Med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden, m. m
1969-03-28 · 69 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 66 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1969:83, Med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden, m. m
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
l
Nr 83
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, m. m.; given Stockholms slott den 28 mars
1969.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag om ändring i ärvdabalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,
3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i lagstiftningen om allmänna
arvsfonden. Den andel av inflytande medel som skall läggas till fondens
kapital minskas från en tredjedel till en tiondel. Fondens bidragsändamål
vidgas till att omfatta —- förutom såsom f. n. vård och fostran av barn och
ungdom — också omsorger om handikappade.
1—■ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 83
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Förslag
till
Lag
om ändring i ärvdafoalken
Härigenom förordnas, att 5 kap. 2—4 §§ ärvdabalken skall upphöra att
gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
3
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden
Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928
om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
1
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, skall
utan sammanblandning med andra
medel förvaltas av statskontoret såsom
en särskild fond för främjande
av barns och ungdoms vård och fostran.
Av medel, som under ett räkenskapsår
influtit, skall vid årets utgång
en tredjedel läggas till fonden.
Återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästfoljande år
vara tillgänglig för utdelning.
2
Understöd ur fonden utdelas av
Konungen.
Ej må---—---—----
Tillgängliga medel--—---
(Föreslagen lydelse)
§•
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, skall utan
sammanblandning med andra medel
förvaltas av statskontoret såsom
en särskild fond för främjande
av vård och fostran av barn och
ungdom samt omsorg om handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår
influtit, skall vid årets utgång
en tiondel läggas till fonden.
Återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästf oljande år
vara tillgänglig för utdelning.
§•
Understöd ur fonden utdelas av
Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer.
---eller kommun.
----till fonden.
3 §.
Fondens rätt---------röra fonden.
Behörig att för fonden mottaga
delgivning av testamente vare jäm
-
1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933: 318.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
väl Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där den döde senast
haft sitt hemvist.
4
Testamente till annan än fonden
må å dess vägnar godkännas av
kammaradvokatfiskalsämbetet, om
testamentet är så upprättat, som i
lag föreskrives, och anledning till
klander ej heller eljest föreligger. I
annat fall har ämbetet att i god tid
före klandertidens utgång jämte
eget utlåtande underställa ärendet
Konungens prövning.
5
Vill någon, att arv, som tillfallit
fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin till Konungen ställda ansökan
till Kungl. Maj:ts befallningshavande
i det län, där den döde senast
haft sitt hemvist; och åligge
§•
Testamente till annan än fonden
må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
om anledning
till klander ej föreligger.
Testamente, som kan antagas vara
ett riktigt uttryck för arvlåtarens
yttersta vilja, må godkännas även om
anledning till klander föreligger eller
testamentet icke blivit bevakat i föreskriven
ordning.
§•
Arv, som tillfallit fonden, må helt
eller delvis avstås till annan, om det
med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren
eller andra särskilda omständigheter
kan anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja. Även
i annat fall må arv avstås till arvlåtarens
släkting eller annan person
som stått arvlåtaren nära, om det
kan anses billigt.
Beslut om avstående av arv fattas
av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammaradvokatfiskalsämbetet.
I fråga om fast egendom
gäller beträffande riksdagens
medverkan till beslutet vad som i
allmänhet är föreskrivet om förfoganden
över kronans fasta egendom.
Vill någon, att arv, som tillfallit
fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin ansökan till länsstyrelsen
i det län, där den döde senast haft
sitt hemvist; och åligge det länsstyrelsen
att genast underrätta kam
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
det befallningshavanden att, efter
verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet
insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande.
Ämbetet har att, jämte eget
yttrande, insända handlingarna till
Konungen.
(Föreslagen lydelse)
maradvokatfiskalsämbetet om ansökningen
samt, efter verkställd utredning,
till ämbetet insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande.
Ämbetet har att, jämte eget
yttrande, insända handlingarna till
Konungen, om icke ämbetet äger besluta
i ärendet.
7
Finnes, då dödsfall inträffar, ej
annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare,
skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne
rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt,
god man att vid boutredningen företräda
fonden. Prövas denne ej vara
lämplig för uppdraget, varde han
av rätten entledigad.
Det åligger------------
§•
Finnes, då dödsfall inträffar, ej
annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare,
skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne
rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt,
god man att vid boutredningen företräda
fonden. God man skall ej förordnas,
om fonden uteslutits från
arv genom testamente och anledning
till klander mot testamentet ej kan
antagas föreligga. Ej heller skall god
man förordnas, om boet utvisar brist
och god man icke behövs för att
taga vård om boets tillgångar.
Prövas god man ej vara lämplig
för uppdraget, varde han av rätten
entledigad.
- —--sina skyldigheter.
8 §.
Lös egendom, som tillfallit fonden,
skall av gode mannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet
efter framställning
från gode mannen annat
medgiver. Fordringar må dock försäljas
allenast i den mån de ej kunna
indrivas. Om försäljning av fast
Om försäljning av fast egendom,
som tillfallit fonden, gäller vad med
avseende å kronans fasta egendom
är i allmänhet stadgat. Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer
förordnar om försäljning
av tomträtt, som tillfallit fonden.
Annan lös egendom skall av gode
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
egendom, som tillfallit fonden, gäller
vad med avseende å kronans fasta
egendom är i allmänhet stadgat.
För indrivning----
Äro genom — —-----
(Föreslagen lydelse)
mannen försäljas å offentlig auktion,
där ej kammaradvokatfiskalsämbetet
annat medgiver. Fordringar må
försäljas allenast i den mån de ej
kunna indrivas.
av kammaradvokatfiskalsämbetet.
-------— till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra stycket
i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit under
ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som utgår den
30 juni 1969.
KiingL Maj:ts proposition nr 83 år 1969
7
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt
Härigenom förordnas, dels att 1, 51, 53, 54 och 62 §§ förordningen den
6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 49 a §,
av nedan angiven lydelse.
(Nuvarande lydelse)
Skatt till-------—
51
Ärende rörande fastställande av
skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande
vid inregistrering av bouppteckning
eller handling, som avses i 20 kap.
(Föreslagen lydelse)
1 §•
gåva (gåvoskatt).
För egendom, som förvärvas genom
att arv avstås enligt 5 § lagen
den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna
arvsfonden, utgår arvsskatt
till staten som om förvärvet skett
genom testamente efter den avlidne.
i9 a §.
Skriftligt meddelande i två exemplar
angående beslut om avstående
av arv enligt 5 § lagen om allmänna
arvsfonden tillställes beskattningsmyndigheten.
Innan skatteärendet avgöres, skall
den skattskyldige lämna sådan uppgift
eller försäkran som avses i 19 §
4 mom. Tillfälle skall beredas honom
att yttra sig i ärendet i övrigt.
§■
Ärende rörande fastställande av
skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande
vid inregistrering av bouppteckning
eller handling, som avses i 20 kap.
Senaste lydelse av 51, 53, 54 och 62 §ä se 1964: 310.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
10 § ärvdabalken, eller, där jämlikt
17 § anstånd med skattens fastställande
blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten
ingivits handling,
för vars företeende anståndet beviljats,
eller, om sådan handling
icke ingives inom anståndstiden, vid
utgången av sistnämnda tid eller, då
jämlikt 32 § a) efterbeskattning
skall äga rum till följd av bevakning
av där omförmält testamente, vid
bevakningen.
Bevis om det belopp, vartill skatten
blivit fastställd, skall tecknas på
bouppteckning eller handling, som
avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken, eller
i fall, då deklaration skall avgivas,
på det exemplar av deklarationen,
som återställes till den skattskyldige.
När efterbeskattning jämlikt
32 § a) skall ske till följd av bevakning
av testamente, skall sådant
bevis tecknas på utgående expedition
angående bevakningen.
Har jämlikt------------—
Handling, som--— — — —- -
(Föreslagen lydelse)
10 § ärvdabalken, eller när handling
som avses i 49 a § inkommit
till beskattningsmyndigheten eller,
där jämlikt 17 § anstånd med skattens
fastställande blivit beviljat, när
till beskattningsmyndigheten ingivits
handling, för vars företeende
anståndet beviljats, eller, om sådan
handling icke ingives inom anståndstiden,
vid utgången av sistnämnda
tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning
skall äga rum till följd
av bevakning av där omförmält testamente,
vid bevakningen.
Bevis om det belopp, vartill skatten
blivit fastställd, skall tecknas på
bouppteckning eller handling, som
avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken
eller i 49 a §, eller i fall, då deklaration
skall avgivas, på det exemplar
av deklarationen, som återställes
till den skattskyldige. När efterbeskattning
jämlikt 32 § a) skall
ske till följd av bevakning av testamente,
skall sådant bevis tecknas på
utgående expedition angående bevakningen.
-----föregående stycke.
— — denna myndighet.
53 §.
I fall,—---------------förordnade granskningsmyndigheten.
Inbetalning enligt--—-------till postanstalt.
Har skatt —--— — ------------—Konungen bestämmas.
Handling, som---------------— — inbetald skatt.
Handling som avses i 49 a § överlämnas
till den skattskyldige sedan
skatt, med vars erläggande anstånd
ej medgivits, blivit erlagd. Innan
handlingen utlämnas, skall den förses
med anteckning om beloppet av
inbetald skatt.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
54
Arvsskatt för egendom, för vilken
skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens
(testators) eller i fall, som avses
i 8 § första stycket, föregående
innehavarens död, ävensom i 52 §
1 mom. omnämnd ränta förskjutas
av dödsboet, dock icke där fråga är
om lott, som beskattas efter vad i
6 § andra stycket d) sägs, eller förvärv,
som avses i 12 §. Skattskyldig
skall vid tillträde av honom tillkommande
lott, för vilken skatten
förskjutits av dödsboet, till boet gälda
på lotten belöpande skatt jämte
andel i räntan; och skall tillika å belopp,
som sålunda skall erläggas,
gälda den ränta, som kunnat av
dödsboet påräknas vid insättning å
bankräkning.
Saknas i---—-------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Arvsskatt för egendom, för vilken
skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens
(testators) eller i fall, som avses
i 8 § första stycket, föregående
innehavarens död, ävensom i 52 § 1
mom. omnämnd ränta förskjutas av
dödsboet, dock icke där fråga är
om lott, som beskattas efter vad i
6 § andra stycket d) sägs, eller förvärv,
som avses i 1 § andra stycket
eller 12 §. Skattskyldig skall vid
tillträde av honom tillkommande
lott, för vilken skatten förskjutits
av dödsboet, till boet gälda på lotten
belöpande skatt jämte andel i räntan;
och skall tillika å belopp, som
sålunda skall erläggas, gäldas den
ränta, som kunnat av dödsboet påräknas
vid insättning å bankräkning.
----—tillkommer honom.
62 §.
Underrätts beslut i skatteärende
skola, efter vad därom är särskilt
stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet.
Avser beslut fastställande
av skatt, skola i protokollet antecknas:
arvlåtarens eller, i fall som
avses i 30 § andra stycket, närmast
föregående innehavarens fullständiga
namn (för gift kvinna jämväl hennes
namn som ogift), födelsetid och hemvist,
skattskyldigs namn, värdet å
samtliga lotter, beloppet av å varje
lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande
efter vilket skatten beräknats,
övriga å skattens bestämmande
inverkande omständigheter och vid
Underrätts beslut i skatteärende
skola, efter vad därom är särskilt
stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet.
Avser beslut fastställande
av skatt, skola i protokollet antecknas:
arvlåtarens eller, i fall som
avses i 30 § andra stycket, närmast
föregående innehavarens fullständiga
namn (för gift kvinna jämväl
hennes namn som ogift), födelsetid
och hemvist, skattskyldigs namn,
värdet å samtliga lotter, beloppet av
å varje lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande
efter vilket skatten
beräknats, övriga å skattens bestämmande
inverkande omständig
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
samtidig beskattning av flera lotter heter och vid samtidig beskattning
skattens sammanlagda belopp. av flera lotter skattens sammanlag
da
belopp. I fråga om förvärv, som
avses i 1 § andra stycket, antecknas
dessutom dagen för beslutet om avstående
och myndighet som meddelat
beslutet.
Länsstyrelses beslut — — — — — ----— av Konungen.
Finner beskattningsmyndigheten--— — —- — skattens fastställande.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969 och tillämpas i fråga om
avståenden som beslutas efter ikraftträdandet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
11
Utdrag av protokollet över jnstitieärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
28 februari 1969.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagen
om allmänna arvsfonden, m. m., och anför.
Inledning
Allmänna arvsfonden inrättades i samband med att kusiner och avlägsnare
släktingar uteslöts från arvsrätt genom lagen den 8 juni 1928 (nr 279)
om arv. Enligt 5 kap. 1 § nämnda lag skulle arv efter den som avlidit utan
att efterlämna arvsberättigad släkting tillfalla arvsfonden. Denna bestämmelse
finns numera i 5 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB). Närmare bestämmelser
om fonden meddelas i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.
I 1 § första stycket anges fondens ändamål vara att främja barns
och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden beviljas enligt 2 § av
Kungl. Maj :t. men får inte lämnas till ändamål som det åligger stat eller
kommun att bekosta.
Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 9 september 1964 tillkallade jag
samma månad en utredningsman för att göra en översyn av lagen om
allmänna arvsfonden. Utredningsmannen1, som antog benämningen arvsfondsutredningen,
avlämnade i december 1966 betänkandet »Allmänna arvsfonden»
(SOU 1967:2) med förslag till ändringar i arvsfondslagsliftningen.
Förslaget, som främst avser arvsfondens ändamål, torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilaga 1.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för
övre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, kammarkollegiet, kammaradvokatfiskalsämbetet,
statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,
1 Numera regeringsrådet Bengt O. Hamdahi.
12
Ktingl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
Kopparbergs och Norrbottens län, statens handikappråd, statens ungdomsråd,
statens nämnd för samlingslokaler, Svenska landstingsförbundet, Svenska
stadsförbundet samt Svenska kommunförbundet. Vidare har av länsstyrelsen
i Östergötlands län bifogats yttranden från socialvårdskonsulenten i
tredje distriktet och länets socialvårdsförbund, av länsstyrelsen i Kopparbergs
län yttranden från socialvårdskonsulenten i elfte distriktet, landstingets
förvaltningsutskott, länsläkaren och barnavårdsnämnden i Avesta
samt en promemoria av barnavårdskonsulenten, och av länsstyrelsen i Norrbottens
län yttrande från socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet.
Yttranden i ärendet har dessutom inkommit från De handikappades riksförbund
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Jag anhåller nu att få ta upp till behandling frågorna om allmänna
arvsfondens inkomster och tillgångar, om bidrag ur fonden, om godkännande
av testamente till annan än fonden och om avstående av arv, som har tillfallit
fonden, samt vissa andra frågor som har tagits upp av utredningen
och remissinstanserna.
Allmänna arvsfondens inkomster och tillgångar
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt 1 § arvsfondslagen skall den egendom som tillfaller allmänna arvsfonden
i arv liksom egendom som kan tillfalla fonden genom gåva eller
testamente förvaltas av statskontoret som en särskild fond utan sammanblandning
med andra medel. Vid utgången av varje räkenskapsår skall en
tredjedel av de medel som influtit under året läggas till fonden. Återstoden
skall jämte årets avkastning vara tillgänglig för utdelning fr. o. m. nästföljande
år.
Beträffande förvaltningen av fonden tillämpas enligt Kungl. Maj :ts brev
till statskontoret den 2 november 1928 (nr 436) samma regler som för
andra fonder och kassor som är ställda under statskontorets vård. De huvudsakliga
bestämmelserna härom har tidigare varit intagna i ett kungl.
brev den 31 augusti 1877. Dessa bestämmelser medgav ganska snäva placeringsmöjligheter.
Bara nominellt fixerade placeringar var tillåtna. På grundval
av 1956 års fondutrednings betänkande Donationsfonder och övriga diverse
medel inom statsförvaltningen (SOU 1959: 29) utfärdade Kungl.
Maj :t den 28 juni 1968 dels en kungörelse (nr 453) om placering av donations-
och fondmedel som förvaltas av statlig myndighet dels ett brev till
statskontoret angående gemensam placeringsfond för vissa donationsmedel.
Kungörelsen är tillämplig på donations- och fondmedel vilka förvaltas
av annan statlig myndighet än domkapitel, universitet eller högskola och
för vilka Kungl. Maj :t inte har meddelat särskilda bestämmelser. Den tilllåter
i likhet med 1877 års brev bara nominellt fixerade placeringar, nämligen
vissa obligationer och andra fordringar. Genom brevet till statskonto
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
ret upphävdes 1877 års beslut. Vidare föreskrivs i brevet att kapitaltillgångar
tillhörande donationsfonder som förvaltas av statskontorets fondbyrå skall
sammanföras under en gemensam placeringsfond. Av de medel som tillhör
denna fond får högst en fjärdedel placeras i aktier eller förlagsbevis som
är noterade på Stockholms fondbörs. I övrigt gäller om placeringen av
fondmedlen i huvudsak samma regler som enligt kungörelsen. Föreskrifterna
i brevet är inte tillämpliga på allmänna arvsfonden, vilken inte utgör
någon donationsfond. Beträffande arvsfonden gäller alltså reglerna i kungörelsen.
Utredningen har gjort en undersökning rörande de medel som har flutit
in till fonden och fondens avkastning under 1 O-årsperioden den 1 juli
1956—den 30 juni 1966. Undersökningen visar att det under den första
hälften av perioden flöt in genomsnittligt 5 milj. kr. årligen, medan motsvarande
siffra under den senare hälften var 7 milj. kr. ökningen utgjorde
alltså närmare 50 %. ökningen har därefter fortsatt och budgetåret 1967/68
flöt närmare 10 milj. kr. in till fonden. Den genomsnittliga årliga avkastningen
ökade från den första hälften av tioårsperioden till den andra med
omkring 75 % och uppgick budgetåret 1967/68 till 2,6 milj. kr.
Fram t. o. m. den 30 juni 1968 hade till arvsfonden influtit sammanlagt
omkring 123 milj. kr. Av denna summa har två tredjedelar eller omkring 82
milj. kr. kunnat delas ut jämte avkastningen, vilken har utgjort ungefär
25 milj. kr. Vid nyssnämnda tidpunkt uppgick fonden till ungefär 41 milj.
kr. Fondens medel är i huvudsak placerade i obligationer, kommunlån och
inteckningslån.
Utredningen
Utredningen föreslår att bestämmelserna om fondering av inflytande medel
ändras så att den del som skall läggas till fonden begränsas till en tiondel.
Utredningen påpekar att fonden nu har nått ganska betydande storlek.
Några allmänna normer för bedömning av frågan hur stor fonden bör vara
torde inte finnas. En viss fondering bör alltjämt ske, bl. a. för att motverka
konsekvenserna av framtida fall i penningvärdet. Den föreslagna ändringen
skulle medföra att fonden under den närmaste framtiden tillförs omkring
700 000 kr. årligen samt att de för utdelning tillgängliga medlen ökar med
omkring 1,5 milj. kr. per år i förhållande till nuvarande ordning.
I fråga om placeringen av fondens medel anser sig arvsfondsutredningen
inte böra lägga fram några förslag, eftersom denna fråga har behandlats av
1956 års fondutredning.
Remissyttrandena
Förslaget att begränsa fonderingen till en tiondel av inflytande medel tillstyrks
eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kammarkollegiet
erinrar om att det vid fondbildning ofta föreskrivs att en tiondel av
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
avkastningen skall läggas till kapitalet. Socialstyrelsen anför att den föreslagna
fonderingen torde vara tillräcklig sedan fonden nu har nått relativt
betydande storlek. Statens handikappråd säger sig biträda utredningens
förslag men tillägger att viss hänsyn möjligen kan tas till penningvärdeutvecklingen
så att fondens realvärde inte minskas i mera avsevärd mån.
Huvudregeln bör vara att medlen skall användas fortast möjligt, dock inte
sä att en framtida nedgång i utgiftssumman för önskvärda ändamål framtvingas.
Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten) och statskontoret anser däremot
att den av utredningen föreslagna fonderingen inte är tillräcklig. Hovrätten
framhåller att arvsfonden nu har nått betydande storlek och att man
har möjlighet att med fondens avkastning utjämna växlingarna i tillströmningen
av nya fondmedel. Hovrätten anför vidare.
Frågan är, om man skall låta fonden växa ytterligare eller om inflytande
belopp skall utdelas. Härvid bör avseende fästas vid penningvärdets fortgående
försämring, som medför att fondens reella värde kommer att minska,
om ej nya medel fonderas. Enligt en inom hovrätten uttalad mening skulle
den av utredningen föreslagna fonderingen vara tillräcklig, även om därmed
en viss urholkning av fondens reella värde förmodligen skulle inträda. Man
skulle med en så måttlig fondering ändå undvika att i onödan spara pengar
till dess de blev mindre värda. Enligt cn annan mening borde emellertid
fonderingen göras så stor, att inflationens verkningar på kapitalets värde
upphävdes. Hovrätten har med minsta möjliga röstövervikt anslutit sig till
den sist återgivna meningen.
Statskontoret erinrar inledningsvis om att de i 1877 års kungl. brev föreskrivna
placeringsreglerna förutsätter en medelsplacering av äldre, konventionell
modell med sikte mera på den nominella än på den realvärdebetonade
säkerheten. Vid all förvaltning av fonder som förutsätts skola bli
bestående är det av vikt att beakta sambandet mellan kapitaliseringsfalctorn
och placeringsreglerna. Om fondkapitalets realvärde skall bevaras krävs att
en större andel av avkastningen kapitaliseras, när fondtillgångarna skall placeras
helt eller väsentligen efter nominella värden än när placeringsreglerna
medger anskaffande av tillgångar som anses realvärdebetonade. Om avkastningen
på kapitalet uppgår till 5 % och 10 % av denna avkastning kapitaliseras
årligen, uppväger detta inte större penningvärdeförsämring än 1/2 %
per år. För en konventionellt placerad fond skulle en 5-procentig penningvärdeförsämring
kräva kapitalisering av hela avkastningen för alt säkra
kapitalets realvärdebeständighet. Enligt statskontorets mening framstår det
som angeläget att arvsfondens realvärde bevaras. Detta har hittills väl tillgodosetts
genom föreskriven kapitalisering av en tredjedel av inflytande
arvsmedel. Denna tredjedel har för varje år överstigit avkastningen. Rörande
den föreslagna sänkningen till en tiondel anför statskontoret.
_ Utredningens förslag innebär nu, att vid ett antaget tillskott av arvsmedel
till fonden av 7 milj. kr. för ett år och en avkastning av i runt tal 2 milj. kr.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
endast 700 000 kr. skulle kapitaliseras. Detta motsvarar inte mer än 35 % av
nuvarande avkastning. Skulle återstående för disposition avsedda medel
verkligen tas i anspråk, vilket självfallet får förutsättas, kan den föreslagna
kapitaliseringsregeln — vid fallande penningvärde och med nuvarande placeringsregler
— leda till en fortgående urholkning av de fonderade medlens
realvärde.
Mot bakgrunden härav bör enligt statskontorets mening övervägas att anknyta
fonderingen inte endast till viss procent av inflytande arvsmedel i
enlighet med förslaget utan även till viss del av avkastningen, förslagsvis
30 %. Härigenom skulle årligen kunna kapitaliseras ett belopp av cirka 1,3
milj. kr. (10 % X 7 milj. + 30 % X 2 milj.) mot för närvarande cirka 2,3
milj. kr. (1/3 x 7 milj.).
Vidare påpekar statskontoret att det i syfte att ytterligare säkerställa arvsfondens
realvärde också bör övervägas att liberalisera placeringsreglerna,
t. ex. genom att medge placering i börsnoterade aktier i en omfattning som
svarar mot hälften av de medel som skall kapitaliseras.
Bidrag ur allmänna arvsfonden
Gällande bestämmelser m. m.
Allmänna arvsfonden har enligt 1 § första stycket arvsfondslagen till uppgift
att främja barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden
utdelas av Kungl. Maj :t (2 § första stycket). Understöd får inte lämnas för
åtgärd som det åligger stat eller kommun att bekosta (andra stycket).
Bidragsärendena handläggs i socialdepartementet. Ansökningar om bidrag
remitteras i regel till olika myndigheter för yttrande. Sålunda inhämtas
yttrande från socialstyrelsen i ärenden om bidrag till barnstugor och barnkolonier
samt från länsstyrelse i ärenden rörande ungdomslokaler.
Frågan om vilka ändamål som skall tillgodoses genom bidrag ur allmänna
arvsfonden var föremål för delade meningar vid riksdagsbehandlingen år
1928 av förslaget till lagstiftning i ämnet. I propositionen (1928: 17) angavs
fondens syfte vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Första
lagutskottet (1LU 21) föreslog emellertid att syftet skulle utvidgas till att
omfatta också vård av behövande kroniskt sjuka och åldringar. En minoritet
i utskottet reserverade sig för bifall till propositionsförslaget. Om det i en
framtid skulle visa sig att fonden blev så stor att även andra syften än de
i propositionen föreslagna borde tillgodoses ur fonden, borde enligt reservanterna
det av utskottsmajoriteten föreslagna syftet komma i åtanke i
första hand. Riksdagen anslöt sig till reservanternas mening (rskr 154).
De ändamål som under årens lopp har tillgodosetts genom bidrag ur
arvsfonden har enligt den redogörelse utredningen lämnat i sitt betänkande
skiftat. Vissa ändamål har helt eller delvis upphört och andra har kommit
till. Detta beror främst på den sociala verksamhetens utveckling i samhället,
vilken medfört att stat och kommun har övertagit det ekonomiska ansvaret
för en rad uppgifter på barna- och ungdomsvårdens områden. Härigenom
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
har utrymmet för fördelning av bidrag ur arvsfonden begränsats. Trots detta
har summan av lämnade bidrag ständigt stigit tack vare fondens successiva
tillväxt.
Tyngdpunkten i arvsfondens bidragsverksamhet har alltid legat på bidrag
till institutioner. Under senare år har bidrag framför allt gått till barnstugor,
ungdomslokaler och, i mindre utsträckning, barnkolonier. Förutom bidragen
till institutioner har i viss utsträckning förekommit bidrag till enskilda
personer för studier och yrkesutbildning samt för inköp av invalidfordon.
Dessa bidrag har emellertid numera praktiskt taget upphört. Detta beror
dels på att det statliga studiestödet förbättrats dels på att bidrag till invalidfordon
numera kan utgå av statsmedel, som disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen.
Ett utmärkande drag för arvsfondens verksamhet har ända från början
varit att bidragen skall främja tillkomsten av nya anordningar för barn och
ungdom. Bidragen till institutioner har i huvudsak karaktär av anordningsbidrag
och avser förvärv och ny-, till- eller ombyggnad av lokaler samt anskaffning
av inventarier. Driftbidrag kommer i regel inte i fråga. I enstaka
fall har dock sådant bidrag lämnats för en kortare tid i avvaktan på bidrag
från annat håll.
Bidrag till anläggningar utdelas bara till juridiska personer. När det gäller
barnstugor har bidrag framför allt kommit kommuner, landsting och föreningar
till del. Bidrag till ungdomslokaler har utgått särskilt till kommuner,
församlingar, ungdomsråd, religiösa sammanslutningar och scoutorganisationer
samt, i mindre utsträckning, till nykterhets- och idrottsorganisationer.
Politiska organisationer har inte fått bidrag ur fonden.
Rörande bidragens storlek har viss praxis utbildats. Bidrag lämnas aldrig
till mer än en del av kostnaderna. När det gäller barnstugor tillämpas olika
regler för lekskolor å ena sidan samt daghem och eftermiddagshem å andra
sidan. Till lekskolor lämnas dels anordningsbidrag, f. n. i allmänhet 1 400
kr. per plats, dock högst halva totalkostnaden, dels inventariebidrag. Till
daghem och eftermiddagshem utgår numera endast inventariebidrag, sedan
anslag till byggande av sådana lokaler efter beslut av 1963 års riksdag har
tagits upp i riksstaten. Inventariebidraget motsvarar i regel halva anskaffningskostnaden.
För scoutlokaler kan bidraget uppgå till högst 50 % av
anordningskostnaderna, medan bidragsandelen för andra ungdomslokaler
vanligen utgör högst 30—35 %. Slutligen är beloppet för bidrag till ett och
samma ändamål maximerat, f. n. till 150 000 kr.
Vissa uppgifter om bidrag ur allmänna arvsfonden lämnas varje år i riksdagsberättelsen.
Under budgetåret 1967/68 utdelades sammanlagt 7 613 000 kr. Därav avsåg
3 650 000 kr. barnstugor, 358 000 kr. barnkolonier, 3 488 000 kr. ungdomslokaler
samt 117 000 kr. diverse ändamål. Av bidragen till ungdomslokaler
tillföll 1 110 000 kr. kommuner och ungdomsråd, 904 000 kr. scoutorganisationer,
255 000 kr. svenska kyrkan, 650 000 kr. andra religiösa
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969
samfund, 60 000 kr. nykterhetsorganisationer, 8 000 kr. idrottsorganisationer
och 501 000 kr. andra.
Utredningen
Utredningen förordar att ändamålsbestämningen i 1 § första stycket arvsfondslagen
vidgas till att omfatta också omsorger om åldringar och handikappade.
Utredningen framhåller att i dagens samhälle ett rikt förgrenat nät av
sociala institutioner ger barn och ungdom hjälp i de mest skilda situationer.
De familjepolitiska och studiesociala stödåtgärderna har byggts ut liksom
socialförsäkringarna. 1 de senare har barnfamiljernas särskilda behov vunnit
allt större beaktande. Samtidigt har de enskildas försörjningsförmåga
förbättrats. Läget för barn och ungdom, sett från ekonomisk synpunkt och
vårdsynpunkt, är sålunda ett helt annat och bättre nu än vid tiden för arvsfondens
tillkomst. Detta i förening med arvsfondens gynnsamma utveckling
motiverar att man skapar möjligheter att lämna bidrag från fonden även
för andra ändamål än främjande av barns och ungdoms vård och fostran.
Omprövningen av arvsfondens syften bör enligt utredningens mening
göras med utgångspunkt i vissa allmänna överväganden. De vunna erfarenheterna
talar för att bidragen ur arvsfonden liksom hittills bör uppmuntra
och stödja initiativ till ny verksamhet och vidareutveckling av påbörjad
verksamhet. Det nyskapande och stimulerande moment, som stödet från
fonden inneburit, torde nämligen ha varit av stort värde. Stödet från arvsfonden
har gett impulser och skapat möjligheter för kommuner och andra
att införa och bygga ut nya hjälpformer, som annars kanske inte skulle ha
kommit till stånd eller i varje fall fördröjts. Sedan de nya hjälpformerna
blivit kända och uppskattade, har de vunnit vidare spridning och inte sällan
aktualiserat krav på att samhället skall svara för den fortsatta utvecklingen
genom ekonomiskt och annat stöd. Sammanfattningsvis kan det sägas att
arvsfonden i flera avseenden bedrivit en pionjärverksamhet av betydande
allmänt värde. Möjligheterna härtill bör enligt utredningens mening stå till
buds också i fortsättningen.
Vid en utvidgning av arvsfondens syften bör man försöka tillgodose ändamål
av så hög angelägenhetsgrad att de är allmänt accepterade, bl. a. med
hänsyn till att detta kan vara ägnat att öka tillströmningen av medel till
fonden. Det kan nämligen ofta antas, att en arvlåtare, som vet att hans kvarlåtenskap
går till ett på förhand i lag angivet allmänt godtaget ändamål,
avstår från att testamentera sin kvarlåtenskap till ett allmännyttigt ändamål
som han själv skall bestämma.
Det synes även vara av vikt att ändamålet knyts till en något så när avgränsad
personkrets, så att den som överväger att upprätta testamente kan
bedöma vilka kategorier hans kvarlåtenskap kan tillfalla, om han underlåter
att göra detta. Vidare bör ändamålet såvitt möjligt avse vissa angivna uppgifter.
En splittring på många ändamål är olämplig redan av den anled2
— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 83
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
ningen att arvsfondens resurser är begränsade. Å andra sidan bör ändamålet
av naturliga skäl inte bestämmas så snävt, att det på ett olämpligt sätt binder
den bidragsbeviljande myndighetens handlingsfrihet.
Utredningen tar upp och avvisar några olika alternativ till bidragsändamål,
nämligen fritidsverksamhet m. m. för medborgarna i allmänhet, allmänna
kultur- och bildningsändamål, åtgärder inom allmän hälso- och sjukvård
samt forskningsverksamhet. Som skäl för sin ståndpunkt anför utredningen
bl. a. att dessa ändamål redan nu är föremål för betydande stöd från
samhällets sida, att det är nödvändigt att begränsa ändamålen och att det
är önskvärt att knyta verksamheten till vissa bestämda grupper av medborgare.
Utredningen framhåller dock att exempelvis sådan fritidsverksamhet
och forskning som faller inom eller nära anknyter till arvsfondens nuvarande
eller nya ändamål bör kunna stödjas ur fonden i begränsad utsträckning
i den mån tillgängliga resurser medger det.
Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen kommit till den uppfattningen
att, utom barn och ungdom, åldringar och handikappade
bör komma i åtanke för stöd ur arvsfonden. Den expansion av det
allmännas insatser som har ägt rum på barna- och ungdomsvårdens områden
har visserligen motsvarighet inom åldrings- och handikappvården, men
därav följer inte att utrymme saknas för ytterligare åtgärder och värdefulla
initiativ. Behövliga åtgärder kan mången gång vara av sådan art att de inte
riktigt passar in i de enligt sakens natur mera schematiskt verkande hjälpformer
som åvilar samhället. Att stödja olika åtgärder som främjar levnadsförhållandena
för åldringar och handikappade synes vidare vara väl förenligt
med de tankegångar som en gång låg bakom arvsfondens tillkomst. Utredningen
hänvisar i detta sammanhang till vad som förekom vid riksdagsbehandlingen
år 1928.
När det gäller arten och omfattningen av de åtgärder som
kan komma i fråga för stöd ur fonden hänvisar utredningen bl. a. till de
kartläggningar av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar och handikappade
som socialpolitiska kommittén har redovisat i sina betänkanden
»Åldringsvårdens läge» (SOU 1963:47) och »Social omvårdnad av handikappade»
(SOU 1964:43). Utredningen säger sig utgå från att den snabba
ökning av samhällets insatser för att tillgodose åldringarnas och de handikappades
behov av vård och service som har ägt rum under senare år kommer
att fortsätta. Vidare erinrar utredningen om att kommunerna enligt
12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp är skyldiga att sörja
för åldringar och andra som på grund av sjukdom eller lyte eller eljest bristande
kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig, i den mån de hjälpbehövande
saknar egna medel och hjälpbehovet inte tillgodoses på annat
sätt. Kommunerna har alltså i sista hand skyldighet att tillgodose de grundläggande
behoven för åldringar och handikappade. Däremot torde kommunerna
inte kunna åläggas att svara för allmän service, rekreation eller fri
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
tidssysselsättning för dessa grupper, även om viss sådan verksamhet får
anses ligga inom ramen för den kommunala kompetensen. Utredningen anser
att det skulle vara mycket lämpligt om verksamhet av åsyftat slag, vil.
ken kan bedrivas av kommuner eller av enskilda organisationer, kunde få
uppmuntran och stöd genom bidrag ur arvsfonden.
Utredningen anser det inte möjligt eller lämpligt att närmare precisera
de ändamål till vilka bidrag skall kunna lämnas än att det skall vara fråga
om omsorger om åldringar och handikappade. Som åldringar bör härvid
betraktas de som åtnjuter ålderspension, utan att någon strikt avgränsning
eftersträvas. Med handikappade bör avses personer vilka på grund av lyte
eller eljest bristande kropps- eller själskrafter har mera betydande svårigheter
med sin dagliga livsföring. Förändringarna inom samhället och ovissheten
om det allmännas framtida insatser talar för att den yttre ramen för
verksamheten bör göras tillräckligt vid. Därigenom får den bidragsprövande
myndigheten möjlighet att i ljuset av vunna erfarenheter och med hänsyn
till utvecklingens krav gång efter annan ompröva verksamhetens omfattning
och inriktning.
I överensstämmelse med hittillsvarande praxis bör bidrag till institutioner
huvudsakligen få karaktären av anordningsbidrag av engångsnatur, medan
bidrag till driftkostnader inte bör lämnas annat än i undantagsfall.
Återhållsamheten i fråga om driftbidrag motiveras av att det är olämpligt
att arvstonden binder sig för årligen återkommande bidrag till samma ändamål.
Utredningen erinrar om att statslån kan beviljas för anordnande av allmänna
samlingslokaler och anför i anslutning därtill följande.
Med allmänna samlingslokaler förstås enligt kungörelsen den 24 maj 1957
(nr 967) om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m. in.
(ändrad 1960:315) »för allmänheten avsedda hörsalar samt rum för sammanträden,
samkväm och studiearbete jämte därtill hörande erforderliga
utrymmen, vilka lokaler prövas behövliga för det offentliga livet och de kulturella
strävandena inom orten, särskilt med hänsyn till föreningslivets behov».
I den mån verksamhet för åldringar och handikappade är avsedd att
bedrivas i sålunda anordnade lokaler, torde bidrag från arvsfonden inte böra
komma i fråga, eftersom stödformer som griper in i varandra komplicerar
både bidragssökandenas och de bidragsbeviljande institutionernas möjligheter
att överblicka och planlägga bidragsgivningen. Om verksamheten för
åldringar och handikappade däremot skall äga rum i lokaler, som är avsedda
att helt eller i allt väsentligt nyttjas av åldringar och handikappade,
bör bidrag kunna utgå ur arvsfonden. Som exempel på sådana lokaler vill
utredningen nämna s. k. dagcentraler, en relativt ny anordning som rönt
stor uppskattning. Dagcentralerna är avsedda att ge åldringar och handikappade
en gemensam serviceanläggning. De kan inrymma samlingsrum, hobbylokaler,
bibliotek och matsal samt erbjuda service i form av bad, hårvård,
fotvård och gymnastik. För handikappade kan tänkas s. k. invaliddaghem
med i stort sett motsvarande funktion. Nu nämnda serviceanordningar är
avsedda att betjäna ett lokalt begränsat område. I syfte att bereda åldringar
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
och handikappade rekreation och miljöbyte är det vidare en angelägen uppgift
att anordna och upprusta sådana anläggningar som konvalescenthem,
semesterhem, fritidshem och kursgårdar.
Utredningen erinrar vidare om att 1962 års ungdomsutredning i ett betänkande
om lokaler för ungdomsverksamhet (SOU 1965:63) bl. a. har föreslagit
att kungörelsen om statslån 1 ill allmänna samlingslokaler ändras så
att den kommer att avse även lån till s. k. fristående ungdomslokaler samt
bidrag till inventarier och utrustning till vissa sådana lokaler. Om detta
förslag genomförs, blir den del av arvsfondens bidrag som hittills har gått
till lokaler av detta slag friställd och kan utnyttjas för andra ändamål. Vid
1963 års riksdag avslogs motioner om införande av statliga bidrag till inventarier
för allmänna samlingslokaler (I: 143, II: 156, SU 118). Under hänvisning
härtill anför utredningen att bidrag till inventarier och utrustning för
ungdomslokaler även i fortsättningen bör kunna utga ur allmänna arvsfonden
om inte ungdomsutredningens förslag genomförs. Bidrag bör också
kunna utgå till inventarier och utrustning för särskilda lokaler för åldringar
och handikappade.
Även efter den föreslagna utvidgningen av arvsfondens ändamål bör de
hittills tillämpade allmänna principerna för bidragsgivningen följas. Sålunda
bör bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Vidare bör liksom
hittills i samband med bidrag till lokaler föreskrivas, att lokalerna skall
upplåtas åt andra ideella organisationer på orten, i den mån detta kan ske
utan att inkräkta på bidragsmottagarens verksamhet.
För bidrag till ungdomsverksamhet tillämpas nu i princip en åldersgräns
vid 21 år. Denna gränsdragning har medfört vissa olägenheter. Utredningen
förordar därför att gränsen generellt höjs till 25 år.
Utredningen finner det svårt att bedöma, vilket behov av bidrag till enskilda
för studier, resor och transporter som kan föreligga efter den föreslagna
utvidgningen av bidragsändamålen. Frågan har samband med handikapputredningens
pågående arbete, och ställningstagandet får ske i tillämpningen
sedan resultatet av detta arbete föreligger. Det finns i och för sig
inte något som hindrar att det stöd som det allmänna lämnar i andra former
kompletteras med bidrag ur allmänna arvsfonden, när det föreligger
särskilda skäl. Utredningen pekar här på verksamhet, som kanske inte faller
inom ramen för begreppet studier i gängse mening utan mera avser att ge
en kroppsligt svårt handikappad men mentalt frisk person en meningsfylld
tillvaro, att ge honom en möjlighet att tillfredsställa sitt kulturintresse och
sitt sysselsättningsbeliov. Studier av detta slag torde inte alltid kvalificera
för ersättning från de studiesociala stödformerna. Humanitära skäl kan tala
för att arvsfonden ger visst stöd i sådana fall.
Avslutningsvis behandlar utredningen de gränsdragningsproblem som kan
uppstå dels i förhållande till det allmännas verksamhet, dels i förhållandet
mellan arvsfonden och vissa andra fonder som skall tillgodose närliggande
21
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
ändamål. Enligt arvsfondslagen får bidrag inte lämnas för åtgärd som det
åligger stat eller kommun att bekosta. På grund av denna bestämmelse har
i praxis gjorts en avgränsning mellan å ena sidan uppgifter som ålagts kommunerna
i lag eller författning och å andra sidan uppgifter som kommunerna
inom den kommunala kompetensens ram bemyndigats att ta på sig i
den omfattning de själva bestämmer. Bidrag kan utgå till ändamål av den
senare men inte av den förra typen. Utredningen har inte något att erinra
mot den sålunda tillämpade ordningen. Vad beträffar sådan verksamhet
som får statligt stöd i form av anslag på riksstaten eller statsanslag över
fonden för friluftslivets främjande eller fonden för idrottens främjande
anses det i tillämpningen i och för sig inte föreligga hinder för att bidrag
utgår från allmänna arvsfonden. Man har emellertid velat undvika att bidrag
för samma ändamål lämnas från både staten och arvsfonden, eftersom detta
skulle komplicera bidragssökandenas och de bidragsbeviljande organens
möjligheter att överblicka och planlägga verksamheten. Utredningen godtar
dessa grundsatser och förklarar sig anse att bidrag från arvsfonden i princip
inte bör utgå i de fall statsmedel står till förfogande.
Rätten att besluta om bidrag ur arvsfonden skall enligt utredningen
även i fortsättningen i princip tillkomma Kungl. Maj :t. Emellertid
föreslås att möjlighet införs till delegering av beslutanderätten i vissa ärenden
till underordnad myndighet.
Den nuvarande ordningen med Kungl, Maj :t som beslutande organ i bidragsfrågor
har enligt utredningens mening inneburit väsentliga fördelar.
Kungl. Maj :t har snabbt och smidigt kunnat leda utvecklingen, vilket varit
av stor betydelse eftersom normerna för bidragsgivningen är mycket knapphändigt
reglerade i lagen. Praxis har präglats av elasticitet och överblick i
stort över behov och resurser. En annan ordning för prövningen skulle sannolikt
medföra att statsmakterna tvingades dra upp mer eller mindre långtgående
riktlinjer för bidragsverksamheten för att få garanti för enhetlighet
i tillämpningen. Sådana riktlinjer skulle klavbinda verksamheten på ett
olyckligt sätt. Utredningen erinrar om sitt förslag att utvidga arvsfondens
ändamål och påpekar att en fast praxis i ärenden om bidrag till de nytillkomna
ändamålen inte torde komma att utvecklas förrän efter flera år. Det
torde vara av särskild vikt att Kungl. Maj :t har hand om bidragsgivningen
inom de nya områdena under de första åren. Slutligen framhåller utredningen
att det med hänsyn till arvsfondens speciella karaktär kan vara av värde
från principiella och psykologiska synpunkter att ansvaret för beviljande av
bidrag ur fonden åvilar Kungl. Maj :t.
Den förberedande handläggningen av bidragsärendena bör med hänsyn
till det nära sambandet mellan denna och beslutet liksom hittills ske i socialdepartementet.
Den innebär inte någon mera betydande belastning för departementet.
Inom några grupper av förekommande bidragsärenden finns en så klart
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
utvecklad och fast praxis att Kungl. Maj :t bör få möjlighet att delegera
handläggningen till något underlydande organ. Som exempel på sådana
ärenden nämner utredningen frågor om bidrag till barnstugor och barnkolonier.
Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma omfattningen av delegationen
och till vilken myndighet delegation skall ske. Vad gäller ärendena
om bidrag till barnstugor och barnkolonier påpekar utredningen att socialstyrelsen
har betydande erfarenhet av sådana ärenden. Styrelsen handlägger
också frågor om statsbidrag till barnstugor. Det synes vara en rationell lösning
att sammanföra beslutanderätten i barnstugcärenden i fråga om såväl
statsbidrag som arvsfondsbidrag till en och samma myndighet. I samband
med delegationen torde Kungl. Maj :t böra föreskriva enligt vilka allmänna
principer bidrag bör beviljas. Vidare torde krävas att Kungl. Maj:t anger
den bidragsram som myndigheten har att röra sig inom. Storleken av denna
ram torde sannolikt få omprövas en gång om året med utgångspunkt från
storleken av tillgängliga medel och de uppskattade totala behoven av arvsfondsbidrag.
Remissyttrandena
Förslaget att utvidga allmänna arvsfondens ändamål till att omfatta också
omsorger om åldringar och handikappade har tillstyrkts så
gott som genomgående under remissbehandlingen. Endast statens ungdomsråd
och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har motsatt sig förslaget.
De remissinstanser som tillstyrker förslaget hänvisar i allmänhet till de
skäl som utredningen anför. Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att
utdelningen från arvsfonden inte bör delas upp på alltför många ändamål
och att fondens verksamhet bör gynna ändamål med anknytning till vissa
bestämda grupper av medborgare. Det föreslagna syftet överensstämmer
med de ej sällan förekommande testamentena till åldringsvård, sjukvård
och handikappvård. Hovrätten erinrar — i likhet med flera andra remissinstanser
— om att det redan vid fondens tillkomst föreslogs att understöd
skulle kunna lämnas till vård av kroniskt sjuka och ålderstigna. Svenska
kommunförbundet understryker att man vid en utvidgning av arvsfondens
syften bör tillgodose allmänt accepterade ändamål. Detta kan antas leda till
att antalet testamenten till förmån för fonden ökar och att personer som
saknar arvsberättigade släktingar avstår från att testamentera sin egendom
till ändamål som de själva väljer ut. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger
sig ha den erfarenheten att arvsfonden med sitt nuvarande ändamål har
rönt en uppskattning som inte skulle ha kommit ett rent statsarv till del.
Testamentariska förordnanden till förmån för fonden förekommer varje år,
även från personer som har andra arvingar. Ofta framgår det i dessa fall
tydligt att testators rent positiva intresse för fonden har varit avgörande,
men ibland synes förordnandet närmast vara föranlett av en negativ inställ
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
ning till den närmaste släkten. Allmänhetens uppskattning av arvsfonden
torde oftast ta sig det uttrycket att personer utan arvsberättigade släktingar
avsiktligt underlåter att upprätta testamente eller inte förordnar om annat
än vissa legat i syfte att resten skall gå till fonden. Särskilt under senare år,
när arvsfondens medel i allt större utsträckning har kommit att användas
för ungdomsgårdar, har dock ett visst ogillande av fondens ändamål ibland
märkts hos äldre personer. Ämbetet bedömer med hänsyn till sina erfarenheter
rörande allmänhetens inställning till fonden utredningens förslag som
tilltalande. Förslaget är ägnat att hos den äldre generationen sprida kännedom
om arvsfonden och motverka den tyvärr vanliga missuppfattningen
att arvsfonden är detsamma som staten och att medlen går direkt in i statskassan.
Enligt socialstyrelsen kommer det -— även om de statliga och kommunala
insatserna till stöd för åldringar och handikappade förbättras väsentligt —
säkerligen att kvarstå betydande behov, främst i fråga om allmän service
och rekreation, vilka inte tillgodoses av samhället eller kan tänkas bli uppmärksammade
av det allmänna. Den föreslagna utvidgningen av allmänna
arvsfondens ändamål bör emellertid inte få till följd, att åtgärder som har
till syfte att ge barn och ungdom stöd och hjälp skjuts i bakgrunden. Även
för framtiden bör barna- och ungdomsvård ges en central plats i bidragsgivningen.
Arvsfonden har alltsedan sin tillkomst haft stor betydelse för
utvecklingen inom vissa grenar av denna verksamhet. Samhällets insatser
för den sociala barnavården har visserligen ökat betydligt under den tid
som arvsfonden har verkat. De snabba förändringarna inom olika områden
skapar emellertid ständigt nya behov, vilka med gällande lagstiftning och
praxis inte alltid kan tillgodoses.
Statens ungdomsråd anför i sitt yttrande, att rådets avvisande inställning
till förslaget inte heror på att rådet anser att åldringarnas och de handikappades
behov redan har tillgodosetts av samhället. Tvärtom anser rådet
att ytterligare kraftiga insatser behövs på dessa områden. Utbyggnaden bör
emellertid ske successivt och planmässigt och inte göras beroende av arvsfondens
avkastning. Liknande synpunkter anförs av Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. Förbundet framhåller också att behovet av ungdomslokaler
är långt ifrån tillgodosett. Det är önskvärt att samhällets insatser
på detta område förstärks. Med hänsyn till vad utredningen själv
anför om olämpligheten av att splittra bidragsgivningen på alltför många
ändamål hade det varit rimligare att föreslå en ytterligare koncentration
på ungdomslokaler för att göra insatserna effektivare. Utredningens förslag
skulle kunna leda till en reducering av stödet till ungdomslokaler.
Förbundet anser att starka skäl talar mot en sådan utveckling. Enligt förbundets
mening bör den nuvarande ordningen behållas med vissa justeringar
i fråga om reglernas tillämpning.
Utredningens uttalande att begreppet handikappad skall omfatta perso
-
24
Kungi. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
ner som på grund av bristande kropps- eller själskrafter har mera betydande
svårigheter med sin livsföring biträds uttryckligen av medicinalstyrelsen.
Vad utredningen anför rörande inriktningen av bidragsgivningen
inom den föreslagna ramen röner i allmänhet instämmande från
de remissinstanser som yttrar sig härom. Flera remissinstanser, bl. a. statens
handikappråd och Svenska stadsförbundet, betonar vikten av flexibilitet
i tillämpningen. Kammarkollegiet finner det i likhet med utredningen
svårt att närmare precisera lämpliga åtgärder, deras art och omfattning.
Gränserna mellan t. ex. åldrings- och sjukvården är ofta flytande. Utredningen
torde ha uppdragit riktlinjer så långt detta är möjligt, och kollegiet
finner att det därefter bör ankomma på praxis att vid utdelning ur fonden
anpassa ändamålen till de aktuella behoven. Svenska landstingsförbundet
ansluter sig till utredningens förord för åtgärder med särskild inriktning
på service, rekreation och fritidssysselsättning.
Socialstyrelsen hänvisar till en skrivelse med förslag och synpunkter
rörande bidragsgivningen som styrelsen på begäran tillställde utredningen
under utredningsarbetet. I denna skrivelse föreslogs bl. a., att arvsfondsmedel
skulle kunna utnyttjas för anordnande av serviceanläggningar -—
s. k. dagcentraler — samt lokaler för fritidssysselsättning och semester- och
rekreationsanläggningar. Bland andra behov som skidle kunna bli tillgodosedda
genom bidrag ur fonden nämnde styrelsen anskaffning av sådana
nyttigheter som kylskåp, frysbox och telefon samt invalidfordon i fall då
rätt till statsbidrag inte föreligger. I sitt remissyttrande understryker styrelsen
nu särskilt behovet av dagcentraler och klubblokaler för åldringar
och handikappade. När man inrättar sådana lokaler bör man emellertid se
till att dessa grupper inte i högre grad än som är nödvändigt behandlas som
en från övriga medborgare skild kategori, hänvisad till speciella anordningar
och aktiviteter. I viss utsträckning bör t. ex. lokalerna ordnas så, att
de kan vara öppna även för andra medborgargrupper. Det sagda innebär
bl. a. att beteckningen invaliddaghem inte bör komma i fråga. Styrelsen
understryker vidare vikten av att de gamla som vill och kan delta i produktivt
arbete får tillfälle därtill. Detta bör vara utgångspunkten för anordningar
på området. Äldre människor känner i regel — även om deras arbetsförmåga
är ganska begränsad —- större tillfredsställelse av att delta i
någon form av förvärvsarbete än i olika hobbyaktiviteter. Om åldringar
mera allmänt ges tillfälle att efter sina krafter göra en arbetsinsats på något
område, bortfaller också en del av deras speciella fritidsproblem. För många
åldringar kan särskilda folkhögskolekurser vara värdefulla. Semesterhem
och andra rekreationsanläggningar har sin betydelse bl. a. från hälsosynpunkt.
Bidrag till kollektiva hälsoresor bör kunna utgå till vissa av dem
som av läkare rekommenderas en tids vistelse i annat klimat.
Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet säger sig anse att det bör ankom
-
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
ma på kommunerna att anordna dagcentraler och att bidrag därtill inte
bör lämnas från allmänna arvsfonden.
Statens handikappråd uttalar i sitt yttrande inledningsvis den principiella
uppfattningen att handikappade skall ha rätt att av samhället få alla erforderliga
omsorger och ersättning för det inkomstbortfall och de kostnader
som vållas av handikappet. Trots betydande framsteg i utvecklingen föreligger
alltjämt stora brister i dessa avseenden. På många områden ger lagstiftningen
inte de handikappade någon klar rätt till erforderliga omsorger.
Vidare är deras möjligheter att få hjälp ofta begränsade genom att resurserna
är otillräckliga. Handikapprådet utvecklar detta närmare i sitt yttrande.
Rådet har i likhet med socialstyrelsen under utredningsarbetets gång
fått tillfälle att inkomma med förslag på lämpliga bidragsändamål till utredningen.
I sin skrivelse till utredningen, vilken åberopas i remissyttrandet,
nämnde rådet en rad sådana ändamål som hade föreslagits av de olika
handikapporganisationerna, däribland semesterhem, konvalescenthem, invaliddaghem,
lokaler för fritidsverksamhet, sysselsättningshem, skyddade
verkstäder och hem för korttidsvård av utvecklingsstörda, kursgårdar, reseoch
studiestipendier, kurser för föräldrar till handikappade barn, utbildning
av personal som kan bistå de handikappade, exempelvis sjukgymnaster och
dövstu mtolkar, samt bidrag till anskaffande av motorfordon, anordnande
av transporter och startande av egen verksamhet. Rådet säger sig i remissyttrandet
finna det angeläget att bidrag i högre grad än hittills lämnas till
stora och kapitalkrävande projekt. Även bidrag för forskningsändamål bör
kunna komma i fråga. Som exempel på forskningsobjekt, som är angelägna
från de handikappades synpunkt men till vilka man inte på lång tid kan
räkna med att få erforderliga resurser på reguljär väg, nämner rådet tekniska
hjälpmedel, samhälls- och trafikplanering samt handikappedagogik
och habiliteringsmetoder. Rådet påpekar att det, när det gäller handikapppedagogisk
forskning som är ett mycket försummat fält, knappast finns
något ordinarie finansieringsorgan som kan åstadkomma erforderliga resurser.
Rådet säger sig vidare utgå från att rådet får tillfälle att uttala sig
i olika konkreta frågor rörande fondens användning.
De handikappades riksförbund nämner i sitt yttrande några olika ändamål
som bör kunna stödjas genom bidrag från arvsfonden. Hit hör till att
börja med rekreationsanläggningar för handikappade. Sådana anläggningar
utnyttjas också för anpassningskurser, utbildningsverksamhet, idrotts- och
ungdomsverksamhet samt olika slag av kulturella aktiviteter. För denna
verksamhet behövs ganska stora investeringar i inventarier och hjälpmedel
av olika slag. Vidare bör bidrag kunna lämnas till gemenskapskurser, samlingsdagar,
lägerverksamhet och annan liknande gruppaktivitet som syftar
till att bryta de handikappades isolering. Bidrag till anskaffande av bilar
bör kunna lämnas i vissa fall, där sådant bidrag inte utgår från arbetsmarknadsstyrelsen,
exempelvis till familjer med gravt handikappade med
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
lemmar i syfte att hålla samman familjen och möjliggöra ökad gemensam
aktivitet utanför höstaden.
Medicinalstyrelsen påpekar att även mentalt störda och utvecklingshäminade
personer, som nu tillhör de mest eftersatta grupperna i samhället,
kan ha nytta och glädje av stöd från fonden till studier och resor.
Allmänna uttalanden rörande bidragsgivningen till institutioner förekommer
i flera remissyttranden. Kammarkollegiet ansluter sig till vad utredningen
anför om att bidragen huvudsakligen bör ha karaktären av anordningsbidrag.
Statens handikappråd anför å sin sida, att driftbidrag bör kunna
komma i fråga när det gäller nya anläggningar. Statens nämnd för samlingslokaler
instämmer med utredningen i att arvsfondsbidrag inte bör lämnas
till anläggningskostnader för lokaler till vilka samlingslokalslån beviljas.
Om arvsfondslagens ändamålsbestämmelse vidgas på föreslaget sätt,
bör enligt nämnden hinder inte möta mot att arvsfondsbidrag i ökad omfattning
beviljas till inventarier och utrustning i allmänna samlingslokaler.
Nämnden håller före att arvsfondsbidrag därvid hör kunna beviljas till sådana
anordningar som underlättar för åldringar och handikappade att utnyttja
de allmänna samlingslokalerna, även om den aktuella lokalen inte är
särskilt avsedd för ifrågavarande kategorier. Ej heller synes hinder böra
möta mot att arvsfondsbidrag lämnas till smärre ändringsarbeten i äldre
lokaler i syfte att göra dessa mera »invalidvänliga». De anordningar och
kompletteringar som i sådana fall kan bli aktuella torde nämligen många
gånger inte vara av sådan art att de skulle kunna betecknas som »om- och
tillbyggnad» och sålunda berättiga till samlingslokalslån. Det torde vidare
ofta komma att röra sig om förhållandevis blygsamma belopp.
Även statens ungdomsråd uppehåller sig vid principerna för bidragsgivning''
till samlingslokaler. Genom bidrag från arvsfonden har såväl ungdomsorganisationer
som andra organ tillförts värdefulla resurser för utvecklingen
av arbetet för och hland barn och ungdom. Tack vare dessa bidrag
har lokalerna kunnat få en tilltalande och för ungdomsarbetet stimulerande
utformning. Visserligen har kommunerna under senare år aktivt engagerat
sig i lösandet av fritidslivets lokalfrågor. Trots detta föreligger dock stort
behov av särskilda ungdomslokaler. Kommunerna måste självfallet sträva
efter att tillgodose ett allmänt folkbildnings- och fritidsbehov och saknar
ofta resurser att tillhandahålla de specialinredda lokaler som olika ungdomsorganisationer
kan behöva för sin verksamhet. De samhällsägda lokalerna
kan vidare i allmänhet inte nyttjas av samma organisation annat än
på vissa bestämda tider, medan ungdomsorganisationerna för sin verksamhet
kan behöva disponera en lokal på heltid. Rådet beklagar att anslagen
frän arvsfonden begränsats till högst 150 000 kr. per anslagsprojekt och
högst 50 % av kostnaderna för scoutlokaler och 30—35 % av kostnaderna
för andra ungdomslokaler. Dessa regler har i många fall medverkat till att
ungdomsorganisationer som varit i stort behov av egna lokaler har ansett sig
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
21
sakna förutsättningar att lösa sin lokalfråga på tillfredsställande sätt. Rådet
förordar att maximibeloppet 150 000 kr. omprövas varje år med hänsyn till
aktuella prisförändringar samt att bidragsandelen för ungdomslokaler, som
anordnas av ungdomsorganisationer vilka är anslutna till riksförbund, allmänt
höjs till minst 50 % av kostnaderna.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser också, att de nuvarande
spärreglerna liar medfört betydande olägenheter för ungdomsarbetet.
I framtiden hör avsevärt flexiblare regler tillämpas. Förbundet tillstyrker
förslaget, att åldersgränsen för bidrag till ungdomslokaler höjs från 21 till
25 år. Samtidigt påpekas emellertid, att lokalsituationen ofta är sådan att
det i praktiken inte är möjligt att göra någon skillnad mellan ungdomslokaler
och lokaler för vuxna. Det bör därför övervägas att helt slopa åldersgränsen.
Prioriteringen till ungdomslokaler bör ändå kunna bibehållas. Förbundet
anför vidare, att den skyldighet att upplåta lokal till andra organisationer
som bidrag från arvsfonden medför är mycket oklar. Skyldigheten
torde gå betydligt mindre långt än vad som gäller enligt samlingslokalskungörelsen,
där det föreskrivs att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning
och på skäliga villkor skall upplåtas åt envar inom orten verksam organisation.
Förbundet påpekar också, att upplåtelseplikten kan sättas ur spel
genom att ordningsreglerna för lokalen utformas på sådant sätt att vissa
föreningar inte kan utnyttja den. Ett klarläggande uttalande på denna
punkt skulle vara av värde.
Vissa särskilda frågor rörande bidragsgivningen inom arvsfondens nuvarande
område behandlas i en del yttranden. Som exempel på områden där
det behövs bidrag till sådan nyskapande verksamhet som arvsfonden vill
uppmuntra nämner socialstyrelsen åtgärder för att förhindra allvarligare
barnolycksfall och insatser för att möjliggöra för invalidiserade barn och
ungdomar att leva ett normalt liv. Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet
anser, att fondmedel hör kunna användas för att finansiera lekplatser samt
vårdanstalter för narkomaner och starkt mentalt avvikande och sinnessjuka
barn. Vidare bör bidrag kunna lämnas till mångbarnsfamiljer för anskaffande
av egna hem. Fortfarande föreligger behov av studiebidrag, bl. a. för
unga som varit omhändertagna för samhällsvård och för handikappade studerande.
Statens ungdomsråd föreslår, att arvsfonden skall kunna användas
för stipendier och bidrag till ungdom och ungdomsledare i syfte att
underlätta mellanfolkligt samarbete och internationellt ungdomsutbyte. Sådan
verksamhet stämmer enligt rådets mening väl överens med den vid
arvsfondens tillkomst uttalade målsättningen, att fonden skulle underlätta
för det uppväxande släktet att fylla sin framtida uppgift till samhällets
bästa. Rådet utvecklar denna synpunkt närmare i sitt remissyttrande.
Arvsfondsmedel bör enligt kammarkollegiet inte användas för att befria
kommuner från utgifter som de enligt lag eller författning är skyldiga att
bestrida. Statens handikappråd anser emellertid att denna princip inte bör
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
upprätthållas alltför strikt. Vad utredningen anför om att bidrag från arvsfonden
inte bör utgå i de fall där det finns möjlighet till statsanslag över
fonderna för friluftslivets och idrottens främjande föranleder vissa påpekanden
av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Detta erinrar om
att bara en mycket liten del av anslagen från dessa fonder har gått till ungdomslokaler.
Förbundet framhåller att idrottsföreningarna bl. a. för sin
ungdomsverksamhet behöver även andra lokaler än sådana som är avsedda
för idrottsutövning. Det bör inte resas något hinder mot att arvsfondsbidrag
lämnas till sådana lokaler. Kultur- och bildningsorganisationer bör enligt
förbundet kunna få bidrag till studiehem och dylika lokaler, vilka i icke
oväsentlig utsträckning används av ungdom.
I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att bidrag liksom hittills
inte bör lämnas åt politiska organisationer. Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund hävdar en motsatt uppfattning. Förbundet framhåller, att
stat och kommun numera vid sin bidragsgivning behandlar politiska organisationer
på samma sätt som andra ungdomsorganisationer. Det är inkonsekvent
att tillämpa en avvikande ordning när det gäller bidrag från arvsfonden,
och en sådan praxis som utredningen förordar kan inte godtas, i
detta sammanhang påpekar förbundet att utredningen inte ifrågasätter om
det fortfarande är allmänt accepterat att bidrag utgår till religiösa sammanslutningar.
Behovet av upplysning om fonden understryks i flera yttranden, bl. a. av
statens handikappråd och Svenska kommunförbundet.
Utredningens förslag rörande handläggningen av bidragsfråg
o r tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, kammarkollegiet,
länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet. Socialstyrelsen instämmer med utredningen i att
frågor om arvsfondsbidrag till barnstugor lämpligen bör kunna delegeras
till styrelsen, som handlägger ärenden om statsbidrag till sådana institutioner.
Styrelsen bör också kunna överta handläggningen av frågor om bidrag
till barnkolonier. Statens nämnd för samlingslokaler ifrågasätter, om det
inte skulle kunna anförtros åt nämnden att inom en given ram och enligt
närmare anvisningar fördela arvsfondsbidrag till inventarier och utrustning
för ungdomslokaler och lokaler avsedda för bl. a. åldringar och handikappade.
Nämnden erinrar om att det enligt tidigare gällande bestämmelser
om statsbidrag till utrustning och inventarier för vissa samlingslokaler ankom
på nämnden att besluta om sådana bidrag. Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund förordar att samlingslokalsnämnden får hand om bidragsgivningen
till lokaler.
Svenska landstingsförbundet anser inte att beslutanderätten i bidragsfrägor
bör delegeras från Kungl. Maj :t. Förbundet är tveksamt rörande
lämpligheten av att sammanföra beslutanderätten i frågor om statsbidrag
och arvsfondsbidrag till en myndighet. Härigenom kan arvsfondsbidragens
initierande och stimulerande effekt komma att minska. Delegation av rätten
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
att besluta om bidrag förutsätter även att vissa medel på förhand reserveras
för avsett ändamål. Detta inskränker möjligheten till sådan prioritering
som senare kan bedömas vara önskvärd. Från principiella och psykologiska
synpunkter är det av värde att ansvaret för beviljande av bidrag ur fonden
åvilar Kungl. Maj :t.
Godkännande av testamente till annan än arvsfonden och avstående av arv som
har tillfallit fonden
Gällande rätt m. m.
Arvsfondens rätt till arv kan vara utesluten på grund av testamente till
förmån för annan än fonden. För att testamente skall vara gällande krävs
enligt 13 kap. 1 § ÄB att testator var behörig att förordna om sin kvarlåtenskap
och att testamentet är upprättat i laga form. I regel fordras skriftlig
form, men under vissa förutsättningar godtas ett inför vittnen upprättat
muntligt testamente (10 kap. 3 §). I 13 kap. 2 och 3 §§ nämns vissa särskilda
omständigheter som kan föranleda att testamente inte är giltigt, exempelvis
att det har tillkommit under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten. Testamente skall bevakas vid
domstol inom sex månader efter det att testamentstagaren har fått kännedom
om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet (14 kap.
1 §). Om testamentet inte bevakas i föreskriven ordning, förlorar testamentstagaren
sin rätt mot arvinge som inte har avstått från klandertalan
(14 kap. 3 §). Sedan testamentet bevakats skall det delges arvinge (14 kap.
4 §). Arvinge, som vill göra gällande att testamentet är ogiltigt enligt bestämmelserna
i 13 kap. ÄB, skall väcka klandertalan inom sex månader
från det han fick del av testamentet. Försitter han den tiden, är rätten till
talan förlorad (14 kap. 5 §). Ett testamente som är behäftat med någon
ogiltighetsgrund enligt 13 kap. ÄB kan alltså trots detta bli gällande genom
att det godkänns eller inte klandras.
Arvsfondens rätt till egendom som tillkommer fonden bevakas enligt 3 §
arvsfondslagen av kammaradvokatfiskalsämbetet, som också för fondens
talan inför domstol. Ämbetet kan på fondens vägnar godkänna
testamente till annan än fonden, om testamentet har upprättats i laga
ordning och någon anledning till klander inte heller i övrigt föreligger. I
annat fall skall ämbetet i god tid före klandertidens utgång med eget utlåtande
underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (4 § arvsfondslagen).
Bara om Kungl. Maj :t beslutar att klandertalan skall äga rum, är kammaradvokatfiskalsämbetet
behörigt att väcka sådan talan. Föreligger anledning
att klandra ett testamente, kan Kungl. Maj:t besluta om avstående från
klandertalan, under förutsättning att testamentet får antas vara ett riktigt
uttryck för den avlidnes yttersta vilja (5 kap. 2 § ÄB). Ärendena handläggs
inom finansdepartementet.
Arv som har tillfallit fonden kan — om det med hänsyn till omständig
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
heterna får anses billigt — av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke helt
eller delvis avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren
nära (5 kap. 3 § ÄB). Ansökan om att arv skall avstås inges till
länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Efter utredning
skall länsstyrelsen översända handlingarna i ärendet med eget utlåtande
till kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet avger yttrande i frågan
och insänder detta jämte de från länsstyrelsen mottagna handlingarna till
Kungl. Maj:t (5 § arvsfondslagen). Ärendena handläggs inom finansdepartementet.
Fram till år 1948 lämnades riksdagens samtycke till avstående av arv genom
bemyndigande för varje år efter särskild framställning av Kungl.
Maj :t. Fr. o. m. budgetåret 1948/49 har riksdagen gett Kungl. Maj :t generella
bemyndiganden för fem år i sänder att besluta om avstående av arv
intill ett visst maximibelopp för varje särskilt fall. Det senaste bemyndigandet
gavs år 1964 (prop. 1964:41, SU 32, rskr 86) och avser fem år
fr. o. m. budgetåret 1964/65. Maximibeloppet utgjorde ursprungligen 10 000
kr. men har sedermera höjts till 25 000 kr.
Konstitutionsutskottet har i memorial 1965: 27 redovisat resultatet av en
inom utskottet verkställd undersökning rörande tillämpningen av bestämmelserna
i 5 kap. 2 § ÄB om avstående från klandertalan. Utskottet fann
att Kungl. Maj :t i ett ej obetydligt antal fall meddelat beslut enligt nämnda
lagrum beträffande muntliga uttalanden av skiftande slag, som gjorts av
arvlåtare. Uttalandena hade sålunda godtagits som testamenten. Enligt utskottets
mening stod behandlingen av sådana uttalanden som testamentariska
förordnanden åtminstone i flertalet av fallen inte i överensstämmelse
med den praxis som följts inom rättstillämpningen och kommit till uttryck
i högsta domstolens avgöranden. Utskottet ville inte ifrågasätta, att de uttalanden
eller övriga förordnanden som avsågs inte skulle ha varit uttryck
för arvlåtarens yttersta vilja eller att det från synpunkten av det ändamål
arvlåtaren velat tillgodose skulle ha varit olämpligt att efterge arvsfondens
rätt till egendomen. Eftersom den ifrågavarande egendomen måste anses
ha tillfallit fonden, hade emellertid enligt utskottets mening prövning för
eftergivande av arvsfondens rätt kunnat ske endast enligt reglerna om avstående
av arvsfondens rätt till kvarlåtenskap.
Konstitutionsutskottets uttalanden har lett till att Kungl. Maj :ts praxis
ändrats i sådana arvsfondsärenden som åsyftades i memorialet. Dessa ärenden
prövas sålunda inte längre enligt 5 kap. 2 § ÄB, dvs. som eftergivande
av klandertalan, utan i stället enligt 5 kap. 3 §, dvs. som avstående av arv
som har tillfallit fonden.
Om testamentet har godkänts på arvsfondens vägnar, skall testamentstagaren
betala arvsskatt för sin lott i vanlig ordning enligt bestämmelserna
i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Om fondens egendom avstås till förmån för arvlåtarens släkting eller annan,
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
torde denne däremot inte vara skyldig att betala vare sig arvsskatt eller
gåvoskatt. Med hänsyn därtill brukar det belopp som avstås bestämmas så
att det inte överstiger vad som skulle ha tillfallit mottagaren sedan arvsskatt
erlagts om han hade varit testamentstagare.
Utredningen
Omläggningen av Kungl. Maj :ts praxis i sådana ärenden som åsyftas i
konstitutionsutskottets memorial har enligt utredningen medfört vissa olägenheter.
Avstående från arv enligt 5 kap. 3 § ÄB kan ske bara till arvlåtarens
släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära. Detta innebär att
bestämmelsen inte kan tillämpas i fråga om juridisk person. Vidare krävs
att det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt att egendomen
avstås. Detta har ansetts innefatta ett krav på att vederbörande skall vara
i behov av egendomen. Det är på grund av nämnda förhållanden inte alltid
möjligt att genom avstående enligt 5 kap. 3 § ÄB tillgodose ändamål som
arvlåtaren enligt muntliga uttalanden har velat gynna. En så restriktiv tilllämpning
kan te sig stötande.
Vidare är den utredning som krävs i ärenden enligt 5 kap. 3 § mera tidsödande
än den som krävs i ärenden enligt 5 kap. 2 §. I den mån det är fråga
om att avstå från större arv än som omfattas av riksdagens generella bemyndigande,
fordras särskilt samtycke av riksdagen. Detta medför ytterligare
tidsutdräkt, vilket kan vara till nackdel i vissa särskilt ömmande fall. Stundom
kan Kungl. Maj :t anse sig böra anställa klandertalan för att få visshet
om att giltigt testamente inte föreligger eller för att bevara arvsfondens rätt
i avvaktan på att utredningen i ärendet slutförs.
Utredningen påpekar också att den stramare rättstillämpning som konstitutionsutskottet
har rekommenderat torde kunna sätta Kungl. Maj :ts praxis
i vissa andra fall i fråga. Med stöd av 5 kap. 2 § ÄB har Kungl. Maj :t nämligen
efter bevakningstidens utgång godkänt testamenten, vilka inte bevakats
eller bevakats för sent. I dessa fall har testamentstagaren förlorat sin rätt
och allmänna arvsfonden är inte hänvisad till klandertalan enligt 14 kap.
5 § ÄB för att göra sin rätt gällande. Bestämmelserna i 14 kap. 3 § ÄB om
att godkännande av testamente gör bevakning överflödig avser bara godkännande
före bevakningstidens utgång. Behovet av att kunna godkänna icke
bevakade eller för sent bevakade testamenten är dock mycket starkt, och
andra dödsbodelägare i motsvarande situation torde ofta kunna förutsättas
handla på detta sätt.
De olägenheter som är förenade med nuvarande bestämmelser skulle enligt
utredningen kunna avhjälpas genom att möjligheterna att godkänna
testamenten och att efterskänka egendom, som har tillfallit arvsfonden, vidgades.
Det finns vidare anledning att överväga förenklingar i de nuvarande
handläggningsreglerna, varvid decentralisering av ärendena bör eftersträvas.
Mot den angivna allmänna bakgrunden föreslår utredningen att testa
-
32
Kung!. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
m e n t e till annan än arvsfonden skall få godkännas dels, liksom
f. n., om anledning till klander inte föreligger dels i övrigt om testamentet
ändå får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, dvs.
i sådana fall då Kungl. Maj :t f. n. enligt 5 kap. 2 § ÄB kan avstå från klandertalan.
En allmän förutsättning är därvid att det föreligger ett testamente
i rättslig mening. Om testamentet får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens
yttersta vilja, bör det få godkännas även om det inte skulle ha blivit
bevakat enligt bestämmelserna i 14 kap. ÄB. Detta överensstämmer, som
nyss har nämnts, med Kungl. Maj :ts praxis, men regeln bör komma till
klart uttryck i lagen. Utredningen förordar att det skall ankomma på
kammaradvokatfiskalsämbetet att besluta om godkännande av testamente.
Kungl. Maj :t befrias alltså enligt förslaget från nuvarande uppgifter i frågor
om klander av testamente och avstående från klandertalan, och alla sådana
frågor samlas hos en myndighet.
Utredningen föreslår vidare att arv, som har tillfallit arvsfonden, skall
kunna avstås till fysisk eller juridisk person, om detta får anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja. Denna bör givetvis ha kommit till
uttryck på ett tillfredsställande och otvetydigt sätt, t. ex. genom samtalsvis
fällda yttranden eller andra förordnanden som inte har karaktär av testamente
i rättslig mening. I vissa fall kan arvlåtarens yttersta vilja framgå
utan att något direkt uttalande om kvarlåtenskapen föreligger, exempelvis
om omständigheterna talar för att arvlåtaren felaktigt trott att viss person
hade arvsrätt efter honom. Enbart det förhållandet att arvlåtaren har varit
medlem i ett samfund eller en förening och visat intresse för dess verksamhet
kan däremot inte utan vidare tjäna som bevis om att arvlåtarens yttersta
vilja har varit inriktad på att tillgodose organisationen.
Vid sidan av regeln om att arv kan avstås, när det får anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja, bör nuvarande möjlighet att även
eljest avstå arv till arvlåtarens släkting eller annan närstående stå kvar.
I dessa fall bör också i fortsättningen bedömningen av om det är billigt att
avstå arvet ske huvudsakligen med utgångspunkt i en behovsprövning.
Enligt utredningen kan beslut om avstående av arv numera inte anses
ha sådan räckvidd att det kräver riksdagens medverkan. Därvid erinras om
att Kungl. Maj :t redan nu kan avstå från testamentsklander utan att höra
riksdagen samt att avstående från arv bara får ske under vissa i lag angivna
förutsättningar. I betänkandet diskuteras särskilt huruvida 77 § regeringsformen,
som innebär att Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får
avhända kronan fast egendom, kan anses lägga hinder i vägen för ett i
allmän lag givet bemyndigande att avstå från arv såvitt avser sådan egendom.
Utredningen — som utgår från den numera gängse uppfattningen
att arvsfondens egendom inte tillhör något särskilt rättssubjekt utan kronan
—- anser inte att sådant hinder föreligger. Den framhåller därvid att
gällande bemyndigande för Kungl. Maj :t att avstå från arv omfattar även
fast egendom. Därigenom uppnås i praktiken ungefär samma resultat som
33
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
om Kungl. Maj :t i lag får rätt att ensam bestämma om efterskänkande av
arv, låt vara att den skillnaden föreligger att riksdagen inte kan återkalla
ett i lag givet bemyndigande utan Kungl. Maj :ts medverkan. Vidare erinras
om att det inte är fråga om försäljning av kronans fasta egendom utan om
efterskänkande av arvsfondens rätt till arv i situationer som reellt sett står
nära godkännande av testamente till förmån för annan än arvsfonden. Ställningstagandet
till frågan, om arvfallen egendom skall avstås, kan med visst
fog ses som ett led i boutredningen och som en åtgärd vilken föregår det
definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning.
I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att kravet på riksdagens
medverkan vid beslut om avstående av arv skall upphävas. Vidare förordas
att Kungl. Maj:t får möjlighet att delegera beslutanderätten i sådana frågor
till kammaradvokatfiskalsämbetet. Avsikten är att delegation skall ske endast
när det är fråga om egendom av mindre värde. Som en lämplig värdegräns
bör möjligen uppställas 10 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma värdegränsen och besluta, om delegation skall gälla för viss
tid eller tills vidare. Utredningen förutsätter att ämbetets avgöranden sker
i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna normer som tillämpas av
Kungl. Maj :t i ärenden av detta slag. Frågor av principiell innebörd bör
underställas Kungl. Maj :t.
Med hänsyn till de vidgade uppgifter som enligt förslaget läggs på kammaradvokatfiskalsämbetet
ifrågasätter utredningen, om inte ämbetets beslutanderätt
i viss omfattning bör förbehållas förste advokatfiskalen. En sådan
ordning bör komma i fråga t. ex. vid godkännande av testamente, som inte
är upprättat i laga form, och vid beslut om avstående av arv.
Utredningen förordar, att samtliga bestämmelser om godkännande av
testamente och avstående av arv placeras i arvsfondslagen och att motsvarande
regler i 5 kap. ÄB upphävs. Bestämmelserna avses bli tillämpliga även
om arvlåtaren har avlidit innan ändringarna har trätt i kraft.
Utredningen anser det inte tillfredsställande att behandlingen i skattehänseende
skall växla beroende på om egendom tillfaller någon på
grund av ett testamente, som godkänts för arvsfondens räkning, eller
på grund av att egendomen avstås enligt reglerna därom i arvsfondslagen.
Utredningen föreslår därför ett tillägg till arvsskatteförordningen, enligt
vilket förvärv av egendom, som avstås till någon enligt nämnda regler,
skall anses ske på grund av testamente av den som har efterlämnat egendomen.
Remissyttrandena
De föreslagna reglerna om godkännande av testamente tillstyrks
av hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet samt länsstyrelserna
i Östergötlands och Norrbottens län. Hovrätten uttalar den förhoppningen
att lagändringen inte kommer att leda till en mer restriktiv praxis.
Kammarkollegiet erinrar om att förslaget avser bara testamenten i rättslig
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 83
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
mening. Ett förordnande som inte uppfyller de krav som i rättstillämpningen
ställs på testamente får inte godkännas som sådant av kammaradvokatfiskalsämbetet,
även om dess innehåll kan anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja.
Kammaradvokatfiskalsämbetet anser sig inte böra uttala någon särskild
mening i trågan om befogenhet för ämbetet att besluta om godkännande av
testamente i fall där det finns anledning till klander utan hänvisar i detta
hänseende till kollegiets yttrande. Ämbetet framhåller emellertid, att den
föreslagna reformen är ägnad att befordra en för allmänheten smidigare och
snabbare handläggning av ärendena. BI. a. erinras om de bagatellartade
ärenden om godkännande av testamenten rörande några hundratal kronor
som nu måste underställas Kungl. Maj :t. Av hänsyn till allmänheten är
det vidare synnerligen önskvärt att ämbetet får den föreslagna behörigheten
att efter bevakningstidens utgång godkänna ej bevakade testamenten. Det
är mycket vanligt att testamentsbevakning försummas. På arvsfondsärenden
torde, trots lugnande uttalanden från ämbetets sida, förorsaka testamentstagare
och dem som har varit behjälpliga vid boutredningen sådan
oro och grämelse som en försummad testamentsbevakning. Ämbetei erinrar
också om att det i allmänhet är svårare för ämbetet än för arvsberättigade
släktingar att fastställa, när en testamentstagare har fått kännedom om
testamentet och testators död och bevakningstiden alltså börjat löpa.
I ärenden om godkännande av testamente, beträffande vilket anledning
till klander föreligger eller som inte har bevakats i laga ordning, torde det
enligt kammarkollegiet många gånger vara tveksamt om testamente i rättslig
mening föreligger. Med hänsyn därtill och till att uppkommande frågor
ofta är av diskretionär natur bör två personer delta i kammaradvokatfiskalsämbetets
behandling av sådana ärenden, dvs. beslut bör fattas efter
föredragning. Detta är särskilt angeläget eftersom det inte finns någon som
för arvsfondens räkning kan föra talan mot ämbetets beslut. Föreskrift
av angiven innebörd bör tas in i instruktionen för kollegiet eller i dess
arbetsordning.
I samband med reglerna om godkännande av testamente har kammaradvokatfiskalsämbetet
tagit upp frågan om godkännande av arvsavtal.
Ämbetet har i praxis behandlat sådana avtal enligt föreskrifterna om testamenten
som inte är upprättade i laga ordning och alltså underställt Kungl.
Maj :t frågan, om det från arvsfondens sida skall föras talan om ogiltigförklaring
av avtalet. Ämbetet ifrågasätter, om inte den föreslagna regeln
rörande godkännande av testamente bör kompletteras med en bestämmelse
om arvsavtal. Därvid är att märka att det för att ett arvsavtal skall godkännas
inte är tillräckligt att avtalet överensstämmer med arvlåtarens yttersta
vilja. Med hänsyn till de skäl som har motiverat bestämmelserna om arvsavtal
i ÄB bör sådana avtal godkännas bara när det skulle vara uppenbart
obilligt att föra talan om ogiltigförklaring av avtalet.
35
Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att avstå arv tillstyrks
av hovrätten för övre Norrland samt länsstyrelserna i Kopparbergs och
Norrbottens län. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger sig finna förslaget
väl ägnat att undanröja vissa nu rådande missförhållanden. Det blir bl. a.
möjligt att avstå föremål med affektionsvärde till den avlidnes släktingar
och vänner och att ta mindre hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation
i sådana fall då starka skäl i övrigt talar för avstående, t. ex. när arvsrätt
är utesluten på grund av utomäktenskaplig börd. Ämbetet föreslår emellertid
att möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv vidgas ytterligare
för att täcka vissa särskilda situationer. Därvid nämner ämbetet till att
börja med sådana fall då kvarlåtenskapen omfattar samlingar eller enstaka
föremål av stort vetenskapligt eller kulturhistoriskt intresse. I denna typ
av fall torde arvlåtaren visserligen i allmänhet ha gjort uttalanden som kan
läggas till grund för ett avstående. Det kan därvid räcka med ganska vaga
yttranden om att samlingen bör bevaras. För de, låt vara tämligen sällsynta,
fall då sådana uttalanden helt saknas kan emellertid en särskild möjlighet
att besluta om avstående vara påkallad. Vidare kan i kvarlåtenskapen ingå
tastighet med märkliga byggnader eller markområden, t. ex. skärgårdsöar
och andra för friluftsliv lämpade områden, vilka bör skyddas mot exploatering.
I sådana fal] torde det vara vanligare att uttalanden om arvlåtarens
önskemål saknas. Ofta kan egendomen säljas till kommun eller sammanslutning
som kan väntas komma att förvalta den på lämpligt sätt. Stundom
kan emellertid föreliggande önskemål tillgodoses bara genom att egendomen
överlåts utan kostnad eller till så lågt pris att det i realiteten rör sig om ett
avstående. För dessa enstaka men viktiga fall behövs en särskild bestämmelse
som gör det möjligt att helt eller delvis avstå arvsfondens rätt till
förmån för åsyftade samhällsintressen. Som en tredje typ av fall tar ämbetet
upp den situationen att föräldrar till sinnessjukt eller efterblivet barn
genom testamente har förordnat angående barnets egendom. Då kan man
inte som skäl för avstående hänvisa till arvlåtarens yttersta vilja, eftersom
arvlåtaren ofta helt saknat förmåga att uttrycka sin vilja. Det kan emellertid
finnas skäl att i dessa fall låta föräldrarnas vilja vara bestämmande.
Bland fall som påfordrar en ytterligare möjlighet att avstå arvsfondens
rätt nämner ämbetet slutligen att egendom i utlandet har tillfallit fonden.
Ämbetet redovisar några fall där detta har skett och tillägger att det i framtiden
kan tänkas bli vanligare än nu att en arvlåtare efterlämnar fast egendom
i utlandet, särskilt i annat nordiskt land. Det kan visa sig lämpligt
att träffa avtal om ömsesidigt avstående av arvsfondens eller statens arvsrätt
till sådan egendom. Detta är ett ytterligare skäl för en bestämmelse
som gör det möjligt att handlägga frågorna på ett smidigt sätt. I samtliga
nämnda extraordinära typer av fall kan rätten att besluta om avstående
lörbehållas Ivungl. Maj :t, eventuellt efter riksdagens börande. Någon delegation
torde inte påkallas.
36
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
Även länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår en särskild möjlighet att
avstå arv när det gäller från naturvårds- och fritidssynpunkt värdefulla
områden eller samlingar som representerar stora kulturvärden. Vad förstnämnda
typ av egendom angår måste den, om arvet inte avstås, säljas på
offentlig auktion till den högstbjudande. Detta kan komma att direkt motverka
ansträngningarna att för framtiden bevara områdena orörda. I nu
nämnda och liknande fall, där det är ett allmänt intresse att trygga egendomens
bibehållande och vård, bör arvet kunna avstås till stiftelse, annan
sammanslutning eller kommun på sådana villkor att sagda intresse tillgodoses.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar också upp frågan om egendom
av musealt och kulturhistoriskt intresse. Det föreligger ofta önskemål om
att bevara sådan egendom inom bygden, tillgänglig för allmänheten. Vid
försäljning bjuds emellertid ofta mycket höga priser. Detta kan medföra
att de som företräder de museala och kulturhistoriska intressena inte kan
hävda sig i konkurrensen. Följden därav blir att egendomen skingras åt
olika håll. Länsstyrelsen föreslår, att det genom en ändring i bestämmelserna
om bidrag från arvsfonden öppnas möjlighet att tilldela inrättning
som har till uppgift att tillgodose nyssnämnda intressen viss bestämd egendom
som har tillfallit fonden. De belopp som därigenom skulle undandragas
fonden torde bli så obetydliga att de inte i nämnvärd mån kan påverka
bidragsgivningen till övriga ändamål. Inte heller torde behöva befaras att
den föreslagna ändringen skall minska tillströmningen av kvarlåtenskap
till fonden.
De vidgade möjligheterna att avstå arv bör enligt kammaradvokatfiskalsämbetet
tillämpas bara på dödsbon där arvlåtaren avlidit efter ändringarnas
ikraftträdande. Annars uppställer sig frågan hur lång tid efter ett arvfall
en sökande under åberopande av de nya bestämmelserna skall kunna göra
anspråk på att få del av kvarlåtenskap som har tillfallit fonden.
Förslaget att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för beslut
om avstående av arv biträds av hovrätten för Övre Norrland. Med anledning
av vad utredningen anfört rörande 77 § regeringsformen förklarar hovrätten,
att den inte kan ansluta sig till uppfattningen att frågan om avstående
av arv kan ses som ett led i boutredningen och en åtgärd som föregår
det definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning. Avstående av
arvsfondens rätt till fast egendom, som tillfallit fonden, får enligt hovrättens
mening anses vara sådant avhändande, varom stadgas i 77 § regeringsformen.
Lagberedningen har emellertid vid tillkomsten av arvsfondslagstiftningen
utan erinran från lagrådets sida uttalat, att »då genom lag bestämmes,
att kvarlåtenskapen efter död man skall, när arvsberättigad skyldeman
eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna arvsfonden, bör föreskrift
om realisation av kvarlåtenskapen, även då däri ingår fast egendom,
kunna givas i samma ordning som om förvaltningen av fondens medel».
Med hänsyn härtill anser sig hovrätten kunna lämna den av utredningen
föreslagna 5 § utan erinran.
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
Kammarkollegiet anser däremot att 77 § regeringsformen medför
behov av särskilda regler för fast egendom. I arvsfondslagen bör stadgas
att avstående av sådan egendom kräver riksdagens medverkan. Denna medverkan
torde böra lämnas i form av ett icke tidsbegränsat försäljningsbemyndigande.
Detta bemyndigande bör omfatta även den till kammaradvokatfiskalsämbetet
delegerade beslutanderätten.
Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten i vissa
ärenden om avstående av arv till kammaradvokatfiskalsämbetet biträds av
kammarkollegiet. Kammaradvokatfiskalsämbetet hänvisar utan eget yttrande
till vad kollegiet har anfört. Ämbetet framhåller emellertid, liksom
när det gäller reglerna om godkännande av testamente, att förslaget är
ägnat att befordra en för allmänheten smidigare och snabbare handläggning
av ärendena.
Enligt kammarkollegiet bör kammaradvokatfiskalsämbetets beslut om att
arv skall avstås fattas i samma ordning som kollegiet har förordat i fråga
om godkännande av testamente, dvs. två befattningshavare bör delta i
handläggningen.
En särskild fråga rörande handläggningen av ärenden om avstående av
arv tas upp av kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet framhåller sålunda
att det i sådana ärenden alltid är nödvändigt att utreda arvlåtarens släktförhållanden.
Visserligen gäller avståendet bara fondens rätt. Det kan emellertid
uppstå komplikationer, om en tidigare okänd arvsberättigad släkting
gör sin rätt gällande efter det att arvet har blivit avstått, särskilt i fall då
den som har fått arvet har svag ekonomi och redan förbrukat vad han fått.
För att släktutredning skall kunna göras så snart som möjligt föreslår
ämbetet, att vederbörande länsstyrelse åläggs att genast underrätta ämbetet
när ansökan om avstående av arvsfondens arvsrätt kommer in. Underrättelsen
kan lämpligen ske genom att kopia av ansökningen översänds till ämbetet.
Länsstyrelsen bör inte avvakta besked från ämbetet utan börja sin
utredning genast. En motsatt ordning skulle ta alltför lång tid. Om ämbetet
får underrättelse så snart en ansökan kommer in, kan ämbetet sätta i gång
sin utredning tidigare och ta kontakt med länsstyrelsen för att undvika
dubbelarbete.
Förslaget om ändring i arvsskatteförordningen har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kammaradvokatfiskalsämbetet
påpekar dock att det ofta kan vara svårt att avgöra, i vilken
mån ett beslut om utbetalning till en person innebär en välvillig prövning
av en påstådd fordran eller ett avstående av arvsfondens rätt till arv.
Övriga frågor
Delgivning av testamente
Gällande rätt Enligt 3 § första stycket arvsfondslagen skall arvsfondens
rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammaradvokatfiskals
-
38 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
ämbetet. Ämbetet har vidare rätt att tala och svara i mål som rör fonden.
Därav följer att ämbetet är behörigt att för fondens räkning ta emot delgivning
av testamente. Sådan behörighet tillkommer emellertid enligt paragrafens
andra stycke också länsstyrelsen i det län där den döde senast hade
sitt hemvist.
Utredningen föreslår inte någon ändring i dessa bestämmelser.
Remissyttrande. Kammaradvokatfiskalsämbetet tar i sitt yttrande upp bestämmelsen
i 3 § andra stycket om behörighet för länsstyrelse att ta emot
delgivning. Sådan delgivning förekommer enligt ämbetet mycket sällan.
Detta har fått till följd att man ibland, när testamente för delgivning med
allmänna arvsfonden tillställs en länsstyrelse, betraktar de översända handlingarna
såsom en feladresserad försändelse och vidarebefordrar dem till
ämbetet utan att de först diarieförts hos länsstyrelsen. Därigenom har det
uppstått ovisshet rörande vilken dag testamentet delgivits arvsfonden. Det
har sålunda inträffat, att en länsstyrelse, som tydligen ej haft klart för sig
vad saken gällde, dröjt eu månad med att översända ett icke bevakat testamente
till ämbetet, som omedelbart återställde handlingen till ingivaren för
att bereda testamentstagarna tillfälle att bevaka testamentet. En utebliven
bevakning av ett testamente kan nämligen, även om det godkänns av ämbetet
inom bevakningstiden, medföra rättsförlust för testamentstagare, om
testators arvsberättigade anförvanter ger sig till känna först efter bevakningstidens
utgång. Ämbetet ställer därför frågan, om det för något eller
några fall i hela landet per år kan anses motiverat att bibehålla eu bestämmelse,
som på grund av att den så sällan tillämpas medför missförstånd,
soin kan leda till rättsförluster.
God man för allmänna arvsfonden
Gällande rätt. Av praktiska skäl är det inte möjligt för kammaradvokatfiskalsämbetet
att medverka vid utredning av dödsbon på skilda orter i landet.
När det på grund av anmälan eller eljest blir känt att en person avlidit
och efterlämnat fonden som ensam arvinge eller universell testamentstagare,
skall därför rätten enligt 7 § arvsfondslagen förordna god man att
vid boutredningen företräda fonden.
Utredningen. Utredningen föreslår två undantag från reglerna i 7 § om
förordnande av god man. Förslaget innebär att god man inte skall förordnas,
om fonden har uteslutits från arv genom testamente och det synes
uppenbart att det inte finns anledning till klander mot testamentet eller
om det synes uppenbart att boet utvisar brist och god man inte behövs för
att ta vård om boets tillgångar. Det första undantaget överensstämmer
med vad justitieombudsmannen har rekommenderat (JO:s ämbetsberältelsé
1958 s. 254 och 1960 s. 115) och det andra undantaget iakttas redan nu i
praxis.
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
Remissyttrandena. De föreslagna ändringarna tillstyrks av kammarkollegiet
och kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet pekar på angelägenheten
av att arvsfonden inte drabbas av kostnader för gode män i dödsbon, där
fonden genom testamente har uteslutits från del i kvarlåtenskapen, och
att gode män inte förordnas i bristbon, där tillgångarna inte räcker till
kostnaderna för godmanskapet. Ämbetet bör emellertid få kännedom om
alla de fall där arvlåtaren har efterlämnat allmänna arvsfonden som arvinge.
Domstolarna bör därför genom cirkulär eller genom bestämmelse i
arvsfondslagen åläggas att underrätta ämbetet i sådana fall då god man
inte bar förordnats och ämbetet inte har fått underrättelse om arvfallet.
Även hovrätten för Övre Norrland tillstyrker i princip den föreslagna
ändringen. Hovrätten vänder sig emellertid mot kravet på att det skall
framstå som uppenbart att anledning till klander mot testamentet inte föreligger.
En sådan avfattning skulle sannolikt leda till att god man förordnas
i alltför många fall. Hovrätten förordar i stället, atL förordnande av god
man underlåts i sådana fall då det inte av testamentet framgår eller av
kända förhållanden synes följa att klanderanledning föreligger.
Kammaradvokatfiskalsämbetet tar upp frågan om juridisk person kan
förordnas till god man för allmänna arvsfonden. Ämbetet erinrar om att
beteckningen god man inte förekom i lagens ursprungliga lydelse. Där användes
i stället uttrycket boutredningsman. Genom lagen den 9 juni 1933
(nr 314) om boutredning och arvskifte infördes regler om avträdande av
dödsbo till förvaltning av boutredningsman, och i samband därmed fick
den person som skulle företräda allmänna arvsfonden vid boutredningen
beteckningen god man. Till boutredningsman enligt lagen om boutredning
och arvskifte, numera 19 kap. ÄB, har även juridisk person ansetts kunna
förordnas. God man enligt föräldrabalken skall emellertid vara »en rättrådig,
erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna» (18 kap. 5 §). Såvitt
ämbetet kan erinra sig har det aldrig förekommit att juridisk person har
utsetts till god man för allmänna arvsfonden. Vissa skäl talar emellertid
för att det bör vara möjligt att meddela ett sådant förordnande. God man
för arvsfonden brukar ensam ombesörja boutredningen och kan därför ofta
mera liknas vid en boutredningsman än vid eu god man för bortovarande.
Försäljning av arvfallen egendom m. in.
Gällande rätt. Enligt 12 § arvfondslagen skall medel som tillkommer
arvsfonden överlämnas till statskontoret. I 8 § finns bestämmelser om förfarandet
med fondens egendom innan den överlämnas till statskontoret.
Lös egendom som inte redan består av kontanta medel skall säljas av
gode mannen på offentlig auktion, om inte kammaradvokatfiskalsämbetet
på framställning av denne medger annat. Fordringar får säljas endast
i den män de inte kan indrivas. Beträffande försäljning av fast egendom
gäller vad som är föreskrivet om kronans fasta egendom i allmänhet. Försäljning
av sådan egendom får, som jag förut har sagt, enligt 77 § rege
-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 196!)
ringsformen inte ske utan riksdagens samtycke. Riksdagen har under senare
år för ett budgetår i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om
bl. a. försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom
inom vissa angivna värdegränser. Fr. o. m. den 1 juli 1967 gäller ett icke
tidsbegränsat bemyndigande av motsvarande innehåll (SFS 1967: 369). Enligt
detta får Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall
besluta om försäljning av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, såvida
taxeringsvärdet eller, om sådant saknas, det uppskattade saluvärdet
på egendomen är högst 150 000 kr. Överstiger värdet inte 100 000 kr., kan
Kungl. Maj :t delegera beslutanderätten till länsstyrelse.
Utredningen. Utredningen föreslår att 8 § arvsfondslagen ändras så att
kammaradvokatfiskalsämbetet även utan framställning från gode mannen
får medge att lös egendom försäljs annorledes än på offentlig auktion eller
behålls för att överlämnas till statskontoret. Utredningen påpekar att det
f. n. torde krävas framställning från gode mannen i varje särskilt fall för
att exempelvis den avlidnes rent personliga lösegendom eller föremål av
musealt intresse e. d. skall få säljas under hand. Kammaradvokatfiskalsämbetet
bör kunna lämna ett generellt medgivande till sådan försäljning.
Börsnoterade värdepapper torde kunna säljas genom bank eller fondmäklare.
Man kan också tänka sig att de överlämnas till statskontoret i den
mån de utgör sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i.
Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om försäljning av tomträtt.
Kungl. Maj :t har vid olika tillfällen på framställning av kammaradvokatfiskalsämbetet
beslutat om försäljning av tomträtt som har tillfallit fonden.
Utredningen föreslår att denna ordning lagfästs. Kungl. Maj :t bör
dock ha möjlighet att delegera beslutanderätten till underordnad myndighet,
exempelvis länsstyrelse.
Remissyttrandena. Utredningens förslag till ändringar i 8 § arvsfondslagen
tillstyrks av kammarkollegiet och kammaradvokatfiskalsämbetet. Enligt
ämbetet är ett generellt medgivande för gode mannen att sälja exempelvis
den avlidnes gångkläder under hand i hög grad påkallat. Beträffande
museiföremål torde däremot frågan böra prövas från fall till fall. I fråga
om börsnoterade värdepapper tillämpas genomgående försäljning under
hand, och den föreslagna lagändringen ger ämbetet möjlighet att lämna ett
generellt medgivande till sådan försäljning. Ämbetet säger sig hoppas att
den föreslagna lagändringen skall göra det möjligt för statskontoret att ta
emot börsnoterade värdepapper för arvsfondens räkning. Statskontoret finner
förslaget om möjlighet att överlämna värdepapper till kontoret välbetänkt.
Medgivandet behöver emellertid inte begränsas till att gälla sådana
värdepapper som fondens tillgångar får vara placerade i. Även andra värdepapper
bör i vissa fall kunna överlämnas.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Några remissinstanser, särskilt kainmaradvokatfiskalsämbetet, har tagit
upp vissa ytterligare frågor, som huvudsakligen rör tillämpningen av bestämmelserna
om allmänna arvsfonden.
Departementschefen
Kvarlåtenskapen efter den som avlider utan att efterlämna arvsberättigad
make eller släkting tillfaller allmänna arvsfonden. Egendom kan också
tillföras fonden genom gåva eller testamente. Arvsfondens egendom förvaltas
av statskontoret som en särskild fond för främjande av barns och ungdoms
vård och fostran. En tredjedel av de medel som flyter in under ett
räkenskapsår skall läggas till fondens kapital, medan återstående två tredjedelar
jämte hela avkastningen på kapitalet är tillgängliga för utdelning.
Den sålunda föreskrivna fonderingen har lett till en successiv ökning
av fondens kapital. Detta uppgår numera till omkring 40 milj. kr.
De medel som flyter in till fonden har ökat starkt under senare år. Budgetåret
1967/68 utgjorde beloppet närmare 10 milj. kr. I fråga om placeringen
av fondens medel gäller att bara nominellt fixerade placeringar, dvs. framför
allt obligationer och vissa andra slag av fordringar, är tillåtna. Den årliga
avkastningen överstiger nu 2 milj. kr.
Utredningen föreslår att den del av inflytande medel som skall läggas
till kapitalet minskas från en tredjedel till en tiondel. Därigenom skulle
fondens möjligheter att tillgodose både nuvarande och nya bidragsändamål
öka betydligt. Förslaget har i stort sett mottagits positivt vid remissbehandlingen.
Från ett par håll hävdas emellertid, att den föreslagna fonderingen
inte är tillräcklig för att motverka en minskning av fondens realvärde
vid en fortsatt nedgång av penningvärdet. Statskontoret, som anser
det angeläget att fondens realvärde består, ifrågasätter om inte utöver en
tiondel av inflytande medel förslagsvis 30 % av den årliga avkastningen
bör fonderas.
Som utredningen har framhållit finns inte några allmänna normer för
bedömning av frågan hur stor arvsfonden bör vara. Denna har emellertid
nu nått betydande storlek. Utredningens förslag innebär att, om storleken
av inflytande medel blir oförändrad, omkring 1 milj. kr. årligen fonderas.
Detta motsvarar ungefär 2,5 % av fondens kapitalbelopp. Eftersom de inflytande
medlen har ökat kraftigt under senare år, finns anledning att
räkna med en successiv ökning även i fortsättningen. Mot bakgrund av det
anförda vill jag i likhet med de flesta remissinstanserna biträda förslaget,
att fonderingsskyldigheten begränsas till en tiondel av årligen inflytande
medel.
I juni 1968 utfärdades nya bestämmelser rörande placeringen av fondmedel
som förvaltas av statlig myndighet. Kapitaltillgångar tillhörande donationsfonder
som förvaltas av statskontoret skall sammanföras i en ge
-
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 dr 1969
mensam placeringsfond, vars medel till högst en fjärdedel får vara placerade
i börsnoterade aktier och förlagsbevis. Det kan vara lämpligt att låta
dessa placeringsregler gälla också för allmänna arvsfonden. Frågan härom
torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet.
Som jag nyss nämnde har arvsfonden till ändamål att främja barns
och ungdoms vård och fostran. Bidrag får dock inte lämnas för åtgärder,
som det åligger stat eller kommun att bekosta. Denna ordning har gällt
alltsedan fondens tillkomst. Under de senaste decennierna har emellertid
det allmännas insatser på barna- och ungdomsvårdens områden ökat avsevärt.
Staten och kommunerna har helt eller delvis övertagit ansvaret för
olika verksamheter som tidigare har fått understöd av arvsfondsmedel.
Vidare har socialförsäkringssystemets utbyggnad, studiefinansieringens
omläggning och den allmänna välståndsökningen minskat behovet av vissa
slag av stödåtgärder till förmån för enskilda personer. Denna utveckling
har påverkat inriktningen av arvsfondens bidragsverksamhet. Vissa bidragsändamål
har helt eller delvis försvunnit och andra ändamål har i
stället kunnat tillgodoses i större utsträckning. Under senare år har tyngdpunkten
i bidragsgivningen kommit att ligga på barnstugor och ungdomslokaler.
Även i fortsättningen kommer det att föreligga stort behov av bidrag inom
fondens nuvarande verksamhetsområde. Det är angeläget att inte nu minska
bidragsgivningen på detta område, men förhållandena är numera sådana
att visst utrymme kan beredas för nya bidragsändamål.
När det gäller att helt allmänt bedöma vilka ändamål en utvidgning av
arvsfondens bidragsverksamhet bör inriktas på måste man ta hänsyn till
arvsfondsmedlens särskilda karaktär. Ändamålen bör vara så allmänt
godtagna att det framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen
efter en person som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i
saken. Vidare bör den som har att ta ställning till om han skall upprätta
testamente eller inte kunna bilda sig en något så när klar uppfattning om
vad kvarlåtenskapen kommer att användas till, ifall han underlåter att
upprätta testamente och kvarlåtenskapen tillfaller arvsfonden. Detta talar
för att ändamålen bör vara tämligen klart avgränsade och inriktade på
bestämda grupper av personer. Som skäl för eu sådan ordning kan också
åberopas, att arvsfondsbidragen i allmänhet torde göra större nytta om
de koncentreras till vissa typer av ändamål än om de splittras på en mångfald
olikartade uppgifter. Å andra sidan bör ändamål sbestämningen inte
göras så snäv att den på ett olämpligt sätt inskränker den bidragsbevilj ande
myndighetens handlingsfrihet. Ändamålet för bidragsverksamheten bör
bestämmas med utgångspunkt i de nu gjorda övervägandena.
Utredningen har föreslagit, att arvsfondens ändamål utvidgas till att
omfatta, förutom vård och fostran av barn och ungdom, omsorger om
åldringar och handikappade. Förslaget har mottagits positivt av remissin
-
Knngl. Maj. ts proposition nr 83 är 1969
43
stanserna.
Utredningens förslag tillgodoser de krav som enligt vad jag nyss anförde
bör ställas i fråga om ändamålet för bidragsverksamheten, och det är väl
förenligt med de tankegångar som kom till uttryck i samband med arvsfondens
tillkomst. Från dessa synpunkter finns därför inte anledning till
erinran mot förslaget. Ett genomförande av detta skulle emellertid innebära
en ganska kraftig utvidgning av de grupper som skall kunna få bidrag ur
fonden. Som jag nyss framhöll kommer även i fortsättningen att föreligga
stort behov av stöd till barna- och ungdomsvårdsändamål. Det är angeläget
att undvika en splittring av verksamheten som kan minska möjligheterna
att göra effektiva insatser på något område. Jag anser därför att fondens
bidragsändamål inte bör utvidgas i så stor omfattning som utredningen
har föreslagit. Av de grupper som omfattas av utredningsförslaget synes
i första hand de handikappade böra uppmärksammas. Visserligen har det
allmännas insatser inom handikappvården ökat kraftigt under senare år.
Det finns dock fortfarande åtskilliga behov som inte tillgodoses genom understöd
från det allmännas sida. Både utredningen och remissinstanserna
har pekat på många sådana behov, särskilt inom ramen för allmän service,
rekreation och fritidssysselsättning. Åtgärder på dessa områden kan vara av
stor betydelse för att bryta de handikappades isolering genom att ge dem
tillfälle till samvaro med andra och till gemensamma sysselsättningar såsom
hobbyverksamhet, gymnastikövningar etc. samt möjliggöra miljöbyte. Anordningar
för handikappade kräver emellertid ofta kostsamma investeringar.
Bidrag ur allmänna arvsfonden skulle här kunna fylla en väsentlig uppgift.
Även för de gamlas del föreligger behov av lokaler där de kan samlas för
gemensam verksamhet. Ofta torde emellertid befintliga lokaler kunna användas
för sådant ändamål. Bl. a. kan lokaler som har inrättats med stöd
från arvsfonden också utnyttjas som samlingslokaler för gamla i den mån
detta inte inkräktar på den verksamhet lokalerna i första hand är avsedda
för.
De nu redovisade övervägandena har lett mig till den slutsatsen att arvsfondens
ändamål alltjämt bör omfatta främjande av vård och fostran av
barn och ungdom samt att utvidgningen bör begränsas till att avse omsorger
om handikappade. I enlighet med vad utredningen har anfört bör som
handikappade betraktas personer vilka på grund av lyte eller eljest bristande
kropps- eller själskrafter har mera betydande svårigheter med sin dagliga
livsföring. Jag vill också i likhet med utredningen förorda att åldersgränsen
för dem som skall betraktas som ungdom i tillämpningen höjs från 21 till
25 år.
Både utredningen och remissinstanserna bär redovisat en råd åtgärder
som har ansetts böra stödjas genom bidrag ur fonden. Utan att gå''in på
någon närmare prövning av de olika åtgärderna vill jag under hänvisning
till vad jag förut bär anfört och efter samråd med chefen för sociaideparte
-
44
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
mentet framhålla, att det för de handikappade synes vara mest angeläget
att främja anordningar som är ägnade att förhindra eller bryta deras isolering.
Att närmare reglera hur avvägningen mellan olika slag av ändamål
skall göras torde dock inte vara lämpligt. Detta bör göras i samband med
tillämpningen för att tillbörlig hänsyn skall kunna tas till tid efter annan
skiftande behov och till omfattningen av tillgängliga medel.
Som utredningen har påpekat har bidragen ur arvsfonden varit av särskilt
värde därigenom att de har inriktats på att stödja initiativ till ny verksamhet
och vidareutveckling av påbörjad verksamhet. Tack vare sådana
bidrag har det ofta varit möjligt att pröva uppslag till nya hjälpformer. I
många fall har dessa sedermera fått vidare spridning och övergått till att
bedrivas i reguljär väg med ekonomiskt stöd från det allmänna. Det synes
angeläget att denna inriktning av arvsfondens verksamhet behålls. Just genom
att stimulera till utveckling och prövning av nya idéer kan arvsfondsbidragen
fylla en väsentlig uppgift.
Av vad jag nu har sagt följer bl. a. att understöd till institutioner, som
även i fortsättningen kan väntas utgöra den väsentliga delen av bidragen
ur fonden, huvudsakligen bör ges engångskaraktär och syfta till att täcka
investeringar och liknande anordningskostnader. Det bör i princip undvikas
att fondmedel binds för årligen återkommande bidrag till löpande kostnader
för viss verksamhet. Ibland kan dock sådana bidrag vara påkallade under
en kortare tid för att möjliggöra prövning i önskvärd omfattning av en ny
hjälpform.
Liksom hittills bör bidrag från arvsfonden inte lämnas för åtgärder som
det åligger stat eller kommun att bekosta. Av det sagda följer bl. a., att arvsfondsbidrag
i princip inte bör lämnas till sjukvårdsändamål och inte heller
till andra former av sluten vård. Vidare bör bara i undantagsfall arvsfondsmedel
användas för ändamål som kan finansieras med stöd från det allmänna
i annan ordning, exempelvis genom lån eller bidrag ur särskilda, av
statsmedel bildade fonder. Sammanblandningar mellan olika stödformer
medför nämligen svårigheter att överblicka och planera verksamheten.
Med bidrag ur arvsfonden till ungdomslokaler brukar f. n. förenas villkoret,
att lokalen skall upplåtas åt andra ideella organisationer i orten,
i den mån detta kan ske utan att del inkräktar på den egna verksamheten.
Denna typ av villkor bör uppställas även i fortsättningen,
eftersom det är angeläget att de investerade medlen utnyttjas så effektivt
som möjligt. Ofta bör en ungdomslokal kunna användas även
som lokal för åldringar. Det är angeläget att man noggrant prövar också
möjligheterna att tillgodose de handikappades lokalbehov genom utnyttjande
av redan befintliga allmänna samlingslokaler eller andra lokaler som
har tillkommit med stöd av statsmedel. Vad beträffar upplåtelseskyldigheten
gäller enligt föreskrifter som har utfärdats av Kungl. Maj :t att den som har
fått bidrag ur arvsfonden till en samlingslokal är skyldig att upplåta lokalen
åt andra i den mån detta inte inkräktar på den egna verksamheten.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
Vid bidragsgivningen till lokaler tillämpas f. n. vissa maximeringsregler,
som innebär att bidrag lämnas bara till en del av kostnaderna. Detta synes
mig i princip riktigt. Det bör krävas att den soin får bidrag ur arvsfonden
till ett visst ändamål är beredd att göra en egen ekonomisk insats för ändamålet.
Hur stor del av kostnaderna som i varje särskilt fall skall täckas
med arvsfondsmedel får bero bl. a. på förhållandet mellan tillgängliga resurser
och föreliggande önskemål om bidrag.
Det hittills sagda har i huvudsak rört bidrag till institutioner. Utom sådana
bidrag förekommer också bidrag till enskilda. Denna typ av bidrag har
under senare år haft mycket begränsad omfattning, och någon ändring i
denna del torde den föreslagna reformen inte böra medföra.
Bidrag ur allmänna arvsfonden har hittills inte lämnats till politiska
organisationer. Utredningen förordar att denna princip upprätthålls även
i fortsättningen. Enligt min mening bör emellertid det förhållandet att eu
organisation har ett politiskt syfte inte utesluta den från möjligheten att få
bidrag ur arvsronden till verksamhet som ligger inom ramen för fondens
ändamål. Jag vill erinra om att politiska organisationer har möjlighet att
få statligt och kommunalt stöd till sin ungdomsverksamhet i samma utsträckning
och på samma villkor som andra organisationer.
Beslut om bidrag ur arvsfonden meddelas enligt gällande bestämmelser
av Kungl. Maj :t. Utredningen föreslår, att denna ordning i princip
skall bestå men att Kungl. Maj :t får möjlighet att i vissa ärenden delegera
beslutanderätten till underordnad myndighet. Förslaget har mottagits positivt
vid remissbehandlingen. Från något håll har dock hävdats att beslut
om bidrag ur fonden alltid bör fattas av Kungl. Maj :t.
För egen del anser jag det vara betydelsefullt att bidragsgivningen i stort
ligger i händerna på ett organ som har god överblick över hela det fält inom
vilket bidrag kan komma i fråga och därigenom får möjlighet att väga olika
behov mot varandra och mot tillgängliga resurser. Detta talar för att beslutanderätten
får ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Det sagda utesluter emellertid
inte att bidragsgivningen i vissa fall delegeras till underordnad myndighet.
Jag anser att möjlighet därtill bör införas. Sålunda bör delegation
kunna komma i fråga i vissa klart avgränsade typer av ärenden, där en fast
praxis för bidragsgivningen har utbildats hos Kungl. Maj:t. Därav följer
att det tills vidare inte är lämpligt att delegera ärenden om bidrag inom det
föreslagna nya området för arvsfondens verksamhet. I samband med delegation
bör de allmänna principerna för bidragsgivningen anges, och vidare
bör vederbörande myndighet få en bestämd ekonomisk ram att hålla sig
inom.
En allmän förutsättning för att testamente till förmån för annan
än arvsfonden skall kunna godkännas på fondens vägnar bör, som utredningen
har framhållit, vara att testamente i rättslig mening föreligger.
Detta får avgöras med ledning av ärvdabalkens regler i ämnet och den
praxis som har utbildats i rättstillämpningen. Liksom hittills bör testamente
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
godkännas för fondens räkning, om anledning till klander inte finns. Även
om klanderanledning i och för sig föreligger, kan testamentet vara ett riktigt
uttryck för testators yttersta vilja. Om så är fallet synes det rimligt att
testamentet länder till efterrättelse. Gällande bestämmelser ger möjlighet
till godkännande av sådana testamenten, och jag anser liksom utredningen
att denna möjlighet bör bestå. I praxis har i nu angivna fall för fondens
räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom föreskriven
tid och därför i princip har förlorat sin verkan. Någon anledning att
frångå denna ordning har inte framkommit. Till skillnad från utredningen
anser jag en uttrycklig bestämmelse i denna del överflödig.
F. n. gäller enligt 4 § arvsfondslagen att kammaradvokatfiskalsämbetet
får besluta om godkännande av testamente, när testamentet är upprättat i
laga form och det inte heller eljest finns anledning till klander. I andra fall
ankommer det enligt 5 kap. 2 § ÄB på Kungl. Maj :t att ta ställning till om
ett testamente skall godkännas eller klandras. Enligt utredningen bör beslutanderätten
i dessa frågor samlas hos kammaradvokatfiskalsämbetet.
Detta förslag har mottagits positivt vid remissbehandlingen, och jag ansluter
mig till det. Med hänsyn till de vidgade uppgifter som sålunda läggs
på ämbetet synes det motiverat att införa särskilda regler om ämbetets handläggning
av ärendena. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela närmare
föreskrifter i denna del.
Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte bestämmelserna
om godkännande av testamente bör kompletteras med en särskild
regel angående godkännande av arvsavtal. Ämbetet torde syfta
på s. k. adkvisitiva arvsavtal, dvs. sådana avtal mellan arvlåtare och annan
genom vilka arvlåtaren förfogar över sin kvarlåtenskap. Sådant avtal är enligt
17 kap. 3 § ÄB inte gällande. Regeln har sin grund i att avtalet innebär
ett intrång i arvlåtarens möjligheter att intill sin död fritt förfoga över kvarlåtenskapen.
Bestämmelsen medför emellertid inte att avtalet utan vidare
saknar verkan. Det krävs att domstol på yrkande av den som har intresse i
saken förklarar avtalet ogiltigt.
Av naturliga skäl är adkvisitiva arvsavtal sällsynta. När sådant avtal bär
inkräktat på arvsfondens rätt till arv, har frågan huruvida talan om ogiltigförldaring
skall väckas formellt behandlats enligt reglerna om godkännande
av testamente, som inte är upprättat i föreskriven ordning. Kammaradvokatfiskalsämbetet
har alltså underställt Kungl. Maj:t frågan. Med hänsyn
til] grunden för förbudet mot arvsavtal har emellertid sådant avtal
godtagits bara om det skulle vara uppenbart obilligt att föra talan om ogiltigförklaring.
Anledning till ändring av denna praxis torde inte föreligga.
Enligt vad jag nyss har föreslagit skall alla frågor om godkännande eller
klander av testamente avgöras av kammaradvokatfiskalsämbetet. Det framstår
då som naturligt att ämbetet i uppkommande fall får pröva också
frågan, huruvida talan skall väckas om ogiltigförklaring av arvsavtal.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Med hänsyn till att sådana arvsavtal som det här är fråga om inte är
giltiga i någon form, synes det kunna leda till missförstånd, om en särskild
regel angående godkännande av dem tas in i lagen. Avtal av detta slag torde
dessutom förekomma endast i undantagsfall. Jag anser därför att särskilda
regler i ämnet inte bör meddelas.
Enligt 5 kap. 3 § ÄB kan a r v som har tillfallit allmänna arvsfonden
avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära.
om det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt. Dessa bestämmelser
har enligt utredningen ansetts innebära bl. a. att arv inte får avstås
till juridisk person och att mottagaren måste vara i behov av egendomen, i
praxis har dock vid några tillfällen förekommit att avstående skett till förmån
för juridisk person. I dessa fall har avståendet motiverats med att det
ansetts motsvara arvlåtarens yttersta vilja.
Jag anser i likhet med utredningen att det kan vara rimligt att avstå
arv för att tillgodose den avlidnes yttersta vilja när denna inte har kommit
till uttryck på sådant sätt att ett testamente i rättslig mening föreligger. Utredningen
har föreslagit en lagbestämmelse av innehåll att arv söm har tillfallit
fonden får avstås till annan, om detta får anses överensstämma med
arvlåtarens yttersta vilja. Denna bestämmelse, som har godtagits av remissinstanserna,
synes mig lämplig, och jag ansluter mig till utredningens förslag.
Avstående bör kunna ske till förmån för både fysisk och juridisk person,
och mottagarens ekonomiska situation bör i princip inte tillmätas någon
betydelse. Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att få tillräckligt
underlag för att kunna bedöma arvlåtarens yttersta vilja bör emellertid, som
utredningen också har föreslagit, den nuvarande möjligheten att avstå arv
till släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära bibehållas vid sidan
av den föreslagna nya regeln. Härvid bör med närstående avses bara fysisk
person. Vidare bör en förutsättning för avstående med stöd av denna regel
vara, att avståendet kan anses billigt. Detta bör liksom hittills bedömas
huvudsakligen på grundval av en behovsprövning.
Kammaradvokatfiskalsämbetet och ett par länsstyrelser har framfört
önskemål om ytterligare utvidgning av möjligheterna att avstå arv som har
tillfallit arvsfonden. Därvid nämns till att börja med egendom som av hänsyn
till vissa allmänna intressen anses böra behandlas på särskilt sätt, nämligen
föremål och samlingar av vetenskaplig eller kulturhistorisk betydelse
samt fast egendom som på grund av sitt värde från natur- eller kulturvårdssynpunkt
bör skyddas mot exploatering. En bestämmelse som gjorde det
möjligt att avstå arvfallen egendom till förmån för sådana intressen skulle
emellertid enligt min mening i själva verket innebära en utvidgning av arvsfondens
ändamål för vissa speciella situationer. En sådan utvidgning möter
betänkligheter från principiell synpunkt och bör inte genomföras utan starka
skäl. Jag har inte blivit övertygad om att sådana skäl föreligger. Arvlåtare,
som efterlämnar egendom av dessa slag, torde f. ö. ofta ha upprättat testa
-
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969
mente rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kaminaradvokatfiskalsämbetet
har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande
arvlåtarens yttersta vilja kunna påvisas och läggas till grund för ett beslut
om att avstå arvet enligt de nya regler som jag har förordat.
Som ytterligare exempel på fall då en särskild möjlighet att avstå arv
kan behövas nämner kammaradvokatfiskalsämbetet, att föräldrar till sinnessjukt
eller efterblivet barn genom testamente har förordnat om barnets
egendom. Ämbetet framhåller att det i dessa fall ofta förhåller sig så att
barnet varit oförmöget att upprätta testamente men att föräldrarnas uttalanden
rörande egendomen förtjänar att lända till efterrättelse. Ej heller
här finns enligt min mening tillräckliga skäl för en specialregel. I den mån
föräldrarnas uttalanden innebär att kvarlåtenskapen skall komma närstående
till godo kan de beaktas redan inom ramen för gällande regler om avstående
av arv.
Slutligen ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om inte Kungl. Maj :t
bör få möjlighet att avstå arvsfondens rätt till arvfallen egendom i utlandet.
Detta motiveras främst med att det kan bli aktuellt att träffa internationella
överenskommelser om ömsesidigt avstående av arvsrätt i sådana fall. F. n.
torde något behov av en sådan regel inte föreligga. Frågan bör anstå till
dess överenskommelser av detta slag blir aktuella.
På grund av vad jag nu har anfört kan jag inte biträda de förslag till utvidgningar
av möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv som har förts
fram under remissbehandlingen.
Beslut om avstående av arv, som har tillfallit arvsfonden,
fattas enligt gällande bestämmelser av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke.
Sedan lång tid tillbaka har sådant samtycke lämnats i form av generella
bemyndiganden för Kungl. Maj:t. Dessa har inneburit rätt att i varje
enskilt fall avstå arv intill visst belopp. Bemyndigandena, som omfattar
också fast egendom, har under senare tid avsett flera år i sänder och gäller
numera arv med ett värde av högst 25 000 kr. Avstående av arv till högre
värde kräver särskilt beslut av riksdagen.
Utredningen tar upp frågan om kravet på riksdagens samtycke bör slopas.
Därvid inställer sig frågan, om en sådan ordning är förenlig med 77 § regeringsformen
när det gäller fast egendom. Grundlagsregeln, som enligt numera
gängse uppfattning avser all staten tillhörig fast egendom, innebär att
Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får avhända staten sådan egendom.
Utredningen har visserligen utgått från att arvsfondens egendom tillhör
staten och inte något särskilt bildat rättssubjekt. Den har emellertid
menat, att ett beslut om avstående av arv sakligt sett står nära ett godkännande
av testamente till annan än arvsfonden, och uttalar som sin uppfattning,
att ett slopande av kravet på riksdagens samtycke inte strider mot
grundlagsregeln. Vidare har utredningen ansett att beslut om att avstå
arvfallen egendom med visst fog kan ses som ett led i boutredningen och
49
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
således som en åtgärd, vilken föregår det definitiva övertagandet av arvet
för arvsfondens räkning. På grund av det anförda förordar utredningen
att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för avstående av arv.
För egen del är jag närmast benägen att i överensstämmelse med utredningens
mening anse, att egendom som tillfallit arvsfonden inåste betraktas
som tillhörig staten. Men då synes det också ligga närmast till hands att betrakta
ett beslut om avstående av fast egendom som en sådan avhändelse
som omfattas av 77 § regeringsformen. Jag vill erinra om att försäljning av
arvsfondens fasta egendom enligt 8 § arvsfondslagen kräver riksdagens
samtycke. Jag är inte beredd att förorda att nuvarande krav på riksdagens
samtycke till avstående av arv upphävs beträffande fast egendom. Lagtexten
bör därför innehålla en erinran om regeringsformens bestämmelser i ämnet.
Vad härefter angår lös egendom har någon invändning mot förslaget att
slopa kravet på riksdagens samtycke inte framställts under remissbehandlingen.
Ärenden om avstående av arvsfonden tillfallen lös egendom kan,
såsom utredningen anför, inte anses ha sådan räckvidd att de kräver riksdagens
medverkan, och det synes mig därför onödigt att betunga riksdagen
med dessa ärenden. Jag vill också erinra om att beslut om avstående av arv
får meddelas bara när vissa i lag angivna förutsättningar föreligger. Av nu
anförda skäl förordar jag att riksdagens samtycke till avstående av arv
skall krävas bara när det är fråga om fast egendom. Det synes lämpligt
att sådant samtycke även i fortsättningen ges i form av generella bemyndiganden
intill viss värdegräns.
Utredningen föreslår vidare, att rätten att besluta om avstående av arv
skall kunna delegeras från Kungl. Maj :t till kammaradvokatfiskalsämbetet,
när det är fråga om egendom av mindre värde. Även detta förslag har mottagits
positivt vid remissbehandlingen. Den föreslagna ordningen skulle
göra det möjligt att på ett enkelt och smidigt sätt tillmötesgå önskemål
om avstående exempelvis av en penningsumma eller egendom med affektionsvärde
till någon person som har stått den avlidne nära. Vidare skulle
Kungl. Maj :t befrias från handläggningen av mindre betydelsefulla ärenden
av detta slag. Jag finner även på denna punkt utredningens förslag lämpligt
och ansluter mig till det. Frågan om omfattningen av delegationen torde få
övervägas senare. Beträffande fast egendom kan delegation inte ske utan
bemyndigande av riksdagen. Närmare föreskrifter om kammaradvokatliskalsämbetets
handläggning av ärenden om avstående av arv ankommer
det, liksom när det gäller ärenden om godkännande av testamente, på Kungl.
Ma j :t att meddela.
Enligt gällande bestämmelser skall ansökan om avstående av arv inges
till länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Länsstyrelsen
skall efter utredning överlämna handlingarna jämte eget yttrande till
kammaradvokatfiskalsämbetet för vidare handläggning. Någon ändring i
denna ordning har inte ifrågasatts. Ämbetet uttalar emellertid önskemål om
4 —- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 83
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
att länsstyrelserna åläggs att underrätta ämbetet så snart en ansökan kommer
in. Därigenom skulle handläggningen hos ämbetet kunna ske snabbare.
Ämbetets önskemål synes mig böra tillgodoses, och jag föreslår att en föreskrift
i ämnet införs i arvsfondslagen. Som ämbetet har framhållit kan underrättelsen
lämpligen ske genom att en avskrift av ansökningen överlämnas.
I enlighet med utredningens förslag bör reglerna om godkännande av testamente
och om avstående av arv, vilka f. n. är uppdelade mellan 5 kap. ÄB
och arvsfondslagen, samlas i den senare lagen. De bör där tas in i 4 och 5 §§.
I likhet med utredningen och de remissinstanser som har yttrat sig i frågan
anser jag, att arvsskatt bör utgå för egendom som förvärvas genom
att arvsfonden avstår från arv. Förvärvet bör därvid som utredningen
har föreslagit jämställas med förvärv genom testamente av den
avlidne. Jag föreslår att en bestämmelse av sådan innebörd tas in i arvsskatteförordningen.
Dessutom krävs vissa särskilda regler om bl. a. handläggningen
av skatteärendena. Jag återkommer därtill i en specialmotivering.
Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor, som har
tagits upp dels av utredningen, dels under remissbehandlingen.
Arvsfondens rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
och ämbetet får tala och svara i mål som rör
fonden. Därav följer bl. a. att ämbetet är behörigt att för fondens räkning
ta emot delgivning av testamente. Enligt särskild bestämmelse
i 3 § andra stycket arvsfondslagen får sådan delgivning ske också med länsstyrelsen
i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Kammaradvokatfiskalsämbetet
har i sitt remissyttrande upplyst, att delgivning med länsstyrelse
förekommer mycket sällan. Länsstyrelserna är därför ovana vid sådana
ärenden, vilket enligt ämbetet kan leda till vissa komplikationer. Enligt vad
som framgår av ämbetets yttrande synes något egentligt behov av möjligheten
till delgivning med länsstyrelse inte föreligga. Med hänsyn härtill anser
jag mig kunna biträda ämbetets förslag att denna möjlighet slopas.
När en person har avlidit och efterlämnat allmänna arvsfonden som ensam
arvinge eller universell testamentstagare, skall rätten enligt 7 § arvsfondslagen
förordna god man att företräda fonden vid boutredningen.
Skyldigheten att förordna god man är formellt undantagslös. I vissa situationer
föreligger emellertid inte något behov av god man. Detta gäller bl. a.
när fondens rätt till kvarlåtenskapen är utesluten på grund av testamente.
Av arvsfondslagens förarbeten framgår, att det inte har varit avsett att god
man skulle för ordnas i sådana fall. I likhet med utredningen anser jag det
lämpligt att detta kommer till klart uttryck i lagen. Den av utredningen
föreslagna lydelsen kan emellertid som hovrätten för Övre Norrland har
framhållit leda till att god man förordnas i större utsträckning än som är
avsikten. Jag föreslår därför att undantagsregeln utformas så, att god man
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
inte skall förordnas om fonden har uteslutits från arv genom testamente och
det inte kan antas föreligga anledning till klander mot testamentet. Att
klanderanledning föreligger kan framgå av själva testamentet, men det kan
också tänkas att rätten har tillgång till upplysningar, exempelvis om
testators person, som ger anledning att räkna med att testamentet kan komma
att klandras. Vidare förordar jag i likhet med utredningen en regel om att
god man inte skall förordnas i dödsbo som utvisar brist, om inte god man
behövs för alt ta vård om boets tillgångar. Även om god man inte förordnas
bör, som kammaradvokatfiskalsämbetet har föreslagit, vederbörande domstol
underrätta ämbetet om arvfallet. Föreskrift därom bör meddelas av
Kungl. Maj :t.
Med anledning av vad ämbetet i övrigt har anfört i förevarande sammanhang
vill jag framhålla, att det enligt min mening inte kan anses strida mot
vare sig ordalagen i 7 § arvsfondslagen eller grunderna för lagen att juridisk
person utses till god man för arvsfonden.
Utredningen föreslår slutligen vissa jämkningar i bestämmelserna i 8 §
arvsfondslagen om förfarandet med arvsfondens egendom
innan den överlämnas till statskontorets förvaltning.
Sålunda föreslås vidgade möjligheter för kammaradvokatfiskalsämbetet
att medge försäljning av lös egendom i annan ordning än på offentlig auktion.
Nuvarande regel, att medgivandet skall vara föranlett av särskild framställning
från gode mannen, anser utredningen böra slopas. I stället bör
ämbetet enligt utredningen få möjlighet att lämna generella medgivanden,
exempelvis till försäljning under hand av den avlidnes personliga lösöre och
genom bank eller fondmäklare av börsnoterade värdepapper. Dessutom
förordar utredningen en särskild regel om att försäljning av tomträtt skall
beslutas av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.
Hittills har i praxis beslut om försäljning av tomträtt fattats av Kungl. Maj :t.
Utredningens förslag har godtagits av remissinstanserna. Jag vill också ansluta
mig till dem.
Utredningen föreslår dessutom en regel om att kammaradvokatfiskalsämbetet
får medge att gode mannen i stället för att sälja arvfallen egendom
behåller den för att överlämna den till statskontoret. Utredningen syftar
därvid på sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i. Enligt
min mening kan emellertid gällande bestämmelser inte anses lägga hinder i
vägen för att sådan egendom överlämnas direkt till statskontoret. Med
hänsyn härtill finner jag inte skäl att biträda detta förslag.
Jag förordar att de föreslagna nya reglerna träder i kraft den 1 juli
1969. Utredningen har inte föreslagit några särskilda övergångsbestämmelser.
Detta innebär bl. a. att de nya reglerna om avstående av
arv blir tillämpliga även om arvlåtaren har avlidit innan ändringarna har
trätt i kraft. Kammaradvokatfiskalsämbetet har kritiserat förslaget på denna
punkt och framhållit att det medför ovisshet om hur lång tid efter arvfallet
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
som anspråk på avstående kan framställas. Jag vill med anledning därav
påpeka att lagen inte innehåller några bestämmelser om att ansökan om avstående
av arv måste göras inom viss tid för att vinna beaktande. Några påtagliga
olägenheter synes mig inte behöva uppstå om de nya bestämmelserna
blir tillämpliga även i fråga om kvarlåtenskap efter den som har avlidit före
ändringarnas ikraftträdande. Jag anser därför i likhet med utredningen att
några särskilda övergångsbestämmelser härom inte behövs. Däremot bör
föreskrivas att de nya fonderingsreglerna skall tillämpas redan vid utgången
av det räkenskapsår som upphör den 30 juni 1969.
F örfattningsf örslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1) lag om ändring i ärvdabalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,
3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.
Förslagen torde tå fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga
2.1
De föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ lagen om allmänna arvsfonden
har utarbetats efter samråd med chefen för socialdepartementet och, såvitt
avser 1 § andra stycket, chefen för finansdepartementet. Jag har vidare
samrått med chefen för finansdepartementet i fråga om förslaget till ändringar
i 4, 5 och 8 §§ nämnda lag samt angående de föreslagna beskattningsreglerna.
Specialmotivering till förslaget till förordning om ändring i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt
1 §•
I 1 § har som ett andra stycke tagits in en ny bestämmelse av innehåll att
arvsskatt skall utgå till staten för egendom som förvärvas genom att arv
avstås enligt 5 § arvsfondslagen som om förvärvet hade skett på grund av
testamente av arvlåtaren. Skattskyldighet för testamentslott inträder enligt
5 § arvsskatteförordningen i princip vid testators död. Skatten beräknas
efter egendomens värde vid den tidpunkt då skattskyldighet inträder (21 §
första stycket). Värderingen sker med ledning av bouppteckning (20 § första
stycket) och med tillämpning av vissa särskilda värderingsregler i 22 och
23 §§. Reglerna om skattens bestämmande finns i huvudsak i 28 §.
1 De vid 1) och 3) omnämnda förslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade
vid propositionen, har uteslutits här.
53
Kungl. Ma j:ts proposition nr 83 år 1969
49 a §.
I första stycket liar tagits in en föreskrift om meddelande till beskattningsmyndigheten
angående beslut om avstående av arv. Beskattningsmyndighet
är i princip underrätten i den avlidnes hemort. Meddelandet, som
skall lämnas i två exemplar, bör innehålla uppgift om den avlidnes och den
skattskyldiges namn och hemvist, om dagen för dödsfallet samt om den
egendom som beslutet avser. Föreligger släktskapsförhållande mellan den
avlidne och den skattskyldige eller annan särskild omständighet som kan
inverka på skattens storlek bör detta anmärkas. Någon särskild föreskrift
om vem som skall utfärda meddelandet har inte lämnats. Om avståendebeslutet
fattas av Kungl. Maj:t kan Kungl. Maj :t själv göra detta eller
uppdra åt annan, exempelvis kammaradvokatfiskalsämbetet, att göra det.
Om beslutet fattas av ämbetet, torde det utan särskild bestämmelse följa
att meddelandet skall utfärdas av ämbetet.
Paragrafens andra stycke innehåller vissa särskilda bestämmelser rörande
skatteärenden av här aktuellt slag. Beskattningsmyndigheten har att grunda
sin prövning dels på de upplysningar som lämnas i det förut nämnda meddelandet,
dels på innehållet i bouppteckningen efter den avlidne. Bouppteckningen
får förutsättas vara inregistrerad hos myndigheten och alltså
omedelbart tillgänglig för den. I ett avseende behövs emellertid medverkan
från den skattskyldiges sida. Enligt 19 § skall arvs- eller testamentslott vid
skattens beräkning i vissa fall sammanläggas med gåva som arvingen eller
testamentstagaren bär fått av den avlidne. Liknande gäller om skattepliktigt
förmånstagarförvärv på grund av försäkring som har tagits av den avlidne.
Dessa regler blir tillämpliga även vid beskattning av förvärv som grundas
på beslut om avstående av arv enligt arvsfondslagen. För att beskattningsmyndigheten
skall kunna iaktta bestämmelserna om sammanläggning i 19 §
föreskrivs i 4 mom., att bouppteckning skall vara åtföljd av skriftlig uppgift
angående där avsett förvärv eller försäkran att sådant förvärv inte har förekommit.
Denna föreskrift motsvaras i den föreslagna 49 a § av en bestämmelse,
enligt vilken skattskyldig skall lämna sådan uppgift eller försäkran,
innan skatteärendet avgörs. Av 67 § följer att ett föreläggande för den skattskyldige
att fullgöra detta åliggande kan förenas med vite.
Den skattskyldige kan själv ha intresse av att få yttra sig i skatteärendet,
innan detta avgörs. Han kan exempelvis vilja lämna upplysningar som påverkar
valet av skatteklass eller enligt 55 § ansöka om anstånd med erläggande
av skatt. Med hänsyn därtill föreskrivs att den skattskyldige skall
beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta kan lämpligen ske i samband
med sådant föreläggande som nyss har berörts.
51 §.
Denna paragraf innehåller bestämmelser om beskattningsmyndighetens
handläggning. Fråga om fastställande av skatt på grund av avstående av
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
arv skail enligt första stycket tas upp när det i 49 a § nämnda meddelandet
kommer in till beskattningsmyndigheten. Sedan skatten har fastställts
skall enligt andra stycket bevis om skattens belopp tecknas på meddelandet.
Denna föreskrift avser det ena av de två exemplar som enligt 49 a § skall
lämnas till beskattningsmyndigheten. Det andra exemplaret tas in i myndighetens
protokoll.
53 §.
Enligt första stycket i denna paragraf skall underrätt efter att ha fastställt
skatt översända ingiven bouppteckning eller annan handling som avses
i 51 § andra stycket till vederbörande länsstyrelse, som har att svara för
uppbörd av skatten. För ärenden av nu aktuellt slag innebär föreskriften att
det exemplar av meddelandet som försetts med bevis om skattens belopp
skall tillställas länsstyrelsen.
I fjärde stycket föreskrivs att handling som enligt första stycket har tillställts
länsstyrelsen och som ingivaren har rätt att få tillbaka inte får lämnas
ut till denne förrän skatten har betalats, såvida inte anstånd med betalningen
har medgetts, samt att handlingen skall förses med anteckning om
inbetald skatt. I ett nytt femte stycke har tagits in motsvarande bestämmelser
för de ärenden det här är fråga om. Bestämmelserna innebär
att det meddelande om avstående av arv som har försetts med bevis om
skattens belopp och översänts till länsstyrelsen skall tillställas den skattskyldige
sedan skatten har betalats eller anstånd med betalningen lämnats
samt att anteckning om inbetalat belopp skall göras på handlingen.
54 §.
Enligt denna paragraf skall arvsskatt för vilken skattskyldighet inträder
vid dödsfallet i princip förskjutas av dödsboet. Detta synes inte lämpligt
när skatt skall utgå för förvärv genom avstående av arv som har tillfallit
arvsfonden. Undantag från denna regel har därför gjorts för sådana förvärv.
Skatten skall alltså betalas direkt av den som förvärvar egendomen.
62 §.
Av denna paragraf framgår att beslut i skatteärende skall tas upp i bouppteckningsprotokollet.
Protokollet skall innehålla vissa uppgifter om den
avlidne och den skattskyldige, om den skattepliktiga egendomen och om
skattens beräkning. I ärenden av nu aktuellt slag skall enligt ett föreslaget
tillägg till paragrafen dessutom anges dagen för beslutet om avstående av
arv och myndighet som har meddelat beslutet.
Den föreslagna förordningen har försetts med en övergångsbestämmelse,
av vilken framgår att de nya reglerna blir tillämpliga på alla förvärv där
beslut om avstående av arv har fattats efter förordningens ikraftträdande,
oavsett vid vilken tidpunkt arvfallet inträffade.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Hemställan
Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslagen till
1) lag om ändring i ärvdabalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Bilaga 1
Utredningens förslag
till
Lag om ändring i ärvdabalken
Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skola upphöra att
gälla samt att 5 kap. 2 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 kap.
2§.
Föreligger anledning att å fondens Om allmänna arvsfonden gälla survägnar
klandra testamente, som dock skilda bestämmelser,
får antagas vara ett riktigt uttryck
för arvlåtarens yttersta vilja, må
Konungen besluta att klander ej skall
äga rum.
3 §.
Arv som tillfallit fonden må, där
det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt, av Konungen med
riksdagens samtycke helt eller delvis
avstås till arvlåtarens skyldeman
eller annan som stått arvlåtaren nära.
4 §■
Om fondens ändamål samt meddelande
av understöd ur fonden, så ock
om fondens förvaltning och bevakande
av dess rätt är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den
Kiingl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
57
Utredningens förslag
till
Lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928 om
allmänna arvsfonden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
1
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, skall utan sammanblandning
med andra medel förvaltas
av statskontoret såsom en särskild
fond för främjande av barns
och ungdoms vård och fostran.
Av medel, som under ett räkenskapsår
influtit, skall vid årets utgång
en tredjedel läggas till fonden.
Återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästföljande år
vara tillgänglig för utdelning.
2
Understöd ur fonden utdelas av
Konungen.
Ej må------------ —
Tillgängliga medel — -— —---
(Föreslagen lydelse)
§•
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, skall utan sammanblandning
med andra medel förvaltas
av statskontoret såsom en särskild
fond för främjande av vård
och fostran av barn och ungdom
samt omsorger om åldringar och
handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår
influtit, skall vid årets utgång
en tiondel läggas till fonden.
Återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästföljande år
vara tillgänglig för utdelning.
Understöd ur fonden utdelas av
Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer.
--------eller kommun.
-----— till fonden.
4§.
Testamente till annan än fonden Testamente till annan än fonden
må å dess vägnar godkännas av kam- må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,
om testa- maradvokatfiskalsämbetet, om anledmentet
är så upprättat, som i lag ning till klander ej föreligger eller
1 Senaste lydelse av 7 och 8 §§ se 1933:318.
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 83
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
föreskrives, och anledning till klander
ej heller eljest föreligger. 1 annat
fall har ämbetet att i god tid
före klandertidens utgång jämte
eget utlåtande underställa ärendet
Konungens prövning.
5
Vill någon, att arv, som tillfallit
fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin till Konungen ställda ansökan
till Kungl. Maj :ts befallningsliavande
i det län, där den döde senast
haft sitt hemvist; och åligge det
befallningshavanden att, efter verkställd
utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet
insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande.
Ämbetet har att, jämte eget yttrande,
insända handlingarna till Konungen.
r
Finnes, då dödsfall inträffar, ej
annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare,
testamentet ändå får antagas vara
ett riktigt uttryck för arvlåtarens
yttersta vilja. Testamente, som får
antagas vara ett riktigt uttryck för
arvlåtarens yttersta vilja, må godkännas
av kammaradvokatfiskalsämbetet,
även om testamentet icke
blivit bevakat enligt vad som föreskrives
i 14 kap. 1 och 2 §§ ärvdabal
ken.
§•
Arv som tillfallit fonden må helt
eller delvis avstås till viss person
eller annan, om det får anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta
vilja. Arv må även i annat fall avstås
till arvlåtarens skyldeman eller
annan som stått arvlåtaren nära, om
det med hänsyn till omständigheterna
får anses billigt.
Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, kammaradvokatfiskalsåmbetet
beslutar om avstående
av arv.
Vill någon, att arv, som tillfallit
fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin ansökan till Kungl. Maj :ts
befallningshavande i det län, där den
döde senast haft sitt hemvist; och
åligge det befallningshavanden att,
efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet
insända
handlingarna i ärendet. Ämbetet bär
att, jämte eget yttrande, insända
handlingarna till Konungen, om ämbetet
icke äger besluta i ärendet.
§•
Finnes, då dödsfall inträffar, ej
annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare,
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne
rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt,
god man att vid boutredningen företräda
fonden. Prövas denne ej vara
lämplig för uppdraget, varde han av
rätten entledigad.
Det åligger --------- —
(Föreslagen lydelse)
skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne
rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt,
god man att vid boutredningen företräda
fonden. God man skall ej förordnas,
om fonden uteslutits från arv
genom testamente och det synes
uppenbart alt anledning till klander
mot testamentet ej föreligger. Ej heller
skall god man förordnas, om det
synes uppenbart att boet utvisar
brist och god man icke behöves för
att taga vård om boets tillgångar.
Prövas god man ej vara lämplig
för uppdraget, varde han av rätten
entledigad.
—--sina skyldigheter.
8§.
Lös egendom, som tillfallit fonden,
skall av gode mannen försäljas å
offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet
efter framställning
från gode mannen annat
medgiver. Fordringar må dock försäljas
allenast i den mån de ej kunna
indrivas. Om försäljning av fast
egendom, som tillfallit fonden, gäller
vad med avseende å kronans fasta
egendom är i allmänhet stadgat.
För indrivning —
Äro genom----
av
Om försäljning av fast egendom,
som tillfallit fonden, gäller vad med
avseende å kronans fasta egendom
är i allmänhet stadgat. Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer
förordnar om försäljning
av tomträtt som tillfallit fonden.
Annan lös egendom skall av gode
mannen försäljas å offentlig auktion.
Kammaradvokatfiskalsämbetet må
dock medgiva att egendomen försäljes
annorledes än å auktion eller behålles
för att överlämnas till statskontoret
enligt 12 §. Fordringar må
försäljas allenast i den mån de ej
kunna indrivas,
kammaradvokatfiskalsämbetet.
---— till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
Utredningens förslag
till
Förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt
Härigenom förordnas, att 1, 49 och 51 §§ förordningen den 6 juni 1941
om arvsskatt och gåvoskatt'' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1§-
Skatt till — —-------------— gåva (gåvoskatt).
Förvärv av egendom, som avstås
till någon enligt 5 § lagen den 8 juni
1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,
skall anses ske genom testamente
av den som efterlämnat egendomen.
49 §.
Där någon —------------— sammanlagda belopp.
Uppgift, varom-------------om dödsfallet.
Vad i — — — —------------sj ätte stycket.
Meddelande angående beslut om
avstående av arv enligt 5 § lagen om
allmänna arvsfonden skall tillställas
den beskattningsmyndighet, vilken
har att upptaga fråga om beskattning
av den egendom som avses.
51 §.
Ärende rörande fastställande av Ärende rörande fastställande av
skatt, som ej skall uttagas efter de- skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,
upptages till avgörande vid klaration, upptages till avgörande vid
inregistrering av bouppteckning eller inregistrering av bouppteckning eller
handling, som avses i 20 kap. 10 § handling, som avses i 20 kap. 10 §
ärvdaballcen, eller, där jämlikt 17 § ärvdabalken, eller när handling som
anstånd med skattens fastställande avses i 49 § fjärde stycket inkom- 1
1 Senaste lydelse av 49 § se 1963:51 och av 51 § se 1964:310.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse)
blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten
ingivits handling, för
vars företeende anståndet beviljats,
eller, om sådan handling icke ingives
inom anståndstiden, vid utgången av
sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 §
a) efterbeslcatlning skall äga rum
till följd av bevakning av där omförmält
testamente, vid bevakningen.
Bevis om det belopp, vartill skatten
blivit fastställd, skall tecknas på bouppteckning
eller handling, som avses
i 20 kap. 10 § ärvdabalken, eller
i fall, då deklaration skall avgivas,
på det exemplar av deklarationen,
som återställes till den skattskyldige.
När efterbeskattning jämlikt 32 § a)
skall ske till följd av bevakning av
testamente, skall sådant bevis tecknas
på utgående expedition angående
bevakningen.
Har jäxnlikt --- — —- —--— —
Handling, som -4---— — ---
(Föreslagen lydelse)
mit till beskattningsmyndigheten
eller, där jämlikt 17 § anstånd med
skattens fastställande blivit beviljat,
när till beskattningsmyndigheten ingivits
handling, för vars företeende
anståndet beviljats, eller, om sådan
handling icke ingives inom anståndstiden,
vid utgången av sistnämnda
tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning
skall äga rum till följd
av bevakning av där oinförmält testamente,
vid bevakningen.
Bevis om det belopp, vartill skatten
blivit fastställd, skall tecknas på bouppteckning
eller handling, som avses
i 20 kap. 10 § ärvdabalken eller
i 45 § fjärde stycket, eller i fall, då
deklaration skall avgivas, på det
exemplar av deklarationen som återställes
till den skatt skyldige. När
efterbeskattning jämlikt 32 § a) skall
ske till följd av bevakning av testamente,
skall sådant bevis tecknas på
ntgående expedition angående bevakningen.
-----föregående stycke.
-------— denna myndighet,
Denna förordning träder i kraft den
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Bilaga 2
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden
Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928
om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Nuvarande lydelse)
1
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, skall
utan sammanblandning med andra
medel förvaltas av statskontoret såsom
en särskild fond för främjande
av barns och ungdoms vård och fostran.
Av medel, som under ett räkenskapsår
influtit, skall vid årets utgång
en tredjedel läggas till fonden.
Återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästföljande år
vara tillgänglig för utdelning.
2
Understöd ur fonden utdelas av
Konungen.
Ej må—------------- ------------------------
Tillgängliga medel-----------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Den egendom, som i arv tillfaller
allmänna arvsfonden, så ock egendom,
som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, skall utan
sammanblandning med andra medel
förvaltas av statskontoret såsom
en särskild fond för främjande av
vård och fostran av barn och ungdom
samt omsorg om handikappade.
Av medel, som under ett räkenskapsår
influtit, skall vid årets utgång
en tiondel läggas till fonden.
Återstoden skall jämte årets avkastning
från och med nästföljande är
vara tillgänglig för utdelning.
Understöd ur fonden utdelas av
Konungen eller den myndighet
Konungen bestämmer.
----eller kommun.
-----till fonden.
3 §•
Fondens rätt-----------------------röra fonden.
Behörig att för fonden mottaga
delgivning av testamentet var jäm
-
1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933:318.
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
väl Kungl. Maj.ts befallnings havande
i det län, där den döde senast
haft sitt hemvist.
4
Testamente till annan än fonden
må å dess vägnar godkännas av
kammaradvokatfiskalsämbetet, om
testamentet är så upprättat, som i
lag föreskrives, och anledning till
klander ej heller eljest föreligger. I
annat fall har ämbetet att i god tid
före klandertidens utgång jämte,
eget utlåtande underställa ärendet
Konungens prövning.
5
Vill någon, att arv, som tillfallit
fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin till Konungen ställda ansökan
till Kungl. Maj :ts befallningshavande
i det län, där den döde senast
haft sitt hemvist; och åligge
§•
Testamente till annan än fonden
må å dess vägnar godkännas av kam.
maradvokatfiskalsämbetet, om anledning
till klander ej föreligger.
Även om sådan anledning föreligger
må testamente godkännas, om det
kan antagas vara ett riktigt uttryck
för arvlåtarens yttersta vilja.
§•
Arv, som tillfallit fonden, må hcll
eller delvis avstås till annan, om det
med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren
eller andra särskilda omständigheter
kan anses överensstämma
med arvlåtarens yttersta vilja. Även
i annat fall må arv avstås till arvlåtarens
släkting eller annan fysisk
person som stått arvlåtaren nära,
om det kan anses billigt.
Beslut om avstående av arv fattas
av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av kammaradvokatfiskalsämbetet.
I fråga om fast egendom
gäller beträffande riksdagens
medverkan till beslutet vad som i
allmänhet är föreskrivet om förfoganden
över kronans fasta egendom.
Vill någon, att arv, som tillfallit
fonden, skall helt eller delvis avstås,
ingive sin ansökan till Kungl. Maj:ts
befallningshavande i det län, där
den döde senast haft sitt hemvist;
och åligge det befallningshavanden
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
det befallningshavanden att, efter
verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet
insända handlingarna
i ärendet jämte eget utlåtande.
Ämbetet har att, jämte eget
yttrande, insända handlingarna till
Konungen.
7
Finnes, då dödsfall inträffar, ej
annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare,
skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne
rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt,
god man att vid boutredningen företräda
fonden. Prövas denne ej vara
lämplig för uppdraget, varde han
av rätten entledigad.
Det åligger---------
att genast underrätta kammaradvokatfiskalsämbetet
om ansökningen
samt, efter verkställd utredning, till
ämbetet insända handlingarna i
ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet
har att, jämte eget yttrande, insända
handlingarna till Konungen,
om icke ämbetet äger besluta i ärendet.
§•
Finnes, då dödsfall inträffar, ej
annan arvinge än fonden eller är
fonden universell testamentstagare,
skall det hos rätten anmälas av den,
som har boet i sin vård, och nämne
rätten, när sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt,
god man att vid boutredningen företräda
fonden. God man skall ej förordnas,
om fonden uteslutits från
arv genom testamente och anledning
till klander mot testamentet ej kan
antagas föreligga. Ej heller skall god
man förordnas, om boet utvisar brist
och god man icke behövs för att
taga vård om boets tillgångar.
Prövas god man ej vara lämplig
för uppdraget, varde han av rätten
entledigad.
----— — sina skyldigheter.
8 §•
Lös egendom, som tillfallit fonden,
skall av gode mannen försäljas
å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet
efter framställning
från gode mannen annat
medgiver. Fordringar må dock försäljas
allenast i den mån de ej kunna
indrivas. Om försäljning av fast
Om försäljning av fast egendom,
som tillfallit fonden, gäller vad med
avseende å kronans fasta egendom
är i allmänhet stadgat, Konungen
eller den myndighet Konungen bestämmer
förordnar om försäljning
av tomträtt, som tillfallit fonden.
Annan lös egendom skall av gode
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år i969
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
egendom, som tillfallit fonden, gäl- mannen försäljas å offentlig aukler
vad med avseende å kronans fas- tion, där ej kammaradvokatfiskalsta
egendom är i allmänhet stadgat, ämbetet annat medgiver. Fordringar
må försäljas allenast i den mån de
ej kunna indrivas.
För invandring----av kam maradvokatf iskal sämbetet.
Äro genom —------— —-------------- till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra
stycket i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit
under ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som utgår
den 30 juni 1969.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 mars 1969.
Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,
regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Conradi.
Enligt lagrådet den 25 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
28 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken och 2) lag om ändring
i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Anders Knutsson.
Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden
Lagrådet yttrade:
I remissprotokollet har departementschefen uttalat att de ändamål till
vilka bidrag lämnas ur arvsfonden bör vara så allmänt godtagna att det
framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen efter en person
som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i saken. Ändamålen
bör vidare vara tämligen klart avgränsade och inriktade på bestämda grupper
av personer. Med utgångspunkt från dessa överväganden har departementschefen
föreslagit att arvsfondens ändamål alltjämt bör omfatta främjande
av vård och fostran av barn och ungdom samt att ändamålsutvidgningen
bör begränsas till att avse omsorger om handikappade.
Utredningen har framhållit att allmänna arvsfondens bidragsgivning även
sedan den utvidgats bör följa hittills tillämpade allmänna principer vilket
innebär att bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Samtliga remissinstanser
har lämnat detta ståndpunktstagande utan erinran.
Departementschefen — som i remissprotokollet uttalat att bidrag hittills
inte lämnats till politiska organisationer — föreslår emellertid nu att
även sådana organisationer skall kunna erhålla bidrag ur arvsfonden för
verksamhet som ligger inom ramen för fondens ändamål.
67
Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969
Vad departementschefen, på sätt ovan redovisats, anfört beträffande ändamål
sbestämningen talar mot att ändra nuvarande principer. Enligt lagrådets
mening kan vidare allmänhetens förtroende för arvsfonden komma
att minskas om den misstanken uppstår att arvsfondens medel •— direkt
eller indirekt — kan komma att användas för politisk verksamhet som ju
enligt sakens natur är kontroversiell. Detta kan medföra att tillströmningen
av medel till arvsfonden nedgår, något som vore beklagligt. De
politiska organisationerna har för övrigt möjlighet att — såsom departementschefen
framhållit — erhålla stöd för sin ungdomsverksamhet från
stat och kommun.
Lagrådet anser sig följaktligen inte kunna förorda den av departementschefen
föreslagna ändringen av hittills gällande princip att politiska organisationer
inte bör erhålla understöd från arvsfonden.
4 §•
Departementschefen har anfört att i praxis för allmänna arvsfondens
räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom föreskriven
tid och därför i princip har förlorat sin verkan (jfr ÄB 14:3); så
har skett, när testamentet kunnat antagas vara ett riktigt uttryck för
arvlåtarens yttersta vilja. Den rättsliga verkan av att ett testamente under
sådana förhållanden godkännes är emellertid inte att testamentet lever
upp och blir gällande som testamente, utan »testamentstagaren» förvärvar
en rätt som bär sin grund i själva godkännandet (jfr NJA II 1930 s. 362
mitten samt Walin, Kommentar till ÄB, del I, s. 282 not 32) och följaktligen
i själva verket får anses utgöra resultatet av ett avstående av arv
som tillfallit fonden. Liksom godkännande enligt 4 § i förslaget lämnas av
kammaradvokatfiskalsämbetet kan beslut om avstående av arv, enligt 5 §
andra stycket första punkten, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande meddelas
av ämbetet. Huruvida 4 eller 5 § tillämpas blir emellertid av betydelse bl. a.
för frågan om, beträffande fast egendom, riksdagen måste medverka till
beslutet. För den händelse lagstiftaren vill att här ifrågavarande godkännanden
skall anses inte som avståenden enligt 5 § utan som godkännanden
enligt 4 § — ett betraktelsesätt varemot lagrådet inte har något att
erinra — erfordras härför enligt lagrådets mening en uttrycklig bestämmelse
i 4 § av det innehåll utredningen föreslagit. En sådan bestämmelse
synes påkallad också av språkligt-logiska skäl. Det i 4 § i det remitterade
förslaget givna bemyndigandet för kammaradvokatfiskalsämbetet
sträcker sig nämligen efter orden inte längre än till situationer, där i och
för sig klander skulle kunna ha rättslig verkan.
Ur protokollet:
Aino Olsson
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969
Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 mars
1969.
Närvarande:
Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,
Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till
1) lag om ändring i ärvdabalken,
2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.
Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.
I remissprotokollet uttalade jag att det förhållandet att eri organisation
har ett politiskt syfte enligt min mening inte bör utesluta den från möjligheten
att få bidrag ur arvsfonden. Detta har föranlett lagrådet ätt uttrycka
farhågor för att allmänhetens förtroende för arvsfonden skulle kunna minska
om den misstanken uppstår att arvsfondens medel kommer att användas
för politisk verksamhet, söm enligt sakens natur är kontroversiell.
Vad lagrådet anfört föranleder endast en kort kommentar från min sida.
Förutom sin allmänt politiska verksamhet utvecklar de politiska organisationerna
en bred aktivitet med åtskilliga inslag som ingalunda är kontroversiella
och som faller helt inom ramen för sådana ungdomsvårdande syften
som arvsfonden är till för att tillgodose. Dit hör t. ex. studieverksamhet i
de politiska ungdomsförbundens regi. Ett aktuellt exempel på socialt engagemang
från ungdomsförbunden som är värt att stödjas genom medel
från allmänna arvsfonden är den information om narkotikaproblemet bland
ungdomen som förbunden aviserat vid den av regeringen anordnade ungdomskonferensen
i februari. Jag finner inte något skäl att frångå den ståndpunkt
som jag har intagit i remissprotokollet.
Vad lagrådet har anfört beträffande 4 § arvsfondslagen synes mig böra
iakttas. Vidare bör ett par redaktionella jämkningar göras i det remitterade
förslaget.
Med anledning av vad jag anförde vid remissen till lagrådet rörande place
-
f
Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 69
ringen av arvsfondens tillgångar kan nämnas att Kungl. Maj :t i brev till
statskontoret den 14 mars 1969 har meddelat nya bestämmelser härom av
motsvarande innehåll som föreskrifterna om de av statskontoret förvaltade
donationsfonderna.
Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,
dels det vid statsrådsprotokollet den 28 februari 1969 fogade förslaget till
8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om
arvsskatt och gåvoskatt.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnel Anderson
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 1LU 1969:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 s. 1 i texten
- BevU 1969:42 Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 s. 1 i texten