Sök i Ratio Lex

Om riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

1970-03-20 · 163 sidor, varav 160 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 160 av 163 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:103, Om riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

1

Nr 103

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om riktlinjer för en

partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen;

given Stockholms slott den 20 mars 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås med hänvisning till bl. a. den regionalpolitiska

verksamheten att åtgärder vidtas i syfte att få till stånd en förbättrad

samordning av de statliga länsorganens planeringsarbete. Länsstyrelsen

får en lekmannastyrelse med landshövdingen som ordförande samt

tio andra ledamöter. Den nya länsstyrelsen får som en huvuduppgift att

leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga

länsförvaltningen. I planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse som

handläggs av vissa andra länsorgan övertar länsstyrelsen beslutanderätten.

Dessa organ skall delta i frågornas beredning. Länsarkitektkontoret

inordnas i länsstyrelsen. I övrigt blir de olika länsorganen alltjämt fristående

från varandra.

Vidare föreslås att skatteförvaltningen i länsstyrelsen blir omorganiserad

med en klarare åtskillnad mellan den fiskala och den dömande verksamheten.

Åtgärder föreslås för att förbättra förvaltningsrättskipningen. En länsskatterätt,

i huvudsak motsvarande nuvarande prövningsnämnd, och en

länsrätt för annan förvaltningsrättskipning knyts till länsstyrelsen. Dessa

l—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

organ skall bestå av en jurist som ordförande samt lekmän. Lagstiftning

om länsrättens och länsskatterättens organisation samt om förfarandet

vid dessa organ förutsätts komma till stånd senare.

Som en följd av dessa förslag avses länsstyrelsen bli organiserad med

tre huvudenheter, nämligen en för samhällsplanering i vilken också ingår

en förstärkt organisation för beredskapsplanläggning, en för skatteförvaltning

och en för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning, till vilken

länsrätten och länsskatterätten knyts. Vidare skall finnas en enhet för administrativ

service. Beträffande länspolischefens expedition företas inte

någon ändring nu. Länens olika storlek och struktur kan motivera avvikelser

från denna normalorganisation.

Detaljerade organisationsförslag avses bli framlagda i statsverkspropositionen

för budgetåret 1971/72. Omorganisationen beräknas ske den 1

juli 1971.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

3

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 20 mars 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen och anför.

INLEDNING

Länen är verksamhetsområden för en betydande del av den statliga förvaltningen

på regional nivå. Den statliga länsförvaltningen omfattar närmare

tjugotalet olika myndigheter och organ, av vilka dock några är gemensamma

för två eller flera län. Till de statliga länsorganen hör länsstyrelsen,

länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, lantbruksnämnden,

länsskolnämnden, skogsvårdsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden samt

sådana expertorgan som vägförvaltningen, länsarkitekten, överlantmätaren,

länsläkaren, länsveterinären och socialvårdskonsulenten m. fl. Förutom

dessa egentliga statliga länsorgan finns andra regionalt verksamma myndigheter,

organisationer och befattningshavare, vilka antingen har från

länsindelningen mer eller mindre avvikande verksamhetsområden, t. ex.

skyddskonsulenterna och fiskeriintendenterna, eller är icke statliga, såsom

företagareföreningarna, hushållningssällskapen, landsantikvarierna m. fl.,

men som ändå genom sin verksamhet och anknytning till den statliga förvaltningsverksamheten

i länen kan sägas höra till bilden av denna.

Länen är vidare i princip områden för den landstingskommunala verksamheten.

Från denna princip kommer fr. o. m. år 1971 att finnas endast

tre undantag, bestående i att någon landstingskommun inte finns i Gotlands

län och i att Göteborg och Malmö inte tillhör landstingskommunen i

resp. län.

Från slutet av 1950-talet och oavbrutet under praktiskt taget hela 1960-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kutigl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

talet har ett omfattande utredningsarbete om länsorganisationen pågått.

Olika utredningar bär -— delvis från skilda utgångspunkter — behandlat

frågeställningar som tillsammantagna ställt hela den regionala samhällsförvaltningens

nuvarande uppbyggnad under diskussion.

Lånsförvaltningsutredningen tillkallades år 1961 för att göra en förutsättningslös

och allsidig undersökning rörande grunderna för den statliga länsförvaltningens

ordnande för framtiden. På förslag av denna utredning överlämnades

sedermera frågan om skatteförvaltningens organisation till landskontor

sutredning en, som började sitt arbete år 1964. Med Iänsförvaltningsutredningens

betänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967: 20—

21) och landskontorsutredningens betänkande »Skatteförvaltningen» (SOU

1967:22) har uppdragen redovisats. Förslagen innebär bl. a. att den översiktliga

samhällsplanering som ankommer på olika statliga länsorgan skall

ledas och samordnas av länsstyrelsen och att länsstyrelsen skall få en sammansättning

och organisation som i väsentliga avseenden skiljer sig från

den nuvarande. Däremot föreslås skatteförvaltningen bli överflyttad från

länsstyrelserna till ett skatteverk i varje län såvitt avser de fiskala uppgifterna

och till länsskatterätter när det gäller de dömande funktionerna. Förslag

till lag om skatterätt har upptagits i en inom finansdepartementet upprättad

promemoria (SOU 1967: 24).

Länsindelning sutredning en tillkallades år 1963 för att — bl. a. med utnyttjande

av det material som sammanställts av 1959 års länsindelningsutredning

— allsidigt utreda frågan om ny länsindelning. Utredningen lämnade

samtidigt med de båda förut nämnda utredningarna sitt betänkande »Ny

länsindelning» (SOU 1967:23). I betänkandet har utredningen framfört

allmänna synpunkter på frågan samt lagt fram ett konkret förslag till ny

länsindelning.

Länsdemokratiutredningen tillkallades år 1964 för att dra upp riktlinjer

för hur den regionala och lokala självstyrelsen och demokratin skall på

bästa sätt utformas samt pröva huruvida och i vad mån regionala och

lokala representationers ställning och deras samverkan med riksstyrelsen

borde påverka utformningen av en ny författning. Utredningen lämnade år

1968 i sitt andra betänkande »Förvaltning och folkstyre» (SOU 1968:47)

ett principförslag som med avseende pa den regionala förvaltningsorganisationen

bl. a. innebär en överflyttning av uppgifter från statliga länsorgan

till landstingskommunerna.

Remissbehandlingen av dessa betänkanden har gått till på så sätt att länsförvaltningsutredningen,

landskontorsutredningen och länsindelningsutredningen

remissbehandlades med en gemensam remisstid. När därefter länsdemokratiutredningens

betänkande förelåg blev remissinstanserna — i syfte

att nå en samordnad bedömning — uppmanade att i sina yttranden över

detta betänkande ange de synpunkter på de övriga utredningsförslagen som

då kunde vara att tillägga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

5

De olika utredningsförslag som sålunda föreligger har ett klart inbördes

samband. Länsförvaltnings-, landskontors- och länsindelningsutredningarna

arbetade parallellt. Deras förslag är anpassade till varandra och i viss mån

beroende av varandras genomförande. Beträffande länsdemokratiutredningen

samt länsförvaltnings- och landskontorsutredningarna är förhållandet

det motsatta. En ändring av kompetensfördelningen mellan statliga länsorgan

och landstingen enligt länsdemokratiutredningens förslag skulle i

väsentliga hänseenden rubba de förutsättningar som i vart fall länsförvaltningsutredningens

förslag bygger på.

Med hänsyn härtill har jag i likhet med flertalet remissinstanser ansett

lämpligt att de utredningar om länsproblematiken som från skilda utgångspunkter

verkställts sammanfattas och kompletteras innan de slutligt

prövas av statsmakterna. Ett ytterligare skäl härför är att förutsättningarna

för att genomföra de olika utredningsförslagen i flera avseenden ändrats

sedan förslagen lades fram och att samordning också bör ske med annat utredningsarbete

som ännu inte är avslutat. Jag har därför tidigare denna dag

utverkat Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla en parlamentariskt sammansatt

beredning för att göra en sammanfattande bedömning av den regionala

samhällsförvaltningens uppgifter och organisation m. m.

En sådan samlad bedömning av här aktuella frågor bör emellertid —

som jag också framhöll i nyssnämnda sammanhang — inte hindra att partiella

reformer under tiden genomförs på områden där sådana framstår som

särskilt angelägna. En förutsättning måste dock vara att statsmakternas

framtida ställningstaganden inte föregrips eller avsevärt försvåras. Jag

anmälde därför min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t en proposition till riksdagen

om vissa förändringar i den statliga länsförvaltningens organisation.

Jag anhåller nu att få redogöra närmare för dessa organisationsfrågor som

jag anser bör begränsas till de statliga länsorganens befattning med samhällsplanering,

skatteförvaltning, förvaltningsrättskipning och försvarsberedskap

samt personal- och kameralfrågornas handläggning i länsstyrelsen.

SAMHÄLLSPLANERING

Till samhällsplanering kan räknas åtgärder som syftar till att skapa möjligheter

för samhället att fungera och utvecklas under så gynnsamma förutsättningar

som möjligt. Denna verksamhet omfattar många olika moment

och åtgärder av skiftande inriktning och ambitionsgrad. Den lägsta ambitionsnivån

representerar sådan planering som allmänt har till syfte att i

möjlig mån skingra ovissheten om framtiden. Dess ändamål är väsentligen

att ge information om det framtida utvecklingsförloppet under vissa givna

förutsättningar och antaganden. I sin renodlade form är sådan planering

närmast att uppfatta som prognoser avsedda att utvisa hur framtiden kommer

att te sig om inga nya åtgärder vidtas i syfte att påverka utvecklingens

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

riktning och takt. Planering på högre ambitionsnivåer innefattar däremot

alltid syftet att på ett mer eller mindre ingripande sätt påverka och styra

utvecklingen i en viss önskvärd riktning eller möjligen även att påskynda

eller fördröja vissa förlopp.

De åtgärder samhällsorganen vidtar i angivna syften kan komma till uttryck

på olika sätt. I vissa fall upprättas särskilda handlingsprogram, planer,

som kanske också formellt fastställs för att ligga till grund för kommande

verkställighetsbeslut och som därmed också kan få särskilda rättsverkningar

i övrigt. Till samhällsplanering i vidaste bemärkelse hör emellertid all den

planering som sker genom att samhällsorganen bedömer och beslutar om

hur samhällets resurser skall utnyttjas och hur samhällsmiljön skall utformas.

Denna innebörd ges begreppet i den följande redogörelsen avseende

de statliga länsorganen.

Nuvarande förhållanden

Samhällsplaneringsuppgifter handhas inom den statliga länsförvaltningen

av ett flertal olika i förhållande till varandra organisatoriskt fristående

länsorgan. Den sektoriella uppbyggnad som kännetecknar den centrala organisationen

har nämligen i stor utsträckning sin motsvarighet på länsplanet.

Denna organisationsstruktur för de statliga planeringsuppgifterna

har uppkommit genom de utbyggnader av verksamheten som skett under

senare årtionden, framför allt under 1940-talet. Eftersom dessa utbyggnader

vid varje tillfälle som regel begränsat sig till en speciell verksamhetsgren,

inom vilken staten åtagit sig nya uppgifter eller eljest genomfört reformer,

har organisationsfrågan för länsförvaltningens del oftast prövats i samband

med att behovet av en central organisation för uppgiften övervägts.

Denna prövning har för vissa verksamhetsområden lett till en organisation

som innefattar ett centralt ämbetsverk med under ämbetsverket lydande

särskilda länsorgan. I andra fall bär länsstyrelsen ålagts att svara för verksamheten

på länsplanet eller i vart fall tillagts vissa funktioner i anslutning

därtill. Någon samlad reform av organisationen för samhällsplaneringen på

länsplanet har inte ägt rum.

Till de statliga länsorgan som har mer eller mindre omfattande uppgifter

med anknytning till samhällsplaneringen kan förutom länsstyrelsen främst

räknas de s. k. länsnämnderna —- länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden,

lantbruksnämnden, länsskolnämnden — och skogsvårdsstyrelsen, vägförvaltningen

och länsvägnämnden, länsarkitekten, överlantmätaren och länsläkaren.

Länsstyrelsen har planeringsuppgifter som sträcker sig över flera olika

verksamhetsgrenar. De övriga nu nämnda organen är utpräglade fackorgan,

som arbetar inom en bestämt avgränsad sektor av samhällsplaneringen. De

företer väsentliga skillnader inbördes inte bara i fråga om organisatorisk

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

7

uppbyggnad utan också när det gäller uppgifter och befogenheter inom

respektive verksamhetsområden. Länsnämnderna — utom länsvägnämnden

som har en speciell ställning — och skogsvårdsstyrelsen har till sig fått delegerade

åtskilliga beslutsbefogenheter, som i viktigare frågor utövas av

nämnden eller styrelsen in pleno. Däremot har de fackorgan som inte

försetts med lekmannastyrelse som regel ingen beslutanderätt i samhällsplaneringsfrågor.

De är experter som biträder sitt centrala verk och länsstyrelsen

— de kallas också ibland något oegentligt för länsstyrelseexperter —

samt tillhandahåller facksynpunkter på planeringsfrågor även till andra

statliga myndigheter samt kommunerna.

Arbetsuppgifterna inom varje planeringsgren bestäms genom föreskrifter

i instruktioner och materiella författningar, genom uttalanden i samband

med anslag, genom råd och anvisningar m. m. För de länsorgan som lyder

under ett centralt verk kan verksamheten preciseras genom direktiv från

verket. Direktiv till länsstyrelsen kan ges av Kungl. Maj :t.

Det arbete länsorganen utför inom olika planeringssektorer framgår i

stora drag av följande.

B ostadsplanering

För den statliga verksamheten inom bostadspolitiken finns i varje län en

länsbostadsnämnd, som lyder under bostadsstyrelsen. Länsbostadsnämnden

består av ordförande och fem andra ledamöter. Nämnderna i Stockholm,

Göteborg och Malmö har dock fler ledamöter. Chefen för nämndens kansli

länsbostadsdirektören, är självskriven ledamot. Övriga ledamöter förordnas

av Kungl. Maj :t.

För bostadsproduktionens omfattning och planering på längre sikt samt

för markpolitik och bebyggelseplanering svarar i första hand kommunerna.

Staten svarar i princip för de finansiella insatser som krävs för ett bostadsbyggande

till rimliga kostnader.

Sedan statsmakterna för varje år fastställt en ram för den statliga bostadslångivningen

på grundval av en plan som anger bostadsbyggandets totala

omfattning har bostadsstyrelsen att fördela lånemedlen mellan länen. Länsbostadsnämnderna

bestämmer därefter om fördelningen på kommuner eller

kommunblock. Till grund för statsmakternas och bostadsmyndigheternas

anslags- och fördelningsbeslut ligger bl. a. de bostadsbyggnadsprogram för

fem år framåt som flertalet kommuner fortlöpande upprättar. Syftet med

programmen, som revideras årligen, är att få till stånd en konkret produktionsplanering

grundad på bedömningar av såväl efterfrågan på bostäder

under planeringsperioden som utvecklingen i fråga om produktionsmöjligheterna.

Programmen skall upprättas i samråd med länsbostadsnämnden

och vid behov även med länsarbetsnämnden och andra länsorgan. Eftersom

f. n. ca 90 % av bostadsbyggandet finansieras med statligt stöd blir lånera
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

marna och deras fördelning nästan helt bestämmande för i vilken utsträckning

de kommunala planerna för bostadsproduktionen kan realiseras.

Den väntade utvecklingen inom näringslivet utgör en särskilt viktig faktor

vid nämndens fördelningsbeslut. Fördelningen sker därför i samråd med

bl. a. länsarbetsnämnden. Länsstyrelsens och planeringsrådets mening inhämtas

också i detta sammanhang.

Sambandet mellan bostadsplaneringen och annan samhällsplanering kommer

också till uttryck i föreskriften att länsbostadsnämnden med ledning av

bostadsbyggnadsprogrammen skall tillställa övriga länsmyndigheter de uppgifter

som kan behövas för myndigheternas verksamhet.

Länsbostadsnämnden sköter också långivningen för de enskilda projekten.

Denna verksamhet — länsbostadsnämndens volymmässigt största uppgift -—

är visserligen till stor del av bankmässig karaktär men har också betydelse

från samhällsplaneringssynpunkt. Det åligger nämligen länsbostadsnämnden

att i anslutning till långivningen verka för en planmässig förbättring

av bostadsförsörjningen i länet. Detta sker dessutom genom råd och anvisningar

till kommunerna, särskilt i samband med nämndens medverkan vid

bostadsbyggnadsprogrammens upprättande.

Bland övriga länsorgan som i större utsträckning befattar sig med bostadsplaneringen

bör särskilt nämnas länsarkitekten. Mellan denne och

länsbostadsnämnden förekommer regelbundet samarbete. Nämnden håller

sig härigenom fortlöpande underrättad om bebyggelseplaneringen i länet

och kan följa enskilda planärenden.

Arbetsmarknadspolitisk planering

Som statligt regionalt organ för arbetsmarknadspolitiken finns i varje län

en länsarbetsnämnd, som lyder under arbetsmarknadsstyrelsen. Länsarbetsnämnden

består av ordförande och sju (åtta) andra ledamöter, vilka utses

av Kungl. Maj :t efter förslag av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen. Parterna

på arbetsmarknaden är representerade i nämnden. Chef för nämndens

kansli är länsarbetsdirektören.

På länsarbetsnämnden ankommer en rad olika åtgärder i syfte att främja

balansen på arbetsmarknaden och en rationell användning av arbetskraften.

Till dessa åtgärder hör arbetsförmedling och information om arbetsmarknadens

tillstånd och behov, ekonomiska bidrag till flyttning av arbetskraft,

inlösen av egna hem samt arbetsmarknadsutbildning, dvs. omskolning och

fortbildning.

Bland de från samhällsplaneringssynpunkt viktigare av länsarbetsnämndens

verksamhetsområden märks vissa direkt sysselsättningsskapande åtgärder,

den särskilda befattningen med byggarbetsmarknaden samt nämndens

allmänna funktion som den statliga länsförvaltningens rådgivande och

samordnande organ i arbetsmarknadsfrågor. Till nämndens samhällsplane
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970 9

rande uppgifter kan också räknas planläggningen av hur länets arbetskraft

skall utnyttjas under krig eller liknande förhållanden.

Som underlag för sin egen verksamhet men också för åtgärder som ankommer

på andra länsorgan och arbetsmarknadsstyrelsen upprättar länsarbetsnämnden

prognoser över utvecklingen på arbetsmarknaden, bl. a.

inom byggnadsindustrin.

För att motverka eller avhjälpa arbetslöshet initierar länsarbetsnämnden

statliga, kommunala eller enskilda beredskapsarbeten. Nämnden beslutar

själv om vissa arbeten av mindre omfattning. Verksamheten kräver nära

samverkan med bl. a. vägförvaltningen och sker i fortlöpande kontakt med

kommunerna. Länsarbetsnämnden kan vidare i samma syfte ta initiativ

till statliga eller statsunderstödda beställningar hos industrin.

I beredningen i länsstyrelsen av ärenden om lokaliseringsstöd deltar länsarbetsdirektören

och representant för länets företagareförening. Det bör i

sammanhanget nämnas att företagareföreningens verksamhet som förmedlare

av statligt kreditstöd i olika former åt småindustri och hantverk på sina

håll har stor omfattning och därmed också utgör en faktor i samhällsplaneringen.

En annan form av sysselsättningsplanering utgör regleringen av byggnads-

och anläggningsverksamheten. Igångsättningstillstånd fordras för vissa

byggnadsarbeten som finns närmare angivna i författning. Med undantag

för vissa större arbeten meddelas tillstånden av länsarbetsnämnden i samverkan

med de lokala byggarbetsnämnderna. Dessa nämnder, som är sammansatta

av representanter för byggarbetsmarknadens parter, kommunerna

och arbetsmarknadsverket, arbetar huvudsakligen som rådgivande organ för

en frivillig säsongutjämning. Igångsättningstillstånd för större arbeten prövas

av Kungl. Maj :t eller arbetsmarknadsstyrelsen. I ärenden härom åligger

det länsarbetsnämnden att inhämta länsstyrelsens yttrande om hur angeläget

arbetet är med hänsyn til! samhällsplaneringen och näringslivets lokalisering.

Avser tillståndsprövningen bostadshus som uppförs utan statligt stöd

samråder länsarbetsnämnden med länsbostadsnämnden. Att länsarbetsnämnden

medverkar vid länsbostadsnämndens fördelning av låneramar

för bostadsbyggande på kommuner har tidigare berörts.

Skolplanering

Som statligt regionalt organ på skolväsendets område finns i varje län

en länsskolnämnd, som lyder under skolöverstyrelsen. Länsskolnämnden

består av nio ledamöter. Av dessa utser Kungl. Maj :t två som företrädare

för arbetsgivare resp. arbetstagare i länet, skolöverstyrelsen och länsstyrelsen

vardera en ledamot och landstinget fem ledamöter. Den ledamot

som skolöverstyrelsen utser skall äga pedagogisk sakkunskap och erfarenhet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Den av länsstyrelsen utsedda ledamoten skall vara förvaltningsjurist i allmän

tjänst eller domare. De landstingsvalda ledamöterna slutligen skall ha

visat intresse för utbildningsfrågor; en av dem skall dessutom äga särskild

kännedom om landsbygdens skolväsen. Chefstjänsteman hos länsskolnämnden

är länsskolinspektören.

Länsskolnämndens uppgifter kan indelas i följande huvudgrupper, nämligen

åtgärder beträffande skolväsendets planering, ledning av och tillsyn

över den pedagogiska verksamheten, direkt inspekterande verksamhet,

beslut eller yttranden i ärenden rörande den inre skolorganisationen samt

handläggning av vissa besvärsmål.

I fråga om planeringsverksamheten svarar nämnden i samråd med andra

samhällsplanerande myndigheter och institutioner i länet för en fortlöpande

översiktlig planering av skolväsendet i dess helhet. Planeringen, som

grundas på uppgifter från kommunerna, statliga länsorgan och centrala

myndigheter angående befolkningsutveckling, planerad bebyggelse m. m„

är vägledande för nämndens åtgärder och beslut i enskilda lokaliserings- och

bidragsärenden. Den ligger också till grund för nämndens planläggning av

skolverksamheten i krig och det samråd som skall ske mellan nämnden

och kommunerna inom ramen för den kommunala beredskapen på detta

område.

Till länsskolnämndens planeringsuppgifter hör att fastställa elevområde

för kommunala m. fl. skolor. Elevområde skall omfatta den kommun som

förvaltar skolan, men om det erfordras för en ändamålsenlig organisation

av skolväsendet skall i området också ingå en eller flera andra kommuner

eller delar därav och länsskolnämnden kan i sådana fall förordna om kommunalförbund

för förvaltningen. Elevområde bestäms bl. a. med ledning

av den organisationsplan för skolenheterna m. m. som varje kommun skall

upprätta och tillställa länsskolnämnden. Om frågan berör kommuner i

olika län och länsskolnämnderna inte kan enas, skall ärendet hänskjutas

till Kungl. Maj :t.

Länsskolnämnden har ett direkt inflytande över lokaliseringen av fackskolor,

yrkesskolor och gymnasier genom att den yttrar sig över kommuns

framställning till Kungl. Maj :t eller, beträffande vissa yrkesskolor, till

skolöverstyrelsen om tillstånd att inrätta sådan skola. I nämndens bedömningar

ingår frågor om behov, förläggningsort, finansieringsmöjligheter,

m. m.

En form av statlig uppsikt över skolväsendet som har stor effekt i planeringshänseende

är prövningen av statsbidrag till byggande av skolor och

den prioritering som där sker. I ärenden om statsbidrag till byggnadsarbeten

inom det allmänna skolväsendet m. m. yttrar sig alltid länsskolnämnden

till skolöverstyrelsen och verkställer också i vissa fall den prövning av skollokalbehovet

som utgör förutsättning för bidrag. Av särskild betydelse i sammanhanget

är nämndens bedömning av de olika byggnadsföretagens angelä
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970 11

genhetsgrad som redovisas i förslag till turordning mellan bidragsansökningarna.

I frågor om lokalisering av skolor samråder länsskolnämnden bl. a. med

länsarbetsnämnden — som även skall meddela igångsättningstillstånd i vissa

fall — länsbostadsnämnden och länsarkitekten.

Planering för jordbruk och skogsbruk

Den översiktliga planeringen för jordbruk och skogsbruk hänför sig i

huvudsak till lantbrukets strukturrationalisering och utbyggnaden av skogsvägnätet.

De statliga uppgifterna fullgörs på länsplanet av lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen.

Lantbruksnämnden, som lyder under lantbruksstyrelsen, utgörs av lantbruksdirektören

och åtta andra ledamöter, varav fyra utses av Kungl. Maj :t

och lika många av landstinget i samråd med länets hushållningssällskap.

Skogsvårdsstyrelsen, för vilken skogsstyrelsen är central myndighet, består

av sju ledamöter. Länsjägmästaren är självskriven ledamot och av övriga

ledamöter utser Kungl. Maj :t och landstinget vardera tre.

Lantbruksnämnden skall inom sitt verksamhetsområde uppmärksamt

följa lantbrukets tillstånd och utveckling samt själv vidta eller hos lantbruksstyrelsen

föreslå de åtgärder, som är påkallade eller i övrigt lämpliga,

särskilt för att åstadkomma en snabb strukturrationalisering inom lantbruket.

Det åligger lantbruksnämnden att på länsplanet, i den mån det inte

ankommer på annan myndighet, handha de statliga åtgärderna för jordbrukets

och skogsbrukets yttre rationalisering samt för annan rationalisering

inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Med yttre rationalisering förstås

åtgärder för att åstadkomma lämpligare brukningsenheter i fråga om

storlek, arrondering m. in. Med annan rationalisering avses varaktiga förbättringsåtgärder

beträffande jord och byggnader eller andra fasta anläggningar

(inre rationalisering) samt övriga åtgärder för att förbättra driftsförhållandena

inom och det ekonomiska utbytet av jordbruket eller trädgårdsnäringen

(driftsrationalisering).

Nämnden har att genom rådgivning och upplysning främja rationaliseringen

inom jordbruket och trädgårdsnäringen samt den yttre rationaliseringen

inom skogsbruket. Statligt stöd till såväl yttre som inre rationalisering

beviljas av nämnden i form av lånegaranti och statsbidrag. För främjande

av den yttre rationaliseringen bedriver nämnden vidare en aktiv inköpspolitik,

dvs. köper mark, som därefter kan säljas till förstärkning av

andra brukningsenheter. För samma ändamål inlöser nämnden mark i

samband med sin prövning av förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen. I

lantbruksnämndens verksamhet för den inre rationaliseringen ingår bland

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

annat att biträda jordbrukarna med teknisk planering, avseende sådant

som torrläggning, täckdikning, m. m.

Till ledning för sin verksamhet utför lantbruksnämnden översiktliga utredningar

och planering rörande landsbygden (jord- och skogsbrukets

strukturrationalisering samt därmed sammanhängande jordbruksfrågor

i övrigt). Sådana utredningar avser att inom län och regioner dels

översiktligt kartlägga rådande förhållanden och utvecklingstendenser rörande

produktionsunderlaget i mark, brukningsenheter, befolkning och arbetskraft

m. m., dels analysera behovet av åtgärder samt att ange riktlinjer

för rådgivnings- och rationaliseringsarbetet inom lantbruksnämnden. Utredningarna

utförs i samarbete med andra länsorgan och som en integrerad

del av den allmänna lokaliserings- och samhällsplaneringen.

För att utforma planer för förbättringsåtgärder som bör komma till

stånd inom ett relativt begränsat område verkställer lantbruksnämnden

s. k. individualplanering, som omfattar ett mindre antal fastigheter och vanligen

aktualiserats genom behov av storleksrationalisering eller bättre ägoarrondering.

I rationaliseringsfrågor samverkar lantbruksnämnden fortlöpande med

skogsvårdsstyrelsen. överlantmätaren är sakkunnig rådgivare och utredare

åt nämnden i fastighetsbildningsfrågor. Vidare finns föreskrift om att lantbruksnämnden

skall samråda med länsarbetsnämnden när arbetsmarknadsfrågor

måste bedömas. Slutligen kan nämnas att länsbostadsnämnden är

skyldig att inhämta lantbruksnämndens synpunkter i ärenden om lån till

bostadsbyggnad på jordbruksfastighet.

Skogsvårdsstyrelsen har till uppgift att främja och stödja den enskilda

skogshushållningen samt verka för att skogsvårdsarbetet på de enskilda skogarna

inom styrelsens verksamhetsområde bedrivs på ett planmässigt sätt

ävensom utöva den uppsikt och vidtaga de åtgärder, som jämlikt gällande

skogsvårds-, naturvårds- och andra författningar ankommer på styrelsen.

Skogsvårdsstyrelsen fullgör sin uppgift bl. a. genom medverkan i skogsbrukets

driftsplanläggning, genom att svara för frö- och plantförsörjning samt

genom att vara bidragsbeviljande organ för det statliga stödet till skogsbrukets

rationalisering.

Av särskild betydelse för skogsbrukets planering är förutom åtgärder och

stöd för rationalisering planläggningen av länets skogsvägnät. Vanligen består

denna i att skogsvårdsstyrelsen upprättar skogsvägplaner för länet

som ligger till grund för det statliga stödet till byggande av skogsbilvägar

på enskilda skogar. Planeringen sker i samråd med bl. a. länsstyrelsen, vägförvaltningen

och lantbruksnämnden. Skogsvårdsstyrelsen beviljar lån och

bidrag till byggande av skogsvägar.

Vägplanering

I varje län finns en vägförvaltning som är regionalt organ inom statens

vägverk. Chef för vägförvaltningen är vägdirektören.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Den allmänna väghållningen omfattar byggande och drift (underhåll) av

väg. Verksamheten baseras på en omfattande planläggning av det allmänna

vägnätets utformande.

Vägbyggandet ombesörjs av landets sju byggnadsdistrikt. Driften och

planläggningsarbetet sköter vägförvaltningen. Vägbyggandet och driften

sker utan att länsstyrelsen eller något annat länsorgan medverkar.

För den planläggning av det allmänna vägnätets utformning och utbyggnad

som sker på länsplanet svarar länsstyrelsen med biträde av vägförvaltningen

samt lokala vägnämnder och länsvägnämnden. Dessa nämnder har

en rådgivande funktion samt en viss initiativrätt och besvärsrätt. Vägnämnderna

utses av kommunerna. Länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och

vägnämnderna utser ledamöterna i länsvägnämnden.

Förutom genom vägnämnderna bevakas lokala intressen i vägplaneringen

genom vägfrågornas nära anknytning till den kommunala bebyggelseplaneringen.

I de samråd mellan planförfattare, kommunens styrelse, länsarkitekten

in. fl. som påbjuds i byggnadsstadgan deltar bl. a. vägförvaltningen.

Den översiktliga vägplaneringen består framför allt i att länsstyrelsen på

grundval av förslag från vägförvaltningen och i mån av behov upprättar

s. k. flerårsplaner för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar.

Innan sådan plan upprättas skall uppgifter inhämtas från vägnämnderna

om de företag som bör utföras under den tid planen avser. Vägnämnderna

och länsvägnämnden skall yttra sig innan planen överlämnas till

vägverkets centralförvaltning som fastställer planen. Om centralförvaltningen

har annan mening än länsstyrelsen om vägföretagens prioritering

m. m. hänskjuts avgörandet till Kungl. Maj :t.

Flerårsplanerna, som avser fem år och förnyas vart tredje år, skall tjäna

till ledning vid fördelningen av medel som anslås för vägbyggnadsändamål.

I flerårsplan redovisas i angelägenhetsordning de vägföretag som beräknas

bli utförda under den tid som planen omfattar. De ungefärliga kostnaderna

för olika år anges också.

Vägfrågornas betydelse för bebyggelseplaneringen, jordbruket, skogsbruket,

näringslivets lokalisering m. m. ger anledning till kontakter under planarbetet

med bl. a. länsarkitekten, överlantmätaren, skogsvårdsstyrelsen och

länsarbetsnämnden.

Statsbidragsgivningen till byggandet av allmänna vägar och för den allmänna

samfärdseln nödiga gator i städer och stadsliknande samhällen

som själva är väghållare utgör också ett led i den översiktliga vägplaneringen.

Statsbidragen utgår efter en fördelningsplan som upprättas och

fastställs av vägverkets centralförvaltning.

Beträffande de enskilda vägarna sker, om man bortser från skogsvårdsstyrelsens

planering av skogsvägnätet, inte någon översiktlig planering för

länet. Statsbidrag kan emellertid utgå till byggande bl. a. av enskild väg.

Statsbidrag måste ofta utgå om ett vägprojekt skall kunna genomföras.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kurigl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Även här får alltså bidragsgivningen, särskilt som den är mycket omfattande,

en viss samhällsplanerande effekt. Statsbidragsansökningarna prövas

av länsstyrelsen.

I alla de ärenden som nu nämnts är vägdirektören föredragande i länsstyrelsen.

Planering för naturvården

För de naturvårdsuppgifter som centralt handhas av statens naturvårdsverk

är länsstyrelsen det regionala organet. Till landskansliet i alla län utom

Gotlands län hör en naturvårdssektion.

Statens naturvårdsverk drar upp riktlinjer, utfärdar anvisningar eller

biträder på annat sätt länsstyrelserna i deras arbete. Verket äger vidare rätt

att föra talan mot länsstyrelsens beslut.

Av länsstyrelsens uppgifter som utredande, planerande och beslutande

länsorgan inom naturvården är det framför allt frågor om avsättning av

mark som naturreservat och förordnande av strandskyddsområde och av

skydd för landskapsbilden samt de inskränkningar i markdisposilionen, som

följer av dessa ingripanden, som får betydelse för den översiktliga planeringen.

Om det anses att ett område bör särskilt skyddas eller vårdas på grund av

sin märkliga beskaffenhet, väsentliga betydelse för friluftslivet, m. m. kan

länsstyrelsen förklara området för naturreservat och föreskriva vissa inskränkningar

i rätten att förfoga över fastighet som ingår i reservatet, såsom

förbud mot bebyggelse, täktverksamhet och skogsavverkning. Redan då

fråga om naturreservat väcks kan länsstyrelsen meddela tidsbegränsat förbud

mot vissa åtgärder som strider mot syftet med reservatet.

Ibland kan valet stå mellan avsättning av mark som naturreservat och

vissa i naturvårdslagen angivna åtgärder till skydd för landskapsbilden. Till

de senare hör bl. a. reglering av grustäktsverksamheten. Grundvattenskyddet

är en av de faktorer som man måste ta hänsyn till i detta sammanhang

och som föranleder behov av inventeringar och översiktlig planering.

Förordnanden om strandskyddsområde för att trygga allmänhetens tillgång

till bad och friluftsliv vid havet, insjö eller vattendrag förekommer i

stor omfattning. Undantag gäller för mark som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan. Inom strandskyddsområde får vissa byggnads-

och anläggningsarbeten inte utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Fastighetsägare som får sin förfoganderätt inskränkt har under vissa

förutsättningar rätt till ersättning av staten. Innan länsstyrelsen fattar beslut

som kan föranleda ersättningsskyldighet skall länsstyrelsen samråda

med naturvårdsverket angående dispositionen över anslagna medel m. m.

Som rådgivande och utredande organ åt länsstyrelsen finns i varje län etl

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

naturvårdsråd av växlande sammansättning. I rådet ingår, förutom vissa

länsstyrelsetjänstemän, i regel länsarkitekten, vägdirektören, överlantmätaren,

landsantikvarien och representanter för olika naturvårdssammanslutningar.

Hos länsstyrelserna skall föras register över beslut i bl. a. sådana naturvårdsärenden

som här nämnts. Naturvårdsverket för el t sammanfattande

riksregister.

Bebyggelseplanering

Upprättandet av planer för markanvändning enligt byggnadslagstiftningen

är en primärkommunal uppgift. De statliga myndigheternas insatser är i

huvudsak begränsade till rådgivning, tillsyn och fastställelseprövning. På

länsplanet utövas tillsynen över planläggningen och byggnadsväsendet av

länsstyrelsen med biträde av länsarkitekten. Till länsstyrelsens landskansli

hör i alla län en planeringssektion. Länsarkitekten är chef för länsarkitektkontoret,

vari också ingår en eller flera biträdande länsarkitekter och

viss annan personal. Chefsmyndighet för länsarkitektsorganisationen är

statens planverk.

För markdispositionen i stort anvisas kommunerna att upprätta generalplan

eller, då det gäller planering gemensam för två eller flera kommuner,

regionplan. Sådana planer skall ange grunddragen för markens användning

på längre sikt och tjäna som underlag för en närmare reglering av bebyggelsen

genom detaljplaner m. m. De skall för att bli gällande fastställas av

Kungl. Maj :t. Hittills har regionplan bara upprättats i ett fåtal fall och

antalet antagna eller fastställda generalplaner är inte heller särskilt stort.

Detaljplanläggning av bebyggelsen sker genom att kommun upprättar och

antar stadsplan eller byggnadsplan. För att reglera bebyggelsen inom område

som inte ingår i sådan plan kan kommun förordna att utomplansbeslämmelser

skall tillämpas för området. Sådana planer och förordnanden

skall fastställas av länsstyrelsen. Stadsplan av större omfattning eller eljest

av större allmän betydelse skall dock underställas Kungl. Maj :t. Om särskild

anledning föreligger kan länsstyrelsen även i andra fall hänskjuta stadsplaneärende

till Kungl. Maj :ts avgörande.

Även i andra avseenden tar länsstyrelsen befattning med frågor inom

byggnadsväsendet som har betydelse från planeringssynpunkt. Nybyggnadsförbud

i avvaktan på plan eller utomplansbestämmelser, för att förhindra

inte önskvärd tätbebyggelse eller till skydd för särskilda intressen, såsom

luftfarten och försvaret, meddelas sålunda av länsstyrelsen. Vidare beslutar

länsstyrelsen om dispens från sådana särskilt meddelade förbud eller från

andra i byggnadslagstiftningen direkt intagna förbud, t. ex. det allmänna

förbudet mot tätbebyggelse inom område där detaljplan saknas. Genom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kimgl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

prövning av besvär över byggnadsnämnds beslut i fråga om byggnadslov,

dispens m. m. utövar länsstyrelsen också ett visst inflytande över planeringsfrågor.

Mellan planväsendet och fastighetsbildningsväsendet finns ett nära samband.

Länsstyrelsen är fastställelsemyndighet beträffande tomtindelningar

och avstyckningar i stad eller samhälle, där fastighetsbildningslagen för

stad i detta hänseende gäller. Länsstyrelsen har vidare tillförsäkrats ett

visst medinflytande på avstyckningar i övrigt. Detta kommer bl. a. till uttryck

i att länsstyrelsen har rätt att meddela avstyckningsförbud i vissa

fall samt medge dispens från sådant förbud eller från det legala förbudet

att avstycka i strid med gällande plan.

Länsarkitektens uppgift är att biträda planverket och länsstyrelsen i deras

verksamhet inom plan- och byggnadsväsendet. Länsstyrelsen biträder

han främst genom granskning och yttranden i olika plan- och byggnadsärenden

och ärenden som rör fastighetsbildning. Vanligt är att länsarkitekten

deltar i länsstyrelsens handläggning av sådana ärenden och han kan

även förordnas att vara föredragande. Initiativ till byggnadsreglerande åtgärder

från länsstyrelsens sida kommer i de flesta fall från länsarkitekten,

som fortlöpande följer planläggnings- och bebyggelseförhållandena i länet.

Länsarkitekten svarar också för en omfattande rådgivning åt kommuner

och enskilda i plan- och byggnadsärenden. Bl. a. deltar han i sådant samråd

mellan planförfattare m. fl. som skall föregå upprättande av planförslag.

Länsarkitekten har också vissa mera självständiga uppgifter inom här

berörda områden. Bl.a. kan nämnas att länsarkitekten bereds tillfälle att

yttra sig till överlantmätaren i avstyckningsärenden som kan antas vara

av intresse för bebyggelseplaneringen.

Det bör slutligen anmärkas att byggnadslagstiftningen för närvarande

genomgår en omfattande översyn.

Fastighetsbildning

I varje län finns ett länslantmäterikontor. Överlantmätaren är chef för

kontoret och i administrativt hänseende förman för lantmäteripersonalen

i länet. Under överlantmätaren lyder sålunda länets i lantmäteriets förrättningsorganisation

ingående distrikts- och specialenheter, de förstnämnda

envar med en distriktslantmätare som chef. Länslantmäterikontoren

utgör jämte förrättningsorganisationen den s. k. lantmäteristaten, för vilken

lantmäteristyrelsen är chefsmyndighet.

Överlantmätaren har att leda och öva tillsyn över länets lantmäteriväsende

samt att ta initiativ till och medverka i planering och andra åtgärder,

ägnade att främja en ändamålsenlig fastighetsindelning inom länet. Han

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

skall verka för samordning av fastighetsbildningen med åtgärder soin på

angränsande områden planläggs och utförs genom andra myndigheter

och organ och medverka i arbetet för en ändamålsenlig lokalisering och

planläggning av bebyggelsen samt för jordbrukets och skogsbrukets yttre

rationalisering. Det åligger honom att tillhandahålla sådana uppgifter rörande

fastighetsindelningen, som är av intresse för andra myndigheters

verksamhet.

På anmodan av offentlig myndighet åligger det överlantmätaren att verkställa

utredningar och avge utlåtanden i ärenden, som handläggs hos

myndigheten. Länsstyrelsen inhämtar i stor utsträckning yttranden från

överlantmätaren, främst i olika planärenden men även i andra ärenden,

t. ex. sådana som angår förordnande om strandskyddsområde enligt naturvårdslagen,

vägföreningar enligt lagen om enskilda vägar, m. m.

Överlantmätaren är skyldig att delta i handläggningen i länsstyrelsen och

lantbruksnämnden av ärende inom hans verksamhetsområde. Han ingår som

ledamot i lantbruksnämndens strukturdelegation. Det åligger vidare överlantmätaren

att såsom sakkunnig biträda ägodelningsrätt eller annan domstol.

Överlantmätaren har i motsats till flertalet s. k. länsstyrelseexperter

— betydande egna beslutsbefogenheter inom verksamhetsområden utanför

länsstyrelsens ämbetsbefattning. Här må nämnas den fastställelseprövning

av lantmäteriförrättningar enligt jorddelningslagen som åligger överlantmätaren

och beslut i fastighetsregistreringsärenden.

Som fastställelsemyndighet kan överlantmätaren sägas inta en nyckelställning

mellan a ena sidan fastighetsbildningen och å andra sidan planeringen

för bebyggelse samt för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering.

Överlantmätaren äger inte utan att länsarkitekten erhållit tillfälle

att yttra sig meddela fastställelsebeslut eller till ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare

avge yttrande i fråga om avstyckningsförrättning, som kan

antagas vara av intresse för de myndigheter som handhar bebyggelseplaneringen.

Avstyrker länsarkitekten ifrågasatt fastighetsbildning och delar

överlantmätaren inte hans uppfattning, skall även länsstyrelsens yttrande

inhämtas. Om överlantmätaren i samband med prövning av avstyckning

för bebyggelse finner behov föreligga av stadsplan eller byggnadsplan för

visst område, skall han anmäla detta till länsstyrelsen.

Innan överlantmätaren fastställer eller till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt

avger yttrande beträffande förrättning som kan antagas ha

jordpolitisk betydelse, åligger det honom att inhämta lantbruksnämndens

yttrande. Vid fastställelseprövning av lantmäteriförrättningar eller vid yttrande

häröver har överlantmätaren i övrigt att beakta de plan- och jordpolitiska

synpunkter som kommit till uttryck i vissa bestämmelser i jorddelningslagen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Överlantmätaren har klagorätt beträffande ägodelningsrätts och hovrätts

beslut att fastställa eller tillåta jorddelning.

Överlantxnätaren skall föra jordregister samt i vissa fall lägga upp och

föra fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna. Han

kommer härvid i kontakt med inskrivningsväsendet vid de allmänna underrätterna

i länet. Vidare skall överlantmätaren enligt lantmäteristyrelsens

anvisningar låta upprätta och hålla aktuella översiktskartor, som utvisar

fastighetsindelningen i länet samt områden inom vilka planer och särskilda

bestämmelser bör beaktas vid fastighetsbildningen.

I sin verksamhet inom fastighetsbildningens område har överlantmätaren

anledning att ta kontakt med — förutom länsstyrelsen och lantbruksnämnden

— sådana länsorgan som länsbostadsnämnden, skogsvårdsstyrelsen

och vägförvaltningen.

Det bör slutligen anmärkas att fastighetsbildningsväsendet m. m. för närvarande

är under översyn.

Samordning och samverkan

I den planering som bedrivs inom länet för en viss verksamhetsgren är

vid sidan av det organ som primärt svarar för verksamheten ofta flera

andra länsorgan medverkande. Detta är givetvis ett uttryck för att de olika

planeringsgrenarna har ett mer eller mindre klart uttalat inbördes samband.

Behovet av samordning och samverkan mellan länsorganen markeras

både i författningsbestämmelser och i handläggningsrutiner och praxis

som utbildats i länen.

Enligt länsstyrelseinstruktionen åligger det länsstyrelsen att som ett

sammanhållande organ inom länsförvaltningen följa verksamheten hos statliga

länsmyndigheter med sådana arbetsuppgifter som berör länsstyrelsens

ämbetsområde och verka för att verksamheten på gemensamma områden

samordnas i möjligaste mån. Som komplement till detta föreskrivs i vissa

länsnämnders instruktioner att länsstyrelsen skall underrättas om nämndens

sammanträden och att representant för länsstyrelsen får delta i

nämndens överläggningar med rätt att avge reservation. Föreskrifter finns

också om samråd andra länsorgan emellan.

Som en samordningsåtgärd kan vidare betraktas att ordförandeskapet i

vissa länsnämnder, skogsvårdsstyrelserna, hushållningssällskapen och företagareföreningarna

vanligen tillagts landshövdingarna. I det avseendet varierar

emellertid förhållandena från län till län och något fast system är det

inte fråga om.

I länsstyrelseinstruktionen finns vidare bestämmelser om att länsstyrelsen

kan förordna flertalet länsstyrelseexperter samt tjänstemän hos vissa länsnämnder

m. fl. att vara föredragande i länsstyrelsen eller att där eljest delta

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970 19

i handläggningen av ärenden som berör deras verksamhet. Vägdirektören är

obligatoriskt föredragande i vissa grupper av ärenden.

I de flesta län hålls vidare mer eller mindre regelbundet återkommande

sammanträden med arbetsgrupper — benämnda länsråd eller liknande —

där länsstyrelsetjänstemän, länsstyrelseexperter och tjänstemän hos länsnämnderna

m. fl. förberedelsevis överlägger om enskilda ärenden av gemensamt

intresse men också diskuterar allmänna frågor som rör länet.

Arbetsformerna är mycket växlande.

Ett betydelsefullt steg mot en bättre samordning inom den statliga länsförvaltningen

och mot en förstärkning över huvud taget av den regionala

samhällsplaneringen togs genom 1964 års riksdagsbeslut om riktlinjer för

en aktiv lokaliseringspolitik (prop. 1964:185, BaU 48 rskr 408). Både i

propositionen och vid riksdagens behandling av denna betonades mycket

starkt samhällsplaneringens betydelse för lokaliseringsutvecklingen i landet.

En aktiv och förutseende samhällsplanering ansågs vara en av grundförutsättningarna

för en lokalisering som på bästa sätt skulle främja det ekonomiska

framåtskridandet. Föredragande departementschefen anförde i

propositionen (s. 181) i detta sammanhang bl. a.

Om lokaliseringspolitiken skall leda till på längre sikt bestående gynnsamma

resultat måste insatserna inriktas på områden med goda utvecklingsmöjligheter

och med förutsättningar för industriell verksamhet. De samhälleliga

insatserna bör härvid främst koncentreras till en aktiv samhällsoch

bebyggelseplanering samt till åtgärder i syfte att skapa en effektiv samhällelig

servicestruktur i form av skolor, sjukhus, vägar och övriga kommunikationer

samt annan offentlig service. För att få önskad effekt måste en

sådan politik utformas i nära samverkan mellan stat, kommun och näringsliv,

så att dessa gemensamt åstadkommer samlade och samordnade insatser

på lämpliga orter.

Tyngdpunkten i denna planeringsverksamhet förlädes i länen och bedömdes

från statlig synpunkt som en gemensam uppgift för hela den statliga

länsförvaltningen. Bland de skäl som talade för placeringen av verksamhetens

tyngdpunkt i länen anfördes att inom dessa finns flera statliga myndigheter,

landstingen och andra organ med uppgifter inom samhällsplaneringen.

Vidare talade önskvärdheten av medborgerligt engagemang i verksamheten,

av nära kontakt med kommunerna och av omedelbar lokalkännedom

också för en verksamhet med huvudvikten i länen.

I fråga om inriktningen av verksamheten på länsplanet anförde föredragande

departementschefen i propositionen (s. 210) bl. a. följande.

En utvidgad utrednings- och planeringsverksamhet bör enligt min uppfattning

komma till stånd i länen. Denna bör för det första omfatta sammanställning

och analys av olika data rörande befolknings- och näringslivsförhållanden

m. m. samt uppgörande av prognoser och annan bedömning av

utvecklingstendenser till ledning för handlandet. Sådana data behövs för

planeringen i kommuner och landsting likaväl som inom olika statliga

organ. Redan den omständigheten att man för de olika planeringsgrenarna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

■utnyttjar ett gemensamt utredningsmaterial torde ha en icke oväsentlig

samordningseffekt. På grundval av sådant utredningsmaterial bör vidare i

länen utarbetas planer rörande olika åtgärder, som kan påverka lokaliseringsbetingelserna

i enlighet med lokaliseringspolitikens mål. Särskilt bör

därvid beaktas den kommunala planeringen och kommunala åtgärder i

övrigt för näringslivets främjande. En avvägning bör eftersträvas av olika

regionala intressen i frågor om samhälleliga serviceanordningar och andra

offentliga verksamheter. Planeringen, som givetvis ständigt måste hållas

aktuell, bör utmynna i konkreta förslag och handlingsprogram.

För att dessa riktlinjer skulle kunna följas genomfördes den 1 juli 1965

.vissa organisatoriska förändringar i länsstyrelserna. Planeringsråd knöts

till länsstyrelsen som rådgivande organ i viktiga planeringsfrågor. Vidare

fick länsstyrelsen ökade resurser för den regionalpolitiska utrednings- och

planeringsverksamheten (länsplanerare). Dessa organisatoriska förändringar

betraktades som provisoriska i avvaktan på länsförvaltningsutredningens

förslag.

Planeringsråden som består av nio (i Stockholms län tolv) ledamöter, av

vilka fyra utses av Kungl. Maj :t och fem väljs av landstinget, har företrädare

för primärkommuner, landsting och arbetsmarknadens organisationer.

Råden har inte någon formell beslutanderätt men innebär ändå en betydelsefull

lekmannamedverkan i länsstyrelsen. I uttalanden av regering

och riksdag har det förutsatts att rådens uppfattning skall tillmätas stor

vikt.

Regional utvecklingsplanering

De intentioner som det lokaliseringspolitiska beslutet gav uttryck för

har efter hand följts upp och konkretiserats framför allt genom länsplanering

1967, som länsstyrelserna och de till dem knutna planeringsråden har

genomfört på uppdrag av Kungl. Maj:t. Länsplanering 1967 utgjorde en

första försöksplanering med lokaliseringspolitisk inriktning men kan mot

bakgrund av dess genomförande och redan inledd vidareutveckling betraktas

som en första etapp i en långsiktig, fortlöpande regionalpolitisk utvecklingsplanering.

Syftet med länsplanering 1967 var att lägga en konkret grund för bedömningen

av den framtida utvecklingen på så lång sikt som möjligt för varje

kommunblock och län och att på grundval därav formulera en regionalpolitisk

målsättning, angiven i befolkningstal för varje kommunblock år 1980.

Om bedömningen av de tillgängliga prognoserna lett till slutsatsen att den

spontana utvecklingen inte bör accepteras har detta kommit till uttryck

i en av länsstyrelsen och planeringsrådet angiven målsättning. Kungl. Maj :ts

ställningstaganden till länsorganens regionalpolitiska riktlinjer har redovisats

i 1969 års statsverksproposition. Denna redovisning behandlades ingående

av riksdagen i skilda sammanhang (SU 1969: 57 och BaU 1969: 30)

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970 21

varvid den genomförda försöksverksamheten bedömdes positivt och en fortr

satt utveckling av den regionalpolitiska planeringen förordades.

Länsplanering 1967 skulle i första hand tjäna till ledning för de statliga

organ som har att fatta beslut som innebär resursfördelning t. ex. genom

statsbidrag, lån, fysiska ramar osv. Kungl. Maj :t har anbefallt samtliga statsmyndigheter

att vid beslut som rör lokalisering av offentliga investeringar

eller som på annat sätt har betydelse för den regionala utvecklingen beakta

det prognosmaterial in. in. som utarbetats inom länsplanering 1967 samt

vad Kungl. Maj :t och riksdagen i anslutning därtill uttalat. (SFS 1969: 438.)

Kungl. Maj :ts och riksdagens ställningstaganden till länsplanering 1967

får uppfattas så att en långsiktig regional utvecklingsplanering kommer att

bli ett bestående inslag i vår samhällsplanering. Närmast förestår under år

1970 en revision av prognoserna i länsplaneringen, varefter en ny fullständig

omgång av länsplaneringen beräknas komma till stånd under åren 1972—73.

Ett arbete pågår för att förbättra och underlätta prognosarbetet bl. a. genom

automatisk databehandling.

Samtidigt med att den långsiktiga regionalpolitiska planeringen alltså vidareutvecklas

har ett arbete inletts för att nå ytterligare konkretion i planeringen

på något kortare sikt. Det lokaliseringspolitiska beslutet vid 1964

års riksdag innebar att planeringen skulle utmynna i konkreta handlings;- program. Kungl. Maj :t har i mars 1969 givit länsstyrelserna och planeringsråden

i uppdrag att inom ramen för en utvidgad försöksverksamhet utarbeta

regionalpolitiska handlingsprogram för länen. Handlingsprogrammen skall

grupperas omkring tre slag av åtgärder, dels kravet på sysselsättningspolitiska

åtgärder, dels behovet av socialpolitiska åtgärder främst i glesbygderna,

dels den regionala fördelningen av investeringarna inom den offentliga

sektorn. På grundval av kommunernas, landstingens och vissa statliga

myndigheters planer skall en prioritering göras av investeringarnas fördelning.

Arbetet med handlingsprogrammen är integrerat med den samtidigt

pågående försöksverksamheten med kommunalekonomisk långtidsplane*

ring. Handlingsprogrammen — som benämns länsprogram 1970 — skall

omfatta tiden fram till år 1980 och arbetet i länen beräknas bli slutfört

under våren 1971.

Den aktiva lokaliseringspolitik som bildat utgångspunkten för utvecklingen

inom den regionala samhällsplaneringen har såvitt gäller ekonomiskt lokaliseringsstöd

varit av försökskaraktär under en period av fem år. Denna

period slutar den 1 juli i år. Kungl. Maj :t har med anledning därav nyligen

lagt fram förslag om lokaliseringspolitikens fortsatta utformning.

Utredningsförslag

Den samhällsplanerande verksamheten i länen och de organisatoriska

förutsättningarna för denna verksamhet har behandlats av länsförvaltningsutredningen

och länsdemokratiutredningen. Båda utredningarna har funnit

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

nuvarande organisation otillfredsställande. De är också eniga om att en

reform bl. a. bör innefatta att ett enda organ får ansvaret för samordningen

av den översiktliga planeringen i länet. Däremot föreligger den väsentliga

skillnaden mellan utredningsförslagen att länsdemokratiutredningen, av

skäl som i detta sammanhang inte torde behöva återges, anser att detta organ

bör vara landstingskommunalt.

Länsdemokratiutredningen har med denna inställning inte haft anledning

att gå närmare in på frågor om den statliga länsförvaltningens organisation

vid oförändrat huvudmannaskap för planeringsuppgifterna i länen. I detta

avseende kan därför endast länsförvaltningsutredningen tjäna som ledning.

Länsförvaltningsutredningen

Grundtanken i länsförvaltningsutredningens förslag är att den översiktliga

samhällsplanering som ankommer på de statliga länsmyndigheterna i framtiden

skall ledas och samordnas av länsstyrelsen. Besluten i viktigare samhällsplaneringsfrågor

skall där fattas av landshövdingen och tio representanter

för länets befolkning. Länsstyrelsen skall också i övrigt utrustas som

ett aktivt, initiativtagande och samordnande organ. Utredningens förslag om

hur besluts-, utrednings- och samrådsfunktionerna i länsstyrelsen bör utövas

innebär i stort följande.

Enhetlig ledning m. m.

Det bör enligt utredningen ankomma på länsstyrelsen att sörja för att

grundläggande material finns tillgängligt och hålls aktuellt beträffande befolkningsförhållanden,

näringsliv, bebyggelseplanering, samhälleliga serviceanordningar

m. in. och för att översiktlig inventering och planering för länet

•i olika avseenden kommer till stånd. Specialutredningar inom fackområde,

för vilket det finns ett särskilt organ inom länsförvaltningen, bör emellertid

också i fortsättningen verkställas av detta organ.

Vidare föreslår utredningen att samhällsplaneringsfrågor av översiktlig

natur eller eljest av särskild vikt, som hör till statlig länsmyndighets ämbetsbefattning,

skall avgöras av en för detta ändamål omorganiserad länsstyrelse.

I den mån beslutsbefogenheter i detta hänseende nu ligger hos

annan statlig länsmyndighet bör de överflyttas på den nya länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut skall kunna ändras endast av Kungl. Maj :t. Utredningen

betonar emellertid särskilt, att detta på intet sätt innebär att länsnämndernas

och länsstyrelseexperternas befattning med samhällsplaneringen

skulle upphöra. Dessa skall självfallet liksom hittills ta ståndpunkt till

planeringsfrågor som berör deras verksamhet och tillhandahålla sina facksynpunkter.

Reformen innebär emellertid, framhålls det, att samtliga synpunkter

som kan tänkas inverka på en planeringsfråga kommer till uttryck

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

23

redan under frågans beredning och att alla berörda länsmyndigheters åsikter

kan mötas och vägas mot varandra och ge underlag för gemensamma handlingslinjer.

Om ett fristående länsorgan ändå inte anser sig kunna godtaga

länsstyrelsens avgörande, tänker sig utredningen att frågan efter framställning

av organets centrala myndighet skall avgöras av Kungl. Maj :t.

Utmärkande för frågor om översiktlig samhällsplanering är enligt utredningen

att de vanligen i betydelsefulla hänseenden berör flera regionala

myndigheters ämbetsområden eller sträcker sina verkningar över kommungränserna.

Avvägningsfrågor i vad gäller fördelningen i stort av vissa

resurser som staten ställer till länets förfogande hör i första hand dit,

vidare t. ex. frågor om byggande av viktigare allmänna vägar, andra

kommunikationsfrågor, som berör hela länet eller stora delar därav, och

vattenvårdsfrågor som omfattar hela sjö- och vattendragssystem. Till översiktlig

samhällsplanering får så gott som alltid anses höra frågor om kommunal,

ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning samt näringslivets

lokalisering och annan lokalisering av större räckvidd, exempelvis lokalisering

av större statliga anläggningar.

Utredningen erinrar om att åtskilliga av dessa ärenden redan nu handläggs

av länsstyrelsen. Dessa hänför sig i första hand till näringslivets lokalisering,

plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildningen, vägväsendet, trafikväsendet,

elkraftförsörjningen, naturvården med vattenvården samt kommunal

och administrativ indelning. Härtill kommer att länsstyrelsen som

remissinstans tar befattning också med andra planeringsfrågor, exempelvis

rörande skolväsendet, sjukvården, kommunikationsanordningar och militära

anläggningar.

Som exempel på frågor rörande översiktlig planering inom de fristående

länsmyndigheternas arbetsområden nämner utredningen följande.

I länsbostadsnämnden handläggs frågor avseende lokaliseringen i stort

på länsdelar och kommunblock av det bostadsbyggande som ryms inom

länet tilldelade ramar. Vidare lämnas service till kommunerna vid upprättande

av kommunala bostadsbyggnadsprogram samt bedömning av programmen.

I lantbruksnämnden utförs översiktliga utredningar och översiktlig planering

beträffande jordbrukets och skogsbrukets lokalisering och utveckling

samt utformas handlingsprogram för olika bygder, avseende jord- och skogsbrukets

strukturanpassning och framtida inriktning.

I skogsvårdsstyrelsen verkställs översiktliga utredningar beträffande

skogsbrukets utveckling, rationalisering och bedrivande (t. ex. översiktliga

vägnätsplaner, markanvändningsplaner, avverkningsplaner) och upprättas

handlingsprogram för länet eller länsdelar.

I länsarbetsnämnden planeras arbeten för att främja sysselsättningen, som

kan vara av vikt för den översiktliga samhällsplaneringen. Vidare utför

nämnden försvarsplanläggning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

I länsskolnämnden bedrivs allmän planering av skolväsendet, särskilt

såvitt avser grundskolans högstadium, gymnasier, fackskolor och yrkesskolor.

Beslut fattas också om lokalisering av byggnader för sådana skolor till

olika orter.

Det är enligt utredningen angeläget att även landstingskommunens planering

samordnas med övrig samhällsplanering i länet. Utredningen är

medveten om att länsstyrelsens beslut inte kan bli bindande för landstinget

vid dess planering för sjukvården m. m. Emellertid anser sig utredningen

kunna lägga fram förslag — närmare redovisade i det följande -— vilka

erbjuder goda förutsättningar för erforderlig samverkan på frivillighetens

väg. Utredningen föreslår sålunda att majoriteten av de medborgarrepresentanter

som skall finnas i länsstyrelsen väljs av landstinget. Vidare förordar

utredningen att ledande tjänstemän i landstingsförvaltningen deltar i det

organ för beredning av planeringsärenden i länsstyrelsen, planeringsberedningen,

som föreslås. Utredningen finner det också naturligt att landstinget

för sin egen planering begagnar sig av den service i fråga om data in. m.

som kommer att finnas i länsstyrelsen.

Utredningen har funnit det angeläget att understryka, att koncentrationen

av den regionala planeringen inte kommer att begränsa primärkommunernas

ansvar och uppgifter inom samhällsplaneringen. Tvärtom är utredningens

förslag avsedda att komma primärkommunerna till godo och öppna möjligheter

till ett intensifierat samråd med och stöd åt kommunerna. Bl. a.

räknar utredningen med att kommunerna skall utnyttja länsstyrelsens datamaterial

och att de kommer att begagna sig av sin rätt att närvara vid planeringsberedningens

sammanträden. Utredningen framhåller också att man

kan vänta sig att kommunernas befogenheter på samhällsplaneringens område

och deras möjligheter att fullgöra sina uppgifter härvidlag kommer att

öka i takt med att en rationellare kommunindelning kommer till stånd.

För överläggningar och beredning på tjänstemannaplanet i viktigare

samhällsplaneringsfrågor bör enligt utredningen knytas ett särskilt organ

till länsstyrelsen, benämnt planering sberedning en. I denna skall ingå befattningshavare

vid länsstyrelsen samt representanter för sådana fristående

statliga länsorgan som medverkar i samhällsplaneringen, såsom chefstjänstemännen

hos flertalet länsnämnder, vägdirektören, överlantmätaren in. fl.

Vidare finner utredningen naturligt att ledande befattningshavare hos

landstinget deltar i beredningens arbete och bl. a. tar upp sådana frågor om

sjukhuslokalisering där samråd kan vara av värde. Utredningen anser det

också självklart att berörda primärkommuner skall ha rätt att vara företrädda

vid beredningens överläggningar.

Huvuduppgiften för planeringsberedningen anges vara att studera länets

förhållanden, jämföra planeringsalternativ och sammanjämka de förslag

och ställningstaganden som deltagare eller representerat organ arbetar med

inom sitt speciella område när det gäller frågor om översiktlig planering

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

och dess genomförande. Beredningen bör sålunda, framhåller utredningen,

på den översiktliga samhällsplaneringens område fungera som ett för länsförvaltningen

gemensamt beredningsorgan. I planeringsberedningen bör

framför allt behandlas sådana frågor som länsstyrelsen i dess helhet skall

ta ställning till. Utredningar, planer, handlingsprogram och allmänna riktlinjer

inom områden där det finns ett självständigt organ inom den statliga

länsförvaltningen, skall i första hand få sin fackmässiga utformning och

beredning inom detta organ. Planeringsberedningen skall utgöra forum för

experters och övriga tjänstemäns överläggningar, liksom för ömsesidig

orientering och information.

Planeringsberedningen bör enligt utredningen arbeta i förhållandevis fria

former. Alla deltagare bör underrättas om beredningens sammanträden och

om vilka frågor som skall företas till behandling. Även specialister eller intressenter

utanför länsstyrelsen och övriga i planeringsberedningen representerade

organ, exempelvis i fråga om naturvården och elkraftförsörjningen,

bör kunna delta.

Förändringar i den yttre organisationen

Genom att ge den nya länsstyrelsen beslutanderätt i alla frågor rörande

översiktlig samhällsplanering och andra viktiga därmed sammanhängande

frågor, genom att skapa ett vidgat samråd inom länsförvaltningen, och genom

att bygga ut den gemensamma utredningsverksamheten kan man enligt

utredningens uppfattning tillgodose det väsentligaste kravet på samordning

inom samhällsplaneringen. Under sådana förhållanden menar utredningen

att frågan om en organisatorisk samordning mellan de fristående länsorganen

och länsstyrelsen bör kunna lösas på ett naturligt sätt. Som en

huvudprincip för hur denna lösning bör ske anger utredningen, att om en

länsmyndighet huvudsakligen har uppgifter inom den översiktliga samhällsplaneringen

eller eljest uppgifter som har väsentligt samband med den

nya länsstyrelsens verksamhet, bör denna länsmyndighet framdeles organisatoriskt

ingå i länsstyrelsen eller dess uppgifter eljest övertagas av denna.

Om åter den del av det fristående länsorganets verksamhet är den helt övervägande,

som inte avser översiktlig planering eller som väsentligen är av

verkställande art i förhållande till central myndighets eller länsstyrelsens

beslut, bör länsmyndigheten bibehålla sin ställning av fristående organ.

Från dessa principiella utgångspunkter har utredningen närmare behandlat

frågan om de olika statliga länsmyndigheternas organisatoriska

ställning i den framtida länsförvaltningen. Den frågan gäller väsentligen

vilken organisation som ger mest lämpliga former för att utföra arbetsuppgifterna.

Förhållandet till allmänheten spelar också sin roll. Ett organ som

huvudsakligen framträder på länsstyrelsens vägnar bör också tillhöra denna.

Däremot innebär en ändring av den organisatoriska tillhörigheten, betonar

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

utredningen, i och för sig inte någon ändring av organets befogenheter. Även

organ som föreslås skola tillhöra länsstyrelsen avses i stort sett skola bibehålla

sina självständiga befogenheter. Å andra sidan bör de statliga länsorgan

som förblir fristående följa länsstyrelsens beslut i frågor rörande

den översiktliga samhällsplaneringen eller dess genomförande.

Utredningen konstaterar att de kollegiala länsmyndigheter som deltar i

samhällsplaneringen utvecklats betydligt sedan de tillkom. De har vuxit

personalmässigt samtidigt som de vunnit ökad rutin och erfarenhet. Genom

decentralisering har deras arbetsuppgifter ökat och deras ställning i förhållande

till centralorganen har blivit mera självständig. Det är utredningens

uppfattning att länsnämnderna och skogsvårdsstyrelsen i framtiden får

många och kvantitativt dominerande verkställighets- och andra specialförvaltningsuppgifter,

som huvudsakligen ligger utanför vad länsstyrelsen kan

tänkas komma att befatta sig med. Utredningen anser detta förhållande tala

för att de kvarstår som självständiga organ. Av liknande och andra skäl

ifrågasätter utredningen heller inte någon ändring i vägförvaltningens organisatoriska

ställning. Utredningen understryker emellertid vikten av att vägförvaltningens

verksamhet i fråga om vägplaneringen på ett tidigt stadium,

bl. a. inom länsstyrelsens planeringsberedning, samordnas med annan samhällsplanering

i länet.

De intressen som är företrädda i länsvägnämnden blir emellertid enligt

utredningens uppfattning i tillräcklig grad tillgodosedda inom den nya länsstyrelsen.

Kravet på ett i länsinstans infogat allmänt medborgerligt inflytande

på vägplaneringen kommer sålunda att vara uppfyllt. Inflytandet blir

för övrigt starkare eftersom de medborgerliga representanterna kommer

att deltaga i länsstyrelsens beslut och inte bara såsom länsvägnämnden ha

en rådgivande funktion. Utredningen anser att det inte finns tillräckliga

skäl att bibehålla rådgivande länsorgan på vägväsendets område och föreslår

därför, att länsvägnämnderna skall upphöra. I detta sammanhang

ifrågasätter utredningen om inte också den lokala representationen på vägväsendets

område, vägnämnderna, bör avvecklas och deras funktioner anförtros

kommunblocken.

Medan det i förhållandet mellan länsstyrelsen och länsnämnderna eller

motsvarande organ med egen beslutanderätt främst gällt att vinna garantier

för att en gemensam översiktlig samhällsplanering kommer till stånd

är samordningsproblemen, understryker utredningen, principiellt av annan

art beträffande de befattningshavare utanför länsstyrelsen som brukar

kallas länsstyrelseexperter. Utredningen erinrar om att i direktiven framhållits,

att frågan om experternas anknytning till länsstyrelsen bl. a. torde

få bedömas från interna personal- och arbetsorganisatoriska synpunkter.

Här möter främst frågan, huruvida nuvarande ordning med sakbehandling

inom ett organ och den formella men avgörande prövningen förlagd

till ett annat motsvarar kraven på en rationellt arbetande förvaltning.

Även om länsstyrelsen har en mer omfattande judiciell verksamhet än

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

27

flertalet centrala verk motiverar detta knappast den skillnad som råder,

framhåller utredningen, att länsstyrelsens ärenden skall slutligt handläggas

och avgöras av jurister, medan den speciella sakgranskningen förläggs till

ett utomstående expertorgan. Den riktiga avvägningen mellan de allmänt

administrativa och juridiska synpunkterna, å ena, och de speciella facksynpunkterna,

å andra sidan, synes i stället böra bygga på likställighet

mellan och i lika mån ansvarig ställning för de olika synpunkternas företrädare.

Om man vill försöka skapa en så fast organiserad och effektivt arbetande

länsförvaltning som möjligt, ter det sig därför naturligt att låta de

speciella facksynpunkterna på antytt sätt komma till uttryck inom länsstyrelsen.

I den mån nu fristående experter kan ingå i länsstyrelsens organisation

får länsstyrelsen enligt utredningens uppfattning bättre möjligheter att

leda och sammanhålla deras verksamhet och inrikta den på sådana arbetsuppgifter,

som är mest aktuella och som kräver en tidsmässigt och personellt

samlad insats. Man kan vidare räkna med att samordning och samarbete

mellan experterna och mellan dessa och övrig personal i länsstyrelsen

automatiskt underlättas och främjas. Detta gäller såväl befattningshavarnas

utåtriktade inspektions- och rådgivningsverksamhet genom resor

och sammanträden som det inre arbetet. Utredningen understryker också,

att om experten ingår i länsstyrelsen så kommer frågor, som i och för sig

ligger inom den formella ramen för länsstyrelsens uppgifter men med nuvarande

organisation av expertväsendet ofta stannar på expertnivå, att redan

från början vara aktuella i länsstyrelsen. På så sätt skapas bättre förutsättningar

för en allsidig behandling och samordning på ett tidigt stadium.

Vidare räknar utredningen med att experterna i långt mindre omfattning än

nu skall behöva utarbeta formella skriftliga yttranden i länsstyrelseärenden

där de medverkar. Visar det sig i särskilda fall erforderligt att expertsynpunkterna

lämnas i skriftlig form, t. ex. därför att sökanden eller klaganden

bör få del av dessa innan ärendet avgörs, anses detta kunna ske i promemorieform.

Såsom andra fördelar med ett inordnande i länsstyrelsen anger utredningen

förenklad diarieföring och gemensam kontorsorganisation som medger

rationellare arbetsfördelning och ger större elasticitet.

De experter på samhällsplaneringens område som i detta sammanhang

är aktuella är länsarkitekten och överlantmätaren.

Beträffande överlantmätaren finner utredningen övervägande skäl tala för

att denne även i fortsättningen verkar utanför länsstyrelsen. Ställningstagandet

motiveras framför allt med att överlantmätarens arbetsuppgifter till

övervägande del faller utanför länsstyrelsens ämbetsområde samt att den

samordning och samverkan som erfordras mellan länsstyrelsen och överlantmätaren

i fastighetsbildnings- och andra frågor redan kommit in i banor

som ger ett tillfredsställande resultat.

Länsarkitektens verksamhet domineras däremot, framhåller utredningen,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

numera helt av hans uppgifter som länsstyrelsens expert inom samhällsplaneringen:

granskning av planärenden enligt byggnadslagstiftningen samt

inspektioner och utredningar i andra plan- och byggnadsärenden, fastighetsbildningsärenden,

naturvårdsärenden, byggnads- och fomminnesärenden

m. m. Även länsarkitektens upplysnings- och rådgivningsverksamhet gentemot

andra länsmyndigheter, kommuner och enskilda är i de flesta fall att

se som utflöde av hans uppgift att biträda länsstyrelsen inom olika grenar

av samhällsplaneringen. Utredningen finner sålunda att länsarkitekten,

främst i sin egenskap av länsstyrelsens expert, intar en central ställning

inom samhällsplaneringen i länet och föreslår därför att länsarkitekten och

hans personal skall ingå i länsstyrelsen.

Utredningen har övervägt vilka konsekvenser förslag om att inlemma en

länsstyrelseexpert i länsstyrelsen kan få för expertens egen ställning och för

förhållandet mellan honom och det centrala organ som nu är hans huvudman.

Utredningen konstaterar att experten även i fortsättningen måste inta

en förhållandevis självständig ställning. En betydelsefull del av expertens

verksamhet kommer som nu att avse inspektioner och rådgivning m. m. åt

kommuner och enskilda. Någon inskränkning i hans möjligheter att verka

på fältet och framföra sina fackmannasynpunkter får inte ske. Utredningen

betonar emellertid vikten av att experten, innan han lämnar råd och anvisningar,

konfererar med andra berörda befattningshavare i länsstyrelsen.

Expertens självständiga ställning bör enligt utredningen vidare komma

till uttryck däri, att han i mål och ärenden som blir föremål för länsstyrelsens

prövning på grund av besvär eller ansökan avger sitt yttrande som

sakkunnig men inte deltar i länsstyrelsens beslut, för det fall att han tidigare

som representant för det allmänna får anses ha tagit ställning i målet

eller ärendet.

Vad angår förhållandet mellan de till länsstyrelsen hörande experterna

och deras centrala fackmyndigheter understryker utredningen att det givetvis

är angeläget att bevara den ömsesidiga kontakten mellan dem även efter

det att huvudmannaskapet för experterna flyttats över till länsstyrelsen.

Detta bör ligga lika mycket i länsstyrelsens som vederbörande centrala verks

intresse, då därigenom ett nära och omedelbart samarbete mellan central

och regional instans främjas. På områden, där en länsstyrelsens expert fullgör

uppgifter för det centrala verkets räkning vilka faller utanför länsstyrelsens

kompetensområde, anser utredningen att det alltjämt bör gå

en direkt befälslinje från det centrala verket till experten. Men även inom

det för expert och länsstyrelse gemensamma kompetensområdet bör det centrala

verket — jämlikt bestämmelser därom som må finnas i lag eller annan

författning, i överensstämmelse med riktlinjer, angivna av Kungl.

Maj :t, eller efter Kungl. Maj:ts särskilda bemyndigande — äga utfärda inte

bara anvisningar utan också bindande föreskrifter av olika slag. Dylika

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

anvisningar och föreskrifter kan komma att formellt rikta sig till länsstyrelsen,

även om de som regel närmast angår experten. I övrigt anser utredningen

att en länsstyrelseexperts infogande i länsstyrelsen inte skall medföra

någon direktivrätt för vederbörande centrala verk gentemot länsstyrelsen.

Utredningen finner det självklart att det centrala verket skall äga inflytande

på tillsättning av experttjänsterna i länsstyrelsen. Det förutsätts

att såväl länsstyrelsen som det centrala verket skall yttra sig i tillsättningsärenden

som avgörs av Kungl. Maj :t. Det centrala verket bör likaledes uttala

sig då tjänst tillsätts av länsstyrelsen. Vidare bör det finnas möjlighet

för det centrala verket att i samråd med länsstyrelsen ta initiativ till utbyte

av expertpersonal m. m.

Medborgerlig representation

Utredningen framhåller att länsstyrelsens ökade uppgifter inom samhällsplaneringen

kommer att kräva ett intensifierat samarbete med landstingskommuner,

primärkommuner, intressesammanslutningar och företag.

Enligt utredningens mening är det en oundgänglig förutsättning att representanter

för länets befolkning får inflytande på och ansvar för länsstyrelsens

verksamhet på detta område.

Utredningen ansluter sig till de skäl för en lekmannamedverkan i länsstyrelsen

som anförts i officiella förslag och i den allmänna debatten, nämligen

bl. a. att länsstyrelsen tillförs värdefull orts- och personkännedom men

också särskild fackkunskap, att ett mera allmänt medborgerligt omdöme

blir representerat i länsstyrelsen och att allmänheten får insyn i länsstyrelsens

verksamhet vilket ökar förtroendet för länsstyrelsens avgöranden. De

betänkligheter som uttalats mot lekmän i länsstyrelsen — bl. a. att ärendena

skulle fördröjas genom en tungrodd och omständlig handläggning och merarbete

uppkomma för tjänstemännen — torde, framhåller utredningen, ta

sikte på nuvarande förhållanden med länsstyrelsens begränsade möjligheter

att leda de statliga länsmyndigheternas arbete för samhällsbyggandet. Betänkligheterna

torde också, anför utredningen, bygga på missuppfattningen

att medborgarrepresentanter skulle delta i detalj ärenden eller frågor av

formell natur.

Utredningens förslag om antalet lekmän som medverkar i länsstyrelsen,

om sättet att utse dem osv. redovisas i det följande.

Under lekmannamedverkan skall enligt förslaget avgöras frågor som är

av betydelse för den översiktliga samhällsplaneringen i länet. Utredningen

finner det nödvändigt att Kungl. Maj :t genom vägledande föreskrifter och

anvisningar anger dessa ärenden. Huvudregeln bör vara att under lekmannamedverkan

skall avgöras viktigare frågor om översiktlig samhällsplanering,

i den mån de inte är av övervägande juridisk-teknisk eller expeditionell

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

natur. Med denna utgångspunkt finner utredningen att lekmännen bör delta

i avgörandet av

dels de planeringsärenden som enligt vad tidigare sagts bör flyttas över

från andra länsorgan till länsstyrelsen,

dels följande ärenden, som nu ligger i länsstyrelsen, nämligen

fråga om upprättande av regionplan eller motsvarande plan; förslag till

sådan plan; förslag till generalplan; fråga om föranstaltande av förslag till

regionplan eller generalplan,

upprättande av flerårsplaner för byggande av riks-, läns- och ödebygdsvägar;

flerårsplan för byggande av storbroar; förslag till ändring i flerårsplan

för allmänna vägar eller eljest till vägföretag utanför flerårsplan; fördelningsplan

för statsbidrag till byggande av allmänna vägar och för den

allmänna samfärdseln nödiga gator i städer och samhällen som är väghållare,

järnvägs-, hamn- och flygplatsfrågor,

planering av el-distributionen,

översiktlig planering beträffande naturreservat, strandskyddsområden

och för täkt av sten, grus o. d. särskilt ömtåliga områden; bildande av naturreservat,

frågor om kommunal, ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning,

översiktlig planering rörande näringslivets lokalisering; rådgivning beträffande

sådan lokalisering; stöd åt företag i samband med dess lokalisering,

yttranden i förekommande fall över kommunal eller statlig planering av

serviceanordningar, post- och telekommunikationer, militära anläggningar

och liknande,

yttranden över viktiga betänkanden eller eljest i allmänna frågor som rör

samhällsplanering.

Emellertid framhåller utredningen att även andra samhällsplaneringsärenden

i länsstyrelsen än sådana som rör översiktlig planering kan vara av

den vikt att de bör handläggas i plenum. Flera exempel på sådana ärenden

ges. Bedömningen anses härvidlag närmast böra vila på den tjänsteman

som annars skulle besluta i ärendet. Som ett korrektiv föreslås att en

fråga obligatoriskt skall behandlas i plenum, om minst tre av ledamöterna

begär det.

Länsstyrelsens inre organisation

Utredningen räknar med att den nya länsstyrelsen på olika punkter måste

omorganiseras och rustas upp för att kunna fullgöra sina framtida uppgifter,

framför allt på samhällsplaneringens område.

Närmast under landshövdingen och som dennes ställföreträdare bör enligt

utredningen finnas en souschef med uppgift att leda och organisera arbetet

inom verket i dess helhet. Det skall särskilt åligga honom att i fråga om

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970 31

samhällsplaneringen svara för samordningen inom länsstyrelsen och mellan

denna och andra organ. Souschefen bör vara en kvalificerad jurist.

Samhällsplaneringsuppgifterna antas bli så omfattande, att de kan bilda

underlag för en särskild planeringsavdelning. Inom denna avdelning skall

den översiktliga samhällsplaneringen för länet utföras. Vidare skall där

avgöras och beredas övriga ärenden rörande samhällsplanering, hänförliga

framför allt till näringslivets lokalisering, plan- och byggnadsväsendet, vägväsendet

och naturvården samt kommunal och annan indelning. Några formella

behörighetskrav för tjänsten som avdelningschef, planeringschef,

uppställs inte.

Utredningen tänker sig avdelningen indelad i en allmän sektion, som är

avdelningens kansli och inrymmer förutom jurister huvuddelen av avdelningens

kanslist- och biträdespersonal, en utredningssektion, innebärande en

vidareutveckling av nuvarande länsplanerarenheten, och en teknisk sektion,

vari ingår länsarkitekten samt länsingenjören och annan för naturvården

erforderlig personal. Indelningen avses ge uttryck för tanken att avdelningen

skall kunna arbeta som ett enhetligt arbetslag, enligt den modell som tilllämpas

inom centrala ämbetsverk, samtidigt som den tillgodoser de tekniska

experternas behov av självständigt handlande. Planeringsberedningen bör

vara knuten till avdelningen.

Länsdemokratiutredningen

Som tidigare anmärkts har länsdemokratiutredningen inte haft anledning

att gå närmare in på frågan om den statliga länsförvaltningens organisation

vid oförändrad uppgiftsfördelning mellan statliga och kommunala organ i

länet. Utredningen har dock berört frågan genom följande synpunkter som

utredningen i sitt betänkande anlagt på länsförvaltningsutredningens förslag.

Länsförvaltningsutredningens förslag ger enligt länsdemokratiutredningens

mening väsentligt förbättrade administrativa förutsättningar för ett

rationellt samhällsbyggande. Om den föreslagna planeringsberedningen i

realiteten får den centrala samordnande roll som länsförvaltningsutredningen

vill ge den, kommer, i jämförelse med nuvarande förhållanden, riskerna

för illa samordnade åtgärder inom samhäll sbyggandet att minska

väsentligt, fortsätter länsdemokratiutredningen. Genom att överföra beslutandefunktionerna

i ett flertal för den regionala samhällsutbyggnaden väsentliga

frågor från de fristående länsorganen till länsstyrelsen och genom

att administrativt samordna fördelnings- och prioriteringsfrågorna inom

t. ex. bostadsförsörjningen och skolväsendet med fastställelseprövningen enligt

byggnadslagen kan man skapa väsentligt förbättrade förutsättningar

för ett kraftfullt grepp över den regionala samhällsutbyggnaden. Denna

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Knngl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

kraftsamling inom länsstyrelsen kompletteras enligt förslaget med en utvidgning

av länsinvånarnas medbestämmanderätt genom den kollegiala, till

viss del av landstinget utsedda styrelsen.

Länsdemokratiutredningen anför vidare att de av Iänsförvaltningsutredningen

föreslagna reformerna till mycket stor del är i linje med de villkor

för samhällsplaneringens organisation som länsdemokratiutredningen tecknat

i sitt betänkande. Länsförvaltningsutredningen har emellertid genom

begränsningen av sitt uppdrag till den statliga länsadministrationen tvingats

söka lösningar i huvudsak inom ramen för den existerande organisationen.

De reformförslag som länsförvaltningsutredningen sålunda lagt fram präglas

av detta förhållande och har också därigenom fått en organisatorisk utformning

som domineras av formella samrådsförfaranden snarare än integration

mellan olika förvaltningsområden menar länsdemokratiutredningen.

Detta är också en av anledningarna varför länsförvaltningsutredningen med

avseende på det regionala medborgarinflytandet inom länsförvaltningen

endast har kunnat överväga alternativ som ur demokratisk synpunkt och

med hänsyn till behoven av offentlig debatt kring och politiska ställningstaganden

till den regionala samhällsförvaltningen är mindre långtgående.

Därför blir, fortsätter utredningen, den statliga länsplanering som föreslagits

av länsförvaltningsutredningen visserligen, administrativ! sett, en

förbättring jämfört med nuvarande organisation, men utan anknytning

till verkställighetsmomentet kommer den att tendera att utvecklas i riktning

mot en planering endast i passiv, byråkratisk mening. Även med länsförvaltningsutredningens

förbättrade organisation är länsstyrelsen först

och främst ett organ för administrativ styrelseform, i betydande grad oberoende

av såväl länets som rikets ekonomiska och politiska utveckling. Motiven

för konstruktiva lösningar och regional vidareutveckling kommer

därför att vara mindre liksom hänsynen till planernas konsekvenser i kostnadshänseende.

Länsplaneringen i dess av länsförvaltningsutredningen föreslagna

utformning kan tendera att bli kvalitativt, av yrkesmässiga hänsyn,

bestämda önskelistor utan rimlig anknytning till den ekonomiska och politiska

verklighet under vilken verkställigheten måste äga rum.

Länsdemokratiutredningen anför vidare att en effektiv och realistisk

planering kräver en stark motivation och beroendeställning i förhållande

till det regionala samhällets utveckling och att detta i och för sig är ett tillräckligt

motiv för att föreslå mer djupgående reformer än vad länsförvaltningsutredningen

haft möjlighet till. Men även förhållandet att den regionala

planeringen, framför allt inom sådana allt viktigare underområden

såsom markpolitik, fritidsområden, planering av nya stora tätorter och

fritidsstugeområden, i ökande utsträckning kommer att förutsätta att

verkställigheten av planeringen sker av planeringens huvudman motiverar

längre gående reformer framhåller utredningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

33

Remissyttranden

Följande sammanställning avser yttranden som avgivits vid remissbehandlingen

av länsförvaltningsutredningens förslag samt uttalanden som i yttranden

över länsdemokratiutredningens förslag gjorts rörande den statliga

förvaltningsorganisationen.

Remissinstanserna kan i stort sett delas upp i följande fyra huvudgrupper.

Den första gruppen utgörs av instanser som anser att de statliga länsorganens

uppgifter alltjämt bör vara statliga och som tillstyrker en omorganisation

av den statliga länsförvaltningen som helt eller till väsentliga delar

överensstämmer med länsförvaltningsutredningens förslag. Denna grupp utgörs

av statskontoret, riksrevisionsverket, statens vägverk, bostadsstgrelsen,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, socialstyrelsen,

kammarkollegiet, kommerskollegium, kontrollstyrelsen, centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden (CFU), överstyrelsen för ekonomiskt försvar,

statens brandinspektion, samtliga länsstyrelser, departementsutredningen,

skogsbruksutredningen, 196i års rennäringssakkunniga, Landsorganisationen

i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska vägföreningen,

Motororganisationernas Samarbetsdelegation, Skogsvårdsstyrelsernas Förbund,

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Sveriges Advokatsamfund,

Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund,

Vattenvärnet, Riksförbundet för allmän hälsovård, Statstjänstemännens

riksförbund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Länsplanerarnas förening,

Svenska Teknologföreningen samt ett 70-tal kommuner av de sammanlagt

ca 270 kommuner som yttrat sig.

Till en andra grupp kan föras några instanser som inte heller de ifrågasätter

ändring i huvudmannaskapet men som av andra skäl — exempelvis

tveksamhet om uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala statliga

organ eller länsindelningen — anför starka betänkligheter mot länsförvaltningsutredningens

förslag. Denna grupp utgörs av statens planverk, arbetsmarknadsstyrelsen,

skolöverstyrelsen, Länsarkitekternas förening och Länsingenjörers

förening.

Den tredje gruppen innefattar de instanser som i princip förordar ett

ändrat huvudmannaskap för de statliga planeringsuppgifterna i länen och

som av den anledningen avstyrkt eller avstått från att yttra sig över länsförvaltningsutredningens

förslag. Denna grupp består av Svenska landstingsförbundet,

landstingskommunerna — med undantag av Kalmar läns

södra landstingskommun och landstingskommunerna i Malmöhus och Västernorrlands

län Sveriges Lantbruks förbund, Sveriges Skogsägareföreningars

Riksförbund och RLF samt omkring 135 kommuner. Några instanser

i denna grupp har dock inte haft något att erinra mot vissa provisoriska

åtgärder.

3—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 103

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Till den fjärde gruppen kan räknas de remissinstanser som inte har ansett

sig kunna ta någon ställning till vare sig huvudmannaskap eller organisation,

förrän dessa frågor blivit ytterligare utredda, nämligen statens

naturvårdsverk, kommunalrättskommittén, Svenska kommunförbundet,

Kalmar läns södra landstingskommun och landstingskommunerna i Malmöhus

och Västernorrlands län, Kooperativa förbundet, Sveriges hantverks-

och industriorganisation, Föreningen för samhällsplanering, Svenska

Arkitekters Riksförbund och ca 50 kommuner. Även vissa instanser

inom denna grupp tillstyrker dock partiella ändringar.

Enhetlig ledning m. m.

Mot förslaget att öka länsstyrelsernas resurser för utredningsverksamhet

finns inte några erinringar. Några instanser, bl. a. skolöverstyrelsen,

vill dock betona vikten av att länsstyrelsernas utredningsarbete

i möjlig mån fullgörs efter enhetliga modeller. Härigenom uppnås,

framhålls det, den bästa effekten såväl för planeringen i länen eller större

samverkande regioner som för riksplaneringen. Det anses vidare angeläget

att man utnyttjar moderna tekniska hjälpmedel för att samordna regional

och central datainsamling.

Förslaget om en planeringsberedning i länsstyrelsen tillstyrks

— förutom av alla instanser som ansluter sig till huvudlinjerna i betänkandet

— av Sveriges hantverks- och industriorganisation och Länsingenjörers

förening.

Bostadsstyrelsen och Riksförbundet för allmän hälsovård framhåller som

en viktig förutsättning att planeringsberedningens verksamhet utformas på

ett sådant sätt, att beredningen inte framstår som ett i realiteten beslutande

organ. Bostadsstyrelsen vill för sin del se ömsesidig orientering och information

som den huvudsakliga uppgiften.

Kommerskollegium finner att beredningsorganet skulle vara av påtagligligt

värde för planeringen, oavsett hur länsförvaltningen i övrigt kan komma

att utformas och lantmäteristijrelsen anser att planeringsberedningen skulle

kunna tjäna som förebild för samarbetsorgan inom större områden än länen.

Med en lämplig uppläggning av arbetet i planeringsberedningen skulle behovet

av samordning inom samhällsplaneringen kunna bli så väl tillgodosett,

att huvudargumenten för att inordna expertorganen på området i länsstyrelsen

bortfaller, anser Länsingenjörers förening bland annat. Sveriges Grossistförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation och Sveriges Köpmannaförbund

anser sig kunna konstatera, att lekmannainslaget i den nya

länsstyrelsen enligt länsförvaltningsutredningens förslag för näringslivets

del innebär en underrepresentation i jämförelse med de nuvarande planeringsråden.

Det är därför så mycket mer angeläget, menar organisationerna,

att någon form av fast samarbete på ett tidigt stadium kommer till stånd

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

35

mellan företrädare för olika grenar av näringslivet och planeringsberedningen.

Liknande synpunkter anförs av Svenska Arbetsgivareföreningen och

Sveriges Industriförbund.

I frågan om vem som bör leda verksamheten i planeringsberedningen förekommer

delade meningar och det påpekas att utredningens uttalande härvidlag

inte är helt entydiga. Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands lön

och Länsplanerarnas förening anser att uppgiften i princip bör ankomma på

chefen för planeringsavdelningen, medan länsstyrelsen i Jönköpings län

förordar souschefen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår landshövdingen

och anför.

Det förefaller märkligt att utredningen icke förutsatt att han skall leda

och samordna det arbete rörande den översiktliga samhällsplaneringen som

skall förekomma inom planeringsberedningen. I stället synes man utgå ifrån

att detta arbete skall ledas av en i den nya organisationen ingående souschef.

Detta är en ordning som länsstyrelsen finner föga rimlig. Det torde just

vara inom den krets av tjänstemän samt företrädare för landstinget och, i

förekommande fall, en eller flera kommuner, som tillsammans skall bilda

planeringsberedningen, där de för länets utveckling verkligt betydande frågorna

kommer att övervägas och diskuteras. Att då icke låta den för länsstyrelsens

verksamhet ansvarige verkschefen deltaga i planeringsberedningens

överläggningar måste vara fel. Länsstyrelsen vill påstå att det just

är där som landshövdingen kan göra sin mest betydande insats. Länsstyrelsen

hävdar därför bestämt, att landshövdingen regelmässigi skall leda

arbetet inom planeringsberedningen.

Några instanser har avstyrkt förslaget om en planeringsberedning.

Skolöverstyrelsen menar att den sakkunskap och erfarenhet i skolfrågor

som är samlad hos länsskolnämnden, dess ledamöter och tjänstemän, inte

blir tillräckligt representerad vid beredningen av viktiga ärenden enbart

genom att länsskolinspektören deltar i planeringsberedningens sammanträden.

Landstinget i Malmöhus län framhåller att det föreslagna beredningsförfarandet

inte kan ersätta sedvanlig remiss för att inhämta landstingets

mening i frågor som berör dess verksamhet. Landstingen i Skaraborgs

och Örebro län finner att den föreslagna anordningen understryker

länsstyrelsens dirigerande verksamhet utan någon garanti för inflytande

eller insyn från länets folkrepresentation eller dess ledningsorgan. Länsarkitekternas

förening konstaterar att nuvarande former för expertsamråd fungerar

tillfredsställande och anser att det inte framlagts tillräckliga motiv

för några förändringar på denna punkt.

Beträffande frågan om en till länsstyrelsen koncentrerad

beslutanderätt kan sammanfattningsvis sägas, att de instanser

som anser att ansvaret för samordning av den statliga översiktliga

planeringen på länsplanet bör åvila länsstyrelsen också utgått. från att

denna skall fatta de beslut på området som med nuvarande kompetensfördelning

tillkommer den statliga länsförvaltningen. Flertalet övriga remissinstanser

har däremot ansett att en sådan reform i allt för hög grad skulle

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

föregripa de slutliga ställningstaganden till uppgiftsfördelningen som de av

olika skäl anser böra komma till stånd först senare.

Lantbruksstyrelsen anför bl. a. att ett genomförande av förslaget skulle

innebära ett framsteg i strävandena under senare årtionden att samordna

planeringsfrågorna under en initiativkraftig och enhetlig ledning. Emellertid

framhåller styrelsen att den översiktliga planering som bedrivs av lantbruksnämnderna

inte utmynnar i några fastställda planer utan endast i mera

allmänt hållna handlingsprogram för nämndernas verksamhet. Även om

därför behandlingen i länsstyrelsen inte heller kan komma att resultera i

några bindande beslut, måste den ändå enligt styrelsens mening bli av

stort värde genom den allmänna överblick och möjlighet till samordning

som den för med sig.

Lantmäteristyrelsen tillstyrker förslaget men anser det önskvärt att man

därutöver —- såsom ett alternativ till större län — tillskapar ett samarbetsorgan

för överläggningar i översiktliga planeringsfrågor, vilket är gemensamt

för mer än ett län. I en sådan »regionplaneringsberedning» skulle ingå landssekreterarna

i berörda län, ett antal planeringsexperter samt en verkställande

tjänsteman. Styrelsen förutsätter härvid att vederbörande överlantmätare,

liksom nu i liknande sammanhang, ges möjlighet att framföra sina

synpunkter i beredningen.

Skogsstyrelsen biträder i princip förslaget men säger sig vara på det

klara med att åtskilliga kompetensfördelningsproblem måste uppstå vid en

överflyttning av beslutanderätten till länsstyrelsen. Enligt styrelsens mening

torde nämligen förslaget innebära att inte bara länsnämndernas och skogsvårdsstyrelsernas

utan därmed också de centrala ämbetsverkens kompetens

på området i viss utsträckning tas över av länsstyrelserna. För just skogsvårdsorganisationens

del behöver emellertid, framhåller styrelsen, detta inte

innebära så stora problem eftersom skogsvårdsstyrelserna inte i första hand

sysslar med samhällsplanering i egenlig mening. Styrelsen fortsätter.

Utredningen har för skogsvårdsstyrelsernas del exemplifierat vad man

anser bör tas över av länsstyrelsen på följande sätt: »översiktliga utredningar

beträffande skogsbrukets utveckling, rationalisering och bedrivande

(t. ex. översiktliga vägnätsplaner, markanvändningsplaner, avverkningsplaner)

och därpå grundade handlingsprogram för länet eller länsdelar».

Inga av dessa planer är bindande och de finns inte heller föreskrivna i några

lagar eller författningar. De har utvecklats som hjälpmedel i skogsvårdsorganisationens

verksamhet och utarbetas alltid i samråd med företrädare

för skogsbruket och övriga berörda länsorgan. Skogsstyrelsen räknar med

att den nya ordningen främst kommer att innebära att de berörda planerna

och handlingsprogrammen blir diskuterade och allsidigt belysta i den föreslagna

planeringsberedningen och i mån av behov i länsstyrelsens plenum,

varigenom de också kan i erforderlig mån samordnas med andra länsorgans

verksamhet. Med hänsyn till vad ovan anförts om planernas karaktär torde

det däremot mera sällan finnas anledning att i länsstyrelsen fatta några

bindande beslut. Skogsstyrelsen förutsätter att innan Kungl. Maj:t utfärdar

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

föreskrifter om vilka frågor som skall anses falla inom länsstyrelsens »övergripande»

kompetens på den översiktliga samhällsplaneringens område, de

centrala ämbetsverken får tillfälle att närmare precisera sina synpunkter

i syfte att undvika onödiga kompetenskonflikter.

Skogsstyrelsen efterlyser vidare, liksom lantmäteristyrelsen, någon form

av samarbete mellan länsstyrelserna i angränsande län. Skogsvårdsstyrelsernas

Förbund anlägger i stort sett samma synpunkter på frågan som

skogsstyrelsen.

Skogsbruksutredningen finner att de samordningsproblem som utredningen

behandlat i samband med sina överväganden beträffande översiktlig

planläggning av skogsvägnätet och skogsproduktionsplaner för län eller

del av län (SOU 1963: 71 och 1968: 8) kan komma att lösas på ett mer ändamålsenligt

sätt enligt de riktlinjer och förslag som länsförvaltningsutredningen

lagt fram.

Behovet av enhetliga bedömningsgrunder för samhällsplaneringen inom

olika sektorer är särskilt uttalat på det centrala planet, anser Svenska Arbetsgivareföreningen

och Sveriges Industriförbund. En betydande del av

planeringsarbetet äger emellertid rum ute i länen och förslaget att där sammanföra

beslutsfunktionerna till länsstyrelsen bör alltså enligt organisationernas

mening ge ökade möjligheter att samordna den statliga planeringsverksamheten.

Organisationerna tillstyrker därför förslaget i och för sig

men fortsätter.

Relationerna mellan den planering som de centrala ämbetsverken bedriver

inom olika sektorer av den statliga verksamheten och den regionala planering

som länsstyrelserna enligt utredningens förslag skall ha ansvar för behöver

emellertid klarläggas ytterligare. För närvarande torde de fristående

länsmyndigheterna ha starkare anknytning till respektive centrala ämbetsverk

än till varandra och till länsstyrelsen. Utredningens förslag medför i

detta avseende en väsentlig förändring.

Enligt skolöverstyrelsen skulle förslaget på skolplaneringens område innebära

att länsskolnämnden fråntogs sitt inflytande på synnerligen väsentliga

frågor, vid vilkas handläggning behovet av nämndens sakkunskap är uppenbart.

Som exempel anför styrelsen de komplicerade planeringsfrågor vad

gäller dimensionering och lokalisering av olika utbildningsvägar som väntas

förestå vid organisationen av den integrerade gymnasieskolan. Styrelsen

anför.

Med den begränsade roll som länsskolnämnden skulle få enligt utredningens

förslag instämmer SÖ i det antagande som görs av länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län, nämligen att om länsskolnämnden fråntas de viktigaste

planeringsfrågorna detta kommer att medföra »att ledamöterna upplever

att deras medverkan i nämnden ej längre är av samma vikt som nu,

att tjänstemännen i nämnden får ökat inflytande, att besvärliga gränsdragningsfrågor

mellan länsstyrelse och länsskolnämnd uppstår, varav följer

ovisshet om nämndens kompetensområde och därmed osäkerhet och svag
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 nr 1970

het i handlandet, samt att decentralisering av beslut åtminstone i viktigare

skolfrågor motverkas».

Om iänsskolnämndens beslutsbefogenheter skulle begränsas i den utsträckning

som utredningen föreslår kunde det tänkas vara mer rationellt att

nämndens nuvarande verksamhet övertogs av länsstyrelsen och att nämnden

sålunda avvecklades som fristående organ. En sådan utveckling finner SÖ

emellertid vara synnerligen olycklig med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter

som skall lösas på utbildningsområdet. Genom nämndens nuvarande

organisationsform — lekmannarepresentanter med erfarenhet av och intresseinriktning

mot utbildningsfrågor samt tjänstemän med kvalificerad pedagogisk

och skolorganisatorisk sakkunskap — garanteras skolplaneringen

och övriga skolfrågor på regional nivå den bästa handläggningen. Nämnden

bör därför alltfort bestå som fristående organ med oförändrade uppgifter och

befogenheter. Självfallet måste den fristående länsskolnämnden samverka

intimt med länsstyrelsen då det gäller den översiktliga planeringen. Genom

att länsstyrelsens planeringsfunktion förstärks och att den blir samordnare

av hela samhällsplaneringen för regionen blir detta helt nödvändigt för

båda parter.

Skolöverstyrelsen uttalar slutligen farhågor för att förslaget skulle inverka

hindrande på styrelsens uppgift att centralt svara för en rationell och

ekonomiskt tillfredsställande hushållning med de resurser som ställs till

skolväsendets förfogande.

Bostadsstijrelsen anser det otillfredsställande att länförvaltningsutredningen

— med hänsyn till de befogenheter som utredningen föreslår att den

nya länsstyrelsen skall överta från vissa länsnämnder — inte belyst frågan

om relationen mellan länsstyrelsen och de statliga verk som skall svara

för vissa sektorer inom den översiktliga samhällsplaneringen, såsom bostadsstyrelsen

i vad gäller bostadsförsörjningen. Beträffande den regionala verksamheten

på området anför styrelsen bl. a.

Gränsdragningen mellan länsstyrelsens och länsbostadsnämndens uppgifter

på samhällsplaneringsområdet är givetvis svår. Det får dock anses

naturligt att varje länsmyndighet genom de föreslagna samordningsåtgärderna

kommer att inom sitt fackområde verka i enlighet med en gemensam

uppfattning om länets utveckling och med beaktande av statsmakternas direktiv

beträffande de olika verksamhetsområdena. För länsbostadsnämndens

del bör detta innebära att länsstyrelsen verkar med utgångspunkt i de lokaliseringspolitiska

målen och länsbostadsnämnden utgående från de bostadspolitiska

riktlinjerna. Länsbostadsnämnden skall sålunda enligt styrelsens

mening ha ett oförändrat ansvar för genomförandet av de av statsmakterna

givna bostadspolitiska intentionerna.

I vad angår de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen framhåller styrelsen

att dessa — förutom att de utgör kommunala planeringsinstrument —

också ingår i underlaget för länsplaneringen. Den medverkan från länsmyndigheternas

sida som lämnas vid programmens upprättande bör enligt

styrelsen, i anslutning till utredningens förslag, kunna samordnas i länsstyrelsen

i överensstämmelse med bostadsstyrelsens anvisningar för sådana

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

39

program. Det förutsätts härvid att länsbostadsdirektören i planeringsberedningen

skall kunna framföra länsbostadsnämndens bedömning av de bostadspolitiska

momenten i programmen. En förutsättning för enhetlig bedömning

och sammanställning av programmaterialet är emellertid, framhålls

det, att styrelsen kan ge länsstyrelsen erforderliga direktiv.

Fördelningen på länsplanet av de statliga låneresurserna för bostadsbyggandet

bör enligt bostadsstyrelsen ske på följande sätt.

Utredningens förslag att länsstyrelsen skall besluta om en fördelning »i

stort» av resurserna för bostadsbyggande på länsdelar och kommunblock får

anses innebära att länstyrelsen skall ange riktlinjer för denna fördelning

med hänsyn till de lokaliseringspolitiska mål som länsstyrelsen uttalat sig

för i samband med länsplaneringen. Det bör enligt styrelsens mening ankomma

på länsbostadsnämnden att med beaktande av angivna riktlinjer

fastställa fördelningen på kommunblock och kommuner av lägenlietsanlal

för beslut om bostadslån och att vid senare tidpunkt — även då med beaktande

av nämnda riktlinjer — fördela de lägenhetsantal som kan tillkomma

på grund av att den preliminärt fastställda lägenhetsramen för länet utvidgats.

En sådan utvidgning av lägenhetsramen kan vara motiverad av expansionen

hos befintliga industriföretag eller nylokaliseringar av verksamheter

som ej kunnat beaktas vid den preliminära fördelningen.

Enligt statskontoret hade det varit önskvärt att utredningen lagt fram

ett konkret material som underlag för sina kategoriska omdömen beträffande

samordningsproblemen i länen. Det hade bl. a. varit av intresse, uttalar

kontoret, »att få belyst vilken koordinerande verkan den nuvarande personalunionen

mellan länsstyrelsen och olika länsnämnder har, hur länsstyrelserna

eljest fullgör sitt åliggande att följa verksamheten hos andra

statliga myndigheter i länet samt hur planeringsråden och länsplanerarna

hittills fungerat». Även statens planverk efterlyser en utförligare undersökning

av förutsättningarna att uppnå bättre samordning inom ramen för

nuvarande system.

Frågan om förslagets konsekvenser för de berörda länsnämnderna och

deras framtida verksamhet har inte tillräckligt uppmärksammats av utredningen

anser också statskontoret, riksrevisionsverket och länsstyrelserna i

Södermanlands och Kronobergs län. Statskontoret anför bl. a.

Nämnderna beräknas visserligen intaga samma ställning som hittills i

frågor som inte angår den översiktliga länsplaneringen. De förutsätts dessutom

skola från sina utgångspunkter ta ställning i de till fackområdet hörande

planeringsfrågorna innan dessa föreläggs länsstyrelsen och ha möjlighet

att, om de får stöd av sitt centrala verk, föranleda att det slutliga avgörandet

av en viss fråga hänskjuts till Kungl. Maj :t. Icke desto mindre

synes den föreslagna reformen innebära en avsevärd reduktion av länsnämndernas

faktiska kompetensområde, vilken inte bör genomföras utan att konsekvenserna

därav noga prövats. Någon undersökning av hur de olika länsnämndernas

verksamhet i praktiken inriktats synes emellertid, såsom ovan

påtalats, inte ha verkställts. För länsarbetsnämndernas del torde statskontorets

pågående utredning om arbetsmarknadsverket komma att lämna upp
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

lysningar i detta hänseende. Vid bedömningen av vilken funktion länsnämnderna

skall fylla bör bl. a. beaktas att deras sammansättning bestämts

med hänsyn till deras speciella arbetsområden och att därvid eftersträvats

att erhålla förankring hos väsentliga intressegrupper på vederbörande

nämnds område.

Liknande uttalande görs av riksrevisionsverket.

Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller bl. a., att den samordning

man vill åstadkomma bör ha en klar konstitutionell bakgrund och förordar

därför att länsnämnderna i sin nuvarande organisation upphör. I stället

skulle de arbetsuppgifter som inte kräver medverkan av nämnd omhänderlias

av de centrala verken direkt underställda kanslier och planeringsuppgifterna

helt överföras till länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Kronobergs län

vill f. n. inte komma med något förslag i denna riktning men anser att

frågan bör närmare övervägas.

Bl. a. statskontoret och länsstyrelsen i Stockholms län anser att den regionala

samordningen blir ofullständig om man inte kan åstadkomma en närmare

anknytning mellan den statliga och landstingskommunala översiktsplaneringen

än den förslaget erbjuder. Sistnämnda instans anför bl. a. följ

ande.

All samhällsplaneringsverksamhet måste samordnas enligt enhetliga

grundvärden och en gemensam allmänsyn och målsättning fram till integrerade

och funktionella helhetslösningar. Konsekvensen härav blir, att

man för de fall, där statliga och kommunala organ var för sig har väsentliga

uppgifter på samhällsplaneringsområdet, måste skapa former för samverkan

i beredning och beslutsfattande som garanterar samordnade beslut. Detta

kan tänkas ske genom regler som föreskriver att länsstyrelsens och landstingets

utredande och beredande organ bör samverka, att överläggningar

kontinuerligt bör hållas mellan länsstyrelsen och företrädare för landstinget

och att den andra myndigheten bör få tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen

respektive landstinget beslutar i frågor som rör den översiktliga planeringen.

Det kan invändas att ett sådant förfarande kommer att bli omständligt,

men översiktligt planeringsarbete kräver många kontaktpunkter

för att alla intressen skall kunna beaktas och utövat i praktiska former

med början redan på utrednings- och beredningsstadiet torde samarbetet

kunna ske smidigt.

Beträffande kompetensfördelningen mellan länsstyrelsen och länsnämnderna

framhåller åtskilliga instanser, att de föreskrifter och anvisningar i

ämnet, som Kungl. Maj :t skall utfärda, på ett otvetydigt sätt måste ange

olika ärendegruppers tillhörighet. Uppstår tvekan om tolkningen av Kungl.

Maj :ts föreskrifter eller anvisningar bör enligt länsstyrelsen i Uppsala län

kompetensfrågan avgöras av länsstyrelsen, dock med möjlighet för vederbörande

länsnämnd att få frågan prövad av Kungl. Maj :t. Detta bör, anser

länsstyrelsen, uttryckligen fastslås.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det nödvändigt att länsstyrelsen

får befogenhet att direkt föreskriva vilka ärenden eller ärendegrupper som

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

fristående länsorgan skall överlämna till länsstyrelsen för avgörande. Detta

skulle i sin tur förutsätta att länsstyrelsen bereds möjlighet att nära följa

verksamheten i dessa organ. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

föreslår att det skall ankomma på fristående länsorgan att anmäla översiktliga

samhällsplaneringsfrågor som de har att handlägga till länsstyrelsen.

Det ifrågasätts vidare, om inte en viss direktivrätt för länsstyrelsen gentemot

nämnda organ bör införas.

Som närmare skall framgå i det följande finns det flera remissinstanser

som bl. a. med hänsyn till risken för kompetenskonflikter förordar att

vissa länsnämnder inordnas i länsstyrelsen.

En del erinringar har gjorts mot förslaget att central myndighet, vars

regionala organ inte anser sig kunna godta länsstyrelsens beslut i en samhällsplaneringsfråga,

skall ha rätt att få frågan hänskjuten till Kungl.

Maj :ts prövning. Statens planverk och Länsarkitekternas förening finner det

ohållbart, att endast sådana centrala verk, som företräds av ett från länsstyrelsen

fristående länsorgan, ges nyss angiven rätt. De olika fackintressena

bör, anses det, kunna hävdas på lika villkor. Om exempelvis länsarkitekten

inordnas i länsstyrelsen skulle, framhåller planverket, det föreslagna

systemet innebära att centrala verk företrädande huvudsakligen sektoriella

intressen skulle ha rätt att få ett beslut prövat av Kungl. Maj:t medan planverket

som central myndighet för bebyggelseplaneringen i dess vidare bemärkelse

skulle sakna denna rätt.

Några remissinstanser menar att förslaget motverkar den förstärkning av

länsstyrelsens ställning inom samhällsplaneringen som utredningen avsett.

Riksrevisionsverket anför härom bl. a. följande.

Man kan anta, att ärenden av stor räckvidd eller komplicerad natur i

första hand skulle bli föremål för en sådan överprövning. Betydelsefulla

delar av den samhällsplanering, som enligt utredningen bör ske på regional

nivå skulle således kunna komma att överflyttas på Kungl. Maj :t eller i vart

fall prövas av det centrala ämbetsverket.

En uppflyttning av beslutsfunktionerna på angivet sätt till central instans

torde kunna få en betydande omfattning. Riksrevisionsverket ifrågasätter

om sådana konsekvenser av reformen kan anses stå i överensstämmelse

med statsmakternas intentioner för den pågående decentraliseringsprocessen

inom förvaltningen. En annan, icke önskvärd följd torde bli en ökad arbetsbelastning

för de centrala instanserna. Bindningen av de centrala ämbetsverkens

avgöranden genom regionala myndigheters åsiktsresolutioner framstår

som en administrativ oformlighet, vilket riksrevisionsverket finner sig

böra avvisa av både principiella och praktiska skäl.

Samma synpunkter anförs av länsstyrelsen i Östergötlands lön, som anser

att man i allt fall måste begränsa den tid inom vilken underställning skall

ske, samt länsstyrelsen i Västerbottens län enligt vilkens uppfattning hithörande

frågor bör avgöras på regeringsnivå endast efter anförda besvär.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kiingl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Även länsstyrelsen i Västernorrlands lön ställer sig allmänt avvisande till

förslaget.

Utredningens förslag att ett centralt ämbetsverk vid sitt ställningstagande

i ett ärende skall vara bundet av ett yttrande från länsstyrelsen om inte

avgörandet hänskjutits till Kungl. Maj :t medför orimliga konsekvenser,

anser riksrevisionsverket och bostadsstyrelsen.

Förändringar i den yttre organisationen

Bortsett från de instanser som avstyrker varje förändring i den statliga

länsförvaltningen i vad angår översiktlig samhällsplanering har relativt få

erinringar gjorts mot utredningens förslag i fråga om de olika, i samhällsplaneringen

engagerade statliga länsmyndigheternas organisatoriska ställning

i den framtida länsförvaltningen. Både beträffande länsnämnder och

länsstyrelseexperter föreligger emellertid en del särskilda förslag.

Det finns några instanser som anser att starka skäl talar för en koncentration

av all statlig verksamhet på området till ett och samma länsorgan.

Bl. a. framhålls det att man härigenom skulle undgå befarade kompetenskonflikter

mellan länsstyrelsen och länsnämnderna. En sådan fullständig integration

förordas av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som emellertid säger

sig vara medveten om att en lösning av samordningsproblemen efter denna

linje måste ställas på framtiden. I samma riktning uttalar sig länsstyrelserna

i Södermanlands, Örebro och Västernorrlands län; den sistnämnda anser

att i varje fall länsbostadsnämnden och länsskolnämnden bör inlemmas

i länsstyrelsen. Även landstinget i Kronobergs län, Kalmar läns norra landsting,

landstinget i Västernorrlands län och Sveriges Köpmannaförbund anser

att man bör ytterligare undersöka möjligheterna att i länsstyrelsen inordna

eller till denna på annat sätt organisatoriskt närmare anknyta de fristående

länsorgan som har samhällsplanerande funktioner.

Att länsbostadsnämnden inlemmas i länsstyrelsen föreslås av

länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län samt civilbefälhavaren i

Övre Norrlands civilområde. Det anses att länsbostadsnämndens framtida

uppgifter av huvudsakligen ekonomisk natur inte motiverar att nämnden

fortsätter sin verksamhet som särskilt länsorgan. Vidare framhålls att

nämndens personalstat inte har någon större omfattning.

Civilbefälhavaren i södra civilområdet anser att man bör ytterligare överväga

om inte länsarbetsnämnden och vägförvaltningen,

vilka enligt krigsorganisationen ingår som sektioner i länsstyrelsen, redan

i fred bör överföras dit.

Länsvägnämndernas förbund avstyrker förslaget om länsvägnämnd

e n s avskaffande och ifrågasätter starkt om den sakkunskap som finns

representerad i nämnden kommer att var företrädd inom länsstyrelsen.

Förbundet framhåller samtidigt att länsvägnämnden bör erhålla en mera

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

43

allsidig, med hänsyn till näringslivet och trafikväsendet i länet avvägd

representation samt att bestämmelserna för länsvägnämndens uppgifter

och befogenheter bör revideras och därefter införas i allmänna väglagen.

Svenska vägf öreningen och Motororganisationernas Samarbetsdelegation

motsätter sig också förslaget och understryker bl. a. att länsvägnämnden

också representerar trafikkonsumenterna, vilkas synpunkter och önskemål

i fråga om vägplanering nästan helt skulle försvinna om nämnden avskaffades.

Organisationerna ställer sig också tveksamma till förslaget att de

lokala vägnämndernas uppgifter skall övertas av kommunblocken.

Det anses att vägförvaltningarna härigenom skulle mista värdefulla informationskällor.

Även länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om inte vägnämnderna

bör bibehållas och anser att dessa under alla förhållanden inte

bör avvecklas förrän kommunindelningsreformen blivit helt genomförd.

Tveksam är också länsstyrelsen i Östergötlands län som beträffande det

egna länet framhåller att antalet remissinstanser kommer att öka vilket kan

medföra risk för längre handläggningstider.

Beträffande länsarkitektsorganisationens inordnande

i länsstyrelsen framhåller remissinstanserna bl. a., att det med

hänsyn till den nya länsstyrelsens vidgade uppgifter inom samhällsplaneringen

måste anses naturligt att länsarkitekten, som intar en nyckelposition

på området, ingår i länsstyrelsen. Från något håll görs det också gällande

alt länsarkitekten, även om han står utanför länsstyrelsen, måste finna sig

i en icke obetydlig styrning från länsstyrelsens sida, om syftet med utredningens

förslag skall kunna nås.

Statens planverk, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus och

Älvsborgs län, Svenska naturskyddsföreningen, SACO, Länsarkitekternas

förening, Svenska Arkitekters Riksförbund och Länsingenjörers förening

avstyrker eller är tveksamma till förslaget.

Enligt statens planverk är en av länsarkitektens viktigaste uppgifter att i

det praktiska planeringsarbetet i länet föra ut verkets råd och anvisningar

och omvänt att biträda verket med insamlande av material som underlag

til! utvecklings- och anvisningsarbetet. Planverket finner det uppenbart att

länsarkitekten som tjänsteman i länsstyrelsen inte skulle kunna fullgöra

denna uppgift tillfredsställande. En inordning skulle vidare, framhåller

planverket, göra det omöjligt för länsarkitekten att på samma otvungna sätt

som nu medverka med råd och synpunkter i planeringsarbetet i kommunerna.

Han skulle nämligen riskera att genom sina besked och uttalanden

föregripa länsstyrelsens slutliga avgörande. Den föreslagna medborgarrepresentationen,

varigenom länsstyrelsen kan väntas i växande grad komma att

föra de lokala intressenas talan, gör det än mer angeläget, framhålls det,

alt länsarkitekten som planverkets representant kan företräda de centrala

intressena på den fysiska planeringens område. Slutligen åberopar planverket

såsom skäl för länsarkitektens fristående ställning, att dennes medver
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

kan kommer att krävas i allt större omfattning då det gäller att biträda

byggnadsnämnderna i olika byggnadstekniska frågor, varom verket utfärdar

tillämpningsbestämmelser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser samma farhågor som planverket för

att länsstyrelsens beslut kan komma att föregripas och anför bl. a. följande.

Länsarkitektens medverkan rörande länsstyrelseuppgifterna är väsentligen

av beredande och utredande karaktär, vartill ansluter sig en rådgivande

och upplysande verksamhet gentemot kommuner och allmänhet. Länsarkitektens

uppgifter på länsstyrelseområdet är i stort sett jämställda med en

föredragandes, även om de i allmänhet avser de mera tekniska sidorna. I de

ärenden, varom här är fråga, har länsarkitekten i princip inte någon självständig

beslutanderätt. Behovet av samordning hänför sig sålunda i huvudsak

till länsarkitektens nämnda uppgifter av beredande och utredande karaktär.

Något egentligt behov av att med hänsyn till gällande ordning skapa

förutsättningar för gemensamma beslut föreligger ej. Länsstyrelsens möjligheter

att åstadkomma erforderlig samordning, såvitt angår länsarkitektens

verksamhet, är därför beroende av länsstyrelsens befogenheter att dirigera

denna utredande verksamhet. Enligt länsstyrelsens mening får sådana

befogenheter redan med gällande bestämmelser anses tillkomma länsstyrelsen,

enär länsarkitekten, jämlikt instruktionen för länsarkitektorganisationen,

skall biträda länsstyrelsen i fråga om planläggnings- och byggnadsväsendet

samt är skyldig att, efter länsstyrelsens bestämmande, utföra eller

närvara vid besiktning och andra förrättningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner visserligen övervägande skäl tala för

länsförvaltningsutredningens förslag men anser att man inte bör ta någon

slutlig ställning förrän länsdemokratiutredningens förslag och frågan om

planväsendets framtida organisation slutbehandlats. Inte heller länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län är beredd att f. n. tillstyrka länsarkitektens inlemmande

i länsstyrelsen utan anser att man bör avvakta erfarenheterna av

utredningens förslag angående beslutanderätten i översiktliga planeringsfrågor.

SACO anser att utredningens målsättning beträffande den översiktliga

samhällsplaneringen mycket väl går att genomföra utan att länsstyrelseexperterna,

däribland länsarkitekten, organisatoriskt ingår i länsstyrelsen.

Det är uppenbart, framhålls det bl. a., att vederbörande expert skulle få

svårt att förena sin ställning som länsstyrelsetjänsteman med den självständighet

som han enligt utredningen måste inta i sin övriga verksamhet.

Liksom planverket understryker Länsarkitekternas förening betydelsen

av direkt kontakt mellan verket och länsarkitekterna. Föreningen motiverar

också sitt ställningstagande genom att peka på arten av länsarkitektens

arbetsuppgifter m. m. och anför.

Den fysiska planen utgör det samlade synliga resultatet av utredningar

och samordning av en mängd intresseområden. Samtidigt måste all fysisk

planering ge uttryck för en medveten vilja att skapa god miljö. Detta är inte

enbart en uppgift i detaljplaneringen. Den fortgående intensiva omdaningen

av samhället genom urbanisering, industrialisering, strukturrationalisering i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

jordbruket, byggande för fritiden m. m. gör det allt angelägnare att bevaka

miljöfrågorna redan i den översiktliga planeringen. Länsarkitekten är härvid

den som närmast har att bevaka miljöintressena och den långsiktiga helhetssynen

i den fysiska planeringen. Samrådsförfarandet på ett tidigt stadium

och under fria former, vilket ovan berörts, utgör ett viktigt led i detta arbete.

Praktiskt taget all förberedande bebyggelseplanering underställes sålunda

länsarkitekten för förhandssynpunkter, alltifrån lokalisering av bebyggelseområden

och anläggningar till detaljplaneutformning, planrättsliga förhållanden

och bebyggelseformer.

Länsarkitektkontoret har också uppdragsverksamhet såsom upprättande

av översiktsplaner och detaljplaner för bebyggelse, viss projektering av

byggnader, kyrkogårdar etc. Dessa uppdrag har betydelse för rekryteringen

av kvalificerad arkitekt- och ingenjörspersonal.

En annan verksamhet utgör ritningsgranskning av statsbelånade bostadshus

som avser såväl lokalisering och miljöanpassning som utformning och

standardkrav på byggnaderna. I begränsad omfattning sker även byggnadslovsgranskning

åt kommuner i fall där stadsarkitekten är jävig eller där

stadsarkitekt saknas. Från centrala verk kommer remisser angående naturoch

kulturvård, kyrkliga plan- och byggnadsfrågor m. in. Likaså erhålles

remisser från andra organ såsom militära myndigheter, stiftsnämnd, lantbruksnämnd

och skogsvårdsstyrelse.

Många av de självständiga arbetsuppgifter som åligger länsarkitekten torde

bli svårare att sköta inom länsstyrelsens ram. Under alla förhållanden kommer

nuvarande enkla och smidiga arbetsformer att försämras.

Om man trots allt skulle finna det motiverat att inordna planeringsexpertis

i länsstyrelsen, bör enligt föreningens mening detta gälla samtliga inom

samhällsplaneringen verksamma statliga länsorgan, sålunda även de resursfördelande

länsnämnderna. Svenska Arkitekters Riksförbund har i stort sett

samma synpunkter.

Länsingenjörers förening anser att utredningen inte anfört några övertygande

skäl för att länsorgan över huvud taget skall inordnas i länsstyrelsen.

Överlantmätarens inordnande i länsstyrelsen förtjänar att närmare

övervägas anser riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Gotlands län och

Sveriges Köpmannaförbund. Det framhålls bl. a., att de flesta viktigare planeringsfrågor

där länsarkitekten är inkopplad också berör överlantmätaren

och att det därför skulle innebära en fördel från samordningssynpunkt om

denne tillhörde länsstyrelsen, även om han har väsentliga arbetsuppgifter

som faller utanför denna myndighets ämbetsområde. Lantmäteristyrelsen

anser för sin del att några ändringar i överlantmätarens organisatoriska

ställning f. n. inte bör övervägas med hänsyn till pågående utredningar inom

lantmäteriväsendet.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Hallands, Västmanlands och Gävleborgs

län anser att lantbruksnämndens fiskerikonsulent med hänsyn

till sina allt mer ökade uppgifter inom naturvården bör organisatoriskt

samordnas med länsstyrelsens experter på området. Detsamma gäller enligt

länsstyrelsen i Gävleborgs län beträffande jaktvård skonsulenten.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Iiungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Även landsantikvariens verksamhet har sådan anknytning till

naturvården, anser länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län, att

starka skäl talar för hans infogande i länsstyrelsen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte ifrågasatt centralt verks rätt att

utfärda direktiv för sådan verksamhet som tillförs länsstyrelsen genom

att en nu fristående expert inordnas i länsstyrelsen som dess tjänsteman.

På flera håll understryks det emellertid, att en fast anknytning av experterna

till länsstyrelsen förutsätter att gränserna för de centrala verkens direktivrätt

liksom experternas lydnadsförhållanden anges mera exakt än vad

som skett i utredningens förslag.

Ett par länsstyrelser framhåller vidare, att den nya ordningen inte får innebära

att man skapar ökat utrymme för direktiv gentemot länsstyrelserna,

vilkas kompetens på resp. områden skall vara oförändrad. Länsstyrelsen i

Gotlands län anför bl. a. följande.

Även utredningens uttalande om direktivrätt inom det för expert och

länsstyrelse gemensamma kompetensområdet är i och för sig oantastligt;

det hänvisas nämligen till att direktivrätten skall kunna härledas från lag

eller författning eller beslut av Kungl. Maj :t. Uttalandet ger dock intryck av

att det underförstått avses att utrymmet för eller behovet av direktiv av

olika slag skulle med den nya ordningen väsentligt öka. Häremot vill länsstyrelsen

inlägga en gensaga. I här diskuterade avseenden ändras icke länsstyrelsens

kompetensområde och den omständigheten att experten blir länsstyrelsetjänsteman

skapar inget nytt behov av direktiv, riktade till länsstyrelsen.

Utredningens tankegång, när den talar om föreskrifter som

»formellt rikta sig till länsstyrelsen, även om de som regel närmast angår

experten» är för länsstyrelsen oförståelig; om föreskriften reellt riktar sig

till experten men ej till länsstyrelsen, kommer ju den förre i en omöjlig

dubbelställning. Om man i princip vill bevara länsstyrelsernas ställning såsom

stående direkt under Kungl. Maj :t, bör man ej omärkligt urholka denna

deras självständiga ställning genom att successivt och utan oavvisligt behov

inordna dem under den centrala förvaltningen.

Experternas möjligheter att framföra sina facksynpunkter på fältet kommer

enligt flertalet remissinstanser att endast obetydligt påverkas av att de

ingår i länsstyrelsen. Redan nu måste t. ex. länsarkitekten ge akt på att han

inte föregriper länsstyrelsens slutliga prövning eller inger felaktiga föreställningar

om den beslutande myndighetens inställning, påpekar länsstyrelsen

i Jämtlands län, som för övrigt starkt ifrågasätter om det beträffande

arbetssätt och ställning föreligger någon större principiell skillnad mellan

de s. k. länsstyrelseexperterna och länsstyrelsens tjänstemän med mera allmänt

betonade arbetsuppgifter. Även de senare måste numera bedriva sin

verksamhet i nära kontakt med kommuner och enskilda, framhålls det.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att experternas inflytande tvärtom

ökar om de infogas i länsstyrelsens organisation, eftersom facksynpunkterna

får större slagkraft. Länsstyrelsen framhåller också bl. a., att den

regionala expertisen måste knytas till länsstyrelsen för att demokratiseringen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

av länsförvaltningen skall få full effekt. Medborgarrepresentanterna skulle

annars inte få tillräckligt inflytande över experternas verksamhet, framför

allt inte på förberedande stadier. Slutligen förordar länsstyrelsen, att man

i samband med en omorganisation ser över sådana bestämmelser, exempelvis

39 § naturvårdslagen och 51 § jorddelningslagen, som ger experter

självständig befogenhet att göra framställningar och anföra besvär inom

respektive verksamhetsområde.

För att komma till rätta med jävsfrågorna anser förvaltningsdomstolskommittén

att det i en lag om länsförvaltningen direkt bör utsägas att

expert som tagit befattning med ett ärende hos annan myndighet inte får

vara föredragande eller besluta i ärendet hos länsstyrelsen; detta under

förutsättning att frågan inte dessförinnan reglerats genom en lag om förvaltningsförfarandet.

Samma synpunkter framförs av länsstyrelsen i Malmöhus

län. Fn annan uppfattning i jävsfrågan har länsstyrelsen i Västmanlands

län som anför.

I anslutning till uttalanden rörande experternas ställning i länsstyrelsen

har utredningen gett uttryck för tanken att experten inom sitt fackområde

är representant för »det allmänna (-s intressen)». Han bör därför enligt

utredningen icke deltaga i länsstyrelsens beslut, om han tidigare som

representant för det allmänna tagit ställning i samma mål eller ärende. Vare

sig utredningen ansett att i sådant fall en form av jäv skulle föreligga eller

utredningen velat markera expertens partsliknande ställning tar denna

länsstyrelse för sin del avstånd från en dylik uppfattning av expertens roll

i länsstyrelsen. Fn väsentlig del av den verksamhet som länsstyrelsen i dag

bedriver och en ännu större del av den verksamhet som den nya länsstyrelsen

avses bedriva i fortsättningen måste anses vara en rådgivnings- och

serviceverksamhet gentemot kommunerna, företag och enskilda. Det går inte

vare sig för experterna, juristerna eller landshövdingen att på direkta frågor

svara, att de inte kan uttala sig förrän det är dags att fatta ett definitivt

beslut i ett konkret ärende. Erinringar på det stadiet kommer vanligen för

sent. Möjligheterna att påverka utvecklingen, att göra nytta i den samhällsplanering,

som anges som huvudsyfte, sammanhänger med beredvilligheten

att ständigt föra en öppen diskussion, att ge och att ta skäl, att motivera

bedömningar, att framföra synpunkter. Att experterna härvid framom

andra tjänstemän i länsstyrelsen skulle anses företräda det allmänna eller

göra det så att säga vid sidan av eller i motsats till den myndighet de tillhör

är en tanke som länsstyrelsen inte kan acceptera. Inte heller kan länsstyrelsen

finna att den omständigheten, att experten uttalat sin fackmannamening

i ett ärende, redan i sig själv bör utesluta honom från att deltaga

i länsstyrelsens beslut. För den utpräglade förvaltningsrättskipningen då

länsstyrelsen i dess helhet eller med nämnd fattar beslut, kommer för övrigt

experten enligt reglerna inte att deltaga i beslutet, utom möjligen som

föredragande.

Länsingenjörers förening framhåller bl. a. att alla länsorgan bör ha möjlighet

att hävda sin mening på lika villkor, vilket inte blir fallet om vissa

av dem förlorar sin självständighet. Föreningen pekar också på vissa speciella

nackdelar, som enligt föreningens mening följer med ett inordnande,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

såsom sämre ömsesidig information mellan länsorganet och det centrala

verket samt sämre möjligheter att tillgodose behovet av fortbildning av

expertorganets personal bl. a. genom växel tjänstgöring mellan centralt och

regionalt plan.

Medborgerlig representation

Förslaget att medborgerliga representanter såsom ledamöter i länsstyrelsen

skall delta i avgörandet av viktigare samhällsplaneringsfrågor har vunnit

anslutning även bland vissa remissinstanser som i övrigt avstyrker eller

är tveksamma om mera genomgripande åtgärder. Hit hör bl. a. landstingen i

Uppsala och Östergötlands län, Kalmar läns norra landsting och landstingen

i Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands och Jämtlands län.

Fördelarna av medborgarmedverkan i planeringsarbetet understryks

framför allt av länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller

bl. a. att medborgarrepresentation stärker länsstyrelsens möjligheter att

samordna statlig verksamhet på det regionala planet. Länsstyrelsen i Kalmar

län anser att lekmannamedverkan är betydelsefull inte minst då den nya

länsstyrelsen skall fatta beslut som nära berör landstings- och primärkommuner,

intressesammanslutningar samt enskilda och allmänna företag.

Länsstyrelsen i Västmanlands län betecknar systemet med en ensam beslutande

chef som en historisk relikt som inte svarar mot vår tids uppfattning.

Ett direkt medansvar av betrodda lekmän också inom samhällsplaneringen

anses tillföra länsstyrelsen ökad erfarenhet och gagna förtroendet för dess

verksamhet. Planeringsrådet som saknar beslutanderätt har aldrig blivit

mer än en halvmesyr, framhåller länsstyrelsen.

Starkt tveksamma eller direkt negativa till lekmannamedverkan i länsstyrelsen

i samhällsplaneringsfrågor är förvaltningsdomstolskommittén, kommerskollegium

och Sveriges advokatsamfund. Att låta lekmännen ha bestämmanderätt

i viktiga frågor i länsstyrelsen kan enligt förvaltningsdomstolskommittén

medföra att rikssynpunkterna kommer i skymundan. Enligt

kommittén talar övervägande skäl för att verkschefen själv fattar besluten

efter att ha inhämtat synpunkter från olika håll, bl. a. från något organ

av samma typ som planeringsrådet. Kommerskollegium anser att man inte

bör bortse från att länsförvaltningen kan komma att bli mer eller mindre

politiserad. Det är därför från principiella synpunkter tveksamt om lekmannarepresentationen

bör äga beslutsbefogenheter. Sakkunskapen och

objektiviteten i de beslut som fattas enligt nuvarande ordning torde i allmänhet

inte kunna ifrågasättas. Kollegium föreställer sig att sådan hänsyn

tas till planeringsrådets synpunkter och önskemål att kravet på medborgerligt

inflytande blir i rimlig grad tillgodosett. Sveriges advokatsamfund

delar inte uppfattningen att de nya uppgifterna i länsstyrelsen med nödvän
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

dighet kräver att representanter för länsbefolkningen deltar i besluten. Med

den expertis som länsstyrelsen förfogar över torde sådan medverkan inte

vara påkallad. Den fördröjning av ärendenas avgörande som man måste

räkna med är enligt samfundets uppfattning snarast ägnad att försvåra en

kraftfull ledning av samhällsplaneringen. Vidare kan olika åsiktsinriktningar

inom kommuner eller länsdelar medföra en allvarlig fara för objektiviteten

och leda till beslut som inte gagnar länet som helhet, framhålls det.

Länsstyrelsens inre organisation

Förslaget om en särskild planeringsavdelning tillstyrks på de

flesta håll. Fyra länsstyrelser förordar emellertid att landskansliet även i

fortsättningen organiseras på en avdelning. Länsstyrelsen i Kristianstads

län föreslår bl. a. att samhällsplaneringen handläggs på en planbyrå, i vilken

skall ingå den nuvarande planeringssektionen och länsarkitektkontoret,

en naturvårdsbyrå, motsvarande naturvårdssektionen, samt en länsplanerarcnhet.

Åtskilliga instanser anser att den tekniska sektionen inte fått

en lämplig sammansättning. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som tar upp

den principiella frågan om de s. k. länsstyrelseexperternas inplacering i länsstyrelseorganisationen,

anför bl. a. följande.

Utredningens organisationsförslag till sektionsindelning av planeringsavdelningen

och rättsavdelningen företer enligt länsstyrelsens mening vissa

brister såvitt gäller länsstyrelseexperternas inplacering. En nödvändig förutsättning

för att länsstyrelsen skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett

godtagbart sätt är att den har tillgång till fackkunskap inom olika områden.

Detta förutsätter att de tjänstemän som skall tillhandagå med sakkunskap

kan erbjudas gynnsamma arbetsförhållanden och den ställning i

övrigt — inte bara lönemässigt — som deras kvalificerade biträde motiverar.

I motsatt fall försvåras rekryteringen. Utredningens organisationsförslag

kan inte anses tillgodose dessa önskemål. Det kan enligt länsstyrelsens mening

inte vara ändamålsenligt att föra samman flera experter till en sektion.

Var och en företräder särskilda fackintressen vilka ibland konkurrerar

med andra fackintressen. Det är därför önskvärt att de skilda meningarna

får brytas mot varandra på en högre nivå än inom en sektion. Eljest uppstår

risk för begränsning av möjligheterna att självständigt föra fram facksynpunkter.

Man bör alltså undvika att sammanföra experter, vars fackintressen

kan kollidera med varandra till en sektion. Länsstyrelsen förordar därför att

länsarkitektkontoret får bilda en sektion och att den nuvarande naturvårdssektionen

får bestå i stort sett oförändrad.

Att man i enlighet med principen att företrädare för olika fackintressen

bör vara sidoordnade varandra låter länsarkitektkontoret, om det inordnas

i länsstyrelsen, bilda en självständig sektion eller annan arbetsenhet förordas

också av statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition, nr 103 år 1970

och Malmöhus lön, Länsarkitekternas förening, Läns planerarnas förening

och Länsingenjörers förening. Som skäl för att länsarkitektkontoret inte

bör föras samman med naturvårdssektionen anför länsstyrelsen i Jönköpings

län bl. a., att endast en mindre del av länsarkitektens uppgifter har

med naturvården att göra, att länsarkitekten och naturvårdssektionen sorterar

under skilda centrala verk samt att vissa svårigheter torde uppstå redan

från löneteknisk och rekryteringsmässig synpunkt. Länsarkitekternas förening

anser att organisationsförslaget röjer brist på förståelse för planeringens

villkor och innebär en undervärdering av experternas arbetsuppgifter.

Bl. a. synes utredningen ha uppfattat länsarkitekten som företrädare

för ett specialintresse i samhällsbyggandet jämförligt med vatten- och avloppsfrågor,

luftvård etc. En väsentlig uppgift för länsarkitekten är emellertid,

framhåller föreningen, att såsom den sakkunnige i huvuduppgiften,

bebyggelsefrågorna i stort, samordna de tekniska frågor och intressen i övrigt

som måste inpassas i ett större plansammanhang.

Utredningens förslag strider mot de riktlinjer för naturvårdens organisation

som statsmakterna antagit, menar Länsingenjörers förening och anför

vidare.

Utredningen har i sitt organisationsförslag sålunda i alltför liten utsträckning

tagit hänsyn till de arbetsuppgifter som kan beräknas tillkomma och

som bl. a. syftar till en intensivare övervakning och andra åtgärder för att

hejda miljöförstöringen. Den utveckling som skett sedan länsförvaltningsutredningens

förslag framlades stärker föreningens uppfattning att någon

sammanslagning av naturvårdssektionen och länsarkitektkontoret till en

sektion inte bör komma i fråga. De olika expertorganen bör i stället ges en

likartad ställning inom planeringsavdelningen. En ur kvalitativ synpunkt

godtagbar expertfunktion förutsätter en organisation som medför en tillräcklig

grad av självständighet och klart utstakade former för en fortgående

smidig kontakt med centralorganet för nödvändigt uppföljnings- och

utvecklingsarbete.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har inte något att erinra mot en teknisk

sektion med föreslagen sammansättning under förutsättning att experterna

inte »hierarkiskt underordnas en sektionschef». Länsstyrelsen i Norrbottens

län anser att en »planerings- och miljövårdssektion» vore en mera adekvat

benämning om man vill uttrycka enhetens verksamhetsområde.

Den allmänna sektionen på planeringsavdelningen borde, för

att lättare kunna skiljas från sektion med samma beteckning inom rättsavdelningen

(eller enligt länsstyrelsens förslag allmänna avdelningen),

hellre benämnas »plan- och byggnadssektion», anser länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 103 år 1970

51

SKATTEFÖRVALTNING

Nuvarande förhållanden

Skatteförvaltningen handhas i varje län av länsstyrelsen. Uppgifterna

utförs på landskontoret, som i flertalet län är indelat i fyra sektioner, nämligen

kameralsektionen, taxeringssektionen, uppbördssektionen och datasektionen.

Landskontorets chef är landskamreraren.

Kameralsektionen har till skillnad från landskontorets övriga sektioner

huvudsakligen arbetsuppgifter som inte är hänförliga till skatteförvaltningen.

Där handläggs dock ärenden rörande indelning av länet i taxeringsdistrikt

och fastighetstaxeringsdistrikt, förordnande av ordförande och kronoombud

i taxeringsnämnd in. fl. taxeringsfunktionärer och bestämmande

av ersättningar för taxeringsarbetet. Där prövas vidare besvär över val av

ledamöter och suppleanter i taxeringsnämnd och fastighetstaxeringsnämnd.

Ärenden rörande utdömande av viten, som förelagts enligt bl. a. taxeringsförordningen

(1956:623), förordningen (1968:430) om mervärdeskatt och

uppbördsförordningen (1953: 272), handläggs också på denna sektion, likaså

ärenden om gåvoskatt, för vilka länsstyrelsen är beskattnings- och uppbördsmyndighet,

samt arvsskatt för vilka länsstyrelsen är uppbördsmyndighet.

Till kameralsektionen hör prövningsnämndens kansli. Det står under

ledning av prövningsnämndens ordförande, landskamreraren. Huvuduppgiften

för prövningsnämnden är att pröva besvär över taxeringsnämnds beslut.

Beslut av länsstyrelse om fastställelse eller efterbeskattning av mervärdeskatt

kan också överklagas hos prövningsnämnden. I vissa fall fungerar

prövningsnämnden som första instans.

Kansliet sköter beredningen av de ärenden som prövningsnämnden behandlar.

Där bereds också vissa länsstyrelseärenden med anknytning till

taxeringsväsendet. Det gäller ärenden enligt 39 § 4 mom. taxeringsförordningen

om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift och enligt

56 § 4 mom. samma förordning om handlings undantagande från taxeringsrevision

samt ärenden enligt lagen (1961: 332) om handräckning vid taxeringsrevision.

Taxeringssektionen kan anses vara indelad i tre arbetsenheter, en »allmän

detalj» för processföring o. d., en »revisionsdetalj» för i första hand

taxeringsrevisioner och en »mervärdeskattedetalj» (mervärdeskattekontoret).

Till sektionen hör taxeringsassistentorganisationen.

Arbetsuppgifterna på taxeringssektionerna anges i taxeringsförordningen

och förordningen om mervärdeskatt samt vissa andra skatte- och taxeringsförfattningar.

Såvitt gäller taxeringsverksamheten är de funktioner som ankommer

på länsstyrelsen som sådan begränsade. Länsstyrelsen har härvid
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

lag enbart uppgifter av organisatorisk natur. Till dem hör skyldigheten enligt

59 § taxeringsförordningen att vaka över att taxeringsarbetet i första

instans inom länet ordnas och bedrivs ändamålsenligt. Länsstyrelsen har

däremot inte beslutanderätt när det gäller uppgifter som enligt skatte- och

taxeringsförfattningarna ankommer på taxeringsintendent.

Sektionens chef, förste taxer ingsintendenten, skall enligt 17 § taxeringsförordningen

bevaka det allmännas rätt i taxeringsfrågor och verka för att

taxeringarna blir likformiga och rättvisa. Han skall därvid i erforderlig

omfattning granska taxeringarna och särskilt uppmärksamma ojämnheter

mellan taxeringar i olika taxeringsdistrikt. Hans uppgifter i dessa hänseenden

kan sägas vara dels »defensiva», dvs. hänförliga till hans ställning

som motpart till skattskyldig, som själv anför besvär, dels »offensiva», då

taxeringsintendenten själv anför besvär med yrkande om ändring, höjning

eller sänkning, i skattskyldigs taxering.

Uppgiften att föra det allmännas talan i taxeringsmål delegeras regelmässigt

i stor utsträckning till annan kvalificerad personal, främst på den allmänna

detaljen. Det förekommer emellertid också i varierande omfattning

att revisionspersonal sysslar med processföring.

Vid revisionsdetaljen är den huvudsakliga arbetsuppgiften att utföra

taxeringsrevisioner. Beslut härom får meddelas endast av förste taxeringsintendenten.

Också taxeringsrevisionerna kan indelas i defensiva och offensiva,

varvid de defensiva avser bokföringsgranskning, som företas i anledning

av skattskyldigs besvär, medan de offensiva revisionerna sker av andra

skäl, såsom t. ex. på grund av anmälningar från taxeringsnämnderna. Till

den offensiva revisionsverksamheten hör den taxeringskontrollverksamhet,

ofta i form av landsomfattande kategorigranskningar, som kommer till stånd

på initiativ av riksskattenämnden.

Taxeringsassistenterna biträder de särskilda taxeringsnämnderna, dvs. de

taxeringsnämnder som taxerar skattskyldiga med mera invecklade inkomstförhållanden,

t. ex. rörelseidkare. Under tiden mellan taxeringsperioderna

deltar taxeringsassistenterna i arbetet på taxeringssektionerna bl. a. med

revisionsarbete.

Beträffande mervärdeskatt är länsstyrelsen beskattningsmyndighet och

svarar som sådan för administrationen och kontrollen av denna skatt. Hithörande

uppgifter utförs på mervärdeskattekontoret. Länsstyrelsens beslutanderätt

enligt förordningen om mervärdeskatt ankommer regelmässigt

på chefen för detta kontor. Länsstyrelsen skall registrera de skattskyldiga

och se till att de lämnar deklaration och betalar mervärdeskatt. Som ett led

i kontrollen kan länsstyrelsen besluta om skatterevision hos deklarationseller

uppgiftsskyldig. Länsstyrelsens slutliga beslut om fastställelse av sådan

skatt och beslut om efterbeskattning kan, som redan har nämnts, överklagas

hos prövningsnämnden. För att föra det allmännas talan i sådana

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970 53

mål i prövningsnämnd och högre instans förordnas allmänt ombud i varje

län. Han får också föra talan till skattskyldigs förmån.

Uppbördssektionen har arbetsuppgifter som i huvudsak kan hänföras till

områdena uppbörd och indrivning.

Bland arbetsuppgifterna i fråga om uppbörd kan nämnas uppbördsbokföring

och avräkning mellan statsverket och kommunerna av kommunalskatt,

kontroll av de lokala skattemyndigheterna och inventering hos dem minst

en gång varje år samt besvär över lokal skattemyndighets beslut enligt uppbördsförordningen.

Fr. o. m. den 1 januari 1968 finns allmänt ombud i varje län på uppbördsområdet.

Ombudet har rätt att hos lokal skattemyndighet yrka att arbetsgivare

åläggs ansvarighet för arbetstagares skatt och kan hos länsstyrelsen

anföra besvär över lokal skattemyndighets beslut i fråga om sådant arbetsgivaransvar.

Ombudet får också anföra besvär över länsstyrelsens beslut i

sådana ärenden samt beslut rörande restavgift, ränta på kvarstående skatt

och debitering av skatt i vissa fall liksom över kammarrättens utslag i

uppbördsmål.

Bland arbetsuppgifterna i fråga om indrivning kan nämnas följande.

Länsstyrelsen lämnar till kronofogdemyndigheterna för verkställighet

restlängder, saköreslängder och övriga indrivningshandlingar. Indrivningen

följs kontinuerligt och kontrolleras särskilt vid den inventering av kronofogdemyndighets

medelsförvaltning som länsstyrelsen skall göra varje år.

I samband med inventeringen brukar inventeringsförrättaren ibland också

utföra den inspektion som länsstyrelsen skall låta företa i egenskap av

överexekutor.

Kronofogdemyndigheten skall varje månad till länsstyrelsen avge månadsrälcning

och redovisa de allmänna medel som har influtit under redovisningsperioden.

Vidare skall myndigheten månatligen göra anmälningar till

länsstyrelsen om avkortning och avskrivning av restförd skatt m. m. Efter

granskning av anmälningarna beslutar länsstyrelsen i dessa frågor. Länsstyrelsen

prövar också fråga om skattskyldig eller arbetsgivare, som är ansvarig

för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs för att skatten skall

kunna tas ut och om förslag till ackord som rör skatt skall antas.

På uppbördssektionen handläggs vidare mål rörande besvär över lokal

skattemyndighets beslut i mantalsskrivningsärenden och över vissa beslut i

kyrkobokföringsärenden.

Datasektionen har arbetsuppgifter av speciell karaktär. På denna sektion

fattas inga förvaltningsbeslut utan verksamheten är helt inriktad på bearbetningar

inom ADB-systemet, i första hand för folkbokförings-, taxerings- och

uppbördsområdena. Dataanläggningarna används också i växlande utsträckning

för annan serviceverksamhet. Hos varje datakontor, som är utrustat

med ADB-anläggning, finns magnetbandregister som innehåller uppgifter

om befolkningen och fastigheterna i länet samt om de där skattskyl
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

diga fysiska och juridiska personerna. I län med datakontor utan egen

maskinanläggning förs magnetbandregistren på datakontor som utsetts att

betjäna detta län. Registren aktualiseras och kompletteras fortlöpande på

grundval av uppgifter som kommer fram inom länsstyrelsen eller genom

avisering från andra myndigheter.

De lokala skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna lyder i administrativt

hänseende under länsstyrelsen. Som har framgått av den tidigare

redogörelsen skall länsstyrelsen också på olika sätt utöva tillsyn och

kontroll av dessa myndigheters verksamhet i vad gäller skatter m. m.

Lokal skattemyndighet har sina huvudsakliga arbetsuppgifter på samma

områden som landskontoret, dvs. de hänför sig till uppbörd, folkbokföring

och taxering. F. n. pågår undersökningar hos statskontoret rörande bl. a.

formerna för samverkan mellan taxeringsnämnderna och de lokala skattemyndigheterna.

Vidare har de lokala skattemyndigheterna betydande arbetsuppgifter

för den allmänna försäkringen, t. ex. beräkning av pensionsgrundande

inkomst och kontroll av att arbetsgivareuppgifter lämnas och att de

är riktiga. I dessa hänseenden skall de lokala skattemyndigheterna följa

riksförsäkringsverkets föreskrifter.

Kronofogdemyndigheternas arbetsuppgifter innefattar dels indrivning av

skatter, böter etc. för det allmännas räkning, s. k. allmänna mål, dels verkställighet

av domstolsbeslut m. in. på begäran av statliga och kommunala

myndigheter och företag samt av enskilda rättsägare, s. k. enskilda mål. De

allmänna målen bildar den kvantitativt mest omfattande delen av deras verksamhet.

I den exekutiva organisationen ingår också överexekutorerna. Som

överexekutor fungerar länsstyrelsen, och i den egenskapen är länsstyrelsen

också besvärsinstans i exekutiva mål. överexekutorsuppgifterna handläggs

på landskansliet. Den inspektion, som länsstyrelsen i egenskap av överexekutor

skall låta företa varje år hos kronofogdemyndighet, brukar dock, som

förut har nämnts ibland ske i samband med inventeringen av myndighetens

medelsförvaltning. Den utförs då regelmässigt av tjänsteman från landskontoret.

I den centrala förvaltningen kommer uppgifterna på skatteväsendets

område fr. o. m. den 1 januari 1971 att koncentreras till ett nytt ämbetsverk,

riksskatteverket (prop. 1969: 127; BeU 63; rskr 342). Verket ersätter

nuvarande kontrollstyrelsen, riksskattenämnden och centrala folkbokförings-

och uppbördsnämnden. Riksskatteverket övertar vidare de uppgifter

som nu ankommer på kupongskattekontoret, sjömansskattekontoret och allmänna

ombudet hos den mellankommunala prövningsnämnden. Kupongskattenämnden,

sjömansskattenämnden och energiskattenämnden knyts

organisatoriskt till verket. Detta kommer att överta den rådgivande och

vägledande verksamhet i förhållande till de inom länen verksamma myndigheterna

som f. n. utövas av riksskattenämnden och centrala folkbokföringsoch

uppbördsnämnden.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

55

Landskontorsutredningen

Den huvudfråga landskontorsutredningen fick i uppdrag att utreda var

om den regionala skatteförvaltningen lämpligen

borde brytas ut från länsstyrelserna till fristående myndigheter.

Utredningen har också behandlat frågan om den centrala organisationen

på området.

I statsmakternas nyss avgivna beslut om inrättande av ett riksskatteverk

— huvudsakligen i överensstämmelse med landskontorsutredningens

förslag — har förutsatts att någon utbrytning av den regionala skatteförvaltningen

från länsstyrelsen tills vidare inte skall ske men att en omorganisation

skall genomföras inom länsstyrelsens ram. I det följande återges därför

—- utöver den allmänna bakgrund som utredningens motiveringar i utbrytningsfrågan

utgör — endast de förslag från utredningen som bedömts

vara av värde för bedömningen av en sådan partiell reform.

Landskontorsutredningen anser sig kunna konstatera, att det från samverkanssynpunkt

inte möter några hinder att bryta ut taxeringsverksamheten

samt uppbörds- och folkbokföringsverksamheten från länsstyrelsen.

Därav följer också enligt utredningens mening av allmänt vedertagna organisatoriska

principer att en utbrytning bör ske. Utredningen menar nämligen

att en ny länsstyrelseorganisation för en samlad länsförvaltning, som

väsentligen avses skola bygga på samverkan och inre organisatoriskt samband

i arbetsuppgifterna, inte lämpligen bör innesluta verksamhetsområden,

som saknar eller har ringa samband med länsförvaltningen i övrigt.

De här aktuella verksamhetsområdena är dessutom så omfattande att de,

inte minst personellt, måste bilda en dominerande del av länsstyrelsen, om

de alltjämt blev kvar där. De skulle därför i viss mån överskugga länsstyrelsens

samordnings- och planeringsverksamhet och, om samhörigheten

med länsstyrelsen inte skulle bli rent formell, begränsa landshövdingens

möjligheter att mer odelat ägna sig åt därmed sammanhängande frågor.

Behovet att samverka med central instans gör sig också gällande med särskild

styrka inom detta område, främst såvitt gäller taxeringskontrollen

och dataverksamheten. I en länsstyrelse, sådan den föreslås gestaltad i länsförvaltningsutredningens

betänkande, måste därför taxerings- och uppbördsväsendet

framstå som ett främmande element och utgöra en organisatorisk

belastning. Organisatoriska skäl talar därför enligt landskontorsutredningen

för en utbrytning.

Utredningen framhåller att landshövdingens möjligheter att ta befattning

med landskontorsverksamheten blivit alltmer beskurna. Vissa av

landskontorets ämnesområden är numera undandragna hans inflytande.

Han har således inte längre rätt att närvara vid prövningsnämndens sam
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

manträden eller att på annat sätt ingripa i prövningsnämndsarbetet. Han

får inte heller besluta i ärenden, som enligt skatte- och taxeringsförfattningarna

ankommer på taxeringsintendent, dvs. huvudparten av arbetsuppgifterna

på taxeringssektionen. Landshövdingen är emellertid ytterst ansvarig

för att taxeringsarbetet i första instans, dvs. taxeringsnämnderna,

ordnas och bedrivs ändamålsenligt. Vidare skall han på förste taxeringsintendentens

föredragning fastställa allmänna föreskrifter om fördelningen

av taxeringsintendentsfunklionerna och ledningen av taxeringsrevisionsverksamheten.

Några reella möjligheter att öva inflytande på taxeringsverksamheten

har han dock inte. Utredningen finner att det inte är lämpligt eller

rimligt att ansvaret för taxeringsverksamheten ligger kvar på landshövdingen,

som i praktiken inte kan utöva den tillsyn som detta bör kräva.

Vidare anser utredningen att det är principiellt oriktigt alt det skall vara

landshövdingens sak att bestämma om intendentsgöromålens fördelning,

eftersom dessa göromål inte har karaktär av länsstyrelseuppgifter. Man

betecknar det också som otillfredsställande och inkonsekvent att i en organisationsenhet

innesluta stora och betydelsefulla ämnesområden, på vilka

verkschefen inte kan ha något verkligt inflytande.

Enligt utredningen är det därför angeläget att en ändring sker ifråga om

ansvaret för taxeringsverksamheten. Inom ramen för nuvarande organisation

anses dock en sådan ändring inte kunna ske på annat sätt än att ansvaret

överförs från länsstyrelsen till förste taxeringsintendenten, eftersom

det är uteslutet att landskamreraren kan kombinera härmed sammanhängande

uppgifter med ordförandeskapet i prövningsnämnden. Det ifrågasätts

dock, om överförandet av denna uppgift till förste taxeringsintendenten

låter sig förena med hans ställning som sektionschef. Förste taxeringsintendenten

intar visserligen, framhåller utredningen, en utpräglad särställning

bland länsstyrelsens sektionschefer, men med vidgade ansvarsfulla

uppgifter och därmed ökade befogenheter skulle denna särställning

bli så markerad att den knappast kunde inpassas i länsstyrelseorganisationen.

I betänkandet analyseras landskamrerarens och förste taxeringsintendentens

ställning. Därvid erinrar man om de åtgärder som vidtagits för att

ge förste taxeringsintendenten en självständig ställning i förhållande till

landskamreraren. Resultatet av denna analys är att det inte är möjligt att

inom ramen för nuvarande organisation gå nämnvärt längre än man gjort

i syfte att stärka taxeringsintendentens ställning.

Utredningen anser att det inte finns några bärande skäl mot att låta förste

taxeringsintendenten helt disponera personalen på taxeringssektionen, således

utan reell möjlighet till inflytande från landskamreraren. Redan från

praktiska synpunkter anses övervägande skäl tala för en ändring härvidlag.

Ännu tyngre väger dock, betonar utredningen, de invändningar av principiell

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

57

natur, som kan resas mot den nuvarande ordningen med dömande och

fiskala uppgifter i samma organisation under chefen för det dömande

organet.

De allvarligaste betänkligheterna från principiella utgångspunkter finner

utredningen böra riktas mot landskamrerarens dubbelställning som ordförande

i prövningsnämnden och dessutom chef för den ena parten i taxeringsprocessen.

Utåt kan landskamrerarens nu nämnda båda funktioner lätt

ge de skattskyldiga intrycket att han genom sin dagliga kontakt med taxeringsintendenten

kan påverkas i fiskalisk riktning. Det är ofrånkomligt att

dessa och liknande synpunkter, som tid efter annan återkommer i den allmänna

debatten, utövar en psykologisk effekt på de skattskyldiga och motverkar

strävandena att ge prövningsnämnden det förtroende, som bör tillkomma

den.

Utredningen framhåller att 1956 års taxeringsreform avsåg att så långt

som då var möjligt åstadkomma en boskillnad mellan dömande och fiskala

funktioner på länsplanet. Enligt utredningen bör man fullfölja denna reform

och helt skilja nämnda funktioner från varandra. Därmed undanröjer

man den grund för misstroende som den nuvarande organisationen kan

innebära.

Utredningen övergår så till frågan om en utbrytning bör avse, utom taxeringssektionen,

också uppbördssektionen och datakontoret. Det framhålls

att man därvid inte bara kan beakta det interna arbetet inom landskontoret.

Man måste också uppmärksamma de vertikala sambandslinjerna, nedåt

mellan länsstyrelsen och de lokala skattemyndigheterna samt uppåt mellan

länsstyrelsen och de centrala organen, riksskattenämnden och centrala

folkbokförings- och uppbördsnämnden.

Man erinrar om att de lokala skattemyndigheterna, från att tidigare ha

varit renodlade uppbördsorgan, på senare år fått allt flera och allt mer

omfattande uppgifter på taxeringsområdet. En utbrytning av enbart taxeringssektionen

till ett från länsstyrelsen fristående skatteverk, varvid uppbördssektionen

skulle vara kvar i länsstyrelsen, måste leda till att de

lokala skattemyndigheterna fick lyda under skatteverket i taxeringsärenden

och under länsstyrelsen i uppbördsärenden. Utredningen finner att en sådan

ordning skulle vara föga rationell och ofrånkomligen leda till konfliktsituationer

av olika slag.

En utbrytning torde, framhåller utredningen, leda till att de regionala

organ, som därvid bildas, inordnas under en central myndighet. Utredningen

finner det naturligt att en sådan central myndighet övertar uppgifter,

som nu ligger på riksskattenämnden och centrala folkbokförings- och

uppbördsnämnden. Om enbart taxeringssektionen skulle utbrytas från länsstyrelsen,

fick detta till följd att den centrala myndigheten skulle bli överordnad

myndighet till de regionala skatteverken i taxeringsfrågor, medan

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

myndigheten, i de hos länsstyrelsen kvarliggande uppbörds- och folkbokföringsfrågorna,

skulle komma att sakna ett direkt underordnat organ. Med

det samband som finns mellan taxering och uppbörd skulle detta uppenbarligen

vara olämpligt.

Utredningen framhåller vidare att möjligheterna att samordna kontrollen

av taxeringar, skatter och arbetsgivaravgifter försvåras om taxerings- och

uppbördsväsendet skiljs åt organisatoriskt. Också från allmänhetens synpunkt

är det till fördel att ha taxerings- och uppbördsorganen samlade i ett

verk.

Länsstyrelsernas datakontor har i första hand inrättats för automatisk

databehandling inom uppbörds-, folkbokförings- och taxeringsområdena.

Utredningen anser att det är naturligt att ADB-anläggningarnas primära

uppgifter blir avgörande för var de skall placeras och anser följaktligen att

en utbrytning av taxerings- och uppbördssektionerna också bör inbegripa

datakontoret. Detta ter sig uppenbart även av den anledningen att den ledande

personalen på datakontoren bör ha kunskaper i uppbörd, folkbokföring

och taxering. Dataanläggningarnas reservkapacitet bör enligt utredningen

främst komma den övriga länsförvaltningen till godo. Man anser att

det är självklart att länsstyrelsen skall ha prioritet, när det gäller utnyttjandet

av denna reservkapacitet.

Utredningens överväganden mynnar ut i förslag att taxerings- och uppbördssektionerna

samt datakonloren utbryts från länsstyrelserna till fristående

skatteverk samt att man för prövningsnämndsverksamheten inrättar

länsskatterätter, som också de skall vara fristående från länsstyrelserna.

Ett skatteverk, bildat av länsstyrelsens taxeringssektion, uppbördssektion

och datakontor, kommer enligt landskontorsutredningens förslag att överta

flertalet av länsstyrelsens arbetsuppgifter på hithörande områden. Verket

föreslås sålunda komma att ha hand om taxeringsintendentens och taxeringssektionens

verksamhet i alla dess delar, länsstyrelsens nuvarande befattning

med uppbörds- och folkbokföringsfrågorna, utom de dömande

funktionerna, samt ADB-verksamheten. Dessutom kan det bli aktuellt att

flytta över till skatteverket vissa ärenden, som för närvarande handläggs

inom andra enheter på länsstyrelsen. Å andra sidan finns det också göromål,

som har nära anknytning till skatteförvaltningen men som vid en utbrytning

föreslås ligga kvar på länsstyrelsen.

Utredningen understryker vikten av att allmänheten så långt möjligt kan

få råd och upplysningar i skattefrågor. Skatteverket och

de lokala skattemyndigheterna föreslås få till åliggande att ge allmänheten

sådant bistånd. Utredningen framhåller dock att en begränsning i möjligheten

att lämna upplysningar ligger i att endast ett mindre antal tjänstemän

normalt kan avdelas för rådgivande verksamhet. En lika självfallen

begränsning föranleds av att rådgivningen inte får meddelas på sådant sätt

att rådet kan uppfattas som bindande för taxeringsnämnden.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Vid en utbrytning av taxerings- och uppbördsväsendet saknas enligt utredningens

mening anledning att ha uppgifterna med arvs- och gåvobeskattningen

knutna till länsstyrelsen. Utredningen förordar att skatteverket övertar

detta arbete. Däremot anser utredningen att länsstyrelsen alltjämt skall

törordna taxeringsnämndsordförande och vissa andra taxeringsfunktionärer.

Skatteverket skall dock lämna förslag på sådana funktionärer.

Skatteverket skall enligt förslaget ledas av en skattedirektör. I de medelstora

länen föreslås skatteverket bli organiserat på två avdelningar, en

taxeringsavdelning samt en uppbörds- och dataavdelning. Dessutom skall

det finnas ett kansli, där personal-, anslags-, lokal och organisationsfrågor

som rör skatteverket och de lokala skattemyndigheterna avses bli handlagda.

Kansliet föreslås vidare ha hand om bl. a. arvs- och gåvoskatteärenden,

bestyret med förslag till årliga länsanvisningar och fastighetstaxeringsanvisningar

samt arbetet med taxeringsnämndsorganisationen.

Taxeringsavdelningen föreslås normalt bli indelad i tre sektioner, en allmän

sektion för bl. a. processföringen, en revisionssektion och en varuskattesektion,

dvs. i princip samma indelning som nu finns inom länsstyrelsernas

taxeringssektioner. Avdelningschefen, förste taxeringsintendent,

skall också vara chef för den allmänna sektionen och dessutom fungera som

skattedirektörens ställföreträdare.

Utredningen anser att de allmänna sektionerna bör rustas upp personellt

i jämförelse med de nuvarande allmänna detaljerna på taxeringssektionerna.

Målsättningen bör enligt utredningens mening vara att de allmänna sektionerna

dimensioneras så att man inte blir tvungen att disponera revisionspersonal

för att hinna med det löpande arbetet där.

Chefen för revisionssektionen, revisionsintendenten, bör, framhåller utredningen,

ha till huvuduppgift att leda revisionsarbetet och att själv utföra

särskilt kvalificerade revisioner. Uppgiften att övervaka de särskilda taxeringsnämnderna

och taxeringsassistenterna torde i första hand få ankomma

på honom. Det föreslås också regelmässigt bli hans sak att förordna

om taxeringsrevision.

Utredningen stryker under att ett av de viktigaste kraven på en ny organisation

är att taxeringsrevisionsverksa mheten och

därmed besläktad taxeringskontroll intensifieras.

Det förutsätter att revisionsverksamheten får möjlighet att fungera som avsetts.

I första hand krävs därvid enligt utredningens mening garantier för

att revisionspersonalen i allt väsentligt används för taxeringskontroll. Vidare

betonas betydelsen av att kontrollverksamheten får en inriktning som

från olika synpunkter framstår som rationell. En intensifierad kontroll bör

främst ta sikte på att öka antalet offensiva taxeringsrevisioner för att därigenom

i möjlig mån minska den omfattande underdeklaration som nu förekommer.

Systemet att låta den för revisionsuppgifter avsedda personalen biträda

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

med uppgifter på taxeringssektionens allmänna detalj har, framhåller utredningen,

i hög grad bidragit till att revisionsverksamheten inte fått den

avsedda intensiteten och inriktningen. I ett skatteverk, där den allmänna

sektionen får en för processföringen tillräcklig personal och där denna inte

behöver tas i anspråk för arbete på andra sektioner, kan revisionspersonalen

koncentreras på de uppgifter, för vilka den främst är avsedd och utbildad,

dvs. för taxeringsrevisioner. Enligt utredningens mening bör det framdeles

inte förekomma att revisionssektionens personal anlitas för processföring

och andra uppgifter som ankommer på den allmänna sektionen.

Däremot anser man att en saxning mellan revisionssektionen och den allmänna

sektionen bör vara en naturlig befordringsgång för de revisorer som

har intresse och fallenhet för processföring.

Utredningen räknar med en avsevärd ökning av taxeringsrevisionsverksamheten,

om man genomför dessa åtgärder, men anser likväl uppenbart,

att den inte på långt när kommer att motsvara behovet. En allmän förstärkning

av revisionssektionernas personalkadrar bör därför enligt förslaget

genomföras så snart som möjligt.

Uppbörds- och dataavdelningen föreslås bli indelad i en uppbördssektion

och en datasektion. Avdelningens chef, uppbördsintendenten, skall också

vara chef för uppbördssektionen.

Chefen för uppbördssektionen är i nuvarande länsstyrelseorganisation

regelmässigt föredragande eller ensam beslutande i uppbördsmålen. Samtidigt

har han till uppgift att företräda det allmänna och övervaka de

fiskala uppgifterna på sin sektion, dvs. att skatter och avgifter blir debiterade,

indrivna och redovisade. Han intar med andra ord en dubbelställning,

och utredningen betecknar den som mindre tillfredsställande från

rättssäkerhetssynpunkt.

Utredningens tanke är att skatteverket inte ska besluta i uppbördsmål

liksom inte heller i mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål utan endast

utföra de fiskala och förvaltande uppgifterna på hithörande områden. Därmed

skulle i dessa fall liksom i taxeringsprocessen dubbelställningen för den

ansvariga myndigheten försvinna, samtidigt som frågan om allmänt ombud

i sådana mål skulle få en naturlig och till den nya organisationen väl anpassad

lösning. Man fick då även här en åtskillnad mellan fiskalisk och

dömande verksamhet och ett partsförhållande av samma slag som i taxeringsprocessen.

Detta skulle innebära en fördel från rättssäkerhetssynpunkt

men också en vinning från fiskaliska synpunkter. Allmänt sett vore det

också ändamålsenligt att ha ett likformigt processuellt förfarande i taxerings-

och uppbördsmålen, framhåller utredningen. Det föreslagna systemet

med skatteverket som part i uppbörds-, mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmål

innebär att sådana besvär och framställningar, som nu avgörs

av länsstyrelsen som första eller andra instans, i stället skall gå till länsskatterätten

för avgörande. Skatteverkets uppgift blir att avge förklaring

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

i till verket remitterade mål och ärenden på liknande sätt som sker i laxeringsprocessen.

Motsvarande ordning avses också gälla vid besvär till

kammarrätten och regeringsrätten.

Datasektionen föreslås få samma organisation och arbetsuppgifter som

f. n.

Remissyttranden

De synpunkter som remissinstanserna anlagt på landskontorsutredningen

återges här endast i den omfattning som motsvarar redovisningen i det

föregående av utredningens förslag.

Behovet av att förbättra skatteförvaltningen på länsplanet vitsordas allmänt

av de remissmyndigheter som uttalat sig i frågan. Däremot råder det

delade meningar i frågan om förbättringen skall åstadkommas genom en ny

från länsstyrelsen utbruten organisation eller om den skall ske inom länsstyrelsens

ram.

Landskontorsutredningens förslag att bryta ut skatteförvaltningen

från länsstyrelserna och att bilda nya myndigheter

på det regionala planet, skatteverk för administrativa och fiskaliska uppgifter

och länsskatterätter för dömande funktioner, tillstyrks — i flera fall

dock med reservationer för vad andra utredningars förslag kan komma att

medföra — av JK, Göta hovrätt, riksförsäkringsverket, statskontoret, kammarrätten,

riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, allmänna ombudet hos den

mellankommunala prövningsnämnden, CFU, kommerskollegium, exekutionsväsendets

organisationsnämnd, förvaltningsdomstolskommittén, departementsutredningen,

16 landsting, Föreningen auktoriserade revisorer,

Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks-

och industriorganisation, RLF, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Lantbrukets skattedelegation, Sveriges

redareförening, SR, SACO, TCO, Föreningen Sveriges kommunala taxeringsrevisorer

och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Några remissinstanser förordar en mer begränsad utbrytning. Bildandet

av fristående länsskatterätter men inte skatteverk tillstyrks sålunda av

länsstyrelsen i Gotlands län, landstingen i Malmöhus och Västmanlands län

samt Sveriges köpmannaförbund. Utbrytning av fristående skatteverk men

inte länsskatterätter förordas av länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands

län samt i särskilt yttrande hos statskontoret av generaldirektören Löfqvist,

överdirektören Bruno, avdelningschefen Ekstam och organisationsdirektören

Jonsson.

Åtskilliga remissinstanser avstyrker en utbrytning och föreslår i stället

en omorganisation inom länsstyrelsens ram på så sätt att taxeringssektio
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

nen ombildas till en från landskontoret skild enhet, taxeringsavdelning eller

skatteverk. En sådan lösning förordas av riksskattenämnden, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Älvsborgs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Jämtlands läns landsting,

Sveriges grossistförbund, Sveriges Industriförbund, Föreningen Sveriges

landskamrerare, Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer och Föreningen

Sveriges fögderichefer.

Bibehållande av landskontorets nuvarande organisation föreslås endast av

länsstyrelsen i Hallands län och Uppsala läns landsting.

De remissinstanser, som avstyrker att skatteverk inrättas och i stället

föreslår att taxeringssektionen ombildas till en avdelning i länsstyrelsen

e. d., har i flera fall diskuterat vilka arbetsuppgifter som bör ankomma på

en sådan avdelning och hur den bör vara organiserad. I det följande redovisas

synpunkter som hänför sig till olika organisationsalternativ.

Förslaget att skatteverken skall överta uppgiften att vaka över

taxeringen i första instans har i allmänhet lämnats utan

erinran. Lantbrukets skattedelegation finner att det är helt naturligt att

skatteverket övervakar taxeringsarbetet i första instans och därvid lämnar

taxeringsnämnderna råd, upplysningar och annat bistånd. Större delen av

denna kontaktverksamhet kommer, såsom utredningen föreslagit, att utövas

av de lokala skattemyndigheterna, vilket enligt delegationens mening

är ändamålsenligt, bl. a. med hänsyn till att dessa myndigheter bör besitta

god insikt i de speciella lokala problem som kan finnas. Delegationen betecknar

det vidare som angeläget att de möjligheter till information genom

sådana sammanträden, som nu kan anordnas enligt taxeringsförordningen

för ordförande, kronoombud och vissa andra ledamöter i taxeringsnämnd,

behålls och byggs ut, eftersom de i hög grad torde bidra till en riktig och

likformig taxering i första instans.

Föreningen Sveriges landskamrerare ställer sig däremot kritisk. Föreningen

anser det vara ganska tydligt att man genom de anordningar utredningen

föreslår försvagar taxeringsnämndernas ställning som ett objektivt

prövande organ. Skatteverket får, framhålls det, ett mycket fast grepp över

hur verksamheten i taxeringsnämnderna bedrivs och rättssäkerheten sätts

i fara.

Liknande farhågor hyser Södermanlands läns landsting, som med skärpa

understryker att de allmänna anvisningar för taxeringsarbetet som skatteverket

föreslås skola få utfärda och skatteverkets handledning av taxeringsnämnderna

inte får medföra någon inskränkning i den självständiga prövningsrätt

som författningsenligt tillkommer och fortsättningsvis måste tillkomma

taxeringsnämnderna. Skatteverkets rätt att utfärda anvisningar

måste sålunda enligt landstingets mening tillämpas restriktivt.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Några länsstyrelser framhåller att det också vid en omorganisation inom

länsstyrelsens ram blir möjligt att föra över ansvaret för taxeringsarbetet

i första instans från landshövdingen till chefen

för taxeringsavdelningen. Den meningen har länsstyrelserna i Blekinge,

Örebro och Kopparbergs län.

Några remissinstanser anmäler betänkligheter mot utredningens förslag

i frågan om skattemyndigheternas rådgivning till allmänheten.

Vad som synes möjligt och lämpligt att eftersträva är enligt kammarrätten

att bereda skattskyldig tillfälle att på ett lättillgängligt sätt få enklare

frågor besvarade och en mer allmän information om vad han har att

iaktta i skilda hänseenden. Däremot ifrågasätter domstolen om det är lämpligt

att gå längre. Man framhåller att skattelagstiftningen och dess tillämpning

i många hänseenden är komplicerad och att det inte skulle vara en

lyckosam utveckling om taxeringsmyndigheterna ålades eller frivilligt tog

på sig att lämna preciserade råd i mer komplicerade sammanhang. Risken

för en felaktig eller otillräcklig rådgivning kan inte elimineras. Misstanken

om en bristande vilja till objektiva upplysningar eller om otillräckliga kunskaper

hos befattningshavarna i fråga skulle lätt komma fram och undergräva

det förtroende, som bör eftersträvas. Den rådgivnings- och upplysningsverksamhet,

som det här kan bli tal om, bör alltså enligt kammarrätten

strikt begränsas på sätt antytts. Andra vägar måste beträdas om man

på detta område vill nå längre. Men även med en sådan begränsning i rådgivningen

förutser kammarrätten att de berörda myndigheterna kommer

att få ägna de skattskyldiga avsevärd tid. Då det skulle framstå som synnerligen

olyckligt om myndigheterna, sedan en serviceföreskrift av förevarande

art meddelats, inte hann med denna uppgift, måste man se till att

personalutrustningen blir tillräcklig. Synpunkten synes kammarrätten så

vägande att frågan kan ställas, om myndigheternas uppgifter bör vidgas på

detta sätt innan man vunnit erfarenhet av hur den nya taxeringsorganisationen

bemästrar sina uppgifter i övrigt.

I fråga om individuell vägledning i skattefrågor har Lantbrukets skattedelegation

uppfattningen att myndigheterna så snart frågorna blir kontroversiella

inte är lämpade att ge råd och anvisningar. Det anses f. ö. naturligt

att myndigheter med fiskaliska uppgifter har svårt att se på frågorna ur

den skattskyldiges synvinkel. En rådgivning i dessa fall skulle ofta te sig

som ett föregripande av det ställningstagande som ankommer på första

instans. I mera elementära frågor kan däremot självfallet rådgivning från

myndigheternas sida vara lämplig, anför delegationen.

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig vara ense med utredningen

om vikten av att de skattskyldiga har möjlighet att få råd och upplysningar

i skatteärenden och att de erhåller besked om vart de kan vända sig i

sådana frågor. Länsstyrelsen avstyrker emellertid förslaget om att en sådan

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

servicefunktion direkt lagfästes. Man framhåller att lokal skattemyndighet

och länsstyrelse redan nu går allmänheten till handa med upplysningar i

skattefrågor i den utsträckning som är möjlig med hänsyn till resurserna.

Medvetandet om möjligheten att erhålla upplysningar synes vara väl utbrett

hos allmänheten. Vidare erinrar länsstyrelsen om innehållet i det s. k.

service-cirkuläret, som gäller för samtliga statliga myndigheter. Beroende

på de personella resurserna kan en lämplig servicefunktion väl fullgöras av

skattemyndigheterna utan särskilda lagföreskrifter. Samma mening har

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att utredningen inte gjort någon

utredning om det ansvar som en rådgivare kan komma att ådraga sig. Ett

råd, som står i överensstämmelse med vad som gällde då rådet gavs, kan

genom svängning i praxis senare visa sig vara oriktigt. Rådet kan föranleda

att den skattskyldige vidtar eller underlåter att vidta viss åtgärd med skatteförlust

som följd. Länsstyrelsen anser att en utredning hör ske om ansvarigheten

för såväl taxeringsavdelningen som de lokala skattemyndigheterna.

Frågan om hur ärenden rörande taxeringsorganisationen

i första instans skall handläggas efter en utbrytning behandlas

av åtskilliga remissinstanser. I allmänhet har de begränsat sig till spörsmålet

hur taxeringsfunktionärerna skall utses. På denna punkt går meningarna

starkt isär. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att det är principiellt

oriktigt, att ett fiskalt organ tillerkänns vittgående befogenheter, när

det gäller utseende av taxeringsfunktionärer med stort inflytande vid beslut

om de skattskyldigas taxeringar. Förslaget sägs rimma illa med de skattskyldigas

berättigade anspråk på rättssäkerhet på taxeringsområdet och kan

innebära risk för obehörig påverkan. Det synes därför i högsta grad angeläget,

att länsstyrelsen liksom nu utan besvärsrätt för fiskalt organ förordnar

dessa taxeringsfunktionärer, sedan frågorna i förekommande fall dryftats

med företrädaren för den fiskala sidan, som väl känner till taxeringsfunktionärernas

kvalifikationer.

Till den grupp som förklarar sig tillstyrka utredningens förslag att taxeringsfunktionärer

skall utses av länsstyrelsen på förslag av skatteverket hör

länsstyrelsen i Värmlands län och Föreningen Sveriges taxeringsintendenter.

Sveriges Köpmannaförbund befarar att länsstyrelsernas handläggning av

denna viktiga fråga endast blir en formell angelägenhet. Förbundet betonar

vikten av att så inte blir fallet. Landstinget i Gävleborgs län anser att länsstyrelsens

förordnande bör föregås av samråd med vederbörande kommun.

Då lokal skattemyndighet förutsätts hålla en mycket nära kontakt med de

lokala taxeringsnämnderna inom fögderiet och därför anses besitta den

större personkännedomen, förefaller det Föreningen Sveriges fögderichefer

naturligt att denna myndighet upprättar förslag till taxeringsfunktionärer i

dessa nämnder. Förslaget hör enligt föreningen sedan överlämnas till skatteverket,

som med eget yttrande överlämnar förslaget till länsstyrelsen. Taxe
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970 65

ringsnämndsordförandenas riksförbund finner det också motiverat att lokal

skattemyndighet står för det primära förslaget till dessa förordnanden.

I några remissyttranden föreslås att skatteverket skall förordna taxeringsfunktionärerna.

Den meningen har statskontoret, riksrevisionsverket,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län samt Lantbrukets skattedelegation.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner sålunda denna lösning

vara den mest praktiska och rationella, eftersom det skall höra till skatteverkets

åligganden att se till att taxeringsarbetet i första instans ordnas och

bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Några principiella hinder häremot anses

inte föreligga, eftersom skatteverkets primära uppgift skall vara att verka

för en rättvis och likformig taxering. Att skatteverkets verksamhet sedan

i och för sig skall ha en fiskalisk inriktning är enligt länsstyrelsens mening

en annan sak, som knappast har med utseendet av taxeringsfunktionärerna

att skaffa, och denna verksamhet avser ju inte heller annat än att tillgodose

ett fullt legitimt intresse.

Även om utredningens motiv för att länsstyrelsen skall utse taxeringsfunktionärer

är beaktansvärda, är det dock enligt Lantbrukets skattedelegalions

uppfattning tveksamt om förslaget är ändamålsenligt med hänsyn

till det ansvar skatteverket i övrigt har för arbetet i taxeringsnämnderna. I

praktiken lär för övrigt länsstyrelsen få svårt att frångå skatteverkets förslag,

eftersom detta som utredningen själv uttalat är grundat på skatteverkets

kännedom om de föreslagna personernas lämplighet. Man kan inte

heller bortse från att indelningen i taxeringsdistrikt kan göras med utgångspunkt

från de personer som är tillgängliga för uppdragen som ordförande.

Delegationen har därför kommit till uppfattningen att skatteverket bör förordna

ordförande och andra funktionärer i taxeringsnämnd. Skatteverkets

beslut föreslås dock kunna överklagas hos länsstyrelsen, som ju också har

att avgöra besvär över kommuns beslut om utseende av ledamöter i taxeringsnämnd.

Några länsstyrelser lägger fram förslag om hur dessa ärenden skall handläggas

efter en omorganisation inom länsstyrelsens ram. Länsstyrelsen i

Örebro län menar att den av länsstyrelsen föreslagna taxeringsavdelningen

bör ha till uppgift att handlägga bl. a. ärenden angående förordnande av

ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, taxeringsassistent att biträda

särskild taxeringsnämnd, ordförande och ledamot i fastighetstaxeringsnärnnd,

fastighetstaxeringsombud, konsulenter vid taxering av vattenfallsfastighet

och andra sakkunniga för biträde vid taxering, vidare ärenden angående

indelning i taxeringsdistrikt och de särskilda taxeringsnämndernas

verksamhetsområden samt ersättningar till taxeringsfunktionärer. Det föreslås

också ankomma på taxeringsavdelningen att anordna och leda sammanträden

med taxeringsfunktionärer. En liknande mening har länsstyrelsen

i Blekinge län, som dock anser att taxeringsavdelningen skall lämna

förslag till landskontoret på taxeringsfunktionärer. Länsstyrelsen i Gotlands

5—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 103

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

län anser att det är lämpligt att dessa funktionärer utses av länsstyrelsen

på föredragning av tjänsteman på den föreslagna personal- och kameralbyrån.

En överföring till skatteverken av länsstyrelsens uppgifter i fråga om

arvs- och gåvobeskattningen tillstyrks av kammarkollegiet,

länsstyrelserna i Skaraborgs och Jämtlands län samt Lantbrukets skattedelegation.

Vid en omorganisation inom länsstyrelsens ram föreslår länsstyrelsen i

Älvsborgs län att gåvobeskattningen överförs till den utbrutna taxeringssektionen.

Gåvobeskattningen måste, anför länsstyrelsen, anses utgöra ett led

i den fiskala verksamheten. Gåvor uppmärksammas ofta i samband med

deklarationsgranskning, varför onödig omgång undviks. Om arvsbeskattningen

överförs till länsstyrelsen, anses den utbrutna taxeringssektionen

böra få denna uppgift.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att det bör ankomma på taxeringsavdclningen

att besluta i ärenden angående gåvoskatt. Uppbörden av gåvo- och

arvsskatt, som är en typisk kameral uppgift, bör dock enligt länsstyrelsen

alltjämt ligga kvar på kameralsektionen. Denna sektion föreslås även i

fortsättningen vårda och bevaka de skuldförbindelser och säkerheter, som

kan ha lämnats i ärenden rörande anstånd med inbetalning av arvs- och

gåvoskatter, och restituera för mycket erlagd skatt.

En annan mening har länsstyrelsen i Blekinge län, som med sin ståndpunkt

i organisationsfrågan inte finner anledning föreligga att låta taxeringsavdelningen

överta bestyret med arvs- och gåvobeskattningen.

Frågan om revisionsverksamhetens inriktning och

samordningen av olika kontroller behandlas i flera remissyttranden.

Riksförsäkringsverket diskuterar frågan om samordning mellan socialförsäkringens

arbetsgivarkontroll samt kontrollen av arbetsgivare i uppbörds-

och taxeringshänseende och framhåller att en samordning mellan

taxeringsrevision och arbetsgivaravgiftskontroll är i högsta grad önskvärd.

Med en dylik samordning måste dock enligt verkets uppfattning avses

något annat än en tidsmässig anpassning av respektive granskningar av

innebörd att en och samma arbetsgivare inte underkastas kontroll först i ett

och omedelbart efteråt i ett annat bär angivet avseende. En effektiv samordning

av här avsett slag skulle kunna innebära att den myndighet, som

handhar taxeringsrevisionen, utan att minska effekten av den granskning

för vilken den har speciell kompetens, kan, närmast såsom en biprodukt

av det egna arbetet, också utföra kontroll i avgiftshänseende. Av flera skäl

torde en samordning i nu angiven mening vara svår att åstadkomma. Till

att börja med synes den nämligen förutsätta relativt entydiga begrepp inom

skattelagstiftningen resp. socialförsäkringslagstiftningen. Vidare kräver den

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj :ts proposition nr 103 år 1970

ett åtminstone i stora drag överensstämmande urval av granskningsobjekt

och överensstämmelse även i övrigt när det gäller kontrollens inriktning

och tidsmässiga omfattning. Ingen av dessa förutsättningar sägs vara uppfylld

f. n. En samordning av denna typ skulle bli möjlig endast om reglerna

för debitering av arbetsgivaravgift drastiskt anpassades till skattelagstiftningen.

En samordning av kontrollen som innebär att taxeringsrevisionen

även avser avgiftsbetalningar synes därför enligt verket förutsätta dels ätt

revisionspersonalen särskilt utbildas för den senare uppgiften och dels att

personalstyrkan ökas så att tid kan avsättas för avgiftsgranskningen.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller alt räkenskapsgranskningen är av

olika karaktär när det gäller inkomsttaxeringen, å ena sidan, och i fråga

om allmän varuskatt, källskatt och socialförsäkringsavgifter, å andra sidan.

I sistnämnda tre fall aktualiseras behovet av kontroll som regel av att vederbörande

kommit på obestånd eller fått tillfällig brist på likvida medel. Det

gäller då att handla snabbt och oftast räcker det med en begränsad kontrollaktion.

Sällan aktualiseras enligt länsstyrelsen i sådana fall något behov

att revidera räkenskaperna för att utröna företagens vinst. Endast i komplicerade

fall behövs revisionskontroll genom taxeringsrevision. Det samarbete

mellan olika befattningshavare, som kan erfordras med en sådan

uPPlaggning av kontrollverksamheten, synes länsstyrelsen inte behöva erbjuda

några svårigheter att åstadkomma.

Kooperativa förbundet understryker betydelsen av att samordna kontroll

och granskning av såväl indirekta och direkta skatter av olika slag som avgifter

till det allmänna i form av arbetsgivaravgifter, sjukförsäkringsavgifter

m. m. Från den skattskyldiges synpunkt framstår det som ett rimligt

krav att inte vid olika tillfällen bli föremål för granskning gällande olika

skatter och avgifter. Liknande uppfattning har Sveriges Industriförbund,

SACO och Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer.

I fråga om revisionsverksamhetens inriktning har länsstyrelsen i Norrbottens

län den meningen att de offensiva revisionerna i allmänhet är övervärderade

i förhållande till de defensiva. Den underdeklaration, som det är

så viktigt att komma till rätta med, upptäcks i stor omfattning i de med

taxeringsassistenter utrustade särskilda rörelsedistrikten. De till följd härav

åsatta skönstaxeringarna överklagas i ringa omfattning. I de fall besvär

anförs, måste enligt länsstyrelsen defensiva revisioner verkställas, i många

fall med ytterligare höjning som följd. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer

framhåller också att man inte bör underskatta värdet av de defensiva

revisionerna. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det, anför föreningen,

många gånger vara nödvändigt att företa taxeringsrevision för att åstadkomma

ett bättre underlag för prövningsnämndens bedömande av målet

än som kan ske genom enbart skriftväxling med den skattskyldige. Om man

till rättssäkerhetskraven också lägger det siffermässiga resultatet, framstår

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

för föreningen de defensiva revisionerna som i hög grad berättigade. Föreningen

Sveriges landskanirerare har samma uppfattning om behovet av defensiva

revisioner.

Förslaget att revisionsintendenten skall få befogenhet att besluta om taxeringsrevision

har inte mött erinran. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer

anser att revisionsintendenten dessutom bör få rätt att besluta om kassainventering

hos skattskyldiga samt i förekommande fall om tid och plats

för revisionens utförande. Den nuvarande ordningen, som föreskriver att

beslut om taxeringsrevision och kassainventering endast kan fattas av

förste taxeringsintendenten, har i praktiken visat sig alltför tungrodd, framhåller

föreningen.

Utredningens förslag till organisation av skatteverk har

mött kritik. Särskilt gäller detta indelningen i avdelningar. Till de remissinstanser

som föreslår att avdelningsledet slopas hör länsstyrelsen i Skaraborgs

län, Lantbrukets skattedelegation, SACO och Föreningen Sveriges

taxeringsrevisorer. Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att skatteverket

normalt skall indelas i fem sektioner, nämligen en taxeringssektion, en

revisionssektion, en omsättningsskattesektion, en uppbördssektion och en

datasektion, samtliga direkt underställda skattedirektören. Länsstyrelsen

finner också uppenbart att skattedirektören vid sin sida måste ha ett från

sektionerna fristående stabsorgan, vars väsentliga uppgift inte bara skall

vara att svara för de göromål, som utredningen föreslår skall ankomma

på skattedirektörens kansli, utan också och framför allt under skattedirektörens

ledning svara för samordningen av de olika sektionernas verksamhet.

Det ter sig naturligt för länsstyrelsen att föreståndaren för detta

kansli normalt skall vara skattedirektörens ställföreträdare.

Kooperativa förbundet anser att det i den föreslagna organisationen av

taxeringsavdelningen finns en inbyggd risk för att personal tillfälligtvis

flyttas över till den allmänna sektionen till men för arbetet på de övriga

två sektionerna. Samtliga tre sektioner synes därför böra göras lika självständiga

i förhållande till varandra och till chefen för taxeringsavdelningen

som gemensam överordnad.

CFU förklarar sig inte kunna biträda förslaget att datasektionen inordnas

inom en uppbörds- och dataavdelning och erinrar om vad uppbördsorganisationskommittén

anförde i frågan i sitt betänkande SOU 1962: 18. CFU

framhåller att såväl de flesta remissinstanserna som departementschefen

tillstyrkte att datakontor med ADB-anläggning skulle knytas till landskontoret

som en särskild sektion. Under den tid datakontoren bedrivit sin

verksamhet har detta visat sig ändamålsenligt och något skäl att ändra

datakontorens ställning vid bildande av skatteverken anses inte föreligga.

CFU föreslår därför att datakontoret organiseras som en självständig enhet

direkt under verksledningen. CFU anser också att ställföreträdarskapet för

verkschefen inte bör låsas till viss person. Detta bör avgöras från fall till

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

fall så att den för ändamålet lämpligaste befattningshavaren utses.

Statskontoret har den meningen att datakontoret bl. a. med hänsyn till

dess karaktär av serviceorgan inte endast inom uppbördsväsendet ulan även

vad gäller andra funktioner inom skatteförvaltningen bör ingå i en administrativ

enhet, motsvarande det föreslagna kansliet, eller möjligen utgöra en

särskild enhet direkt underställd skattedirektören. Beträffande de administrativa

funktionerna vill statskontoret peka på betydelsen av resurser för

ledning och tillsyn av verksamheten vid underordnade organ liksom för

samordningen i stort av verksamheten inom skatteverkets ansvarsområde.

Ämbetsverket understryker också vikten av att utbildnings- och informationsfrågorna

ägnas stor uppmärksamhet. Vidare ifrågasätter statskontoret

om man inte bör föra samman de på skatteverket ankommande funktionerna

avseende kontroll av taxering och uppbörd i fråga om såväl direkt

som indirekt skatt till en kontrollavdelning, direkt underställd skattedirektören.

I utredningens förslag synes denna betydelsefulla del av skatteverkets

verksamhet ha splittrats på flera olika enheter, vilket begränsar möjligheterna

att få en specialiserad och effektiv kontrollverksamhet.

Inte heller länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att datasektionen bör

inordnas i en avdelning i skatteverket. Datasektionen är, framhåller länsstyrelsen,

ett serviceorgan vars verksamhet inom folkbokföring, uppbörd

och skatteredovisning i stor utsträckning är styrd genom centrala direktiv.

Även övriga uppgifter som kan komma att åläggas datasektionen kan beräknas

bli reglerade genom centrala föreskrifter. De frågor som chefen för datasektionen

inte ensam kan avgöra är för närvarande regelmässigt av den

art att de bör avgöras av det föreslagna skatteverkets chef. Jämfört med

nuvarande förhållande, då datasektionens arbete drivs direkt under ledning

av landskamreraren, innebär utredningens förslag att sektionen får längre

kommunikationsvägar och försämrade kontaktmöjligheter uppåt inom organisationen.

Sektionen bör därför enligt länsstyrelsens mening ha ställning

av fristående enhet direkt under verkets chef.

Länsstyrelsen i Värmlands län, som anser att utbrytningen bör avse den

nuvarande taxeringssektionen men inte uppbörds- och datasektionerna, kritiserar

utredningens förslag att chefen för taxeringsavdelningen också skall

vara sektionschef för avdelningens allmänna sektion. Den föreslagna organisationen

kan komma att innebära att arbetet i ännu högre grad än tidigare

inriktas på processföring, för vilken avdelningschefen i sin egenskap av

sektionschef på allmänna sektionen har det direkta ansvaret. Detta kan, anför

länsstyrelsen, leda till att revisionssektionens arbete i hög grad kommer

att inriktas på utredning av besvärsmål, dvs. på defensiva arbetsuppgifter,

och att även taxeringen i första instans kan komma att eftersättas. Enligt

länsstyrelsens uppfattning är de arbetsuppgifter som är avsedda att förbättra

taxeringsarbetet i första instans så viktiga och omfattande att de inte

bör läggas på samma sektion som processföringen. Länsstyrelsen anser i

opaginerad Kontrollera mot PDF

7Q Kiingl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

stället att en särskild sektion bör inrättas för processföring, medan övriga

arbetsuppgifter på den allmänna sektionen och skattedirektörens kansli sammanförs

till en sektion. Länsstyrelsen föreslår därför att skatteverket organiseras

på fyra enheter som var och en sorterar direkt under verkschefen

eller,; om taxeringsväsendet skulle behållas inom länsstyrelsen, avdelningschefen,

nämligen en allmän sektion, en sektion för processföring, en enhet

för taxeringsrevision och en för mervärdeskatt.

Utredningens uppfattning att taxeringspersonalen bör förstärkas

delas i allmänhet av de remissinstanser som har uttalat sig i

fpågan. I flera yttranden stryker man under vikten av att söka begränsa

skatteundandragandet. Sålunda anser kammarrätten det uppenbarligen angeläget

att tillskapa de ökade resurser för taxeringskontrollarbetet, som

åsyftas med utredningsförslaget. Det är, säger domstolen, inte bara av

fiskala utan även och kanske främst av mer allmänmoraliska skäl betydelsefullt

att söka effektivt angripa den avsevärda underdeklaration som förekommer.

Denna beror otvivelaktigt i hög grad på att riskerna för upptäckt

med fog bedöms som relativt små. Detta åter är, framhålls det, en följd av

bristande resurser på kontrollsidan. Den tillgängliga revisionspersonalen

synes också i alltför stor omfattning nödgas anlitas för defensiva taxeringsrevisioner,

ofta föranledda av att taxeringsnämndernas taxeringar grundats

på otillräcklig utredning.

Några remissinstanser anmäler dock vissa reservationer till de ifrågasatta

personalökningarna.

, Sveriges Industriförbund säger sig kunna instämma i utredningens uppfattning

att den nuvarande taxeringsorganisationen inte fungerar tillräckligt

bra, men betonar att det alltid måste ske en avvägning mellan behovet

av kontroll och önskemålet att kontrollverksamheten med hänsyn till kostnaderna

och intrånget hos de enskilda m. m. hålls inom rimliga gränser.

Lantbrukets skattcdelegation anser att en närmare utredning om arbetsformer

och arbetsmetoder bör göras innan ytterligare utökning av personalen

sker.

Utredningens förslag att revisionssektionens personal endast skall anlitas

för taxeringskontroll och ej för processföring har diskuterats i flera remissyttranden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det självklart att revisionssektionens

personal uteslutande skall ägna sig åt mera kvalificerad taxeringskontrollverksamhet

och inte samtidigt sköta processföringen, inte ens i

s,:k. rörelsemål. Processföringen skall enligt länsstyrelsens mening uteslutande

ske på taxeringssektionen och av där anställda eller densamma tilldelade

tjänstemän. Först härigenom anses man kunna utvinna effekten av

1961 års beslut om den förstärkta taxeringskontrollen. Genom sådana åtgärder

torde det också bli möjligt att hålla personalförstärkningarna på denna

sida, om sådana över huvud taget behövs varom länsstyrelsen är tveksam,

inom en någorlunda måttlig ram. De avsevärda förstärkningar, som utred
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

71

ningen föreslår i detta hänseende, finner länsstyrelsen ej tillräckligt underbyggda.

Länsstyrelsen anser i stället att den mest väsentliga personalförstärkningen

bör sättas in på den processförande sektionen.

En upprustning av den allmänna sektionen så att inte revisionssektionens

personal behöver anlitas för processuella uppgifter förordas också av bl. a.

kammarrätten, riksskattenämnden och Föreningen Sveriges landskamrerare.

Kammarrätten ansluter sig helt till utredningens tankegång att revisionspersonalen

helt skall inriktas på uppgifter inom revisionen och sålunda inte

avse processföring. F. n. förekommer inte sällan att den befattningshavare,

som verkställt en taxeringsrevision i visst mål, förordnas att föra det allmännas

talan i målet. Detta kan, säger kammarrätten, ibland onekligen vara

praktiskt och tidsbesparande men är likväl från principiell synpunkt inte

lämpligt. Den välkvalificerade revisionspersonalen bör förbehållas de svåra

och ansvarsfulla granskningsuppgifterna. Processföringen, även den en viktig

uppgift, bör enligt kammarrättens mening omhänderhas av därför utbildad

personal.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges köpmannaförbund och Lantbrukets

skattedelegation anser att revisionspersonalens specialkunskaper bör

utnyttjas för processföring. Skattedelegationen framhåller att det därför på

den processförande sektionen alltid bör finnas personal med kvalificerad

företagsekonomisk utbildning som kan handlägga mera svårbedömda mål.

Inom ramen för den av utredningen förutsatta saxningen mellan revisionssektionen

och allmänna sektionen anses det inte vålla större svårighet att

beakta denna synpunkt. Föreningen Sveriges taxeringsrevisorer betonar också

att man, om det sätts en spärr för revisionspersonalens utnyttjande för

processföring, måste sörja för att det i alla lägen finns lämplig personal för

processföring i rörelsemål på den allmänna sektionen. Dessutom måste man

göra sektionerna relativt självständiga. I annat fall blir enligt föreningen

det föreslagna förbudet helt verkningslöst, eftersom det kan förbigås genom

att avdelningschefen eller verkschefen flyttar över personal från den ena

sektionen till den andra.

FÖRVALTA IN G S RÄTT SKIP A IN G

Nuvarande ordning

Inledning

Länsstyrelserna och de till dessa knutna prövningsnämnderna handhar

praktiskt taget all förvaltningsrättskipning på den regionala nivån. De mål

som fullföljs i kammarrätten och regeringsrätten har också med endast få

undantag handlagts av länsstyrelse eller prövningsnämnd. Hos länsstyrelsen

utövas förvaltningsrättskipning både på landskansliet och på landskontoret.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Förvaltningsrättskipningen på landskansliet

Landskansliets sektionsindelning har i allt väsentligt som utgångspunkt

de olika arbetsuppgifternas sakliga innehåll och inbördes sammanhang. Inom

en sektion handläggs i princip alla ärenden inom ett eller flera sakområden,

oavsett vilken åtgärd ärendet avser. Verksamheten inom en sektion

kan sålunda vara inriktad både på planering eller tillsyn och på handläggning

av ärenden som avser en rättslig prövning av enskilda fall. I det följande

hänförs till förvaltningsrättskipningen dels sådana grupper av den

senare typen av ärenden i vilka talan mot länsstyrelsens beslut förs vid förvaltningsdomstol

— kammarrätten eller regeringsrätten — dels några ärendegrupper

i vilka en rättslig prövning är framträdande och i vilka talan fullföljs

hos centralt ämbetsverk och Kungl. Maj:t i statsrådet (utvisningsmål)

eller hos allmän domstol (överexekutorsmål).

Mycket skiftande typer av åtgärder kan vara i fråga i de ärenden som sålunda

hänförs till den administrativa rättskipningen vid landskansliet. Som

exempel kan nämnas frihetsberövanden och andra ingrepp i den personliga

integriteten, förelägganden eller utdömande av vite eller tillstånd av skilda

slag. Ärendena kan ha anhängiggjorts vid länsstyrelsen som första instans

eller fullföljts dit genom besvär. Ofta har länsstyrelsen, utöver befogenheten

att efter besvär pröva beslut inom ett visst förvaltningsområde, en allmän

tillsynsfunktion rörande verksamheten inom samma område.

All beslutanderätt i länsstyrelsen utövas av landshövdingen eller annan

tjänsteman. I praktiskt taget alla ärenden kan beslutanderätten läggas på

lägre tjänsteman än landshövdingen. På vilken nivå beslutanderätten ligger

följer av arbetsordningen. Förhållandena skiftar mellan olika länsstyrelser.

Formella behörighetskrav på den som skall besluta i nu ifrågavarande ärenden

föreligger inte.

Enhetliga bestämmelser om förfarandet i ärendena saknas. Länsstyrelseinstruktionen

(1958: 333) innehåller bestämmelser om jäv (37 §) och om

befogenhet att för utredning i visst ärende hålla muntligt förhör (38 §

1 mom. sista stycket) eller att förordna om vittnesförhör vid domstol (38 §

3 mom.). I vissa ärenden enligt barnavårdslagen (1960:97), nykterhetsvårdslagen

(1954:579) och utlänningslagen (1954: 193) tillämpas särskilda

processuella regler som ges i dessa lagar och som avser former för utredning

— bl. a. vittnesbevisning vid domstol, interimistiskt beslut, hämtning,

offentlighet, rätt att anlita biträde, avfattning av beslut m. m. Enligt dessa

lagar har länsstyrelsen vidare befogenhet och i vissa situationer skyldighet

att anordna förhör med den som berörs av åtgärd som ifrågasätts i ärendet,

Också andra som kan lämna upplysningar i ärendet kan höras. I fråga om

förfarandet hos länsstyrelsen som överexekutor finns särskilda bestämmelser

i utsökningslagen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

73

I stor utsträckning anlitar länsstyrelsen tjänstemän och organ med särskild

sakkunskap i den förvaltningsrättskipande verksamheten. En del av

dessa står utanför länsstyrelsen, såsom socialvårdskonsulenten, länsläkaren,

länsveterinären och länsarkitekten, medan andra tillhör länsstyrelsen,

t. ex. barnavårdskonsulenten och länsingenjören. Experternas synpunkter

tillförs ärendena antingen i den formen att de yttrar sig skriftligen eller så

att de är närvarande vid föredragningar eller muntliga förhör. Endast mycket

sällan är någon av de angivna experterna föredragande i något ärende.

I de ärenden som nu är i fråga föreligger i allmänhet inte något tvåpartsförhållande

i likhet med vad som är fallet i t. ex. skattemål, brottmål och

tvistemål. Något utrymme för en kontradiktorisk process finns alltså i allmänhet

inte.

Kommunala besvärsmål innefattar en prövning av sådana besvär över

kommunala organs beslut som anförs enligt 76 § kommunallagen (1953:

753). Besvär i denna ordning (kommunalbesvär) anförs över beslut som

fattas inom ramen för den oreglerade kommunala förvaltningen. Till skillnad

mot vad som är fallet i fråga om besvär som anförs mot beslut som

fattats inom ramen för den specialreglerade kommunala förvaltningen (förvaltningsbesvär)

är de grunder som får åberopas vid kommunalbesvär begränsade.

Dessa grunder, som anges i 76 §, är att det överklagade beslutet

inte tillkommit i laga ordning, att det står i strid med lag eller annan författning

eller eljest innefattar ett befogenhetsöverskridande eller att det

kränker klagandens enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. I kommunala

underställning smål prövas frågan om fastställelse av vissa kommunala

beslut -— om t. ex. antagande av taxor eller stadgor — vilka blir giltiga

först efter fastställelse av länsstyrelsen. Också i underställningsmålen är

prövningen ofta inskränkt till frågan om lagligheten av det kommunala beslutet.

I likhet med vad som är fallet i kommunala besvärsmål kan vidare

länsstyrelsen inte sätta annat beslut i det kommunala beslutets ställe.

Överexekutorsmålen avser bl. a. handräckning och klagan över utmätning

och andra åtgärder av utmätningsman. Talan mot länsstyrelsens beslut förs

vid hovrätt. Överexekutorsorganisationen prövas f. n. av lagberedningen, varvid

bl. a. övervägs att föra över handläggningen av dessa mål till allmän

domstol.

I socialvårdsprocess förs talan mellan kommuner om ersättning för utgiven

socialvård m. m.

I hälsovårdsmål prövar länsstyrelsen besvär av fastighetsägare, näringsidkare

m. fl. över förelägganden och förbud, ofta förknippade med vite, meddelade

av hälsovårdsnämnd med stöd av bestämmelser i hälsovårdsstadgan

(1958:663), livsmedelsstadgan (1951:824) m. fl. författningar eller lokala

föreskrifter på området.

Frågor om indragning av körkort prövas av länsstyrelsen som första in
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

stans i körkortsmålen. Länsstyrelsen är också den myndighet som utfärdar

körkort. Enligt 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen (1951: 648) är länsstyrelsen

skyldig att ta upp frågan om en körkortsinnehavares lämplighet att

inneha körkort till omprövning, om länsstyrelsen, med hänsyn till underrättelser

som länsstyrelsen fått, finner skälig anledning till antagande att

körkortsinnehavaren inte uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar

och pålitlighet i nykterhetshänseende, eller de övriga förutsättningar som

gäller för att få körkort. I vissa fall skall länsstyrelsen enligt 33 § 2 mom.

vägtrafikförordningen återkalla körkort, nämligen dels om körkortsinnehavaren

gjort sig skyldig till vissa angivna trafikförseelser (grov vårdslöshet

i trafik, rattfylleri, rattonykterhet eller smitning), dels om han genom upprepade

trafikförseelser i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga

att rätta sig efter trafikbestämmelserna, dels om han annars vid färd med

motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt

åsidosatt vad som åligger honom som förare, dels om han gjort sig skyldig

till fylleri eller olovlig körning och det inte kan anses uppenbart att han

ändå är en skötsam person eller om han med hänsyn till onyktert levnadssätt

inte bör betros med att inneha körkort, dels om han genom brottslig

gärning visat påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga

förhållanden i övrigt inte kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt

fordon, dels om han på grund av sjukdom, skada e. d. inte vidare bör ha

körkort, dels om han inte rättar sig efter föreläggande av länsstyrelsen att

lämna lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis eller underlåter att

rätta sig efter föreskrifter som meddelats i samband med sådant föreläggande.

I alla de nämnda fallen utom då körkortsinnehavaren gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet i trafik eller vid trafikonykterhetsbrott haft en

alkoholkoncentration i blodet som uppgått till 0,8 promille eller mer eller

gjort sig skyldig till smitning efter trafikolycka med personskada får länsstyrelsen

i stället för att återkalla körkort meddela körkortsinnehavaren

varning (34 §). Enligt 33 § 5 mom. får nytt körkort inte utfärdas förrän

viss tid förflutit från återkallelse^ Tiden är ett eller två år beroende på

vilken grund för återkallelsen som åberopats men länsstyrelsen kan inom

vissa gränser föreskriva kortare tid, om synnerliga skäl föreligger. —- Frågan

om grunder för körkortsåterkallelse och frågan om vilken myndighet

som skall pröva körkortsärendena prövas f. n. av trafikmålskommittén.

Bl. a. övervägs att helt eller delvis flytta handläggningen av frågor om återkallelse

och utfärdande av körkort från länsstyrelserna.

Till bijggnadsmålen hör både sådana i vilka talan mot länsstyrelsens beslut

förs hos regeringsrätten och sådana i vilka talan förs hos Kungl. Maj :t

i statsrådet. Till den första gruppen hör i huvudsak mål som angår besvär

över byggnadsnämnds beslut om byggnadslov samt förbud och förelägganden

av skilda slag (i stort sett mål enligt 5 och 6 kap. byggnadsstadgan).

Planfrågor och frågor som sammanhänger därmed såsom frågor om tomt
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970 75

indelning, dispens från plan eller byggnadsförbud o. d. hör till den senare

gruppen av mål.

I barnavårdsmålen prövar länsstyrelsen avgöranden av barnavårdsnämnd

enligt barnavårdslagen. I allmänhet sker prövningen med anledning av besvär

över barnavårdsnämnds beslut. Det är fallet i fråga om bl. a. utdömande

av vite, föreskrifter om underårigs levnadsförhållanden och övervakning,

omhändertagande för samhällsvård i vissa fall (omhändertagande enligt

31 § barnavårdslagen), samhällsvårds upphörande eller återupptagande samt

fosterbarnsvård — bl. a. förbud att ta barn från fosterhem. Beslut att omhänderta

underårig för samhällsvård eller utredning i andra fall (omhändertagande

enligt 29 jämförd med 25 § och enligt 30 §) skall, om inte vårdnadshavare^

och i förekommande fall den underåriges samtycke lämnas,

underställas länsstyrelsens prövning. Till barnavårdsmålen kan också hänföras

mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. enligt

21 kap. föräldrabalken. Verkställighet av vad rätten i dom eller beslut bestämt

om vårdnad eller umgängesrätt eller om överlämnande av barn söks

alltid hos länsstyrelsen. Även om dom eller beslut som nu sagts inte föreligger,

kan den som har vårdnaden, när barnet vistas hos annan, påkalla

länsstyrelsens åtgärd för att barnet skall överflyttas till honom. Länsstyrelsen

kan vägra åtgärd bl. a. om det föreligger skäl för att frågan i stället

prövas av rätten.

Med alkoholistmål avses i första hand mål om tvångsintagning på allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Om sådan tvångsintagning beslutar

länsstyrelsen efter ansökan av nykterhetsnämnd eller polismyndighet. Länsstyrelsen

prövar också efter besvär beslut av nykterhetsnämnd om beslutet

rör utdömande av vite, förordnande om övervakning i visst fall, meddelande

av lydnadsföreskrift, förverkande av anstånd med verkställighet eller vissa

åtgärder för att avstänga någon från inköp av rusdrycker.

Utvisning av utlänning kan ske på vissa grunder som hänför sig till hans

personliga skötsamhet, t. ex. att han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller

narkotikamissbruk eller om det kan antagas att han här i landet skall fortsätta

brottslighet för vilken han dömts eller straffats utomlands. Påstår utlänningen

att han är politisk flykting och är påståendet inte uppenbart oriktigt

skall dock ärendet underställas invandrarverket. Besvär över länsstyrelsens

beslut prövas av invandrarverket och i sista instans av Kungl. Maj :t i

statsrådet.

Vägmålen rör tillämpning av lagen (1943:431) om allmänna vägar och

lagen (1939: 608) om enskilda vägar. Mål enligt lagen om allmänna vägar

fullföljs i åtskilliga fall till Kungl. Maj :t i statsrådet. I vissa mål t. ex. i

sådana som gäller dispens från vissa i trafiksäkerhetens intresse meddelade

förbud — dispenser som meddelas av länsstyrelsen — skall dock talan

fullföljas i regeringsrätten. Enligt lagen om enskilda vägar prövas olika slag

av frågor som berör enskild rätt. I dessa mål fullföljs talan hos regerings
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

rätten. Mot länsstyrelsens beslut om bildande av vägförening och mot beslut

i liknande frågor förs dock talan hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

I mål om utgivande av socialhjälp prövas kommunal socialvårdsmyndighets

beslut i socialhjälpsärenden. Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos

kammarrätten som sista instans.

Utöver de målgrupper som berörts nu förekommer inom ramen för länsstyrelsens

förvaltningsrättskipning ett avsevärt antal målgrupper (jfr SOU

1966:70).

Förvaltningsrättskipningen på landskontoret och hos prövningsnämnden

Vid sidan av beskattningsverksamheten — bl. a. processföringen för kronans

räkning i skattemål — är landskontorets arbetsuppgifter till övervägande

del att hänföra till förvaltningsrättskipningen. Två helt skilda ärendetyper

förekommer, nämligen de som hör till prövningsnämndens handläggning

och de som handläggs på själva landskontoret. För de senare, som

handläggs främst på kameralsektionen och uppbördssektionen, tillämpas i

allt väsentligt samma ordning i fråga om organisation, handläggning o. d.

som för förvaltningsrättskipningen på landskansliet. För prövningsnämnden

gäller, som skall utvecklas i det följande, helt andra regler i dessa avseenden.

På landskontoret handläggs bl. a. följande mål.

Vitesmålen avser utdömande av vite enligt skatte-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna.

Föreskrifterna om taxeringsviten är också tillämpliga

på viten enligt förordningen (1968:430) om mervärdeskatt. Talan mot

länsstyrelsens beslut i vitesmål förs hos kammarrätten.

i mål om familjebidrag prövas besvär över familjebidragsnämnds beslut

om familjebidrag åt värnpliktiga enligt familjebidragsförordningen (1946:

99). Talan mot länsstyrelsens beslut förs hos kammarrätten som sista instans.

Som beskattningsmyndighet för gåvoskatt beslutar länsstyrelsen i ärenden

rörande sådan skatt enligt förordningen (1941:416) om arvsskatt och

gåvoskatt. Talan mot länsstyrelsens beslut förs i dessa fall hos hovrätt.

I fråga om arvsskatt ligger uppgiften som beskattningsmyndighet på allmän

underrätt. Kapitalskatteberedningen överväger frågan om överflyttning av

denna uppgift till länsstyrelserna.

Med uppbördsmål avses i första hand besvär över lokal skattemyndighets

beslut enligt uppbördsförordningen (1953:272). Ansökningar om befrielse

frän restavgift och från ränta på kvarstående skatt prövas av länsstyrelsen

som första instans. Besvär över länsstyrelsens beslut anförs hos kammarrätten.

Talerätten är dock begränsad (86 § uppbördsförordningen).

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

I folkbokföringsprocessen prövar länsstyrelsen besvär över lokal skattemyndighets

beslut om mantalsskrivning och vissa beslut om kyrkobokföring

enligt folkbokföringsförordningen (1967:198). Talan får dock inte

föras mot beslut som underställts länsstyrelsen. En stor del av besvären avser

tvist mellan kommuner om en persons mantalsskrivning. Besvär över

länsstyrelsens beslut förs i regel hos kammarrätten.

På taxeringssektionen beslutar länsstyrelsen i ärenden angående mervärdeskatt.

Slutligt beslut om fastställelse av sådan skatt och beslut om

efterbeskattning kan överklagas genom besvär hos prövningsnämnden.

Hos prövningsnämnden handläggs skattemål. Prövningsnämnden

är besvärsinstans i mål som rör talan mot taxeringsnämnds beslut och,

som nyss nämnts, mot länsstyrelses beslut i fråga om mervärdeskatt. I åtskilliga

fall prövar prövningsnämnden också ärenden som första instans.

Så är fallet med bl.a. framställningar om s. k. extra avdrag, dödsbobefrielse,

eftertaxering, särskilt uppskattningsvärde på fastighet och tillämpning

av bestämmelserna om ackumulerad inkomst.

Prövningsnämnden beslutar också i mål om fastighetstaxering under löpande

taxeringsperiod. I mål som rör den vart femte år återkommande allmänna

fastighetstaxeringen beslutar däremot fastighetsprövningsnämnde

n, som består av nio ledamöter utöver de personer som ingår i

den vanliga prövningsnämnden.

Utöver dessa uppgifter inom förvaltningsrättskipningen har prövningsnämnden

till uppgift att fastställa anvisningar för den årliga taxeringen och

fastighetsprövningsnämnden att fastställa anvisningar för allmän fastighetstaxering.

Landskontorets chef, landskamreraren, är ordförande i prövningsnämnden.

I Stockholms län förordnar länsstyrelsen förste länsassessor vid prövningsnämndsavdelningen

att vara ordförande på avdelning inom prövningsnämnden.

Ordföranden i prövningsnämnden är också ordförande i fastighetsprövningsnämnden.

Prövningsnämnden består av ytterligare minst fyra och högst åtta ledamöter

eller, om nämnden skall sammanträda på avdelningar, fyra ledamöter

på varje avdelning. De har individuell rösträtt. För ledamöterna finns suppleanter

till samma antal som ledamöterna. Ledamöterna och suppleanterna

utses av Kungl. Maj :t på fyra år. Systemet för deras nominering anges i 6 §

taxeringskungörelsen (1957:513). Landstingets förvaltningsutskott och

stadsfullmäktige i stad, som inte tillhör landstingskommun, avger till länsstyrelsen

förslag på minst 16 och högst 32 personer, i Stockholms län minst

40 och högst SO personer. Med ledning härav lämnar länsstyrelsen till Kungl.

Maj:t förslag på personer som är lämpliga att ingå i nämnden, varvid länsstyrelsen

dock kan nominera andra än dem som har föreslagits av lands
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

tinget eller staden. De nio ledamöter som tillsammans med de ordinarie bildar

fastighetsprövningsnämnden och sex suppleanter utses av länsstyrelsen

enligt de grunder som anges i 134 § taxeringsförordningen.

Vid handläggning av mål eller ärende som rör mervärdeskatt består prövningsnämnden

vanligtvis av ordföranden och två andra ledamöter. För annan

ledamot än ordföranden utses en suppleant. Sådan ledamot och suppleant

utses av länsstyrelsen bland dem som Kungl. Maj :t har utsett till ledamöter

resp. suppleanter i nämnden.

Processen i prövningsnämnden är kontradiktorisk och vanligen skriftlig.

Över besvär från skattskyldig eller kommun skall taxeringsintendent eller

annat allmänt ombud alltid yttra sig. Har taxeringsintendent, allmänt ombud

eller kommun anfört besvär, skall den skattskyldige regelmässigt avge

förklaring. Ofta förekommer ytterligare skriftväxling mellan parterna.

Skriftväxlingen, målens beredning och med målen sammanhängande expeditionella

uppgifter handhas av prövningsnämndens kansli, som ingår i

landskontoret.

Ibland hålls muntlig förhandling i prövningsnämnden, vanligtvis på begäran

av enskild part. Prövningsnämnden kan dock förordna om muntlig

förhandling, även om ingen av parterna begärt sådan. Det förekommer också

att nämnden anordnar syn.

Framtida organisation av kammarrätt och regeringsrätt

I det föregående har till förvaltningsrättskipningen vid länsstyrelsen och

prövningsnämnden hänförts i huvudsak de ärendegrupper i vilka talan mot

länsstyrelsens beslut förs vid förvaltningsdomstol. I skattemålen och i ytterligare

ett fåtal ärendegrupper förs talan hos kammarrätten varefter möjlighet

i allmänhet finns att fullfölja målet till regeringsrätten, medan i övriga

mål talan mot länsstyrelsens beslut förs direkt hos regeringsrätten.

På föredragning av chefen för justitiedepartementet har Kungl. Maj:t

förut denna dag beslutat remiss till lagrådet av förslag till en reform av förvaltningsrättskipningen

i kammarrätten och regeringsrätten som innebär

betydande förändringar i dessa avseenden. Bakgrunden till reformen är det

otillfredsställande arbetsläget i regeringsrätten som bl. a. inneburit avsevärda

väntetider för de klagande i flertalet mål.

Mot denna bakgrund har föreslagits att regeringsrätten skall omvandlas

till huvudsakligen en prejudikatbildande instans. Sålunda skall besvär över

förvaltande myndighets beslut i väsentligt mindre omfattning kunna anföras

direkt hos regeringsrätten. I det stora flertalet av de mål, som nu handläggs

av regeringsrätten, skall besvär i stället anföras hos kammarrätt. I anslutning

härtill föreslås att kammarrättsorganisationen skall förstärkas och

delas upp på regionala enheter, över kammarrätts utslag skall enligt förslaget

besvär kunna anföras hos regeringsrätten. Möjligheterna att få ett

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

79

mål sakprövat av regeringsrätten beskärs emellertid starkt. Detta gäller

beträffande såväl skattemålen och de andra mål som kammarrätten f. n.

handlägger som de nya målgrupper vilka tillförs kammarrätt.

Den som anför besvär hos regeringsrätten skall enligt förslaget få sina

besvär prövade i sak endast om regeringsrätten beviljar prövningstillstånd.

Prövningstillstånd skall enligt förslaget i huvudsak meddelas bara i de fall

då det är motiverat från prejudikatsynpunkt att målet prövas av regeringsrätten.

Enligt den föreslagna nya ordningen kommer således kammarrätt

att i realiteten bli högsta instans i ett mycket stort antal mål av olika slag.

I samband med den föreslagna förvaltningsdomstolsreformen har en översyn

gjorts av gränsdragningen mellan förvaltningsdomstolarnas och konseljens

kompetensområden i syfte att uppnå en så konsekvent och ändamålsenlig

kompetensfördelning mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och förvaltningsdomstolarna

som möjligt, översynen har föranlett en del smärre

justeringar av fördelningen av mål mellan förvaltningsdomstol och konseljen.

I det väsentliga kommer emellertid den nya kammarrättsorganisationens

kompetensområde att överensstämma med regeringsrättens nuvarande kompetensområde.

Bland de nya grupper av besvärsmål som enligt det framlagda

förslaget tillförs kammarrätterna är sålunda flertalet mål enligt barnavårdslagen

och lagen om nykterhetsvård, mål om verkställighet av dom

eller beslut rörande vårdnad m. m. enligt 21 kap. föräldrabalken, körkortsmål

samt i huvudsak de hälsovårdsmål och mål om föreläggande vid vite,

mål om utdömande av vite samt handräckningsmål som f. n. fullföljs till

regeringsrätten. Bl. a. kommunalbesvärmålen skall dock fortfarande fullföljas

direkt till regeringsrätten.

Utredningsförslag och remissyttranden

Under senare årtionden har flera utredningar lagt fram förslag som rör

förvaltningsrättskipningen i länsstyrelsen. Några förslag är resultat av utredningsarbete

som varit direkt inriktat på länsstyrelsens verksamhet. I

andra fall har det primära syftet varit att få till stånd reformer på socialvårdens

område.

Socialvårdskommittén (SOU 1942: 56)

Kommittén föreslog bl. a. att huvudparten av länsstyrelsens ärenden om

socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård skulle föras över till ett särskilt

tillsynsorgan — länssocialnämnd — med såväl allmänt förvaltande som

dömande uppgifter. Landshövdingen skulle vara ordförande med landssekreteraren

som ersättare. Av nämndens övriga ledamöter, normalt tre, skulle

två förordnas av Kungl. Maj :t och en utses av landstinget. I plenum borde

handläggas bl. a. ersättningstvister mellan kommuner och mål om frihets
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:t.s proposition nr 103 år 1970

berövanden med en jurist som föredragande. Obligatorisk medverkan av

läkare föreslogs i vissa mål om frihetsberövanden m. m. Nämnden skulle i

sin verksamhet biträdas av konsulenter och andra befattningshavare i länsstyrelsen.

1946 års alkoholistvårdsutredning (SOU 1948: 23)

Enligt utredningen borde länsstyrelsen i mål om tvångsintagning bestå

av landshövding, landssekreterare eller länsassessor samt tre av Kungl.

Maj :t förordnade sakkunniga, varav en läkare, en med erfarenhet av nykterhetsvård

och en med allmän erfarenhet av socialvård. Beslut skulle fattas

med enkel majoritet.

1948 års lösdriveriutredning (SOU 1949: 4)

Denna utredning föreslog för mål om skyddsuppfostran en liknande kollegial

sammansättning av länsstyrelsen som alkoholistvårdsutredningen föreslagit

för alkoholistmålen.

Länsstyrelseutredningen (SOU 1950:28)

I ett utkast till Lag om särskilda bisittare i länsstyrelsen föreslog 1948

års länsstyrelseutredning att lekmän skulle delta bl. a. i mål om frihetsberövanden

på socialvårdens och nykterhetsvårdens områden. Bisittare

skulle, till det antal som Kungl. Maj :t bestämde, utses av Kungl. Maj :t och

landstinget var för sig. Landshövdingen eller landssekreteraren skulle vara

ordförande. I kollegiet borde medicinsk sakkunskap vara företrädd. En majoritet

av remissinstanserna tillstyrkte förslaget. Det avstyrktes emellertid

bestämt av flera länsstyrelser, medan andra ansåg att lekmännen endast

borde ha en rådgivande ställning.

1949 års utlänningskommitté (SOU 1951: 42)

Kommittén förordade i sitt betänkande med förslag till utlänningslag

m. m. att tre lekmannabisittare skulle delta i handläggningen av utvisningsmål.

Barnavårdskommittén (SOU 1956:61)

I betänkande med förslag till ny barnavårdslag gjorde barnavårdskommittén,

i avvaktan på förslag från utredningen om administrativa frihetsberövanden,

bl. a. det uttalandet att länsstyrelsens beslutanderätt i barnavårdsmål

borde utövas av ett kollegium bestående av landshövdingen eller

landssekreteraren, socialvårdsassessorn samt tre lekmän utan speciell sak
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

kunskap. Det beslutande organet måste enligt kommitténs mening ha en

sådan sammansättning och sådana arbetsformer, att det kunde godtas som

förvaltningsdomstol enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna

m. m., till vilken Sverige anslutit sig.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden (SOU 1960: 19)

Utredningen föreslog i sitt betänkande — vilket jämte remissyttranden

överlämnades till förvaltningsdomstolskommittén för att beaktas vid fullgörande

av kommitténs uppdrag — att en särskild socialdomstol skulle inrättas

i varje län. Enligt det s. k. länsstyrelsealternativet, som omfattades av

utredningens majoritet, skulle domstolen vara inbyggd i länsstyrelsen och

ha landssekreteraren eller dennes ställföreträdare som ordförande. En minoritet

inom utredningen förordade i stället en helt fristående domstol, vars

ordförande borde vara eller ha varit ordinaxåe innehavare av domarämbete,

domaralternativet. Enligt båda alternativen skulle domstolen bestå av ordförande

och två bisittare med erfarenhet av allmänna värv. För varje domstol

skulle Kungl. Maj :t förordna ett lämpligt antal personer att, i den ordning

som ordföranden bestämde, tjänstgöra som bisittare under en tid av

sex år.

Av de uppgifter, som f. n. ankommer på länsstyrelsen, skulle socialdomstol

pröva mål om omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen

och mål om intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

enligt lagen om nykterhetsvård. Även annat frihetsberövande eller frihetsinskränkande

ingripande kunde emellertid med stöd av särskilt stadgande

komma under domstolens prövning.

Inslaget av lekmän i domstolen motiverade utredningen bl. a. med att lekmannamedverkan

borde skapa förutsättningar för ökad tillit till rättstilllämpningen

på området både hos den som blev föremål för ingripande och

hos allmänheten. Vid de avgöranden som det var fråga om, och där bl. a.

bedömning av sociala förhållanden spelade en viktig roll, torde dessutom

lekmän vara särskilt väl lämpade att delta. Utredningen stannade för att inte

föreslå några krav på särskild sakkunskap hos lekmännen. Behovet härav

var visserligen starkt men kunde, menade utredningen, bli tillräckligt tillgodosett

på annan väg. Medicinsk sakkunskap var speciellt viktig och kunde

förslagsvis tillförsäkras domstolen genom att organet bereddes tillgång

till läkare, vilka som fasta sakkunniga kunde anlitas vid behov.

Närmare bestämmelser om domstolens organisation och arbetsformer

finns intagna i utredningens förslag till lag om socialdomstol. Enligt lagförslaget

skulle bl. a. varje ledamot ha avlagt domared eller däremot svarande

försäkran enligt rättegångsbalken. Vidare lämnas i förslaget ingående processuella

regler, utformade med särskild tanke på den enskildes krav på

rättssäkerhet men också med hänsyn till behovet av ett effektivt och smidigt

6 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 103

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

förfarande vid genomförande av erforderliga ingripanden. I avsikt att ge

domstolen en opartisk ställning föreslog utredningen ett kontradiktoriskt

förfarande. Det allmännas talan skulle föras av den myndighet inom vars

arbetsområde ingripande var ifrågasatt. Offentligt biträde åt enskild part

skulle kunna förordnas under vissa förutsättningar. Domstolen skulle kunna

höra vittnen på ed. Muntlig förhandling förutsattes i princip, men mål skulle

också kunna avgöras på skriftligt material.

Förfarandet i socialdomstol skulle enligt utredningens mening helt svara

mot Europarådskonventionens krav på handläggningsordning vid administrativa

frihetsberövanden.

Remissyttranden över utredningen om administrativa frihetsberövanden

Det övervägande antalet remissinstanser delade utredningens uppfattning

om ett allmänt behov av ökat rättsskydd vid administrativa frihetsberövanden.

Flertalet av dessa tillstyrkte förslagets huvudlinjer, däribland hovrätterna,

socialstyrelsen, nio länsstyrelser och besvärssakkunniga, men det

fanns också åtskilliga instanser som ansåg att rättssäkerheten kunde befrämjas

genom mindre ingripande åtgärder än att inrätta en särskild domstol.

Från många håll underströks det kraftigt, att nuvarande ordning för

målens handläggning i länsstyrelsen inte var tillfredsställande, och att det

var angeläget att en anpassning snarast skedde till den av Sverige ratificerade

konventionen på området.

Bland remissinstanser som i stället förordade att man behöll den nuvarande

ordningen återfanns JK, flertalet socialvårdskonsulenter och tolv länsstyrelser.

En del remissinstanser anslöt sig till det av utredningsminoriteten förordade

domaralternativet, bl. a. flertalet hovrätter samt besvärssakkunniga.

Några av dem framhöll emellertid samtidigt, att utredningen bort närmare

undersöka möjligheten att förlägga prövningen till de allmänna underrätterna.

Som skäl för en fristående domstol anfördes främst att de dömande

funktionerna helst inte borde fullgöras inom ramen för ett organ, länsstyrelsen,

som hade tillsynsuppgifter på området.

Några remissinstanser förordade att i domstolen skulle ingå person med

medicinsk sakkunskap.

Beträffande utredningens förslag om ett kontradiktoriskt förfarande i

socialdomstol förelåg mycket delade meningar hos remissinstanserna. Många

instanser hävdade att själva den kontradiktoriska principen var främmande

för socialvården, att de motsättningar som ett sådant förfarande kunde ge

upphov till blev till men för vårdarbetet samt att svårigheter kunde uppstå

för olika vårdorgan att ta på sig uppgiften att föra partstalan. Ungefär lika

många instanser tillstyrkte förslaget såsom ägnat att betona domstolens

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

83

oberoende ställning. De processuella regler i övrigt som föreslagits tillstyrktes

i de flesta fall.

Länsförvaltningsutredningen

Länsförvaltningsutredningens arbete har i första hand varit inriktat på

att skapa bättre förutsättningar för översiktlig samhällsplanering på länsplanet.

Den judiciella sidan av länsstyrelsens verksamhet har inte varit föremål

för något samlat bedömande. I samband med överväganden rörande

medborgerlig representation i länsstyrelsen och länsstyrelsens inre organisation

har utredningen emellertid också kommit in på frågor som angår

myndighetens rättskipande uppgifter och där lagt fram en del förslag av

genomgripande natur.

Utredningen föreslår att medborgerliga representanter skall delta i avgörandet

av vissa rätts- och förvaltningsärenden i länsstyrelsen. En sådan

medverkan, framhålls det, skulle innebära ett värdefullt tillskott av allmänna

erfarenheter och kunskaper och bidra till en från rättssäkerhetssynpunkt

riktig avvägning mellan det allmännas och den enskildes intressen. Därigenom

skulle tilliten till länsstyrelsen som rättskipande instans stärkas. Medborgarrepresentanterna

föreslås bilda en särskild nämnd i länsstyrelsen.

Det förutses att nämnden kommer att behöva sammanträda ofta och utredningen

anser därför att antalet nämndemän vid varje tillfälle bör vai*a

relativt begränsat.

Kravet på medborgerligt inflytande tillgodoses enligt utredningens mening

enklast och bäst genom att nämndemännen utses av länsstyrelsen in

pleno, dvs. ett kollegium där landstingsvalda ledamöter är i majoritet.

Nämndemän skall kunna utses inom eller utanför länsstyrelsen. De bör

liksom vid de allmänna domstolarna samtliga vara ordinarie. Nämndeman

skall avlägga domared eller däremot svarande försäkran.

Utmärkande för de mål och ärenden, vari enligt utredningens mening

nämnd bör delta, är att de kräver en judiciell prövning och att de avser åtgärder

som starkt ingriper i den enskildes rättssfär i personligt eller ekonomiskt

hänseende. Hit hänför utredningen i första hand mål om administrativa

frihetsberövanden och liknande men också vissa andra mer eller mindre

juridiskt betonade mål och ärenden. Undantag görs emellertid för byggnadsmålen,

vilka utredningen anser ha sådan anknytning till planeringsfrågorna

att de bör avgöras av länsstyrelsen in pleno.

Eftersom de målgrupper som kan komma i fråga omfattar avgöranden av

sinsemellan mycket skiftande karaktär, måste det emellertid enligt utredningens

mening i största utsträckning överlämnas åt länsstyrelsen att själv

bestämma om nämnd skall delta eller inte. Beträffande följande målgrupper

anser utredningen dock att nämndens deltagande utgör en så viktig garanti

för rättssäkerheten att den bör vara obligatorisk, nämligen

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

mål om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnaden om barn och

mål om handräckning rörande barn,

mål angående omhändertagande av barn för samhällsvård, mål om fortsatt

sådan vård och mål om förbud att taga barn från fosterhem,

mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och om återintagning på sådan anstalt,

; ärenden om utvisning av utlänning.

Till mål och ärenden, i vilka obligatorisk medverkan av nämnden inte

föreslås men där utredningen finner att rättssäkerhetssynpunkter eller

andra skäl kan påkalla nämndens deltagande, hänförs bl. a. sådana som angår

kommunalbesvär, återkallelse av körkort eller avslag på ansökan om

att återfå eller få nytt körkort m. m., återkallelse av pass eller avslag på ansökan

om pass m. m., hälsovårdsärenden och mål om besvär över hälsovårdsnämnds

beslut samt besvär över beslut i vissa vapenärenden. Beträffande

de kommunala besvärsmålen framhåller utredningen att dessa visserligen

närmast avser en legalitetsprövning, men att vanskliga skälighetsoch

lämplighetsbedömanden ofta ingår i prövningen av mål som rör befogenhetsfrågor.

Som ordförande i nämnden föreslår utredningen chefen för den avdelning,

rättsavdelningen, till vilken nämnden skall vara knuten. Landshövdingen

eller hans ställföreträdare skall dock kunna inträda som ordförande i andra

fall än då handläggningen avser obligatoriska nämndmål. Härvid förutsätts

emellertid att även rättschefen skall ha rätt att delta som ledamot.

Nämndens deltagande medför att den administrativa rättskipningen inom

länsstyrelsen ändrar karaktär, framhåller utredningen. Rättssäkerhetsgarantierna

blir starkare och handläggningsformerna mera domstolsmässiga.

Vid muntlig förhandling i mål om frihetsberövanden och andra obligatoriska

nämndmål anser utredningen därför att länsstyrelsen bör ha samma befogenheter

i fråga om bevisning som tillkommer allmän domstol, bl. a. rätt att

höra vittnen på ed. Vad särskilt angår mål om frihetsberövanden och körkortsmål

finner utredningen att länsstyrelsen väl skulle motsvara de krav

på domstolsmässighet som framförts i olika internationella sammanhang.

I organisatoriskt hänseende anser utredningen det vara angeläget att man

bibehåller sambandet mellan den dömande verksamheten — också när den

som vid muntlig förhandling sker i domstolsmässiga former — och länsstyrelsens

övriga uppgifter av allmänt förvaltande natur. Stora ömsesidiga

fördelar står att vinna med sådan ordning, framhålls det. Det torde för övrigt

stöta på svårigheter att entydigt avgränsa den judiciella sidan av förvaltningsarbetet.

Den inre organisationen bör därför enligt utredningens uppfattning

även i fortsättningen väsentligen bygga på de olika uppgifternas

sakliga innehåll. Inom samma avdelning, rättsavdelningen, skall vissa tjänstemän

som företrädare för det allmänna ägna sig åt kontroll, rådgivning

o. d., medan andra fullgör judiciella uppgifter. I rättskipningsmål skall

experter av olika slag inom eller utom länsstyrelsen få tillfälle att yttra sig

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

på samma sätt som i vanliga förvaltningsärenden. De skall med andra ord

huvudsakligen vara verksamma i partsliknande ställning. Som kansli för

rättskipningen föreslås en särskild rättssektion, dit utpräglat judiciella mål

och ärenden förs.

Utredningen erinrar i sammanhanget vidare om att en strikt uppdelning

på tjänstemannaplanet inte alltid kan upprätthållas. Planeringsavdelningens

befattningshavare måste i viss utsträckning medverka i beredningen av

exempelvis hälsovårdsmål, liksom befattningshavare med placering på rättsavdelningen

kan behöva anlitas när det gäller frågor om samhällsplanering.

Remissyttranden över länsförvaltningsutredningens förslag

Av de remissinstanser som uttalat sig beträffande förvaltningsrättskipningen

i länsstyrelsen är det endast Sveriges Advokatsamfund som direkt

avstyrker utredningens förslag att vissa rätts- och förvaltningsärenden skall

avgöras under medverkan av särskilda medborgarrepresentanter.

Samfundet anser att handläggningen i stället bör betros ett

juristkollegium, bestående av tre länsstyrelse jurister.

Förslaget tillstyrks av bl. a. flera sådana instanser som avvisar eller ställer

sig tveksamma till utredningens förslag i vad angår samhällsplaneringen.

Hit hör t. ex. Svenska landstingsförbundet och flertalet landsting. Instanserna

ger på olika sätt uttryck för sin uppfattning att den lekmannamedverkan

det här är fråga om, liksom föreslagna förändringar i länsstyrelsens

organisation för handläggning av rättsärenden, bör kunna genomföras utan

samband med ett ställningstagande till frågan om de regionala planeringsfunktionerna.

Delade meningar föreligger dock hos remissinstanserna i en rad frågor,

bl. a. i frågan om sättet att utse nämndemän. Vidare framhåller åtskilliga instanser

att handläggning med nämnd, hur angelägen den än må vara, gör

förfarandet mer omständligt med risk för att ärendenas avgörande fördröjs.

Man förordar därför största möjliga återhållsamhet då det gäller att bestämma

omfattningen av nämndens medverkan och understryker också vikten av

att länsstyrelserna verkligen får de personalförstärkningar som det ändrade

sättet för beredning och beslut kan visa sig kräva.

Enligt förvaltningsdomstolskommitténs mening väger skälen för att länets

befolkning skall delta i länsstyrelsens avgöranden snarast mindre när det

gäller ärenden av rättslig natur än vad fallet är i samhällsplaneringsfrågor.

Kommittén vill å andra sidan inte förneka att lekmäns deltagande i en del

grannlaga och ömtåliga ärenden på ett lyckligt sätt kan möjliggöra ökad

insyn och bidra till att stärka förtroendet för länsstyrelsens beslut.

I huvudsak instämmer remissinstanserna i vad utredningen anfört som

skäl för ett medborgerligt inflytande på förvaltningsdömandet. Några instanser

är emellertid angelägna att understryka att den föreslagna reformen

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

inte får ses som ett uttryck för att rättssäkerheten enligt nuvarande ordning

skulle vara eftersatt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför härom

följande.

Länsstyrelsen är ense med utredningen om att den enskildes intressen på

allt sätt bör beaktas och att rättssäkerheten måste tryggas. Länsstyrelsen

håller emellertid för troligt, att lekmannamedverkan i de mål och ärenden,

varom här är fråga, i praktiken icke kommer att innebära ökad omsorgsfullhet

och stärkt rättssäkerhet i handläggningen utan allenast för den utomstående

ger en känsla därav. De författningar med tillhörande tillämpningsföreskrifter

och anvisningar, som bestämmer handläggningen av särskilt

mål om administrativa frihetsberövanden, ger enligt länsstyrelsens uppfattning

fulla garantier för att den enskildes intressen betryggande beaktas.

Man må också uppmärksamma, att innan mål om administrativt frihetsberövande

kommer under länsstyrelsens prövning så har ärendet i allmänhet

handlagts av en kommunal nämnd, vari ingår lekmannaledamöter, som

bör besitta de allmänna erfarenheter och kunskaper och den lokalkännedom

man nu avser att tillföra länsstyrelsen. Representanter för dessa nämnder

deltager sedan vid den muntliga handläggning, som sker inför länsstyrelsen,

och kan då lämna ytterligare upplysningar av värde för länsstyrelsens

prövning. Den enskilde är därjämte tillförsäkrad rätt att anlita biträde och

äger påkalla att av honom angivna personer må höras i målet. Slutligen bör

kanske påpekas, att dessa mål handläggs inom länsstyrelsen på så hög nivå,

att befattningshavarna får förutsättas besitta de allmänna erfarenheter och

kunskaper, som rimligtvis kan krävas för att garantera en riktig behandling.

Liknande synpunkter framför kommerskollegium samt länsstyrelserna i

Södermanlands, Östergötlands och Gotlands län.

Socialstyrelsen förklarar sig kunna acceptera en nämnd med föreslagen

sammansättning enbart som ett provisorium. Enligt styrelsens mening måste

nämligen — vilket styrelsen också framhållit i sitt yttrande över förvaltningsdomstolskommitténs

betänkande — sådana slutliga avgöranden som

kan leda till personligt djupt ingripande åtgärder grundas mera på sociala

än juridiska bedömanden. Detta gäller i hög grad länsstyrelsens beslut i

vissa underställnings- och besvärsmål enligt barnavårdslagen och lagen om

nykterhetsvård. Det beslutande organet inom länsstyrelsen i sådana mål bör,

framhålls det, bestå förutom av en jurist med domarkompetens och eventuella

lekmän också av ledamöter som representerar beteendevetenskaplig

erfarenhet, såsom psykiater, psykologer, sociologer och socialarbetare. Hithörande

frågor kan väntas bli behandlade av den nyligen tillsatta socialutredningen.

I avvaktan härpå anser sig styrelsen kunna godta länsförvaltningsutredningens

förslag, som i jämförelse med gällande ordning torde

innebära en avsevärd förbättring från rättssäkerhetssynpunkt. Det bör dock

i möjlig mån tillses, framhåller styrelsen, att sådan särskild sakkunskap

som nyss sagts blir representerad i nämnden. Även statskontoret förordar en

kombination av lekmän och experter på psykiatrins och socialvårdens områden,

om bisittarna i mål om frihetsberövanden blir fler än två.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Kammarrätten framhåller, att förvaltningsdomstolskommitténs förslag

(SOU 1966: 70) om kammarrätten som allmän mellaninstans inom förval tningsrättskipningen

med starkt beskurna möjligheter att få domstolens beslut

prövade i regeringsrätten gör det angeläget att redan på länsplanet organisera

förvaltningsdömandet på ett sätt som inte kan föranleda erinringar.

Enligt kammarrättens uppfattning innebär utredningens förslag i detta hänseende

en förbättring i förhållande till nuläget. Som skäl för en lekmannamedverkan

i länsstyrelsens rättskipning kan enligt kammarrätten också

åberopas, att det sakligt sett inte går att hävda att de av allmänna underrätterna

och prövningsnämnderna handlagda målen genomgående skulle ha

större betydelse för den enskilde eller det allmänna än de mål vari medborlig

medverkan nu föreslås.

Kammarrätten kommer också in på frågan om länsstyrelsens

ställning av på samma gång dömande och allmänt

förvaltande organ inom visst verksamhetsområde och finner att

denna ordning inte är invändningsfri. Kammarrätten anser det önskvärt att

den dömande verksamheten ges en mera oberoende ställning än som föreslagits,

även om regionala förvaltningsdomstolar kanske ännu inte kan införas.

Rättsavdelningens uppgifter och ställning borde därför enligt kammarrättens

mening bli föremål för ytterligare överväganden.

Även landstinget i Södermanlands län har principiella erinringar mot att

man bevarar sambandet mellan den vanliga förvaltningsverksamheten och

förvaltningsrättskipningen men säger sig inse att det f. n. kan möta svårigheter

att länsvis bygga upp en självständig och oberoende förvaltningsdomstol.

I fråga om sättet att utse nämndemännen föreligger olika

meningar.

Flera instanser förordar sålunda landstinget som valkorporation,

i regel med motiveringen att länsstyrelsens nämndemän bör utses efter samma

grunder som nämndemännen vid de allmänna domstolarna. Hit hör JK,

Göta hovrätt, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Älvsborgs,

Västmanlands och Gävleborgs län, förvaltningsdomstolskommittén, kommunalrättskommittén,

Svenska landstingsförbundet och femton landsting.

Detsamma gäller kommerskollegium, som emellertid då förutsätter att det

inte finns någon lekmannastyrelse i länsstyrelsen. Länsstyrelsen i Gotlands

län hyser farhågor för att den föreslagna ordningen att låta det ena kollegiet

med landshövdingen som ordförande utse det andra kollegiet i länsstyrelsen

kan ge upphov till, låt vara obefogad, kritik.

Som ett alternativ anger förvaltningsdomstolskommittén möjligheten att

låta nämndemännen utses av Kungl. Maj:t efter förslag från

länsstyrelsen, dvs. samma ordning som kommittén förordar beträffande

de tilltänkta länsskatterätterna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser för sin del jämförelsen med de all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

S8

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

männa underrätterna närmast tala för att nämndemännen utses av p r imärkommunerna,

lämpligen sammanförda i kommunblock. Även

länsstyrelsen i Kronobergs län anger primärkommunala val som en alternativ

lösning.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför i denna fråga.

Länsstyrelsen ansluter sig också till förslaget att verksstyrelsen skall utse

nämndemännen. Principiella skäl kan tala för att ett länsstyrelsen utomstående

organ, landstinget, bör utse dem, men verksstyrelsen får å andra

sidan under alla förhållanden ett starkt inslag av landstingsvalda ledamöter.

Med den föreslagna ordningen, som bör föredras främst av praktiska

skäl, kommer dessa, jämte övriga medborgarrepresentanter, att i realiteten

fungera som ett slags elektorer.

Det har redan sagts att många remissinstanser förordar största möjliga

återhållsamhet då det gäller att bestämma vilka mål och ärenden

som skall avgöras med nämnd. Därvid åberopas inte bara

risken för dröjsmål genom ett omständligare förfarande utan också andra,

praktiskt betingade skäl. Bl. a. pekar man på svårigheterna att med korta

intervaller och ej sällan kort varsel inkalla sådana nämndemän — och de

förmodas bli flertalet — som är yrkesverksamma och kan disponera endast

en ringa del av sin tid för tjänstgöring i länsstyrelsen. Längst går länsstyrelserna

i Älvsborgs och Västernorrlands län, som anser att nämndemännens

deltagande bör begränsas till mål om administrativa frihetsberövanden och

därmed jämställda mål, m. a. o. de grupper av mål som enligt utredningens

förslag obligatoriskt bör avgöras med nämnd.

En annan uppfattning har kammarrätten, som under hänvisning till att

lekmän deltar i avgörandet av de flesta förekommande mål i prövningsnämnderna

och de allmänna underrätterna ifrågasätter om inte nämndemännen

bör medverka i större utsträckning än vad utredningen synes ha

tänkt sig. Kammarrätten antyder också att man härigenom skulle minska

risken för eventuella skillnader mellan länen beträffande omfattningen av

nämndens deltagande. Med ett lämpligt avpassat sätt för föredragning inför

nämnden anser kammarrätten att några praktiska svårigheter inte skall behöva

uppstå, i synnerhet som sammanträde med nämnd under alla förhållanden

torde behöva förekomma relativt ofta.

Några instanser anser att det med hänsyn till önskemålet om en enhetlig

praxis inte lämpligen bör överlämnas åt länsstyrelsen att själv i stor utsträckning

bestämma vilka mål och ärenden som skall avgöras med nämnd.

En sådan ordning kan utåt komma att framstå som ett utslag av godtycklighet

eller strävan att dirigera avgörandena, framhåller Göta hovrätt och

föreslår att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma i vilka »andra

mål och ärenden av rättslig natur» nämndemän skall delta i det slutliga avgörandet.

Samma förslag har länsstyrelserna i Kronobergs och Malmöhus

län. Även statskontoret, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt lands
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970 89

tingen i Södermanlands och Gävleborgs län efterlyser någon form av enhetliga

normer på området.

Förvaltningsdomstolskommittén tillstyrker utredningens förslag så vitt

angår avgränsningen av de målgrupper, vari lekmän obligatoriskt skall medverka,

men anser att uttrycket »ärenden av rättslig natur» är något svävande

som beskrivning på övriga fall där nämnds medverkan skulle vara fakultativ.

Kommittén anför bl. a.

Detta är en av orsakerna till att begreppet inte lagts till grund för uppdelningen

av administrativa besvärsärenden mellan Kungl. Maj:t i statsrådet

och regeringsrätten. Även om kanske inte samma entydighet i ordalagen

behöver krävas, när det som här* rör formerna för behandlingen av

olika ärenden inom en och samma myndighet, torde det dock vara skäl att

inte onödigtvis införa ett så pass vagt uttryck i lagtexten. När det gäller att

avgöra i vilka fall nämnd bör anlitas utöver området för de obligatoriska

fallen, bör givetvis, som utredningen menat, utrymme finnas för hänsynstagande

till ett flertal olika synpunkter, bl. a. ärendenas större eller mindre

betydelse för den enskilde, huruvida utgången är given eller ej, huruvida

ärendena i högre grad lämnar utrymme för lämplighets- eller skälighetsöverväganden

samt huruvida kärnfrågan är av juridisk natur. I lagtexten

synes det räcka att föreskriva, att nämnd skall medverka i den mån länsstyrelsen

så beslutar och frågan inte avgörs av länsstyrelsen i dess helhet.

Det kan ej förnekas att en sådan bestämning blir något löslig, men detta får

anses oundvikligt, om man ej skall hamna i en alltför stel reglering.

En del instanser har en från förslaget avvikande mening beträffande

handläggningen av vissa målgrupper i länsstyrelsen.

Särskilt intresse tilldrar sig de kommunala besvärsmålen.

Statskontoret anser, i motsats till förvaltningsdomstolskommittén, att länsstyrelsen

inte bör förbigås som instans i dessa mål även om prövningen närmast

avser en ren legalitetskontroll. Emellertid finns det enligt kontorets

mening inte någon anledning att låta nämnd medverka vid målens avgörande.

De skälighets- och lämplighetsbedömanden som enligt utredningen kan

ingå i besvärsprövningen i dessa fall är, framhålls det, av annan beskaffenhet

än de som aktualiseras i mål som gäller ingrepp i den personliga friheten

etc.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter om det innebär några fördelar

från rättssäkerhetssynpunkt att målen handläggs med nämnd och finner

övervägande skäl tala för att de avgörs enligt nu gällande ordning. Skulle

emellertid, framhåller länsstyrelsen, i något fall skälighets- och lämplighetsbedömandena

överväga och målets avgörande få följdverkningar för sysselsättningssituationen

inom ett samhälle, bör målet avgöras av länsstyrelsen

in pleno, varvid souschefen och rättschefen bör äga inträda som ledamöter.

En liknande ordning föreslås av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser de kommunala besvärsmålen vara

mindre väl lämpade för handläggning med nämnd, och länsstyrelsen i Älvs
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

borgs län betecknar en sådan handläggning som direkt olämplig.

Förvaltningsdomstolskommittén erinrar om sitt förslag att kommunalbesvär

skall prövas direkt av kammarrätten och fortsätter.

Den av kommittén föreslagna ordningen synes mest rationell, eftersom

inom kommunalverksamhetens fria sektor länsstyrelsens tillsynsverksamhet

är begränsad och fråga är om en ren legalitetsprövning. Skulle emellertid,

i strid mot kommitténs i dess eget betänkande angivna mening, kommunalbesvären

fortfarande prövas i länsstyrelsen, vill kommittén hävda att de

skälighets- och lämplighetssynpunkter, som kan spela en roll i vissa kommunalbesvärsärenden,

blir tillräckligt belysta när vederbörande kommunala

organ yttrar sig över besvären. Handläggning med nämnd synes därför icke

önskvärd eller lämplig i dylika mål. Målen bör normalt avgöras av rättschefen,

eftersom det gäller ofta viktiga, övervägande rättsliga bedömanden.

Enligt JK bör mål om återkallelse av körkort och trafik

k o r t, med hänsyn till pågående utredning rörande handläggningen

av dessa mål, tills vidare behandlas enligt nuvarande ordning. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län finner det mycket tveksamt om det i flertalet körkortsmål

skulle innebära någon fördel att nämnd medverkar.

Göta hovrätt ifrågasätter däremot om inte här avsedda mål obligatoriskt

bör avgöras med nämnd, även om utgången, som utredningen påpekat, på

grund av gällande lag eller fast utbildad praxis i många fall kan anses given.

Det rör sig ändå, framhåller hovrätten, om väsentliga och ingripande avgöranden

för den enskilde.

Enligt lagberedningens mening bör inte, såsom föreslagits, medverkan av

nämnd vara obligatorisk i mål om verkställighet av dom

eller beslut rörande vårdnad om barn eller i mål om

handräckning rörande barn. Aktuella åtgärder i sådana mål,

framhålls det, torde ofta vara så brådskande att det skulle möta svårigheter

att inkalla nämnd. När domstol dömt i saken är det dessutom som regel

fråga om klara fall i vilka verkställighet endast hindras av sjukdom eller av

andra medicinska skäl.

JK samt länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Hallands län förordar

att byggnadsmåle ni stället avgörs av rättsavdelningens nämnd.

Några remissinstanser gör invändningar mot förslaget att landshövdingen

eller hans ställföreträdare skall kunna överta

ordförandeskapet vid handläggningen av mål där nämndens

deltagande inte är obligatoriskt och att därvid rättschefen skall äga

kvarstå i kollegiet.

Göta hovrätt anser att rättschefen, eftersom ett domstolsmässigt förfarande

eftersträvas, bör vara ordförande i alla mål där nämnd medvex-kar. Det

måste från x-ättssäkerhetssynpunkt anses önskvärt att rättschefen får en

stark ställning, betonar hovrätten. Lagberedningen har liknande uppfattning

och anför bl. a. följande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Denna ordning förefaller något godtycklig och inverkar bl. a. på omröstningen.

Om det i länsstyrelsens arbetsordning eller eljest genom generellt

beslut bestämts att viss grupp av ärenden skall avgöras av nämnd med rättschefen

som ordförande, bör denne inte kunna fråntagas ordförandeskapet

vid behandlingen av ett särskilt ärende inom gruppen. Ett sådant avsteg vid

behandlingen av ett särskilt ärende inom gruppen från vad som annars gäller

om rätt för landshövdingen eller landssekreteraren att förbehålla sig

handläggningen av visst ärende bör vara en konsekvens av att beslutanderätten

tilläggs ett kollegium. Beredningen vill härmed inte motsätta sig att

landssekreteraren i instruktionen förbehålls rätt att, om han har föi’eskrivna

kvalifikationer, inträda och fungera i rättschefens ställe. I så fall bör rättschefen

ej deltaga i beslutet.

Kammarrätten erinrar om att landshövdingen inte längre äger närvara

vid prövningsnämndens sammanträden och att det därför kan synas något

oegentligt att han efter eget val skall kunna inträda i här avsedda fall. Invändningar

av denna art, menar kammarrätten, för tanken till ett mera

fullständigt utbrytande av förvaltningsrättskipningen från länsstyrelsen, för

vilket tiden emellertid ännu inte torde vara inne.

Även landstinget i Södermanlands län betecknar det som omotiverat och

från rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande att rättschefen, en kvalificerad

jurist, vid särskilda tillfällen skall kunna ersättas med annan ordförande.

Landskontorsutredningen och departementspromemorian med förslag till

länsskatterätt

Som tidigare har nämnts föreslår landskontorsutredningen att skatteförvaltningen

bryts ut från länsstyrelserna och att man inrättar fristående

skatteverk och ombildar prövningsnämnderna till länsskatterätter, som också

skall vara fristående från länsstyrelsen. Enligt utredningens tanke skall

länsskatterätterna i administrativt hänseende lyda under kammarrätten,

som därmed skulle få i princip samma ställning i förhållande till länsskatterätterna

som hovrätterna har till de allmänna underrätterna.

Som motiv för en sådan ombildning anför utredningen bl. a. organisatoriska

skäl. Utredningen framhåller att prövningsnämndsverksamheten bedrivs

under domstolsliknande former men utan en domstols personalresurser.

Man pekar på landskamrerarens dubbla uppgift som ordförande i prövningsnämnden

och chef för landskontoret och på att det, utom vid de tre

största länsstyrelserna, inte gått att få en tillfredsställande lösning av frågan

vem som skall tjänstgöra som ordförande vid förfall för landskamreraren.

Utredningen anser det önskvärt att länsskatterätten har minst två domare

för att domstolen skall kunna fungera elastiskt och bli mindre känslig för

personalstörningar. Det medför enligt utredningen att några av de nuvarande

länen är för små för att få en sådan domstol. Man har därvid räknat med

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

att arbetsbördan för en domare inte bör omfatta flera än högst 2 500 mål.

Utredningen framhåller dock att en för flera län gemensam skatterätt medför

vissa olägenheter, eftersom det är tänkt att varje län skall ha ett skatteverk

och att personalväxling skall ske mellan skatteverket och skatterätten.

Ett alternativ är att man i de små länen tillskapar en skatterätt med endast

en domare och en med dömande uppgifter delvis sysselsatt kanslichef.

Utredningen ifrågasätter om inte ombildningen av prövningsnämnderna

till domstolar bör medföra den konsekvensen att man i fråga om nämndemännen

övergår till samma system som vid de allmänna underrätterna.

Detta skulle innebära att man slopade uppdelningen på ledamöter och

suppleanter. Alla skulle bli ledamöter, skatterättsnämndemän. Kungl. Maj :t

skulle visserligen bestämma nämndemännens antal, men nämndemännen

skulle utses genom val av landstinget respektive stadsfullmäktige i stad

utanför landstingskommun.

Som krav för domförhet föreslår utredningen att minst sex nämndemän

skall vara närvarande. Högsta antalet närvarande nämndemän synes kunna

fastställas till åtta. Nämndemännen skall enligt utredningens förslag ha

individuell rösträtt. Vid allmän fastighetstaxering bör enligt utredningens

mening liksom f. n. prövningsnämnden kompletteras med ytterligare nio

av länsstyrelsen utsedda ledamöter, som representerar fastighetstaxeringsnämnderna

och företräder särskild sakkunskap.

Länsskatterätten skall enligt förslaget i första hand överta handläggningen

av de mål och ärenden som nu ankommer på prövningsnämnden. Det är

också tänkt att domstolen skall besluta i uppbörds-, folkbokförings- och

vitesmål. Vidare föreslår utredningen att länsskatterätten skall besluta i

vissa rättsfrågor inom beskattningsområdet, där länsstyrelsen nu har beslutanderätt.

Bestämmelser om skatterätternas organisation och om förfarandet i dessa

domstolar återfinns i ett förslag till lag om skatterätt som förberetts av särskilda

sakkunniga i samråd med utredningen och upptagits i den inledningsvis

omnämnda, inom finansdepartementet upprättade departementspromemorian.

Remissyttranden över landskontorsutredningens förslag

Utredningens förslag att man skall inrätta fristående län sskatterätter

tillstyrks av flertalet remissinstanser. Åtskilliga remissinstanser,

bl. a. riksskattenämnden och tjugo länsstyrelser, föreslår dock att man

i stället gör en omorganisation inom länsstyrelsens ram. Oavsett inställningen

i utbrytningsfrågan är det en allmän mening bland remissinstanserna

att dömandet i skattemålen på länsplanet måste ges bättre resurser.

Kammarrätten betecknar det som en brist att landskamreraren tyngs av

så många arbetsuppgifter av skiftande slag, inte minst personal- och orga
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

nisationsfrågor, att den tid han hinner ägna åt arbetet såsom ordförande i

prövningsnämnd måste bli begränsad. Särskilt torde detta gälla i de större

länen. Det måste med de alltmer framträdande kraven på en effektiv processledning

och en ordning i övrigt, som gör att prövningsnämndernas dömande

verksamhet framstår som likvärdig med de allmänna underrätternas,

vara ett starkt önskemål att ordföranden i görlig mån ostörd av andra uppgifter

kan ägna sig åt den dömande verksamheten.

Förvaltningsdomstolskommittén finner att prövningsnämndernas omvandling

till domstolar och den mer kvalificerade procedur vid målens behandling,

som förutsätts, gör det möjligt att handlägga målen mer omsorgsfullt

och ingående samt därmed lätta trycket på nästa instans, kammarrätten.

En bättre ordning för skattedömandet på länsplanet anses ägnad att

skapa ökat förtroende hos skattebetalarna, vilket betecknas som högeligen

betydelsefullt på det ömtåliga område det här gäller. Kvalificerad behandling

av skatteärendena blir, betonar man, särskilt viktig i en tid när beskattningsnivån

är hög. En förstärkning av skatteprocessen i lägre instans

sägs också ligga helt i linje med förvaltningsdomstolskommitténs förslag

om att regeringsrätten i viss utsträckning skall bli en prejudikatinstans. Till

följd därav måste, framhåller kommittén, möjligheterna att få talan prövad

i högsta instans betydligt inskränkas. Det blir då så mycket viktigare, att

prövningen är omsorgsfull och grundlig i lägre instanser.

Enligt Lantbrukets skattedelegation uppfattas prövningsnämnderna i

många fall av de skattskyldiga som ett fastställande organ av det fiskalas

intressen. Det anses i huvudsak vara två omständigheter som föranlett den

bristande tilltron. För det första har det faktiska samröre, som föreligger

genom att såväl taxeringssektionerna som prövningsnämnderna är inbyggda

i nuvarande länsstyrelseorganisation, hos många skattskyldiga skapat den

föreställningen att prövningsnämnderna inte är självständigt dömande organ.

För det andra har det förekommit att prövningsnämnderna många

gånger på grund av tidspress inte handlagt ärendena eller motiverat besluten

med den omsorg som kunnat förväntas. Delegationen hävdar därför att

bristerna i prövningsnämndsprocessen fortfarande är så omfattande att en

genomgripande reform är nödvändig. En från de skattskyldigas synpunkt

tillfredsställande lösning kan enligt delegationens bestämda uppfattning

endast nås genom inrättande av regionala skattedomstolar. Förslaget om

länsskatterätter anses uppfylla de krav som kan ställas på en sådan domstol.

Delade meningar har kommit fram i frågan om antalet domare i

länss katte rätterna, vilket spörsmål ofta bedömts i samband med

frågan om länsskatterätternas domkrets bör sammanfalla med länen.

Kammarrätten finner att skälen för en skatterätt i varje län inte är särskilt

övertygande. Domstolen anser sig dock sakna förutsättningar för att

mera preciserat ange den lämpligaste lösningen. Principiellt anses böra

eftersträvas domstolsenheter av det format som utredningen i första hand

velat förorda.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Att i de små länen skapa skatterätter med endast en domare finner Göta

hovrätt vara en direkt olämplig lösning. Skatterätten skulle bli alltför känslig

för personalstörningar. Hovrätten hänvisar till den allmänna diskussion

som förts med anledning av domstolskommitténs förslag till ny domkretsindelning

för underrätterna. I stället förordar hovrätten att skatterätt —

bestående av minst två domare och en med dömande uppgifter delvis sysselsatt

kanslichef — där så erfordras får omfatta mer än ett län.

En liknande mening i fråga om domkretsindelningen har länsstyrelserna

i Kristianstads, Skaraborgs och Värmlands län samt TCO. Också länsstyrelsen

i Jämtlands län ifrågasätter det lämpliga i att annat än i undantagsfall

inrätta länsskatterätter med mindre än två skattedomare.

SACO anser principen om minst två skattedomare vid varje domstol vara

betydelsefull. Tillåts den slå igenom helt blir emellertid domkretsarna i en

del fall betänkligt stora, framför allt med tanke på den önskvärda personalcirkulationen.

Utredningens tanke att den befattningshavare som skall ha

till huvuduppgift att förestå kansliet också skulle medverka i den dömande

verksamheten synes dock SACO vara ett uppslag som är ägnat att minska

olägenheterna med endomarrätter och även i större domstolar åstadkomma

en betydande elasticitet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner det vara tydligt att prövningsnämnderna

har för få domare i förhållande till antalet mål. Detta bör

med hänsyn till rättssäkerhetskravet rättas till snarast. Likaså bör antalet

övriga ledamöter snarast ökas så att målen kan avgöras av flera parallellavdelningar.

Länsstyrelsen framhåller att prövningsnämnden i länet med

endast två domare och två nämndavdelningar avgör cirka 12 000 mål.

Med hänsyn till förutsatt medverkan i länsskatterätt av lekmannarepresentanter

synes domstolens jurisdiktionsområde böra begränsas till att omfatta

ett län, anför Södermanlands läns landsting. Om det härvid skulle anses

att dessa domstolar i vissa län skulle bli för små enheter för att kunna

bedriva arbetet tillräckligt rationellt och effektivt synes det landstinget kunna

övervägas om de inte lämpligen bör kunna sammanslås med den föreslagna

rättsavdelningcn vid länsstyrelsen.

Utredningens beräkning att en domare i en länsskatterätt inte bör handlägga

mer än 2 500 mål om året har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Viss kritik har emellertid framförts av Sveriges Industriförbund, som

framhåller att någon bearbetning inte skett av det siffermaterial som har

lagts fram i betänkandet beträffande antalet mål hos prövningsnämnderna.

Det är som utredningen framhållit angeläget att länsskatterätterna får en

sådan organisation att de kan fullgöra sina arbetsuppgifter även då normalt

påräkneliga personalsvårigheter uppstår, understryker Lantbrukets skattedelegation.

Med hänsyn till att skatterätterna skall driva aktiv processledning

med bl. a. ökat antal muntliga förhandlingar och syneförrättningar befarar

delegationen att den av utredningen beräknade högsta arbetsbördan

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

för en domare, 2 500 mål per år, är tilltagen väsentligt i överkant. Länsskatterätterna

måste från början dimensioneras så att de förväntningar som

ställs på dem kan uppfyllas. Delegationen har därför uppfattningen att en

länsskatterätt med den normala personaluppsättning som utredningen angivit

inte bör beräknas hinna med mer än 3 500—4 000 mål per år.

Kammarrätten anser det vara ovisst om en målavverkning av 2 500 mål

per år för en domare låter sig förenas med utredningens uttalande att skattemålen

bör prövas med samma noggrannhet som vid de allmänna domstolarna.

Domstolen finner det dock vara uppenbart att förslaget skulle innebära

en stor förbättring i förhållande till den nuvarande ordningen.

Utredningens förslag i fråga om skatterätternas kansliorganisation

har också i allmänhet accepterats. De remissinstanser, som

förordar en omorganisation inom länsstyrelsens ram, önskar vanligen en

motsvarande upprustning av prövningsnämndens (länsskatterättens) kansli

och en ombildning av detta till en sektion i länsstyrelsen.

Förslagen att ledamöterna i länsskatterätterna skall

kallas nämndemän och utses av landstingen tillstyrks

av de landsting som särskilt uttalat sig i frågan, nämligen landstingen i

Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och

Gävleborgs län samt av Svenska stadsförbundet. Landstinget i Blekinge län

anför att landstinget helt ansluter sig till den principiellt viktiga förändring

som utredningens förslag i detta avseende innebär. Samtidigt som förslaget

utgör en konsekvent parallell till den ordning som gäller för utseende av

nämndemän vid de allmänna domstolarna, vilka väljs av kommunens fullmäktige,

bör ett genomförande av detsamma enligt landstingets mening innebära

garantier för att nämndens folkliga förankring förstärks samt att

värdefull person- och lokalkännedom på bästa sätt tillvaratas. Landstinget

i Älvsborgs län för fram som ett alternativ att val av skatterättsnämndemän

sker genom elektorer från kommunerna, sedan den pågående kommunindelningsreformen

genomförts.

Några remissinstanser motsätter sig att ledamot av länsskatterätt skall

kallas nämndeman. Lantbrukets skattedelegation anför att nämndeman i

länsskatterätt, i motsats till vad som gäller nämndeman i allmän underrätt,

avses få en röst, varför han får ställning som bisittare i rätten. Delegationen

anser det därför riktigare att använda benämningen »ledamot av skatterätt».

Delegationen diskuterar också ledamöternas kvalifikationer. Den betydelse

de nuvarande ledamöterna i prövningsnämnden haft beror, framhålls

det, till inte ringa del på att de i enlighet med taxeringsförordningens bestämmelser

företrätt olika yrkesgrupper och ägt kännedom om olika delar

av länet. Enligt förslaget till lag om skatterätt skall vid valet av nämndemän

»tillses att kännedom om olika grupper av skattskyldiga och om olika

delar av domkretsen blir företrädd». Delegationen finner en sådan formulering

alltför vag och anser att, om länsskatterätten skall uppfylla de för
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

väntningar som ställs på den, den första förutsättningen är att rekryteringen

av ledamöter sker från en krets av personer som dels har speciellt intresse

för och äger insikter i skattefrågorna dels företräder olika yrkesgrupper och

olika delar av domkretsen. I lagen om skatterätt måste därför enligt delegationens

bestämda uppfattning ske en precisering av dessa krav varjämte

möjlighet måste skapas att överklaga valet om kvalifikationskraven inte

tillgodosetts.

Också förvaltningsdomstolskommittén ifrågasätter om det finns anledning

att kalla länsskatterätternas ledamöter nämndemän. Det framhålls att

det här gäller domstolsmedlemmar av helt annan typ än nämndemännen

vid de allmänna underrätterna. De får individuell rösträtt och inte blott kollektivt

röstinflytande. Kommittén understryker att man — såsom f. n. realiter

sker beträffande lekmännen i prövningsnämnd — av skatterättens ledamöter

bör kräva ej blott allmänna medborgerliga kvalifikationer utan dessutom

särskilda insikter i fråga om ekonomiska ting, arbetsmarknads- och

branschförhållanden m. m. Detta gör skillnaden mellan ifrågavarande rättsledamöter

och vanliga nämndemän än större. I fråga om tillsättningen av

ledamöterna finner kommittén ej tillräckliga motiv föreligga att avvika från

nuvarande system. När prövningsnämnderna omvandlas till regelrätta förvaltningsdomstolar

i andra instans, är det enligt kommitténs mening särskilt

starka skäl att ej överge den i allmänhet gällande ordningen att det är

Kungl. Maj :t som utser domstolsledamöter. Det ligger f. ö. nära till hands

att beträffande tillsättningen av inte lagfarna ledamöter anknyta till vad

som gäller för försäkringsdomstolen och kammarrätten. Det synes kommittén

lämpligt att liksom hittills landstingets förvaltningsutskott respektive

stadsfullmäktige i landstingsfri stad gör upp en lista på lämpliga personer

samt att länsstyrelsen på grundval härav till Kungl. Maj :t avger förslag till

lekmannaledamöter.

Inte heller länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att man skall benämna

ledamöterna nämndemän. Länsstyrelsen framhåller vidare att det nuvarande

systemet för utseende av ledamöter har sina bestämda fördelar. Genom

att i prövningsnämnden ingår representanter för både länets olika delar och

där verksamma skattskyldiga vinner man den för prövningsnämndens dömande

verksamhet betydande fördelen att kännedom om samhällslivets

olika praktiska sidor finns inom nämnden. Länsstyrelsen förklarar sig i

princip inte ha något att erinra mot att ledamöterna i länsskatterätten utses

genom val av landstinget under förutsättning att länsskatterätten härigenom

får den allsidiga sammansättning som länsstyrelsen anser vara av särskild

vikt med hänsyn till domstolens ställning och ansvar. Någon garanti för att

så blir fallet finns emellertid knappast, framhålls det. Länsstyrelsen föreslår

därför att länsstyrelsen skall äga rätt att själv utse en tredjedel av domstolens

ledamöter.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att man bibehåller det nuvarande

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

97

systemet. Det påpekas, att av nämndemännen först och främst fordras att

de på ett oantastligt sätt skött sina egna skattefrågor. Härom kan endast

länsstyrelsen äga insikt. Vidare måste de ha viss fallenhet för att kunna tillägna

sig den ingalunda lättillgängliga materia som skatterätten utgör. Att

det, som utredningen påstår, skulle innefatta en högre grad av demokrati

om en person utses av ett i demokratisk ordning valt landsting än av en i

parlamentariskt demokratisk ordning tillkommen regering är för länsstyrelsen

svåx-t att förstå. Om än det nuvarande systemet kan förefalla komplicerat,

har det dock, länsstyrelsen veterligt, i den praktiska tillämpningen

fungerat utan större komplikationer.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att, om utseendet av nämndemän

eller ledamöter skall delegeras från Kungl. Maj :t, uppgifter bör ankomma

på länsstyrelsen själv, särskilt efter tillkomsten av en verksstyrelse. En liknande

mening har Föreningen Sveriges landskamrerare.

Frågan om ledamöterna av skatterätten i likhet med vad som f. n. är fallet

med ledamöterna i prövningsnämnden skall ha individuell rösträtt

diskuteras av kammarrätten, som påpekar, att detta innebär att det

för annan utgång i ett mål än den, vartill rättens ordförande kommit, inte

fordras någon på särskilt sätt kvalificerad majoritet. Kammarrätten ifrågasätter

emellertid om inte så bör vara fallet. Tillämpningen av skattelagstiftningen

är väsentligen en rent judiciell angelägenhet. Det synes kammarrätten

rimligt om juristen-yrkesmannens mening väger tyngre än den

enskilde lekmannens. Det saknas inte exempel på att nuvarande omröstningsregler

lett till säregna resultat. Enligt kammarrättens mening bör vidare

övervägas om inte minimiantalet nämndemän för d omförhet bör

bestämmas till fyra, dvs. vad som nu gäller för prövningsnämnderna. Det

erinras om att samma antal föreslås också för den nämnd som enligt länsförvaltningsutredningens

förslag skall inrättas vid länsstyrelsernas rättsavdelningar.

Målen torde, framhåller kammarrätten, inte bli bättre avgjorda

med flera nämndemän. Snarare kan antas, att den enskilde nämndemannen

känner ansvaret starkare och att det blir mera ingående diskussioner i

målen, om antalet nämndemän på ifrågasatt sätt begränsas. Behovet av lokalkännedom

— sådan kan alltjämt vara av värde — torde kunna tillgodoses

genom lämplig indelning av nämndemännen till tjänstgöring och genom

uppdelning av målen på olika delar av domkretsen.

JK har också uppfattningen, att ledamöterna i nämnden inte bör ha individuell

rösträtt och att fyra ledamöter bör räcka för domförhet.

Förvaltningsdomstolskommittén föreslår beträffande domförheten, att

minsta antalet icke lagfarna ledamöter, som måste delta i besluten, sätts

lägre än utredningen tänkt sig. Att ledamöterna i fråga skall ha individuell

rösträtt synes redan det vara ett skäl att hålla antalet tämligen lågt. En

ytterligare anledning, anser kommittén vara, att det därigenom blir lättare

att ställa höga krav på ledamöternas erfarenhet och kunnighet. Såvitt kom7

—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

mittén känner till har man inga negativa erfarenheter på de håll, där prövningsnämnden

arbetar på avdelningar med fyra ledamöter förutom ordföranden.

Kommittén föreslår, att länsskatterätt i de fall, då juristdomaren

inte dömer ensam, regelmässigt skall sammanträda med ordföranden jämte

tre andra ledamöter. Högsta antalet föreslås bli fem. Det framhålls, att

minskningen medför att man något beskär möjligheterna att tillgodose den

f. n. i 13 § 1 mom. taxeringsförordningen inskrivna principen att i görlig

mån besätta länsprövningsinstansen med personer som tillhör olika inom

distriktet förekommande grupper av skattskyldiga och som representerar

kännedom om distriktets olika delar. Eftersom de nämnda synpunkterna

kommit att spela liten praktisk roll i dagens samhälle, bör de enligt kommitténs

mening inte hindra en i övrigt befogad reduktion av ledamotsantalet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar däremot utredningens mening att

för domförhet bör krävas att minst sex ledamöter är närvarande. Dock bör

i undantagsfall, t. ex. då ledamot hastigt fått förhinder och annan ledamot

inte hinner inkallas i hans ställe, kunna medges att endast fyra eller fem

ledamöter deltar i beslut under förutsättning att samtliga närvarande (domaren

och ledamöterna) är ense om beslutet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län avstyrker förslaget om en annan och

större sammansättning av nämnden i mål rörande allmän fastighetstaxering.

Länsstyrelsen anser f. ö. olämpligt att i domstolen

skall ingå ledamöter, som s. a. s. är representanter för lägre instanser. Det

bör sålunda enligt länsstyrelsen föreskrivas att ingen av domstolens ledamöter

får vara ordförande, kronoombud eller ledamot i taxerings- eller fastighetstaxeringsnämnd

eller fastighetstaxeringsombud.

Lantbrukets slcattedelegation anser inte heller att nämnden behöver ha

särskild sammansättning i sådana mål. I mån av behov kan speciell sakkunskap

tillkallas.

De remissinstanser som tillstyrkt förslaget om utbrytning har i allmänhet

inte heller framfört erinringar mot förslaget till utformning av länsskatterätternas

kompetensområde. Statskontoret, riksrevisionsverket

och CFU vill dock begränsa detta.

Länsstyrelserna, som med något undantag ställer sig avvisande till tanken

på fristående länsskatterätter, föreslår i allmänhet att taxeringssektionen

ombildas till en avdelning och att landskontoret i övrigt blir intakt. Med

denna utgångspunkt begränsar man sig vanligen till frågan hur kompetensområdet

skall utformas för prövningsnämnden eller en till länsstyrelsen

knuten länsskatterätt. Några länsstyrelser anser att prövningsnämnden bör

ha samma arbetsuppgifter som nu. Den meningen har bl. a. länsstyrelserna

i Stockholms och Uppsala lån.

Också länsstyrelsen i Blekinge län, som förordar att prövningsnämnden

ombildas till en länsskatterätt inom länsstyrelsens ram, finner att det saknas

anledning att tillföra länsskatterätten ytterligare målgrupper.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har en motsatt uppfattning och anser att

länsskatterätten bör ha ett i förhållande till utredningens förslag vidgat

kompetensområde.

Några remissinstanser ifrågasätter en ytterligare breddning av kompetensområdet.

En lösning, som synes länsstyrelsen i Värmlands län tilltalande,

vore att inrätta en särskild avdelning för judiciella ärenden, alltså en

sorts länsförvaltningsdomstol inom själva länsstyrelsen. Till denna domstol

skulle man kunna lägga, utom de nuvarande prövningsnämndsmålen, de

ärenden av judiciell art som nu finns inom landskansliet, t. ex. kommunala

besvär, överexekutorsmål, barnavårdsmål, alkoholistmål, byggnadsmål och

körkortsmål. Dessa från landskansliet kommande mål är, anför länsstyrelsen,

tillsammans så många och framför allt av sådan art att de kräver en

personalstyrka som skulle kunna balansera den personal som nu finns hos

prövningsnämnden. De skulle också komma att medföra en bättre spridning

av arbetsbelastningen över hela året. Man skulle alltså inte behöva befara,

som det har sagts, att en allmän förvaltningsdomstol skulle få slagsida på

grund av skattemålens antal. Det anses också befordrande för vidsynen och

för hindrande av för långt driven fackspecialisering att man har flera och

inte bara ett enda rättsområde att ta befattning med. En sådan förvaltningsdomstol

skulle också kunna bli en parallell på lägre nivå till kammarrätten,

som ju enligt föreliggande förslag skall få sitt kompetensområde vidgat.

Länsstyrelsen framhåller emellertid att inrättandet av en sådan länsförvaltningsdomstol

skulle innebära en så genomgripande förändring av den nuvarande

organisationen att den inte kan genomföras utan en ingående utredning.

Yissa remissyttranden rörande omorganisationen av förvaltningrättskipningen

på kammarrätts- och regeringsrättsnivå

I det föregående har en översiktlig redogörelse lämnats för det förslag

till omorganisation av förvaltningsrättskipningen på kammarrätts- och

regeringsrättsnivå, som enligt beslut tidigare denna dag remitterats till lagrådet.

Denna reform bygger på ett av förvaltningsdomstolskommittén avgivet

betänkande (SOU 1966: 70). I remissyttrandena över detta betänkande

understryks från flera håll vikten av en förstärkning av instanserna under

regeringsrätten. Sålunda anser exempelvis överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Skaraborgs och Västerbottens

län samt länsförvaltningsutredningen och landskontorsutredningen

att ett genomförande av länsförvaltningsutredningens förslag rörande bl. a.

medverkan av medborgerliga representanter i länsstyrelsernas förvaltningsrättskipande

verksamhet har betydelse i sammanhanget. Flera remissinstanser

hävdar bestämt att en ombildning av prövningsnämnderna till skatterätter

i enlighet med landskontorsutredningens förslag måste genomföras

samtidigt som eller i god tid innan möjligheterna att utverka regerings
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

rättens prövning i sak av skattemål starkt beskärs genom de föreslagna

reglerna angående en allmän tillståndsprövning vid fullföljd av talan till

regeringsrätten. Flertalet regeringsråd framhåller att det får anses vara

en förutsättning för att en allmän tillståndsprövning i regeringsrätten skall

kunna omfatta också skattemålen, att förslaget om inrättande av länsskatterätter

i någon form kommer till utförande. Samma uppfattning kommer

till uttryck i yttrandena från bl. a. öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs

län, handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svenska landstingsförbundet

samt en lång rad organisationer med anknytning till näringslivet.

FÖRSVARSBEREDSKAP

Nuvarande förhållanden

Den civila försvarsorganisationen i stort

Under Kungl. Maj :t utövas den centrala ledningen av den civila

försvarsverksamheten av ett stort antal centrala verk och myndigheter,

som leder verksamheten inom sina ansvarsområden både i krig och fred och

som skall se till att erforderlig samordning sker mellan olika totalförsvarsgrenar.

Civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt försvar och beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar har till enda eller huvudsaklig

uppgift att förbereda delar av totalförsvaret för krig, medan de övriga —

arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, statens jordbruksnämnd, rikspolisstyrelsen,

kommunikationsverken m. fl. — befattar sig med sådana totalförsvarsuppgifter

som har direkt samband med deras fredsmässiga verksamhet.

Totalförsvarets regionala ledning bygger med få undantag på befintliga

fredsorgan och gällande administrativ indelning. Ledningsorganisationen är

uppdelad på två nivåer, den högre regionala, som på civil sida utgörs

av civilbefälhavare, chefer för kommunikationsverkens regionala ledningsorgan,

m. fl. och på militär sida av militärbefälhavare, samt den

lägre regionala, som består av länsstyrelser, distriktschefer för

kommunikationsverken, m. fl. samt försvarsområdesbefälhavare. Civilbefälhavare

och länsstyrelser lyder direkt under Kungl. Maj :t, medan övriga

regionala organ är underställda central myndighet eller motsvarande, respektive

närmast högre regional myndighet.

Beredskapsplanläggningen för det civila försvaret har sin tyngdpunkt i

länen och är där koncentrerad till länsstyrelserna, som är de ledande

länsorganen i krig och vilkas verksamhet i fred omfattar flera av de

från försvarssynpunkt viktigaste samhällsfunktionerna. Här föreligger en

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

skillnad i förhållande till den militära sektorn, där det regionala försvaret

huvudsakligen planläggs inom militärområdena, alltså på den högre regionala

nivån.

Åtskilliga frågor inom det civila regionalförsvaret kräver emellertid

överblick över större områden än länen. Som exempel kan nämnas frågor

om utrymning, dirigering av flyktingströmmar, disposition av arbetskraft,

fördelning av livsmedel samt utnyttjande av transportmedel och sjukvårdsresurser.

För den samverkan som här erfordras mellan länsstyrelserna, mellan

dessa och andra civila regionala myndigheter, mellan civila och militära

organ m. m. svarar civilbefälhavarna. Riket är indelat i sex civilområden,

som sammanfaller med militärområdena och som vart och ett

omfattar två eller flera län. Civilbefälhavare är en av landshövdingarna inom

området. Han har till sitt förfogande ett kansli som i krig organiseras i

nära överensstämmelse med länsstyrelsernas krigsorganisation. Vid sidan av

sin huvuduppgift i fred att verka för att civila försvarsåtgärder inom civilområdet

planläggs i tillräcklig omfattning och att planläggningen samordnas

mellan de olika myndigheterna leder civilbefälhavaren bl. a. utbildning

och övningar inom totalförsvaret.

Planläggningen i fred av den allmänna hälso- och sjukvården åvilar

landstingskommunerna. Ledningen av verksamheten i krig utövas

emellertid av länsstyrelserna.

Ansvaret för beredskapsplanläggningen i lokal instans faller i

första hand på primärkommunerna enligt lagen om kommunal beredskap,

lagen om krigshjälp, m. fl. författningar. Länsstyrelserna utövar tillsyn

över planläggningen.

Länsstyrelsernas totalförsvarsuppgifter och beredskapsorganisation

Med några undantag vilar ansvaret för den regionala beredskapsplanläggningen

inom totalförsvarets civila sektor helt på länsstyrelserna. De skall

sålunda planlägga för civilförsvaret med dess olika tjänstegrenar, för socialvård,

veterinärvård, polisiär verksamhet, trafik, försörjning med olika förnödenheter,

psykologiskt försvar och vissa andra funktioner under beredskap

och krig. Dessutom skall länsstyrelserna följa och lämna anvisningar

för den försvarsplanläggning som äger rum hos länsarbetsnämnder och vägförvaltningar.

Till länsstyrelsernas verksamhet inom totalförsvaret är vidare att hänföra

planläggningsåtgärder för den egna krigsorganisationen och för övergång

från freds- till krigsadministration. Bl. a. skall länsstyrelserna se till att

personal som är avsedd att ingå i krigsorganisationen erhåller erforderlig

utbildning för krigsuppgifterna.

Förutom av olika författningar regleras länsstyrelsernas planläggning i

stor utsträckning genom föreskrifter, råd och anvisningar från centrala

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

myndigheter, såsom civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för ekonomiskt

försvar, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen

och statens jordbruksnämnd. Rätt att utfärda direktiv

tillkommer f. n. endast civilförsvarsstyrelsen.

Planläggningen utförs i nära samverkan med andra statliga länsorgan,

med försvarsområdesstab, med kommunala myndigheter samt med intresseorganisationer

och enskilda företag. Denna samverkan tar sig uttryck i gemensamt

planläggningsarbete, förberett genom konferenser, krigsspel och

övningar.

Försvarsplanläggningen i länsstyrelsen är — bortsett från planläggningen

för polisväsendet som utförs av länspolischefen på dennes expedition —

förlagd till civilförsvarssektionen och den därtill organisatoriskt

knutna allmänna beredskapsdetaljen. Ansvaret för beredskapsverksamheten

åvilar under landshövdingen ytterst landssekreteraren.

Under honom svarar civilförsvarssektionens chef, civilförsvarsdirektören,

för planläggningen av civilförsvaret och de för länsstyrelsens krigsorganisation

utsedda sektionscheferna för planläggningen inom övriga grenar

av försvarsberedskapen. I Stockholms län är organisationen något annorlunda

uppbyggd.

Civilförsvarssektionen — med undantag av allmänna beredskapsdetaljen

och det priskontor som också hör till sektionen — är efter en omorganisation

år 1960 uppdelad i fyra detaljer, nämligen organisationsdetaljen, personal-

och utbildningsdetaljen, tekniska detaljen och förrådsdetaljen. Syftet

med detaljindelningen, som inte är bindande men genomgående tillämpas,

är att åstadkomma en arbetstekniskt lämplig gränsdragning mellan civilförsvarets

olika delområden och underlätta ansvarsfördelningen mellan befattningshavarna.

Civilförsvarsdirektören har i fråga om inriktningen och

ledningen av arbetet på dessa civilförsvar sdetalj er samma ansvar och befogenheter

som på andra sektioner tillkommer sektionscheferna i länsstyrelsen.

Hans ställning är en annan då det gäller verksamheten inom allmänna

beredskapsdetaljen och priskontoret.

Sektionscheferna i krigsorganisationen, som svarar för beredskapsplanläggningen

på andra områden än civilförsvaret, utgörs till stor del av personer

utanför länsstyrelseorganisationen. Dessa saknar möjlighet att själva

utöva den omedelbara ledningen av planeringsverksamheten och kan än

mindre leda och övervaka personalens dagliga arbete. Uppgifterna fullgörs

i stället av en förste inspektör eller inspektör såsom chef för allmänna beredskapsdetaljen

enligt anvisningar av landssekreteraren eller krigssektionschef.

Den kontorsmässiga arbetsledningen inom detaljen utövas dock av

civilförsvarsdirektören. Det har vidare särskilt ålagts chefen för allmänna

beredskapsdetaljen att enligt landssekreterarens bestämmande verka för

samordning av planläggningsarbetet inom detaljens olika områden. Detaljchefen

är slutligen föredragande i sådana ärenden på detaljen, vilkas hand
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

läggning inte enligt arbetsordningen eller på grund av särskilt uppdrag tillkommer

annan befattningshavare. Föredragning sker huvudsakligen inför

krigssektionscheferna.

Ansvaret för den interna samordningen av länsstyrelsens planläggningsarbete

åvilar landssekreteraren. Uppgiften anses bland annat svara mot

dennes ställning i krigslänsstyrelsen. Även om förutsättningarna att lösa

mera detaljerade samordningsfrågor på sektionsplanet avsevärt förbättrades

då de allmänna beredskapsdetaljerna inrättades den 1 juli 1962, har det

ändå bedömts som nödvändigt att landssekreteraren, med hänsyn till sina

omfattande fredsgöromål i övrigt, erhåller kvalificerat biträde vid samordningsverksamheten.

Sådant biträde skall lämnas av civilförsvarsdirektören.

Vid flertalet länsstyrelser biträder också militärassistenten med samordningsuppgifter.

Militärassistentbefattningarna är i fjorton län avsedda för aktiva officerare

och i övriga län för arvodesanställda officerare. De aktiva officerarna

placeras av överbefälhavaren i samråd med länsstyrelserna, medan de arvodesanställda

förordnas av Kungl. Maj:t. Militärassistenten tjänstgör på

landskansliet utan att tillhöra viss sektion.

Länsförvaltningsutredningen

Utredningen förutser att kraven på länsstyrelsernas medverkan i totalförsvaret

kommer att ytterligare öka, särskilt vad gäller ledningen och samordningen

av den civila försvarsplanläggningen i fred. Enligt utredningens

mening torde det även från militär synpunkt vara angeläget att länsstyrelsernas

planläggningsarbete bedrivs rationellt och att tillräckligt utrymme

finns för samverkan med militära myndigheter. En ömsesidig anpassning

bör alltså, framhåller utredningen, eftersträvas på länsplanet, på samma sätt

som i högre regional instans där man skapat helt sammanfallande militäroch

civilområden.

Enligt utredningen företer länsstyrelsens beredskapsorganisation svagheter

som främst sammanhänger med den interna ansvarsfördelningen. Utredningen

framhåller att detta förhållande också påtalats i andra sammanhang,

bl. a. av statskontoret. Ansvaret för försvarsplanläggningen vilar även i fråga

om detaljer på landssekreteraren. Uppgifterna är omfattande och det har

visat sig att de stundtals får stå tillbaka för samhällsplaneringsfrågor och

andra brådskande ärenden som landssekreteraren måste ägna sig åt. Vidare

är ansvarsfördelningen mellan civilförsvarsdirektören, krigssektionscheferna

och befattningshavarna på den allmänna beredskapsdetaljen oenhetlig och i

vissa stycken oklar. Även militärassistentens ställning och funktioner har på

sina håll föranlett osäkerhet och motsättningar, framhåller utredningen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Enligt utredningens uppfattning bör den av utredningen föreslagna souschefen

i den nya länsstyrelsen få ett visst ansvar för beredskapsplanläggningen.

Detta bör emellertid begränsas till de stora linjerna i planering och

övriga förberedelser samt till avgöranden av andra viktiga eller kontroversiella

frågor. Souschefen bör inte betungas med detaljplanläggning och andra

enskilda frågor som rör samordning av krigsplanläggningen.

För att få till stånd en enhetlig ledning och en rationell ansvarsfördelning

även i detaljfrågorna erfordras enligt utredningens mening att beredskapsarbetet

under souschefen leds av en kvalificerad befattningshavare med

överblick över hela fältet och med mera vidsträckta befogenheter än vad

civilförsvarsdirektören nu har. Befattningshavarna skall kunna ägna sig åt

försvarsberedskapen utan konkurrens med andra fredsuppgifter. Kravet på

enhetlig ledning innebär vidare, anser utredningen, att ansvaret för planläggningen

inom de grenar av försvarsberedskapen, som inte tillhör civilförsvaret,

måste flyttas över från krigssektionscheferna till vissa bestämda befattningshavare

i länsstyrelsen.

Slutligen bör man, framhåller utredningen, se till att de i fredsorganisationen

verksamma befattningshavarna på ett enkelt sätt kan inordnas i länsstyrelsens

krigsorganisation.

I enlighet med dessa riktlinjer föreslår länsförvaltningsutredningen alt

man inrättar en från övriga enheter i länsstyrelsen fristående beredskapsbyrå,

som förestås av en beredskapschef, direkt underställd souschefen.

Byrån indelas i en civilförsvarssektion med civilförsvarsdirektör som chef

och en allmän beredskapssektion, som leds av en särskild chef. I sistnämnda

sektion skall priskontoret ingå.

Beredskapschefen skall enligt förslaget under souschefen ha ett självständigt

ansvar för ledningen och samordningen av försvarsplanläggningen på

byrån. Sektionscheferna, som i princip bör vara likställda, leder var och en

för sin sektion det löpande planläggningsarbetet och har därvid samma ansvar

och befogenheter som övriga sektionschefer i länsstyrelsen. De är föredragande

inför beredskapschefen i första hand. De nuvarande krigssektionscheferna

får — i den mån de står utanför länsstyrelsen — ställning

av länsstyrelseexperter med föredragningsskyldighet. Planläggningen för

den polisiära verksamheten bör dock även i fortsättningen ledas av länspolischefen

och utföras på dennes expedition.

Utredningen anser det vidare önskvärt att man strävar efter en viss personalcirkulation

mellan central och regional instans.

Utredningen räknar med att även samverkan i fred mellan militära myndigheter

och länsstyrelsen skall underlättas av att i länsstyrelsen finns en

befattningshavare, beredskapschefen, som uteslutande ägnar sig åt totalförsvaret

och som väl behärskar dess olika civila grenar.

Med hänsyn till länens olika storlek, strategiska läge m. m. finner emellertid

utredningen nödvändigt att organisationen får en viss flexibilitet.

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Remissyttranden

Förslaget att inrätta en från övriga enheter i länsstyrelsen fristående

beredskapsbyrå under ledning av en beredskapschef har vunnit stor

anslutning och tillstyrks av ÖB, socialstyrelsen, transportnämnden, statskontoret,

riksrevisionsverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, civilförsvars

styr elsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, länsstyrelserna

i alla län utom Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands och Kopparbergs

län, civilbefälhavarna i Södra, Västra, Nedre Norrlands och Övre Norrlands

civilområden samt 196b års civilbefälhavarutredning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och civilbefälhavaren i Övre Norrlands civilområde

bedömer läget i fråga om försvarsplanläggningen i länsstyrelserna

f. n. vara så pass otillfredsställande, att reformen enligt deras mening bör

komma till stånd alldeles oavsett om utredningens förslag i övrigt vinner

beaktande.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar erinrar om att styrelsen tidigare i

olika sammanhang förordat en organisatorisk lösning efter samma linjer som

utredningen och understryker särskilt vikten av att den allmänna beredskapssektionen

blir organisatoriskt likställd med civilförsvarssektionen.

Länsstyrelsens uppgifter inom det ekonomiska försvaret har successivt ökat,

framhåller överstyrelsen och anför.

De personella resurser, som länsstyrelserna kunnat disponera för planering

på förevarande område, har inte stått i rimlig proportion till de ökade

kraven på arbetsinsatser. Överstyrelsen har vid sina kontakter med länsstyrelserna

i skilda sammanhang under de senaste ca 15 åren ständigt mött

detta problem och kan för sin del vitsorda, att de krav från länsstyrelsernas

sida på ökad tillgång på personal för hithörande arbetsuppgifter, som tid

efter annan framställts, varit väl grundade. De personalförstärkningar för

ändamålet, som vid några tillfällen tillförts länsstyrelserna, har inle varit

tillräckliga, vilket resulterat i stora eftersläpningar i planeringen. Som

exempel kan nämnas, att överstyrelsen efter samråd med och på begäran av

landshövdingarna, i samverkan med närmast berörda centrala myndigheter,

i mars 1964 tillställde länsstyrelserna en vägledning som underlag för erforderlig

prioritering av arbetsuppgifterna inom länsstyrelsernas allmänna

beredskapsdetaljer t. o. m. utgången av budgetåret 1964/65. Detta var en i

dåvarande läge ofrånkomlig nödlösning, som det från beredskapssynpunkt

självfallet var otillfredsställande att behöva tillgripa.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts och med stöd av sin mångåriga

erfarenhet av de problem, som möter länsstyrelserna i beredskapsarbetet på

det ekonomiska området, får överstyrelsen starkt understryka behovet av

en personell upprustning av länsstyrelsernas allmänna beredskapsdetaljer.

Det är efter tidigare halvhjärtade insatser nu ofrånkomligt att problemet

bringas till en lösning med riktpunkt att de personella resurserna skall stå

i proportion till de mångahanda och ofta svårbemästrade problem varmed

personalen har att ta befattning.

Civilförsvar sstyr elsen framhåller att beredskapsfrågorna under de senaste

åren alltmer ökat i omfattning och nämner som exempel härpå länsstvrel
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

sernas uppgifter inom den kommunala beredskapen. För att ytterligare öka

effekten av beredskapsbyrån och för att undvika kompetenskonflikter borde

man enligt civilförsvarsstyrelsens mening ha en gemensam huvudman även

i central instans. Frågan om integration av de centrala myndigheterna för

civilförsvar, ekonomiskt försvar, psykologiskt försvar och kommunal beredskap

bör snarast utredas, anser styrelsen.

Länsstyrelsen i Kalmar län och civilbefälhavarutredningen avvisar bestämt

de av utredningen diskuterade alternativen att antingen handlägga

beredskapsfrågorna på en försvarssektion inom planeringsavdelningen eller

också inrätta en gemensam polis- och försvarsavdelning, vilka lösningar enligt

dessa instansers uppfattning bl. a. skulle innebära att försvarsberedskapen

fördes ner på en lägre ansvarsnivå i länsstyrelseorganisationen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län förutser att beredskapsenheten för länets

vidkommande kommer att få en sådan dimension och struktur, att benämningen

beredskapsavdelning framstår som sakligt befogad.

Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus och Jämtlands län samt civilbefälhavaren

i Nedre Norrlands civilområde har en avvikande uppfattning om

byråns indelning i sektioner. De framhåller att organisationen i första hand

bör byggas upp med utgångspunkt från de faktiska arbetsfunktionerna och

inte under hänsynstagande till det civila totalförsvarets olika grenar och

deras uppdelning mellan centrala myndigheter. Bl. a. pekar de på svårigheten

att hänföra länsstyrelsens uppgifter i fråga om den kommunala beredskapen

till enbart en av de föreslagna sektionerna. En organisation grundad

på aivbetsuppgifternas art bör, anför dessa remissinstanser, leda till att beredskapsbyrån

indelas i en planeringssektion, en personalsektion och en teknisk

sektion. Länsstyrelsen i Örebro län anser att det inom den allmänna beredskapssektionen,

på samma sätt som i fråga om civilförsvaret, bör ske en uppdelning

i personal-, organisations-, tekniska och förrådsfunktioner.

Länsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Kopparbergs län samt civ ilbefälhavaren

i östra civilområdet föreslår att tanken på en integrerad försvarsplanläggning

förverkligas genom att man inrättar en för alla beredskapsfrågor

gemensam beredskapssektion inom planeringsavdelningen i

stället för en från avdelningsindelningen fristående byrå. Förslaget grundar

sig bl. a. på de nämnda instansernas uppfattning att en souschef sbefattning

inte gärna kan tänkas bli aktuell annat än i de allra största länen. Länsstyrelsen

i Älvsborgs län avstyrker en fristående byrå med motiveringen att

det torde bli svårt, för att inte säga omöjligt, att finna en person som behärskar

beredskapsfrågorna inom hela totalförsvaret.

Länsstyrelsen i Gotlands län förordar att beredskapsorganisationen — för

länets vidkommande — reduceras på så sätt, att cheferna för vardera sektionen

blir direkt underställda souschefen. Det bör nämligen, menar länsstyrelsen,

finnas utrymme för denne att i full utsträckning befatta sig med be
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

107

redskapsfrågorna ovanför sektionsnivån och i så fall torde det vara en fördel

om landshövdingens närmaste man har överblick över hela fältet.

Civilbefälhavaren i Bergslagens civilområde finner det vara en fördel att

all försvarsplanläggning i länsstyrelsen samlas under en beredskapschef men

anser att man från totalförsvarssynpunkt i övrigt bör vidta så få ändringar

som möjligt i nuvarande länsstyrelseorganisation.

Souschefens uppgifter på området har i förslaget fått en alltför

snäv begränsning, anser civilbefälhavarutredningen och anför bl. a. att

souschefen måste behärska beredskapsplanläggningen inom länsstyrelsens

hela verksamhetsområde, vilket förutsätter ett betydligt starkare engagemang

i försvarsfrågorna från hans sida än vad länsförvaltningsutredningen

synes ha tänkt sig. Försvar sförberedelserna berör mer eller mindre alla avdelningar

och sektioner i den föreslagna länsstyrelsen, framhåller civilbefälhavarutredningen,

och alla beredskapsärenden kan därför inte hänföras till

en och samma enhet. Endast souschefen kommer att få en sådan ställning i

organisationen och en sådan överblick över länsstyrelsens hela verksamhetsfält

som fordras för att kunna bedöma i vilka ärenden försvarsintresset

måste beaktas. I samma riktning uttalar sig ÖB, länsstyrelserna i Kronobergs,

Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län samt civilbefälhavaren i

Nedre Norrlands civilområde.

Några instanser har tagit upp frågor som angår beredskapschefens

uppgifter. Länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län

samt civilbefälhavarutredningen anser att beredskapschefen i vissa län samtidigt

bör kunna vara chef för någon av byråns sektioner. Länsstyrelsen i

Västerbottens län ifrågasätter om inte med nuvarande länsindelning en sådan

ordning skulle kunna tillämpas generellt.

ÖB, civilförsvarsstyrelsen och civilbefälhavaren i Södra civilområdet anser

att beredskapschefen regelmässigt bör ingå i planeringsberedningen med

hänsyn till det starka samband som enligt deras mening finns mellan beredskapsplanläggning

och samhällsplanering.

Förslaget att föra över krigssektionschefernas planläggningsansvar

på beredskapsbyråns befattningshavare har mötts av

åtskilliga och på sina håll starka erinringar. ÖB anför bl. a. följande.

Den inom totalförsvaret sedan länge allmänt accepterade och genomförda

principen om i möjligaste mån samma ansvarslinjer i krig som i fred har

visat sig ge god beredskapseffekt. Den som i fred svarar för en verksamhetssektor

bör i princip ha ansvaret för densamma i krig och därför självfallet

även för krigsförberedelsearbetet under fred och för omställningen av verksamheten

från fred till krig. Det vore psykologiskt felaktigt att i så hög grad

koncentrera totalförsvarsärendena i fred till några få specialhandläggare.

För dem som har chefsställning i krig bör beredskapsplanläggningen vara

en levande och integrerad samt ansvarskrävande del i deras normala fredsarbete.

Krigssektionschefernas minskade ansvar för — och därmed minskade

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

förtrogenhet med — planläggningen synes mig komma att innebära en sänkning

av länsstyrelsens beredskap för övergång till krigsorganisation. Om

förslaget genomförs måste denna beredskapssänkning kompenseras genom

en omfattande utbildning i fred. Denna utbildning får krigssektionscheferna

f. n. kontinuerligt, främst genom att de i fred har ansvar för planläggningen.

Jag finner det av beredskapsskäl vara synnerligen angeläget att krigssektionscheferna

bibehåller sitt nuvarande ansvar för planläggningsarbetets

inriktning och bedrivande. Detta kan ske så, att först sedan krigssektionscheferna

föredragit eller deltagit i principlösningar av problemen inom vederbörligt

område den detaljerade planläggningen sker på beredskapsbyrån.

Krigssektionscheferna bör behålla ansvaret och beredskapsbyrån biträda

dem.

Liknande uttalanden har gjorts av civilförsvar sstyr elsen, länsstyrelserna i

Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Västernorrlands och Jämtlands

län, civilbefälhavarna i Bergslagens och Nedre Norrlands civilområden

samt civilbefälhavarutredningen. Några av instanserna erinrar i sammanhanget

om följande uttalande av departementschefen i prop. 1964: 109 angående

ny organisation av totalförsvarets regionala ledning m. m.

I krig kommer all personal att behövas för totalförsvaret. Det skulle mot

bakgrunden härav vara olyckligt om allt fredstida förberedelsearbete lades i

händerna på en mindre grupp specialister. Man kan vidare inte bortse från

risken att sådana specialister fjärmas från det övriga samhällsarbetet och att

därmed den nödvändiga kontakten mellan samhällets fredstida verksamhet

och försvarsförberedelserna går förlorad.

Priskontoret framstår för en del instanser som ett främmande inslag

i beredskapsbyrån, likaväl som i den nuvarande civilförsvarssektionen.

Statens pris- och kartellnämnd samt länsstyrelsen i Värmlands län föreslår

att kontoret inordnas i planeringsavdelningen och förs samman med länsplanerarna.

Att priskontoret i stället inordnas i den avdelning, enligt utredningens

förslag rättsavdelningen, inom vilken handelsärenden handläggs,

förordas av riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands,

Göteborgs och Bohus och Skaraborgs län samt TCO; några av instanserna

anser att kontoret därvid bör bilda en självständig enhet. Länsstyrelsen i

Uppsala län föreslår för sin del att priskontoret knyts till kameralsektionen,

vilken enligt länsstyrelsens mening bör bestå med sina nuvarande uppgifter.

Länsstyrelsen i Hallands län delar inte utredningens uppfattning att beredskapsplanläggningen

för den polisiära verksamheten skall

ledas av länspolischefen på dennes byrå. Ett sådant undantag från den eljest

föreslagna organisationsprincipen kan länsstyrelsen inte finna vara motiverat.

Planeringen inom det polisiära området har starkt samband med planläggningen

inom övriga grenar av det civila försvaret, framhåller länsstyrelsen.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

109

PERSONAL. OCH KAMERALFRÅGOR

Nuvarande förhållanden

På kameralsektionen i landskontoret handläggs, förutom de ärenden rörande

skatteväsendet och taxeringsorganisationen som tidigare redovisats,

också personal- och organisationsärenden, anordnings- och bokföringsärenden

samt ett antal ärendegrupper av rättslig karaktär.

Vad först gäller länsstyrelsens personal- och organisationsärenden handläggs

de f. n. i viss utsträckning inom vardera avdelningen för sig. På

landskansliet avgörs sålunda frågor rörande tillsättning och avsked, tjänstledighet

och vikariat, disciplinärenden samt andra personalfrågor, som

avser denna avdelnings personal samt personal vid den lokala polisorganisationen,

medan motsvarande frågor avgörs på landskontoret, såvitt angår

dess personal och personal som är gemensam för de båda avdelningarna.

Landskontoret har också hand om de personalärenden som gäller de lokala

skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheterna. Dessutom handläggs

på landskontoret frågor rörande pension och löneklassuppflyttning och förs

tjänstematrikel avseende bl. a. båda avdelningarnas personal. Däremot

handlägger vardera avdelningen för sig ärenden rörande uppflyttning inom

reglerad befordringsgång.

Sådana organisationsärenden, som gäller länsstyrelsens arbetsordning,

lokaler, arkivärenden m. m., brukar handläggas inom den avdelning de berör.

Andra dylika frågor, såsom ärenden rörande anskaffning av inventarier,

ankommer på kameralsektionen.

Emellertid håller personalärenden och andra allmänt administrativa uppgifter

på att successivt koncentreras till kameralsektionen. I regleringsbrev

avseende länsstyrelseanslaget för innevarande budgetår har Kungl.

Maj :t erinrat om vad föredragande departementschefen anfört i prop.

1969: 1 bil. 8 (s. 24—28) i fråga om ökad koncentration till kameralsektionen

av allmänt administrativa uppgifter. Man kan utgå från att koncentreringen

i allt väsentligt har genomförts vid utgången av innevarande

budgetår.

Det till kameralsektionen förlagda anordnings- och bokföringsväsendet,

vartill i detta sammanhang även torde få hänföras länsstyrelsens kassarörelse

och medelsförvaltning, har en betydande omfattning. Länsstyrelsen

disponerar sålunda en mångfald riksstatsanslag, hänförliga till skilda

huvudtitlar. En närmare redogörelse för denna verksamhet torde dock inte

vara påkallad i detta sammanhang. Här må endast som exempel nämnas

utbetalning av vissa statsbidrag, bl. a. till kommunernas kostnader för

familjebidrag åt värnpliktiga, till allmänna samlingslokaler samt till befrämjande

av landsbygdens elektrifiering. Vidare må nämnas arbetet med

de till länsstyrelsens förfogande ställda anslagen inom civilförsvarsväsen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

det. På sektionen ankommer även att utbetala löner, reseersättningar m. m.

samt att förvalta expensmedel. Sektionens verksamhet gäller också löner

och omkostnader avseende länsskolnämnden.

Vanligen utförs sakgranskning på kameralsektionen, innan utanordning

sker. I vissa fall sker emellertid granskningen på annat håll. I andra fall

fattas utbetalningsbeslut inom andra enheter i länsstyrelsen; skatter estitutioner

brukar sålunda beslutas på uppbördssektionen eller, i fråga om

mervärdeskatt, på mervärdeskattekontoret; inom planerings sektionen beslutas

om restitution av bilskatt, statsbidrag till enskilda vägar etc. Besluten

överlämnas härefter till kameralsektionen för utanordning. I här angivna

och åtskilliga andra fall fungerar kameralsektionen som ett serviceorgan

med i huvudsak expeditionella och bokföringsmässiga uppgifter.

Kassabokföringen — in- och utbetalningar — av skatter och andra uppbördsmedel

sker på kameralsektionen, medan den löpande uppbördsbokföringen

är förlagd till uppbördssektionen. En gång i månaden utförs emellertid

på kameralsektionen s. k. debiteringsbokföring med ledning av uppgifter

från uppbördssektionen rörande debiterade uppbördsmedel, böter och

övriga medel, som redovisas i landskontorets månadsräkning.

Till kassabokföringen hör att månatligen bokföra de medel, som inlevereras

till länsstyrelsen av kronofogdemyndigheterna. Kontrollen av deras

redovisningar liksom av indrivningsverksamheten i övrigt ombesörjs emellertid

på uppbördssektionen, som även har att närmast svara för de inventeringar,

som länsstyrelsen årligen skall förrätta hos dessa myndigheter.

Förutom ett allmänt postgirokonto för inbetalningar har länsstyrelserna

flera sådana konton för särskilda ändamål, varav ett för arvs- och gåvoskatt,

ett för mervärdeskatt och ett för skatt ingående i den allmänna uppbörden.

De medel som inflyter på dessa konton bokförs liksom andra kassamedel

på kameralsektionen, men kontroll, avstämningar och krediteringar sker

såvitt gäller mervärdeskatt och skatt ingående i den allmänna uppbörden

på mervärdeskattekontoret resp. på uppbördssektionen.

Det förekommer emellertid också — stundom i betydande utsträckning —

att medel inbetalas kontant till länsstyrelsen. Denna kassaverksamhet, som

har karaktär av servicefunktion, äger huvudsakligen rum på kameralsektionen

och handhas där av en eller flera kassörer.

På kameralsektionen handläggs åtskilliga ärenden av rättslig karaktär.

Såsom torde framgå av den redan lämnade redogörelsen har även vissa

av de ärenden, som tidigare behandlats, sådan karaktär. Här används beteckningen

rättsärenden endast som ett sammanfattande begrepp för ärenden,

som inte ansetts knnna eller böra inordnas i någon av de förut berörda

ärendegrupperna.

Bland de till denna grupp hänförliga ärendena bör främst nämnas vitesärenden,

vilka huvudsakligen avser utdömande av viten som förelagts enligt

olika skatteförfattningar. Enligt 6 § taxeringsförordningen får besvär över

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

111

kommuns val av ledamöter och supppleanter i taxeringsnämnd anföras hos

länsstyrelsen. Medan kommunalbesvär eljest vanligen handläggs på landskansliet,

hänförs dessa besvär till kameralsektionen. En annan grupp av

besvär särenden som handläggs på kameralsektionen avser klagan över familj

ebidragsnämnds beslut om familjebidrag åt värnpliktiga. Denna rättsprövande

verksamhet ligger inom ramen för länsstyrelsens allmänna åliggande

att utöva tillsyn över familj ebidragsnämndernas verksamhet och

främja en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser på detta område.

Verksamheten ansluter även till kameralsektionens uppgift att granska

kommunernas ansökningar om statsbidrag för utgivna familjebidrag samt

att fastställa och utbetala sådana statsbidrag och statsbidragsförskott.

Bland länsstyrelsens tillsynsfunktioner är inom kameralsektionens verksamhetsområde

främst att nämna tillsynen över stiftelser. Denna uppgift,

som är en av sektionens mest omfattande, är reglerad i 1929 års lag om

tillsyn över stiftelser. Tillsynslagen avsåg ursprungligen främst s. k. ideella

stiftelser, men efter hand har företagens pensions- och personalstiftelser

blivit de dominerande. Länsstyrelsens uppgifter på detta område avser bl. a.

att övervaka att stiftelsens förvaltning handhas i överensstämmelse med

lag och stiftelsens stadgar. Då fråga uppkommer om ändring av stiftelses

ändamålsbestämning, ankommer det på länsstyrelsen att med eget yttrande

underställa Kungl. Maj :t framställning om den ändring av stiftelsens stadgar,

som detta kan leda till. Dessa s. k. permutationsärenden handläggs på

kameralsektionen.

På kameralsektionen ankommer även vissa ärenden inom fastighetsväsendet,

t. ex. att vårda jordeboken och tillse att vederbörliga anteckningar

sker i den samt skatteköp av kronoegendom och frågor om åborätt. I några

fall är här fråga om äldre och sällan tillämpade rättsinstitut.

Bland uppgifter av allmänt förvaltande natur som ankommer på kameralsektionen

kan nämnas befattningen med ärenden avseende allmänna arvsfonden,

göromål med avseende på förvaltningen av andra statliga fonder,

bl. a. gäller detta älgskadefonden, samt ärenden som sammanhänger med

länsstyrelsens allmänna åliggande att förvalta utlämnade lån och förskott,

att vaka över lämnade skuldförbindelser och säkerheter samt att vidta

åtgärder för utkrävande av kronans rätt. Dessutom förvaltas på denna

sektion de medel, som nedsatts hos länsstyrelsen i egenskap av överexekutor

enligt lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt

förvar m. fl. författningar.

Utredningsförslag

Landskontorsutredningen föreslår att länsstyrelsens uppgifter i fråga om

arvs- och gåvobeskattningen tas över av skatteverket. De ärenden som rör

taxeringsorganisationen i första instans skall enligt utredningens förslag

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

likaledes handläggas av skatteverket, dock med undantag av uppgiften att

förordna ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd, ordförande och

en ledamot i fastighetstaxeringsnämnd samt fastighetstaxeringsombud och

konsulenter för taxering av vattenfallsfastigheter. Tanken är att länsstyrelsen

skall utse dessa funktionärer på förslag av skatteverket. Utdömandet av

viten som förelagts enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna

skall enligt utredningens förslag tas över av länsskatterätten.

Länsförvaltningsutredningen föreslår att personal- och organisationsärenden

i den nya länsstyrelsen sammanförs till en enhet. På denna enhet

bör även handläggas anordnings- och bokföringsärenden. Enheten föreslås

lyda direkt under souschefen. Under denne bör byråns chef fungera som

personalchef och vara föredragande eller, i vissa frågor, beslutande i personal-

och organisationsärendena, dock med undantag av dem som rör

polisväsendet.

I fråga om ärenden av rättslig natur som f. n. handläggs på kameralsektionen

framhåller länsförvaltningsutredningen att dessa ofta har sådan

karaktär att de kan anses ligga mer inom ramen för länsstyrelsens judiciella

eller allmänt förvaltande verksamhet än inom det kamerala området. I

den nya organisationen synes det länsförvaltningsutredningen lämpligare

att hänföra sådana ärenden till länsstyrelsens rättsavdelning än till dess

personal- och kameralbyrå.

De vitesärenden som nu handläggs på kameralsektionen och som inte

enligt landskontorsutredningens förslag bör tas över av länsskatterätten,

bl. a. viten enligt lagen om tillsyn över stiftelser, bör enligt länsförvaltningsutredningen

handläggas på den nya länsstyrelsens rättsavdelning. Lika

naturligt faller det sig enligt länsförvaltningsutredningen att andra ärenden

av judiciell natur skall avgöras på rättsavdelningen. Hit hör den besvärsprövning

som nu äger rum på kameralsektionen, såsom besvär över

familjebidragsnämnds beslut, besvär över val av taxeringsledamöter enligt

taxeringsförordningen, besvär enligt 47 § 1 mom. lagen om häradsallmänningar

m. m. Även flertalet av de övriga ärenden vilka i detta sammanhang

betecknats som »rättsärenden» — stiftelsetillsynen, fastighetsärenden, arvsfonds-

och vissa andra fondärenden m. m. -— synes böra föras över till rättsavdelningen.

Mer tveksamt är om förvaltningen av lånehandlingar, säkerheter

och medel som nedsatts hos länsstyrelsen i egenskap av överexekutor

bör åvila personal- och kameralbyrån eller rättsavdelningen. Då här främst

är fråga om en ekonomisk förvaltning, torde emellertid övervägande skäl

tala för att dessa bör anförtros nämnda byrå.

De båda utredningarnas förslag innebär sålunda att den nuvarande ka^

meralsektionens arbetsuppgifter blir uppdelade på flera enheter. Arvs- och

gåvoskatteärendena och flertalet ärenden rörande taxeringsorganisationen

skulle föras över till skatteverket och vitesärendena till länsskatterätten,

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

113

medan de ärenden som länsstyrelsen avses ha kvar, skulle bli fördelade

mellan rättsavdelningen och personal- och kameralbyrån.

Remissyttranden

Förslaget att föra samman personal- och organisationsärenden, medelsförvaltningen,

bokföringsväsendet m. m. till en för länsstyrelsen

gemensam personal- och kameralbyrå tillstyrks av statskontoret,

riksrevisionsverket, TCO samt flertalet länsstyrelser. Länsstyrelserna

— som med enstaka undantag utgått från att någon utbrytning av

skatteförvaltningen från länsstyrelsen i enlighet med landskontorsutredningens

förslag inte kommer till stånd —- har emellertid på en del punkter

framlagt förslag som skiljer sig från utredningens.

Statskontoret säger sig kunna på basis av sina pågående detaljundersökningar

av länsstyrelsernas organisation vitsorda, att en koncentration av

bl. a. sådana administrativa servicefunktioner, som det här är fråga om,

erbjuder goda möjligheter att effektivisera arbetet. Statskontoret fortsätter.

I detta sammanhang vill statskontoret nämna sin avsikt att vid sina organisationsundersökningar

utreda även behovet av ett för de skilda länsstyrelserna

permanent samordnande system eller organ för bl. a. ekonomisk

och administrativ service. Rationalisering avseende administration och

kontorsteknik handläggs f. n. såväl på departementsnivå som inom vissa

nämnder och vid envar länsstyrelse. Åtskilliga ämbetsverk och andra organ

påverkar handläggningsformerna vid länsstyrelserna genom utfärdande

av anvisningar, fastställande av blanketter m. m. En samordning av här

avsett utvecklings- och förenklingsarbete torde kunna eliminera dubbelarbete

avseende t. ex. ekonomisk och personaladministrativ planering, budgetering

och kontroll ävensom rutiner för inköp, förråd, vaktmästeri, transporter,

skrivning och reproduktion, diarieföring och annan registrering,

arkivering, blankettframställnng samt val av kontorsinventarier och tekniska

hjälpmedel.

En från övriga enheter i länsstyrelsen fristående personal- och kameralbyrå,

personalkontor e. d. direkt under verksledningen tillstyrks av länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Malmöhus, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Bland dessa länsstyrelser finns emellertid delade meningar om vilka a rbetsuppgifter

ett sådant organ bör ha. Sålunda synes länsstyrelserna

i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens

län vilja förorda att man till organet endast överför för länsstyrelsen

gemensamma personal- och organisationsärenden — dvs. ärenden angående

löner, tillsättning och entledigande, tjänstledighet, disciplinära åtgärder,

personalvård, personalutbildning, organisation, rationalisering, m. m. —

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

medan däremot fördelningen av arbetsuppgifter i övrigt mellan nuvarande

landskansli och landskontor blir oförändrad. Anordnings- och bokföringsväsendet,

medelsförvaltningen och kassarörelsen samt vad därmed sammanhänger

skulle m. a. o. alltjämt ankomma på landskontoret, sådant detta

nu kan bli utformat.

Länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län understryker i detta sammanhang

särskilt att de s. k. rättsärenden, som nu handläggs på kameralsektionen,

under alla omständigheter bör föras över till landskansliet på

sätt utredningen tänkt sig.

Länsstyrelsen i Hallands län anser vidare att personalärenden rörande

den lokala polisorganisationen bör handläggas inom personal- och kameralbyrån

och inte, såsom föreslagits, på länspolisbyrån.

Länsstyrelsens samlade personal- och organisationsärenden kan med lika

stor fördel handläggas på en personalbyrå (kontor, detalj) i kameralsektionen,

anser länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,

Älvsborgs och Värmlands län. Även länsstyrelsen i Stockholms län kan tänka

sig en sådan lösning som ett alternativ. Från dessa länsstyrelsers sida framhålls

det bl. a. att chefen för personalbyrån (eller motsvarande) bör ha en

i förhållande till länsstyrelsens sektionschefer mera fristående ställning.

Han skall vara föredragande i personalärenden som kräver beslut av landshövdingen

eller, enligt arbetsordningen, av vederbörande avdelningschef.

Härigenom uppnås större enhetlighet i tillsättningsförfarande m. m. Byråns

chef bör, framhålls det från något håll, kunna rekryteras från såväl landskontoret

som landskansliet; det anses angeläget att det på båda avdelningarna

finns befattningshavare med erfarenhet av hithörande frågor.

Även länsstyrelserna i Jönköpings, Kristianstads och Västmanlands län

synes förorda att man för samman alla länsstyrelsens personalärenden till

landskontoret. Det saknas dock uttalanden om ärendenas närmare organisatoriska

anknytning.

De länsstyrelser, som inte förordar en helt fristående personal- och kameralbyrå

(personalbyrå), torde också som regel ha utgått från att kameralsektionens

rättsärenden skall bli kvar i sektionen.

Flera länsstyrelser framhåller, att det i förevarande sammanhang är angeläget

att länsstyrelserna får ökade resurser för personalutbildning,

arbetsledning, personalvård och rationaliseringsarbete. Länsstyrelsen

i Södermanlands län anför bl. a. följande.

Personalbyrån bör därjämte förstärkas med en särskild utbildningsdetalj.

Utbildning och fortbildning av personal och funktionärer av olika slag är

mycket eftersatt på länsstyrelserna. Alla befattningshavare behöver utbildas

och fortbildas i en helt annan omfattning än vad nu sker för att de på ett

rätt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Statens personalutbildningsnämnd

och länsstyrelsernas utbildningsnämnd handhar dessa frågor, men

deras resurser är helt otillräckliga. Till länsstyrelsen och närmast till personalbyrån

bör därför knytas personer som helt ägnar sig åt att leda och

verka för en god personalutbildning. I detta sammanhang bör också upp
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

115

märksammas behov av personal för organisations- och rationaliseringsfrågor.

Tillkomsten av en personalbyrå innebär även möjlighet att ägna

personalvårdsfrågorna större uppmärksamhet än hittills.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anlägger liknande synpunkter

och förordar att personalbyrån indelas i en arbetsdetalj för personal-, avlönings-

och utbildningsfrågor samt en för organisations- och rationaliseringsfrågor.

LÄNSSTYRELSENS ORGANISATION M. M.

Nuvarande förhållanden

Länsstyrelsens nuvarande organisation kan sammanfattningsvis beskrivas

på följande sätt.

Landshövdingen är chef för länsstyrelsen. Ett planeringsråd är knutet

till varje länsstyrelse. Det består av representanter för kommuner och näringsliv

och har till uppgift att delta i handläggningen av främst samhällsplaneringsfrågor.

Med undantag för länsstyrelsen i Stockholms län är länsstyrelserna

organiserade i två avdelningar, landskansliet och landskontoret.

Avdelningschefer är landssekreteraren resp. landskamreraren. Vid samtliga

länsstyrelser utom i Gotlands län finns dessutom en länspolischefsexpedition

under länspolischefen. Länsstyrelsen i Stockholms län består

av fem avdelningar, nämligen allmänna avdelningen, planeringsavdelningen,

kameral- och uppbördsavdelningen, prövningsnämndsavdelningen och taxeringsavdelningen.

De två förstnämnda avdelningarna motsvarar landskansliet

och de tre återstående landskontoret vid övriga länsstyrelser.

Landskansliet indelas i de flesta länen i fyra sektioner, nämligen allmänna

sektionen, planeringssektionen, civilförsvarssektionen och naturvårdssektionen.

Till civilförsvarssektionen hör en allmän beredskapsdetalj och

ett priskontor. På landskansliet finns vidare en länsplanerarenhet samt en

militärassistent. I vissa län finns dessutom en socialsektion. Landskontoret

är vanligen indelat i en kameralsektion, en taxeringssektion, en uppbördssektion

och en datasektion.

Under resp. länsstyrelse lyder i olika avseenden de lokala skattemyndigheterna,

kronofogdemyndigheterna, polisväsendet, civilförsvaret och lappväsendet.

Totala antalet anställda vid länsstyrelserna uppgår i runt tal till 7 900,

varav 2 900 på landskanslierna, 4 900 på landskontoren och 70 på länspolischef

sexpeditionerna. Länsstyrelsen i Stockholms län är störst med nära

1 400 anställda. Minst är länsstyrelsen i Gotlands län med något över 80

anställda. Antalet anställda vid en medelstor länsstyrelse uppgår till 200

å 300.

På de olika sektionerna handläggs företrädesvis följande grupper av

ärenden, nämligen på

allmänna sektionen: allmän ordning och säkerhet, polisväsendet utom

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

ärenden som handläggs på länspolischefens expedition, passärenden, handels-

och föreningsregisterärenden, personalfrågor beträffande landskansliet

och den lokala polisorganisationen, utsökningsväsendet, kommunala

frågor, allmänna val samt, såvitt det inte hör till annan sektion, socialvård

och hälso- och sjukvård,

planeringssektionen: plan- och byggnadsväsendet, fastighetsbildning, naturvård,

i den mån dessa ärenden inte hör till annan sektion, fornminnen,

elektrifiering, väg- och trafikväsendet med bil- och körkortsregister samt

kommunal, administrativ, judiciell eller ecklesiastik indelning,

civilförsvar ssektionen: civilförsvaret och brandväsendet samt, på allmänna

beredskapsdetaljen, övrig försvarsberedskap utom beredskapen för polisväsendet,

socialsektionen (där sådan finns): socialvård, hälso- och sjukvård samt

andra därmed sammanhängande frågor,

naturvårdssektionen: utredning, planläggning och tillsyn rörande naturvård,

vattenvård och luftvård, frågor i övrigt enligt miljöskyddslagen samt

statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar (sektionen tillhandagår de

övriga sektionerna i frågor om naturvård och miljöskydd),

kameralsektionen: allmänt ekonomiska ärenden samt andra kamerala

ärenden än uppbördsärenden, ärenden angående utseende av ledamöter i

beskattningsnämnder och övriga ärenden rörande taxeringsorganisationen,

ärenden som enligt taxeringsförfattningarna skall handläggas på prövningsnämndens

kansli, arvs- och gåvoskatt samt vissa personal- och löneärenden

beträffande såväl länsstyrelsen, de lokala skattemyndigheterna och

kronofogdemyndigheterna som den lokala polisorganisationen och länsskolnämnden,

taxeringssektionen: skatte- och taxeringsfrågor, i den mån de inte hör

till annan sektion,

uppbördssektionen: ärenden rörande folkbokförings-, uppbörds- och indrivningsväsendet

samt speciella skatter, i den mån ärendena inte hör till

annan sektion, samt

datasektionen: ärenden rörande anskaffning, underhåll och drift av länsstyrelsens

datamaskinanläggning samt rörande folkbokföringen utom i

fråga om besvär eller underställning i kyrkobokförings- och mantalsskrivningsfrågor.

På länspolischefens expedition handläggs ärenden som angår polisens

verksamhetsformer, samarbete med åklagarmyndigheter och polisnämnder

samt informationsverksamhet, vissa av de ärenden som enligt polisinstruktionen

ankommer på länsstyrelsen (i huvudsak angående ledningen av

polisstyrkorna i länets polisdistrikt, länstrafikgruppens verksamhet, rekrytering

och fortbildning av polismän samt försvarsplanläggningen) samt

ärenden som enligt lag eller annan författning ankommer på länspolischefen.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

117

På länsplanerarenheten görs utredningar och avges förslag i frågor om

samhällsplanering i länet (regionalpolitisk planering) och handläggs ärenden

om statligt stöd som avser näringslivets lokalisering.

Länsstyrelsens beslut fattas enbart av tjänstemän. Landshövdingen äger

ensam besluta i alla ärenden som föredras för honom. Beslutanderätten är

i stor utsträckning delegerad till avdelningschefer och sektionschefer m. fl.

Det förut nämnda planeringsrådet har endast rådgivande funktion. Rådet

deltar i länsstyrelsens handläggning av sådana ärenden om samhällsplanering

eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets

lokalisering, som är av allmän betydelse eller av större vikt.

Rådet utgöres av nio (i Stockholms län tolv) inom länet bosatta ledamöter,

av vilka fyra utses av Kungl. Maj :t bland personer som är väl förtrogna

med arbetsmarknaden, näringslivet och förhållandena i övrigt inom länet

samt fem av landstinget bland personer med erfarenhet av kommunala

värv och företrädesvis så, att olika delar av länet blir representerade. För

län med stad utanför landsting gäller särskilda regler med avseende på

fördelningen av ledamöter mellan staden och länet i övrigt.

För behörighet till flertalet högre tjänster och tjänster i mellangraderna

hos länsstyrelsen krävs formell kompetens av ett eller annat slag, såsom

examen, särskild utbildning, viss tjänstgöring eller kombinationer av dessa.

Utredningsförslag

Länsförvaltningsutredningen föreslår — som tidigare närmare redovisats

under avsnittet om samhällsplanering — att en medborgerlig representation

införs i länsstyrelsen. Representanter för länsbefolkningen skall enligt förslaget

tillsammans med landshövdingen som ordförande och chef för länsstyrelsen

bilda länsstyrelsens ledning. Denna lekmannastyrelse, i vilken

varje ledamot har individuell rösträtt, kommer att ytterst bära ansvaret

för länsstyrelsens verksamhet. Dess huvuduppgifter blir att avgöra frågor

som sedvanligen ankommer på en verksstyrelse och att fatta beslut i samhällsplaneringsfrågor

av översiktlig natur eller eljest av större vikt. Lekmannastyrelsen

träder i stället för planeringsrådet.

Antalet ledamöter i styrelsen, utöver landshövdingen, föreslås

bli tio. De blir därmed tillräckligt många för att primärkommuner, näringsliv

och arbetstagare samt olika länsdelar skall kunna bli företrädda men å

andra sidan inte fler än att de kan bilda ett hanterligt och väl sammanhållet

ledningsorgan.

I frågan om sättet att utse de medborgerliga representanterna i

styrelsen har utredningen närmare övervägt två alternativ. Det ena innebär

att samtliga ledamöter väljs i länet, det andra att ett visst antal väljs och

övriga utses av Kungl. Maj :t.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Till förmån för det förstnämnda alternativet åberopar utredningen främst,

att man endast med detta alternativ kan fullt ut tillgodose kraven på bestämmanderätt

för länsbefolkningen. För det kombinerade alternativet åter

anses bl. a. tala, att länsstyrelsen skall på en gång företräda länsbefolkningens

intressen och vara riksstyrelsens representant i länet och att båda dessa

funktioner bör avspeglas i styrelsens sammansättning.

Utredningens majoritet har förordat det senare alternativet. Enligt majoritetens

förslag skall fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t och återstående

sex, dvs. flertalet, väljas. En minoritet inom utredningen (fyra ledamöter)

har däremot ansett att samtliga medborgarrepresentanter i styrelsen

bör väljas.

Även i fråga om sättet att välja de sex — enligt minoriteten tio — ledamöterna

har utredningen diskuterat olika alternativ. Utredningen finner

att det skulle ligga nära till hands att låta länets vid kommunalval röstberättigade

invånare eller kommunernas fullmäktige välj a ledamöterna, direkt

eller genom val av en elektorsförsamling. Utredningen har emellertid avvisat

dessa alternativ, då de synts vara alltför kostsamma och valtekniskt invecklade.

I stället föreslås det att landstinget eller, om landstingsfri stad finns,

landstinget och fullmäktige väljer ledamöterna. I senare fallet bör antalet

mandat fördelas efter befolkningstalet.

Länsförvaltningsutredningen föreslår också —- som närmare redovisats

under avsnittet om förvaltningsrättskipning — att särskilda medborgarrepresentanter

— nämndemän — skall delta i länsstyrelsens avgöranden

av vissa rätts- och förvaltningsärenden. Dessa nämndemän skall enligt

förslaget utses av länsstyrelsen in pleno.

I fråga om länsförvaltningens organisation föreslår utredningen, som

tidigare redovisats, att länsarkitekten skall inordnas i länsstyrelsen. Det

bör också nämnas att utredningen föreslår samma förändring beträffande

länsläkaren, länsveterinären och socialvårdskonsulenten. Organisationsändringen

i dessa avseenden faller emellertid utanför det begränsade syfte

som inledningsvis angivits för denna proposition och berörs därför inte närmare

i det följande.

Beträffande länsstyrelsens inre organisation innebär länsförvaltningsutredningens

förslag i huvuddrag följande.

Landshövdingen skall vara verkschef och ordförande i lekmannastyrelsen.

Under honom skall finnas en souschef som, utan bindning till särskilda

uppgifter, skall leda och organisera arbetet inom verket i dess helhet. Han

skall särskilt biträda landshövdingen i länsstyrelsens samhällsplanerande

verksamhet och i övrigt delta i lekmannastyrelsens överläggningar. Han

bör ha kvalificerad juridisk kompetens.

I den nya länsstyrelsen bör, liksom i den nuvarande, verkets indelning

i organisationsenheter och ärendenas fördelning på dessa såvitt möjligt ske

efter ärendenas natur och de olika ärendegruppernas inbördes sammanhang.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Länsstyrelsen föreslås bli indelad i en planeringsavdelning, en rättsavdelning,

en personal- och kameralbgrå, en beredskapsbgrå och en länspolisbgrå.

Beträffande planeringsavdelningen har utredningens förslag närmare

redovisats under avsnittet om samhällsplanering. Här skall endast erinras

om att avdelningen föreslås bli indelad i en allmän sektion, som fungerar

som avdelningens kansli, en utredningssektion med samhällsvetenskapligt

utbildade befattningshavare och en teknisk sektion, vari ingår länsarkitekten

samt länsingenjören och annan för naturvården erforderlig personal.

Till avdelningen ansluts den förut nämnda planeringsberedningen.

Till rättsavdelningen vill utredningen föra huvuddelen av länsstyrelsens

rätts- och förvaltningsärenden. Avdelningen indelas i en rättssektion, en

allmän sektion och en social- och hälsovårdssektion. Chef för avdelningen

skall vara en kvalificerad jurist.

De huvudsakliga ärendegrupperna på rättssektionen blir utsökningsärenden,

administrativa frihetsberövanden och vissa besvärsärenden enligt barnavårds-

och nykterhetsvårdslagarna, utlänningsärenden, kommunala ärenden,

hälsovårdsärenden samt kör- och trafikkortsärenden. Sektionen blir

sålunda i första hand kansli för förvaltningsrättskipningen, särskilt i

ärenden som skall avgöras med nämnd.

Till allmänna sektionen hänför utredningen en rad olika ärendegrupper

av allmän förvaltningsnatur, såsom ärenden rörande lotterier, jakt och

fiske, handel (firma- och föreningsregistrering), medborgarskap, allmänna

val, bilregistrering, yrkesmässig trafik och brandväsendet.

Till social- och hälsovårdssektionen skall enligt förslaget höra bl. a.

att verkställa utredning och bevakning av det allmännas intresse i mål om

administrativa frihetsberövanden. Hit bör i övrigt höra ärenden om socialvård

och hälsovård, familjebidrag till värnpliktiga, rusdrycker och Öl samt

husdjurssjukdomar, djurskydd och växtsjukdomar. I sektionen ingår bl. a.

de sociala konsulenterna, länsläkaren och länshälsovårdskonsulenten samt

länsveterinären.

Personal- och kameralbyrån bör enligt utredningen omhänderha bl. a.

personal- och löneärenden, personalvård och personalutbildningsfrågor, organisations-

och rationaliseringsfrågor, vissa statsbidrags- och ersättningsärenden,

medelsförvaltningen, kassarörelsen samt anordnings- och bokföringsväsendet.

Inom den föreslagna beredskapsbgrån utförs under beredskapschefens

ledning planläggningen av civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det

psykologiska försvaret och andra grenar av det civila försvaret. Byrån indelas

i en civilförsvarssektion och en allmän beredskapssektion vari priskontoret

ingår. Till beredskapsbyrån knyts öven militärassistenten. Han

ställs direkt under beredskapschefen.

Till länspolisbgrån samlas alla ärenden som avser länsstyrelsens befatt
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

ning med polisväsendet. Vidare bör här handläggas vissa ärenden rörande

allmän ordning och säkerhet samt vapen och ammunition.

Utredningen har räknat med att den upprustning på olika områden som

förslagen innefattar skall medföra ökade kostnader för avlöningar m. m.

på 12—15 milj. kronor årligen.

Länsförvaltningsutredningens förslag skall ses mot bakgrunden av att

landskontorsutredningen förordat att taxering, uppbörd och folkbokföring

skall brytas ut från länsstyrelsen och bilda fristående organisationer, nämligen

dels regionala skatteverk för administrativa och fiskaliska uppgifter,

dels länsskatterätter för dömande uppgifter. Dessa förslag har närmare

redovisats under avsnitten om skatteförvaltning resp. förvaltningsrättskipning.

Kraven på formell kompetens hos befattningshavarna vill länsförvaltnings-

och landskontorsutredningarna behålla i stort sett oförändrade bortsett

från en viss skärpning för prövningsnämndsverksamheten.

Remissyttranden

Remissinstansernas principiella inställning till frågan om lekmannamedverkan

i länsstyrelsen har redovisats i det föregående under avsnittet om

samhällsplanering.

Beträffande antalet ledamöter har några remissinstanser en

annan uppfattning än länsförvaltningsutredningen.

Sålunda anför statskontoret.

Det föreslagna antalet ledamöter i länsstyrelsen, It, har dikterats av utredningens

önskan att möjliggöra ett differentierat urval med tanke bl. a.

på ledamöternas politiska och geografiska hemvist. Även om förebilder inte

saknas, synes det föreslagna ledamotsantalet vara högt. Flertalet verksstyrelser

har mindre omfattning, och det brukar allmänt anses vara önskvärt

att begränsa storleken på kollegier av detta slag i syfte att vinna ökad arbetsduglighet.

Särskilt en styrelse vars samtliga ledamöter utses av Kungl.

Maj.-t bör kunna göras mindre än den utredningen föreslagit.

För att arbetet skall kunna bedrivas effektivt förordas ett mindre antal

ledamöter också av riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Södermanlands,

Kopparbergs och Västerbottens län samt förvaltningsdomstolskommittén.

Lantbruksförbundet och Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund

befarar att en fixering av antalet ledamöter kan leda till betydande olikheter

i fråga om länsstyrelsernas effektivitet och anser därför att styrelsens storlek

bör avgöras med hänsyn till förhållandena inom respektive län.

Ett tiotal länsstyrelser har — i överensstämmelse med deras uppfattning

att styrelsen bör ha samma sammansättning som det nuvarande planeringsrådet

— uttalat sig för nio ledamöter.

Landstinget i Stockholms län — som i likhet med flertalet landsting tills

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

121

vidare avstyrker lekmannamedverkan — ifrågasätter om den föreslagna

representationen ger en tillräckligt stark kommunal förankring.

Bland de remissinstanser som tillstyrker en lekmannastyrelse råder det

starkt delade meningar om sättet att utse ledamöterna. Som

närmare framgår av det följande förordar några instanser att samtliga ledamöter

utses av Kungl. Maj:t. Andra instanser föreslår att samtliga väljs av

landstinget. Övriga anser att såväl av Kungl. Maj :t utsedda som inom länet

valda ledamöter bör ingå i styrelsen, men skilda meningar råder i fråga om

den antalsmässiga fördelningen dem emellan.

Att Kungl. Maj :t utser alla eller flertalet ledamöter förordas av JK, statskontoret,

riksrevisionsverket, CFU, skogsstyrelsen, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Södermanlands, Örebro och Kopparbergs län, civilbefälhavaren i

Övre Norrlands civilområde, förvaltningsdomstolskommittén, Svenska Försäkringsbolags

Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges

Industriförbund. Flera av instanserna finner det dock lämpligt att Kungl.

Maj :t härvid inhämtar namnförslag från landstingen och/eller primärkommunala

organ.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och förvaltningsdomstolskommittén anser

att samtliga ledamöter skall utses av Kungl. Maj :t. JK påpekar att utredningens

förslag till styrelseorganisation för ett statligt organ -— om man

bortser från länsskolnämnderna — torde sakna egentlig motsvarighet inom

förvaltningen och finner en sammanblandning av statlig och kommunal

förvaltning särskilt på länsstyrelseplanet vara ägnad att väcka betänkligheter

både från principiella och praktiska synpunkter.

Länsstyrelsen i Örebro län anför i denna fråga bl. a. följande.

Det finns också enligt länsstyrelsens uppfattning anledning förmoda, att

landstingens val av länsstyrelseledamöter kan få en uttalad partipolitisk

karaktär. En sådan ordning låter sig inte alltid väl förena med andra intressen,

t. ex. primärkommunernas, näringslivets och arbetstagarorganisationernas.

I vart fall synes det inte stå i överensstämmelse med de förutsättningar

som angivits för besvarande av den här aktuella remissen — bibehållande

av den hittillsvarande uppgiftsfördelningen mellan staten och landstingen

— om nu en ordning införes, som i praktiken kan komma att innebära att

landstingens förvaltningsutskott i majoritetsställning flyttar in i länsstyrelserna.

Möjligheterna för de senare att som riksledningens representanter

genomföra dess intentioner och beslut i t. ex. större planeringsfrågor kan

komma att försvåras, då dessa täcker ett vidare område än länens/landstingens.

Svårigheter skulle också kunna uppkomma för regeringen och

centrala verk att hålla greppet över t. ex. lokaliseringsverksamheten och

andra frågor, som måste lösas över större områden än länen. Om landstingsrepresentanterna

i länsstyrelsen i realiteten skulle känna sig i första hand

ansvariga inför landstingen vore detta enligt länsstyrelsens mening både

naturligt och förståeligt.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang också erinra om att länsstyrelserna

i olika frågor har att fatta beslut som berör landstingens verksamhet,

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

t. ex. i olika ^byggnadsfrågor. Det kan knappast vara förenligt med allmänna

rättsuppfattningar att sådana frågor, ibland av betydande principiell

räckvidd, skall prövas hos en myndighet, där flertalet lekmannarepresentanter

invalts av en part, som är ansvarig för en stor och länet i viss mån

dominerande verksamhet.

De bästa förutsättningarna för en allsidig representation i länsstyrelsen

torde, anser länsstyrelsen, erhållas om regeringen utser åtta av ledamöterna,

helst efter förslag från primärkommunerna eller övergångsvis ännu

hellre från kommunblocken. Företrädare för näringslivet och fackliga organisationer

bör emellertid alltid finnas bland dessa ledamöter.

De landsting som förklarat sig inte ha något att erinra mot att medborgarrepresentanter

tills vidare ingår i länsstyrelsen uppställer, med ett undantag,

som förutsättning att samtliga ledamöter väljs av landstinget. Att

ledamöterna bör utses på detta sätt anser också länsstyrelsen i Älvsborgs

län, Länsväg snämndernas förbund, RLF, Lantbruksförbundet, Sveriges

Skogsägareföreningars Riksförbund och ca 70 kommuner. Flera av dessa

instanser framhåller särskilt att utredningens förslag inte i tillräcklig grad

tillgodoser kraven på ett reellt medborgerligt inflytande över den regionala

förvaltningen. Om däremot landstinget utser alla ledamöterna innebär detta,

framhålls det från flera håll, att den demokratiska grundprincipen om parlamentariskt

ansvar blir gällande även på länsplanet. — Möjligheter

för statsmakterna att öva erforderligt inflytande över länsförvaltningen

anses kunna åstadkommas på många andra vägar än genom rätt att utse

ledamöter i länsstyrelsen.

Till utredningens förslag att sex ledamöter skall väljas av landstinget

och fyra utses av Kungl. Maj :t ansluter sig länsstyrelserna i Östergötlands,

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Gävleborgs och Västernorrlands

län, civilbefälhavaren i Södra civilområdet, landstinget i Västernorrlands

län, Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

SACO, Läns planerarnas förening och ett tiotal kommuner.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands,

Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län förordar planeringsrådens

sammansättning, alltså fem av landstinget valda och fyra av Kungl.

Maj :t utsedda ledamöter. De nämnda instanserna framhåller bl. a. att

föreslagen lekmannamedverkan närmast är att se som en vidareutveckling

av planeringsråden, av vilka erfarenheterna i de flesta fall varit goda.

Som skäl för att välja planeringsråden som förebild framhålls det också

från något håll, att den nu aktuella länsstyrelsereformen mer eller mindre

får betraktas som ett provisorium.

Kungl. Maj :t och landstinget bör vardera utse hälften av ledamöterna,

anser Göta hovrätt, länsstyrelserna i Stockholm, Uppsala, Rlekinge, Göteborgs

och Bohus och Västerbottens län samt Sveriges Köpmannaförbund.

Även dessa instanser anlägger genomgående den motiveringen att länssty
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

123

relsen också i fortsättningen kommer att vara ett statligt regionalt organ

och att det därför måste anses principiellt felaktigt att styrelsens majoritet

utses genom kommunala val. Den föreslagna sammansättningen anses

bäst motsvara kravet på en allsidig representation: landstinget får det inflytande

det bör ha med hänsyn till att dess verksamhet i stor utsträckning

berörs av länsstyrelsens beslut, samtidigt som näringslivs- och arbetstagarintressen

kan bli tillräckligt beaktade.

Att samtliga ledamöter väljs av primärkommunerna — direkt av fullmäktigeförsamlingarna,

av kommunblockens samarbetsnämnder, genom elektorer

eller genom kommunförbundets länsavdelning — förordar ett tiotal

komm uner.

Att Kungl. Maj:ts förordnande av ledamöter bör

följa efter landstingets val anser länsstyrelserna i Jämtlands,

Gotlands, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län.

Förslaget att lekmannastyrelsen skall avgöra vissa tillsättningsärenden,

disciplinärenden m. m. har föranlett en del erinringar.

JK finner det anmärkningsvärt att en styrelse med föreslagen sammansättning

skall avgöra frågor om tillsättande och entledigande av vissa högre

tjänstemän i länsstyrelsen, något som är en helt statlig angelägenhet.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att det är länsstyrelsens tjänstemannamässiga

ledning som bär ansvaret för arbetets behöriga gång och som

bäst kan bedöma kvalifikationerna hos de sökande till en tjänst. Tillsättningsärenden

bör därför inte avgöras av lekmännen.

De medborgerliga representanterna bör, framhåller länsstyrelsen i Jämtlands

län, inte tas i anspråk för andra uppgifter än sådana som är av väsentlig

betydelse för länet och dess utveckling. Anledning saknas att betunga

dem med frågor som rör länsstyrelsens interna angelägenheter, såsom tillsättningsärenden,

disciplinmål etc.

Flertalet länsstyrelser tillstyrker förslaget om en souschef som ställföreträdare

för landshövdingen. Man betonar starkt nödvändigheten av

att landshövdingen får ökade möjligheter att ägna sig åt mera utåtriktade

uppgifter som rör länets utveckling i ekonomiskt, socialt och annat hänseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför exempelvis bl. a. följande.

Den angelägna frågan om att söka avlasta landshövdingen huvuddelen av

hans arbetsbörda såvitt angår länsstyrelsens inre verksamhet kan lösas på

ett tillfredsställande sätt endast om en tjänst som souschef inrättas i enlighet

med länsförvaltningsutredningens förslag. Innehavaren av denna befattning

bör såsom länsstyrelsens administrativa chef närmast under landshövdingen

leda länsstyrelsens inre verksamhet och ha tillsyn över arbetet

och över att tjänstemännen fullgör sina åligganden. Självfallet bör souschefen

också i egenskap av landshövdingens ställföreträdare tillhandagå landshövdingen

och under honom svara för samordning och verkställighet av

de viktigaste samhällsplaneringsärendena inom länsstyrelsen och i förhållande

till fristående länsorgan m. fl. Med hänsyn till omfattningen av landshövdingens

och souschefens blivande uppgifter ifrågasätter länsstyrelsen

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kiingl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

huruvida det icke vid kommande organisationsundersökningar särskilt böi

undersökas om en mindre enhet med renodlade stabsfunktioner lämpligen

kan ställas till deras förfogande.

En särskild sonschefsbefattning bör övervägas endast för de största länen,

anser länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge,

Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län. I fråga om andra län

hänvisar man bl. a. till möjligheten att generellt avlasta landshövdingen

genom att i arbetsordningen ge avdelningscheferna större befogenheter.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om det inte i sådana län kan

finnas behov av en högre befattningshavare, motsvarande den nuvarande

landssekreteraren, med uppgift att under landshövdingen svara för samordningen

inom eventuella enheter för planering, rättskipning och försvarsberedskap

samt i förhållande till fristående länsorgan. En liknande ordning

förordas av länsstyrelsen i Värmlands län.

Enligt länsstyrelsen i Upplands län bör två ställföreträdare förordnas, en

på »landskanslisidan» och en på »landskontorssidan», vilka båda skall vara

jurister. Länsstyrelsen erinrar om att en liknande ordning f. n. tillämpas

beträffande ställföreträdare för landssekreteraren. Länsstyrelsen i Kopparbergs

län finner att det nuvarande systemet där avdelningscheferna

och länspolischefen var för sin arbetsenhet är landshövdingens ställföreträdare

hittills fungerat väl. Om så anses erforderligt kan emellertid länsstyrelsen

också tänka sig att ställföreträdare utses i särskild ordning. Enligt

länsstyrelsen i Västerbottens län bör en av avdelningscheferna fungera som

souschef för den del av länsstyrelsens verksamhet som inte avser skatteoch

uppbördsväsendet. Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår i detta sammanhang

att verksstyrelsen i mindre och medelstora län bland sina ledamöter

utser en vice ordförande som vid förfall för landshövdingen leder

styrelsens sammanträden.

En souschef som närmast under landshövdingen svarar för samordningen

i arbetet behövs även i de mindre länen, anser länsstyrelsen i Skaraborgs

län. Funktionen som sonschef, framhåller länsstyrelsen, synes emellertid

i dessa län böra förenas med uppgiften att vara planeringschef. SACO och

Läns planerarnas förening tar däremot för sin del avstånd från tanken på

att låta befattningen som souschef och planeringschef sammanfalla.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att de av länsstyrelsen förordade

avdelningarna »landskontor» och »taxeringsavdelning» direkt underställs

landshövdingen och styrelsen. Souschefens befogenheter bör enligt länsstyrelsens

mening inte sträcka sig över dessa avdelningar i annat fall än då

denne träder i landshövdingens ställe som styrelsens ordförande. Länsstyrelsen

anser vidare att planeringschefen, som bör vara jurist, före rättschefen

— eller jämsides med denne om så anses lämpligt med hänsyn till

förekommande ärenden ■— skall vara souschefens ställföreträdare. Länsstyrelsen

i Jämtlands län framhåller att förslaget om en särskild souschef

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

125

inte kan genomföras om skatteförvaltningen blir kvar i länsstyrelsen. I

så fall måste ledningen för länsstyrelsens verksamhet under landshövdingen

i stället ankomma på de olika avdelningscheferna.

Beträffande indelningen i avdelningar och byråer förordar

flertalet länsstyrelser att det nuvarande landskontoret delas upp i en taxeringsavdelning

och en avdelning för övriga ärenden, »landskontor», och att

man för de uppgifter angående samhällsplanering, förvaltningsrättskipning

m. m., som länsförvaltningsutredningen tänkt sig att den nya länsstyrelsen

skulle ha och som nu företrädesvis handläggs på landskansliet,

inrättar de enheter som länsförvaltningsutredningen föreslagit.

Som framgått av avsnitten om försvarsberedskapen och om personaloch

kameralfrågorna finns det några länsstyrelser som har en avvikande

mening beträffande organisationen på dessa områden. Mot organisationsförslaget

har emellertid också gjorts en del andra erinringar. Några länsstyrelser

förordar sålunda att man tills vidare inte gör någon ändring i nuvarande

ordning med landskansliet organiserat på en avdelning. Länsstyrelsen

i Blekinge län anför härom följande.

Som länsstyrelsen inledningsvis framhållit har grunden för utredningens

organisationsförslag undanryckts, därest i enlighet med länsstyrelsens utlåtanden

denna dag länsindelningsutredningens och landskontorsutredningens

förslag inte genomföres. Enligt länsstyrelsens mening bör det för detta

läns vidkommande vara möjligt att genomföra reformerna med lekmannastyrelse,

nämndemän och experternas inordnande i länsstyrelsen m. m.

utan någon mera omfattande omorganisation av länsstyrelsen. Med länsstyrelsens

utgångspunkter i landskontorsfrågan kommer landskontoret att

uppdelas i två avdelningar, som jämte landskansliet och länspolischefens

expedition står direkt under landshövdingen. För ett mindre län som Blekinge

förefaller det möjligt att även vid ett genomförande av utredningens

förslag hålla landskansliet samlat i en arbetsenhet. Någon anledning att

på sätt utredningen tänkt sig dela landskansliet i olika avdelningar synes

inte föreligga. Frågan om ställföreträdare för landshövdingen kan lösas på

samma sätt som nu.

Om landskansliet även i fortsättningen sammanhålles i en arbetsenhet

uppstår frågan om kansliets indelning. Det förefaller naturligt att en indelning

sker i tre enheter, en för planeringsfrågor, en för rättsfrågor och en

för beredskapsfrågor. I enlighet med utredningens egna uttalanden skall

särskilda organisationsundersökningar göras rörande de olika länsstyrelserna.

Med hänsyn härtill går länsstyrelsen i detta sammanhang inte närmare

in på organisationen.

I stort sett samma synpunkter anlägger länsstyrelsen i Kristianstads län,

som dock föreslår en annan indelning av landskansliet. Detta bör enligt

länsstyrelsen bestå av en planbyrå, i vilken ingår den nuvarande planeringssektionen

och länsarkitektkontoret, en naturvårdsbyrå, motsvarande naturvårdssektionen,

en allmän byrå med de ärenden som enligt förslaget skulle

handläggas på rättsavdelningen, en beredskapsbyrå, indelad i en civilför
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Iiungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

svarssektion och en beredslcapssektion, samt slutligen en länsplanerarenhet.

Ett odelat landskansli förordas också av länsstyrelserna i Älvsborgs och

Hallands län.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter bl. a. om inte sådan expert- och

teknikergrupp, vars uppgifter sträcker sig över flera olika enheters arbetsområden,

bör erhålla en fristående ställning i förhållande till avdelningarna.

Några länsstyrelser samt ett par andra instanser har också en avvikande

mening beträffande sektionsindelningm. m.

Flera länsstyrelser säger sig vara medvetna om att organisationen i sin

helhet kan behöva modifieras i vad avser de mindre länen. Samma uttalande

gör statskontoret och framhåller att denna fråga, liksom frågor om ärendenas

närmare fördelning mellan och inom de olika organisationsenheterna

kommer att penetreras vid statskontorets fortsatta organisationsundersökningar

hos länsstyrelserna.

DEPARTEMENTSCHEFEN

Inledning

De uppgifter som staten har att svara för fullgörs till betydande del genom

en administration som är knuten till länen. Det finns flera anledningar till

att en sådan ordning har vuxit fram. Decentraliseringar är ofta nödvändiga

av rent arbetsorganisatoriska skäl. Om uppgifter läggs på organ ute i landet

underlättas bl. a. den information om skiftande lokala förhållanden och den

kontakt med kommuner och enskilda medborgare som många gånger är en

förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett riktigt sätt.

Av betydelse är också den direkta stimulans för den regionala utvecklingen

i landet som decentralisering inom statsförvaltningen har åstadkommit.

Att statsmakterna för en rad verksamheter valt just länen som enheter för

en regional administration behöver inte betyda att länsindelningen är den

för varje verksamhetsgren mest lämpade regionala indelningen. Men man

bör därför inte dra slutsatsen att enbart traditionella hänsyn varit utslagsgivande.

Gemensamma geografiska arbetsområden för ett flertal olika förvaltningsgrenar

innebär åtskilliga fördelar. För allmänheten medför det att

enkla och väl invanda kontaktvägar finns att tillgå för att nå olika samhällsorgan

även i angelägenheter som måste ombesörjas utanför den egna kommunen.

För de regionala organen själva betyder det bl. a. goda förutsättningar

för det samråd och den samverkan som man under alla förhållanden

måste söka åstadkomma de olika verksamhetsgrenarna emellan. Även för

bedömningar och ställningstaganden som måste ske centralt är det ofta av

stort värde med den allsidiga belysning av förutsättningar och behov som

kan komma till stånd genom att olika förvaltningsgrenar arbetar med gemensamma

geografiska områden.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Under de senaste årtiondena har, i samband med att staten påtagit sig

nya uppgifter eller på annat sätt intensifierat sina insatser, den statliga länsförvaltningen

byggts ut kraftigt och i flera avseenden fått en ny struktur.

Vid varje tillfälle har dock även mera väsentliga organisationsändringar

i regel avsett endast någon speciell verksamhetsgren inom denna förvaltning.

En allmän översyn av organisationen har visserligen länge varit aktuell

men har av olika skäl hittills inte kunnat komma till stånd.

Nu har som jag inledningsvis erinrat om ett omfattande utredningsarbete

slutförts i syfte att åstadkomma en sådan samlad översyn. Av skäl som

jag också har angett förut bör emellertid detta utredningsarbete sammanfattas

och kompletteras av en beredning med parlamentarisk sammansättning

innan statsmakterna tar mera definitiv ställning till frågan om den

regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation — en fråga

som också berör uppgiftsfördelningen mellan stat och kommun.

Även om beredningens arbete bedrivs skyndsamt torde det med hänsyn

till frågornas omfattning och invecklade natur inte bli möjligt att under de

närmaste åren nå fram till en samlad lösning. Samtidigt har de hittills slutförda

utredningarna och remissyttrandena över dem gett klart belägg för att

bristerna i nuvarande organisation är till allvarligt hinder för att viktiga

samhällsuppgifter skall kunna utföras på ett sätt som leder till bästa möjliga

levnadsförhållanden för medborgarna. Då kan enligt min bestämda uppfattning

djupgående överväganden av principiell innebörd rörande den regionala

organisationen och uppgiftsfördelningen på längre sikt mellan stat

och kommun inte få hindra de organisationsförändringar som behövs för

att aktuella samhällsuppgifter skall kunna lösas på bästa möjliga sätt.

En viktig förutsättning för organisationsändringar i detta läge måste

emellertid vara att statsmakternas framtida ställningstaganden inte därigenom

föregrips eller avsevärt försvåras. Principerna för uppgiftsfördelningen

mellan statliga länsorgan och landstingskommunerna bör därför

inte rubbas i detta sammanhang. Vidare bör nu förutsättas att gällande länsindelning,

bortsett från vissa justeringar, skall vara oförändrad.

Med dessa utgångspunkter kommer jag i det följande att ange vissa

riktlinjer för ändringar i den statliga länsförvaltningens organisation. Med

stöd av framlagda utredningsförslag och remissyttranden över dem har jag

funnit anledning att särskilt uppehålla mig vid de statliga länsorganens befattning

med samhällsplanering, skatteförvaltning, förvaltningsrättskipning

och försvarsberedskap.

Beträffande socialvården vill jag erinra om att socialutredningen har

till uppgift att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen.

Uppdraget omfattar även frågan om utformningen av den framtida statliga

regionala organisationen på socialvårdens område. Med hänsyn härtill

kan ställning inte nu tas till frågor som rör socialvården och dess orga
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

nisation, bortsett från vissa frågor om förvaltningsrättskipningen på detta

område, som jag återkommer till i det följande.

Samhällsplaneringen

Utvecklingen under 1960-talet

Den allt snabbare samhällsomdaningen medför behov av både vidgade

och aktivare insatser från det allmännas sida i syfte att främja den ekonomiska

utvecklingen och åstadkomma en så jämn välståndsfördelning som

möjligt men också för att mildra de omställningsproblem som utvecklingen

medför. Dessa insatser fordrar en nära samverkan mellan stat och kommun.

För att en sådan samverkan skall kunna komma till stånd och för att

insatserna skall leda till de mål för samhällsutvecklingen som vi vill nå,

är en väl utvecklad planering av åtgärderna nödvändig.

Den översikt som jag lämnar i det följande visar att ett intensivt arbete

pågår för att förbättra såväl den statliga som den kommunala planeringen.

Utvecklingstakten i samhället och behovet av längre tidsperspektiv i planeringsarbetet

har lett till att den statliga planeringen, både centralt och

regionalt, alltmer har inriktats på översiktliga överväganden medan det

mera detalj inriktade planeringsarbetet i takt med förstärkningen av kommunernas

planeringskapacitet kan utföras av kommunerna med ökad grad

av självständighet.

Det senaste decenniets utveckling har följt två huvudlinjer. Den första

innefattar strävanden att åstadkomma en mera samlad avvägning mellan

olika regioner och orter när det gäller bl. a. fördelningen av resurser som

är av betydelse för den ekonomiska utvecklingen, dvs. en samlad regional

politik. Den andra tar sikte på det allt större behovet av bedömningar och

avgöranden regionalt eller på riksplanet när det gäller att förebygga eller

lösa konflikter om utnyttjande av mark, vatten och andra naturresurser,

dvs. en förbättrad fysisk planering.

Den svenska förvaltningen är i huvudsak uppbyggd för fackplanering inom

relativt snäva sektorer. Inom varje sådan sektor finns i regel statliga

förvaltningsorgan på central och regional nivå. I kommunerna finns specialorgan

för vissa sektorer, men där finns också genom den sammanhållna

förvaltningen en naturlig samordning. Inom den statliga förvaltningen har

tidigare planeringen inom de skilda sektorerna (bostäder, kommunikationer,

skolor, sjukvård, socialvård, miljövård osv.) utvecklats snabbare än

samordningen mellan dem. Det är därför naturligt att arbetet inom den

statliga regionala planeringen under senare år har inriktats på att förbättra

samordningen i tid och rum mellan olika sektorer. Detta arbete utgör

ett viktigt led i regionalpolitiken.

I detta sammanhang förtjänar det framhållas att en inriktning på samordnande

och sektorövergripande planering ingalunda minskar betydelsen

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

129

av att även planeringen inom olika sektorer alltfort utvecklas och görs

mera effektiv. Det får inte råda någon motsatsställning mellan dessa olika

planeringsformer. De måste ses som komplement till varandra inom ramen

för det gemensamma samhällsarbetet. Den utveckling som under senare

år har ägt rum inom t. ex. vägplaneringen och bostadsplaneringen kommer

även den samordnande planeringen till godo.

För en effektivare samhällsplanering i olika former är den snart genomförda

kommunindelningsreformen en väsentlig förutsättning. Kommunernas

funktion som samhällets basorganisation säkras genom att kommunerna

får en storlek och geografisk utformning som skapar möjligheter att inom

kommunerna bygga upp både en differentierad service för medborgarna

och en effektiv organisation för planering och förvaltning. Den kommunala

planeringen får förutsättningar att utvecklas parallellt och i samarbete

med den statliga samtidigt som behovet av detaljerad statlig tillsyn

och rådgivning minskar.

Sedd i ett vidare perspektiv ingår kommunindelningsreformen i den regionala

politiken och innebär en betydande geografisk rationalisering. Den

nya kommunindelningen ger en grund för decentralisering av såväl beslutsfunktioner

som offentlig och enskild verksamhet i en omfattning som sannolikt

inte skulle ha blivit möjlig i ett samhälle med bestående splittring i

kommunstrukturen. Reformen innebär vidare ett viktigt inslag i utjämningspolitiken

genom att den för samman vanligen expansiva tätorter med

ekonomiskt svaga glesbygder.

Jag har tidigare redogjort för utformningen och inriktningen av den regionalpolitik

som grundar sig på beslutet vid 1964 års riksdag om en aktiv

lokaliseringspolitik och som innefattar försök att åstadkomma en mera

samordnad statlig planering. Det bör understrykas att den organisation

som utformats för denna verksamhet i sig själv innebär en betydande decentralisering

i förhållande till möjliga alternativa lösningar. Att tyngdpunkten

i arbetet har lagts på länen innebär nämligen inte, som ibland

sagts, en uppgiftsförskjutning från kommunerna till länsorganen utan en

förläggning av statliga uppgifter till regional nivå med ökade reella möjligheter

för kommunerna att medverka i arbetet.

De riktlinjer för den regionala utvecklingen som länsplanering 1967 har

lett fram till och som är avsedda att aktualiseras fortlöpande skall ge vägledning

i lokaliseringsfrågor och vid fördelning av resurser mellan länen

och inom länen. I första hand är planeringen avsedd att vara till ledning

för de statliga organ som har att fatta beslut som innebär resursfördelning

genom statsbidrag, lån m. m. En sådan planering kan inte bedrivas separat

för de statliga myndigheterna. Uppbyggnaden av det prognossystem som ingår

i länsplanering 1967 medför emellertid att kommunernas framtidsbedömning

och planering beaktas. Samråd med och remisser till kommuner

och landstingskommuner bör vidare leda till att kommunala och statliga

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 103

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

mål i stor utsträckning kan samordnas och bilda en gemensam riktpunkt

för samhällets fortsatta utbyggnad. Redan tillkomsten av preliminära regionalpolitiska

riktlinjer för de statliga myndigheterna bör ge säkrare utgångspunkter

för kommunernas — liksom för näringslivets -— planering.

Denna typ av så långt möjligt klart uttalade och konkreta riktlinjer utarbetade

i en process som innefattar debatt och belysning från olika intressenter

är enligt min mening av stort värde även när det gäller att engagera

medborgarna i diskussionen om samhällsplaneringen.

Jag vill här erinra om att Kungl. Maj :t nyligen (prop. 1970:75) bar

lagt fram förslag om den regionalpolitiska stödverksamheten efter den 1

juli 1970. Chefen för inrikesdepartementet har i det sammanhanget mot

bakgrund av hittills vunna erfarenheter anfört bl. a. att en planering med

den uppläggning som kännetecknar länsplanering 1967 och länsprogram

1970 bör bli ett bestående aktivt inslag i samhällsplaneringen. Vid den fortsatta

konkretiseringen av denna verksamhet förutsätts en fast förankring i

länen och kommunerna.

Även inom den fysiska planeringen har verksamheten under senare år

präglats av en strävan till förnyelse. Intresset har förskjutits mot planeringsformer

och arbetssätt som innebär vidgad överblick och bättre anpassning

till en samhällsutveckling som snabbt ökar beroendet mellan tätorter

och landsbygd och mellan regioner i olika delar av landet och som kräver

kraftfulla miljövårdande insatser. Den fysiska planeringen kan även under

1970-talet väntas komma att präglas av en livlig försöksverksamhet och

nydaning. Viktiga inslag i denna verksamhet blir bygglagutredningens arbete

och den fortsatta utvecklingen av en fysisk riksplanering.

I direktiven för bygglagutredningen framhöll jag att de nuvarande instituten

för översiktlig planering inte är utformade så att markdispositionerna

genom dem kan ledas i den omfattning som samhällsutvecklingen

motiverar och att en allmän översiktlig fysisk planläggning som på ett helt

annat sätt än f. n. är ägnad att leda utvecklingen i fråga om markanvändningen

framstår som alltmera angelägen. Jag underströk vidare att en

minskning av arbetet med granskning av detaljplaner borde kunna medföra

att de centrala och regionala planmyndigheterna i högre grad än f. n.

kan ägna sig åt frågor rörande översiktlig planering, normfrågor och andra

viktiga principiella frågor samt vidare åt rådgivning och service åt kommunerna.

Förarbeten för en fysisk riksplanering pågår inom Kungl. Maj :ts kansli.

Bakgrunden till detta arbete har vid flera tillfällen diskuterats i riksdagen

och det torde inte råda några delade meningar om behovet av en sådan

planering. En skiss till fysisk riksplan beräknas föreligga under år

1971. Den kommer att remissbehandlas och därmed ge underlag för en allmän

debatt om den fysiska riksplaneringen och dess arbetsformer. Detta

material och den debatt som kan väntas bör bl. a. kunna belysa frågan om

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 103 år 1970

131

hur arbetsuppgifterna i en fortlöpande fysisk riksplanering bör fördelas

mellan olika planeringsnivåer och därmed också på vilket sätt länsförvaltningarna

bör delta i arbetet.

Behovet av underlag för mera översiktliga bedömningar inom den fysiska

planeringen har också lett fram till andra initiativ under senare år. Jag

vill i detta sammanhang peka på den inventering av olika kuststräckors värde

för friluftsliv och fritidsbebyggelse som statens planverk har utfört som

ett led i civildepartementets inventeringar i anslutning till riksplanearbetet

och på det arbete med att främja den översiktliga planläggningen av

markanvändningen inom västkustområdet som planverket bedriver på

Kungl. Maj :ts uppdrag. Fem länsstyrelser har inlett ett samarbete kring

översiktliga planfrågor m. m. inom området kring Mälaren—Hjälmaren.

På länsplanet har inriktningen av arbetet inom den fysiska planeringen

och dithörande organisationsproblem i stor utsträckning präglats av de ökade

insatserna inom natur- och miljövård. Länsstyrelserna fick nya viktiga

uppgifter inom den allmänna naturvården genom naturvårdsorganisationens

tillkomst år 1963 och genom naturvårdslagen som trädde i kraft den

1 januari 1965. Länsstyrelsernas uppgifter har därefter vidgats inom vatten-

och luftvården och den 1 juli 1969 tillkom ytterligare uppgifter enligt

milj öskyddslagen.

Behovet av underlag för översiktliga bedömningar på länsplanet i samband

med bl. a. frågor om industrilokalisering, fritidsbebyggelse, friluftsliv

och naturvård bär lett till försök inom vissa län att nå en samlad överblick

över länets fysiska resurser, den aktuella utvecklingens fysiska konsekvenser

m. m. Statens planverk har tagit initiativ till att samordna denna

inventeringsverksamhet i syfte att för alla län få fram en kartläggning

i enhetlig form av de tillgängliga markresursernas egenskaper, den nuvarande

markanvändningen samt förekomsten av restriktioner för markanvändningen

och av planer för markens framtida användning. En sådan kartläggning

bör avsevärt förbättra beslutsunderlaget för den fysiska samhällsplaneringen

på central, regional och lokal nivå.

Tyngdpunkten i detta inventeringsarbete har förlagts till länsförvaltningarna

men sker enligt särskilda program som för varje sektor utarbetas inom

respektive centrala ämbetsverk i samråd med planverket. Jag är angelägen

att understryka att de inventeringsarbeten som sålunda har inletts inom

länsförvaltningarna inte innebär något intrång i den kommunala eller interkommunala

planeringen.

Jag har i det föregående flera gånger berört den kommunala planeringen.

Statlig och kommunal planering kan inte bedrivas åtskilda från varandra.

Den planering som skilda huvudmän ansvarar för i det gemensamma

samhällsarbetet måste genom en konstruktiv dialog inriktas mot

samma mål.

En påtaglig förnyelse har skett av den kommunala planeringen med sär
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

skild betoning på en förlängning av det tidsperspektiv som man söker

överblicka. Planeringsverksamheten har också alltmera blivit en uppgift

för kommunernas styrelser, vilket får ses som ett uttryck för en strävan

till ökad samordning av sektorsplaneringen.

När det gäller samhällsplaneringens utveckling inom kommunerna har

Svenska kommunförbundet spelat en betydelsefull roll som samordnare,

idégivare och teknisk rådgivare. Jag tror emellertid att också utvecklingen

inom den statliga planeringen har inspirerat till ökade planeringsinsatser

inom kommunerna. I vissa fall har den statliga regionalpolitiska planeringen

varit direkt beroende av en parallell utveckling på den kommunala sidan.

I andra avseenden har den statliga planeringen mera indirekt stimulerat till

vidgad kommunal planering. Regionalpolitiken kommer också efter hand

som den utvecklas att ge kommunerna fastare utgångspunkter för planeringen.

Viktiga inslag i den kommunala planeringen är utvecklingen av bostadsbyggnadsprogrammen

och de i stor utsträckning därpå grundade försöken

med kommunalekonomisk långtidsplanering (KELP). Riksdagen har vid behandlingen

av länsplanering 1967 (SU 1969:57 s. 6) betonat att en fortsatt

utveckling av försöksverksamheten med långsiktig kommunal investeringsplanering

är en förutsättning för att man skall kunna samordna de

planer som kan möjliggöra konkret samverkan mellan stat, kommun och

näringsliv. Försöken med kommunalekonomisk långtidsplanering startade

år 1966 i tio kommuner men har efter hand vidgats så att de år 1969 omfattade

drygt 500 kommuner, som kan beräknas svara för den absoluta huvuddelen

av investeringarna inom den kommunala sektorn.

Ett i detta sammanhang intressant utvecklingsdrag är försöken att finna

nya former för interkommunal planering. Inom åtskilliga kommunblock

har prövats olika former för gemensam utvecklingsplanering bl. a.

i samarbete med statens planverk och Svenska kommunförbundet. Vidare

bör nämnas de kommunalförbund som i några fall har bildats för regionalplanering

i friare former än dem som byggnadslagen anvisar. Dessa kommunalförbund

söker främja dels en starkare anknytning mellan sektorsplanering

och den fysiska planeringen dels ett närmare samband mellan regional

planering och plangenomförande.

Reformbehov

Den redogörelse som jag nu har lämnat visar att samordningen av planeringen

inom olika sektorer har en naturlig förankring i kommunerna och

att det har ansetts lämpligt att förlägga de statliga samordningssträvandena

i så nära kontakt med kommunerna som möjligt. Framför allt genom den

regionalpolitiska verksamheten har under senare år tyngdpunkten förskjutits

från central till regional nivå, dvs. på grund av den givna administra
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

tiva strukturen till länen. Detta är en process som för övrigt har präglat hela

efterkrigstiden och kännetecknat utvecklingen även internationellt.

Man kan inte heller se några tendenser till att den regionala nivåns betydelse

i framtiden skulle komma att minska i samhällsplaneringen. Strävandena

till decentralisering inom den statliga förvaltningen och ett ökat

behov av interkommunalt samarbete i planeringsfrågor talar i motsatt riktning.

På den regionala nivån finns också de bästa förutsättningarna för att

inom det statliga verksamhetsområdet lösa åtskilliga av de samordningsproblem

som onekligen ännu kvarstår när det gäller relationerna mellan regionalpolitisk

och fysisk planering.

När det gäller formerna för planeringsarbetet måste antagligen för lång

tid framåt försöksverksamheten och utvecklingsarbetet fortgå. Det är i vart

fall inte möjligt att nu förutse någon tidpunkt då stabilitet i det avseendet

kan ha uppnåtts.

Vad beträffar de organisatoriska förhållandena har vissa förändringar

skett under senare år. Dessa har emellertid varit av begränsad räckvidd.

Jag syftar på naturvårdsverksamhetens centrala och regionala uppbyggnad,

tillkomsten av planeringsråden samt förstärkningen i vissa avseenden

av länsstyrelsernas resurser för planering och samordning. Självfallet är

det angeläget att organisationen anpassas till utvecklingen. Både länsförvaltningsutredningen

och länsdemokratiutredningen konstaterar att den

regionala planeringsorganisationen är behäftad med åtskilliga brister och att

detta utgör ett allvarligt hinder för att aktuella uppgifter skall kunna fullgöras

på det sätt som medborgarna har rätt att kräva. Denna enighet begränsar

sig för övrigt inte till de båda utredningarna. I det omfattande remissmaterialet

finns knappast något yttrande som ger uttryck för tillfredsställelse

med nuvarande organisation.

Kommunindelningsreformen, utredningarna om länsförvaltning och länsindelning

samt den aktiva lokaliseringspolitiken utgjorde en samlad reformlinje

där de olika momenten avsågs komplettera varandra och verka mot

samma mål. Av delarna i detta reformarbete har länsförvaltningsreformen

hittills inte fullföljts beroende på den diskussion om uppgiftsfördelningen

mellan statliga länsorgan och landstingskommuner som länsdemokratiutredningens

förslag har föranlett. Frågan om en ändrad länsindelning har inte

heller kunnat föras till någon lösning.

Enligt min mening är det uppenbart att de begränsade organisatoriska

förändringar som skett inte varit tillräckliga utan att en bredare översyn

av organisationen bör ske. En sådan är så angelägen att den inte längre

kan skjutas upp. Av skäl som jag inledningsvis har angett kan dessa frågor

inte ännu få någon mera definitiv lösning. De organisationsförändringar

som nu bör göras måste därför hålla sig inom den statliga länsförvaltningens

nuvarande ram och ha nu gällande länsindelning som en given utgångspunkt.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Samordning inom länen av beslut i samhällsplaneringsfrågor

Länsförvaltningsutredningen diskuterade tre former för ökad samverkan

i de statliga länsorganens planeringsarbete, nämligen en gemensam dokumentations-

och utredningsverksamhet, förbättrat samråd mellan olika organ

och en samordning av vissa beslutsfunktioner. Dessa tre former av

samverkan representerar samtidigt olika grader av organisatorisk samordning.

Förslaget att länsstyrelsen skulle svara för viss för samhällsplaneringen

i länet gemensam utredningsverksamhet har redan genomförts som ett led

i den regionalpolitiska verksamheten. Uppläggningen av detta arbete har

också tillgodosett vissa remissinstansers önskemål att länsstyrelsernas utredningsarbete

så långt möjligt sker på ett enhetligt sätt och med utnyttjande

av moderna tekniska hjälpmedel.

De åtgärder som står till buds för att ytterligare förbättra samordningen

inom den statliga länsförvaltningen kan i huvudsak bestå av dels en ökad

samverkan när det gäller beredningen av besluten i samhällsplaneringsfrågor

inom skilda myndigheter, dels en organisatorisk förändring för att

sammanföra beslutsfunktionerna. Det faller sig naturligt att i första hand

överväga vilken effekt man skulle kunna nå med den förstnämnda typen

av åtgärder. Vissa remissinstanser som avstyrkt en omorganisation av länsförvaltningen

har uttalat sig för ett vidgat samråd.

Jag har förut redogjort för de former som finns för samråd mellan länsorganen.

Av denna redogörelse har framgått att några enhetliga, på förhand

bestämda rutiner för samverkan i planeringsfrågor på länsplanet inte finns.

Det innebär att de olika organens och de enskilda tjänstemännens förmåga

att ta initiativ och benägenhet att samarbeta ytterst blir avgörande för om

samverkan kommer till stånd eller ej. Häri ligger en uppenbar svaghet i

systemet.

En förstärkning av samrådet mellan länsmyndigheterna vid beredningen

av beslut i planeringsfrågor skulle naturligtvis innebära ett steg mot en

mera enhetlig syn på samhällsplaneringsfrågorna. Den skulle bl. a. kunna

leda till en bättre belysning från skilda utgångspunkter av aktuella problem

och till en mera likformig handläggning av olika planeringsfrågor.

Enligt min mening ger emellertid enbart ett vidgat samrådsförfarande

inte tillräckliga garantier för att de för samhällsplaneringen avgörande

besluten blir samstämda. Om vi skall lyckas med uppgiften att genom en

mer medveten regional politik ta till vara olika bygders utvecklingsförutsättningar

och söka åstadkomma så likvärdiga levnadsbetingelser och en så

god miljö som möjligt i skilda delar av vårt land, måste de riktlinjer för den

regionala politiken som statsmakterna lägger fast fullföljas genom samordnade

verkställighetsbeslut. Det är därför angeläget att alla de åtgär
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ls proposition nr 103 år 1970

der vidtas som behövs för att den statliga länsförvaltningen skall få ett

samlat grepp över de olika delarna i den regionalpolitiska verksamheten.

Jag vill av denna anledning förorda att alla väsentliga beslutsfunktioner

inom den statliga länsförvaltningen i frågor om översiktlig planering som

är av större regionalpolitisk betydelse samlas hos en myndighet. Någon annan

myndighet än länsstyrelsen kan knappast komma i fråga. Länsstyrelsen

svarar redan nu för en stor del av dessa beslut på länsplanet. Med beslut

avser jag i detta sammanhang också ställningstaganden i form av

t. ex. yttrande till annan myndighet.

En förutsättning för att länsstyrelsen skall tillföras nya beslutsbefogenheter

anser jag emellertid vara att lekmannamedverkan införs i länsstyrelsen

och att länsstyrelsen även i övrigt får den organisation och de resurser

som uppgiften kräver. Dessa frågor återkommer jag till senare.

När det gäller att avgränsa de ärendegrupper i vilka länsstyrelsen skall

utöva beslutanderätten från de frågor där avgörandet alltjämt skall ligga

kvar hos ett fristående länsorgan torde det bli nödvändigt att Kungl. Maj:t

meddelar relativt detaljerade föreskrifter och vägledande anvisningar.

Grunden för länsstyrelsens funktion som samordnande organ inom den

statliga länsförvaltningen är de uppgifter som med nuvarande befogenhetsfördelning

ankommer på länsstyrelsen i följande ärenden.

1. Regionalpolitisk planering och frågor rörande näringslivets lokalisering.

2. Frågor om kommunal, ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning.

3. Frågor om fkursplaner för byggande av vägar och broar; frågor om

utförande av vägföretag utanför flerårsplan; frågor om fördelningsplan för

statsbidrag till byggande av väg eller gata; frågor om tilldelning av statsbidrag

utanför fördelningsplan.

4. Järnvägs-, hamn- och flygplatsfrågor.

5. Frågor om regionplan eller generalplan.

6. Översiktlig planering inom miljövårdsområdet (vatten- och luftvård,

övrig naturvård, friluftsliv m. in.).

7. Planering av el-distributionen.

8. Yttrande i förekommande fall över kommunal eller statlig planering

av serviceanordningar, militära anläggningar m. m.

Den nya länsstyrelsens samordnande funktion inom den statliga länsförvaltningen

bör emellertid också medföra att beslutanderätten för den statliga

länsförvaltningens vidkommande förs över från fristående länsorgan

till länsstyrelsen i följande ärenden.

9. Huvudsaklig fördelning på kommuner av det bostadsbyggande som

ryms inom länet tilldelade ramar för nyproduktion.

10. Översiktliga utredningar och översiktlig planering samt därmed sammanhängande

handlingsprogram beträffande jordbrukets och skogsbrukets

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

lokalisering och utveckling (jord- och skogsbrukets strukturanpassning och

framtida inriktning, översiktliga skogsvägnätsplaner m. m.).

11. Regionalpolitisk prioritering av objekt för sysselsättningsfrämjande

åtgärder och för den reglerade byggnads- och anläggningsverksamheten.

12. Allmän planering av skolväsendets lokalisering och dimensionering,

särskilt såvitt avser grundskolans högstadium och gymnasieskolan.

Den beslutanderätt som sålunda bör föras till länsstyrelsen ankommer

nu på länsbostadsnämnden och länsarbetsnämnden (punkt 9), lantbruksnämnden

och skogsvårdsstyrelsen (punkt 10), länsarbetsnämnden (punkt

11) och länsskolnämnden (punkt 12).

Eftersom mitt förslag innebär att länsstyrelsen övertar beslutanderätten

endast i frågor om översiktlig planering av större regionalpolitisk betydelse

kommer åtskilliga beslutsfunktioner alltjämt att ligga kvar hos länsnämnderna.

Dessa skall också i samma utsträckning som hittills ha rätt — och

skyldighet — att ta initiativ till och främja åtgärder inom sina verksamhetsområden.

Vidare bör deras sakkunskap självfallet komma till uttryck

även i de ärenden som länsstyrelsen avgör. De bör sålunda yttra sig innan

länsstyrelsen avgör en fråga som tillhör deras fackområde. Som bostadsstyrelsen

framhållit under remissbehandlingen får det anses naturligt att

varje länsmyndighet genom de föreslagna samordningsåtgärderna kommer

att inom sitt fackområde verka i enlighet med en gemensam uppfattning om

länets utveckling och med beaktande av statsmakternas direktiv beträffande

de olika verksamhetsområdena. För t. ex. länsbostadsnämndens del bör detta

innebära att länsstyrelsen verkar med utgångspunkt i de regionalpolitiska

målen och länsbostadsnämnden utgående från de bostadspolitiska

riktlinjerna. Länsbostadsnämnden bör sålunda ha ett oförändrat ansvar för

genomförandet av de av statsmakterna givna bostadspolitiska intentionerna.

Samhällsplanering och lekmannamedverkan i länsstyrelsen

Den omfördelning av beslutanderätten mellan de statliga länsorganen som

jag har förordat måste som jag redan har antytt få konsekvenser beträffande

formerna för lekmannamedverkan i länsstyrelsen. Omfördelningen

innebär nämligen att viktiga beslutsfunktioner flyttas över från lekmannanämnder

till länsstyrelsen. Om lekmannainflytandet i dessa ärenden inte

skall minska måste lekmännen i länsstyrelsen få en annan ställning än den

som tillkommer planeringsrådet. De kan inte ha en enbart rådgivande funktion,

utan deras medverkan måste ta sig uttryck i att de deltar i besluten

och har del i ansvaret för dessa. En sådan förändring bör emellertid enligt

min mening inte ses bara som en formell anpassning till den omfördelning

av beslutanderätten som jag nyss nämnde. En lekmannamedverkan i beslutsfattandet

ligger i linje med utvecklingen mot en alltmer planeringsinriktad

länsförvaltning och är en naturlig konsekvens av den ställning, som

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

länsstyrelsen delvis redan har fått som regionalpolitiska samordnande organ

i en integrerad länsorganisation för samhällsplanering.

Medborgarrepresentanternas medverkan bör begränsas till sådana frågor

där deras insatser kan antas bli av verklig betydelse. Detta torde f. n.

i huvudsak uppnås om lekmannamedverkan garanteras i de förut uppräknade

ärendegrupperna. Frågor av övervägande juridisk, teknisk eller expeditionell

natur bör emellertid — även om de faller under dessa grupper

— avgöras på tjänstemannaplanet. Med denna uppläggning torde det inte

föreligga någon risk för att lekmannamedverkan skall medföra långsammare

ärendebehandling i länsförvaltningen.

Jag återkommer senare till en helhetsbedömning av behovet av lekmannainslag

i länsstyrelsens skilda verksamheter och till formerna för hur detta

behov bör tillgodoses.

Den yttre organisationen

Genom åtgärder av det slag som jag förut har behandlat — viss gemensam

utredningsverksamhet, bättre samråd och samlad beslutanderätt — kan

en förbättrad samordning inom den statliga länsförvaltningen i och för sig

åstadkommas utan ändringar i den yttre organisationen, dvs. i uppdelningen

på olika sinsemellan fristående länsorgan. Den yttre organisationen

ger ändå enligt min mening anledning till vissa överväganden i detta sammanhang.

I samhällsplaneringsfrågor anlitar länsstyrelsen i stor utsträckning expertis

från andra länsorgan. Dessa experter förordnas i en del fall som föredragande

i länsstyrelsen men oftast sker deras medverkan i form av ett

yttrande. Denna ordning är inte alltid rationell. Vid organisationsändringar

inom länsförvaltningen under senare tid har man också beaktat detta. För

naturvården och regionalpolitiken bygger länsstyrelsens organisation på

samma princip som länge har gällt i de centrala verken, nämligen att en

samlad bedömning av olika synpunkter sker inom ett och samma organ.

När det gäller att ta ställning till i vad mån man bör gå vidare på

denna väg och organisatoriskt inordna fristående länsorgan i den nya länsstyrelsen

anser jag i likhet med länsförvaltningsutredningen att det avgörande

bör vara arten och omfattningen av de självständiga uppgifter som varje

organ får att svara för efter en överflyttning av beslutanderätten i vissa

frågor till länsstyrelsen. Med dessa utgångspunkter kommer jag fram till

samma slutsatser som utredningen och huvuddelen av remissinstanserna,

nämligen att länsnämnderna, skogsvårdsstyrelsen och vägförvaltningen inte

bör flyttas in i den nya länsstyrelsen. Jag vill dock göra den reservationen

att den specialundersökning om länsorganisationen i Gotlands län som jag

senare återkommer till möjligen kan leda till ett annat resultat för detta

läns vidkommande.

Beträffande länsarkitekten har länsförvaltningsutredningen föreslagit

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

en inordning i länsstyrelsen. Hans verksamhet domineras av upgiften att

vara länsstyrelsens expert i plan- och byggnadsärenden, fastighetsbildningsärenden,

miljövårdsfrågor, byggnadsminnes- och fornminnesärenden m. m.

Även genom sin allmänna skyldighet att lämna råd och upplysningar till

andra statliga länsorgan, kommuner och enskilda kan han sägas biträda

länsstyrelsen lika väl som planverket.

Det föreligger som jag ser det starka skäl för att organisationen inom naturvården

och inom bebyggelseplaneringen skall ha en likartad uppbyggnad.

De regionala naturvårdsorganen och länsarkitektsorganisationen bör

inta samma ställning inom länsförvaltningen och i förhållande till resp.

centrala ämbetsverk. När det gäller naturvården har statsmakterna relativt

nyligen bestämt att de regionala funktionerna skall ligga inom länsstyrelsen.

Även om länsstyrelsen inte svarar för någon självständig fysisk planering

ställs den inför avgöranden där en på inventeringar och utredningar grundad

överblick över länets fysiska förhållanden i olika avseenden blir nödvändig.

Vidare måste en samlad syn på den fysiska planeringen och naturvården

sättas i samband med utvecklingen inom den regionalpolitiska planeringen.

Ställningstaganden till frågor inom den fysiska planeringen måste

därvid påverkas av den allmänna målsättningen för länsförvaltningens

arbete.

Den långtgående sakliga integrering som länsarkitektens nuvarande verksamhet

har med länsstyrelsens arbete och den växande betydelsen av en

samlad syn i stort inom länsförvaltningen på den framtida fysiska samhällsutformningen

bör bli avgörande när det gäller att ta ställning till frågan

om länsarkitektkontoret bör ingå i den nya länsstyrelsen. Hänsyn bör

också tas till de fördelar från personal- och arbetsorganisatoriska synpunkter

som en inordning i länsstyrelsen skulle kunna leda till. Skälen för en

inordning förstärks också om länsstyrelsen, som jag har förordat, från andra

länsorgan övertar uppgifter som visserligen i huvudsak rör olika former

av ekonomisk planering men som påverkar och påverkas av den fysiska planeringen.

Länsstyrelsen torde därigenom i ännu högre grad än nu bli beroende

av länsarkitektens mångsidiga sakkunskap och möjligheterna att inrikta

dennes verksamhet på särskilt angelägna uppgifter. Jag förordar av

här anförda skäl, att länsarkitektkontoret skall ingå i den nya länsstyrelsen.

Jag vill betona att en inflyttning av länsarkitekten i länsstyrelsen inte

får leda till att de facksynpunkter han har att företräda får svårare att göra

sig gällande vid de avvägningar mellan olika intressen som länsstyrelsen ofta

måste göra. Som jag ser det behöver emellertid en sådan utveckling inte

befaras särskilt om, som jag förutsätter, länsarkitekten i stor utsträckning

blir föredragande i länsstyrelsen och därmed garanteras möjligheter att argumentera

för sin ståndpunkt och i förekommande fall anmäla avvikande

mening. Det torde också vara möjligt att finna sådana handläggningsformer

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

att övergången från skrivna remissvar till muntlig föredragning inte behöver

leda till brister i underlaget för eventuell handläggning i annan instans.

Däremot aktualiserar en inordning av länsarkitektkontoret i länsstyrelsen

vissa frågor rörande förhållandet mellan statens planverk och den

nya länsstyrelsen. Min syn på dessa frågor ämnar jag utveckla i det följande

från mera generella utgångspunkter.

Länsförvaltningsutredningen har även övervägt överlantmätarens ställning

men stannat för att inte förorda en inordning i länsstyrelsen, vilket

kritiserats av några remissorgan. Ett uppenbart samordningsbehov föreligger

mellan de former av fysiska planerings- och verkställighetsåtgärder som

berör länsstyrelse, länsarkitekt och överlantmätare. Rationaliseringsvinster

torde vidare kunna göras genom gemensam kontorsorganisation, bl. a. i

vad avser kartarkiv och ritbiträden m. m. Jag anser emellertid att några

ändringar i överlantmätarens ställning inte bör övervägas fristående från

prövningen av föreliggande förslag angående fastighetsbildnings- och mätningsväsendets

organisation (SOU 1969:43). Ifrågavarande spörsmål bereds

f. n. i civildepartementet.

Förhållandet mellan centrala myndigheter och länsstyrelserna

De statliga förvaltningsuppgifterna på samhällsplaneringens område är i

regel anförtrodda mer eller mindre specialiserade organ, som var för sig

har att svara för verksamheten inom en viss sektor. Som sektorsorgan

fungerar — med direktiv från Kungl. Maj :t — de centrala myndigheterna

vilka i ett flertal fall har egen regional organisation, vanligen i form av länsnämnder.

En sådan uppbyggnad av statsförvaltningen är en praktisk nödvändighet.

Det är emellertid viktigt att det i samhällsverksamheten också

finns sammanhållande krafter som samordnar sektorsorganens verksamhet

till en meningsfull och ändamålsenlig helhet. Centralt svarar Kungl. Maj :t

för denna samordning, medan motsvarande funktion regionalt har lagts

på länsstyrelserna. Länsstyrelserna är dessutom sektorsorgan för vissa uppgifter.

Det är i en planeringsorganisation med denna struktur nödvändigt att

de sektorsvis verksamma myndigheternas intentioner och befogenheter resp.

länsstyrelsernas samordnande insatser blir väl balanserade mot varandra.

Det ligger emellertid i sakens natur att frågan om relationerna mellan

sektorsorgan och samordningsorgan inte kan lösas efter en schematisk modell,

genom vilken den ena av dessa myndigheter underställs den andra.

Både sektorsplaneringen och den samordnande planering som har delegerats

till länsplanet är instrument för att under Kungl. Maj :ts ledning nå de

mål som statsmakterna har ställt upp. De sektoriella organen har till sig

fått delegerade vissa beslutsfunktioner från Kungl. Maj :t och bör i övrigt

ses som Kungl. Maj:ts beredningsorgan inom resp. sektorer. Länsstyrelserna

har motsvarande funktion och ansvar knutna till geografiska områden.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Att olika uppfattningar i sakfrågor gör sig gällande i ett sådant system är

naturligt och följer av att systemet är uppbyggt för att samhällsfrågorna

skall belysas ur olika aspekter. Om motsättningar uppkommer måste frågan

i sista hand lösas av den gemensamma centrala instansen, Kungl. Maj :t.

Om nu, enligt vad jag har förordat, vissa beslutsbefogenheter flyttas till

länsstyrelsen från fristående länsnämnder samt länsarkitektkontoret inordnas

i länsstyrelsen, blir inte bara länsstyrelsens samordningsfunktioner

förstärkta utan länsstyrelsen blir i ökad grad även ett sektorsorgan. Att länsstyrelsen

i den egenskapen underordnas centrala myndigheters ledning i vissa

avseenden innebär inte något nytt och leder då inte heller till någon principiell

förändring i dess ställning. De centrala myndigheterna bör inom de

ämnesområden där beslutsfunktioner eller den regionala organisationen i

sin helhet flyttas över till länsstyrelsen få befogenheter gentemot denna som

i huvudsak motsvarar vad de nu har mot sina egna regionala organ. Detta

bör kunna få en positiv effekt på länsstyrelsernas och länsnämndernas fortlöpande

samverkan i planeringsarbetet. Länsstyrelserna och de centrala myndigheterna

blir bättre underrättade om varandras intentioner och överväganden

och kan därför agera mera enhetligt och därmed också på ett sätt som

bäst tillgodoser hela landets intressen.

En naturlig och funktionellt riktig uppgiftsfördelning mellan de centrala

myndigheternas planering och den samordnande planeringen inom länsförvaltningen

innebär följande. Det bör ankomma på de centrala myndigheterna

att inom sina sektorer och inom ramen för sina befogenheter svara

för generella riktlinjer, tekniska och juridiska normer, råd och anvisningar

för verksamheten m. m. De bör vidare svara för utveckling och planering

av verksamheten inom sina sektorer, för information, initiativ och idéspridning.

Länsstyrelsen bör som regionalpolitiskt samordnande myndighet på

länsplanet — utifrån de centralt givna riktlinjerna och inom ramen för

dem — ta ställning till frågor om resursfördelning och resursutnyttjande,

lokalisering osv. Regionalpolitiken innebär alltså en strävan att ge den utbyggnad

som sker inom de skilda sektorerna bästa möjliga samlade effekt

på förutsättningarna för bl. a. en mera balanserad regional utveckling.

Som jag tidigare har understrukit kan en förstärkning av de samordnande

momenten i planeringen inte få leda till att sektorsplaneringens villkor

försämras. Det är tvärtom en förutsättning för väl avvägda insatser att olika

facksynpunkter får komma till tals och i vissa fall brytas mot varandra.

Det synsätt som jag här anlagt på förhållandet mellan fackplanering och

samordnande planering talar enligt min uppfattning för att möjlighet —- i

den mån sådan inte redan föreligger — öppnas för central myndighet som

företrädare för fackplaneringen och länsstyrelserna som företrädare för en

samordnande planering att under vissa förutsättningar få varandras ställningstaganden

prövade av den gemensamma högsta instansen, Kungl. Maj :t.

Länsförvaltningsutredningen har såvitt gäller de fristående länsorgan,

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:is proposition nr 103 år 1970

från vilka beslutanderätt i vissa frågor skulle flyttas över till länsstyrelsen,

tänkt sig att, om ett sådant organ inte anser sig kunna godta länsstyrelsens

avgörande, frågan efter framställning av organets centrala myndighet

skall avgöras av Kungl. Maj :t. Vidare innebär utredningens förslag att en

central myndighet inte kan frångå länsstyrelsens mening vid beslut i en

planeringsfråga, vare sig länsstyrelsen fattat beslut i frågan eller yttrat sig

till myndigheten. Om länsstyrelsens mening skall frångås måste frågan underställas

Kungl. Maj :t. Exempel på denna ordning är i princip vad som nu

i vissa fall gäller beträffande vägplaneringen.

En ömsesidig rätt för centrala myndigheter och länsstyrelserna att få en

planeringsfråga hänskjuten till Kungl. Maj:t kan dock givetvis inte gälla

generellt utan måste av bl. a. praktiska skäl ges vissa begränsningar. Bl. a.

bör den verksamhet som handhas av de affärsdrivande verken och verksamhet

av liknande art undantas. Självfallet måste också en begränsning

ske till planeringsbeslut av större vikt.

Jag anser att vid utformandet av en ordning som nu sagts någon skillnad

i princip inte bör göras mellan de centrala myndigheter som har egen regional

organisation och de myndigheter vilkas fackintressen i länen företräds

av länsstyrelsen.

Inom de områden där länsstyrelsen är regionalt fackorgan torde även

vissa andra frågor avseende förhållandet mellan den centrala myndigheten

och länsstyrelserna behöva regleras närmare. Jag finner det t. ex. uppenbart

att den centrala myndigheten bör äga inflytande på tillsättningen av sådana

tjänster i länsstyrelsen som har en markant anknytning till myndighetens

arbetsområde. Den centrala myndigheten bör sålunda få yttra sig i sådana

tillsättningsärenden antingen de avgörs av Kungl. Maj:t eller av länsstyrelsen.

Vidare bör det finnas möjlighet för den centrala myndigheten att i samråd

med länsstyrelsen ta initiativ till utbyte av personal, kalla personal till

konferenser och anordna fortbildning. Myndigheten bör också ha möjlighet

att anföra synpunkter på resurstilldelningen för verksamheten i länet inom

dess ämnesområde. När det gäller att utforma riktlinjer för relationerna

mellan centrala myndigheter och länsstyrelserna bör man kunna tillgodogöra

sig vissa erfarenheter från de verksamhetsgrenar som redan är inordnade

i länsstyrelsen, t. ex. naturvårdsverksamheten. Vid bedömningen bör

emellertid beaktas att ändringar av riktlinjerna för samarbetet mellan naturvårdsverket

och länsstyrelserna också kan föranledas av de åtgärder beträffande

länsförvaltningens arbete och organisation som jag nu har förordat.

Jag vill här vidare betona att de olika uppfattningar mellan centrala myndigheter

och länsstyrelserna som kan föranleda behov av ställningstaganden

från Kungl. Maj :t inte bara kan väntas hänföra sig till enskilda sakfrågor.

Även frågor om utnyttjandet av länsstyrelsernas personalresurser

m. m. vid samtidiga önskemål från flera centrala myndigheter kan ge an
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:is proposition nr 103 år 1970

ledning till att Kungl. Maj .t får avgöra hur arbetsuppgifterna skall prioriteras.

Bl. a. sådana insatser torde kräva en anpassning av resurserna för ledning

av länsstyrelsernas arbete på departementsplanet.

De frågor om förhållandet mellan länsstyrelserna och centrala myndigheter

som jag nu har berört kommer att utredas närmare inom Kungl.

Maj :ts kansli, varvid tillfälle kommer att beredas bl. a. centrala myndigheter

och länsstyrelserna att komma med synpunkter, innan erforderliga bestämmelser

meddelas.

Planering sberedning

För överläggningar och beredning på tjänstemannaplanet i viktigare samhällsplaneringsfrågor

bör enligt länsförvaltningsutredningens förslag ett

särskilt organ benämnt planeringsberedningen knytas till länsstyrelsen. Utredningens

förslag vann stor anslutning hos remissmyndigheterna.

Jag finner det uppenbart att ett väl utvecklat samråd behövs inte bara

för att förbereda de enskilda ärenden som skall behandlas i länsstyrelsen

utan också för att i andra frågor av gemensamt intresse ge ömsesidig orientering

och allmän information de olika organens befattningshavare emellan.

Däremot ställer jag mig tveksam till en så långtgående formalisering av

samrådsförfarandet att ett särskilt organ inom länsförvaltningen skall bildas

för ändamålet. Enligt min mening är det tillräckligt om länsstyrelsen

har rätt att kalla till och leda sådant samråd och att företrädare för andra

länsmyndigheter med översiktliga planeringsuppgifter har motsvarande

skyldighet att delta. Initiativ till samråd bör givetvis tas också från dessa

senare myndigheter. Föreskrifter om samråd har sin plats i de berörda

myndigheternas instruktioner.

Jag vill framhålla att en planeringsberedning av den art som jag här

beskrivit kan bli ett forum för god kontakt mellan länsförvaltningen, landstingskommunerna,

kommunerna och näringslivet i samhällsplaneringsfrågor.

Med den ansvarsfördelning mellan olika huvudmän som vi har att utgå

från är ett fortlöpande informationsutbyte mellan dem en nödvändig förutsättning

för ett bra resultat.

Samarbete över tänsgränserna

Beträffande flera sektorer har uttalats behov av planeringsregioner som

är större än länen. Vissa försök i den riktningen har också inletts. Behovet

har understrukits i remissyttrandena över länsförvaltningsutredningen. Några

myndigheter framhåller önskvärdheten av ett organ liknande planeringsberedningen

som samarbetsorgan mellan flera län.

Splittrade strävanden till storregionala indelningar av landet kan enligt

min mening få ogynnsamma konsekvenser för möjligheterna att få samhällsplaneringen

att arbeta som ett överblickbart system som kan styras

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

143

av statsmakterna på ett riktigt sätt. Jag är fullt medveten om behovet

av regional planering över större områden än de nuvarande länen. Lämpliga

områden för sådan planering kan emellertid variera från sektor till sektor

och fritt valda regionindelningar bildade efter de kriterier som ställs

upp inom varje enskild sektor kan vara ägnade att komplicera samhällsplaneringen.

I den mån sådana regionindelningar inte kan bringas att sammanfalla

måste det regionala statliga förvaltningsområdet dvs. länet, utgöra det

område, inom vilket samordningsbehoven gentemot andra sektorer alltid

garanteras. Med detta synsätt blir det naturligt och nödvändigt att man från

länsförvaltningarnas sida deltar i vidgat samarbete över länsgränserna.

Det blir också naturligt att de centrala myndigheterna får som en viktig

funktion att ta initiativ till och delta i sådant storregionalt samarbete.

De planeringsuppgifter som här kan komma i fråga kan ses både som

en regional uppdelning av centrala planeringsfunktioner och som ett samarbetsbehov

med utgångspunkt i verksamheten i länen. Det bör därför bli

naturligt att de planeringsinsatser av denna art som kommer att utvecklas

ses som en gemensam arbetsuppgift såväl för berörda departement och

verk som för länsförvaltningarna. Utformningen av detta arbete torde få

utvecklas och prövas efter hand vad gäller innehåll, former och regional

uppbyggnad. Möjligheten till framtida förändringar i den regionstruktur

inom vilken samhällsplaneringen skall verka gör det särskilt angeläget att

i detta sammanhang åstadkomma så flexibla arbetsformer som möjligt och

samtidigt finna lösningar som redan nu kan medföra att kravet på större

regioner i viss utsträckning kan tillgodoses eller så att en senare förskjutning

i den riktningen underlättas. När det gäller arbetsformerna måste också

förutsättas att berörda parter positivt medverkar till en fortlöpande anpassning

av planeringsverksamheten till en mera ändamålsenlig regional struktur.

Som en allmän riktpunkt för länsövergripande samarbete bör enligt min

mening gälla att anknytningen till planeringen i länen måste garanteras, men

också att de centrala planeringsinstanserna här bör ha utrymme för en betydande

initiativ- och samordningsverksamhet.

Samhällsplanering och länsstyrelsens inre organisation

Jag återkommer senare till en samlad bedömning av vad förändringarna

i länsstyrelsernas verksamhet leder till för behov av ny organisation m. m.

Redan nu vill jag emellertid framhålla att samhällsplaneringsfrågorna får

en sådan omfattning och vikt i länsförvaltningens arbete att de inom länsstyrelsen

bör hänföras till en särskild huvudenhet som får koncentrera sin

verksamhet enbart på detta slag av frågor. I denna huvudenhet bör ingå

vad som ryms inom den nuvarande länsplanerarenheten, naturvårdssektionen,

länsarkitektkontoret samt den del av planeringssektionen som är

inriktad på samhällsplaneringsuppgifter.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Skatteförvaltningen

En av länsstyrelsens huvuduppgifter är att administrera och förvalta

skatterna på inkomst och förmögenhet samt mervärdeskatten. I denna uppgift

ingår att vaka över taxerings-, uppbörds- och indrivningsverksamheterna

genom kontroll av arbetet hos taxeringsnämnderna, de lokala skattemyndigheterna

och kronofogdemyndigheterna i länet. Länsstyrelsen har

också hand om länsregistreringen för folkbokföringen samt är beslutsinstans

i uppbörds- och folkbokföringsärenden. I länsstyrelsen handläggs alla

dessa frågor på landskontoret. Landskontorets chef, landskamreraren, är

också ordförande i prövningsnämnden. Denna är en från länsstyrelsen fristående

myndighet som emellertid är organisatoriskt knuten till länsstyrelsen

även på det sättet att dess kansli ingår i länsstyrelseorganisationen.

En av de brister i skatteförvaltningens nuvarande organisation som har

påtalats av landskontorsutredningen är att det saknas en central skattemyndighet

med tillräckliga resurser att inrikta och leda verksamheten hos

de regionala och lokala myndigheterna på skatteområdet. Följden har blivit

att man i olika län har haft skiftande rutiner och arbetsmetoder samt växlande

praxis vid tillämpningen av skattelagstiftningen. Bristen på samordnad

kontroll har också varit påtaglig. Beslut har emellertid fattats om att

ett riksskatteverk skall inrättas den 1 januari 1971 och ett förslag om organisationen

av verket har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1970:55). Reformen

kan väntas leda till en betydande effektiviscring av hela skatteförvaltningen.

I samband därmed har chefen för finansdepartementet uttalat bl. a. att

man för att vinna avsedd effekt med att inrätta ett centralt organ som

skall leda skatteförvaltningen i landet redan i samband därmed bör göra den

omorganisation på länsplanet som betingas av en sådan reform. Frågan

härom bör tas upp i detta sammanhang och jag vill efter samråd med

chefen för finansdepartementet anföra följande.

Den till länsstyrelserna förlagda skatteförvaltningen har landskontorsutredningen

och remissinstanserna funnit bristfällig särskilt i två avseenden.

Sålunda kritiseras landskamrerarens dubbla roll som ordförande i prövningsnämnden

och chef för den fiskaliska parten i taxeringsprocessen. Man

pekar på det principiellt diskutabla i denna ordning och framhåller de negativa

återverkningar det har på allmänhetens förtroende för prövningsnämnden.

Det anses också vara en organisatorisk svaghet att landskamreraren

förenar omfattande administrativa uppgifter med ordförandeskapet i

prövningsnämnden. Man menar att både prövningsnämndsarbetet och det

administrativa arbetet har blivit lidande på detta.

Vidare tar kritiken sikte på bristerna i skattekontrollen. Man hänvisar

till det omfattande skattesvinnet genom underdeklaration och anser i allmänhet

att kraftiga motåtgärder bör sättas in. I första hand vill man för
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

145

stärka kontrollapparaten. Dessutom föreslås olika organisatoriska åtgärder

för en bättre planering och samordning av kontrollen.

Kontrollen av de skatter som länsstyrelsen administrerar sker i många

former. I första hand bör nämnas taxeringsnämndernas kontroll av deklarationerna

för inkomst- och förmögenhetsskatt. I begränsad utsträckning

eftergranskas dessa deklarationer hos lokala skattemyndigheter och länsstyrelser.

Närmare kontroll av näringsidkares deklarationer kan ske i form

av bokföringsgranskning genom taxeringsrevision. Deklarationerna för mervärdeskatt

kan på motsvarande sätt granskas genom skatterevision. En

annan form av skattekontroll är kontrollen av arbetsgivares skatteredovisning.

Länsstyrelsens granskning inom uppbördssektionen av skatteindrivningen

och dess effektivitet kan sägas vara det sista kontrolledet.

Det är allmänt omvittnat att bristerna i fråga om skattekontrollen är allvarliga.

Hur stora belopp som dras undan beskattning kan av naturliga

skäl inte anges med några anspråk på exakthet. Resultaten av bl. a. de landsomfattande

kategorigranskningar, som riksskattenämnden har tagit initiativ

till, visar att det rör sig om betydande belopp. Inom de begränsade sektorer

av samhällslivet som har varit föremål för sådana kontroller har kontrollåtgärderna

lett till höjning av inkomsttaxeringarna på mellan 16 och

40 miljoner kr. En nyligen företagen, ännu inte helt avslutad kontrollaktion

i banker för att inhämta kontrolluppgifter mot tredje man har resulterat i

höjning av inkomsttaxeringar med över 30 miljoner kr. och höjning av förmögenhetstaxeringar

med ca 200 miljoner kr.

Det uppfattas med rätta som stötande att många drar sig undan skatt

genom att lämna oriktiga uppgifter och därigenom vältrar över skattebördan

på de lojala skattebetalarna. Det är ett viktigt rättvisekrav att ingen

drar sig undan sin lagstadgade skattskyldighet. Frestelserna att lämna

oriktiga uppgifter blir betydande, om en skattskyldig räknar med att risken

för upptäckt är ringa. En otillräcklig kontrollorganisation har därför

negativa återverkningar på skattemoralen. Skattesvinn i den omfattning

som nu förekommer har dessutom en inte oväsentlig betydelse för statens

och kommunernas finanser.

Flera åtgärder i syfte att förbättra skattekontrollen har nyligen beslutats

eller övervägs. Jag vill åter erinra om inrättandet av ett riksskatteverk som

kommer att svara för ledningen av mera omfattande kontrollaktioner och

se till att de resurser som finns blir rationellt utnyttjade. En betydande

ökning av länsstyrelsernas personal för skattekontroll blir möjlig genom

riksdagens nyligen fattade beslut om anslagen för budgetåret 1970/71 till

länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna (prop. 1970: 1 bil. 12,

SU 12, rskr 12). Taxeringen i första instans undersöks inom statskontoret.

Denna undersökning kommer också att gälla verksamheten hos de lokala

skattemyndigheterna.

Det förslag till organisationsförändring i länen som landskontorsutred10

— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 sand. Nr 103

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

ningens överväganden mynnar ut i är att skatteförvaltningen bryts ut från

länsstyrelsen till fristående skatteverk, ett i varje län. Skatteverket skall enligt

förslaget överta de uppgifter som nu ligger på länsstyrelsens taxerings-,

uppbörds- och datasektioner. Vidare föreslås att till skatteverket skall föras

över vissa uppgifter som nu ligger på kameralsektionen, nämligen arvs- och

gåvoskatteärenden och frågor rörande taxeringsorganisationen. Utredningen

föreslår också att prövningsnämnden ombildas till en från länsstyrelsen

helt fristående domstol, länsslcatterätt.

Jag vill erinra om att landskontorsutredningen har bedrivits parallellt

med länsförvaltningsutredningen och länsindelningsutredningen. Förslaget

om skatteverk och länsskatterätt bör därför ses mot bakgrund av de

förslag som sistnämnda utredningar har lagt fram. Frågan är av den arten

att den bör hänskjutas till den beredning som har att överväga den regionala

samhällsförvaltningens organisation på längre sikt.

Enligt min mening kan man emellertid göra åtskilliga organisatoriska

och andra förbättringar på detta område även inom länsstyrelsens ram. En

förutsättning bör i enlighet med vad jag inledningsvis betonat vara, att

organisationsändringar sker på sådant sätt att statsmakternas framtida

ställningstagande inte föregrips eller avsevärt försvåras.

Genom 1956 års taxeringsreform togs betydande steg i riktning mot att

skilja prövningsnämndsarbetet från den fiskaliskt inriktade verksamheten.

Man behöll visserligen organisationen med taxeringssektionen inom landskontoret,

men sektionschefen, förste taxeringsintendenten, har fått en mera

självständig ställning i förhållande till landskontorets chef, landskamreraren.

Vidare omvandlade man prövningsnämnden till ren besvärsinstans och

inrättade prövningsnämndens kansli. Tiden torde nu vara mogen att gå

vidare på den vägen. Landskontorsutredningens förslag att man skall organisatoriskt

skilja de dömande och de fiskaliska funktionerna på länsplanet

har också biträtts av så gott som alla remissinstanser, även om meningarna

är delade när det gäller frågan om detta skall ske genom att man bildar

fristående skatteverk och skatterätter eller gör en omorganisation inom

länsstyrelsens ram. Jag vill erinra om att en åtskillnad redan har genomförts

vid länsstyrelsen i Stockholms län, där man har en prövningsnämndsavdelning

och en taxeringsavdelning.

Jag förordar att alla länsstyrelser nu får en organisation som innebär att

de dömande funktionerna och den fiskala verksamheten utövas inom olika

huvudenheter. Beträffande frågan om uppbörds- och datasektionernas inplacering

i organisationen vill jag betona vikten av att det skapas smidiga

sambandslinjer mellan de myndigheter som på skilda plan är verksamma

inom dessa områden. Riksskatteverket blir centralt organ på beskattnings-,

uppbörds- och folkbokföringsområdena, och verksamheten på länsplanet

kommer i mångt och mycket att bedrivas under riksskatteverkets ledning

och tillsyn. Det är också angeläget att man skapar organisatoriska förut
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

sättningar för att så långt som möjligt samordna kontrollerna på bl. a. beskattnings-

och uppbördsområdena. En uppdelning av hithörande uppgifter

på olika huvudenheter i länsstyrelsen skulle medföra komplikationer i det

interna arbetet och försvåra kontakterna både med riksskatteverket och med

de lokala skattemyndigheterna, som också är verksamma såväl på beskattnings-

som på uppbörds- och folkbokföringsområdena.

Jag anser därför att huvudenheten för skatteförvaltningen i princip bör

överta även de uppgifter som nu ankommer på uppbörds- och datasektionerna

(datakontoren). Till frågan om den dömande verksamheten på skatteområdet

återkommer jag senare. Huruvida denna verksamhet även skall

omfatta beslutanderätten beträffande vissa uppbörds- och folkbokföringsärenden

kommer att prövas i annat sammanhang.

Arvs- och gåvoskatteärendena handläggs f. n. huvudsakligen inom kameralsektionen.

Arbetet med gåvoskatten avser både beskattnings- och uppbördsfunktioner,

medan länsstyrelsens befattning med arvsskatten f. n. endast

gäller uppbörd. Ivapitalskatteberedningen har i sitt betänkande rörande

kapitalbeskattningen (SOU 1969: 54) anmält sin avsikt att i ett senare betänkande

föreslå att administrationen av arvsskatten flyttas från de allmänna

underrätterna till länsstyrelserna. Eftersom administrationen av arvsoch

gåvoskatterna förutsätter fiskalisk aktivitet och samverkan med annan

beskattningsverksamhet bör hithörande uppgifter lämpligen förläggas till

den nya huvudenheten för skatteförvaltning. Härigenom får man också

bättre möjligheter till kontroll på detta område.

Landskontorsutredningen har ansett att det är viktigt att allmänheten

får bättre individuell vägledning i skattefrågor av skattemyndigheterna och

föreslagit att en sådan serviceskyldighet uttryckligen lagfästs. Som framgår

av vad bl. a. kammarrätten och lantbrukets skattedelegation har anfört kan

det dock ibland vara vanskligt att från myndighets sida lämna råd i skattefrågor.

Rådgivningen får t. ex. inte föregripa taxeringsnämndens beslut, något

som f. ö. också utredningen stryker under. Den måste därför vanligen

begränsas till upplysningar om gällande föreskrifter och anvisningar om

vad den skattskyldige skall iaktta i skilda hänseenden. Jag vill erinra om

att taxeringsnämndsordförande och taxeringsassistenter enligt 7 och 10 §§

laxeringsförordningen har till uppgift att lämna deklarations- och uppgiftsskyldiga

de upplysningar som behövs för att de skall kunna fullgöra

sina skyldigheter. I det s. k. service-cirkuläret (1946:680) finns vidare en

föreskrift om att myndighet bör gå allmänheten till handa med upplysningar

i frågor, som berör myndighetens verksamhetsområde, om inte sådant

biträde av särskild anledning medför olägenhet. Det är också vanligt

att de skattskyldiga vänder sig till tjänstemän vid länsstyrelse eller lokal

skattemyndighet med sina skatteproblem. Med hänsyn till dessa förhållanden

torde någon mera vidsträckt föreskrift om myndighets skyldighet att

lämna bistånd i skattefrågor inte behövas. Allmänheten bör emellertid på

10* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 103

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:is proposition nr 103 år 1970

lämpligt sätt få kännedom om de möjligheter att få hjälp som redan nu

står till buds. ökad rådgivning, särskilt i deklarationstider, bör också komma

till stånd. Jag räknar med att skattemyndigheterna genom den personalförstärkning

som redovisats i prop. 1970: 1 och genom den förbättrade

organisation som jag nu förordar skall få möjligheter att intensifiera den

viktiga serviceverksamheten. Det ligger i både allmänhetens och skattemyndigheternas

eget intresse att så sker.

Huvudenheten för skatteförvaltning bör få de resurser som behövs för

att länsstyrelsens ledande, övervakande och kontrollerande funktioner i förhållande

till de andra myndigheterna inom länet som arbetar med skatter

skall kunna utövas på ett ändamålsenligt sätt. Inrättandet av denna enhet

torde också leda till bättre möjligheter till samordning, inte minst på kontrollområdet.

Föreskriften i 14 § taxeringskungörelsen (1957:513) som

f. n. säger att förste taxeringsintendenten skall verka för sådan samordning

får en mera meningsfull innebörd när uppgiften i stället läggs på en

enhetschef som skall svara för hela området.

Man bör också sikta mot en utbyggd revisionsverksamhet. Av flera skäl

har antalet revisioner inte kunnat öka i takt med den personalförstärkning

som efter hand har skett. En förklaring till detta är att revisionerna mer

än tidigare har inriktats på omfattande och tidskrävande objekt. Vidare

har den allmänna varuskatten och mervärdeskatten ökat arbetsbördan för

revisionspersonalen genom att revisionerna ofta har avsett både den direkta

beskattningen och nyssnämnda skatter. Rekryteringssvårigheter och avgång

av kvalificerad personal har också varit problem som dock på senare tid

har reducerats betydligt.

En orsak till att revisionsverksamheten inte har fått avsedd omfattning

är att revisionspersonalen i stor utsträckning har anlitats för andra arbetsuppgifter,

främst för processföring men också för arbete utanför taxeringssektionen.

Detta har försvårat en ändamålsenlig planering av revisionsverksamheten

med påföljd bl. a. att mera omfattande aktioner har fått anstå.

Det är framför allt den offensiva verksamheten som har blivit lidande

på detta. Den personalförstärkning som blir möjlig fr. o. m. budgetåret

1970/71 kommer givetvis att förbättra läget. Ytterligare torde stå att vinna

genom olika organisatoriska åtgärder. I första hand bör man göra en strikt

funktions- och ansvarsfördelning inom den nya huvudenheten. Detta skall

dock givetvis inte hindra att personalen på de olika enheterna används på

ett smidigt sätt. När arbetsläget kräver det, skall omdisposition av personal

kunna ske både inom huvudenheten och mellan denna och andra enheter

i länsstyrelsen. I samband med allmän fastighetstaxering kan det sålunda

bli nödvändigt att förstärka den processförande enheten med personal

från andra enheter.

Däremot får det inte förekomma att personal, som är tilldelad revisionsenheten,

kontinuerligt sysslar med andra arbetsuppgifter, t. ex. process
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

149

föring. En annan sak är att man på den processförande enheten måste ha

personal som är kompetent att föra talan i mål som rör taxering för inkomst

av rörelse.

F ör valtningsrätt skipningen

Länsstyrelserna och de till länsstyrelserna knutna prövningsnämnderna

handhar praktiskt taget all förvaltningsrättskipning på den regionala nivån.

De mål som fullföljs i kammarrätten och regeringsrätten har också med

endast få undantag handlagts av länsstyrelse eller prövningsnämnd. Det

innebär att länsstyrelserna på snart sagt alla områden av samhällslivet prövar

förvaltningsärenden som i hög grad kräver rättslig bedömning och som

nära berör enskilds rätt.

Till skillnad från länsstyrelsens planerande verksamhet som grundar sig

mera på allmänna politiska målsättningar som fastställs av statsmakterna

än på bestämmelser i lag eller annan författning, är den egentliga förvaltningen

inriktad på enskilda fall och bunden av normer givna i författningsform.

Men som framgår av vad jag redan har sagt är det bara när prövningen

i ett förvaltningsärende i hög grad innefattar en rättslig bedömning

och nära berör enskilds rätt som ärendet kan sägas höra till förvaltningsrättskipningen.

Inom många områden, t. ex. social- och hälsovården samt

byggnadsväsendet, innefattar länsstyrelseförvaltningen också inspektionsoch

tillsynsfunktioner i förhållande till underordnade myndigheter. I fråga

om skatteväsendet är länsstyrelsens tillsyns- och inspektionsfunktioner också

framträdande, nämligen inom området för taxering och uppbörd.

I det föregående har till förvaltningsrättskipningen hänförts i första hand

dels alla typer av mål i vilka talan mot länsstyrelsens beslut förs hos förvaltningsdomstol

— i allmänhet regeringsrätten — dels de av prövningsnämnden

handlagda skattemålen i vilka talan förs hos kammarrätten. Också

ett par andra målgrupper i vilka den judiciella prövningen är framträdande

har hänförts till förvaltningsrättskipningen. Enligt den sålunda givna

definitionen hör till förvaltningsrättskipningen hos länsstyrelsen ett avsevärt

antal målgrupper som f. n. handläggs på skilda sektioner.

Vid flera tillfällen har krav ställts på förstärkning av förvaltningsrättskipningen.

Som lämpliga åtgärder för att nå det önskade målet har man

därvid främst pekat på möjligheten att öka lekmannainflytandet och att

åstadkomma bättre handläggningsformer men också att organisatoriskt särskilja

förvaltningsrättskipningen från länsstyrelsens övriga verksamhet.

Förslag om en eller flera sådana åtgärder har väckts av ett flertal utredningar,

t. ex. socialvårdskommittén, som lämnade sitt förslag år 1942, utredningen

om administrativa frihetsberövanden, vars betänkande lämnades

år 1960, samt senast länsförvaltningsutredningen och landskontorsutredningen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Enligt min mening finns det inte fog för någon allvarligare kritik mot

det sätt på vilket förvaltningsrättskipningen har utövats vid länsstyrelserna.

Det är emellertid viktigt att formerna för förvaltningsrättskipningen

anpassas till de krav som utvecklingen ställer. Våra strävanden efter ett

bättre samhälle, vilka främst syftar till ökat välstånd och ökad jämlikhet

bland medborgarna, förutsätter allt större insatser från det allmännas sida.

En följd härav är att uppgifterna inom förvaltningen ökar i omfattning

och betydelse. De avgöranden som träffas inom ramen för förvaltningsrättskipningen

får därmed allt större vikt för det allmänna och för den

enskilde och berör allt fler områden av samhällslivet och allt fler grupper

av medborgare. Utvecklingen innebär att tyngdpunkten inom den dömande

verksamheten i samhället förskjuts från den allmänna rättskipningen

till förvaltningsrättskipningen.

Redan det anförda utgör skäl att överväga åtgärder för att förstärka förvaltningsrättskipningen

vid länsstyrelserna och prövningsnämnderna. Ett

ytterligare skäl för en sådan förstärkning utgör den reform av förvaltningsrättskipningen

i kammarrätten och regeringsrätten som föreslås i en

tidigare i dag beslutad remiss till lagrådet. Reformen innebär att regeringsrätten

omvandlas till en i huvudsak prejudikatbildande instans. Huvuddelen

av de mål som i dag fullföljs från länsstyrelsen till regeringsrätten

skall i stället fullföljas till kammarrätt. Möjligheterna att få ett mål sakprövat

av regeringsrätten föreslås bli starkt beskurna. I huvudsak kommer

en sådan prövning till stånd bara i de fall det är motiverat från prejudikatsynpunkt.

Den föreslagna reformen är motiverad av det nuvarande

otillfredsställande arbetsläget i regeringsrätten som bl. a. har inneburit avsevärda

väntetider för målens avgörande. Reformen förutsätter att instanserna

under regeringsrätten förstärks. I den nyssnämnda lagrådsremissen

föreslås åtgärder för förstärkning av kammarrättsorganisationen.

Den åtgärd som i första hand bör komma i fråga i syfte att förbättra

förvaltningsrättskipningen vid länsstyrelserna är att bereda utrymme för

lekmannainflytande. I skattemålen deltar redan nu lekmän i dömandet på

regional nivå, nämligen i prövningsnämnden. Förslag att införa lekmannamedverkan

i den förvaltningsrättskipning som handhas på landskansliet har

förts fram av flera utredningar, senast länsförvaltningsutredningen, och

har därvid nästan genomgående fått ett positivt mottagande av remissinstanserna.

Fördelarna med att låta lekmän delta också i denna del av förvaltningsrättskipningen

är flera. I dag avgörs alla ifrågavarande mål —- i allmänhet efter föredragning — av en tjänsteman ensam, låt vara att en

eller flera experter, knutna till länsstyrelsen eller fristående från denna,

ibland har deltagit i handläggningen. Om avgörandet i stället ankommer

på en tjänsteman tillsammans med lekmän kommer en överläggning till

stånd mellan flera personer som svarar för avgörandet. Vid en sådan överläggning

kan de frågor som skall bedömas i målet bli allsidigt diskuterade

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

och i förekommande fall kan skilda meningar prövas mot varandra. En

kollegial handläggningsform kan alltså i och för sig anses ägnad att bidra

till en mer allsidig belysning av målet. Härtill kommer att lekmännen tillför

målet allmänna kunskaper och erfarenheter. Slutligen medför lekmannamedverkan

en insyn och kontroll som är ägnad att förstärka den medborgerliga

förankringen av förvaltningen. Jag förordar därför att lekmän

skall medverka i förvaltningsrättskipningen vid länsstyrelserna också i sådana

ärenden som f. n. handläggs vid landskansliet. Jag återkommer till

frågan i vilken utsträckning en sådan medverkan bör komma till stånd och

till frågan hur lekmännen bör utses.

En annan möjlig åtgärd för att stärka förvaltningsrättskipningen som har

diskuterats är att förbättra liandläggningsformerna. Förslag har framställts

om bl. a. ökade möjligheter att ta upp bevisning, t. ex. att höra vittnen på ed.

Kommer lekmän att i större omfattning än f. n. delta i rättskipningen

och vidtas i övrigt, i enlighet med vad jag kommer att förorda i det följande,

organisatoriska åtgärder som bl. a. innebär att organ med karaktär

av domstol inrättas för skattedömandet och annan sådan förvaltningsrättskipning

som lekmän kommer att delta i, skapas bättre förutsättningar för

att tillämpa handläggningsformer som är mer ägnade att tillgodose rättssäkerhetskrav.

Inom justitiedepartementet pågår f. n. arbete på ny lagstiftning

om förvaltningsförfarandet innefattande bl. a. särskilda bestämmelser

om förfarandet vid förvaltningsdomstol. Jag förutsätter att de krav som

i förevarande hänseende kan ställas kommer att bli tillgodosedda genom

denna nya lagstiftning.

Utmärkande för länsstyrelsens nuvarande inre organisation är att i allmänhet

alla ärenden inom samma ämnesområde hålls samman organisatoriskt

oavsett om ärendena avser planering eller förvaltning och oavsett vilken

typ av förvaltning som är i fråga. Inom en och samma sektion utövas

sålunda både inspektion och tillsyn samt utövas rättskipande uppgifter

inom t. ex. socialvården. Motsvarande är förhållandet beträffande hälsovården.

Som jag redan framhållit skildes visserligen genom 1956 års

taxeringsreform prövningsnämndsarbetet från den fiskaliskt inriktade

verksamheten och chefen för taxeringssektionen fick en mer självständig

ställning i förhållande till landskontorets chef, landskamreraren. Men man

behöll ändå organisationen med taxeringssektionen inom landskontoret under

landskamrerarens administrativa chefskap.

Den integrerade organisation som sålunda kännetecknar länsstyrelserna

har haft stora fördelar. Den har inneburit att all sakkunskap och erfarenhet

inom ett visst ämnesområde har kunnat hållas samman. För förvaltningsrättskipningen

har sambandet med handläggningen av ärenden med

inriktning på planering, inspektion, tillsyn eller allmän förvaltning ofta verkat

befruktande. Kritik har emellertid också riktats mot denna organisation.

Det har sålunda hävdats att förvaltningsrättskipningens objektivitet

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

äventyras genom den organisatoriska integrationen. Jag anser för min del

att nuvarande organisation inte i praktiken innebär några vådor för rättskipningen.

Möjligen kan befaras att någon gång den föreställningen skapas

att risker för bristande objektivitet skulle föreligga på grund av det

organisatoriska sambandet mellan förvaltningsrättskipningen och t. ex.

länsstyrelsens tillsyns- och inspektionsuppgifter. Detta kunde anses tala

för att förvaltningsrättskipningen skulle brytas ut ur länsstyrelsen och förläggas

till ett helt fristående organ.

Tillräckligt underlag för att i dag pröva en sådan organisation saknas

emellertid. Däremot finns förutsättningar för att inom länsstyrelsens ram

ge förvaltningsrättskipningen en organisatoriskt mer fristående ställning

än f. n. Dessa förutsättningar förbättras dessutom genom den reform av

organisationen för länsstyrelsens planerande och skatteförvaltande verksamhet

som jag har förordat i det föregående. Denna reform innebär att

planeringsverksamheten och skatteförvaltningen koncentreras till var sin

huvudenhet. Större delen av vad som nu hör till prövningsnämndens kansli,

allmänna sektionen och socialsektionen, dvs. i väsentlig utsträckning rättskipande

verksamhet, kan då koncentreras till en särskild huvudenhet som

också får överta rättskipande uppgifter från nuvarande kameralsektionen

och uppbördssektionen. Till denna huvudenhet kan knytas dels ett organ,

motsvarande nuvarande prövningsnämnden, förslagsvis kallat länsskatterätt,

dels ett organ för viss del av förvaltningsrättskipningen i övrigt, förslagsvis

kallat länsrätt, båda organen bestående av en jurist som ordförande

och lekmän. Vid länsrätten bör inte lämpligen till en början handläggas

mer än ett relativt begränsat antal målgrupper. Efter hand som erfarenheter

vinns av den nya ordningen och organisationen hinner byggas ut bör

emellertid länsrättens kompetensområde vidgas. Ordförande, som bör utses

»av Kungl. Maj :t och ha ställning som domare, kan vara antingen huvudenhetens

chef eller chefen för någon av de enheter som motsvarar nuvarande

allmänna sektionen och prövningsnämndens kansli, med den arbetsfördelning

dem emellan som länsstyrelsen bestämmer. Med denna ordning

skulle det alltid komma att finnas tillgång till en ordförande som

inte före handläggningen i länsrätten eller i länsskatterätten tagit befattning

i länsstyrelsen med det aktuella målet eller frågor som kan ha samband

med detta. Utöver vad som sagts nyss kan i vissa län behövas ytterligare

domare, som uteslutande är sysselsatta som ordförande i nämnderna.

På frågan hur lekmännen i länsskatterätten och länsrätten bör utses kan

skilda synpunkter anläggas. Landskontorsutredningen föreslog att lekmännen

i länsskatterätten skulle väljas av landstinget. Länsförvaltningsutredningen

föreslog att de lekmän som enligt utredningens förslag skulle delta

i förvaltningsrättskipningen i länsstyrelsen skulle utses av den delvis av

landstinget valda länsstyrelsen. Under remissbehandlingen av dessa förslag

har olika meningar kommit till uttryck, nämligen att lekmännen bör utses,

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

liksom ledamöterna i prövningsnämnden i dag, av Kungl. Maj :t, att de bör

väljas av landstinget eller av företrädare för primärkommunerna eller att

de bör utses av länsstyrelsen. Av vad jag har anfört i det föregående om

värdet av lekmannainflytande i förvaltningsrättskipningen följer att jag anser

att krav på speciell fackkunskap inte bör ställas på lekmännen. Bedömningen

av vederbörandes lämplighet för uppgiften bör ankomma på

ett organ där en allsidig personkännedom inom länet är företrädd. Dessa

synpunkter leder enligt min uppfattning till att lekmännen bör utses av

landstinget. Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid förordnande av

ledamöter i prövningsnämnden skall tillses att om möjligt personer tillhörande

olika inom länet förekommande grupper av skattskyldiga kommer

att tillhöra nämnden och att såvitt möjligt kännedom om länets olika delar

kommer att bli representerade. Denna princip bör självfallet tillämpas också

beträffande länsskatterätten.

Jag förordar att en organisation för förvaltningsrättskipningen byggs upp

i enlighet med vad jag nu har anfört. Med en sådan organisation torde förvaltningsrättskipningen

på den regionala nivån komma att fylla skäliga krav

på effektivitet och rättssäkerhet. En förutsättning härför är emellertid att

personalresurserna blir väl anpassade till den nya organisationen. Till frågan

härom återkommer jag i annat sammanhang. Den förordade organisationen

kan framdeles, om erfarenheterna av tillämpningen och utvecklingen

i övrigt motiverat det, ytterligare anpassas med hänsyn till länsstyrelsens

och de till denna knutna domstolsorganens ställning som instans närmast

under de nya kammarrätterna.

En gynnsam effekt av reformen som bör särskilt understrykas är att den

nya organisationen kan antas skapa bättre förutsättningar för rekrytering

till länsstyrelserna av personal lämpad för dömande uppgifter och öka möjligheterna

till allsidig utbildning av sådan personal, särskilt om, som jag

förutsätter, personalen i större utsträckning än hittills kommer att växla

tjänstgöring mellan länsstyrelse, kammarrätt och regeringsrättens föredragandeorganisation.

Frågan om den närmare organisationen av länsskatterätterna och länsrätterna

kommer att behandlas i en promemoria som upprättas inom civildepartementet.

Efter remissbehandling avses promemorian ligga till grund för ett förslag

till lagstiftning som föreläggs 1971 års riksdag. I denna promemoria

kommer bl. a. att behandlas frågan om vilka grupper av mål som skall handläggas

av länsskatterätten och länsrätten. I fråga om länsskatterätten kommer

promemorian att i allt väsentligt bygga på det tidigare upprättade

och remissbehandlade förslaget till lag om skatterätt vilket i sin tur i de

organisatoriska avsnitten bygger på landskontorsutredningens förslag. När

det gäller länsrättens kompetensområde ligger det närmast till hands att

genast vid tillskapandet av länsrätten dit hänföra mål om omhändertagan
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

de av barn för samhällsvård, om verkställighet- av dom i vårdnadsmål, om

utvisning av utlänning och om intagning på vårdanstalt för alkoholmissbrukare

samt körkortsmål. Med nuvarande ordning synes nämligen just

i fråga om dessa grupper av mål en mer domstolsmässig behandling vara

mest påkallad. I fråga om flera av dessa målgrupper pågår utredningar både

om formerna för samhällsingripanden och om organisationen härför. Skulle

dessa målgrupper nu tillföras länsrätten, innebär det självfallet inte något

föregripande av reformer på grundval av sådana utredningar. Man får

alltså räkna med att därvid någon eller några av dessa målgrupper kan

komma att föras bort från länsrättens handläggning varvid emellertid nya

målgrupper kan tillföras. Promemorian kommer att ha som utgångspunkt

en avgränsning av de målgrupper, som skall handläggas av länsrätten, i enlighet

med vad jag har anfört nu. Remissbehandlingen får visa om en sådan

avgränsning är den lämpligaste. Vidare kommer i promemorian att behandlas

bl. a. frågor om antalet lekmän och om omröstning.

F örsvar sberedskapen

Den planläggning som i fred sker av det civila försvaret är till stor del

förlagd till länsplanet och ankommer där i främsta rummet på länsstyrelsen.

Länsstyrelsen svarar sålunda för planläggningen av civilförsvaret, väsentliga

delar av det ekonomiska försvaret — dvs. åtgärder för att säkra

tillgången på förnödenheter och tjänster av olika slag — det psykologiska

försvaret, socialvården, polisväsendet och flera andra totalförsvarsgrenar.

Vidare utövar länsstyrelserna tillsyn över försvarsplanläggningen i kommunerna

och hos vissa statliga länsmyndigheter. De omfattande beredskapsuppgifterna

svarar mot länsstyrelsens ställning i krig som det ledande och

samordnande länsorganet.

I länsstyrelsen utför länspolischefen på sin expedition beredskapsplanläggningen

för polisväsendet. Försvarsplanläggningen i övrigt sker på civilförsvarssektionen

och den till denna organisatoriskt knutna allmänna beredskapsdetaljen.

Ansvaret för verksamheten vilar under landshövdingen

ytterst på landssekreteraren. Under honom svarar civilförsvarsdirektören

för planläggningen av civilförsvaret medan sektionscheferna i länsstyrelsens

krigsorganisation — som kan vara personer som inte tillhör länsstyrelsens

fredsorganisation — med biträde av allmänna beredskapsdelaljen

svarar för övriga delar av försvarsberedskapen. Civilförsvarsdirektören

skall dessutom biträda landssekreteraren vid samordningen av det interna

planläggningsarbetet. I de flesta län medverkar här också militärassistenten,

som annars har till huvuduppgift att vara kontaktman mellan länsstyrelsen

och militära myndigheter. För samordningen av verksamhetsgrenarna

på allmänna beredskapsdetaljen svarar enligt landssekreterarens bestämmande

den befattningshavare som är chef för detaljen.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

Sedan civilförsvarssektionerna organiserades om och de allmänna beredskapsdetaljerna

inrättades i början av 1960-talet har kraven på insatser

från länsstyrelsen i planläggningen av totalförsvaret ökat. Nya uppgifter

har kommit till, såsom tillsynen över den kommunala beredskapen och

planläggningen för s. k. kringgångstransporter som tidigare har ålegat militära

myndigheter. Kraven på länsstyrelserna har också blivit större efter

hand som de centrala myndigheterna på området har fått ökade resurser

för arbetet med anvisningar och föreskrifter.

Det är en allmän uppfattning att länsstyrelsens beredskapsorganisation

inte är avpassad för att möta den vidgade omfattning och delvis ändrade

inriktning som planläggningen inom totalförsvaret har fått. Följden har på

många håll blivit betydande eftersläpningar i planläggningen, särskilt på

de allmänna beredskapsdetaljerna. Erfarenheterna från senare år ger vid

handen att länsstyrelsernas beredskapsorganisation bör ses över så snart

som möjligt — ett förhållande som bestyrks av länsförvaltningsutredningen

och praktiskt taget alla remissinstanser. Det faller sig då naturligt att ta

upp frågan i detta sammanhang.

På utformningen av länsstyrelsens beredskapsorganisation i fred måste

två grundläggande krav ställas. Det ena är att ansvaret för planläggningen

skall vara så fördelat att arbetet kan bedrivas effektivt. Det andra är att

organisationen är så utformad att en snabb och smidig övergång till krigsorganisation

är möjlig. Fredsorganisationen bör därför så långt möjligt ansluta

sig till organisationen i krig. Dessa grundläggande krav är delvis oförenliga.

Vid utformandet av organisationen måste man därför eftersträva

bästa möjliga avvägning mellan de olika kraven.

För att kravet på en effektiv arbetsledning och klar ansvarsfördelning

skall kunna tillgodoses förordar jag att all försvar splanläggning med undantag

av planläggningen av polisväsendets beredskap utförs på en arbetsenhet

— beredskapsenhet — vars chef får det omedelbara ansvaret för att

planläggningen inom förekommande grenar av försvarsverksamheten samordnas.

Med den omfattning försvarsplanläggningen har fått bör samordningsansvaret

ligga hos en tjänsteman som uteslutande ägnar sig åt beredskapsfrågorna

och fortlöpande kan följa planläggningsarbetet i dess helhet.

En samordning efter denna linje måste innebära en betydande vinst

från effektivitetssynpunkt och bör verka befrämjande för hela beredskapsverksamheten

i länsstyrelsen. Samarbetet med militära myndigheter torde

också underlättas.

Önskemålet om största möjliga överensstämmelse mellan fredsorganisation

och krigsorganisation måste emellertid också beaktas. F. n. tillgodoses

detta bl. a. genom att sektionscheferna i krigslänsstyrelsen svarar för planläggningen

i fred inom sina resp. områden. Om länsstyrelsen skall kunna

övergå till krigsorganisation på ett smidigt sätt och leda försvarsverksamheten

redan före och under själva övergången, är det enligt min mening

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

av största betydelse att krigssektionscheferna får behålla sitt planläggningsansvar.

En ändring härvidlag skulle innebära en försämring av länsstyrelsens

beredskap som måste kompenseras genom ökad utbildnings- och övningsverksamhet.

Ledningen och inriktningen av planläggningsarbetet bör

därför för varje verksamhetsgren åligga den som utsetts att som sektionschef

svara för verksamheten i krig. Det synes härvid lämpligt att civilförsvaret

anförtros en tjänsteman på beredskapsenheten.

Risken för att oklarhet skall uppstå om kompetensfördelningen mellan

krigssektionscheferna och de tjänstemän i länsstyrelsens beredskapsenhet

som svarar för det löpande planläggningsarbetet bör som jag ser det kunna

elimineras om ledningen och samordningen av hela verksamheten förstärks

på det sätt som jag nyss förordat.

Inom beredskapsenheten bör organisationen utformas med utgångspunkt

i de faktiska arbetsfunktionerna och inte med hänsyn till uppdelningen

i olika totalförsvarsgrenar och deras anknytning till centrala myndigheter.

Organisationen bör utformas så att arbetet utan större omställningar kan

inriktas på de uppgifter som för tillfället anses mest angelägna.

Det finns enligt min mening från beredskapssynpunkt starka skäl för

viss organisatorisk samordning av samhällsplaneringen och försvarsplanläggningen.

Bl. a. kräver beredskapsarbetet en ständig anpassning till samhällsutvecklingen

på olika områden. Detta talar för att beredskapsenheten

bör ingå i den huvudenhet för samhällsplaneringsfrågor som jag tidigare

har förordat.

Frågan om behovet av militärt utbildad personal, militärassistenter, vid

länsstyrelserna har behandlats av bl. a. länsförvaltningsutredningen. Vissa

frågor av betydelse för en allsidig bedömning av länsstyrelsernas militärassistentorganisation

är emellertid alltjämt under utredning. Sålunda behandlar

f. n. 1964 års civilbefälhavarutredning frågan om länsstyrelsernas

krigsorganisation och en av överbefälhavaren tillkallad utredning rörande

försvarsområdenas organisation överväger frågan om försvarsområdesstabernas

personalbehov. Det finns enligt vad jag har inhämtat goda utsikter

att dessa båda utredningar i nu aktuella delar slutförs inom det närmaste

året. Med hänsyn härtill är jag, efter samråd med chefen för försvarsdepartementet,

inte beredd att nu förorda någon ändring av den regionala

militärassistentorganisationen. I den organisation för länsstyrelsen som jag

här förordar har militärassistenten sin naturliga plats inom beredskapsenheten.

Personal- och kameralfrågor

Personal- och organisationsärenden inom länsstyrelsen har hittills huvudsakligen

handlagts inom de båda avdelningarna och på länspolischefens

expedition var för sig. Därigenom har på olika enheter inom en och samma

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

länsstyrelse kunnat utvecklas skilda rutiner i fråga om t. ex. personalrekrytering

och lönesättning. Systemet har också kunnat medföra svårigheter

att anpassa arbetskraftsresurserna inom länsstyrelsen efter variationerna

i arbetsmängden på de skilda enheterna.

I prop. 1969: 1 bil. 8 (s. 25—26) redovisade jag vissa åtgärder som kunde

ge länsstyrelserna möjligheter att bättre utnyttja redan befintliga resurser.

Bl. a. anförde jag att ett medel att förstärka länsstyrelsens möjligheter

att samordna sin verksamhet vore att till en enda enhet — kameralsektionen

— koncentrera de allmänt administrativa uppgifter, vilkas handläggning

nu är splittrad. Som exempel på sådana uppgifter nämndes personaladministration,

ekonomi, kontorsdrift, rationalisering, inköp, utbildning och

information. Uttalandet föranledde inte någon erinran från riksdagens sida.

Om vad sålunda förekommit har Kungl. Maj :t erinrat i regleringsbrev avseende

länsstyrelseanslaget för innevarande budgetår. Under hösten 1969

har vidare företagits vissa ändringar i länsstyrelseinstruktionen (1958: 333),

vilka bl. a. innebär att instruktionens bestämmelser har anpassats till den

förordade koncentreringen (1969:783). Länsstyrelserna är nu i färd med

att genomföra denna. Man kan räkna med att den är slutförd vid utgången

av innevarande budgetår.

Personal- och organisationsfrågor m. m. kommer sålunda snart att beredas

inom en enda enhet inom länsstyrelsen, nämligen kameralsektionen.

På denna handläggs redan förut ärenden som rör länsstyrelsens medelsförvaltning,

kassarörelse samt anordnings- och bokföringsväsendet.

Som jag tidigare nämnt handläggs emellertid på kameralsektionen åtskilliga

ärenden som inte har karaktären av service för länsstyrelsen som

sådan utan är av allmänt förvaltande natur. Sålunda ankommer på kameralsektionen

en råd ärenden som avser skatteväsendet och taxeringsorganisationen

samt många s. k. rättsärenden, t. ex. utdömande av viten, besvär

över familj ebidragsnämnds beslut och tillsyn över stiftelser.

Enligt min uppfattning är de servicefunktioner som jag nyss har talat

om av stor betydelse för att arbetet inom länsstyrelsen skall kunna löpa

smidigt och effektivt och tillgängliga resurser utnyttjas på bästa möjliga

sätt. I en ny länsstyrelseorganisation med vidgade arbetsuppgifter och utökad

personal kommer detta förhållande säkerligen att bli än mer framträdande.

Särskilt vill jag peka på behovet av handledning och utbildning

av personal samt personalvårdande och trivselskapande åtgärder i övrigt

som också på ett verksamt sätt kan bidra till effektivitet i arbetet. Därför

anser jag att de funktioner för länsstyrelsens interna service som kameralsektionen

nu fyller bör handhas av en särskild enhet som inte har några

förvaltande uppgifter i övrigt. Dessa uppgifters art talar för att enheten i

allmänhet inte inordnas i någon av länsstyrelsens huvudenheter utan sorterar

direkt under länsstyrelsens ledning.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ls proposition nr 103 år 1970

Länsstyrelsens organisation m. m.

Jag har i det föregående utvecklat motiven för en lekmannamedverkan

i länsstyrelsen vid behandlingen av vissa samhällsplaneringsfrågor och för

att lekmännen inte som i de nuvarande planeringsråden bör ha enbart rådgivande

funktioner utan direkt delta i besluten. Detta bör enligt min mening

tillgodoses på så sätt att den nya länsstyrelsen får en lekmannastyrelse

med landshövdingen som ordförande. Det ligger i sakens natur att denna

styrelse inte bör betungas med annat än frågor som är av principiell betydelse

eller av annan anledning har större vikt. Den dominerande uppgiften

för lekmannastyrelsen bör vara att behandla de för länets utveckling

betydelsefulla samhällsplaneringsfrågor som jag tidigare har angett. Därutöver

bör emellertid styrelsen avgöra viktigare författningsfrågor, frågor

av större ekonomisk betydelse samt viktigare organisations- och personalfrågor.

Även andra frågor bör av landshövdingen kunna hänskjutas till avgörande

i plenum. Det ankommer på Kungl. Maj :t att i instruktion för länsstyrelserna

reglera dessa förhållanden.

Jag har redan i olika sammanhang understrukit att den reform av länsförvaltningen

som jag förordar skall ske inom ramen för nuvarande arbetsfördelning

mellan stat och kommun. Det innebär bl. a. att de arbetsuppgifter

som ankommer på den i dag statliga länsförvaltningen alltjämt skall

vara statliga och att alltså ändring inte nu skall ske i länsstyrelsens ställning

som ett statligt organ. Detta talar för att alla ledamöterna i styrelsen

bör utses av Kungl. Maj :t.

En huvuduppgift för den nya länsstyrelsen blir emellertid att samordna

och samstämma statlig och kommunal planering. Med hänsyn till den strävan

efter samverkan mellan stat och kommun som sålunda är ett väsentligt

o

motiv för reformen bör enligt min mening ett kommunalt inflytande i fråga

om styrelsens sammansättning komma till stånd.

När det gäller formerna för ett sådant inflytande vill jag erinra om att

länsförvaltningsutredningen övervägde olika former för val av ledamöter i

länsstyrelsen, direkta val, val av kommunalfullmäktige eller elektorer och

val av landstinget. Enligt utredningens mening kan av praktiska skäl knappast

komma i fråga annan valkorporation än landstinget resp. i förekommande

fall landstingsfri stad. Åtskilliga remissinstanser invände emellertid

mot förslaget att det uteslöt primärkommunerna från inflytande på styrelsens

sammansättning. Enligt min mening skulle det självfallet vara av värde

om primär kommunerna med deras stora och alltjämt växande betydelse för

samhällsplaneringen i någon form kunde delta i ett val av styrelseledamöter.

Som länsförvaltningsutredningen visat skulle emellertid avsevärda praktiska

sa årigheter vara förknippade med en ordning enligt vilken kommunernas

fullmäktige eller av dessa utsedda elektorer skulle förrätta ett sådant val

eller enligt vilken primärkommunalt deltagande i valet eljest skulle komma

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

till stånd. Att som på sina håll föreslagits ge länsavdelningarna av Svenska

kommunförbundet befogenhet att förrätta valet skulle inte vara förenligt

med kommunförbundets ställning som ett i övrigt oreglerat och från statsmakterna

helt fristående organ. Jag kommer därför till samma slutsats som

utredningen, nämligen att endast landstinget resp. landstingsfri stad kan

komma i fråga som valkorporation.

Det kommunala inflytandet på styrelsens sammansättning bör därför få

den formen att landstinget (landstingsfri stad) utser vissa av styrelsens

ledamöter. En sådan ordning innebär inte att landstinget skall utse ledamöter

med uppgift att representera landstingskommunen i styrelsen. Landstingets

uppgift blir i stället att, som det kommunala organ som från praktiska

synpunkter ligger närmast till hands, på bästa sätt tillse att såväl

landstingskommunal som primärkommunal erfarenhet blir företrädd i styrelsen.

Det synes lämpligt att landstinget före valet inhämtar förslag från

länsavdelningen av Svenska kommunförbundet. Det innebär enligt min

mening en lämplig avvägning om landstinget utser hälften av ledamöterna

och Kungl. Maj :t den andra hälften. Jag förutsätter att Kungl. Maj:t kommer

att tillgodose också behovet av samordning med näringsliv och arbetsmarknad.

För att skilda meningsriktningar, intressen och erfarenheter skall

kunna i skälig utsträckning återspeglas i styrelsens sammansättning bör tio

lekmannaledamöter ingå i denna. För var och en bör utses en personlig

suppleant. Mandattiden bör vara tre år och sammanfalla med mandattiden

för bl. a. riksdagsmän och kommunfullmäktige.

Styrelsen bör vara beslutför när ordföranden och minst sju andra ledamöter

är närvarande. Som styrelsens beslut bör gälla den mening varom

de flesta förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden

biträder. Vid omröstning i personalfrågor om disciplinbrott, åtalsanmälan

in. m. bör särskilda bestämmelser gälla liksom för behandling av brådskande

ärenden.

För ärenden som inte skall avgöras av styrelsen bör gälla nuvarande ordning.

Den innebär att landshövdingen beslutar ensam i ärenden som föredras

för honom. Möjlighet finns emellertid att låta annan tjänsteman avgöra

ärende eller grupp av ärenden. Det ankommer på Kungl. Maj:t att i instruktion

för länsstyrelserna reglera dessa frågor.

Landshövdingtjänsterna är nu fullmaktstjänster. I den nya länsstyrelsen

bör enligt min mening landshövdingen förordnas för högst sex år, som fallet

är med cheferna för nästan alla centrala ämbetsverk.

Som landshövdingens ställföreträdare fungerar nu i princip landssekreteraren,

landskamreraren och länspolischefen var och en för sin arbetsenhet.

I Stockholms län är länsöverdirektören landshövdingens ställföreträdare.

Länsförvaltningsutredningen har föreslagit att den nya länsstyrelsen skall

ha en souschef som skall leda och organisera arbetet inom länsstyrelsen

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970

i dess helhet och särskilt biträda landshövdingen i länsstyrelsens samhällsplanerande

verksamhet. Jag vill emellertid erinra om att länsförvaltningsutredningens

förslag förutsatte att även en länsindelningsreform skulle genomföras.

I nu rådande läge torde souschef stjänster i princip inte böra inrättas.

Som ställföreträdare för landshövdingen bör i stället chefen för en

av länsstyrelsens huvudenheter förordnas. Förordnandet bör meddelas av

Kungl. Maj:t. De fortsatta övervägandena får visa om det är lämpligt att

göra avsteg från denna regel i vissa större län och där inrätta en särskild

souschefstjänst.

Beträffande indelning i huvudenheter gäller f. n. i princip att länsstyrelserna

är organiserade på två avdelningar, landskansliet och landskontoret.

Dessutom finns vid alla länsstyrelser utom i Gotlands län en länspolischefsexpedition.

Länsstyrelsen i Stockholms län består dock av fem avdelningar.

De organisatoriska förändringar som jag har förutskickat i min tidigare

framställning innebär att den nya länsstyrelsen i princip bör vara indelad

i följande tre huvudenheter.

Huvudenheten för samhällsplanering, till vilken förs personal och arbetsuppgifter

från nuvarande planeringssektionen (med vissa undantag), naturvårdssektionen,

länsplanerarenheten och länsarkitektkontoret samt civilförsvarssektionen

med allmänna beredskapsdetaljen. De vidgade uppgifter

länsstyrelsen får inom samhällsplaneringen avses också i första hand

bli utförda på denna huvudenhet.

Huvudenheten för skatteförvaltning, till vilken förs personal och arbetsuppgifter

från nuvarande taxeringssektionen, uppbördssektionen (med vissa

undantag), datasektionen samt till en mindre del från kameralsektionen.

Huvudenheten för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning, till

vilken förs personal och arbetsuppgifter från nuvarande allmänna sektionen,

socialsektionen (i förekommande fall) och prövningsnämndens kansli

samt till vissa delar från kameralsektionen i övrigt, planeringssektionen

och uppbördssektionen. Till denna huvudenhet knyts den nya länsrätten

och länsskatterätten, vilken senare i huvudsak motsvarar prövningsnämnden.

Jag har tidigare angett motiven för att bilda en administrativ enhet för

frågor om personal, ekonomi och annan intern service samt anfört att skäl

talar för att enheten i allmänhet inte inordnas i någon av huvudenheterna.

Beträffande länspolischefens expedition vill jag framhålla att frågan om

den regionala polisorganisationen f. n. övervägs av 1967 års polisutredning.

Det är ett särskilt skäl för att inte nu företa någon ändring. Jag vill dock

påpeka att inrättandet av en lekmannastyrelse givetvis bör medföra att styrelsen

också i fråga om sådana polisärenden som inte länspolischefen ensam

svarar för bör medverka enligt samma grunder som gäller för länsstyrelsens

övriga ärenden.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Till frågan om hur länsstyrelsens huvudenheter bör indelas i mindre

enheter torde ställning inte behöva tas i detta sammanhang.

De organisationsförslag som jag här angett principerna för bör ses som

ett normalförslag, från vilket avvikelser kan behöva göras med hänsyn till

länens olika storlek och struktur. Jag ämnar föreslå Kungl. Maj :t att uppdra

åt en organisationskommitté att förbereda omorganisationen. Statskontoret

bör medverka i denna kommitté, som bl. a. skall upprätta detaljerade förslag

till hur organisationen län för län bör utformas. Beträffande Gotlands län

bör möjligheterna att göra en specialorganisation för den statliga förvaltningen

övervägas. Min avsikt är också att särskilt undersöka om och i vad

mån krav på formell kompetens för tjänstemän hos länsstyrelsen fortfarande

är motiverade. Utgångspunkten för denna undersökning bör vara att sådana

krav skall slopas i den män det inte finns särskilda skäl att upprätthålla

dem. Undersökningen kommer att omfatta även lokal skattemyndighet och

kronofogdemyndighet.

Omorganisationen kan väntas ge den statliga länsförvaltningen ökade

möjligheter att fullgöra sina uppgifter på det sätt som är nödvändigt för

den samhällsutveckling vi vill främja och för att ge den service medborgarna

har rätt att kräva. För att nå detta syfte torde emellertid också visst

tillskott av personal behövas utöver vad länsstyrelsen och länsarkitektkontoret

har i nuläget. Även denna fråga torde behöva ytterligare belysas genom

förslag från organisationskommittén.

Om statsmakterna godkänner de riktlinjer för en partiell omorganisation

av den statliga länsförvaltningen som jag här förordat har jag för avsikt

att vid utarbetandet av statsverkspropositionen för budgetåret 1971/72 återkomma

med mera detaljerade förslag. Jag kommer att ägna särskild uppmärksamhet

åt frågan om hur omorganisationen skall kunna genomföras

på ett smidigt sätt. Bl. a. bör, om inte särskilda omständigheter föranleder

något annat, tjänster kunna tillsättas utan ansökningsförfarande. Omorganisationen

bör genomföras den 1 juli 1971.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom

proposition föreslår riksdagen

att godkänna de av mig förordade riktlinjerna för en partiell

omorganisation av den statliga länsförvaltningen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter

hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten

att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 103 år 1970

Innehållsförteckning

sid.

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 mars 1970 ......................... 3

Inledning ........................................................... 3

Samhällsplanering.................................................... 5

Nuvarande förhållanden ............................................ 6

Bostadsplanering................................................. 7

Arbetsmarknadspolitisk planering................................... 8

Skolplanering.................................................... 9

Planering för jordbruk och skogsbruk............................... 11

Vägplanering..................................................... 12

Planering för naturvården......................................... 14

Bebyggelseplanering.............................................. 15

Fastighetsbildning................................................ 16

Samordning och samverkan ....................................... 18

Regional utvecklingsplanering ..................................... 20

Utredningsförslag .................................................. 21

Länsförvaltningsutredningen ..................................... 22

Enhetlig ledning m.m............................................ 22

Förändringar i den yttre organisationen........................... 25

Medborgerlig representation ..................................... 29

Länsstyrelsens inre organisation.................................. 30

Länsdemokratiutredningen......................................... 31

Remissyttranden................................................... 33

Enhetlig ledning m.m............................................ 34

Förändringar i den yttre organisationen........................... 42

Medborgerlig representation ..................................... 48

Länsstyrelsens inre organisation.................................. 49

Skatteförvaltning .................................................... 51

Nuvarande förhållanden ............................................ 51

Landskontorsutredningen ........................................... 55

Remissyttranden................. 61

Förvaltningsrättskipning.............................................. 71

Nuvarande ordning................................................. 71

Inledning ....................................................... 71

Förvaltningsrättskipningen på landskansliet.......................... 72

Förvaltningsrättskipningen på landskontoret och hos prövningsnämnden 76

Framtida organisation av kammarrätt och regeringsrätt................. 78

Utredningsförslag och remissyttranden................................ 79

Socialvårdskommittén ............................................ 79

1946 års alkoholistvårdsutredning................................... 80

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 103 år 1970 163

sid.

1948 års lösdriveriutredning ....................................... 80

Länsstyrelseutredningen .......................................... 80

1949 års utlänningskommitté ...................................... 80

Barnavårdskommittén............................................ 80

Utredningen om administrativa frihetsberövanden.................... 81

Remissyttranden över utredningen om administrativa frihetsberövanden. 82

Länsförvaltningsutredningen....................................... 83

Remissyttranden över länsförvaltningsutredningens förslag............. 85

Landskontorsutredningen och departementspromemorian med förslag till

länsskatterätt.................................................... 91

Remissyttranden över landskontorsutredningens förslag............... 92

Vissa remissyttranden rörande omorganisationen av förvaltningsrättskipningen

på kammarrätts- och regeringsrättsnivå ........................ 99

Försvarsberedskap ................................................... 100

Nuvarande förhållanden............................................. 100

Den civila försvarsorganisationen i stort............................. 100

Länsstyrelsernas totalförsvarsuppgifter och beredskapsorganisation...... 101

Länsförvaltningsutredningen......................................... 103

Remissyttranden................................................... 105

Personal- och kameralfrågor .......................................... 109

Nuvarande förhållanden ............................................ 109

Utredningsförslag .................................................. 111

Remissyttranden................................................... 113

Länsstyrelsens organisation m.m........................................ 115

Nuvarande förhållanden ............................................ 115

Utredningsförslag .................................................. 117

Remissyttranden................................................... 120

Departementschefen.................................................. 126

Inledning ......................................................... 126

Samhällsplaneringen................................................ 128

Utvecklingen under 1960-talet...................................... 128

Reformbehov.................................................... 132

Samordning inom länen av beslut i samhällsplaneringsfrågor........... 134

Samhällsplanering och lekmannamedverkan i länsstyrelsen ............ 136

Den yttre organisationen.......................................... 137

Förhållandet mellan centrala myndigheter och länsstyrelserna ......... 139

Planeringsberedning.............................................. 142

Samarbete över länsgränserna ..................................... 142

Samhällsplanering och länsstyrelsens inre organisation ................ 143

Skatteförvaltningen ................................................ 144

Förvaltningsrättskipningen .......................................... 149

Försvarsberedskapen ............................................... 154

Personal- och kameralfrågor......................................... 156

Länsstyrelsens organisation m.m...................................... 158

Hemställan ....................................................... 161

Doktrin (4)

  1. Patrik Södergren, Domstolsprövning i gråzonen, saklig kompetensfördelning och förvaltningsprocessens funktion – en fristående uppföljare till en bokanmälan, FT 2011 nr 2 s. 353, på s. 368 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Peter Lif, Länsstyrelsens roll inom förvaltningsrättskipningen, FT 2006 nr 3 s. 311 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Waldemar Hermanson, E. Lilliesköld, R. Lindqvist, Synpunkter på den regionala förvaltningsrättskipningens organisation, FT 1975 nr 3 s. 117, på s. 119, 126 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Waldemar Hermanson, Nils Wentz, Utbyggnad och reformering av förvaltningsrättskipningen, FT 1970 nr 5 s. 252, på s. 265 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

11 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. 1LU 1970:51 Utlåtande i anledning av motion om ökad muntlighet i förvaltning sförfarandet. s. 9 i texten
  2. 1LU 1970:54 Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder för att stärka det administrativa rättsskyddet. s. 4 i texten
  3. SU 1970:132 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen jämte motioner i vad pro s. 2 i texten
  4. SU 1970:103 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag om den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten, m.m., i vad den ej avser regionalpolitikens s. 10 i texten

Doktrin (7)

7 kopplingar i 4 dokument.

  1. FT 1975 s. 117 Waldemar Hermanson, E. Lilliesköld, R. Lindqvist, Synpunkter på den regionala förvaltningsrättskipningens organisation s. 117 · s. 119 · s. 126 i texten
  2. FT 1970 s. 252 Waldemar Hermanson, Nils Wentz, Utbyggnad och reformering av förvaltningsrättskipningen s. 252 · s. 265 i texten
  3. FT 2011 s. 353 Patrik Södergren, Domstolsprövning i gråzonen, saklig kompetensfördelning och förvaltningsprocessens funktion – en fristående uppföljare till en bokanmälan s. 368 i texten
  4. FT 2006 s. 311 Peter Lif, Länsstyrelsens roll inom förvaltningsrättskipningen s. 311 i texten