Med förslag till statligt förarskgdd
1969-03-14 · 27 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 27 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:54, Med förslag till statligt förarskgdd
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
1
Nr 54
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till statligt
förarskgdd; given Stockholms slott den 14 mars 1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att statens bilförare med verkan fr. o. m. den
1 juli 1969 i allt väsentligt erhåller samma ekonomiska skydd vid trafikolycksfall
som kommunal- eller privatanställda bilförare kan få av sina arbetsgivare
genom att dessa tecknar s. k. förarplatsförsäkring.
Det statliga förarskyddet skall utgå vid skada som medför invaliditet
eller dödsfall. Vid fullständig invaliditet utfaller en engångsersättning med
150 000 kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp.
Ersättningsbeloppet vid dödsfall utgör 50 000 kr. och skall tillfalla den avlidnes
dödsbo.
Statens kostnader för förarskyddet beräknas för nästa budgetår uppgå till
omkring 750 000 kr.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 54
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
14 mars 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om statligt förarskydd
och anför.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 april 1968 tillkallade
jag avdelningsdirektören Carl-Olof Enhagen att såsom sakkunnig utreda
frågan om vidgat ekonomiskt skydd åt statsanställda bilförare. För utredningen
antogs benämningen förarskgddsutredningen. Utredningen har i november
1968 avgett betänkandet Statligt förarskydd (SOU 1968: 52).
Efter remiss har yttranden avgetts av statskontoret, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, försvarets
civilförvaltning, civilförsvarsstyrelsen, försvarets forskningsanstalt,
försvarets fabriksverk, riksförsäkringsverket, poststyrelsen, telestyrelsen,
statens järnvägar (SJ), statens vägverk, domänverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, statens avtalsverk, statens personalpensionsverk,
statens grupplivnämnd, lantbrukshögskolan, skadeståndskommittén,
motorredskapsutredningen, fullmäktige i riksbanken, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Folksam, Trafikförsäkringsföreningen, Kungl. automobil
klubben (KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF), Motormännens
riksförbund (M), Sveriges trafikbilägares riksorganisation, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Statstjänstemännens
riksförbund (SR) och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF). Dessutom
har statens trafiksäkerhetsverk inkommit med yttrande.
Försvarets civilförvaltning har överlämnat yttranden från överbefälhavaren
och försvarets materielverk. LO har bifogat yttrande från Statstjänarkartellen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
3
Inledning
Ägare av motorfordon är med vissa undantag — som bl. a. gäller staten —
enligt lagen den 10 maj 1929 (nr 77) om trafikförsäkring å motorfordon
(trafikförsäkringslagen) skyldig att hålla fordonet trafikförsäkrat. Skada
som uppkommer vid trafik med motorfordon (trafikskada) ersätts i allmänhet
från den obligatoriska trafikförsäkringen. Trafikförsäkringen är sålunda
— med viss begränsning som saknar intresse i detta sammanhang —
en garanti för att den skadelidande får ersättning. Förutsättning för detta
skydd är dock att med anledning av trafikskadan rätt till skadestånd föreligger
för den skadelidande.
Skadeståndsansvar för trafikskada regleras främst av 6 kap. strafflagen
den 16 februari 1864 (SL) och lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående
ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (bilansvarighetslagen).
Enligt 6 kap. 1 § SL skall skada, som någon genom brott tillfogar annan,
gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller av vållande.
Bilansvarighetslagen ålägger bl. a. ägare och förare av motorfordon ett mera
omfattande skadeståndsansvar för skador, som tillfogas annan person än
föraren eller som tillfogas sådan egendom som inte befordras med fordonet.
Ägaren är enligt 2 § ansvarig för sådan skada även utan vållande. Endast
om ägaren kan visa att skadan varken förorsakats av bristfällighet på fordonet
eller vållats av föraren befrias han från skadeståndsskyldighet. Föraren
är lika med ägaren pliktig att ersätta skadan om det inte framgår av
omständigheterna att föraren inte varit vållande till skadan. Bevisbördan
är sålunda lagd på ägaren och föraren. Som allmän regel gäller såväl enligt
SL som enligt bilansvarighetslagen att skadestånd skall jämkas efter vad
som prövas skäligt om den skadelidande medverkat till skadan genom eget
vållande.
I de fall där motorfordon får brukas i trafik här i landet utan trafikförsäkring
kan ägaren skydda sig mot det stränga trafikskadeståndsansvaret genom
att teckna en frivillig bilansvarighetsförsäkring. Sådan försäkring innefattas
i det följande under uttrycket trafikförsäkring.
Statens skadeståndsskyldighet för trafikskada grundas i de flesta fall på
det ansvar som staten har i sin egenskap av motorfordonsägare. Skadeståndsskyldighet
kan emellertid uppkomma för staten även i fråga om motorfordon
som nyttjas av staten. Enligt 1 § lagen den 31 oktober 1939 (nr
776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som
nyttjas av staten, m. in., undantas nämligen motorfordon från trafikförsäkringsplikt
under tid när fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt
någon av vissa i lagen angivna förfogande- och rekvisitionslagar eller
när fordonet brukas för att avlämnas för förfogande eller rekvisition eller
för att därefter hemföras. Detsamma gäller motorfordon som inte är upp
lf
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 54
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
taget i bilregistret under tid när fordonet innehas av krigsmakten enligt
skriftligt avtal som träffats av militär myndighet eller brukas för att avlämnas
eller hemföras enligt sådant avtal. Saknas trafikförsäkring i fall
som avses i 1939 års lag och uppstår till följd av trafik med motorfordonet
skada, för vilken staten inte i övrigt är ansvarig enligt lag, är staten enligt
2 § 1939 års lag skyldig att till den skadelidande utge vad denne ägt få ut
av försäkringsgivaren, om trafikförsäkring hade funnits. Motorfordon som
staten i övrigt genom frivilligt avtal hyr och nyttjar t. ex. i samband med
repetitions- och beredskapsövningar inom försvarsväsendet skall under nyttjanderättstiden
i vanlig ordning vara trafikförsäkrat. Skada som uppkommer
vid sådant nyttjande ersätts från den trafikförsäkring som gäller för
fordonet. Om med upplåtelsen, såsom vanligen är fallet, följer rätt att anställa
förare, svarar dock staten enligt 7 § bilansvarighetslagen i och för sig
lika med ägaren för skadan.
Av den i det föregående lämnade redogörelsen för skadeståndsansvaret för
trafikskada framgår att en motorfordonsägares skadeståndsansvar gentemot
fordonets förare bestäms av den allmänna regeln i 8 kap. SL. Detta
innebär att föraren i allmänhet saknar rätt till ersättning för liden skada
av fordonets ägare. Endast om ägaren bevisligen vållat trafikskadan, exempelvis
genom att denne låtit föraren föra en bil om vilken ägaren vet att den
är bristfällig, föreligger skadeståndsrätt. En annan följd av nu angivna förhållande
är att vid trafikskada ersättning inte kan utgå till föraren från det
egna fordonets trafikförsäkring. Däremot kan föraren i kollisionsfallen enligt
vanliga regler vara helt eller delvis berättigad till ersättning för liden
skada från det andra fordonets trafikförsäkring.
Förarens ställning i ersättningshänseende skiljer sig från en medföljande
passagerares. Denne är i allmänhet skyddad genom trafikförsäkringen. För
att utjämna denna skillnad i försäkringsskyddet infördes år 1957 på den
svenska försäkringsmarknaden den s. k. förarplatsförsäkringen. Under det
att trafikförsäkringen är en ansvarighetsförsäkring, som täcker det skadestånd
som den skadelidande (passageraren) är berättigad till av bilägaren
eller föraren, är förarplatsförsäkringen utformad som en olycksfallsförsäkring
för föraren själv vid trafikskada. Om föraren avlider eller blir varaktigt
invalidiserad utgår ersättning med vissa kapitalbelopp.
Förarplatsförsäkring, som är knuten till motorfordonet och som får tecknas
endast i förening med trafikförsäkring, har fått stor omfattning. F. n.
torde drygt 75 % av samtliga trafikförsäkrade motorfordon vara försedda
med denna försäkring. För gruppen personbilar är andelen ca 97 %.
Inom såväl den privata sektorn av näringslivet som i den kommunala
verksamheten kan anställda förare få detta förarskydd av sina arbetsgivare
genom att dessa tecknar förarplatsförsäkring för sina fordon. Motsvarande
ekonomiska skydd förekommer däremot f. n. inte inom den statliga sektorn.
Det har dock ansetts angeläget att kunna ge statliga arbetstagare som
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
5
för bil i tjänsten ett ekonomiskt skydd som i allt väsentligt svarar mot förarplatsförsäkringen.
Förarskyddsutredningens uppdrag avsåg frågan hur ett
sådant skydd borde utformas.
Statens motorfordonspark, förar- och försäkringsförhållanden in. m.
Begreppet automobil eller motorfordon har författningsmässigt inte en
helt entydig innebörd. Av intresse i detta sammanhang är definitionen av
motorfordon i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen. Med motorfordon
avses i 1 § förstnämnda lag 1. motordrivet fordon som är inrättat
huvudsakligen antingen för att självständigt nyttjas till person- eller godsbefordran
eller som dragfordon för annat fordon eller för arbetsredskap,
om dragfordonet är försett med gummihjul, och 2. annat motordrivet fordon
som är konstruerat för eller utan svårighet kan ändras till en hastighet
överstigande 30 km/tim. Lagrummet innehåller därjämte en definition
av begreppet fordon. I trafikförsäkringslagen har uttrycket motorfordon
tillagts samma innebörd som i bilansvarighetslagen. Trafikförsäkringslagen
äger dock enligt 2 § fjärde stycket inte tillämpning på motorfordon som
används uteslutande inom vissa inhägnade områden.
I fortsättningen används, om inte annat anges, uttrycket motorfordon
med den innebörd det har enligt bilansvarighetslagen. Utanför begreppet
faller främst fordon av motorredskapskaraktär samt band- eller järnhjulstraktorer.
Staten har ca 2 000 sådana fordon. Däremot går försvarsväsendets
stridsfordon in under begreppet motorfordon.
Staten äger ca 45 000 motorfordon. Därtill kommer stridsfordonen. Av
motorfordonen disponerar civila myndigheter omkring 20 000. Antalet motorfordon
som är placerade utomlands uppgår till ca 200, varav utrikesförvaltningen
disponerar 150 och 50 används i FN-tjänst. I samband med
repetitions- och beredskapsövningar inom försvarsväsendet hyr staten årligen
omkring 6 000 motorfordon. För en sjättedel av dessa brukar staten
ha trafikförsäkringsansvar, eftersom fordonen är oregistrerade och oförsäkrade.
Förare till de statliga motorfordonen hämtas från en stor och heterogen
personkrets. För ca 15 000 statliga arbetstagare ingår bilkörning som ett
väsentligt moment i anställningen. Arbetstagare av denna karaktär betjänar
sammanlagt omkring 12 000 motorfordon. Förare till övriga statliga
motorfordon kommer från en krets av ca 80 000 personer, som representerar
alla anställningsformer och grader och innefattar även tjänstepliktiga
och studerande.
Statsanställda kan föra privata motorfordon i tjänsten. Dels förekommer
detta i samband med den kontroll eller besiktning av fordon som utövas
6
Kungl. Maj:is proposition nr 54 år 1969
av bl. a. trafiksäkerhetsverket och polisen. Dels kan statsanställd efter särskilt
tillstånd begagna eget fordon i tjänsten. Den ersättning som i sistnämnda
fall utgår för användande av privat fordon i tjänsten är beräknad
att täcka även kostnaden för förarplatsförsäkring.
Bestämmelser om försäkring av bl. a. statsägd egendom finns i Kungl.
Maj :ts cirkulär den 4 juni 1954 med föreskrifter rörande försäkring av stalen
tillhörig egendom, in. m. (SFS 1954:325). I cirkuläret fastslås generellt
att statlig myndighet inte får teckna eller låta teckna försäkring för
staten tillhörig egendom eller för att skydda staten eller i dess tjänst anställd
personal mot ansvarighet. Förbudet är inte undantagslöst. Bl. a. får,
om det kan anses vara lämpligt med hänsyn till statens intressen, trafikförsäkring
tecknas 1. för motorfordon som tillhör polisväsendet, postverket,
televerket eller statens vattenfallsverk, 2. för motorfordon som är avsedda
för personbefordran och som disponeras av statsdepartementen eller länsstyrelserna
samt 3. för motorfordon som tillhör utrikesförvaltningen och
brukas utomlands.
Möjligheten att trafikförsäkra statliga fordon har utnyttjats i inte oväsentlig
utsträckning. Av de fordon som disponeras av civila myndigheter
är nästan hälften, omkring 10 000, trafikförsäkrade. Anledningen härtill
är att det ansetts fördelaktigt att utnyttja det enskilda försäkringsväsendets
organisation, t ex. för skadereglering. I några fall — sammanlagt 59
har också förarplatsförsäkring tecknats för det trafikförsäkrade fordonet.
I detta sammanhang skall den statliga trafikskaderegleringsverksamheten
beröras. Skador som orsakas av trafikförsäkrade motorfordon regleras
av vederbörande försäkringsbolag. Myndighet som har sina motorfordon
försäkrade utövar sålunda inte någon skadereglering. I fråga om statliga
fordon som inte är trafikförsäkrade finns ingen enhetlig eller centraliserad
skadereglering. De flesta myndigheterna sköter var och en sin skadereglering.
Några myndigheter har emellertid ålagts att i vissa ersättningsfall
ta kontakt med myndighet som har särskild erfarenhet på området. De
myndigheter som anlitas för sådant ändamål är främst försvarets civilförvaltning
och statens vägverk samt i invaliditetsärenden riksförsäkringsverket.
Inom försvarsväsendet finns för skaderegleringen en särskild, rådgivande
nämnd, försvarets skaderegleringsnämnd. Ett mindre antal fordonsägande
myndigheter överlåter skaderegleringen på överordnad myndighet
eller på försvarets civilförvaltning. För vissa myndigheter slutligen är
frågan om skaderegleringens handhavande oklar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
i
Förarplatsförsäkringen, villkor in. in.
Förarplatsförsäkringen, för vilken gäller allmänna villkor av år 1966,
utgör som tidigare angetts en olycksfallsförsäkring för föraren och är knuten
till trafikförsäkringen för motorfordonet. Upphör trafikförsäkringen
träder förarplatsförsäkringen samtidigt ur kraft.
Förarplatsförsäkringen omfattar — med vissa i det följande angivna
undantag — olycksfallsskada som drabbar föraren under färd med det
försäkrade fordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden
befinner sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Vid sådant
uppehåll anses den som senast förde fordonet som förare. Genom denna
utformning av villkoren lämnar försäkringen skydd åt en förare även när
han skadas i samband med lastning eller lossning eller när han under ett
uppehåll i färden blir överfallen eller råkar ut för en olyckshändelse. En
bestämning av begreppet olycksfallsskada är intagen i villkoren.
För motorfordonsägaren och hans make gäller förarplatsförsäkringen
även vid olycksfallsskada som drabbar någon av dem i samband med tillfälligt
förande av annan persons motorfordon som inte är förarplatsförsäkrat.
Varje förare av det förarplatsförsäkrade fordonet har rätt till ersättning
som om han själv var försäkringstagare i den del försäkringen avser olycksfall
som drabbar honom. Detta innebär att försäkringen gäller för ett slags
kollektiv som består av — förutom fordonsägaren — varje person som med
ägarens tillstånd i egenskap av förare befinner sig i fordonet. Sådan person
betraktas i denna situation som ägare till försäkringen.
Förarplatsförsäkringen täcker dödsfall och invaliditet och utgår med
schematiskt fastställda kapitalbelopp. Olika belopp gäller för förare av
motorcykel/moped och förare av annat motorfordon. En viss avtrappning
av beloppen sker för såväl dödsfall som invaliditet efter fyllda 67 år. Nu
aktuella försäkringsbelopp, räknat i kronor, framgår av följande tabell.
Vid förande av motor- Vid förande av annat
cykel (inkl. moped) fordon
dödsfall
invaliditet
dödsfall
invaliditet
För den som inte fyllt 67 år.........
..... 25 000
75 000
50 000
150 000
» » »
fyllt 67 men ej 68 år.....
..... 20 000
60 000
40 000
120 000
» » »
» 68 » » 69 » .....
..... 15 000
45 000
30 000
90 000
» » »
» 69 » » 70 » .....
..... 10 000
30 000
20 000
60 000
» » »
» 70 år ..............
..... 5 000
15 000
10 000
30 000
Dödsfallsersättning utgår om olycksfall inom tre år föranleder förarens
död. Ersättningen tillfaller — om föraren inte förordnat på annat sätt —
förarens make och barn eller, om sådana efterlevande saknas, arvsberätti2
Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 54
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
gade efterlevande och universella testamentstagare med fördelning mellan
dem enligt lag och testamente. Saknas nu nämnda förmånstagare betalas
ersättningen ut till förarens dödsbo. Finns ingen arvinge tillfaller boets
behållning enligt vanliga arvsregler allmänna arvsfonden.
Har för samma olycksfall invaliditetsersättning redan utgetts på grund
av försäkringen eller föreligger rätt till sådan ersättning, minskas dödsfallsersättningen
med invaliditetsersättningen.
Invaliditetsersättning utgår om olycksfallet inom tre år föranleder invaliditet.
Rätt till ersättning föreligger när invaliditetstillståndet inträtt.
Villkoren innehåller en allmän definition av begreppet invaliditet och en
bestämning av tidpunkten för invaliditetstillståndets början.
Invaliditetsgraden bestäms efter schabloniserad tabell. Enligt denna är
invaliditetsgraden exempelvis för fullständig blindhet 100 %, för förlust av
ett ben 65 %, för förlust av ett öga 25 % och för förlust av en stortå 6 %.
Vid skada som inte tas upp i tabellen skall invaliditetsgraden bestämmas
efter den försäkrades förmåga att förvärva sitt uppehälle genom arbete av
något slag som svarar mot hans kroppskrafter, färdigheter och kunskaper.
Invaliditetsgraden 100 % svarar mot fullständig arbetsoförmåga.
Om flera invaliditetsskador uppkommit genom samma olycksfall utges
ersättning efter sammanlagt högst 150 %. Den del av ersättningen som
överstiger 100 % kallas hjälplöshetstillägg och motiveras av de ökade vårdkostnader
som kan vara förenade med eu total invaliditet.
Under vissa förutsättningar kan vid invaliditet också utgå ersättning för
rehabiliteringsåtgärder samt för konstgjorda lemmar och särskilda hjälpmedel,
rehabilitetsersättning. Sådan ersättning lämnas med ett belopp motsvarande
högst 5 % av försäkringssumman för invaliditet.
Skydd genom förarplatsiförsäkring tillkommer inte föraren under alla omständigheter.
Försäkringen omfattar sålunda inte skada som uppkommit
i samband med färd utan fordonsägarens medgivande eller utan att föraren
haft nödvändigt körkort eller — vid förande av moped — när föraren
inte uppnått föreskriven ålder,
på grund av att fordonet inte varit i författningsenligt skick,
vid utförande av brottslig gärning eller försök därtill eller genom grov
vårdslöshet från förarens sida,
vid deltagande i tävling eller träning för sådan, om inte särskilt tillstånd
lämnats,
i följd av trafik med fordonet, då föraren gjort sig skyldig till rattfylleri
eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av annat berusningsmedel
än alkoholhaltiga drycker.
Är fråga om annan skada än i följd av trafik, dvs. i huvudsak skada som
drabbat föraren under uppehåll i färden, och har föraren varit påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, utgår ingen ersättning
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1969
9
om försäkringsbolaget kan göra sannolikt att orsakssammanhang föreligger
mellan berusning och skada.
Förarplatsförsäkringens giltighet är begränsad i vissa fall. Sålunda omfattar
försäkringen inte skador, vilkas uppkomst eller omfattning direkt
eller indirekt orsakats av eller står i samband med krig och liknande händelser.
Förarplatsförsäkringen täcker i princip de länder där trafikförsäkringen
f. n. gäller, dvs. Västeuropa och några av de östeuropeiska länderna.
Förarskyddsutredningen
Utgångspunkten för utredningen har varit att för statsanställd bilförare
åstadkomma samma ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som privateller
kommunalanställd bilförare kan få genom förarplatsförsäkringen.
Utredningen avvisar tanken på att lösa frågan om statligt förar skydd
genom att staten tecknar en kollektiv förarplatsförsäkring för sina motorfordon
eller genom avtalsförhandlingar med personalorganisationerna. I
stället föreslås att skyddet regleras i offentligrättslig ordning.
Det statliga förarskyddet knyter utredningen till motorfordonet och tar
till en början upp frågan vilka fordonskategorier som skall omfattas av
skyddet. Det är därvid av grundläggande betydelse för utredningen hur
stor risken generellt sett är för att en förare skall skadas. Begreppet motorfordon
i bilänsvarighetslagen och trafikförsäkringslagen torde ha bestämts
i huvudsak med hänsyn till sikaderisken, i vart fall för tredje man. Fordonsbegreppet
i de båda lagarna är identiskt lika utom såtillvida, att fordon
som används uteslutande inom vissa inhägnade områden är befriade från
trafikförsäkringsplikt. Genom anknytningen till trafikförsäkringen omfattar
förarplatsförsäkringen endast de fordonskategorier som avses i trafikförsäkringslagen.
Utredningen finner att det statliga förarskyddet bör omfatta
i vart fält de fordonsslag som avses i bilansvarighetslagen. Bl. a. med
hänsyn till luftfartsverkets fordonspark görs inte, såsom i förarplatsförsäkringen,
något undantag för fordon inom inhägnade områden. Verket äger
nämligen ett relativt stort antal fordon som används uteslutande inom flygplatsområdena.
Förarna av dessa fordon kan vara utsatta för en viss olycksfallsrisk.
Utredningen har övervägt att låta det statliga förarskyddet omfatta även
bandtraktorer och vissa motorredskap, exempelvis hjullastare. Skälet härtill
skulle vara att särskilt föraren utsätts för en viss risk vid trafik med sådant
fordon. Något förslag i denna riktning framläggs dock inte, eftersom utredningen
ansett det vara lämpligare att avvakta resultatet av motorredskapsutredningens
arbete. Denna utredning har i uppdrag bl. a. att undersöka
10
Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1969
möjligheterna att sträcka ut tillämpningen av bilansvarighetslagen till motorredskap.
Genom att förarskyddet knyts till denna lags motorfordonsbegrepp
vidgas förarskyddet automatiskt, om bilansvarighetslagen i framtiden
kommer att omfatta fler fordonsslag än f. n.
Enligt utredningens förslag omfattas först och främst sådana fordon som
ägs av staten av förarskyddet. Detta gäller även om fordonet i samband med
uthyrning eller utlåning, exempelvis till frivilliga försvarsorganisationer,
förs av privata persioner. Några svårigheter att fastställa om ett fordon tillhör
staten torde inte uppstå. Hit hör inte fordon som ägs av statliga bolag.
Sådana fordon är nämligen i detta sammanhang att likställa med privatägda.
Även fordon som staten nyttjar efter inlåning, förhyrning eller rekvisitionsförfarande
skall enligt utredningen omfattas av förarskyddet. En förutsättning
är dock att fordonet inte redan är förarplatsförsäkrat, vilket kan
förekomma i fråga om de i fredstid av staten förhyrda fordonen. I sådana
fall får den privata förarplatsförsäkringen gälla. Även när en statsanställd,
t. ex. polisman eller tjänsteman hos trafiksäkerhetsverket, i tjänsten förflyttar
eller provar ett privat fordon som inte är förarplatsförsäkrat, bör
den statsanställde skyddas genom det statliga förarskyddet. Däremot föreslås
förarskyddet inte gälla vid förande av eget fordon i tjänsten. Ersättningen
för sådan användning är nämligen beräknad så att den täcker även
kostnaden för privat förarplatsförsäkring.
Det statliga förarskyddet skall tillkomma den som enligt bilansvarighetslagen
är att betrakta som förare. På så sätt blir förarskyddets förarbegrepp
identiskt med bilansvarighetslagens. Den praxis som utvecklats eller kommer
att utvecklas vid tillämpningen av nämnda lag blir avgörande även för
det statliga förarskyddet.
Utredningen gör i fråga om ersättningsgilla skador ett avsteg från vad
som gäller för förarplatsförsäkringen och förordar — bl. a. på grund av befarade
tolkningssvårigheter — att det statliga förarskyddet skall utgå endast
vid skada i följd av trafik med fordonet. Skador som uppkommit under kort
uppehåll i färden och i fordonets omedelbara närhet lämnas på så sätt i huvudsak
utanför området för förarskyddet. Genom eu sådan konstruktion
uppnås överensstämmelse med det skydd en passagerare har enligt bilansvarighetslagen.
En förutsättning för statligt förarskydd skall vara att fordonet brukats
för statens räkning. Utredningen formulerar detta så att ersättning inte
utgår när fordonet brukats utan lov. Vidare utesluter utredningen från ersättningsrätt
de fall där föraren gjort sig skyldig till olovlig körning, rattonykterhet
eller rattfylleri eller där han orsakat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet. Slutligen undantas rena krigsskador. De undantag
som sålunda förordas bör enligt utredningen dock inte vara absoluta. Det
kan tänkas fall där det kan sägas föreligga starka skäl att företa en körning
som i och för sig faller under undantagsbestämmelserna, t. ex. en
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1969
11
brådskande transport av en skadad till sjukhus och annan transportmöjlighet
inte står till buds. 1 ett sådant och liknande fall av intressekollision
hör hinder inte föreligga mot att betala ut ersättning. Utredningen föreslår
därför att utan hinder av angivna undantag ersättning får utgå om
särskilda skäl föranleder det.
Staten tillhöriga motorfordon kan permanent eller tillfälligt brukas i trafik
utomlands. Förarskador i sådan trafik bör enligt utredningen täckas
av det statliga förarskyddet om föraren är svensk medborgare eller bosatt
i Sverige. För övriga förare anser utredningen att ev. förar skydd bör ordnas
genom försäkring. I de sällsynta fall av förarskador utomlands när
kungörelsen den 29 juni 1964 (nr 519) om ersättning i vissa fall i anledning
av sjukdom eller skada, som ådragits utom riket, är tillämplig, måste ersättning,
som utgår enligt denna kungörelse med vissa kapitalbelopp, samordnas
med det statliga förarskyddet så att någon dubbelersättning inte
tillfaller den skadelidande.
När det gäller det statliga förarskyddets materiella innehåll skiljer utredningen
mellan två huvudprinciper. Den ena är att i överensstämmelse
med de ursprungliga intentionerna vid skapandet av förarplatsförsäkringen
åstadkomma så stor likhet som möjligt med det skydd som trafikförsäkringen
ger passageraren. Den andra principen är att uppnå största möjliga
jämställdhet med det skydd som en privat — eller kommunalanställd bilförare
kan få genom förarplatsförsäkringen. Den förstnämnda principen
som liksom trafikförsäkringen bygger på skadeståndsrättsliga grunder benämner
utredningen skadeståndsalternativet. Det andra alternativet kallas
för schablonalternativet.
Utredningen har ingående behandlat de olika alternativen och deras föroch
nackdelar samt för båda alternativen lagt fram förslag till fullständig
lösning av det statliga förarskyddet. Sammanfattningsvis kan alternativen
sägas innebära följande.
Enligt skadeståndsalternativet får föraren, under förutsättning att uppkommen
skada är ersättningsgill enligt allmänna skadeståndsregler, full
ersättning för sin skada varken mer eller mindre. Föraren försätts ekonomiskt
i samma situation som om olycksfallet inte inträffat. Ersättning kan
alltså utgå inte bara vid dödsfall och invaliditet utan också under sjukdomstiden
och för ideell skada. Avsteg från skadeståndsrättsliga principer
görs dock i vissa avseenden. Bl. a. skall föraren vara skyddad oberoende
av motorfordonsägarens exculpation och oberoende av medvållande från
förarens sida. I fråga om dödsfall medför allmänna skadeståndsrättsliga
regler rätt till ersättning för vårdkostnader och begravningskostnader samt
till ersättning (ofta i form av livränta) till sådana efterlevande som enligt
lag har rätt till underhåll av den avlidne och som genom dennes frånfälle
kommer att sakna erforderligt underhåll. Beträffande invaliditet och andra
personskador ersätts inkomstbortfall oavsett om det hänför sig till sjuk
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 5b år 1969
domstiden eller till invaliditetstillståndet. Vid invaliditet kommer ersättning
för inkomstbortfall vanligen att ges ut i form av livränta. I motsats
till vad som gäller för förarplatsförsäkringen kan den skadade dessutom
få ersättning för sveda och värk samt lyte och men. De livräntor som utgår
värdesäkras på samma sätt som skett i fråga om trafikförsäkringens livräntor.
Sakskada skall kunna ersättas i samma omfattning som passagerare
enligt trafikförsäkringsbolagens praxis får gottgörelse för sådan skada.
Detta innebär ersättning intill vissa maximibelopp för skada på kläder
och andra föremål som man normalt bär på sig. För den ersättning som
staten utgett till föraren skall staten enligt förslaget i kollisionsfallen ha
regressrätt mot vållande motpart. — Förarens skador regleras av den motorfordonsägande
myndigheten på samma sätt som den reglerar andra trafikskador.
Är den skadelidande inte nöjd med vad myndigheten vill ge honom
i skadeersättning, står möjligheten till domstolsprövning öppen för
honom.
Schablonalternativet täcker i likhet med förarplatsförsäkringen endast
dödsfall och invaliditet. Ersättning utgår i form av engångsbelopp som värdesäkras
genom anknytning till basbeloppet enligt lagen den 25 maj 1962
(nr 381) om allmän försäkring. Beloppens storlek har inte som i förarplatsförsäkringen
gjorts beroende av förarens ålder eller av det förda fordonets
art, eftersom sådan differentiering saknar större aktualitet för det statliga
förarskyddet. I syfte att undvika förarplatsförsäkringens alltför starkt
schematiserade dödsfallsbelopp har engångsbeloppet vid dödsfall gjorts beroende
av vilka och hur många de efterlevande är. Dödsfallsersättningen
består dels av en grundersättning, som alltid skall utgå, och dels av tillIäggsbelopp
för efterlevande make, barn eller förälder. Grundersättningen
skall vara lika med basbeloppet, f. n. 5 800 kr., och tillfaller dödsboet. Tillläggsbeloppen
uppgår till belopp motsvarande för efterlevande make tre
basbelopp (f. n. 17 400 kr.) och för varje barn under 19 år två basbelopp
(f. n. 11 600 kr.) eller, om efterlevande make saknas, tre basbelopp. Saknas
make och barn kan till varje förälder utgå ett belopp motsvarande två
basbelopp. Tilläggsbeloppen tillfaller den berättigade. Från dödsfallsersättningen
skall dras den invaliditetsersättning som ev. getts ut med anledning
av olycksfallet. För invaliditetsfallen hänvisas beträffande invaliditetsbegrepp
och bedömning av invaliditetsgrad i huvudsak till vad som gäller
enligt lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring. Någon
lägsta gräns i fråga om invaliditetsgrad sätts dock inte för rätt till ersättning.
Ersättningen för fullständig invaliditet utgör ett belopp motsvarande
25 gånger basbeloppet eller f. n. 145 000 kr. Vid partiell invaliditet utgår
ett i motsvarande mån lägre belopp. Möjlighet till omprövning öppnas för
det fall att invaliditetsgraden efter ersättningens bestämmande visar sig
vara högre än beräknat. Någon motsvarighet till förarplatsförsäkringens
hjälplöshetstillägg och rehabiliteringsersättning ingår inte i schablonalter
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
nativet. Syftet med sådan ersättning tillgodoses nämligen i viss mån genom
bl. a. invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt lagen om allmän
försäkring och genom vårdbidrag enligt yrkesskadeförsäkringslagen.
— Ersättning enligt schablonalternativet skall bestämmas och betalas ut
av riksförsäkringsverket. Mot verkets beslut i sådana ärenden får talan
föras hos försäkringsdomstolen.
En beräkning av kostnaden för ett statligt förarskydd — vilket alternativ
som än väljs — kan till följd av att relevant och tillförlitlig statistik saknas,
bli endast approximativ. Utredningen uppskattar antalet tänkta förarolycksfall
till mellan 150 och 200 per år, av vilka ca 10 % torde fördelas
lika mellan dödsfall och invaliditetsfall. Från dessa utgångspunkter beräknar
utredningen att statens kostnad för förarskyddet vid en ren tillämpning
av förarplatsförsäkringens villkor skulle årligen belöpa sig till omkring
750 000 kr. Schablonalternativet blir till följd av differentieringen av dödsfallsbeloppen
ungefär 100 000 kr. billigare eller ca 650 000 kr. årligen. Variationerna
i skadeersättningskostnaderna enligt skadeståndsalternativet
måste med nödvändighet bli betydligt större och beloppen mer svårberäknade
än enligt schablonalternativet. Med dessa reservationer uppskattar
utredningen att skadeståndsalternativet kommer att betinga en genomsnittlig
nettoårskostnad av 500 000 kr. Hänsyn bär därvid tagits till att omkring
40 % av bruttokostnaden skall kunna återvinnas genom regress.
Utredningen finner såväl förtjänster som svagheter hos båda de framlagda
lösningarna av statligt förarskydd. Mot en schabloniserad ersättning
kan riktas främst den kritiken att den i det individuella fallet kan ge betydande
över- eller underkompensation i förhållande till den verkliga skadan.
Vid valet mellan alternativen tillmäter utredningen avgörande vikt vid
önskemålet att likställa föraren med passageraren och därmed också i
princip undvika såväl över- som underkompensation. Anledning saknas
för staten att ge föraren ett annorlunda skydd än passageraren, eftersom
det vid bilkörning i tjänsten ofta kan vara en tillfällighet vem som för fordonet
när olyckshändelsen inträffar. Detta talar närmast för skadeståndsalternativet.
En sådan lösning innebär även en författningsteknisk enkel anknytning
till ett normsystem som redan nu används av myndigheterna vid
reglering av trafikskador. Alternativets ev. administrativa olägenheter —
tillämpning av ett tämligen komplicerat och inte i alla delar klart regelsystem
— får inte tilläggas avgörande betydelse. Vidare torde skadeståndsalternativet
ekonomiskt sett ställa sig mest fördelaktigt för staten.
Utredningen förordar skadeståndsalternativet som lämplig lösning av det
statliga förarskyddet. I detta sammanhang nämner utredningen att statliga
bilförare i Finland sedan år 1960 åtnjuter skydd från trafikförsäkringen
för personskada enligt skadeståndsrättsliga regler.
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 54 år 1969
Utredningen har även granskat statens trafikskaderegleringsverksamhet
och finner — oavsett om förarskyddet löses enligt skadeståndsrättsliga
principer eller inte — behov föreligga av en översyn av denna verksamhet.
En koncentration av skaderegleringen bör ske till en eller ett fåtal myndigheter
där trafikskadeexpertis finns. Försvarets civilförvaltning, som torde
ha den största kapaciteten i detta avseende, står enligt vad utredningen erfarit
inte främmande för en sådan lösning. Möjligen bör de affär sdrivande
verken handlägga sina egna skadeståndsärenden, ev. efter samråd med den
centrala skadereglerande myndigheten.
Remissyttranden a
Behovet och angelägenheten av att förare av statens motorfordon snarast
möjligt får samma ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som privat- eller
kommunalanställd bilförare vitsordas allmänt vid remissbehandlingen. Man
noterar med tillfredsställelse såväl att i detta avseende likartade förhållanden
kommer att råda inom olika sektorer av samhället som att skillnaden
mellan förare och passagerare i ersättningshänseende kommer att utjämnas.
Överbefälhavaren och försvarets fabriksverk påtalar att nuvarande förhållanden
stundom leder till obenägenhet hos bl. a. värnpliktiga att i tjänsten
föra statliga motorfordon.
Endast RLF motsätter sig införandet av statligt förarskydd med motivering
att fordonsförare i statlig tjänst inte har sämre försäkringsskydd än
annan anställd. RLF syftar på de förmåner som vid personskada, åsamkad
i tjänsten, kan utgå till statlig arbetstagare från yrkesskadeförsäkringen
och från statens grupplivförsäkring. Även försvarets civilförvaltning och
SJ diskuterar — utan att sätta i fråga eu lösning för statens bilförare —
lämpligheten av att i ekonomiskt hänseende ge en viss grupp statsanställda
en särställning vid utförande av sin tjänst i jämförelse med andra grupper
inom statsförvaltningen med riskfyllt arbete. Civilförvaltningen hänvisar
dock till att schabloniserad ersättning i vissa fall kan utgå till statsanställda,
t. ex. vid invaliditet och dödsfall i samband med färd med flyg
vid utrikes tjänsteresa eller under tjänstgöring utomlands, samt finner
hinder från principiell synpunkt inte möta mot att anordna motsvarande
skydd inom annan statlig verksamhet — exempelvis bilförarverksamhet —
där särskilda risker kan anses föreligga. SJ hemställer att motsvarande ekonomiska
skydd ordnas jämväl för förare av spårbundna fordon.
LO upplyser att LO i remissvar över två motioner till 1968 års riksdag
(I: 401 och II: 502) om obligatorisk förarplatsförsäkring hävdat att denna
fråga borde utredas i samband med att så sker även beträffande en obligatorisk
straffsanktionerad försäkringsplikt för arbetsgivaren. Detta är fortfarande
LO:s uppfattning, särskilt som en ändring i framtiden av förarens
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
rättsställning enligt bilansvarighetslagen inte kan anses ha något samband
med frågan om skyldigheten att hålla förarplatsförsäkring eller inte. Om
en ändring sker kommer detta endast att påverka innehållet i den nuvarande
förarplatsförsäkringen såtillvida att försäkringsbolagen för att undvika
överkompensation kommer att anpassa sina villkor till det efter en lagändring
rådande rättsläget.
Enighet råder praktiskt taget bland remissinstanserna att det statliga
förarskyddet bör regleras i offentligrättslig ordning. Direkta uttalanden
härom görs bl. a. av statskontoret som avvisar tanken på ett specialavtal
med försäkringsbolagen om förarplatsförsäkring utan trafikförsäkring.
Skadeståndskommittén, som har i uppdrag att utreda frågor om skadestånd
för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd,
vill inte helt bortse från möjligheten av att staten tecknar förarplatsförsäkring
för sina fordon med eller utan anslutning till trafikförsäkring
och ifrågasätter en undersökning av denna möjlighet.
Huvudintresset bland flertalet remissinstanser har varit förarskyddets
materiella innehåll, dvs. frågan om detta skall bestämmas med ledning av
allmänna skadeståndsregler eller utgå med schablonbelopp. Några remissinstanser
anser sig sakna anledning att ta ställning i frågan eller avstår
direkt från att ge förord åt något av de framlagda alternativen. Till dessa
hör försvarets forskningsanstalt, försvarets materielverk, statens avtalsverk,
statens personalpensionsverk, statens grupplivnämnd, motorredskapsutredningen,
fullmäktige i riksbanken, KAK, MHF och M. Bland övriga remissinstanser
bryter sig meningarna starkt om vilket alternativ som från
olika synpunkter är det mest lämpliga. En lösning efter skadeståndsrättsliga
linjer tilltalar de flesta av de remissinstanser som tagit ställning i frågan
men en sådan lösning röner också stark kritik.
De remissinstanser som har en positiv inställning till skadeståndsalternativet
är försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksverk,
riksförsäkringsverket, telestyrelsen, domänverket, arbetsmarknadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, lantbrukshögskolan, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,
TCO, SACO och SR samt med viss tvekan SJ och statens vägverk.
Skälen för den positiva inställningen har varit främst följande. Den verkliga
skadan ersätts. Det kommer inte att finnas utrymme för över- eller
underkompensation. Ersättning utgår efter samma grunder till såväl föraren
som passageraren. Detta medför ett materiellt sett riktigt och rättvist
resultat, eftersom det vid gemensam tjänsteresa för statens räkning kan
vara en tillfällighet vem som är förare och passagerare. Ersättning kan vidare
utgå för sveda och värk samt för lyte och framtida men.
Till de kritiskt inställda remissinstanserna hör statskontoret, poststyrelsen,
skadeståndskommittén och Traf^försäkringsföreningen. Enligt stats
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1969
kontoret kan ett bifall till skadeståndsalternativet föregripa en mera allmän
revision av bilansvarighets- och trafikförsäkringslagstiftningen. Skadeståndskommittén
betonar, att alternativet med ersättning enligt allmänna
skadeståndsregler kan bemötas med åtskilliga invändningar som var för
sig väger tungt. Av dessa framhålls i korthet några. Det måste enligt kommittén
sålunda anses principiellt oriktigt att det statliga förarskyddet ges
en utformning som mera påtagligt avviker från det skydd som i allmänhet
gäller för bilförare på grund av förarplatsförsäkring. En särskild reglering
av de statliga förarnas skydd kan på detta begränsade område inte gärna
motiveras med att förare och passagerare bör ha lika skydd förrän generell
giltighet givits åt en sådan princip, för vilken man i och för sig kan
ha sympatier. De finska förhållanden, som utredningen åberopar till stöd
för sin ståndpunkt, hänger samman med att principen om lika skydd genomförts
i den finska trafikförsäkringslagen. De talar därför snarast för
enhetliga regler för samtliga förarkategorier och mot den särbehandling
av statliga förare som utredningen förordar. Det förefaller kommittén vidare
olämpligt att, såsom utredningen gjort, i fråga om förarskyddets omfattning
referera till de allmänna skadeståndsreglerna men samtidigt förutsätta
väsentliga inskränkningar i dessa reglers tillämpning, t. ex. beträffande
verkan av förarens medvållande. Beträffande den föreslagna regressrätten
för staten påpekar kommittén, att utvecklingen går påtagligt mot
ett avskaffande av regressrätt i olika sammanhang, särskilt såvitt gäller
ersättning med anledning av personskada. Mot denna bakgrund framstår
förslaget om regressrätt på ett nytt område som mindre lämpligt. Kommittén
framhåller i detta sammanhang den betydelse regressinkomsterna har
vid utredningens kostnadsjämförelser. Även statskontoret, poststyrelsen
och trafikförsäkringsföreningen menar att regressrätten inte står i
samklang med den nuvarande utvecklingen. Föreningen visar vidare på de
säregna konsekvenser som skadeståndsalternativet kan medföra genom
att ersättning skall utgå utan jämkning även om föraren själv varit vållande.
Om vid en kollision mellan ett statligt motorfordon och en cyklist
bilföraren och cyklisten, båda statsanställda, skadas och vid den rättsliga
prövningen bilföraren anses bära den huvudsakliga skulden till olyckan,
kan följden bli att cyklisten får en till 2/3 jämkad ersättning medan bilföraren
får ojämkad ersättning från förarskyddet. Från några håll med
positiv inställning till skadeståndsalternativet — försvarets civilförvaltning
och SJ — har också ifrågasatts modifieringar beträffande förarens rätt till
ersättning vid medvållande.
En annan aspekt på lämpligheten av skadeståndsalternativet är de komplicerade
ersättningsgrunderna. Det normsystem som alternativet hänför
sig till är så svårt att överblicka och tillämpa att man i många fall måste
räkna med omfattande och tidsödande utredning innan ersättningsfrågan
kan avgöras. Mot detta ställs den okomplicerade skadereglering som ett
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
schablonsystem avser att möjliggöra. Uttalanden i denna riktning görs av
statskontoret, poststyrelsen, statens vägverk, skadeståndskommittén, LO
och Statstjänarkartellen.
Från flera håll påtalas den osäkerhet som måste vidlåda kostnadsberäkningarna.
Det kan inte med bestämdhet nu sägas vilket alternativ som i
längden kommer att ställa sig billigast för statsverket. Skadeståndskommittén
finner även mycket summariska beräkningar leda till att slcadeståndsalternativet
genomsnittligt sett måste innebära högre ersättningar i
det enskilda fallet än schablonalternativet. Försvarets civilförvaltning anser
att de angivna kostnaderna med hänsyn till beräkningarnas otillförlitlighet
inte får tillmätas avgörande betydelse vid valet mellan de båda alternativen.
De remissinstanser som föredrar ett statligt förarskydd med schabloniserade
ersättningar utgörs av statskontoret, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen,
poststyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, skadeståndskommittén,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Trafikförsäikringsföreningen,
LO och Statstjänarkartellen. Statskontoret finner schablonalternativet
stämma mest överens med förarplatsförsäkringen och med direktivens målsättning
att för den statliga sektorn skapa ett ekonomiskt skydd motsvarande
det som gäller för den privata sektorn av näringslivet och den kommunala
verksamheten. Allmänt framhålls från flera håll lämpligheten av
att de föreslagna reglerna för den schabloniserade ersättningen överarbetas
och bringas i större överensstämmelse med förarplatsförsäkringen. För
statens trafiksäkerhetsverk framstår det — med hänsyn till att de flesta
förare av statens motorfordon numera torde ha egna förarplatsförsäkrade
fordon — som mer angeläget att få ett statligt förarskydd som så nära som
möjligt ansluter sig till det som förarplatsförsäkringen ger än att skapa
ett skydd som materiellt och försäkringsmässigt sett är väl avpassat.
Poststyrelsen berör problemet med befarad över- eller underkompensation.
Ett sådant resonemang förutsätter en jämförelse med en ofta fiktiv
passagerare som tänkes ha skadats i samma omfattning som föraren. Görs
i stället jämförelsen med övriga statsanställda som drabbas av yrkesskada
med åtföljande invaliditet eller dödsfall, kan resultatet aldrig uppfattas
som en underkompensation. Risken för överkompensation blir störst i de
fall där föraren är helt fri från vållande till skadan. Eftersom det vid schablonalternativet
kan bli tal om ersättning endast vid invaliditet eller dödsfall
kan enligt poststyrelsens uppfattning de skadelidande svårligen komma
att bli överkompenserade i reell mening.
Statens grupplivnämnd tar upp ett spörsmål om samordning som har sin
giltighet för såväl skadeståndsalternativet som schablonalternativet. I båda
fallen har utredningen på grund av den statliga grupplivförsäkringens karaktär
av summaförsäkring ansett att ersättning från grupplivförsäkringen
principiellt inte skall avräknas från förarskyddsersättning. Enligt grupp
-
18
Kungl. I\Iaj:ts proposition nr 54 år 1969
livnämndens mening skulle det emellertid inte möta sådana principiella
hinder mot att vid bestämmande av dödsfallsförmånerna från förarskyddet
hänsyn togs till att staten i viss utsträckning och för vissa personalkategorier
redan sörjt för ett dödsfallsskydd genom grupplivförsäkringen. Avgörande
för frågan om samordning torde i stället vara hur effektivt det
sammanlagda skyddet bör vara. Grupplivnämnden framhåller dock att
även för privatanställda bilförare skyddet i allmänhet är tvåfaldigt, nämligen
genom tjänstegrupplivförsäkring och förarplatsförsäkring utan samordning.
Den statliga trafik skadereglering sverksamheten berörs
av några remissinstanser. Utredningens uppfattning att behov föreligger
av en översyn, av denna verksamhet delas av statskontoret, försäkringsinspektionen,
riksrevisionsverket, försvarets civilförvaltning, fullmäktige i
riksbanken och SACO. Enligt statskontoret och riksrevisionsverket accentueras
behovet av en översyn om skadeslåndsalternativet genomförs. Riksrevisionsverket,
riksbanksfullmäktige och SACO anser verksamheten kunna
koncentreras till en eller ett fåtal myndigheter där trafikskadeexpertis
finns. Riksbanksfullmäktige understryker även lämpligheten av att en central
organisation administrativt utformas så att även riksdagens verk kan
anslutas till den. Kriminalvårdsstyrelsen däremot anser inte någon ändring
i administrationen av skadeärenden inom kriminalvården vara påkallad.
Beträffande den närmare utformningen av det statliga förarskyddet innebär
remissutfallet följande.
F ö r a r s k y d d e t s anknytning till motorfordonet. Förslaget
i denna del har tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Motorfordonsbegreppet. Den föreslagna avgränsningen av förarskyddet
i vad avser motorfordon genom att knyta an till bilansvarighetslagen
har i allmänhet godtagits. Bara några enstaka erinringar förekommer.
Överbefälhavaren förordar att statligt förarskydd övergångsvis — intill
dess beslut fattats på grundval av motorredskapsutredningens kommande
betänkande — bör omfatta jämväl förare av motorredskap. Även domänverket,
arbetsmarknadsstyrelsen, LO och Statstjänarkartellen berör frågan
om motorredskapens ställning. Domänverket påpekar vikten av att förarskyddet
— ev. genom förslag av motorredskapsutredningen — kommer att
omfatta den inte alltför fåtaliga gruppen förare av s. k. lunnare, dvs. midjestyrda
virkes transporttraktorer för släpande last. Arbetsmarknadsstyrelsen,
LO och Statstjänar kar t el len förutsätter att motorredskapsutredningen beaktar
frågan om skydd för förare av bl. a. bandtraktorer och motorredskap.
LO och Statstjänar kartell en vill att även truckfordon omfattas av det föreslagna
förarskyddet. Däremot har motorredskapsutredningen inte någon
invändning mot förslaget i denna del. Ett statligt förarskydd som knutits
till bilansvarighetslagens fordonskategorier kommer att följa de föränd
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
19
ringar som genomförs beträffande lagens tillämpningsområde och föregriper
inte motorredskapsutredningens arbete.
Motorfordons tillhörighet en. Förslaget att låta förarskyddet
omfatta — förutom staten tillhöriga motorfordon — i statens tjänst eller för
dess räkning brukade privatägda fordon lämnas i huvudsak utan erinran.
Med utgångspunkt i att det statliga förarskyddet till sitt materiella innehåll
kommer att avvika från förarplatsförsäkringens anser rikspolisstyrelsen det
vara omotiverat att i fråga om privatägda fordon begränsa förarskyddet till
sådana fordon som saknar förarplatsförsäkring. Ersättningen i parallella
skadefall kan med en sådan reglering utgå efter skilda grunder beroende av
slumpartade omständigheter. Poststyrelsen och statens avtalsverk delar
uttryckligen utredningens uppfattning att tjänsteresor med eget motorfordon
bör vara undantagna från statligt för ar skydd. Enligt TCO bör med inlånat
fordon likställas: egen bil som tjänsteman tillfälligt använder enligt
överenskommelse med myndigheten utan att ha särskilt tillstånd att använda
egen bil i tjänsten. Försvarets civilförvaltning ifrågasätter om fordon
som tillhör staten och som används i FN-tjänst kan anses vara »statligt
motorfordon».
Ersättningsgilla skador. Den föreslagna begränsningen av statligt
förarskydd till skador i följd av trafik med motorfordon kritiseras särskilt
av överbefälhavaren, LO, Statstjänarlcartellen och SB, vilka bestämt
förordar att skyddet i detta avseende bringas i överensstämmelse med förarplatsförsäkringens
skadebegrepp. Man understryker angelägenheten av att
föraren skyddas när han för att kunna utföra sina arbetsuppgifter gör uppehåll
och därvid befinner sig intill fordonet, t. ex. i samband med lastning
eller lossning av gods eller vid tankning och vid tömning av brevlådor. Även
vid rån och överfall anses föraren böra skyddas. Däremot tillstyrker TCO
förslaget i denna del.
Särskilda undantag. I några yttranden behandlas de fall där avsteg
bör göras från en annars tillkommande ersättningsrätt. Statskontoret
finner detta böra ske — förutom i de fall som föreslagits — även när skadan
orsakats av en bristfällighet hos motorfordonet och föraren känt till bristfälligheten.
Enligt försvarets civilförvaltning bör avsaknaden av körkort inte i
och för sig diskvalificera föraren från rätt till ersättning. Det kan förekomma
att militär personal som saknar körkort men som fått förarutbildning
av misstag beordras köra kronans bil.
Trafikskador utomlands. Försvarets civilförvaltning anser att
statligt förarskydd inte skall utgå under tjänstgöring vid FN-förband. Anställningshavare
i svensk FN-styrka är nämligen tillförsäkrad dels från FN
och svenska staten viss riskgaranti vid invaliditet och dödsfall dels av
svenska staten särskilda ekonomiska förmåner vid sjukdom och skada.
Ersättningsbeloppen enligt schablonalternativet.
Förslaget i denna del har berörts särskilt endast i ett fåtal yttranden. Civil
-
20
för svar sstyr elsen och försvarets fabriksverk godtar att dödsfallsbeloppen
anpassas till de efterlevandes antal och släktskap med den avlidne. Det förefaller
dock försvarets fabriksverk som om ersättningarna till efterlevande
ensamstående make eller till ensamt barn utan föräldrar är låga i jämförelse
med förarplatsförsäkringens ersättningsbelopp. En höjning i dessa fall till
ett belopp motsvarande fem gånger basbeloppet borde övervägas. Civilförsvarsstyrelsen
gillar dessutom uttryckligen möjligheten till omprövning i
invaliditetsfallen. Genom skyddets konstruktion i nu nämnda avseenden har
enligt styrelsen de otympligheter som vidlåder förarplatsförsäkringen i väsentlig
grad reducerats.
Administrationen. Förslagen i denna del har i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Försvarets civilförvaltning har dock i
fråga om schablonalternativet en avvikande mening och förordar att regleringen
av ärenden avseende krigsmakten ombesörjs av civilförvaltningen. På
så sätt kommer med anledning av en trafikolycka samma myndighet att
reglera såväl ersättning till föraren som skadestånd till passageraren. Även
SJ ser för sin del ingen anledning att något annat organ än SJ skall handlägga
ersättningsärendena.
Departementschefen
Arbetstagare i allmän eller enskild tjänst är vid personskada i tjänsten
tillförsäkrad ekonomiskt skydd vid sjukdom, invaliditet och dödsfall. Sådan
skada kan medföra rätt till ersättning från socialförsäkringen (yrkesskadeförsäkringen
och motsvarande skydd samt den allmänna försäkringen) och
från tjänstegrupplivför säkringen. Därutöver utgår i förekommande fall förmåner
på grund av tjänstepensionering till stats- och kommunalanställda
samt i viss utsträckning till privatanställda. Förmånerna täcker dock i
regel inte hela den lidna skadan. Särskilt framträdande är detta vid invaliditet
och dödsfall. Har arbetstagaren med anledning av skadan rätt till
skadestånd av arbetsgivaren eller annan som vållat skadan kan bristen
emellertid fyllas ut skadeståndsvägen.
De bestämmelser som reglerar skadeståndsansvaret för trafikskador har
redovisats i det föregående. Av redogörelsen framgår att föraren av en bil
och en medföljande passagerare i skadeståndshänseende behandlas olika.
Passageraren har som regel vid en trafikolycka rätt till skadestånd av bilens
ägare eller förare och får sin skada ersatt från trafikförsäkringen. Föraren
däremot kan endast i undantagsfall vända sig mot bilens ägare. Skillnaden
i ersättningshänseenden mellan föraren och hans passagerare framträder
tydligast vid singelolyckor. Men skillnaden märks även i kollisionsfallen.
Föraren har nämligen på grund av den ansvarsfördelning som gäller enligt
bilansvarighetslagen sällan möjlighet att få full ersättning från motparten
eller dennes försäkringsbolag.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 54■ år 1969
För att ge anställda bilförare ett bättre ekonomiskt skydd vid trafikskada
utnyttjar kommuner och enskilda arbetsgivare i stor utsträckning möjligheten
att förarplatsförsäkra sina motorfordon. Förarplatsförsäkringen är
till sin natur en olycksfallsförsäkring och kan tecknas endast i samband
med trafikförsäkring. Om föraren avlider eller blir varaktigt invalidiserad
utfaller förarplatsförsäkringen med vissa kapitalbelopp. Dessa förmåner
utgår oberoende av om den ersättningsberättigade med anledning av trafikolyckan
får ersättning från annat håll, såsom från socialförsäkring, tjänstegrupplivförsäkring
eller trafikförsäkring.
För staten som arbetsgivare är det angeläget att dess bilförare har samma
ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som kan komma kommunaleller
privatanställd bilförare till del. F. n. finns inte denna jämställdhet i ersättningshänseende,
bl. a. beroende på att staten inte trafikförsäkrar sina
motorfordon i någon större utsträckning. Jag har emellertid tidigare, senast
i samband med tillsättandet av förarskyddsutredningeni, i princip tagit
ställning till lämpligheten av att inom den statliga sektorn av samhällslivet
skapa ett ekonomiskt skydd som svarar mot det som förarplatsförsäkringen
kan ge. En likartad inställning till frågan har kommit till uttryck hos utredningen
och flertalet remissinstanser. Jag föreslår därför nu att ett statligt
förarskydd införs.
Jag delar utredningens uppfattning att det statliga förarskyddet bör regleras
i offentligrättslig ordning.
När det gäller det statliga förarskyddets materiella innehåll råder olika
meningar. Utredningen har diskuterat två alternativ till lösning av denna
fråga. Enligt det ena alternativet, skadeståndsalternativet, bestäms förarskyddets
innehåll med ledning av allmänna skadeståndsregler. Alternativet
innebär i princip att föraren eller hans efterlevande får — oberoende av eu
gällande regler om ansvarsfördelning vid trafikskada — rätt till fullt skadestånd
av staten. Det andra alternativet, schablonalternativet, bygger i likhet
med förarplatsförsäkringen på schabloniserade ersättningsbelopp vid invaliditet
och dödsfall. Inte heller schablonalternativet stämmer helt överens
med förarplatsförsäkringen utan avviker från denna på väsentliga punkter.
Skadeståndsalternativet har förordats av utredningen och av åtskilliga
remissinstanser. Som framgår av framställningen i det föregående har dock
från flera håll under remissbehandlingen riktats stark kritik mot eu skadeståndsrättslig
lösning.
För egen del vill jag anföra följande. Frågan om bilförares ekonomiska
skydd har samband med en mera allmän revision av bilansvarighets- och
trafikförsäkringslagstiftningen men också med frågan om reformering av
gällande regler om ersättning för personskada i allmänhet. Mot denna bakgrund
kan förarskyddet nu inte få någon generell lösning. Ej heller finns
anledning att i detta sammanhang ta ställning till om förarplatsförsäkringen
har en från alla synpunkter lämplig utformning. Vad det nu gäller är
att, i avvaktan på en generell lösning i en eller annan form, för en förhål
-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
landevis liten grupp bilförare (statliga) skapa ett skydd som inte mera påtagligt
avviker från vad bilförare i allmänhet kan få genom förarplatsförsäkringen.
Denna målsättning, som kommit till uttryck i direktiven för utredningen,
uppfylls inte helt i något av de framlagda alternativen. Några
remissinstanser har också påtalat detta förhållande och i olika avseenden
efterlyst större överensstämmelse med förarplatsförsäkringens villkor. Av
det nu sagda följer att ett statligt förar skydd inte bör bygga på skadeståndsrättsliga
principer. Som förebild för skyddet bör i stället las förarplatsförsäkringen.
Avvikelse från denna bör göras endast för det fall att försäkringens
egentliga karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eller speciella
förhållanden inom den statliga sektorn påkallar det.
Med denna principiella utgångspunkt föreslår jag att det statliga förarskyddet
utformas enligt följande.
Förarskyddet knyts såsom utredningen förordat i princip till motorfordonet
och närmare bestämt till sådant fordon på vilket bilansvarighetslagen
är tillämplig. Genom denna anknytning uppnås en automatisk vidgning av
förarskyddet om bilansvarighetslagen i framtiden — t. ex. som en följd av
motorredskapsutredningens arbete — kommer att omfatta fler fordonsslag
än f. n. Det skall vidare vara fråga om motorfordon som staten äger eller
nyttjar. Under begreppet nyttjande skall falla dels motorfordon som innehas
med sådan nyttjanderätt som avses i 1 § 1939 års lag med vissa bestämmelser
rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.
eller som brukas på sätt som anges i nämnda lagrum, dels motorfordon som
innehas med nyttjanderätt med vilken följer befogenhet att anställa förare
på fordonet. Genom en sådan avgränsning undantas tjänsteresor med eget
motorfordon oavsett om detta förekommer permanent eller mera tillfälligt.
Däremot bör förarskyddet i princip gälla när statsanställd, t. ex. en polisman
eller tjänsteman hos trafiksäkerhetsverket, i tjänsten förflyttar eller
provar ett motorfordon som inte hör till staten. Under vissa förutsättningar
kan staten tillhöriga motorfordon efter särskilt tillstånd användas utom
tjänsten eller lånas ut till organisationer eller enskilda. Även i dessa fall
skall statligt förarskydd gälla. Om utlåningen är förbunden med krav på att
den som lånar fordonet tecknar trafikförsäkring för fordonet, bör i fortsättningen
detta krav omfatta även förarplatsförsäkring. Till frågan om
förarskydd avseende statsägda motorfordon som används i FN-tjänst återkommer
jag i det följande.
Vem som i ett konkret fall är att betrakta som förare av ett motorfordon
och därmed skyddad genom det statliga förarskyddet får avgöras med ledning
av den domstols- och försäkringspraxis som utbildats vid tillämpningen
av bilansvarighetslagen och av förarplatsförsäkringen.
Anledning saknas att i fråga om de skador som kan utlösa förarskyddet
avvika från vad som gäller för förarplatsförsäkringen. Det skall alltså vara
fråga om en skada till följd av olycksfall som drabbar föraren under färd med
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
23
motorfordonet eller när han under en kort stunds uppehåll i färden befinner
sig i eller på fordonet eller i dess omedelbara närhet. Vid ett sådant
uppehåll får den som senast förde fordonet anses som förare. På så sätt tillgodoses
under remissbehandlingen framställda önskemål om skydd för förare
i samband med lastning eller lossning av gods, vid tankning och vid
tömning av brevlådor samt vid rån och överfall. Någon svårighet att avgöra
vad som är att hänföra till olycksfallsskada torde inte behöva uppstå. Som regel
uppkommer vid sådan trafikskada som avses här även fråga om ersättning
från yrkesskadeförsäkringen. Begreppet yrkesskada omfattar bl. a. skada
till följd av olycksfall i arbetet. Riksförsäkringsverket, som handhar yrkesskadeförsäkringen,
kommer enligt vad som föreslås i det följande att få administrera
även det statliga förarskyddet. Det faller sig därför naturligt att
begreppet olycksfallsskada tilläggs samma innebörd i båda ersättningsformerna.
En förutsättning för statligt förarskydd skall vidare vara att körningen
har samband med tjänsten eller med arbete eller uppdrag för statens räkning
eller att körningen företas med stöd av särskilt tillstånd eller hyresavtal.
I likhet med utredningen anser jag detta krav kunna formuleras
så att ersättning inte utgår om fordonet brukats utan lov. Härigenom utesluts
från förarskydd den som stulit fordonet eller annars för det utan tillstånd.
Viktigt är att statlig myndighet meddelar klara bestämmelser om rätt
att använda motorfordon som myndigheten disponerar och om rätt att ge
tillstånd till körning. Har överordnad felaktigt lämnat tillstånd till körning
bör detta inte utan vidare drabba föraren. Denne skyddas om han inte
själv känt till eller bort känna till den överordnades bristande behörighet.
Det nu sagda torde följa av att fordonet inte får ha brukats utan lov.
Utöver vad sålunda angetts bör även andra undantag göras från det föreslagna
skyddet. Med vissa avvikelser från vad utredningen efter mönster
av förarplatsförsäkringens bestämmelser föreslagit förordar jag följande
särskilda undantag. Har föraren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet
orsakat skadan eller har han genom körningen gjort sig skyldig till olovlig
körning, rattonykterhet eller rattfylleri, skall ersättning inte utgå. Detsamma
gäller om föraren vid mopedkörning inte uppnått föreskriven ålder.
En förare som trots att han saknar körkort beordras att föra motorfordon
bör i eget intresse upplysa om sin bristande behörighet. Det åligger dessutom
den som ger order om körning att förvissa sig om att den utsedde föraren
har rätt att föra motorfordon. Anledning saknas därför såsom förordats
från något håll att särskilt beakta ett sådant fall. Ej heller föreligger några
skäl att för de sällsynta intressekollisionsfallen skapa den av utredningen
föreslagna diskretionära prövningen med beaktande av billighetshänsyn.
Ersättningsfrågan i ett sådant fall får lösas i särskild ordning under medverkan
av riksdagen. — Slutligen skall förarskyddet inte omfatta skada som
orsakats av krigsåtgärd under krig i vilket landet befinner sig.
24
Kungl Maj:ts proposition nr 54 år 1969
Förarplatsförsäkringen läcker geografiskt alla de länder där trafikförsäkring
f. n. gäller, dvs. i stort sett i Västeuropa och några av de östeuropeiska
länderna. Staten tillhöriga fordon kan permanent eller tillfälligt brukas
i trafik utomlands. Det synes rimligt att förarskyddet i princip täcker
även sådan trafik. Vissa undantag bör dock göras. År det fråga om en bilförare,
som är anställd t. ex. vid svensk beskickning i utlandet och som saknar
annan anknytning till Sverige, bör ersättningsfrågan vid trafikskada
regleras enligt förhållandena i vederbörande land. I likhet med utredningen
uppställer jag därför för rätt till ersättning vid trafikskada utomlands det
kravet att föraren är svensk medborgare eller bosatt här i landet. I detta
sammanhang skall uppmärksammas de fall där riksförsäkringsverket har
att utbetala ersättning (engångsbelopp vid invaliditet eller dödsfall) enligt
1954 års kungörelse om ersättning i vissa fall i anledning av sjukdom eller
skada, som ådragits utom riket, eller ersättning med stöd av denna kungörelses
grunder till den som är anställd i svensk beredskapsstyrka i FN-tjänst.
Det kan här bli fråga även om förarskador. Emellertid skall enligt 1 § tredje
stycket nämnda kungörelse från ersättningen, med visst undantag som saknar
intresse i detta sammanhang, avräknas annan engångsersättning vid
invaliditet eller dödsfall till följd av sjukdomen eller skadan. Genom denna
bestämmelse samordnas nu angiven ersättning med förarskyddet och någon
dubbelersättning från staten uppkommer inte. Däremot blir det i dessa
fall sörjt för att ersättningsnivån vid trafikskada i vart fall svarar mot nivån
inom förarskyddet. Del krävs sålunda inte någon särskild reglering för
sådana utlandsskador.
Ersättning från det statliga förarskyddet skall utgå vid invaliditet och
dödsfall. Ersättningsnivån bör i princip vara densamma som i förarplatsförsäkringen.
Från förarplatsförsäkringens villkor bör dock den avvikelsen
göras att ersättningsbeloppens storlek inte görs beroende av förarens ålder
eller av det förda fordonets art. En sådan differentiering saknar större aktualitet
för det statliga förarskyddet. Vid fullständig invaliditet på grund av
förarskadan skall till föraren utgå ersättning med ett belopp av 150 000 kr.
och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp. Dödsfallsersättning
föreslås utgöra 50 000 kr. och skall, eftersom det här inte är fråga
om någon försäkring med förmånstagarförordnande, tillfalla dödsboet att
fördelas mellan den avlidnes arvingar och testamentstagare enligt lag eller
testamente. Från dödsfallsersättningen skall liksom i fråga om förarplatsförsäkringen
i förekommande fall dras med anledning av olycksfallet utgiven
invaliditetsersättning. Anledning saknas att för statens del begränsa
ersättningsrätten till invaliditet eller dödsfall som uppkommer inom tre år
efter olycksfallet. Ersättningsbeloppen värdesäkras inte som i utredningens
schablonalternativ. Ändras försäkringssummorna i den vanliga förarplatsförsäkringen
får beloppen från förarskyddet prövas om. Till denna fråga
återkommer jag. — Det kan förekomma att motorfordon som skall omfattas
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1969
av det statliga förarskyddet även är förarplatsförsäkrat. Detta gäller bl. a.
fordon som staten hyr. Skadas den som för ett sådant fordon skall naturligtvis
ersättning inle utgå såväl på grund av det statliga förarskyddet som
från förarplatsförsäkringen. Dessa förmåner bör, eftersom förarskyddet i
vissa fall ger ett bättre skydd än förarplatsförsäkringen, samordnas på så
sätt att ersättning på grund av förarskyddet minskas med belopp som faller
ut från försäkringen.
När det gäller invaliditetsersättning innehåller förarplatsförsäkringen dels
en definition av invaliditetsbegreppet, dels fastställda invaliditetsgrader för
mera allmänt förekommande kroppsskador. För statens del behövs inte någon
motsvarande särskild reglering. Invaliditetsersättning på grund av statligt
förarskydd bör kunna bestämmas i huvudsak i enlighet med den invaliditetsbedömning
som f. n. tillämpas för yrkesskador. Alla invaliditetsskador
skall oavsett graden av invaliditet medföra rätt till ersättning och låga
invaliditetsgrader avskiljs inte såsom inom yrkesskadeförsäkringen. Eftersom
invaliditetsersättning från yrkesskadeförsäkringen vid väsentligt förändrade
förhållanden kan prövas om, bör motsvarande möjlighet föreligga
i fråga om höjning av redan fastställd ersättning från förarskyddet.
Förarplatsförsäkringen ger vissa speciella ersättningar vid invaliditet,
nämligen hjälplöshetstillägg och rehabilitetsersättning. Om genom samma
olycksfall flera invaliditetsskador uppkommer, får ersättning utgå i förarplatsförsäkringen
med sammanlagt högst ISO % av försäkringssumman.
Den del av ersättningen som överstiger 100 % kallas hjälplöshetstillägg. Ersättningsformen
torde ha visst samband med de schabloniserade invaliditetsgraderna
för olika slag av kroppsskador och motiveras av de ökade
vårdkostnader som kan vara förenade med en total invaliditet. Rehabilitetsersättning
från förarplatsförsäkringen utgår med ett högsta belopp motsvarande
5 % av försäkringssumman för invaliditet och skall utgöra ersättning
för rehabilitetsåtgärder samt för konstgjorda lemmar och särskilda
hjälpmedel. Sådan ersättning lämnas endast i den mån ersättning enligt lag
eller annan författning inte skall utges från annat håll. — Behovet av bidrag
i vissa fall till ökade vårdkostnader, av ekonomisk hjälp under rehabilitering
och av ersättning för proteser och andra hjälpmedel är redan tillgodosett
för statens bilförare genom att yrkesskadeförsäkringen och annan
socialförsäkring lämnar ersättning i sådana fall. På grund härav och då
förarplatsförsäkringens rehabilitetsersättning är subsidiär i förhållande till
bl. a. motsvarande förmån från socialförsäkringen saknas anledning att låta
det statliga förarskyddet inrymma någon motsvarighet till hjälplöshets tilllägg
och rehabilitetsersättning.
Även i andra hänseenden kan naturligtvis diskuteras en samordning av
det statliga förarskyddet med andra förmåner av social natur som utgår vid
invaliditet eller dödsfall och som staten svarar för i sin egenskap av arbetsgivare.
Motsvarande problem är emellertid för handen även inom den kom
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 ur 1969
munala verksamheten och inom den privata sektorn av näringslivet. På
dessa områden finns ingen samordning. Anledning saknas därför i detla
sammanhang att lösa samordningsproblemet särskilt för den statliga sektorn.
Hur effektivt det sammanlagda ekonomiska skyddet för en förare bör
vara får tas upp i samband med frågan om en generell lösning av förarskyddet.
För fullständighetens skull vill jag framhålla att staten för utgiven ersättning
inte skall ha regressrätt mot den som är ansvarig för trafikskadan.
Beträffande administrationen av det statliga förarskyddet förordar jag
att ersättningen bestäms och betalas ut av riksförsäkringsverket. En sådan
anordning förefaller naturlig eftersom riksförsäkringsverket i de allra flesta
fall har att bestämma även den ersättning från yrkesskadeförsäkringen som
skall utgå med anledning av trafikskadan. Av samma skäl synes lämpligt alt
beslut i ärende om statligt förarskydd får överklagas på samma sätt som
gäller i fråga om beslut i ärende angående yrkesskadeförsäkring. Jag förordar
därför för nu aktuella ärenden en instansordning med riksförsäkringsverket
som första instans, försäkringsrådet som andra och försäkringsdomstolen
som tredje och sista instans. — I den mån administrationen
kräver vissa tillämpningsföreskrifter får det ankomma på riksförsäkringsverket
att meddela sådana.
Den nu föreslagna reformen bör genomföras den 1 juli 1969 och avse
trafikskador som uppstår efter genomförandet.
Kostnaden för det föreslagna statliga förarskyddet kan inte nu anges med
någon större grad av exakthet. Den årliga kostnaden påverkas av en mångfald
ovissa faktorer såsom antalet förarskador med invaliditet eller dödsfall
som följd. Jag anser mig emellertid kunna gå ut från utredningens bedömning
och beräknar den årliga kostnaden till omkring 750 000 kr. och föreslår
därför att under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1969/70 uppförs
under rubriken Statligt förarskydd ett förslagsanslag av 750 000 kr.
Av min framställning i det föregående framgår att det föreslagna statliga
förarskyddet i allt väsentligt följer förarplatsförsäkringens nuvarande
villkor. Dessa kan emellertid i framtiden ändras, exempelvis i fråga om försäkringssummornas
storlek. Mera väsentliga ändringar av försäkringsvillkoren
bör påverka också det statliga förarskyddet. Kungl. Maj :t bör begära
riksdagens bemyndigande att anpassa förarskyddet till utvecklingen inom
förarplatsförsäkringen.
Utredningen har berört även den statliga trafikskaderegleringsverksamheten
och funnit behov föreligga av en översyn av denna verksamhet. Samma
uppfattning har flera remissinstanser haft. Även jag är av denna mening.
Det kan sättas i fråga om inte den statliga skaderegleringen bör koncentreras
till en eller ett fåtal myndigheter som bär trafikskadeexpertis till sitt
förfogande. Frågan om en översyn övervägs f. n. inom finansdepartementet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1969
27
Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen att
1) godkänna de i det föregående föreslagna grunderna för ett statligt
förarskydd,
2) bemyndiga Kungl. Maj:t att framdeles anpassa förarskyddet till förändringar
av förarplatsförsäkringens villkor,
3) till Statligt förarskydd för budgetåret 1969/70 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 750 000 kr.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Edström
MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690196
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- SU 1969:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till statligt förarskydd. s. 1 i texten