Angående riktlinjer för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen, m. m
1969-02-21 · 72 sidor, varav 72 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 72 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:30, Angående riktlinjer för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen, m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
1
Nr BO
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för
den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m.; given Stockholms slott den 21 februari 1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bildagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över
dels de av föredragande departementschefen förordade allmänna riktlinjerna
för omorganisationen av bilregistreringen,
dels härvid fogade förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
GUSTAF ADOLF
Lennart Geijer
Propositionens huvudsakliga innehåll
I anslutning till ett av bilregisterutredningen avgivet principbetänkande
(SOU 1968:23) framläggs förslag till riktlinjer för den fortsatta utformningen
av bilregisterorganisationen. Enligt förslaget skall central registerföring
ske med tillämpning av ADB-teknilc. Handläggningen av registreringsoch
anmälningsärenden skall även i fortsättningen vara decentraliserad och
knuten till länsstyrelserna. Statens trafiksäkerhetsverk föreslås bli centralt
ansvarig instans för registreringsverksamheten med uppgift att verka för en
enhetlig tillämpning av författningar angående bilregistrering, att i samråd
med berörda myndigheter utfärda anvisningar för registreringsarbetet, att
fastställa formulär och blanketter etc. Ansvaret för själva registerföringen
och driften av dataanläggningen föreslås tillkomma statistiska centralbyrån.
I propositionen redovisas vidare riktlinjer för den närmare utformningen
av registrerings- och anmälningsförfarandena, fordonsskatteförfarandet,
kontrollen över fordonsbeståndet etc.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969.1 saml. Nr 30
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Den direkta engångsutgiften för omläggningen till en ny registreringsorganisation
har preliminärt uppskattats till ca 40 milj. kr. och de årliga
driftkostnaderna för den nya organisationen till ca 26 milj. kr., vilket ungefär
motsvarar driftkostnaderna för den nuvarande organisationen. Omläggningen
beräknas ske successivt under åren 1972 och 1973.
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
3
Förslag
till
Förordning
om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)
Härigenom förordnas, att 18 § 1 mom. och 65 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 19511 skall erhålla ändrad lydelse på satt nedan
anges.
(Nuvarande lydelse)
1 mom. övergår registrerat
Har den nye ägaren icke sitt hemvist
här i riket, och har fordonet förvärvats
genom köp, byte eller gåva,
åligger anmälningsskyldigheten förre
ägaren.
Förre ägaren är alltid berättigad
att göra anmälan om övergång av
äganderätten till fordon. Genom sådan
anmälan upphör icke den nye
ägarens anmälningsskyldighet.
Anmälan om
(Föreslagen lydelse
är föreskrivet.
Har den nye ägaren icke sitt hemrist
här i riket, och har fordonet förvärvats
genom köp, byte eller gåva,
föreligger ej anmälningsskyldighet
för honom.
Övergår äganderätten till registrerat
fordon på annat sätt än genom
arv eller testamente, är förre ägaren,
oavsett anmälningsskyldighet för
den nye ägaren, skyldig att inom tre
veckor från den nye ägarens förvärv
göra anmälan därom hos länsstyrelsen
i det län, där fordonet var registrerat
vid övergången.
trafikförsäkring.
18 §.
flytande
4 mom. Sökes ej
Underlåter någon, som enligt denna
förordning är pliktig göra anmälan
till bilregistret eller bilreservregistret,
att göra sådan anmälan inom
den härför i varje fall stadgade tid,
straffes med böter högst femhundra
kronor.
65 §.
med dagsböter.
Om någon,------sin skyldighet.
Underlåter någon, som enligt denna
förordning är pliktig göra anmälan
till bilregistret eller bilreservregistret,
att göra sådan anmälan inom
den härför i varje fall stadgade tid,
straffes med böter, högst femhundra
kronor. Underlåter förre ägaren att
göra anmälan om övergång av äganderätt
till fordon, är han dock fri
från ansvar, om riktig uppgift om
den nye ägarens namn och adress
inom föreskriven tid inkommit till
registret från denne.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970.
1 Omtryckt 1967: 856.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Utdrag av protokollet över kommnnikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 21 februari 1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,
Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,
Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
T. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Geijer, anmäler
efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer
för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen, m.m., och
anför. I.
I. Inledning
Utredningsuppdraget m. m.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 april 1964 tillkallade
chefen för kommunikationsdepartementet den 2 juli 1964 överdirektören
K. S. Edström att såsom sakkunnig verkställa utredning angående fordonsregistreringen
och därmed sammanhängande spörsmål. För utredningen antogs
benämningen bilregisterutredningen. Sedan Edström på egen begäran
entledigats, uppdrog departementschefen den 15 mars 1966 åt landssekreteraren
S. N. S. Swanstein att fortsätta utredningsarbetet. Genom beslut
den 10 februari 1967 uppdrog Kungl. Maj:t åt statskontoret att i samråd
med bilregisterutredningen utföra för utredningen erforderligt systemutvecklingsarbete
avseende automatisk databehandling.
Bilregisterutredningen har i juni 1968 avgivit principbetänkandet Bilregistrering
(SOU 1968: 23). Häri framläggs förslag hur fordonsregistreringen
i stort bör utformas med ADB-tekniken såsom hjälpmedel. I sammanhanget
behandlas de grundläggande frågorna om registreringsorganisationen,
registrets användning etc. Syftet med redovisningen är att ge underlag
för ett ställningstagande i den principiella frågan om och på vad sätt ADBtekniken
bör användas inom fordonsregistreringen. Utredningen avser att
i ett senare betänkande framlägga förslag, hur registreringsverksamheten
mera i detalj bör organiseras och utformas.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Över principbetänkandet har yttranden avgivits av riksåklagaren — som
till sitt yttrande fogat utlåtanden av vissa åklagarmyndigheter — Göta hovrätt,
rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, försvarets materielverk, postverket,
televerket, statens järnvägar, statens trafiksäkerhetsverk, transportnämnden,
exekutionsväsendets organisationsnämnd, statskontoret, generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs och
Örebro län — vilka till sina yttranden fogat utlåtanden av vissa regionala
och lokala polismyndigheter — körkortsutredningen, motorredskapsutredningen
och bilskatteutredningen.
Härjämte har yttranden avgivits av Landsorganisationen — som bifogat
yttrande av Svenska transportarbetareförbundet — Riksförbundet Landsbygdens
folk, Tjänstemännens centralorganisation, Motorbranschens riksförbund,
Motororganisationernas samarbetsdelegation, Näringslivets trafikdelegation,
Svenska lokaltrafikföreningen, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening,
Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Trafikförsäkringsföreningen
samt Aktiebolaget Svensk bilprovning.
Gällande bestämmelser om bilregistrering m. m.
De grundläggande bestämmelserna om registrering av fordon återfinns i
vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648) — VTF — och vägtrafikkungörelsen
den 7 december 1951 (nr 743) — VTK. Enligt 10 § 1 mom.
VTF skall hos länsstyrelse föras bilregister och bilreservregister samt hos
myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer centralt bilregister. Enligt 36 §
VTK skall centrala bilregistret föras hos statistiska centralbyrån.
Motorfordon och traktor, som är försedd med gummihjul eller band, får
enligt 11 § 1 mom. VTF med vissa undantag tas i bruk endast om fordonet är
registrerat och försett med skylt, som visar fordonets registreringsnummer.
Registreringsplikten omfattar även släpfordon såtillvida att registrering är
en förutsättning för att fordonet skall få dras av bil. — Enligt 12 och 13 §§
VTF får fordon i vissa fall brukas utan hinder av bestämmelserna om registrering
i 11 § VTF. Sålunda kan fordon brukas enligt interimslicens,
som utfärdas av polismyndighet, eller saluvagnslicens, som utfärdas av länsstyrelse.
Som villkor för att ett fordon skall tas upp i bilregister gäller enligt 10 §
4 mom. VTF att fordonet inom ett år före ingivandet av registreringsansökan
antingen godkänts vid registreringsbesiktning enligt 14 § VTF eller
upptagits i typintyg, som enligt bestämmelserna i 15 § VTF utfärdats på
grundval av godkänd typbesiktning. För reservregistrerat fordon kan den
erforderliga besiktningen även utgöras av kontrollbesiktning enligt reglerna
i 24 § VTF.
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
Fordon skall enligt 16 § VTF registreras hos länsstyrelsen i det län där
fordonet har sin hemort. I 17 § VTF finns vissa bestämmelser om vem
skyldigheten att söka registrering åvilar, vilka tider som gäller för ansökan
om registrering, i vilken form ansökan skall göras och vilka uppgifter den
skall innehålla. Bl. a. föreskrivs i 17 § 4 mom. att ansökan skall vara åtföljd
av vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg, intyg om att fordonet
inte undergått ändring i förhållandet till uppgifterna i instrumentet
eller intyget, bevis om trafikförsäkring när ansökan gäller trafikförsäkringspliktigt
fordon samt stadgad registreringsavgift.
Trafikförsäkringsplikt föreligger enligt 1 § lagen den 10 maj 1929 (nr 77)
om trafikförsäkring å motorfordon för motorfordon, som är registrerat i
landet eller utan registrering här brukas i trafik. Med motorfordon avses i
sammanhanget även gummihjulsförsedda traktorer.
Enligt 1 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt föreligger
skyldighet att erlägga sådan skatt för motorfordon och släpvagn som
registrerats här i landet. Enligt 3 § förordningen inträder skatteplikt med
den kalendermånad, under vilken fordonet första gången införs i bilregister
eller, om fordonet före registreringen tagits i bruk lika med registrerat fordon,
från och med den kalendermånad under vilken det tagits i bruk. Enligt
5 § kungörelsen den 12 december 1924 (nr 513) angående uppbörd av automobilskatt
m. m. skall, när motorfordon eller släpvagn anmäls till registrering,
den skatt betalas som belöper på tiden från skattepliktens inträde till
årets slut. Bevis om registrering får inte utlämnas förrän skatten betalts.
Om registreringsansökan godkänns skall fordonet införas i länsstyrelsens
bilregister. Närmare föreskrifter om förfarandet i samband härmed återfinns
i 30_33 §§ VTK. Enligt dessa bestämmelser skall bl. a. sökanden er
hålla
ett exemplar av besiktningsinstrumentet eller typintyget med bevis
om registreringen och uppgift om det tilldelade registreringsnumret. Besiktningsinstrument
eller typintyg förvaras i original vid registret och utgör
fordonets registerkort. I registret är korten ordnade i särskilda grupper för
personbilar, bussar , lastbilar, motorcyklar, traktorer och släpfordon. Inom
varje grupp ordnas korten i löpande följd efter registreringsnummer. Enligt
34 och 35 §§ VTK förs bilreservregistret efter samma principer.
Enligt 18 § VTF skall anmälan göras till registret när ändring skett i
vissa registrerade förhållanden, exempelvis avseende ägarbyte, registreringsbesiktning
efter ändring av fordon, ny trafikförsäkring, ändring i fråga om
fordons hemort eller ägares namn, hemvist eller postadress etc.
I 19 § VTF föreskrivs anmälan för tillfällig eller för definitiv avregistrering.
Tillfällig avregistrering kan ske när fordon för viss tid eller tills vidare
inte skall brukas. Anmälan för definitiv avregistrering skall ske när fordon
förstörts eller med fordon eljest vidtagits sådan åtgärd att det kan antas att
fordonet inte vidare kommer att brukas här i landet som registreringsplik
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
tigt fordon. I 20 § VTF finns bestämmelser om avregistrering av fordon i
andra fall än då anmälan skett.
Närmare bestämmelser om centrala bilregistret finns i 36—38 §§ VTK.
Detta får kontinuerligt uppgifter från länsstyrelserna om registreringar och
om ändringar i vissa av de registrerade förhållandena. Dessa uppgifter överförs
på magnetband och bearbetas i datamaskin, ordnade efter fordonsslag
och länsvis efter registreringsnummer.
Vid arméförvaltningens biluttagningssektion förs ett register över samtliga
fordon som tillhör krigsmakten och ett register över de motordrivna
fordon som enligt gällande bestämmelser uttagits för militära och civila beredskapsbehov.
Underlaget till sistnämnda register erhålls genom att de
meddelanden som länsstyrelserna sänder till centrala bilregistret först passerar
biluttagningsmyndigheten.
II. Principiella synpunkter på bilregistreringen
Utredningen
Krav på ett effektivt bilregister
Registreringen av fordon tjänar flera olika ändamål. Vart och ett av dem
ställer särskilda krav på bilregistret, vilka såvitt möjligt måste beaktas.
Bilregistreringen tjänar i första hand ett trafiksäkerhetssyfte.
En individuell och fullständig registrering av vissa fordonskategorier är
grundläggande för möjligheterna att utöva ett effektivt trafiksäkerhetsarbete.
Med utgångspunkt från information i registret skall man kunna utöva
kontroll eller vidta andra åtgärder beträffande alla eller en viss del av de
registrerade fordonen. Från trafiksäkerhetssynpunkt har de kontrollåtgärder,
som anknyter till fordonet och dess tillstånd, särskild betydelse. En effektiv
övervakning möjliggörs, om bilregistret innehåller fullständiga uppgifter
om de där intagna fordonens besiktningsförhållanden. Från kontrollsynpunkt
är det givetvis särskilt angeläget att den registrerade informationen
är aktuell.
I åtskilliga fall föreligger krav på att ha snabb tillgång till information i
registret. Detta gäller exempelvis i fråga om polisens trafikövervakning
men också för polisens allmänna spaningsarbete. Av stor betydelse är härvidlag
möjligheterna att utifrån begränsade uppgifter om ett fordon kunna
finna det i registret och där få en mera fyllig information. Registret bör därför
utformas på ett sådant sätt att sökning efter fordon kan ske enligt flera
olika identifikationsdata.
Beaktas bör även registrets värde som underlag för beredskaps
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
planläggning. Säker och aktuell information från registret krävs sålunda
bl. a. för den verksamhet, som bedrivs av biluttagningsmyndighelen,
samt för den krigstransportplanläggning och planläggning av viss drivmedelsransonering,
som handhas av länsstyrelserna och transportnämnden.
Bilregistret bildar underlag för olika fisk alis k a åtgärder. Fordonsskatten
debiteras på grundval av noteringarna i registret. Genom detta
sker även kontroll över att skatten betalas. Tillgång till noteringarna krävs
även vid avgöranden i andra skatteärenden. Kontrollstyrelsen behöver för
vissa övervakningsändamål uppgifter angående särskilda typer av fordon.
Genom registret skall skyldigheten att ta och vidmakthålla trafikförsäkring
kunna kontrolleras. Registret måste därför innehålla uppgifter
om de trafikförsäkringar som gäller för registrerade fordon.
Bilregistret bildar underlag för åtskillig statistik. På grundval av
uppgifter i centrala bilregistret utarbetar statistiska centralbyrån en officiell
fordonsstatistik för kvartal och för år. Statistiken har stor betydelse för
allmän samhällsplanering och trafikpolitik. Registreringen måste därför
organiseras så att statistikbehovet kan tillgodoses på ett ändamålsenligt
sätt.
Registret är i princip offentligt. Det är med hänsyn härtill viktigt, att det
utformas så att allmänhetens rätt att ta del av materialet i registret såvitt
möjligt tillgodoses.
Enligt utredningen kan de krav som sålunda ställs på ett effektivt bilregister
inte tillfredsställande tillgodoses med nuvarande registreringsorganisation.
Registret ger sålunda f. n. inte tillräckligt omfattande information
om de registrerade fordonen. Bl. a. saknas åtskilliga upplysningar angående
besiktningsförhållandena. Stora brister föreligger även i fråga om aktualiteten
hos registrerade uppgifter. Särskilt gäller detta redovisningen av
äganderättsförhållandena.
Det angivna behovet för polisen att snabbt få tillgång till uppgifter ur
registret kan inte tillgodoses i önskvärd utsträckning, vartill kommer att
sökning efter fordon i praktiken endast kan ske efter registreringsnummer.
Det är enligt utredningen uppenbart, att nuvarande system för uppbörd
av fordonsskatt från olika synpunkter inte är tillfredsställande. Statsverket
undandras varje år betydande belopp i sådan skatt. En ändring av organisationen
av bilregistreringen kan ge grund för bättre kontroll att fordonsägare
fullgör sin skyldighet.
Kontrollen genom registret över att trafikförsäkringsskyldigheten fullgörs
är f. n. inte tillräckligt effektiv, och undersökningar har visat att försäkringsskyldigheten
eftersätts i betydande omfattning. Nuvarande bilregister
kan inte heller på ett tillfredsställande sätt bilda underlag för en aktuell
fordonsstatistik eller tillgodose andra krav på statistisk information.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Till stor del kan bristfälligheterna tillskrivas den omständigheten att bilregistret
kontorstekniskt sett varit tämligen oförändrat sedan 1943, då det
erhöll sin nuvarande principutformning. Under de gångna åren har förutsättningarna
för verksamheten väsentligt ändrats. Medan antalet registrerade
fordon år 1939 var 249 000 och år 1945 96 000, uppgick det år 1966 till
2 030 000. Denna utveckling i förening med det förhållandet att bilregistret
är utomordentligt rörligt i den meningen att däri intagna uppgifter ofta
ändras har självfallet medfört en betydande ökning av arbetsbelastningen.
Beaktas bör även den fortsatta, sannolikt starka tillväxten av fordonsbeståndet.
Utredningen har med hänsyn till angivna förhållanden kommit till den
uppfattningen att en genomgripande omorganisation av bilregistreringen är
nödvändig för att denna skall kunna tillfredsställande fylla sina uppgifter.
Bilregistreringens innebörd
Enligt det system som gäller i Sverige är registreringen förbunden med
kontroll av att ett antal villkor för fordonets brukande är uppfyllda vid
registreringstillfället. Registrering vägras sålunda, om fordonet inte godkänts
vid föreskriven besiktning, om trafikförsäkrings- och fordonsskatteskyldigheten
inte fullgjorts etc. Huruvida fordonsägaren i fortsättningen
fullgör vad som åligger honom i besiktnings-, försäkrings- och skattehänseende
påverkar däremot inte registreringen.
Ett grundläggande spörsmål är, om registreringsförfarandet även i en ny
organisation bör omfatta förutom själva införandet i registret även en kontroll
i olika hänseenden. Utredningen har härvidlag kommit till den grundläggande
uppfattningen att själva registreringen — som givetvis måste innefatta
ett konstaterande av att fordonet är av sådan typ och utformning
att det skall intas i registret — i fortsättningen bör hållas skild från kontrollen
över fordonsbeståndet och alltså ske oberoende av om förutsättningarna
för rätt att bruka ett fordon föreligger. För denna ordning talar att det
är ett väsentligt allmänt intresse att uppgifter om registreringspliktiga fordon
så snart som möjligt kan föras in i registret så att dessa blir underkastade
den fortlöpande kontroll som utövas via registret. Inom ramen för
ett sådant system bör även gälla att varje fordon får en registreringsbeteckning,
som följer det under hela dess livstid.
Den omständigheten att registreringsskyltarna som sådana endast tjänar
till att identifiera fordonet och att de skyltar som lämnas ut för ett fordon
hela tiden finns kvar på fordonet behöver enligt utredningen inte utesluta
arrangemang, som möjliggör kontroll av förutsättningarna för brukandet.
Utredningen anser sig ha funnit en lämplig lösning härvidlag genom de
kontrollmärken som föreslås i det följande.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
ADB inom bilregistreringen
Av den föregående redovisningen framgår att arbetet i bilregistret är
mycket omfattande samt i stor utsträckning rutinbetonat. Entydiga regler
kan uppställas för handläggningen av de flesta slag av registreringsärenden.
En sådan verksamhet lämpar sig väl för ADB. Av utredningen gjorda kostnadsberäkningar
— som närmare redovisas i det följande — visar att de
årliga kostnaderna för en registreringsorganisation med ADB-teknik inte
kommer att överstiga årskostnaderna för nuvarande organisation och att
personalkostnaderna väsentligt kommer att sjunka. Samtidigt ger ett ADBsystem
av lämplig utformning möjligheter till större snabbhet inom bilregistreringen
och därmed också till större aktualitet i den registrerade informationen.
Även andra väsentliga fördelar uppnås. Framför allt får man
förutsättningar för en betydligt förbättrad kontroll över fordonsbeståndet.
De krav som måste ställas på registret i fråga om snabb och aktuell information
gör det nödvändigt att ta i anspråk en mycket avancerad datateknik
med någon form av s. k. direktminnen. Utredningens närmare överväganden
i fråga om valet av maskinutrustning och arbetsmetodik behandlas
i ett särskilt avsnitt i det följande. I den principiella frågan om man bör
välja ett datasystem med en centralt placerad datamaskin eller ett decentraliserat
system med flera maskiner placerade hos exempelvis lokala registreringsmyndigheter
gäller enligt utredningen bl. a. följande. Den omständigheten
att ett centraliserat datasystem tillämpas behöver inte medföra en
centraliserad administrativ handläggning. Vid ADB-teknik kan information
överföras längre eller kortare distanser över det allmänna telefon- eller
telexnätet eller över särskilt uppkopplade förbindelser. Kommunikationslinjerna
kan kopplas direkt till datamaskinen. Med ett datakommunikationsnät
av tillräckligt stor kapacitet och med anlitande av s. k. direktminnen,
som möjliggör att lagrad information nås direkt, kan registreringsmyndigheter,
polismyndigheter och andra organ — oberoende av var de befinner
sig — snabbt få upplysningar ur registret. Med en så avancerad datateknik
spelar maskinanläggningens placering inte någon avgörande roll för utformningen
av registreringsorganisationen i övrigt. Vissa andra allmänna synpunkter
kan emellertid anföras på valet mellan central eller lokal maskinanläggning.
En organisatorisk fördel med ett centraliserat system är att man slipper
ett omfattande arbete med överföring av uppgifter mellan olika register
när fordons hemort ändras. En annan viktig faktor är att polismyndigheternas
ofta brådskande behov av upplysningar om fordon är svårt att tillgodose
på ett tillfredsställande sätt annat än genom ett riksomfattande register.
Av stort intresse för systemvalet är givetvis kostnaderna. Större maskinanläggningar
arbetar vanligen med en lägre kostnad per bearbetad enhet,
särskilt om hänsyn även tas till kostnader för driftpersonal, lokaler etc. En
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
större centraliserad anläggning möjliggör även ett effektivare kapacitetsutnyttjande.
De angivna omständigheterna ger klart utslag i utredningens
kostnadsberäkningar. Dessa har baserats på en jämförelse mellan å ena
sidan en lösning, som förutsätter ett centralt register med direktförbindelser
till lokala registreringsmyndigheter, och å andra sidan en lösning med
regionala register som bearbetas antingen vid för ändamålet nyupprättade
datamaskinanläggningar eller hos länsstyrelsernas i sammanhanget utbyggda
datakontor. I decentraliseringsalternativet har därvid förutsatts 20 maskinanläggningar,
dvs. samma antal som i dag finns hos länsstyrelsernas
datakontor. De årliga kostnaderna har i förra fallet beräknats till ca 20 milj.
kr. och i senare fallet till 38 å 40 milj. kr. Kostnaderna för enbart maskininvesteringar
har i förra fallet uppskattats till ca 20 milj. kr. och i senare
fallet till åtminstone 2 ä 3 gånger så mycket. I decentraliseringsalternativet
har det visat sig att nämnvärda kostnadsskillnader inte uppstår mellan det
fall då datakontoren utnyttjas och det då nya maskinanläggningar tillskapas.
Detta sammanhänger främst med de dyrbara kompletteringar, som
måste göras vid datakontoren, vilkas anläggningar byggts upp med magnetband
som minnesmedium och vilka alltså saknar de direktminnen, som
krävs för den snabba informationsbehandlingen inom bilregistreringen.
Ekonomiska skäl och tekniska faktorer ger alltså ett klart utslag för ett
centralt ADB-system för bilregistreringen. Utredningen anser sig därför
böra förorda en sådan lösning.
Remissyttranden
Remissinstanserna har allmänt anslutit sig till vad utredningen uttalat
om bristerna i nuvarande bilregistreringsorganisat
i o n, och de har understrukit angelägenheten av att ett nytt system tillskapas,
som medger rationellare arbetsformer, en större aktualitet och tillförlitlighet
hos de registrerade uppgifterna och en bättre service åt de myndigheter,
organisationer och enskilda vilka utnyttjar bilregistret för olika
ändamål.
I sammanhanget har olika remissinstanser framhållit de särskilda krav
som deras resp. verksamhets- och intresseområden ställer på bilregistreringen
och som bör beaktas vid utformningen av ett nytt registreringssystem.
Statens trafiksäkerhetsverk och AB Svensk bilprovning betonar särskilt
den funktion bilregistreringen har i trafiksäkerhetsarbetet. Rikspolisstyrelsen
redovisar de krav som polisens trafikövervaknings-, spanings- och
utredningsarbete ställer på registret. Bilskatteutredningen, exekutionsväsendets
organisationsnämnd och postverket uppehåller sig vid registrets
funktion i samband med debitering och uppbörd av fordonsskatt och de anspråk
som härmed följer på aktualitet och tillförlitlighet i registrets redovisning
av fordonens ägarförhållanden m. m. Försäkringsinspektionen och
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Trafikförsäkringsföreningen anför vissa allmänna synpunkter på bilregistrets
utformning med hänsyn till möjligheterna att uppnå en effektivare
kontroll av att fordonsägarna fullgör sin skyldighet att hålla trafikförsäkring.
Överbefälhavaren, försvarets materielverk och transportnämnden framhåller
betydelsen av ett effektivt fungerande bilregistreringssystem för den
militära och civila beredskapsplanläggningen på transport- och fordonsområdet.
Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
uppehåller sig slutligen vid bl. a. motorbranschens behov av
snabbare och mera aktuell information från bilregistret.
Remissinstanserna har allmänt tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens
förslag att själva registreringen i for sättningen skall
hållas skild från kontrollen över fordonsbeståndet och
sålunda ej innefatta krav på att fordonet godkänts vid föreskriven besiktning,
att trafikförsäkring tecknats och att fordonsskatt erlagts. Som närmare
redovisas i det följande har statens trafiksäkerhetsverk och länsstyrelsen
i Stockholms län endast gjort den reservationen, att de anser att kravet
på besiktningsinstrument eller typintyg bör bibehållas för att säkerställa
en tillfredsställande identifiering av fordonet vid registreringstillfället.
— Remissinstanserna har också allmänt godtagit utredningens förslag
att den beteckning som tilldelas fordonet vid registreringen skall följa det
under hela dess livstid.
Med ett enda undantag — länsstyrelsen i Östergötlands län — har remissinstanserna
genomgående biträtt utredningens förslag om övergång
till central registerföring med tillämpning av ADBteknik.
I remissyttrandena framhålls allmänt de fördelar som med hänsyn
till registreringsverksamhetens karaktär — mängden av registrerade
och behandlade data och registreringsarbetets i stor utsträckning rutinbetonade
art — kan uppnås med en omläggning till ADB. I flera yttranden
påpekas också den större flexibilitet och de samordningsmöjligheter bl. a.
i datahänseende som kan vinnas genom en centralisering av registerföringen.
Statskontoret har för sin del också vitsordat rimligheten i utredningens
beräkning av kostnadsskillnaden mellan ett centraliserat och ett decentraliserat
datasystem.
Endast länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter lämpligheten av
ett centralt ADB-system för bilregistreringen. Allmänt beklagar länsstyrelsen
förhållandet, att det vid övergång till elektronisk databehandling
ofta blir datamaskinen som bestämmer arbetsformerna inom administrationen
och påverkar dennas lokalisering och struktur. Ett vanligt inslag i
bilden är att övergången till ADB-förfarande ofta tas till intäkt för kraftiga
centraliseringsåtgärder, som i sin tur leder till ökad storstadskoncentration.
Länsstyrelsen säger sig överhuvud hysa en viss tveksamhet till den
av utredningen förordade ADB-lösningen och ifrågasätter om man inte
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
trots de nackdelar som nuvarande starkt föråldrade registreringssystem innebär
— tills vidare bör begränsa sig till partiella reformer. Tid vinns
härigenom för ytterligare överväganden av frågan om databehandlingssystem.
övervägandena bör därvid inriktas på möjligheterna att anknyta ett
sådant till länsstyrelsernas datacentraler.
De synpunkter som vissa remissinstanser anfört på den närmare utformningen
av datasystemet redovisas i det följande i anslutning till utredningens
förslag i fråga om val av maskinutrustning och arbetsmetodik.
III. Ny registreringsorganisation
Utredningen
Principiella synpunkter
Utredningen har funnit, att tekniska och ekonomiska skäl talar för att
registerföringen centraliseras. Detta behöver emellertid inte påverka organisationen
i övrigt av bilregistreringen. Övervägandena härvidlag gäller i vad
mån man skall bibehålla en decentraliserad eller införa en centraliserad administration.
Det konstateras, att i fråga om bilregistreringen ett ganska stort antal
arbetsmoment -— såsom kontakten med allmänheten och den administrativa
prövningen av inkommande ärenden etc. — kommer att kvarstå även
om registreringen mekaniseras och att ifrågavarande aktiviteter hellre bör
ligga på det lokala planet än i ett centralt organ. En viktig aspekt är att
den direkta kontakt mellan myndighet och allmänhet, som nuvarande registreringsorganisation
ger möjlighet till, är av väsentligt värde och i princip
bör bibehållas i en ny organisation. En särskild omständighet som enligt
det följande bör beaktas är vidare att nuvarande bilregister hos länsstyrelserna
representerar en inarbetad organisation och att i den finns kvalificerad
personal som har utbildning för och erfarenheter av ifrågavarande
administration. Det bör under sådana förhållanden föreligga starka skäl,
om man skall skapa ett nytt centralt organ för verksamheten. Det förhållandet
att brister f. n. i viss utsträckning kan föreligga i fråga om en enhetlig
behandling av likartade ärenden utgör i och för sig inte något hållbart
argument för en centralisering av verksamheten. Det är närmast att
se som en följd av att det f. n. saknas en huvudman med direktivrätt för
hela registreringsorganisationen.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen, att den med beaktande av
administrativa och därmed sammanhängande synpunkter anser sig böra
förorda, att den nya organisationen får en decentraliserad uppbyggnad. Den
bör bestå av ett antal lokala registreringsmyndigheter, som direkt skall be
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
tjäna allmänheten och fatta beslut i olika ärenden. Då samtidigt tekniska
och ekonomiska skäl talar för en centraliserad registerföring, bör de lokala
registreringsmyndigheterna vara utrustade med direkta förbindelser
till det centrala registret. Genom en sådan utformning av organisationen
kan man tillgodose såväl tekniska och ekonomiska som administrativa och
servicebetonade krav.
I fråga om huvudmannaskapet framhåller utredningen, att det f. n. saknas
en sammanhållande central instans för bilregistreringen. Det löpande
arbetet bedrivs enligt givna författningsbestämmelser och i viss utsträckning
enligt rekommendationer från olika centrala myndigheter, såsom statens
trafiksäkerhetsverk, riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, biluttagningsmyndigheten,
transportnämnden och statistiska centralbyrån. Den omständigheten
att en huvudman saknas för registreringsverksamheten i dess
helhet kan i viss mån ha påverkat förutsättningarna för en enhetlig handläggningspraxis
men torde sannolikt haft större inverkan på möjligheterna
att rationalisera och förbättra arbetsmetoder. Vid ADB-teknik skärps kraven
på enhetlighet i handläggningen av olika ärenden och på att ändringar
i arbetsformerna genomförs likformigt i hela den lokala organisationen.
Den del av arbetet som inte automatiseras avser till viss del förberedelser
för den maskinella behandlingen. Också dessa arbetsuppgifter måste regleras
mycket noga och mera i detalj än vad som är nödvändigt vid manuella
arbetsrutiner.
På grund av anförda omständigheter förordar utredningen, att den nya
organisationen för bilregistrering i central instans hålls samman av en myndighet
med ansvar och direktivrätt inom hela arbetsområdet.
Den centrala registreringsmyndigheten
På den centrala registreringsmyndighet, som enligt det föregående bör
finnas, skall ankomma att leda och övervaka verksamheten inom bilregistreringen,
att utfärda föreskrifter och anvisningar — i förekommande fall
efter samråd med andra av registreringsverksamheten berörda myndigheter
— att fastställa formulär och blanketter inom verksamhetsområdet,
att ansvara för det system- och programmeringsarbete som krävs för registret,
att svara för erforderliga utbildnings- och rationaliseringsaktiviteter
etc.
Utredningen —som anser att det måste finnas starka skäl om man skall
tillskapa en ny central myndighet för angivna uppgifter — betonar att placeringen
av själva maskinen inte har någon större betydelse för frågan var
den centrala registreringsfunktionen skall ligga. Likaså gäller att möjligheterna
att erhålla uppgifter ur registret endast i ringa utsträckning beror
på var registret är placerat.
Det erinras om att nuvarande centrala bilregister är förlagt till statis
-
15
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
tiska centralbyrån och placerat på datamaskin. Detta förhållande i förening
med att myndigheten i övrigt har en omfattande datamaskin- och registerverksamhet
kan synas utgöra skäl att knyta den centrala registreringsfunktionen
till myndigheten. Med hänsyn till den avsevärda skillnaden i såväl
uppbyggnad som uppgifter mellan det nuvarande och det framtida centrala
registret har denna omständighet dock inte någon avgörande betydelse.
I valet mellan olika myndigheter måste man enligt utredningen lägga
särskild vikt vid andra omständigheter än dem som har samband med datamaskinutrustningen.
Härvid bör beaktas att en av bilregistreringens allra
viktigaste uppgifter är att tjäna trafiksäkerheten. Det ter sig därför naturligt
att förlägga de centrala registreringsfunktionerna till en myndighet
som handlägger trafiksäkerhetsfrågor. Närmast ifrågakommer då statens
trafiksäkerhetsverk och rikspolisstyrelsen. Av dessa båda myndigheter finner
utredningen trafiksäkerhetsverket — som är den centrala förvaltningsmyndigheten
på trafiksäkerhetsområdet — vara den som funktionellt och
organisatoriskt ligger närmast till att svara för bilregistreringen. Verket
har även förutsättningar att på ett ändamålsenligt och rationellt sätt handha
den direktivrätt och de uppgifter i övrigt som skall ankomma på den
centrala registreringsmyndigheten.
Den lokala registreringsorganisationen
Enligt utredningen motiverar allmänhetens berättigade krav på service
— särskilt när det gäller registreringsärendena — och behovet överhuvud
av kontakt mellan myndighet och allmänhet att den lokala registreringsorganisationen
inte görs alltför gles. Samtidigt är det från administrativa
och kostnadsmässiga synpunkter önskvärt, att registreringsmyndigheterna
får en storlek som skapar möjligheter för ett rationellt utnyttjande av personalen
och tillämpning av modern kontorsteknik.
Vid valet mellan olika organisatoriska lösningar har avgörande skäl ansetts
tala för att knyta verksamheten till en redan befintlig organisation.
Närmast ifrågakommer fyra alternativ, nämligen statens trafiksäkerhetsverks
regionala organisation, AB Svensk bilprovnings lokala organisation,
polisväsendet och länsstyrelserna.
Trafiksäkerhetsverkets och bilregistrets arbetsuppgifter har ett mycket
nära samband, eftersom båda slagen av myndighetsutövning bl. a. syftar
till kontroll över fordonsbeståndet och därmed ökad trafiksäkerhet. Detta
har varit huvudskälet för utredningens förslag att trafiksäkerhetsverket
skall bli central registreringsmyndighet. Möjligheter torde i och för sig också
finnas att anknyta lokala registreringsmyndigheter till verkets regionala
organisation, därvid det dock av service- och kontaktskäl sannolikt blir
nödvändigt att förutom de sju distriktskontoren även utnyttja kontoren på
stationsorterna. Allmänt gäller emellertid att bilregistreringen innefattar
16
Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1969
arbetsuppgifter av helt annan karaktär än den som f. n. ankommer på
ifrågavarande distriktsorganisation. Denna skulle därför behöva byggas ut
och tillföras en personal, som i realiteten skulle innebära tillskapandet av
en helt ny regional registreringsorganisation.
Om alternativet med en anknytning av registreringsuppgifterna till AB
Svensk bilprovnings lokala organisation och då närmast till dess besiktningsstationer
kan sägas, att verksamheten vid dessa är av utpräglat teknisk
art, vartill kommer att stationernas verksamhetsområden i många fall
är så pass begränsade att de inte kan bilda underlag för en rationell registreringsorganisation.
I fråga om en anknytning till polisväsendet torde det enligt utredningen
vara svårt att på basis av de relativt många — ca 120 — och i åtskilliga fall
mycket små polisdistrikten skapa effektiva och rationella arbetsenheter för
bilregistreringen. Beaktas bör i sammanhanget att registreringsverksamheten
är väsensskild från ordinärt polisarbete och innefattar en del arbetsuppgifter,
som inte lämpligen bör fullgöras av polispersonal. Poliskontoren
måste därför tillföras personal —- främst på kontorssidan — om de skall
tjänstgöra som lokala registreringsmyndigheter. I praktiken skulle det innebära
att registreringsarbetet fick anförtros åt någon form av registreringskontor,
som endast mer eller mindre formellt blev knutna till poliskontoren.
Vad slutligen angår länsstyrelserna konstaterar utredningen att man genom
en anknytning av den lokala registreringsverksamheten till dessa på
en gång får goda möjligheter till service gentemot allmänheten och samtidigt
tillgodoser behovet av arbetsenheter av sådan storlek och struktur att
de blir rationella och effektiva. Betydelsefullt är vidare att det redan nu hos
länsstyrelserna finns personal, som har utbildning för och erfarenhet av
den ifrågavarande administrationen och ärendeprövningen. Att ha tillgång
till den är av särskilt värde inte bara vid övergången till den nya registreringsorganisationen
utan även vid dennas fortsatta verksamhet. Utredningen
föreslår därför, att bilregistreringens lokala funktioner liksom hittills
knyts till länsstyrelserna.
Remissyttranden
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens
organisationsförslag. Vissa remissinstanser har förordat andra lösningar.
Ett par remissinstanser anser sålunda att statens trafiksäkerhetsverk
skall ha hand om både de centrala och lokala registreringsfunktionerna.
Någon remissinstans finner skäl tala för att polisväsendet får hela ansvaret
för bilregistreringen. Ett par remissinstanser slutligen anser, att statistiska
centralbyrån bör vara central registreringsmyndighet.
Bland de remissinstanser som intagit en allmänt positiv ståndpunkt till
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
förslaget — i vad avser såväl registreringens centrala anknytning
till statens trafiksäkerhetsverk som dess lokala
anknytning till länsstyrelserna — återfinns riksåklagaren,
överbefälhavaren, försvarets materielverk, statskontoret, postverket,
motorredskapsutredningen, bilskatteutredningen och AB Svensk bilprovning.
Vissa remissinstanser har utan att kommentera förslaget i vad avser
den lokala organisationen tillstyrkt förslaget om statens trafiksäkerhetsverk
som central registreringsmyndighet. Det gäller närmast Näringslivets trafikdelegation
och Riksförbundet Landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Blekinge
län har utan att kommentera förslaget i fråga om den centrala organisationen
tillstyrkt den förordade anknytningen av de lokala funktionerna
till länsstyrelserna. — I flera av de angivna remissyttrandena understryks
behovet av en centralt sammanhållande instans för bilregistreringen och
framhålls lämpligheten med hänsyn till registreringens nära samband med
trafiksäkerhetsintresset att trafiksäkerhetsverket blir den ansvariga myndigheten.
I fråga om den lokala anknytningen till länsstyrelserna har dessas
erfarenhet i hithörande frågor ävensom deras möjligheter till en på en
gång rationell och geografiskt fördelad service betonats.
Tjänstemännens centralorganisation har inte heller något att erinra mot
att trafiksäkerhetsverket blir central instans med uppgift att utfärda direktiv
och föreskrifter för bilregistreringen. Däremot bör den statistiska registreringsfunktionen
handhas av statistiska centralbyrån, till vilken f. n. en
centralisering sker av statistikproduktionen på en rad andra områden. -—
Motororganisationernas samarbetsdelegation och Sveriges trafikbilägares
riksorganisation ansluter sig till förslaget om trafiksäkerhetsverket som
centralt ansvarig myndighet men anser sig endast kunna acceptera den lokala
verksamhetens förläggning till länsstyrelserna som ett övergångsarrangemang.
Redan önskvärdheten av en klar organisatorisk uppbyggnad
talar sålunda för att trafiksäkerhetsverket får hand även om den lokala administrationen.
Härtill kommer serviceaspekterna, beträffande vilka det
kan ifrågasättas om länsstyrelserna kan erbjuda den geografiskt fördelade
service som är önskvärd. De båda remissinstanserna är emellertid medvetna
om att trafiksäkerhetsverket inte f. n. har en sådan lokal organisation
att det kan fullgöra de lokala registreringsuppgifterna. Dessa kan därför
tills vidare ligga kvar hos länsstyrelserna, men det förutsätts då att man allvarligt
överväger möjligheterna att på viss sikt överföra dem till trafiksäkerhetsverket.
Körkortsutredningen framhåller — såsom redovisas i det följande — att
den kommer att föreslå en centraliserad registerföring på körkortsområdet
och att den närmare överväger betingelserna för en samordning av ett centalt
körkortsregister med ett centralt bilregister. Körkortsutredningen kommer
sannolikt inte att föreslå någon mera betydande ändring beträffande
länsstyrelsernas funktioner i fråga om handläggningen av körkortsärenden.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1969.1 saml. Nr 30
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år t969
Den finner starka skäl för att det centrala körkortsregistret förläggs till
trafiksäkerhetsverket.
Statens trafiksäkerhetsverk förordar en organisatorisk lösning, som innebär
att bilregistreringens såväl centrala som lokala
funktioner knyts till trafiksäkerhetsverket. Härvid
påtalas de många fördelar som ligger i att ha hela verksamheten förlagd till
en och samma myndighet, bl. a. från direktivsynpunkt. Verket har också
en lokal organisation, som — inräknat stationsorterna — omfattar ett större
antal orter än vad länsstyrelseorganisationen gör. Det har vidare på det
lokala planet ett långt drivet samarbete med olika lokala myndigheter, polisväsendet
och företrädare för bilhandeln. Trafiksäkerhetsverket är i och
för sig medvetet om att vissa rekryterings- och andra personalproblem kan
uppstå. Fördelarna anses dock överväga de härmed sammanhängande olägenheterna.
Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
anser, att mycket talar för att trafiksäkerhetsverket blir den centralt
sammanhållande myndigheten. Beträffande den lokala verksamheten ifrågasätter
organisationerna, om inte utredningen övervärderat behovet av en
decentraliserad registreringsorganisation, särskilt med hänsyn till de möjligheter
som finns att telefon- och brevledes kommunicera med en central
registreringsinstans. Det behov som likväl kan finnas av lokala organ med
möjlighet att informera om registreringsproceduren, att tillhandahålla anmälningsblanketter
och att vid behov förmedla kontakter mellan allmänheten
och det centrala bilregistret borde kunna tillgodoses med anlitande
av trafiksäkerhetsverkets regionala organisation. Även AB Svensk bilprovnings
stationsnät skulle härvidlag kunna utnyttjas.
En lösning som innebär att den centrala registrering sfunktionen
knyts till statistiska centralbyrån förordas
av statistiska centralbyrån, rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Örebro
län.
Statistiska centralbyrån har — som framgår av det föregående — betonat
vikten av att det centrala bilregistret integreras med andra av centralbyrån
förda samhällsinformativa register. Redan detta utgör ett starkt skäl för att
den centrala registreringsfunktionen knyts till centralbyrån. Härtill kommer
att det centrala bilregistret skall tjäna olika och inbördes artskilda ändamål.
Detta medför att den myndighet som har ansvaret för registret måste
ta hänsyn till i vissa fall motstridande krav från avnämarnas sida. Genom
sin allmänna servicekaraktär har centralbyrån ingående erfarenhet av de
problem som härvid uppstår. Det förhållandet att den har ställning av ett
neutralt databehandlingsverk innebär en särskild fördel, då det gäller att
lösa dem. Med hänsyn till angivna förhållanden föreslår centralbyrån i
första hand, att den blir central myndighet för bilregistreringen. Det framhålls,
att detta i princip inte hindrar att vissa befogenheter — om så anses
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
önskvärt — tilläggs annan myndighet. Det kan exempelvis gälla utfärdandet
av anvisningar till de lokala registreringsmyndigheterna, handläggningen
av frågor rörande tillämpning eller ändring av författningar angående bilregistrering
etc. Det är emellertid även tänkbart, att en myndighet blir central
registreringsmyndighet och en annan får till uppgift att föra registret.
Skulle en sådan uppdelning bedömas önskvärd, förutsätter centralbyrån att
i vart fall sistnämnda uppgift tillkommer centralbyrån. I fråga om lokaliseringen
av bilregistret förordas i första hand att detta förläggs till centralbyråns
produktionsfilial i Örebro. Möjlighet finns emellertid också att placera
det i Stockholm.
Rikspolisstyrelsen konstaterar, att enligt de redovisade riktlinjerna för
den framtida bilregistreringen en av de viktigaste ledningsfunktionerna
kommer att vara att på olika sätt verka för rationella och effektiva metoder
i registreringsarbetet. Med hänsyn härtill synes statistiska centralbyrån bäst
lämpad som central registreringsmyndighet. I fråga om de lokala registreringsorganen
bör dessa enligt styrelsen i princip ha verksamhetsområden
motsvarande polisdistriktens och ligga i anslutning till polisens vaktkontor
på centralorterna. De bör emellertid vara organisatoriskt fristående i förhållande
till polismyndigheterna. — Även länsstyrélsen i Örebro län förordar,
att centralbyrån blir central registreringsmyndighet, och hänvisar till
möjligheten att förlägga registret till centralbyråns produktionsfilial i Örebro.
En lösning innebärande att bilregistreringen knyts till polisväsendet
förs slutligen fram av riksrevisionsverket. I verkets yttrande
framhålls bl. a., att polisdistrikten såsom indelningsgrund för den lokala
registreringsorganisationen har företräde framför länsindelningen genom
bättre möjligheter till service och kontakt med allmänheten. De ändringar
som kan förutses i läns- och polisdistriktsindelningen torde också komma
att verka i utjämnande riktning i fråga om de två organisationernas förmåga
att verka som effektiva och rationella arbetsenheter. En förläggning av
de lokala registreringsuppgifterna till polismyndigheterna bör också ge möjlighet
till bättre utnyttjande av de sammanlagda maskinresurserna för bilregistrering
och information inom polisväsendet. Ett val av polisväsendet
som lokalorganisation synes närmast medföra, att rikspolisstyrelsen som
centralmyndighet för detta bör ha hand om tillsyn och ledning av bilregistreringen.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
IV. Kontroll över fordonsbeståndet
Utredningen
Gällande bestämmelser om besiktning m. m.
Ett fordon kan i princip underkastas två slag av besiktning. Det ena utgörs
av den registrerings- och typbesiktning som behandlas i 14 och 15 §§
VTF och som är en förutsättning för att fordon första gången skall få tas upp
i bilregistret. Enligt 10 § 5 mom. VTF äger registreringsbesiktning rum även
då fordon undergått sådan ändring att det inte längre stämmer överens med
uppgifterna i besiktningsinstrument eller typintyg. Det andra slaget, den
s. k. löpande kontrollen, utgörs av den kontrollbesiktning som enligt olika
bestämmelser kan ske efter registreringen. Kontrollbesiktning kan vara antingen
en periodiskt återkommande kontroll av vissa fordon eller fordonsslag
eller också en kontroll i det enskilda fallet enligt särskilt beslut av
myndighet eller förrättningsman.
Reglerna om periodisk kontrollbesiktning finns i 24 § VTF. Enligt detta
stadgande skall kontrollbesiktning med regelbundna mellanrum ske av vissa
fordon som används i yrkestrafik eller uthyrningsrörelse, vidare av vissa
andra fordon såsom brandfordon, ambulanser etc. Annat registrerat motorfordon
och annan registrerad släpvagn skall, om fordonet är minst tre år
gammalt, årligen undergå kontrollbesiktning i den mån Kungl. Maj:t inte
förordnar annat.
Kontrollbesiktning kan även vara föranledd av särskilt beslut av myndighet
eller förrättningsman. Föreläggande om kontrollbesiktning kan beträffande
motordrivna fordon och släpfordon meddelas av länsstyrelse enligt
22 § VTF och av förrättningsman vid flygande inspektion enligt 23 § VTF.
Åtlyds inte föreläggande om kontrollbesiktning inträder automatiskt körförbud
för fordonet. Automatiskt körförbud inträder enligt 24 § 4 mom.
VTF även i sådana fall när fordon inte inställs till vederbörlig periodisk
kontrollbesiktning. Från automatiskt inträdande körförbud är att skilja
körförbud som direkt meddelas beträffande ett fordon. Sådant förbud kan
meddelas av förrättningsman som utför flygande inspektion, inspektion hos
försäljare enligt 23 a § VTF eller kontrollbesiktning. För att gällande körförbud
skall upphöra fordras att fordonet inställs för kontrollbesiktning.
I samband med sådan besiktning kan besiktningsmannen godkänna fordonet,
meddela nytt föreläggande om kontrollbesiktning eller meddela nytt
körförbud. Ett annat slag av besiktning är den särskilda lcopplingsbesiktning,
som föreskrivs i 24 a § VTF.
Närmare bestämmelser om den löpande kontrollen finns i 52—56 §§ VTK.
Bl. a. stadgas här om den rapportering, som i hithörande frågor skall ske
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
mellan olika myndigheter. Av särskilt intresse för bedömningen av behovet
av information i bilregistret är vad som föreskrivs om den rapportering som
skall göras till vederbörande registreringsmyndighet i samband med att föreläggande
om kontrollbesiktning meddelats eller upphört att gälla, körförbud
meddelats eller eljest inträtt eller upphört att gälla eller kör förbud
hävts av trafiksäkerhetsverket. Om de anteckningar som ifrågavarande registreringsmyndighet
skall göra i bilregistret bl. a. i anslutning till denna
rapportering stadgas i 33 § VTK.
Det framgår av angivna bestämmelser, att bilregistret endast i begränsad
omfattning innehåller uppgifter om den löpande kontrollen av fordonen.
Möjligheterna till övervakning av att den periodiska besiktningen fullgörs
kompletteras genom bestämmelser om anteckningar på besiktningsinstrument
och typintyg och genom föreskrifter i 24 § 3 mom. VTF om anbringande
av märke på fordon i vissa fall. Besiktningsinstrument och typintyg
skall enligt 10 § 6 mom. VTF medföras vid färd.
Behov av uppgifter i bilregistret
De uppgifter som förs in i bilregistret i samband med att ett fordon första
gången registreras är självfallet av stor betydelse från kontrollsynpunkt.
Det finns dock enligt utredningen ingen anledning att i principbetänkandet
ta upp hithörande problem.
Av trafiksäkerhetsskäl är det angeläget att en effektiv övervakning sker
av att kontrollbesiktningsskyldigheten fullgörs. Bilregistret, som mycket
ofullständigt redovisar data angående företagna besiktningar, kan i dagens
läge endast i begränsad utsträckning användas för en sådan övervakning.
I stället har för kontrollen måst utarbetas ett relativt invecklat regelsystem,
vilket bygger på kontrollmärken och anteckningar i instrument och intyg
och vars effekt till stor del beror på intensiteten i polisövervakningen. I
prop. 1964: 132, vari förslaget om kontrollbesiktning lades fram, förutsattes
också att en omläggning av förfarandet vid bilregistrering skulle komma till
stånd och därmed förutsättningar skapas för övervakning i andra former
av att körförbud och besiktningsskyldighet iakttogs.
Utredningen understryker angelägenheten att få till stånd en bättre ordning.
Detta förutsätter en såvitt möjligt fullständig redovisning av uppgifter
om fordonens tillstånd och deras ställning i besiktningshänseende.
Bl. a. bör av registret framgå a) den tidpunkt när ett fordon skall inställas
till periodisk kontrollbesiktning, b) den åtgärd som vidtagits vid inställelse,
c) den tidpunkt när fordon skall inställas för kontrollbesiktning enligt föreläggande
av länsstyrelse, förrättningsman vid flygande inspektion eller besiktningsman
enligt b), d) de åtgärder som vidtagits vid inställelse enligt
föreläggande, e) körförbud som meddelats av förrättningsman vid flygande
inspektion eller inspektion hos försäljare. Av registret bör vidare framgå
22 Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1960
sådana körförbud som automatiskt inträder om fordon inte inställs till
kontrollbesiktning.
För att önskemålen om information i registret skall kunna uppfyllas
måste en viss utvidgning ske av den rapporteringsskyldighet, som olika
organ har till registreringsmyndigheterna. Den härmed följande arbetsökningen
behöver inte bli särskilt omfattande, eftersom vissa andra i betänkandet
specificerade uppgifter kan falla bort. Med den utvidgade rapporteringsskyldigheten
växer givetvis också arbetsbelastningen för registreringsmyndigheterna.
Genom att registret samtidigt automatiseras blir emellertid
verkningarna härav inte av någon väsentlig praktisk betydelse.
Enligt utredningen visar också omfattningen av undandragen fordonsskatt
och av ej erlagda bilförsäkringspremier att det finns betydande brister
i nuvarande övervakning. I betänkandet redovisas uppskattningar som tyder
på att årligen cirka 8 milj. kr. i fordonsskatt undandras statsverket. Det
hänvisas vidare till vissa av försäkringsinspektionen gjorda beräkningar,
enligt vilka antalet bilägare som undandrar sig att fullgöra trafikförsäkringsskyldigheten
uppgår till drygt 100 000 och att premiebortfallet torde
uppgå till 40—50 milj. kr. per år. Delvis kan angivna brister hänföras till
faktorer, som det faller utanför utredningsuppdraget att behandla. Till en
del sammanhänger de emellertid med en otillräcklig aktualitet och tillförlitlighet
hos uppgifterna i registret och med det förhållandet att kontrollen
från detta inte är tillräckligt effektiv. Det är emellertid i dessa fall inte primärt
fråga om en mera omfattande redovisning av uppgifter i registret.
Särskilda åtgärder för effektivisering av kontrollen
En effektiv kontroll förutsätter en såvitt möjligt fullständig redovisning
av besiktnings-, skatte- och trafikförsäkringsförhållandena. Kontrollen som
sådan kan i praktiken tänkas ske genom ett förfarande för efterlysning eller
efterspaning av ägare till fordon, hos vilka brister konstaterats i registret.
Ett efterlysningsförfarande tillämpas redan nu t. ex. när trafikförsäkring
avanmälts utan att ny sådan antecknats i registret. Att mera allmänt tilllämpa
förfarandet som kontrollinstrument i anslutning till ett utbyggt och
effektiviserat register anser sig utredningen dock inte kunna tillstyrka. Bl.a.
de väsentligt ökade anspråk som därmed skulle ställas på polismyndigheterna
talar mot ett sådant arrangemang. Inte heller kan det — med utredningens
grundsyn på registreringens innebörd — bli fråga om en lösning
som innebär exempelvis att registreringsskyltarna avlägsnas vid underlåtenhet
att fullgöra vissa skyldigheter. En bättre lösning är då att tillämpa ett
system med kontrollmärken, vilket i princip kan tänkas fungera på följande
sätt.
Kontrollmärkena, som avses anbringade på viss bestämd plats på fordonet,
bör anknyta till en viss kontrollperiod — lämpligen kalenderår — och
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
märkenas färg bör variera för varje period. Strax före ingången av en ny
kontrollperiod genomgås registret maskinellt, och märken sänds ut till fordonsägare
beträffande vilkas fordon registret visar att fordonsskatt erlagts
och föreskriven kontrollbesiktning fullgjorts. En förutsättning är vidare, att
ingen anteckning finns om att trafikförsäkring upphört att gälla eller att
körförbud meddelats eller eljest inträtt. — På motsvarande sätt skall kontrollmärken
tillhandahållas nyregistrerade fordon, vilka är typ- eller registreringsbesiktigade
och för vilka avtal om trafikförsäkring tecknats. Krav på
erlagd fordonsskatt anser utredningen dock inte böra uppställas. Detta
skulle nämligen medföra ett från arbetssynpunkt tyngande kassaförfarande
hos länsstyrelserna, och fördelarna med en maskinell skatteuppbörd — som
utredningen förordar — skulle inte kunna utnyttjas till fullo.
Genom ett sådant system kan man få en kontroll av de registrerade fordonen
direkt i trafiken med de fördelar detta innebär från övervakningssynpunkt.
Fordonsägarna kan med en sådan ordning förväntas i betydligt större
utsträckning än nu finna det angeläget att fullgöra sina skyldigheter och
även att göra vederbörliga anmälningar till registret om t. ex. ägarbyten och
adressförändringar.
Genom den effektivare kontrollen och de förbättrade informationsmöjligheterna
uppnås även andra fördelar. Bl. a. anser utredningen det möjligt att
i princip slopa nuvarande regler om skyldighet att vid färd medföra besiktningsinstrument
eller motsvarande handlingar. Anledning kan möjligen
finnas att bibehålla nämnda krav i vad avser lastbilar och eventuellt vissa
andra särskilda fordonstyper. Härmed sammanhängande specialproblem avser
utredningen att behandla i det fortsatta utredningsarbetet.
Ett kontrollmärkesystem medför även vissa problem. Under löpande
kontrollperiod kan händelser inträffa som medför att fordon inte får brukas.
Fordonet bör då i princip inte bära giltigt kontrollmärke. Om fordon t. ex.
beläggs med körförbud kan detta markeras genom att kontrollmärke avlägsnas.
Så kan även ske om trafikförsäkring upphör att gälla och om fordonsägaren
trots anmaning uraktlåter att teckna ny sådan. Under kontrollperiod
kan vidare inträffa att föreläggande om kontrollbesiktning meddelas. Detta
förhållande bör då utmärkas på fordonet. Ett lämpligt arrangemang då
rätten att använda fordon tidsmässigt eller eljest begränsas kan vara att på
fordonet anbringa ett interimistiskt märke av särskilt utseende.
Utredningen upphåller sig i sammanhanget bl. a. vid de problem som
sammanhänger med uppbörden av fordonsskatt. Från bilregistreringssynpunkt
är det — som närmare utvecklas i annat sammanhang — önskvärt
att skatteuppbörden även i framtiden är förlagd till en enda termin per år.
Skatten för visst år uppbärs f. n. i februari—mars under året. Det skulle
med hänsyn till kontrollmärkets tänkta giltighetstid i och för sig vara av
värde, om uppbörden förlädes till sista kvartalet före beskattningsåret. En
sådan ordning är emellertid inte en förutsättning för att systemet skall
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
fungera. Kontrollen av skattskyldighetens fullgörande kan ju i och för sig
avse skatten för det år vid vars slut märket sänds ut. Märket är då ett tecken
på att anteckningar inte finns i registret om restföring av skatt.
De angivna märkena förutsätts i första hand bli utlämnade av den centrala
registreringsmyndigheten och av länsstyrelserna. Det kan därutöver övervägas
att låta AB Svensk bilprovning lämna ut märken i vissa fall.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen, att nuvarande form av
kontrollmärken avskaffas och att i stället ett kontrollmärkesystem införs
som möjliggör övervakning av såväl besiktnings- som fordonsskatte- och
trafikförsäkringsskyldighetens iakttagande. Den närmare utformningen av
det föreslagna systemet är beroende av mera detaljerade undersökningar av
bl. a. systemteknisk art och kommer därför att redovisas i utredningens
slutbetänkande.
Remissyttranden
Vad utredningen i anslutning till frågan om kontrollen över fordonsbeståndet
allmänt anför om behovet av ett mera aktuellt, tillförlitligt
och fullständigt register material som underlag
för fordonskontrollen i olika hänseenden vitsordas allmänt av remissinstanserna.
Utredningens mera konkreta förslag i fråga om en utökning av de registrerade
uppgifterna avser främst fordonens besiktningsförhållanden. AB
Svensk bilprovning konstaterar, att utredningens förslag i denna del för
bolaget innebär, att utfallet av varje kontrollbesiktning måste rapporteras
till registret. Rapporteringen blir sålunda avsevärt mera omfattande än för
närvarande. Några principiella svårigheter att verkställa den föreligger dock
inte. Bolaget anser också, att en fullständig rapportering om fordonens besiktningsförhållanden
med åtföljande kontroll från bilregistret torde komma
att innebära en effektivisering av fordonsövervakningen. Länsstyrelsen
i Blekinge län anser för sin del, att det beträffande den årliga kontrollbesiktningen
bör räcka att registret underrättas om godkända besiktningar
och meddelade körförbud, möjligen även om att förelägganden om ny besiktning
ej efterkommits inom inställelseterminen. Däremot synes det knappast
fylla någon funktion att belasta registret med anmälningar om återbesiktningar.
En godtagbar kontroll i fråga om dessa torde kunna ordnas
inom besiktningsorganisationen.
Utredningens förslag om införande av ett kontrollmärkesystem
som medel att övervaka fordonens besiktnings-,
skatte- och försäkringsförhållanden har i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. I åtskilliga
fall har dock reservation gjorts för systemets utformning i skilda hänse
-
25
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1960
enden, varjämte i en del fall ställningstagandena angetts vara preliminära
i avvaktan på utredningens mera detaljerade förslag. Bland remissinstanserna
som uttalar sig klart positivt för förslaget och finner det välgrundat
och ägnat att förbättra fordonskontrollen är främst statens trafiksäkerhetsverk,
länsstyrelserna i Blekinge, Älvsborgs och Östergötlands län, riksåklagaren
jämte överåklagarna i Stockholm och Göteborg och länsåklagarmyndigheten
i Hallands län samt Motororganisationernas samarb et sdelegation
och Sveriges trafikbilägares riksförbund.
En mera allmänt negativ inställning till förslaget intar Näringslivets
trafikdelegation, Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och
bilgrossistförening. Näringslivets trafikdelegation framhåller, att det föreslagna
systemet förefaller väl komplicerat från administrativ synpunkt.
Märken rörande utförd kontrollbesiktning förekommer redan, och hanteringen
av dem innebär ett enkelt administrativt förfarande. I övrigt påpekas
de problem som uppkommer genom att fordonsskatten och även fordonsförsäkringen
i åtskilliga fall uppdelas på flera delbetalningar. Skäl
finns därför enligt delegationen att förenkla kontrollsystemet och ordna
detta på annat sätt än genom utfärdandet av särskilda märken som bevis
för att skatt- och försäkringsskyldigheten fullgjorts. —■ De övriga båda angivna
organisationerna anser inte, att övertygande skäl anförts för utredningens
förslag. Systemet skulle även enligt deras uppfattning bli väl komplicerat,
och det synes ej underlätta polisens uppföljning av ärenden rörande
bristande skattebetalning, försäkringsplikt etc.
Vissa remissinstanser såsom statskontoret och Trafikförsäkringsföreningen
anser sig böra avvakta med ett ställningstagande till dess mera detaljerade
förslag från utredningen föreligger. Statskontoret framhåller allmänt,
att det föreslagna systemet synes innebära omfattande administrativa rutiner.
Ett eventuellt genomförande av detsamma måste därför kunna motiveras
av en väsentligt förbättrad kontroll. Statskontoret finner, att möjligheter
härtill föreligger, men att vissa frågor rörande det föreslagna förfaringssättet
bör bli föremål för ytterligare överväganden. Det är också angeläget
alt söka uppskatta de ekonomiska vinster som systemet kan medföra.
I fråga om de synpunkter som i övrigt anförts på enskildheter i utredningens
förslag kan följande nämnas.
AB Svensk bilprovning och länsstyrelsen i Stockholms län uppehåller sig
särskilt vid frågan om märkesystemets funktion från kontrollbesiktningssynpunkt
och med hänsyn till fordonens
trafiklämplighet överhuvud. AB Svensk bilprovning
framhåller, att man med nuvarande system — med ett enbart till
kontrollbesiktningen knutet kontrollmärke — kan med ledning av registreringsnumret
direkt av kontrollmärket avgöra om ett fordon genomgått föreskriven
kontrollbesiktning. Utredningens förslag innebär, att denna möjlighet
försvinner. Det av utredningen förordade kontrollmärkesystemet
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
konstateras innebära, att ett fordon som vid slutet av ett kalenderår uppfyller
kraven för brukande erhåller märke för det därpå följande kalenderåret.
Om fordonet under året inte inställs till kontrollbesiktning, får visserligen
bilägaren och polisen meddelande härom, men fordonet behåller likväl
sitt märke. Den praktiska kontrollen kommer under sådana förhållanden
att ske först i den mån fordonet påträffas t. ex. vid flygande inspektion. Enligt
bolagets mening torde dock ett meddelande från bilregistret om att fordonet
inte genomgått föreskriven besiktning i de flesta fall resultera i att
fordonsägaren fullgör besiktningsskyldigheten.
Länsstyrelsen i Stockholms län konstaterar, att anledningarna till att ett
motorfordon kan komma att sakna föreslaget kontrollmärke inte är likvärdiga.
Skälet kan vara antingen att fordonet inte är i ett från trafiksäkerhetssynpunkt
godtagbart skick eller att ägaren inte fullgjort vissa ekonomiska
förpliktelser. Lämpligheten av att genom avsaknad av kontrollmärke
utvisa så artskilda brister kan ifrågasättas. Trafikfarliga fordon bör sålunda
helst utmärkas på annat sätt än de fordon för vilka skatt eller försäkringspremie
ej erlagts. Om en sådan ordning inte går att genomföra inom
ramen för ett kontrollmärkesystem, synes tillfredsställande säkerhet kunna
rinnas endast om polisen hos den centrala registreringsmyndigheten vid
varje tillfälle efterforskar anledningen till att fordon saknar kontrollmärke.
Vissa synpunkter på kontroll märkesystemets funktion
från trafikförsäkringssynpunkt har anförts av främst försäkringsinspektionen
samt länsstyrelsen i Stockholms län.
Försäkringsinspektionen framhåller, att medan kontrollmärke inte skall
kunna erhållas vid nyregistrering med mindre trafikförsäkringsbevis kan
uppvisas, det vid förändring av äganderätten till fordon ej föreligger ett
sådant incitament att teckna trafikförsäkring. Med tanke på den stora frekvensen
i fråga om äganderättsförändringar anser inspektionen det angeläget,
att åtgärder vidtas för att motverka underlåtenhet i nämnda hänseende.
Detta kan exempelvis ske genom att märkets giltighetstid begränsas,
förslagsvis till ett kvartal. En sådan begränsning minskar överhuvud möjligheterna
att bruka ett fordon som är oförsäkrat, oavsett om ägarbyte ägt
rum eller ej . — Enligt länsstyrelsen i Stockholms län kan det ifrågasättas,
huruvida försäkringsavtal som regel bör få tecknas för kortare tid än ett
eller ett halvt år, detta för att förhindra att fordon under löpande kontrollperiod
framförs utan att gällande trafikförsäkring finns. Tvingande föreskrift
därom kan antingen införas i lagen om trafikförsäkring eller också
kan försäkringsinspektionen utfärda en rekommendation i ämnet. Erläggande
av försäkringspremie synes däremot kunna uppdelas på flera termi
-
ner.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
På de med kontroll in ärkesy ste me t förenade fordon
sskatteproblem en har synpunkter anförts särskilt av bilskatteutredningen,
statskontoret och länsstyrelsen i Östergötlands län.
Biiskatteulredningen, som finner kontrollmärkesystemet fördelaktigt från
många synpunkter, understryker vikten av att sambandet mellan kontrollmärke
och fordonsskatt tillräckligt beaktas. Sålunda är det väsentligt att
kontrollmärket utgör bevis på att skatt erlagts för det år märket gäller och
inte endast — vilket bilregisterutredningen angett som en alternativ lösning
— att skatt erlagts för föregående år. Bilskatteutredningen kan dock
ansluta sig till bilregisterutredningens uppfattning, att krav på inbetalning
av fordonsskatt inte skall behöva uppställas som villkor för att ägaren till
nyregistrerade fordon skall utfå kontrollmärken. Detta motiveras av önskvärdheten
att undvika ett tyngande kassaförfarande och kan accepteras med
hänsyn till att skattskyldigheten ändå kan antas bli fullgjord när det gäller
nya fordon. Bilskatteutredningen uppehåller sig slutligen vid frågan om
systemets anpassning till det fallet att fordonsskatten mera allmänt delas
upp på flera terminer. Med hänsyn härtill och även till det förhållandet
att kontrollbesiktning verkställs under olika tider på året för olika fordon
kan det finnas behov av kontrollmärke, som inte avser helt kalenderår. En
tänkbar lösning kan vara att märket genom en kombination av färg — som
anger år — och siffra/siffror — som anger månad — utvisar för hur lång
tid märket gäller.
Statskontoret anser det vara av betydelse att vid ett införande av systemet
kontrollmärkeperioden direkt anknyts till endera av perioderna för
skatt, trafikförsäkring eller kontrollbesiktning. Den från administrativ synpunkt
bästa lösningen synes härvidlag vara att den årliga distributionen
samordnas med skatteuppbörden. De förhållandevis få fordon, för vilka
skatten uppdelas på mer än en termin, torde inte utgöra hinder för en sådan
lösning. Man kan med en sådan ordning uppnå, att genom kontrollmärket
markeras att fordonsskatt erlagts för löpande år. Det bör i sammanhanget
även beaktas möjligheten att låta kontrollmärkeperioden omfatta exempelvis
tiden den 1 mars till den 28 februari i stället för kalenderår, i vilket fall
nuvarande uppbördstermin måste ändras om kontrollmärke- och skatteperioderna
samordnas. Även länsstyrelsen i Östergötlands län understryker
önskvärdheten av att märket blir en markering av att fordonsskatten erlagts
för det år märket avser och hänvisar i sammanhanget till möjligheten
att frångå kalenderåret som giltighetstid för kontrollmärket.
Utredningens förslag angående slopande av nuvarande regler
om skyldighet att vid färd medföra besiktningsinstrument
eller motsvarande handlingar hälsas med
tillfredsställelse av riksåklagaren och länsåklagarmgndigheten i Hallands
län. Det konstateras, att förslaget dels innebär en förenkling för fordonsägaren
dels verkar i riktning mot en önskvärd avkriminalisering på detta
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
område. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock, att kravet på att besiktningsinstrunient
skall medföras under färd bör bibehållas. Möjlighet vinnes
då bl. a. att ute i trafiken kontrollera alt ett registreringsnummer är anbringat
på rätt fordon.
Flera remissinstanser understryker angelägenheten av att kontrollmärkena
utformas så att olovlig hantering och användning av dem motverkas.
Y. Fordonsskatten
Utredningen
Gällande bestämmelser
De grundläggande bestämmelserna om fordonsskatt finns i automobilskatteförordningen.
Enligt denna föreligger — med vissa i förordningen
angivna undantag — skattskyldighet för registreringspliktiga motorfordon
och släpvagnar. Skatt utgår med visst årligt belopp, vilket varierar för skilda
slag och storlekar av fordon. Skattepliktigt fordon får inte brukas, förrän
skatten erlagts.
Skattskyldigheten inträder i princip med den kalendermånad då fordon
första gången införs i bilregister och upphör med utgången av den månad då
fordon avförts ur bilregister. Skattskyldig är för visst kalenderår den som
vid årets början varit eller bort vara antecknad i bilregistret som ägare av
fordonet eller vid nyregistrering under kalenderåret, den som därvid antecknats
som ägare.
I kungörelsen den 12 december 1924 (nr 513) angående uppbörd av automobilskatt
m. m. finns bestämmelser bl. a. om debitering, uppbörd, indrivning
och redovisning av fordonsskatt samt om skattekvitton och redovisning
av dessa. Enligt kungörelsen skall fordonsskatt i registret påföras den skattskyldige
första gången vid registreringen och därefter i princip för varje
kalenderår så länge fordonet är underkastat skatteplikt. Uppbörd av skatt
för fordon, som är införda i registret vid kalenderårets början, sker genom
postverkets försorg. Uppbördsterminen infaller under februari—mars. Registreringsmyndigheten
sänder i god tid före terminens början mot postförskott
ut skattekvitton till de skattskyldiga. Postverket sätter in influtna
skattebelopp på statsverkets checkräkning i riksbanken för resp. registreringsmyndighets
räkning och avger senast den 15 april redovisning över inlösta
och inte inlösta skattekvitton. I bilregistret noteras restföring av obetald
skatt.
När ansökan görs om registrering av skattepliktigt fordon skall den skatt
som belöper på tiden från skattepliktens inträde till årets slut betalas in till
registreringsmyndighet. Inbetalningen är därvid en förutsättning för att bevis
om registrering skall lämnas ut. Om anmälan sker av förhållande som
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
medför skyldighet att erlägga fordonsskatt eller att erlägga sådan skatt med
högre belopp än tidigare skall på samma sätt den påförda skatten inbetalas.
Inbetalning görs i de angivna fallen i den ordning som gäller för inbetalning
i allmänhet till myndigheten. Inbetald skatt redovisas i särskild uppbördslängd.
I kungörelsen den 9 november 1956 (nr 556) om anstånd i vissa fall med
erläggande av automobilskatt finns bestämmelser om rätt till anstånd med
erläggande av viss del av skatt för fordon, vilket vid kalenderårets början är
infört i bilregister och för vilket årsskatten överstiger visst belopp.
Utredningens överväganden
Uppbördssystemet. Bestämmelserna angående uppbörd av fordonsskatt
har i stort sett varit oförändrade sedan år 1924. Med hänsyn bl. a.
till den ökning av fordonsbeståndet som skett motsvarar de inte nutida
krav. — Utredningen har från bilskatteutredningen erhållit vissa uppgifter
om de kostnader som fordonsskatten medför för det allmänna. På grundval
av uppgifterna kan länsstyrelsernas kostnader för fordonsskatten under år
1965 uppskattas till totalt 3,8 milj. kr. Den arbetstid som vid länsstyrelserna
under samma år åtgått för hanteringen av ifrågavarande skatt kan beräknas
till 44 650 dagar. Postverket har för år 1965 uppskattat sina kostnader för
fordonsskatteuppbörden till 3.6 milj. kr. och den totala arbetstidsåtgången
till 32 600 dagar.
Uppbördsförfarandet har utsatts för åtskillig kritik, och flera förslag till
reformering och rationalisering av förfarandet har lagts fram. Enligt utredningen
kan uppbörd av fordonsskatt utformas på olika sätt vid ett genomförande
av utredningens förslag beträffande den framtida bilregistreringen.
Även postförskottsförfarandet kan i och för sig användas. Ett sådant förfarande
är emellertid arbetskrävande för postverket och är även förenat
med andra olägenheter.
Bland de andra system för uppbörd av fordonsskatt som kan komma i
fråga skiljes mellan två huvudformer. Enligt den ena skall fordonsägaren
utan särskild anmaning betala skatt antingen i samband med annan åtgärd
beträffande fordon t. ex. kontrollbesiktning eller också utan sådant samband,
t. ex. vid postanstalt mot företeende av besiktningsinstrument. Enligt
den andra huvudformen skall fordonsägaren erhålla personlig avisering om
skattebetalning.
Den förstnämnda huvudformen har uppenbara nackdelar. Som nämnts
i annat sammanhang undandras f. n. flera miljoner kronor årligen i fordonsskatt.
Man bör med hänsyn härtill så långt möjligt undvika att göra olika
åtgärder beroende av fordonsägarna själva. Kostnaderna för information
och andra åtgärder blir betydande. Bl. a. blir det — då betalning av skatt
inte sker genom avlämnad betalningshandling, som kan bearbetas maskinellt
30
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
förenat med stora kostnader att framställa de databärare, som krävs för
att registret skall kunna aktualiseras beträffande erlagd skatt. Även andra
olägenheter — bl. a. av juridisk-teknisk art — uppkommer.
Utredningen anser, att angivna nackdelar kan undvikas och väsentliga
fördelar uppnås från data- och redovisningstekniska samt kostnadsmässiga
synpunkter, om man väljer det andra huvudalternativet, dvs. ett system
där skatt betalas efter personlig avisering av de skattskyldiga. Utredningen
förutsätter härvidlag att aviseringen sker genom utsändande av inbetalningskort,
vilka framställs genom det centrala registrets försorg. Först med
ett aviseringssystem kan man till fullo utnyttja de möjligheter till förbättringar
av skatteuppbörden som en automatisering av registret ger. För det
fall ett sådant system kommer till användning — vilket utredningen förordar
— bör följande beaktas.
Debitering. Om bilregistreringen förläggs till ett centralt register,
måste detta givetvis innehålla sådana data att man på grundval därav kan
verkställa debitering av fordonsskatt. Ett förfarande måste finnas, som
motsvarar nuvarande skattedebitering. Markeringar i registret av data angående
skatt förutsätter beslut av myndighet, och varje ändring måste föregås
av nytt beslut. Dessa beslut måste kunna överklagas i samma utsträckning
som nu. I enlighet med utredningens principiella uppfattning att materiella
åtgärder i största möjliga utsträckning bör ankomma på länsstyrelserna
och då avgöranden i andra registreringsfrågor kan ha stor betydelse
för skattskyldigheten, anser utredningen att beslut i skatteärenden även
framgent skall fattas regionalt av länsstyrelserna. — Ansvaret för riktigheten
av markeringarna följer samma regler som i övrigt gäller för införingen
i registret. Om fel skulle uppstå i markeringar eller i utskrifter som
gjorts på grundval av dessa bör möjlighet finnas att erhålla rättelse. Sådan
bör ske genom beslut av länsstyrelse.
Skattekvitto. Enligt 9 § automobilskatteförordningen skall skattekvitto
medföras under färd för att på anmaning av polisman kunna visas
upp för denne. Företes inte kvitto, inträder straffansvar om inte särskilda
omständigheter föreligger. I 6 § kungörelsen angående uppbörd av automobilskatt
m. m. finns vissa bestämmelser bl. a. angående utseendet på skattekvitto.
Om uppbörd av fordonsskatt i enlighet med utredningens förslag sker
centralt genom inbetalningskort, uppstår vissa frågor beträffande skattekvitto.
Dettas funktion har ett nära samband med frågan om kvitto även i
framtiden skall behöva medföras under färd. Härvidlag anser utredningen
att — med de framtida möjligheterna att genom det centrala registret erhålla
snabb och aktuell information och med ett kontrollmärkesystem, som medger
att man i regel direkt på fordonen kan se om vissa skyldigheter bl. a.
skattskyldigheten fullgjorts — något behov inte föreligger av en bestämmel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969 31
se att skattekvitto skall medföras under färd. Om detta krav bortfaller,
torde det vara tillräckligt att låta ett vanligt postkvitto tjäna som bevis på
att fordonsskatt erlagts.
Restitution. I princip bör nuvarande ordning tillämpas även i den
framtida organisationen. När anmälan gjorts hos länsstyrelse av något förhållande
som medför skattebefrielse eller skattelindring, eventuellt i förening
med särskild ansökan om restitution, kontrollerar myndigheten i det
centrala registret om skatten betalats. Myndigheten kan sedan meddela beslut,
enligt vilket anmälan till registret godtas och ansökan om restitution
bifalls. Beslutet rapporteras till registret, genom vilket utbetalningskort
framställs på maskinell väg.
Indrivning och redovisning. I det uppbördssystem som utredningen
förordar skall restlängden utskrivas maskinellt efter uppbördstermins
slut. Längden bör på vanligt sätt vidarebefordras till verkställighet. Utredningen
kommer i sitt slutbetänkande att närmare behandla förfarandet
vid indrivning av resterande fordonsskatt ävensom sättet för redovisning av
influten fordonsskatt.
Tid för uppbörd. För bilregistreringen är det — från arbetsbesparingssynpunkt
och med hänsyn till kontrollmärkesystemets funktion —•
önskvärt att uppbörden i princip är förlagd till en enda termin per år. Kontrollmärkesystemet
kan emellertid anpassas till en ordning med uppbörden
uppdelad på flera terminer.
I sammanhanget uppehåller sig utredningen vid nuvarande anståndsbestämmelser,
som i vissa avseenden är svåra att sammanjämka med ett system
där uppbörd av skatt sker genom inbetalningskort. Dessa svårigheter
ligger delvis i att anstånd medges på den enskildes initiativ. En annan svårighet
är att det anstånd som lämnas inte avser viss bestämd tid utan viss
längsta tid. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att rätt till anstånd
görs oberoende av skattskyldigs eget initiativ. Uppdelning bör sålunda alltid
på visst sätt ske av de skattebelopp, som skall erläggas för de av anståndsbestämmelserna
berörda fordonskategorierna, och uppbörden av de fastställda
delbeloppen verkställas genom att inbetalningskort sänds ut till den
skattskyldige.
Utredningen konstaterar, att åtskilliga mer detaljbetonade problem återstår
att lösa i fråga om fordonsskatten vid en omläggning av bilregistreringen.
Dessa kommer utredningen att behandla i sitt slutbetänkande.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Remissyttranden
De remissinstanser, som yttrat sig över utredningens förslag beträffande
fordonsskatten, har i stort inte haft något att invända. I ett par fall
har reservation gjorts för enskildheter i förslaget.
Bilskatteutredningen framhåller, att den från de synpunkter den har att
beakta inte har något att invända mot den föreslagna utformningen av uppbördssystemet
eller av debiterings-, restitutions- och indrivningsförfarandena.
Beträffande frågan om utformningen av reglerna för anstånd med
erläggande av fordonsskatt hänvisar bilskatteutredningen till sina nyligen
framlagda förslag i ämnet. Den har i och för sig intet att erinra mot att
reglerna om uppdelning av fordonsskatten görs obligatoriska i stället för
som nu fakultativa. Som framgår av det följande uttalar bilskatteutredningen
viss tveksamhet vad avser förslaget om slopande av skattekvittot och
skyldigheten att medföra sådant kvitto vid färd.
Enligt riksrevisionsverket — som anser att centraliseringen av bilskatteuppbörden
bör omfatta också debitering, redovisning och bokföring — torde
omläggningen komma att innebära, att verket befrias från sina f. n. tämligen
omfattande bestyr med bilskatten. Verket understryker vikten av att man
vid utformningen av skattesystemet tillser, att intern kontroll och revision
av skatteuppbörden blir ändamålsenligt anordnade samt att skatteuppbörden
på lämpligt sätt inordnas i statsverkets ekonomiskt-administrativa
system.
Länsstyrelsen i Stockholms län påtalar otympligheten hos det nuvarande
uppbördssystemet och anser att i jämförelse med detta utredningens förslag
innebär väsentliga fördelar. Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri-
och bilgrossistförening understryker också nackdelarna med nuvarande
uppbördsordning och finner att problemen skulle ytterligare accentueras,
om den bibehålls i ett nytt registreringssystem. De angivna tre remissinstanserna
berör också frågan om övergång till en drivmedelsbeskattning.
Enligt länsstyrelsen i Stockholms län skulle en övergång till enbart
drivmedelsbeskattning sannolikt medföra ännu större fördelar än fordonsskatten
med dess av utredningen föreslagna utformning. — Motororganisationernas
samarbetsdelegation och Sveriges trafikbilägares riksorganisation
förklarar sig inte heller ha något att invända mot utredningens förslag till
uppbördssystem. Inte heller har de något att erinra mot den av utredningen
förordade utformningen av bestämmelserna om anstånd med erläggande av
fordonsskatt.
Beträffande sättet för inbetalning av fordonsskatten framhåller postverket,
att verket alltid förordat ett uppbördssystem som baserar sig på giroinbetalningar.
För det fall distributionen av kontrollmärken på något sätt
skall samordnas med fordonsskatteuppbörden, blir förfarandet beroende av
om kontrollmärke skall behöva kvitteras eller inte. Behövs inte kvitto, kan
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1069
efter giroinbetalningen av fordonsskatten distributionen av kontrollmärken
ske med vanliga brev. Krävs kvittering kan två alternativa lösningar tänkas.
I det ena fallet kan kontrollmärkena — sedan giroinbetalning skett av skatten
— distribueras i rekommenderade brev. I det andra fallet kan uppbörden
av skatt och märkesutlämningen ske i ett sammanhang, vilket innebär
ett förfarande i stort sett motsvarande det som f. n. tillämpas. Av dessa båda
alternativ är postverket inte för dagen berett att sätta något framför det
andra. Innan ett val kan träffas, måste man ha större klarhet på flera punkter.
Av intresse är exempelvis hur skatteuppbörden i tiden kommer att infalla
i förhållande till kontrollmärkets giltighetstid och i vad mån den inledda
utvecklingen mot en alltmer uppdelad skattebetalning kommer att
fortsätta.
I fråga om möjligheterna att — såsom utredningen förordat — slopa
det särskilda skattek v ittot ävensom skyldigheten att medföra
kvittot under färd har bilskatteutredningen och statskontoret anfört
tveksamhet.
Bilskatteutredningen påpekar, att kontrollmärket inte alltid kommer att
utgöra bevis för att skatt erlagts för det år märket avser. En uppdelning av
fordonsskatten förekommer f. n. beträffande lastbilar och har av bilskatteutredningen
föreslagits beträffande släpvagnar. Det kan inte uteslutas, att
ett motsvarande betalningssystem blir aktuellt även i fråga om personbilar.
Om så blir fallet, är uppenbarligen möjligheten till kontroll enbart i bilregistret
otillräcklig. Vidare hänvisas till den i det föregående behandlade
frågan vilken skatteperiod kontrollmärket skall sammankopplas med. Om
sambandet mellan skattens erläggande och kontrollmärket inte blir tillfredsställande,
måste ett särskilt bilskattekvitto medföras vid färd. — Även
statskontoret ifrågasätter, om man inte bör bibehålla kravet på att kvitto
på erlagd skatt skall medföras vid färd, för det fall skatte- och kontrollmärkesperioderna
inte blir gemensamma.
Överåklagaren i Göteborg anser det vara en fördel, att nämnda krav slopas,
bl. a. med hänsyn till att en sådan åtgärd verkar i riktning mot en önskvärd
avkriminalisering på detta område.
På frågan om restitution av fordonsskatt har vissa speciella
synpunkter anförts av statens järnvägar och Svenska lokaltrafikföreningen.
Dessa båda remissinstanser anser, att vid anmälan till registreringsmyndighet
att fordon tagits ur bruk skatterestitution resp. skattebefrielse
bör medges för det antal dagar fordonet är ur bruk och inte som f. n.
endast för hel kalendermånad. I och för sig kan det enligt statens järnvägar
sättas en minimigräns på 30 dagar.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 30
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
VI. Förfarandet vid registrering
Utredningen
Förfarandet vid nyregistrering
Ansökans form och innehåll. Ansökan om registrering bör
även i framtiden ha skriftlig form. Omfattningen av de uppgifter som skall
lämnas vid ansökan sammanhänger nära med de krav som ställs på innehållet
i registret. Vissa bedömningar härvidlag har redovisats i det föregående
vid behandlingen av frågan om kontrollen över fordonsbeståndet, och
ytterligare överväganden kommer att redovisas i slutbetänkandet.
Tid inom vilken re g istrering san sökan skall inges.
Enligt 17 § VTF skall ansökan om registrering i princip göras inom
tre veckor från det fordonet förvärvats. Även i andra fall — då fordon åter
tas i bruk efter att tidigare ha avförts ur registret eller då fordon får hemort
i annat län etc. — uppställs en treveckor sfris t för registreringsansökan.
Utredningen konstaterar, att fristerna i utlandet för ansökningar om registrering
vanligen är kortare än i vår land. Kortast synes de i regel vara
i länder där biltäthet och trafikintensitet är störst och där följaktligen behovet
av aktualitet i de registrerade uppgifterna gör sig särskilt gällande.
Skälen för en förkortning av nuvarande frister gör sig främst gällande i
fråga om olika anmälningar till registret. Vad avser ansökan om registrering
kan ifrågasättas om någon frist över huvud blir nödvändig vid ett genomförande
av utredningens förslag i övrigt. Med den nya registreringsorganisationen
kommer det att vara ett starkt intresse för var och en som
förvärvar och vill bruka ett fordon att snarast ansöka om registrering. Ett
av skälen härtill är att registreringsskyltar avses utlämnade genom myndighets
försorg. Vidare kommer kontrollmärkesystemet att göra det angeläget
för den som vill bruka ett fordon att tillse att fullständiga och riktiga uppgifter
finns om fordonet i registret. Det är emellertid av principiell betydelse
att en frist finns även för registreringsansökningar. En sådan kan
lämpligen bestämmas till en vecka, vilket motsvarar vad som föreslås i fråga
om anmälningar till registret.
I fråga om bestämmelserna vem som skall fullgöra registreringsskvldigheten
har utredningen inte funnit skäl att föreslå någon ändring.
Forum för ingivande av registreringsansökan.
Enligt 16 § VTF skall fordon registreras hos länsstyrelsen i det län där det
har sin hemort, och enligt 17 § VTF förutsätts att ansökan skall inges till
den länsstyrelse där registreringen skall ske. Härvidlag föreslår utredningen
med hänsyn till den nya registreringsorganisationen och registreringens
ändrade karaktär — central registerföring, registreringsbeteckningarnas av
-
35
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
saknad av lokal anknytning etc. — att ansökan om registrering skall få göras
hos valfri länsstyrelse.
Förutsättningar för att reg istrering san sökan skall
bifallas. I 20 § 1 mom. VTF föreskrivs bl. a. att registrering skall vägras
om meddelade föreskrifter inte iakttagits vid registreringsansökan. Vidare
skall registrering vägras om fordon inte är i föreskrivet skick.
Utredningen framhåller att registrering av fordon givetvis även i fortsättningen
måste förbindas med kontroll över att fordonet tillhör en kategori
som skall införas i registret. Kontroll av fordonets skick i övrigt bör emellertid
i enlighet med utredningens principiella syn på bilregistreringens
funktion inte knytas till registreringen ntan till andra åtgärder. Registreringen
får sålunda i princip ske utan att besiktningsinstrument eller typintyg
åtföljer ansökan och utan att trafikförsäkrings- och skattskyldigheten
fullgjorts.
Då det ur kontrollsynpunkt är angeläget att uppgifter om fordon så snart
som möjligt förs in i registret, är det av vikt att förfarandet hos registreringsmyndighet
förenklas. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att
hanteringen av avgifterna för registrering f. n. utgör en betydande arbetsbelastning
bör i fortsättningen underlåtenhet att erlägga sådan avgift inte
medföra att sökt åtgärd vägras. I det framtida registret blir det lättare att
kräva in avgift i efterskott. Detta kan ske med hjälp av inbetalningskort på
samma sätt som beträffande fordonsskatt.
Sanktioner vid underlåtenhet att fullgöra registreringsskyldigheten.
Utredningen framhåller att underlåtenhet att
ansöka om registrering inom föreskriven tid även i fortsättningen bör förbindas
med sanktioner. Dessa kan i större eller mindre utsträckning utgöras
av straffansvar. Med hänsyn bl.a. till önskvärdheten att avkriminalisera detta
rättsområde kan det övervägas att ge länsstyrelserna större möjligheter
än nu att genom vitesföreläggande framtvinga registreringsansökningar från
fordonsägare. Utredningen avser att ta upp denna fråga i sitt slutbetänkande.
Interimsregistrering
Enligt VTF får registreringspliktigt fordon i princip endast brukas om det
är registrerat. Undantag finns dock från denna huvudregel. Sålunda kan
enligt 12 § VTF fordon under vissa förutsättningar tas i bruk ntan att vara
registrerat och försett med registreringsskylt för det fall särskilt tillstånd —
interimslicens — meddelats av polismyndighet och fordonet försetts med
interimsskylt.
Enligt utredningen kan för år 1966 antalet utfärdade interimslicenser beräknas
till ca 200 000 och antalet utlämnade par interimsskyltar till ca
130 000. Polismyndigheternas arbete i samband med handhavandet av inte
-
36 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
rimsregistreringen kan för samma år uppskattas motsvara ca 30 årsarbetskrafter.
Systemet med interimsregistrering uppges främst ha värde för bilhandeln,
eftersom det gör det möjligt att tillhandahålla fordon, som praktiskt taget
omedelbart kan användas i trafiken. Från polismyndigheternas sida har
framhållits systemets personal- och kostnadskrävande karaktär.
Utredningens förslag till framtida registreringsorganisation innebär att registrering
och övriga åtgärder som krävs för att fordon skall få brukas kan
vidtas på mycket kort tid. Registreringsförfarandet kan sålunda förutsättas
regelmässigt ta i anspråk endast obetydligt längre tid än den som f. n. åtgår
för interimsregistrering. Med hänsyn härtill och för att undvika de administrativa
och kostnadsmässiga olägenheter, som följer med dubbla registreringsförfaranden,
föreslår utredningen att systemet med interimsregistrering
avvecklas.
Remissyttranden
Vad utredningen föreslagit i fråga om förfarandet vid registrering
har — bortsett från vissa detalj synpunkter — allmänt lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Sålunda görs inga invändningar mot utredningens
förslag att förkorta fristen för ansökan om registrering från tre
veckor till en vecka, inte heller mot förslaget att ansökan skall få göras hos
valfri länsstyrelse.
I fråga om ansökans form och innehåll har utredningen inte tagit slutlig
ställning till vilka uppgifter som registreringsansökan skall innehålla. Vissa
synpunkter att beaktas vid utredningens fortsatta överväganden anförs härvidlag
av försvarets materielverk, försäkringsinspektionen, exekutionsväsendets
organisationsnämnd samt Motorbranschens riksförbund och Sveriges
bilindustri- och bilgrossistförening. Sistnämnda båda remissinstanser understryker
också vikten av att registreringshandlingarna i möjlig mån anpassas
till rutinerna såväl hos registrerings- och besiktningsinstanserna som
inom bilbranschen.
Beträffande förutsättningarna för att registreringsansökan skall bifallas,
följer av remissinstansernas tidigare redovisade allmänt positiva inställning
till fordonsregistreringens ändrade innebörd att de i princip också är positiva
till utredningens förslag att registrering skall få ske utan att besiktningsinstrument
eller typintyg åtföljer ansökan och utan att försäkringsoch
skattskyldigheten fullgjorts. Statens trafiksäkerhetsverk och länsstyrelsen
i Stockholms län anser dock, att man bör bibehålla kravet på att besiktningsinstrument
eller typintyg skall företes. Enligt trafiksäkerhetsverket
visar nämligen erfarenheten, att fordonsägarna ofta inte kan avgöra till
vilken kategori ett visst fordon hör och att de ofta sammanblandar chassinummer
och motsvarande med andra beteckningar på ett fordon etc. Det
föreligger därför stora risker för att de uppgifter som lämnas vid registreringen
blir felaktiga.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
Länsstyrelsen i Stockholms län och överåklagaren i Göteborg delar utredningens
uppfattning att man som ett led i strävandena att förenkla och
rationalisera registreringsförfarandet bör slopa kravet på erlagd registreringsavgift
som villkor för registrering. Båda remissinstanserna anser, att
denna avgift med fördel kan »inbakas» i fordonsskatten, som därvid enligt
länsstyrelsen kan höjas med lämpligt belopp.
Utredningens förslag att slopa interim sregistreringen har i
princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelsen i Blekinge
län —- dock med reservation för tidpunkten för förslagets genomförande —
samt av överåklagaren i Göteborg, Motororganisationernas samarbetsdelegation
och Sveriges trafikbilägares riksorganisation. Även Motorbranschens
riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening kan biträda
förslaget under förutsättning att vissa alternativa arrangemang vidtas. Förslaget
har avstyrkts av rikspolisstyrelsen och statens trafiksäkerhetsverk.
En avvaktande ståndpunkt har intagits av statskontoret.
Enligt länsstyrelsen i Blekinge län vållar interimsregistreringen extra arbete,
och det är därför i och för sig önskvärt att denna registreringsform avskaffas.
Det är dock mindre troligt, att den nya registreringen genast kan
fungera så snabbt att möjligheten till interimsregistrering omgående bör
slopas. I avvaktan på att detta kan ske, kan sådan registrering tills vidare
motverkas genom relativt höga registreringsavgifter. Överåklagaren i Göteborg
har inte något att erinra mot ett slopande av interimsregistreringen.
Motororganisationernas samarbetsdelegation och Sveriges trafikbilägares
riksorganisation anser, att interimsregistreringen i dess nuvarande form
kan slopas under förutsättning att de av utredningen förutsatta förbättringarna
i servicen uppnås. I sammanhanget framhålls att eftersom vid tilllämpningen
av det nya systemet den som snabbt vill ha ett fordon registrerat
och i sådant skick att det kan tas i trafik måste göra personligt besök hos
länsstyrelsen, det i vissa fall kan innebära sämre service och ökade kostnader
jämfört med nuvarande ordning. Med hänsyn härtill bör det övervägas,
om inte möjlighet bör finnas i sådana fall att vända sig till polisen.
Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
finner, att det från konsumentsynpunkt skulle vara olyckligt, om
möjlighet inte fanns att utnyttja ett fordon utan dröjsmål. Detta problem
borde kunna lösas på ett enklare sätt än genom nuvarande system med interimslicenser,
som ej genomgående fungerar tillfredsställande. En bättre
lösning vore att ha en ordning, som innebär att bil- och traktorhandlare med
rätt att distribuera registreringsskyltar utfärdar bevis att registreringsanmälan
inlämnats tillsammans med typintyg eller besiktningsinstrument och
att detta bevis gör det möjligt att bruka en bil under den tid som fordras för
postbehandling och registrering.
Rikspolisstyrelsen anser sig inte kunna biträda förslaget om slopande av
interimsregistreringen, då en sådan åtgärd sannolikt innebär att allmänhetens
krav på service inte blir tillfredsställande tillgodosett. Någon form av
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1960
interimsregistrering torde därför vara nödvändig även i framtiden. Samma
ståndpunkt intar statens trafiksäkerhetsverk, som framhåller att om verkets
förslag till lokal organisation accepteras interimsregistrering bör kunna erhållas
genom hänvändelse till verkets personal på stations- eller mottagningsorterna.
Statskontoret anser, att frågan om interimsregistrering är av så stor betydelse
i dagens läge att man ej utan vidare kan slopa möjligheten till sådan
registrering. Statskontoret har under hand erfarit från utredningen, att
en lösning på problemet är under utarbetande.
VII. Anmälningsskyldigheten
Utredningen
Omfattningen av anmälningsskyldigheten. I 18 § VTF
återfinns gällande bestämmelser om fordonsägares skyldighet att anmäla
ändringar i vissa registrerade förhållanden, exempelvis avseende ägarbyte,
registreringsbesiktning efter ändring av fordon, ny trafikförsäkring, ändring
i fråga om fordons hemort eller ägares namn, hemvist eller postadress
etc.
Utredningen framhåller, att registrets användbarhet direkt beror på dess
aktualitet och tillförlitlighet. Samtidigt gäller det att undvika de olägenheter
som följer med en alltför omfattande anmälningsskyldighet. Detta ställer
krav på att skyldigheten verkligen avser förhållanden som är av betydelse
för rätten att bruka fordonet och som är väsentliga för att kontrollsystemet
skall fungera. Härvidlag har utredningen funnit, att den i princip kan ansluta
sig till de bedömningar som ligger till grund för gällande bestämmelser
om anmälningsskyldighetens omfattning. — I syfte att i vissa hänseenden
begränsa fordonsägarnas anmälningsskyldighet överväger utredningen möjligheten
av en utökad rapportering från försäkringsbolagen till bilregistret,
vidare förutsättningarna för ett utnyttjande av vissa anmälningar som görs
till postverket och till centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden.
Tid inom vilken anmälan skall göras. Enligt 18 § VTF
skall ny ägares anmälningsskyldighet fullgöras inom tre veckor från förvärvet
av fordonet. Även i andra fall uppställs en treveckorsfrist för anmälningar
avseende ändring i vissa registrerade förhållanden.
Enligt utredningen är fristerna utomlands i allmänhet kortare än motsvarande
svenska. Ofta synes fristerna vara kortast i de länder där biltätheten
och trafikintensiteten är störst. Utredningen framhåller, att redan
fordonsbeståndets omfattning och den därmed följande trafikintensiteten i
vårt land ställer stora krav på aktualitet i bilregistret. Det är dess uppfatt
-
39
Kungl. Mij:ts proposition nr 30 år 1969
ning, att denna aktualitet i hög grad påverkas av anmälningsfristens längd.
Med hänsyn härtill föreslås att fristen förkortas från nuvarande tre veckor
till en vecka, vilket motsvarar den av utredningen förordade fristen för registreringsansökningar.
Kretsen av anmälningsskyldiga. Skyldigheten enligt 18 §
1 mom. VTF att anmäla övergång av äganderätt åvilar i princip den nye
ägaren. Utredningen konstaterar, att denna anmälningsskyldighet f. n. åsidosätts
i stor utsträckning.
Vid en år 1965 genomförd enkät hos länsstyrelserna uppgavs antalet oinlösta
skattekvitton under det senast tilländalupna kalenderåret uppgå till ca
150 000, vilket motsvarade 8 % av de utsända postförskotten avseende fordonsskatt.
Underlåtenhet att lösa ut kvittona torde i många fall bero på att
postförskotten tillställts fel personer, därför att överlåtelser inte anmälts till
registret. Enligt uppgift från riksrevisionsverket skedde under år 1966 avkortning
av debiterad fordonsskatt med nära 13 milj. kr. Detta torde delvis
ha berott på feldebiteringar, som haft sin grund i oriktiga ägaruppgifter i
registret. En sammanställning av uppgifter inhämtade från länsstyrelserna
visar vidare att ca 74 000 äganderättsutredningar påbörjats under tiden juli
1964—juni 1965, varav 16 000 eller ungefär 23 % avsåg fordon av årsmodell
1955 eller äldre och drygt 38 000 eller 52 % fordon av årsmodellerna 1956—
1960.
Enligt utredningen bekräftar de redovisade siffrorna uppfattningen att de
som förvärvar fordon i stor utsträckning underlåter att anmäla förvärven till
registret. Nyssnämnda uppgifter visar också, att de fordon som på detta sätt
undandras offentlig kontroll i betydande omfattning är av äldre årsmodell
och till följd därav sannolikt mindre tillförlitliga från trafiksäkerhetssynpunkt.
Om kontrollmärkesystemet genomförs finns det anledning anta, att anmälningsskyldigheten
kommer att fullgöras bättre än nu. Det blir emellertid
i vissa fall möjligt att under i det närmaste ett år, dvs. fram till dess nästa
kontrollmärke utlämnas, underlåta att göra anmälan om äganderättsövergång.
Enbart kontrollmärkesystemet räcker därför inte för att uppnå den
erforderliga aktualiteten hos registret.
En lämplig lösning anser utredningen härvidlag vara att låta skyldigheten
att anmäla överlåtelse av äganderätt till fordon åvila inte bara förvärvaren
utan också överlåtaren. I sammanhanget konstateras att i utlandet överlåtare
av fordon i stor utsträckning ålagts anmälningsskyldighet.
Med en sådan dubbel anmälningsskyldighet bör i och för sig notering i
registret kunna ske på grund av den anmälan som kommer in först. Om anteckning
av ny ägare i registret skall ske efter anmälan enbart från överlåtaren,
måste denne lämna uppgift om den nye ägarens namn, adress och
vissa andra förhållanden. Överlåtaren kan inte rimligen åläggas att avkräva
förvärvaren legitimation eller eljest vidta särskilda åtgärder för att kontrol
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
lera uppgifterna om denne. Överlåtarens skyldigheter bör begränsas till att
han skall efterfråga uppgifterna och underkasta dem en viss granskning.
Han bör kunna godta dem för anmälan, om de inte är uppenbart felaktiga
eller orimliga. Anmälningarna från överlåtare kommer sannolikt i huvudsak
att vara korrekta. Det kan dock inte uteslutas, att överlåtare i vissa fall
lämnar felaktiga uppgifter i olika avseenden. Med hänsyn härtill bör den
uppgivne förvärvaren, i de fall anteckning sker efter anmälan enbart från
överlåtaren, underrättas om den vidtagna åtgärden och få tillfälle att inom
viss tid rätta överlåtarens uppgifter eller göra invändningar mot den påstådda
överlåtelsen. Något underrättelseförfarande synes däremot inte behövligt,
om anmälan kommit in bara från förvärvaren. — De anförda synpunkterna
på förfarandet är enligt utredningen att betrakta som preliminära,
eftersom förfarandet i viss mån kan komma att påverkas av den systemlösning
som väljes.
Det angivna systemet kan i och för sig medföra, att antalet ärenden i
registret ökar. Detta betyder emellertid inte, att arbetsbördan ökar i motsvarande
mån. Såväl överlåtarens som förvärvarens anmälan avser samma
fordon och kan oftast behandlas samtidigt. Det arbetsmoment som tillkommer
är utsändandet av anmaningar och uppföljning av dessa. Det finns emellertid
skäl anta, att den ökade arbetsbelastningen uppvägs av betydande fördelar
från arbetsorganisatorisk synpunkt. Antalet äganderättsutredningar
kommer att minska. En ökad aktualitet medför på lång sikt i andra avseenden
en arbetsminskning även för registreringsmyndigheterna.
Någon nämnvärd ökning i arbetsbelastningen för polis och åklagare genom
en utvidgad anmälningsskyldighet i nämnda hänseende bedöms inte bli
aktuell vid den av utredningen förordade ordningen innebärande att både
överlåtarens och förvärvarens anmälningsskyldighet skall anses fullgjord om
föreskriven anteckning kunnat ske efter anmälan från endera parten.
Anmälans form m. m. Anmälan bör även i fortsättningen vara
skriftlig. Liksom föreslagits i fråga om registreringsansökan bör underlåtenhet
att betala anmälningsavgift inte medföra att sökt åtgärd vägras. I fråga
om forum för ingivande av anmälan bör likaledes i överensstämmelse med
vad som föreslagits beträffande registreringsansökningar gälla, att anmälningar
skall få inges till valfri länsstyrelse.
Sanktioner vid underlåtenhet att göra anmälan. Anmälningsskyldigheten
över huvud måste även i fortsättningen förbindas med
sanktioner i någon form. Dessa kan i större eller mindre utsträckning utgöras
av straffansvar. Med hänsyn till önskvärdheten att avkriminalisera det
berörda rättsområdet kan det enligt utredningen även i detta fall övervägas
att ge länsstyrelserna större möjligheter än nu att använda vitesförelägganden
gentemot tredskande fordonsägare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
41
Remissyttranden
Vad utredningen föreslagit beträffande anmälningsskyldigheten har —
bortsett från frågan om utformningen av sanktionsbestämmelserna i anslutning
till en utvidgad skyldighet att anmäla förändringar i fordonens ägareförhållanden
— allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Det gäller förslaget att förkorta fristen för anmälningar från tre veckor
till en vecka. Televerket framhåller dock de kostnader och olägenheter som
därigenom kan vållas ägare av stora fordonsparker och som i vissa fall kan
motivera dispenser från enveckasregeln. Även förslaget att anmälan skall få
göras hos valfri länsstyrelse lämnas utan erinran, vidare förslaget att slopa
kravet på erlagd anmälningsavgift som förutsättning för sökt åtgärd.
I anslutning till frågan om omfattningen av anmälningsskyldigheten betonar
riksåklagaren önskvärdheten av att utredningen i sitt fortsatta arbete
närmare undersöker möjligheterna att i vissa fall tillföra bilregistret uppgifter
utan medverkan av fordonsägarna. Därmed uppnås en lättnad för
dessa och skapas ökade möjligheter till en avkriminalisering på detta område.
Utredningens förslag att skyldighet att anmäla överlåtelse
av äganderätt till fordon skall åvila inte bara förvärvare utan
även överlåtare av fordon har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan. Endast länsåklagarmyndigheterna
i Hallands samt i Västernorr lands och Jämtlands län har uttalat
tveksamhet. Beträffande utformningen av de till ifrågavarande anmälningsskyldighet
knutna sanktionsbestämmelserna har vissa remissinstanser haft
en från utredningen avvikande uppfattning.
Bland de remissinstanser som tillstyrkt utredningens förslag om en utvidgad
anmälningsskyldighet i berörda hänseende eller förklarat sig inte ha
något att invända mot detsamma återfinns riksåklagaren jämte överåklagarna
i Stockholm och Malmö, försvarets materielverk, statskontoret — som
dock finner att en dubbel anmälningsskydlighet i vissa fall kan vara onödig
— länsstyrelserna i Stockholms och i Blekinge län, Motorbranschens riksförbund
och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening. Flera av de angivna
remissinstanserna betonar vikten av att åtgärder vidtas för att säkra
aktualiteten i bilregistrets uppgifter om fordonens ägarförhållanden och
framhåller det värde som en utsträckt anmälningsskyldighet med hänsyn
härtill har. I ett par remissyttranden påtalas det administrativa merarbete
som följer med en sådan ordning och hänvisas till möjligheten att i viss utsträckning
begränsa detta genom ett blankettförfarande med gemensam anmälan
av överlåtare och förvärvare.
I fråga om utformningen av de till ifrågavarande anmälningsskyldighet
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
knutna sanktionsbestämmelserna har vissa av de angivna remissinstanserna
— närmast riksåklagaren, överåklagaren i Stockholm samt statskontoret —
vänt sig mot den av utredningen tänkta ordningen, som innebär att ur påföljdssynpunkt
både överlåtarens och förvärvarens anmälningsskyldighet
skall anses fullgjord, om föreskriven anteckning kunnat ske i registret efter
anmälan från ena parten. Därmed följer att straffansvaret görs beroende av
en annan persons handlande, vilket anses otillfredställande. Statskontoret
och överåklagaren i Stockholm anser för sin del, att straffansvaret skall finnas
kvar för den försumlige oavsett om den andra parten fullgjort sin anmälningsskyldighet.
Riksåklagaren föreslår, att straffansvaret begränsas till
förvärvaren, som bör ha huvudansvaret för att anmälan sker i behörig ordning.
Andra omständigheter bör kunna påverka överlåtaren att se till att han
blir avförd ur bilregistret som ägare. Bl. a. skulle strikt ansvar för parlceringsförseelser
— som förordats i annat sammanhang — kunna få betydelse
härvidlag.
Länsåklarmgndigheterna i Hallands samt i Västernorrlands och Jämtlands
län — som överhuvud ifrågasätter värdet av en utvidgad anmälningsskyldighet
i angivna hänseende — delar de nyssnämnda remissinstansernas
kritiska syn på sanktionsbestämmelsernas utformning. Enligt sistnämnda
länsåklagarmyndighet bör ett lika och ovillkorligt straffansvar gälla för parterna.
VIII. Reservregistrering och definitiv avregistrering
Utredningen
Reservregistrering
Gällande bestämmelser. Enligt 19 § 1 mom. VTF kan ägare
av registrerat motorfordon eller registrerad traktor, när han har för avsikt
att under viss tid eller tills vidare inte bruka fordonet, göra anmälan till
registreringsmyndigheten för fordonets överföring till det reservregister,
som enligt 10 § 1 inom. skall finnas hos länsstyrelse. Sådan anmälan kan
också göras av ägare till registrerat släpfordon, om han avser att inte vidare
låta fordonet dras av bil. Reservregistrerat fordon behåller sitt registreringsnummer.
Det är undantaget från skatte- och försäkringsplikt.
Skall reservregistrerat fordon åter tas i bruk skall ansökan göras om registrering
av detta. Som förutsättning för sådan gäller de i 10 § 4 mom.
VTF uppställda kraven på att ansökan skall åtföljas av besiktningsinstrument
eller typintyg, viss skriftlig försäkran och trafikförsäkringsbevis samt
att stadgad avgift ävensom fordonsskatt enligt automobilskatteförordningen
erläggs.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Utredningens överväganden. Utredningen konstaterar, att
det nuvarande systemet för reservregistrering har vissa brister. Skyldigheten
att anmäla skrotning av reservregistrerade fordon iakttas ofta inte.
Delta sammanhänger med att fordonsägaren inte har några utgifter eller
andra olägenheter av att låta fordonet stå kvar som reservregistrerat. Vidare
innebär det förhållandet att ett under tre år i följd reservregistrerat fordon
i princip avförs ur reservregistrel ingen garanti för att ett sådant fordon är
nedskrotat. En ytterligare brist är att det inte är möjligt att direkt på ett
fordon, som framförs i trafiken, se om det är reservregistrerat eller inte. En
fordonsägare kan under lång tid använda sitt fordon i trafiken trots att det
är reservregistrerat och därmed obeskattat och oförsäkrat, eftersom risken
för upptäckt är tämligen ringa.
Vid sina överväganden har utredningen funnit att det även i framtiden
finns behov av bestämmelser om ett förfarande som i stort sett fyller den
nuvarande reservregistreringens funktion. Förfarandet bör emellertid vara
sådant att det möjliggör en effektiv kontroll över fordonsbeståndet och en
övervakning av att de skyldigheter iakttas som är förenade med brukandet
av fordon.
Härvidlag bör uppläggningen vara den att man i framtiden endast skall
ha ett bilregister — och alltså inget särskilt reservregister — i vilket alla
fordon är införda. Registreringen är oberoende av om förutsättningarna är
uppfyllda för att fordonet skall få brukas. I den mån rätten att nyttja fordonet
är begränsad på ett eller annat sätt bör detta anges genom särskilda
noteringar i registret.
För att säkra kontroll över att fordon som enligt notering i registret skall
ha tagits ur trafik ändå inte brukas, kan olika arrangemang tänkas. En möjlighet
är att låta den som tillfälligt vill ta sitt fordon ur bruk lämna in dess
registreringsskyltar till registreringsmyndigheten. Detta strider emellertid
mot en av utredningens grundtankar, nämligen att registreringsbeteckningen
på ett fordon skall följa detta under hela dess livstid och att registreringen
som sådan inle skall vara förenad med någon kontroll över rätten att bruka
fordonet. För utredningen är det i stället naturligt att anknyta till det tidigare
nämnda kontrollmärkesystemet. En ordning kan då tillämpas som
innebär att en fordonsägare, när anmälan sker om att fordon under viss
tid skall tas ur bruk, lämnar tillbaka kontrollmärke eller — om detta av
tekniska skäl inte är möjligt — företer intyg om att det förstörts. För att
möjliggöra en effektiv övervakning över ifrågavarande fordon bör vidare
registreringsmyndighetens beslut i ärendet — vilket anger att visst fordon
inte skall brukas och att det är befriat från besiktnings-, skatte- och försäkringsplikt
—- vara tidsbegränsat. Då anmälan sker att fordon åter avses bli
taget i bruk, skall under förutsättning att ifrågavarande skyldigheter fullgjorts
kontrollmärke åter lämnas ut till fordonsägaren.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Definitiv avregistrering
Gällande bestämmelser. Definitivt avförande av fordon ur register
eller reservregister kan enligt 19 § 2 mom. och 20 § 2 och 3 mom.
VTF ske dels efter anmälan åtföljd av intyg om skrotning eller motsvarande
förfarande och dels utan sådan anmälan om registreringsmyndigheten eljest
fått kännedom om att skrotning eller annan åtgärd som medför att fordon
skall avföras ur registret ägt rum. Registrerat fordon kan vidare enligt 20 §
2 mom. VTF avföras ur bilregistret, om skatt inte kunnat tas ut för fordonet
under viss tid. Reservregistrerat fordon skall jämlikt 20 § 3 mom. VTF
i princip avföras ur reservregistret om det varit infört i detta under viss
tid.
Utredningens överväganden. Då en grundtanke i betänkandet
är att registrerade fordon under hela sin existens skall vara införda i
registret och underkastade de därigenom föreliggande möjligheterna till
kontroll är det enligt utredningen av vikt, att reglerna om avförande av fordon
ur registret får en betryggande utformning. Avregistreringen kan tänkas
knuten till en anmälan åtföljd av t. ex. skrotningsintyg. Utredningen
vill emellertid gå ett steg längre och föreslår, att fordon som tagits in i registret
skall stå kvar till dess inte bara anmälan skett för avregistrering
utan även fordonets skyltar återlämnats. Därmed uppnås också att skyltarna
inte kan anbringas på andra fordon än dem för vilka de är avsedda. För
det fall skyltarna förstörts eller förkommit bör möjlighet finnas att ge in ett
intyg eller försäkran om förlusten av dem. Med det föreslagna arrangemanget
och med hänsyn till att uppgifterna i anmälan lämnas under straffansvar
torde anledning saknas att bibehålla kravet på intyg om skrotning eller
motsvarande förfarande.
Registreringsmyndigheten kan givetvis på annat sätt än genom anmälan
från fordonsägaren få kännedom om att fordon är skrotat eller eljest bör
avföras ur registret. Möjlighet måste finnas att ur registret avföra både
sådana fordon och fordon, som under längre tid inte kunnat anträffas t. ex.
för uttagande av fordonsskatt. I dessa fall kommer registreringsskyltarna
inte att återlämnas. Olika kontrollåtgärder, bl. a. kontrollmärkesystemet,
kommer dock att väsentligt minska möjligheterna till missbruk.
Remissyttranden
Utredningens förslag att ersätta nuvarande reservregistrering
med särskilda beslut om befrielse från besiktnings-, skatte- och försäkringsplikt
och med ett förfarande, som innebär att kontrollmärke återlämnas,
har allmänt lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
ifrågasätter dock, om inte behovet av kontroll bättre tillgodoses med
ett arrangemang enligt vilket — då fordon tas ur bruk — registrerings
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
skyliarna återlämnas till registreringsmyndigheterna eller annan lokal instans.
Det förhållandet att registreringsnumren i princip avses följa fordonen
under hela deras livstid synes inte hindra en sådan ordning.
Bilskattentredningen konstaterar, att när ett fordon på nytt tas i bruk
avsikten är att fordonsägaren åter skall utfå kontrollmärke, sedan ifrågavarande
förpliktelser fullgjorts. De förpliktelser som därvid anges i betänkandet
är besiktnings- och försäkringsskyldigheten. Däremot nämnes
inte skattskyldigheten. Kravet på att denna fullgjorts måste enligt bilskatteutredningen
också upprätthållas.
Inte heller vad utredningen anfört om förfarandet vid definitiv avregistrering
har i princip föranlett några invändningar från remissinstanserna
sida. Motororganisationernas samarbetsdelegation och Sveriges
trafikbilägares riksorganisation anser dock inte, att förslaget att slopa kravet
på skrotningsintyg är välbetänkt. Det förhållandet att registreringsskyltarna
återlämnas säger sålunda inget om att ifrågavarande fordon verkligen
skrotats. Med hänsyn till det problem som skrotbilarna utgör föreslås att
kravet på sådant intyg bibehålls.
IX. Registreringsbeteckningar
Utredningen
Gällande bestämmelser
I 10 § 3 mom. VTF sägs att fordon vid upptagande i bilregister skall tilldelas
ett ordningsnummer, som jämte en bokstavsbeteckning för länet utgör
fordonets registreringsnummer. Länsbeteckningen bildas i regel av en enda
bokstav men kan bl. a. i de mera bilrika länen även utgöras av två bokstäver.
I 11 § 1 mom. VTF sägs att motorfordon och gummihjuls- eller bandförsedd
traktor får tas i bruk endast om fordonet är registrerat och vederbörligen
försett med skylt som visar fordonets registreringsnummer, s. k.
registreringsskylt. Vidare stadgas att släpfordon får dras av bil endast om
släpfordonet är registrerat och försett med registreringsnummer. Närmare
föreskrifter om skyltar m. in. finns i 21 § VTF och i med stöd därav meddelade
bestämmelser i VTK.
Registreringsbeteckningar
Det system som nu används för att bilda registreringsbeteckningar —
länsbostäver jämte fem siffror — är otillfredsställande från olika synpunkter.
Det tillåter bl. a. inte tillräckligt många kombinationer i förhållande till
antalet fordon. En utväg ur denna svårighet är att utöka antalet siffror i
beteckningarna till sex. Detta skulle tiodubbla antalet kombinationsmöjligheter
men även medföra, att beteckningarna blev svåra att uppfatta och
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
minnas. En bättre lösning är då att bilda sådana genom en annan kombination
av bokstäver och siffror än den som nu används.
En fråga av stor betydelse i sammanhanget är i vad mån man skall använda
registreringsbeteckningen även för andra ändamål än den rena identifikationen
av ett fordon, såsom för att ange dess hemort. En sådan användning
begränsar de kombinationsmöjligheter som eljest finns.
Såsom framgår av det föregående bör i det av utredningen föreslagna
registreringssystemet varje fordon registreras endast en gång och därefter
för hela sin livstid vara intaget i registret under en och samma beteckning.
En sådan ordning förutsätter att registreringsbeteckningen ej innefattar
exempelvis länsangivelse, som måste ändras när fordonets hemort flyttas
från ett län till ett annat. Därmed uppnås att de bokstäver och siffror, som
skall ingå i beteckningarna, kan kombineras fritt.
Utredningen understryker, att registreringsbeteckningarna bör innehålla
så få tecken som möjligt. För att detta krav skall kunna samordnas med
kravet på tillräckligt många kombinationsmöjligheter är det nödvändigt att
beteckningarna bildas av en kombination av bokstäver och siffror. Det riktiga
i en sådan uppläggning styrks av bl. a. en undersökning, som på kommunikationsdepartementets
uppdrag utförts av psykotekniska institutet
vid dåvarande Stockholms högskola. Av rapporten över undersökningen
framgår bl. a. vidare, att det inte är tillrådligt att bygga ut det nuvarande
systemet med en bokstav jämte fem siffror till ett system med sju tecken,
t. ex. en bokstav jämte sex siffror eller två bokstäver jämte fem siffror.
Enligt de prov som institutet verkställt skulle en bättre lösning vara att välja
kombinationer innefattande två bokstäver jämte fyra siffror eller tre bokstäver
jämte tre siffror.
Utredningen framhåller att om man använder en beteckning med tre bokstäver
och tre siffror och utgår från 25 användbara bokstäver erhålls under
vissa angivna förutsättningar ungefär 14 milj. beteckningar. Utgår man
från 23 användbara bokstäver erhålls i motsvarande lägen ungefär 12 milj.
beteckningar.
Utredningen har begärt in yttrande i frågan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och rikspolisstyrelsen, vilka myndigheter förklarat sig kunna biträda
ett förslag om en registreringsbeteckning bestående av tre bokstäver
följda av tre siffror.
Med hänsyn till det anförda förordar utredningen en sådan utformning
av registreringsbeteckningarna.
Tillverkning och distribution av registreringsskyltar
Var och en har rätt att tillverka och sälja registreringsskyltar. Kontroll
över att skyltarna är i överensstämmelse med gällande författningsbestämmelser
utövas endast i samband med den allmänna kontrollen över fordon
och deras utrustning. I olika sammanhang har föreslagits att bestämmelser
47
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
skall inlöras om afl registreringsskyltar skall få lämnas ut endast av särskilda
myndigheter eller företag eller att skyltarna skall bytas varje år
eller årligen kompletteras med märke eller stämpel.
Utredningen har som resultat av sina överväganden — vid vilka beaktats
den praxis som tillämpas på olika håll utomlands — funnit att en effektiv
bekämpning av falskskyltningen förutsätter någon form av kontroll över
hanteringen med registreringsskyltar. I enlighet härmed föreslår utredningen,
alt tillverkningen av sådana skyltar ställs under statlig kontroll.
Det konstateras, att man i en del länder auktoriserat ett eller flera enskilda
företag att handha den av en myndighet kontrollerade tillverkningen. I
andra länder har denna förlagts till något statligt organ. Båda dessa alternativ
är tänkbara för svenska förhållanden. Utredningen vill emellertid ännu
inte ta någon bestämd ställning i valet mellan dem. Det framhålls att tillverkningen
av skyltar måste omges med vissa säkerhetsanordningar och att
det från denna synpunkt kan vara lämpligt att förlägga tillverkningen till
något statligt företag.
I fråga om distributionen av registreringsskyltarna gäller att varje fordonsägare
skall tilldelas en skylt i samband med att hans fordon registreras.
Det är då naturligt, att länsstyrelserna i första hand får svara för utlämnandet
av skyltarna. I exempelvis de fall då registreringsärendena handläggs
per post är det emellertid önskvärt att utlämnandet kan ske genom
något slags lokala organ. Detta kan förslagsvis ordnas så att bilhandlare,
som får tillstånd att lämna ut skyltar, erhåller sådana från länsstyrelserna
mot redovisningsskyldighet. Det förutsätts därvid att skyltarna får lämnas
ut till enskilda endast mot någon form av rekvisition från myndighet. Utredningen
återkommer till olika detalj spörsmål i sammanhanget i sitt slutbetänkande.
Utformningen av tecken och skyltar. Kontrollmärken
Lösningen av de problem som sammanhänger med den tekniska utformningen
av tecken och skyltar kräver ingående undersökningar i olika hänseenden.
Dessa är inte av beskaffenhet att böra redovisas i ett principbetänkande
utan kommer att behandlas i slutbetänkandet. Detsamma gäller
den närmare utformningen av det av utredningen föreslagna systemet med
kontrollmärken. Utredningen överväger möjligheten att föreskriva, att kontrollmärket
skall anbringas på en därför avsedd plats på registreringsskylten.
Remissyttranden
Utredningens förslag i fråga om utformningen av de fordonen i
princip under hela deras livslängd följande registreringsbeteckningarna
— tre bokstäver jämte tre siffror och utan länsangivelse —
biträds allmänt av remissinstanserna.
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 30 år 1969
Enda undantaget utgör länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser att
de nya registreringsbeteckningarna med deras avsaknad av hemortsanknytning
kommer att medföra vissa olägenheter. Bl.a. kommer polisens spaningsarbete
sannolikt att försvåras. Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsen
sådana modifikationer i systemet övervägas att en klar och synlig
hemortsanknytning bibehålls.
Statens trafiksäkerhetsverk påpekar, att betänkandet med sin principiella
uppläggning inte lämnar besked, om för olika fordonsslag — bilar, motorcyklar,
släpfordon och traktorer —- skall finnas skilda nummerserier samt
skyltar med olika utseende. Motorredskapsutredningen anser för sin del
att registreringsbeteckningarna kan tillämpas jämväl i fråga om traktorer
och motorredskap i den mån dessa blir registreringspliktiga.
Svenska transportarbetareförbundet framhåller, att även om det nya bilregistret
kan förväntas innehålla tillräckliga uppgifter om fordon i yrkesmässig
trafik och även om tillgång till dessa uppgifter lätt kan erhållas
det i många fall föreligger behov av en snabb identifiering av sådana fordon
ute på vägarna eller på andra arbetsplatser. Det kan exempelvis omedelbart
behöva avgöras, om tillstånd finns att utöva åkeriverksamhet eller att bedriva
linje- eller beställningstrafik avseende personbefordran. Förbundet
föreslår därför, att de av utredningen förordade registreringsbeteckningarna
kompletteras med särskilda beteckningar för fordon som har tillstånd att
bedriva någon form av yrkesmässig trafik. Detta kan exempelvis ske på så
sätt att den ordinarie registreringsskylten förses med en tilläggsskylt, som
genom en lämplig kombination av bokstäver och siffror anger det län där
tillstånd beviljats samt tillståndets art eller nummer.
I fråga om tillverkning och distribution av registreringsskyltar
har remissinstanserna allmänt tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningens förslag att tillverkningen av sådana skyltar skall
ställas under statlig kontroll ävensom att tillhandahållandet av skyltarna
skall ske under statlig tillsyn. Utredningens preliminära förslag att bilhandeln
skall utnyttjas för den lokala distributionen har emellertid väckt
delade meningar.
Positiva till tanken på medverkan från bilhandelns sida är bl. a. länsstyrelserna
i Östergötlands och Örebro län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller
i sammanhanget, att åtskilliga skäl talar för att bilhandeln bör rekvirera
skyltarna direkt från central instans —- möjligen den centrala registeringsmyndigheten
— och för att länsstyrelserna i samband med registrering tilldelar
registreringsbeteckningar med ledning av förteckningar över utsända
skyltar. Om en sådan lösning väljes, kan de frågor som har samband med
förvaring och bevakning av skyltar lösas efter enhetliga principer och antalet
led i distributionen nedbringas. — Positiva är också Motorbranschens
riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, vilka anser att
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
företag inom den reguljära bil- och traktor handeln bör kunna utlämna registreringsskyltar
redan i anslutning till att komplett registreringsanmälan
insänds till registreringsmyndigheten. Enligt organisationerna bör självfallet
tillstånd att utlämna skyltar föregås av noggrann prövning av vederbörande
företags allmänna lämplighet för uppgiften.
Negativa till förslaget om bilhandelns medverkan i distributionen är
främst rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Älvsborgs län, överåklagaren i
Stockholm, länsåklagarmyndigheten i Hallands län samt Svenska transportarbetareförbundet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län, överåklagaren i Stockholm
och Svenska transportarbetareförbundet anser en lämpligare lösning vara
att låta polismyndigheterna ombesörja den lokala distributionen. Rikspolisstyrelsen
framhåller, att även om den inte är beredd att tillstyrka att den
lokala distributionen överlåts åt bilhandeln den kan tänka sig arrangemang
som innebär att bilhandeln ges rätt att hos de lokala registreringsmyndigheterna
ta ut registreringsskyltar för kunders räkning. — Riksåklagaren ställer
sig också tveksam till bilhandelns medverkan och anser, att distributionen
åtminstone till en början bör handhas av myndighet. Erfarenheten får
sedan visa, om en delegation är lämplig.
Statens trafiksäkerhetsverk, som enligt det föregående föreslagit att den
lokala registreringsverksamheten knyts till verkets regionala organisation,
finner det inte uteslutet att verket kan handha distribution av skyltar på
orter, där verkets tjänstemän har regelbundna mottagningar för körkortsprov.
Statskontoret anser för sin del, att det av utredningen redovisade materialet
är otillräckligt som underlag för en bedömning av frågan om formerna
för tillverkningen och distributionen av registreringsskyltar.
Flera remissinstanser har i fråga om utformningen av tecken
och skyltar understrukit vikten av att denna sker på ett sådant sätt
att falskskyltning och annat missbruk försvåras. Ett par remissinstanser
— närmast länsstyrelsen i Stockholms län och televerket — har ställt sig
tveksamma till den av utredningen antydda möjligheten att anbringa de
föreslagna kontrollmärkena på registreringsskyltarna. Med hänsyn till riskerna
för att skyltar från andra bilar utnyttjas vid fordonstillgrepp, anses
det vara en bättre lösning att anbringa kontrollmärkena på insidan av fordonens
vindrutor.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 30
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
X. Val av maskinutrustning och arbetsmetodik
Utredningen
Maskinutrustning
I det föregående har utredningen förordat att registerföringen centraliseras
med tillämpning av ADB-system men att registreringsverksamheten i
övrigt även i fortsättningen blir decentraliserad och knuten till länsstyrelserna.
En sådan ordning ställer särskilda krav på maskinutrustningen.
Utredningen konstaterar i sammanhanget, att bilregistret i mitten av 1970- talet beräknas innehålla uppgifter om mer än 3,5 miljoner fordon, innebärande
att ca 1,5 miljarder tecken skall lagras i datamaskinens minne. Som
exempel på de anspråk som kommer att ställas anges vidare att länsstyrelserna
varje dag beräknas komma in med 50 000 frågor till registret, vartill
skall läggas de under hela dygnet inkommande frågorna från polisväsendet.
Antalet dagliga meddelanden som påverkar registerinnehållet bedöms uppgå
till ca 50 000. Det anförda visar, att dataöverföring och direkt maskinell bearbetning
av det som överförs kommer att ske i betydligt större utsträckning
än i något nu befintligt ADB-system inom statsförvaltningen.
Beträffande den närmare utformningen av maskinutrustningen anges
följande. För att överföringen av information mellan den centralt placerade
datamaskinen och länsstyrelserna skall kunna ske snabbt och störningsfritt
erfordras ett av televerket uppkopplat fast kommunikationsnät, därvid
kommunikationslinjerna ansluts direkt till datamaskinen. Hänsyn måste i
sammanhanget även tas till polismyndigheternas behov av direkta förfrågningar
i registret. Utredningen har räknat med att möjlighet skall finnas att
över en fast förbindelse anknyta rikspolisstyrelsens telexnät och centrala
datamaskin till den centrala registreringsmyndighetens datamaskin.
Vidare måste länsstyrelserna utrustas med s. k. terminaler för kontakten
med registret. Terminalerna skall ha två funktioner. Den ena är att i anslutning
till den mot centralregistret riktade frågeverksamheten göra den
från registret erhållna informationen tillgänglig i läsbar form. Den andra
är att tjäna som inmatningsmedium vid överföring av ändringsuppgifter från
länsstyrelserna till registret. I valet mellan de närmast aktuella terminaltyperna
— informationsskärmar och fj ärr skri vmaskiner — har utredningen
gjort en sammanvägd bedömning av terminalernas anskaffnings- och driftkostnader
samt kapacitetsförhållanden ävensom beaktat det förhållandet att
huvudparten av de frågor som ställs till registret ej föranleder utskrift av de
erhållna svaren. Utredningen har härvidlag funnit, att informationsskärmarna
— gom representerar ungefär samma anskaffningskostnad som fj ärrskrivmaskinerna
— genom sin högre kapacitet och sina klart lägre drift
-
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
kostnader bäst tillgodoser de krav som frågeverksamheten ställer. Detta talar
för att terminalerna huvudsakligen utgörs av informationsskärmar. I mindre
utsträckning bör dock även fj ärr skrivmaskiner finnas för att tillgodose
behovet av omedelbar utskrift av uppgifter från registret.
I fråga om överföring av ändringsuppgifter till det centrala registret konstaterar
utredningen, att ändringarna till större delen kommer att ske i anslutning
till handlingar som framställts vid en tidigare maskinell behandling
antingen vid bilregistret eller exempelvis hos försäkringsbolagen. Sådana
handlingar bör ges en utformning, som medger att de blir direkt maskinellt
läsbara. I övriga fall — exempelvis vid nyregistreringar, anmälningar om
ägarbyten m. m. — krävs en manuell inmatning av uppgifterna. Detta kan
ske antingen genom hålkorts- eller hålremsstansning eller genom de informationsskärmar
som enligt det föregående bör finnas hos länsstyrelserna
för frågeverksamhet. Utredningen har härvidlag funnit, att anskaffningsoch
operatörskostnaderna i och för sig är desamma för hålkortsstansar och
informationsskärmar. De skärmar som krävs för frågeverksamheten har
emellertid med hänsyn till den ojämna arbetsbelastningen en viss överkapacitet
som kan utnyttjas för här ifrågavarande ändamål. Detta innebär att
tillskottet av skärmar — utöver vad som erfordras för frågeverksamheten —
kan kraftigt begränsas i förhållande till det antal stansar som behöver anskaffas.
Med hänsyn främst härtill förordas även i detta fall användning av
informationsskärmar. Det sammanlagda anskaffningsbehovet i fråga om sådana
skulle därmed uppgå till 112 enheter, vartill kommer 25 fj ärr skrivmaskiner.
I fråga om den centralt placerade datamaskinen konstaterar utredningen,
att länsstyrelserna för att kunna bedriva sin verksamhet utan egna register
måste ha möjlighet att när som helst och mycket snabbt få uppgifter ur
vilken del av det maskinella registret som helst. Härför krävs att hela bilregistret
lagras i till datamaskinen anslutna direktminnen. Även de anspråk
polismyndigheterna ställer på registret motiverar sådana. — Vidare måste
höga krav ställas på anläggningens driftsäkerhet, särskilt som visuella register
kommer att saknas. Ett driftavbrott under kontorstid gör att en stor
del av länsstyrelsernas registreringspersonal inte kan fullgöra sina ordinarie
arbetsuppgifter och att frågor från myndigheter och allmänhet inte kan besvaras.
För att skydda mot tillfälliga driftstörningar bör därför vissa av datamaskinens
centrala enheter dubbleras. Likaså bör viss extrakapacitet finnas
i direktminnesenheterna. Av driftsäkerheten motiverade åtgärder beräknas
höja kostnaderna för datamaskinen med ca 20 %.
Det är enligt utredningen angeläget att utröna lämpligheten av att i en
större nytillskapad maskinanläggning låta utföra bilregistreringen jämsides
med andra arbetsuppgifter. Driftkostnaderna kan därigenom förutsättas bli
lägre. Under hänvisning till de problem som kan uppkomma vid ett sådant
arrangemang — exempelvis i fråga om prioritering — understryker utred
-
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
ningen, att en samköming endast bör komma till stånd, om det kan visas att
den i bilregistreringen erforderliga snabbheten inte eftersätts.
Registeruppbyggnad
I betänkandet lämnas även en redogörelse för det centrala registrets tänkta
uppbyggnad. Bl. a. med hänsyn till behovet av att kunna söka i registret
med ledning av inte bara registreringsnummer utan även andra identifikationsdata
anses bilregistret i datamaskinen böra organiseras i fyra delregister.
Dessa skulle vara dels ett fordonsregister ordnat efter registreringsbeteckning
och innehållande tekniska och fordonsspecifika uppgifter, dels
ett ägareregister ordnat efter personnummer eller för juridiska personer i
annan tillämplig ordning, dels ett chassiregister som möjliggör att man med
hjälp av bilmärke och chassinummer får fram registreringsbeteckningen,
dels slutligen ett referensregister. Beträffande det närmare innehållet i de
olika delregistren hänvisas till betänkandet.
Remissyttranden
I fråga om utredningens förslag avseende val av maskinutrustning
erinrar statskontoret om att statskontoret enligt uppdrag av Kungl.
Maj :t har att i samråd med bilregisterutredningen utföra erforderligt systemutvecklingsarbete
avseende automatisk databehandling för ett centralt bilregister.
Härav följer att statskontoret står bakom den principiella utformningen
av datamaskinsystemet.
Statistiska centralbyrån konstaterar, att utredningen inte tar upp frågan
om ett billigare och mindre ambitiöst alternativ till ADB-system än det föreslagna.
Exempelvis kunde man måhända tänka sig ett ADB-system med terminaler
av telextyp jämte en billigare och långsammare typ av direktaccessminnen.
Bortsett härifrån anser centralbyrån att det skulle vara av värde
om man kunde genomföra en försöksverksamhet avseende en uppläggning av
registreringssystemet i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag. Centralbyrån är beredd att medverka i en sådan försöksverksamhet,
som kan begränsas till ett lämpligt län, exempelvis Örebro län. Därvid kan
den datamaskinanläggning, som skall installeras i Örebro för centralbyråns
räkning, användas som centralenhet för försöket. Erforderlig kompletterande
utrustning torde kunna skaffas på hyresbasis. Att på så sätt genomföra
ett nytt registreringssystem — låt vara på försök — i ett enda län torde ligga
i linje med utredningens förslag till successivt införande av systemet.
Rikspolisstyrelsen understryker vikten av att data- och kommunikationssystemet
ges en sådan utformning att polismyndigheterna får möjlighet att
via telex eller på annat lämpligt sätt skaffa upplysningar ur registret dygnet
runt. Statskontoret anser, att frågan om möjligheterna för utomstående
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
myndigheter, organisationer och enskilda företag — exempelvis försäkringsbolag
— att via terminaler kommunicera med den centrala datamaskinen
närmare bör undersökas.
En del remissinstanser har anfört synpunkter på möjligheterna
och lämpligheten att samordna ett centralt dataregister
för bilregistreringen med vissa andra dataregister.
Körkortsutredningen uppger, att det redan nu kan anses klart att den
kommer att föreslå en centraliserad och på ADB-teknik baserad registerföring
på körkortsområdet. Flera skäl talar för att ett sådant register samordnas
med ett centralt bilregister. Det konstateras, att bilregisterutredningen
för sin del föreslagit en registreringsorganisation med statens trafiksäkerhetsverk
som central registreringsmyndighet och med länsstyrelserna
som lokala förvaltningsorgan. En motsvarande organisatorisk lösning torde
körkortsutredningen komma att föreslå för registreringsuppgifterna på körkortsområdet.
Härigenom skapas förutsättningar för ett gemensamt utnyttjande
av datamaskinutrustning, kommunikationsnät och terminaler med
lägre investerings- och driftkostnader som följd. För en samordning talar
bl. a. också de fördelar som kan uppnås vid uppbyggnaden av registret,
exempelvis genom tillskapande av ett gemensamt personregister. Vid överläggningar
som ägt rum mellan körkorts- och bilregisterutredningarna har
man varit ense om att förutsättningarna för en samordning närmare bör
prövas. Körkortsutredningen har också i skrivelse till statskontoret i juni
1968 anhållit, att statskontoret i sina fortsatta överväganden rörande bilregistreringen
beaktar samordningsaspekten. Det understryks i sammanhanget,
att det inte möter något hinder att en datamaskin anskaffas för bilregistrets
behov redan innan ställning tas till ett eventuellt samgående mellan
bil- och körkortsregister. Den dataanläggning som bilregisterutredningen
planerat kan nämligen vid en senare tidpunkt utan svårighet kompletteras
med den ytterligare utrustning som fordras för körkortsregistreringen. —
Statkontoret delar uppfattningen, att man så långt möjligt bör söka samordna
den tekniska utformningen av de båda registren.
Statistiska centralbyrån betonar vikten av att ett centralt bilregister samordnas
med andra av centralbyrån förda samhällsinformativa register. Det
erinras om direktiven för bilregisterutredningen, vari uttalas att det kunde
bli aktuellt med integration av bilregistret med andra register — såsom
befolknings- och körkortsregistren — för statistiska samhällsplanerande och
kommersiella ändamål. Sedan dess har uppbyggnaden av samhällsregister
och deras integration förts ett väsentligt stycke framåt. Inom centralbyrån
pågår sedan år 1964 en omfattande utredning om det s. k. arkivstatistiska
systemet, vars syfte är att åstadkomma ett samordnat lagringssystem av
individuella data från olika källor för såväl statistik som administrativa
uttag av individuella uppgifter. I ett sådant system spelar däri ingående re
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
gister en nyckelroll. Härvidlag gäller att det redan nu inom centralbyrån
finns ett flertal basregister — förutom nuvarande centrala bilregister ett
centralt företagsregister, ett lantbruksregister, ett register över totalbefolkningen
etc. — vartill kommer olika special-, hjälp- och arkivregister. Det
arkivstatistiska systemets målsättning är bl. a. att möjliggöra datauttag
för samhällsinformation och samhällsplanering. I detta sammanhang är ett
centralt bilregister av stort intresse. Särskilt inom den fysiska samhällsplaneringen
har underlagsdata för trafikplanering och bostads- och miljöplanering
efterfrågats, där nuvarande möjligheter att erhålla fordonsdata
visat sig otillräckliga.
Även Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
framhåller önskvärdheten av att bilregistret samordnas med
andra statliga register rörande befolkning, företag etc.
Enligt försvarets materielverk bör utformningen av ADB-systemet för
bilregistreringen ske i nära samarbete med den arbetsgrupp inom verket
som har att svara för utredning angående ADB-system för fordonsuttagningen.
XI. Kostnadsberäkningar
Utredningen
Nuvarande kostnader
Enligt uppgifter från länsstyrelserna var under budgetåret 1967/68 sammanlagt
340 fast anställda tjänstemän knutna till bilregistret. Därutöver
fanns medel anslagna för hel- eller deltidsarbetande extrapersonal i en utsträckning
som motsvarade löner för 246 heltidsarbetande tjänstemän. Vid
landskontoren placerad kassapersonal anlitades i en omfattning, som år
1965 beräknades motsvara heltidsarbete för 26 tjänstemän. — Vid statistiska
centralbyrån sysselsätts ungefär 11 heltidsarbetande tjänstemän med uppgifter
sammanhängande med centrala bilregistret. Polisens hantering av
interimslicenser och interimsskyltar motsvarar enligt rikspolisstyrelsens
uppskattning arbete för 20 heltidsarbetande tjänstemän. — Utredningen har
beräknat statsverkets kostnader för angiven personal — inklusive pensions-,
lokal- och kontorskostnader etc. — till 18 650 000 kr.
Härtill kommer de beräknade årskostnaderna för datamaskinbearbetning
vid centrala bilregistret med ca 325 000 kr., för postverkets uppbörd av fordonsskatt
med ca 3,8 milj. kr., för tryckning och distribution av skattekvitton
med 175 000 kr. och för hantering — inklusive framställning och distribution
— av nuvarande kontrollmärken med 1 milj. kr.
De sammanlagda kostnaderna för nuvarande registreringsorganisation
blir enligt de angivna beräkningarna omkring 24 milj. kr. per år. Utred
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
ningen konstaterar, att de av allmänheten till länsstyrelserna betalade registrerings-
och anmälningsavgifterna för budgetåret 1966/67 uppgick till
drygt 15 milj. kr.
Då i det följande kostnaderna för den föreslagna organisationen beräknats
utifrån den förutsatta ärendefrekvensen år 1970, har av jämförelseskäl
en viss omräkning gjorts av de angivna kostnaderna för nuvarande organisation,
vilka avser förhållandena år 1967 eller tidigare. Utredningen har därvid
— på grundval av en försiktig bedömning av ökningen av fordonsbeståndet
— funnit det motiverat att räkna med en tioprocentig ökning av
kostnaderna fram till 1970. Dessa skulle därmed uppgå till 26,3 milj. kr.
angivna år.
Engångskostnader vid övergång till ny organisation
Utredningen framhåller, att det i och för sig är möjligt att ha en datar
maskinanläggning, som kan användas för såväl bilregistrering som vissa
andra ändamål. Kostnaderna för bilregistreringen kan därigenom bli lägre
än om man för denna utnyttjar en särskild anläggning. I avvaktan på bl. a.
statskontorets överväganden om möjligheterna till samutnyttjande i någon
form har utredningen vid sina kostnadsberäkningar tills vidare utgått från
alternativet med en för bilregistreringen särskilt disponerad anläggning. Beräkningarna
utgår vidare från att datamaskin, kommunikationsnät och terminalanläggningar
ges den principiella utformning som beskrivits i det föregående.
De preliminärt uppskattade engångskostnaderna framgår av följande
sammanställning.
milj. kr.
Datamaskin med »kringutrustning» inkl. direktminnen............ 20
Terminalutrustning för länsstyrelserna.......................... 4
Installation av maskinanläggningen............................. 3
Systemutveckling, programmering, omläggning av nuvarande register,
utbildning och information............................... 6
Viss befintlig personal som övergångsvis kommer att finnas kvar
under en del av omläggningstiden............................. 4
Nya registreringshandlingar till bilägare, kurser för berörd personal
m. m....................................................... 3
Sammanlagt beräknas engångskostnaderna sålunda till omkring 40 milj.
kr.
Registreringsskyltar. Av det föregående framgår att utredningen
finner det angeläget både att ändra nuvarande system för registreringsbeteckningar
och att skapa möjligheter för myndigheterna att övervaka tillverkning
och distribution av registreringsskyltar. Omläggningen i detta
hänseende förutsätter att nya standardiserade skyltar framställs och delas
ut till fordonsägarna. Denna åtgärd medför en betydande engångskostnad,
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
uppskattningsvis ca 25 milj. kr. Åtgärden är dock i och för sig oberoende av
om den föreslagna registreringsorganisationen kommer till stånd eller inte.
Det är därför inte riktigt att vid bedömning av den nya organisationens lönsamhet
medräkna angivna kostnad.
Driftkostnader vid en ny organisation
Med hänsyn till att arbetsrutinerna i den föreslagna organisationen ännu
inte i detalj utformats har utredningen gjort en försiktig beräkning av de
personalbesparingar som kan uppnås. Den erforderliga personalen vid länsstyrelserna
har därvid uppskattats till omkring 300 tjänstemän och personalen
för den centrala verksamheten innefattande bl. a. datamaskindriften
till ca 55 tjänstemän. De beräknade driftkostnaderna framgår av följande
sammanställning.
Löner jämte pensions- och omkostnadspålägg...................
Hyra för kommunikationsnät, tekniskt underhåll av maskinutrust
ning
och övriga omkostnader i samband med datamaskindriften
Avskrivningar av engångskostnader, räntor ....................
Framställning och distribution av kontrollmärken..............
Sammanlagt beräknas driftkostnaderna sålunda till omkring 26 milj. kr.
De bör i princip tas ut av fordonsägarna.
Registreringsskyltar. Kostnaderna för årlig nyanskaffning av
skyltar har beräknats till ca 2,5 milj. kr., och de bör liksom nyssnämnda
kostnader för registreringsverksamheten tas ut av fordonsägarna. Detta gäller
även de i det föregående angivna engångskostnaderna för skyltar. I sistnämnda
fall kan två alternativa lösningar tänkas. Avgift för nya skyltar
kan utkrävas av varje fordonsägare vid övergången till det nya systemet.
Eventuellt kan avgiften tas ut i samband med närmaste skatteuppbörd. Alternativt
kan kostnaderna fördelas på flera år genom ett avskrivningsförfarande.
Med hänsyn tagen även till avskrivningen anger utredningen den
årliga kostnaden för skyltar till 4,8 milj. kr.
Den nya organisationens lönsamhet
Den årliga kostnadsbesparingen med den nya organisationen blir enligt
de redovisade beräkningarna endast några hundra tusen kronor, kostnaderna
för registreringsskyltarna oräknade. I fråga om personalkostnaderna
medför förslaget — främst genom mekaniseringen av rutinerna — en besparing
om 7 milj. kr. per år. Personalbesparingen blir givetvis successivt
större i takt med att verksamheten växer.
Härutöver bör följande beaktas. Enligt tillgängliga prognoser kommer
fordonsantalet att fortsätta att öka betydligt. Den tekniska utrustning som
väljs kommer dels att vara tillräcklig för att utan komplettering möta den
ökning av fordonsantalet som inträffar under åren närmast efter omlägg
-
milj. kr.
11,5
2,3
5,7
6,5
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
ningen, dels medge en relativt sett billig utbyggnad allteftersom fordonsantalet
ytterligare stiger. Detta innebär att den framtida kostnadsstegringen
vid maskinell registrering blir mindre än vid manuell, eftersom i senare
fallet en stor del av kostnaderna växer i takt med fordonsantalet.
Allmänt vill utredningen emellertid understryka, att den ojämförligt
största vinsten ligger i den förbättrade effektivitet i registreringen som de
framlagda förslagen kommer att medföra.
Utredningen framhåller slutligen, att om en maskinanläggning tillskapas
enbart för bilregistreringen den under vissa tider torde kunna utnyttjas för
andra bearbetningar jämsides med registreringen. Uppskattningsvis kan
intäkterna genom sådana arrangemang anges till ett par miljoner kronor
per år. I sammanhanget erinras vidare om erfarenheterna från nuvarande
bilregister, som visar att man för kommersiellt utnyttjande kan vänta stor
efterfrågan på adresser och andra uppgifter ur registret. Det bedöms realistiskt
att även i detta hänseende räkna med en årlig nettointäkt om ett par
miljoner kronor.
Remissyttranden
I fråga om de av utredningen redovisade kostnadsberäkningarna
säger sig statskontoret kunna biträda utredningens bedömning av
anskaffningskostnaderna för den föreslagna maskinutrustningen inkl.
»kringutrustning» och direktminnesenheter ävensom bedömningen av de årliga
kostnaderna för driften av datasystemet. Statskontoret understryker
emellertid kostnadsberäkningarnas ungefärliga karaktär. I sammanhanget
erinras om de besparingar som troligen kan göras om det framtida körkortsregistret
systemtekniskt och organisatoriskt anknyts till bilregistret.
Statistiska centralbyrån framhåller, att den saknat underlag för att granska
de kostnader som beräknats för övergången till det nya systemet. Allmänt
sett förefaller de vara lågt beräknade. Bl. a. torde kostnaderna för anskaffning
av maskinutrustning som motsvarar de av utredningen uppställda kraven
överstiga angivna 20 milj. kr. Även omläggningskostnaderna kan visa
sig vara betydligt högre. Oförutsedda svårigheter och dimensioneringsproblem
kan också tillstöta.
Körkortsutredningen har i samråd med företrädare för statskontoret och
bilregisterutredningen försökt beräkna dels de ökade maskinanskaffningskostnader
som uppstår om körlcortsregistret placeras på bilregistrets dataanläggning,
dels anskaffningskostnaderna för ett system med särskild anläggning
för körkortsregistret. Beräkningarna har grundats på i stort sett
samma förutsättningar som ligger till grund för bilregisterutredningens
kostnadsberäkningar, dvs. dygnsbevakning, möjligheter till snabb kopiering
av registren och direktaccess. Merkostnaderna i förra fallet har uppskattats
till ca 4 milj. kr. I beloppet ingår i huvudsak kostnader för extra kärnmin
5
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 30
58 Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
nen och direktaccessminnen samt sex extra bildskärmar med kontrollenheter
ävensom tull, frakt och omsättningsskatt. I det senare fallet — dvs. alternativet
med en särskild anläggning — har kostnaden för den centrala anläggningen
uppskattats till 12,7 milj. kr. Därvid har bl. a. förutsatts användning
av en billigare men något långsammare typ av direktaccessminnen
ävensom anskaffning av viss ytterligare »kringutrustning» för att kunna
ställa viss ledig kapacitet till förfogande för utomstående. Utöver den
centrala anläggningen tillkommer behov av 24 bildskärmar och 24 fj ärrskrivmaskiner.
Med hänsyn tagen även härtill ävensom till tull, frakt och
omsättningsskatt blir totalkostnaden drygt 16 milj. kr. Förutom angivna
kostnadsskillnader på anskaffningssidan är att beakta de skillnader i driftkostnader
som de båda alternativen representerar.
I fråga om sättet att finansiera kostnaderna för
övergången till det nya registreringssystemet konstaterar
Motor organisationernas samarbetsdelegation och Sveriges trafikbilägares
riksorganisation att det nya systemet medför inte obetydliga kostnadsminskningar
och intäktsökningar. Med hänsyn till dessa bör övergångskostnaderna
i sin helhet kunna finansieras av bilskattemedel på sådant sätt
att några nya särskilda avgifter inte behöver uttas av fordonsägarna.
I anslutning till frågan om den nya organisationens lönsamhet
har ett flertal remissinstanser understrukit utredningens uttalande
att det ojämförligt största värdet med omläggningen ligger i den större
effektivitet i registreringen som denna kommer att medföra.
Ett par remissinstanser har slutligen uppehållit sig vid de av utredningen
påtalade möjligheterna att använda registret kommersiellt.
Statistiska centralbyrån understryker vikten av att nettokostnaden för
bilregistret hålls nere. Från denna synpunkt är det angeläget att man tar
till vara den efterfrågan på information ur registret, som går utöver vad
som är att hänföra till registrets primärt specificerade, med statsanslag finansierade
syften. Centralbyrån kan vitsorda, att det föreligger ett påtagligt
behov av sådan information för vilken konsumenterna också är beredda att
betala. Erfarenheterna pekar dock på att det ekonomiska utbytet av informationsverksamheten
i hög grad blir avhängigt av möjligheterna att göra
datauttag ur bilregistret och andra register i kombination.
Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening
framhåller, att branschen har stort intresse av att ur bilregistret få
tillgång till statistik och annan information om såväl registreringar som bestånd
av bilar och traktorer. Denna statistik bör i stor utsträckning kunna
samordnas med den offentliga statistiken på området och kompletteras med
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
uppgifter om bl. a. ägarförändringar och utrangeringar. För vad som erfordras
utöver den offentliga statistiken bör avgifter debiteras på självkostnadsbasis.
Det kan dock ifrågasättas, om inte privatpersoners och företags
önskemål om enstaka äganderättsuppgifter kan tillgodoses utan särskild debitering.
Sådan information är av väsentlig betydelse för konsumenternas
köptrygghet, och kostnaderna för inkassering av eventuella avgifter torde
bli oproportionerligt stora.
XII. Övergången till det nya registreringssystemet
Utredningen
Formerna för övergången till det nya registreringssystemet
Uppläggningen av det nya registret. Utredningen anser
sig inte kunna förorda en ordning, som innebär att det vid uppläggningen
av det nya registret föreskrivs en formell nyregistrering av alla fordon, därvid
varje fordonsägare åläggs att lämna in fullständiga nyregistreringshandlingar
beträffande det eller de fordon han äger. I stället förordas att registeruppläggningen
i princip sker genom att uppgifter förs över från nuvarande
register. För att i möjlig mån öka tillförlitligheten hos detta fram till den
tidpunkt då övergången beräknas ske föreslås i det följande vissa omedelbara
ändringar i gällande bestämmelser.
Vissa uppgifter i det nya registret måste emellertid hämtas från annat
håll. Uppgift om personnummer torde enklast kunna erhållas från fordonsägarna
själva. Med hjälp av personnumret kan man få namn- och adressuppgifter
från de maskinellt läsbara personregistren hos länsstyrelsernas
datakontor. En annan tänkbar källa för uppgifter till det nya registret —
närmast vissa tekniska uppgifter om fordon — är det nuvarande centrala
bilregistret, som också är maskinellt läsbart.
I de båda sistnämnda fallen kan överföringen av uppgifter till det nya
bilregistret ske med hjälp av magnetband. Uppgifterna från nuvarande regionala
bilregister och från fordonsägarna själva måste däremot omvandlas
till maskinellt läsbar form, innan de kan matas in i registret. Omvandlingen
kan ske på olika sätt — genom hålkorts- och hålremsstansning, genom
klartextläsning eller genom överföring med informationsskärmar. Utredningen
— som enligt det föregående föreslagit att informationsskärmar skall
finnas hos länsstyrelserna för att användas för frågeverksamhet och ordinarie
inmatningsrutiner — har med hänsyn till bl. a. detta förhållande förordat
att angivna omvandling sker med anlitande av informationsskärmar.
Utlämning av skyltar m. m. Enligt utredningens förslag skall
nya registreringsbeteckningar införas och registreringsskyltar med de nya
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
beteckningarna lämnas ut genom myndighets försorg. Vid övergången till
det nya systemet skall därför nya registreringsskyltar tillställas varje fordonsägare.
Av de data, som skall ingå i det nya registret och som inte finns i det nuvarande,
måste uppgift om personnummer — eventuellt även andra uppgifter
—- inhämtas från fordonsägarna. Det förefaller lämpligt att sådana
uppgifter samlas in i samband med att de nya skyltarna lämnas ut. För att
de insamlade uppgifterna skall vara så aktuella som möjligt måste insamlingsförfarandet
koncentreras till kort tid och ske i omedelbar anslutning
till överföringen av resp. register. För att förenkla förfarandet för fordonsägarna
bör antalet utlämningsställen vara tämligen stort.
Metod för övergången. Övergången till det nya systemet medför
omfattande organisatoriska problem. I princip kan man välja mellan att låta
det nya systemet träda i funktion samtidigt över hela landet eller successivt
med ett eller flera län i varje etapp.
En registeruppläggning som sker samtidigt över hela landet och som följs
av en samtidig övergång till nytt system kräver, att en stor mängd experter
och materiel tas i anspråk på en gång. Utredningen anser, att svårigheterna
därvid blir så stora att metoden inte kan komma ifråga. Vid successiv registeruppläggning
följd av samtidig övergång till nytt registreringssystem
uppstår bl. a. den betydande olägenheten att man under hela övergångstiden
måste föra dubbla register. En inte oväsentlig nackdel är också, att myndigheterna
delvis måste arbeta med dubbla registreringsbeteckningar för de
fordon som förts in i nya registret.
Nackdelen med en successiv övergång ligger främst i att man under övergångstiden
måste bruka skilda registreringssystem och bestämmelser i olika
delar av landet. Samarbetet mellan länsstyrelser, trafiksäkerhetsverket och
andra berörda myndigheter kan till vissa delar behöva ske enligt särskilda
övergångsbestämmelser. För en successiv övergång talar framför allt att
behovet av personal och materiel blir mindre koncentrerat i tiden och därigenom
lättare att täcka. En annan fördel med en successiv övergång är att
det nya systemet blir utprovat i mindre skala, varvid de gjorda erfarenheterna
sedan kan tillämpas under övergångens senare skeden.
Sistnämnda fördelar anser utredningen överväga, och den föreslår sålunda
att övergången sker successivt med ett eller flera län i varje etapp.
Omläggningen till det nya registret bör enligt utredningen kunna inledas
under år 1970. Om den för registreringen avsedda maskinen skall hinna
installeras och trimmas i tid krävs att preliminärt beslut om maskinbeställning
föreligger under 1968. Eftersom detaljutformningen av registreringssystemet
och övergångsrutinerna inte skett, har utredningen försiktigt räknat
med att omläggningstiden inte blir kortare än ett år.
Utredningen framhåller behovet av kursverksamhet för den berörda per
-
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
sonalen i samband med omläggningen och understryker vikten av att allmänheten
i god tid informeras om omläggningens innebörd.
Förslag till omedelbara ändringar i gällande bestämmelser
Det är av väsentlig betydelse för övergången till det föreslagna registreringssystemet
att innehållet i länsstyrelsernas bilregister är aktuellt och
tillförlitligt. Som tidigare nämnts föreligger f. n. stora brister i dessa hänseenden,
framför allt beträffande redovisningen av äganderättsförhållandena.
Utredningen anser, att det med hänsyn härtill skulle vara av stort
värde om man redan nu kunde genomföra vissa av de förslag som lagts
fram i syfte att höja registrets aktualitet. I enlighet härmed förordar utredningen,
att fristerna för ansökningar om registrering och anmälningar till
registret förkortas från tre veckor till en vecka utan att omläggningen avvaktas.
Detsamma gäller förslaget om skyldighet för inte bara förvärvare
utan även överlåtare av fordon att anmäla överlåtelsen till bilregistret.
Författningsförslag i berörda hänseenden har redovisats i särskild bilaga
till betänkandet.
Remissyttranden
Vad avser övergången till det nya registreringssystem
e t har flertalet remissinstanser tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens
förslag, att övergången sker successivt med ett eller flera län i
varje etapp. Bl. a. statistiska centralbyrån samt länsstyrelserna i Blekinge
län och i Örebro län betonar omläggningens arbetslcrävande och tekniskt
komplicerade karaktär, vilket anses tala för en successiv omläggning med
de möjligheter som därvid erbjuder sig att i mindre skala utprova systemet
och efter hand anpassa detsamma med hänsyn till de i ett inledande skede
vunna erfarenheterna.
Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, om man inte med hänsyn till de
uppkommande påfrestningarna — utöver det etappvisa genomförandet av
det nya registreringssystemet i de olika länen — bör vidta ytterligare åtgärder
för att underlätta övergången. En möjlig lösning kunde härvidlag tänkas
vara att fordonsägarna under förslagsvis en treårsperiod endast skulle
vara skyldiga att låta registrera fordon i det nya registret vid ny- och omregistreringar,
äganderättsförändringar och byten av försäkringsbolag. Efter
övergångstidens slut skulle ägare till fordon, som fortfarande var registrerade
enligt det gamla systemet, åläggas att inom viss kortare tid låta överföra
fordonen till det nya registret.
Försvarets materielverk ifrågasätter, om inte en samtidig övergång till
det nya registreringssystemet är att föredra. Motorbranschens riksförbund
och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening — vilka understryker vik
-
62
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
ten av att man så snart som möjligt kommer från nuvarande bristfälliga
ordning — föreslår att det nya systemet genomförs på en gång för samtliga
nyregistreringar, förslagsvis från den 1 januari 1971. Införingen av det
befintliga fordonsbeståndet i systemet anses däremot kunna ske successivt
efter angivna tidpunkt.
Enligt statistiska centralbyrån torde utredningens bedömning att omläggningen
skall kunna inledas under år 1970 och bli klar på ett år vara
alltför optimistisk. Det är den redan med hänsyn till den tid som åtgår för
beslutsprocessen och till de erforderliga förberedelserna. Härtill kan komma
oförutsedda svårigheter på grund av att mera ingående erfarenhet saknas
av det föreslagna systemet med direktminnen och terminaler. Även anpassningen
av manuella rutiner till ADB kan skapa vissa problem.
I fråga om de närmare formerna för omläggningen anför centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden vissa synpunkter på registeruppläggningen.
Postverket framhåller, att distributionen av nya registreringsskyltar
till fordonsägarna i samband med omläggningen kan vara en lämplig uppgift
för verket. I sammanhanget hänvisas till postens adressregister, som
kan utnyttjas vid iordningställandet av försändelserna, och till nätet av
postanstalter vilka kan användas som utlämningsställen.
Med ett par enstaka undantag har remissinstanserna tillstyrkt eller lämnat
utan erinran utredningens förslag att man genast och alltså utan att
avvakta omläggningen i övrigt skall dels förkorta fristerna
för ansökningar om registrering och anmälningar
till registret från tre veckor till en vecka, dels ålägga
inte bara förvärvare utan även överlåtare av fordon skyldighet
att anmäla överlåtelse till registret.
Försvarets materielverk och länsstyrelsen i Stockholms län — som anser
att angivna ändringar omedelbart bör genomföras — framhåller att dessa
kan förutsättas leda till en ökad arbetsbelastning för de nuvarande bilregistren
och medföra behov av personalförstärkning. Enligt Motororganisationernas
samarbetsdelegation och Sveriges trafikbilägares riksorganisation
— som likaledes tillstyrker utredningens förslag i denna del — kommer de
kortare tidsfristerna inte att bli meningsfyllda, om inte motsvarande tidsvinster
uppnås genom avkortning av handläggningstiderna hos länsstyrelserna.
Detta förutsätter att ökade resurser i viss utsträckning ställs till
länsstyrelsernas förfogande.
Motorbranschens riksförbund och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening,
som i och för sig tillstyrker den angivna förkortningen av tidsfristerna
och utsträckningen av anmälningsskyldigheten, anser dock att
ändringarna härvidlag bör anstå till dess omläggningen i övrigt sker till det
nya registreringssystemet. Enligt organisationerna är några speciella olägenheter
inte förenade med ett sådant dröjsmål, då de ifrågavarande änd
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
ringarna inte räcker för att komma till rätta med nuvarande allvarliga brister
i fråga om bilregistrens aktualitet och tillförlitlighet.
I fråga om olika remissinstansers synpunkter på sanktionsbestämmelsernas
utformning vid underlåtenhet att anmäla överlåtelse av fordon hänvisas
till den förut lämnade redovisningen.
Departementschefen
Den registrering av olika slags motorfordon, som sker i länsstyrelsernas
bilregister, skall tjäna flera ändamål, vilka vart och ett ställer sina särskilda
krav på registrens utformning. Genom registreringen skall sålunda skapas
ett informationsunderlag, som i första hand kan utnyttjas inom trafiksäkerhetsområdet
för skilda slag av utrednings- och planeringsaktiviteter samt
för kontroll av fordonsbeståndet i olika hänseenden. Snabb och aktuell information
ur registren är av väsentlig betydelse för polisen i dess trafikövervaknings-
och spaningsarbete. Registerinnehållet skall också tjäna som
underlag för beredskapsplanläggningen på fordons- och transportområdet.
Det utgör vidare bl. a. underlag för debitering och uppbörd av fordonsskatt
och för kontroll av att trafikförsäkringsskyldigheten fullgörs. Registren ligger
slutligen — genom den rapportering som sker från länsstyrelserna till det
centrala bilregistret inom statistiska centralbyrån — till grund för centralbyråns
fordonsstatistik.
De krav som sålunda ställs på bilregistren har under senare år inte kunnat
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Förseningar har uppstått i handläggningen
av registrerings- och anmälningsärenden. Till stor del har de
berott på att bilregisterorganisationen med dess manuella administrativa
rutiner inte på ett rationellt sätt kunnat anpassas till den med fordonsbeståndets
utveckling successivt ökande arbetsvolymen. Förseningarna och
det förhållandet att tillräckligt verksamma incitament saknats för fordonsägarna
att iaktta sin anmälningskyldighet vid inträffade förändringar i registrerade
förhållanden har haft till följd att bilregistren kommit att kännetecknas
av bristande aktualitet och tillförlitlighet. Särskilt gäller detta i fråga
om äganderätten till fordonen. Den bristande aktualiteten och även en
viss ofullständighet i uppgiftsmaterialet — närmast i vad avser fordonens
besiktningsförhållanden — har begränsat möjligheterna att genom registren
utöva kontroll över att fordonsägarna fullgör sina skyldigheter i besiktnings-,
skatte- och försäkringshänseende. Länsregistrens bristfällighet och förseningar
i rapporteringen till centrala bilregistret har också medfört, att statistiska
centralbyråns fordonsstatistik inte kan göras tillräckligt aktuell och
detaljerad.
Angivna förhållanden har föranlett en översyn av bilregistreringssystemet.
Översynen har handhafts av bilregisterutredningen, som i ett principbetän
-
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
kande dragit upp riktlinjer för bilregistrets framtida administration, utformning
och användning.
En grundläggande förutsättning för ett effektivt registreringssystem är
enligt utredningen, att själva registreringen i fortsättningen ges en
ändrad innebörd såtillvida att den hålls skild från kontrollen över
fordonsbeståndet. Den bör sålunda ske oberoende av om betingelserna för
rätt att bruka ett fordon är uppfyllda, dvs. utan krav på att fordonet godkänts
vid besiktning, att trafikförsäkring tecknats och att fordonsskatt erlagts.
Vidare bör enligt utredningen gälla, att den beteckning som tilldelas
fordonet vid registreringen följer det under hela dess tid. — Jag kan helt
ansluta mig till en sådan ordning. Det är sålunda ett väsentligt intresse att
uppgifter om registreringspliktiga fordon så snart som möjligt kan införas
i registret så att dessa blir underkastade den fortlöpande kontroll som avses
utövad via registret. I fråga om förslaget avseende registreringsbeteckningarna
är dess genomförande i viss mån en förutsättning för att vissa andra, i
det följande behandlade åtgärder skall kunna vidtas som syftar till förenkling
och rationalisering av registreringsförfarandet.
En annan grundläggande förutsättning för en rationell registreringsordning
är enligt utrednigen, att A D B -1 e k n i k kommer till användning. De
skäl som utredningen härvidlag anfört är övertygande. Sålunda synes registreringsverksamheten
med dess omfattning och i huvudsak rutinbetonade
karaktär i särskild grad lämpa sig för ADB-teknik. Denna torde överhuvud
vara en förutsättning för att man rationellt och ekonomiskt skall kunna
klara den växande registrerings- och anmälningsvolymen på ett sätt som
både beaktar allmänhetens behov av snabb service och kraven på aktualitet
i den registrerade informationen.
En särskild fråga är sedan, om man skall ha en centraliserad, till en enda
dataanläggning knuten registerföring eller en decentraliserad sådan. Härvidlag
kan konstateras att — med den avancerade ADB-teknik som ifrågakommer
och med de kommunikationsmöjligheter som därvid erbjuder sig — en
centraliserad registerföring väl låter sig förenas med en fortsatt decentraliserad
administrativ handläggning. Med hänsyn härtill och eftersom anskaffnings-
och driftkostnaderna för datautrustning vid alternativet med
centraliserad registerföring blir väsentligt lägre biträder jag utredningens
förslag om en sådan lösning.
I fråga om registreringsorganisationen anser jag vägande
skäl — inte minst servicesynpunkter — tala för att även i fortsättningen ha
en decentraliserad handläggning av registrerings- och anmälningsärenden.
Jag finner också en fortsatt lokal anknytning till länsstyrelserna klart vara
att föredra framför de i betänkandet alternativt diskuterade lösningarna.
Genom länsstyrelserna tillgodoses på en gång såväl allmänhetens anspråk
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
på en geografiskt någorlunda utspridd service som kraven på att verksamheten
vid de lokala registreringsorganen får en omfattning som medger
ekonomiskt och administrativt rationella arbetsformer. Av värde är givetvis
också att det redan nu hos länsstyrelserna finns personal, som har rutin i
handläggningen av ifrågavarande ärenden.
Beträffande den centrala organisationen är en utgångspunkt, att det nya
centrala registret i första hand är ett administrativt register som därutöver
skall kunna bilda underlag för statistikproduktion. Med hänsyn till denna
registrets administrativa karaktär och till det förhållandet att en av registrets
primära uppgifter är att tjäna trafiksäkerhetsintresset finner jag
i likhet med utredningen skäl tala för att statens trafiksäkerhetsverk blir
centralt ansvarig instans för registreringsverksamheten. I sådan egenskap
har verket att på olika sätt verka för en enhetlig tillämpning av författningar
angående bilregistrering, att i nära samråd med andra berörda
myndigheter meddela anvisningar för registreringsarbetet, att fastställa
formulär och blanketter inom verksamhetsområdet etc.
Själva driften av anläggningen bör ankomma på statistiska centralbyrån.
I varje fall till en början torde nämligen fördelar stå att vinna om ansvaret
för anläggningen kan åläggas en myndighet som redan tidigare driver
dataanläggningar och som med hänsyn till verksamhetens inriktning
har möjligheter att samordna handhavandet av ifrågavarande anläggning
med driften av maskinparken i övrigt. Med en sådan lösning skapas också
förutsättningar för att mera effektivt utnyttja den reservkapacitet, som anläggningen
kan rymma.
Utifrån vad sålunda allmänt förordats i fråga om ansvars- och arbetsfördelningen
mellan olika myndigheter bör det ankomma på utredningen att i
sitt fortsatta arbete överväga den närmare utformningen av registreringsorganisationen.
I sammanhanget bör uppmärksamhet även ägnas frågan om
den lämpliga lokaliseringen av dataanläggningen. En utgångspunkt bör därvid
vara, att denna — om särskilda skäl inte talar emot en sådan lösning —
bör förläggas utanför Stockholmsområdet.
En väsentlig uppgift för utredningen har varit att ge registreringssystemet
en sådan utformning att möjligheter skapas för en effektivare kontroll
över fordonsbeståndet. En grundläggande förutsättning härför är
att man har tillgång till ett register, som innehåller erforderliga data och
som är aktuellt och tillförlitligt. 1 förstnämnda hänseende har utredningen
funnit, att brister föreligger närmast i fråga om registrets redovisning av
fordonens besiktningsförhållanden. Det förslag till en fullständigare redovisning
på detta område, som utredningen framlägger, kan jag i princip ansluta
mig till. 1 fråga om aktualiteten och tillförlitligheten hos de registrerade
uppgifterna kan en väsentlig förbättring väntas bli följden av de snabbare
handläggningsförfaranden som datatekniken möjliggör, vidare av olika i det
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
följande förordade åtgärder, såsom förkortning av registrerings- och anmälningsfristerna,
utvidgning av anmälningsskyldigheten vid fordonsöverlåtelser
etc.
Beträffande utformningen av själva kontrollen har utredningen föreslagit
införandet av ett kontrollmärkesystem. F. n. finns ett sådant med anknytning
till den periodiska kontrollbesiktningen. Detta har i viss mån haft en
provisorisk karaktär i avvaktan på omläggningen av bilregistreringen. Det
nu föreslagna systemet avses möjliggöra en kontroll inte enbart i fråga om
kontrollbesiktningen utan även i vad avser fordonsskatte- och försäkringsplikten.
De tänkta kontrollmärkena, som skall anbringas på viss bestämd plats
på fordonet, bör enligt utredningen knyta an till en viss kontrollperiod —
lämpligen kalenderår — och märkenas färg avses variera för varje period.
Strax före ingången av en ny kontrollperiod skall registret genomgås maskinellt
och märken skall sändas ut till fordonsägare beträffande vilkas fordon
registret visar att fordonsskatt erlagts och föreskriven kontrollbesiktning
fullgjorts. En förutsättning skall vidare vara, att ingen anteckning finns om
att trafikförsäkring upphört att gälla eller att körförbud inträtt. I de fall det
under löpande kontrollperiod inträffar händelser, som medför att fordon
inte får brukas, tänker sig utredningen en ordning innebärande att kontrollmärkena
avlägsnas. I andra fall då rätten att använda fordon tidsmässigt
eller eljest begränsas anges en lämplig lösning vara att på fordonen anbringa
interimistiska märken av särskilt utseende.
I stort kan jag ansluta mig till tanken på ett kontrollmärkesystem av angivet
slag. Genom systemet kan man få en kontroll av de registrerade fordonen
direkt i trafiken med de fördelar detta innebär från övervakningssynpunkt.
Fordonsägarna kan också —- som utredningen framhållit — med en
sådan ordning väntas i betydligt större utsträckning än nu finna det angeläget
att fullgöra sina skyldigheter och även att göra vederbörliga anmälningar
till registret om ägarförhållanden etc.
Beträffande de fortsatta övervägandena av märkesystemet vill jag framhålla
följande. Vad först angår kontrollmärkeperioden synes anknytningen
till kalenderåret mindre lämplig, eftersom detta inte har ett naturligt samband
vare sig med skatte-, försäkrings- eller besiktningsskyldigheten. En
bättre lösning synes vara att anknyta den årliga distributionen av kontrollmärken
till tiden för den ordinarie fordonsskatteuppbörden. Därmed uppnås
att kontrollmärkena för det stora flertalet fordon blir ett tecken på att
fordonsskatten verkligen erlagts. Skatteavier och märken kan framställas
och distribueras i ett sammanhang. En förutsättning för distributionen av
kontrollmärken är att en maskinell genomgång av registret visat att försäkrings-
och besiktningsskyldigheten fullgjorts och att körförbud inte
gäller. Brister det härvidlag kan skatteavi sändas ut tillsammans med ett
meddelande om att kontrollmärke kommer att distribueras, sedan ifråga
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
varande skyldighet fullgjorts. Under den löpande kontrollmärkeperioden
kan givetvis inträffa att fordonsägare underlåter att inställa sig till en föreskriven
besiktning eller att teckna en ny försäkring, sedan den gamla upphört
att gälla. I sådana fall kan från registret utgå anmaningar enligt riss
fastställd ordning. Ett sådant anmaningsförfarande torde i flertalet fall
bli verksamt. I sista hand gäller givetvis, att man vid ingången av nästa
märkesperiod har möjlighet att hålla inne kontrollmärke rid försummelse
i något hänseende.
Med den angivna skissen, som inte beaktar alla de tekniska och administrativa
problem som måste lösas vid den närmare utformningen av kontrollmärkesystemet,
har jag närmast velat illustrera en grundsyn, nämligen den
att utformningen av systemet bör ske med sikte på att fånga in så stora delar
av fordonsbeståndet som möjligt i ensartade och automatiskt verkande förfaranden.
Speciallösningar avpassade för speciella fordonskategorier och speciella
situationer bör om möjligt undvikas, då systemet härigenom blir svårare
att administrera ock säkerligen mindre effektivt.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att ett rätt utformat kontrolhnärkesystem
kan bli ett verksamt hjälpmedel i den kontroll som skall utövas
via bilregistret.
För utredningens förslag om slopande av kravet på att besiktning shandlingar
och skatte kvitto skall medföras vid färd kan vid ett
införande av det nya registreringssystemet vägande skäl anföras, åtminstone
såvitt avser personbilar. Det slutliga ställningstagandet i denna fråga bör
dock anstå till behandlingen av utredningens slutbetänkande.
Vad utredningen anfört om fordonss katteförfarandet — debitering,
uppbörd, restitution, indrivning och redovisning — kan jag i princip
ansluta mig till. Åtskilliga tekniska problem återstår emellertid, vilka utredningen
kommer att överväga i sitt fortsatta arbete.
Vad utredningen föreslagit i fråga om förfarandet vid registrering
kan jag biträda. Sålunda bör som ett led i strävandena att öka
aktualiteten i de registrerade uppgifterna fristen för registreringsansökningar
förkortas från tre veckor till en vecka. Detta bör dock ske först i samband
med omläggningen av registreringssystemet i övrigt och inte dessförinnan
som ett led i förberedelserna inför omläggningen, vilket utredningen
förutsatt. Vidare bör — med hänsyn till den nya registreringsorganisationen
och registreringens ändrade karaktär — ansökan om registrering få göras
hos valfri länsstyrelse.
Förslaget att slopa den nuvarande, av polisen handhavda interimsregistreringen
har motiverats med de snabbare handläggningsförfaranden som
kan påräknas efter omläggningen till det nya registreringssystemet. Där
-
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
vid beräknas registrering och övriga åtgärder, som krävs för att fordon
skall få brukas, ta obetydligt längre tid i anspråk än vad som f. n. åtgår
för interimsregistreringen. Under angivna förutsättningar och i betraktande
av de administrativa och ekonomiska olägenheter som följer med
dubbla registreringsförfaranden kan jag i princip ansluta mig till utredningens
förslag. Med hänsyn till bl. a. den oro för en inträdande mera påtaglig
serviceförsämring, som vissa remissinstanser gett uttryck åt, är jag dock
beredd förorda, att interimsregistreringen övergångsvis bibehålls till dess det
nya registreringssystemet varit i tillämpning under någon tid och visat sig
fungera på det sätt som förutsatts.
I fråga om skyldigheten att anmäla ändringar i vissa
registrerade förhållanden biträder jag utredningens förslag om
en förkortning av anmälningsfristen från i princip tre veckor till en vecka.
Även i detta fall bör — på samma sätt som i fråga om den förordade förkortningen
av fristen för registreringsansökningar — förslaget genomföras i samband
med omläggningen av registreringssystemet i övrigt och inte dessförinnan,
som utredningen förutsatt.
Med hänsyn till den bristande aktualitet och tillförlitlighet som f. n. kännetecknar
bilregistrets redovisning av fordonens ägarförhållanden förordar jagvidare
i likhet med utredningen, att anmälningsskyldigheten vid fordonsöverlåtelser
utvidgas så att den omfattar inte bara förvärvaren av ett fordon utan
även den förre ägaren. I detta fall föreligger — som utredningen framhållit
— skäl att vidta ändringen mera omedelbart som ett led i förberedelserna inför
omläggningen till det nya registreringssystemet. Härigenom skapas nämligen
förutsättningar att i ett väsentligt hänseende öka aktualiteten hos det
nuvarande bilregistret, som i samband med omläggningen kommer att ligga
till grund för uppdateringen av det nya centrala bilregistret.
Jag föreslår alltså, att 18 § 1 mom. VTF ändras med tillämpning från den
1 januari 1970 så, att förre ägaren åläggs att anmäla när äganderätt till registrerat
fordon övergår pa annat sätt än genom arv eller testamente. Förslaget
innebär, att registreringsmyndigheterna i princip kommer att få uppgifter
från två hall om samma förhallande. Den ökade arbetsbörda för myndigheterna
detta i och för sig skulle kunna leda till kan motverkas genom att
blanketter för gemensamma uppgifter från förre och nye ägaren tillihandahålls
på lämpligt sätt.
Jag delar i princip utredningens uppfattning, att underlåten anmälan inte
bör beläggas med straff i större omfattning än syftet med anmälningsskyldigheten
kräver. Enligt min mening bör bestämmelserna i 65 § 4 mom. VTF
utformas så, att förre ägaren blir fri från ansvar, om nye ägaren — genom
anmälan eller ansökan om ny registrering — inom föreskriven tid inkommit
till registret med riktiga uppgifter om sitt namn och sin adress. Däremot
bör, med hänsyn till bl. a. att anmälan av nye ägaren är belagd med
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
avgift och skall åtföljas av bevis om försäkring, denne inte befrias från påföljd
för försummad anmälan, även om registret fått de nödvändiga uppgifterna
från förre ägaren.
På innehållet i anmälan av förre ägaren bör ställas samma krav som anges
i 18 § 1 mom. fjärde stycket i fråga om ny ägares anmälan. Enligt 65 §
5 mom. första stycket dömes till straff endast för lämnande av veterligen
oriktiga uppgifter i anmälan. Med denna bestämmelse kan, som utredningen
funnit, överlåtaren inte i och för sig anses skyldig att försäkra sig om riktiga
uppgifter genom att kräva legitimation av förvärvaren. Däremot kan
han inte undgå ansvar genom att till registreringsmyndigheten vidarebefordra
uppgifter som han förstår måste vara felaktiga.
Reservregistreringi dess nuvarande form kan ej bibehållas vid
ett införande av det nya registreringssystemet. Utredningen har i stället
föreslagit ett motsvarande arrangemang, som innebär att beslut fattas —
och noteras i det centrala registret — om befrielse under viss tid från skyldighet
att verkställa kontrollbesiktning, erlägga fordonsskatt och hålla trafikförsäkring.
Utan att i detta sammanhang ta ställning till frågan i vad mån ett verkligt
behov föreligger av arrangemang innefattande temporär befrielse från
bl. a. fordonsskatt kan jag preliminärt godta förslaget som teknisk lösning.
Jag ansluter mig i princip till utredningens förslag i fråga om förfarandet
vid definitiv avregistrering. Vid det fortsatta arbetet på denna
fråga bör dock uppmärksamhet ägnas möjligheterna att skapa tillräckligt
verksamma incitament för att fordonsägarna anmäler fordonen till avregistrering.
Utredningens förslag i fråga om utformningen av registreringsbeteckningar
innebär, att dessa efter omläggningen till det nya registreringssystemet
i princip skall bildas av tre bokstäver åtföljda av tre siffror
samt sakna hemortsangivelse. Jag har inte något att erinra mot förslaget,
som synes tillgodose såväl kravet på en tillfredsställande läsbarhet som
behovet av ett tillräckligt stort antal kombinationsmöjligheter. Frågan om
den närmare utformningen av tecken och skyltar bör göras till föremål för
närmare överväganden av utredningen i dess fortsatta arbete.
Jag delar utredningens uppfattning, att tillverkningen av registreringsskyltar
skall ställas under statlig kontroll. I vilken form detta skall ske —
genom statlig tillverkning eller genom tillverkning hos ett eller flera
auktoriserade företag — får närmare övervägas. Jag är också ense med
utredningen, att distributionen av skyltarna bör handhas av statligt organ
eller stå under statlig tillsyn. Utredningen har härvidlag visat på olika
lösningar, som närmare får prövas under det fortsatta arbetet. Jag vill i
sammanhanget peka på ytterligare en lösning, som inte nämnts i betänkandet
men som kan innebära administrativa och ekonomiska fördelar.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Jag syftar därmed på en ordning som innebär att registreringsskyltarna
distribueras direkt från det centrala bilregistret. Därmed möjliggörs en
centraliserad och från säkerhetssynpunkter tillfredsställande lagerhållning
och hantering av skyltarna samtidigt som distributionen kan samordnas
med registrets rutiner i övrigt vid registreringsförfarandet. Från servicesynpunkt
behöver detta inte innebära några olägenheter, om exempelvis bilhandeln
tillämpar en ordning, som innebär att fordonen normalt tillhandahålls
i registrerat skick.
För att den föreslagna registreringsorganisationen skall kunna fungera
på ett tillfredsställande sätt ställs särskilda krav på den maskinella
utrustningen. Registrets innehåll skall lagras i direktminnen, som är
anslutna till datamaskinen, och ett fast uppkopplat kommunikationsnät
upprättas mellan det centrala registret och länsstyrelserna. Dessa utrustas
med terminaler — informationsskärmar och fj ärr skrivmaskiner — för kontakten
med registret. Kapaciteten bör dimensioneras med hänsyn till vad
som krävs för dataöverföringen och den maskinella bearbetningen. Den
centrala dataanläggningen bör därjämte ges en viss extra kapacitet för att
öka anläggningens driftsäkerhet.
Kostnaderna för den angivna maskinutrustningen har av utredningen
preliminärt beräknats till 24 milj. kr., varav ca 20 milj. kr. avser
datamaskinen med »kringutrustning» och 4 milj. kr. terminalutrustningen
för länsstyrelserna. Härtill kommer 2 milj. kr. i installationskostnader.
Beställningen av datamaskinen avses utlagd i början av budgetåret 1969/
70 för beräknad leverans under hösten 1971. Något särskilt bemyndigande
att beställa den ifrågavarande dataanläggningen behöver i detta sammanhang
inte begäras av riksdagen förutsatt att riksdagen lämnar Kungl. Maj :t
det bemyndigande att beställa datamaskinutrustningar, som på föredragning
av chefen för finansdepartementet begärts i innevarande års statsverksproposition
(bil. 9 s. 106).
Utöver den angivna anskaffnings- och installationskostnaden om 26 milj.
kr. tillkommer enligt utredningens beräkningar ytterligare engångskostnader
i samband med omläggningen till ett nytt registreringssystem. Sålunda
erfordras 16 milj. kr. för systemutveckling, programmering, utbildning
och information etc. De direkta engångskostnaderna uppgår sålunda till
sammanlagt cirka 40 milj. kr. Vid sidan härav tillkommer — i samband
med övergången till nya registreringsbeteckningar — en utgift om 25 milj.
kr. av engångskaraktär för framställning av registreringsskyltar.
De årliga driftkostnaderna för den nya registreringsorganisationen, inberäknat
avskrivningar och räntor, har för år 1970 beräknats till ca 26 milj.
kr., i vilket belopp inräknats en personalbesparing i storleksordningen 7
milj. kr. De angivna årskostnaderna motsvarar ungefär de årliga driftkostnaderna
för nuvarande organisation. Det bör emellertid framhållas, att med
det växande fordonsbeståndet och med den kapacitet som det nya systemet
71
Kungl. Maj.ts proposition nr 30 år 1969
inrymmer detta kommer att visa en väsentligt gynnsammare driftkostnadsutveckling
än vad nuvarande organisation skulle ha gjort. Vidare bör beaktas,
att kostnadsberäkningen bygger på att det för bilregistreringen anskaffas
en särskild datamaskin. För det fall ett samutnyttjande i någon
form ordnas — exempelvis med ett blivande centralt körkortsregister —
kommer den på bilregistreringen fallande kostnaden att minska. Allmänt
vill jag emellertid i likhet med utredningen understryka, att den största
vinsten ligger i den förbättrade service och kontroll, som den nya registreringsordningen
kommer att möjliggöra.
I anslutning till frågan om driftkostnaderna för bilregistreringen vill jag
erinra om att dessa f. n. täcks genom olika avgifter som tas ut i registreringsverksamheten.
Detta avgiftssystem måste nu anpassas med hänsyn
till den ändrade utformning som bilregistersystemet enligt förslaget kommer
att få. Utformningen av avgiftssystemet bör ske med sikte på att nyttjarna
debiteras alla de kostnader — inklusive avskrivning och ränta på vad
som investerats i maskinutrustning och nedlagts i programmeringsarbete —
som är förenade med bilregistreringsverksamheten. Jag avser att i annat
sammanhang för Kungl. Maj :t anmäla fråga om att ge bilregisterutredningen
i uppdrag att utreda denna fråga ävensom frågan om den lämpliga
utformningen av debiteringsförfarandet.
Den aktuella tidsplanen för omläggningen av registreringsorganisanisationen
innebär, att omläggningen börjar genomföras någon gång i början
av år 1972, varefter den sker successivt med ett par län i taget för att
vara helt genomförd kring mitten av år 1973. Tidsangivelserna kan självfallet
endast vara ungefärliga. Med det omfattande förberedelsearbete som
måste föregå omläggningen kan sålunda förskjutningar i tidsplanen inträffa.
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t inhämtar
riksdagens yttrande över
dels de allmänna riktlinjer för omorganisationen av bilregistreringen
som jag framlagt i det föregående,
dels ett inom kommunikationsdepartementet upprättat
förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 år 1969
Innehållsförteckning
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1
Författningsförslag ............................................. 3
I. Inledning ................................................ 4
Utredningsuppdraget m. m..........................4
Gällande bestämmelser om bilregistrering m. m.............." 5
II. Pricipiella synpunkter på bilregistreringen................ 7
Utredningen ........................................... 7
Remissyttranden .......................................... n
III. Ny registreringsorganisation ............................13
Utredningen .............................................. 13
Remissyttranden .......................................... 16
IV. Kontroll över fordonsbeståndet.............................. 20
Utredningen .............................................. 20
Remissyttranden .......................................... 24
V. Fordonsskatten ........................................... 28
Utredningen .............................................. 28
Remissyttranden .......................................... 32
VI. Förfarandet vid registrering ................................ 34
Utredningen .............................................. 34
Remissyttranden .......................................... 36
VII. Anmälningsskyldigheten ................................... 38
Utredningen .............................................. 38
Remissyttranden .......................................... 41
VIII. Reservregistrering och definitiv avregistrering................ 42
Utredningen .............................................. 42
Remissyttranden .......................................... 44
IX. Registreringsbeteckningar .................................. 45
Utredningen .............................................. 45
Remissyttranden .......................................... 47
X. Val av maskinutrustning och arbetsmetodik.................. 50
Utredningen .............................................. 50
Remissyttranden .......................................... 52
XI. Kostnadsberäkningar ...................................... 54
Utredningen .............................................. 54
Remissyttranden .......................................... 57
XII. övergången till det nya registreringssystemet................. 59
Utredningen .............................................. 59
Remissyttranden .......................................... 61
Departementschefen ............................................ 63
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 6 9 0 1 07
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- 3LU 1969:42 Utlåtande i anledning av motion om lagstiftning mot trafikfarlig bilförsäl jning. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare och till la a6 i texten
- 3LU 1969:30 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen, m. m., såvitt avser förslag till s. 1 i texten
- SU 1969:42 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen, in. m. i vad propositionen hänvi s. 1 i texten
- BevU 1969:32 Bevillningsutskottets betänkande nr 32 år 1969 s. 1 i texten