Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

1969-03-14 · 406 sidor, varav 372 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 372 av 406 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:44, Med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1

Nr 44

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms

slott den 14 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
dels

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande

av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274),

5) lag om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa bestämmelser

angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med

vi^-sa bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

7) lag om ändring i föräldrabalken,

8) lag om ändring i giftermålsbalken,

9) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläs"- ning av domstolsärenden,

10) lag om ändring i brottsbalken,

11) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff,

12) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

13) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

14) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

15) lag om ändring i vattenlagen,

16) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet,

17) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption,

dels bifalla det förslag i övrigt om vars avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

Herman Kling

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ett flertal lagändringar som bl. a. syftar till att

införa en ny, enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. De allmänna

underrätterna skall utgöras av tingsrätter, som ersätter nuvarande

häradsrätter och rådhusrätter. För alla tingsrätter gemensamma regler om

sammansättningen i mål och ärenden föreslås.

För att ge nämnden en starkare ställning och för atc ge utrymme för eu

mer individuellt betonad medverkan från nämndemännens sida föreslås

olika ändringar i rättegångsbalkens regler om nämndmedverkan i brottmål.

Förslaget innebär att den nuvarande ordningen med två olika nämndsammansättningar

avskaffas. I stället införs en enhetlig nämnd bestående av

fyra eller, i särskilt tidskrävande mål, fem nämndemän. Omröstningsreglerna

föreslås ändrade så att man når i princip samma resultat som om

nämndemännen haft individuell rösträtt. Vidare får nämndeman samma

möjlighet att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll som lagfaren

ledamot i rätten nu har.

Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt lia

sådan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu

förekommer i rådhusrätt. När det gäller sammansättningen i mål och ärenden

angående vårdnad eller umgängesrätt föreslås emellertid särskilda bestämmelser.

Dessa innebär att underrätt vid slutlig prövning av bl. a. tvistiga

eller tveksamma frågor om vårdnad eller umgängesrätt skall hestå av

lagfaren domare och nämnd.

Vidare föreslås att enklare tvistemål i något vidgad omfattning skall kunna

handläggas av ensamdomare. Den förenklade form av huvudförhandling

som enligt nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken får hållas inför ensamdomare

i omedelbart samband med förberedelse föreslås sålunda få användas

även i fall då huvudförhandlingen hålls viss kortare tid efter det

förberedelsen avslutats.

När det gäller domstolsärenden föreslås att underrätterna vid sådan

handläggning som kräver mer än en domares medverkan skall ha den för

tvistemål i allmänhet föreskrivna sammansättningen, dvs. normalt tre

lagfarna domare. Undantag görs dock för tvistiga och tveksamma vårdnadsärenden,

vilka i stället skall prövas under medverkan av nämnd. I en övergångsbestämmelse

ges vidare möjlighet för de minsta underrätterna att

handlägga ärenden med lagfaren ordförande och nämnd i stället för juristkollegium.

Det föreslås också att enklare ärenden skall kunna prövas av ensamdomare

i större utsträckning än f. n.

För handläggning av mål angående fastighetsbildning m. m. föreslås att

fastighetsdomstolar inrättas. Som fastighetsdomstol skall i princip en underrätt

i varje län fungera. Domstolen skall bestå av fem ledamöter, varav

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969 3

två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkunskap och två nämndemän.

I propositionen föreläggs riksdagen vidare allmänna riktlinjer för den

framtida domkretsindelningen. Domkretsarna bör enligt dessa riktlinjer

helst göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre domare. Stora

möjligheter till undantag från denna princip skall dock finnas. Det förordas

vidare att domkretsarna liksom f. n. byggs upp med kommuner som

minsta enheter. I detta avseende föreslås en anpassning till de större kommuner

som enligt vad som planeras skall bildas av kommunblocken. Avsikten

är också att det skall åstadkommas bättre överensstämmelse mellan

gränserna för domkretsarna och för andra indelningar, såsom åklagaroch

polisdistrikten. Den nya domkretsindelningen avses bli genomförd successivt

och i huvudsak vara slutförd år 1975. Det förutses emellertid att ändringarna

i domkretsindelningen i några fall kommer att ta längre tid att

genomföra.

Frågan om de närmare villkoren och formerna för ett statligt övertagande

av lokalhållningen för underrätterna utreds särskilt inom justitiedepartementet.

I avvaktan på det slutliga ställningstagandet i frågan föreslås nu

endast sådana ändringar som behövs för att den nuvarande ordningen skall

kunna bestå när tingsrätter införs.

Flertalet lagförslag som läggs fram i propositionen föreslås träda i kraft

den 1 januari 1971 med befogenhet dock för Kungl. Maj :t att förordna om

tidigare ikraftträdande. Lagen om fastighetsdomstol skall enligt förslaget

träda i kraft den dag Kungl. Maj :t bestämmer.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upphöra

att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5 och 6 §§, 6

kap. 3 §, 10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap.

3 §, 39 kap. 4 §, 42 kap. 20 §, 43 kap. 11 §,46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och

51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt

1 §•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första

domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förordnar

Konungen.

2 §•

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

3 §■

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra

lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i förenklad form,

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 och It §§ se 1966:249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 § se

1964:166, av 1 kap. 10, 13 och 17 §§ och 4 kap. 2 § se 1964:646, av 1 kap. 15 § och 4 kap. 6 §

se 1963:149, av 2 kap. 2 § se 1965:585, av 2 kap. 3 § se 1952: 775, av 4 kap. 5 § se 1954:234, av

10 kap. 17 § se 1968:348, av 17 kap. 9 § se 1954:432, av 29 kap. 6 § se 1958:8, av 43 kap. 11 §,

46 kap. 11 §, 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § se 1956:587.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

4 §•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter

tingsrättens hörande bestämmer.

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen kan

beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.

Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten

domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd

med dem.

o §.

För tingsrätt skall vara tingsställe å den eller de orter, som Konungen bestämmer.

6 §•

Tingsrätt skall för huvudförhandling årligen å bestämda tider hålla allmänna

ting å tingsställe. Allmänt ting skall med undantag för tiden under

tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos

tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,

fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tingsställe

allmänt ting skall hållas.

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tingsrätten

för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten hålla sammanträde

så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna paragraf.

8 §•

Om särskild sammansättning av tingsrätt vid behandling av vissa mål

gäller vad därom är stadgat.

9 §■

Till huvudförhandling å samma dag må ej utan synnerliga skäl utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den påbörjats,

skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i

följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan

eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

10 §.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och

verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen Igdelse)

2 KAP.

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,

som avses i 20 kap. 1—4

§§ brottsbalken, av domare i häradsrätt,

rådhusrätt, ägodelningsrätt,

expropriationsdomstol, vattendomstol

eller krigsrätt eller av konkursdomare,

inskrivningsdomare eller

äg o delnings domare.

Hovrätt är---------

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar

eller enskilt anspråk på grund av

ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1—

4 §§ brottsbalken, av domare i allmän

underrätt, expropriationsdomstol,

vattendomstol eller krigsrätt eller

av konkursdomare eller inskrivningsdomare.

---i lag.

3 §■

I hovrätt skola finnas president, I hovrätt skola finnas hovrättsen

eller flera lagmän samt hovrätts- president, en eller flera hovrättslag
råd.

De skola vara lagfarna. män samt hovrättsråd. De skola va
ra

lagfarna.

Hovrätt skall----------vice ordförande.

Vid hovrätt----------bestämda tider. 4

4 KAP.

President och lagman i hovrätt,

hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare,

borgmästare och rådman

utnämnas av Konungen. Revisionssekreterare

utnämnes eller förordnas

av Konungen.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §

eller 2 kap. 3 §, utnämnes av Konungen.

Revisionssekreterare utnämnes

eller förordnas av Konungen.

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kommun,

fördelar rätten antalet nämndemän

mellan kommunerna i förhållande

till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst

en nämndeman.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun,

fördelar rätten antalet nämndemän

mellan kommunerna i förhållande

till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

Val förrättas---

kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, ankomme

i domsaga på häradshövdingen

och i stad med rådhusrätt på

rätten att göra anmälan därom till

den som har att föranstalta om valet.

Då nämndeman skall väljas, skall

rätten göra anmälan därom till den

som har att föranstalta om valet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr bi år 1969

(Nuvarande lydelse)

6

Valbar till nämndeman är man eller

kvinna, som inom kommunen

äger rösträtt vid val av fullmäktige

och där har sitt hemvist samt fyllt

tjugofem men ej sjuttio år, dock ej

den som är i konkurstillstånd. Lagfaren

domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller

advokat eller den som eljest har till

yrke att föra andras talan inför rätta

må ej vara nämndeman.

Ej må----- —-----—

(Föreslagen lydelse)

§•

Valbar till nämndeman är myndig

svensk medborgare, som är mantalsskriven

och boende inom kommunen

samt ej fyllt sjuttio år. Lagfaren

domare, befattningshavare vid

domstol, åklagare, polisman eller advokat

eller den som eljest har till

yrke att föra andras talan inför rätta

må ej vara nämndeman.

år.

6 KAP.

3 §•

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt-----särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yppas

vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.

nämndemans skiljaktiga mening antecknas,

allenast om nämnden ensam

bestämt utgången.

10 KAP.

9

Tvist om arv----- —---

Tvist om bodelning------

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms rådhusrätt.

--i allmänhet.

----sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms tingsrätt.

17

Ej vare —----------

3. tvist, som enligt lag må upptagas

allenast av rådhusrätt eller i

dess ställe viss häradsrätt, om tvisten

väckes vid annan domstol;

4. hyrestvist eller — ------

Ej heller----------

Yrkande om---------

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas

allenast av vissa särskilda

tingsrätter, om tvisten väckes vid

annan domstol;

--av domstol.

-13 §.

samma fordran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

1 §■

Yppas vid---------

/ häradsrätt säge ordföranden

först sin mening och inhämte därefter

nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt skall den yngste i rätten

först yttra sig och sedan var efter

annan, såsom de hava säte i rätten.

Har målet beretts av viss ledamot,

säge han först sin mening.

Envar angive--------

3

Yppas i häradsrätt annan mening

än ordförandens och äro alla i

nämnden ense om skälen och slutet

eller förena sig, då i nämnden äro

flera än sju, minst sju därom, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av rättens

ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och är

bland dem ordförandens, gälle den

meningen.

Om omröstning------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste

i rätten först yttra sig och sedan var

efter annan, såsom de hava säte i

rätten. Har målet beretts av viss ledamot,

säge han först sin mening.

sin mening.

§•

Vid omröstning gälle den mening,

som omfattats av mer än hälften av

rättens ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och

är bland dem ordförandens, gälle

den meningen.

----7 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt

eller överrätt flera än två meningar,

utan att någon enligt 3 § skall gälla,

och är fråga om penningar eller annat,

som utgör viss myckenhet, skola

rösterna för den större myckenheten

sammanläggas med rösterna

för närmast mindre och, om det erfordras,

sammanläggningen fortsättas

efter samma grund, till dess någon

mening skall gälla; i annat fall

gälle den mening, för vilken rösterna

äro flera än för annan, eller, om

för flera meningar rösterna äro lika

många, den som biträtts av den

främste bland dem som röstat för

någon av dessa meningar.

§•

Yppas vid omröstning flera än två

meningar, utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om penningar

eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanläggningen

fortsättas efter samma

grund, till dess någon mening skall

gälla; i annat fall gälle den mening,

för vilken rösterna äro flera än för

annan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa meningar.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP.

9 §•

Innan dom beslutas, skall över- Innan dom beslutas, skall överläggning

hållas. Har nämnd säte i läggning hållas.

rätten, framställe ordföranden saken

och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling---domens meddelande.

Vad nu---muntlig förberedelse.

Avgöres eljest----till parterna.

Avkunnande av---av fullfölj dshänvisning.

29 KAP.

Yppas, då nämnd har säte i rätten,

annan mening än ordförandens

och äro alla i nämnden ense om skälen

och slutet eller förena sig, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju

därom, gälle nämndens mening; i

annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning,---dem ordförandens.

Om omröstning —- — ------— 7 §. 6

Yppas, då nämnd har säte i rätten,

annan mening än ordförandens

och förena sig minst tre eller, då i

nämnden äro fem, minst fyra nämndemän

om skälen och slutet, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

6 §•

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej avser

ansvar eller som rör enskilt anspråk,

så ock i fråga enligt 5 § eller

om rättegångskostnad, gälle vad i 16

kap. är stadgat; angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

äge dock vad i detta kapitel föreskrives

om omröstning i fråga om

ansvar motsvarande tillämpning. Föres

i brottmål talan om enskilt anspråk

vare rättens avgörande i ansvarsfrågan

bindande vid prövningen

av det enskilda anspråket. Har

nämnd säte i rätten, skall även vid

tillämpning av reglerna i 16 kap.

städse gälla vad i 3 § första stycket

i detta kapitel är stadgat.

Beträffande omröstning i fråga,

som hör till rättegången och ej avser

ansvar eller som rör enskilt anspråk,

så ock i fråga enligt 5 § eller

om rättegångskostnad, gälle vad i 16

kap. är stadgat; angående häktning

eller åtgärd, som avses i 25—28 kap.,

äge dock vad i detta kapitel föreskrives

om omröstning i fråga om

ansvar motsvarande tillämpning. Föres

i brottmål talan om enskilt anspråk

vare rättens avgörande i ansvarsfrågan

bindande vid prövningen

av det enskilda anspråket. Har

nämnd säte i rätten, skall även vid

tillämpning av reglerna i 16 kap.

gälla vad i 1 § andra stycket och 3 §

första stycket i detta kapitel är stadgat.

1| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr fri

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

39 KAP.

4

Kostnaden för syn skall, om saken

är sådan, att förlikning därom

är tillåten, eller fråga är om ansvar

för brott, som ej hör under allmänt

åtal, utgivas av parterna en för båda

och båda för en eller, om synens hållande

påkallats blott av ena parten,

av den parten ensam. I annat fall

skall kostnaden utgå av allmänna

medel.

Part, som enligt vad nu nämnts

har att utgiva kostnaden för syn, vare

skyldig att erlägga förskott å ersättningen

med belopp, som bestämmes

av rätten.

Kostnaden för syn skall, utom i

fall som avses i 41 kap., gäldas av

statsverket.

42 KAP.

20

Så snart-------— — ---ej

Huvudförhandlingen må, om hinder

däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna samtycka

därtill eller saken finnes uppenbar,

hållas i omedelbart samband

med förberedelsen.

avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder

däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna samtycka

därtill, hållas i förenklad

form. Sådan huvudförhandling må

äga rum i omedelbart samband med

förberedelsen eller, under förutsättning

att samma domare sitter i rätten,

inom femton dagar från den dag

då den muntliga förberedelsen avslutades.

Oavsett om parterna samtycka,

må huvudförhandling i förenklad

form hållas i omedelbart samband

med förberedelsen, om saken

finnes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad

form skall vad som förekommit under

det sammanträde då den muntliga

förberedelsen avslutades anses

hava förekommit även vid huvudförhandlingen

utan att det behöver upprepas

vid denna.

43 KAP.

11 §•

Huvudförhandlingen skall, utan Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. i5 § av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11

(Nuvarande lydelse)

första stycket, såvitt möjligt fortgå i

ett sammanhang till dess målet är

färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erforderligt.

Uppskjutes huvudförhandlingen,

skall den återupptagas, så

snart lämpligen kan ske.

Överstiger, då målet efter ett eller

flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hållas,

om ej i mål av sådan omfattning

att huvudförhandlingen beräknas

kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens beskaffenhet

eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten

(Föreslagen lydelse)

vitt möjligt fortgå i ett sammanhang

till dess målet är färdigt till avgörande.

Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen

ägt rum enligt 3 § första

stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller

kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det

oundgängligen erforderligt. Uppskjutes

huvudförhandlingen, skall den

återupptagas, så snart lämpligen kan

ske.

Överstiger, då målet efter ett eller

flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må huvudförhandlingen

fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hållas,

om ej i mål av sådan omfattning

att huvudförhandlingen beräknas

kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens beskaffenhet

eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles. Uppskjutes huvudförhandling

som hålles i förenklad form,

skall hållas ny huvudförhandling

utan tillämpning av 42 kap. 20 §

andra stycket.

hans utevaro.

46 KAP.

11

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. 15 §

första stycket, såvitt möjligt fortgå i

ett sammanhang till dess målet är

färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas,

med mindre förhandlingen ägt rum

enligt 3 § första stycket eller efter

handläggningens början nytt viktigt

skäl anförts eller kännedom vunnits

om nytt viktigt bevis eller rätten eljest

finner det oundgängligen erfor
-

Huvudförhandlingen skall, utan

annat avbrott än som må föranledas

av bestämmelserna i 1 kap. 9 §, såvitt

möjligt fortgå i ett sammanhang

till dess målet är färdigt till avgörande.

Påbörjad huvudförhandling

må ej uppskjutas, med mindre förhandlingen

ägt rum enligt 3 § första

stycket eller efter handläggningens

början nytt viktigt skäl anförts eller

kännedom vunnits om nytt viktigt

bevis eller rätten eljest finner det

oundgängligen erforderligt. Upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

KuikjI. Maj:ts proposition nr M år 1969

(Nuvarande lydelse)

derligt. Uppskjutes huvudförhandlingen,

skall den återupptagas, så

snart lämpligen kan ske. Är den tilltalade

häktad, skall förhandlingen

återupptagas inom en vecka från dagen

för föregående förhandlings avslutande

eller, då han häktats därefter,

från dagen för hans häktande,

om ej på grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt.

(Föreslagen lydelse)

skjutes huvudförhandlingen, skall

den återupptagas, så snart lämpligen

kan ske. Är den tilltalade häktad,

skall förhandlingen återupptagas

inom en vecka från dagen för

föregående förhandlings avslutande

eller, då han häktats därefter, från

dagen för hans häktande, om ej på

grund av särskilda omständigheter

längre uppskov är nödvändigt.

Överstiger, då---huvudförhandling hålles.

Till uppskjuten---------§ sägs.

50 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stadgat

motsvarande tillämpning; om

kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6

och 10—13 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning; om kallelse till

uppskjuten huvudförhandling och

föreläggande för part gälle dock 14

§ i detta kapitel.

51 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för

part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål--------kapitel stadgas. 1 2 3

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,

7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning; om kallelse

till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock

14 § i detta kapitel.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock

förordna att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare

tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

2. Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt

vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten

och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag

skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnadsskyldighet,

som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden

och rättigheter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

13

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya

lydelse får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast

lagman eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall

äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän

för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens fullmäktige

gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämndemansplatser

som belöper på kommunen. I annat fall minskas antalet allteftersom

nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut om nyval

får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stället

gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmelse

avseende rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet

och därmed sammanhängande åligganden och rättigheter

skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av

häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domhavanden

och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället

gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som innehåller uttrycket »på landet» eller liknande bestämning,

skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen

avse område som, innan tingsrätt införes, hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller innehåller liknande

bestämning, skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen

avse stad som, innan tingsrätt införes, utgör rådhusrätts domkrets.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller

avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,

skall den nya bestämmelsen i stället tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna

om avsteg från 7 d och e.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)

om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 20 december 1946 om införande

av nya rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken

om fullföljd av talan mot underrätts

beslut i rättegång skola äga

motsvarande tillämpning beträffande

talan mot underrätts beslut i fråga,

som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §

eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot

hovrättens beslut må talan ej föras.

§•

Bestämmelserna i nya rättegångsbalken

om fullföljd av talan mot underrätts

beslut i rättegång skola äga

motsvarande tillämpning beträffande

talan mot underrätts beslut i fråga,

som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 §

eller 33 kap. 24 § nämnda balk. Mot

hovrättens beslut i sådan fråga eller

i fråga som avses i 1 kap. 4 § första

stycket eller 6 § andra stycket samma

balk må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

viss eller vissa underrätter. 3

3) Förslag

till

Lag

om fastighetsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

I varje län skall finnas en fastighetsdomstol. Konungen kan dock föreskriva

att annat område än län skall utgöra domkrets för fastighetsdomstol.

Den allmänna underrätt som Konungen bestämmer skall vara fastighetsdomstol.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969 15

Fastighetsdomstol upptager de mål och ärenden som anges i särskild lag

eller författning.

2 §•

Om fastighetsdomstol och rättegången i mål eller ärende vid sådan domstol

gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i

den mån ej annat följer av denna lag eller annan författning.

Fastighetsdomstols sammansättning

3 §•

Fastighetsdomstol består av ordförande samt fyra andra ledamöter, varav

två nämndemän.

Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den allmänna underrätten.

Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren domare i underrätten

eller i annan underrätt eller i vattendomstol samt en ha teknisk utbildning

och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts

förhållanden.

4 §•

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning

som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället är fastighetsdomstol

domför utan nämndemännen.

Åtgärd som avser endast måls beredande får i den omfattning Konungen

bestämmer vidtagas av lagfaren eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen

eller av tjänsteman vid underrätten.

5 §•

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, utser ordföranden

samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

6 §•

Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val för sex år. Konungen

eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer för varje domsaga

inom fastighetsdomstols domkrets det antal nämndemän som skall utses.

Nämndeman skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han

utses. Avgår nämndeman under tjänstgöringstiden, skall val avse återstående

del av samma tid. 7

7 §•

Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas i kommun, som ensam

bildar domsaga, av kommunens fullmäktige samt i annat fall inför underrätt

av valmän som utses av fullmäktige i varje kommun inom domsagan.

Bestämmelserna i kommunallagen den 18 december 1953 (nr 753) om ersättning

till fullmäktig äger motsvarande tillämpning.

Konungen eller myndighet, som Konungen bestämmer, fastställer det antal

valmän jämte suppleanter för dem som skall utses.

Klagan över valet föres genom besvär hos hovrätten. Mot hovrättens beslut

får talan ej föras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 4i år 1969

8 §.

Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande.

Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den domsaga

till vilken målet närmast har anknytning.

Bestämmelser om förfarandet

9 §•

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan ordföranden uppdraga

åt en eller flera ledamöter av fastighetsdomstolen att verkställa undersökning

på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för

sådan undersökning, om ej undersökningen sker endast som förberedande

åtgärd för syn på stället.

10 §.

Huvudförhandling hålles vid syn på stället eller, om syn ej behövs, på

plats som bestämmes med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader

uppstår.

11 §•

Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller annan ledamot

kort redogöra för saken och de yrkanden som framställts i målet. För utredning

i fråga av teknisk beskaffenhet får part åberopa ingiven skrift.

Redogörelse skall lämnas för skriftens innehåll.

Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick vari

det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som

vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen ej deltagit i den tidigare

handläggningen, skall dock målet företagas till ny huvudförhandling. I den

mån det i sådant fall kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra

oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, behöver bevis som upptagits vid

tidigare sammanträde ej upptagas på nytt.

12 §.

Yppas vid överläggning skiljaktiga meningar, tillämpas rättegångsbalkens

regler om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstning

skall först ordföranden säga sin mening, därefter den andre lagfarne

ledamoten, så den tekniske ledamoten och sist nämndemännen.

Övriga bestämmelser

13 §.

Fastighetsdomstol får för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler

i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som ej är upptagen för

sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal. Uppkommer

särskilda kostnader, ersättes de av statsverket.

14 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Vad som i lagen föreskrives beträffande domsaga äger motsvarande tilllämpning

på rådhusrätts domkrets.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 41 år 1969

17

4) Förslag

till

Lag

om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni

1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestämmelser

som Konungen meddelar. Innehavare

av ordinarie domartjänst

är dock skyldig att utöva endast jämställd

eller högre domartjänst vid

den domstol han tillhör.

I den

§•

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestämmelser

som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domartjänst

är icke skyldig att utöva annan

statlig tjänst än jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol

han tillhör. Annan ordinarie underrättsdomare

än lagman är dock skyldig

att dessutom tjänstgöra som ledamot

i annan underrätt inom samma

hovrättsområde vid handläggning

för vilken kräves flera lagfarna

domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet

åligger också ordinarie

vattenrättsdomare. Ordinarie vattenrättsingenjör

är skyldig att tjänstgöra

som teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

skäl föreligga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undantag

som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman

avse även häradshövding och borgmästare.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645) med vissa

bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 november 1964 med vissa bestämmelser

angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

3

Stad med rådhusrätt skall efter

den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt

hålla erforderliga lokaler för

rådhusrättens behov jämte möbler

och andra dylika inventarier samt

svara för uppvärmning, belysning

och städning av lokalerna.

Vadi

(Föreslagen lydelse)

§•

Stad med rådhusrätt skall efter

den tidpunkt som angives i 1 § alltjämt

hålla erforderliga lokaler för

rättens behov jämte möbler och andra

dylika inventarier samt svara för

uppvärmning, belysning och städning

av lokalerna. Nämnda skyldighet består

även sedan stadens rådhusrätt

ersatts av tingsrätt.

motsvarande tillämpning.

Om stad, som avses i första stycket,

i judiciellt avseende sammanlägges

med annan domkrets eller del

därav, skall staden vid och efter

sammanläggningen anses som ett

tingslag, såvitt angår lokalhållningsskyldigheten

och därmed sammanhängande

åligganden och rättigheter.

Bestämmelser om utdebitering

av tingshusmedel skola dock icke

äga tillämpning på staden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna,

att 3 § i dess nya lydelse skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

viss stad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

19

6) Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa

bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Härigenom förordnas, att lagen den 20 november 1964 med vissa bestämmelser

angående stads förenande med domsaga slcall upphöra att gälla vid

utgången av år 1970.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

7) Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas i fråga om 20 kap. föräldrabalken1, dels att nuvarande

36—40 §§ skall betecknas 38—42 §§, dels att den nya 42 § skall erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i kapitlet skall införas två

nya paragrafer, 36 och 37 §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 KAP.

36 §.

Om rätten vid förberedande handläggning

i mål eller ärende som rör

vårdnad eller umgängesrätt finner

att sådan fråga är tvistig eller att det

eljest ej är uppenbart hur den skall

avgöras, skall rätten vid slutlig prövning

av frågan bestå av eu lagfaren

domare och nämnd. Föreligger därvid

annan fråga i målet eller ärendet

till prövning, skall rätten även vid

denna hava nyss angiven sammansättning.

Första stycket äger motsvarande

tillämpning när i ärende förekommer

fråga om

antagande av adoptivbarn som ej

fyllt tjugu år,

hävande av adoptivförhållande

som angår sådant barn,

förordnande av förmyndare, i fall

då den förordnade skall utöva vårdnaden

om barn, eller

entledigande av förmyndare som

utövar vårdnad.

37 §.

Har nämnd säte i rätten, skola i

nämnden sitta nämndemän till det

antal som föreskrives i 1 kap. 4 §

andra stycket rättegångsbalken. I sådant

fall skola vidare följande avvikelser

gälla från vad som eljest är

Senaste lydelse av 40 § se 1955:409.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

40 §.

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 39 § må klagan ej föras.

Samma lag vare med avseende å

ärende som först handlagts av överförmyndaren.

(Föreslagen lydelse)

föreskrivet om överläggning och omröstning

i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen

framställa saken och vad lag

stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden

först säga sin mening och därefter

inhämta nämndens.

Yppas annan mening än ordförandens

och förena sig minst tre eller,

då i nämnden äro fem, minst fyra

nämndemän om skälen och slutet,

gäller nämndens mening. I annat fall

gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande,

svarar för detta envar

nämndeman, som med sin röst bidragit

därtill.

42 §.

Över hovrättens beslut i fråga som

avses i 41 § må klagan ej föras. Samma

lag vare med avseende å ärende

som först handlagts av överförmyndaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock .förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

8) Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas i fråga om 15 kap. giftermålsbalken, dels att nuvarande

29 och 30 §§ skall betecknas 30 respektive 31 §, dels att i kapitlet

skall införas en ny paragraf, 29 §, av nedan angiven lydelse.

15 KAP.

29 §.

Att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som avses i denna

balk följer av 20 kap. 36 § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att den nya bestämmelsen skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter. 9

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skall upphöra att gälla, dels att 6 § samma

lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

Underrätt vare vid handläggning

av ärende domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller

4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudför
1

Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.

(Föreslagen lydelse)

§•

Underrätt är vid handläggning av

ärende domför med en lagfaren domare,

om ej annat följer av vad som

föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än i 3 eller

4 § sägs skall rätten bestå av

minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter,

om ärendet är tvistigt eller

om det angår

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

handling i tvistemål, om ärendet angår
1.

adoption, vårdnaden om barn

eller samtycke till hävande av tjänste-

eller arbetsavtal som barn ingått,

barns släktnamn, medgivande till

äktenskap enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken

eller till åtgärd beträffande

makars egendom enligt 5 kap.

14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk

eller förordnande angående sådan

egendoms förvaltning i andra fall;

2. förmynderskap eller godmanskap

enligt föräldrabalken, dock ej

fråga om förordnande eller entledigande

av förmyndare eller god

man i annat fall än då ärendet är

tvistigt och ej heller fråga om inskrivning

eller överflyttning av förmynderskap

eller godmanskap eller

föreläggande, som avses i 14 kap. 10

§, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4

eller 10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt lagen om testamente

eller lagen om boutredning

och arvskifte, dock ej fråga om avträdande

av egendom till förvaltning

av boutredningsman eller förordnande

av boutredningsman i annat

fall än då ärendet är tvistigt; 4 5 6 7 8

4. nedsättning av bolags aktiekapital

eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet

för bolag eller förening att träda i

likvidation, förordnande eller entledigande

av likvidator eller tillstånd

till försäljning av egendom under

likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller utseende

av huvudmän i sparbank;

6. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgörande

av särskilt uppdrag i andra

fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till försäljning av samfälld

egendom enligt lagen om samäganderätt,

underställning av del
-

(Föreslagen lydelse)

1. samtycke till hävande av tjänste-

eller arbetsavtal som barn ingått,

medgivande till äktenskap enligt 2

kap. 4 § giftermålsbalken eller till

åtgärd beträffande makars egendom

enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §

nämnda balk eller förordnande angående

sådan egendoms förvaltning

i andra fall,

2. talan mot överförmyndares beslut,

3. nedsättning av bolags aktiekapital

eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet för

bolag eller förening att träda i likvidation,

förordnande eller entledigande

av likvidator eller tillstånd till

försäljning av egendom under likvidation

eller till fusion,

4. .förvaltning av stiftelse,

5. underställning av delägares beslut

eller meddelande av särskilda

föreskrifter angående god mans för
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kimgl. Maj:ts proposition nr H år 1969

(Nuvarande lydelse)

ägares beslut eller meddelande av

särskilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angående

nyttjande av samfällt fiske eller

intagande i rättens protokoll av

förening enligt lagen om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller

talan mot överförmyndares beslut.

(Föreslagen lydelse)

valtning enligt lagen om förvaltning

av bysamfälligheter och därmed

jämförliga samfällda ägor och rättigheter,

eller

6. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd

i annat fall än som avses ovan.

Om särskild anledning föreligger,

får rätten även i annat fall än som

avses i andra stycket ha där föreskriven

sammansättning.

Om medverkan av nämnd i vissa

ärenden finnas bestämmelser i 20

kap. 36 och 37 §§ föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt,

varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

Har underrätt mindre än tre ordinarie lagfarna domare, får rätten beträffande

visst ärende förordna att handläggning, som enligt 6 § i dess nya

lydelse skall ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas

av en lagfaren domare och nämnd. I sådant fall äger 20 kap. 37 §

föräldrabalken motsvarande tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

25

10) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom .förordnas, att 38 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

38 KAP.

Angående rättens sammansättning

när den har att avgöra fråga,

som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §,

28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34

kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 §

eller 15 § såvitt angår tillämpning

av 10 § andra stycket, skall gälla

vad i rättegångsbalken är i allmänhet

föreskrivet om domförhet vid

huvudförhandling i brottmål. Detsamma

skall gälla i fråga om undanröjande

av påföljd enligt 34 kap.

1 § 3, förverkande av villkorligt

medgiven frihet enligt 34 kap. 4 §

samt återintagning i anstalt eller annan

åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Fråga om annan åtgärd enligt 34

kap. 4 §, åtgärd enligt 34 kap. 5 §

samt åtgärd eller behandling enligt

34 kap. 6 § må ej avgöras vid häradsrätt

utan nämnd eller i rådhusrätt

av allenast en lagfaren domare.

Vid avgörande av fråga, som avses

i 27 kap. 5 § andra stycket eller

28 kap. 11 §, är häradsrätt domför

utan nämnd och rådhusrätt med en

lagfaren domare.

Nämnd skall deltaga vid underrätts

avgörande av fråga, som avses

i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §,

30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra

stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt

angår tillämpning av 10 § andra

stycket. Detsamma skall gälla i fråga

om undanröjande av påföljd enligt

34 kap. 1 § 3, förverkande av

villkorligt medgiven frihet eller annan

åtgärd enligt 34 kap. 4 §, åtgärd

enligt 34 kap. 5 §, åtgärd eller behandling

enligt 34 kap. 6 § samt

återintagning i anstalt eller annan

åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §.

Vid avgörande av fråga, som avses

i 27 kap. 5 § andra stycket eller

28 kap. 11 §, är underrätt domför

med en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid

förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt

vid överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 21 och 22 §§ lagen den 20 mars 1964 om verkställighet

av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

21

Underrätt är i mål enligt denna

lag domför med tre i nämnden. Finnes

i annat mål anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff böra

förklaras förverkat, må målet ej i

underrätt prövas och avgöras utan

nämnd.

§•

Nämnd skall deltaga vid underrätts

avgörande av saken i mål enligt

denna lag utom i fall som avses

i 22 §. Detta gäller även när i annat

mål anstånd med verkställighet av

förvandlingsstraff finnes böra förklaras

förverkat.

I mål-------saken finnes.

Rättens avgörande----genom beslut.

I övrigt---------är stadgat.

22

Erlägges, sedan---sistnämnda

Beslut i fråga som avses i denna

paragraf meddelas, om den bötfällde

åtnjuter anstånd enligt 18 §, av den

domstol som förvandlat böterna och

eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet

länder omedelbart till efterrättelse.

paragrafer.

Beslut i fråga som avses i denna

paragraf meddelas, om den bötfällde

åtnjuter anstånd enligt 18 §, av

den domstol som förvandlat böterna

och eljest av kriminalvårdsstyrelsen.

Underrätt är vid prövningen domför

utan nämnd. Beslutet länder omedelbart

till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid

förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

27

12) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall

åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Göres ansökan om ersättning annorledes

än i mål, vari ansvarsfrågan

handlägges, vare rätten vid ansökans

prövning och avgörande domför

i den sammansättning som gällt

för målet om ansvarsfrågan. Har rätten

icke tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, gälle om rättens sammansättning

vad i allmänhet är föreskrivet

om domförhet vid huvudförhandling

i brottmål. Rättens avgörande

sker genom beslut.

(Föreslagen lydelse)

6 §•

Göres ansökan om ersättning annorledes

än i mål, vari ansvarsfrågan

handlägges, vare rätten vid ansökans

prövning och avgörande domför

i den sammansättning som gällt

för målet om ansvarsfrågan. Har rätten

icke tidigare handlagt mål om

ansvarsfrågan, skall nämnd deltaga

vid avgörande av saken. Rättens avgörande

sker genom beslut.

Denna lag Lräder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

alt de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid huvudförhandling, som påbörjats före lagens ikraftträdande, samt vid

överläggning och omröstning i anslutning därtill skall äldre bestämmelser

om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

1 Senaste lydelse av 6 § se 1958:13.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

13) Förslag

till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 51, 52, 64, 96 och 97 §§ militära rättegångslagen

den 30 juni 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 §.

Avvisas ej-----genom beslut.

Vid avgörandet skall underrätt be- Vid avgörandet skall i underrätt

stå av en lagfaren domare och nämnd deltaga,

nämnd; rätten vare domför med

tre i nämnden.

52 §.

Åklagare som---förverkandepåföljd prövats.

Vill åklagaren-----som yrkas.

Vad i 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken

stadgas därom att underrätt

vid huvudförhandling i vissa

brottmål är domför med en lagfaren

domare äger ej tillämpning i mål

som avses i denna paragraf.

64

Mot beslut i ersättningsmål må talan

föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är

stadgat om klagan som endast avser

annat än arreststraff äga motsvarande

tillämpning.

Kronans talan---av åklagaren.

Nämnd skall deltaga vid underrätts

avgörande av saken.

Mot beslut i ersättningsmål må talan

föras av den ersättningsskyldige.

Å sådan talan skall vad i 8 kap. är

stadgat om klagan som endast avser

annat än arreststraff äga motsvarande

tillämpning. Handlägges fråga om

ersättningsskyldighet utan samband

med ansvarsfråga, är rätten dock

domför med en lagfaren domare.

96 §.

Krigsrätt består---regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt---kaptens grad.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren

ensam i de fall, då rådhusrätt

vid handläggning av militärt

mål är domför med en lagfaren domare.

Krigsrätt är domför med krigsdomaren

ensam i de fall, då tingsrätt

vid handläggning av militärt mål är

domför med en lagfaren domare.

1 Senaste lydelse av 51 § se 1958:15, av 52 § se 1959:105 och av 96 § se 1949:364.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

29

(Föreslagen lydelse)

Beträffande överläggning och omröstning

i krigsrätt i militärt tvistemål

äga 29 kap. 1 § andra stycket

och 3 § första stycket samt 30 kap.

7 § första stycket andra punkten

rättegångsbalken motsvarande tilllämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt,

varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre

bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt gälla.

(Nuvarande lydelse)

97

Angående omröstning i krigsrätt

skall gälla vad som är stadgat för

häradsrätt.

14) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Talan enligt-----

13 §.

sådan talan.

(Föreslagen lydelse)

Angående rättens sammansättning

när den har att avgöra fråga om förverkande

av villkorligt anstånd skall

gälla vad som i rättegångsbalken är

i allmänhet föreskrivet om domförhet

vid huvudförhandling i brottmål.

Vid avgörande av fråga, som avses i

12 § andra stycket, är häradsrätt

domför utan nämnd och rådhusrätt

med en lagfaren domare.

Underrätt skall---genom beslut.

Rättegångskostnad, som---å statsverket.

Nämnd skall deltaga vid underrätts

avgörande av fråga om förverkande

av villkorligt anstånd. Vid avgörande

av fråga, som avses i 12 §

andra stycket, är rätten domför med

en lagfaren domare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vid handläggning, som påbörjats före lagens ikraftträdande och för vilken

enligt äldre bestämmelser kräves flera domare än en, samt vid överläggning

och omröstning i anslutning till sådan handläggning skall äldre

bestämmelser om rättens sammansättning och om omröstning alltjämt

gälla.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

15) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen1 skall upphöra

att gälla, dels att 106 § samma kap. skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

106 §.

Bestämmelserna i-----behandling därstädes.

Vattenöverdomstolen må, där så Vattenöverdomstolen må, där så

finnes lämpligt, uppdraga åt vatten- finnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsråd

att verkställa undersökning rättsråd att verkställa undersökning

å stället. Finnes önskvärt, att lagfa- å stället. Finnes önskvärt, att lagfaren

ledamot är närvarande vid un- ren ledamot är närvarande vid undersökningen,

äge vattenöverdomsto- dersökningen, äge vattenöverdomstolen

förordna härom. I fråga om un- len förordna härom. I fråga om undersökning,

som nu sagts, skall vad i dersökning, som nu sagts, skall vad

45 § 2 mom. och 97 § 2 mom. stad- i 45 § 2 mom. stadgas äga motsvagas

äga motsvarande tillämpning. rande tillämpning.

Då på —------------ fullföljt talan.

Med avseende------ av statsverket.

I mål----- fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelse av It kap. 97 § se 1961:548 och av 11 kap. 106 § se 1961:48.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

31

16) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord ålandet

Härigenom förordnas, att 21 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 om delning

av jord å landet1 skall upphöra att gälla den dag Konungen bestämmer.

17) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption

Härigenom förordnas, att 5 kap. 4 § lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och

adoption2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

4 §•

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndighetsförklaring

av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anordnats

i enlighet med lagen i hans

hemland eller rätten meddelat dom,

så ock för samma tid förordna förmyndare.

I avseende å förordnande,

varom nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 39 §

1 Senaste lydelse av 21 kap. 12 § se 1946:827.

2 Senaste lydelse av 5 kap. 4 § se 1949:384.

Skall i visst fall svensk lag ej äga

tillämpning beträffande omyndighetsförklaring

av någon, som vistas

här i riket, eller är ännu ej utrett,

om det skall ske, äge likväl rätten,

om dröjsmål uppenbarligen skulle

medföra fara, förordna, att han skall

vara omyndig under tiden intill dess

vård om hans angelägenheter anordnats

i enlighet med lagen i hans hemland

eller rätten meddelat dom, så

ock för samma tid förordna förmyndare.

I avseende å förordnande, varom

nu är sagt, skall vad i 20 kap.

20 §, 26 § andra stycket och 4f §

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

föräldrabalken är stadgat äga mot- föräldrabalken är stadgat äga motsvarande

tillämpning. svarande tillämpning.

Är förmynderskap---omyndiges angelägenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. I den mån Konungen förordnar

att lagen den 1969 (nr ) om ändring i föräldrabalken skall

gälla från tidigare tidpunkt, skall dock även förevarande lag gälla från den

tidpunkten.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

33

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

19 april 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna underrätternas

organisation m. m. och anför.

1. Inledning

De allmänna domstolarna i vårt land utgörs av häradsrätter och rådhusrätter

såsom första instans, s. k. underrätter, samt vidare hovrätter och

högsta domstolen. Ett utmärkande drag för det svenska domstolsväsendet är

att de allmänna domstolarnas kompetens är mycket vidsträckt. Specialprocess

vid särskilda domstolar förekommer bara inom snävt begränsade områden.

Den nuvarande domstolsorganisationen har i sina huvuddrag bestått sedan

lång tid tillbaka. Den stora processreform som genomfördes med 1942

års rättegångsbalk avsåg i huvudsak själva rättegångsförfarandet. I organisatoriska

frågor begränsades reformen i princip till sådana åtgärder som

behövdes för att domstolarna skulle bli i stånd att bära upp det nya processuella

förfarandet. Frågan om en mer genomgripande omorganisation

sköts på framtiden.

Efter processreformen har företagits flera utredningar som har gällt domstolsväsendet,

varvid behandlats inte endast olika procedurfrågor utan också

vissa sidor av domstolsväsendets organisatoriska utformning. Bland betänkanden

som har avgivits på detta område kan nämnas »Förslag till vissa

ändringar i rättegångsbalken» (SOU 1953:26), »Vidlyftiga rättegångar»

(SOU 1955: 10), »Rådhusrätts sammansättning i brottmål» (SOU 1956: 28),

»Domartjänster i häradsrätt och hovrätt» (SOU 1956:52), »Häradsrätts

sammansättning i brottmål» (SOU 1958: 9), »Domarbanan» (SOU 1959: 17),

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj :ts proposition nr 44 år 1969

»Omreglering av hovrätternas domkretsar» (SOU 1959: 27), »Underrätterna»

(SOU 1961:6) och »Nedre justitierevisionens arbetsorganisation» (SOU

1962:20).

På grundval av det arbete som har utförts inom dessa utredningar har

kunnat genomföras vissa partiella reformer beträffande domstolsorganisationen

och självfallet också beträffande rättegångsordningen. Flera av de

förslag som har lagts fram av utredningarna har emellertid haft sådant

samband med större problem på domstolsväsendets område, att de har ansetts

inte lämpligen kunna prövas fristående. Bland sådana frågor vill jag

— med tanke på vad jag kommer att behandla i det följande — särskilt

nämna det förslag, som stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6 lade fram

i fråga om nämndens sammansättning och ställning.

Redan vid genomförandet av processreformen framstod det klart, att en

mera ingående prövning av domstolsorganisationen borde ske, sedan närmare

erfarenheter hade vunnits beträffande den nya rättegångsordningen.

Den snabba utveckling som därefter har ägt rum i vårt samhälle har ytterligare

framhävt behovet av reformer i vissa grundläggande avseenden beträffande

domstolsorganisationen. Det har ansetts svårt att genom partiella

reformer komma till rätta med alla hithörande problem. För att få en samlad

och allsidig bedömning av frågorna på detta område gav Kungl. Maj :t

år 1963 de sakkunniga som tidigare hade tillkallats för att se över underrätternas

domkretsindelning i uppdrag att verkställa en allmän översyn av

domstolsorganisationen i dess helhet. De sakkunniga antog i samband härmed

benämningen domstolskommittén. Bland de utredningsuppgifter som

anförtroddes kommittén och som gällde underrätterna kan nämnas frågorna

om rådhusrätternas förstatligande, om införande av alltigenom enhetliga

domförhetsregler, om ett processinstitut som alternativ till skiljemannaförfarandet

och om domkretsindelningen. Även frågor rörande domstolarnas

inre organisation hänvisades till utredningen. Som en allmän målsättning

för dennas arbete angavs i direktiven, att underrätternas ställning och funktion

inom domstolsväsendet borde stärkas ytterligare och att underrättsorganisationen

borde vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i

hela landet.

I direktiven för domstolskommittén nämndes vidare betydelsen för domkretsindelningen

av det arbete som bedrevs för att åstadkomma större primärkommunala

enheter. I den delen har Kungl. Maj :t sedermera — åren

1963 och 1964 — fastställt planer, avsedda att läggas till grund för en ny

indelning av länen i kommuner (SFS 1964: 162). I besluten fördes nuvarande

kommuner eller delar därav samman till s. k. kommunblock. Sammanslagningar

av kommuner i enlighet med dessa planer har redan ägt rum i

flera fall och kan väntas ske i ökad omfattning under de närmaste åren.

I sitt första betänkande, »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:

56), behandlade domstolskommittén — förutom frågor som var förknippade

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

med huvudmannaskapet för rådhusrätterna — även vissa andra spörsmål

som rörde underrättsorganisationen i dess helhet. Bl. a. föreslogs att vissa

principer för domförheten i underrätt och för domkretsindelningen

skulle fastläggas. Vidare föreslog kommittén, att staten skulle utfästa sig

att framdeles överta ansvaret för lokalhållningen för samtliga underrätter.

Vid 1964 års riksdag beslöts att staten skulle överta huvudmannaskapet

för rådhusrätterna den 1 januari 1965. I propositionen angående denna reform

(prop. 1964: 156) intogs den ståndpunkten att de organisatoriska förändringarna

i dåvarande läge borde begränsas till sådana åtgärder som hade

omedelbart samband med övertagandet av rådhusrätterna. I enlighet härmed

lämnades de förut särskilt omnämnda frågorna tills vidare oprövade.

Sedermera har domstolskommittén lagt fram ytterligare ett betänkande,

»Ny domkretsindelning för underrätterna» (SOU 1967: 4). I detta har kommittén

redovisat ytterligare allmänna överväganden beträffande domkretsindelningen

i en enhetlig underrättsorganisation. Med dessa som utgångspunkt

har utformats ett detaljerat förslag till sådan indelning, avsett att

genomföras successivt under en längre tidsperiod.

Som framgår av den redogörelse jag nu har lämnat har genom olika betänkanden

och åtföljande remissbehandling samlats ett omfattande material

i de frågor som aktualiseras inför en reform av underrättsorganisationen.

Härigenom har skapats underlag för bedömning av vissa frågor som är

grundläggande vid en sådan reform. Jag åsyftar därvid huvudsakligen principerna

för domkretsindelningen, domförhetsreglerna för underrätterna och

sådana ändringar i övrigt som behövs för att underrättsorganisationen skall

bli likformig. Starka skäl talar för att de nämnda frågorna nu tas upp till

prövning. Framför allt påkallas detta av den tidigare omtalade kommunindelningsreformen,

som nu är under genomförande. Ombildningen av kommunblocken

till kommuner genom sammanläggning av de bestående enheterna

kommer att nödvändiggöra omfattande ändringar i den judiciella indelningen.

Det torde bli så, att de flesta av de nuvarande domkretsarna

kommer att behöva jämkas på grund av den indelning i nya kommuner som

kommer att genomföras. Innan ändringar i domkretsindelningen vidtas i

större skala, bör självfallet vissa riktlinjer fastläggas, enligt vilka ändringarna

bör genomföras. Frågan om en ändamålsenlig domkretsindelning kan

emellertid inte ses fristående från andra grundläggande spörsmål beträffande

underrätterna. Bl. a. föreligger ett samband mellan principerna för domkretsindelningen

och domförhetsreglerna för underrätterna, vilket motiverar

att även dessa nu prövas. Om kvarstående skillnader i fråga om sammansättningen

av häradsrätter och rådhusrätter undanröjs, blir det vidare

möjligt att ta steget fullt ut och införa en alltigenom enhetlig underrättsorganisation.

I avvaktan på att återstående olikheter mellan häradsrätter och rådhus^

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rätter avlägsnas har domstolskommittén lagt fram förslag till provisorisk

lagstiftning som syftar till att rådhusrätts domkrets, när så behövs på grund

av kommunindelningsändring, skall kunna vidgas att omfatta även annat

område än stad. Om enhetliga underrätter skapas, bortfaller emellertid behovet

av ett sådant provisorium.

En annan fråga som i hög grad berör underrättsorganisationen har aktualiserats

genom det pågående reformarbetet på fastighetsbildningslagstiftningens

område. Kungl. Maj :t har tidigare denna dag beslutat inhämta lagrådets

yttrande över lagförslag, grundade på 1954 års fastighetsbildningskommittés

betänkande »Fastighetsbildning» (SOU 1963:68). Jag nämnde

då, att frågan om underdomstol för fastighetsbildningsmål hade uteslutits

ur det lagstiftningsärendet för att i stället behandlas i samband med övervägandena

beträffande underrättsorganisationen i allmänhet.

I min redogörelse har jag särskilt uppehållit mig vid förslag som har avgivits

av stadsdomstolsutredningen, domstolskommittén och 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Vissa uppgifter angående dessa kommittéer, remissinstanser

m. m. har sammanställts i bilaga 3.

Jag anhåller att nu få ta upp de förut angivna frågorna om underrätternas

sammansättning — inbegripet sammansättningen i fastighetsbildningsmålen

— och om domkretsindelningen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

37

2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

2.1.1. Gällande rätt m. m.

Huvudbestämmelserna om underrätts domförhet finns i 1 kap. 4 och 11 §§

rättegångsbalken (RB).

Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel att häradsrätt i tvistemål

skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte nämnd. 1 nämnden skall

sitta minst sju och högst nio nämndemän.

Rådhusrätt skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kollegial

sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.

De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhandling

och syn i samband med sådan förhandling. Från huvudregeln om häradsrätts

och rådhusrätts sammansättning vid huvudförhandling gäller undantaget,

att ensamdomare är behörig att hålla huvudförhandling i vissa

mindre och enklare mål. I tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt

domför med en lagfaren domare vid huvudförhandling, som äger rum i omedelbart

samband med förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42

kap. 20 § RB äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes

vara uppenbar.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning

som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt

som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling

kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan

att förlikning är tillåten, dom i anledning av talan om anspråk som har

medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträffande

vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling,

såsom när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,

hemskillnad eller boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring (15 kap.

5 och 17 §§ giftermålsbalken och 20 kap. 17 § föräldrabalken).

Skillnad mellan häradsrätts och rådhusrätts sammansättning i allmänna

rättegångsmål föreligger numera bara i fråga om tvistemål som avgörs vid

särskild huvudförhandling.

De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per

år. Drygt 10 % av dessa mål avgörs vid särskild huvudförhandling. För att

närmare belysa utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsformernas

betydelse samt fördelningen på familj erättsmål och övriga mål av

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling, vill jag hänvisa

till följande tabeller med vissa uppgifter, hämtade från den officiella

statistiken och domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 1. Slutligt handlagda tvistemål vid de allmänna underrätterna 1950—1967

År

Härads-

rätter

Rådhus-

rätter

Samman-

lagt

1950 ............

13 991

18 868

32 859

1955 ............

16 214

21 231

37 445

1960 ............

17 447

20 942

38 389

1964 ............

21 813

22 322

44 135

1965 ............

22 611

22 418

45 029

19661 ..........

23 751

24 112

47 863

19671 ..........

25 786

24 713

50 499

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstoarnas

arbetsredogörelser.

Tab. 2. Slutligt handlagda tvistemål, fördelade efter handläggningsformen 1964—1967

År

Hela antalet

Därav

Avskrivna och

avgjorda utan

huvudförhand- ling

Avgjorda efter

huvudförhand- ling i omedel- bart samband

med förberedelse

Avgjorda ef- ter särskild

huvudför- handling

1964....

44 135

69,2 %

19,7 %

11,0 %

1965____

45 029

68,1

20,4

11,5

1966____

47 863

69,4

19,7

10,7

1967____

50 499

71,0

17,7

11,3

Tab. 3. Efter särskild huvudförhandling avgjorda tvistemål fördelade på häradsrätter och

rådhusrätter 1964—1967

År

Häradsrätter

Rådhusrätter

Antal

% av hela anta-

Antal

% av hela anta-

Samma

let vid härads-

let vid rådhus-

lagt

rätterna slutl.

rätterna slutl.

handl. tvistemål

handl. tvistemål

1964____

2 624

12,0

2 243

10,0

4 867

1965____

2 957

13,1

2 215

9,9

5 172

1966____

2 729

11,4

2 415

10,0

5 144

1967____

3 055

11,9

2 620

10,6

5 675

Tab. 4. Efter särskild huvudförhandling meddelade tvistemålsdomar fördelade på familjcrättsmål

och övriga mål år 1967

Häradsrätter Rådhusrätter Summa

Familjerättsmål ...... 1 304 1 157 2 461

Övriga mål .......... 1 790 1430 3 220

Till familjerättsmål räknas mål som avser tillämpning av dels giftermålsbalken,

dels 1—3, 6, 7 och 10 kap. föräldrabalken (mål ang. äktenskaplig

börd, faderskap till barn utom äktenskap, vårdnaden om och underhåll till

barn samt omyndig- och myndigförklaringar), dels andra författningar, som

behandlar samma rättsförhållanden.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

39

2.1.2. Frågans behandling före 1960-talet

De skillnader som har funnits och delvis finns i domförhetsreglerna för

häradsrätter och för rådhusrätter är historiskt betingade och har samband

med olikheterna i domstolarnas ursprungliga organisation. En översiktlig

framställning av underrätternas utveckling från äldsta tid finns i stadsdomstolsutredningens

betänkande SOU 1961: 6, s. 15—20.

Före rättegångsreformen år 1948 hade häradsrätterna i samtliga mål sammansättningen

lagfaren ordförande jämte nämnd, medan rådhusrätterna i

alla mål i princip bestod av ett kollegium av tre lagfarna domare. Under

arbetet med rättegångsreformen blev frågan om lekmäns deltagande i rättsskipningen

föremål för ingående överväganden. Om de uttalanden som under

förarbetena till RB gjordes beträffande underrätternas sammansättning i

tvistemål kan här nämnas följande.

I betänkande år 1926 om rättegångsväsendets ombildning anförde processkommissionen

som en allmän synpunkt, att lekmannadeltagande i rättsskipningen

var värdefullt i brottmålen men av mindre betydelse i tvistemålen

(SOU 1926: 31 s. 87). Kommissionen framhöll därvid bl. a. att sakfrågan

i tvistemålen inte sällan var av så invecklad natur att prövningen

medförde svårigheter för lekmännen, särskilt som bevisningen ofta utgjordes

av handlingar och annat skriftligt material. Kommissionen pekade också

på att avgörandena ofta innefattade prövning av rättsfrågor som lekmän

hade svårt att behärska. Enligt kommissionens mening var medverkan

av lekmän på detta område av störst värde, när det gällde sådana mål som

på grund av krav på fackinsikter hos domstolen överlämnades till specialdomstolar

med lekmän som bisittare, t. ex. ägodelningsmål och vattenmål.

Beträffande underrättssammansättningen i tvistemål uttalade kommissionen

vidare, att den på landet av ålder bestående ordningen med nämnd

borde behållas i domsagor som omfattade landsbygd eller i vilka mindre

städer förenats med omkringliggande landsbygd till en domkrets. När det

gällde de större städerna, ansågs betänkligheter möta att där införa en ordning

med nämnd. Visserligen förekom även i de större städerna mål, som

kunde anses lämpliga för handläggning under medverkan av lekmän. Svårigheterna

att dra upp tillräckligt noggranna gränser kring dessa mål föranledde

dock, att de inte lämpligen kunde brytas ut för reglering i särskild

ordning. Också farhågor att lekmännen i de större städerna skulle visa sig

ovilliga att ta på sig uppgifter i rättsskipningen avhöll från att söka genomföra

en sådan ordning. Kommissionen avvisade också tanken, att vardera

parten eller rätten skulle få befogenhet att påkalla lekmäns deltagande vid

visst måls handläggning. Kommissionen nämnde bl. a. att en sådan befogenhet

för part kunde befaras bli beroende inte så mycket av målets beskaffenhet

som av beräkningar huruvida lekmäns medverkan kunde antas bli till

fördel eller nackdel för parten.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Kommissionens förslag innebar att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,

kallad lagmansrätt. I domkrets som omfattade enbart stad skulle

rätten vid huvudförhandling i tvistemål bestå av en lagfaren domare ensam.

I övriga domkretsar skulle rätten vid huvudförhandling i dessa mål

bestå av lagfaren domare jämte nämnd.

I prop. 1931:80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform behölls

uppdelningen av underrätterna i häradsrätter och rådhusrätter. Likaså

behöll man i fråga om sammansättningen i tvistemål den då rådande

ordningen. En sammansättningsform i tvistemål med endast en domare

ansågs som alltför svag, särskilt med hänsyn till de anspråk som den fria

bevisprövningen väntades ställa på domstolen. Vid ett framtida förstatligande

av städernas domstolar borde övervägas att införa nämnd i alla mål

i städerna. Departementschefen tilläde dock, att förutsättningarna för

nämnds deltagande i rättegångsmålen i allmänhet inte var lika goda i

större städer som på landsbygden. Riksdagen tog inte närmare ställning till

frågan om nämnd i tvistemål i städerna.

I prop. 1942:5 med förslag till ny RB upptogs — i enlighet med förslag

av processlagberedningen — domförhetsregler för tvistemålen av den innebörd

som nu gäller. Vid riksdagsbehandlingen yrkades i en motion att

rådhusrätt i allmänhet borde vara domför med en lagfaren domare jämte

nämnd med kollektiv rösträtt eller också en domare med två lekmannabisittare

med individuell rösträtt. Motionen avslogs av riksdagen.

De överväganden som gjordes under förarbetena till RB i fråga om nämndens

storlek och ställning redovisas under 2.2.

Frågan om rådhusrätts sammansättning i tvistemål blev på nytt behandlad

av 1951 års riksdag. I en motion (II: 371) begärdes då att man

skulle utreda om inte nämnd borde medverka även i familj erättsmål i rådhusrätterna.

Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsamfundet.

Samfundet avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak

följande skäl. Mål om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten

grupp och var särskilt väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I

mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan

skäligheten av yrkat underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regelmässigt

av ensamdomare efter huvudförhandling i omedelbart samband

med förberedelse. Med denna ordning hade varken bland domare, advokater

eller parter märkts något missnöje. I de fall, då frågor av denna art

avgjordes vid särskild huvudförhandling, medförde en sammansättning med

juristkollegium starkare garanti för enhetlighet i bedömningen än en sammansättning

med nämnd. Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet

av vårdnadsfrågor i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i

praxis flitigt utnyttjade möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd.

Slutligen uttalade samfundet som sin bestämda mening, att

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr bb år 1969

41

parter i familjemål i högsta grad uppskattade att endast ett fåtal yrkesdomare,

som för länge sedan har tappat all nyfikenhet på äktenskapliga interiörer,

fick insyn i deras angelägenheter. Utsikten att få redogöra för intima

detaljer och ekonomiska bekymmer inför människor, som man kunde komma

i kontakt med i sitt dagliga liv, kunde inte te sig lockande för någon.

Däremot var det långt ifrån ovanligt att en part inför sin advokat uttalade

misstro mot viss nämndemans förmodade inställning mot parten eller till

förmån för motparten.

Första lagutskottet uttalade (1LU 1951: 17), att utskottet i huvudsak

delade de synpunkter som advokatsamfundet hade anfört. Utskottet framhöll

dessutom, att det var önskvärt att inte föregripa en förutsättningslös

och ändamålsenlig lösning av de frågor som kunde uppkomma vid ett förstatligande

av rådhusrätterna. Utskottet ansåg av dessa skäl att motionen

inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslutade i enlighet

härmed.

2.1.3. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningens överväganden beträffande underrätternas

sammansättning redovisas i betänkandet SOU 1961:6 på s. 51—71 och

innebär sammanfattningsvis följande.

Användningen av ensamdomare bör liksom hittills begränsas till de i

processuellt avseende enklare och mindre målen. Den grundläggande

principen bör även i framtiden vara att rättens prövning av stridiga och

oklara sakförhållanden och tveksamma rättsfrågor skall vara grundad på

iakttagelser av och överläggning mellan flera domare. Grundformen för underrätternas

domförhet bör alltjämt vara en sammansättning med flera domare.

Utredningen avvisar möjligheten att införa sammansättningsformer

bestående av juristkollegium jämte nämnd och fastslår, att i de fall då

underrätt skall bestå av mer än en domare valet bor stå mellan lagfaren

ordförande och nämnd, å ena, samt enbart rättsbildade domare, å andra

sidan.

I fråga om lekmannainflytandets betydelse för rättsskipningen i allmänhet

anser utredningen att lekmäns medverkan i och för sig kan vara ägnad att

stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Av väsentlig betydelse

är vidare frågan i vad mån lekmännen förmår tillföra domstolen sådana

erfarenheter och kunskaper som kan främja en god prövning av målen.

I detta avseende anser utredningen, att samverkan mellan den lagfarne

domaren och lekmän med erfarenheter och kunskaper från verksamhetsområden

utanför domstolarna i allmänhet ökar förutsättningarna för en

allsidig och säker bedömning av målen. Främst gäller detta i fråga om

avgörandet av bevisfrågor. Men även för rättsfrågans prövning kan lek
-

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr it

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mannamedverkan vara av värde. I särskilt invecklade och svåra mål är

det emellertid en styrka, om det lagfarna elementet i domstolen omfattar

mer än en domare.

Beträffande underrätternas sammansättning i tvistemål uttalar utredningen,

att nämnden kan fylla sin vanliga funktion i enkla och i något mer

komplicerade tvistemål, som angår förhållanden varom lekmän i allmänhet

har kännedom. Bland rättegångsmålen i allmänhet är emellertid tvistemålen

— och särskilt de dispositiva tvistemålen — otvivelaktigt de som

kräver mest av juridisk utbildning hos domaren. Tolkning av kontrakt,

affärskorrespondens eller andra urkunder fordrar ofta juridisk vana eller

särskild förtrogenhet med affärslivet. Vissa tvistemål rör invecklade ekonomiska

eller tekniska förhållanden, för vilka flertalet lekmän står främmande.

I tvistemålen är vidare rättsreglerna inte på samma sätt som

straffrättens bud skriftligt avfattade och närmare preciserade till sitt innehåll.

I mål med mera krävande rättstillämpningsfrågor saknar därför

nämnden ofta nog den kännedom om rättens innehåll som fordras för att

följa förhandlingen och få grepp om tvistefrågorna. Nämndens möjligheter

att öva inflytande i sådana mål är följaktligen begränsade. I kvalificerade

tvistemål erbjuder i stället den juristkollegiala sammansättningen större

garanti för en säker rättsskipning. En fördel med denna sammansättningsform

är också, att domarna får tillfälle till fortgående samråd under den

tid som förflyter mellan huvudförhandlingen och domen.

Utredningen anser emellertid inte, att juristkollegiets företräden i vissa

kvalificerade tvistemål utgör tillräcklig anledning att ersätta nuvarande

domförhetsform i häradsrätterna med juristkollegial sammansättning.

Svåra och invecklade tvistemål är inte vanliga i flertalet underrätter. Tvistemålen

avgörs tillfredsställande också vid häradsrätterna. Det betonas vidare,

att en betydande del av de krävande tvistemålen under alla omständigheter

fullföljs till hovrätt och där kommer under bedömande av juristkollegium.

Nämndens betydelse för bevarandet av förtroendet för rättsskipningen

utgör ett skäl att inte begränsa nämndens medverkan i tvistemålen.

Utredningen framhåller ytterligare, att införande av juristkollegial

sammansättning i tvistemål vid samtliga underrätter förutsätter omfattande

organisatoriska ändringar. Sådana ändringar — varvid främst framhålls

omgestaltning av domsagoindelningen — ansåg utredningen för det dåvarande

— år 1961 — inte böra komma i fråga.

Å andra sidan anser utredningen, att ett avskaffande av den juristkollegiala

sammansättningen vid rådhusrätterna skulle innebära en försvagning

av rättsskipningen i tvistemål av krävande beskaffenhet. Sådana mål

är vanligare i de största städerna än i landet i övrigt. Från dessa synpunkter

skulle det kanske förefalla mest följdriktigt att behålla den juristkollegiala

sammansättningen i tvistemål i endast dessa städer. Utredningen

anser emellertid skäl föreligga att behålla juristkollegium också i vissa

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

andra städer. Den föreslår därför, att denna sammansättning behålls i

tvistemål i stad där rättsskipningen bereder sysselsättning åt tre lagfarna

domare.

I enlighet med direktiven tar utredningen också upp frågan om ett

vidgat lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familjerättsliga

förhållanden. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, varom

lekmännen har god erfarenhet, och skäl kan därför anföras för vidgad lekmannamedverkan.

Utredningen anser dock att man bör beakta den från

advokathåll framförda invändningen, att partena med hänsyn till målens

ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen

stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av

mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla

för övriga tvistemål.

Utredningens överväganden utmynnar i förslag att häradsrätter och rådhusrätter

alltjämt skall bestå vid sidan av varandra och att några ändringar

inte skall göras i gällande grunder för sammansättning. Som nämnts

räknar utredningen dock med att rådhusrätt behålls bara i de större städerna.

Utredningens förslag var inte enhälligt. Fyra av de nio utredningsmännen

och tre av de fyra i utredningen medverkande experterna avgav reservationer

och särskilda yttranden i denna del (se bet. s. 270—275, 282—289,

293—301 och 307). Enhetliga domför hetsregler enligt häradsrättsalternativet

förordas av tre utredningsmän, av vilka en dock anser att juristkollegial

sammansättning möjligen bör behållas i de tre största städerna. En

utredningsman anser, att rådhusrätternas organisation bör behållas så långt

det är möjligt. Han förordar därvid, att när stad förenas med domsaga

den nya domstolen utrustas med tre ordinarie domartjänster. Denna mening

delas av två experter. En annan expert föreslår enhetliga regler enligt

rådhusrättsalternativet.

2.1.4. Remissyttranden över stadsdomstolsutredningens förslag

En sammanställning av remissyttranden över stadsdomstolsutredningens

förslag finns i SOU 1963: 56 s. 83—88. Remissutfallet kan sammanfattas

enligt följande.

Vid remissbehandlingen förordades genomgående en likformig underrättsorganisation.

Frågan vilken sammansättning de enhetliga

underrätterna bör ha vid särskild huvudförhandling i tvistemål var

emellertid föremål för starka meningsbrytningar.

Till förmån för en sammansättning av underrätterna enligt rådhusrättsalternativet

uttalar sig Svea hovrätt, hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Nedre Norrland, ett 30-tal

rådhusrätter, ett par länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareförening
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

en, Sveriges juristförbund, Skånes handelskammare samt några landsfogdar

och kommunala organ.

En enhetlig sammansättningsform enligt häradsrättsalternativet

förordas i princip av Göta hovrätt, 1951 års rättegångskommitté,

sex länsstyrelser, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund samt flera kommunala organ. I

somliga av remissyttrandena görs det förbehållet, att rikets tre största städer

möjligen bör få behålla sammansättningen med juristkollegium.

Vissa kombinationer av häradsrätts och rådhusrätts sammansättningsformer

förordas av en del remissinstanser, bl. a. häradshövdingeföreningen

och hovrätten för Övre Norrland.

2.1.5. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

Som har nämnts i det föregående anger domstolskommittén i SOU 1963:

56 de principer enligt vilka kommittén anser domförheten i underrätt böra

lösas. Kommitténs överväganden och ståndpunktstagande samt anmälda

reservationer och särskilda yttranden redovisas på s. 89—99, 248—250

och 255—256 i betänkandet.

Kommittén anför inledningsvis, att enighet torde råda om att lekmannainflytandet

i rättsskipningen bör bevaras och att nämnden bör delta

inte blott i domstolens bedömning av bevisfrågor utan också i det rättsliga

avgörandet.

Kommittén anser det vidare vara ställt utom diskussion, att grundformen

för domförheten i de allmänna underrätterna i såväl tvistemål som

brottmål bör vara en sammansättning med flera domare.

Kommittén konstaterar vidare, att medan någon ändring beträffande

nämndens medverkan inte sätts i fråga för brottmålens del åsikterna bryter

sig i fråga om tvistemålen. Å ena sidan hävdas, att det nuvarande rådhusrättssystemet

med juristkollegial sammansättning i princip bör tilllämpas

i dessa mål vid alla underrätter. Från andra håll görs gällande,

att häradsrätternas domförhetsform lagfaren ordförande och nämnd bör

komma till generell användning. Den meningen har också förts fram,

att vissa tvistemål bör handläggas i den ena sammansättningsformen, medan

övriga mål bör handläggas i den andra. Slutligen finns de som förordar,

att båda sammansättningsformerna hålls öppna i samtliga mål, så att

möjlighet finns att låta domstolen få den sammansättning som i varje särskilt

fall anses mest ändamålsenlig.

Beträffande stadsdomstolsutredningens förslag sägs, att det bevarar den

nuvarande uppdelningen på två underrättstyper. Det förslaget står sålunda

i strid med de riktlinjer som enligt direktiven gäller för domstolskommitténs

överväganden, nämligen att rättsskipningen skall vara likformig och

därmed likvärdig över hela landet. Den sammansättningsform som en dom
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

45

stol skall ha bör enligt kommittén inte bestämmas efter göromålens mängd

utan av helt andra omständigheter. Rättsvårdssynpunkter bör bli utslagsgivande.

I detta avseende åberopar kommittén den av stadsdomstolsutredningen

anförda synpunkten, att ett avskaffande av den juristkollegiala

sammansättningen skulle innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål

av krävande beskaffenhet. Kommittén framhåller, att någon invändning

inte har gjorts mot detta uttalande, vare sig i de reservationer som har

fogats vid stadsdomstolsutredningens betänkande eller i remissyttrandena

över detta.

Med anledning av att stadsdomstolsutredningen som ett skäl mot ändring

i häradsrätternas domförhetsregler har åberopat de organisatoriska

konsekvenserna av en sådan ändring, erinrar kommittén om att i dess

uppdrag ingår att lägga fram förslag till en ny domkretsindelning för utderrätterna.

Enligt de av kommittén i den delen föreslagna principerna —

som redovisas i det följande — bör domkretsarna i en enhetlig underrättsorganisation

regelmässigt vara tillräckligt stora för att bereda sysselsättning

åt minst tre domare. Med en domkretsindelning enligt dessa principer

kommer sålunda något hinder i och för sig inte att föreligga mot juristkollegial

sammansättning vid samtliga underrätter. Skulle i något fall inte

finnas tillräckligt antal domare i en domkrets, kan behovet av ytterligare

domare tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav torde bli begränsade.

Kommittén anser, att lekmannadeltagandet i rättsskipningen är ägnat att

stärka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Samtidigt betonas, att

de tvistemål som går till särskild huvudförhandling är så förhållandevis

få, att lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet inte skulle minskas

så mycket, om tvistemålen även vid häradsrätt avgörs av juristkollegium.

Inte heller skulle lekmannainflytandet öka så mycket om nämnd

sätts in i tvistemål också vid rådhusrätt.

Kommittén framhåller vidare, att nämndens orts- och personkännedom

numera inte spelar den roll som den tidigare kanske har haft. Dessutom

lämnar principerna för processförfarandet enligt RB föga utrymme för

utnyttjande av nämnden som upplysningskälla. I den mån domstolen behöver

tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på olika

områden e. d., bör detta ske i den ordning som RB förutsätter, dvs. genom

förhör med vittnen och sakkunniga.

Beträffande nämndens medverkan i prövningen av bevis- och rättsfrågor

anför kommittén, att samråd med lekmän naturligen kan vara berikande

i olika hänseenden men att detta samråd inte ersätter den inträngande

behandling av problemen som juristkollegiet gör möjlig. Juristkollegiets

värde ligger i en större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet

i domarvärv. Finns i domstolen endast en lagfaren domare, blir avgörandet

i hög grad beroende av denne ende persons förutsättningar att handha

uppgiften.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. May.ts proposition nr 44 år 1969

Kommittén överväger möjligheten och lämpligheten av en ordning med

alternativa sammansättningsformer för underrätt i tvistemål, så att domstolen

vid särskild huvudförhandling i dessa mål skulle, beroende på målets

beskaffenhet, vara domför antingen med lagfaren domare och nämnd

eller med juristkollegium. Som exempel på dispositiva mål, i vilka nämndemännens

allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, nämns mål om köp av

fast egendom, skogsavverkning, hyra, arbetsbeting, skadestånd på grund

av biltrafik samt underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva

tvistemål. Kommittén finner emellertid, att inom var och en av dessa målkategorier

också förekommer många mål, som uppenbarligen lämpligast

handläggs av ett kollegium av yrkesdomare. Huruvida den ena eller andra

sammansättningsformen är lämpligast beror ytterst på det särskilda målets

beskaffenhet. Kommittén anser det inte vara möjligt att på ett lämpligt

sätt dela upp de dispositiva tvistemålen för handläggning med nämnd

resp. juristkollegium genom att i domförhetsregler specificera vilka slag av

mål som skall handläggas i den ena och andra sammansättningen.

Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att flertalet

sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under medverkan

av nämnd. Kommittén erinrar om att frågan om att införa nämnd i familj erättsmål

vid rådhusrätt prövades av 1951 års riksdag och att förslag i

denna riktning då mycket bestämt avstyrktes av advokatsamfundet. Frågan

föll också i riksdagen. Någon anledning att förmoda att motståndet

mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig enbart till stadsförhållanden anser

kommittén inte föreligga. Det kan vidare inte bortses från att också bland

de indispositiva målen finns mål med svårbedömbara rättsliga frågor, som

är bäst lämpade för den juristkollegiala sammansättningen. Bl. a. erinras

om familj erättsmål med internationell anknytning. Kommittén anser därför

inte heller, att man genom att avskilja de indispositiva målen för handläggning

med nämnd kan undgå, att lekmän får delta i avgöranden som

bäst ägnar sig för juristkollegial sammansättning.

Kommittén erinrar om de i direktiven givna riktlinjerna för utredningsarbetet.

Enligt dessa skall tyngdpunkten i rättsskipningen även i fortsättningen

ligga i underrätterna och målet vara att ytterligare stärka underrätternas

ställning och funktion inom domstolsväsendet. Med denna målsättning

kan den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål inte undvaras.

Vidare ingår det i kommitténs uppdrag att inom ramen för underrättsorganisationen

söka skapa ett processinstitut, som kan erbjuda ett användbart

alternativ till skilj emannaförfarandet. För skapande av ett sådant

institut torde tillgång till juristkollegium vid underrätterna vara en

ovillkorlig förutsättning.

Ett stöd för den juristkollegiala sammansättningen anser sig kommittén

också finna i statistiken över antalet till hovrätterna fullföljda tvistemål.

Kommittén nämner bl. a. att i medeltal för perioden 1949—1960 fullföljds
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

frekvensen beträffande tvistemålen uppgick för häradsrätterna till G,13 %

och för rådhusrätterna till 4,05 %. Kommittén anför att man, även om

statistiken i angivet avseende bör behandlas med försiktighet, synes kunna

utläsa, att rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroende

av den rättssökancie allmänheten än häradsrätternas. Kommittén fortsätter.

Att avskaffa den juristkollegiala sammansättningsformen för underrätterna

får i betraktande av det sagda anses uteslutet. Den försämring av

förhållandena, som dävav på många håll skulle bli följden, måste bestämt

avstyrkas. Som ett skäl, ägnat att göra behovet av juristkollegium vid underrätterna

mindre framträdande, har anförts, att parterna ofta behöver

i högre rätt fullständiga det vid underrätten framlagda processmaterialet

och att de krävande tvistemålen alltså vid överrätten kommer under bedömande

av ett kollegium av jurister. Domstolskommittén kan icke här

närmare ingå på de med instansordningen och fullfölj dsrätten sammanhängande

spörsmålen De omfattas av utredningsuppdraget men kommer

att upptagas till behandling först senare. Såsom nyss framhållits avses

emellertid tyngdpunkten av rättsskipningen skola vara förlagd till första

instans. Underrätternas sammansättning bör därför vara sådan att redan

i denna instans förutsättningar finns för en allsidig och säker prövning

av målen. I princip böi all den utredning, parterna önskar förebringa, framläggas

där. Ej minsl av processekonomiska skäl framstår det som angeläget,

att ett måls handläggning i första instans är så kvalificerad, att behov

av omprövning i högre instans i och för sig ej föreligger. År det ur

rättsvårdens synpunkt önskvärt att vissa mål underkastas prövning av ett

juristkollegium, böi denna prövning sålunda insättas redan i underrätten.

Den omständigheten att juristkollegial sammansättning förekommer

även i överinstanser,la ändrar ej något härvidlag.

Synpunkter av liknande art kan enligt kommittén åberopas mot en

annan invändning, som har gjorts mot användningen av juristkollegium vid

underrätt, nämligen att därigenom skulle uppstå svårigheter att lösa domförhetsfrågan

i närmast högre instans, hovrätten. Även om sådana svårigheter

inte bör förringas, är dock den första och viktigaste uppgiften att

söka få till stånd ett så bärkraftigt och ändamålsenligt underrättsväsende

som möjligt. Lösningen av de med överrätterna sammanhängande spörsmålen

får bli beroende av vilka förutsättningar underrätterna bereds att

fullgöra de betydelsefulla uppgifter som bör ankomma på en domstol i

första instans.

Kommittén bemöter slutligen invändningen, att domstolen med juristkollegial

sammansättning många gånger skulle bli onödigt starkt juridiskt

kvalificerad och därigenom onödigt kostsam. Kommittén framhåller därvid,

att de mål varom är fråga uteslutande är sådana i vilkas handläggning

enligt vedertagna principer flera domare bör medverka. Huruvida

dessa är lagfarna eller ej har arbetsmässigt sett mindre betydelse. Även lekmännens

arbetskraft kan ur samhällets synpunkt vara lika dyrbar som

yrkesdomarens.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

Antalet ledamöter i juristkollegiet bör enligt kommittén bestämmas efter

samma principer som f. n. gäller vid rådhusrätterna. För domförhet bör

alltså krävas tre ledamöter. Ett mindre ledamotsantal bereder inte de fördelar

som flerdomarsystemet är avsett att ge. Ett lägre ledamotsantal

skulle bl. a. medföra att domen vid skiljaktiga meningar måste avkunnas

med en röst mot en. Underrättens ställning skulle härigenom avsevärt försvagas.

På de grunder som nu har redovisats anser domstolskommitténs majoritet

(fem ledamöter), att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål

allmänt sett är att föredra. Eftersom det inte har lyckats att utskilja vissa

för nämndsammansättning särskilt lämpade mål, bör enligt kommittémajoriteten

samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling handläggas av

juristkollegium.

En ledamot i kommittén förordar i en reservation ett system som lämnar

utrymme för medverkan av lekmän i underrätternas prövning av tvistemålen.

Till majoritetens ståndpunkt ansluter sig två av experterna, medan en

tredje expert anser att domförhetsreglerna bör utformas så, att parterna

bereds möjlighet till viss valfrihet mellan nuvarande sammansättningsformer.

Också inom den rådgivande nämnden är meningarna delade. Medan

fem av nämndens ledamöter ansluter sig till majoritetens åsikt, förordar

de övriga sju ett system med valfrihet

Eftersom enighet inte har kunnat uppnås och de riksdagsledamöter som

ingår i den rådgivande nämnden inte tillstyrker kommittémajoritetens mening,

ansåg kommittén det utsiktslöst, att ett förslag av denna innebörd för

det dåvarande — år 1963 — skulle kunna bli genomfört. Kommittén anser

sig i stället böra utgå från att domförhetsreglerna beträffande tvistemål i

en enhetlig underrättsorganisation får ges sådant innehåll att valfrihet

föreligger mellan juristkollegial sammansättning och sammansättningen

lagfaren ordförande med nämnd. En domförhetsregel, som överlämnar åt

parternas eller domarens mer eller mindre fria skön att bestämma om sammansättningen,

kan visserligen vålla betänkligheter, men kommittén finner

dock inte att något hinder i och för sig möter mot en sådan anordning.

Enligt kommitténs mening bör sammansättningsformen bli beroende på

parternas eget avgörande. Enas parterna om viss sammansättning, bör alltså

denna tillämpas. Skulle enighet inte föreligga, uppkommer fråga vilken

av de båda sammansättningsformerna som bör vara huvudregel.

Även i sistnämnda fråga råder delade meningar inom kommittén. Majoriteten

av de sakkunniga (fem ledamöter) anser att den juristkollegiala

sammansättningen bör vara grundformen. Om inte båda parterna önskar

sammansättning med nämnd, skall målet alltså handläggas av juristkollegium.

Majoritetens ståndpunkt sammanhänger med dess allmänna syn

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

49

på underrättssammansättningen i tvistemål. Även andra skäl åberopas

emellertid för den angivna huvudregeln. Bl. a. anförs som ett tungt vägande

skäl, att den juristkollegiala sammansättningen redan tillämpas vid rådhusrätterna

och att det är på dessa domstolar som det största antalet besvärliga

tvistemål faller. Majoriteten nämner också, att svårigheter föreligger

att i de stora städerna få lämpliga nämndemän i tillräckligt antal.

Ytterligare anförs den synpunkten att, om en huvudregel av motsatt innehåll

skulle gälla, en begäran av parterna om juristkollegium skulle kunna

uppfattas som ett uttryck för bristande tilltro till ordförandens förmåga

att utan biträde av ytterligare juristdomare komma till rätta med den föreliggande

tvistefrågan. Besvärande situationer skulle härigenom kunna uppkomma.

I den tidigare omtalade reservationen (bet. s. 248) förordas, att underrätten

i första hand sammansätts av lagfaren ordförande med nämnd

men att rättens ordförande — med parternas samtycke — skall kunna

besluta om juristkollegial sammansättning, om sådan i det enskilda fallet

anses vara mer ändamålsenlig. Enligt reservanten bör vidare övervägas,

om antalet lagfarna domare i juristkollegium kan nedbringas till två. Reservanten

anser det böra ytterligare övervägas att närmast av praktiska

skäl låta de största rådhusrätterna behålla juristkollegial sammansättning.

Den av majoriteten omfattade meningen har biträtts av de tre experterna

och av åtta ledamöter av den rådgivande nämnden. Fyra ledamöter

av nämnden har förordat (bet. s. 255), att den grundläggande domförhetsregeln

vid underrätterna blir lagfaren ordförande med nämnd. Förutsättningarna

för att juristkollegium skall användas anses därvid böra vara, att

rättens ordförande finner det önskvärt och att parterna samtycker därtill

eller att parterna enas därom.

2.1.6. Remissyttranden över domstolskommitténs förslag

Yttrandena till den del de avser frågan, huruvida domförheten borde tas

upp till prövning i samband med rådhusrätternas förstatligande, finns sammanställda

i prop. 1964: 156 s. 20—23.

En remissammanställning beträffande domförhetsfrågan i övrigt har

tillhandahållits av domstolskommitténs sekretariat och torde få fogas som

bilaga i till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Översiktligt kan remissutfallet sammanfattas sålunda.

Domstolskommitténs utgångspunkt att domförhetsreglerna bör vara e nh

e 11 i g a har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Göta hovrätt anser dock att, ehuru likformighet är önskvärd och bör eftersträvas,

det inte skulle innebära några vådor att, åtminstone t. v., behålla

olikheten i fråga om domförheten. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför

liknande synpunkter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla vid

särskild huvudförhandling i tvistemål godtas eller lämnas utan erinran av

bl. a. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra

Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna i Hälsingborg, Varberg,

Halmstad och Umeå, 14 länsstyrelser, advokatsamfundet, häradshövdingeföreningen,

stads domar ef öreningen, Sverige juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,

Föreningen Yngre jurister vid hovrätten för

Övre Norrland samt flera kommunala organ. Göta hovrätt — vilken som

nämnts anser att de nuvarande olikheterna i fråga om domförheten bör

behållas — menar att alternativa sammansättningsformer bör kunna införas

på så sätt att parterna vid häradsrätt skall ha möjlighet att begära juristkollegium

och vid rådhusrätt lagfaren ordförande med nämnd.

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Uppsala, Lund,

Västerås och Sundsvall är tveksamma i fråga om det är lämpligt med

alternativa sammansättningsformer.

En avvisande inställning mot alternativa sammansättningsformer

har JK, flertalet rådhusrätter, fem länsstyrelser, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Svenska kommunförbundet och Föreningen Yngre jurister vid

Svea hovrätt.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium som

huvudregel eller som enda domförhetsregel uttalar sig JK, RÅ, nedre justitierevisionen

(majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätterna för Västra Sverige och Övre Norrland (majoriteten),

samtliga rådhusrätter, 15 länsstyrelser, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen,

Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

samt ett antal underremissinstanser, bland dem flera kommunala organ.

Advokatsamfundet har förklarat sig inte kunna godta alternativa sammansättningsformer,

om inte sammansättningen juristkollegium blir huvudregel.

Svea hovrätt har givit uttryck för samma mening.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning att den

nuvarande juristkollegiala sammansättningen vid särskild huvudförhandling

i rådhusrätt under alla förhållanden bör behållas när det gäller de tre

största rådhusrätterna. Göteborgs rådhusrätt uttrycker samma uppfattning.

Att sammansättningen lagfaren ordförande med nämnd skall

vara huvudregel förordas av häradshövdingeföreningen, tre länsstyrelser

samt flera kommunala organ. Häradshövdingeföreningen anser sig inte

kunna godta alternativa sammansättningsformer, om inte sammansättningen

lagfaren ordförande med nämnd blir huvudregel.

Att lagfaren ordförande jämte nämnd skall vara den enda

sammansättningsformen förordas endast av Svenska kommunförbundet.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

51

2.1.7. Uttalanden i domförhetsfrågan vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4

Domförhetsreglerna i en enhetlig underrättsorganisation behandlas inte

i 1967 års betänkande angående ny domkretsindelning för underrätterna.

Under remissbehandlingen av betänkandet har emellertid flera remissinstanser

ändå tagit upp frågan om utformningen av dessa regler med utgångspunkt

från vad domstolskommittén anförde i 1963 års betänkande. I allmänhet

bär man därvid anknutit till uttalanden under remissbehandlingen av

sistnämnda betänkande.

Av vad som har förekommit i domförhetsfrågan under remissbehandlingen

av 1967 års betänkande kan här nämnas följande.

I ett par yttranden betonas det angelägna i att enhetliga domförhetsregler

införs. Sålunda understryker hovrätten över Skåne och

Blekinge att det är synnerligen angeläget att frågan om domförhetsreglerna

snarast avgörs så att nuvarande skillnad mellan rådhusrätt och häradsrätt

kan avlägsnas. Det råder allmän enighet om att domstolarna i första instans

bör vara enhetliga och att rättsvården bör vara likvärdig på alla platser i

landet. Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Nedre Norrland.

Flertalet av de remissinstanser som i sina yttranden över 1967 års betänkande

behandlar underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling

i tvistemål ansluter sig till åsikten, att den juristkollegiala

sammansättningen allmänt sett är att föredra. Bland dem som ger

uttryck för den meningen är Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge,

hovrätten för Nedre Norrland, advokatsamfundet, stadsdomareföreningen

och Sveriges juristförbund. Svea hovrätt (majoriteten) finner sålunda

inte anledning att frångå sin tidigare uttalade uppfattning att en

sammansättning med tre lagfarna domare i kvalificerade tvistemål är ägnad

att ge bästa möjliga domsresultat. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser,

att domstolskommitténs majoritet anfört starka motiv för sin uppfattning

att den juristkollegiala sammansättningen är att föredra. Särskilt vill hovrätten

erinra om direktivuttalandet att tyngdpunkten i rättsskipningen bör

ligga hos underrätterna. Hovrätten framhåller, att samhällsutvecklingen i

allt högre grad kräver att domstolarna skall kunna tillhandahålla snabba

och säkra avgöranden. Enligt hovrätten skulle det då vara en missriktad

sparsamhet att försvaga den första instansen genom att i valet mellan rådhusrätts

och häradsrätts sammansättning i tvistemål välja den senare. Särskilt

om detta leder till fullföljd i ökad omfattning, skulle det vara en reform

i galen riktning. Det är ett önskemål att rättsskipningen i domstolarna

skall kunna erbjuda ett användbart alternativ till det alltför ofta och

ej alltid med gott resultat anlitade skilj emannaförfarandet. Detta gör det

nödvändigt att den juristkollegiala sammansättningen står till förfogande

vid allmän underrätt.

Domstolskommitténs förslag om valfrihet mellan juristkollegial sam
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mansättning och sammansättning med lagfaren ordförande och nämnd föranleder

nu större kritik eller i varje fall tveksamhet i flera yttranden.

Tanken på alternativa sammansättningsformer avvisas sålunda helt av

stadsdomareföreningen och advokatsamfundet. Föreningen påpekar, att den

i sitt yttrande över 1963 års betänkande uttalade, att sammansättningen med

tre lagfarna domare egentligen var den enda acceptabla men att föreningen

då inte ville motsätta sig förslaget om valfrihet för eniga parter mellan olika

sammansättningsf ormer. Föreningen betonar, att grunden till detta ställningstagande

var att kommittén hade varit tveksam beträffande möjligheterna

att genomföra ett förslag som innefattade bara juristkollegial sammansättning

och att föreningen ansåg det angeläget att frågan bragtes till

en lösning. Föreningen menar nu att dessa skäl för det tidigare ställningstagandet

knappast föreligger längre. Rent principiellt förefaller det föreningen

otillfredsställande med valmöjlighet i fråga om domstolens sammansättning.

Föreningen har därför nu den bestämda meningen att juristkollegial

sammansättning i tvistemål är den enda som kan förordas. Advokatsamfundet

anser att juristkollegium otvivelaktigt är överlägset nämndemannadomstolen

i tvistemål. I sitt yttrande över 1963 års betänkande ansåg sig

samfundet visserligen under vissa omständigheter kunna godta nämndemannadomstolen

som ett alternativ till en domstol med juristkollegial sammansättning.

Samhällsutvecklingen och erfarenheten av underrätternasverksamhet

föranleder emellertid samfundet att nu uttala, att underrätt vid

huvudförhandling i tvistemål bör bestå av tre lagfarna domare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är inte beredd att acceptera alternativa

sammansättningsformer annat än om det är omöjligt att nå enighet på annat

sätt. Hovrätten understryker, att den juristkollegiala sammansättningen

i så fall bör vara huvudformen för tvistemål. Hovrätten för Nedre Norrland

menar, att lämpligheten av en ordning med valfrihet för parterna starkt kan

ifrågasättas. Skulle emellertid alternativa sammansättningsformer införas,

bör juristkollegium vara huvudregel.

Göta hovrätt intar nu liksom tidigare ståndpunkten att förord inte kan

ges vare sig åt den juristkollegiala sammansättningen eller sammansättningen

lagfaren ordförande och nämnd. Enligt hovrättens mening bör vid

särskild huvudförhandling i alla tvistemål en enhetlig sammansättningsform

införas enligt i lag givna bestämmelser. Om inte enhetlighet kan genomföras,

anser hovrätten att det blir nödvändigt att acceptera ett system med

valfrihet, innebärande att vissa slag av tvistemål avgörs med nämnd och

vissa andra av juristkollegium, varvid avgörandet om domstolens sammansättning

i varje särskilt fall får ankomma på domstolen själv. Däremot bör

enligt hovrätten valmöjlighet för parterna uteslutas. Hovrätten finner det

också tänkbart, att uppdelningen av tvistemålen sker genom lagbestämmelser.

Hovrätten ifrågasätter slutligen huruvida — med hänsyn till den utveckling

mot ökat lekmannainflytande som f. n. gör sig gällande på olika

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

53

områden av samhällslivet — man allmänt kan acceptera den inskränkning

av lelcmannainslaget som ett generellt genomförande av juristkollegium i

tvistemål innebär.

Häradshövdingeföreningen konstaterar i sitt yttrande, att meningarna vid

en enkät bland föreningens medlemmar fördelat sig ganska jämnt mellan

alternativen juristkollegial sammansättning och sammansättningen lagfaren

domare och nämnd. Tämligen allmänt råder emellertid enighet om att

den nuvarande häradsrättssammansättningen med lagfaren ordförande och

nämnd är en i och för sig lämplig och tillfredsställande anordning för åtskilliga

tvistemål, bland vilka särskilt nämns de indispositiva familj erättsmålen

men också andra mål som rör vardagslivets problem samt — å andra

sidan — att ur speciellt rättslig synpunkt svårbedömda mål skulle vinna på

att avgöras av ett kollegium av lagfarna domare. Enligt föreningens mening

är sammansättningsformen domare med nämnd att föredra ur domstolsekonomisk

synpunkt. Om man med anledning härav bör öppna möjligheter

till olika sammansättning av domstolen i olika tvistemål, uppstår emellertid

frågan hur den i varje särskilt mål lämpligaste sammansättningsformen

skall bestämmas. Olika möjligheter kan härvid komma i fråga, men enligt

föreningens mening är dessa möjligheter och de olägenheter som kan vara

förbundna med dem inte tillräckligt utredda. Föreningen, som tidigare uttalat

sig för att båda möjligheterna bör hållas öppna för domstolarna, anser

sig inte ha anledning att nu gå ifrån denna ståndpunkt.

Svea hovrätt framhåller, att det -— även om grundformen för underrätts

sammansättning vid huvudförhandling i tvistemål är tre lagfarna domare

— inte är uteslutet att ha nämndsammansättning i vissa kategorier

av mål. Hovrätten anser det också möjligt att låta vissa tvistemål

avgöras av lagfaren domare med nämnd. Om en uppdelning av något

slag anses lämplig, bör den emellertid enligt hovrättens mening ske efter

på förhand givna regler. Att i det särskilda fallet överlåta avgörandet på

domstolen eller, som kommittén har föreslagit, till parterna finner hovrätten

inte lämpligt. Liksom i tidigare yttrande framhåller hovrätten dessutom

att avgörandet av enklare mål och mål, som rör mindre värden, i något

större utsträckning än f. n. torde kunna anförtros ensamdomare.

2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet

2.2.1. Gällande rätt m. m.

De huvudbestämmelser om häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning

som finns i 1 kap. 4 och 11 §§ RB är likformiga när det gäller brottmål.

Grundregeln är att rätten i brottmål skall ha sammansättningen lagfaren

domare och nämnd. Emellertid är rätten domför med endast en lagfaren

domare dels vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj ds proposition nr 44 år 1969

handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn, dels vid huvudförhandling

och syn i mål om brott, för vilket inte är stadgat svårare straff

än böter.

Skall nämnd delta, gäller enligt 1 kap. 5 och 12 §§ RB för både häradsrätt

och rådhusrätt som huvudregel att i nämnden skall sitta minst sju och

högst nio nämndemän, s. k. fullsutten nämnd eller stor nämnd. I mål om

brott för vilket inte är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och inte

heller avsättning samt vid syn utom huvudförhandling är rätten emellertid

domför med tre i nämnden, s. k. tremansnämnd eller liten nämnd.

Sammanfattningsvis kan sålunda häradsrätt och rådhusrätt i brottmål

ha tre olika sammansättningsformer, beroende på vilken påföljd som ingår

i straffskalan för åtalade gärningar, nämligen en lagfaren domare ensam

(s. k. ensamdomare), lagfaren domare jämte tremansnämnd eller lagfaren

domare jämte fullsutten nämnd.

Omröstningsreglerna för brottmål finns i 29 kap. RB. Vid meningsskiljaktighet

mellan nämnd och ordförande blir enligt 3 § första stycket (jfr 6 §

sista punkten) nämndens mening gällande, om alla i nämnden är ense eller,

när fler än sju nämndemän deltar, minst sju är av samma mening. I annat

fall gäller ordförandens mening. Detta innebär att, när sju eller färre nämndemän

deltar det krävs enighet inom nämnden för att ordföranden skall

kunna överröstas. Deltar åtta eller nio nämndemän, gäller den mening som

omfattas av ordföranden och minst två resp. tre nämndemän.

Nämndens rösträtt brukar betecknas som kollektiv, eftersom nämnden endast

som korporativ enhet kan påverka måls avgörande. Om nämnden inte

är enig eller om, när i nämnden sitter fler än sju, inte minst sju nämndemän

är ense, föreligger enligt omröstningsreglerna bara en mening, nämligen

ordförandens.

Nämndemännen bär inte något juridiskt ansvar för avgörande, som grundas

på ordförandens mening. Har däremot nämnden bestämt rättens avgörande,

skall enligt 29 kap. 7 § RB varje nämndeman, som med sin röst

har bidragit till utgången, ansvara för avgörandet.

Till reglerna om omröstning och ansvar för rättens avgörande ansluter

bestämmelserna om protokollföring av skiljaktiga meningar. I 6 kap. 3 § 8

RB föreskrivs, att rättens protokoll skall uppta skiljaktiga meningar, som

yppas vid omröstningen inom rätten, men det görs den begränsningen att

nämndemans skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt

utgången.

Underrätternas arbete med brottmål belyses av följande statistik.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

55

Tab. 1. Slutligt handlagda brottmål1 vid de allmänna underrätterna

1950—1967

År

Häradsrätter

Rådhusrätter

Sammanlagt

1950

32 193

41 644

73 837

1955

34 086

49 817

83 903

1960

44 722

71 761

116 483

1964

51 372

69 524

120 896

1965

45 035

67 040

112 075

19662

48 737

73 837

122 574

19672

54 367

77 955

132 322

1 Siffrorna i denna tabell avser — till skillnad från siffrorna i tab. 2

■—• också avskrivna och avvisade mål.

2 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar

av domstolarnas arbetsredogörelser.

Tab. 2. Avgjorda brottmål, fördelade efter handläggningsform, 1964—1967

År

Mål av beskaffenhet att kunna handläggas

som ensamdomarmål

som tremansnämndsmål

endast med stor nämnd

Härads-

Rådhus-

Samman-

Härads-

Rådhus-

Samman-

Härads-

Rådhus-

Samman

rätter

rätter

lagt

rätter

rätter

lagt

rätter

rätter

lagt

1964

7 510

30 154

37 664

34123

25 099

59 222

7 670

9 769

17 439

1965

7 410

30 290

37 700

28 092

22 328

50 420

7 467

9 591

17 058

19661

12 534

32 600

45 134

25 017

23 606

48 623

8 689

10 673

19 362

19671

20 012

39 672

59 684

22 045

20 100

42 145

9 553

11 764

21 317

1 Siffrorna för åren 1966 och 1967 grundar sig på preliminära sammanställningar av domstolarnas

arbetsredogörelser. Ökningen av ensamdomarmålen och minskningen av tremansnämndsmå2

len förklaras huvudsakligen av 1966 års vidgning av ensamdomarkompetensen (jfr prop. 1968:8n

s. 22). I nämnda prop. har vidare lagts fram förslag som om de genomförs beräknas m edföra e

väsentlig minskning av antalet ensamdomarmål och viss minskning även av antalet tremansnämndsmål

(prop. s. 55).

2.2.2. Ur förarbetena till RB

I samband med processreformen förekom ingående överväganden i frågan

om underrätts sammansättning och nämndens ställning. Utgångsläget

för dessa överväganden var den före processreformen gällande ordningen

att häradsrätt alltid hade sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd,

medan rådhusrätt hade juristkollegium. Nämnden i häradsrätt bestod av

tolv, men för domförhet behövde endast sju sitta i nämnden. I mindre brottmål,

som handlades vid s. k. tremansting, var häradsrätt domför med tre i

nämnden.

Processkommissionen föreslog i sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 32), att man skulle införa en enhetlig underrättstyp,

lagmansrätten, och att brottmålen vid denna domstol skulle avgöras av lag
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

faren domare med nämnd. Nämnden skulle enligt förslaget bestå av fem

nämndemän. Att kommissionen ville minska antalet nämndemän från tolv

till fem hade sin grund i en önskan att stärka lekmannainflytandet i rättsskipningen.

Som motivering till att antalet nämndemän inte sattes under

fem anfördes bl. a., att man då skulle äventyra den önskvärda mångsidigheten

inom nämnden och möjligheten att låta skilda orter inom domkretsen

på samma gång vara företrädda i nämnden.

Kommissionen föreslog vidare en omröstningsregel, som innebar att, om

fyra av de fem ledamöterna i nämnden var ense, deras mening skulle gälla.

Enligt kommissionens förslag var sålunda nämndens rösträtt kollektiv.

Kommissionen ansåg sig inte kunna förorda individuell rösträtt, eftersom

en sådan ordning skulle innebära en alltför stark brytning med det traditionella

systemet och särskilt i de större städerna medföra fara för rättsskipningens

säkerhet.

I prop. 1931: 80 angående huvudgrunderna för en rättegångsreform intogs

ståndpunkten att reformen i första hand borde gälla det processuella förfarandet

och att de organisatoriska åtgärderna borde begränsas till sådana

som kunde anses stå i mera nödvändigt samband med förfarandet. Frågan

om en enhetlig domstolstyp ställdes därför på framtiden. Den ändringen i

reglerna om rådhusrätternas sammansättning föreslogs dock, att det i grövre

brottmål skulle finnas nämnd vid sidan av de tre lagfarna domarna. I

propositionen föreslogs vidare att nämnden skulle bestå av åtta nämndemän.

Omröstningsreglerna skulle enligt propositionen utformas så, att i

häradsrätt nämndens mening skulle gälla mot ordförandens om sex av de

åtta nämndemännen var ense. I rådhusrätt skulle bara en enhällig nämnd

kunna fälla utslaget gentemot de lagfarna domarnas samstämmiga mening.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1931:80 ansåg sig majoriteten inom

det särskilda utskottet inte kunna tillstyrka förslaget att nämnd skulle införas

i grövre brottmål i rådhusrätt. Utskottsmajoriteten ansåg vidare, att

nämnd i häradsrätt alltid skulle bestå av sju nämndemän och att endast en

enhällig nämnd skulle kunna överrösta ordföranden. Beträffande nämndens

rösträtt framhölls, att nämndemännens synpunkter i allmänhet kunde göra

sig gällande under förtroendefullt samarbete med ordföranden och att nämndens

inflytande, såsom också påpekats i 1931 års proposition, därför i verkligheten

sträckte sig vida längre än som omedelbart framgick av lagen. Det

ansågs inte föreligga något behov att ändra den sedan länge bestående ordningen

att endast enhällig nämnd kunde överrösta ordföranden. En dom

som grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden skulle inte få samma

karaktär av uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och inte samma

tyngd som ett avgörande dikterat av en enhällig nämnd. Utskottsmajoriteten

ansåg vidare, att genom ändrade omröstningsregler politiska och andra

ovidkommande hänsyn kunde vinna insteg vid nämndens avgörande, vilket

skulle rubba förtroendet till nämnden.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

57

I reservationer förordades emellertid, att nämnd skulle delta i rådhusrätt

vid handläggning av brottmål med undantag för sådana som avsåg

ringa brott. Vidare anslöt sig reservanterna nära till den ståndpunkt beträffande

nämndens sammansättning och rösträtt som hade intagits i prop.

1931:80. Reservanterna framhöll, att med ökat inflytande för nämndemännen

dessa starkare skulle känna sitt ansvar för domstolens avgörande

och med större intresse delta i dess verksamhet. I fråga om rättens domförhet

framhöll reservanterna, att det skulle vara praktiskt om rätten var

domför med sju nämndemän i fall då vid uppskov i ett mål en av de åtta

nämndemännen skulle få förfall.

Riksdagens kamrar stannade i olika beslut i de nämnda frågorna. Utskottsmajoritetens

uppfattning vann första kammarens bifall, medan andra

kammaren anslöt sig till reservanternas mening. Någon sammanjämkning

fann utskottet inte möjlig.

I sitt förslag till ny rättegångsbalk (SOU 1938: 43 och 44) intog processlagberedningen

en ståndpunkt som kan anses som en kompromiss mellan

de olika meningarna vid 1931 års riksdag. Beredningen föreslog att nämnd

skulle medverka i rådhusrätt, när det gällde brott med minst två års straffarbete

som högsta straff. Nämnden skulle därvid tjänstgöra vid sidan om

ett juristkollegium bestående av tre domare. Vidare föreslogs att nämndemännens

antal skulle vara lägst sju och högst nio. Det högre antalet motiverades

framför allt av att rätten inte borde förlora sin domförhet i fall då

en eller annan nämndeman fick förfall under pågående handläggning. Beredningen

ansåg sig böra behålla kravet på nämndemännens enhällighet för

det fall att i nämnden inte satt fler än sju. Beredningen menade däremot

att den omständigheten att detta antal överskreds inte borde föra med sig

att enhällighet fordrades beträffande samtliga.

I prop. 1942:5 med förslag till ny rättegångsbalk följdes beredningens

förslag i nämnda delar. 1942 år riksdag godtog förslagen i propositionen med

den avvikelsen att endast en lagfaren ledamot skulle ingå i rätten i nämndmål

vid rådhusrätt. Sammansättningen i dessa mål blev alltså densamma i

rådhusrätt och häradsrätt.

Enligt RB:s ursprungliga lydelse gällde i fråga om undex-rätternas sammansättning

i brottmål följande huvudregler. I häradsrätt var sammansättningen

alltid lagfaren ordförande jämte nämnd. Rådhusrätt var i mål

om ansvar för brott, varå kunde följa straffarbete i två år eller därutöver,

domför med lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga mål med juristkollegium

bestående av tre eller fyra lagfarna domare. Nämnden bestod såväl

i häradsrätt som i rådhusrätt av lägst sju och högst nio nämndemän.

Från huvudregeln ixppställdes följande undantag. Vid handläggning som

inte skedde vid huvudförhandling eller syn var både häradsrätt och rådhusrätt,

liksom nu, domför med endast en lagfaren domare. Vid handläggning

och avgörande i mål om brott, varå inte kunde följa svårare straff än

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

böter och i fråga om vilka inte förekom anledning att målsägande fanns,

hade häradsrätt sammansättningen lagfaren ordförande jämte tre nämndemän,

medan rådhusrätt var domför med en lagfaren domare.

2.2.3. Frågans behandling efter RB:s införande

Antalet ledamöter i rätten. Ett förslag till ändring i fråga om underrätts

sammansättning lades fram av 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953:26).

Förslaget gick ut på att rådhusrätt under vissa förutsättningar skulle vara

domför med ensamdomare även i vissa mål om brott i vars straff skalor ingick

både böter och fängelse. Enligt förslaget skulle vid häradsrätt en lagfaren

domare och tre nämndemän få motsvarande behörighet.

På grundval i huvudsak av rättegångskommitténs förslag lades i prop.

1954:200 fram förslag av följande innebörd. I brottmål som endast rörde

ansvar för brott, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter, eller

förutom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet

skulle rådhusrätt vara domför med en lagfaren domare samt häradsrätt

med en lagfaren domare och tre nämndemän. Detsamma skulle gälla, om

svårare straff än böter visserligen ingick i straffskalan men sådant straff

inte skulle komma i fråga för den aktuella gärningen. Förslaget lämnades

utan erinran av lagrådet. Det avslogs emellertid av riksdagen efter hemställan

av första lagutskottet (1LU 1954:25, rskr 332). Till stöd härför

åberopades framför allt betänkligheter mot att bevisprövning skulle överföras

på ensamdomare i alltför stor utsträckning.

I stadsdomstolsutredningens första betänkande (SOU 1956: 28) upptogs

frågan om rådhusrätts sammansättning i brottmål. Utredningens förslag

innebar, att rådhusrätt i alla brottmål, frånsett bötesmålen, skulle bestå

av en lagfaren domare och nämnd. I mål om ansvar för brott, varå inte

kunde följa svårare straff än fängelse, skulle enligt förslaget rådhusrätt

vara domför med två i nämnden.

I prop. 1957:172, som byggde på nämnda betänkande, föreslogs att den

juristkollegiala sammansättningen i brottmål i rådhusrätt skulle avskaffas

och att rådhusrätt i brottmål, med undantag för bötesmålen, skulle vara

domför med en lagfaren domare och nämnd. Vidare föreslogs, att rådhusrätt

skulle vara domför med tre i nämnden, om målet rörde ansvar för brott,

varå inte kunde följa straffarbete eller avsättning. I mål där nu nämnda

påföljder kunde följa skulle nämnden i rådhusrätt fortfarande bestå av

lägst sju och högst nio nämndemän. Förslagen antogs av riksdagen (1LU

1957:38, rskr 394). Den antagna lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari

1959.

I stadsdomstolsutredningens andra betänkande (SOU 1958: 9) lades fram

vissa förslag beträffande häradsrätts sammansättning i brottmål. Förslagen

innebar, att häradsrätts sammansättning i brottmål skulle göras likadan

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

59

som rådhusrätternas hade blivit enligt beslutet av 1957 års riksdag. I prop.

1958: B 26 följdes utredningens förslag. Förslagen antogs av riksdagen (1LU

B 10, rskr B 100). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1959. Därmed

blev reglerna om rådhusrätts och häradsrätts sammansättning i brottmål

likformiga.

Frågan om underrätternas sammansättning behandlades från mera allmänna

synpunkter i stadsdomstolsutredningens tredje betänkande (SOU

1961:6). Förslagen och övervägandena i detta betänkande samt remissutfallet

redovisas i det följande under avsnitt 2.2.4.

I samband med brottsbalkens genomförande år 1965 anpassades bestämmelserna

om underrätternas sammansättning i brottmål till det nya påfölj

dssystemet (prop. 1964: 10, 1LU 3, rskr 79). Någon ändring i principerna

för domförheten skedde inte.

I prop. 1966: 100 föreslogs bl. a. att ensamdomare skulle få vidgad behörighet

i mål om brott som är belagda endast med böter. Till skillnad från

vad som tidigare gällde skulle lagfaren domare utan nämnd kunna pröva

sådana mål, även om målsägande fanns och skadeståndsanspråk framställdes.

Detta förslag antogs av riksdagen (1LU 33, rskr 272).

Nämndens ställning. Formerna för nämndens deltagande i rättsskipningen

har efter införandet av RB behandlats i olika sammanhang.

Sålunda tog 1951 års rättegång skommitté upp en sådan fråga i det förut

nämnda betänkandet SOU 1953: 26. Kommittén uttalade, att ordningen att

nämndeman inte har reservationsrätt när dom avfattas enligt ordförandens

mening inte är helt tillfredsställande. Kommittén ansåg emellertid,

att reservationsrätt för nämndeman skulle medföra olägenheter och i viss

mån stå i strid mot omröstningsreglerna. Så länge nämndens rösträtt var

kollektiv, var det enligt kommittén konsekvent att de enskilda nämndemännens

meningar inte antecknades annat än när nämnden mot ordförandens

mening hade bestämt utgången. I enlighet härmed avvisade kommittén

tanken att införa reservationsrätt för nämndeman.

I det lagförslag, som utarbetades på grundval av sistnämnda betänkande

och underställdes lagrådets granskning, föreslogs emellertid reservationsrätt

för enskild nämndeman. Det förordades att samma regel skulle

gälla för anteckning av nämndemans skiljaktiga mening som beträffande

anteckning av annan domstolsledamots avvikande votum. Vid remissen till

lagrådet uttalade föredragande departementschefen (prop. 1954: 200 s. 78)

bl. a. att starka skäl talade för att reservationsrätt borde finnas för nämndeman.

Att nämnden hade kollektiv rösträtt kunde enligt departementschefen

inte anses utgöra något avgörande hinder mot en reform. I den

mån gällande ordning motiverades av intresset för nämndemännen att

åtnjuta anonymitetsskydd, hade denna synpunkt enligt departementschefens

åsikt numera knappast sådan betydelse att den utgjorde ett tillräckligt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

skäl mot en ändring. Man torde nämligen kunna räkna med att nämndemännen

var så självständiga och kvalificerade, att de var beredda att

även offentligen stå för sin mening. En viss ökning av arbetsbelastningen

vid underrätterna ansågs visserligen kunna följa av ändringen, men denna

olägenhet bedömdes inte vara så stor att den vägde tyngre än de fördelar

som skulle vinnas genom reformen.

Lagrådet avstyrkte förslaget (prop. 1954: 200 s. 97). Lagrådet ansåg, att

det rådde ett mycket nära samband mellan villkoren för att nämndens

mening skulle gälla som dom och nuvarande bestämmelse om anteckning

av nämndemans skiljaktiga mening. Det föreföll lagrådet inte uteslutet att

förslagets genomförande kunde medföra en ganska väsentlig ändring i

förhållandet mellan ordförande och nämnd samt i fråga om arten och

omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser i processen. Tvånget

att offentligen redovisa en motiverad ståndpunkt kunde bli betungande och

kännas främmande för många nämndemän. Det föreföll lagrådet i varje

fall högst sannolikt att den föreslagna anordningen överlag skulle medföra,

att betydligt större krav kom att ställas på nämndemännen än som hade

förutsatts vid rättegångsreformens genomförande. Lagrådet befarade vidare,

att svårigheter och tidsutdräkt skulle uppkomma i underrätternas arbete,

om alla skiljaktiga meningar skulle antecknas i protokollet. För att få säkrare

grund för bedömandet av förslagets verkningar i olika hänseenden förordade

lagrådet, att förslaget underställdes domstolar och sammanslutningar

genom remiss. Med hänsyn till vad lagrådet hade anfört fann departementschefen,

att förslaget inte för det dåvarande borde föreläggas riksdagen

(prop. 1954: 200 s. 100).

När stadsdomstolsutredningen tillsattes år 1955 uttalades i direktiven att

utredningen skulle ta upp frågan om lekmannainflytandet i rättsskipningen

till förutsättningslös granskning. Bl. a. skulle övervägas, om inte antalet

i varje mål deltagande nämndemän borde minskas och de nuvarande reglerna

om nämndemännens rösträtt ändras.

Ungefär samtidigt med att stadsdomstolsutredningen tillsattes behandlade

1955 års riksdag två likalydande motioner (I: 116 och II: 146), vari

bl. a. begärdes utredning och förslag till sådan ändring av gällande lag,

att nämndledamöternas inflytande stärktes i första instans, främst genom

införande av individuell rösträtt. I sitt avstyrkande utlåtande (nr 21)

anförde första lagutskottet bl. a., att det system för lekmannadeltagandet

som hade valts vid processreformen på ett i huvudsak lämpligt sätt syntes

möjliggöra den eftersträvade föreningen av jurist- och lekmannasynpunkter.

Utskottet erinrade vidare om att stadsdomstolsutredningen enligt sina

direktiv hade att överväga lekmannainflytandet i underrätterna. Motionerna

föranledde inte någon åtgärd av riksdagen.

Nämndens ställning togs upp på nytt i motioner vid 1957 års riksdag

(1:321 och 11:408). I dessa motioner yrkades bl. a. att möjlighet skulle

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

införas för nämndeman att få avvikande mening antecknad till protokollet.

Även dessa motioner avstyrktes av första lagutskottet och avslogs av riksdagen.

I sitt utlåtande (nr 8) hänvisade utskottet bl. a. till det utredningsarbete

som bedrevs av stadsdomstolsutredningen.

I stadsdomstolsutredningens slutbetänkande SOU 1961: 6 behandlades

flera frågor om nämndens ställning ingående. I detta avseende hänvisas

till vad som anförs i följande avsnitt.

Även vid 1961 och 1963 års riksdagar förekom motioner som gällde

nämndemans rätt att anmäla reservation (motion I: 364 resp. I: 274). Motionerna

avslogs emellertid av riksdagen. I första lagutskottets utlåtande

över motionen vid 1961 års riksdag (nr 9) hänvisades bl. a. till att riksdagen

i en nära framtid kunde förmodas få ta ställning till de förslag som

stadsdomstolsutredningen nyss hade lagt fram. I utlåtandet över motionen

vid 1963 års riksdag (nr 4) erinrade utskottet om att domstolskommittén,

som då var i verksamhet, hade i uppdrag att verkställa en utredning rörande

domstolsorganisationen i dess helhet och att denna utredning även

kunde antas komma att gå in på spörsmålet hur lekmannainflytandet skulle

gestalta sig i framtiden. Enligt utskottet saknades därför anledning att begära

ytterligare utredning i det i motionen angivna syftet.

Uttalandena i domstolskommitténs betänkande SOU 1963:56 och i remissyttrandena

över det redovisas under 2.2.5.

2.2.4. Stadsdomstolsutredningens betänkande SOU 1961: 6 och remissbehandlingen

av detta

Utredningen. I betänkandet tar utredningen i enlighet med sina direktiv

upp flera allmänna frågor beträffande nämndens ställning. Den här

lämnade redogörelsen redovisar utredningens allmänna överväganden —- avseende både brottmål och tvistemål — och dessutom de särskilda synpunkter

som anförs beträffande brottmålen.

Som en allmän bakgrund till sina överväganden framhåller utredningen,

att de erfarenheter som föreligger av den nya processordningen otvivelaktigt

ger vid handen, att nämndemännen har funnit sig väl till rätta med

den moderna processen. Denna har i praktiken medfört ökad funktionsduglighet

för nämnden. I allmänhet möter det inte några svårigheter för

nämndemännen att genom egna iakttagelser under huvudförhandlingen bilda

sig en självständig uppfattning rörande målet. Den friare och mera

självständiga roll som den nya processen sålunda har medfört för nämnden

ger enligt utredningen anledning överväga, om inte nämndens ställning

genom ändrad lagstiftning bör förstärkas i motsvarande grad. De

frågor som utredningen anser kräva uppmärksamhet i första hand gäller

nämndens storlek och rösträtt.

När det gäller nämndens storlek finner utredningen att olika synpunkter

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

får beaktas. Utredningen påpekar att till grund för nuvarande regler ligger

uppfattningen, att nämnden bör företräda olika grupper i samhället och

också skilda orter inom en domkrets. Genom en så allsidig sammansättning

som möjligt ger nämnden rättsskipningen en fastare folklig förankring

samtidigt som nämndemännens samlade erfarenheter och kunskaper kommer

dömandet till godo genom en mera mångsidig prövning av målen. Utredningen

anser det vara uppenbart, att från dessa synpunkter en förhållandevis

stor nämnd innebär en styrka.

Å andra sidan är det enligt utredningen av vikt att hushålla med nämndemännens

tid och krafter. Härigenom ökas förutsättningarna för att tillföra

underrätterna ett väl kvalificerat och för olika samhällsgrupper representativt

lekmannaurval. Sistnämnda synpunkt kräver större beaktande i samma

mån som domstolarnas arbetsuppgifter ökar och anspråken på lekmännen

som följd därav stegras. För att nämnden skall kunna bevara sin ställning

förefaller det nödvändigt att varje möjlighet till personalbesparingar

på detta område tas till vara. En viss minskning av nämnden behöver inte

medföra en försvagning av lekmannainflytandet. I en mindre nämnd, där

varje nämndemans individuella ansvar ökas, torde nämndemännen som

regel stimuleras att ta mer aktiv del i dömandet. Utredningen finner det

slutligen vara självklart, att statsfinansielia och arbetsorganisatoriska skäl

inte får lämnas åsido vid övervägande av nämndens storlek. De nu angivna

synpunkterna på nämndens storlek anser utredningen göra sig gällande med

olika styrka i olika mål.

I fråga om brottmålen anser utredningen att en skillnad kan göras mellan

mål om allvarligare brott och mål rörande brott, för vilka straffet regelmässigt

stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff. Bakom rättens

avgörande i mål om allvarligare brott bör enligt utredningen stå en förhållandevis

stor krets av domare. Detta motiveras redan av det djupa ingripande

i enskilda människors liv som domen i mål om grovt brott i regel

innebär. Utredningen framhåller också, att domstolarna i dessa mål vid

straffmätning och val av påföljd ofta ställs inför avgöranden, vid vilka

olika meningar kan göras gällande. Därvid är det önskvärt att mera utbredda

uppfattningar bland lekmännen får komma till tals. När det gäller brott för

vilka straffet regelmässigt stannar vid böter eller vid ett kortare frihetsstraff,

anser utredningen, att det från de anförda synpunkterna inte är påkallat

att ha lika stor nämnd. Straffmätningen i dessa mål är mera rutinbetonad,

och påföljderna är inte lika differentierade som i mål om grövre

brott. Den talrika förekomsten av sådana mål gör det särskilt angeläget att

lekmännen inte tas i anspråk på detta område i vidare omfattning än som

är nödvändigt. Utredningens slutsats är att det inom straffrättsskipningen

behövs en större och en mindre nämnd, vardera med sina uppgifter. Beträffande

gränsdragningen mellan de båda nämndernas områden och i fråga

om den mindre nämndens storlek föreslår utredningen inte någon ändring.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

I frågan vilket antal ledamöter som behövs för att den stora nämnden skall

kunna fullgöra sina funktioner finner utredningen att det kan råda delade

meningar. Utredningen menar, att viss minskning av den stora nämnden

är möjlig utan att dess funktioner ändras. En lämplig avvägning mellan

olika intressen torde vinnas om antalet ledamöter normalt utgör sex. En

längre gående reduktion förefaller däremot inte tillrådlig. Utredningen understryker

i det sammanhanget önskvärdheten av att mellan den stora och

lilla nämnden — vilkas uppgifter till karaktär och omfattning väsentligen

skiljer sig från varandra — upprätthålls en klar skillnad även i storleksordning.

Även om sex nämndemän i allmänhet är tillräckligt, bör det finnas

möjlighet att kalla ett något högre antal, särskilt i vidlyftiga mål. Det föreslås

därför, att i den stora nämnden skall sitta sex eller sju nämndemän.

Frågan om förfall för nämndeman påkallar särskild uppmärksamhet såvitt

gäller den stora nämnden. Utredningen påpekar, att nuvarande nedre

gräns för domförhet föranleder att man regelmässigt kallar fler nämndemän

än som utgör domfört antal. Detta anser utredningen utgöra ett slöseri

med nämndemännens tid och krafter. Det är lämpligare med en inom vissa

gränser rörlig domförhetsregel, som ställer lägre krav på domförhet om

förfall förekommer. Det föreslås därför, att huvudregeln om sex eller sju

nämndemän kompletteras med en föreskrift att rätten är domför med fem

i nämnden, om det inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling

har påbörjats.

Utredningen framhåller, att den föreslagna minskningen av den stora

nämnden i regel inte torde böra föranleda att antalet nämndemän i de olika

domkretsarna minskas. Om nuvarande antal behålls, blir det en önskvärd

lindring i tjänstgöringsskyldigheten för varje nämndeman.

I fråga om nämndens rösträtt erinrar utredningen om, att det i olika

sammanhang har framförts krav att nämndemännen skall få individuell

rösträtt och att det då har förutsatts att alla som deltar i beslutet skall ha

var sin röst och målen avgöras efter enkel pluralitet. Enligt utredningens

mening måste den avgörande synpunkten i denna fråga vara huruvida en

ändring av omröstningsreglerna i riktning mot ökat lekmannainflytande är

ägnad att öka rättssäkerheten. Det har många gånger — enligt utredningens

mening med allt fog — framhållits, att nämndens inflytande sträcker sig

vida längre än som framgår av de nuvarande bestämmelserna om nämndens

rösträtt. Nämndens betydelse framträder sålunda framför allt i det

skede vid överläggningen då ordföranden och nämndemännen fritt diskuterar

igenom målet och då i de allra flesta fall nås enighet om rättens beslut.

Fall då skiljaktiga meningar framtvingar en formlig omröstning torde

inte vara vanliga. Utredningen antar att detta delvis sammanhänger med

omröstningsreglernas utformning, men menar att det framför allt beror på

att de frågor som rätten har att pröva sällan är av den art att olika gruppeller

yrkesintressen behärskar och låser fast ställningstagandena. Med denna

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

bedömning förefaller det som om frågan om en ändring av omröstningsreglerna

inte har den stora praktiska betydelse som många tillmäter den.

Utredningen finner det emellertid sannolikt att införande av individuell

och lika rösträtt åtminstone i någon mån skulle försvaga juristinflytandet

och leda till ökat antal nämnddomar. Vid övervägande av huruvida en utveckling

i den riktningen är önskvärd ur rättssäkerhetssynpunkt måste beaktas,

att den lagfarne domaren —■ genom utbildning och träning och genom

att han är bäst insatt i målet — i allmänhet har större förutsättningar

än den enskilde nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat.

Detta förhållande bör komma till uttryck i omröstningsreglerna. Utredningen

anser för sin del, att en nämnddom uppburen av endast en röst mer

än den mening ordföranden och en minoritet inom nämnden företräder inte

äger tillräcklig auktoritet. Å andra sidan anses den nuvarande ordningen

alltför mycket beskära nämndens möjligheter att gentemot ordföranden

hävda en annan mening. Om i en nämnd med sex eller sju ledamöter alla

måste vara ense för att kunna överrösta ordföranden, kan detta komma att

utgöra en hämsko på nämndemannens intresse att aktivt medverka i överläggningen.

En lämplig avvägning mellan den lagfarne ordförandens och

nämndemännens inflytande finner utredningen kunna nås, om för överröstning

av ordföranden krävs att minst fem nämndemän har en avvikande mening.

Det förhållandet att endast viss majoritet inom nämnden eller, med högst

fem i nämnden, bara en enhällig nämnd skall kunna överrösta ordföranden

hindrar enligt utredningens mening inte, att frågan om reservationsrätt för

nämndeman tas upp till förnyat övervägande. Utredningen kan inte finna

något oskiljaktigt samband mellan denna fråga och omröstningsreglerna,

vilka avser endast hur avgivna vota skall räknas för fastställande av den

mening vilken skall gälla såsom rättens. Den nuvarande regeln att nämndemans

skiljaktiga mening antecknas bara om nämnden ensam har bestämt

utgången sammanhänger i främsta rummet med bestämmelsen om det juridiska

ansvaret för domen. Gentemot nämndeman kan sådant ansvar utkrävas

endast för det fall att han med sin röst bidragit till att nämnden har

överröstat ordföranden. För fastställande av det juridiska ansvaret behöver

alltså nämndemans skiljaktiga mening inte antecknas i vidare omfattning

än enligt gällande rätt. Utredningen anser det inte föreligga skäl att ändra

bestämmelsen om nämndemans ansvar för rättens avgörande.

Att nämndemans ansvar för domen inte ändras utgör enligt utredningen

inte något hinder mot att protokollföring av nämndemans votum sker i

större utsträckning än f. n. I varje mål som har avgjorts av flera domare

är det uppenbarligen av betydelse för både parter och högre rätt att få

kännedom om skiljaktiga meningar, som har yppats inom rätten. Utredningen

anser, att detta gäller också i fråga om nämndemans skiljaktiga votum.

Visserligen kan ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening nå
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Knngl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

gon gång föranleda part att klaga i oträngt mål. Betänkligheter kan vidare

inställa sig mot att flertalet beslutande domare, t. ex. fyra nämndemän, reserverar

sig mot en dom beslutad av ordförande och två nämndemän. Utredningen

finner det emellertid vara av större betydelse att det görs bekant

utanför rätten, när en dom har beslutats av en samstämmig rätt eller av en

stark majoritet. Många med nämnd avkunnade domar kan väntas öka i

auktoritet, om det utat ges tillkänna att ordförande och nämnd eller ordförande

och en stor majoritet inom nämnden har varit ense om utgången.

För nämndemännen kan frågan om rätt att till protokollet anteckna

skiljaktig mening ses från olika synpunkter. En synpunkt är att det för

åtskilliga nämndemän maste te sig otillfredsställande, att nämndeman,

som har annan mening än den som har kommit till uttryck i domen, inte

skall fa ge detta tillkänna. Å andra sidan bör det inte förbises, att reservationsrätt

också måste anses innebära att nämndeman, som inte önskar stå

bakom domen, låter protokollföra sin avvikande mening. Detta behöver

dock inte medföra att nämndeman anmäler formlig reservation så snart

domen i visst avseende — t. ex. en straffmätningsfråga — får annat innehåll

än nämndemannen helst önskat. Reservationsrätt ställer större krav

pa nämndemännen. Emellertid kan det inte anses ligga något för nämndemännen

oskäligt betungande i att deras vid omröstningen yppade meningar

blir föremål för insyn.

Enligt utredningen torde det inte vara möjligt att närmare förutsäga i

vilken utsträckning reservationsrätt för nämndeman kommer att medföra

ökat arbete för underrätterna. Frågan med vilken utförlighet nämndemans

skiljaktiga mening skall antecknas blir av stor betydelse i det avseendet.

Utredningen anser, att anteckningarna kan göras mycket kortfattade. Det

torde vara tillräckligt, om det av protokollet framgår vilken eller vilka

nämndemän som har haft annan mening i frågor som har blivit föremål

för omröstning samt vad dessa meningar gått ut på, dvs. i vilket avseende de

skilt sig från majoritetens uppfattning. Utredningen anser, att de skäl som

nämndeman har grundat sitt votum på i allmänhet inte behöver utvecklas

och att nämndeman i varje fall inte bör ha rätt att fordra biträde av ordföranden

eller av annan befattningshavare vid rätten för utformning av

skälen. Med en sådan ordning skulle enligt utredningens uppfattning underrätternas

arbete med avfattande av skiljaktiga meningar inte behöva bli

alltför betungande.

Utredningen föreslår sålunda, att nämndemans skiljaktiga mening alltid

skall antecknas i rättens protokoll.

Stadsdomstolsutredningens förslag i nu nämnda avseenden var inte enhälligt.

Flera reservationer redovisas i betänkandet (s. 277—293).

En av reservanterna (s. 277) föreslår att i nämnd skall sitta minst fem

och högst sju nämndemän. Samme reservant menar, att nämndens rösträtt

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr U

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

bör utövas kollektivt men att den kollektiva rösträtten bör utformas så

att den till sitt reella innehåll så nära som möjligt ansluter till den individuella.

I reservationen föreslås sålunda, att nämnddom bör kunna bäras

upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden och en minoritet

inom nämnden har uttalat.

En annan reservant (s. 289) anser, att en inom nämnden förekommande

mening, om vilken minst ett så stort antal av nämndemännen som utgör

flertalet av samtliga ledamöter i rätten enar sig, bör gälla framför den

mening som ordföranden uttalar. Vidare framhålls att nämndeman inte

bör vara betagen möjligheten att få biträde av ordföranden eller annan befattningshavare

vid rätten vid redaktionell utformning av skiljaktig mening.

En tredje reservant (s. 291) anser, att individuell rösträtt för nämndemännen

bör införas.

I ytterligare en reservation (s. 282) föreslås, att underrättens grundform

såväl i tvistemål som i brottmål skall vara lagfaren ordförande med tremansnämnd.

Undantag härifrån föreslås dels när det gäller grova brottmål

och vissa andra kvalificerade mål, i vilka stor nämnd enligt reservationen

bör medverka, dels i fråga om handläggning, som bör ankomma på lagfaren

ensamdomare.

Remissyttrandena. Utredningens förslag om minskat antal nämndemän

i den stora nämnden blev under remissbehandlingen föremål för

delade meningar. Flertalet remissinstanser hade dock inte något att erinra

mot en sänkning av antalet.

Bland dem som tillstyrker utredningens förslag eller lämnar detta utan

erinran är statskontoret, två länsstyrelser, flera rådhusrätter, föreningarna

Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. Några

närmare synpunkter i fråga om nämndens storlek redovisas i allmänhet inte

i de berörda yttrandena. I några av dem förordas, att rätten, när förfall

för nämndeman inträffar efter det att förhandlingarna under en rättegångsdag

har påbörjats, bör vara domför med fem i nämnden i samtliga

återstående mål under dagen. Hovrätten för Västra Sverige förordar att för

domförhet skall fordras sex nämndemän, vilket bör medföra att sju eller

åtta kallas. Stockholms nämndemannaförening anser, att för domförhet

alltid skall fordras sex nämndemän.

Flera remissinstanser anser det tillräckligt, om minimiantalet i den stora

nämnden sätts till minst fem, men delar utredningens mening om maximiantalet.

Företrädare för denna uppfattning är Göta hovrätt, hovrätten för

Nedre Norrland, en minoritet inom Svea hovrätt, flera rådhusrätter, 1951 års

rättegångskommitté, advokatsamfundet och stadsdomar ef öreningen. Enligt

Göta hovrätt är det särskilt i grova brottmål önskvärt att det bakom rättens

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

avgörande står en relativt stor krets av personer. Hovrätten är emellertid ense

med utredningen om att en viss minskning av maximiantalet nämndemän

kan ske. Hovrätten anser, att det med hänsyn till risken för förfall måste

finnas en marginal för domförhet men vänder sig mot utredningens förslag

att domförheten skall göras beroende av om förfall för nämndeman inträffar

sedan handläggningen av ett mål har börjat. Nämnden bör enligt hovrätten

i stället regelmässigt bestå av ett något större antal än det minimum som

krävs för domförhet. Liknande synpunkter framförs av 1951 års rättegångskommitté.

Stadsdomareföreningen anser det uppenbart att en reduktion av

den stora nämnden inte på något sätt kan äventyra rättssäkerheten. Föreningen

anser, att en ordning med minst fem och högst sju i nämnden är

mer rationell än den som utredningen förordar. Utredningens förslag att en

huvudförhandling skall kunna fortsättas med enbart fem i nämnden vid förfall

för den sjätte anser föreningen vara av ringa betydelse från praktisk

synpunkt i andra än vidlyftiga mål. Föreningen är emellertid inte benägen

att föreslå någon utvidgning av regeln på så sätt att också övriga på uppropslistan

för samma dag upptagna mål skulle kunna handläggas med en

reducerad nämnd. Enligt föreningen bör det inte vara beroende av tillfälligheter

vilken sammansättning en domstol skall ha.

Stockholms rådhusrätt finner att den stora nämnden bör kunna fylla sin

uppgift väl om den sammansätts av fem lekmän. Rådhusrätten beaktar då

bl. a. att det föreligger vissa svårigheter att rekrytera nämnden allsidigt.

Dessa svårigheter är särskilt uttalade i Stockholm. Svårigheterna att få

lämpliga lekmannadomare antas komma att bestå. Detta förhållande liksom

statsfinansiella och arbetsorganisatoriska skäl måste föranleda att antalet

ledamöter i den stora nämnden sätts så lågt som möjligt utan att det

inkräktar på den önskvärda allsidigheten. Bästa lösningen på problemet

med rättens domförhet vid förfall för någon i nämnden är enligt rådhusrättens

mening att införa möjligheten att kalla ytterligare en, eventuellt två

nämndemän vid handläggning av mål, som kan väntas ta en dag eller mera

i anspråk. Utredningens förslag, att nämnden vid förfall för en nämndeman

under pågående handläggning ändå skulle förbli domför, finner rådhusrätten

betänkligt. I de säkerligen mycket få fall, då bestämmelsen

skulle bli av betydelse, är det sannolikt fråga om stora mål med lång handläggningstid,

där det är särskilt viktigt att rätten är fulltalig.

En grupp remissinstanser vill behålla nämnden i dess nuvarande storlek.

Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen (majoriteten).

Svea hovrätt framhåller värdet av att en dom i ett svårt brottmål

fälls av relativt många personer. Det finns vidare i ett mål med långdragna

förhandlingar behov av en marginal vid förfall för en eller två

nämndemän. Svårigheter att finna lämpliga personer som vill och kan

tjänstgöra som nämndemän skulle kunna motivera någon sänkning av lägsta

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kiingl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

antalet nämndemän i nämnden. Hovrätten anser det emellertid tveksamt

om tillräckliga skäl finns att nu (år 1961) sänka minimiantalet. Hovrätten

avstyrker förslaget om förfall som grund för domförhet med lägre antal i

nämnden. Med hänsyn särskilt till angelägenheten av att hushålla med

nämndemännens tid, kan det vara skäl att föreskriva att minimiantalet

nämndemän får överskridas endast i mål som beräknas ta mer än en dag

i anspråk. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det är för liten skillnad

mellan den lilla nämnden, som ofta kan bestå av fyra nämndemän, och

den stora nämnden, som enligt förslaget kan bestå av fem nämndemän.

En liknande ståndpunkt intar hovrätten för Övre Norrland, som också anser,

att det endast är en synnerligen begränsad lättnad i nämndemännens

tjänstgöringsskyldighet, som förslaget innebär, och att statsfinansiella skäl

inte kan åberopas för förslaget. Häradshövdingeföreningen delar inte uppfattningen

att nämndens ställning skulle stärkas eller rättssäkerheten ökas,

om nämnden minskades och den enskilde nämndemannen tilldelades individuell

rösträtt. Enligt föreningen är det inte bara som meddomarinstitution

som nämnden har sitt stora värde utan också kanske främst som garant

för förtroendet för rättsskipningen hos allmänheten.

Enligt rådhusrätten i Västerås bör nämndens storlek vara fixerad. Ordningen

att endast maximi- och minimiantal finns fastställda är inte tillfredsställande.

En lämplig avvägning menar rådhusrätten kunna åstadkommas,

om nämnden består av sju ledamöter. Vid förfall bör nämnden dock

vara domför med fem ledamöter.

I vissa remissvar väcks förslag om att den nuvarande ordningen med två

olika nämnder skall ersättas med en enhetlig nämn d för samtliga

mål. Bland dem som ger uttryck för den uppfattningen är rådhusrätterna

i Uppsala, Jönköping och Gävle.

Utredningens förslag angående nämndens rösträtt godtas i princip

av ett stort antal remissinstanser, bland dem flera som till skillnad

från utredningen förordar, att nämnden skall bestå av minst fem och högst

sju ledamöter. I tillstyrkande riktning uttalar sig sålunda bl. a. Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, 16 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,

advokatsamfundet, stadsdomareföreningen, Föreningarna Sveriges

stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler, Svenska stadsförbundet samt

åtskilliga kommunala organ och sammanslutningar.

Förslaget att nämndens rösträtt alltjämt skall utövas kollektivt har vunnit

anslutning också hos flera remissinstanser som föreslår andra omröstningsregler

än utredningen. En grupp remissinstanser, som anser att nämnden

bör ha samma sammansättning som f. n., förordar att de nuvarande

omröstningsreglerna också behålls eller sålunda att minst sju nämndemän

måste ena sig om annan mening än ordföranden för att denne skall över
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

röstas. Till denna grupp hör Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen.

Hovrätten för Västra Sverige, som har förordat att för domförhet

skall fordras sex nämndemän och att sju eller åtta nämndemän bör kallas,

anser att för överröstning av ordföranden bör krävas sex nämndemäns samstämmiga

mening.

Flera av de remissinstanser som förordar att nämndens rösträtt skall

vara kollektiv motiverar sin ståndpunkt närmare. Därvid framhålls bl. a.

att nämndens inflytande främst gör sig gällande vid rättens informella överläggning

och att nämndens insats då görs på så sätt att erfarna nämndemän

med sakliga skäl bidrar till diskussionen och därigenom påverkar ordföranden.

Bland dem som har uttalat sig i den riktningen är Svea hovrätt, hovrätten

över Skåne och Blekinge och häradshövding ef öreningen. Förstnämnda

hovrätt framhåller också att individuell rösträtt skulle ställa mycket

starka krav på den enskilde nämndemannen. Individuell rösträtt för nämndeman

skulle medföra att han får juridiskt ansvar för domen även i de fall

då han biträder ordförandens mening. Häradshövding ef öreningen framhåller,

att domstolens beslut fattas med ledning av de sakliga argument som

har framförts under överläggningen. Det händer att samtliga nämndemän

efter diskussionen är i stånd att bedöma hur målet skall avgöras och därför

verkligen känner sig böra med sin röst delta i avgörandet, men lika ofta är

så inte fallet. Det är därför enligt föreningen från rättssäkerhetssynpunkt

orimligt att pålägga nämndemännen individuell rösträtt och att likställa ett

rättsavgörande med ett majoritetsbeslut. Föreningen anser, att man vid jämförelse

med arbetssättet i kommunala och statliga nämnder och styrelser

bör hålla i minnet att avgörandena i de flesta av dem inte har karaktären av

rättsavgörande utan av intresseavvägningar, varvid det är naturligt och riktigt

att varje ledamot företräder och hävdar ett intresse. Det avgörande

måste vara huruvida det sätt, på vilket en nämnd av ena eller andra slaget

arbetar, är bäst ägnat att gagna de arbetsuppgifter som nämnden har tilldelats

av samhället. Eftersom domstolsnämnderna har till uppgift att garantera

rättssäkerheten, bör den enskilde nämndemannen enligt föreningens

mening inte ha någon annan rösträtt än den som gagnar denna uppgift.

Den inom utredningen reservationsvis framförda åsikten att en nämnddom

bör kunna bäras upp av endast en röst mer än den mening som ordföranden

och en minoritet inom nämnden har uttalat, har i princip vunnit

anslutning hos en minoritet inom Svea hovrätt, häradshövdingarna i Västernärkes

och Karlskoga domsagor, Svenska landskommunernas förbund och

en kommunalnämnd.

Individuell rösträtt för nämndemännen förordas av bl. a. Stockholms

nämndemannaförening, stadsfullmäktige i Sundbyberg (majoriteten) och

Linköping samt kommunalfullmäktige i Tjörns kommun. Nämndemanna
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

föreningen kan inte finna något bärande skäl för att inte vanliga demokratiska

omröstningsregler skall tillämpas i domstol och anser att ordföranden

naturligen bör ha utslagsröst.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman tillstyrks av bl.a.

hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland, en minoritet

inom Svea hovrätt, 17 rådhusrätter, 1951 års rättegångskommitté,

stadsdomareföreningen (majoriteten), Föreningen Sveriges landsfiskaler,

Sveriges juristförbund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas

förbund, Stockholms nämndemannaförening och vissa kommunala

organ. I de tillstyrkande remissvaren framhålls bl. a. att det är av betydelse

både för parter och högre rätt att veta vilka domare som står bakom

en dom från en domstol med nämnd. Vidare framhålls att reservationsrätten

är av stor betydelse för den enskilde nämndemannen.

Några av de remissinstanser som tillstyrker utredningsförslaget ger samtidigt

uttryck för viss tveksamhet. Hovrätten för Västra Sverige understryker,

att den föreslagna reservationsrätten otvivelaktigt kommer att ställa

större krav på nämndemännen. Det kan inte bortses från att i en del

situationer, t. ex. i vissa brottmål under politiskt upprörda tider, reservationsrätten

med därav följande offentlig redovisning av varje enskild

nämndemans ståndpunkt kan komma att för nämndemannen framstå som

en påfrestning. Även om några större olägenheter av en reservationsrätt

knappast är att befara under nuvarande förhållanden, är det inte utan viss

tvekan som hovrätten förordar utredningens förslag. Rådhusrätten i Malmö

vill inte motsätta sig förslaget men sätter i fråga, om inte rätten eller skyldigheten

att låta anteckna skiljaktig mening kan göra det svårare för nämndemännen

att värna om sin integritet gentemot enskilda och mot organisationer

som de tillhör. Liknande synpunkter framförs av rådhusrätten

i Västerås. Denna rådhusrätt finner dock reservationsrätt för den enskilde

vara ett etiskt krav av sådan styrka att det inte kan åsidosättas.

Förslaget om reservationsrätt för nämndeman avstyrks av bl. a. Svea

hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge (majoriteterna

i samtliga fall), häradshövdingeföreningen och Föreningen Sveriges stadsfiskaler

samt några kommunala organ.

Svea hovrätt framhåller, att starka skäl talar för att en nämndeman, som

har skiljaktig mening, skall kunna få denna antecknad i protokollet. Kravet

på en sådan bestämmelse blir starkare ju självständigare nämndemännen

känner sig i förhållande till ordföranden och övriga ledamöter av rätten.

Hovrätten delar inte uppfattningen att det kan vara betänkligt att flertalet

beslutande domare reserverar sig mot en dom som beslutas av ordföranden

och en minoritet inom nämnden. Principiellt är det en fördel om skiljaktiga

meningar alltid redovisas. En reservationsrätt kan emellertid inte gärna

skiljas från en reservationsplikt. Hovrätten menar, att det kan innebära väl

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stora krav på nämndemannen, om han för varje gång, då han inte är beredd

att dela ordförandens åsikt, måste precisera och till protokollet låta anteckna

sin egen mening. Vid övervägande av skälen för och emot vidgad reservationsrätt

stannar hovrätten vid slutsatsen att nuvarande regler bör behållas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att införandet av eu

reservationsrätt för nämndeman innebär, att man bryter den anonymitet

som nu råder och som har sitt främsta värde som skydd för överläggningens

och omröstningens frihet. Ett långtgående skydd för lagfaren domares

oberoende och självständiga ställning har ansetts påkallat. Det offentligrättsliga

intresset att också nämndeman bereds liknande skydd har

tillgodosetts genom den hemliga överläggningen. Även om vissa skäl talar

för den föreslagna reservationsrätten, är enligt hovrättens mening betänkligheterna

häremot starkare. En liknande ståndpunkt intar Göta hovrätt.

Häradshövdingeföreningen anser, att utredningen inte tillräckligt har beaktat

att ett offentliggörande av nämndemans avvikande mening kan

föranleda part att klaga i oträngt mål. Föreningen menar, att redan en

mycket blygsam ökning av klagomålen mot underrätternas domar skulle

medföra allvarliga verkningar. Föreningen förmodar, att enhällighet mellan

ordförande och nämnd skulle komma att föreligga i övervägande antalet

mål, även om reservationsrätten genomfördes. Anteckning om nämndemans

mening kan i regel göras mycket kortfattad. Att så blir fallet utesluter

emellertid inte att konsekvenserna för underrätternas arbetssätt och

arbetsbörda kan bli allvarliga. Ett mera formellt och tidsödande omröstningsförfarande

kan framtvingas. Med vidgad reservationsrätt kan följa

väsentligt ökad överläggningstid, ökad tid för domens och de skiljaktiga

meningarnas avfattande och ökad tendens att skjuta upp avkunnandet av

domen.

Frågan hur utförligt nämndemans avvikande mening bör antecknas i

protokollet och därmed sammanhängande spörsmål uppmärksammas i

flera yttranden. I allmänhet anförs inte några väsentliga invändningar mot

utredningens synpunkter i denna del. Bland uttalandena kan nämnas följande.

I några yttranden hävdas att nämndeman med skiljaktig mening bör avge

ett mer eller mindre fullständigt votum. Hovrätten över Skåne och Blekinge

(majoriteten) anser sålunda, att reservationsrätten bör medföra krav på

att också skälen för den avvikande meningen anges, åtminstone i korthet.

Enligt hovrätten skulle annars tillkännagivandet av nämndemans skiljaktiga

mening sakna betydelse för parterna. Kravet att också skälen skall

anges är vidare ägnat att motverka reservationer, som inte är sakligt grundade.

Göta hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland anser, att det inte bör

komma i fråga att tillerkänna nämndemännen rätt till biträde av lagfaren

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

befattningshavare vid rätten vid utformningen av skiljaktiga meningar.

Häradshövdingeföreningen delar denna uppfattning men finner det självklart

att ordförande eller protokollförare frivilligt lämnar sådant biträde.

I en del remissvar uttalas, att lagfaren befattningshavare bör medverka

vid avfattning av reservation i större utsträckning än utredningen har

tänkt sig. I den riktningen uttalar sig bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län

och en ledamot av Stockholms rådhusrätt. Därvid framhålls, att nämndemännens

förmåga att uttrycka sig i skrift växlar och att det inte kan uteslutas,

att en nämndeman drar sig för att vidhålla en avvikande mening

därför att han har svårt att uttrycka denna i skrift.

2.2.5. Vissa andra uttalanden och förslag

Som framgår av det föregående har domstolskommittén i SOU 1963:56

lagt fram ett principförslag i fråga om domförhetsreglerna i en enhetlig

underrättsorganisation. Övervägandena i denna del avsåg främst frågan

om underrätts sammansättning i tvistemål. För brottmålens del ifrågasätter

kommittén inte någon ändring i den princip som gäller, nämligen

att nämnd bör medverka utom i de lindrigaste målen. Mera detaljbetonade

spörsmål sådana som formerna för samverkan mellan lagfarna domare

och nämnd, nämndens storlek och ensamdomares behörighet bör enligt

kommittén övervägas i samband med den slutliga utformningen av en enhetlig

underrättsorganisation (bet. s. 89—90).

Under remissbehandlingen av detta betänkande tar flera remissinstanser

upp frågan om underrätts sammansättning i brottmål. Kommitténs utgångspunkt

att nämnd liksom nu bör medverka i sådana mål har därvid

i allmänhet lämnats utan erinran. Flera remissinstanser ger emellertid uttryck

för uppfattningen att det föreligger starka skäl att kräva juristkollegial

sammansättning — med eller utan nämnd — i vissa vidlyftiga eller

invecklade brottmål. Som exempel nämns mål som rör invecklade ekonomiska

förhållanden. En närmare redogörelse för vad som anfördes i det

avseendet finns i bilaga 4 (s. 257—258). I

I kungörelse den 16 februari 1968 (nr 37) om ändring i 1947 års kungörelse

om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt har förordnats,

att antalet nämndemän vid Stockholms rådshusrätt från den 1 juli 1968

skall vara 1 000 i stället för nuvarande 750. Rådhusrätten har i den framställning

som ligger som grund för denna ökning och i uttalanden i andra

sammanhang — bl. a. i yttranden över en till rådhusrätten remitterad promemoria

angående organisationen vid åklagarmyndigheten i Stockholms

åklagardistrikt -— under hösten 1967 och under innevarande år behandlat

frågan om nämnds medverkan i brottmål och nämndens storlek. Därvid har

understrukits rådhusrättens ståndpunkt — uttalad redan i dess yttrande

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 73

över SOU 1961: 6 — att antalet nämndemän i stora nämnden bör minskas

till fem. Enligt rådhusrättens mening skulle tjänstgöringsskyldigheten för

nämndemännen därigenom minskas till gagn för en allsidigare rekrytering.

Rådhusrätten har också framhållit, att domförhetsreglerna med stor

och liten nämnd för olika typer av brottmål utgör en allvarlig organisatorisk

belastning för en stor domstol som rådhusrätten. Rådhusrätten anser,

att en enhetlig nämndsammansättning bör kunna införas för de mål, i vilka

medverkan av nämnd krävs. I anslutning till detta har uttalats, att nämndens

medverkan bör inriktas främst på mål, i vilka annan påföljd än böter

framstår som aktuell och att ensamdomarbehörigheten därför bör vidgas.

Svea hovrätt har i yttranden över framställningen om ökning av antalet

nämndemän och över det nämnda organisationsförslaget uttalat, att reglerna

om nämndens storlek bör ses över och att en femmannanämnd bör

övervägas.

Länsförvaltningsutredningen har i betänkande SOU 1967:20 (s. 167)

bl. a. föreslagit, att nämnd skall medverka i handläggningen i länsstyrelse

av mål om administrativa frihetsberövanden och vissa andra

rätts- och förvaltningsärenden. Utredningen anser, att antalet nämndemän

som deltar vid varje tillfälle inte behöver vara alltför stort. Utredningen

stannar för att minimiantalet nämndemän normalt bör vara fyra. I körkortsmål

finner utredningen två nämndemän vara tillräckligt. Bland skälen

för utredningens ståndpunkt i fråga om antalet nämndemän kan nämnas

följande. Ändamålet med nämndemännen är inte i första hand att tillföra

länsstyrelsen sakkunskap av specialistkaraktär utan att genom ianspråktagande

av det allmänna medborgerliga omdömet stärka garantierna för

riktiga avgöranden i viktiga frågor samt att tillgodose önskemålen om insyn

och kontroll och därmed stärka förtroendet för länsstyrelsens avgöranden.

Utredningen fäster inte avgörande vikt vid att person- och ortskännedom

blir tillförd länsstyrelsen. Nämndemännen skall enligt förslaget

ha individuell rösträtt. Beslut med nämnd fattas enligt majoritetsprincipen

och — i regel — med utslagsröst för ordföranden. Som ordförande vid handläggning

med nämnd skall i allmänhet fungera chefen för den rättsavdelning

som i betänkandet föreslås inrättad vid länsstyrelse.

Under remissbehandlingen av länsförvaltningsutredningens betänkande

har förslaget i nu berörd del i regel lämnats utan erinran. Några remissinstanser

har dock förordat, att ett mindre antal nämndemän än det av

utredningen föreslagna skall delta i målens avgörande i länsstyrelse. Sålunda

förordar Göta hovrätt, förvaltningsdomstolskommittén och en länsstyrelse

tre nämndemän samt statskontoret, riksrevisionsverket och tre

länsstyrelser två nämndemän. I fråga nämndemännens rösträtt finner

JK, Göta hovrätt och kammarrätten att, eftersom nämndemännen i

länsstyrelse är avsedda att fylla samma funktion som nämndemännen vid de

3-j- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

allmänna domstolarna, de för underrätterna gällande omröstningsreglerna

bör tillämpas även i länsstyrelse.

Slutligen kan nämnas att landskontorsutredningen i betänkande SOU

1967: 22 (s. 218, jfr SOU 1967: 24, förslaget till lag om skatterätt 5 och 40 §§)

har föreslagit, att prövningsnämnderna och deras kanslier skall ombildas

till regionala skattedomstolar, som i alla avseenden blir jämställda med

andra domstolar. De nya domstolarna skall benämnas länsskatterätter. Enligt

utredningen skall länsskatterätterna i princip arbeta i samma former

som prövningsnämnderna nu gör. Utredningen föreslår dock, att lekmannainslaget

i länsskatterätterna skall organiseras enligt samma system som vid

de allmänna underrätterna. För domförhet skall krävas att minst sex nämndemän

är närvarande. Högsta antalet nämndemän anses kunna fastställas

till åtta. Avsikten är att nämndemännen skall ha individuell rösträtt, liksom

nu gäller för ledamöterna i prövningsnämnd.

I remissyttrandena över betänkandena har förslagen i de frågor som nu

har berörts i allmänhet lämnats utan erinran. Minimiantalet ledamöter i

nämnden föreslås dock av JK och kammarrätten till fyra och av förvaltningsdomstolskommittén

till tre. De båda förstnämnda remissinstanserna

anser vidare, att skatterättsnämndemännen inte bör ha individuell rösträtt.

2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

2.3.1. Inledande anmärkning

På grundval av fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning

(SOU 1963:68) har inom justitiedepartementet utarbetats

förslag till fastighetsbildningslag, som har remitterats till lagrådet tidigare

i dag. Lagen innehåller 19 kapitel och är avsedd att ersätta bl. a. lagen den

12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad och lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet.

Fastighetsbildning skall enligt förslaget alltid ske genom förrättning. De

former som föreslås för fastighetsbildning är fastighetsreglering — som

ersätter bl. a. laga skifte och ägoutbyte — avstyckning, klyvning och sammanläggning.

Som ersättning för bl. a. gränsbestämning föreslås ett nytt

institut, fastighetsbestämning. Detta är inte att hänföra till fastighetsbildning

men kommer ofta att nyttjas som ett led i fastighetsbildningsproceduren.

Också fastighetsbestämning skall ske genom förrättning. Uppgiften

att handlägga förrättning angående fastighetsbildning och fastighetsbestämning

ankommer enligt förslaget på fastighetsbildningsmyndigheten.

Denna myndighet skall bestå av förrättningslantmätare och gode män. Närmare

bestämmelser om myndigheten avses komma att meddelas i annan lagstiftning.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

75

Det föreslagna förfarandet syftar till att göra fastighetsbildningen enklare,

snabbare och billigare än f. n. Detta syfte uppnås bl. a. genom att reglerna

i stor utsträckning ger fastighetsbildningsmyndigheten möjligheter

att inom ganska vida gränser anpassa förfarandet efter omständigheterna i

det enskilda fallet. Samtidigt ställer den föreslagna lagen instrument till förfogande

som gör det möjligt för myndigheten att i större utsträckning än

f. n. aktivt verka för en förbättrad fastighetsindelning. Dessa omständigheter

i förening med åtskilliga andra medför att den nya lagen kommer att ställa

större krav på förrättningslantmätarna än gällande lagstiftning gör. Detta

gäller inte minst i fråga om juridiska kunskaper.

Vid beredningen av kommittéförslaget har frågan om domstolar i fastighetsbildningsmål

samordnats med beredningen av det nu aktuella ärendet

om en reform av underrättsorganisationen i allmänhet. Det har därvid funnits

lämpligt att i nu förevarande sammanhang behandla också de frågor

som hänger samman med uppbyggandet av en ny domstolsorganisation för

fastighetsbildningsmål.

2.3.2. Gällande ordning i fråga om fastighetsbildningsmål och vissa närliggande

mål

Första domstol i jorddelningsmål är ägodelning srätt. För varje domsaga

och stad med rådhusrätt skall finnas en ägodelningsrätt (21 kap. 1 § lagen

om delning av jord å landet och 6 kap. 16 § lagen om fastighetsbildning i

stad). Ägodelningsrätten är en specialdomstol med nära anknytning till de

allmänna underrätterna. På landet består domstolen av en ägodelningsdomare

som ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är

den ordinarie domaren i domsagan. Kungl. Maj :t kan dock förordna gemensam

ägodelningsdomare för flera domsagor. Ägodelningsnämndemännen bör

vara allmänt betrodda, i lanthushållning kunniga och med ortens förhållanden

väl förtrogna män. De skall vara valbara till nämndemansbefattning

vid häradsrätten i domsagan och får inte ha uppnått 65 års ålder. De väljs

för sex år av särskilda valmän som utses av kommunalfullmäktige. De har

individuell rösträtt (21 kap. 37 §). I stad fungerar rådhusrätten i vanlig

sammansättning som ägodelningsrätt och en av rådhusrättens ledamöter

är där ägodelningsdomare.

Mot ägodelningsrätts och ägodelningsdomares beslut får, om inte annat är

föreskrivet, talan fullföljas hos hovrätt. I den mån inte hovrättens avgörande

på grund av särskilda bestämmelser skall stå fast, får talan däremot

fullföljas i högsta domstolen. Härvid gäller de i RB föreskrivna fullföljdsbegränsningarna.

Ägodelningsrätt handlägger även vissa andra mål än sådana som avser

tillämpning av fastighetsbildningslagstiftningen, såsom mål enligt lagen den

18 juni 1925 (nr 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

under nyttjanderätt upplåtet område (11 §), lagen den 3 september 1939

(nr 608) om enskilda vägar (37 §), lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om

allmänna vägar (23 §) och lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa

gemensamhetsanläggningar (21 §).

Vid ägodelningsrätterna i riket handlades slutligt under åren 1963—1966

följande antal mål.

År Antal mål Därav avskrivna

1963 ...................... 599 69

1964 ...................... 569 74

1965 ...................... 611 79

1966 ...................... 637 100

2.3.3. Förslag i fråga om val av domstol för fastighetsbildningsmålen

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att under förarbetena

till jorddelningslagen övervägdes i huvudsak två olika lösningar av

dom stol sfrågan. Den ena innebar att de dåvarande ägodelningsrätterna, som

var knutna till de allmänna underrätterna, skulle behållas och den andra

att man skulle inrätta speciella domstolar med ett helt län som jurisdiktionsområde

och med en ordförande som uteslutande eller åtminstone

huvudsakligen kunde ägna sig åt de vid denna domstol förekommande målen.

Till förmån för den senare lösningen anfördes bl. a., att denna skulle

medföra en snabbare behandling av skiftesmålen, en kvalitativ förstärkning

av den dömande instansen och förutsättningar för större likformighet

i dömandet. Flera olika omständigheter ansågs emellertid tala mot att införa

en ny ordning, och dessa tillmättes i det slutliga avgörandet sådan betydelse

att någon ändring av ägodelningsrätternas organisation inte kom

till stånd.

Frågan om en reform av ägodelningsrätternas organisation kan enligt

kommitténs mening inte anses avförd från dagordningen i och med att

jorddelningslagen antagits. Samtidigt som skälen mot att införa domstolar

med större jurisdiktionsområden förlorat sin bärkraft, eller åtminstone

försvagats, har de önskemål om förbättringar som låg bakom tanken på en

reform i sådan riktning framförts med allt större styrka under den tid

lagen tillämpats. Inte minst genom att 1947 års ändringar i jorddelningslagen

medförde skärpta jordpolitiska restriktioner för fastighetsbildning,

i första hand avstyckning, har uppkommit nya krav på förstärkning av

ägodelningsrätterna. Vad man efterlyst är framför allt garantier för snabb

och effektiv domstolshandläggning av mål som angår fastighetsbildning.

Statsmakternas ställningstaganden vid ungefär samma tid rörande jordbrukspolitiken,

byggnadslagstiftningen och bostadspolitiken har otvivelaktigt

också medverkat till det ökade intresset av att få till stånd en mera

ändamålsenlig domstolsorganisation. Man har gjort gällande, att ägodel
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ningsrätterna ofta brister i förmåga till självständig och säker bedömning

av olika spörsmål, i synnerhet sådana av jord- och planpolitisk natur. Särskilt

från sådana myndigheter, vilka företräder olika specialintressen som

är knutna till fastighetsbildningsverksamheten, har man vidare anmärkt

på svårigheterna att få till stånd enhetliga principer inom ett län vid tilllämpningen

av fastighetsbildningslagstiftningen.

Kommittén redovisar i detta sammanhang visst rättsstatistiskt material.

Av detta framgår, att endast omkring 20 % av alla mål, som ägodelningsrätterna

slutligt har handlagt, har avgjorts i första instans inom tre månader

från det målen inkommit och att bara något över 40 % har avgjorts inom

sex månader. Inte fullt 30 % av målen handlades vid ägodelningsrätterna

under en tid av mellan sex månader och ett år, och en ungefär lika stor

grupp krävde längre handläggningstid än ett år. Beträffande ägodelningsmål,

som efter överklagande har prövats i hovrätt och därefter förts vidare

till högsta domstolen, har en av kommittén verkställd undersökning för åren

fr. o. m. år 1953 gett vid handen, att den genomsnittliga processtiden såväl

i hovrätterna som i högsta domstolen har kunnat variera inte obetydligt

från år till år. För hovrätternas del har tiden, räknad från det ägodelningsrätterna

meddelade sina utslag, legat vid omkring tio månader. Eftersom

det finns anledning förutsätta att de mål som inte har fullföljts till

högsta domstolen i allmänhet varit av enklare beskaffenhet, torde motsvarande

tid för dem ha varit något kortare. Processtiden i högsta domstolen

har i medeltal uppgått till omkring 18 månader räknat från hovrättens avgörande.

Visserligen har denna ganska avsevärda genomsnittstid delvis sin

orsak i att ett mindre antal mål på grund av särskilda förhållanden har krävt

osedvanligt lång tid, ofta beroende på dröjsmål med infordrade utlåtanden

från myndigheter och andra sakkunniga instanser, men kommittén har

ändå kunnat konstatera, att ägodelningsmålen i endast ett relativt begränsat

antal fall under senare år har handlagts i högsta domstolen på kortare

tid än ett år. I drygt tre fjärdedelar av de ägodelningsmål som har fullföljts

till högsta domstolen har prövningstillstånd inte meddelats.

Kommittén anser, att de anförda siffrorna tillräckligt tydligt visar att

ägodelningsmålen i allmänhet tar längre tid i anspråk än som rimligen kan

godtas för framtiden. Särskilt beträffande de mål som prövas i mer än en

domstolsinstans ■— en ungefärlig beräkning av fullfölj dsfrekvensen visar att

mellan 15 och 20 % av de mål som avgörs av ägodelningsrätterna överklagas

— är det inte ovanligt, att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter

flera år. Men även mål, som inte förs vidare från ägodelningsrätten, kräver

ofta betydande tid. Detta torde vara särskilt olägligt för jordägarna med

hänsyn till att själva rättegången inte sällan har föregåtts av en långvarig

förrättning och i vissa fall även skall efterföljas av fortsatt förrättningsarbete,

innan de aktuella fastighetsbildningsåtgärderna har genomförts. Vid

bedömningen av ägodelningsrätternas handläggningstider bör man enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

kommitténs mening visserligen beakta, att syn på stället krävs i en del mål

och att därför lämplig årstid ibland måste inväntas. Trots detta är det anmärkningsvärt,

hur lång tid som i allmänhet hinner förflyta innan ett avgörande

föreligger i första instans. Den genomsnittliga processtiden vid

ägodelningsrätterna överstiger betydligt motsvarande tid för tvistemålen vid

de allmänna underrätterna.

Svårigheterna för ägodelningsrätterna att nå snabba avgöranden anser

kommittén till huvudsaklig del bero på att rättens ordförande inte kan odelat

ägna sig åt ägodelningsmålen utan har sin huvudsakliga verksamhet förlagd

till härads- eller rådhusrätten, som för huvudförhandling i de allmänna rättegångsmålen

sammanträder på bestämda tider, i regel minst en gång i veckan.

Härigenom kommer ägodelningsmålen lätt att skjutas åt sidan och bli

behandlade först i andra hand. Till detta kommer att flertalet ägodelningsdomare

torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda

problem som möter vid handläggningen av dem. I regel inkommer nämligen

till varje ägodelningsrätt bara ett ringa antal mål årligen. Man måste därför

i allmänhet räkna med att varje mål kräver en större arbetsinsats än

den som behövs i fråga om mål, som är mera vanliga. Ägodelningsdomaren

torde sålunda inte sällan tvingas att även i mål av ganska enkel beskaffenhet

ägna förhållandevis lång tid åt att studera tillämpliga lagregler samt

litteratur och rättspraxis på området.

Den ringa målfrekvensen inverkar enligt kommitténs mening också på

ägodelningsrätternas möjligheter att med tillräcklig säkerhet avgöra de ofta

svårbedömbara problem som aktualiseras vid fastighetsbildning och som

kan vara av ingripande betydelse för jordägarna och väsentligt påverka allmänna

intressen. Hur väl kvalificerade för utövning av domareuppgifter i

allmänhet domstolsledamöterna och då särskilt ägodelningsdomarna än är,

kan de ofta inte förvärva tillräcklig erfarenhet av fastighetsbildningsmål

och av de speciella intresseavvägningar som ofta krävs i dessa mål. Dessa

förhållanden måste menligt påverka säkerheten i avgörandena. Den ganska

höga frekvensen av överklaganden till hovrätterna torde få ses mot denna

bakgrund.

Kommittén kommer till den slutsatsen att kritiken mot den rådande ordningen

är befogad och att behovet av en reform av rättegången i fastighetsbildningsmål

är uppenbart. Med en ny fastighetsbildningslagstiftning, som

på ett bättre sätt än den hittillsvarande skall stimulera till omregleringar av

fastighetsförhållandena och även i övrigt underlätta önskade ändringar av

fastigheterna, blir det än mera angeläget att skapa en domstolsorganisation

som ger förutsättningar för en snabb och effektiv behandling av de mål som

kan uppkomma.

Vid sina överväganden rörande domstolsfrågan har kommittén tagit upp

följande fyra alternativa lösningar till närmare granskning.

I. Det nuvarande systemet behålls i sina huvuddrag, men i den mån det

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr kk år 1969

kan ske vidtas särskilda åtgärder för att handläggningen i de olika instanserna

skall påskyndas och för att främst ägodelningsrätterna skall få större

erfarenhet.

II. Länsägodelningsrätter inrättas med en särskilt förordnad domare

som ordförande.

III. Helt fristående specialdomstolar inrättas med så stora domkretsar

att ordföranden blir helt sysselsatt inom domstolen. Från denna domstol

kan målen tänkas fullföljas antingen till hovrätt eller direkt till högsta domstolen.

IV. Hovrätterna tjänstgör — antingen i ordinarie sammansättning eller

också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och

företrädare för ortsintressena -— som instans i fastighetsbildningsmålen

omedelbart över förrättningsmännen.

Gemensamt för alla dessa alternativ är att högsta domstolen behålls som

slutinstans. Enligt kommitténs mening är det värdefullt för att säkerställa

en enhetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten, att fastighetsbildningsmålen

i sista hand kan prövas av den allmänna rättsskipningens

högsta instans. Den betydande tidsutdräkt i dessa mål som f. n. förekommer

i högsta domstolen kräver emellertid särskilda åtgärder, så att den genomsnittliga

processtiden åtminstone inte blir nämnvärt längre än den som i

denna instans gäller för mål i allmänhet. Detta syfte kan vinnas genom

vissa tilläggsbestämmelser i arbetsordningen för nedre justitierevisionen

eller genom andra administrativa föreskrifter.

Kommittén erinrar om den i olika sammanhang framförda uppfattningen

att parterna i ett mål alltid bör kunna få sin sak prövad i minst två instanser.

Detta innebär att, om man begränsar antalet instanser till två, det skall

vara fri fullföljdsrätt även till den domstol som dömer i sista hand. Principen

om en ovillkorlig rätt till prövning i två instanser anser kommittén

vara av så grundläggande betydelse, att något avsteg från den inte gärna

bör tillåtas i detta sammanhang. Ett alternativ, som bygger på förutsättningen

att bara en domstol under högsta domstolen hädanefter skall pröva

fastighetsbildningsmålen, kan alltså komma i fråga endast om de i RB

föreskrivna begränsningarna av fullföljdsrätten till högsta domstolen inte

görs tillämpliga eller om förrättningsmännen inräknas som en av de dömande

instanserna. Ett system som innebär att talan i fastighetsbildningsmål

utan inskränkning får fullföljas till högsta domstolen är enligt kommitténs

mening uteslutet. Något principiellt hinder anses däremot inte möta

mot att för framtiden tillämpa den ordningen att fastighetsbildningsmålen

från förrättningsinstansen förs direkt till den domstol som skall döma närmast

under högsta domstolen och att fullföljden därifrån till högsta domstolen

underkastas samma begränsningar som f. n. gäller beträffande mål,

som hovrätt prövar i andra instans. Övergången till ett sådant system bör

dock vara beroende av att de till mellaninstansen hörande domstolarna får

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

en kvalificerad sammansättning och att ledamöterna, särskilt de lagfarna,

får tillfälle att mera kontinuerligt ägna sig åt fastighetsbildningsmål. 1

valet mellan de tidigare angivna alternativa lösningarna torde möjligheterna

att inrätta en mellaninstans som uppfyller dessa krav få tillmätas avgörande

betydelse. Kommittén anser nämligen i princip, att ett system med

en förrättningsinstans och två domstolsinstanser avgjort är att föredra

framför den nuvarande ordningen med en prövning i fyra instanser. Att eu

prövning i alltför många instanser medför betydande olägenheter för såväl

parterna som det allmänna är allmänt erkänt. Likaså torde det vara uppenbart,

att olägenheterna i form av tidsförlust samt ökade kostnader och arbetsinsatser

inte på långt när vägs upp av de bättre garantier för ett riktigt

resultat i det enskilda fallet som ett större antal prövande instanser möjligen

medför.

Vid närmare övervägande av de olika alternativen finner kommittén

det ganska uppenbart, att alternativ I — ett bibehållande i stort sett av

nuvarande ordning men med vissa åtgärder i syfte att i görlig mån råda

bot på bristerna — inte kan leda till någon verklig förbättring. Olägenheterna

med prövning i fyra instanser kvarstår under alla förhållanden.

Några i egentlig mening effektiva medel att tvinga fram en skyndsam handläggning

av fastighetsbildningsmålen kan knappast komma i fråga, eftersom

hänsyn alltid måste tas till att även andra och väl så brådskande

göromål kan åvila de ansvariga tjänstemännen. Det synes därför inte möjligt

att uppställa krav på att fastighetsbildningsmålen skall företas till slutligt

avgörande inom viss föreskriven tid efter det att de kommit i sådant

skick att de kan avdömas. Möjligen skulle en vidgad rätt för dem som

skall handlägga sådana mål att få befrielse från andra arbetsuppgifter

vara ägnad att leda till en förmånligare ordning, men säkerligen kan bara

obetydliga förbättringar vinnas på denna väg. Dessutom kan göras gällande,

att det redan nu finns tillräckliga möjligheter för befattningshavarna

att få partiell ledighet för att vinna lättnad i arbetsbördan. För att i personellt

hänseende stärka ägodelningsrätterna skulle det också kunna förtjäna

övervägas att för or dna gemensam ägodelningsdomare för två eller

flera domsagor. Uppenbart är emellertid, att en anordning av detta slag

— som enligt 21 kap. 2 § jorddelningslagen redan nu är tillåten men

veterligen aldrig har tillämpats — kan ge upphov till praktiska svårigheter

och även uppkalla vissa principiella betänkligheter.

Kommittén kommer alltså till den slutsatsen att alternativ I kan godtas

endast under förutsättning att en ordning med blott två domstolsinstanser

inte kan genomföras.

I fråga om alternativ II — inrättande av särskilda länsägodelningsrätter

— erinrar kommittén om att en liknande anordning för handläggning av

expropriationsmålen föreslogs av markutredningen i dess år 1948 avgivna

betänkande med förslag till vissa ändringar i expropriationslagstiftningen

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

81

(SOU 1948:4). Enligt förslaget skulle en expropriationsdomstol inrättas i

varje län. Därvid tänkte man sig, att åtminstone tills vidare en underrättsdomare

i länet skulle, med bibehållande av sin ordinarie tjänst, fungera

som ordförande i expropriationsdomstolen i den utsträckning verksamheten

där krävde. Från hovrättshåll riktades emellertid stark kritik mot eu

sådan ordning, och det gjordes gällande, att arbetet i ordförandens ordinarie

domstol skulle förryckas. Vid de slutliga ställningstagandena befanns

också förslaget på denna grund vara praktiskt ogenomförbart. Eftersom

det inte heller ansågs kunna komma i fråga att för expropriationsdomstolarna

med deras ovissa arbetsbelastning inrätta ett ganska stort antal

nya ordinarie domartjänster, fann man det nödvändigt att anknyta till den

bestående domstolsorganisationen. Med anledning därav inrättades en expropriationsdomstol

för varje domsaga eller stad med rådhusrätt, och

det bestämdes att ägodelningsdomaren i orten skulle vara ordförande i domstolen.

De anmärkningar som anfördes mot markutredningens förslag och som

föranledde att detta inte genomfördes kan enligt kommittén med samma fog

riktas mot tanken på att inrätta länsägodelningsrätter. Även om sådana

domstolar i vissa avseenden skulle bli något bättre rustade för sina uppgifter

än de nuvarande ägodelningsrätterna och en enhetlig bedömning skulle

vinnas av fastighetsbildningsmålen inom varje län, skulle de mest framträdande

bristerna med nuvarande system ändå stå kvar. Domkretsarna

skulle i regel inte bli tillräckligt omfattande, och svårigheter att lösa problemet

med ordförandeskapet skulle uppkomma på samma sätt som i fråga

om förslaget att inrätta länsexpropriationsdomstolar. Om man inrättade

en ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte bara mål

om fastighetsbildning utan också expropriationsmål, skulle förutsättningarna

att få till stånd en ändamålsenlig organisation i någon mån förbättras,

men det är föga troligt, att ens länet skulle utgöra det mest lämpliga

jurisdiktionsområdet för en domstol med sådana vidgade uppgifter.

Eftersom fastighetsbildningsmålen men däremot inte expropriationsmålen

före domstolshandläggningen varit föremål för prövning i en förrättningsinstans,

skulle det vidare innebära vissa nackdelar att organisatoriskt sammanföra

dessa båda slag av mål till behandling i samma domstol. Kommittén

har i övrigt ej ansett sig böra närmare överväga frågan om en sådan

sammanföring, eftersom en översyn av expropriationslagstiftningen och

därmed också av reglerna om rättegången i expropriationsmål pågår genom

särskilt tillkallade sakkunniga.

Det enklaste sättet att undvika olägenheterna med särskilda länsägodelningsrätter

torde otvivelaktigt vara att vidga domkretsen för varje domstol

till att omfatta två eller flera län, så att åtminstone domstolens ordförande

får sin verksamhet helt förlagd till domstolen. Om man finner

detta vara den utväg som bör föredras, har man därmed erkänt att alter
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

nativ II inte bör korama i fråga och i stället kommit in på en lösning enligt

alternativ III. Betydande fördelar skulle utan tvivel vinnas med en lösning

enligt detta alternativ. Särskilt om en nedskärning av antalet prövande

instanser därmed kunde komma till stånd, torde de i olika sammanhang

framförda önskemålen om en snabbare och effektivare domstolsbehandling

av fastighetsbildningsmålen bli tillgodosedda. Enligt kommitténs uppfattning

synes det också möjligt att tillföra den nya specialdomstolen så

kvalificerade ledamöter och att anordna förfarandet i domstolen på sådant

sätt att ett fullföljande av målen därifrån direkt till högsta domstolen

skulle vara försvarligt. Trots de fördelar som sålunda skulle kunna nås

med ett genomförande av detta alternativ hyser kommittén betänkligheter

mot det. Ett skäl är att inrättandet av ett antal nya, helt fristående domstolar

är en i kostnadshänseende mindre förmånlig lösning. Av väl så stor

betydelse synes vara att alternativet samtidigt företer vissa svagheter i

organisatoriskt hänseende. Med ett antal mindre, fristående domstolsenheter

försvåras en ändamålsenlig anpassning av domstolarnas arbete efter

de förändringar beträffande mål tillströmningen och andra förhållanden

som ständigt måste påräknas. Härtill kommer att om hovrätterna, som

f. n. utövar en viktig funktion i fråga om domarutbildningen, inte vidare

skulle handlägga mål om fastighetsbildning skulle svårigheter troligen

uppkomma att besätta tjänsterna vid de nya specialdomstolarna med innehavare

som redan vid sitt tillträde hade erfarenhet av och kunskap om

sådana mål. Även i ett annat hänseende kunde rekryteringssvårigheter uppstå.

Det är sålunda mycket tänkbart, att de domartjänster med specialiserade

uppgifter som det här är fråga om inte alltid skulle komma att

locka tillräckligt antal sökande för att ett lämpligt urval skulle möjliggöras.

Med hänsyn till dessa omständigheter anser kommittén att en närmare

anknytning till den befintliga hovrättsorganisationen bör eftersträvas. I

valet mellan alternativ III och alternativ IV bör företräde ges åt det senare.

En lösning i enlighet med detta ger nämligen samma fördelar som

om man skapade helt fristående specialdomstolar, förutsatt dock att de

domstolsledamöter som skall döma i fastighetsbildningsmålen får tillfälle

att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt dessa. Samtidigt kan

olägenheterna med fristående domstolar i stor utsträckning undvikas. Med

en lämplig anknytning till hovrätterna och ett utnyttjande av såväl rättsbildad

som inte rättsbildad personal vid dessa blir det möjligt att begränsa

kostnaderna och bättre utnyttja fördelarna med större organisationsenheter.

Dessutom undgår man att tillskapa en från den allmänna

domstolskarriären avskild speciell domarbana som omfattar endast ett

begränsat antal befattningshavare.

Enligt kommitténs uppfattning synes det mindre lämpligt, att prövningen

av fastighetsbildningsmålen omedelbart över förrättningsmännen

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

anförtros åt hovrätten i ordinarie sammansättning. Med en särskild för

ändamålet avpassad sammansättning och med vissa speciella regler om

rättegången torde domstolen emellertid vara mycket lämplig för de kvalificerade

uppgifter som ankommer på den första domstolen i ett system

med en förrättningsinstans och två domstolsinstanser.

Mot en lösning av domstolsfrågan på det nu antydda sättet kan man

tänka sig den invändningen att domstolarna skulle bli alltför svårtillgängliga

samt att ortskännedomen och den lokala förankringen skulle gå förlorade

till men för rättsskipningen. Med anledning av den första anmärkningen

kan enligt kommitténs mening framhållas, att jordägarna och

deras ombud i vanliga fall inte torde ha anledning att personligen sammanträffa

med domstolsledamöterna annat än vid de för förhandling särskilt

utsatta domstolssammanträdena. Dessa sammanträden bör emellertid i regel

hållas i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Beträffande

invändningarna i övrigt vill kommittén framhålla, att lösningen

ingalunda utesluter att ortsintressena blir representerade i domstolen. Detta

kan ske genom att vissa lekmannarepresentanter från orten får säte i domstolen.

En annan sak är att nödig lokalkännedom i det enskilda fallet bör

tillföras domstolen på annat sätt än genom ledamöternas privata kunskaper.

En alltför stark lokal förankring är inte uteslutande till fördel utan

leder lätt till en ensidighet och begränsning av synvidden samt viss risk

för en subjektiv inställning.

På grund av vad sålunda anförts finner kommittén, att alternativ IV

möjliggör en lösning, som inte bara är överlägsen övriga alternativ utan

också erbjuder sådana fördelar i jämförelse med nuvarande ordning att lösningen

bör genomföras i anslutning till reformen i övrigt av fastighetsbildningslagstiftningen.

Ett ställningstagande till frågan om domstolar och

rättegången i mål om fastighetsbildning bör därför inte anstå i avbidan

på det resultat som den pågående fullständiga översynen av domstolsväsendet

i allmänhet kan leda till. Enligt direktiven för den utredning som

sysslar med denna översyn får dess arbete, som kan beräknas ta lång tid

i anspråk, inte hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar som

kan finnas påkallade för att domstolarna skall kunna fullgöra sina uppgifter

tillfredsställande. Den reform kommittén föreslår är enligt dess

mening en sådan angelägen ändring som åsyftas i direktiven. Reformen

synes inte strida mot de allmänna riktlinjerna för den framtida gestaltningen

av domstolsväsendet och är väl förenlig med tanken att främja en

på samma gång säker, snabb och billig process. Inte heller kan den förutsatta

övergången till större domkretsar för de allmänna underrätterna tänkas

lösa problemet med fastighetsbildningsmålens behandling. För att man

skall vinna en fullt rationell ordning beträffande dessa mål synes det ofrånkomligt

med ett system, enligt vilket förrättningsavgörandena överprövas i

bara två domstolsinstanser, och detta torde i sin tur utesluta en anknyt
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr H år t969

ning till de allmänna underrätterna, även om dessa skulle förstärkas och

få större domkretsar.

Kommitténs förslag innebär, att överprövning av förrättningsavgöranden

skall göras av hovrätten i särskild sammansättning. Med hänsyn till de

särbestämmelser rörande rättegången som blir nödvändiga i dessa mål

och inte minst till sammansättningen anses en särskild benämning på

domstolen önskvärd. Eftersom termen ägodelningsrätt är föga rättvisande

och den f. ö. på grund av sin hittillsvarande användning leder tanken till

en vid härads- eller rådhusrätt inrättad specialdomstol, föreslår kommittén

en ny beteckning, nämligen jorddomstol. De mål som enligt förslaget

skall handläggas av jorddomstol kallas jordmål.

Remissyttrandena. Kommitténs förslag i fråga om domstolsorganisationen

har fått ett övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Åtskilliga

kritiska synpunkter har dock framförts. Invändningar har sålunda

riktats såväl mot kommitténs uttalanden om behovet av en reform och

om lämpligheten av en nedskärning av antalet domstolsinstanser som mot

den av kommittén förordade lösningen av organisationsfrågan. Även kommitténs

ställningstagande till frågan huruvida reformen bör genomföras

utan att man avvaktar resultatet av domstolskommitténs arbete med en

fullständig översyn av domstolsväsendet har kritiserats.

Beträffande frågan om behovet av en reform av rättegången i

fastighetsbildningsmål instämmer åtskilliga remissinstanser — ibland dock

med vissa reservationer — i kommitténs uttalanden om bristerna i den nuvarande

domstolsorganisationen.

Svea hovrätt konstaterar, att jorddelningsprocessen länge utsatts för

stark kritik och att kritiken framför allt gällt de långa processtiderna. Det

alltmer skärpta kravet på rörlighet i fastighetssystemet är ägnat att accentuera

nämnda och andra brister i gällande ordning. Även om hovrätten anser,

att de slutsatser kommittén dragit av det rättsstatistiska materialet

är ovissa, och inte kan instämma i kommitténs kritik av ägodelningsrätterna,

kan man inte räkna med någon avgjord förbättring av förhållandena,

om inte rättegången i fastighetsbildningsmål blir föremål för en genomgripande

omgestaltning. Också SACO ifrågasätter det berättigade i åtskilligt

av den kritik som riktats mot ägodelningsrätterna men anser, att en

omprövning av det judiciella förfarandet i jorddelningsmål är nödvändig.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs kritik av de nu rådande

förhållandena och betecknar det som en väsentlig brist, att ägodelningsrätten

inte har någon egen teknisk expertis utan regelmässigt förlitar sig

på överlantmätaren. Samfundet påpekar, att målen numera många gånger

handläggs så, att överlantmätaren anses utgöra ledamot av domstolen och

deltar i rättens överläggningar. Överlantmätarens sakkunskap är i de flesta

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

85

fall nödvändig och värdefull på grund av hans tekniska sakkunskap, men

parterna finner givetvis den berörda formen olämplig. Fastighetsägareförbundet

anser, att erfarenheten visat att ägodelningsrätten vid behandlingen

av jorddelningsmål har haft en sådan sammansättning och en så begränsad

domkrets att den ibland kommit att få en mindre omfattande erfarenhet av

j orddelningsmål.

Lantmätar ef öreningen framhåller, att jorddelningsmålens ganska stora

krav på specialkunskaper och det förhållandet att de inom vissa domsagor

förekommer bara i mycket ringa omfattning visat sig innebära risker för

en ojämn lagtillämpning. Förhållandet leder också till onödig tidsutdräkt.

Föreningen vill dock understryka, att de angivna olägenheterna bottnar i

enbart organisatoriska brister. Med underdomstolarnas höga kvalitet och

det goda samarbetet med övriga fastighetsbildningsmyndigheter har svårigheterna

i många fall också kunnat övervinnas. För framtiden är dock en

ändamålsenligare instansordning angelägen. Hy poteksombudsmannaf öreningen

anser, att den nuvarande ordningen lider av väsentliga brister. Systemet

med fyra instanser är omständligt och medför ofta långa och dyrbara

processer.

Andra remissinstanser har funnit kritiken mot de rådande förhållandena

mindre befogad.

Häradshövding eföreningen bestrider, att tidsutdräkten vid handläggningen

av ägodelningsmål är anmärkningsvärt stor. Föreningen påpekar, att utlåtande

i de flesta fall måste inhämtas från lantmäterimyndighet eller från

annat håll. För detta krävs minst ett par månader. Vidare krävs i många fall

syn på platsen. Med hänsyn till snö- och ljusförhållanden är syn olämplig

under 4—8 månader om året, beroende på vilken del av landet det gäller.

Föreningen vill inte förneka, att dröjsmål förekommer på grund av förefintlig

målbalans och andra mera brådskande göromål. Enligt föreningens

mening ger emellertid varken dess egen erfarenhet eller den av kommittén

anförda statistiken vid handen, att sådana förhållanden skulle förekomma i

så stor utsträckning att de bör tillerkännas betydelse i sammanhanget.

Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.

Också anmärkningen att underinstanserna har visat brist på förmåga till

självständig och säker bedömning av olika spörsmål bemöts av några remissinstanser.

Häradshövdingen i Luleå domsaga påpekar att frekvensen av

överklaganden från ägodelningsrätt till hovrätt — av kommittén angiven till

15—20 % ■— inte är anmärkningsvärt hög, om siffran jämförs med motsvarande

tal för tvistemål som avgj orts efter huvudförhandling inför fullsutten

rätt, för åren 1955—1956 21-—22 %. Också uttalandena om fastighetsbildningsmålens

svårighet i jämförelse med andra mål är åtskilligt överdrivna.

Inte heller hovrätten för Övre Norrland finner frekvensen av överklaganden

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

från ägodelningsrätt till hovrätt anmärkningsvärt hög. Enligt hovrättens

mening säger fullfölj dsfrekvensen inte mycket om ägodelningsrättens erfarenhet

och förmåga att med tillräcklig säkerhet avgöra målen.

Häradshövdingeföreningen framhåller, att kommitténs påstående om ägodelningsrätternas

bristande förmåga att säkert bedöma tvistefrågorna inte

är underbyggt med något konkret material och att någon högre fullfölj dseller

ändringsfrekvens inte torde kunna påvisas för ägodelningsmål än för

andra tvistemål. Med anledning av kommitténs uttalande, att ägodelningsdomarna

på grund av det relativt ringa antalet mål vid många domstolar

inte blir i tillfälle att i tillräcklig grad sätta sig in i jorddelningslagstiftningen

och dess särskilda problem, framhåller föreningen, att samma förhållande

råder på en mängd olika områden inom civilrätten. Sålunda förekommer

exempelvis arrende-, servituts-, aktiebolags- och föreningsrättsfrågor

snarast mera sällan än fastighetsbildningsfrågor, och inte ens arvsoch

testamentsmål kan tävla i frekvenshänseende med jorddelningsmål.

Dessa synpunkter delas av domstolskommittén, som uttalar att den erfarenhet

som behövs för att en i allmänna rättegångsvärv tränad domare skall

kunna på ett tillfredsställande sätt handlägga fastighetsbildningsmål torde

kunna förvärvas och vidmakthållas även med ett tämligen begränsat antal

mål årligen. Härvid bör beaktas att den ökning av domkretsarnas storlek

som kan bli följden av en ny domkretsindelning medför en ökning också

av antalet fastighetsbildningsmål inom varje domkrets. Om särskild anledning

föreligger står f. ö. den i 21 kap. 2 § jorddelningslagen anvisade

utvägen öppen att förordna gemensam ägodelningsdomare för två eller flera

domkretsar.

Beträffande slutligen kritiken mot ägodelningsrätterna för bristande enhetlighet

i avgörandena anför häradshövdingen i Umeå domsaga med instämmande

av hovrätten för Övre Norrland, att enhetlighet på detta område

torde kunna åstadkommas på samma sätt som inom den dömande verksamheten

i övrigt, nämligen genom hovrätternas och högsta domstolens

vägledande praxis. Domstolskommittén uttalar, att riskerna för oenhetlighet

i rättsskipningen kan anföras som argument mot varje domstolssystem

som bygger på distriktsindelning men att synpunkten hittills inte bär tillmätts

större betydelse när det gäller de allmänna domstolarna.

De av kommittén framförda synpunkterna rörande instansordningen

i fastighetsbildningsmålen har fått ett splittrat mottagande vid

remissbehandlingen. Kommitténs uppfattning, att högsta domstolen bör

behållas som slutinstans och att parterna i ett mål alltid skall kunna få

målet prövat i två instanser, godtas visserligen genomgående av remissinstanserna.

Däremot råder det delade meningar om lämpligheten av att

skära ned antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen på det sätt

kommittén föreslagit.

Sistnämnda förslag hälsas på vissa håll med tillfredsställelse. Härads
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hövdingen i Umeå domsaga betecknar det som ett lyckligt grepp av kommittén.

Liknande omdömen uttalas av överlantmätaren i Göteborgs och

Bohus län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, rådhusrätten i Norrköping

och lantmätareföreningen. Förslaget tillstyrks utan förbehåll också

av bl. a. Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, lantbruksstgrelsen,

industriförbundet, näringslivets bgggnadsdelegation, skogsindustriernas

samarbetsutskott och SAF.

Några av de remissinstanser som i princip tillstyrker förslaget gör vissa

reservationer. Svea hovrätt anser, att det vid den genomgripande omgestaltning

som fastighetsbildningsprocessen måste underkastas framför allt bör

eftersträvas att med behållande av högsta domstolen som sista instans skära

ned antalet domstolsinstanser och bereda möjlighet för den lägre av dessa

att odelat eller åtminstone i första hand ägna sig åt fastighetsbildningsmålen.

Hovrätten utgår därvid från att högsta domstolens uppgifter vid den

pågående översynen av domstolsväsendet inte kommer att ändras så, att

domstolen uteslutande blir en prejudikatinstans. Nedre justitierevisionen

och SACO uttalar att, för den händelse det skulle anses nödvändigt att utan

avbidan på resultatet av pågående utredningar vidta mera genomgripande

åtgärder för att uppnå snabbare avgöranden i jorddelningsmålen, detta

lämpligast kan ske genom att antalet instanser som har att ta befattning med

fastighetsbildningsärenden minskas med en. Hgpoteksombudsmannaföreningen

anser en nedskärning av antalet domstolsinstanser väl motiverad

och ansluter sig till kommitténs förslag under förutsättning att organisationen

utformas så, att processtider och kostnader kan bringas ned utan fara

för rättssäkerheten.

Viss tveksamhet i frågan om antalet instanser hyser stadsförbundet. Förbundet

framhåller, att förrättningsmännen inte gärna kan anses vara en

judiciell instans i vedertagen bemärkelse och att kommittéförslaget därför

innebär att fastighetsbildningsärendena i allmänhet underkastas egentlig

rättsprövning i bara en instans. Förbundet finner det från allmän rättssäkerhetssynpunkt

tvivelaktigt, om en sådan inskränkning av rättsprövningen

bör ske, men anser att den föreslagna instansordningen medför så

påtagliga tidsvinster och praktiska fördelar i övrigt att den bör kunna godtas.

De remissinstanser som ställer sig negativa till kommitténs ställningstagande

åberopar främst principiella betänkligheter. Hovrätten för Övre

Norrland ifrågasätter, om lantmätarna i allmänhet äger sådana insikter

i rättsliga spörsmål som behövs för att i tvistiga eller eljest mera invecklade

fall tillgodose de krav som måste ställas på en domstolsinstans i

fråga om rättssäkerhet och likformighet. Liknande uttalanden görs av domstolskommittén,

häradshövdingeföreningen och stadsjuristen i Stockholm.

Hovrätten för Övre Norrland erinrar vidare om att enligt kommittéförslaget

bevakningen av det allmännas intresse i fastighetsbildningsfrågor un
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

der pågående förrättning skall ske genom förrättningsmännens försorg.

Med hänsyn härtill måste man starkt ifrågasätta, om förrättningsmännen

kan anses inta ställning som opartisk dömande instans gentemot de enskilda

sakägarna. Synpunkter av detta slag framförs också av håradshövdingeföreningen.

Domstolskommittén understryker, att lantmätaren inte

har samma fristående och självständiga ställning som en domstol. Det mest

iögonfallande är, att lantmätaren står i ett instruktionsmässigt subordinationsförhållande

till överlantmätaren, som enligt flera uttalanden av fastighetsbildningskommittén

får sådana uppgifter i rättegången i fastighetsbildningsmål

att det inte är tänkbart att låta honom biträda domstolen

på det sätt som f. n. är möjligt. Enbart en hänvisning till att lantmätaren

är bunden av lagen och skyldig att iaktta ett obj ektivitetskrav är inte tillräckligt

för att han skall kunna anses inta samma neutrala ställning som en

domstol. Vid en jämförelse mellan domstolarna och förrättningsmännen ur

denna synvinkel är det enligt domstolskommittén särskilt anmärkningsvärt,

att i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningshavare

skall kunna vara förrättningslantmätare. I samma riktning uttalar

sig också SAR samt länsarkitekterna i Örebro och Kopparbergs län.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att betydande olikheter

finns i förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande, i synnerhet beträffande

parternas möjligheter att förebringa utredning. Olikheterna är

särskilt framträdande i mål där motsättningarna mellan olika intressen

vanligen är starka, exempelvis i frågor rörande tvångsinlösen. Skillnaden

i rättssäkerhetsgaranti blir här särskilt iögonfallande, om man jämför med

det närstående expropriationsförfarandet.

Även domstolskommittén betonar förrättningsförfarandets avvikelser från

domstolsprocessen. En uppenbar olikhet ligger enligt kommittén i att vid

det förra förfarandet vittnes- och partsutsagor inte som vid en domstol kan

avges under ed eller försäkran. Kännetecknande för domstolsprocessen är

vidare den omsorg och noggrannhet som läggs ned på dokumentationen av

vad som har förekommit vid handläggningen av ett mål. Den rättssäkerhetsgaranti

som ligger i ett dylikt förfarande är av största betydelse. Men förfarandet

tillgodoser också andra syften. Avgörandet av sådana processrättsliga

spörsmål som ändring av talan, res judicata, litispendens, avvisande

av omständigheter och bevis som ej tidigare förebragts, resning etc.

kräver uppenbarligen som underlag en noggrann dokumentation av parternas

yrkanden och invändningar samt de omständigheter och bevis

på vilka de grundas. Till dem som anser, att förrättningsförfarandet inte

kan jämställas med proceduren vid en domstol, hör också stadsjuristen i

Stockholm. En sådan jämförelse utesluts, menar stadsjuristen, av den

vidsträckta handlingsfrihet som lämnats förrättningsmännen och som bl. a.

ger denne möjlighet att anpassa handläggningen efter omständigheterna i

det enskilda fallet.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

Åtskilliga av de remissinstanser som anför principiella invändningar mot

kommittéförslaget uttalar, att detta innebär att flertalet förrättningar kommer

att prövas av endast en domstolsinstans och att detta inte är tillfredsställande

från rättssäkerhetssynpunkt. Uttalanden i denna riktning görs

bl. a. av hovrätten för Övre Norrland och håradshövdingeföreningen. Föreningen

uttalar i detta sammanhang, att en minskning av fullföljdsmöjligheterna

bör åstadkommas genom att man som antytts i direktiven för domstolskommittén

gör högsta domstolen till en renodlad prejudikatinstans.

Hovrätten i sin tur framhåller, att frågan om antalet instanser kan komma

i ett annat läge om förrättningsformen kan ändras.

Den av kommittén förordade instansordningen finner hovrätten över

Skåne och Blekinge vara behäftad också med praktiska olägenheter. Hovrätten

framhåller därvid, att en minskning av antalet domstolsinstanser

utan tvivel medför en större tillströmning av mål till högsta domstolen. Även

om fullfölj dsrätten inte blir fri, kommer högsta domstolens arbetsbörda att

öka i avsevärd mån till följd av ett ökat antal ansökningar om prövningstillstånd

i jordmål. Eftersom tidsutdräkten vid behandlingen av dessa mål

är störst i högsta domstolen, kan det befaras att den totala processtiden blir

tämligen oförändrad, om inte långtgående åtgärder vidtas för att påskynda

behandlingen av målen i högsta domstolen.

De av kommittén diskuterade alternativen till en lösning

av dom stolsfrågan har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandhandlingen.

Kommitténs förslag till en lösning enligt alternativ IV, dvs. med hovrätterna

som första instans över förrättningsmännen, godtas i de flesta remissyttranden.

Bland de remissinstanser som uttryckligen ansluter sig till kommittéförslaget

kan nämnas Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Västra

Sverige, lantmäteristgrelsen, lantbruksstgrelsen, statskontoret, överståthållaråmbetet,

tekniska högskolan i Stockholm, RLF, lantbruksförbundet,

skogsägareföreningarnas riksförbund, fastighetsägareförbundet, industriförbundet,

skogsindustriernas samarbetsutskott, hypoteksömbudsmannaföreningen

och kommunal-tekniska föreningen.

Andra lösningar på domstolsfrågan förordas av bl. a. hovrätten över Skåne

och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén,

håradshövdingef öreningen, stadsdomaref öreningen, advokatsamfundet

och SACO.

Ur de tillstyrkande yttrandena kan anföras följande.

Lantmäteristyrelsen anser alternativ IV vara överlägset samtliga övriga

alternativ bl. a. därför att det inrymmer ett betydande mått av flexibilitet.

Jorddomstolens anknytning till en befintlig domstol ger den samtidigt stadga

och är dessutom lämplig från administrativ synpunkt. Statskontoret

framhåller, att ett genomförande av kommittéförslaget medför att man

åstadkommer större och rationellare organisationsenheter. Härigenom ökar

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

möjligheterna att till domstolarna knyta personal, som är väl förtrogen med

fastighetsbildningsmål av olika slag och som får en omfattande erfarenhet

av sådana mål.

Industriförbundet och skogsindustriernas samarbetsutskott anser, att förslaget

är utomordentligt välmotiverat och att det innebär en avsevärd förbättring

i förhållande till gällande rätt. Man kan enligt dessa remissinstanser

främst vänta sig, att betydande tidsvinster skall uppstå men även ökad

säkerhet, inte minst genom den stora erfarenhet som jorddomstolen efter

relativt kort verksamhetstid kommer att besitta. Synpunkter av liknande

slag framförs av bijpoteksombudsmannaföreningen och kommunal-tekniska

föreningen.

De remissinstanser som motsätter sig en lösning av domstolsfrågan enligt

alternativ IV framför en rad olika invändningar av såväl principiell som

praktisk natur.

I principiellt hänseende kan till en början erinras om den tidigare omnämnda

kritik som från skilda håll riktas mot den av kommittén förordade

nedskärningen av antalet prövningsinstanser. En annan principiell invändning,

som återkommer i flera remissyttranden, är att kommittéförslaget

strider mot den i direktiven för domstolskommittén uttalade grundsatsen att

rättsskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna.

Sex ledamöter i nedre justitierevisionen anser, att en till hovrätt knuten

domstol inte får någon egentlig lokal förankring, även om nämndemän från

orten får säte i domstolen. Detta betecknas som en nackdel. Ledamöterna

understryker därvid, att den lokala förankringen inte bara innebär att domstolen

besitter lokalkännedom utan också verksamt bidrar till att allmänheten

får förtroende för domstolen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,

att förslaget att låta hovrätterna fungera som specialdomstol medför en alltför

stark centralisering, särskilt genom att kontakten med olika länsorgan

försvåras.

Enligt hovrätten över Skåne och Blekinge har kommitténs förslag flera

svagheter i organisatoriskt hänseende. Hovrätten, som erinrar om att förslaget

bygger på förutsättningen att jorddomstolen helt eller till största delen

skall sysselsättas med behandlingen av jordmål, anser det vanskligt att

nu beräkna antalet sådana mål efter den nya lagens ikraftträdande men håller

knappast för troligt, att antalet kommer att öka nämnvärt eftersom lantmäteriorganisationens

kapacitet är begränsad. Om detta är riktigt, skulle

hovrätten få handlägga omkring 60 mål per år. Hovrätten finner det tydligt,

att domstolens tid till bara en mindre del skulle upptas av dessa mål. Domstolens

juristledamöter måste därför i stor utsträckning sysselsättas med

andra mål, varav många av brådskande natur. Eftersom detta i sin tur kan

föranleda att jordmålen ibland måste skjutas åt sidan, företer den föreslagna

organisationen i detta hänseende samma svaghet som ägodelningsrätterna.

Slutligen bör beaktas att endast två eller tre jurister skall tjänstgöra i

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar består av minst fyra ledamöter.

Detta ger upphov till svårbemästrade organisatoriska problem. Liknande

synpunkter framförs av hovrätten för Övre Norrland, som anser att det

skulle verka störande på arbetet inom vederbörande hovrättsavdelning, om

ordföranden i jorddomstolen odelat eller i första hand skulle ägna sig åt

jordmål. Vidare skulle jorddomstolarnas sammansättning i fråga om rättsbildade

ledamöter medföra en inte oväsentlig försvagning av rättsskipningen

i andra mål genom att kvalificerade ledamöter inte skulle kunna utnyttjas

härför. Hovrätten menar också, att det kan bli svårt att finna lämpliga

ordförande. Särskilt gäller detta de mindre hovrätterna. Jorddomstolarna

skulle vidare medföra en väsentlig ansvällning av hovrätternas arbetsbörda,

något som skulle få avsevärda konsekvenser i fråga om bl. a. personal- och

lokalbehov. Eftersom hittillsvarande erfarenheter ger vid handen, att de

flesta jordmålen kräver syn på stället, och arbetet med dessa mål därför

måste koncentreras till den tid då syn lämpligen kan hållas, skulle den ökade

arbetsbördan med all sannolikhet komma att påverka åtminstone de

mindre hovrätternas arbetsrytm på ett ofördelaktigt sätt.

Också de alternativ till lösning av domstolsfrågan som kommittén inte

har ansett sig kunna förorda tas upp till bedömande av flera remissinstanser.

En lösning enligt alternativ I, som innebär att den nuvarande organisationen

behålls men att särskilda åtgärder vidtas för avhjälpande av befintliga

brister, tillstyrks bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, nedre justitierevisionen, domstolskommittén, häradshövding

ef öreningen och SACO, vilka samtliga på sätt närmare redovisas i det

följande anser, att resultatet av domstolskommitténs arbete bör avvaktas

innan en mer genomgripande omorganisation företas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att bristerna i det nuvarande

systemet inte är allvarligare än att de kan avhjälpas genom smärre ändringar

i organisationen, varvid främst bör komma i fråga att förstärka

domstolen med en lantmäteriutbildad ledamot. Sålunda bör för ett eller

flera län utses en eller två personer med sådan utbildning att på kallelse

av ägodelningsdomaren tjänstgöra som ledamot i ägodelningsrätt. Härigenom

tillgodoses behovet av lantmäteriteknisk sakkunskap i rätten och skapas

vissa garantier för enhetlighet i avgörandena. Vidare bör man på administrativ

väg vidta åtgärder för att påskynda handläggningen av fastiglietsbildningsmålen,

varvid det är av särskild vikt att ägodelningsdomarna

bereds nödvändig ledighet från andra göromål. Hovrätten efterlyser också

särskilda åtgärder för att tillgodose behovet av information åt och vidareutbildning

av ägodelningsdomarna. Behovet av personalförstärkningar understryks

också av hovrätten för Övre Norrland och domstolskommittén.

I några remissyttranden föreslås ändringar i det nuvarande domstolsförfarandet

i jorddelningsmål. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda, att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

fastställelseförfarandet kan slopas åtminstone beträffande de vanligaste

förrättningarna såsom avstyckning, gränsbestämning och ägoutbyte. Systemet

med gemensam ägodelningsdomare bör enligt hovrätten tillämpas beträffande

domsagor och mindre rådhusrätter som är belägna på ett inte

alltför stort avstånd från varandra. Beträffande hovrätterna skulle kunna

övervägas att hänföra vissa jorddelningsmål av särskilt brådskande natur

till gruppen förtursmål enligt 20 § arbetsordningen för rikets hovrätter.

Slutligen bör det obligatoriska kungörelseförfarandet kunna slopas och ersättas

med de av kommittén i 4 kap. 15—24 §§ och 17 kap. 6 § föreslagna

kallelseförfarandena. Även domstolskommittén anser, att det nuvarande

kungörelseförfarandet bör avskaffas eller förenklas. Dessutom förordas en

allmän nedskärning av de i 21 kap. jorddelningslagen föreskrivna fatalietiderna.

Sex ledamöter i nedre justitierevisionen samt häradshövdingarna i

Västerbottens västra domsaga och Piteå domsaga hävdar, att fullföljd från

ägodelningsrätten bör ske direkt till högsta domstolen.

Lämpligheten av en lösning enligt alternativ II — länsägodelningsrätter

— diskuteras av åtskilliga remissinstanser.

Till förmån för en sådan lösning uttalar sig stads domar ef öreningen, som

anser att länsägodelningsrätterna är överlägsna de nuvarande ägodelningsrätterna.

En länsägodelningsrätt kan lämpligen vara sammansatt av en

häradshövding som ordförande, en tingsdomare och tre nämndemän i svårare

mål samt en häradshövding och två nämndemän i enklare mål. Föreningen

menar, att det inte är nödvändigt att ha hovrätten som mellaninstans

utan talan mot länsägodelningsrätten-s utslag bör fullföljas direkt i

högsta domstolen.

Alternativet med länsägodelningsrätter prövas men godtas inte av hovrätten

för Övre Norrland och lantmäteristgrelsen. Hovrätten finner visserligen,

att alternativet erbjuder vissa fördelar, men anser med hänsyn till

vad som förekom vid behandlingen av markutredningens förslag till motsvarande

anordning för expropriationsmålens del att det så länge nuvarande

domsagoindelning består inte bör komma i fråga att inrätta länsägodelningsrätter.

Frågan bör tas upp till förnyat övervägande efter domstolskommitténs

översyn av domkretsarna för de allmänna underrätterna.

Med domstolar, som bereder sysselsättning åt flera ordinarie domare, kan

nämligen en av domarna förordnas till ordförande i länsägodelningsrätten

utan att arbetet i domsagan behöver desorganiseras. Lantmäteristyrelsen

anser, att alternativet bör utformas så, att länsägodelningsrätten blir mellaninstans

på samma sätt som hovrätt. Styrelsen understryker, att detta

alternativ skulle vara fördelaktigt med hänsyn till att olika länsorgan

normalt har att på ett eller annat sätt ta befattning med flertalet av de

ärenden som kommer att prövas av domstolen. Dessutom vinns viss lokal

anknytning, som torde vara av värde med hänsyn till den betydelse olika

orters näringsförhållanden, utvecklingstendenser m. m. har för en rik
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

93

tig lagtillämpning. Emellertid är storleken av ett län i allmänhet inte sådan

att länet är lämpligt som domkrets i detta fall. Visserligen kan en

revision av länsindelningen väntas, men det är oklart vad den får för

resultat. I vart fall torde den blivande utformningen inte nämnvärt påverkas

av vilka domkretsar som kan vara mest tjänliga för nu ifrågavarande

slag av domstolar. Detta förhållande liksom svårigheten över huvud

taget att nu bedöma frekvensen av överklaganden till mellaninstansen gör

enligt styrelsens mening, att alternativet med länsdomstolar måste skrinläggas

åtminstone tills vidare.

Några remissinstanser anser, att länet bör utgöra domkrets för en specialdomstol

inte bara för fastighetsbildningsmål utan också för expropriationsmål

och vissa andra närbesläktade mål. En sådan lösning förordas

av länsstyrelsen och överlantmätaren i Östergötlands län.

Även alternativ III — fristående specialdomstolar -— tas upp till övervägande

av några remissinstanser.

Hovrätten för Övre Norrland förkastar alternativet, som hovrätten finner

vara förenat med betydande olägenheter. Fastighetsbildningen utgör

inte ett rättsområde där det är motiverat att inrätta specialdomstolar av

typen vattendomstol eller liknande. Hovrätten understryker vidare i likhet

med fastighetsbildningskommittén, att alternativet är förenat med organisatoriska

olägenheter, främst med hänsyn till personalfrågor.

Göta hovrätt anser, att det varit önskvärt att mellaninstansen inrättats

som en fristående specialdomstol, som skulle ha handlagt också de med

fastighetsbildningsmålen likartade expropriationsmålen. Eftersom nuvarande

instansordning utgör hinder mot en sådan anordning, är den av kommittén

förordade lösningen att föredra.

RLF, lantbruksförbundet och skogsägareföreningarnas riksförbund erinrar

om att ersättningsfrågorna kommer att bedömas efter rent expropriationsrättsliga

normer. Med hänsyn härtill och även med stöd av konkreta

erfarenheter i en mångfald enskilda expropriationsmål och vägmål är det

enligt organisationernas bestämda uppfattning angeläget att med sikte på

framtiden söka tillskapa specialdomstolar av den typ som redan finns beträffande

vattenmål. Under sådana specialdomstolar skulle lämpligen sortera

mål enligt expropriationslagen, väglagen och annan tvångslagstiftning

på fastighetsrättens område. Organisationerna finner det sannolikt, att mål

enligt en blivande fastighetsbildningslag kan på ett naturligt sätt inordnas

i en specialprocess av nyss antydd art och att den föreslagna jorddomstolen

utan större svårigheter kan inlemmas i specialdomstolen.

Advokatsamfundet framhåller, att ersättningsfrågor f. n. handläggs av

olika specialdomstolar, bl. a. ägodelningsrätter, expropriationsdomstolar och

vattendomstolar. Det ligger nära till hands att tänka sig, att samtliga befintliga

och ifrågasatta specialdomstolar på fastighetsrättens område upphör

för att uppgå i en fastighetsdomstol. Domstolens sammansättning och ar
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

betssätt skulle kunna i allt väsentligt kopieras på vattendomstolarna, som

enligt en allmän erfarenhet på ett föredömligt sätt skilt sig från sina omfattande

och många gånger svåra arbetsuppgifter. Troligen vore det ändamålsenligt

med fler tekniker än två, varvid de två tjänstgörande kunde utses med

hänsyn till målets beskaffenhet. För att uppnå behövlig kontinuitet och för

att ge tekniker en oberoende ställning skulle tekniker vara fast anställda.

Domkretsens omfattning kan, säger samfundet, givetvis diskuteras. Möjligen

kan det tänkas att länet eller ett par län kunde vara lämpligt område.

Utom ramen för de av kommittén angivna alternativen för en lösning av

domstolsfrågan diskuteras i några remissyttranden lämpligheten av att sammanföra

fastighetsbildningsmål och vissa andra mål till en domstol.

Två ledamöter i nedre justitierevisionen erinrar om att enligt nu rådande

ordning behandlas i första instans jorddelnings-, expropriations- och vattenmål

av olika myndigheter. Värderingsfrågor av samma eller liknande slag

avgörs alltså av olika organ. En sådan uppdelning på olika myndigheter motverkar

likformighet i avgörandena, tvingar högsta domstolen att syssla med

värderingsfrågor i större omfattning än som fordrats, om frågorna prövats

av samma mellaninstans, och kan inte heller vara till fördel från administrativ

synpunkt.

Byggnadsstyrelsen anser, att det är värdefullt om domstolsbehandlingen

av fastighetsbildningsmål och expropriationsmål kan samordnas så, att ersättningsfrågor

får en likformig behandling oberoende av om fastighetsbildningslagen

eller expropriationslagen är tillämplig.

Kommitténs ståndpunkt att den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet

inte bör hindra genomförande av förslaget till ny domstolsorganisation

biträds av Svea hovrätt, som framhåller att reformen inte torde

ha sådan räckvidd att den kan antas försvåra översynen, särskilt som fastighetsbildningsmålen

under alla förhållanden kommer att kräva en viss

särbehandling i processuellt hänseende. Denna åsikt delas av femton ledamöter

i nedre justitierevisionen. Dessa finner det angeläget, att den tidsutdräkt

som f. n. förekommer i jorddelningsmål minskas utan dröjsmål. Enligt

dessa ledamöters mening kan detta inte ske enbart genom åtgärder i

administrativ ordning. Hinder mot effektiva sådana åtgärder torde nämligen

möta, bl. a. i form av höga kostnader och bristande personaltillgång.

Tveksamhet i frågan uttalas av SACO, som anför att kommittéförslaget

knappast torde vara att anse som en sådan begränsad organisatorisk förändring

som enligt domstolskommitténs direktiv får vidtas utan hinder av

den pågående allmänna översynen av domstolsväsendet.

Bestämd gensaga mot fastighetsbildningskommitténs ställningstagande

inläggs av domstolskommittén, som framhåller att den föreslagna organisationen

förutsätter ställningstaganden redan nu till grundläggande principiella

spörsmål sådana som om behovet av specialdomstolar på rättslivets olika

områden, lekmannainflytande i överrätt och formerna för sakkunnigelemen
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

95

tets medverkan i domstolsprocessen. Domstolskommittén är inte beredd att

ens preliminärt uttala sig i dessa hänseenden. En annan principfråga av

synnerlig vikt, som nära berörs av förslaget, gäller instansordningen. Enligt

domstolskommitténs mening kan fastighetsbildningskommitténs karakterisering

av förslaget som en begränsad organisatorisk förändring knappast

anses riktig. Det föreslagna avskaffandet av de till de allmänna underrätterna

knutna ägodelningsrätterna rubbar vidare i viss mån en av de i direktiven

angivna förutsättningarna för hela utredningsarbetet, nämligen att

rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna.

Domstolskommittén erinrar vidare om att det enligt direktiven ingår i dess

uppdrag att överväga frågan i vilken utsträckning det bör stå part öppet att

i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. En åtstramning av hithörande

regler på sätt som synes ligga i linje med direktiven kan få olyckliga

konsekvenser i en instansordning med jorddomstolen som första processuella

instans under högsta domstolen. En skärpning av nyssnämnda regler

skulle med den föreslagna instansordningen leda till att i ägodelningsmål

praktiskt taget endast en utredningsinstans av domstolskaraktär kommer

att står parterna till buds. Att som en följd av förslaget vidga möjligheten

till utredning i högsta domstolen synes å andra sidan inte kunna komma i

fråga. Domstolskommittén framhåller också, att den har i uppdrag att

söka uppnå en ordning varigenom högsta domstolens ställning som prejudikatinstans

ytterligare befästs. Om möjligheterna till intressedispens och

ändringsdispens slopas eller begränsas mera avsevärt, kommer med bifall

till fastighetsbildningskommitténs förslag ägodelningsmålen i regel att underkastas

domstolsprövning endast i en instans, jorddomstolen. Alternativet

är att införa särskilda fullföljdsregler för jordmålens del. Kommittén anser,

att ingetdera är invändningsfritt och att ett definitivt ställningstagande

knappast är möjligt annat än i ett mera allmänt sammanhang.

Domstolskommittén hävdar slutligen, att man bör bedöma lämpligheten

av den föreslagna reformen mot bakgrunden av vissa andra besläktade organisationsfrågor,

bl. a. expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas

framtida ställning. Det kan inte vara till fördel att var och en av dessa organisationsfrågor

löses för sig. De har sådant samband inte bara med varandra

utan med domstolsväsendet i dess helhet att ett slutligt ställningstagande

lämpligast bör anstå tills möjlighet föreligger till en samlad överblick.

Den allmänna översynen av domstolsorganisationen åberopas som skäl

för att fastighetsbildningskommitténs förslag till domstolsorganisation inte

nu bör genomföras också av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Övre Norrland, nedre justitierevisionen (majoriteten) och häradshövdingeföreningen.

Samtliga dessa remissinstanser anser, att domstolskommitténs

arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

jorddelningsmål bör anordnas. I övrigt återkommer i dessa yttranden ett

flertal av de synpunkter som har framförts av domstolskommittén. Nedre

justitierevisionen erinrar också om att i domstolskommitténs direktiv framhålls,

att fullfölj dsrätten till tredje instans är av stor betydelse när det gäller

att ta ställning till hur hovrätterna lämpligen bör vara sammansatta i sin

dömande verksamhet. Denna synpunkt har tillämpning även i fråga om de

föreslagna jorddomstolarna.

2.3.4. Förslag i fråga om domstolens sammansättning i fastighetsbildningsmål
Fastighetsbildningskommittén.

Kommittén anser, att det står över all diskussion

att i varje fall ordföranden i den av kommittén föreslagna jorddomstolen

skall vara juristdomare. Den anknytning till viss hovrätt som

domstolen har enligt kommittéförslaget gör det naturligt, att han utses

bland ledamöterna i hovrätten. Annan ledamot än någon av ordförandena

eller vice ordförandena på hovrättens avdelningar torde dock inte böra komma

i fråga för uppdraget.

Frågan vilka som, förutom ordföranden, skall ingå som ledamöter i jorddomstolen

kan, enligt kommittén, vara föremål för delade meningar. De

olika kategorier som kan tänkas bli representerade bland de övriga domstolsledamöterna

är juristdomare, fastighetsbildningsspecialister med sakkunskap

främst av ekonomisk-teknisk beskaffenhet samt lekmän, motsvarande

de nuvarande ägodelningsnämndemännen. Enligt kommitténs mening

bör vissa lekmannarepresentanter ingå i domstolen. Hittillsvarande erfarenheter

visar, att ägodelningsnämndemännen utgör ett värdefullt inslag i den

rättsskipning som det här är fråga om. Med den föreslagna domstolsorganisationen

kommer dessa lekmannadomare att få tillfälle att tjänstgöra i större

omfattning än tidigare, och deras medverkan kan genom den ökade erfarenhet

som detta medför bli väl så betydelsefull i framtiden. Antalet nämndemän

i jorddomstolen torde bli beroende av vilka ledamöter som i övrigt

skall ingå däri. Uppenbart synes emellertid vara, att minst två nämndemän

samtidigt bör ha säte i domstolen.

Beträffande sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap på

speciella områden kan, framhåller kommittén, två motsatta principer göras

gällande. Å ena sidan kan hävdas, att domstolen inte bör vara sammansatt

på sådant sätt att experterna ingår som ledamöter. Till förmån för en sådan

princip talar först och främst de olika skäl som har föranlett att man vid de

allmänna domstolarna för in sakkunnigutredningar i rättegången enligt

de allmänna reglerna om bevisning. Härtill kommer att fastighetsbildning

inte sällan rör ett flertal olika specialområden, som alla behöver belysas

närmare vid domstolsbehandlingen. Detta betyder att det är svårt att tänka

sig, att domstolsledamöterna skall kunna företräda den expertkunskap

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

97

som behövs i varje särskilt fall. Det torde sålunda inte bli helt ovanligt, att

ett och samma mål kräver sakkunniguttalanden beträffande såväl vissa

tätortsförhållanden som frågor av lantmäteriteknisk, jordbruksekonomisk

och skoglig natur. Å andra sidan kan hänvisas till den ordning som gäller

för vattendomstolarnas och expropriationsdomstolarnas del och som innebär,

att behövlig sakkunskap av teknisk-ekonomisk art finns representerad

inom domstolen. En motsvarande ordning har för inte länge sedan genomförts

också i fråga om vattenöverdomstolen. Denna ordning kan uppenbarligen

erbjuda vissa praktiska fördelar men förutsätter, förutom att det behövliga

expertinslaget kan rymmas inom domstolen, att parterna får tillfälle

att före målets avgörande granska den utredning som läggs fram av de

tekniska ledamöterna och att yttra sig däröver. Svårigheter att på detta

sätt låta parterna få del av allt vad som har framkommit vid sakkunnigutredningar

inom själva domstolen torde lätt uppstå, och anordningen har inte

heller i tillämpningen alltid visat sig fungera helt invändningsfritt. För

kommittén framstår det dessutom som principiellt betänkligt att en ledamot

i jorddomstolen öppet redovisar vissa av sina synpunkter på ett mål, innan

parterna ännu har slutfört sin talan. Det ligger nära till hands att anta, att

ledamoten redan har kommit att binda sig för en viss lösning och att han

inte fullt objektivt skall kunna pröva vad som därefter förebringas från parternas

sida.

Kommittén har vid sin bedömning funnit, att de starkaste skälen talar

för den ordning som tillämpas vid de allmänna domstolarna. Sakkunniga

ledamöter som representerar olika verksamhetsgrenar med anknytning till

fastighetsbildningsväsendet skall sålunda i princip inte ingå i jorddomstolen.

Kommittén anser emellertid, att detta inte hindrar att man till domstolen

knyter en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer som i allmänhet

är av betydelse i de mål som det här är fråga om. De kvalifikationer

som kommittén tänker på är sådana som förvärvas genom lantmätarutbildning

och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Trots

att överlantmätarna inte har varit ledamöter av ägodelningsrätterna, hav

de till följd av den särskilda ställning som har tillkommit dem vid

ägodelningsmålens behandling visat sig utgöra en värdefull tillgång

för domstolarna, inte bara som sakkunniga beträffande rent lantmäteritekniska

frågor utan också tack vare sin grundliga kännedom

om det speciella rättsområde som fastighetsbildningsrätten utgör och

sin allmänna överblick över fastighetsförhållandena. Med hänsyn till de

uppgifter som överlantmätaren enligt kommitténs förslag skall ha vid fastighetsbildningen

är det inte tänkbart att låta honom ingå i jorddomstolen.

Enligt kommitténs mening skulle det emellertid vara ägnat att stärka jorddomstolen

och underlätta dess verksamhet, om en välkvalificerad lantmätare

med stor erfarenhet kunde beredas plats i domstolen. Att anlita

lantmätare med särskild kapacitet som ledamöter i jorddomstolarna synes

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

också fullt naturligt och lämpligt med hänsyn till att lantmätarna vid sin

tjänstgöring som förrättningsmän fullgör en dömande funktion. Ytterligare

ett skäl kan anföras för den nu diskuterade anordningen. Vid handläggningen

inför domstolen uppkommer inte sällan — ofta på ett sent stadium —

behov av tillgång till fackkunskaper på det rent lantmäteritekniska planet i

någon detaljfråga, som ej inverkar på utgången i målet utan gäller bara

själva utformningen av domstolens utslag, t. ex. av en föreskrift om hur

ändring i en förrättningsåtgärd skall genomföras. Att i sådana fall infordra

utlåtande från expert eller sakkunnig myndighet skulle medföra ökade

kostnader och tidsförlust till men för parterna. Med en lantmätare i domstolen

kan detta undvikas.

På grund av vad som nu har sagts föreslår kommittén, att en lantmätare

med ingående kännedom och praktisk erfarenhet beträffande fastighetsbildningsverksamhet

skall ingå i jorddomstolen.

Kommittén finner emellertid uppenbart, att behovet av lantmätares medverkan

i jorddomstolen kan vara mindre starkt framträdande i åtskilliga

mål, t. ex. sådana där frågor av allmän juridisk karaktär dominerar eller

sådana som är av enklare beskaffenhet. Eftersom det dessutom synes vara

att föredra, att man åtminstone till en början avstår från att inrätta särskilda

tjänster vid domstolarna för lantmätare, och det därför kan vara

förenat med vissa organisatoriska svårigheter att i större utsträckning frigöra

lämpliga lantmätare för tjänstgöring i domstolarna, bör deras medverkan

i viss mån inskränkas. Något oeftergivligt krav på att lantmäteriutbildad

ledamot skall ta del i rättsskipningen uppställs därför inte. I enlighet

med vad som gäller beträffande vattenöverdomstolen torde det få ankomma

på jorddomstolen att efter eget bedömande avgöra i vilka mål lantmätareledamoten

skall medverka.

Enligt kommitténs mening bör, utöver ordföranden, ytterligare en hovrättsdomare

ingå i domstolen. Detta är önskvärt för att en mera allsidig

belysning skall erhållas av rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen

samt för att även yngre hovrättsledamöter skall få tillfälle att ta del i handläggningen

av målen och bli förtrogna med de särskilda problem som där

möter. Härigenom underlättar man rekryteringen till ordförandeposterna

och till tjänsterna som revisionssekreterare med uppgift att föredra jordmål

i högsta domstolen. I de situationer då lantmätare inte medverkar

torde i stället för honom böra inträda en hovrättsdomare, så att jorddomstolen

i dessa fall består av sammanlagt tre sådana ledamöter.

Med hänsyn till dessa ställningstaganden anser kommittén att man får

den mest lämpliga avvägningen mellan de olika ledamotskategorierna i

jorddomstolen, om antalet nämndemän fastställs till två. Jorddomstolen

bör således bestå av ordförande samt ytterligare fyra ledamöter av vilka

två skall vara nämndemän.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Remissyttrandena. Ett flertal remissinstanser understryker värdet av att

en lantmätare ingår som ledamot i jorddomstolen. Stadsdomareföreningen

ifrågasätter därvid, om inte lantmätaren bör vara ledamot i alla mål.

Häradshövdingeföreningen är däremot tveksam om det finns tillräckliga

skäl att föra in teknisk expertis i själva domstolen. Enligt föreningens mening

kan behövlig sådan expertis i dessa mål liksom i andra mål med större

fördel tillföras genom sakkunniga utanför domstolen. Liknande synpunkter

framförs av överlantmätaren i Jämtlands län och av en ledamot i nedre

justitierevisionen.

Lantmäteristgrelsen hävdar, att särskilda fasta tjänster bör inrättas för

lantmätarledamöterna vid jorddomstolarna. Medverkan från lantmätare torde

nämligen vara värdefull inte bara i samband med syn och huvudförhandling

utan också mera allsidigt vid målens beredning. Också organisatoriska

skäl talar för att särskilda tjänster inrättas. Komplikationer skulle

sålunda uppstå, om en lantmätare som är förrättningsman skulle tjänstgöra

i högre instans, och liknande olägenheter skulle gälla i fråga om överlantmätare

och biträdande överlantmätare. Om fasta tjänster för lantmätare

inrättas, bör alla möjligheter tas till vara för att utnyttja dessa tjänstemäns

särskilda kvalifikationer. Styrelsen föreslår därför, att de vid behov

skall kunna tjänstgöra vid annan jorddomstol än den ordinarie. Göta hovrätt

delar uppfattningen att särskilda tjänster bör inrättas för lantmätareledamöterna.

Svårigheter skulle annars kunna uppstå att finna lantmätare

som uppfyller nödvändiga kompetenskrav och inte är underordnade i förhållande

till myndighet som för talan vid jorddomstolen.

Förslag att i jorddomstolen skall ingå, förutom lantmätare, också en

planteknisk expert läggs fram av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Östergötlands län och flera länsarkitekter. Till stöd härför åberopas i allmänhet,

att frågor som rör bebyggelseplaneringen allt oftare får betydelse

vid fastighetsbildningen.

Kommitténs förslag att nämndemän skall ingå i jorddomstolen kritiseras

i åtskilliga remissyttranden. Det framhålls att lekmannadomare knappast

har någon uppgift att fylla i de mål som handläggs i hovrätterna. Vidare

åberopas, att nämndemäns deltagande i rättsskipningen i hovrätt skulle

medföra avsevärda praktiska olägenheter såväl för arbetets organisation

som för nämndemännen själva och dessutom inte oväsentliga kostnader. I

principiellt hänseende anförs, att en så betydelsefull fråga som införande

av lekmannadomare i hovrätt inte bör lösas utan en omsorgsfull utredning,

som tar sikte på domstolsorganisationen i dess helhet.

2.3.5. Expropriationsmål

Gällande rätt. Första domstol i expropriationsmål är expropriationsdomstol,

en för varje domsaga och stad med rådhusrätt (14 § lagen den 12 maj

1917, nr 189, om expropriation). Expropriationsdomstolarna är liksom ägo
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

delningsrätterna anknutna till de allmänna underrätterna. Ordförande i

expropriationsdomstol är ägodelningsdomaren i orten. Domstolen består i

övrigt av fyra ledamöter. Av dessa skall två vara i särskild ordning utsedda

expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre beskaffenhet

är domstolen domför med ordförande, nämndemän och en expropriationstekniker.

Ledamöterna har individuell rösträtt (18 § expropriationslagen).

Lämpligt antal expropriationstekniker förordnas av Kungl. Maj :t eller

myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer för en tid av sex år i sänder för

varje län. Hälften av dem som utses skall ha erfarenhet i fråga om fastighetsvärdering

inom tätort och hälften beträffande sådan värdering på landet.

Expropriationsteknikerna har framför allt till uppgift att befordra säkrare

värderingsmetoder samt kontinuitet och enhetlighet i praxis. Ordföranden

inkallar till tjänstgöring den eller de expropriationstekniker som

han med hänsyn till förhållandena i målet finner lämpligast.

Som nämndemän i expropriationsdomstol tjänstgör nämndemän vid den

allmänna underrätten, ägodelningsnämndemän eller vattenrättsnämndemän.

Nämndemännen skall vara bosatta inom expropriationsdomstolens

domkrets. Ordföranden inkallar varje gång två nämndemän till tjänstgöring.

Om möjligt skall iakttas att den ene är ägare av fastighet men den

andre inte.

Beträffande fullfölj dsrätten i expropriationsmål tillämpas de vanliga

reglerna i RB. Talan kan alltså fullföljas till hovrätt och därifrån till högsta

domstolen. Prövningstillstånd krävs för att talan skall komma under högsta

domstolens prövning.

Utöver mål som avses i expropriationslagen handlägger expropriationsdomstolarna

också vissa andra mål rörande fast egendom, exempelvis mål

enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom (6 §), 1947 års byggnadslag

(137 §) och 1964 års naturvårdslag (33 §) samt vissa frågor rörande

tomträtt (4 kap. 24 § 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom).

Antalet slutligt handlagda mål vid expropriationsdomstolarna åren 1963—

1966 framgår av följande uppställning.

År Antal Därav efter

huvudförhand
ling
1963

...................... 332 263

1964 ...................... 302 257

1965 ...................... 431 317

1966 :.................... 329 263

Ur förarbetena. Expropriationsdomstolarna infördes genom lagstiftning år

1949 samtidigt med att man vidtog ändringar i expropriationslagen i andra

avseenden. Till grund för propositionen i ämnet (prop 1949: 184) låg ett

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

101

betänkande av markutredningen (SOU 1948: 4). I betänkandet föreslogs att

för expropriationsmålen skulle tillskapas fristående domstolar med länet

som domkrets. Till dessa domstolar skulle också vägrättsmålen flyttas från

ägodelningsrätterna. Ordföranden i expropriationsdomstolen skulle vara

lagfaren och förordnas av Kungl. Maj :t. Lämpligen borde övergångsvis, till

dess erfarenhet hade vunnits om arbetsbelastningen vid de olika domstolarna,

till ordförande utses någon av häradshövdingarna i länet. Domstolen

borde i övrigt bestå av två tekniker och två nämndemän.

Med anledning av markutredningens förslag och remissyttrandena däröver

upprättades år 1948 inom justitiedepartementet en promemoria som

bl. a. behandlade organisationen i expropriationsmål. I denna promemoria

avvisades förslaget att inrätta fristående specialdomstolar under åberopande

av organisatoriska och principiella skäl. Det förordades i stället, att

expropriationsmålen förlädes till ägodelningsrätterna. För att tillhandagå

ägodelningsrätterna i expropriationsmål skulle för varje län finnas sex

marklösenexperter, som förordnades av Kungl. Maj:t för viss tid. I varje

expropriationsmål skulle rätten efter målets beskaffenhet inhämta yttrande

från två eller flera marklösenexperter, om det inte var uppenbart att deras

hörande inte behövdes. Experternas medverkan i rättegången skulle ske i

den ordning som föreskrivs i RB om hörande av sakkunniga. Vidare föreslogs

nya regler om val av ägodelningsnämndemän. Syftet med dessa bestämmelser

var att göra intresserepresentationen i denna nämnd mindre

ensidig. Det förordades också att antalet nämndemän i jorddelnings- och

expropriationsmål minskades till två.

I propositionen valdes att inrätta särskilda domstolar för expropriationsmålen

men att anknyta dessa till de allmänna underrätterna på sätt förut

har redovisats.

Pågående utredning. Enligt bemyndigande den 16 december 1960 bär

särskilda sakkunniga (expropriationsutredningen) tillkallats för att verkställa

översyn av expropriationslagstiftningen. Enligt direktiven (se riksdagsber.

1961: I Ju 49) har denna utredning också att överväga om förfarandet

i expropriationsmålen bör reformeras. Önskemål härom har förts fram

i olika sammanhang (se bl. a. 3LU 1953: 31).

Utredningen har ännu inte kommit till den punkt i utredningsarbetet då

man kan ta slutlig ståndpunkt i frågan hur domstolarna och expropriationsförfarandet

bör organiseras för framtiden. I skrivelse till Kungl. Maj :t

den 15 mars 1968 har utredningen emellertid — på förekommen anledning

— framhållit, att det nuvarande domstolsförfarandet vid expropriation otvivelaktigt

har väsentliga brister och att en förbättring inte är möjlig utan

att ändra domstolsorganisationen. Det är uppenbart att en ny organisation

måste utformas så, att den möjliggör ett snabbare förfarande och dessutom

ger förutsättningar för ökad säkerhet och allsidighet i bedömningen av

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

värderingsfrågorna. Mot denna bakgrund är det en mycket tilltalande

tanke att föra samman vissa grupper av mål, som regelmässigt inrymmer

värderingsfrågor, till ett begränsat antal domstolar. Med tanke på expropriationsmålen

måste en sådan domstol innehålla speciell expertis i värderingsfrågor,

inte minst beträffande värdering av rörelseskador och andra

skador av företagsekonomisk natur samt skador som eljest kan vållas innehavare

av särskild rätt till expropriationsobj ektet. En tänkbar lösning

är enligt utredningens mening att sådan speciell expertis hämtas antingen

ur en grupp fast anställda sakkunniga, vilkas verksamhetsområden kan

tänkas omfatta hela landet eller större delar av landet, eller också liksom

hittills bland särskilt utsedda specialister. En kombination av dessa båda

metoder synes också möjlig. Alternativet med fast anställda specialister har

enligt utredningen den fördelen att man kan tillgodose framförda önskemål

om att även hovrätterna får tillgång till teknisk sakkunskap vid handläggningen

av expropriationsmål.

Avslutningsvis erinrar utredningen om att en sammanföring av olika

typer av fastighetsmål till en gemensam domstol aktualiserar kravet på att

ersättningsreglerna vid olika former av tvångsingripanden ses över i syfte

att nå större enhetlighet.

2.3.6. Mål om immissioner ro. m.

Gällande ordning. Immissionsfrågor prövas f. n. av de allmänna domstolarna

i den mån frågorna ej uppkommer i vattenmål eller expropriationsmål.

De allmänna domstolarna tillämpar i immissionsmål grannelagsrättens

oskrivna regler om immissioner. De immissionsfrågor som förekommer

i vattenmål är framför allt att hänföra till 8 kap. vattenlagen, dvs. de gäller

tillstånd till avloppsföretag och ersättning för skada genom sådant företag.

Mål av detta slag handläggs av vattendomstolarna.

Immissionssakkunnigas förslag. Det förslag till lag om luftförorening, buller

och andra immissioner m. m. som år 1966 lades fram av immissionssakkunniga

(SOU 1966: 65) innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler om immissioner. Förslaget bygger vidare på bestämmelser dels om

koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning av immitterande anläggningar,

dels om fortlöpande offentlig tillsyn till skydd mot immissioner.

Själva hnmissionsbegreppet bestäms enligt lagförslaget så, att immission

skall ha sitt upphov i användning av fast egendom och innebära att

omgivningen utsätts för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning,

strålning eller annat dylikt. Kretsen av sakägare har i lagförslaget begränsats

på så sätt att det för att enskild skall kunna uppträda som sakägare

och föra talan med anledning av komission fordras att han genom äganderätt,

nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom

som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

103

De materiella huvudbestämmelserna i lagförslaget upptar dels regler om

skyddsåtgärder, förbud och tillstånd, dels regler om ersättning. Lagförslaget

innehåller vidare regler om tillsyn och förprövning. Bestämmelserna

har utformats i nära anslutning till vattenlagstiftningens regler om vattenförorening.

Enligt de sakkunnigas förslag skall vattendomstolarna bli koncessionsmyndigheter

och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål.

För en sådan ordning talar enligt de sakkunniga det nära samband som

råder mellan vatten- och luftföroreningar och som gör det önskvärt med en

helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.

Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenföroreningsmålen

framstår det enligt de sakkunniga nära nog som en nödvändig åtgärd

att till dessa domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkunniga

anser också vattendomstolarna vara mycket väl lämpade för att handha

denna nya uppgift. Deras sammansättning innebär just en sådan förening

av juridisk och teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet

som behövs för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas

domkretsar tillräckligt stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet

men inte större än att den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet

som de sakkunniga vill framhålla är att vattendomstolarna i sin

hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god förmåga att vinna

såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de starka intressemotsättningar

som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sakkunniga

inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendomstolarna.

Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem

till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare

mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen och

immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det enligt de sakkunniga kanske kunna tänkas, att tilllåtlighetsprövningen

i båda typerna av mål fördes helt bort från domstolarna

och förlädes till administrativa myndigheter, som enligt naturvårdens

nya organisation verkar på detta område. De sakkunniga har emellertid

inte ansett sig böra ta upp denna lösning till närmare diskussion, eftersom

det skulle rubba hela det nuvarande systemet för vattenföroreningsmålen.

Sambandet mellan tillåtlighetsprövning och ersättningsfrågor liksom

allmänna rättssäkerhetssynpunkter gör, att en sådan åtgärd skulle behöva

föregås av mycket grundliga överväganden. Den skulle vidare enligt de sakkunniga

också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Remissyttrandena. Remissinstanserna har i allmänhet godtagit förslaget

att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt

behöriga domstolar i immissionsmål. I flera remissyttranden har man

emellertid uttalat sig för en administrativ prövning av tillståndsfrågorna

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

eller ställt sig tveksam till lämpligheten att förlägga koncessionsprövningen

till domstol.

Sålunda framhåller domstolskommittén, att de avvägningsfrågor som den

koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av

sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på sikt påverka hela samhällsutvecklingen

och att det är tveksamt om överväganden av detta slag

över huvud taget bör ankomma på domstol. Länsförvaltningsutredningen

avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen till vattendomstolarna

och framhåller, att koncessionsärenden är typiska förvaltningsärenden,

som bör handläggas av domstol endast om mycket starka skäl kan anföras

för domstolsbehandling. Länsstyrelsen i Västernorrlands län väcker

frågan, om inte en förläggning av tillståndsprövningen till statens naturvårdsverk

borde utredas. Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sin principiella

sympati för en handläggning i administrativ ordning men är beredd

att godta den föreslagna läsningen som ett provisorium. Länsingenjörers

förening delar de sakkunnigas uppfattning, att ett system med tillåtlighetsprövningen

helt i administrativ väg ej kan genomföras i samband

med de nu aktuella brådskande lagförslagen, men anser att ett sådant system

bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen som

bör komma till stånd. Nät ur vårdsnämnden framhåller, att en vattendomstolsprövning

inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna

som är önskvärd men är beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag, med

hänsyn bl. a. till att man i möjligaste mån bör få till stånd en helhetsbedömning

av företag som förorenar både vatten och luft. Naturskyddsföreningen

är tveksam om lämpligheten av att lägga prövningen hos vattendomstol

i den utsträckning som har föreslagits och framhåller bl. a. att vattendomstolarna

inte är några planeringsorgan. Föreningen anser det dock

möjligt att vattendomstolarna är de organ där man lättast kan placera immissionsmål

tills vidare. Vattenrättsdomarna i Västerbygdens vattendomstol

anser, att ikraftträdandet av lagen bör anstå med hänsyn till arbetskraftsläget

vid vattendomstolarna och möjligheterna att erhålla kompetenta sakkunniga.

Om detta inte anses lämpligt, bör en skyndsam utredning ske avalternativet

att tillståndsprövningen i immissionsmålen förläggs till statens

naturvårdsverk.

Förslag av naturvårdsverket. Mot bakgrund av de sympatier som vid remissbehandlingen

av innnissionssakkunnigas förslag uttalades för att förlägga

tillståndsprövningen i immissionsmål till administrativ myndighet uppdrog

Kungl. Maj :t den 15 december 1967 åt statens naturvårdsverk att utreda

dels de organisatoriska konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen

i immissions- och vattenföroreningsärenden till verket, dels förfarandet

i sådana ärenden.

Naturvårdsverket har redovisat sitt uppdrag i en den 20 februari 1968 dag
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

tecknad promemoria. I promemorian förordas, att tillståndsprövningen i de

berörda ärendena läggs på verket. Till stöd härför åberopar verket flera

skäl.

För det första anser verket, att den avvägning som i ärenden av denna art

skall ske mellan ett företags nytta och olägenheter inte är av judiciell art

utan måste grundas på allmänna, ekonomiska och tekniska bedömanden.

Domstolarnas naturliga funktion är att fastställa vad som är rätt. På förvaltningen

däremot ankommer att aktivt förverkliga statens uppgifter och

ändamål. När miljövårdsverksamheten nu skall intensifieras, anser naturvårdsverket

det därför uppenbart att tyngdpunkten i verksamheten bör ligga

hos administrativ myndighet. Prövningen av sakägarintressen, närmast

skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen ankomma på domstol.

Naturvårdsverket framhåller, att visst dubbelarbete och vissa gränsdragningsproblem

kan uppkomma genom att tillstånds- och skadeståndsfrågorna

skils åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor ligger kvar

hos vattendomstolarna. Verket menar dock att dessa problem är av mindre

omfattning.

Som ytterligare skäl nämner naturvårdsverket, att verket skall svara för

översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna arbetet inom olika

län osv. Härigenom får verket överblick över alla förhållanden som kan inverka

på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser man bäst syftet med enhetlighet

i tillståndsgivningen, om huvuddelen av ärendena avgörs av en instans.

Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad expertis på naturvårds-,

luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom tillgodoser verket bättre än

vattendomstolarna kravet på helhetssyn. Önskemålet om helhetsbedömning

av en anläggning som vållar olägenheter och störningar från flera synpunkter

är därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att genomföra, om

verket blir tillståndsgivande myndighet.

Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet, bör enligt förslaget

vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts avgörande.

Eftersom naturvårdsverket också som tillståndsgivande myndighet skall

bevaka allmänna intressen, anser verket att det kan ifrågasättas om kammarkollegiet

bör behålla sina uppgifter på området.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket, att en särskild

koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en

jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för

uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen

hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt

ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av verkets

styrelse.

Förslaget innebär, att ärenden kommer under koncessionsnämndens prövning

antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljöfarlig

verksamhet eller genom initiativ av någon eller några av verkets övriga

4t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

byråer. En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut

och fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell.

Dispensprövningen vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket

självt med möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden,

om dispens ej ges. Remissbehandlingen av det nu redovisade förslaget

pågår.

2.3.7. Vattenmål

Vattenmål handläggs av fristående specialdomstolar, vattendomstolarna.

Dessa består av en vattenrättsdomare som ordförande, två vattenrättsingenjörer

och två vattenrättsnämndemän. 1 mindre mål är vattendomstol beslutför

med ordförande, vattenrättsnämndemän och en vattenrättsingenjör. Vattenrättsdomare

och vattenrättsingenjör er utnämns av Kungl. Maj :t. Vattenrättsnämndemän

väljs på samma sätt som ägodelningsnämndemännen och

bör vara allmänt betrodda och kunniga om sin orts förhållanden. De får inte

ha uppnått 65 års ålder. I övrigt gäller om valbarhet vad som är föreskrivet

beträffande nämndeman vid häradsrätt. Av dem som har utsetts till vattenrättsnämndemän

inkallar ordföranden varje gång två till tjänstgöring i domstolen.

Ledamöterna har individuell rösträtt.

Vattendomstolarna är sex till antalet. Deras domsområden bestäms av

Kungl. Maj :t. Andra instans i vattenmål är vattenöverdomstolen, som utgörs

av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Från vattenöverdomstolen

kan talan fullföljas till högsta domstolen.

Vissa frågor om vattendomstolarnas organisation och personalbehov har

under senare år setts över av särskilt förordnade utredningsmän (se prop.

1962: 1 bil. 4 s. 5 och 1965: 1 bil. 4 s. 34).

2.3.8. Hyresmål

Den proposition med förslag till ny hyreslagstiftning, som nyligen har

förelagts riksdagen (prop. 1968: 91), innehåller en särskild reglering av förfarandet

i hyrestvister. Den nya ordningen skall enligt förslaget tillämpas

från och med den 1 januari 1969. Förfarandet föreslås bli utformat på följande

sätt.

I varje län skall det i princip finnas en hyresnämnd. Hyresnämnd består

av ordförande och två intresserepresentanter. Nämndorganisationen är fristående

från domstolsväsendet. Hyresnämnd har i första hand till uppgift

att medla i uppkommande tvister. Därutöver skall nämnden, om parterna

inte kan förlikas, pröva och avgöra hyrestvister av viss beskaffenhet, bl. a.

sådana som gäller hyressättning och förlängning av hyresavtal. Nämnden

är framför domstol behörig att pröva de åsyftade frågorna. Part som är

missnöjd med nämndens beslut får inom viss tid klandra beslutet genom

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

107

att väcka talan vid domstol. Klandras inte beslutet, är nämndens avgörande

bindande för parterna.

De föreslagna bestämmelserna innebär vidare, att det som regel inom varje

län skall finnas endast en underrätt som är behörig att ta upp hyrestvister,

nämligen den allmänna underrätten i residensstaden. Till denna underrätt

förläggs prövningen av klandertalan mot hyresnämnds avgörande och

av de övriga hyrestvister som inte i första hand skall handläggas av hyresnämnd.

Rätten att fullfölja talan mot underrätts eller hovrätts dom begränsas i

sådana mål som i första hand har prövats av hyresnämnd. Sålunda får talan

inte föras mot underrätts avgörande som rör fastställelse av hyresvillkor,

överlåtelse av hyresrätt eller upplåtelse av lägenhet i andra hand. Tvist om

rätt till förlängning av hyresavtal avgörs slutligt av hovrätt. Andra slag av

hyrestvister, 1. ex. mål om skadestånd eller förverkande av hyresrätt, skall

liksom hittills kunna föras vidare till högsta domstolen enligt RB:s bestämmelser.

Underrätt, som får exklusiv behörighet att handlägga hyrestvister, skall

vid prövningen i dessa mål ha ordinarie sammansättning. Även i fråga om

förfarandet vid sådan domstol skall i princip gälla vanliga regler för rättegång.

2.3.9. Vissa andra mål

Bestämmelser att endast vissa underrätter är behöriga att ta upp mål av

visst slag förekommer även på andra håll i lagstiftningen. I några fall har

därvid getts föreskrift om att underrätten vid handläggningen skall ha särskild

sammansättning.

Behöriga att handlägga tryckfrihetsmål är endast rådhusrätterna i residensstäderna

eller annan rådhusrätt, som Kungl. Maj:t har förordnat därtill.

Jury kan i dessa mål medverka vid prövningen av skuldfrågan. Rätten

består i övrigt av tre eller fyra lagfarna domare.

Första domstol i allmänna sjöråttsmål är rådhusrätt eller i vissa orter på

grund av särskilt förordnande häradsrätt. Domstolen bär i allmänna sjörättsmål

vanlig sammansättning. I dispaschmål, som förekommer endast vid

rådhusrätterna i Stockholm och Göteborg, skall rätten däremot bestå av,

utöver de ledamöter som normalt fordras för domförhet vid huvudförhandling

i tvistemål, tre i handel och sjöfart kunniga män. Sjöförklaring får

äga rum endast inför vissa i sjölagen angivna allmänna underrätter. Vid

sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av en lagfaren domare som

ordförande och två personer, som är kunniga och erfarna i sjöväsendet.

I patentmål är Stockholms rådhusrätt exklusivt forum. Vid huvudförhandling

i sådana mål skall rätten bestå av sex ledamöter, av vilka tre

skall vara lagfarna och tre tekniskt sakkunniga. Stockholms rådhusrätt är

också ensam behörig att pröva vissa tvister av annat slag.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

3. Underrätternas domkretsar

3.1. Nuläget och dess bakgrund

3.1.1. Gällande bestämmelser och nuvarande organisation

Huvudbestämmelserna om indelningen i domkretsar finns i 1 kap. 1 §

RB. Allmän underrätt är enligt dessa bestämmelser på landet och i stad,

som hör till domsaga, häradsrätt samt i annan stad rådhusrätt.

Häradsrätt har tingslaget som sin domkrets. Domsaga, som är beteckningen

på häradshövdings ämbetsområde, utgörs i allmänhet av ett tingslag.

Under särskilda förutsättningar, såsom när domsaga är mycket vidsträckt,

får emellertid i domsaga finnas två eller flera tingslag.

Rådhusrätt har staden som sin domkrets. Rådhusrätts domkrets följer

automatiskt de ändringar som stadsområdet undergår.

Enligt 1 kap. 1 § RB fastställs indelningen i tingslag av Kungl. Maj:t.

Närmare lagbestämmelser om indelningen i domsagor saknas. Det anses

ankomma på Kungl. Maj:t att också bestämma om domsagoindelningen.

I en vid kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. in.

fogad tabell har Kungl. Maj:t fastställt i vilka fall domsaga skall vara indelad

i två eller flera tingslag.

Av det sagda framgår, att tingslag kan omfatta både lands- och stadsområde.

Frågan huruvida stad skall ha egen jurisdiktion besvaras inte av RB.

Av förarbetena till balken (jfr SOU 1938: 44 s. 7) och av reglerna om rådhusrätts

domförhet (1 kap. 11 § RB) framgår emellertid, att en minimiförutsättning

för rådhusrätt är att göromålen bereder sysselsättning åt

borgmästare och två rådmän. Denna grundsats kom också till uttryck i

den numera upphävda lagen den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds

förenande i judiciellt avseende. Om domstols- och magistratsgöromålen

i stad med rådhusrätt inte beredde sysselsättning åt borgmästare

och minst två lagfarna ledamöter, ägde Kungl. Maj :t sålunda enligt denna

lag — oavsett stadsfullmäktiges medgivande — förordna, att rådhusrätten

skulle upphöra och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga.

Åtskilliga nytillkomna städer har alltsedan sin tillkomst ingått i domsaga.

Vidare har många städer, som tidigare har haft rådhusrätt, under

senare tid i judiciellt avseende förenats med domsaga. Detta har lett till

att flertalet städer numera ingår i domsaga.

F. n. finns 29 städer med rådhusrätt och 112 domsagor. Av domsagorna

är 14 uppdelade på olika tingslag, 13 av dem på två och en domsaga på

tre tingslag.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 44 år 1969 109

I fråga om invånareantalet fördelade sig domsagorna resp. städerna med

rådhusrätt vid ingången av år 1968 som följande uppställning visar.

Antal Antal

domsagor rådhusrätter

Under 10 000 invånare . . .

..... 0

0

10 001—

20 000.........

..... 4

2

20 001—

■ 30 000.........

..... 20

3

30 001—

■ 40 000.........

..... 27

5

40 001—

50 000.........

..... 30

5

50 001—

■ 60 000.........

..... 16

3

60 001—

70 000.........

..... 5

2

70 001—

- 80 000.........

..... 3

2

80 001—

100 000.........

..... 4

4

100 001—

-300 000.........

..... 3

1

300 001—

500 000.........

..... 0

1

Över 500 000 ...........

..... 0

1

Ordinarie lagfarna domare i domsaga är häradshövding och i vissa domsagor

dessutom tingsdomare samt i rådhusrätt borgmästare och rådmän. 1

såväl domsagor som rådhusrätter finns vidare ofta en eller flera icke-ordinarie

domare.

När det gäller domarpersonalen i domsagorna är det nuvarande läget

sammanfattningsvis följande. Av de 112 domsagorna är 15 endomardomsagor.

Tingsdomare — i vissa domsagor betecknade som biträdande häradshövdingar

— finns i 63 domsagor, varav 3 tingsdomare i 4 domsagor, 2 tingsdomare

i 7 domsagor och en tingsdomare i 49 domsagor, vartill kommer en

tingsdomare gemensam för 3 domsagor. I 75 domsagor har vidare häradshövdingen

i den dömande verksamheten helt eller delvis hjälp av tingssekreterare

eller fiskalskompetenta biträden. I 3 domsagor finns särskild inskrivningsdomare.

Beträffande de 29 rådhusrätterna gäller att det, förutom borgmästare,

finns 2 ordinarie ledamöter i 12 av dem, 3 i 7 samt 4 eller flera i 10. I 17

rådhusrätter finns dessutom en eller flera icke-ordinarie domare.

Domarpersonalens fördelning på olika domsagor och rådhusrätter vid ingången

av år 1968 framgår av bilaga 5.

Enligt av Kungl. Maj :t fastställd personalförteckning för underrätterna

avseende budgetåret 1968/69 finns i häradsrätterna 870 tjänster för domstolsbiträden.

Motsvarande tal är för rådhusrätternas del 634. Härtill kommer

sammanlagt 41 tjänster på övergångsstat. I

I fråga om de allmänna underrätternas inre organisation

kan nämnas följande.

Domsaga förestås enligt 1 kap. 3 § RB av häradshövdingen. Om göromålen

kräver det, skall enligt samma lagrum som biträdande domare finnas en eller

flera tingsdomare. I domsagostadgan den 11 juni 1943 (nr 290) ges närmare

bestämmelser om personalorganisationen i domsagorna. Enligt dessa

bestämmelser kan också särskild inskrivningsdomare och tingssekreterare

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

tjänstgöra i domsaga. Förordnande som tingssekreterare kan lämnas den

som har tjänstgjort som ledamot eller fiskal i hovrätt. I övrigt skall finnas

tingsnotarier, tingsnotarieaspiranter och domstolsbiträden. Häradshövdingen

har vid sidan av sin direkta befattning med mål och ärenden även administrativa

uppgifter. Det åligger honom sålunda bl. a. att vara chef för

domsagans kansli, att övervaka och i viss utsträckning fördela arbetet samt

att ta befattning med åtskilliga personalfrågor.

Tingsdomare skall närmast under häradshövdingen ha inseende över personalen

och arbetet i domsagan och, i den mån hovrätten förordnar, utföra

på häradshövdingen i annat fall ankommande göromål. Särskild inskrivningsdomare

handlägger förutom inskrivningsärenden bl. a. ärenden som

hör till bouppteckningsprotokollet. Tingssekreterare är skyldig att efter

hovrättens förordnande utföra på häradshövdingen i princip ankommande

göromål. Om tingsdomare inte finns, skall tingssekreteraren närmast under

häradshövdingen ha inseende över personalen och arbetet. När det är nödvändigt,

skall han dessutom i den omfattning häradshövdingen bestämmer

utföra olika uppgifter som ligger vid sidan av den egentliga dömande verksamheten,

såsom att handlägga frågor som avses i lagen om fri rättegång

och att vidta vissa i huvudsak förberedande och expeditionella åtgärder

i mål och ärenden. Hovrättsfiskal kan förordnas att tjänstgöra som fiskalskompetent

biträde i domsaga och tilldelas då i huvudsak samma arbetsuppgifter

som tingssekreterare.

Häradshövding och tingsdomare avgör f. n. ungefär lika stora andelar av

förekommande brottmål och tvistemål. Tingssekreterare och fiskalskompetent

biträde fullgör i allmänhet färre rent dömande uppgifter men ägnar

i stället något mer tid åt andra göromål som t. ex. inskrivningsärenden och

ärenden som hör till bouppteckningsprotokollet. Samtliga domare sysslar

dock i huvudsak med rent dömande verksamhet. Deras befattning med de

mindre kvalificerade göromålen är numera vanligen begränsad till vad som

fordras för arbetets behöriga gång och för en enhetlig rättstillämpning. Under

senare år har de mindre kvalificerade göromålen i stället i allt större

utsträckning förts över till tingsnotarier och domstolsbiträden.

Hovrätterna bär en organisation för administration av underrätterna men

den direkta arbetsledningen, frågor om anställning av och ledighet för personalen

och andra administrativa uppgifter sköts i domsagorna i huvudsak

av häradshövdingarna. Utvecklingen mot större domsagor har fört med sig

att häradshövdingarna på vissa håll får ägna förhållandevis mer tid åt administration

än tidigare.

Tingsnotarie tjänstgör som regel i domsaga under två och ett halvt år,

varav det första halvåret som aspirant. Han skall under tjänstgöringstiden

beredas en allsidig utbildning. I 16—19 §§ domsagostadgan anges de göromål

som får utföras av tingsnotarie. Bland arbetsuppgifterna kan ingå bl. a. att

tjänstgöra som inskrivningsdomare, att handlägga till bouppteckningsprotokollet

hörande ärenden, att föra protokoll vid förhandling och att i olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

avseenden biträda vid handläggningen av mål och ärenden. Härutöver kan

tingsnotarie förordnas att handlägga bl. a. mål om lagsökning och betalningsföreläggande

samt tvistemål, brottmål och domstolsärenden av enklare

beskaffenhet.

Domstolsbiträde skall biträda med göromålen i domsagan efter häradshövdingens

anvisningar. Domstolsbiträdena har under senare år anförtrotts

vissa göromål som tidigare har utförts av den rättsbildade personalen. Enligt

24 § domsagostadgan sköter de sålunda numera bl. a. huvuddelen av de

expeditionella göromålen, utfärdar olika slags bevis och ombesörjer vissa

uppgifter som sammanhänger med personalredovisningen. Vid de större

domsagorna tjänstgör de dessutom i viss utsträckning som protokollförare.

I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 679) om tingsordningar m. m. ges bestämmelser

om bl. a. domsagornas indelning i tingslag, om häradsrätternas

ferier och om vilka dagar ting skall hållas i domsagorna. Med stöd av 1 kap.

15 § RB har Kungl. Maj:t vidare utfärdat kungörelsen den 10 juli 1947 (nr

640) om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden samt

om uppropslistor m. m. I denna kungörelse finns även bestämmelser som

rör rådhusrätterna. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet

nämndemän i tingslag har meddelats bestämmelser för flertalet av rikets

tingslag om antalet nämndemän.

I rådhusrätt skall enligt 1 kap. 10 § RB finnas borgmästare och rådmän.

Närmare bestämmelser om rådhusrätternas inre organisation ges i rådhusrättsstadgan

den 4 december 1964 (nr 857). Vid rådhusrätt kan enligt 1 §

finnas — förutom borgmästare och rådmän — tingssekreterare, tingsnotarier,

tingsnotarieaspiranter, domstolsbiträden och andra tjänstemän. Rådliusrätt

kan vara delad i avdelningar.

Borgmästare och rådmän är ledamöter i rådhusrätt. Borgmästare har i

huvudsak samma arbetsuppgifter som häradshövding i domsaga. Han har

sålunda att utföra både domargöromål och administrativa uppgifter. Vissa

administrativa frågor skall dock avgöras av rådhusrätten i särskild sammansättning.

Rådman skall utföra domargöromål och, efter hovrättens förordnande,

biträda borgmästaren med handläggning av administrativa ärenden.

Hovrätten förordnar om fördelningen av domargöromålen mellan rådhusrättens

ledamöter. Tingssekreterare kan enligt rådhusrättsstadgan åläggas

i huvudsak samma uppgifter i rådhusrätt som han har i domsaga. Några

tjänster som tingssekreterare har dock ännu inte inrättats vid rådhusrätterna.

Däremot tjänstgör hovrättsfiskaler som fiskalskompetenta biträden.

Liksom i domsagorna utför de ungefär samma uppgifter som ankommer på

tingssekreterare. Före förstatligandet av rådhusrätterna den 1 januari 1965

tjänstgjorde i de flesta rådhusrätterna assessorer som biträdande domare.

Assessorstjänster ingår numera inte i rådhusrättsorganisationen, men vissa

assessorer tjänstgör på övergångsstat som ledamöter i rådhusrätterna. De

har där i huvudsak samma uppgifter som tingssekreterarna.

Före förstatligandet av rådhusrätterna var det vanligt att domarperso
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

nalen i rådhusrätterna var specialiserad på vissa slag av arbetsuppgifter.

Arbetsfördelningen har emellertid numera anpassats till den som gäller för

domarpersonalen i domsagorna. Domare i rådhusrätt handlägger därför

vanligen alla typer av mål. Vid de största rådhusrätterna måste dock en viss

specialisering ske (jfr prop. 1964: 156 s. 105). I likhet med domarpersonalen

i domsagorna sysslar domarna i rådhusrätterna främst med den rent

dömande verksamheten. De administrativa uppgifter, som inte sköts av

hovrätten, är dock — beroende på rådhusrätternas storlek — i allmänhet

något fler än i domsagorna.

Tingsnotarierna i rådhusrätterna har att utföra samma göromål som

tingsnotarierna i domsagorna. Antalet tingsnotarier är dock vanligen förhållandevis

mindre vid rådhusrätterna. Detta beror bl. a. på att inskrivningsväsendet

är av mindre omfång och att man i större utsträckning utnyttjar

domstolsbiträdena som protokollförare vid förhandlingar. I övrigt

har domstolsbiträdena samma arbetsuppgifter vid rådhusrätterna som vid

domsagorna.

Enligt 2 § rådhusrättsstadgan kan Kungl. Maj :t i arbetsordning meddela

särskilda föreskrifter för rådhusrätt. I arbetsordningar den 18 december

1964 (nr 883—885) har sådana föreskrifter meddelats för Stockholms och

Göteborgs rådhusrätter samt för rådhusrätten i Malmö. Med stöd av 1 kap.

12 § RB har Kungl. Maj :t genom kungörelse den 10 juli 1947 (nr 534) bestämt

hur många nämndemän som skall finnas i de olika rådhusrätterna.

3.1.2. Tidigare utvecklingstendenser och förslag

Ännu i början av 1900-talet hade nästan alla städer egen jurisdiktion.

År 1904 var antalet städer 93 och 91 hade rådhusrätt. I de 40 städer som har

tillkommit därefter har rådhusrätt inte inrättats. Efter år 1904 har hittills

62 rådhusrättsstäder i judiciellt hänseende förts till domsaga, varav 12

under 1960-talet.

Den ledande principen för indelning i domsagor var länge att en domsaga

inte borde vara större än att domstolsarbetet kunde utföras av häradshövdingen,

ett par notarier och skrivbiträden. Om denna organisation inte

räckte till, delades domsagan eller också skedde omreglering på annat sätt.

Detta ledde till att antalet domsagor ökade, och år 1921 nåddes det högsta

antalet eller 125. Vid samma tid bröts denna utveckling. I stället för att

dela domsagor med växande arbetsbörda började man inrätta tjänster för

biträdande domare i de mest arbetstyngda domsagorna. Flera mindre domsagor

förenades med angränsande domsaga till större enheter. Dessa ändringar

torde ha stått i samband med arbetet på rättegångsreformen. Processkommissionen

förordade sålunda i sitt betänkande om rättegångsväsendets

ombildning (SOU 1926: 31) en långtgående sammanslagning av domsagorna.

Någon allmän reform i denna riktning kom emellertid inte till stånd. Vid

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

antagandet av RB förutsattes beträffande de mindre domsagorna, att liksom

dittills en successiv omreglering av deras områden skulle ske. I övrigt skulle

domsagorna ha sådan storlek, att den dömande verksamheten kunde ombesörjas

av häradshövdingen eller, i de medelstora eller stora domsagorna,

av häradshövdingen med hjälp av en eller flera biträdande domare (jfr 1

kap. 3 § andra st. RB). Några uttalanden om vad som borde anses som lämplig

övre gräns för en domsaga gjordes inte i RB eller i förarbetena till denna.

Delvis som följd av den fortgående avvecklingen av rådhusrätter uppkom

efter hand flera stora domsagor. En viss reaktion mot de stora domsagorna

kom senare till uttryck genom 1943 års domarutrednings betänkande angående

vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna

(SOU 1946: 57). Enligt denna utredning borde mycket stora domsagobildningar

undvikas. I enlighet med denna uppfattning delades under

1950-talet de tre då största domsagorna. Antalet domsagor blev därmed 118.

Sedan den 1 januari 1959 har någon delning av domsaga inte ägt rum. Däremot

har åtskilliga domsagor fått större domkretsar. Detta har i flertalet fall

skett genom att stad, som dittills har haft egen jurisdiktion, judiciellt förenats

med domsaga. Vidare har mindre domsagor — ibland i samband med

landsrättsläggning av städer — jämte angränsande domsaga fått uppgå i

större enheter. Som nämnts är antalet domsagor f. n. 112.

Under 1900-talet har flera utredningar behandlat domkretsindelningen för

underrätterna. Förutom av processkommissionen och 1943 års domarutredning,

som redan har nämnts, har frågan tagits upp dels av de s. k. ekonomisakkunniga

i betänkande angående ordnande av vissa ekonomiska och organisatoriska

förhållanden vid genomförandet av rättegångsreformen (SOU

1928: 20), dels av stadsdomstolsutredningen i SOU 1961: 6. De överväganden

och förslag som har lagts fram har emellertid endast i ringa mån avsatt

spår i praktiken.

Ekonomisakkunniga redovisade i sitt betänkande ett av dåvarande häradshövdingen

Karl Schlyter utarbetat förslag till indelning i domkretsar.

Förslaget byggde på principer för indelningen, som hade lagts fram av processkommissionen.

Denna ansåg, att arbetet i en underrätt i princip borde

vara så omfattande att det på kvalitativa grunder kunde fördelas i tre grupper,

som var och en gav full arbetsbörda för en domare. Enligt Schlyters

förslag skulle landet indelas i 93 domsagor. Av dessa skulle sju vara stadsdomsagor.

Schlyter utgick från att städer med ett invånartal under 36 000

skulle ingå i domsaga tillsammans med större eller mindre del av kringliggande

landsbygd.

19i3 års domarutredning lade inte fram något förslag till ny domkretsindelning

för underrätterna men angav vissa allmänna riktlinjer för hur

en sådan indelning borde ske. Som nämnts ansåg utredningen, att mycket

stora domsagobildningar borde undvikas. Som ledande princip ansåg ut
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

redningen borde gälla, att man skulle eftersträva att skapa ett något större

antal domsagor, som var och en med hänsyn till de kvalificerade göromålen

erbjöd tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding. Detta var bättre

än att låta domsagorna bli så stora att häradshövdingen nödgades överlämna

en mera väsentlig del av de viktigare dömande uppgifterna till andra tjänstemän

inom domsagan. Utredningen ansåg vidare, att de minsta domsagorna

ej borde bestå.

Stadsdomstolsutredningen föreslog i SOU 1961: 6, att 23 av de dåvarande

städerna med rådhusrätt judiciellt skulle förenas med domsaga och att

rådhusrätt skulle finnas endast i 18 städer. Utredningen uttalade, att domsagor

med häradshövding som enda ordinarie domare inte längre kunde

komma i fråga som riktmärke för domsagoindelningen. I stället fick man

räkna med att befolkningsrörelsen från landsbygden till jämförelsevis få

större tätorter skulle komma att leda till fortsatt ökning av antalet domsagor

med två eller flera ordinarie domare. Beträffande fördelarna med

större resp. med mindre domstolar anförde utredningen.

Fördelen med den mindre domsagan är framför allt att häradshövdingen

deltager i avgörandet av alla mål och ärenden utom de som handlägges av

tingsnotarie och att han har lättare att utöva den ledning och övervakning

av arbetet i domsagan som åligger honom. I den mindre domsagan kan domstolen

och dess kansli göras lättare tillgängliga för allmänheten. Till förmån

för den mindre domsagan brukar vidare anföras sådana synpunkter

som att allmänheten och domstolen kommer i närmare kontakt med varandra

och att därigenom skapas ökade förutsättningar för att domstolen

skall vinna allmänhetens förtroende; särskilt brukar framhållas att häradshövdingen

bör vara väl förtrogen med sin domkrets. Dessa synpunkter bör

alltjämt tillmätas betydelse.

Den större domsagans fördelar ligger övervägande på det domstolsorganisatoriska

planet. Arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning.

Den större domsagans mera elastiska organisation gör det lättare för

domstolen att utan förstärkning från hovrätten bemästra tillfälliga påfrestningar

i arbetet. Detta förhållande har sin särskilda betydelse med hänsyn

till de problem för domarrekryteringen som vikariefrågan i underrätterna

vållar. I de större domsagorna är det även lättare att ordna en lämplig

arbetsfördelning. Domarna kan mera odelat ägna sig åt den dömande verksamheten,

och bland den icke rättsbildade personalen kan arbetet fördelas

så, att personalen utnyttjas mera rationellt och effektivt. Kontorstekniska

och andra arbetsbesparande hjälpmedel kommer till bättre användning än

i de mindre domsagorna. Ur driftsekonomisk synpunkt torde därför den

större domsagan, förutsatt att dess organisatoriska möjligheter tillvaratages,

vara lämpligare.

Vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande var

de remissinstanser — ett 40-tal — som uttalade sig om domkretsarna enigu

om att endomardomsagorna borde upphöra. Nästan alla dessa remissinstanser,

bl. a. fem av hovrätterna, förordade domkretsar stora nog att sysselsätta

tre domare. Endast två remissorgan avstyrkte att underrätterna genom
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

115

gående skulle organiseras med tre domare, nämligen Göta hovrätt och 1951

års rättegångskommitté (majoriteten). Flera remissorgan uttalade att man,

innan frågan om domkretsindelningen hade blivit närmare utredd, inte närmare

kunde yttra sig om hur stor en domkrets lämpligen borde vara. Denna

uppfattning framfördes av bl. a. häradshövdingeföreningen, som emellertid

underströk att organisatoriska svårigheter var förbundna med de mindre

domsagorna. Det föreföll föreningen som om dessa svårigheter var betydligt

mindre i domsagor med tingsdomare och tingssekreterare.

Endast några få remissorgan uttalade sig om lämplig övre gräns för underrätts

storlek. Hovrätten för Övre Norrland ansåg den övre gränsen vara

nådd, om arbetsvolymen fordrade mer än tre domare. Enligt Svea hovrätt

borde åtminstone en domsaga finnas i varje län. Hovrätten framhöll vidare,

att man kunde vara tveksam om det skulle vara fördelaktigt eller olämpligt

med stora domkretsar, när det gällde konsekvenserna i fråga om domartjänsternas

antal och beskaffenhet samt verkningarna på rekryteringen till

domarbanan.

3.1.3. Administrativa indelningar och indelningsändringar av betydelse för

domkretsindelningen

Under senare år har genomförts flera administrativa indelningsåtgärder

av betydelse för domkretsindelningen, och flera sådana åtgärder är under

övervägande.

Planerna för länens indelning i kommuner har fastställts av Kungl. Maj :t

genom beslut under åren 1963 och 1964. Besluten grundar sig på 2 a § lagen

den 13 juni 1919 (nr 293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning.

I detta lagrum, som tillkom genom beslut av 1962 års riksdag (prop.

1961: 180, KU 1962:1, rskr 64), föreskrivs att för varje län skall finnas en

av Kungl. Maj:t fastställd plan, som visar den lämpligaste indelningen av

länet i kommuner med hänsyn särskilt till befolkningsförhållandena, den

ekonomiska utvecklingen och de kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning

och beskaffenhet. De nämnda besluten innebär, att kommuner

eller delar av dem har förts samman till 281 kommunblock (SFS 1964:

162), bortsett från Stockholms stad som inte berörs av planeringen.

Enligt 12 § lagen om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning skall

indelningsändring träda i kraft i början av ett kalenderår. Det måste vidare

förflyta minst åtta månader mellan Kungl. Maj :ts förordnande om indelningsändring

och ikraftträdandet. Förordnande om indelningsändring måste

således meddelas före utgången av april månad för att kunna träda i

kraft vid årsskiftet. Enligt praxis genomförs en kommunal indelningsändring,

som kräver nyval, vid årsskifte efter det att allmänna val har hållits.

De indelningsändringar som blir följden av att kommuner eller delar av

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

kommuner läggs samman kan därför beräknas ske varje udda år allteftersom

kommunerna beslutar sig för att gå samman. Ändringar i den kommunala

indelningen har således genomförts med verkan från den 1 januari

1967 och kan i framtiden beräknas ske den 1 januari 1969, den 1 januari

1971 etc.

Antalet kommuner uppgick den 1 januari 1966 till 995, varav 133 städer,

95 köpingar och 767 landskommuner. Ett stort antal kommunsammanläggningar

beslutades under åren 1965 och 1966. Sedan dessa har trätt i kraft

den 1 januari 1967, har antalet kommuner gått ned till omkring 900.

Ändringar i den kommunala indelningen föranleder regelmässigt motsvarande

ändringar i den judiciella indelningen. I anslutning till den reform

beträffande kommunindelningen som trädde i kraft den 1 januari

1952 — den s. k. storkommunreformen — skedde således en allmän översyn

av domsagoindelningen. I de många fall då den ändrade kommunindelningen

bröt gräns för domsaga anpassades domsagoindelningen efter

kommunindelningen (jfr SFS 1950:442—459 samt 1951:11, 79, 98, 121

och 353). En motsvarande anpassning har skett vid senare ändringar i

kommunindelningen. Beträffande stad med rådhusrätt gäller att ändring

i stadsområdets omfattning automatiskt medför motsvarande judiciella

ändring. Det förekommer inte att domkretsindelningen skär kommungräns.

När det gäller kommunindelningen kan nämnas, att kommunalrättskommittén

år 1962 fick i uppdrag att utreda de problem som kan uppkomma

om en enhetlig kommuntyp införs. Kommittén har därefter i betänkandet

»Enhetlig kommuntyp» (SOU 1967:58) lagt fram förslag till författningsändringar

som behövs, om en sådan kommuntyp införs och den nuvarande

skillnaden mellan landskommuner, köpingar och städer avskaffas.

Indelningen i polisdistrikt bygger sedan den 1 januari 1965 på kommunblocken.

I varje polisdistrikt ingår sålunda ett eller flera kommunblock.

Gräns för polisdistrikt skär inte i något fall blockgräns. Enligt kungörelsen

den 4 november 1966 (nr 564) angående polisdistrikten är landet f. n. indelat

i 119 polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69

förordat, att antalet polisdistrikt minskas till 80, och i samband härmed

lagt fram förslag till ändrad polisdistriktsindelning. Styrelsen har hemställt,

att Kungl. Maj :t snarast tar upp frågan om ändring av polisdistriktsindelningen.

Med anledning av framställningen har Kungl. Maj :t den 10 november

1967 tillkallat särskilda sakkunniga för översyn av indelningen i

polis- och åklagardistrikt och av den regionala polisorganisationen (1967 års

polisutredning). Enligt direktiven för utredningen (riksdagsber. 1968: I Ju

65) bör utgångspunkten för dennas arbete vara rikspolisstyrelsens förslag,

men utredningen skall ha frihet att pröva även andra förslag till en rationell

indelning.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

117

Åklagar distrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt och har därför

också kommunblocken som minsta byggstenar. Enligt kungörelsen den 29

maj 1964 (nr 345) angående åklagardistrikten finns 90 sådana distrikt.

Kommunblocken skär i ett stort antal fall gräns för underrätts domkrets.

Det hör till undantagen att ett åklagar distrikt sammanfaller med underrätts

domkrets. I allmänhet omfattar åklagardistrikten delar av skilda domkretsar.

Även frågan om ändring i indelningen i åklagardistrikt har nyligen aktualiserats.

Sålunda har RÅ i sin anslagsframställning för budgetåret 1968/69

framhållit, att det från åklagarsynpunkt är önskvärt att åklagar- och polisdistrikten

genomgående är identiska och att några av de nuvarande åklagardistrikten

är för små och bör läggas samman. Den av RÅ väckta frågan

har uppmärksammats i direktiven för den nyss nämnda 1967 års polisutredning.

I direktiven har nämligen angivits, att utredningen skall överväga om

de förslag i fråga om polisdistriktsindelningen som man kommer fram till

bör föranleda några jämkningar av åklagardistriktsindelningen. Utredningen

skall vidare vid denna bedömning beakta sambandet mellan indelningen

i åklagardistrikt och indelningen i domkretsar för de allmänna underrätterna.

Kronofogdedistrikten omfattar ett eller flera polisdistrikt. Enligt kungörelsen

den 29 maj 1964 (nr 366) angående kronofogdedistrikten är landet

indelat i 81 sådana distrikt.

Den nuvarande domkretsindelningen bryter inte på något ställe länsgränserna.

Det har av administrativa skäl — bl. a. med hänsyn till åklagarnas

ställning och till formerna för handläggningen av vissa frågor som

hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten — ansetts önskvärt,

att en domsaga inte utgörs av delar från skilda län.

I länsindelningsutredningens direktiv (riksdagsber. 1964: I In 25) framhölls,

att indelningen i kommunblock bör läggas till grund för övriga administrativa

och judiciella indelningar och att de planerade kommunblocken

bör betraktas som de minsta enheterna vid uppbyggandet av de nya länen.

I enlighet därmed föreslår utredningen i betänkandet »Ny länsindelning»

(SOU 1967: 23) inte i något fall att delar av kommunblock skall föras till

olika län. Utredningen framhåller dock, att det enligt dess uppfattning i

ett — visserligen mycket begränsat — antal fall kan finnas anledning att

se över kommunblocksindelningen i anslutning till en ny länsindelning. Utredningens

förslag innebär att antalet län skall minskas från 24 (efter sammanslagningen

av Stockholms stad och län) till 15.

Domstolskommittén har undersökt vilka åtgärder som fordras, om domsaga

bildas av områden som ingår i skilda län. Kommittén har år 1966 till

Kungl. Maj :t överlämnat PM med förslag angående behörig länsstyrelse

m. in. i fall då domsaga hör till skilda län (stencil). Förslagen har remiss
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

behandlats men har därefter vilat. Kungl. Maj:ts ställningstagande i frågan

har ansetts kunna anstå till dess det klarnat om behov av en reglering av

åsyftat slag kommer att föreligga. Som tidigare har nämnts har domsagobildning

över länsgräns hittills inte förekommit.

3.1.4. Handläggningen av nu eller nyligen aktuella frågor om ändrad judiciell

indelning

Ärenden om ändring av den gällande domkretsindelningen har förekommit

allt oftare under senare år. I en del fall har detta berott på att viss rådhusrätt

har haft för litet arbetsunderlag för att bestå i den statliga underrättsorganisationen

(jfr prop. 1964: 156 s. 131 och 142). Så har exempelvis

sedan den 1 januari 1965 Alingsås, Söderhamn, Härnösand och Kristinehamn

i judiciellt avseende förenats med domsaga. Nyköping läggs under

landsrätt den 1 juli 1968.

De flesta domkretsregleringar som har ägt rum under de senaste åren har

företagits på grund av den pågående kommunindelningsreformen. Gällande

lagstiftning utgår från att den judiciella indelningen anpassas till indelningen

i kommuner och att gräns för judiciellt område sålunda sammanfaller

med kommungräns. Delar av en och samma kommun kan därför inte

tillhöra olika underrätter. När kommun går samman med kommun som tillhör

annan underrätt, måste domkretsindelningen alltså ändras. Sådana ändringar

gjordes i ganska stor utsträckning den 1 januari 1967, när ett stort

antal kommuner förenades som ett led i den pågående kommunindelningsreformen.

I några fall har kommunal indelningsändring medfört att underrätt

har fått så liten arbetsmängd att Kungl. Maj :t har beslutat att den skall

upphöra och i stället förenas med annan underrätt. Detta har gällt underrätter

i och i närheten av Kristianstad, Landskrona och Skellefteå. I andra

fall har det förekommit att ganska stora områden har förts från en domkrets

till en annan, dock utan att ändringarna har varit av sådan storleksordning

att en hel underrätt har måst upphöra. De har endast lett till att

personal har flyttats från en underrätt till en annan.

När vakans har uppkommit på chefsdomartjänst i underrätt under senare

år, har man prövat om den pågående kommunindelningsreformen eller andra

omständigheter gör en domkretsreglering nödvändig. Om så har varit

fallet, har Kungl. Maj :t uppdragit åt den hovrätt till vilken underrätten hör

att utreda den lämpligaste domkretsindelningen inom berört område. Uppdraget

har i allmänhet givits den innebörden att undersökning skall göras

om lämpligheten att anpassa domkretsindelningen till indelningen i åklagardistrikt.

Genom hovrätternas försorg har utredning nu satts i gång eller

redan skett i fråga om hela Östergötlands län, Jönköpings län, Kalmar län

och Värmlands län, samt i fråga om delar av bl. a. Stockholms, Södermanlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands, Väster
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj ds proposition nr ii år 1969

bottens och Norrbottens län. I allmänhet har hovrätterna, när de har fått

utredningsuppdrag, tillsatt en särskild utredningsman, som har gjort en

närmare undersökning av förhållandena inom området och som därvid har

tagit kontakt med representanter för olika statliga och kommunala intressen.

Sedan hovrätten har avlämnat sitt utredningsförslag, har myndigheter

och organisationer fått tillfälle att yttra sig över detta. Därvid har hörts bl. a.

rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, ifrågavarande länsstyrelse samt berörda

kommuner och tingshusbyggnadsskyldige. Beslut i indelningsfrågan har därefter

kunnat fattas av Kungl. Maj:t. Sådana beslut har hittills meddelats

endast i ett fåtal av de förut nämnda fallen. Besluten har inneburit bl. a. att

domkretsindelningen har anpassats till indelningen i åklagardistrikt så långt

det har varit möjligt. Fråga om att inrätta nya ordinarie domartjänster på

grund av domkretsreglering har underställts riksdagen.

I samband med att beslut har fattats om att göra en utredning om ändrad

domkretsindelning bär övervägts om ledig eller ledigblivande domartjänst

skall hållas vakant till dess det har klarlagts, om tjänsten bör återbesättas

med ny ordinarie innehavare. Genom Kungl. Maj :ts beslut är 15

häradshövdingetjänster och en borgmästartjänst f. n. vakanta på grund av

att frågan om ändrad domkretsindelning är aktuell.

3.2. Domstolskommitténs förslag och remissyttranden över dem

3.2.1. Domstolskommittén i SOU 1963: 56

I SOU 1963: 56 tar kommittén upp frågan om domkretsindelningen i en

enhetlig underrättsorganisation, i vilken någon skillnad mellan stadsrätt

och landsrätt inte skall finnas. Utan att ta ståndpunkt i detalj i frågan drar

kommittén upp vissa allmänna riktlinjer, efter vilka frågan enligt kommitténs

mening bör lösas.

Kommittén framhåller inledningsvis, att indelningen i domkretsar i en

enhetlig underrättsorganisation bör ske med sikte på att skapa arbetsenheter

som från olika synpunkter är så lämpliga som möjligt. Allmänhetens

berättigade krav på god rättsvård kommer härvid i förgrunden. Stor betydelse

måste fästas vid samhörigheten geografiskt och i annat hänseende

mellan olika orter och bygder, och dessutom vid centrumbildningar, kommunikationer

och förutsättningarna över huvud taget för behövlig kontakt

mellan domstolen och domkretsens olika delar.

Det är vidare av vikt för rättsvården att domkretsen får sådan omfattning

att den ger tillräckligt underlag för en ändamålsenlig och effektiv domstolsorganisation.

Organisatoriska och allmänt administrativa synpunkter måste

tillmätas synnerligt beaktande. Ändamålsenlig organisation och administration

är ovillkorliga förutsättningar för att rättsväsendet skall fungera till
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fredsställande. Att i detta sammanhang ekonomiska hänsynstaganden kommer

in i bilden anses självklart.

I de nu angivna hänseendena finner kommittén att nuvarande domkretsindelning

företer betydande brister. Landets indelning i domsagor ter sig

inte sällan irrationell och egenartad. Detta sammanhänger med att domsagoindelningen

bygger på förutsättningar i fråga om samhällsbildning och

kommunikationer m. m. som inte längre existerar eller i varje fall i väsentlig

mån har förändrats. Strukturförändringarna inom samhället måste beaktas

vid en översyn av domkretsindelningen. Det måste eftersträvas att

domkretsarna får en arrondering vilken ansluter till den utveckling som

har ägt eller förutses komma att äga rum på olika områden.

Kommittén erinrar om att enligt dess direktiv bör gälla som allmän riktlinje

att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda full sysselsättning

för flera ordinarie domare. Vidare nämns den i direktiven framhållna

synpunkten att med domsagor av sådan storlek skapas ökade möjligheter

att åstadkomma en rationell arbetsfördelning mellan befattningshavarna

inom domstolen och att tillföra kansliarbetet den moderna kontorsteknikens

landvinningar. Kommittén påpekar, att samma synpunkter har

framhållits av stadsdomstolsutredningen och att denna utredning också

har uttalat, att arbetskrafterna kan hållas vid en jämnare sysselsättning i

en större domstol och att den större domstolens elastiska organisation gör

det lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet.

Sistnämnda synpunkt är enligt kommittén inte minst viktig. Den större

domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. En domstol med bara

en eller ett par domare har svårt att hålla arbetet flytande vid sjukdomsfall

eller annan ledighet eller vid periodvis återkommande förskjutningar i arbetsbelastningen.

Synpunkter av detta slag måste tilläggas betydelse inte

bara när det gäller antalet domare utan också för de olika sidorna av kansliarbetet.

Bara en förhållandevis stor domstol kan ha den personaluppsättning

som är nödvändig för att det inte skall uppkomma besvärande rubbningar

till förfång för allmänheten vid inträffande förfall bland kanslipersonalen.

Allmänt kan sägas, att ju större en domkrets är, desto mindre känslig blir

domstolen för störningar av sådant slag.

Kommittén framhåller, att små domkretsar är sårbara också i ett annat

hänseende, som är betydelsefullt särskilt med hänsyn till den framtida utvecklingen,

nämligen vid sådan ändring i domkretsarnas storlek som orsakas

av ändrad kommunal indelning. Om domkretsarna är för små, kan ändringar

i den kommunala indelningen få vittgående följder i judiciellt avseende.

Är domkretsarna däremot förhållandevis stora, behöver kommunala

indelningsändringar inte alls påverka antalet domkretsar. Återverkningarna

av ändringarna blir betydligt lättare att komma till rätta med när det gäller

sådana frågor som behovet av domstolslokaler och arbetskraft.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

121

Att små domkretsar och domstolar administrativt och organisatoriskt sett

är underlägsna större arbetsenheter i åtskilliga hänseenden får enligt kommitténs

mening anses ovedersägligt. På det hela taget måste det innebära

en rationalisering att i stället för ett stort antal små enheter ha ett mindre

antal relativt stora. Antalet avdömda mål per domare växlar från i vissa

domsagor mindre än 200 till i andra mer än det dubbla. I rådhusrätterna är

förhållandet likartat. En sådan ojämnhet i arbetsbelastningen finner kommittén

inte vara lycklig. En successiv årlig förstärkning av personalen i de

mest arbetstyngda domsagorna har blivit nödvändig. Å andra sidan har arbetskraften

i de mindre enheterna inte kunnat fullt utnyttjas. Genom ombildning

till större domkretsar kan en utjämning ske utan att det totala antalet

domare behöver ökas, och en bättre fördelning av arbetskraften i övrigt

kan åstadkommas.

Kommittén nämner, att de mindre domsagornas förtjänster har ansetts

vara följande. Häradshövdingen blir där mer förtrogen med sin domkrets

och kan lättare övervaka arbetet än i en stor domstol. Domstolen och dess

kansli blir mer lättillgängligt för allmänheten. Allmänheten och domstolen

kommer i närmare kontakt med varandra, vilket ökar förutsättningarna

för allmänhetens förtroende för domstolen.

Gentemot dessa synpunkter anför kommittén, att förtrogenheten med

domkretsen kan ha haft betydelse vid en tid när olika bygder hade sina

speciella problem och sedvänjor och när befolkningens rörlighet inte var så

stor. Kommittén hävdar att sådana synpunkter inte kan tillmätas något

större värde med den utjämning som numera har skett. Vidare framhålls

att avstånden inte längre spelar samma roll som förr och att nutida kommunikationsmöjligheter

gör att domstolskansliets belägenhet inte är av så

stor vikt bara det förläggs till en centralort. I detta avseende är att beakta

att övervägande delen av befolkningen aldrig eller ytterst sällan har något

behov av personlig kontakt med domstolsväsendet. Det torde företrädesvis

vara inskrivningsärendena som ger domkretsens invånare anledning att

besöka domstolen. Ingivandet av ansökningar i sådana ärenden och övrig

kontakt med domstolen sker emellertid i allt större utsträckning genom förmedling

av banker och andra kreditinstitut.

Ledningen och övervakningen av arbetet måste uppenbarligen medföra

andra och kanske svårare problem i en stor domstol än i en liten. Detta är

dock inte något skäl mot större domstolar, eftersom god arbetsledning och

tillfredsställande ordning bör kunna ordnas lika väl i en stor domkrets som

i en mindre.

Kommittén anser, att det kan diskuteras, hur stor personal — i första

hand hur många domare —- som en domkrets bör sysselsätta för att domstolen

skall fylla kraven på en rationell arbetsenhet. En domstol med bara

en domare håller uppenbarligen inte måttet i det avseendet. Ökas antalet

till två, anser kommittén läget genast bättre. Men inte heller en domkrets

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

av sådan storlek erbjuder de möjligheter till ändamålsenlig fördelning av

arbetet och effektivt utnyttjande av personella och tekniska resurser som

måste eftersträvas. Den tillgängliga reserven vid ledigheter eller vid behov

av extra arbetsinsats blir också praktiskt taget obefintlig. Från administrativa

synpunkter är det mest önskvärt att varje domstol är tillräckligt stor

för att kunna bära sådana tillfälliga påfrestningar utan att behöva anlita

hjälp utifrån. I en liten domstol finns inte utrymme för tjänstemän med

uteslutande eller huvudsaklig uppgift att vikariera för de ordinarie domarna.

Förutsättningen för att sådan vikarie ständigt skall kunna vara

knuten till en domstol är enligt kommittén, att denna är tillräckligt stor

att bereda sysselsättning åt sex å sju domare, av vilka kanske dock någon

skulle kunna vara icke-ordinarie tjänsteman på utbildningsstadiet. Även om

inte alla domstolar kan bli så stora, anser kommittén det vara angeläget

att varje domstol får en organisation som gör en ändamålsenlig fördelning

av arbetet möjlig och medför att mer eller mindre tillfällig ökning i arbetsbördan

eller frånvaro av personal inte ovillkorligen kräver att extra arbetskraft

sätts in. Rubbningar i den normala arbetsgången kan naturligtvis

uppstå också i större domstolar, men de anses där bli jämförelsevis mindre

besvärande.

Kommittén påpekar, att det förhållandet att vissa domsagor nu är så

små hänger samman med att domsagoindelningen ursprungligen skedde

efter principen att i domsaga inte skulle finnas mer än en ordinarie domare.

Principen hade sin grund i att för häradsrätterna gällde domförhetsregler

av innebörd att inte mer än en lagfaren domare samtidigt deltar i något

mål. Kommittén erinrar om sitt förslag att i ett enhetligt underrättssystem

tvistemål även vid häradsrätt i vissa fall skall avgöras av juristkollegium,

som skall bestå av tre domare. Det är därför naturligt att man, när det gäller

att bestämma minimistorleken för de nya domkretsarna i princip utgår

från att varje domkrets åtminstone bör bereda sysselsättning för tre domare.

Visserligen är det tänkbart att en domstol, när juristkollegium skall

bildas, lånar en domare från annan domstol eller får förstärkning från hovrätten.

Sådana utvägar är emellertid förenade med arbetsorganisatoriska

olägenheter. Även om möjligheter till avvikelser måste föreligga, bör som

allmän regel gälla att varje domstol har tillräckligt antal domare. Något

ovillkorligt krav på att samtliga tre domare i en domkrets skall vara ordinarie

torde inte böra gälla. Det är emellertid en allmänt omfattad princip

att domare bör vara ordinarie. Det förutsätts, att undantag från den

principen om möjligt inte sker annat än när det påkallas vid ledighet för

de ordinarie domarna eller från utbildningssynpunkt.

Ett anmärkningsvärt och för nuvarande domkretsindelning utmärkande

förhållande är att i ett stort antal fall flera underrätter med var sitt kansli

har blivit förlagda till samma ort. Ett sådant system kan från driftsekonomiska

och allmänt administrativa synpunkter i regel inte vara ändamåls
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

123

enligt. Inte heller kan det anses nödvändigt eller önskvärt med hänsyn till

rättsvården eller från andra allmänna synpunkter. Enligt kommittén bör

principen vara att bara en underrätt förläggs till varje ort. Kommittén understryker

emellertid, att de största städerna i det avseendet får anses inta

en särställning. Undantag kan tänkas komma i fråga, främst när det gäller

Stockholm men också beträffande några andra större städer. Om principen

i övrigt kan upprätthållas strikt får bero på prövning från fall till fall. Kommittén

påpekar att bl. a. lokalfrågan på sina håll kan vålla svårigheter.

Kommittén understryker, att domkretsindelningen har beröring med de

indelningar som gäller i fråga om annan statlig verksamhet. Det förefaller

önskvärt att områdena för olika judiciella och administrativa verksamhetsgrenar

i geografiskt hänseende stämmer överens. Så mycket torde i varje

fall vara klart att gränserna inte i onödan bör skära varandra. Kommittén

pekar i detta sammanhang på kommunindelningen, kommunblocksindelningar,

indelningen i polisdistrikt, i åklagardistrikt och i utmätningsmannadistrikt

samt länsindelningen. Värdet av att anpassa domkretsindelningen

efter sådana indelningar växlar alltefter indelningarnas syfte. 1 vissa

fall är anknytningen till domstolarna och rättsväsendet starkare och betydelsefullare

än i andra.

När det gäller kommunindelningen påpekar kommittén, att kommunen

är den minsta enhet av vilken en domkrets f. n. byggs upp. Åtskilliga med

rättsväsendet sammanhängande frågor är beroende av den kommunala indelningen.

Som exempel nämns RB:s forumregler, bestämmelserna om mantalsskrivning

och reglerna om nämndemannaval. En uppdelning av kommun

på flera domkretsar är därför förenad med tekniska och praktiska svårigheter.

Kommittén anser att behov av sådan uppdelning inte föreligger.

Starka skäl talar för att inte bara kommungränserna utan också gränserna

för kommunblocken iakttas vid domkretsindelningen. Visserligen kan indelningen

i kommunblock inte tillmätas samma vikt för domkretsindelningen

som vid indelning i län och polisdistrikt. Så länge kommunerna i ett block

består som särskilda kommunala enheter möter inte hinder mot att hänföra

dem till olika domkretsar. Emellertid utgör redan den samhörighet som har

kommit till uttryck i blockbildningen anledning att beakta kommunblocken

vid domkretsindelningen. Det kan bara vara en tidsfråga, när kommuner

som ingår i ett kommunblock sammanläggs. Skär domkretsindelningen

kommunblocksgränserna, blir följden att vid framtida kommunsammanläggning

en domkrets automatiskt ökar i storlek medan en annan i samma

grad minskar. Även om kommunblocksindelningen inte följs helt vid indelningen

i domkretsar, blir det under alla förhållanden nödvändigt att ta hänsyn

till de kommunindelningsändringar som kan vara att emotse i framtiden.

Domkretsarna måste då ges sådan storlek och arronder as så att de kan

bestå som lämpliga enheter, oberoende av om det geografiska verksamhetsområdet

ändras genom nya kommunbildningar.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Polisdistriktsindelningen har enligt kommittén i och för sig knappast

någon betydelse för domstolsväsendet och domkretsindelningen. Emellertid

är polisdistrikten grunden för åklagardistrikten, vilka i sin tur har samband

med indelningen i domkretsar. Eftersom samarbetet mellan distriktsåklagarna

och domstolarna underlättas, om en åklagare inte behöver splittra

sig mellan flera domstolar, bör en anpassning efter indelningen i åklagardistrikt

eftersträvas vid domkretsindelningen. Ett åklagardistrikt bör helst

inte vara uppdelat på flera domkretsar. Från arbetsorganisatorisk synpunkt

är det dock inte något hinder mot att en domkrets omfattar flera, odelade

åklagardistrikt. Om en tillfredsställande domkretsindelning inte kan vinnas

utan att åklagardistrikt som består av flera polisdistrikt delas på olika domkretsar,

synes i första hand böra undersökas möjligheten att följa polisdistriktsindelningen.

I fråga om domkretsindelningens samband med länsindelningen nämner

kommittén, att länsstyrelserna har befattning med tingshusbyggnadsskyldigheten.

Betänkligheter mot att vid en ny domkretsindelning bryta länsgränserna

kan vidare föranledas av de olägenheter som uppkommer, om

också gränserna för åklagar- eller utmätningsmannadistrikt därigenom kommer

att skäras. Har länsgränserna respekterats vid indelningen i sådana

distrikt, bör de såvitt möjligt respekteras också vid indelning i domkretsar.

Har däremot länsgränserna genombrutits vid indelningen i åklagar- och utmätningsmannadistrikt,

är det enligt kommittén viktigare att vid domkretsindelningen

följa distriktsgränserna än länsgränserna. Kommittén påpekar

dock, att det i båda de nämnda fallen kan bli nödvändigt med undantag om

en ändamålsenlig domkretsindelning skall uppnås. En särskild anledning

att inte undantagslöst följa länsgränserna vid domkretsindelning kan vara

att länsindelningen är föremål för utredning. Hänsyn bör då om möjligt tas

till de ändringar i länsgränserna som utredningen leder till. I övrigt bör

eftersträvas att ge domkretsarna en sådan utformning att, om länsgränserna

efter domkretsindelningen ändras, därav betingade justeringar av

domkretsarnas gränser kan göras utan att domkretsindelningen som sådan

behöver rubbas eller bli olämplig.

Kommittén framhåller, att ändringarna av de nuvarande domkretsarna

sannolikt måste fördelas över en tämligen lång tidsperiod. De får verkställas

successivt under beaktande av föreliggande förhållanden, varvid särskilt

framhålls lokalfrågorna för nya, större underrätter och de personalproblem

som ändringarna för med sig.

Kommittén sammanfattar sina överväganden i sex punkter, vilka uttrycker

de riktlinjer som kommittén anser böra gälla beträffande domkretsindelningen

för underrätterna.

1. Det bör eftersträvas att varje domkrets ges sådan storlek, att den möjliggör

en effektiv och ändamålsenlig underrättsorganisation. Ur dessa syn
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

punkter bör en domkrets regelmässigt vara tillräckligt stor att bereda sysselsättning

åt minst tre domare.

2. Principiellt bör, särskilt ur driftsekonomiska och allmänt administrativa

synpunkter, ej till någon ort förläggas mer än en underrätt. I vad mån

principen kan upprätthållas är en avvägningsfråga, som får bli beroende

på omständigheterna i det särskilda fallet. Bl. a. byggnadsekonomiska och

byggnadskulturella synpunkter kan härvid spela in.

3. Domkretsarna bör uppbyggas med kommuner som minsta enheter.

Även kommunblocken bör bevaras odelade. Skulle i något fall undantag från

denna regel av särskild anledning befinnas önskvärt, måste i vart fall tillses

att domkretsarna får sådan storlek och utformning att de inkorporeringar

eller sammanläggningar av kommuner inom blocket, som framdeles kan

komma att ske, inte behöver medföra att domkretsindelningen fördenskull

ändras.

4. Indelningen i åklagardistrikt och i utinätningsmannadistrikt måste

beaktas. Domkretsgränser och distriktsgränser bör helst ej skära varandra.

Måste för att man skall få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning

gränserna för utmätningsmannadistrikten genombrytas, bör i första hand

åklagar distriktens gränser följas. Låter ej heller detta sig göra, bör undersökas

möjligheten att följa polisdistriktsindelningen.

5. Länsgränserna bör i princip respekteras. Om ett åklagar- eller utmätningsmannadistrikt

skär länsgränserna, bör dock distriktsgränserna ges

företräde framför länsgränserna. Omfattar ett kommunblock delar av flera

län, bör i första hand länsgränserna följas, men samtidigt bör domkretsindelningen

göras sådan att den ej behöver ändras för den händelse ändringar

i den kommunala indelningen inom kommunblockbildningens ram

framdeles sker. I den mån ändringar av länsgränserna kan förutses bli

följden av den pågående översynen av länsindelningen, bör på motsvarande

sätt hänsyn härtill tas.

6. Genomförandet av den nya domkretsindelningen bör ske successivt

under hänsynstagande till de praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig

att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. De närmare riktlinjerna

härvidlag får dras upp, sedan indelningen detaljplanerats.

Mot kommitténs förslag i 1963 års betänkande har en av kommitténs

ledamöter reserverat sig (s. 250). Han hävdar, att domkretsarna i princip

bör vara så stora, att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare och

att flera underrätter bör kunna vara förlagda till samma ort. Vidare uttalas

bl. a. att alltför rationella synpunkter har tillåtits vara avgörande vid utformningen

av principer för en ny domkretsindelning. Tillräcklig hänsyn

har inte tagits till de värden som ligger i historia och tradition. En eventuell

minskning av underrätternas arbetsvolym skulle vid bifall till principförslaget

om minst tre domare i varje domkrets medföra en så avsevärd

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

utsträckning av domkretsens område att den inte skulle te sig rimlig från

vare sig bygdens, allmänhetens, rättsvårdens eller juristernas synpunkt. Mot

alltför stora domkretsar invänds i övrigt, att arbetet med administrationen

av dem kan leda till att övervakningen av arbetet och utbildningen av notarier

eftersätts. En av de mera allvarliga nackdelarna med den föreslagna

domkretsreformen anses vidare vara den högst avsevärda nedgång i antalet

chefsdomartjänster, som blir följden av större men färre domkretsar. Det

är enligt reservanten tydligt att rekryteringen till domarbanan löper risk att

försvåras, om antalet sådana tjänster i hög grad nedbringas.

I särskilt yttrande anför fyra ledamöter av den till kommittén knutna

rådgivande nämnden (s. 255), att de visserligen instämmer i att det är

önskvärt att domsagorna i regel blir tillräckligt stora att bereda sysselsättning

åt minst tre domare. De anser emellertid, att geografiska och andra skäl

talar för att domsagor med två domare kan vara motiverade. De delar vidare

i allt väsentligt den nyssnämnde reservantens mening beträffande olägenheterna

av alltför stora domsagor.

En av kommitténs experter förklarar i särskilt yttrande (s. 254), att han

delar reservantens betänkligheter mot förslaget att i princip inte mer än en

underrätt skall förläggas till någon ort. Det kan i regel inte anses påkallat

eller önskvärt att föra samman alla underrätter på en ort till en enda domkrets.

Det saknas stöd för att så stora arbetsenheter representerar en ändamålsenligare

och lämpligare underrättsorganisation än domkretsarna i enlighet

med kommitténs riktlinjer i övrigt. Det påpekas dessutom, att förslaget

— utöver vad som följer av tillskapandet i princip av domkretsar som

ger sysselsättning åt tre domare — leder till en ytterligare väsentlig minskning

av antalet chefsdomartjänster, som är ägnad att menligt inverka på

rekryteringen till domarbanan.

3.2.2. Remissyttranden över SOU 1963: 56

En sammanställning av remissyttrandena över de av domstolskommittén

i SOU 1963:56 föreslagna riktlinjerna för domkretsindelningen finns i

kommitténs senaste betänkande, SOU 1967:4 (s. 41—51), och remissutfallet

återges därför här endast sammanfattningsvis.

Förslaget under latt varje domkrets skall vara stor nog

att bereda ar bets underlag åt minst tre domare biträds

av det alldeles övervägande antalet remissinstanser. Förslaget tillstyrks eller

lämnas utan erinran av JK, RÅ, nedre justitierevisionen (majoriteten), Svea

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Övre Norrland, samtliga rådhusrätter, samtliga länsstyrelser,

1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,

advokatsamfundet, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler, Sveriges juristförbund, flertalet av de stadskommunala organ,

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

127

som yttrat sig i frågan, samt några tingshusbyggnadsskyldige. En del av

dessa remissinstanser framhåller, att i vissa fall kan föreligga skäl att inrätta

domstolar med bara två domare.

Många remissinstanser uttalar sig om vilken övre gräns som bör

gälla för domkretsens storlek. En grupp remissinstanser framhåller, att

domkretsarna som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre

domare. Till denna grupp hör JK, nedre justitierevisionen (majoriteten),

Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige.

Några remissinstanser förordar, att gränsen sätts vid fyra domare. Till

dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

några rådhusrätter samt Sveriges juristförbund.

Från flera håll anförs betänkligheter mot mycket stora underrätter. I

det sammanhanget åberopas också att man inte kan bortse från den inverkan

på antalet chefsdomartjänster och därmed på befordringsgången

som en minskning av antalet underrätter kommer att medföra.

Domstolskommitténs förslag under 2 att mer än en underrätt i

princip inte bör förläggas till någon ort tillstyrks av JK,

RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, flertalet rådhusrätter och länsstyrelser,

1961 års storstadsutredning, advokatsamfundet och några kommunala

organ.

Avstyrkande eller kritik förs fram av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten

för Övre Norrland, några rådhusrätter, riksrevisionsverket, några

länsstyrelser, häradshövdingeföreningen, stadsdomareföreningen, Svenska

kommunförbundet samt åtskilliga tingshusbyggnadsskyldige och kommunala

organ.

Förslaget under 3 att domkretsarna bör byggas upp med kommuner

som minsta enhet och att även kommunblocken bör bevaras

odelade har — med några få undantag —- tillstyrkts eller lämnats

utan erinran.

Kommitténs förslag under 4 att indelning i åklagardistrikt och

kronofogdedistrikt skall beaktas och, om detta inte låter sig göra,

indelningen i polisdistrikt om möjligt skall följas har inte helt

vunnit anslutning hos de remissinstanser som uttalat sig i frågan. Åtskilliga

remissinstanser betonar att domkretsindelningen bör vara primär i förhållande

till andra indelningar. Att domkretsindelningen i varje fall bör

följa indelningen i åklagardistrikt understryks av RÅ, stadsdomareföreningen,

Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler,

Föreningen Sveriges landsfiskaler och polisberedningen.

Kommitténs förslag under 5 att länsgränserna i princip bör respekteras

har med få undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Förslaget under 6 att den nya domkretsindelningen bör genomföras

successivt har genomgående kraftigt understrukits av de remissinstanser

som har berört frågan.

3.2.3. Prop. 1964: 156

I prop. 1964: 156 som gällde huvudmannaskapet för rådhusrätterna m. m.

ansåg jag det inte nödvändigt att i dåvarande läge ta upp domstolskommitténs

förslag om principer för domkretsindelningen till prövning. Sedan jag

konstaterat detta, anförde jag följande.

Anmärkas bör dock att, då lämpliga gränser för domkretsar skall uppdragas,

det helt visst är lika mycket fråga om praktiska bedömanden som

om principer. I detta sammanhang vill jag erinra om att andra indelningsfrågor

nu står inför sin lösning. Kommunblocksindelningen beräknas sålunda

bli slutförd inom kort. Under detta år kommer vidare distrikten för

den nya polis- och åklagarverksamheten att fastställas. Det är inte uteslutet

att dessa indelningsändringar befinnes böra föranleda vissa jämkningar

i domkretsindelningen inom ramen för dagens underrättsorganisation. Det

är dock ännu för tidigt att söka närmare pröva ändringarnas inverkan på

domstolsverksamheten inom olika regioner. Jag är därför inte nu beredd att

föreslå åtgärder, men jag avser att följa dessa frågor med uppmärksamhet.

I anslutning härtill vill jag dock framhålla att man för överskådlig tid bör

räkna med domkretsar för våra underrätter av mindre omfattning än domstolskommittén

synes ha förutsatt. Jag utgår sålunda bl. a. ifrån att även

i fortsättningen mer än en underrätt kan komma att finnas på en och samma

ort.

3.2.4. Domstolskommittén i SOU 1967: 4

I SOU 1967: 4 lägger kommittén fram ytterligare allmänna synpunkter

beträffande ny domkretsindelning för underrätterna. På grundval härav

redovisar kommittén ett detaljerat förslag till sådan indelning för hela landet.

Kommittén anför, att genom rådhusrätternas förstatligande första steget

togs till en ny, enhetlig underrättsorganisation. Kommitténs uppdrag syftar

emellertid till en samlad översyn av hela domstolsorganisationen. De olika

spörsmål, som innefattas i uppdraget, griper in i varandra på sådant sätt

att de ofta inte lämpligen kan lösas var för sig. Det hade därför varit önskvärt

att kunna i ett sammanhang redovisa resultaten av kommitténs fortsatta

överväganden. Ännu dröjer det emellertid innan kommittén hunnit

behandla och ta ställning till alla frågor som ingår i utredningen. På grund

härav och med hänsyn till det aktuella intresse, som är knutet till den

relativt lätt avgränsbara del av utredningskomplexet, som domkretsindelningen

utgör, har kommittén funnit sig böra lägga fram ett separat förslag.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

129

Underrätternas domkretsar berörs av omfattande ändringar i rikets administrativa

indelning. Särskild vikt i detta hänseende har kommunindelningen.

Det är nödvändigt att domkretsarna anpassas efter den utveckling som

här sker. Det blir en fråga om fortgående, successiva ombildningar. Skall

härvid kunna vinnas en ändamålsenlig domkretsindelning fordras emellertid

att en översiktsplan föreligger utarbetad, en generalplan, vilken omfattar

samtliga domkretsar sådana dessa tänks slutligen utformade. I anslutning

härtill är det av intresse att undersöka hur genomförandet av

denna plan kan komma att gestaltas.

Också domkretsindelningen äger samband med andra frågor av betydelse

för domstolarnas verksamhet. En sådan fråga gäller domförhetsreglerna.

Dessa är emellertid inte utslagsgivande för domkretsarnas storlek. Även

med de domförhetsregler som nu gäller måste, såsom framhålls i direktiven,

åtskilliga av våra nuvarande underrätter anses alltför små.

Större inverkan på domkretsarnas omfattning har frågan vilka arbetsuppgifter

som kan väntas ankomma på underrätterna i framtiden och hur

tyngande dessa uppgifter blir. Frågan är svår att besvara med säkerhet. Utvecklingen

beror av många ovissa förhållanden. Den sammanhänger med

utvecklingen inom andra områden av samhällslivet. Lagstiftningen undergår

också ständiga ändringar. Härigenom påverkas kanske särskilt brottmålssidan

av domstolsarbetet, men även tvistemålens art och omfattning berörs.

Genom sådan speciallagstiftning som jorddelningslagen och expropriationslagen

har f. n. underrättsdomarna särskilda uppgifter som ligger utanför de

allmänna domstolarnas kompetensområde. Inskrivningsväsendets anknytning

till det allmänna domstolsväsendet medför ett betydande arbete för

underrätterna, även om detta till större delen utförs inte av domare utan av

tingsnotarier och domstolsbiträden.

Det är inte omöjligt att i en framtid ändringar kan komma till stånd på

berörda områden. Arbetsuppgifter, som nu åvilar de allmänna underrätterna

och deras befattningshavare, kan härvid komma att överflyttas på

andra organ. Vad beträffar inskrivningsväsendet har kommittén ansett sig

böra utgå från att de allmänna underrätterna kommer att ha befattning

härmed även i fortsättningen. Detta överensstämmer med uttalande av chefen

för justitiedepartementet i direktiven för inskrivningskommittén, som

tillkallats för utredning om övergång till automatisk databehandling vid

fastighetsbokföringen. Tillämpningen av ADB-system för registrering av

inskrivningsärendena kan tänkas förutsätta tämligen stora inskrivningsavdelningar.

Enligt direktiven bör det emellertid inte möta något hinder att,

om så är lämpligt, gemensamma inskrivningsavdelningar inrättas för flera

domkretsar, exempelvis när två domsagor har sina kanslier i nära anslutning

till varandra. Användningen av datamaskiner inom inskrivningsväsendet

kan få betydelse också med avseende på lokalbehovet. Nuvarande

fastighetsböcker fordrar stort utrymme. Övergång till ADB-system kan in
5

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

nebära en besparing i detta hänseende. En omläggning av registreringsförfarandet

kan medföra att byggnadsproblemen går att lösa lättare.

Ändrad lagstiftning kan också på annat sätt medföra lättnader för underrätterna.

Ett exempel härpå är de nyligen beslutade ändringarna i trafiklagstiftningen

(SFS 1966:247—252). Å andra sidan bör det ej hållas för

osannolikt att nya uppgifter kommer att åläggas de allmänna domstolarna.

Enligt hittills vunnen erfarenhet visar domstolsgöromålen en ständig tendens

att öka. Av 1965 års långtidsutrednings huvudrapport (SOU 1966: 1)

framgår att enligt hovrätternas bedömning skulle från år 1965 till år 1970

kunna väntas en sysselsättningsökning vid de allmänna domstolarna av

2,7 % per år, vilket beräknas medföra en ökning under hela 5-årsperioden

av cirka 500 tjänstemän. Beräkningarna avser endast de närmaste åren.

En ny domkretsindelning är en fråga på lång sikt. Även om man i dag

visste, hur utvecklingen kommer att gestalta sig under exempelvis den

närmaste 10-årsperioden, är det troligt att åtskilligt har förändrats redan

innan indelningen hunnit genomföras i sin helhet. Det är önskvärt att en

ny domkretsindelning får sådan utformning att den kan bestå i huvudsakligen

oförändrat skick ej endast under den begränsade tid som nu kan överblickas.

I vart fall måste man eftersträva sådan arrondering av domkretsarna

att ändringar, där sådana blir nödvändiga, kan göras utan större

omläggningar och svårigheter.

Har man den inställningen att som regel ingen domkrets bör understiga

viss minimistorlek, föranleder ökning av arbetsvolymen inte att domkretsindelningen

måste göras om, utan endast att vederbörande underrätt får

tillföras ökad personal. Med den uppfattningen blir det angeläget att varje

domkrets från början i allmänhet görs så stor, att man, även om arbetsvolymen

skulle minska, saknar rimlig anledning räkna med annat än att

underlag kommer att finnas för önskat minimiantal domare.

Oavsett vilka ändringar i den ena eller andra riktningen som kommer att

ske inom lagstiftningen, torde underrätternas totala arbetsvolym under lång

tid framåt knappast komma att bli mindre än den nu är. Vare sig en ny

domkretsindelning planeras nu eller senare, kommer de grundläggande

statistiska beräkningarna alltid att bli osäkra. Skillnaden är endast att

dagens ovissa faktorer i morgon kommer att ersättas av andra.

Ett nuvarande ovisshetsmoment är också länsindelningen. Det är för

tidigt att säga vad länsindelningsutredningens förslag kan leda till. Gällande

domkretsindelning för underrätterna ansluter till länen, så att en domkrets

aldrig omfattar delar av flera län. Det kan i och för sig vara önskvärt att

gränserna för olika judiciella och administrativa områden ej skär varandra.

Sambandet mellan län och domkretsar är dock inte större än att avvikelser

bör kunna tillåtas om så behövs för att få till stånd en ändamålsenlig domkretsindelning.

En ny domkretsindelning behöver alltså inte vara ovillkorligen

bunden av hur en ny länsindelning kommer att se ut. Bortsett häri
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

från synes det emellertid möjligt att med utgångspunkt från nuvarande

länsindelning utforma en lämplig domkretsindelning på sådant sätt att den

i huvudsak kan bestå oberoende av om länen framdeles får ett annat utseende.

Kommittén anser det inte nödvändigt att man för en översyn av

domkretsindelningen avvaktar resultatet av pågående överväganden rörande

länen. Ändringar i länsindelningen kan kanske framdeles på sina håll böra

föranleda vissa justeringar av domkretsgränserna. Men dessa justeringar

behöver inte rubba domkretsindelningen i stort.

Genom ombildning av kommunblocken till kommuner kan antalet kommuner

beräknas gå ned från nu närmare 1 000 till mindre än 300. Eftersom

domkretsarna bygger på kommuner som minsta enheter och kommunblockens

gränser ofta skär de nuvarande domkretsarnas, blir återverkningarna

av ändringarna i den kommunala indelningen på den judiciella avsevärda.

Flertalet domkretsar berörs mer eller mindre och i åtskilliga fall bryts de

helt sönder. Behovet av en plan, som kan ligga till grund för åtgärder allteftersom

ändringar i domkretsindelningen på detta sätt aktualiseras, är

uppenbarligen stort. När domstolskommittén nu framlägger en sådan plan,

har kommittén därmed också avgivit förslag till den nya domkretsindelning,

som omfattas av utredningsuppdraget.

Det förslag till domkretsindelning, som sålunda upprättats, förutsätter att

en enhetlig underrättsorganisation genomförs. Domkretsarna har alltså utformats,

oavsett om därigenom kommer att med stad, som f. n. bär rådhusrätt,

judiciellt förenas annan kommun. Enligt gällande lagstiftning är sådan

förening inte möjlig på annat sätt än att antingen den andra kommunen

administrativt sammanläggs med staden eller staden läggs under landsrätt.

I vissa fall skulle det kanske vara bättre om landsbygdsområde kunde förenas

med domkrets för rådhusrätt, t. ex. om staden tills vidare införlivat

endast en del av det kommunblock, i vilket staden ingår, och det alltså

kan väntas att även återstående del senare sammanförs med staden och

kommer under rådhusrättens jurisdiktion. Läget kan också vara sådant att

en lämplig domkretsindelning bäst vinns genom att ett i förhållande till

staden helt fristående kommunblock förenas med rådhusrättens domkrets.

Genomförandet av en ny domkretsindelning skulle underlättas, om de

påtalade hindren avlägsnades. Kommittén föreslår därför -— i avvaktan

på enhetlig underrättsorganisation — att rådhusrätts domkrets skall kunna

vidgas att omfatta även annan kommun än staden, på motsvarande sätt

som nu stad med rådhusrätt kan läggas under landsrätt, utan att någon

ändring behöver ske i den administrativa indelningen.

Kommitténs allmänna synpunkter rörande ny domkretsindelning

anknyter till de överväganden och riktlinj er som

kommittén lade fram i 1963 års betänkande samt till synpunkter som fördes

fram under remissbehandlingen därav.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr hh år 1969

Kommittén konstaterar att de principer för en ny domkretsindelning för

underrätterna som kommittén har föreslagit i stort sett har vunnit anslutning

hos remissinstanserna. Viss kritik har anförts beträffande det antal

domare som regelmässigt bör tas till utgångspunkt vid bestämmandet av

domkretsarnas omfattning. I allmänhet godtas emellertid principen att

varje domkrets bör vara tillräckligt stor för att bereda sysselsättning åt

minst tre domare. Invändningar har framför allt riktats mot att mycket

stora domkretsar bildas.

Frågan om lämpligaste storleken på en underrätt är enligt kommittén

knappast möjlig att besvara generellt. Åtskilliga faktorer måste beaktas,

bl. a. den statsfinansiella sidan. Det finns emellertid inte heller belägg för

att domstolar över en viss storleksgrad allmänt sett skulle vara mindre

effektiva eller mindre ändamålsenliga än andra, inte fullt så stora enheter.

Kommittén har övervägt möjligheterna att på statistisk väg komma

fram till vilken typ av underrätter som från ekonomisk synpunkt är mest

fördelaktig. En undersökning av domsagorna, begränsad till år 1964, har

gjorts. Målet för undersökningen har varit att räkna fram lönekostnaden

i kronor dels för avgjort mål dels för avgjort inskrivningsår ende. Vid undersökningen

har domsagorna jämförts med varandra för bedömning i vad

mån målkostnaden och kostnaden för inskrivningsärende har samband

med storleken på domsaga och antalet domare som tjänstgör där. Resultatet

av undersökningen, som avser 112 av de dåvarande 117 domsagorna, redovisas

i följande uppställning (bet. s. 53).

Antal

Antal

Genomsnittlig

Genomsnittlig kostnad

domare

domsagor

målkostnad

för inskrivningsärende

1

34

416

11

2

57

338

10

3

13

342

10

4

3

354

11

3

4

333

15

6

1

348

14

Kommittén framhåller att undersökningen ger endast ringa vägledning,

bl. a. beroende på att antalet häradsrätter med tre eller fyra domare är förhållandevis

litet. Resultatet av undersökningen påverkas också av faktorer,

som det inte är möjligt att beakta i sammanhanget. Den enda slutsats som

man med någorlunda säkerhet kan dra är att endomardomsagorna i allmänhet

är de dyraste i avlöningshänseende. I övrigt är skillnaden från

den angivna synpunkten mellan domsagor av olika storlek f. n. ganska

obetydlig och kan bero av speciella och tillfälliga förhållanden i någon eller

ett par av domsagorna. Motsvarande undersökning för rådhusrätternas del

har inte skett.

Kommittén konstaterar att det för ett ekonomiskt och i övrigt rationellt

utnyttjande av tillgängliga resurser inom andra verksamhetsområden krävs

samgående i större enheter. Man bör kunna anta att detsamma gäller dom
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969 133

stolsväsendet. Att en underrätt tillförs flera domare behöver inte medföra

att behovet av annan personal samt av kontorsmaskiner och annan utrustning

ökar i motsvarande grad. Kommittén betonar emellertid, liksom i sitt

tidigare betänkande, att de motiv som talar för större domkretsar än f. n.

i regel inte i första hand är ekonomiska. Huvudskälen är av administrativ

och organisatorisk art. Växlingen i arbetstillströmning och personaluppsättning

blir mindre kännbar i en större arbetsenhet än i en mindre. Arbetet

löper därför jämnare och smidigare. Möjligheterna till en ändamålsenlig

fördelning av göromålen ökar och arbetsförhållandena kan över huvud taget

ordnas på ett mer ändamålsenligt sätt.

Som ett vägande skäl för större underrätter framför kommittén också i

förevarande betänkande den ökade elasticiteten, som minskar behovet av

tillfälliga personalförstärkningar. Detta anses vara av värde inte minst

med hänsyn till personalrekryteringen. Tillfälliga förstärkningar av personaluppsättningen

blir väl ibland oundvikliga också vid större domstolsenheter.

Sådana förstärkningar aktualiseras emellertid inte så ofta som när

det gäller mindre enheter. Den begränsning av antalet underrätter som

följer av att domkretsarna vidgas medför dessutom, att problemen kan

bemästras lättare.

När man på sina håll gör gällande att en mycket stor domstol arbetar

tyngre än flera mindre, synes man inte tillräckligt beakta möjligheten att

dela upp arbetet inom större domstolar på avdelningar. Avdelningar av en

underrätt kan arbetsmässigt fungera var och en som en underrätt för sig.

Avdelningarna ingår då ändå som del i den större organisationen med de

möjligheter till utjämning av arbetstoppar och annan anpassning efter tillfälliga

ändringar i det normala arbetsläget som denna organisation erbjuder.

Avdelningssystemet tillämpas sedan länge vid rådhusrätterna i de tre

största städerna, och även hovrätterna är uppbyggda enligt detta system.

Enligt kommitténs åsikt finns det inte något skäl varför det systemet inte

skulle fungera väl också vid andra domstolar.

Kommittén understryker, att — även om stora domkretsar inte bör betecknas

som i och för sig olämpliga — det naturligtvis saknas anledning att

göra domkretsarna större än vad omständigheterna motiverar. Avsevärd

vikt måste fästas vid processekonomiska synpunkter. Liksom i sitt tidigare

betänkande framhåller kommittén därvid betydelsen av sådana förhållanden

som kommunikationer, bosättningsförhållanden och näringsliv. Man

måste se till att allmänhetens möjligheter till förbindelse med domstolen

blir godtagbara. Med nutida kommunikationsmedel ställer detta inte samma

krav på begränsning av domkretsarnas utsträckning som tidigare. På sina

håll kan problemen i detta avseende liksom hittills lösas genom att särskilda

tingsställen anordnas utanför domstolens stationeringsort.

Kommittén anser, att underrätter med tre domare är goda arbetsenheter

såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas. Enmansdomsagor anses numera all
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mänt mindre lämpliga. Den splittring av arbetet som uppkommer om en

häradshövding måste vara chef för både den dömande verksamheten och inskrivningsväsendet

ligger i öppen dag. I domsagor med två domare blir det

genast bättre. Det behövs emellertid bara att en av dem av någon anledning

hindras från att tjänstgöra för att svårigheter skall uppstå. Tredomardomsagor

finner kommittén från denna synpunkt vara att föredra.

Frågan om lämpligt antal domare i underrätt behandlas också mot bakgrunden

av förslaget att alla underrätter skall ha möjlighet att ha juristkollegial

sammansättning i tvistemål. Om man stadigvarande knyter tre

domare till domstolen, undgår man de besvärligheter som annars måste uppkomma,

när juristkollegium behövs. Vid en ordning med juristkollegial

sammansättning bör i princip alla de tre domarna vara ordinarie. Görs domkretsen

tillräckligt stor för att ge arbetsunderlag för ytterligare en domare,

skapas en marginal för sjukdomsfall och andra tjänstgöringshinder. Man

uppnår även fördelen att en av domarna kan vara icke-ordinarie. Detta är

fördelaktigt också från utbildningssynpunkt. Visst utrymme måste under

alla förhållanden beredas för tjänstgöring av hovrätternas fiskaler i underrätterna.

Det framhålls också, att personaluppsättningen tre ordinarie och

en icke-ordinarie domare underlättar en sådan arbetsfördelning att de ordinarie

domarna befrias från handläggning av mindre kvalificerade göromål.

I sitt tidigare betänkande uttalade kommittén att som princip borde gälla

att inte mer än en underrätt förläggs till samma ort. Kommittén erinrar

nu om att i propositionen om rådhusrätternas förstatligande uttalades, att

man bör utgå från att också i fortsättningen mer än en underrätt kan komma

att finnas på en och samma ort. Det påpekas att detta uttalande inte föranledde

något genmäle från riksdagens sida. Kommittén vill för sin del

framhålla, att en nödvändig förutsättning för att ha flera underrätter på

samma ort är att varje underrätt kan få ett lämpligt avgränsat domsområde,

som är tillräckligt stort för att bereda sysselsättning åt det antal domare,

som regelmässigt bör finnas, eller minst tre.

Kommittén tar vidare upp frågan om sambandet mellan den judiciella indelningen

och administrativ indelning av olika slag. Det sägs att den i 1963

års betänkande framlagda principen att domkretsarna bör byggas upp med

kommuner som minsta enheter överensstämmer med vad som nu gäller.

En annan ordning skulle, så länge det finns två slag av underrätter med

olika domförhetsregler, te sig underlig. Men också sedan en enhetlig underrättsorganisation

har genomförts möter det betänkligheter att i judiciellt

avseende dela den administrativa enhet som kommunen bildar. Betänkligheterna

hänför sig i främsta rummet till forumreglerna. Nuvarande forumregler,

som innebär att kommuntillhörigheten är avgörande när laga domstol

skall bestämmas, får enligt kommittén anses betryggande genom att de

är enkla och entydiga. Det är knappast möjligt att finna en lösning som

erbjuder samma grad av säkerhet, om en kommun hör till skilda under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 är 1969

rätter. Om delar av kommun hänförs till olika domkretsar, uppstår dessutom

andra komplikationer, såsom när det gäller val av överförmyndare

och beträffande tingshusbyggnadsskyldigheten.

Kommunblocken bör enligt kommittén bevaras odelade vid en ny domkretsindelning,

eftersom syftet med kommunblocksbildningen är att kommunblocken

efter hand skall bilda kommuner. De synpunkter som anförs

beträffande kommunen som minsta enhet i en domkrets måste därför gälla

också kommunblocket. Ett enda skäl av verklig betydelse mot kommunblock

som minsta enhet vid domkretsindelning finner kommittén kunna

föreligga om domkretsar, som är anpassade efter kommunblocken, blir

större än som är ändamålsenligt. Emellertid saknas det anledning att befara,

att underrätter av den storlek som kommer i fråga skulle bli mindre

lämpliga. Tvärtom finns det alla skäl att anta att blocken skall utgöra ändamålsenliga

enheter också från judiciella synpunkter. Det framhålls i det

avseendet att blocken har bildats med särskilt beaktande av befolkningsförhållandena,

den näringsgeografiska strukturen, kommunikationer o. d.

Kommittén understryker vidare, att en uppdelning av kommunblock på

flera domkretsar skulle utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och

principer som är vägledande för statsmakternas ställningstagande i andra

indelningshänseenden. Kommunblocksbildningen ligger sålunda numera till

grund för alla övriga indelningar som i ett eller annat avseende berör domstolsväsendet.

Kommittén nämner åklagar-, polis-, kronofogde- och fögderidistrikten,

som alla har kommunblocken som byggstenar. Samma utgångspunkt

gäller för pågående utredning om lantmäteridistriktsindelningen.

Kommittén framhåller att den indelning i åklagardistrikt som gäller sedan

den 1 januari 1965 innebär att nära nog varje åklagardistrikt skär någon

nuvarande domsagogräns. Detta anser kommittén inte lyckligt med hänsyn

till det nära sambandet mellan åklagarväsendet och domstolsväsendet.

Uppdelningen av ett åklagardistrikt försvårar åklagarnas arbete. Såvitt kommittén

har sig bekant har olägenheterna dock kunnat bemästras på ett i

allmänhet tillfredsställande sätt. När flera åklagare finns inom samma distrikt,

har det varit möjligt att lokalt fördela arbetet mellan dem. När kommittén

har upprättat sitt förslag till domkretsindelning, har den vägledande

principen varit att dela ett åklagardistrikt på flera domkretsar bara om detta

har varit enda utvägen att få en godtagbar domkretsindelning.

Länsindelningen är av betydelse för domkretsindelningen på olika sätt.

Åtskilliga författningar innehåller föreskrifter varigenom underrätt eller

underrättsdomare har ålagts anmälningsskyldighet eller skyldighet att vidta

annan åtgärd i förhållande till länsstyrelse eller annan länsmyndighet. I

vissa fall har också enskild person ålagts sådan skyldighet, varvid någon

form av anknytning till underrätt föreligger. Vidare gäller att länsstyrelserna

har tillagts viss behörighet och skyldighet med avseende på frågor

som hänger samman med tingshusbyggnadsskyldigheten.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år i969

Kommittén påpekar, att det f. n. inte förekommer att en domkrets omfattar

delar av flera län. Det är visserligen allmänt sett önskvärt med en

samordning av administrativ och jndiciell indelning. Emellertid är domkretsindelningen

inte så beroende av länsindelningen att denna under alla

förhållanden måste följas. Som redan har nämnts anser kommittén, att en

domkretsindelning över länsgräns inte föranleder sådana svårigheter som

inger betänkligheter.

Ett detaljförslag till ny domkretsindelning läggs fram

av kommittén. Enligt detta skall antalet underrätter minskas från det nuvarande

antalet — 141 — till 86. Förslaget innebär sålunda en förskjutning

mot större domkretsar med fler domare. Denna strukturförändring

åskådliggör kommittén genom följande uppställning som tar upp domkretsarna

den 1 januari 1967 och de föreslagna domkretsarna, fördelade efter

antalet domare.

Antal domare...................... 1 2 3 4 5 6 7 8 9 11 30 48 105

Domkretsar 1/1 1967................ 27 48 33 12 8 2 7 1 — 1 1 1 1

Föresl. domkretsar.................. — 5 33 17 6854 4 1 1 1 1

Kommittén framhåller, att den väsentligaste ändringen är att antalet enoch

tvådomardomkretsar föreslås gå ner från 75 till 5. Övriga förskjutningar

är tämligen små. Antalet domkretsar med 4 domare ökar från 12 till

17 och antalet domkretsar med 5 domare eller fler från 22 till 31.

Det totala antalet underrättsdomare blir, om förslaget genomförs, enligt

kommitténs beräkningar 552, varav 435 ordinarie och 117 icke-ordinarie.

Någon mer betydande ändring i fråga om domarpersonal totalt sett skulle

sålunda inte uppkomma, men proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie

domare förskjuts i riktning mot ett större antal av förstnämnda kategori.

Beträffande det närmare innehållet i kommittéförslaget hänvisas till en

tabellarisk uppställning som torde få fogas till protokollet i detta ärende

som bilaga 6. Närmare motiv för indelningsförslaget finns i betänkandet på

s. 67—159.

Kommittén berör vidare den föreslagna reformens verkningar i fråga

om befordrings- och re k ryteringsför hållande na på

domarbanan. En minskning av antalet domkretsar medför givetvis

att antalet domstolschefer går ned i motsvarande grad. Mot förslaget i den

delen kan anmärkas, att det är ägnat att inverka menligt på befordringsförhållandena

inom domarkåren och därmed på rekryteringen till denna.

Kommittén är medveten om nödvändigheten av att detta förebyggs. Att uteslutande

från denna synpunkt skapa fler domstolar än som är i och för

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

sig behövligt kan emellertid inte komma i fråga. Befordrings- och rekryteringsproblem

får lösas på annat sätt.

Kommittén framhåller, att domarbanans förmåga att hävda sig i konkurrensen

om dugande jurister självfallet beror på flera samverkande faktorer.

Tjänstgörings- och befordringsförhållanden samt lönesättningen torde spela

den största rollen. Befordran till ordinarie tjänst erhålls f. n. jämförelsevis

sent på domarbanan och i allmänhet först i början av 40-årsåldern. Kommittén

påpekar också att det är vanligt att domarna i begynnelse- och passagestadiet

nödgas företa upprepade förflyttningar med stundom mycket

kort varsel. Dessa förhållanden anser kommittén helt säkert inverka på

rekryteringen. Kommittén menar, att den underrättsorganisation som kommittén

föreslår inrymmer möjligheter att begränsa den rörliga tjänstgöringen

för fiskaler och assessorer utan att kravet på erforderlig underrättstjänstgöring

behöver eftersättas. Det betonas som angeläget att dessa möjligheter

tillvaratas effektivt. En ombildning till större domkretsar medför

vidare att det skapas större förutsättningar att upprätthålla principen att

den dömande verksamheten skall utövas av ordinarie domare. Den fördelaktigare

proportionen mellan ordinarie och icke-ordinarie domare vid underrätterna

som kommitténs indelningsförslag innebär är ägnad att förbättra

befordringsförhållandena.

Kommittén räknar med att domartjänsterna i en blivande underrättsorganisation

kommer att lönemässigt regleras så, att en tillfredsställande

rekrytering säkerställs, men framhåller att det inte ankommer på kommittén

att pröva dessa frågor. Det påpekas att ett bortfall av chefsdomartjänster

i viss utsträckning torde kunna kompenseras genom inrättande

av tjänster som avdelningsordförande vid sådana underrätter, som är tillräckligt

stora för indelning på avdelningar.

Kommittén framhåller att ett genomförande av den föreslagna domkretsindelningen

medför ändringar i fråga om underrätternas stationer

i n g. Antalet kansliorter blir avsevärt mindre än nu. Vidare förutsätts

att antalet tingsställen kommer att minskas. Tingsställena har kommit till

på en tid då förhållandena var helt annorlunda än nu. De torde numera

inte alltid fylla ett verkligt behov. De föranleder vidare kostnader inte bara

för anskaffning och underhåll av nödvändiga tingslokaler utan också genom

den tidsspillan som resor och vistelse utanför förläggningsorten orsakar

domstolspersonalen. För att ting skall hållas utanför kansliorten måste

därför fordras särskilda skäl, såsom att det föreligger långa avstånd eller

dåliga kommunikationer eller att det finns någon mer betydande tätort

som inte ligger i närheten av kansliorten. Leder ny domkretsindelning till

att en ort upphör att vara säte för underrätt, kan också det förhållandet

beaktas och i vissa fall motivera att orten åtminstone t. v. behålls som tings
-

5f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ställe. En avveckling av tingsställen behöver inte ske redan i samband med

att nya domkretsar bildas eller i ett sammanhang över hela landet utan kan

göras så småningom, allteftersom det med hänsyn till omständigheterna är

lämpligt.

Kommittén behandlar vidare vissa spörsmål som gäller genomförandet

av en domkretsindelning. Därvid påpekas bl. a. att en del personal- och

lokalproblem föranleds av att domkretsindelningen ändras. Kommittén framhåller

att uppkommande problem av detta slag lättare kan lösas om den

nya domkretsindelningen genomförs successivt och utsprids över en tämligen

lång tidrymd. Möjligheterna att lösa personal- och lokalfrågor blir då

större. Den minskning av antalet chefsdomare som följer av minskningen

av antalet underrätter blir vidare från befordringssynpunkt mindre kännbar

om den fördelas över en längre följd av år. Ett successivt genomförande

kan i princip åstadkommas på det sättet att nya domkretsar bildas först i

mån av nuvarande häradshövdingars och borgmästares avgång. Med hänsyn

till dessa domares ålder och under förutsättning att avgången inte äger rum

förrän vid fyllda 67 år kan den nya indelningen emellertid inte bli helt

genomförd förrän in på 1980-talet, om denna princip tillämpas undantagslöst.

En ny domkretsindelning kan i många fall inte anstå så lång tid som

följer av ett sådant schema. Kommittén pekar därvid särskilt på den nya

kommunindelning som kommunblocken kan väntas resultera i och som spelar

en betydande roll för domkretsindelningen. Det betonas också att genomförandet

i praktiken också kommer att påverkas av förhållanden som

nu inte kan förutses.

Kommittén påpekar, att kommunblocken ofta omfattar delar av flera domsagor.

På motsvarande sätt ingår del av domsaga regelmässigt i de kommunblock,

som har bildats med en rådhusrättsstad som centrum. I den mån

kommunblocken ombildas till kommuner kommer i sådana fall den ena

domkretsen automatiskt att öka medan den andra minskar. Medan det för

städer med rådhusrätt alltid blir en ökning, kan domsagorna genom kommunändringarna

bli så beskurna, att domsområdet i fortsättningen inte blir

tillräckligt som underlag för en underrätt. Under antagande att den nya

kommunindelningen har slutförts till den 1 januari 1971 kommer vid denna

tid åtminstone 9 domsagor att vara så små att de inte rimligen kan bevaras

ens som endomardomsagor, medan ett tjugotal inte kommer att kunna bereda

stadigvarande sysselsättning åt mer än en domare vardera (jfr bilagorna

G och D i betänkandet). Beträffande domsaga, vars befolkningsunderlag

efter kommunändringarna förslår för endast en domare, blir det enligt kommittén

en avvägningsfråga hur länge den bör bevaras. Av praktiskt administrativa

skäl är det emellertid önskvärt att en ny domkretsindelning genomförs

med avseende på sådana domsagor, eller i varje fall flertalet av

dem, senast i samband med att enhetliga domförhetsregler träder i kraft.

Kommittén påpekar vidare att det, eftersom ombildning av ett kommun
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

139

block till kommun inte nödvändigtvis behöver ske i ett sammanhang utan

kan göras i omgångar, måste förutsättas att domkretsregleringen inte alltid

kan anstå till dess kommunbildningen har avslutats utan aktualiseras redan

dessförinnan. Om ombildningen av ett kommunblock till kommun sker i

etapper och den judiciella indelningen i anslutning därtill ändras efter principen

att den skall överensstämma med den kommunala, kan det få den

mindre lyckliga konsekvensen att en domkrets under loppet av några få

år blir föremål för upprepade ändringar. Kommittén utgår emellertid från

att de judiciella ändringarna sker så att de inte bara innefattar ett överflyttande

av vissa områden från den ena domkretsen till den andra utan

en stegvis uppbyggnad av planerade, nya domkretsar. Under denna förutsättning

torde olägenheterna bli mindre än de svårigheter som måste uppstå,

om genomförandet av ny domkretsindelning får anstå till dess det kan

äga rum i större sammanhang. Eftersom den ena domkretsändringen griper

in i den andra, särskilt beträffande domkretsar i samma län, skulle det

nämligen för ett genomförande i större sammanhang av ny domkretsindelning

vara nödvändigt att avvakta lämplig dag för samtidig reglering av

alla eller åtminstone flertalet domkretsar i ett och samma län.

De närmare synpunkter som kommittén anlägger beträffande personaloch

lokalproblem återkommer jag till i avsnitt 4.1.—3.

Också till 1967 års betänkande har fogats reservation av en ledamot

och särskilt yttrande av vissa ledamöter i den till kommittén

knutna rådgivande nämnden.

I reservationen (s. 180) görs gällande att domkretsarna i princip bör vara

så stora att de bereder sysselsättning åt två ordinarie domare. Särskilt åberopas

två skäl härför. Dels betonas allmänhetens krav på att rättsskipningen

skall vara så litet ekonomiskt betungande som möjligt och att domstolsverksamheten

skall vara knuten till bygden och förankrad i befolkningens

förtroende. Dels framhålls att hänsynen till rekryteringen till domarbanan

talar för domkretsar av denna storlek. Reservanten anser vidare att principen

om kommunblocket och kommunen som minsta enhet i en domkrets

är godtagbar av vissa, närmast praktiska skäl. Enligt reservanten bör det

dock undantagsvis vara möjligt att, när med stad sammanläggs andra kommuner,

man låter dessa i judiciellt avseende få bli kvar i de tingslag och

domsagor till vilka de har hört sedan lång tid. Undantag från principen anses

vara befogat också i andra fall. Därför förordas ytterligare utredning

i syfte att åstadkomma sådana lagändringar att domkrets skall kunna innehålla

del av kommun.

I det särskilda yttrandet (s. 190) riktas kritik mot att kommitténs förslag

till ny domkretsindelning leder till för stora domstolar i många fall. Både

geografiska och andra skäl talar för att tvådomardomsagor kan vara motiverade.

Det har inte klarlagts vad som är den för en underrätt lämpliga stor
-

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

leken. Kommitténs antaganden om stora domkretsars fördelar är inte verifierade.

Vidare påpekas att om domförhetsregler som kräver tre jurister

skall åberopas som skäl till stora domkretsar, principförslag i fråga om

domförheten borde läggas fram senast i samband med att ny domkretsindelning

föreslås. I yttrandet nämns också att förslaget till domkretsindelning

leder till en stor mängd överflödiga domstolslokaler och kostnadskrävande

ny- och ombyggnader av många tingshus och rådhus. Eftersom det

statsfinansiella läget liksom läget på kapitalmarknaden inte inbjuder till

investeringar som inte är oundgängligen nödvändiga, anses dessa konsekvenser

tala för att en reform av mera begränsad räckvidd är att föredra.

Vidare anses att det för framtiden torde vara nödvändigt att räkna med

en lagstiftning som möjliggör uppdelning av kommun på skilda domkretsar.

Slutligen framhålls, att stora domkretsar med därav följande minskning

av antalet chefsdomartjänster kan förändra rekryteringen till domarbanan.

3.2.5. Remissyttranden över SOU 1967: 4

Allmänna uttalanden. Svea hovrätt tar upp frågan om en eventuell u tveckling

mot vidare kompetens för vissa underrätter

än för andra. Det sägs, att ganska radikala ändringar på det området

är tänkbara. Detta förhållande bör beaktas i domkretsindelningsfrågan,

så att man inte nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart

kan visa sig olämpliga och måste revideras. Hovrätten fortsätter.

Enligt direktiven för domstolskommittén bör underrätternas nuvarande

vidsträckta kompetensområde i princip bibehållas. Vidare bör, sägs det,

principiella skillnader inte göras i underrätternas inbördes kompetens. Redan

nu kan emellertid vissa utvecklingstendenser i annan riktning skönjas.

Dessa kan, ehuru de ännu inte återspeglas i lagstiftning, komma att påverka

domkretsindelningen. Så t. ex. är det inte givet att vatten]urisdiktionen,

vars uppgifter allt mera förskjuts från glesbygdsmål mot tätortsmål

och dessutom har föreslagits mottaga immissionsmålen (SOU 1966: 65),

kommer att bibehålla sin på vattensystemen byggda indelning. Ett närmande

kan också tänkas mellan vattenmål och expropriationsmål. Vad de

senare beträffar kan de beröras av en tänkbar reform, som syftar till att

skapa större domkretsar även för fastiglietsbildningsmål. Slutligen kan erinras

om att Kungl. Maj:t i förslag till ny hyreslagstiftning förordat att

alla hyresmål skall, om undantag inte beslutas, handläggas av en särskild

domstol för varje län såsom exklusivt forum. En dylik princip är, frånsett

speciella och ganska sällsynta mål, ny i svensk rätt, och dess förverkligande

på ett centralt avtalsrättsligt område med många tvister ger onekligen

nya perspektiv på domstolsväsendets anordnande. I en ej alltför avlägsen

framtid kan måhända spåras en åtskillnad mellan å ena sidan ett fåtal

större underrätter med delvis specialiserade domare och skiftande sammansättning

i olika slags mål och å andra sidan ett övervägande antal konventionella,

mindre underdomstolar med uppgift att handlägga främst brottmål,

familjemål och frivillig rättsvård. För domstolar av den senare typen

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

är mindre domkretsar snarast en fördel. Hovrätten vill med det nu sagda

peka på att ganska radikala ändringar på det processuella området är

tänkbara, ett förhållande som i detta sammanhang bör beaktas såtillvida,

att man icke nu genomför organisatoriska ändringar som tämligen snart

kan visa sig olämpliga och måste revideras.

Sambandet mellan domkretsindelningen och andra

frågor som rör domstolsorganisationen berörs i flera

yttranden. I regel lämnar man utan erinran att kommittén anser att domkretsfrågan

kan lösas för sig. Några bär dock annan mening eller hyser

åtminstone viss tveksamhet.

Göta hovrätt beklagar sålunda, att kommittén inte, innan förslag rörande

domkretsindelningen presenterades, har kunnat ytterligare klarlägga sådana

med domkretsindelningen nära sammanhängande frågor som domförhetsreglerna,

administrationen av domkretsarna och inskrivningsväsendets

utformning. Enligt hovrätten borde förslag om enhetlig underrättsorganisation

ha lagts fram före förslag om domkretsindelningen. Den ovisshet

som f. n. råder beträffande den framtida utformningen av inskrivningsväsendet

anses vidare utgöra skäl att iaktta viss försiktighet när det gäller

domkretsindelningen. Inskrivningsväsendets anknytning till de allmänna

underrätterna medför nu ett betydande arbete för dessa. Hovrätten förmodar,

att den snabba utvecklingen på databehandlingens område inom en inte

alltför avlägsen framtid kanske kan leda till en stark centralisering av inskrivningsväsendet.

Detta kan medföra att behandlingen av inskrivningsärendena

flyttas över på andra organ.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att domkretsarnas omfattning och

antal i väsentlig mån beror av hur domstolsorganisationen gestaltas. Särskilt

understryks det nära sambandet mellan domförhetsreglerna och domkretsindelningen.

Hovrätten nämner också det samband som råder mellan

domförhetsreglerna i underrätt och i överrätt. Hovrätten vill emellertid inte

göra någon invändning mot kommitténs linje.

Frågan huruvida allmänna principer för domkretsindelningen

bör fastställas över huvud taget berörs i yttrandet från

hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten ansluter sig i huvudsak till

vad kommittén har anfört när det gäller sådana principer. Det framhålls

dock att i ett ärende om domkretsreglering de praktiska övervägandena

måste ha försteget framför de principiella. I några hänseenden kan det

dock vara av betydelse att riktlinjerna för den fortgående omvandlingen

av domkretsarna är fastställd. Detta gäller framför allt principen att domkretsindelningen

skall bygga på kommunen som minsta enhet och den

därav följande principen att också den framtida kommunindelningen måste

beaktas när nya domkretsar skapas. Det anses vidare vara av principiell

betydelse att skiljaktigheter mellan domkretsar och polis- eller åklagardistrikt

bör undvikas. Frågan om domkretsarnas storlek är en lämplighets
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fråga som måste bedömas från fall till fall och som i och för sig inte

ägnar sig för något principiellt ställningstagande på förhand. En liknande

ståndpunkt intar Göta hovrätt. Hovrätten framhåller sålunda, att frågan

om domkretsindelningen inte i någon väsentlig grad kan bestämmas av

mer eller mindre teoretiska spekulationer utan de praktiska skälen måste

i sista hand få fälla utslaget.

Underrätternas storlek. Frågan om lämplig storlek för underrätterna

behandlas i många yttranden. Därvid görs en del allmänna uttalanden

om kategorier som torde kunna betecknas som mycket stora,

medelstora resp. små domkretsar.

Till förmån för mycket stora domkretsar uttalar sig statskontoret. Statskontoret

framhåller, att man vid utformningen av domkretsindelningen bör

beakta det allmänna intresset av att de enskilda domstolarnas arbetsorganisation

får en sådan omfattning att den garanterar största effektivitet i

arbetet. Statskontoret delar kommitténs uppfattning att man genom ett

samgående i större enheter inom domstolsväsendet, liksom inom andra

verksamhetsområden, bör söka främja ett ekonomiskt och i övrigt rationellt

utnyttjande av tillgängliga resurser.

Advokatsamfundet ansluter sig till kommitténs uppfattning och framhåller

att större domkretsar ger möjligheter till en effektivare kansliorganisation

och ett mer ändamålsenligt utnyttjande av modern kontorsutrustning.

Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i kommitténs uttalande att

den större domstolens elasticitet är en mycket väsentlig fördel. Personaluppsättningen,

vare sig det gäller domare eller biträden, bör enligt hovrätten

ha en sådan sammansättning, att tillfälliga svårigheter på grund av

förskjutningar i arbetsbelastningen kan lösas inom domstolen på ett någorlunda

tillfredsställande sätt. Hovrätten framhåller emellertid, att det inte

finns något tillförlitligt underlag för antagandet att mycket stora domstolar

i det avseendet bör ges företräde framför de något mindre.

Kritik mot kommitténs uttalanden till förmån för stora domkretsar framförs

emellertid i flera remissvar. Därvid framhålls, att de fördelar i olika

avseenden som kommittén har funnit vara förenade med mycket stora underrätter

inte är erfarenhetsmässigt belagda. Synpunkter av sådan innebörd

framförs av JK, Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

hovrätten för Övre Norrland och häradshövdingeföreningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner vad kommittén har anfört om större

domstolars ökade elasticitet vara överdrivet. I den mån det åberopas som

skäl för domstolar med flera än tre domare strider det mot hovrättens erfarenhet.

JK ifrågasätter, om den större domstolen alltid erbjuder den elasticitet

som kommittén talar om. Erfarenheterna från större domsagor ger

vid handen att personalen är pressad redan vid normal mål- och ärende
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

143

tillströmning och att det är svårt att i takt med den allmänna ökning av

göromålen som äger rum nå den personalstyrka som behövs för att tillgodose

önskemålet om elasticitet. De kostnadsbesparingar som statsverket

kan göra genom bildandet av stora enheter är enligt JK tämligen ringa och

utan nämnvärd betydelse i budgetsammanhang. Statsfinansiella synpunkter

bör därför inte få något avgörande inflytande vid planläggningen av en

ändrad domkretsindelning. En domstol med tre domare är i och för sig

en lämplig arbetsorganisation. Det anses däremot vara ovedersägligt, att

en stor domstol är svåröverskådlig och tungarbetad i administrativt hänseende,

särskilt om domstolen såsom fallet är med häradsrätterna arbetar

som eu enda enhet.

Även häradshövdingeföreningen anser kommitténs uttalanden om den

större domstolens elasticitet vara överdrivna. Enligt föreningen kan visserligen

det dagliga rutinarbetet i viss mån fungera bättre vid större domstolar

i och med att en besvärlig arbetssituation And ledigheter bland biträdespersonalen

kan bemästras lättare. Däremot anses hittillsvarande erfarenheter

inte bestyrka kommitténs uppfattning att de stora domstolarna skulle ha

lättare att i fråga om domarpersonalen klara sig utan vikarier eller förstärkning

utifrån. Det får anses vara erfarenhetsmässigt känt att det rent

ekonomiskt inte innebär någon fördel att öka domstolarnas storlek utöver

vad som kan skötas av två å tre domare.

Enligt Göta hovrätt är det tänkbart, att det i en större domstol kan vara

lättare att utan förstärkningar bemästra tillfälliga påfrestningar i arbetet.

Emellertid måste det vara en påtaglig risk för att det med större domstolsenheter

uppkommer nya, kanske mycket svårbemästrade administrativa

problem. Hovrätten påpekar, att kommittén inte har lagt fram material

som visar att större domkretsar är fördelaktigare från ekonomisk synpunkt

än mindre.

Hovrätten för Nedre Norrland kan inte dela uppfattningen att effektiviteten,

varmed hovrätten åsyftar antalet avgjorda mål per ledamot och tidsenhet,

skulle stiga med ökat antal domare i domstolen. Hovrättens erfarenhet

ger inte belägg för att så skulle vara fallet. Enligt hovrätten erbjuder en

domstol med två-fyra domare den bästa arbetsmiljön. En domstol av denna

storleksordning har också den fördelen att ingen av domarna i större utsträckning

behöver belastas med administrativa uppgifter. Hovrätten uttalar

sig i fråga om den statsfinansiella betydelsen av domkretsarnas storlek i

samma riktning som JK.

Svea hovrätt, som påpekar att dess administration f. n. omfattar 37 underrätter,

konstaterar att erfarenheterna närmast visar att en domstol med

två eller tre domare arbetar väl så effektivt och bra som en enhet med sex

å sju domare.

Frågan om det från organisationssynpunkt är fördelaktigt att vid stora

underrätter dela upp arbetet på avdelningar berörs av Svea hovrätt, JK och

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hovrätten för Övre Norrland. Svea hovrätt anser, att det i och för sig kan

vara riktigt att domstolar med verksamheten fördelad på avdelningar kan

vara goda arbetsenheter. Hovrätten påpekar emellertid att en konsekvent

genomförd avdelningsindelning nås först om domarna vid domstolen är

fast knutna till en avdelning. Vidare anser hovrätten, att det på en självständigt

arbetande avdelning bör indelas minst fyra domare och att en underrätt

med två avdelningar alltså bör ha minst åtta domare. Av praktiska

och andra skäl förefaller det dock uteslutet att över hela riket skapa domkretsar

av en sådan storleksordning. JK anser det vara tveksamt om några

fördelar står alt vinna genom att skapa domstolar som i likhet med de

största rådhusrätterna är indelade på avdelningar. JK erinrar därvid om

att det vid domstolar som arbetar på avdelningar i praktiken har visat sig

vara svårt att tillgodose behov av tillfällig arbetskraftförstärkning på en avdelning

med personal från annan avdelning. Hovrätten för Övre Norrland

uttalar sig i samma riktning. Det förefaller hovrätten som om en tendens

till avskildhet lätt nog kan göra sig gällande hos en avdelning. Hovrätten

anser det emellertid lämpligt, att de största underrätterna är organiserade

på avdelningar.

När det gäller att närmare ange lämpligt antal domare synes

bland remissinstanserna råda enighet om att varje domkrets bör göras så

stor att den ger arbetsunderlag åt flera domare. Det hävdas sålunda inte

från något håll, att endomardomstolar bör behållas eller inrättas. Kommitténs

åsikt att de nya domkretsarna bör ge arbetsunderlag åt minst tre domare

godtas tämligen allmänt, varvid dock från en del håll görs mer eller

mindre omfattande reservationer.

Av de uttalanden som görs av dem som är mest positiva kan nämnas följande.

Advokatsamfundet anser att, om juristkollegial sammansättning införs,

detta utgör ett starkt skäl för att skapa domkretsar som sysselsätter

flera domare. Hovrätten för Nedre Norrland instämmer i att underrätter med

tre domare, såvitt erfarenhetsmässigt kan bedömas, är goda arbetsenheter.

Hovrätten ansluter sig också till kommitténs åsikt att vissa fördelar är att

vinna om domkretsarna görs stora nog att ge arbetsunderlag för ytterligare

en domare. Domstolar av sådan storleksordning torde vara ändamålsenliga

enheter inte bara med tanke på de av kommittén förordade domförhetsreglerna

för tvistemål utan också från andra synpunkter, främst av organisatorisk

och administrativ art.

Flera av de remissinstanser som har framfört kritik mot kommitténs uttalande

till förmån för mycket stora domkretsar framhåller, att domkretsarna

som regel inte bör göras större än att de bereder arbete åt tre domare.

I denna riktning uttalar sig sålunda JK, Svea hovrätt, hovrätten för Övre

Norrland och häradshövdingeföreningen. Svea hovrätt anser, att en förskjutning

mot större domkretsar visserligen är naturlig och lämplig. Återhållsamhet

bör dock iakttas med att skapa underrätter med fler än tre domare

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 145

i andra fall än sådana där lokala och andra förhållanden klart motiverar

det. Hovrätten framhåller emellertid att det inte sällan föreligger skäl för

domkretsar med fler än tre domare, i synnerhet i fall där domkretsen omfattar

en större stad.

Mot bakgrunden av sin ståndpunkt att frågan om lämpligaste storleken

på en underrätt inte kan besvaras generellt kritiserar Göta hovrätt åsikten

att domkretsarna bör göras så stora att de ger arbetsunderlag för minst tre

domare. Hovrätten ansluter sig till meningen att den gamla typen av domsagor

med endast häradshövding utan biträdande domare bör avvecklas

efter hand. Det anses också nödvändigt att en del domkretsar ges en sådan

storlek att tre eller flera domare bereds sysselsättning. I andra fall kan fall

föreligga skäl att skapa domkretsar med endast två domare. Bland de skäl

— utöver hänvisningen till frågan om domförheten i tvistemål — som kommittén

har anfört kan hovrätten emellertid inte finna något som ensamt

eller tillsammans med andra motiverar att det minsta antalet domare fixeras

till tre. Enligt hovrättens mening kan man med samma anspråk på

framgång motivera minsta tal på både två domare och fyra eller flera. Eftersom

det är svårt att i princip fastslå en domkrets storlek med utgångspunkt

från ett minsta antal domare sätts i fråga, om inte det mest följdriktiga

är att t. v. fastslå endast att en domkrets alltid bör betjänas av fler än en

domare.

Svea hovrätt ställer frågan, om ställning kan tas till domkretsarnas storlek

utan att ställningstagande har skett till kommitténs förslag om enhetliga

domförhetsregler för underrätterna. Detta anses möjligt, om man i likhet

med kommittén anser att domkretsarna redan av administrativa och

organisatoriska skäl bör vara så stora att de kräver minst tre domare. Hyser

man däremot tvekan i frågan om skäl av nämnd art verkligen bar så långt

att domkretsar med minst tre domare så gott som utan undantag blir regel,

kan man inte underlåta att redan i samband med en reform av domkretsindelningen

överväga också de föreslagna domförhetsreglerna.

Att en utveckling mot större domkretsar för med sig en minskning av

antalet chefsdomartjänster och därigenom kan få menliga konsekvenser när

det gäller rekryteringen till domarbanan påpekas nu, liksom

under remissbehandlingen av kommitténs tidigare betänkande, från

flera håll. Därvid framhålls det angelägna i att motverka negativa verkningar

i det avseendet.

Svea hovrätt framhåller, att rekryteringen till domarbanan på senare år

har ingett hovrätten vissa bekymmer. Hovrätten framhåller därför det önskvärda

i att inom domstolsväsendet inte sker sådana reformer som försvårar

rekryteringen. Tvärtom bör de bidra till att unga jurister i ökad omfattning

söker sig till domarbanan, så att det blir ett större urval än som på

senare tid har stått till buds.

JK betonar att tyngdpunkten i rättskipningen fortfarande skall vara för
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

lagd till underrätterna och att det därför är av utomordentligt stor betydelse

att de ordinarie domartjänsterna vid dem besätts med kvalificerade

innehavare. Denna synpunkt framförs också av Sveriges juristförbund.

Enligt häradshövdingeföreningen måste en minskning av antalet chefsdomartjänster

få menliga följder beträffande domarrekryteringen. Detta är

ett starkt skäl att gå försiktigt fram vid genomförandet av en ny domkretsindelning.

Hovrätten för Nedre Norrland och stadsdomareföreningen anser, att det

inte kan uteslutas att en minskning av antalet chefsdomartjänster kan få

negativa verkningar från domarrekryteringssynpunkt. Hovrätten menar

emellertid att riskerna härför inte bör överdrivas. Domartjänstens allmänna

ställning och anseende samt löneläget anses mer avgörande för rekryteringen

än antalet chefsdomartjänster.

JK betonar vikten av att lönesättningen för underrättsdomarna blir sådan

att en god rekrytering till domarbanan främjas, trots de försämrade befordringsutsikter

som en minskning av antalet chefsdomartjänster medför.

Samma inställning kommer till uttryck i yttrandena från häradshövdingcföreningen

och Sveriges juristförbund. Förbundet förutsätter att såväl lönesättningen

för domarpersonalen som andra personalfrågor vid en omorganisation

av underrätterna blir föremål för förhandlingar. Förbundet menar

att samtliga ordinarie domare bör tillförsäkras en sådan ställning, inte bara

i lönehänseende utan också i andra avseenden, att domar tjänsterna blir acceptabla

som sluttjänster.

Enligt hovrätten för Nedre Norrland bör rekryteringen till domarbanan vid

en ny domkretsindelning säkras på det sätt som kommittén har antytt,

nämligen genom reglering av arbetsförhållandena och lönesättningen. Stadsdomar

ef öreningen framhåller, att också andra åtgärder än lönepolitiska bör

övervägas för att göra domaryrket attraktivt. Handhavandet av gemensam3na

angelägenheter och fördelningen av arbetsuppgifterna i domstolar med

flera ordinarie domare är av allra största vikt för trivseln inom domaryrket.

I dessa avseenden finner föreningen, att mycket i det gamla och nuvarande

rådhusrättssystemet kan tjäna som mönster. Att till nya, enhetliga

underrätter föra över häradsrättssystemet med en chefsdomare som i princip

ensam har all befogenhet vill föreningen allvarligt varna för.

Flera underrätter på samma ort. Kommitténs i 1967 års betänkande modifierade

uttalanden i denna fråga lämnas i de flesta remissvaren utan kommentarer.

Stadsdomareföreningen konstaterar med tillfredsställelse, att kommittén

inte har vidhållit någon princip i det avseendet. Statskontoret ställer

sig emellertid kritiskt till uttalandena. Att en ordning med flera underrätter

förlagda till samma ort liksom hittills vinner tillämpning när det gäller storstäderna

Stockholm och Göteborg förefaller statskontoret naturligt med

hänsyn bl.a. till att dessa städers nuvarande domkretsar inte lämpligen bör

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

vidgas. Däremot bör särskilda omständigheter föreligga för att mer än en

underrätt i andra fall skall förläggas till samma ort.

Hänsyn till kommun- och kommunblocksbildning. De uttalanden som kommittén

i 1967 års betänkande har gjort i anslutning till principen att domkretsarna

bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och att

kommunblocken bör bevaras odelade, godtas eller lämnas utan erinran

av det övervägande flertalet remissinstanser.

I kommitténs uppfattning instämmer sålunda JK, kammarkollegiet,

statskontoret, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, advokatsamfundet

och stadsdomareföreningen.

JK framhåller att vid domkretsindelningen avgörande hänsyn måste tas

till processekonomiska synpunkter och till allmänhetens berättigade intresse

av att så smidigt som möjligt nå förbindelse med domstolen. Att

kommuner och kommunblock härvid tas som utgångspunkt förefaller JK

naturligt. Kammarkollegiet instämmer i kommitténs uttalanden, att allt

talar för att kommunblocken bör vara grundläggande för domkretsindelningen

och att en uppdelning av kommunblock på flera domkretsar skulle

utgöra ett markant avsteg från de synpunkter och principer som är vägledande

för statsmakternas ställningstagande i andra indelningshänseenden.

Statskontoret anser, att det inte bör komma i fråga att vid den judiciella

indelningen ens undantagsvis gå ifrån den hittills tillämpade principen med

anslutning till den primärkommunala indelningen. Med anledning av att det

i reservationen till betänkandet har förordats en utredning för att göra det

möjligt att bilda domkrets som innehåller del av kommun vill statskontoret

— utöver vad kommittén i det avseendet har anfört — erinra om att

fastighetsregisterutredningen har föreslagit, att den framtida fastighetsregistreringen

skall bygga på den primärkommunala indelningen, varvid

en kommun i princip skall utgöra ett registerområde. Det framhålls vidare,

att det inte kan uteslutas att en ökad samordning i tekniskt avseende av

fastighetsregister och fastighetsböcker kan komma till stånd.

Bland dem som i princip ansluter sig till ståndpunkten att kommun- och

kommunblocksgränsen bör följas vid domkretsindelningen men som samtidigt

hävdar att vissa undantag kan vara motiverade är Svea hovrätt,

Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland.

Svea hovrätt finner det vara önskvärt att kommuner och kommunblock

används som byggstenar för domkretsarna. Fall kan emellertid tänkas, där

med hänsyn till rättsskipningens intressen den lämpligaste domkretsindelningen

inte kan nås utan att den rådande kommunala indelningen sätts åt

sidan. Hovrätten anser, att man i sådana fall bör kunna göra avsteg från

principen. De problem som kommer upp på grund av bristande överensstämmelse

mellan domkretsindelningen och annan indelning torde kunna

bemästras utan alltför stora svårigheter. Göta hovrätt menar att det i sär
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

skilda fall torde bli ofrånkomligt att göra avkall på principen om kommunens

och kommunblockets odelbarhet. Kravet på att domstolen skall utgöra

en så ändamålsenlig och naturlig arbetsenhet som möjligt måste ges prioritet

framför en generell strävan att anpassa den judiciella indelningen till

andra indelningar. Hovrätten för Övre Norrland anser, att kommitténs betänkligheter

mot kommundelningar är åtskilligt överdrivna. Om man i något

fall skulle finna starka skäl tala för sådan kommundelning, åtminstone

under en begränsad övergångstid, torde man kunna övervinna svårigheterna

på ett tillfredsställande sätt.

Hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen är k r itiska

mot principen om kommuners och kommunblocks odelbarhet vid

domkretsindelningen. Hovrätten framhåller, att det med nuvarande lagstiftning

torde vara nära nog ofrånkomligt att iaktta kommungränserna vid

domkretsindelningen. Emellertid anses den automatik som råder i förhållande

till kommunindelningen kunna ha sina vådor. Det är inte alltid sagt

att förutsättningar för ändring i domkretsindelningen föreligger vid den

tidpunkt då de kommuner som hör till domkretsen ändras till storlek och

gränser. En mera genomgripande ändring i domkretsindelningen kan medföra

omställningsproblem beträffande personalen och behov av ny- och ombyggnad

av domstolslokaler, som inte kan lösas inom den tid som står till

buds. Sådana svårigheter skulle kunna undvikas, om ändringen i domkretsindelningen

inte nödvändigtvis behövde genomföras samtidigt som en ny

kommunindelning utan kunde anstå till för rättsväsendet lämpligare tidpunkt.

Hovrätten anser att det är en beaktansvärd synpunkt som framförts

i reservationen till betänkandet och i det särskilda yttrandet, nämligen att

den s. k. odelbarhetsprincipen kan leda till olämpliga domkretsbildningar

vid större städers inkorporering av mindre städer och kommuner i deras

grannskap. En undantagslös anpassning av domkretsarna till kommungränserna

är dock enligt hovrätten framför allt ägnad att inge betänkligheter

med avseende på den framtida utvecklingen. Det förefaller inte osannolikt

att samhällsutvecklingen kan komma att tvinga fram ännu mer omfattande

kommunbildningar än de nuvarande kommunblocken. Om det krävs att

domkretsarna anpassas till kommunindelningen utan prövning av ändamålsenligheten

ur judiciell synvinkel, kan förändringarna få menliga verkningar

för rättsväsendet. Hovrätten är medveten om att en reform som innebär

att en kommun skall kunna delas upp på skilda domkretsar är förenad

med svårigheter. Frågan är dock av sådan vikt att ytterligare utredning

i ämnet förefaller böra övervägas. Häradshövdingeföreningen beklagar,

att kommittén inte i positiv anda har prövat möjligheten att i vissa fall

föra delar av kommunblock och då närmast församlingar till olika domkretsar.

Föreningen påpekar att län redan nu har delats mellan olika hovrättsdomkretsar

och att förslag har väckts om att underrätts domkrets skall

kunna bestå av kommuner tillhörande olika län. Det absoluta beroendet av

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

administrativa gränser har därigenom uppluckrats. Om utvecklingen på

kommunindelningsområdet går så långt att hela län eller hela landstingsområden

slås samman till en primärkommun, torde det bli ofrånkomligt

att frigöra domkretsindelningen från kommungränserna. Bl. a. med hänsyn

till att svårigheter uppstår att lokalmässigt och administrativt hålla samman

enheter av de största rådhusrätternas storlek, anser föreningen att det

kunde vara befogat att redan i nuvarande läge överväga att dela upp dem

i flera fristående domstolar. Om tanken på en avsevärd utökning av det primärkommunala

underlaget i Stor-Stockholmsområdet skulle genomföras,

skulle det från domstolsväsendets synpunkt vara mycket olyckligt om inte

de nuvarande domstolarna i förortsområdet kan behållas. Föreningen föreslår

därför, att frågan om uppdelning i vissa fall av kommun mellan olika

domkretsar tas upp till närmare prövning. För den händelse principen om

kommunernas odelbarhet anses böra upprätthållas anser föreningen att alla

möjligheter att begränsa sammanslagningen av domkretsar bör tas till

vara.

Frågan om de särskilda problem i domkretshänseende som kommer upp

vid bildandet av mycket stora kommuner — t. ex. vid sammanläggning med

Stockholms stad och kommuner i Stor-Stockholmsområdet — berörs också

av kammarkollegiet. Gentemot den den reservationsvis framförda åsikten att

möjlighet i sådant fall bör finnas att dela upp en kommun på flera domkretsar

framhåller kollegiet, att frågan om handhavandet av de primärkommunala

uppgifterna inom Stor-Stockholmsområdet är så speciell att den inte

bör få inverka på de allmänna riktlinjerna för domkretsindelningen. Skulle

Stor-Stockholmsproblemet få en sådan lösning att det bildas en primärkommunal

enhet, som är betydligt större än nuvarande Stockholms stad, bör

frågan om den judiciella indelningen för denna nya kommun tas upp till

särskild prövning. Om mot förmodan liknande problem skulle komma upp

i andra fall, bör också där samma metod tillämpas.

Hänsyn till administrativa indelningar i övrigt. Uttalandena om förhållandet

mellan domkretsindelningen samt administrativa indelningar

i allmänhet har lämnats utan erinringar av flertalet remissinstanser.

Allmänna uttalanden om värdet av en samordning mellan domkretsindelningen

och administrativ indelning med anknytning till rättsväsendet

görs av statskontoret och rikspolisstyrelsen. Statskontoret erinrar om det

arbete som bedrivs för att bygga upp ett informationssystem för rättsväsendet

med utnyttjande av ADB, varvid bl. a. avses att ett effektivt planeringsinstrument

skall skapas. Statskontoret anser, att det mot denna bakgrund

framstår som önskvärt att indelningen i domkretsar, åklagardistrikt och

polisdistrikt är helt samordnad. Rikspolisstyrelsen ansluter sig till åsikten,

att indelningarna inom rättsväsendets olika verksamhetsgrenar bör sam
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

ordnas. Styrelsen påpekar att flera remissinstanser i yttranden över kommitténs

tidigare betänkande betonade att domkretsindelningen bör vara primär

i förhållande till andra indelningar. Denna uppfattning kan styrelsen

inte dela. Styrelsen understryker i stället det lämpliga i att indelningarna

i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt följs vid en ny domkretsindelning.

I yttrandet från häradshövding eföreningen hävdas, att de olika administrativa

indelningarna bör anpassas till domkretsindelningen. Föreningen betonar

sålunda vikten av att man vid domkretsändringar strävar efter att indelningarna

i polis-, åklagar- och kronofogdedistrikt så långt sig göra låter

justeras i enlighet med ändringarna. Eu viss återhållsamhet när det gäller

att anpassa domkretsindelningen till indelningarna i åklagar- och polisdistrikt

rekommenderas i yttrandet från Göta hovrätt. Hovrätten anser det

mte alldeles nödvändigt att domkretsarna anpassas till åklagardistrikt eller

polisdistrikt av skäl som närmast är av arbetspraktik natur och i fråga om

polisdistrikt av mycket ringa betydelse.

Frågan om en anpassning mellan domkretsarna och åklagardis

t r i k t e n berörs särskilt i yttrandena från Svea hovrätt, RÅ och kammarkollegiet.

Hovrätten biträder de synpunkter som kommittén anför i

det avseendet. RÅ understryker, liksom i yttrande över kommitténs tidigare

betänkande, angelägenheten av en sådan anpassning. RÅ framhåller därvid

att erfarenheterna efter åklagarväsendets förstatligande visar att ett

åldagardistrikts uppdelning på flera domkretsar är besvärande och begränsar

möjligheterna till en effektiv rationalisering av åklagarmyndigheternas

verksamhet. Vidare framhålls, att den nuvarande indelningen i åklagardistrikt

i huvudsak har visat sig ändamålsenlig. Kammarkollegiet vill starkare

än kommittén understryka intresset av att avvikelser om möjligt inte

skall råda mellan domkretsindelningen och indelningen i åklagardistrikt.

I de fall då vid domkretsindelning anses böra ske avvikelse från den nuvarande

indelningen i åklagardistrikt bör därför undersökas, om det inte

är möjligt att anpassa indelningen i åklagardistrikt till domkretsindelningen.

Föihallandet mellan länsindelningen och domkretsindelningen

berörs av kammarkollegiet och rikspolisstyrelsen. Kollegiet uttalar, att återhållsamhet

bör iakttas i fråga om tillskapandet av domkretsar som bryter

länsgräns. En sådan domkretsindelning bör inte fastställas utan tvingande

skäl. Rikspolisstyrelsen ger uttryck för samma uppfattning. Styrelsen framhåller,

att en sammanblandning av judiciella och administrativa indelningsgrunder

för allmänheten kan innebära vissa komplikationer.

Detaljförslaget till ny domkretsindelning. Kommitténs detalj förslag har

inte underställts remissinstansernas bedömning. Flera remissinstanser har

emellertid, i samband med att de tagit ställning till kommitténs allmänna

uttalanden i betänkandet, också angivit sin ståndpunkt i stort till detta

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förslag. Hovrätten för Västra Sverige anser, att kommittén i stort sett på

ett förtjänstfullt sätt har lyckats lösa den svåra uppgiften att med hänsynstagande

främst till den nya kommunindelningen och den planerade länsindelningen

åstadkomma en ny domkretsindelning för underrätterna. Däremot

anser hovrätten att tveksamhet kan uppkomma angående möjligheterna

att i vissa domkretsar anordna en rättsskipning som fyller de allmänna

kraven på likvärdighet och likformighet. Detta gäller särskilt de minsta och

de största domkretsarna. Tveksamheten har sin rot i att någon enighet inte

har uppnåtts i fråga om domförhetsreglerna och lekmännens deltagande i

rättsskipningen. Hovrätten påpekar att utredning saknas angående arbetsbördans

närmare beskaffenhet och fördelning på de olika domkretsarna och

vidare angående enhetliga rationella metoder för att bemästra olika arbetsuppgifter.

Några av de remissinstanser som har kritiserat kommitténs uttalanden

till förmån för större domkretsar har allmänt hävdat att kommitténs detaljförslag

till ny domkretsindelning innebär en alltför stark förskjutning

mot större domkretsar. Bland dem som ger uttryck för denna mening är

Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och häradshövdingeföreningen.

Göta hovrätt anser, att vissa domkretsar i förslaget har givits sådan storlek

att det måste sättas i fråga om de är ändamålsenliga som administrativa

enheter och nämner som exempel Norrköpings och Borås domkretsar. Hovrätten

menar, att en mer begränsad sammanslagning i dessa fall ter sig

naturlig. Häradshövdingef öreningen konstaterar med tillfredsställelse, att

kommitténs detalj förslag innebär en avsevärt mindre koncentration till

stora domstolsenheter än vad som skulle följa av kommitténs principuttalanden

i det tidigare betänkandet. Enligt föreningens mening är det emellertid

motiverat att i ännu större utsträckning sträva efter flera medelstora

domkretsar och dela upp de mycket stora.

Uttalanden av innebörd att antalet domkretsar i kommittéförslaget är

större än önskvärt görs bara av statskontoret. Statskontoret menar visserligen,

att förslaget från olika synpunkter sett är väl ägnat att tillgodose den

åsyftade effektiviseringen av underrättsorganisationen men vill ändå sätta

i fråga om centraliseringen har vunnit tillräckligt beaktande vid dess

utarbetande.

Frågan hur domkretsindelningen i glesbygderna skall utformas

tas upp av hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten framhåller att dessa

bygder, kanske främst Norrland med dess stora avstånd, erbjuder problem

som gör att domkretsfrågan där måste bedömas från delvis andra

synpunkter än beträffande andra delar av landet. För glesbygdernas del

aktualiseras i särskilt hög grad frågan, hur lättillgängliga domstolarna skall

vara för den rättssökande allmänheten. Kommunikationerna i sådana bygder

har sina brister. Man får för deras del ta den ofta framförda tesen

att avstånden inte längre spelar någon roll med försiktighet. Det önsk
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

värda i att bevara samhörigheten mellan olika orter och bygder medför

också att man för glesbygdernas del måste acceptera mindre domstolar än

i övriga delar av landet. Hovrätten anser emellertid, att kommitténs restriktiva

inställning till avvikelse från huvudregeln om domkretsar med tre

domare är berättigad också när det gäller glesbygderna.

Kommitténs uttalanden om behovet av särskilda tingsställen

anser sig hovrätten för Nedre Norrland kunna instämma i. Hovrätten delar

sålunda uppfattningen att det måste fordras särskilda skäl för att ting skall

hållas utanför kansliort. Kommitténs restriktivitet i det avseendet kritiseras

emellertid av hovrätten för Övre Norrland. Denna hovrätt vänder sig mot

kommitténs synpunkter i fråga om de kostnader som är förenade med

särskilda tingsställen. Enligt hovrätten blir lokalkostnaderna för tingsställen

måttliga, om rättsförhandlingarna hålls i lokaler som används också för

andra ändamål, t. ex. kommunalhus. Kostnaderna för domstolspersonalens

resor till tingsställe anser hovrätten bl. a. uppvägas av minskade kostnader

för nämndemännens samt för parters, vittnens och advokaters inställelse.

Det sägs vidare, att den som bor i en mindre tätort eller i en glesbygd har

sämre tillgång till de möjligheter och tjänster som samhället bjuder än de

som bor i en större tätort. Enligt hovrättens mening bör det vara samhällets

skyldighet att inte göra skillnaden större än den behöver vara på ett sådant

område som rättsväsendets. Häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga

framhåller, att frågan om tingsställen på andra orter än kansliorterna

är viktig för rättsskipningen. Slutlig ståndpunkt till de olika tingsställenas

bevarande bör inte tas i något fall utan att först de olika bygderna

genom sina tingshusbyggnadsskyldiga och sina kommuner på den rättssökande

allmänhetens vägnar har fått framföra sina synpunkter.

Genomförandet av en ny domkretsindelning. De allmänna synpunkter

som kommittén anlägger på dessa problem föranleder uttalanden från

flera remissinstanser. Därvid instämmer man i kommitténs åsikt, att genomförandet

av en ny domkretsindelning ger upphov till svårlösta personal-

och lokalfrågor. Liksom vid remissbehandlingen av det föregående

kommittébetänkandet understryker man att genomförandet, för att en lösning

av dessa frågor skall underlättas, bör ske successivt och utsträckas

över en tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt,

Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland,

häradshövdingeföreningen och Sveriges juristförbund.

Svea hovrätt ger uttryck för åsikten att en ny domkretsindelning med

hänsyn till de praktiska svårigheterna bör genomföras något långsammare

än kommittén synes ha avsett. Hovrätten för Nedre Norrland påpekar emellertid,

att möjligheterna att dröja med att genomföra ändringar i domkretsindelningen

till en från rättsväsendets synpunkt lämplig tidpunkt på

många håll är mycket begränsade. Hovrätten framhåller därvid, att nya

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

kommunindelningar i åtskilliga fall kan aktualiseras inom en snar framtid.

Sådana ändringar kan göra det nödvändigt att samtidigt företa ändringar

också beträffande domkretsarna.

Den ovisshet som nu råder om den framtida domkretsindelningen är enligt

häradshövding ef öreningen och Sveriges juristförbund förenad med

olägenheter från personalsynpunkt. Ett snabbt principbeslut angående domkretsindelningen

förordas därför. Samtidigt framhålls emellertid att genomförandet

av en ny domkretsindelning måste ske mjukt. Häradshövdingeföreningen

förutsätter sålunda, att en ny indelning genomförs successivt

och allteftersom chefsdomartjänster blir lediga eller ändringar sker i kommunindelningen.

Vissa närmare synpunkter i nu berörd fråga redovisas under avsnitt 4.1.

och 4.3.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4. Övriga frågor

4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal

4.1.1. Nuvarande personalorganisation

Beträffande underrätternas nuvarande personalorganisation och antalet

tjänstemän -—- rättsbildade och icke-rättsbildade — som tjänstgör vid underrätterna,

får jag hänvisa till vad som anförts i avsnitt 3.1.1.

4.1.2. Domstolskommittén

I SOU 1963: 56 (s. 124) framhåller domstolskommittén, att ett successivt

genomförande av en ny domkretsindelning är önskvärt bl. a. med hänsyn

till de problem som ändringarna kan påräknas föra med sig för personalen

vid domstolarna. Enligt kommittén kan sålunda flera chefsdomartjänster

antas bli övertaliga och omflyttning av högre och lägre personal bli nödvändig.

Det bör eftersträvas, att olägenheterna i dessa och andra avseenden

mildras genom att tiden för en övergång till den nya indelningen inte görs

alltför kort och genom att den bestäms olika från fall till fall, beroende på

förhållandena i de olika domsagorna.

I SOU 1967: 4 (s. 63) har domstolskommittén på nytt berört de problem

som kan uppkomma för underrätternas personal i samband med att en ny

domkretsindelning genomförs.

När det gäller borgmästare eller häradshövding, påpekar kommittén, att

ordinarie domare enligt 36 § regeringsformen är skyldig att underkasta sig

förflyttning till annan jämställd domartjänst, om organisatoriska skäl påkallar

det. Kommittén erinrar om de uttalanden som gjordes i samband med

tillkomsten av nämnda bestämmelse och konstaterar, att dessa uttalanden

lämnar öppet huruvida en borgmästare eller häradshövding vid organisatoriska

ändringar kan åläggas förflyttning till ordinarie domartjänst vid

annan underrätt, när den nya tjänsten inte är förenad med chefskap för domstolen.

Enligt kommitténs mening måste man räkna med att förlusten av

det administrativa chefskapet allmänt uppfattas som en tjänsteförsämring.

Det antas därför, att en sådan anordning som regel inte vidtas utan vederbörande

tjänstemans samtycke. Kommittén nämner också, att regeringsformen

medger att domare placeras på indragningsstat, men anser att denna

möjlighet bör komma i fråga endast rent undantagsvis, såsom när vederbörande

har så kort återstående tjänstetid att en förflyttning till annan tjänst

framstår som orimlig eller meningslös.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

I fråga om annan domstolspersonal än borgmästare och häradshövding

medför det enligt kommittén knappast några svårigheter, om flera mindre

underrätter på samma ort förs samman till en större underrätt. Komplikationer

kan däremot emotses i sådana fall då en ort upphör att vara säte för

underrätt. Möjligheterna att även i fortsättningen bereda plats inom underrättsorganisationen

åt den nuvarande personalen måste visserligen bedömas

som förhållandevis goda. Emellertid kan det ombyte av bosättningsort som

kansliindragningarna många gånger kan göra nödvändigt vålla svårigheter.

Dessa går i första hand ut över personalen men kan även beröra domstolarnas

verksamhet, eftersom arbetet på sina håll kan komma att hämmas av

brist på yrkeskunnig kanslipersonal. Det önskvärda i att underlätta lösningen

av de berörda personalfrågorna är ett av skälen till kommitténs ståndpunkt

att den nya domkretsindelningen bör genomföras successivt och sträckas

ut över en tämligen lång tidrymd.

4.1.3. Remissyttrandena

I remissyttrandena över 1963 års betänkande har från flera håll

kraftigt understrukits betydelsen av att den nya domkretsindelningen genomförs

successivt och att hänsyn tas till de praktiska förutsättningar som

erbjuder sig att göra övergången så mjuk och smidig som möjligt. Hovrätten

för Västra Sverige anser det angeläget, att tvångsförflyttning av domare i

görlig mån undviks. Bl. a. bör eftersträvas, att domstolar inte sammanförs

annat än då häradshövding- eller borgmästartjänsten i någon av dem blir

ledig. Tingsdomare och rådman bör utan ansökningsförfarande erbjudas

motsvarande tjänster i den nybildade domstolen. Häradshövding ef öreningen

betonar, att man måste ta all hänsyn som är möjlig till den personal som

kan bli berörd av indelningsändringarna.

Även vid remissbehandlingen av 1967 års betänkande har flera

instanser instämt i kommitténs uppfattning, att man bör försöka underlätta

lösningen av de nämnda personalfrågorna genom att genomföra den

nya domkretsindelningen successivt och sträcka ut genomförandet över en

tämligen lång tidrymd. I denna riktning uttalar sig Svea hovrätt, Göta hovrätt,

hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, häradshövdingeföreningen

och Sveriges juristförbund. Häradshövdingeföreningen och

Sveriges juristförbund anser ett snabbt principbeslut angående domkretsindelningen

önskvärt, eftersom rådande ovisshet i denna fråga är förenad med

olägenheter från personalens synpunkt. Samtidigt framhålls emellertid att

en ny indelning måste genomföras mjukt. Föreningen förutsätter, att domkretsändringarna

genomförs successivt och allteftersom chefsdomartjänster

blir lediga eller ändringar sker i kommunindelningen.

De problem som en ny domkretsreglering för med sig för den icke rättsbildade

personalen vid underrätterna berörs bl. a. av Svea hovrätt och TCO.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Hovrätten framhåller, att erfarenheten visar att sådan personal ofta är ovillig

att hyta arbetsplats även om den nya arbetsplatsen ligger nära den tidigare,

såsom när flera mindre underrätter på en ort byts mot en större. Än

större blir enligt hovrätten problemen när ett underrättskansli dras in och

göromålen lörs över till underrätt på annan ort. Hovrätten instämmer i

kommitténs uttalande, att ett byte av bosättningsort medför komplikationer

för personalen och att arbetet i sådana fall kan komma att hämmas av brist

på yrkeskunnig personal. Hovrätten anser det föreligga stor risk att domstolsväsendet

vid indragning av underrättskanslier kommer att gå miste om

yrkeskunnig kanslipersonal. I yttrandet från TCO förs fram liknande synpunkter.

Det påpekas sålunda att biträdespersonalen ofta på grund av familj

eskäl har begränsade möjligheter att flytta till annan ort när ett domstolskansli

dras in. Eftersom avståndet till den nya kansliorten i allmänhet

blir för stort för dagliga resor, blir följden ofta att berörd personal kommer

att stå utan arbete. TCO anser att statsmakterna vid indragning av domstolskansli

bör medverka till att gottgörelse enligt de principer som tillämpas

på jämförliga fält ges till den biträdespersonal som av familjeskäl inte

kan flytta till ny kansliort och som inte kan erbjudas annan statlig tjänst.

Såsom exempel på åtgärder som statsmakterna kan vidta för att vid förflyttning

av domstolskansli söka behålla kvalificerad personal nämner TCO ersättning

för fördyrade rese- och levnadskostnader för tjänstgöring på annan

ort. I det avseendet hänvisas till vad som förekom vid förstatligandet av

polisväsendet.

4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt

4.2.1. Gällande ordning

Enligt 11 § första stycket statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr

274) är tjänsteman på vilken lagen är tillämplig skyldig att utöva annan

statlig tjänst enligt bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t. Sådana

föreskrifter har meddelats i 18 § statstjänstemannastadgan den 3 december

1965 (nr 601). I denna paragraf föreskrivs skyldighet för den som innehar

ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst att med frånträdande av utövningen

av tjänsten utöva annan sådan tjänst hos myndighet eller inrättning

inom samma verksamhetsområde eller bestrida göromål som ankommer på

innehavare av sådan tjänst hos myndighet eller inrättning inom området.

Tjänsteman är dock inte skyldig att under längre tid än sammanlagt tre

månader av samma kalenderår utöva högre tjänst eller bestrida göromål

som ankommer på innehavare av sådan tjänst.

Den ordning som sålunda i allmänhet gäller för statstjänstemans skyldighet

att utöva annan tjänst är enligt uttryckliga undantag i 11 § första stycket

statstjänstemannalagen och 18 § statstjänstemannastadgan inte till
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

157

lämplig beträffande den som innehar ordinarie domartjänst. Sådan tjänsteman

är enligt förstnämnda bestämmelse skyldig att utöva endast jämställd

eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I vilken utsträckning

innehavare av ordinarie domartj änst vid allmän domstol är pliktig att utöva

annan sådan tjänst vid samma domstol framgår av föreskrifterna om tjänstemännens

åligganden i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december

1947 (nr 960), domsagostadgan, rådhusrättsstadgan och arbetsordningarna

för Stockholms och Göteborgs rådhusrätter samt rådhusrätten i Malmö.

För en särskild kategori tjänstemän med dömande verksamhet, nämligen

vattenrättsingenjörerna, gäller en något annan ordning än för övriga domare.

Enligt 11 kap. 3 § vattenlagen ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma

om samme vattenrättsingenjör skall tjänstgöra vid mer än en

vattendomstol. I enlighet härmed utnämns sådan tjänsteman till vattenrättsingenjör

»vid rikets vattendomstolar». Samtidigt bestäms vid vilken

vattendomstol han företrädesvis skall tjänstgöra.

I fråga om den som innehar icke-ordinarie domartjänst föreligger en förhållandevis

vidsträckt skyldighet att utöva annan domartjänst än den egna,

se 63 § arbetsordningen för rikets hovrätter, 14 och 15 §§ domsagostadgan

samt 16 och 18 §§ rådhusrättsstadgan. Dessa bestämmelser gäller i stället

för föreskrifterna i 18 § statstjänstemannastadgan, se 2 § stadgan.

Trots att uttrycket »utöva annan tjänst» i 11 § statstjänstemannalagen

närmast åsyftar vikariat på annan tjänst, torde med hänsyn till bestämmelsens

syfte denna även omfatta göromålsförordnande (jfr 3 § statstjänstemannastadgan

och prop. 1965: 60 s. 159).

4.2.2. Ur förarbetena

I 1963 års departementspromemoria angående de offentliga tjänstemännens

förhandlingsrätt (SOU 1963: 51) föreslogs en allmän bestämmelse om

skyldighet för statstjänsteman att utöva annan tjänst som väsentligen

överensstämmer med huvudregeln i 11 § första stycket statstjänstemannalagen.

I fråga om innehavare av ordinarie domartjänst förordades den begränsningen,

att sådan tjänsteman skulle vara skyldig att utöva endast jämställd

eller högre domartjänst. Begränsningen angavs sammanhänga med

domares särskilda ställning (SOU 1963: 51 s. 86).

Under remissbehandlingen av departementspromemorian framfördes viss

kritik mot den föreslagna bestämmelsen om domares skyldighet att utöva

annan tjänst (prop. 1965: 60 s. 163). JK förklarade, att det förflyttningsskydd

som tillerkändes ordinarie domare enligt då föreliggande (och numera

genomförda) förslag till ny lydelse av 36 § regeringsformen skulle

te sig illusoriskt, om dessa domare kunde åläggas att, utan begränsningar i

lid eller på annat dylikt sätt, utöva annan domartjänst. Ämbetet ansåg sig

därför inte kunna tillstyrka promemorieförslaget i vad det avsåg domare,

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

om inte skyldigheten begränsades och preciserades. Även Svea hovrätt ansåg,

att bestämmelsen skulle öppna möjlighet till ett kringgående av det

för domare stadgade förflyttningsskyddet. Enligt hovrättens mening borde

i princip ordinarie domare inte kunna åläggas att utöva annan tjänst

utanför den domstol där han var anställd. Om det av praktiska skäl

skulle anses erforderligt att i lag föreskriva sådan skyldighet, borde den

kunna åläggas bara i begränsad omfattning.

I prop. 1965:60 gjordes i förhållande till promemorieförslaget den ändringen

att ordinarie domares skyldighet att utöva annan tjänst begränsades

till jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Ändringen

vidtogs under hänvisning till bestämmelsen om domares förflyttningsskyldighet

i förslaget till ny lydelse av 36 § regeringsformen (prop. s. 164).

4.2.3. Tidigare förslag

1955 års domarutredning tog i sitt betänkande »Domartjänster i häradsrätt

och hovrätt» (SOU 1956: 52) upp frågan om införande av skyldighet

för ordinarie tingsdomare att tjänstgöra även vid annan domstol än den

han tillhör (betänkandet s. 41—46 och 54—55). I syfte att förstärka domarorganisationen

förordade utredningen en ökning av antalet ordinarie domartjänster

i förening med en minskning av de icke-ordinarie domarnas antal.

Den föreslagna ökningen av antalet domare förutsatte enligt utredningens

mening en viss elasticitet hos underrättsorganisationen i fråga om tingsdomares

skyldighet att tjänstgöra i annan domsaga än den där hans tjänst

var inrättad. Utredningen föreslog därför, att en tingsdomare skulle vara

skyldig att utöver tjänstgöringen vid den egna domstolen biträda med domargöromål

även i annan domsaga under samma hovrätt (s. k. delad tingsdomartjänst).

Huruvida och i vilken omfattning denna vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

skulle tas ut fick bero på omständigheterna i varje särskilt

fall. Ändringar i tjänstgöringsskyldigheten skulle äga rum endast vid

mera påtagliga och varaktiga förskjutningar i arbetsläget. För att markera

detta föreslog utredningen att beslut om sådan tjänstgöringsskyldighet skulle

fattas av Kungl. Maj:t. Ett sådant beslut fick i någon mån samma verkningar

som en omreglering av de berörda domsagorna.

Förändring av tingsdomarens stationeringsort skulle enligt förslaget kunna

ske endast under de förutsättningar som i allmänhet gällde för flyttning

av ordinarie domare. I fråga om redan befintliga tingsdomartjänster borde

den vidsträckta tjänstgöringsskyldigheten göras tillämplig i samband med

innehavarens avgång.

Utredningen föreslog vidare en helt ny typ av tingsdomartjänster, som

inte knöts till någon bestämd domsaga ulan inrättades gemensamt för samtliga

domsagor under en hovrätt (s. k. gemensamma tingsdomartjänster).

Härigenom skulle det bli möjligt att ytterligare tillgodose principen att den

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

väsentliga delen av den dömande verksamheten bör ntövas av ordinarie domare.

En tingsdomare av detta slag skulle enligt en av hovrätten för viss tid

eller tills vidare uppgjord plan biträda med domargöromål, regelmässigt i

två eller tre domsagor, där det förelåg ett stadigvarande men till omfattningen

begränsat behov av biträde med de egentliga domargöromålen. Tingsdomaren

förutsattes vara stationerad i hovrättsstaden, vilket enligt utredningen

borde påverka rekryteringen gynnsamt.

Över domarutredningens betänkande avgavs yttranden av nedre justitierevisionen,

samtliga hovrätter, statskontoret, statens organisationsnämnd,

stadsdomstolsutredningen, Sveriges advokatsamfund, häradshövdingeföreningen,

stadsdomareföreningen och Sveriges juristförbund.

Vid remissbehandlingen utsattes förslaget om ordinarie tingsdomares

tjänstgöringsskyldighet i flera domsagor för en hel del kritik. Särskilt kritiserades

förslaget om inrättande av gemensamma tingsdomartjänster. En

positiv inställning till detta förslag yppades dock från ett antal remissinstanser.

Göta hovrätt (majoriteten) ansåg, att man kunde tänka sig att genomföra

förslaget som ett provisorium. En liknande hållning intog hovrätten

för Västra Sverige (majoriteten) och hovrätten för Övre Norrland, båda

hovrätterna dock med förbehåll att tjänsterna blev extra ordinarie. Även

ordföranden i häradshövding ef öreningen intog en positiv hållning till förslaget.

Statskontoret och statens organisationsnämnd ansåg att ett par extra

ordinarie, gemensamma tingsdomartjänster möjligen borde inrättas på försök.

Sveriges juristförbund föreslog en ny typ av extra domartjänst med

placering i hovrättsstad och uppgift att biträda i domsagor under hovrätten.

Förslaget avsåg inte att skapa en gemensam tingsdomartjänst i egentlig mening

utan fick betraktas som ett provisorium.

Förslaget om delade tingsdomartjänster fick ett något mera positivt mottagande

än de gemensamma tingsdomartjänsterna. Utom de nyss angivna

remissinstanserna, vilka uttalade sig i positiv riktning också beträffande delade

tingsdomartjänster, ansåg nedre justitierevisionen att man kunde tänka

sig att utsträcka tingsdomares tjänstgöringsskyldighet till annan domstol

i de fall då hans arbetskraft inte togs i anspråk i full utsträckning i den

egna domsagan. Hovrätten över Skåne och Blekinge och hovrätten för Nedre

Norrland framhöll, att man i undantagsfall möjligen kunde införa ett sådant

system. Den sistnämnda hovrätten påpekade därvid, att det bara borde komma

i fråga beträffande domsagor med gemensam kansliort. Stadsdomareföreningen

hävdade, att det föreslagna systemet borde genomföras bara som

en nödfallsåtgärd.

Den kritik som under remissbehandlingen riktades mot domarutredningens

förslag följde i huvudsak tre linjer. Sålunda ifrågasattes om den föreslagna

utformningen av tingsdomartjänsterna kunde anses stå i god överensstämmelse

med det från rättsvårdens synpunkt viktiga kravet att domar
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

na tillförsäkras en såvitt möjligt oberoende ställning. Vidare pekades på de

organisatoriska och praktiska problem som förslaget gav upphov till. Slutligen

underströks de rekryteringssvårigheter som kunde väntas uppkomma

beträffande framför allt de gemensamma tingsdomartjänsterna. I samband

härmed framhölls bl. a. att förslaget skulle leda till en mindre önskvärd

differentiering mellan olika typer av tingsdomartjänster.

Under erinran om de personalförstärkningar som hade tillförts häradsrätterna

uttalades i 1961 års statsverksproposition (prop. 1961: 1 bil. 4 s. 12;

jfr prop. 1958: 1 bil. 4 s. 11) att domarutredningens delförslag rörande förstärkningar

vid dessa domstolar fick anses slutbehandlat.

4.2.4. Domstolskommittén

I 1963 års betänkande framhåller domstolskommittén i samband med sina

överväganden i domförhetsfrågan, att om antalet domare i någon domkrets

inte förslår för bildande av juristkollegium behovet av ytterligare domare

får tillgodoses utifrån. Olägenheterna härav anser kommittén dock bli begränsade.

Det kan nämligen antas, att antalet tvistemål, som behöver hänskjutas

till särskild huvudförhandling, är ringa i en sådan domkrets. Dessutom

kan man räkna med att domkretsar av denna mindre storlek blir sällsynta

och kanske behöver förekomma endast övergångsvis (s. 91). Vid sina

överväganden i fråga om domkretsarnas storlek anför kommittén, att underrätt

vid behov av juristkollegium kan låna domare från annan domstol

eller erhålla förstärkning från hovrätten. Som allmän regel bör dock gälla,

att varje domstol har till sig knutet tillräckligt antal domare för ändamålet.

Något ovillkorligt krav på att samtliga tre domare som behövs skall vara

ordinarie torde inte böra uppställas. Som princip bör dock gälla att domarna

är ordinarie. Undantag härifrån förutsätts om möjligt böra ske endast i den

mån så påkallas vid semester eller annan ledighet för de ordinarie domarna

eller från utbildningssynpunkt (s. 116). Vid framläggande av förslag

till tingsnotarieorganisation vid rådhusrätterna förordar kommittén, att notarie

i begränsad utsträckning skall kunna förordnas att tjänstgöra som

ledamot vid handläggning av tvistemål och ärenden med juristkollegial sammansättning.

Kommittén anser, att det från rättssäkerhetssynpunkt knappast

kan möta betänkligheter, att notarie deltar i dömandet tillsammans med

andra domare, som är erfarna. Mål eller ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet

eller som annars kräver särskild erfarenhet bör dock undantas

(s. 174).

Vid sina fortsatta överväganden i 1967 års betänkande har kommittén på

nytt betonat sambandet mellan domförhetsreglerna och domkretsarnas storlek.

Kommittén nämner, att om minst tre lagfarna domare finns vid varje

underrätt man undgår de besvärligheter som annars uppkommer när jurist
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

161

kollegium skall bildas. Principiellt bör, om den juristkollegiala sammansättningsformen

lagfästs, samtliga tre domare vara ordinarie (s. 56). Enligt

kommitténs detaljförslag till domkretsindelning skall det finnas endast ett

fåtal domkretsar med mindre antal domare än som behövs för ett juristkollegium

av tre. Kommittén anser det önskvärt, att endomar- och tvådomardomsagor,

som ännu inte har omreglerats vid tiden för införande av enhetliga

underrätter, ändras senast vid denna tidpunkt. I annat fall kan det bli

nödvändigt att tillgodose kollegialiteten i domstolen genom anlitande av domare

från annan underrätt eller genom att tillfällig arbetskraft ställs till

förfogande från hovrätt. Båda utvägarna finner kommittén vara förenade

med olägenheter (s. 66).

4.2.5. Remissyttrandena

I remissyttrande över 1963 års betänkande framhåller hovrätten

för Övre Norrland, att det inte synes nödvändigt att alla tre ledamöterna

i juristkollegium skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svåraste

och mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening vara lämpligt,

att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Härför

talar inte bara utbildningssynpunkten utan också det förhållandet, att det

för en allsidig prövning av målet ibland kan vara värdefullt att i avgörandet

deltar en ledamot med förhållandevis färsk teoretisk skolning. Hovrätten

erinrar vidare om domstolskommitténs förslag, att tingsnotarie vid rådhusrätt

skall kunna förordnas som ledamot av juristkollegium, och anser att

samma ordning bör övervägas också för häradsrätternas del. Vare sig tjänstgöringen

i domstol med juristkollegial sammansättning gäller häradsrätt

eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätterna att inte meddela förordnanden

för notarie annat än i lämpliga fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge antyder en annan lösning av eventuella

övergångsproblem. Hovrätten föreslår, att de nya reglerna om domförhet

i tvistemål (och eventuellt också vissa andra föreslagna regler) väl antas

av statsmakterna men förenas med sådana övergångsbestämmelser, att

de genomförs på vissa platser omedelbart men på andra först efter hand

som genom domsagoreglering och personalförstärkningar förutsättningar

därför har skapats.

Frågan hur juristkollegium skall bildas i underrätter där det inte finns

tre domare har också under remissbehandlingen av 1967 års betänkande

berörts av några remissinstanser. Svea hovrätt anser lösningen att

låna domare från hovrätt eller från någon angränsande underrätt för att på

så sätt åstadkomma ett kollegium av tre domare böra tillgripas bara i undantagsfall.

Ett sådant system skulle begränsa möjligheterna till fortlöpande

samråd mellan domstolens ledamöter i mer komplicerade mål och skapa

betydande administrativa svårigheter. Där flera underrätter finns på sam
6

Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ma ort kan dock organisatoriska förutsättningar för ett lånesystem föreligga
Göta

hovrätt framhåller, att det torde vara förenat med olägenheter att

åstadkomma juristkollegium i tvistemål genom att anlita domare från annan

underrätt eller från hovrätt. Hovrätten påpekar emellertid att de mål

i vilka juristkollegium kan beräknas bli aktuellt torde utgöra bara en mycket

ringa del av det totala antalet tvistemål.

Sveriges juristförbund anser, att förutsättningar bör skapas för att juristkollegium

med tre ordinarie domare skall kunna bildas också i tvådomarkretsarna.

Detta bör enligt förbundet ske på frivillighetens grund genom

överenskommelser om lämpligt avvägd ersättning när domare tjänstgör

utanför den egna domkretsen. Förbundet anser, att det inte bör föreskrivas

skyldighet för ordinarie domare att tjänstgöra också i annan underrätt.

4.3. Lokalhållningen

4.3.1. Nuvarande ordning

Skyldigheten att hålla sammanträdes- och kanslilokaler för de allmänna

underrätterna är enligt gällande bestämmelser utformad som en kommunal

angelägenhet. På landet har denna uppgift av ålder ankommit på invånarna

i domkretsen, sammanslutna till en specialkommun. I städer med rådhusrätt

har motsvarande uppgift lagts direkt på primärkommunen.

Den grundläggande bestämmelsen om lokalhållning åt häradsrätt är ett

ålderdomligt stadgande i 26 kap. 4 § hyggningabalken. Detta innebär enligt

rådande tolkning att tingslag har skyldighet att bygga och underhålla tingsbyggnad.

Beträffande kanslilokaler finns närmare föreskrifter i lagen den

18 juli 1942 (nr 658) om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli.

Enligt denna lag skall tingslaget bekosta behövliga lokaler för häradsrättens

kansli jämte möbler och andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning,

belysning och städning av lokalerna. Övriga omkostnader för häradsrätts

kansli betalas av staten. Skyldigheten att hålla lokaler för häradsrätt

brukar sammanfattas under benämningen tingshusbyggnadsskyldigheten.

Enligt lag den 5 juni 1909 (nr 55 s. 1) angående skyldighet att deltaga i

kostnaden för byggnad och underhåll av tingshus och häradsfängelse skall

alla som betalar kommunalskatt inom tingslaget ta del i kostnaderna för

tingshusbyggnadsskyldighetens fullgörande enligt samma grunder som gäller

för erläggande av kommunalskatt. En särskild skatt, kallad tingshusmedel,

tas alltså ut av tingslagets invånare. Vissa bestämmelser om förfarandet

härvid har meddelats i förordningen den 31 december 1945 (nr

903) om utdebitering av tingshusmedel.

Beslutanderätten för invånarna i tingslaget (de tingshusbyggnadsskyldige)

utövas i regel genom ombud, som väljs av fullmäktige i de kommuner

som ingår i tingslaget. Förvaltningen och verkställigheten ombesörjs av

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

163

tingshusstyrelsen, som utses av ombuden. När tingslag sammanfaller med

kommun, brukar dock kommunens egna organ fullgöra vad som ankommer

på de tingshusbyggnadsskyldige. I dessa fall tas utgifterna för lokalhållningen

åt häradsrätten vanligen upp i kommunens egen stat och bestrids med

ordinarie skatteinkomster.

Tingslag kan enligt lagen den 18 april 1947 (nr 153) om tingshusbyggnadsskyldigheten

i vissa fall, beroende på Kungl. Maj :ts förordnande, vara

delat i tingshållningsdistrikt. Där sådan indelning förekommer, är den

ekonomiska förvaltningen i princip uppdelad på distrikten. Vad som sägs i

de särskilda lagarna om tingslag anses i dessa fall vara tillämpligt på distriktet.

1947 års lag reglerar också domkretsändrings inverkan på tingslags tillgångar

och skulder. I 1 § första stycket i lagen har Kungl Maj:t tillagts befogenhet

att, när två eller flera tingslag förenas, meddela behövliga bestämmelser

om villkoren för samgåendet, såvida inte tingslagen själva kan komma

överens härom. Samma rätt anses tillkomma Kungl. Maj :t även när del

av tingslag läggs samman med annan domkrets.

Lokalhållningen åt rådhusrätt regleras i 3 § lagen den 20 november 1964

(nr 645) med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna. I denna bestämmelse anges, att staden

skall hålla erforderliga lokaler för rådhusrättens behov jämte möbler och

andra sådana inventarier samt svara för uppvärmning, belysning och städning

av lokalerna. Lokalhållningen i rådhusrättsstäderna har alltså samma

omfattning som i domsagorna. Uppgiften sköts i rådhusrättsstäderna av

dessa städers ordinarie organ. Utgifterna bestrids via stadens budget.

Enligt lag den 20 november 1964 ( nr 647) med vissa bestämmelser angående

stads förenande med domsaga äger Kungl. Maj :t i anslutning till

förordnande om landsrättsläggning av stad meddela erforderliga föreskrifter

beträffande stadens rättigheter och skyldigheter i förhållande till tingslaget

samt meddela de bestämmelser i övrigt som landsrättsläggningen kan föranleda.

I och med att en stad förenas med domsaga, förs den in under de

regler som gäller i fråga om tingshusbyggnadsskyldighet. Finns flera tingslag

i domsagan, bestämmer Kungl, Maj :t till vilket tingslag staden skall

höra. Förordnande kan också ges att staden skall bilda eget tingslag.

I domstolskommitténs betänkande SOU 1963: 56 finns på s. 51—57 en

redogörelse för lokalförhållandena inom underrättsorganisationen, sådana

dessa gestaltade sig vid utgången av år 1962, och vidare en redogörelse för

utredningar och förslag som förekommit fram till 1960-talet i fråga om lokalhållningsskyldigheten.

4.3.2. Stadsdomstolsutredningen

Stadsdomstolsutredningen, som enligt sina direktiv hade att överväga

också frågan om lokalhållningens anordnande i underrättsorganisationen,

föreslog i SOU 1961: 6 att tingslagen skulle avskaffas som bärare av bygg
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

nadsskyldigheten och att denna i stället skulle läggas direkt på kommunerna

i domkretsen. Kostnaderna skulle fördelas mellan kommunerna, enligt huvudregeln

efter antalet skattekronor i de olika kommunerna. Formerna för

handhavandet av lokalhållningen skulle kommunerna i första hand själva

bestämma. I sista hand skulle länsstyrelse kunna förordna, att kommunerna

skulle sammansluta sig till kommunförbund för genomförandet av uppgiften.

Vid remissbehandlingen blev utredningens förslag föremål för delade meningar.

Ett stort antal remissinstanser avstyrkte förslaget. Flera remissinstanser

ansåg, att det borde övervägas att låta staten överta kostnaderna

för underrätternas domstolslokaler. För närmare detaljer i fråga om remissutfallet

hänvisas till SOU 1963: 56 s. 58.

4.3.3. Domstolskommittén i SOU 1963: 56 och frågans behandling vid 1964

års riksdag

Som förut har nämnts behandlade domstolskommittén frågan om lokalhållningen

åt underrätterna i samband med övervägandena om rådhusrätternas

förstatligande i SOU 1963: 56.

Kommittén föreslår, att staten utfäster sig att överta lokalhållningen för

samtliga underrätter, när en enhetlig underrättsorganisation skapas. Kommittén

anser en reform av denna innebörd motiverad redan av det skälet att

rättsvården är en uteslutande statlig angelägenhet, som inte till någon del

bör belasta kommunerna. Kommittén nämner vidare, att en likformig fördelning

av kostnaderna över hela landet är möjlig endast om staten svarar

för dem. En sådan fördelning torde enligt kommittén böra eftersträvas. Betydelsen

för rättsväsendets lokala förankring av lokalhållningsskyldighetens

nuvarande utformning betvivlas av kommittén. I stället pekas på nämndinstitutionens

betydelse i detta avseende.

Ett särskilt och vägande skäl för att staten bör överta lokalhållningen åt

underrätterna är enligt kommittén det ställningstagande som från statsmakternas

sida har skett i motsvarande avseende, när det gäller polis-,

åklagar- och exekutionsväsendet. Administrativa och praktiska skäl liknande

dem som därvid åberopades föreligger också på detta område. Kommittén

pekar på de byggnadsproblem som kan väntas uppkomma i samband

med en ny domkretsindelning och anser, att dessa lättare löses om en

och samma huvudman svarar för all lokalhållning. Inte minst från ekonomiska

synpunkter måste det vara mest ändamålsenligt, att den som bär ansvaret

för personalkostnaderna också omhänderhar arbetslokalernas planering

och utformning. Kommittén anser att det är svårt att finna en lämplig

form för kommunernas handhavande av uppgiften och att detta belyses av

stadsdomstolsutredningens förslag och yttrandena över det.

Kommittén behandlar inte närmare formerna för ett statligt övertagande

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

av lokalhållningsskyldigheten men anför vissa synpunkter i detta ämne.

Sålunda anser kommittén, att lokalfrågan för rådhusrätterna synes få lösas

på det sättet att staten tillförsäkras nyttjanderätt till de utrymmen som

nu disponeras för domstolarnas behov. Tingshusen torde däremot, i de fall

de alltjämt behövs för avsett ändamål, få överlåtas på staten med äganderätt.

I annat fall skulle man bli tvungen att behålla nuvarande specialkommuner

uteslutande för förvaltning av byggnaderna.

Kommittén ansåg det av praktiska skäl inte vara möjligt att genomföra

ett förstatligande av lokalhållningen redan i samband med övertagandet av

rådhusrätterna. Det ansågs också vara av värde att avvakta att den nya

underrättsorganisationen och domkretsindelningen tog fastare form. Det

blev härigenom bättre möjligheter att överblicka underrätternas lokalbehov.

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs förslag tillstyrktes

eller lämnades detta utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser.

Till denna grupp hörde bl. a. JK, kammarkollegiet, statskontoret,

byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, stadsdomareföreningen, flertalet

rådhusrätter och en mindre del av de tingshusbyggnadsskyldige som yttrade

sig. överförandet av lokalhållningen på staten avstyrktes av bl. a. Svea

hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätterna för

Västra Sverige och Övre Norrland, häradshövdingeföreningen samt flertalet

av de tingshusbyggnadsskyldige som yttrade sig. Några instanser ansåg det

i varje fall inte för det dåvarande lämpligt att ta ställning i frågan. En närmare

redogörelse för remissutfallet har lämnats i prop. 1964: 156 s. 43, till

vilken hänvisas.

I nyssnämnda proposition, som gällde förstatligande av rådhusrätterna,

intogs den ståndpunkten, att tingslagens nuvarande skyldigheter

skulle behållas tills vidare och att lokalhållningen för rådhusrätt skulle

åvila staden. Jag uttalade i anslutning härtill, att jag inte var beredd att

tillstyrka kommitténs förslag, att staten skulle utfästa sig att överta lokalhållningsskyldigheten.

Jag tilläde, att detta ställningstagande inte behövde

hindra att frågan prövades på nytt, när verkningarna av en ny underrättsorganisation

och ändrad domkretsindelning i en framtid kunde överblickas.

Vid riksdagsbehandlingen yrkades motionsvis, att riksdagen

skulle uttala att det principiella ansvaret för lokalhållningen åt underrätterna

skulle åvila statsverket samt att frågan om de närmare formerna för

statens övertagande av lokalhållningen fick tas upp särskilt (motionerna

I: 826 och II: 1016). I utlåtande (nr 35) över propositionen och motionerna

anförde första lagutskottet bl. a., att goda skäl kunde anföras både för ett

statligt övertagande och ett behållande av nuvarande ordning beträffande

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr AA år 1969

lokalhållningsskyldigheten. Emellertid borde den framtida domkretsindelningens

inverkan på problemet närmare uppmärksammas. Vid genomförandet

av en ny domkretsindelning kunde sådana olikheter i fråga om tillgång

och behov av lokaler för domstolsväsendet uppstå, att lokalhållningsskyldigheten

för vissa kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen

ojämnare fördelad än f. n. Till de skäl av principiell art, som kunde anföras

för att lokalhållningen skulle åvila staten, skulle alltså i ett sådant läge

komma också skäl av ekonomisk natur, från vilka man svårligen kunde bortse

vid frågans bedömande. Enligt utskottets mening var det dock befogat

att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principerna för en ny

domkretsindelning hade fastslagits och därmed också kostnaderna för ett

statligt övertagande kunde närmare preciseras. Utskottet förutsatte, att

riksdagen i samband med behandlingen av principerna för domkretsindelningen

skulle föreläggas förslag beträffande de närmare formerna för ett

eventuellt statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten. På grund av

det anförda och då det framlagda lagförslaget i lokalhållningsfrågan inte

innefattade ett slutligt ståndpunktstagande, hemställde utskottet att riksdagen,

med avslag på motionerna, skulle bifalla propositionen i denna del.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (rskr 324).

Sedan propositionen hade godtagits av riksdagen utfärdades bl. a. de bestämmelser

om rådhusrättsstads lokalhållningsskyldighet som tidigare har

redovisats.

4.3.4. Domstolskommittén i betänkandet SOU 1967:4 och remissyttranden

över det I

I 1967 års betänkande har domstolskommittén inledningsvis erinrat om

sitt tidigare förslag om förstatligande av lokalhållningen men inte anlagt

ytterligare synpunkter på denna fråga. Kommittén har däremot — vid sina

överväganden i fråga om en ny domkretsindelning — starkt betonat lokalproblemens

betydelse i detta sammanhang. Kommittén framhåller, att det

kan påräknas att underrätternas nuvarande lokalutrymmen i åtskilliga fall

blir otillräckliga, när nya domkretsar skapas, medan utrymmena på andra

håll inte vidare eller endast i begränsad utsträckning behöver tas i anspråk

för domstolsändamål. Om flera mindre underrätter på en ort byts ut mot

en större, torde lokalfrågan dock kunna ordnas förhållandevis lätt. Även om

inte något av de domstolskanslier som finns är tillräckligt stort att rymma

hela den nya underrätten står möjligheten öppen att, åtminstone under en

övergångstid, alltjämt använda samma utrymmen som underrätterna tidigare

totalt förfogat över på orten. För en underrätt, som måste öka sin

personal utan att annan domstol på samma ort dras in, finner kommittén

lokalproblemet kunna bli besvärande, eftersom de lokaler som en underrätt

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

nu disponerar oftast blir otillräckliga för en större domstol. Om- eller nybyggnad

torde enligt kommittén ofta vara enda lösningen.

I anslutning till kostnadsberäkningar, som läggs fram i betänkandet (s.

176), redovisar kommittén i en särskild bilaga en inventering av det fastighetsbestånd

som torde friställas, om kommitténs detalj förslag till ny domkretsindelning

genomförs. Enligt sammanställningen i denna bilaga skulle,

när detalj förslaget har genomförts helt, 25 tingshus innehållande både

kansli- och sessionslokaler bli obehövliga och ytterligare 21 tingshus med

kansli- och sessionslokaler inte finna användning inom domstolsväsendet

för annat än tingssammanträden. Kommittén beräknar vidare, att i 13 städer

med rådhusrätt de för rådhusrätten nu nyttjade lokalerna efter omorganisationen

inte längre kommer att användas för domstolsändamål.

Brandförsäkringsvärdet av de tingshus som kan nedläggas helt anges till

omkring 32 milj. kr. Motsvarande värde i fråga om de tingshus som i fortsättningen

skulle användas endast för sammanträden anges till omkring 28

milj. kr.

Genom minskning av antalet tingsställen utanför kansliorten beräknar

kommittén, att ytterligare 32 tingshus blir obehövliga för domstolsväsendet.

Brandförsäkringsvärdet av dessa fastigheter uppgår till cirka 16 milj. kr.

Som en jämförelse till de nu återgivna siffrorna kan nämnas, att antalet

tingshus i landet år 1962 var 144 och att brandförsäkringsvärdet av dessa

då beräknades uppgå till omkring 120 milj. kr. (SOU 1963: 56 s. 51—52).

Med utgångspunkt från sitt förslag till ny domkretsindelning beräknar

kommittén, att nybyggnad av domstolslokaler blir erforderlig på sannolikt

12 orter. Under antagande att kostnaden för ny domstolsbyggnad i dessa fall

genomsnittligt uppgår till 3,5 milj. kr., beräknar kommittén det totala nybyggnadsbeloppet

till 42 milj. kr. att fördelas över en period av åtta år.

Kommittén redovisar också en sammanställning av fall, där mera kostnadskrävande

ombyggnadsarbeten torde komma att behövas. Kostnaderna

för ombyggnadsarbeten beräknas ligga vid 12 milj. kr. Arbetena skulle

komma att utföras över en tioårsperiod.

Kommittén erinrar slutligen om den utredning som f. n. pågår om automatisk

databehandling på inskrivningsväsendets område och framhåller, att

resultatet av denna utredning kan få betydelse för inskrivningsavdelningarnas

och därmed för underrätternas hela lokalbehov. Detta utgör enligt kommitténs

mening ett skäl att iaktta viss försiktighet vid genomförandet av

byggnadsprogrammet.

Vid remissbehandlingen av SOU 1967: 4 har några remissinstanser

tagit upp lokalhållningsfrågan.

Svenska stadsförbundet erinrar sålunda om vad som förekom i frågan vid

riksdagsbehandlingen 1964. Med åberopande av första lagutskottets uttalan
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

den förutsätter förbundet, att frågan nu åter tas upp till behandling. Enligt

förbundet bör principen därvid vara att ansvaret för lokalhållningen, däri

inbegripet den personal som behövs för skötseln av domstolslokalerna, skall

åvila statsverket såsom huvudman för domstolsväsendet. Svenska kommunförbundet

understryker i sitt yttrande behovet av att frågan om lokalhållningen

snarast möjligt regleras genom att staten övertar ansvaret för denna.

Svea hovrätt erinrar om att hovrätten i yttrande över kommitténs tidigare

betänkande anförde, att det i första hand borde övervägas att bevara de

hittills rådande formerna för lokalhållningens utövande och att eu ordning

med statsbidrag kunde tänkas såsom komplement. Mot bakgrund av kom

mitténs översikt i 1967 års betänkande över de kostnader som de domstolsbyggnadssltyldige

skulle belastas med vid genomförande av kommitténs förslag

till domkretsindelning anser hovrätten numera, att det inte är rimligt

att belasta kommunerna med de betydande merkostnader som uppstår. Det

förefaller i stället nödvändigt att statsbidrag lämnas, särskilt som inte alla

kommuner berörs av de föreslagna indelningsändringarna. På sikt bör man

enligt hovrättens mening tänka sig att staten helt övertar lokalhållningsskyldigheten

för underrätterna. Hovrätten vill nu ansluta sig till kommitténs

uttalande i 1963 års betänkande att det måste vara mest ändamålsenligt,

inte minst från ekonomiska synpunkter, att den som bär ansvaret för

personalkostnaderna också har hand om arbetslokalernas planering och utformning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge vidhåller däremot sin tidigare

uttalade uppfattning i denna fråga. Med tanke på de stora investeringar i

domstolslokaler som kan bli behövliga vid en ny domkretsindelning vill hovrätten

betona vikten av att tingshusbyggnadsskyldigheten behålls i samma

former som hittills i alla sådana fall när domkretsen inte består endast av

en kommun som lämpligen kan svara för domstolslokalerna genom sin vanliga

fastighetsförvaltning. Hovrätten anser att all erfarenhet talar för att de

nuvarande tingshusstyrelserna fullgör sina uppgifter effektivt, snabbt och

billigt.

4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga

Av de redogörelser som har lämnats i det föregående framgår, att det även

efter det att staten har övertagit huvudmannaskapet för rådhusrätterna

finns flera betydelsefulla skillnader mellan de båda nuvarande underrättsformerna

som måste beaktas, om underrättsorganisationen skall göras likformig.

Sålunda har nämnts den olikhet som hänför sig till reglerna om

häradsrätts resp. rådhusrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling

i tvistemål. Vidare har olikheten mellan häradsrätter och rådhusrätter

när det gäller domkretsindelningen och lokalhållningen berörts.

Häradsrätterna och rådhusrätterna är emellertid även i övrigt organiserade

på olika sätt. Bl. a. finns olikheter beträffande de ordinarie domarnas

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

169

titlar och beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dem. I det

avseendet kan hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 3.1.1. om underrätternas

nuvarande organisation och beträffande de olika administrativa

författningar som gäller för å ena sidan häradsrätterna och å andra sidan

rådhusrätterna. Skall en enhetlig underrättsorganisation skapas, måste sådana

skillnader av organisatorisk art som de nu antydda avskaffas och likformiga

administrativa författningar införas.

Utöver vad som nu har nämnts behövs för att genomföra enhetlighet i

underrättsorganisationen ändringar i ett stort antal författningar. Sålunda

måste nuvarande olikheter mellan regler, som direkt avser den ena eller

andra underrätt sformen elimineras. Vidare måste uppmärksammas sådana

fall där olika regleringar gäller för stad med rådhusrätt och för annat område.

Bland de viktigare författningar som från dessa synpunkter sett bör

bli aktuella för ändringar är lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden, lagsökningslagen den 20 december 1946 (nr

808), konkurslagen, föräldrabalken, lagen den 3 juni 1932 (nr 170) med

särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden, lagen den

12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad, lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet, vattenlagen, sjölagen, tryckfrihetsförordningen

och lagen den 22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser om

rättegången i tryckfrihetsmål.

Här kan nämnas att kommunalrättskommittén har framfört ett uppslag

till åtgärder för att åstadkomma en mera enhetlig underrättsorganisation

(SOU 1967: 58 s. 99). Detta uppslag kommer dock inte att prövas i det följande.

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

5. Departementschefen

5.1. Allmänna synpunkter

De allmänna underrätternas organisation har varit föremål för uppmärksamhet

och överväganden sedan ganska lång tid. Av min redogörelse i det

föregående framgår, att frågan om domkretsarnas omfattning har övervägts

flera gånger under innevarande århundrade, dock utan att några mer djupgående

reformer har skett. Vidare har frågan om underrätternas sammansättning

i olika mål uppmärksammats vid flera tillfällen och i all synnerhet

under förarbetena till den stora rättegångsreformen. Man tog vid dennas

genomförande ett viktigt steg mot likformighet mellan de två underrättsformerna

genom att införa nämnd i grövre brottmål även i rådhusrätt. Ytterligare

ett steg mot likformighet togs under 1950-talet då gemensamma regler

för häradsrätt och rådhusrätt infördes i fråga om s. k. liten nämnd i brottmål.

Frågan om gemensamma regler för sammansättningen vid särskild

huvudförhandling i tvistemål återstår dock ännu olöst.

När det gäller andra frågor beträffande underrätternas organisation har

flera viktiga reformer ägt rum under 1900-talet. Någon mera genomgripande

eller allsidig omprövning har dock inte skett. En sådan var på tal under förarbetena

till rättegångsreformen, men man fann att frågan om en omorganisation

i det sammanhanget borde inskränkas till vad som var nödvändigt

för att rättegångsreformen skulle kunna genomföras. Frågan om en mera

ingripande omorganisation ansågs alltså böra anstå i avvaktan på att rättegångsreformen

blev genomförd och vann stadga. Sedan 1950-talets början

har åtskilligt utredningsarbete förekommit, varvid utredningarnas uppgifter

har varit att ompröva olika delar av den stora frågan om underrätternas

organisation och arbetsformer. Jag vill sålunda erinra om det arbete som har

bedrivits inom 1951 års rättegångskommitté, inom utredningen om domarbanans

utformning, inom stadsdomstolsutredningen och slutligen inom

domstolskommittén. Även andra utredningar har behandlat mer eller mindre

omfattande organisationsfrågor beträffande underrätterna.

För att få underlag för en samlad bedömning av frågan om underrättsorganisationen

på grundval av det utredningsmaterial som dittills hade framlagts,

kompletterat med ytterligare överväganden beträffande ämnen som

ännu inte hade utretts, tillkallades år 1961 de sakkunniga som sedermera

antog namnet domstolskommittén. När i direktiven angavs att dessa sakkunniga

skulle göra en samlad bedömning, uteslöts inte att de skulle kunna

ta upp vissa delfrågor till behandling särskilt och lägga fram förslag

till delreformer. Kommittén har också tagit fasta på detta och lagt fram för
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

171

slag dels år 1963 i fråga om rådhusrätternas förstatligande, om underrätts

domförhet vid särskild huvudförhandling i tvistemål, om principerna för en

ny domkretsindelning och om statens övertagande av lokalhållningsskyldigheten

inom underrättsorganisationen, dels år 1967 beträffande domkretsindelningens

närmare utformning. Det förstnämnda förslaget genomfördes

genom 1964 års lagstiftning om statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna. Prövningen av övriga förslag från år 1963 fick dock

anstå, främst därför att rådhusrätternas övergång till verksamhet under statens

huvudmannaskap skulle kunna ske med minsta möjliga ändringar i

deras arbete och på sådant sätt att reformen kunde genomföras utan störningar.

Den nya ordningen för rådhusrätterna har nu tillämpats i flera år.

Något hinder mot att nu ta upp de grundläggande frågorna beträffande underrättsorganisationen

föreligger alltså inte. Den pågående kommunindelningsreformen

har dessutom gjort det nödvändigt att nu ta upp dessa frågor.

Kommunindelningsreformen, som antogs år 1962, innebär i huvudsak

följande. På grundval av indelningssakkunnigas förslag har fastställts planer

för en ny indelning av landet i kommuner (SFS 1964: 162). Planerna

syftar till att ange den lämpligaste indelningen i kommuner med hänsyn

främst till befolkningsförhållanden, den ekonomiska utvecklingen och de

kommunala förvaltningsuppgifternas omfattning och beskaffenhet. De nuvarande

omkring 900 kommunerna eller delar därav har enligt planerna

förts samman till 281 kommunblock. Meningen är att indelningen i kommunblock

skall ligga till grund för de ändringar i kommunindelningen som

aktualiseras i fortsättningen. Sammanslagningar av kommuner har redan

ägt rum i vissa fall och flera kommer att ske den 1 januari 1969. Ytterligare

ett flertal är att påräkna den 1 januari 1971.

Kommunindelningsreformen och dess grunder har stor betydelse för domkretsindelningen

både i formellt och reellt hänseende. Domkretsindelningen

bygger på kommunerna som de minsta byggstenarna, och i den principen

finns det enligt min mening inte någon anledning att göra ändring. Men

eftersom de planerade större kommunerna ofta omfattar kommuner eller

kommundelar som är belägna inom skilda domkretsar, leder kommunindelningsreformens

genomförande till att åtskilliga av de nuvarande domkretsarna

bryts sönder. Den nybildade kommunen måste föras till den ena eller

andra domkretsen, vilket — om inte grunderna för domkretsindelningen

justeras — leder till att vissa domkretsar växer kraftigt medan andra minskas

så att de inte kan anses erbjuda underlag för rationella domstolsenheter.

Sådana effekter på domkretsindelningen är att påräkna framför allt genom

de koinmunsammanlagningar som väntas ske den 1 januari 1971. För att

undvika en sådan utveckling måste domkretsindelningen ses över.

Kommunindelningsreformen medför sålunda att frågan om ny domkretsindelning

för underrätterna måste tas upp nu. Eftersom den nuvarande in
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

delningen i domkretsar måste betraktas som otidsenlig, är en översyn önskvärd

också av andra skäl än kommunindelningsändringarna. Den revision

av domkretsindelningen som kommunindelningsreformen framtvingar bör

därför inte begränsas till ofrånkomliga justeringar av domkretsarna, utan

man bör begagna tillfället att nu dra upp riktlinjerna för en framtida indelning

som på längre sikt kan påräknas bli ändamålsenlig. Förslag till sådana

riktlinjer har lagts fram av domstolskommittén och jag anser att dessa

förslag nu bör tas upp till prövning. Eftersom frågan är av grundläggande

betydelse för den framtida underrättsorganisationens utformning, bör de allmänna

grunderna för den framtida domkretsindelningen föreläggas riksdagen

för godkännande.

En fråga som har nära samband med domkretsarnas utformning är vilken

sammansättning underrätterna skall ha i skilda mål. Därvid är bl. a. av

intresse i vad mån juristkollegium — dvs. en sammansättning med flera lagfarna

domare — skall användas i allmänna tvistemål som går till särskild

huvudförhandling. Om alla underrätterna i sådana mål skall ha en sammansättningsform

med flera lagfarna domare, påverkar detta grunderna för

domkretsindelningen, eftersom domkretsarna i så fall helst bör göras så

stora att de bereder arbete för tillräckligt antal lagfarna domare. När ställning

nu tas till domkretsfrågan, bör alltså den nämnda domförhetsfrågan

också tas upp till prövning. Förslag i ämnet har lagts fram av domstolskommittén

år 1963 och har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Även när det gäller vissa speciella mål av civilmålskaraktär föreligger viktiga

frågor till prövning. Sålunda har tidigare i dag förslag till fastighetsbildningslag

remitterats till lagrådet. I det sammanhanget tog jag inte upp frågan

om vilka domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmålen. Frågan

bör i stället prövas i samband med frågan om underrätts sammansättning i

tvistemål i allmänhet.

I anslutning till fastighetsbildningsmålen har man anledning att beakta

även vissa andra mål av närliggande beskaffenhet. Jag åsyftar då särskilt

expropriationsmålen, vilka i många avseenden har gemensamma drag med

fastighetsbildningsmålen och vilkas handläggning därför bör i stort följa

samma linjer. Ytterligare en kategori mål som har släktdrag med de nu berörda

är immissionsmålen. I fråga om dessa mål är det visserligen för tidigt

att nu göra något ställningstagande rörande lämplig domstolsorganisation,

eftersom ny lagstiftning på dessa rättsområden f. n. förbereds. Emellertid

bör man vid utformningen av domstolsorganisationen för fastighetsbildningsmålen

ta hänsyn till det önskvärda i att denna organisation utformas

så att den kan lämpa sig även för expropriations- och immissionsmål. Därvid

bör även beaktas att det längre fram kan finnas anledning att överväga

om också vattenmålen bör handläggas i en liknande ordning.

Även sammansättningen i brottmålen bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Både de allmänna tvistemålen och de speciella tvistemålskatego
-

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rier som jag nyss har berört aktualiserar frågan om lekmannainflytandets

utformning. Den frågan finner jag böra tas upp även när det gäller brottmålen.

Det bör betonas att nämndmedverkan f. n. har ojämförligt mycket

större betydelse, kvantitativt sett, vid brottmålsrättsskipningen än vid tvistemålsrättsskipningen.

F. n. deltar nämnd vid prövningen av omkring 60 000

brottmål årligen, medan motsvarande siffra för tvistemålens del är omkring

3 000. Till utgångspunkt för prövningen i nu berört avseende bör tas sladsdomstolsutredningens

förslag i SOU 1961: 6 och de synpunkter i anslutning

därtill som har kommit fram vid remissbehandlingen och i senare

sammanhang.

Det är sålunda flera frågor av grundläggande betydelse för underrättsorganisationen

som nu bör tas upp till prövning. Att i praktiken genomföra en

ny organisation av underrätterna är, som jag senare kommer att utveckla

närmare, en uppgift som bör lösas successivt. Den nya lagstiftning som skall

gälla för den framtida organisationen bör träda i kraft vid en tidpunkt när

det kan bedömas att man kan börja realisera den nya organisationen. I det

avseendet är man i väsentlig mån bunden genom de förut omtalade kommunsammanslagningarna

som beräknas ske den 1 januari 1971 och vilka,

som nämnts, förutses bryta sönder nuvarande domkretsindelning på flera

håll. I princip torde man sålunda böra sikta på att den lagstiftning som bär

kommer i fråga bör träda i kraft den 1 januari 1971. Jag återkommer senare

till vissa frågor om ett tidigare ikraftträdande i vissa hänseenden. I fråga om

domstol för fastighetsbildningsmål ligger frågan om tiden för ikraftträdandet

annorlunda till. Den nya fastighetsbildningslagen avses träda i kraft den

1 januari 1972 och det är först vid den tidpunkten som de berörda domstolarna

kommer att behöva fungera för fastighetsbildningsmålens vidkommande.

Emellertid bör beaktas också att lagstiftningsarbetet beträffande

immissioner bedrivs med sikte på ikraftträdande den 1 juli 1969. Det kan

tänkas att den domstolsorganisation som nu utformas för fastighetsbildningsmålens

del kommer att anses lämpad också för immissionsmål, och i

så fall bör den kunna tas i anspråk för sistnämnda mål redan den 1 juli

1969.

Innan en ny organisation kan genomföras är det åtskilliga författningsmässiga

och organisatoriska problem som måste lösas. Dessa kommer jag

att beröra något i det följande, dock utan att gå in närmare på dem. Vad det

nu gäller är att slå fast allmänna riktlinjer för en ny underrättsorganisation

och då särskilt att behandla dels vissa grundläggande lagstiftningsfrågor,

dels grunderna för den framtida domkretsindelningen.

Till grund för överväganden i de olika frågor som nu skall behandlas bör

ligga vissa gemensamma synpunkter och målsättningar. Härom vill jag anföra

följande.

Det föreligger nu en oenhetlighet i underrättsorganisationen genom att vi

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

har häradsrätter resp. rådhusrätter vilka är olika organiserade i en del avseenden

och delvis har att tillämpa skilda regler. Som riktmärke för domstolskommitténs

arbete angavs i direktiven att underrättsorganisationen

skall vara likformig och rättsskipningen därmed likvärdig i hela riket samt

att den nuvarande skillnaden mellan land och stad skall bringas att upphöra.

Domstolskommittén har lagt denna princip till grund för sina förslag.

Vid remissbehandlingen av förslagen har så gott som alla remissinstanser

anslutit sig till principen. Jag anser det ställt utom diskussion att det sedan

länge föreliggande önskemålet om en likformig underrättsorganisation nu

bör förverkligas.

I de nämnda direktiven angavs också, att en förutsättning vid översynen

av domstolsväsendet var att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen

skall ligga i underrätterna och att dessas ställning och funktion borde

stärkas ytterligare. Det torde inte råda delade meningar om att man vid

underrättsorganisationens utformning bör försöka tillgodose dessa synpunkter

så långt det är möjligt. Särskilt vill jag understryka, att reformer i den

riktningen är av stort värde ur processekonomisk synpunkt. Fullföljdsfrekvensen

måste antas minska, om man gör underrätterna starkare. Det

ligger i de enskildas intresse att processer i så liten utsträckning som möjligt

skall behöva föras i mer än en instans. Det är också ett statsfinansiellt intresse

att minska belastningen på överinstanserna.

Ett utmärkande drag för underrättsorganisationen är att de allmänna

underrätternas kompetens är mycket vidsträckt. I direktiven för domstolskommittén

uttalades att underrätternas vidsträckta kompetensområde i princip

borde behållas. Det sades också att det syntes vara av vikt att man inte

gjorde principiella skillnader mellan underrätternas inbördes kompetens.

Jag anser att man i dagens läge inte har någon anledning att frångå den

hittills gällande principen om en mycket vidsträckt kompetens för de allmänna

underrätterna. Emellertid föreligger det ett visst behov av att koncentrera

vissa slag av mål av mera speciell karaktär till ett mindre antal

domstolar. Redan nu har vi i fråga om ägodelningsmål, expropriationsmål

och vattenmål den ordningen, att de tas upp av specialdomstolar. Vissa andra

mål såsom sjömål, tryckfrihetsmål och patentmål, går till särskilt utsedda

allmänna underrätter. Enligt det föreliggande förslaget till ny hyreslagstiftning

gäller vidare att hyrestvister i princip skall tas upp av endast en

underrätt inom varje län.

Mål av nu angivna typer har ofta speciella drag, och de kräver i någon

mån en specialisering hos dem som skall bedöma dem, i synnerhet som det

inom landet som helhet förekommer endast ett mera begränsat antal mål av

varje sådan typ. Det är därför av värde om målen kan koncentreras till jämförelsevis

få domstolar vars domare därmed får att handlägga ett ej alltför

ringa antal mål och på det sättet blir förtrogna med vederbörande ämnesområde.

Det är enligt min mening önskvärt att fortsätta på den utveckling

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

som redan har inletts beträffande vissa av de nämnda måltyperna, nämligen

att man koncentrerar handläggningen av målen till vissa av de allmänna underrätterna.

Ett riktmärke bör emellertid vara att vår restriktiva inställning

när det gäller att skapa specialdomstolar i egentlig mening behålls och att

man eftersträvar att de domare som sysslar med de nämnda specifika slagen

av mål också har kontakt med allmänna tvistemål och brottmål. Därför anser

jag att principen bör vara att man uppdrar handläggningen av berörda

mål till endast vissa av de allmänna underrätterna. För sådana underrätter

hör föreskrivas att de skall ha särskild sammansättning vid handläggning

av just dessa mål, men i övrigt bör de arbeta som underrätterna i allmänhet.

En synpunkt av betydelse i detta sammanhang är att det är ett allmänt

intresse att domarkårens mångsidighet bevaras. Under det fortsatta arbetet

för underrättsorganisationens genomförande anser jag att det bör uppmärksammas

i vad mån det är möjligt att åstadkomma en viss cirkulation bland

underrättsdomarna på så sätt att både ordinarie och andra domare som

finns vid andra underrätter än dem, som handlägger de särskilda typerna

av mål, kan beredas tillfälle att då och då medverka i handläggningen av sådana

mål. Det är från rekryterings- och utbildningssynpunkter viktigt att

så många domare som möjligt får kontakt med de berörda måltyperna och

de rättsområden som de hör till.

I fråga om underrätternas framtida organisation är ytterligare en mångfald

faktorer att beakta. Företrädesvis har de betydelse när det gäller att

bedöma vilken storlek domstolsenheterna och domkretsarna bör ha. Jag

går inte in på dessa frågor i detta sammanhang, eftersom jag i det följande

i ett särskilt avsnitt behandlar frågan om domkretsindelningen.

.lag vill emellertid redan i detta sammanhang förutskicka att man möter

åtskilliga ovissa faktorer när det gäller att bedöma vilken arbetsbelastning

som kommer att åvila underrätterna i framtiden. Jag behöver bara peka

på brottslighetens utveckling. Under senare år har förekommit en avsevärd

ökning av antalet brottmål vid underrätterna. Det är vanskligt att göra någon

bedömning vilken utveckling man har att förutse på det området längre

fram. Självfallet kan det också beträffande andra kategorier göromål vara

svårt att bedöma vilken arbetsbörda de kan komma att medföra. Som exempel

kan nämnas hyresmål enligt den nya hyreslagstiftningen och mål enligt

kommande immissionslagstiftning.

Även framtida lagstiftning måste påräknas komma att påverka arbetskvantiteten

vid de allmänna underrätterna. Jag tänker inte bara på möjligheten

att göromålskategorier lyfts bort från domstolarna (som t. ex. skett

eller satts i fråga beträffande ett stort antal smärre brottmål, jfr prop. 1966:

100 och 1968: 82 samt de utredningsdirektiv som har meddelats beträffande

handläggningen av mål om lindrigare brott, se Post- och Inrikes tidningar

den 24 februari 1968) eller att nya kommer till. Jag åsyftar också ändringar

som bygger på att nya tekniska hjälpmedel står till buds och kan möjliggöra

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rationellare arbetsmetoder. Särskilt den pågående utredningen om inskrivningsväsendet

och föreliggande planer på att utnyttja ADB inom inskrivningsväsendet

får betydelse i detta avseende. Det pågående arbetet kan tänkas

leda till att uppläggningen av arbetet inom inskrivningsväsendet ändras

avsevärt. Det bör därvid framhållas att också byggnadsfrågornas läge förändras,

eftersom nuvarande lokaler är anpassade efter det utrymme och de

arkivmässiga hänsyn som inskrivningsarbetet kräver. Jag vill också peka

på det arbete som nu pågår med att bygga upp ett rättsväsendets informationssystem.

Det är ännu för tidigt att yttra sig närmare om vilka rationaliseringsvinster

detta kan leda till för underrätterna.

I nuvarande läge finns det inte möjligheter att förutse hur ändringar av

nu antydd art kommer att påverka arbetsvolymen hos underrätterna. Man

är i allt väsentligt hänvisad till att bygga på redan vunna erfarenheter när

man bedömer vilken storlek och vilken organisation underrättsenheterna

bör ha. Detta hindrar inte att man, när riktlinjerna för den nya underrättsorganisationen

dras upp, bör eftersträva att utforma de nya domstolsenheterna

så, att de kan antas motsvara de organisatoriska krav som den kommande

samhällsutvecklingen kommer att ställa på dem. Man kan därvid inte

bortse från att utvecklingen inom praktiskt taget alla områden av offentlig

verksamhet, liksom inom den privata företagsamheten, har gått mot större

enheter och mot en närmare samordning av skilda enheter. Det föreligger

otvivelaktigt redan nu behov av ändringar i sådan riktning även beträffande

underrättsorganisationen. Det kan inte uteslutas att den framtida utvecklingen

kan leda till ett än mer accentuerat behov i sådana avseenden.

Utredningsarbete bör inledas beträffande de organisationsfrågor som kommer

upp i samband med ett genomförande av den organisation, vars huvuddrag

jag i det följande kommer att föreslå. En arbetsgrupp bör inrättas inom

justitiedepartementet med uppgift att utreda och utarbeta förslag i sådana

organisatoriska frågor. Som jag senare kommer att behandla närmare är

avsikten bl. a. att denna arbetsgrupp skall arbeta med frågor som hänger

samman med det praktiska genomförandet av en ny domkretsindelning och

leda de regionala utredningar som behöver föregå domkretsindelningens

slutliga fastställande.

De frågor som kommer att anförtros åt den nämnda arbetsgruppen är

således huvudsakligen av organisatorisk karaktär. Som jag senare kommer

att beröra bör gruppen dessutom framlägga förslag till sådan lagstiftning

som behövs om lokalhållningen för underrätterna förstatligas. De lagstiftningsfrågor

i övrigt som hänger samman med underrättsorganisationen tas

i huvudsak upp i det följande eller i en kommande departementspromemoria,

vars innehåll jag kommer att beröra närmare i det följande.

Det återstår dock andra viktiga lagstiftningsfrågor som gäller domstolsväsendet.

Jag åsyftar framför allt överrättsprocessen och spörsmål som avser

grunderna för överrätternas organisation. Vidare återstår att för dom
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr fri år 1969

stolsväsendet såsom lielhet bedöma frågan om domarutbildningen och domarkårens

utformning. Utredning behövs också rörande frågan om att inom

domstolsväsendets ram skapa ett alternativ till nu förekommande skiljemannaförfarande.

Jag anser att domstolskommittén bör inrikta sitt arbete

på de nu angivna frågorna med uppgift att skyndsamt framlägga förslag i

de olika delarna. Jag kommer senare att anmäla fråga om tilläggsdirektiv

för kommittén.

Jag vill slutligen i korthet sammanfatta de förslag jag avser att lägga

fram i det följande.

Enhetliga regler föreslås för underrätternas sammansättning vid särskild

huvudförhandling i tvistemål i allmänhet. Förslaget innebär, att den juristkollegiala

sammansättning med minst tre och högst fyra lagfarna domare

som nu förekommer i rådhusrätt görs tillämplig för alla allmänna underrätter.

Denna sammansättning skall gälla såsom grundform också i familjerättsmål

och familj erättsliga ärenden men beträffande dem skall ytterligare

övervägas om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning bör gälla.

Beträffande underrätternas sammansättning i brottmål i allmänhet föreslås

att en enhetlig nämndsammansättning införs i stället för de två olika

nämnder som nu finns. Enligt förslaget skall nämnden i normalfallet bestå

av fyra och i särskilt vidlyftiga mål av högst fem nämndemän. Vidare föreslås

sådana ändringar i omröstningsreglerna att röstvärdet för enskild

nämndemans röst ökas. Dessutom föreslås att nämndeman skall ges rätt

att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll.

Andra föreslagna ändringar i RB går ut på att underrättsorganisationen

skall göras enhetlig.

Vidare läggs fram förslag till en lag om fastighetsdomstol. Förslaget innebär

bl. a. att en allmän underrätt i varje län eller region skall vara fastighetsdomstol

och i sådan egenskap pröva fastighetsbildningsmål. Den skall därvid

ha särskild sammansättning, nämligen i regel två lagfarna domare, en

tekniker och två nämndemän. I vad mån fastighetsdomstolen skall uppta

även andra mål och ärenden med anknytning till fast egendom kommer att

prövas under det fortsatta lagstiftningsarbetet på berörda rättsområden.

Som redan nämnts anges också vissa allmänna riktlinjer för den framtida

domkretsindelningen, vilka bör föreläggas riksdagen till godkännande.

5.2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål

5.2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet

Förut har nämnts, att olikhet mellan häradsrätts och rådhusrätts domförhet

i allmänna rättegångsmål numera föreligger endast såvitt angår särskild

huvudförhandling i tvistemål. Vid sådan förhandling är häradsrätt domför

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

med lagfaren ordförande och nämnd, medan rådhusrätt har juristkollegial

sammansättning med tre eller högst fyra domare.

Det är nödvändigt att denna olikhet undanröjs, om — såsom är avsikten

enligt vad jag förut har anfört -— en likformig underrättsorganisation skall

kunna åstadkommas. För att ge en uppfattning av frågans proportioner kan

nämnas följande siffror. Av de 45 000 å 50 000 tvistemål som underrätterna

årligen har handlagt under senare år är det bara 5 000 å 5 500 som har avgjorts

efter särskild huvudförhandling. Antalet som har handlagts av häradsrätt

och alltså med nämnd har varit 2 600—3 000 per år, medan juristkollegium

vid rådhusrätt har handlagt 2 200—2 600 årligen. Vid båda domstolstyperna

har andelen familjerättsmål utgjort omkring 40 % av hela antalet

mål som gått till särskild huvudförhandling.

Frågan om underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i

tvistemål får anses mycket grundligt belyst genom den behandling frågan

har fått först i stadsdomstolsutredningens betänkande jämte remissbehandlingen

av detta och därefter i domstolskommitténs förslag och remissyttrandena

däröver. Man kan i den förda diskussionen urskilja fyra huvudprinciper,

om vilka så gott som genomgående synes råda enighet. Dessa är följande.

1. Avgörande för bedömningen vilka domförhetsregler som skall gälla bör

i första hand vara rättsvårdande synpunkter. Organisatoriska och administrativa

faktorer måste anses sekundära i sammanhanget.

2. I tvistemål som går till huvudförhandling bör, liksom vid annan handläggning,

gälla likformiga domförhetsregler för häradsrätt och rådhusrätt.

3. För huvudförhandlingar, som inte äger rum i den förenklade form som

avses i 42 kap. 20 § andra stycket RB, bör även i fortsättningen gälla principen

att rätten skall vara sammansatt av flera domare.

4. Tyngdpunkten av rättsskipningen skall vara förlagd till första instans.

Det bör inte komma i fråga att rättsskipningens standard försvagas i någondera

av underrättstyperna.

Oavsett att dessa gemensamma utgångspunkter för bedömningen har

förelegat, har meningarna brutit sig om vilken sammansättningsform som

är att föredra i berörda mål. I den diskussion som därvid har förts om valet

mellan de två nu förekommande sammansättningsformerna har — liksom

när det vid tidigare tillfällen har varit fråga om nämnds medverkan i

brottmål — åberopats olika synpunkter om vad som är av särskilt värde hos

den ena och den andra sammansättningsformen. Då dessa synpunkter har

behandlats ingående i de aktuella betänkandena och även berörts av flera

remissinstanser, torde det räcka med att kort erinra om dem.

Beträffande sammansättningen lagfaren ordförande jämte nämnd brukar

ett viktigt drag anses vara att den möjliggör ett samspel mellan yrkesdomarens

fackmässiga betraktelsesätt och nämndemännens synpunkter, grundade

på praktisk erfarenhet av olika verksamhetsformer och levnadsför
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hållanden. En ofta framförd synpunkt är vidare att nämnden anses kunna

tillföra domstolen orts- och personkännedom, men den synpunkten anses

numera i allmänhet inte spela större roll. En annan synpunkt, vars bärkraft

visserligen är svår att fastställa men som inte har ansetts kunna frånkännas

betydelse, är att deltagande av nämnd i rättsskipningen är ägnad att

stärka allmänhetens förtroende för domstolarna.

Deltagande av nämnd anses inte vara av samma värde i alla slag av mål.

Nämndemännens förmåga att tillföra domstolen erfarenheter och synpunkter,

som främjar en god prövning av målen, skiftar alltefter målens karaktär.

Mål som huvudsakligen avser uppskattning av storleken av inträffad skada,

prövning huruvida visst handlingssätt är att anse som ovarsamt och andra

liknande bedömningsfrågor brukar anses lämpade för handläggning med

nämnd. Nämnddeltagandet tillmäts givetvis inte samma värde i mål vari

rättsfrågor dominerar. Detsamma anses gälla i mål där det förekommer mycket

omfattande utredning och särskilt invecklade bevisfrågor, som fordrar

att domaren under handläggningen har en klar uppfattning om utredningens

betydelse för bedömningen av rättsfrågorna och därför eu förtrogenhet med

målets juridiska aspekter.

Överväganden av det slag som har antytts ligger bakom den allmänna

uppfattningen att medverkan av nämnd har sitt största värde i brottmål. I

dem anses lekmannen ha goda förutsättningar att på grundval av egna erfarenheter

och åsikter bilda sig en mening i de frågor som kommer under

bedömande såsom t. ex. i bevis- och straffmätningsfrågor. Som skäl för ett

annat synsätt beträffande tvistemålen har åberopats särskilt att dömandet

i vissa av dem kräver stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet, ingående

studier av materialet i målet samt av litteratur och rättsfall. Den enskilde

nämndemannen anses därför ha mindre förutsättningar än yrkesdomaren

att i sådana mål bilda sig en självständig uppfattning, vilket gör hans möjligheter

att utöva inflytande begränsade. Ett motargument brukar vara att

det inte är särskilt vanligt med tvistemål som innehåller invecklade rättsfrågor

eller är komplicerade av annan anledning.

Juristkollegiets fördelar brukar, som framgår av det nyss sagda, särskilt

framhållas i fråga om tvistemål med mera kvalificerade rättstillämpningsfrågor.

Nämnden anses ofta sakna den kännedom om gällande rätts innehåll

som fordras för att följa förhandlingen i sådana mål och få grepp om tvistefrågorna.

Den juristkollegiala sammansättningen anses därför innebära större

garanti för en säker rättsskipning och objektivt riktiga avgöranden i sådana

mål. Ofta understryks därvid värdet av det meningsutbyte som vid juristkollegiets

prövning förekommer mellan domarna. Beträffande mål med

mycket omfattande eller invecklat utredningsmaterial åberopas likartade

synpunkter. Genom sin utbildning och träning är yrkesdomaren bättre skickad

än lekmannen att skaffa sig en överblick över ett vidlyftigt material

och bedöma i vad mån detta är relevant. Mål där skälighetsbedömningar

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

och andra inte renodlat rättsliga frågor dominerar brukar som nämnts anses

lämpade för handläggning med nämnd. Emellertid torde knappast från

något håll göras gällande att sådana mål av juristkollegium handläggs eller

bedöms sämre än av en lagfaren ordförande och nämnd.

Frågan är då vad man i skilda sammanhang under senare tid har gjort

för värdering av de nu nämnda faktorerna när det har gällt att ange i vad

mån någon av de båda sammansättningsformerna, allmänt sett, bör ges

företräde framför den andra i tvistemål.

Till en början bör därvid erinras om att riksdagen både år 1942 och år 1951

hade att ta ställning till förslag att för rådhusrätternas del nämndsammansättning

skulle ersätta den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål i

allmänhet resp. — vid det senare tillfället — i familjerättsmål. Vid båda

tillfällena avvisade riksdagen förslagen.

Stadsdomstolsutredningens överväganden i frågan utmynnade i att rådhusrätt

och häradsrätt ansågs böra bestå vid sidan av varandra, var och en

med sin nuvarande sammansättning bibehållen i tvistemålen. Bakom detta

ställningstagande låg i huvudsak följande synpunkter. I kvalificerade tvistemål

ansågs den juristkollegiala sammansättningen ge större garantier för en

säker rättsskipning. Att avskaffa sådan sammansättning i större städers

domkretsar skulle där i tvistemål av krävande beskaffenhet innebära en

försvagning av rättsskipningen, vilket inte borde komma i fråga. Beträffande

andra domkretsar ansågs däremot juristkollegiets företräden i mer kvalificerade

tvistemål inte utgöra tillräcklig anledning att överge nämndsystemet.

Därvid åberopades flera skäl (jfr 2.1.3). Det gjordes dock inte gällande,

att nämndsammansättningen skulle leda till säkrare rättsskipning i tvistemålen

i sist berörda domkretsar.

Remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens förslag visade en stark

opinion mot utredningens tanke att behålla dualismen i underrättsorganisationen.

I fråga om valet av sammansättningsform vid särskild huvudförhandling

i tvistemål var det en klar övervikt till förmån för juristkollegial

sammansättning. Det kan i det sammanhanget anmärkas, att endast ett litet

fåtal av det stora antalet remissinstanser uttryckte någon sympati för att

kompromissvis behålla båda de aktuella sammansättningsformerna med någon

form av valfrihet i det särskilda fallet.

Det resonemang som domstolskommittén förde i 1963 års betänkande

ledde till slutsatsen, att den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål

allmänt sett är att föredra. De huvudsakliga argumenten som åberopades

till stöd härför återkommer jag strax till. Emellertid fanns inom kommittén

och dess rådgivande nämnd också andra meningar, vilket föranledde kommittén

att anta att det för det dåvarande var utsiktslöst att få ett förslag

om juristkollegial sammansättning i olika tvistemål genomfört. Därför förordades

system med valfrihet mellan de aktuella sammansättningsformerna.

Även om en väsentlig del av remissinstanserna i yttrandena över domstols
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

181

kommitténs betänkande utgick från kommitténs förslag om alternativa sammansättningsformer,

gav remissutfallet besked om vilken sammansättningsform

som enligt det helt övervägande antalet instanser borde ges företräde

allmänt sett. Det var även denna gång den juristkollegiala sammansättningen.

Vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande av år 1967

förekom ytterligare uttalanden som innebar starkt förordande av den juristkollegiala

sammansättningen och i första hand gick ut på att detta skulle

vara den enda sammansättningsformen. Av dem som var positiva till nämndsammansättningen

var det inte någon som gick längre än att denna ansågs

böra finnas som ett alternativ till den juristkollegiala sammansättningen.

Av särskilt intresse får anses vara, att häradshövdingeföreningens styrelse

— som i sina yttranden nu och tidigare talat för nämndalternativet som

grundform — omtalar, att en enkät bland föreningens medlemmar har givit

vid handen att meningarna till förmån för den ena resp. den andra sammansättningsformen

har fördelat sig ganska jämnt.

Den nu lämnade översikten av de uppfattningar som har kommit till uttryck

får anses visa, att det numera är en klar övervikt till förmån för den

juristkollegiala sammansättningen, när det gäller att ge ett av de två alternativen

företräde framför det andra.

För min del vill jag konstatera, att det i och för sig inte kan påstås annat

än att erfarenheterna av båda sammansättningsformerna är goda. Att formligen

leda i bevis att den ena sammansättningsformen har fungerat bättre

än den andra låter sig inte göra. När det gäller att väga mot varandra sammansättning

med nämnd resp. med juristkollegium kommer i väsentlig utsträckning

subjektiva värderingar in i bilden. Remissutfallet får anses ge

ett ganska starkt belägg för att vars och ens åsikt i frågan i huvudsak präglas

av den anknytning vederbörande har till den ena eller den andra sammansättningsformen

eller arbetsformer som är besläktade med endera av

dem. Det torde vara betecknande, att bland dem som föredrar sammansättningen

med juristkollegium återfinns stadsdomareföreningen och samtliga

rådhusrätter och att bland dem som förordar sammansättningen lagfaren

domare med nämnd återfinns häradshövdingeföreningens styrelse, kommunförbundet

och kommunala organ. En sådan företeelse är i och för sig naturlig.

Från denna synpunkt torde det dock finnas anledning att särskilt uppmärksamma

advokatsamfundets uppfattning, eftersom denna organisation

representerar en yrkeskår som har anledning att dagligen komma i beröring

med båda systemen. Samfundet har under de senaste 17 åren yttrat sig fyra

gånger i sammansättningsfrågan och har därvid genomgående uttalat sig till

förmån för den juristkollegiala sammansättningen. Från väsentligen samma

synpunkt kan sägas, att även hovrätternas mening är intressant, eftersom

de har att överpröva avgöranden från båda underrättstyperna och alltså

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

har vissa jämförelsemöjligheter. Fem av de sex hovrätterna anser, att den

juristkollegiala sammansättningen är att föredra, medan den sjätte lämnar

frågan öppen (Göta hovrätt, se under 2.1.6—7).

Även om man inte vill skjuta advokatsamfundets och hovrätternas åsikter

i förgrunden, är det klart, att stort avseende måste fästas vid att remissopinionen

bedömd som helhet visar en klar övervikt för alternativet med juristkollegial

sammansättningsform.

Vidare vill jag peka på vissa argument i domstolskommitténs resonemang,

vilka jag anser vara tungt vägande. Detta resonemang, som gällde frågan

vilket sammansättningsalternativ som allmänt sett är att föredra, ledde som

nämnts till att majoriteten stannade för den juristkollegiala sammansättningen

(SOU 1963:57 s. 91—97). De synpunkter jag åsyftar är följande.

Ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen skulle enligt majoritetens

mening onekligen innebära en försvagning av rättsskipningen i

tvistemål av krävande beskaffenhet. Med hänsyn till att det är förhållandevis

få tvistemål, som avdöms efter särskild huvudförhandling, skulle det inte

minska lekmannainflytandet i rättsskipningen som helhet så mycket, om

dessa tvistemål handläggs uteslutande av juristkollegium. Den inträngande

behandling av problemen, som juristkollegiet möjliggör, kan inte ersättas

av en domares samråd med lekmän, även om sådant samråd kan vara berikande

i olika hänseenden. Genom ett juristkollegium tillförs domstolen en

större fond av juridiskt kunnande och erfarenhet i domarvärv. Finns däremot

i domstolen bara en lagfaren domare, blir avgörandet väsentligen beroende

av denne enda persons förutsättningar att handskas med uppgiften.

En given förutsättning för den pågående översynen av domstolsväsendet är

att rättsskipningens tyngdpunkt även i fortsättningen skall ligga i underrätterna.

En allmän målsättning är vidare att underrätternas ställning och

funktion inom domstolsväsendet ytterligare stärks. Med denna målsättning

kan enligt majoriteten den juristkollegiala sammansättningen inte undvaras.

En sådan sammansättning anses vidare vara en förutsättning för att,

som åligger kommittén, söka skapa ett processinstitut som kan erbjuda ett

användbart alternativ till skilj emannaförfarandet.

Jag vill för min del ansluta mig till de nu redovisade synpunkterna. I det

sammanhanget vill jag erinra om att även stadsdomstolsutredningen underströk

att ett avskaffande av den juristkollegiala sammansättningen måste

anses innebära en försvagning av rättsskipningen i tvistemål av krävande

beskaffenhet och att detta vore oförenligt med målsättningen att rättsskipningens

tyngdpunkt skall ligga hos underrätterna.

På grund av vad jag nu har anfört anser jag, att den juristkollegiala sammansättningen

måste ges företräde i den mån det gäller att för tvistemålen

i allmänhet välja mellan de två sammansättningsformerna.

Frågan är då om valet mellan sammansättningsformerna bör träffas för

hela tvistemålsfältets vidkommande eller om det går att differentiera mel
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

lan mål av olika slag. En differentiering skulle i så fall i första hand kunna

tänkas ske genom att man försöker klart avgränsa vissa kategorier tvistemål

som anses särskilt lämpade för prövning med nämnd och i vilka juristkollegium

inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i rättsskipningen

eller andra fördelar.

Domstolskommittén har undersökt även denna fråga (SOU 1963:56 s.

93). Kommittén -—- som i den punkten är enhällig — har emellertid kommit

till resultatet, att det inte är möjligt att på ett tillfredsställande sätt avskilja

vissa bestämda grupper av mål för handläggning med nämnd. Kommitténs

uppfattning i det avseendet har inte mött några invändningar under

remissbehandlingen år 1963. Vid remissbehandlingen av 1967 års betänkande

berörde däremot Svea hovrätt och Göta hovrätt möjligheterna att avgränsa

vissa tvistemålstyper för handläggning med nämnd, dock utan att ge något

uppslag hur en avgränsning borde göras. Min åsikt i frågan skall jag strax

redogöra för, men dessförinnan bör behandlas domstolskommitténs vidare

argumentering i saken.

Kommittémajoriteten intog den principiella ståndpunkten att, då det inte

hade lyckats att utskilja vissa för nämndsammansättning särskilt lämpade

mål, samtliga tvistemål vid särskild huvudförhandling skulle handläggas av

juristkollegium. Eftersom enighet härom inte kunde nås inom kommittén,

bedömde den det som utsiktslöst att ett förslag av denna innebörd för det

dåvarande skulle kunna genomföras. I stället fann sig kommittén böra föreslå

den förut berörda lösningen med alternativa sammansättningsformer,

innebärande ett system med valfrihet mellan den juristkollegiala sammansättningen

och sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, dock

med endera sammansättningformen som huvudregel. I frågan vilken sammansättningsform

som skulle anges i huvudregeln rådde olika meningar

inom kommittén.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det från en del håll har ifrågasatts,

om inte vissa domstolar borde undantas från den sålunda föreslagna ordningen

med valfrihet. Synpunkter av denna innebörd kommer till synes hos

vissa reservanter inom kommittén och inom dess rådgivande nämnd. De

ifrågasatte sålunda, att de största rådhusrätterna skulle undantas från den

föreslagna ordningen och i stället behålla juristkollegium som enda sammansättningsform.

Till stöd för en sådan uppfattning åberopades främst att

stora och invecklade tvistemål är vanligare i de största städerna och vidare

att det torde uppkomma svårigheter att få lämpliga nämndemän i tillräckligt

antal. Under remissbehandlingen har motsvarande synpunkter framförts

av bl. a. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter, dock endast för det

fall att sammansättningen lagfaren domare med nämnd skulle bli grundform

för underrätts sammansättning i tvistemålen. Mot den nu redovisade uppfattningen

talar dock med stor styrka, att dess konsekvenser blir att man

delvis skulle uppge den riktlinje som i direktiven angivits för domstolskommitténs

arbete och som i övrigt har rått stor enighet om, nämligen att un
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

derrättsorganisationen skall vara likformig och att det skall gälla alltigenom

enhetliga domförhetsregler.

Förslaget att det generellt över hela tvistemålsfältet skulle gälla valfrihet

mellan två alternativa sammansättningsformer har godtagits eller lämnats

utan erinran av flertalet remissinstanser vid remissbehandlingen år 1963.

Remissutfallet i den delen måste dock tolkas med försiktighet. Som jag nyss

har nämnt var det vid remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande

två år tidigare endast ett fåtal av remissinstanserna som uttryckte

någon sympati för att kompromissvis behålla båda sammansättningsformerna

med någon form av valfrihet i det särskilda fallet. Detta förtjänar

att framhållas, eftersom väl knappast någon av remissinstanserna

då kan ha förbisett denna möjlighet som ju diskuterades — men förkastades

— redan på 1920-talet av processkommissionen. Att flertalet remissinstanser

vid remissbehandlingen av domstolskommitténs betänkande år 1963

accepterade en ordning, som skulle innebära alternativa sammansättningsformer,

torde i väsentlig mån förklaras av att de då utgick från domstolskommitténs

antagande att enighet om viss sammansättningsform inte kunde

påräknas och att det var utsiktslöst att för det dåvarande få ett förslag om

juristkollegial sammansättning genomförd. Däremot anser jag det inte

sannolikt, att själva principen om valfrihet i fråga om sammansättningsformerna

ansågs ha ett egenvärde. Flera yttranden under remissbehandlingen

av 1967 års betänkande (2.1.7.) visar också en mera kritisk och i

vissa fall direkt avvisande inställning till systemet med valfrihet.

Jag vill för egen del framhålla, att en ordning med alternativa sammansättningsformer

kan anses acceptabel i vissa begränsade processuella sammanhang.

Vi har redan nu utrymme för sådan ordning i vissa fall där det

har ansetts av värde att kunna variera sammansättningen när målens karaktär

ger särskild anledning till detta. Som exempel vill jag nämna möjligheten

att enligt 42 kap. 20 § RB ta upp ett tvistemål till huvudförhandling

inför ensamdomare och vidare möjligheten att handlägga ett brottmål med

nämnd, trots att det formellt faller inom ensamdomarkompetensen (jfr

prop. 1966: 100 s. 118—119). Att man sålunda av praktiska skäl har tillåtit

variationsmöjligheter i vissa särskilda sammanhang är en sak. Att upphöja

valfriheten mellan olika sammansättningsformer till princip för samtliga

tvistemål vore däremot något helt annat. Visserligen skulle en sådan åtgärd

tillgodose önskemålet om en enhetlig reglering av domförhetsfrågan för alla

underrätterna. Men regleringens innehåll skulle ju bli sådant att man ingalunda

kunde påräkna enhetlighet i arbetsformerna. Det väsentligaste i arbetet

på att förenhetliga underrättsorganisationen måste dock vara

att själva arbetsformerna i verkligheten blir enhetliga, inte bara att

reglerna blir det. De föreslagna reglerna medför risk för oenhetlighet av nytt

slag, nämligen att lika mål kan bli handlagda med olika sammansättningar,

t. o. m. inom samma domstol. En sådan splittring i den allmänna rättegångs
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

185

ordningen är ägnad att väcka större betänkligheter än den som föranleds av

den nuvarande dualismen i underrättsorganisationen.

På grund av det anförda anser jag att det föreslagna systemet med valfrihet

mellan alternativa sammansättningsformer inte kan godtas såsom

grundregel för tvistemål i allmänhet. Eftersom den juristkollegiala sammansättningen

enligt vad som har sagts i det föregående allmänt sett måste ges

företräde framför sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd, talar

det hittills anförda för att RB:s regler för domförhet vid särskild huvudförhandling

i tvistemål ges innebörden att samtliga underrätter därvid skall

ha juristkollegial sammansättning.

Emellertid återstår frågan om det är möjligt att avgränsa vissa kategorier

tvistemål som anses särskilt lämpade för handläggning med nämnd

och i vilka juristkollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i

rättsskipningen eller andra fördelar. Som nämnts besvarade domstolskommittén

den frågan nekande, och kommitténs uppfattning har inte mött några

invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att föreslå någon

avgränsning i berört hänseende.

Enligt min mening bör man ändå inte stanna härvid. Starka skäl talar för

att man bör överväga den angivna frågan ytterligare. Sålunda är det bl. a.

av traditionsskäl önskvärt att lekmannamedverkan inte helt upphör i den

allmänna tvistemålsrättsskipningen. Vidare bör det förut förda resonemanget,

som har lett till företräde för juristkollegial sammansättning, inte

undanskymma det värde lekmannasynpunkterna anses ha i vissa slag av

mål. Ytterligare bör beaktas den från olika håll framförda synpunkten, att

juristkollegial sammansättning i vissa typer av mål skulle innebära en överorganisation

och medföra att flera kvalificerade yrkesdomare skulle tas i

anspråk för mål, vars beskaffenhet inte motiverar detta. Dessutom är i

sammanhanget att ta hänsyn till att tvistemålssammansättningen naturligen

bör vara normerande för rättens sammansättning vid prövning av

domstolsärenden. Då dessa typiskt sett är betydligt enklare än målen, är

det viktigt att se till att man inte för deras handläggning ger rätten en

överkvalificerad sammansättning.

Till att börja med vill jag i den aktuella frågan nämna möjligheten att

göra en skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål och att på ena

eller andra sättet åstadkomma lekmannamedverkan i de sistnämnda. Domstolskommitténs

skäl att avvisa denna gränsdragning (SOU 1963: 56 s. 93—

94 och 2.1.5. i det föregående) anser jag dock helt övertygande, och en sådan

gränsdragning bör alltså inte komma i fråga.

Här kan inskjutas såsom en närmast lagteknisk synpunkt att RB är utformad

med utgångspunkt från att däri skall ges generella regler för brottmål

och tvistemål i allmänhet, och i fråga om tvistemålen görs inte längre

gående differentiering än att man skiljer på dispositiva och indispositiva

mål. I den mån för någon särskild, mer begränsad målgrupp speciella pro
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

cessuella bestämmelser behövs, är detta ett ämne som enligt principerna för

RB bör regleras i den lagstiftning som behandlar det särskilda rättsområdet

(se t. ex. 15 kap. GB, 20 kap. FB, vissa bestämmelser i 14, 19, 22 och 23 kap.

ÄB, 11 kap. KL och 38 kap. BrB). I enlighet med det anförda bör RB:s regler

för domförhet i underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål ges

innebörden, att underrätterna därvid skall ha juristkollegial sammansättning.

Frågan om bibehållande av lekmannamedverkan i vissa slag av tvistemål

bör sålunda från lagteknisk synpunkt ses som en fråga i vad mån i annan

lagstiftning än RB bör ges särskilda regler om sammansättning vari

lekmän ingår.

I flera typer av tvistemål är lekmannamedverkan att påräkna. I det avseendet

vill jag först erinra om att jag i det följande kommer att behandla

frågan om särskild sammansättning av allmän underrätt som skall fungera

som fastighetsdomstol. Därvid kommer att föreslås att bland rättens ledamöter

skall ingå också nämndemän. Dessa domstolar skall enligt förslaget

pröva fastighetsbildningsmål. För de nuvarande rådhusrättsstädernas del

blir det en nyhet att lekmän deltar i prövningen av dessa mål. Ytterligare

mål som nu ankommer på ägodelningsrätt (jfr under 2.3.2.) förutses komma

att föras till fastighetsdomstolarna. Vidare kommer att framgå, att även

expropriationsmål med fördel kan föras till fastighetsdomstolarna, ehuru den

frågan ännu inte är mogen för definitivt ställningstagande på grund av pågående

utredningsarbete. Dessutom behandlas frågan om att under det fortsatta

lagstiftningsarbetet ta upp till prövning, om vissa immissionsmål, vattenmål

och vissa andra eller alla tvister med anknytning till fast egendom

lämpligen kan föras till fastighetsdomstolarna. I mål av dessa slag, vari allmänna

intressen mestadels bryter sig mot enskilda eller skilda allmänna intressen

står mot varandra, är lekmannainflytandet av särskilt värde.

Underrätt i särskild sammansättning med lekmannainslag handlägger

också tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar, och beträffande dem

kommer inte i fråga att minska detta inslag. Frågan om domstolsorganisationen

för allmänna sjörättsmål kommer att utredas inom den närmaste

tiden.

Av det nu anförda framgår, att lekmannainflytandet i tvistemålsrättsskipningen

kommer att bestå i åtskilliga typer av mål.

Emellertid är det ytterligare en viktig grupp mål, för vilken jag anser att

det bör övervägas att behålla en möjlighet att ha medverkan av nämnd.

Jag åsyftar familjerättsmålen, varvid jag menar mål om sådana ämnen

som regleras i GB och FB. Man möter här mål av den art som i diskussionen

om sammansättningsformer framför allt torde ha åsyftats när det talats

om mål som är lämpade för handläggning med nämnd. Till betydande del

torde målen dessutom vara sådana att det knappast kan hävdas, att juristkollegierna

skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen eller andra fördelar.

Reservation får dock göras beträffande vissa mål, särskilt sådana

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

med internationell anknytning (jfr SOU 1963: 56 s. 94). Att med bestämda

kriterier avgränsa mål vari handläggning med nämnd är lämplig, synes

dock vanskligt. Man torde bli hänvisad till att lägga bedömningen i detta

avseende i rättens hand.

När det gäller berörda mål, har man ytterligare att ta hänsyn till den —- bl. a. av riksdagen godtagna — uppfattningen att parterna ofta hellre ser

att målen handläggs av juristkollegium än av domstol med nämndsammansättning

(jfr 1LU 1951: 17, SOU 1961: 6 s. 66 och SOU 1963: 56 s. 94). På

grund härav torde inte böra komma i fråga att överväga att ge en reglering

av frågan om nämnds medverkan i dessa mål annan innebörd än att sådan

medverkan får förekomma endast om parterna samtycker därtill (jfr konstruktionen

i 42 kap. 20 § andra stycket RB).

I och för sig torde det inte vara några större svårigheter att enligt de nu

antydda riktlinjerna utforma behövliga bestämmelser i GB och FB. Jag

anser mig emellertid inte böra ta upp denna fråga till slutlig prövning utan

föregående remissbehandling. En departementspromemoria i ämnet kommer

därför att utarbetas inom justitiedepartementet och remissbehandlas.

Till min åsikt att ytterligare remissbehandling bör ske bidrar att en annan

närliggande fråga bör tas upp samtidigt, nämligen följande. Under domförhetsfrågans

tidigare behandling har som nämnts diskuterats synpunkten,

att det för vissa måls vidkommande möjligen kan anses vara en överorganisation

att ha juristkollegium. Den synpunkten ger anledning till frågan,

om det inte är en överorganisation att över huvud taget kräva flera domares

— alltså även nämndemäns — medverkan vid prövning av vissa enklare

mål, som enligt gällande rätt kräver huvudförhandling. Det synes mig motiverat

att överväga en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen i

tvistemål. Jag avser att låta förslag i det avseendet inflyta i den nyss nämnda

departementspromemorian.

I nära samband med de sist behandlade frågorna står frågan om underrätts

sammansättning i familjerättsliga domstolsärenden. Även här finns

det anledning att överväga frågan om möjlighet att använda nämndsammansättning

och om gränserna för ensamdomarkompetensen. I dessa frågor

avser jag också att låta utarbeta förslag som kommer att inflyta i den

nämnda departementspromemorian.

Jag har velat nämna den sålunda planerade departementspromemorian,

eftersom den delvis kommer att behandla frågan om lekmannainslag på

betydelsefulla områden av tvistemålsrättsskipningen. Som nämnts är frågan

om särskild sammansättning i mål som rör speciella ämnesområden av den

beskaffenhet att den bör regleras i annan lagstiftning än RB. Pågående överväganden

i dessa avseenden hindrar därför inte att ställningstagande nu

sker beträffande den grundform som enligt RB skall gälla för underrätterna

vid särskild huvudförhandling i tvistemål. Som redan har framgått förordar

jag, att därvid skall gälla juristkollegial sammansättning med den utform
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

ning som nu förekommer i rådhusrätt. I enlighet härmed föreslår jag att

1 kap. RB omarbetas, så att gemensamma bestämmelser i sammansättningsfrågan

blir gällande för samtliga underrätter. Vidare bör 16 kap. RB omarbetas

med utgångspunkt från att de bestämmelser som nu gäller för rådhusrätt

skall tillämpas för samtliga underrätter. Jag vill tillägga, att det förhållandet

att tre domare kommer att krävas för de nuvarande häradsrätternas

tvistemål enligt min mening inte behöver föranleda ökat antal domartjänster.

Jag vill erinra om att antalet särskilda huvudförhandlingar i

tvistemål vid dessa domstolar är jämförelsevis litet. Frågan hur underrätter

som har mindre än tre domare skall förses med domfört antal kommer jag

att behandla i avsnitt 5.4.2.

5.2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet

I fråga om underrätternas sammansättning i brottmål togs med rättegångsreformen

ett stort steg mot likformighet genom att nämnd då infördes

vid rådhusrätternas handläggning av grövre brottmål. Full likformighet

beträffande brottmålen genomfördes fr. o. m. år 1959. Gällande ordning innebär

att grundformen är lagfaren ordförande och nämnd. Nämnden består av

minst sju och högst nio nämndemän utom i mål som rör viss lindrigare

brottslighet, där antalet nämndemän är tre. Tremansnämnd får användas

i mål om brott för vilka det inte är stadgat svårare straff än fängelse i

högst ett år och inte heller avsättning. Dessutom finns det en kategori mål

i vilka krav på nämnd över huvud taget inte gäller. Mål om brott för vilka

inte stadgas svårare straff än böter får sålunda prövas av lagfaren domare

ensam, dvs. de faller inom den s. k. ensamdomarkompetensen.

Om proportionerna mellan antalet mål som handläggs med den ena eller

andra av de nämnda sammansättningsformerna kan nämnas följande. År

1967 krävdes stor nämnd i drygt 20 000 mål. Antalet mål av den beskaffenhet

att de kunde handläggas av tremansnämnd utgjorde samma år omkring

42 000 och antalet mål som kunde handläggas av ensamdomare omkring

60 000. Det bör framhållas, att antalet tremansnämndsmål och ensamdomarmål

kommer att gå ned, om de förslag som framläggs i prop. 1968: 82

genomförs. Man får då räkna med att av ensamdomarmålen en väsentlig

del, troligen ungefär hälften, kommer att kunna flyttas bort från domstolarna

genom att handläggning kan ske genom strafföreläggande eller föreläggande

av ordningsbot. Av de omkring 42 000 mål som år 1967 föll inom

tremansnämndsområdet torde vidare ett ganska väsentligt antal, troligen

omkring 10 000, komma att kunna handläggas genom strafföreläggande. I

sammanhanget bör också erinras om att en utredningsman (direktiv se

Post- och Inrikes Tidningar den 24 februari 1968) har fått i uppdrag att

utreda frågan om handläggningen av mål om lindrigare brott, varvid har

angivits att det bör övervägas vilka möjligheter som finns att avgöra sådana

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mål på handlingarna. Denna utrednings kommande förslag kan alltså tänkas

innebära att ytterligare grupper av mål, som nu handläggs med treinansnämnd,

i framtiden kommer att kunna handläggas i förenklad form inför

ensamdomare. Om man tar hänsyn endast till de i prop. 1968: 82 framlagda

förslagen, torde man med utgångspunkt från 1967 års siffror kunna

räkna med att de mål som behöver handläggas under medverkan av

nämnd kommer att uppgå till ungefär 50 000 per år. Till de nu angivna

siffrorna bör fogas den reservationen att statistiken är uppbyggd med

tanke på den domförhet underrätten hade kunnat ha och sålunda utgår

från i vad mån straffskalorna för de brott som målen har avsett krävt handläggning

med ensamdomare, tremansnämnd resp. stor nämnd. Det är emellertid

inte sagt att målen i verkligheten har handlagts med den sammansättning

som statistiken utvisar. Det förekommer nämligen, i synnerhet vid

mindre underrätter, att mål handläggs i starkare sammansättning än som

har varit nödvändigt. Det är sålunda inte ovanligt att man, när stor nämnd

ändå är samlad en viss tingsdag, låter denna delta i handläggningen även av

mål som i och för sig kunde handläggas med tremansnämnd eller t. o. m.

av ensamdomare. I sammanhanget kan också nämnas, att mål som kan

handläggas med tremansnämnd på vissa håll handläggs med sammansättningen

lagfaren ordförande och fyra nämndemän.

Som jag redan har nämnt anser jag att, när nu flera grundläggande frågor

beträffande underrätternas organisation tas upp, den viktiga frågan om

underrätts sammansättning i brottmål inte bör förbigås. Att nu ta upp den

frågan är så mycket mer befogat som det i flera sammanhang har förts fram

krav på att i sådana mål, som prövas av lagfaren domare med nämnd, nämnden

skall ges en starkare ställning i förhållande till ordföranden. Av vad jag

har anfört tidigare framgår att den frågeställningen främst får aktualitet beträffande

brottmålen. Det föreligger också goda förutsättningar att bedöma

frågan om brottmålssammansättningen, eftersom den har varit föremål för

diskussion under flera decennier. Såsom har redovisats i det föregående

diskuterades underrätternas sammansättning i brottmål ingående under

förarbetena till rättegångsbalken. Vidare har frågan därom varit under

prövning vid ett par tillfällen under 1950-talet, när reglerna om tremansnämnd

fick sin nuvarande utformning. Ytterligare har stadsdomstolsutredningen

i sitt betänkande SOU 1961: 6 efter en ingående behandling av frågan

lagt fram förslag i ämnet, vilka har remissbehandlats- De grundläggande

frågeställningarna beträffande lekmannainflytandets utformning i

brottmålen är sålunda väl belysta.

Det synes lämpligt att ta stadsdomstolsutredningens allmänna resonemang

till utgångspunkt vid bedömning av frågan om lekmannaelementets

utformning i straffrättsskipningen. I sammanhanget vill jag erinra om att

domstolskommittén inte har gått in närmare på denna fråga. I betänkandet

SOU 1963: 56 deklarerar kommittén allmänt att den inte ifrågasätter någon

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ändring i principen att nämnd bör medverka i brottmål utom i mål om lindrigare

brott.

Frågan i vilken form lekmannainflytandet i brottmålsrättsskipningen bör

organiseras är att bedöma mot bakgrunden av vilka intressen som man vill

tillgodose genom lekmannamedverkan i denna rättsskipning. Stadsdomstolsutredningen

bär refererat och diskuterat vad som har brukat anföras

i dessa avseenden. Utredningen anger sin ståndpunkt på följande sätt. Lekmannainflytandets

värde på straffrättsskipningens område är allmänt erkänt.

Det är i synnerhet på det området som lekmännens betydelse för tillliten

till domstolarna framträder. I brottmålen har dessutom lekmannadomaren

särskilda förutsättningar att på grundval av egna erfarenheter och

åsikter bilda sig en uppfattning om de frågor som kommer under bedömande.

Bakom denna ståndpunkt ligger mera allmänna överväganden som kan

sammanfattas på följande sätt. Internationellt sett har lekmannamedverkan

i rättsskipningen flerstädes setts såsom ett skydd mot att regeringsmakten

skulle sätta sin prägel på rättsskipningen. Oavsett om sådana synpunkter

ursprungligen kan ha haft betydelse för den svenska nämndens

uppkomst, slår utredningen fast, att det numera på andra sätt är sörjt för

att de allmänna domstolarna intar en i förhållande till regeringen oberoende

ställning. Lekmannainflytande anses emellertid av andra skäl kunna

bidra till att stärka allmänhetens förtroende för domstolarna. Detta har understrukits

i flera sammanhang. Utredningen uttalar, att det inte är lätt

att närmare fastställa betydelsen aA'' denna synpunkt, men anser att det finns

ett visst fog för antagandet att den insyn lekmännen får i domstolsarbetet

kan förebygga ogrundade misstankar hos allmänheten om godtycke eller

formalism i dömandet.

Beträffande den tidigare ofta åberopade synpunkten att nämnden kan tillföra

rätten orts- och personkännedom framhåller utredningen — i likhet

med processkommissionen redan på 1920-talet — att den synpunkten numera

inte har större betydelse. Utvecklingen anses ha medfört att möjligheterna

för nämnden att tillföra domstolen kännedom i sådana aArseenden

har minskat. Därtill kommer att det moderna rättegångsförfarandet endast

i begränsad utsträckning tillåter att rätten grundar sitt aA^görande på material

som dess ledamöter har inhämtat på annat sätt än genom målets handläggning.

Vad angår frågan i vad mån lekmännen kan tillföra domstolen särskild

sakkunskap på vissa områden uttalar utredningen, att domstolsverksamheten

omfattar en sådan mångfald av olika mål att det inte låter sig göra att

sammansätta domstolarna så att speciell sakkunskap alltid skall finnas hos

dem. Denna synpunkt anses därför inte kunna tillmätas någon större vikt.

I huvudsak får man anses hänvisad till att tillföra domstolen behövlig

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -4-4 år 1969

191

sakkunskap genom sakkunnigbevisning. En sådan ordning är också mera

betryggande från rättssäkerhetssynpunkt.

Däremot anser utredningen lekmännens allmänna erfarenheter och kunskaper

vara av betydelse för rättsskipningen. Det är till fördel ju rikare

fond av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. För en tillförlitlig bevisprövning

är det en fördel, om den kan ske på grundval av iakttagelser och

erfarenheter hos domare som har sin verksamhet även på områden utanför

domstolarna. Utredningen betonar att lekmän med moget omdöme och allmän

livserfarenhet som regel har goda förutsättningar för prövning av bevisfrågor.

När det gäller rättsfrågor, anses lekmännen inte kunna göra samma

insats. De kan dock vara ett nyttigt komplement till den lagfarne domaren

även i sådana frågor. Sålunda framhålls att lekmännen kan bidra till

främjande av skälighet och billighet vid avgörandet av rättsfrågor. Den moderna

lagstiftningen lämnar domstolarna förhållandevis fria händer att

döma efter skönsmässiga värderingar. I det avseendet framhålls att det är

av värde med en allsidig belysning som kan erhållas genom ett åsiktsbyte

mellan en lagfaren domare och lekmän. Därvid kan de mera allmänt utbredda

uppfattningarna göras gällande i rättsskipningen. Utredningen betonar

å andra sidan att det är viktigt att lika fall behandlas lika och att lekmannainflytandet

inte får leda till åsidosättande av lagen eller till en ojämn

eller vacklande rättspraxis.

De nu redovisade allmänna synpunkterna har godtagits under remissbehandlingen

och jag kan i allt väsentligt ansluta mig till dem. Sålunda anser

jag att lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende

för rättsskipningen och då främst i sådana fall då ett allmänt intresse står

mot ett enskilt. Synpunkten att nämnd ibland kan tillföra domstolen personeller

lokalkännedom har numera en mycket ringa betydelse. I fråga om bevisprövningen

anser jag vidare, att lekmannaomdömet regelmässigt får antas

vara av värde när det gäller sådana frågeställningar som är vanliga i

brottmålsrättsskipningen. I de delar där strafflagstiftningen ger domstolarna

vida ramar att döma efter skönsmässiga värderingar finner jag det

också värdefullt, att lekmannasynpunkter kommer till uttryck.

När man tar del av vad som under de senaste decennierna har förekommit

i frågan om lekmannainflytandets utformning i brottmålsrättsskipningen,

kan man göra den allmänna reflexionen att samma frågeställningar ständigt

har återkommit men att en förskjutning har skett i uppfattningen om

vilken vikt som bör tillmätas de olika faktorer, som har ansetts vara av betydelse

i sammanhanget. Genomgående brukar sålunda framhållas värdet

av den tradition på vilken nämndinstitutionen vilar. Emellertid synes man

efter hand ha blivit mindre hårt bunden av denna tradition. Detta gäller i

synnerhet vad som har förekommit under diskussionen om nämndens storlek.

Denna diskussion hade som utgångspunkt en nämndsammansättning

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

med tolv nämndemän. Under den äldre rättegångsbalkens tid minskade

man antalet som krävdes för domförhet till sju, dock utan att man frångick

tolvmansnämnden som grundform. Under förarbetena till nya rättegångsbalken

lades olika förslag beträffande nämndens sammansättning fram men

man stannade för att fastställa antalet nämndemän till minst sju och högst

nio. Stadsdomstolsutredningen lade åren 1957 och 1958 fram sedermera genomförda

förslag som innebar att en väsentlig del av brottmålen fördes till

tremansnämndens område. Samma utredning kom år 1961 fram till slutsatsen

att antalet nämndemän i den stora nämnden skulle vara minst sex

och högst sju. Under remissbehandlingen av sistnämnda förslag uttalades

från många håll att man borde kunna minska antalet nämndemän till fem.

Senare uttalanden från en del håll har inneburit ganska bestämt förordande

av en nämnd med fem ledamöter. I fråga om förvaltningsrättsskipningen

kan i sammanhanget nämnas att frågan om nämnd har aktualiserats av både

landskontorsutredningen och länsförvaltningsutredningen. Landskontorsutredningen

har föreslagit, att prövningsnämnderna skall ombildas till regionala

skattedomstolar, och har därvid — med anknytning dels till prövningsnämndernas

nuvarande storlek och dels till nuvarande ordning vid de

allmänna underrätterna — förordat att minst sex och högst åtta nämndemän

skall delta i avgörandena. Länsförvaltningsutredningen, som har föreslagit

att nämnd skall medverka i handläggningen av vissa förvaltningsmål

i s. k. länsrätter, har däremot inte inskränkt sig till att anknyta till underrättsorganisationen

utan har tagit upp frågan om nämndens storlek till förutsättningslös

prövning. Därvid har utredningen stannat för att minimiantalet

nämndemän normalt bör vara fyra men funnit två nämndemän vara

tillräckligt i vissa mål. Remissbehandlingen av båda de sistnämnda betänkandena

har inneburit en anslutning till de grundläggande tankarna, men

förslag om minskning av antalet nämndemän har framställts inte bara när

det gäller skattedomstolarna utan också beträffande nämnden i länsförvaltningsdomstolarna,

trots att länsförvaltningsutredningen stannat för ett så

lågt antal som fyra såsom huvudregel.

Jag vill inskjuta att, när jag nu nämner länsförvaltningsutredningens

förslag och remissutfallet med anledning av det förslaget, min avsikt inte är

att på något sätt föregripa den kommande bedömningen av hur organisationen

av rättsskipningen på förvaltningsområdet skall vara i framtiden.

Inte heller vill jag hävda att synpunkterna i fråga om förvaltningsrättsskipningen

är direkt tillämpliga beträffande de allmänna underrätternas rättsskipning.

Så mycket torde dock utan vidare stå klart, att det inte föreligger

några mera djupgående skillnader beträffande de faktorer som bör påverka

frågan om lekmannaelementets utformning i allmän underrätts rättsskipning

och i den rättsskipning som enligt föreliggande förslag skall ankomma

på vissa förvaltningsmyndigheter av domstolsmässig karaktär.

Det senaste förslaget i fråga om den närmare utformningen av samman
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr U- år 1969

193

sättningsreglerna för allmän underrätt i brottmålssammanhang är således

stadsdomstolsutredningens förslag från år 1961. Detta förslag och de motiv

som ligger till grund för förslaget belyser väl de frågeställningar som möter

när utformningen av lekmannaelementet i brottmålsrättsskipningen tas

upp till omprövning. Möjligen kan hävdas att utvecklingen under de senast

förflutna sju åren har gått fort och att tiden i viss mån har gått ifrån stadsdomstolsutredningens

förslag. Det kan inte heller bortses från att de uppfattningar

som kom till uttryck i anslutning till förslaget numera inte är

representativa och att man på åtskilliga håll, i belysning av senare tiders

erfarenheter, är mera öppen för radikalare grepp. Det kan vara tillräckligt

att exemplifiera detta med att nämna att Svea hovrätt år 1961 motsatte sig

en minskning av nämndemannaantalet i den stora nämnden från minst sju

till minst sex medan samma hovrätt år 1967 har förordat en reducering

till fem ledamöter i samma nämnd. Även remissutfallet över länsförvaltningsutredningens

förslag tyder på att en viss förskjutning i den allmänna

uppfattningen av lämplig nämndstorlek har ägt rum.

När det gäller att ta ställning till frågan om lämpligt antal nämndemän

vill jag till en början framhålla att det för att de förut nämnda synpunkterna

skall tillgodoses bör uppställas det kravet, att det skall kunna påräknas

att nämndens meningsyttring utgör ett uttryck för allmänt medborgerligt

omdöme. Frågan är då vilket antal nämndemän som behövs för att

tillgodose detta önskemål. Vid behandlingen av denna fråga avser jag att

först diskutera vilket antal som i normalfallen bör komma i fråga. Vilka åtgärder

som krävs för att skapa en viss marginal i långvariga mål, där det

föreligger risk att det kan inträffa förfall för någon nämndeman, återkommer

jag till i det följande.

Stadsdomstolsutredningen fann i 1961 års betänkande att man uppnår eu

lämplig avvägning mellan de intressen som bör beaktas, om antalet ledamöter

i den stora nämnden normalt är sex. Remissopinionen var splittrad

och remissinstanserna fördelade sig i tre grupper. Av dessa ville en behålla

nämnden i dess nuvarande form med minst sju ledamöter, medan eu annan

grupp anslöt sig till utredningens förslag om minskning av antalet till minst

sex och en tredje förordade en minskning till fem. Som jag har nämnt i

det föregående har efter den berörda remissbehandlingen — som sålunda

skedde för sju år sedan — förekommit uttalanden till förmån för mindre

nämndemansantal.

För min del vill jag först betona att av väsentlig betydelse för antalsfrågan

är den mera allmänna frågan om man är beredd att åtminstone i viss

mån bryta med det från äldre tid härrörande synsätt som ligger till grund

för nuvarande ordning. Jag åsyftar det synsätt som innebär, att man betraktar

nämnden som ett kollektiv, vilket anses böra utgöra ett slags tvärsnitt

av samhället och ha företrädare för så många samhällsgrupper och

7 Bikang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

verksamhetsområden som möjligt. Nämndemännens inställning i målet anses

därvid representativ för den folkliga rättsuppfattningen och utslagsgivande

endast i den mån nämnden enhälligt — eller, i vissa fall, så gott som enhälligt

— ger uttryck åt samma mening. Med ett sådant betraktelsesätt är

det naturligt att kräva ett någorlunda stort antal i nämnden, eftersom

annars inte tillräckligt många samhällsgrupper och verksamhetsområden

blir företrädda för att ge den önskvärt breda förankringen.

Emellertid har synpunkter av annan innebörd förts fram med allt större

styrka både i lagstiftningsärenden och i den allmänna debatten (jfr 2.2.3.

i det föregående och t. ex. SvJT 1951 s. 458). I huvudsak har dessa synpunkter

gått ut på att man borde ge utrymme för en mer individuellt betonad

medverkan från nämndemännens sida. Sättet att åstadkomma detta har i

regel ansetts böra vara en minskning av nämndens storlek i förening med

ökat röstvärde för nämndemännens röster och reservationsrätt för nämndledamöter.

Jag kommer också i det följande att föreslå att nämndens ställning

stärks genom att röstvärdet för nämndemans röst ökas och reservationsrätt

införs. Med hänsyn härtill bör frågan om nämndemännens antal kunna

bedömas utan att man därvid behöver eftersträva att nämnden skall representera

någon sorts tvärsnitt av samhället med företrädare för så många

samhällsgrupper och verksamhetsområden som möjligt. Att detta inte bör

leda till att man uppger kravet på mångsidighet hos nämnden skall jag

strax återkomma till.

Enligt vad jag förut har anfört är nämndens viktigaste funktion att genom

den det allmänna medborgerliga omdömet skall komma till uttryck i

straffrättsskipningen. Det behövs alltså lekmän med moget omdöme och

allmän livserfarenhet. Sådana egenskaper kan uppenbarligen bli företrädda

redan genom ett fåtal nämndemäns medverkan. Önskemålet att nämnden

skall vara mångsidig och att nämndemännen helst skall ha hämtat sina erfarenheter

från skilda fält gör dock att man måste sätta en nedre gräns.

I sistnämnda hänseende anser jag att man har särskild anledning att beakta

grunderna för och erfarenheterna av tremansnämnden med det vidsträckta

verksamhetsområde denna fick genom 1958 års lagstiftning. Mot

bakgrunden av den genom nya RB godtagna principen att bevisprövning

i brottmål i allmänhet bör bero på flera domares omdöme uttalade stadsdomstolsutredningen

under förarbetena till 1958 års lagstiftning att vid

bevisvärderingen inte behövs mer än två eller tre nämndemän för afl åstadkomma

det fria utbyte av och hänsynstagande till olika synpunkter, varpå

flerdomarsystemets fördelar vilar. Riktigheten av denna uppfattning torde

få anses bekräftad genom de erfarenheter vi numera har fått av tremansnämndens

verksamhet. Den har visat sig fungera väl, och det torde inte

från något håll göras gällande att den skulle vara för liten för att fungera

tillfredsställande i sådana bevisfrågor och bedömningsfrågor som förekommer

inom dess verksamhetsområde. Inte minst i det lagstiftningsärende

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

som ledde till 1986 års vidgning av ensamdomarkompetensen omvittnades

från många håll värdet av nämndens medverkan i svårare bevisbedömningsfrågor

i trafikmålen (prop. 1966: 100 s. 113—116), och det var just tremansnämnden

det då var fråga om.

Att en nämnd om tre man är tillräcklig för bevisvärderingsfrågor i allmänhet

torde även ha varit stadsdomstolsutredningens mening när den

avgav sitt förslag av år 1961. Det var andra förhållanden som föranledde

att utredningen ansåg att ett större antal var motiverat i mål om allvarligare

brott. Därvid åberopades i huvudsak tre argument. Dels gjordes allmänt

den värderingen, att bakom rättens avgörande i sådana mål borde stå

»en förhållandevis stor krets av domare», eftersom domen i mål om grovt

brott hade djupt ingripande betydelse för den enskilde. Dels framhölls att

i dessa mål kunde förekomma tveksamma frågor om straffmätning och påfölj

dsval, vid vilka det var önskvärt att mera utbredda uppfattningar bland

lekmännen fick komma till tals. Dels åberopades, att det borde vara en klar

skillnad i storleksordningen mellan den stora och den lilla nämnden.

Vad angår det sist anförda skälet var det kanske naturligt år 1961 all

förutsätta att två nämndtyper skulle behållas, eftersom tremansnämnden

då nyligen hade fått sitt nuvarande verksamhetsområde fastställt. Emellertid

föreligger det inte någon klar principiell skillnad mellan de båda nämndtypernas

uppgifter. Den ena är visserligen avsedd för bedömning av svårare

brottslighet än den andra. Brottmål förekommer emellertid i alla schatteringar,

och den gjorda gränsdragningen mellan nämndområdena — som har

gjorts med anknytning till straff skalorna, i huvudsak med gränsen vid ett

års fängelse — vilar inte på uppfattningen att det skulle föreligga någon

egentlig artskillnad mellan mål som faller under resp. ovanför denna gräns.

Det får enligt min mening inte vara något självändamål att markera en

skillnad mellan en stor och en liten nämnd. Om man över huvud taget skall

ha två nämndtyper, bör den störres antal inte betingas av annat än vad

som behövs för att den skall lösa sina uppgifter på lämpligaste sätt.

Utredningens synpunkt, att det bör stå en förhållandevis stor krets domare

bakom rättens avgörande i grova brottmål, anser jag ha visst berättigande.

Men det blir fråga om subjektiva värderingar när man från den utgångspunkten

skall ange lämpligt antal, och rationella skäl för den ena

eller den andra meningen kan knappast anföras. För min del är jag närmast

benägen att anse att en domstol med fem ledamöter, alltså ordförande och

fyra nämndemän, har tillräcklig tyngd.

Härefter återstår den av utredningen anförda synpunkten, att det vid

tveksamma frågor om straffmätning och val av påföljd är av värde med

ett ej alltför litet antal nämndemän. Jag kan dela meningen att det är önskvärt

att man i sådana frågor skall ha viss bredd i lekmannasynpunkterna.

Det är kanske framför allt i nu ifrågavarande hänseende som det är av

värde att i nämnden ha ledamöter med anknytning till olika samhällsgrup
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

per och med erfarenheter från skilda verksamhetsområden. Emellertid har

man inte heller från denna synpunkt anledning anse något särskilt stort

antal behövligt. Enligt min mening får ett antal av fyra nämndemän anses

vara tillräckligt för att ge tillräcklig mångsidighet i nu avsett hänseende.

Vad jag hittills har anfört talar sålunda för ett antal av fyra nämndemän

i normalfallen. Jag vill dessutom framhålla att det finns ytterligare skäl

av mer organisatoriskt betonat slag som talar för en reducering av nämndens

nuvarande storlek.

Sålunda är det ett intresse att man sparar på nämndemännens tid och

krafter. I det avseendet är det inte bara fråga om intresset att inte göra

nämndemannauppdraget alltför betungande utan också allmänna synpunkter.

Särskilt torde rekryteringsmöjligheterna förbättras om nämndemännens

tjänstgöring inte blir lika betungande som nu är fallet, särskilt i storstäderna.

För rekryteringen är det dessutom viktigt att nämndemannauppgifterna

görs så intresseväckande och stimulerande som möjligt. I det avseendet

har i olika sammanhang framhållits att ett större individuellt ansvar

för den enskilde nämndemannen — såsom bär föreslås — är ägnat att göra

nämndemannauppdraget mer tilldragande och därför skulle bidra till en

förbättrad rekrytering. Att bästa möjliga rekrytering bör eftersträvas torde

det inte råda delade meningar om.

Det har vidare i olika sammanhang framhållits, att det nuvarande systemet

med två olika nämndsammansättningar har orsakat organisatoriska

olägenheter vid de större underrätterna. Om de förut anförda skälen att

reducera antalet nämndemän i stora nämnden till fyra godtas, kan det

uppenbarligen inte anses föreligga behov av en särskild tremansnämnd. En

ökning av nämndemansuppsättningen med en i de nu drygt 40 000 tremansnämndsmålen,

uppvägs ur arbetsbelastningssynpunkt mer än väl av att för

de omkring 20 000 stornämndsmålen tas i anspråk 3—5 färre nämndemän

per mål än f. n. Vid denna jämförelse bör också beaktas att stornämndsmålen

genomsnittligt kräver betydligt längre handläggningstid än smånämndsmålen.

Statistiska uppgifter från Stockholms rådhusrätt tyder på att ett

stornämndsmål genomsnittligt kräver mer än dubbelt så lång tid som ett

smånämndsmål.

På grund av vad jag har anfört i det föregående förordar jag, att nämnden

i brottmål skall ha en normalstorlek av fyra nämndemän och att särskild

tremansnämnd inte vidare behålls.

För att det skall finnas en marginal för det fall att nämndeman får förfall

gäller f. n. att i stor nämnd får sitta två nämndemän utöver minimiantalet.

I regel kallas därför en eller två nämndemän utöver minimiantalet.

Ofta torde detta bero på att nämndemännen är indelade i lag, vardera bestående

av nio man, och att hela laget rutinmässigt kallas till ting resp.

allmän rättegångsdag. Stadsdomstolsutredningen har ansett, att denna ord
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

197

ning medför ett visst slöseri med nämndemännens tid och krafter. Därför

förordar utredningen att högsta tillåtna antalet skall vara endast en nämndeman

mer än normalantalet och att dessutom införs en inom vissa gränser

rörlig domförhetsregel, innebärande att rätten, om förfall inträffar, blir

domför även om i nämnden sitter en mindre än normalantalet.

Detta förslag har godtagits av flertalet remissinstanser. Jag anser, att

motsvarande ordning med fördel kan tillämpas på den fyramansnämnd

som jag förordar. Eftersom det är önskvärt att det inte i onödan sitter fler

i nämnden än det för normalfallen föreslagna antalet, bör möjligheten att

utöka antalet gälla endast vid mera långvariga mål. Sådan möjlighet bör

därför föreligga bara när det kan beräknas, att en huvudförhandling kommer

att pågå mer än två sammanträdesdagar.

Jag vill betona, att man erfarenhetsmässigt kan påräkna att det endast i

undantagsfall blir fråga om att tillämpa regeln om att domförhet föreligger

med en nämndeman mindre än som krävs i normalfallen. I sammanhanget

vill jag erinra om att en regel av i princip samma slag sedan länge gäller

för arbetsdomstolen (10 § lagen den 22 juni 1928, nr 254, om arbetsdomstol).

Enligt nuvarande omröstningsregler gäller nämndens mening framför

ordförandens endast om alla i nämnden eller, då i nämnden sitter flera än

sju, minst sju är ense om skälen och slutet. I andra fall gäller ordförandens

mening. Nämnden har sålunda s. k. kollektiv rösträtt.

Som framgår av det förut anförda har i skilda sammanhang framställts

krav att nämndemännen skall ges individuell rösträtt eller i varje fall att

den enskilde nämndemannens röst skall ges större röstvärde än f. n. Därvid

har bl. a. åberopats att det är önskvärt att lekmannainflytandet i straffrättsskipningen

stärks genom att nämndemännen ges en starkare ställning i förhållande

till yrkesdomaren. Det har också påtalats, att de nuvarande reglerna

om kollektiv rösträtt står i strid mot vad som eljest gäller när valda

förtroendemän har att fatta beslut i allmänna angelägenheter.

Jag vill först nämna den i flera sammanhang anförda synpunkten att

redan en minskning av nämndens storlek anses medföra ökat individuellt

inflytande för den enskilde nämndemannen. Den individuella andelen i rättens

avgörande får sålunda anses öka i samma mån som antalet röstande

minskar. Från den synpunkten kan redan det förut framlagda förslaget om

minskning av nämnden anses innebära en viss förstärkning av lekmannainflytandet.

För frågan om ökat lekmannainflytande är dock självfallet utformningen

av omröstningsreglerna av större betydelse. Stadsdomstolsutredningen

har ansett, att de nuvarande omröstningsreglerna alltför mycket beskär nämndens

möjligheter att gentemot ordföranden hävda en annan mening. Utredningens

majoritet har dock inte velat gå så långt att den har velat förorda

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att individuell rösträtt införs. Häremot åberopas framför allt att en sådan

ändring i viss mån skulle försvaga juristinflytandet och leda till ökat antal

nämnddomar. Detta anses inte önskvärt från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom

den lagfarne domaren har större förutsättningar än den enskilde nämndemannen

att komma till ett riktigt resultat. Det framhålls också, att omröstningsreglerna

inte har så stor praktisk betydelse, eftersom nämndens

inflytande framför allt gör sig gällande under överläggningen då ordföranden

och nämndemännen fritt diskuterar genom målet och då man i de allra

flesta fallen under hänsynstagande till olika synpunkter uppnår enighet om

utgången. Utredningsmajoriteten har därför inskränkt sig till att förorda

en jämkning i omröstningsreglerna av innebörd i huvudsak att nämndens

mening blir gällande framför ordförandens, om minst fem av de sex eller

sju nämndemän som i regel skall delta är eniga.

Två reservanter i utredningen har förordat, att kollektiv rösträtt för

nämnden visserligen behålls men ges sådant reellt innehåll att omröstningen

ger samma utslag som en ordning med individuell rösträtt skulle ge. En

tredje reservant föreslår individuell rösträtt.

Remissutfallet var oenhetligt. Den största gruppen av remissinstanser

anslöt sig till majoritetens tanke att man med behållande av kollektiv rösträtt

skulle öka röstvärdet för enskild nämndemans röst i viss utsträckning,

dock inte så långt att utfallet blev detsamma som vid individuell rösträtt.

Eu annan grupp önskade behålla gällande ordning. Dit hörde främst

de instanser som velat behålla den stora nämnden oförändrad. En tredje

grupp förordade individuell rösträtt.

För min del anser jag att starka skäl talar för att den enskilde nämndemannens

röst får större värde än den nu har. Jag vill i detta avseende först

anknyta till vad som gäller på andra områden av samhällslivet, där lekmän

tas i anspråk för förtroendeuppdrag. I kommunalrättsliga och förvaltningsrättsliga

sammanhang har det sålunda i regel ansetts självklart, att de förtroendemän

som tas i anspråk i nämnder, styrelser och beslutande församlingar

har individuell rösträtt. En under remissbehandlingen anförd synpunkt

går ut på att man inte borde göra jämförelser med dessa områden, eftersom

på många av dem lekmännen är att betrakta som företrädare för intressegrupper.

Denna synpunkt kan jag inte ansluta mig till. Jag skulle tro, att

det helt övervägande antalet lekmän som medverkar såsom ledamöter i

skilda organ för allmän verksamhet ingalunda betraktar sig själva som talesmän

för viss grupp eller visst intresse utan ser som sin uppgift att självständigt

och på objektiva grunder verka för att vederbörande organ når

fram till materiellt riktiga avgöranden. Vidare har anförts, att avgörandena

i de nyss angivna ärendena ofta inte har karaktären av rättsavgöranden

jämförliga med domstolsavgörandena. Till detta vill jag framhålla, att inom

åtskilliga av de nämnda områdena förekommer avgöranden som kan vara

väl så ingripande för den enskilde som de som meddelas av domstol. Av
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr hk år 196!)

199

görandena har också i stor omfattning sådan karaktär, att de med fog kan

ses som en form av rättsskipning. I sammanhanget vill jag vidare erinra om

att nämndemännen, när underrätterna har givits en speciell sammansättning

såsom i ägodelnings-, expropriations- och vattenmål, har individuell

rösträtt. Erfarenheterna härav kan inte sägas vara annat än goda.

Från de nu angivna synpunkterna framstår kraven på ökat individuellt

inflytande för lekmännen som befogat, och nära till hands ligger att anse

att gängse omröstningsregler bör få insteg också vid allmänna underrätter

även när de arbetar i nämndsammansättning. Emellertid kan man inte bortse

från det uppenbara förhållandet att — som stadsdomstolsutredningen har

uttryckt saken — den lagfarne domaren genom utbildning och träning och

genom att han är den i målet bäst insatte har större möjligheter än den enskilde

nämndemannen att komma till ett materiellt riktigt resultat. Det är

därför inte naturligt att hävda, att varje nämndeman bör betraktas som en

med yrkesdomaren jämställd meddomare.

Emellertid kan man ställa frågan, om det egentligen har någon större betydelse

om ordförandens votum får mindre formellt röstvärde än som är

motiverat på grund av hans större sakliga kompetens. Jag vill här erinra

om det resonemang som har förts av stadsdomstolsutredningen och även av

vissa remissinstanser vilka har önskat behålla nuvarande ordning. Detta resonemang

går ut på att omröstningsreglernas utformning inte bör tillmätas

så stor betydelse, eftersom nämndens inflytande framför allt gör sig gällande

under överläggningen, då nämndemännen med sina sakskäl kan påverka

yrkesdomaren och då man kan sammanjämka meningarna under hänsynstagande

till varandras synpunkter. Utan att vilja göra någon invändning

mot detta resonemang vill jag för min del framhålla att man med större fog

kan föra motsatt resonemang. Sålunda kan med skäl hävdas, att yrkesdomaren

i realiteten har så stort inflytande vid överläggningen att det inte spelar

någon större roll om det sker en utjämning på bekostnad av hans nuvarande

starka ställning i röstvärdesammanhang. Det är sålunda en självklar

ordning att, såsom nu gäller enligt RB, ordföranden först analyserar sakoch

rättsläge och säger sin mening. Enligt vad erfarenheten visar finner

nämnden i regel att den av ordföranden framförda meningen är hållbar.

Man kan se saken så, att nämndemännens uppgift just är att pröva hållbarheten

i den bedömning som ordföranden framför under överläggningen

och att anlägga kompletterande synpunkter ur lekmännens synvinkel. Genom

den rådande ordningen får man vid överläggningen en kollationering

av om lekmännens och yrkesdomarens bedömning av bevisningen stämmer

överens och om lekmännen anser sig kunna instämma i de lämplighetsbedömningar

som yrkesdomaren gör inom de av lagen utstakade gränserna,

t. ex. i fråga om val av påföljd och straffmätning. Att inom nämnden yppas

avvikande syn på innebörden av gällande rätt tillhör uppenbarligen de ytterligt

sällsynta undantagsfallen. Om från nämndens sida skulle framföras

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

synpunkter som skulle leda till avsteg från gängse bedömningsnormer, t. ex.

praxis i straffmätningsfrågor, kan man påräkna att ordföranden framhåller

betydelsen av att lika fall behandlas lika. Som framgår av det anförda

har ordföranden stora möjligheter att påverka bedömningen på ett avgörande

sätt utan att härför krävs att hans röst ges det höga formella röstvärde

som nu gäller.

Mot bakgrunden av det nu anförda anser jag, att man inte har anledning

att hysa betänkligheter mot att tillerkänna den enskilde nämndemannens

röst större röstvärde än vad som följer av nu gällande omröstningsregler.

Jag vill därvid understryka, att med det förslag som jag lägger fram beträffande

nämndens storlek frågan får ganska begränsad räckvidd. Det får

med hänsyn redan till gällande ordning anses självklart att ordförandens

mening inte bör gälla framför den mening som omfattas av hela nämnden,

dvs. i normalfallen fyra nämndemän. Frågan gäller alltså bara om det, för

att ordförandens mening skall gälla, bör krävas att han får med sig en eller

två nämndemän. Vill man att det skall räcka med en nämndeman på ordförandens

sida, betyder det i realiteten att man ger ordförandens votum värdet

av tre röster, eftersom han då tillsammans med en nämndeman anses böra

vinna över tre nämndemän. Anser man att det bör krävas två nämndemän

på ordförandens sida, föreligger redan därigenom med vanlig metod för röstsammanräkning

majoritet för den meningen, och man behöver inte förutsätta

att högre röstvärde skall gälla för ordförandens votum. För min de! anser

jag -— med hänsyn särskilt till vad jag förut har anfört om det stora inflytande

ordföranden i realiteten har vid överläggningen — att man inte har

anledning att hysa betänkligheter mot att välja den sist angivna lösningen.

Därigenom uppnår man i de typfall som nu har nämnts anslutning till de

omröstningsregler som är gängse i offentlig verksamhet i övrigt.

Den lösning som jag sålunda förordar innebär en avsevärd förstärkning av

lekmannainflytandet i brottmål. I jämförelse härmed är frågan om individuell

eller kollektiv rösträtt för nämndemännen av mindre betydelse. Frågan

är bara om omröstningsreglerna bör utformas så, att de också formellt

ger nämndemännen individuell rösträtt eller om man bör behålla kollektiv

rösträtt men med sådan utformning att man i de vanligaste fallen når samma

utfall som om individuell rösträtt hade gällt. På den frågan inverkar flera

förhållanden. Först kan nämnas, att resonemanget i det föregående utgår

från det praktiskt mest beaktansvärda fallet att två meningar står mot varandra.

Emellertid måste hänsyn också tas till att det någon gång kan föreligga

tre eller undantagsvis t. o. m. fler meningar i exempelvis en påföljdsfråga.

I sådant fall är det minst sagt tveksamt om det är lämpligt med ett

system som formellt innebär individuell rösträtt för alla ledamöter i underrätt.

Vidare är att beakta att mitt förslag om nämndens storlek för med sig

att rätten i vissa fall kan bestå av ordförande och tre nämndemän — näm
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

201

ligen vid förfall för nämndeman — samt i vissa fall av ordförande och fem

nämndemän. Man liar i sådana fall att räkna med att det kan föreligga lika

röstetal för två olika meningar. En fråga som då uppkommer är om man

bör anse att ordföranden skall ha utslagsröst eller om man bör tillämpa den

i brottmål eljest gällande omröstningsprincipen att den mildaste meningen

skall gälla.

Ytterligare har man att ta hänsyn till frågorna om det juridiska ansvaret

för domen och om medverkan vid domens avfattning. Utgår man från att

individuell rösträtt med lika röstvärde formellt skall gälla, kan det svårligen

motiveras att nämndemännen inte skulle ha samma ansvar för domen

som ordföranden. Detta i sin tur skulle leda till att detaljutformningen av

domen inte gärna kan få försiggå utan att nämndemännen på ena eller andra

sättet får medverka eller åtminstone ta del av avfattningen innan domen

meddelas. En sådan ordning skulle emellertid belasta arbetet vid underrätterna

utan att man därigenom i sak skulle vinna något.

De nu anförda förhållandena talar med styrka för att man inte bör införa

en ordning som formellt bygger på individuell rösträtt för nämndemännen.

Däremot kan de nyss antydda olägenheterna undvikas men önskvärd förstärkning

av nämndemännens ställning ändå uppnås, om omröstningsreglerna

utformas på den kollektiva omröstningsformens grund men med sådant

reellt innehåll att man i det praktiskt mest betydelsefulla fallet — att två

meningar står mot varandra — når samma resultat som om individuell rösträtt

hade gällt. Detta blir fallet, om man föreskriver att nämndens mening

gäller framför ordförandens, om minst tre nämndemän eller, när i nämnden

sitter fem nämndemän, minst fyra av dem är ense om skälen och slutet.

Jag förordar att omröstningsreglerna i 29 kap. RB utformas i enlighet

härmed.

En fråga som tidigare har uppmärksammats i flera sammanhang är frågan

om nämndemans rätt att få skiljaktig mening antecknad i rättens protokoll.

I detta avseende gäller f. n. att anteckning skall ske bara om nämnden

ensam har bestämt utgången. Denna undantagsregel har samband med

vad som nu gäller om det juridiska ansvaret för rättens avgörande. Som

förut har nämnts har nämndemännen inte något ansvar för ett avgörande

som grundas på ordförandens mening. Från ansvarssynpunkt behövs alltså

i sådant fall inte att nämndeman har möjlighet att reservera sig. Har nämnden

bestämt avgörandet, ansvarar emellertid varje nämndeman som med sin

röst har bidragit till utgången för detta. Detta för med sig att nämndeman,

som inte vill stå bakom avgörande vilket dikteras av nämnden, enligt gällande

rätt äger reservera sig mot detta.

Under tiden efter processreformen har det ofta och från skilda håll krävts,

att nämndemännen skall få samma rätt att reservera sig som de lagfarna

domarna i domstol med juristkollegial sammansättning. Det är i första hand

7+ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

två skäl som har åberopats för att nämndeman skall ha rätt att få avvikande

mening antecknad till rättens protokoll. Dels framhålls att det är av betydelse

både för parter och för högre rätt att få upplysning om skiljaktiga

meningar i underrätten även när nämnd deltar. Dels betonas att det är otillfredsställande

att en nämndeman, som inte vill stå bakom rättens avgörande,

inte alltid har rätt att låta avvikande mening komma till uttryck i rättens

protokoll.

Stadsdomstolsutredningen har, huvudsakligen med åberopande av dessa

skäl, föreslagit att nämndeman genomgående skall få rätt att reservera sig

mot rättens avgörande. Vid remissbehandlingen har detta förslag vunnit en

bred anslutning. Emellertid har det också framförts kritik från en del håll.

Några av de kritiska remissinstanserna har påpekat att den nuvarande

ordningen innebär att nämndeman åtnjuter anonymitetsskydd. Det har därvid

framhållits, att han därigenom kan gå fri från krav och påtryckningar

från olika håll. Vidare har påpekats, att reservationsrätt måste vara liktydig

med reservationsplikt. Det anses kunna innebära alltför stora krav på

nämndemännen, om de när de inte helt står bakom rättens avgörande måste

låta protokollföra sin avvikande mening. Det har också befarats, att reservationsrätt

för nämndemän skulle innebära en ökad arbetsbelastning för

domstolarna. I sistnämnda avseende har bl. a. anförts, att ordföranden eller

andra tjänstemän vid domstolen kan komma att tas i anspråk för att biträda

nämndemännen med utformningen av skiljaktiga meningar. Det har

också uttalats att reservationsrätten kan tänkas leda till ökad fullföljdsfrekvens.

De farhågor som sålunda har kommit till uttryck måste enligt min mening

anses överdrivna. Allmänt vill jag först betona att erfarenheten visar

att stridiga meningar vid underrätternas överläggningar i regel sammanjämkas

och sålunda enighet slutligen nås om både skäl och slut. Beträffande

de olika detaljinvändningarna vill jag anföra följande. Som framhölls

redan i en lagrådsremiss år 1954, vari lades fram ett förslag av samma innebörd

som stadsdomstolsutredningens, kan man räkna med att till nämndemän

utses så självständiga och kvalificerade personer att de är beredda

att stå för sin mening utan att särskilt anonymitetsskydd bereds dem. Det

bör, som utredningen påpekar, inte ses som något oskäligt betungande för

skiljaktiga nämndemän, om deras meningar öppet redovisas. Vidare anser

jag det självklart, att det är vederbörande nämndemans sak att utforma en

eventuell skiljaktig mening. Någon tjänsteplikt för domstolens lagfarna

tjänstemän att biträda bör alltså inte anses föreligga. Att viss hjälp ändå

kommer att lämnas i en del fall är väl ganska naturligt, men detta kan inte

rimligen ha nämnvärd betydelse från arbetsbelastningssynpunkt. Några

större anspråk på skiljaktighetens utformning finns det inte anledning att

ställa. Det bör anses tillräckligt med ett enkelt angivande varför nämnde
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mannen har annan åsikt än domstolens övriga ledamöter och vilket domslut

han anser riktigt. Jag vill slutligen framhålla, att det säkerligen inte blir

något vanligt fall att enbart förekomsten av en nämndemansreservation i

ett mål leder till överklagande som i annat fall inte skulle ha ägt rum.

I enlighet med det anförda förordar jag, liksom stadsdomstolsutredningen,

att de regler om protokoll öring av skiljaktig mening som nu gäller för lagfarna

domstolsledamöter görs tillämpliga också beträffande nämndemännens

skiljaktiga meningar.

5.2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa andra mål

Första domstol i fastighetsbildningsmål är ägodelningsrätten. Denna är

en specialdomstol som är nära knuten till den allmänna underrätten. På landet

består ägodelningsrätten av en ägodelningsdomare som ordförande samt

tre ägodelningsnämndemän. Ägodelningsdomare är häradshövdingen i domsagan,

om inte Kungl. Maj :t har förordnat en gemensam ägodelningsdomare

för flera domsagor. Som ägodelningsrätt i stad fungerar rådhusrätten,

och en av dess ledamöter är ägodelningsdomare. överinstans i förhållande

till ägodelningsrätten är hovrätten. Talan mot hovrättens avgöranden

i fastighetsbildningsmål förs i högsta domstolen. Härvid gäller de

i RB föreskrivna fullföljdshegränsningarna.

Ägodelningsrätterna infördes i vårt land genom 1827 års skiftesstadga.

Frågan om en reform av ägodelningsrätterna har aktualiserats i skilda sammanhang.

Under förarbetena till jorddelningslagen framlades förslag till inrättande

av ägodelningsrätter som skulle ha länet som domkrets och bestå

av en domare som ordförande samt tre ledamöter, däribland en lantmätare.

Förslaget föll emellertid och de gamla ägodelningsrätterna behölls. Önskemål

om en förstärkning av dessa har emellertid senare förts fram vid olika

tillfällen.

Fastighetsbildningskommittén har vid sina överväganden i frågan kommit

fram till att det föreligger ett uppenbart behov av en reform av rättegången

i fastighetsbildningsmålen. Som skäl härför åberopas i främsta rummet

att målen tar längre tid i anspråk än som rimligen kan godtas för

framtiden. Kommittén påvisar härvid med stöd av den officiella rättsstatistiken

att det beträffande de mål som prövas i mer än en domstolsinstans

inte är ovanligt att ett slutligt avgörande kan erhållas först efter flera år

men att även mål som inte förs vidare från ägodelningsrätten ofta kräver

en betydande tidsåtgång. Till stöd för en reform anför kommittén vidare att

ledamöterna i ägodelningsrätten ofta inte kan förvärva tillräcklig erfarenhet

av fastighetsbildningsmål och de speciella intresseavvägningar som

ibland krävs i dessa mål och att detta kan minska säkerheten i avgörandena.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kiingl. Maj:ts proposition nr H år 1960

Flera remissinstanser har instämt i fastighetsbildningskommitténs uttalanden

om behovet av en reform. På andra håll har man emellertid ansett

att kritiken mot de rådande förhållandena skjuter över målet.

Att handläggningen av fastighetsbildningsmålen ofta tar lång tid i anspråk

kan mot bakgrunden av det redovisade rättsstatistiska materialet

knappast förnekas. Tidsutdräkten kan vålla de enskilda sakägarna både

ekonomiska förluster och andra olägenheter. Även samhällsintressen kan

lida intrång, bl. a. genom att angelägna rationaliseringar inom jord- eller

skogsbruket skjuts på framtiden och betydelsefulla byggnadsprojekt fördröjs.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen på olika områden inom samhällslivet

kan det vidare inträffa att en fastighetsbildningsåtgärd, som från

början ansågs som i hög grad önskvärd, inte längre fyller samma behov när

frågan om dess tillåtlighet har slutligt avgjorts. Betydande arbete och stora

kostnader kan då ha förspillts.

Förklaringen till de långa handläggningstiderna i ägodelningsrätterna torde

som kommittén har anfört i första hand bero på att ordföranden inte

kan helt ägna sig åt fastighetsbildningsmålen utan har sin huvudsakliga

verksamhet förlagd till den allmänna underrätten. Otvivelaktigt har fastighetsbildningsmålen

på grund härav i viss utsträckning skjutits åt sidan till

förmån för de allmänna rättegångsmålen. När det gäller att söka en förklaring

till tidsutdräkten vid avgörandet av fastighetsbildningsmålen bör

man också beakta att flertalet ägodelningsdomare har begränsad erfarenhet

av dessa mål och att de därför måste antas ägna mer arbete och tid åt målen

än som annars skulle ha krävts.

Fastighetsbildningskommitténs uttalande att den ringa målfrekvensen

vid ägodelningsrätterna också inverkar på deras möjligheter att med tillräcklig

säkerhet bedöma de frågor som aktualiseras vid fastighetsbildning

kan enligt min mening inte heller avvisas. Avgörandet av fastighetsbildningsmålen

kräver nämligen ofta, förutom kännedom om tillämpliga rättsregler,

förmåga att sätta sig in i invecklade tekniska och ekonomiska spörsmål

och att se de aktuella problemen i ett större fastighetsbildningspolitiskt

sammanhang. Sådana kvalifikationer kan i regel inte antas föreligga hos

annan än den som konfronterats med fastighetsbildningsrättsliga frågor i

betydande omfattning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att fastighetsbildningsmålen

åtminstone vid de större hovrätterna handläggs på särskilda

avdelningar och att föredragningen i högsta domstolen av dessa mål anförtrotts

åt vissa särskilt utsedda tjänstemän (s. k. specialföredragande).

Jag är således ense med fastighetsbildningskommittén om att brister kan

konstateras hos de nuvarande ägodelningsrätterna. Jag är emellertid angelägen

att understryka att dessa brister huvudsakligen är att tillskriva organisatoriska

förhållanden. De uttalanden som nu har gjorts bör därför inte

uppfattas som någon kritik mot enskilda domares sätt att sköta sina åligganden.

Att de flesta ägodelningsrätter tack vare förtjänstfulla enskilda in
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

205

satser väl har fyllt sin uppgift i rättsvårdens tjänst rubbar emellertid inte

det allmänna omdömet att rättegången i fastighetsbildningsmål behöver reformeras.

Efter att ha prövat olika alternativ för en lösning av domstolsfrågan har

fastighetsbildningskommittén föreslagit att hovrätten i en särskild sammansättning

skall tjänstgöra som instans omedelbart över förrättningsmännen

i fastighetsbildningsmålen. Den nya domstolen skall enligt förslaget

få benämningen jorddomstol, och de mål den skall handlägga skall kallas

jordmål. För fullföljd från jorddomstolen till högsta domstolen skall fordras

prövningstillstånd. Förslaget innebär således att förutom högsta domstolen

endast en domstolsinstans skall finnas i jordmålen. Kommittén anser

visserligen att man inte bör göra något avsteg från den allmänt vedertagna

principen om att parterna i ett mål alltid skall kunna få målet prövat

i två instanser men menar att man vid tillämpning av denna princip på

jordmålen bör kunna godta förrättningsmännen som en självständig prövningsinstans.

Kommittéförslaget har fått ett något blandat mottagande av remissinstanserna.

Flertalet ansluter sig visserligen till den av kommittén förordade

lösningen, men åtskilliga kritiska röster höjs också.

De tillstyrkande remissinstanserna pekar på att kommittéförslaget innebär

att man skapar stora och rationella organisationsenheter och att man

kan vänta sig betydande tidsvinster samt ökad säkerhet och enhetlighet i

avgörandena genom den stora erfarenhet som jorddomstolarna kommer att

få. Vidare understryks att den föreslagna organisationen rymmer ett betydande

mått av flexibilitet samtidigt som jorddomstolarnas anknytning till

redan befintliga domstolar ger den stadga och är lämplig från administrativ

synpunkt.

De remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget framför en rad

invändningar av såväl principiell som praktisk natur. Vad som främst väcker

motstånd är att kommittén godtar förrättningsmännen som en självständig

prövningsinstans. Det framhålls härvid att förrättningsmännen

knappast har sådana insikter i rättsliga spörsmål som krävs för att avgöra

mera invecklade tvistefrågor på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande

sätt. Vidare ifrågasätts om förrättningsmännen intar en tillräckligt

opartisk och fristående ställning för att kunna tjänstgöra som domstolsinstans.

Härvid pekar man särskilt på att bevakningen av det allmännas intresse

vid fastighetsbildningsförrättning skall ske genom förrättningsmännens

försorg. Man fäster också uppmärksamheten på att förrättningslantmätaren

instruktionsmässigt är underordnad överlantmätaren och att även en

i kommuns tjänst anställd stadsingenjör eller motsvarande befattningshavare

skall kunna vara förrättningslantmätare. Från skilda håll betonas också

att förrättningsförfarandet företer betydande avvikelser från domstolsprocessen.

Som exempel härpå nämns att vittnes- och partsutsagor inte kan av
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

ges under ed eller försäkran vid förrättning och att dokumentationen av vad

som förekommit vid handläggningen inte sker med samma noggrannhet vid

förrättning som vid domstol. I några remissyttranden uttalas sammanfattningsvis,

att kommittéförslaget innebär att fastighetsbildningsfrågor i allmänhet

inte skulle bli föremål för domstolsmässig prövning i mer än en instans

och att detta inte är tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.

Också i andra hänseenden utsätts kommittéförslaget för kritik. Flera remissinstanser

framhåller sålunda att förslaget strider mot den i direktiven

för domstolskommittén uttalade grundsatsen att rättsskipningens tyngdpunkt

skall ligga i underrätterna. Vidare invänds att jorddomstolarna inte

får någon egentlig lokal förankring och att de innebär en alltför stark centralisering.

Resekostnaderna för jorddomstolarna blir, hävdas det, avsevärt

större än vad de är för ägodelningsrätterna, och även kostnaderna för parterna

blir högre genom att jorddomstolarna blir svårtillgängliga. Kommittéförslaget

sägs också ha svagheter i organisatoriskt hänseende. Härvid anförs

att det kommer att verka störande på arbetets behöriga gång på vederbörande

hovrättsavdelning, om ordföranden odelat eller i första hand skall

ägna sig åt jordmål. En annan olägenhet uppges vara att endast två eller

tre jurister skall tjänstgöra i jorddomstolen, medan hovrättens avdelningar

består av minst fyra ledamöter. Slutligen understryks att handläggningen av

jordmålen kommer att påverka åtminstone de mindre hovrätternas arbetsrytm

på ett ofördelaktigt sätt.

På ett annat plan ligger den typ av invändningar som utgår från att genomförandet

av förslaget skulle försvåra den pågående allmänna översynen

av domstolsväsendet. Bland de remissinstanser som intar denna ståndpunkt

märks domstolskommittén. Kommittén framhåller att den föreslagna organisationen

förutsätter ställningstaganden till grundläggande principiella

spörsmål, bl. a. frågan om instansordningen, som kommittén inte är beredd

att ens preliminärt uttala sig om. Domstolskommittén pekar vidare på

att vissa besläktade organisationsfrågor står på dagordningen, bl. a. spörsmålet

om expropriationsdomstolarnas och vattendomstolarnas organisation.

Enligt domstolskommitténs mening bör ett slutligt ställningstagande till

samtliga de sålunda aktuella organisationsfrågorna anstå till dess man kan

få en samlad överblick. De övriga remissinstanser som har tagit samma ställning

som domstolskommittén är samtliga av den meningen att kommitténs

arbete blir av betydelse för frågan hur domstolsförfarandet i jorddelningsinål

bör anordnas.

För egen del vill jag till en början erinra om att jag i direktiven för domstolskommittén

underströk att kommitténs arbete, som beräknades ta lång

tid i anspråk, inte fick hindra sådana begränsade organisatoriska förändringar

som kunde finnas påkallade för att domstolarna skulle kunna fullgöra

sina uppgifter tillfredsställande. Att en reform av domstolsorganisationen

för fastighetsbildningsmål är angelägen torde framgå av vad jag tidigare

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

har anfört. Det är därför å ena sidan tydligt att domstolskomniitténs uppdrag

inte får stå i vägen för varje ändring av denna organisation. Emellertid

bör å andra sidan gälla att man undviker sådana reformer som skulle kunna

försvåra kommitténs arbete. Det kan enligt min mening inte utan fog göras

gällande att viss risk härför föreligger, om fastighetsbildningskommitténs

förslag i domstolsfrågan genomförs. Jag tänker härvid närmast på den nedskärning

av antalet prövningsinstanser i fastighetsbildningsmålen som förslaget

innebär. I domstolskommitténs uppdrag ingår nämligen att pröva

frågan om rättsskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens

anordnande. Till de delfrågor som då träder i förgrunden hör spörsmålet

i vilken utsträckning det bör stå part öppet att åberopa nya omständigheter

och bevis i överrätt samt frågan huruvida högsta domstolens ställning som

prejudikatinstans bör befästas ytterligare. Ett genomförande av förslaget

till jorddomstolar kan befaras komplicera domstolskommitténs arbete med

att söka finna ändamålsenliga lösningar på dessa problem.

Den av fastighetsbildningskommittén föreslagna instansordningen har

som nämnts tidigare kritiserats också från andra utgångspunkter. En del

remissinstanser vänder sig sålunda mot att kommittén bär jämställt förrättningsmännen

med en domstolsinstans. Även om vissa av de påståenden som

därvid har förts fram synes överdrivna, är det enligt min mening obestridlig

1 att vissa olikheter föreligger mellan det förrättningsförfarande som

kommittén förordar och en domstolsprövning. Dessa olikheter är inte av

den arten och omfattningen att förrättningsmännen inte kan anses som en

självständig prövningsinstans, vars avgöranden vinner rättskraft om de

inte överklagas. Jag vill här erinra om att reglerna om fastighetsbestämning

i 14 kap. i det till lagrådet remitterade förslaget till fastighetsbildningslag

innebär en betydande vidgning av förrättningsmännens prövningsrätt. Att

det kontradiktoriska förfarandet vid domstol är överlägset förrättningsprövningen

när det gäller att bedöma mera invecklade civilrättsliga tvister synes

emellertid uppenbart. Jag anser det därför inte riktigt att, som kommittén

har gjort, likställa förrättningsförfarandet med en domstolsprocess. Visserligen

skulle det vara tänkbart att göra förrättningsförfarandet mer domstolsmässigt

så att ett sådant jämställande framstår som motiverat. Detta

skulle emellertid strida mot de önskemål om enkla och billiga handläggningsformer

i fastighetsbildningsärendena som har förts fram i skilda sammanhang.

I dagens läge framstår kravet på en förenkling av förrättningsförfarandet

som mer angeläget än någonsin. Tanken på att i större omfattning

tillämpa vanliga processrättsliga regler på förrättningsstadiet måste

därför avvisas.

Vad jag nu har anfört talar mot att fastighetsbildningskommitténs förslag

till domstolsorganisation genomförs. De invändningar som i övrigt har gjorts

mot förslaget vid remissbehandlingen torde inte heller kunna avvisas. Jag

anser därför att man bör överväga andra lösningar av domstolsfrågan.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj. ts proposition nr l''i år 1969

En utgångspunkt måste därvid vara att man behåller det nuvarande systemet

med tre domstolsinstanser i fastighetsbildningsmålen. Det kan visserligen

inte förnekas att vissa olägenheter är förenade med detta system. Jag

vill emellertid understryka att omfattningen och betydelsen av dessa olägenheter

beror på hur man närmare utformar den nya organisationen. Om den

lägsta domstolsinstansen får en sammansättning som gör den väl skickad

att avgöra målen, torde det kunna förväntas att antalet överklaganden kommer

att bli begränsat. Jag vill också erinra om att domstolskommittén enligt

sina direktiv har att överväga möjligheterna att begränsa måltillströmningen

till högsta domstolen så, att dennas ställning som prejudikatinstans befästs

ytterligare. Det är uppenbart att en reform i denna riktning minskar

de nackdelar som den nuvarande ordningen med förrättningsprövning och

i princip möjlighet till omprövning i tre domstolsinstanser innebär.

Som ett riktmärke när det gäller att söka sig fram till en lösning på domstolsfrågan

måste gälla att den första domstolen bör få en kvalificerad sammansättning

och att dess ledamöter, särskilt yrkesdomarna, får tillfälle att

mera kontinuerligt ägna sig åt verksamheten i domstolen. Härav följer att

det inte är möjligt att inom ramen för den befintliga ägodelningsrättsorganisationen

åstadkomma en godtagbar ordning för prövningen av fastighetsbildningsmålen.

Ett sammanförande av målen till större enheter synes

ofrånkomligt och det ligger då nära till hands att sammanföra de inom samma

län befintliga ägodelningsrätterna till en större domstol. Förslag i denna

riktning övervägdes som nämnts bl. a. vid tillkomsten av jorddelningslagen.

Även kommittén har diskuterat möjligheten av en sådan lösning. Kommittén

tänkte sig då att speciella länsägodelningsrätter skulle inrättas med en

särskilt förordnad domare som ordförande. När fastighetsbildningskommittén

avvisade denna tanke, skedde det under framhållande av att domkretsarna

i regel inte skulle bli tillräckligt omfattande och att det skulle bli svårt

att lösa ordförandefrågan. Förutsättningarna att få till stånd en ändamålsenlig

organisation skulle enligt kommittén förbättras, om man inrättade en

ny specialdomstol för varje län och lät denna handlägga inte hara fastighetsbildningsmål

utan också expropriationsmål. Enligt kommitténs mening

skulle det emellertid innebära vissa nackdelar att organisatoriskt föra samman

dessa båda slag av mål till behandling vid samma domstol, eftersom

fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen före domstolshandläggningen

har handlagts vid en förrättning.

Vid remissbehandlingen har understrukits att alternativet med länsägodelningsrätter

har vissa fördelar. Bl. a. påpekas att olika länsorgan normalt

har att ta befattning med flertalet av de ärenden som skulle prövas av domstolen

och att denna skulle få en viss lokal anknytning. I vissa remissyttranden

framhålls också att det är lämpligt att föra samman fastighetsbildningsmålen

med expropriationsmålen. Härvid betonas bl. a. värdet av att

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ersättningsfrågor får en likformig behandling oberoende av om målet är

ett fastighetsbildnings- eller expropriationsmål.

En organisation som innebär att fastighetsbildningsmål från olika delar

av ett län prövas av samma domstol har bl. a. den fördelen att den regionala

planläggning som rör markanvändningsfrågor kan ske efter enhetliga principer

inom hela länet. Detta är av stor betydelse vid bedömningen av fastighetsbildningsrättsliga

spörsmål. Även tanken på att föra samman fastighetsbildningsmål

och expropriationsmål till behandling av samma domstol är

tilltalande och innebär uppenbara fördelar. Värderingsfrågorna torde nämligen

i framtiden komma att inta en mer framskjuten plats i fastighetsbildningsmålen

än som hittills har varit fallet. Att märka i detta sammanhang

är bl. a. de regler om inlösen, som har tagits upp i 8 kap. i det nämnda, till

lagrådet remitterade lagförslaget. Dessa regler har åtskilliga beröringspunkter

med expropriationslags liftningen. Från både principiell och praktisk

synpunkt är det utan tvekan lämpligt att de värderingsfrågor som aktualiseras

vid fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol.

Den omständigheten att fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen

tidigare har handlagts vid förrättning hindrar enligt min mening inte

att målen prövas av samma domstol, om systemet med tre domstolsinstanser

i fastighetsbildningsmålen behålls. Såvitt jag kan bedöma föreligger inte

heller några andra hinder mot en sådan lösning. Eftersom reglerna om rättegången

i expropriationsmål f. n. överses av expropriationsutredningen, bör

ett slutligt ställningstagande till frågan om ett sammanförande av de båda

målgrupperna anstå till dess utredningens förslag i ämnet föreligger. Tydligt

är emellertid att rättegångsförfarandet i fastighetsbildningsmålen bör

utformas så, att möjligheten av en samordning med expropriationsmålen

hålls öppen. I detta sammanhang bör också beaktas handläggningen av de

ersättningsfrågor som uppkommer vid tillämpningen av den nya lagstiftning

som förbereds på grundval av immissionssakkunnigas betänkande.

Som kommer att framgå av det följande ligger det nära till hands att låta

dessa ersättningsfrågor prövas av samma domstol som handlägger fastighetsbildnings-

och expropriationsmål.

Att inrätta fristående länsdomstolar för handläggningen av fastighetsbildningsmål

finner jag i likhet med fastighetsbildningskommittén inte böra

komma i fråga. En utväg som kommittén inte har diskuterat men som

förtjänar att undersökas närmare är att knyta de nya domstolarna till den

befintliga underrättsorganisationen på så sätt att vissa större underrätter

utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsbildningsmål

från resp. län. Härigenom skulle man kunna inlemma ägodelningsrätterna

i större organisatoriska enheter med de fördelar detta innebär. De nya domstolarna

skulle ändå få en viss lokal anknytning, vilket får anses vara en

styrka. Organisationen skulle vidare vara förhållandevis lätt att bygga upp

opaginerad Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

och även framstå som förmånlig från statsfinansiell synpunkt. Eu annan

förtjänst är att organisationen blir i hög grad flexibel. Arbetet i de nya domstolarna

kan sålunda utan svårigheter anpassas efter ändringar i måltillströmningen

och andra förhållanden.

Den nu skisserade lösningen på domstolsfrågan har således bestämda fördelar.

De synpunkter som har förts fram vid remissbehandlingen får också

i stort sett anses tillgodosedda, om en organisation efter dessa riktlinjer

kommer till stånd. Jag föreslår därför att prövningen av fastighetsbildningsmålen

koncentreras till vissa allmänna underrätter. I princip bör en sådan

underrätt utses för varje län. Med hänsyn till skiftande förhållanden inom

olika län bör avsteg dock i vissa fall kunna ske. Den närmare regleringen

av frågan vilka underrätter som skall handlägga fastighetsbildningsmål och

vilka jurisdiktionsområden dessa bör ha torde få ankomma på Kungl. Maj :t.

Som redan har antytts bör de sålunda utsedda underrätterna vid handläggningen

av fastighetsbildningsmålen ha en särskild sammansättning. Till

denna fråga återkommer jag strax. Med hänsyn till att speciella bestämmelser

måste gälla i detta hänseende och i fråga om förfarandet i domstolen

synes det lämpligt att domstolen får en särskild benämning. Den benämning

som härvid synes ligga närmast till hands är fastighetsdomstol. Frågan om

fastighetsdomstolarna vid sidan av fastighetsbildningsmålen skall handlägga

också sådana mål som på grund av särskild lagstiftning f. n. prövas av

ägodelningsrätt torde få övervägas närmare i anslutning till arbetet med

följdlagstiftningen till fastighetsbildningslagen.

Eftersom det nu framlagda förslaget innebär en helt annan lösning av

domstolsfrågan än kommittén har föreslagit, är kommitténs uttalanden i fråga

om sammansättningen av jorddomstolen inte omedelbart tillämpliga, när

det gäller att ta ställning till hur fastighetsdomstolen skall vara uppbyggd.

Vissa av de frågor som kommittén har diskuterat har emellertid en mera generell

räckvidd och är därför alltjämt aktuella.

I likhet med kommittén anser jag uppenbart att ordföranden i domstolen

skall vara juristdomare. Eftersom mitt förslag förutsätter att fastighetsdomstolen

skall vara knuten till en allmän underrätt, framstår det också som

ganska självklart att till befattningen bör utses någon domare som är fast

knuten till underrätten.

Enligt kommittéförslaget skall i jorddomstol vid hovrätt ingå, utöver ordföranden,

ytterligare en juristdomare. Kommittén finner detta önskvärt

bl. a. därför att de i jordmålen förekommande rättsfrågorna och bevisvärderingsspörsmålen

skall få en mera allsidig belysning. Denna synpunkt äger

full tillämpning också i fråga om de domstolar som åsyftas i departementsförslaget.

Den rimmar också helt med den förut angivna målsättningen att

skapa en högt kvalificerad domstol. En annan omständighet som talar för

att två juristdomare bör ingå i domstolen är att man härigenom får större

möjligheter att fördela arbetet med att förbereda målen och utforma dom
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

stolens utslag. Ytterligare en fördel är att den andre juristledamoten utan

svårighet kan inträda som ersättare för ordföranden när denne är hindrad

att tjänstgöra. De skäl som jag nu har redovisat väger enligt min mening så

tungt att jag anser mig böra förorda att en juristdomare utöver ordföranden

bereds plats i fastighetsdomstolen. Den nu ifrågavarande ledamoten bör utses

bland de lagfarna domarna vid den underrätt till vilken fastighetsdomstolen

är knuten. Det bör dock inte anses uteslutet att andra domare utnyttjas

i viss utsträckning. Sålunda är det av värde från rekryterings- och utbildningssynpunkt

att så många domare som möjligt bereds tillfälle att någon

tid tjänstgöra vid fastighetsdomstol.

Frågan om sättet att tillföra jorddomstolen behövlig sakkunskap diskuteras

ganska ingående av kommittén. Kommittén finner därvid att de starkaste

skälen talar för att man vid jorddomstolarna liksom vid de allmänna

domstolarna för in sakkunnigutredning i rättegången enligt de allmänna

reglerna om bevisning, dvs. genom hörande av sakkunniga. Enligt kommitténs

mening är det emellertid inte oförenligt med denna uppfattning att till

domstolen knyta en ledamot med sådana särskilda kvalifikationer av allmän

betydelse för målens bedömning som förvärvas genom lantmäteriutbildning

och tjänstgöring på olika poster inom lantmäteriväsendet. Kommittén

pekar på att överlantmätarna genom sin befattning med fastighetsbildningsmålen

visat sig utgöra en värdefull tillgång för ägodelningsrätterna.

Eftersom överlantmätaren i framtiden kommer att få sådana uppgifter att

det inte är tänkbart att låta honom medverka i jorddomstolen, föreslår kommittén

i stället att en välkvalificerad lantmätare med stor erfarenhet bereds

plats i domstolen.

Vid remissbehandlingen har kommitténs ställningstagande på denna punkt

vunnit så gott som fullständig anslutning.

Jag har i det föregående starkt betonat betydelsen av att fastighetsdomstolen

får en mycket kvalificerad sammansättning. Detta krav kan enligt

min mening inte anses uppfyllt om inte i domstolen ingår en ledamot med

speciell kunskap på det område som här är aktuellt. Jag kan i denna del

i allt väsentligt instämma i vad kommittén uttalat. En motsvarande ordning

har länge tillämpats i vattenmål och expropriationsmål och därvid visat

sig fungera väl. Anledningen till att ägodelningsrätterna inte har konstruerats

så att de fått en motsvarande sammansättning torde vara dels att ett

förrättningsförfarande regelmässigt föregår handläggningen inför ägodelningsrätten,

dels att överlantmätaren i stor utsträckning kommit att fylla

en funktion som starkt liknar en ledamots. Jag anser att det är en väsentlig

förbättring som nås genom att den sakkunskap som överlantmätaren

hittills har tillfört domstolen utom ramen för det i lagen reglerade förfarandet

kan tillföras domstolen genom en av dess egna ledamöter.

Med anledning av vissa uttalanden under remissbehandlingen vill jag understryka

att den sakkunnige ledamotens uppgift inte är att fungera som

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 196!)

expert i vissa speciella frågor som är av betydelse för målets utgång utan

att han med sin sakkunskap skall medverka till en riktig bedömning av det

material som kommit fram i målet och till en från fastighetsbildningssynpunkt

lämplig utformning av domstolens utslag. Vid fullgörande av de uppgifter

som sålunda åligger honom har han givetvis också att beakta

plansynpunkter. Att låta en plan teknisk expert ingå i domstolen med uppgift

enbart att företräda dessa synpunkter skulle strida mot de värderingar

som bär upp kommittéförslaget. Den vid remissbehandlingen framförda

tanken härpå måste därför avvisas.

De fulla vinsterna av att knyta en ledamot med speciell sakkunskap till

domstolen erhålls enligt min mening först om ledamoten bereds stadigvarande

anställning vid fastighetsdomstol. Om arbetsbördan vid en fastighetsdomstol

ej kan beräknas bereda sådan ledamot full sysselsättning, bör

han kunna knytas till flera domstolar. Med en sådan ordning behöver man

inte befara några svårigheter att rekrytera lämpliga personer för uppgiften.

Ledamoten kan vidare vara till nytta för domstolen inte bara vid förhandlingar

utan också vid för- och efterarbete. Jag återkommer till den frågan i

ett senare sammanhang. En fast anställning skapar också de bästa garantierna

för en fullt självständig och oberoende ställning i förhållande till parterna

och de myndigheter som för talan inför domstolen.

Det återstår att ta ställning till frågan om behovet av lekmannainslag i

domstolen. Kommittén har i denna del uttalat att ägodelningsnämndemännen

har visat sig utgöra ett värdefullt inslag i den rättsskipning som det här

är fråga om. Förslaget innebär därför att två nämndemän normalt skall ingå

i domstolen. Mot detta ställningstagande har vid remissbehandlingen riktats

invändningar som i huvudsak går ut på att nämndemännen knappast har

någon uppgift att fylla i de mål som handläggs vid hovrätt och att deras

medverkan i hovrättsarbetet skulle medföra praktiska olägenheter och ökade

kostnader.

De nyss återgivna synpunkterna är uppenbarligen inte tillämpliga när det

gäller att ta ställning till frågan om nämndemän skall få säte i de fastighetsdomstolar

som enligt departementsförslaget skall finnas vid vissa allmänna

underrätter. Tvärtom talar enligt min mening starka skäl för att lekmannarepresentanter

också i fortsättningen får möjlighet att medverka vid prövningen

av jordmål. I jordmålen förekommer nämligen i stor utsträckning

spörsmål vid vilkas avgörande det är av värde att lekmannasynpunkter får

göra sig gällande. Jag syftar härvid på bl. a. markvärderingsfrågor i samband

med fastighetsreglering. Jag har tidigare i fråga om allmänna tvisteoch

brottmål nämnt, att nämndens betydelse för att tillföra domstolen kännedom

om lokala förhållanden numera är ringa. När det gäller jordmålen är

läget dock annorlunda. Jordmålen är ofta av den beskaffenhet att ortskännedom

är av betydelse för bedömningen. Ett uttryck härför är att bland de

särskilda kvalifikationer som nu gäller för nämndemännen i dessa mål ingår

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att de skall vara väl förtrogna med sin orts förhållanden. Till nu anförda

skäl kommer ett mera principiellt. I mål enligt fastighetsbildningslagstiltningen

är tvistefrågan mycket ofta av den natur att det är ett allmänt intresse

som står mot ett annat sådant intresse eller mot ett enskilt intresse. Med

hänsyn till det starka inslaget av allmänintressen är det enligt min mening

särskilt motiverat att domstolen i normalfallet har ett lekmannainslag. Lekmännen

bör liksom hittills benämnas nämndemän. Ett lämpligt antal ledamöter

i domstolen erhålls, om antalet nämndemän bestäms till två.

Jag föreslår alltså att fastighetsdomstolen normalt skall bestå av fem ledamöter,

nämligen två juristdomare, en ledamot med teknisk sakkunskap

och två nämndemän.

En sammansättning i enlighet med vad jag nyss har förordat är enligt

min mening väl lämpad även för expropriationsmålen. Det är emellertid

uppenbart att dessa mål ibland kräver expertis av ett annat slag än den

som i regel krävs i fastighetsbildningsmål. Den sakkunnige ledamoten bör

därför äga särskild kunskap antingen i fråga om fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

I de allra största fastighetsdomstolarna bör det bli möjligt

att fast anställa ledamöter för vart och ett av dessa kunskapsområden. I

domstolar med endast ett fåtal mål per år får frågan lösas antingen genom

att den tekniske ledamoten lånas från en annan domstol eller att den speciella

sakkunskap som krävs i målet tillförs domstolen genom en i målet

förordnad sakkunnig enligt de allmänna reglerna i RB.

Som jag redan har antytt kan jag inte i detta sammanhang ta slutlig ställning

till hur mål enligt den föreslagna immissionslagstiftningen skall handläggas.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan ersättningsfrågorna i sådana

mål och expropriationsmål anser jag emellertid lämpligt att här något

referera vad som hittills förekommit i ärendet.

Immissionssakkunniga har föreslagit, att vattendomstolarna skall göras

till koncessionsmyndigheter och döma i samtliga immissionsmål. Det främsta

skälet för de sakkunniga att hänföra immissionsmålen till vattendomstolarna

synes ha varit det förhållandet att vattendomstolarna nu handlägger vattenföroreningsmålen.

För att få till stånd en helhetsbedömning av företag som

förorenar i mer än ett hänseende, vilket är önskvärt särskilt med hänsyn

till det nära samband som råder mellan vatten- och luftföroreningar, har de

sakkunniga ansett sig nödsakade att välja samma system för immissionsmålen

som för vattenföroreningsmålen. De sakkunniga har också ansett, att

vattendomstolarna med hänsyn till sammansättning, erfarenhet av likartade

frågor och lämpliga jurisdiktionsområden är väl lämpade för att handlägga

immissionsfrågor.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas

uppläggning och åberopar till stöd för sin inställning i huvudsak samma

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

skäl som de sakkunniga har anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad

prövning för vattenföroreningsmål och immissionsmål. I de tillstyrkande

remissyttrandena framhålls vidare, att de sakkunnigas förslag står i

god överensstämmelse med svensk tradition på vattenlagstiftningens område

och att det är ägnat att ge goda rättssäkerhetsgarantier. Flera remissinstanser

är emellertid kritiska mot de sakkunnigas förslag och framför dels erinringar

i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser och

dels invändningar av mera principiell natur. Domstolskommittén menar att

de skäl de sakkunniga har anfört för valet av vattendomstolarna som immissionsdomstolar

inte är av den styrka att de motiverar ett överförande av

en målgrupp från allmän domstol till en specialdomstol, i synnerhet som

inte heller denna specialdomstol kan tillgodose de behov av särskild sakkunskap

som kan uppkomma i mål av förevarande slag. Kommittén anser vidare,

att de sakkunniga har överskattat sambandet mellan vatten- och luftföroreningar

och låtit detta få för vittgående följder. I flera remissyttranden

görs gällande att vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte

kan anses tillräckligt rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från

andra håll framhålls den splittring av varandra näraliggande ämnesområden

på olika specialdomstolar som f. n. råder och man framför önskemål om

att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighetsbildning,

vattenförorening, immissioner samt expropriationsmål. Bl. a. föreslås

en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.

Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas kompetensområde

inte blir klart avgränsat med den utformning förslaget har fått. Sålunda

framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet kan bli beroende på tolkningen

av immissionsbegreppet och att ett yrkande om ersättning för skada

genom störning från grannfastighet kan tas upp antingen av vattendomstol

eller allmän domstol beroende på vilken grund som åberopas.

Invändningarna av principiell natur riktar sig mot förslaget att lägga

koncessionsprövningen på domstol. Det görs gällande att koncessionsärenden

är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis bör ankomma på

domstol. Man framhåller, att de avvägningsfrågor som den koncessionsprövande

myndigheten ställs inför ofta är sådana att deras bedömning på sikt

måste påverka hela samhällsutvecklingen, och det ifrågasätts om vattendomstolarna

har den vida överblick över olika planeringsområden som är

önskvärd hos den beslutande myndigheten. Som koncessionsmyndighet föreslås

i stället länsstyrelserna och naturvårdsverket. Skulle sambandet mellan

vattenfrågorna och immissionsfrågorna anses så starkt att gemensamma

handläggningsformer är nödvändiga, anvisas möjligheten att flytta över de

förvaltande uppgifterna på vattenvårdens område helt till administrativ

myndighet. Flera remissinstanser förordar en administrativ koncessionsprövning

men är dock beredda att godta den föreslagna anordningen som

ett provisorium.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Som immissionssakkunniga har utvecklat torde det vara nödvändigt att

tillskapa en enhetlig ordning för prövning av frågor om vattenförorening

och andra störningar från fast egendom. Framför allt är det sambandet mellan

vatten- och luftföroreningar som gör en sådan anordning nära nog ofrånkomlig.

Men även i övrigt är det i högsta grad önskvärt att få till stånd en

helhetsbedömning av företag som medför störningar i flera hänseenden.

Från företagarnas synpunkt innebär det obestridliga fördelar att få alla sådana

frågor prövade i ett sammanhang. Om man emellertid vill nå detta mål

utan att göra ändring i reglerna om vattendomstols befattning med vattenföroreningsmål,

är man nödsakad att som de sakkunniga gjort hänvisa immissionsmålen

till vattendomstolarna.

En annan lösning är den som anvisats av vissa remissinstanser, nämligen

att förlägga prövningen av tillåtlighetsfrågor till administrativ myndighet.

Denna lösning förutsätter för att kunna framstå som ett alternativ till immissionssakkunnigas

förslag att tillåtlighetsfrågorna i vattenföroreningsmålen

överflyttas från vattendomstolarna till administrativ myndighet. En av

de myndigheter som därvid kan komma i fråga är statens naturvårdsverk.

Verket har därför enligt särskilt uppdrag utrett och lagt fram förslag i frågan

om förläggningen av tillståndsprövningen i immissions- och vattenföroreningsmål.

Remissbehandlingen av naturvårdsverkets förslag är ännu

inte avslutad.

Avsikten är att förslag till lagstiftning på grundval av immissionssakkunnigas

och naturvårdsverkets förslag skall kunna anmälas för remiss till

lagrådet hösten 1968 men arbetet har ännu inte fortskridit så långt att

jag är beredd att nu redovisa min inställning i det lagstiftningsärendet.

Klart är dock att flera skäl talar för en administrativ tillståndsprövning

av dessa frågor, oberoende av vilken myndighet som kommer i fråga för

denna prövning. Väljs en lösning efter den linjen, är det naturligt att lägga

ersättningsfrågorna på samma domstol som har att pröva fastighetsbildningsmål

och expropriationsmål. Härför talar framför allt det nära sambandet

mellan värderingsfrågorna i de olika slagen av mål.

Något förslag om ändrade regler för prövning av vattenmål föreligger

inte f. n. Vissa ändringar i vattenlagen måste emellertid göras i samband

med tillkomsten av den föreslagna immissionslagstiftningen. Om naturvårdsverkets

förslag om en administrativ prövning av tillåtlighetsfrågan i mål om

vattenförorening genomförs, aktualiseras frågan om vattendomstolarnas

framtida ställning. En eventuell reform i denna del kan inte ske utan

en särskild utredning för översyn av vattenlagen. Denna fråga får tas upp

i samband med ställningstagandena till immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets

förslag.

Under 2.3.8—9. har redovisats några grupper av mål beträffande vilka

gäller att de handläggs av vissa underrätter, som i sådant sammanhang har

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

större domkretsar än i övrigt och dessutom särskild sammansättning utom

i vissa av målen. Anledning att i detta sammanhang ompröva frågan om

sammansättningen i dessa mål föreligger inte.

5.3. Underrätternas domkretsar

Jag har förut nämnt, att principiella frågor rörande domkretsarna för

underrätterna har aktualiserats vid flera tillfällen under de senaste decennierna.

Därvid har uttalats skilda åsikter om hur en lämplig domkretsindelning

bör utformas. De överväganden och förslag som har förekommit har

haft viss betydelse för utvecklingen på detta område men de har inte lett till

någon mera genomgripande reform av domkretsindelningen. Den nuvarande

domkretsindelningen går sålunda i sina huvuddrag tillbaka på äldre tids judiciella

indelning. Den ledande principen för denna indelning såvitt angår

häradsrätterna var länge, att en domsaga inte borde vara större än att domstolsarbetet

sysselsatte en ordinarie domare samt ett par notarier och skrivbiträden.

Denna princip ledde till den långt gående uppdelning i domkretsar

som förfarande får sägas karakterisera vår underrättsorganisation. Antalet

domsagor, som har hållit sig i huvudsak konstant sedan början av 1900-talet,

uppgår sålunda till 112.

Härtill kommer f. n. 29 domkretsar med rådhusrätt. Antalet minskar till

28 den 1 juli 1968. Det formellt avgörande för frågan om stad borde behålla

egen jurisdiktion var under decennierna före förstatligandet av rådhusrätterna

i huvudsak, om staden gav tillräckligt arbetsunderlag för minst

tre lagfarna domare. I realiteten har samma grundsats tillämpats under senare

år.

På grund av den fortgående ökningen av arbetsmängden tjänstgör numera

ofta flera domare i de som enmansdomsagor ursprungligen inrättade

domkretsarna. En del domsagor har i samband med landsrättsförläggningar

av städer fått arbetsunderlaget avsevärt utökat och en del mindre domsagor

har slagits samman till större enheter under senare år. På de flesta

håll har emellertid den äldre indelningen i domsagor lämnats orubbad.

Att frågan om en allmän reform av domkretsindelningen har trätt i förgrunden

allt mer hänger samman bl. a. med den utveckling mot större arbetsenheter

som har ägt rum på olika områden, såväl inom den offentliga

som inom den privata sektorn. För att kunna möta de ökade krav som har

ställts på effektivitet och samordning inom statsförvaltningen har man på

många håll funnit det nödvändigt att göra större organisatoriska enheter än

tidigare. Olika synpunkter har därvid haft betydelse. I det administrativa

arbetet har man funnit, att en större organisation är mer elastisk och därmed

mindre känslig för tillfälliga rubbningar i personaluppsättningen och

arbetsmängden. Större adminstrationsenheter har också visat sig ge bättre

förutsättningar för rationell arbetsfördelning bland personalen och för ett

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 45 år 1969

ekonomiskt utnyttjande av moderna kontorstekniska hjälpmedel. Synpunkter

av detta slag har varit vägledande vid flera organisationsförändringar

som under senare år har genomförts inom statliga verksamhetsgrenar. Sålunda

har ett genomgående drag för indelningsreformerna beträffande

polis-, åklagar- och exekutionsverksamheterna varit att de olika förvaltnings-

och administrationsområdena gjorts större än tidigare för att ge tillräckligt

underlag för en slagkraftig organisation. Inom den kommunala

verksamheten framträdde behovet av större enheter redan tidigt. Beträffande

den utveckling som här f. n. äger rum får jag hänvisa till vad jag tidigare

har anfört om den pågående kommunindelningsreformen.

Även om arbetet vid domstolarna i vissa avseenden företer för denna

verksamhet speciella drag, kan det inte förutsättas annat än att de administrativa

erfarenheterna från andra områden av offentlig verksamhet i allt

väsentligt måste vara tillämpliga också på domstolsorganisationen. Allt

tyder på att också inom detta område organisatoriska och administrativa

fördelar skulle kunna vinnas genom sammanföring av mindre enheter

till större. Vid de domsagoregleringar som har företagits under senare år

har organisatoriska hänsyn också lett till att man har gjort större domkretsar

än tidigare. Inom underrättsväsendet har alltså, i den mån uppkommande

omregleringsärenden har givit möjlighet härtill, förekommit en tendens i

samma riktning som på andra områden. Någon utveckling i sådan riktning

har emellertid inte kunnat ske för domkretsarna i allmänhet, eftersom det

hittills inte varit fråga om någon allmän översyn av domkretsindelningen. I

I direktiven för domstolskommittén angavs, att utredningen skulle syfta

till att få till stånd en mera tidsenlig indelning, som ger underlag för en

rationellt utformad arbetsorganisation och i övrigt uppfyller de krav som

kan ställas med hänsyn till rättsvårdens och den rättssökande allmänhetens

intresse. Vidare betonades sambandet mellan underrätternas domkretsar

och underrätternas sammansättningsformer. Därvid erinrade jag om att i

remissyttrandena över stadsdomstolsutredningens betänkande av år 1961

nästan genomgående hade förordats domkretsar stora nog att sysselsätta

tre domare och att åtskilliga skäl talade för en övergång till domkretsar av

sådan storlek att de erbjöd tillräckligt arbetsunderlag för flera ordinarie

domare. Bl. a. framhölls att domkretsar av denna storlek ökar möjligheterna

att genomföra en rationell arbetsfördelning mellan tjänstemännen och

att tillföra kansliarbetet moderna kontorstekniska hjälpmedel.

Domstolskommittén har nu slutfört arbetet med en översyn av domkretsindelningen.

Som förut har nämnts har kommittén behandlat hithörande

frågor i såväl 1963 års som 1967 års betänkanden. I det förra betänkandet

har kommittén förordat vissa priciper, som enligt dess mening bör

följas vid en ny indelning i domkretsar för enhetliga underrätter. I det

senare betänkandet har kommittén redovisat ytterligare övei''väganden ro
-

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

rande dessa principer och lagt fram ett detalj förslag till ny domkretsindelning

omfattande hela landet. Detalj för slaget har inte remissbehandlats, men

i övrigt har yttranden över betänkandena inhämtats från ett stort antal

myndigheter. Härigenom har frågan blivit allsidigt belyst från skilda synpunkter.

Den pågående kommunindelningsreformen syftar till att större kommuner

skall bildas. Enligt planerna skall antalet kommuner minskas från nu

ca 900 till mindre än 300. Eftersom den indelning i kommunblock som ligger

till grund för reformen i ett stort antal fall innebär att kommuner eller

kommundelar från olika domkretsar förs samman, kommer reformen att

framtvinga ändringar i domkretsindelningen. Ändringarna blir många och

i en hel del fall omfattande. Inför de genomgripande ändringar i fråga om

domkretsindelningen, som sålunda kan förutses bli följden av kommunindelningsreformens

genomförande, är det, som jag redan inledningsvis anförde,

angeläget att ställning tas till riktlinjerna för en ny domkretsindelning.

Däremot är det knappast möjligt och inte heller behövligt att nu ta ställning

till domkretsindelningens utformning i detalj. Innan beslut fattas om ny

domkretsbildning i ett särskilt fall, bör nämligen, liksom hittills, de myndigheter

och organisationer som kommer att beröras av ändringarna i indelningen

få tillfälle att yttra sig i ärendet och anföra närmare synpunkter på

detaljerna i indelningsfrågorna.

Några remissinstanser bär i yttranden över 1967 års betänkande satt i

fråga, om principer för domkretsindelningen över huvud taget bör fastläggas.

Man har därvid menat, att frågan om domkretsarnas storlek är en

lämplighetsfråga, som måste bedömas från fall till fall. Detta ger mig anledning

att erinra om att jag, när domkretsfrågan berördes i prop. 1964: 156,

uttalade att uppdragandet av lämpliga gränser för domkretsarna är lika

mycket en fråga om praktiska bedömanden som om principer. Som jag redan

har antytt bör de närmare övervägandena, hur en lämplig indelning

bör utformas i det konkreta fallet, göras i samband med särskilda utredningar

om de lokala förhållandena. Detta tillvägagångssätt medför, att

praktiska frågor kommer att inta en framskjuten plats vid bedömningarna.

Det utesluter emellertid inte, att vissa grundläggande principer bör följas

vid domkreIsregleringarna. Det kan också erinras om att de nya indelningarna

i distrikt för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet föregicks av ett

ställningstagande av statsmakterna till grunderna för indelningarna. Jag

kan inte finna annat än att det är befogat att gå till väga på i princip samma

sätt, när det gäller domkretsindelningen. Jag vill emellertid samtidigt betona,

att man enligt sakens natur inte kan ställa upp några absolut bindande

normer. Vad man bör sträva efter är att ange vissa riktlinjer i stort

för den framtida indelningen, varvid man likväl får räkna med att praktiska

skäl i de särskilda fallen kan komma att föranleda avvikelser.

Jag har tidigare utförligt redovisat domstolskommitténs överväganden i

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

219

fråga om grunderna för den framtida domkretsindelningen (3.2.1 och 3.2.4).

Som framgår av redogörelsen har kommittén i olika punkter, numrerade

1—6, förordat vissa principer som bör gälla vid kommande revision av

domkretsindelningen för en enhetlig underrättsorganisation. De av domstolskommittén

föreslagna riktlinjerna har i stort sett vunnit anslutning hos

remissinstanserna. Även jag anser att ett ställningstagande till grunderna

för en ny domkretsindelning bör ske i nära anslutning till de riktlinjer som

kommittén har förordat.

Under punkt 1 föreslår domstolskommittén, att domkretsarna regelmässigt

skall göras tillräckligt stora för att bereda sysselsättning åt minst

tre domare. Till stöd för denna regel åberopar kommittén främst skäl av organisatorisk

och administrativ art. Kommittén anför därvid sådana synpunkter

som jag har berört inledningsvis i detta avsnitt. En övergång till större

enheter än vad som f. n. är regel anser kommittén önskvärd särskilt för att

möjliggöra en ökad elasticitet i underrättsorganisationen. Kommittén hänvisar

också till sitt förslag att juristkollegium, bestående av tre lagfarna domare,

skall kunna förekomma i tvistemål i alla allmänna underrätter och

anser det naturligt, att minst det antal domare som skall ingå i sådan sammansättning

finns vid varje underrätt.

Kommittén framhåller, att den lämpliga storleken av en domkrets inte

kan bedömas enbart med utgångspunkt från vad som anses önskvärt ur

sådana synpunkter som nu har berörts. Även sådana förhållanden som kommunikationer,

bosättningsförhållanden och allmänhetens möjligheter till

kontakt med domstolen måste beaktas.

Bland remissinstanserna har rått enighet om att domkretsarna bör göras

så stora att mer än en domare kan knytas till underrätten. Enstaka remissinstanser

har uttalat sig för eu lägsta gräns vid ett antal av två domare. Det

alldeles övervägande antalet remissinstanser har emellertid godtagit kommitténs

ståndpunkt.

I likhet med kommittén anser jag, att organisatoriska och administrativa

synpunkter bör tilläggas stor betydelse vid genomförandet av en ny domkretsindelning.

Sådana synpunkter får dock självfallet inte tillgodoses på

sådant sätt att olägenheter uppstår för den rättssökande allmänheten. Hänsyn

måste las till avstånden och kommunikationsmöjligheterna mellan olika

bygder och de orter som kan komma i fråga som kansliort eller tingsställe.

Även om dessa förhållanden med hänsyn till nutida kommunikationsmöjligheter

inte har samma betydelse som förr, bör förhållanden av denna art

beaktas i de särskilda indelningsärendena.

För att uppnå en ändamålsenlig och effektiv organisation bör man sträva

efter att personaluppsättningen både i fråga om domare och andra tjänstemän

får sådan storlek att tillfälliga svårigheter på grund av förskjutningar

i arbetsmängden eller till följd av ledighet bland personalen kan lösas inom

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

domstolen på ett någorlunda tillfredsställande sätt. Hur stor personal, i

första hand hur många domare, som en domkrets lämpligen bör ha aröetsunderlag

för kan diskuteras. Så mycket står dock klart, att domkretsar som

ger arbetsunderlag bara för en domare inte uppfyller de krav som man bör

ställa från organisatorisk synpunkt. Det är tvivelaktigt om sådana krav kan

anses uppfyllda när det föreligger arbetsunderlag för endast två domare.

Med en sådan domaruppsättning och en i förhållande därtill dimensionerad

kanslipersonal får man nämligen knappast den önskvärda elasticiteten i organisationen.

En enhet av sådan storlek kan vara sårbar vid sjukdomsfall

eller andra ledigheter och vid tillfällig extra arbetsbelastning. Med hänsyn

till det anförda bör domstolar med bara två domare inrättas endast när

särskilda skäl av lokal natur påkallar detta.

Om man sålunda med sist berörda reservation utgår från att domkretsarna

inte bör göras mindre än att de ger arbetsunderlag för minst tre domare,

uppkommer fråga om man som riktmärke bör uppställa också viss högsta

gräns för domkretsarnas storlek eller ange viss storlek såsom den lämpligaste.

I det förstnämnda avseendet vill jag framhålla, att det inte är säkert

att mycket stora enheter ställer sig fördelaktiga ur alla synpunkter. I varje

tall torde man när det gäller de största domstolarna kunna hävda, att det

är svårare att överblicka arbetet och utnyttja tillgängliga personalresurser.

Emellertid kan det inte heller påstås att de största domstolsenheterna utgör

mindre lämpliga organisatoriska enheter. Mellan de största domstolarna och

de domstolar som uppfyller förut berört krav på minimistorlek finns ett vitt

spelrum, där man knappast kan göra gällande, att den ena eller andra storleken

på domstolen är att föredra. I likhet med domstolskommittén anser

jag sålunda, att det inte kan generellt avgöras vilken storlek som är den ur

olika synpunkter lämpligaste för en allmän underdomstol. Jag delar kommitténs

uppfattning, att man i detta avseende bör nöja sig med att som riktlinje

uppställa, att domkretsarna regelmässigt bör vara minst så stora att

tre domare kan knytas till underrätten.

Ett ytterligare spörsmål som hänger samman med de större underrätterna

är i vad mån indelning på avdelningar är lämplig. Kommittén har uttalat,

att ett sådant system medför en hel del fördelar och att det inte finns

något skäl varför det inte skulle fungera väl även vid andra större domstolar

än dem där systemet nu tillämpas (SOU 1967: 4 s. 55). För min del anser

jag att den nu berörda frågan kräver närmare undersökningar, och jag

är för dagen inte beredd att ta ställning till frågan om avdelningssystem kan

vara till fördel även vid andra underrätter än dem som redan har avdelningsindelning.

Frågan är av sådan beskaffenhet att den kan lösas i en

underrättsstadga eller i arbetsordningar.

Kommittén och flera remissinstanser har vidare tagit upp frågan, vilken

inverkan som en minskning av antalet underrätter och därmed av antalet

domstolschefer kan få för rekryteringen till domarbanan. Jag kan ansluta

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

mig till kommitténs synpunkt, att det självfallet inte kan komma i fråga att

ha fler underdomstolar än som i och för sig anses behövligt uteslutande för

att genom antalet tjänster som chefsdomare bidra till en god rekrytering.

Jag vill betona, att många andra faktorer än antalet chef sdomar tjänster har

betydelse, när det gäller att rekrytera duglig arbetskraft till domarbanan.

Av stor betydelse är självfallet lönesättningen, domartjänstens allmänna

ställning och anseende, arbetsuppgifternas natur och arbetsförhållandena i

övrigt. Dessa förhållanden — i den mån de inte hör till det avtalsbara området

— kommer att behandlas under domstolskommitténs fortsatta arbete.

Under punkt 2 bär domstolskommittén föreslagit, att mer än en underrätt

i princip inte skall förläggas till en ort. Till stöd härför åberopar

kommittén driftsekonomiska och administrativa skäl. Kommittén anger,

att de större städerna får anses inta en särställning i detta avseende och

hör undantas från principen. Huruvida denna i övrigt kan strikt upprätthållas

får bero på prövning från fall till fall. Kommittén nämner att ombyggnads-

och nybyggnadsproblem kan försvåra tillämpningen av principen.

I flera remissyttranden har uttalats tvekan eller kritik på denna punkt.

För egen del anser jag att, om lokalfrågor eller andra praktiska förhållanden

talar för att förlägga mer än en underrätt till en och samma ort, hinder inte

bör föreligga för en sådan anordning. Jag vill i detta sammanhang framhålla,

att särskild hänsyn måste tas till lokalfrågorna vid beslut om domkretsindelningen

i de enskilda fallen. Erfarenheter från domkretsregleringar

som har gjorts de senaste åren visar tydligt, att domstolarnas lokalfrågor

bör lösas i samband med att beslut om ändrad domkretsindelning fattas. I

annat fall uppstår lätt störningar i arbetet, vilket medför att personalförstärkningar

måste sättas in.

Under punkt 3 anger domstolskommittén, att som princip bör gälla,

att domkretsarna bör byggas upp med kommuner som minsta enheter och

att även kommunblocken bör bevaras odelade. Remissinstanserna har med

några få undantag anslutit sig till kommitténs uppfattning. De remissinstanser

som har uttalat en avvikande mening har bl. a. pekat på att vid bildandet

av mycket stora kommuner, exempelvis vid eventuell sammanläggning

av Stockholms stad med kommuner i Stor-Stockholmsområdet, möjlighet

bör finnas att dela upp en kommun på flera domkretsar.

Jag vill framhålla, att ett av skälen till att den nuvarande domkretsindelningen

på många håll ter sig otidsenlig är den allmänna strukturförändring

som har ägt rum i samhället sedan indelningen tillkom. Den nya indelningen

i kommunblock har skett med beaktande av dessa strukturförändringar.

Kommunblock är sålunda uppbyggda med tätbebyggelseområden

som centralorter. Gränserna för blocken har bestämts under hänsynstagande

till befolkningsförhållanden, kommunikationer, näringsliv och liknande

förhållanden. Den gruppering av landsbygden kring de naturliga centralorterna

som sålunda har kommit till uttryck synes vara ett lämpligt mönster

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

att bygga även domkretsarna på. Ett tungt vägande skäl för att följa kommunblocksindelningen

är också att blocken ligger till grund för andra indelningar

som har beröring med domstolsväsendet. Att indelningarna i olika

hanseenden sker efter enhetliga linjer anser jag vara ett allmänt intresse.

Med anledning av påpekandet att den diskuterade principen kan vålla

vissa svårigheter, om Stockholms stad sammanslås med omkringliggande

kommuner till en ny primärkommunal enhet vill jag nämna, att de regionala

problemen i Stor-Stockholmsområdet, såvitt nu kan bedömas, inte kommer

att lösas efter en sådan linje.

Det sagda innebär sålunda att jag anser, att de nya domkretsarna bör byggas

upp på grundval av de kommuner som bildas efter hand som planerna

för en ny kommunindelning förverkligas. Att domkretsregleringar i åtskilliga

fall kommer att få genomföras redan innan sammanläggning av kommunblocksdelarna

har ägt rum är dock tydligt. I sådant fall bör man så

långt det är möjligt ansluta domkretsens gränser till den kommunbildning

som kan väntas i en framtid. Därvid bör kommunblocken, som domstolskommittén

har förordat, i regel bevaras odelade inom domkretsarna.

De administrativa indelningar som jämte kommunblocksindelningen är av

störst intresse för indelningen i domkretsar är indelningen i åklagardistrikt

och länsindelningen samt i någon mån polisdistrikts- och kronofogdedistriktsindelningarna.

Förhållandet mellan domkretsindelningen och dessa

indelningar har domstolskommittén behandlat under punkterna 4

o c h 5. Kommittén ger uttryck för uppfattningen att gränserna för åklagardistrikt

och län i princip bör följas vid domkretsindelningen. I remissyttrandena

har man i allmänhet anslutit sig till dessa riktlinjer. Från

några håll har framhållits att avvikelser från gränserna för åklagardistrikt

bör godtas, om man finner att en lämpligare domkretsindelning kan genomföras

på annat sätt. Man har därvid ansett, att det kan vara mer motiverat

att anpassa indelningen för åklagarverksamheten efter den mest ändamålsenliga

domkretsindelningen än tvärtom.

Sambandet mellan de olika upppgifterna talar för att man bör sträva

efter att få gränserna för rättsväsendets olika verksamhetsområden att överensstämma.

Jag vill i detta sammanhang peka på att en sådan anpassning

också är till fördel för det informationssystem, byggt på ADB-teknik, som

är under uppbyggnad på rättsväsendets område. Den samordning av rutinerna

för polis, åklagare och domstolar som eftersträvas inom detta system

kan nämligen genomföras lättare om gränserna för de olika indelningarna

följer varandra. När det gäller indelningen i åklagardistrikt, är det också

uppenbart att starka praktiska skäl talar för att man om möjligt bör undvika

en uppdelning av distrikten på flera olika domkretsar. Däremot föreligger

från nu angivna synpunkter inte hinder för att flera, odelade åklagardistrikt

ingår i en domkrets. Någon absolut bundenhet vid de gränser som

f. n. gäller i fråga om åklagardistrikt bör dock inte föreligga. Om en avvikel
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

Iiungl. Maj:ts proposition nr i4 år 1969

223

se från denna indelning befinnes nödvändig för att en lämplig domkrets skall

kunna bildas, bör frågan om en ändring av gränserna för åklagar distriktet

tas upp till prövning. I så fall aktualiseras även fråga om ändring i polisdis

triktsindelningen. Indelningen i polisdistrikt och åklagardistrikt är f. n.

föremål för översyn av 1967 års polisutredning. Detta erbjuder goda möjligheter

att åstadkomma en anpassning av ifrågavarande gränser. Jag utesluter

emellertid inte, att man i särskilda fall får acceptera att indelningen i polisdistrikt,

åklagardistrikt och domkretsar inte kommer att helt sammanfalla.

Länsgränserna följs i regel vid administrativa indelningar, och jag kan

inte finna annat än att en motsvarande princip bör gälla för domkretsarna.

Vissa smärre justeringar i nu gällande länsgränser kan beräknas bli genomförda

den 1 januari 1971, främst i de fall då kommunblock nu består av

områden från flera län. Om det även efter sådana justeringar i speciella fall

skulle visa sig att starka skäl talar för en domkretsbildning, som omfattar

delar av olika län, bör det inte vara uteslutet att även på denna grund ta upp

fråga om jämkning av länsgränsen. Jag vill också erinra om att det föreligger

ett förslag från domstolskommittén, vari anges vissa lösningar av de

problem som kan uppkomma, om domkrets bildas av delar från olika län.

Detta förslag bär hittills inte tagits upp till prövning, eftersom det är ovisst

om praktiskt behov av de ifrågasatta författningsändringarna kommer att

föreligga.

Under punkt 6 slutligen har domstolskommittén föreslagit, att den nya

domkretsindelningen genomförs successivt under hänsynstagande till de

praktiska förutsättningar som kan erbjuda sig att göra övergången så mjuk

och smidig som möjligt. Kommittén anser, att genomförandet bör utsträckas

över en tämligen lång tidsperiod för att underlätta lösningen av de problem

som uppkommer för personalen och för att anordna lämpliga domstolslokaler

på sådana orter där de nuvarande domstolsbyggnaderna inte har tillräckliga

utrymmen för den nya underrätten. Kommittén anför, att ett successivt

genomförande kan åstadkommas på det sättet, att nya domkretsar

bildas först när nuvarande häradshövdingar och borgmästare avgår. Om en

sådan princip skulle tillämpas undantagslöst, skulle dock eu ny domkretsindelning

inte kunna vara genomförd i sin helhet förrän in på 1980-talet.

Kommittén räknar med att en ny domkretsindelning i många fall inte kan

anstå så länge som följer av ett sådant schema och framhåller att genomförandet

i hög grad blir beroende av den takt i vilken den nya kommunindelningen

realiseras. Av kostnadsberäkningar som kommittén har lagt

fram i 1967 års betänkande framgår, att kommittén räknar med att uppkommande

byggnadsfrågor skall vara lösta i vart fall efter en tioårsperiod.

Kommittén utgår vidare från att ombildningen av kommunblocken till kommuner

skall vara i huvudsak genomförd i början av 1970-talet.

Principen om ett successivt genomförande har genomgående godtagits av

remissorganen. Även jag är av den uppfattningen att man av praktiska skäl

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

och av hänsyn till uppkommande personal- och lokalproblem får gå fram

etappvis vid genomförandet av den nya domkretsindelningen. I vilken takt

ändringar behöver genomföras blir självfallet ytterst beroende av hur fort

kommunindelningsreformen kommer att verkställas. Man får emellertid

räkna med att det kan framstå som ändamålsenligt att man, när ändring blir

nödvändig beträffande viss domkrets på grund av kommunindelningsreformen,

samtidigt tar ställning till den judiciella indelningen i hela regionen.

Jag vill också framhålla att de hittillsvarande erfarenheterna visar

att det inte är nödvändigt att avvakta de nuvarande chefsdomarnas avgång.

Vad jag nu har sagt bör kunna leda till att övergångstiden blir kortare än

vad domstolskommittén synes ha förutsatt. Enligt min mening bör planeringen

inriktas på att reformen skall vara genomförd 1975. Dock kan

i några fall förutses att övergångstiden kan behöva utsträckas ytterligare

några år. Jag vill nämna, att lösningen av uppkommande lokalfrågor kan

påverkas av det ställningstagande som kommer att ske i fråga om huvudmannaskapet

beträffande lokalhållningen för underrätterna.

Att personalfrågorna påkallar särskild uppmärksamhet är jag medveten

om. Vilka åtgärder som bör vidtas för att underlätta personalens övergång

till den nya organisationen får övervägas i de särskilda fallen. Jag kommer

i det följande att anföra några allmänna synpunkter i frågan.

Det nu anförda innebär sålunda, att jag anser, att de allmänna riktlinjer

som domstolskommittén har förordat med några smärre avvikelser bör läggas

till grund för utformningen av den framtida domkretsindelningen. Vid

en tillämpning av dessa riktlinjer torde antalet domkretsar komma att bli

ungefär det som domstolskommittén har kommit fram till. Som förut har

nämnts föreslår kommittén en indelning i 86 domkretsar.

Till de nu behandlade allmänna riktlinjerna torde böra fogas också en

riktlinje för hur arbetet med indelningens närmare utformning bör bedrivas.

Enligt min mening bör detta ske på samma sätt som hittills, nämligen genom

att särskilda utredningar görs beträffande de lokala förhållandena inom

de domkretsar som berörs av en ifrågasatt ändring. Till utgångspunkt vid

utredningarna bör lämpligen tas domstolskommitténs förslag till indelning,

och undersökningarna bör inriktas på frågan om detta svarar mot vad som

betingas av de lokala förhållandena eller om annan indelning inom det aktuella

området bättre svarar mot bygdens struktur och behov. När utredningsförslag

föreligger, bör berörda myndigheter och organisationer få tillfälle

att yttra sig över det. Beredningen av frågorna om vilka utredningsuppdrag

som skall lämnas vid olika tidpunkter, vilka regioner de skall avse

och vem som skall utföra utredningarna bör ankomma på den arbetsgrupp

inom justitiedepartementet som jag bär nämnt i det föregående. Inom den

gruppen bör också indelningsärendena efter slutförd utredning beredas. Som

jag har anfört tidigare bör samordning ske med den framtida indelningen

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

i polisdistrikt och åklagardistrikt. För att ett genomförande av dessa indelningsändringar

inte skall fördröjas, bör principiella ställningstaganden snarast

ske beträffande de domkretsindelningsändringar som har samband med

dem.

Sammanfattningsvis förordar jag, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens

godkännande av de riktlinjer för arbetet med domkretsindelningen som jag

har angivit i det föregående.

5.4. Övriga frågor

5.4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal

Av det förut anförda framgår att åtskilliga ändringar av domkretsindelningen

kommer att genomföras i framtiden. Dessa ändringar kan komma

att innebära att vissa orter upphör att vara säte för underrätt. I andra fall

kan ändringarna föra med sig att två eller kanske flera underrätter på samma

ort förs samman till en underrätt. Underrätt kan också komma att förläggas

till ort, som inte tidigare är säte för underrätt. De ändringar i RB

som jag har föreslagit i det föregående kommer vidare att föra med sig att

underrätternas inre organisation i vissa avsenden behöver ändras.

Det är givet att ändringar av det slag som nu har nämnts kommer att få

konsekvenser för underrätternas personal. Domstolslcommittén har också

i sina båda betänkanden berört de problem som genomförandet av en ny

domkretsindelning kommer att få för såväl den rättsbildade som icke rättsbildade

personalen. De personalfrågor som uppstår vid ändringar i domkretsindelningen

har uppmärksammats även under remissbehandlingen av

betänkandena.

Det är inte min avsikt att nu ta ställning till de personalproblem som

framtida ändringar i domkretsindelningen och genomförandet av andra

ändringar i underrätternas organisation kan komma att medföra. Den förut

gjorda redovisningen av domstolskommitténs synpunkter i frågan och uttalandena

under remissbehandlingen har lämnats främst för att belysa vilka

problem som indelningsändringarna för med sig i vissa fall, främst när en

ort upphör att vara kansliort. Jag vill dock begagna tillfället att anföra

några allmänna synpunkter i frågan.

Förut har framhållits, att ändringar i domkretsindelningen bör genomföras

successivt och på så sätt att övergången blir smidig. Som ett viktigt

skäl härför vill jag — i likhet med domstolskommittén och åtskilliga remissinstanser

— peka på de svårigheter som sådana ändringar kan föra

med sig för personal av olika kategorier vid underrätterna. Emellertid

kommer man inte alltid att kunna välja den från personalens synpunkt

lämpligaste tidpunkten för ändringarna. Den pågående kommunreformen

kan på en del håll framtvinga ändringar tidigare än som från personal- eller

8 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr U

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

andra synpunkter kanske hade varit önskvärt. Möjligheterna att ta särskild

hänsyn till tjänstemännens personliga förhållanden blir i sådana fall begränsade.

Ett riktmärke bör under alla förhållanden vara att ändringar i

fråga om kansliort av hänsyn till personalen bör aviseras i så god tid som

möjligt. Jag vill vidare framhålla det betydelsefulla i att man, när ändringar

sker i fråga om kansliorts förläggning, söker att i görlig mån behålla de

goda arbetskrafter som underrätternas kunniga kanslipersonal utgör.

Inom den arbetsgrupp som jag förut har nämnt får övervägas hur de

här berörda problemen kan lösas på bästa sätt. Självfallet skall därvid förekomma

samråd med berörda personalorganisationer.

5.4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt

Som bär framhållits tidigare kommer det att dröja innan den nya underrättsorganisationen

har genomförts till fullo. Detta kommer att medföra

vissa övergångsproblem när det gäller att tillämpa de nya reglerna för

underrätts sammansättning vid särskild huvudförhandling i tvistemål.

För att möjliggöra juristkollegial sammansättning i de domsagor där

antalet domare inte förslår till detta måste sålunda domare från andra

domstolar tas i anspråk. En sådan ordning förutsätter ett principiellt ståndpunktstagande

såväl till frågan om ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet

vid annan domstol än den han tillhör som till spörsmålet om vilka krav

som bör uppställas beträffande den juristkollegiala sammansättningen i enoch

tvådomardomsagor.

Vad först angår frågan om domares skyldighet att tjänstgöra vid annan

än den egna domstolen föreligger viss skillnad mellan ordinarie och ickeordinarie

domare. F. n. gäller enligt 11 § statstjänstemannalagen att innehavare

av ordinarie domartjänst är skyldig att utöva endast jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol han tillhör. Han kan alltså inte åläggas

att ens tillfälligtvis utöva domartjänst utanför den egna domstolen. Förbudet

att ta i anspråk ordinarie domare för domargöromål i annan domstol

får ses mot bakgrund av det förflyttningsskydd som sådan domare åtnjuter

enligt 36 § regeringsformen. Motsvarande förbud har inte uppställts för de

icke-ordinarie domarnas del. Dessa är således skyldiga att i enlighet med

de regler som meddelas av Kungl. Maj:t ta emot förordnande att tjänstgöra

i annan domstol.

När det gäller att tillämpa de nya domförhetsreglerna i tvistemål, är det

uppenbart att man i stor utsträckning får lita till icke-ordinarie domare.

Med hänsyn till de krav som måste uppställas på den juristkollegiala sammansättningen

och som jag behandlar närmare avslutningsvis i detta avsnitt

torde det emellertid bli nödvändigt att i åtskilliga fall ta i anspråk också

ordinarie underrättsdomare från annan underrätt än den där målet handläggs.

Säkerligen kan man därvid räkna med att på frivillighetens väg få

till stånd arrangemang, som innebär att domare vid vissa underrätter står

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

227

till förfogande för tillfällig tjänstgöring i annan underrätt som finns i närheten.

Emellertid synes man inte kunna utgå uteslutande från att sådana

arrangemang kommer till stånd. Underrättsorganisationen och lagstiftningen

bör vara utformade så, att formella garantier föreligger för att den

i RB föreskrivna sammansättningen i tvistemål alltid skall kunna åstadkommas

och då i princip med ordinarie domare. RB utgår nämligen principiellt

från. grundsatsen att de dömande uppgifterna vilar på ordinarie

domare. Vid övervägande av en reglering av frågan om underrättsdomares

skyldighet att tjänstgöra i annan underrätt än den egna synes man böra

lämna de allmänna underrätternas chefsdomare åsido. Det förhållandet att

en domare är chef för en domstol gör att det inte vore naturligt, om han

skulle vara skyldig att tjänstgöra också vid annan likvärdig domstol och

därvid, låt vara rent formellt, stå under annans administrativa chefskap.

Det är därför främst nuvarande tingsdomare och rådmän som bör komma i

fråga när det gäller sådan tjänstgöring vid annan domstol som inte kommer

till stånd på frivillighetens grund.

En möjlighet att lösa den aktuella frågan är att vid nytillsättning av vissa

domartjänster ombilda dessa så, att de förenas med skyldighet att tjänstgöra

också i annan angiven domstol vid sådan handläggning av mål eller

ärenden som kräver juristkollegial sammansättning. Härigenom torde dock

inte med säkerhet kunna uppnås att behovet av tillfällig domarhjälp vid

vissa underrätter blir säkerställt. Ytterligare synes man därför i författning

böra införa en begränsad skyldighet för andra ordinarie underrättsdomare

än chefsdomare att tjänstgöra som ledamot i juristkollegium vid annan

domstol. Något principiellt hinder mot en sådan regel kan inte anses föreligga.

Det bör betonas, att här inte är fråga om förflyttning utan endast om

en viss vidgning av tjänstgöringsskyldigheten. I sak kan verkningarna av

den vidgade tjänstgöringsskyldigheten närmast jämföras med läget när en

domstol genom omreglering får större domkrets med ett eller flera nya

tingsställen.

Den vidgade tj änstgöringsskyldigheten bör av praktiska skäl i första

hand gälla domstol med gemensam eller närbelägen kansliort. Någon skyldighet

att tjänstgöra i domsaga inom annat hovrättsområde bör inte

komma i fråga. Det torde få ankomma på hovrätterna att sörja för att den

tj änstgöringsskyldighet vid annan domstol som kan komma att åvila ifrågavarande

underrättsdomare planeras på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet

åsamkas de tjänstemän som behöver fullgöra sitt arbete på olika

orter.

Det bör understrykas att de problem i organisatoriskt hänseende som övergångsvis

kan uppkomma när det gäller att bilda juristkollegium i en- eller

tvådomardomsagor inte bör ges alltför stora proportioner. I dessa domsagor

förekommer förhållandevis få tvistemål som går till särskild huvudförhandling.

Under år 1966 avgjordes i endomardomsagor i medeltal endast 13

tvistemål per domsaga efter särskild huvudförhandling. I några domsagor

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förekom endast någon eller några enstaka särskilda huvudförhandlingar i

tvistemål. I tvådomardomsagorna avgjordes i medeltal 25 tvistemål efter

sådan förhandling. I sammanhanget bör vidare beaktas att det inte sällan

torde finnas möjligheter att samordna två eller flera särskilda huvudförhandlingar

så att de hålls samma dag. Yad angår sådana ärenden som kräver

förhandling inför juristkollegium synes också finnas goda möjligheter

att förlägga förhandlingen till dag då huvudförhandling för tvistemål är

planerad. Ärenden som skall prövas av juristkollegium utan förhandling

torde i viss utsträckning kunna avgöras efter cirkulation, liksom f. n. förekommer

i rådhusrätterna.

Efter samråd med chefen för civildepartementet föreslår jag att i It §

statstjänstemannalagen införs ett tillägg av innebörd, att annan ordinarie

underrättsdomare än den som är chef för allmän underrätt är skyldig att

tjänstgöra som ledamot i annan underrätt inom samma hovrättsområde vid

handläggning för vilken krävs fler lagfarna domare än en. Närmare bestämmelser

om förfarandet när sådan tjänstgöring skall beslutas kan meddelas

av Kungl. Maj :t med stöd av It § första stycket.

I det föregående har endast behandlats att tingsdomare och rådmän kommer

att bli berörda av den föreslagna skyldigheten. Emellertid bör samma

ordning i princip gälla beträffande vattenrättsdomarna, i första hand för

tjänstgöring i fastighetsdomstol. Den föreslagna bestämmelsen bör därför

avfattas så, att även vattenrättsdomarna omfattas. Självfallet bör för dem

gälla samma lokala begränsning av tjänstgöringsområdet som för övriga.

Uttrycket hovrättsområde åsyftar alltså i deras fall inte vattenöverdomstolens

domkrets. Vem som skall besluta i fråga om vattenrättsdomares tjänstgöring

i här avsedda fall får övervägas i senare sammanhang.

Vattenrättsingenjörer kan nu åläggas att tjänstgöra vid mer än eu vattendomstol

(11 kap. 3 § vattenlagen). Frågan i vad mån de bör kunna tas i anspråk

för tjänstgöring i fastighetsdomstol, t. ex. i immissionsmål, torde få

prövas i lagstiftningsärendet beträffande immissionerna.

I det övergångsskede, som måste förlöpa innan ny domkretsindelning har

genomförts och varunder det alltså kommer att finnas ett större antal underrätter

än som skall förekomma i framtiden, torde man få acceptera att

inte alla allmänna underrätter har ordinarie domare i tillräckligt antal för

att bilda juristkollegium. Det är under sådana förhållanden angeläget att

man tillämpar sådana principer vid förordnande av tillfälliga ledamöter, att

sammansättningen av juristkollegiet i en- och tvådomardomsagorna inte blir

för svag. Sålunda torde man böra ha som mål att ordföranden i kollegiet skall

vara ordinarie domare och att en andra ledamot i kollegiet skall vara antingen

ordinarie domare, hovrättsassessor eller adjungerad ledamot i hovrätt.

Som tredje ledamot bör kunna komma i fråga även tingssekreterare,

hovrättsfiskal eller, i undantagsfall, tingsnotarie (jfr SOU 1983: 56 s. 174).

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

229

5.4.3. Lokalhållningen

Kostnaderna för de allmänna underrätternas verksamhet bestrids inte till

alla delar av statsverket. Sålunda gäller sedan gammalt att tingslaget har

skyldighet att hålla sammanträdes- och kanslilokaler samt möbler och viss

utrustning för häradsrätt. Stad med rådhusrätt har att svara för lokaler

m. m. åt rådhusrätten i samma utsträckning.

Frågan hur lokalhållningen för underrätterna bör anordnas har övervägts

av åtskilliga utredningar. Vid flera tillfällen har förordats, att staten skall

överta skyldigheten att bygga och underhålla domstolslokaler för underrätterna.

Förslag av annan innebörd lades fram av stadsdomstolsutredningen

år 1961. Vid remissbehandlingen av detta förslag höjdes flera röster för

att man borde överväga att låta staten överta kostnaderna för domstolslokalerna.

Domstolskommittén, som har haft att överväga hur lokalhållningen bör

anordnas i en enhetlig underrättsorganisation, har kommit till den slutsatsen,

att både principiella och praktiska skäl talar för att uppgiften bör överföras

på staten. Kommitténs överväganden i denna fråga redovisades i 1963

års betänkande. Kommitténs uppfattning delades av det övervägande antalet

remissinstanser, däribland huvudparten av de instanser som hade kommunal

anknytning.

Jag vill vidare erinra om de uttalanden i frågan som förekom vid riksdagsbehandlingen

år 1964 av propositionen om förstatligande av rådhusrätterna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande pekade första lagutskottet på den betydelse

en ny domkretsindelning har för lokalfrågorna. Utskottet nämnde,

att sådana olikheter i fråga om tillgång till och behov av lokaler för domstolsväsendet

kunde tänkas uppkomma, att lokalhållningsskyldigheten för vissa

kommuner kunde bli oskäligt betungande och belastningen ojämnare fördelad.

Till de principiella skäl som kunde åberopas för ett statligt övertagande

av lokalhållningen skulle alltså i ett sådant läge komma också skäl av ekonomisk

natur, från vilka man svårligen kunde bortse. Utskottet ansåg det

dock befogat att låta ståndpunktstagandet i frågan anstå, till dess principer

för en ny domkretsindelning hade fastslagits. Utskottet förutsatte, att riksdagen

i samband med behandlingen av dessa principer skulle föreläggas

förslag beträffande de närmare formerna för ett eventuellt statligt övertagande

av lokalhållningsskyldigheten.

Även jag har kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till de

genomgripande ändringar i domkretsindelningen som nu kan förutses och

de byggnadsfrågor som aktualiseras i samband därmed är påkallat att slutligt

pröva frågan om statens övertagande av skyldigheten att hålla domstolslokaler

för underrätterna. Starka skäl talar enligt min mening för ett

sådant övertagande. Slutlig ställning kan dock inte tas i denna fråga utan

att villkoren för och de ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

av ett statligt övertagande av lokalhållningsskyldigheten har klarlagts

närmare. Något förslag i det ämnet föreligger ännu inte. Jag avser att vidta

åtgärder för att få fram underlag för en bedömning av frågan. Lämpligen

kan arbetet härmed uppdras åt den förut nämnda arbetsgruppen. Även

om en utredning i frågan sker mycket snabbt, måste man räkna med att ett

övertagande från statens sida av nuvarande domstolslokaler kan komma att

ske vid en senare tidpunkt än när underrättsorganisationen i övrigt görs enhetlig,

dvs. den 1 januari 1971. Detta nödvändiggör, att den reglering som

nu gäller beträffande lokalhållningsskyldigheten får förbli gällande även

efter nämnda dag. Detta föranleder att vissa övergångsbestämmelser i ämnet

måste tas in i det förut nämnda förslaget till lag om ändring i RB. Till den

frågan återkommer jag i specialmotiveringen. Där behandlas också eu med

lokalhållningsfrågan sammanhängande ändring i lagen den 20 november

1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna.

5.4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga

Jag framhöll inledningsvis, att målsättningen är att nu skapa en enhetlig

underrättsorganisation. Ett betydelsefullt steg i den riktningen tas, om för

alla underrätter införs likformiga domförhetsregler vid särskild huvudförhandling

i tvistemål. Förslag härom har lagts fram i det föregående.

En ytterligare åtgärd för att få underrättsorganisationen enhetlig är att

de olika bestämmelser i RB som förutsätter att det finns två underrättsty•

per ersätts med bestämmelser som är gemensamma för alla allmänna underrätter.

Jag förordar att i RB görs de ändringar som behövs för detta

ändamål. Ändringarnas närmare innebörd behandlas i specialmotiveringen.

De berör framför allt 1 kap. RB, som innehåller de grundläggande bestämmelserna

om häradsrätternas och rådhusrätternas domkretsar, organisation

och sammansättning. Dessutom föreslås vissa ändringar i 2, 4, 6, 10, 18, 17,

29, 50 och 51 kap.

En allmän fråga, som lämpligen bör behandlas redan i detta sammanhang,

gäller benämningarna på underrätterna i den enhetliga underrättsorganisationen

och på de domare som skall tjänstgöra i dem. Denna fråga kan visserligen

inte sägas vara av någon större saklig betydelse. Emellertid har jag erfarit

att frågan har tilldragit sig intresse i skilda sammanhang och att olika

meningar har gjort sig gällande. Det är kanske ganska naturligt att olika

meningar råder i ämnet, eftersom smakfrågor, känslomässiga synpunkter,

historiskt betingade hänsynstaganden och liknande faktorer kommer in i

bilden.

När det gäller benämningar på de nya underrätterna, uppkommer först

frågan om man bör behålla de nuvarande benämningarna häradsrätt och

rådhusrätt eller någondera av dem. Att behålla båda benämningarna, trots

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att alla sakliga skillnader mellan domstolstyperna tas bort, förefaller helt

meningslöst och att välja den ena som generell benämning på alla underrätter

skulle vara onaturligt med tanke på den historiska bakgrunden för

den andra underrättskategorin. En beteckning som ansluter till häradet

skulle vara alldeles främmande för större städer, och det kan f. ö. sägas

att den inte är adekvat ens på det nuvarande användningsområdet, eftersom

nuvarande domsagoindelning inte ansluter sig till den gamla häradsindelningen.

Att rådhusrätt inte bör komma i fråga som generell beteckning

och gälla även för domkretsar av övervägande landsbygdskaraktär står utan

vidare klart.

Av de benämningar som i övrigt har kommit i fråga synes valet böra stå

mellan lagmansrätt och tingsrätt. Vissa förfrågningar om uppfattningen beträffande

dessa och andra tänkbara namn har gjorts från justitiedepartementets

sida. Juristförbundet har efter vissa sonderingar inom förbundet

uttalat sig till förmån för benämningen lagmansrätt. Även häradshövdingeoch

stadsdomareföreningen har ansett den benämningen acceptabel samtidigt

som andra tänkbara alternativ har framkastats (lagrätt, domsaga). Mot

tingsrätt har föreningen ansett tala att ordet ting är främmande för rådhusrätterna

och städernas befolkning. Chefen för institutet för svensk språkvård

har förordat tingsrätt men av skäl som jag återkommer till avstyrkt

lagmansrätt.

Lagmansrätt som benämning på en enhetlig underrättstyp föreslogs redan

av processkommissionen år 1926 (jfr 2.2.2.). Denna benämning har dock en

del påtagliga nackdelar. Som processkommissionen påpekade var lagmansrätten

enligt 1734 års lag och även dessförinnan väsentligen en domstol i

andra instans. Viktigare är emellertid att denna benämning också i våra

dagar i Norge används som beteckning på domstol i andra instans. Det är

— vilket har understrukits av chefen för institutet för svensk språkvård —

inte lämpligt att öka den terminologiska förbistring som föreligger på rättsskipningens

område inom Norden genom att i vårt land introducera en benämning

på domstol i första instans som stämmer överens med den som används

för andra instans i annat nordiskt land. Enligt min mening är det

mot bakgrunden av det anförda mindre lämpligt att införa benämningen lagmansrätt.

Däremot anser jag benämningen tingsrätt kunna godtas. Denna

benämning är historiskt belagd. Den har sålunda tidigare använts för vissa

underrätter (jfr 14 kap. 2 § byggningabalken). Att ting ingår som ett led i

benämningen bör också ses som en fördel. Allmänheten känner till innebörden

av denna term, som allmänt associerar till rättsväsendet. Att man i städerna

nu har termen allmän rättegångsdag i stället för ting anser jag inte

ha större betydelse i sammanhanget. Det torde kunna antas att benämningen

tingsrätt ganska snabbt kommer att gå in i det allmänna medvetandet.

Den framstår också från nordisk synpunkt som godtagbar.

Jag anser sålunda att de nya underrätterna bör benämnas tingsrätt. Detta

s. 232 Kontrollera mot PDF

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

föranleder vissa författningsändringar som jag återkommer till i det följande.

Också när det gäller benämningarna på underrättsdomarna har olika alternativ

kommit i fråga. Tanken att på längre sikt behålla alla de nu förekommande

underrättsdomartitlarna får anses ha förfallit i och med att det

inte är aktuellt att ha olika benämningar på domstolarna.

Även i denna fråga har synpunkter inhämtats från juristförbundet samt

från häradshövdinge- och stadsdomareföreningen. Förbundet har förordat

titlarna lagman för chefsdomare och rådman för andra ordinarie underrättsdomare.

Föreningen har i första hand ansett, att chefsdomaren bör kallas

häradshövding, men vill inte motsätta sig titeln lagman. För annan ordinarie

domare förordas titeln rådman. Från ingetdera hållet har titeln tingsdomare

rekommenderats. Båda de nämnda organisationerna anser dessutom

— föreningen dock med viss tvekan — att titeln lagman bör kunna användas

för avdelningsordförande vid större underrätter, som indelas på avdelningar.

I de största städerna anses i så fall chefsdomaren lämpligen kunna

få annan titel, exempelvis president eller rättspresident.

Mot häradshövdingetiteln som benämning på alla chefsdomare talar samma

skäl, som har anförts mot häradsrätt som benämning på alla underrätter.

Enligt min mening bör den titeln, trots dess långa tradition, inte komma

i fråga som chefsdomartitel i den framtida organisationen. I övrigt anser

jag att benämningarna lagman och rådman, som juristförbundet och

häradshövdinge- och stadsdomareföreningen har funnit godtagbara, får anses

lämpliga. Jag vill tillägga att det f. n. inte är behövligt att ta ställning

till om det finns anledning att använda lagmanstiteln även för avdelningsordförande

eller presidenttitel för vissa domstolschefer.

Eftersom av de nu angivna titlarna president och lagman förekommer

också i hovrätt, torde för berörda domare i hovrätt böra användas beteckningar

hovrättspresident och hovrättslagman. Detta bör föranleda jämkning

av ett par bestämmelser i RB.

Redan utnämnd underrättsdomare som så önskar bör — så länge hans

tjänst är oförändrad, frånsett den ändrade tjänstebeteckningen — kunna

ha kvar den titel utnämningen berättigar honom till. Övergångsbestämmelser

som gör detta möjligt kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Närmare bestämmelser om underrätternas organisation, om arbetsfördelning

och behörighetsfrågor, om det praktiska anordnandet av verksamheten

på domstolskanslierna, om allmänna ting m. m. finns nu dels i domsagostadgan

och rådhusrättsstadgan, dels i andra administrativa författningar.

Av sistnämnda författningar avser vissa häradsrättsorganisationen, såsom

kungörelserna om tingsordning in. in. och om antalet nämndemän i tingslag.

Andra avser rådhusrättsorganisationen, såsom kungörelsen om antalet

nämndemän i städer med rådhusrätt. I kungörelsen om tillkännagivande

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 4-4 år 1969

233

av de allmänna domstolarnas sammanträden samt om uppropslistor m. m.

finns vidare skilda föreskrifter i vissa hänseenden för å ena sidan häradsrätts-

och å andra sidan rådhusrättsorganisationen.

För att underrättsorganisationen skall bli enhetlig måste de skillnader av

organisatorisk art mellan de båda underrättsorganisationerna som finns i de

nämnda administrativa författningarna eller i andra författningar elimineras

och likformiga bestämmelser införas. Därvid måste åtskilliga författningsmässiga

och organisatoriska problem lösas.

Som jag har nämnt förut är det inte min avsikt att i detta sammanhang

ta upp de antydda organisatoriska frågorna till behandling. De får lösas i

samband med att en gemensam underrättsstadga utarbetas.

I ett mycket stort antal författningar utöver det tidigare nämnda finns

bestämmelser som anknyter till den nuvarande ordningen med två olika

underrättstyper. Dessa bestämmelser måste också ses över och göras likformiga.

I flera av de åsyftade författningarna finns regler, som direkt avser den

ena eller den andra underrättsformen. I stor utsträckning blir det därvid

fråga endast om ändringar av terminologisk art.

I en del författningar finns olika regler för stad med rådhusrätt och för

annan ort eller område. Att upphäva sådana skillnader — t. ex. när det gäller

fastighetsbildning eller inskrivningsväsendet — torde få bli ett arbete på

längre sikt. På åtskilliga områden pågår lagstiftnings- och utredningsarbete

som berör problemet. I viss utsträckning torde emellertid gällande olikheter

i sak få bestå t. v. Det blir då huvudsakligen en lagteknisk fråga att

åstadkomma att detta blir förhållandet även sedan en enhetlig underrättsorganisation

har införts.

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar för att kartlägga

vilka författningsändringar av nyssnämnt slag som behövs. Förslag till ändringar

kommer att läggas fram i den departementspromemoria som jag tidigare

har nämnt. Redan nu kan dock lämpligen tas upp fråga om upphävande

av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa bestämmelser angående

stads förenande med domsaga. Denna lag blir obehövlig när underrättsorganisationen

görs enhetlig.

Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp vissa frågor som gäller ikraftträdandet

av de lagändringar som föreslås. Jag har redan förut nämnt att de

kommunindelningsändringar som påräknas ske den 1 januari 1971 kommer

att få stor betydelse för den judiciella indelningen och att man därför i princip

bör sikta på att ordningen med enhetliga underrätter träder i kraft den

1 januari 1971. I denna fråga vill jag anföra ytterligare några synpunkter.

Där ändringarna i kommunindelningen ger anledning till mera omfattande

ändringar i domkretsindelningen, medför ordningen med två olika underrättstyper

betydande olägenheter. Särskilt gäller detta när det är önskvärt att

8f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 234 Kontrollera mot PDF

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stad med rådhusrätt sammanförs med landskommun till en domkrets. Sådant

fall kan föreligga när staden och landskommunen utgör ett kommunblock

som dock t. v. inte ombildas till ny kommun. Vidare kan landskommunen

utan att fall av nyssnämnd art föreligger utgöra s. k. restdomsaga,

som naturligare bör föras till underrätten i staden än till annan underrätt.

I sådana fall kan det vara olämpligt att för sammanförandet begagna den

enda form som nu är möjlig, nämligen landsrättsförläggning av staden. Om

enhetliga underrätter skapas, uppstår emellertid inga svårigheter av nu berört

avseende. Det är därför angeläget att de författningsändringar som

behövs för att göra underrättsorganisationen enhetlig träder i kraft senast

när ett större antal kommunsammanslagningar av betydelse för domkretsindelningen

väntas bli genomförda, dvs. den 1 januari 1971. Enligt vad som

nu kan förutses kommer de kommunsammanläggningar som sker den 1 januari

1969 inte att påverka domkretsindelningen i samma grad.

Mot bakgrunden av det nu sagda föreslår jag, att det generellt föreskrivs

att de föreslagna lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1971. Emellertid

kan det visa sig önskvärt att på ett eller annat håll redan före denna tidpunkt

göra en domkretsreglering, som innebär att stad förs samman med

landskommun till en domkrets, varvid landsrättsförläggning inte framstår

som naturlig. Även i andra fall kan det visa sig praktiskt att låta den nya

ordningen träda i kraft vid tidigare tidpunkt än den 1 januari 1971. Med

hänsyn härtill föreslår jag, att Kungl. Maj :t ges befogenhet att förordna

att lagändringarna helt eller delvis skall gälla från tidigare tidpunkt. Sådant

förordnande bör kunna begränsas till viss eller vissa underrätter.

I anslutning till det nu sagda vill jag framhålla, att det förut framlagda

förslaget beträffande underrätternas sammansättning i brottmål inte är

beroende av att underrätterna görs likformiga. Detta förslag skulle därför

i och för sig kunna träda i kraft generellt tidigare än den 1 januari 1971.

De lagtekniska spörsmål som aktualiseras i sådant fall torde dock få övervägas

i senare sammanhang.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

235

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr

804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

(nr 274),

5) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

l1. Nuvarande lydelse av 1 kap. RB redovisas i bilaga 2.

1 Ovan upptagna förslag 2), 3), 5) och 6) har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de vid

propositionen fogade förslagen 2), 3), 5) och 6) frånsett vissa ändringar av redaktionell art.

opaginerad Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

7. Specialmotivering

7.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 KAP.

F. n. omfattar 1 kap. RB 17 paragrafer. I 1, 2 och 14—17 §§ behandlas

båda underrättstyperna, medan 3—9 §§ rör häradsrättsorganisationen och

10—13 §§ rådhusrättsorganisationen.

I departementsförslaget har de skilda bestämmelserna för de två olika

underrättsorganisationerna ersatts med gemensamma bestämmelser för en

enhetlig underrättsorganisation. Antalet paragrafer i kapitlet har därigenom

minskats till tio.

Enligt de bestämmelser som nu finns i kapitlets 16 § skall för domsaga

på tingsställe eller annan ort, som Kungl. Maj :t bestämmer, och i stad med

rådhusrätt finnas häkte. I paragrafen ges Kungl. Maj :t vidare befogenhet att

förordna om gemensamt häkte för flera domsagor eller för domsaga och stad

samt om särskilda häktningsdomare. Domstolskommittén har i SOU 1967: 4

(s. 165) föreslagit att lagrummet upphävs. Kommittén har därvid bl. a. påpekat,

att bestämmelsen tillkom när uppgiften att hålla häkte var en kommunal

angelägenhet och att häradshäkte eller stadshäkte, i den mån sådana

alltjämt finns, sällan eller aldrig torde komma till användning för sitt ändamål.

Enligt kommittén föreligger det inte något praktiskt behov av att behålla

sådana häkten. Kommittén har vidare framhållit, att bemyndigandet

för Kungl. Maj :t att förordna om särskild häktningsdomare också synes obehövligt

och att det inte är känt att det någonsin har utnyttjats.

På de av kommittén anförda skälen har jag ansett, att den berörda bestämmelsen

kan utgå. 1

1 §•

I nuvarande 1 § ges föreskrifter om domkretsindelningen för häradsrätter

och rådhusrätter. Bestämmelserna innebär, att häradsrätts domkrets är

tingslaget enligt av Kungl. Maj :t fastställd indelning, medan rådhusrätt har

staden som domkrets. I 1 § första stycket föreskrivs vidare att häradsrätt och

rådhusrätt är allmän underrätt. Nuvarande 2 § anger att allmän underrätt

är första domstol, om inte annat är föreskrivet.

I den föreslagna paragrafens första stycke har angivits, att tingsrätt är

allmän underrätt och, om inte annat är föreskrivet, första domstol. Denna

bestämmelse ersätter sålunda nuvarande 1 § första stycket och 2 §.

I paragrafens andra stycke föreskrivs enligt förslaget, att domsaga är

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

237

tingsrättens domkrets och att Kungl. Maj :t förordnar om domsagoindelningen.

Förslaget bygger på att tingslaget och staden inte längre skall utgöra

enheter i den jndiciella indelningen. Genom indelningen av riket i domsagor

enligt den nya ordningen fastställs domkretsarna för de allmänna underrätterna.

Medan uttrycket domsaga f. n. åsyftar häradshövdings ämbetsområde,

skall det alltså enligt förslaget vara beteckningen på tingsrätts domkrets.

Det torde i senare sammanhang få övervägas, om en kungörelse om

rikets indelning i domsagor bör utfärdas.

2 §•

Av de nuvarande 3 och 10 §§ framgår vilka ordinarie domare, chefsdomare

och andra, som skall finnas i häradsrätt resp. rådhusrätt. Vidare föreskrivs

i paragraferna, att domstolskansli skall finnas för domsaga och vid

rådhusrätt. Enligt 10 § andra stycket kan rådhusrätt vara delad på avdelningar.

I departementsförslaget har i paragrafens första stycke föreskrivits, att i

tingsrätt skall finnas lagman och rådmän. Beträffande titlarna på underrättsdomarna

i den enhetliga underrättsorganisationen kan hänvisas till vad

som har anförts i det föregående (5.4.4.).

Förut har framhållits att för den framtida domkretsindelningen bör gälla

som riktlinje att domkretsarna skall vara tillräckligt stora för att bereda

full sysselsättning åt flera domare. De domförhetsregler som jag föreslår

innebär vidare att för tjänstgöring vid särskild huvudförhandling i tvistemål

kommer att behövas tre domare, vilka dock inte alla ovillkorligen behöver

vara ordinarie eller stationerade inom domsagan. I nuvarande läge synes

det inte vara motiverat att i lagtexten närmare ange antalet domare i tingsrätt.

Förslaget förutsätter dock i princip att i varje tingsrätt skall finnas

lagman samt rådmän. Emellertid föreslås också en övergångsbestämmelse

(punkt 4) som innebär, att Kungl. Maj :t skall kunna medge att det i viss

tingsrätt t. v. skall finnas endast lagman eller endast lagman och en rådman.

Till denna övergångsbestämmelse återkommer jag i det följande.

Liksom f. n. gäller beträffande rådhusrätt bör tingsrätt kunna vara delad

på avdelningar. Föreskrift om detta har tagits upp i ett andra stycke i paragrafen.

I tredje stycket har föreskrivits, att det vid tingsrätt, liksom nu för domsaga

och vid rådhusrätt, skall finnas kansli, som hålls öppet för allmänheten

på bestämda tider.

3 §■

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen

har i denna paragraf tagits in för alla tingsrätter likformiga regler om domförheten

i tvistemål och brottmål. Reglerna ersätter dem som nu finns för

häradsrätt och rådhusrätt i 4 resp. 11 §. Med vissa redaktionella ändringar

motsvarar de föreslagna reglerna nuvarande 11 §.

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4 §•

Den föreslagna paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om

antalet nämndemän i domsaga (första stycket) samt bestämmelser om nämndens

storlek vid olika former av handläggning (andra stycket) och fördelningen

av tjänstgöringen mellan nämndemännen (tredje stycket). De bestämmelser

som f. n. reglerar dessa frågor finns beträffande häradsrätt i

5 § och beträffande rådhusrätt i 12 §.

Gällande föreskrifter om antalet nämndemän är något olika utformade

för häradsrätt och rådhusrätt. Enligt 5 § första stycket i dess nuvarande lydelse

skall det finnas 18 nämndemän i tingslag. Föreligger behov av flera

nämndemän, kan Kungl. Maj :t bestämma ett högre antal. Bestämmelser i

ämnet har meddelats i 1 § kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 678) om antalet

nämndemän i tingslag och i en vid denna kungörelse fogad bilaga. I bilagan

upptas de tingslag beträffande vilka särskilda beslut har meddelats om antalet

nämndemän. I det övervägande antalet tingslag förekommer numera

fler än 18 nämndemän. I fråga om nämndemän vid rådhusrätt innehåller

RB inte föreskrift om visst antal. I 12 § första stycket i dess nuvarande lydelse

sägs att i stad med rådhusrätt skall finnas nämndemän till det antal

som Kungl. Maj :t bestämmer. Med stöd av detta lagrum har utfärdats kungörelsen

den 10 juli 1947 (nr 534) om antalet nämndemän i städer med rådhusrätt.

Av rådhusrätterna har också det övervägande antalet fler än 18

nämndemän. I ett par rådhusrättsstäder förekommer ett lägre antal än 18.

I förarbetena till de nuvarande bestämmelserna anges vissa principer för

bestämmandet av antalet nämndemän för varje underrätt. Enligt processlagberedningen

borde antalet å ena sidan vara så stort att tjänstgöringen för

varje nämndeman inte blev för betungande. Å andra sidan borde antalet

inte höjas så, att nämndemansuppdraget förlorade i anseende och den

enskilde nämndemannen kom att sakna nödvändig insikt och erfarenhet

i domarvärv. Med minimiregeln avsågs att möjliggöra en indelning av nämndemännen

till tjänstgöring i två grupper. Beträffande antalet nämndemän

vid rådhusrätt uttalade processlagberedningen, att erforderligt antal fick

bestämmas med hänsyn till behovet för varje stad och att därvid samma

synpunkter borde beaktas som i fråga om antalet nämndemän i tingslag (jfr

SOU 1938: 44 s. 80, 86).

Enligt min mening är frågorna rörande antalet nämndemän vid underrätt

inte av den vikt att de behöver avgöras av Kungl. Maj :t. Härtill kommer att

praktiska skäl talar för att dessa ärenden decentraliseras. Jag anser det

lämpligt att de förs över till hovrätterna. I första stycket i förevarande paragraf

föreslås därför att i domsaga skall finnas nämndemän till det antal

som hovrätten efter tingsrättens hörande bestämmer. I den föreslagna bestämmelsen

har inte tagits in någon motsvarighet till den minimiregel som

f. n. gäller beträffande häradsrätterna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Genomförs den ändrade ordning som har föreslagits, bör föreskrifterna i

de nämnda kungörelserna upphävas. Detta medför att hovrätterna redan

före ikraftträdandet av ändringen måste fatta beslut om antalet nämndemän

vid underrätterna. Särskild bestämmelse härom torde inte behövas.

Förslaget om en enhetlig nämnd, som i normalfallen skall bestå av fyra

nämndemän, torde på en del håll kunna leda till att det bör utses något

färre nämndemän än f. n. Det bör dock inte förbises, att ett av förslagets

syften är att åstadkomma lindring i nämndemäns tjänstgöringsskyldighet.

Bedömningen av om nämndemansantalet bör minskas får alltså göras under

hänsynstagande härtill. Jag återkommer till denna fråga under punkt 6

i övergångsbestämmelserna.

Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet med vad jag förut har

förordat i fråga om nämndens storlek. Sålunda anges att i nämnden skall

sitta fyra nämndemän samt att i mål, vari huvudförhandlingen beräknas ta

mer än två dagar i anspråk, dock fem får sitta i rätten. Vidare föreskrivs att

rätten är domför med tre i nämnden, om förfall inträffar sedan huvudförhandling

har påbörjats. Sistnämnda regel gäller givetvis endast det mål i

vilket sådan förhandling har inletts. Om flera mål skall företas till huvudförhanding

senare den dag, då förfallet inträffar, får alltså annan nämndeman

kallas eller 4 kap. 10 § tillämpas.

Enligt tredje stycket i paragrafen skall tingsrätten fördela tjänstgöringen

mellan nämndemännen efter samråd med nämnden. Liknande föreskrift

finns nu i 5 § tredje stycket första punkten och 12 § tredje stycket. I förhållande

till nuvarande bestämmelser innebär förslaget, att fördelningen

skall ankomma på rätten i stället för på häradshövdingen resp. borgmästaren.

Min avsikt är att den kommande underrättsstadgan skall innehålla föreskrift

om i vilka administrativa ärenden vederbörande chefsdomare har att

företräda rätten.

Beträffande nämndemännen vid häradsrätt föreskrivs f. n. i 5 § tredje

stycket, att fördelningen av tjänstgöringen bör ske så, att erforderlig ortskännedom

är företrädd inom nämnden. Bestämmelsen är uttryck för en av

de funktioner som nämnden på landet av ålder ansetts ha, nämligen att tillföra

rätten orts- och personkännedom. Som jag har framhållit tidigare har

nämndens medverkan i detta avseende numera inte samma betydelse som

tidigare. Vidare gäller att en föreskrift av angiven art knappast kan tillämpas

beträffande underrätter, vars domkretsar består av större städer. På

grund av detta har någon motsvarighet till den inte tagits upp i förslaget.

Jag vill emellertid framhålla, att det även utan en sådan föreskrift synes

lämpligt att nämndemännen, i den mån möjligheter till detta finns, indelas

till tjänstgöring på sådant sätt, att de företrädesvis deltar i handläggningen

av mål som har anknytning till de delar av domsagan som nämndemännen

får anses representera.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

5 §•

I denna paragraf föreskrivs att det för tingsrätt skall finnas tingsställe på

den eller de orter som Kungl. Maj :t bestämmer. Föreskriften har för häradsrätternas

del sin motsvarighet i nuvarande 6 §.

Tingsställen bör kunna bestämmas i samband med att Kungl. Maj :t fastställer

indelningen i domsagor. Om det utfärdas särskild kungörelse om

domsagoindelningen (jfr under 1 §), kan tingsställena, liksom kansliorterna,

lämpligen anges i denna.

Om det bestäms att det för tingsrätt skall finnas mer än ett tingsställe,

måste en fördelning av målen på de olika tingsställena ske på samma sätt

som f. n. när häradsrätt har mer än ett tingsställe. Det bör anmärkas att det

beträffande särskild huvudförhandling i tvistemål bör ske en avvägning mellan

olika intressen, när det bedöms om huvudförhandlingen skall hållas på

tingsställe i kansliorten eller annat tingsställe. Stundom kan parters, vittnens

m. fl. intressen tala för att tingsställe utanför kansliorten bör komma

i fråga. I andra fall kan arbetsorganisatoriska skäl väga tyngre. Det kan sålunda

i en del fall vara olämpligt att tre juristdomare reser till ett mera avlägset

tingsställe för att gemensamt handlägga något enstaka mål, som inte

är särskilt tidskrävande.

6 §■

I denna paragraf i departementsförslaget behandlas ordningen för tingsrätts

ordinarie sammanträden.

Enligt gällande bestämmelser skall häradsrätt och rådhusrätt hålla regelbundet

återkommande sammanträden för huvudförhandling. I 7 § i nuvarande

lydelse föreskrivs, att i tingslag skall hållas allmänna ting på tingsstället

på bestämda tider årligen. Allmänt ting skall med undantag för tiden

under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om annat inte föranleds av

arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Har tingslaget

flera tingsställen, skall tingen fördelas mellan dessa. Häradsrätts allmänna

ting motsvaras vid rådhusrätt av de allmänna rättegångsdagarna.

Enligt 13 § i dess nuvarande lydelse skall rådhusrätt varje vecka med undantag

för tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna

rättegångsdagar.

Ordningen för häradsrätts allmänna ting fastställs av Kungl. Maj:t med

stöd av 7 § tredje stycket. Bestämmelser härom har meddelats i kungörelsen

om tingsordningar m. in. I en särskild tabell i kungörelsen anges vilken eller

vilka veckodagar allmänna ting skall hållas. Tabellen innehåller också uppgifter

om tingsställen och kansliorter. I fråga om rådhusrätterna ankommer

det på hovrätt att fastställa den eller de veckodagar då allmän rättegångsdag

skall hållas. Bestämmelsen härom finns i 38 § rådhusrättsstadgan.

De allmänna rättegångsdagarna i rådhusrätt tillkännages genom att uppgift

om dem anslås i rättens kansli. Närmare föreskrifter härom finns i 1 § kun
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

241

görelsen om tillkännagivande av de allmänna domstolarnas sammanträden

samt om uppropslistor m. m. Kungörelsen innehåller också motsvarande

bestämmelser för häradsrätterna.

Beträffande ordningen för underrätternas sammanträden kan visserligen

hävdas, att systemet med fasta sammanträdesdagar inte längre har samma

betydelse som förr. Genom att den frivilliga rättsvården numera i stor utsträckning

handhas av ensamdomare på kansliet, har de allmänna tingen

kommit att förlora mycket av den betydelse som de tidigare hade för den

frivilliga rättsvården på landsbygden. Att handlingar inges vid tingssammanträdena

eller att någon som inte har kallats inställer sig och begär någon

rättens åtgärd, torde numera på flertalet håll förekomma endast i enstaka

undantagsfall. Vidare kan nämnas att sådana föreskrifter, som innebär

att talan skall anhängiggöras eller åtgärd vidtas senast på visst ting, numera

är fåtaliga och kan förutses bli allt färre.

Emellertid uppbärs den nuvarande ordningen även av andra intressen.

Bl. a. kan offentlighetsprincipen inte lämnas obeaktad i detta sammanhang.

Det kan nämligen sägas vara en naturlig konsekA^ens av grundsatsen om

domstolsförhandlingars offentlighet, att förhandlingarna också äger rum på

vissa bestämda och för allmänheten kungjorda dagar. Härigenom sprids en

mera allmän kännedom om när tillfälle ges att följa förhandlingar vid

domstol. Av betydelse är också att en viss planering sker av sammanträdesdagarna,

så att underrätterna i angränsande domsagor har olika dagar för

de ordinarie sammanträdena. Särskilt för advokaterna är detta ett starkt

intresse. Även för domstolens del kan det ur olika synpunkter vara en fördel

att en bestämd ordning för sammanträdena gäller, bl. a. kan nämndemännens

tjänstgöring planeras för längre tidsperioder. Med hänsyn till vad

som nu har anförts anser jag att den nuvarande ordningen med fasta sammanträdesdagar

i underrätterna bör behållas.

De bestämmelser som har tagits upp i förevarande paragrafs första stycke

överensstämmer med vad som nu gäller för häradsrätt, frånsett de jämkningar

som föranleds av den ändrade benämningen på underrätterna och av

tingslagsindelningens avskaffande. För tingsrätts ordinarie sammanträde

har sålunda valts benämningen allmänt ting.

I paragrafens andra stycke anges — med viss anknytning till vad som redan

gäller för rådhusrätternas del — att hovrätten, efter hörande av tingsrätten,

skall bestämma när och på vilket tingsställe allmänt ting skall hållas.

Avsikten är alltså, att Kungl. Maj :t inte vidare skall behöva ta befattning

med sådana frågor annat än när det gäller generella bestämmelser av den

art som nu återfinns i 2 och 5 §§ tingsordningskungörelsen. Bestämmelser

av detta slag kan tas upp i den planerade nya underrättsstadgan. Hovrätterna

bör redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande kunna fatta beslut

om sammanträdesdagar för tingsrätterna.

Hovrätternas beslut om tid och plats för allmänt ting bör offentliggöras.

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Anslag därom bör finnas på tingsställe och i kansliort. Det kan övervägas

att publicera hovrätternas beslut också på annat sätt, t. ex. i Svensk författningssamling.

Dessa frågor torde kunna lösas i senare sammanhang genom

bestämmelser av Kungl. Maj :t. 1947 års kungörelse om tillkännagivande

av de allmänna domstolarnas sammanträden och om uppropslistor m. m.

kan ersättas av bestämmelser i underrättsstadgan.

Enligt 7 § andra stycket i dess nuvarande lydelse gäller, att för häradsrätt

kan fastställas särskilda tider och orter för huvudförhandling i mål, vari

häradsrätten är domför med tre i nämnden. Dessa ting infördes år 1918 i

syfte att möjliggöra en snabbare och mer lättillgänglig rättsskipning särskilt

i städer som lades under landsrätt. De särskilda tingen med tremansnämnd

är emellertid numera av underordnad betydelse för häradsrätternas verksamhet.

Föreskrifter om särskilda tremansting finns f. n. endast för ett

litet antal häradsrätter. De är då i huvudsak förlagda till sommarferierna. I

endast två fall hålls dessa ting på annan ort än ordinarie tingsställe. Med

hänsyn till denna utveckling har jag inte ansett tillräckliga skäl föreligga, att

i departementsförslaget ta upp bestämmelser som ger möjligheter att förlägga

allmänt ting till ort som inte är tingsställe. I sammanhanget kan erinras

om att särskilt sammanträde för huvudförhandling eller annan handläggning

med tillämpning av 7 § första stycket i förslaget kan sättas ut

också under tingsrättens ferier. Därvid kan rätten enligt tredje stycket i

samma paragraf förlägga sammanträdet till annan plats än tingsställe.

Nuvarande 7 § fjärde stycket innehåller föreskrift att Kungl. Maj :t förordnar

om tingsordningen. Denna föreskrift har fått utgå, eftersom Kungl.

Maj :t kan meddela de bestämmelser som behövs med stöd av den allmänna

bestämmelsen i den föreslagna 10 §.

7 §•

I denna paragraf finns bestämmelser om särskilt sammanträde för huvudförhandling

och om sammanträde för annan handläggning än huvudförhandling.

Bestämmelserna ersätter utan saklig ändring vad som nu föreskrivs

i 8 och 9 §§ samt i 13 § första stycket andra och tredje punkterna och

i sistnämnda paragrafs andra stycke.

8 §•

Denna paragraf i departementsförslaget motsvarar nuvarande 14 §. 9

9 §•

Enligt nuvarande 15 § andra stycket kan Kungl. Maj :t meddela bestämmelser

om den ordning, i vilken målen skall företas vid sammanträde för

huvudförhandling, och om uppropslista. I 9 § i departementsförslaget, som

ersätter 15 §, finns inte någon motsvarighet till den återgivna bestämmelsen.

Föreskrifter i ämnet kan meddelas med stöd av den föreslagna 10 §.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

10 §.

I nuvarande 17 § bemyndigas Kungl. Maj :t att meddela närmare bestämmelser

om underrätts organisation, verksamhet och förvaltning. I den föreslagna

10 § har uppräkningen utformats så, att det framgår att de av Kungl.

Maj :t utfärdade bestämmelserna kan angå också de allmänna tingen. Den

föreslagna bestämmelsen får anses ha sådan räckvidd att den täcker också

förhållanden som avses i nuvarande 7 § tredje stycket och 15 § andra stycket.

Som förut har nämnts har dessa stycken fått utgå.

2 KAP.

2 §•

Enligt första stycket i denna paragraf i dess nuvarande lydelse är hovrätt

första domstol i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,

som avses i 20 kap. 1—4 §§ brottsbalken, av domare i bl. a. häradsrätt

och rådhusrätt. I departementsförslaget har den redaktionella

ändringen skett, att häradsrätt och rådhusrätt har bytts ut mot allmän underrätt.

Den föreslagna bestämmelsen omfattar även domare i fastighetsdomstol,

eftersom denna domstol utgörs av en allmän underrätt.

Vidare har den nuvarande forumbestämmelsen beträffande domare i ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare förts över till övergångsbestämmelserna

(punkt 5), eftersom reglering i den delen får betydelse endast under begränsad

tid.

3 §•

I paragrafens första stycke föreskrivs nu att det i hovrätt skall finnas

president, en eller flera lagmän och hovrättsråd. I enlighet med vad jag

har anfört i den allmänna motiveringen (5.4.4.) har benämningarna president

och lagman i departementsförslaget ändrats till hovrättspresident och

hovrättslagman.

4 KAP.

2 §■

I denna paragrafs första punkt föreskrivs f. n. att president och lagman i

hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare, borgmästare och rådman

utnämns av Kungl. Maj :t. De ändrade benämningar på domare i hovrätt

och i de allmänna underrätterna som föreslås (1 kap. 2 § och 2 kap. 3 §)

har föranlett jämkning i denna föreskrift. 5

5 §•

I denna paragrafs andra stycke föreskrivs f. n. att rätten, om mer än

en kommun hör till tingslag, skall fördela det för tingslaget fastställda antalet

nämndemän mellan kommunerna i förhållande till deras folkmängd,

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

varvid dock gäller att varje kommun skall utse minst en nämndeman. I

departementsförslaget har föreskriften ändrats till att avse det fallet att

domsaga består av mer än en kommun. Ändringen är en följd av att tingslaget

enligt 1 kap. 1 § i förslaget upphör att vara enhet i den judiciella indelningen.

I paragrafens fjärde stycke föreskrivs f. n. att det i domsaga skall ankomma

på häradshövdingen och i stad med rådhusrätt på rätten att göra anmälan

till vederbörande kommun när nämndeman skall väljas. Departementsförslaget

innebär att denna anmälningsskyldighet skall åvila tingsrätten.

Avsikten är att det i den nya underrättsstadgan skall föreskrivas att

chefsdomaren i underrätten är behörig att på rättens vägnar fullgöra anmälningsskyldigheten.

6 KAP.

3 §•

F. n. anges i denna paragraf under punkt 8 att nämndemans skiljaktiga

mening skall antecknas i rättens protokoll endast om nämnden ensam bestämt

utgången. Denna bestämmelse skall enligt förslaget utgå. Beträffande

skälen till detta får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.2.2.).

10 KAP.

De ändringar som jag föreslår i detta kapitel berör 9 § tredje stycket och

17 § första stycket.

Ändringen i 9 § tredje stycket föranleds av att underrätternas benämning

ändras.

Ändringen i 17 § första stycket avser bestämmelsen under punkten 3.

Denna punkt rör närmast mål, som skall bedömas efter sjölagen, och andra

mål rörande sjörättsliga frågor. Sådana mål får nu tas upp endast av rådhusrätt

eller — om särskilt förordnande har meddelats därom — i dess ställe

av viss häradsrätt. På grund av förslaget om ändrad benämning på underrätterna

måste nu ifrågavarande kategori av domstolar beskrivas på annat

sätt. I departementsförslaget har detta skett genom att bestämmelsen har

angivits avse tvist som enligt lag får upptagas endast av viss eller vissa

tingsrätter.

16 KAP.

Detta kapitel rör omröstningen i tvistemål. Som en följd av att häradsrätterna

vid särskild huvudförhandling i tvistemål har sammansättningen lagfaren

domare och nämnd medan rådhusrätt och överrätt vid sådan förhandling

har juristkollegial sammansättning, ges nu i detta kapitel skilda bestämmelser

om hur omröstningen skall ske i häradsrätt, resp. i de övriga

domstolarna.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

Enligt vad jag nu föreslår skall alla underrätter vid särskild huvudförhandling

i tvistemål ha juristkollegial sammansättning. När det gäller omröstningen

kommer, om detta förslag genomförs, samma bestämmelser som

nu gäller för rådhusrätterna och överrätterna att kunna utsträckas att gälla

för alla allmänna underrätter. Departementsförslaget innebär följaktligen

att de nuvarande särbestämmelserna om omröstning i häradsrätt i 1 § andra

stycket, 3 § första stycket och 7 § upphävs. Vidare innebär förslaget att bestämmelserna

i 1 § tredje stycket, 3 § andra stycket och 4 § ändras så, att

de avser alla omröstningar i tvistemål, vare sig de företas i tingsrätt eller i

överrätt.

När jag i den allmänna motiveringen behandlade underrätternas sammansättning

i tvistemål (5.2.1.), framhöll jag att en departementspromemoria

angående frågan om nämndmedverkan vid särskild huvudförhandling i

vissa familjerättsliga mål kommer att utarbetas. Eventuella bestämmelser i

det avseendet måste omfatta också regler om omröstning motsvarande dem

som enligt vad jag nyss har nämnt får utgå ur detta kapitel.

17 KAP.

9 §•

I denna paragraf ges bestämmelse om rättens överläggning i tvistemål.

I första stycket andra punkten föreskrivs f. n. att ordföranden när nämnd

deltar vid överläggningen skall framställa saken och vad lag stadgar därom.

Av samma skäl som nyss har anförts beträffande ändringarna i 16 kap. föreslås

att denna föreskrift får utgå.

29 KAP.

3 §•

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om omröstning i brottmål,

när nämnd deltar. Beträffande de ändringar som jag föreslår i dessa

bestämmelser får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (5.2.2.).

50 och 51 KAP.

I 50 kap. 15 § och 51 kap. 15 § första stycket, som innehåller bestämmelser

om huvudförhandlingen i hovrätt i tvistemål resp. brottmål, hänvisas

nu bl. a. till vad som föreskrivs i 1 kap. 15 § första stycket. Detta

stycke motsvaras i departementsförslaget av 1 kap. 9 §. De nämnda hänvisningarna

har ändrats i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelserna

I övergångsbestämmelserna punkt 1 anges, att lagen skall träda i kraft

den 1 januari 1971. Samtidigt ges Kungl. Maj :t bemyndigande att förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare tid
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

punkt, varvid förordnandet kan begränsas till viss eller vissa underrätter.

Vissa synpunkter i anslutning till detta har anförts avslutningsvis i avsnitt

5.4.4.

I mål, vari huvudförhandling har påbörjats före lagens ikraftträdande*

bör självfallet inte ske någon ändring beträffande underrätts sammansättning

och omröstning. Föreskrift att äldre bestämmelse alltjämt skall gälla i

sådant fall har tagits upp i punkt 2.

Som jag har utvecklat under 5.4.3. bör den nu gällande regleringen av lokalhållningsskyldigheten

för underrätterna bestå till dess ställning har tagits

till frågan om skyldighetens överförande på staten. Oavsett att tingslagen

avskaffas som judiciell enhet, måste därför den nuvarande indelningen

i tingslag äga fortsatt giltighet, såvitt angår den tingshusbyggnadsskyldighet

som åvilar dessa enheter. Vidare måste det också i fortsättningen

ligga i Kungl. Maj :ts hand att besluta om ändringar i denna indelning när

domkretsarna ändras. För att möjliggöra detta har under punkt 3 tagits

upp bestämmelse om att de nuvarande föreskrifterna i 1 kap. 1 § om indelningen

i tingslag skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår tingshusbyggnadsskyldigheten.

Härav följer att de bestämmelser som närmare reglerar denna

skyldighet efter den nya lagstiftningens ikraftträdande äger fortsatt tillämpning

på lokalhållning som det åligger tingslag att svara för. Att tillämpning

av bestämmelserna i visst fall kan komma i fråga också beträffande annan

domkrets kommer att beröras under 3 § 1964 års lag med vissa bestämmelser

angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna.

I avvaktan på att en ny domkretsindelning för underrätterna genomförs

kommer en del en- och tvådomarkretsar att bestå även efter lagens ikraftträdande.

Det kommer då att behövas formell grund för att göra avsteg från

den föreslagna bestämmelsen i 1 kap. 2 § RB, som anger att i tingsrätt skall

finnas lagman och rådmän. I punkt 4 har därför tagits in en bestämmelse

av innebörd att i de tingsrätter Kungl. Maj :t bestämmer skall finnas endast

lagman eller endast lagman och en rådman.

Beträffande punkt 5, som gäller forum vid ämbetsbrott av domare i ägodelningsrätt

och ägodelningsdomare, hänvisas till vad jag har anfört under

2 kap. 2 §.

Under 1 kap. 4 § uttalade jag, att förslaget om nämndens storlek på en

del håll torde kunna leda till att det bör utses något färre nämndemän än

f. n. Minskning av antalet nämndemän inom en kommun torde ofta lämpligen

kunna ske i samband med nämndemans avgång. Fn bestämmelse som

gör en sådan ordning möjlig har tagits upp under punkt 6. Bestämmelsens

effekt blir att både hovrättens beslut med stöd av 1 kap. 4 § första stycket om

nämndemännens antal och tingsrättens beslut om fördelningen av antalet

mellan kommunerna enligt 4 kap. 5 § andra stycket träder i tillämpning

successivt allteftersom nämndemän inom berörd kommun avgår.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Emellertid kan det förekomma fall då det framstår som mindre lämpligt

att reduceringen sker på detta sätt. Tillfälligheter kan göra att det kanske

blir den eller de bästa krafterna bland kommunens nämndemän som på sådant

sätt inte får sitt uppdrag förnyat. Det kan vidare bli så, att önskvärda

proportioner mellan företrädare för olika grupper eller yrken förrycks. Med

hänsyn härtill bör det finnas möjlighet att anordna nyval beträffande kommunens

samtliga nämndemansplatser. Om sådant nyval bör lämpligen

vederbörande underrätt förordna, under förutsättning att kommunens fullmäktige

gör framställning därom. En bestämmelse av denna innebörd har

tagits upp under förevarande punkt. I denna har också föreskrivits att talan

mot underrättens beslut inte får föras.

Under punkterna 7 och 8 har förts samman bestämmelser avsedda att lösa

de problem som uppstår genom att olika författningar antingen hänvisar till

sådana bestämmelser i RB som nu ersätts med nya bestämmelser eller använder

terminologiska beteckningar som inte längre blir adekvata. Dessa problem

kan självfallet lösas genom ändringar i vederbörande författningar. Som

jag har nämnt kommer också förslag till sådana ändringar att tas in i den

planerade departementspromemorian. Emellertid kan man inte med full

säkerhet påräkna att återfinna alla författningar som behöver ändras i

nämnda hänseende. Det är därför lämpligt med generella bestämmelser, som

klargör hur hänvisningar resp. inaktuell terminologi skall tolkas efter ändringarnas

genomförande. Finns sådana generella bestämmelser, har man

vidare möjlighet att avstå från ändringar i en del fall där sådana framstår

som mindre angelägna. Sålunda synes det onödigt att nu ändra i författningar

som kan förutses bli upphävda och ersatta med ny lagstiftning inom en

någorlunda snar framtid (t. ex. vissa författningar om inskrivningsväsendet).

Punkt 7 a anger, att bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt i

stället skall gälla tingsrätt. I flertalet fall torde den »översättning» från gammal

till ny terminologi som skall ske inte föranleda några problem. För

vissa fall — då även fortsättningsvis, åtminstone tills vidare, bör gälla olika

bestämmelser för domkretsar av skilda slag (»stad med rådhusrätt», »domsaga

å landet» och liknande bestämningar) — behöver dock klargöras vilka

geografiska tillämpningsområden sådana bestämmelser skall ha. Den frågan

behandlas nedan under punkterna 7 d och e. Ytterligare måste föreskrifterna

i 12 kap. tryckfrihetsförordningen beaktas. Dessa kan inte ges ändrad innebörd

i sak genom ändringar i nu förevarande ordning. Övergångsbestämmelsen

i 7 a bär därför, såvitt angår tryckfrihetsmålen, begränsats på så

sätt att bestämmelse, som i dylikt sammanhang avser rådhusrätt, skall

gälla endast tingsrätt som har trätt i stället för rådhusrätt.

Enligt punkt 7 b skall bestämmelse som avser tingslag i stället gälla domsaga,

eftersom domsaga träder i stället för tingslag som beteckning för underrätts

domkrets. Undantag har dock gjorts beträffande bestämmelser

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

som gäller tingshusbyggnadsskyldighet. Sistnämnda bestämmelser avses bli

gällande tills vidare enligt vad som närmare har utvecklats under 5.4.3. (jfr

även övergångsbestämmelsen i punkt 2).

I olika författningar förekommer bestämmelser om att viss åtgärd skall

vidtas hos eller av häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren

eller domhavanden. I den mån dessa bestämmelser är att uppfatta

endast som domförhetsregler, fyller de inte längre någon funktion. Frågan

om domförheten besvaras av RB, ärendelagen eller, såvitt angår administrativa

frågor, av en kommande underrättsstadga. I annan lagstiftning behöver

i princip anges bara att vederbörande åtgärd skall vidtas hos eller av rätten.

I avvaktan på att sådana ändringar undan för undan genomförs i skilda

författningar — lämpligen i samband med att de ändras av annan anledning

— har under punkt 7 c tagits upp en generell bestämmelse av innebörd att

när i författningar föreskrivs att åtgärd skall vidtas hos eller av häradshövdingen

m. fl., föreskriften i stället skall gälla tingsrätten. Övergångsbestämmelsen

gäller dock inte andra föreskrifter än dem som innebär endast

domförhetsregler. Innefattar en föreskrift däremot att viss uppgift skall

tillkomma viss domare som ett personligt prerogativ — t. ex. att utöva

chefsuppgifter i fråga om personal och organisation — skall övergångsbestämmelsen

inte gälla. Bestämmelsen åsyftar inte åtgärder som skall vidtas

hos eller av domare som har utsetts för särskild uppgift och som får anses

som ett särskilt organ vid domstolen (inskrivningsdomare, ägodelningsdomare

och konkursdomare).

I punkterna 7 d och e behandlas de fall där f. n. gäller särskilda bestämmelser

för visst slag av domkrets eller del därav. I den mån man inte genom

ändringar i sådana bestämmelser genomför likformig reglering — vilket är

önskvärt i flertalet fall — behövs en övergångsbestämmelse som klargör

vilka domkretsar (eller delar därav) som skall anses åsyftade med föreskrifter

som innehåller uttryck av typen »stad med rådhusrätt», »domsaga på

landet», »stad under landsrätt» och liknande. Enda möjligheten därvid synes

vara att man i dessa tolkningsfrågor i princip låter läget vid 1970 års utgång

vara avgörande. Punkterna 7 d och e innehåller bestämmelser av sådan

innebörd. Bestämmelserna kompletteras i punkt 9 med ett bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela avvikande bestämmelser i ämnet i samband

med ändring i domsagoindelningen. Vid en ändring som sakligt sett motsvarar

den situation som nu föreligger när stad skall läggas under landsrätt,

bör alltså kunna förordnas att staden skall vara underkastad bestämmelser

som avses i punkt 7 d. Likaså bör, när landsbygdskommun skall förenas

med stads domkrets, kunna förordnas att för kommunen skall gälla

bestämmelser som avses i punkt 7 e. Särskilda bestämmelser kan vidare bli

behövliga om den nya lagstiftningen görs tillämplig på viss domkrets före

den 1 januari 1971.

Punkterna 7 d och e har med de avvikelser som följer av det nu sagda utformats

i överensstämmelse med de övergångsbestämmelser som domstols
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

249

kommittén har tagit upp i sitt förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

(SOU 1967: 4 s. 8). I fråga om exempel på författningar, som berörs av de

här aktuella övergångsbestämmelserna, och om de synpunkter i övrigt som

är att anlägga kan hänvisas till domstolskommitténs specialmotivering (betänkandet

s. 166).

I punkt 8 bär — efter förebild av 3 § första stycket lagen om införande

av nya RB — tagits in föreskrift att, om i övrigt i lag eller annan författning

förekommer hänvisning till eller eljest avses bestämmelse som har ersatts

genom ny bestämmelse, den nya bestämmelsen skall tillämpas.

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om

införande av nya rättegångsbalken

Enligt 1 kap. 4 § första stycket och 6 § andra stycket i förslaget till lag

om ändring i RB har hovrätt fått befogenhet att bestämma antalet nämndemän

resp. att fastställa när och på vilket tingsställe allmänt ting skall hållas.

Det torde inte föreligga något praktiskt behov att ha fullfölj dsmöjlighet beträffande

sådana beslut. I enlighet härmed föreslås ett tillägg till 22 § lagen

om införande av nya RB, som innebär att hovrätts beslut i de nämnda frågorna

inte kan överklagas.

7.3. Förslaget till lag om fastighetsdomstol

1 §•

I enlighet med de överväganden som jag tidigare har redovisat fastslås

i första stycket av denna paragraf att fastighetsdomstol i regel skall ha

länet som domkrets men att Kungl. Maj :t kan förordna att annat område

än län skall utgöra domkrets för domstolen. Ett skäl att avvika från huvudregeln

kan vara att antalet mål från ett visst län beräknas bli mycket litet.

Att här ange några närmare riktlinjer för bedömande av när undantagsregeln

skall tillämpas är emellertid inte möjligt. Kungl. Maj:t bör ha fria

händer att avgöra frågan med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall.

I första stycket föreskrivs vidare, att den allmänna underrätt som Kungl.

Maj:t bestämmer skall vara fastighetsdomstol.

Enligt paragrafens andra stycke skall fastighetsdomstolen pröva de mål

och ärenden som anges i särskild lag eller författning. Som jag har nämnt

förut är det meningen att fastighetsdomstolen skall få behörighet att ta upp

fastighetsbildningsmål och eventuellt expropriationsmål och mål om ersättningsskyldighet

m. in. enligt immissionslagstiftningen. Även vissa med dessa

målkategorier besläktade tvistefrågor kan komma att läggas under fastighetsdomstolens

kompetens. Frågan härom torde emellertid få övervägas

närmare i senare sammanhang.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

2 §•

I nära anslutning till nuvarande bestämmelser i 21 kap. 1 § jorddelningslagen

och 13 § expropriationslagen anges i denna paragraf att vad som är

föreskrivet om allmän domstol i tillämpliga delar skall gälla angående fastighetsdomstol

och rättegången i mål och ärenden vid sådan domstol, om

inte annat följer av lagen eller annan författning. I fråga om förfarandet

innehåller förevarande lagförslag vissa bestämmelser som avviker från

RB:s regler. Med hänsyn till den varierande beskaffenheten av de mål som

kan komma att prövas vid domstolen har det emellertid inte varit möjligt

att i någon större utsträckning meddela bestämmelser som skall äga tilllämpning

på samtliga målkategorier. Det är därför nödvändigt att i de

olika speciallagarna ta upp kompletterande föreskrifter om förfarandet.

Särskilt i fråga om handläggningen av fastighetsbildningsmål har en ganska

omfattande särreglering blivit nödvändig. Detta framgår av 16 kap. i förslaget

till fastighetsbildningslag.

3 §•

Paragrafen behandlar frågan om fastighetsdomstolens sammansättning i

normalfallen och om ledamöternas kvalifikationer. Regler om förenklad

sammansättning i vissa fall meddelas i 4 §.

I fråga om sammansättningen av fastighetsdomstolen har jag tidigare

redovisat min principiella uppfattning. Jag kan därför i detta sammanhang

begränsa mig till att ta upp detaljfrågan om de krav som bör ställas på

nämndemännen i domstolen. I detta hänseende föreskrivs i paragrafens tredje

stycke att nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna

med sin orts förhållanden. En likartad regel gäller enligt 11 kap. 2 § vattenlagen

beträffande vattenrättsnämndemän. I 21 kap. 2 § jorddelningslagen

uppställs samma krav på ägodelningsnämndemän men där föreskrivs dessutom

att dessa bör vara kunniga i lanthushållning. EU krav av sist angiven

innebörd kan uppenbarligen inte upprätthållas i fråga om nämndemän i

fastighetsdomstol. Av villkoret att en sådan nämndeman bör vara förtrogen

med sin orts förhållanden följer emellertid att nämndeman som kommer

från ett typiskt landsbygdsområde bör ha god kännedom om jordbruk och

skogsbruk samt andra näringar som bedrivs där.

Närmare föreskrifter om val av nämndemän m. m. finns i 6—8 §§.

4 §•

Paragrafen innehåller regler om förenklad sammansättning av domstolen

i vissa fall. Fastighetsbildningskommittén har tagit upp motsvarande föreskrifter

i 15 kap. 4 § i sitt förslag till lag om fastighetsbildning.

Fastighetsbildningskommittén. I anslutning till nämnda föreskrifter i sitt

förslag framhåller kommittén till en början att en särskild ordning bör gälla

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1960

i fråga om åtgärder av jorddomstol, som syftar till att enbart bereda jordmålen

för att de skall kunna företas till slutligt avgörande. Det bör därför

finnas en motsvarighet till föreskriften i 2 kap. 4 § andra stycket RB om

att Kungl. Maj :t bestämmer i vilken omfattning förberedande åtgärd får

vidtas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna. Naturligtvis

är det bara de lagfarna ledamöterna som bör åläggas uppgifter av detta

slag. Om särskild tjänst för den lantmäteriutbildade ledamoten skulle komma

att inrättas, finns det dock enligt kommitténs mening skäl att överväga

en sådan ändring att vissa förberedande åtgärder kan anförtros åt honom.

I övrigt föreslår kommittén att domstolen skall vara domför med ordföranden

och ytterligare minst två ledamöter vid handläggning som inte sker

vid huvudförhandling eller syn på stället och inte heller innefattar måls avgörande

samt dessutom vid måls avgörande när detta sker utan att huvudförhandling

har behövt hållas. Bestämmelser av detta slag finns för allmän underrätt

i motsvarande situationer och det synes naturligt att även jorddomstolen

i dessa fall bör kunna ha en något mindre kvalificerad sammansättning.

Det är visserligen att märka att mål om fastighetsbildning enligt kommittéförslaget

kan avgöras utan huvudförhandling i en helt annan och större omfattning

än vanliga, vid allmän underrätt handlagda tvistemål, men möjligheten

till förenklad sammansättning torde ändå inte behöva inge betänkligheter.

Minst tre ledamöter bör emellertid sitta i rätten. Några föreskrifter

om vilka av domstolens ledamöter förutom ordföranden som skall ta del i

handläggningen meddelas inte. Det bör stå fritt att välja den ledamotsuppsättning

som med hänsyn till omständigheterna är mest lämplig. Vanligen

torde nämndemännen inte komma att anlitas i dessa fall. Beträffande annan

handläggning än sådan som innefattar måls avgörande skulle det kunna

övervägas att i likhet med vad som gäller för allmän underrätt tillåta att

rätten består av endast en lagfaren ledamot. I hovrätt krävs dock för motsvarande

fall fullsutten rätt, och eftersom betydelsefulla frågor, t. ex. angående

avbrytande av förrättningshandläggning, här kan bli aktuella, anser

kommittén att man bör kräva deltagande av minst tre ledamöter.

Strävan att i största möjliga utsträckning förenkla processen i jorddomstolen

och därigenom främja en snabbare behandling av målen har föranlett

kommittén att föreslå en vidgning av möjligheterna att tillämpa förenklad

sammansättning också i vissa fall då huvudförhandling äger rum. Sålunda

föreslås att mål av mindre betydelse alltid skall kunna handläggas av jorddomstol

i nyssnämnda sammansättning med endast ordföranden och minst

två andra ledamöter. För att domstolens lokala anknytning inte skall gå förlorad

i dessa mål och lekmannainflytandet inte skall trängas undan, har den

bestämmelsen tillagts att båda nämndemännen härvid bör sitta i rätten, om

inte särskilda skäl föranleder annat.

Kommittén säger sig vara medveten om att det kan synas väl lösligt att

låta domstolens sammansättning på detta sätt bero av en bedömning av

målens större eller mindre betydelse. Det skulle vara önskvärt att man i

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

stället kunde anknyta till vissa yttre, lätt konstaterbara fakta, men en lämplig

sådan metod för en avgränsning av de mera bagatellartade målen har inte

funnits möjlig. Kommittén påpekar vidare att 15 § expropriationslagen innehåller

en särskild domförhetsregel beträffande expropriationsmål av mindre

betydelse samt att även vattenlagen genom bestämmelse i 11 kap. 2 § låter

vattendomstols sammansättning i viss mån vara en bedömningsfråga.

Remissyttrandena. Göta hovrätt ifrågasätter om förenklad sammansättning

bör förekomma i den omfattning som angivits i kommittéförslaget och

anför.

Regeln om förenklad sammansättning vid måls avgörande utan huvudförhandling

och vid handläggning, som inte sker vid huvudförhandling eller

syn å stället, har motsvarighet i rättegångsbalkens regler för allmän underrätt.

För hovrätt gäller inte motsvarande bestämmelser; handläggning, som

avser målens förberedande, t. ex. förberedelse, kan dock enligt hovrätternas

arbetsordning ankomma på viss ledamot ensam.

Kravet på fullsutten rätt kan synas medföra onödigt tungrott förfarande

i vissa fall, särskilt vid avskrivning av mål och vid fattande av beslut under

rättegången. Även om det kan ifrågasättas, om ändring av vad som gäller

för överrätt i dessa fall bör göras endast beträffande jorddomstolen — denna

Iråga synes lämpligare böra lösas i ett sammanhang för överrätternas del

— vill hovrätten emellertid inte direkt motsätta sig att frågor om avskrivning

av mål och om beslut under rättegången i jorddomstol skall kunna

handläggas i förenklad sammansättning.

Enligt förslaget skall vidare förenklad sammansättning vara tillfyllest

vid måls avgörande på handlingarna och i mål av mindre betydelse.

Vad angår mål av mindre betydelse är redan den vaga definitionen ägnad

att inge betänkligheter. Visserligen används samma definition i expropriationslagen,

men dess tillämpningsområde lär där framstå betydligt klarare.

Vid bedömningen enligt expropriationslagen torde nämligen expropriationsföremålets

värde och tvistefrågans principiella betydelse kunna vara

vägledande. I fråga om jordmål är det betydligt svårare att finna godtagbara

riktlinjer för avgränsningen av de ifrågavarande målen. Tvisteföremålets

ekonomiska värde bör sålunda inte under några förhållanden tillmätas avgörande

betydelse. Däremot bör såväl tvistens principiella räckvidd som

målets svårighetsgrad i övrigt beaktas. Att närmare angiva förutsättningarna

för att målet skall anses vara av mindre betydelse synes inte vara möjligt.

Det lär inte låta sig göra att uppställa begränsningar motsvarande dem som

gäller enligt vattenlagen 11 kap. 2 §, vari stadgas, att mål må avgöras i förenklad

sammansättning, om den fråga målet rör är utan nämnvärd inverkan

på vattenförhållandena och ej heller berör motstående intresse av någon betydelse.

Ett särskilt skäl mot att godtaga den allmänna formuleringen av

förslaget på denna punkt är att vid genomförande av de nya fastighetsbildningsinstituten

enskilda och allmänna intressen kommer att stå emot varandra

med större styrka än hittills och att till följd därav den uppfattningen

lätt kan vinna insteg, åtminstone bland den rättssökande allmänheten, att

mål som endast rör enskilds rätt anses vara mål av mindre betydelse.

Hovrätten förordar således i första hand, att reglerna i 15 kap. 4 § om förenklad

sammansättning i vissa mål får utgå, dock med undantag för före
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

253

skriften att åtgärd för målens beredande skall ankomma på viss ledamot

ensam eller på tjänsteman vid domstolen.

Beträffande vissa mål vill hovrätten dock inte motsätta sig att de prövas

i förenklad sammansättning. Tillämpningen av en sådan regel bör emellertid

begränsas till att avse måls avskrivning och avgöranden, som ej angår

själva saken. Jorddomstolen bör då kunna bestå av tre ledamöter, vilka —- såvida inte av särskilda skäl lantmätarledamotens medverkan är önskvärd

— bör vara lagfarna.

För den händelse kommitténs förslag ändå skulle godtas, motsätter sig

hovrätten att jorddomstolen i princip själv får bestämma sin sammansättning.

Frågan om domstols sammansättning i olika slag av mål bör enligt

hovrättens mening liksom f. n. vara uttryckligen reglerad i lag.

De föreslagna reglerna om jorddomstols sammansättning betecknas som

väl lösliga också av hovrätten för Västra Sverige, nedre justitierevisionen,

häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga och lanimäteristgrelsen.

Den sistnämnda myndigheten finner det önskvärt att en klarare avgränsning

görs genom tillämpningsföreskrifter.

Departementschefen. Departementsförslaget bygger på förutsättningen att

fastighetsdomstolen skall vara underinstans i förhållande till hovrätten. Det

framstår med hänsyn härtill som naturligt att man vid bedömande av frågan

i vad mån man bör tillåta att domstolen har en förenklad sammansättning

utgår från de regler som i detta hänseende gäller för allmän underrätt. Vad

som närmast är av intresse är alltså de nu gällande föreskrifterna i 1 kap.

4 § RB om att häradsrätt är domför utan nämnd vid måls avgörande utan

huvudförhandling och vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling

eller syn på stället (jfr 1 kap. 3 § i förslaget).

Enligt min mening är det uppenbart att nämndemännen inte skali behöva

medverka vid sådan handläggning i fastighetsdomstolen som inte innefattar

måls avgörande och inte heller sker vid huvudförhandling eller syn

på stället. Som kommittén har anfört skulle det t. o. m. kunna övervägas att

i dessa fall låta domstolen bestå av en lagfaren ledamot. Ibland kan det

emellertid också vid handläggning som nu har nämnts uppkomma frågor

där den kollegiala sammansättningen är av betydelse. Jag anser därför övervägande

skäl tala för att man uppställer krav på samtliga yrkesdomares

medverkan. I fråga om åtgärder som syftar endast till att bereda mål för

slutligt avgörande bör dock vissa särbestämmelser meddelas. Jag återkommer

strax till denna fråga.

Tvekan synes inte heller böra råda om att nämndemännens deltagande

inte skall vara obligatoriskt vid sådana avgöranden som enligt reglerna i RB

får ske utan huvudförhandling. Hit hör bl. a. beslut om avskrivning eller

avvisning. Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om fastighetsbildning

innehåller i 16 kap. 8 § vissa särregler som gör det möjligt att avgöra

fastighetsbildningsmål utan huvudförhandling i betydligt större omfattning

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

än som kan ske med vanliga tvistemål. De mål som det bär är fråga om är

av sådan beskaffenhet att utrymmet för lekmannasynpunkter torde vara

mycket begränsat. Det synes då från både principiella och praktiska synpunKter

olämpligt att uppställa ett ovillkorligt krav på att nämndemännen

skall medverka vid prövningen.

På grund av vad jag nu har anfört har i första stycket i denna paragraf

tagits upp en bestämmelse om att fastighetsdomstolen är domför utan nämndemännen

vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid annan handläggning

som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället. Jag vill

understryka att bestämmelsen inte hindrar att samtliga ledamöter i domstolen

medverkar vid sådan handläggning. Det normala bör dock vara att

nämndemännen inte tjänstgör i dessa fali.

Kommittéförslaget innehåller en föreskrift om förenklad sammansättning

också i andra fall när mål av mindre betydelse handläggs. Mot denna bestämmelse

har vid remissbehandlingen invänts bl. a. att den är vagt utformad.

Jag är benägen att instämma i remisskritiken på denna punkt. De

av kommittén åberopade bestämmelserna om förenklad sammansättning i

expropriationslagen och vattenlagen avser endast frågan huruvida eu eller

två tekniker skall ingå i domstolen och är således av mindre räckvidd än

den nu ifrågasatta regeln. Härtill kommer att denna lämnar större utrymme

för en subjektiv tolkning än nyssnämnda bestämmelser. Paragrafen saknar

därför motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln.

Enligt andra stycket i kommittéförslaget får föiberedande åtgärder i viss

omfattning vidtas av lagfaren ledamot i jorddomstolen eller av tjänsteman.

Som jag tidigare har antytt behövs en liknande bestämmelse i lagen om fastighetsdomstol.

Enligt min mening bör dock denna utformas så, att förberedande

åtgärder kan anförtros också åt den tekniske ledamoten i domstolen.

Dennes speciella kvalifikationer synes nämligen göra honom särskilt lämpad

att ombesörja vissa åtgärder av detta slag. Med hänsyn till att han som

tidigare nämnts skall vara fast anställd vid fastighetsdomstolen torde en sådan

anordning inte vålla några organisatoriska svårigheter. I paragrafens

andra stycke har därför föreskrivits att åtgärd som endast avser målets beredande

får i den omfattning som Kungl. Maj:t bestämmer företas av lagfaren

eller teknisk ledamot i fastighetsdomstolen eller av tj änsteman vid

den allmänna underrätt som är fastighetsdomstol.

Enligt 1 kap. 4 § RB i dess nuvarande lydelse är häradsrätt i tvistemål

domför utan nämnd vid huvudförhandling som hålls i omedelbart samband

med förberedelsen. Någon motsvarighet härtill har inte tagits upp i denna

paragraf. Enligt min mening bör nämligen anordningen med omedelbar huvudförhandling

inte tillämpas vid fastighetsdomstolen. Det behov av en

förenklad handläggningsform som föreligger i vissa av de mål domstolen

har att pröva bör i stället tillgodoses genom bestämmelser som tillåter att

målen avgörs utan huvudförhandling. Som jag nyss har nämnt innehåller

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

förslaget till fastighetsbildningslag vissa särbestämmelser om måls avgörande

utan huvudförhandling. Frågan huruvida liknande bestämmelser skall

införas i andra lagar som behandlar mål, vilka faller inom fastighetsdomstolens

kompetens, får övervägas i annat sammanhang.

5 §•

I paragrafen föreskrivs att det skall ankomma på Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer att utse ordförande och utnämna eller

förordna teknisk ledamot i fastighetsdomstol. Frågan om förordnande av

den andre lagfarne ledamoten i domstolen bör regleras i bestämmelse som

meddelas av Kungl. Maj :t med stöd av 14 §. Detsamma bör gälla beträffande

sådana spörsmål som beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för

lagfaren eller teknisk ledamot i domstolen.

6 §•

I denna paragraf meddelas föreskrifter om valperioder och valkretsar för

nämndemännen samt om valbarhet. I fastighetsbildningskommitténs förslag

till lag om fastighetsbildning finns delvis motsvarande bestämmelser i 15

kap. 7 §.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittéförslaget innehåller bestämmelser

om nämndemännens tjänstgöringstid och tjänstgöringsskyldighet vilka

helt stämmer överens med vad som i dessa hänseenden gäller om ägodelningsnämndemännen

enligt 21 kap. 3 § första stycket och 5 § andra stycket

jorddelningslagen. I förslaget föreskrivs vidare att jorddomstolsnämndemännen

utses till det antal Kungl. Maj :t bestämmer för varje domsaga och för

stad med rådhusrätt. Enligt kommitténs mening är det av vikt att antalet

nämndemän hålls relativt lågt för att var och en skall få tillfälle att ta del i

rättsskipningen i sådan omfattning att han kan bli förtrogen med de problem

han ställs inför i domstolen. Om antalet fastställs genom bestämmelse

i lagen, kan tillbörlig hänsyn inte tas till de varierande förhållandena på

olika platser och det kan på sina håll uppstå risk för att alltför många

nämndemän utses. I kommittéförslaget har därför anförtrotts åt Kungl.

Maj :t att bestämma antalet. Enligt kommittén bör minst en nämndeman

utses för varje domsaga och stad med rådhusrätt.

Remissyttrandena. Lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i

Värmlands län anser att domsagan är för litet område för jorddomstolsnämndemännen.

Nämndeman bör ta del i handläggning av jordmål så regelbundet

att han förvärvar god rutin och ökade kunskaper om såväl lagstiftningen

som plan- och jordpolitiken. Dessa önskemål kan tillgodses bättre,

om nämndemännen är färre till antalet och väljs från ett större geogra
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fiskt område. Länet eller möjligen hovrättsområdet bör därför utgöra valkrets.

Hypoteksombudsmannaföreningen finner det angeläget att antalet nämndemän

inte sätts lägre än fyra för varje domsaga så att ortskännedomen

och den lokala förankringen kan behållas.

Departementschefen. Som kommittén och ett par remissinstanser bär

framhållit är det å ena sidan angeläget att antalet nämndemän i domstolen

bestäms så att var och en av dem förvärvar tillräcklig erfarenhet av arbetet i

domstolen. Å andra sidan är det såsom betonats i ett annat remissyttrande

också av vikt att nämndemännen inte blir så få att ortskännedomen och den

lokala förankringen går förlorad. Med hänsyn till de varierande förhållandena

synes en lämplig avvägning mellan dessa olika intressen bäst kunna komma

till stånd om Kungl. Maj :t eller myndighet Kungl. Maj :t bestämmer ges

befogenhet att fastställa antalet nämndemän för varje domsaga inom fastighetsdomstolens

domkrets utan att vara bunden av några föreskrifter i

själva lagen. Att i ett övergångsskede rådhusrätts domkrets är att jämställa

med domsaga framgår av övergångsbestämmelserna.

I nu nämnda avseende stämmer paragrafen därför sakligt sett överens

med vad kommittén har föreslagit.

Paragrafen innehåller vidare en bestämmelse om att nämndeman i fastis
O
hetsdomstol

skall vara valbar till nämndeman i den domsaga för vilken han

utses. Motsvarande krav uppställs i 21 kap. 2 § jorddelningslagen för ägodelningsnämndemän.

I 21 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen finns bestämmelser som

hänvisar till RB:s regler i fråga om skyldighet att motta uppdrag som

nämndeman och kvarstå i sådan befattning samt efter avgång fortfarande

tjänstgöra som nämndeman. Eftersom hänvisningen i lagförslagets 2 § omfattar

också de nämnda reglerna i RB har det inte ansetts påkallat att i

förslaget ta upp någon motsvarighet till de nämnda bestämmelserna i jorddelningslagen.

7 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om val av nämndemän i fastighetsdomstol.

Motsvarande bestämmelser tas upp i 15 kap. 8 § i fastighetsbildningskommitténs

förslag till lag om fastighetsbildning.

Fastighetsbildningskommittén. Enligt kommittéförslaget skall fullmäktige

i stad som bildar egen domkrets för allmän underrätt direkt välja det för

staden fastställda antalet nämndemän. I domsaga som omfattar mer än en

kommun skall valet i stället ske av särskilda valmän och förrättas av häradshövdingen

i domsagan. Valmännen utses i sin tur av kommunernas fullmäktige.

Enligt 21 kap. 3 § jorddelningslagen äger val av ägodelningsnämnde
-

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

man rum inför häradsrätten. Kommitténs förslag att valförrättningen skall

ske inför häradshövdingen förklaras av att förrättningen inte kan hänföras

till handläggning av rättegångsmål eller domstolsärende och att en föreskrift

om att valet skall ske inför häradsrätten därför skulle kunna uppfattas som

ett krav på att det skall verkställas inför fullsutten rätt.

Medan jorddelningslagen innehåller utförliga regler om antalet valmän

och suppleanter som skall utses och om tillvägagångssättet vid det av dem

förrättade valet av nämndemän samt om särskilda åtgärder för föranstaltande

av val och för publicering av valresultatet m. m., innebär kommittéförslaget

att de behövliga föreskrifterna i dessa hänseenden skall meddelas

av Kungl. Maj:t. För att möjliggöra gottgörelse av kommunala medel till

valmännen föreslås en särskild bestämmelse med hänvisning till kommunallagens

regler om gottgörelse till fullmäktige. Slutligen föreslås att klagan

över nämndemansval skall föras genom besvär hos hovrätt och att fullföljd

mot hovrättens beslut inte är tillåten. Att överprövningen i dessa fall skall

ske i judiciell ordning och att hovrättens avgörande inte får överklagas

stämmer överens med vad som gäller beträffande val av nämndeman till

allmän underrätt, vilket val alltid sker kommunvis och förrättas av kommunens

fullmäktige.

Remissyttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar ett redaktionellt

förbiseende vid utformningen av lagtexten. Hovrätten framhåller att

motiven ger vid handen att det varit kommitténs avsikt att ägodelningsnämndemännen

även i landskommun som utgör domsaga för sig skall väljas

av fullmäktige. Detta har emellertid inte kommit till uttryck i lagtexten.

Departementschefen. Den av mig föreslagna paragrafen bygger på vad

fastighetsbildningskommittén har föreslagit. Vid utformningen av bestämmelserna

har beaktats vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört i sitt

remissyttrande. Vidare har Kungl. Maj :t tillagts möjlighet att delegera fastställandet

av antalet valmän jämte suppleanter till annan myndighet. 8 9

8 §•

I paragrafens första punkt föreskrivs att nämndeman skall tjänstgöra efter

kallelse av fastighetsdomstolens ordförande. Innehållsmässigt stämmer

paragrafen i detta avseende överens med vad fastighetsbildningskommittén

har föreslagit i 15 kap. 9 § i sitt förslag. Som enda vägledning för domstolens

ordförande har kommittén föreslagit att, när domstolen sammanträder på

annan plats än kansliorten, de närmast boende företrädesvis bör kallas.

Denna bestämmelse har vissa förebilder i gällande rätt (21 kap. 6 § jorddelningslagen

och 11 kap. 5 § andra stycket vattenlagen). Enligt min mening

tillgodoser bestämmelsen emellertid inte i tillräcklig grad önskemålet

om lokalkännedom hos fastighetsdomstolen. Ett av motiven för att lekmän

skall medverka vid den rättsskipning som det här är fråga om är att sådan

9 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

kännedom skall tillföras domstolen. Med hänsyn härtill är det angeläget att

se till att de nämndemän som i varje särskilt mål tjänstgör i domstolen

kommer från den trakt som målet har anknytning till. I andra punkten i

paragrafen anges därför att till tjänstgöring företrädesvis bör kallas nämndemän

från den domsaga till vilken målet närmast har anknytning.

I 21 kap. 7 § jorddelningslagen ges särskilda föreskrifter beträffande tillvägagångssättet

när nämndeman som har kallats till sammanträde får förfall.

I lagförslaget finns ingen motsvarighet till dessa bestämmelser. Genom

bestämmelsen i förslagets 2 § blir vad som i det avseendet föreskrivs i 4 kap.

10 § RB tillämpligt.

9 §•

Denna paragraf inleder det avsnitt i lagen som innehåller bestämmelser

om förfarandet vid fastighetsdomstol och behandlar frågan om särskild

undersökning på platsen. Fastighetsbildningskommitténs förslag till lag

om fastighetsbildning tar upp motsvarande bestämmelse i 17 kap. 12 §.

Fastighetsbildningskommittén. Enligt kommittéförslaget kan jorddomstolen,

om det för utredning av särskild fråga anses behövligt uppdra åt en

eller flera ledamöter av rätten eller åt överlantmätaren att verkställa undersökning

på marken. Vidare anges att sakägare på lämpligt sätt skall underrättas

om tiden för undersökningen samt att protokoll över undersökningen

skall föras av den som domstolen har förordnat därtill och sedermera tillställas

domstolen. Om undersökningen sker endast som förberedelse för

domstolens sammanträde för syn på stället, fordras inte underrättelse eller

protokoll.

Kommittén påpekar att de föreslagna bestämmelserna motsvarar 21 kap.

32 § jorddelningslagen och att kommittén har tagit viss hänsyn även till

föreskrifterna i 11 kap. 45 § 2 mom. vattenlagen. När ledamot av jorddomstolen

får i uppdrag att företa undersökning på marken, torde det ofta

vara den lantmäteriutbildade ledamoten som anförtros uppgiften. För vissa

fall har det emellertid ansetts vara mest praktiskt att låta överlantmätaren,

som vanligen har kortare resväg till platsen, utföra undersökningen.

Markundersökningen bör enligt kommitténs mening inte som f. n. vara

begränsad till tekniska frågor. För att kunna bedöma huruvida sammanträde

för syn bör äga rum måste även andra förhållanden än rent tekniska

kunna beaktas vid undersökningen. Med anledning härav talas i kommittéförslaget

endast om undersökning av särskild fråga.

Departementschefen. Den föreslagna paragrafen ansluter nära till vad

kommittén har föreslagit. Med hänsyn till att en fastighetsdomstol normalt

skall finnas i varje län och att den tekniske ledamoten skall vara anställd

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

vid domstolen har det inte ansetts föreligga något skäl att låta undersökning

på platsen utföras av annan än ledamot av domstolen. Vidare har det inte

ansetts nödvändigt att särskilt nämna att protokoll inte behöver föras vid

undersökning som sker endast som förberedande åtgärd för syn på stället.

10 §.

I denna paragraf, som motsvarar 17 kap. 5 § andra stycket i fastighetsbildningskommitténs

förslag, meddelas bestämmelser om platsen för huvudförhandling

inför fastighetsdomstol.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att den föreslagna

reformen av domstolsorganisationen vilar bl. a. på den förutsättningen att

de för förhandling utsatta sammanträdena med jorddomstol i regel skall hållas

i den ort där de i målet berörda fastigheterna är belägna. Om så inte sker

utan sakägare och parter i större utsträckning tvingas att företa långa resor

till domstolens sammanträden, skulle reformen innebära en icke godtagbar

försämring för deras del. I detta sammanhang synes emellertid hänsyn böra

tas endast till sådana sakägare som är bosatta i närheten av förrättningsföremålet.

Med anledning härav och eftersom det för utredningen vanligen torde

vara mest förmånligt att domstolen sammanträder i orten, har kommittén

föreslagit att huvudförhandlingen skall hållas vid syn på stället eller, om

målet kan prövas utan syn, på annan plats som bestäms med hänsyn främst

till att minsta kostnader uppstår för sakägare som är bosatta i den ort där

de i målet berörda fastigheterna är belägna. Med denna utformning möjliggörs

även visst beaktande av det allmännas kostnader för domstolens verksamhet.

Remissyttrandena. Hijpoteksombudsmannaföreningen understryker vikten

av att domstolen i största möjliga utsträckning bemödar sig om att den

lokala förankringen behålls genom att förhandlingar inte utan särskilda

skäl hålls på annan ort än den vartill målet har anknytning. Hovrätten för

Västra Sverige har en annan uppfattning i denna fråga. Hovrätten erinrar

om att enligt 17 kap. 5 och 10 §§ i kommittéförslaget huvudförhandling i

princip är obligatorisk så snart sakägare begär sådan förhandling och att

detta gäller även om domstolen skulle finna att huvudförhandling saknar

betydelse för prövningen. Häremot bör någon erinran inte göras. Emellertid

skall enligt 17 kap. 5 § andra stycket förhandlingen i dessa fall hållas inte

på domstolens kansliort utan i regel i den ort där de i målet berörda fastigheterna

är belägna. Detta är att gå för långt. Kommitténs motivering att reformen

annars skulle innebära en inte godtagbar försämring för sakägarna

är föga träffande. Jorddelningslagen föreskriver i motsvarande fall inte skyldighet

för ägodelningsrätt alt förlägga förhandlingen till förrättningsstället

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(jfr 21 kap. 11 §). Enligt 21 kap. 58 § samma lag är förhandling i hovrätt

nödvändig i åsyftade fall endast om sakägarna å ömse sidor begär sådan

och förhandlingen kan hållas på kansliorten. I detta sammanhang vill hovrätten

erinra om den betydande förbättring som kommunikationerna har

undergått under de senaste decennierna. Platsen för huvudförhandling bör

enligt hovrättens mening bestämmas efter en avvägning mellan sakägarnas

rättegångskostnader och statsverkets kostnader för förhandlingen. Hovrätten

föreslår att 17 kap. 5 § andra stycket i förslaget får följande lydelse:

»Huvudförhandling skall hållas vid syn å stället eller, där målet kan prövas

utan syn, på kansliorten, ort för hovrättsting eller på annan plats som bestämmes

med hänsyn till att minsta kostnader uppstår.»

Departementschefen. Som huvudregel har i paragrafen föreskrivits att huvudförhandling

inför fastighetsdomstol skall hållas vid syn på stället. Om

syn inte behövs, skall huvudförhandlingen hållas på plats som bestäms med

hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. Detta innebär att

man vid bestämmande av platsen för förhandlingen i första hand skall ta

hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid skall

man beakta inte endast sakägarnas kostnader utan också det allmännas utgifter

för domstolens resa m. m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara

helt utslagsgivande utan också andra faktorer bör kunna tillmätas betydelse.

11 §•

Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser om huvudförhandling inför

fastighetsdomstol. I fastighetsbildningskommitténs förslag till lag om fastighetsbildning

finns motsvarande bestämmelser i 17 kap. 9 §.

Fastighetsbildningskommittén. Kommittén erinrar om att RB:s regler i

princip skall lända till efterrättelse rörande huvudförhandling. Härigenom

kommer grundsatserna om förhandlingens muntlighet och förfarandets

omedelbarhet att vinna tillämpning vid jorddomstolen. På grund av jordmålens

särskilda karaktär måste emellertid vissa modifikationer tillåtas.

Närmare föreskrifter härom meddelas i denna paragraf. Föreskrifterna

stämmer nästan helt överens med de bestämmelser som enligt 21 kap. 31 §

jorddelningslagen f. n. gäller beträffande ägodelningsrätt och som i sin tur

företer väsentliga likheter med vissa regler i vattenlagen. 21 kap. 31 § jorddelningslagen

har fått sin nuvarande avfattning i samband med den allmänna

rättegångsreformens genomförande och har visat sig innefatta en

lämplig reglering, som med fördel bör tillämpas även i fortsättningen såvitt

gäller jorddomstolarna.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Departementschefen. Föreskrifterna i denna paragraf överensstämmer i

sak med dem som finns i 21 kap. 31 § första och tredje styckena jorddelningslagen.

Paragrafen saknar däremot motsvarighet till de bestämmelser

som finns i andra stycket i nämnda paragraf i jorddelningslagen och som

reglerar frågan hur vid uppskov i förhandlingar besked om tiden och stället

för nytt sammanträde meddelas. I detta avseende blir genom 2 § i lagförslaget

i stället 43 kap. 11 § tredje stycket RB tillämpligt i den mån annat

inte föreskrivs i annan lag som t. ex. fastighetsbildningslagen.

12 §.

Genom hänvisningen i 2 § till allmänna processrättsliga regler blir RB:s

omröstningsregler tillämpliga. En särskild bestämmelse behövs emellertid

som klargör att om skiljaktiga meningar framkommer i domstolen reglerna

för omröstning i kollegiala domstolar skall tillämpas. En motsvarighet till

21 kap. 37 § första stycket jorddelningslagen har därför tagits upp i första

punkten i förevarande paragraf. Liknande bestämmelser finns också i vattenlagen

(11 kap. 12 §) och expropriationslagen (18 §).

Vidare krävs en kompletterande regel som anger i vilken ordning ledamöterna

i domstolen skall yttra sig vid omröstning. I viss mån efter mönster

från bestämmelserna i 18 § andra stycket expropriationslagen och 11 kap.

12 § vattenlagen har därför i paragrafens andra punkt föreskrivits att ordföranden

skall säga sin mening först, därefter den andre lagfarne ledamoten

och den tekniske ledamoten samt sist nämndemännen.

13 §.

Fastighetsdomstolen bör för sina sammanträden få disponera nödvändiga

lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad som inte är upptagen

för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av gudstjänstlokal. Föreskrift

härom har tagits upp i denna paragraf. Liknande föreskrifter finns i 21

kap. 11 § andra stycket i jorddelningslagen och 11 kap. 11 § vattenlagen.

Särskilda kostnader för exempelvis uppvärmning, belysning eller städning

som uppkommer till följd av domstolens sammanträden bör enligt min

mening ersättas av statsverket. Med hänsyn till att en annan ordning f. n.

gäller i detta hänseende beträffande ägodelningsrätt och vattendomstol har

statsverkets betalningsansvar fastslagits genom en särskild bestämmelse.

14 §.

Paragrafen ger Kungl. Maj:t rätt att meddela de föreskrifter för tillämpningen

av lagen som kan finnas påkallade. Som exempel på sådana föreskrifter

kan jag hänvisa till vad jag har anfört vid 5 §.

Lagen föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Grunden

till förslaget i den delen framgår av vad jag har anfört i det föregående

(5.1.).

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

I en övergångsbestämmelse har föreskrivits, att lagens bestämmelser beträffande

domsaga (6, 7 och 8 §§) äger motsvarande tillämpning på rådhusrätts

domkrets. Bestämmelsen betingas av att den föreslagna lagen om fastighetsdomstol

kan komma att träda i kraft innan uttrycket domsaga blivit

generell beteckning på de allmänna underrätternas domkretsar (jfr 1 kap.

1 § andra stycket förslaget till lag om ändring i RB).

7.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen

Paragrafens första stycke innehåller nu en allmän regel om skyldighet

för statstjänsteman att utöva annan statlig tjänst än den egna. Enligt andra

stycket gäller f. n. det undantaget att ordinarie domare är skyldig att utöva

endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör. I

enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (5.4.2.)

föreslås i fråga om vissa ordinarie domare vid underrätt och vattendomstol

en begränsad utsträckning av skyldigheten att utöva annan tjänst. Sådan

domare skall enligt förslaget vara skyldig att tjänstgöra också som ledamot

i annan underdomstol inom samma hovrättsområde vid sådan handläggning

där för domförhet krävs fler lagfarna domare än en.

Syftet med den föreslagna utvidgningen av berörda domares skyldighet

att utöva annan tjänst är att göra det möjligt att tillämpa de nya domförhetsreglerna

i tvistemål även vid underrätter där det finns för få lagfarna

domare för att domfört antal skall uppnås. Det bör understrykas att möjligligheten

att för sådant ändamål anlita andra ordinarie domare, vars tjänst

inté är förenad med skyldighet att tjänstgöra vid annan domstol än den

egna, bör tas i anspråk endast när annan godtagbar lösning av domförhetsproblemet

inte står till buds i det enskilda fallet.

Det bör eftersträvas sådan planering att det i god tid blir klart för vederbörande

domare vilken eller vilka dagar han behöver påräkna att få tjänstgöra

vid annan underrätt. Detta är motiverat både av personliga hänsyn

och med tanke på att han behöver planera arbetet i den egna domstolen med

beaktande av att tillfällig tjänstgöring vid annan domstol kan bli aktuell.

Den nya bestämmelsen i 11 § föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Kungl. Maj :t bör emellertid erhålla bemyndigande att förordna att lagen

skall gälla från tidigare tidpunkt i fråga om domare i viss underrätt eller i

vattendomstol. Beträffande grunden härtill får jag hänvisa till vad jag har

anfört i det föregående dels om att eventuellt sätta den nya underrättsorganisationen

i kraft vid tidigare tidpunkt för vissa underrätters del. dels

om möjligheten att fastighetsdomstolarna redan den 1 juli 1969 tas i anspråk

för immissionsmål.

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ii år 1969

263

7.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna

Paragrafen reglerar lokalhållningsskyldigheten i sådana domkretsar som

har rådhusrätt. I dessa domkretsar har städerna åligganden i fråga om

lokalhållningen motsvarande dem som tingslagen har i förhållande till

häradsrätterna. Som jag anfört i tidigare sammanhang bör den nuvarande

regleringen i dessa frågor bestå t. v. Detta nödvändiggör ett tillägg av innebörd

att paragrafens bestämmelser om stads lokalhållningsskyldighet skall

gälla även sedan stadens rådhusrätt har ersatts av tingsrätt. Ett sådant tilllägg

har införts i paragrafens första stycke.

Sedan enhetliga underrätter har skapats, kan uppkomma fråga om att

förena stad som nu har rådhusrätt och annan kommun under gemensam

underrätt. För att lösa de frågor som uppkommer beträffande lokalhållningen

för underrätten i sådant fall har det synts enklast att föreskriva, att

staden skall anses som ett tingslag vid och efter sammanläggningen. Härigenom

blir det möjligt att i allo tillämpa de regler och principer som gäller

för sammanföring av tingslag eller delar därav under gemensam underrätt.

Detta innebär bl. a., att om uppgörelse inte kan träffas mellan staden och

det tillkommande området i frågor som rör lokalhållningen Kungl. Maj :t

med stöd av 1 § lagen om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall äger

meddela behövliga föreskrifter i sådana hänseenden. Skäl har däremot inte

ansetts föreligga att även göra de särskilda bestämmelser som gäller i fråga

om utdebitering av tingshusmedel tillämpliga på staden. Tredje stycket i

paragrafen har utformats i enlighet härmed.

Om stad med rådhusrätt och domsaga eller del därav sammanförs i judiciellt

avseende före den tidpunkt då enhetliga underrätter införs i hela

landet, kan det befinnas ändamålsenligt att i samband därmed inrätta

tingsrätt i den nya domkretsen. Med hänsyn härtill har i övergångsbestämmelserna

föreskrivits, att Kungl. Maj :t får förordna att 3 § i dess nya lydelse

skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande viss stad.

7.6. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga

Som jag har anfört i avsnitt 5.4.4. blir lagen den 20 november 1964 med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga obehövlig när

underrätterna görs enhetliga. Det föreslås därför att lagen upphör att gälla

vid utgången av år 1970.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag angående ändrad Igdelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr

804) om införande av nya rättegångsbalken,

3) lag om fastighetsdomstol,

4) lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

(nr 274),

5) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna,

6) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa

bestämmelser angående stads förenande med domsaga

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

265

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § rättegångsbalken skall upphöra

att gälla, dels att 1 kap., 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2 och 5 §§, 6 kap. 3 §,

10 kap. 9 och 17 §§, 16 kap. 1, 3 och 4 §§, 17 kap. 9 §, 29 kap. 3 §, 50 kap.

15 § och 51 kap. 15 § samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges.

1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 §•

Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första

domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förordnar

Konungen.

2 §.

I tingsrätt skola finnas lagman och rådmän. De skola vara lagfarna.

Tingsrätt må vara delad i avdelningar.

Vid tingsrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å

bestämda tider.

3 §•

Tingsrätt är i tvistemål domför med tre lagfarna domare. Flera än fyra

lagfarna domare må ej sitta i rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå av en

lagfaren domare och nämnd.

Tingsrätt är domför med en lagfaren domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å

stället,

vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som hålles i omedelbart samband

med förberedelsen,

vid huvudförhandling och syn å stället i mål om brott för vilket icke är

stadgat svårare straff än böter.

4 §•

I domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som hovrätten efter

tingsrättens hörande bestämmer.

i Senaste lydelse av 1 liap. 4 och 11 §§ se 1966: 249, av 1 kap. 5 och 12 §§ och 29 kap. 3 §

se 1964: 166, av 1 kap. 10 § och 4 kap. 2 § se 1964: 646, av 2 kap. 2 § se 1965: 585, av 4 kap.

5 § se 1954: 234, av 10 kap. 17 § se 1963: 257, av 17 kap. 9 § se 1954: 432, av 50 kap. 15 §

och 51 kap. 15 § se 1956: 587.

9| Bihang Ull riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr ii

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

I nämnd skola sitta fyra nämndemän. I mål, vari huvudförhandlingen

kan beräknas taga mer än två dagar i anspråk, må dock fem sitta i nämnden.

Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats,

är rätten domför med tre i nämnden.

Tingsrätten fördelar efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

5 §•

För tingsrätt skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara

tingsställe.

6 §.

Tingsrätt skall för huvudförhandling å tingsställe årligen å bestämda tider

hålla allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden under

tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet hos

tingsrätten eller andra omständigheter. Har tingsrätten flera tingsställen,

fördelas tingen mellan dem.

Hovrätten bestämmer efter tingsrättens hörande när och å vilket tingsställe

allmänt ting skall hållas.

7 §•

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äger tingsrätten

för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde.

För annan handläggning än huvudförhandling skall tingsrätten sammanträda

så ofta arbetet kräver det.

Tingsrätten bestämmer tid och ställe för sammanträde enligt denna paragraf.

8 §•

Om särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gäller vad därom är stadgat.

9 §•

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den påbörjats,

skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar

i följd. Om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan

eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

10 §.

Närmare bestämmelser om tingsrätts organisation, allmänna ting och

verksamhet i övrigt samt förvaltning meddelas av Konungen.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

2

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,

som avses i 20 kap. 1—

§•

Hovrätt tillkommer att som första

domstol upptaga mål om ansvar eller

enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,

som avses i 20 kap, 1—

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §§ brottsbalken, av domare i häradsrätt,

rådhusrätt, ägodelningsrätt,

expropriationsdomstol, vattendomstol

eller krigsrätt eller av konkursdomare,

inskrivningsdomare eller

äg o delnings domare.

Hovrätt är---------

3

I hovrätt skola finnas president,

en eller flera lagmän samt hovrättsråd.

De skola vara lagfarna.

Hovrätt skall -----— — —- —

Vid hovrätt---------

4 §§ brottsbalken, av domare i allmän

underrätt, expropriationsdomstol,

vattendomstol eller krigsrätt eller

av konkursdomare eller inskrivningsdomare.

§•

I hovrätt skola finnas hovrättspresident,

en eller flera hovrättslagmän

samt hovrättsråd. De skola vara lagfarna.

■--—- vice ordförande.

•--bestämda tider.

4 KAP.

2

President och lagman i hovrätt,

hovrättsråd, häradshövding, tingsdomare,

borgmästare och rådman utnämnas

av Konungen. Revisionssekreterare

utnämnes eller förordnas av

Konungen.

5

Nämndeman utses genom val.

Hör till tingslag mer än en kommun,

fördelar rätten antalet nämndemän

mellan kommunerna i förhållande

till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

Val förrättas ----------

Då nämndeman skall väljas, ankomme

i domsaga på häradshövdingen

och i stad med rådhusrätt på

rätten att göra anmälan därom till

den som har att föranstalta om valet.

Domare, som avses i 1 kap. 2 §

eller 2 kap. 3 §, utnämnas av

Konungen. Revisionssekreterare utnämnes

eller förordnas av Konungen.

Nämndeman utses genom val.

Hör till domsaga mer än en kommun,

fördelar rätten antalet nämndemän

mellan kommunerna i förhållande

till deras folkmängd; varje

kommun skall dock utse minst en

nämndeman.

- kommunens fullmäktige.

Då nämndeman skall väljas, skall

rätten göra anmälan därom till den

som har att föranstalta om valet.

6 KAP.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt------ -------— särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yp- 8. skiljaktiga meningar, som yppas

vid omröstning inom rätten; pas vid omröstning inom rätten.

nämndemans skiljaktiga mening antecknas,

allenast om nämnden ensam

bestämt utgången.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 KAP.

Tvist om

Tvist om

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms rådhusrätt.

Ej vare

3. tvist, som enligt lag må upptagas

allenast av rådhusrätt eller i dess

ställe viss häradsrätt, om tvisten väckes

vid annan domstol;

4. tvist, som-------

Ej heller-----—-----

Yrkande om------—

i allmänhet,

sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna

paragraf, ej behörig domstol enligt

vad nu är sagt, upptages målet av

Stockholms tingsrätt.

17 §.

sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas

allenast av viss eller vissa

tingsrätter, om tvisten väckes vid annan

domstol;

----— av domstol.

----i 13 §.

---—--samma fordran.

9 §•

Yppas vid

I häradsrätt säge ordföranden

först sin mening och inhämte därefter

nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt skall den yngste i rätten

först yttra sig och sedan var efter

annan, såsom de hava säte i rätten.

Har målet beretts av viss ledamot,

säge han först sin mening.

Envar angive

Yppas i häradsrätt annan mening

än ordförandens och äro alla i nämnden

ense om skälen och slutet eller

förena sig, då i nämnden äro flera

än sju, minst sju därom, gälle

nämndens mening; i annat fall gälle

ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så

ock i överrätt gälle den mening, som

omfattats av mer än hälften av rättens

ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och är

bland dem ordförandens, gälle den

meningen.

Om omröstning------

omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste

i rätten först yttra sig och sedan var

efter annan, såsom de hava säte i

rätten. Har målet beretts av viss ledamot,

säge han först sin mening.

sin mening.

Vid omröstning gälle den mening,

som omfattats av mer än hälften av

rättens ledamöter; har någon mening

erhållit hälften av rösterna och

är bland dem ordförandens, gälle

den meningen.

16 KAP.

1 §•

3 §.

3 kap. 7 §.

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4

Yppas vid omröstning i rådhusrätt

eller överrått flera än två meningar,

utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om penningar

eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanläggningen

fortsättas efter samma grund,

till dess någon mening skall gälla;

i annat fall gälle den mening, för

vilken rösterna äro flera än för annan,

eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa meningar.

§•

Yppas vid omröstning flera än två

meningar, utan att någon enligt 3 §

skall gälla, och är fråga om penningar

eller annat, som utgör viss

myckenhet, skola rösterna för den

större myckenheten sammanläggas

med rösterna för närmast mindre

och, om det erfordras, sammanläggningen

fortsättas efter samma

grund, till dess någon mening skall

gälla; i annat fall gälle den mening,

för vilken rösterna äro flera än för

annan, eller, om för flera meningar

rösterna äro lika många, den som

biträtts av den främste bland dem

som röstat för någon av dessa meningar.

17 KAP.

9 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning

hållas. Har nämnd säte i

rätten, framställe ordföranden saken

och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling

Vad nu-----

Avgöres eljest — — - Avkunnande av--

Innan dom beslutas, skall över

läggning hållas.

domens meddelande,

muntlig förberedelse.

—--till parterna.

--av fullföljdshänvisning.

29 KAP.

3 §.

Yppas, då nämnd har säte i rätten,

annan mening än ordförandens

och äro alla i nämnden ense om skälen

och slutet eller förena sig, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju

därom, gälle nämndens mening; i

annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning,------

Om omröstning---------—- •—-

Yppas, då nämnd har säte i rätten,

annan mening än ordförandens

och förena sig minst tre eller, då i

nämnden äro fem, minst fyra nämndemän

om skälen och slutet, gälle

nämndens mening. I annat fall gälle

ordförandens.

- — dem ordförandens.

---3 kap. 7 §.

50 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt vad i 1 kap. 9 § samt 43 kap. 1—6

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1969

(Nuvarande lydelse)

43 kap. 1—6 och 10—13 §§ är stadgat

motsvarande tillämpning; om

kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part

gälle dock 14 § i detta kapitel.

(Föreslagen lydelse)

och 10—13 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning; om kallelse till

uppskjuten huvudförhandling och

föreläggande för part gälle dock 14 §

i detta kapitel.

51 KAP.

15 §.

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 15 § första stycket samt

46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §i§

är stadgat motsvarande tillämpning;

om kallelse till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för

part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål------ —--- —

Om huvudförhandling äge i övrigt

vad i 1 kap. 9 § samt 46 kap. 1—5,

7, 9, 11, 13 och 16 §§ är stadgat motsvarande

tillämpning; om kallelse

till uppskjuten huvudförhandling

och föreläggande för part gälle dock

14 § i detta kapitel.

--- kapitel stadgas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare

tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter.

2. I mål, vari huvudförhandling påbörjats före lagens ikraftträdande,

skall dock äldre bestämmelser om underrätts sammansättning och om omröstning

alltjämt gälla.

3. Vad som i eller med stöd av 1 kap. 1 § andra stycket första punkten

och tredje stycket i deras äldre lydelse föreskrives om indelning i tingslag

skall äga fortsatt giltighet, såvitt angår frågor rörande tingshusbyggnadsskyldighet,

som åvilar tingslag, och därmed sammanhängande åligganden

och rättigheter.

4. Utan hinder av 1 kap. 2 § första stycket första punkten i dess nya lydelse

får i de tingsrätter Konungen bestämmer tills vidare finnas endast lagman

eller endast lagman och en rådman.

5. Vad som föreskrives i 2 kap. 2 § första stycket i dess nya lydelse skall

äga tillämpning även på domare i ägodelningsrätt och på ägodelningsdomare.

6. Innebär beslut enligt de nya bestämmelserna att antalet nämndemän

för viss kommun skall minskas, skall underrätten, om kommunens fullmäktige

gör framställning därom, förordna om nyval i fråga om alla nämndemansplatser

som belöper på kommunen. I annat fall sker minskning allteftersom

nämndemän för kommunen avgår. Mot underrätts beslut enligt

denna punkt får talan ej föras.

7. Förekommer i lag eller annan författning

a) bestämmelse som avser häradsrätt eller rådhusrätt, skall den i stället

gälla tingsrätt, varvid dock, såvitt angår tryckfrihetsmål, bestämmelse avseende

rådhusrätt gäller endast tingsrätt som trätt i stället för rådhusrätt,

b) bestämmelse som avser tingslag och ej angår fråga rörande tingshusbyggnadsskyldighet,

skall bestämmelsen i stället gälla domsaga,

c) bestämmelse som innebär att viss åtgärd skall vidtagas hos eller av

häradshövdingen, borgmästaren, rättens ordförande, domaren eller domha
-

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 271

vanden och är bestämmelsen endast en domförhetsregel, skall den i stället

gälla tingsrätt,

d) bestämmelse som avser landet eller liknande bestämning, skall, såvitt

ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse område som

vid 1970 års utgång hör till häradsrätts domkrets,

e) bestämmelse som avser stad med rådhusrätt eller liknande bestämning,

skall, såvitt ej annat framgår av omständigheterna, bestämmelsen avse stad

som vid 1970 års utgång har rådhusrätt.

8. Förekommer i övrigt i lag eller annan författning hänvisning till eller

avses däri eljest bestämmelse, som ersatts genom bestämmelse i denna lag,

skall den nya bestämmelsen tillämpas.

9. Konungen kan i samband med ändring i domsagoindelningen förordna

om avsteg från 7 d och e.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274)

Härigenom förordnas, att 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestämmelser

som Konungen meddelar. Innehavare

av ordinarie domartjänst

är dock skyldig att utöva endast

jämställd eller högre domartjänst

vid den domstol han tillhör.

I den

Tjänsteman är skyldig att utöva

annan statlig tjänst enligt bestämmelser

som Konungen meddelar.

Innehavare av ordinarie domartjänst

är icke skyldig att utöva annan

statlig tjänst än jämställd eller

högre domartjänst vid den domstol

han tillhör. Annan ordinarie underrättsdomare

än lagman i tingsrätt är

dock skyldig att dessutom tjänstgöra

som ledamot i annan underrätt

inom samma hovrättsområde vid

handläggning för vilken kräves fler

lagfarna domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet

åligger också ordinarie

vattenrättsdomare.

--— skäl föreligga.

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande

domare i viss underrätt eller vattendomstol. I sådant fall skall det undantag

som enligt 11 § andra stycket andra punkten gäller i fråga om lagman

avse även häradshövding och borgmästare.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr H år t969

273

Bilaga 2

Nuvarande lydelse av 1 kap. rättegångsbalken

1 KAP.

Om allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt

samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest

synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag

är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2 §.

Allmän underrätt är första domstol, om ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, om göromålen kräva det, som biträdande domare finnas

en eller flera tingsdomare. Häradshövding och tingsdomare skola vara

lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda

tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock

domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället,

så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband

med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn

å stället i mål om brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter.

5 §■

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,

bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket

ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, så

ock vid syn å stället utom huvudförhandling vare dock häradsrätten domför

med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom

är företrädd inom nämnden.

6 §.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara

tingsställe.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

7 §•

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen

å bestämda tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag

för tiden under häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annalt föranledes

av arbetet i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter.

Äro i tingslag flera tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i

nämnden, skola, om det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter.

Ting må hållas å annan ort än den, där tingsställe är.

Om tingsordning förordnar Konungen.

8 §.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge häradshövdingen

för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde

samt bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde

så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och

ställe för sammanträde.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän.

De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å

bestämda tider.

11 §•

Rådhusrätt vare i tvistemål domför med tre lagfarna domare; ej må

flera än fyra lagfarna domare sitta i rätten. I brottmål skall rådhusrätt bestå

av en lagfaren domare och nämnd.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,

som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid

huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen,

vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i

fråga om huvudförhandling och syn å stället i mål om brott, för vilket icke

är stadgat svårare straff än böter.

12 §.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som

Konungen bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket ej

är stadgat svårare straff än fängelse i ett år och ej heller avsättning, så ock

vid syn å stället utom huvudförhandling vare dock rådhusrätten domför

med tre i nämnden.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan

nämndemännen.

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka med undantag för

tiden under rådhusrättens ferier hålla en eller flera allmänna rättegångsdagar.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, äge rådhusrätten

för huvudförhandling utsätta särskilt sammanträde. För annan

handläggning än huvudförhandling skall rådhusrätten sammanträda så

ofta det för arbetet kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, om särskilda

skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

Om särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål

gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas

flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex

timmar. Hinner huvudförhandling icke slutföras samma dag som den påbörjats,

skall sammanträdet pågå under erforderligt antal helgfria dagar i

följd; om det kan ske utan olägenhet, må dock avbrott i handläggningen,

så länge sammanträdet pågår, äga rum under högst två söckendagar i veckan

eller, om särskilda skäl föranleda därtill, högst tre söckendagar i veckan.

Om den ordning, i vilken målen skola företagas, och om uppropslista förordnar

Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe

eller annan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt

finnas häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera

domsagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet

eller eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare

att före åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande

häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser om underrätts organisation, verksamhet och förvaltning

meddelas av Konungen.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. May.ts proposition nr H år 1969

Bilaga 3

Vissa uppgifter angående utredningar och betänkanden som närmare

berörs i framställningen

Stadsdomstolsutredningen

Ledamöter: f. d. landshövdingen Thorwald Bergquist (ordförande), direktören

Sven-Olof Dahlman, häradshövdingen Nils G. Fröding, f. d. professorn

Åke Hassler, överlantmätaren Valfrid Larsson, regeringsrådet Ingmar Lidbeck,

generaldirektören Ivar Löfqvist, borgmästaren Carl Svennegård och

överrevisorn E. Oskar Åkerström.

Experter: rådmannen Birger Brandt, borgmästaren Axel Lindskog, kanslirådet

Ebbe Magnander och borgmästaren Härje Stenberg.

Direktiv: riksdagsber. 1956: I Ju 33.

Slutbetänkandet »Underrätterna» — SOU 1961: 6

Reservationer och särskilda yttranden av utredningens ledamöter:

Hr Dahlman i fråga om underrätternas sammansättning och organisation,

omfattningen av skyldigheten att hålla domstolslokaler och ikraftträdandet

(s. 270—277).

Hr Fröding i fråga om nämndens storlek, nämndens rösträtt, domkretsar,

lokalhållningen och underrätts sammansättning i tvistemål (s. 277—282).

Hr Hassler i fråga om underrätts sammansättning i tvistemål (s. 282—

289).

Hr Larsson i fråga om nämndens rösträtt, nämndens reservationsrätt och

indelningen i domkretsar (s. 289—291).

Hr Svennegård i fråga om nämndens och underrätternas organisation i

övrigt (s. 291—297).

Särskilda yttranden av utredningens experter:

Hr Brandt s. 298—307.

Herrar Lindskog och Stenberg s. 307.

Hr Magnander s. 307—311.

Remissinstanser: justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), samtliga

hovrätter, lagberedningen, alla dåvarande rådhusrätter och magistrater (41

stycken), kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser, förste stadsfogdarna i Stockholm,

Göteborg, Malmö och Norrköping, besvärssakkunniga, 1951 års rättegångskommitté,

utredningen om hovrätternas domförhet, 1955 års stadsutredning,

uppbördsorganisationskommittén, 1957 års polisutredning, Sveriges

advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveri
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

ges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges

polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar,

Föreningen Sveriges kommunalborgmästare, Föreningen Sveriges

kommunala förvaltningsjurister, Svenska exekutionsmännens riksförbund,

Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Stockholms handelskammare,

Skånes handelskammare, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd,

dispaschörerna i Stockholm och Göteborg samt Stockholms nämndemannaförening.

RÅ bifogade yttranden från statsåklagarna i Stockholm,

Göteborg och Malmö. Överståthållarämbetet och länsstyrelserna överlämnade

yttranden bl. a. från ett stort antal kommunala nämnder och beslutande

organ.

Domstolskommiltén

Ledamöter: f. d. hovrättspresidenten Knut Elliot (ordförande), rådmannen

Birger Brandt, f. d. lagmannen Carl Olof Engqvist, f. d. justitierådet,

ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult, häradshövdingen Eric Stangenberg,

tjf. expeditionschefen Harriet Stangenberg och överdirektören Paul

Tammelin.

Experter: justitierådet Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow, hovrättsrådet

Ingemar Kilander, lönedirektören Folke Lyberg, justitierådet

Otto Petrén, lagmannen Bengt Sandström och departementssekreteraren

Ivar Tiby.

Rådgivande nämnd: ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören

Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av

riksdagens andra kammare förbundsdirektören Astrid Kristensson, hemmansägaren

Erik Larsson, expeditionsföreståndaren Eric Nelander, redaktören

Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson, dåvarande ledamoten

av första kammaren, f. d. folkskoleinspektören Ragnar Bergh samt professorn

Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Feilitzen, överåklagaren

Erik Gamstedt och advokaten, generalsekreteraren Holger Wiklund.

Direktiv: riksdagsber. 1962:1 Ju 45 och 1963: I Ju 40.

Betänkandet »Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande» — SOU

1963: 56

De olika meningar som förelåg i frågan om underrätts sammansättning

vid särskild huvudförhandling och syn i tvistemål finns redovisade på s. 97

och 98—99 i betänkandet.

Reservationer av utredningens ledamöter:

Hr Brandt i fråga om underrätternas organisation och administration (s.

245—247).

Hr Stangenberg i fråga om domförhetsreglerna, principerna för ny domkretsindelning

samt befordran och tillsättningsförfarande (s. 248—254).

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Särskilda yttranden:

Hr Sandström s. 254.

Fru Kristensson samt herrar Larsson, Svedberg och Svensson s. 255—256.

Remissinstanser: Se bilaga 4.

Betänkandet »Domstolsväsendet II. Ny domkretsindelning för underrätterna»

— SOU 1967: 4

Reservation av ledamot av utredningen:

Hr Stangenberg s. 180—190.

Särskilt yttrande:

Fru Kristensson samt herrar Larsson och Svensson s. 190—193.

Remissinstanser: JK, RÅ, samtliga hovrätter, kammarkollegiet, statskontoret,

rikspolisstyrelsen, riksarkivet, Svenska kommunförbundet, Svenska

stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Tjänstemännens Centralorganisation

och Sveriges juristförbund. Hovrätten för övre Norrland har överlämnat

yttrande av häradshövdingen i Västerbottens västra domsaga. I

en gemensam, till chefen för justitiedepartementet ställd skrift har Trögds

tingshusstyrelse, Tiunda tingshusstyrelse, Enköpings stad in. fl. anfört synpunkter

på det i betänkandet redovisade detaljförslaget till ny domkretsindelning

för Uppsala län. I en till justitiedepartementet inkommen skrift har

kommunalnämnden i Gagnefs kommun berört förslaget till domkretsindelning

för Kopparbergs län. Samrådskommittén för Östra Orusts, Tjörns och

Stenungsimds kommuner samt samarbetsnämnden för Stenungsunds och

Kode kommuner har i en gemensam, till justitiedepartementet inkommen

skrift behandlat domkretsindelningen i viss del av Göteborgs och Bohus

län.

1954 års fastighetsbildningskommitté

Ledamöter: landshövdingen Bertil Fallenius (ordförande), ledamöterna

av riksdagens första kammare redaktören Göran Karlsson och lantbrukaren

Ebbe Ohlsson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren

Fridolf Jansson, fiskaren Hans Levin och bokhållaren John G. Löfroth.

Direktiv: riksdagsber. 1954: I Ju 34 och 1958: I Ju 17.

Betänkandet »Fastighetsbildning» — SOU 1963: 68

Remissinstanser: samtliga hovrätter, nedre justitierevisionen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens naturvårdsnämnd,

vattenfallsstyrelsen, bankinspektionen, riksantikvarieämbetet,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen,

bostadsstyrelsen, lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Göte
-

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

borgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län, domstolskommittén,

1960 års ecklesiastika boställsutredning, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Svenska

kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Riksförbundet Landsbygdens

folk (RLF), Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges lantbruksförbund,

Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,

Sveriges industriförbund, Svenska vattenkraftföreningen, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Sveriges allmänna

hypoteksbank, Sveriges jordbrukslcasseförbund, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Föreningen mellan ombudsmännen

hos Sveriges landshypoteksinstitution, Sveriges lantmätareförening, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Svenska arkitekters riksförbund (SAR), Föreningen

för samhällsplanering, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO) samt Sveriges akademikers centralorganisation (SACO). Remissen

har såvitt gäller Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland och nedre justitierevisionen

begränsats att gälla endast sjätte avdelningen av kommittéförslaget (»Om

domstolar och rättegång i jordmål»). Yttranden har dessutom avlämnats av

ett stort antal underinstanser.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj ds proposition nr H år 1969

Bilaga 4

Inom domstolskommittén upprättad sammanställning av remissyttranden

över 4 kap. (»Domförhetsprinciper») av kommitténs betänkande

»Rådhusrätternas förstatligande» (SOU 1963:56)

Inledning

Över betänkandet, utom såvitt rör magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionernas

avveckling, har efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,

riksåklagarämbetet, nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter

utom hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt, rådhusrätterna i Södertälje, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna, Linköping,

Norrköping, Motala, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,

Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Halmstad, Varberg, Uddevalla,

Vänersborg, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Gävle, Sundsvall, Östersund,

Umeå, Skellefteå och Luleå, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket,

överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, byggnadsstyrelsen,

riksarkivet, 1961 års storstadsutredning, polisberedningen, länsindelningsutredningen,

Sveriges advokatsamfund, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,

Sveriges landsfiskaler och Sveriges kommunala förvaltningsjurister samt

Sveriges juristförbund, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Svenska

stadsförbundet och Svenska kommunförbundet. Byggnadsstyrelsen och riksarkivet

har icke haft att yttra sig över nu förevarande delar av betänkandet.

Kammarkollegiet, 1961 års storstadsutredning och länsindelningsutredningen

har, såvitt nu är i fråga, endast haft att yttra sig över principerna för

domkretsindelningen. Till yttrandena har fogats utlåtanden från ett stort

antal myndigheter, kommunala organ och organisationer. En förteckning

över de underinstanser, som avgivit utlåtanden över betänkandet, finns intagen

å följande sidor (sid. 2—4).

Flera kommunala organ, som yttrat sig över betänkandet, har framfört

lokala synpunkter på domkretsindelningens framtida utformning. De uttalanden

om domkretsindelningen, som endast har lokalt intresse, kommer

att redovisas i särskilda sammanställningar, som upprättas länsvis.

I Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angående huvudmannaskapet

för rådhusrätterna m. m. (nr 156/1964) har redogjorts för remissinstansernas

yttranden över andra delar av domstolskommitténs betänkande. I

propositionen har sålunda bl. a. redovisats remissinstansernas inställning

till förslaget om en gemensam domarbana och därmed sammanhängande

problem (prop. sid. 75—96) samt till förslaget att

staten skall utfästa sig att övertaga ansvaret för lokalhållningen

för samtliga underrätter (prop. sid. 43—- 47).

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den redogörelse som

i propositionen lämnats angående remissyttrandena över förslaget att ställning

i princip nu bör tagas till frågorna om enhetliga domförhetsregler

i underrätt och om d o mk r e t s i n d e 1 n i n g e n

för underrätterna (prop. sid. 20—23). Remissinstansernas yttranden

härom återges även i denna sammanfattning.

Underremisser

Riksåklagarämbetet har överlämnat yttranden som avgivits av statsåklagarna

i Stockholm, Göteborg och Malmö. Svea hovrätt och hovrätten för

Övre Norrland har överlämnat yttranden från Föreningen yngre jurister vid

envar av hovrätterna. Till länsstyrelsernas yttranden har fogats utlåtanden

från följande myndigheter, kommunala organ och organisationer.

1) Överståthållarämbetet i Stockholm

stadskollegiet i Stockholm (yttranden av stadsjuristen, gatunämnden,

rätts- och polisdirektionen, fastighetsnämnden och drätselnämnden)

;

2) Stockholms län

a) stadsfullmäktige i Södertälje,

b) tingshusstyrelsen i Södertörns domsaga;

3) Uppsala län

a) landsfogden,

b) tingshusstyrelserna i Tiunda tingslag och Trögds tingslag samt

i Uppsala läns norra domsaga,

c) Föreningen Uppsala läns landsfiskaler;

4) Södermanlands län

a) stadsfullmäktige i Nyköping och Eskilstuna,

b) tingshusstyrelserna i Jönåkers, Rönö och Hölebo härader, i Rekarne

härader samt i Strängnäsdalen av Livgedingets tingslag;

5) Östergötlands län

a) drätselkamrarna i Norrköping, Linköping, Mjölby och Motala,

b) häradshövdingen i Folkungabygdens domsaga,

c) tingshusstyrelsen i Linköpings domsaga;

6) Jönköpings län

a) stadsfullmäktige i Jönköping,

b) tinghusbyggnadsskyldige i Tveta, Vista och Mo domsaga och i

Östbo och Västbo härad, samt tingshusstyrelserna i Norra och

Södra Vedbo härader och i Östra härad;

7) Kronobergs län

a) stadsfullmäktige i Växjö och Ljungby,

b) tinghusstyrelserna för östra Värends domsaga samt för Mellersta

Värends domsaga;

8) Kalmar län

a) stadsfullmäktige i Kalmar,

b) tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga;

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

9) Gotlands län

a) stadsfullmäktige i Visby,

b) tingshusstyrelserna i Gotlands norra samt i Gotlands södra distrikt,

c) häradshövdingen i Gotlands domsaga;

10) Blekinge län

a) drätselkammaren i Karlskrona,

b) tingshusstyrelserna i Medelsta härad och i Östra härad,

c) landsfogden;

11) Kristianstads län

a) drätselkammaren i Kristianstad,

b) tingshusstyrelserna i Villands domsaga samt i Gärds och Albo

domsaga;

12) Malmöhus län

a) drätselkamrarna i Malmö, Trelleborg och Landskrona samt stadskollegiet

i Hälsingborg,

b) tingshusstyrelserna i Färs domsaga samt i Vemmenhögs, Ljunits

och Herrestads domsaga;

13) Hallands län

a) drätselkamrarna i Halmstad och Varberg,

b) tingshusstyrelserna i Himle härad, i Halmstads och Tönnersjö

härader samt i Höks härad;

14) Göteborgs och Bohus län

a) drätselkammaren i Mölndal,

b) tingshusstyrelsen i Norrvikens domsaga;

15) Älvsborgs län

a) stadsfullmäktige i Vänersborg,

b) tingshusstyrelsen i Nordals, Sundals och Valbo domsaga samt

tingshusstyr elsen i Vättle, Ale och Kullings domsaga;

16) Skaraborgs län

a) stadsfullmäktige i Falköping, Hjo, Skara, Lidköping, Skövde och

Tidaholm,

b) Skaraborgs läns drätselkammareförbund,

c) Skaraborgs länsavdelning av Svenska Landskommunernas förbund,

d) tingshusstyrelserna i Vadsbo domsaga, i Värtofta och Frökinds

domsaga, i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, i Skövde domsaga,

i Skarabygdens domsaga samt i Kinnefj ärdings, Kinne och

Kållands domsaga,

e) Vilske kommun;

17) Värmlands län

a) stadsfullmäktige i Karlstad, Kristinehamn och Arvika,

b) tingshusstyrelserna i Mellansysslets domsaga, i Älvdals nedre

tingslag, i Östersysslets domsaga, samt i Jösse domsaga;

s. 283 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

283

18) Örebro län

a) stadsfullmäktige i Örebro och Karlskoga,

b) tingshusstyrelserna i Västernärkes domsaga och i Karlskoga

domsaga;

19) Västmanlands län

a) stadsfullmäktige i Västerås,

b) tingshusstyrelsen i Västmanlands mellersta domsaga;

20) Kopparbergs län

a) stadsfullmäktige i Hedemora,

b) kommunalnämnderna i Järna, Leksands, Malungs, Rättviks och

Stora Kopparbergs kommuner,

c) häradshövding Ernst Leche efter samråd med tingshusbyggnadsskyldige

i Nedansiljans domsaga;

21) Gävleborgs län

a) stadsfullmäktige i Gävle,

b) tingshusstyrelserna i Gästriklands östra domsaga och i Sydöstra

Hälsinglands domsaga,

c) landsfogden;

22) Västernorrlands län

a) drätselkammaren i Sundsvall,

b) tingshusstyrelserna i Medelpads östra domsaga samt i Ångermanlands

mellersta domsaga;

23) Jämtlands län

a) stadsfullmäktige i Östersund,

b) styrelsen för tingshuset i Östersund och för tingshuset i Strömsund

samt de tingshusbyggnadsskyldige i Svegs och Hede tingslag;
24)

Västerbottens län

a) stadsfullmäktige i Skellefteå,

b) kommunalnämnden i Umeå landskommun,

c) tingshusstyrelserna i Umeå och Skellefteå domsagor;

25) Norrbottens län

a) stadsfullmäktige i Boden och Luleå,

b) kommunalnämnderna i Överkalix och Gällivare kommuner,

c) tingshusstyrelserna i Piteå och Älvsby tingslag, Överluleå tingshusstyrelse

samt de tingshusbyggnadsskyldige i Nederkalix och

Töre kommuner.

Domförhetsprinciper

(betänkandet s. 73—99)

Kommitténs utgångspunkt att enhetliga domförhetsregler

skall införas för rikets underrätter har med några undantag tillstyrkts eller

lämnats utan erinran av remissinstanserna.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Göta hovrätt kritiserar kommitténs utgångspunkt. Erinringar mot principen

om enhetliga domförhetsregler har även framställts av Stockholms rådhusrätt,

Göteborgs rådhusrätt, rådhusrätten i Malmö samt av länsstyrelserna

i Våsternorrlands och Jämtlands län.

Göta hovrätt anser att en likformighet mellan alla allmänna underrätter

visserligen är önskvärd och bör eftersträvas men att det icke skulle innebära

några vådor för rättsskipningen att, åtminstone tills vidare, bibehålla

olikheten mellan de båda slagen av underrätter. Kommitténs förslag att införa

något slag av valfrihet för parterna syntes vara en nödfallsutväg som

icke gärna borde beträdas. Skulle det ske, syntes ett alternativ att allvarligt

överväga vara att den nuvarande ordningen bibehölles som grundform i både

häradsrätter och rådhusrätter, så att parterna i häradsrätt kunde enas om att

få juristkollegium i stället för nämnd, medan parterna i rådhusrätt skulle

kunna enas om nämnd.

Stockholms rådhusrätt uttalar som sin bestämda uppfattning, att hur än

domförhetsreglerna i övrigt utformas, den nuvarande juristkollegiala sammansättningen

vid särskild huvudförhandling i tvistemål under alla förhållanden

bör bibehållas vid de tre största rådhusrätterna. Samma åsikt framföres

av Göteborgs rådhusrätt. Länsstyrelsen i Våsternorrlands län uttalar,

att i större och mer invecklade civilmål en juristkollegial sammansättning av

domstolen är mest lämplig samt att denna organisation därför borde bibehållas

i vart fall i de större städerna där sådana mål äro vanligare än vid

underdomstolar på landsbygden. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i

Jämtlands län. Rådhusrätten i Malmö, som anser att underrätt vid särskild

huvudförhandling i tvistemål alltid skall bestå av juristkollegium, vill rikta

uppmärksamheten på en särskild omständighet. Rådhusrätten framhåller att

av de huvudförhandlingar i tvistemål som utsättes ett stort antal inställes

på grund av att förlikning kommit till stånd. Erfarenheten visade, att parterna

dröjde med förlikningen in i det sista, tydligen i hopp att kunna förmå

varandra till ytterligare medgivanden. Följden härav vore, att domstolen oftast

icke fick underrättelse om förlikningen förrän en eller annan dag före

huvudförhandlingen och icke sällen först samma dag. Om nämnd skulle deltaga

i sådana huvudförhandlingar, skulle nämnda förhållande vålla nämndemännen

olägenheter och förluster, i den mån de vidtagit åtgärder för att

kunna tjänstgöra i rätten. Åtminstone vid de tre största rådhusrätterna med

deras särskilda avdelningar för tvistemål skulle dessa olägenheter komma

att bli kännbara.

Stockholms rådhusrätt utvecklar sina skäl för särbehandling av de tre

största rådhusrätterna på följande sätt:

»Det är en allmän erfarenhet, som även bekräftas av domstolskommittén,

att antalet stora och invecklade tvistemål är betydligt oftare förekommande

vid de större rådhusrätterna än vid andra domstolar. Enighet synes också

råda därom, att en domstol med juristkollegial sammansättning lämpar sig

betydligt bättre för handläggning och avgörande av sådana mål än en domstol,

som består av lagfaren ordförande och nämnd. Helt naturligt är dessa

mål särskilt vanliga i de största städerna. Därför har icke ens de, som i särskilda

till betänkandet fogade yttranden föreslagit, att den grundläggande

domförhetsregeln vid huvudförhandling i tvistemål vid underrätterna bör

vara lagfaren domare med nämnd, varit främmande för tanken, att juristkollegial

sammansättning av domstolen i de tre största städerna åtminstone

vid handläggning av juridiskt komplicerade mål kan te sig motiverad. Det är

ingalunda ovanligt, att parter eller deras advokater — kanske av bekvämlig
-

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

hetsskäl eller måhända för att ernå juristkollegial sammansättning av domstolen

även i fall där sådan sammansättning enligt nu gällande domförhetsregler

eljest icke skulle stått till buds — vid Stockholms rådhusrätt anhängiggör

mål, som med tillämpning av någon dispositiv forumregel skulle ha

handlagts vid annan domstol; och de mål, som på detta sätt kommer under

rådhusrättens bedömande, tillhör förvisso icke de lättare. Det kan antagas,

att advokaterna i en stor del av dessa mål, därest möjlighet att på angivet sätt

få tvisten bedömd av ett juristkollegium i en storstad icke förefunnits, i stället

skulle ha anlitat skilj emannaförfarandet. Uttalandet i direktiven för domstolskommittén,

att det i anslutning till prövningen av fråga om underrätts

sammansättning i tvistemål bör övervägas att inom domstolsväsendets ram

åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda ett åtminstone i

många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet, leder också

enligt rådhusrättens bedömande fram till tanken, att den juristkollegiala

sammansättningen av domstolen vid särskild huvudförhandling i tvistemål

bör bibehållas åtminstone vid de tre största rådhusrätterna. I samma riktning

pekar också vad kommittén anfört om den ställning, som kommittén tänkt

bereda just dessa domstolar för att kunna förverkliga tanken att möjliggöra

för alla fiskaler i den gemensamma karriären att erhålla adjunktion inom

skälig tid efter fiskalsgodkännandet.»

A. Sammansättningen i brottmål

Vad gäller domför hetsreglerna i brottmål har kommitténs

utgångspunkt att huvudregeln i fråga om underrätternas sammansättning

alltjämt skall vara lagfaren ordförande och nämnd genomgående tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av remissorganen.

.Justitiekanslersämbetet uttalar att vad angår brottmålen icke bör ifrågasättas

ändring i den princip som numera härutinnan allmänt gäller eller att

medverkan av nämnd bör krävas. Liknande uttalande gör även riksåklagarämbetet,

nedre justitierevisionen, rådhusrätterna i Kalmar, Karlskrona, Uddevalla

och Örebro samt länsstyrelsen i Malmöhus län.

Flera remissinstanser anser dock att det ur rättssäkerhetssynpunkt föreligger

goda skäl att kräva juristkollegial sammansättning — med eller utan

nämnd — i vissa vidlyftiga eller invecklade brottmål. I denna riktning uttalar

sig rådhusrätterna i Eskilstuna, Linköping och Malmö, länsstyrelserna i

Göteborgs och Bohus län samt Jämtlands län ävensom Sveriges advokatsamfund,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt statsåklagaren i Malmö. Rådhusrätten

i Uppsala ifrågasätter om icke alternativa domförhetsregler bör

antagas även för brottmål. Rådhusrätten framhåller, att i vissa brottmål

— exempelvis sådana som rör invecklad bokföring — kunna samma synpunkter

anläggas på doxnförhetsfrågan som i tvistemål. Rådhusrätten i Motala

föreslår, att rätten i grova brottmål — för att undvika ett tungrott förfarande

— skall vara domför med lagfaren ordförande och fem nämndemän.

Riks åldag ar ämbetet å andra sidan motsätter sig tanken att större och

mera invecklade brottmål skulle handläggas av juristkollegium.

De remissinstanser som föreslår införandet av juristkollegium även i vissa

brottmål har i allmänhet icke närmare utvecklat sin ståndpunkt. Statsåklagaren

i Malmö anser att en juristkollegial sammansättningsform kunde

vara ägnad att minska fullfölj dsfrekvensen i fråga om större och mera invecklade

brottmål. Rådhusrätten i Malmö erinrar om att i de för kommittén

meddelade direktiven har uttalats, att i fråga om sammansättningen i brottmål

det närmast synes vara de mera invecklade målen, beträffande vilka

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Knngl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ytterligare undersökning är påkallad. Kommittén har icke i betänkandet

upptagit denna fråga. Rådhusrätten vill framhålla angelägenheten av att den

förordade undersökningen snarast kommer till stånd och utmynnar i en

partiell reform. Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att de skäl

kommittén åberopat till stöd för en juristkollegial sammansättning i civilmål

gör sig med samma styrka gällande i grövre brottmål, särskilt då

dessa rör invecklade ekonomiska förhållanden. Införandet av en juristkollegial

sammansättning i vissa brottmål skulle innebära en förstärkning

av rättsskipningen i första instans, där tyngdpunkten i rättsskipningen ligger

och även framgent skall ligga. Föreningen framhåller vidare, att kommitténs

förslag till domförhetsregler i civilmål skapar ett bättre utgångsläge

än som nu föreligger för en framtida reform på brottmålssidan. Sveriges

advokatsamfund framhåller att samfundet anser goda skäl föreligga att

kräva juristkollegial sammansättning i vissa brottmål men att man nu icke

vill framställa något förslag i denna riktning uteslutande emedan samfundet

bedömer det som utsiktslöst att för närvarande vinna gehör för ett sådant

förslag.

B. Sammansättningen i tvistemål

Kommitténs förslag att alternativa domförhetsregler skall

gälla i underrätterna vid särskild huvudförhandling i tvistemål har föranlett

meningsbrytningar vid remissbehandlingen. Flertalet remissorgan förordar

j uris t kollegial sammansättning. Till dessa hör samtliga rådhusrätter.

De flesta rådhusrätterna har dock ställt sig avvisande eller tveksamma

till tanken på alternativa domförhetsregler. Å andra sidan tillstyr - kes kommitténs förslag om valfrihet mellan de båda domstolsformerna juristkollegium

och lagfaren ordförande med nämnd av fyra hovrätter, några

rådhusrätter samt ett flertal länsstyrelser och andra remissorgan.

Till förmån för en sammansättning med juristkollegium antingen

som huvudregel eller som enda domförhetsregel vid särskild huvudförhandling

i tvistemål uttalar sig justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, nedre

justitierevisionen (majoriteten), Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland

(majoriteten), samtliga rådhusrätter, länsstyrelserna i Uppsala län, Södermanlands

län, Östergötlands län, Jönköpings län, Kronobergs län, Gotlands

län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs

och Bohus län, Örebro län, Gävleborgs län, Västerbottens län och

Norrbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges stadsdomare,

Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

Juristförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Föreningen

Yngre Jurister vid Svea hovrätt, Föreningen Yngre Jurister vid hovrätten

för Övre Norrland samt ett flertal kommunala organ såsom stadsfullmäktige

i Södertälje, Lidköping, Mariestad, Östersund och Luleå.

Till förmån för en sammansättning med lagfaren ordförande

och nämnd som huvudregel uttalar sig länsstyrelserna i Stockholms län,

Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Jämtlands län, Föreningen

Sveriges häradshövdingar, fyra ledamöter av nedre justitierevisionen,

en ledamot av hovrätten för Övre Norrland samt ett flertal kommunala

organ (tingshusstyrelserna i Tiunda och Trögds tingslag, i Medelsta härad,

i Färs domsaga, i Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads domsaga, i Himle

härad, i Åse, Viste, Barne och Laske domsaga, i Nedansiljans domsaga, i

Östersysslets domsaga, i Umeå domsaga och i Nederkalix och Töre kommuner

samt stadsfullmäktige i Skövde, Skara och Tidaholm).

opaginerad Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr -U år 1969

Endast Svenska kommunförbundet har föreslagit lagfaren domare och

nämnd som enda sammansättningsform.

Göta hovrätt anser att de nuvarande olikheterna i domförhetsregler mellan

häradsrätter och rådhusrätter tills vidare bör bevaras men att parterna

vid häradsrätter skall ha möjlighet att enas om juristkollegium och vid

rådhusrätt att begära lagfaren ordförande och nämnd. Även länsstyrelsen i

Västernorrlands län ifrågasätter om icke de nuvarande skillnaderna i domförhetsregler

mellan de båda underrättsformerna skulle kunna bevaras.

Att alternativa sammansättningsformer skall gälla tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, rådhusrätterna

i Hälsingborg, Varberg, Halmstad och Umeå, länsstyrelserna i

Stockholms län, Södermanlands län, Östergötlands län, Jönköpings län, Gotlands

län, Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län,

Värmlands län, Västmanlands län, Kopparbergs län, Gävleborgs län och

Västerbottens län, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar,

Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges juristförbund, Sveriges

kommunaltjänstemannaförbund, Föreningen Yngre Jurister vid hovrätten

för Övre Norrland samt flera kommunala organ.

Svea hovrätt tvekar om alternativa sammansättningsformer hör godtagas.

Även Stockholms rådhusrätt, rådhusrätterna i Uppsala, Lund, Västerås och

Sundsvall tvivlar på regelns lämplighet men vill ej motsätta sig förslaget.

Av de remissinstanser som förordar juristkollegial sammansättning avstyrker

åtskilliga att parterna skall erhålla valfrihet mellan de båda sammansättningsformerna

juristkollegium samt lagfaren ordförande och nämnd.

Kommitténs förslag om valfrihet avstyrkes av justitiekanslersämbetet,

flertalet rådhusrätter, länsstyrelserna i Uppsala län, Kronobergs län, Göteborgs

och Bohus län, Örebro län, Västernorrlands län, Föreningen Sveriges

stadsfiskaler och Föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt.

Några remissorgan har framfört särskilda synpunkter på domförhetsreglernas

utformning vid särskild huvudförhandling i tvistemål. En ledamot av

Svea hovrätt (lagmannen Graffman) framför tanken om en sanunansättningsform

av två juristdomare jämte nämnd, varav den ene endast skulle

ha eu rådgivande röst. Tingshusstyrelsen i Södra Möre domsaga framhåller

att det är tydligt att i vissa slags tvistemål, där det gäller tillämpning av invecklad

lagstiftning, nämnden har små möjligheter att göra en insats. Som

exempel anföres bolagsmål, försäkringsmål, mål om immaterialrätter och

internationelltprivaträttsliga mål för att nu icke tala om mål som redan i nuvarande

lagstiftning kräva särskild domstolssammansättning, nämligen patentmål

samt dispasch- och andra sjörättsmål. I andra tvistemål är det,

framhåller styrelsen, såsom kommittén också påpekat (s. 93) av värde med

nämnds medverkan, nämligen då det är fråga om skälighetsbedömanden och

andra icke renodlat rättsliga bedömanden. Tingshusbyggnadsskyldige i Nordals,

Sundals och Valbo domsaga föreslår, att i statusmål sammansättningen

skall vara lagfaren ordförande jämte nämnd och i övriga tvistemål juristkollegium

utan möjlighet till valfrihet för parterna. Tingshusstyrelsen i Mellansysslets

domsaga anser att någon huvudregel för rättens sammansättningsform

icke bör fastställas utan att bestämmanderätten angående sammansättningen

från fall till fall bör utövas av ordföranden efter parternas

hörande. Tingshusstyrelsen vid Medelpads östra domsaga framhåller att man

bör medge möjligheten av liten nämnd även vid huvudförhandling i tvistemål.

Den olust som har försports hos parterna att familjemål handlägges

inför stor nämnd skulle dämpas om sådana mål avdömes med liten nämnd.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund och Föreningen Sveriges häradshövdingar

har förklarat sig icke kunna godtaga alternativa sammansättningsformer

därest icke den av dessa remissorgan förordade huvudregeln

för sammansättning vinner tillämpning. Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund

har föreslagit juristkollegium och Föreningen Sveriges häradshövdingar

lagfaren ordförande och nämnd.

Som i tidigare sammanhang berörts har Stockholms rådhusrätt, Göteborgs

rådhusrätt och ytterligare några remissorgan framhållit, att huru domförhetsreglerna

i en enhetlig underrättsorganisation än utformades, juristkollegium

borde vara enda sammansättningsformen vid särskild huvudförhandling

i tvistemål i de tre största städerna.

De remissorgan som berör sammansättningen vid särskild

huvudförhandling i tvistemål betonar ofta att frågan tidigare

övervägts av stadsdomstolsutredningen. Föreningen Sveriges häradshövdingar

framhåller således att de fördelar och olägenheter, som anses utmärka

de olika sammansättningsformerna, utförligt dryftats såväl i förevarande

betänkande som i stadsdomstolsutredningens betänkande »Underrätterna»

(SOU 1961: 6). Föreningen har utvecklat sin mening om värdet av

den ena och den andra sammansättningsformen i sitt remissyttrande över

stadsdomstolsutredningens betänkande (årstryck 1961: 16) och finner nu

icke anledning att frångå vad föreningen då uttalade i denna fråga. I likhet

med Föreningen Sveriges häradshövdingar hänvisar ett stort antal remissinstanser

i denna del till sina tidigare yttranden över stadsdomstolsutredningens

betänkande.

De remissorgan som förordar jurist kollegium som huvudregel eller

enda sammansättningsform vid särskild huvudförhandling i tvistemål

framhåller genomgående att kommittén framfört bärande skäl för att den

juristkollegiala sammansättningsformen allmänt bör äga företräde framför

sammansättningen lagfaren domare med nämnd. Till belysning av ståndpunkten

kan anföras följande remissyttranden.

Svea hovrätt hänvisar i denna del till sitt yttrande över stadsdomstolsutredningens

betänkande men vill därutöver framföra följande synpunkter.

»I diskussionen har ofta hänvisats till det förhållandet att sammansättningen

lagfaren domare jämte nämnd visat sig värdefull och ändamålsenlig

i brottmålsprocessen oaktat brottmål ej sällan är så invecklade och rättsligt

svårbedömbara att de ställer höga krav på domarnas juridiska kunnande

och erfarenhet. Detta förhållande skulle utgöra stöd för att denna sammansättningsform

även vore ändamålsenlig för tvistemålen.

Det må dock framhållas, att en fundamental skillnad obestridligen råder

mellan brottmålen och tvistemålen. I brottmålet har åklagaren såsom representant

för statsmakten att underställa domstolen en beskrivning av en påstådd

gärning från en enskild medborgares sida. Det ankommer sedan på

domstolen att i brottmålsprocessen avgöra dels om den tilltalade begått den

åtalade gärningen och om i så fall denna faller in under något visst straffrättsligt

lagbud, dels, för det fall att gärningen befinnes straffbar, vilken påföljd

som bör inträda. Domstolens befattning med brottmålet följer således

ett visst bestämt mönster, som går igen i alla sådana mål. Frågeställningarna

— bevisfrågan, hänförligheten av gärningen under visst lagbud och straffmätningen

— är i princip lättillgängliga även för den som ej är juridiskt

skolad och ej besitter långvarig erfarenhet av dömande verksamhet. Lekmannen

ges därför stora möjligheter att i brottmålsprocessen utnyttja sin

egen livserfarenhet och sitt allmänna kunnande i rättsskipningen och därmed

ge ett betydelsefullt bidrag i den dömande verksamheten. Därtill kom
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj. ts proposition nr ii år 1969

mer, att allmänhetens förtroende för domstolarnas handhavande av den dömande

makten i brottmålen icke torde kunna upprätthållas och kravet på

insyn i denna verksamhet tillgodoses i ett demokratiskt samhälle på annat

sätt än att lekmän deltager i straffrättsskipningen såsom domare vid sidan

av lagfarna domare.

För tvistemålens del, varvid här främst avses de dispositiva tvistemålen

av svårare beskaffenhet, ligger det väsentligen annorlunda till. Domstolen

har i princip att skilja mellan mer eller mindre jämställda enskilda parter.

De förhållanden, som tvistemålen rör, är ytterst skiftande och partens syfte

med processen och hans sätt att föra sin talan kan variera i oändlighet. Dömandet

kräver ej sällan stort juridiskt kunnande och stor erfarenhet samt

därtill ett tidsödande förberedelsearbete, innefattande icke endast studier

av litteratur, rättsfall och annat i målet förebragt material utan även ett

ingående övervägande av målets problemställningar. Kravet på domarens

rent intellektuella kapacitet är ofta betydande. Nu anförda omständigheter

medför att lekmannen, som nödvändigtvis deltager i rättegången under helt

andra förutsättningar än den lagfarne domaren, får svårigheter att tillgodogöra

sig huvudförhandlingen och sättes därigenom ofta ur stånd av rent

praktiska skäl att ge sitt i och för sig betydelsefulla bidrag vid dömandet.

Betydelsen av meningsutbytet i tvistemål mellan flera lagfarna domare kan

vidare icke nog understrykas. Rättsskipningen i dispositiva tvistemål är icke

på långt när en primär allmänmedborgerlig angelägenhet i samma grad som

brottmålsprocessen. Såsom grund för detta uttalande må endast hänvisas

till att det står parter fritt att hänskjuta avgörandet av sina tvister till av

dem själva utsedda skiljemän, vilket också sker i största utsträckning. Vissa

betydelsefulla typer av tvistemål kan förutsättas ligga helt utanför den erfarenhet,

som nämndemän i gemen besitter. Detta gäller exempelvis sjörättsmål,

patentmål, varumärkesmål och andra handelsmål, vilka vanligen förekommer

vid storstädernas rådhusrätter men regelmässigt saknas vid häradsrätterna.

Att i mål av denna och liknande art ersätta juristkollegiet med

en ensam lagfaren domare jämte nämnd innebär otvivelaktigt ett avsevärt

försvagande av domstolen, som icke står i överensstämmelse med den allmänt

rådande uppfattningen rörande underrättens ställning, sådan denna

uppfattning kommit till uttryck bland annat i direktiven för domstolskommittén.

Att anse juristkollegiet överlägset den ensamme lagfarne domaren jämte

nämnd som sammansättningsform i vissa tvistemål bör icke uppfattas som

uttryck för missaktning av nämndens roll i rättsskipningen eller av värdet

för den dömande verksamheten av lekmannadomarens livserfarenhet och

kunnande. Hovrätten åsyftar blott att de förutsättningar under vilka lekmannen

deltager i tvistemålsrättsskipningen icke är sådana, att hans insats

kan komma till sin rätt. Ställs man inför alternativet att välja mellan juristkollegium

och nämndsammansättning för de kvalificerade dispositiva tvistemålen

måste därför enligt hovrättens mening den förra sammansättningsformen

i rättsvårdens intresse ges obetingat företräde.»

Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten) som ansluter sig till kommitténs

förslag om juristkollegium som huvudregel, vill rörande juristkollegiets

sammansättning framhålla, att det icke synes nödvändigt att alla tre ledamöterna

skall vara ordinarie domare. Med undantag för de svåraste och

mest vidlyftiga målen kan det enligt hovrättens mening fastmera vara lämpligt

att tingssekreterare eller fiskal ingår som en av de tre domarna. Härvidlag

fäster hovrätten avseende ej blott vid utbildningssynpunkten utan

även vid det förhållandet, att det för en allsidig prövning av målet stundom

10 Biliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt Nr ii

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

kan vara värdefullt att domstolen tillföres en ledamot med förhållandevis

färsk teoretisk skolning. Hovrätten anför vidare.

»Det synes även kunna övervägas att emellanåt låta en äldre tingsnotarie

ingå i juristkollegiet. Kommittén har, till synes för att främja utbildningsvärdet

av tjänstgöringen, i annat sammanhang (s. 174) förordat, att notarie

vid rådhusrätt må förordnas att tjänstgöra som ledamot vid handläggning

av tvistemål och ärenden med juristkollegial sammansättning, dock ej

mål eller ärende av vidlyftig eller svår beskaffenhet eller som eljest kräver

särskild erfarenhet. Kommittén har funnit, att det ur rättssäkerhetssynpunkt

knappast möter betänkligheter att notarie på detta sätt deltar i dömandet

tillsammans med andra, mera erfarna juristdomare. Då tingsnotarietjänstgöringen

bör anordnas efter såvitt möjligt samma riktlinjer vid de olika

slagen av underrätter, synes tingsnotarie kunna förordnas att i en på enahanda

sätt begränsad omfattning tjänstgöra även i ett juristkollegium i häradsrätt.

Vare sig tjänstgöringen i domstol med juristkollegial sammansättning

gäller häradsrätt eller rådhusrätt, lär det få ankomma på hovrätterna

att icke meddela förordnanden för notarie annat än i lämpliga fall.

Ett skäl för att anlita tingsnotarie såsom meddomare är, att man då skulle

kunna minska den påtagliga olägenhet med ett kollegium av yrkesdomare,

vilken består däri att vid handläggning utom domstolens kansliort tre jurister

måste resa till tingsstället för en huvudförhandling om kanske blott

ett par timmar. Denna olägenhet skulle vara särskilt betydande i domkretsar

med stora avstånd och tidskrävande resor. Av principiella orsaker framstår

det emellertid såsom tveksamt, om detta skäl bör få beaktas annat än i

särskilda fall.»

Sveriges advokatsamfund anför bland annat.

»Ingen tvekan kan råda om att i tvistemål den juristkollegiala sammansättningen

med tre ledamöter ur rättssäkerhetssynpunkt är överlägsen sammansättningen

med en lagfaren domare och nämnd. Att i de domstolar, där

den juristkollegiala sammansättningen i tvistemål nu förekommer, övergå

till systemet med en lagfaren domare jämte nämnd skulle innebära ett försvagande

av rättsskipningen i dessa domstolar. En dylik åtgärd kan därför

icke försvaras. Den skulle strida mot den i direktiven uttalade och enligt styrelsens

mening riktiga målsättningen att rättsskipningens tyngdpunkt bör

ligga i underrätterna och att deras ställning och funktion inom domstolsväsendet

därför bör ytterligare stärkas. Tydligt är också att den juristkollegiala

sammansättningen icke kan undvaras, om det över huvud taget skall

vara möjligt att inom domstolsväsendets ram erbjuda ett praktiskt godtagbart

alternativ till skiljemannaförfarandet.

Värdet av lekmäns deltagande i rättsskipningen synes på vissa håll vara

föremål för en överskattning, som knappast kan förklaras på annat sätt

än att man mer eller mindre känslomässigt håller fast vid något, som för

landsbygdens vidkommande har gammal tradition, utan att därvid beakta

att de skäl, som en gång kunde motivera lekmäns deltagande i rättsskipningen,

numera på grund av samhälls- och befolkningsutvecklingen väsentligen

endast har rättshistoriskt intresse. Sin syn på frågan om lekmäns

deltagande i rättsskipningen har styrelsen tidigare utvecklat i andra remissyttranden,

och styrelsen tillåter sig hänvisa till vad som från dess sida anförts

dels i yttrande över en vid 1951 års riksdag väckt motion (nr 371 i

andra kammaren) om utredning angående medverkan av nämnd även i

familjerättsmål i rådhusrätterna (Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund

1951 sid. 8 tf.), dels i yttrande över stadsdomstolsutredningens betänkande

rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål (samma tidskrift 1956 sid.

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

414 ff.), dels ock i yttrande över stadsdomstolsutredningens betänkande med

förslag till ändringar i underrättsorganisationen (tidskriften 1961 sid. 355

ff.). Styrelsen hyser alltjämt den uppfattning som kommit till uttryck i

dessa yttranden.

Svagheten i de argument som brukar anföras av förespråkarna för lekmannadeltagande

i rättsskipningen har i allt väsentligt på ett övertygande

sätt påvisats av domstolskommitténs majoritet. När det i betänkandet (sid.

92) sägs att den insyn, lekmännen genom nämndinstitutionen erhåller i underrätternas

arbete, torde vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för

rättsväsendet, synes det emellertid befogat att härtill knyta den reflexionen

att en önskvärd insyn ju icke med någon logisk nödvändighet måste utövas

i den formen att lekmän skall som domare deltaga i rättsskipningen.»

Sveriges advokatsamfund kritiserar även häradshövding Eric Stangenbergs

reservation (betänkandet s. 248). Samfundet anför hland annat.

»I häradshövding Stangenbergs reservation göres en distinktion mellan

å ena sidan ’mål med påfallande juridiska frågeställningar’ och å andra

sidan »mål om — t.ex. — arrende, skogsavverkning och köp av fast egendom».

Häradshövding Stangenberg säger sig finna troligt att mål av det

förstnämnda slaget vore ägnade mera för lagfarna domare än för lekmän,

medan nämndens synpunkter bättre skulle komma till sin rätt och även

vara av stort värde i mål av det andra slaget. Styrelsen har svårt att följa

tankegången bakom denna distinktion och dessa uttalanden. Såvitt därmed

endast avsetts att ge uttryck åt den uppfattningen att nämndemän skulle

vara särskilt sakkunniga i t. ex. frågor om arrende, skogsavverkning och

köp av fast egendom, är därom intet annat att säga än att så naturligtvis

kan vara fallet med en del nämndemän, därvid styrelsen emellertid helt instämmer

i kommittémajoritetens uppfattning att, i den mån domstolen

behöver i målen tillföras särskilda fackkunskaper, kännedom om praxis på

olika områden o. dyl., detta bör ske genom vittnen och sakkunniga och icke

genom nämnden. I övrigt förhåller det sig väl så, att mål om t. ex. arrende,

skogsavverkning och köp av fast egendom ibland kan vara ur rent rättslig

synpunkt föga komplicerade, medan dessa mål — lika väl som andra mål

•— andra gånger kan innefatta »påfallande juridiska frågeställningar».

Ett av häradshövding Stangenberg anfört skäl mot den juristkollegiala

sammansättningen är att det skulle innebära en överorganisation att genomgående

ha tre juristdomare i underrätten vid varje särskild huvudförhandling

i tvistemål; särskilt omnämner häradshövding Stangenberg det fallet

att tre jurister skulle behöva resa från kansliorten till ett tingsställe å annan

ort för att medverka i en huvudförhandling »om måhända några få timmar».

Överorganisation bör givetvis undvikas, men styrelsen vill ifrågasätta

om det icke i den åsyftade situationen kan tänkas inneböra minst lika

stor överorganisation, om en lagfaren domare och sju nämndemän, vilkas

tid kan vara väl så dyrbar, nödgas resa till tingsstället. Enligt styrelsens

uppfattning utgör spörsmålet om hur överorganisation skall undvikas icke

någon faktor av betydelse för valet mellan de två organisationsformer om

vilka här är fråga. Vare sig man väljer den ena eller den andra av dessa

former, bör överorganisation undvikas. Den fråga som i detta avseende träder

i förgrunden är spörsmålet om hur långt ensamdomares behörighet bör

sträcka sig. Av betänkandet framgår att denna fråga kommer att närmare

övervägas under kommitténs fortsatta arbete. Styrelsen håller icke för osannolikt

att det vid dessa överväganden kan komma att visa sig möjligt och

lämpligt att vidga området för ensamdomarkompetensen.»

Föreningen Sveriges stadsdomare anför.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

»I betänkandet bär redovisats ett yttrande av denna förening i anledning

av en år 1951 väckt motion om utredning angående spörsmålet om medverkan

av nämnd även i familj er ätt smål vid rådhusrätterna. I föreningens yttrande

säges det, att sådan medverkan kunde tänkas vara av värde och att

föreningen med hänsyn bland annat därtill ansåg sig böra uttala sig för att

den i motionen ifrågasatta utredningen kom till stånd. I detta yttrande har

ingen av styrelsens nuvarande ledamöter deltagit. Av största betydelse för

bedömandet av denna fråga måste också advokatsamfundets yttrande i detta

sammanhang vara. Styrelsen vill till undvikande av missförstånd på denna

punkt bestämt uttala, att styrelsens ovan redovisade ståndpunkt angående

sammansättningen i tvistemål även gäller familjerättsmålen.»

En ställning mellan de båda läger som å ena sidan förordar juristkollegium

och å andra sidan lagfaren ordförande med nämnd intager Göta hovrätt.

Hovrätten anför bland annat.

»Svårigheterna att vinna enighet om och att genomföra en för alla underrätter

likformig domförhetsregel i tvistemål bottnar enligt hovrättens mening

i det förhållandet, att den nuvarande ordningen på båda hållen anses

god och värd att bibehållas. Hovrätten hävdar sålunda bestämt i fråga om

häradsrätterna, att ingen anledning skulle ha funnits att föreslå —• och

ingen heller skulle ha föreslagit — den minskning i lekmännens hävdvunna

medverkan i rättsskipningen, som nämndens utbyte mot juristkollegium i

alla tvistemål skulle innebära, om icke likställigheten med andra underrätter

aktualiserats. Och på samma sätt skulle otvivelaktigt eljest icke ifrågasatts

att ändra domförhetsreglerna för tvistemål i rådhusrätt. Objektiva

skäl för att påstå, att den ena ordningen genomgående är den andra så överlägsen

att den förtjänar att införas över hela linjen, synes icke möjliga att

finna. För hovrätten ter det sig också — liksom för kommittén —• omöjligt

att på rimligt sätt i lag utsöndra vissa slag av tvistemål för nämnd och

vissa andra för juristkollegium. Nämndens resp. juristkollegiets värde för

målets behandling är mycket växlande även i mål av samma slag; juristkollegium

skulle vara bra i många brottmål, och nämnden kan fylla viktiga

funktioner i många tvistemål. Beträffande nämnden kvarstår oberoende

härav alltid enligt hovrättens mening värdet av rättsskipningens förankring

hos folket och i bygden, något som det är angeläget att icke kasta bort där

det redan finns, även om man icke kan införa det där det icke finns. Dessa

synpunkter kan i själva verket ge anledning att ånyo överväga att, åtminstone

tillsvidare, bibehålla olikheten mellan de båda slagen av underrätter,

och hovrätten tror inte att detta skulle innebära några vådor för rättsskipningen;

att ordningen vilar endast på historiska skäl behöver inte betyda att

den är dålig. En annan näraliggande lösning kan synas vara att införa något

slag av valfrihet, något som kommitténs förslag också innebär. Det synes

dock vara en nödfallsutväg, som icke gärna bör beträdas. Skall det ske, synes

ett alternativ att allvarligt överväga vara att den nuvarande ordningen bibehålies

som grundform i både häradsrätter och rådhusrätter, så att parterna

i häradsrätt kan enas om att få juristkollegium i stället för nämnd, medan

parterna i rådhusrätt skulle kunna enas om nämnd.»

De remissorgan som förordar lagfaren ordförande och

nämnd som huvudregel vid särskild huvudförhandling i tvistemål har

i allmänhet anslutit sig till de tankegångar som framförts i häradshövding

Eric Stangenbergs reservation till betänkandet. Föreningen Sveriges häradshövdingar

framhåller att några av de tvistemål, som föras fram till särskild

huvudförhandling är så svårbedömda, att de icke lämpar sig för prövning

opaginerad Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj. ts proposition nr M år 1969

av lekmän. De mål, som i enlighet härmed bör avgöras av ett juristkollegium,

är relativt få. För det stora flertalet av hithörande tvistemål är ett

sådant uppbåd av juridisk sakkunskap onödigt. I många mål är tydligen

den samlade erfarenheten hos en nämnd en tillgång, som icke kan uppvägas

av två vid ordförandens sida satta juristdomare. Föreningen anför vidare.

»De mål, där juristkollegial sammansättning är påkallad, kan i dagens

situation rent talmässigt sett betraktas som undantagsfall. Detta kan förmodas

bli fallet också i framtiden, trots att — som kommittén, s. 99, uttrycker

det — samhällslivet blir alltmera invecklat och att som följd härav även

antalet invecklade mål och därmed behovet av kvalificerade domstolar kan

antagas komma att öka. Ur denna synpunkt synes det naturligast att sammansättningsformen

lagfaren ordförande med nämnd göres till normalfall.

De övriga skäl, som kommittén, s. 98 f, anför för den juristkollegiala sammansättningen

som grundform förefaller icke alltför bärkraftiga. Föreningens

erfarenhet styrker ej påståendet att svårigheter skulle föreligga att få

lämpliga nämndemän i tillräckligt antal ens i ganska stora städer. Föreningen

har svårt att tro, att någon domare skulle känna sig sårad, om parterna

påkallar juristkollegium i ett tvistemål. När kommittén till slut åberopar

ökade svårigheter att med någorlunda tillförlitlighet beräkna behovet av

juridiskt utbildad arbetskraft, synes detta vara att tillmäta administrativa

hänsyn för stor betydelse.»

Föreningen Sveriges häradshövdingar vänder sig även mot kommitténs

redovisning av statistiska uppgifter om fullföljds- och ändringsfrekvens

i tvistemål. Föreningen anför i detta sammanhang.

»Då kommittén tillägger frekvenstalen betydelse för sitt ställningstagande,

anser sig föreningen böra något belysa kommitténs sätt att använda statistik.

I det följande menas med

cndomarmål mål som avgjorts utan huvudförhandling eller efter huvudförhandling

i omedelbart samband med förberedelse,

flerdomarmål mål som avgjorts efter huvudförhandling i andra fall,

avgjorda tvistemål summan av antalet endomarmål och antalet flerdomarmål.

Kommittén åberopar bl. a. att fullföljdsfrekvensen beträffande tvistemålen

under perioden 1949—1960 var 6,13 procent för häradsrätterna och 4,05 procent

för rådhusrätterna. Trots att kommittén påpekar att statistik måste behandlas

med försiktighet, anser sig kommittén av talen kunna utläsa, att

''rådhusrätternas domar i tvistemål omfattas med större förtroende av den

rättssökande allmänheten än häradsrätternas’. Såsom nedan visas tillåter

statistikmaterialet ingen sådan slutsats.

De anförda frekvenstalen har framkommit genom att antalet fullföljda

mål satts i relation till antalet avgjorda mål. Men då det här gäller en jämförelse

mellan sammansättningsformerna juristkollegium och lagfaren domare

med nämnd måste självfallet endomarmålen lämnas åt sidan.

Man skulle möjligen kunna godtaga kommitténs resonemang, om förhållandet

mellan antalet flerdomarmål och antalet endomarmål vore detsamma

för de båda domstolstyperna. Men så är ej fallet. Av de avgjorda tvistemålen

utgjorde flerdomarmålen under åren 1955—1960 17—21 procent i häradsrätterna

och 11—13 procent i rådhusrätterna (se tab. G och 2 i publikationen

''Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet’). Denna

differens torde, i vart fall till största delen, bero på olikhet i målstockens

sammansättning. Enligt tab. 3 i nyssnämnda publikation är nämligen målen

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

om hemskillnad, äktenskapsskillnad och boskillnad relativt sett många fler

i rådhusrätterna än i häradsrätterna (för rådhusrätterna 73—74 procent och

för häradsrätterna 62—64 procent av antalet avgjorda tvistemål åren 1955—

1960).

Statistiska centralbyrån har i skrivelse den 7 december 1963 meddelat föreningen,

att fullfölj dsfrekvensen kan redovisas särskilt endast för år, då

fullständiga uppgifter lämnas till rättsstatistiken, och att bearbetade sådana

uppgifter f. n. föreligger senast för åren 1955 och 1956. Enligt byrån

tedde sig dessa år i fullföljdsstatistiken så:

Hr Rr

1955 1956 1955 1956

flerdomarmål .......................... 21,7 20,6 22,4 21,0

endomarmål............................ 1,3 1,5 1,3 1,1

hela antalet mål ...................... 5,5 5,4 4,1 3,7

Frekvenstalen för dessa år visar sig alltså vid närmare påseende icke

medge en tolkning till juristkollegiets favör. Riktigast är naturligtvis att säga

att talen icke ger stöd för en gradering av det »förtroende» som den ena

eller den andra domstolstypen kan tänkas ha hos den rättssökande allmänheten.

Kommittén nämner vidare, till synes närmast som en suggestion, att under

perioden 1949—1960 antalet av hovrätterna ändrade eller återförvisade

tvistemål utgjorde i medeltal för häradsrätternas del 41,4 procent och för

rådhusrätternas del 37,8 procent. Någon slutsats om dömandets kvalitet synes

icke kunna dragas av dessa tal, så länge man inte känner till den variation

som finns mellan de olika häradsrätterna för sig och de olika rådhusrätterna

för sig. Helst bör man också ha något reda på arten av ändringarna.

Det finns nämligen skäl att skilja på väsentliga och oväsentliga ändringar.»

De remissorgan som ansluter sig till förslaget om alternativa domförhetsregler

har i allmänhet icke närmare utvecklat sina motiv härför.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att mot förslaget att parterna

skall ha valfrihet mellan de båda domstolsformerna väl kan göras den invändningen

att parterna därigenom har möjlighet att också i viss utsträckning

välja domare. Redan nu föreligger emellertid, om parterna är överens,

en sådan möjlighet genom stadgandet i 10 kap. 16 § rättegångsbalken om

prorogation beträffande forum. Några betänkligheter syntes därför ej böra

resas mot kommitténs förslag att valrätt skall föreligga. Rådhusrätten i Hälsingborg

beklagar om kommitténs pessimism rörande utsikterna att genomföra

enhetlig juristkollegial sammansättning skulle vara riktig. För sådant

fall vill rådhusrätten tillstyrka den av kommittén förordade utvägen att -—- med bibehållande av den juristkollegiala sammansättningen som huvudform

— låta det bero av åsämjande mellan parterna om i stället sammansättningen

lagfaren domare och nämnd skall tillgripas. Rådhusrätten förmenar vidare

att den omfattning, i vilken parterna i tvistemål företrädas av advokater

såsom ombud, gör att anledning föreligger till antagandet att den föreslagna

regleringen skall fungera fullt tillfredsställande ur rättsvårdens synpunkt.

Liknande synpunkter framförs av nedre justitierevisionen (majoriteten)

och rådhusrätten i Lund. Flera länsstyrelser tillstyrker valfrihet i

sammansättningsformerna som en utväg att i varje tvistemål erhålla den

lämpligaste sammansättningen. Sveriges advokatsamfund anser att alternativa

sammansättningsformer med juristkollegium som huvudregel enligt

kommittémajoritetens förslag i allt fall har den förtjänsten att ingen part

tvingas att mot sin vilja finna sig i den ur rättssäkerhetssynpunkt svagare

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr M ur 1969

sammansättningsformen. Samfundet kan dock under inga förhållanden godtaga

ett system med valfrihet, om sammansättningsformen lagfaren domare

och nämnd göres till huvudregel.

Föreningen Sveriges häradshövdingar som enligt vad ovan framgått anser

att lagfaren ordförande och nämnd skall vara huvudregel, hävdar att rätten

att besluta om juristkollegial sammansättning lämpligen bör anförtros chefsdomaren

i domkretsen. Föreningen anför.

»Vid sitt val bör han självfallet taga all möjlig hänsyn till parternas önskemål.

Hans val kan visserligen (såsom kommittén utvecklar, s. 98) lätt bli beroende

av hans personliga inställning till de olika sammansättningsformerna

eller rent av komma att påverkas av ovidkommande omständigheter som

t. ex. den större eller mindre svårigheten att åstadkomma en viss sammansättning.

Den som befarar sådana konsekvenser, om man låter domaren

''självrådigt’ välja sammansättningsform, får trösta sig med att det icke är

någon stor olycka om praxis blir en smula oenhetlig på ett område som det

förevarande.

Om valrätt anses icke böra komma i fråga, vill föreningen med bestämdhet

hävda, att underrätt vid särskild huvudförhandling i tvistemål bör bestå av

lagfaren domare med nämnd.»

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att rättens sammansättning

icke bör bero på parternas vilja. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår

att juristkollegium bör användas endast då rättens ordförande finner

det önskvärt och parterna samtycker därtill eller parterna eljest enas därom.

Svea hovrätt förklarar sig hysa mycket stark tvekan — vid val av juristkollegium

som grundform — om det av sakliga skäl är motiverat att vid

sidan därav ha nämndsammansättningen. Hovrätten anför bland annat.

»Hovrätten menar å andra sidan icke att ett lekmannainslag i tvistemålsrättsskipningen

aldrig skulle vara av värde. Ett flertal mål, särskilt familjemålen,

lämpar sig tvärtom i och för sig väl för en domstol med nämnd. Det

ligger därför principiellt ej något oriktigt i att ha skilda sammansättningsformer

i tvistemålen alltefter dessas beskaffenhet, under förutsättning att en

rimlig ordning kan åstadkommas för målens hänförande till den ena eller

den andra domstolstypen. Därest man emellertid skulle stanna för juristkollegiet

som grundform, vilket hovrätten anser nödvändigt, vill hovrätten

starkt ifrågasätta om tillräckliga skäl föreligger att som alternativ domstolssammansättning

införa nämndformen, detta främst med hänsyn till svårigheterna

att finna något — i praktiken fungerande — system för målens

fördelning mellan de båda underrättsformerna.

Om alternativa domstolsformer likväl kommer i fråga, kan man hysa

skilda uppfattningar rörande sättet för fördelningen av målen. Hovrätten

ansluter sig dock till kommitténs åsikt, att en valrätt mellan domstolsformerna

ej bör anförtros rättens ordförande eller hovrätten. Att låta parterna

disponera över sammansättningsformen har i och för sig vissa fördelar även

om det från principiell synpunkt kan synas mindre tilltalande att parterna

i viss mån skall kunna välja domare. Det må å andra sidan framhållas att

en sådan ordning är utmärkande för skiljemannaförfarandet. Emellertid

kan ej uteslutas, att den av domstolskommittén förordade lösningen innebär,

att man i tvistemålsprocessen inför ett moment av spekulation, som icke

tjänar god rättsvård.

Under alla förhållanden måste dock ett system med valrätt mellan olika

sammansättningsformer i tvistemål utformas på sådant sätt att garantier

skapas för att den juristkollegiala sammansättningen blir den rådande i de

tvistemål, där denna sammansättning enligt hovrättens mening på grund av

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

målens beskaffenhet är nödvändig. Detta krav är enligt hovrättens bestämda

uppfattning icke uppfyllt i det förslag, som reservationsvis förordats av en

av de sakkunniga och vissa av ledamöterna i den rådgivande nämnden.

Hovrätten ansluter sig till vad kommitténs majoritet i denna del anfört.

Några nämnvärda administrativa olägenheter av att ha alternativa sammansättningsformer

med juristkollegiet som grundform kan icke antagas

föreligga. I en större rådhusrätt med specialiserade avdelningar kommer särskilda

organisatoriska åtgärder att få vidtagas. Dessa frågor kan dock icke

överblickas på förevarande stadium.»

Flertalet remissorgan som avstyrker förslaget om alternativa domförhetsregler

framhåller som sin bestämda uppfattning att i tvistemålen med dess

ofta mycket invecklade och svårbedömda rättsfrågor juristkollegium är att

föredraga framför lagfaren domare med nämnd och att domförhetsreglerna

vid genomförandet av en enhetlig underrättsorganisation av denna orsak

bör utformas i enlighet härmed.

Justitiekanslersämbetet framhåller att kommitténs förslag närmast framstår

som en av taktiska skäl betingad kompromiss. Ämbetet anför.

»Som motiv för alternativa domförhetsregler uttalar kommittén att det

kan vara naturligt att domstolen i varje särskilt fall erhåller den sammansättning

som hos parterna inger det största förtroendet. I sammanhanget

har anförts att de flesta indispositiva tvistemål i och för sig torde lämpa

sig för att handläggas under medverkan av nämnd. Som kommittén anför

var frågan om tillskapande av lekmannainflytande i familj erättsmål vid

rådhusrätterna föremål för prövning av 1951 års riksdag. Förslaget avstyrktes

mycket bestämt av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och frågan

föll i riksdagen. Det finns därför skäl antaga att vid handläggningen av

tvistemål en juristkollegial sammansättning av domstolen omfattas av större

förtroende av den rättssökande allmänheten än sammansättningen lagfaren

ordförande och nämnd.»

Rådhusrätten i Eskilstuna framhåller, att det skulle vara betänkligt ur

principiell synpunkt att tillerkänna parterna valrätt med avseende å domstolens

sammansättning. Enligt rådhusrättens övertygelse skulle dock alternativet

med nämnd komma att stanna på papperet emedan advokatsamfundet

redan förklarat sig avgjort föredraga juristkollegium. Liknande synpunkter

anlägges av rådhusrätterna i Linköping och Motala. Länsstyrelsen i

Uppsala lön anser att i alla händelser när det gäller indispositiva mål parterna

i princip icke bör äga påverka formerna för domstolarnas sammansättning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att det icke kan vara

lämpligt att det överlåtes åt parternas mer eller mindre fria skön att bestämma

domstolens sammansättning. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser

rättssäkerhetsskäl kräva att allmänheten kan lita till en domstol med en

viss på förhand given sammansättning. Härtill kommer svårigheterna vid

denna lösning av domförhetsfrågan att från tid till annan beräkna domarkårens

sammansättning och organisation. Svenska kommunförbundet uttalar,

att oavsett om häradsrätts- eller rådhusrättssystemet blir förebilden

för den normala sammansättningen på underrätten, torde det bli sällsynt, att

de processande parterna enas om att begära en sammansättning enligt andrahandsalternativet.

De parter, som enas om ett dylikt val, kommer under

alla omständigheter att befinna sig i en för dem själva mindre tilltalande

situation och åtgärden kan, såsom kommittén framhåller, mycket lätt uppfattas

som ett misstroendevotum mot de lagfarna eller icke lagfarna ledamöter,

som därigenom utestängs från sin normala domarfunktion. Kom
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

munförbundet förordar, att det nuvarande häradssystemet blir tillämpat av

samtliga underrätter även i tvistemål, emedan detta system ger de flesta

variationsmöjligheterna vid utformningen av domkretsarna. Även en ledamot

av Svea hovrätt avvisar tanken att parterna skall ha valfrihet beträffande

sammansättningsformerna. Skulle båda parterna förklara, att de önskar

få målet avgjort av nämnd, kunde detta uppfattas som bristande tillit

till domstolens förmåga att i juristkollegial sammansättning träffa ett riktigt

avgörande. En annan lösning kunde vara, att avgörandet i fråga om

vilken sammansättningsform, som skall tillämpas, träffas av ordförande i

rätten efter parternas hörande.

10t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Bilaga 5

Allmänna underrätter den 1 januari 1968. Antal domare och tidpunkt för

chefsdomares pensionering

Under rubriken icke-ordinarie domare har upptagits även rådhusrättsassessorer

på övergångsstat som tjänstgör vid domstolen.

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

Stockholms stad

Stockholms rådhusrätt...................

69

41

1988

Summa

69

41

Stockholms län

1. Rådhusrätten i Södertälje................

3

1,5

1976 1/4

2. Mellersta Roslags domsaga...............

1

1

1974 1/2

3. Norra Roslags domsaga..................

1

vakant

4. Sollentuna och Färentuna domsaga .......

25

1,5

1977

5. Solna domsaga..........................

3

3

1969

6. Stockholms läns västra domsaga..........

2

1973 1/1

7. Svartlösa domsaga.......................

3

2

1974

8. Södertörns domsaga.....................

25

2

1975

9. Södra Roslags domsaga..................

26

2

1973

Summa

29

13

Uppsala län

1. Rådhusrätten i Uppsala..................

5

2

1980 1/9

2. Uppsala läns norra domsaga..............

1

1

1974 1/9

3. Uppsala läns södra domsaga..............

2

1

1977

Summa

8

4

Södermanlands län

1. Rådhusrätten i Eskilstuna................

4

1

1976 1/1

2. Rådhusrätten i Nyköping................

3

1975 1/9

3. Livgedingets domsaga....................

2

1

1976 1/5

4. Nyköpings domsaga.....................

2

1

vakant

5. Oppunda och Villåtinge domsaga..........

2

1,5

1970

Summa

13

4,5

Östergötlands län

1. Rådhusrätten i Linköping................

5

3

1990

2. Rådhusrätten i Motala...................

3

1968 1/6

3. Rådhusrätten i Norrköping...............

6

6

1969 1/12

4. Aska, Dals och Bobergs domsaga..........

1

0,25

1968 1/9

5. Bråbygdens och Finspånga läns domsaga . .

1

1

vakant

6. Folkungabygdens domsaga...............

1

1

1976 1/2

1 Härav 1 särskild inskrivningsdomare.

2 Härav 2 särskilda inskrivningsdomare.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

299

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

7. Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds

domsaga ...............................

i

vakant

8. Linköpings domsaga.....................

2

0,17

1974 1/6

Summa

20

11,42

Jönköpings län

1. Rådhusrätten i Jönköping ...............

4

1977 1/11

2. Njudungs domsaga......................

1

1

vakant

3. Norra och Södra Vedbo domsaga..........

2

vakant

4. Tveta, Vista och Mo domsaga.............

2

1

1974 1/1

5. Östbo och Västbo domsaga...............

2

1

1981

Summa

It

3

Kronobergs län

1. Rådhusrätten i Växjö....................

3

1972 1/1

2. Mellersta Värends domsaga...............

1

vakant

3. Sunnerbo domsaga......................

1

1

1974 1/6

4. Västra Värends domsaga.................

1

0,25

1985 1/1

5. Östra Värends domsaga..................

1 .

1

1977 1/12

Summa

7

2,25

Kalmar län

1. Rådhusrätten i Kalmar..................

3

2

1976 1/10

2. Norra Möre och Stranda domsaga.........

1

1973 1/6

3. Oskarshamns domsaga...................

2

1989 1/5

4. Sevede och Tunaläns domsaga............

1

1979 1/11

5. Södra Möre domsaga.....................

1

1

1980 1/8

6. Tjusts domsaga..........................

2

1

1972

7. Ölands domsaga.........................

i

1969 1/3

Summa

it

4

Gotlands län

1. Gotlands domsaga.......................

2

1

1980

Summa

2

1

Blekinge län

1. Rådhusrätten i Karlskrona...............

H

1972 1/12

2. Bräkne och Karlshamns domsaga..........

2

1969 1/12

3. Listers och Sölvesborgs domsaga..........

1

1

1971 1/7

4. Östra och Medelsta domsaga..............

2

1

1968

Summa

9

2

Kristianstads län

1. Kristianstads domsaga...................

H

1

1967

2. Ingelstads och Järrestads domsaga........

1

1

vakant

3. Norra Åsbo domsaga.....................

1

1

1976 1/11

4. Södra Åsbo och Bjäre domsaga............

1

1

1974 1/5

5. Västra Göinge domsaga..................

2

1

1975

Summa

9

5

Malmöhus län

1. Rådhusrätten i Malmö...................

18

16

1980 1/3

2. Rådhusrätten i Hälsingborg..............

5

2

1972 1/6

3. Rådhusrätten i Lund....................

3

1972 1/7

4. Frosta och Eslövs domsaga...............

1

1

1979 1/11

1 Härav 1 på övergångsstat.

’ Härav 1 tingsdomartjänst personlig för nuvarande Innehavaren.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

5. Luggude domsaga.......................

2

vakant

6. Oxie och Skytts domsaga.................

2

1

1970

7. Landskrona domsaga....................

3

1

1976 1/7

8. Torna och Bara domsaga.................

2

vakant

9. Ystads domsaga.........................

2

1

1977 1/6

Summa

38

22

Hallands län

1. Rådhusrätten i Halmstad................

3

0,75

1975 1/2

2. Rådhusrätten i Varberg..................

3

1974 1/9

3. Hallands mellersta domsaga..............

1

1

1976 1/1

4. Hallands norra domsaga..................

1

1,33

1972 1/10

5. Hallands södra domsaga..................

2

1

1972 1/12

Summa

10

4,08

Göteborgs och Bohus län

1. Göteborgs rådhusrätt....................

31

21

1981 1/11

2. Rådhusrätten i Uddevalla................

3

1973 1/2

3. Askims och Mölndals domsaga............

2

1

1975

4. Hisings, Sävedals och Kungälvs domsaga ...

2

1

1975

5. Norrvikens domsaga.....................

1

0,67

1976 1/10

6. Orusts, Tjörns och Inlands domsaga.......

2

1972 1/7

7. Sunnervikens domsaga...................

1

1

1979 1/3

Summa

42

24,67

Älvsborgs län

1. Rådhusrätten i Borås....................

4

2

1981 1/12

2. Rådhusrätten i Vänersborg...............

3

1972 1/11

3. Borås domsaga..........................

1

0,33

1973 1/12

4. Flundre, Väne och Bjärke domsaga........

2

1

1979

5. Kinds och Redvägs domsaga..............

1

0,33

1973 1/8

6. Marks domsaga.........................

1

0,33

vakant

7. Nordals, Sundals och Valbo domsaga......

1

1974 1/1

8. Tössbo och Vedbo domsaga...............

1

0,17

1972 1/5

9. Vättle, Ale och Kullings domsaga.........

>3

1,5

1969

Summa

17

5,67

Skaraborgs län

1. Kinnefjärdings, Kinne och Kållands dom-

saga...................................

2

1973 1/1

2. Skarabygdens domsaga...................

1

1981 1/11

3. Skövde domsaga........................

3

1980

4. Vadsbo domsaga........................

2

1

1978

5. Vartotta och Frökinds domsaga...........

1

1

1975 1/7

6. Åse, Viste, Barne och Laske domsaga......

1

1981 1/11

Summa

10

2

Värmlands län

1. Rådhusrätten i Karlstad.................

4

vakant

2. Fryksdals domsaga......................

1

1

1970 1/2

3. Jösse domsaga..........................

1

1

1969 1/3

4. Mellansysslets domsaga..................

2

0,33

1978 1/7

Härav 1 på övergångsstat.

s. 301 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

301

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

5. Nordmarks domsaga.....................

i

1968 1/9

6. Södersysslets domsaga...................

t

1983 1/9

7. Älvdals och Nyeds domsaga..............

2

vakant

8. Östersysslets domsaga....................

2

1

1979

Summa

14

3,33

Örebro län

1. Rådhusrätten i Örebro...................

5

1,5

1978 1/1

2. Karlskoga domsaga......................

2

0,25

1979 1/2

3. Lindes och Nora domsaga................

2

1982 1/2

4. Västernärkes domsaga...................

2

1

1974

5. östernärkes domsaga....................

1

1974 1/7

Summa

12

2,75

Västmanlands län

1. Rådhusrätten i Västerås..................

5

2

1971 1/11

2. Västmanlands mellersta domsaga..........

1

0,5

1973 1/6

3. Västmanlands västra domsaga............

3

1973 1/1

4. Västmanlands östra domsaga.............

1

1

1973 1/6

Summa

10

3,5

Kopparbergs län

1. Falu domsaga...........................

4

1

1968 1/9

2. Hedemora domsaga......................

2

1979 1/4

3. Nedansiljans domsaga....................

1

2

1986 1/2

4. Nås och Malungs domsaga................

1

1

1977 1/7

5. Ovansiljans domsaga.....................

1

2

1975

6. Västerbergslags domsaga.................

2

1969 1/12

Summa

11

6

Gävleborgs län

1. Rådhusrätten i Gävle....................

5

1

1981 1/6

2. Bollnäs domsaga........................

1

1

1974 1/10

3. Gästriklands västra domsaga..............

1

0,5

1970 1/3

4. Gästriklands östra domsaga...............

2

1974 1/5

5. Norra Hälsinglands domsaga..............

1

1

1977 1/4

6. Sydöstra Hälsinglands domsaga...........

J2

1969 1/2

7. Västra Hälsinglands domsaga.............

1

0,25

vakant

Summa

13

3,75

Väslernorrlands län

1. Rådhusrätten i Sundsvall.................

4

1

1980 1/4

2. Medelpads domsaga......................

3

1

1971

3. Ångermanlands mellersta domsaga.........

a2

1983 1/7

4. Ångermanlands norra domsaga............

2

1

1985

5. Ångermanlands södra domsaga............

33

1,33

1982

6. Ångermanlands västra domsaga...........

1

1986 1/2

Summa

15

4,33

Härav 1 tingsdomartjänst personlig för nuvarande innehavaren.

Tingsdomartjänsten i domsagan får ej återbesättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Härav 1 på övergångsstat.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr hh år 1969

Antal domare

Tidpunkt för

pensionering

Ordi-

Icke

av härads-

narie

ordinarie

hövding eller

borgmästare

Jämtlands län

1. Rådhusrätten i Östersund . .......1........

3

1977 1/3

2. Härjedalens domsaga......;......:........

1

vakant

3. Jämtlands norra domsaga . j.....,........

1,33

1981 1/4

4. Jämtlands västra domsaga................

1,33

1980 1/11

5. Jämtlands östra domsaga .. j..............

1,33

1985 1/5

Summa

8

Västerbottens län

1. Rådhusrätten i Umeå......i..............

4

1

1982 1/10

2. Västerbottens mellersta domsaga . ........;.

1

1974 1/6

3. Skellefteå domsaga......................

*3

22

1983

4. Västerbottens södra domsaga.............

1

1

1984

5. Västerbottens västra domsaga ............

9

1

1968

Summa

ii

5

Norrbottens län

1. Rådhusrätten i Luleå......j..............

3

1

1976 1/12 .

2. Gällivare domsaga ........;..............

4

1

1985

3. Kalix domsaga............1..............

1

1

1985 1/3

4. Luleå domsaga............i...............

3

1,5

1973

5. Piteå domsaga............:..............

2

0,5

1980

6. Torneå domsaga...........i..............

2

1

1984

Summa

15

6

Stockholms rådhusrätt.....<......:........

69

41

Göteborgs rådhusrätt....................

31

21

Rådhusrätten i Malmö...................

18

16

Övriga underrätter summa ..............

306

106,75

Summa hela riket

424

184,75

Härav 1 på övergångsstat.

Tingssekreterartjänst hålls t. v. vakant.

s. 303 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

303

Bilaga 6

Domstolskommitténs förslag till domkretsmdelnmg

För varje domkrets anges de kommunblock, som domkretsen omfattar.

Som namn på kommunblock har använts blockens förutsatta centralorter

enligt inrikesdepartementets indelning. Siffran inom parentes efter varje

namn svarar mot numreringen i kungörelsen den 21 maj 1964 (SFS 1964:

162).

Befolkningsframräkningen till år 1975 har utförts av Statistiska Centralbyrån

(se Statistiska meddelanden, B 1965: 20).

Förklaringar: Hh = häradshövding; Td = tingsdomare; Bin = borgmästare;

Rm = rådman; Fi = fiskal (tingssekreterare).

Stockholms stad

Folkmängd

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Antal domare

Hh Td

Bni Rm

Stockholms domkrets

Stockholm...............

785 945

783 643

759 699

Summa

785 945

783 643

759 699

1

74 ;

Kansli och tingsställe i Stockholm. Antalet domare motsvarar domarpersonalen vid Stockholms

rådhusrätt årsskiftet 1965/66.

Stockholms län

1. Norrtälje domkrets

Norrtälje......

........(3)

18 340

19 001

19

132

Hallstavik.....

........ (2)

10 889

10 592

10

480

Rimbo........

........(4)

8 392

8 173

7

664

Östhammar ...

........(1)

9 959

8 871

7

422

Summa

47 580

46 637

44

698

Kansli i Norrtälje. Tingsställen i Norrtälje och Östhammar.

Befolkningsutvecklingen kan leda till att domkretsen ej ger tillräckligt arbetsunderlag åt en

domstol. Härvid kan övervägas antingen att sammanlägga domkretsen med Upplandsbygdens

domkrets i Uppsala län eller att föra Östhammars kommunblock till Upplandsbygdens domkrets

och återstoden till Södra Roslags domkrets. 2

2. Sollentuna och Färentuna

domkrets

Jakobsberg..........(10) 11 745

Sollentuna........... (11) 20 887

Träkvista/Tappström.. (13) 6 913

Summa 39 545

Kansli och tingsställe i Solna (Haga).

Om Kungsängens kommunblock förs från Uppsala län till Stockholms län förenas blocket med

domkretsen.

Beroende på befolkningsutvecklingen kan senare bildas en särskild domkrets av Jakobsbergs

kommunblock. I denna bör vid ändrad länsindelning ingå Kungsängens kommunblock,.

38 142

86 234

33 145

60 868

8 441

9 181

79 728

156 283

1

3

1= 5

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

3. Solna domkrets

Solna/Sundbyberg .... (12)

Summa

Folkmängd

Antal"domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh “ Td Fi

Bm [Rm

70 385

83 562

103 163

70 385

83 562

103 163

1 5 1= 7

Kansli och tingsställe i Solna.

4. Stockholms läns västra

domkrets

Märsta..............

. (5)

8 541

18 801

36 962

Upplands-Väsby......

• (9)

7 356

12 960

24 266

Vallentuna...........

• (6)

6 553

9 175

12 467

Summa

22 450

40 936

73 695

1

1

1 =

3

Kansli och tingsställe i Stockholm.

5. Svartlösa domkrets

Huddinge............

(21)

23 631

44 176

78 060

Tumba..............

(22)

9 960

18 807

29 942

Summa

33 591

62 983

108 002

1

2

1 =

4

Kansli och tingsställe

i Huddinge.

6. Södertälje domkrets

Södertälje...........

(24)

56 050

72 963

97 209

Summa

56 050

72 963

97 209

1

3

1 =

5

Kansli och tingsställe i Södertälje.

Om Strängnäs kommunblock i Södermanlands län förs till Stockholms län förenas blocket med

domkretsen.

7. Södertörns domkrets

Bollmora......

......(19)

3 761

16 491

40 150

Gustavsberg . . .

......(17)

8 216

10 108

13 162

Handen.......

......(20)

11 126

27 369

52 090

Nacka.........

...... (18)

29 221

38 135

50 378

Nynäshamn ....

......(23)

13 760

15 882

19 073

Summa

66 084

107 985

174 853

Kansli och tingsställe i Stockholm.

Eventuellt kan befolkningsutvecklingen framdeles föranleda uppdelning av domkretsen eller

åklagardistrikt; således en domkrets omfattande Gustavsberg och Nacka kommunblock samt en

domkrets omfattande Bollmora, Handens och Nynäshamns kommunblock.

8. Södra Boslags domkrets

Danderyd.......

.....(15)

22 340

28 002

38 887

Lidingö.........

.....(16)

24 338

34 165

50 496

Roslags-Näsby . .

..... (14)

13 053

29 754

46 564

Vaxholm.......

..... (8)

3 679

4 322

5 929

Åkersberga.....

..... (7)

6 207

10 112

15 707

Summa

69 617

106 355

157 583

Kansli och tingsställe i Stockholm.

Eventuellt kan befolkningsutvecklingen framdeles leda till att en särskild domkrets bildas av

Danderyds och Lidingö kommunblock.

s. 305 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

305

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rm

Uppsala län

1. Uppsala domkrets

Uppsala..........

.... (3)

93 067

110 848

134 601

Summa

i 93 067

110 848

134 601

1

5

Kansli och tingsställe i Uppsala.

2. Upplandsbygdens

domkrets

Alunda...........

.... (4)

9 265

8 636

7 290

Enköping.........

.... (2)

30 729

33 510

41 457

Kungsängen......

.... (1)

3 453

5 782

9 733

Skutskär.........

.... (7)

8 938

10 no

10 878

Tierp.............

.... (6)

18 423

17 414

16 390

Örbyhus/Österbybruk .. (5)

9 189

8 652

7 570

Summa

79 997

84 104

93 318

1

2

Kansli i Uppsala. Tingsställen i Uppsala och Enköping.

Vid ändrad länsindelning förs Kungsängens kommunblock till Sollentuna och Färentuna domkrets

i Stockholms län samt Skutskärs och Tierps kommunblock till Gävle domkrets i Gävleborgs

län.

Södermanlands län

1. Eskilstuna domkrets

Eskilstuna ....

........(5)

79 178

86 721

90 370

Strängnäs.....

........(6)

19 440

20 119

21 431

Summa

98 618

106 840

111 801

1

5

2= 8

Kansli i Eskilstuna. Tingsställen i Eskilstuna och Strängnäs.

Om Strängnäs kommunblock förs till Stockholms län förenas blocket med Södertälje domkrets.

2. Katrineholms domkrets

Katrineholm ...

.......(3)

30 798

32 994

35 767

Flen..........

.......(7)

18 682

18 745

16 086

Vingåker......

.......(4)

10 594

9 525

8 098

Summa

60 074

61 264

59 951

1 1 1= 3

Kansli och tingsställe i Katrineholm.

3. Nyköpings domkrets

Nvköping.....

........(1)

40 538

44 984

49 555

Oxelösund ....

........(2)

6 047

13 810

23 037

Summa

46 585

58 794

72 592

1

3

—= 4

Kansli och tingsställe i Nyköping.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rm

Östergötlands lön

1. Linköpings domkrets

Linköping ...........

■ (8)

89 536

98 314

113 574

Kisa.................

(6)

12 749

10 781

9 170

Åtvidaberg...........

■ (7)

12 594

12 670

12 902

Österbymo............

(5)

5 930

4 879

3 523

Summa

120 809

126 644

139 169

1

6

Kansli och tingsställe i Linköping.

Om Österbymo kommunblock förs till Jönköpings län förenas blocket med Eksjö domkrets.

2. Motala domkrets

Motala..........

.....(1)

47 S69

47 362

46 656

Boxliolm........

.....(4)

6 809

6 523

5 958

Mjölby..........

.....(2)

21 386

23 602

26 026

Ödeshög.........

.....(3)

7 514

6 279

4 917

Summa

83 578

83 766

83 557

Kansli i Motala.

Tingsställen i Motala och

Mjölby.

3. Norrköpings domkrets

Norrköping......

.... (10)

112 449

116 089

123 122

Finspång........

.... (9)

21 414

23 772

26 294

Söderköping.....

.... (11)

10 324

9 497

9 570

Valdemarsvik . . . .

.....(12)

11 270

9 514

8 797

Summa

155 457

158 872

167 783

Kansli och tingsställe i Norrköping.

Jönköpings län

1. Eksjö domkrets

Eksjö.......

.........(5)

19 322

18 213

15 582

Aneby.......

......... (3)

7 057

6 645

5 894

Nässjö......

......... (4)

32 281

33 423

35 316

Sävsjö.......

......... (7)

11 631

11 649

9 040

Tranås......

.........(2)

16 859

18 426

21 400

Vetlanda ....

.........(8)

28 380

28 082

26 488

Summa

115 530

116 438

113 720

Kansli i Eksjö. Tingsställen i Eksjö, Nässjö, Tranås och Vetlanda.

Om Österbymo kommunblock förs från Östergötlands län till Jönköpings län förenas blocket

med domkretsen. 2

2. Jönköpings domkrets

Jönköping............(1) 92 113 101 357 110 576

Summa 92 113 101 357 110 576 1 5 1= 7

Kansli och tingsställe i Jönköping.

Om Habo kommunblock förs från Skaraborgs län till Jönköpings län förenas blocket med domkretsen.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rm

3. Värnamo domkrets

Värnamo............

(9)

24 927

27 734

30 502

Gislaved.............

(11)

21 682

23 838

24 923

Gnosjö..............

(10)

6 650

7 419

7 718

Hvltebruk...........

(12)

11 677

11 195

10 100

Vaggeryd/Skillingaryd

(8)

10 646

11 234

11 651

Summa

75 582

81 420

84 894

1

2

Kansli i Värnamo. Tingsställen i Värnamo och Reftele.

Kronobergs län

1. Ljungby domlcrets

Ljungby .....

......... (1)

24 179

25 215

26 958

Markaryd/Strömsnäsbruk

10 684

11 034

11 124

Älmhult.....

.........(3)

15 243

15 182

13 365

Summa

50 106

51 431

51 447

Kansli och tingsställe i Ljungby.

1. Växjö domkrets

Växjö...........

.....(5)

45 237

52 044

62 104

Alvesta..........

.....(4)

18 584

18 815

18 113

Lessebo.........

.....(8)

8 495

8 384

7 961

Tingsryd........

.....(6)

17 168

15 643

14 643

Åseda/Lennliovda .

.....(7)

13 613

12 648

10 279

Summa

103 097

107 534

113 100

Kansli och tingsställe i Växjö.

Kalmar län

1. Kalmar domkrets

Kalmar...........

... (9)

46 820

49 776

53 400

Borgholm.........

... (ID

13 158

11 190

9 443

Emmaboda.......

... (8)

11 493

11 381

10 636

Mörbylånga.......

. . . .(12)

11 779

10 226

8 450

Nybro............

... (7)

20 759

21 768

22 473

Torsås............

... (10)

9 601

8 133

6 851

Summa

113 610

112 474

111 253

Kansli i Kalmar. Tingsställen i Kalmar

och Borgholm.

2. Oskarshamns domkrets

Oskarshamn......

.... (5)

23 631

24 784

26 001

Hultslred/Virserum

.... (3)

20 323

19 520

17 515

Högsby...........

.... (4)

10 294

9 000

7 849

Mönsterås........

.....(6)

11 473

13 545

15 306

Summa

65 721

66 849

66 671

1 4 1= 6

1 2 —= 3

Kansli och tingsställe i Oskarshamn.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rtn

3. Västerviks domkrets

Västervik.....

........(1)

42 583

42 038

42 655

Vimmerby ....

........(2)

17 949

17 402

16 249

Summa

60 532

59 440

58 904

1

2

Kansli i Västervik. Tingsställen i Västervik och Vimmerby.

Gotlands län

1. Gotlands domkrets

Visby................... 56 927 53 742 52 594

Summa 56 927 53 742 52 594 1 2 —=

Kansli och tingsställe i Visby.

Blekinge län

1. Karlshamns domkrets

Karlshamn . . .

........(3)

27 553

29 971

35 342

Olofström.....

........(5)

11 916

15 966

15 026

Sölvesborg ....

........(4)

14 299

14 694

15 208

Summa

53 768

60 631

65 576

1 3 —=

Kansli i Karlshamn. Tingsställen i Karlshamn och Sölvesborg.

2. Karlskrona domkrets

Karlskrona...........(1) 63 121 60 251 61 846

Ronneby.............(2) 28 498 28 439 31 206

Summa 91 619 88 690 93 052 1 4 1 =

Kansli i Karlskrona. Tingsställen i Karlskrona och Ronneby.

Kristianstads län

1. Hässleholms domkrets

Hässleholm . ..

........(7)

43 327

45 190

47 676

Osby.........

........(6)

13 710

13 690

12 461

Perstorp ....

........(8)

5 359

7 275

8 908

Summa

62 396

66 155

69 045

1 2

Kansli och tingsställe i Hässleholm.

2. Kristianstads domkrets

Kristianstad . . .

.......(3)

63 744

63 168

63 534

Broby.........

.......(5)

12 671

13 413

14 057

Bromölla......

.......(4)

8 997

9 966

11 295

Summa

85 412

86 547

88 886

1 3 1

Kansli och tingsställe i Kristianstad.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1969

309

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td i

Bm

Rm

3. Ängclholms domkrets

Ängelholm ....

....... (12)

23 921

25 632

28 028

Båstad.......

.......(13)

10 845

10 361

9 932

Klippan......

....... (9)

15 284

16 014

18 268

Åstorp.......

....... (11)

8 663

10 119

11 814

Örkelljunga . . .

.......(10)

8 832

8 407

7 706

Summa

67 545

70 533

75 748

1

3

Kansli och tingsställe i Ängelholm.

Simrishamns (1) och Tomelilla (2) kommunblock förs till Ystads domkrets i Malmöhus län.

Malmöhus län

1. Eslövs domkrets

Eslöv......

.........(15)

23 203

24 137

29 077

Hörby......

.........(16)

13 827

12 246

9 726

Höör.......

.........(17)

9 300

8 857

8 657

Summa

46 330

45 240

47 460

1 1 1= 3

Kansli och tingsställe i Eslöv.

2. Hälsingborgs domkrets

Hälsingborg ....

........(2)

88 529

94 130

105 269

Bjuv..........

........(3)

10 476

11 795

13 882

Höganäs.......

........(1)

16 155

17 459

18 814

Summa

115 160

123 384

137 965

1 6 2= 9

Kansli och tingsställe i Hälsingborg.

3. Landskrona domkrets

Landskrona ....

........(4)

33 367

36 128

38 145

Svalöv.......

........(5)

12 703

12 214

10 853

Summa

46 070

48 342

48 998

Kansli och tingsställe i Landskrona.

4. Lunds domkrets

Lund........

.........(7)

54 622

66 224

84 248

Kävlinge ....

.........(6)

11 728

12 585

14 363

Summa

66 350

78 809

98 611

Kansli och tingsställe i Lund.

5. Malmö domkrets

Malmö.......

........(9)

230 894

274 438

334 167

Lomma.......

........(8)

6 685 i

8 725

12 369

Summa

237 579

283 163

346 536

1

18

11= 30

Kansli och tingsställe i Malmö.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1969

Folkmängd Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td Fi

Bm

Rm

6. Trelleborgs domkrets

Trelleborg.......

.... (11)

32 853

34 978

36 648

Vellinge.........

. . . . (10)

8 415

9 552

10 267

Summa

41 268

44 530

46 915

1

1 —= 2

Kansli och tingsställe i Trelleborg.

7. Ystads domkrets

Ystad...........

.... (13)

26 869

24 746

20 307

Simrishamn......

23 205

21 497

19 684

Sjöbo...........

.... (14)

15 970

13 963

10 982

Skurup ..........

12 274

10 800

9 980

Tomelilla........

.... (2)

15 710

13 667

13 121

Summa

94 028

84 673

74 074

1

3 1=5

Kansli i Ystad. Tingsställen i Ystad och Simrishamn.

Hallands län

1. Halmstads domkrets

Halmstad............. (1) 59 835

Laholm............... (2) 19 920

Summa 79 755

Kansli och tingsställe i Halmstad.

2. Varbergs domkrets

Varberg..............(4) 33 407

Falkenberg...........(3) 30 238

Summa 63 645

Kansli i Varberg. Tingsställen i Varberg och Falkenberg.

Kungsbacka (5) kommunblock förs till Mölndals domkrets i Göteborgs och Bohus län.

66 211

72 842

19 146

17 661

85 357

90 503

1

4

1= 6

35 680

39 348

30 909

31 407

66 589

70 755

1

2

—= 3

Göteborgs och

Bohus län

1. Göteborgs domkrets

Göteborg.............(4) 397 269 447 193

Summa 397 269 447 193

Kansli och tingsställe i Göteborg.

497 698

497 698

1 31 16= 48

2. Mölndals domkrets

Mölndal.......

.......(3)

27 406

37 240

46 941

Kungsbacka____

17 270

21 022

26 494

Mölnlycke.....

.......(1)

9 560

12 421

16 774

Summa

54 236

70 683

90 209

1 2 1= 4

Kansli och tingsställe i Göteborg.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

311

Folkmängd

1/1 1956 1/1 1966

Antal domare

1/1 1975 Hh Td Fi

Bm Rm

3. Södra Bohus domkrets

Kungälv.........

.....(6)

15 002

20 338

26 494

Orust...........

.....(9)

10 227

8 901

7 827

Partilie..........

.....(2)

9 560

20 016

36 618

Stenungsund......

.....(7)

5 888

9 851

16 314

Tjörn (Skärhamn) .

..... (8)

8 572

8 509

8 336

Öckerö..........

.....(5)

7 171

7 487

7 313

Summa

56 420

75 102

102 902

Kansli i Göteborg. Tingsställen i Göteborg och Stenungsund.

4. Uddevalla domkrets

Uddevalla.....

......(10)

38 253

47 336

52 521

Gravarne ......

......(12)

11 287

9 758

8 711

Lysekil........

......(11)

14 516

13 812

13 566

Munkedal.......

......(13)

10 724

10 121

8 772

Strömstad.....

......(15)

10 820

9 993

9 502

Tanumshede . . .

...... (14)

13 487

11 342

8 482

Summa

99 087

102 362

101 554

Kansli i Uddevalla. Tingsställen i Uddevalla och Strömstad.

Älvsborgs län

1. Alingsås domkrets

Alingsås......

.......(10)

19 826

22 269

23 365

Herrljunga ....

.......(12)

9 781

8 366

8 467

Lerum.......

....... (9)

12 458

16 961

19 965

Surte.........

....... (8)

12 762

14 825

17 118

Vårgårda.....

....... (11)

8 123

7 886

7 488

Summa

62 950

70 307

76 403

Kansli och tingsställe i Alingsås.

2. Borås domkrets

Borås........

....... (17)

93 983

103 379

106 832

Kinna........

.......(16)

27 477

27 673

26 429

Svenljunga . . .

.......(15)

10 450

9 775

8 405

Tranemo.....

....... (14)

10 531

11 357

10 790

Ulricehamn ...

.......(13)

22 285

21 582

19 968

Summa

164 726

173 766

172 424

Kansli i Borås. Tingsställen

i Borås och Ulricehamn.

3. Trollhättans domkrets

Trollhättan . . .

........(6)

36 115

43 028

51 473

Lilla Edet ....

........(7)

9 138

9 575

8 918

Nossebro......

10 820

9 812

8 374

Summa

56 073

62 415

68 765

1 2 —= 3

1 6 2= 9 1

1 2 —= 3

Kansli och tingsställe i Trollhättan.

Nossebro kommunblock omfattar huvuddelen av Bjärke kommun i Älvsborgs län samt Essunga

kommun i Skaraborgs län.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Folkmängd Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td Fi

Bm

Rm

4. Vänersborgs domkrets

Vänersborg . . .

........(5)

29 755

31 464

34 407

Färgelanda . . .

........(3)

7 757

6 680

5 311

Mellerud......

........(4)

12 425

11 160

10 568

Summa

49 937

49 304

50 286

1

1 1= 3

Kansli i Vänersborg. Tingsställen i Vänersborg och Mellerud.

5. Åmåls domkrets

Åmål............

.....(1)

14 015

13 788

13 731

Bengtsfors.......

.....(2)

19 831

18 158

17 349

Säffle...........

19 313

20 016

20 491

Summa

53 159

51 962

51 571

Kansli i Åmål. Tingsställen i Åmål och Bengtsfors.

Befolkningsutvecklingen kan medföra att denna domkrets framdeles sammanläggs med Arvika

domkrets i Värmlands län.

Skaraborgs län

1. Falköpings domkrets

Falköping . . . .

........ (7)

31 785

33 187

36 989

Habo........

........ (8)

9 239

9 380

9 557

Skara........

........(6)

16 014

16 253

15 418

Tidaholm.....

........(9)

13 044

12 765

12 588

Summa

70 082

71 585

74 552

Kansli i Falköping. Tingsställen i Falköping, Skara och Tidaholm.

Alternativt förs Skara kommunblock till Lidköpings domkrets.

Om Habo kommunblock förs till Jönköpings län förenas blocket med Jönköpings domsaga.

2. Lidköpings domkrets

Lidköping . . . .

......... (4)

32 933

33 475

33 631

Grästorp.....

........(1)

6 345

5 598

5 056

Götene.......

........(5)

13 275

12 156

11 233

Vara.........

........(3)

19 277

17 892

16 979

Summa

71 830

69 121

66 899

Kansli och tingsställe i Lidköping.

3. Mariestads domkrets

Mariestad.....

........ (15)

19 274

22 870

28 351

Gullspång.....

....... (16)

6 363

6 246

5 456

Karlsborg.....

.......(12)

10 025

9 038

8 020

Töreboda.....

.......(14)

11 787

10 870

9 355

Summa

47 449

49 024

51 182

Kansli och tingsställe i Mariestad.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

313

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rm

4. Skövde domkrets

Skövde ..........

.... (13)

34 943

40 897

48 754

Hjo.............

.... (10)

8 121

7 373

7 125

Tibro ...........

.... (11)

8 681

9 786

10 364

Summa

51 745

58 056

66 243

1

2

Kansli och tingsställe i Skövde.

Nossebro (2) kommunblock förs till Trollhättans domkrets i Älvsborgs län.

Värmlands län

1. Arvika domkrets

Arvika . .

............ (12)

30 744

28 385

28 037

Åmotfors

...........(11)

11 732

10 539

9 663

Årjäng . .

............(10)

12 403

10 634

9 058

Summa

54 879

49 558

46 758

1 1

—= 2

Kansli i

Arvika. Tingsställen

i Arvika och

Årjäng —

Jämför Åmåls domkrets.

2. Karlstads domkrets

Karlstad

............. (4)

58 294

67 551

80 156

Forshaga

.............(7)

9 886

9 496

8 553

Grums . .

.............(8)

9 607

9 896

9 6S1

Kil.....

............. (6)

7 517

7 806

7 305

Skoghall .

.............(5)

9 103

10 504

11 802

Summa

94 407

105 253

117 497

1 5

2= 8

Kansli och tingsställe i Karlstad.

3. Kristinehamns domkrets

Kristinehamn . .

.......(1)

27 558

28 346

26 213

Filipstad......

....... (3)

19 057

17 420

16 352

Storfors.......

....... (2)

6 579

6 002

4 621

Summa

53 194

51 768

47 186

Kansli i Kristinehamn. Tingsställen i Kristinehamn och

Filipstad.

Befolkningsutvecklingen kan medföra att denna domkrets framdeles

stads domkrets.

1 2 —= 3

sammanläggs med Karl
-

4. Sanne domkrets

Sunne ........

....... (13)

17 801

15 121

12 469

Hagfors......

....... (17)

14 814

15 364

14 006

Kyrkheden . . .

....... (16)

8 612

7 625

7 226

Munkfors.....

.......(18)

6 225

6 052

5 780

Sysslebäck ....

.......(15)

6 665

5 259

3 061

Torsby.......

.......(14)

12 590

11 260

10 024

Summa

66 707

60 681

52 566

1

2

— = 3

Kansli i Sunne. Tingsställen

i Sunne,

Råda och Likenäs.

Örebro län

1. Karlskoga domkrets .. (8) 33 885

Degerfors.............(7) 10 705

Summa 44 590

38 019

11 143

49 162

42 448

11 706

54 154 1

1

1= 3

Kansli och tingsställe i Karlskoga.

Säffle (9) kommunblock förs till Åmåls

domkrets i Älvsborgs län.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Knngl. Maj:ts proposition nr H år 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td Fi

Bm

Rm

2. Lindesbergs domkrets

Hällefors......

....... (10)

10 643

12 300

11 029

Kopparberg .. . .

.......(12)

9 923

8 445

5 669

Lindesberg.....

.......(H)

24 873

25 229

23 755

Nora..........

....... (9)

9 892

9 452

8 753

Summa

55 331

55 426

49 206

1

1 —

Kansli i Lindesberg, Tingsställen i Lindesberg och Nora.

3. Närkesbygdens domkrets

Askersund............(5) 13 414 11 765 10 914

Hallsberg.............(3) 10 676 11 790 12 803

Kumla...............(2) 14 820 14 905 14 810

Laxå.................(6) 8 273 9 180 8 845

Påisboda.............(4) 9 993 8 858 7 406

Summa 57 176 56 498 54 778 1 2

Kansli i Örebro. Tingsställen i Örebro och Askersund.

4. Örebro domkrets

Örebro............... (1) 99 759

107 738

117 078

Summa 99 759

107 738

117 078

Kansli och tingsställe i Örebro.

Västmanlands län

1. Köpings domkrets

Köping...........

.... (4)

24 304

27 908

28 446

Arboga...........

.... (6)

14 007

14 920

17 204

Kungsör..........

.. .. (5)

7 039

7 596

8 903

Skinnskatteberg . . .

.. .. (8)

6 132

5 732

4 116

Summa

51 482

56 156

58 669

Kansli och tingsställe i Köping.

2. Västerås domkrets

Västerås..............(1) 80 616

Summa SO 616

Kansli och tingsställe i Västerås.

103 616 124 194

103 616 124 194 1 4 1= 6

3. Västmanlandsbygdens

domkrets

Hallstahammar ..

..... (2)

14 790

18 755

22 566

Heby..........

.....(11)

15 881

14 077

12 383

Sala............

.....(10)

20 695

20 020

18 352

Surahammar ....

..... (3)

9 609

11 027

8 574

Summa

60 975

63 879

61 875

Kansli i Västerås. Tingsställen i Västerås och Sala.

Fagersta (7) och Norbergs (9) kommunblock förs till Hedemora domkrets i Kopparbergs län.

Alternativt förs Fagersta och Norbergs kommunblock till Västmanlandsbygdens domkrets,

vars kansli för sådant fall förläggs till Sala. I stället flyttas då Hallstahammars och Surahammars

kommunblock till Köpings domkrets.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

315

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Fi

Bm

Rm

Kopparbergs län

1. Falu domkrets

Falun...........

......(1)

43 841

45 496

45 726

Borlänge........

......(2)

35 824

41 099

46 988

Mockfjärd.......

......(3)

8 329

8 285

8 028

Säter............

......(4)

10 425

10 119

9 725

Summa

98 419

104 999

110 467

1

4

1 =

Kansli och tingsställe i Falun.

2. Hedemora domkrets

Hedemora......

......(5)

19 050

18 079

17 581

Avesta.........

......(6)

27 710

29 431

29 497

Fagersta........

15 401

16 704

15 602

Norberg........

7 601

7 225

5 947

Summa

69 762

71 439

68 627

1

2

1 =

Kansli i Hedemora. Tingsställen i Hedemora och Fagersta.

Alternativt kan domkretsen omfatta endast Hedemora och Avesta kommunblock. Se Västmanlands

län.

3. Ludvika domkrets

Ludvika........

.......(7)

33 688

34 947

35

133

Smedjebacken ...

....... (8)

12 891

13 469

13

456

Vansbro........

....... (9)

10 600

9 805

9

942

Summa

57 179

58 221

58

531

Kansli och tingsställen i Ludvika.

4. Mora domkrets

Mora............

.... (13)

17 356

17 157

17 718

Leksand.........

.... (11)

13 770

12 787

11 022

Malung..........

.... (10)

13 268

12 674

12 222

Orsa............

.... (14)

10 784

9 570

7 865

Rättvik.........

.... (12)

10 432

9 530

9 601

Älvdalen........

.... (15)

11 073

9 998

7 182

Summa

76 683

71 716

65 610

Kansli i Mora. Tingsställen i Mora, Leksand, Malung och Särna.

Gävleborgs län

1. Gävle domkrets

Gävle................(1) 75 834 82 467 90 828

Summa 75 834 82 467 90 828 1 5 1= 7

Kansli och tingsställe i Gävle.

Om Skutskärs och Tierps kommunblock förs från Uppsala län till Gävleborgs län förenas

blocken med domkretsen.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 dr 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rm

2. Sandvikens domkrets

Sandviken ....

........(2)

39 052

40 859

43 676

Hofors.......

........(3)

14 448

16 559

18 031

Ockelbo......

........(4)

8 320

7 463

6 873

Summa

61 820

64 881

68 580

1

2

Kansli och tingsställe i Sandviken.

3. Hudiksvalls domkrets

Hudiksvall ....

....... (9)

35 873

35 440

33 680

Bergsjö.......

.......(10)

13 652

12 033

10 430

Ljusdal.......

....... (8)

28 479

24 574

20 631

Summa

78 004

72 047

64 741

II

1

CM

r-l

Kansli i Hudiksvall. Tingsställen i Hudiksvall och Ljusdal.

4. Söderhamns domkrets

Söderhamn . . .

........ (5)

32 928

32 245

31 029

Bollnäs.......

........(6)

35 308

33 540

33 162

Edsbyn.......

........(V)

8 647

8 092

7 438

Summa

76 883

73 877

71 629

Kansli i Söderhamn. Tingsställen i Söderhamn och Bollnäs.

Västernorrlands län

1. Sundsvalls domkrets

Sundsvall.....

......... (2)

63 101

71 398

82 386

Matfors.......

......... (3)

11 577

10 141

8 919

Timrå........

......... (4)

22 344

21 416

20 521

Ånge.........

.........(1)

19 220

16 862

13 337

Summa

116 242

119 817

125 163

Kansli och tingsställe i Sundsvall.

2. Härnösands domkrets

Härnösand ....

........ (5)

28 526

27 640

25 422

Kramfors.....

........ (6)

36 322

31 452

27 130

Summa

64 848

59 092

52 552

Kansli och tingsställe i Härnösand.

3. Sollefteå domkrets

Sollefteå.....

......... (7)

31 557

25 954

21 565

Ramsele.....

.........(8)

15 399

11 839

7 673

Summa

46 956

37 793

29 238

1 1

2

Kansli i Sollefteå. Tingsställen i Sollefteå och Ramsele.

Befolkningsutvecklingen kan leda till att domkretsen ej ger tillräckligt arbetsunderlag åt

en domstol. Den bör därvid förenas med Härnösands domkrets.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

I-Ih

Td

B in

Rm

4. Örnsköldsviks domkrets

Örnsköldsvik.......... (9)

61 319

60 783

60 921

Summa

61 319

60 783

60 921

1

2

Kansli och tingsställe i Örnsköldsvik.

Jämtlands län

1. Östersunds domkrets

Östersund........

.... (3)

40 838

43 307

45 331

Lit...............

. ... (4)

11 182

8 717

6 671

Summa

52 020

52 024

52 002

1 2

Kansli och tingsställe i Östersund.

2. Jämtlandsbygdens

domkrets

Bräcke...........

• • •• (2)

12 383

10 982

11 357

Hammarstrand ... .

.... (1)

11 927

9 744

6 694

Järpen...........

.... (7)

11 538

10 124

9 991

Krokom..........

.... (6)

17 670

14 509

12 092

Strömsund........

.... (5)

10 978

9 405

6 544

Sveg.............

.... (9)

15 734

13 517

9 648

Svenstavik........

.... (8)

12 144

10 658

8 910

Summa

92 374

78 939

65 236

1 2

Kansli i Östersund. Tingsställen i Östersund, Strömsund, Sveg och Ragunda.

Västerbottens län

1. Lycksele domkrets

Lycksele..........

... (8)

15 825

15 316

14 237

Storuman.........

... (9)

10 839

9 684

8 844

Sorsele...........

... (10)

5 983

5 012

3 897

Vilhelmina........

... (11)

10 733

9 715

6 488

Åsele.............

... (12)

13 269

11 026

9 388

Summa

56 649

50 753

42 854

1

1

1= 3

Kansli i Lycksele. Tingsställen i Lycksele,

Storuman,

Vilhelmina och Åsele.

2. Skellefteå domkrets

Skellefteå.........

.... (6)

74 070

72 201

69 112

Norsjö............

.... (7)

12 823

11 633

10 695

Summa

86 893

83 834

79 807

1

2

—= 3

Kansli i Skellefteå. Tingsställen i Skellefteå och Norsj

ö.

3. Umeå domkrets

Umeå............

.... (1)

50 452

61 296

78 033

Nordm alin g.......

.... (2)

10 118

8 703

7 210

Robertsfors.......

.... (5)

9 740

8 392

6 871

Vindeln..........

.... (3)

10 455

8 492

6 183

Vännäs ...........

.....(4)

13 880

12 404

10 987

Summa

94 645

99 287

109 284

1

5

1= 7

Kansli i Umeå. Tingsställen i Umeå och Ånäset.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj. ts proposition nr H år 1969

Folkmängd

Antal domare

1/1 1956

1/1 1966

1/1 1975

Hh

Td

Bm

Rm

Norrbottens län

1. Bodens domkrets

Boden ...........

.....(6)

27 736

28 002

28 954

Jokkmokk.......

.....(7)

9 267

10 106

8 855

Summa

37 003

38 108

37 809

1

2

Kansli i Boden.

Tingsställen i Boden och

Jokkmokk.

2. Gällivare domkrets

Gällivare........

.... (13)

24 849

27 056

28 012

Kiruna..........

.... (14)

23 799

29 785

34 017

Summa

48 648

56 841

62 029

1

4

Kansli i Gällivare. Tingsställen i Gällivare

, Kiruna, Yittangi och

Karesuando.

3. Kalix domkrets

Kalix...........

.... (8)

20 060

18 299

16198

Haparanda......

.... (10)

10 357

9 612

8 146

Paj ala...........

.... (12)

15 089

12 818

9 801

Överkalix........

.... (9)

9 065

7 518

6 603

Övertorneå......

.... (11)

10 046

8 685

6 973

Summa

64 617

56 932

47 721

1

2

Kansli i Kalix. Tingsställen i

Kalix, Haparanda, Bränna

(Överkalix) och Pajaia.

4. Luleå domkrets

Luleå...........

.....(5)

45 333

53 181

67 586

Summa

45 333

53 181

67 586

1

2

Kansli och tingsställe i Luleå.

5. Piteå domkrets

Piteå............

.....(1)

29 662

31 033

37 135

Arjeplog.........

......(4)

5 711

5 063

4 056

Arvidsjaur.......

.....(3)

10 754

9 374

9 446

Älvsbyn.........

.....(2)

9 303

9 292

9 717

Summa

55 430

54 762

60 354

1

1

Kansli i Piteå. Tingsställen i Piteå, Arvidsjaur och Arjeplog.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

319

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

29 november 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändrad lydelse av 11 §

statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 27b) och anför.

Inledning

Enligt det till lagrådet den 25 juli 1968 remitterade förslaget till lag om

skydd mot miljöfarlig verksamhet skall talan om ersättning eller annat enskilt

anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet instämmas till fastighetsdomstol.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1969.

Bestämmelser om fastighetsdomstol har tagits upp i förslag till en lag om

fastighetsdomstol, vilket förslag, jämte vissa lagförslag som hänför sig till

de allmänna underrätternas organisation, remitterades till lagrådet den 19

april 1968. Det ifrågavarande lagförslaget innehåller bl. a. följande. I varje

län skall finnas en fastighetsdomstol. Kungl. Maj :t kan dock föreskriva att

annat område än län skall utgöra domkrets för domstolen. Den allmänna

underrätt inom domkretsen som Kungl. Maj :t bestämmer skall vara fastighetsdomstol.

Domstolen består av ordförande samt fyra andra ledamöter,

varav två nämndemän. Ordföranden utses bland de lagfarna domarna i den

allmänna underrätten. Av domstolens övriga ledamöter skall en vara lagfaren

domare i underrätten eller i annan underrätt eller i vattendomstol

samt en ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering.

Remissen angående de allmänna underrätternas organisation m. m. omfattar

också förslag till lag om ändrad lydelse av It § statst jänstemannalagen.

Enligt 11 § första stycket statstjänstemannalagen i dess nuvarande

lydelse är enligt huvudregeln tjänsteman skyldig att utöva annan statlig

tjänst enligt bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar. Från denna huvud
-

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

regel görs det undantaget att innehavare av ordinarie domartjänst är skyldig

att utöva endast jämställd eller högre domartjänst vid den domstol han tillhör.

I det remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen

görs en viss begränsning av undantagets räckvidd. Sålunda

skall annan ordinarie underrättsdomare än chefsdomaren — i det

i remissen ingående förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken benämnd

lagman i tingsrätt — vara skyldig att dessutom tjänstgöra som ledamot i

annan underrätt inom samma hovrättsområde vid handläggning för vilken

krävs fler lagfarna domare än en. Sådan tjänstgöringsskyldighet skall också

åligga ordinarie vattenrättsdomare. Förslaget avses i likhet med övriga lagförslag

som omfattas av remissen träda i kraft den 1 januari 1971. Kungl.

Maj :t föreslås dock få befogenhet att förordna att de nya bestämmelserna

skall gälla från tidigare tidpunkt beträffande domare i viss underrätt eller

vattendomstol.

I remissen angående de allmänna underrätternas organisation berörs också

vattenrättsingenjör ernås tjänstgöringsskyldighet (remissprotokollet s.

196). Det erinras att vattenrättsingenjör er nu enligt 11 kap. 3 § vattenlagen

kan åläggas att tjänstgöra vid mer än en vattendomstol. Vidare anförs, att

frågan i vad mån de bör kunna tas i anspråk för tjänstgöring i fastighetsdomstol

torde få prövas i lagstiftningsärendet angående skydd mot miljöfarlig

verksamhet.

I remissen om lagstiftning angående skydd mot miljöfarlig verksamhet utvecklas

vissa synpunkter på den tekniska sakkunskap fastighetsdomstol bör

ha i mål enligt nämnda lagstiftning (remissprotokollet s. 198). I huvudsak

anförs följande. I mål om ersättning på grund av miljöfarlig verksamhet

träder behovet av erfarenhet av och sakkunskap i fastighets- och skadevärdering

i förgrunden. Detta innebär emellertid inte att rent teknisk sakkunskap

ej skulle vara behövlig. Också i ersättningsmål kan det ibland bli fråga

om att klarlägga rent tekniska förhållanden och förlopp, t. ex. att utröna

orsakssammanhang mellan vissa drift- eller reningsåtgärder och föroreningsskador.

Ännu starkare kan rent tekniska synpunkter göra sig gällande

i mål som avser skyddsanordningar, ändringar i driftsätt och andra åtgärder

för att motverka förorening eller störning av annat slag. Behov föreligger

således av teknisk sakkunskap utöver den som en uteslutande på värderingsfrågor

specialiserad ledamot besitter. Det finns emellertid f. n. ingen

utbildningsgång som tillförsäkrar allsidig sakkunskap inom avlopps- och

immissionsområdet som den tekniska ledamoten helst borde ha. I likhet med

vad som gäller för vattendomstolarna får man sikta på tekniker med lämplig

grundutbildning och erfarenhet och sedan vidga deras kunskapsområde

genom fortbildningskurser. Behovet av att den tekniska ledamoten har detaljerade

kunskaper på olika områden skall dock inte överdrivas. I den mån

speciell expertis behöver tillföras målen bör det ske genom att utomstående

sakkunniga förordnas på sätt som nu sker inom vattenrättsskipningen.

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

321

Departementschefen

När det gäller att utse teknisk ledamot i fastighetsdomstol kan det i många

fall — åtminstone under den övergångstid då domstolen endast har att

handlägga mål om enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet —

vara lämpligt att anlita vattenrättsingenjör. Säkerligen kommer vattenrättsingenjörer

att frivilligt ställa sig till förfogande för sådan tjänstgöring i närbelägen

fastighetsdomstol i den mån det kan ske utan hinder för deras verksamhet

i vattendomstolen. Formella garantier bör dock finnas för att fastighetsdomstol

alltid skall kunna sammansättas på sådant sätt att behövlig

sakkunskap är företrädd. I likhet med vad som i remissen angående de allmänna

underrätternas organisation föreslås i fråga om ordinarie underrättsdomares

tjänstgöringsskyldighet i kollegialt sammansatt domstol bör därför

bestämmelser införas i statstjänstemannalagen om skyldighet för ordinarie

vattenrättsingenjör att tjänstgöra som teknisk ledamot i fastighetsdomstol.

Vattenrättsingenjör är anställd vid samtliga vattendomstolar men är

tjänstgöringsskyldig företrädesvis vid en av domstolarna. Skyldigheten för

vattenrättsingenjör att tjänstgöra vid fastighetsdomstol bör av praktiska

skäl i första hand gälla sådan domstol som är belägen i eller i närheten av

kansliorten för den vattendomstol som hans tjänstgöringsskyldighet företrädesvis

avser. Det torde få ankomma på vattenöverdomstolen att tillse att

tjänstgöringsskyldigheten planeras på sådant sätt att minsta möjliga olägenhet

uppstår för tjänstemannen och vattendomstolen. Med hänsyn till de speciella

anställningsförhållanden som gäller för vattenrättsingenjör bör tjänstgöringsskyldigheten

i fastighetsdomstol inte begränsas till någon viss sådan

domstol.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag i samråd med chefen för

civildepartementet att i 11 § statstjänstemannalagen görs det tillägget att

ordinarie vattenrättsingenjör skall vara skyldig att tjänstgöra som teknisk

ledamot i fastighetsdomstol. Med hänsyn till att lagrådet ännu inte påbörjat

granskningen av remissen angående de allmänna underrätternas organisation

hör — med återkallande av denna remiss såvitt avser förslaget till lag

om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen — lagrådet nu föreläggas

förslag till ändring av 11 § statstjänstemannalagen vilket avser utvidgad

tjänstgöringsskyldighet för såväl annan ordinarie underrättsdomare än

chefsdomare samt ordinarie vattenrättsdomare som ordinarie vattenrättsingenjör.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni

1965 (nr 274). Lagförslaget torde få fogas till protokollet i detta ärende som

II Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

bilaga1. Som motiv för lagförslaget såvitt avser den utvidgade tjänstgöringsskyldigheten

för annan ordinarie underrättsdomare än chefsdomare och för

ordinarie vattenrättsdomare åberopas vad som i detta hänseende anförts i

remissen angående de allmänna underrätternas organisation.

Hemställan

Jag hemställer att — med återkallande av remissen angående de allmänna

underrätternas organisation i motsvarande del — lagrådets utlåtande över

förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni

1965 (nr 274) inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett vissa redaktionella ändringar är den likalydande

med det vid propositionen fogade lagförslaget 4).

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

323

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

14 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om de allmänna underrätternas

sammansättning i vissa mål m. m. och anför.

1. Inledning

Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 19 april 1968 remitterades till lagrådet

ett flertal förslag, som rör de allmänna underrätternas organisation m. in.

Granskning av förslagen pågår f. n. i lagrådet. Syftet med förslagen är bl. a.

att införa enhetlig organisation av de allmänna underrätterna. Avsikten är

också att få vissa allmänna riktlinjer för den framtida domkretsindelningen

fastslagna.

Flertalet av de lagändringar som föreslås gäller rättegångsbalken (RB)

och de innebär i korthet följande. De allmänna underrätterna skall utgöras

av tingsrätter, som ersätter nuvarande häradsrätter och rådhusrätter. Vid

särskild huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätt ha sådan s. k. juristkollegial

sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu förekommer

i rådhusrätt. För handläggningen av brottmål införs en enhetlig

nämndsammansättning i stället för de två olika nämnder som nu finns.

Nämnden skall i normalfall bestå av fyra och i särskilt tidskrävande mål fem

nämndemän. Beträffande omröstning i brottmål föreslås sådan ändring att

nämndens inflytande ökas.

Av övriga lagförslag i lagrådsremissen kan nämnas ett förslag till lag om

fastighetsdomstol. Detta förslag innebär bl. a. att i princip en allmän underrätt

i varje län skall vara fastighetsdomstol och i sådan egenskap pröva fastighetsbildningsmål.

Den skall därvid ha särskild sammansättning, i regel

två lagfarna domare, en tekniker och två nämndemän. I vad mån fastighetsdomstolen

skall ta upp även andra mål och ärenden kommer att prövas

under det fortsatta lagstiftningsarbetet på berörda rättsområden.

Den nu nämnda lagrådsremissen innehåller inte alla de lagändringar som

behövs för att genomföra en ny, enhetlig underrättsorganisation. Avsikten

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

är att erforderliga lagförslag skall läggas fram i fyra etapper. Första etappen

utgörs av den nyss berörda lagrådsremissen, som upptar vissa förslag av

grundläggande natur och som i det följande kallas lagrådsremiss I.

I enlighet med vad som förutskickades i den lagrådsremissen utarbetades

under sommaren och hösten 1968 en departementspromemoria (Stencil Ju

1968: 18). Genom denna inleddes andra och tredje etapperna, avseende sammansättningen

av underrätterna i vissa särskilda slag av mål och ärenden

resp. sådana följdändringar som föranleds av att underrättsorganisationen

görs enhetlig. De sammansättningsfrågor som avses med den andra etappen

behandlas i den lagrådsremiss som jag kommer att föreslå i dag. Avsikten

är att proposition i de frågor som behandlas i lagrådsremiss I och i dagens

lagrådsremiss skall föreläggas årets riksdag under dess vårsession. Förslag

till lagrådsremiss beträffande de nämnda följdändringarna kommer att utarbetas

senare i år, och proposition i den delen planeras till riksdagens höstsession.

En fjärde etapp avser sådan lagstiftning som behövs, om staten skall

överta skyldigheten att hålla lokaler för underrätterna. Förslag i det avseendet

utarbetas inom domstolsberedningen och kommer att redovisas i en departementspromemoria.

Jämsides med de nu nämnda etapperna av arbetet

på lagändringar pågår inom domstolsberedningen arbete med administrativa

författningar och olika organisatoriska frågor. Slutligen vill jag erinra

om att domstolskommittén, expropriationsutredningen och sjölagskommittén

utreder vissa frågor av betydelse för underrättsorganisationen.

Den förut nämnda departementspromemorian Ju 1968: 18 innehåller bl. a.

förslag som gäller frågorna om medverkan av nämnd i familjerättsliga tvistemål,

ensamdomarkompetensen i tvistemål, underrätts sammansättning och

sammanträden i domstolsärenden samt underrätts sammansättning i vissa

särskilda slag av brottmål och närliggande mål. Promemorians lagförslag i

dessa delar torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

1. Ur bilagan har dock uteslutits några lagförslag som är i allt väsentligt

likalydande med dem som jag kommer att lägga fram i dag.

Yttranden över dessa promemorieförslag eller — såvitt angår några remissinstanser

—- vissa av förslagen har avgetts av justi ti ekanslern (JK), riksåklagaren

(RÅ), Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

länsstyrelserna i Stockholms och Norrbottens län, familj erättskommittén,

domstolskommittén, förmynderskapsutredningen, militärstraffsakkunniga,

Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare,

Jurist- och samhällsvetareförbundet, Svenska kommunförbundet,

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister och Stockholms nämndemannaförening.

Samtidigt som promemorieförslagen i nyss angivna delar nu tas upp till

prövning avser jag att i detta ärende behandla också ett par andra frågor

som är av mer begränsad räckvidd men vilka står i samband med den föreslagna

underrättsreformen.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

325

2. Medverkan av nämnd i vissa familjerättsliga mål

2.1. Gällande rätt

Beträffande tvistemål finns huvudbestämmelserna om underrätts domförhet

i 1 kap. 4 och 11 §§ RB. Enligt 1 kap. 4 § RB gäller som huvudregel

att häradsrätt i tvistemål skall ha sammansättningen lagfaren domare jämte

nämnd. I nämnden skall sitta minst sju och högst nio nämndemän. Rådhusrätt

skall i tvistemål enligt huvudregeln i 1 kap. 11 § RB ha kollegial

sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare.

De nämnda huvudreglerna avser sammansättningen vid huvudförhandling

och syn på stället. Från huvudregeln om häradsrätts och rådhusrätts

sammansättning vid huvudförhandling gäller undantaget, att ensamdomare

är behörig att hålla huvudförhandling i vissa mindre och enklare mål. I

tvistemål är såväl häradsrätt som rådhusrätt domför med en lagfaren

domare vid huvudförhandling, som äger rum i omedelbart samband med

förberedelse. Sådan huvudförhandling får enligt 42 kap. 20 § RB äga rum,

om parterna lämnar sitt samtycke eller saken finnes vara uppenbar.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling och vid annan handläggning

som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället är såväl häradsrätt

som rådhusrätt domför med en lagfaren domare. Utan huvudförhandling

kan enligt 42 kap. 18 § RB meddelas tredskodom och, om saken är sådan

att förlikning är tillåten, dom med anledning av talan om anspråk som har

medgivits eller eftergivits. I andra författningar än RB har vidare beträffande

vissa mål föreskrivits, att prövning får ske utan huvudförhandling, såsom

när det är fråga om gemensamma ansökningar om äktenskapsskillnad,

hemskillnad och boskillnad samt vissa mål om omyndigförklaring. Exempel

på sådana bestämmelser är 15 kap. 5 och 17 §§ giftermålsbalken (GB) och

20 kap. 17 § föräldrabalken (FB).

De allmänna underrätterna handlägger f. n. omkring 50 000 tvistemål per

år. Siffror som belyser utvecklingen i fråga om målantal, de olika handläggningsformernas

betydelse samt fördelningen på familjerättsmål och

övriga mål av de tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling,

återfinns i lagrådsremiss I. I sammanfattning innebär dessa att drygt 10 %

av de omkring 50 000 tvistemålen avgörs vid särskild huvudförhandling.

Av dessa belöpte år 1967 drygt 3 000 på häradsrätter — och alltså på nämndsammansättning

— och ca 2 600 på rådhusrätter. I både häradsrätter och

rådhusrätter utgjorde familjerättsmålens andel år 1967 något över 40 % av

samtliga mål som gick till särskild huvudförhandling.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

2.2. Vissa tidigare förslag och uttalanden

Frågan om lekmäns deltagande i tvistemålsrättsskipningen har under senare

tid blivit föremål för ingående överväganden i olika sammanhang.

För en närmare redogörelse för dessa överväganden kan hänvisas till vad

som har anförts i lagrådsremiss I (avsnitt 2.1.2.). Här skall redovisas endast

vissa förslag och synpunkter som har omedelbar betydelse för frågan

om nämnd bör medverka i underrätterna vid särskild huvudförhandling i

familjerättsliga mål.

I en motion vid 1951 års riksdag (II: 371) begärdes att man skulle

utreda om inte nämnd borde medverka i familjerättsmål i rådhusrätterna.

Över motionen inhämtades yttrande från bl. a. advokatsamfundet. Samfundet

avstyrkte motionen under åberopande av i huvudsak följande skäl. Mål

om arv och testamente utgjorde en förhållandevis liten grupp och var särskilt

väl lämpade för avgörande av juristkollegium. I mål om hemskillnad

och äktenskapsskillnad var den vanligaste tvistefrågan skäligheten av yrkat

underhållsbidrag. Sådana tvister avgjordes regelmässigt av ensamdomare

efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse. Med denna

ordning hade varken bland domare, advokater eller parter märkts något

missnöje. I de fall, då frågor av denna art avgjordes vid särskild huvudförhandling,

medförde en sammansättning med juristkollegium starkare garanti

för enhetlighet i bedömningen än en sammansättning med nämnd.

Önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av vårdnadsfrågor

i dessa mål tillgodosågs till fullo genom den i praxis flitigt utnyttjade möjligheten

att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Slutligen uttalade

samfundet som sin bestämda mening, att parter i familjemål i högsta grad

uppskattade att endast ett fåtal yrkesdomare, som för länge sedan har tappat

all nyfikenhet på äktenskapliga interiörer, fick insyn i deras angelägenheter.

Utsikten att få redogöra för intima detaljer och ekonomiska bekymmer

inför människor med vilka man kunde komma i kontakt i sitt dagliga

liv kunde inte te sig lockande för någon. Däremot var det långt ifrån ovanligt

att en part inför sin advokat uttalade misstro mot viss nämndemans

förmodade inställning mot parter eller till förmån för motparten.

Första lagutskottet uttalade i anledning av motionen (1LU 1951:17),

att utskottet i huvudsak delade de synpunkter som advokatsamfundet hade

anfört. Utskottet ansåg med hänvisning bl. a. till advokatsamfundets synpunkter

att motionen inte borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen

beslutade i enlighet härmed.

Frågan om lekmannainflytande i städerna i sådana tvistemål som rör familj

erättsliga förhållanden tas upp också av stads domstols utredningen

i betänkandet SOU 1961: 6. Utredningen, som inte förordar någon

ändring i gällande grunder för underrätternas sammansättning vid särskild

huvudförhandling i tvistemål i allmänhet, uttalar beträffande familjerättsmålen

bl. a. följande. Dessa mål avser i allmänhet förhållanden, var
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

om lekmännen har god erfarenhet. Avgörandet av målen beror ofta av ställningstagandet

till allmänna omdömesfrågor. Endast undantagsvis är målen

i juridiskt avseende svåra. Skäl kan därför onekligen anföras för vidgad

lekmannamedverkan. Utredningen anser dock att man bör beakta den från

advokathåll framförda invändningen, att parterna med hänsyn till målens

ömtåliga karaktär föredrar yrkesdomare framför lekmän. Utredningen

stannar för att det inte finns anledning att bryta ut just denna grupp av

mål till handläggning med annan sammansättning än den som bör gälla för

övriga tvistemål.

Från remissbehandlingen av stadsdomstolsutredningens betänkande

kan följande antecknas. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som beträffande

tvistemålen anser att ett juristkollegium allmänt är att föredra

framför sammansättningen med lagfaren domare och nämnd, uttalar att

nämnd ändå kan delta i familjemål och framhåller att åtskilliga i sådana

mål förekommande frågor, såsom beslut om vårdnad eller underhållsbidrag,

synes väl lämpade för avgörande av nämnd. Göta hovrätt anför bl. a. att

vissa typer av tvistemål, framför allt familjerättsliga mål, lämpar sig särskilt

väl för bedömning under medverkan av lekmän. Föreningen Sveriges

häradshövdingar (som vid denna tid förordade domförhetsregler enligt häradsrättsalternativet)

framhåller att de indispositiva tvistemålen endast i

relativt sällsynta undantagsfall avser förhållanden, för vars bedömande ett

juristkollegium bör ges företräde framför en domstol vari ingår en nämnd.

Föreningen finner inte tillräckliga skäl föreligga att anknyta domstolens

sammansättning till måltypen.

I SOU 1963: 56 utmynnade domstolskommitténs överväganden

beträffande sammansättningen i tvistemål i förslag att alternativa sammansättningsformer

skulle kunna komma i fråga. Som bekant ansåg kommitténs

majoritet att den juristkollegiala sammansättningen var att föredra i

första hand. Av kommitténs resonemang beträffande frågan om nämndmedverkan

i vissa mål kan nämnas följande. Som exempel på dispositiva

mål, i vilka nämndemännens allmänkunskaper kan utgöra en tillgång, anges

bl. a. mål om underhållsfrågor, som kvarstår efter deldom i indispositiva

tvistemål. Beträffande de indispositiva tvistemålen anför kommittén, att

flertalet sådana mål i och för sig torde lämpa sig att handläggas under

medverkan av nämnd. Kommittén erinrar emellertid om vad som förekom

vid 1951 års riksdag i frågan om att införa nämnd i familj erättsmål vid

rådhusrätt. Någon anledning att förmoda att det då framkomna motståndet

mot nämnd i dessa mål skulle hänföra sig till stadsförhållanden anser kommittén

inte föreligga.

Från remissbehandlingen av domstolskommitténs nu nämnda

betänkande kan anmärkas följande. Svea hovrätt förklarar sig hysa mycket

stark tvekan — vid val av juristkollegium som grundform — om det

av sakliga skäl är motiverat att vid sidan därav ha nämndsammansättningen.

Hovrätten menar å andra sidan inte att ett lekmannainslag i tviste
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

målsrättsskipningen aldrig skulle vara av värde. Ett flertal mål, särskilt

familj emålen, lämpar sig tvärtom i och för sig väl för en domstol med

nämnd. JK erinrar om att frågan om att införa lekmannainflytande i familj

erättsmål vid rådhusrätterna prövades av 1951 års riksdag och inte

föranledde någon riksdagens åtgärd. Det finns mot denna bakgrund skäl

att anta att vid handläggningen av tvistemål en juristkollegial sammansättning

av domstolen omfattas av större förtroende av den rättssökande

allmänheten än sammansättningen lagfaren ordförande och nämnd.

Vid 1967 års remissbehandling av domstolskommitténs betänkande

SOU 1967: 4 tar bl. a. häradshövdingeföreningen på nytt upp

frågan om utformningen av bestämmelserna om underrätts domförhet med

utgångspunkt från vad kommittén anförde i 1963 års betänkande. Föreningen

konstaterar därvid, att enighet tämligen allmänt råder bland

föreningens medlemmar om att den nuvarande häradsrättssammansättningen

med lagfaren ordförande och nämnd är en i och för sig lämplig

och tillfredsställande anordning för åtskilliga tvistemål. Särskilt nämns

de indispositiva familj erättsmålen men också andra mål som rör vardagslivets

problem. Å andra sidan är man ense om att ur speciellt rättslig synpunkt

svårbedömda mål skulle vinna på att avgöras av ett kollegium av

lagfarna domare.

Både Svea hovrätt och Göta hovrätt anser det möjligt att avskilja vissa

kategorier tvistemål, vari nämnd bör kunna användas. Något förslag till

avgränsning framläggs dock inte.

2.3. Vissa förslag och uttalanden i lagrådsremiss I

Enligt det till lagrådet remitterade lagförslaget skall de allmänna underrätterna

få en enhetlig organisation och benämnas tingsrätter. De skilda

domförhetsbestämmelserna i nuvarande 1 kap. 4 och 11 §§ har i förslaget

ersatts med för alla tingsrätter gemensamma bestämmelser som har tagits

in i 1 kap. 3 §. Enligt de nya bestämmelserna i RB skall samtliga

underrätter vid särskild huvudförhandling i tvistemål ha den sammansättning

som f. n. gäller för rådhusrätt, nämligen tre eller högst fyra lagfarna

domare.

I fråga om antalet nämndemän och omröstning när nämnd har säte i

rätten i brottmål har föreslagits nya bestämmelser som behöver beaktas,

om möjlighet att ha medverkan av nämnd i vissa kategorier tvistemål

skall införas. De nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 5 och 12 §§, som ger

regler om bl. a. hur många nämndemän som skall sitta i rätten, ersätts

enligt förslaget med nya bestämmelser i 1 kap. 4 §. Enligt de nya bestämmelserna

skall i nämnd sitta fyra eller, i mål vari huvudförhandlingen

kan beräknas ta mer än två dagar i anspråk, fem nämndemän. Rätten

är dock, om förfall för nämndeman inträffar efter huvudförhandlingens

s. 329 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969 329

början, domför med tre i nämnden. Enligt förslaget skall bestämmelserna

om omröstning när nämnd har säte i rätten utgå ur 16 kap., som gäller

tvistemål. Beträffande brottmålen föreslås den ändringen i omröstningsreglerna

i 29 kap. att nämndens mening blir gällande om minst tre nämndemän

är ense eller, när fem nämndemän deltar, minst fyra är av samma

mening.

I den allmänna motiveringen till det förslag beträffande tvistemålssammansättningen

som läggs fram i lagrådsremiss I anförde jag, att den juristkollegiala

sammansättningen måste ges företräde när det gäller att välja

sammansättningsform för särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet.

Vidare uttalades att det av domstolskommittén i SOU 1963: 56 förordade

systemet med valfrihet mellan alternativa sammansättningsformer

inte kan godtas som grundregel för tvistemål i allmänhet. Därefter behandlades

frågan om det är möjligt att avgränsa vissa kategorier tvistemål

som anses lämpade för handläggning med nämnd och i vilka juristkollegium

inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i rättsskipningen

eller andra fördelar. Jag erinrade därvid om att domstolskommittén hade

besvarat denna fråga nekande och att kommitténs uppfattning inte har

mött några invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att

föreslå någon avgränsning i berört hänseende.

Jag framhöll emellertid, att man enligt min mening inte bör stanna

härvid. Starka skäl talar för att man bör överväga den angivna frågan

ytterligare. Bl. a. av traditionsskäl ansåg jag det önskvärt att lekmannamedverkan

inte helt upphör i den allmänna tvistemålsrättsskipningen. Vidare

påpekades att det resonemang, som har lett till företräde för juristkollegial

sammansättning, inte bör undanskymma det värde lekmannasynpunkterna

anses ha i vissa slag av mål. Ytterligare erinrades om den från

olika håll framförda synpunkten, att juristkollegial sammansättning i

vissa typer av mål skulle innebära en överorganisation och medföra att flera

kvalificerade yrkesdomare skulle tas i anspråk för mål, vars beskaffenhet

inte motiverar detta. Dessutom påpekades att tvistemålssammansättningen

naturligen bör vara normerande för rättens sammansättning vid prövning

av domstolsärenden och att det är viktigt att se till att man inte för handläggningen

av dessa, som typiskt sett är betydligt enklare än målen, ger

rätten en överkvalificerad sammansättning.

Därefter nämnde jag möjligheten att göra en skillnad mellan dispositiva

och indispositiva mål och att på ena eller andra sättet åstadkomma lekmannamedverkan

i de sistnämnda. Under hänvisning till de skäl som

domstolskommittén har anfört mot denna gränsdragning (SOU 1963:56

s. 93—94) avvisades dock tanken på en sådan gränsdragning.

I sammanhanget påpekades att RB är utformad med utgångspunkt från

att däri skall ges generella regler för brottmål och tvistemål i allmänhet

llf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr M

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

och att det i fråga om tvistemålen inte görs längre gående differentiering

än att man skiljer på dispositiva och indispositiva mål. I den mån för

någon särskild, mer begränsad målgrupp speciella processuella bestämmelser

behövs, är detta ett ämne som enligt principerna för RB bör regleras

i den lagstiftning som behandlar det särskilda rättsområdet (jfr t. ex.

15 kap. GB, 20 kap. FB, vissa bestämmelser i 14, 19, 22 och 23 kap. ÄB,

11 kap. KL och 38 kap. BrB).

Härefter påpekades att lekmannamedverkan är att påräkna i flera typer

av tvistemål. Det gäller bl. a. de mål som skall handläggas av fastighetsdomstol.

Vidare framhölls att underrätt i särskild sammansättning med

lekmannainslag handlägger också tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar,

och att det beträffande dem inte kommer i fråga att minska

detta inslag. Med hänvisning till det anförda konstaterade jag att lekmannainflytandet

i tvistemålsrättsskipningen kommer att bestå i åtskilliga

typer av mål.

Härefter diskuterades frågan om nämndmedverkan i familj erättsmålen.

I detta hänseende anförde jag följande.

Emellertid är det ytterligare en viktig grupp mål, för vilken jag anser

att det bör övervägas att behålla en möjlighet att ha medverkan av nämnd.

Jag åsyftar familj erättsmålen, varvid jag menar mål om sådana ämnen

som regleras i GB och FB. Man möter här mål av den art som i diskussionen

om sammansättningsformer framför allt torde ha åsyftats, när det talats

om mål som är lämpade för handläggning med nämnd. Till betydande

del torde målen dessutom vara sådana att det knappast kan hävdas, att

juristkollegierna skulle medföra större säkerhet i rättsskipningen eller

andra fördelar. Reservation får dock göras beträffande vissa mål, särskilt

sådana med internationell anknytning (jfr SOU 1963:56 s. 94). Att

med bestämda kriterier avgränsa mål vari handläggning med nämnd är

lämplig, synes dock vanskligt. Man torde bli hänvisad till att lägga bedömningen

i detta avseende i rättens hand. När det gäller berörda mål,

har man ytterligare att ta hänsyn till den — bl. a. av riksdagen godtagna

— uppfattningen att parterna ofta hellre ser att målen handläggs av juristkollegium

än av domstol med nämndsammansättning (jfr 1LU 1951: 17,

SOU 1961: 6 s. 66 och SOU 1963: 56 s. 94). På grund härav torde inte böra

komma i fråga att överväga att ge en reglering av frågan om nämnds medverkan

i dessa mål annan innebörd än att sådan medverkan får förekomma

endast om parterna samtycker därtill (jfr konstruktionen i 42 kap. 20 §

andra stycket RB).

I och för sig torde det inte vara några större svårigheter att enligt de

nu antydda riktlinjerna utforma behövliga bestämmelser i GB och FB.

Jag anser mig emellertid inte böra ta upp denna fråga till slutlig prövning

utan föregående remissbehandling. En departementspromemoria i ämnet

kommer därför att utarbetas inom justitiedepartementet och remissbehandlas.

s. 331 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr h h år 1969

331

2.4. Departementspromemorian

I departementspromemorian konstateras inledningsvis, att lagrådsremiss

I innehåller vissa allmänna riktlinjer för utformningen av bestämmelser

om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning i familjerättsmål.

Uppgiften i promemorian är att med utgångspunkt från dessa

allmänna riktlinjer skall utarbetas förslag till en närmare reglering i ämnet

i och för remissbehandling. Ett av syftena med remissbehandlingen

anges vara att få en viss uppfattning om opinionen i frågan om att — såsom

en subsidiär sammansättningsform — ha nämndsammansättning i

en begränsad tvistemålskategori. Det nämns att den frågeställningen inte

renodlad har lagts fram tidigare för bedömning av remissinstanser.

Det uttalas i promemorian att en av de allmänna riktlinjerna i lagrådsremiss

I är att en reglering av ifrågasatt art inte bör ha sin plats i RB, eftersom

där inte ges regler för särskilda, mer begränsade målgrupper. Om det för

en sådan målgrupp skall gälla speciella processuella bestämmelser, är detta

ett ämne som enligt principerna för RB bör regleras i den lagstiftning som

behandlar det särskilda rättsområdet.

En annan utgångspunkt som är given i lagrådsremiss I är att den ifrågavarande

regleringen skall övervägas beträffande mål om sådana ämnen som

regleras i GB och FB men att en reservation kan komma i fråga beträffande

vissa mål, särskilt sådana med internationell anknytning. Mot bakgrunden

av den bl. a. av riksdagen godtagna uppfattningen, att parterna ofta hellre

ser att familjerättsmål handläggs av juristkollegium än av domstol med

nämndsammansättning, utgår promemorian vidare från att det inte torde

böra komma i fråga att ge en reglering i ämnet annan innebörd än att medverkan

av nämnd bör förekomma endast om parterna samtycker därtill.

Vad angår avgränsningen av de mål, för vilka subsidiär möjlighet till

nämndmedverkan skall övervägas, görs i promemorian vissa preciseringar

utöver vad som följer av resonemanget i lagrådsremiss I, vari talades endast

om familjerättsliga mål, dvs. mål om sådana ämnen som regleras i GB och

FB. Som en allmän synpunkt framhålls därvid först att, när en särskild domförhetsregel

för en avgränsad grupp mål skall utformas, det är angeläget att

försöka göra avgränsningen så, att det i praktiken inte skall behöva uppkomma

svårigheter att avgöra huruvida visst mål omfattas av den särskilda

domförhetsregeln eller inte. Det vore olyckligt, om det skulle behöva förekomma

undanröjande av underrätts dom på den grunden att nämndsammansättning

använts i fall då juristkollegium är obligatoriskt.

Som utgångspunkt för diskussionen av avgränsningsfrågan tas i promemorian

mål, vari själva saken skall prövas uteslutande med tillämpning av

bestämmelserna i GB eller FB eller båda dessa balkar. Inom denna kategori

faller flertalet av de renodlat familj erättsliga målen, och det torde i praktiken

knappast behöva föranleda tvekan om ett mål faller under den angivna

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

beskrivningen. Emellertid behöver bedömas frågor dels om ytterligare vissa

typer av mål bör inbegripas i den ifrågasatta regleringen, dels om vissa mål,

som faller under den nyss gjorda bestämningen, på grund av sin art bör undantas

från regleringen.

Vad angår den förstnämnda frågan behandlas till en början sådana familjerättsliga

mål, vari rätten har att tillämpa (helt eller delvis) annan lagstiftning

än GB och FB. Här kommer bl. a. i fråga mål med sådan internationell

anknytning att rätten har att tillämpa internationell privaträttslig lagstiftning.

Beträffande sådana mål gjordes i lagrådsremiss I en reservation i fråga

om lämpligheten att ha en snbsidiär möjlighet till nämndsammansättning.

Det framhålls i promemorian att dessa mål, typiskt sett, kan inrymma sådana

rättsfrågor att målen bör förbehållas juristkollegial sammansättning.

Även om tillämpningen av internationellt privaträttsliga regler ingalunda

alltid behöver göra ett familjerättsmål komplicerat, anses det lämpligast att

alla nu berörda mål undantas från den här ifrågasatta regleringen. Den förut

framförda allmänna synpunkten om det angelägna i att ha klara regler i

fråga om avgränsningen talar för en generell sådan lösning beträffande dessa

mål. Även i andra mål kan situationen vara den att vid sakens prövning skall

tillämpas både GB/FB och annan lagstiftning, t. ex. mål, vari är fråga om

både ett gäldsförhållande och gäldenärens makes ansvarighet för gälden

enligt 13 kap. 14 § GB, eller mål om underhåll, vari görs preskriptionsinvändning.

Man kan här tänka sig olika varianter, varvid vissa mål kan sägas få

övervägande familjerättslig karaktär och andra övervägande förmögenhetsrättslig

karaktär. Det bör dock inte komma i fråga att låta ett så obestämt

kriterium som målets huvudsakliga karaktär vara avgörande för frågan om

särskilda sammansättningsregler skall vara tillämpliga. Därest både familjerättslig

och annan civilrättslig lagstiftning skall tillämpas, anses det vara

redigast att låta målet falla utanför den reglering som här kommer i fråga.

Vissa familjerättsliga mål utanför GB:s och FB:s ram kan förekomma,

t. ex. när någon bestämmelse i äldre giftermålsbalken eller 1898 års lag om

boskillnad skall tillämpas. Sådana fall anses dock så sällsynta att de kan

lämnas åsido, när det gäller den reglering som är i fråga.

I promemorian uttalas därefter att det dittills anförda talar för att övervägandena

i frågan om en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning

kan inskränkas till den kategori som angavs inledningsvis i resonemanget,

nämligen mål vari saken skall prövas uteslutande med tillämpning av GB

ocli/eller FB.

Vidare övervägs om det finns anledning att från den ifrågasatta regleringen

undanta vissa mål. Det skulle i så fall gälla vissa måltyper som är sådana

att de kan anses mindre lämpade för handläggning med nämnd, i första hand

sådana där mer invecklade rättsfrågor kan anses vanliga. Något generellt

undantag anses dock inte motiverat för någon av de skilda måltyperna som

kan urskiljas inom GB:s och FB:s områden (dvs. i huvudsak för GB:s de!

äktenskapsmål, boskillnadsmål och mål om underhåll eller skadestånd och

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

för FB:s del, förutom de vårdnads- och underhållsfrågor som handläggs i

äktenskapsmål, mål om underhåll i annat fall, faderskapsmål, mål om barns

egenskap av trolovningsbarn, bördsmål och mål rörande omyndigförklaring

eller dess hävande).

Vad som därför skulle behövas vore ett eller flera rekvisit som skulle göra

det möjligt att utkristallisera enskilda mål som bör undantas från den ifrågasatta

regleringen. Emellertid kan man svårligen finna rekvisit med tillräcklig

skärpa. Bestämningar av typen att mål är »svårbedömt» eller »av invecklad

beskaffenhet» lämnar visst utrymme för subjektiva värderingar, och

olikheter i åsikterna angående visst mål kan tänkas förekomma. Det anses

därför inte böra komma i fråga att på sådant sätt försöka i lagtext ange en

gräns för det område inom vilket alternativa sammansättningsformer får

komma i fråga. Såsom redan i lagrådsremiss I antogs bli fallet, får man anse

sig hänvisad till att låta det ankomma på rättens bedömning om målet i det

konkreta fallet kan anses vara sådant att handläggning med nämnd är lämp
ug
I

lagrådsremiss I har som en ytterligare riktlinje angetts, att en reglering

av förevarande fråga inte torde böra ges annan innebörd än att nämnds

medverkan får förekomma endast om parternas samtycke därtill föreligger.

En bestämmelse som garanterar- att parterna godtar att målet prövas av rätten

i nämndsammansättning kan enligt promemorian konstrueras så, att ett

villkor för beslut om sådan sammansättning är antingen att parterna framställer

begäran därom eller att de samtycker. Det lämpligaste anses vara att

initiativet skall kunna tas både av parterna och av rätten på samma sätt som

nu i praktiken är förhållandet vid tillämpningen av 42 kap. 20 § andra stycket

RB. Har parterna önskemål om nämndsammansättning, är det närmast

självfallet att de skall kunna ta upp den frågan. Rättens roll i det sammanhanget

bör närmast bli att fungera som en viss spärr så att nämndsammansättning

inte kommer till användning i fall som lämpar sig mindre väl för

detta. Därvid bör vara att beakta främst om målet är från rättslig synpunkt

av invecklad beskaffenhet eller om det i målet förekommer bevisning av

sådan natur att ett juristkollegium har större förutsättningar att bedöma

den (t. ex. mer komplicerad bevisning i antropologiskt avseende). Då familjer

ättsmålen, allmänt sett, mera sällan är av sistnämnd natur, torde rätten

i regel inte ha anledning att motsätta sig begäran från parternas sida om

nämndsammansättning.

Om parterna inte själva tar upp frågan om nämndsammansättning, bör

rätten inte ha någon skyldighet att väcka den frågan för att höra hur parterna

ställer sig. Å andra sidan bör det inte anses föreligga något hinder att

frågan tas upp av rätten. Så bör exempelvis kunna ske när arbetsorganisatoriska

skäl talar härför. Sålunda är vissa mål sådana att det kan anses vara

en överorganisation att ta i anspråk tre lagfarna domare för prövningen,

och det kan då vara lämpligt att ta upp frågan om att låta målet prövas i

nämndsammansättning. Den reglering som är i fråga anses med hänsyn till

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

det anförda böra ges den innebörden, att rätten med parternas samtycke

äger förordna att mål av nu aktuell art skall handläggas av en lagfaren domare

med nämnd.

När det gäller frågan hur stor nämnden i berörda mål bör vara och vad

som bör gälla i fråga om nämndemännens rösträtt, sägs i promemorian att

det torde fa anses närmast självklart att man i dessa avseenden inte har anledning

att avvika från de former som skall gälla i fråga om nämnds medverkan

i brottmål. I det avseendet skall enligt lagrådsremiss I gälla att nämnden

skall bestå av fyra eller i mål vari huvudförhandlingen kan beräknas ta

mer än två dagar i anspråk fem nämndemän. Beträffande omröstning när

nämnd har säte i rätten föreslås att nämndens mening skall gälla, om minst

tre nämndemän är ense eller, när fem nämndemän deltar, minst fyra är av

samma mening.

Mot bakgrunden av det anförda utmynnar promemorian i förslaget att i

15 kap. GB och 20 kap. FB tas in bestämmelser som, såvitt angår målen (här

bortses tills vidare från familjerättsliga ärenden), är av följande innebörd.

I mål vari saken skall prövas uteslutande enligt GB och/eller FB får rätten

förordna att handläggning, som enligt vad som elj est är föreskrivet skall ske

med juristkollegium, i stället skall ombesörjas av en lagfaren domare och

nämnd. Sådant förordnande får meddelas endast om parterna samtycker

därtill. I fråga om nämndens storlek ges en föreskrift som innebär en hänvisning

till RB:s bestämmelser i det avseendet. Beträffande omröstning och

överläggning innehåller promemorieförslaget bestämmelser som svarar mot

de för nämndsammansättning nu gällande i 16 kap. och 17 kap. 9 § RB.

2.5. Remissyttrandena

Promemorieförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av Svenska

kommunförbundet, en minoritet i Göta hovrätt och en ledamot i domstolskommittén

(herr Stangenberg). Stockholms nämndemannaförening önskar

i första hand, att de mål som avses med förslaget obligatoriskt skall handläggas

med nämnd. Om alternativa sammansättningsformer skall komma i

fråga, anses nämndsammansättning böra göras till grundform. Om dessa

önskemål inte kan tillgodoses, ansluter sig föreningen till förslaget.

Promemorieförslaget avstyrks av alla övriga remissinstanser som har

yttrat sig i denna del.

I frågan om det sakliga värdetav le k mannasynpunkter

i familjerättsliga mål anförs bl. a. följande. Den minoritet i Göta hovrätt

som tillstyrker förslaget framhåller, att förslaget öppnar möjlighet till fortsatt

lekmannamedverkan inom ett relativt stort och för lekmannamedverkan

väl lämpat område av tvistemålsrättsskipningen. Hovrätten för Nedre Norrland

uttalar, att dessa mål ofta avser förhållanden varom lekmännen har god

erfarenhet och att det därför inte helt saknas fog för uppfattningen att målen

i och för sig skulle vara lämpade för handläggning med nämnd. Med hänsyn

opaginerad Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj ds proposition nr ii år 1969

till parternas inställning till nämndmedverkan i dessa mål kan emellertid

starkt ifrågasättas om just denna grupp till skillnad från andra grupper

tvistemål skulle vara särskilt lämpade för nämnd. Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare vitsordar, att åtskilliga familj erättsmål lämpar

sig för handläggning med nämnd. Föreningen vill dock inte därmed ha

sagt, att nämndmedverkan i dessa mål skulle leda till säkrare domslut eller

i övrigt medföra någon fördel som inte är förknippad med den juristkollegiala

sammansättningsformen. Föreningen vill vidare framhålla att även

åtskilliga andra tvistemål är av sådan art att de kan vara lika lämpliga som

familj erättsmål att handläggas med nämnd. Domstolskommittén erinrar om

vad kommittén har anfört om domförhetsreglerna i familj erättsmål i SOU

1963: 56 där kommitténs majoritet ansåg att rättsvårdens intressen bäst betjänas

av att till juristkollegium hänskjuts samtliga tvistemål, som inte är av

beskaffenhet att kunna avgöras av endast en domare. Enligt förmynderskapsidredningen

kan det inte hävdas att lekmannasynpunkterna skulle ha särskilt

stor betydelse i familj erättsmål en. Advokatsamfundet uttalar att värdet

av lekmannasynpunkter inte gör sig starkare gällande i familj erättsmål än

i andra mål. Samfundet, som ställer sig kritiskt till att röstvärdet för nämndemans

röst ökas, anser att om regler av sådan innebörd införs detta utgör

ett ytterligare skäl mot nämndmedverkan i familj erättsmål.

I nästan alla avstyrkande yttranden åberopas parternas negativa

inställning till nämndmedverkan i familjerättsliga tvister.

Detta förhållande antas leda till att parternas samtycke till nämndsammansättning

sällan kommer att lämnas, varför förslaget skulle få ringa praktisk

räckvidd. Av uttalanden i dessa delar kan nämnas följande.

Advokatsamfundet hänvisar till sitt yttrande år 1951 (refererat under

2.2.) och tillägger. Med den erfarenhet samfundet besitter i fråga om den

rättssökande allmänhetens inställning till lekmannainslaget i rättsskipningen

anser sig samfundet på goda grunder kunna anta att parterna praktiskt taget

aldrig kommer att lämna sitt samtycke och än mindre ta initiativ till målets

handläggning med lagfaren ordförande och nämnd.

Föreningen Sveriges rättshjälps jurister anför följande synpunkter. Rättshjälpsanstalternas

jurister som i betydande omfattning biträder parter just

i familj erättsliga mål, har gjort den erfarenheten att övervägande flertalet

parter i sådana mål önskar att så få utomstående personer som möjligt får

inblick i och anledning att ta befattning med deras äktenskapliga eller andra

personliga konflikter. Det torde inte ha hört till ovanligheten att klienter

uttryckt sin olust över att få sin sak prövad vid huvudförhandling inför häradsrätt

med nämnd — inte därför att man ifrågasätter sådan domstols kompetens

eller objektivitet utan snarare därför att man befarar att man i nämnden

finner personer, som man kanske bär eller kommer att få kontakt med

i det dagliga livet och som man inte önskar skall få inblick i ens äktenskapliga

interiörer. Däremot märker man ingen reaktion mot att tvister av

detta slag avgörs av ensamdomare i de fall detta är möjligt, och skall målet

opaginerad Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

handläggas vid särskild huvudförhandling, torde man säkerligen föredra

att denna sker inför ett kollegium av yrkesdomare. Om promemorieförslaget

upphöjs till lag, finns sålunda befogad anledning anta att reformen kommer

att stanna på papperet. Familjerättskommittén uttalar, att det kan antas

att parterna själva endast sällan kommer att hysa någon önskan att familjemål

handläggs med nämnd. Om sammansättningen med nämnd används

bara när det motsvarar parternas önskemål, får nämndemännen endast mycket

begränsad erfarenhet av familjemål. Det kan enligt kommittén tänkas,

att nämndsammansättning kommer till användning i något större omfattning

än parterna önskar därför att rätten föreslår det och parterna inte

gärna vill motsätta sig förslaget. En sådan praxis är inte önskvärd. Förmynderskapsutredningen

ger uttryck för liknande tankegångar.

Flera remissinstanser kommer in på uttalandet i lagrådsremissen att

det av traditionsskäl ter sig önskvärt att lekmannamedverkan inte

helt upphör i den allmänna tvistemålsrättsskipningen. Föreningen Sveriges

häradshövdingar och stadsdomare har förståelse för synpunkten att nämnd

av traditionsskäl borde kunna få delta åtminstone i någon grupp allmänna

tvistemål även sedan vi har fått enhetligt organiserade underrätter men

ifrågasätter om den bör tillmätas sådan betydelse att den i promemorian

föreslagna regeln bör lagfästas. Föreningen påpekar vidare med hänvisning

bl. a. till parternas inställning till nämndmedverkan, att lekmannainslaget

i tvistemålsrättsskipningen av allt att döma skulle bli så ringa

att traditionerna från häradsrätterna praktiskt taget skulle gå förlorade,

även om förslaget genomfördes. Liknande synpunkter anförs av hovrätten

för Nedre Norrland. Svea hovrätt uttalar att hovrätten visserligen principiellt

delar den uppfattning som torde ligga bakom det nämnda uttalandet.

Eftersom det antal familj er ätt smål som f. n. avgörs efter särskild

huvudförhandling är förhållandevis litet torde emellertid i praktiken

den föreslagna särregleringens betydelse för lekmannainflytandet

inom tvistemålsrättsskipningen som helhet bli begränsad. Om man dessutom

tar hänsyn till att enligt förslaget viss del av dessa skall handläggas

av juristkollegium och till att förslag nu också läggs fram om viss vidgning

av ensamdomarkompetensen i bland andra familj erättsmålen, måste

man enligt hovrättens mening säga sig att de allmänna argumenten om lekmannainflytandets

betydelse knappast ensamma kan utgöra tillräcklig

grund för ett i och för sig komplicerande undantag från den i lagrådsremissen

föreslagna huvudregeln om underrätts sammansättning i tvistemål.

Familjerättskommittén uppmärksammar, att lekmannainflytandet

minskas i domstolarna där det av tradition haft fäste, medan utvecklingen

på andra områden i samhället synes gå mot ett vidgat lekmannainflytande.

Det vore en förlust om lekmännens insyn i domstolsarbetet minskas. Kommitténs

överväganden i anledning av förslaget utmynnar dock i åsikten

att ensamdomarkompetensen bör vidgas ytterligare.

Förmynderskapsutredningen anser att traditionsskäl inte kan få bli av
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

görande när fråga är om det är lämpligt att införa en undantagsregel

för ett mycket begränsat antal fall. Enligt advokatsamfundet har de traditionsmässiga

skälen för lekmannamedverkan vid tvistemålens bedömning

helt mist sin giltighet. Samfundet framhåller att det under alla förhållanden

måste betecknas som principiellt felaktigt att för att upprätthålla

en tradition införa en särregel om lekmannamedverkan i en viss

typ av tvistemål, där inte några sakliga skäl talar för en sådan medverkan.

Samfundet erinrar vidare om att traditionsskäl i detta sammanhang

kan åberopas bara i fråga om häradsrätterna.

Några remissinstanser tar upp frågan om arbetsorganisatoriska

vinster kan uppnås genom den föreslagna ordningen och ställer

sig tvivlande till att några större vinster i detta avseende kan uppnås.

Hit hör t. ex. domstolskommittén, förmijnderskapsutredningen, hovrätten

för Nedre Norrland och Svea hovrätt. Sistnämnda hovrätt tillägger att om

man vill nå en märkbar vinst arbetsorganisatoriskt och i synnerhet kostnadsmässigt

genom att skapa utrymme för nämndsammansättning i familjerättsmål,

det borde vara riktigast att konstruera reglerna så att nämndsammansättning

blir någorlunda vanlig inom den givna ramen. Den nu

föreslagna lösningen kommer enligt hovrättens mening knappast att medföra

ett sådant resultat. Ett alternativ vore möjligen att sammansättningen

med nämnd fick bli huvudregel och att parternas intresse av att i särskilda

fall få målet handlagt av juristkollegium tillgodoses genom att de

bereds möjlighet att göra särskild framställning härom. Mot en sådan

ordning har dock inte utan skäl invänts att den i vissa fall skulle kunna

innebära en alltför stark press på parterna att mot sin egentliga önskan

godta nämndsammansättning. Vidare skulle den kunna medföra svårigheter

att utskilja de svårare och mera invecklade mål vilka bör handläggas av

j uristkollegium.

I några yttranden framhålls nackdelarna med alternativa

sammansättningsformer över huvud taget. Bl. a. framhålls att

en sådan ordning kan leda till en faktisk oenhetlighet i domförhetsreglerna

och ett beroende av principiellt ovidkommande omständigheter som inte

särskilt väl överensstämmer med huvudsyftet att nå en även i praktiken

enhetlig underrättsorganisation. Synpunkter av denna innebörd anförs av

Svea hovrätt och hovrätten för Nedre Norrland. En annan synpunkt är

att alternativa sammansättningsformer kan medföra motsättningar mellan

parterna och rätten eller mellan parterna inbördes. Parterna kan

också komma att dra sig för att göra en framställning om nämndsammansättning

i tanke att framställningen skulle kunna uppfattas som ett

misstroende mot yrkesdomarna. Sådana synpunkter förs fram av bl. &

Svea hovrätt och Göta hovrätt.

Den i promemorian gjorda lagtekniska avgränsningen av

de familjerättsmål, vari en subsidiär möjlighet till nämndsammansättning

skall vara möjlig, föranleder kritik i en del yttranden. Framför allt befaras

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

att begränsningen till fall, vari saken skall prövas uteslutande enligt GB

och/eller FB, dels kan föranleda svårigheter i rättstillämpningen, dels kan

leda till att mål som sakligt sett borde falla under bestämmelsen ej blir att

hänföra dit, medan —- omvänt — mål som inte lämpar sig för nämndsammansättning

kan falla under bestämmelsen. Svea hovrätt, som hör till dem

som har anfört synpunkter av denna art, uttalar i anslutning därtill, att

hovrätten inte vill göra gällande att någon annan avgränsning vore lämpligare

än den föreslagna.

3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål

3.1. Gällande rätt in. m.

Underrätts avgörande i tvistemål skall i regel föregås av huvudförhandling.

Denna regel är dock inte undantagslös. Enligt 42 kap. 18 § RB kan

nämligen underrätt i dispositiva mål utan huvudförhandling meddela

tredskodom och dom med anledning av talan som har medgivits eller eftergivits.

Vidare ges i andra författningar än RB möjlighet att pröva mål utan

huvudförhandling. De viktigaste kategorierna är gemensamma ansökningar

om äktenskapsskillnad, hemskillnad och boskillnad och vissa mål

om omyndigförklaring. De nu berörda målen prövas av ensamdomare.

Nuvarande regler i 1 kap. RB om underrätts domförhet vid huvudförhandling

i tvistemål innebär, att häradsrätt är domför med en lagfaren

domare och nämnd och att rådhusrätt skall bestå av tre eller högst fyra

lagfarna domare. Både i häradsrätt och rådhusrätt är emellertid ensamdomare

behörig att efter huvudförhandling avgöra tvistemål, om huvudförhandlingen

äger rum i omedelbart samband med förberedelse.

Enligt 42 kap. 20 § andra stycket RB får huvudförhandling i omedelbart

samband med förberedelsen äga rum, om parterna lämnar sitt samtycke

eller saken finnes uppenbar. Ytterligare en förutsättning för sådan

huvudförhandling är att hinder mot förhandlingen inte möter enligt 43

kap. 2 § RB. Enligt denna bestämmelse skall huvudförhandlingen inställas

och utsättas till annan dag bl. a. om part, som bör närvara personligen,

har inställt sig endast genom ombud, om vittne eller sakkunnig,

som skall höras, inte är tillstädes eller om part vill anföra nytt och viktigt

skäl eller åberopar nytt bevis och motparten är i behov av anstånd för

att bemöta vad parten vill anföra.

Enligt den officiella statistiken handlägger underrätterna f. n. ca 50 000

tvistemål per år. Under år 1967 var siffran 50 499. Därav avskrevs eller avgjordes

71 % eller ca 35 900 utan huvudförhandling. 17,7 % eller omkring

8 900 avgjordes efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse

och 11,3 % eller ca 5 700 avgjordes efter särskild huvudförhandling.

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

339

3.2. Ur förarbetena m. m.

Processlagberedningen uttalade i SOU 1938: 44 att en ordning, som innebär

att huvudförhandling kan hållas i omedelbart samband med förberedelse,

syftar till att göra det möjligt att snabbt avgöra mindre mål eller

mål som inte kräver mer omfattande utredning. Beredningen framhöll vidare,

att ordningen får sin praktiska betydelse i sådana mål i vilka sakförhållandena

redan har klarlagts under förberedelsen eller annan bevisning

än genom skriftliga handlingar inte förekommer. Skulle snabb och enkel

behandling i dessa fall kunna vinnas, var det enligt beredningen nödvändigt

att efterge kravet på nämndens medverkan. Ett skydd mot missbruk ansåg

beredningen vara att undantaget i fråga om nämndens medverkan inte

skulle gälla om målet blev uppskjutet. Beredningen framhöll vidare att,

även om båda parterna samtycker till omedelbar huvudförhandling, det

tillkommer domaren att pröva om med hänsyn till rättens sammansättning

sådan förhandling bör äga rum. Sålunda bör vid häradsrätt huvudförhandling

inte utsättas omedelbart, om nämnds medverkan är önskvärd på

grund av målets art eller den utredning som åberopas.

I Nya rättegångsbalken av Gärde m. fl. uttalas bl. a. följande. Rörande

sättet för genomförande av huvudförhandling i omedelbar anslutning till

förberedelsen blir allmänna regler att tillämpa. Enligt sakens natur kan

dock förhandlingen erhålla ett enklare förlopp. I den mån parterna redan

under förberedelsen har yttrat sig torde det i allmänhet vara tillräckligt

att de hänvisar till vad som sålunda har anförts och tillägger vad de

ytterligare önskar andraga. Huvudförhandling kan hållas även i anslutning

till fortsatt muntlig förberedelse. Uppenbart skulle det dock stå i

strid med lagens ståndpunkt att meddela uppskov med förberedelsen, om

syftet därmed uteslutande skulle vara att skapa förutsättningar för en

huvudförhandling i anslutning till den fortsatta förberedelsen. I sådant fall

bör i stället förberedelsen avslutas och tid för huvudförhandlingen på

vanligt sätt bestämmas.

3.3. Departementspromemorian

I departementspromemorian erinras om vissa uttalanden i lagrådsremiss

I. I denna uttalades bl. a. att, när den allmänna frågan om domförheten

i tvistemål tidigare hade behandlats i utredningssammanhang

och i en del remissyttranden, man hade fört fram synpunkten att det för

vissa måls vidkommande möjligen kan anses vara en överorganisation att

ha juristkollegium. Mot bakgrunden härav sägs i lagrådsremiss I att denna

synpunkt ger anledning till frågan om det inte är en överorganisation

att över huvud taget kräva flera domares — alltså även nämndemäns —

medverkan vid prövning av vissa enklare mål, som enligt gällande rätt

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 44- år 1969

kräver huvudförhandling. Det anses därför motiverat att överväga en

försiktig vidgning av ensamdomarkompentensen i tvistemål. Det förutskickades

i lagrådsremiss I att den frågan skulle tas upp i departementspromemorian.

I departementspromemorian redovisas vissa iakttagelser beträffande

praxis och därvid anförs följande. Den praktiska tillämpningen av

bestämmelserna om huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse

har varit föremål för uppmärksamhet vid ett par olika tillfällen.

Den frågan hörde sålunda till dem som JO under nya rättegångsbalkens

första år granskade särskilt under inspektionsverksamheten. Resultatet av

iakttagelserna redovisas i JO:s ämbetsberättelse 1949 s. 239. Där konstateras

bl. a. att systemet med omedelbar huvudförhandling hade kommit

till flitig användning. Anledningen härtill ansågs inte ha varit någon

önskan hos domarna att undvika fullsutten rätt vid målens avgörande

utan antogs vara att systemet var praktiskt och arbetsbesparande samt att

parter och ombud hade visat sig ytterst angelägna om att få målen handlagda

på detta sätt. Det förekom att parterna och deras ombud hade kommit

tillsammans med vittnen till förberedelsen och vid denna begärt omedelbar

huvudförhandling. Det hade då ofta varit mycket svårt för ordföranden

att vägra bifall härtill, eftersom detta skulle ha medfört en ytterligare

inställelse med därav följande kostnader. Enligt JO:s mening hade

omedelbar huvudförhandling dittills kommit att tillämpas i större utsträckning

än som avsetts vid RB:s tillkomst och som kunde anses försvarligt.

JO rekommenderade att, om någon bevisfråga förelåg till avgörande,

domstolarna noga skulle överväga huruvida inte frågan var sådan

att den borde prövas av fullsutten rätt. Han uttalade vidare att vittnen

inte borde få tas med till förberedelsesammanträde utan att samråd först

hade ägt rum med rättens ordförande.

I mitten av 1960-talet skedde enligt promemorian inom JO-expeditionen

vissa nya undersökningar beträffande praxis i fråga om omedelbar huvudförhandling.

Anledningen härtill var att i samband med inspektionsverksamhet

och vid aktgranskning i annat sammanhang hade uppmärksammats

att i påfallande stor utsträckning förekom att mål vid första

inställelse sattes ut till fortsatt förberedelse och att målet vid denna fortsatta

förberedelse företogs till omedelbar huvudförhandling. Vid de sålunda

hållna huvudförhandlingarna hade inte sällan förekommit bevisupptagning,

dock i regel endast av begränsad omfattning. Undersökningarna av de

aktuella fallen gav vid handen att man haft en formell täckning för att sätta

ut målen till fortsatt förberedelse, nämligen på den grunden att någon detalj

som behövde klarläggas under förberedelsen återstod oklar. I och för sig kunde

det gälla ganska obetydliga ofullständigheter och dessa framgick inte alltid

av protokollen. Exempelvis förekom som anledning till fortsatt förberedelse

att bevisuppgift från någon part inte förelåg, att ett ställningstagande

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

till motpartens uppgifter om sina ekonomiska förhållanden i ett underhållsmål

skulle ske senare, att motsvarande situation förelåg när det gällde yttrande

över uppgifter i en barnavårdsnämnds yttrande och jämförbara begränsade

frågor. Gentemot möjligheten att i sådana fall fortsätta förberedelsen

skriftligen och därefter företa målet till huvudförhandling inför fullsutten

rätt åberopades från eu del håll, att man i sådant fall skulle bli nödsakad

att ta upp frågan om tid för huvudförhandling med parterna och ombuden

telefonledes vid en senare tidpunkt när den skriftliga förberedelsen var

avslutad. Det framhölls därvid att 42 kap. 20 § första stycket RB innebär

att förberedelsen skall vara avslutad innan tid för huvudförhandling bestäms.

Det ansågs mera praktiskt att vid en förhandling där alla berörda

var samlade kunna fixera tid för nästa sammanträde, och detta

sammanträde borde då, eftersom förberedelse inte var avslutad, ges

karaktär av fortsatt förberedelse. — Den gjorda undersökningen gav inte

anledning till att JO upptog något ärende i saken.

I promemorian angavs vidare att under förarbetena till en doktorsavhandling

från 1964 (Hans Gustaf Olsson: »Förberedelse i tvistemål»)

hade skett undersökning av praxis vid ett flertal domstolar (jfr avhandlingen

s. 3) och att författaren på förfrågan upplyst att även han vid dessa

undersökningar fått det allmänna intrycket att det var påfallande vanligt

att mål företogs till huvudförhandling i omedelbart samband med fortsatt

förberedelse.

Mot bakgrunden av de nämnda uttalandena i lagrådsremiss I och de

redovisade upplysningarna om praxis görs i promemorian en undersökning

om möjligheterna att göra en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen

i syfte att det skall undvikas att rätten får en mera kvalificerad

sammansättning än som betingas av det aktuella målets beskaffenhet.

Utgångspunkten för undersökningen har varit bestämmelserna i 42 kap.

20 § andra stycket RB om huvudförhandling i omedelbart samband med

förberedelse. Villkoren för att sådan huvudförhandling skall få hållas är

f. n. att parterna samtycker till omedelbar huvudförhandling eller att

saken finnes uppenbar. En ytterligare förutsättning är att hinder inte

möter enligt 43 kap. 2 § RB (att part som bör vara närvarande personligen

inte är tillstädes, att vittne inte är närvarande osv.).

De utmärkande dragen för sådan huvudförhandling i förenklad form

som nu får förekomma är att rätten utgörs av ensamdomare och att parterna

inte behöver upprepa vad de har anfört under förberedelsen utan kan

hänvisa till sina tidigare uttalanden, vartill självfallet kan komma kompletterande

sakframställningar och ev. bevisupptagning.

I promemorian ställs frågan om man kan tänka sig att ha huvudförhandling

i samma förenklade former även om den inte sker i omedelbart

samband med förberedelsen. De redovisade iakttagelserna av praxis får

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

enligt promemorian anses visa, att det föreligger ett intresse hos både

domare och parter att kunna få huvudförhandlingar genomförda i

enklast möjliga former. Det synes knappast rationellt att möjligheten

att tillgodose det intresset blir beroende av att det återstår någon enstaka

detalj att behandla under förberedelseskedet. Även om det inte

föreligger någon mer eller mindre formellt betonad anledning att hålla

fortsatt förberedelse, kan otvivelaktigt ett måls beskaffenhet vara sådan

att målet lämpar sig för handläggning vid huvudförhandling i förenklad

form men vid något senare tidpunkt än den då förberedelsen slutförs. Det

kan t. ex. förhålla sig så att en part som inte är personligen närvarande

vid första inställelsen behöver vara tillstädes vid huvudförhandlingen

eller att ett vittne behöver kallas till huvudförhandlingen. Eu ändring

efter nu antydda linjer skulle enligt promemorian i viss mån innebära en

legalisering av den praxis som nu förekommer på en del håll. Dess praktiska

betydelse i förenklande riktning skulle ligga i dels att huvudförhandling

i förenklad form blir möjlig även när det inte föreligger någon

detalj som föranleder fortsatt förberedelseförfarande, dels att de underrätter

som f. n. inte tillämpar förut berörd praxis får lagligt stöd att övergå

till den förenklade handläggningsformen.

I promemorian framhålls att det är tydligt att flera begränsningar måste

gälla om man skall ha en ordning som innebär att huvudförhandling i

förenklad form skall kunna ske senare än i samband med förberedelsen. I

det avseendet bör tre olika synpunkter vara grundläggande. Den första

synpunkten som framhålls är att huvudförhandling i förenklad form vid

senare tidpunkt inte bör komma i fråga annat än om båda parternas samtycke

därtill har lämnats. I överensstämmelse med de grundsatser som

har tillämpats vid de under senare år genomförda förenklingarna av straffprocessen

(jfr t. ex. prop. 1968: 82 s. 54) bör nämligen den enskilde inte

vara avskuren från möjlighet att få sitt mål prövat i de mest kvalificerade

former som lagstiftningen erbjuder. En begränsning i det avseendet föreligger

visserligen enligt gällande rätt i fråga om huvudförhandling som

hålls i omedelbart samband med förberedelsen i och med att rätten, oberoende

av parts samtycke, kan förordna om sådan huvudförhandling när

saken är uppenbar. Är emellertid saken uppenbar, torde det inte föreligga

praktiskt behov av möjlighet att förlägga huvudförhandling i förenklad

form till senare tillfälle än vid förberedelsen. Skall möjlighet till sådan

senare huvudförhandling i förenklad form införas, bör alltså genomgående

gälla som villkor att parterna samtycker.

Den andra grundläggande synpunkt som åberopas i promemorian är

att en huvudförhandling i sådan förenklad form som här diskuteras uppenbarligen

kan komma i fråga endast om den sker ganska kort tid efter förberedelsen.

Skall parterna kunna hänvisa till vad som har förekommit under

förberedelsen utan att detta behöver upprepas vid huvudförhandlingen,

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

måste det krävas ganska kort intervall mellan förberedelsen och huvudförhandlingen.

Man synes här kunna anknyta till vad som f. n. gäller beträffande

reglerna om fortsatt huvudförhandling. Enligt 43 kap. 11 § andra

stycket och 46 kap. 11 § andra stycket RB får, när uppskov förekommer

i förhandlingen, fortsatt huvudförhandling äga rum om den sammanlagda

tid varunder uppskovet förekommit ej överstiger femton dagar. I sistnämnda

fall förutsätts sålunda att rätten och parterna under denna tid

fortfarande har aktuellt vad som har förekommit under tidigare behandling,

och något upprepande därav behövs alltså inte. Motsvarande betraktelsesätt

bör enligt promemorian kunna anläggas i den nu aktuella frågan. En

självklar förutsättning för att huvudförhandling i förenklad form skall

kunna komma i fråga är att den domare som handlagt förberedelsen också

tjänstgör vid huvudförhandlingen.

Den tredje synpunkten som anförs är att en reform inte bör ges en sådan

utformning att något avsteg sker från den allmänt gällande principen

att bevisprövning genom ensamdomare skall kunna förekomma endast i

begränsad omfattning. Detta har nnderstrukits i flera sammanhang, bl. a.

av första lagutskottet (1LU 1954:25). Grundsatsen anses ha innebörden

att mål skall handläggas av flera domare i alla de fall då sanningsprövningen

i målet kan sägas innefatta ett vägande mot varandra av sinsemellan

stridiga utsagor (jfr SOU 1961:6 s. 70). När ensamdomarkompetensen

i brottmål vidgades år 1966, betonades i propositionen (prop. 1966:

100 s. 119) att det inte borde ankomma på ensamdomare att pröva mål,

vari förekommer omfattande bevisvärdering eller målet oavsett detta är

invecklat eller vidlyftigt. I sådana fall borde enligt vad som uttalades

i det sammanhanget målet hänskjutas till handläggning i mer kvalificerad

sammansättning. I det sammanhanget uttalades också, att det enligt sakens

natur är svårt att i lagtext eller på annat sätt ge fixerade anvisningar om vilka

omständigheter som skall beaktas när det gäller att avgöra om mer kvalificerad

sammansättning skall användas i det ena eller andra fallet. Vidare

erinrades om att enligt gällande rätt en domare kan obunden av föreskrifter

lan stridiga utsagor (jfr SOU 1961:6 s. 70). När ensamdomarkompetenändå

bör handläggas i mer kvalificerad sammansättning. De nu berörda synpunkterna

anses i promemorian ha giltighet även när det gäller den vidgning

av ensamdomarkompetensen som här kommer i fråga. I sammanhanget

kan också erinras om processlagberedningens förut nämnda uttalande att

möjligheten att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen

har avsetts för mindre mål och mål som inte kräver omfattande

utredning. Detta uttalande anses alltjämt böra vara vägledande, även om

möjligheten att hålla huvudförhandling i förenklad form vidgas. Det kan

förutsättas att domarna är väl medvetna om de nu berörda synpunkterna

och redan med gällande ordning iakttar restriktivitet när det gäller bevisupptagning

inför ensamdomare. Som ett visst belägg härför åberopas i

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

promemorian att den undersökning som JO gjorde vid 1960-talets mitt

beträffande mål som hade handlagts vid huvudförhandling i omedelbart

samband med fortsatt förberedelse inte ledde till några anmärkningar beträffande

de mål vari bevisupptagning hade skett vid huvudförhandlingarna.

Mot bakgrunden av det anförda läggs i promemorian fram förslag till

sådana ändringar i RB att möjlighet öppnas att hålla huvudförhandling i

förenklad form även vid något senare tidpunkt än när den muntliga förberedelsen

avslutas. I huvudsak går förslaget ut på att 42 kap. 20 § — genom

ändringar i andra stycket och tillägg av ett nytt tredje stycke —

skall ges följande innebörd. Villkor för att huvudförhandling i förenklad

form skall få äga rum är, liksom f. n. gäller beträffande huvudförhandling

i omedelbart samband med förberedelse, att hinder inte möter enligt

43 kap. 2 § och att parterna dessutom samtycker. Vidare införs den nyheten

att huvudförhandlingen kan äga rum -—- förutom i omedelbart samband

med förberedelse — inom femton dagar från den dag då den muntliga

förberedelsen avslutades. Förutsättning härför är att samme domare

sitter i rätten. I överensstämmelse med vad som gäller f. n. föreskrivs

också att huvudförhandling, oavsett om parterna samtycker, får ske i

omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes uppenbar. I

det nya tredje stycket ges en bestämmelse om förfarandet vid huvudförhandling

i förenklad form. Enligt bestämmelsen skall vad som har förekommit

under det slutliga förberedelsesammanträdet anses ha förekommit

också vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas vid denna.

Detta anses gälla redan f. n., men när det nu föreslås vidgat utrymme

för huvudförhandling i förenklad form anses det lämpligt med en

uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna är utformad så att den anknyter

till föreskriften i 17 kap. 2 § första stycket första punkten RB.

3.4. Remissyttranden

Departementspromemorians förslag till vidgning av ensamdomarkompetensen

i tvistemål har med ett enda undantag tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Den avstyrkande är Göta hovrätt.

Av de tillstyrkande remissinstansernas uttalanden kan nämnas följande.

JK framhåller, att det har visat sig finnas ett praktiskt behov av att kunna

hålla huvudförhandling i samband med muntlig förberedelse. Anledningen

till att omedelbar huvudförhandling har förekommit i så stor utsträckning

torde vara att sådan handläggning är praktisk och arbetsbesparande och

att parter och ombud har visat sig ytterst angelägna att få målen handlagda

på detta sätt. Enligt JK:s mening är det önskvärt att man tillgodoser de

praktiska behov av en enklare och snabbare handläggning som har fram
-

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

kommit särskilt beträffande familj erättsmålen, och detta anses ske genom

förslaget. Familjerättskommittén anser, att alla möjligheter att låta mål och

ärenden prövas av ensamdomare bör undersökas. Kommittén har inte något

att erinra mot promemorians förslag i den riktningen. Det förordas därutöver

att ensamdomarkompetensen om möjligt vidgas ytterligare. Advokatsamfundet

uttalar, att förslaget är ägnat att motverka en överorganisation

och också i övrigt lämpligt. Föreningen Sveriges rättshjälps jurister framhåller,

att de erfarenheter rättshjälps jurister haft av ensamdomares handläggning

av mål vid huvudförhandlingar i omedelbar anslutning till förberedelse

är övervägande positiva. Denna form för handläggning av mål, som oftast rör

tvister om underhållsbidrag i samband med hemskillnad eller äktenskapsskillnad,

omfattas såvitt föreningen kan förstå med förtroende av den rättssökande

allmänheten. En vidgning av ensamdomares kompetens synes vara

en logisk följd av utvecklingen på området. Föreningen finner de föreslagna

bestämmelserna väl avvägda.

Svea hovrätt erinrar om att hovrätten i tidigare remissyttranden framfört

tanken att avgörandet av enklare tvistemål och mål som rör mindre värden

borde kunna anförtros åt ensamdomare i något större utsträckning än f. n.

De i promemorian föreslagna bestämmelserna anknyts visserligen inte direkt

till sådana mål, men om bestämmelserna tillämpas på det sätt som torde

vara avsett, blir den praktiska effekten i stort densamma. Hovrätten bär

inte några invändningar mot förslaget, men betonar angelägenheten av att

möjligheten till huvudförhandling inför ensamdomare utan direkt anknytning

till muntlig förberedelse tillämpas med stor försiktighet och endast

i därför lämpade mål. Hovrätten för Nedre Norrland ansluter sig till uttalandena

i promemorian att förenklad form bör förekomma bara i mindre mål

och mål som inte kräver omfattande utredning. Hovrätten framför tanken

att i lagtexten direkt anges att mål av större svårhetsgrad inte får avgöras

av ensamdomare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare har ingen erinran

mot att ensamdomarkompetensen vidgas på det sätt som föreslås. Det sätts

dock i fråga om den föreslagna ordningen får större praktisk betydelse. Det

väsentliga skälet för parterna att begära omedelbar huvudförhandling torde

nämligen vara att de därmed slipper kostnaderna för ytterligare en inställelse.

Detta skäl bortfaller om huvudförhandling utsätts till särskild rättegångsdag.

Det är enligt föreningens uppfattning sannolikt att parterna i sådant

fall föredrar att målet avgörs av domstolen i ordinär sammansättning.

Göta hovrätt anför i sitt avstyrkande yttrande bl. a. följande synpunkter.

Det ifrågasätts om något behov av den föreslagna vidgningen föreligger.

Det vill synas som om den nuvarande förenklade huvudförhandlingsformen

på det hela taget väl motsvarar det behov av en bekväm och billig huvudförhandlingsform

som nu föreligger, och enligt hovrättens mening kan det

starkt ifrågasättas, om behovet kommer att öka, när juristkollegium blir

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

huvudregel för särskild huvudförhandling. Eftersom den föreslagna vidgningen

vidare tar sikte på mindre omfattande tvistemål, som utgör det

stora flertalet, ifrågasätter hovrätten om inte därmed principen om juristkollegial

sammansättning i realiteten uppges. Hovrätten anser därför att

det med visst fog kan sägas, att förslaget rimmar mindre väl med de tankegångar

rörande underrätternas sammansättning och organisation som har

kommit till uttryck i lagrådsremiss I. Vidare framhålls att förslaget typiskt

sett innebär att parterna åsamkas i stort sett samma besvär och kostnader

som för en vanlig huvudförhandling utan att komma i åtnjutande av de

fördelar i form av en starkare domstolssammansättning och ökade bevismöjligheter

som en vanlig huvudförhandling medför. Mot bakgrunden av

att ett tidsintervall om femton dagar mellan förberedelsen och huvudförhandlingen

medges kritiserar hovrätten vidare bestämmelsen om att vad

som förekommit vid det slutliga förberedelsesammanträdet skall anses ha

förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det behöver upprepas

vid denna. Sålunda uttalas farhågor att domare och partsombud inte har ett

klart minne av vad som har förekommit vid förberedelsesammanträdet ett

par veckor tidigare och att domarens hågkomster kan utgöra ett bräckligt

underlag för ett avgörande, även om han har ett protokoll från förberedelsen

till stöd för minnet. Vidare befaras att besvärligheter kan vållas om parter

i efterhand hävdar att uppgifter som har lämnats vid förberedelsesammanträdet

inte har beaktats vid avgörandet och att rättegångsfel därigenom har

förekommit. 4

4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m.

4.1. Gällande rätt m. m.

I lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden

(ÄL) finns reglerna om underrätts sammansättning

i sådana ärenden. I vissa avseenden gäller olika bestämmelser, beroende

på om ärende handläggs i häradsrätt eller rådhusrätt.

Enligt 6 § första stycket ÄL gäller som huvudregel att häradsrätt är domför

utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare. I andra stycket

tas upp vissa ärendegrupper beträffande vilka gäller att vid handläggning,

som innebär saklig prövning, nämnd skall delta i häradsrätt och

rådhusrätt bestå av juristkollegium. Av tredje stycket slutligen framgår i

vilka fall häradsrätt skall ha stor resp. liten nämnd, dvs. när i nämnden

skall sitta 7—9 nämndemän eller när det är tillräckligt med tre i nämnden.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

På grundval av bestämmelserna i nämnda paragraf om domförhet och

behörighet för häradsrätternas del kan de ärenden som skall handläggas

av mer än en domare indelas i följande tre grupper.

A. Ordförande och stor nämnd

6 §2 st. p. 1.

Ärenden om adoption, vårdnaden om barn eller samtycke till hävande

av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingått, barns släktnamn, medgivande

till äktenskap enligt 2 kap. 4 § GB eller till åtgärd beträffande makars

egendom enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § GB eller förordnande angående

sådan egendoms förvaltning i andra fall.

p. 4.

Ärenden om nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond, tillstånd

till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i

likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till

försäljning av egendom under likvidation eller till fusion.

p. 5.

Ärenden om förvaltning av stiftelse eller utseende av huvudmän i sparbank.

p. 8.

Ärenden om tillstånd till försäljning av samfälld egendom enligt lagen

om samäganderätt, underställning av delägares beslut eller meddelande

av särskilda föreskrifter angående god mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter.

6 § 3 st.

Ärenden om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd eller talan mot överförmyndares

beslut.

B. Ordförande — dock ej tingsnotarie (jfr 18 § 2 st. 1 g domsagostadgan)

— och liten nämnd

6 § 2 st. p. 7.

Ärenden om bestämmande av arvode.

p. 8.

Ärenden om intagande i rättens protokoll av förening enligt lagen om

ägofred.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

p. 9.

Ärenden om medgivande av undantag enligt 2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

p. 10.

Ärenden om dödande av förkommen handling.

C. Ordförande — som kan vara tingsnotarie — och liten nämnd

6 § 2 st. p. 2.

Ärende om förmynderskap eller godmanskap enligt FB, dock att ensamdomare

får pröva fråga om förordnande eller entledigande av förmyndare

eller god man, då ärendet ej är tvistigt, och vidare fråga om inskrivning

eller överflyttning av förmynderskap eller godmanskap eller

föreläggande, som avses i 14 kap. 10 §, 15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4 eller

10 § FB.

p. 3.

Ärenden om förvaltning enligt 12, 18, 19 och 22 kap. ärvdabalken, dock

ej när fråga är om avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman

eller förordnande av boutredningsman i annat fall än då ärendet är

tvistigt.

p. 6.

Ärenden om förordnande eller entledigande av god man eller annan för

fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt.

Beträffande sammanträdesordningen i ärenden gäller nu enligt

8 § ÄL att saklig prövning av ärende som anges i 6 § andra stycket

skall äga rum i häradsrätt vid ting och i rådhusrätt på allmän rättegångsdag.

Om ärendet är brådskande, får det dock handläggas på särskilt sammanträde.

Handläggning av andra ärenden än de nu nämnda kan, om

förhandling behövs, äga rum vid vilken form av sammanträde som helst.

Behövs inte förhandling, är handläggningen att betrakta som ett kansligöromål.

I motiven till 8 § ÄL uttalade processlagberedningen att rätten, när förhandling

skall äga rum, beträffande tid och plats för sammanträde inte

borde vara bunden av de allmänna sammanträdena. Från denna huvudregel

borde enligt beredningen undantag göras för det fall rätten skulle

ha sådan sammansättning som nu anges i 6 § andra stycket. I sådant

fall ansågs handläggning i regel böra ske på allmän rättegångsdag resp.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

allmänt ting. Vidare anfördes att en sådan ordning i undantagsfall kunde

vara påkallad från publicitetssynpunkt. Det framhölls dock samtidigt, att

när för publicitetsändamål särskild föreskrift var meddelad om att handläggning

skulle ske vid ting, den föreskriften skulle bli gällande på grund

av 12 § ÄL.

4.2. Departementspromemorian

4.2.1. Ensamdomarkompetensen

I departementspromemorian framhålls, att reglerna om domförheten i

ärenden har utformats med tanke på att de så nära som möjligt skall anknyta

till domförhetsreglerna i de tämligen närbesläktade tvistemålen. Fullständig

anknytning har dock inte kunnat åstadkommas, beroende på att

domförhetsreglerna för tvistemålen väsentligen är byggda på skillnaden

mellan huvudförhandling och annan handläggning, medan för ärendenas

del i fråga om den sakliga prövningen inte gäller något krav på huvudförhandling

i formell mening. I stället har man, när det har gällt att fastställa i

vilka fall en mer kvalificerad sammansättning skall krävas, valt ut vissa

grupper av ärenden i vilka prövningen i stort sett är av samma karaktär som

i tvistemål och i vilka nämnds medverkan i häradsrätt har ansetts av betydelse.

Även om fullständig anknytning sålunda inte föreligger, bör, såsom

har framhållits i lagrådsremiss I, reglerna om sammansättningen i tvistemål

naturligen vara normerande för rättens sammansättning vid prövning

av domstolsärenden.

Enligt promemorian bör en ändring beträffande domförheten i tvistemål

med hänsyn till det anförda medföra en motsvarande ändring för ärendenas

del. Enligt det remitterade förslaget skall tingsrätt vid särskild huvudförhandling

i tvistemål bestå av tre eller högst fyra lagfarna domare. Följaktligen

bör i ÄL tas in bestämmelser som i princip innebär att även i ärenden

den juristkollegiala sammansättningen skall användas när för den sakliga

prövningen i ärenden krävs mer än en domare. Om juristkollegiet i vissa

ärenden bör bytas ut mot nämndsammansättning är en fråga som behandlas

särskilt under 4.2.2.

Vad angår ensamdomarkompetensen sätts i lagrådsremiss I i fråga, om

det inte är en överorganisation att över huvud taget kräva flera domares

— alltså även nämndemäns — medverkan vid prövning av vissa enklare

mål, och att det därför är motiverat att överväga en försiktig vidgning av

ensamdomarkompetensen. Motsvarande fråga anses vidare böra övervägas

beträffande domstolsärenden.

ÄL är beträffande domförheten konstruerad så, att handläggning med ensamdomare

utgör grundformen. Genom enumerationsmetod har dessutom

i 6 § ÄL för vissa särskilda ärenden uppställts krav på mer kvalificerad

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

sammansättning. Frågan är sålunda närmast om denna uppräkning i 6 §

bör jämkas. Det kan erinras om att en del sådana jämkningar har genomförts

åren 1954 och 1958 och att då från vissa remissinstansers sida framfördes

önskemål om längre gående ändringar (prop. 1954:200 och 1954:

B 26; jfr även SOU 1958: 9 s. 23). Senast har Svea hovrätt under år 1967

till justitiedepartementet med tillstyrkan överlämnat en framställning, vari

häradshövdingen i Svartlösa domsaga förordar förenklingar.

Allmänt framhålls i promemorian att, om juristkollegium i princip skall

ersätta nämndsammansättning, det blir särskilt angeläget att denna kvalificerade

sammansättningsform kommer till användning bara när det verkligen

är motiverat med hänsyn till ärendets beskaffenhet. Det är därför önskvärt

att försöka få en ordning varigenom sammansättningen smidigare anpassas

efter det enskilda ärendets beskaffenhet än vad som är möjligt enligt

gällande rätt. En nära till hands liggande möjlighet att uppnå detta är

att föreskriva att juristkollegium i berörda ärendegrupper eller vissa av dem

skall krävas endast under särskilda förutsättningar. Därigenom kan undvikas

att enkla och klara ärenden, såsom nu ofta blir fallet, prövas av flera

domare.

Redan nu gäller beträffande några ärendegrupper att kvalificerad sammansättning

inte behövs annat än under särskild förutsättning, nämligen

att ärendet är tvistigt (6 § 2 st. p. 2, 3 och 6). Detta rekvisit torde enligt promemorian

med fördel kunna utsträckas att gälla även vissa andra ärendegrupper.

Emellertid kan förekomma att ett ärende inte är tvistigt mellan

parterna -— i vissa fall förekommer f. ö. inte tvåsidigt partsförhållande —

men ärendet kan ändå vara sådant att det lämpligen bör prövas av flera domare.

Detta gäller i första hand om ärendet är av vidlyftig eller svår beskaffenhet.

Redan f. n. har man att efter sådan norm pröva vissa frågor om domstols

sammansättning (jfr prop. 1966: 100 s. 119 och domsagostadgan 18 §

andra stycket). Ytterligare bör framhållas, att ett ärende, utan att vara vidlyftigt

eller svårt, dock kan vara av speciellt ömtålig beskaffenhet (jfr prop.

1954: 200 s. 76 och 1LU 1954: 25 s. 42). Detta kan exempelvis vara förhållandet

om en barnavårdsnämnd har avstyrkt eller uttalat tvekan beträffande

ett adoptionsärende eller ett vårdnadsärende.

I enlighet med det anförda föreslås i promemorian att för vissa av de

ärenden, vilka nu kräver flera domares medverkan, införs en föreskrift av

innebörd att kvalificerad sammansättning skall användas endast om ärendet

är tvistigt eller av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet. Det anses

lämpligt att därvid i viss mån anknyta till den gradering av ärendens typiska

svårhetsgrad som kan utläsas ur nu gällande reglering. En föreskrift

av angiven art bör sålunda i första hand avse de ärendegrupper som har

redovisats under punkterna B och C, dvs. sådana där man hittills har ansett

det tillräckligt med tremansnämnd i häradsrätt. Den föreslagna möjligheten

att under de angivna förutsättningarna använda ensamdomare bör

s. 351 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

351

dock kunna införas även beträffande vissa av de ärenden som har upptagits

under gruppen A. Särskilt gäller detta ärendena om adoption, om vårdnaden

om barn och om barns släktnamn. Prövningen i dessa ärenden är delvis av

rent formell natur, jämförbar med vad som förekommer i många ensamdomarärenden.

Dessutom skall dock ske en prövning av materiell art. I regel

är den begränsad till om den ifrågasatta åtgärden är förenlig med barnets

bästa eller till gagn för barnet. Motsvarande prövning förekommer i ett

synnerligen stort antal mål, som handläggs av ensamdomare (vid gemensamma

ansökningar i skillnadsmål och vid huvudförhandling i omedelbart

samband med förberedelse i sådana mål). Denna ordning har i fråga om

målen fungerat fullt tillfredsställande. Det torde inte behöva möta betänkligheter

att även i ärenden ge ensamdomare väsentligen motsvarande behörighet.

Genom de begränsningar som föreslås — att ärendet skall handläggas

i en sammansättning med flera domare om det är tvistigt eller av vidlyftig,

svår eller ömtålig beskaffenhet — torde tillfredsställande garantier finnas

för att endast mera okomplicerade ärenden kommer att handläggas av ensamdomare.

I enlighet med vad som sålunda har anförts föreslås i promemorian att

i 6 § första stycket föreskrivs —- i saklig överensstämmelse med vad som

nu gäller —- att tingsrätt vid handläggning av ärende är domför med en

lagfaren domare, om ej annat följer av föreskrifterna senare i samma paragraf.

Vidare föreslås att det nuvarande andra stycket i samma paragraf delas

upp på två stycken. I det ena (det nya andra stycket) tas upp de fall där juristkollegium

skall vara obligatoriskt, dvs. nuvarande punkterna 1 (med nyssnämnda

undantag), 4, 5 och 8 samt vidare de ärenden som enligt nuvarande

tredje stycket kräver stor nämnd. Ur punkt 8 bör uteslutas ärenden angående

föreskrifter som jämlikt 24 § lagen om rätt till fiske meddelas angående

nyttjande av samfällt fiske, eftersom sådana föreskrifter inte längre

meddelas av domstol.

I ett nytt tredje stycke tas upp föreskriften om att juristkollegial sammansättning

skall användas även i annat ärende, om de förut berörda förutsättningarna

föreligger och ärendet angår i detta stycke uppräknade frågor.

Uppräkningen motsvarar återstoden av vad som f. n. faller under nuvarande

andra stycket i paragrafen.

I en framtida underrättsstadga synes bestämmelserna om tingsnotaries

behörighet böra innebära, att tingsnotarie skall vara behörig att ensam handlägga

ärende, om det får prövas av en lagfaren domare och inte angår fråga

som anges i 6 § tredje stycket 1, 5, 6, 7 eller 8. Därmed uppnås överensstämmelse

med vad som nu gäller. Ytterligare torde erfordras särskilda bestämmelser

angående bedömningen, huruvida ärende som avses i det föreslagna

tredje stycket är sådant att det kräver juristkollegial sammansättning. Denna

bedömning torde inte böra ankomma på tingsnotarie.

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.2.2. Nämndmedverkan i vissa ärenden

Vad beträffar frågan om möjlighet till nämndsammansättning hänvisas

i promemorian till det resonemang som i lagrådsremiss I har anförts till

stöd för medverkan av nämnd i familjerättsliga tvistemål. Resonemanget

får enligt promemorian anses till alla delar tillämpligt även på domstolsärenden

som rör familj erättsliga frågor. Också i sådana ärenden bör sålunda

den juristkollegiala sammansättningen vara grundform men kunna

ersättas med nämndsammansättning. Det tilläggs, att det från organisatorisk

synpunkt torde vara särskilt värdefullt för de minsta tingsrätterna,

om det blir möjligt att använda nämnd i stället för juristkollegium i viss

utsträckning. Därmed kan undvikas att dessa tingsrätter nödgas att för

handläggningen av något enstaka ärende begära tillfällig domarhjälp från

annat håll.

Med hänsyn till det anförda bör enligt promemorian — på samma sätt

som har föreslagits för de familj erättsliga målen — även för de familj erättsliga

ärendenas del införas en subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning

i stället för juristkollegium. Bestämmelserna härom anses lämpligen

kunna anknytas till de föreskrifter som föreslås gälla för de familjerättsliga

tvistemålens del. Sålunda bör regleringen i fråga om de familj erättsliga

ärendena tas in i de bestämmelser i GB och FB som i det föregående

har förordats för de familj erättsliga målens del. På skäl som anfördes

i det sammanhanget bör möjlighet till nämndmedverkan begränsas till

ärende vari saken skall prövas uteslutande enligt GB och/eller FB.

I ett avseende finns det dock enligt promemorian anledning att för ärendenas

del avvika från vad som har föreslagits beträffande tvistemålen. I

fråga om de sistnämnda har föreslagits att rätten skall äga förordna om

nämndsammansättning endast om parterna samtycker därtill. I de familj erättsliga

ärendena torde det emellertid vara opraktiskt, om det uppställs

krav på formligt samtycke från partens eller parternas sida. Det är att

märka att i ärenden i regel inte förekommer någon muntlig förberedande

förhandling, Add vilken partens eller parternas inställning i sammansättningsfrågan

kan utrönas. I en del ärenden hålls f. ö. över huvud taget inte

någon muntlig förhandling. Med hänsyn till det nu anförda synes det lämpligast

att rätten får befogenhet att besluta om nämndsammansättning i familj

erättsliga ärenden utan annat villkor än att parten eller parterna skall

ha beretts tillfälle att yttra sig i frågan och underlåtit att göra invändning

mot ifrågasatt nämndsammansättning.

Bestämmelser beträffande sammansättningen i familj erättsliga ärenden

bör enligt promemorian tas in i 15 kap. GB och 20 kap. FB och kopplas

samman med de bestämmelser som har föreslagits i fråga om familj erättsliga

tvistemål. Förslagets innebörd är i enlighet med det anförda att i ärende,

vari saken skall prövas uteslutande enligt GB och/eller FB, rätten får

s. 353 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

353

för ordna atf handläggning, som enligl vad som eljest är föreskrivet skall

ske med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas av lagfaren

domare med nämnd. Sådant förordnande skall få meddelas endast

om parten eller parterna har beretts tillfälle att yttra sig och har underlåtit

att göra invändning. 1 ÄL bör enligt förslaget tas in en erinran om att

nämndsammansättning kan komma i fråga i stället för juristkollegium.

4.2.3. Sammanträdesordningen i ärenden

I promemorian erinras om att enligt 8 § ÄL saklig prövning av sådant

ärende som anges i 6 § andra stycket ÄL skall äga rum vid allmänt ting

resp. allmän rättegångsdag och att sådant ärende får handläggas på särskilt

sammanträde endast om det är brådskande. Enligt promemorian torde

något egentligt behov av att ha en regel som i princip knyter ärendens

handläggning till de i förväg tidsbestämda tingen inte föreligga. I den mån

i föreskrifter i andra författningar anges att ärende skall handläggas på

ting, skall ju som framgår av processlagberedningens uttalanden (återgivna

i det föregående under 4.1.) sådana föreskrifter iakttas enligt 12 § ÄL. För

sådana ärendens skull behövs alltså ingen ytterligare regel i ÄL.

Med en ordning som innebär att ärendena i allmänhet handläggs av en

eller flera lagfarna domare är det enligt promemorian önskvärt att handläggning

skall kunna företas på sådan tid och plats som passar från rent

praktiska synpunkter. Åtskilliga av de ärenden som enligt 6 § i dess föreslagna

lydelse skall handläggas av juristkollegium kräver inte förhandling.

Uppenbarligen är det mest praktiskt om dessa kan handläggas på kansliet

när det passar ledamöterna. Skall däremot förhandling äga rum, torde det

oftast vara naturligt att handlägga ärendet vid ting.

Del vill synas som den mest praktiska ordningen uppnås om ärendena

följer samma regler som dem som gäller för rättegångsmålen. Om 8 § upphävs

uppnås detta. Skall förhandling hållas, medför i så fall hänvisningen

i 5 § andra stycket ÄL att 1 kap. 6 § och 7 § första stycket RB i dess lydelse

enligt det till lagrådet remitterade förslaget blir gällande. Bestämmelserna

i dessa paragrafer i förslaget motsvarar i huvudsak de bestämmelser angående

häradsrätts allmänna ting och särskilda sammanträden som f. n. finns

i 1 kap. 7—9 §§ RB. De innebär i korthet att förhandlingen skall hållas vid

allmänt ting eller, när det är erforderligt, vid särskilt sammanträde. Beträffande

ärende, som prövas utan förhandling, medför hänvisningen i 11 §

ÄL att ärendet — oavsett om det handläggs av en eller flera domare —

enligt 1 kap. 7 § andra stycket kan företas till prövning på tid och ställe

som rätten finner lämpligt.

På grund av det anförda föreslås i promemorian att 8 § ÄL upphävs.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 44

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.3. Remissyttranden

I sak har förslaget om vidgad ensam domarkompetens i

ärende godtagits eller lämnats utan erinran av remissinstanserna (frånsett

ett par önskemål om smärre jämkningar som behandlas i specialmotiveringen

i det följande). Familjerättskommittén ifrågasätter t. o. m.

om inte ensamdomarkompetensen bör vidgas ännu mer.

I fråga om den lagtekniska lösningen i departementspromemorian görs

emellertid invändningar från flera håll. JK uttalar sålunda att det skulle

vara i hög grad önskvärt, om 6 § kunde omredigeras och förenklas. Genom

den föreslagna utformningen har paragrafen, särskilt dess tredje stycke,

blivit mera svåröverskådlig än tidigare. Beträffande rekvisiten »av vidlyftig,

svår eller ömtålig beskaffenhet» framhåller JK att sådana rekvisit

i andra sammanhang har ansetts alltför obestämda och att de lämnar

utrymme för så subjektiva värderingar att de bör undvikas, särskilt när

det gäller att bestämma rättens domförhet. JK erinrar om ett departementschefsuttalande

i prop. 1954: 200 s. 77. Av detta framgår bl. a. att

behörighetsreglerna i 6 § inte utgör hinder för att ärenden, i vilka ensamdomare

är behörig, handläggs av fullsutten rätt. Enligt JK:s mening

torde man utan att äventyra den enskildes rättssäkerhet kunna i större utsträckning

överlämna åt den lagfarne domaren att bestämma om ett

ärende av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet bör avgöras i den

kvalificerade domstolssammansättningen. JK ifrågasätter därför om inte

i 6 § tredje stycket kan föreskrivas endast att den i andra stycket föreskrivna

starkare sammansättningen skall användas också i annat ärende,

om det är tvistigt, dock inte i fråga om de ärenden som undantas i det

föreslagna tredje stycket punkt 2. Uppräkningen i tredje stycket punkterna

1—8 skulle därigenom kunna utgå. I vart fall bör enligt JK:s mening

rekvisiten »av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet» utgå, eftersom

en domförhetsregel av obligatorisk art inte bör innehålla så obestämda

rekvisit.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare gör liknande uttalanden

och förordar samma lösning som JK. Föreningen påpekar dessutom

att den i promemorian föreslagna lagtexten troligen skulle komma

att tolkas så att den mera kvalificerade sammansättningen skulle användas

så snart den för beslutet i första hand ansvarige domaren av en eller

annan anledning kände tveksamhet inför avgörandet. Enbart den omständigheten

att ett ärende är av vidlyftig beskaffenhet — t. ex. därför att ett

stort antal formalia måste granskas — bör enligt föreningens mening inte

föranleda att ärendet skall prövas av flera domare.

Göta hovrätt och Jurist- och samhällsvetareförbundet har också i huvudsak

samma synpunkter som JK beträffande utformningen av 6 § tredje

stycket. Enligt hovrättens mening bör rekvisiten »av svår, ömtålig eller

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

vidlyftig beskaffenhet» utgå. Hovrätten framhåller att rekvisitet »tvistigt»

torde täcka flertalet fall som avses och att eventuell ytterligare vägledning

för domstolarna kan ges genom motivuttalanden.

I frågan om en snbsidiär möjlighet till nämndmedverkan i f amiljerättsliga

ärenden hänvisar remissinstanserna till vad de

har anfört om sådan medverkan i familj erättsliga mål. Som förut har redovisats

(under 2.5.) avstyrker det övervägande flertalet av remissinstanserna

förslaget i den delen.

Några av remissinstanserna anlägger emellertid ytterligare synpunkter

när det gäller nämndmedverkan i ärenden. Hovrätten för Nedre Norrland

påpekar hl. a. att de familj erättsliga ärenden som är tvistiga eller av vidlyftig,

svår eller ömtålig beskaffenhet torde utgöra bara en ringa del av

ärendena vid underrätt. Enligt hovrättens mening kan några bärande skäl

att göra en särreglering för denna begränsade grupp knappast anses föreligga.

Skilda domförhetsregler för enahanda mål eller ärendetyper medför

praktiska olägenheter som blir särskilt påtagliga när det gäller ärenden.

Det föreslagna systemet kan sålunda befaras verka fördröjande på handläggningen

genom att det blir nödvändigt att bereda part tillfälle att

yttra sig i domförhetsfrågan. Skall nämnd medverka, måste vidare den

slutliga prövningen anstå till sammanträdesdag då nämnd kallas att tjänstgöra.

Skulle trots det anförda nämnd anses böra delta i vissa ärenden, synes

ett ärende inte böra få hänskjutas till förhandling inför nämnd utan att

parterna uttryckligen lämnat sitt samtycke.

Domslolskommittén anser inte uteslutet, att de i promemorian åberopade

arbetsorganisatoriska skälen har större räckvidd i fråga om familj erättsliga

ärenden än beträffande sådana mål. Kommittén framhåller emellerlid

att ärendena nästan undantagslöst avgörs utan förhandling. Detta möjliggör

enligt kommittén enkla och smidiga arbetsformer även för de domstolar

som till äventyrs inte bär tillgång till tre juristdomare. Arbelsorganisatoriskt

torde reformen därför bli utan större praktisk betydelse.

Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare förefaller

gränsdragningen för den alternativa domförhetsregeln godtycklig. Till

handläggning med nämnd skulle nämligen kunna hänskjutas t. ex. ärende

som rör vårdnaden om barn men inte ärende om barns namn, ärende om

utseende av skiftesman vid bodelning men inte ärende om utseende av

skiftesman i dödsbo, förordnande av förmyndare men inte förordnande av

boutredningsman. Föreningen finner dock att det från organisatorisk synpunkt

skulle vara värdefullt för de minsta tingsrätterna att i domstolsärende

kunna använda nämnd i stället för juristkollegium. Detta gäller inte bara

familj erättsliga ärenden utan ärenden av alla slag. Möjligheten bör vara

oberoende av parternas inställning till domstolens sammansättning. Föreningen

föreslår därför en regel som ger möjlighet till nämndsammansätt
-

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

ning. Regeln bör gälla bara för tingsrätter med mindre än tre domare och

ha karaktären av en övergångsbestämmelse.

Förslaget beträffande sammanträdesordningen i ärenden —

vilket förslag går ut på att 8 § ÄL upphävs —- tillstyrks eller lämnas utan

erinran av samtliga remissistanser.

5. Underrätts sammansättning i vissa brottmål m. m.

I andra lagar än RB finns vissa domförhetsbestämmelser som bygger på

den nuvarande ordningen i brottmål med en stor och en liten nämnd. Det

förslag till ändring i denna ordning som har lagts fram i lagrådsremiss I gör

det nödvändigt att föreslå vissa ändringar också i dessa lagar.

5.1. Brottsbalken

I 38 kap. 6 § första stycket brottsbalken (BrB) föreskrivs f. n. beträffande

rättens sammansättning vid avgörande av frågor som anges i stycket, att

»vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling

i brottmål» skall gälla. Enligt andra stycket får frågor som anges

där inte avgöras »vid häradsrätt utan nämnd eller i rådhusrätt av allenast

en lagfaren domare». Båda domförhetsreglerna innebär ett krav på att

nämnd alltid skall delta vid prövningen. I fråga som anges i första stycket

skall nämnden alltid ha stor sammansättning, medan i fall som avses i andra

stycket även liten nämnd kan komma i fråga. Utformningen av den nuvarande

regleringen hänger alltså samman med att två olika nämndformer

f. n. används i brottmål. I tredje stycket föreskrivs f. n. att häradsrätt är

domför utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare vid avgörande

av vissa frågor som anges i detta stycke.

Eftersom de föreslagna ändringarna i RB innebär att endast en nämndtyp

skall finnas, kan enligt departementspromemorian för de fall

som avses i första och andra styckena uppställas en gemensam domförhetsregel,

som behöver innehålla bara att nämnd skall delta vid avgörandet av

frågorna. De fall som nu behandlas i andra stycket kan lämpligen föras

samman med de fall som har tagits upp i första stycket andra punkten. Bestämmelsen

i tredje stycket bör i fortsättningen utsäga att rätten är domför

med en lagfaren domare i ifrågavarande fall. I enlighet med det anförda föreslås

i promemorian ändrad lydelse av 38 kap. 6 §.

Vid remissbehandlingen har förslaget lämnats utan erinran.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

357

5.2. Lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

21 § första stycket innehåller f. n. att underrätt i mål enligt lagen är domför

med tre i nämnden samt att, om i annat mål anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff finnes böra förklaras förverkat, målet ej får i underrätt

prövas och avgöras utan nämnd.

I departementspromemorian föreslås att i bestämmelsen

skall anges att nämnd skall delta vid rättens avgörande av mål enligt lagen

och vidare att detta skall gälla även när i annat mål anstånd med verkställighet

av förvandlingsstraff finnes böra förklaras förverkat.

Vid remissbehandlingen har förslaget lämnats utan erinran. Jurist-

och samhällsvetareförbundet framhåller dock att den dömde ofta gör

avbetalning sedan rätten beslutat om förvandling av böter. Enligt 22 § skall

straffet då nedsättas. Det synes förbundet som om rätten i sådana fall borde

vara domför med endast en domare.

5.3. Lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt

häktade eller dömda m. fl.

Anspråk på ersättning enligt förevarande lag kan väckas antingen i det

mål, vari ansvarsfrågan handläggs, eller genom särskild ansökan. För det

senare fallet meddelas särskilda domförhetsregler i lagen. Enligt 6 § skall

rätten ha samma sammansättning som har gällt för målet om ansvarsfrågan.

Har ansvarsfrågan inte prövats av domstol — exempelvis därför att åtal mot

den häktade eller anhållne inte har väckts — gäller om rättens sammansättning

»vad i allmänhet är föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i

brottmål».

I departementspromemorian föreslås, i linje med vad som

skett beträffande 38 kap. 6 § BrB, att i 6 § skall anges, att nämnd skall delta

vid avgörande av mål om ersättning i de fall som åsyftas i bestämmelsen.

Vid remissbehandlingen har förslaget lämnats utan erinran.

5.4. Militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Enligt 6 § militära rättegångslagen (MRL) skall RB gälla i tillämpliga delar

i militära mål, om inte annat är särskilt föreskrivet.

I 8 kap. MRL finns bestämmelser om klagan över beslut i disciplinmål.

I sådana mål fungerar allmän underrätt som andra instans. Talan mot beslut

i disciplinmål kan föras antingen av den som har lagförts genom beslutet

eller av vederbörande åklagare. I 51 § andra stycket har meddelats bestämmelser

om rättens sammansättning i förstnämnda fall. I lagrummet föreskrivs

f. n. att rätten vid avgörandet skall bestå av en lagfaren domare och

nämnd samt att rätten är domför med tre i nämnden.

Vill åklagare föra talan mot beslut i disciplinmål skall detta ske genom

12f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

ansökan om stämning på den straffskyldige. I mål av detta slag skall enligt

52 § tredje stycket vad i 1 kap. 4 och 11 § RB föreskrivs därom, att underrätt

vid huvudförhandling i vissa brottmål är domför med en lagfaren domare,

inte äga tillämpning (jfr 38 kap. 6 § andra stycket BrB i nuvarande

lydelse och vad som har anförts beträffande denna domförhetsregel under

5.1.).

I 10 kap. MRL behandlas s. k. ersättningsmål. Dessa mål är till sin art

tvistemål (jfr 60 § tredje stycket). Mot befälhavares beslut i ersättningsmål

får talan föras av den ersättningsskyldige. Beträffande sådan talan hänvisas

i 64 § första stycket till bestämmelserna om disciplinmål i 8 kap. Hänvisningen

innebär bl. a. att domförhetsregeln i 51 § andra stycket är tillämplig också

i mål om klagan över beslut i ersättningsmål.

I 15 kap. MRL finns bestämmelser om krigsrätt. Sådan domstol består av

en lagfaren krigsdomare som ordförande samt nämnd. I nämnden skall sitta

tre, därav två civila och en militär. Enligt 96 § tredje stycket är krigsrätt

domför med krigsdomare ensam i de fall då rådhusrätt vid handläggning av

militärt mål är domför med en lagfaren domare. I 97 § finns en särskild bestämmelse

beträffande omröstning i krigsrätt. I bestämmelsen hänvisas f. n.

till vad som är föreskrivet för häradsrätt.

I departementspromemorian föreslås beträffande bestämmelserna

i 51 § andra stycket och 52 § tredje stycket afl de skall ersättas med

regler som anger att nämnd skall delta vid avgörandet. I fråga om 64 § första

stycket uttalas i promemorian att de domförhetsregler som nu bär föreslagits

beträffande tvistemål i allmänhet synes böra föranleda, att rättens sammansättning

i sådana fall där enbart ersättningsskyldighet är föremål för

prövning bedöms från andra utgångspunkter än tidigare. Det svnes mest

följdriktigt att rättens sammansättning i dessa fall följer mönstret för tvistemålen

(jämförelse kan här göras med sådan skadeståndstalan som förs utan

samband med an svar stal an). Med hänsyn till att erättningsskyldighet som

får åläggas i ersättningsmål kan avse högst 500 kronor och till att ifrågavarande

mål regelmässigt är av mycket enkel beskaffenhet, torde dock juristkollegial

sammansättning inte böra vara obligatorisk. I enlighet med det anförda

föreslås, att 64 § första stycket MRL kompletteras med föreskrift att,

om fråga om ersättningsskyldighet handläggs utan samband med ansvarsfråga,

rätten är domför med en lagfaren domare. Det anmärks att en regel

av detta innehåll enligt processuella grundsatser inte utgör hinder för att

handläggningen sker inför juristkollegium, om sakens beskaffenhet påkallar

det. Beträffande 96 § tredje stycket föreslås i promemorian att ordet rådhusrätt

byts ut mot tingsrätt. I fråga om 97 § erinras om att de förslag som i lagrådsremiss

I har lagts fram beträffande nämnden i underrätt i brottmål innebär,

att rätten i vissa lägen — när förfall för nämndeman har inträffat —

kan bestå av ordförande och tre nämndemän. Den nya omröstningsregel som

har upptagits i 29 kap. 3 § första stycket RB innebär för dessa fall, att nämn
-

s. 359 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

359

den skall vara enhällig för att ordföranden skall överröstas. I militära brottmål

som handläggs av krigsrätt blir samma omröstningsregel tillämplig på

grund av den allmänna hänvisningen i 6 § MRL till RB:s bestämmelser. Beträffande

tvistemål som behandlas vid krigsrätt föranleder de föreslagna

ändringarna i 16 kap. RB, att i MRL måste tas upp en särskild föreskrift,

som gör den berörda omröstningsregeln tillämplig även i dessa mål. I promemorian

föreslås i enlighet med det anförda ändrad lydelse av 97 §. Det erinras

om att hänvisningen i 6 § innebär att 16 kap. RB i vissa andra avseenden

— om omröstningstemata o. dyl. — fortfarande skall äga motsvarande tilllämpning.

Vid remissbehandlingen har förslagen till ändringar i MRL

lämnats utan erinran med ett undantag. Göta hovrätt anser sig sålunda inte

kunna tillstyrka, att fråga om ersättningsskyldighet, som handläggs utan

samband med ansvarsfråga, prövas av ensamdomare. Mål om ersättningsskyldighet,

som här avses, går numera av olika anledningar sällan till prövning

av domstol. När så någon gång sker, synes det motiverat att målen

prövas av fullsutten rätt, helst som underrätterna i dylika mål kan komma

att fungera som andra instans.

5.5. Lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Anstånd med verkställande av dom om intagning i arbetsanstalt kan på

talan av åklagare förklaras förverkat av domstol (12 § första stycket). Uppkommer

fråga om förverkande av anstånd, äger övervakningsnämnden eller

domstolen förordna att den dömde skall omhändertas t. v. (12 § andra stycket).

I 13 § andra stycket har meddelats domförhetsregler för de fall som nu

avses. Angående rättens sammansättning, när den har att avgöra fråga om

förverkande av villkorligt anstånd, skall gälla »vad som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål».

Vid avgörande av fråga som avses i 12 § andra stycket är häradsrätt domför

utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

I departementspromemorian föreslås att i 13 § andra stycket

i stället skall föreskrivas, att nämnd skall delta vid avgörande av fråga om

förverkande av villkorligt anstånd samt att rätten vid avgörande av fråga

som avses i 12 § andra stycket är domför med en lagfaren domare.

Förslaget har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

6. Kostnad för syn

6.1. Gällande rätt

Enligt 39 kap. 1 § RB kan rätten hålla syn för att skärskåda fastighet

eller föremål, som inte lämpligen kan flyttas till rätten, eller plats, där viss

händelse har inträffat. Särskilda bestämmelser har meddelats om vem som

skall bestrida dessa kostnader, när de uppkommer, och om vem som, när

målet avgörs, slutligen skall åläggas att stå för kostnaderna. Med synekostnader

avses i detta sammanhang utgifter som är omedelbart föranledda av

rättens sammanträde för syn, såsom utgifter för resor och traktamenten till

rättens ledamöter, nämndemän och protokollförare och för transporter under

själva synen.

När det gäller att före målets avgörande tills vidare bestrida kostnader som

föranleds av syn gäller följande. Enligt 39 kap. 4 § RB skall i dispositiva

tvistemål och mål om ansvar för brott, som inte hör under allmänt åtal,

kostnaden för syn utges av parterna solidariskt eller, om bara ena parten

har påkallat synen, av den parten ensam. I annat fall, dvs. i mål om allmänt

åtal och i indi spositiva tvistemål, skall kostnaden utgå av allmänna

medel.

I frågan vem som slutligen skall stå för synekostnaderna gäller följande.

Enligt 18 kap. 13 § RB skall i tvistemål sådan kostnad för syn — och annan

bevisning — som enligt rättens beslut har utgått av allmänna medel

återbetalas till statsverket enligt samma grunder som i 18 kap. föreskrivs

beträffande rättegångskostnad i allmänhet. Detta innebär att den tappande

parten i regel förpliktas att svara för kostnaden. Har bara ena parten i tvistemål

haft kostnad för syn, kan han av motparten få ersättning härför under

samma förutsättningar som gäller beträffande hans rättegångskostnader i

övrigt.

För brottmål i allmänhet gäller i fråga om skyldigheten att återbetala

synekostnad som har utgått av allmänna medel bestämmelserna i 31 kap.

1 §. Huvudregeln är enligt det lagrummet att den tilltalade skall förpliktas

att återbetala kostnaden, om han döms för brottet. Enligt 31 kap. 11 § första

stycket gäller i brottmål vari endast målsägande för talan samma bestämmelser

som beträffande tvistemål.

För vattenmål och jorddelningsmål gäller särskilda bestämmelser om

synekostnad. I 11 kap. 97 § 2 mom. vattenlagen (VL) föreskrivs sålunda

att ersättning åt domstolens ledamöter och åt annan i domstolen tjänstgörande

person för inställelse vid muntlig förberedelse, vid vattendomstolens

sammanträde eller vid undersökning på stället enligt 45 § 2 mom. skall

utgå av allmänna medel. Enligt bestämmelsen gäller vidare att denna kostnad

skall stanna på statsverket. En liknande bestämmelse finns i 21 kap.

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

12 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet (JDL).

I denna paragraf anges att ägodelningsdomaren är berättigad till ersättning

av allmänna medel enligt gällande resereglemente för resa till och från de!

ställe där sammanträde med ägodelningsrätten eller inför ägodelningsdomaren

äger rum och för uppehället där. Vidare anges att ägodelningsnämndemännen

har rätt att av allmänna medel få ersättning för tjänstgöring vid

ägodelningsrättens sammanträde enligt vad som särskilt är föreskrivet. Sådan

ersättning skall enligt bestämmelsen stanna på statsverket.

6.2. Vissa reformfrågor

1954 års fastighetsbildningskommitté föreslog i betänkandet »Fastighetsbildning»

(SOU 1963: 68) att nu gällande jorddelningslag och fastighetsbildningslag

skall ersättas med en för hela landet enhetlig lag om fastighetsbildning.

Kommittéförslaget innehåller bl. a. en fullständig reglering

av frågan om vilka domstolar som skall pröva fastighetsbildningsmål och

hur rättegången i sådana mål skall gestaltas. Efter remissbehandling utarbetades

inom justitiedepartementet dels ett förslag till fastighetsbildningslag

och dels ett förslag till lag om fastighetsdomstol. De båda förslagen

remitterades den 19 april 1968 till lagrådet och granskas f. n. av lagrådet.

Enligt det remitterade förslaget till lag om fastighetsdomstol skall i varje

län eu allmän underrätt vara fastighetsdomstol. I lagen ges grundläggande

bestämmelser om denna domstol och förfarandet i de mål som den skall

pröva. Avsikten är att fastighetsdomstolen skall handlägga vissa mål som

har anknytning till fastighetsförhållanden. Hittills har lagts fram förslag

att mål enligt fastighetsbildningslagen och enligt lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet skall ankomma på fastighetsdomstol.

I 2 § i förslaget till lag om fastighetsdomstol finns en bestämmelse som

ersätter 21 kap. 1 § andra stycket JDL och som innebär att vad som är

föreskrivet om allmän domstol i tillämpliga delar skall gälla om fastighetsdomstol

och rättegången vid sådan domstol, i den mån ej annat följer

av lagen om fastighetsdomstol eller annan författning. I kommittéförslaget

fanns också en bestämmelse, som var avsedd att ersätta den särskilda kostnadsbestämmelsen

i 21 kap. 12 § JDL. Enligt den föreslagna bestämmelsen

skulle rese- och traktamentsersättning till domstolens ledamöter och annan

vid domstolen tjänstgörande befattningshavare med anledning av resa

för syn på stället alltid utgå av allmänna medel och stanna på statsverket.

Under remissbehandlingen riktades inga invändningar mot detta förslag.

Vid beredningen inom departementet befanns emellertid att en reglering

av den innebörd kommittén hade föreslagit i fråga om synekostnad borde

övervägas beträffande mål i allmänhet. Någon särskild bestämmelse i detta

hänseende togs därför inte in i förslaget till lag om fastighetsdomstol.

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr M år 1960

7. Departementschefen

7.1. Inledande synpunkter

I det inledande avsnittet har jag redogjort för de olika etapper i vilka arbetet

på en reform av underrättsorganisationen bedrivs inom justitiedepartementet.

Jag nämnde där att den första etappen utgjordes av den remiss till

lagrådet som beslöts den 19 april 1968 och som här kallas lagrådsremiss I.

Av denna framgick att vissa ytterligare förslag med nära anknytning till

de redan framlagda skulle utarbetas och ingå i den departementspromemoria

som numera föreligger och är remissbehandlad.

De promemorieförslag som ligger till grund för mina i det följande framförda

förslag har i korthet följande samband med i lagrådsremiss I förordade

ändringar och där gjorda uttalanden. I remissen har föreslagits att de

nya tingsrätterna i tvistemål, som handläggs vid särskild huvudförhandling,

skall ha s. k. juristkollegial sammansättning med tre eller högst fyra

lagfarna domare liksom nu förekommer i rådhusrätt. I fråga om familjerättsmålen

förutsattes dock, att frågan om nämndmedverkan skulle övervägas

ytterligare. Förslag i det avseendet föreligger nu genom departementspromemorian.

I lagrådsremiss I ifrågasattes vidare om det inte innebär en överorganisation

att över huvud taget kräva flera domares, alltså även nämndemäns,

medverkan i vissa enklare mål. I linje härmed har i promemorian tagits

upp förslag till en viss vidgning av ensamdomarkompetensen.

Beträffande domstolsärenden förutsattes i lagrådsremiss I att det skulle

ske översyn av sammansättningsreglerna så att dessa anknyter till motsvarande

regler för tvistemålen. Promemorieförslaget i den delen innebär att

ensamdomarkompetensen i ärenden vidgas något och att sammansättning i

övrigt skall utgöras av juristkollegium, dock med möjlighet att i familjerättsliga

ärenden ha nämndsammansättning i stället.

I fråga om underrätts sammansättning i brottmål i allmänhet innebär

förslaget i lagrådsremiss I att en enhetlig nämndsammansättning införs i

stället för två olika nämnder som nu finns och att nämnden i normalfallet

skall bestå av fyra och i särskilt tidskrävande mål av högst fem nämndemän.

Vidare föreslås bl. a. sådana ändringar i omröstningsreglerna att

nämndens inflytande väsentligt ökas. I överensstämmelse med vad som förutsattes

i remissen har i promemorian gjorts erforderlig översyn bl. a. av

bestämmelser som bygger på att det enligt nuvarande ordning finns en stor

och en liten nämnd i brottmål.

Förslagen i lagrådsremiss I avses träda i kraft den 1 januari 1971. Med

anledning av att det kan visa sig önskvärt att låta de nya bestämmelserna

opaginerad Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

i viss utsträckning träda i kraft tidigare har emellertid också föreslagits,

att Kungl. Maj :t ges befogenhet att förordna att lagändringarna helt eller

delvis skall träda i kraft vid en tidigare tidpunkt. Liknande bestämmelser

bör enligt promemorian gälla för de lagändringar som föreslås där.

Som nämnts avser jag nu att lägga fram förslag som bygger på de nu angivna

promemorieförslagen. Jag avser dessutom att ta upp frågan om betalningsansvaret

för domstols synekostnad. Den frågan står i visst samband

med den i lagrådsremiss I föreslagna lagen om fastighetsdomstol. Vidare

ger de nyligen beslutade ändringarna beträffande valbarhet till riksdagsmannauppdrag

och kommunala förtroendeuppdrag anledning att, när nu

domstolsorganisatoriska frågor behandlas, ta upp frågan om villkoren för

valbarhet till nämndeman. Den frågan behandlar jag i specialmotiveringen

till förslaget om ändring i 4 kap. 6 § RB.

7.2. Medverkan av nämnd i vissa tvistemål

I den mån det gäller att för tvistemålen i allmänhet välja mellan juristkollegial

sammansättning och sammansättningen lagfaren domare jämte

nämnd, fann jag i lagrådsremiss I på skäl som närmare redovisas dar, att

den juristkollegiala sammansättningen måste ges företräde. Mot den bakgrunden

föreslogs, att i RB — som bör innehålla de generella reglerna om

underrätts sammansättning — skall införas föreskrift att underiätt vid särskild

huvudförhandling i tvistemål skall ha juristkollegial sammansättning.

Jag konstaterade emellertid vidare att när en sammansättning, vari lekmän

ingår, är önskvärd för mål som gäller vissa särskilda rättsområden

detta kan åstadkommas genom annan lagstiftning än RB. Jag påpekade att

sådan sammansättning skall förekomma i åtskilliga typer av tvistemål och

nämnde därvid fastighetsbildningsmål, immissionsmål, expropriationsmål

och vattenmål. Det tillädes att vissa andra eller eventuellt alla tvister med

anknytning till fast egendom enligt kommande överväganden kan komma att

föras till fastighetsdomstolarna, i vilka som nämnts lekmän skall ingå. Ytterligare

nämndes lekmannainslagen i tryckfrihetsmål, patentmål och sjöförklaringar.

En synpunkt som jag anförde i detta sammanhang och ytterligare

utvecklade när det gällde brottmålen var att lekmannainflytande i berörda

slag av mål är av särskilt värde därför att i dessa mål allmänna intressen

mestadels bryter sig mot enskilda. Jag nämnde (i brottmålsavsnittet) att

lekmannamedverkan är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende föi

rättsskipningen främst i sådana fall då ett allmänt intresse står mot ett enskilt.

Jag har velat erinra om denna synpunkt, eftersom jag i det följande

har anledning att återkomma till den.

Som framgår av lagrådsremiss I ansåg jag det angeläget med ytterligare

överväganden i fråga om det är möjligt att avgränsa också andra kategorier

opaginerad Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

tvistemål, som kan anses särskilt lämpade för handläggning med nämnd

och i vilka juristkollegium inte skulle medföra nämnvärt större säkerhet i

rättsskipningen eller andra fördelar. Visserligen hade domstolskommittén

besvarat den frågan nekande, och kommitténs uppfattning hade inte mött

några invändningar från remissinstanserna eller föranlett dem att föreslå

någon avgränsning av viss tvistemålsgrupp för handläggning med nämnd.

För min del fann jag dock att en undersökning av möjligheterna att finna

en sådan avgränsning borde ske och inriktas på familjerättsmålen, dvs. mål

enligt GB och FB. Inom just den gruppen finns nämligen åtskilliga mål av

den art som man i 1960-talets omfattande diskussion i betänkanden och yttranden

framför allt synes ha åsyftat, när det talats om mål lämpade för

handläggning med nämnd.

I departementspromemorian behandlades denna fråga, och övervägandena

utmynnade i förslag att i mål eller ärenden, vari saken skall prövas

uteslutande enligt GB och/eller FB, rätten får förordna att handläggning,

som enligt vad som annars är föreskrivet (dvs. i RB resp. ÄL) skall ske

med tre eller fyra lagfarna domare, i stället skall ombesörjas av en lagfaren

domare med nämnd. Förutsättningen för att sådant förordnande skall få

meddelas i mål är enligt förslaget att parterna samtycker därtill. Genom villkoret

att rättens förordnande om nämndsammansättning skall föreligga,

kan säkerställas att nämndsammansättning inte kommer till användning i

mål som lämpar sig mindre väl för denna, t. ex. därför att invecklade rättsfrågor

förekommer. Villkoret om parternas samtycke hänger samman med

att i flera sammanhang — bl. a. i det av riksdagen godtagna utlåtandet

1LU 1951: 17 — har getts uttryck för den uppfattningen, att parterna i familj

erättsliga mål ofta hellre ser att målet handläggs av juristkollegium

än av domstol med nämndsammansättning. Med hänsyn härtill utgår promemorian

— liksom jag i lagrådsremiss I — från att en reglering om

nämnds medverkan i familj erättsmålen borde ges innebörden att parternas

samtycke till sådan medverkan krävs.

Promemorieförslaget om subsidiär möjlighet till nämndmedverkan i familj

erättsmål har vid remissbehandlingen fått bara ett fåtal tillstyrkanden.

Det helt övervägande antalet remissinstanser avstyrker. Bland de skäl som

anförs i avstyrkande yttranden kan nämnas följande. Framför allt åberopas

att parternas av bl. a. advokatsamfundet omvittnade inställning till nämndsammansättning

kommer att leda till att sådan sammansättning endast sällan

skulle begäras. Kritiska synpunkter anförs också i övrigt beträffande

ett system som bygger på valfrihet, framför allt genom att det kan medföra

oenhetlighet. Familj erättsmålen anses vidare inte vara av sådan art att lekmannasynpunkter

just där skulle vara av större värde än annars eller bidra

till säkrare avgöranden. De traditionsskäl som kan åberopas för bibehållande

av lekmannainflytande i viss del av den allmänna tvistemålsrättsskipningen

anses inte böra tillmätas avgörande betydelse, när det gäller att fin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

na den lämpligaste sammansättningsformen. Det betvivlas att den föreslagna

ordningen skulle medföra nämnvärda arbetsekonomiska vinster.

För min del vill jag först konstatera, att flera invändningar som har gjorts

av remissmajoriteten onekligen måste anses tungt vägande. När det gäller

invändningarna mot att ha ett system med valfrihet mellan alternativa

sammansättningsformer, vill jag erinra om att jag i lagrådsremiss I avvisade

den av domstolskommittén framförda tanken på att för hela tvistemålsområdets

vidkommande införa ett sådant system såsom lösning på sammansättningsfrågorna.

Endast i vissa begränsade sammanhang kunde enligt

min mening en ordning med alternativa sammansättningsformer anses

acceptabel. I belysning av de nu framkomna remissynpunkterna anser

jag dock att tanken på en ordning med valfrihet bör överges, när det gäller

sammansättningen i familjerättsmålen. Ett valfrihetssystem av den varianten

att nämndsammansättning görs till förstahandsalternativ har under remissbehandlingen

föreslagits av Stockholms nämndemannaförening. Mot

den lösningen talar — förutom de invändningar som kan anföras mot valfrihetssystemet

över huvud taget — vad som nu och tidigare har åberopats

i fråga om parternas inställning. Även om vad som har anförts i den delen

enligt min mening synes något överdrivet, kan det enligt vad som framgår

av remissynpunkterna avgjort befaras att det i stor omfattning skulle förekomma

att parterna begär juristkollegial sammansättning i stället för ett i

lagstiftningen angivet förstahandsalternativ, innebärande nämndsammansättning.

En sådan utveckling skulle innebära ett dåligt betyg för berörd

lagstiftning och alltså vara ägnad att undergräva nämndinstitutionens anseende.

En sådan variant av valfrihetssystemet anser jag inte höra komma

i fråga.

Remisskritiken skulle i och för sig kunna tala för att man bör uppge

tanken på en specialreglering beträffande sammansättningen i familjerättsmål.

Sett från den synpunkten kan remissutfallet, allmänt sett, anses ge ytterligare

stöd åt den ståndpunkt som beträffande tvistemålen i allmänhet

intogs i lagrådsremiss I. De avstyrkande instanserna, vilka som nämnts är

i klar majoritet, ifrågasätter nämligen i regel inte att förkastandet av ett

system med valfrihet borde leda till att man överväger att för familjerättsmålen

ha nämndsammansättning som obligatorium. Konsekvensen av den

avvisande hållningen gentemot valfrihetssystemet blir således att juristkollegial

sammansättning kommer att bli tillämplig även i familjerättsmål. Bara

från ett par håll framförs tanken att i stället nämndsammansättning

skulle göras tillämplig i alla familj erättsmål. En lösning efter den linjen

anser jag dock — av skäl som framgår redan av lagrådsremiss I och som

har förstärkts genom de synpunkter som har förts fram i nu förevarande

ärende — inte kunna komma i fråga för familjerättsmålen i allmänhet.

Av det anförda framgår att en generell reglering innebärande nämndmedverkan

i familj erättsmål inte är lämplig. En annan utgångspunkt för en lös
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

ning av domförhetsfrågan i familjerättsmål är att pröva om särskilt starka

skäl för nämndmedverkan gör sig gällande beträffande någon speciell målgrupp

inom familj er ättsmålen. Därvid träder särskilt målen rörande vårdnaden

om barn i förgrunden.

I vårdnadsmål föreligger ett framträdande samhällsintresse, nämligen att

det bevakas att vårdnadsfrågan löses på det för barnet lämpligaste sättet.

De intressen i vårdnadsfrågan som förfäktas av parterna, oftast föräldrarna,

skall inte vara ensamt avgörande. Vad som är till barnets bästa måste

tillmätas den Största vikt. Eftersom barnet inte självt är part, är det betydelsefullt

att det sker en officialprövning av vilken lösning i vårdnadsfrågan

som är mest förenlig med barnets bästa och att rätten härvid inte är

bunden av parternas ståndpunkter. De materiella reglerna om hur vårdnadsfrågan

skall lösas i olika konfliktsituationer eller vid otillfredsställande

vårdnadsutövning är utformade från dessa utgångspunkter (jfr främst

6 kap. 6, 7, 9 och 12 §§ samt 11 kap. 6 och 9 §§ FB). Ett annat uttryck för

det allmännas intresse att vårdnadsfrågan löses på det för barnet lämpligaste

sättet är de särskilda bestämmelser som finns om rätt och skyldighet

för vissa myndigheter och andra företrädare för det allmänna att vid

behov vidta åtgärd för att få sådan fråga under rättens prövning (6 kap. 6

och 12 §§ samt 21 kap. 5 § och 6 § andra och tredje styckena FB).

Det bör i anslutning till det sagda understrykas, att när det gäller de

mest frekventa fallen, dvs. främst då vårdnadsfråga uppkommer i mål om

hemskillnad eller äktenskapsskillnad, lagstiftningen (6 kap. 7 § första styckei

andra punkten och andra stycket FB) enligt sakens natur utgår från en

presumtion att .föräldrarnas samstämmiga önskan om att vårdnadsfrågan

skall lösas på visst sätt tillgodoser barnets bästa. En av föräldrarna träffad

överenskommelse om vårdnaden skall sålunda i dessa fall följas, om den

överenskomna lösningen inte är uppenbart stridande mot barnets bästa.

Det helt övervägande antalet vårdnadsfrågor kan lösas i enlighet med den

angivna huvudregeln och erbjuder i fråga om prövningen inga problem som

behöver beaktas i nu förevarande sammanhang. Annorlunda är förhållandet

när tvist föreligger i vårdnadsfrågan eller när det föreligger omständighet

som kan föranleda avvikelse från vad parterna har överenskommit i sådan

fråga. I dessa .fall, som jag i det följande kallar tvistiga eller tveksamma

vårdnadsfrågor, blir det aktuellt att av hänsyn till det allmännas intresse

att barnets bästa tillgodoses fälla avgörande som strider mot ena eller

eventuellt båda parternas önskemål.

När på nu berört sätt ett allmänt intresse kan komma att behöva tillgodoses

på bekostnad av en enskilds, är det som jag förut har framhållit av

särskilt värde att ha lekmannainflytande vid frågans prövning. Det är i

synnerhet i sådana sammanhang som lekmannamedverkan är ägnad att bidra

till allmänhetens förtroende för rättsskipningen, vilket jag som nämnts

betonade i lagrådsremiss I. Nu berörda synpunkter talar sålunda för lek
-

s. 367 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969 367

mannamedverkan vid prövning av tvistiga eller eljest tveksamma vårdnadsfrågor.

Att juristkollegial sammansättning måste ges företräde i fråga om åtskilliga

målkategorier sammanhänger framför allt med det förhållandet att

man har att räkna med att det kan förekomma fall, vilka är komplicerade

i rättsligt hänseende eller erbjuder ett invecklat processmaterial som det

krävs speciell erfarenhet och träning för att tränga in i och bedöma. Svårigheter

av sådan art förekommer i regel inte i vårdnadsfrågor ens när de är

tvistiga eller tveksamma. Dessa mål kan — med ett från domstolskommittén

lånat uttryck -— karakteriseras som sådana ”där fråga är om skälighetsbedömanden

av olika slag, bevisvärdering eller andra icke renodlat rättsliga

avgöranden, vid vilka det kommer mera an på allmän livserfarenhet än på

juridisk skolning och erfarenhet för att nå ett riktigt resultat”. Vårdnadsfrågorna

är onekligen till sin natur sådana att lekmannasynpunkter och

allmänt medborgerligt omdöme kan vara av betydande värde vid deras bedömande.

I det avseendet kan också erinras om att advokatsamfundet i sitt

yttrande till första lagutskottet år 1951 vitsordade att det var önskvärt med

lekmannasynpunkter just i vårdnadsfrågorna. Samfundets samtidigt uttalade

mening att detta behov tillräckligt tillgodoses genom den flitigt utnyttjade

möjligheten att inhämta barnavårdsnämnds yttrande i målet kan jag dock

inte instämma i. För min del anser jag att sådana yttranden som under målets

gång avges som bidrag till utredningen inte kan anses fylla samma funktion

eller kan ersätta sådan lekmannamcdverkan som förekommer vid den

slutliga prövningen av allt material i målet.

Det nu anförda ger anledning till slutsatsen att sammansättningen lagfaren

domare med nämnd inte kan anses underlägsen juristkollegial sammansättning,

när det gäller att i tvistiga eller tveksamma vårdnadsfrågor

komma till ett riktigt och lämpligt resultat. Den förut nämnda synpunkten

om värdet av lekmannamedverkan i fall där allmänt intresse står mot enskilt

är under sådana förhållanden ägnad att fälla utslaget till förmån för

nämndsammansättningen.

Emellertid föreligger också frågan vilken betydelse som man vid valet av

sammansättningsform för berörda mål bör tillmäta den inställning i sammansättningsfrågan

som det uppges att parterna brukar ha. Som nämnts

har från flera håll uttryckts uppfattningen att parterna i familjerättsmålen

hellre ser att dessa mål, som ju ofta blottar personliga förhållanden

och konflikter, prövas inför juristkollegium än inför nämnd. Såsom redan

har antytts förefaller mig dessa synpunkter i viss mån överdrivna. Risken

att, såsom bl. a. åberopats, parterna i nämnden kan återfinna personer som

de kan komma i beröring med i det dagliga livet bör inte överbetonas,

allra minst med tanke på den fortgående urbaniseringen, utvecklingen mot

större domkretsar, minskningen av nämndens storlek och det jämförelsevis

ringa antalet tvistemål som går till särskild huvudförhandling. Under alla

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förhållanden bör parternas åberopade inställning i sammansättningsfrågan

inte anses utslagsgivande vid valet av sammansättningsform i vårdnadsmål.

Skäl att inom vissa gränser ta hänsyn till parternas inställning kan visserligen

föreligga, när fråga är om prövning av angelägenheter varöver parterna

disponerar eller som eljest med fog kan sägas vara deras ensak. Är

det däremot fråga om mål, vari beaktande av allmänna intressen spelar en

framträdande roll, bör parternas inställning i sammansättningsfrågan tillmätas

mindre betydelse. Enligt min mening kan vad som har anförts om

parternas inställning inte anses uppväga de skäl som i det föregående har

anförts för nämndsammansättning i ifrågavarande vårdnadsmål.

På grund av det anförda förordar jag, att rätten skall bestå av en lagfaren

domare och nämnd vid slutlig prövning av tvistig eller tveksam vårdnadsfråga.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan vårdnad och umgängesrätt

(jfr t. ex. Walin, Föräldrabalken s. 425) synes tvistiga eller tveksamma

frågor om umgängesrätt böra följa samma regler beträffande sammansättningen

som vårdnadsfrågor. Vad som i det följande sägs beträffande

vårdnadsfrågor kan tillämpas också på frågor om umgängesrätt.

Regelmässigt föreligger f. n. inte tvistiga vårdnadsfrågor till slutlig bedömning

isolerade från andra frågor, som förekommer i samma mål. I varje

fall brukar frågan om underhåll till barnet naturligen avgöras samtidigt

och ofta också frågan vem av makarna som efter skillnad skall få sitta kvar

i hemmet. Däremot är det ganska vanligt att skillnadsfrågan, liksom frågan

om makes underhållsskyldighet i förhallande till andra maken har avgjorts

genom tidigare avgörande i målet, ofta efter huvudförhandling i omedelbart

samband med förberedelse. Det förekommer dock också att sistnämnda

frågor tas till särskild huvudförhandling, t. ex. i fall som avses i 6 kap.

7 § första stycket tredje punkten FB.

Den här förordade ordningen med nämndsammansättning i tvistiga eller

tveksamma vårdnadsfrågor bör inte föranleda att sådana frågor i större utsträckning

än f. n. bryts ut till särskild handläggning. I den mån vårdnadsfrågans

samband med andra frågor i samma mål med nuvarande ordning

föranleder gemensam handläggning av flera frågor, bör detsamma ske även

i fortsättningen av både sakliga och processekonomiska skäl. Detta leder

till att, när nämndsammansättning skall användas därför att vårdnadsfrågan

är tvistig eller tveksam, rätten i samma sammansättning bör få pröva

även annan fråga i målet som föreligger till bedömning samtidigt. De underhålls-

och andra frågor som på det sättet kan komma under prövning

av rätten i nämndsammansättning är i regel inte av den beskaffenhet att

sådan sammansättning behöver anses mindre lämpad därför.

Jag förordar med hänsyn till det anförda, att sammansättningen eu lagfaren

domare och nämnd skall användas även när, samtidigt med att tvistig

eller tveksam vårdnadsfråga föreligger till slutlig prövning, även annan fråga

i målet skall prövas.

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungi. Maj. ts proposition nr ii år 1969

Bestämmelser av nu angiven innebörd bör tas in i 20 kap. FB. Som jag

senare kommer att beröra är avsikten att bestämmelsen skall avse också

vissa ärenden, som gäller vårdnadsfrågor och vissa andra mycket närliggande

frågor.

Med hänsyn till att vårdnadsfrågor oftast förekommer i äktenskapsmål

(jfr 11 kap. 27 § GB) medför den föreslagna ordningen att vissa frågor

som är att bedöma enligt GB, skall handläggas i den sammansättning som

enligt det nu sagda skall föreskrivas i 20 kap. FB. Därför bör i 15 kap. GB

göras en hänvisning till de nya bestämmelserna i 20 kap. FB.

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas närmare utformning får jag

hänvisa till specialmotiveringen.

7.3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål

Underrätts avgörande i tvistemål skall i regel föregås av huvudförhandling.

Vid sådan förhandling är häradsrätt domför med en lagfaren domare

jämte nämnd och rådhusrätt med tre eller högst fyra lagfarna domare. När

i lagrådsremiss I föreslogs, att tingsrätt vid huvudförhandling i tvistemål

i regel skall bestå av tre eller högst fyra lagfarna domare, framhöll jag samtidigt,

att det från en del håll satts i fråga om det inte för vissa måls vidkommande

möjligen kan anses vara en överorganisation att ha juristkollegium.

Jag fann den synpunkten ge anledning till frågan, om det inte är en

överorganisation att över huvud taget kräva flera domares — alltså även

nämndemäns -— medverkan vid prövning av vissa enklare mål, som enligt

gällande rätt kräver huvudförhandling. Jag fann därför motiverat att överväga

en försiktig vidgning av ensamdomarkompetensen i tvistemål.

I departementspromemorian har mot denna bakgrund föreslagits bestämmelser,

som går ut på en något vidgad behörighet för ensamdomare att avgöra

mål som kräver huvudförhandling. Det erinras om att enligt gällande

ordning ensamdomare får avgöra tvistemål efter huvudförhandling

bara om förhandlingen äger rum i omedelbart samband med förberedelse.

Som villkor för att huvudförhandlingen skall få företas i anslutning till förberedelsen

gäller bl. a. att parterna samtycker till det eller att saken finnes

uppenbar. Vid huvudförhandlingen behöver parterna i sådant fall inte upprepa

vad de har anfört under förberedelsen utan de kan hänvisa till sina

tidigare uttalanden. Detta slag av huvudförhandling i förenklad form är enligt

uttalanden under förarbetena till RB avsett för mindre mål och mål som

inte kräver omfattande utredning. I promemorian föreslås att huvudförhandling

i förenklad form skall få äga rum — förutom i omedelbart samband

med förberedelsen — inom femton dagar från det den muntliga förberedelsen

avslutades.

Remissinstanserna ställer sig med ett undantag positiva till förslaget, och

s. 370 Kontrollera mot PDF

370 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

från flera håll understryks behovet av en vidgning av ensamdomarkompetensen.

För min del vill jag framhålla följande. De hittillsvarande erfarenheterna

av ensamdomares handläggning av mål vid huvudförhandling i omedelbart

samband med förberedelse har såvitt känt varit mycket goda ur både underrätternas

och parternas synvinkel, och systemet med omedelbar huvudförhandling

har kommit till flitig användning. Uttalandet i promemorian

att det föreligger ett intresse hos både domare och parter att få huvudförhandlingar

genomförda i enklast möjliga former bestyrks av uttalanden

vid remissbehandlingen.

Som framhålls i promemorian har man i domstolspraxis i påfallande stor

utsträckning satt ut mål till fortsatt förberedelse — varvid formell grund

har förelegat genom att någon enstaka detalj i förberedelsearbetet återstått

oklar — och sedan avgjort målet vid huvudförhandling i omedelbart samband

med den fortsatta förberedelsen. En ändring i den riktning som föreslås

i promemorian innebär den fördelen att huvudförhandling i förenklad

form blir möjlig även när det inte återstår någon detalj i förberedelsearbetet

som kan motivera fortsatt förberedelse. Vidare ger en sådan ändring de

domstolar som f. n. inte tillämpar nyssnämnda praxis uttryckligt lagstöd

för att övergå till denna ordning. En ändring av föreslagen innebörd gör det

möjligt att få till stånd huvudförhandling i förenklad form vid senare tidpunkt

t. ex. när en part som inte är tillstädes vid förberedelsen behöver vara

personligen närvarande eller när ett vittne behöver kallas.

Den föreslagna ändringen har betydelse också från organisatorisk synpunkt.

När det gäller vissa enklare mål, kan det otvivelaktigt betecknas som

en överorganisation att kräva flera domares medverkan. Det finns i sammanhanget

anledning erinra om de allmänna uttalanden som jag gjorde i

prop. 1966: 100 (s. 37 — 39). Jag framhöll där bl. a. att, sett i ett vidare

perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom en ordning där

domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former koncentreras till de

särskilt invecklade och betydelsefulla målen (jfr. prop. 1968:82 s. 54).

När det gäller den närmare utformningen av villkoren för att huvudförhandling

i förenklad form skall få äga rum även viss tid efter muntlig förberedelse,

föreslås i promemorian i princip samma regler som f. n. gäller

för huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelse. Enligt förslaget

krävs sålunda bl. a. att parterna samtycker och att rätten gör en

lämplighetsprövning. Vidare fastslås som en uttrycklig förutsättning att

samma domare skall sitta i rätten. Dessa föreskrifter är enligt min mening

lämpliga och ligger helt i linje med målsättningen att genomföra en försiktig

vidgning av ensamdomarkompetensen.

Med hänvisning till nuvarande praxis föreslås vidare i promemorian en

uttrycklig föreskrift att vad som har förekommit vid det sista förberedelsesammanträdet

inte behöver upprepas vid huvudförhandlingen. Den tidspe
-

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

riod som får förflyta mellan förberedelsen och huvudförhandlingen har i

promemorian bestämts till femton dagar. Vid remissbehandlingen har förslaget

i den delen godtagits så gott som över hela linjen. Endast Göta hovrätt

har uttryckt farhågor för att den föreslagna bestämmelsen skulle kunna

leda till komplikationer. Bl. a. anförs att det skulle kunna vara svårt

för rätten och parterna att vid huvudförhandlingen enbart med stöd av protokollet

erinra sig vad som förekommit vid förberedelsen. Hovrättens farhågor

finner jag överdrivna. Det finns anledning att framhålla att den föreslagna

tidsperioden anknyter till bestämmelserna i 43 kap. It §. Enligt

denna paragraf får, när uppskov förekommer i huvudförhandling, fortsatt

huvudförhandling äga rum om den sammanlagda tid varunder uppskovet

varat inte överstiger femton dagar. Enligt 43 kap. 13 § skall målet vid den

fortsatta huvudförhandlingen företas i det skick, vari det förelåg vid den

tidigare handläggningens slut. Det förutsätts sålunda i den bestämmelsen

att rätten och parterna fortfarande har aktuellt vad som förekommit vid

den tidigare förhandlingen. Motsvarande betraktelsesätt bör kunna godtas

i nu förevarande sammanhang. Det kan tilläggas att föreskriften om att

upprepning inte är nödvändig självfallet inte skall tas till anledning att avstå

från att mer eller mindre ingående upprepa vad som har förekommit

vid det slutliga förberedelsesammanträdet, om det föreligger behov därav.

Ytterligare kan erinras om att rätten alltid har att göra en lämplighetsprövning

innan mål sätts ut till huvudförhandling i förenklad form.

På grund av det anförda förordar jag att behörigheten för ensamdomare

att avgöra tvistemål efter huvudförhandling vidgas i enlighet med förslaget

i departementspromemorian. Jag återkommer till vissa detaljfrågor

i specialmotiveringen.

Det finns anledning att i detta sammanhang uppehålla sig något vid det

avsedda tillämpningsområdet. Som framgår av vad som har anförts i promemorian

tar den föreslagna vidgningen av ensamdomarkompetensen sikte

på samma slags mål som redan nu prövas av ensamdomare, dvs. mindre

mål och mål som inte kräver omfattande utredning. Det bör alltså inte

göras något avsteg från den allmänt gällande principen att bevisprövning

endast i begränsad omfattning bör ankomma på ensamdomare. I detta sammanhang

vill jag nämna att det förut berörda förslaget om nämndmedverkan

i tvistiga eller tveksamma vårdnadsmål innebär att sådana mål alltid

skall avgöras efter huvudförhandling i ordinär form (jfr specialmotiveringen

till 20 kap. 36 § FB i det följande). I övrigt får jag hänvisa till vad

som har anförts beträffande tillämpningsområdet i promemorian. Jag vill

här bara tillägga att det enligt min mening inte är nödvändigt att i lagtexten

göra en närmare precisering av det avsedda tillämpningsområdet.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kangl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

7.4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m.

Huvudregeln i 6 § ÄL är f. n. att underrätt är domför med en lagfaren

domare i ärende som avses i lagen. Enligt paragrafens andra stycke skall

dock rätten vid den sakliga prövningen av vissa uppräknade ärenden ha en

mer kvalificerad sammansättning. Häradsrätt skall i dessa ärenden bestå

av lagfaren ordförande och nämnd och rådhusrätt av tre eller högst fyra

lagfarna domare. I tredje stycket anges i vilka fall häradsrätt skall ha stor

resp. liten nämnd.

Med anledning av förslaget till enhetlig underrättsorganisation måste

ändringar företas också i de bestämmelser i ÄL som bygger på de nuvarande

skillnaderna mellan häradsrätter och rådhusrätter. Jag framhöll i lagrådsremiss

I att reglerna om underrätts sammansättning i tvistemål naturligen

bör vara normerande för rättens sammansättning i domstolsärenden.

Jag nämnde vidare att det beträffande domstolsärenden fanns anledning

att överväga frågan om gränserna för ensamdomarkompetensen och om en

subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning. Mot denna bakgrund

har i departementspromemorian lagts fram förslag till ändrad lydelse av

6 § ÄL. När jag nu behandlar dessa förslag förbigår jag till en början frågan

om nämndmedverkan.

Promemorians förslag innebär att enligt huvudregeln handläggning .fortfarande

skall ske med ensamdomare. I de fall då det krävs mer än en domare

för den sakliga prövningen skall rätten bestå av tre eller högst fyra

domare. Lagtekniskt har 6 § i promemorieförslaget utformats så att huvudregeln

om ensamdomarkompetensen tagits in i första stycket. I ett andra

stycke räknas de ärenden upp som alltid kräver flera domares medverkan.

I ett tredje stycke ges en föreskrift som innebär att den juristkollegiala

sammansättningen skall gälla också i vissa andra särskilt uppräknade

grupper av ärenden, om ärendet är tvistigt eller av vidlyftig, svår eller ömtålig

beskaffenhet.

Beträffande ensamdomarkompetensen innebär förslaget en vidgning så

till vida att ett flertal ärendegrupper, som f. n. alltid måste prövas av flera

domare skall kunna avgöras av ensamdomare, under förutsättning dock att

ärendet inte är tvistigt eller av den beskaffenhet som jag nyss nämnt. De

nämnda ärendegrupperna avser ärenden om adoption, vårdnad, barns

släktnamn, förmynderskap, förvaltning enligt vissa kapitel i ärvdabalken

in. fl. ärenden som närmare framgår av det i bilaga 1 ingående förslaget

beträffande ÄL (6 § tredje stycket).

Vad först beträffar förslaget att rätten till följd av vad som har föreslagits

för tvistemålens del skall ha juristkollegial sammansättning när flera

domares medverkan krävs har någon erinran inte gjorts under remissbehandlingen.

Jag föreslår att promemorians förslag i denna del genomförs

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

i princip. Att reservation bör göras beträffande vissa ärenden rörande vårdnad

in. in. skall jag strax återkomma till.

Vad därefter angår ensamdomarkompetensen har remissinstanserna genomgående

ställt sig positiva till de vidgningar som har föreslagits i promemorian.

För egen del vill jag understryka vad som sägs i promemorian

om att det är angeläget att den mera kvalificerade sammansättningsformen

kommer till användning bara när det verkligen är motiverat med hänsyn

till det särskilda ärendets beskaffenhet. Jag anser att goda skäl talar för

en vidgning av ensamdomarkompetensen i huvudsaklig överensstämmelse

med de riktlinjer som har lagts fram i promemorian. Endast beträffande

några enstaka ärendegrupper har jag funnit anledning att avvika från vad

som har föreslagits i promemorian beträffande ensamdomarkompetensen.

Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

När det gäller den lagtekniska lösningen har vissa invändningar rests under

remissbehandlingen. Det har sålunda framhållits att rekvisiten ”av vidlyftig,

svår eller ömtålig beskaffenhet” — som enligt tredje stycket i förslaget

skall föranleda att där angivna ärenden skall prövas av fullsutten rätt —

kan leda till delade meningar mellan underrätt och högre rätt och därmed

medföra risk för komplikationer. Vidare har påpekats att paragrafen som

helhet har blivit mer svåröverskådlig i den föreslagna utformningen än tidigare.

För egen del finner jag, att kritiken i dessa hänseenden bör leda till

en omprövning av frågan om den lagtekniska utformningen. I sakligt hänseende

torde man kunna komma fram till i det väsentliga samma resultat som

åsyftas i promemorian om man i andra stycket anger att den kvalificerade

sammansättningen skall användas dels i alla ärenden som är tvistiga, dels i

vissa uppräknade ärenden, oavsett tvist. I tredje stycket kan i sa fall anges

att rätten om särskild anledning föreligger får ha den kvalificerade sammansättningen

även i annat fall. Någon uppräkning av olika grupper av

ärenden i detta stycke blir därigenom inte nödvändig. Riktmärke för tilllämpningen

bör självfallet vara att ärende som är av vidlyftig, svår eller

ömtålig beskaffenhet inte bör prövas av ensamdomare. Jag föreslår att en

omredigering av paragrafen görs efter dessa riktlinjer. När det gäller detaljerna

i den nu förordade lösningen får jag hänvisa till specialmotiveringen.

Där behandlas också frågan om upphävande av 8 § ÄL.

Beträffande slutligen frågan om medverkan av nämnd i familj erättsliga

ärenden får jag erinra om vad jag har anfört i motsvarande fråga när det

gäller de familj erättsliga målen. Jag anser av där anförda skäl att man inte

heller beträffande familj erättsliga ärenden bör välja lösningen att införa en

subsidiär möjlighet att ha nämndsammansättning. Frågan om nämndmedverkan

bör i stället lösas efter samma linje som har föreslagits beträffande

målen. Eftersom tvistiga eller tveksamma vårdnadsfrågor, när de kommer

upp i mål, skall prövas i nämndsammansättning, föreslår jag alltså att samma

sammansättning används när sådana frågor föreligger i ärenden och

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

därvid är tvistiga eller tveksamma. Att samma ordning väljs för mål och

för ärenden är så mycket mer naturligt som det i praxis förekommer att

vissa vårdnadsfrågor tas upp ibland som mål och ibland som ärenden (jfr

SOU 1964:35 s. 483).

Utöver ärenden som direkt gäller vårdnadsfrågan bör beaktas också vissa

andra ärenden som får betydelse för vem som skall utöva vårdnaden.

Jag åsyftar därvid ärenden som angår antagande av adoptivbarn eller hävande

av adoptivförhållande. Med hänsyn till föreliggande förslag om sänkning

av myndighetsåldern är det adoptionsärenden beträffande barn under

20 år som kommer i blickpunkten. Vidare är att ta hänsyn till sådana ärenden

som gäller förordnande eller entledigande av förmyndare, på vilken

det ankommer att utöva vårdnad.

Enligt min mening bör de nu angivna ärendegrupperna behandlas på

samma sätt som de renodlade vårdnadsärendena. Jag föreslår därför, att

nämndsammansättning väljs även för dem när de är tvistiga eller tveksamma.

Bestämmelser om nämndsammansättning i berörda ärenden bör lämpligen

anknytas till de bestämmelser beträffande målen som enligt vad jag tidigare

har föreslagit är avsedda att tas in i 20 kap. FB. En erinran om

sammansättningsbestämmelserna i FB bör tas in i ÄL:s 6 §.

7.5. Särskilda bestämmelser om underrätts sammansättning i vissa brottmål

m. m.

Förslaget om införande av enhetliga underrätter återverkar på bestämmelser

i åtskilliga lagar och andra författningar. Förslag till ändringar i sådana

bestämmelser har som tidigare nämnts lagts fram i departementspromemorian.

Av de föreslagna ändringarna tar jag i detta sammanhang upp

sådana som föranleds av att en enhetlig nämnd avses ersätta de nuvarande

två olika nämndtyperna i brottmål. De bestämmelser jag åsyftar finns i

brottsbalken, lagen om verkställighet av bötesstraff, lagen om ersättning i

vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., militära rättegångslagen

och lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Vid remissbehandlingen

har promemorians förslag till ändring i dessa lagar så gott som genomgående

tillstyrkts. Endast på enstaka punkter har jämkningar satts i

fråga från ett par håll. För min del förordar jag att förslagen med några

mindre jämkningar som jag berör i specialmotiveringen läggs till grund för

lagstiftning.

7.6. Kostnad för syn

Många myndigheters verksamhet är sådan att de i olika ärenden måste

uppsöka den plats eller lokal som berörs av ärendet för att genom direkta

iakttagelser få säkert underlag för sina avgöranden. Som exempel på verk
-

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

samhetsområden av denna art kan nämnas lantmäteriet, byggnadsväsendel,

arbetarskyddet, hälsovården och naturvården. Myndigheternas kostnader

för syneförrättningar och besiktningar i dessa sammanhang har ansetts

höra belasta det allmänna, eftersom denna rörlighet i och för sig är

ett nödvändigt element i myndigheternas arbetsformer. I viss utsträckning

har dock det allmännas kostnader täckts genom expeditions- eller liknande

avgifter.

Inom rättsväsendet förekommer i viss utsträckning verksamhetsformer

som är jämförbara med de nu nämnda. Ett framträdande exempel är polisens

verksamhet för att uppdaga och utreda brott, vilken verksamhet i stor

omfattning medför undersökningar ute på fältet, självfallet på statens bekostnad.

Andra exempel utgör syneförrättningar som hålls av vattendomstol

och ägodelningsrätt. Föreskrift att kostnaderna för de sistnämnda förrättningarna

skall stanna på statsverket finns i 11 kap. 97 § 2 mom. VL

och i 21 kap. 12 § JDL.

Beträffande rättegångsmål i allmänhet gäller emellertid en annan ordning

beträffande ansvaret för kostnader för syn. RB:s bestämmelser i ämnet

(främst 39 kap. 4 §, 18 kap. 13 § samt 31 kap. 1 och 11 §§) innebär

sålunda att part, i regel den förlorande, får bära kostnaderna för syn. Detta

förhållande hänger samman med att syn i RB betraktas som ett bevismedel

och att RB bygger på grundsatsen att det i princip skall ankomma

på parterna att svara för kostnaderna för bevisningen. Det kan inskjutas

att principen inte är undantagslös. Om t. ex. ett vittne enligt 36 kap. 19 §

hörs på annan plats än i domstolens lokaler, anses statsverkets kostnad

härför inte kunna läggas på parterna.

Synen kan sägas fylla två funktioner, även om det inte går någon skarp

skiljelinje dem emellan. Dels kan den tillgodose parts intresse att styrka

särskild omständighet som han vill åberopa till stöd för sin talan. Dels har

synen den vidare funktionen att rent allmänt ge rätten bättre förutsättningar

att tillgodogöra sig och bedöma parternas påståenden och vad som i övrigt

förekommer i målet eller ärendet. Att på sistnämnt sätt göra rätten

bättre rustad att bedöma föreliggande material är en uppgift som i princip

bör anses ankomma på det allmänna, i varje fall inom vissa gränser (jfr

i fråga om begränsningen 35 kap. 2 § andra stycket andra punkten och 40

kap. 1 § RB). Då synen i mycket stor utsträckning fyller just den funktion

som har berörts sist anser jag det motiverat alt överväga att med ändring

av nuvarande ordning ålägga det allmänna att svara för kostnaderna

beträffande syn i rättegångsmål i allmänhet. En sådan ordning gäller som

nämnts redan beträffande vattenmål och fastighetsbildningsmål.

En särskild anledning att nu ta upp denna fråga är att den lagstiftning

som är avsedd att ersätta JDL, dvs. fastighetsbildningslagen och lagen om

fastighetsdomstol, inte innehåller några bestämmelser som tar sikte på synekostnader.

Som har nämnts beror detta inte på att den ordning som f. n.

opaginerad Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

gäller enligt JDL ansetts böra ändras ntan på att det har befunnits lämpligt

att överväga denna ordning inte bara beträffande mål som är avsedda att

handläggas av fastighetsdomstol utan också för mål i allmänhet.

En reform av nu antydd innebörd har i viss mån redan föregripits av

rättstillämpningen. Domstolarna torde nämligen ofta när syn kommer i fråga

resonera just på det sält som har skett i det föregående när där talades

om synens vidare funktion och av den anledningen — just för att få bästa

möjliga förutsättningar för sin bedömning — förlägga huvudförhandling

till platsen för synen eller i största möjliga närhet av sådan plats. Själva

synen föranleder i sådana fall ingen egentlig merkostnad och parterna

åläggs därför i regel inte något betalningsansvar. Med hänsyn bl. a. till denna

praxis torde en ändring av här ifrågasatt art ha mycket liten betydelse

från statsfinansiell synpunkt. Däremot kan betalningsansvaret bli betungande

för den enskilda parten i de fall då särskild synekostnad anses föreligga.

Jag finner alltså att övervägande skäl talar för att den nuvarande

ordningen i fråga om ansvaret för synekostnaderna ändras.

Jag förordar, att ändringen sker på det sättet att bestämmelserna i 39

kap. 4 § RB ersätts med en föreskrift att kostnad för syn skall stanna på

statsverket. Ändringen bör anses gälla även syn i sådant fall som avses i 23

kap. 15 § RB. Däremot torde böra undantas syn till framtida säkerhet enligt

41 kap. Ett uttryckligt undantag härför bör göras i 39 kap. 4 g. Den

föreslagna ändringen föranleder följdändringar i VL och JDL. 8

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden,

5 ) lag om ändring i brottsbalken,

6) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

10) lag om ändring i vattenlagen,

11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet,

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

21. Beträffande nuvarande lydelse av 1 kap. RB får jag hänvisa till lagrådsremiss

I bilaga 2.

9. Specialmotivering

9.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

För att få bästa möjliga överskådlighet i fråga om ändringarna i RB

har jag funnit det lämpligast att nu — formellt med återkallelse av det i

lagrådsremiss I framlagda förslaget till lag om ändring i RB — lägga fram

ett nytt sådant lagförslag, upptagande både de nya bestämmelser i RB som

föreslogs i lagrådsremiss I och de ändringar i samma balk som har förordats

i förevarande ärende. Huvuddelen av de bestämmelser som togs upp i lagrådsremiss

I har i sak oförändrade förts över till det nya lagförslaget, i några

fall med smärre formella jämkningar. Sålunda är förslagen i sak oförändrade

såvitt angår 1 kap. utom dess 3 § samt de paragrafer i 2, 6, 10, 16, 17,

29, 50 och 51 kap. som berörs av lagrådsremiss I. Beträffande skälen till

ändringarna i dessa avseenden kan jag alltså hänvisa till vad som har anförts

i lagrådsremiss I. I det följande redogörs för de ändringar som jag förordar

genom dagens lagrådsremiss.

1 KAP.

3 §.

I det i lagrådsremiss I föreslagna andra stycket anges när tingsrätt skall

vara dornför med en lagfaren domare. Bl. a. föreskrivs att tingsrätt är domför

med en lagfaren domare vid sådan huvudförhandling i tvistemål, som

hålls i omedelbart samband med förberedelsen. Med anledning av det i dag

framlagda förslaget till ändring i 42 kap. 20 § har i paragrafen angetts att

tingsrätt är domför med en lagfaren domare vid sådan huvudförhandling

som hålls i förenklad form enligt nyssnämnda lagrum. Övriga föreskrifter

i 3 § i lagförslaget i lagrådsremiss I har förts över utan ändringar.

4 KAP.

6 §•

För valbarhet till nämndeman gäller f. n. en nedre åldersgräns om 25 år.

Vidare är som valbarhetsvillkor föreskrivet att nämndeman inte får vara i

konkurstillstånd. Bestämmelserna härom har visst samband med reglerna

1 Bilagan har uteslutits här. Frånsett vissa redaktionella ändringar är de i bilagan upptagna

lagförslagen likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen 1) och 7)—17).

13 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

om valbarhet till riksdagsmannauppdrag och kommunala förtroendeuppdrag.

Enligt beslutade ändringar i riksdagsordningen (prop. 1968:92, KU

1968:20, KU 1969:1, rskr 1969:56) och i kommunallagstiftningen (SFS

1968: 184—186, 188) skall nuvarande åldersgränser i denna lagstiftning ersättas

med krav på att den som uppdraget avser är myndig, varjämte konkursvillkoret

skall slopas. Kungl. Maj :t har i den i dag beslutade prop.

1969: 25 lagt fram förslag att myndighetsåldern sänks från nuvarande 21 år

till 20 år.

Enligt min mening saknas skäl att ha andra valbarhetsvillkor för nämndemän

än för riksdagsmän och kommunala förtroendemän. Som garanti för

nämndemäns lämplighet torde ålders- och konkursvillkoren sakna nämnvärd

betydelse. I praktiken ligger garantin i att kommunernas fullmäktige

inte väljer andra personer än sådana som anses lämpade för uppdraget.

Förevarande paragraf har avfattats i enlighet med dessa synpunkter (jfr

prop. 1968:92 s. 16). Detta innebär bl. a. att nämndemannauppdrag inte

som f. n. (4 kap. 8 § tredje punkten) förfaller, om han försätts i konkurs.

Det torde däremot utan att särskild föreskrift härom ges kunna förutsättas

att, om nämndeman råkar i konkurs, han inte kommer att kallas till tjänstgöring

så länge konkurstillståndet varar. De föreslagna ändringarna i denna

paragraf återverkar på vissa andra håll i lagstiftningen, där det hänvisas

till vad som gäller om valbarhet till nämndeman vid allmän underrätt

(t. ex. 11 kap. 2 § vattenlagen, 2 kap. 6 § och 21 kap. 2 § jorddelningslagen

och 98 § militära rättegångslagen).

Enligt 12 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen skall den som utses till juryman

ha uppnått 25 års ålder. Frågan om även denna åldersgräns skall ändras

får tas upp i senare sammanhang. Enligt bestämmelser i sjölagen skall

i vissa mål särskilda ledamöter tjänstgöra i rätten. Dessa ledamöter skall ha

fyllt 25 år. Sjölagskommittén, som har i uppdrag att företa en översyn av

sjölagstiftningen, torde vid .fullgörande av sitt uppdrag överväga om denna

åldersgräns bör sänkas.

39 KAP.

4 §.

Beträffande motiven för ändringen beträffande ansvaret för synekostnader

hänvisas till vad jag har anfört i avsnitt 7.6. Som kompensation för de

ökade kostnaderna för det allmänna torde i senare sammanhang få övervägas

viss höjning av expeditionsavgiften för dom.

42 KAP.

20 §.

I paragrafens andra stycke finns nu bestämmelserna om huvudförhandling

i omedelbart samband med förberedelsen. I förslaget har i andra styc
-

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

ket och i ett nytt tredje stycke tagits upp bestämmelser om huvudförhandling

i förenklad form i överensstämmelse med de allmänna överväganden

som jag har redovisat i det föregående (7.3). Det i den föreslagna lagtexten

använda uttrycket ”i förenklad form” förekommer redan nu i RB, nämligen

när det gäller doms utformning i vissa fall (17 kap. 8 § och 30 kap. 6 §).

I likhet med vad som nu gäller har som villkor för den enklare handläggningsformen

föreskrivits att hinder inte får möta enligt 43 kap. 2 § och att

parterna dessutom samtycker till sådan handläggningsform. Vidare innehåller

bestämmelsen den nyheten att huvudförhandlingen kan äga rum,

förutom i omedelbart samband med förberedelse, inom femton dagar från

den dag då den muntliga förberedelsen avslutades. Förutsättning härför är

att i rätten sitter samma domare som har skött handläggningen vid det slutliga

förberedelsesammanträdet. I överensstämmelse med vad som gäller

f. n. föreskrivs också att huvudförhandling, oavsett om parterna samtycker,

får ske i omedelbart samband med förberedelsen, om saken finnes uppenbar.

I det nya tredje stycket ges en bestämmelse om förfarandet vid huvudförhandling

i förenklad form. Enligt bestämmelsen skall vad som har förekommit

under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades

anses ha förekommit också vid huvudförhandlingen utan att det behöver

upprepas vid denna. Detta anses gälla redan f. n., men när det nu föreslås

vidgat utrymme för huvudförhandling i förenklad form synes det lämpligt

med en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna är utformad så att den

anknyter till föreskriften i 17 kap. 2 § första stycket första punkten.

Beträffande det avsedda tillämpningsområdet för den nya bestämmelsen

får jag hänvisa till vad som har anförts i det föregående (3.3. och 7.3.) Att

bestämmelsen inte skall tillämpas när det gäller tvistiga eller tveksamma

vårdnadsfrågor berörs i specialmotiveringen till 20 kap. 36 § FB.

43 KAP.

11 §•

I denna paragraf, som innehåller bestämmelser om huvudförhandling i

tvistemål, görs i första stycket en hänvisning till 1 kap. 15 § första stycket.

Detta stycke motsvaras i departementsförslaget av 1 kap. 9 §. Hänvisningen

har ändrats i enlighet härmed.

Även i 11 § andra stycket har en ändring gjorts. Ändringen har samband

med ändringarna i 42 kap. 20 §. Enligt 11 § första stycket skall huvudförhandling,

utan annat avbrott än som kan föranledas av bestämmelserna i

1 kap. 15 § första stycket, såvitt möjligt fortgå till dess målet är färdigt

för avgörande. Sedan förhandlingen har påbörjats får uppskov förekomma

endast under särskilda förutsättningar. Efter uppskov får enligt 11 § andra

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stycket fortsatt huvudförhandling äga rum, om den sammanlagda tiden för

uppskovet inte överstiger femton dagar. I annat fall måste, utom i visst undantagsfall,

ny huvudförhandling hållas.

I departementspromemorian framhålls att bestämmelsen i 11 § andra stycket

om fortsatt huvudförhandling inte anses tillämplig på huvudförhandling

som har påbörjats i omedelbart samband med förberedelse (jfr Gärde

m. fl. Nya RB s. 606). Inte heller när fråga är om huvudförhandling som

hålls i förenklad form utan samband med förberedelse synes lämpligt att

fortsatt huvudförhandling får hållas, om uppskov har ägt rum. I ett tillägg

till andra stycket föreslås därför i promemorian en föreskrift att ny huvudförhandling

alltid skall hållas, om huvudförhandling som avses i 42 kap.

20 § andra stycket uppskjuts. Med anledning av att föreskriften vid remissbehandlingen

har ansetts kunna leda till missförstånd har den förtydligats,

så att det framgår att den nya huvudförhandlingen inte får hållas i förenklad

form.

46 KAP.

11 §•

I paragrafens första stycke, som innehåller bestämmelser om huvudförhandling

i brottmål, görs en hänvisning till 1 kap. 15 § första stycket. Detta

stycke motsvaras av 1 kap. 9 § i departementsförslaget. Hänvisningen har

ändrats i enlighet härmed.

Övergångsbestämmelserna

De övergångsbestämmelser som togs upp i lagförslaget i lagrådsremiss I

har jämkats något i ett par avseenden men i övrigt förts över oförändrade

till det nya lagförslaget.

I punkterna 7 d och e klargörs vilka domkretsar eller delar av domkretsar

som, när de nya bestämmelserna har trätt i kraft, skall anses åsyftade

med i annan lagstiftning förekommande föreskrifter som innehåller

uttryck av typen ”stad med rådhusrätt”, ”domsaga på landet”, ”stad under

häradsrätt” och liknande. Bestämmelserna i punkterna är grundade på

principen att man vid tolkningen av sådana uttryck skall låta det läge som

råder när tingsrätt införs vara avgörande. Med utgångspunkt från att de

nya bestämmelserna om tingsrätt föreslås träda i kraft generellt den 1 januari

1971 fastställdes i det tidigare lagförslaget att läget vid 1970 års utgång

skall vara avgörande. Med tanke på att det har öppnats möjlighet att

förordna att de nya bestämmelserna skall gälla beträffande viss eller vissa

underrätter från tidigare tidpunkt än den 1 januari 1971 har det ansetts

lämpligt att, i stället för att anknyta till 1970 års utgång, direkt ange att

det är läget som råder när tingsrätt införs som är avgörande.

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 44 år 1969

381

9.2. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

I det föregående har anförts att regleringen om nämndverkan i vissa familj

erättsliga mål och ärenden bör tas in i 20 kap. FB. I detta kapitel återfinns

nu de särskilda bestämmelser som gäller angående rättegången i sådana

mål och ärenden som avses i balken. I 20 kap. FB hör den föreslagna

regleringen hemma i den avdelning som hav rubriken Gemensamma bestämmelser”.

Med hänsyn till reglernas allmänna räckvidd bör bestämmelserna

inleda nämnda avdelning. Det föreslås därför att de nya bestämmelserna,

som utformats i två paragrafer, tas in såsom 36 och 37 §§ och att de

nuvarande 36—40 §§ i stället betecknas 38—42 §§.

20 KAP.

36 §.

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna motiveringen

har i paragrafens första stycke föreskrivits att rätten i mål eller ärende

som rör vårdnad eller umgängesrätt, under vissa förutsättningar skall bestå

av en lagfaren domare och nämnd vid den slutliga prövningen. Vad som

sägs i det följande om vårdnadsfrågor gäller också frågor om umgängesrätt.

Uttrycket slutlig prövning har använts som gemensam beteckning för

huvudförhandling i målen och för sådan saklig prövning av ärenden som

avses i 6 § ÄL. Förutsättningen för att nämndsammansättning skall tas i

anspråk är enligt bestämmelsen att rätten vid förberedande handläggning

finner, att vårdnadsfrågan är tvistig eller att det av annan anledning ej är

uppenbart hur frågan skall avgöras. Sammansättningsfrågan blir alltså beroende

av den faktiska bedömning som rätten under den förberedande handläggningen

gör med avseende på om vårdnadsfrågan är tvistig eller tveksam.

Det torde alltså knappast kunna komma i fråga att högre rätt behöver återförvisa

mål eller ärende på den grunden att rätten har haft fel sammansättning.

De skulle i så fall vara i det osannolika fallet att rätten, trots att

klar tvist föreligger, med förbiseende av detta eller av lagbestämmelsen

företagit målet eller ärendet till handläggning med juristkollegium.

Om rätten när huvudförhandling eller annat slutligt sammanträde skall

inledas eller pågår finner att en förut tvistig vårdnadsfråga har blivit ostridig

och klar, medför detta enligt bestämmelsen inte att nämndsammansättning

blir obehörig. Om det å andra sidan först vid huvudförhandling uppkommer

tvist om vårdnadsfrågan, leder inte detta till att juristkollegial

sammansättning blir obehörig vid den förhandlingen. En annan sak är att

det kan finnas anledning att inställa sådan huvudförhandling därför att barnavårdsnämnds

yttrande behöver infordras såsom en förberedande åtgärd

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

för nästa huvudförhandling. Sistnämnda huvudförhandling skall under sådana

förhållanden hållas inför nämndsammansättning.

Uttrycket att det — av annan anledning än tvist — ej är uppenbart hur

vårdnadsfrågan skall avgöras (jfr uttryckssättet i 42 kap. 20 § andra stycket

RB) har valts för att beskriva de fall där vårdnadsfrågan är tveksam

utan att vara tvistig. Sådant fall kan föreligga när i barnavårdsnämnds yttrande

ges uttryck för tvekan eller förordas annan lösning i vårdnadsfrågan

än som har begärts i målet eller ärendet. Ett annat fall kan vara att part

utan eget ställningstagande överlämnar vårdnadsfrågan till rättens bedömning.

Att rätten, när den skall pröva tvistig eller tveksam vårdnadsfråga, i samma

sammansättning får pröva också annan fråga i målet har redan berörts

i den allmänna motiveringen.

Det bör påpekas att bestämmelsens innebörd för målens vidkommande är

att huvudförhandling i ordinär form alltid äger rum när vårdnadsfrågan är

tvistig eller tveksam. Detta torde regelmässigt vara fallet redan enligt nuvarande

praxis.

I paragrafens andra stycke har föreskrivits att första stycket äger motsvarande

tillämpning när i ärende förekommer viss fråga av betydelse i vårdnadshänseende.

De angivna frågorna avser antagande av adoptivbarn som

ej har fyllt 20 år, hävande av adoptivförhållande som angår sådant barn,

förordnande av förmyndare i fall då den förordnade skall utöva vårdnaden

om barn och entledigande av förmyndare som utövar vårdnad. Bestämmelsen

innebär att nämndsammansättning skall användas när fråga som nu har

nämnts är tvistig eller tveksam.

Bestämmelsen gör ingen skillnad mellan fall som är att bedöma enligt

svensk lag och fall vari utländsk rätt skall tillämpas.

37 §.

Beträffande antalet nämndemän i nämnden vid handläggning av mål eller

ärende som avses i 36 § görs i förevarande paragraf en hänvisning till

1 kap. 4 § andra stycket RB i dess lydelse enligt lagförslaget i lagrådsremiss

I.

I nämnden skall alltså sitta fyra eller, när förhandlingen kan beräknas ta

mer än två dagar i anspråk, fem nämndemän. Inträffar förfall för nämndeman

sedan förhandlingen har påbörjats, är rätten domför med tre i nämnden.

Som förut har nämnts innehåller lagrådsremiss I förslag till domförhetsregler

i RB som innebär att alla underrätter vid särskild huvudförhandling

i tvistemål skall ha juristkollegial sammansättning. Som en följd av detta

har i det nämnda förslaget också tagits med ändringar i bestämmelserna om

omröstning och överläggning i tvistemål, som finns i 16 kap. resp. 17 kap.

9 § RB. De föreslagna ändringarna i omröstningsreglerna innebär att de be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

stämmelser, som nu gäller för rådhusrätterna, utsträcks att gälla för alla

tingsrätter och att man upphäver de nuvarande särbestämmelserna för häradsrätt

(16 kap. 1 § andra stycket, 3 § första stycket och 7 §), som förutsätter

att nämnd deltar. Ändringen i 17 kap. 9 § RB innebär att nuvarande

bestämmelse i denna paragrafs första stycke att ordföranden när nämnd deltar

skall ”framställa saken och vad lag stadgar därom” får utgå.

När nu föreslås att nämnd skall medverka i vissa mål och ärenden, måste

bestämmelser ges som motsvarar dem, som enligt det anförda skall utgå ur

RB. Bestämmelser motsvarande dem som nu finns beträffande nämnd i

16 kap. och 17 kap. 9 § RB har därför tagits in i förevarande paragraf.

42 §.

I samband med att nuvarande 36—40 §§ får ändrade beteckningar, 38—

42 §§, har den i nuvarande 40 § intagna hänvisningen till 39 § justerats.

9.3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

I 15 kap. GB har nuvarande 29 och 30 §§ föreslagits få beteckningarna 30

resp. 31 §§. Som en ny 29 § har av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen

tagits in en hänvisning till den nya bestämmelsen i 20 kap. 36 §

FB som klargör att nämnd skall medverka vid prövning av vissa frågor som

avses i GB.

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden

6 §•

I enlighet med de överväganden som jag tidigare har redovisat (7.5.)

föreslås att paragrafens första stycke liksom nu skall innehålla huvudregeln

att underrätt vid handläggning av ärende är domför med en lagfaren

domare. I andra och tredje styckena upptas liksom enligt förslaget i departementspromemorian

undantag från huvudregeln. Som jag har nämnt föreslår

jag beträffande dessa stycken vissa ändringar i förhållande till vad

som har .föreslagits i promemorian.

Vad först angår andra stycket har där liksom i motsvarande stycke i

promemorieförslaget gjorts en uppräkning av de ärenden i vilka juristkollegial

sammansättning är obligatorisk. Uppräkningen har dessutom kompletterats

med en föreskrift av innebörd att denna sammansättning också skall

gälla om ärende är tvistigt. Uppräkningen är i huvudsak densamma som i

promemorieförslaget. Med anledning av ett påpekande av JK under remissbehandlingen

har dock ur punkt 4 uteslutits ärenden angående utseende av

huvudmän i sparbank. Sådana ärenden handläggs numera inte av domstol.

Vidare har ur punkt 5 uteslutits ärende angående tillstånd till försäljning

av samfälld egendom enligt lagen om samäganderätt. Ärende av detta slag

opaginerad Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1960

täcks nämligen av punkt 6, som avser ärenden angående tillstånd till förvaltningsåtgärd

i annat fall än som avses under övriga punkter i stycket.

Beträffande punkt 6 kan påpekas att därunder inbegrips tillstånd till förvaltnings

åtgärd enligt 12 eller 19 kap. ärvdabalken. Några remissinstanser

har i sina yttranden ifrågasatt om inte vissa eller — enligt ett yttrande___

t. o. m. flertalet av de i punkt 3 angivna ärendena bör kunna prövas av ensamdomare.

För min del vill jag dock f. n. inte förorda någon ändring i promemorians

förslag i det avseendet.

Jurist- och samhällsvetareförbundet har i ett avseende förordat en inskränkning

av ensamdomarkompetensen. Förbundet anser sålunda att också

ärenden angående bestämmande av arvode till förmyndare eller god man

enligt 14 kap. 11 § eller 15 kap. 19 § FB borde tas med i uppräkningen i andra

stycket. Enligt min mening föreligger emellertid inte skäl att i andra

stycket ha en särregel för dessa arvodesärenden. Det synes nämligen tillräckligt

med föreskriften att dessa ärenden — liksom andra -— skall prövas

av juristkollegium i de fall då de är tvistiga.

På grund av de överväganden som har gjorts i den allmänna motiveringen

anges i tredje stycket att rätten också i annat fall än som avses i andra

stycket får ha där föreskriven sammansättning, om särskild anledning föreligger.

Som jag redan har nämnt bör riktmärket för tillämpningen vara att

ärende av vidlyftig, svår eller ömtålig beskaffenhet inte bör handläggas av

ensamdomare. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare har

under remissbehandlingen uttryckt farhågor för att de nämnda rekvisiten,

som i promemorieförslaget upptagits i lagtexten, skulle tolkas så att den

mera kvalificerade sammansättningen skulle komma till användning så snart

den för beslutet i första hand ansvarige domaren kände tveksamhet inför avgörandet

eller att ett stort antal formalia måste granskas. Med den utformningen

av tredje stycket som nu föreslås torde domstolarna få friare händer

att bedöma om ett ärende är sådant att det kan avgöras av ensamdomare,

och någon anledning att befara att den mera kvalificerade sammansättningen

kommer att användas i onödan föreligger enligt min mening inte.

I sammanhanget vill jag påpeka att bestämmelserna i 6 § inte bör anses

gälla ärenden som avses i 7 §. Bestämmelserna i sistnämnda paragraf bör

nämligen tolkas såsom innefattande även en domförhetsregel av innebörd

att där angivna ärenden alltid skall handläggas av ensamdomare.

(8 §.)

Av skäl som har angetts i promemorian (jfr avsnitt 4.2.3.) förordas att

8 § upphävs.

Övergångsbestämmelser

Ikraftträdandet av ändringarna i ÄL bör samordnas med ikraftträdandet

av de ändringar som föreslås i RB. Liknande föreskrifter som har föreslå
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

gits beträffande ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i RB har därför

tagits in i förslaget till lag om ändring i ÄL. De nya reglerna om rättens

sammansättning bör självfallet inte föranleda ändring av sammansättningen

i ärende, vari handläggning enligt äldre regler redan har påbörjats. En

övergångsbestämmelse avseende sådana fall har tagits in i förslaget.

Beträffande många underrätter gäller f. n. att antalet domare inte förslår

till att bilda juristkollegium med tre ledamöter. Genomförs en ny underrättsorganisation

i enlighet med de principer som har angetts i lagrådsremiss

I, kommer detta förhållande att ändras. Eftersom den nya underrättsorganisationen

kommer att genomföras successivt under en tämligen

lång tidsperiod, finns det emellertid anledning att räkna med att

det under en övergångstid kommer att finnas ett relativt stort antal underrätter

med så få domare att de inte kan bilda juristkollegium. I lagrådsremiss

I framhöll jag (avsnitt 5.4.2.) med tanke på dessa underrätter att

det bör finnas goda möjligheter att förlägga förhandling i ärende som kräver

juristkollegial sammansättning till dag då huvudförhandling för tvistemål

är planerad och då rätten av detta skäl ändå skall ha sådan sammansättning.

Vidare framhöll jag, att ärende som skall prövas av juristkollegium

utan förhandling i viss utsträckning torde kunna avgöras efter cirkulation,

liksom f. n. förekommer i rådhusrätterna. Emellertid kan det i

ärende av brådskande natur komma att visa sig olämpligt att invänta dag

för huvudförhandling i tvistemål eller att ordna en cirkulation. För sådana

fall har i en särskild övergångsbestämmelse öppnats möjlighet för rätten

att förordna, att ärende som enligt de föreslagna reglerna i ÄL skall handläggas

av juristkollegium i stället skall handläggas av en lagfaren domare

och nämnd. I nämnden skall i så fall sitta samma antal nämndemän som

i brottmål (jfr 20 kap. 37 § FB i föreslagen lydelse). Ett förordnande i enlighet

med denna övergångsbestämmelse innebär att ärendet kan tas upp

till avgörande då nämnd är samlad för huvudförhandling i brottmål.

9.5. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

38 kap. 6 § brottsbalken har ändrats i enlighet med vad som har föreslagits

i departementspromemorian.

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 om verkställighet

av bötesstraff

21 § första stycket har avfattats i enlighet med promemorieförslaget med

endast vissa redaktionella jämkningar. Bl. a. har i första punkten angetts

att nämnd skall delta vid rättens avgörande av saken i mål enligt förevarande

lag. Denna jämkning har gjorts för att klargöra att den särskilda dom13t

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 44

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

förhetsregeln inte nödvändiggör medverkan av nämnd vid sådan handläggning

som avser endast avskrivning eller avvisning. Med hänsyn till RB:s

terminologi (jfr t. ex. 30 kap. 1 §) kan nämligen uttrycket ”avgörande av

mål” föranleda att domförhetsregeln ges en vidare innebörd än som nyss

har sagts.

Ändringen i 22 § har inte motsvarighet i departementspromemorian utan

har föranletts av ett påpekande under remissbehandlingen. Enligt paragrafen

skall förvandlingsstraffet bortfalla, om full betalning för böterna erläggs

sedan beslut om förvandling har meddelats men innan verkställighet

av straffet har påbörjats. Om böterna delvis betalas, kan förvandlingsstraffet

nedsättas. Enligt andra stycket ankommer prövningen av verkan av betalning

som sker efter förvandlingsbeslutet på domstol, om fråga är om bötfälld

som har erhållit anstånd med verkställigheten. Som förut har nämnts

har vid remissbehandlingen uttalats den uppfattningen att rätten i fall som

nu avses bör vara domför med endast en lagfaren domare. Vid lagens tillkomst

synes frågan om rättens sammansättning vid prövning enligt 22 § inte

ha särskilt uppmärksammats. Detta torde hänga samman med att det då

antogs att det endast i undantagsfall skulle förekomma att den som hade

erhållit villkorligt anstånd verkställde efterbetalning (jfr prop. 1964: 10 s.

201). Det berörda remissyttrandet ger emellertid anledning till antagande

att frågan inte saknar praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och till att

medverkan av nämnd inte torde vara nödvändig vid sådan prövning som

avses i 22 § har i departementsförslaget gjorts ett tillägg i andra stycket av

innehåll att rätten vid prövningen är domför utan nämnd.

9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen den 13 april 1945 om ersättning i

vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

6 § lagen har ändrats i enlighet med promemorians förslag med bl. a. den

jämkningen att efter ordet ”avgörande” har tillagts ”av saken”. Beträffande

skälen härtill hänvisas till vad som har anförts under 9.6.

9.8. Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen den SO juni 1948

Promemorians förslag till ändringar i förevarande lag har vid remissbehandlingen

lämnats utan erinran med undantag av att i ett remissyttrande

har förts fram kritik beträffande den föreslagna domförhetsregeln i 64 §

första stycket. Vad som därvid har anförts har emellertid inte gett mig anledning

att frångå förslaget på denna punkt.

Av skäl som tidigare har anförts (avsnitt 9.6.) har efter ordet ”avgörande”

i 52 § tredje stycket tillagts ”av saken”. Motsvarande ändring har däremot

inte ansetts nödvändig i 51 § andra stycket med hänsyn till att det

framgår av denna paragrafs innehåll i övrigt att domförhetsregeln gäller

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

bara handläggning som sker vid förhör. I övrigt har de sakliga ändringar

gjorts som har föreslagits i promemorian.

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 om åtgärder vid

samhällsfarlig asocialitet

13 § lagen har ändrats i enlighet med vad som har föreslagits i promemorian.

9.10. Övriga förslag

Ändringarna i 11 kap. VL och 21 kap. JDL hänger samman med att särskilda

bestämmelser om synekostnader inte längre behövs i dessa lagar, om

den föreslagna ändringen i 39 kap. 4 § RB genomförs. Ledamöternas och annan

domstolspersonals rätt till ersättning kommer genom ändringarna att

bli reglerade helt genom administrativa bestämmelser, nämligen allmänt

resereglemente den 21 november 1952 (nr 735), kungörelsen den 3 juni

1960 (nr 308) angående dagarvode samt resekostnadsersättning och traktamente

till vattenrättsnämndemän och kungörelsen den 9 juni 1967 (nr 358)

om ersättning till nämndemän m. fl. Dessa bestämmelser blir att tillämpa

även vid sådan undersökning som avses i 11 kap. 45 § 2 mom. VL.

Ändringen i 5 kap. 4 § i 1904- års lag om vissa internationella rättsförhållanden

rörande äktenskap, förmynderskap och adoption avser bara, att

nuvarande hänvisning till 20 kap. 39 § FB i stället bör avse 41 § i samma

kapitel eftersom paragrafnumreringen där föreslås ändrad.

10. Hemställan

Jag hemställer att — med återkallande av remissen angående de allmänna

underrätternas organisation i vad den avser ändring i RB — lagrådets utlåtande

enligt 87 § regeringsformen inhämtas över förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden,

5) lag om ändring i brottsbalken,

6) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av

bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 4-50) om åtgärder vid samhällsfarlig

asocialitet,

10) lag om ändring i vattenlagen,

11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet,

12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet :

Gunnel Anderson

s. 389 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

389

Bilaga 1

Promemorian

1) Förslag

till

Lag

om ändring i 15 kap. giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att i 15 kap. giftermålsbalken skall såsom 29 och

30 §§ införas två nya paragrafer av nedan angiven lydelse och att nuvarande

29 och 30 §§ skall betecknas, den förra 31 § och den senare 32 §.

15 KAP.

29 §.

I mål eller ärende vari saken skall prövas uteslutande enligt denna balk

eller enligt denna balk och föräldrabalken, må rätten förordna, att handläggning,

som enligt vad eljest är föreskrivet skall ske med tre eller fyra lagfarna

domare, i stället skall ombesörjas av en lagfaren domare och nämnd.

Sådant förordnande får meddelas, beträffande mål endast om parterna samtycka

därtill samt beträffande ärende endast om parten eller parterna beretts

tillfälle att yttra sig och underlåtit att göra invändning. I nämnd skola

i sådant fall sitta nämndemän till det antal som föreskrives i 1 kap. 4 §

andra stycket rättegångsbalken.

30 §.

Har nämnd säte i rätten enligt 29 §, skall gälla följande avvikelser från

vad som eljest är föreskrivet om omröstning och överläggning i tvistemål:

1. Ordföranden skall vid överläggning framställa saken och vad lag stadgar

därom.

2. Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och därefter

inhämta nämndens.

3. Yppas annan mening än ordförandens och förena sig minst tre eller,

då i nämnden äro fem, minst fyra nämndemän om skälen och slutet, gäller

nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens.

4. Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta envar nämndeman,

som med sin röst bidragit därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter och deras domkretsar.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

2) Förslag

till

Lag

om ändring i 20 kap. föräldrabalken

Härigenom förordnas, att i 20 kap. föräldrabalken skall efter rubriken

”Gemensamma bestämmelser” införas en ny paragraf, 35 a § av nedan angiven

lydelse.

20 KAP.

35 a §.

I mål eller ärende, vari saken skall prövas uteslutande enligt denna balk

eller enligt denna balk och giftermålsbalken skall vad som föreskrives i 15

kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter och deras domkretsar.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 §, 42 kap. 20 § och 43 kap. 11 § rättegångsbalken3

1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 KAP.

(3 §:s lydelse enligt det till lagrådet

remitterade förslaget:

Tingsrätt är i tvistemål domför

med tre lagfarna domare. Flera än

fyra lagfarna domare må ej sitta i

rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå

av en lagfaren domare och

nämnd.

3 §•

Tingsrätt är i tvistemål domför

med tre lagfarna domare. Flera än

fyra lagfarna domare må ej sitta i

rätten. I brottmål skall tingsrätt bestå

av en lagfaren domare och

nämnd.

1 Senaste lydelse av 43 kap. It § se 1956:587.

opaginerad Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

(Nuvarande lydelse)

Tingsrätt är domför med en lagfaren

domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej

sker vid huvudförhandling eller syn

å stället,

vid sådan huvudförhandling i

tvistemål, som hålles i omedelbart

samband med förberedelsen,

vid huvudförhandling och syn å

stället i mål om brott, för vilket icke

är stadgat svårare straff än böter.)

(Föreslagen lydelse)

Tingsrätt är domför med en lagfaren

domare

vid måls avgörande utan huvudförhandling,

vid annan handläggning, som ej

sker vid huvudförhandling eller syn

å stället,

vid sådan huvudförhandling i

tvistemål, som hålles i förenklad

form enligt 42 kap. 20 § andra stycket,

vid huvudförhandling och syn å

stället i mål om brott, för vilket icke

är stadgat svårare straff än böter.

42 KAP.

Så snart

20 §

• ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, om hinder

däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna samtycka

därtill eller saken finnes uppenbar,

hållas i omedelbart samband

med förberedelsen.

Huvudförhandlingen må, om hinder

däremot icke möter enligt 43

kap. 2 § och tillika parterna samtycka

därtill hållas i förenklad form. Sådan

huvudförhandling må äga rum

i omedelbart samband med förberedelsen

eller, under förutsättning att

samme domare sitter i rätten, inom

femton dagar från den dag då den

muntliga förberedelsen avslutades.

Oavsett om parterna samtycka, må

huvudförhandling hållas i omedelbart

samband med förberedelsen,

om saken finnes uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad

form skall vad som förekommit under

det slutliga förberedelsesammanträdet

anses ha förekommit också

vid huvudförhandlingen utan att

det behöver upprepas vid denna.

43 KAP.

11 §•

Huvudförhandling skall---kan ske.

Överstiger, då målet efter ett el- Överstiger, då målet efter ett eller

ler flera uppskov återupptages, den flera uppskov återupptages, den

sammanlagda tid varunder uppskov sammanlagda tid varunder uppskov

ägt rum ej femton dagar, må huvud- ägt rum ej femton dagar, må huvud
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

förhandlingen fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hållas,

om ej i mål av sådan omfattning

att huvudförhandlingen beräknas

kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens beskaffenhet

eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles.

Till uppskjuten---hans

(Föreslagen lydelse)

förhandlingen fortsättas. I annat

fall skall ny huvudförhandling hållas,

om ej i mål av sådan omfattning

att huvudförhandlingen beräknas

kräva minst fyra veckor rätten

med hänsyn till utredningens beskaffenhet

eller annan särskild omständighet

finner synnerliga skäl att

i stället fortsatt huvudförhandling

hålles. Uppsk jutes huvudförhandling

som avses i 42 kap. 20 § andra

stycket, skall alltid ny huvudförhandling

hållas.

Denna lag trader i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna skall gälla från tidigare tidpunkt, varvid förordnandet

får begränsas till viss eller vissa underrätter och deras domkretsar.

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden

Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 20 december 1946 om handläggning

av domstolsärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

anges, dels att 8 § samma lag skall upphöra att gälla.

(Föreslagen lydelse)

§•

Underrätt är vid handläggning av

ärende domför med en lagfaren domare,

om ej annat följer av vad som

föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än i 3 eller

4 § sägs skall rätten bestå av

minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter,

om ärendet angår

(Nuvarande lydelse)

6

Underrätt vare vid handläggning

av ärende domför, häradsrätt utan

nämnd och rådhusrätt med en lagfaren

domare.

Vid annan handläggning än i 3 eller

4 § sägs skall dock i häradsrätt

nämnd deltaga och rådhusrätt äga

den sammansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven

för domförhet vid huvudförhandling

i tvistemål, om ärendet angår
-

1 Senaste lydelse av 6 § se 1968:343.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 44 år 1969

393

(Nuvarande lydelse)

1. — — — samtycke till hävande

av tjänste- eller arbetsavtal som

barn ingått,---medgivande till

äktenskap enligt 2 kap. 4 § giftermålsbalken

eller till åtgärd beträffande

makars egendom enligt 5 kap.

14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk

eller förordnande angående sådan

egendoms förvaltning i andra fall;

4. nedsättning av bolags aktiekapital

eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet

för bolag eller förening att träda i

likvidation, förordnande eller entledigande

av likvidator eller tillstånd

till försäljning av egendom under

likvidation eller till fusion;

5. förvaltning av stiftelse eller utseende

av huvudmän i sparbank;

8. tillstånd till försäljning av samfälld

egendom enligt lagen om samäganderätt,

underställning av delägares

beslut eller meddelande av

särskilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, föreskrifter jämlikt

24 § lagen om rätt till fiske angående

nyttjande av samfällt fiske eller

— 1 2

1. adoption, vårdnaden om barn

---barns släktnamn, ■—--—

2. förmynderskap eller godmanskap

enligt föräldrabalken, dock ej

fråga om förordnande eller entledigande

av förmyndare eller god man

i annat fall än då ärendet är tvistigt

och ej heller fråga om inskrivning

eller överflyttning av förmynderskap

eller godmanskap eller fö
-

(Föreslagen lydelse)

1. samtycke till hävande av tjänste-

eller arbetsavtal som barn ingått,

medgivande till äktenskap enligt 2

kap. 4 § giftermålsbalken eller till

åtgärd beträffande makars egendom

enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 §

nämnda balk eller förordnande angående

sådan egendoms förvaltning

i andra fall;

2. talan mot överförmyndares beslut;
3.

nedsättning av bolags aktiekapital

eller grundfond, tillstånd till

vinstutdelning i bolag, skyldighet

för bolag eller förening att träda i

likvidation, förordnande eller entledigande

av likvidator eller tillstånd

till försäljning av egendom under

likvidation eller till fusion;

4. förvaltning av stiftelse eller utseende

av huvudmän i sparbank;

5. tillstånd till försäljning av

samfälld egendom enligt lagen om

samäganderätt, underställning av

delägares beslut eller meddelande av

särskilda föreskrifter angående god

mans förvaltning enligt lagen om

förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor

och rättigheter, eller

6. tillstånd till viss förvaltningsåtgård

i annat fall än som avses

ovan eller i tredje stycket 3.

Vad som sägs i andra stycket

skall gälla också i annat ärende, om

det är tvistigt eller av vidlyftig, svår

eller ömtålig beskaffenhet och angår
1.

adoption, vårdnaden om barn,

eller barns släktnamn;

2. förmynderskap eller godmanskap

enligt föräldrabalken, dock ej

fråga om inskrivning eller överflyttning

av förmynderskap eller godmanskap

eller föreläggande, som avses

i 14 kap. 10 §, 15 kap. 11 § eller

16 kap. 3, 4 eller 10 § föräldrabalken

;

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

(Nuvarande lydelse)

reläggande, som avses i 14 kap. 10 §,

15 kap. 11 § eller 16 kap. 3, 4 eller

10 § föräldrabalken;

3. förvaltning enligt lagen om testamente

eller lagen om boutredning

och arvskifte, dock ej fråga om avträdande

av egendom till förvaltning

av boutredningsman eller förordnande

av boutredningsman i annat

fall än då ärendet är tvistigt;

6. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgörande

av särskilt uppdrag i andra

fall än ovan sagts och ärendet är

tvistigt;

7. bestämmande av arvode;

8. ---intagande i rättens

protokoll av förening enligt lagen

om ägofred;

9. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

10. dödande av förkommen handling.

Skall i häradsrätt nämnd deltaga,

vare häradsrätten i ärende, som avses

i andra stycket 2, 3, 6, 7, 9 eller

10 eller angår intagande i rättens

protokoll av förening varom under

8. förmäles, domför med tre i nämnden,

dock ej då fråga är om tillstånd

till viss förvaltningsåtgärd eller talan

mot överförmyndares beslut.

(Föreslagen lydelse)

3. förvaltning enligt 12, 18 eller

19 kap. ärvdabalken;

4. förordnande eller entledigande

av god man eller annan för fullgörande

av särskilt uppdrag i andra

fall än dem som avses i detta stycke

5. bestämmande av arvode;

6. intagande i rättens protokoll av

förening enligt lagen om ägofred;

7. medgivande av undantag enligt

2 kap. 82 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom; eller

8. dödande av förkommen handling.

Om medverkan av nämnd i vissa

ärenden gälla bestämmelser i 15 kap.

29 och 30 §§ giftermålsbalken och

20 kap. 35 a § föräldrabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Konungen kan dock förordna

att de nya bestämmelserna helt eller delvis skall gälla från tidigare

tidpunkt, varvid förordnandet får begränsas till viss eller vissa underrätter

och deras domkretsar.

Har i ärende som nämnes i 6 § andra stycket i dess äldre lydelse handläggning

som där avses påbörjats före nämnda dag, skall dock äldre bestämmelser

alltjämt gälla.

s. 395 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ii år 1969

395

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 13 mars 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 13 augusti 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 19

april 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad

hjdelse av 22 § lagen den 20 december 19i6 (nr 80i) om införande av nga

rättegångsbalken, 3) lag om fastighetsdomstol, 4) lag om ändrad lydelse av

11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 27i), 5) lag om ändrad

lydelse av 3 § lagen den 20 november 196i (nr 6i5) med vissa bestämmelser

angående statens övertagande av huvudmannaskapet för rådhusrätterna

och 6) lag om upphävande av lagen den 20 november 196i (nr 6i7) med

vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga.

Enligt lagrådet den 24 januari 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

29 november 1968, hade Kungl. Maj :t därefter — med återkallande av den

förutnämnda remissen i motsvarande del — förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas

över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen

den 3 juni 1965 (nr 27i).

Enligt lagrådet den 10 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 14

februari 1969, hade Kungl. Maj :t vidare — med återkallande av den förstnämnda

remissen i vad den avser ändring i rättegångsbalken — förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet

inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken, 3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 19i6 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden, 5) lag om ändring i brottsbalken, 6) lag om

ändring i lagen den 20 mars 196i (nr 168) om verkställighet av bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 19i5 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., 8) lag om ändring i militära

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 9) lag om ändring i lagen den

4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, 10) lag om

ändring i vattenlagen, 11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet och 12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904

(nr 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap,

förmgnderskap och adoption.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsrådet Olof Nordström, hovrättsassessorn Björn Orrhede och

hovrättsassessorn Sigvard Holstad.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Lagrådet:

De lagförslag som remitterats till lagrådet kan sammanfattningsvis sägas

gälla dels ändringar av reglerna om underrätternas sammansättning i mål

och ärenden och om nämndens rösträtt dels förenhetligande av underrättsorganisationen

dels införande av fastighetsdomstolar bestående av allmänna

underrätter i viss sammansättning. Därjämte anger departementschefen vissa

allmänna riktlinjer för den framtida domkretsindelningen, avsedda att

föreläggas riksdagen för godkännande, vilka till en del är föranledda av bestämmelser

i den överlämnade lagtexten. Lagrådet tillstyrker i allt väsentligt

lagförslagen. Ett väl avpassat val har enligt lagrådets mening skett mellan

olika möjligheter som erbjudit sig. Beträffande den huvudsakligen praktiska

frågan om riktlinjerna för domkretsindelningen har från de synpunkter

lagrådet har att företräda inte yppats anledning till erinran, såvitt förhållandena

nu kan överblickas; emellertid kan måhända — med tanke på

mycket stora kommuner — ifrågasättas huruvida på längre sikt det nuvarande

sambandet mellan domkretsindelning och kommunindelning behöver

vidmakthållas.

Regeringsrådet Ringdén:

Såsom ett tillägg till lagrådets nyss angivna, av mig biträdda uttalanden

vill jag redan här hänvisa till att jag i fråga om nämnds deltagande i vårdnadsmål

hyser en annan uppfattning än den som kommit till uttryck i förslaget

till lag om ändring i föräldrabalken.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

1 kap. 2 §.

F. d. justitierådet Lind, justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Ringdén:
I

ett land med gammal rättskultur bör även frågan om domartjänsternas

benämning ägnas tillbörligt beaktande. Enligt vår mening har ej visats över
-

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

tygande skäl för att inte den för allmänheten välkända titeln häradshövding

— som i vårt land torde äga hävd sedan 1200-talet — skulle behållas.

Såsom benämning på den främste i tingsrätten ägnar den sig i själva verket

bätlre än lagman, ett uttryck som ju även i fortsättningen skall begagnas

för att beteckna viss hovrättsdomare. Man undgår då den otympliga nybildningen

»hovrättslagman» i 2 kap. 3 §.

För övriga ordinarie domare i underrätt har upptagits benämningen rådmän.

Ehuru åtskilligt kan tala härför, framstår dock närmast tingsdomare

som den mera träffande benämningen. I likhet med tingssekreterare och

tingsnotarie anknyter den till att underrätten kallas tingsrätt.

I enlighet härmed föreslår vi — som för övrigt anser den ifrågasatta användningen

av presidenttiteln på domare i underrätt vara olämplig — att

ordet »lagman» utbytes mot »häradshövding» och ordet »rådmän» mot

»tingsdomare». — Godtages detta förslag, föranleds ändringar i 2 kap. 3 §

rättegångsbalken, punkt 4 av övergångsbestämmelserna och 11 § i statstjänsten!

annalagen.

1 kap. 3 §.

Lagrådet:

För fullständighetens skull må här anmärkas att, om rättegångsförseelse

begås i tvistemål, tingsrätten dömer över förseelsen i den sammansättning

den äger vid förseelsens begående, medan däremot brott inför tingsrätten

såsom exempelvis mened eller misshandel skall bedömas av underrätt bestående

av lagfaren domare med nämnd (RB 9:5; Gärde m. fl., Nya rättegångsbalken

s. 227; Olivecrona, Rättegången i brottmål, 2 uppl., s. 18 och

111 f; NJA 1950 s. 99 och 177).

4 kap. 6, 8 och 9 §§.

Justitierådet Alexanderson och regeringsrådet Ringdén:

Enligt förslaget (RB 29: 3) skall nämndens mening gälla framför ordförandens,

om minst tre nämndemän eller, när i nämnden sitter fem nämndemän,

minst fyra av dem är ense om skälen och slutet. Vidare skall de regler

om protokollföring av skiljaktig mening som nu gäller för lagfarna domstolsledamöter

tillämpas beträffande nämndemännen (RB 6:3). Dessa förslag,

som godtagits av lagrådet, innebär förstärkning av nämndemännens

inflytande och medför att dessa kommer att bli mer jämställda med de lagfarna

ledamöterna än vad hittills varit fallet. Så länge nuvarande kvalifikationsvillkor

gäller för de lagfarna domarna kan det inte anses påkallat

att i några väsentliga hänseenden ändra på gällande valbarhetsvillkor för

nämndemännen. Vi förordar därför att gällande nedre åldersgräns för

nämndeman bibehålies. Att vederbörande ej är i konkurs torde inte behöva

uppställas som valbarhetsvillkor. Däremot bör nämndeman ej få

fullgöra sitt uppdrag under tid då han är i konkurstillstånd. Vi hemställer

att lagtexten jämkas i enlighet med detta förslag.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

29 kap.

Lagrådet:

Enligt 6 § i förevarande kapitel, som behandlar omröstning i brottmål,

skall beträffande omröstning i vissa frågor gälla de i 16 kap. upptagna bestämmelserna

om omröstning i tvistemål. I anslutning härtill ges i sista

punkten en särskild regel om röstberäkningen för det fall att nämnd har

säte i rätten. Att för sådant fall ordföranden skall vid omröstningen först

säga sin mening och därefter inhämta nämndens framgår för häradsrätt

av 16 kap. 1 § andra stycket och får beträffande rådhusrätt anses följa av

en analogi från sistnämnda lagrum. När nu bestämmelserna angående omröstningsordningen

vid nämndsammansättning utgår ur 16 kap. 1 §, bör

i 29 kap. 6 § sista punkten upptas en föreskrift om att i där avsedda fall vid

tillämpning av reglerna i 16 kap. också 1 § andra stycket i 29 kap. skall

gälla. Samtidigt bör, såsom en följd av att de i första stycket av 16 kap. 3 §

upptagna, med 29 kap. 3 § första stycket överensstämmande röstberäkningsreglerna

upphävs, ur 29 kap. 6 § sista stycket ordet »städse» utgå såsom

överflödigt och missvisande.

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

F. d. justitierådet Lind samt justitieråden Alexanderson och Conradi:

Vi lämnar förslaget utan erinran.

Regeringsrådet Ringdén:

I likhet med departementschefen anser jag att vid valet mellan olika sammansättningsformer

för särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet

den juristkollegiala sammansättningen har företräde. När man nu på goda

grunder vill genomföra en enhetlig underrättsorganisation, tingsrätterna,

bör enligt min mening även införas enhetliga regler för tingsrätternas sammansättning

i tvistemål så långt detta kan anses lämpligt. Det bör därför

föreligga övertygande skäl om man skall avgränsa vissa kategorier av tvistemål

för handläggning med nämnd.

Departementschefen har i remissen ingående diskuterat frågan om inte

en specialreglering beträffande sammansättningen i familj er ättsmål vore

tänkbar. I departementspromemorian föreslogs en subsidiär möjlighet till

medverkan av nämnd i dessa mål. Detta förslag avstyrktes av praktiskt taget

samtliga remissinstanser, varvid bl. a. anfördes att parternas inställning

till nämndsammansättning var sådan, att nämnd endast i undantagsfall

skulle komma att begäras. Med hänsyn härtill har departementschefen förklarat

att det inte kan komma i fråga med nämndsammansättning för familj

erättsmålen i allmänhet.

Enligt departementschefen är emellertid vissa vårdnadsmål, nämligen så
-

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

dana där vårdnadsfrågan är tveksam eller tvistig, lämpade för att handläggas

med nämnd. Det uttalas i remissen att det är av särskilt värde med

lekmannainflytande i dessa mål, enär det där föreligger ett framträdande

samhällsintresse, nämligen att vårdnadsfrågan löses på det för barnet lämpligaste

sättet. Vidare framhålles att det är i synnerhet i sådana sammanhang

som lekmannamedverkan bidrar till allmänhetens förtroende för rättskipningen.

Såsom ovan påpekats framgår det av olika remissyttranden att parterna

av skäl som redovisats i remissen föredrar ett juristkollegium i familjerättsmålen.

Enligt min mening kommer särskilt i de tveksamma och tvistiga

vårdnadsmålen sådana personliga förhållanden och konflikter i dagen

som parterna ogärna vill skall prövas av lekmän. Redan detta förhållande

gör det ytterst tveksamt om det är lämpligt att just i dessa mål införa

nämndsammansättning. Vidare synes det samhällsintresse, som enligt remissen

föreligger i vårdnadsmålen, väl kunna bevakas av ett juristkollegium,

särskilt som i regel barnavårdsnämnds yttrande inhämtas i dessa

mål. Vid barnavårdsnämndens bedömning av vårdnadsfrågan har just lekmannasynpunkterna

fått göra sig gällande i hög grad och det synes därför

knappast behövligt med ett lekmannainflytande jämväl vid det slutliga

avgörandet. Vad beträffar synpunkten att en lekmannamedverkan i dessa

mål är ägnad att bidra till allmänhetens förtroende för rättskipningen må

här endast framhållas att det är fråga om ett relativt ringa antal mål, att

såsom lidigare framhållits allmänheten själv har större förtroende för ett

juristkollegium just i dessa mål samt att allmänhetens förtroende för domstolarna

lämpligen kan ökas på annat sätt om så skulle behövas.

Jag anser inte övertygande skäl föreligga för att beträffande ifrågakomna

slag av vårdnadsmål frångå principen om juristkollegium i tvistemål

och kan därför inte tillstyrka förslaget i denna del.

Förslaget till lag om fastighetsdomstol

Lagrådet:

Lagrådet, som utgår från att det förut granskade förslaget till miljöskyddslag

och det för granskning remitterade förslaget till fastighetsbildningslag

kommer att upphöjas till lag, har intet att erinra mot inrättandet

av fastighetsdomstolar. Huruvida ett framtida överförande till dessa domstolar

av expropriationsmål och vattenmål är ägnat att medföra en icke

önskvärd klyvning av domarkåren och dess utbildning låter sig nu knappast

tillförlitligt bedöma. Departementschefen har framhållit att så många

domare som möjligt bör beredas tillfälle att någon tid tjänstgöra vid fastighetsdomstol.

Så kan ske beträffande tjänstgöring som andre lagfarne

ledamot. I vilken utsträckning växling skall kunna företas på ordförande
-

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1969

posten är inte fullt klart. Lagrådet hemställer att, om fastighetsdomstolarnas

befogenheter ökas, frågan om deras samordning med domstolsväsendet

i övrigt ägnas ytterligare uppmärksamhet.

1 §•

Lagrådet:

Av paragrafen framgår att fastighetsdomstolarna skall ingå i den allmänna

underrättsorganisationen på så sätt att vissa större tingsrätter skall

utses att i särskild sammansättning utgöra fastighetsdomstolar. De åtgärder

i mål och ärenden som författningsenligt ankommer på fastighetsdomstol

vidtas följaktligen av tingsrätten (eller, innan sådan införts, den allmänna

underrätten). Vidare skall t. ex. stämningsansökan göras hos tingsrätten.

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Brita Dgdrick

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

401

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

14 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Erig Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wigkman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

dels de till lagrådet den 19 april 1968 remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 20 december 1946 (nr

804) om införande av nya rättegångsbalken,

2) lag om fastighetsdomstol,

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 november 1964 (nr 645)

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna,

4) lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr 647) med vissa

bestämmelser angående stads förenande med domsaga,

dels det till lagrådet den 29 november 1968 remitterade förslaget till lag

om ändrad lydelse av 11 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274),

dels de till lagrådet den 14 februari 1969 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i föräldrabalken,

3) lag om ändring i giftermålsbalken,

4) lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807) om handläggning

av domstolsärenden,

5) lag om ändring i brottsbalken,

6) lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet

av bötesstraff,

7) lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa

fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,

8) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),

9) lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid samhällsfärlig

asocialitet,

10) lag om ändring i vattenlagen,

s. 402 Kontrollera mot PDF

402 Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

11) lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord

å landet,

12) lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmgnderskap och adoption.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet har inledningsvis gjort vissa allmänna uttalanden om förslagen.

Lagförslagen tillstyrks sålunda i allt väsentligt, och därvid betonas att ett

väl avpassat val har skett mellan de olika möjligheter som har erbjudit sig.

Beträffande de föreslagna riktlinjerna för domkretsindelningen sägs att

det från de synpunkter lagrådet har att företräda inte har yppats anledning

till erinran såvitt förhållandena nu kan överblickas. Med tanke på mycket

stora kommuner anser lagrådet att det måhända kan ifrågasättas, huruvida

på längre sikt det nuvarande sambandet mellan domkretsindelning och

kommunindelning behöver vidmakthållas.

Vad lagrådet sålunda har anfört föranleder från min sida inte annat uttalande

än dels att det kan komma att visa sig att tvådomardomsagor bör

kunna förekomma i större utsträckning än vad som uttryckligen framgår

av remissen och dels att de kommunbildningar som nu kan förutses inte är

sådana att det finns anledning att f. n. överväga att uppge sambandet mellan

domkretsindelningen och kommunindelningen.

Beträffande de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken anser jag att

vad tre ledamöter av lagrådet i anslutning till 1 kap. 2 § i förslaget har anfört

i fråga om benämningarna på domartjänsterna inte bör föranleda att

det remitterade förslaget i denna del frångås. Lagrådets uttalande under

1 kap. 3 § i förslaget kan jag ansluta mig till.

De invändningar som två ledamöter av lagrådet har riktat mot den föreslagna

ändringen av 4 kap. 6 § rättegångsbalken motiverar enligt min mening

inte att avsteg görs från vad som har föreslagits. Frågan om de kvalifikationsvillkor

som bör gälla för lagfarna domare kommer att övervägas

i senare sammanhang.

Jag biträder vad lagrådet har anfört beträffande 29 kap. 6 § rättegångsbalken.

Med anledning av vad lagrådet har uttalat i anslutning till förslaget till

lag om fastighetsdomstol vill jag framhålla, att min avsikt är att frågan

om möjligheterna för domare i allmänhet att tjänstgöra i fastighetsdomstol

och andra samordningsfrågor skall ägnas uppmärksamhet under utbyggnaden

av fastighetsdomstolsorganisationen. Mot vad lagrådet har anfört under

1 § i sistnämnda förslag har jag inte något att erinra.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i några av de remitterade förslagen.

Avslutningsvis vill jag nämna att, sedan jag den 19 april 1968 anmälde

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

fråga om de allmänna underrätternas organisation, vissa regleringsåtgärder

har vidtagits beträffande domkretsindelningen, vilka har medfört en viss

minskning av antalet domkretsar. F. n. finns 28 städer med rådhusrätt och

109 domsagor. De nämnda regleringsåtgärderna har, liksom tidigare åtgärder

av samma innebörd, utgjort led i den successiva övergång till större

enheter inom underrättsorganisationen som riksdagen beslutade år 1926

(rskr 1926: 317 s. 10).

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

dels antaga lagförslagen med nämnda j ämlcningar,

dels godkänna de av mig i statsrådsprotokollet den 19 april 1968 förordade

riktlinjerna för den framtida domkretsindelningen för de allmänna underrätterna.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungi. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 2

Lagförslag..................................................... 4

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.................... 4

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 804)

om införande av nya rättegångsbalken........................ 14

Förslag till lag om fastighetsdomstol............................ 14

Förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965

(nr 274) .................................................. 17

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 november 1964 (nr 645)

med vissa bestämmelser angående statens övertagande av huvudmannaskapet

för rådhusrätterna.............................. 18

Förslag till lag om upphävande av lagen den 20 november 1964 (nr

647) med vissa bestämmelser angående stads förenande med domsaga

...................................................... 19

Förslag till lag om ändring i föräldrabalken .................... 20

Förslag till lag om ändring i giftermålsbalken.................... 22

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 807)

om handläggning av domstolsärenden ........................ 22

Förslag till lag om ändring i brottsbalken........................ 25

Förslag till lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om

verkställighet av bötesstraff ................................ 26

Förslag till lag om ändring i lagen den 13 april 1945 (nr 118) om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl....... 27

Förslag till lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni

1948 (nr 472) .............................................. 28

Förslag till lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet .......................... 29

Förslag till lag om ändring i vattenlagen........................ 30

Förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning

av jord å landet ...................................... 31

Förslag till lag om ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om

vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap

och adoption................................ 31

Utdrag av statsrådsprotokollet den 19 april 1968 .................... 33

1. Inledning.................................................. 33

2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål .... 37

2.1. Sammansättningen i tvistemål i allmänhet................ 37

2.2. Sammansättningen i brottmål i allmänhet ................ 53

2.3. Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa

andra mål ............................................ 74

3. Underrätternas domkretsar ................................. 108

3.1. Nuläget och dess bakgrund ............................ 108

3.2. Domstolskommitténs förslag och remissyttrandena över dem 119

4. Övriga frågor.............................................. 154

4.1. Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal .... 154

4.2. Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt........ 156

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 44 år 1969

4.3. Lokalhållningen........................................

4.4. Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga........

5. Departementschefen ........................................

5.1. Allmänna synpunkter ..............................••••

5.2. Underrätterna och deras sammansättning i olika slag av mål ..

Sammansättningen i tvistemål i allmänhet..............

Sammansättningen i brottmål i allmänhet..............

Särskild sammansättning i fastighetsbildningsmål och vissa

andra mål ........................................

5.3. Underrätternas domkretsar .............................

5.4. Övriga frågor..........................................

Ändringarnas konsekvenser för underrätternas personal ..

Underrättsdomares tjänstgöring vid annan underrätt ....

Lokalhållningen .....................................

Övriga åtgärder för att göra underrätterna enhetliga......

6. Upprättade lagförslag ......................................

7. Specialmotivering ..........................................

7.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............

7.2. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om införande

av nya rättegångsbalken ........................

7.3. Förslaget till lag om fastighetsdomstol....................

7.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 11 § statstjänsteman
nalagen.

..............................................

7.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 20 no
vember

1964 med vissa bestämmelser angående statens övertagande

av huvudmannaskapet för rådhusrätterna ........

7.6. Förslaget till lag om upphävande av lagen den 20 november

1964 med vissa bestämmelser angående stads förenande med

domsaga ..............................................

8. Hemställan ................................................

Bilagor:

1. Lagförslag ............................................

2. Nuvarande lydelse av 1 kap. rättegångsbalken............

3. Vissa uppgifter angående utredningar och betänkanden som

närmare berörs i framställningen........................

4. Inom domstolskommittén upprättad sammanställning av re
missyttranden

över 4 kap. (»Domförhetsprinciper») av kommitténs

betänkande »Rådhusrätternas förstatligande» (SOU

1963:56) .............................................

5. Allmänna underrätter den 1 januari 1968. Antal domare och

tidpunkt för chefsdomares pensionering..................

6. Domstolskommitténs förslag till domkretsindelning........

162

168

170

170

177

177

188

203

216

225

225

226

229

230

235

236

236

249

249

262

263

263

264

265

273

276

280

298

303

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 november 1968

Inledning .....................................

Departementschefen ...........................

Hemställan ...................................

319

319

321

322

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 februari 1969 ----

1. Inledning ..................................

2. Medverkan av nämnd i vissa familj er ättsliga mål

3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål .........

323

323

325

338

s. 406 Kontrollera mot PDF

406 Kungl. Maj:ts proposition nr -M år 1969

4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m............. 346

5. Underrätts sammansättning i vissa brottmål m. in............... 356

6. Kostnad för syn............................................ 300

7. Departementschefen ........................................ 3g2

7.1. Inledande synpunkter .................................. 302

7.2. Medverkan av nämnd i vissa tvistemål....................303

7.3. Ensamdomarkompetensen i tvistemål .................... 309

7.4. Underrätts sammansättning i domstolsärenden m. m......... 372

7.5. Särskilda bestämmelser om underrätts sammansättning i vissa

brottmål m. m.......................................... 374

7.6. Kostnad för syn........................................ 374

8. Upprättade lagförslag....................................... 370

9. Specialmotivering .......................................... 377

9.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............ 377

9.2. Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken.............. 381

9.3. Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken............ 383

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 december 1946

om handläggning av domstolsärenden.................... 383

9.5. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.............. 385

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 om

verkställighet av bötesstraff ............................ 385

9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen den 13 april 1945 om

ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda in. fl. 386

9.8. Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen den

30 juni 1948 ............................... 380

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen den 4 juni 1964 om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet .................... 387

9.10. Övriga förslag......................................... 387

10. Hemställan ................................................ 387

Bilaga:

I departementspromemorian Ju 1968: 18 upptagna förslag till

lagar om ändring i giftermålsbalken, föräldrabalken, rättegångsbalken

och lagen om handläggning av domstolsärenden...... 389

Utdrag av lagrådets protokoll den 13 mars 1969 .................... 395

Utdrag av statsrådsprotokollet den 14 mars 1969 .................... 401

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 680202

Doktrin (6)

  1. Simon Göransson, Hur ska rätten sitta?, SvJT 2020 s. 641, på s. 645 · Fritt tillgänglig
  2. Göran Lysén, Om hur de svenska domstolarna blev självständiga — eller om hur det egentligen var och senare blev!?, SvJT 2020 s. 605, på s. 617 · Fritt tillgänglig
  3. Tormod Otter Johansen, Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp, SvJT 2016 s. 100, på s. 125, 126 · Fritt tillgänglig
  4. Ordförande och ersättare för ordförande i fastighetsdomstol, SvJT 1980 s. 479 · Fritt tillgänglig
  5. Jörgen Bengtsson, W. Hermanson, G. Sandler, S. V. Svensson och B. Wennberg, Taxeringshandbok, FT 1976 nr 6 s. 302, på s. 303 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Nya regler om de allmänna underrätternas sammansättning i mål och ärenden m. m., SvJT 1969 s. 985 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:38 Utlåtande rörande dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m., dels i anledning av propositionen väckta motioner, de s. 1 i texten

Doktrin (7)

7 kopplingar i 6 dokument.

  1. SvJT 2016 s. 100 Tormod Otter Johansen, Sebastian Wejedal, Mot ett funktionellt domstolsbegrepp s. 125 · s. 126 i texten
  2. SvJT 2020 s. 605 Göran Lysén, Om hur de svenska domstolarna blev självständiga — eller om hur det egentligen var och senare blev!? s. 617 i texten
  3. SvJT 2020 s. 641 Simon Göransson, Hur ska rätten sitta? s. 645 i texten
  4. SvJT 1980 s. 479 Ordförande och ersättare för ordförande i fastighetsdomstol s. 479 i texten
  5. FT 1976 s. 302 Jörgen Bengtsson, W. Hermanson, G. Sandler, S. V. Svensson och B. Wennberg, Taxeringshandbok s. 303 i texten

Visa alla 6