Sök i Ratio Lex

Med förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

1969-03-21 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:77, Med förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

1

Nr 77

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den

14 december 1956 (nr 617); given Stockholms slott

den 21 mars 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse om ändring i allmänna

ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617).

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begärs riksdagens yttrande över ett förslag till upphävande

av nu gällande förbud mot offentliga tillställningar på juldagen,

långfredagen och påskdagen.

Den föreslagna författningsändringen avses träda i kraft den 1 juli 1969. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 (nr 617)

Härigenom förordnas, dels att 10 § allmänna ordningsstadgan den 14 december

19561 skall upphöra att gälla, dels att 14, 19 och 29 §§ stadgan skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14

Ansökan om--------

Ej må, utom då medgivande enligt

10 § eller 21 § första stycket påkallas,

föreläggande avse skyldighet

att tillhandahålla handling angående

eller redogörelse för innehållet i

dramatisk eller annan muntlig framställning

som är avsedd att förekomma

vid tillställningen.

Om beslut — -— —------ —

19

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa offentlig tillställning, om

den hålles i strid mot 10 eller 11 §

eller om beslut meddelats att tillställningen

ej må äga rum. Rätt att

upplösa tillställning föreligger jämväl

om vid densamma förekommer

något som strider mot lag eller om

tillställningen föranleder oordning

eller fara för de tillstädesvarande

samt andra åtgärder visat sig vara

otillräckliga för att förebygga fortsatt

lagstridigt förfarande, återställa

ordningen eller bereda skydd för de

tillstädesvarande.

Befogenhet att — -------

29

Med dagsböter straffes

1) den som anordnar offentlig tillställning

utan att hava erhållit till
1

Senaste lydelse av 19 och 29 §§ se 1964:677.

§•

- anlitas sakkunnig.

Ej må, utom då medgivande enligt

21 § första stycket påkallas, föreläggande

avse skyldighet att tillhandahålla

handling angående eller

redogörelse för innehållet i dramatisk

eller annan muntlig framställning

som är avsedd att förekomma

vid tillställningen,

därtill angivas.

§•

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa offentlig tillställning, om

den hålles i strid mot 11 § eller om

beslut meddelats att tillställningen

ej må äga rum. Rätt att upplösa tillställning

föreligger jämväl om vid

densamma förekommer något som

strider mot lag eller om tillställningen

föranleder oordning eller fara för

de tillstädesvarande samt andra åtgärder

visat sig vara otillräckliga för

att förebygga fortsatt lagstridigt förfarande,

återställa ordningen eller

bereda skydd för de tillstädesvarande.

— innehar befälsställning.

§•

Till dagsböter dömes

1) den som anordnar offentlig tillställning

utan att hava erhållit till
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

stånd, där sådant erfordras, eller stånd, där sådant erfordras, eller

som anordnar offentlig tillställning i som anordnar offentlig tillställning i

strid mot förbud enligt 10 eller 11 §; strid mot förbud enligt 11 §;

2) den som fortsätter---— — — — andra stycket.

Vid förseelse--------förhindra förseelsen.

Den som--------femhundra kronor.

Försummelse i---—----till stånd.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet in
-

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms

slott den 21 mars 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Sven-Erig

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Bengtsson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om

upphävande av förbudet mot offentliga tillställningar på vissa kyrkliga

helgdagar och anför.

Enligt 10 § allmänna ordningsstadgan (AOst) den 14 december 1956

(nr 617) får offentlig tillställning inte anordnas på juldagen, långfredagen

eller påskdagen. Länsstyrelsen får dock medge undantag för tillställning

vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

Filmbranschens samarbetskommitté har i skrivelse till Kungl. Maj :t

den 12 februari 1964 begärt att förbudet upphävs beträffande biografföreställningar.

Yttranden över samarbetskommitténs skrivelse har efter remiss avgetts

av justitiekanslern (JK), domkapitlen i Uppsala ärkestift samt Lunds och

Härnösands stift, överståthållarämbetet (ÖÄ), länsstyrelserna i Södermanlands,

Göteborgs och Bohus, Gävleborgs samt Västerbottens län, statens biografbyrå,

Svenska teaterförbundet samt Sveriges frikyrkoråd.

Med anledning av två likalydande motioner (I: 77 och II: 111) har 1968

års riksdag hos Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande upphävande

Vid utskottsbehandlingen remitterades motionerna för yttrande till rikspolisstyrelsen,

domkapitlet i Uppsala ärkestift, länsstyrelsen i Stockholms

län, Centerns ungdomsförbund (CUF), Folkpartiets ungdomsförbund

(FPU), Högerns ungdomsförbund (HUF), Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund (SSU), Frikyrkliga ungdomsrådet, Sveriges frikyrkoråd

och Sveriges kristna ungdomsråd.

Med anledning av riksdagens framställning har inom kommunikations
-

Inledning

av 10 § AOst (1LU 29, rskr 175)

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969 5

departementet utarbetats en promemoria (Stencil K 1969: 1) i vilken föreslås

att 10 § AOst upphävs.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av

JK, rikspolisstyrelsen, samtliga domkapitel, länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge,

Malmöhus, Älvsborgs, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens

län, statens biografbyrå, Bygdegårdarnas riksförbund, Filmbranschens

samarbetskommitté, Folketshusföreningarnas riksorganisation, Folkparkernas

centralorganisation, FPU, HUF, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Svenska bilsportförbundet, Svenska korporationsidrottsförbundet, Svenska

teaterförbundet, Sveriges frikyrkoråd, Sveriges kristna ungdomsråd i vilket

Frikyrkliga ungdomsrådet numera har uppgått, Sveriges riksidrottsförbund,

SSU och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Vissa länsstyrelser

har bifogat yttranden från polismyndigheter, länsstyrelserna i Blekinge och

Malmöhus län dessutom från kyrkorådet i Karlskrona stadsförsamling resp.

drätselkammaren i Malmö och stadskollegiet i Hälsingborg.

Historik

Direkt förbud mot nöjestillställningar på vissa kyrkliga helgdagar infördes

genom Kungl. Maj :ts resolution den 20 november 1786 med anledning

av framställning från prästerståndet vid samma års riksdag. I resolutionen

förbjöds uppförande av offentliga skådespel på sön- och helgdagar

utom i vissa större städer där skådespel vilkas innehåll inte var ogudaktigt

eller kunde åstadkomma förargelse fick uppföras efter kl. 18. Dessförinnan

gällde förordningen den 4 november 1772 angående sabbatens firande samt

vissa helgdagars flyttning eller indragning. Genom förordningen påbjöds att

sön- och helgdagar »måtte användas i det vid deras stiftelse påsyftade ändamål,

som är den Högstes lof och dyrkan». Under större delen av 1800-talet

gällde i fråga om nöjestillställningar på helgdagar Kungl. Maj :ts cirkulär

den 14 juni 1820 i vilket föreskrevs att skådespel inte fick uppföras på långfredagen,

påskaftonen, påskdagen, julaftonen, juldagen, pingstaftonen och

pingstdagen samt alla böndagarna och dagarna före dessa. De nu återgivna

bestämmelserna var inte straffsanktionerade.

I motion till 1894 års riksdag föreslogs att riksdagen skulle begära att

Kungl. Maj :t upphävde förbudet i 1820 års cirkulär. Till stöd för förslaget

anfördes bl. a. att förbudet på de flesta ställen i landet inte tillämpades

och att man därav skulle kunna dra den slutsatsen att förbudet inte ansågs

tidsenligt eller svarande mot tidsandans fordringar på frihet i det

enskilda livet. Riksdagen anförde med anledning av motionen (rskr 130) att

det visserligen inte kunde förnekas att förbudet på de flesta ställen inte

vederbörligen upprätthölls men att det syntes tveksamt om den allmänna

meningen i landet verkligen var att förbudet borde upphävas helt. Eftersom

flera av de i cirkuläret upptagna helgdagarna knappast var av den

It Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 77

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

religiösa betydelsen att inte uppförande av skådespel kunde vara tillåtet

på dem lika väl som på vanliga söndagar och lördagar hemställde emellertid

riksdagen att Kungl. Maj :t skulle överväga en inskränkning av förbudet

till kyrkans stora högtider.

Riksdagens framställning remitterades för yttrande till ÖÄ, länsstyrelserna

och domkapitlen. Riksdagens uppfattning vann i stort sett remissinstansernas

gillande. Några kyrkliga myndigheter motsatte sig dock en

inskränkning av förbudet medan ett par länsstyrelser förordade att det

upphävdes helt.

Med anledning av riksdagens framställning utfärdades kungörelsen den

4 oktober 1895 (nr 83) angående förbud mot skådespels och en del andra

offentliga tillställningars anordnande å vissa helgdagar. Genom kungörelsen

inskränktes förbudet till juldagen, långfredagen, påskdagen och pingstdagen

men utvidgades till att gälla inte bara skådespel utan också »offentlig

föreställning i lindansning, konstridning eller annat dylikt» samt »offentlig

maskerad, bal, lekstuga, så kallad varietétillställning eller andra

sådana nöjen». Genom denna utvidgning kom förbudet att avse flertalet

av de offentliga tillställningar — dock inte bl. a. konserter — som enligt

13 § ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) inte fick

anordnas utan anmälan till eller tillstånd av polismyndigheten. Inte heller

1895 års kungörelse innehöll någon straffsanktion.

Nämnda kungörelse ersattes av kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 266)

angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa kyrkliga

högtidsdagar. Från förbudet undantogs nu pingstdagen men i övrigt utvidgades

det så att det kom att gälla dels offentliga nöjestillställningar,

varmed i kungörelsen avsågs teater-, biograf-, cirkus- och revyföreställningar,

varieté- och kabarétillställningar, tivolinöjen och dans samt andra

därmed jämförliga tillställningar, dels offentliga tävlingar och uppvisningar

i skjutning, motorsport, hästsport eller annan sport eller i gymnastik

eller idrott. Konserter undantogs dock fortfarande från förbudet.

Dispens från förbudet meddelades av Kungl. Maj :t. Praxis torde ha varit

restriktiv. Överträdelse av förbudet helades med straff (dagsböter). 1943

års kungörelse upphävdes genom AOst.

Gällande rätt m. m.

I lagstiftningen skiljs mellan offentliga tillställningar och allmänna sammankomster.

Offentliga tillställningar är t. ex. biograf- och teaterföreställning,

idrottstävling eller festtåg och regleras i AOst. Allmänna sammankomster

hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän

eller enskild angelägenhet. De regleras i lagen den 14 december 1956 (nr

618) om allmänna sammankomster (LAS).

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

Någon uttömmande definition av begreppet offentlig tillställning ges

inte i AOst. Enligt 9 § första stycket avses härmed teaterföreställning, konsert,

tävling eller uppvisning i sport eller idrott, danstillställning, biografföreställning,

cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt

tillställning av annat slag som anordnas för allmänheten och som inte

avses i LAS. Enligt förarbetena till paragrafen (prop. 1956: 143 s. 154)

hör till offentliga tillställningar också t. ex. revy-, kabaré- och varietéföreställningar,

musikunderhållning, dansuppvisning och gymnastikuppvisning.

Enligt 9 § andra stycket AOst skall som offentlig tillställning vidare anses

tillställning till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening

eller av inbjudning, om tillställningen uppenbarligen utgör del av

rörelse som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen

för anordnande av sådana tillställningar. Detsamma gäller också tillställning

som med hänsyn till exempelvis omfattningen av den krets som

äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas är att jämställa

med tillställning till vilken allmänheten har tillträde.

LAS innehaller inget förbud mot att anordna allmän sammankomst under

helgdag. Enligt 10 § AOst gäller däremot att offentlig tillställning inte

får anordnas på juldagen, långfredagen eller påskdagen. Förbudet gäller efter

kl. 6. Länsstyrelsen får medge undantag för tillställning vars innehåll och

syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.

I prop. 1956: 143 med förslag till bl. a. AOst anförde föredragande departementschefen

(s. 161) att ett generellt förbud mot offentliga tillställningar

kunde vara betingat av att enligt den allmänna meningen vissa tillställningar

inte var förenliga med helgfriden. Varken i den utredning som

låg till grund för propositionen eller under remissbehandlingen hade ifrågasatts

att slopa gällande förbud mot offentliga tillställningar på vissa

helgdagar. I likhet med utredningen och remissinstanserna ansåg departementschefen

att förbudet liksom dittills borde avse tillställningar på juldagen,

långfredagen och påskdagen. Utredningen hade föreslagit att konserter

fortfarande skulle vara undantagna från förbudet. I likhet med en

del remissinstanser ansåg emellertid departementschefen att vissa former

av musikunderhållning på ifrågavarande dagar för många människor skulle

framstå som direkt stötande. Han fann därför inte tillräckliga skäl att

göra särskilt undantag för konserter. En ytterligare anledning till att i

detta sammanhang inte skilja på olika slag av offentliga tillställningar

ansåg departementschefen vara att det borde finnas möjlighet att under

vissa förutsättningar medge undantag från förbudet. Dispens borde kunna

meddelas för varje slag av tillställning om dess innehåll och syfte kunde

anses förenligt med högtidens helgd. En noggrann prövning borde ske

i varje särskilt fall och undantagsbestämmelsen borde tillämpas restriktivt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 77 år 1969

Den som anordnar offentlig tillställning i strid mot förbudet straffas

enligt 29 § första stycket AOst med dagsböter. Vidare kan enligt 30 § AOst

vad som uppburits i avgifter vid tillställningen förklaras förverkat till kronan,

om det är skäligt.

För att få anordna offentlig tillställning fordras alltid tillstånd av polismyndigheten,

om tillställningen skall äga rum på allmän plats (12 § första

stycket AOst). Sådant tillstånd fordras också för offentlig danstillställning,

cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, för därmed jämförlig nöjestillställning

samt för tävling eller uppvisning i motorsport eller professionell

boxning eller brottning, även om tillställningen inte äger rum på allmän

plats (12 § andra stycket).

Med allmän plats förstås enligt 1 § AOst dels gata, torg, park och annan

plats, som enligt fastställd stadsplan eller byggnadsplan utgör allmän plats

och som upplåtits för avsett ändamål, dels för allmänheten tillgänglig del

av hamnområde, dels allmän väg, dels annat område som är upplåtet till

eller annars nyttjas för allmän samfärdsel.

I frågan om vilka förhållanden som bör beaktas vid tillståndsprövningen

anförde föredragande departementschefen (prop. 1956: 143 s. 173) att hänsyn

borde tas till tillställningens art, anordnarens kvalifikationer och platsens

eller lokalens lämplighet. Vidare borde hänsyn tas till allmänna ordnings-

och säkerhetsförhållanden samt förekomsten inom orten av nöjestillställningar.

Det borde överlämnas åt de tillämpande myndigheterna att

bedöma de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna med ledning

av bl. a. hittillsvarande praxis. I en promemoria upprättad inom socialdepartementet

år 1932 med synpunkter på tillståndsgivningen enligt då gällande

bestämmelser heter det bl. a. att om tiden för nöjestillställning är avsedd

att utsträckas till tid under vilken allmän gudstjänst hålls, föreskrift

torde böra meddelas om att tillställningen inte får äga rum under sådan tid.

Den som anordnar offentlig tillställning utan erforderligt tillstånd kan

straffas på samma sätt som den som brutit mot 10 § AOst (29 § första stycket

AOst). Förverkandebestämmelsen i 30 § AOst gäller även i detta fall.

Enligt 19 § AOst får polismyndigheten inställa eller upplösa offentlig tillställning

bl. a. om den hålls i strid mot 10 § eller om beslut meddelats att

tillställningen inte får äga rum. Tillställning får också upplösas om där

förekommer något som strider mot lag eller om den föranleder oordning

eller fara för de närvarande och andra åtgärder visat sig otillräckliga för

att hindra fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller bereda

skydd för de närvarande.

Under de senaste åren har i några fall frågan om undantag från förbudet

i 10 § AOst kommit under Kungl. Maj :ts prövning genom besvär över länsstyrelses

beslut. Genom beslut den 6 oktober 1961 lämnades sålunda utan

bifall besvär över länsstyrelses beslut att inte tillåta visning av filmen »De

tio budorden» på långfredagen och påskdagen. Genom beslut den 17 feb
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

ruari 1967, den 30 juni 1967 och den 29 november 1968 undanröjde däremot

Kungl. Maj :t länsstyrelses beslut att inte tillåta visning av resp. filmen

»Kardinalen» fem år framåt på långfredagen, påskdagen och juldagen, filmerna

»Värld utan sol» fem år framåt på långfredagen, påskdagen och juldagen

och »Törnrosa» på långfredagen och påskdagen 1967 samt filmerna

»South Pacific» och »Oklahoma» på juldagen 1968.

Framställningen från Filmbranschens samarbetskominitté

Samarbetskommittén

Samarbetskommittén framhåller i skrivelsen den 12 februari 1964 att förbudet

i 10 § AOst mot offentlig tillställning under ifrågavarande kyrkliga

helgdagar inte längre synes befogat vad gäller biografföreställningar. Detta

framstår enligt samarbetskommitténs mening som uppenbart redan av det

förhållandet, att Sveriges Radio i TV sänder ut spelfilmer under dessa helgdagar.

Samarbetskommittén föreslår att förbudet i 10 § AOst upphävs beträffande

biograff öreställningar.

Remissyttrandena

JK, länsstyrelsen i Södermanlands län och Svenska teater förbundet redovisar

i sina yttranden en positiv inställning till samarbetskommitténs förslag.

Övriga remissinstanser avstyrker förslaget.

Enligt JK:s uppfattning kan det diskuteras om de medborgare för vilka

ifrågavarande helgdagar inte har någon religiös betydelse bör åläggas inskränkningar

av hänsyn till dem som anser helgdagarna särskilt heliga.

Skyddet för den särskilda helgfriden dessa dagar framstår mindre som en

uppgift för lagstiftaren än som något som medborgarna själva och deras

organisationer bör fritt bestämma över. En frivillig begränsning i denna

riktning torde gälla beträffande idrottsarrangemang som t. ex. inte brukar

förläggas till högmässotid på söndagarna. Något liknande kunde tänkas

också i fråga om offentliga nöjestillställningar under ifrågavarande helgdagar.

För övrigt synes det inte nödvändigtvis behöva antas att ett upphävande

av förbudet skulle resultera i att det offentliga nöjeslivet blir lika

utvecklat under dessa helgdagar som under vanliga söndagar. Så har t. ex.

julhelgen i så hög grad blivit en familjehögtid att det kanske inte kommer

att finnas något större intresse av att anordna offentliga nöjestillställningar

på t. ex. juldagen eller julafton. Om det inte anses lämpligt att upphäva

förbudet synes i vart fall en uppmjukning böra övervägas. Därvid skulle

dock uppstå svårigheter att ange vilka slag av offentliga tillställningar som

bör tillåtas. Att häva förbudet bara såvitt gäller filmförevisningar lär inte

komma i fråga. Utom biografföreställningar bör, om något undantag skall

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

göras, också konserter och teaterföreställningar undantas från förbudet.

Gränserna mellan olika former av offentliga tillställningar är emellertid

flytande och en gränsdragning kan därför lätt framstå som konstlad. JK

finner på grund av de! anförda en omprövning av förbudet i 10 § AOst motiverad.

Också länsstyrelsen i Västerbottens län anför att, om förbudet skulle

hävas såvitt gäller biografföreställningar, det inte kan undvikas att överväga

samma undantag också för andra tillställningar, t. ex. teater- och cirkusföreställningar.

Inte heller länsstyrelsen i Gävleborgs län finner anledning

att ge biografföreställningar en särställning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Sveriges frikyrkoråd hänvisar till

en opinion som enligt dessa remissinstansers mening motsätter sig ett upphävande

— helt eller delvis — av ifrågavarande förbud. Enligt länsstyrelsen

torde sålunda för många visserligen firandet av de kyrkliga högtiderna ha

förlorat sin ursprungliga innebörd men för vida kretsar i samhället skulle

det framstå som stötande för den religiösa uppfattningen att medge störande

nöjesarrangemang dessa helger.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att den omständigheten att samhällsstrukturen

skiftar och att gudstjänstlivet har växlande betydelse inom

olika landsdelar gör ett generellt upphävande av förbudet i 10 § AOst mindre

lämpligt.

Flera av de remissinstanser som avstyrker förslaget hänvisar till dispensmöjligheten

och finner denna möjlighet vara tillräcklig.

Många remissinstanser hävdar att den av samarbetskommittén gjorda

hänvisningen till TV-programmen på ifrågavarande helgdagar saknar betydelse

som stöd för ett upphävande av förbudet i 10 § AOst. Statens biografbyrå

framhåller sålunda att utsändning av TV-program till enskilda apparatinnehavare

inte torde betraktas som offentlig tillställning och att visning

av TV-program i hemmen uppenbarligen faller utanför detta begrepp.

1968 års riksdag

Motionerna

Motionärerna hemställde att riksdagen skulle anhålla hos Kungl. Maj :t

om utredning och förslag om slopande av 10 § AOst. I motionerna anförs

att man på både kyrkligt och frikyrkligt håll är kritiskt inställd till

nöjesförbudet på ifrågavarande kyrkliga helgdagar och anser att det kan

upphävas. Det har framhållits, heter det vidare i motionerna, att allt tvång

måste uppfattas som en kränkning av kristendomens grundidéer. De helger

det är fråga om innebär ingenting för de flesta. Det får anses ankomma på

kyrkan och de religiösa organisationerna att genom upplysning och under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

visning försöka få flera människor att sätta sig in i bakgrunden till helgerna

och delta i firandet av dessa högtider. En del anser att åtminstone

någon dag under året borde vara helt nöj esf ri. Ett nöjesförbud i sig självt

lockar emellertid inte till andakt och gudstjänstbesök. Tvärtom kan den

sysslolöshet som ungdomen ofta upplever dessa dagar leda till nöjen av mera

tvivelaktig natur. AOst är inte tillämplig på radio- och TV-programmen.

Remissyttrandena

Motionerna mottogs välvilligt av remissinstanserna. Flertalet ansåg att

10 § AOst borde upphävas och ingen motsatte sig att frågan blev föremål

för utredning.

I rikspolisstyrelsens yttrande påpekas att varje dispensförfarande innebär

risk för bristande likformighet även om prövningen reserverats för ett

fåtal myndigheter. Med hänsyn till allmän ordning och säkerhet synes inte

föreligga några hinder mot att upphäva 10 §.

Förslaget att förbudet skall hävas tillstyrks bestämt i yttrandet från domkapitlet

i Uppsala ärkestift i vilket det vidare anförs.

Förbudet mot offentlig nöjestillställning på juldagen, långfredagen och

påskdagen saknar otvivelaktigt relevans i ett modernt samhälle. Att genom

juridiskt tvång söka värna om de stora kristna högtidernas helgd förefaller

knappast förenligt med statens religiösa neutralitet och kan inte heller för

kyrkan utgöra ett legitimt intresse. Den kristna evangelieförkunnelsen vädjar

till människors fria mottagande i tro, och för dem som tar emot evangelium

om Jesus Kristus får de nämnda dagarna givetvis sin särskilda prägel

genom hågkomsten av Jesu födelse, död och uppståndelse. Men många människor

i vår tid står mer eller mindre främmande för dagarnas religiösa innebörd

och värderar dem främst för de tillfällen de kan ge till vila, rekreation

och förströelse. Dessa människor bör inte genom en negativ lagstiftning

hindras att fritt planera sin fritid. Lika litet som man kan tvinga människor

till tro, lika litet finns det anledning att tvinga på dem en bestämd

attityd till kyrkliga högtidsdagar.

I yttrandet från länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätts om förbudet

längre har stöd hos majoriteten av folket. Förbudet är knappast förenligt

med religionsfriheten och är inte av betydelse från ordningssynpunkt. Dispensansökningar

hos länsstyrelsen har till övervägande delen avsett biografföreställningar.

Filmerna har haft religiös anknytning, varit på annat sätt

av allvarlig karaktär eller varit av typen oförarglig familj eunderhållning.

Ansökningarna har som regel bifallits. Några ansökningar beträffande

idrottsevenemang har länsstyrelsen inte haft att behandla.

Uppfattningen att förbudet strider mot religionsfriheten och att det bör

upphävas kommer till uttryck i CUF:s, FPU.s och SSU:s yttranden. Allt

tvång måste anses som en kränkning av kristendomens grundidé heter det

i CUF.s yttrande. Det betvivlas att förbudet kan leda till en mera positiv in
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

ställning till religionen. Var och en måste själv få avgöra hur han vill använda

de dagar som berörs av det nu gällande förbudet. Det kommer an på

kyrkan och övriga religiösa samfund, säger CUF vidare, att arbeta för ett

högtidlighållande av helgdagarna i enlighet med sin uppfattning. Liknande

synpunkter anläggs i SSU:s yttrande där det vidare sägs att förbundet brukat

anordna kamratfester för sina medlemmar på ifrågavarande helgdagar.

Man har funnit att det under dessa dagar föreligger ett stort behov av sammankomster.

FPU framhåller att ensamheten för dem som saknar familj ofta känns

särskilt tung under de stora helgerna och att förbudet mot offentliga tillställningar

medför att de ensamståendes problem förvärras.

HUF säger sig i stort sett dela motionärernas uppfattning och menar att

synen på de stora kyrkliga helgerna förändrats sedan år 1956. Majoriteten

av folket ser inte längre annorlunda på dessa helger än på andra lediga dagar.

Eftersom förbudet inte är särskilt betungande bör det dock övervägas

om förbudet inte bör kvarstå exempelvis beträffande offentliga nöjestillställningar

som anordnas på allmän plats.

Sveriges kristna ungdomsråd understryker vikten av att respekt visas för

olika synsätt och anför att förbudet för många innebär ett tvång att ta hänsyn

till en åskådning som de inte delar. Respekten för olika synsätt kräver

emellertid också att nöjesarrangörerna visar rimlig hänsyn till de kristnas

firande av jul- och påskhelgerna.

Frikyrkliga ungdomsrådet, som särskilt framhåller att staten inte bör ge

något trossamfund speciella privilegier eller särskild sanktion, redovisar

liksom Sveriges kristna ungdomsråd en positiv inställning till förslaget att

förbudet skall avskaffas. I likhet med Sveriges frikyrkoråd anför dessa två

remissinstanser emellertid att frågan bör behandlas i samband med den

fortsatta utredningen om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan.

Frikyrkorådet redovisar den uppfattningen att majoriteten av befolkningen

fortfarande håller juldagen, långfredagen och påskdagen i sådan helgd att

man inte bara finner sig i förbudet utan också önskar att det bibehålls.

Utskottet

Utskottet anför i sitt utlåtande att det vid bedömningen av den fråga som

motionärerna väckt å ena sidan måste beaktas att förbudet tjänar till att

skydda helgfriden på de tre största kristna högtidsdagarna mot störande

nöjesarrangemang. Det skulle otvivelaktigt av många uppfattas som stötande,

om offentliga tillställningar med prägel av kommersiell nöjesindustri

tilläts på dessa dagar. Å andra sidan uppfattas förbudet uppenbarligen av

många som ett principiellt oriktigt tvång. Kungl. Maj:t torde komma att

tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att fortsätta utredningsarbetet

om förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Utskottet utgår

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

13

från, heter det vidare i utlåtandet, att frågan om upphävande av förbudet

kommer att prövas av utredningen. Något initiativ av riksdagen är därför

inte påkallat.

På grund av det anförda hemställde utskottet att motionerna inte skulle

föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en reservation anförs att det kan ifrågasättas om det finns anledning att

behålla förbudet, att frågan bör utredas och att det bör få ankomma på

Kungl. Maj :t att avgöra på vilket sätt utredningen skall ske.

Utskottet borde enligt reservanterna ha hemställt att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning rörande upphävande av

10 § AOst.

Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med reservationen. Beslutet

föregicks av långa debatter i båda kamrarna (I :a kammarens protokoll nr

21 s. 46, II:a kammarens protokoll nr 21 s. 87).

Departementspromemorian

I promemorian erinras inledningsvis om att förbudet i 10 § AOst mot offentliga

tillställningar på juldagen, långfredagen och påskdagen i förarbetena

motiverades med att vissa tillställningar enligt den allmänna uppfattningen

inte var förenliga med helgfriden. Uttryckligt förbud mot offentliga

tillställningar på vissa kyrkliga helgdagar har gällt sedan senare hälften av

1700-talet. Antalet helgdagar som förbudet avsett har efter hand minskat.

Samtidigt har förbudet kommit att omfatta allt flera slag av tillställningar.

Utvidgningen har motverkats av dispensmöjligheten.

Uppfattningen om vad som är förenligt med helgfriden har enligt promemorian

med tiden förändrats. På senare år bär uppfattningen att förbudet

bör upphävas allt oftare kommit till uttryck. Det framstår som tveksamt

om majoriteten av befolkningen i landet numera anser att offentliga

tillställningar strider mot ifrågavarande kyrkliga högtidsdagars helgd.

Det nyss sagda innebär inte, sägs det vidare i promemorian, att det helt

skulle saknas motiv för ett förbud. Även om bara en minoritet anser att offentliga

tillställningar på vissa kyrkliga helgdagar stör högtidens helgd,

kan det finnas anledning att förbjuda sådana tillställningar. En sådan uppfattning

får nämligen antas i allmänhet vara grundad på en djup personlig

övertygelse av religiös art. Det kan sägas innebära ett rimligt mått av tolerans

hos majoriteten att avstå från aktiviteter som skulle kränka eller stöta

människor med denna övertygelse.

Det har emellertid av företrädare för de kristna synpunkterna anförts att

det inte är förenligt med den kristna förkunnelsen att tvinga människor

att inta en bestämd attityd till de kyrkliga helgdagarna. Det är enligt promemorian

en ömtålig avvägningsfråga i vilken utsträckning lagstiftnings
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

makten bör användas för att tvinga fram respekt för andras åskådning eller

i vad mån man i stället bör lita till människornas vilja och förmåga att

visa tolerans gentemot varandra.

Förbudet innebär enligt promemorian visserligen i allmänhet en ganska

obetydlig frihetsinskränkning. Inte så få ensamma människor saknar emellertid

på ifrågavarande helgdagar den möjlighet till gemenskap i de traditionella

former som majoriteten har. Detta kan kännas särskilt svårt med hänsyn

till att möjligheterna till annan sysselsättning begränsas av förbudet mot

offentliga tillställningar. Det innebär stora svårigheter för lagstiftaren och

för de tillämpande myndigheterna att bestämma vad som skall anses förenligt

med ifrågavarande högtiders helgd. Fasta utgångspunkter för en bedömning

saknas. Övervägande skäl talar enligt promemorian för att förbudet

upphävs eller väsentligt uppmjukas.

Biograf- och teaterföreställningar, konserter och liknande tillställningar

hålls i regel inomhus och behöver därför i allmänhet inte vara störande för

dem som anser att tillställningen är oförenlig med högtidens helgd. Beträffande

tillställningar på allmän plats och vissa nöjestillställningar är enligt

promemorian skälen för ett upphävande av förbudet inte lika starka. Eftersom

det fortfarande föreligger delade, ofta religiöst eller känslomässigt

starkt förankrade uppfattningar om förbudets berättigande men förbudet

ändå gällt i stora delar oförändrat under avsevärd tid, kunde det övervägas

att inte genast upphäva förbudet helt utan begränsa ett upphävande till de

tillställningar i fråga om vilka skälen mot ett förbud är starkast. Förbudet

skulle således kunna inskränkas till att gälla tillställningar för vilka f. n.

enligt 12 § AOst krävs tillstånd oavsett när tillställningen skall äga rum.

Mot en sådan begränsning talar emellertid att den från kristet håll framförda

principiella invändningen mot ett förbud, nämligen att det inte är

förenligt med det kristna budskapet, gäller också ett sålunda begränsat förbud.

Härtill kommer att också en sådan begränsning som nu antytts i många

fall skulle komma att te sig konstlad och leda till inkonsekvenser, och detta

gäller oavsett om möjlighet till dispens från förbudet ges eller inte. Det

har inte heller försports att de tillståndspliktiga tillställningarna på andra

kyrkliga helgdagar utgör något påtagligt problem från de synpunkter som

nu är i fråga. Genom tillståndsprövningen torde finnas vissa möjligheter

att i fråga om tiden och i allmänhet även platsen för tillställningarna ge föreskrifter

som hindrar att de stör gudstjänstlivet på kyrkliga helgdagar.

Det föreslås därför i promemorian att det nu gällande förbudet i 10 §

AOst upphävs helt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1969

15

Yttranden över departementspromemorian

Endast två remissinstanser ställer sig helt avvisande till förslaget i promemorian

att 10 § AOst skall upphävas, nämligen domkapitlen i Göteborgs

och Karlstads stift. Domkapitlet i Lunds stift och HUF menar att förbudet

bör behållas beträffande offentliga tillställningar på allmän plats men tillstyrker

ett upphävande i övrigt. Domkapitlet i Visby stift anser att förbudet

bör upphävas endast i fråga om teater- och biografföreställningar samt konserter.

Frågan om upphävande av förbudet bör enligt domkapitlen i Strängnäs

och Växjö stift behandlas i samband med frågan om det framtida förhållandet

mellan staten och svenska kyrkan. Dessa två remissinstanser anför

synpunkter som talar för att förbudet kvarstår. Domkapitlet i Växjö

stift anser att förbudet f. n. i vart fall inte bör upphävas beträffande tillställningar

för vilka tillstånd enligt 12 § AOst krävs oavsett när de anordnas.

Domkapitlet i Strängnäs stift tar inte någon bestämd ställning till frågan

om förbudet bör upphävas. Domkapitlet i Skara stift anser att ytterligare

utredning erfordras. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget att

förbudet skall upphävas eller lämnar det utan erinran.

Flera remissinstanser tar upp frågan om allmänhetens inställning till förbudet.

Några, t. ex. LO och länsstyrelsen i Malmöhus län, utgår från att

förbudet numera saknar förankring hos stora delar av folket medan bl. a.

domkapitlet i Växjö stift ger uttryck för motsatt uppfattning. Tre domkapitel

anser att något underlag för bedömande av allmänhetens inställning inte

finns.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför att de ansökningar om undantag

från förbudet som länsstyrelsen haft att pröva har avsett biografföreställningar

och att det vid prövningen ibland har uppstått vissa avvägningsproblem.

FPU och LO åberopar till stöd för ett upphävande av förbudet de tilllämpningssvårigheter

som möjligheten att få dispens från förbudet enligt

departementspromemorian har medfört. Domkapitlen i Karlstads och Växjö

stift hävdar däremot att den omständigheten att sådana svårigheter har

förekommit inte kan åberopas som skäl för att upphäva förbudet.

Lagstiftningen har enligt domkapitlet i Linköpings stift velat skydda

helgfriden genom att förbjuda bl. a. offentliga danstillställningar på ifrågavarande

helgdagar. Domkapitlet anser att detta syfte motverkas och att förbudet

således blivit ineffektivt genom att föreningar utan hinder av förbudet

kan anordna danstillställningar för sina medlemmar. Länsstyrelsen

i Norrbottens län anlägger liknande synpunkter. Domkapitlet framhåller

vidare att förbudet inte gäller TV- och radioutsändningar och att det inte

satts i fråga att det skulle utsträckas till att gälla sådana utsändningar. I

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

TV kan sålunda visas film även ifrågavarande dagar och det utan att någon

prövning skett om filmens innehåll och syfte kan anses vara förenligt med

högtidens helgd. Domkapitlet menar att förbudet härigenom blir undergrävt

och frågar sig om något kan vara mera »offentligt» än det som visas i TV.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning finns det från ordnings- och säkerhetssynpunkt

inte något att invända mot att förbudet upphävs. Flera polismyndigheter

instämmer och ingen remissinstans ger uttryck för motsatt

uppfattning.

Många remissinstanser anser att förbudet innebär en ganska obetydlig

frihetsinskränkning. Länsstyrelsen i Norrbottens län uppger i sitt yttrande

att länsstyrelsen sedan år 1961, utöver ansökningar om tillstånd till filmförevisningar,

endast haft att pröva en ansökan om undantag från förbudet.

Länsstyrelsen anser därför att behovet av att upphäva förbudet inte framstår

som särskilt påtagligt. Sveriges riksidrottsförbund har inte erfarit att

de inskränkningar i fråga om tävlingsarrangemang som förbudet medfört

inneburit några allvarliga olägenheter för medlemsorganisationerna.

FPU pekar på de ensamståendes situation vid de stora helgerna som ju

har karaktär av familjehögtider och hänvisar till de aktioner som företogs

i Stockholm i anslutning till julhelgen 1968. Enligt FPU kan förbudet antas

bidra till att hos många öka känslan av isolering och ensamhet. Folketshusföreningarnas

riksorganisation och länsstyrelsen i Jämtlands län anför liknande

synpunkter. Domkapitlet i Göteborgs stift menar däremot att de ensamståendes

intresse tillgodoses genom att undantag från förbudet regelmässigt

medges beträffande offentliga tillställningar av någorlunda seriös

karaktär medan domkapitlet i Växjö stift hänvisar till vad radio och TV kan

erbjuda i fråga om underhållning.

Beträffande syftet med förbudet i 10 § AOst säger domkapitlet i Lunds

stift att tanken att omge vissa kristna högtider med en särskild helgd har

nära samband med den trosfrid som man i ett demokratiskt samhälle vill

värna om. Syftet skulle således enligt domkapitlet vara att garantera trosfriden

för dem som av religiösa skäl håller högtiderna i helgd. Att anordna

tillställningar av uppsluppen nöjeskaraktär t. ex. på långfredagen lär även

utanför de kristet engagerades led uppfattas som stridande mot god smak.

Folksed och religiös inställning skiftar emellertid starkt mellan olika delar

av landet. Domkapitlet anser med hänsyn till det anförda att offentlig tillställning

ifrågavarande dagar inte bör få anordnas på allmän plats men att

länsstyrelsen bör få medge undantag från förbudet. HUF är av samma

mening och framhåller i sitt yttrande särskilt att en teater- eller filmföreställning,

i motsats till en nöjestillställning på allmän plats, inte gärna kan

störa den som inte besöker föreställningen. Folkparkernas centralorganisation

påpekar att religiösa möten så gott som undantagslöst äger rum i särskilda

lokaler och att ifrågavarande helgdagar infaller under en tid på året

då det i regel är nödvändigt att förlägga även profana tillställningar inom
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

hus. Det kan därför enligt centralorganisationen knappast hävdas att helgfriden

kan bli störd om förbudet upphävs.

För de kristna är enligt domkapitlet i Linköpings stift juldagen, långfredagen

och påskdagen av sådan betydelse att ett avstående från världsliga nöjen

framstår som självklart. Helgfriden har beträffande de kyrkliga helgdagar

som inte omfattas av förbudet kunnat upprätthållas utan stöd av

ett förbud mot offentliga tillställningar och så bör kunna ske även i fråga

om nyssnämnda tre dagar. Inte heller domkapitlet i Västerås stift anser att

förbudet är nödvändigt för att bevara helgfriden. Länsstyrelsen i Norrbottens

län har kommit till den uppfattningen att förståelsen för oliktänkande

har sådan styrka inom kyrkliga kretsar att man inte längre finner det störande

för helgfriden att vissa grupper ägnar sig åt »profana nöjen» på de

stora kyrkliga helgdagarna.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänvisar i sitt yttrande över departementspromemorian

till sitt yttrande till utskottet. Även domkapitlet i Linköpings

stift och Folkparkernas centralorganisation ansluter sig till detta

yttrande. Att genom lagstiftning tvinga människor till ställningstagande i

trosfrågor är enligt sistnämnda domkapitel oförenligt med både religionsfrihetens

och den kristna trons grundprinciper. Domkapitlet i Stockholms

stift, länsstyrelsen i Malmöhus län, Folketshusföreningarnas riksorganisation

och Sveriges frikyrkoråd anför liknande synpunkter. JK anser att stor

vikt måste fästas vid vad som vid den tidigare remissbehandlingen av företrädare

för de religiösa synpunkterna anförts om att förbudet knappast är

förenligt med religionsfriheten och statens neutralitet i religiösa frågor.

Förbudet synes enligt domkapitlet i Luleå stift inte längre i nämnvärd

mån fungera som ett stöd för kristen sed utan har kanske i stället en negativ

effekt genom att det kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga

friheten. Domkapitlet anser vidare att förbudet inte överensstämmer

med de kristnas religiösa grundåskådning.

Domkapitlet i Strängnäs stift delar inte uppfattningen att förbudet skulle

strida mot principerna för religionsfriheten. Religionsfrihet innebär enligt

domkapitlet rätt för var och en att ha en egen religionsuppfattning men

inte atl hänsyn inte måste visas dem som har en annan tro. Det är statens

uppgift att se till att sådan hänsyn upprätthålls. FPU säger i sitt yttrande

att det följer av religionsfriheten att de kristet engagerade måste ges möjlighet

att ostörda utöva sin tro men anser att detta garanteras genom annan

lagstiftning än AOst.

Domkapitlet i Göteborgs stift delar uppfattningen att evangelium inte kan

tvingas på någon människa och att tvångsåtgärder aldrig kan föra någon till

tro. Domkapitlet anser dock att en väsentlig synpunkt blivit förbisedd vid

den tidigare behandlingen av frågan om förbudet bör upphävas och anför

vidare.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

Emellertid måste man, när man i våra dagar skall ta ställning till denna

fråga, göra klart för sig, om det möjligen i den helgkaraktär, som traditionsenligt

alltjämt tillkommer vissa dagar, kan ligga ett värde av allmänt samhällelig

karaktär. Enligt domkapitlets mening förhåller det sig uppenbarligen

så. Det är för alla människor, oberoende av deras inställning till den

kristna tron, ett värde att året förflyter i en viss rytm, och att det finns

högtider med vissa traditioner, som präglar både hemmen och samhället i

dess helhet. En sådan årsrytm med en växling av vardag och högtider innebär

ett värde även för den som endast delvis eller icke alls äger förståelse

för dessa högtiders religiösa innehåll. Det innebär en utarmning av människors

liv om man nivellerar denna rytm. Det är icke något samhälleligt intresse

och man gör icke människorna någon tjänst, om man bidrar till att

göra varje helg till en fridag, lik alla andra. JK framhåller att »t. ex. julhelgen

i så hög grad blivit en familjehögtid att det kanske inte kommer att

finnas något större intresse av att anordna offentliga nöjestillställningar på

t. ex. juldagen eller julafton». JK synes bortse från det orsakssammanhang,

som uppenbarligen finns emellan dessa av de allra flesta som goda och

önskvärda uppfattade traditioner och den hållning, som samhället intagit

till julens helgkaraktär. Finns här ett orsakssammanhang, så har man anledning

att antaga, att detta kan verka också i motsatt riktning. Det synes

icke vara något samhälleligt intresse, att den särskilda karaktär''— exempelvis

av en hemmets högtid — som vissa helger nu har, brytes ned genom

obegränsad frihet för en kommersiellt inriktad nöjesindustri.

Delvis liknande synpunkter anförs av andra remissinstanser. Domkapitlet

i Strängnäs stift framhåller sålunda att nutidsmänniskan kan behöva några

»stilla dagar» att användas till annan rekreation än vad som kan erbjudas

vid offentliga tillställningar. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar i sitt

yttrande att juldagen sedan länge är en hemmets högtidsdag och anser det

belysande att restauranger, som är oförhindrade att hålla öppet, regelmässigt

är stängda på juldagen. Eftersom det under närmare 200 år rått förbud

mot nöjestillställningar på ifrågavarande dagar har allmänheten, säger

By g deg år dar nas riksförbund i sitt yttrande, vant sig vid att de skall vara

»stilla dagar». En mycket stor del av folket skulle sannolikt betrakta det

som olämpligt om det på dessa dagar skulle anordnas offentliga tillställningar

som kunde vara störande för gudstjänstlivet. Riksförbundet uttrycker

därför den förhoppningen att arrangörerna — om förbudet upphävs —

vinnlägger sig om att förlägga tillställningarna till sådan tid och plats att

tillställningarna inte verkar störande. Detta är önskvärt inte endast av religiösa

skäl utan för att hänsyn bör tas till andras tro och uppfattning. Både

länsstyrelsen och riksförbundet anser — trots de nu redovisade synpunkterna

— att förbudet bör upphävas.

Domkapitlet i Stockholms stift förutsätter att de som ämnar arrangera

offentliga tillställningar på ifrågavarande dagar kommer att visa återhållsamhet

och respekt för dagarnas särskilda karaktär. Vid anordnade av

idrottstävlingar på helgdagar har arrangörerna enligt domkapitlet på ett

föredömligt sätt tagit hänsyn till dem som firat gudstjänst. Även JK och

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

19

domkapitlet i Linköpings stift menar att man, om förbudet upphävs, bör

kunna räkna med en frivillig begränsning i det offentliga nöjeslivet under

ifrågavarande helgdagar. Domkapitlet hänvisar bl. a. till att »skärtorsdagsbaler»

och »långfredagsdanser» som har brukat arrangeras i opposition mot

vad man har betraktat som en förlegad lagstiftning numera inte förekommer

så ofta.

Sveriges riksidrottsförbund upplyser att enligt förbundets stadgar all

idrottsutövning bör genomföras på sådant sätt att gudstjänster, begravningar

och andra andaktsstunder inte störs. Förbundet anser det naturligt

att hänsyn tas till gudstjänstlivet.

JK, LO och Sveriges riksidrottsförbund ansluter sig till uttalandet i departementspromemorian

att det vid prövningen enligt 12 § AOst av ansökan

om tillstånd till offentlig tillställning torde finnas vissa möjligheter att i

fråga om tiden och i allmänhet även platsen för tillställningen ge föreskrifter

som hindrar att denna stör gudstjänstlivet. Folkparkernas centralorganisation

avvisar däremot den redovisade tankegången och säger i sitt yttrande

att den kan föranleda polismyndigheterna att i praktiken tillämpa

förbudet även sedan det upphävts.

Som framgår av vad jag tidigare har sagt anser domkapitlet i Lunds stift

och HUF att förbudet bör upphävas beträffande andra offentliga tillställningar

än sådana som skall äga rum på allmän plats. Till stöd för att behålla

förbudet i denna begränsade omfattning hänvisar domkapitlet i sitt yttrande

till vad som där anförs om trosfriden och de växlande lokala förhållandena.

Vid prövning av framställningar om undantag från förbudet bör bedömningen

vara välvillig men länsstyrelsen bör kunna ta sådan hänsyn till

de lokala förhållandena, att nöjestillställningar som kan störa gudstjänstlivet

förhindras. Ett på detta sätt begränsat förbud kan enligt domkapitlet

inte anses inkräkta på den valfrihet för den enskilde som också från kristen

synpunkt bör eftersträvas. Även ett begränsat förbud strider enligt FPU.s

mening mot principerna för religionsfriheten och vid tillståndsprövningen

kan uppstå samma svårigheter som om förbudet kvarstår i sin helhet.

Svenska bilsportförbundet hänvisar i sitt yttrande till de skäl som enligt

departementspromemorian talar mot att förbudet upphävs endast delvis.

Vad särskilt gäller motortävlingar påpekar förbundet att länsstyrelsens eller

polismyndighetens tillstånd i regel måste inhämtas och att tävlingar som

kan störa helgfriden därigenom kan förhindras.

Departementschefen

Redan under 1890-talet utreddes frågan huruvida ett förbud mot offentliga

tillställningar på vissa kyrkliga helgdagar var befogat, Utredningen

ledde till viss uppmjukning av då gällande förbud. Under förarbetena till

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 196!)

AOst sattes det visserligen inte i fråga att slopa förbudet, vilket då liksom

nu gällde alla offentliga tillställningar på juldagen, långfredagen och påskdagen.

Ett slopande av förbudet har emellertid därefter aktualiserats vid

skilda tillfällen, senast av 1968 års riksdag. Det får anses ha klart framgått

att opinionen för en sådan åtgärd blivit allt starkare.

Som framhållits i departementspromemorian innebär inte den omständigheten

att det är tveksamt om en majoritet av befolkningen önskar behålla

förbudet att det helt skulle saknas motiv för ett förbud. Genom förbudet

har man velat ta hänsyn till dem som på grund av ifrågavarande dagars

stora betydelse enligt den kristna trosåskådningen anser att högtiderna

bör hållas i särskild helgd. Det är rimligt att visa en sådan hänsyn och det

kan t. o. m. finnas anledning att genom lagstiftning inskrida till förmån för

denna grupps intresse. En sådan lagstiftning innebär nämligen inte att staten

tar ställning i en trosfråga utan endast att det intresse som skyddas bedöms

vara så väsentligt att det framstår som berättigat att andra medborgare

underkastas vissa inskränkningar i sin frihet.

Företrädare för den kristna trosåskådningen — i vilkas intresse förbudet

alltså upprätthålls — har emellertid allt oftare hävdat att förbudet innebär

ett tvång som strider mot denna åskådning. Under remissbehandlingen av

departementspromemorian har ett klart övervägande antal av de remissinstanser

som företräder de kristna synpunkterna intagit en sådan ståndpunkt.

Redan denna omständighet utgör enligt min mening ett starkt skäl

för att förbudet upphävs.

Härtill kommer att — som flera remissinstanser anfört — mycket talar

för att förbudet inte är erforderligt för att trygga helgfriden. Det övervägande

antalet offentliga tillställningar anordnas under sådana omständigheter

att de knappast kan anses innefatta något stötande för dem som vill

på särskilt sätt iaktta ifrågavarande dagars helgd. Beträffande de helgdagar

som inte omfattas av förbudet synes helgfriden, som domkapitlet i Linköpings

stift har anfört, ha kunnat upprätthållas utan stöd av något förbud

mot offentliga tillställningar. Jul- och påskhelgerna infaller under eu tid

på året då de flesta offentliga tillställningar utom vissa idrottsevenemang

normalt måste förläggas inomhus. Det har från flera håll vitsordats att

idrottsorganisationerna i allmänhet avstått från att anordna idrottstävlingar

under gudstjänsttid. I likhet med flera remissinstanser anser jag det berättigat

att utgå från att de som — om förbudet upphävs — ämnar anordna

offentliga tillställningar på ifrågavarande kyrkliga helgdagar kommer att

ta hänsyn till dagarnas särskilda karaktär. Vid den tillståndsprövning som

enligt 12 § AOst skall ske beträffande vissa offentliga tillställningar, nämligen

bl. a. offentliga tillställningar på allmän plats samt offentlig danstillställning,

cirkusföreställning och tävling i motorsport, kan polismyndigheten

meddela föreskrifter i fråga om tiden eller platsen för den avsedda

tillställningen för att förhindra att gudstjänster störs genom t. ex. musik

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

eller buller från tillställningen. Utsändning av radio- och TV-program samt

tillställningar som föreningar anordnar för sina medlemmar omfattas inte

av förbudet i 10 § AOst.

Vid prövningen av framställningar om undantag från förbudet har det på

senare tid ofta visat sig vara svårt att avgöra vad som skall anses förenligt

med ifrågavarande högtiders helgd. Det kan sägas att detta inte utgör ett

skäl att upphäva förbudet utan att det ankommer på lagstiftaren eller de tilllämpande

myndigheterna att utbilda normer för bedömningen. Remissinstansernas

inställning till frågan huruvida förbudet bör upphävas visar

emellertid att uppfattningen om vad som kan vara förenligt med högtidernas

helgd på senare tid undergått en förändring och på att man numera i vida

kretsar är beredd att godta mycket som för endast några år sedan inte skulle

ha ansetts vara förenligt med högtidernas helgd. Några fasta utgångspunkter

för bedömningen finns knappast längre. Om förbudet kvarstår torde utvecklingen

komma att fortsätta i samma riktning som hittills och det kommer

med all sannolikhet att bedömas som ofrånkomligt att i allt större utsträckning

medge undantag från förbudet.

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har domkapitlet

i Göteborgs stift hävdat att förbudet bör behållas inte så mycket av hänsyn

till religiösa intressen utan mera för att tillgodose ett behov hos alla

människor av att året förflyter i en viss rytm och att vissa årliga högtider

medför avbrott från det vardagliga. Med en sådan motivering — som enligt

min mening knappast är tillräcklig för lagstiftning — skulle frågan om vad

som skall anses förenligt med högtidens helgd bli än mer svårbedömd.

Ett upprätthållande av förbudet innefattar en tämligen obetydlig frihetsinskränkning.

Som anförts bl. a. under remissbehandlingen av departementspromemorian

kan emellertid ensamheten under dessa helger kännas

särskilt tung för dem som saknar familj eller av annan anledning inte har

möjlighet att fira helgerna på samma sätt som andra. Det är uppenbart att

problem av denna art inte kan lösas genom att ifrågavarande förbud avskaffas

men en sådan åtgärd kan i någon mån motverka ofrivillig sysslolöshet

och därmed att ensamheten känns onödigt svår.

Det anförda talar för att förbudet upphävs. I departementspromemorian

har pekats på möjligheten att upphäva förbudet bara delvis och låta det fortfarande

gälla för de tillställningar för vilka f. n. enligt 12 § AOst krävs tillstånd

oavsett när de skall äga rum. Tanken på en på det sättet begränsad

reform avvisades emellertid i promemorian med hänvisning till bl. a. att den

från kristet håll framförda principiella invändningen mot ett förbud gäller

också ett sålunda begränsat förbud och till att en sådan begränsning i många

fall skulle te sig konstlad och inkonsekvent. Jag finner dessa invändningar

bärande. Under remissbehandlingen har f. ö. tanken på att upphäva förbudet

partiellt vunnit bara begränsad anslutning.

Jag förordar därför att förbudet mot att anordna offentliga tillställningar

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 77 år 1969

på juldagen, långfredagen och påskdagen upphävs helt. Det bör ske med

verkan fr. o. m. den 1 juli 1969.

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats

förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan den

14 december 1956 (nr 617). Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition

inhämtar riksdagens yttrande över förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690162

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1969:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956 s. 1 i texten