid fångvårdsanstalten i Malmö och vid fångvårdsanstalten Härlanda

anser att man även i den nya organisationen kan få svårigheter att bemästra

situationen. — Yttrandena i dessa delar har överlämnats till socialdepartementet,

där arbete med den nya organisationens genomförande pågår.

4. Avräkning av Iiäktningstiå när ungdomsfängelse eller internering ådöms

4.1. Gällande rätt

Om någon döms till fängelse på viss tid i mål, vari han har hållits häktad,

kan domstolen enligt 33 kap. 3 § första stycket BrB förordna att straffet

skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde

har hållits i häkte. Detsamma gäller då någon döms till böter, suspension

eller disciplinstraff.

Någon motsvarande bestämmelse om avräkning av häktningstid finns inte

för det fall att häktad döms till ungdomsfängelse eller internering.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

19

4.2. Departementspromemorian

I departementspromemorian framhålls, att den som har hållits häktad

under lång tid för att rättspsykiatrisk undersökning skall genomföras och

som därefter döms till ungdomsfängelse eller internering ofta upplever det

som en orättvisa att den tid varunder han har hållits häktad för undersökningen

inte tillgodoräknas honom. Denna tid kommer ofta att för honom

framstå som en extra strafftid.

Det låter sig enligt promemorian sägas, att i berörda fall en avräkningsregel

som förkortar minimitiden för anstaltsvård är av diskutabelt värde.

Påföljdernas natur är ju sådan att anstaltsbehandlingen kan befinnas böra

pågå betydligt längre än minimitiden, och i så fall får den intagne inte

någon nytta av en avräkningsregel. Emellertid bör inte bortses från den

realiteten att det för den dömde är av alldeles central betydelse vilken dag

övergången till vård utom anstalt tidigast kan komma i fråga. När längden

av frihetsberövandet ökas på grund av dröjsmålen inom det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet, är det förståeligt om den berörde anser sig orättmätigt

drabbad av att samhällets resurser på detta område inte räcker till

för alt laga tid för undersökningens genomförande skall kunna iakttas.

Det synes därför befogat att pröva om det inte är möjligt att undvika att

dröjsmålen med rätt spsykiatri ska undersökningar leder till — från den

berördes synpunkt — »onödig strafftid».

Mot bakgrunden av nu anförda synpunkter tas i promemorian upp fråga

om att beträffande den, som har dömts till ungdomsfängelse eller internering

och såsom häktad har undergått rättspsykiatrisk undersökning, införa

en avräkningsregel, som i viss mån liknar den som finns i 33 kap. 3 § första

stycket BrB. En sådan avräkningsregel anses motiverad endast för fall där

vänte- och undersökningstiden har överstigit den tidsfrist på sex veckor

för avgivande av undersökningsutlåtande som föreskrivs i 4 § andra stycket

andra punkten LRU. En avräkningsregel av ifrågavarande art torde kunna

betraktas som ett provisorium, i avvaktan på att det blir möjligt att regelmässigt

avge undersökningsutlåtanden inom sexveckor.

Om avräkningen sålunda automatiskt skall avse den tid varmed utlåtandet

har fördröjts, finns det inte anledning att låta avräkningen bli beroende

av domstols beslut. Lagtekniskt synes det lämpligare att avräkning

föreskrivs i de bestämmelser som avser beräkning av strafftid och annan

tid för straffrättsligt frihetsberövande.

Av 22 § 1964 års behandlingslag följer att för beräkning av minimitiderna

för vård i anstalt vid ungdomsfängelse resp. internering gäller de bestämmelser

som avser beräkning av tid för fängelse och som finns i 3 kap. i samma

lag. Det synes lämpligt att införa ifrågavarande avräkningsregel som

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

ett andra stycke i 22 § och sålunda anknyta den till gällande bestämmelse

om beräkning av tid för ungdomsfängelse och internering.

Den föreslagna avräkningsregeln avses bli tillämplig när någon har dömts

till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har hållits häktad

och undergått rättspsykiatrisk undersökning. Regeln innebär att avräkning

skall ske för tid motsvarande den varmed den fastställda sexveckorsfristen

för avgivande av utlåtande över undersökningen har överskridits. Därvid

anges — i viss mån efter mönster av den formulering som nu finns i 17 §

första stycket andra punkten i 1964 års behandlingslag — att avräkningen

skall ske vid fastställande av den dag som är av betydelse för tillämpning

av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 § BrB. I promemorian anmärks, att det inte

är möjligt att föreskriva att avräkningen skall ske vid fastställande av

dag då frigivning från anstalt tidigast kan ske, eftersom minimitiden enligt

29 kap. 4 § BrB inte är absolut bestämd.

Avgörande när det gäller att bestämma vilken tid som i förekommande

fall skall avräknas blir dels tidpunkten för sexveckorsfristens utgång, dels

tidpunkten för avgivandet av undersökningsutlåtandet till domstolen. Avräkning

skall ske för den tid som har förflutit mellan dessa båda tidpunkter,

dock endast i den mån den dömde under denna tid varit häktad.

Beräkningen av tiden för vård i anstalt vid dom på ungdomsfängelse

eller internering görs i första hand av ungdomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden

(29 kap. 5 § och 30 kap. 6 § BrB). Avräkning enligt den

nu föreslagna regeln kommer därför också att få verkställas av dessa nämnder.

För att det skall kunna bestämmas huruvida avräkning över huvud

taget skall ske och, i förekommande fall, vilken tid som skall avräknas är

det nödvändigt, att vederbörande nämnd får upplysningar om de för avräkningen

relevanta tidpunkterna. Det bör ankomma på den domstol som

har dömt i målet att se till att ungdomsfängelsenämnden resp. interneringsnämnden

erhåller de uppgifter som behövs för tillämpning av den föreslagna

avräkningsregeln. En ändring i kungörelsen den 6 november 1964 (nr

635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. som klarlägger

detta blir aktuell, om förslaget genomförs.

4.3. Remissyttrandena

Den allmänna inställningen till en avräkningsregel av föreslagen

innebörd för dem som har dömts till ungdomsfängelse eller internering

är att förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott

som alla remissinstanser. Av de allmänna uttalanden som har gjorts kan

nämnas följande. JO finner förslaget i promemorian mycket elegant och

tilltalande. Han anser att bestämmelsen är av värde inte endast som ett

provisorium i avvaktan på att det regelmässigt blir möjligt att avge utlåtanden

inom sexveckorstiden utan även som en säkerhetsventil för fram
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

tiden. För undvikande av oklarhet bör enligt JO:s mening vid genomförande

av förslaget klart uttalas att domstolarna i framtiden inte bör låta

överskridande av tiden för rättspsykiatrisk undersökning påverka minsta

tidens längd vid dom på internering. Chefen för rättspsykiatriska kliniken

vid fångvårdsanstalten Härianda hälsar förslaget med största tillfredsställelse.

Han framhåller att till ungdomsfängelse eller internering dömda personer

som har genomgått rättspsykiatrisk undersökning upplever det i

följd av undersökningstiden förlängda frihetsberövande! som en orättvisa,

särskilt eftersom undersökningstiderna är olika långa vid olika kliniker.

Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Långholmen

anser att den föreslagna avräkningen av häktningstid kommer att dämpa

missnöjet hos en del undersökningsfält och minska den känsla av orättvisa,

som de erfar i vetskap om att häktningstiden kommer att förlänga deras

frihetsberövande till skillnad från vad fallet är med dem som döms till

fängelse. Rikspolisstyrelsen anser visserligen att de skäl, som har anförts

till stöd för förslaget, inte är helt övertygande men vill dock inte motsätta

sig att den föreslagna bestämmelsen införs. Styrelsen förutsätter härvid att

bestämmelsen inte kommer att medföra ytterligare förlängning av undersökningstiden

för den kategori som det är fråga om i förhållande till andra

undersökningsfall.

Ungdomsfängelsenämnden godtar förslaget, men ifrågasätter om det

egentligen behövs lagändring för ungdomsfängelseklientelets de!. Den i 29

kap. 4 § BrB angivna minimitiden för behandling i anstalt av dem som

har dömts till ungdomsfängelse är nämligen inte absolut. Nämnden äger

sålunda underskrida tiden, om särskilda skäl är därtill. Så sker också i

inte obetydlig utsträckning. Bl. a. har nämnden ansett sig böra ta hänsyn

till de långa dröjsmålen med rättspsykiatri ska undersökningar. Nämnden

har sålunda i fall, då denna väntetid har varit lång, vid beräkning av den

tidigaste dagen för den första utskrivningen regelmässigt tillgodoräknat

den dömde den häktningstid som överskrider omkring två månader. Om

promemorians förslag om förvaring och behandling av häktade undersökningsfall

genomförs, kan skälen för nämndens berörda praxis sägas bli

i någon mån förstärkta. Enligt nämnden kan det givetvis befinnas lämpligt

att denna praxis kommer till uttryck i en direkt lagbestämmelse. Om lagändring

anses erforderlig beträffande internering, synes knappast tillräckliga

skäl föreligga att inte samtidigt reglera båda påföljderna.

Interneringsnämnden intar en i viss mån kritisk inställning till

förslaget. Nämnden vitsordar visserligen att det förekommer att intagna

upplever som en orättvisa att avräkning av häktningstid inte kan ske när

internering ådöms. Nämnden finner det dock tveksamt om enbart de i promemorian

angivna skälen är tillräckliga för att vidta den föreslagna ändringen.

Enligt nämndens mening skulle det vara önskvärt att en något utförligare

diskussion upptas mot bakgrund av syftet med och innebörden av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

ungdomsfängelse och internering. Det torde nämligen vara mera dessa påföljders

art än det tekniska förhållandet att någon absolut gräns för frihetsberövandets

längd inte föreskrivits, som har föranlett att någon motsvarighet

till bestämmelserna i 33 kap. 3 § BrB inte har upptagits för dessa

påföljders del. Såvitt gäller internering bör man inte förbigå frågan huruvida

den avkortning av anstaltsvården, som blir följden av förslaget, kan

tänkas påverka tillämpningen av påföljden. Nämnden medger dock att skäl

onekligen finns för införande av en bestämmelse om avräkning av häktningstid.

Ett par remissinstanser sätter i fråga om avräkningsbestämmelsen — såsom

har skett i förslaget — bör konstrueras som en automatiskt

verkande regel, som det inte ankommer på domstolen att tillämpa.

Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare föreligger

knappast bärande skäl härför. Föreningen anser att också i dessa fall avgörandet

bör ligga hos domstolen, som med beaktande av omständigheterna

i det särskilda fallet får avgöra om avräkning skall ske. Bestämmelsen bör

enligt föreningen intas i 33 kap. 3 § BrB. Hovrätten över Skåne och Blekinge

anser att förslaget att avräkningen skall vara automatisk ger anledning till

frågan om inte detsamma bör gälla i andra fall av avräkning. Det kan enligt

hovrättens mening ifrågasättas om inte automatisk avräkning av häktningstid

bör vara huvudregel och domstols befattning med frågan begränsas

till en möjlighet att utesluta avräkning vid rättegångsmissbruk. Interneringsnämnden

finner det anmärkningsvärt att enligt förslaget obligatorisk

avräkning skall ske vid ungdomsfängelse och internering men inte

i fråga om den som döms till fängelse, där de principiella betänkligheterna

med hänsyn till påföljdens art är mindre.

Vad beträffar den tid som föreslås skola avräknas vid dom

på ungdomsfängelse eller internering anser Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare att bärande skäl knappast föreligger för att

bara den del av undersökningstiden som överstiger i lagen angivna sex

veckor skall avräknas. Föreningen hänvisar till att vid dom på fängelse

avräkning vanligen får ske för hela vänte- och undersökningstiden. Chefen

för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten i Malmö och chefen

för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda ger uttryck

för samma uppfattning.

Några remissinstanser påpekar att en regel om avräkning av väntetid för

rättspsykiatrisk undersökning vid dom på ungdomsfängelse eller internering

bör inbegripa ytterligare en del fall som inte omfattas av

den föreslagna regeln. Synpunkterna i den delen behandlas i specialmotiveringen.

Några remissinstanser anser att en avräkningsregel av ifrågavarande

slag bör omfatta även andra dröjsmål än sådana som föranleds av

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

rättspsykiatrisk undersökning. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser

sålunda att lika starka skäl för avräkning kan föreligga t. ex. om förundersökningen

eller rättegången eljest har dragit ut på tiden utan att detta kan

läggas den dömde till last. Likartade synpunkter anförs av Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare. Interneringsnämnden anför

som exempel att någon, som efter nöjdförklaring har börjat undergå ett

fängelsestraff, av hovrätt efter klagan av åklagaren döms till internering

med minsta tid av ett år. Ett annat fall är att någon, som har dömts till

internering med minsta tid av ett år, fullföljer talan och av hovrätten frikänns

för något brott utan att hovrätten finner skäl ändra påföljden.

5, Departementschefen

5.1. Allmänna synpunkter

Enligt LRU skall rättspsykiatrisk undersökning i brottmål i allmänhet utföras

inom en tid av sex veckor. I verkligheten dröjer det emellertid regelmässigt

avsevärt längre innan en undersökning har hunnit verkställas. I

fråga om häktade har både hela antalet som väntar på att genomgå undersökning

och den del därav som har väntat mer än sex veckor ökat under senare

år. Detta torde främst bero på att tillströmningen av undersökningsfält

har ökat och att de rättspsykiatriska klinikerna har belastats med allt fler

vårdfall, dvs. dömda personer som är i behov av psykiatrisk vård eller observation.

Under år 1968 har dock antalet häktade exspektanter gått ned, såväl

totalt som i fråga om dem som har väntat mer än sex veckor. Enligt senaste

tillgängliga uppgift var antalet väntande häktade 130, varav 62 hade väntat

mer än sex veckor. Samtidigt kunde den genomsnittliga väntetiden för hela

landet beräknas till knappt tre månader. Väntetiden kan dock i vissa fall

bli betydligt längre.

Trots att olika åtgärder har vidtagits under senare år för att förbättra

förhållandena har en varaktig förbättring hittills inte kunnat uppnås. En

sådan har dock förutsatts komma till stånd i och med att 1961 års organisationsplan

för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet genomförs.

Enligt denna plan skall de psykiatriska avdelningar inom kriminalvården

som f. n. tjänstgör såsom rättspsykiatriska kliniker ersättas av fem fristående,

nybyggda kliniker. Vårdfallen inom kriminalvården kommer därefter

inte att belasta undersökningsväsendet. Organisationsplanen beräknas

vara genomförd delvis under 1969 och helt några år in på 1970-talet.

Jag vill nämna att Kungl. Maj :t under det senaste året har vidtagit vissa

åtgärder för att åstadkomma förbättringar inom undersökningsväsendet.

Sålunda har arvodet för rättspsykiatrisk undersökning, som har utförts av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

utomstående läkare, höjts från 1 200 till 1 500 kronor fr. o. m. den 1 november

1967 för att ytterligare stimulera dessa läkare att medverka. Vidare har

vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm inrättats dels en extra överläkartjänst

fr. o. in. den 1 mars 1968 tills vidare t. o. in. juni 1969, dels en kuratortjänst

och två tjänster som kansliskrivare under budgetåren 1967/68 och

1968/69.

Jag är emellertid fullt på det klara med att man inte bör slå sig til! ro med

de förbättringar som kan åstadkommas genom redan beslutade organisatoriska

ändringar. Inom justitiedepartementet pågår f. n. en undersökning av

möjligheterna att genomföra reformer inom rättegångsväsendet som bl. a.

kan komma att medföra en bättre hushållning med resurserna på rättspsykiatrins

område.

I avbidan på att den nya organisationen blir verklighet och de mera ingripande

lagreformer, som kan komma att befinnas befogade, hinner genomföras

finns det emellertid skäl att göra vissa begränsade författningsändringar

som kan förbättra förhållandena för häktade exspektanter.

De förslag som jag nu ämnar lägga fram avser dels förvaringen och behandlingen

av häktade som väntar på att genomgå rättspsykiatrisk undersökning,

dels avräkning av väntetid för häktade som döms till ungdomsfängelse

och internering.

5.2. Förvaring och behandling av häktade exspektanter

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall

förvaras på rättspsykiatrisk klinik. Om undersökningen inte skall utföras

på sådan klinik, skall han i stället förvaras i fångvårdsanstalt eller häkte.

Om behandlingen av häktad som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning

gäller samma bestämmelser som för andra häktade. I fråga om arbete

innebär detta att han inte är skyldig arbeta men får utföra lämpligt arbete

som kan beredas honom, om det kan ske utan olägenhet.

De häktade exspektanterna är med anledning av undersökningen berövade

friheten under lång tid. Deras möjligheter att ägna sig åt meningsfullt

arbete under väntetiden är starkt begränsade. De blir ofta helt sysslolösa.

Vidare är deras tillvaro isolerad, eftersom de såsom häktade i princip hålls

avskilda från omgivningen.

För att minska olägenheterna för häktade som väntar på att genomgå

rättspsykiatrisk undersökning har i departementspromemorian föreslagits

en ordning, enligt vilken sådana häktade skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt

och därvid få arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra i

anstalten intagna. Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

nästan samtliga remissinstanser. Ett par remissinstanser har emellertid

ställt sig kritiska, främst av principiella skäl.

Vad först angår de skäl som talar för ändringar i den föreslagna rikt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Ma j:ts proposition nr 22 år 1969

ningen vill jag understryka, att sysslolösheten och isoleringen utgör påtagliga

problem för de häktade exspektanterna. Dessa problem blir större ju

längre väntetiden är. I fångvårdsanstalt kan erbjudas bättre möjligheter

till arbete och gemenskap än i häkte och på nu befintliga kliniker. Genom

att införa möjlighet att låta häktade exspektanter arbeta och tillbringa fritid

i fångvårdsanstalt tillsammans med andra intagna skulle de nämnda

olägenheterna kunna i viss mån undanröjas. Den föreslagna ordningen skulle

säkerligen också göra den ovisshet och oro som de häktade ofta känner

under väntetiden lättare att uthärda. Jag är därför övertygad om att förslaget

skulle medföra bättre förhållanden än f. n. för de häktade exspektanter,

på vilka bestämmelsen skulle kunna tillämpas. Förslagets genomförande

skulle också minska överbeläggningen på klinikerna och därigenom

bidra till att skapa drägligare förhållanden för dem som är intagna där.

Det är svårt att uttala något närmare i fråga om hur många häktade undersökningsfält

som skulle få direkt nytta av den föreslagna ordningen. Antalet

sammanhänger bl. a. med hur många häktade som väntar på att genomgå

undersökning och hur långa väntetiderna är. Även om det blir ett begränsat

antal som får nytta av nya bestämmelser av föreslagen art, är detta

inte skäl att avstå från en reform.

När det gäller de skäl som kan tala emot den föreslagna ordningen, vill

jag först erinra om att, som har framhållits i departementspromemorian,

det gäller som en allmän princip att häktade skall förvaras åtskilda från

dömda. Kriminalvårdsstyrelsen har betonat vikten av nämnda grundsats

och påpekat alt grundsatsen har kommit till uttryck i regler om fångars behandling,

vilka har godkänts av Förenta Nationernas ekonomiska och sociala

råd. Jag vill framhålla att grundsatsen också är upptagen i en konvention

om medborgerliga och politiska rättigheter, som har antagits av Förenta

Nationernas generalförsamling.

Grundsatsen att inte blanda häktade och dömda bärs upp av tre intressen:

att häktade skall ha förmånligare — i varje fall inte sämre — behandling

än de dömda, att de skall skyddas mot olämpligt inflytande och att

de inte skall behandlas som sakfällda innan dom föreligger. Enligt min mening

bör avsteg från grundsatsen kunna godtas så länge man inte kommer

i konflikt med de intressen som enligt det sagda ligger bakom grundsatsen.

Man kan också anlägga synpunkten att något av berörda intressen kan offras

om ett ännu starkare intresse motiverar detta (t. ex. när — som redan

nu förekommer — dömda, som är i behov av psykiatrisk vård, tas in på

rättspsykiatriska kliniker, där i övrigt häktade förvaras). Mot den nu anförda

bakgrunden vill jag anföra följande.

Förslaget innebär att de häktade exspektanter på vilka den föreslagna

bestämmelsen kommer att tillämpas får bättre förhållanden än de annars

skulle ha och förslagets syfte är just att uppnå en sådan förbättring. Den

föreslagna möjligheten skall inte kunna tillämpas på någon utan att han

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1969

har samtycki till det och hans försvarare har fått tillfälle att yttra sig i saken.

Kravet på samtycke av den häktade och hörande av försvararen utgör

en garanti mot att den häktades förhållanden försämras. Som jag senare

skall beröra närmare är avsikten att de häktade exspektanter som kommer

att förvaras i fångvårdsanstalt enligt den föreslagna bestämmelsen alltjämt

skall vara underkastade föreskrifterna i 1958 års behandlingslag och den

därtill anslutande tillämpningskungörelsen. Bara i fråga om arbete och tillbringande

av fritid skall gälla vad som föreskrivs i 1964 års behandlingslag.

För de häktade exspeldanterna i fångvårdsanstalt kommer alltså att

gälla föreskriften i 4 § nyssnämnda kungörelse att det skall eftersträvas

att intagen, särskilt om han är under 21 år, inte utsätts för olämpligt inflytande

av annan intagen. Rättspsykiatrisk undersökning får beslutas endast

om den misstänkte har erkänt gärningen eller övertygande bevisning har

förebragts för att han har begått gärningen. Detta innebär att domstolen

i allmänhet måste hålla huvudförhandling i målet, om erkännande inte föreligger.

Domstolen är visserligen inte vid målets avgörande bunden av den

bedömning av skuldfrågan som har skett vid beslutet om rättspsykiatrisk

undersökning, men placeringen av en häktad bland dömda kommer dock

att föregås av att domstol har tagit ställning till skuldfrågan. Viktigare i nu

berört hänseende är dock att de häktade exspektanterna inte kommer att

behandlas som dömda och att det inte är fråga om straffverkställighet.

På grund av vad nu har anförts anser jag att det är befogat att göra avsteg

från grundsatsen enligt gällande rätt att häktade och dömda inte skall

förvaras tillsammans. Avsteget från denna grundsats står inte heller i strid

med principerna för de inom Förenta Nationerna godkända reglerna om

fångars behandling. Enligt dessa regler får nämligen sådana avsteg göras,

som står i överensstämmelse med grunderna för reglerna och söker främja

syftet med reglerna. När ställning skall tas till frågan om ratificering av den

av Förenta Nationernas generalförsamling antagna konventionen får prövas

i vad mån den nu ifrågasatta ordningen behöver föranleda ett begränsat förbehåll.

Om man i enlighet med det nu anförda är beredd att göra ett avsteg från

den berörda grundsatsen bör det ske genom lagstiftning. Jag delar alltså

inte den av hovrätten över Skåne och Blekinge framförda uppfattningen att

den föreslagna ordningen kan genomföras på administrativ väg.

Mot förslaget har hovrätten över Skåne och Blekinge vidare invänt att detta

utgår från att dröjsmål kan få förekomma med undersöknings påbörjande.

Hovrätten anser vidare att klinikchefens ansvar för dem som skall undersökas

på klinik och socialstyrelsens överordnade ansvar inte bör förringas

genom ett beslut som innebär att undersökningen inte anses påbörjad.

Hovrätten har framhållit att undersökningstiden kan få ett meningsfullt

innehåll redan från början, eftersom i vart fall förberedande åtgärder som

ankommer på biträdande personal genast kan inledas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

27

Jag finner inte dessa invändningar mot förslaget avgörande. Någon särskild

olägenhet torde knappast följa av att klinikchefen inte har det omedelbara

ansvaret för häktad, som har ansetts kunna förvaras i fångvårdsanstalt

i stället för på klinik. Förvaring i sådan anstalt får givetvis inte

hindra eller fördröja utförandet av beslutad undersökning och inte heller

förberedande åtgärder som kan vidtas före den egentliga undersökningen. I

departementspromemorian har också föreslagits en bestämmelse om skyldighet

för vederbörande klinikchef eller undersökningsläkare att så snart

det är möjligt underrätta styresmannen för fångvårdsanstalten om tidpunkten

för undersökningens inledande.

Om förslaget genomförs kommer olika behandlingsregler att bli tillämpliga

på sådana i fångvårdsanstalt intagna som är häktade och andra i anstalten

intagna. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att detta skulle skapa

problem såväl för fångvårdspersonalen som bland de intagna. Jag kan för

min del inte finna att de smärre problem som kan uppstå bör hindra en sakligt

motiverad förbättring av situationen för de häktade exspektanterna.

Jag anser sålunda i likhet med det helt övervägande antalet remissinstanser

att möjlighet bör öppnas att förvara häktade exspektanter på fångvårdsanstalt

och där låta dem arbeta och tillbringa fritid tillsammans med andra

intagna.

Ett par remissinstanser anser att häktade exspektanter inte bör placeras

på andra anstalter än sådana där det finns tillgång till psykiater. I ett remissyttrande

har anförts att placering på annan anstalt än centralanstalt

bör ske bara i nödfall. En remissinstans har menat att tillsynen på fångvårdsanstalt

över undersökningsfallen kan bli besvärlig, varför endast anstalter

av typen Kumla, Österåker m. fl. bör komma i fråga.

Enligt min mening bör möjligheten att förvara häktade exspektanter på

fångvårdsanstalt inte inskränkas till vissa anstalter eller viss typ av anstalt.

Om en exspektant är i behov av psykiatrisk vård eller tillsyn, vilket

ofta torde vara förhållandet sett mot bakgrund av att beslut har meddelats

om rättspsykiatrisk undersökning, bör han givetvis placeras på en anstalt

där sådan vård eller tillsyn kan beredas honom. Därvid kommer närmast

centralanstalterna i fråga. Om tillsynen över en exspektant väntas bli besvärlig,

får detta beaktas vid prövningen huruvida han bör överföras till

fångvårdsanstalt och i så fall i vilken anstalt han bör placeras. Undantagsvis

bör häktad exspektant kunna förvaras i annan fångvårdsanstalt än allmän

anstalt, t. ex. i ungdomsanstalt.

I departementspromemorian har föreslagits att häktad exspektant som

förvaras i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skall vara underkastad bestämmelserna

i 44—48 §§ 1964 års behandlingslag. Dessa bestämmelser reglerar

vissa frågor om arbete och fritid för dem som undergår fängelse. Förslaget

har i denna del inte mött invändning från någon remissinstans. Jag

har inte någon annan erinran mot förslaget än att 44 §, som avser den som

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

är intagen i öppen anstalt, inte bör tas med. På grund av 45—48 §§ 1964 års

behandlingslag kommer som huvudregel att gälla att den häktade skall arbeta

och tillbringa fritid tillsammans med en eller flera andra intagna. Möjlighet

finns dock att göra undantag härifrån. I andra avseenden än dem som

regleras i nämnda bestämmelser kommer för den häktade att gälla samma

bestämmelser som för häktade i allmänhet. Detta innebär bl. a. att den häktade

inte är skyldig att arbeta. Det bör å andra sidan framhållas att en häktad

exspektant som inte vill arbeta knappast bör komma i fråga för placering

i fångvårdsanstalt.

För att förvaring i fångvårdsanstalt under de villkor om vilka är fråga

skall komma till stånd bör särskilt förordnande därom meddelas. Som har

föreslagits i departementspromemorian bör detta förordnande meddelas av

kriminalvårdsstyrelsen eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen

bestämmer.

Förordnandet bör föregås av en allmän lämplighetsbedömning. Beträffande

denna kan jag hänvisa till vad som har anförts i referatet av departementspromemorian

(3.2. i det föregående).

Enligt departementspromemorian skall förordnande inte få meddelas

utan att undersökningsläkaren har begärt det. Detta har kritiserats av ett

par remissinstanser som anser att initiativet inte bör tas av undersökningsläkaren

utan av klinikchefen. Jag ansluter mig till dessa remissinstansers

uppfattning. Klinikchefen torde nämligen ha den bästa överblicken över

arbetsläget vid kliniken. I fråga om den som skall undersökas på annat

ställe än vid rättspsykiatrisk klinik och därför inte förvaras på klinik bör

dock begäran om förordnande framställas av undersökningsläkaren.

Som villkor för att förordnande skall få meddelas har i promemorian

vidare föreslagits att samtycke har lämnats av den misstänkte och åklagaren.

Detta har mött instämmanden i remissyttrandena. Även jag finner dessa

krav oeftergivliga. Enligt min mening bör dessutom uttryckligen föreskrivas

att försvararen skall få tillfälle att yttra sig.

Det måste vara möjligt att avbryta förvaringen i fångvårdsanstalt även

av annan anledning än att den rättspsykiatriska undersökningen skall inledas.

I departementspromemorian har föreslagits att sådant avbrytande

skall ske om särskilda skäl föranleder det. Beslutet skall ske i form av

återkallande av förordnandet om förvaring och meddelas av kriminalvårdsstyrelsen

eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer.

Chefen för rättspsykiatriska kliniken vid Härlandaanstalten anser att chefen

för den fångvårdsanstalt där den häktade förvaras bör ha rätt att återsända

denne, om det visar sig olämpligt att ha honom på anstalten. Föreningen

Sveriges åklagare har föreslagit att förordnandet omedelbart skall återkallas,

om åklagaren begär det.

Även jag anser det lämpligt att beslut om avbrytande av förvaring — i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

likhet med förordnande om förvaring — skall meddelas av kriminalvårdsstyrelsen

eller tjänsteman inom kriminalvården. Som exempel på anledning

till att förvaringen bör avbrytas kan nämnas att den häktade inte längre

önskar vara i fångvårdsanstalt eller ta del i arbete eller gemenskap med

andra eller att han behöver sådan psykiatrisk vård som inte kan beredas

honom i fångvårdsanstalten. Som har framhållits i departementspromemorian

bör emellertid frågan huruvida förvaringen bör avbrytas avgöras med

hänsvn tagen till alla omständigheter i saken, även till de praktiska förhållandena.

Anstaltschefs uppfattning om olämpligheten att ha viss häktad i

anstalten får beaktas vid den prövning om återkallande av meddelat förordnande

som beslutsberättigad tjänsteman företar. Likaledes får åklagares

begäran om förvaringens avbrytande beaktas inom ramen för sådan prövning.

Åklagarens begäran torde ofta innebära att särskilda skäl föreligger

att återkalla förordnandet.

Såsom framgår av vad jag bar anfört i det föregående är förslagets syfte

att minska olägenheterna av de långa väntetiderna vid rättspsykiatriska

undersökningar av häktade. Kriminalvårdsstyrelsen har ansett att förslaget

bör utformas på sådant sätt att det framgår att bestämmelsen avser

endast den speciella situation som har uppkommit och att de är tidsbegränsade.

Även enligt min mening bör bestämmelsen ses som ett provisorium

i avvaktan på alt förhållandena inom undersökningsväsendet förbättras.

Jag anser dock inte påkallat att detta kommer till uttryck i lagbestämmelsen.

Den föreslagna bestämmelsen bör las in som en ny paragraf i LRU. I 1958

års behandlingslag bör tas in en erinran om att särskilda bestämmelser

gäller om behandlingen av sådana häktade som nu avses.

Kompletterande föreskrifter om behandlingen i fångvårdsanstalt av häktade

exspektanter bör meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med

socialstyrelsen. Bestämmelse härom bör meddelas i tillämpningskungörelsen

till LRU.

5.3. Avräkning av häktningstid när ungdomsfängelse eller internering ådöms

Enligt gällande rätt kan häktningstid inte avräknas för den som döms

till ungdomsfängelse eller internering, medan sådan avräkning kan ske då

någon döms till fängelse på viss tid. Den som har dömts till ungdomsfängelse

eller internering i mål, vari han har varit häktad under lång tid med anledning

av rättspsykiatrisk undersökning, anser sig ofta orättvist behandlad

genom att häktningstiden inte avräknas från påföljden. Den dömde

uppfattar då ofta häktningstiden som en extra strafftid. Det förekommer

dock i viss utsträckning att domstolen uttryckligen förklarar, att den vid

bestämmandet av minsta tidens längd vid internering har tagit hänsyn till

väntetiden.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 22

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

I departementspromemorian har föreslagits att tid för rättspsykiatrisk

undersökning skall avräknas vid ungdomsfängelse och internering, i den

mån undersökningstiden har överstigit sex veckor och den dömde har hållits

häktad under den överskjutande tiden. Förslaget att införa en regel om

avräkning vid ungdomsfängelse och internering har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av så gott som alla remissinstanser. Endast interneringsnämnden

har ställt sig något kritisk. Nämnden anser det önskvärt att frågan

om avräkning tas upp till en något utförligare diskussion mot bakgrund

av syftet med och innebörden av ungdomsfängelse och internering. Nämnden

har dock vitsordat att skäl finns att införa en avräkningsregel.

Det är otillfredsställande att frihetsberövandet för den som döms till

ungdomsfängelse eller internering kan förlängas till följd av att laga tid för

utförande av rättspsykiatrisk undersökning inte kan hållas. Det måste anses

befogat att dröjsmål med sådan undersökning i fråga om den som därunder

har varit häktad får medföra minskning i motsvarande mån av frihetsberövandet

efter domen. Ungdomsfängelsenämnden har uppgett att

nämnden regelmässigt tillgodoräknar den dömde sådant dröjsmål vid beräknande

av minsta tiden i anstalt. Som har nämnts förekommer vidare att

domstol beaktar sådant dröjsmål vid bestämmande av minsta tiden för anstaltsvård

vid internering. Det bör emellertid komma till klart uttryck i lag

att dröjsmålet skall inverka på den ådömda påföljden. Jag delar därför uppfattningen

att det bör införas en regel om avräkning vid ungdomsfängelse

och internering av tid, under vilken den dömde har varit häktad för genomgående

av rättspsykiatrisk undersökning. Mot en sådan regel kan kanske

anföras vissa betänkligheter med hänsyn till påföljdernas art. Syftet med

regeln är emellertid endast att minska olägenheterna av de otillfredsställande

dröjsmålen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Bestämmelsen

bör ses som ett provisorium i avvaktan på att rättspsykiatrisk undersökning

i allmänhet skall kunna utföras inom föreskrivna sex veckor. Om

regeln utformas med beaktande härav bör de principiella betänkligheterna

få vika för de sakliga fördelar som uppnås.

Några remissinstanser har med hänvisning till vad som gäller för fängelse

föreslagit att avräkning skall kunna ske av hela vänte- och undersökningstiden.

Jag anser emellertid inte att avräkningsregeln bör utvidgas utöver

vad som är påkallat med hänsyn till dröjsmålen med undersökningarnas

utförande. Regeln bör därför avse endast den del av tiden som överstiger

i lagen angivna sex veckor. Inte heller är jag beredd att tillmötesgå de

remissinstanser, som har anfört att skäl för avräkning finns också när det

av annan anledning än rättspsykiatrisk undersökning har dröjt innan häktad

har dömts till ungdomsfängelse eller internering. Något behov av en

avräkningsregel torde knappast ha yppats i andra situationer än vid dröjsmål

med rättspsykiatrisk undersökning.

Enligt departementspromemorian skall avräkningen göras av ungdoms
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

fängelsenämnden och interneringsnämnden vid verkställigheten av påföljderna.

Domstolen skall alltså inte förordna om avräkning. Detta har kritiserats

av ett par remissinstanser. Såsom framgår av det tidigare anförda

anser jag att avräkning bör ske endast i den mån laga tid för utförande av

rättspsykiatrisk undersökning överskrids. Å andra sidan bör sådan överskjutande

tid alltid avräknas i den mån den dömde har varit häktad. Vid

sådant förhållande är det enligt min mening enklast och smidigast att avräkningen

får ske på verkställighetsstadiet. Som har föreslagits i departementspromemorian

kan bestämmelsen lämpligen las upp i 1964 års behandlingslag

i det lagrum som avser beräknande av tid för ungdomsfängelse och

internering.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.1

7. De särskilda förslagen

7.1. Förslaget till lag angående ändring i lagen om rättspsykiatrisk undersökning

i brottmål

Bestämmelsen i 7 a § LRU, vilken avser misstänkt som är häktad och som

enligt meddelat beslut skall undergå rättspsykiatrisk undersökning, blir

tillämplig vare sig den misstänkte förvaras på rättspsykiatrisk klinik eller

i allmänt häkte när förordnande skall meddelas.

Med bestämmelsen avses att möjliggöra att häktad i väntan på rättspsykiatrisk

undersökning förvaras i fångvårdsanstalt tillsammans med andra

där intagna. Bestämmelsen tar naturligtvis i första hand sikte på att den

häktade i sådant fall överförs till den fångvårdsanstalt som blir aktuell

för hans del. Ett visst behov kan emellertid föreligga av att låta häktad,

som förvaras på klinik eller häkte i anslutning till fångvårdsanstalt, bo

1 Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen

så när som på eu mindre, redaktionell jämkning i förslaget under 3).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

kvar på kliniken eller häktet men arbeta och tillbringa fritid på själva

fångvårdsanstalten tillsammans med andra där intagna. Så bör kunna ske

inom ramen för bestämmelsen.

Enligt förslaget i departementspromemorian skulle i bestämmelsen anges

att det får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fångvårdsanstalt

vara underkastad 44—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämpliga

delar. RÅ har ansett att avsikten att häktad skall kunna förvaras i fångvårdsanstalt

bör komma till tydligare uttryck, t. ex. genom lydelsen att det

får förordnas att den misstänkte »skall förvaras i fångvårdsanstalt». Lydelsen

av förslaget i departementspromemorian sammanhänger med att häktade

exspektanter redan enligt 7 § första stycket LRU i vissa fall förvaras

i fångvårdsanstalt, dock avskilda från intagna som är dömda. Jag har dock

ansett, att en lydelse i enlighet med vad RÅ har förordat är lämpligare. I bestämmelsen

anges därför att det får förordnas, att den misstänkte skall

förvaras i fångvårdsanstalt och därvid vara underkastad bestämmelserna i

45—48 §§ 1964 års behandlingslag i tillämpliga delar.

Interneringsnämnden har anlagt vissa synpunkter på förslaget i promemorian

att i fråga om behandlingen skall gälla bestämmelser i 1964 års behandlingslag,

vilka avser den som undergår fängelse. Nämnden har framhållit

att bestämmelserna om behandlingen av intagna i 5, 6 och 7 kap.

denna lag är anknutna till ådömd påföljd och inte till vilket slag av anstalt

som den dömde vårdas i. Förslaget stämmer enligt nämndens mening

överens med denna princip i och med att bestämmelser, som avser den som

har dömts till fängelse, blir tillämpliga på häktad, även om han förvaras i

ungdomsanstalt eller interneringsanstalt.

En förutsättning för att förordnande skall få meddelas är enligt den föreslagna

bestämmelsen att det kan förutses komma att dröja avsevärt innan

undersökningen kan inledas. Ett par remissinstanser, länsåklagaren i

Värmlands län och rikspolisstyrelsen, har ansett att uttrycket »dröja avsevärt»,

som var upptaget även i departementspromemorian, är alltför obestämt

och har därför förordat en mera bestämd tidsangivelse. Jag har emellertid

inte ansett det lämpligt att ange någon viss tid för den beräknade

väntetiden. Den minimitid som bör krävas för att förordnande skall kunna

meddelas kan nämligen, om hänsyn tas även till andra, mera praktiska omständigheter,

ställa sig något olika i olika fall. Det valda uttrycket bör ses

mot bakgrund av bestämmelsen i 4 § andra stycket LRU, enligt vilken undersökning

normalt skall utföras inom sex veckor. Avsevärt dröjsmål bör

föreligga, om det kan förutses dröja omkring 14 dagar innan undersökningen

kan inledas.

Som ytterligare förutsättning för att förordnande skall få meddelas föreskrivs

bl. a. att åklagaren samtycker därtill. Från åklagarhåll har under remissbehandlingen

påpekats att åklagaren saknar kännedom om vilka personer

som är intagna i den fångvårdsanstalt, vari den häktade avses bli pla
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

33

cerad. Detta bör dock inte enligt min mening föranleda några olägenheter.

Åklagaren bör nämligen kunna lämna samtycke under villkor att den häktade

inte förvaras på samma anstalt som annan vilken är misstänkt i samma

mål.

I bestämmelsen föreskrivs att beslut meddelas av kriminalvårdsstyrelsen

eller tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Beslutanderätten

bör delegeras i sådan utsträckning att en tillräckligt snabb

handläggning kan ske. Det bör därvid beaktas att kravet på snabbhet gör

sig särskilt gällande i fråga om återkallande av meddelat förordnande. Chefen

för rättspsykiatriska kliniken vid fångvårdsanstalten Härianda har ansett

att fråga om förordnande om förvaring och behandling i fångvårdsanstalt

bör lränskjutas till kriminalvårdsdirektören för yttrande. Jag har

inte funnit skäl alt föreslå en sådan föreskrift. Såsom följer av det tidigare

sagda kan beslutanderätten delegeras till kriminalvårdsdirektör.

Frågan huruvida förordnande om förvaring i fångvårdsanstalt och återkallande

av sådant förordnande skall kunna överklagas har i departementspromemorian

bedömts på det sättet att talan bör få föras mot förordnande,

som påstås ha meddelats i strid med kravet på begäran av läkaren och

samtycke av den misstänkte och åklagaren, medan besvärsrätt i övrigt inte

bör finnas. Förslaget i denna del har kritiserats av ett par remissinstanser.

Enligt RÅ:s mening har tillräckliga skäl för eu sådan begränsning av fullföljdsrätten

inte förebragts. RÅ anser att några nämnvärda fördelar inte

torde vara att vinna därmed och att för övrigt fall kan tänkas, där en misstänkt

med fog gör gällande att han mot sin vilja har förmåtts att lämna

sitt samtycke. JO sätter i fråga om behov av besvärsrätt föreligger. JO framhåller

att beslut, som efter delegation har meddelats av underordnad tjänsteman,

alltid torde kunna hänskjutas till kriminalvårdsstyrelsen och att behov

att kunna föra talan mot beslut av styrelsen knappast torde finnas.

Om styrelsen skulle meddela beslut i strid med föreskriften om krav på

begäran av undersökningsläkaren och samtycke av den misstänkte och åklagaren,

kan detta föranleda ingripande av JK eller JO. Ytterligare garantier

mot sådana fel bör enligt JO inte behövas. Om beslut har tillkommit på

grund av missförstånd, torde rättelse kunna ske utan anlitande av särskilt

besvärsförfarande. Länsåklagaren i Värmlands län finner det mindre tillfredsställande

på grund av åklagarens partsställning att talan inte skall

kunna föras mot åklagarens vägran att samtycka till förordnande enligt

7 a § första stycket. Visserligen kan den misstänkte begära prövning av

åklagarens vägran hos överordnad åklagare, men sådan åklagare torde inte

kunna göra någon ändring utan att överta målet. Även om saken måhända

är av mindre betydelse, finns anledning att överväga om inte 7 a § bör kompletteras

med en bestämmelse av innehåll att den tilltalade får begära prövning

av åklagarens vägran till samtycke hos domstolen i målet.

Jag instämmer i remissynpunkterna att man inte skulle vinna mycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

med att begränsa talerätten. Beslut om placering och behandling inom kriminalvården

torde i princip kunna överklagas. Det är därför mest konsekvent

att inte heller här begränsa rätten att föra talan mot meddelat beslut.

Något missbruk av en oinskränkt talerätt kan inte befaras. Jag anser

inte att förfarandet bör kompliceras med införande av möjlighet till sådan

överprövning hos domstol som länsåklagaren har ifrågasatt. Behov därav

torde knappast föreligga.

Förslaget till ändring i LRU i övrigt är föranlett av att medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen har förts samman till ett verk, kallat socialstyrelsen.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om behandling i

fångvårdsanstalt

De par t em ents pr om em or ian

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen innebär att i fråga om den

som har dömts till ungdomsfängelse eller internering i mål, vari han har

hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning, skall vid tilllämpningen

av 22 § första stycket i 1964 års behandlingslag iakttas följande.

Har utlåtande över undersökningen avgetts senare än vad som anges i

4 § andra stycket andra punkten LRU, skall den överskjutande tiden, i den

mån den dömde därunder har hållits häktad, avräknas vid fastställande av

den dag som är av betydelse för tillämpning av 29 kap. 4 § eller 30 kap. 5 §

BrB.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsen kritiserar att tidpunkten för avgivandet av utlåtande

över undersökningen föreslås bli avgörande för beräknande av den tid som

skall avräknas. Styrelsen anför att med hänsyn till den tid som kan förflyta

i samband med att utlåtandet expedieras till domstolen beräkningen

bör anknytas till den dag, då utlåtandet inkommer till domstolen.

Ungdomsfängelsenämnden anser att den föreslagna bestämmelsen är alltför

begränsad. Nämnden framhåller att förslaget omfattar endast den i 29

kap. 4 § BrB föreskrivna minimitiden för den första anstaltsbehandlingen

vid ungdomsfängelse och av domstol bestämd minsta tid för internering. De

verkställighetstider som i övrigt gäller för ungdomsfängelse, 29 kap. 2 §

och 34 kap. 8 § första och andra styckena BrB, och i viss mån motsvarande

regler för internering ändras inte genom förslaget. Ett genomförande av

förslaget skulle, såvitt avser ungdomsfängelse, medföra att verkställighetstiderna

för varje av förslaget berörd intagen skulle behöva beräknas efter

två olika system. Detta skulle i praktiken vålla stora olägenheter för nämnden.

Enligt nämndens mening är det också principiellt riktigare att, om

man tillgodoräknar väntetiden vid bestämmandet av viss minimitid i anstalt,

väntetiden får inverka också i övrigt på verkställighetstiderna. Nämn
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

den föreslår därför att den föreslagna bestämmelsen utvidgas till att omfatta

även övriga i lag bestämda frister för påföljderna med resultat att den

avräkningsbara väntetiden blir att anse såsom verkställd påföljd. Nämnden

framhåller vidare att utan särskild föreskrift i lagen avräkning torde

böra ske även i fall, då den, som förut har dömts till ungdomsfängelse eller

internering, med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB döms till fortsatt sådan

påföljd. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare bör

övervägas om bestämmelsen om avräkning bör göras tillämplig även på den

i 34 kap. 8 § andra stycket BrB föreskrivna tiden. Interneringsnämnden

framhåller att dagen för minsta tidens utgång vid internering är av betydelse

vid tillämpningen inte bara av 30 kap. 5 § BrB utan även av t. ex. 7

och 8 §§ i samma kapitel och 60 § 1964 års behandlingslag. Vad förslaget

syftar till torde enligt nämnden komma till bättre uttryck, om det anges

att tid motsvarande den, varmed sexveckorsfristen har överskridits, skall

avräknas vid beräkning av dagen för minsta tidens utgång. Nämnden vill

vidare fästa uppmärksamheten på ett ytterligare fall som inte omfattas av

den föreslagna lydelsen. Om den, som redan har dömts till internering, häktas

i ny rättegång och underkastas rättspsykiatrisk undersökning, vilken tar

längre tid än sex veckor, kan domstolen komma att tillämpa 34 kap. 1 §

1 BrB utan att därvid enligt 34 kap. 9 § bestämma ny minsta tid. Konsekvensen

kan möjligen, anför nämnden, anses kräva att den överskjutande

tiden bör få ingå i den tid om tre år, eller fem år, som det talas om i 30

kap. 8 § BrB.

Departementschefen

t det nya andra stycket i lagrummet anges att avräkningsregeln är tilllämplig

i fråga om den som har dömts till ungdomsfängelse eller internering

i mål, vari han har hållits häktad och undergått rättspsykiatrisk undersökning.

Häri inbegrips givetvis de fall då någon har dömts till sådan

påföljd med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 eller 3 BrB. Avräkning skall alltså

kunna ske när domstol har dömt särskilt till ungdomsfängelse eller internering

för det nya brottet eller undanröjt den tidigare ådömda påföljden

och för brotten dömt till gemensam påföljd av ungdomsfängelse eller internering.

Enligt den föreslagna bestämmelsen skall avräkning äga rum om utlåtande

över undersökningen har avgetts senare än som anges i 4 § andra

stycket andra punkten LRU. Avräkning skall då ske av den överskjutande

tiden i den mån den dömde har hållits häktad under denna tid. I 4 § andra

stycket andra punkten nämnda lag föreskrivs att utlåtande skall avges

till rätten inom sex veckor från det att beslutet om undersökningen inkom

till den klinik eller den station till vilken undersökningen hör. De tidpunkter

som blir avgörande för i vad mån avräkning skall kunna ske är alltså

dels dagen då domstolens beslut om undersökning inkom till vederbörande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1960

klinik, dels dagen då utlåtandet avgavs till rätten. Rikspolisstyrelsen hav

anfört att avgörande för den senare tidpunkten bör vara inte när utlåtandet

avges utan när det inkommer till rätten. Med att utlåtande har avgetts

till rätten vid viss tidpunkt, vilket anknyter till motsvarande uttryck i

4 § LRU, avses emellertid att utlåtande har inkommit till rätten vid den

tidpunkten.

Jag delar ungdomsfängelsenämndens och interneringsnämndens uppfattning

att avräkningsregeln bör få en mindre snäv tillämpning än som hai

kommit till uttryck i den i departementspromemorian föreslagna bestämmelsen.

Avräkningen bör naturligtvis i första hand få inverka på minsta

tiden för vård i anstalt. Minsta tiden är emellertid av betydelse inte bara

för att man skall kunna avgöra när den dömde tidigast får överföras till

vård utom anstalt utan även i vissa andra fall, vid internering t. ex. för att

påföljden skall kunna upphöra enligt 30 kap. 7 § BrB, då den dömde är i

varaktigt behov av sluten psykiatrisk vård, och för möjligheten att erhålla

s. k. långtidspermission enligt 60 § 1964 års behandlingslag. Avräkningen

bör inverka på minsta tiden även i dessa och liknande fall. Regelns räckvidd

bör dock inte begränsas härtill. De skäl som kan anföras för att införa

en avräkningsregel talar för att regeln bör gälla också vid beräknande av

längsta tiden för anstaltsvård. Annars kan den dömde om maximitiden utnyttjas

med samma fog som då det gäller minsta tiden anse att tiden lör

påföljden har förlängts. Om avräkningsregeln blir generellt tillämplig på

verkställighetstiderna vid ungdomsfängelse och internering uppnår man

också en mera konsekvent tillämpning. En sådan regel måste anses vara

den principiellt riktigaste. I enlighet med det anförda anser jag att avrakningsregeln

bör ges den utformningen att den avräkningsbara tiden skall

anses som tid under vilken påföljden har verkställts i anstalt.

Avräkning bör kunna ske också då domstol beträffande häktad, som har

undergått rättspsykiatrisk undersökning i målet, förordnar med tillämpning

av 34 kap. 1 § 1 BrB att tidigare ådömd ungdomsfängelse- eller interneringspåföljd

skall avse även det nya brottet. De skäl som föreligger för

avräkningsregeln är nämligen tillämpliga även i denna situation. En annan

sak är att i praktiken avräkning torde bli aktuell ytterst sällan i sådana

fall, bl. a. på grund av att häktning i allmänhet kan undvikas om den misstänkte

vårdas i anstalt. För att oklarhet inte skall uppstå bör anges att

bestämmelsen gäller även vid tillämpning av 34 kap. 1 § 1 BrB. Detta kommer

till uttryck i det nya styckets sista punkt, där det anges att vad som

har sagts tidigare i samma stycke skall gälla också i fråga om den, beträffande

vilken har förordnats att ungdomsfängelse eller internering som

har ådömts tidigare skall avse ytterligare brott.

Om 34 kap. 1 § 1 BrB har tillämpats beträffande den som har dömts till

internering och den dömde har hållits häktad i målet med anledning av

rättspsykiatrisk undersökning som har avslutats efter sexveckorsfristens ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

37

gång skall alltså anstaltsvård anses ha pågått under den överskjutande tiden.

Detta innebär att denna tid inverkar på verkställighetstiderna för påföljden,

bl. a. på minsta tiden för vård i anstalt. Om den dömde vårdas i

anstalt eller domstolen beslutar att han skall återintas i anstalt, skall domstolen

enligt 34 kap. 9 § första stycket bestämma minsta tid för den fortsatta

anstaltsvården, om inte särskilda skäl är däremot. Bestäms ny minsta

tid, skall den överskjutande undersökningstiden avräknas därifrån vid påföljdens

verkställande.

Om domstol har tillämpat 34 kap. 1 § 1 BrB beträffande den som tidigare

har dömts till ungdomsfängelse, skall likaledes avräkning ske vid beräknande

av verkställighetstiderna för påföljden, om övriga förutsättningar för

avräkning föreligger. Om det nya brottet har begåtts efter att verkställigheten

av den tidigare ungdomsfängelsepåföljden började, kan rätten enligt

34 kap. 8 § andra stycket föreskriva att den som vårdas i anstalt eller

som återintas inte får överföras till vård utom anstalt förrän sex månader

har förflutit från rättens beslut eller återintagningen, såvida inte längsta

tiden för vård i anstalt dessförinnan går till ända. Det förhållandet att denna

sexmånaderstid är anknuten till rättens beslut eller återintagningen bör

inte hindra att avräkning skall ske också i denna situation. Uppenbarligen

finns det inte någon saklig anledning till att detta fall skulle behandlas annorlunda

än övriga fall då avräkning skall ske.

Såsom har framhållits i det föregående skall avräkning kunna ske, när

domstol med tillämpning av 34 kap. 1 § 2 BrB har dömt särskilt till ungdomsfängelse

eller internering för det nya brottet. Avräkning enligt den

föreslagna bestämmelsen är däremot utesluten, om domstol med tillämpning

av 34 kap. 1 § 2 har dömt till annan påföljd. Detta innebär att om den, som

tidigare har dömts till ungdomsfängelse eller internering, i ny rättegång,

vari han har hållits häktad och genomgått rättspsykiatrisk undersökning

som inte har avslutats före sexveckorsfristens utgång, har dömts särskilt

till annan påföljd, avräkning inte kan ske på den tidigare påföljden, inte

ens om domstolen, då den tidigare påföljden är ungdomsfängelse, enligt

34 kap. 8 § första stycket har förlängt den längsta tid som ungdomsfängelse

får pågå. I vissa av dessa fall kan domstolen i stället förordna om avräkning

på den nya påföljden enligt 33 kap. 3 § första stycket.

Av avräkningsregehi följer att, när förutsättningar för avräkning enligt

bestämmelsen föreligger, domstolen inte skall låta den avräkningsbara tiden

påverka bestämmandet av minsta tiden för anstaltsvård vid internering.

Likaså bör domstolen bortse från den undersökningstid som skall

avräknas vid verkställigheten, när domstolen bedömer om den enligt 34

kap. 8 § andra stycket BrB skall föreskriva eu sexmånaderstid före vars

utgång den till ungdomsfängelse dömde inte får överföras till vård utom

anstalt.

Avräkningsregeln har tagits upp i 22 § 1964 års behandlingslag och an
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

knutits till vad som är föreskrivet om beräkning av tid för ungdomsfängelse

och internering. Avräkningen skall alltså ske på verkställighetsstadiet.

Frågan om avräkning kommer därvid att åvila ungdomsfängelsenämnden

resp. interneringsnämnden. För att nämnderna skall ha tillgång

till nödvändiga uppgifter bör föreskrivas att vederbörande domstol skall

tillställa resp. nämnd de uppgifter som behövs för tillämpning av avräkningsbestämmelsen.

Sådan föreskrift kan lämpligen meddelas i 9 § kungörelsen

angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m.

Eftersom avräkningen inte skall göras av domstolen utan först vid påföljdens

verkställande, kan påföljdens längd bli kortare vid verkställigheten

än vad som kan utläsas av domen i målet. Jag finner därför lämpligt att

domstolen, när förutsättningar för avräkning föreligger, erinrar härom i

domen. En sådan erinran torde vara av värde främst för den dömde.

Avräkningsregeln kan lämpligen träda i kraft den 1 april 1969. Regeln

bör inte bli tillämplig när domen har meddelats före ikraftträdandet.

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)

om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 198b (nr 5bl)

om behandling i fångvårdsanstalt

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

39

Bilaga 1

1) Departementspromemorians förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 361) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3, 4 och 6 §§ lagen den 16 juni 1966

om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål ordet »medicinalstyrelsen» eller

form av detta ord skall utbytas mot ordet »socialstyrelsen» eller motsvarande

form därav, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad

7 a §, av följande lydelse.

7 a §.

Om det beträffande misstänkt, som är häktad, kan förutses att det kommer

att dröja avsevärt innan beslutad rättspsykiatrisk undersökning kan

börja, får förordnas, att den misstänkte skall under förvaring i fångvårdsanstalt

vara underkastad bestämmelserna i 44—48 §§ lagen om behandling

i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar. Sådant förordnande får meddelas endast

om undersökningsläkaren begär det samt den misstänkte och åklagaren

samtycka därtill.

Så snart undersökningen kan inledas skall den misstänkte föras till den

plats där undersökningen skall utföras. Om särskilda skäl i annat fall föranleda

att förvaring under villkor som avses i första stycket avbrytes, skall

förordnandet därom återkallas.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen eller

tjänsteman inom kriminalvården som styrelsen bestämmer. Talan mot sådant

beslut får icke föras i annat fall än då beslut enligt första stycket påstås

ha meddelats i strid mot detta styckes sista punkt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

opaginerad Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

2) Departementspromemorians förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om

behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Härigenom förordnas, att 12 § lagen den 25 april 1958 om behandlingen

av häktade och anhållna in. fl. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

12 §.

Närmare föreskrifter----av Konungen.

Om behandlingen i vissa fall av häktad, som väntar på rättspsykiatrisk

undersökning, gälla särskilda bestämmelser i 7 a § lagen den 16 juni 1966

(nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

3) Departementspromemorians förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om

behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i

fångvårdsanstalt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22 §.

Vad i-----------eller internering.

I fråga om den som dömts till

ungdomsfängelse eller internering i

mål, vari han hållits häktad och undergått

rättspsykiatrisk undersökning,

skall vid tillämpningen av

första stycket iakttagas följande.

Har utlåtande över undersökningen

avgivits senare än vad som anges i

i § andra stycket andra punkten lagen

om rättspsykiatrisk undersök
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning i brottmål, skall den överskju- tande tiden, i den mån den dömde

därunder hållits häktad, avräknas

vid fastställande av den dag som är

av betydelse för tillämpning av 29

kap. 4 § eller 30 kap. 5 § brottsbal- ken.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 4 februari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

Lind,

Alexanderson,

Ringdén,

CoNRADI.

Enligt lagrådet den 20 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 13

december 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om

rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, 2) lag angående ändrad lydelse av

12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213) om behandlingen av häktade och anhållna

m. fl. och 3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj

1964 (nr 541) om behandling i fångvårdsanstalt.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Torkel Gregow.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1969

43

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

7 februari 1969.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Erig Nilsson, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål,

2) lag angående ändrad lydelse av 12 § lagen den 25 april 1958 (nr 213)

om behandlingen av häktade och anhållna in. fl.,

3) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 maj 196b (nr 541)

om behandling i fångvårdsanstalt.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen utan erinran,

och anför.

Jag förordar en mindre, redaktionell jämkning i förslaget under 3) och

hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga

förslagen med den vidtagna ändringen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680596

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:19 Utlåtande i anledning av dels Kungi. Maj.ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 16 juni 1966 s. 1 i texten