Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden, m. m

1969-03-28 · 69 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:83, Med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden, m. m

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

l

Nr 83

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna

arvsfonden, m. m.; given Stockholms slott den 28 mars

1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,

3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i lagstiftningen om allmänna

arvsfonden. Den andel av inflytande medel som skall läggas till fondens

kapital minskas från en tredjedel till en tiondel. Fondens bidragsändamål

vidgas till att omfatta —- förutom såsom f. n. vård och fostran av barn och

ungdom — också omsorger om handikappade.

1—■ Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 83

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Förslag

till

Lag

om ändring i ärvdafoalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 2—4 §§ ärvdabalken skall upphöra att

gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

3

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden

Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928

om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall

utan sammanblandning med andra

medel förvaltas av statskontoret såsom

en särskild fond för främjande

av barns och ungdoms vård och fostran.

Av medel, som under ett räkenskapsår

influtit, skall vid årets utgång

en tredjedel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkastning

från och med nästfoljande år

vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen.

Ej må---—---—----

Tillgängliga medel--—---

(Föreslagen lydelse)

§•

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall utan

sammanblandning med andra medel

förvaltas av statskontoret såsom

en särskild fond för främjande

av vård och fostran av barn och

ungdom samt omsorg om handikappade.

Av medel, som under ett räkenskapsår

influtit, skall vid årets utgång

en tiondel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkastning

från och med nästf oljande år

vara tillgänglig för utdelning.

§•

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

---eller kommun.

----till fonden.

3 §.

Fondens rätt---------röra fonden.

Behörig att för fonden mottaga

delgivning av testamente vare jäm
-

1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933: 318.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

väl Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det län, där den döde senast

haft sitt hemvist.

4

Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av

kammaradvokatfiskalsämbetet, om

testamentet är så upprättat, som i

lag föreskrives, och anledning till

klander ej heller eljest föreligger. I

annat fall har ämbetet att i god tid

före klandertidens utgång jämte

eget utlåtande underställa ärendet

Konungens prövning.

5

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin till Konungen ställda ansökan

till Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det län, där den döde senast

haft sitt hemvist; och åligge

§•

Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,

om anledning

till klander ej föreligger.

Testamente, som kan antagas vara

ett riktigt uttryck för arvlåtarens

yttersta vilja, må godkännas även om

anledning till klander föreligger eller

testamentet icke blivit bevakat i föreskriven

ordning.

§•

Arv, som tillfallit fonden, må helt

eller delvis avstås till annan, om det

med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren

eller andra särskilda omständigheter

kan anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja. Även

i annat fall må arv avstås till arvlåtarens

släkting eller annan person

som stått arvlåtaren nära, om det

kan anses billigt.

Beslut om avstående av arv fattas

av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av kammaradvokatfiskalsämbetet.

I fråga om fast egendom

gäller beträffande riksdagens

medverkan till beslutet vad som i

allmänhet är föreskrivet om förfoganden

över kronans fasta egendom.

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin ansökan till länsstyrelsen

i det län, där den döde senast haft

sitt hemvist; och åligge det länsstyrelsen

att genast underrätta kam
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

det befallningshavanden att, efter

verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet

insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande.

Ämbetet har att, jämte eget

yttrande, insända handlingarna till

Konungen.

(Föreslagen lydelse)

maradvokatfiskalsämbetet om ansökningen

samt, efter verkställd utredning,

till ämbetet insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande.

Ämbetet har att, jämte eget

yttrande, insända handlingarna till

Konungen, om icke ämbetet äger besluta

i ärendet.

7

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen företräda

fonden. Prövas denne ej vara

lämplig för uppdraget, varde han

av rätten entledigad.

Det åligger------------

§•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen företräda

fonden. God man skall ej förordnas,

om fonden uteslutits från

arv genom testamente och anledning

till klander mot testamentet ej kan

antagas föreligga. Ej heller skall god

man förordnas, om boet utvisar brist

och god man icke behövs för att

taga vård om boets tillgångar.

Prövas god man ej vara lämplig

för uppdraget, varde han av rätten

entledigad.

- —--sina skyldigheter.

8 §.

Lös egendom, som tillfallit fonden,

skall av gode mannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet

efter framställning

från gode mannen annat

medgiver. Fordringar må dock försäljas

allenast i den mån de ej kunna

indrivas. Om försäljning av fast

Om försäljning av fast egendom,

som tillfallit fonden, gäller vad med

avseende å kronans fasta egendom

är i allmänhet stadgat. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer

förordnar om försäljning

av tomträtt, som tillfallit fonden.

Annan lös egendom skall av gode

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

egendom, som tillfallit fonden, gäller

vad med avseende å kronans fasta

egendom är i allmänhet stadgat.

För indrivning----

Äro genom — —-----

(Föreslagen lydelse)

mannen försäljas å offentlig auktion,

där ej kammaradvokatfiskalsämbetet

annat medgiver. Fordringar må

försäljas allenast i den mån de ej

kunna indrivas.

av kammaradvokatfiskalsämbetet.

-------— till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra stycket

i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit under

ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som utgår den

30 juni 1969.

s. 7 Kontrollera mot PDF

KiingL Maj:ts proposition nr 83 år 1969

7

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt

och gåvoskatt

Härigenom förordnas, dels att 1, 51, 53, 54 och 62 §§ förordningen den

6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt1 skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan anges, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 49 a §,

av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Skatt till-------—

51

Ärende rörande fastställande av

skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,

upptages till avgörande

vid inregistrering av bouppteckning

eller handling, som avses i 20 kap.

(Föreslagen lydelse)

1 §•

gåva (gåvoskatt).

För egendom, som förvärvas genom

att arv avstås enligt 5 § lagen

den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna

arvsfonden, utgår arvsskatt

till staten som om förvärvet skett

genom testamente efter den avlidne.

i9 a §.

Skriftligt meddelande i två exemplar

angående beslut om avstående

av arv enligt 5 § lagen om allmänna

arvsfonden tillställes beskattningsmyndigheten.

Innan skatteärendet avgöres, skall

den skattskyldige lämna sådan uppgift

eller försäkran som avses i 19 §

4 mom. Tillfälle skall beredas honom

att yttra sig i ärendet i övrigt.

§■

Ärende rörande fastställande av

skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,

upptages till avgörande

vid inregistrering av bouppteckning

eller handling, som avses i 20 kap.

Senaste lydelse av 51, 53, 54 och 62 §ä se 1964: 310.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

10 § ärvdabalken, eller, där jämlikt

17 § anstånd med skattens fastställande

blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten

ingivits handling,

för vars företeende anståndet beviljats,

eller, om sådan handling

icke ingives inom anståndstiden, vid

utgången av sistnämnda tid eller, då

jämlikt 32 § a) efterbeskattning

skall äga rum till följd av bevakning

av där omförmält testamente, vid

bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skatten

blivit fastställd, skall tecknas på

bouppteckning eller handling, som

avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken, eller

i fall, då deklaration skall avgivas,

på det exemplar av deklarationen,

som återställes till den skattskyldige.

När efterbeskattning jämlikt

32 § a) skall ske till följd av bevakning

av testamente, skall sådant

bevis tecknas på utgående expedition

angående bevakningen.

Har jämlikt------------—

Handling, som--— — — —- -

(Föreslagen lydelse)

10 § ärvdabalken, eller när handling

som avses i 49 a § inkommit

till beskattningsmyndigheten eller,

där jämlikt 17 § anstånd med skattens

fastställande blivit beviljat, när

till beskattningsmyndigheten ingivits

handling, för vars företeende

anståndet beviljats, eller, om sådan

handling icke ingives inom anståndstiden,

vid utgången av sistnämnda

tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning

skall äga rum till följd

av bevakning av där omförmält testamente,

vid bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skatten

blivit fastställd, skall tecknas på

bouppteckning eller handling, som

avses i 20 kap. 10 § ärvdabalken

eller i 49 a §, eller i fall, då deklaration

skall avgivas, på det exemplar

av deklarationen, som återställes

till den skattskyldige. När efterbeskattning

jämlikt 32 § a) skall

ske till följd av bevakning av testamente,

skall sådant bevis tecknas på

utgående expedition angående bevakningen.

-----föregående stycke.

— — denna myndighet.

53 §.

I fall,—---------------förordnade granskningsmyndigheten.

Inbetalning enligt--—-------till postanstalt.

Har skatt —--— — ------------—Konungen bestämmas.

Handling, som---------------— — inbetald skatt.

Handling som avses i 49 a § överlämnas

till den skattskyldige sedan

skatt, med vars erläggande anstånd

ej medgivits, blivit erlagd. Innan

handlingen utlämnas, skall den förses

med anteckning om beloppet av

inbetald skatt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

54

Arvsskatt för egendom, för vilken

skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens

(testators) eller i fall, som avses

i 8 § första stycket, föregående

innehavarens död, ävensom i 52 §

1 mom. omnämnd ränta förskjutas

av dödsboet, dock icke där fråga är

om lott, som beskattas efter vad i

6 § andra stycket d) sägs, eller förvärv,

som avses i 12 §. Skattskyldig

skall vid tillträde av honom tillkommande

lott, för vilken skatten

förskjutits av dödsboet, till boet gälda

på lotten belöpande skatt jämte

andel i räntan; och skall tillika å belopp,

som sålunda skall erläggas,

gälda den ränta, som kunnat av

dödsboet påräknas vid insättning å

bankräkning.

Saknas i---—-------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Arvsskatt för egendom, för vilken

skattskyldighet inträtt vid arvlåtarens

(testators) eller i fall, som avses

i 8 § första stycket, föregående

innehavarens död, ävensom i 52 § 1

mom. omnämnd ränta förskjutas av

dödsboet, dock icke där fråga är

om lott, som beskattas efter vad i

6 § andra stycket d) sägs, eller förvärv,

som avses i 1 § andra stycket

eller 12 §. Skattskyldig skall vid

tillträde av honom tillkommande

lott, för vilken skatten förskjutits

av dödsboet, till boet gälda på lotten

belöpande skatt jämte andel i räntan;

och skall tillika å belopp, som

sålunda skall erläggas, gäldas den

ränta, som kunnat av dödsboet påräknas

vid insättning å bankräkning.

----—tillkommer honom.

62 §.

Underrätts beslut i skatteärende

skola, efter vad därom är särskilt

stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet.

Avser beslut fastställande

av skatt, skola i protokollet antecknas:

arvlåtarens eller, i fall som

avses i 30 § andra stycket, närmast

föregående innehavarens fullständiga

namn (för gift kvinna jämväl hennes

namn som ogift), födelsetid och hemvist,

skattskyldigs namn, värdet å

samtliga lotter, beloppet av å varje

lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande

efter vilket skatten beräknats,

övriga å skattens bestämmande

inverkande omständigheter och vid

Underrätts beslut i skatteärende

skola, efter vad därom är särskilt

stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet.

Avser beslut fastställande

av skatt, skola i protokollet antecknas:

arvlåtarens eller, i fall som

avses i 30 § andra stycket, närmast

föregående innehavarens fullständiga

namn (för gift kvinna jämväl

hennes namn som ogift), födelsetid

och hemvist, skattskyldigs namn,

värdet å samtliga lotter, beloppet av

å varje lott belöpande skatt, skyldskapsförhållande

efter vilket skatten

beräknats, övriga å skattens bestämmande

inverkande omständig
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

samtidig beskattning av flera lotter heter och vid samtidig beskattning

skattens sammanlagda belopp. av flera lotter skattens sammanlag
da

belopp. I fråga om förvärv, som

avses i 1 § andra stycket, antecknas

dessutom dagen för beslutet om avstående

och myndighet som meddelat

beslutet.

Länsstyrelses beslut — — — — — ----— av Konungen.

Finner beskattningsmyndigheten--— — —- — skattens fastställande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1969 och tillämpas i fråga om

avståenden som beslutas efter ikraftträdandet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

11

Utdrag av protokollet över jnstitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

28 februari 1969.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Holmqvist, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,

Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i lagen

om allmänna arvsfonden, m. m., och anför.

Inledning

Allmänna arvsfonden inrättades i samband med att kusiner och avlägsnare

släktingar uteslöts från arvsrätt genom lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

om arv. Enligt 5 kap. 1 § nämnda lag skulle arv efter den som avlidit utan

att efterlämna arvsberättigad släkting tillfalla arvsfonden. Denna bestämmelse

finns numera i 5 kap. 1 § ärvdabalken (ÄB). Närmare bestämmelser

om fonden meddelas i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

I 1 § första stycket anges fondens ändamål vara att främja barns

och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden beviljas enligt 2 § av

Kungl. Maj :t. men får inte lämnas till ändamål som det åligger stat eller

kommun att bekosta.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 9 september 1964 tillkallade jag

samma månad en utredningsman för att göra en översyn av lagen om

allmänna arvsfonden. Utredningsmannen1, som antog benämningen arvsfondsutredningen,

avlämnade i december 1966 betänkandet »Allmänna arvsfonden»

(SOU 1967:2) med förslag till ändringar i arvsfondslagsliftningen.

Förslaget, som främst avser arvsfondens ändamål, torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för

övre Norrland, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, kammarkollegiet, kammaradvokatfiskalsämbetet,

statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands,

1 Numera regeringsrådet Bengt O. Hamdahi.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ktingl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

Kopparbergs och Norrbottens län, statens handikappråd, statens ungdomsråd,

statens nämnd för samlingslokaler, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet samt Svenska kommunförbundet. Vidare har av länsstyrelsen

i Östergötlands län bifogats yttranden från socialvårdskonsulenten i

tredje distriktet och länets socialvårdsförbund, av länsstyrelsen i Kopparbergs

län yttranden från socialvårdskonsulenten i elfte distriktet, landstingets

förvaltningsutskott, länsläkaren och barnavårdsnämnden i Avesta

samt en promemoria av barnavårdskonsulenten, och av länsstyrelsen i Norrbottens

län yttrande från socialvårdskonsulenten i trettonde distriktet.

Yttranden i ärendet har dessutom inkommit från De handikappades riksförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

Jag anhåller nu att få ta upp till behandling frågorna om allmänna

arvsfondens inkomster och tillgångar, om bidrag ur fonden, om godkännande

av testamente till annan än fonden och om avstående av arv, som har tillfallit

fonden, samt vissa andra frågor som har tagits upp av utredningen

och remissinstanserna.

Allmänna arvsfondens inkomster och tillgångar

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 1 § arvsfondslagen skall den egendom som tillfaller allmänna arvsfonden

i arv liksom egendom som kan tillfalla fonden genom gåva eller

testamente förvaltas av statskontoret som en särskild fond utan sammanblandning

med andra medel. Vid utgången av varje räkenskapsår skall en

tredjedel av de medel som influtit under året läggas till fonden. Återstoden

skall jämte årets avkastning vara tillgänglig för utdelning fr. o. m. nästföljande

år.

Beträffande förvaltningen av fonden tillämpas enligt Kungl. Maj :ts brev

till statskontoret den 2 november 1928 (nr 436) samma regler som för

andra fonder och kassor som är ställda under statskontorets vård. De huvudsakliga

bestämmelserna härom har tidigare varit intagna i ett kungl.

brev den 31 augusti 1877. Dessa bestämmelser medgav ganska snäva placeringsmöjligheter.

Bara nominellt fixerade placeringar var tillåtna. På grundval

av 1956 års fondutrednings betänkande Donationsfonder och övriga diverse

medel inom statsförvaltningen (SOU 1959: 29) utfärdade Kungl.

Maj :t den 28 juni 1968 dels en kungörelse (nr 453) om placering av donations-

och fondmedel som förvaltas av statlig myndighet dels ett brev till

statskontoret angående gemensam placeringsfond för vissa donationsmedel.

Kungörelsen är tillämplig på donations- och fondmedel vilka förvaltas

av annan statlig myndighet än domkapitel, universitet eller högskola och

för vilka Kungl. Maj :t inte har meddelat särskilda bestämmelser. Den tilllåter

i likhet med 1877 års brev bara nominellt fixerade placeringar, nämligen

vissa obligationer och andra fordringar. Genom brevet till statskonto
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

ret upphävdes 1877 års beslut. Vidare föreskrivs i brevet att kapitaltillgångar

tillhörande donationsfonder som förvaltas av statskontorets fondbyrå skall

sammanföras under en gemensam placeringsfond. Av de medel som tillhör

denna fond får högst en fjärdedel placeras i aktier eller förlagsbevis som

är noterade på Stockholms fondbörs. I övrigt gäller om placeringen av

fondmedlen i huvudsak samma regler som enligt kungörelsen. Föreskrifterna

i brevet är inte tillämpliga på allmänna arvsfonden, vilken inte utgör

någon donationsfond. Beträffande arvsfonden gäller alltså reglerna i kungörelsen.

Utredningen har gjort en undersökning rörande de medel som har flutit

in till fonden och fondens avkastning under 1 O-årsperioden den 1 juli

1956—den 30 juni 1966. Undersökningen visar att det under den första

hälften av perioden flöt in genomsnittligt 5 milj. kr. årligen, medan motsvarande

siffra under den senare hälften var 7 milj. kr. ökningen utgjorde

alltså närmare 50 %. ökningen har därefter fortsatt och budgetåret 1967/68

flöt närmare 10 milj. kr. in till fonden. Den genomsnittliga årliga avkastningen

ökade från den första hälften av tioårsperioden till den andra med

omkring 75 % och uppgick budgetåret 1967/68 till 2,6 milj. kr.

Fram t. o. m. den 30 juni 1968 hade till arvsfonden influtit sammanlagt

omkring 123 milj. kr. Av denna summa har två tredjedelar eller omkring 82

milj. kr. kunnat delas ut jämte avkastningen, vilken har utgjort ungefär

25 milj. kr. Vid nyssnämnda tidpunkt uppgick fonden till ungefär 41 milj.

kr. Fondens medel är i huvudsak placerade i obligationer, kommunlån och

inteckningslån.

Utredningen

Utredningen föreslår att bestämmelserna om fondering av inflytande medel

ändras så att den del som skall läggas till fonden begränsas till en tiondel.

Utredningen påpekar att fonden nu har nått ganska betydande storlek.

Några allmänna normer för bedömning av frågan hur stor fonden bör vara

torde inte finnas. En viss fondering bör alltjämt ske, bl. a. för att motverka

konsekvenserna av framtida fall i penningvärdet. Den föreslagna ändringen

skulle medföra att fonden under den närmaste framtiden tillförs omkring

700 000 kr. årligen samt att de för utdelning tillgängliga medlen ökar med

omkring 1,5 milj. kr. per år i förhållande till nuvarande ordning.

I fråga om placeringen av fondens medel anser sig arvsfondsutredningen

inte böra lägga fram några förslag, eftersom denna fråga har behandlats av

1956 års fondutredning.

Remissyttrandena

Förslaget att begränsa fonderingen till en tiondel av inflytande medel tillstyrks

eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kammarkollegiet

erinrar om att det vid fondbildning ofta föreskrivs att en tiondel av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

avkastningen skall läggas till kapitalet. Socialstyrelsen anför att den föreslagna

fonderingen torde vara tillräcklig sedan fonden nu har nått relativt

betydande storlek. Statens handikappråd säger sig biträda utredningens

förslag men tillägger att viss hänsyn möjligen kan tas till penningvärdeutvecklingen

så att fondens realvärde inte minskas i mera avsevärd mån.

Huvudregeln bör vara att medlen skall användas fortast möjligt, dock inte

sä att en framtida nedgång i utgiftssumman för önskvärda ändamål framtvingas.

Hovrätten för Övre Norrland (majoriteten) och statskontoret anser däremot

att den av utredningen föreslagna fonderingen inte är tillräcklig. Hovrätten

framhåller att arvsfonden nu har nått betydande storlek och att man

har möjlighet att med fondens avkastning utjämna växlingarna i tillströmningen

av nya fondmedel. Hovrätten anför vidare.

Frågan är, om man skall låta fonden växa ytterligare eller om inflytande

belopp skall utdelas. Härvid bör avseende fästas vid penningvärdets fortgående

försämring, som medför att fondens reella värde kommer att minska,

om ej nya medel fonderas. Enligt en inom hovrätten uttalad mening skulle

den av utredningen föreslagna fonderingen vara tillräcklig, även om därmed

en viss urholkning av fondens reella värde förmodligen skulle inträda. Man

skulle med en så måttlig fondering ändå undvika att i onödan spara pengar

till dess de blev mindre värda. Enligt cn annan mening borde emellertid

fonderingen göras så stor, att inflationens verkningar på kapitalets värde

upphävdes. Hovrätten har med minsta möjliga röstövervikt anslutit sig till

den sist återgivna meningen.

Statskontoret erinrar inledningsvis om att de i 1877 års kungl. brev föreskrivna

placeringsreglerna förutsätter en medelsplacering av äldre, konventionell

modell med sikte mera på den nominella än på den realvärdebetonade

säkerheten. Vid all förvaltning av fonder som förutsätts skola bli

bestående är det av vikt att beakta sambandet mellan kapitaliseringsfalctorn

och placeringsreglerna. Om fondkapitalets realvärde skall bevaras krävs att

en större andel av avkastningen kapitaliseras, när fondtillgångarna skall placeras

helt eller väsentligen efter nominella värden än när placeringsreglerna

medger anskaffande av tillgångar som anses realvärdebetonade. Om avkastningen

på kapitalet uppgår till 5 % och 10 % av denna avkastning kapitaliseras

årligen, uppväger detta inte större penningvärdeförsämring än 1/2 %

per år. För en konventionellt placerad fond skulle en 5-procentig penningvärdeförsämring

kräva kapitalisering av hela avkastningen för alt säkra

kapitalets realvärdebeständighet. Enligt statskontorets mening framstår det

som angeläget att arvsfondens realvärde bevaras. Detta har hittills väl tillgodosetts

genom föreskriven kapitalisering av en tredjedel av inflytande

arvsmedel. Denna tredjedel har för varje år överstigit avkastningen. Rörande

den föreslagna sänkningen till en tiondel anför statskontoret.

_ Utredningens förslag innebär nu, att vid ett antaget tillskott av arvsmedel

till fonden av 7 milj. kr. för ett år och en avkastning av i runt tal 2 milj. kr.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

endast 700 000 kr. skulle kapitaliseras. Detta motsvarar inte mer än 35 % av

nuvarande avkastning. Skulle återstående för disposition avsedda medel

verkligen tas i anspråk, vilket självfallet får förutsättas, kan den föreslagna

kapitaliseringsregeln — vid fallande penningvärde och med nuvarande placeringsregler

— leda till en fortgående urholkning av de fonderade medlens

realvärde.

Mot bakgrunden härav bör enligt statskontorets mening övervägas att anknyta

fonderingen inte endast till viss procent av inflytande arvsmedel i

enlighet med förslaget utan även till viss del av avkastningen, förslagsvis

30 %. Härigenom skulle årligen kunna kapitaliseras ett belopp av cirka 1,3

milj. kr. (10 % X 7 milj. + 30 % X 2 milj.) mot för närvarande cirka 2,3

milj. kr. (1/3 x 7 milj.).

Vidare påpekar statskontoret att det i syfte att ytterligare säkerställa arvsfondens

realvärde också bör övervägas att liberalisera placeringsreglerna,

t. ex. genom att medge placering i börsnoterade aktier i en omfattning som

svarar mot hälften av de medel som skall kapitaliseras.

Bidrag ur allmänna arvsfonden

Gällande bestämmelser m. m.

Allmänna arvsfonden har enligt 1 § första stycket arvsfondslagen till uppgift

att främja barns och ungdoms vård och fostran. Understöd ur fonden

utdelas av Kungl. Maj :t (2 § första stycket). Understöd får inte lämnas för

åtgärd som det åligger stat eller kommun att bekosta (andra stycket).

Bidragsärendena handläggs i socialdepartementet. Ansökningar om bidrag

remitteras i regel till olika myndigheter för yttrande. Sålunda inhämtas

yttrande från socialstyrelsen i ärenden om bidrag till barnstugor och barnkolonier

samt från länsstyrelse i ärenden rörande ungdomslokaler.

Frågan om vilka ändamål som skall tillgodoses genom bidrag ur allmänna

arvsfonden var föremål för delade meningar vid riksdagsbehandlingen år

1928 av förslaget till lagstiftning i ämnet. I propositionen (1928: 17) angavs

fondens syfte vara att främja barns och ungdoms vård och fostran. Första

lagutskottet (1LU 21) föreslog emellertid att syftet skulle utvidgas till att

omfatta också vård av behövande kroniskt sjuka och åldringar. En minoritet

i utskottet reserverade sig för bifall till propositionsförslaget. Om det i en

framtid skulle visa sig att fonden blev så stor att även andra syften än de

i propositionen föreslagna borde tillgodoses ur fonden, borde enligt reservanterna

det av utskottsmajoriteten föreslagna syftet komma i åtanke i

första hand. Riksdagen anslöt sig till reservanternas mening (rskr 154).

De ändamål som under årens lopp har tillgodosetts genom bidrag ur

arvsfonden har enligt den redogörelse utredningen lämnat i sitt betänkande

skiftat. Vissa ändamål har helt eller delvis upphört och andra har kommit

till. Detta beror främst på den sociala verksamhetens utveckling i samhället,

vilken medfört att stat och kommun har övertagit det ekonomiska ansvaret

för en rad uppgifter på barna- och ungdomsvårdens områden. Härigenom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

har utrymmet för fördelning av bidrag ur arvsfonden begränsats. Trots detta

har summan av lämnade bidrag ständigt stigit tack vare fondens successiva

tillväxt.

Tyngdpunkten i arvsfondens bidragsverksamhet har alltid legat på bidrag

till institutioner. Under senare år har bidrag framför allt gått till barnstugor,

ungdomslokaler och, i mindre utsträckning, barnkolonier. Förutom bidragen

till institutioner har i viss utsträckning förekommit bidrag till enskilda

personer för studier och yrkesutbildning samt för inköp av invalidfordon.

Dessa bidrag har emellertid numera praktiskt taget upphört. Detta beror

dels på att det statliga studiestödet förbättrats dels på att bidrag till invalidfordon

numera kan utgå av statsmedel, som disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Ett utmärkande drag för arvsfondens verksamhet har ända från början

varit att bidragen skall främja tillkomsten av nya anordningar för barn och

ungdom. Bidragen till institutioner har i huvudsak karaktär av anordningsbidrag

och avser förvärv och ny-, till- eller ombyggnad av lokaler samt anskaffning

av inventarier. Driftbidrag kommer i regel inte i fråga. I enstaka

fall har dock sådant bidrag lämnats för en kortare tid i avvaktan på bidrag

från annat håll.

Bidrag till anläggningar utdelas bara till juridiska personer. När det gäller

barnstugor har bidrag framför allt kommit kommuner, landsting och föreningar

till del. Bidrag till ungdomslokaler har utgått särskilt till kommuner,

församlingar, ungdomsråd, religiösa sammanslutningar och scoutorganisationer

samt, i mindre utsträckning, till nykterhets- och idrottsorganisationer.

Politiska organisationer har inte fått bidrag ur fonden.

Rörande bidragens storlek har viss praxis utbildats. Bidrag lämnas aldrig

till mer än en del av kostnaderna. När det gäller barnstugor tillämpas olika

regler för lekskolor å ena sidan samt daghem och eftermiddagshem å andra

sidan. Till lekskolor lämnas dels anordningsbidrag, f. n. i allmänhet 1 400

kr. per plats, dock högst halva totalkostnaden, dels inventariebidrag. Till

daghem och eftermiddagshem utgår numera endast inventariebidrag, sedan

anslag till byggande av sådana lokaler efter beslut av 1963 års riksdag har

tagits upp i riksstaten. Inventariebidraget motsvarar i regel halva anskaffningskostnaden.

För scoutlokaler kan bidraget uppgå till högst 50 % av

anordningskostnaderna, medan bidragsandelen för andra ungdomslokaler

vanligen utgör högst 30—35 %. Slutligen är beloppet för bidrag till ett och

samma ändamål maximerat, f. n. till 150 000 kr.

Vissa uppgifter om bidrag ur allmänna arvsfonden lämnas varje år i riksdagsberättelsen.

Under budgetåret 1967/68 utdelades sammanlagt 7 613 000 kr. Därav avsåg

3 650 000 kr. barnstugor, 358 000 kr. barnkolonier, 3 488 000 kr. ungdomslokaler

samt 117 000 kr. diverse ändamål. Av bidragen till ungdomslokaler

tillföll 1 110 000 kr. kommuner och ungdomsråd, 904 000 kr. scoutorganisationer,

255 000 kr. svenska kyrkan, 650 000 kr. andra religiösa

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969

samfund, 60 000 kr. nykterhetsorganisationer, 8 000 kr. idrottsorganisationer

och 501 000 kr. andra.

Utredningen

Utredningen förordar att ändamålsbestämningen i 1 § första stycket arvsfondslagen

vidgas till att omfatta också omsorger om åldringar och handikappade.

Utredningen framhåller att i dagens samhälle ett rikt förgrenat nät av

sociala institutioner ger barn och ungdom hjälp i de mest skilda situationer.

De familjepolitiska och studiesociala stödåtgärderna har byggts ut liksom

socialförsäkringarna. 1 de senare har barnfamiljernas särskilda behov vunnit

allt större beaktande. Samtidigt har de enskildas försörjningsförmåga

förbättrats. Läget för barn och ungdom, sett från ekonomisk synpunkt och

vårdsynpunkt, är sålunda ett helt annat och bättre nu än vid tiden för arvsfondens

tillkomst. Detta i förening med arvsfondens gynnsamma utveckling

motiverar att man skapar möjligheter att lämna bidrag från fonden även

för andra ändamål än främjande av barns och ungdoms vård och fostran.

Omprövningen av arvsfondens syften bör enligt utredningens mening

göras med utgångspunkt i vissa allmänna överväganden. De vunna erfarenheterna

talar för att bidragen ur arvsfonden liksom hittills bör uppmuntra

och stödja initiativ till ny verksamhet och vidareutveckling av påbörjad

verksamhet. Det nyskapande och stimulerande moment, som stödet från

fonden inneburit, torde nämligen ha varit av stort värde. Stödet från arvsfonden

har gett impulser och skapat möjligheter för kommuner och andra

att införa och bygga ut nya hjälpformer, som annars kanske inte skulle ha

kommit till stånd eller i varje fall fördröjts. Sedan de nya hjälpformerna

blivit kända och uppskattade, har de vunnit vidare spridning och inte sällan

aktualiserat krav på att samhället skall svara för den fortsatta utvecklingen

genom ekonomiskt och annat stöd. Sammanfattningsvis kan det sägas att

arvsfonden i flera avseenden bedrivit en pionjärverksamhet av betydande

allmänt värde. Möjligheterna härtill bör enligt utredningens mening stå till

buds också i fortsättningen.

Vid en utvidgning av arvsfondens syften bör man försöka tillgodose ändamål

av så hög angelägenhetsgrad att de är allmänt accepterade, bl. a. med

hänsyn till att detta kan vara ägnat att öka tillströmningen av medel till

fonden. Det kan nämligen ofta antas, att en arvlåtare, som vet att hans kvarlåtenskap

går till ett på förhand i lag angivet allmänt godtaget ändamål,

avstår från att testamentera sin kvarlåtenskap till ett allmännyttigt ändamål

som han själv skall bestämma.

Det synes även vara av vikt att ändamålet knyts till en något så när avgränsad

personkrets, så att den som överväger att upprätta testamente kan

bedöma vilka kategorier hans kvarlåtenskap kan tillfalla, om han underlåter

att göra detta. Vidare bör ändamålet såvitt möjligt avse vissa angivna uppgifter.

En splittring på många ändamål är olämplig redan av den anled2

— Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 83

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

ningen att arvsfondens resurser är begränsade. Å andra sidan bör ändamålet

av naturliga skäl inte bestämmas så snävt, att det på ett olämpligt sätt binder

den bidragsbeviljande myndighetens handlingsfrihet.

Utredningen tar upp och avvisar några olika alternativ till bidragsändamål,

nämligen fritidsverksamhet m. m. för medborgarna i allmänhet, allmänna

kultur- och bildningsändamål, åtgärder inom allmän hälso- och sjukvård

samt forskningsverksamhet. Som skäl för sin ståndpunkt anför utredningen

bl. a. att dessa ändamål redan nu är föremål för betydande stöd från

samhällets sida, att det är nödvändigt att begränsa ändamålen och att det

är önskvärt att knyta verksamheten till vissa bestämda grupper av medborgare.

Utredningen framhåller dock att exempelvis sådan fritidsverksamhet

och forskning som faller inom eller nära anknyter till arvsfondens nuvarande

eller nya ändamål bör kunna stödjas ur fonden i begränsad utsträckning

i den mån tillgängliga resurser medger det.

Mot den nu angivna bakgrunden har utredningen kommit till den uppfattningen

att, utom barn och ungdom, åldringar och handikappade

bör komma i åtanke för stöd ur arvsfonden. Den expansion av det

allmännas insatser som har ägt rum på barna- och ungdomsvårdens områden

har visserligen motsvarighet inom åldrings- och handikappvården, men

därav följer inte att utrymme saknas för ytterligare åtgärder och värdefulla

initiativ. Behövliga åtgärder kan mången gång vara av sådan art att de inte

riktigt passar in i de enligt sakens natur mera schematiskt verkande hjälpformer

som åvilar samhället. Att stödja olika åtgärder som främjar levnadsförhållandena

för åldringar och handikappade synes vidare vara väl förenligt

med de tankegångar som en gång låg bakom arvsfondens tillkomst. Utredningen

hänvisar i detta sammanhang till vad som förekom vid riksdagsbehandlingen

år 1928.

När det gäller arten och omfattningen av de åtgärder som

kan komma i fråga för stöd ur fonden hänvisar utredningen bl. a. till de

kartläggningar av vårdbehov och vårdmöjligheter för åldringar och handikappade

som socialpolitiska kommittén har redovisat i sina betänkanden

»Åldringsvårdens läge» (SOU 1963:47) och »Social omvårdnad av handikappade»

(SOU 1964:43). Utredningen säger sig utgå från att den snabba

ökning av samhällets insatser för att tillgodose åldringarnas och de handikappades

behov av vård och service som har ägt rum under senare år kommer

att fortsätta. Vidare erinrar utredningen om att kommunerna enligt

12 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp är skyldiga att sörja

för åldringar och andra som på grund av sjukdom eller lyte eller eljest bristande

kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig, i den mån de hjälpbehövande

saknar egna medel och hjälpbehovet inte tillgodoses på annat

sätt. Kommunerna har alltså i sista hand skyldighet att tillgodose de grundläggande

behoven för åldringar och handikappade. Däremot torde kommunerna

inte kunna åläggas att svara för allmän service, rekreation eller fri
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

tidssysselsättning för dessa grupper, även om viss sådan verksamhet får

anses ligga inom ramen för den kommunala kompetensen. Utredningen anser

att det skulle vara mycket lämpligt om verksamhet av åsyftat slag, vil.

ken kan bedrivas av kommuner eller av enskilda organisationer, kunde få

uppmuntran och stöd genom bidrag ur arvsfonden.

Utredningen anser det inte möjligt eller lämpligt att närmare precisera

de ändamål till vilka bidrag skall kunna lämnas än att det skall vara fråga

om omsorger om åldringar och handikappade. Som åldringar bör härvid

betraktas de som åtnjuter ålderspension, utan att någon strikt avgränsning

eftersträvas. Med handikappade bör avses personer vilka på grund av lyte

eller eljest bristande kropps- eller själskrafter har mera betydande svårigheter

med sin dagliga livsföring. Förändringarna inom samhället och ovissheten

om det allmännas framtida insatser talar för att den yttre ramen för

verksamheten bör göras tillräckligt vid. Därigenom får den bidragsprövande

myndigheten möjlighet att i ljuset av vunna erfarenheter och med hänsyn

till utvecklingens krav gång efter annan ompröva verksamhetens omfattning

och inriktning.

I överensstämmelse med hittillsvarande praxis bör bidrag till institutioner

huvudsakligen få karaktären av anordningsbidrag av engångsnatur, medan

bidrag till driftkostnader inte bör lämnas annat än i undantagsfall.

Återhållsamheten i fråga om driftbidrag motiveras av att det är olämpligt

att arvstonden binder sig för årligen återkommande bidrag till samma ändamål.

Utredningen erinrar om att statslån kan beviljas för anordnande av allmänna

samlingslokaler och anför i anslutning därtill följande.

Med allmänna samlingslokaler förstås enligt kungörelsen den 24 maj 1957

(nr 967) om statslån för anordnande av allmänna samlingslokaler m. in.

(ändrad 1960:315) »för allmänheten avsedda hörsalar samt rum för sammanträden,

samkväm och studiearbete jämte därtill hörande erforderliga

utrymmen, vilka lokaler prövas behövliga för det offentliga livet och de kulturella

strävandena inom orten, särskilt med hänsyn till föreningslivets behov».

I den mån verksamhet för åldringar och handikappade är avsedd att

bedrivas i sålunda anordnade lokaler, torde bidrag från arvsfonden inte böra

komma i fråga, eftersom stödformer som griper in i varandra komplicerar

både bidragssökandenas och de bidragsbeviljande institutionernas möjligheter

att överblicka och planlägga bidragsgivningen. Om verksamheten för

åldringar och handikappade däremot skall äga rum i lokaler, som är avsedda

att helt eller i allt väsentligt nyttjas av åldringar och handikappade,

bör bidrag kunna utgå ur arvsfonden. Som exempel på sådana lokaler vill

utredningen nämna s. k. dagcentraler, en relativt ny anordning som rönt

stor uppskattning. Dagcentralerna är avsedda att ge åldringar och handikappade

en gemensam serviceanläggning. De kan inrymma samlingsrum, hobbylokaler,

bibliotek och matsal samt erbjuda service i form av bad, hårvård,

fotvård och gymnastik. För handikappade kan tänkas s. k. invaliddaghem

med i stort sett motsvarande funktion. Nu nämnda serviceanordningar är

avsedda att betjäna ett lokalt begränsat område. I syfte att bereda åldringar

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

och handikappade rekreation och miljöbyte är det vidare en angelägen uppgift

att anordna och upprusta sådana anläggningar som konvalescenthem,

semesterhem, fritidshem och kursgårdar.

Utredningen erinrar vidare om att 1962 års ungdomsutredning i ett betänkande

om lokaler för ungdomsverksamhet (SOU 1965:63) bl. a. har föreslagit

att kungörelsen om statslån 1 ill allmänna samlingslokaler ändras så

att den kommer att avse även lån till s. k. fristående ungdomslokaler samt

bidrag till inventarier och utrustning till vissa sådana lokaler. Om detta

förslag genomförs, blir den del av arvsfondens bidrag som hittills har gått

till lokaler av detta slag friställd och kan utnyttjas för andra ändamål. Vid

1963 års riksdag avslogs motioner om införande av statliga bidrag till inventarier

för allmänna samlingslokaler (I: 143, II: 156, SU 118). Under hänvisning

härtill anför utredningen att bidrag till inventarier och utrustning för

ungdomslokaler även i fortsättningen bör kunna utga ur allmänna arvsfonden

om inte ungdomsutredningens förslag genomförs. Bidrag bör också

kunna utgå till inventarier och utrustning för särskilda lokaler för åldringar

och handikappade.

Även efter den föreslagna utvidgningen av arvsfondens ändamål bör de

hittills tillämpade allmänna principerna för bidragsgivningen följas. Sålunda

bör bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Vidare bör liksom

hittills i samband med bidrag till lokaler föreskrivas, att lokalerna skall

upplåtas åt andra ideella organisationer på orten, i den mån detta kan ske

utan att inkräkta på bidragsmottagarens verksamhet.

För bidrag till ungdomsverksamhet tillämpas nu i princip en åldersgräns

vid 21 år. Denna gränsdragning har medfört vissa olägenheter. Utredningen

förordar därför att gränsen generellt höjs till 25 år.

Utredningen finner det svårt att bedöma, vilket behov av bidrag till enskilda

för studier, resor och transporter som kan föreligga efter den föreslagna

utvidgningen av bidragsändamålen. Frågan har samband med handikapputredningens

pågående arbete, och ställningstagandet får ske i tillämpningen

sedan resultatet av detta arbete föreligger. Det finns i och för sig

inte något som hindrar att det stöd som det allmänna lämnar i andra former

kompletteras med bidrag ur allmänna arvsfonden, när det föreligger

särskilda skäl. Utredningen pekar här på verksamhet, som kanske inte faller

inom ramen för begreppet studier i gängse mening utan mera avser att ge

en kroppsligt svårt handikappad men mentalt frisk person en meningsfylld

tillvaro, att ge honom en möjlighet att tillfredsställa sitt kulturintresse och

sitt sysselsättningsbeliov. Studier av detta slag torde inte alltid kvalificera

för ersättning från de studiesociala stödformerna. Humanitära skäl kan tala

för att arvsfonden ger visst stöd i sådana fall.

Avslutningsvis behandlar utredningen de gränsdragningsproblem som kan

uppstå dels i förhållande till det allmännas verksamhet, dels i förhållandet

mellan arvsfonden och vissa andra fonder som skall tillgodose närliggande

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

ändamål. Enligt arvsfondslagen får bidrag inte lämnas för åtgärd som det

åligger stat eller kommun att bekosta. På grund av denna bestämmelse har

i praxis gjorts en avgränsning mellan å ena sidan uppgifter som ålagts kommunerna

i lag eller författning och å andra sidan uppgifter som kommunerna

inom den kommunala kompetensens ram bemyndigats att ta på sig i

den omfattning de själva bestämmer. Bidrag kan utgå till ändamål av den

senare men inte av den förra typen. Utredningen har inte något att erinra

mot den sålunda tillämpade ordningen. Vad beträffar sådan verksamhet

som får statligt stöd i form av anslag på riksstaten eller statsanslag över

fonden för friluftslivets främjande eller fonden för idrottens främjande

anses det i tillämpningen i och för sig inte föreligga hinder för att bidrag

utgår från allmänna arvsfonden. Man har emellertid velat undvika att bidrag

för samma ändamål lämnas från både staten och arvsfonden, eftersom detta

skulle komplicera bidragssökandenas och de bidragsbeviljande organens

möjligheter att överblicka och planlägga verksamheten. Utredningen godtar

dessa grundsatser och förklarar sig anse att bidrag från arvsfonden i princip

inte bör utgå i de fall statsmedel står till förfogande.

Rätten att besluta om bidrag ur arvsfonden skall enligt utredningen

även i fortsättningen i princip tillkomma Kungl. Maj :t. Emellertid

föreslås att möjlighet införs till delegering av beslutanderätten i vissa ärenden

till underordnad myndighet.

Den nuvarande ordningen med Kungl, Maj :t som beslutande organ i bidragsfrågor

har enligt utredningens mening inneburit väsentliga fördelar.

Kungl. Maj :t har snabbt och smidigt kunnat leda utvecklingen, vilket varit

av stor betydelse eftersom normerna för bidragsgivningen är mycket knapphändigt

reglerade i lagen. Praxis har präglats av elasticitet och överblick i

stort över behov och resurser. En annan ordning för prövningen skulle sannolikt

medföra att statsmakterna tvingades dra upp mer eller mindre långtgående

riktlinjer för bidragsverksamheten för att få garanti för enhetlighet

i tillämpningen. Sådana riktlinjer skulle klavbinda verksamheten på ett

olyckligt sätt. Utredningen erinrar om sitt förslag att utvidga arvsfondens

ändamål och påpekar att en fast praxis i ärenden om bidrag till de nytillkomna

ändamålen inte torde komma att utvecklas förrän efter flera år. Det

torde vara av särskild vikt att Kungl. Maj :t har hand om bidragsgivningen

inom de nya områdena under de första åren. Slutligen framhåller utredningen

att det med hänsyn till arvsfondens speciella karaktär kan vara av värde

från principiella och psykologiska synpunkter att ansvaret för beviljande av

bidrag ur fonden åvilar Kungl. Maj :t.

Den förberedande handläggningen av bidragsärendena bör med hänsyn

till det nära sambandet mellan denna och beslutet liksom hittills ske i socialdepartementet.

Den innebär inte någon mera betydande belastning för departementet.

Inom några grupper av förekommande bidragsärenden finns en så klart

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

utvecklad och fast praxis att Kungl. Maj :t bör få möjlighet att delegera

handläggningen till något underlydande organ. Som exempel på sådana

ärenden nämner utredningen frågor om bidrag till barnstugor och barnkolonier.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma omfattningen av delegationen

och till vilken myndighet delegation skall ske. Vad gäller ärendena

om bidrag till barnstugor och barnkolonier påpekar utredningen att socialstyrelsen

har betydande erfarenhet av sådana ärenden. Styrelsen handlägger

också frågor om statsbidrag till barnstugor. Det synes vara en rationell lösning

att sammanföra beslutanderätten i barnstugcärenden i fråga om såväl

statsbidrag som arvsfondsbidrag till en och samma myndighet. I samband

med delegationen torde Kungl. Maj :t böra föreskriva enligt vilka allmänna

principer bidrag bör beviljas. Vidare torde krävas att Kungl. Maj:t anger

den bidragsram som myndigheten har att röra sig inom. Storleken av denna

ram torde sannolikt få omprövas en gång om året med utgångspunkt från

storleken av tillgängliga medel och de uppskattade totala behoven av arvsfondsbidrag.

Remissyttrandena

Förslaget att utvidga allmänna arvsfondens ändamål till att omfatta också

omsorger om åldringar och handikappade har tillstyrkts så

gott som genomgående under remissbehandlingen. Endast statens ungdomsråd

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har motsatt sig förslaget.

De remissinstanser som tillstyrker förslaget hänvisar i allmänhet till de

skäl som utredningen anför. Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att

utdelningen från arvsfonden inte bör delas upp på alltför många ändamål

och att fondens verksamhet bör gynna ändamål med anknytning till vissa

bestämda grupper av medborgare. Det föreslagna syftet överensstämmer

med de ej sällan förekommande testamentena till åldringsvård, sjukvård

och handikappvård. Hovrätten erinrar — i likhet med flera andra remissinstanser

— om att det redan vid fondens tillkomst föreslogs att understöd

skulle kunna lämnas till vård av kroniskt sjuka och ålderstigna. Svenska

kommunförbundet understryker att man vid en utvidgning av arvsfondens

syften bör tillgodose allmänt accepterade ändamål. Detta kan antas leda till

att antalet testamenten till förmån för fonden ökar och att personer som

saknar arvsberättigade släktingar avstår från att testamentera sin egendom

till ändamål som de själva väljer ut. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger

sig ha den erfarenheten att arvsfonden med sitt nuvarande ändamål har

rönt en uppskattning som inte skulle ha kommit ett rent statsarv till del.

Testamentariska förordnanden till förmån för fonden förekommer varje år,

även från personer som har andra arvingar. Ofta framgår det i dessa fall

tydligt att testators rent positiva intresse för fonden har varit avgörande,

men ibland synes förordnandet närmast vara föranlett av en negativ inställ
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

ning till den närmaste släkten. Allmänhetens uppskattning av arvsfonden

torde oftast ta sig det uttrycket att personer utan arvsberättigade släktingar

avsiktligt underlåter att upprätta testamente eller inte förordnar om annat

än vissa legat i syfte att resten skall gå till fonden. Särskilt under senare år,

när arvsfondens medel i allt större utsträckning har kommit att användas

för ungdomsgårdar, har dock ett visst ogillande av fondens ändamål ibland

märkts hos äldre personer. Ämbetet bedömer med hänsyn till sina erfarenheter

rörande allmänhetens inställning till fonden utredningens förslag som

tilltalande. Förslaget är ägnat att hos den äldre generationen sprida kännedom

om arvsfonden och motverka den tyvärr vanliga missuppfattningen

att arvsfonden är detsamma som staten och att medlen går direkt in i statskassan.

Enligt socialstyrelsen kommer det -— även om de statliga och kommunala

insatserna till stöd för åldringar och handikappade förbättras väsentligt —

säkerligen att kvarstå betydande behov, främst i fråga om allmän service

och rekreation, vilka inte tillgodoses av samhället eller kan tänkas bli uppmärksammade

av det allmänna. Den föreslagna utvidgningen av allmänna

arvsfondens ändamål bör emellertid inte få till följd, att åtgärder som har

till syfte att ge barn och ungdom stöd och hjälp skjuts i bakgrunden. Även

för framtiden bör barna- och ungdomsvård ges en central plats i bidragsgivningen.

Arvsfonden har alltsedan sin tillkomst haft stor betydelse för

utvecklingen inom vissa grenar av denna verksamhet. Samhällets insatser

för den sociala barnavården har visserligen ökat betydligt under den tid

som arvsfonden har verkat. De snabba förändringarna inom olika områden

skapar emellertid ständigt nya behov, vilka med gällande lagstiftning och

praxis inte alltid kan tillgodoses.

Statens ungdomsråd anför i sitt yttrande, att rådets avvisande inställning

till förslaget inte heror på att rådet anser att åldringarnas och de handikappades

behov redan har tillgodosetts av samhället. Tvärtom anser rådet

att ytterligare kraftiga insatser behövs på dessa områden. Utbyggnaden bör

emellertid ske successivt och planmässigt och inte göras beroende av arvsfondens

avkastning. Liknande synpunkter anförs av Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund. Förbundet framhåller också att behovet av ungdomslokaler

är långt ifrån tillgodosett. Det är önskvärt att samhällets insatser

på detta område förstärks. Med hänsyn till vad utredningen själv

anför om olämpligheten av att splittra bidragsgivningen på alltför många

ändamål hade det varit rimligare att föreslå en ytterligare koncentration

på ungdomslokaler för att göra insatserna effektivare. Utredningens förslag

skulle kunna leda till en reducering av stödet till ungdomslokaler.

Förbundet anser att starka skäl talar mot en sådan utveckling. Enligt förbundets

mening bör den nuvarande ordningen behållas med vissa justeringar

i fråga om reglernas tillämpning.

Utredningens uttalande att begreppet handikappad skall omfatta perso
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

ner som på grund av bristande kropps- eller själskrafter har mera betydande

svårigheter med sin livsföring biträds uttryckligen av medicinalstyrelsen.

Vad utredningen anför rörande inriktningen av bidragsgivningen

inom den föreslagna ramen röner i allmänhet instämmande från

de remissinstanser som yttrar sig härom. Flera remissinstanser, bl. a. statens

handikappråd och Svenska stadsförbundet, betonar vikten av flexibilitet

i tillämpningen. Kammarkollegiet finner det i likhet med utredningen

svårt att närmare precisera lämpliga åtgärder, deras art och omfattning.

Gränserna mellan t. ex. åldrings- och sjukvården är ofta flytande. Utredningen

torde ha uppdragit riktlinjer så långt detta är möjligt, och kollegiet

finner att det därefter bör ankomma på praxis att vid utdelning ur fonden

anpassa ändamålen till de aktuella behoven. Svenska landstingsförbundet

ansluter sig till utredningens förord för åtgärder med särskild inriktning

på service, rekreation och fritidssysselsättning.

Socialstyrelsen hänvisar till en skrivelse med förslag och synpunkter

rörande bidragsgivningen som styrelsen på begäran tillställde utredningen

under utredningsarbetet. I denna skrivelse föreslogs bl. a., att arvsfondsmedel

skulle kunna utnyttjas för anordnande av serviceanläggningar -—

s. k. dagcentraler — samt lokaler för fritidssysselsättning och semester- och

rekreationsanläggningar. Bland andra behov som skidle kunna bli tillgodosedda

genom bidrag ur fonden nämnde styrelsen anskaffning av sådana

nyttigheter som kylskåp, frysbox och telefon samt invalidfordon i fall då

rätt till statsbidrag inte föreligger. I sitt remissyttrande understryker styrelsen

nu särskilt behovet av dagcentraler och klubblokaler för åldringar

och handikappade. När man inrättar sådana lokaler bör man emellertid se

till att dessa grupper inte i högre grad än som är nödvändigt behandlas som

en från övriga medborgare skild kategori, hänvisad till speciella anordningar

och aktiviteter. I viss utsträckning bör t. ex. lokalerna ordnas så, att

de kan vara öppna även för andra medborgargrupper. Det sagda innebär

bl. a. att beteckningen invaliddaghem inte bör komma i fråga. Styrelsen

understryker vidare vikten av att de gamla som vill och kan delta i produktivt

arbete får tillfälle därtill. Detta bör vara utgångspunkten för anordningar

på området. Äldre människor känner i regel — även om deras arbetsförmåga

är ganska begränsad —- större tillfredsställelse av att delta i

någon form av förvärvsarbete än i olika hobbyaktiviteter. Om åldringar

mera allmänt ges tillfälle att efter sina krafter göra en arbetsinsats på något

område, bortfaller också en del av deras speciella fritidsproblem. För många

åldringar kan särskilda folkhögskolekurser vara värdefulla. Semesterhem

och andra rekreationsanläggningar har sin betydelse bl. a. från hälsosynpunkt.

Bidrag till kollektiva hälsoresor bör kunna utgå till vissa av dem

som av läkare rekommenderas en tids vistelse i annat klimat.

Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet säger sig anse att det bör ankom
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

ma på kommunerna att anordna dagcentraler och att bidrag därtill inte

bör lämnas från allmänna arvsfonden.

Statens handikappråd uttalar i sitt yttrande inledningsvis den principiella

uppfattningen att handikappade skall ha rätt att av samhället få alla erforderliga

omsorger och ersättning för det inkomstbortfall och de kostnader

som vållas av handikappet. Trots betydande framsteg i utvecklingen föreligger

alltjämt stora brister i dessa avseenden. På många områden ger lagstiftningen

inte de handikappade någon klar rätt till erforderliga omsorger.

Vidare är deras möjligheter att få hjälp ofta begränsade genom att resurserna

är otillräckliga. Handikapprådet utvecklar detta närmare i sitt yttrande.

Rådet har i likhet med socialstyrelsen under utredningsarbetets gång

fått tillfälle att inkomma med förslag på lämpliga bidragsändamål till utredningen.

I sin skrivelse till utredningen, vilken åberopas i remissyttrandet,

nämnde rådet en rad sådana ändamål som hade föreslagits av de olika

handikapporganisationerna, däribland semesterhem, konvalescenthem, invaliddaghem,

lokaler för fritidsverksamhet, sysselsättningshem, skyddade

verkstäder och hem för korttidsvård av utvecklingsstörda, kursgårdar, reseoch

studiestipendier, kurser för föräldrar till handikappade barn, utbildning

av personal som kan bistå de handikappade, exempelvis sjukgymnaster och

dövstu mtolkar, samt bidrag till anskaffande av motorfordon, anordnande

av transporter och startande av egen verksamhet. Rådet säger sig i remissyttrandet

finna det angeläget att bidrag i högre grad än hittills lämnas till

stora och kapitalkrävande projekt. Även bidrag för forskningsändamål bör

kunna komma i fråga. Som exempel på forskningsobjekt, som är angelägna

från de handikappades synpunkt men till vilka man inte på lång tid kan

räkna med att få erforderliga resurser på reguljär väg, nämner rådet tekniska

hjälpmedel, samhälls- och trafikplanering samt handikappedagogik

och habiliteringsmetoder. Rådet påpekar att det, när det gäller handikapppedagogisk

forskning som är ett mycket försummat fält, knappast finns

något ordinarie finansieringsorgan som kan åstadkomma erforderliga resurser.

Rådet säger sig vidare utgå från att rådet får tillfälle att uttala sig

i olika konkreta frågor rörande fondens användning.

De handikappades riksförbund nämner i sitt yttrande några olika ändamål

som bör kunna stödjas genom bidrag från arvsfonden. Hit hör till att

börja med rekreationsanläggningar för handikappade. Sådana anläggningar

utnyttjas också för anpassningskurser, utbildningsverksamhet, idrotts- och

ungdomsverksamhet samt olika slag av kulturella aktiviteter. För denna

verksamhet behövs ganska stora investeringar i inventarier och hjälpmedel

av olika slag. Vidare bör bidrag kunna lämnas till gemenskapskurser, samlingsdagar,

lägerverksamhet och annan liknande gruppaktivitet som syftar

till att bryta de handikappades isolering. Bidrag till anskaffande av bilar

bör kunna lämnas i vissa fall, där sådant bidrag inte utgår från arbetsmarknadsstyrelsen,

exempelvis till familjer med gravt handikappade med
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

lemmar i syfte att hålla samman familjen och möjliggöra ökad gemensam

aktivitet utanför höstaden.

Medicinalstyrelsen påpekar att även mentalt störda och utvecklingshäminade

personer, som nu tillhör de mest eftersatta grupperna i samhället,

kan ha nytta och glädje av stöd från fonden till studier och resor.

Allmänna uttalanden rörande bidragsgivningen till institutioner förekommer

i flera remissyttranden. Kammarkollegiet ansluter sig till vad utredningen

anför om att bidragen huvudsakligen bör ha karaktären av anordningsbidrag.

Statens handikappråd anför å sin sida, att driftbidrag bör kunna

komma i fråga när det gäller nya anläggningar. Statens nämnd för samlingslokaler

instämmer med utredningen i att arvsfondsbidrag inte bör lämnas

till anläggningskostnader för lokaler till vilka samlingslokalslån beviljas.

Om arvsfondslagens ändamålsbestämmelse vidgas på föreslaget sätt,

bör enligt nämnden hinder inte möta mot att arvsfondsbidrag i ökad omfattning

beviljas till inventarier och utrustning i allmänna samlingslokaler.

Nämnden håller före att arvsfondsbidrag därvid hör kunna beviljas till sådana

anordningar som underlättar för åldringar och handikappade att utnyttja

de allmänna samlingslokalerna, även om den aktuella lokalen inte är

särskilt avsedd för ifrågavarande kategorier. Ej heller synes hinder böra

möta mot att arvsfondsbidrag lämnas till smärre ändringsarbeten i äldre

lokaler i syfte att göra dessa mera »invalidvänliga». De anordningar och

kompletteringar som i sådana fall kan bli aktuella torde nämligen många

gånger inte vara av sådan art att de skulle kunna betecknas som »om- och

tillbyggnad» och sålunda berättiga till samlingslokalslån. Det torde vidare

ofta komma att röra sig om förhållandevis blygsamma belopp.

Även statens ungdomsråd uppehåller sig vid principerna för bidragsgivning''

till samlingslokaler. Genom bidrag från arvsfonden har såväl ungdomsorganisationer

som andra organ tillförts värdefulla resurser för utvecklingen

av arbetet för och hland barn och ungdom. Tack vare dessa bidrag

har lokalerna kunnat få en tilltalande och för ungdomsarbetet stimulerande

utformning. Visserligen har kommunerna under senare år aktivt engagerat

sig i lösandet av fritidslivets lokalfrågor. Trots detta föreligger dock stort

behov av särskilda ungdomslokaler. Kommunerna måste självfallet sträva

efter att tillgodose ett allmänt folkbildnings- och fritidsbehov och saknar

ofta resurser att tillhandahålla de specialinredda lokaler som olika ungdomsorganisationer

kan behöva för sin verksamhet. De samhällsägda lokalerna

kan vidare i allmänhet inte nyttjas av samma organisation annat än

på vissa bestämda tider, medan ungdomsorganisationerna för sin verksamhet

kan behöva disponera en lokal på heltid. Rådet beklagar att anslagen

frän arvsfonden begränsats till högst 150 000 kr. per anslagsprojekt och

högst 50 % av kostnaderna för scoutlokaler och 30—35 % av kostnaderna

för andra ungdomslokaler. Dessa regler har i många fall medverkat till att

ungdomsorganisationer som varit i stort behov av egna lokaler har ansett sig

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

21

sakna förutsättningar att lösa sin lokalfråga på tillfredsställande sätt. Rådet

förordar att maximibeloppet 150 000 kr. omprövas varje år med hänsyn till

aktuella prisförändringar samt att bidragsandelen för ungdomslokaler, som

anordnas av ungdomsorganisationer vilka är anslutna till riksförbund, allmänt

höjs till minst 50 % av kostnaderna.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser också, att de nuvarande

spärreglerna liar medfört betydande olägenheter för ungdomsarbetet.

I framtiden hör avsevärt flexiblare regler tillämpas. Förbundet tillstyrker

förslaget, att åldersgränsen för bidrag till ungdomslokaler höjs från 21 till

25 år. Samtidigt påpekas emellertid, att lokalsituationen ofta är sådan att

det i praktiken inte är möjligt att göra någon skillnad mellan ungdomslokaler

och lokaler för vuxna. Det bör därför övervägas att helt slopa åldersgränsen.

Prioriteringen till ungdomslokaler bör ändå kunna bibehållas. Förbundet

anför vidare, att den skyldighet att upplåta lokal till andra organisationer

som bidrag från arvsfonden medför är mycket oklar. Skyldigheten

torde gå betydligt mindre långt än vad som gäller enligt samlingslokalskungörelsen,

där det föreskrivs att lokalerna opartiskt, i skälig omfattning

och på skäliga villkor skall upplåtas åt envar inom orten verksam organisation.

Förbundet påpekar också, att upplåtelseplikten kan sättas ur spel

genom att ordningsreglerna för lokalen utformas på sådant sätt att vissa

föreningar inte kan utnyttja den. Ett klarläggande uttalande på denna

punkt skulle vara av värde.

Vissa särskilda frågor rörande bidragsgivningen inom arvsfondens nuvarande

område behandlas i en del yttranden. Som exempel på områden där

det behövs bidrag till sådan nyskapande verksamhet som arvsfonden vill

uppmuntra nämner socialstyrelsen åtgärder för att förhindra allvarligare

barnolycksfall och insatser för att möjliggöra för invalidiserade barn och

ungdomar att leva ett normalt liv. Socialvårdskonsulenten i elfte distriktet

anser, att fondmedel hör kunna användas för att finansiera lekplatser samt

vårdanstalter för narkomaner och starkt mentalt avvikande och sinnessjuka

barn. Vidare bör bidrag kunna lämnas till mångbarnsfamiljer för anskaffande

av egna hem. Fortfarande föreligger behov av studiebidrag, bl. a. för

unga som varit omhändertagna för samhällsvård och för handikappade studerande.

Statens ungdomsråd föreslår, att arvsfonden skall kunna användas

för stipendier och bidrag till ungdom och ungdomsledare i syfte att

underlätta mellanfolkligt samarbete och internationellt ungdomsutbyte. Sådan

verksamhet stämmer enligt rådets mening väl överens med den vid

arvsfondens tillkomst uttalade målsättningen, att fonden skulle underlätta

för det uppväxande släktet att fylla sin framtida uppgift till samhällets

bästa. Rådet utvecklar denna synpunkt närmare i sitt remissyttrande.

Arvsfondsmedel bör enligt kammarkollegiet inte användas för att befria

kommuner från utgifter som de enligt lag eller författning är skyldiga att

bestrida. Statens handikappråd anser emellertid att denna princip inte bör

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

upprätthållas alltför strikt. Vad utredningen anför om att bidrag från arvsfonden

inte bör utgå i de fall där det finns möjlighet till statsanslag över

fonderna för friluftslivets och idrottens främjande föranleder vissa påpekanden

av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Detta erinrar om

att bara en mycket liten del av anslagen från dessa fonder har gått till ungdomslokaler.

Förbundet framhåller att idrottsföreningarna bl. a. för sin

ungdomsverksamhet behöver även andra lokaler än sådana som är avsedda

för idrottsutövning. Det bör inte resas något hinder mot att arvsfondsbidrag

lämnas till sådana lokaler. Kultur- och bildningsorganisationer bör enligt

förbundet kunna få bidrag till studiehem och dylika lokaler, vilka i icke

oväsentlig utsträckning används av ungdom.

I likhet med utredningen anser kammarkollegiet, att bidrag liksom hittills

inte bör lämnas åt politiska organisationer. Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund hävdar en motsatt uppfattning. Förbundet framhåller, att

stat och kommun numera vid sin bidragsgivning behandlar politiska organisationer

på samma sätt som andra ungdomsorganisationer. Det är inkonsekvent

att tillämpa en avvikande ordning när det gäller bidrag från arvsfonden,

och en sådan praxis som utredningen förordar kan inte godtas, i

detta sammanhang påpekar förbundet att utredningen inte ifrågasätter om

det fortfarande är allmänt accepterat att bidrag utgår till religiösa sammanslutningar.

Behovet av upplysning om fonden understryks i flera yttranden, bl. a. av

statens handikappråd och Svenska kommunförbundet.

Utredningens förslag rörande handläggningen av bidragsfråg

o r tillstyrks av hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, kammarkollegiet,

länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet. Socialstyrelsen instämmer med utredningen i att

frågor om arvsfondsbidrag till barnstugor lämpligen bör kunna delegeras

till styrelsen, som handlägger ärenden om statsbidrag till sådana institutioner.

Styrelsen bör också kunna överta handläggningen av frågor om bidrag

till barnkolonier. Statens nämnd för samlingslokaler ifrågasätter, om det

inte skulle kunna anförtros åt nämnden att inom en given ram och enligt

närmare anvisningar fördela arvsfondsbidrag till inventarier och utrustning

för ungdomslokaler och lokaler avsedda för bl. a. åldringar och handikappade.

Nämnden erinrar om att det enligt tidigare gällande bestämmelser

om statsbidrag till utrustning och inventarier för vissa samlingslokaler ankom

på nämnden att besluta om sådana bidrag. Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund förordar att samlingslokalsnämnden får hand om bidragsgivningen

till lokaler.

Svenska landstingsförbundet anser inte att beslutanderätten i bidragsfrägor

bör delegeras från Kungl. Maj :t. Förbundet är tveksamt rörande

lämpligheten av att sammanföra beslutanderätten i frågor om statsbidrag

och arvsfondsbidrag till en myndighet. Härigenom kan arvsfondsbidragens

initierande och stimulerande effekt komma att minska. Delegation av rätten

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

att besluta om bidrag förutsätter även att vissa medel på förhand reserveras

för avsett ändamål. Detta inskränker möjligheten till sådan prioritering

som senare kan bedömas vara önskvärd. Från principiella och psykologiska

synpunkter är det av värde att ansvaret för beviljande av bidrag ur fonden

åvilar Kungl. Maj :t.

Godkännande av testamente till annan än arvsfonden och avstående av arv som

har tillfallit fonden

Gällande rätt m. m.

Arvsfondens rätt till arv kan vara utesluten på grund av testamente till

förmån för annan än fonden. För att testamente skall vara gällande krävs

enligt 13 kap. 1 § ÄB att testator var behörig att förordna om sin kvarlåtenskap

och att testamentet är upprättat i laga form. I regel fordras skriftlig

form, men under vissa förutsättningar godtas ett inför vittnen upprättat

muntligt testamente (10 kap. 3 §). I 13 kap. 2 och 3 §§ nämns vissa särskilda

omständigheter som kan föranleda att testamente inte är giltigt, exempelvis

att det har tillkommit under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet

eller annan rubbning av själsverksamheten. Testamente skall bevakas vid

domstol inom sex månader efter det att testamentstagaren har fått kännedom

om testators död och det till hans förmån gjorda förordnandet (14 kap.

1 §). Om testamentet inte bevakas i föreskriven ordning, förlorar testamentstagaren

sin rätt mot arvinge som inte har avstått från klandertalan

(14 kap. 3 §). Sedan testamentet bevakats skall det delges arvinge (14 kap.

4 §). Arvinge, som vill göra gällande att testamentet är ogiltigt enligt bestämmelserna

i 13 kap. ÄB, skall väcka klandertalan inom sex månader

från det han fick del av testamentet. Försitter han den tiden, är rätten till

talan förlorad (14 kap. 5 §). Ett testamente som är behäftat med någon

ogiltighetsgrund enligt 13 kap. ÄB kan alltså trots detta bli gällande genom

att det godkänns eller inte klandras.

Arvsfondens rätt till egendom som tillkommer fonden bevakas enligt 3 §

arvsfondslagen av kammaradvokatfiskalsämbetet, som också för fondens

talan inför domstol. Ämbetet kan på fondens vägnar godkänna

testamente till annan än fonden, om testamentet har upprättats i laga

ordning och någon anledning till klander inte heller i övrigt föreligger. I

annat fall skall ämbetet i god tid före klandertidens utgång med eget utlåtande

underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (4 § arvsfondslagen).

Bara om Kungl. Maj :t beslutar att klandertalan skall äga rum, är kammaradvokatfiskalsämbetet

behörigt att väcka sådan talan. Föreligger anledning

att klandra ett testamente, kan Kungl. Maj:t besluta om avstående från

klandertalan, under förutsättning att testamentet får antas vara ett riktigt

uttryck för den avlidnes yttersta vilja (5 kap. 2 § ÄB). Ärendena handläggs

inom finansdepartementet.

Arv som har tillfallit fonden kan — om det med hänsyn till omständig
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

heterna får anses billigt — av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke helt

eller delvis avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren

nära (5 kap. 3 § ÄB). Ansökan om att arv skall avstås inges till

länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Efter utredning

skall länsstyrelsen översända handlingarna i ärendet med eget utlåtande

till kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet avger yttrande i frågan

och insänder detta jämte de från länsstyrelsen mottagna handlingarna till

Kungl. Maj:t (5 § arvsfondslagen). Ärendena handläggs inom finansdepartementet.

Fram till år 1948 lämnades riksdagens samtycke till avstående av arv genom

bemyndigande för varje år efter särskild framställning av Kungl.

Maj :t. Fr. o. m. budgetåret 1948/49 har riksdagen gett Kungl. Maj :t generella

bemyndiganden för fem år i sänder att besluta om avstående av arv

intill ett visst maximibelopp för varje särskilt fall. Det senaste bemyndigandet

gavs år 1964 (prop. 1964:41, SU 32, rskr 86) och avser fem år

fr. o. m. budgetåret 1964/65. Maximibeloppet utgjorde ursprungligen 10 000

kr. men har sedermera höjts till 25 000 kr.

Konstitutionsutskottet har i memorial 1965: 27 redovisat resultatet av en

inom utskottet verkställd undersökning rörande tillämpningen av bestämmelserna

i 5 kap. 2 § ÄB om avstående från klandertalan. Utskottet fann

att Kungl. Maj :t i ett ej obetydligt antal fall meddelat beslut enligt nämnda

lagrum beträffande muntliga uttalanden av skiftande slag, som gjorts av

arvlåtare. Uttalandena hade sålunda godtagits som testamenten. Enligt utskottets

mening stod behandlingen av sådana uttalanden som testamentariska

förordnanden åtminstone i flertalet av fallen inte i överensstämmelse

med den praxis som följts inom rättstillämpningen och kommit till uttryck

i högsta domstolens avgöranden. Utskottet ville inte ifrågasätta, att de uttalanden

eller övriga förordnanden som avsågs inte skulle ha varit uttryck

för arvlåtarens yttersta vilja eller att det från synpunkten av det ändamål

arvlåtaren velat tillgodose skulle ha varit olämpligt att efterge arvsfondens

rätt till egendomen. Eftersom den ifrågavarande egendomen måste anses

ha tillfallit fonden, hade emellertid enligt utskottets mening prövning för

eftergivande av arvsfondens rätt kunnat ske endast enligt reglerna om avstående

av arvsfondens rätt till kvarlåtenskap.

Konstitutionsutskottets uttalanden har lett till att Kungl. Maj :ts praxis

ändrats i sådana arvsfondsärenden som åsyftades i memorialet. Dessa ärenden

prövas sålunda inte längre enligt 5 kap. 2 § ÄB, dvs. som eftergivande

av klandertalan, utan i stället enligt 5 kap. 3 §, dvs. som avstående av arv

som har tillfallit fonden.

Om testamentet har godkänts på arvsfondens vägnar, skall testamentstagaren

betala arvsskatt för sin lott i vanlig ordning enligt bestämmelserna

i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Om fondens egendom avstås till förmån för arvlåtarens släkting eller annan,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

torde denne däremot inte vara skyldig att betala vare sig arvsskatt eller

gåvoskatt. Med hänsyn därtill brukar det belopp som avstås bestämmas så

att det inte överstiger vad som skulle ha tillfallit mottagaren sedan arvsskatt

erlagts om han hade varit testamentstagare.

Utredningen

Omläggningen av Kungl. Maj :ts praxis i sådana ärenden som åsyftas i

konstitutionsutskottets memorial har enligt utredningen medfört vissa olägenheter.

Avstående från arv enligt 5 kap. 3 § ÄB kan ske bara till arvlåtarens

släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära. Detta innebär att

bestämmelsen inte kan tillämpas i fråga om juridisk person. Vidare krävs

att det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt att egendomen

avstås. Detta har ansetts innefatta ett krav på att vederbörande skall vara

i behov av egendomen. Det är på grund av nämnda förhållanden inte alltid

möjligt att genom avstående enligt 5 kap. 3 § ÄB tillgodose ändamål som

arvlåtaren enligt muntliga uttalanden har velat gynna. En så restriktiv tilllämpning

kan te sig stötande.

Vidare är den utredning som krävs i ärenden enligt 5 kap. 3 § mera tidsödande

än den som krävs i ärenden enligt 5 kap. 2 §. I den mån det är fråga

om att avstå från större arv än som omfattas av riksdagens generella bemyndigande,

fordras särskilt samtycke av riksdagen. Detta medför ytterligare

tidsutdräkt, vilket kan vara till nackdel i vissa särskilt ömmande fall. Stundom

kan Kungl. Maj :t anse sig böra anställa klandertalan för att få visshet

om att giltigt testamente inte föreligger eller för att bevara arvsfondens rätt

i avvaktan på att utredningen i ärendet slutförs.

Utredningen påpekar också att den stramare rättstillämpning som konstitutionsutskottet

har rekommenderat torde kunna sätta Kungl. Maj :ts praxis

i vissa andra fall i fråga. Med stöd av 5 kap. 2 § ÄB har Kungl. Maj :t nämligen

efter bevakningstidens utgång godkänt testamenten, vilka inte bevakats

eller bevakats för sent. I dessa fall har testamentstagaren förlorat sin rätt

och allmänna arvsfonden är inte hänvisad till klandertalan enligt 14 kap.

5 § ÄB för att göra sin rätt gällande. Bestämmelserna i 14 kap. 3 § ÄB om

att godkännande av testamente gör bevakning överflödig avser bara godkännande

före bevakningstidens utgång. Behovet av att kunna godkänna icke

bevakade eller för sent bevakade testamenten är dock mycket starkt, och

andra dödsbodelägare i motsvarande situation torde ofta kunna förutsättas

handla på detta sätt.

De olägenheter som är förenade med nuvarande bestämmelser skulle enligt

utredningen kunna avhjälpas genom att möjligheterna att godkänna

testamenten och att efterskänka egendom, som har tillfallit arvsfonden, vidgades.

Det finns vidare anledning att överväga förenklingar i de nuvarande

handläggningsreglerna, varvid decentralisering av ärendena bör eftersträvas.

Mot den angivna allmänna bakgrunden föreslår utredningen att testa
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

m e n t e till annan än arvsfonden skall få godkännas dels, liksom

f. n., om anledning till klander inte föreligger dels i övrigt om testamentet

ändå får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, dvs.

i sådana fall då Kungl. Maj :t f. n. enligt 5 kap. 2 § ÄB kan avstå från klandertalan.

En allmän förutsättning är därvid att det föreligger ett testamente

i rättslig mening. Om testamentet får antas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens

yttersta vilja, bör det få godkännas även om det inte skulle ha blivit

bevakat enligt bestämmelserna i 14 kap. ÄB. Detta överensstämmer, som

nyss har nämnts, med Kungl. Maj :ts praxis, men regeln bör komma till

klart uttryck i lagen. Utredningen förordar att det skall ankomma på

kammaradvokatfiskalsämbetet att besluta om godkännande av testamente.

Kungl. Maj :t befrias alltså enligt förslaget från nuvarande uppgifter i frågor

om klander av testamente och avstående från klandertalan, och alla sådana

frågor samlas hos en myndighet.

Utredningen föreslår vidare att arv, som har tillfallit arvsfonden, skall

kunna avstås till fysisk eller juridisk person, om detta får anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja. Denna bör givetvis ha kommit till

uttryck på ett tillfredsställande och otvetydigt sätt, t. ex. genom samtalsvis

fällda yttranden eller andra förordnanden som inte har karaktär av testamente

i rättslig mening. I vissa fall kan arvlåtarens yttersta vilja framgå

utan att något direkt uttalande om kvarlåtenskapen föreligger, exempelvis

om omständigheterna talar för att arvlåtaren felaktigt trott att viss person

hade arvsrätt efter honom. Enbart det förhållandet att arvlåtaren har varit

medlem i ett samfund eller en förening och visat intresse för dess verksamhet

kan däremot inte utan vidare tjäna som bevis om att arvlåtarens yttersta

vilja har varit inriktad på att tillgodose organisationen.

Vid sidan av regeln om att arv kan avstås, när det får anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja, bör nuvarande möjlighet att även

eljest avstå arv till arvlåtarens släkting eller annan närstående stå kvar.

I dessa fall bör också i fortsättningen bedömningen av om det är billigt att

avstå arvet ske huvudsakligen med utgångspunkt i en behovsprövning.

Enligt utredningen kan beslut om avstående av arv numera inte anses

ha sådan räckvidd att det kräver riksdagens medverkan. Därvid erinras om

att Kungl. Maj :t redan nu kan avstå från testamentsklander utan att höra

riksdagen samt att avstående från arv bara får ske under vissa i lag angivna

förutsättningar. I betänkandet diskuteras särskilt huruvida 77 § regeringsformen,

som innebär att Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får

avhända kronan fast egendom, kan anses lägga hinder i vägen för ett i

allmän lag givet bemyndigande att avstå från arv såvitt avser sådan egendom.

Utredningen — som utgår från den numera gängse uppfattningen

att arvsfondens egendom inte tillhör något särskilt rättssubjekt utan kronan

—- anser inte att sådant hinder föreligger. Den framhåller därvid att

gällande bemyndigande för Kungl. Maj :t att avstå från arv omfattar även

fast egendom. Därigenom uppnås i praktiken ungefär samma resultat som

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

om Kungl. Maj :t i lag får rätt att ensam bestämma om efterskänkande av

arv, låt vara att den skillnaden föreligger att riksdagen inte kan återkalla

ett i lag givet bemyndigande utan Kungl. Maj :ts medverkan. Vidare erinras

om att det inte är fråga om försäljning av kronans fasta egendom utan om

efterskänkande av arvsfondens rätt till arv i situationer som reellt sett står

nära godkännande av testamente till förmån för annan än arvsfonden. Ställningstagandet

till frågan, om arvfallen egendom skall avstås, kan med visst

fog ses som ett led i boutredningen och som en åtgärd vilken föregår det

definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att kravet på riksdagens

medverkan vid beslut om avstående av arv skall upphävas. Vidare förordas

att Kungl. Maj:t får möjlighet att delegera beslutanderätten i sådana frågor

till kammaradvokatfiskalsämbetet. Avsikten är att delegation skall ske endast

när det är fråga om egendom av mindre värde. Som en lämplig värdegräns

bör möjligen uppställas 10 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t

att bestämma värdegränsen och besluta, om delegation skall gälla för viss

tid eller tills vidare. Utredningen förutsätter att ämbetets avgöranden sker

i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna normer som tillämpas av

Kungl. Maj :t i ärenden av detta slag. Frågor av principiell innebörd bör

underställas Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till de vidgade uppgifter som enligt förslaget läggs på kammaradvokatfiskalsämbetet

ifrågasätter utredningen, om inte ämbetets beslutanderätt

i viss omfattning bör förbehållas förste advokatfiskalen. En sådan

ordning bör komma i fråga t. ex. vid godkännande av testamente, som inte

är upprättat i laga form, och vid beslut om avstående av arv.

Utredningen förordar, att samtliga bestämmelser om godkännande av

testamente och avstående av arv placeras i arvsfondslagen och att motsvarande

regler i 5 kap. ÄB upphävs. Bestämmelserna avses bli tillämpliga även

om arvlåtaren har avlidit innan ändringarna har trätt i kraft.

Utredningen anser det inte tillfredsställande att behandlingen i skattehänseende

skall växla beroende på om egendom tillfaller någon på

grund av ett testamente, som godkänts för arvsfondens räkning, eller

på grund av att egendomen avstås enligt reglerna därom i arvsfondslagen.

Utredningen föreslår därför ett tillägg till arvsskatteförordningen, enligt

vilket förvärv av egendom, som avstås till någon enligt nämnda regler,

skall anses ske på grund av testamente av den som har efterlämnat egendomen.

Remissyttrandena

De föreslagna reglerna om godkännande av testamente tillstyrks

av hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet samt länsstyrelserna

i Östergötlands och Norrbottens län. Hovrätten uttalar den förhoppningen

att lagändringen inte kommer att leda till en mer restriktiv praxis.

Kammarkollegiet erinrar om att förslaget avser bara testamenten i rättslig

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 83

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

mening. Ett förordnande som inte uppfyller de krav som i rättstillämpningen

ställs på testamente får inte godkännas som sådant av kammaradvokatfiskalsämbetet,

även om dess innehåll kan anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja.

Kammaradvokatfiskalsämbetet anser sig inte böra uttala någon särskild

mening i trågan om befogenhet för ämbetet att besluta om godkännande av

testamente i fall där det finns anledning till klander utan hänvisar i detta

hänseende till kollegiets yttrande. Ämbetet framhåller emellertid, att den

föreslagna reformen är ägnad att befordra en för allmänheten smidigare och

snabbare handläggning av ärendena. BI. a. erinras om de bagatellartade

ärenden om godkännande av testamenten rörande några hundratal kronor

som nu måste underställas Kungl. Maj :t. Av hänsyn till allmänheten är

det vidare synnerligen önskvärt att ämbetet får den föreslagna behörigheten

att efter bevakningstidens utgång godkänna ej bevakade testamenten. Det

är mycket vanligt att testamentsbevakning försummas. På arvsfondsärenden

torde, trots lugnande uttalanden från ämbetets sida, förorsaka testamentstagare

och dem som har varit behjälpliga vid boutredningen sådan

oro och grämelse som en försummad testamentsbevakning. Ämbetei erinrar

också om att det i allmänhet är svårare för ämbetet än för arvsberättigade

släktingar att fastställa, när en testamentstagare har fått kännedom om

testamentet och testators död och bevakningstiden alltså börjat löpa.

I ärenden om godkännande av testamente, beträffande vilket anledning

till klander föreligger eller som inte har bevakats i laga ordning, torde det

enligt kammarkollegiet många gånger vara tveksamt om testamente i rättslig

mening föreligger. Med hänsyn därtill och till att uppkommande frågor

ofta är av diskretionär natur bör två personer delta i kammaradvokatfiskalsämbetets

behandling av sådana ärenden, dvs. beslut bör fattas efter

föredragning. Detta är särskilt angeläget eftersom det inte finns någon som

för arvsfondens räkning kan föra talan mot ämbetets beslut. Föreskrift

av angiven innebörd bör tas in i instruktionen för kollegiet eller i dess

arbetsordning.

I samband med reglerna om godkännande av testamente har kammaradvokatfiskalsämbetet

tagit upp frågan om godkännande av arvsavtal.

Ämbetet har i praxis behandlat sådana avtal enligt föreskrifterna om testamenten

som inte är upprättade i laga ordning och alltså underställt Kungl.

Maj :t frågan, om det från arvsfondens sida skall föras talan om ogiltigförklaring

av avtalet. Ämbetet ifrågasätter, om inte den föreslagna regeln

rörande godkännande av testamente bör kompletteras med en bestämmelse

om arvsavtal. Därvid är att märka att det för att ett arvsavtal skall godkännas

inte är tillräckligt att avtalet överensstämmer med arvlåtarens yttersta

vilja. Med hänsyn till de skäl som har motiverat bestämmelserna om arvsavtal

i ÄB bör sådana avtal godkännas bara när det skulle vara uppenbart

obilligt att föra talan om ogiltigförklaring av avtalet.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Knngl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Den föreslagna utvidgningen av möjligheterna att avstå arv tillstyrks

av hovrätten för övre Norrland samt länsstyrelserna i Kopparbergs och

Norrbottens län. Kammaradvokatfiskalsämbetet säger sig finna förslaget

väl ägnat att undanröja vissa nu rådande missförhållanden. Det blir bl. a.

möjligt att avstå föremål med affektionsvärde till den avlidnes släktingar

och vänner och att ta mindre hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation

i sådana fall då starka skäl i övrigt talar för avstående, t. ex. när arvsrätt

är utesluten på grund av utomäktenskaplig börd. Ämbetet föreslår emellertid

att möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv vidgas ytterligare

för att täcka vissa särskilda situationer. Därvid nämner ämbetet till att

börja med sådana fall då kvarlåtenskapen omfattar samlingar eller enstaka

föremål av stort vetenskapligt eller kulturhistoriskt intresse. I denna typ

av fall torde arvlåtaren visserligen i allmänhet ha gjort uttalanden som kan

läggas till grund för ett avstående. Det kan därvid räcka med ganska vaga

yttranden om att samlingen bör bevaras. För de, låt vara tämligen sällsynta,

fall då sådana uttalanden helt saknas kan emellertid en särskild möjlighet

att besluta om avstående vara påkallad. Vidare kan i kvarlåtenskapen ingå

tastighet med märkliga byggnader eller markområden, t. ex. skärgårdsöar

och andra för friluftsliv lämpade områden, vilka bör skyddas mot exploatering.

I sådana fal] torde det vara vanligare att uttalanden om arvlåtarens

önskemål saknas. Ofta kan egendomen säljas till kommun eller sammanslutning

som kan väntas komma att förvalta den på lämpligt sätt. Stundom

kan emellertid föreliggande önskemål tillgodoses bara genom att egendomen

överlåts utan kostnad eller till så lågt pris att det i realiteten rör sig om ett

avstående. För dessa enstaka men viktiga fall behövs en särskild bestämmelse

som gör det möjligt att helt eller delvis avstå arvsfondens rätt till

förmån för åsyftade samhällsintressen. Som en tredje typ av fall tar ämbetet

upp den situationen att föräldrar till sinnessjukt eller efterblivet barn

genom testamente har förordnat angående barnets egendom. Då kan man

inte som skäl för avstående hänvisa till arvlåtarens yttersta vilja, eftersom

arvlåtaren ofta helt saknat förmåga att uttrycka sin vilja. Det kan emellertid

finnas skäl att i dessa fall låta föräldrarnas vilja vara bestämmande.

Bland fall som påfordrar en ytterligare möjlighet att avstå arvsfondens

rätt nämner ämbetet slutligen att egendom i utlandet har tillfallit fonden.

Ämbetet redovisar några fall där detta har skett och tillägger att det i framtiden

kan tänkas bli vanligare än nu att en arvlåtare efterlämnar fast egendom

i utlandet, särskilt i annat nordiskt land. Det kan visa sig lämpligt

att träffa avtal om ömsesidigt avstående av arvsfondens eller statens arvsrätt

till sådan egendom. Detta är ett ytterligare skäl för en bestämmelse

som gör det möjligt att handlägga frågorna på ett smidigt sätt. I samtliga

nämnda extraordinära typer av fall kan rätten att besluta om avstående

lörbehållas Ivungl. Maj :t, eventuellt efter riksdagens börande. Någon delegation

torde inte påkallas.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

Även länsstyrelsen i Östergötlands län föreslår en särskild möjlighet att

avstå arv när det gäller från naturvårds- och fritidssynpunkt värdefulla

områden eller samlingar som representerar stora kulturvärden. Vad förstnämnda

typ av egendom angår måste den, om arvet inte avstås, säljas på

offentlig auktion till den högstbjudande. Detta kan komma att direkt motverka

ansträngningarna att för framtiden bevara områdena orörda. I nu

nämnda och liknande fall, där det är ett allmänt intresse att trygga egendomens

bibehållande och vård, bör arvet kunna avstås till stiftelse, annan

sammanslutning eller kommun på sådana villkor att sagda intresse tillgodoses.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län tar också upp frågan om egendom

av musealt och kulturhistoriskt intresse. Det föreligger ofta önskemål om

att bevara sådan egendom inom bygden, tillgänglig för allmänheten. Vid

försäljning bjuds emellertid ofta mycket höga priser. Detta kan medföra

att de som företräder de museala och kulturhistoriska intressena inte kan

hävda sig i konkurrensen. Följden därav blir att egendomen skingras åt

olika håll. Länsstyrelsen föreslår, att det genom en ändring i bestämmelserna

om bidrag från arvsfonden öppnas möjlighet att tilldela inrättning

som har till uppgift att tillgodose nyssnämnda intressen viss bestämd egendom

som har tillfallit fonden. De belopp som därigenom skulle undandragas

fonden torde bli så obetydliga att de inte i nämnvärd mån kan påverka

bidragsgivningen till övriga ändamål. Inte heller torde behöva befaras att

den föreslagna ändringen skall minska tillströmningen av kvarlåtenskap

till fonden.

De vidgade möjligheterna att avstå arv bör enligt kammaradvokatfiskalsämbetet

tillämpas bara på dödsbon där arvlåtaren avlidit efter ändringarnas

ikraftträdande. Annars uppställer sig frågan hur lång tid efter ett arvfall

en sökande under åberopande av de nya bestämmelserna skall kunna göra

anspråk på att få del av kvarlåtenskap som har tillfallit fonden.

Förslaget att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för beslut

om avstående av arv biträds av hovrätten för Övre Norrland. Med anledning

av vad utredningen anfört rörande 77 § regeringsformen förklarar hovrätten,

att den inte kan ansluta sig till uppfattningen att frågan om avstående

av arv kan ses som ett led i boutredningen och en åtgärd som föregår

det definitiva övertagandet av arvet för arvsfondens räkning. Avstående av

arvsfondens rätt till fast egendom, som tillfallit fonden, får enligt hovrättens

mening anses vara sådant avhändande, varom stadgas i 77 § regeringsformen.

Lagberedningen har emellertid vid tillkomsten av arvsfondslagstiftningen

utan erinran från lagrådets sida uttalat, att »då genom lag bestämmes,

att kvarlåtenskapen efter död man skall, när arvsberättigad skyldeman

eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna arvsfonden, bör föreskrift

om realisation av kvarlåtenskapen, även då däri ingår fast egendom,

kunna givas i samma ordning som om förvaltningen av fondens medel».

Med hänsyn härtill anser sig hovrätten kunna lämna den av utredningen

föreslagna 5 § utan erinran.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

Kammarkollegiet anser däremot att 77 § regeringsformen medför

behov av särskilda regler för fast egendom. I arvsfondslagen bör stadgas

att avstående av sådan egendom kräver riksdagens medverkan. Denna medverkan

torde böra lämnas i form av ett icke tidsbegränsat försäljningsbemyndigande.

Detta bemyndigande bör omfatta även den till kammaradvokatfiskalsämbetet

delegerade beslutanderätten.

Förslaget om rätt för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten i vissa

ärenden om avstående av arv till kammaradvokatfiskalsämbetet biträds av

kammarkollegiet. Kammaradvokatfiskalsämbetet hänvisar utan eget yttrande

till vad kollegiet har anfört. Ämbetet framhåller emellertid, liksom

när det gäller reglerna om godkännande av testamente, att förslaget är

ägnat att befordra en för allmänheten smidigare och snabbare handläggning

av ärendena.

Enligt kammarkollegiet bör kammaradvokatfiskalsämbetets beslut om att

arv skall avstås fattas i samma ordning som kollegiet har förordat i fråga

om godkännande av testamente, dvs. två befattningshavare bör delta i

handläggningen.

En särskild fråga rörande handläggningen av ärenden om avstående av

arv tas upp av kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet framhåller sålunda

att det i sådana ärenden alltid är nödvändigt att utreda arvlåtarens släktförhållanden.

Visserligen gäller avståendet bara fondens rätt. Det kan emellertid

uppstå komplikationer, om en tidigare okänd arvsberättigad släkting

gör sin rätt gällande efter det att arvet har blivit avstått, särskilt i fall då

den som har fått arvet har svag ekonomi och redan förbrukat vad han fått.

För att släktutredning skall kunna göras så snart som möjligt föreslår

ämbetet, att vederbörande länsstyrelse åläggs att genast underrätta ämbetet

när ansökan om avstående av arvsfondens arvsrätt kommer in. Underrättelsen

kan lämpligen ske genom att kopia av ansökningen översänds till ämbetet.

Länsstyrelsen bör inte avvakta besked från ämbetet utan börja sin

utredning genast. En motsatt ordning skulle ta alltför lång tid. Om ämbetet

får underrättelse så snart en ansökan kommer in, kan ämbetet sätta i gång

sin utredning tidigare och ta kontakt med länsstyrelsen för att undvika

dubbelarbete.

Förslaget om ändring i arvsskatteförordningen har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Kammaradvokatfiskalsämbetet

påpekar dock att det ofta kan vara svårt att avgöra, i vilken

mån ett beslut om utbetalning till en person innebär en välvillig prövning

av en påstådd fordran eller ett avstående av arvsfondens rätt till arv.

Övriga frågor

Delgivning av testamente

Gällande rätt Enligt 3 § första stycket arvsfondslagen skall arvsfondens

rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammaradvokatfiskals
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

ämbetet. Ämbetet har vidare rätt att tala och svara i mål som rör fonden.

Därav följer att ämbetet är behörigt att för fondens räkning ta emot delgivning

av testamente. Sådan behörighet tillkommer emellertid enligt paragrafens

andra stycke också länsstyrelsen i det län där den döde senast hade

sitt hemvist.

Utredningen föreslår inte någon ändring i dessa bestämmelser.

Remissyttrande. Kammaradvokatfiskalsämbetet tar i sitt yttrande upp bestämmelsen

i 3 § andra stycket om behörighet för länsstyrelse att ta emot

delgivning. Sådan delgivning förekommer enligt ämbetet mycket sällan.

Detta har fått till följd att man ibland, när testamente för delgivning med

allmänna arvsfonden tillställs en länsstyrelse, betraktar de översända handlingarna

såsom en feladresserad försändelse och vidarebefordrar dem till

ämbetet utan att de först diarieförts hos länsstyrelsen. Därigenom har det

uppstått ovisshet rörande vilken dag testamentet delgivits arvsfonden. Det

har sålunda inträffat, att en länsstyrelse, som tydligen ej haft klart för sig

vad saken gällde, dröjt eu månad med att översända ett icke bevakat testamente

till ämbetet, som omedelbart återställde handlingen till ingivaren för

att bereda testamentstagarna tillfälle att bevaka testamentet. En utebliven

bevakning av ett testamente kan nämligen, även om det godkänns av ämbetet

inom bevakningstiden, medföra rättsförlust för testamentstagare, om

testators arvsberättigade anförvanter ger sig till känna först efter bevakningstidens

utgång. Ämbetet ställer därför frågan, om det för något eller

några fall i hela landet per år kan anses motiverat att bibehålla eu bestämmelse,

som på grund av att den så sällan tillämpas medför missförstånd,

soin kan leda till rättsförluster.

God man för allmänna arvsfonden

Gällande rätt. Av praktiska skäl är det inte möjligt för kammaradvokatfiskalsämbetet

att medverka vid utredning av dödsbon på skilda orter i landet.

När det på grund av anmälan eller eljest blir känt att en person avlidit

och efterlämnat fonden som ensam arvinge eller universell testamentstagare,

skall därför rätten enligt 7 § arvsfondslagen förordna god man att

vid boutredningen företräda fonden.

Utredningen. Utredningen föreslår två undantag från reglerna i 7 § om

förordnande av god man. Förslaget innebär att god man inte skall förordnas,

om fonden har uteslutits från arv genom testamente och det synes

uppenbart att det inte finns anledning till klander mot testamentet eller

om det synes uppenbart att boet utvisar brist och god man inte behövs för

att ta vård om boets tillgångar. Det första undantaget överensstämmer

med vad justitieombudsmannen har rekommenderat (JO:s ämbetsberältelsé

1958 s. 254 och 1960 s. 115) och det andra undantaget iakttas redan nu i

praxis.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

Remissyttrandena. De föreslagna ändringarna tillstyrks av kammarkollegiet

och kammaradvokatfiskalsämbetet. Ämbetet pekar på angelägenheten

av att arvsfonden inte drabbas av kostnader för gode män i dödsbon, där

fonden genom testamente har uteslutits från del i kvarlåtenskapen, och

att gode män inte förordnas i bristbon, där tillgångarna inte räcker till

kostnaderna för godmanskapet. Ämbetet bör emellertid få kännedom om

alla de fall där arvlåtaren har efterlämnat allmänna arvsfonden som arvinge.

Domstolarna bör därför genom cirkulär eller genom bestämmelse i

arvsfondslagen åläggas att underrätta ämbetet i sådana fall då god man

inte bar förordnats och ämbetet inte har fått underrättelse om arvfallet.

Även hovrätten för Övre Norrland tillstyrker i princip den föreslagna

ändringen. Hovrätten vänder sig emellertid mot kravet på att det skall

framstå som uppenbart att anledning till klander mot testamentet inte föreligger.

En sådan avfattning skulle sannolikt leda till att god man förordnas

i alltför många fall. Hovrätten förordar i stället, atL förordnande av god

man underlåts i sådana fall då det inte av testamentet framgår eller av

kända förhållanden synes följa att klanderanledning föreligger.

Kammaradvokatfiskalsämbetet tar upp frågan om juridisk person kan

förordnas till god man för allmänna arvsfonden. Ämbetet erinrar om att

beteckningen god man inte förekom i lagens ursprungliga lydelse. Där användes

i stället uttrycket boutredningsman. Genom lagen den 9 juni 1933

(nr 314) om boutredning och arvskifte infördes regler om avträdande av

dödsbo till förvaltning av boutredningsman, och i samband därmed fick

den person som skulle företräda allmänna arvsfonden vid boutredningen

beteckningen god man. Till boutredningsman enligt lagen om boutredning

och arvskifte, numera 19 kap. ÄB, har även juridisk person ansetts kunna

förordnas. God man enligt föräldrabalken skall emellertid vara »en rättrådig,

erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna» (18 kap. 5 §). Såvitt

ämbetet kan erinra sig har det aldrig förekommit att juridisk person har

utsetts till god man för allmänna arvsfonden. Vissa skäl talar emellertid

för att det bör vara möjligt att meddela ett sådant förordnande. God man

för arvsfonden brukar ensam ombesörja boutredningen och kan därför ofta

mera liknas vid en boutredningsman än vid eu god man för bortovarande.

Försäljning av arvfallen egendom m. in.

Gällande rätt. Enligt 12 § arvfondslagen skall medel som tillkommer

arvsfonden överlämnas till statskontoret. I 8 § finns bestämmelser om förfarandet

med fondens egendom innan den överlämnas till statskontoret.

Lös egendom som inte redan består av kontanta medel skall säljas av

gode mannen på offentlig auktion, om inte kammaradvokatfiskalsämbetet

på framställning av denne medger annat. Fordringar får säljas endast

i den män de inte kan indrivas. Beträffande försäljning av fast egendom

gäller vad som är föreskrivet om kronans fasta egendom i allmänhet. Försäljning

av sådan egendom får, som jag förut har sagt, enligt 77 § rege
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 196!)

ringsformen inte ske utan riksdagens samtycke. Riksdagen har under senare

år för ett budgetår i sänder bemyndigat Kungl. Maj :t att besluta om

bl. a. försäljning av staten eller allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom

inom vissa angivna värdegränser. Fr. o. m. den 1 juli 1967 gäller ett icke

tidsbegränsat bemyndigande av motsvarande innehåll (SFS 1967: 369). Enligt

detta får Kungl. Maj :t utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall

besluta om försäljning av allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom, såvida

taxeringsvärdet eller, om sådant saknas, det uppskattade saluvärdet

på egendomen är högst 150 000 kr. Överstiger värdet inte 100 000 kr., kan

Kungl. Maj :t delegera beslutanderätten till länsstyrelse.

Utredningen. Utredningen föreslår att 8 § arvsfondslagen ändras så att

kammaradvokatfiskalsämbetet även utan framställning från gode mannen

får medge att lös egendom försäljs annorledes än på offentlig auktion eller

behålls för att överlämnas till statskontoret. Utredningen påpekar att det

f. n. torde krävas framställning från gode mannen i varje särskilt fall för

att exempelvis den avlidnes rent personliga lösegendom eller föremål av

musealt intresse e. d. skall få säljas under hand. Kammaradvokatfiskalsämbetet

bör kunna lämna ett generellt medgivande till sådan försäljning.

Börsnoterade värdepapper torde kunna säljas genom bank eller fondmäklare.

Man kan också tänka sig att de överlämnas till statskontoret i den

mån de utgör sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i.

Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om försäljning av tomträtt.

Kungl. Maj :t har vid olika tillfällen på framställning av kammaradvokatfiskalsämbetet

beslutat om försäljning av tomträtt som har tillfallit fonden.

Utredningen föreslår att denna ordning lagfästs. Kungl. Maj :t bör

dock ha möjlighet att delegera beslutanderätten till underordnad myndighet,

exempelvis länsstyrelse.

Remissyttrandena. Utredningens förslag till ändringar i 8 § arvsfondslagen

tillstyrks av kammarkollegiet och kammaradvokatfiskalsämbetet. Enligt

ämbetet är ett generellt medgivande för gode mannen att sälja exempelvis

den avlidnes gångkläder under hand i hög grad påkallat. Beträffande

museiföremål torde däremot frågan böra prövas från fall till fall. I fråga

om börsnoterade värdepapper tillämpas genomgående försäljning under

hand, och den föreslagna lagändringen ger ämbetet möjlighet att lämna ett

generellt medgivande till sådan försäljning. Ämbetet säger sig hoppas att

den föreslagna lagändringen skall göra det möjligt för statskontoret att ta

emot börsnoterade värdepapper för arvsfondens räkning. Statskontoret finner

förslaget om möjlighet att överlämna värdepapper till kontoret välbetänkt.

Medgivandet behöver emellertid inte begränsas till att gälla sådana

värdepapper som fondens tillgångar får vara placerade i. Även andra värdepapper

bör i vissa fall kunna överlämnas.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Några remissinstanser, särskilt kainmaradvokatfiskalsämbetet, har tagit

upp vissa ytterligare frågor, som huvudsakligen rör tillämpningen av bestämmelserna

om allmänna arvsfonden.

Departementschefen

Kvarlåtenskapen efter den som avlider utan att efterlämna arvsberättigad

make eller släkting tillfaller allmänna arvsfonden. Egendom kan också

tillföras fonden genom gåva eller testamente. Arvsfondens egendom förvaltas

av statskontoret som en särskild fond för främjande av barns och ungdoms

vård och fostran. En tredjedel av de medel som flyter in under ett

räkenskapsår skall läggas till fondens kapital, medan återstående två tredjedelar

jämte hela avkastningen på kapitalet är tillgängliga för utdelning.

Den sålunda föreskrivna fonderingen har lett till en successiv ökning

av fondens kapital. Detta uppgår numera till omkring 40 milj. kr.

De medel som flyter in till fonden har ökat starkt under senare år. Budgetåret

1967/68 utgjorde beloppet närmare 10 milj. kr. I fråga om placeringen

av fondens medel gäller att bara nominellt fixerade placeringar, dvs. framför

allt obligationer och vissa andra slag av fordringar, är tillåtna. Den årliga

avkastningen överstiger nu 2 milj. kr.

Utredningen föreslår att den del av inflytande medel som skall läggas

till kapitalet minskas från en tredjedel till en tiondel. Därigenom skulle

fondens möjligheter att tillgodose både nuvarande och nya bidragsändamål

öka betydligt. Förslaget har i stort sett mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Från ett par håll hävdas emellertid, att den föreslagna fonderingen

inte är tillräcklig för att motverka en minskning av fondens realvärde

vid en fortsatt nedgång av penningvärdet. Statskontoret, som anser

det angeläget att fondens realvärde består, ifrågasätter om inte utöver en

tiondel av inflytande medel förslagsvis 30 % av den årliga avkastningen

bör fonderas.

Som utredningen har framhållit finns inte några allmänna normer för

bedömning av frågan hur stor arvsfonden bör vara. Denna har emellertid

nu nått betydande storlek. Utredningens förslag innebär att, om storleken

av inflytande medel blir oförändrad, omkring 1 milj. kr. årligen fonderas.

Detta motsvarar ungefär 2,5 % av fondens kapitalbelopp. Eftersom de inflytande

medlen har ökat kraftigt under senare år, finns anledning att

räkna med en successiv ökning även i fortsättningen. Mot bakgrund av det

anförda vill jag i likhet med de flesta remissinstanserna biträda förslaget,

att fonderingsskyldigheten begränsas till en tiondel av årligen inflytande

medel.

I juni 1968 utfärdades nya bestämmelser rörande placeringen av fondmedel

som förvaltas av statlig myndighet. Kapitaltillgångar tillhörande donationsfonder

som förvaltas av statskontoret skall sammanföras i en ge
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 dr 1969

mensam placeringsfond, vars medel till högst en fjärdedel får vara placerade

i börsnoterade aktier och förlagsbevis. Det kan vara lämpligt att låta

dessa placeringsregler gälla också för allmänna arvsfonden. Frågan härom

torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet.

Som jag nyss nämnde har arvsfonden till ändamål att främja barns

och ungdoms vård och fostran. Bidrag får dock inte lämnas för åtgärder,

som det åligger stat eller kommun att bekosta. Denna ordning har gällt

alltsedan fondens tillkomst. Under de senaste decennierna har emellertid

det allmännas insatser på barna- och ungdomsvårdens områden ökat avsevärt.

Staten och kommunerna har helt eller delvis övertagit ansvaret för

olika verksamheter som tidigare har fått understöd av arvsfondsmedel.

Vidare har socialförsäkringssystemets utbyggnad, studiefinansieringens

omläggning och den allmänna välståndsökningen minskat behovet av vissa

slag av stödåtgärder till förmån för enskilda personer. Denna utveckling

har påverkat inriktningen av arvsfondens bidragsverksamhet. Vissa bidragsändamål

har helt eller delvis försvunnit och andra ändamål har i

stället kunnat tillgodoses i större utsträckning. Under senare år har tyngdpunkten

i bidragsgivningen kommit att ligga på barnstugor och ungdomslokaler.

Även i fortsättningen kommer det att föreligga stort behov av bidrag inom

fondens nuvarande verksamhetsområde. Det är angeläget att inte nu minska

bidragsgivningen på detta område, men förhållandena är numera sådana

att visst utrymme kan beredas för nya bidragsändamål.

När det gäller att helt allmänt bedöma vilka ändamål en utvidgning av

arvsfondens bidragsverksamhet bör inriktas på måste man ta hänsyn till

arvsfondsmedlens särskilda karaktär. Ändamålen bör vara så allmänt

godtagna att det framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen

efter en person som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i

saken. Vidare bör den som har att ta ställning till om han skall upprätta

testamente eller inte kunna bilda sig en något så när klar uppfattning om

vad kvarlåtenskapen kommer att användas till, ifall han underlåter att

upprätta testamente och kvarlåtenskapen tillfaller arvsfonden. Detta talar

för att ändamålen bör vara tämligen klart avgränsade och inriktade på

bestämda grupper av personer. Som skäl för eu sådan ordning kan också

åberopas, att arvsfondsbidragen i allmänhet torde göra större nytta om

de koncentreras till vissa typer av ändamål än om de splittras på en mångfald

olikartade uppgifter. Å andra sidan bör ändamål sbestämningen inte

göras så snäv att den på ett olämpligt sätt inskränker den bidragsbevilj ande

myndighetens handlingsfrihet. Ändamålet för bidragsverksamheten bör

bestämmas med utgångspunkt i de nu gjorda övervägandena.

Utredningen har föreslagit, att arvsfondens ändamål utvidgas till att

omfatta, förutom vård och fostran av barn och ungdom, omsorger om

åldringar och handikappade. Förslaget har mottagits positivt av remissin
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj. ts proposition nr 83 är 1969

43

stanserna.

Utredningens förslag tillgodoser de krav som enligt vad jag nyss anförde

bör ställas i fråga om ändamålet för bidragsverksamheten, och det är väl

förenligt med de tankegångar som kom till uttryck i samband med arvsfondens

tillkomst. Från dessa synpunkter finns därför inte anledning till

erinran mot förslaget. Ett genomförande av detta skulle emellertid innebära

en ganska kraftig utvidgning av de grupper som skall kunna få bidrag ur

fonden. Som jag nyss framhöll kommer även i fortsättningen att föreligga

stort behov av stöd till barna- och ungdomsvårdsändamål. Det är angeläget

att undvika en splittring av verksamheten som kan minska möjligheterna

att göra effektiva insatser på något område. Jag anser därför att fondens

bidragsändamål inte bör utvidgas i så stor omfattning som utredningen

har föreslagit. Av de grupper som omfattas av utredningsförslaget synes

i första hand de handikappade böra uppmärksammas. Visserligen har det

allmännas insatser inom handikappvården ökat kraftigt under senare år.

Det finns dock fortfarande åtskilliga behov som inte tillgodoses genom understöd

från det allmännas sida. Både utredningen och remissinstanserna

har pekat på många sådana behov, särskilt inom ramen för allmän service,

rekreation och fritidssysselsättning. Åtgärder på dessa områden kan vara av

stor betydelse för att bryta de handikappades isolering genom att ge dem

tillfälle till samvaro med andra och till gemensamma sysselsättningar såsom

hobbyverksamhet, gymnastikövningar etc. samt möjliggöra miljöbyte. Anordningar

för handikappade kräver emellertid ofta kostsamma investeringar.

Bidrag ur allmänna arvsfonden skulle här kunna fylla en väsentlig uppgift.

Även för de gamlas del föreligger behov av lokaler där de kan samlas för

gemensam verksamhet. Ofta torde emellertid befintliga lokaler kunna användas

för sådant ändamål. Bl. a. kan lokaler som har inrättats med stöd

från arvsfonden också utnyttjas som samlingslokaler för gamla i den mån

detta inte inkräktar på den verksamhet lokalerna i första hand är avsedda

för.

De nu redovisade övervägandena har lett mig till den slutsatsen att arvsfondens

ändamål alltjämt bör omfatta främjande av vård och fostran av

barn och ungdom samt att utvidgningen bör begränsas till att avse omsorger

om handikappade. I enlighet med vad utredningen har anfört bör som

handikappade betraktas personer vilka på grund av lyte eller eljest bristande

kropps- eller själskrafter har mera betydande svårigheter med sin dagliga

livsföring. Jag vill också i likhet med utredningen förorda att åldersgränsen

för dem som skall betraktas som ungdom i tillämpningen höjs från 21 till

25 år.

Både utredningen och remissinstanserna bär redovisat en råd åtgärder

som har ansetts böra stödjas genom bidrag ur fonden. Utan att gå''in på

någon närmare prövning av de olika åtgärderna vill jag under hänvisning

till vad jag förut bär anfört och efter samråd med chefen för sociaideparte
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

mentet framhålla, att det för de handikappade synes vara mest angeläget

att främja anordningar som är ägnade att förhindra eller bryta deras isolering.

Att närmare reglera hur avvägningen mellan olika slag av ändamål

skall göras torde dock inte vara lämpligt. Detta bör göras i samband med

tillämpningen för att tillbörlig hänsyn skall kunna tas till tid efter annan

skiftande behov och till omfattningen av tillgängliga medel.

Som utredningen har påpekat har bidragen ur arvsfonden varit av särskilt

värde därigenom att de har inriktats på att stödja initiativ till ny verksamhet

och vidareutveckling av påbörjad verksamhet. Tack vare sådana

bidrag har det ofta varit möjligt att pröva uppslag till nya hjälpformer. I

många fall har dessa sedermera fått vidare spridning och övergått till att

bedrivas i reguljär väg med ekonomiskt stöd från det allmänna. Det synes

angeläget att denna inriktning av arvsfondens verksamhet behålls. Just genom

att stimulera till utveckling och prövning av nya idéer kan arvsfondsbidragen

fylla en väsentlig uppgift.

Av vad jag nu har sagt följer bl. a. att understöd till institutioner, som

även i fortsättningen kan väntas utgöra den väsentliga delen av bidragen

ur fonden, huvudsakligen bör ges engångskaraktär och syfta till att täcka

investeringar och liknande anordningskostnader. Det bör i princip undvikas

att fondmedel binds för årligen återkommande bidrag till löpande kostnader

för viss verksamhet. Ibland kan dock sådana bidrag vara påkallade under

en kortare tid för att möjliggöra prövning i önskvärd omfattning av en ny

hjälpform.

Liksom hittills bör bidrag från arvsfonden inte lämnas för åtgärder som

det åligger stat eller kommun att bekosta. Av det sagda följer bl. a., att arvsfondsbidrag

i princip inte bör lämnas till sjukvårdsändamål och inte heller

till andra former av sluten vård. Vidare bör bara i undantagsfall arvsfondsmedel

användas för ändamål som kan finansieras med stöd från det allmänna

i annan ordning, exempelvis genom lån eller bidrag ur särskilda, av

statsmedel bildade fonder. Sammanblandningar mellan olika stödformer

medför nämligen svårigheter att överblicka och planera verksamheten.

Med bidrag ur arvsfonden till ungdomslokaler brukar f. n. förenas villkoret,

att lokalen skall upplåtas åt andra ideella organisationer i orten,

i den mån detta kan ske utan att del inkräktar på den egna verksamheten.

Denna typ av villkor bör uppställas även i fortsättningen,

eftersom det är angeläget att de investerade medlen utnyttjas så effektivt

som möjligt. Ofta bör en ungdomslokal kunna användas även

som lokal för åldringar. Det är angeläget att man noggrant prövar också

möjligheterna att tillgodose de handikappades lokalbehov genom utnyttjande

av redan befintliga allmänna samlingslokaler eller andra lokaler som

har tillkommit med stöd av statsmedel. Vad beträffar upplåtelseskyldigheten

gäller enligt föreskrifter som har utfärdats av Kungl. Maj :t att den som har

fått bidrag ur arvsfonden till en samlingslokal är skyldig att upplåta lokalen

åt andra i den mån detta inte inkräktar på den egna verksamheten.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

Vid bidragsgivningen till lokaler tillämpas f. n. vissa maximeringsregler,

som innebär att bidrag lämnas bara till en del av kostnaderna. Detta synes

mig i princip riktigt. Det bör krävas att den soin får bidrag ur arvsfonden

till ett visst ändamål är beredd att göra en egen ekonomisk insats för ändamålet.

Hur stor del av kostnaderna som i varje särskilt fall skall täckas

med arvsfondsmedel får bero bl. a. på förhållandet mellan tillgängliga resurser

och föreliggande önskemål om bidrag.

Det hittills sagda har i huvudsak rört bidrag till institutioner. Utom sådana

bidrag förekommer också bidrag till enskilda. Denna typ av bidrag har

under senare år haft mycket begränsad omfattning, och någon ändring i

denna del torde den föreslagna reformen inte böra medföra.

Bidrag ur allmänna arvsfonden har hittills inte lämnats till politiska

organisationer. Utredningen förordar att denna princip upprätthålls även

i fortsättningen. Enligt min mening bör emellertid det förhållandet att eu

organisation har ett politiskt syfte inte utesluta den från möjligheten att få

bidrag ur arvsronden till verksamhet som ligger inom ramen för fondens

ändamål. Jag vill erinra om att politiska organisationer har möjlighet att

få statligt och kommunalt stöd till sin ungdomsverksamhet i samma utsträckning

och på samma villkor som andra organisationer.

Beslut om bidrag ur arvsfonden meddelas enligt gällande bestämmelser

av Kungl. Maj :t. Utredningen föreslår, att denna ordning i princip

skall bestå men att Kungl. Maj :t får möjlighet att i vissa ärenden delegera

beslutanderätten till underordnad myndighet. Förslaget har mottagits positivt

vid remissbehandlingen. Från något håll har dock hävdats att beslut

om bidrag ur fonden alltid bör fattas av Kungl. Maj :t.

För egen del anser jag det vara betydelsefullt att bidragsgivningen i stort

ligger i händerna på ett organ som har god överblick över hela det fält inom

vilket bidrag kan komma i fråga och därigenom får möjlighet att väga olika

behov mot varandra och mot tillgängliga resurser. Detta talar för att beslutanderätten

får ligga kvar hos Kungl. Maj :t. Det sagda utesluter emellertid

inte att bidragsgivningen i vissa fall delegeras till underordnad myndighet.

Jag anser att möjlighet därtill bör införas. Sålunda bör delegation

kunna komma i fråga i vissa klart avgränsade typer av ärenden, där en fast

praxis för bidragsgivningen har utbildats hos Kungl. Maj:t. Därav följer

att det tills vidare inte är lämpligt att delegera ärenden om bidrag inom det

föreslagna nya området för arvsfondens verksamhet. I samband med delegation

bör de allmänna principerna för bidragsgivningen anges, och vidare

bör vederbörande myndighet få en bestämd ekonomisk ram att hålla sig

inom.

En allmän förutsättning för att testamente till förmån för annan

än arvsfonden skall kunna godkännas på fondens vägnar bör, som utredningen

har framhållit, vara att testamente i rättslig mening föreligger.

Detta får avgöras med ledning av ärvdabalkens regler i ämnet och den

praxis som har utbildats i rättstillämpningen. Liksom hittills bör testamente

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

godkännas för fondens räkning, om anledning till klander inte finns. Även

om klanderanledning i och för sig föreligger, kan testamentet vara ett riktigt

uttryck för testators yttersta vilja. Om så är fallet synes det rimligt att

testamentet länder till efterrättelse. Gällande bestämmelser ger möjlighet

till godkännande av sådana testamenten, och jag anser liksom utredningen

att denna möjlighet bör bestå. I praxis har i nu angivna fall för fondens

räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom föreskriven

tid och därför i princip har förlorat sin verkan. Någon anledning att

frångå denna ordning har inte framkommit. Till skillnad från utredningen

anser jag en uttrycklig bestämmelse i denna del överflödig.

F. n. gäller enligt 4 § arvsfondslagen att kammaradvokatfiskalsämbetet

får besluta om godkännande av testamente, när testamentet är upprättat i

laga form och det inte heller eljest finns anledning till klander. I andra fall

ankommer det enligt 5 kap. 2 § ÄB på Kungl. Maj :t att ta ställning till om

ett testamente skall godkännas eller klandras. Enligt utredningen bör beslutanderätten

i dessa frågor samlas hos kammaradvokatfiskalsämbetet.

Detta förslag har mottagits positivt vid remissbehandlingen, och jag ansluter

mig till det. Med hänsyn till de vidgade uppgifter som sålunda läggs

på ämbetet synes det motiverat att införa särskilda regler om ämbetets handläggning

av ärendena. Det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela närmare

föreskrifter i denna del.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte bestämmelserna

om godkännande av testamente bör kompletteras med en särskild

regel angående godkännande av arvsavtal. Ämbetet torde syfta

på s. k. adkvisitiva arvsavtal, dvs. sådana avtal mellan arvlåtare och annan

genom vilka arvlåtaren förfogar över sin kvarlåtenskap. Sådant avtal är enligt

17 kap. 3 § ÄB inte gällande. Regeln har sin grund i att avtalet innebär

ett intrång i arvlåtarens möjligheter att intill sin död fritt förfoga över kvarlåtenskapen.

Bestämmelsen medför emellertid inte att avtalet utan vidare

saknar verkan. Det krävs att domstol på yrkande av den som har intresse i

saken förklarar avtalet ogiltigt.

Av naturliga skäl är adkvisitiva arvsavtal sällsynta. När sådant avtal bär

inkräktat på arvsfondens rätt till arv, har frågan huruvida talan om ogiltigförldaring

skall väckas formellt behandlats enligt reglerna om godkännande

av testamente, som inte är upprättat i föreskriven ordning. Kammaradvokatfiskalsämbetet

har alltså underställt Kungl. Maj:t frågan. Med hänsyn

til] grunden för förbudet mot arvsavtal har emellertid sådant avtal

godtagits bara om det skulle vara uppenbart obilligt att föra talan om ogiltigförklaring.

Anledning till ändring av denna praxis torde inte föreligga.

Enligt vad jag nyss har föreslagit skall alla frågor om godkännande eller

klander av testamente avgöras av kammaradvokatfiskalsämbetet. Det framstår

då som naturligt att ämbetet i uppkommande fall får pröva också

frågan, huruvida talan skall väckas om ogiltigförklaring av arvsavtal.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Med hänsyn till att sådana arvsavtal som det här är fråga om inte är

giltiga i någon form, synes det kunna leda till missförstånd, om en särskild

regel angående godkännande av dem tas in i lagen. Avtal av detta slag torde

dessutom förekomma endast i undantagsfall. Jag anser därför att särskilda

regler i ämnet inte bör meddelas.

Enligt 5 kap. 3 § ÄB kan a r v som har tillfallit allmänna arvsfonden

avstås till arvlåtarens släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära.

om det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt. Dessa bestämmelser

har enligt utredningen ansetts innebära bl. a. att arv inte får avstås

till juridisk person och att mottagaren måste vara i behov av egendomen, i

praxis har dock vid några tillfällen förekommit att avstående skett till förmån

för juridisk person. I dessa fall har avståendet motiverats med att det

ansetts motsvara arvlåtarens yttersta vilja.

Jag anser i likhet med utredningen att det kan vara rimligt att avstå

arv för att tillgodose den avlidnes yttersta vilja när denna inte har kommit

till uttryck på sådant sätt att ett testamente i rättslig mening föreligger. Utredningen

har föreslagit en lagbestämmelse av innehåll att arv söm har tillfallit

fonden får avstås till annan, om detta får anses överensstämma med

arvlåtarens yttersta vilja. Denna bestämmelse, som har godtagits av remissinstanserna,

synes mig lämplig, och jag ansluter mig till utredningens förslag.

Avstående bör kunna ske till förmån för både fysisk och juridisk person,

och mottagarens ekonomiska situation bör i princip inte tillmätas någon

betydelse. Med hänsyn till att det ibland kan vara svårt att få tillräckligt

underlag för att kunna bedöma arvlåtarens yttersta vilja bör emellertid, som

utredningen också har föreslagit, den nuvarande möjligheten att avstå arv

till släkting eller annan som har stått arvlåtaren nära bibehållas vid sidan

av den föreslagna nya regeln. Härvid bör med närstående avses bara fysisk

person. Vidare bör en förutsättning för avstående med stöd av denna regel

vara, att avståendet kan anses billigt. Detta bör liksom hittills bedömas

huvudsakligen på grundval av en behovsprövning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet och ett par länsstyrelser har framfört

önskemål om ytterligare utvidgning av möjligheterna att avstå arv som har

tillfallit arvsfonden. Därvid nämns till att börja med egendom som av hänsyn

till vissa allmänna intressen anses böra behandlas på särskilt sätt, nämligen

föremål och samlingar av vetenskaplig eller kulturhistorisk betydelse

samt fast egendom som på grund av sitt värde från natur- eller kulturvårdssynpunkt

bör skyddas mot exploatering. En bestämmelse som gjorde det

möjligt att avstå arvfallen egendom till förmån för sådana intressen skulle

emellertid enligt min mening i själva verket innebära en utvidgning av arvsfondens

ändamål för vissa speciella situationer. En sådan utvidgning möter

betänkligheter från principiell synpunkt och bör inte genomföras utan starka

skäl. Jag har inte blivit övertygad om att sådana skäl föreligger. Arvlåtare,

som efterlämnar egendom av dessa slag, torde f. ö. ofta ha upprättat testa
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 83 år 1969

mente rörande egendomen. Även när testamente saknas torde, som kaminaradvokatfiskalsämbetet

har framhållit, i allmänhet andra uttalanden rörande

arvlåtarens yttersta vilja kunna påvisas och läggas till grund för ett beslut

om att avstå arvet enligt de nya regler som jag har förordat.

Som ytterligare exempel på fall då en särskild möjlighet att avstå arv

kan behövas nämner kammaradvokatfiskalsämbetet, att föräldrar till sinnessjukt

eller efterblivet barn genom testamente har förordnat om barnets

egendom. Ämbetet framhåller att det i dessa fall ofta förhåller sig så att

barnet varit oförmöget att upprätta testamente men att föräldrarnas uttalanden

rörande egendomen förtjänar att lända till efterrättelse. Ej heller

här finns enligt min mening tillräckliga skäl för en specialregel. I den mån

föräldrarnas uttalanden innebär att kvarlåtenskapen skall komma närstående

till godo kan de beaktas redan inom ramen för gällande regler om avstående

av arv.

Slutligen ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om inte Kungl. Maj :t

bör få möjlighet att avstå arvsfondens rätt till arvfallen egendom i utlandet.

Detta motiveras främst med att det kan bli aktuellt att träffa internationella

överenskommelser om ömsesidigt avstående av arvsrätt i sådana fall. F. n.

torde något behov av en sådan regel inte föreligga. Frågan bör anstå till

dess överenskommelser av detta slag blir aktuella.

På grund av vad jag nu har anfört kan jag inte biträda de förslag till utvidgningar

av möjligheterna att avstå arvsfondens rätt till arv som har förts

fram under remissbehandlingen.

Beslut om avstående av arv, som har tillfallit arvsfonden,

fattas enligt gällande bestämmelser av Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke.

Sedan lång tid tillbaka har sådant samtycke lämnats i form av generella

bemyndiganden för Kungl. Maj:t. Dessa har inneburit rätt att i varje

enskilt fall avstå arv intill visst belopp. Bemyndigandena, som omfattar

också fast egendom, har under senare tid avsett flera år i sänder och gäller

numera arv med ett värde av högst 25 000 kr. Avstående av arv till högre

värde kräver särskilt beslut av riksdagen.

Utredningen tar upp frågan om kravet på riksdagens samtycke bör slopas.

Därvid inställer sig frågan, om en sådan ordning är förenlig med 77 § regeringsformen

när det gäller fast egendom. Grundlagsregeln, som enligt numera

gängse uppfattning avser all staten tillhörig fast egendom, innebär att

Kungl. Maj :t inte utan riksdagens samtycke får avhända staten sådan egendom.

Utredningen har visserligen utgått från att arvsfondens egendom tillhör

staten och inte något särskilt bildat rättssubjekt. Den har emellertid

menat, att ett beslut om avstående av arv sakligt sett står nära ett godkännande

av testamente till annan än arvsfonden, och uttalar som sin uppfattning,

att ett slopande av kravet på riksdagens samtycke inte strider mot

grundlagsregeln. Vidare har utredningen ansett att beslut om att avstå

arvfallen egendom med visst fog kan ses som ett led i boutredningen och

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

således som en åtgärd, vilken föregår det definitiva övertagandet av arvet

för arvsfondens räkning. På grund av det anförda förordar utredningen

att riksdagens samtycke inte längre skall krävas för avstående av arv.

För egen del är jag närmast benägen att i överensstämmelse med utredningens

mening anse, att egendom som tillfallit arvsfonden inåste betraktas

som tillhörig staten. Men då synes det också ligga närmast till hands att betrakta

ett beslut om avstående av fast egendom som en sådan avhändelse

som omfattas av 77 § regeringsformen. Jag vill erinra om att försäljning av

arvsfondens fasta egendom enligt 8 § arvsfondslagen kräver riksdagens

samtycke. Jag är inte beredd att förorda att nuvarande krav på riksdagens

samtycke till avstående av arv upphävs beträffande fast egendom. Lagtexten

bör därför innehålla en erinran om regeringsformens bestämmelser i ämnet.

Vad härefter angår lös egendom har någon invändning mot förslaget att

slopa kravet på riksdagens samtycke inte framställts under remissbehandlingen.

Ärenden om avstående av arvsfonden tillfallen lös egendom kan,

såsom utredningen anför, inte anses ha sådan räckvidd att de kräver riksdagens

medverkan, och det synes mig därför onödigt att betunga riksdagen

med dessa ärenden. Jag vill också erinra om att beslut om avstående av arv

får meddelas bara när vissa i lag angivna förutsättningar föreligger. Av nu

anförda skäl förordar jag att riksdagens samtycke till avstående av arv

skall krävas bara när det är fråga om fast egendom. Det synes lämpligt

att sådant samtycke även i fortsättningen ges i form av generella bemyndiganden

intill viss värdegräns.

Utredningen föreslår vidare, att rätten att besluta om avstående av arv

skall kunna delegeras från Kungl. Maj :t till kammaradvokatfiskalsämbetet,

när det är fråga om egendom av mindre värde. Även detta förslag har mottagits

positivt vid remissbehandlingen. Den föreslagna ordningen skulle

göra det möjligt att på ett enkelt och smidigt sätt tillmötesgå önskemål

om avstående exempelvis av en penningsumma eller egendom med affektionsvärde

till någon person som har stått den avlidne nära. Vidare skulle

Kungl. Maj :t befrias från handläggningen av mindre betydelsefulla ärenden

av detta slag. Jag finner även på denna punkt utredningens förslag lämpligt

och ansluter mig till det. Frågan om omfattningen av delegationen torde få

övervägas senare. Beträffande fast egendom kan delegation inte ske utan

bemyndigande av riksdagen. Närmare föreskrifter om kammaradvokatliskalsämbetets

handläggning av ärenden om avstående av arv ankommer

det, liksom när det gäller ärenden om godkännande av testamente, på Kungl.

Ma j :t att meddela.

Enligt gällande bestämmelser skall ansökan om avstående av arv inges

till länsstyrelsen i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Länsstyrelsen

skall efter utredning överlämna handlingarna jämte eget yttrande till

kammaradvokatfiskalsämbetet för vidare handläggning. Någon ändring i

denna ordning har inte ifrågasatts. Ämbetet uttalar emellertid önskemål om

4 —- Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 83

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

att länsstyrelserna åläggs att underrätta ämbetet så snart en ansökan kommer

in. Därigenom skulle handläggningen hos ämbetet kunna ske snabbare.

Ämbetets önskemål synes mig böra tillgodoses, och jag föreslår att en föreskrift

i ämnet införs i arvsfondslagen. Som ämbetet har framhållit kan underrättelsen

lämpligen ske genom att en avskrift av ansökningen överlämnas.

I enlighet med utredningens förslag bör reglerna om godkännande av testamente

och om avstående av arv, vilka f. n. är uppdelade mellan 5 kap. ÄB

och arvsfondslagen, samlas i den senare lagen. De bör där tas in i 4 och 5 §§.

I likhet med utredningen och de remissinstanser som har yttrat sig i frågan

anser jag, att arvsskatt bör utgå för egendom som förvärvas genom

att arvsfonden avstår från arv. Förvärvet bör därvid som utredningen

har föreslagit jämställas med förvärv genom testamente av den

avlidne. Jag föreslår att en bestämmelse av sådan innebörd tas in i arvsskatteförordningen.

Dessutom krävs vissa särskilda regler om bl. a. handläggningen

av skatteärendena. Jag återkommer därtill i en specialmotivering.

Jag övergår härefter till att behandla vissa särskilda frågor, som har

tagits upp dels av utredningen, dels under remissbehandlingen.

Arvsfondens rätt till egendom som tillfaller fonden bevakas av kammaradvokatfiskalsämbetet,

och ämbetet får tala och svara i mål som rör

fonden. Därav följer bl. a. att ämbetet är behörigt att för fondens räkning

ta emot delgivning av testamente. Enligt särskild bestämmelse

i 3 § andra stycket arvsfondslagen får sådan delgivning ske också med länsstyrelsen

i det län där den avlidne senast haft sitt hemvist. Kammaradvokatfiskalsämbetet

har i sitt remissyttrande upplyst, att delgivning med länsstyrelse

förekommer mycket sällan. Länsstyrelserna är därför ovana vid sådana

ärenden, vilket enligt ämbetet kan leda till vissa komplikationer. Enligt vad

som framgår av ämbetets yttrande synes något egentligt behov av möjligheten

till delgivning med länsstyrelse inte föreligga. Med hänsyn härtill anser

jag mig kunna biträda ämbetets förslag att denna möjlighet slopas.

När en person har avlidit och efterlämnat allmänna arvsfonden som ensam

arvinge eller universell testamentstagare, skall rätten enligt 7 § arvsfondslagen

förordna god man att företräda fonden vid boutredningen.

Skyldigheten att förordna god man är formellt undantagslös. I vissa situationer

föreligger emellertid inte något behov av god man. Detta gäller bl. a.

när fondens rätt till kvarlåtenskapen är utesluten på grund av testamente.

Av arvsfondslagens förarbeten framgår, att det inte har varit avsett att god

man skulle för ordnas i sådana fall. I likhet med utredningen anser jag det

lämpligt att detta kommer till klart uttryck i lagen. Den av utredningen

föreslagna lydelsen kan emellertid som hovrätten för Övre Norrland har

framhållit leda till att god man förordnas i större utsträckning än som är

avsikten. Jag föreslår därför att undantagsregeln utformas så, att god man

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

inte skall förordnas om fonden har uteslutits från arv genom testamente och

det inte kan antas föreligga anledning till klander mot testamentet. Att

klanderanledning föreligger kan framgå av själva testamentet, men det kan

också tänkas att rätten har tillgång till upplysningar, exempelvis om

testators person, som ger anledning att räkna med att testamentet kan komma

att klandras. Vidare förordar jag i likhet med utredningen en regel om att

god man inte skall förordnas i dödsbo som utvisar brist, om inte god man

behövs för alt ta vård om boets tillgångar. Även om god man inte förordnas

bör, som kammaradvokatfiskalsämbetet har föreslagit, vederbörande domstol

underrätta ämbetet om arvfallet. Föreskrift därom bör meddelas av

Kungl. Maj :t.

Med anledning av vad ämbetet i övrigt har anfört i förevarande sammanhang

vill jag framhålla, att det enligt min mening inte kan anses strida mot

vare sig ordalagen i 7 § arvsfondslagen eller grunderna för lagen att juridisk

person utses till god man för arvsfonden.

Utredningen föreslår slutligen vissa jämkningar i bestämmelserna i 8 §

arvsfondslagen om förfarandet med arvsfondens egendom

innan den överlämnas till statskontorets förvaltning.

Sålunda föreslås vidgade möjligheter för kammaradvokatfiskalsämbetet

att medge försäljning av lös egendom i annan ordning än på offentlig auktion.

Nuvarande regel, att medgivandet skall vara föranlett av särskild framställning

från gode mannen, anser utredningen böra slopas. I stället bör

ämbetet enligt utredningen få möjlighet att lämna generella medgivanden,

exempelvis till försäljning under hand av den avlidnes personliga lösöre och

genom bank eller fondmäklare av börsnoterade värdepapper. Dessutom

förordar utredningen en särskild regel om att försäljning av tomträtt skall

beslutas av Kungl. Maj :t eller av myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer.

Hittills har i praxis beslut om försäljning av tomträtt fattats av Kungl. Maj :t.

Utredningens förslag har godtagits av remissinstanserna. Jag vill också ansluta

mig till dem.

Utredningen föreslår dessutom en regel om att kammaradvokatfiskalsämbetet

får medge att gode mannen i stället för att sälja arvfallen egendom

behåller den för att överlämna den till statskontoret. Utredningen syftar

därvid på sådana tillgångar som fondens medel får vara placerade i. Enligt

min mening kan emellertid gällande bestämmelser inte anses lägga hinder i

vägen för att sådan egendom överlämnas direkt till statskontoret. Med

hänsyn härtill finner jag inte skäl att biträda detta förslag.

Jag förordar att de föreslagna nya reglerna träder i kraft den 1 juli

1969. Utredningen har inte föreslagit några särskilda övergångsbestämmelser.

Detta innebär bl. a. att de nya reglerna om avstående av

arv blir tillämpliga även om arvlåtaren har avlidit innan ändringarna har

trätt i kraft. Kammaradvokatfiskalsämbetet har kritiserat förslaget på denna

punkt och framhållit att det medför ovisshet om hur lång tid efter arvfallet

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

som anspråk på avstående kan framställas. Jag vill med anledning därav

påpeka att lagen inte innehåller några bestämmelser om att ansökan om avstående

av arv måste göras inom viss tid för att vinna beaktande. Några påtagliga

olägenheter synes mig inte behöva uppstå om de nya bestämmelserna

blir tillämpliga även i fråga om kvarlåtenskap efter den som har avlidit före

ändringarnas ikraftträdande. Jag anser därför i likhet med utredningen att

några särskilda övergångsbestämmelser härom inte behövs. Däremot bör

föreskrivas att de nya fonderingsreglerna skall tillämpas redan vid utgången

av det räkenskapsår som upphör den 30 juni 1969.

F örfattningsf örslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,

3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Förslagen torde tå fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.1

De föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ lagen om allmänna arvsfonden

har utarbetats efter samråd med chefen för socialdepartementet och, såvitt

avser 1 § andra stycket, chefen för finansdepartementet. Jag har vidare

samrått med chefen för finansdepartementet i fråga om förslaget till ändringar

i 4, 5 och 8 §§ nämnda lag samt angående de föreslagna beskattningsreglerna.

Specialmotivering till förslaget till förordning om ändring i förordningen

om arvsskatt och gåvoskatt

1 §•

I 1 § har som ett andra stycke tagits in en ny bestämmelse av innehåll att

arvsskatt skall utgå till staten för egendom som förvärvas genom att arv

avstås enligt 5 § arvsfondslagen som om förvärvet hade skett på grund av

testamente av arvlåtaren. Skattskyldighet för testamentslott inträder enligt

5 § arvsskatteförordningen i princip vid testators död. Skatten beräknas

efter egendomens värde vid den tidpunkt då skattskyldighet inträder (21 §

första stycket). Värderingen sker med ledning av bouppteckning (20 § första

stycket) och med tillämpning av vissa särskilda värderingsregler i 22 och

23 §§. Reglerna om skattens bestämmande finns i huvudsak i 28 §.

1 De vid 1) och 3) omnämnda förslagen, vilka är likalydande med de förslag som är fogade

vid propositionen, har uteslutits här.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Ma j:ts proposition nr 83 år 1969

49 a §.

I första stycket liar tagits in en föreskrift om meddelande till beskattningsmyndigheten

angående beslut om avstående av arv. Beskattningsmyndighet

är i princip underrätten i den avlidnes hemort. Meddelandet, som

skall lämnas i två exemplar, bör innehålla uppgift om den avlidnes och den

skattskyldiges namn och hemvist, om dagen för dödsfallet samt om den

egendom som beslutet avser. Föreligger släktskapsförhållande mellan den

avlidne och den skattskyldige eller annan särskild omständighet som kan

inverka på skattens storlek bör detta anmärkas. Någon särskild föreskrift

om vem som skall utfärda meddelandet har inte lämnats. Om avståendebeslutet

fattas av Kungl. Maj:t kan Kungl. Maj :t själv göra detta eller

uppdra åt annan, exempelvis kammaradvokatfiskalsämbetet, att göra det.

Om beslutet fattas av ämbetet, torde det utan särskild bestämmelse följa

att meddelandet skall utfärdas av ämbetet.

Paragrafens andra stycke innehåller vissa särskilda bestämmelser rörande

skatteärenden av här aktuellt slag. Beskattningsmyndigheten har att grunda

sin prövning dels på de upplysningar som lämnas i det förut nämnda meddelandet,

dels på innehållet i bouppteckningen efter den avlidne. Bouppteckningen

får förutsättas vara inregistrerad hos myndigheten och alltså

omedelbart tillgänglig för den. I ett avseende behövs emellertid medverkan

från den skattskyldiges sida. Enligt 19 § skall arvs- eller testamentslott vid

skattens beräkning i vissa fall sammanläggas med gåva som arvingen eller

testamentstagaren bär fått av den avlidne. Liknande gäller om skattepliktigt

förmånstagarförvärv på grund av försäkring som har tagits av den avlidne.

Dessa regler blir tillämpliga även vid beskattning av förvärv som grundas

på beslut om avstående av arv enligt arvsfondslagen. För att beskattningsmyndigheten

skall kunna iaktta bestämmelserna om sammanläggning i 19 §

föreskrivs i 4 mom., att bouppteckning skall vara åtföljd av skriftlig uppgift

angående där avsett förvärv eller försäkran att sådant förvärv inte har förekommit.

Denna föreskrift motsvaras i den föreslagna 49 a § av en bestämmelse,

enligt vilken skattskyldig skall lämna sådan uppgift eller försäkran,

innan skatteärendet avgörs. Av 67 § följer att ett föreläggande för den skattskyldige

att fullgöra detta åliggande kan förenas med vite.

Den skattskyldige kan själv ha intresse av att få yttra sig i skatteärendet,

innan detta avgörs. Han kan exempelvis vilja lämna upplysningar som påverkar

valet av skatteklass eller enligt 55 § ansöka om anstånd med erläggande

av skatt. Med hänsyn därtill föreskrivs att den skattskyldige skall

beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Detta kan lämpligen ske i samband

med sådant föreläggande som nyss har berörts.

51 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om beskattningsmyndighetens

handläggning. Fråga om fastställande av skatt på grund av avstående av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

arv skail enligt första stycket tas upp när det i 49 a § nämnda meddelandet

kommer in till beskattningsmyndigheten. Sedan skatten har fastställts

skall enligt andra stycket bevis om skattens belopp tecknas på meddelandet.

Denna föreskrift avser det ena av de två exemplar som enligt 49 a § skall

lämnas till beskattningsmyndigheten. Det andra exemplaret tas in i myndighetens

protokoll.

53 §.

Enligt första stycket i denna paragraf skall underrätt efter att ha fastställt

skatt översända ingiven bouppteckning eller annan handling som avses

i 51 § andra stycket till vederbörande länsstyrelse, som har att svara för

uppbörd av skatten. För ärenden av nu aktuellt slag innebär föreskriften att

det exemplar av meddelandet som försetts med bevis om skattens belopp

skall tillställas länsstyrelsen.

I fjärde stycket föreskrivs att handling som enligt första stycket har tillställts

länsstyrelsen och som ingivaren har rätt att få tillbaka inte får lämnas

ut till denne förrän skatten har betalats, såvida inte anstånd med betalningen

har medgetts, samt att handlingen skall förses med anteckning om

inbetald skatt. I ett nytt femte stycke har tagits in motsvarande bestämmelser

för de ärenden det här är fråga om. Bestämmelserna innebär

att det meddelande om avstående av arv som har försetts med bevis om

skattens belopp och översänts till länsstyrelsen skall tillställas den skattskyldige

sedan skatten har betalats eller anstånd med betalningen lämnats

samt att anteckning om inbetalat belopp skall göras på handlingen.

54 §.

Enligt denna paragraf skall arvsskatt för vilken skattskyldighet inträder

vid dödsfallet i princip förskjutas av dödsboet. Detta synes inte lämpligt

när skatt skall utgå för förvärv genom avstående av arv som har tillfallit

arvsfonden. Undantag från denna regel har därför gjorts för sådana förvärv.

Skatten skall alltså betalas direkt av den som förvärvar egendomen.

62 §.

Av denna paragraf framgår att beslut i skatteärende skall tas upp i bouppteckningsprotokollet.

Protokollet skall innehålla vissa uppgifter om den

avlidne och den skattskyldige, om den skattepliktiga egendomen och om

skattens beräkning. I ärenden av nu aktuellt slag skall enligt ett föreslaget

tillägg till paragrafen dessutom anges dagen för beslutet om avstående av

arv och myndighet som har meddelat beslutet.

Den föreslagna förordningen har försetts med en övergångsbestämmelse,

av vilken framgår att de nya reglerna blir tillämpliga på alla förvärv där

beslut om avstående av arv har fattats efter förordningens ikraftträdande,

oavsett vid vilken tidpunkt arvfallet inträffade.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Bilaga 1

Utredningens förslag

till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skola upphöra att

gälla samt att 5 kap. 2 § samma balk skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 kap.

2§.

Föreligger anledning att å fondens Om allmänna arvsfonden gälla survägnar

klandra testamente, som dock skilda bestämmelser,

får antagas vara ett riktigt uttryck

för arvlåtarens yttersta vilja, må

Konungen besluta att klander ej skall

äga rum.

3 §.

Arv som tillfallit fonden må, där

det med hänsyn till omständigheterna

får anses billigt, av Konungen med

riksdagens samtycke helt eller delvis

avstås till arvlåtarens skyldeman

eller annan som stått arvlåtaren nära.

4 §■

Om fondens ändamål samt meddelande

av understöd ur fonden, så ock

om fondens förvaltning och bevakande

av dess rätt är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

57

Utredningens förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5, 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928 om

allmänna arvsfonden1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall utan sammanblandning

med andra medel förvaltas

av statskontoret såsom en särskild

fond för främjande av barns

och ungdoms vård och fostran.

Av medel, som under ett räkenskapsår

influtit, skall vid årets utgång

en tredjedel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkastning

från och med nästföljande år

vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen.

Ej må------------ —

Tillgängliga medel — -— —---

(Föreslagen lydelse)

§•

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall utan sammanblandning

med andra medel förvaltas

av statskontoret såsom en särskild

fond för främjande av vård

och fostran av barn och ungdom

samt omsorger om åldringar och

handikappade.

Av medel, som under ett räkenskapsår

influtit, skall vid årets utgång

en tiondel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkastning

från och med nästföljande år

vara tillgänglig för utdelning.

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

--------eller kommun.

-----— till fonden.

4§.

Testamente till annan än fonden Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av kam- må å dess vägnar godkännas av kammaradvokatfiskalsämbetet,

om testa- maradvokatfiskalsämbetet, om anledmentet

är så upprättat, som i lag ning till klander ej föreligger eller

1 Senaste lydelse av 7 och 8 §§ se 1933:318.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 sand. Nr 83

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

föreskrives, och anledning till klander

ej heller eljest föreligger. 1 annat

fall har ämbetet att i god tid

före klandertidens utgång jämte

eget utlåtande underställa ärendet

Konungens prövning.

5

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin till Konungen ställda ansökan

till Kungl. Maj :ts befallningsliavande

i det län, där den döde senast

haft sitt hemvist; och åligge det

befallningshavanden att, efter verkställd

utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet

insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande.

Ämbetet har att, jämte eget yttrande,

insända handlingarna till Konungen.

r

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

testamentet ändå får antagas vara

ett riktigt uttryck för arvlåtarens

yttersta vilja. Testamente, som får

antagas vara ett riktigt uttryck för

arvlåtarens yttersta vilja, må godkännas

av kammaradvokatfiskalsämbetet,

även om testamentet icke

blivit bevakat enligt vad som föreskrives

i 14 kap. 1 och 2 §§ ärvdabal

ken.

§•

Arv som tillfallit fonden må helt

eller delvis avstås till viss person

eller annan, om det får anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta

vilja. Arv må även i annat fall avstås

till arvlåtarens skyldeman eller

annan som stått arvlåtaren nära, om

det med hänsyn till omständigheterna

får anses billigt.

Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, kammaradvokatfiskalsåmbetet

beslutar om avstående

av arv.

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin ansökan till Kungl. Maj :ts

befallningshavande i det län, där den

döde senast haft sitt hemvist; och

åligge det befallningshavanden att,

efter verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet

insända

handlingarna i ärendet. Ämbetet bär

att, jämte eget yttrande, insända

handlingarna till Konungen, om ämbetet

icke äger besluta i ärendet.

§•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen företräda

fonden. Prövas denne ej vara

lämplig för uppdraget, varde han av

rätten entledigad.

Det åligger --------- —

(Föreslagen lydelse)

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen företräda

fonden. God man skall ej förordnas,

om fonden uteslutits från arv

genom testamente och det synes

uppenbart alt anledning till klander

mot testamentet ej föreligger. Ej heller

skall god man förordnas, om det

synes uppenbart att boet utvisar

brist och god man icke behöves för

att taga vård om boets tillgångar.

Prövas god man ej vara lämplig

för uppdraget, varde han av rätten

entledigad.

—--sina skyldigheter.

8§.

Lös egendom, som tillfallit fonden,

skall av gode mannen försäljas å

offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet

efter framställning

från gode mannen annat

medgiver. Fordringar må dock försäljas

allenast i den mån de ej kunna

indrivas. Om försäljning av fast

egendom, som tillfallit fonden, gäller

vad med avseende å kronans fasta

egendom är i allmänhet stadgat.

För indrivning —

Äro genom----

av

Om försäljning av fast egendom,

som tillfallit fonden, gäller vad med

avseende å kronans fasta egendom

är i allmänhet stadgat. Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer

förordnar om försäljning

av tomträtt som tillfallit fonden.

Annan lös egendom skall av gode

mannen försäljas å offentlig auktion.

Kammaradvokatfiskalsämbetet må

dock medgiva att egendomen försäljes

annorledes än å auktion eller behålles

för att överlämnas till statskontoret

enligt 12 §. Fordringar må

försäljas allenast i den mån de ej

kunna indrivas,

kammaradvokatfiskalsämbetet.

---— till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

Utredningens förslag

till

Förordning angående ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)

om arvsskatt och gåvoskatt

Härigenom förordnas, att 1, 49 och 51 §§ förordningen den 6 juni 1941

om arvsskatt och gåvoskatt'' skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1§-

Skatt till — —-------------— gåva (gåvoskatt).

Förvärv av egendom, som avstås

till någon enligt 5 § lagen den 8 juni

1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden,

skall anses ske genom testamente

av den som efterlämnat egendomen.

49 §.

Där någon —------------— sammanlagda belopp.

Uppgift, varom-------------om dödsfallet.

Vad i — — — —------------sj ätte stycket.

Meddelande angående beslut om

avstående av arv enligt 5 § lagen om

allmänna arvsfonden skall tillställas

den beskattningsmyndighet, vilken

har att upptaga fråga om beskattning

av den egendom som avses.

51 §.

Ärende rörande fastställande av Ärende rörande fastställande av

skatt, som ej skall uttagas efter de- skatt, som ej skall uttagas efter deklaration,

upptages till avgörande vid klaration, upptages till avgörande vid

inregistrering av bouppteckning eller inregistrering av bouppteckning eller

handling, som avses i 20 kap. 10 § handling, som avses i 20 kap. 10 §

ärvdaballcen, eller, där jämlikt 17 § ärvdabalken, eller när handling som

anstånd med skattens fastställande avses i 49 § fjärde stycket inkom- 1

1 Senaste lydelse av 49 § se 1963:51 och av 51 § se 1964:310.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse)

blivit beviljat, när till beskattningsmyndigheten

ingivits handling, för

vars företeende anståndet beviljats,

eller, om sådan handling icke ingives

inom anståndstiden, vid utgången av

sistnämnda tid eller, då jämlikt 32 §

a) efterbeslcatlning skall äga rum

till följd av bevakning av där omförmält

testamente, vid bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skatten

blivit fastställd, skall tecknas på bouppteckning

eller handling, som avses

i 20 kap. 10 § ärvdabalken, eller

i fall, då deklaration skall avgivas,

på det exemplar av deklarationen,

som återställes till den skattskyldige.

När efterbeskattning jämlikt 32 § a)

skall ske till följd av bevakning av

testamente, skall sådant bevis tecknas

på utgående expedition angående

bevakningen.

Har jäxnlikt --- — —- —--— —

Handling, som -4---— — ---

(Föreslagen lydelse)

mit till beskattningsmyndigheten

eller, där jämlikt 17 § anstånd med

skattens fastställande blivit beviljat,

när till beskattningsmyndigheten ingivits

handling, för vars företeende

anståndet beviljats, eller, om sådan

handling icke ingives inom anståndstiden,

vid utgången av sistnämnda

tid eller, då jämlikt 32 § a) efterbeskattning

skall äga rum till följd

av bevakning av där oinförmält testamente,

vid bevakningen.

Bevis om det belopp, vartill skatten

blivit fastställd, skall tecknas på bouppteckning

eller handling, som avses

i 20 kap. 10 § ärvdabalken eller

i 45 § fjärde stycket, eller i fall, då

deklaration skall avgivas, på det

exemplar av deklarationen som återställes

till den skatt skyldige. När

efterbeskattning jämlikt 32 § a) skall

ske till följd av bevakning av testamente,

skall sådant bevis tecknas på

ntgående expedition angående bevakningen.

-----föregående stycke.

-------— denna myndighet,

Denna förordning träder i kraft den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden

Härigenom förordnas, att 1—5 samt 7 och 8 §§ lagen den 8 juni 1928

om allmänna arvsfonden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall

utan sammanblandning med andra

medel förvaltas av statskontoret såsom

en särskild fond för främjande

av barns och ungdoms vård och fostran.

Av medel, som under ett räkenskapsår

influtit, skall vid årets utgång

en tredjedel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkastning

från och med nästföljande år

vara tillgänglig för utdelning.

2

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen.

Ej må—------------- ------------------------

Tillgängliga medel-----------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Den egendom, som i arv tillfaller

allmänna arvsfonden, så ock egendom,

som må tillfalla fonden genom

gåva eller testamente, skall utan

sammanblandning med andra medel

förvaltas av statskontoret såsom

en särskild fond för främjande av

vård och fostran av barn och ungdom

samt omsorg om handikappade.

Av medel, som under ett räkenskapsår

influtit, skall vid årets utgång

en tiondel läggas till fonden.

Återstoden skall jämte årets avkastning

från och med nästföljande är

vara tillgänglig för utdelning.

Understöd ur fonden utdelas av

Konungen eller den myndighet

Konungen bestämmer.

----eller kommun.

-----till fonden.

3 §•

Fondens rätt-----------------------röra fonden.

Behörig att för fonden mottaga

delgivning av testamentet var jäm
-

1 Senaste lydelse av 3, 7 och 8 §§ se 1933:318.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

väl Kungl. Maj.ts befallnings havande

i det län, där den döde senast

haft sitt hemvist.

4

Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av

kammaradvokatfiskalsämbetet, om

testamentet är så upprättat, som i

lag föreskrives, och anledning till

klander ej heller eljest föreligger. I

annat fall har ämbetet att i god tid

före klandertidens utgång jämte,

eget utlåtande underställa ärendet

Konungens prövning.

5

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin till Konungen ställda ansökan

till Kungl. Maj :ts befallningshavande

i det län, där den döde senast

haft sitt hemvist; och åligge

§•

Testamente till annan än fonden

må å dess vägnar godkännas av kam.

maradvokatfiskalsämbetet, om anledning

till klander ej föreligger.

Även om sådan anledning föreligger

må testamente godkännas, om det

kan antagas vara ett riktigt uttryck

för arvlåtarens yttersta vilja.

§•

Arv, som tillfallit fonden, må hcll

eller delvis avstås till annan, om det

med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren

eller andra särskilda omständigheter

kan anses överensstämma

med arvlåtarens yttersta vilja. Även

i annat fall må arv avstås till arvlåtarens

släkting eller annan fysisk

person som stått arvlåtaren nära,

om det kan anses billigt.

Beslut om avstående av arv fattas

av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av kammaradvokatfiskalsämbetet.

I fråga om fast egendom

gäller beträffande riksdagens

medverkan till beslutet vad som i

allmänhet är föreskrivet om förfoganden

över kronans fasta egendom.

Vill någon, att arv, som tillfallit

fonden, skall helt eller delvis avstås,

ingive sin ansökan till Kungl. Maj:ts

befallningshavande i det län, där

den döde senast haft sitt hemvist;

och åligge det befallningshavanden

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

det befallningshavanden att, efter

verkställd utredning, till kammaradvokatfiskalsämbetet

insända handlingarna

i ärendet jämte eget utlåtande.

Ämbetet har att, jämte eget

yttrande, insända handlingarna till

Konungen.

7

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen företräda

fonden. Prövas denne ej vara

lämplig för uppdraget, varde han

av rätten entledigad.

Det åligger---------

att genast underrätta kammaradvokatfiskalsämbetet

om ansökningen

samt, efter verkställd utredning, till

ämbetet insända handlingarna i

ärendet jämte eget utlåtande. Ämbetet

har att, jämte eget yttrande, insända

handlingarna till Konungen,

om icke ämbetet äger besluta i ärendet.

§•

Finnes, då dödsfall inträffar, ej

annan arvinge än fonden eller är

fonden universell testamentstagare,

skall det hos rätten anmälas av den,

som har boet i sin vård, och nämne

rätten, när sådan anmälan sker eller

förhållandet eljest varder kunnigt,

god man att vid boutredningen företräda

fonden. God man skall ej förordnas,

om fonden uteslutits från

arv genom testamente och anledning

till klander mot testamentet ej kan

antagas föreligga. Ej heller skall god

man förordnas, om boet utvisar brist

och god man icke behövs för att

taga vård om boets tillgångar.

Prövas god man ej vara lämplig

för uppdraget, varde han av rätten

entledigad.

----— — sina skyldigheter.

8 §•

Lös egendom, som tillfallit fonden,

skall av gode mannen försäljas

å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet

efter framställning

från gode mannen annat

medgiver. Fordringar må dock försäljas

allenast i den mån de ej kunna

indrivas. Om försäljning av fast

Om försäljning av fast egendom,

som tillfallit fonden, gäller vad med

avseende å kronans fasta egendom

är i allmänhet stadgat, Konungen

eller den myndighet Konungen bestämmer

förordnar om försäljning

av tomträtt, som tillfallit fonden.

Annan lös egendom skall av gode

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år i969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

egendom, som tillfallit fonden, gäl- mannen försäljas å offentlig aukler

vad med avseende å kronans fas- tion, där ej kammaradvokatfiskalsta

egendom är i allmänhet stadgat, ämbetet annat medgiver. Fordringar

må försäljas allenast i den mån de

ej kunna indrivas.

För invandring----av kam maradvokatf iskal sämbetet.

Äro genom —------— —-------------- till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969. Bestämmelserna i 1 § andra

stycket i dess nya lydelse angående förfarandet med medel som influtit

under ett räkenskapsår skall tillämpas även på det räkenskapsår som utgår

den 30 juni 1969.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 dr 1969

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 26 mars 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 25 mars 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

28 februari 1969, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändring i ärvdabalken och 2) lag om ändring

i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Anders Knutsson.

Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden

Lagrådet yttrade:

I remissprotokollet har departementschefen uttalat att de ändamål till

vilka bidrag lämnas ur arvsfonden bör vara så allmänt godtagna att det

framstår som befogat att för dem använda kvarlåtenskapen efter en person

som inte har gett uttryck åt några egna önskemål i saken. Ändamålen

bör vidare vara tämligen klart avgränsade och inriktade på bestämda grupper

av personer. Med utgångspunkt från dessa överväganden har departementschefen

föreslagit att arvsfondens ändamål alltjämt bör omfatta främjande

av vård och fostran av barn och ungdom samt att ändamålsutvidgningen

bör begränsas till att avse omsorger om handikappade.

Utredningen har framhållit att allmänna arvsfondens bidragsgivning även

sedan den utvidgats bör följa hittills tillämpade allmänna principer vilket

innebär att bidrag inte lämnas till politiska organisationer. Samtliga remissinstanser

har lämnat detta ståndpunktstagande utan erinran.

Departementschefen — som i remissprotokollet uttalat att bidrag hittills

inte lämnats till politiska organisationer — föreslår emellertid nu att

även sådana organisationer skall kunna erhålla bidrag ur arvsfonden för

verksamhet som ligger inom ramen för fondens ändamål.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 83 år 1969

Vad departementschefen, på sätt ovan redovisats, anfört beträffande ändamål

sbestämningen talar mot att ändra nuvarande principer. Enligt lagrådets

mening kan vidare allmänhetens förtroende för arvsfonden komma

att minskas om den misstanken uppstår att arvsfondens medel •— direkt

eller indirekt — kan komma att användas för politisk verksamhet som ju

enligt sakens natur är kontroversiell. Detta kan medföra att tillströmningen

av medel till arvsfonden nedgår, något som vore beklagligt. De

politiska organisationerna har för övrigt möjlighet att — såsom departementschefen

framhållit — erhålla stöd för sin ungdomsverksamhet från

stat och kommun.

Lagrådet anser sig följaktligen inte kunna förorda den av departementschefen

föreslagna ändringen av hittills gällande princip att politiska organisationer

inte bör erhålla understöd från arvsfonden.

4 §•

Departementschefen har anfört att i praxis för allmänna arvsfondens

räkning godkänts också testamenten, som inte har bevakats inom föreskriven

tid och därför i princip har förlorat sin verkan (jfr ÄB 14:3); så

har skett, när testamentet kunnat antagas vara ett riktigt uttryck för

arvlåtarens yttersta vilja. Den rättsliga verkan av att ett testamente under

sådana förhållanden godkännes är emellertid inte att testamentet lever

upp och blir gällande som testamente, utan »testamentstagaren» förvärvar

en rätt som bär sin grund i själva godkännandet (jfr NJA II 1930 s. 362

mitten samt Walin, Kommentar till ÄB, del I, s. 282 not 32) och följaktligen

i själva verket får anses utgöra resultatet av ett avstående av arv

som tillfallit fonden. Liksom godkännande enligt 4 § i förslaget lämnas av

kammaradvokatfiskalsämbetet kan beslut om avstående av arv, enligt 5 §

andra stycket första punkten, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande meddelas

av ämbetet. Huruvida 4 eller 5 § tillämpas blir emellertid av betydelse bl. a.

för frågan om, beträffande fast egendom, riksdagen måste medverka till

beslutet. För den händelse lagstiftaren vill att här ifrågavarande godkännanden

skall anses inte som avståenden enligt 5 § utan som godkännanden

enligt 4 § — ett betraktelsesätt varemot lagrådet inte har något att

erinra — erfordras härför enligt lagrådets mening en uttrycklig bestämmelse

i 4 § av det innehåll utredningen föreslagit. En sådan bestämmelse

synes påkallad också av språkligt-logiska skäl. Det i 4 § i det remitterade

förslaget givna bemyndigandet för kammaradvokatfiskalsämbetet

sträcker sig nämligen efter orden inte längre än till situationer, där i och

för sig klander skulle kunna ha rättslig verkan.

Ur protokollet:

Aino Olsson

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969

Utdrag av protokollet över justitieårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 28 mars

1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i ärvdabalken,

2) lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 (nr 281) om allmänna arvsfonden.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

I remissprotokollet uttalade jag att det förhållandet att eri organisation

har ett politiskt syfte enligt min mening inte bör utesluta den från möjligheten

att få bidrag ur arvsfonden. Detta har föranlett lagrådet ätt uttrycka

farhågor för att allmänhetens förtroende för arvsfonden skulle kunna minska

om den misstanken uppstår att arvsfondens medel kommer att användas

för politisk verksamhet, söm enligt sakens natur är kontroversiell.

Vad lagrådet anfört föranleder endast en kort kommentar från min sida.

Förutom sin allmänt politiska verksamhet utvecklar de politiska organisationerna

en bred aktivitet med åtskilliga inslag som ingalunda är kontroversiella

och som faller helt inom ramen för sådana ungdomsvårdande syften

som arvsfonden är till för att tillgodose. Dit hör t. ex. studieverksamhet i

de politiska ungdomsförbundens regi. Ett aktuellt exempel på socialt engagemang

från ungdomsförbunden som är värt att stödjas genom medel

från allmänna arvsfonden är den information om narkotikaproblemet bland

ungdomen som förbunden aviserat vid den av regeringen anordnade ungdomskonferensen

i februari. Jag finner inte något skäl att frångå den ståndpunkt

som jag har intagit i remissprotokollet.

Vad lagrådet har anfört beträffande 4 § arvsfondslagen synes mig böra

iakttas. Vidare bör ett par redaktionella jämkningar göras i det remitterade

förslaget.

Med anledning av vad jag anförde vid remissen till lagrådet rörande place
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

f

Kungl. Maj:ts proposition nr 83 år 1969 69

ringen av arvsfondens tillgångar kan nämnas att Kungl. Maj :t i brev till

statskontoret den 14 mars 1969 har meddelat nya bestämmelser härom av

motsvarande innehåll som föreskrifterna om de av statskontoret förvaltade

donationsfonderna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga dels de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

dels det vid statsrådsprotokollet den 28 februari 1969 fogade förslaget till

8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om

arvsskatt och gåvoskatt.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 1LU 1969:37 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 s. 1 i texten
  2. BevU 1969:42 Betänkande med anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 8 juni 1928 s. 1 i texten