Sök i Ratio Lex

Om vissa pensionsfrågor, m. m

1969-03-28 · 41 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:79, Om vissa pensionsfrågor, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

1

Nr 79

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen om vissa pensionsfrågor,

m. m.; given Stockholms slott den 28 mars 1969.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Hans Gustafsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att kostnaden för statlig personalpensionering

av anställda vid vissa icke-statliga institutioner i fortsättningen inte bestrids

genom särskilda avgifter och att SPR görs tillämpligt på personal vid

Svenska riksteatern och Drottningholms teatermuseum.

Förslag läggs också fram om samordning av statlig personalpensionsförmån

med kommunal förtroendemannapension och om ändrade grunder för

samordning av statlig livränta med icke-statlig pensionsförmån.

Förslag läggs vidare fram om höjning av pensionslönen för vissa teaterchefer

och om kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal vid

Dammsdalsskolan.

I propositionen föreslås dessutom viss värdesäkring av pensioner från

Enskilda järnvägarnes pensionskassa samt uppräkning av vissa statliga

skadeståndslivräntor.

Slutligen läggs förslag fram om förbättrade pensionsförmåner eller skadeståndslivräntor

till vissa personer.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 79

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28

mars 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Erig Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Gustafsson, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter vissa pensionsfrågor,

m. m. och anför.

I. Borttagande av anordningen med avgifter till den statliga personalpensioneringen

i vissa fall, m. m.

Den statliga personalpensioneringen gäller inte bara statens arbetstagare

utan också ett stort antal arbetstagare i kommunal eller enskild tjänst.

När det gäller stats- och kommunalanställda samt arbetstagare hos ett

fåtal enskilda huvudmän bestrids kostnaderna för pensionsförmånerna helt

av staten. Medel ställs enligt nuvarande ordning till förfogande från riksstatsanslag

under tolfte huvudtiteln. De affärsdrivande verken bestrider

dock själva utgående pensioner av driftmedel.

Övriga enskilda huvudmän lämnar genom pensionsavgifter bidrag till

täckande av pensionskostnaderna. Avgifterna utgörs av dels obligatoriska

s. k. fortlöpande avgifter och dels, för vissa fall, ej obligatoriska s. k. engångsavgifter.

De fortlöpande avgifterna tas ut i efterskott för verksamhetsåret (motsvarande).

Vid avvägning av dem har man i princip utgått från att kostnaderna

för personalpensionsförmån och allmän tilläggspension skall i stort sett

betalas till hälften av staten och till hälften av huvudmannen. F. n. utgår

de fortlöpande avgifterna i allmänhet med 10 % av pensionslönerna.

Engångsavgifter erläggs för tillgodoräkning som tjänstår av vissa anställningstider

som eljest inte eller endast till viss del skulle kunna beaktas

vid t jänstår sberäkningen. Engångsavgifternas belopp svarar mot fortlöpande

avgifter för tid som är avsedd att tillgodoräknas. Beräkningen av

beloppet sker med utgångspunkt i förhållandena vid den tidpunkt när det

debiteras.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

Fråga har uppkommit om att avveckla anordningen med avgifter till statens

personalpensionsverk för vissa av de huvudmän som nu har att betala

avgifter som bidrag till kostnaden för SPR-pensioneringen.

Skyddsvärnen i Göteborg och Stockholm och Bergsskolan i Filipstad.

Som ett led i anpassningen till en avsedd programbudgetering föreslås i

prop. 1969: 1 (bil. 2 s. 29) att pensions- och socialförsäkringskostnader

jämte vissa andra utgifter, som tidigare inte har belastat anställningsmyndighets

anslag, skall behandlas som utgifter som myndigheten har att bestrida.

Även den fr. o. in. år 1969 införda allmänna arbetsgivaravgiften har

ansetts böra redovisas som en utgift för myndigheten.

Personalpensions- och socialförsäkringskostnader jämte arbetsgivaravgift

skall i enlighet härmed redovisas som ett pålägg till lönekostnaderna.

Detta pålägg, det s. k. lönekostnadspålägget, avses skola som ett provisorium

för budgetåret 1969/70 tas upp till sammanlagt 23 % av lönerna.

Det avses att lönekostnadspåläggen skall tillgodoföras inkomsttiteln Pensionsmedel

m. m.

I prop. 1969: 1 (bil. 2 s. 29) föreslås lönekostnadspålägg även för vissa

icke-statliga huvudmän inom SPR-pensioneringens avgiftssektor. De huvudmän

som härvid åsyftas är föreningarna Skyddsvärnet i Göteborg och

Skyddsvärnet i Stockholm samt Bergsskolan i Filipstad.

Vårdanstalter för alkoholmissbrukarc. Personalen vid de erkända vårdanstalter

för alkoholmissbrukare och andra sådana anstalter som inte

är kommunala är inordnad i SPR-pensioneringen. Härvid gäller att huvudmannen

har att betala avgifter till statens personalpensionsverk. Arbetstagare

vid vårdanstalter med kommunal huvudman har statlig pensionsrätt

endast om de tidigare har tillhört SPR-pensioneringen och uppfyller förutsättningarna

för s. k. personlig pensionsrätt. För övriga arbetstagare vid sistnämnda

vårdanstalter gäller kommunala pensionsbestämmelser.

Enligt kungörelsen den 12 maj 1955 (nr 426) om statsbidrag till driftkostnader

vid vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m. äger ifrågavarande

vårdanstalter erhålla statsbidrag i form av garantibidrag och beläggningsbidrag.

Statsbidrag kan också ställas till förfogande i särskild ordning.

Vad beträffar i varje fall de icke-kommunala vårdanstalterna svarar staten

praktiskt taget helt för verksamhetens nettokostnader.

Styrelsen för Nykterhetsvårdens anstaltsförbund har i skrivelse den 12

juni 1967 hemställt om övergång till avgiftsfri pensionering för arbetstagare

vid de icke-kommunala vårdanstalterna för alkoholmissbrukare.

Styrelsen tar även upp frågan om att ordna statlig pensionering för personalen

vid de vårdanstalter som har Stockholms stads nykterhet snämnd

som huvudman. Enligt styrelsens mening finns det skäl att låta ett och samma

pensionssystem — och i så fall det statliga — gälla för samtliga vårdanstalter

i Stockholm.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Socialstyrelsen, som hörts i ärendet, tillstyrker bifall till framställningen

om att de icke-kommunala vårdanstalterna skall befrias från skyldigheten

att erlägga SPR-avgifter. Ämbetsverket förordar vidare att även arbetstagare

vid de vårdanstalter, som har primärkommun eller landstingskommun som

huvudman, skall inordnas under den statliga pensioneringen.

Statens personalpensionsverk framhåller i yttrande följande beträffande

yrkandet om avgiftsbefrielse för de icke-kommunala vårdanstalterna.

Såväl i 1962 års betänkande av SPA-utredningen som i skilda utlåtanden

av statens personalpensionsverk har förordats, att anordningen med SPRavgifter

inte skall tillämpas i fall där för ifrågavarande verksamhetsområde

förekommer statsbidrag av sådan storlek och konstruktion att en jämkning

av statsbidraget kan vidtas i den män detta finnes motiverat under

förutsättning av avgiftsfrihet. Att i sådana fall tillämpa avgiftssystemet är

i princip utan ekonomisk betydelse och uteslutande ägnat att tynga administrationen

hos huvudmännen, tillsynsmyndigheterna och pensionsmyndigheten

och f. ö. även inom departementen. Med hänsyn härtill har under

de senaste åren avgifterna slopats i flera fall. För andra grupper med statsbidragsförhållanden

av förut angivet slag kvarstår dock avgiftssystemet.

Pensionsverket anser att det finns förutsättningar att avveckla avgifterna

för de icke-kommunala vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Pensionsverket

tillstyrker en sådan avveckling.

Beträffande frågan om ett generellt inordnande under SPR av de kommunala

vårdanstalternas personal erinrar pensionsverket om att nuvarande

reglering ansluter till en uppgörelse som träffades inom SPA-utredningen

mellan representanter för staten och kommunförbunden. Pensionsverket

anser sig inte kunna uttala sig i frågan om det nu finns förutsättningar för

att ändra uppgörelsen.

Departementschefen. Statens personalpensionsverk har i skilda sammanhang

föreslagit en avveckling för vissa fall av systemet med skyldighet för

huvudmannen att erlägga avgifter för den statliga pensioneringen. De skäl

pensionsverket åberopar är främst att ett bortfall av avgiftsinkomst i avsedda

fall kan uppvägas genom jämkningar i den direkta statsbidragsgivningen

och att en sådan omläggning leder till en förenklad administration.

Dessutom är pensionsavgifterna enligt pensionsverket inte utan vidare ett

lämpligt underlag för en riktig redovisning av pensionskostnaden.

Avgiftssystemet för reglering av huvudmännens bidrag till finansieringen

av pensionskostnaderna innebär merarbete inte bara för statens personalpensionsverk

utan också för berörda icke-statliga huvudmän m. fl. Med hänsyn

härtill är det självfallet önskvärt att avgiftssystemet avvecklas i den

utsträckning som den avsedda kostnadsfördelningen mellan staten och

huvudmännen kan åstadkommas med administrativt enklare och från redovisningssynpunkt

överskådligare anordningar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Anslutningen av icke-statlig personal till den statliga pensioneringen innebär

ett indirekt statsbidrag, vars storlek är beroende av om staten helt står

för pensionskostnaderna eller om huvudmannen har att lämna bidras i

o

form av avgifter. Befrias huvudmannen från skyldigheten att betala avgifter,

bör de direkta statsbidragen till huvudmannen regleras med hänsyn till

avgiftsbefrielsen, om inte särskilda skäl föranleder annat. Frågan om att

slopa avgifterna bör därför övervägas i budgetsammanhang när de direkta

statsbidragen prövas.

Det synes mig emellertid finnas förutsättningar att i berörda fall redan

nu pröva frågan om övergång till avgiftsfri pensionering.

Lönekostnadspålägg enligt de grunder som avses för statsmyndigheterna

har i prop. 1969: 1 (bil. 4 s. 70 och bil. 10 s. 242) beräknats för föreningarna

Skyddsvärnet i Göteborg och Skyddsvärnet i Stockholm samt för Bergsskolan

i Filipstad. Att under sådana förhållanden bibehålla anordningen med

avgifter till statens personalpensionsverk skulle direkt motverka den vinst

i form av ökad klarhet i redovisningen som avses med lönekostnadspålägget.

Det torde alltså inte längre finnas anledning att ha kvar ifrågavarande huvudmän

inom SPR-pensioneringens avgiftssektor. Emedan statsbidrag till

avgifter, som belöper på visst budgetår, enligt vedertagen praxis för berörda

huvudmän anvisas för nästföljande budgetår, bör avgifterna slopas redan

fr. o. m. innevarande budgetår.

De statsmedel som ställs till förfogande för verksamheten vid de ickekommunala

vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är avsedda att täcka

nettokostnaderna för driften. Bortfaller de avgifter som huvudmännen har

att betala till personalpensionsverket, medför det att behovet av direkt statsbidrag

minskar i motsvarande mån. På grund härav finner jag inte anledning

att motsätta mig framställningen om övergång till pensionering av icke

avgiftspliktig typ för arbetstagare vid ifrågavarande vårdanstalter i den mån

staten lämnar bidrag som täcker nettokostnaderna för driften. Jag räknar

för dessa fall med att övergången skall ske fr. o. in. budgetåret 1969/70.

Det förutsätts att fortlöpande avgifter för innevarande budgetår, vilka som

nämnts debiteras i efterskott för verksamhetsår, skall bestridas av anslagsmedel

som är anvisade för nästa budgetår.

Frågan om att inordna personalen vid de kommunala vårdanstalterna

under SPR och om villkoren därför måste övervägas ytterligare. Ett ställningstagande

till denna fråga bör alltså anstå tills vidare.

Vissa ändringar i bilagan till SPR behövs för att genomföra förslagen om

överföring till pensioneringens avgiftsfria sektor av vissa icke-statliga huvudmän.

Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra dessa

ändringar.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

II. Samordning av statlig tjänstepensionsförmån med kommunal

förtroendemannapension

Kommuns och landstings befogenhet att besluta om pensionsförmåner åt

kommunala förtroendemän regleras i kommunallagen den 18 december

1953 (nr 753) respektive kommunallagen den 1 mars 1957 (nr 50) för

Stockholm och landstingslagen den 14 maj 1954 (nr 319).

Enligt dessa lagar i deras lydelse fr. o. in. den 1 juli 1962 ägde kommun

och landsting på särskilda skäl bevilja pension i form av ålderspension eller

förtidspension åt förtroendeman som under en lång följd av år på grund av

sitt uppdrag hade arbetat i betydande omfattning. Familjepension åt efterlevande

till sådan förtroendeman kunde också komma i fråga.

Genom ändring i kommunallagarna år 1967 (prop. 1967:114, KU 33,

rskr 286) erhöll kommuner och landsting ökad befogenhet att besluta om

pension m. m. för heltidssysselsatta förtroendemän. Förtroendeman som

skall ägna hela sin arbetstid åt uppdrag för kommun kan sålunda numera

redan vid tillträdet av uppdraget tillförsäkras pensionsrätt enligt vad som

är skäligt.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har rekommenderat

kommuner och landsting med heltidssysselsatta kommunala förtroendemän

att med stöd av den ökade befogenheten anta pensionsreglementen

för sådana förtroendemän.

Enligt nämnda reglementen är förtroendeman berättigad till ålderspension

och sjukpension under i huvudsak samma förutsättningar som arbetstagare

hos kommun. Motsvarande gäller i fråga om rätt till familjepension för förtroendemans

efterlevande. Dessutom har förtroendeman i allmänhet principiell

rätt till visstidspension som utgår från den tidpunkt då tjänstgöringen

upphör till dess 65-årsåldern uppnås. Då träder ålderspensionen i visstidspensionens

ställe. För hel förtroendemannapension krävs en uppdragstid av

tolv år.

Kommunal tjänstepensionsrätt och statlig tjänstepensionsrätt är sinsemellan

samordningsbara. Samordningen innebär i princip att den senaste

arbetsgivaren när det gäller avgång med pension skall ensam svara för

pensioneringen och bestämma arbetstagarens pension med beaktande av

den tid denne har tjänstgjort hos den tidigare arbetsgivaren. Den sistnämnde

är inte skyldig att utge livränta.

Kommunal förtroendemannapension samordnas redan nu enligt de kommunala

bestämmelserna med statlig tjänstepensionsförmån. Samordningen

sker på så sätt att förtroendemannapensionen å ena sidan ökas genom

principiellt tillgodoräknande av tid för statlig anställning och å andra si
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

7

dan minskas med vad som svarar mot sådan statlig pension eller livränta

som utgår samtidigt. Den till 65 års ålder utgående visstidspensionen omfattas

dock inte av samordningen.

SPR:s nuvarande föreskrifter om samordning av pensionsförmåner gör det

inte möjligt att på motsvarande sätt reglera statlig pensionsförmån med hänsyn

till sådan kommunal förtroendemannapension som utgår samtidigt. Beträffande

tjänstårsberäkning gäller enligt SPR att tid, varunder arbetstagare

har varit ledig för att fullgöra offentligt uppdrag, likställs med tid för fullgjord

tjänstgöring i den tjänst, från vilken ledighet åtnjuts. Tid för ledighet

för uppdrag som t. ex. kommunalråd eller landstingsråd medför alltså inte

avdrag vid beräkning av tjänstår enligt SPR.

Departementschefen. På senare år har den kommunala verksamhetens

expansion medfört att förtroendemän i allt större utsträckning tagits i

anspråk för heltidssysselsättning i kommuner och landsting. Förtroendeman

som skall ägna hela sin arbetstid åt sitt uppdrag torde i allmänhet

tillförsäkras rätt till pension redan vid uppdragets tillträdande.

I inte obetydlig omfattning utses statsanställda till kommunalråd, landstingsråd

e. d. När statlig arbetstagare erhåller kommunal tjänst, som inte

är statligt reglerad, kan han inte räkna med att få vara ledig från sin

statliga anställning annat än under en kortare övergångstid. Däremot har

ledighet regelmässigt beviljats den som fått uppdrag som heltidssysselsatt

kommunal förtroendeman. Att ansökningar om ledighet i sistnämnda fall behandlats

mera generöst har hängt samman med tidigare begränsningar i

kommunernas och landstingens möjligheter att ordna pensionsskydd för sina

förtroendemän. I och med att dessa begränsningar inte föreligger nu torde

det inte längre vara av samma betydelse för den enskilde att få vara ledig

från statlig anställning på grund av kommunalt förtroendeuppdrag.

Som redan nämnts kan kommuner och landsting för sin del samordna annan

förtroendemannapension än visstidspension med sådan SPR-pensionsförmån

som utgår samtidigt. Enligt nuvarande ordning, som inte gör det

möjligt för staten att samordna på motsvarande sätt, kan samordningen förutsättas

innebära att förtroendemannapensionen betalas ut bara till den del

denna pension överskjuter den statliga pensionsförmånen. Att tjänstetidsberäkning

av tid för statlig anställning beaktas vid samordningen saknar i

många fall praktisk betydelse eftersom hel förtroendemannapension förutsätter

en uppdragstid av bara tolv år.

Självfallet bör emellertid en samordning i princip vara ömsesidig. Inom ramen

för SPR:s tillämpning bör därför skapas möjlighet att samordna pensionsförmån

som avses i reglementet med annan kommunal förtroendemannapension

än visstidspension. SPR-förmånen förutsätts alltså skola inte bara

bestämmas med beaktande av uppdragstiden utan också i princip kunna

minskas eller innehållas när sådan förtroendemannapension utgår samtidigt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

Representanter för civildepartementet och kommunförbunden har förhandlat

om grunder för eu kostnadsfördelning vid sammanträffande av pensionsförmån

enligt SPR och pension enligt normalpensionsreglemente för

heltidssysselsatta kommunala förtroendemän. Vid dessa förhandlingar har

— under förbehåll för godkännande av såväl Kungl. Maj :t och riksdagen

som Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet — den

20 mars 1969 träffats överenskommelse om sådana grunder.

Överenskommelsen innebär följande.

1. Den huvudman som har att svara för den största pensionsförmånen

utbetalar reglementsenligt sådan förmån och erhåller kostnadsbidrag^ från

den andre huvudmannen. Härvid beaktas bruttobeloppet före 67 års ålder.

2. Kostnadsbidrag till pension utgår först från den tidpunkt då pensionstagare

har rätt till såväl pensionsförmån enligt SPR som annan pensionsförmån

enligt normalpensionsreglemente än visstidspension.

3. Kostnadsbidrag till egenpension, vilket lämnas av staten, beräknas såsom

en till beloppet fixerad sådan pension. Tjänstetidsfaktorn skall därvid

utgöra förhållandet mellan å ena sidan det antal tjänstår, som pensionstagaren

äger tillgodoräkna och som ej avser tid för ledighet med anledning

av förtroendeuppdraget och å andra sidan samma antal tjänstår utökat med

tid för sådan ledighet och i förekommande fall tid som återstår till nedre

gränsen av den pensioneringsperiod eller till den pensionsålder, som gällde

för anställningen när pensionstagaren senast innehade den. På angivet sätt

utökat antal tjänstår skall dock utgöra minst trettio. Pensionen skall, om

pensionstagaren efter förtroendeuppdragets upphörande ej återgått till anställning

med statlig pensionsrätt, baseras på det pensionsunderlag, som

skulle ha gällt om pensionstagaren hade avgått med sjukpension enligt

SPR vid tidpunkt, då han tillträtt med pensionsrätt förenat förtroendeuppdrag.

I annat fall tillämpas det pensionsunderlag som gällde för senast

innehavd anställning när han frånträdde den.

4. Kostnadsbidrag till egenpension, vilket lämnas av kommun, utgår

med ett fixerat belopp motsvarande skillnaden mellan den SPR-pensionsförmån,

som pensionstagaren åtnjuter vid tidpunkt som i 2 punkten sägs,

och samma förmån reducerad genom multiplikation med en på följande

sätt beräknad faktor. Denna faktor skall utgöra förhållandet mellan å ena

sidan det antal tjänstår, som pensionstagaren äger tillgodoräkna och som

ej avser tid för ledighet med anledning av förtroendeuppdraget, och å andra

sidan samma antal tjänstår utökat med tid för sådan ledighet.

5. Kostnadsbidrag till familjepensionsförmån för ensam förmånsberättigad

utgår med halva beloppet av kostnadsbidraget enligt 3 eller 4 punkten.

Under tid, då familj epensionsförmån utgår för två eller flera förmånsberättigade,

ökar kostnadsbidraget med 40 % om antalet berättigade är två

och med ytterligare 20 % för varje berättigad utöver två.

6. Kostnadsbidrag för tid, då förtroendeman innehar sitt uppdrag, utges

av staten fr. o. m. månaden efter den, då 65 års ålder uppnås, och utgår med

belopp motsvarande den egenlivränta enligt SPR som förtroendemannen

antingen har rätt till på grund av avgång från anställning vid i punkten

3 avsedd ledighets början eller skulle ha blivit berättigad till om avgång;

från anställning skett vid nämnda tidpunkt.

7. Överenskommelsen gäller endast under förutsättning att statlig anställning

innehades vid förtroendeuppdragets tillträde.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att godkänna överenskommelsen

om grunder för en kostnadsfördelning vid sammanträffande

av statlig tjänstepensionsförmån och kommunal förtroendemannapension.

Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra förslaget om samordning

av nämnda pensionsförmåner. Kungl. Maj :t bör även inhämta bemyndigande

att göra dessa ändringar.

III. Vissa frågor beträffande livränterätten enligt SPR

Statens personalpensionsverk har med skrivelse den 11 mars 1969 överlämnat

en promemoria som utarbetats inom ämbetsverket och som tar upp

vissa frågor om rätten till livränta enligt SPR.

Egenlivränta. Enligt 11 § 1 mom. SPR föreligger under vissa förutsättningar

rätt till egenlivränta för den vars anställning upphör utan att medföra

rätt till pension. De angivna förutsättningarna är i princip att anställningen

har upphört när han fyllt 30 år, att arbetstagaren vid avgången

kan tillgodoräkna minst tre tjänstår eller under minst tre år har varit

underkastad statliga pensionsbestämmelser och att han därvid inte går

över till eller står kvar i annan anställning med statlig pensionsrätt.

Egenlivränta utgår från 65 års ålder eller, om den förmånsberättigade

tillerkänns folkpension i form av förtidspension, under tid när förtidspensionen

utgår. En förmånsberättigads rätt till livränta kan emellertid

enligt It § 4 mom. SPR upphöra under vissa förutsättningar. Dessa är att

den förmånsberättigade antingen blir på nytt underkastad statliga pensionsbestämmelser

eller får pension på grund av kommunal tjänstepensionering

eller pensionsförmån på grund av viss annan icke-statlig tjänstepensionering.

Att rätt till egenlivränta i vissa fall elimineras av icke-statlig pensionsförmån

beror på att rätten till statliga och icke-statliga förmåner i dessa

fall är sinsemellan samordningsbara.

Samordningen innebär i princip att senaste arbetsgivare skall ensam

svara för arbetstagarens pensionering och bestämma dennes pensionsförmåner

med beaktande av den tid han har tjänstgjort hos tidigare arbetsgivare.

I några av de fall som avses här beror samordningens genomförande

av att arbetstagaren får rätt till pension vid avgång från anställning

hos den senaste arbetsgivaren. I dessa fall samordnas alltså inte statlig

livränta och motsvarande icke-statlig förmån.

Samordningens genomförande är som synes i vissa fall beroende och i

andra fall oberoende av vad för slags pensionsförmån som senaste arbetsgivare

har att ge ut. Området för samordning i både pensions- och livräntefall

omfattar i princip anställningar inom sådan verksamhet, där huvudmannaskapet

eller eljest pensioneringen har övertagits av staten, samt

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

dessutom generellt anställningar hos försäkringskassor och vissa statliga

bolag. Området för samordning i enbart pensionsfall omfattar anställningar

hos kommuner, församlingar, pastorat och ett antal andra huvudmän.

Samordningsområdet är inte bestämt direkt genom hänvisning till ickestatlig

pensionering i viss regi eller enligt visst förmånssystem utan genom

hänvisning till den anställning som den icke-statliga pensioneringen

har grundats på. Detta leder till att samordningen inte berör exempelvis

kommunal pensionsrätt till den del denna pensionsrätt grundats på anställning

utanför de statliga bestämmelsernas samordningsområde.

Statens personalpensionsverk har i sin nämnda promemoria tagit upp

fråga om vissa ändringar i It § 1 och 4 mom. SPR.

Personalpensionsverket framhåller att bestämmelserna om den statliga

livränterättens beroende av förhållanden som hänger samman med annan

pensionsrätt är, närmast för fall då denna är icke-statlig, i stort behov av

översyn både från resultatmässiga, administrativa och psykologiska synpunkter.

I det följande tar personalpensionsverket upp fråga om undantag från

reglerna om livräntans beroende av annan pensionsrätt. Pensionsverket

erinrar härvid om att Kungl. Maj :t, med hänsyn till den speciella innebörden

av den statliga pensionsrätten för växelstationsföreståndare vid

televerket, i särskild ordning har beslutat att It § 4 mom. SPR inte skall

tillämpas med hänsyn till sådan pensionsrätt. För undantag från SPR:s

bestämmelser bör principiellt finnas stöd i dessa och undantagen bör kunna

gälla både villkoret för livränterätts uppkomst och villkoret för dess

upphörande. Med beaktande härav och då det inte är otänkbart att också

viss icke-statlig pensionsrätt kan ha sådan innebörd att den inte bör medföra

att statlig livränterätt upphör anser pensionsverket att Kungl. Maj :t

bör utverka befogenhet att besluta om undantag från reglerna om livräntans

beroende av den pensionsrätt som annars föreligger. Det synes pensionsverket

mest lämpligt att för ändamålet hithörande bestämmelser i

11 § 1 mom. och bestämmelserna i 11 § 4 mom. förs samman i sistnämnda

moment och att den avsedda dispensbefogenheten inryms däri.

Pensionsverket går härefter in på frågan när rätten till statlig egenlivränta

skall upphöra i samordningsfall. Enligt 11 § 4 mom. upphör sådan

livränterätt omedelbart när den förmånsberättigade får pensionsskydd i

anställning med statlig pensionsrätt. Varken förtidslivränta eller uppskjuten

livränta kan alltså utgå under tid när arbetstagaren är underkastad

SPR. Däremot kan statlig egenlivränta mera undantagsvis utgå under

tid för anställning med samordningsbar icke-statlig pensionsrätt. Sistnämnda

resultat synes pensionsverket inte vara motiverat. Icke-statlig

pensionsrätt bör därför på samma sätt som statlig pensionsrätt medföra

att statlig livränterätt upphör. Härigenom uppnås bl. a. ur administrativ

synpunkt den fördelen att man inte behöver i samband med kommunali
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

11

sering av statlig verksamhet fastställa egenlivräntor — som sedan normalt

skall dras in — utan kan begränsa sig till att beräkna tjänståren.

Att låta liv ränt er ätt en upphöra slutgiltigt och totalt skulle emellertid

enligt pensionsverket vara att sträcka sig för långt i vissa fall. Staten

samordnar varken i pensions- eller livräntefall med icke-statlig pensionsrätt

till den del denna pensionsrätt är grundad på anställning utanför

samordningsområdet. I den mån statlig livränterätt har grundats på anställning

utanför detta område, bör livränterätten till den delen inte upphöra

på grund av att den förmånsberättigade får icke-statlig pensionsförmån

inom området. Denna företeelse är emellertid undantagsmässig och

skulle kunna beaktas genom den dispensbefogenhet som avses för Kungl.

Maj :t. Det bör också observeras att ömsesidigheten inte är baserad på en

formlig och noga preciserad överenskommelse mellan staten och de ickestatliga

huvudmännen och att staten inte gärna torde kunna låta livränterätt

upphöra i vidare omfattning än den beaktas vid samordning med

icke-statlig pensionsförmån.

Enligt pensionsverket är det emellertid mindre tillfredsställande om livränterätten

upplivas helt vid varje avgång med livränterätt från anställning

hos kommun eller annat rättssubjekt som är jämställt med kommun ur samordningssynpunkt.

När det gäller livränta samordnar staten i princip med

pensionsrätt som är grundad på anställning hos kommun eller liknande

rättssubjekt i sådana fall, där anställningen tillhör verksamhetsområde,

för vilket huvudmannaskapet eller eljest pensioneringen har övertagits av

staten. Åtminstone beträffande övertagen personal bör konsekvensen kräva

att här avsett icke-statligt rättssubjekt samordnar med statlig livränterätt

även i livräntefall när huvudmannaskapet respektive enbart pensioneringen

har flyttats över från staten till det icke-statliga rättssubjektet. Bestämmelserna

om upphörande av statlig livränterätt bör utformas på sådant sätt

att de svarar mot en sådan eventualitet.

Under åberopande av vad som anförts föreslår pensionsverket att rätten

till statlig egenlivränta väl skall upphöra i och med att arbetstagaren får

nytt pensionsskydd i anställning med relevant statlig eller icke-statlig pensionsrätt

men att han ändå skall under tid, då han inte innehar sådan anställning,

åtnjuta eljest föreskriven rätt till egenlivränta i den män inte

pensionsförmån, som han åtnjuter på grund av anställningen, har bestämts

med beaktande av anställning som skulle ha medfört tj änstårsberäkning

för egenlivränta. Allt efter omständigheterna kommer alltså den upplåning

av statlig livränterätt som pensionsverket syftar till att ske totalt, partiellt

eller inte alls.

Familjelivränta. Enligt 13 § 1 mom. SPR har efterlevande till den som

blivit underkastad SPR rätt till familjelivränta om han vid sitt frånfälle

åtnjöt eller efter avgång från anställning som avses i reglementet ägde rätt

att framdeles komma i åtnjutande av egenlivränta.

Familjelivränta utgår i princip under samma tid som gäller i fråga om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 79 år 1969

familjepension. Upphör arbetstagares rätt till egenlivränta, upphör samtidigt

efterlevandes rätt att åtnjuta familjelivränta efter hans frånfälle.

Statens personalpensionsverk, som enligt vad förut angivits förordat att

Kungl. Maj :t skall utverka befogenhet att besluta om undantag från reglerna

om statlig livräntas beroende av senare förvärvad pensionsrätt, framhåller

att det inte är otänkbart att förevarande fråga kan behöva bedömas

olika när det gäller egenlivränta och familjelivränta. Kungl. Maj :t bör därför

utverka en motsvarande befogenhet avseende statlig familjelivränta.

Denna bör följa av ett nytt moment i 13 § SPR. Pensionsverkets avsikt är

alltså att Kungl. Maj :t skall kunna dispensera beträffande enbart egenlivränta,

enbart familjelivränta eller båda förmånerna.

De nuvarande bestämmelserna om statlig familjelivräntas beroende av

icke-statlig pensionsförmån skulle vid en strikt tolkning leda till det otillfredsställande

resultatet att sådan livränta kommer att utgå, om arbetstagare

avlider innan han fått sådan pensionsförmån. Detta gäller även om

den icke-statliga förmånen är familjepension. Härtill kommer att rätten till

statlig familjelivränta upphör om arbetstagaren före frånfället fått ickestatlig

egenpensionsförmån, oberoende av i vilken mån den icke-statliga

familjepensionsförmånen bestämts genom samordning med den statliga

familjelivräntan. Ingetdera anser pensionsverket vara tillfredsställande. Möjligheten

till statlig familjelivränta bör primärt upphöra då arbetstagaren

efter avgången bär innehaft anställning med icke-statlig pensionsrätt som

samordnas med statlig pensionsrätt. Eljest föreskriven rätt till statlig familjelivränta

bör likväl föreligga i den mån pensionsförmån för efterlevande

på grund av den icke-statliga anställningen inte har bestämts med beaktande

av anställning som skulle ha medfört tjänstår sberäkning för statlig

familjelivränta.

Till sist erinrar pensionsverket om att änklings pension endast undantagsvis

förekommer inom icke-statlig pensionering. Med hänsyn härtill föreslår

ämbetsverket att vid tillämpningen av de avsedda samordningsbestämmelserna

frågan om statlig familjelivränta till kvinnlig anställningshavares

make bedöms för sig. Om det icke-statliga pensionssystemet ej medför änklingspensionsrätt,

bör statlig änklingslivränta utgå. I annat fall bör statlig

änklingslivränta utgå endast i den mån livräntan grundas på tjänstår för

anställning, som inte beaktas vid bestämmandet av änklingens icke-statliga

pensionsförmån. Om statlig familjelivränta skulle ha utgått till både änkling

och barn men som en följd av samordningen utgår endast till änklingen,

förutsätts att änklingslivräntan bestäms som om livränterätten för

barn funnits kvar.

Departementschefen. SPR:s bestämmelser om den statliga livränterättens

beroende av annan pensionsrätt är i behov av översyn. Statens personalpensionsverk

har gjort en sådan översyn och i anslutning därtill föreslagit

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

vissa ändringar i bestämmelserna. Jag finner förslagen väl avvägda. Den

reglering jag förordar i det följande ansluter till vad pensionsverket föreslagit.

Statlig livränterätt upphör i och med att arbetstagaren får pensionsskydd

i anställning förenad med pensionsrätt enligt SPR. Egenlivränta kan alltså

inte utgå till arbetstagaren under tid när han är underkastad reglementet.

Den statliga livränterättens beroende av icke-statlig pensionsrätt bör konstrueras

på motsvarande sätt. Rätten till livränta bör alltså upphöra i och

med att den förmånsberättigade får pensionsskydd i anställning med ickestatlig

pensionsrätt som samordnas med statlig pensionsrätt. Detta bör gälla

även då samordningen avser endast icke-statlig pensionsförmån som utgörs

av pension.

Att låta livränterätten upphöra för all framtid skulle emellertid vara att

sträcka sig alltför långt. Livränterätten kan i vissa fall behöva upplivas

när den icke-statliga anställningen upphör. Blir arbetstagaren inte berättigad

till pensionsförmån på grund av den icke-statliga anställningen eller

intjänar han däri rätt till pensionsförmån som inte samordnas med livräntan,

bör livränterätten sålunda upplivas. Har i annat fall pensionsförmånen

på grund av den icke-statliga anställningen bestämts utan att man beaktat

viss anställningstid som har tillgodoräknats som tjänstår vid livräntans bestämmande,

bör livränterätten upplivas i motsvarande mån. Beslut om upplivning

av livränterätt bör kunna gälla enbart egenlivränta, enbart familjelivränta

eller båda förmånerna.

Vad pensionsverket i övrigt föreslagit anser jag mig också kunna biträda.

Den avsedda regleringen bör tekniskt utformas så att rätt till livränta ej

skall, med mindre Kungl. Maj :t förordnar därom, vidare föreligga när arbetstagaren

erhållit nytt pensionsskydd enligt SPR eller icke-statlig pensionering

av här avsett slag. Från den angivna regeln undantas rätt till livränta

i den mån den intjänats i anställning som ej beaktats vid prövning

av fråga om pensionsförmån enligt ifrågavarande pensioneringsgrunder.

Fråga om familjelivränta till kvinnlig arbetstagares make skall härvid bedömas

för sig.

Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra vad jag nu förordat.

Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra dessa ändringar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj ds proposition nr 79 år 1969

IV. Pensionering av personal vid vissa institutioner m. m.

A. Svenska riksteatern

Riksteatern-Svenska teatern bildades hösten 1967 genom sammanslagning

av Riksteatern och Svenska teatern. Teaterns namn ändrades till Svenska

riksteatern den 1 juli 1968.

Svenska riksteatern har till ändamål att utbreda och fördjupa intresset

för teater och att anordna teaterföreställningar främst på platser, där det

inte finns någon statsunderstödd teater. I teaterns uppgifter ingår också

att producera och distribuera skolteater, att främja och stimulera amatörteaterverksamhet

samt att genom studie- och upplysningsverksamhet stimulera

intresset för god scenkonst.

Svenska riksteatern är en ideell förening. Beslutande organ är en kongress,

som består av ombud för lokala teaterföreningar, och en styrelse på

femton ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t utser ordförande och fem andra

ledamöter.

Verksamheten vid Svenska riksteatern finansieras till övervägande delen

med statsbidrag. Detta disponeras enligt inkomst- och utgiftsstat som är

fastställd av Kungl. Maj :t. För budgetåret 1969/70 föreslås i prop. 1969: 1

(bil. 10 s. 30) som bidrag till verksamheten vid teatern ett anslag av

21 814 000 kr. Övriga inkomster är främst ersättningar av arrangörer samt

medlemsavgifter.

Teaterns fast anställda personal uppgår f. n. till omkring 120 personer.

Dessutom finns annan personal, inemot 300 personer, med viss tjänstgöring

under kortare tider, som oftast varierar mellan fyra och åtta och en halv

månader per spelår. Denna personal återkommer i många fall år från år.

Löneförmånerna för teaterns personal regleras enligt samma avtal som

gäller för de statsunderstödda stadsteatrarna. Avtalsslutande parter är

å ena sidan Teatrarnas riksförbund och å andra sidan Svenska teaterförbundet

och Svenska musikerförbundet.

Flertalet anställda vid Svenska riksteatern har inte rätt till personalpensionsförmåner.

Vissa arbetstagare var emellertid i tidigare anställning hos

dåvarande Riksteatern tillförsäkrade rätt till pensionsförmåner på grund

av försäkring i Svenska Personal-Pensionskassan (SPP). Dessa arbetstagare,

f. n. 28 personer, kvarstår som försäkringstagare i pensionskassan. Vidare

är ett par arbetstagare alltjämt delaktiga i pensionskassa som de tillhörde i

tidigare anställningar.

Riksteatern och Svenska teatern har i gemensam skrivelse den 5 maj

1967 anhållit att SPR skall tillämpas på de anställda vid teatern på samma

villkor som gäller för personalen vid Operan och Dramatiska teatern. Härvid

förutsätter teatern att detta skall gälla även de s. k. korttidsanställda.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969 15

Teatern anhåller vidare att staten övertar ansvaret för vissa pensioner som

teatern har att utge.

I skrivelse den 15 januari 1968 har Svenska riksteatern (Riksteatern —

Svenska teatern) anhållit att anslutningen till SPR får gälla fr. o. m. den 1

januari 1968 och att den personal som f. n. är pensionsförsäkrad hos SPP

även framdeles får vara försäkrad där.

Statens personalpensionsverk anför i yttrande att ämbetsverket finner det

i princip motiverat att teaterns personal medges anslutning till den statliga

personalpensioneringen.

I fråga om den närmare regleringen av en sådan anslutning anför personalpensionsverket

följande beträffande den korttidsanställda personalen.

I stor utsträckning förekommer att arbetstagare som är korttidsanställda

själva inte önskar längre sammanhängande anställningar utan vill ha

möjlighet till annan verksamhet under resterande tid. De bestämmelser som

nu reglerar pensioneringen för de SPV-anslutna teatrarna innebär inte något

formellt hinder för att anställningshavare skall bli underkastad SPR i

egenskap av innehavare av »delårsanställning», men frågan om dylik tilllämpning

av reglementet har hittills inte aktualiserats. Om de nuvarande

bestämmelserna skulle göras tillämpliga på Riksteatern-Svenska teatern

skulle emellertid detta rent faktiskt komma att innebära en utvidgning av

den statliga teaterpensioneringen till att i relativt stor utsträckning omfatta

korttids- eller säsonganställd personal. En sådan utvidgning skulle

bl. a. leda till en ytterligare komplicering av pensioneringens administration,

som redan för mera fast anställd teaterpersonal är förenad med särskilda

problem på grund av att löne- och anställningsförhållandena för

teaterpersonalen avviker från de för statsanställda gällande grunderna, efter

vilka SPR-pensioneringen byggts upp i viktiga tekniska hänseenden.

Pensionsverket anser sig på anförda skäl inte böra tillstyrka att ifrågavarande

»korttidsanställda» i sådan egenskap omfattas av SPR. Däremot

finner ämbetsverket skäl att förorda att »korttidsanställning» får tillgodoräknas

i tjänstårshänseende för den som blir underkastad reglementet på

grund av annan anställning. Den avsedda regleringen bör enligt ämbetsverket

åstadkommas genom en särbestämmelse i 17 § SPR och gälla anställning

vid samtliga SPV-anslutna teatrar.

Personalpensionsverket anser att man i detta sammanhang vidare bör

överväga utformningen av det villkor om heltidstjänstgöring som i princip

gäller för SPR:s tillämpning på teaterpersonal. Härom anför ämbetsverket

följande.

F. n. gäller beträffande de kungl. teatrarna ett formellt hinder för tilllämpning

av reglementet på andra anställningar än heltidsanställningar.

Beträffande stadsteatrarnas personal finnes f. n. inte något generellt krav

om heltidsanställning utan endast ett heltidsvillkor för det fall att för anställningen

utgår avlöning enligt annan grund än efter statlig eller kommunal

lönegrad. Den nu berörda olikheten i den formella regleringen saknar

f. n. — förutom i några enstaka undantagsfall — betydelse på grund av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

faktiska förhållandena beträffande avlöningsgrunderna och den anställda

personalen.

Enligt pensionsverket bör man nu genom en formell jämkning av föreskrifterna

om kravet på heltidstjänstgöring sörja för att den enhetlighet

som i praktiken redan finns i detta hänseende tryggas även i framtiden.

Erforderliga föreskrifter härom bör tas in i SPR-bilagan. För de enstaka

undantagsfall som förut har berörts bör meddelas vissa övergångsföreskrifter

om bibehållande av nuvarande grunder vid fortsatt oavbruten anställning.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad chefen för utbildningsdepartementet

förutsatt vid framläggande av förslag i prop. 1969: 1 (bil.

10 s. 30) om anslag till Svenska riksteatern för budgetåret 1969/70 anser

jag att pensionsförhållandena för arbetstagare vid Svenska riksteatern bör

fr. o. in. den 1 juli 1969 regleras enligt statliga personalpensionsbestämmelser.

Jag förordar alltså att SPR får tillämpas på dem.

Statens personalpensionsverk har på anförda skäl ansett sig inte böra

tillstyrka att s. k. korttidsanställda och deltidsanställda vid riksteatern i sådan

egenskap omfattas av SPR. Samma bör enligt pensionsverkets mening

gälla Dramatiska teatern, Operan, stadsteatrar och symfoniorkestrar. Denna

fråga måste ytterligare övervägas. Jag begränsar mig därför till att nu föreslå

att ifrågavarande anställda vid riksteatern tills vidare undantas från

reglementets tillämpning. Såsom pensionsverket förutsatt bör tid för korttidsanställning

få beaktas i pensionshänseende för den som efter sådan anställning

blir inordnad i det statliga personalpensionssystemet på grund av

annan antällning.

Jag anser att staten i princip inte bör medverka till att arbetstagare vid

riksteatern efter dennas anslutning till den statliga pensioneringen får pensionsvillkor

enligt icke-statliga grunder. Jag räknar dock med att det kan

finnas skäl att medge undantag för arbetstagare som nu omfattas av sådana

grunder.

Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att i den mån så erfordras

reglera frågan om tillgodoräkning av tid för anställning vid riksteatern

eller dennas föregångare före den avsedda anslutningstidpunkten

den 1 juli 1969.

Medel till att täcka kostnaden för pensioneringen har för nästa budgetår

beräknats under nyssnämnda anslag. Härvid har tillämpats de allmänna

grunderna för beräkning av lönekostnadspålägg. Med hänsyn härtill bör anordningen

med särskilda pensionsavgifter till statens personalpensionsverk

inte gälla beträffande riksteatern.

Frågan om staten skall påtaga sig ansvar för utgivande av pensioner till

förutvarande anställningshavare som inte blir omfattade av den i det föregående

avsedda pensionsregleringen bör övervägas i samband med prov
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

17

ningen av teaterns begäran om anslag för budgetåret 1970/71. Med ett ställningstagande

till den frågan får alltså anstå tills vidare.

Vissa ändringar i SPR behövs för att genomföra vad jag nu förordat.

Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra dessa ändringar.

B. Drottningholms teatermuseum

Drottningholms teatermuseum tillkom år 1922 genom beslut av Hans

Maj :t Konungen. Huvudman för verksamheten är sedan år 1945 den samma

år bildade stiftelsen Drottningholms teatermuseum. Enligt stadgar som fastställts

av Kungl. Maj :t har stiftelsen till uppgift att vidga kännedomen om

teaterkonstens historia, med särskild hänsyn till teaterkonsten i Sverige

under äldre och nyare tid, och att för detta ändamål förkovra museets samlingar.

Verksamheten vid stiftelsen omfattar tre huvudgrenar: museal vård och

bearbetning av stiftelsens samlingar, verksamhet vid stiftelsens bibliotek

och arkiv samt föreställnings- och konsertverksamhet på Drottningholmsteatern.

Sistnämnda verksamhet har under senare år omhänderhafts av

Föreningen Drottningholmsteaterns vänner och Operan. Enligt det avtal

som gäller härom har stiftelsens förste intendent i sin tjänst haft att leda

föreställningsverksamheten mot att föreningen till stiftelsen inbetalat ersättning

för så stor del av förste intendentens lön som ansetts svara mot hans

arbete med föreställningarna.

Stiftelsen står under riksmarskalksämbetets överinseende och förvaltas

av en nämnd. Självskriven ordförande i nämnden är ståthållaren på Drottningholms

slott. De fyra övriga ledamöterna förordnas av Hans Maj :t

Konungen.

Teatermuseets verksamhet finansierades till mitten av 1940-talet i stort

sett med hjälp av visningsmedel. De särskilda medelstillskott, som erfordrades,

lämnades från anslag under slottsstaten. Fr. o. in. budgetåret 1945/46

ställs medel till förfogande över riksstaten. Övriga inkomster härrör till

största delen från visningsmedel. I prop. 1969: 1 (bil. 10 s. 83) har för

budgetåret 1969/70 som bidrag till stiftelsens verksamhet föreslagits ett

anslag av 140 000 kr.

Föreningen Drottningholmsteaterns vänner åtnjuter också statsbidrag

för teaterns verksamhet. Sådant bidrag har för budgetåret 1968/69 utgått

med 310 000 kr. Föreningen får även bidrag för verksamheten från Stockholms

stad.

Vid teatermuseet finns i nuvarande läge normalt nio arbetstagare. Två

av dessa tjänstgör på halvtid och deras arvoden bestrids av medel som ställs

till förfogande av Stockholms universitet. En av arbetstagarna har ytterligare

avkortad tjänstgöring och för en gäller ej någon reglerad arbetstid. Ar
2

Iiiliang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 79

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

betstagarna är anställda antingen för viss bestämd tid med möjlighet till förlängning

eller tills vidare. Samtliga arbetstagare, som fullgör minst halvtidstjänst,

åtnjuter i princip arvode som har avvägts efter månadslön enligt

löneklass på statens löneplan A. 1 ett fall utgör arvodet skillnaden mellan

sådan månadslön och den pension som har intjänats i tidigare anställning.

För arbetstagarna tillämpas semester enligt samma grunder som gäller för

statstjänstemän. Anställningarna är inte förenade med statlig personalpensionsrätt.

Nämnden för stiftelsen Drottningholms teatermuseum har i skrivelse den

4 juli 1966 hemställt att stiftelsens personal i pensionshänseende likställs

med statens arbetstagare. Nämnden framhåller särskilt angelägenheten av

att f. d. förste intendenten Gustaf Hilleström, som varit i stiftelsens tjänst i

omkring 25 år, får sin pensionsfråga löst.

Statens personalpensionsverk framhåller i yttrande att stiftelsen Drottningholms

teatermuseum i huvudsak synes uppfylla de förutsättningar som

på grundval av 1959 års SPA-utrednings förslag angivits för anslutning till

den statliga personalpensioneringen. Med hänsyn till stiftelsens karaktär

bör SPV-anslutning för personalen inte begränsas att gälla enbart innehavare

av »fast anställning» utan i princip stå öppen i samma utsträckning

som för anställningar i statens tjänst. Bakgrunden till att förste intendenten

under viss tid har ombesörjt vissa uppgifter i samband med föreställningsverksamheten,

som enligt avtal omhänderhafts av föreningen, har förutsatts

vara sådan att även tiden för detta arrangemang kan beaktas i pensionshänseende.

Pensionsverket anför slutligen att en eventuell SPV-anslutning för arbetstagare

hos stiftelsen bör gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Ämbetsverket förutsätter

härvid att det skall finnas samma möjligheter till retroaktiv tjänstårsberäkning

m. m. för då anställd personal som i övrigt gäller i motsvarande

fall.

Det har upplysts att f. d. förste intendenten Hilleström har lämnat sin anställning

hos stiftelsen den 30 september 1968.

Departementschefen. Kostnaderna för verksamheten vid stiftelsen Drottningholms

teatermuseum finansieras i huvudsak av statsmedel till den del

de inte täcks med inkomster av visningar m. m. Med beaktande härav anser

jag liksom statens personalpensionsverk att stiftelsens anställningar bör anslutas

till SPR. Den omständigheten att innehavaren av tjänsten som förste

intendent i väsentlig omfattning har disponerats för uppgifter i samband

med föreställningsverksamheten och därvid i huvudsak avlönats av Föreningen

Drottningholmsteaterns vänner bör i och för sig inte hindra att

även denna tjänst ansluts till pensioneringen.

Anslutning till SPR bör vara möjlig i samma utsträckning som för statliga

anställningar. För anslutningen bör dock förutsättas att anställningarna

anmäls till och registreras hos pensionsverket.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Lönekostnadspålägg, som avser att täcka bl. a. pensionskostnader, liar beräknats

för stiftelsen enligt samma grunder som för statsmyndigheterna.

Under sådana förhållanden finns det inte anledning till att anordningen

med särskilda avgifter till personalpensionsverket skall tillämpas i fråga

om museet.

Jag föreslår att anslutningen av anställningarna hos stiftelsen till SPR

skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1967. Vid bifall härtill kommer den avsedda

pensionsregleringen att omfatta även tjänsten som förste intendent, vilken

drogs in i samband med Hilleströms avgång den 30 september 1968. Hilleström

blir i så fall såvitt beror av hans innehav av nämnda tjänst berättigad

till livränteförmåner.

Viss ändring i bilagan till SPR behövs för att genomföra vad jag nu har

förordat. Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra denna

ändring.

V. Vissa ändringar i|bilagan till SPR

I bilagan till SPR finns anledning att vidta ytterligare följande ändringar

av mera formell natur.

Under V d) utbyts orden »Svenska röda korsets med bidrag från riksförsäkringsverket

drivna hem för barn med gomdefekter» mot orden »Svenska

röda korsets Lidingöhem».

Under V e) byts ordet »Föreståndare» ut mot orden »Rektor, biträdande

rektor».

Under VII f) byts dels orden »rektor och lärare vid särskola eller epileptikerskola»

ut mot orden »rektor och lärare vid särskola», dels orden

»internationella institutet för freds- och konfliktforskning» ut mot orden

»Stockholms internationella fredsforskningsinstitut».

Under VII k) anges att bestämmelser om pensionsavgifter inte längre

gäller för textilinstitutet i Borås och Lennings textiltekniska institut i Norrköping.

Under XIV byts orden »De kungl. teatrarna» ut mot orden »Operan och

Dramatiska teatern».

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra här avsedda

ändringar i bilagan till SPR.

VI. Pensionslön för teatercheferna vid Operan och Dramatiska teatern

Pensionslönen för teaterchef vid de kungl. teatrarna, numera Operan

och Dramatiska teatern, beräknas efter lönegrad C 2. Detta följer av föreskrift

i bilagan till statens pensionslöneförordning.

Löneförmånerna för nämnda chefer regleras av Kungl. Maj:t. Enligt

beslut den 17 februari 1967 åtnjuter de arvode som svarar mot lön till

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 79

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Ma j:ts proposition nr 7.9 år 1969

statstjänsteman i lönegrad C 3. Dessutom nigår viss represenlationsei sättning.

Nämnda beslut gäller fr. o. m. den 1 juli 1966.

Styrelsen för Kungl. Teatern Aktiebolag har i skrivelse den 10 december

1968 begärt att pensionslönen för teaterchefen vid Operan skall beräknas

eller lägst det arvode han tillförsäkrats genom Kungl. Maj:ts nämnda

beslut.

Teater- och orkesterrådet, som hörts i ärendet, tillstyrker att pensionslönen

för teaterchefen vid Operan skall bestämmas med utgångspunkt i det

fasta arvode han åtnjuter. Även pensionslönen för Dramatiska teaterns chet,

vars fasta lön är densamma som operachefens, bör enligt rådet omprövas i

sammanhanget.

Departementschefen. Jag finner det rimligt att pensionsförmånerna för

teatercheferna vid Operan och Dramatiska teatern avvägs med beaktande

av det fasta arvode som de har tillförsäkrats enligt beslut av Kungl. Maj :t.

.lag förordar därför att den föreskrift om pensionslön för här avsedd teaterchef

som finns intagen i bilagan till pensionslöneförordningen skall upphävas.

Jag förutsätter att Kungl. Maj :t skall få bestämma sådan pensionslön

för förfluten tid med beaktande av det av Kungl. Maj :t fastställda aiAOdet.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att göra den förutsatta

ändringen i bilagan till pensionslöneförordningen.

VII. Pensionsrätt för vissa provinsialläkare hos landstingskommuner

Kungl. Maj :t har den 28 maj 1968 med stöd av riksdagens bemyndigande

(prop. 1968: 1 bil. 7 s. 171, SU 5, rskr 5) godkänt överenskommelse mellan

statens förhandlingsnämnd och Svenska landstingsförbundet om avlösning

av statsbidraget till provinsialläkarväsendet m. in. I enlighet med överenskommelsen

har statsbidraget till avlöning åt provinsialläkare in. in. upphört

fr. o. in. den 1 januari 1968. Enligt överenskommelsen avsåg statens

ansvar för provinsialläkarnas pensionering endast de provinsialläkartjänster

som av landstingskommun före den 1 januari 1968 inrättats inom ramen

för de 760 statsbidragsberättigande tjänsterna. I protokoll till överenskommelsen

fanns en anteckning enligt vilken parterna var ense om att ta upp

förhandlingar om finansieringen av och formerna för de landstingsanställda

provinsialläkarnas pensionering.

I skrivelse den 12 december 1968 har statens förhandlingsnämnd meddelat

att nämnden och landstingsförbundet enats om att tjänstepensionsreg1

em entet för arbetstagare hos landsting (LPR) bör gälla för landstingsanställd

provinsialläkare, som är född 1906 eller senare och vars tjänst landstingskommun

inrättat inom ramen för de tidigare statsbidragsberättigande

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

21

760 tjänsterna. Vidare har landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund

enats om att ifrågavarande provinsialläkare skall fr. o. in. den 1 januari 1969

omfattas av LPR.

Departementschefen. Den överenskommelse som träffats mellan landstingsförbundet

och läkarförbundet innebär att sådana provinsialläkare hos

landstingskommun, på vilka landstingskommunala bestämmelser om tjänstepensionering

är tillämpliga, inte omfattas av SPR fr. o. in. den 1 januari

1969. Till följd härav har på min hemställan Kungl. Maj:t den 13 december

1968 förordnat om viss ändring i SPR (SFS 1968: 715).

Vad sålunda förekommit har jag ansett böra bringas till riksdagens kännedom.

VIII. Kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal vid

Dammsdalsskolan

Sävstaholms skol- och arbetshem i Vingåker inrättades år 1934 som eu

enskild anstalt för pojkar med komplicerade psykiska rubbningar. Inrättandet

skedde utan statligt ekonomiskt stöd.

För skol- och arbetshemmet gällde redan från början samma bestämmelser

om villkor för intagning, utbildning och utskrivning in. in. som för statens

uppfostringsanstalter för barn med komplicerade psykiska rubbningar.

I statsbidragshänseende tillhörde skol- och arbetshemmet den statsunderstödda

vården av psykiskt utvecklingsstörda. Statsbidrag utgick till hemmet

enligt samma grunder och med samma belopp som till övriga statsunderstödda

skolor för utvecklingsstörda.

Fr. o. in. år 1955 nedlades arbetshemsavdelningen vid skol- och arbetshemmet.

Som en följd därav ändrades hemmets namn till Sävstaholms skolhem.

Skolhemmets verksamhet reglerades genom årliga avtal mellan staten

och föreningen. Enligt dessa avtal som gällde t. o. in. år 1966 utgick till skolhemmet,

utöver de statsmedel som eljest stod till förfogande, ett särskilt

statsbidrag som var avsett att täcka underskottet av driften.

Fr. o.m. år 1967 upphörde statens ansvar för driften av Sävstaholms skolhem.

Södermanlands läns landsting trädde i stället för staten in som part

i avtalet. Ett år senare lades skolhemmet ned och ersattes av Dammsdalsskolan

som har landstinget till huvudman.

Anställningarna som rektor och lärare har alltsedan skol- och arbetshemmets

tillkomst tillhört området för den statliga personalpensioneringen. I

detta hänseende ändrades inte någonting genom att landstinget övertog

huvudmannaskapet. Den statliga personalpensioneringen omfattar också eu

anställning som husmor med personlig pensionsrätt enligt SPR.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Övriga anställningar blev förenade med pensionsrätt enligt landstingskommunal

bestämmelser i och med att de överfördes från Sävstaholms

skolhem till Dammsdalsskolan. Tidigare fanns det inte någon pensionsrätt

för dem.

Frågan om en reglering av pensionsförhållandena för avsedda övriga anställningar

aktualiserades första gången av dåvarande huvudmannen Föreningen

Sävstaholmsskolorna i samband med avgivande av statförslag för

år 1965. Föreningen anmälde därvid att Svenska kommunalarbetareförbundet,

hos vilket praktiskt taget samtliga ifrågavarande arbetstagare var organiserade,

hade gjort upprepade framställningar om att föreningen skulle lösa

pensionsfrågan för dem. Föreningen framhöll samtidigt att den för sin del

saknade ekonomisk möjlighet att ta på sig så omfattande förpliktelser som

elt antagande av landstingens pesionsreglemente skulle medföra.

Kommunalarbetareförbundet har i skrivelse den 22 december 1967 till

Södermanlands läns landsting hemställt att ifrågavarande arbetstagare får

räkna anställningstid före den 1 januari 1968 som tjänstår för pensionsförmån

enligt landstingets pensionsreglemente. Landstinget avslog denna framställning.

Sedermera har kommunalarbetareförbundet i skrivelse den 12 mars 1968

till skolöverstyrelsen hemställt att de nämnda arbetstagarnas pensionsfråga

skal! lösas genom statsverkets försorg.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 15 maj 1968 underställt frågan

Kungl. Majrts prövning. Ämbetsverket finner det skäligt att staten betalar

kostnaderna för pensioneringen för lid då anstalten fungerat som skolhem.

Departementschefen. Under förbehåll om godkännande träffade representanter

för staten och Södermanlands läns landsting avtal den 4 februari

1966 om landstingets övertagande av statens mentalsjukvård inom landstingsområdet.

Även undervisningen av de psykiskt utvecklingsstörda omfattades

av övertagandet. Avtalet godkändes sedermera av Kungl. Maj :t och

landstinget.

Enligt avtalet skall staten medverka till att bestrida kostnaderna för pensionering

av de arbetstagare vid ifrågavarande skolhem som var fortlöpande

anställda vid den tidpunkt då statens ansvar för dess verksamhet upphörde.

Härför förutsätts emellertid att arbetstagarna hade grundat rätt till pensionsförmån

i anställningen vid nämnda tidpunkt. Som förut nämnts var

arbetstagarna utom rektor, lärare och en husmor då inte omfattade av den

statliga personalpensioneringen och inte heller tillförsäkrade pensionsrätt i

annan ordning.

Fråga har nu aktualiserats att de här avsedda arbetstagare, som tidigare

inte haft pensionsrätt, skall under medverkan av staten få möjlighet till

viss tillgodoräkning i pensionshänseende.

Med hänsyn till omständigheterna finner jag det rimligt att staten under

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 196!)

23

villkor om viss medverkan från landstinget tar på sig vissa pensionsförpliktelser

gentemot ifrågavarande arbetstagare. Jag förordar därför att statsmedel

får användas till en reglering av deras pensionsförhållanden. Regleringen

bör avse tid då staten hade ansvaret för verksamheten, d. v. s. tid intill

den 1 januari 1967.

Statens pensionsförpliktelser bör utformas analogt med vad som överenskommits

i samband med mentalsjukvårdens kommunalisering. Under förutsättning

att landstinget tillgodoräknar avsedd anställningstid såsom tjänstår

för pensionsförmån enligt landstingets pensionsreglemente, får i enlighet

härmed utgå statligt bostadsbidrag enligt grunder som anges i förenämnda

avtal. Jag räknar med att landstinget tillgodoräknar ifrågavarande

tid i princip i samma omfattning som om ifrågavarande arbetstagare, för

det fall att eljest stadgade förutsättningar därför varit för handen, i anställning

vid hemmet blivit underkastade SPR fr. o. m. den 1 juli 1959 och ägt

räkna tid för föregående sådan anställning som tjänstår till två tredjedelar.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva fråga om pensionsförmån

åt arbetstagare vid hemmet som stått kvar i tjänst efter den 31 december

1966 men på grund av överårighet eller annan anledning inte tillerkänns

pensionsförmån av landstinget.

Kungl. Maj :t bör inhämta riksdagens bemyndigande att utge kostnadsbidrag

till pensionsförmåner för ifrågavarande personal enligt vad jag förordat

i det föregående.

IX. Förbättrade pensionsförmåner för vissa personer

A. F. d. flygingenjören av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gunnarson

F. d. flygingenjören av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gunnarson,

som är född den 6 oktober 1905, har fullgjort flygtjänstgöring vid flygvapnet

dels under författningsenlig eller frivillig tjänstgöring som reservofficer

i sammanlagt omkring 5 månader under åren 1933—1936, dels i arvodesanställning

som biträdande flottilj ingenjör den 16 november 1936—den 8

augusti 1939, dels under beredskapstjänstgöring den 30 augusti 1939—den

11 september 1941 och dels i den beställning på aktiv stat vid flygvapnet

som han tillträdde i anslutning till beredskapstjänstgöringens upphörande.

Hans kommendering till flygtjänstgöring i nämnda beställning upphörde

av medicinska skäl den 29 september 1949.

Gunnarson avgick från tjänsten som flygingenjör av 1. graden med

ålderspension vid utgången av mars 1966. Pensionen har bestämts efter

den högsta löneklassen inom den lönegrad (Ao 23) som då gällde för nämnda

tjänst. Vid pensionens bestämmande har inte kunnat tas hänsyn till Gunnarsons

flygtjänstgöring emedan han endast under åtta år uppburit flygtillägg

som avses i bilagan till statens pensionslöneförordning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Gunnarson anhöll i skrivelse den 5 november 1965 att hans pension,

med hänsyn till att han fullgjort flygtjänstgöring mer än tolv år, skulle

avvägas efter lönegrad som var två enheter högre än den som pensionsbestämningen

grundats på.

Eftersom Gunnarson under flygtjänstgöringen hade varit berättigad till

flygtillägg som avses i Inlagan till pensionslöneförordningen i endast åtta

av då erforderliga tolv år, beslöt Kungl. Maj :t den 6 juli 1967 att lämna

ansökningen utan bifall.

I skrivelse den 6 december 1967 har Gunnarson anhållit att frågan om

höjd pension skall prövas på nytt. Han åberopar i skrivelsen ett intyg som

utfärdats av dåvarande specialflygläkaren vid flygvapnet Arne Frykholm.

Denne anför i intyget hl. a. följande.

Gunnarson sjukskrevs den 5 september 1949 på grund av sjukdom som

sannolikt hade orsakats av tillfällig överansträngning i tjänsten och vårdades

därefter på sjukhus i omkring tre veckor. Hans flygtjänstgöring upphörde

enligt beslut den 22 september 1949. Den fortsatta händelseutvecklingen

visade att beslutet kan anses ha varit något förhastat. Gunnarson

har nämligen inte haft recidiv av sjukdomen. Under Frykholms tjugoåriga

tjänstgöring inom flygvapnet har det vidare varit praxis att man i

allmänhet grundar beslut om upphörande av flygtjänstgöring på en lång,

ofta flerårig observation. Denna praxis har emellertid inte tillämpats när

det gällt Gunnarson.

I ärendet har chefen för flygvapnet och försvarets civilförvaltning avgett

yttranden.

Chefen för flygvapnet biträder Frykholms uppfattning. Enligt chefen

för flygvapnet är det sannolikt att Gunnarson efter sjukdomen skulle ha

fått återuppta flygtjänsten till en början med reservförare och så småningom

som ensamflygare och att han fått fortsätta därmed i första hand

till 50 års ålder.

Även försvarets civilförvaltning tillstyrker bifall till ansökningen.

Departementschefen. Som nämnts har Kungl. Maj :t genom beslut den 6

juli 1967 lämnat en ansökning av Gunnarson i ämnet utan bifall. Senare

har visats att beslutet om upphörande av flygljänstgöringen varit något förhastat.

Efter vad chefen för flygvapnet framhåller skulle Gunnarson sannolikt

ha fått återuppta flygtjänstgöringen och fortsätta den i första hand

till 50 års ålder. I så fall hade Gunnarson författningsenligt varit berättigad

till den pensionsförbättring som han nu ansöker om.

Under hänvisning till vad jag sålunda har anfört förordar jag, i likhet

med remissmyndigheterna, att Gunnarson från tidpunkten för avgång ur

tjänst får sin pension bestämd som om hans flygtjänstgöring vid flygvapnet

hade fortgått till dess han fyllde 50 år. Vid bifall härtill kommer

pensionen att helt avvägas efter lönegrad A 25.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

25

B. Gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar Hårleman

Gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar Hårleman är född den

19 december 1906. Under tiden den 1 augusti 1962—den 30 september 1964

innehade han vikariatslöneförordnande som undervisningsråd hos skolöverstyrelsen

och blev e. o. undervisningsråd där den 1 oktober 1964.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 20 november 1968 förordnades Hårleman

att fr. o. in. den 1 januari 1969, med bibehållande av tjänstetiteln undervisningsråd,

vara gymnasieinspektör i lönegrad Up 26 hos skolöverstyrelsen.

Med tjänsten som gymnasieinspektör följer viss avlöningsförstärkning.

Fr. o. in. dagen för tillträdet av tjänsten har Hårleman endast tre

år kvar till den för honom gällande pensioneringsperiodens nedre gräns.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 18 februari 1969 hemställt att

Hårleman i egenskap av gymnasieinspektör skall i pensionshänseende behandlas

som om han alltjämt var undervisningsråd.

Departementschefen. Med hänsyn till omständigheterna framstår det som

skäligt att Hårleman får behålla den rätt till pensionsförmåner som följde

med tjänsten som undervisningsråd. Jag förordar, efter samråd med chefen

för utbildningsdepartementet, att Hårleman — under förutsättning att

han avstår från den rätt till pensionsförmåner som eljest föreligger för honom

— tillförsäkras egen- och familjepensionsrätt som om han alltjämt

kvarstod i tjänsten som undervisningsråd.

C. Föreståndaren för institut Tessin i Paris Gunnar Lundberg

Institut Tessin eller Tessininstitutet i Paris kom till år 1933 med uppgift

att verka för vetenskapligt och konstnärligt utbyte mellan Frankrike och

Sverige.

Institutet grundades av fil. lic. Gunnar Lundberg, som är född år 1903.

Han har sedan institutets tillkomst varit dess föreståndare.

Föreståndarskåpet var länge oavlönat. Först under den senaste femårsperioden

har Lundberg uppburit arvode. Detta har utgått med 10 000 kr.

under budgetåret 1964/65 och med 20 000 kr. om året under tiden därefter.

Arvodet som bestrids av statsbidrag beskattas inte i Sverige. Sedan år 1936

åtnjuter han i sin egenskap av föreståndare förmånen av fri bostad i institutets

lokaler.

Lundberg tjänstgör sedan hösten 1945 dessutom på halvtid som lokalanslällt

kulturråd vid svenska ambassaden i Paris. I sådan egenskap uppbär

han arvode som nu utgår med 15 780 kr. om året. Skatt på beloppet betalas

av statsmedel.

Lundberg torde komma att tillerkännas statlig pension på grund av anställningen

som kulturråd. Enligt preliminära beräkningar skulle en sådan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

pension komina alt utgå med omkring 630 kr. i månaden. På grund av sitt

föreståndarskap är han berättigad till pension med omkring 250 kr. i månaden

enligt en pensionsförsäkring som har tecknats för honom.

Styrelsen för Institut Tessin har i sina anslagsäskanden för budgetåret

1969/70 tagit upp frågan om pensionsförmåner för Lundberg. Enligt vad styrelsen

anför har han gjort en lång och förtjänstfull insats för främjandet av

de svensk-franska kulturförbindelserna både som kulturråd och som föreståndare

för institutet. Med hänsyn härtill anser styrelsen det skäligt att

man vid bestämmande av hans pensionsförmåner beaktar insatsen i dess helhet.

Styrelsen föreslår alt Lundberg av statsmedel tillerkänns egenpension

som om han i anställningen som föreståndare uppburit arvode till belopp som

svarar mot lönen för en svensk docent.

Departementschefen. Lundberg är nu 65 år. När han lämnar sina anställningar

som föreståndare resp. kulturråd, blir han bara berättigad till statlig

pension för anställningen som kulturråd, om det inte medges annat.

Jag finner det motiverat att Lundberg i särskild ordning beviljas en pension

som bestäms med beaktande av hans samlade insats som kulturråd och

föreståndare. Den pension jag sålunda förordar bör utgå med 1 400 kr. i månaden.

Jag förutsätter härvid att pensionen inte samordnas med den pension

som han har rätt till på grund av pensionsförsäkring. Kungl. Maj:t bör inhämta

riksdagens bemyndigande alt meddela de särskilda föreskrifter om

tjänstårsfaktor m.m. som kan behövas.

X. Värdesäkring av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa

Enskilda järnvägarnes pensionskassa (EJP) förstatligades år 1945. Till

grund för förstatligandet låg eu överenskommelse mellan representanter för

staten och pensionskassan. Enligt överenskommelsen övertog staten kassans

alla tillgångar och rättigheter mot att staten åtog sig att svara för de pensionsförpliktelser

som vilade på kassan.

Som avsetts har kassans verksamhet efter förstatligandet minskat kraftigt.

Den 1 juli 1945 fanns 4 595 delägare i aktiv tjänst och 4 497 pensionärer.

Antalet pensionärer har nu gått ned till omkring 380. Av dem uppbär

omkring 210 ålderspension, omkring 165 änkepension och några barnpension.

EJP-pensionerna betalades ut med belopp som ej ändrades under tid intill

den 1 juli 1968 och var synnerligen låga. Det årliga genomsnittsbeloppet var

då 2 454 kr. för ålderspension och 1 199 kr. för familjepension. Inräknat

kompletterande pensionsförmåner från vederbörande enskilda järnvägsföretag

steg de årliga genomsnittsbeloppen till 4 703 kr. respektive 2 408 kr.

Svenska Järnvägsmannaförbundet begärde våren 1967 en undersökning

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

av huruvida en »normal ränteavkastning» på delägares delaktighetsbelopp

i pensionskassan skulle kunna medföra årliga förbättringar av de EJP-pensioner

som då utgick.

En sakkunnig i försäkringsmatematiska frågor1 har utrett hur del nuvarande

EJP-beståndets beräknade andel i de vid förstatligandet övertagna

tillgångarna skulle ha utvecklats vid en försäkringsmässig förvaltning. Avkastningen

beräknades av den sakkunnige efter de årligen stigande procentsatser

som svarat mot verklig förräntning hos SPP och andra pensionskassor.

Den avtagande dödligheten och de till lågt belopp fastställda avgifterna

medförde emellertid, enligt vad utredningen utvisade, att något överskott

inte skulle ha uppstått.

Såsom närmare framgår av prop. 1968:95 befanns det på där anförda

skäl ändå rimligt att staten medverkade till förbättring av nuvarande pensionärers

pensionsvillkor.

Pensionsförbättringens utformning förutsatte, som framhölls i propositionen,

ett omfattande utredningsarbete. Det var därför inte möjligt att lägga

fram ett slutligt förslag till lösning i så god tid att den kunde underställas

1968 års riksdag under dess vårsession. Med hänsyn till pensionärernas pensionssituation

ansågs det att viss förbättring av pensionsvillkoren ändå borde

genomföras utan dröjsmål. I propositionen förordades en provisorisk pensionsreglering

som innebar att pensionerna höjdes med 20 %. Höjningen

förutsattes dock skola utgå bara i den mån vederbörande pensionstagare

därigenom inte erhöll en samlad personalpensionsinkomst som översteg vad

han skulle ha erhållit i pension enligt statliga pensionsbestämmelser, om

den enskilda järnvägen hade förstatligats efter pensionstagarens avgång ur

tjänst.

Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj :t att besluta om den föreslagna provisoriska

förbättringen av pensioner från EJP (SU 112, rskr 262). Bestämmelser

därom utfärdades den 28 juni 1968.

Den sakkunnige som utfört den tidigare utredningen har sedermera fullföljt

utredningsarbetet. Han har nu inkommit med en promemoria i ärendet,

vilken är dagtecknad den 11 mars 1969.

Promemorian upptar två alternativa förslag till ytterligare förbättring av

EJP-pensionerna. Båda förslagen innebär att pensionerna regleras för varje

kalenderår fr. o. m. år 1969 genom att deras grundbelopp, hänförda till

visst basår, multipliceras med förhållandet mellan basbeloppet för januari

under utbetalningsåret och basbeloppet för januari under basåret. Det är

vidare förutsatt att man skall tillämpa en spärregel analog med den som

gällde vid den provisoriska förbättringen. Pensionerna avses skola höjas

retroaktivt fr. o. m. år 1969.

Alternativ 1. Basår är 1968. Pensionens grundbelopp är dess belopp den

30 juni 1968 med provisorisk höjning enligt beslutet vid 1968 års riksdag.

1(5:* Aktuarien Einar Dahllöf.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Grundbeloppet ändras fr. o. m. år 1969 genom multiplikation med faktorn

5 800/5 700, vilket innebär en förbättring med ca 1,75 %. Jämfört med pension

utan nyssnämnd provisorisk höjning medför detta alternativ eu förbättring

med ca 22,1 % fr. o. in. år 1969.

Alternativ 2. Basår är 1962. Basåret är valt med hänsyn till atl pensioneringen

fr. o. in. nämnda år endast avsåg personer som hade lämnat aktiv

tjänst och att Svenska Järnvägsmannaförbundet i sin förutnämnda framställning

jämförde förhållandena för de per årsskiftet 1961/62 utträdda och

kvarstående personerna. Pensionens grundbelopp är dess belopp den 30

juni 1968 utan provisorisk höjning enligt beslutet vid 1968 års riksdag.

Grundbeloppet ändras fr. o. in. år 1969 genom multiplikation med faktorn

5 800/4 500, vilket innebär en förbättring med ca 28,9 %. Förbättring enligt

detta alternativ ersätter fr. o. in. år 1969 provisorisk höjning enligt beslutet

vid 1968 års riksdag men leder uppenbarligen inte till att någon pension utgår

med lägre belopp än som gällt under juli—december 1968.

I följande tabell anges det genomsnittliga årsbeloppel av egenpension

respektive änkepension före och efter den provisoriska förbättringen. Vidare

har motsvarande pensionsbelopp beräknats för år 1969 enligt de alternativa

förslagen med hänsyn tagen till att basbeloppet för januari 1969 är 5 800 kr.

Spärregeln har beaktats även i fråga om förbättring enligt de nya förslagen.

Pensionsförmån

Genomsnittsbelopp av

egenpension, änkepension,

kr./år kr./år

2 446

1 225

2 866

1 427

Pension jämte 1968 års höjning och förbättring enligt alter-

nativ 1 ..........................................

Pension jämte förbättring enligt alternativ 2 ............

2 910

3 055

1 450

1 541

Statens järnvägar förordar i yttrande att pensioner från EJP förbättras

enligt alternativ 2.

Departementschefen. Den sakkunnige har i promemorian lämnat två förslag

till ytterligare förbättring av EJP-pensionerna. Det ena förslaget, alternativ

1, innebär att pension jämte provisorisk höjning enligt 1968 års riksdags

beslut ändras fr. o. in. den 1 januari 1969 och därefter kalenderårsvis

genom multiplikation med kvoten av det vid varje tid gällande basbeloppet

enligt lagen om allmän försäkring och basbeloppet för januari månad 1968.

Det andra förslaget, alternativ 2, innebär att pension utan nyssnämnd provisorisk

höjning uppräknas fr. o. in. den 1 januari 1969 genom multiplikation

med kvoten av det vid varje tid gällande basbeloppet och basbeloppet för

januari 1962 och därefter ändras kalenderårsvis i samma mån som enligt

alternativ 1.

Båda alternativen förutsätter tillämpning av en vid varje tidpunkt gäl
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

lande spärregel. Därmed avses att den tillämnade förbättringen skall utgå

endast i den mån pensionstagaren därigenom inte erhåller en samlad personalpensionsinkomst

som överstiger vad han skulle ha erhållit i pension enligt

statliga pensionsbestämmelser om den enskilda järnvägen hade förstatligats

efter hans avgång nr tjänst.

Jag finner det med hänsyn till EJP-pensionärernas ekonomiska situation

och i övrigt föreliggande omständigheter rimligt att deras pensioner nu värdesäkras.

Det förefaller mig lämpligt att åstadkomma värdesäkringen enligt

en av de två metoder som den sakkunnige anvisar.

Huvuddelen av de kassadelägare som var i aktiv tjänst vid utgången av år

1961 utträdde då ur EJP-beståndet. Kapitalvärdet av de rättigheter som härrörde

ur deras delaktighet överfördes till andra pensionsorgan. I den mån

de mottagande organen tillämpade säkerhetsmarginaler i sina avgifter har

det skapats förutsättningar för en värdesäkring av de pensioner som de utträdda

deltagarna nu har rätt till. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med

statens järnvägar att övervägande skäl talar för en reglering av EJP-pensionerna

enligt det alternativ — alternativ 2 — som innebär beaktande av

basbeloppets ändringar sedan januari månad 1962.

Arbetet inom statens personalpensionsverks utbetalningsbyrå bygger på

enhetliga ADB-rutiner och minsta möjliga manuella ingrepp i bearbetningarna.

Att fortlöpande tillämpa den av utredningsmannen föreslagna spärrregeln

kommer att medföra ett betydande merarbete, bl. a. med hänsyn till

att den synes förutsätta viss manuell behandling. Det finns anledning förmoda

att spärregeln för huvuddelen av falien saknar praktisk betydelse.

Jag föreslår därför, att den föreslagna spärregeln iakttas endast dels vid

den omräkning av pensionerna som avses skola ske per den 1 januari 1969

och dels vid beviljande därefter av ny pension. Spärregeln skall i övrigt inte

tillämpas. Vid omräkningen per den 1 januari 1969 bör vidare bolagspension

eller motsvarande beaktas med samma belopp som vid den provisoriska omregleringen.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om den

föreslagna värdesäkringen av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa.

XI. Uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor

Enligt beslut av 1967 års riksdag blev trafiklivräntor och yrkesskadelivräntor

uppräknade för tid fr. o. in. den 1 januari 1968 och värdesäkrade för

framtiden.

Enligt beslut av 1968 års riksdag blev även statliga skadeståndslivräntor,

varmed här avses andra än sådana som är att anse som trafiklivräntor eller

fastställts enligt grunderna för lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring, förbättrade

för tid fr. o. m. den 1 januari 1968.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 79

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Fråga är nu om viss ytterligare uppräkning av ifrågavarande statliga skadeståndslivräntor.

Departementschefen. 1 prop. 1968:95 tog jag upp frågan om en förbättring

av de statliga skadeståndslivräntorna. Härvid uttalade jag att man vid

valet av metod för en förbättring i första hand borde, som riksförsäkringsverket

avsett, eftersträva en anpassning till antingen reglerna för uppräkning

och värdesäkring av yrkesskadelivräntor eller motsvarande regler om

trafiklivräntor. Jag ansåg mig emellertid inte beredd att utan ytterligare

utredning ta ställning till vilken av de två lösningarna som från skilda synpunkter

var mest lämplig. Ändå förklarade jag mig med hänsyn till omständigheterna

villig att medverka till en provisorisk förbättiing av ifragavarande

livräntor och föreslog att de skulle höjas med 25 % om skadan inträffat

år 1961 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat något av åren

1962—1964 och med 10 % om skadan inträffat något av åren 1965—1967. Tilllägg

till livräntorna förutsattes skola höjas i samma mån.

Riksdagen bemyndigade år 1968 Kungl. Maj:t att förbättra de statliga

skadeståndslivräntorna enligt förslaget i prop. 1968: 95 (SU 112, rskr 262).

Bestämmelser därom utfärdades den 4 oktober 1968.

Jag tillkallade senare en särskild utredningsman1 med uppgift att utreda

och föreslå en slutlig reglering av de statliga skadeståndslivräntorna.

Utredningsmannen har anmält för mig att det är nödvändigt att närmare

gå igenom ett stort antal fall för att klargöra hur en uppräkning och värdesäkring

enligt den ena eller den andra av de bada metodei na utfaller i de

enskilda fallen. Denna genomgång kommer att ta så lång tid att utredningen

inte kan bli klar förrän längre fram i vår. Jag kan därför inte i detta sammanhang

föreslå en slutlig reglering av de statliga skadeståndslivräntorna.

Jag anser mig emellertid böra nu aktualisera frågan om viss ytterligare

provisorisk förbättring av ifrågavarande livräntor.

Den förbättring av de statliga skadeståndslivräntorna som medgavs förra

året innebar en uppräkning med samma procenttal som det varmed yrkesskadelivräntorna

höjdes för tiden fr. o. m. den 1 januari 1968.

Yrkesskadelivräntorna har — till skillnad från de statliga skadeståndslivräntorna

— värdesäkrats för framtiden genom att automatiskt knytas

till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Basbeloppet steg för tiden

fr. o. m. den 1 mars 1968 från 5 700 kr. till 5 800 kr., vilket i allmänhet

medförde en mindre höjning av yrkesskadelivräntorna. En ny stegring av

basbeloppet kan väntas under år 1969 och yrkesskadelivräntorna kommer

som en följd därav att höjas ytterligare.

Det synes mig rimligt att även de statliga skadeståndslivräntorna — i avvaktan

på en slutlig reglering — uppräknas i anslutning till reglerna om

1 T. f. byrådirektören hos riksförsäkringsverket Gloria Sprang.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

värdesäkring av yrkesskadelivräntor. Uppräkningen bör emellertid ske med

beaktande av förhållandena vid den tidpunkt då skadeståndet fastställdes.

Den uppräkning av de statliga skadeståndslivräntorna som jag nu har

föreslagit bör gälla för tiden fr. o. m. den 1 januari 1969 tills vidare t. o. m.

den 30 juni 1970. Vid uppräkningen bör man emellertid beakta den förändring

av basbeloppet som skedde för tiden fr. o. m. den 1 mars 1968.

Kungl. Maj:t bör inhämta riksdagens bemyndigande att besluta om den

uppräkning av de statliga skadeståndslivräntorna som jag nu har förordat.

XII. Skadeståndslivräntor åt vissa personer

A. Fru Gertrud Wahlberg

Fru Gertrud Wahlberg, som är född den 11 april 1902, undergick på karolinska

sjukhuset år 1961 strålbehandling av hypofysen. Sommaren 1963

försämrades hennes syn och på hösten samma år var hon blind.

Wahlberg var år 1963 anställd hos Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson.

Enligt bolagets beräkningar skulle hon ha tjänat 12 845 kr., om hon hade

arbetat hela året. Om hon fortsatt sitt arbete under åren 1964—1966, beräknas

hennes inkomst ha blivit 13 526 resp. 15 297 och 17 617 kr.

I skrivelse, som inkom till dåvarande medicinalstyrelsen den 7 oktober

1965, gjorde Wahlberg gällande, att hon blivit felbehandlad vid berörda tillfälle,

och begärde utredning i ärendet.

Medicinalstyrelsens disciplinnämnd fann enligt beslut den 26 maj 1966

att det med största sannolikhet måste kunna antas att synskadan helt eller

i avgörande mån orsakats av strålbehandlingen, även om det inte kan helt

uteslutas att andra faktorer bidragit till skadans uppkomst. Enligt nämnden

vilar ansvaret för behandlingen på den läkare vid sjukhuset som givit

direktiv om behandlingens omfattning. Läkaren får anses ha förfarit felaktigt

genom sina direktiv om att behandlingen skulle omfatta en stråldos

som överskridit den brukliga dosen för ifrågavarande tillstånd. Nämnden

fann vad läkaren sålunda låtit sig komma till last med hänsyn till omständigheterna

inte vara av beskaffenhet att böra medföra ansvar.

I skrivelse den 12 januari 1967 har advokaten Anders Wikare som ombud

för Wahlberg hemställt om ersättning åt henne från Kronan för den skada

som hon lidit till följd av den felaktiga behandlingen.

Den yrkade ersättningen utgör 5 000 kr. för sveda och värk samt 30 000

kr. för lyte och men. Härtill kommer yrkande om ersättning för förlorad

arbetsinkomst efter den beräknade årsinkomsten för åren 1963—1966. Sistnämnda

ersättning, sammanlagt 53 199 kr., avses skola minskas med vad

hon under ifrågavarande tidsperiod har erhållit från allmän försäkringskassa.

Wikare har dessutom förbehållit Wahlberg rätt till livränta fr. o. m. den

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

1 januari 1967, att beräknas efter en inkomst för år 1967 av 18 000 kr., samt

ersättning åt hemhjälp, om hon måste betala härför. Numera yrkas årlig

livränta fr. o. m. sistnämnda dag.

Yttranden i ärendet har avgivits av direktionen för karolinska sjukhuset

den 24 februari 1967, medicinalstyrelsen den 5 juni 1967, statskontoret den

26 april 1968 och riksförsäkringsverket den 10 juni 1968.

Direktionen för karolinska sjukhuset samt medicinalstyrelsen tillstyrker,

under åberopande av disciplinnämndens beslut den 26 maj 1966, att Wahlberg

tillerkänns ersättning av statsmedel för den skada som hon enligt utredningen

i ärendet har lidit till följd av behandlingen.

Statskontoret, som konstaterar att det enligt läkarexpertis föreligger orsakssamband

mellan strålbehandlingen och skadan, föreslår att Kronan

ersätter Wahlberg med 63 927 kr. Av detta belopp utgör 35 000 kr. ersättning

för sveda, värk och framtida men samt återstoden ersättning för inkomstbortfall

under åren 1963—1966. Ersättningen för inkomstbortfall har avvägts

med beaktande av vad som betalats ut av arbetsgivare och allmän

försäkringskassa. Beträffande ersättningen för hemhjälp förutsätter statskontoret,

som inte anser frågan härom vara aktuell, att hon inkommer med

en ny framställning om sådant behov uppkommer i framtiden.

Statskontoret framhåller vidare att livsvarig skadeståndslivränta efter

100 % invaliditet torde böra utgå till Wahlberg för tiden fr. o. m. den 1 januari

1967. Skadeståndslivräntan torde intill den dag hon fyller 67 år böra

bestämmas till ett belopp, som svarar mot skillnaden mellan hennes beräknade

årsinkomst 1966 eller 17 617 kr., och de förmåner, som enligt lagen

om allmän försäkring utgick till henne vid utgången av samma år. Statskontoret

finner det tveksamt om man därvid bör beakta det kommunala

bostadstillägget med hänsyn till att detta är en behovsprövad förmån. För

tiden efter det att hon har fyllt 67 år torde enligt statskontoret skadeståndslivräntan

böra sättas ned till hälften av det belopp som utgått dessförinnan.

Riksförsäkringsverket upplyser om att de förmåner för år som vid 1966

års utgång tillkom Wahlberg enligt lagen om allmän försäkring utgjordes av

folkpension med 4 670 kr., allmän tilläggspension med 1 399 kr. och invaliditetstillägg

med 1 650 kr. Härutöver uppbar hon kommunalt bostadstilllägg

med 1 940 kr. enligt lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstilllägg

till folkpension.

Efter vad riksförsäkringsverket vidare anför är det kommunala bostadstillägget

till sin storlek beroende av Wahlbergs inkomstförhållanden.

Tillerkänns Wahlberg skadeståndslivränta med belopp, som svarar mot

skillnaden mellan den beräknade uteblivna arbetsförtjänsten för år 1966,

17 617 kr., och de förmåner, sammanlagt 7 719 kr., som vid utgången av

samma år tillkom henne enligt lagen om allmän försäkring, blir livräntans

belopp 9 898 kr. om året. En sådan årsinkomst är så stor att Wahlberg inte

kan vara berättigad till kommunalt bostadstillägg. Skadeståndslivräntan

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

synes enligt riksförsäkringsverket därför böra bestämmas utan hänsyn till

det kommunala bostadstillägget.

Riksförsäkringsverket framhåller vidare att vederbörande försäkringskassa

torde besluta om indragning av det kommunala bostadstillägget, när

beslut om skadeståndslivränta för tiden fr. o. m. den 1 januari 1967 föreligger.

Ett sådant beslut torde dock inte få retroaktiv verkan. Det kommunala

bostadstillägget synes därför böra dras av från skadeståndslivräntan,

så länge det har utgått eller utgår.

Det invaliditetstillägg, som utgick till Wahlberg vid utgången av år 1966,

har ett annat syfte än att kompensera för inkomstbortfall. Riksförsäkringsverket

ifrågasätter därför om man inte vid bestämmande av skadeståndslivräntan

bör se bort från invaliditetstillägget.

Kungl. Maj :t har genom beslut den 11 juli 1968 bemyndigat direktionen

för karolinska sjukhuset att från delposten Diverse utgifter under anslagsposten

Övriga utgifter i sjukhusets omkostnadsstat för budgetåret 1968/69

till Gunnar Johansson som förmyndare för Wahlberg betala ut 63 927 kr.,

varav 35 000 kr. utgör ersättning för sveda och värk, lyte och men samt

återstoden ersättning för förlorad arbetsförtjänst under åren 1963—1966. I

beslutet har Kungl. Maj :t förklarat sig vilja sedermera fatta särskilt beslut

i frågan om livränta till henne.

Departementschefen. Det kan med största sannolikhet antas att Gertrud

Wahlbergs skada har orsakats genom felaktig behandling. Med hänsyn till

omständigheterna torde Kronan vara skadeståndsskyldig för den uppkomna

skadan.

Kungl. Maj :t har redan tillerkänt Wahlberg begärd ersättning för sveda

och värk, lyte och men samt förlorad arbetsförtjänst för tiden 1963—1966.

I likhet med statskontoret anser jag att livsvarig skadeståndslivränta

efter 100 % invaliditet bör utgå till Wahlberg för tiden fr. o. m. den 1 januari

1967. Livräntan bör bestämmas till ett belopp, som svarar mot skillnaden

mellan hennes beräknade inkomst för år 1966 och de förmåner enligt

lagen om allmän försäkring, som hon åtnjöt vid utgången av samma år.

Jag delar också statskontorets uppfattning att livräntan bör utgå med hälften

av nämnda belopp för tiden efter det att Wahlberg har fyllt 67 år. Vid

avräkningen av hennes förmåner enligt lagen om allmän försäkring bör man

se bort från invaliditetstillägg med hänsyn till att det har ett annat syfte än

att kompensera för inkomstbortfall.

Uppbär Wahlberg skadeståndslivränta och allmän tilläggspension, torde

hon ej vidare kunna få kommunalt bostadstillägg. Det är alltså inte aktuellt

att samordna livräntan med bostadstillägget. Redan uppburet sådant tillägg

bör dock dras av från livräntan.

Wahlberg har inte haft några utgifter för hemhjälp. Fråga om ersättning

därför är alltså inte aktuell.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Under åberopande av det anförda förordar jag att Wahlberg på grund av

ifrågavarande skada medges att uppbära livsvarig livränta med 11 548 kr.

för år 1967, med 16 227 kr. för tiden fr. o. m. den 1 januari 1968 intill den 11

april 1969, då hon fyller 67 år, och med 6 351:40 kr. om året för tiden därefter.

Höjning enligt beslutet den 4 oktober 1968 om ersättning av statsmedel

till förbättring av vissa statliga skadeståndslivräntor är inräknad i de livräntebelopp

som avses skola gälla fr. o. m. år 1968. Vad jag förordat under XI

om uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor skall å andra sidan

gälla även den livränta som jag nu förordar skola utgå till Wahlberg. Som

nämnts bör livräntan minskas med vad hon har uppburit i kommunalt bostadstillägg.

Kostnaderna för livränta åt Wahlberg bör bestridas för tid t. o. m. den

30 juni 1969 från anslaget Personalpensionsförmåner in. m. och för tiden

därefter från inkomsttiteln Pensionsmedel in. m.

B. F. d. sluss vakten Lennart Wallgren

F. d. slussvakten hos Göta Kanalbolag Lennart Wallgren, som är född den

29 december 1918, ådrog sig en knäskada den 26 april 1957 i arbete på Riksbergs

kanalbro i Töreboda. Olyckan inträffade när Wallgren skulle öppna

bron och synes ha föranletts av fel på det elektriska bromaskineriet.

Den knäskada Wallgren åsamkades var av den art och omfattning att han

måste sluta sin anställning som slussvakt. Han anställdes efter omskolning

fr. o. m. den 12 februari 1962 som verktygsslipare vid en urfabrik i Töreboda.

Senare drabbades han av andra sjukdomsbesvär. Prognosen beträffande

dessa är mindre god. Knäskadan i förening med besvären ledde till att

han måste sluta sin anställning vid urfabriken den 5 juli 1968. Under hösten

1968 arbetade han tidvis som försäljare.

Riksförsäkringsverket har genom skilda beslut tillerkänt Wallgren fortlöpande

yrkesskadelivränta på grund av knäskadan. Livräntan började utgå

den 1 oktober 1959 och är livsvarig sedan den 1 januari 1969.

Dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ansett att styrelsen på

grund av olyckan den 26 april 1957 är ersättningsskyldig gentemot Wallgren.

Enligt särskilda avtal mellan styrelsen och ombud för Wallgren samt enligt

domar av Göteborgs rådhusrätt har Wallgren fått ersättning för sveda och

värk, resekostnader samt förlorad arbetsförtjänst m. m. för tiden t. o. in. den

31 augusti 1961.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska vägarbetareförbundet som

ombud för Wallgren har genom avtal reglerat skadeståndsfrågan för tiden

t. o. m. den 31 december 1964. Enligt detta avtal fick Wallgren ersättning för

förlorad arbetsförtjänst med 250 kr. i månaden. Parterna har träffat preliminär

överenskommelse om livränta till Wallgren för tiden den 1 januari

1965—den 31 december 1968. Enligt den preliminära överenskommelsen

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

skall Wallgren få en livränta av 6 600 kr. om året. Vid avvägning av den

förlorade arbetsförtjänst som livräntan avses kompensera har man beräknat,

atl en del av inkomstbortfallet orsakas av de senare uppkomna besvären,

och därför minskat livräntan i motsvarande mån. I avvaktan på ett slutligt

ställningstagande till överenskommelsen åtog sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att utbetala å conto 250 kr. i månaden till Wallgren.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 24 januari 1967 begärt

bemyndigande att betala ut den preliminärt överenskomna livräntan

till Wallgren.

Riksförsäkringsverket framhåller i yttrande att det är vanskligt att närmare

avgöra i vad män Wallgrens partiella arbetsoförmåga beror på de

särskilda besvären. Hänförs till minskad arbetsförtjänst på grund av knäskadan

endast det inkomstbortfall, som innebär att han i anställningen vid

urfabriken har lägre timförtjänst än normalt, och till minskad arbetsförtjänst

på grund av övriga besvär det inkomstbortfall, som uppstår när han

arbetar kortare tid än normalt, kan det årliga inkomstbortfallet på grund av

knäskadan uppskattas till den beräknade slussvaktslönen av 19 600 kr. med

avdrag av den beräknade lönen av omkring 15 500 kr. i anställningen vid

urfabriken vid full arbetstid eller omkring 4 100 kr. Efter avdrag av den

genomsnittliga yrkesskadelivräntan för åren 1965—1968 återstår med denna

beräkning ett belopp som inte obetydligt understiger det belopp av 3 000 kr.

om året varmed skadestånd förskottsvis utges till honom. Uppskattas den

andel av Wallgrens hela inkomstförlust — av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

beräknad till genomsnittligt 9 600 kr. för ifrågavarande år — som

beror på knäskadan efter en skälighetsbedömning till hälften eller 4 800 kr.

om året, återstår efter avdrag av yrkesskadelivräntan ett belopp av omkring

3 000 kr. om året. Även med beaktande av hans merkostnader för resor och

besvär i övrigt på grund av olycksfallet finner riksförsäkringsverket att det

preliminärt avtalade skadeståndsbelopp, som höjdes från 3 000 till 6 600 kr.

om året, är alltför högt.

Kungl. Maj:t tillerkände genom beslut den 18 oktober 1968 Wallgren ersättning

för förlorad arbetsförtjänst, resekostnader och besvär med anledning

av skadan under åren 1965—1968. Ersättningen utgjordes för år 1968

av viss ersättning för resekostnader och besvär med anledning av knäskadan

samt dessutom av livränta som fastställdes till 410 kr. i månaden och som

skulle minskas med vad han för samma tid och av samma anledning uppburit

i ersättning från vägverket och i yrkesskadelivränta från riksförsäkringsverket.

På livräntans bruttobelopp utgick höjning med 25 % eller 102

kr. 50 öre i månaden enligt Kungl. Maj :ts beslut den 4 oktober 1968 om förbättring

av vissa statliga skadeståndslivräntor.

Svenska vägarbetareförbundet har i skrivelse den 3 januari 1969 begärt

reglering av frågan om skadestånd till Wallgren för tiden efter den 31 december

1968.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

Kungl. Maj:t tillerkände Wallgren genom beslut den 17 januari 1969 livränta

för första kvartalet 1969 och ersättning för besvär enligt samma grunder

som tillämpats för år 1968.

Riksförsäkringsverket har yttrat sig över vägarbetareförbundets senast

ingivna framställning. Ämbetsverket hänvisar till ett nyligen införskaffat

läkarintyg, enligt vilket Wallgrens tillstånd efter knäskadan är helt oförändrat.

Han har av ämbetsverket tillerkänts livsvarig yrkesskadelivränta

efter höjd invaliditetsgrad som utgör 35 %. Höjningen av invaliditetsgraden

beror på att skador av ifrågavarande slag brukar ge ökade besvär genom

s. k. artrosförändringar. Han har på grund av ny ohälsa sjukskrivits fr. o. m.

den 18 december 1968 tills vidare t. o. m. den 31 mars 1969. Vederbörande

läkare har ansett det inte osannolikt att sjukskrivningen kan mynna ut i

invalidpensionering. Storleken av det framtida inkomstbortfall, som beror

på knäskadan, kan enligt riksförsäkringsverket inte nu bedömas med sådan

säkerhet att skadeståndet kan slutligt regleras. Verket föreslår att Wallgren

beviljas fortsatt skadestånd tills vidare enligt grunderna i Kungl. Maj :ts beslut

den 17 januari 1969. Utredning i ämnet bör i så fall införskaffas i höst.

Departementschefen. Det är ostridigt att staten är skyldig att utge skadestånd

till Wallgren för den knäskada som år 1957 drabbade honom i arbete

på en bro över Göta Kanal. Statens ekonomiska förpliktelser gentemot Wallgren

har reglerats enligt avtal, domar och senast enligt beslut av Kungl.

Maj :t för tiden t. o. m. den 31 mars 1969. För den senaste fyraårsperioden

har ersättningar för förlorad arbetsförtjänst, resor och besvär med anledning

av skadan bestritts från pensionsanslag, vilket jag ansett böra bringas

till riksdagens kännedom.

Det bör nu beslutas om skadeståndslivränta och ersättning för besvär till

Wallgren för tid fr. o. m. den 1 april 1969.

Wallgren uppbär f. n. en skadeståndslivränta som med särskild förhöjning

uppgår till 512 kr. 50 öre i månaden. Livräntans belopp har avvägts

från den utgångspunkten att den efter samordning med yrkesskadelivränta

som utgår jämsides därmed skall ge skälig kompensation för det inkomstbortfall

som beror på knäskadan. Jag delar riksförsäkringsverkets uppfattning

att storleken av det framtida inkomstbortfall som orsakas av knäskadan

inte kan bedömas med sådan säkerhet att skadeståndet bör slutligt regleras

redan nu. Från denna utgångspunkt kan jag biträda ämbetsverkets

förslag att Wallgren fr. o. in. den 1 april 1969 tills vidare skall få ersättning

för förlorad arbetsförtjänst enligt grunderna i beslutet den 17 januari 1969.

Jag räknar härvid med att samordningen med yrkesskadelivräntan skall ske

så, att skadeståndslivräntans grundbelopp, 410 kr. i månaden, minskas med

yrkesskadelivräntans belopp utan tillägg enligt lagen den 15 december 1967

(nr 919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. Mitt förslag nnder

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

37

XI om uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor skall avse även

den livränta som jag nu har förordat åt Wallgren.

Jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt riksförsäkringsverket

att utreda frågan om reglering på längre sikt av skadeståndet till

Wallgren. Utredningen bör kunna bli färdig i så god tid att frågan om livsvarig

livränta kan upptas av 1970 års riksdag vid dess vårsession.

Det ankommer på Kungl. Maj :t att besluta om ersättning åt Wallgren för

besvär med anledning av knäskadan.

Kostnaderna för livränta och andra ersättningar åt Wallgren bör bestridas

under andra kvartalet 1969 från anslaget Personalpensionsförmåner

in. m. och för tiden därefter från inkomsttiteln Pensionsmedel m. m.

C. Supportsvarvaren Lars Blom

Supportsvarvaren Lars Blom, som är född den 12 mars 1947, skadades

vid kollision den 9 augusti 1963 mellan en moped som fördes av honom och

en traktor som tillhörde Mariebergs sjukhus. Medicinalstyrelsen och advokaten

Svante Fresk som ombud för Blom är ense om att traktorföraren och

Blom i lika mån har vållat kollisionen.

Blom ådrog sig vid kollisionen brott på vänster lårben, revbensbrott och

vissa mindre kotskador. Han kan befaras få framtida ryggbesvär och sårbildningar

på vänster häl. Det är inte helt uteslutet att han också kommer

att besväras av vissa bestående men från vänster knä och höft.

Blom har genomgått en tvåårig utbildning vid yrkesskola. Efter utbildningen

tillträdde han anställning som supportsvarvare vid AB Karlstads

Mekaniska Werkstad. Den anställningen innehar han fortfarande.

Med stöd av medicinalstyrelsens bemyndigande den 23 mars 1965 utbetalade

direktionen för Mariebergs sjukhus till Blom viss ersättning för skada

på moped, kläder m. in., för ett års försening av utbildningen samt för

sveda och värk. Den utgivna ersättningen var avvägd med hänsyn till det

förutsatta delade ansvaret.

I skrivelse den 30 december 1965 anhöll Fresk hos medicinalstyrelsen att

styrelsen skulle utreda frågan om kvarvarande men hos Blom för fastställande

av en framtida livränta.

Medicinalstyrelsen har i skrivelse den 9 november 1967 underställt Kungl.

Maj :ts prövning fråga om livränta åt Blom. I skrivelsen framhåller ämbetsverket

att verket bedömer hans invaliditetsgrad till 20 % samt med hänsyn

till hans arbetsinkomster anser ett inkomstunderlag av 18 000 kr. för år

1966 och 20 000 kr. om året för tiden därefter som skäligt. Härvid räknar

ämbetsveket med att livräntan skall värdesäkras på samma sätt som andra

trafiklivräntor. Nämnda invaliditetsgrad och inkomstunderlag har godtagits

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kangl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

av hans ombud. Ämbetsverket föreslår att Blom tillerkänns en livränta för

tiden fr. o. m. den 16 juni 1966.

Riksförsäkringsverket meddelar i yttrande att ämbetsverket enligt de

grunder, som verket tillämpar för ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen,

skulle till Blom ha utgivit livränta som svarar mot en beräknad nedsättning

av arbetsförmågan med 15 %. Livräntan skulle ha tillerkänts för

en tid av 3 år, räknat från den 18 december 1965, när läkarintyg rörande

honom senast utfärdades. Vid utgången av nämnda livränteperiod skulle

verket ha föranstaltat om ny läkarundersökning av honom för bedömning

av frågan om och i vad mån ytterligare livränta skulle kunna tillerkännas

honom. Om livsvarig livränta redan från början skulle ha tillerkänts honom

torde verket ha fastställt invaliditetsgraden till 20 % med hänsyn till att man

sannolikt kunde vänta en försämring av det tillstånd som olycksfallet hade

orsakat.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 28 juni 1968, utöver viss engångsersättning

för lyte och men, tillerkänt Blom livränta med 900 kr. för tiden

den 16 juni—den 31 december 1966 och med 2 000 kr. om året för tiden därefter

t. o. m. den 30 juni 1969. Fr. o. m. år 1969 utgår indextillägg på livräntan

enligt förordningen den 1 december 1967 (nr 666) om tillägg till

vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel in. m.

Kungl. Maj :t har vidare förklarat sig vilja underställa riksdagens prövning

fråga om livränta åt Blom för tiden efter den 30 juni 1969.

Departementschefen. De myndigheter, som hörts i ärendet, och Bloms

ombud är ense om att traktorföraren och Blom får anses ha i lika mån vållat

de skador som drabbat denne. Jag ansluter mig till denna bedömning av

skadeståndsansvarets fördelning. I enlighet härmed får staten anses vara

till hälften ersättningsskyldig'' för Bloms skador.

Kungl. Maj :t har redan beslutat om livränta åt Blom för tiden t. o. in.

den 30 juni 1969. Beslutet grundades på medicinalstyrelsens antaganden om

invaliditetsgrad och inkomstunderlag. Eftersom inga andra medel funnits

att tillgå, har livräntan bestritts från pensionsanslag, vilket jag ansett höra

bringas till riksdagens kännedom.

Det bör nu beslutas om skadeståndslivränta till Blom för tid fr. o. m. den

1 juli 1969.

Med hänsyn till Bloms ålder och svårigheten att kunna bedöma de framtida

följderna av skadan anser jag inte att livsvarig livränta bör fastställas

redan nu. Jag förordar att han på grund av skadorna tillerkänns livränta

för tiden den 1 juli 1969—den 30 juni 1972 med oförändrat belopp eller

2 000 kr. om året. Härtill kommer indextillägg enligt förordningen om tilllägg

till vissa trafiklivräntor, som utgår av statsmedel. Sådant tillägg utgår

f. n. med 5 %.

Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj:l att uppdra åt riksförsäkrings
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 79 år 1969

39

verket att på nytt utreda Bloms skadesviter och de ekonomiska följderna

därav. Jag räknar med att på grundval av den utredningen förslag om livsvarig

livränta åt Blom skall kunna föreläggas 1972 års riksdag.

Kostnaden för livränta åt Blom bör bestridas från inkomsttiteln Pensionsmedel

m. in.

XIII. Särskilda förmåner åt viss personal

Med hänvisning till handlingar, som avses skola överlämnas direkt till

riksdagens vederbörande utskott, förordar jag att Kungl. Maj :t inhämtar

riksdagens bemyndigande att besluta om särskilda förmåner åt viss personal.

XIV. Ikraftträdande m. in.

Vad jag förordat i det föregående bör träda i kraft den 1 juli 1969, om

annat ej angetts särskilt. Kungl. Maj :t bör få utfärda de övergångsbestämmelser

som kan behövas.

XV. Hemställan

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att

Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att

1. vidtaga de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente

den 28 maj 1959 (nr 287) som föranleds

av förslagen under I och III—V,

2. godkänna den överenskommelse som redovisas under

II och vidtaga de ändringar i statens allmänna tjänstepensionsreglemente

som har samband med överenskommelsen,

3. vidtaga den ändring i bilagan till statens pensionslöneförordning

den 28 maj 1959 (nr 286) som föranleds av förslaget

under VI,

4. utge kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal

vid Dammsdalsskolan enligt vad jag förordat under VIII,

5. besluta om förbättrade pensionsförmåner för f. d. flygingenjören

av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gunnarson,

gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar

Hårleman och föreståndaren för Institut Tessin i Paris Gunnar

Lundberg enligt vad jag förordat under IX,

6. besluta om värdesäkring av pensioner från Enskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

järnvägarnes pensionskassa eniigt vad jag förordat under

X,

7. besluta om uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor

enligt vad jag förordat under XI,

8. besluta om skadeståndslivräntor åt fru Gertrud Wahlberg,

f. d. slussvakten Lennart Wallgren och supportsvarvaren

Lars Blom enligt vad jag förordat under XII,

9. besluta om särskilda förmåner åt viss personal enligt

vad jag förordat under XIII,

10. meddela de föreskrifter och vidtaga de åtgärder i övrigt,

som behövs för att genomföra de framlagda förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 79 år 1969

41

Innehåll

Sid.

I. Borttagande av anordningen med avgifter till den statliga personalpensioneringen

i vissa fall, m. m............................. 2

II. Samordning av statlig tjänstepensionsförmån med kommunal förtro
endemannapension.

....................................... 6

III. Vissa frågor beträffande livränterätten enligt SPR................ 9

IV. Pensionering av personal vid vissa institutioner m. m.

A. Svenska riksteatern...................................... 14

B. Drottningholms teatermuseum ............................ 17

V. Vissa ändringar i bilagan till SPR ............................ 19

VI. Pensionslön för teatercheferna vid Operan och Dramatiska teatern .. 19

VII. Pensionsrätt för vissa provinsialläkare hos landstingskommuner____ 20

VIII. Kostnadsbidrag till pensionsförmåner för personal vid Dammsdalssko
lan

.................................................... 21

IX. Förbättrade pensionsförmåner för vissa personer

A. F. d. flygingenjören av 1. graden vid flygvapnet Anders Peter Gun
narson.

................................................. 23

B. Gymnasieinspektören hos skolöverstyrelsen Einar Hårleman .... 25

C. Föreståndaren för Institut Tessin i Paris Gunnar Lundberg...... 25

X. Värdesäkring av pensioner från Enskilda järnvägarnes pensionskassa 26

XI. Uppräkning av vissa statliga skadeståndslivräntor................ 29

XII. Skadeståndslivräntor åt vissa personer

A. Fru Gertrud Wahlberg.................................... 31

B. F. d. slussvakten Lennart Wallgren ........................ 34

C. Supportsvarvaren Lars Blom .............................. 37

XIII. Särskilda förmåner åt viss personal............................ 39

XIV. Ikraftträdande m. m....................................... 39

XV. Hemställan................................................ 39

MARCUS BOKTR. STHLM 1969 690237

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1969:91 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om vissa pensionsfrågor in. in. s. 1 i texten