Angående lärarutbildning för folkhögskolan m. m
1969-03-28 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:52, Angående lärarutbildning för folkhögskolan m. m
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
1
Nr 52
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lärarutbildning för
folkhögskolan m. m.; given Stockholms slott den 28 mars
1969.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ur statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF ADOLF
Sven Moberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av förslag av Folkhögskolans lärarutredning i betänkandet Lärarutbildning
för folkhögskolan (SOU 1967: 47) föreslås åtgärder för en förbättrad
lärarutbildning för folkhögskolan och annan vuxenutbildning.
De förändrade kraven på folkhögskolan nödvändiggör en särskild praktiskpedagogisk
utbildning av lärare för skolformen. I propositionen föreslås därför att
vid lärarhögskolan i Linköping anordnas en särskild praktisk-pedagogisk utbildning
om två terminer för folkhögskolans lärare. Den nya utbildningen avses bli
införd med början vårterminen 1970.
Till utbildningen skall kunna antas dels den som avlagt filosofie kandidatexamen
som omfattar studiekurser inom minst tre ämnesområden, dels den som på annat
sätt, t. ex. genom aktivt arbete inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet,
anses ha förutsättningar att genomgå utbildningen.
Första terminen av den praktisk-pedagogiska utbildningen föreslås omfatta utbildning
i pedagogik och metodik samt praktik i form av auskultationer och övningsundervisning.
Andra terminen bör ägnas åt praktiktjänstgöring främst vid folkhögskola.
I propositionen föreslås en intagningskapacitet vid lärarhögskolan av 30 studerande
per termin. För utbildningen skall finnas tjänster som lektorer i vuxenut
1
—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 52
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
bildningens metodik och tjänst som biträdande utbildningsledare. För handledning
under praktiktjänstgöring liksom vid undervisningsövningar bör anställas särskilda
handledare, tills vidare med korttidsförordnande.
Vissa åtgärder för att inom den reguljära ämneslärarlinjen få till stånd tämligen
omfattande inslag av pedagogik och metodik med inriktning mot den statliga och
kommunala vuxenutbildningen kommer att vidtas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
3
Utdrag av protokollet över utbildningsärenden, hållet inför Hans
Ma):t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28
mars 1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson, Lange,
Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Statsrådet Moberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga angående lärarutbildning för folkhögskolan m. m. och anför.
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969.
1 saml. Nr 52
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
1. Inledning
Den 29 oktober 1965 uppdrog Kungl. Maj:t åt numera skolrådet Arne Sönnerlind,
tillika ordförande, undervisningsråden Sixten Marklund och Nils-Eric Svensson,
numera undervisningsrådet Gösta Vestlund samt rektorn Hilding Friman att
såsom sakkunniga utreda frågan om utbildning och fortbildning av folkhögskolans
lärare.
För de sakkunniga utfärdades inga särskilda direktiv. De sakkunniga antog benämningen
Folkhögskolans lärarutredning.
De sakkunnigas arbete har enbart gällt frågan om utbildning av ämneslärare
vid folkhögskolan. Utöver viss sammanställning av nödvändigt statistiskt grundmaterial
har utredningen genom en enkät till samtliga folkhögskolor inhämtat upplysningar
och synpunkter av betydelse för sina ställningstaganden. Utredningen
har besökt ett antal folkhögskolor för att ta del av verksamheten och med rektorer
och lärare diskutera lärarutbildningen. Överläggningar har också ägt rum
med ett antal folkhögskolrektorer, samlade till rektorskonferens.
För utredningen har följande tre uppgifter varit de väsentliga, nämligen
1. att försöka precisera innebörden av begreppet folkhögskola,
2. att försöka bedöma och ange efter vilka huvudlinjer folkhögskolan kommer
att utvecklas och forma sin verksamhet,
3. att från dessa båda utgångspunkter så noggrant som möjligt ange innehållet
i en lärarutbildning och lärarfortbildning för folkhögskolan samt att utforma en
härför avpassad utbildningsorganisation.
Sina överväganden och förslag har utredningen i september 1967 lagt fram i betänkandet
Lärarutbildning för folkhögskolan (SOU 1967: 47).
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av skolöverstyrelsen — efter
hörande av lärarhögskolorna, rektor vid folkskoleseminariet i Linköping och lärarråden
vid ett antal folkhögskolor — vidare universitetskanslersämbetet — efter
hörande av rektorsämbetena vid universiteten — statskontoret, statens avtalsverk,
arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,
dåvarande Svenska stadsförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Arbetarnas bildningsförbund, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet,
Studieförbundet Vuxenskolan, Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation, Sveriges
folkhögskolelevers förbund, Högerns ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund, Sveriges förenade studentkårer.
I propositionen berörs för överblickens och sammanhangets skull även vissa
frågor som ej kräver beslut av riksdagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
5
2. Folkhögskolans nuvarande organisationsoch
verksamhetsformer
2.1 Utbildningsmål
Folkhögskolan som skolform går i Sverige tillbaka till år 1868, då de tre första
skolorna inrättades.
Som mål för folkhögskolans verksamhet angavs redan från början att den skulle
ge vuxen ungdom allmän medborgerlig utbildning. Denna huvuduppgift har sedan
dess stått kvar, och den finns också fastslagen i folkhögskolestadgan den 12 september
1958 (478, ändrad senast 1968: 313) där första paragrafen lyder: »Folkhögskolan
har till uppgift att meddela allmän medborgerlig bildning. Dess verksamhet
bör särskilt syfta till att bibringa eleverna insikt om deras ansvar som människor
och samhällsmedlemmar. Den bör utformas så, att elevernas samarbetsvilja
starkes, deras förmåga till självständigt tänkande och kritiskt omdöme utvecklas
samt deras mognad och studieintresse främjas.»
Varje elev får med hänsynstagande till ovanstående målsättning utforma sitt
arbetssätt. Centralt fastställda kursplaner förekommer inte.
Under senare år har en ökande andel av folkhögskolornas elever sökt sig dit för
att få vidareutbildning av allmänt slag som en grund för fortsatt utbildning.
I vissa fall har folkhögskolan för att hjälpa sina elever infört vissa bestämda
kurser på sitt program, t. ex. så kallade normalkurser för blivande sjuksköterskeelever
i ämnena svenska, matematik, fysik, kemi och biologi. Flera folkhögskolor
har vidare givit sådan undervisning som direkt förbereder eleverna för inträde i socialhögskolor.
2.2 Organisation
Folkhögskolorna i vårt land brukar med hänsyn till huvudmannaskapet indelas
i tre grupper, landstingsskolor, stödföreningsskolor och rörelseskolor.
Stödföreningsskolorna får vanligen betydande landstingsbidrag och landstingen
är representerade i dessa skolors styrelser. I stort överensstämmer stödföreningsskolornas
inriktning med landstingsskolornas.
Rörelseskolorna utgör ingen homogen grupp. Den folkrörelse som är huvudman
för en folkhögskola är starkt representerad i denna skolas styrelse. Det är emellertid
också vanligt att plats i styrelsen givits åt representant för landstinget och för
den kommun inom vilken folkhögskolan är belägen.
Under budgetåret 1968/69 utgår statsbidrag till 105 folkhögskolor, varav 10
stödföreningsskolor, 46 landstingsskolor och 49 rörelseskolor.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
Tre olika slags kurser kan enligt folkhögskolestadgan ordnas vid folkhögskolan:
vinterkurs, sommarkurs och ämneskurs.
Vinterkursen, som är den i fråga om elevantalet dominerande kurstypen, omfattar
22—30 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor (i vissa fall minst
16 veckor). Ämneskurs kan vara antingen fristående eller ansluten till vinter- eller
sommarkurs. Den skall omfatta minst en vecka.
När det gäller att redovisa folkhögskolornas storlek har utredningen funnit det
lämpligast att utgå från elevantalet under vinterkurs.
Som framgår av nedanstående tabell varierar skolornas storlek avsevärt.
Den minsta skolan hade läsåret 1966/67 16 elever, den största 218 elever. Det
bör dock noteras att den minsta folkhögskolan är en skola med speciell rekrytering,
samernas folkhögskola i Jokkmokk. Den näst minsta hade 31 elever. Under
sistnämnda arbetsår hade 60 av de 104 skolorna mellan 81 och 140 elever.
År
—10
41—60
61—80
81—100
101—120
121—140
141—160
161—
Summa
1960/61 . .
4
10
14
23
18
15
5
6
95
1964/65 . .
4
7
16
23
22
11
8
11
102
1965/66 . .
3
9
15
25
22
11
4
14
103
1966/67 . .
3
10
13
24
23
13
6
12
104
Antalet elever läsåret 1966/67 vid folkhögskolans vinterkurser var 11 026 och
vid sommarkurserna 549. Ännu år 1957 utgjorde eleverna under sommarkurser
ungefär 25 % av skolornas totala elevantal under verksamhetsåret. År 1966 var
motsvarande andel knappt 5 %. Antalet skolor med sommarkurser har minskat
kraftigt och var år 1967 bara fyra. Vinterkursernas elevantal har ökat varje år
under perioden 1956—1967.
Antalet elever vid anslutna ämneskurser har minskat kraftigt under de senaste
åren. Anledningen härtill är att skolorna i stor utsträckning har ökat vinterkurserna,
ofta till 34 veckor, varvid elevernas behov av att komplettera vinterkursen med
en ämneskurs har minskat. År 1965 utgjorde elevantalet i anslutna ämneskurser
614 och i fristående ämneskurser 4 376.
Enligt kungörelsen den 9 december 1966 (758, ändrad 1968: 647) om statsbidrag
till driftkostnader för folkhögskolor utgår bidrag till löner m. m. åt lärare
och skolledare med 100 % av de faktiska kostnaderna, till kostnader för viss annan
personal med, beroende på skolans storlek, 50—150 % av ett indexbundet bidragsunderlag
av 79 000 kr. för 1968/69 samt till pedagogisk utrustning m. m. med
50—150 % av ett bidragsunderlag av 13 000 kr. Utöver nämnda bidrag utgår
avgiftsbidrag, dvs. bidrag till vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, för
rektor och lärare. Efter skolöverstyrelsens prövning i varje särskilt fall kan ur
anslaget även utgå bidrag till kostnader för personell assistans åt handikappade
elever vid folkhögskolor. Vidare utgår statsbidrag till dyrare pedagogisk utrustning
och för sanering av folkhögskolornas ekonomi.
Kungl. May.ts proposition nr 52 år 1969
7
Enligt kungörelsen den 12 september 1958 (480, ändrad senast 1967: 469)
om statsbidrag till byggnadsarbeten vid folkhögskolor kan statsbidragsberättigad
folkhögskola få bidrag till kostnaderna för anskaffande av permanenta skollokaler
och bostäder åt lärare och elever genom ny-, till- eller ombyggnad eller genom
förvärv och iordningställande av befintlig byggnad. Statsbidrag till permanenta
lokaler utgår med högst 75 % av ett bidragsunderlag som beräknas på olika sätt
beroende på lokalernas karaktär. Till kostnaderna för uppförande av provisoriska
lokaler kan statsbidrag utgå med 325 kr. per kvadratmeter nettogolvyta. Statsbidrag
utgår vidare med 50 % av kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande
undervisningsmateriel och med högst 75 % av beräknade kostnader för
inredning av och inventarier till elevhem.
2.3 Undervisningens uppläggning
Undervisningen skall enligt folkhögskolestadgan syfta till att ge eleverna kunskaper
och orientering i ämnen som är väsentliga för folkhögskolans syften. Samhörigheten
mellan olika ämnen och de större sammanhangen inom varje ämne skall
uppmärksammas. Arbetsformerna skall syfta till aktivitet, samarbete och självständighet.
Med utgångspunkt från dessa bestämmelser har folkhögskolorna utformat sitt
arbete. Vid många skolor har under senare år förekommit en livlig pedagogisk försöksverksamhet,
inte minst med olika former av aktivitetspedagogik och med individualiserad
undervisning. Gästföreläsare utnyttjas ofta. Folkhögskolorna torde i
högre grad än flertalet andra skolformer — och det redan på ett tidigt stadium —
ha lagt stor vikt vid undervisning i internationella frågor.
Enligt gällande stadga är musik obligatoriskt ämne i samtliga årskurser. I övrigt
föreskriver stadgan obligatoriska ämnen blott i första årskursen. De obligatoriska
ämnena i denna årskurs är svenska, litteratur, historia, samhällslära, psykologi och
matematik samt minst ett av ämnena geografi, fysik, kemi och biologi med hälsolära.
Stadgan föreskriver inte hur många veckotimmar som skall ges åt varje ämne
och det finns ingen centralt fastställd kursplan, som anger vad som skall ingå i de
olika ämnena.
För andra årskursen anger folkhögskolestadgan således inga obligatoriska ämnen
utöver musik utan säger att denna årskurs skall uppta ett urval av de ämnen som
förekommer i första årskursen.
Tredje årskursen finns numera som nämnts vid ett stort antal folkhögskolor. Vid
en del skolor är också denna årskurs allmänt hållen. I andra skolor är tredje årskursen
specialinriktad, t. ex. på estetiska eller samhällsbetonade ämnen. Den kan
vara inriktad så att den mer direkt förbereder för vidareutbildning vid andra skolor,
t. ex. vid socialhögskolor och den kan vara av direkt utbildande karaktär t. ex.
för blivande ungdoms- och studieledare.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
2.4 Elever och lärare
Folkhögskolan är en skola för vuxna. Elevgruppen domineras dock av vad som
skulle kunna kallas vuxen ungdom. Enligt uppgifter i Statistisk årsbok 1967 och
1968 är den största gruppen elever vid vinterkurserna mellan 18 och 24 år. Mellan
åren 1960 och 1966 har andelen elever över 21 år ökat från 22,8 till 29,4 %. Det
är dock inte möjligt att av detta dra några mera bestämda slutsatser rörande rekryteringsåldern
till folkhögskolorna. Ökningen kan delvis bero på det ökade antalet
skolor med tredje årskurs, i vilken eleverna oftast är äldre. Somliga skolor har
vidare under senare år fått elever av en ny kategori. Det gäller personer som skall
omskolas och behöver förbättra sin allmänna utbildningsgrund. Dessa elever är
oftast äldre, i regel över 30—40 år och de flesta går i norrländska folkhögskolor.
Vid varje folkhögskola skall finnas en ordinarie rektorstjänst och minst en ordinarie
ämneslärartjänst. Utöver ordinarie ämneslärare skall finnas extra ordinarie
och extra ämneslärare samt timlärare i läroämnen till det antal som erfordras för
undervisningen vid skolan. Övningslärartjänster kan också finnas, såväl ordinarie
som icke ordinarie.
En särskild form för lärartjänster vid folkhögskola är s. k. kombinerade tjänster.
Det finns två slag av sådana tjänster, nämligen kombinerade tjänster som lärare vid
folkhögskola/bildningskonsulent i länsbildningsförbund och kombinerade tjänster
som lärare vid folkhögskola/ämneskonsulent.
Tilldelningen av lärarresurser för folkhögskolans del sker enligt andra grunder
än inom skolväsendet i övrigt. Antalet lärartimmar per vecka beräknas på så sätt
att antalet elever multipliceras med 2,2. Dessa lärartimmar får därefter användas
fritt efter skolans eget bedömande. Bestämmelserna härom finns i kungörelsen om
statsbidrag till driftkostnader för folkhögskolor.
Vanligaste utbildning för folkhögskolans lärare är fil. mag. och fil. kand. Antalet
lärare med högre akademisk utbildning är litet. Bland övriga akademiska examina
finns bl. a. jur. kand.- och med. kand.-examen.
Före år 1958 förekom ingen praktisk-pedagogisk utbildning, utformad speciellt
för folkhögskolan och dess särskilda inriktning. Ett mindre antal av folkhögskollärarna
hade dock skaffat sig praktisk-pedagogisk utbildning genom s. k. provår.
Senare har några genomgått lärarhögskola. Antalet var år 1963 ungefär 4 % av
den grupp som hade fil.mag.-examen men har stigit avsevärt senare.
Sedan 1958 anordnas årligen den s. k. Åsa-kursen för folkhögskolans lärare.
Huvudpunkter på kursprogrammet har varit orientering om folkhögskolans utveckling,
nuläge och framtidsuppgifter samt vuxenundervisningens metodik. Antalet deltagare
per år har i allmänhet varierat mellan 20 och 25.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
9
3. Utredningens förslag
3.1. Folkhögskolans ställning och uppgifter i framtiden
Utredningen framhåller att förutsättningarna för folkhögskolans verksamhet håller
på att snabbt förändras och ganska snart kommer att vara helt andra än de varit
hittills. Orsaken härtill anges främst vara utvecklingen inom det allmänna skolväsendet.
Utredningen framhåller dock att elevtillströmningen till folkhögskolan fortfarande
är stor och att antalet sökande betydligt överskrider antalet tillgängliga
elevplatser.
Elevrekrytering av nuvarande slag för allmänna kurser bedömer utredningen
emellertid inte bli möjlig mer än ytterligare ett tiotal år. Framtidens folkhögskola
bedöms i än högre grad än dagens bli en skola för vuxna och bör inte annat än i
enstaka fall ta emot ungdomar, som omedelbart efter avslutad gymnasial utbildning
vill fortsätta sin utbildning ett eller ett par år.
Utredningen räknar med att folkhögskolornas uppgift i stort sett kommer att
koncentreras till följande fem huvudområden: samhällsorientering (i vilken även internationella
frågor ingår), naturvetenskaplig orientering, träning av kommunikationsfärdigheter,
undervisning i estetiska ämnen samt ledarutbildning för det fria
och frivilliga folkbildningsarbetet, för folkrörelserna och ungdomsverksamheten.
Utöver längre allmänt orienterande kurser räknar utredningen med att folkhögskolan
i ökad utsträckning kommer att kunna svara för mer direkt målinriktad —
eller kompetensinriktad — utbildning inom vissa områden. Folkhögskolorna bör
vidare på olika sätt kunna komplettera annan vuxenutbildning av speciellt slag,
t. ex. genom att ordna kurser för kommunala förtroendemän, för arbetsledare, för
deltagare i internationellt arbete och för äldre.
Utredningen pekar slutligen på vissa problem rörande planering, organisation och
information om skolornas kursverksamhet, vilka måste lösas i samband med att
folkhögskolan utvecklas vidare.
3.2 Ämnesutbildnlng
Utredningen har vid sina överväganden avvisat en »fri meritering» och funnit att
en bestämd, tämligen väl preciserad utbildning måste krävas av den som vill ha
tjänst som ämneslärare i folkhögskola. Det viktigaste skälet för denna ståndpunkt
är att ett sådant krav är en förutsättning för att folkhögskolan skall kunna spela
den roll i vårt utbildningsväsen som utredningen förutsatt. Utredningen har visserligen
lagt vikt vid att folkhögskolan skall förbli en i fråga om kursplaneuppläggning
fri skolform, men detta motsägs inte av utan snarare förutsätter krav på hög lärar
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
kvalitet, garanterad genom en i princip fastslagen utbildningsform och utbildningsnivå
för folkhögskolans lärare.
Bestämda krav på ämnesutbildning får vidare förutsättas ha en positiv effekt på
lärarrekryteringen. Ställs ungefär samma utbildningskrav som för vissa andra skolformer,
finns det goda möjligheter för den som valt lärartjänst i folkhögskola att
söka sig över till annan skolform och för lärare från andra skolformer att gå över
till folkhögskola. De krav som ställs bör vidare vara så klart utformade att lärartillsättningen
kan ske utan att den centrala skolmyndigheten i varje enskilt fall skall
behöva ta ställning till de sökandes kompetens.
Utredningen föreslår, att vissa bestämda krav på ämnesutbildning, jämte praktisk-pedagogisk
utbildning, ställs på den som vill bli ämneslärare vid folkhögskola.
Stadgan bör dock utformas så att undantag från denna bestämmelse skall kunna
göras om särskilda skäl därtill föreligger.
Framtidens folkhögskola antas komma att arbeta på en högre nivå än dagens —
med delvis andra kursformer. Det grundläggande krav folkhögskolans ämneslärare
enligt utredningens mening måste uppfylla är att de skall ha en ämnesutbildning
som till kvalitet och längd motsvarar vad som krävs av lärare vid gymnasium
(gymnasieadjunkter). I sin akademiska examen bör den blivande folkhögskolläraren
ha minst tre examensämnen. I minst ett bör han ha en fördjupad utbildning,
motsvarande nuvarande tre betyg. I minst ett av de båda andra ämnena bör han
ha en utbildning motsvarande minst två betyg. Inga bestämda krav bör ställas på
fasta ämneskombinationer, utan den som vill inrikta sig på att bli lärare vid folkhögskola
skall själv inom ganska vida gränser kunna komponera sin examen genom
val av ämnen, som passar för undervisning inom folkhögskolan.
Utredningen föreslår dock att man anger vilka akademiska examensämnen som
bör godtas i examen som skall ge behörighet till tjänst, avsedd för innehavare med
undervisning förlagd till något eller några av folkhögskolans fem huvudområden.
Examen som innehåller minst tre av de angivna ämnena skall stadgeenligt ge behörighet
till tjänst.
Den angivna vägen att bli ämneslärare vid folkhögskola måste enligt utredningen
bli den normala med hänsyn till den uppgift som utredningen menar att folkhögskolan
skall fylla. Vid sidan härav bör emellertid också andra meriteringsvägar
finnas. I en skolform, som kan utforma sin verksamhet så fritt som folkhögskolan,
kan det uppstå behov av lärare med annan utbildning än den som föreskrivs som
reguljär. I sådana fall bör skolöverstyrelsen äga rätt att medge behörighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
11
3.3 Praktisk-pedagogisk utbildning
I motsats till vad som föreslagits beträffande den blivande folkhögskollärarens
ämnesutbildning anser utredningen att den praktisk-pedagogiska utbildningen måste
få en egen, från övrig ämneslärarutbildning avvikande prägel, om den skall kunna
tjäna folkhögskolans syften. I fråga om längd och principiell uppbyggnad liksom
i fråga om förläggning föreslår utredningen i huvudsak en utbildning i överensstämmelse
med övriga ämneslärares praktiska utbildning.
Endast på vissa punkter kan utbildningen av folkhögskollärare enligt utredningens
mening vara gemensam med den som gäller lärarkandidater som avser att ta
tjänst vid grundskolans högstadium, vid fackskola eller gymnasium. Det är dock
en fördel om blivande folkhögskollärare och lärare vid ungdomsskola kan ha viss
utbildning gemensam. Folkhögskolläraren får inte var främmande för den strukturella
och pedagogiska omdaning, som sker inom det övriga skolväsendet och sålunda
gäller hans framtida elever. Lärarna inom det övriga skolväsendet bör heller
inte vara ovetande om folkhögskolans arbete. Deras behov av kunskap om vuxenundervisning
kan förväntas öka. Mot denna bakgrund anser utredningen att den blivande
folkhögskollärarens praktisk-pedagogiska utbildning knyts till en lärarhögskola
som särskild folkhögskollärarlinje med folkhögskolerfarna lärarutbildare.
Utredningen föreslår att den praktiska lärarutbildningen indelas i fyra huvudavdelningar,
nämligen pedagogik (130 timmar), metodik (132 timmar), folkhögskolan
och övrigt folkbildningsarbete (10 timmar) samt praktik i form av auskultationer,
övningslektioner (70—90 timmar) samt praktiktermin. Utbildningen skall enligt
förslaget avslutas med en sammanfattningsvecka. Utbildningen skall omfatta två
terminer.
Första terminen av den praktisk-pedagogiska utbildningen
bör enligt utredningen omfatta utbildning i pedagogik och metodik samt
praktik i form auskultationer och övningslektioner.
Studierna i pedagogik har två huvudavsnitt, ett som tar upp de moment som
förutsätts vara gemensamma för utbildningen av övriga ämneslärare och för folkhögskollärare
och ett som med samma disposition anger innehållet i den speciellt
till folkhögskolsituationen anpassade pedagogikundervisningen.
Ämnesmetodiken bör i sina grunddrag vara likartad den som ges övriga lärare.
Beträffande innehåll och form för metodikundervisningen fordras dock, enligt utredningens
mening, för den blivande folkhögskolläraren en annan undervisning än
för andra lärarkandidater, då i varje övervägande måste beaktas att det är de vuxnas
intellektuella och erfarenhetsmässiga förutsättningar, som man har att utgå
från. Även avdelningen metodik har i utredningens förslag två huvudavsnitt, ett gemensamt
för samtliga kategorier och ett speciellt för blivande folkhögskollärare.
Under den andra terminen av den praktisk-pedagogiska
utbildningen befinner sig lärarkandidaten vid någon folkhögskola och
1** — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 52
12
Kungl. May.ts proposition nr 52 år 1969
fullgör där under en lokal handledares ledning en reducerad lärartjänstgöring.
Hans huvudsakliga kontakt med lärarhögskolan består under denna tid av de besök
metodiklektorerna avlägger vid skolan. Lärarkandidaten beräknas under praktikterminen
hålla 150—250 lektioner. Praktikterminen skall också ge den blivande
läraren direkt erfarenhet av studiecirkelledning. Med anledning av att sidouppgiftema
för en folkhögskollärare är många har under praktikterminen 50 timmar avsatts
för sådana uppgifter. Bl. a. avses härmed att läraren skall ges tillfälle att ordentligt
förbereda minst ett studiebesök, genomföra och bearbeta det samt att han
skall aktivt delta i planläggningen av en studieresa. Dessa 50 timmar är också avsedda
att användas till utökad kontakt med studieförbund och länsbildningsförbund.
Den speciella praktikterminen blir meningsfull endast om lärarens undervisningsbörda
begränsas till ca 15 timmar inkl. ledningen av studiecirklar.
Den blivande läraren bör enligt utredningen även ta del av folkhögskolornas
sommarverksamhet. Läraren bör undervisa under sådan kurs och han bör använda
denna tid till att dessutom samla vissa uppgifter rörande övrig personals arbetsbelastning
vid folkhögskolorna. Lärarhögskolan bör även hjälpa lärarkandidaten
till kontakt med nordisk folkhögskola.
Lärarkandidaternas intryck efter utbildningsåret behöver sammanfattas. Utredningen
föreslår därför en särskild sammanfattningsvecka. Härvid får lärarkandidaternas
skiftande erfarenheter från sina praktikterminer jämföras. I detta sammanhang
bör också frågorna om folkhögskolornas mål och uppgifter i det aktuella
samhället tas upp till förnyad prövning. Sammanfattningsveckan bör samtidigt användas
till evalvering av den utbildning lärarkandidaterna deltagit i.
3.4 Utbildningsorganisation
Intagningen till den pra k tis k-pedagogiska utbildningen
förutsätts ske både höst- och vårtermin. Därigenom blir lärarhögskoleterminen
och praktikterminen inte lika långa för de två intagningsgrupperna. Detta
är en konsekvens av skolterminernas varierande längd. De kandidater, som börjar
en hösttermin, får en lärarhögskoleanknuten period om 17 veckor, medan motsvarande
period för den som börjar en vårtermin uppgår till 20 veckor.
Skillnaderna blir för praktikterminen än större och bör enligt utredningens uppfattning
huvudsakligen beröra den direkta undervisningen vid folkhögskolan.
Den föreslagna follchögskollärarlinjen har av utredningen givits en utformning
som bestämts av det specifika syftet att utbilda lärare för folkhögskola. Utredningen
har emellertid betonat folkhögskolans alltmer växande kontaktyta med övrigt
folkbildningsarbete och med övrig vuxenundervisning. Folkhögskolans breda uppgift
har föranlett utredningen att föreslå att utbildningen planeras för ett något
större antal lärarkandidater än de lärare som för varje år kan beräknas få plats
i folkhögskolorna. Skolformens eget behov av nya lärare kan i dag beräknas till ca
45 per år. Med hänsyn till samhällets ökade behov av vuxenutbildare har utredning
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
en funnit skäl föreligga att föreslå att denna utbildning i begynnelseskedet bör omfatta
ca 70 lärarkandidater varje år. Varje intagningsomgång bör omfatta ca 35
lärarkandidater.
Utredningen föreslår att i princip följande skall tillämpas vid antagande
av sökande till folkhögskollärarlinje. På grundval av de
betyg och övriga handlingar de sökande insänder för att styrka sin behörighet
och lämplighet görs ett första urval. Därvid fästes avseende vid tidigare erfarenhet
av vuxenundervisning och aktiv kontakt med folkbildningsarbete samt föreningsoch
ungdomsarbete. De som på denna grundval bedöms som mest lämpliga kallas
till en särskild bedömning som grundas på samtal, lämplighetsprov med
muntlig framställning och eventuellt grupptest. Närmare regler och anvisningar för
intagningen bör utarbetas av skolöverstyrelsen.
Auskultering och övningsundervisning bör förläggas till särskilda praktikskolor.
På dessa skolor måste särskilda anspråk ställas både i fråga om intresse
för pedagogiska spörsmål och i fråga om lokaliteter och utrustning. Särskilda anslag
för pedagogisk förbrukningsmateriel måste ställas till praktikskolornas förfogande.
Den organiserande lärarhögskolan lämnar förslag härom via sina petita.
Avståndet mellan den lärarhögskola, som blir centrum för folkhögskollärarutbildningen
och praktikskolorna, får inte vara för stort, då det gäller övningsundervisning
och auskultation den första terminen.
Eftersom folkhögskolorna i allmänhet är små, kan de inte för övningsundervisning
ta emot fler än fem lärarkandidater. Med ett sådant genomsnittligt antal lärarkandidater
per skola, skulle man behöva finna sju lämpliga skolor i närheten av
vederbörande lärarhögskola.
Under den andra terminen av den praktiska lärarutbildningen skall den blivande
läraren göra praktiktjänst genom att vara anställd vid en, eventuellt två, folkhögskolor
och där genomföra 150—250 lektioner. Folkhögskolornas ringa storlek
medför att knappast någon av dem kan ta emot fler än två lärarkandidater per
termin för praktik. Det kommer sålunda att för varje termin behövas mellan 15 och
20 praktikterminsskoior.
Handledarna vid praktikskolorna bör på lämpligt sätt förberedas för sin uppgift.
Utredningen föreslår härvidlag en kortare feriekurs om två veckor, förberedd av
en viss läskurs under föregående termin. Under denna bör handledaren beredas tillfälle
följa metodiklektorns och redan verksamma handledares sätt att ge pedagogisk
vägledning åt enskilda lärarkandidater.
Det bör enligt utredningen ankomma på ledningen av folkhögskollärarlinjen vid
lärarhögskola att närmare utarbeta kursplan för här föreslagen handledarutbildning.
I viss utsträckning kommer folkhögskollärarutbildningen att kunna använda de
pedagogik- och ämnesmetodiklektorer samt lektorer i vuxenundervisningens
metodik, som redan nu finns anställda eller kommer att bli anställda
vid lärarhögskola, till vilken folkhögskollärarlinjen blir knuten.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
De lärarutbildare som måste anställas för den speciella folkhögskollärarlinjen
kommer att vara metodiklektorer — eventuellt även pedagogiklektorer — samt till
lärarhögskolan knutna, i särskild ordning arvoderade folkhögskollärare, som periodvis
fullgör delar av lektorstjänster. Sistnämnda kategori lärarutbildare har av
utredningen givits beteckningen kompletterande metodiklektorer.
Det förefaller utredningen svårt att bygga arbetsvillkoren för lektorerna på beräkning
av ett visst antal undervisningstimmar. Dessa kan endast vara en första
grundval för bedömningen av det nödvändiga antalet lektorer. Utredningen föreslår
att vederbörande därför anställs på de arbetsvillkor som gäller för tjänstemän i allmänhet
i motsvarande löneläge.
Utredningen har funnit att den centrala frågan, när det gäller val av lärarhögskola,
till vilken folkhögskollärarlinjen skall förläggas, är vilken
skola som i sin närhet kan erbjuda största antalet lämpliga skolor för auskultering
och övningslektioner. Med anledning härav har utredningen undersökt antalet
närbelägna skolor, om utbildningen förläggs till Stockholms, Linköpings eller Göteborgs
lärarhögskolor. Representanter för dessa lärarhögskolor har uttalat sitt intresse
för att folkhögskollärarlinjen skall knytas dit.
Vid sina överväganden har utredningen kommit till uppfattningen att en folkhögskollärarlinje
lämpligast bör förläggas till Linköping.
Utbildningsåret vid lärarhögskolan bör för den blivande folkhögskolläraren liksom
för den blivande ämnesläraren innebära att han får ett betyg i undervisningsskicklighet.
Detta betyg bör ha tre grader liksom inom ämneslärarutbildningen.
Det betyg från lärarhögskola, som ges åt lärarkandidat, som genomgått folkhögskollärarlinje,
bör enligt utredningens uppfattning ge honom behörighet till tjänst
också inom andra skolformer på den nivå hans ämnesutbildning indikerar. Utredningen
bedömer det däremot inte vara lämpligt att den som genomgått en lärarhögskolas
övriga ämneslärarutbildning utan vidare skall vara behörig för ordinarie
tjänst vid folkhögskola. För att möjliggöra en övergång till folkhögskolan för
de lärare, som utöver akademisk examen har ämneslärarutbildning för ungdomsskola,
föreslår utredningen anordnande med viss regelbundenhet av en kurs om sex
till åtta veckors längd.
Utredningen föreslår att de villkor som finns angivna i folkhögskolestadgan i huvudsak
skall gälla för de tjänster som tillträds senast den 30 juni 1971. Dessa övergångsbestämmelser
skall avse endast den som anställts på heltid för
tjänst inom folkhögskola före den 30 juni 1968 eller som anställs därefter och då
har en annan ettårig praktisk ämneslärarutbildning. Under övergångstiden dvs. under
åren 1968/71 skall kurser ordnas, som till sin uppläggning liknar nuvarande
femveckorsutbildning. Utredningen föreslår att för de ordinarie tjänster, vilka
tillträds den 1 januari 1969 eller senare, skall som behörighetskrav gälla att sökande
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969 15
genomgått nu föreslagen sexveckors kurs eller tidigare anordnad femveckors Åsakurs.
3.5 Övriga frågor
Utredningen föreslår att folkhögskolans lärare får tillfälle till fortbildning
i samma omfattning, som lärarna inom andra skolformer. Två huvudformer
av fortbildning är aktuella: feriekurser och studiedagar. Förslaget innebär att
folkhögskolans lärare skall ha möjlighet att delta i en feriekurs vart fjärde år. Högst
fem arbetsdagar per år får användas för fortbildning av folkhögskolans lärare genom
studiedagar. Slutligen föreslår utredningen att ledningen av fortbildningsverksamheten
för folkhögskolans lärare förläggs till skolöverstyrelsens folkbildningsbyrå,
vilken bör förstärkas med en konsulent, som tjänstgör som fortbildningsledare
för folkhögskolan.
Utredningen föreslår att tio lektorstjänster inrättas inom folkhögskolan
år 1969/70 samt att det därefter inrättas tio sådana tjänster årligen. Innehavare
av lektorstjänst i folkhögskolor förutsätts skola tjänstgöra som huvudlärare
inom sitt ämnesområde med möjlighet och/eller skyldighet att fullgöra
uppgifter också i annan folkhögskola eller i vuxenutbildning utanför folkhögskolan.
Kompetenskraven för lektorstjänst i folkhögskola skall vara (a) ämnesutbildning
av det slag som krävs för ämneslärartjänst i folkhögskola, (b) högre akademisk
examen av motsvarande slag som krävs för lektorstjänst i gymnasium i ämne
som är av vikt för folkhögskolan, (c) praktisk-pedagogisk lärarutbildning för folkhögskolan.
Skolöverstyrelsen skall tilldela folkhögskolorna lektorstjänster efter ansökan
och i samband därmed utfärda de bestämmelser för varje enskild tjänst som
befinns påkallade. Tjänsterna skall tills vidare tillsättas av skolöverstyrelsen på förslag
av skolans styrelse.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1969
4. Remissyttranden
4.1 Folkhögskolans ställning och uppgifter i framtiden
Beträffande utredningens bedömning av folkhögskolans ställning och uppgifter
i framtiden har flertalet remissinstanser ej anfört några invändningar utan fastmer
på många punkter velat betona riktigheten av utredningens uppfattning. Vissa påpekanden
och erinringar har dock förekommit mot utredningen i denna del.
Universitetskanslersämbetet anför att reformerna inom det obligatoriska och frivilliga
utbildningsväsendet för ungdom liksom åtgärderna inom vuxenutbildningens
område medför att en betydande del av rekryteringsunderlaget för folkhögskolans
hittillsvarande verksamhet bortfaller. Lärarhögskolan i Göteborg menar att
folkhögskolan bör lämnas frihet från statlig centraldirigering med tanke på de radikala
förändringar som folkhögskolan måste genomgå som en följd av ungdomsskolans
utbyggnad. Lärarhögskolan i Uppsala anser att ovissheten om utvecklingen
motiverar att formerna för folkhögskolans verksamhet lämnas öppna för anpassning.
Över huvud taget har vid remissbehandlingen i olika sammanhang vikten av
en anpassnings- och utvecklingsbar folkhögskola framhållits. Ett par remissorgan
har ansett det omöjligt att i dagens läge ta ställning till den framtida utformningen
av folkhögskolan.
Den av utredningen aviserade framtida koncentrationen av folkhögskolans uppgifter
till fem huvudområden har diskuterats av flera remissinstanser och bedömningen
har stött på viss kritik. Från folkhögskolehåll har hävdats att en sådan indelning
av folkhögskolans framtida verksamhet riskerar att låsa denna på ett olyckligt
sätt. LO delar denna uppfattning. Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund och lärarrådet vid Brunnsviks folkhögskola anser
att utredningens ställningstagande ej grundats på tillräckligt sakligt underlag
och kritiserar därvid att uppgifter från endast fyra folkhögskolor förelegat.
4.2. Änmesutbildning
Mot utredningens förordande av en bestämd, tämligen väl preciserad utbildning
för folkhögskolans lärare har vid remissbehandlingen i många fall uttalats tveksamhet.
Lärarhögskolan i Stockholm, lärarrådet vid Brunnsviks folkhögskola, LO, Rörelsefolkhögskolornas
intresseorganisation, Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund och Sveriges förenade studentkårer har framhållit
som önskvärt att folkhögskolorna ges möjlighet att anställa lärare med en
annan bakgrund än en akademisk examen. Som exempel på en sådan bakgrund har
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
17
nämnts kvalificerat organisatoriskt och pedagogiskt arbete inom exempelvis folkbildningsarbete,
vidare erfarenhet av arbetsmarknadsfrågor och internationella
frågor. LO anför att den föreslagna skärpningen av formella krav betyder begränsning
i lärarurvalet. Krav på akademisk examen anser LO kunna utgå, då
kunskaper i en lämplig ämneskombination kombinerad med pedagogisk skicklighet
bör kunna väga tyngre. Alternativt tillstyrker LO, i likhet med flera remissinstanser,
en generös dispensgivning. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
och Arbetarnas bildningsförbund delar LO:s uppfattning och framhåller att ett
friare och rörligare system vore att föredra. Ungdomsförbundet framhåller härvid
att det särskilt för kortare kurser av olika slag exempelvis om arbetsmarknadspolitik,
aktuella samhällsreformer m. m. vore olyckligt att upprätthålla kravet på fullständig
akademisk examen, medan bildningsförbundet särskilt nämner det estetiska
ämnesområdet. Som tillräcklig utbildning härför anger bildningsförbundet lämplig
kvalificerad utbildning inom övningsämnet i fråga kombinerad med tre eller fyra
betyg. Sveriges förenade studentkårer anser det viktigt att klara kompetenskrav
uppställs men finner det tveksamt att knyta dessa kompetenskrav enbart till
akademisk grundexamen. Organisationen vill betona att även andra utbildningsvägar
än traditionellt akademiska kan utgöra en god kompetensgrund. Särskilt
nämns socionomexamen. Svenska landstingsförbundet tillstyrker en i princip fastslagen
utbildningsväg och utbildningsnivå för folkhögskolans lärare. Förbundet finner
det dock viktigt att även andra rekryteringsvägar hålls öppna.
Universitetskanslersämbetet framhåller att en enhetligt utbildad lärarkår medför
en inskränkning av en skolforms möjliga utbud av utbildning. Ämbetet ställer sig
tveksamt till utredningens avvisande av den fria meriteringen. Möjligheterna till variation
i arbetets inriktning och innehåll torde enligt ämbetet bli större om skolan
förfogar över en lärarkår med skiftande utbildnings- och erfarenhetsbakgrund.
Ämbetet finner det sannolikt att även socionomer, civilingenjörer, civilekonomer,
agronomer och civiljägmästare liksom s. k. fria kulturarbetare skulle kunna utgöra
värdefulla tillskott till folkhögskolans lärarkår. Möjligheterna att komplettera lärarkåren
med från samhällslivet i övrigt hämtade speciallärare med arvodesanställning
betonas.
Utredningens förslag om ämnesutbildningen för folkhögskolans lärare har tillstyrkts
av Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet
och SACO. Att det grundläggande kravet som folkhögskolans lärare bör
uppfylla är att de skall ha en ämnesutbildning som till kvalitet och längd motsvarar
vad som krävs av gymnasielärare har vidare tillstyrkts av flera remissinstanser med
majoritet bland de av universitetskanslersämbetet hörda remissorganen.
Tveksamhet mot förslaget att för behörighet till tjänst minst tre examensänmen
skall ingå i den akademiska examen har uttryckts av Arbetarnas bildningsförbund,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och ett par underinstanser till skolöverstyrelsen.
Dessa remissinstanser har ansett att två ämnen i många fall måste
anses som tillräckligt.
Behovet av en fördjupad utbildning motsvarande nuvarande tre betyg i minst
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
ett ämne har ifrågasatts av bl. a. omkring hälften av de hörda folkhögskolorna.
Betygskombinationen 3-2-1 har ej ansetts vara den enda lämpliga utan även kombinationen
2-2-2 samt vissa andra kombinationer har förordats.
Lärarhögskolan i Malmö är ett av de remissorgan som betonar vikten av bredd
i folkhögskollärarnas ämnesutbildning. Högskolan ifrågasätter om inte en mellanstadielärarutbildning
av den nya typen vore en lämplig utgångsbas för fortsatt utbildning.
Att lösa behovet av en bredare ämnesutbildning genom att ge metodisk
träning i ett ämne, som inte ingår i examen, men som den blivande läraren ändå
kan väntas få som undervisningsämne, anser högskolan ej utgöra någon lösning.
Även folkskoleseminariet i Linköping framhåller det olämpliga i att en lärare måste
undervisa i ämnen som ej ingår i hans examen. På liknande sätt anför lärarrådet
vid Dalarö folkhögskola att det borde vara en fördel om lärarnas akademiska
utbildning har en sådan bredd att de slipper undervisa i ämnen, som de helt saknar
utbildning för. Lärarrådet finner det därför angeläget att blivande folkhögskollärare
har akademisk utbildning i ämnen från mer än ett huvudområde.
Utredningens förslag om att krav ej bör ställas på fasta ämneskombinationer
tillstyrks av lärarhögskolan i Uppsala, TCO och Sveriges förenade studentkårer.
De två förstnämnda av dessa instanser framhåller folkhögskolans speciella karaktär
som ett skäl härtill. Också LO betonar värdet av största möjliga frihet vid ämnesvalet.
4.3 Fraktisk-pedagogisk utbildning
Utredningens uppfattning att den praktisk-pedagogiska utbildningen för folkhögskolans
lärare måste få en egen från övrig ämneslärarutbildning avvikande prägel,
och att alltså en särskild utbildning bör anordnas för denna lärargrupp, har
mötts av en relativt omfattande kritik men även av instämmanden.
Skolöverstyrelsen menar att folkhögskolans egenart måste karaktärisera lärarutbildningen.
Graden och arten av särprägel anser överstyrelsen dock kunna diskuteras.
En särskilt avpassad lärarutbildning kan förväntas främja folkhögskolans utveckling
och anpassning till efter hand ändrade samhällsuppgifter, anser överstyrelsen
vidare, och ansluter sig väsentligen till utredningens förslag. Överstyrelsen
framhåller att folkhögskolans lärarutbildning ej får isoleras från lärarutbildningen
för ungdomsskolan utan en viss samordning med ämneslärarlinjen bör äga rum.
Överstyrelsen anför att den övervägt ett alternativ innebärande att folkhögskollärarutbildningen
integrerades med övrig lärarutbildning, vilken tillförts ökade inslag
av vuxenpedagogiska moment. Önskemål om ett sådant system har framförts
från lärarhögskolehåll och även överstyrelsen anser att vissa fördelar är förenade
med ett sådant system. En dylik utbildning anser överstyrelsen dock ej tillgodose
alla krav, som bör ställas på utbildningen. En av ledamöterna i skolöverstyrelsen
anför en avvikande mening och avstyrker utredningens förslag. Denna
ledamot framhåller att en särskild folkhögskolelinje kan befaras ytterligare avskilja
Kungl. May.ts proposition nr 52 år 1969
19
folkhögskolan och dess lärare från andra skolformer och lärargrupper, vilket betecknas
som en avgjord nackdel. Vidare menar ledamoten att lärarutbyte försvåras
av att en särskild linje för folkhögskolans lärare inrättas.
Lärarhögskolan i Göteborg menar att folkhögskolan skiljer sig från övriga skolformer
mer i fråga om atmosfär, förhållande elev-lärare m. m. än i fråga om undervisningsmetodik.
Högskolan ifrågasätter därför behovet av en så specialiserad utbildning
som den föreslagna samt om det är motiverat att skapa en ettårig specialutbildning
för en så liten sektor av skolan. Högskolan påpekar att det rör sig om
endast 1-—2 % av det totala antalet lärarkandidater. Folkhögskolläraren bör under
första terminen av den praktisk-pedagogiska utbildningen få en i sina huvuddrag
med övrig ämneslärarutbildning identisk skolning. Om speciella linjer skapades,
vilka huvudsakligen handhades av speciallektorer som endast kunde rekryteras
från folkhögskolan, skulle isoleringen från andra skolformer, enligt högskolans
mening, öka. Högskolan föreslår i stället att den med övrig ämneslärarutbildning
identiska utbildningen kompenseras med utbildning i vuxenundervisningens pedagogik.
Härutöver föreslås en 6—8 veckors kurs varje sommar, vilken skulle utgöra
en obligatorisk kompletterande utbildning, där specialproblem kan behandlas och
erfarenheter från praktiktjänstgöringen diskuteras. Kursen bör förläggas centralt
i landet.
Folkhögskolorna har i allmänhet ställt sig positiva till utredningens förslag. Ett
par skolor har dock ifrågasatt om ej en större samordning med annan lärarutbildning
borde åstadkommas.
Universitetskanslersämbetet anför att den föreslagna praktisk-pedagogiska utbildningen
i sina huvuddrag överensstämmer med den som gäller för andra skolformer.
Ämbetet ifrågasätter om detta är till folkhögskolans fördel och förordar att
en lösning i stället söks genom anordnande av separat utbildning för folkhögskollärare
som genom praktisk tjänstgöring vid sådan skola visat sig lämpliga. Utbildningen
bör enligt ämbetet få formen av återkommande kurser förlagda till lämplig
folkhögskola eller lämpliga folkhögskolor. Ämbetet finner det vidare vara av
stor betydelse att lärarkandidaterna själva starkt kan påverka utbildningens uppläggning
och anför att en förutsättning är att de har erfarenheter från folkhögskoletjänstgöring.
Sådana erfarenheter förordas också av lärarråden vid Brunnsviks och
Blekinge läns folkhögskolor. Sistnämnda lärarråd har härvid ansett att krav på
tjänstgöring en vinterkurs vid folkhögskola bör ställas för antagande till folkhögskollärarutbildning.
I remissvaren från de av universitetskanslersämbetet hörda rektorsämbetena har
intagits såväl positiv som tveksam hållning till förslaget om inrättande av en speciell
folkhögskollärarlinje vid lärarhögskola. Från Umeå universitet har särskilt
framhållits att, om en särskild linje för folkhögskolan inrättas, denna ej bör vara
obligatorisk för vinnande av behörighet för tjänst vid folkhögskola. En särskild
linje begränsar enligt detta remissorgan möjligheten till cirkulation av lärare och
minskar flexibiliteten.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
Statens avtalsverk har inte något att erinra mot tillkomsten av en särskild folkhögskollärarutbildning.
Arbetsmarknadsstyrelsen har framhållit att, eftersom folkhögskollärare skall
kunna gå över till andra skolformer, en viss samordning med lärarutbildningen för
andra skolformer bör förutsättas.
TCO anser att mycket talar för en gemensam utbildning för alla lärare inom
vuxenutbildningen. Emellertid menar TCO att inrättande av en speciell folkhögskollärarlinje
inte strider emot denna uppfattning, då utbildningen lika väl passar
för insatser inom vuxenutbildningens övriga områden. TCO finner den specialiserade
utbildningen utgöra en god början på en i framtiden mer omfattande lärarutbildning
med inriktning på vuxenutbildningen.
Arbetarnas bildningsförbund framhåller att folkhögskollärarutbildningens utformning
måste anpassas till de behov och förutsättningar som föreligger inom hela
vuxenutbildningens område. Om utredningens förslag godtas, anser förbundet, att
stor risk föreligger för att folkhögskolan i framtiden kommer att fjärmas från sin
nuvarande anknytning till folkbildningsarbetet i övrigt och till folkrörelserna, för
att i stället föras närmare det allmänna skolväsendet. Förslaget till praktisk-pedagogisk
utbildning bör enligt förbundet överarbetas, gärna under medverkan av representanter
för folkrörelser, ungdomsorganisationer och folkbildningsarbete, då det
alltför ensidigt utformats efter folkhögskolans eget behov. Liknande synpunkter
anförs också av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Skolöverstyrelsen föreslår att under den första terminen av den
praktisk-pedagogiska utbildningen minst 10 av auskultationerna
och minst 15 av övningslektionerna förläggs till ungdomsskolan, för att
en isolering till folkhögskolan skall undvikas. Om möjligt bör därvid en fördelning
ske mellan grundskolans högstadium och det gymnasiala stadiet, anser överstyrelsen.
Också Svenska landstingsförbundet har tagit upp frågan om isolering i detta sammanhang
och ifrågasätter om ej en kortare tids praktik kunde förläggas till andra
skolor med vuxenutbildning för att undvika ensidighet.
Lärarhögskolan i Göteborg anser, som ovan framgått, att de blivande folkhögskollärarna
bör få samma utbildning som ämneslärarna. Denna utbildning bör för
folkhögskollärarkandidaterna kompletteras med ett extra ämne, vuxenundervisningens
pedagogik, vilket bör jämställas med övriga ämnen, och i vilket en å två lektorstjänster
skulle inrättas. Högskolan vill härutöver föreslå att en grundläggande
kurs i detta ämne skall ingå i alla ämneslärarkandidaters utbildning, eftersom
många kommer att tjänstgöra i olika former av vuxenundervisning. Av serierna
under termin 1 bör enligt högskolan högst en förläggas till folkhögskolan. Av de
övriga bör minst en läggas till vardera grundskolan och gymnasium samt gärna en
till fackskola. Vidare anser högskolan att möjligheter att auskultera vid folkhögskola
bör ges alla lärarkandidater. Även från universitetet i Göteborg har liknande synpunkter
framförts. Pedagogik- och metodikundervisningen bör enligt detta re
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
21
missorgan till största delen kunna göras gemensam. Nödvändig specialisering anses
kunna erhållas genom auskultation och övningslektioner i folkhögskolan samt
genom en särskild kurs i vuxenpedagogik.
Folkskoleseminariet i Linköping menar att, då det gäller språk och matematik,
metodikutbildningen helt kan samordnas med annan ämneslärarutbildning. I fråga
om orienteringsämnen förordar seminariet en samordnad utbildning med viss kompletterande
utbildning, av vilken en del bör kunna förläggas till praktikterminen.
SACO finner förslaget om den praktisk-pedagogiska utbildningen i stort sett
godtagbart, men betonar att det endast får ses som försöksverksamhet. Speciellt
vill SACO understryka att avvägningen mellan den speciella pedagogik och metodik
som tillämpas inom folkhögskolan och den allmänna pedagogiken och metodiken
måste bli föremål för kontinuerlig uppmärksamhet. Bl. a. kommer arbetssättet
i det nya gymnasiet och i fackskolan i pedagogiskt-metodiskt avseende att närma
dessa skolformer till folkhögskolan, framhåller SACO.
Beträffande innehållet i och utformningen av den andra terminen
av den praktisk-pedagogiska utbildningen har vid remissbehandlingen
lärarhögskolan i Göteborg anfört att praktikterminen kan utformas
i stort sett enligt förslaget. Lärarrådet vid Brunnsviks folkhögskola har förordat
direkt medverkan av lärarkandidaterna vid kursverksamhet, som anordnas av studieförbunden,
arbetsmarknadens organisationer och ungdomsorganisationer.
Lärarhögskolan i Uppsala har uttryckt stor tillfredsställelse med förslaget i denna
del.
4.4 Utbildningsorganisation
Skolöverstyrelsen anför att studiegången bör överses, då studiegången för ämneslärarlinjen
fastställts. Detta är önskvärt, då en viss samordning bör ske. Lärarhögskolan
i Malmö erinrar också om studiegången för ämneslärarutbildningen och menar
att 1960 års lärarutbildningssakkunnigas utredning har beaktats i alltför ringa
utsträckning.
Att lärarhögskoleterminen och praktikterminen enligt utredningens förslag inte
blir lika långa för intagningsgrupperna till våren och hösten har befunnits olämpligt
av Sveriges folkhögskolelevers förbund, som anser att varje termin bör omfatta
20 veckor.
Utredningens förslag om en antagning av 70 lärarkandidater per år har
mötts av viss tveksamhet från vissa remissinstansers sida. Lärarhögskolan i Göteborg
anser det tvivelaktigt om det finns plats för så många lärarkandidater när det
gäller praktiktjänstgöringen. En förnyelse med 10 %, vilket förslaget om 70
lärarkandidater per år innebär, anser högskolan för mycket med tanke på att folkhögskolans
behov beräknas till 45 lärare per år. Man finner det omotiverat att specialutbilda
de övriga 20—25 kandidaterna. Högskolans uppfattning delas av folk
-
22
Kungl. Maj:ls proposition nr 52 år 1969
skoleseminariet i Linköping. Att antalet 70 per år är väl stort har vidare hävdats av
lärarrådet vid Sörängens folkhögskola, LO och Arbetarnas bildningsförbund. Utbildningens
dimensionering har av lärarhögskolan i Malmö befunnits otillräckligt
utredd och på liknande sätt har lärarrådet vid Lunnevads folkhögskola framhållit
att några siffror om behovet av folkhögskollärare utanför folkhögskolan inte redovisats.
Skolöverstyrelsen framhåller i likhet med TCO att erfarenhet av tidigare vuxenundervisning
ej får vara ett villkor för antagande till folkhögskollärarutbildningen
utan räknas som en tilläggsmerit. Folkbildningsarbete
bör alltså få tillgodoräknas vid ansökning. Beträffande tidigare erfarenheter
av vuxenundervisning anser vidare lärarrådet vid Framnäs folkhögskola
att för stort avseende ej bör fästas härvid, då man i så fall riskerar att en del av
de bästa lärarkandidaterna utestängs. Samma synpunkter framförs av Svenska
folkhögskolans lärarförening. Föreningen anser vidare att intagningen bör samordnas
med intagningen till ämneslärarlinjen, med vissa nödvändiga särbestämmelser.
Beträffande antagningsförfarandet har skolöverstyrelsen funnit det vara av intresse
att ett annat system prövas än det som nu tillämpas för övriga ämneslärarkandidater.
Försök med lämplighetsprov förordas av TCO och Sveriges folkhögskolelevers
förbund. TCO framhåller att forskning och utvecklingsarbete behövs
på detta område och att folkhögskollärarutbildningen är ett utmärkt försöksområde.
I motsats till dessa instanser anser lärarhögskolan i Malmö att det inte finns någon
anledning att tillämpa andra principer vid urvalet än vad som sker för annan
lärarutbildning. Samma uppfattning har SACO, som därför avstyrker utredningens
förslag i denna del. Lärarrådet vid Brunnsviks folkhögskola anser att den föreslagna
urvalsmetoden kan leda till en icke önskvärd godtycklighet.
Beträffande utredningens förslag om lärarutbildare vid folkhögs
k o 11 ä r a r 1 i n j e har synpunkter främst anlagts av folkhögskolorna.
Lärarråden vid fyra folkhögskolor har ställt sig tveksamma till förslaget om skyldighet
för metodiklektor att tjänstgöra vid folkhögskola vart fjärde år och därvid
betonat praktiska svårigheter, som är förenade med ett sådant system. Lärarrådet
vid Brunnsviks folkhögskola anser att ett alternativ med fyllnadstjänstgöring bör
finnas, medan lärarrådet vid Grebbestads folkhögskola föreslår ett års tjänstgöring
vid folkhögskola under en tioårsperiod. Tjänstgöringen bör enligt sistnämnda lärarråd
kunna förläggas till vilken folkhögskola som helst. Enligt detta lärarråd är vidare
behörighetsvillkoren för vagt utformade. Lärarrådet vid Lunnevads folkhögskola
anser att man, när det gäller behörighetsvillkoren för metodiklektor, bör ta hänsyn
främst till vuxenutbildningserfarenheter. Bättre än tjänstgöring vart fjärde år vid
folkhögskola är enligt lärarrådet ett system där metodiklektorerna hela tiden har
ett mindre antal lektioner per vecka.
I fråga om val av lärarhögskola tillstyrker skolöverstyrelsen att
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1969
23
utbildningen förläggs till Linköping. Utbildningen bör knytas till lärarhögskola,
då folkhögskolans lärarutbildning ej får isoleras från ungdomsskolans. Efter en
prövotid i Linköping anser överstyrelsen att det bl. a. bör övervägas om utbildning
skall förläggas till ytterligare lärarhögskolor.
Att folkhögskollärarutbildningen förläggs till lärarhögskolan i Linköping har vidare
tillstyrkts av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska landstingsförbundet,
lärarhögskolan i Uppsala, folkskoleseminariet i Linköping samt av sex
folkhögskolors lärarråd.
Lärarhögskolan i Göteborg hävdar att om en folkhögskollärarlinje inrättas,
denna bör förläggas till Göteborg. Helst anser dock högskolan att folkhögskollärare
skall kunna utbildas vid mer än en lärarhögskola, varvid det bästa vore om så
kunde ske vid alla landets lärarhögskolor. Denna uppfattning delas av flera remissinstanser.
Även TCO och Svenska folkhögskolans lärarförening anser att en
förläggning till Göteborg bör övervägas. Som skäl härtill anges närmare anknytning
till ett fullständigt universitet och den nordiska akademien i Kungälv samt
kontakten med en institution med resurser för vuxenpedagogisk forskning.
Av SACO, Sveriges folkhögskolelevers förbund och lärarrådet vid Framnäs
folkhögskola har en förläggning av utbildningen till Stockholm förordats. SACO
anför att utredningens argumentering ej leder till Linköping utan till Stockholm.
Malmö lärarhögskola har föreslagit att den särskilda folkhögskollärarlinjen inrättas
i Malmö, medan Sveriges förenade studentkårer beklagar att man ej gjort
en närmare kartläggning för att utreda förutsättningarna för en förläggning till Uppsala
eller Lund-Malmö.
Flera remissorgan har påtalat nackdelar med att förlägga ifrågavarande utbildning
till en ort som ej har ett fullständigt universitet. Lärarhögskolan i Stockholm
framhåller att det är nödvändigt med en förläggning till en institution med resurser
för vuxenpedagogisk forskning. Om Stockholm bedöms omöjlig som förläggningsort,
fortsätter högskolan, framstår det som ett absolut krav att forskningstjänster
i vuxenpedagogik inrättas vid den lärarhögskola som väljs. På liknande sätt föreslår
rektorsämbetet vid Uppsala universitet att någon universitetsort väljs, där den
pedagogiska institutionen kan utnyttjas. Rektorsämbetet vid Lunds universitet anför
att en förläggning till Linköping kräver att förutsättningar skapas för pedagogiskt
och ämnesmetodiskt forsknings- och utvecklingsarbete där.
En större spridning av praktikskolorna än vad utredningen föreslagit
förordas vidare av lärarråden vid fyra folkhögskolor, TCO, Svenska folkhögskolans
lärarförening, Arbetarnas bildningsförbund och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund.
Att det särskilt för mindre folkhögskolor kan innebära svårigheter att ta emot
lärarkandidater för auskultation och praktiktjänstgöring har framhållits av lärarråden
vid Liljeholmens och Marieborgs folkhögskolor samt av Svenska folkhögskolans
lärarförening. Lärarrådet vid Marieborgs folkhögskola finner det omöjligt för
en folkhögskola att både vara övningsskola för auskultationer och övningslektioner
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
och ta emot lärarkandidater för praktiktermin. Åtagande att vara praktikskola
anser lärarrådet måste vara frivilligt.
Skolöverstyrelsen anser att det är önskvärt att rekryteringen till folkhögskollärarlinjen
kommer att ske från landet i dess helhet. Eljest riskerar de folkhögskolor som
ligger på stort avstånd från Linköping att få svårare att rekrytera utbildade lärare
än de som ligger närmare. Överstyrelsen föreslår därför att ca sex praktikcentra
bestående av 2—4 folkhögskolor upprättas i olika delar av landet och att lärarkandidaterna
får fullgöra sina praktikterminer vid dessa. Därigenom kommer också en
stimulerande kontakt att kunna upprätthållas mellan lärarutbildningsanstalten och
folkhögskolorna i olika landsändar.
Statens avtalsverk framhåller att det är angeläget att folkhögskollärarutbildningens
ställning i förhållande till gällande behörighetsvillkor för
lärartjänster klarläggs.
Utredningens förslag om folkhögskollärares behörighet för tjänst i det allmänna
skolväsendet och om kravet på genomgången kurs för övergång till folkhögskola
av ungdomsskolans lärare har befunnits inkonsekvent av vissa remissorgan, varibland
kan nämnas universitetskansler sämbetet, två lärarhögskolor och SACO. Härvid
har några remissinstanser ansett att behörighet för övergång till annan skolform
utan kompletterande utbildning bör föreligga för båda lärarkategorierna, medan
andra, bland vilka kan nämnas SACO, TCO och Svenska folkhögskolans lärarförening,
ansett att genomgång av en kurs bör krävas också för folkhögskolans
lärare. TCO anför härvid att behovet av en sådan kurs skulle minska om ungdomspedagogik
ingick i folkhögskollärarutbildningen och vuxenpedagogik i ämneslärarutbildningen.
Skolöverstyrelsen anför att efter den av överstyrelsen föreslagna samordningen
av de båda linjernas studiegång och förläggningen av auskultationer och övningslektioner
till ungdomsskolor, en folkhögskollärare bör vara behörig för tjänst inom
ungdomsskolan, under förutsättning att han har en ämnesmeritering, som är tillräcklig
och lämplig för tjänst i ungdomsskolan. För ordinarie tjänst vid ungdomsskolan
bör en tids väl vitsordad tjänstgöring inom ungdomsskolan fordras. Detsamma
som gäller för folkhögskollärarna i fråga om behörighet, anser överstyrelsen
böra gälla också för den som genomgått ämneslärarlinjen och som söker tjänst vid
folkhögskola. Överstyrelsen finner det angeläget att dessa lärare bereds tillfälle att
genomgå en särskild kurs.
Svenska landstingsförbundet finner det väsentligt att behörighet ges folkhögskollärarna
också för andra skolformer än folkhögskolan. Sådan behörighet minskar
omställningssvårigheterna vid en eventuell minskning av folkhögskolans lärarbehov,
framhåller förbundet.
Beträffande övergångsbestämmelserna har TCO, med instämmande
i vad Svenska folkhögskolans lärarförening har anfört, hävdat att den som
enligt nuvarande stadga är behörig till ordinarie tjänst vid folkhögskola även skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1969
25
vara behörig sedan behörighetsbestämmelser anknutna till den nya utbildningen
har fastställts. I princip motsvarande bör gälla behörighet för lektorstjänster. För
fortbildning skall enligt TCO givetvis gälla samma villkor inom folkhögskolan
som har fastställts för gymnasiet.
4.5 Övriga frågor
Skolöverstyrelsen har yttrat sig angående vissa delar av utredningens förslag
om fortbildning för folkhögskolans lärare. Enligt överstyrelsen bör kurserna
administreras av fortbildningsavdelningen vid lärarhögskolan i Linköping.
Härigenom vinns en innehållsmässig samordning mellan grund- och vidareutbildning.
Även om goda skäl kan förebringas till förmån för ett inordnande av dessa
verksamheter i överstyrelsens fackbyrå för folkhögskolan skulle detta helt bryta
mot den för verkets uppbyggnad eljest generellt gällande s. k. avdelningsprincipen.
Överstyrelsen erinrar om att detta är en inre organisationsfråga, som det ankommer
på verket att instruktionsenligt självt besluta, och önskar överväga frågan
ytterligare. Förslaget om en skolkonsulenttjänst finner överstyrelsen starkt motiverat.
Utredningens förslag att lektorstjänster inrättas inom folkhögskolan
har tillstyrkts av ett stort antal remissinstanser varibland återfinns lärarhögskolor,
åtskilliga folkhögskolor, universitetskanslersämbetet med flera underinstanser, arbetsmarknadsstyrelsen,
SACO, TCO och Svenska folkhögskolans lärarförening.
Svenska landstingsförbundet förordar att ett begränsat antal lektorstjänster på
försök tilldelas några folkhögskolor. Förbundet tillstyrker ej ett principförslag om
att lektorstjänster vid samtliga folkhögskolor tillsätts med en successiv utbyggnad
om tio tjänster årligen. Folkskoleseminariet i Linköping ifrågasätter om det ej vore
bättre att utnyttja metodiklektorer i stället och därvid öka dessas antal. LO ställer
sig tveksam till ett införande av lektorstjänster i enlighet med förslaget.
Lektorernas arbetsuppgifter enligt förslaget har av TCO, Svenska folkhögskolans
lärarförening m. fl. befunnits alltför diffust angivna. TCO och lärarföreningen anser
att lektor bör ha sin huvudsakliga tjänstgöring på den egna skolan. Om denna
skola är engagerad i lokal vuxenutbildning bör lektor delta häri. Organisationerna
anser att lektor kan överenskomma med närliggande skolor om fullgörande av viss
del av tjänsten där. SACO och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner
de föreslagna arbetsuppgifterna vara alltför splittrade och omfattande. Lektorerna
befaras bli utbildningsadministratörer. SACO föreslår att lektorstjänstema konstrueras
som huvudlärartjänster vid gymnasierna. De föreslagna arbetsuppgifterna
utanför den egna folkhögskolans verksamhet kan enligt organisationen överlåtas
åt t. ex. regionala konsulenter. Om tjänsterna emellertid konstrueras i enlighet med
förslaget, anser SACO inte att endast en skolstyrelse skall avge förslag vid tillsättningen.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
5. Föredraganden
Under de senaste decennierna har samhällets utbildnings- och kulturinsatser genomgått
en kraftig utveckling. Sambandet mellan å ena sidan åtgärder på utbildnings-
och kulturområdet och å andra sidan de allmänna demokratiseringssträvandena
har allt starkare markerats. Denna politik syftar till att ta tillvara de enskilda
människomas förmåga till utveckling. Den är samtidigt nödvändig för att
främja ekonomiska, kulturella och sociala framsteg. Utbildningen är således ett av
medlen för att öka jämlikheten i det svenska samhället.
Stora framsteg har också gjorts. Privilegiet för ett fåtal att fortsätta sin utbildning
efter den obligatoriska skolan är på väg att ersättas av en rätt för alla. Men denna
utveckling har också skapat betydande skillnader mellan och delvis även inom
generationerna. Det är bl. a. mot denna bakgrund som frågan om vuxenutbildningen
fått ökad aktualitet under de senaste åren, senast genom en inom LO utarbetad
rapport.
Motiven för en satsning på vuxenutbildningsområdet är flera. För den tid vi nu
kan överskåda har det sociala rättvisekravet särskild tyngd. Det är således en
central uppgift att nu öka insatserna för att överbrygga utbildningsklyftan i det
svenska samhället. Men det finns också ett mycket långsiktigare och mer bestående
motiv, nämligen behovet för den enskilde av att kunna orientera sig i
tillvaron, att ta upp ett specialintresse, att fortbilda sig på olika sätt. Detta behov
gäller möjligheterna till både utveckling i arbetslivet och aktivt deltagande i kulturoch
samhällsliv. Slutligen är friheten i studievalet inom ungdomsutbildningen ofullständig
om den inte förenas med möjligheten att senare i livet kunna få annan
utbildning.
Vid 1967 års riksdag antogs vissa förslag som innebar ett första steg i utvecklingen
på vuxenutbildningens område (prop. 85, SU 177, rskr 277). Dessa
förslag har nu i allt väsentligt förverkligats. Samtidigt har nya reformer aktualiserats.
Jag vill bl. a. erinra om att i prop. 1969: 1 (bil. 10 s. 435) har redovisats
att ett utredningsarbete påbörjats rörande principerna och formerna för ett statligt
stöd till löntagarorganisationernas utbildning. Vidare kommer skolöverstyrelsen att
få i uppdrag att redovisa erfarenheterna av vuxenutbildningsreformen (s. 446). Ett
annat led i reformverksamheten utgör det förslag om lärarutbildning för folkhögskolan
som folkhögskolans lärarutredning avlämnat.
Folkhögskolan har, liksom studiecirkelverksamheten, en särpräglad och djupgående
betydelse inom det svenska samhällslivet. Förankringen i folkrörelserna
har präglat innehåll och arbetsformer vid folkhögskolorna.
Den grundläggande uppgiften för folkhögskolan är att meddela en allmän
medborgerlig bildning, men vid sidan härav kommer den viktiga uppgiften att meddela
målinriktad utbildning av yrkesförberedande och kompletterande karaktär att
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
27
bestå för avsevärd tid framåt. För att stimulera det kontinuerliga reformarbetet
på folkhögskolans område beslöts vid 1966 års riksdag (prop. 42, SU 75, rskr 186)
en betydande förbättring av skolformens ekonomiska betingelser.
Folkhögskolan med dess fria arbetsformer och dess inriktning på olika intressebundna
ämnen har en viktig uppgift att fylla i dagens och framtidens samhälle.
Inom folkhögskolan kommer att ges möjlighet både till vidareutbildning och
till specialutbildning. Detta kommer med all sannolikhet att leda till en förändring
av skolans organisation så att tyngdpunkten förskjuts från längre till kortare kurser.
Därigenom kommer folkhögskolan också att i allt större utsträckning kunna rekrytera
elever med skiftande bakgrund och varierande erfarenheter.
Den friare syn på olika utbildningsvägars kompetensvärde som numera råder
bör kunna främja folkhögskolans utveckling. Denna ståndpunkt har kommit till
uttryck dels i direktiven till kompetensutredningen, dels i beslut rörande folkhögskolutbildningens
kompetensvärde.
Friheten för folkhögskolan att själv komponera sina kursplaner gör också att
skolformen, liksom folkbildningen i övrigt, har särskilda förutsättningar för en fri,
öppen och konstruktiv samhällsdebatt. Inte minst betydelsefull blir denna självständiga
prövning av samhällssystemet när den kan äga rum i folkrörelsens idévärld.
Det är mot denna bakgrund som jag i det följande förordar åtgärder för en förbättrad
lärarutbildning för folkhögskola och annan vuxenutbildning. Utredningen
har för sin del ansett att de förändrade kraven på folkhögskolan nödvändiggör en
särskild praktisk-pedagogisk utbildning av lärare för skolformen. Jag delar denna
uppfattning och tillstyrker att vid lärarhögskola anordnas en särskild praktiskpedagogisk
utbildning om två terminer för folkhögskolans lärare. Jag anser det
vidare angeläget med åtgärder på lärarutbildningsområdet även för övrig vuxenutbildning
och återkommer till denna fråga i det följande.
Utredningen har räknat med att folkhögskollärarnas ämnesutbildning
i regel skall förvärvas genom universitetsutbildning med minst tre examensämnen.
Flärigenom vinns också enligt utredningen att tillsättningen av lärare kan ske
utan att som nu skolöverstyrelsen i varje enskilt fall skall behöva ta ställning till
de sökandes kompetens. Flera remissinstanser, bl. a. LO, har betonat att även
andra rekryteringsvägar måste hållas öppna. Även utredningen anser att folkhögskolan
kan behöva ha andra lärare än nyssnämnda. För min del räknar jag med
att den nya praktisk-pedagogiska utbildningen för folkhögskolans lärare skall stå
öppen även för den som verkat i t. ex. folkbildnings- och organisationsarbete.
För den som förvärvat sin ämnesutbildning vid universitet bör för tillträde till
lärarhögskola krävas avlagd filosofie kandidatexamen som omfattar studiekurser
inom minst tre ämnesområden. Några bestämda krav på viss utbildningslinje eller
ämneskombination bör ej uppställas.
För den med annan bakgrund som vill vinna tillträde vid här avsedd utbildning
bör en prövning ske i varje särskilt fall av sökandens förutbildning och tidigare
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1969
verksamhet. Jag vill i detta sammanhang erinra om uttalandena i direktiven till
kompetensutredningen, vari understryks värdet av att till ett yrke kunna rekrytera
personer med skiftande bakgrund och erfarenheter. Behörigheten till inträde
för sökande med andra meriter än universitetsutbildning bör grundas på en bedömning
av sökandens reella förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. En
sökande som efter sådan prövning antagits till praktisk-pedagogisk utbildning bör,
om han avlägger examen, vara behörig till lärartjänst vid folkhögskola.
Utredningens förslag om att den praktisk-pedagogiska utbildningen
för folkhögskolans lärare skall få en i förhållande till övrig ämneslärarutbildning
speciell prägel har mött viss kritik under remissbehandlingen.
Enligt TCO talar mycket för en gemensam utbildning för alla lärare inom vuxenutbildningen.
Andra remissinstanser påpekar att den föreslagna utbildningen kan
leda till ett snävt arbetsområde och att en bredare uppläggning av utbildningen bör
eftersträvas. Å andra sidan anser bl. a. skolöverstyrelsen att folkhögskolans egenart
måste karaktärisera dess lärarutbildning. För egen del har jag i denna avvägningsfråga
kommit till slutsatsen att utredningens förslag i stort sett bör kunna godtas.
I likhet med utredningen förordar jag att första terminen av den praktiskpedagogiska
utbildningen för folkhögskollärare skall omfatta utbildning i pedagogik
och metodik samt praktik i form av auskultationer och övningsundervisning.
Andra terminen bör ägnas åt praktiktjänstgöring främst på folkhögskolor.
Utredningen har föreslagit att antalet undervisningstimmar under den första terminen
skall inte obetydligt överstiga vad som gäller för annan ämneslärarutbildning.
Både lärare och studerande vid lärarhögskolorna har emellertid omvittnat
att arbetsbördan för de studerande vid ämneslärarlinjen är stor. Med hänsyn härtill
bör antalet undervisningstimmar för de blivande folkhögskollärarna vara i stort
sett detsamma som för de andra lärarkandidaterna.
Studierna i pedagogik bör bestå av två huvudavsnitt. Undervisningen bör under
ett inledande skede vara gemensam med utbildningen av övriga blivande ämneslärare
och därefter ägnas åt pedagogik med speciell inriktning mot folkhögskolan,
annat folkbildningsarbete m. m.
De studerande bör givetvis liksom övriga studerande på ämneslärarlinjen erhålla
undervisning i röst- och talvård, muntlig framställning samt tekniska läromedel.
I fråga om ämnesmetodiken utgår jag liksom utredningen från att denna till
allra största delen skall inriktas mot folkhögskolan och folkbildningsarbete i
övrigt. Beträffande tilldelningen av lärarresurser räknar jag med att Kungl. Maj:ts
föreskrifter den 5 april 1968 angående timtilldelning för lärarhögskolas ämneslärarlinje
skall vara vägledande. Med hänsyn till att antalet elever kommer att bli
begränsat måste ämnesmetodiken organiseras efter delvis andra grunder än dem som
gäller för övrig ämneslärarutbildning. Utredningen har föreslagit ett system med
olika huvudområden. Detta synes kunna i huvudsak läggas till grund för utformningen
av undervisningen i ämnesmetodik.
Övningsundervisningen och huvudparten av auskultationerna under den första
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
terminen bör förläggas till folkhögskola och i viss utsträckning till övrig vuxenutbildning.
Jag räknar dock med att auskultationerna till viss del förläggs till
det allmänna skolväsendet.
Utredningen har föreslagit att lärarkandidaten under den andra terminen skall
anställas som praktiklärare vid folkhögskola varvid det bör åligga honom att även
vara verksam inom folkbildningsarbetet. Detta är i princip samma system som tilllämpas
inom lärarhögskolorganisationen i övrigt. Jag tillstyrker att praktikterminen
utformas i huvudsak enligt utredningens förslag. Detta innebär således att lärarkandidatens
tjänstgöring till sin huvuddel förläggs till de längre s. k. vinterkurserna
men också till de kortare s. k. ämneskurserna. Tjänstgöringstiden bör vara lika
lång som för övriga praktiklärare. Till frågan om undervisningsskyldigheten återkommer
jag i det följande. Utredningens förslag om en särskild sammanfattningsvecka
är jag inte beredd att biträda.
Svenska folkhögskolans lärarförening har framfört önskemål om att — till
skillnad från vad som gäller för lärarutbildningen i övrigt — praktiklärares
tjänstgöring inte skall påverka lärartilldelningen vid den folkhögskola där praktikläraren
tjänstgör. En sådan anordning förutsätter att praktiken under den andra
terminen är utformad som studiepraktik, varvid studiemedel utgår. Detta strider
emellertid mot gällande principer för lärarutbildning och torde få övervägas i annat
sammanhang. I likhet med bl. a. utredningen och skolöverstyrelsen räknar jag med
att praktikläraren skall tjänstgöra som lärare, dock med reducerad undervisningsskyldighet.
Utredningen har föreslagit att praktiklärarens undervisningsskyldighet under
praktikterminen skall utgöra ca 15 timmar (inkl. ledning av studiecirkel). När det
gäller annan ämneslärarutbildning omfattar undervisningsskyldigheten 12—16
timmar. I likhet med utredningen räknar jag med att ca 50 timmar under praktiktermin
skall ägnas åt folkbildningsarbete, ledning av studiecirkel m. m. Med hänsyn
härtill och till att arbetsuppgifterna vid en folkhögskola kräver särskild insats
bör praktiklärarens undervisningsskyldighet utgöra 9—13 veckotimmar.
Bestämmelserna om betygsättning för här avsedd utbildning bör i princip vara
desamma som för ämneslärarutbildningen i övrigt.
Utredningens förslag till urval bland behöriga sökande har av flera remissinstanser
befunnits vara intressant. Jag anser att förslaget tills vidare försöksvis bör
tillämpas till dess tillräcklig erfarenhet vunnits för ett mer definitivt ståndpunktstagande.
Skolöverstyrelsen bör få i uppdrag att utfärda närmare regler om detta.
Jag övergår nu till vissa av varandra direkt beroende frågor, nämligen antalet
praktikskolor, intagningskapaciteten och utbildningens
förläggning.
De 105 folkhögskolorna är fördelade över hela riket. Detta leder till att avståndet
mellan lärarhögskolan och praktikskolorna i många fall kan bli stort. Det
förhållandet att många folkhögskolor har ett begränsat elevantal gör vidare att
antalet praktikplatser per skola blir ringa. Utredningen har för sin del räknat med
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
högst två praktiklärare per termin och skola. Det bör ankomma på den lärarhögskola,
till vilken folkhögskollärarutbildningen förläggs, att organisera utbildningen
så att erforderligt antal praktikplatser erhålls, varvid de synpunkter som
utredningen lagt fram bör kunna vara vägledande. Utredningens förslag om särskilda
medel för utrustning till praktikskolorna är jag inte beredd att tillstyrka.
I överensstämmelse med vad som gäller i fråga om lärarutbildningen i övrigt bör
folkhögskolans huvudman om han får statsbidrag vara skyldig att ställa skolan till
förfogande för den praktiska lärarutbildningen.
Utredningen har beträffande intagningskapaciteten föreslagit att ca 35 studerande
per termin tas in. Av vissa remissinstanser har detta antal ansetts vara för
högt med hänsyn till folkhögskolans lärarbehov. Jag vill emellertid framhålla att
lärarutbildningen inte dimensioneras uteslutande med hänsyn till lärarbehovet för
ifrågavarande skolform. Utbildningen kommer att vara av värde även för den
som avser att verka inom studieförbunden och annan folkbildning. Jag förordar
därför att 30 lärarkandidater skall tas in per termin.
Olika uppfattningar har förts fram i fråga om utbildningens förläggning. Utredningens
förslag om förläggning till Linköping har mött invändningar. Stockholm
och Göteborg har nämnts som alternativ. Enligt min mening talar bl. a. det förhållandet
att i Linköping och Norrköping även finns andra former av vuxenutbildning,
såsom omskolningscentrum, statens skola för vuxna och kommunala skolor
för vuxna, vilka i viss utsträckning bör kunna utnyttjas för auskultationer och
övningsundervisning, för att utbildningen bör förläggas till denna lärarhögskola.
Jag tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.
Utredningen har beträffande lärartjänstorganisationen vid lärarhögskolan
föreslagit att undervisningen i den speciella ämnesmetodiken
samt handledningen under företrädesvis praktikterminen skall ombesörjas av, förutom
redan befintlig lärarpersonal, särskilda metodiklektorer. Jag delar utredningens
uppfattning om behovet av tjänster som lektor i vuxenutbildningens metodik
med speciell inriktning för här avsedd utbildning. Lektorernas skoltjänstgöring bör
företrädesvis förläggas till folkhögskola.
För biträde med ledningen av den föreslagna utbildningen bör finnas en arvodestjänst
som biträdande utbildningsledare.
För handledning under praktiktermin och vid undervisningsövningar bör inrättas
särskilda arvodestjänster som handledare, tills vidare med korttidsförordnande.
Handledarna bör även ha skyldighet att motta auskultanter.
Utbildningen bör starta vårterminen 1970.
Utredningen har inte behandlat frågan om studiesocialt stöd under
utbildningen. De studerande bör enligt min mening åtnjuta studiesocialt stöd enligt
samma grunder som övriga studerande på ämneslärarlinje.
Utredningens förslag aktualiserar även frågor om behörighet för lärartjänst
inom folkhögskolan. Genomgången praktisk-pedagogisk utbildning
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
31
för folkhögskollärare bör enligt utredningen ge behörighet dels till tjänst vid folkhögskola,
dels till tjänst vid andra skolformer, under förutsättning att behörighetsvillkoren
i fråga om teoretisk utbildning är uppfyllda. I huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag förordar jag att som villkor för behörighet till
tjänst som rektor, ordinarie eller extra ordinarie ämneslärare skall gälla dels sådan
ämnesutbildning som enligt mitt förslag skall utgöra villkor för tillträde till den
föreslagna utbildningen, dels examen på den del av ämneslärarlinjen som omfattar
utbildning till ämneslärare för folkhögskolan. Om synnerliga skäl föreligger bör
Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, skolöverstyrelsen kunna
bevilja dispens från båda dessa krav. Jag tänker därvid på bl. a. ytterst väl meriterade
personer inom folkbildningen. Äldre bestämmelser om behörighet till tjänst som
rektor eller ämneslärare bör äga tillämpning på den som före den 1 januari 1971
tjänstgjort vid statsunderstödd folkhögskola under en sammanhängande period om
minst 20 veckor som lärare i läroämne med full tjänstgöring. Jag biträder även förslaget
att den som genomgått här föreslagen utbildning för folkhögskollärare skall
vara behörig till tjänst i annan skolform, under förutsättning att han uppfyller behörighetsvillkoren
i fråga om teoretisk utbildning för skolformen i fråga.
Utredningens förslag innebär vidare att den som genomgått den reguljära ämneslärarutbildningen
inte skulle vara behörig att få tjänst i folkhögskola. I likhet
med flertalet remissinstanser räknar jag emellertid med att den som har erforderlig
ämnesutbildning och genomgått reguljär praktisk-pedagogisk utbildning skall vara
behörig till tjänst vid folkhögskola.
För bl. a. fortbildning av folkhögskolans lärare finns f. n. medel anvisade
under anslaget till utbildning av lärare vid folkhögskolor. Anslaget är
för innevarande budgetår uppfört med 245 000 kr. I prop. 1969: 1 (bil. 10 s. 432)
har jag förordat att de medel som nu används till fortbildningsändamål (dvs.
125 000 kr.) skall föras över till anslaget Lärares fortbildning m. m. Det ankommer
på skolöverstyrelsen att inom ramen för befintliga medel svara för fortbildningen
av jämväl folkhögskollärare. Feriekursverksamheten bör i enlighet med skolöverstyrelsens
förslag organiseras av fortbildningsavdelningen vid lärarhögskolan i
Linköping. Jag delar utredningens uppfattning om att det finns behov av att anordna
studiedagsverksamhet även vid folkhögskolorna. Med hänsyn till bl. a. läsårets
längd förordar jag att under en försökstid av tre år styrelsen vid varje folkhögskola
får disponera två studiedagar per läsår. Jag utgår från att detta skall vara
möjligt utan att undervisningens omfattning påverkas.
Jag vill härefter ta upp vissa frågor som berör tjänsteorganisationen
vid folkhögskolorna. Vid folkhögskolan består lärarpersonalen i
dag av — förutom av rektorer — ämneslärare och övningslärare. Därjämte förekommer
att särskild expertis anlitas vid behov. Utredningen har föreslagit att även
lektorstjänster inrättas vid folkhögskolorna. Tveksamhet inför utredningens förslag
har framkommit under remissbehandlingen. Vidare vill jag erinra om att skolöver
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1969
styrelsen påbörjat en utredning om lektorsorganisationen vid gymnasierna. Jag är
med hänsyn härtill inte beredd att nu förorda inrättande av en ny lärarkategori vid
folkhögskolan.
Under de senaste åren har antalet ordinarie ämneslärartjänster vid folkhögskolan
hållits i stort sett oförändrat. Det beror på att de nya reglerna om lärartilldelning
inneburit, relativt sett, en dämpning av lärarbehovet. Vidare har det även varit
angeläget att avvakta lärarutredningens arbete. Det bör dock nu vara möjligt, självfallet
under beaktande av de stora kraven på flexibilitet inom folkhögskolan, att
positivt pröva frågan om inrättande av ytterligare ett antal ordinarie ämneslärartjänster.
Jag vill här även ta upp frågan om behovet av särskilda insatser för utbildning
av lärare för annan vuxenutbildning, främst den statliga
och kommunala gymnasiala och förgymnasiala vuxenutbildningen. Denna organisation
har nu fått tämligen stor omfattning. Vid de statliga skolorna för vuxna
i Norrköping och Härnösand kommer under nästa budgetår att finnas ett 60-tal
lärartjänster. Vid de kommunala skolorna utgörs heltidstjänsterna av ett antal tjänster
som skolledare men ett mycket stort antal personer engageras såsom timlärare.
Flertalet av dessa torde samtidigt tjänstgöra inom andra delar av utbildningsväsendet.
Det är enligt min mening angeläget att man inom den reguljära ämneslärarutbildningen
ägnar allt större uppmärksamhet åt vuxenutbildningen i dess olika
former. Det är emellertid också angeläget att man på ämneslärarlinjen kan få till
stånd en praktisk-pedagogisk utbildning som är särskilt avpassad för den statliga
och kommunala gymnasiala vuxenutbildningen. Jag räknar därför med att en sådan
utbildning fr. o. m. den 1 juli 1970 anordnas vid lärarhögskolan i Stockholm. Det
bör ske inom ramen för den reguljära ämnesutbildningen. Utbildningen i pedagogik
bör, såsom föreslagits beträffande folkhögskollärarutbildningen, delvis inriktas mot
vuxenutbildningen. I stället för en ämnesmetodisk påbyggnadskurs bör dessa lärarkandidater
gå igenom en kurs i vuxenutbildningens metodik i varje ämne. Auskultationer
och övningsundervisning bör förläggas dels till grundskola, fackskola eller
gymnasium, dels till vuxenutbildning. Under den andra terminen bör praktiktjänstgöringen
huvudsakligen förläggas till vuxenskola. Jag anser det emellertid också
värdefullt om praktiklärarna under denna termin har kontakt med folkbildningsarbetet.
Inom skolväsendet förekommer i dag en tämligen omfattande fortbildningsverksamhet
för lärare, dels genom studiedagar, dels genom feriekurser. I den tidigare
nämnda rapporten från LO har bl. a. erinrats om behovet av fortbildning
även av dem som är lärare och handledare inom vuxenutbildningen. I fråga om
folkhögskolan har jag tidigare förordat viss försöksverksamhet med studiedagar.
Man bör enligt min mening sträva efter att låta även studiedagarna inom skolväsendet
i övrigt till viss del behandla problem inom vuxenutbildningsområdet. I sådana
fall bör även andra som är verksamma inom vuxenutbildningsarbete inbjudas. Jag
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
räknar också med att det inom ramen för feriekursverksamheten skall kunna ordnas
kurser med en liknande rekrytering, som tar upp vuxenutbildningsfrågor.
I detta sammanhang vill jag även redovisa en framställning från Sveriges dövas
riksförbund (SDR) om ett anslag på 583 603 kr. till ett särskilt vuxenutbildningscentrum
för döva på förbundets kursgård Carlborgsons gård i
Leksand, där folkhögskolekurser, ledarutbildning och annan kursverksamhet skall
inrymmas. SDR anser det angeläget att vuxna får möjlighet att fortbilda sig på
för dem speciellt anpassade kurser, som leds av teckenspråkkunniga lärare.
Skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande över framställningen att, eftersom en
grav hörselskada i ovanligt hög grad medför ett kulturellt handikapp, det är av
stor vikt att ökade resurser till vuxenstudier ges gravt hörselskadade och döva.
Vid sin bedömning av detta ärende har överstyrelsen utgått från att utformningen
av undervisningen bör vara sådan att den på lång sikt möjliggör de dövas integrering
i samhälls- och kulturlivet och vill därför inte förorda att en särskild folkhögskola
upprättas enbart för döva. Däremot föreslår överstyrelsen att man försöksvis
bedriver folkhögskoleverksamhet på Carlborgsons gård i form av en filialfolkhögskola.
Detta betyder enligt överstyrelsen att enheten får viss egen administrativ
ledning men ändå står i ständig kontakt med en moderskola i pedagogiska och
administrativa frågor, vilket underlättar en utformning i enlighet med folkhögskolans
mål och arbetssätt. Fornby folkhögskolas styrelse är beredd att åta sig huvudmannaskapet
för filialverksamheten på Carlborgsons gård och ett ekonomiskt avtal har
upprättats mellan SDR och Kopparbergs läns landsting genom dess förvaltningsutskott.
Elev som efter en kurs vid filialfolkhögskolan bedöms ha möjlighet att följa annan
folkhögskolekurs bör enligt skolöverstyrelsen inte gå ytterligare kurs vid denna
speciella skola. Han bör då kunna övergå till annan folkhögskola där möjlighet
finns till daglig kontakt med övriga folkhögskolelever. Vidare påpekar överstyrelsen
att ledarkurser och andra kortare kurser, som SDR planerar att genomföra på sitt
kurscentrum i Leksand, kan anordnas som ämneskurser genom den folkhögskola,
som tar det pedagogiska ansvaret för verksamheten. Skolöverstyrelsen hemställer
därför att en försöksverksamhet för döva får igångsättas på Carlborgsons gård
hösten 1969.
Jag tillstyrker skolöverstyrelsens förslag. Härigenom förbättras utbildningsmöjligheterna
för en grupp handikappade och vidare har överstyrelsens förslag fördelen
att knyta denna utbildning till en folkhögskola av reguljär typ. En sådan
samverkan bör enligt min mening kunna vara fruktbärande för både moderskola
och filial. Det ankommer på Kungl. Maj:t att besluta i detta ärende. (Jfr prop.
1957: 146, SU 173, rskr 387.)
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1969
6. Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för organisationen av lärarutbildningen
för folkhögskolan m. m.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Kungl. May.ts proposition nr 52 år 1969 35
INNEHÅLL
Sid.
1. Inledning .................................................. 4
2. Folkhögskolans nuvarande organisations- och verksamhetsformer...... 5
2.1 Utbildningsmål ......................................... 5
2.2 Organisation ........................................... 5
2.3 Undervisningens uppläggning.............................. 7
2.4 Elever och lärare ....................................... 8
3. Utredningens förslag ......................................... 9
3.1 Folkhögskolans ställning och uppgifter i framtiden ............ 9
3.2 Ämnesutbildning ....................................... 9
3.3 Praktisk-pedagogisk utbildning ............................ 11
3.4 Utbildningsorganisation .................................. 12
3.5 Övriga frågor .......................................... 15
4. Remissyttranden ............................................ 16
4.1 Folkhögskolans ställning och uppgifter i framtiden ............ 16
4.2 Ämnesutbildning ....................................... 16
4.3 Praktisk-pedagogisk utbildning ............................ 18
4.4 Utbildningsorganisation .................................. 21
4.5 Övriga frågor .......................................... 25
5. Föredraganden.............................................. 26
6. Hemställan ................................................ 34
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1969:112 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag till folkhögskolor jämte motioner och Kungl. Maj:ts propositio s. 1 i texten