Sök i Ratio Lex

Med förslag till statligt förarskgdd

1969-03-14 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:54, Med förslag till statligt förarskgdd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

1

Nr 54

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till statligt

förarskgdd; given Stockholms slott den 14 mars 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att statens bilförare med verkan fr. o. m. den

1 juli 1969 i allt väsentligt erhåller samma ekonomiska skydd vid trafikolycksfall

som kommunal- eller privatanställda bilförare kan få av sina arbetsgivare

genom att dessa tecknar s. k. förarplatsförsäkring.

Det statliga förarskyddet skall utgå vid skada som medför invaliditet

eller dödsfall. Vid fullständig invaliditet utfaller en engångsersättning med

150 000 kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp.

Ersättningsbeloppet vid dödsfall utgör 50 000 kr. och skall tillfalla den avlidnes

dödsbo.

Statens kostnader för förarskyddet beräknas för nästa budgetår uppgå till

omkring 750 000 kr.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 54

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

14 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statligt förarskydd

och anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 april 1968 tillkallade

jag avdelningsdirektören Carl-Olof Enhagen att såsom sakkunnig utreda

frågan om vidgat ekonomiskt skydd åt statsanställda bilförare. För utredningen

antogs benämningen förarskgddsutredningen. Utredningen har i november

1968 avgett betänkandet Statligt förarskydd (SOU 1968: 52).

Efter remiss har yttranden avgetts av statskontoret, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets

civilförvaltning, civilförsvarsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt,

försvarets fabriksverk, riksförsäkringsverket, poststyrelsen, telestyrelsen,

statens järnvägar (SJ), statens vägverk, domänverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, statens avtalsverk, statens personalpensionsverk,

statens grupplivnämnd, lantbrukshögskolan, skadeståndskommittén,

motorredskapsutredningen, fullmäktige i riksbanken, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen, Kungl. automobil

klubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens

riksförbund (M), Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens

riksförbund (SR) och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF). Dessutom

har statens trafiksäkerhetsverk inkommit med yttrande.

Försvarets civilförvaltning har överlämnat yttranden från överbefälhavaren

och försvarets materielverk. LO har bifogat yttrande från Statstjänarkartellen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

3

Inledning

Ägare av motorfordon är med vissa undantag — som bl. a. gäller staten —

enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon

(trafikförsäkringslagen) skyldig att hålla fordonet trafikförsäkrat. Skada

som uppkommer vid trafik med motorfordon (trafikskada) ersätts i allmänhet

från den obligatoriska trafikförsäkringen. Trafikförsäkringen är sålunda

— med viss begränsning som saknar intresse i detta sammanhang —

en garanti för att den skadelidande får ersättning. Förutsättning för detta

skydd är dock att med anledning av trafikskadan rätt till skadestånd föreligger

för den skadelidande.

Skadeståndsansvar för trafikskada regleras främst av 6 kap. strafflagen

den 16 februari 1864 (SL) och lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen).

Enligt 6 kap. 1 § SL skall skada, som någon genom brott tillfogar annan,

gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av vållande.

Bilansvarighetslagen ålägger bl. a. ägare och förare av motorfordon ett mera

omfattande skadeståndsansvar för skador, som tillfogas annan person än

föraren eller som tillfogas sådan egendom som inte befordras med fordonet.

Ägaren är enligt 2 § ansvarig för sådan skada även utan vållande. Endast

om ägaren kan visa att skadan varken förorsakats av bristfällighet på fordonet

eller vållats av föraren befrias han från skadeståndsskyldighet. Föraren

är lika med ägaren pliktig att ersätta skadan om det inte framgår av

omständigheterna att föraren inte varit vållande till skadan. Bevisbördan

är sålunda lagd på ägaren och föraren. Som allmän regel gäller såväl enligt

SL som enligt bilansvarighetslagen att skadestånd skall jämkas efter vad

som prövas skäligt om den skadelidande medverkat till skadan genom eget

vållande.

I de fall där motorfordon får brukas i trafik här i landet utan trafikförsäkring

kan ägaren skydda sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom

att teckna en frivillig bilansvarighetsförsäkring. Sådan försäkring innefattas

i det följande under uttrycket trafikförsäkring.

Statens skadeståndsskyldighet för trafikskada grundas i de flesta fall på

det ansvar som staten har i sin egenskap av motorfordonsägare. Skadeståndsskyldighet

kan emellertid uppkomma för staten även i fråga om motorfordon

som nyttjas av staten. Enligt 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr

776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som

nyttjas av staten, m. in., undantas nämligen motorfordon från trafikförsäkringsplikt

under tid när fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt

någon av vissa i lagen angivna förfogande- och rekvisitionslagar eller

när fordonet brukas för att avlämnas för förfogande eller rekvisition eller

för att därefter hemföras. Detsamma gäller motorfordon som inte är upp
lf

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 54

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

taget i bilregistret under tid när fordonet innehas av krigsmakten enligt

skriftligt avtal som träffats av militär myndighet eller brukas för att avlämnas

eller hemföras enligt sådant avtal. Saknas trafikförsäkring i fall

som avses i 1939 års lag och uppstår till följd av trafik med motorfordonet

skada, för vilken staten inte i övrigt är ansvarig enligt lag, är staten enligt

2 § 1939 års lag skyldig att till den skadelidande utge vad denne ägt få ut

av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring hade funnits. Motorfordon som

staten i övrigt genom frivilligt avtal hyr och nyttjar t. ex. i samband med

repetitions- och beredskapsövningar inom försvarsväsendet skall under nyttjanderättstiden

i vanlig ordning vara trafikförsäkrat. Skada som uppkommer

vid sådant nyttjande ersätts från den trafikförsäkring som gäller för

fordonet. Om med upplåtelsen, såsom vanligen är fallet, följer rätt att anställa

förare, svarar dock staten enligt 7 § bilansvarighetslagen i och för sig

lika med ägaren för skadan.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för skadeståndsansvaret för

trafikskada framgår att en motorfordonsägares skadeståndsansvar gentemot

fordonets förare bestäms av den allmänna regeln i 8 kap. SL. Detta

innebär att föraren i allmänhet saknar rätt till ersättning för liden skada

av fordonets ägare. Endast om ägaren bevisligen vållat trafikskadan, exempelvis

genom att denne låtit föraren föra en bil om vilken ägaren vet att den

är bristfällig, föreligger skadeståndsrätt. En annan följd av nu angivna förhållande

är att vid trafikskada ersättning inte kan utgå till föraren från det

egna fordonets trafikförsäkring. Däremot kan föraren i kollisionsfallen enligt

vanliga regler vara helt eller delvis berättigad till ersättning för liden

skada från det andra fordonets trafikförsäkring.

Förarens ställning i ersättningshänseende skiljer sig från en medföljande

passagerares. Denne är i allmänhet skyddad genom trafikförsäkringen. För

att utjämna denna skillnad i försäkringsskyddet infördes år 1957 på den

svenska försäkringsmarknaden den s. k. förarplatsförsäkringen. Under det

att trafikförsäkringen är en ansvarighetsförsäkring, som täcker det skadestånd

som den skadelidande (passageraren) är berättigad till av bilägaren

eller föraren, är förarplatsförsäkringen utformad som en olycksfallsförsäkring

för föraren själv vid trafikskada. Om föraren avlider eller blir varaktigt

invalidiserad utgår ersättning med vissa kapitalbelopp.

Förarplatsförsäkring, som är knuten till motorfordonet och som får tecknas

endast i förening med trafikförsäkring, har fått stor omfattning. F. n.

torde drygt 75 % av samtliga trafikförsäkrade motorfordon vara försedda

med denna försäkring. För gruppen personbilar är andelen ca 97 %.

Inom såväl den privata sektorn av näringslivet som i den kommunala

verksamheten kan anställda förare få detta förarskydd av sina arbetsgivare

genom att dessa tecknar förarplatsförsäkring för sina fordon. Motsvarande

ekonomiska skydd förekommer däremot f. n. inte inom den statliga sektorn.

Det har dock ansetts angeläget att kunna ge statliga arbetstagare som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

5

för bil i tjänsten ett ekonomiskt skydd som i allt väsentligt svarar mot förarplatsförsäkringen.

Förarskyddsutredningens uppdrag avsåg frågan hur ett

sådant skydd borde utformas.

Statens motorfordonspark, förar- och försäkringsförhållanden in. m.

Begreppet automobil eller motorfordon har författningsmässigt inte en

helt entydig innebörd. Av intresse i detta sammanhang är definitionen av

motorfordon i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen. Med motorfordon

avses i 1 § förstnämnda lag 1. motordrivet fordon som är inrättat

huvudsakligen antingen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran

eller som dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap,

om dragfordonet är försett med gummihjul, och 2. annat motordrivet fordon

som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras till en hastighet

överstigande 30 km/tim. Lagrummet innehåller därjämte en definition

av begreppet fordon. I trafikförsäkringslagen har uttrycket motorfordon

tillagts samma innebörd som i bilansvarighetslagen. Trafikförsäkringslagen

äger dock enligt 2 § fjärde stycket inte tillämpning på motorfordon som

används uteslutande inom vissa inhägnade områden.

I fortsättningen används, om inte annat anges, uttrycket motorfordon

med den innebörd det har enligt bilansvarighetslagen. Utanför begreppet

faller främst fordon av motorredskapskaraktär samt band- eller järnhjulstraktorer.

Staten har ca 2 000 sådana fordon. Däremot går försvarsväsendets

stridsfordon in under begreppet motorfordon.

Staten äger ca 45 000 motorfordon. Därtill kommer stridsfordonen. Av

motorfordonen disponerar civila myndigheter omkring 20 000. Antalet motorfordon

som är placerade utomlands uppgår till ca 200, varav utrikesförvaltningen

disponerar 150 och 50 används i FN-tjänst. I samband med

repetitions- och beredskapsövningar inom försvarsväsendet hyr staten årligen

omkring 6 000 motorfordon. För en sjättedel av dessa brukar staten

ha trafikförsäkringsansvar, eftersom fordonen är oregistrerade och oförsäkrade.

Förare till de statliga motorfordonen hämtas från en stor och heterogen

personkrets. För ca 15 000 statliga arbetstagare ingår bilkörning som ett

väsentligt moment i anställningen. Arbetstagare av denna karaktär betjänar

sammanlagt omkring 12 000 motorfordon. Förare till övriga statliga

motorfordon kommer från en krets av ca 80 000 personer, som representerar

alla anställningsformer och grader och innefattar även tjänstepliktiga

och studerande.

Statsanställda kan föra privata motorfordon i tjänsten. Dels förekommer

detta i samband med den kontroll eller besiktning av fordon som utövas

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:is proposition nr 54 år 1969

av bl. a. trafiksäkerhetsverket och polisen. Dels kan statsanställd efter särskilt

tillstånd begagna eget fordon i tjänsten. Den ersättning som i sistnämnda

fall utgår för användande av privat fordon i tjänsten är beräknad

att täcka även kostnaden för förarplatsförsäkring.

Bestämmelser om försäkring av bl. a. statsägd egendom finns i Kungl.

Maj :ts cirkulär den 4 juni 1954 med föreskrifter rörande försäkring av stalen

tillhörig egendom, in. m. (SFS 1954:325). I cirkuläret fastslås generellt

att statlig myndighet inte får teckna eller låta teckna försäkring för

staten tillhörig egendom eller för att skydda staten eller i dess tjänst anställd

personal mot ansvarighet. Förbudet är inte undantagslöst. Bl. a. får,

om det kan anses vara lämpligt med hänsyn till statens intressen, trafikförsäkring

tecknas 1. för motorfordon som tillhör polisväsendet, postverket,

televerket eller statens vattenfallsverk, 2. för motorfordon som är avsedda

för personbefordran och som disponeras av statsdepartementen eller länsstyrelserna

samt 3. för motorfordon som tillhör utrikesförvaltningen och

brukas utomlands.

Möjligheten att trafikförsäkra statliga fordon har utnyttjats i inte oväsentlig

utsträckning. Av de fordon som disponeras av civila myndigheter

är nästan hälften, omkring 10 000, trafikförsäkrade. Anledningen härtill

är att det ansetts fördelaktigt att utnyttja det enskilda försäkringsväsendets

organisation, t ex. för skadereglering. I några fall — sammanlagt 59

har också förarplatsförsäkring tecknats för det trafikförsäkrade fordonet.

I detta sammanhang skall den statliga trafikskaderegleringsverksamheten

beröras. Skador som orsakas av trafikförsäkrade motorfordon regleras

av vederbörande försäkringsbolag. Myndighet som har sina motorfordon

försäkrade utövar sålunda inte någon skadereglering. I fråga om statliga

fordon som inte är trafikförsäkrade finns ingen enhetlig eller centraliserad

skadereglering. De flesta myndigheterna sköter var och en sin skadereglering.

Några myndigheter har emellertid ålagts att i vissa ersättningsfall

ta kontakt med myndighet som har särskild erfarenhet på området. De

myndigheter som anlitas för sådant ändamål är främst försvarets civilförvaltning

och statens vägverk samt i invaliditetsärenden riksförsäkringsverket.

Inom försvarsväsendet finns för skaderegleringen en särskild, rådgivande

nämnd, försvarets skaderegleringsnämnd. Ett mindre antal fordonsägande

myndigheter överlåter skaderegleringen på överordnad myndighet

eller på försvarets civilförvaltning. För vissa myndigheter slutligen är

frågan om skaderegleringens handhavande oklar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

i

Förarplatsförsäkringen, villkor in. in.

Förarplatsförsäkringen, för vilken gäller allmänna villkor av år 1966,

utgör som tidigare angetts en olycksfallsförsäkring för föraren och är knuten

till trafikförsäkringen för motorfordonet. Upphör trafikförsäkringen

träder förarplatsförsäkringen samtidigt ur kraft.

Förarplatsförsäkringen omfattar — med vissa i det följande angivna

undantag — olycksfallsskada som drabbar föraren under färd med det

försäkrade fordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden

befinner sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Vid sådant

uppehåll anses den som senast förde fordonet som förare. Genom denna

utformning av villkoren lämnar försäkringen skydd åt en förare även när

han skadas i samband med lastning eller lossning eller när han under ett

uppehåll i färden blir överfallen eller råkar ut för en olyckshändelse. En

bestämning av begreppet olycksfallsskada är intagen i villkoren.

För motorfordonsägaren och hans make gäller förarplatsförsäkringen

även vid olycksfallsskada som drabbar någon av dem i samband med tillfälligt

förande av annan persons motorfordon som inte är förarplatsförsäkrat.

Varje förare av det förarplatsförsäkrade fordonet har rätt till ersättning

som om han själv var försäkringstagare i den del försäkringen avser olycksfall

som drabbar honom. Detta innebär att försäkringen gäller för ett slags

kollektiv som består av — förutom fordonsägaren — varje person som med

ägarens tillstånd i egenskap av förare befinner sig i fordonet. Sådan person

betraktas i denna situation som ägare till försäkringen.

Förarplatsförsäkringen täcker dödsfall och invaliditet och utgår med

schematiskt fastställda kapitalbelopp. Olika belopp gäller för förare av

motorcykel/moped och förare av annat motorfordon. En viss avtrappning

av beloppen sker för såväl dödsfall som invaliditet efter fyllda 67 år. Nu

aktuella försäkringsbelopp, räknat i kronor, framgår av följande tabell.

Vid förande av motor- Vid förande av annat

cykel (inkl. moped) fordon

dödsfall

invaliditet

dödsfall

invaliditet

För den som inte fyllt 67 år.........

..... 25 000

75 000

50 000

150 000

» » »

fyllt 67 men ej 68 år.....

..... 20 000

60 000

40 000

120 000

» » »

» 68 » » 69 » .....

..... 15 000

45 000

30 000

90 000

» » »

» 69 » » 70 » .....

..... 10 000

30 000

20 000

60 000

» » »

» 70 år ..............

..... 5 000

15 000

10 000

30 000

Dödsfallsersättning utgår om olycksfall inom tre år föranleder förarens

död. Ersättningen tillfaller — om föraren inte förordnat på annat sätt —

förarens make och barn eller, om sådana efterlevande saknas, arvsberätti2

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 54

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

gade efterlevande och universella testamentstagare med fördelning mellan

dem enligt lag och testamente. Saknas nu nämnda förmånstagare betalas

ersättningen ut till förarens dödsbo. Finns ingen arvinge tillfaller boets

behållning enligt vanliga arvsregler allmänna arvsfonden.

Har för samma olycksfall invaliditetsersättning redan utgetts på grund

av försäkringen eller föreligger rätt till sådan ersättning, minskas dödsfallsersättningen

med invaliditetsersättningen.

Invaliditetsersättning utgår om olycksfallet inom tre år föranleder invaliditet.

Rätt till ersättning föreligger när invaliditetstillståndet inträtt.

Villkoren innehåller en allmän definition av begreppet invaliditet och en

bestämning av tidpunkten för invaliditetstillståndets början.

Invaliditetsgraden bestäms efter schabloniserad tabell. Enligt denna är

invaliditetsgraden exempelvis för fullständig blindhet 100 %, för förlust av

ett ben 65 %, för förlust av ett öga 25 % och för förlust av en stortå 6 %.

Vid skada som inte tas upp i tabellen skall invaliditetsgraden bestämmas

efter den försäkrades förmåga att förvärva sitt uppehälle genom arbete av

något slag som svarar mot hans kroppskrafter, färdigheter och kunskaper.

Invaliditetsgraden 100 % svarar mot fullständig arbetsoförmåga.

Om flera invaliditetsskador uppkommit genom samma olycksfall utges

ersättning efter sammanlagt högst 150 %. Den del av ersättningen som

överstiger 100 % kallas hjälplöshetstillägg och motiveras av de ökade vårdkostnader

som kan vara förenade med eu total invaliditet.

Under vissa förutsättningar kan vid invaliditet också utgå ersättning för

rehabiliteringsåtgärder samt för konstgjorda lemmar och särskilda hjälpmedel,

rehabilitetsersättning. Sådan ersättning lämnas med ett belopp motsvarande

högst 5 % av försäkringssumman för invaliditet.

Skydd genom förarplatsiförsäkring tillkommer inte föraren under alla omständigheter.

Försäkringen omfattar sålunda inte skada som uppkommit

i samband med färd utan fordonsägarens medgivande eller utan att föraren

haft nödvändigt körkort eller — vid förande av moped — när föraren

inte uppnått föreskriven ålder,

på grund av att fordonet inte varit i författningsenligt skick,

vid utförande av brottslig gärning eller försök därtill eller genom grov

vårdslöshet från förarens sida,

vid deltagande i tävling eller träning för sådan, om inte särskilt tillstånd

lämnats,

i följd av trafik med fordonet, då föraren gjort sig skyldig till rattfylleri

eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av annat berusningsmedel

än alkoholhaltiga drycker.

Är fråga om annan skada än i följd av trafik, dvs. i huvudsak skada som

drabbat föraren under uppehåll i färden, och har föraren varit påverkad av

alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, utgår ingen ersättning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1969

9

om försäkringsbolaget kan göra sannolikt att orsakssammanhang föreligger

mellan berusning och skada.

Förarplatsförsäkringens giltighet är begränsad i vissa fall. Sålunda omfattar

försäkringen inte skador, vilkas uppkomst eller omfattning direkt

eller indirekt orsakats av eller står i samband med krig och liknande händelser.

Förarplatsförsäkringen täcker i princip de länder där trafikförsäkringen

f. n. gäller, dvs. Västeuropa och några av de östeuropeiska länderna.

Förarskyddsutredningen

Utgångspunkten för utredningen har varit att för statsanställd bilförare

åstadkomma samma ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som privateller

kommunalanställd bilförare kan få genom förarplatsförsäkringen.

Utredningen avvisar tanken på att lösa frågan om statligt förar skydd

genom att staten tecknar en kollektiv förarplatsförsäkring för sina motorfordon

eller genom avtalsförhandlingar med personalorganisationerna. I

stället föreslås att skyddet regleras i offentligrättslig ordning.

Det statliga förarskyddet knyter utredningen till motorfordonet och tar

till en början upp frågan vilka fordonskategorier som skall omfattas av

skyddet. Det är därvid av grundläggande betydelse för utredningen hur

stor risken generellt sett är för att en förare skall skadas. Begreppet motorfordon

i bilänsvarighetslagen och trafikförsäkringslagen torde ha bestämts

i huvudsak med hänsyn till sikaderisken, i vart fall för tredje man. Fordonsbegreppet

i de båda lagarna är identiskt lika utom såtillvida, att fordon

som används uteslutande inom vissa inhägnade områden är befriade från

trafikförsäkringsplikt. Genom anknytningen till trafikförsäkringen omfattar

förarplatsförsäkringen endast de fordonskategorier som avses i trafikförsäkringslagen.

Utredningen finner att det statliga förarskyddet bör omfatta

i vart fält de fordonsslag som avses i bilansvarighetslagen. Bl. a. med

hänsyn till luftfartsverkets fordonspark görs inte, såsom i förarplatsförsäkringen,

något undantag för fordon inom inhägnade områden. Verket äger

nämligen ett relativt stort antal fordon som används uteslutande inom flygplatsområdena.

Förarna av dessa fordon kan vara utsatta för en viss olycksfallsrisk.

Utredningen har övervägt att låta det statliga förarskyddet omfatta även

bandtraktorer och vissa motorredskap, exempelvis hjullastare. Skälet härtill

skulle vara att särskilt föraren utsätts för en viss risk vid trafik med sådant

fordon. Något förslag i denna riktning framläggs dock inte, eftersom utredningen

ansett det vara lämpligare att avvakta resultatet av motorredskapsutredningens

arbete. Denna utredning har i uppdrag bl. a. att undersöka

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1969

möjligheterna att sträcka ut tillämpningen av bilansvarighetslagen till motorredskap.

Genom att förarskyddet knyts till denna lags motorfordonsbegrepp

vidgas förarskyddet automatiskt, om bilansvarighetslagen i framtiden

kommer att omfatta fler fordonsslag än f. n.

Enligt utredningens förslag omfattas först och främst sådana fordon som

ägs av staten av förarskyddet. Detta gäller även om fordonet i samband med

uthyrning eller utlåning, exempelvis till frivilliga försvarsorganisationer,

förs av privata persioner. Några svårigheter att fastställa om ett fordon tillhör

staten torde inte uppstå. Hit hör inte fordon som ägs av statliga bolag.

Sådana fordon är nämligen i detta sammanhang att likställa med privatägda.

Även fordon som staten nyttjar efter inlåning, förhyrning eller rekvisitionsförfarande

skall enligt utredningen omfattas av förarskyddet. En förutsättning

är dock att fordonet inte redan är förarplatsförsäkrat, vilket kan

förekomma i fråga om de i fredstid av staten förhyrda fordonen. I sådana

fall får den privata förarplatsförsäkringen gälla. Även när en statsanställd,

t. ex. polisman eller tjänsteman hos trafiksäkerhetsverket, i tjänsten förflyttar

eller provar ett privat fordon som inte är förarplatsförsäkrat, bör

den statsanställde skyddas genom det statliga förarskyddet. Däremot föreslås

förarskyddet inte gälla vid förande av eget fordon i tjänsten. Ersättningen

för sådan användning är nämligen beräknad så att den täcker även

kostnaden för privat förarplatsförsäkring.

Det statliga förarskyddet skall tillkomma den som enligt bilansvarighetslagen

är att betrakta som förare. På så sätt blir förarskyddets förarbegrepp

identiskt med bilansvarighetslagens. Den praxis som utvecklats eller kommer

att utvecklas vid tillämpningen av nämnda lag blir avgörande även för

det statliga förarskyddet.

Utredningen gör i fråga om ersättningsgilla skador ett avsteg från vad

som gäller för förarplatsförsäkringen och förordar — bl. a. på grund av befarade

tolkningssvårigheter — att det statliga förarskyddet skall utgå endast

vid skada i följd av trafik med fordonet. Skador som uppkommit under kort

uppehåll i färden och i fordonets omedelbara närhet lämnas på så sätt i huvudsak

utanför området för förarskyddet. Genom eu sådan konstruktion

uppnås överensstämmelse med det skydd en passagerare har enligt bilansvarighetslagen.

En förutsättning för statligt förarskydd skall vara att fordonet brukats

för statens räkning. Utredningen formulerar detta så att ersättning inte

utgår när fordonet brukats utan lov. Vidare utesluter utredningen från ersättningsrätt

de fall där föraren gjort sig skyldig till olovlig körning, rattonykterhet

eller rattfylleri eller där han orsakat skadan uppsåtligen eller

genom grov vårdslöshet. Slutligen undantas rena krigsskador. De undantag

som sålunda förordas bör enligt utredningen dock inte vara absoluta. Det

kan tänkas fall där det kan sägas föreligga starka skäl att företa en körning

som i och för sig faller under undantagsbestämmelserna, t. ex. en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1969

11

brådskande transport av en skadad till sjukhus och annan transportmöjlighet

inte står till buds. 1 ett sådant och liknande fall av intressekollision

hör hinder inte föreligga mot att betala ut ersättning. Utredningen föreslår

därför att utan hinder av angivna undantag ersättning får utgå om

särskilda skäl föranleder det.

Staten tillhöriga motorfordon kan permanent eller tillfälligt brukas i trafik

utomlands. Förarskador i sådan trafik bör enligt utredningen täckas

av det statliga förarskyddet om föraren är svensk medborgare eller bosatt

i Sverige. För övriga förare anser utredningen att ev. förar skydd bör ordnas

genom försäkring. I de sällsynta fall av förarskador utomlands när

kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 519) om ersättning i vissa fall i anledning

av sjukdom eller skada, som ådragits utom riket, är tillämplig, måste ersättning,

som utgår enligt denna kungörelse med vissa kapitalbelopp, samordnas

med det statliga förarskyddet så att någon dubbelersättning inte

tillfaller den skadelidande.

När det gäller det statliga förarskyddets materiella innehåll skiljer utredningen

mellan två huvudprinciper. Den ena är att i överensstämmelse

med de ursprungliga intentionerna vid skapandet av förarplatsförsäkringen

åstadkomma så stor likhet som möjligt med det skydd som trafikförsäkringen

ger passageraren. Den andra principen är att uppnå största möjliga

jämställdhet med det skydd som en privat — eller kommunalanställd bilförare

kan få genom förarplatsförsäkringen. Den förstnämnda principen

som liksom trafikförsäkringen bygger på skadeståndsrättsliga grunder benämner

utredningen skadeståndsalternativet. Det andra alternativet kallas

för schablonalternativet.

Utredningen har ingående behandlat de olika alternativen och deras föroch

nackdelar samt för båda alternativen lagt fram förslag till fullständig

lösning av det statliga förarskyddet. Sammanfattningsvis kan alternativen

sägas innebära följande.

Enligt skadeståndsalternativet får föraren, under förutsättning att uppkommen

skada är ersättningsgill enligt allmänna skadeståndsregler, full

ersättning för sin skada varken mer eller mindre. Föraren försätts ekonomiskt

i samma situation som om olycksfallet inte inträffat. Ersättning kan

alltså utgå inte bara vid dödsfall och invaliditet utan också under sjukdomstiden

och för ideell skada. Avsteg från skadeståndsrättsliga principer

görs dock i vissa avseenden. Bl. a. skall föraren vara skyddad oberoende

av motorfordonsägarens exculpation och oberoende av medvållande från

förarens sida. I fråga om dödsfall medför allmänna skadeståndsrättsliga

regler rätt till ersättning för vårdkostnader och begravningskostnader samt

till ersättning (ofta i form av livränta) till sådana efterlevande som enligt

lag har rätt till underhåll av den avlidne och som genom dennes frånfälle

kommer att sakna erforderligt underhåll. Beträffande invaliditet och andra

personskador ersätts inkomstbortfall oavsett om det hänför sig till sjuk
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1969

domstiden eller till invaliditetstillståndet. Vid invaliditet kommer ersättning

för inkomstbortfall vanligen att ges ut i form av livränta. I motsats

till vad som gäller för förarplatsförsäkringen kan den skadade dessutom

få ersättning för sveda och värk samt lyte och men. De livräntor som utgår

värdesäkras på samma sätt som skett i fråga om trafikförsäkringens livräntor.

Sakskada skall kunna ersättas i samma omfattning som passagerare

enligt trafikförsäkringsbolagens praxis får gottgörelse för sådan skada.

Detta innebär ersättning intill vissa maximibelopp för skada på kläder

och andra föremål som man normalt bär på sig. För den ersättning som

staten utgett till föraren skall staten enligt förslaget i kollisionsfallen ha

regressrätt mot vållande motpart. — Förarens skador regleras av den motorfordonsägande

myndigheten på samma sätt som den reglerar andra trafikskador.

Är den skadelidande inte nöjd med vad myndigheten vill ge honom

i skadeersättning, står möjligheten till domstolsprövning öppen för

honom.

Schablonalternativet täcker i likhet med förarplatsförsäkringen endast

dödsfall och invaliditet. Ersättning utgår i form av engångsbelopp som värdesäkras

genom anknytning till basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962

(nr 381) om allmän försäkring. Beloppens storlek har inte som i förarplatsförsäkringen

gjorts beroende av förarens ålder eller av det förda fordonets

art, eftersom sådan differentiering saknar större aktualitet för det statliga

förarskyddet. I syfte att undvika förarplatsförsäkringens alltför starkt

schematiserade dödsfallsbelopp har engångsbeloppet vid dödsfall gjorts beroende

av vilka och hur många de efterlevande är. Dödsfallsersättningen

består dels av en grundersättning, som alltid skall utgå, och dels av tillIäggsbelopp

för efterlevande make, barn eller förälder. Grundersättningen

skall vara lika med basbeloppet, f. n. 5 800 kr., och tillfaller dödsboet. Tillläggsbeloppen

uppgår till belopp motsvarande för efterlevande make tre

basbelopp (f. n. 17 400 kr.) och för varje barn under 19 år två basbelopp

(f. n. 11 600 kr.) eller, om efterlevande make saknas, tre basbelopp. Saknas

make och barn kan till varje förälder utgå ett belopp motsvarande två

basbelopp. Tilläggsbeloppen tillfaller den berättigade. Från dödsfallsersättningen

skall dras den invaliditetsersättning som ev. getts ut med anledning

av olycksfallet. För invaliditetsfallen hänvisas beträffande invaliditetsbegrepp

och bedömning av invaliditetsgrad i huvudsak till vad som gäller

enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. Någon

lägsta gräns i fråga om invaliditetsgrad sätts dock inte för rätt till ersättning.

Ersättningen för fullständig invaliditet utgör ett belopp motsvarande

25 gånger basbeloppet eller f. n. 145 000 kr. Vid partiell invaliditet utgår

ett i motsvarande mån lägre belopp. Möjlighet till omprövning öppnas för

det fall att invaliditetsgraden efter ersättningens bestämmande visar sig

vara högre än beräknat. Någon motsvarighet till förarplatsförsäkringens

hjälplöshetstillägg och rehabiliteringsersättning ingår inte i schablonalter
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

nativet. Syftet med sådan ersättning tillgodoses nämligen i viss mån genom

bl. a. invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt lagen om allmän

försäkring och genom vårdbidrag enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

— Ersättning enligt schablonalternativet skall bestämmas och betalas ut

av riksförsäkringsverket. Mot verkets beslut i sådana ärenden får talan

föras hos försäkringsdomstolen.

En beräkning av kostnaden för ett statligt förarskydd — vilket alternativ

som än väljs — kan till följd av att relevant och tillförlitlig statistik saknas,

bli endast approximativ. Utredningen uppskattar antalet tänkta förarolycksfall

till mellan 150 och 200 per år, av vilka ca 10 % torde fördelas

lika mellan dödsfall och invaliditetsfall. Från dessa utgångspunkter beräknar

utredningen att statens kostnad för förarskyddet vid en ren tillämpning

av förarplatsförsäkringens villkor skulle årligen belöpa sig till omkring

750 000 kr. Schablonalternativet blir till följd av differentieringen av dödsfallsbeloppen

ungefär 100 000 kr. billigare eller ca 650 000 kr. årligen. Variationerna

i skadeersättningskostnaderna enligt skadeståndsalternativet

måste med nödvändighet bli betydligt större och beloppen mer svårberäknade

än enligt schablonalternativet. Med dessa reservationer uppskattar

utredningen att skadeståndsalternativet kommer att betinga en genomsnittlig

nettoårskostnad av 500 000 kr. Hänsyn bär därvid tagits till att omkring

40 % av bruttokostnaden skall kunna återvinnas genom regress.

Utredningen finner såväl förtjänster som svagheter hos båda de framlagda

lösningarna av statligt förarskydd. Mot en schabloniserad ersättning

kan riktas främst den kritiken att den i det individuella fallet kan ge betydande

över- eller underkompensation i förhållande till den verkliga skadan.

Vid valet mellan alternativen tillmäter utredningen avgörande vikt vid

önskemålet att likställa föraren med passageraren och därmed också i

princip undvika såväl över- som underkompensation. Anledning saknas

för staten att ge föraren ett annorlunda skydd än passageraren, eftersom

det vid bilkörning i tjänsten ofta kan vara en tillfällighet vem som för fordonet

när olyckshändelsen inträffar. Detta talar närmast för skadeståndsalternativet.

En sådan lösning innebär även en författningsteknisk enkel anknytning

till ett normsystem som redan nu används av myndigheterna vid

reglering av trafikskador. Alternativets ev. administrativa olägenheter —

tillämpning av ett tämligen komplicerat och inte i alla delar klart regelsystem

— får inte tilläggas avgörande betydelse. Vidare torde skadeståndsalternativet

ekonomiskt sett ställa sig mest fördelaktigt för staten.

Utredningen förordar skadeståndsalternativet som lämplig lösning av det

statliga förarskyddet. I detta sammanhang nämner utredningen att statliga

bilförare i Finland sedan år 1960 åtnjuter skydd från trafikförsäkringen

för personskada enligt skadeståndsrättsliga regler.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1969

Utredningen har även granskat statens trafikskaderegleringsverksamhet

och finner — oavsett om förarskyddet löses enligt skadeståndsrättsliga

principer eller inte — behov föreligga av en översyn av denna verksamhet.

En koncentration av skaderegleringen bör ske till en eller ett fåtal myndigheter

där trafikskadeexpertis finns. Försvarets civilförvaltning, som torde

ha den största kapaciteten i detta avseende, står enligt vad utredningen erfarit

inte främmande för en sådan lösning. Möjligen bör de affär sdrivande

verken handlägga sina egna skadeståndsärenden, ev. efter samråd med den

centrala skadereglerande myndigheten.

Remissyttranden a

Behovet och angelägenheten av att förare av statens motorfordon snarast

möjligt får samma ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som privat- eller

kommunalanställd bilförare vitsordas allmänt vid remissbehandlingen. Man

noterar med tillfredsställelse såväl att i detta avseende likartade förhållanden

kommer att råda inom olika sektorer av samhället som att skillnaden

mellan förare och passagerare i ersättningshänseende kommer att utjämnas.

Överbefälhavaren och försvarets fabriksverk påtalar att nuvarande förhållanden

stundom leder till obenägenhet hos bl. a. värnpliktiga att i tjänsten

föra statliga motorfordon.

Endast RLF motsätter sig införandet av statligt förarskydd med motivering

att fordonsförare i statlig tjänst inte har sämre försäkringsskydd än

annan anställd. RLF syftar på de förmåner som vid personskada, åsamkad

i tjänsten, kan utgå till statlig arbetstagare från yrkesskadeförsäkringen

och från statens grupplivförsäkring. Även försvarets civilförvaltning och

SJ diskuterar — utan att sätta i fråga eu lösning för statens bilförare —

lämpligheten av att i ekonomiskt hänseende ge en viss grupp statsanställda

en särställning vid utförande av sin tjänst i jämförelse med andra grupper

inom statsförvaltningen med riskfyllt arbete. Civilförvaltningen hänvisar

dock till att schabloniserad ersättning i vissa fall kan utgå till statsanställda,

t. ex. vid invaliditet och dödsfall i samband med färd med flyg

vid utrikes tjänsteresa eller under tjänstgöring utomlands, samt finner

hinder från principiell synpunkt inte möta mot att anordna motsvarande

skydd inom annan statlig verksamhet — exempelvis bilförarverksamhet —

där särskilda risker kan anses föreligga. SJ hemställer att motsvarande ekonomiska

skydd ordnas jämväl för förare av spårbundna fordon.

LO upplyser att LO i remissvar över två motioner till 1968 års riksdag

(I: 401 och II: 502) om obligatorisk förarplatsförsäkring hävdat att denna

fråga borde utredas i samband med att så sker även beträffande en obligatorisk

straffsanktionerad försäkringsplikt för arbetsgivaren. Detta är fortfarande

LO:s uppfattning, särskilt som en ändring i framtiden av förarens

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

rättsställning enligt bilansvarighetslagen inte kan anses ha något samband

med frågan om skyldigheten att hålla förarplatsförsäkring eller inte. Om

en ändring sker kommer detta endast att påverka innehållet i den nuvarande

förarplatsförsäkringen såtillvida att försäkringsbolagen för att undvika

överkompensation kommer att anpassa sina villkor till det efter en lagändring

rådande rättsläget.

Enighet råder praktiskt taget bland remissinstanserna att det statliga

förarskyddet bör regleras i offentligrättslig ordning. Direkta uttalanden

härom görs bl. a. av statskontoret som avvisar tanken på ett specialavtal

med försäkringsbolagen om förarplatsförsäkring utan trafikförsäkring.

Skadeståndskommittén, som har i uppdrag att utreda frågor om skadestånd

för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd,

vill inte helt bortse från möjligheten av att staten tecknar förarplatsförsäkring

för sina fordon med eller utan anslutning till trafikförsäkring

och ifrågasätter en undersökning av denna möjlighet.

Huvudintresset bland flertalet remissinstanser har varit förarskyddets

materiella innehåll, dvs. frågan om detta skall bestämmas med ledning av

allmänna skadeståndsregler eller utgå med schablonbelopp. Några remissinstanser

anser sig sakna anledning att ta ställning i frågan eller avstår

direkt från att ge förord åt något av de framlagda alternativen. Till dessa

hör försvarets forskningsanstalt, försvarets materielverk, statens avtalsverk,

statens personalpensionsverk, statens grupplivnämnd, motorredskapsutredningen,

fullmäktige i riksbanken, KAK, MHF och M. Bland övriga remissinstanser

bryter sig meningarna starkt om vilket alternativ som från

olika synpunkter är det mest lämpliga. En lösning efter skadeståndsrättsliga

linjer tilltalar de flesta av de remissinstanser som tagit ställning i frågan

men en sådan lösning röner också stark kritik.

De remissinstanser som har en positiv inställning till skadeståndsalternativet

är försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen,

kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksverk,

riksförsäkringsverket, telestyrelsen, domänverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, lantbrukshögskolan, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,

TCO, SACO och SR samt med viss tvekan SJ och statens vägverk.

Skälen för den positiva inställningen har varit främst följande. Den verkliga

skadan ersätts. Det kommer inte att finnas utrymme för över- eller

underkompensation. Ersättning utgår efter samma grunder till såväl föraren

som passageraren. Detta medför ett materiellt sett riktigt och rättvist

resultat, eftersom det vid gemensam tjänsteresa för statens räkning kan

vara en tillfällighet vem som är förare och passagerare. Ersättning kan vidare

utgå för sveda och värk samt för lyte och framtida men.

Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör statskontoret, poststyrelsen,

skadeståndskommittén och Traf^försäkringsföreningen. Enligt stats
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1969

kontoret kan ett bifall till skadeståndsalternativet föregripa en mera allmän

revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen. Skadeståndskommittén

betonar, att alternativet med ersättning enligt allmänna

skadeståndsregler kan bemötas med åtskilliga invändningar som var för

sig väger tungt. Av dessa framhålls i korthet några. Det måste enligt kommittén

sålunda anses principiellt oriktigt att det statliga förarskyddet ges

en utformning som mera påtagligt avviker från det skydd som i allmänhet

gäller för bilförare på grund av förarplatsförsäkring. En särskild reglering

av de statliga förarnas skydd kan på detta begränsade område inte gärna

motiveras med att förare och passagerare bör ha lika skydd förrän generell

giltighet givits åt en sådan princip, för vilken man i och för sig kan

ha sympatier. De finska förhållanden, som utredningen åberopar till stöd

för sin ståndpunkt, hänger samman med att principen om lika skydd genomförts

i den finska trafikförsäkringslagen. De talar därför snarast för

enhetliga regler för samtliga förarkategorier och mot den särbehandling

av statliga förare som utredningen förordar. Det förefaller kommittén vidare

olämpligt att, såsom utredningen gjort, i fråga om förarskyddets omfattning

referera till de allmänna skadeståndsreglerna men samtidigt förutsätta

väsentliga inskränkningar i dessa reglers tillämpning, t. ex. beträffande

verkan av förarens medvållande. Beträffande den föreslagna regressrätten

för staten påpekar kommittén, att utvecklingen går påtagligt mot

ett avskaffande av regressrätt i olika sammanhang, särskilt såvitt gäller

ersättning med anledning av personskada. Mot denna bakgrund framstår

förslaget om regressrätt på ett nytt område som mindre lämpligt. Kommittén

framhåller i detta sammanhang den betydelse regressinkomsterna har

vid utredningens kostnadsjämförelser. Även statskontoret, poststyrelsen

och trafikförsäkringsföreningen menar att regressrätten inte står i

samklang med den nuvarande utvecklingen. Föreningen visar vidare på de

säregna konsekvenser som skadeståndsalternativet kan medföra genom

att ersättning skall utgå utan jämkning även om föraren själv varit vållande.

Om vid en kollision mellan ett statligt motorfordon och en cyklist

bilföraren och cyklisten, båda statsanställda, skadas och vid den rättsliga

prövningen bilföraren anses bära den huvudsakliga skulden till olyckan,

kan följden bli att cyklisten får en till 2/3 jämkad ersättning medan bilföraren

får ojämkad ersättning från förarskyddet. Från några håll med

positiv inställning till skadeståndsalternativet — försvarets civilförvaltning

och SJ — har också ifrågasatts modifieringar beträffande förarens rätt till

ersättning vid medvållande.

En annan aspekt på lämpligheten av skadeståndsalternativet är de komplicerade

ersättningsgrunderna. Det normsystem som alternativet hänför

sig till är så svårt att överblicka och tillämpa att man i många fall måste

räkna med omfattande och tidsödande utredning innan ersättningsfrågan

kan avgöras. Mot detta ställs den okomplicerade skadereglering som ett

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

schablonsystem avser att möjliggöra. Uttalanden i denna riktning görs av

statskontoret, poststyrelsen, statens vägverk, skadeståndskommittén, LO

och Statstjänarkartellen.

Från flera håll påtalas den osäkerhet som måste vidlåda kostnadsberäkningarna.

Det kan inte med bestämdhet nu sägas vilket alternativ som i

längden kommer att ställa sig billigast för statsverket. Skadeståndskommittén

finner även mycket summariska beräkningar leda till att slcadeståndsalternativet

genomsnittligt sett måste innebära högre ersättningar i

det enskilda fallet än schablonalternativet. Försvarets civilförvaltning anser

att de angivna kostnaderna med hänsyn till beräkningarnas otillförlitlighet

inte får tillmätas avgörande betydelse vid valet mellan de båda alternativen.

De remissinstanser som föredrar ett statligt förarskydd med schabloniserade

ersättningar utgörs av statskontoret, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,

poststyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, skadeståndskommittén,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Trafikförsäikringsföreningen,

LO och Statstjänarkartellen. Statskontoret finner schablonalternativet

stämma mest överens med förarplatsförsäkringen och med direktivens målsättning

att för den statliga sektorn skapa ett ekonomiskt skydd motsvarande

det som gäller för den privata sektorn av näringslivet och den kommunala

verksamheten. Allmänt framhålls från flera håll lämpligheten av

att de föreslagna reglerna för den schabloniserade ersättningen överarbetas

och bringas i större överensstämmelse med förarplatsförsäkringen. För

statens trafiksäkerhetsverk framstår det — med hänsyn till att de flesta

förare av statens motorfordon numera torde ha egna förarplatsförsäkrade

fordon — som mer angeläget att få ett statligt förarskydd som så nära som

möjligt ansluter sig till det som förarplatsförsäkringen ger än att skapa

ett skydd som materiellt och försäkringsmässigt sett är väl avpassat.

Poststyrelsen berör problemet med befarad över- eller underkompensation.

Ett sådant resonemang förutsätter en jämförelse med en ofta fiktiv

passagerare som tänkes ha skadats i samma omfattning som föraren. Görs

i stället jämförelsen med övriga statsanställda som drabbas av yrkesskada

med åtföljande invaliditet eller dödsfall, kan resultatet aldrig uppfattas

som en underkompensation. Risken för överkompensation blir störst i de

fall där föraren är helt fri från vållande till skadan. Eftersom det vid schablonalternativet

kan bli tal om ersättning endast vid invaliditet eller dödsfall

kan enligt poststyrelsens uppfattning de skadelidande svårligen komma

att bli överkompenserade i reell mening.

Statens grupplivnämnd tar upp ett spörsmål om samordning som har sin

giltighet för såväl skadeståndsalternativet som schablonalternativet. I båda

fallen har utredningen på grund av den statliga grupplivförsäkringens karaktär

av summaförsäkring ansett att ersättning från grupplivförsäkringen

principiellt inte skall avräknas från förarskyddsersättning. Enligt grupp
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 54 år 1969

livnämndens mening skulle det emellertid inte möta sådana principiella

hinder mot att vid bestämmande av dödsfallsförmånerna från förarskyddet

hänsyn togs till att staten i viss utsträckning och för vissa personalkategorier

redan sörjt för ett dödsfallsskydd genom grupplivförsäkringen. Avgörande

för frågan om samordning torde i stället vara hur effektivt det

sammanlagda skyddet bör vara. Grupplivnämnden framhåller dock att

även för privatanställda bilförare skyddet i allmänhet är tvåfaldigt, nämligen

genom tjänstegrupplivförsäkring och förarplatsförsäkring utan samordning.

Den statliga trafik skadereglering sverksamheten berörs

av några remissinstanser. Utredningens uppfattning att behov föreligger

av en översyn, av denna verksamhet delas av statskontoret, försäkringsinspektionen,

riksrevisionsverket, försvarets civilförvaltning, fullmäktige i

riksbanken och SACO. Enligt statskontoret och riksrevisionsverket accentueras

behovet av en översyn om skadeslåndsalternativet genomförs. Riksrevisionsverket,

riksbanksfullmäktige och SACO anser verksamheten kunna

koncentreras till en eller ett fåtal myndigheter där trafikskadeexpertis

finns. Riksbanksfullmäktige understryker även lämpligheten av att en central

organisation administrativt utformas så att även riksdagens verk kan

anslutas till den. Kriminalvårdsstyrelsen däremot anser inte någon ändring

i administrationen av skadeärenden inom kriminalvården vara påkallad.

Beträffande den närmare utformningen av det statliga förarskyddet innebär

remissutfallet följande.

F ö r a r s k y d d e t s anknytning till motorfordonet. Förslaget

i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Motorfordonsbegreppet. Den föreslagna avgränsningen av förarskyddet

i vad avser motorfordon genom att knyta an till bilansvarighetslagen

har i allmänhet godtagits. Bara några enstaka erinringar förekommer.

Överbefälhavaren förordar att statligt förarskydd övergångsvis — intill

dess beslut fattats på grundval av motorredskapsutredningens kommande

betänkande — bör omfatta jämväl förare av motorredskap. Även domänverket,

arbetsmarknadsstyrelsen, LO och Statstjänarkartellen berör frågan

om motorredskapens ställning. Domänverket påpekar vikten av att förarskyddet

— ev. genom förslag av motorredskapsutredningen — kommer att

omfatta den inte alltför fåtaliga gruppen förare av s. k. lunnare, dvs. midjestyrda

virkes transporttraktorer för släpande last. Arbetsmarknadsstyrelsen,

LO och Statstjänar kar t el len förutsätter att motorredskapsutredningen beaktar

frågan om skydd för förare av bl. a. bandtraktorer och motorredskap.

LO och Statstjänar kartell en vill att även truckfordon omfattas av det föreslagna

förarskyddet. Däremot har motorredskapsutredningen inte någon

invändning mot förslaget i denna del. Ett statligt förarskydd som knutits

till bilansvarighetslagens fordonskategorier kommer att följa de föränd
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

19

ringar som genomförs beträffande lagens tillämpningsområde och föregriper

inte motorredskapsutredningens arbete.

Motorfordons tillhörighet en. Förslaget att låta förarskyddet

omfatta — förutom staten tillhöriga motorfordon — i statens tjänst eller för

dess räkning brukade privatägda fordon lämnas i huvudsak utan erinran.

Med utgångspunkt i att det statliga förarskyddet till sitt materiella innehåll

kommer att avvika från förarplatsförsäkringens anser rikspolisstyrelsen det

vara omotiverat att i fråga om privatägda fordon begränsa förarskyddet till

sådana fordon som saknar förarplatsförsäkring. Ersättningen i parallella

skadefall kan med en sådan reglering utgå efter skilda grunder beroende av

slumpartade omständigheter. Poststyrelsen och statens avtalsverk delar

uttryckligen utredningens uppfattning att tjänsteresor med eget motorfordon

bör vara undantagna från statligt för ar skydd. Enligt TCO bör med inlånat

fordon likställas: egen bil som tjänsteman tillfälligt använder enligt

överenskommelse med myndigheten utan att ha särskilt tillstånd att använda

egen bil i tjänsten. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om fordon

som tillhör staten och som används i FN-tjänst kan anses vara »statligt

motorfordon».

Ersättningsgilla skador. Den föreslagna begränsningen av statligt

förarskydd till skador i följd av trafik med motorfordon kritiseras särskilt

av överbefälhavaren, LO, Statstjänarlcartellen och SB, vilka bestämt

förordar att skyddet i detta avseende bringas i överensstämmelse med förarplatsförsäkringens

skadebegrepp. Man understryker angelägenheten av att

föraren skyddas när han för att kunna utföra sina arbetsuppgifter gör uppehåll

och därvid befinner sig intill fordonet, t. ex. i samband med lastning

eller lossning av gods eller vid tankning och vid tömning av brevlådor. Även

vid rån och överfall anses föraren böra skyddas. Däremot tillstyrker TCO

förslaget i denna del.

Särskilda undantag. I några yttranden behandlas de fall där avsteg

bör göras från en annars tillkommande ersättningsrätt. Statskontoret

finner detta böra ske — förutom i de fall som föreslagits — även när skadan

orsakats av en bristfällighet hos motorfordonet och föraren känt till bristfälligheten.

Enligt försvarets civilförvaltning bör avsaknaden av körkort inte i

och för sig diskvalificera föraren från rätt till ersättning. Det kan förekomma

att militär personal som saknar körkort men som fått förarutbildning

av misstag beordras köra kronans bil.

Trafikskador utomlands. Försvarets civilförvaltning anser att

statligt förarskydd inte skall utgå under tjänstgöring vid FN-förband. Anställningshavare

i svensk FN-styrka är nämligen tillförsäkrad dels från FN

och svenska staten viss riskgaranti vid invaliditet och dödsfall dels av

svenska staten särskilda ekonomiska förmåner vid sjukdom och skada.

Ersättningsbeloppen enligt schablonalternativet.

Förslaget i denna del har berörts särskilt endast i ett fåtal yttranden. Civil
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

för svar sstyr elsen och försvarets fabriksverk godtar att dödsfallsbeloppen

anpassas till de efterlevandes antal och släktskap med den avlidne. Det förefaller

dock försvarets fabriksverk som om ersättningarna till efterlevande

ensamstående make eller till ensamt barn utan föräldrar är låga i jämförelse

med förarplatsförsäkringens ersättningsbelopp. En höjning i dessa fall till

ett belopp motsvarande fem gånger basbeloppet borde övervägas. Civilförsvarsstyrelsen

gillar dessutom uttryckligen möjligheten till omprövning i

invaliditetsfallen. Genom skyddets konstruktion i nu nämnda avseenden har

enligt styrelsen de otympligheter som vidlåder förarplatsförsäkringen i väsentlig

grad reducerats.

Administrationen. Förslagen i denna del har i allmänhet tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Försvarets civilförvaltning har dock i

fråga om schablonalternativet en avvikande mening och förordar att regleringen

av ärenden avseende krigsmakten ombesörjs av civilförvaltningen. På

så sätt kommer med anledning av en trafikolycka samma myndighet att

reglera såväl ersättning till föraren som skadestånd till passageraren. Även

SJ ser för sin del ingen anledning att något annat organ än SJ skall handlägga

ersättningsärendena.

Departementschefen

Arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är vid personskada i tjänsten

tillförsäkrad ekonomiskt skydd vid sjukdom, invaliditet och dödsfall. Sådan

skada kan medföra rätt till ersättning från socialförsäkringen (yrkesskadeförsäkringen

och motsvarande skydd samt den allmänna försäkringen) och

från tjänstegrupplivför säkringen. Därutöver utgår i förekommande fall förmåner

på grund av tjänstepensionering till stats- och kommunalanställda

samt i viss utsträckning till privatanställda. Förmånerna täcker dock i

regel inte hela den lidna skadan. Särskilt framträdande är detta vid invaliditet

och dödsfall. Har arbetstagaren med anledning av skadan rätt till

skadestånd av arbetsgivaren eller annan som vållat skadan kan bristen

emellertid fyllas ut skadeståndsvägen.

De bestämmelser som reglerar skadeståndsansvaret för trafikskador har

redovisats i det föregående. Av redogörelsen framgår att föraren av en bil

och en medföljande passagerare i skadeståndshänseende behandlas olika.

Passageraren har som regel vid en trafikolycka rätt till skadestånd av bilens

ägare eller förare och får sin skada ersatt från trafikförsäkringen. Föraren

däremot kan endast i undantagsfall vända sig mot bilens ägare. Skillnaden

i ersättningshänseenden mellan föraren och hans passagerare framträder

tydligast vid singelolyckor. Men skillnaden märks även i kollisionsfallen.

Föraren har nämligen på grund av den ansvarsfördelning som gäller enligt

bilansvarighetslagen sällan möjlighet att få full ersättning från motparten

eller dennes försäkringsbolag.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 54■ år 1969

För att ge anställda bilförare ett bättre ekonomiskt skydd vid trafikskada

utnyttjar kommuner och enskilda arbetsgivare i stor utsträckning möjligheten

att förarplatsförsäkra sina motorfordon. Förarplatsförsäkringen är

till sin natur en olycksfallsförsäkring och kan tecknas endast i samband

med trafikförsäkring. Om föraren avlider eller blir varaktigt invalidiserad

utfaller förarplatsförsäkringen med vissa kapitalbelopp. Dessa förmåner

utgår oberoende av om den ersättningsberättigade med anledning av trafikolyckan

får ersättning från annat håll, såsom från socialförsäkring, tjänstegrupplivförsäkring

eller trafikförsäkring.

För staten som arbetsgivare är det angeläget att dess bilförare har samma

ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som kan komma kommunaleller

privatanställd bilförare till del. F. n. finns inte denna jämställdhet i ersättningshänseende,

bl. a. beroende på att staten inte trafikförsäkrar sina

motorfordon i någon större utsträckning. Jag har emellertid tidigare, senast

i samband med tillsättandet av förarskyddsutredningeni, i princip tagit

ställning till lämpligheten av att inom den statliga sektorn av samhällslivet

skapa ett ekonomiskt skydd som svarar mot det som förarplatsförsäkringen

kan ge. En likartad inställning till frågan har kommit till uttryck hos utredningen

och flertalet remissinstanser. Jag föreslår därför nu att ett statligt

förarskydd införs.

Jag delar utredningens uppfattning att det statliga förarskyddet bör regleras

i offentligrättslig ordning.

När det gäller det statliga förarskyddets materiella innehåll råder olika

meningar. Utredningen har diskuterat två alternativ till lösning av denna

fråga. Enligt det ena alternativet, skadeståndsalternativet, bestäms förarskyddets

innehåll med ledning av allmänna skadeståndsregler. Alternativet

innebär i princip att föraren eller hans efterlevande får — oberoende av eu

gällande regler om ansvarsfördelning vid trafikskada — rätt till fullt skadestånd

av staten. Det andra alternativet, schablonalternativet, bygger i likhet

med förarplatsförsäkringen på schabloniserade ersättningsbelopp vid invaliditet

och dödsfall. Inte heller schablonalternativet stämmer helt överens

med förarplatsförsäkringen utan avviker från denna på väsentliga punkter.

Skadeståndsalternativet har förordats av utredningen och av åtskilliga

remissinstanser. Som framgår av framställningen i det föregående har dock

från flera håll under remissbehandlingen riktats stark kritik mot eu skadeståndsrättslig

lösning.

För egen del vill jag anföra följande. Frågan om bilförares ekonomiska

skydd har samband med en mera allmän revision av bilansvarighets- och

trafikförsäkringslagstiftningen men också med frågan om reformering av

gällande regler om ersättning för personskada i allmänhet. Mot denna bakgrund

kan förarskyddet nu inte få någon generell lösning. Ej heller finns

anledning att i detta sammanhang ta ställning till om förarplatsförsäkringen

har en från alla synpunkter lämplig utformning. Vad det nu gäller är

att, i avvaktan på en generell lösning i en eller annan form, för en förhål
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

landevis liten grupp bilförare (statliga) skapa ett skydd som inte mera påtagligt

avviker från vad bilförare i allmänhet kan få genom förarplatsförsäkringen.

Denna målsättning, som kommit till uttryck i direktiven för utredningen,

uppfylls inte helt i något av de framlagda alternativen. Några

remissinstanser har också påtalat detta förhållande och i olika avseenden

efterlyst större överensstämmelse med förarplatsförsäkringens villkor. Av

det nu sagda följer att ett statligt förar skydd inte bör bygga på skadeståndsrättsliga

principer. Som förebild för skyddet bör i stället las förarplatsförsäkringen.

Avvikelse från denna bör göras endast för det fall att försäkringens

egentliga karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eller speciella

förhållanden inom den statliga sektorn påkallar det.

Med denna principiella utgångspunkt föreslår jag att det statliga förarskyddet

utformas enligt följande.

Förarskyddet knyts såsom utredningen förordat i princip till motorfordonet

och närmare bestämt till sådant fordon på vilket bilansvarighetslagen

är tillämplig. Genom denna anknytning uppnås en automatisk vidgning av

förarskyddet om bilansvarighetslagen i framtiden — t. ex. som en följd av

motorredskapsutredningens arbete — kommer att omfatta fler fordonsslag

än f. n. Det skall vidare vara fråga om motorfordon som staten äger eller

nyttjar. Under begreppet nyttjande skall falla dels motorfordon som innehas

med sådan nyttjanderätt som avses i 1 § 1939 års lag med vissa bestämmelser

rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.

eller som brukas på sätt som anges i nämnda lagrum, dels motorfordon som

innehas med nyttjanderätt med vilken följer befogenhet att anställa förare

på fordonet. Genom en sådan avgränsning undantas tjänsteresor med eget

motorfordon oavsett om detta förekommer permanent eller mera tillfälligt.

Däremot bör förarskyddet i princip gälla när statsanställd, t. ex. en polisman

eller tjänsteman hos trafiksäkerhetsverket, i tjänsten förflyttar eller

provar ett motorfordon som inte hör till staten. Under vissa förutsättningar

kan staten tillhöriga motorfordon efter särskilt tillstånd användas utom

tjänsten eller lånas ut till organisationer eller enskilda. Även i dessa fall

skall statligt förarskydd gälla. Om utlåningen är förbunden med krav på att

den som lånar fordonet tecknar trafikförsäkring för fordonet, bör i fortsättningen

detta krav omfatta även förarplatsförsäkring. Till frågan om

förarskydd avseende statsägda motorfordon som används i FN-tjänst återkommer

jag i det följande.

Vem som i ett konkret fall är att betrakta som förare av ett motorfordon

och därmed skyddad genom det statliga förarskyddet får avgöras med ledning

av den domstols- och försäkringspraxis som utbildats vid tillämpningen

av bilansvarighetslagen och av förarplatsförsäkringen.

Anledning saknas att i fråga om de skador som kan utlösa förarskyddet

avvika från vad som gäller för förarplatsförsäkringen. Det skall alltså vara

fråga om en skada till följd av olycksfall som drabbar föraren under färd med

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

23

motorfordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner

sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Vid ett sådant

uppehåll får den som senast förde fordonet anses som förare. På så sätt tillgodoses

under remissbehandlingen framställda önskemål om skydd för förare

i samband med lastning eller lossning av gods, vid tankning och vid

tömning av brevlådor samt vid rån och överfall. Någon svårighet att avgöra

vad som är att hänföra till olycksfallsskada torde inte behöva uppstå. Som regel

uppkommer vid sådan trafikskada som avses här även fråga om ersättning

från yrkesskadeförsäkringen. Begreppet yrkesskada omfattar bl. a. skada

till följd av olycksfall i arbetet. Riksförsäkringsverket, som handhar yrkesskadeförsäkringen,

kommer enligt vad som föreslås i det följande att få administrera

även det statliga förarskyddet. Det faller sig därför naturligt att

begreppet olycksfallsskada tilläggs samma innebörd i båda ersättningsformerna.

En förutsättning för statligt förarskydd skall vidare vara att körningen

har samband med tjänsten eller med arbete eller uppdrag för statens räkning

eller att körningen företas med stöd av särskilt tillstånd eller hyresavtal.

I likhet med utredningen anser jag detta krav kunna formuleras

så att ersättning inte utgår om fordonet brukats utan lov. Härigenom utesluts

från förarskydd den som stulit fordonet eller annars för det utan tillstånd.

Viktigt är att statlig myndighet meddelar klara bestämmelser om rätt

att använda motorfordon som myndigheten disponerar och om rätt att ge

tillstånd till körning. Har överordnad felaktigt lämnat tillstånd till körning

bör detta inte utan vidare drabba föraren. Denne skyddas om han inte

själv känt till eller bort känna till den överordnades bristande behörighet.

Det nu sagda torde följa av att fordonet inte får ha brukats utan lov.

Utöver vad sålunda angetts bör även andra undantag göras från det föreslagna

skyddet. Med vissa avvikelser från vad utredningen efter mönster

av förarplatsförsäkringens bestämmelser föreslagit förordar jag följande

särskilda undantag. Har föraren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

orsakat skadan eller har han genom körningen gjort sig skyldig till olovlig

körning, rattonykterhet eller rattfylleri, skall ersättning inte utgå. Detsamma

gäller om föraren vid mopedkörning inte uppnått föreskriven ålder.

En förare som trots att han saknar körkort beordras att föra motorfordon

bör i eget intresse upplysa om sin bristande behörighet. Det åligger dessutom

den som ger order om körning att förvissa sig om att den utsedde föraren

har rätt att föra motorfordon. Anledning saknas därför såsom förordats

från något håll att särskilt beakta ett sådant fall. Ej heller föreligger några

skäl att för de sällsynta intressekollisionsfallen skapa den av utredningen

föreslagna diskretionära prövningen med beaktande av billighetshänsyn.

Ersättningsfrågan i ett sådant fall får lösas i särskild ordning under medverkan

av riksdagen. — Slutligen skall förarskyddet inte omfatta skada som

orsakats av krigsåtgärd under krig i vilket landet befinner sig.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl Maj:ts proposition nr 54 år 1969

Förarplatsförsäkringen läcker geografiskt alla de länder där trafikförsäkring

f. n. gäller, dvs. i stort sett i Västeuropa och några av de östeuropeiska

länderna. Staten tillhöriga fordon kan permanent eller tillfälligt brukas

i trafik utomlands. Det synes rimligt att förarskyddet i princip täcker

även sådan trafik. Vissa undantag bör dock göras. År det fråga om en bilförare,

som är anställd t. ex. vid svensk beskickning i utlandet och som saknar

annan anknytning till Sverige, bör ersättningsfrågan vid trafikskada

regleras enligt förhållandena i vederbörande land. I likhet med utredningen

uppställer jag därför för rätt till ersättning vid trafikskada utomlands det

kravet att föraren är svensk medborgare eller bosatt här i landet. I detta

sammanhang skall uppmärksammas de fall där riksförsäkringsverket har

att utbetala ersättning (engångsbelopp vid invaliditet eller dödsfall) enligt

1954 års kungörelse om ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom eller

skada, som ådragits utom riket, eller ersättning med stöd av denna kungörelses

grunder till den som är anställd i svensk beredskapsstyrka i FN-tjänst.

Det kan här bli fråga även om förarskador. Emellertid skall enligt 1 § tredje

stycket nämnda kungörelse från ersättningen, med visst undantag som saknar

intresse i detta sammanhang, avräknas annan engångsersättning vid

invaliditet eller dödsfall till följd av sjukdomen eller skadan. Genom denna

bestämmelse samordnas nu angiven ersättning med förarskyddet och någon

dubbelersättning från staten uppkommer inte. Däremot blir det i dessa

fall sörjt för att ersättningsnivån vid trafikskada i vart fall svarar mot nivån

inom förarskyddet. Del krävs sålunda inte någon särskild reglering för

sådana utlandsskador.

Ersättning från det statliga förarskyddet skall utgå vid invaliditet och

dödsfall. Ersättningsnivån bör i princip vara densamma som i förarplatsförsäkringen.

Från förarplatsförsäkringens villkor bör dock den avvikelsen

göras att ersättningsbeloppens storlek inte görs beroende av förarens ålder

eller av det förda fordonets art. En sådan differentiering saknar större aktualitet

för det statliga förarskyddet. Vid fullständig invaliditet på grund av

förarskadan skall till föraren utgå ersättning med ett belopp av 150 000 kr.

och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp. Dödsfallsersättning

föreslås utgöra 50 000 kr. och skall, eftersom det här inte är fråga

om någon försäkring med förmånstagarförordnande, tillfalla dödsboet att

fördelas mellan den avlidnes arvingar och testamentstagare enligt lag eller

testamente. Från dödsfallsersättningen skall liksom i fråga om förarplatsförsäkringen

i förekommande fall dras med anledning av olycksfallet utgiven

invaliditetsersättning. Anledning saknas att för statens del begränsa

ersättningsrätten till invaliditet eller dödsfall som uppkommer inom tre år

efter olycksfallet. Ersättningsbeloppen värdesäkras inte som i utredningens

schablonalternativ. Ändras försäkringssummorna i den vanliga förarplatsförsäkringen

får beloppen från förarskyddet prövas om. Till denna fråga

återkommer jag. — Det kan förekomma att motorfordon som skall omfattas

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1969

av det statliga förarskyddet även är förarplatsförsäkrat. Detta gäller bl. a.

fordon som staten hyr. Skadas den som för ett sådant fordon skall naturligtvis

ersättning inle utgå såväl på grund av det statliga förarskyddet som

från förarplatsförsäkringen. Dessa förmåner bör, eftersom förarskyddet i

vissa fall ger ett bättre skydd än förarplatsförsäkringen, samordnas på så

sätt att ersättning på grund av förarskyddet minskas med belopp som faller

ut från försäkringen.

När det gäller invaliditetsersättning innehåller förarplatsförsäkringen dels

en definition av invaliditetsbegreppet, dels fastställda invaliditetsgrader för

mera allmänt förekommande kroppsskador. För statens del behövs inte någon

motsvarande särskild reglering. Invaliditetsersättning på grund av statligt

förarskydd bör kunna bestämmas i huvudsak i enlighet med den invaliditetsbedömning

som f. n. tillämpas för yrkesskador. Alla invaliditetsskador

skall oavsett graden av invaliditet medföra rätt till ersättning och låga

invaliditetsgrader avskiljs inte såsom inom yrkesskadeförsäkringen. Eftersom

invaliditetsersättning från yrkesskadeförsäkringen vid väsentligt förändrade

förhållanden kan prövas om, bör motsvarande möjlighet föreligga

i fråga om höjning av redan fastställd ersättning från förarskyddet.

Förarplatsförsäkringen ger vissa speciella ersättningar vid invaliditet,

nämligen hjälplöshetstillägg och rehabilitetsersättning. Om genom samma

olycksfall flera invaliditetsskador uppkommer, får ersättning utgå i förarplatsförsäkringen

med sammanlagt högst ISO % av försäkringssumman.

Den del av ersättningen som överstiger 100 % kallas hjälplöshetstillägg. Ersättningsformen

torde ha visst samband med de schabloniserade invaliditetsgraderna

för olika slag av kroppsskador och motiveras av de ökade

vårdkostnader som kan vara förenade med en total invaliditet. Rehabilitetsersättning

från förarplatsförsäkringen utgår med ett högsta belopp motsvarande

5 % av försäkringssumman för invaliditet och skall utgöra ersättning

för rehabilitetsåtgärder samt för konstgjorda lemmar och särskilda

hjälpmedel. Sådan ersättning lämnas endast i den mån ersättning enligt lag

eller annan författning inte skall utges från annat håll. — Behovet av bidrag

i vissa fall till ökade vårdkostnader, av ekonomisk hjälp under rehabilitering

och av ersättning för proteser och andra hjälpmedel är redan tillgodosett

för statens bilförare genom att yrkesskadeförsäkringen och annan

socialförsäkring lämnar ersättning i sådana fall. På grund härav och då

förarplatsförsäkringens rehabilitetsersättning är subsidiär i förhållande till

bl. a. motsvarande förmån från socialförsäkringen saknas anledning att låta

det statliga förarskyddet inrymma någon motsvarighet till hjälplöshets tilllägg

och rehabilitetsersättning.

Även i andra hänseenden kan naturligtvis diskuteras en samordning av

det statliga förarskyddet med andra förmåner av social natur som utgår vid

invaliditet eller dödsfall och som staten svarar för i sin egenskap av arbetsgivare.

Motsvarande problem är emellertid för handen även inom den kom
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 ur 1969

munala verksamheten och inom den privata sektorn av näringslivet. På

dessa områden finns ingen samordning. Anledning saknas därför i detla

sammanhang att lösa samordningsproblemet särskilt för den statliga sektorn.

Hur effektivt det sammanlagda ekonomiska skyddet för en förare bör

vara får tas upp i samband med frågan om en generell lösning av förarskyddet.

För fullständighetens skull vill jag framhålla att staten för utgiven ersättning

inte skall ha regressrätt mot den som är ansvarig för trafikskadan.

Beträffande administrationen av det statliga förarskyddet förordar jag

att ersättningen bestäms och betalas ut av riksförsäkringsverket. En sådan

anordning förefaller naturlig eftersom riksförsäkringsverket i de allra flesta

fall har att bestämma även den ersättning från yrkesskadeförsäkringen som

skall utgå med anledning av trafikskadan. Av samma skäl synes lämpligt alt

beslut i ärende om statligt förarskydd får överklagas på samma sätt som

gäller i fråga om beslut i ärende angående yrkesskadeförsäkring. Jag förordar

därför för nu aktuella ärenden en instansordning med riksförsäkringsverket

som första instans, försäkringsrådet som andra och försäkringsdomstolen

som tredje och sista instans. — I den mån administrationen

kräver vissa tillämpningsföreskrifter får det ankomma på riksförsäkringsverket

att meddela sådana.

Den nu föreslagna reformen bör genomföras den 1 juli 1969 och avse

trafikskador som uppstår efter genomförandet.

Kostnaden för det föreslagna statliga förarskyddet kan inte nu anges med

någon större grad av exakthet. Den årliga kostnaden påverkas av en mångfald

ovissa faktorer såsom antalet förarskador med invaliditet eller dödsfall

som följd. Jag anser mig emellertid kunna gå ut från utredningens bedömning

och beräknar den årliga kostnaden till omkring 750 000 kr. och föreslår

därför att under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1969/70 uppförs

under rubriken Statligt förarskydd ett förslagsanslag av 750 000 kr.

Av min framställning i det föregående framgår att det föreslagna statliga

förarskyddet i allt väsentligt följer förarplatsförsäkringens nuvarande

villkor. Dessa kan emellertid i framtiden ändras, exempelvis i fråga om försäkringssummornas

storlek. Mera väsentliga ändringar av försäkringsvillkoren

bör påverka också det statliga förarskyddet. Kungl. Maj :t bör begära

riksdagens bemyndigande att anpassa förarskyddet till utvecklingen inom

förarplatsförsäkringen.

Utredningen har berört även den statliga trafikskaderegleringsverksamheten

och funnit behov föreligga av en översyn av denna verksamhet. Samma

uppfattning har flera remissinstanser haft. Även jag är av denna mening.

Det kan sättas i fråga om inte den statliga skaderegleringen bör koncentreras

till en eller ett fåtal myndigheter som bär trafikskadeexpertis till sitt

förfogande. Frågan om en översyn övervägs f. n. inom finansdepartementet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969

27

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår

riksdagen att

1) godkänna de i det föregående föreslagna grunderna för ett statligt

förarskydd,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att framdeles anpassa förarskyddet till förändringar

av förarplatsförsäkringens villkor,

3) till Statligt förarskydd för budgetåret 1969/70 under sjunde huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 750 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690196

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1969:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till statligt förarskydd. s. 1 i texten