Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m

1970-04-03 · 205 sidor, varav 200 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 200 av 205 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:118, Med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

1

Nr 118

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. m.;

given Stockholms slott den 3 april 1970.

Kungl. Maj :i vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman

för allmän vatten- och avloppsanläggning.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en ny lag om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar. I likhet med nuvarande lag från år 1955 grundar sig

lagförslaget på offentligrättsliga regler. I fråga om taxa och avgifter innebär

förslaget att huvudmannen är skyldig att anta en taxa som anger vilka

avgifter som skall utgå för anläggningens brukande. Visst utrymme ges

för avtal mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare.

Avtal kan träffas om sådan va-fråga som inte regleras genom de allmänna

bestämmelser eller den taxa som huvudmannen har antagit.

Installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter om hur va-installationer

och däri ingående ledningar skall vara beskaffade och utförda, meddelas

f. n. av de flesta huvudmän. I propositionen förordas att statens planverk

skall meddela bestämmelser för va-installationer enligt samma regler

som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser.

Liksom beträffande installationsbestämmelser förekommer i stor omfattning

lokala föreskrifter, meddelade av huvudman, om installatörsrättigheter

och förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.

Genom en denna dag beslutad proposition om ändringar i

byggnadsstadgan föreslås att möjlighet införs för planverket att med riksgiltighet

pröva frågor om kompetensen hos arbetsledare, vilka skall svara

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

för ledningen och tillsynen av större arbeten, däribland va-installationsarbeten

av mera väsentlig betydelse. Genomförs denna ändring, finns inte längre

behov av det nuvarande systemet med installatörsrättigheter. I föreliggande

proposition föreslås att huvudmannen inte skall få meddela föreskrift om

vem som har rätt att utföra installationsarbete.

Enligt förslaget skall det inrättas en central nämnd, statens va-nämnd,

med uppgift att pröva tvister mellan huvudman och fastighetsägare om vaförhållanden.

Talan mot nämndens beslut får fullföljas hos vattenöverdomstolen.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om allmänna vatten» och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) avses

anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse

vattenförsörjning och avlopp och som drives av kommun eller,

om den drives av annan, förklarats för allmän enligt 31 §.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

2 §

Behöver med hänsyn till den allmänna hälsovården vattenförsörjning

och avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang,

skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va-anläggning

kommer till stånd, så snart det kan ske.

Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra skyldighet enligt

första stycket.

3 §

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som enligt

kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp

för fastigheten.

Har huvudman för allmän va-anläggning träffat avtal med annan än

fastighetsägare om brukande av anläggningen, gäller för denne vad som

i lagen föreskrives om fastighetsägare.

När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet

i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren

till marken. Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid

gälla anläggningens ägare.

V erksamhetsområde

4 §

Allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område, inom vilket

vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Verksamhetsområdet skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej

omfatta endast vissa av de fastigheter som ingår i sådan samfällighet för

va-frågor som bildats i särskild ordning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5 §

Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksamhetsområde

med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats

med stöd av lagen.

6 §

På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-anläggnings

verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för

vilken vattenförsörjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på

annat sätt. Önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-anläggning

skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet

för annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen,

om överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning

området skall hänföras.

7 §

Huvudman för allmän va-anläggning skall meddela länsstyrelsen vad han

bestämt om anläggningens verksamhetsområde. Försummas det, kan länsstyrelsen

vid vite ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig

hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskyldighet

S §

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet

inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten

behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp samt behovet

ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen är dock

berättigad till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga

arbetena som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall

väsentligt försvåras.

9 §

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall

betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för

vattenförsörjning och avlopp samt behovet ej kan med större fördel tillgodoses

på annat sätt än genom anläggningen. För obebyggd fastighet, som

enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, skall, om ej

särskilda skäl föranleder annat, behovet av anordningar för vattenförsörjning

och avlopp bedömas som om fastigheten vore bebyggd enligt planen.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt

som anges i 13 § och underrättat fastighetsägaren därom.

10 §

Utöver vad som följer av 9 § har huvudman för allmän va-anläggning

rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som

är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande genom anläggningen

av vatten från gata, väg eller annan allmän plats inom planområdet.

Avgift får ej tagas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

5

11 §

Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller

till betalning före tillträdesdagen.

Anläggningen

12 §

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse

tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som kräves

för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.

Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning

eller endast för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

Allmän va-anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller

bestämmelser för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse

eller lämplig planläggning försvåras.

Så länge allmän va-anläggning behövs skall huvudmannen underhålla

anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller

sitt ändamål.

13 §

Det åligger huvudman för allmän va-anläggning att för varje fastighet

vars ägare skall bruka anläggningen bestämma punkt, där inkoppling av

fastighetens ledningar till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Sådan

punkt skall, om ej särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens

omedelbara närhet. Uppgift om punktens läge skall lämnas fastighetsägaren

inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes intresse

att kunna planera för fastighetens utnyttjande.

14 §

I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar

fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med

allmän avloppsledning samt vägdike ingår ej i allmän va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m. m.

15 §

Finns för fastighet som avses i 9 § anordning för vattenförsörjning eller

avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen, är ägaren av

anordningen skyldig att på begäran av huvudmannen låta den införlivas

med anläggningen mot skälig ersättning.

16 §

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd

av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, skall ersättas

av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens

art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen

och övriga omständigheter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Va-installation

17 §

Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från förbindelsepunkt

samt anordning som förbundits med sådan ledning.

18 §

Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete

finns i byggnadsstadgan (1959: 612) och med stöd av stadgan meddelade

föreskrifter.

19 §

Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 18 § eller om

vem som har rätt att utföra installationsarbete.

20 §

När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess

brukande.

Brukande av allmän va-anläggning

21 §

Allmän va-anläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen

och annan såvitt möjligt undvikes.

22 §

Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser

för anläggningens brukande. Fastighetsägares möjlighet att utnyttja anläggningen

för dess ändamål får ej genom sådana bestämmelser oskäligt

begränsas eller försvåras.

23 §

Om huvudman ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare

skälig tid innan ändringen träder i kraft skriftligen underrättas om

ändringens innebörd och tidpunkten för ikraftträdandet. Motsvarande gäller

när huvudman i annat avseende ändrar förutsättningarna för va-anläggnings

brukande.

Avgifter och taxa

24 §

Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej överskrida

vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

25 §

Avgifter enligt 10 § får ej överskrida huvudmannens kostnad för att genom

anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan allmän plats

inom det område varom är fråga. I den mån omfattningen av platserna

uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall kostnaden bäras av

den som svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

7

26 §

Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och

rättvis grund.

27 §

Avgift skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse

med de grunder som anges i 24—26 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift

eller som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel

i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift

till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens

ekonomiska bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens

ägare begär det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga

inbetalningar under viss tid, högst tio år.

Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta

räknas från dagen för anfordran.

Avtal om va-frågor

28 §

Huvudman kan träffa avtal med fastighetsägare om sådan va-fråga som

ej regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Skadeståndsskyldighet m. m.

29 §

Har huvudman eller fastighetsägare överskridit sin rätt eller åsidosatt

sin skyldighet i förhållande till den andre, skall han återställa vad som

rubbats eller fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Avstängning av vattentillförsel

30 §

Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller

att i annat väsentligt hänseende iakttaga vad som åligger honom och har

huvudmannen ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får huvudmannen

stänga av vattentillförseln till fastigheten, om detta kan ske

utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får

påföras fastighetsägaren.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

31 §

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan

på ansökan av denne förklaras för allmän av länsstyrelsen, om det finns

behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan

allmän synpunkt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna

och att sökanden såväl i ekonomiskt avseende som i övrigt har förutsättningar

för att fullgöra uppgiften som huvudman för anläggningen.

Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens

verksamhetsområde ej får utsträckas.

32 §

Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 31 §, får kommun, inom

vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman

för anläggningen.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska

räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse

över sin tillsyn till kommunen.

Förhållande som påkallar ingripande av länsstyrelse, hälsovårdsnämnd

eller annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

33 §

Kan med skal antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats

för allmän enligt 31 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller

annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna

syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva

anläggningen. Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena

föranleder det.

Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer

arvodets belopp.

Tystnadsplikt

34 §

Den som deltagit i undersökning enligt 20 § får ej obehörigen röja eller

nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap

om. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till

böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande

anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prövning av va-frågor

35 §

Äi ende, som enligt 2, 6, 7, 31 eller 33 § skall handläggas av länsstyrelse,

tages upp av länsstyrelsen i det län, där va-anläggningen har eller skall

ha sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt

till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen

för den va-anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet

ej avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av kommunen.

36 §

För prövning av mål som anges i 37 § finns statens va-nämnd. Denna

består av ordförande och fem andra ledamöter. Ordföranden skall vara lagfaren

och erfaren i domarvärv. Av de övriga ledamöterna skall en ha sak
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

kunskap och erfarenhet i va-tekniska frågor. Två ledamöter skall vara väl

fortrogna med förvaltning och skötsel av allmän va-anläggning. En ledamot

skall vara väl förtrogen med bostadsfastigheters va-förhållanden. En

ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden som avser annan beän

bostäder. Ledamot skall vara myndig svensk medborgare.

I den utsträckning det behövs skall för ledamot finnas ersättare, som

uppfyller de för ledamoten föreskrivna behörighetskraven.

Ledamöter och ersättare förordnas av Konungen för viss tid.

Vid förberedande åtgärd, vid meddelande av beslut enligt 45 § samt vid

provning av fråga om avvisning eller avskrivning av mål kan nämnden beslå

av ordföranden ensam.

37 §

Va-namnden prövar mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller

16 § samt mål som rör tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

1. ratt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift

bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman

och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna bestämmelser

och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

o. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6. skadestånd eller annan påföljd enligt 29 eller 30 §, ’

7. annan va-fraga, som avses i denna lag.

38 §

Talan väckes hos va-nämnden genom ansökan, som skall vara skriftlig

och innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda fastigheten

samt sökandens yrkande och grunderna för detta.

f.. uPPfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden

förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss lid. Efterkommes ei föreiaggandet,

får ansökningen avvisas.

Återkallas ansökan, avskrives målet.

39 §

°m e.i ansökningen omedelbart avvisas, skall va-nämnden bereda motparten

tillfälle att inom tid som nämnden utsätter skriftligen yttra si« över

den. J °

Vid behov skall nämnden föranstalta om ytterligare skriftväxling.

40 §

Va-nämnden skall hålla förhandling, om det ej är uppenbart att förhandling

ej behovs for frågans avgörande. Förhandling skall hållas på plats

som är välbelägen för parterna.

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig till förhandling, skall

malet avskrivas. Motparten kan vid vite föreläggas att inställa sig

41 §

Va-nämnden skall klarlägga tvistefrågorna, vara verksam för att målet utredes

och söka förlika parterna.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

42 §

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan nämnden eller, efter

förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkställa besiktning på

platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för besiktningen.

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av

handling som rör va-förhållandet och är av betydelse för tvisten, får nämnden

förelägga honom vite.

Vid behov kan nämnden anlita sakkunnig för särskild utredning. Den

sakkunnige har rätt till skälig ersättning av allmänna medel enligt nämndens

bestämmande.

43 §

Va-nämnden kan inkalla i saken insatt person för att höras i målet. Föreläggande

får meddelas honom att inställa sig vid vite. Ersättning för inställelsen

utgår av allmänna medel enligt bestämmelser som Konungen

meddelar.

44 §

I mål angående inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § skall huvudmannen

svara för kostnaderna på ömse sidor vid va-nämnden. Dock skall

18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

I annat mål än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas

ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns

särskilda skäl för det.

45 §

Va-nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra parten

tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för tiden till dess

slutligt avgörande föreligger i målet. Beslut, varigenom sådant förordnande

meddelats, länder genast till efterrättelse som domstols lagakraftägande

dom men kan när som helst återkallas av nämnden.

46 §

Mot ledamot i va-nämnden gäller samma jäv som mot domare.

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna

ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av va-nämnden. Ordföranden

skall dock säga sin mening först.

47 §

I va-nämndens beslut skall i den mån det är behövligt anges de skäl på

vilka beslutet grundas.

Om part kan föra talan mot beslutet skall i detta anges vad parten därvid

har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg.

48 §

Vid va-nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

gäller i tillämpliga delar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga

lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för

tillfället upplagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Uppkommer särskilda kostnader, skall de ersättas.

49 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt

bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.

Om beslut är sådant som avses i 47 § andra stycket, skall beslutet delges

part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

Fullföljd av talan

50 §

Talan mot beslut av va-nämnden, som innebär avgörande av saken, föres

genom vad. Särskild vadeanmälan behövs ej.

Mot va-nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit

mål, utlåtit sig om ersättning enligt 42 § tredje stycket eller 43 § eller

utlåtit sig i fråga som avses i 45 §, föres talan genom besvär. Mot annat av

nämnden meddelat beslut som ej innebär avgörande av saken får talan

föras endast i samband med sådan talan som avses i första stycket.

51 §

Talan mot va-nämndens beslut föres hos Svea hovrätt. Målet prövas av

hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

52 §

Beträffande rättegången i hovrätten gäller, med den avvikelse som följer

av 53 §, i tillämpliga dielar vad som är föreskrivet i rättegångsbalken om

tvistemål och om besvär.

53 §

Om ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken skall huvudmannen

i mål om inlösen eller ersättning enligt 15 eller 16 § denna

lag alltid själv bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas

motparten genom att huvudmannen fullföljt talan.

54 §

Bestämmelserna i 52 och 53 §§ gäller i tillämpliga delar rättegången i

högsta domstolen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. Genom lagen upphäves lagen

(1955: 314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

2. Den nya lagen äger motsvarande tillämpning på vatten- och avloppsanläggning,

som är eller förklarats för allmän enligt den äldre lagen. I

fråga om sådan anläggning gäller dock punkterna 3—6 nedan.

3. Huvudman skall före den 1 juli 1972 ha meddelat allmänna bestämmelser

och beslutat om taxa i enlighet med 22 och 27 §§ nya lagen samt ha

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

underrättat fastighetsägare om de allmänna bestämmelserna på sätt som

föreskrives i 23 § samma lag.

Till dess allmänna bestämmelser och taxa som avses i första stycket träder

i kraft skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande bestämmelser,

som meddelats med stöd av äldre författning, fortfarande tillämpas. Före

den 1 juli 1972 får ändring i taxa eller annan bestämmelse som avses här

vidtagas enligt äldre författning, om det är oundgängligen nödvändigt.

4. Avgiftsskyldighet som uppkommit för fastighet i enlighet med den äldre

lagen skall fortfarande bestå utan hinder av 9 § andra stycket nya lagen.

Huvudmannen skall före den 1 juli 1972 ha bestämt förbindelsepunkt för

fastigheten i enlighet med 13 § nya lagen.

5. Bestämmelse som huvudman meddelat med stöd av äldre författning

och som rör beskaffenheten av ledningar för vattenförsörjning och avlopp

med tillbehör eller utförandet av installationsarbeten skall tillämpas till dess

regler som avses i 18 § nya lagen trätt i kraft.

I den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förordnar

annat skall de regler om beskaffenheten av va-installation som avses

i 18 § nya lagen ej äga tillämpning beträffande installation, som före reglernas

ikraftträdande utförts i enlighet med äldre bestämmelser.

Vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra installationsarbete

gäller icke efter den nya lagens ikraftträdande.

6. Huvudman skall före den 1 januari 1971 fullgöra vad som åligger honom

enligt 7 § nya lagen.

7. Mål eller ärende, som enligt den äldre lagen anhängiggjorts hos domstol

eller länsstyrelse före den nya lagens ikraftträdande men ej slutligen

avgjorts dessförinnan, handlägges i den ordning som gäller enligt den äldre

lagen.

8. Till utgången av år 1970 skall i stället för 49 § första stycket nya lagen

gälla följande.

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt

bestämmelse i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom genom

va-nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning,

får det dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet. Delgivning

genom nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller om delgivning

i mål och ärenden vid domstol.

9. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

13

2) Förslag

till

Lag

om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman för

allmän vatten- och avloppsanläggning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För fordran på avgift till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

får huvudmannen söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt

ulan hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd.

2 §

Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes målet med anledning

härav till rättegång, skall målet överlämnas till va-nämnden. Talan får

ej föras mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen

överlämnat målet, skall nämnden, om den finner sig icke vara behörig,

visa målet åter till den domstol som överlämnat det. Sedan nämnden

prövat frågan om återförvisning får frågan huruvida målet hör under

nämnden ej upptagas på nytt.

3 §

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till va-nämnden skall anses väckt

vid denna när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna

underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande på ansökningen

tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning

skall han hos va-nämnden göra ansökan enligt 38 § lagen (1970: 000) om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar inom tid som anges i 35 § första

stycket lagsökningslagen (1946: 808).

4 §

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna

lag gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen (1946: 808).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 men tillämpas ej i fråga om mål

där ansökan om betalningsföreläggande gjorts före nämnda dag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

23 januari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Löfberg, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ng lagstiftning

angående allmänna vatten- och avloppsanläggningar samt anför.

1. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 14 maj 1964 tillkallades

den 15 maj samma år numera lagmannen Per-Erik Furst för att såsom sakkunnig

se över lagen (1955:314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

(VAL). I direktiven till utredningen angavs vissa frågor som särskilt

borde beaktas. Först påpekades att delade meningar rådde om räckvidden

av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela reglementariska föreskrifter

och därmed sammanhängande spörsmål. Rättsläget på detta område

borde klarläggas. Vidare angavs att ett inte oväsentligt utrymme torde

finnas för en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen

och brukarna vid sidan av den offentligrättsliga. Den närmare omfattningen

av rätten att träffa sådana avtal och frågan huruvida denna rätt

borde lagfästas skulle utredas. Utredningen borde också se till att de reglementariska

föreskrifterna inte lade hinder i vägen för strävandena att göra

vissa byggnormer enhetliga. Dessutom angavs att det borde undersökas bl. a.

i vad mån ett enhetligt förfarande i vatten- och avloppsärenden kunde åstadkommas,

om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas samt om reglerna om servisledning

borde omarbetas.

Den 21 september 1964 förordnades direktören Bengt Petrelius och stadsjuristen

Erik Gustaf Westman att såsom experter biträda utredningsmannen.

Utredningen antog namnet 1964 års vatten- och avloppsutredning (vautredningen).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

15

Utredningen avlämnade i december 1967 betänkandet Vatten och avlopp

(SOU 1967: 65). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till ny lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar (va-lag). Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet

i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten över

Skåne och Blekinge, vattenöverdom stolen, länsstyrelserna i Stockholms,

Jönköpings, Malmöhus, Skaraborgs, Gävleborgs och Norrbottens län, socialstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, statens planverk, statskontoret,

statens naturvårdsverk, kommerskollegium, statens institut för hantverk

och industri (SHI), näringsfrihetsombudsmannen (NO), expropriationsutredningen,

kommunalrättskommittén, byggindustrialiseringsutredningen

(BIU), styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,

Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen (SKTF), Svenska Vattenoch

Avloppsverksföreningen (VAV), Svenska Elverksföreningen, Hyresgästernas

Sparkasse- och Byggnadsföreningars Biksförbund (HSB), Svenska

Riksbyggen, Hyresgästernas Riksförbund, Föreningen Sveriges kommunala

förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges Stadsarkitekter, Föreningen Sveriges

Städers Byggnadsinspektörer, Svenska Mejeriernas Riksförening

(SMR), Sveriges Slakteriförbund samt Länsingenjörers förening. Sveriges

Industriförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Rörledningsfirmornas

Riksorganisation, Rörfirmornas Landsförbund, VVS-Tekniska Föreningen

och Svenska Byggnadsentreprenörföreningen har avgett ett gemensamt yttrande

som utarbetats av Näringslivets byggbestämmelseutredning (NBU).

Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,

tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från handelskamrar, städer, kommuner,

kommunalförbund, länsläkare och länsarkitekter.

VAV har utöver sitt remissyttrande ingett två skrivelser till Kungl. Maj :t

i lagstiftningsärendet.

2, Huvuddragen i gällande rätt

Frågor om vatten och avlopp regleras i ett flertal skilda författningar. Förutom

VAL kan nämnas vattenlagen (1918:523) (VL), miljöskyddslagen

(1969: 387), byggnadslagen (1947: 385) (BL), byggnadsstadgan (1959: 612)

(BS), hälsovårdsstadgan (1958: 663) (HvS), expropriationslagen (1917:189)

(ExL) och lagen (1918: 526) om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning.

I VL finns grundläggande bestämmelser om rätt till vatten (1 kap.), regler

om hur vattentillgångar får utnyttjas för vattentäkt (2 kap.) samt bestämmelser

om avloppsföretag m. m. (8 kap.). I fråga om företag för vattenförsörjning

finns i VL inte några regler om anslutningsrätt eller anslut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ningstvång. Sådana regler, liksom bestämmelser om fördelning av kostnader

mellan deltagande fastigheter, finns däremot för avloppsföretag. Dessa bestämmelser

är emellertid inte tillämpliga inom allmän vatten- och avloppsanläggnings

(va-anläggnings) verksamhetsområde. — För tillämpningen

av VL:s va-regler svarar vattendomstolarna och i vissa hänseenden länsstyrelserna.

Miljöskyddslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1969, innebär en samlad

lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och

andra störningar. Från VL har överförts regler om skyldighet att motverka

vattenförorening.

Byggnadslagstiftningen, såväl BL som BS, innehåller bestämmelser, enligt

vilka va-frågorna skall beaktas vid planering. Dessa frågor hör till de

väsentligaste vid bebyggelseplanering. Tidigare innehöll BL regler av innehåll

att tomtägare inom stad och därmed jämförligt samhälle kunde påföras

del av kostnaden för utförande av avloppsledning såsom bidrag till

gatubyggnadskostnad. Dessa regler upphävdes när VAL genomfördes. I stället

gäller nu denna lags bestämmelser om avgifter till allmän va-anläggning.

För tillämpningen av byggnadslagstiftningens va-regler svarar bl. a. byggnadsnämnderna,

länsstyrelserna och planverket.

HvS upptar bestämmelser om vattenförsörjning och vattenundersökning

m. m. (6 kap.) samt om avledande av flytande orenlighet m. m. (7 kap.).

Bestämmelserna avser att tillgodose sanitära krav. Detta skall ske bl. a. genom

regelbunden undersökning av vatten, som inom s. k. hälsovårdstätort

tillhandahålls såsom dryck m. m. från allmän anläggning för vattenförsörjning,

och genom tillsyn att vattenförorening genom avloppsvatten motverkas.

Tillämpningen av HvS ankommer främst på hälsovårdsnämnderna,

länsstyrelserna, socialstyrelsen och veterinärstyrelsen.

Med stöd av ExL kan rätt erhållas att ta i anspråk mark för att förse en

ort med vatten eller för att ordna dess avloppsförhållanden. Mål enligt ExL

handläggs av expropriationsdomstol.

Lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning för vatten till

husbehovsförbrukning ger möjlighet att mot ersättning dra fram ledning

för angivet ändamål över annans fastighet. Tvist enligt lagen avgörs av allmän

underrätt.

VAL, som trädde i kraft den 1 juli 1955, är avsedd att delvis ersätta och

delvis komplettera de bestämmelser om va-anläggningar, som vid lagens

tillkomst fanns upptagna i bl. a. vatten-, byggnads- och hälsovårdslagstiftningen.

Genom lagen regleras främst rättsförhållandet mellan huvudmannen

och va-anläggningens brukare.

Det ankommer enligt lagen på kommunen att ombesörja eller tillse, att

allmän va-anläggning kommer till stånd för område, där vattenförsörjning

och avlopp till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett

större sammanhang (3 §). Med allmän va-anläggning avses dels sådan

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

anläggning som omhänderhas av kommun, dels anläggning som omhänderhas

av annan och som efter prövning i viss ordning förklarats för allmän

av länsstyrelsen (1 och 2 §§). Den som omhänderhar anläggningen är dess

huvudman och har i princip att bestämma dess verksamhetsområde, dvs.

det område som anläggningen omfattar eller avses omfatta (5 §). På framställning

av kommun kan länsstyrelse dock ålägga huvudman att ta in viss

bebyggelse i verksamhetsområdet. Lagen innehåller vidare bestämmelser

om anslutningsrätt och anslutningstvång (6 §). Fastighet, som ligger inom

verksamhetsområdet, skall i princip anslutas till anläggningen, om inte

ändamålet med anslutning kan med större fördel för fastigheten vinnas på

annat sätt. Vägras anslutning, kan länsstyrelsen på framställning föreskriva

att anslutning skall ske. I fråga om den närmare utformningen av

anläggningen innehåller lagen ingen annan bestämmelse än att den skall

utföras med tillbörlig hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt

på det sätt dess ändamål kräver (4 §). Då anläggningen upplåts till begagnande

(7 §) skall den vara försedd med de anordningar som behövs för

att den skall tjäna sitt ändamål på tillfredsställande sätt. Om och i vad mån

servisledningar skall ingå i anläggningen bestäms av huvudmannen. Denne

är skyldig att svara för anläggningens underhåll och funktion (10 §).

I lagens 11—13 §§ finns bestämmelser rörande nyttjandet av allmän

va-anläggning. I 11 § föreskrivs att rörledningar, kranar och andra anordningar,

som för ansluten fastighet kopplas till den allmänna anläggningen,

skall hållas i sådant skick, att fara inte uppstår för driftavbrott eller annan

olägenhet vid anläggningens begagnande. När så behövs skall tillfälle beredas

huvudmannen och hans folk att undersöka sådana anordningar. Enligt

12 § får i avloppsledning inte släppas ut ämne, som genom frätning,

slambildning eller på annat sätt kan skada anläggningen. Denna skall i övrigt

för ansluten fastighets behov brukas med nödig försiktighet, så att olägenhet

för andra till anläggningen anslutna fastigheter och för huvudmannen

såvitt möjligt undviks. Huvudmannen får meddela de närmare föreskrifter

i detta hänseende som kan behövas. Sådana föreskrifter skall, om

de inte har föranletts av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande,

underställas länsstyrelsens prövning. Åsidosätter någon vad som åligger

honom enligt bestämmelserna i 11 eller 12 § eller enligt föreskrifter, som

har meddelats med stöd av sistnämnda paragraf, är han enligt 13 § skyldig

att ersätta därav föranledd skada. Enligt 21 § kan länsstyrelse sätta ut vite

i samband med åläggande om anslutning eller fastställande av föreskrifter

enligt 12 §.

Av anslutna fastigheter får tas ut avgifter (14—16 §§). Avgifterna skall

bestämmas enligt en av huvudmannen utformad taxa och får högst motsvara

självkostnaderna för anläggningens utförande, underhåll och drift. Avgifterna

för de särskilda fastigheterna skall i princip stå i skäligt förhållande

till dessas större eller mindre nytta av anläggningen. Jämkning kan dock

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ske med hänsyn till särskilda förhållanden. På varje fastighet får läggas

kostnad för dess servisledningar o. d. Kostnader för avledande genom anläggningen

av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan

eller byggnadsplan får täckas genom avgifter på tomter och andra för bebyggande

avsedda fastigheter inom området. Avgiftsskyldighet får uppdelas

på engångsavgift och periodiska avgifter. För engångsavgift som erläggs

genom årliga inbetalningar skall säkerhet ställas. Vad huvudmannen bestämmer

om avgifter skall, i motsats till vad han föreskriver om brukande

av anläggningen, inte underställas länsstyrelsens prövning.

Enligt 23 § skall tvist i fråga som avses i lagen tas upp och prövas av allmän

underrätt, om inte annat är föreskrivet.

3. Huvudinnehållet i utredningens förslag

Den av utredningen föreslagna va-lagen skiljer sig inte i några väsentliga

hänseenden från gällande lag såvitt rör de grundläggande reglerna om vad

som är allmän va-anläggning, om hur sådan anläggning skall utföras, om

kommuns skyldighet att sörja för att allmän va-anläggning kommer till

stånd m. m.

Nyheterna i förslaget gäller framför allt rättsförhållandet mellan huvudman

för allmän va-anläggning och anläggningens brukare. Detta rättsförhållande

har enligt VAL övervägande offentligrättsliga inslag. Utredningen

har, utan avsikt att genomgripande ändra rättsförhållandets faktiska

karaktär, velat markera de privaträttsliga inslagen. Utredningen föreslår

i enlighet härmed att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

skall vara grundat på avtal om villkoren för rätt att bruka den allmänna

va-anläggningen. Sådant avtal skall kallas för va-avtal.

Va-avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna

bestämmelser för andra villkor. Taxan och de allmänna bestämmelserna

skall antas av huvudmannen. De skall ersätta nuvarande reglementariska

föreskrifter av olika slag med karaktär av offentliga påbud. Taxa och allmänna

bestämmelser skall inte ha denna karaktär utan vara standardbestämmelser

för va-avtal av ungefär motsvarande typ som förekommer på

andra avtalsområden.

Två huvudgrundsatser anges för hur taxa skall vara utformad, nämligen

att den övre gränsen för det sammanlagda avgiftsuttaget skall ligga vid

självkostnaden och att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna

efter skälig och rättvis grund. Såsom sådan grund skall kunna tjäna den

likställighetsprincip som tillämpas enligt kommunal praxis. Förslaget innebär,

att både periodiska avgifter och avgifter av engångsnatur kan ändras.

Ändringarna bör dock ske inom en ram, som kan anges så, att de skall

vara måttliga. Kraftiga höjningar eller sänkningar kan medföra orättvis

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

fördelning av avgiftsskyldigheten, i varje fall om de avser engångsavgifter.

I motsats mot vad som gäller f. n. skall brukare, som äger obebyggd tomt,

under vissa förutsättningar kunna bli skyldig att betala va-avgifter tör denna.

Utredningen har övervägt möjligheterna att införa ett enhetligt förfarande

för handläggningen av tvister som rör va-frågor. Den har inte ansett sig

böra föreslå, att gängse administrativa och judiciella förfaranden frångås.

Däremot föreslås att det skall öppnas möjlighet till ett alternativt förfarande

inför en särskild instans, statens va-nämnd. Nämnden skall bestå av

sju ledamöter. Två av dem skall vara företrädare för huvudmännens intressen,

två för brukarnas. De övriga tre ledamöterna, bland dem ordföranden,

skall vara jurister och inte ha anknytning till någondera sidan. Nämnden

skall kunna pröva va-mål om parterna på ömse sidor är överens om att

lämna målet till nämnden för avgörande. I annat fall skall nämnden kunna

verka som medlingsinstans, förutsatt att någon av parterna vill anlita

nämnden. Nämndens avgöranden i va-mål skall inte kunna överklagas. Allmänna

bestämmelser och va-avtal skall kunna innehålla en klausul om att

framtida tvist rörande rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

skall hänskjutas till statens va-nämnd. Utredningen utgår från att huvudmän

och brukare kommer att finna det förenligt med sina intressen att använda

sig av nämnden för att slita tvister i va-mål. Om detta sker i sådan

utsträckning att det blir regel att va-mål behandlas av nämnden, kan det

sägas att ett enhetligt förfarande för dessa mål har kommit till stånd. Utredningen

förutsätter att va-nämnden vid sidan av sina uppgifter som

skiljenämnd med officiell status och medlingsinstans skall kunna anlitas

för att avge yttranden i andra mål och ärenden rörande vattenförsörjning

och avlopp.

Två va-frågor, som har viss anknytning till rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare men som till större delen ligger vid sidan av detta förhållande,

har särskilt uppmärksammats av utredningen. Det gäller dels frågan

om installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter om hur va-installationer

och däri ingående ledningar med tillbehör skall vara beskaffade

och utförda, dels frågan om installatörsrättigheter, dvs. särskild auktorisering

av person, som skall utföra kvalificerade installationsarbeten, och förbud

för annan att utföra sådana arbeten.

Installationsbestämmelser meddelas av varje huvudman för allmän vaanläggning

för sig. Huvudmännens organisation, VAV, har till deras ledning

upprättat normalbestämmelser. I betänkandet föreslås, att huvudmännens

befattning med att utarbeta och utfärda installationsbestämmelser

skall upphöra. I stället skall sådana bestämmelser meddelas av den

centrala planmyndigheten för byggnadsverksamhet, statens planverk. Bestämmelserna

skall meddelas i den ordning som gäller för byggbestämmelser.

Genom detta förslag vill utredningen bidra till de aktuella strävandena

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

att genom enhetliga normer för material och materiel, som ingår i byggnad,

underlätta byggnadsverksamheten, särskilt det industrialiserade byggandet.

För att trygga att de va-tekniska synpunkterna blir beaktade förordar uti

edningen, att VAV tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan i

installationsbestämmelsernas tillkomst samt huvudmännen motsvarande inflytande

och medverkan vid deras tillämpning.

Installatörsrättigheter skall enligt förslaget, liksom f. n., meddelas av huvudman

för allmän va-anläggning. En nyhet är, att bestämmelser om villkoren

för rätt att förvärva och inneha installatörsrättigheter föreslås bli enhetliga

för hela landet och utfärdas centralt av statens planverk. Huvudman

skall inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de

centralt fastställda.

4. Utredningens förslag och remissyttrandena

4.1 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

4.1.1 Gällande rätt. Genom VAL har kommunerna fått sig pålagd skyldighet

att svara för vattenförsörjning och avlopp. Enligt 3 § åligger det nämligen

kommun att se till att en allmän va-anläggning kommer till stånd, när

till förekommande av sanitär olägenhet vattenförsörjning och avlopp behöver

ordnas i ett större sammanhang. Kommunen kan antingen själv bli

huvudman för anläggningen eller sörja för att annan utför en anläggning,

som med tillämpning av 2 § VAL kan förklaras allmän. Skulle kommunen

inte fullgöra sin skyldighet att ordna allmän va-anläggning, kan länsstyrelsen

ålägga kommunen att göra detta. Länsstyrelsen kan ge sådant åläggande

av eget initiativ eller efter framställning från fastighetsägare eller annan

av saken intresserad. Åläggande att ordna allmän va-anläggning kan ges vid

vite (21 §).

Även i andra avseenden än de nu nämnda innehåller VAL regler av offentligrättslig

karaktär. Har allmän va-anläggning kommit till stånd, föreligger

sålunda skyldighet att ansluta fastighet, som behöver vatten och avlopp.

Skyldigheten gäller både för huvudmannen gentemot ägare av sådan fastighet

och för fastighetsägare gentemot huvudmannen. Förutsättning är dels

att fastigheten ligger inom anläggningens verksamhetsområde, dels att det

inte blir fördelaktigare för fastigheten att vatten och avlopp ordnas på annat

sätt (6 §). Verksamhetsområdet för allmän va-anläggning bestäms i

princip av huvudmannen (5 §). Om huvudman vägrar fastighetsägare anslutning

eller fastighetsägare avböjer, när huvudman påyrkar anslutning,

kan den andra parten föra saken till länsstyrelsen, som då kan ge åläggande

om anslutning enligt 6 §. Också ett sådant åläggande kan förenas med vite

(21 §).

Den offentligrättsliga prägeln förstärks ytterligare genom bindande reg
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ler om utformningen av de etablerade rättsförhållandena. Hit hör bestämmelserna

i 7—10 §§ om vissa med allmän va-anläggning förenade rättigheter

och skyldigheter, i 11—13 §§ om nyttjandet av allmän va-anläggning

och i 14—16 §§ om avgifter.

Vad beträffar huvudmannens skyldigheter föreskrivs i 7 §, att va-anläggning

skall vara utrustad med de anordningar, som behövs för att den skall

tjäna sitt ändamål på ett tillfredsställande sätt. De anordningar som avses

är bl. a. pump- och reningsverk samt rörledningar. Utrustningen skall i

första hand förslå för uppgiften att förse fastigheterna inom verksamhetsområdet

med vatten och avlopp. Den uppgiften regleras genom VAL. Därutöver

skall anläggningen vara sådan att de i HvS uppställda kraven på

vatten, som tillhandahålls från allmän anläggning för vattenförsörjning,

blir tillgodosedda. Även de sanitära krav, som enligt HvS gäller i fråga om

avloppsledningar, liksom andra i HvS och med stöd därav uppställda speciella

sanitära krav skall tillgodoses. Huvudmannen svarar också för att

den rening av avloppsvatten kommer till stånd, som skall ske enligt miljöskyddslagen

och därtill knuten lagstiftning. I 8 och 9 §§ VAL meddelas föreskrifter

om vad som skall iakttas, när ansluten fastighet sedan tiden före

anslutningen är utrustad med anordningar för vattenförsörjning eller avlopp.

För huvudmannens del kan dessa regler bl. a. medföra skyldighet att

betala ersättning. 10 § slår fast, att huvudmannen är skyldig att fortsätta att

driva allmän va-anläggning, så länge behovet av anläggningen står kvar.

Han skall underhålla anläggningen och i övrigt sörja för att den fyller sitt

ändamål på tillfredsställande sätt.

I detta sammanhang bör nämnas att kommun i sin egenskap av huvudman

är underkastad kommunallagarna även i sådana hänseenden, som

regleras av VAL. Det förhållandet att en kommunal verksamhet är reglerad

i lag utesluter nämligen inte supplementär tillämpning av kommunallagarna.

I den mån speciallagstiftningen inte fullständigt reglerar de rättsförhållanden,

vartill verksamheten ger upphov, blir alltså allmänna kommunalrättsliga

regler gällande. Kommunal huvudman för va-verk är sålunda

skyldig att vid sidan av de regler som VAL innehåller iaktta allmänna kommunala

principer om likställighet mellan kommunmedlemmar och om debitering

av avgifter efter självkostnad. Vidare gäller de kommunala besvärsreglerna.

Kommunallagstiftningen är däremot inte tillämplig på huvudman

för allmänförklarad va-anläggning.

Beträffande brukares förpliktelser, när han nyttjar allmän va-anläggning,

innehåller VAL vissa allmänna regler. Installationer inom byggnad

skall hållas i sådant skick alt det inte uppstår fara för driftavbrott eller

annan olägenhet. Brukaren skall vidare bereda huvudmannen och hans

folk tillfälle att undersöka installationer inom byggnad, när det behövs

(11 §). Det är förbjudet att i avloppsledning släppa ut ämnen, som kan

skada anläggningen. Över huvud taget skall anläggningen brukas med nöd
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vändig försiktighet, sa att det inte uppstår olägenheter vare sig för huvudmannen,

som svarar för att anläggningen fungerar, eller för andra brukare

(12 §). VAL ger huvudmannen rätt att komplettera lagens allmänna föreskrift

om försiktighet vid brukandet av allmän va-anläggning. Enligt 12 §

kan huvudmannen nämligen meddela närmare föreskrifter i detta hänseende,

om sådana behövs. Föreskrifterna har karaktären av ensidiga påbud från

huvudmannen. Deras offentligrättsliga prägel framträder tydligt därigenom

att de skall underställas länsstyrelsen för fastställelse. Länsstyrelsen kan i

samband med fastställelsen sätta ut vite för att trygga föreskrifternas efterlevnad.

Bestämmelsen om fastställelseprövning gäller inte föreskrifter i anledning

av reparationsarbete eller annat tillfälligt förhållande. Ytterligare

föreskrivs i 13 § att brukare som åsidosätter sina åligganden är skyldig att

ersätta därav föranledd skada. Detta gäller både skada som tillfogas huvudmannen

och skada som drabbar annan, framför allt annan brukare.

Genom föreskrifter enligt 12 § VAL har huvudmännen försökt skapa

rättsligt underlag för ett flertal regler för brukandet av allmän va-anläggning.

Vad angår kommunala huvudmän har dessa regler i allmänhet tagits

upp i ett reglemente, som har antagits av kommunens fullmäktige. Ett sådant

leglemente riktar sig till det kommunala organ — t. ex. verksstyrelse

— som svarar för skötseln av anläggningen. Det åligger detta organ bl. a.

att av abonnenterna kräva, att de iakttar olika i reglementet upptagna villkor

för brukandet av anläggningen. Därigenom blir reglementet normerande

för rättsförhållandet mellan huvudmannen för va-anläggningen samt brukarna.

För kommunalt va-verk har år 1959 ett normalförslag till reglemente utarbetats

av SKTF, vilken organisation då svarade för den verksamhet på

va-området som senare har övertagits av den år 1962 bildade VAV. Förslaget

har lagts till grund för va-reglementen i ett betydande antal kommuner.

Dessa reglementen har vid rättslig prövning inte ansetts kunna fastställas

i hela sin vidd. SKTF:s normalreglemente innehåller bl. a. regler som förbjuder

brukare att använda andra installationer än sådana som har godkänts

av va-verket och att för arbete med installation anlita annan än

verkets egen personal eller installatör, som av verket har tilldelats entreprenörsrättigheter.

Vidare finns bestämmelser, som inskränker va-verkets

ansvar för avbrott, nedgång i vattentryck, förändring av vattnets beskaffenhet

m. m., samt föreskrifter om mätning av vattenleverans, om skyldighet

för brukare att betala avgifter och om påföljd vid försummelser i delta

hänseende. För en närmare redogörelse för normalreglementets innehåll

får jag hänvisa till betänkandet, s. 36—37.

Avgiftsreglerna i VAL 14—16 §§ innebär en ganska ingående reglering

av vad som skall gälla för va-verks debitering av avgifter. En närmare redogörelse

för avgiftsreglerna kommer att lämnas senare. Här skall beträffande

deras innehåll endast nämnas, att de fastslår huvudmannens självkost
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

23

nåd som övre gräns för avgiftsuttaget, att fördelningen av avgifter skall

ske med hänsyn till de olika brukarnas nytta av anläggningen samt alt avgift

kan utgå dels som engångsavgift för att täcka kapitalkostnad dels som

periodisk avgift. Med periodisk avgift kan både kapitalkostnad och driftkostnad

täckas.

Avgift skall utgå enligt taxa (16 §). Huvudmannen utformar taxan efter

de grunder, som VAL anger. VAL innehåller inte någon bestämmelse, att

taxa skall underställas länsstyrelsen för fastställelseprövning. Inte heller

någon annan form av kontroll är föreskriven. Taxan blir således gällande

mot brukarna i och med att den har antagits. I fråga om va-verk med kommunal

huvudman brukar taxa antas av kommunens fullmäktige. Det av

SKTF utarbetade normalförslaget till reglemente för kommunalt va-verk

motsvaras i fråga om avgiftsvillkor av ett av samma organisation år 1957

upprättat normalförslag till va-taxor. Normaltaxeförslaget har lagts till

grund för åtskilliga taxor, som antagits av kommunerna för tillämpning av

va-verken.

Taxa kan sägas innebära en norm för reglering av rättsförhållandet mellan

huvudman och brukare i fråga om villkor, som har med avgiftens bestämmande

att göra. Taxeregleringen av avgifterna torde liksom regleringen av

övriga sådana villkor ha en övervägande offentligrättslig prägel. Brukaren

får anses skyldig att underkasta sig vad huvudmannen bestämmer i fråga

om debitering av avgifter enligt taxan, låt vara att det åtminstone i somliga

fall kan finnas visst utrymme för förhandlingar. Skulle brukare anse

avgiftsdebitering strida mot lag, kan han vid domstol yrka ändring i debiteringen.

En sådan prövning kommer att gälla taxans tillämpning gentemot

just den klagande brukaren, inte taxan som sådan.

Den framställning som har lämnats här avser både va-anläggningar som

drivs med kommun såsom huvudman och andra allmänna va-anläggningar,

dvs. sådana som har auktoriserats enligt 2 § VAL. Auktorisation av ickelcommunal

anläggning torde ge denna ställning som offentlig anstalt. Rättsförhållandet

mellan huvudman för auktoriserad va-anläggning och dess brukare

får anses vara i stort sett av samma slag som det mellan andra huvudmän

och deras brukare. Det har alltså en starkt offentligrättslig prägel.

Ett speciellt problem som rör rättsförhållandet mellan huvudman och

brukare är det som uppstår då industriellt avloppsvatten släpps ut i samhälles

avloppsnät. Bestämmelser på detta område finns numera i miljöskyddslagen

och miljöskyddskungörelsen (1969:388). När utredningen

lade fram sitt betänkande gällde andra föreskrifter, bl. a. vissa regler i 8

kap. VL. Frågan hade dessförinnan behandlats av immissionssakkunniga i

betänkande med förslag till lagstiftning om luftförorening, buller och andra

immissioner (SOU 1966:65), vilket förslag ligger till grund för den nya

miljöskyddslagstiftningen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

I miljöskyddslagen skiljs inte — som förut i VL — mellan kloakvatten

och industriellt avloppsvatten. Genomgående används endast beteckningen

avloppsvatten. Lagen är enligt 1 § tillämplig inte bara på utsläppande av

bl. a. avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde utan även på

användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan medföra

förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, såvida inte användningen

utgör byggande i vatten. Enligt lagen har den som avser att utöva

miljöfarlig verksamhet, exempelvis i form av utsläpp av avloppsvatten,

möjlighet att få villkoren för denna verksamhet prövade på förhand. Vidare

gäller att Kungl. Maj:t kan föreskriva obligatorisk förprövning i fråga

om vissa slag av företag. Till skillnad från vad som gällde tidigare kan förprövningsskyldighet

avse även utsläpp av avloppsvatten i allmän va-anläggnings

avloppsnät. Bestämmelser om förprövning finns i miljöskyddskungörelsen.

Vissa fabriker eller andra inrättningar får enligt denna inte anläggas

utan tillstånd av koncessionsnämnden för miljöskydd eller dispens av

statens naturvårdsverk eller i vissa fall av länsstyrelse. Motsvarande gäller

för utsläpp av avloppsvatten av i kungörelsen närmare angivet slag.

I samband med miljöskyddslagens tillkomst upphävdes bl. a. 8:36 VL.

Denna paragraf innehöll vissa regler om förhållandet mellan huvudman

för allmän va-anläggning samt ägare av fabrik eller annan industriell inrättning

inom anläggningens verksamhetsområde. Där föreskrevs att samhället,

dvs. huvudmannen, hade rätt att ställa villkor för att avloppsvatten

från fabrik eller annan industriell inrättning inom samhället skulle få avledas

till avloppsledning som tillhörde detta. Huvudmannen kunde föreskriva

de villlkor, som på grund av avloppsvattnets beskaffenhet skäligen

kunde anses behövliga. Beslut om villkor skulle underställas länsstyrelsens

prövning. Sedan avloppsvattnet letts in i ledningen, var samhället ansvarigt

för de åtgärder som behövdes för att motverka förorening genom avloppsvattnet.

Samhället svarade också för skada, som vållades genom sådan förorening.

4.1.2 Utredningen. Efter en närmare redogörelse för rättsförhållandena

mellan offentliga anstalter och deras brukare konstaterar utredningen att

dessa förhållanden regelmässigt har både offentligrättsliga och privaträttsliga

inslag. De offentligrättsliga inslagen har karaktären av offentliga påbud

från olika företrädare för det allmänna, vilka brukaren har att underkasta

sig, ofta vid äventyr av straff eller annan offentligrättslig sanktion.

Påbuden kan vara av mer eller mindre ingripande slag. Särskilt ingripande

är sådana påbud, som innebär att ett rättsförhållande kan etableras med

tvång. Detta förekommer i fråga om bl. a. va-verk och renhållningsverk.

Sådana påbud får särskilt vittgående verkningar, eftersom tvångsanslutningen

grundar ett rättsförhållande, som fortlöper och inte kan avbrytas

annat än under exceptionella förhållanden. Ett påbud om tvångsanslutning

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

har enligt utredningen genom sin existens den verkan, att de anslutningsskyldiga

som till äventyrs skulle vara ovissa om nödvändigheten att anlita

anstaltens tjänster i regel frivilligt bestämmer sig för anslutning för att

undgå tillämpning av tvångsreglerna. Offentligrättsliga regler, som innebär

skyldighet att etablera rättsförhållande mellan anstalt och brukare, riktar

sig emellertid, framhåller utredningen, i allmänhet inte till enskilda utan

till anstalterna. För anstalt föreligger i regel plikt att tillhandagå dem som

önskar anlita anstalten.

Härefter redogör utredningen för förhållandet beträffande va-verk mellan

det allmänna, representerat av staten, den offentliga anstalten, representerad

av den kommunala eller auktoriserade huvudmannen, samt allmänheten

i egenskap av avnämare-brukare. De grundläggande förpliktelserna för

allmän va-anläggnings huvudman finns upptagna i VAL. Detalj reglerna för

va-verk föreligger i fråga om verk med kommunal huvudman i form av ett

särskilt, av kommunens fullmäktige utfärdat reglemente och eventuellt

även andra föreskrifter. Där bestäms hur va-verket skall drivas och vad

som skall åligga det kommunala organ som utgör styrelse för verket. Bl. a.

regleras vad som skall gälla i förhållandet mellan verket och dess abonnenter.

Styrelsen för kommunalt va-verk är således bunden gentemot centrala

kommunala instanser genom reglementen och andra föreskrifter som dessa

har utfärdat. Innehållet i föreskrifterna är i sin tur beroende av bestämmelserna

i VAL. Lagen och de därpå grundade föreskrifterna reglerar hur vaverket

skall fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla vattenförsörjning och

avlopp. Reglementet, som i och för sig är riktat till verket, får betydelse

även för den enskilde. Det innehåller nämligen en rad klausuler, som det

förutsätts att verket gör tillämpliga i sina rättsförhållanden med brukarna.

Regleringen i reglementet torde i allmänhet gå ganska långt i detalj. Styrelsen

för va-verket får i motsvarande mån begränsat utrymme för speciella

överenskommelser av privaträttslig karaktär. Verkets kapacitet som part i

ett privaträttsligt avtal blir därigenom begränsad. Vad beträffar de auktoriserade

va-verken har dessa i praktiken en nära anknytning till kommunen

och står i ett faktiskt beroende till denna. De torde vara nödsakade att tilllämpa

i stort sett samma föreskrifter som de kommunala verken och får

därför inte mycket friare ställning än dessa. Även deras kapacitet som part

i avtal med brukare torde med andra ord i regel vara begränsad.

Inskränkningen i va-verkens frihet att inverka på utformningen av rättsförhållandena

till brukarna torde enligt utredningen gå längre än för många

andra offentliga anstalter. Detta medför, att rättsförhållandet mellan vaverk

och dess brukare framstår som offentligrättsligt präglat.

Emellertid är det inte bara den offentliga anstaltens ställning i fråga om

bundenhet vid fastställda normer av olika slag som inverkar på karaktären

av de rättsförhållanden som uppkommer mellan anstalten och dess brukareavnämare.

Även den andra parten kan genom lagstiftning vara bunden i

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

olika hänseenden. Det kan finnas ett lagstadgat tvång att anlita den offentliga

anstaltens tjänster. Så är fallet bl. a. i fråga om va-verk. Förekomsten

av ett anslutningstvång skapar en monopolsituation, som dels berövar den

enskilde den grundläggande friheten att avgöra om han vill etablera ett

rättsförhållande eller inte, dels kan vara ägnad att sätta en ofri prägel på

utformningen av rättsförhållandet.

Utredningen konstaterar att utvecklingen på olika områden synes vara på

väg mot en utjämning av skillnaderna mellan offentligrättsliga och privaträttsliga

förhållanden och belyser detta med ett antal här ej redovisade exempel.

Utredningen anser det önskvärt att man närmare undersöker möjligheterna

att bereda ökat utrymme åt de privaträttsliga inslagen i rättsförhållandet

mellan huvudman för va-anläggning och anläggningens brukare. En undersökning

med denna inriktning har förefallit utredningen motiverad dels

på grund av rättsförhållandets affärsmässiga karaktär dels på grund av att

en jämkning mot privaträtten kan anses vara ett naturligt led i en process,

vilken utredningen uppfattar som en pågående utjämning mellan offentlig

rätt och privaträtt. Vid sina kontakter med organisationer och myndigheter

har utredningen kunnat konstatera intresse för att få utrymmet för avtalsmässig

reglering så stort som möjligt. Utredningen har ansett sig böra ta

hänsyn till detta intresse och samtidigt tillgodose önskemål om klarhet och

reda i fråga om förhållandets karaktär. Utredningen framhåller emellertid

att det också måste beaktas att lagstiftningens huvuduppgift är att på kommunerna

lägga en långtgående plikt att tillgodose intresset att fastigheter

under vissa förutsättningar blir utrustade med vatten och avlopp genom

allmän va-anläggning.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra reglerna om

skyldighet för kommun att i vissa fall svara för att allmän va-anläggning

kommer till stånd. De sanitära skäl som motiverar denna skyldighet bör

också anses föranleda plikt för huvudman att bereda fastighet inom verksamhetsområdet

vattenförsörjning och avlopp, om ägaren önskar detta och

fastigheten har behov därav. Intresset att kostnaderna för den allmänna

va-anläggningen skall kunna täckas och fördelas på ett rimligt sätt bör

vidare föranleda, att ägare av fastighet med behov av vattenförsörjning och

avlopp skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Sanitära skäl

kan därutöver medföra att han bör kunna åläggas att utnyttja va-anläggningen.

Åläggande om sådan faktisk anslutning eller tillkoppling bör emellertid

enligt utredningens mening meddelas med stöd av hälsovårdslagstiftningen

och inte grundas på lagen om va-anläggningar.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anser utredningen att själva

etablerandet av rättsförhållandet mellan huvudman för va-verk samt enskild

fastighetsägare bör bibehålla sin offentligrättsliga karaktär. Liksom

enligt gällande rätt bör vidare ett förhållande, som en gång har etablerats,

inte kunna bringas att upphöra annat än under speciella omständig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

heter, främst på grund av att fastighetens behov av vattenförsörjning och

avlopp upphör till följd av att byggnad rivs och fastigheten inte längre

skall användas för bebyggande. Utredningen framhåller emellertid att den

offentligrättsliga prägeln inte behöver vara så påfallande och att tvångsreglerna

endast sällan behöver tillgripas.

Utredningen anser att det bör bli regel att rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare bekräftas och dess innehåll regleras genom ett avtal.

I sitt förslag till va-lag har utredningen tagit in bestämmelser, som reglerar

avtalens innehåll i vissa centrala hänseenden, medan det lämnas öppet, hur

avtalen skall vara beskaffade i andra delar. Avtal skall enligt förslaget gälla

villkoren för rätt att bruka allmän va-anläggning och betecknas va-avtal

(13 §). Självfallet får ett va-avtal inte strida mot bestämmelser i va-lagen

eller mot andra i författning eller med stöd av författning meddelade föreskrifter.

Den speciella begränsning i parternas avtalsfrihet och handlingsfrihet,

som föranleds av att rättsförhållandet inte kan avbrytas på grund av parts

avtalsbrott, hör till de huvudfrågor, som utredningen har uppmärksammat.

Förslaget till ny va-lag reglerar frågan om sanktioner vid avtalsbrott i 18 §.

Enligt första stycket av denna paragraf åligger det part som har överskridit

någon rätt eller åsidosatt någon skyldighet enligt va-avtal att återställa vad

som har rubbats eller fullgöra vad som har eftersatts samt ersätta skadan.

Däremot kan en sådan försummelse inte medföra att avtalet hävs.

Skyldighet att fullgöra och att betala skadestånd är de privaträttsliga

sanktioner som normalt står till buds i ett förhållande, där möjligheten till

uppsägning vid svårare avtalsbrott saknas. Dessa sanktioner — vilka kan

utformas som för särskilda fall bestämda avtalsviten — skall enligt utredningens

förslag ersätta de offentligrättsliga sanktioner som nu finns i form

av vite enligt 12 § VAL och böter enligt äldre vatten- och avloppsstadgor.

Utredningen anser nämligen, att regler om vad som är tillåtet och otillåtet

för brukare av allmän va-anläggning inte längre bör utformas som offentligrättsliga

påbud utan som avtalsvillkor.

De privaträttsliga sanktionsmöjligheterna mot försumlig brukare är inte

uttömda genom vad som nu har angetts. Enligt 18 § andra stycket i förslaget

skall nämligen huvudmannen kunna reagera mot brukare, som inte har

betalt avgift eller som har försummat sina skyldigheter i annat väsentligt

hänseende, genom att stänga av vattentillförseln till hans fastighet. Kostnaderna

härför kan påföras brukaren som särskild avgift. En förutsättning

för att avstängning skall få ske är att åtgärden inte vållar sanitär olägenhet.

I va-avtal skall enligt utredningen kunna fixeras villkor om avgift och

vad som har samband därmed, om mätning av kvantiteten levererat vatten,

om återhållsamhet i fråga om konsumtion av vatten, om beskaffenheten av

det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall anlägga och underhålla

servisledning. Över huvud taget kan och bör i va-avtalen tas upp

sådana villkor för brukandet som nu vanligen gäller.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Endast på två punkter har utredningen funnit skäl att göra undantag från

den privaträttsliga linjen när det gäller regleringen av huvudmans och brukares

skyldigheter. Den ena avser föreskrifter om att installation skall vara

utförd och anordnad enligt särskilda bestämmelser, den andra regler om att

endast installatör med rättigheter, utfärdade av huvudmannen, får utföra

installationsarbete. I båda dessa fall har utredningen funnit, att det krävs

en offentligrättslig reglering. Anledningen till detta är att sådana föreskrifter

har verkningar, som sträcker sig utöver rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare.

Enligt utredningens förslag till ny va-lag (14 §) skall huvudmannen upprätta

taxa för avgifter samt allmänna bestämmelser för övriga villkor. Taxan

och de allmänna bestämmelserna skall ligga till grund, när de särskilda

va-avtalen upprättas. Taxa skall utformas med beaktande av att avgift får

las ut endast för att täcka nödvändiga kostnader och att avgiftsskyldigheten

skall fördelas efter skälig och rättvis grund. De allmänna bestämmelserna

avses ersätta de delar av nuvarande reglementen för va-verk som reglerar

rättsförhållandet mellan verket och brukarna. De allmänna bestämmelserna

bör inte antas som ”reglemente”, eftersom detta ord för tanken till en

offentligrättslig reglering.

Metoden med på förhand uppgjorda allmänna bestämmelser som reglerar

innehållet i de enskilda avtalen är enligt utredningen i och för sig inte

något som särskilt utmärker offentliga anstalter och de rättsförhållanden

som dessa etablerar, utan den förekommer också i andra sammanhang.

Huvudman för allmän va-anläggning måste emellertid ta större hänsyn till

brukarnas krav på likställighet än en privat företagare i förhållande till

sina avnämare. Dessutom finns ytterligare vissa skillnader. Kommunal

huvudmans taxa och allmänna bestämmelser antas av kommunens fullmäktige.

Detta innebär en viss kontroll av och garanti för att de är skäliga.

Det kan desssutom sägas innebära, att kretsen av brukare har möjlighet att

inverka på utformningen av bestämmelserna i den mån brukarna är kommunmedlemmar

och röstberättigade inom kommunen. Vidare kan brukare,

som är kommunmedlem, om han är missnöjd med beslut om antagande av

taxa och allmänna bestämmelser, fora talan mot beslutet genom kommunalbesvär.

Avnämare eller tilltänkt avnämare till enskild företagare har som

regel inte någon liknande möjlighet att inverka på utformningen av normalkontrakt.

Men i stället har han en starkare ställning vid förhandlingar om

avtal, eftersom han kan avböja att sluta något avtal på de villkor som

bjuds. Han kan antingen övertala företagaren att ändra sina villkor till hans

förmån eller söka upp konkurrerande företagare för att få andra och bättre

villkor. Brukare eller tilltänkt brukare av allmän va-anläggning saknar

i regel sådana möjligheter. Hans möjligheter inskränker sig till att inom ramen

för gällande taxa och allmänna bestämmelser välja mellan olika alternativ.

Endast tilltänkta brukare med så speciella anspråk, att de faller utan
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 29

för de normalfall, som regleras av taxa och allmänna bestämmelser, har

ett mera vidsträckt utrymme, inom vilket de kan träffa avtal.

Huvudman för va-verk kan tvinga fram det rättsförhållande som avses

med va-avtalet. Han kan därmed sägas gentemot sina brukare ha ett monopol,

som är så starkt att det t. o. m. kan genomföras med tvång. Det är från

allmän synpunkt angeläget, att en sådan monopolsituation inte missbrukas.

En viss garanti mot missbruk ligger däri att innehavaren som regel är kommun

och i annat fall måste ha auktorisation av statlig myndighet. Enligt utredningens

mening bör emellertid garantin byggas ut. Utredningen anser, att

detta kan ske genom att det inrättas en särskild instans, som vid tvist kan

pröva ingånget va-avtal eller av huvudmannen framlagt förslag till sådant

avtal. Utredningen föreslår en sådan instans, statens va-nämnd. Detta förslag

behandlas närmare i avsnittet om prövningsinstanser.

Utredningens konstruktion av rättsförhållandet mellan huvudman och

brukare såsom väsentligen ett avtalsförhållande kräver enligt utredningen

ytterligare vissa speciella regler.

Ett rättsförhållande mellan huvudman och brukare måste ibland upprättas

mot endera partens vilja. I sådana fall kan det hända, att det inte går

att reglera villkoren för brukandet av den allmänna va-anläggningen genom

avtal. Brukaren kan ha motsatt sig att anlita den allmänna va-anläggningen

just därför att han är missnöjd med erbjudna villkor. Det kan då tänkas

att han, efter att ha tvingats bli brukare, vägrar att inom den ram, som taxa

och allmänna bestämmelser ger, diskutera villkoren för sitt brukande. Det

kan också förekomma andra fall, då faktiskt brukande är för handen men

avtal inte kan träffas, t. ex. att brukaren inte är anträffbar eller att han är

sjuk eller att det är ovisst vem som är brukare. Emellertid måste villkoren

fastställas. Parternas skyldigheter och rättigheter på grund av det faktiskt

föreliggande rättsförhållandet måste klarläggas. Denna fråga kan inte lämnas

öppen. Detta problem har utredningen löst så, att huvudmannen skall

vara skyldig att med ledning av taxa och allmänna bestämmelser fastställa

den avgift och de villkor i övrigt, som skall vara tillämpliga. Vad huvudmannen

sålunda har bestämt skall gälla som va-avtal (15 §). Denna lösning

och den situation som därigenom uppkommer avviker emellertid från vad

utredningen i sitt förslag har utgått från såsom normalt. Lösningen är att

betrakta som ett provisorium. Lagförslaget förutsätter i princip, att detta

provisorium skall bringas att upphöra. Det kan ske antingen genom en kontakt

mellan huvudmannen och brukaren som leder till avtal eller genom att

brukaren vänder sig till behörig prövningsinstans, i första hand statens vanämnd,

och där får de av huvudmannen bestämda villkoren prövade. Det

kan möjligen också anses, att en utebliven hänvändelse till prövningsinstans,

i förening med faktisk efterlevnad av de villkor huvudmannen har bestämt,

efter förloppet av någon tid kan betraktas som ett tyst godtagande

med verkan att ett va-avtal har kommit till stånd genom s. k. konkludent

handlande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Va-avtal, som en fastighetsägare har slutit med huvudman för allmän vaanläggning,

skall inte gälla för ny ägare av fastigheten. Vid överlåtelse avfastighet

bör därför den tidigare ägarens avtal upphöra att gälla och den

nye ägaren inträda i hans ställe. Den situation som uppkommer, när någon

till följd av överlåtelse av fastighet eller av annan anledning har upphört att

vara brukare och i denna egenskap efterträtts av annan, behandlas i 16 § i

utredningsförslaget. Där föreskrivs att huvudmannen skall underrättas om

den nye brukarens namn och adress. Till dess sådan underrättelse har kommit

huvudmannen tillhanda, skall avtalet med den tidigare brukaren bestå

och denne alltså svara för sina åtaganden enligt avtalet.

Va-avtalet kan enligt utredningens förslag inte sägas upp till upphörande

annat än om brukarens behov av vattenförsörjning och avlopp för fastigheten

har upphört. Däremot bör det inte föreligga hinder att i va-avtal ta

in en klausul, att avtalet kan sägas upp för ändring av villkor. Uppsägningstiden

ger då brukaren rådrum att gå till statens va-nämnd, om han anser

det påkallat. När kretsen av brukare är stor, blir emellertid en hänvändelse

till varje brukare om jämkning av avgiften eller ändring i annat villkor

mycket tidsödande och föga ändamålsenlig. Utredningen föreslår därför

(17 §), att nytt villkor som överensstämmer med ändring i taxa eller allmänna

bestämmelser skall gälla mot brukarna och anses ingå i deras avtal,

om de har blivit underrättade om det nya villkoret skälig tid i förväg.

Har särskild uppsägningstid avtalats, skall den gälla. Skyldigheten att underrätta

brukare skall kunna fullgöras genom annonsering i tidning med

spridning inom orten.

Den betoning av de privaträttsliga sidorna i förhållandet mellan huvudman

och brukare som utredningens förslag innebär bör enligt utredningen

slå igenom även då det gäller industriellt avloppsvatten. Huvudman och

företagare bör få avtala om vilka villkor som skall gälla i detta hänseende.

Enligt utredningens förslag skall liksom hittills huvudmannen vara ansvarig

för att reningsåtgärder har vidtagits innan avloppsvatten från allmän

va-anläggnings avloppsnät avbördas till recipient. I den mån företagares

brukande av allmän va-anläggning medför, att huvudmannen måste utföra

och bekosta anordningar, som annars inte skulle vara nödvändiga, eller att

huvudmannen åsamkas andra särskilda kostnader på grund av att företagare

blir brukare, skall huvudmannen kunna ta ut dessa kostnader av företagaren

i form av avgifter. Även om särskilda anordningar inte behövs i

det aktuella fallet, bör vid avgiftssättningen hänsyn tas till avloppsvattnets

mängd, särskilda art eller sammansättning och de kostnader utöver de

normala, som kan föranledas därav.

Utredningen har mot bakgrund av det anförda föreslagit att reglerna om

befogenhet för huvudman att föreskriva villkor för fabrik eller industriell

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

inrättning och om prövning av sådana föreskrifter skulle utgå ur den dåvarande

8: 36 VL. Däremot har utredningen ansett att de regler paragrafen

innehöll om samhälles skyldighet att svara för de åtgärder som behövs för

att motverka vattenförorening genom avloppsvattnet och för skada, som vållas

genom sådan förorening, borde stå kvar.

Utredningen har inte ansett sig ha anledning att lägga fram förslag till

utformning av bestämmelserna om förprövning utan hänvisar i denna del

till immissionssakkunnigas förslag. Enligt utredningen bör emellertid undantag

från förprövningsskyldighet gälla för fabrik och annan industriell

inrättning, vars avloppsvatten avleds genom samhälles avloppsnät. Sådan

inrättning bör i stället åläggas anmälningsplikt i de fall då annars förprövning

skulle ha skett.

4.1.3 Remissyttrandena. Det övervägande antalet remissinstanser som har

yttrat sig i frågan om rättsförhållandet mellan huvudman och brukare har

anslutit sig till den av utredningen föreslagna konstruktionen. Några har

emellertid ställt sig kritiska närmast på den grunden att de anser förslaget

om va-avtal vara en fiktion, eftersom avtalsfriheten enligt förslaget är starkt

begränsad.

Av de remissinstanser som har intagit en positiv hållning kan här nämnas

länsstyrelserna i Skaraborgs och Gävleborgs län, vissa kommunala organ

i Stockholm, kommunalrättskommittén, styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet, VAV, HSB, Svenska Riksbyggen, Hyresgästernas

Riksförbund och Länsingenjörers förening.

Stockholms stads gatunämnd anför att utredningens strävan att gestalta

rättsförhållandet mellan huvudman och brukare enligt i huvudsak privaträttsliga

riktlinjer måste betraktas som en avgjord fördel och att det inte

torde finnas anledning att betrakta förhållandet annorlunda på va-området

än när det gäller kommunala el-, gas- och värmeverk. Utredningens förslag

kommer att bidra till administrativa lättnader vid ärendenas behandling.

VAV framhåller att de blivande va-avtalen kan i möjlig mån samordnas med

de avtal som tillämpas av el-, gas- och värmeverken.

Kommunalrättskommittén anför följande.

Kommitténs erfarenheter från andra områden av kommunal verksamhet

visar att den regleringsteknik som utredningen stannat för ofta är att

föredra framför en mera ingående reglering. Verklighetens skiftande krav

kan med nuvarande utvecklingstakt endast förutses på kortare sikt och detaljföreskrifter

brukar snart nog visa sig hinderliga när det gäller att finna

rimliga lösningar i oförutsedda situationer. Kommunernas vilja och förmåga

att med ledning av allmänt hållna anvisningar uppehålla rättvisa och

skäliga relationer till den enskilde behöver inte ifrågasättas. Kommittén biträder

därför i princip den föreslagna ordningen att rättsförhållandet mellan

huvudman och brukare regleras genom avtal. Förslaget ligger i linje med

den utveckling som kan iakttas på andra offentligrättsliga områden.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

framhåller att kommunerna genom den föreslagna, mera privaträttsligt betonade

regleringen får större möjligheter än tidigare att genom va-avtal utforma

de bestämmelser som skall gälla mellan dem och abonnenterna. Därmed

säkerställer man en smidig anpassning av bestämmelserna till växlande

förhållanden och utvecklingens krav. Den nuvarande ordningen med dess

starkt offentligrättsliga prägel har utan tvivel inneburit betydande olägenheter

för kommunerna.

HSB finner det lämpligt att i största möjliga utsträckning ge rättsförförhållandet

mellan huvudman och brukare privaträttslig karaktär. När det

gäller huvudmannens prestationsskyidighet gentemot brukare synes emellertid

denna målsättning inte ha fullföljts i önskvärd grad utan t. o. m. försvagats.

Förbundet anser det vara angeläget att en ny va-lag klart anger omfattning

och kvalitet i huvudmans prestationsskyidighet. Huvudmans skyldigheter

bör i vissa fall vara privaträttsligt reglerade.

En grupp remissinstanser visar upp en tveksam attityd mot förslaget men

anser sig ändå inte böra motsätta sig det. Planverket slår sålunda fast att

de avtal det här är fråga om har karaktären av diktat från huvudmans

sida. Det ifrågasätts därför om det inte hade varit lämpligare att redan från

början ange brukares skyldigheter mot huvudman i offentligrättslig ordning.

Även NBU framhåller att villkoren i de föreslagna överenskommelserna

normalt dikteras av huvudmannen utan möjlighet för den andra parten,

brukaren, att påverka dem och att va-avtalen i dessa fall närmast får karaktären

av tvångsavtal i stället för frivilliga överenskommelser. Uttrycket vaavtal

anses därför något vilseledande. När det gäller partsförhållanden där

den ena parten har en mycket stark ställning gentemot den andra, har rättsordningen

nu mer än förut med hjälp av tvingande regler ingripit till stöd

åt den senare. En vidgad offentligrättslig reglering av förhållandet mellan

huvudman för va-anläggning och brukare skulle därför enligt NBU ha tett

sig naturlig. Efter ingående överväganden vill dock NBU inte motsätta sig

utredningens förslag, under förutsättning att den av utredningen föreslagna

va-nämnden kommer till stånd. Motsvarande ståndpunkt intas av

Skånes Handelskammare, som framhåller att utredningsförslaget i praktiken

kommer att innebära en försvagning av brukarnas ställning i förhållande

till gällande rätt. Kommerskollegium påpekar att den avtalsmässiga konstruktionen

kan te sig illusorisk på grund av den dominans en offentlig anstalt

som va-verk har i förhållande till sina brukare. Kollegium anser det

dock principiellt riktigt att den föreslagna lösningen väljs i stället för en

offentligrättslig reglering.

Till den grupp som intar en kritisk hållning hör hovrätten över Skåne

och Blekinge. Enligt hovrätten kan den föreslagna avtalskonstruktionen med

fördel strykas utan att lagförslaget därigenom ändras i något väsentligt hänseende.

Det måste, främst av sanitära skäl, vara en samhällelig skyldighet att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Knngl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd och det kan inte få

stå huvudmannen fritt att av det ena eller andra skälet vägra fastighetsägare

anslutning. Inom verksamhetsområdet måste därför varje fastighetsägare

ha rätt att bruka anläggningen för fastighetens behov och skyldighet att genom

avgifter bidra till kostnaderna. Härav följer att etablerandet av rättsförhållandet

mellan huvudman och brukare måste bygga på tvingande lagregler.

Av lagens bestämmelser måste då också med tillräcklig tydlighet

framgå vad brukandet innebär och hur långt huvudmannens och brukarens

skyldigheter sträcker sig. Det hade legat nära till hands att utredningen

hade försökt precisera, vilka bestämmelser som måste vara obligatoriska

och inom vilken sektor avtalsfrihet skulle kunna råda. Utredningens förslag

om va-avtal är i allt väsentligt en fiktion eftersom det inte är meningen att

det skall finnas någon avtalsfrihet eller ingås något egentligt avtal — bortsett

från speciella undantagsfall. Begreppet avtal används i en helt annan

bemärkelse än den annars i lag vanliga. Det är obehövligt att tillgripa denna

konstruktion för att gardera huvudmannen mot överraskningar. Om lagen

ger huvudmannen rätt att anta taxor och allmänna bestämmelser blir dessa

gällande mot brukaren i den utsträckning som följer av lagen. Kravet på

avtal leder endast till ett helt onödigt exercerande med avtalsblanketter när

någon önskar få vatten och avlopp inkopplade. Avtalskonstruktionen innebär

inte heller att den enskilde brukaren skyddas mot oskäliga villkor eftersom

huvudmannen alltid, om brukaren vägrar att gå in på något villkor,

kan föreskriva att detta likväl skall gälla såsom om det vore avtalat. Härtill

kommer att det för det stora flertalet brukare inte är möjligt att överblicka

vilken innebörd de allmänna bestämmelserna har. Det är först när någon

konkret händelse inträffar som bestämmelsernas innebörd klargörs. Det är

då föga tilltalande att begära att enskilda brukare i förväg skall skriva på en

förpliktelse att underkasta sig dessa allmänna bestämmelser. Hovrätten tar

av nu angivna skäl avstånd från den föreslagna avtalskonstruktionen. Vattenöverdomstolen

anser att betydelsen av lagförslagets privaträttsliga inslag

inte bör överskattas. Den väsentligaste frågan för en brukare är hur hans

avgiftsskyldighet och övriga villkor för brukandet skall bestämmas. Flertalet

avgöranden i sådana frågor kommer liksom hittills att för många brukare

ligga utanför deras rådighet. Därmed blir för dem avtalsfriheten i förhållandet

till huvudmannen i hög grad illusorisk.

Förslaget om att ersättningen och villkoren för avledande av industriellt

avloppsvatten skall fastställas genom avtal mellan huvudmannen och brukaren

får enligt SMR.s mening anses innebära skyldighet för huvudmannen

att ta upp verkliga förhandlingar med industriföretaget. Det skall alltså inte

få bli så, att huvudmannen, utan att industriföretaget har inbjudits till förhandlingar,

underrättar detta om de villkor som huvudmannen tänker sig

och, vid avböjande svar på frågan om villkoren antas, bestämmer vad som

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skall gälla. Mot bakgrund av vad som sålunda får antas vara förslagets innebörd

finner sig SMR kunna tillstyrka detta.

Vad utredningen anför om utsläpp av industriellt avloppsvatten i samhälles

avloppsnät har i stort sett mottagits positivt av remissinstanserna eller

lämnats utan erinran. Åtskilliga remissinstanser har emellertid reagerat mot

utredningens ståndpunkt att den av immissionssakkunniga föreslagna förprövningen

bör ersättas med enbart anmälningsplikt när det gäller industriella

inrättningar som skall släppa ut avloppsvatten i samhälles avloppsnät.

Enligt dessa remissinstanser är det nödvändigt att förprövning kan ske

i sådana fall.

4.2 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

4.2.1 Gällande rätt. VAL innehåller i 6 § bestämmelser om anslutningsrätt

och anslutningstvång. I paragrafen föreskrivs att fastighet som ligger inom

verksamhetsområdet för allmän va-anläggning och behöver anordningar för

vattenförsörjning och avlopp skall anslutas till anläggningen, när det begärs

av huvudmannen eller fastighetsägaren, om inte ändamålet med anslutningen

kan med större fördel för fastigheten uppnås på annat sätt. Om

anslutning vägras kan länsstyrelsen efter framställning från den som begär

anslutning ge åläggande om att sådan skall ske.

Vid lagens tillkomst uttalades (prop. 1955: 121 s. 122 och 127) att anslutning

i va-lagstiftningens mening borde anses föreligga så snart möjlighet

till faktiskt nyttjande hade beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen

utfört allt vad på honom ankom. Fastighetsägaren är alltså inte

skyldig att skaffa de anordningar som behövs för faktisk anslutning av

fastigheten till va-anläggningens ledningsnät, utan han kan avstå från att

utnyttja va-verkets tjänster. I detta hänseende är han inte underkastad annat

tvång än som kan följa av hälsovårdsbestämmelser. Det sagda innebär

att anslutning kan föreligga redan när huvudmannen har dragit fram rörledning

till en fastighets omedelbara närhet och för sin del ordnat så att

tillkoppling kan ske. Den väsentliga innebörden av en sådan anslutning är

från huvudmannens synpunkt att den i princip medför avgiftsskyldighet

och andra förpliktelser för fastighetsägaren gentemot huvudmannen.

Från fastighetsägarens synpunkt har de gällande bestämmelserna om anslutning

sin största betydelse däri att han genom att begära anslutning kan

i viss utsträckning påverka ledningsnätets utbyggnad.

Bestämmelserna om anslutningstvång i VAL anses inte gälla obebyggda

fastigheter. Sådana fastigheters ägare kan därför inte åläggas att bidra till

kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. Grunden härför är att det

i dessa fall inte anses föreligga något aktuellt behov av anordningar för

vattenförsörjning och avlopp.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

4.2.2 Utredningen. Utredningen diskuterar i olika sammanhang frågan om

skyldighet för fastighetsägare att åstadkomma faktisk anslutning,

dvs. att vidta sådana anordningar att den allmänna va-anläggningen verkligen

brukas för fastigheten. Enligt utredningen finns det inte anledning

att i va-lagen ta in föreskrifter, som tvingar fastighetsägare att begagna sig

av allmän va-anläggning för att få vattenförsörjning och avlopp. Det anses

tillräckligt att HvS ger hälsovårdsmyndigheterna möjlighet att ingripa, om

fastighetsägares underlåtenhet att utnyttja anläggningen medför sanitära

olägenheter.

Utredningen berör problemet med faktisk anslutning även i samband med

en redogörelse för frågan om fastighetsägarnas medverkan vid övergång till

s. k. duplikatsystem och andra åtgärder för att i framtiden förbättra vattenvården.

Utredningen anför rörande frågans bakgrund följande.

Åtskilliga allmänna va-anläggningar tillämpar i fråga om avledningen av

avloppsvatten s. k. kombinerat system, d. v. s. spillvatten och dagvatten avledes

i gemensam ledning, eller separatsystem, d. v. s. det finns ledning för

spillvatten men ej för dagvatten. Detta avledes med rännstenar, diken o. s. v.

För allmänna va-anläggningar med kombinerat system eller separatsystem

kan det bli aktuellt att gå över till det mera utvecklade duplikatsystemet.

Detta system innebär att avloppsvattnet avledes genom två särskilda ledningar,

en för spillvatten och en för dagvatten. Övergång till duplikatsystem

medför väsentliga arbeten och kostnader för huvudmannen, övergången kan

emellertid inte genomföras i sin helhet utan medverkan från fastighetsägarna.

I vissa på senare tid tillämpade bestämmelser stadgas, att fastighetsägare,

vars fastighet anslutes till avloppsnätet, när huvudmannen anlagt

dagvaltenledning i gatan, framdeles skall vara skyldig att låta ansluta

sin dagvattenavledning till denna. Sådan fastighet kan exempelvis redan

från början förses med särskilda spill- och dagvattenledningar och motsvarande

serviser. Dessa kopplas båda till den kombinerade ledningen i gatan,

men sedan dagvattenledning anlagts där, omkopplas dagvattenservisen till

denna. För fastighet, vars spill- och dagvattenavledning till kombinerad ledning

i gatan utförts utan tanke på en framtida övergång till duplikatsystem

— och detta torde vara fallet med större delen av det befintliga fastighetsbeståndet

—- kan övergången nödvändiggöra mer eller mindre omfattande

arbeten. —---I vissa fall kan allt dagvatten, t. ex. dagvatten från garage
nedfarter,

inte utan oproportionerligt stora kostnader föras till dagvattenledning

i gatan, utan man måste tolerera att en mindre del alltjämt tillföres

spillvattenledningen.---Om inte fastighetsägarna också vidtar erfor
derliga

åtgärder inom fastigheterna så att spill- och dagvatten avledes i

separata serviser till resp. ledning i gatan, blir hela duplikatsystemet delvis

förfelat.

Utredningen anför vidare att det är ett diskuterat men inte klarlagt problem

i vad mån krav på fastighetsägarnas medverkan kan ställas med stöd

av VAL. Beträffande möjligheterna att vid sidan av VAL tvångsvis ålägga

fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen anför utredningen.

Hälsovårdsnämnden torde ha möjlighet ingripa och ålägga fastighetsägare

att koppla till en nyanlagd avloppsledning för dagvatten om underlåten till
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

koppling medför sanitär olägenhet. Denna förutsättning torde regelmässigt

föreligga i de ofta förekommande fall, där underlåten tillkoppling av dagvatten

från fastighet till dagvattenledning i gata innebär, att dagvatten även

i fortsättningen avledes till spillvattenledning. Härigenom uppnås inte vad

övergång till duplikatsystem åsyftar, nämligen att befria spillvattenledning

från dagvattentillförsel och därmed undvika de sanitära olägenheter som

det innebär, att obehandlat avloppsvatten via bräddavlopp tillförs recipienten

eller att föroreningstillförseln till recipienten annars ökas genom att

reningseffekten sjunker när belastningen på reningsverket växer, till följd

av att spillvattnet utspätts med dagvatten.

Frågan om brukares skyldighet att medverka vid övergång till duplikatsystem

bör enligt utredningens mening lösas genom föreskrift i de allmänna

bestämmelserna att sådan skyldighet föreligger och genom att en däremot

svarande klausul tas in i de särskilda va-avtalen. Detaljfrågor som hänger

samman med en sådan övergång anser utredningen böra överlämnas till

VAV och huvudmännen för avgörande. Utredningen föreslår att frågorna

löses efter följande riktlinjer.

Brukare skall genom va-avtal kunna förpliktas att medverka till övergång

till duplikatsystem och f. ö. även till andra åtgärder för att i framtiden

förbättra eller intensifiera vattenvården. I enlighet härmed bör brukare

vara skyldig att på anmodan av huvudmannen ändra sina avloppsanordningar

så att dag- och spillvatten genom separata ledningar tillföres resp.

ledning i gatan. — — — Övergång från kombinerat system till duplikatsystem

brukar inte ske på en gång utan successivt under lång tid. Huvudmannen

har därför inte anledning att yrka omläggning beträffande fastighet,

vars bebyggelse på grund av ålder och beskaffenhet ej bedömes komma

att stå kvar under längre tid och ej heller beträffande fastighet för vilken

kostnaderna för en fullständig omläggning skulle bli oproportionerligt stora.

I det senare fallet kan stundom befinnas skäligt att stanna vid en partiell

omläggning.

Beträffande utformningen av klausulen i va-avtalen i de olika aktuella

detaljfrågorna framhåller utredningen vikten av att huvudmannen inte antar

allmänna bestämmelser, där kraven på brukares medverkan drivs alltför

långt. Vad angår fall, då huvudman underlåter att beröra parternas

skyldigheter och rättigheter i händelse av övergång till duplikatsystem i

allmänna bestämmelser och va-avtal, torde rättsläget komma att bli detsamma

som f. n. då reglemente eller andra föreskrifter inte innehåller något

härom. Det kommer alltså att vara oklart vad som kan krävas av bni
o
karen.

Möjligheterna att med hälsovårdsnämndens biträde framtvinga tillkoppling

till dagvattenledning kommer att finnas kvar.

Utredningen uppger att den efter vanligt språkbruk oegentliga betydelse,

som tillagts termen ”anslutning” i VAL, har skapat missförstånd

och ovisshet hos fastighetsägare och andra. Utredningen anser därför att termen

bör slopas i den nya lagen och föreslår i stället att parternas grundläggande

förpliktelser i lagen beskrivs som skyldighet för huvudman att låta

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

fastighetsägare bruka anläggningen och för fastighetsägare att bidra till huvudmannens

kostnader för anläggningen.

Förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta

fastighetsägare bruka anläggningen skall enligt utredningen

vara i sak desamma som gäller för anslutningstvång och anslutningsrätt

enligt VAL. Prövningen om anordningar för vattenförsörjning och avlopp

behövs för den aktuella fastigheten och om detta behov med större fördel

för fastighetsägaren kan tillgodoses på annat sätt, skall alltså grunda

sig på samma omständigheter och på liknande bedömningar som vid hittillsvarande

prövning av ärenden enligt 6 § VAL. Enligt den av utredningen

föreslagna lagtexten krävs att fastighetsägare har behov av vattenförsörjning

och avlopp eller endera för att huvudmans skyldighet skall inträda.

Beträffande fastighetsägares skyldighet att bidra till

huvudmannens kostnader för anläggningen anför utredningen

följande. Om fastighetsägaren kan konstateras ha behov av vattenförsörjning

och avlopp och om detta behov inte kan tillgodoses med större fördel

på annat sätt än genom allmän va-anläggning, är det skäligt, att fastighetsägaren

får delta i kostnaderna för anläggningen genom avgifter, vare sig

han begagnar sig av sin rätt till vattenförsörjning och avlopp eller inte. En

ägare av bebyggd fastighet torde i första hand kunna debiteras bidrag till

kostnader för anläggningens utförande samt till löpande kostnader för avledande

av dagvatten från fastigheten och från allmänna platser, när avgift

för detta kommer ifråga. I princip torde huvudmannen dessutom böra

ha rätt att påföra fastighetsägare brukningsavgifter för att täcka vad som

belöper på fastigheten av va-anläggningens fasta kostnader, d. v. s. sådana

kostnader som inte påverkas av vattenförbrukningens och avloppsvattenmängdens

kortsiktiga ändringar. Det får ankomma på huvudmännen och

på rättstillämpningen att avgöra, i vad mån det kan vara rättvist och skäligt

att medge reduktion av avgiftsskyldigheten i de angivna hänseendena

för fastighetsägare som inte begagnar sig av sin rätt att bruka va-anläggningen.

Hindret enligt gällande lag mot att ta ut bidrag för obebyggda fastigheter

har enligt utredningen i åtskilliga fall medfört att huvudman inte har kunnat

avgiftsvägen bereda sig avsedd täckning för kostnader som har lagts

ned på allmän va-anläggning. Utredningen anser att det kan vara skäligt,

att ägare till obebyggd fastighet får delta i kostnaderna för allmän va-anläggning,

om fastigheten ligger inom område under stadsplan eller byggnadsplan

och enligt planen är avsedd att bebyggas. Genomförandet av stadsplan

eller byggnadsplan förutsätter att anordningar vidtas för att tillgodose

gemensamma behov. Ett av de mest påtagliga gemensamma behoven för de

fastigheter som skall bebyggas är i regel just särskilda anordningar för

vattenförsörjning och avlopp. Stadsplan och byggnadsplan skall inte ges

större omfattning än att planen kan förväntas bli genomförd inom nära

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

förestående tid. Det bör därför kunna förutsättas, att bebyggelse enligt planen

som regel kommer till stånd inom överskådlig tid och att anordningar

för att tillgodose gemensamma behov kan utföras och komma till användning

inom en relativt nära framtid från det att planen har fastställts. Den

som utför anordningarna bör då också kunna räkna med att få ersättning

för nedlagda kostnader av ägarna till de för bebyggelse avsedda fastigheterna

i och med att anordningarna är färdiga att tas i bruk och oavsett om

fastigheterna ännu har blivit bebyggda eller inte. Det förutsätts naturligtvis

att det rör sig om anordningar, som fastighetsägaren alls skall kunna

åläggas att betala för och att det inte finns särskild anledning att undanta

honom från skyldighet att delta i betalningen.

Utredningen föreslår att det i lagen införs en regel om att ägare av obebyggd

fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande,

skall anses ha behov av anordningar för vattenförsörjning och

avlopp genom den allmänna va-anläggningen, om det inte finns särskilda

skäl till annat. Bedömningen av när undantag från bidragsskyldighet skäligen

bör göras blir beroende av omständigheterna. Är tillgången på mark,

som är avsedd för enskild bebyggelse, så stor att det kan bedömas dröja

flera år innan all sådan mark har tagits i anspråk, bör detta i rimlig utsträckning

vara skäl för undantag. Om underlåtenheten att bebygga fastigheten

kan tillskrivas åtgärd eller bristande aktivitet från myndighets eller

kommunens sida, t. ex. byggnadsförbud eller långvarigt dröjsmål med att

åstadkomma behövliga gemensamma anordningar, kan detta befria från

bidragsskyldighet. Om däremot fastighetsägaren har underlåtit att bebygga

fastigheten utan att faktiskt eller rättsligt hinder har förelegat, bör han

normalt vara skyldig att betala. Vill fastighetsägaren inte själv bebygga

fastigheten och väntar han, i syfte att tillgodogöra sig markvärdestegringen,

med att försälja den till annan, är det enligt utredningens mening särskilt

befogat att han åläggs att betala va-avgift. Frågan hur avgift för obebyggd

fastighet skall bestämmas torde kunna lösas efter i stort sett samma riktlinjer

som motsvarande fråga för bebyggd fastighet, vars ägare inte begagnar

sig av sin rätt att bruka den allmänna va-anläggningen.

4.2.3 Remissyttrandena. SKTF och VAV anför att särskilda lagbestämmelser

som ålägger fastighetsägare att faktiskt begagna sig av den allmänna

va-anläggningen torde behövas, eftersom hälsovårdslagstiftningen inte alltid

är tillräcklig för att åstadkomma faktiska anslutningar som

kan vara önskvärda från va-teknisk synpunkt. Det framhålls att svårigheter

kan uppstå beträffande avledningen av dagvatten från områden med

separat spillvattensystem. Det förhållandet att en fastighetsägare sedan flera

år tillbaka avleder dagvattnet antingen ovanpå marken eller till en stenkista

på tomten torde exempelvis långtifrån alltid kunna betecknas som en

sanitär olägenhet. En sådan separat dagvattenavledning kan emellertid med
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

föra olägenheter genom överbelastning av spillvattenledningarna på grund

av dels inläckning, dels otillåtna inkopplingar som inte kan kontrolleras.

En skärpning av lagbestämmelserna på denna punkt anses angelägen, bl. a.

med tanke på blivande övergång till duplikatsystem.

Samtliga remissinstanser som har uttalat sig i fråga om fastighetsägares

skyldighet att medverka vid övergång till duplikatsystem har varit positivt

inställda till utredningens förslag. Hit hör länsstyrelsen i Skaraborgs län,

drätselkammaren i Malmö, gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnden i

Svålon, Gävle stad, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet samt VAV.

VAV anför att det, inte minst med hänsyn till det från vattenvårdssynpunkt

angelägna önskemålet, att övergång från kombinerat system till duplikatsystem

sker så snart omständigheterna medger, är värdefullt om övergången,

såsom utredningen föreslår, kan förberedas och underlättas genom

att huvudmannen får befogenhet att i va-avtal införa en regel om skyldighet

för fastighetsägare att medverka till sådan övergång. YAV anser det önskvärt

att det i propositionen klart anges att, oberoende av tidigare rättsförhållanden

mellan huvudmannen och fastighetsägarna, huvudmannen har

en obetingad rätt att i va-avtal enligt den nya lagen förbinda brukarna att

medverka vid övergång till duplikatsystem genom att vidta härför erforderliga

åtgärder inom sina fastigheter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser

att den föreslagna regleringen av frågan om övergång till duplikatsystem

bör komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Remissyttrandena berör inte utredningens förslag att slopa termen

”anslutning” i annan mån än att VAV ifrågasätter, om man i detta

fall kan och bör påverka det praktiska språkbruket lagstiftningsvägen, samt

framhåller att anslutning och anslutningsavgift är invanda begrepp och att

det knappast torde föreligga risk för missförstånd.

Remissinstanserna har inte framfört några synpunkter på utredningens

förslag när det gäller huvudmannens skyldigheter i stort.

Beträffande fastighetsägares skyldighet att bidra till

huvudmannens kostnader för anläggningen har remissinstanserna

i allmänhet inte berört vad utredningen anfört beträffande avgiftsslcyldighet

för bebyggda fastigheter. Kommunalnämnden i Svalöv anser

det motiverat att fastighetsägare kan åläggas att betala åtminstone engångsavgift

för bebyggd fastighet som inte faktiskt ansluts till va-nätet.

SMR utgår från att den föreslagna föreskriften om skyldighet att bidra till

kostnaderna innebär att det avgörande skall vara om fastighetens ägare

själv finner sig med större fördel kunna tillgodose behovet på annat sätt.

Ansvaret för riktigheten av denna bedömning bör helt ligga på fastighetsägaren.

När det gäller de obebyggda fastigheternas avgiftsskyldighet är remissyttrandena

av blandat innehåll. Flertalet remissinstanser berör inte frågan.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Uttalanden som innebär att den föreslagna regeln tillstyrks eller lämnas

utan erinran har avgetts av gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnden

i Svalöv, länsarkitekten i Malmöhus län, styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet samt VAV. Enligt VAV torde den

föreslagna möjligheten att ta ut avgift av obebyggd fastighet vara av underordnad

betydelse för dess medlemmar. Föreningen anser det dock i princip

vara riktigt att denna möjlighet tillskapas. Det torde kunna förutses att avgiftsuttaget

kan komma att medföra vissa praktiska svårigheter. För obebyggd

tomt, där några säkrare uppgifter om planerad bebyggelse inte föreligger,

torde avgiften få baseras på byggnadsrätt enligt stadsplan eller på en

bedömning av den blivande bebyggelsens art och storlek. Avgiften får preliminär

karaktär och får slutligt regleras vid byggnadstillfället.

Planverket anser, bl. a. med hänsyn till att nuvarande praxis på kreditområdet

inte är anpassad till sådant avgiftsbeläggande, att det föreslagna

stadgandet inte kan godtas. Planverket föreslår att paragrafen formuleras

om så att va-verk får möjlighet att kräva ut avgifter från obebyggd fastighet

om skäl föreligger till det och att dessa skäl närmare utvecklas i kommentarer

till lagen. NBU anser på de av planverket anförda skälen och med hänsyn

till att det kan förekomma att fastighetsägare på grund av byggnadsförbud

e. d. inte kan utnyttja anläggningen, att bestämmelsen om avgiftsskyldighet

för obebyggda fastigheter har fått en alltför vid utformning.

Gatukontoret i Eskilstuna föreslår att avgiftsskyldigheten skall fullgöras

så att för varje obebyggd tomt som har möjlighet att ansluta till den allmänna

va-anläggningen betalas en viss minsta grundavgift. Dessutom skall

för tomten erläggas kostnaden för det dagvatten, som från tomtytan tillförs

ledningsnätet. Övriga avgifter bör knytas till bebyggelsen och erläggas

då denna kommer till stånd.

4.3 Taxa och avgifter

4.3.1 Gällande rätt. VAL har under rubriken Avgifter tre lagrum, 14—10

§§, vilka innehåller en ganska ingående reglering av frågan om avgifter

för brukandet av allmän va—anläggning. Av de tre lagrummen behandlar

14 § storleken av det belopp huvudmannen totalt får ta ut genom avgifter,

15 § avgifternas fördelning mellan brukarna samt 16 § tid och sätt för betalning

av avgifterna.

I 14 § föreskrivs inledningsvis, att avgifter får tas ut för att täcka nödiga

kostnader för utförande samt underhåll och drift av allmän va-anläggning.

Med VAL:s terminologi heter det att dessa kostnader kan tas ut av de fastigheter,

vilka har anslutits till anläggningen. Bestämmelsen ånger alltså

som en övre gräns för det totala avgiftsbeloppet vad som utgör huvudmannens

nödiga kostnader. Detta innebär, att självkostnadsprincip skall tilllämpas.

Emellertid står det kommunal huvudman fritt att helt eller delvis

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

41

finansiera va-anläggning med skattemedel. Detta betyder att kommunal

huvudman har möjlighet att fördela kostnaden mellan kommunens skattekollektiv

och va-kollektivet efter vad som anses lämpligt och skäligt.

I 14 § andra stycket ges en föreskrift om s. k. utvecklingskostnad, dvs.

merkostnad som föranleds av att allmän va-anläggning för att framdeles

kunna utsträckas till ytterligare bebyggelse har utförts på väsentligen annat

sätt än som annars skulle ha skett. Utvecklingskostnad får inte tas ut

genom avgifter, förrän utvidgningen har kommit till stånd. Slutligen finns

i sista stycket av 14 § en bestämmelse, som ger huvudmannen rätt att under

vissa förutsättningar debitera kostnader för att genom den allmänna vaanläggningen

avleda dagvatten från gator, vägar och andra allmänna platser.

I 15 § första stycket föreskrivs att avgifterna för de särskilda fastigheterna

skall stå i skäligt förhållande till fastigheternas större eller mindre

nytta av den allmänna va-anläggningen. Innebörden av denna fördelningsregel

är att avgifterna bör stå i relation till den omfattning, i vilken vaanläggningen

kan utnyttjas av resp. fastighet. Följaktligen bör t. ex. avgifterna

för två fastigheter av samma storlek och med samma användningssätt

vara åtminstone någorlunda lika stora. En gradering kan vara påkallad,

om fastigheterna skiljer sig åt t. ex. i fråga om antalet lägenheter eller den

sanitära utrustningen. En gradering efter mängden förbrukat vatten ter sig

ofta naturlig. Vattenförbrukningen, vilken i allmänhet kan antas medföra

en motsvarande användning av avloppet, ger ett mått på den omfattning

i vilken fastigheten faktiskt drar nytta av anläggningen. Kostnadsfördelning

enligt angivna regler innebär, att kostnaderna för hela anläggningen

slås ut på samtliga anslutna fastigheter oavsett längden av de ledningar

som utnyttjas för var och en av dem. Det är enligt VAL:s förarbeten naturligt

att för anläggningar av den storleksordning det här är fråga om tillämpa

en huvudregel för kostnadsfördelningen, som förutsätter bidrag från

varje faslighet till anläggningen i dess helhet och som bortser från huvudmannens

kostnader för anslutning av varje särskild fastighet och för olika

delar av anläggningen. Denna regel har i lagens förarbeten betecknats ”den

sociala kostnadsfördelningsregeln”. Den motsatta regeln, som alltså avser

fördelning efter vad anslutningen av varje fastighet för sig kan beräknas

kosta huvudmannen, har ibland kallats ”den privaträttsliga kostnadsfördelningsregeln”.

15 § andra stycket innehåller ett undantag från huvudregeln i första

stycket. Om anslutningskostnaderna för viss eller vissa fastigheter är avsevärt

högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av bebyggelsens

lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter, kan avgifterna

anpassas med hänsyn därtill. Någon skyldighet att göra en sådan anpassning

föreligger alltså inte. Av VAL:s förarbeten framgår, att undantagsregeln

kan tänkas bli tillämpad t. ex. om ett mindre eftertraktat bostadsområde,

där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kung!. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

låga, kan göras mera begärligt genom att va-avgifterna hålls på en låg nivå.

Det kan också vara lämpligt bl. a. från markpolitisk synpunkt, att ägarna

av fastigheter inom område, där kostnaderna är osedvanligt höga, genom

höjda anslutningsavgifter eller i annan ordning får bestrida den merkostnad

som områdets förseende med vatten och avlopp drar utöver den genomsnittliga

kostnaden per fastighet eller enhet inom verksamhetsområdet i

övrigt. Ytterligare kan det enligt förarbetena finnas anledning att tillämpa

undantaget, om industribebyggelse fordrar vatten- och avloppsanordningar

av större kapacitet eller i övrigt av annan beskaffenhet än den övriga bebyggelsen.

I 15 § tredje stycket finns ytterligare undantag från regeln om

kostnadsfördelning efter nytta. Undantaget gäller servisledningar och andra

anordningar som är avsedda för viss fastighet särskilt. Kostnaden för sådana

anordningar kan läggas på denna fastighet för sig genom särskild

debitering. Det är emellertid inte nödvändigt att så sker. Stycket innehåller

dessutom en bestämmelse om fastighet, som har anslutits enbart för vattenförsörjning

eller enbart för avlopp. Sådan fastighet får inte belastas med

kostnad, som hänför sig till det andra ändamålet.

16 § inleds med en bestämmelse i första stycket, enligt vilken avgift skall

utgå enligt taxa. Huvudmannen för den allmänna va-anläggningen utformar

taxan i överensstämmelse med de grunder som anges i 14 och 15 §§.

Taxa skall inte underställas länsstyrelsen för fastställelse. Avgiftsskyldigheten

kan delas upp i engångsavgift samt årliga eller på annat sätt periodiska

avgifter. Andra stycket innehåller närmare bestämmelser om engångsavgiften.

Grundregeln är, att denna inte får sättas högre än till vad

som motsvarar fastighetens andel i kostnaden för att utföra anläggningen.

Engångsavgiften är med andra ord ett kapitaltillskott, maximerat till fastighetens

beräknade andel i den på anläggningen nedlagda totala kapitalkostnaden.

Om engångsavgiften uppgår till belopp som kan anses betungande

med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft skall fastighetsägaren

ha rätt att få den fördelad på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio

år. Förutsättning för sådant uppskov med betalningen är att nöjaktig säkerhet

ställs. Huvudmannen har rätt att räkna skälig ränta på den del av engångsavgiften,

som är obetald. Det finns inte något hinder i VAL för att

brukarna påförs mer än en engångsavgift. Anledning att ta ut ny engångsavgift

kan uppkomma då anläggningen utrustas med nya anordningar,

t. ex. avloppsreningsverk. I praktiken torde emellertid, enligt vad som har

upplysts, sådana debiteringar inte förekomma. Det har av olika skäl ansetts

lämpligare att ta ut kostnader för att utföra nya anordningar genom periodiska

avgifter, brukningsavgifter. I och för sig kan alla slags kapitalkostnader,

helt eller delvis, tas ut genom brukningsavgifter.

Huvudman kan i vissa fall få tillskott till anläggningen i annan ordning

än genom avgifter enligt VAL. Detta kan ske dels enligt bestämmelserna

i 70 och 73 §§ BL, dels i fråga om tomträttsfastigheter.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

43

Nyssnämnda paragrafer i BL avser fall då stadsplan läggs över område

som är i en ägares hand. Kungl. Maj :t kan då på kommunens begäran förordna,

att mark som för områdets ändamålsenliga användning behövs bl. a.

till gata eller annan allmän plats under vissa förutsättningar skall tillfalla

kommunen utan ersättning. I förordnandet kan föreskrivas, att områdets

ägare skall bekosta anläggning av gator samt va-anordningar inom området.

Det ligger i sakens natur, att nu avsedda kostnader allteftersom området

exploateras tas ut av dem som köper tomter där. Huvudman för allmän

va-anläggning får givetvis inte ta ut avgift av sina brukare för kostnad för

va-anordningar, som har tillkommit på grund av ett förordnande enligt

nyssnämnda bestämmelser i BL. Om så skedde skulle brukaren ju få betala

denna kapitalkostnad två gånger, först som en del av tomtpriset, sedan

genom avgift enligt VAL. Förordnande enligt 70 och 73 §§ BL ersätts i

praktiken alltid av en överenskommelse mellan kommunen och markexploatören,

ett s. k. stadsplaneavtal, där exploatören frivilligt går med på

åtgärder av det slag som Kungl. Maj:t i annat fall kan förordna om. Situationen

i fråga om överföring av kostnad på tomtköpare och huvudmans

debitering av avgift för kostnad för allmän va-anläggning blir i sådant fall

densamma som om förordnande bar meddelats.

Avgäld för tomträtt kan inbegripa kostnaden för att tomträttsfastigheten

utrustas med va-anordningar. Också i dessa fall skall brukaren vara fri

från att behöva betala samma kostnader genom avgift enligt VAL.

4.3.2 Utredningen. Med hänsyn till att utredningen föreslår en starkare

betoning av det privaträttsliga inslaget i förhållandet mellan huvudman och

brukare har utredningen övervägt att helt slopa avgiftsreglerna i en ny va-lag.

Följden av en sådan ändring skulle bli, att de kommunala va-verken kunde

påföra avgifter inom den ram som i allmänhet gäller för kommunala affärsföretag.

Huvudman för va-verk skulle därigenom likställas med huvudman

för annat ledningsverk — gas-, el- och värmeverk — i detta hänseende. Utredningen

har emellertid stannat för att bibehålla en markering av självkostnadsprincipen

i lagen och föreslår en bestämmelse av innehåll att huvudman

för allmän va-anläggning får ta ut avgift bara för att täcka nödvändiga

kostnader. Genom en sådan regel vinner man en fastare anknytning till

självkostnaden såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget än den som

följer av allmänna regler. Utredningen anser, att en sådan fastare anknytning

bör bestå, trots att detta innebär att en viss skillnad i fråga om avgiftsreglering

mellan kommunalt va-verk och andra kommunala affärsverk kommer

att finnas kvar. Utredningen påpekar vidare, att om avgiftsfrågorna

lämnades oreglerade i va-lagen skulle varken denna lag eller kommunal

praxis komma att medföra några begränsningar i fråga om de icke-kommunala,

auktoriserade va-verken, utan dessa skulle, i varje fall formellt,

kunna tillämpa en helt fri avgiftssättning. Det är sannolikt, att denna frihet

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skulle inskränkas genom villkor i samband med auktorisationen. Det synes

emellertid lämpligt att stöd i lag för sådana villkor finns. Utredningen har

med tanke bl.a. på de auktoriserade allmänna va-anläggningarna ansett, att

lagen bör innehålla vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen.

Den likställighetsprincip, som tillämpas enligt kommunal praxis, innebär,

att kommunal huvudman skall fördela avgifterna mellan brukarna efter

objektiva grunder, dvs. att lika förutsättningar skall medföra lika avgifter.

En motsvarande skyldighet att behandla brukarna lika bör enligt utredningens

mening gälla för icke-kommunala huvudmän. Därför har utredningen

i sitt förslag tagit upp en föreskrift, att avgiftsskyldigheten skall fördelas

mellan brukarna efter skälig och rättvis grund. De avtal om vatten

och avlopp, som enligt den av utredningen föreslagna lagen skall ingås mellan

huvudman för allmän va-anläggning och dess brukare, skall, bl. a. för att

kravet på likställighet och likabehandling av brukarna skall bli beaktat, upprättas

efter mall. I fråga om andra villkor än sådana som avser avgifter skall

huvudman upprätta s. k. allmänna bestämmelser. För avgifterna skall han

upprätta taxa. I va-lagen skall enligt förslaget, liksom i gällande lag, finnas

en regel härom.

Utöver reglerna om taxa, om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga

kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis

grund upptar den föreslagna va-lagen inte några regler om avgifter.

Utredningen redogör inledningsvis för innebörden av den kommunala

själv kostnads principen och för avgiftsregeln i 74 § kommunallagen

(1953: 753) (KL). Utredningen redovisar vidare de självkostnadsregler

som finns i hainntaxekungörelsen (1950: 152), köttbesiktningslagen

(1959:99), lagen (1965:54) om kommunala renhållningsavgifter samt lagen

(1957: 259) om rätt för kommun alt uttaga avgifter för vissa upplåtelser

å allmän plats m. m.

Rådande meningsskiljaktigheter om innebörden av VAL:s självkostnadsprincip

har gett utredningen anledning överväga i vad mån självkostnadsprincipen

i fråga om allmän va-anläggning har och bör ha en striktare innebörd

än den självkostnadsprincip som i övrigt gäller enligt kommunal

praxis. Frågan har aktualiserats genom en i kommunala sammanhang förd

diskussion om beräkning av s. k. internränta på medel, som kommun investerat

i va-anläggning.

Bakgrunden till frågan om internränteberäkning är enligt utredningen

följande. Av anläggningens brukare tas ofta ut brukningsavgifter, som är så

beräknade, att viss del därav skall användas för framtida investeringsändamål.

Härför avsedda medel blir i va-verkets årliga redovisning upptagna som

vinst och utgör formellt ett överskott på rörelsen. Eftersom va-verket ingår

som ett organ i den kommunala enheten, skall överskottet inlevereras till

kommunens kassa och där bokföras såsom andra till kommunen inflytande

medel. Trots att medlen härrör från va-verket, gottskrivs detta inte intern

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

45

ränta. När det blir aktuellt för va-verket att företa de planerade investeringarna

måste verket i vanlig ordning begära anslag för ändamålet. Kommunens

centrala instanser tar ställning till anslagsäskandena från verket på

samma sätt som till andra anslagsäskanden. Den omständigheten att från

va-verket har inlevererats medel, som i form av avgifter tagits ut av brukarna

för att användas till investeringar, anses inte skapa någon ovillkorlig rätt

för verkets styrelse att få anslaget beviljat till önskat belopp eller vid önskad

tid. Om anslaget beviljas, brukar de anslagna medlen enligt de numera

tillämpade kommunala redovisningsmetoderna bokföras såsom kommunens

i anläggningstillgångar hos va-verket placerade, ränteberättigade kapital.

Sett från va-verkets sida betyder delta, att verket i förhållande till kommunens

kassa påförts en skuld, på vilken skall beräknas ränta. Räntan skall

från va-verket betalas till kommunens kassa. Den blir därmed en kostnad

för verket.

Efter en redogörelse för de synpunkter som har anförts från styrelserna

för de kommunala va-verken och från centralt kommunalt förvaltningshåll

anför utredningen vidare följande.

I fråga om kommunala el- och gasverk kan det genom rättspraxis anses

fastslaget, att kommunen får tillgodogöra sig överskott, som inte kan anses

innebära, att det totala avgiftsuttaget väsentligt överstiger självkostnaden.

Härav får anses följa att när det gäller dessa verk internräntedebitering i

enlighet med vad här tidigare har angetts inte strider mot lag, så länge de

inlevererade överskotten ligger inom den godtagna gränsen. Detta innebär,

att kommunerna faktiskt har möjlighet att driva el- och gasverk på sådant

sätt, att de genom driften tillförs viss, ej obetydlig vinst. Det ligger i sakens

natur, att denna möjlighet har kommit att begagnas i ökad utsträckning

allteftersom de kommunala uppgifterna har vidgats och därmed anspråken

på skattemedel ökats.

Emellertid uppkommer frågan, om kommunalt va-verk i här ifrågavarande

hänseende är att jämställa med el- och gasverk. Denna fråga har inte

avgjorts i rättspraxis. I formellt avseende föreligger den skillnaden, att för

va-verken skall tillämpas en självkostnadsprincip, som i VAL har uttryckts

genom föreskriften om begränsning till ”nödiga kostnader för utförande

samt underhåll och drift”, medan den allmänna kommunala självkostnadsprincipen

inte är till sin innebörd fixerad i lag. 1 sakligt hänseende föreligger

den skillnaden mellan va-verk på den ena sidan samt el- och gasverk

på den andra, att va-avgifterna kan sägas ha en mera offentligrättslig bakgrund

än el- och gasavgifterna. Det är en skyldighet för kommunen att under

i lagen angivna förutsättningar anordna allmän va-anläggning. Fastighetsägarna

kan tvingas att anlita va-verket. Inslaget av skyldighet och möjligheten

till tvång skall väsentligen bibehållas enligt utredningens förslag,

fastän i annan form. Det kan därför sägas vara särskilt angeläget, att vaverk

inte drivs med tanke på förtjänst. Ett förhållande med sådana inslag

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

av tvång och monopol som det mellan kommun såsom huvudman för vaverk

samt verkets brukare bör inte få leda till affärsvinst för huvudmannen.

El- och gasverk står i ett delvis annat förhållande till sina avnämare. Kommun

tillhandagår i princip kommunmedlemmarna med dessa nyttigheter

såsom en serviceåtgärd. Även om det med fog kan sägas, att en faktisk monopolställning

föreligger också för kommun såsom leverantör av el och gas,

så är denna monopolställning inte lika påtaglig som den kommunen har såsom

huvudman för va-verk. Brukare av el och gas har i varje fall teoretiskt

frihet att avstå från elverkets eller gasverkets tjänster. De kan i vissa hänseenden

ersätta el och gas med andra kraft- och värmekällor. En något

större frihet vid debiteringen av el- och gasavgifter kan därför vara motiverad.

Utredningen erinrar vidare om att man som en speciell grund för att bl. a.

debitera internränta har anfört att vad som kan komma att tillfalla kommunen

utöver den siffermässiga självkostnaden i själva verket utgör skälig

ersättning från vederbörande verk för tjänster och förmåner från kommunens

centrala förvaltning, vilka inte kan specificeras till sitt belopp, exempelvis

de centrala organens bestyr med verkens budgetfrågor samt verkens

nyttjande av kommunens mark eller annan egendom för olika med driften

sammanhängande ändamål.

Utredningen har för sin del funnit, att en mera strikt självkostnadsregel

än den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verkets taxesättning.

I förslaget till va-lag har detta uttryckts på liknande sätt som i gällande lag,

nämligen med att avgift får tas ut bara för att täcka nödvändiga kostnader.

Innebörden härav avses vara, att alla kostnader som har ett normalt samband

med en affärsmässig drift skall godtas såsom nödvändiga kostnader.

Dit skall således räknas bl. a. vad som används för att anskaffa, vidmakthålla

och förnya för driften erforderliga anläggningstillgångar. I fråga om

avskrivning, ränteberäkning och avsättning till framtida investering bör

huvudmannen kunna handla inom ramen för vad som är vedertaget i fråga

om affärsverksamhet av liknande slag. Hinder bör inte föreligga att verkställa

avskrivningar efter dagens återanskaffningsvärde (nuvärde) eller

annat från företagsekonomiska synpunkter godtagbart värde. Avskrivningar

bör dock inte göras i sådan takt att dolda reserver skapas. På medel, som

kommunen anslår till va-verks kapitalbildning, bör skälig ränta beräknas

i den mån medlen inte motsvaras av tidigare från va-verket inbetalda, för

sådant ändamål inlevererade överskott av uppburna avgifter. Under tid, då

sådana överskottsmedel disponeras av kommunens centrala kassa, bör ränta

gottskrivas va-verket. Procentsatsen bör vara densamma som den kassan

tillgodoräknar sig av va-verket i fall då intern ränta skall tillkomma kassan.

Till va-verks självkostnad bör även i skälig utsträckning få räknas avsättningar

för framtida, från tekniska och ekonomiska synpunkter motiverad

utbyggnad av va-verkets anläggningar. Sådana avsättningar utgör led i en

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

fortlöpande konsolidering. Hinder däremot kan inte anses möta på grund

av en självkostnadsprincip, som tillämpas med rimlig hänsyn till affärsmässighet

och företagsekonomi. Den i kommunala sammanhang tillämpade

principen, att en tids betalare inte skall betungas med en senare tids utgift,

måste i detta fall stå tillbaka dels för de nyss angivna ekonomiska hänsynen

dels för det faktum att lånefinansiering kan vara utesluten på grund

av förhållandena på kapitalmarknaden och att det därför kan vara nödvändigt

att göra avsättningar till framtida investeringar.

Det är enligt utredningens mening befogat, att va-verket internt debiteras

för olika tjänster och förmåner, som kommer verket till del från den centrala

kommunala förvaltningens sida. En sådan debitering måste emellertid

kunna fixeras till sitt belopp på ett godtagbart sätt. Debiteringen måste kunna

motiveras såsom till beloppet skälig ersättning för en av kommunen

lämnad prestation eller nyttighet eller som kompensation för utgift eller

förlust, som kommunen ådrar sig. I den mån så inte kan ske, bör någon

debitering inte äga rum.

Beträffande frågan om kommun har rätt att ta ut avgift för upplåtelse

av mark till ledningar anser utredningen att detta i vissa fall inte torde

vara möjligt inom ramen för den föreslagna självkostnadsregeln. Som exempel

nämns dels att markexploatörer har tillhandahållit marken, dels att

fastighetsägarna har betalat gatumarkskostnaden enligt bestämmelser i BL.

Utredningen anser att en upplåtelseavgift för gatumark o. d. inte är en avgift

som skall täcka in en nödvändig kostnad utan en debitering ägnad att

bereda kommunen förtjänst.

De nu angivna reglerna bör enligt utredningens mening medföra att debitering

av internränta kan företas bara i den mån de kommunala tillskottsmedlen

inte ursprungligen kommer från va-verlcets brukare.

Utredningen understryker att uttrycket ”nödvändiga kostnader” såsom

norm för vad som kan påföras va-verks brukare i form av avgifter medför

en skyldighet för huvudman att utöva kostnadskontroll och att pressa kostnaderna

så långt som möjligt genom fortlöpande åtgärder för rationalisering.

Om åtgärd skulle vara onödigt kostsam t. ex. på grund av uppenbart

bristfällig rationalisering eller på grund av att andra än affärsmässiga hänsyn

har tillåtits inverka, bör detta medföra att kostnaden inte i sin helhet

betraktas som nödvändig.

Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra

någon avsöndring av va-verkens ekonomi från kommunens ekonomi i övrigt,

såsom fallet har blivit med kommunernas hamnrörelse.

Den föreslagna lagens självkostnadsbegrepp kan enligt utredningen tilllämpas

även på icke-kommunala allmänna va-anläggningar. Det är tänkbart

att bedömningen av vad som skall anses vara skälig utdelning på aktiekapital

— om va-anläggningens huvudman är aktiebolag — leder till ett

resultat som något avviker från resultatet av motsvarande bedömning i

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kangl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

fråga om skälig intern ränta på kapital som kommun har tillskjutit till

kommunalt va-verk. Även andra skiljaktigheter i utfallet av bedömningen

av olika detaljfrågor kan tänkas utan att därför de allmänna principerna

och riktlinjerna behöver vara annorlunda.

Experten Westman har i ett särskilt yttrande tagit avstånd från utredningens

förslag rörande internränteberäkningen. Förslaget medför att man

får ett helt annat redovisningssystem än det som tillämpas för andra kommunala

affärsverk, trots att man i övrigt har försökt gestalta de rättsliga

formerna så likartade som möjligt. Den omständigheten att va-verken till

skillnad från de andra verken har möjlighet att tvångsvis etablera ett rättsförhållande

till sina avnämare anser Westman inte utgöra tillräckligt skäl

för att ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll

än då det gäller elverk m. m. Rätten att tvångsvis anskaffa brukare till

va-verk torde så sällan aktualiseras att man kan bortse från den i sammanhanget.

Det är i vart fall inte tänkbart, att kommunerna såsom huvudmän

för va-verk skulle vilja utnyttja tvånget för att skaffa sig vinst. Intresset

för fastighetsägare av va-försörjning torde vidare inte vara mindre än intresset

av elförsörjning. I realiteten är fastighetsägarnas möjligheter till

alternativ behovstäckning ofta mera inskränkta i fråga om energileveranser

än då det gäller va-frågan.

Möjligheten att tvångsvis inlemma fastighetsägare i va-kollektivet är alltså

enligt Westmans mening inte en tillräcklig grund för att upprätthålla

den föreslagna skiljaktiga ekonomiska principen för va-verken. Härtill

kommer att för va-verkens och elverkens vidkommande samma motiv kan

anföras för att alla investeringar ■— även de som motsvaras av överskott —

skall göras räntebärande till stadskassan. Kostnader för central administration

och markupplåtelser m. m. belastar i lika mån stadskassan i vad avser

båda verktyperna.

Avgörande synes emellertid enligt Westman vara att ett sådant särskiljande

av vissa investeringar till va-verken som utredningen föreslår i praktiken

torde visa sig ogörligt. Enligt utredningen skall i vissa fall den omstridda

räntegottgörelsen för överskotten vara tillåten, nämligen när stadskassan

bevisligen har haft utgifter som inte kompenserats på annat sätt

eller när avgifterna inte är så stora att va-verkens samtliga utgifter därigenom

täcks utan skattemedel måste tillskjutas. Ibland skall alltså reinvesterade

överskott kunna föranleda räntor till stadskassan, ibland inte.

Det lär inte vara möjligt att i verkligheten upprätthålla ett så variabelt

system.

Slutligen påpekar Westman, att även om den av utredningen företrädda

uppfattningen skulle ha fog för sig, det ändå knappast kan vara av betydelse

för de intressen som här är i fråga, nämligen skattebetalarkollektivets

å ena sidan och va-avnämarkollektivets å den andra, att den föreslagna

principen upprätthålls. Den avgiftsminskning som genom förslaget kan

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

åstadkommas för den enskilde medlemmen av va-kollektivet torde nämligen

bli ringa. Härtill kommer alt de personkategorier som ytterst skall bära

skattekollektivets och va-kollektivets utgifter i stort sett sammanfaller.

Skattebetalarna är ju nämligen regelmässigt i behov av vatten och avlopp.

Utredningen tar härefter upp vissa frågor rörande engångsavgifter.

Numera tillgodogör sig nästan alla huvudmän engångsavgift, antingen

direkt enligt VAL:s regler eller genom överenskommelse i stadsplaneavtal.

I vissa fall ingår ett mot engångsavgiften svarande bidrag till

den allmänna va-anläggningen i tomträttsavgälden för fastighet som har

upplåtits med tomträtt.

Efter att ha gett exempel på engångsavgifternas storlek för olika byggnadstyper

i en del städer konstaterar utredningen att det föreligger en klar

tendens till höjning av dessa avgifter. Orsakerna härtill anges vara dels att

man vill kompensera penningvärdeförsämringen, dels att olika omständigheter

kan göra det påkallat att ta ut engångsavgifter som representerar ett

höjt realvärde. Avgiftshöjning kan sålunda bero på att huvudmannen för

att undgå låne- och skattefinansiering önskar öka avgiftsfinansieringen.

En annan orsak kan vara, att anläggningen genom tillkomsten av nya och

förbättrade anordningar, såsom reningsverk, övergång från kombinerat ledningssystem

till duplikatsystem e. d. har fått sin standard så höjd att

kapitalkostnaden per fastighet eller enhet stegrats väsentligt. En tredje

orsak kan vara, att nytillkommande fastigheter inom viss stadsdel på grund

av sin lokalisering, terrängförhållandena eller andra omständigheter vållar

särskilt höga anslutningskostnader. Det kan också tänkas, att kostnaderna

för anslutning allmänt sett ställer sig dyrare per enhet sedan en allmän

va-anläggning har byggts ut att omfatta ytterligare bebyggelseområden.

Utredningen anför att tvekan har uppstått om och i vilken utsträckning

det låter sig förena med principen om fördelning av avgifter efter de anslutna

fastigheternas nytta och med den allmänna kommunala likställighetsprincipen

att ändra del belopp till vilket engångsavgiften en gång har

fastställts. Frågan gäller om detta kan ske utan kompensation till fastighetsägare,

som genom ändringen kommer att få betala mera för anslutningen,

i fall då han inte får större nytta av den än den som har sluppit

undan med en lägre engångsavgift. Differentiering av brukningsavgifter

mellan olika grupper av brukare kan tekniskt genomföras utan större svårigheter.

Huvudmännen är emellertid angelägna att undvika olikheter i

debiteringen. De vill inte komma i sådana situationer att kompensation eller

utjämning mellan olika grupper av brukare kan komma på tal. Såvitt utredningen

har sig bekant har åtgärder för kompensation eller utjämning

inte förekommit i praktiken.

Utredningen anser det uppenbart atl det måste finnas ganska vidsträckta

möjligheter att ändra avgifter. Va-verken bör i princip drivas på

ett från företagsekonomiska synpunkter godtagbart sätt och huvudmannen

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

måste därför ha sådan rörelsefrihet i fråga om taxesättningen att han kan

anpassa sig efter rådande förhållanden, t. ex. i de hänseenden som nyss har

angetts. Det problem som ter sig aktuellt för utredningen är i vad mån höjningar

av engångsavgifter kan genomföras utan konsekvenser i form av

särskilda åtgärder för utjämning mellan olika grupper av brukare. Problemet

har tydligen uppkommit till följd av att VAL föreskriver, att fördelning av

brukarnas avgifter skall ske efter nytta. Det har väsentligen teoretisk karaktär.

I praktiken har nämligen höjningar ägt rum i betydande utsträckning

utan att brukarna ifrågasatt lagligheten därav och utan att särskilda åtgärder

för utjämning har varit på tal. Det kan möjligen antas, att tvekan

om lagstiftningens innebörd har haft en viss dämpande effekt på den takt,

i vilken höjningar av engångsavgifter har genomförts.

I utredningens förslag finns inte någon uttrycklig anknytning av avgiftsfördelningen

till brukarnas nytta. I stället föreslås att avgiftsskyldigheten

skall fördelas mellan brukarna ”efter skälig och rättvis grund”.

Utredningen anser, att frågan om huvudmans bundenhet vid en en gång

fastställd taxa kommer i ett ändrat läge, om lagen får den föreslagna lydelsen.

Det kommer inte längre att föreligga någon tvekan om att huvudman

har rätt att inom skäliga gränser ändra engångsavgiften. Höjningar bör

emellertid, oavsett anledningen, inte göras som chockhöjningar utan vara

måttliga. Om höjningar av engångsavgiften genomförs i etapper, där varje

höjning framstår som måttlig, kan befogad kritik för orättvis behandling

av va-anläggningens brukare inte anföras. Det kan vara klokt av huvudman

att tillämpa en rutinmässig ordning för höjningar i anledning av penningvärdeförsämring,

dels därför att oförändrad engångsavgift under lång tid

i realiteten betyder att avgiften sjunker, om hänsyn tas till realvärdet, dels

därför att inflationshöjningen annars kan komma att inkräkta på möjligheterna

att göra höjning därutöver, om detta skulle bli aktuellt. Att godta

måttliga höjningar av engångsavgiften förefaller utredningen stå i god

överensstämmelse med det närmande till de allmänna kommunala principerna

i fråga om bestämmande av avgifter, som skall ske enligt utredningens

förslag. Den kommunala självkostnadsprincipen anses inte innebära

förbud mot att vissa överskott uppkommer. Principen om likställighet kommunmedlemmar

emellan hindrar inte ändringar i taxa från tid till annan,

förutsatt alt likställigheten iakttas när ändringarna görs och att ändringarna

inte överstiger den gräns, som utredningen betecknar med uttrycket måttlig.

Utredningen har ingående övervägt hur den gräns skall kunna anges närmare,

som markeras av det flexibla uttrycket ”måttlig höjning”. Utredningen

har därvid funnit att det lämpligen får överlämnas åt huvudmännen

att med ledning av erfarenheter från detta och andra områden avgöra, vad

som kan anses tillåtet med hänsyn till den kommunala likställighetsprincipen,

där denna är tillämplig, och till den föreslagna va-lagens föreskrift

om skälig och rättvis grund för fördelningen av avgifter. Skulle tilltänkt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

brukare vilja anföra klagomål t. ex. över att han har drabbats av högre

engångsavgift än andra, kan han vända sig till behörig prövningsinstans, i

första hand statens va-nämnd.

De synpunkter, som utredningen har anfört på möjligheterna att höja engångsavgift,

har motsvarande tillämpning på sänkning av sådana avgifter,

om och när ändring i sänkande riktning skulle komma att bli aktuell.

Utredningen påpekar slutligen att förekomsten av kapitaltillskott vid sidan

av va-lagens regler kan ge upphov till speciella problem vid ändring av

engångsavgifterna och att huvudmännen kan behöva vidta åtgärder för att

utjämna belastningen av skilda kategorier brukare inom verksamhetsområdet.

Förslaget till va-lag nämner inte något om att avgift kan utgå såsom engångsavgift

och såsom periodiska avgifter. Hinder för en uppdelning av avgiftsskyldigheten

enligt detta mönster skall emellertid inte föreligga. Utredningen

förutsätter vidare, att engångsavgift även i framtiden skall få

erläggas genom delbetalningar.

Utredningen har övervägt frågan om huvudmans möjligheter att ta ut

avgifter vid sanering av olika slag och omfattning. Bakgrunden

är, att det f. n. anses ovisst om huvudmannen vid omregleringar av fastighetsindelning

och bebyggelse kan ta ut en ny engångsavgift av ägare till

nybildad tomt eller nyuppfört hus. Frågan har varierande innehåll allt efter

omregleringens karaktär och omfattning.

Efter att ha gett exempel på olika fall av omreglering konstaterar utredningen

att ovissheten om möjligheterna att i de antydda fallen ta ut en

engångsavgift sammanhänger med att det inte kan anses klart vad erläggandet

av engångsavgift har för rättsliga konsekvenser. Uttrycket engångsavgift

torde inte innebära annat än att avgiften skall täcka kostnader av engångsnatur,

dvs. kapitalkostnader. Det torde vara lagligen möjligt att påföra

brukare ny engångsavgift, om huvudmannen har ådragit sig nya kapitalkostnader

på grund av förbättring eller liknande åtgärd beträffande anläggningen,

som kommer hela va-kollektivet eller väsentliga grupper inom

detta till godo. Den omständigheten att engångsavgiften bestäms och betalas

vid brukningstidens början och att dess belopp är maximerat efter

huvudmannens kapitalkostnader för anläggningen innebär inte, att avgiften

ger brukare någon andel i anläggningen eller något delägarskap eller över

huvud taget någon rättighet mot huvudmannen utöver rätten att bruka anläggningen

och därmed få vattenförsörjning och avlopp.

Vad beträffar frågan om engångsavgift på annat sätt medför allframtidskonsekvenser

kan enligt utredningens mening goda skäl anföras både för och

emot uppfattningen att så är fallet. För en sådan uppfattning talar bl. a. att

avgiften enligt VAL är knuten till fastigheten oavsett den därpå uppförda

bebyggelsen — låt vara att avgiften liksom bidrag till gatubyggnadskostnad i

vad avser avlopp bestäms med hänsyn inte bara till tomtens storlek utan

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

också i väsentlig grad till bebyggelsens eller byggnadsrättens omfattning och

art. Vidare torde man inte kunna bortse från att en fastighetsägare som har

gjort ett kapitaltillskott i form av engångsavgift kan hävda berättigade anspråk

på att för all framtid få avkastning av detta tillskott. Avkastningen

gottlörs honom genom lägre brukningsavgifter. Nedsättningen motsvarar i

princip räntan på engångsavgiften. Huvudmannen har ju kunnat välja mellan

att ta id engångsavgifter upp till den tillåtna maximigränsen och att ta

ut enbart brukningsavgifter. I det förra fallet måste brukningsavgifternas

totala belopp i princip vara så mycket lägre än i det senare fallet, att skillnaden

motsvarar ränta på engångsavgifternas totala belopp. Mot uppfattningen

om engångsavgiftens allframtidskonsekvenser kan främst anföras,

att avgiften i praktiken huvudsakligen motiveras av och till beloppet bestäms

efter bebyggelsen på fastigheten, inte efter tomten. När bebyggelsen

är uttjänt och avskriven, är det också rimligt att motsvarande engångsavgift

för vatten och avlopp och den därmed förenade rätten skall anses avskriven.

Riktigare uttryckt är det de med kapitaltillskottet bekostade ledningarna

som får anses uttjänta och avskrivna. Det berättigade i detta betraktelsesätt

är särskilt markerat i de fall, då sanering innebär att befintliga

ledningar, trots att de har varit fullt tillfredsställande för den tidigare bebyggelsen,

måste läggas om på grund av ökad bebyggelse eller i övrigt behov

av ökad kapacitet till följd av stadsplaneändring, ändrade gatu- eller

ledningssträckningar osv.

Utredningen anser, att frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på

förut bebyggd mark främst bör bedömas från praktiska synpunkter och på

basis av huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna

efter skälig och rättvis grund. Det torde således finnas anledning för huvudmännen

alt utforma sina taxor och allmänna bestämmelser enligt den

föreslagna lagen så, att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggelsen

på fastigheten, inte till tomten. När bebyggelsen rivs, kan det följaktligen

bli fråga om att ta ut ny engångsavgift. Rivning av byggnader sker sällan

förrän efter minst femtio år. Mot bakgrund av de förändringar beträffande

va-anläggningen, dess kapacitet och utnyttjande, penningvärde, brukningsavgifter

osv. som måste antas ha inträtt under en femtioårsperiod,

framstår avskrivningen av engångsavgiften efter en sådan period som väl

motiverad. Utredningen påpekar vidare att om nybildad tomt inom saneringsområde

skulle tillgodoräknas engångsavgift, som betalats för tomter

eller delar av tomler, vilka ingår i den nya tomten, så skulle detta innebära

ett administrativt mycket betungande arbete. Resultatet skulle dessutom

lätt och ofta kunna föranleda delade meningar och ge upphov till

tvister.

Emellertid kan det förekomma fall, då det skulle vara stötande om inte

skälig hänsyn togs till den erlagda engångsavgiften, t. ex. när byggnad brinner

ned eller när den av någon anledning rivs efter relativt kort tid. Utred
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

53

ningen anser att man kan förutsätta att huvudmännen — med beaktande av

regeln om kostnadsfördelning efter skälig och rättvis grund — kommer att

ta hänsyn till fastighetsägarnas berättigade anspråk på gottskrivning av engångsavgift,

som ännu inte kan anses helt avskriven, när det i de antydda

situationerna blir fråga om att ta ut nya avgifter. Det kan förväntas att huvudmännen

genom sin organisation, VAV, utformar erforderliga riktlinjer

för avskrivning av engångsavgift och att regler om detta införs i taxor och

allmänna bestämmelser.

Vad beträffar periodisk a avgifter anser utredningen det vara

naturligt att dessa förändras med hänsyn till förändringar i penningvärdet

och i andra betingelser för verksamheten. I flertalet fall torde höjningar

kunna genomföras utan kollision med avgiftsreglerna vare sig i gällande lag

eller i utredningens lagförslag.

Utredningen påpekar att avvägningen mellan avgiftsfinansiering

och skattefinansiering påverkar fördelningen av kostnaderna

för va-anläggningen. Skattefinansiering kan betyda att kommunmedlemmar,

som bor utanför va-anläggningens verksamhetsområde och som inte

får vattenförsörjning och avlopp genom den, trots detta såsom skattebetalare

deltar i kostnaderna för anläggningen. Frågan i vad mån detta är rimligt

beror på en rad olika omständigheter, bl. a. vilken fördel dessa kommunmedlemmar

kan anses ha eller få av anläggningen. Frågan är i och för sig inte

reglerad i VAL och inte heller i förslaget till ny lag. Men den har så nära

anknytning till avgiftsfrågorna, att utredningen anser att den förtjänar att

nämnas. Som framtida fördelar framhålls framför allt möjligheten att anläggningens

verksamhetsområde kan komma att omfatta även glesbygden.

Det är emellertid tydligt, att hänsynen till kommunmedlemmar, som inte får

vattenförsörjning och avlopp genom den allmänna va-anläggningen, ibland

kan ge huvudmannen särskild anledning att överväga en höggradig avgiftsfinansiering.

Hänsyn av detta slag kan tänkas — jämte de ökande kraven på

kommunala skattemedel för olika ändamål — medverka till den på va-området

liksom på andra områden märkbara tendensen att övergå från skattefinansiering

till avgiftsfinansiering eller i varje fall att öka avgiftsfinansieringen.

Utredningen har i sitt lagförslag slopat det nu gällande förbudet för huvudman

att ta ut avgift för s. k. utvecklingskostnad. Detta innebär

inte, att utredningen vill ge huvudman frihet att ta ut hela kostnaden för en

överdimensionerad anläggning av de brukare, som först blir satta i tillfälle

att utnyttja anläggningen. Tvärtom anser utredningen att dessa brukare

maximalt skall kunna debiteras avgifter motsvarande de kostnader, som behövts

för att just de skulle kunna förses med vatten och avlopp. Utvecklingskostnaden

skall huvudmannen alltjämt vara skyldig att förskjuta till

dess den kan tas ut av de nytillkommande brukare med tanke på vilka anläggningen

har dimensionerats. Utredningen anser, att detta följer av de

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

kortfattade regler om avgifter som förslaget innehåller. Begränsningen till

nödvändiga kostnader hindrar huvudman att ta ut högre kapitalkostnader

av en grupp brukare, som ansluter sig i en första omgång, än vad som är

nödvändigt för att förse just dem eller rättare deras bebyggelseområde med

vattenförsörjning och avlopp. I anslutning till redogörelse för ett par tänkta

fall av avgiftsuttag där frågan om utvecklingskostnad blir aktuell anför utredningen

under hänvisning till principen om avgiftsfördelning efter skälig

och rättvis grund, alt huvudmannen i sin kalkyl är skyldig att räkna med

den planerade utvidgningen och fördela avgifterna så, att han tar ut samma

eller ungefär samma avgift för kapitalkostnad av senare tillkommande brukare.

Utredningen ifrågasätter, om det i praktiken annat än rent undantagsvis

förekommer utvecklingskostnad av det slag som åsyftas i VAL. Det vanliga

torde vara, att allmän va-anläggnings verksamhetsområde successivt ökas

och att anläggningen efter hand förses med nya anordningar, dimensionerade

med tanke på att det samhälle, som den betjänar, befinner sig i fortlöpande

utveckling. Att fastslå vad som skall anses som utvecklingskostnad

är under sådana omständigheter inte möjligt. Ett förbud mot avgiftsfinansiering

av utvecklingskostnad framstår för dessa fall som meningslöst. Intrycket

att förbudet är överflödigt förstärks ytterligare av den omständigheten,

att kapitalkostnaderna för allmän va-anläggning ofta endast till en del

täcks genom avgiftsfinansiering. Viss skattefinansiering tillämpas i många

fall och torde komma att tillämpas också i fortsättningen, även om tendensen

går mot ökad avgiftsfinansiering. Vad som har anförts torde ge vid handen,

att det förtydligande av huvudreglerna om avgifter i VAL som regeln

om utvecklingskostnad innebär har haft ringa praktisk betydelse och att regeln

kan undvaras i en ny lag.

Utredningen anser det inte erforderligt med ett särskilt stadgande om

skyldighet för fastighetsägare att betala ränta på oguldet avgiftsbelopp.

Beträffande kostnaderna för omläggning till duplikatsystem

anser utredningen att huvudmannen bör kunna kräva att brukare

själv står för de kostnader som drabbar fastigheten, åtminstone när

omläggningen blir av måttlig omfattning. Paralleller kan dras t. ex. med

skyldigheten att anordna skyddsrum och att anordna skyddsräcken på tak.

Emellertid kan omläggningen i vissa fall bli mer omfattande och kostsam

än normalt. Då kan det vara rimligt att brukarkollektivet bestrider en skälig

del av kostnaden, i princip vad som överstiger en normalkostnad. Övergång

från kombinerat system till duplikatsystem brukar inte ske på en

gång utan successivt under lång tid. Huvudmannen liar därför inte anledning

att fordra omläggning beträffande fastighet, vars bebyggelse på grund

av ålder och beskaffenhet bedöms inte komma att stå kvar under längre tid,

och inte heller beträffande fastighet för vilken kostnaderna för en full
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

ständig omläggning skulle bli oproportionerligt stora. I fall av sistnämnda

typ kan det ibland vara skäligt att stanna vid en partiell omläggning.

Principerna om maximering av avgifterna till vad som behövs för att

täcka nödvändiga kostnader och om fördelning av avgifterna efter rättvisa

och skälighet skall gälla. Ny engångsavgift bör emellertid inte tas ut. Däremot

bör hinder inte föreligga att engångsavgiften höjs för nytillträdande

brukare. Utredningen finner det dock sannolikt att huvudmännen kommer

att föredra att ta ut huvuddelen av kostnaderna för övergång till duplikatsystem

— i den mån de inte bestrids med skattemedel — i form av brukningsavgifter.

Härigenom blir kostnaden fördelad på hela brukarkollektivet,

vilket med hänsyn till åtgärdens vattenvårdande ändamål synes rättvist och

riktigt. Viss vägledning för bedömning av hithörande frågor kan möjligen

vinnas genom jämförelse med vad som praktiseras av elverken vid övergång

till annan strömart eller spänning. Jämförelsen bör dock göras med försiktighet,

eftersom förhållandena inte är fullt jämförbara och rättspraxis är

begränsad och inte entydig.

4.3.3 Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har inte yttrat sig om

huvuddragen i utredningens förslag till regler för taxa och avgifter. Länsstyrelsen

i Skaraborgs län säger sig tillstyrka utredningens förslag. Länsstyrelsen

i Gävleborgs län och Länsingenjörers förening förklarar sig inte

ha någon erinran mot vad utredningen har anfört beträffande taxa och

avgifter.

Stockholmstraktens vattenverksförbund anser att va-lagen inte bör innehålla

avgiftsregler för de kommunala va-verken men att taxesättningen för

övriga va-verk bör regleras i lagen.

VAV anser att uttrycket ”skålig och rättvis grund” i den föreslagna 14 §

av brukarna gärna torde komma att tolkas så att endast den sociala fördelningsregeln

får tillämpas. VAV finner det för den praktiska tillämpningen

vara i hög grad önskvärt att även den s. k. privaträttsliga kostnadsregeln får

uttryckligt stöd i lagtexten och föreslår därför att paragrafen kompletteras

med en mening av motsvarande innehåll som 15 § andra stycket VAL.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

anser att den kommunala besvärsrätten och den bevakning av taxefrågor,

som företrädare för fastighetsägar-, hyresgästs- och företagsintressen utövar

i de kommunala församlingarna, är tillräcklig garanti mot oskäliga

avgiftsuttag. Den av utredningen föreslagna tillämpningen av självkostnadsprincipen

skulle i praktiken bli redovisningsmässigt mycket komplicerad.

Styrelserna anser därför att de föreslagna avgiftsreglerna i 14 § andra stycket

bör slopas och avgiftsrätten bedömas enbart med ledning av kommunallagens

principer. Möjlighet att debitera anslutningsavgift efter särskilda

kostnader bör bibehållas, och styrelserna framhåller att en sådan möjlighet

skulle föreligga om avgiftsrätten bedömdes med ledning av allmänna kom
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

munalrättsliga principer. Skulle särskild avgiftsreglering tas in i va-lagen

ifrågasätter styrelserna om det inte behövs en uttrycklig lagbestämmelse om

rätt att debitera särkostnader och instämmer i så fall i VAV:s förslag. Anordningar

för viss eller vissa fastigheters behov i form av tryckstegringspumpar

vid leverans av renvatten till höghus och pumpar för avledande av

avloppsvatten från fastigheter med stort källardjup bör enligt styrelsernas

mening ombesörjas och bekostas av vederbörande fastighetsägare.

SMR finner utredningens uttalanden beträffande vad som skall anses

vara skälig och rättvis grund väl avvägda. Förbundet hemställer om ett

klargörande uttalande i propositionen att mängdrabatt kan och bör lämnas,

i varje fall med belopp motsvarande den kostnadsminskning som uppkommer

vid leverans av färskvatten till och avledande av avloppsvatten från

storförbrukare.

NBU har inga erinringar vad gäller de ganska allmänt hållna grundsatserna

för avgiftsberäkning och avgiftsfördelning utan finner det riktigt att

kommunala serviceinrättningar av detta slag skall vara självbärande. De

angivna reglerna kan emellertid medföra en viss risk för missbruk genom att

kommunerna tar ut avgifter, som utöver ersättning för kostnaderna innefattar

en skatteliknande pålaga, och därmed frångår de företagsekonomiska

principer som redovisas i betänkandet.

Svenska Riksbyggen delar utredningens mening att va-lagen inte bör betungas

med detaljerade avgiftsregler.

Länsläkaren i Malmöhus län anser att länsstyrelse eller annan myndighet

bör fastställa den taxa som skall gälla.

Det övervägande antalet remissinstanser som har uttalat sig i fråga om

självkostnadsprincipen har anslutit sig till Westmans särskilda

yttrande. Vissa har utan att uttryckligen instämma med Westman framfört

synpunkter som närmar sig dennes uppfattning. Ett fåtal remissinstanser

har tillstyrkt utredningens förslag.

Bland de remissinstanser som delar Westmans uppfattning eller framför

synpunkter som ansluter sig till den kan nämnas länsstyrelsen i Stockholms

län, vissa kommunala organ i Stockholm, drätselkamrarna i Luleå, Malmö

och Sandviken, gatunämnden i Trelleborg, kommunalnämnderna i Höör och

Svalöv, kommerskollegium, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,

styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,

Svenska Riksbyggen samt Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsj

uris t er.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

anför utöver de av Westman framlagda synpunkterna följande.

Mot utredningens resonemang rörande internräntedebitering måste först

den invändningen göras, att brukningsavgifterna endast i undantagsfall torde

innefatta någon särskild andel för framtida investeringar frånsett smärre,

årliga sådana. Däremot skall självfallet avskrivning å va-anläggningarna

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

inrymmas i avgifterna. De kommunala va-verken lämnar också i det alldeles

övervägande antalet fall årliga driftunderskott vilket i regel beror på att

driften avsiktligt delvis skattefinansieras. Enligt den bearbetning av den

kommunala finansstatistiken som stadsförbundet verkställer redovisade städernas

va-verk för 1966 ett sammanlagt driftunderskott å ca 44 miljoner kronor

och endast ett fåtal verk uppvisade överskott. En va-taxa baseras på en

kalkyl för ett antal år framåt över de beräknade kostnaderna och intäkterna

(brukningsavgifterna), varvid i regel en balans mellan dessa eftersträvas.

Givetvis blir utfallet av va-verlcets drift icke helt i överensstämmelse

med kalkylen utan normalt uppstår under de olika åren vissa måttliga överellcr

underskott, men på sikt bör, om kalkylen är hållbar, dessa i stort sett

utjämna varandra. De driftöverskott som omväxlande med underskott kan

uppkomma kan således icke — såsom utredningen synes vilja göra gällande

— sägas bero på överuttag av avgifter och vara avsedda för framtida investeringar.

Överskotten torde i stället i regel sammanhänga med den periodisering

till ett år som ett års bokslut innebär.

Om i överensstämmelse med utredningens tankegång va-verken skulle

gottskrivas ränta på förekommande årliga driftöverskott och vid en nyinvestering

icke påföras ränta till den del investeringen skett med överskottsmedlen

kräves att överskotten på något sätt fortlöpande särskiljes i kommunens

räkenskaper. Utredningen har dock icke anvisat någon metod härför.

En redovisning av medlen på ett avräkningskonto med va-verket skulle

innebära att kommunen anses ha en skuld till en av sina förvaltningar eller

till brukarna — ett betraktelsesätt som är främmande för den kommunala

förvaltningen och redovisningen. Enligt kommunala bokföringsprinciper

med uppdelning på en driftbudget och en kapitalbudget är det framkomna

överskottet eLt driftöverskott och bör behandlas som sådant. Ur rent bokföringsmässig

synpunkt skulle således en metod att särredovisa verkens driftöverskott

på samma sätt som är föreskrivet i fråga om överskott å hamnrörelse

vara tänkbar, varvid ett års överskott skulle ingå som inkomst i verkets

driftbudget två år senare. En så genomgripande åtgärd synes dock ej

utredningen vilja förorda och bör ej heller vidtagas. Slutligen återstår möjligheten

alt avsätta överskotten till en investeringsfond för va-verket eller

till allmänna investeringsfonden, i senare fallet med någon redovisning

”inom linjen” av va-verkets andel av fonden. Det är dock icke förenligt med

kommunala redovisningsprinciper att ett driftöverskott föres till en kapitalfond.

För övrigt kan enligt de kommunala fondbildningsbestämmelserna

avsättning till en investeringsfond för ett va-verk icke ske utan Kungl.

Maj :ts medgivande och en uppdelning av allmänna investeringsfonden på

olika ändamål strider mot fondens syfte. När en ny investering i va-anläggningen

blir aktuell skulle enligt utredningens förslag de ackumulerade överskotten

så långt de räcker tagas i anspråk härför och vid beräkning av intern

ränta på anläggningens bokförda värde skulle överskottsmedlen undantagas.

Ett iakttagande av en sådan regel skulle framtvinga ytterligare en

fortlöpande avräkning med va-verket. Hur man skall förfara med va-verkens

driftunderskott — sådana är som ovan angivits ojämförligt mycket

vanligare än överskott — har utredningen icke berört. Konsekvensen borde

fordra att även underskotten särredovisades och att va-verken i stället belastades

med intern ränta härå, vilket för närvarande icke sker. Men om elt

va-verks överskott har tillförts en investeringsfond och underskott sedan

uppstår ett år kan fonden kommunalrättsligt icke tagas i anspråk för täckning

av underskottet. Ett fullständigt avskiljande av va-verkens ekonomi

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

från kommunens i övrigt torde därför kunna upprätthållas endast när verken

lämnar överskott medan systemet brytes då underskott uppkommer.

Enligt vår mening skulle en fortlöpande särredovisning och särskild ränteberäkning

av va-verkens år från år ackumulerade över- och underskott och

av investerade överskottsmedel bli mycket komplicerad och i längden helt

enkelt praktiskt ogörlig. Det kan för övrigt ifrågasättas om icke ett förfarande

att balansera över- och underskotten eller att föra dem till en fond i

stället för att låta dem ingå i kommunens samlade över- eller underskott

står i strid med kommunallagens budgeteringsregler i 53 § enligt vilka i utgitls-

och inkomststaten skall intagas kommunens samlade under- respektive

överskott för nästföregående år. Vi vidhåller den principiella ståndpunkt

som intogs vid våra av utredningen omnämnda diskussioner i dessa

trågor för ett tiotal år sedan med el- och gasverksföreningarna, nämligen

att fondering hos affärsverksförvaltning ej bör förekomma, att förvaltningens

avskrivnings- och överskottsmedel ej skall förbehållas denna förvaltning

utan höra till kommunens gemensamma finansförvaltning och att det måste

ankomma på kommunens fullmäktige att i varje särskilt läge avväga användningen

av kommunens samlade resurser för investeringsändamål.

I samband med frågan om intern ränteberäkning vill vi framhålla, att vi

förutsätter att i kostnaderna för va-anläggnings utförande får inräknas

även intern ränta på det kapital som ianspråktages under byggnadstiden,

s. k. intern kreditivränta. Det investerade egna kapitalet bör ju förräntas

även under investeringsskedet och räntekostnaderna ingå bland anläggningskostnaderna,

d. v. s. aktiveras.

Stockholms stads drätselnämnd anför i huvudsak samma synpunkter som

städs- och kommunförbunden och vill ha förslaget omarbetat så att va-verk

blir helt likställda med annan kommunal verksamhet som har till ändamål

alt tillhandahålla kommunmedlemmar rättigheter av olika slag. Stockholms

stads industriverksstyrelse påpekar att rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare beträffande va-verken enligt utredningsförslaget kommit att i

övrigt regleras nära nog helt överensstämmande med vad som gäller i fråga

om kommunala el-, gas- och värmeverk och deras avnämare. Med hänsyn

härtill finns det inte anledning att i detta speciella fall göra åtskillnad mellan

dessa verk och va-verken, allra helst som motivet för en annan tillämpning

av självkostnadsprincipen synes svagt grundat och förslaget i denna

del skulle leda till praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Kommunalnämnden i Svalöv säger sig bestämt avstyrka utredningens

törslag om särbehandling av va-verken inom de kommunala räkenskaperna.

Förslaget betecknas som direkt verklighetsfrämmande. Det saknar nu motsvarighet,

men en liknande ordning skulle enligt nämnden säkerligen med

lika stor rätt kunna anses motiverad på andra områden. Systemet anses

innebära ett betydande ingrepp i den kommunala handlingsfriheten och

risker för onödiga missförstånd, som endast skapar irritation och stridigheter.

I praktiken torde bestämmelsen kunna förutses få liten reell betydelse,

då möjligheterna till interna pålägg bokföringsmässigt förhindrar redovisning

av överskott. Det torde inte kunna påvisas att nuvarande bestämmelser

har medfört att abonnenterna fått erlägga oskäliga avgifter. Eftersom abon~

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

nenterna som regel även är kommunmedlemmar har de enligt nämnden

möjlighet att få tillräcklig insyn i och inflytande på verkets drift.

Kommunalrättskommittén anför att utredningens behandling av självkostnadsregeln

synes inbjuda rättstillämpningen till alltför långtgående anspråk

på precision vid kostnadsberäkningen. Vid överprövning av kommunala

taxebeslut måste enligt kommitténs mening betydande marginaler lämnas

för olika uppfattningar om exempelvis avsättning till framtida utbyggnad,

avskrivningsförfaranden och räntesatser. Kommittén anför vidare att

överskott som framstår som ringa när de slås ut på de enskilda brukarna

inte bör tillmätas legal betydelse och att utredningens synpunkt att onödigt

kostsamma åtgärder inte i sin helhet får inverka på kostnadsberäkningen

med hänsyn till gängse bevisregler praktiskt taget lär sakna betydelse för

rättskipningen på området.

Drätselkammaren i Luleå kan, i allt fall vad gäller kommunalägda vaanläggningar,

inte acceptera resonemanget att man vid prövningen huruvida

kostnaderna har varit nödvändiga även skall ge sig in på en bedömning

av om de har varit affärsmässigt motiverade eller kunnat reduceras

genom rationaliseringsåtgärder. Man bör kunna utgå ifrån att de kommunala

organen själva utövar tillräcklig bevakning i dessa avseenden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför att skäl synes tala för att upplåtelse

av gatumark till de ledningsdragande verken bör kunna beläggas med rimlig

avgift och att, om sådan kompensation inte erhålls, motiv torde föreligga

för kommunen att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt uppkommande

överskott. Även Stockholms stads gatunämnd och drätselnämnd anser

att upplåtelse av gatumark till de ledningsdragande verken bör kunna beläggas

med skälig avgift.

Utredningens förslag beträffande självkostnadsprincipen tillstyrks av

SKTF och VAV.

VAV anför följande. Va-verkens inkomster består av dels engångsavgifter,

dels brukningsavgifter. Engångsavgifterna inlevereras f. n. i flera fall

till kommunens kassa utan att komma va-kollelctivet till godo. Särskilt med

tanke på att engångsavgifterna numera ofta uppgår till betydande belopp —

som exempel nämns att engångsavgiften för en normal enfamilj svilla kan

överstiga 10 000 kr. — är det enligt föreningens mening stötande för den

allmänna rättskänslan att taxeavgifter av detta slag inte används för avsett

ändamål utan att, när motsvarande belopp anvisas va-verket för investeringar,

verket genom att påföras internränta och återbetalningsskyldighet

genom amortering eller avskrivning av anvisat belopp åsamkas merkostnader

som måste täckas med brukningsavgifter. Härigenom får va-kollektivet

betala engångsavgiften två gånger. Den första avgiften blir helt att

jämställa med en skatt till kommunen. VAV:s styrelse har enhälligt uttalat

sin principiella anslutning till de riktlinjer och förslag som utredningen

senare har lagt fram i sitt betänkande. Sedermera har emellertid nio av ett

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

fyrtiotal medlemmar som yttrat sig till föreningen, däribland Stockholms

stad, anslutit sig till den avvikande mening som Westman har anfört i sitt

särskilda yttrande. Föreningen påpekar avslutningsvis att, om principen om

strikt självkostnad skulle slopas i va-lagen, logiken torde kräva att en motsvarande

ändring görs i lagen om kommunala renhållningsavgifter.

SKTF säger sig vilja starkt framhålla det berättigade i utredningens förslag

och anför följande. Med hänsyn till det mycket stora investeringsbehovet

för va-anläggningar både när det gäller reningsverk, men kanske framför

allt för rörnät och speciellt vid övergång till duplikatsystem, tas av brukarna

ofta ut brukningsavgifter, så beräknade att viss fondering av medel

kan ske med tanke på framtida investeringar. På samma sätt tas anslutningsavgifter

ut, som ofta är av betydande storleksordning. Det är av avgörande

betydelse för va-verkens framtida ekonomi, att dessa avgifter verkligen

kommer va-kollektivet till godo och inte, som nu i vissa fall sker, tillförs

stadskassan för att sedan få lånas av va-verken att förräntas och amorteras

som vanliga lånemedel. Ett sådant förfarande blir i längden betungande

för va-taxan och kan inte heller anses förenligt med brukarnas rättmätiga

intressen. Det kan från bokföringssynpunkt inte erbjuda någon som helst

svårighet att åstadkomma den kostnadsredovisning, som utredningens

förslag innebär. Från rent statistisk synpunkt skulle man även vinna den

fördelen, att va-taxorna blev jämförbara och grundade på samma förutsättningar.

Hyresgästernas Riksförbund understryker starkt utredningens synpunkter

rörande taxa och avgifter men tillägger att förbundet har sig bekant att

möjligheten att i självkostnaderna inräkna avsättning till framtida utbyggnader

har kommit att missbrukas. Det har sålunda förekommit att avgifterna

med nämnda motivering under en lång följd av år hållits på mycket hög

nivå utan att anläggningarna ens projekterats. En begränsning synes enligt

förbundet motiverad, exempelvis så att avgift inte får avse kostnad som

ligger längre fram i tiden än fem år.

Några remissinstanser, som godtar utredningens grundläggande principer,

har anfört vissa speciella synpunkter. Länsstyrelsen i Skaraborgs län

pekar på de ökade krav som från vattenvårdssynpunkt för framtiden måste

ställas på avloppsanordningarnas rationella utformning och skötsel samt

därav föranlett större behov av planering och provtagningar i recipienten

såväl för klarläggande av reningsmetod som för uppföljning av reningsresultatet.

Kostnader härför som faller på huvudmannen bör enligt länsstyrelsen

få inräknas i självkostnaderna och alltså kunna tas ut av brukarna.

SHI anför att samhället genom oförbehållsam tillämpning av självkostnadsprincipen

frånhänder sig möjligheten att med ekonomiska medel

påverka förbrukningen av den naturtillgång som råvatten utgör och att

detta kanske inte är önskvärt under alla förhållanden. En utväg ur detta

dilemma torde enligt institutet vara att självkostnaderna för va-anläggning
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ar beräknas i enlighet med utredningens förslag i syfte, att fastställa den

ersättning som tillkommer va-verken och att möjligheter dessutom bereds

alt i speciella fall fastställa ett tillägg till de beräknade avgifterna.

Naturvårdsverket påpekar att reglerna för uttag av va-avgifter från brukare

har stor betydelse för vattenvårdsverksamheten eftersom finansieringen

av avloppsreningsanläggningar i hög grad påverkas härav. Verket

ifrågasätter därför om man behöver ange några gränser för sådana uttag.

Om en begränsning av avgiftsuttaget ändå anses erforderlig bör emellertid

huvudman ha möjlighet att utöver självkostnaden ta ut viss utvecklingskostnad

exempelvis till en särskild va-fond. En avgiftspolitik med viss planering

för framtida behov måste enligt verket vara i brukarnas intresse.

HSB anser, främst med hänsyn till nödvändigheten att hålla bostadskostnaderna

på en rimlig nivå, men också på grund av att miljövården är ett

intresse för alla, att investeringar för att tillgodose de ökade kraven på

vattenvård i sin helhet bör finansieras skattevägen.

Flertalet remissinstanser har inte behandlat utredningens uttalanden

rörande engångsavgifter. De remissinstanser som uttalat sig har

haft olika uppfattningar. Såvitt avser frågan om uttagande av ny engångsavgift

har följande synpunkter framförts.

Vattenöverdomstolen anser att förslaget inte kan anses helt invändningsfritt

och att uttag av ny engångsavgift bör komma i fråga bara vid ökat

brukande eller när nybyggnad föranleder att va-nätet måste läggas om,

varvid den nya engångsavgiften bör ha karaktär av tilläggsavgift.

Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs län torde i realiteten svårigheterna att

ta ut förhöjda engångsavgifter kvarstå om utredningens förslag genomförs.

Det hade därför varit önskvärt att enhetliga och mer precisa regler hade

utarbetats i detta avseende. Om sådana inte anses kunna införas i den nya

lagen bör åtminstone ett klarläggande ske i tillämpningsbestämmelser till

lagen. För att inte onödigtvis betona karaktären av engångsföreteelse anser

länsstyrelsen alt man bör ersätta begreppet engångsavgift med anslutningsavgift.

Om utredningens uttalanden även syftar på dem som redan är brukare,

kan de enligt SMR inte lämnas utan erinran. Förbundet utgår från att ett

avtal mellan huvudman och industriföretag står fast under avtalstiden, om

inte annat uttryckligen har överenskommits. Även bortsett härifrån synes

det emellertid förbundet egendomligt att en av huvudmannen fastställd

engångsavgift för en industribyggnad skulle kunna ändras av andra skäl

än att fastighetens vatten- och avloppsförhållanden förbättras. Tanken att

huvudmannen för att undgå låne- och skattefinansiering skulle kunna debitera

ytterligare tillskott i form av engångsavgifter avvisas bestämt. Att

nytillkommande fastigheter inom viss stadsdel på grund av särskilda förhållanden

vållar särskilt höga anslutningskostnader avvisas också som

grund för ändring av engångsavgiften, eftersom dessa merkostnader bör

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

bäras av de nytillkommande fastigheterna. Att ytterligare engångsavgifter

skulle kunna utkrävas som kompensation för ändring i penningvärdet finner

SMR uteslutet om inte motsvarande regler införs på andra rättsområden.

Det här anförda gäller i tillämpliga delar även i fråga om periodiska

avgifter.

I övrigt har remissinstanserna, utöver vad som i det följande anförs

beträffande saneringsfastigheter, inte haft andra synpunkter på engångsavgifterna

än att NBU anser att bestämmelsen i 16 § andra stycket VAL

om rätt till uppdelning av engångsavgiften bör behållas. Denna rätt är så

betydelsefull för den enskilde brukaren att vad som har anförts i motiven

inte utgör tillräcklig garanti.

Med anledning av vad utredningen anför om avgifter vid sanering

påpekar Gävle stads gatukontor, att uttalandet om att engångsavgiften

skulle anknytas till bebyggelsen i viss mån synes strida mot den

föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd tomt.

Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

ansluter sig till utredningens synpunkter samt tillägger att det i vart fall

då befintlig bebyggelse ersätts av ny bebyggelse med annan karaktär och

omfattning inte rimligtvis kan göras gällande att anslutning skulle kunna

påkallas utan att ny anslutningsavgift tas ut. Frågan anses ha väsentlig

betydelse för kommunerna i samband med den intensifierade ombyggnad

av äldre tätortskärnor som nu pågår eller planeras. VAV vitsordar att frågan

om engångsavgifter vid sanering f. n. är oklar från både administrativa

och rättsliga synpunkter och därför kan orsaka segslitna meningsskiljaktigheter

mellan huvudmän och brukare och föranleda ett administrativt

arbete av oproportionerlig omfattning. Det anses därför angeläget att entydiga

och enkla regler tillskapas på detta område. Utredningens förslag

tillstyrks. VAV finner det angeläget att understryka, att uttagande av engångsavgifter

vid sanering inte är något fiskaliskt intresse för huvudmannen

utan en fråga om skälig kostnadsfördelning mellan brukarna. Eftersom

huvudmannen har rätt att skaffa sig täckning för samtliga kostnader för

va-anläggningen genom avgifter, blir avgiftsuttagets fördelning i första

hand en fråga om rättvisa och skälighet.

NBU kritiserar vad utredningen anför om att engångsavgift normalt

måste anses avskriven efter en femtioårsperiod. Utredningen synes ha förbisett

att huvudmannen via löpande brukningsavgifter kan ha betingat sig

kompensation för avskrivningar på ett realistiskt återanskaffningsvärde

under lång tid. Huvudmannen skulle i ett sådant fall kunna bli dubbelkompenserad.

Även om fastighetsägare, som genomför en sanering, har förvärvat

fastigheten ganska nyligen och alltså själv inte nämnvärt bidragit

till de avskrivningar, som huvudmannen bekostat via löpande va-avgifter,

måste han rimligen få tillgodoräkna sig företrädarnas avskrivningsbidrag.

Vattenöverdomstolen anför beträffande utvecklingskostnader
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

63

na följande synpunkter. Om brukare maximalt skall kunna debiteras avgifter

som motsvarar de just för honom erforderliga kostnaderna för anläggningen

kommer överskjutande kostnader för denna att bestridas med

skattemedel och sålunda betunga också dem som inte har någon direkt

nytta av anläggningen. Dessa överskjutande kostnader, utvecklingskostnader,

har nedlagts för att anläggningen vid den fortsatta exploateringen inte

skall onödigtvis fördyras. Utvecklingskostnaden kommer således de ursprungliga

brukarna till godo framdeles genom lägre brukningsavgifter.

Det synes därför rimligt att dessa brukare till en början ensamma får svara

också för de årliga utgifter som betingas av utvecklingskostnaden, i allt fall

så långt avgiftshöjningen blir måttlig.

Beträffande kostnaderna för omläggning till duplikatsystem

har inte framförts några andra synpunkter än att VAV

framhåller att frågan om fördelning av kostnaderna mellan fastighetsägare

och va-verlc, i de fall åtgärderna inom fastigheten är förenade med så stora

kostnader att det inte rimligen kan fordras att de skall bäras av fastighetsägaren

ensam, kan väntas bli förknippad med relativt komplicerade bedömningsfrågor.

VAV framhåller att det inte torde vara tillfyllest att, såsom

utredningen har angett, skälig kostnad för fastighetens del bedöms

endast efter dess och bebyggelsens storlek. Hänsyn torde även böra tas till

bebyggelsens ålder, värde och avkastning eller räntabilitet.

Vissa remissinstanser har pekat på de svårigheter som kan uppkomma

om det finns flera va-verk i en kommun. Vattenöverdomstolen

samt kommunalnämnderna i Höör och Svalöv anser det önskvärt med ett

klarläggande av frågan om flera va-verk i samma kommun från avgiftssynpunkt

är att anse som en eller flera anläggningar. Nämnden i Svalöv

tillägger att det från administrativ synpunkt får betraktas som synnerligen

tungrott om självkostnadsprincipen skulle framtvinga en omfattande

differentiering av taxorna inom samma kommun. Drätselkammaren

i Trelleborg anser att författningsförslaget bör arbetas om så att det möjliggör

att den totala självkostnaden för huvudmannens hela va-verksamhet

blir övre gräns för avgiftsuttaget. Styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet anser att det i samband med en

ny va-lag bör beredas möjligheter att vid kommunsammanläggningar eller

i andra fall få till stånd en utjämning av taxorna för olika va-anläggningar

med samma huvudman. Från rationell synpunkt anses en sådan utjämning

med enhetliga taxor som slutresultat synnerligen motiverad och utjämningen

anges kunna ske genom att de olika anläggningarna betraktas som

en enhet, varvid taxorna kan bestämmas med hänsyn till den totala kostnaden

för anläggningarna.

SKTF och VAV anser det önskvärt med en bestämmelse om att avgiften

under alla förhållanden binds till fastigheten på samma sätt

som exempelvis lantmäterikostnader. Liknande synpunkter framförs av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1D70

styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet såvitt

gäller anslutningsavgifter.

Drätselkammaren i Malmö och Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings

jurister anser under hänvisning till rättsfallet NJA 1966: 199 att en

uttrycklig bestämmelse om skyldighet för fastighetsägare att betala ränta

på oguldet avgiftsbelopp är önskvärd.

4.4 Installationsbestämmelser

4.4.1 Gällande ordning m. m. Regler om installationer på va-området finns

inte upptagna i VAL. Som framgår av vad som sägs i det följande finns vissa

regler härom i BS. SKTFrs normalförslag år 1959 till reglemente för kommunalt

vatten- och avloppsverk innehåller en rad bestämmelser om va-installationer.

Med installationer avses enligt punkt 8 i normalförslaget alla för anslutning

till den allmänna va-anläggningen avsedda ledningar med tillbehör

inom fastighet, dock inte va-verkets mätapparater eller sådana verket tillhöriga

ledningar, som verket enligt avtal eller på annan grund har fått rätt

att dra fram och bibehålla. Bestämmelserna om installation i normalförslaget

skall också gälla den del av servisledning som inte ingår i den allmänna

va-anläggningen.

Normalförslaget förutsätter, att va-verket skall utöva en långt gående

tillsyn över installationernas utförande och beskaffenhet, över anbringande,

reparationer och andra arbeten med installationer och i någon mån även

över deras underhåll och brukande. Installationsarbete får, enligt punkt 10

i normalförslaget, utföras endast av verket självt och av den som innehar

av huvudmannen för va-verket meddelad entreprenörsrättighet. Frågan om

sådan rättighet återkommer jag till i följande avsnitt.

Utförande av installationsarbete kräver enligt punkt 9 i normalförslaget,

liksom ändring eller komplettering av befintlig installation, anmälan till

va-verket på fastställt formulär. Punkt 11 i normalförslaget förutsätter, att

bestämmelser skall utfärdas om beskaffenheten av materiel och material

för installation och om ”sättet för dess utförande, kontroll och besiktning

samt underhåll och nyttjande”. Bestämmelserna skall meddelas dels i form

av föreskrifter, som huvudmannen utfärdar och länsstyrelsen fastställer,

dels såsom anvisningar, meddelade av va-verket i varje särskilt fall. Normalförslaget

innehåller vidare i punkt 12 bestämmelse om rätt för va-verket

att för uppsikt och kontroll få tillträde till installation, både då den utförs

och sedan den har färdigställts. Enligt punkt 13 skall installation, innan

den tas i bruk, efter besiktning ha godkänts av va-verket.

Bestämmelser rörande installationer torde enligt utredningen ha utfärdats

av de flesta huvudmän. Dessa bestämmelser synes vara dels generella

regler, överensstämmande helt eller väsentligen med de bestämmelser i

normalförslaget, för vilka nyss redogjorts, och upptagna i reglemente för

s. 65 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

65

va-verket, dels sådana speciella föreskrifter om installationsenheternas beskaffenhet

och installationernas utförande m. m. som avses i punkt 11 av

normalförslaget, dels anvisningar för särskilda fall och för detaljer. De två

förstnämnda slagen av bestämmelser skall enligt 12 § VAL antas av huvudmannen

och fastställas av länsstyrelsen. Anvisningar kan däremot meddelas

av va-verket utan medverkan av annan.

Innebörden och omfattningen av bemyndigandet i 12 § VAL har belysts

genom två avgöranden av Kungl. Maj :t med anledning av besvär över vägrad

fastställelse av reglementen för va-verlc, som grundats på normalförslaget.

Avgörandena visar att 12 § skall ges en mycket begränsad tillämpning.

I vissa kommuner torde enligt vad utredningen anför reglementen från

tiden före VAL alltjämt tillämpas. Dessa äldre reglementen för vattenverk

liksom övriga bestämmelser som avser vattenverk och vattenledning har

annat rättsligt underlag än reglementen för avloppsverk och andra bestämmelser

om avloppsverk och avloppsledning. De förra har i regel grundats

på 1868 års ordningsstadga för rikets städer, de senare på 1919 års hälsovårdsstadga.

Vissa bestämmelser, bland dem framför allt sådana, som innehöll

sanktioner i form av böter, förutsatte för att bli gällande fastställelse

av länsstyrelsen.

SKTF, i det nu aktuella hänseendet efterträdd av VAV, har till ledning

för de anslutna va-verken förutom normalförslag till reglemente för kommunalt

va-verk utfärdat normalförslag till bestämmelser om installationers

utförande samt deras underhåll och nyttjande.

Va-verken är i regel kommunala affärsdrivande verk. De hör till den typ

av kommunala verk som brukar betecknas ledningsverk. Till samma verktyp

hör de kommunala gasverken och elverken. Även för gasverk och elverk

har regelmässigt utfärdats kommunala reglementen med förhållningsregler

för verkstyrelserna. Dessa reglementen har i allmänhet väsentligen samma

utformning som reglementena för kommunala va-verk.

De lokala bestämmelserna rörande vatten och avlopp har undersökts av

justitieombudsmannen (JO) och föranlett en framställning från honom till

Kungl. Maj:t. Framställningen, som återges i JO:s ämbetsberättelse år

1958 s. 324, ger vid handen, att de äldre lokala vattenstadgorna, avloppsstadgorna

osv. redan vid sin tillkomst var behäftade med allvarliga brister

i formella och andra hänseenden. Beträffande lokala föreskrifter om besiktning

och godkännande av ledningsarbeten samt om ledningars utförande

och beskaffenhet har JO bl. a. uttalat tveksamhet om lämpligheten av att,

såsom ofta skett i de äldre stadgorna, straffbelägga avvikelser från föreskrifterna.

JO har vidare anmärkt på att såväl 1919 års hälsovårdsstadga,

vilken alltjämt gällde då JO:s framställning gjordes, som VAL innehöll bemyndiganden

att utfärda lokala föreskrifter om installationer.

Vid olika tillfällen har framförts förslag att installationsbestämmelser

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

borde utfärdas i samma ordning som föreskrifter och anvisningar enligt

byggnadslagstiftningen. Med anledning härav kan det vara lämpligt att här

i korthet nämna vad som gäller i detta hänseende.

Befogenheten att meddela föreskrifter och anvisningar enligt BS utövas

enligt 76 § stadgan av planverket, vilket tillkom den 1 juli 1967 efter uppdelning

av byggnadsstyrelsen. Föreskrifter, dvs. bindande bestämmelser,

skall, om de är av inte oväsentlig ekonomisk betydelse eller om de av annan

orsak är av större vikt, för att bli gällande fastställas av Kungl. Maj :t.

Föreskrift, som rör även annan myndighets verksamhetsområde, meddelas

efter samråd med den myndigheten.

Byggnadsstyrelsen hade tidigare sammanfört bestämmelser enligt 76 §

BS i en särskild regelsamling, Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan,

BABS, utgiven 1960. En ny upplaga av denna regelsamling,

benämnd Byggnorm 1967, gäller fr. o. m. den 1 januari 1968. Samtliga bestämmelser

i 1960 års BABS hade formellt karaktären av anvisningar.

BABS innehöll inte några bestämmelser om va-installationer. 1967 års regelsamling

innehåller såväl föreskrifter som anvisningar. Inte heller däri

ingår bestämmelser om va-installationer.

BS ger visst underlag för planmyndigheten att utfärda installationsbestämmelser.

I 44 § 7 mom. föreskrivs nämligen, att bl. a. ledningar för vatten

och avlopp skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller

sanitär olägenhet inte uppkommer. Emellertid handhas ärenden om vainstallationer

inte — annat än möjligen i enstaka undantagsfall — av byggnadsnämnderna,

utan av andra organ, nämligen va-verken och i någon mån

hälsovårdsnämnderna.

När det gäller tillsynen över byggnadsföretag finns bestämmelser i 64 §

BS. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över sådana företag, för vilka krävs

byggnadslov, och får verkställa de besiktningar som behövs. Nämnden får

också besiktiga företag, vartill byggnadslov inte behövs. Av paragrafen

framgår vidare att vid slutbesiktning den byggande skall förete bevis av

vederbörande skorstensfejare i fråga om eldstäder m. m. Om byggnadsnämnden

finner det nödvändigt skall också företes bevis av sakkunnig person,

att kontroll verkställts av bl. a. värmeledningsanläggning.

På va-området utövas en viss typgodkännande verksamhet. Detta sker

genom en särskild, inom VAV tillsatt prövningsnämnd, bestående av sju

personer. Prövningsnämnden undersöker apparater, maskiner och andra

installationsenheter på begäran av fabrikant och yttrar sig över dem. I yttrande

förklaras antingen att installationsenheten kan godkännas eller att

den inte kan godkännas. Detta innebär, att nämnden inte uttryckligt godkänner

eller underkänner prövad installationsenhet utan ger va-verken en

rekommendation att godkänna eller inte godkänna enheten i fråga. Nämndens

yttranden är inte bindande för va-verken. Dessa är formellt oförhindrade

att godkänna en installationsenhet som prövningsnämnden har för
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

67

klarat inte kunna godkännas och tvärtom. I praktiken torde emellertid vaverken

numera inte avsiktligt avvika från prövningsnämndens rekommendationer.

4.4.2 Utredningen. Utredningen framhåller att bemyndigandet för allmän

va-anläggnings huvudman i 12 § VAL är svårtolkat och dess räckvidd omdiskuterad.

Det avser rätt att utfärda närmare föreskrifter om brukandet

av anläggningen för ansluten fastighets behov. Frågan om bemyndigandet

omfattar installationsbestämmelser i form av speciella föreskrifter kan inte

med säkerhet besvaras. Ett negativt svar framstår dock såsom det sannolikt

mest riktiga. Enligt utredningen är det angeläget att den oklarhet som

sålunda råder bringas att försvinna.

Installationsbestämmelser på va-området behövs enligt utredningen för

att tillgodose viktiga allmänna intressen. Undermåliga va-installationer kan

medföra sanitära olägenheter av allvarligt slag och framkalla skador på

person och egendom. Skadorna kan drabba både den brukare, som äger installationen,

andra brukare, huvudmannen och utomstående. Huvudmannen

bär enligt VAL ansvar för att den allmänna va-anläggningen fungerar

väl. För att han skall kunna ta detta ansvar fordras, att han kan räkna med

att installationsenheter, som kopplas till anläggningen, är av tillfredsställande

beskaffenhet.

Utredningen betonar att installationsbestämmelserna till en del har byggnadsteknisk

karaktär. I varje fall griper de in i byggnadsverksamheten. Installationsenheter

utgör en både till omfång och antal betydande del av det

material, som används vid husbygge. De med byggnadsproduktion sysselsatta

företagarna har ett påtagligt intresse av att installationsbestämmelserna

är enhetliga. Detta intresse gör sig gällande med särskild styrka vid

industrialiserat byggande. Installationsbestämmelser, som varierar från den

ena kommunen till den andra, är ägnade ait lägga hinder i vägen för byggnadsverksamheten.

Bestämmelser, som binder de godkännande myndigheterna

vid klart angivna och enhetliga krav, är däremot ägnade att främja

byggnadsverksamheten och sådana bestämmelser eftersträvas därför av

byggföretagarna.

Enligt utredningen är det uppenbart, att kravet på enhetlighet för sitt

förverkligande förutsätter någon form av centralisering av befogenheten att

meddela installationsbestämmelser. Vidare förutsätter det, att de lokala instanserna

blir bundna av vad den centrala instansen har bestämt eller att

de, utan att vara formellt bundna, faktiskt tar hänsyn till detta på grund

av den centrala instansens ställning och auktoritet. En centralisering av här

åsyftat slag har redan kommit till stånd på åtskilliga områden, såsom byggområdet

samt hälsovårdens och brandförsvarets områden.

Enligt utredningens mening finns det fog för anspråket på att installationsbestämmelser

skall vara enhetliga för hela landet och att de skall ut
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

färdas av den centrala myndigheten för byggnadsverksamhet. De standardiseringskrav,

som har gjort sig gällande med sådan styrka på byggområdet

och föranlett att centraliseringen av befogenheten att utfärda tekniska bestämmelser

där har drivits längre än på andra områden, framträder enligt

utredningens mening i lika hög grad i fråga om installationsenheter som i

fråga om annan byggnadsmateriel. Utredningen föreslår därför att planverket

får befogenhet att centralt utfärda installationsbestämmelser i den

ordning, som föreskrivs i 76 § BS, och att låta installationsbestämmelser,

som utfärdas i denna ordning, efter hand ersätta de lokala bestämmelser,

vilka huvudmännen för allmänna va-anläggningar har utfärdat och som

f. n. tillämpas. Bestämmelserna bör utgöras både av bindande föreskrifter

och av anvisningar med karaktär av rekommendationer.

Vid utformningen av bestämmelserna måste enligt utredningen hänsyn

tas till huvudmännens ansvar för va-anläggningarnas funktion och därav

följande intresse av att installationsenheterna är så beskaffade och utförda,

att anläggningens funktion inte äventyras. Detta intresse, som i varje fall till

en del kan gå utöver eller vid sidan av de byggnadstekniska intressena, måste

tillgodoses i installationsbestämmelserna även när dessa utfärdas av planmyndigheten.

Denna måste därför samråda och samverka med centralt organ

för va-verken för att få kännedom om dessas önskemål. Centralt organ

för va-verken är VAV. Ett nära samråd och samverkan med VAV är påkallat

även därför att VAV i väsentligt högre grad än planverket har och tills vidare

kan beräknas fortsätta att ha tillgång till expertis på va-området.

Utredningen framhåller att installationsbestämmelserna på va-området i

princip bör kunna omfatta alla installationsenheter, som kan kopplas till

ledningssystemet inom byggnad. De bör alltså omfatta även apparater, maskiner

och liknande tillbehör till va-ledningar. De bör kunna utformas så

att de tillgodoser krav i fråga om standard, standardisering och liknande.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande installationsbestämmelser

att va-lagen skall inrymma en regel, att va-installation skall

vara så beskaffad och utförd, att den är godtagbar från den allmänna hälsovårdens

synpunkt och tillgodoser skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet

och ändamålsenlighet. Vidare föreslås att föreskrifter samt råd

och anvisningar om beskaffenheten och utförandet av va-installation skall

utfärdas i den ordning, som enligt byggnadslagstiftningen i allmänhet gäller

för bestämmelser rörande anordningar, som ingår i byggnad, och rörande

byggnadsarbeten.

På det lokala planet representeras de byggnadstekniska synpunkterna i

första hand av byggnadsnämnden och va-synpunkterna av va-verket. Eftersom

synpunkterna griper i varandra och tillgänglig expertis på va-installationer

till övervägande del finns hos va-verken är enligt utredningen nära

samråd och samverkan påkallad även på det lokala planet. Från principiella

utgångspunkter skulle uppgifterna mellan de två lokala instanserna möj
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ligen kunna fördelas så, att byggnadsnämnden ansvarade för tillsyn Över

tillämpningen av bestämmelser om installationsenheters beskaffenhet och

montering m. m. i samband med att byggnad uppförs eller ändras, medan

va-verket svarade för tillsyn över den fortsatta användningen och underhållet

av installationerna. I praktiken kan emellertid en sådan uppdelning

inte genomföras. Samarbete mellan byggnadsnämnden och va-verket måste

förekomma både vid nybyggnad och vid efterföljande tillsyn. Planverket

bör ge byggnadsnämnderna anvisningar med riktlinjer för hur deras och

va-verkens arbete skall samordnas. Det bör ankomma på byggnadsnämnden

att vara samordnande organ.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan byggnadsnämnd

och va-verk anför utredningen ytterligare bl. a. följande. Byggnadsnämnden

bör ha och utöva de uppgifter som enligt BS ankommer på detta organ i

samband med nybyggnad även såvitt gäller va-installationer. Samtidigt bör

garantier skapas för att nämnden inte godkänner installation som huvudmannen

för allmän va-anläggning finner inte vara godtagbar. Fördelningen

av uppgifter mellan byggnadsnämnd och huvudman skall kunna variera, beroende

på skilda lokala förutsättningar. Det bör vara möjligt för byggnadsnämnden

att inhämta va-verkets yttrande rörande planerat och utfört arbete

med installation. Det förutsätts att va-verket grundar detta yttrande på handlingar

och besiktningar. Byggnadsnämndens beslut kan därefter meddelas

på grundval av va-verkets yttrande. Det bör å andra sidan vara möjligt för

va-verket att avstå från att delta i granskning och besiktning av installationer

i nybygge, om huvudmannen för va-verket är övertygad om att byggnadsnämnden

har resurser att utföra dessa uppgifter på sätt som även från

verkets synpunkter är fullt betryggande. Det finns skäl för båda parter och

för kommunen såsom huvudman för både byggnadsnämndens och kommunal

va-anläggnings verksamhet att se till att dubbelarbete undviks, så långt

detta är möjligt utan att någondera verksamhetsgrenens berättigade intressen

eftersätts.

Utredningen har ansett, att den sålunda skisserade ordningen bör komma

till uttryck i BS. Så synes kunna ske genom ett tillägg i 64 §. Utredningen

föreslår, att det där infogas en bestämmelse för byggnad, som är förbunden

med allmän va-anläggning. Enligt förslaget skall beträffande sådan

byggnad vid slutbesiktning bevis företes från huvudmannen, att ledningar

för vatten och avlopp med tillbehör, som har installerats inom byggnaden,

undersökts på sätt huvudmannen har bestämt och därvid befunnits överensstämma

med gällande bestämmelser.

När det gäller kontroll av va-installationer efter nybyggnadsskedet lägger

utredningen huvuddelen av kontrolluppgifterna på huvudmannen för vaverket.

Det får betraktas som naturligt och riktigt, att brukare vänder sig

till va-verket i löpande ärenden som rör hans vattenförsörjning och avlopp.

Emellertid bör byggnadsnämnden ha möjlighet att delta i kontrollen, om

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

de vid nybyggnad genom byggnadslov och besiktning godkända va-installationerna

skulle ändras i väsentliga hänseenden. Utredningen föreslår därför,

att huvudman för allmän va-anläggning skall anmäla större ändringar

och installationsarbeten till byggnadsnämnden.

Vad gäller installationernas brukande och underhåll skall övervakningen

i princip ankomma på va-verken. Huvudman för va-verk skall emellertid

inte utfärda installationsbestämmelser rörande brukandet. Däremot kan

regler härom tas in i de allmänna bestämmelser, som skall ligga till grund

för va-avtalen. Va-verkens övervakning bör ske genom kontroll och ingripanden

i de särskilda fallen. Skulle av särskild anledning regler beträffande

brukandet eller underhållet av installation behöva utfärdas såsom installationsbestämmelser,

skall även sådana bestämmelser utfärdas av planverket.

Det förslag till omläggning av verksamheten med installationsbestämmelser,

som utredningen föreslår, förutsätter åtskilliga ändringar i organisatoriska

och andra hänseenden i nu rådande förhållanden. Planverket som

central instans för vissa va-frågor torde sålunda behöva förstärkning av

va-expertisen inom verket samt en ordning varigenom VAV:s medverkan

i arbetet med installationsbestämmelserna tryggas. Byggnadsnämnderna

som lokala instanser för vissa va-frågor behöver tillgång till va-expertis.

Den kan finnas inom nämnden. Men i allmänhet torde nämnden sakna

egen expertis. Den får då vända sig till annan myndighet, främst det lokala

va-verket. Nämnderna behöver dessutom anvisningar rörande ordningen

för samarbete med va-verken i fråga om installationerna.

I fråga om typgodkännande av installationsenheter anser utredningen,

att det finns behov av en fastare ordning än den som kan åstadkommas av

VAV, som är en organisation av privat karaktär. Det synsätt, som utredningen

har anlagt på installationsbestämmelserna, föranleder utredningen

att föreslå att planverket skall tilläggas uppgiften att leda och samordna

verksamheten för typgodkännande av installationsenheter. I denna verksamhet

skall VAV spela en väsentlig roll. Expertisen inom VAV skall tas

till vara och medverka. Planverket bör kunna uppdra åt olika institutioner

att utföra prov enligt egna eller andras provningsbestämmelser och att utfärda

bevis om typgodkännande. Utredningen förordar alltså, att verksamheten

för typgodkännande av installationsenheter framdeles skall ankomma

på planverket såsom samordnande, central instans. Planverket bör ha

frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamheten på

andra lämpliga myndigheter, institutioner och företag eller på särskilt upprättade

organ. Verksamheten bör avse att meddela s. k. frivilligt typgodkännande.

Det bör alltså inte föreligga någon skyldighet att låta pröva

materiel för typgodkännande eller något förbud mot att använda materiel

som inte har fått sådant godkännande.

I frågan om tillverkningskontroll anför utredningen följande. Det indu
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

71

strialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan också

byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. I sådana fall kan

den erforderliga kontrollen av byggnadsmaterial och -materiel med större

fördel utföras i fabriken än på byggplatsen. Den vid traditionellt byggande

gängse byggkontrollen bör ersättas av en tillverkningskontroll. I den mån

va-installationer utförs i fabrik, som tillverkar byggelement eller hela hus

för industrialiserat byggande, bör installationsenheternas beskaffenhet och

installationernas utförande kontrolleras i samband med tillverkningen på

samma sätt som övrig materiel och material. Kontrollen bör avse både

byggnadstekniska och va-tekniska synpunkter. Utredningen framhåller, att

frågan om godkännande från va-tekniska synpunkter kräver särskild uppmärksamhet,

eftersom va-verket på den plats, där huset skall uppföras,

som regel inte torde kunna engageras att medverka i kontroll på tillverkningsplatsen.

Frågan torde kunna lösas genom att kontrollmetoder och i

kontrollen deltagande personer för va-verkens räkning godtas av VAV.

Experten Petrelius har i fråga om installationsbestämmelserna redovisat

en avvikande mening. Sammanfattningsvis anför han följande.

Utredningens förslag att installationsbestämmelser för vatten och avlopp

skall utfärdas som byggnadsbestämmelser och att såväl va-verk som byggnadsnämnd

skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera deras efterlevnad,

innebär ett flertal allvarliga olägenheter i form av risker för dualism,

dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och kompetenstvister.

Det kan vidare medföra att det oundvikliga problemet om gränsdragningen

mellan de centrala installationsbestämmelserna å ena sidan och huvudmannens

allmänna bestämmelser i va-avtal å andra sidan onödigtvis kompliceras

av att installationsbestämmelserna lokalt skall tolkas och tillämpas

av både byggnadsnämnd och va-verk. Det angelägna är enhetliga och bindande

installationsbestämmelser, inte en från begränsade, formella synpunkter

önskad men sakligt omotiverad överföring, helt eller delvis, av

installationsärenden och installationskontroll från va-verk till byggnadsnämnd.

Sådana enhetliga och bindande installationsbestämmelser bör, enbart

med stöd av va-lagen, kunna utarbetas och revideras av ett lämpligt

sammansatt särskilt organ med företrädare för olika berörda intressen, en

va-installationsnämnd, och fastställas av denna eller av planverket. De blir

genom att utfärdas enbart med stöd av va-lagen inte generellt giltiga för

installationer, som inte är anslutna till allmän va-anläggning, men de kan

med stöd av bestämmelser i BS eller HvS, i den mån så är påkallat, göras

gällande även beträffande sådana installationer.

4.4.3 Remissyttrandena. Utredningens förslag att installationsbestämmelser

skall utfärdas centralt av planverket och att kontrollen av att bestämmelserna

efterlevs i första hand skall åvila byggnadsnämnderna har fått ett

blandat mottagande. Remissinstanserna instämmer genomgående i att in
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

stallationsbestämmelserna bör vara enhetliga för hela landet, men i fråga

om vem som skall meddela bestämmelserna och svara för kontrollen är

meningarna delade. Bland dem som ansluter sig till utredningens förslag

i detta hänseende kan nämnas planverket, NBU, BIU, HSB, Svenska Riksbyggen

och Hyresgästernas Riksförbund. Den avvikande uppfattning som

Petrelius redovisar delas regelmässigt av de kommuner som har avgett yttranden

till länsstyrelser samt av styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet. Samma inställning har i princip länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus och Gävleborgs län, VAV, Svenska Elverksföreningen

och Länsingenjörers förening.

Planverket ser förslaget om att överföra ansvaret för installationsbestämmelser

till verket som ett led i den samordning som pågår för att främja ett

rationellt byggande. Verket finner det på längre sikt vara mest ändamålsenligt

att koncentrera all lokal verksamhet beträffande tillståndsgivning,

kontroll etc. i fråga om byggenskapen till byggnadsnämnderna, med möjlighet

för dem att i vart fall under en övergångstid överföra vissa specialfunktioner

till annan institution, exempelvis kommunalt va-verk. Sådant

verk representerar ofta den enda va-sakkunskapen inom den kommunala

administrationen. De av Petrelius framlagda förslagen är enligt planverket

inte ägnade att förenkla eller på annat sätt bidra till en rationell lösning av

frågan om bestämmelser på va-installationsområdet och samordningen av

byggandet. NBU betonar vikten av att endast en myndighet handhar kontrollen

av utförda installationer i kommunen. Detta kan uppnås genom en

lämplig delegering av kontrollen på det lokala planet. Föreningen Sveriges

Stadsarkitekter finner ett överförande av va-frågorna inom byggnader till

planverket och byggnadsnämnderna vara principiellt riktigt men påpekar

att det är oklart hur kontrollen skall ske vid förändringar av va-system som

inte kräver byggnadslov. Vice stadsjuristen i Stockholm anser att Petrelius.

farhågor för dubbelarbete och kompetenstvister bör få vika inför intresset

av enhetliga bestämmelser på området, särskilt som det får förutsättas att

byggnadsnämnden normalt accepterar resultatet av den granskning av anläggningen

med tillbehör, varom bevis skall företes från huvudmannen vid

slutbesiktning.

För att få ett enhetligt förfarande vid kontrollen på det lokala planet bör

enligt BIU planverket utfärda bestämmelser om kontrollens omfattning och

utförande. Eftersom byggnadsnämnden har en samordnande roll vid kontroll

och besiktning av byggandet och måste ges ett ansvar för hela denna

verksamhet är det enligt BIU inte motiverat att just inom va-området föreskriva

att huvudmannen skall utfärda bevis om installationens utförande

efter en kontroll på sätt huvudmannen bestämt, speciellt som detta skulle

leda till ett lokalt bestämt kontrollförfarande.

Ett särskilt skäl till att vissa va-installationer skall vara underkastade

byggnadsnämndens kontroll drar Föreningen Sveriges Städers Byggnads
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

inspektörer fram. Föreningen påpekar att för anordnande av bl. a. toalettrum

och badrum ställs krav på lämpligt utrymme och lämplig konstruktiv

utformning med hänsyn till speciellt avloppsrör. Sådana va-installationer

bör därför kontrolleras av byggnadsnämnd.

HSB förutsätter, att planverket vid upprättandet av installationsbestämmelserna

samverkar med VAV, samt påpekar att det är av lika stor betydelse

att bostadskonsumenterna bereds möjlighet att delta i utformningen

av installationsbestämmelserna, särskilt vad gäller kostnads-, standardiserings-

och bullerfrågor. Förbundet anser att detta lämpligen kan ske i samma

ordning som vid tillkomsten av Byggnorm 1967. Planverket finner det

självklart att samråd skall ske med VAV. Anledning finns emellertid inte

att utforma denna samrådsskyldighet på annat sätt än vad som gäller planverkets

samrådsskyldighet i förhållande till andra institutioner och myndigheter.

Av de uttalanden som gjorts av remissinstanser vilka stöder Petrelius uppfattning

återges här följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det angeläget att enhetliga bestämmelser

utfärdas men anser att det är olämpligt att anknyta installationsbestämmelserna

till BS. På skäl som Petrelius har anfört bör i stället föreskrifterna

kunna utfärdas enbart med stöd av va-lagen. Utredningens förslag att

byggnadsnämnderna skall kontrollera att bestämmelserna följs medför att

va-verken och byggnadsnämnderna i viss utsträckning parallellt kommer att

utöva sådan kontroll. Byggnadsnämndernas personal är emellertid i regel

inte utbildad inom va-området och torde därför sakna möjligheter till rationell

granskning och effektiv kontroll. För brukaren torde olägenheter uppkomma

vid kontakter med myndigheter i byggnadsfrågor. Även om det får

förutsättas att byggnadsnämnden i regel skulle godta resultatet av den

granskning av anläggningen, varom bevis från huvudmannen skall företes

vid slutbesiktningen, torde kommun tills vidare böra få efter eget skön avgöra

vilket organ som skall handha uppgiften att kontrollera bestämmelsernas

efterlevnad eller hur kontrollen eventuellt skall fördelas mellan olika

organ. Även styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

anser att kommunerna såsom huvudmän för va-verken inom ramen

för enhetliga och för hela riket gällande installationsbestämmelser bör

få bestämma vilken kommunal myndighet som skall handlägga installationsfrågorna.

Stockholmstraktens vattenverksförbund anser att i va-lagen bör tas in föreskrift,

att huvudman skall ha rätt att inspektera va-installationerna. Med

hänsyn till att ansvaret för va-uppgifterna avses komma att helt åvila vaverken

bör dessa även ha befogenhet och skyldighet att handha kontrollen

av installationsbestämmelserna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ansluter sig till utredningens uppfattning

såvitt avser behovet av enhetlighet, standardisering och byggnadsteknisk

3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

samordning. Va-verken synes emellertid, med tanke på anläggningarnas anpassning

till lokalt betingade förhållanden, böra beredas möjlighet att utfärda

kompletterande installationsbestämmelser av lokal art. Enligt länsstyrelsens

uppfattning bör kravet på enhetlighet i installationsföreskrifterna

kunna tillgodoses genom att ett centralt organ utfärdar anvisningar, dock

inte av bindande art. Dessa anvisningar kan sedan i tillämpliga delar antas

av de kommunala va-verken, som bör ha rätt att komplettera dem med egna

bestämmelser, övervakningen av installationsutförandet bör även i fortsättningen

främst åvila va-verken.

Enligt SKTF kommer det — även för det fall att det finns för hela landet

gemensamma installationsbestämmelser — alltid att kvarstå så stort behov

av lokala tolkningar och anvisningar att sådana frågor med nödvändighet

måste handhas av det i va-frågor sakkunniga verket. En annan sak som enligt

föreningen bör beaktas är, att va-verket som mottagare av industriellt

avloppsvatten genom sin expertis har att avgöra vilka skyddsåtgärder industrin

måste företa för att få tillstånd att släppa sitt avloppsvatten i kommunens

ledningsnät. Det finns ingen möjlighet att detaljera installationsbestämmelserna

så, att de är tillämpbara i alla tänkbara fall när det gäller

industriella installationer, utan här fordras med nödvändighet va-verkens

expertis.

VAV anför sammanfattningsvis bl. a. följande. En lämpligt sammansatt

va-installationsnämnd — närmast efter mönster av statens betongkommitté

— bör ha ansvaret för installationsbestämmelsernas innehåll, centrala tolkning

och successiva revidering. Om byggnadsnämnderna skall handha installationskontrollen,

blir det i flertalet fall svårt att anställa och behålla för

uppgiften kompetent personal. Detta medför risker för en mindre sakkunnig

behandling av ärendena. Om installationskontrollen läggs på byggnadsnämnderna,

måste va-verken och deras expertis ändå i många avseenden inkopplas.

Det förhållandet att va-verket har intresse inte bara av hur installationerna

utförs utan även, i kraft av va-avtal med brukarna, av hur de används,

sköts, underhålls och ändras talar med styrka för att va-verket bör

anförtros installationskontrollen. Under alla omständigheter bör det liksom

hittills överlämnas åt kommunen att med hänsyn till skiftande organisation,

personaltillgång m. fl. lokala omständigheter avgöra, åt vilket organ installationskontrollen

skall uppdras. Av en till remissutlåtandet fogad sammanställning

framgår att 32 av förbundets medlemmar stöder Petrelius förslag

o

och bara tre medlemmar utredningens förslag.

Svenska Elverksföreningen framhåller att det borde vara möjligt och fördelaktigt

att utforma kontrollsystemet i närmare anslutning till vad som

gäller inom elområdet, vilket skulle avsevärt underlätta va-verkets besiktningsverksamhet.

Länsingenjörers förening föreslår att arbetet med installationsbestämmelser

tilldelas statens naturvårdsverk samt anför till stöd härför att natur
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vårdsverket redan nu har att svara för väsentliga va-tekniska uppgifter och

att utformningen av va-installationer är av betydelse från vattenvårdssynpunkt.

SHI anför att det torde vara lämpligt att erforderligt underlag för installationsbestämmelserna

införs i själva va-lagen men att det bör ankomma

på Kungl. Maj :t att fastställa dels formerna för samarbetet mellan berörda

myndigheter dels vilken myndighet som skall ha att utfärda bestämmelserna.

Även de synpunkter som har framförts av Petrelius synes syfta mot en

sådan lösning.

Vad beträffar installationsbestämmelsernas innehåll anför BIU att villkoren

för anslutning bör begränsas till att gälla egenskaper hos installationen

som påverkar den allmänna va-anläggningens funktion. Ansvaret för dennas

funktionsduglighet kan enligt BIU:s mening inte motivera att huvudmannen

ges ett inflytande över det tekniska utförandet av installationen i sådana

avseenden som inte påverkar anläggningen som helhet. Planverket anser

inte att va-verks mätningsanordningar bör falla utanför det område

som regleras genom installationsbestämmelser eftersom denna fråga i vissa

fall kan ha stor betydelse för möjligheten att industriellt tillverka standardiserade

installationsenheter och utföra rationella installationer.

I fråga om den typgodkännande verksamheten har endast ett begränsat

antal remissinstanser yttrat sig. Ett positivt mottagande får utredningens

förslag av bl. a. BIU, Svenska Riksbyggen och planverket. Svenska Riksbyggen

framhåller att det är synnerligen angeläget att bestämmelserna rörande

typgodkännande och tillverkningskontroll utformas så att inte ansvarsfrågorna

lägger hinder i vägen för vidareutvecklingen av det industrialiserade

byggandet. Planverket säger att det ännu inte har tagit någon definitiv

ståndpunkt till frågan om typgodkännande skall vara obligatoriskt eller

frivilligt. Verket anser dock att vissa skäl talar för att det kan vara

lämpligt med någon form av begränsat obligatorium i fråga om vissa från

säkerhetssynpunkt viktiga varor.

NO understryker att ett obligatoriskt typgodkännande lätt kan få negativa

verkningar, hämma den tekniska utvecklingen, begränsa konkurrensen

och leda till onödigt besvär och omgång för företagare och allmänhet. Då

även frivilligt typgodkännande kan få liknande skadeverkningar anser NO

att typgodkännande över huvud taget inte bör komma i fråga annat än när

det är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. I de fall där sådana

säkerhetsskäl blir avgörande för frågan om typgodkännade skall användas,

är det enligt NO angeläget att säkerhetskraven inte ställs högre än vad som

verkligen bedöms nödvändigt för att trygga säkerhetsaspekten.

Med tillfredsställelse ser SHI att utredningen förordar att typgodkännade

skall kunna ske på vilken provningsanstalt som helst med erforderliga

provningsresurser. Institutet förklarar sig berett att i önskad omfattning utföra

sådana provningsuppdrag. Enligt SHI bör man vid kraven för typgod
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kännande uppmärksamma att marknaden för VVS-material är internationell.

4.5 Installatörsrättigheter

4.5.1 Gällande ordning. VAL innehåller inte några bestämmelser rörande

installatörsrättigheter. Däremot finns sådana bestämmelser i SKTF:s normalförslag

år 1959 till reglemente för kommunalt vatten- och avloppsverk.

I punkt 10 föreskrivs, att installation, förutom av verket, får utföras endast

av den som har entreprenörsrättigheter, vilka huvudmannen (kommunal

styrelse) har meddelat. Entreprenörernas (rörinstallatörernas) namn skall

på lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom. Huvudmannen skall

utfärda instruktion för entreprenörerna.

Föreskrifter om entreprenörsrättigheter torde enligt utredningen ha

meddelats i de flesta — men inte alla — kommuner som har allmän vaanläggning.

I vissa fall torde så ha skett med stöd av bemyndigandet i 12 §

VAL för allmän va-anläggnings huvudman att utfärda föreskrifter. Det är

känt att fastställelse av reglementen med föreskrifter enligt normalförslaget

i några fall har vägrats och att sådana reglementen därefter har antagits

utan att underställas länsstyrelsen för fastställelse.

I vissa kommuner torde alltjämt finnas föreskrifter om entreprenörsrättigheter,

vilka har meddelats med stöd av äldre lagstiftning. Sådana föreskrifter

har i fråga om vattenledningar ibland utfärdats såsom lokala ordningsstadgor,

”vattenstadgor”, med stöd av 1868 års ordningsstadga för rikets

städer och i fråga om avloppsledningar såsom lokala hälsovårdsanordningar,

”avloppsstadgor”, med stöd av 1919 års HvS. Både vattenstadgor och

avloppsstadgor med bestämmelser om förbud mot att anlita annan entreprenör

än den som har fått auktorisation av vederbörande kommunala organ

torde ha sanktionerat förbudet med böter.

Fordringarna för entreprenörsrättigheter varierar något från kommun till

kommun. Som regel uppställs vissa krav i fråga om personliga förutsättningar,

teknisk kompetens och ekonomisk vederhäftighet. Auktorisation

gäller inom verksamhetsområdet för den va-anläggning, vars huvudman

har meddelat auktorisationen. Det förekommer, i varje fall i Stockholm, att

den begränsas till viss del av området. Auktorisation kan gälla tills vidare

eller för viss tid, t. ex. ett år. Om företag söker auktorisation, skall de personliga

förutsättningarna och kompetensfordringarna fyllas av namngiven,

hos företaget anställd person, som leder företagets arbeten och får företräda

detta.

De personliga kvalifikationer som brukar krävas gäller främst att sökanden

skall ha gjort sig känd för pålitlighet och ordentlighet. Vid sidan därav

krävs ibland svenskt medborgarskap och viss ålder, t. ex. att sökanden inte

har fyllt 65 år.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

77

I fråga om teknisk kompetens brukar ställas krav på viss utbildning och

viss praktisk erfarenhet som rörinstallatör och som arbetsledare inom facket,

förmåga att planera och kostnadsberäkna ledningsarbeten inom fastighet,

kännedom om de lokala bestämmelserna för installationer m. m. Den

som söker entreprenörsrättigheter skall, om det begärs, undergå prövning

vid va-verket för att styrka sin kompetens. Som bevis på teknisk kompetens,

kvalificerande för entreprenörsrättigheter, godtas regelmässigt mästarbrev

för rörinstallatörsyrket.

Ekonomisk vederhäftighet skall i vissa kommuner styrkas genom att sökanden

visar att han ”disponerar tillräckligt kapital” för att utöva entreprenörsverksamhet.

I andra kommuner krävs deposition av visst belopp eller

annan form av säkerhet. Regelmässigt ställs vidare krav att sökanden har

verkstad och kontor i den kommun där han vill utöva verksamhet. I Stockholm

och på andra platser kan undantag medges från detta krav.

De kommunala instruktionerna för rörentreprenörer brukar innehålla bestämmelser

enligt vilka entreprenören tar på sig åtskilliga skyldigheter. Han

skall beredvilligt verkställa av allmänheten lämnade uppdrag, använda sig

av kunnig och ordentlig personal, utföra ett fullgott arbete till skäligt pris,

använda material som godkänts av va-verket och stå ekonomiskt ansvar för

fel och brister i utförda arbeten. Om någon som har fått entreprenörsrättigheter

åsidosätter sina skyldigheter, kan rättigheterna återkallas.

4.5.2 Utredningen. Med installationsarbeten åsyftas sådana arbeten som

utförs inom byggnad och avser rörledningar och andra installationer, vilka

tillhör annan än huvudmannen, i regel fastighetsägaren. Installationerna

ingår inte i den allmänna va-anläggningen. De är emellertid kopplade till

denna och deras beskaffenhet och skötsel är av betydelse för alt anläggningen

skall fungera väl. Felaktigheter på installation inom byggnad kan

medföra skador inte bara för den brukare som installationen tillhör utan

också för andra brukare och för huvudmannen. Huvudman för allmän vaanläggning

har ansvar mot det allmänna och mot sina brukare för att anläggningen

utförs i enlighet med gällande bestämmelser, för att den underhålls,

för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål och för att

den tillgodoser höga krav på säkerhet. Installationsbestämmelserna skall

trygga att material och materiel, som används vid utförande av va-installation,

är av godtagbar beskaffenhet. Systemet med installatörsrättigheter

innebär, att huvudmannen får en garanti för att kompetent person eller

företagare övervakar, att godtagbar material och materiel används till vainstallationer

och att installationsarbetena utförs fackmässigt.

Utredningen redogör härefter för installatörernas verksamhet, som kan

sägas ha två huvudformer. Den ena är att medverka vid nyproduktion av

byggnader, nybyggen, som entreprenör för arbetena med va-installationen.

Den andra är att ägna befintliga va-installationer service, dvs. medverka i

deras skötsel med reparationer, översyn osv.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

De två verksamhetsformerna skiljer sig åt i flera betydelsefulla hänseenden.

Arbetsinsatserna är av olika slag och omfattning. De ekonomiska förutsättningarna

för dem är olika. Uppgörelse med rörinstallatör i samband

med nybygge torde ofta träffas i den form som är vanlig mellan byggherre

och entreprenör, dvs. genom entreprenadkontrakt. Rörinstallatör som anlitas

för service torde, i varje fall när det rör sig om enklare reparation eller

översyn, engageras utan att speciella former iakttas. Nybygge fordrar regelmässigt

byggnadslov och besiktningar enligt byggnadslagstiftningen. För

detta finns regler i BS. I kontrollen att byggbestämmelser av skilda slag följs

medverkar en av den byggande utsedd och av byggnadsnämnden godkänd

ansvarig arbetsledare (61 § BS). Denne skall ha vissa i BS föreskrivna

kvalifikationer. Han svarar gentemot det allmänna, företrätt av byggnadsnämnden,

för att byggbestämmelser och andra föreskrifter iakttas. Service

utövas sedan va-installation har färdigställts. Åtgärd som är att hänföra

till service torde sällan eller aldrig vara av sådant slag, att de särskilda

reglerna om byggnadslov blir tillämpliga. Ansvarig arbetsledare enligt BS

erfordras då heller inte.

Utredningen understryker att systemet med installatörsrättigheter är till

för att huvudmannen skall ha garanti för att va-installationerna inom verksamhetsområdet

för hans allmänna va-anläggning blir riktigt utförda och

skötta. Utan sådan garanti kan huvudmannen inte ta det ansvar för anläggningen

och dess funktionsduglighet, som enligt lag åligger honom gentemot

det allmänna och brukarna. Meningen med installatörsrättigheterna är således

inte att garantera brukarna att rörinstallatör, som de anlitar, fullgör

sitt uppdrag utan anmärkning.

Allmän va-anläggning tillgodoser enligt utredningen ett behov, som till

stor del är motiverat från den allmänna hälsovårdens synpunkt. Därför och

med hänsyn till det behov av kontroll, varom nyss talats, bör systemet med

installatörsrättigheter kunna godtas, trots att det innebär ett intrång i näringsfriheten.

De skäl som talar för ett auktorisationssystem utgörs av allmänna

intressen av sådan vikt, att de enligt utredningens mening får anses

väga tyngre än betänkligheterna mot auktorisation från näringsfrihetens

synpunkt.

Utredningen föreslår att huvudman för allmän va-anläggning skall få

rätt att besluta att vissa arbeten med va-installationer, som är förbundna

med anläggningen, skall få utföras bara av installatör som har fått installatörsrättigheter.

Villkoren för förvärv och innehav av sådana rättigheter

skall enligt förslaget fastställas centralt av den som Kungl. Maj :t bemyndigar.

Den föreslagna regleringen av installatörsrättigheterna gäller i första hand

förhållandet mellan huvudman och installatör, men den griper också in i

förhållandet mellan huvudman och brukare. Den innebär nämligen ett åläggande

för brukare att, om han inte själv innehar installatörsrättigheter,

avhålla sig från att utföra installationsarbeten, i den mån de får utföras en
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 79

dast av auktoriserad installatör, och från att för sådana arbeten anlita annan

än den som har rättigheter.

I fråga om området för installatörsrättigheters giltighet förordar utredningen

ingen ändring av rådande förhållanden. Installatörsrättigheter bör

således enligt utredningens mening gälla för allmän va-anläggnings verksamhetsområde.

De bör meddelas av huvudmannen.

Utredningen anser i och för sig att skäl talar för en ordning med riksrättigheter,

dvs. att företag med riksomfattande verksamhet skall kunna

få av central myndighet meddelade installatörsrättigheter som berättigar

dem att utföra installationsarbeten inom verksamhetsområdet för vilken vaanläggning

som helst i landet utan annan åtgärd än anmälan till huvudmannen.

Samma och liknande skäl talar emellertid för att ansvarig arbetsledare

enligt 61 § BS skall kunna godkännas av central instans med giltighet för

hela landet. Utredningen anser, att de båda frågorna har så nära samband

med varandra att de bör tas upp till avgörande samtidigt. Eftersom utredningen

inte anser det falla inom ramen för dess uppdrag att pröva frågan om

riksrättigheter för ansvarig arbetsledare enligt BS, har utredningen funnit

att frågan om installatörsrättigheter med riksgiltighet bör anstå tills motsvarande

fråga om ansvarig arbetsledare tas upp och avgörs.

Önskemålet att företag med riksomfattande verksamhet lättare skall bli

godtagna som installatörer inom olika kommuner har emellertid inte lämnats

obeaktat av utredningen. Detta önskemål kan enligt dess mening tillgodoses

om dels villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter

blir i stort sett desamma över hela landet, dels huvudman i fråga om företag

med riksomfattande verksamhet får möjlighet att meddela tillfälliga

rättigheter. Utredningen förordar, att regleringen utformas i enlighet härmed.

För att villkoren skall bli enhetliga landet över måste de bestämmas centralt.

Enligt utredningens förslag skall föreskrifter om installatörsrättigheter

utfärdas av den som Kungl. Maj :t bemyndigar. Utredningen föreslår, att

sådant bemyndigande lämnas till statens planverk. Förslaget är en konsekvens

av att detta ämbetsverk föreslås få till uppgift att utfärda installationsbestämmelser.

Planverket bör bereda YAV tillfälle att medverka i arbetet

med föreskrifterna. VAV :s medverkan bör, efter vad planverket och

VAV finner lämpligt, bestå i att avge yttrande eller i att upprätta förslag.

Det torde vara lämpligt att yttrande inhämtas även från de två riksorganisationerna

i rörbranschen, Rörledningsfirmornas Riksorganisation och Rörfirmornas

Landsförbund, och från andra organisationer med intressen på

va-området. Va-verken har sedan att tillämpa föreskrifterna om förvärv

och innehav av installatörsrättigheter, i den mån de beslutar att sådana rättigheter

skall krävas för den som skall utföra installationsarbeten. Avvikelser

från föreskrifterna bör som regel inte godtas. Föreskrifterna bör emellertid

ge utrymme för lokala variationer, där detta är påkallat av särskilda

förhållanden.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Installatörsrättigheter skall kunna återkallas av huvudmannen, om innehavaren

upphör att fylla villkor som krävs för förvärv eller innehav av sådana

rättigheter. Återkallelse kan således bli aktuell t. ex. om rörinstallator

eller hos honom anställd person genom vårdslöshet eller försumlighet i

arbetet visar, att rörinstallatören saknar de personliga förutsättningar i fråga

om pålitlighet och ordentlighet, som krävs för att inneha installatörsrättigheter.

Rör det sig om mindre allvarliga försummelser eller om försummelser,

som kan antas bero på tillfälliga omständigheter och därför inte

komma att upprepas, kan huvudmannen i stället ha anledning att meddela

en varning.

Kommunal huvudmans beslut att avslå ansökan om installatörsrättigheter

bör av sökanden kunna överklagas hos länsstyrelsen. Klagan över länsstyrelsens

beslut bör kunna föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, som prövas

av regel ingsrätten. Talan mot beslut av annan huvudman än kommun, varigenom

ansökan om installatörsrättigheter har lämnats utan bifall, torde

enligt utredningen kunna föras vid allmän domstol, eftersom det bör anses

att person med föreskrivna kvalifikationer har en rätt att få installatörsrättigheter.

Utredningens förslag innebär som nämnts att planverket under medverkan

från VAV och rörbranschens organisationer m. fl. skall utfärda föreskrifter

om villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter. Utl

edningen anför vissa synpunkter, som enligt dess mening bör övervägas när

föreskrifterna utarbetas. För ett närmare studium av dessa synpunkter får

jag hänvisa till betänkandet s. 157—162.

4.5.3 Remissyttrandena. De flesta remissinstanserna har inte uttalat sig om

lagförslaget i denna del. Av dem som berört frågan har länsstyrelsen i Malmöhus

län, länsarkitekten i Norrbottens län, VAV och SHI tillstyrkt utredningsförslaget.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot förslaget. De anser att de

lokala rättigheterna bör ersättas av rättigheter som gäller över hela landet

och som meddelas av centralt organ. Bland instanser med denna uppfattning

märks planverket, kommer skollegium, NBU, NO, Svenska Riksbyggen och

SMR. HSB, BIU och Hyresgästernas Riksförbund ifrågasätter om auktorisation

över huvud taget behövs. Om sådan ändå anses nödvändig bör enligt

HSB och BIU rättigheterna få riksgiltighet.

VAV hälsar med tillfredsställelse att frågan om installatörsrättigheter

blir lagligt reglerad. Systemet med installatörsrättigheter är enligt VAV

ofrånkomligt om man utan en mycket omfattande och kostnadskrävande

kontrollapparat vill skapa garantier för att installationer utförs, vidmakthålls,

ändras eller utvidgas på ett fackmässigt och med gällande föreskrifter

överensstämmande satt. Av skäl som utredningen har anfört avstyrker föreningen

införande av riksrättigheter. Innan ett sådant system införs, bör en

rad därmed förenade frågor, såsom frågan om systemet med ansvarig ar
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr tt8 år 1970

81

betsledare enligt 61 § BS, närmare utredas och belysas. Det synes VAV föga

lämpligt att föregripa en generell lösning genom att införa ett nytt system

på ett mindre delområde. Föreningen tillmäter i likhet med utredningen frågan

om service- och jourkravet stor betydelse. Om man på nuvarande stadium

skulle tvingas i väsentlig utsträckning slopa service- och jourkravet

genom att införa riksrättigheter skulle betydande svårigheter uppstå för

både allmänheten och va-verken. De viktiga problem som sammanhänger

med en industrialiserad installations- och byggnadsproduktion torde kunna

lösas utan införande av riksrättigheter. Frågan hör närmast samman med

frågor om typgodkännande och tillverkningskontroll. Gatunämnden i Hälsingborg

anser det uteslutet, att va-verken kan ta på sig någon form av

jourtjänst, som även skulle täcka brukarnas behov. Varken personal eller

förrådsorganisation är anpassad för sådana arbetsuppgifter. Det anses möjligt

att medverka med avstängningsåtgärder, uppsättande av ståndrör, borttagande

av vattenmätare samt tillfälliga åtgärder i samband med översvämningar

o. d., men det måste vara fråga om undantagsfall. Den egentliga servicen

måste enligt nämnden omhänderhas av entreprenörer med viss lokal

organisation.

Av de kritiska remissinstanserna ifrågasätter planverket om va-installationer

är ett område där det är nödvändigt med restriktioner. Planverket

anser dock att ett system helt fritt från auktorisation f. n. är svårt att genomföra.

Systemet med lokala installatörsrättigheter medför emellertid enligt

planverket bl. a. att företag med riksomfattande verksamhet måste söka

rättigheter på varje ort där arbete skall utföras. Det ger en onödig komplikation

som medför ökade administrativa besvär och kostnader, speciellt

genom att en strikt industriell arbetsplanering ofta äventyras av väntan på

bifall till en sådan ansökan. Det kan enligt planverket även i praktiken

komma att medföra en viss begränsning i konkurrensen. Planverket anser

därför att utredningens förslag om lokala installatörsrättigheter inte är

lämpligt och föreslår i stället riksomfattande rättigheter.

Enligt NBU är det inte förenligt med industriella produktionsformer att

ett företags medverkan i ett projekt är avhängigt av ett besked från lokal

myndighet, om företaget kan godkännas eller inte. Ett företag kan aldrig

vara helt säkert på att accepteras i den aktuella kommunen, även om det

har utfört installationsarbeten till full belåtenhet över stora delar av landet.

NBU förordar därför ett system med riksrättigheter, som meddelas centralt

av planverket. Ett system med central prövning kräver emellertid väl genomarbetade

regler för hur denna skall gå till. NBU förutsätter att planverket

utarbetar ändamålsenliga regler för kompetensprövningen.

Kommerskollegium anför att huvudmannen berörs så intimt av hur vainstallationer

utförs i brukarens fastighet att han har rätt att kräva att någon

form av garantier uppställs. Det är emellertid nödvändigt att sådana

garantier utformas så att de inte skapar underlag för konkurrensbegräns
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ningar. Redan från denna synpunkt finns anledning att inte anförtro tillståndsgivningen

åt lokala organ. Att lägga avgöranden av detta slag hos huvudmannen

innebär också risk för olikartad bedömning. Med hänsyn härtill

bör närmare övervägas om inte tillståndsgivningen bör anförtros åt ett centralt

organ.

NO finner det tillfredsställande att utredningen dels tar avstånd från att

frågan om det finns behov av ytterligare rörinstallatörer beaktas vid prövningen

av ansökan om rättigheter, dels anser det ovidkommande om sökanden

har hemvist och kontor inom eller utom verksamhetsområdet. NO anser

emellertid även de av utredningen föreslagna villkoren för installatörsrättigheter

onödigt konkurrenshämmande. Enligt NO:s uppfattning kan man

inte acceptera andra krav för auktorisation än teknisk kompetens. Att som

utredningen föreslår därutöver ställa vissa krav på personliga förutsättningar

och ekonomisk vederhäftighet synes enligt NO:s mening kunna medföra

risk för godtycke och konkurrensbegränsande skadeverkningar. NO

förordar att en ordning med riksrättigheter införs redan nu utan att prövningen

av motsvarande fråga för ansvarig arbetsledare avvaktas.

Svenska Riksbyggen har ingen erinran mot utredningens allmänna resonemang

om installatör srättighet er men anser att det borde vara möjligt

att ordna en auktorisation av installatörer som omfattar hela landet. De

lokala avvikelserna anses i vart fall böra vara så små som möjligt. Inom ramen

för den friare konkurrens, som skulle bli en följd av riksgiltig auktorisation,

anser Svenska Riksbyggen att servicefrågan kan lösas utan svårighet.

Mot förslaget att låta planverket utfärda bestämmelser om villkoren för

installatörsrättigheter är Länsingenjörers förening kritiskt inställd. Föreningen

vill på skäl som har anförts beträffande installationsbestämmelserna

att naturvårdsverket skall tilldelas denna uppgift.

Även SHI ställer sig tveksamt till förslaget att föreskrifter beträffande

installatörsrättigheter skall utfärdas av planverket. Lagförslaget medger

också att annan myndighet får utfärda föreskrifterna. Åläggs kommerskollegium

att göra detta får man förutsätta att arten och omfattningen av de

tekniska kraven fastställs i samråd med planverket och övriga berörda myndigheter

och verk samt med VAV och liknande intresseorganisationer. SHI

anser att det kan bli erforderligt med olika typer av kompetens, varvid institutet

ifrågasätter om någon som har förvärvat kompetens på området

verkligen kan övervaka ett arbete av större omfattning än motsvarande

10—12 montörers produktion.

Hyresgästernas Riksförbund och HSB delar inte utredningens uppfattning

att ett system med auktorisation bör upprätthållas. Riksförbundet anför att

ett nedbrytande av den alltjämt skråbetonade indelningen av entreprenadmarknaden

måste underlättas, medan HSB menar att en auktorisation måste

betraktas som hinder för önskvärd konkurrens inom va-branschen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Beträffande installatörsrättigheternas omfattning betonar NBU att sådana

rättigheter inte bör krävas för arbeten enbart med förbindelseledningar. Dessa

har sedan länge i stor utsträckning utförts av anläggningsentreprenörer i

samband med arbeten för gator, vägar etc.

I fråga om gränsdragningen mellan nyinstallationer och reparationer

framhåller planverket lämpligheten av att åtskilja dessa sektorer och låta

varje sektor bära sina egna kostnader. En sammankoppling mellan dem,

som exempelvis medför att nyproducerande företag på ett eller annat sätt

tvingas svara för reparation av de av företaget installerade anläggningarna,

hindrar en rationell utveckling av installationsverksamheten. Detta visar

inte minst de nuvarande ogynnsamma förhållandena inom reparationssektorn.

När det gäller reglerna för kompetensprövningen förutsätter NBU att

planverket utarbetar ändamålsenliga sådana regler. Ett system med för hela

landet gällande rättigheter kan medföra viss risk för att lokala installatörer

utan mästarbrev e. d. men med långvarig praktisk erfarenhet av på orten

förekommande enklare arbeten kan komma att utestängas. Sådana företag

bör beredas möjlighet att med tillstånd av planverket efter hörande av huvudmannen

bedriva viss installationsverksamhet.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför slutligen att det beträffande talan

mot kommunal huvudmans beslut att avslå ansökan om installatörsrättigheter

får antas att utredningen har avsett besvär enligt kommunallagen.

Skulle så inte vara fallet synes detta böra klart utsägas.

4.6 Prövningsinstanser

4.6.1 Gällande rätt. Frågor enligt VAL kan prövas antingen i administrativ

väg av länsstyrelse, eller i rättegång vid allmän domstol. Till domstols prövning

hör enligt 23 § alla tvistiga frågor, om vilkas prövning annat inte är

föreskrivet.

De administrativa va-frågorna är till en del angivna i VAL. Som exempel

kan nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna så att allmän va-anläggning

kommer till stånd (3 §), om allmän va-anläggnings verksamhetsområde

i vissa fall (5 §, 2 § tredje stycket), om skyldighet att ansluta fastighet

(6 §), om fastställelse av föreskrifter för brukandet (12 §), om auktorisation

av va-anläggning med annan huvudman än kommun (2 §) samt

om förordnande av syssloman för sådan anläggning (18 §). Den instans

som prövar dessa administrativa va-ärenden är länsstyrelsen. Mot länsstyrelsens

beslut kan talan fullföljas hos Kungl. Maj :t. Ärendena upptas och

avgörs av regeringsrätten med undantag av ärenden om fastställelse av

kommunal representations beslut att anta föreskrifter enligt 12 §. Sådana

ärenden prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet, efter hörande av regeringsrätten.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kurigl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Beslut som i va-ärenden har fattats av kommunalt organ kan vidare

bringas under länsstyrelsens prövning genom kommunalbesvär. Länsstyrelsens

beslut i sådant ärende kan överklagas till regeringsrätten. Fullföljd

genom kommunala besvär är ett speciellt rättsmedel för vilket gäller inskränkningar

i olika hänseenden. Klagan får föras endast av medlem i den

kommun, som har iattat beslutet. Besvären måste vara grundade på någon

av följande besvärsgrunder, nämligen att beslutet inte har tillkommit i laga

ordning, att det står i strid mot allmän lag eller författning eller på annat

sätt överskrider den myndighets befogenhet, som har fattat beslutet, eller

att det kränker klagandens enskilda rätt eller annars vilar på orättvis

grund. Sammanfattningsvis kan sägas, att besvären kan föranleda en laglighetsprövning

men däremot inte någon lämplighetsprövning.

Av det nu sagda framgår att frågor om föreskrifter enligt 12 § VAL kan

komma under Kungl. Maj :ts prövning antingen i statsrådet eller i regeringsrätten,

beroende på om det överklagade beslutet har meddelats i underställningsärende

eller med anledning av kommunalbesvär. Om talan har förts

samtidigt på båda dessa vägar, skall enligt 3 § lagen (1909:38 s. 3) om

Kungl. Maj :ts regeringsrätt det för talan mot fastställelsebeslutet föreskrivna

förfarandet iakttas även beträffande det kommunala besvärsmålet.

Bland frågor som skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersättning

enligt 8 och 9 §§ VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk

för allmän va-anläggning eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan

anläggning. Den viktigaste gruppen av domstolsfrågor torde emellertid vara

sådana som rör brukares avgifter. Andra frågor som kan komma under

domstols prövning är krav på skadestånd med anledning av att part har

åsidosatt sina skyldigheter mot den andra parten samt frågor om villkors

giltighet, tolkning, skälighet och laglighet. Av vad som har sagts i det föregående

framgår att brukare när huvudmannen är kommun ofta har möjlighet

att i stället för att väcka talan vid domstol överklaga det kommunala beslutet

genom kommunalbesvär.

Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt VAL finns i 19—

23 §§. 19—22 §§ avser frågor som prövas av länsstyrelse och 23 § frågor

som prövas av domstol. Behörig länsstyrelse är enligt 19 § länsstyrelsen i

det län, där allmän va-anläggning huvudsakligen har eller skall ha sitt verksamhetsområde.

Enligt 20 § kan länsstyrelsen i va-ärende anlita sakkunnigt

biträde och bestämma om ersättning åt den sakkunnige. 21 § ger länsstyrelsen

befogenhet att sätta ut vite i ärenden om skyldighet enligt 3 § för

kommun att ombesörja allmän va-anläggning, i anslutningsärenden enligt

6 § och vid fastställande av föreskrifter enligt 12 §. 22 § slutligen innehåller

regler om besvär. I 23 § föreskrivs bl. a. att behörig domstol i tvist enligt

VAL är allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen

har sitt verksamhetsområde.

Vad som anförts om va-frågor, vilka prövas av länsstyrelse, gäller all
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

85

manna va-anläggningar med kommun som huvudman. Har anläggningen

förklarats allmän enligt 2 § VAL och har den således annan huvudman än

kommun, medför detta ett bortfall av de möjligheter till prövning i administrativ

ordning genom kommunala besvär, som står till buds när huvudmannen

är kommun.

4.6.2 Utredningen. Utredningen framhåller inledningsvis att åtskilliga beslut

av huvudman för allmän va-anläggning kan prövas i både administrativ

och judiciell ordning. I vissa fall kan administrativ prövning ske dels på

grundval av bestämmelser i VAL dels efter allmänna kommunala besvär.

Frågan om de olika prövningsinstansernas kompetens och funktioner är

enligt utredningen tveksam och komplicerad.

Vissa av utredningens förslag är ägnade att minska de komplikationer

som f. n. föreligger. En sådan effekt får förslaget att slopa den i 12 § VAL

föreskrivna fastställelseprövningen av vissa föreskrifter och övergå till avtalsreglering

av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare. En annan

ändring som är avsedd att medföra förenkling och enhetlighet är förslaget

att ersätta reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 § med

bestämmelser om skyldighet för huvudmannen att under vissa förutsättningar

låta ägare av fastighet inom anläggningens verksamhetsområde bruka

anläggningen och för fastighetsägare att under vissa förutsättningar genom

avgifter delta i kostnaderna för den allmänna va-anläggningen. I fråga

om prövningsförfarandet betyder utredningens förslag i denna del, att länsstyrelsen

inte vidare skall pröva frågan om skyldighet för huvudman och

fastighetsägare att etablera rättsförhållande med varandra. Sådan prövning

skall ankomma på judiciell myndighet. Därigenom undviks de svårigheter

som f. n. kan uppkomma genom att frågan om etablerandet av rättsförhållandet

prövas i administrativ ordning men frågan om avgifter och andra

villkor i judiciell ordning.

De ändringar som nu har redovisats bör enligt utredningens mening

vara ägnade att minska de särskilda komplikationer, som kan sägas föreligga

på va-området. Utredningen har bl. a. avsett att reducera problemen i

fråga om gränsdragning mellan de administrativa myndigheternas och domstolarnas

befogenheter så att de såvitt möjligt skall bli desamma som på

andra närliggande områden, främst elområdet och gasområdet. Emellertid

har utredningen inte velat begränsa sig till åtgärder av detta slag. Både

domstolsprövningen och den administrativa prövningen är nämligen i och

för sig förenade med vissa olägenheter.

Utredningen redogör i betänkandet för den ordning för prövning av i första

hand taxefrågor som föreligger på elområdet. Där finns en särskild

nämnd, statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström, med uppgift att

pröva sådana frågor. Nämnden har enligt utredningen inrättats för att

hindra innehavare av koncession för leverans av elektrisk ström att miss
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

bruka den monopolställning, som koncessionen medför. Saken kan också

uttryckas så, att elleverantören har fått förmånen av ensamrätt till vissa elleveranser

men i gengäld får underkasta sig prisreglering. Dessutom och

likaledes som en motprestation för koncessionen är han skyldig att leverera

till den krets av avnämare, som avses med koncessionen och som har behov

av elleverans. Prisregleringsförfarandet kan numera avse både priset på

levererad ström och övriga villkor för strömmens tillhandahållande.

Inrättandet av prisregleringsnämnden har inte medfört några inskränkningar

i fråga om elabonnents rätt och möjlighet att begära prövning i vanlig

ordning av fråga, som rör hans förhållande till elleverantör. Elabonnenten

är alltså bibehållen vid sin möjlighet att gå till domstol. Likaså kan han, om

elleverantören är kommunalt elverk och han själv kommunmedlem, anföra

kommunala besvär i fall, då detta enligt 76 § kommunallagen är möjligt, t. ex.

mot kommuns antagande av eltaxa. I praktiken torde emellertid elabonnenterna

föredra att vända sig till prisregleringsnämnden. Denna kan verkställa

en generell prövning av en taxa likaväl som en prövning, som avser en tvistefråga

mellan viss elabonnent och elverket. Nämnden kan i det förra fallet

sägas verkställa en prövning, som ersätter den administrativa prövningen

efter kommunalbesvär. Nämnden är emellertid inte bunden av de begränsningar

i prövningen som gäller för kommunalbesvär. Prövningen i det senare,

individuella fallet kan sägas ersätta domstolsprövning. Nämndens prövning

är av annan art än domstols, vilket för part kan innebära såväl fördelar

som nackdelar. Till fördelarna hör, att prövningen inte föranleder

annan kostnad än en mindre stämpelavgift.

Prisregleringsnämnden kan sägas ge elabonnenterna tillgång till ett

enhetligt förfarande i tvister mellan dem och deras elleverantör. Elabonnenterna

kan undgå tvekan i valet mellan länsstyrelse och domstol genom att

hänskjuta tvistefråga till prisregleringsnämnden.

Enligt utredningen har brukare av allmän va-anläggning en ställning

gentemot huvudman som i åtskilliga hänseenden motsvarar elabonnents

gentemot elleverantör. Huvudmannen för allmän va-anläggning har, liksom

elleverantör, en monopolställning. Gentemot fastighetsägare inom anläggningens

verksamhetsområde har han under angivna förutsättningar leveransplikt.

Till skillnad från elleverantör har han viss möjlighet att tvinga

fastighetsägare inom verksamhetsområdet att ”ansluta” fastigheten till anläggningen.

Även om de privaträttsliga inslagen i rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare framhävs på det sätt som utredningen har föreslagit och förhållandet

i väsentliga delar byggs på avtalsrättslig grund, kommer brukaren

såsom avtalsslutande part i ett underläge gentemot huvudmannen. Denne

skall på förhand ha utarbetat normer i form av taxa och allmänna bestämmelser

för avtalen med de enskilda brukarna. Utrymmet för förhandlingar

mellan huvudman och brukare blir i allmänhet ringa, ibland kanske obe
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970 87

fintligt. Möjligheterna för brukare att få krav och önskemål beaktade är i

motsvarande mån begränsade.

Det finns enligt utredningen skäl att skapa ett särskilt prövningsförfarande

även på va-området, bl. a. för att ge brukarna möjlighet att få befogade

krav och önskemål, som inte har tillgodosetts av huvudmannen när rättsförhållandet

etablerades, beaktade i efterhand. Utredningen föreslår, att som

organ för ett särskilt, enhetligt prövningsförfarande i va-ärenden skall

inrättas en statens va-nämnd.

Va-nämnden bör i första hand ta befattning med sådana ärenden enligt

va-lagen, som föranleds av tvister mellan huvudman och brukare eller tilltänkt

brukare, i andra hand även med andra va-ärenden. Nämnden bör, beroende

på omständigheterna, kunna fungera som beslutande eller medlande

organ eller som sakkunnig remissinstans.

Enligt förslaget skall nämnden få besluta i tvist mellan huvudman och

brukare, om parterna gemensamt har hänskjutit tvisten till nämnden eller

om den ena parten har fort frågan dit och den andra medgett, att tvisten

avgörs av nämnden. Såväl brukare som huvudman skall kunna ta upp en

tvistefråga hos nämnden. Vanligen torde det bli brukaren som tar initiativet.

Nämndens beslut skall inte kunna överklagas.

Om bara den ena av parterna i en tvist mellan huvudman och brukare

vill föra saken till nämnden skall denna kunna fungera som medlingsorgan.

Nämnden kan i så fall avge ett medlingsförslag, som det står parterna fritt

att anta eller förkasta. Förkastas medlingsförslaget, kan tvisten tas upp i

vanlig ordning inför administrativ eller judiciell prövningsinstans. Om en

tvist är anhängig hos länsstyrelse eller domstol skall vidare detta organ

kunna överlämna saken till va-nämnden för medling och i avbidan på medlingsärendets

handläggning förklara målet vilande.

Va-nämnden föreslås också få befogenhet att som sakkunnigt organ yttra

sig i va-ärenden, när domstol eller annan myndighet finner anledning utnyttja

nämndens sakkunskap. Så kan tänkas bli fallet i tvister mellan

huvudman och brukare rörande tillämpningen av va-lagen, när ingen av

parterna har velat hänskjuta frågan till nämnden. Men det kan också finnas

intresse av och anledning att anlita nämnden som sakkunnigt organ i vaärenden

av andra slag, t. ex. i ärenden om skyldighet för kommun att inrätta

allmän va-anläggning eller om auktorisering av icke-kommunal va-anläggning,

vid länsstyrelses prövning av taxa eller allmänna bestämmelser eller

i va-ärenden som avser tillämpning av annan lagstiftning än va-lagen,

t. ex. HvS.

Enligt utredningens förslag bör va-nämnden, liksom prisregleringsnämnden

för elektrisk ström, inom sig rymma företrädare för ”leverantörs”-intressena

—- dvs. va-verken — och för brukarnas intressen. Med tanke på

den viktiga domstols- eller skiljenämndsliknande funktionen liksom också

på den medlande uppgiften bör nämnden ha ett starkt inslag av ledamöter,

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

som inte kan anses företräda partsintressen och som är jurister, biand dem

sådana som har kunskap och erfarenheter i kommunal förvaltningsrätt.

Utredningen föreslår, att nämnden skall bestå av ordförande och sex ordinarie

ledamöter samt ett lämpligt antal suppleanter, alla utsedda av Kungl.

Maj :t. Ordföranden och ytterligare två ledamöter föreslås skola vara jurister.

Av de återstående ledamöterna skall två företräda va-verkens intressen

och två brukarnas. Av representanterna för brukarnas intressen bör den

ene företräda detalj abonnenterna och den andre företagen. Utredningen

förutsätter att nämndens behov av särskild sakkunskap kommer att tillgodoses

framför allt genom att VAV får medverka vid utseende av ledamöter.

Det förutsätts också att nämnden skall kunna remittera frågor till

VAV för yttrande.

De centrala frågorna inom nämndens verksamhet som beslutande instans

blir enligt utredningen sådana, som rör avgifter och andra villkor för brukande

enligt va-avtal eller tilltänkt va-avtal. Bakom va-avtalens bestämmelser

om avgifter och andra villkor skall ligga huvudmannens taxa och allmänna

bestämmelser. Nämndens prövning av bestämmelse i va-avtal kommer

ofta att innebära en prövning också av taxan och de allmänna bestämmelserna.

Prövningen kan föranleda huvudmannen att ändra dessa.

Nämndens prövning av taxa och allmänna bestämmelser sker emellertid

som ett led i prövningen av va-avtalet. Prövningen riktar sig inte direkt mot

taxan och de allmänna bestämmelserna. Resultatet av prövningen i denna

del ingår som skäl för ett slut, vilket avser det egentliga föremålet för

prövningen, nämligen va-avtalet. Någon prövning, som direkt avser taxa och

allmänna bestämmelser, skall inte kunna förekomma inför va-nämnden.

Sådan prövning skall — i fråga om kommunal huvudman — vara förbehållen

länsstyrelsen, dit frågan kan föras genom kommunala besvär. Länsstyrelsen

skall emellertid kunna inhämta va-nämndens yttrande i sådant

ärende. Den bör också enligt utredningens mening göra detta.

Vad beträffar andra tvister än de nu nämnda bör enligt utredningen vanämndens

kompetens vara vidsträckt och i princip omfatta alla tvistefrågor,

som har samband med det rättsförhållande genom va-avtal, som har blivit

etablerat mellan huvudman och brukare eller som någon av parterna vill

få till stånd. Va-nämnden bör kunna pröva om åtgärd eller avtalsklausul

är förenlig med va-lagen och i övrigt rättsenlig. Nämnden bör vidare kunna

pröva tvist om tolkningen av va-avtal. Skäligheten av avgift kan bli föremål

för tvist, t. ex. om brukare gör gällande att hans avgift har bestämts på ett

sätt, som inte överensstämmer med den föreslagna lagens regel om fördelning

av brukarnas avgiftsskyldighet efter skälig och rättvis grund. Även

den kommunala principen om likställighet kan åberopas som grund för

yrkande från brukares sida om lindring i skyldigheten att betala avgift

eller i annan skyldighet enligt va-avtal.

Utanför gränserna för nämndens behörighet som beslutande instans faller

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

med den av utredningen angivna gränsdragningen tvister i frågor enligt

va-lagen mellan andra än huvudman och brukare eller tilltänkt brukare

samt tvister, som visserligen rör va-frågor men som inte härrör av va-avtal

utan av annat avtal eller rättsförhållande.

Tvist enligt 10 § i den föreslagna va-lagen om ersättning för anordningar,

som införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir

onyttiga genom att allmän va-anläggning kommer till stånd, kan ibland falla

innanför och ibland utanför va-nämndens koiupetens. De faller utanför,

om ersättningsfrågan inte berörs i föreliggande va-avtal mellan huvudmannen

och den som yrkar ersättning, eller om den som yrkar ersättning inte

är vare sig brukare eller tilltänkt brukare.

Tvist kan tänkas uppkomma mellan huvudman och fastighetsägare, om

fastigheten ligger inom eller utom va-anläggningens verksamhetsområde.

Denna fråga kan aktualiseras genom att fastighetsägaren kräver att få bli

brukare. En sådan tvist, som sammanhänger med frågan om hur gränserna

skall gå för verksamhetsområdet, torde enligt utredningen inte böra prövas

av va-nämnden. Den får anses röra förhållandet mellan det allmänna och

huvudmannen för va-anläggningen, även om dess avgörande får konsekvenser

för förhållandet mellan huvudmannen och fastighetsägaren.

Utredningen anser det önskvärt att va-nämnden undviker att inkräkta på

parternas avtalsfrihet. Om nämnden vid prövningen av en tvist konstaterar

brister i ett avtal bör den därför i regel nöja sig med att förklara att avtalet

på angivna skäl inte kan godtas samt hänvisa parterna att åstadkomma rättelse.

Ibland kan dock nämnden finna sig nödsakad att meddela direkta föreskrifter

om vad som skall gälla mellan parterna. Sådana föreskrifter bör då

göras tidsbegränsade. Nämnden bör undvika att ge sina ingripanden retroaktiv

verkan. Undantagsvis bör emellertid sådan verkan kunna ifrågakomma.

Utredningen behandlar åtskilliga frågor rörande förfarandet vid vanämnden.

Bl. a. föreslås att nämnden skall få möjlighet att ålägga part att

ersätta motpartens kostnader för förfarandet. Sådant beslut bör dock meddelas

bara när det föreligger särskilda skäl. Som nämndens beslut skall enligt

förslaget gälla den mening om vilken minst fyra av nämndens ledamöter

enas. Skulle majoritet inte kunna uppnås för viss mening får nämnden

avstå från att meddela beslut i frågan.

4.6.3 Remissyttrandena. Utredningens förslag om inrättande av en vanämnd

har mottagits mycket positivt av remissinstanserna. Bland de remissinstanser

som tillstyrker förslaget kan nämnas hovrätten över Skåne och

Blekinge, vattenöverdomstolen, vice stadsjuristen i Stockholm, länsstyrelserna

i Malmöhus och Skaraborgs län, statskontoret, kommerskollegium, kommunalrätt

skommittén, styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

s. 90 Kontrollera mot PDF

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kommunförbundet, VAV, HSB, Svenska Riksbyqqen, Huresqästernas Riksförbund

och SMR.

VAV anför att antalet tvisteärenden visserligen hittills har varit ringa

men att det ändå får anses både befogat och önskvärt att den föreslagna

nämnden kommer till stånd. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att

den nuvarande ordningen på området är oklar och otillfredsställande och

med tanke på att de riktlinjer för avgiftsuttaget som utredningen har angett

beträffande saneringsfall, obebyggd fastighet och övergång till duplikatsystem

endast är summariska. Genom nämnden bör enligt VAV en klar

rättspraxis relativt snabbt och enkelt kunna utbildas. VAV förutsätter att

länsstyrelser och domstolar regelmässigt kommer att inhämta nämndens

yttrande i mål inom området för nämndens speciella sakkunskap.

Vice stadsjuristen i Stockholm framhåller att en förenkling av prövningsförfarandet

blir en följd av den privaträttsliga reglering av va-förhållandena

som utredningen har föreslagit. Vad den föreslagna va-nämnden beträffar

anser han att intresset av en i möjligaste mån för hela riket enhetlig praxis

förefaller vara så stort att eventuella betänkligheter mot införande av ytterligare

ett organ för prövning av va-frågor bör få vika. Fördelarna med

en enhetlig, snabb och sakkunnig prövning på området understryks också

av länsstyrelsen i Malmöhus län och kommunalrättskommittén.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat tveksamhet om lämpligheten

av det föreslagna systemet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om

det är rationellt att inrätta specialinstanser med relativt små ämnesområden.

Det är inte självklart att ett förenklat förfarande uppnås med utredningens

förslag, eftersom detta innebär att man får tre prövningsorgan i

stället för de nuvarande två. De föreslagna reglerna för va-nämndens kompetens

och verksamhet förefaller också relativt komplicerade. Samma uppfattning

i frågan har Länsingenjörers förening. Svalövs kommun ifrågasätter

också behovet av ett nytt organ och pekar på att antalet prövningsinstanser

ökar. Planverket uppger sig efter viss tvekan kunna acceptera förslaget

om va-nämnden. Verket understryker dock att nämnden bör ges så stora

befogenheter som möjligt utan att göras till domstol. En sådan ordning

medför en smidig handläggning och ger brukarna möjlighet att rättsligt

hävda sina intressen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att den föreslagna lagens

grundkonstruktion är sådan att utrymmet för en saklig prövning är magert.

Hovrätten anser att utrymmet för prövning skulle ökas om huvudmannen

fick rätt att anta taxa för avgifter och allmänna bestämmelser samt det

uttryckligen föreskrevs att vad huvudmannen bestämt i dessa hänseenden

skall gälla för brukare, om det inte kan anses oskäligt eller stridande mot

god sed.

Beträffande nämndens sammansättning föreslår vattenöverdomstolen att

en av de opartiska ledamöterna skall vara tekniker. Denne ledamot bör få

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

befogenhet att ensam eller tillsammans med ordföranden hålla undersökning

eller syn på platsen. Länsstyrelsen i Stockholms län redovisar en liknande

uppfattning. HSB föreslår att en av de två representanterna för huvudmanna-

resp. brukarintressena skall vara tekniker med goda specialkunskaper

och erfarenheter på va-området. Med hänsyn till att många intressen

finns företrädda på brukarsidan anser Hyresgästernas Riksförbund

att antalet ledamöter i nämnden bör ökas till nio eller elva. Länsstyrelsen i

Skaraborgs län säger sig anse det välbetänkt att nämnden för särskilda fall

bereds möjlighet att anlita sakkunskap från VAV.

Stockholmstraktens vattenverksförbund ifrågasätter om inte möjlighet

bör finnas att anföra besvär över nämndens beslut. Industriverks styr ds en i

Stockholm är tveksam om bestämmelsen att nämndens beslut inte får överklagas

stämmer överens med den allmänna rättsuppfattningen. Planverket

förklarar sig acceptera de juridiska svårigheter som har gjort att utredningen

inte föreslagit möjligheter till överklagande av va-nämndens beslut

men framhåller det otillfredsställande i denna ordning. Nämndens befogenheter

bör med hänsyn härtill framhållas tydligare.

I fråga om den tidpunkt från vilken nämndens beslut skall gälla anser

vattenöverdomstolen att denna bör vara dagen för anhängiggörande av talan

hos nämnden. Annars kan brukare föredra att låta tvist i avgiftsfråga

prövas av domstol. Svenska Riksbyggen ifrågasätter, med tanke på att vanämndens

beslut inte skall kunna överklagas, om den föreslagna möjligheten

att fatta beslut med retroaktiv verkan bör vara så ovillkorligt utformad.

Enligt Riksbyggens mening bör retroaktiviteten begränsas exempelvis till

den tid som har förflutit sedan anmälan i ärendet inlämnades till va-nämnden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det skulle ha varit värdefullt

om utredningen diskuterat lämpligheten av ett obligatoriskt medlingsförfarande

inför nämnden innan va-ärenden prövades administrativt eller judiciellt.

Till ett sådant förfarande kunde knytas ett åläggande för nämnden

att lämna part upplysning om rätt forum, om nämnden inte kan avgöra

ärendet. Frågan om rätt forum är trots utredningens förslag om förenklingar

tämligen svårtillgänglig för den rättssökande allmänheten.

Kommerskollegium anser att förslaget om va-nämnden från brukarens

synpunkt lider av den svagheten att det för att ärendet skall kunna dras

inför va-nämnden krävs att huvudmannen är villig att underkasta sig

nämndens avgörande. Enligt kollegiets mening är det önskvärt att förstärka

brukarens ställning genom att öppna möjlighet för honom att på motsvarande

sätt som gäller för elkonsumenter även utan huvudmannens medgivande

dra frågan inför en särskild prövningsinstans. Om inte en sådan möjlighet

öppnas torde det vara nödvändigt att överväga en mera detaljerad

rättslig reglering av förhållandet mellan huvudman och brukare i syfte att

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skapa garantier för den sistnämndes ställning. En sådan reglering synes

emellertid vara svår att utforma.

Beträffande vissa andra frågor om prövningsförfarandet återges här följande

uttalanden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att det skulle vara en fördel för de

enskilda fastighetsägarna om prövningen av anslutningsfrågorna fick ligga

kvar hos länsstyrelserna. Hyresgästernas Riksförbund ifrågasätter om inte

mål om taxans konstruktion och höjd bör avgöras av va-nämnden med för

parterna bindande verkan. Svenska Elverksf öreningen berör frågan om kostnader

för förfarandet och tillstyrker särskilt förslaget att part i vissa fall

skall kunna tillerkännas ersättning av motpart för sådan kostnad. På så sätt

kan omotiverade anmälningar avsevärt begränsas.

5. Departementschefen

5.1 Inledande synpunkter

Före tillkomsten av VAL var va-frågorna reglerade i bl. a. hälsovårds-,

plan- och vattenlagstiftningen. Genom VAL bröts ut till särskild behandling

vissa frågor om kommunala och andra från allmän synpunkt särskilt betydelsefulla

va-anläggningar. Lagen innehåller bestämmelser bl. a. om skyldighet

för kommun att svara för tillkomsten av va-anläggningar, om anslutningsrätt

och anslutningstvång samt om kostnadsfördelning. Tillämpningsområdet

för lagen är inskränkt i flera avseenden. Sålunda tar den inte sikte

på mindre va-anläggningar. För sådana anläggningar finns f. n. inga andra

bestämmelser än reglerna om avloppssamfälligheter i 8 kap. VL. Vidare gäller

lagen huvudsakligen rättsförhållandet mellan den som driver anläggningen

och ägarna eller innehavarna av de fastigheter som är beroende av anläggningen.

Frågor som rör förhållandet till tredje man regleras i andra författningar.

Rätten att utnyttja vattentäkt, exempelvis, behandlas i VL och

frågor om avloppsutsläpp i miljöskyddslagen. HvS innehåller en rad bestämmelser,

som reglerar vatten- och avloppsfrågorna från sanitär synpunkt.

De erfarenheter som vunnits vid tillämpningen av VAL har gett upphov till

kritik mot lagen på ett flertal punkter. I anledning härav tillsattes 1964 års

va-utredning för att se över lagen. Enligt direktiven skulle utredningen ta

upp frågan om räckvidden av VAL:s bemyndigande för huvudman att meddela

reglementariska föreskrifter och överväga om det fanns utrymme för

en avtalsmässig reglering av rättsförhållandet mellan huvudmannen och

fastighetsägarna vid sidan av den offentligrättsliga. Vidare skulle undersökas

bl. a. i vad mån ett enhetligt förfarande kunde åstadkommas i va-ärenden

och om VAL:s avgiftsregler behövde jämkas.

Utredningen lägger i sitt betänkande fram förslag till en ny lag om all
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

manna vatten- och avloppsanläggningar. Förslaget skiljer sig inte i några

mera väsentliga hänseenden från VAL när det gäller de grundläggande

reglerna om vad som är allmän va-anläggning, om hur allmän va-anläggning

skall utföras och om kommuns skyldighet att sörja för att allmän

va-anläggning kommer till stånd. Nyheterna i förslaget gäller främst rättsförhållandet

mellan huvudman för allmän va-anläggning och anläggningens

brukare. Utredningen, som framhäver de privaträttsliga inslagen i va-lagstiftningen,

föreslår att rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

skall grundas på avtal om villkoren för rätt att bruka va-anläggningen.

Avtalen skall som underlag ha taxa för avgifter och s. k. allmänna bestämmelser

för andra villkor. Taxa och allmänna bestämmelser skall antas av

huvudmannen. När det gäller taxans utformning anges endast ett par huvudgrundsatser,

den ena byggd på principen att det sammanlagda avgiftsuttaget

inte får överskrida huvudmannens självkostnader, den andra på tanken

att avgiftsskyldigheten skall fördelas efter skälig och rättvis grund. För att

tillgodose önskemålet om ett enhetligt förfarande i va-ärenden föreslår utredningen

att det skall öppnas möjlighet till ett alternativt förfarande vid sidan

av prövningen hos länsstyrelse och allmän domstol. Under vissa förutsättningar

skall va-frågor kunna behandlas vid en särskild instans, statens

va-nämnd. Vidare lägger utredningen fram förslag på två områden som

tidigare inte reglerats i VAL, nämligen i fråga om installationsbestämmelser,

dvs. tekniska bestämmelser om hur va-installationer skall vara beskaffade

och utförda, och installatörsrättigheter, dvs. godkännande av person

som skall utföra kvalificerade installationsarbeten.

Utredningens förslag visar klart att VAL bör ändras på ett flertal punkter.

Den uppfattningen vinner också stöd i remissyttrandena. Såsom särskilt

betydelsefulla, inte minst med hänsyn till utvecklingen av det industrialiserade

byggandet, framstår frågorna om installationsbestämmelser

och om behörighet att utföra va-installationer. Nya bestämmelser om förfarandet

i va-ärenden behövs för att man skall få till stånd en ändamålsenlig

behandling av dessa ärenden. Även en rad betydelsefulla detaljregler behöver

ändras. De ändringar och kompletteringar av lagen som behövs är enligt

min mening av den omfattningen att det är motiverat att, som utredningen

föreslår, ersätta VAL med en ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Den nya lagen bör behandla i huvudsak samma ämnen som f. n. regleras

i VAL. Även om vissa skäl kan tala för en längre gående samordning än

hittills av lagstiftningen på va-området vill jag inte ta upp denna fråga nu.

Utredningen har, utan att gå in på närmare överväganden, berört ett par

frågor av betydelse för de allmänna va-anläggningarna, som inte behandlas

i VAL. Jag syftar dels på frågan om regler rörande samfällt utnyttjande

för flera kommuners räkning av större vattentäkter och dels på frågan

om behovet av nya bestämmelser om rätt att dra ledningar för vattenför
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

sörjning och avlopp över annans fastighet. Inte heller jag har för avsikt att

behandla dessa frågor i detta sammanhang. De torde f. ö. komma att övervägas

av två nu pågående utredningar, vattenlagsutredningen och utredningen

om ledningsrätt. Vad beträffar de mindre va-anläggningarna har

den 19 december 1969 beslutats remiss till lagrådet av förslag om en enhetlig

rättslig reglering genom utvidgning av tillämpningsområdet för lagen

(1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar. Jag återkommer

längre fram till vissa samordningsproblem som uppkommer i förhållandet

mellan denna lagstiftning och lagstiftningen om allmänna va-anläggningar.

5.2 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

F. n. regleras rättsförhållandet mellan huvudman för allmän va-anläggning

och anläggningens brukare huvudsakligen genom offentligrättsliga

bestämmelser. För flertalet kommunala va-verk gäller sålunda vid sidan

av VAL särskilda reglementen, som har antagits av kommunernas fullmäktige

och som innehåller bestämmelser om brukarnas rättigheter och skyldigheter.

Utredningen tar i betänkandet upp frågan om en ökning av det

privaträttsliga inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare

och påpekar att sådana inslag f. n. har mindre omfattning i fråga om vaverken

än när det gäller andra s. k. ledningsverk såsom gasverk och elverk.

Det bör enligt utredningen inte komma i fråga att ändra bestämmelserna i

VAL i den del de föreskriver skyldighet för kommun att i vissa fall svara

för att allmän va-anläggning kommer till stånd och bereda fastighet inom

verksamhetsområdet vattenförsörjning och avlopp. Vidare bör liksom hittills

gälla att ägare av fastighet, som har behov av vattenförsörjning och

avlopp, skall vara skyldig att betala avgift till huvudmannen. Dessa ställningstaganden

leder till att själva etablerandet av rättsförhållandet mellan

huvudman för va-verk samt enskilda fastighetsägare bör bibehålla sin

offentligrättsliga karaktär. Utredningen anser det emellertid önskvärt att

det sålunda uppkomna rättsförhållandet bekräftas och dess närmare innehåll

regleras genom ett privaträttsligt avtal. Detta avtal skall gälla villkoren

för rätt att bruka den allmänna va-anläggningen och betecknas vaavtal.

Tanken är att i va-avtal skall kunna fixeras exempelvis villkor om

avgift och vad som har samband därmed, om mätning av kvantiteten levererat

vatten, om återhållsamhet i fråga om konsumtion av vatten, om beskaffenheten

av det vatten som skall tillhandahållas och om vem som skall

anlägga och underhålla servisledning.

Utredningen föreslår vidare att nuvarande offentligrättsliga sanktioner

i form av böter och viten skall slopas. I stället föreslås regler om plikt för

den som har åsidosatt sina skyldigheter att vidta rättelse och betala skadestånd

samt om rätt för huvudman att stänga av vattentillförseln.

Även enligt utredningens förslag kvarstår åtskilliga begränsningar i par
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ternas avtals- och handlingsfrihet också efter det att rättsförhållandet har

etablerats. Avtal får självfallet inte utformas så att det strider mot bestämmelser

i va-lagen eller annan författning. Vidare är vissa ämnen undantagna

från avtalsreglering. Detta gäller frågor om installationsbestämmelser

och installatörsrättigheter. En annan begränsning i handlingsfriheten

är att rättsförhållandet inte får hävas på grund av parts avtalsbrott. Eftersom

en reglering av förhållandet mellan parterna måste ske även om dessa

inte kan komma överens om villkoren, har det vidare varit nödvändigt för

utredningen att komplettera lagens regler om avtal med en föreskrift, att

det i sådana situationer skall ankomma på huvudmannen att med ledning

av taxa och allmänna bestämmelser själv fastställa den avgift och de villkor

i övrigt, som skall gälla mellan parterna.

För egen del biträder jag utredningens uppfattning att lagen bör innehålla

vissa grundläggande regler av offentligrättslig karaktär, varigenom

huvudman för allmän va-anläggning åläggs att bereda fastigheter inom

verksamhetsområdet möjlighet att utnyttja anläggningen och fastigheterna

förpliktas att genom avgifter bidra till anläggningens finansiering. Detta

får till följd att det inte kan överlämnas åt parterna att fritt bestämma om

ett rättsförhållande dem emellan skall etableras eller inte. Den omständigheten

att själva uppkomsten av rättsförhållandet sålunda kommer att bygga

på tvång föranleder också att parterna inte kan ges obegränsad handlingsfrihet

när det gäller den närmare utformningen av de villkor som skall

gälla mellan dem. Huvudmannen bör inte få utnyttja situationen till att

betinga sig oskäliga förmåner, och han bör vidare vara skyldig att iaktta

den likställighetsprincip som är en grundläggande regel för kommunal verksamhet.

Med hänsyn härtill bör, såsom utredningen också föreslår, dels vissa

allmänna regler om parternas rättigheter och skyldigheter anges i lagen,

dels huvudmännen åläggas att upprätta taxa och allmänna bestämmelser

som skall vara normerande för regleringen av förhållandet till de enskilda

brukarna.

Ett system av angivet slag leder till att utrymmet för parternas avtalsfrihet

i realiteten blir mycket begränsat. I normalfallen torde förhållandet

mellan huvudmannen och brukaren helt komma att regleras genom de

allmänna regler som finns i lagen och i huvudmannens taxa och allmänna

bestämmelser. Möjligheterna att i dessa fall få till stånd en avvikande reglering

torde i allmänhet vara praktiskt taget obefintliga. För sådana fall

skulle ett va-avtal enbart komma att innebära en bekräftelse av att de allmänna

reglerna skall gälla. Det förefaller mot bakgrund härav onödigt att

kräva, att avtal alltid skall upprättas, och knyta rättsverkningarna till detta.

Samma resultat kan nås genom en föreskrift att taxa och allmänna bestämmelser

är bindande för parterna. En sådan lösning är rättstekniskt enklare

än den utredningen förordar, eftersom man därigenom undgår de problem

som uppstår när brukaren vägrar att godta de uppställda villkoren. Den

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

synes mig också ge en mera rättvisande bild av de faktiska förhållandena

än den av utredningen föreslagna ordningen. Något skäl att upprätthålla avtalskonstruktionen

av hänsyn till brukarnas intressen synes mig inte föreligga.

Jag vill erinra om att det enligt utredningsförslaget alltid skall finnas

möjlighet för huvudmannen att, om brukaren vägrar gå med på något villkor,

föreskriva att detta ändå skall gälla, som om det vore avtalat, eller i

efterhand införa villkoret genom en ändring i de allmänna bestämmelserna

Av nu angivna skäl förordar jag att rättsförhållandet mellan huvudman

och brukare i princip skall grundas, förutom på lagens regler, på taxa och

allmänna bestämmelser, som upprättas av huvudmannen och som utan särskild

överenskommelse gäller mellan parterna.

Det nu sagda innebär inte att jag helt tar avstånd från tanken på privaträttsliga

avtal mellan huvudman och brukare. Sådana avtal kan ibland behövas

för att komplettera de regler som annars gäller. Beträffande frågor

som inte regleras av lag, allmänna bestämmelser eller taxor, bör det föreligga

avtalsfrihet. Om huvudmannen inskränker föreskrifterna i taxan och

de allmänna bestämmelserna, medför detta att området för avtalsfriheten utvidgas.

Huvudmannen får emellertid förutsättas besluta om taxa och allmänna

bestämmelser som är tillämpliga för flertalet brukare inom verksamhetsområdet,

och avtalsreglering torde därför företrädesvis bli aktuell när det

gäller industrier, sjukhus och andra liknande brukare. Det förefaller lämpligt

att sådana brukare får tillfälle till verkliga förhandlingar med huvudmannen

om regleringen av va-förhållandet, eftersom det ofta kan finnas behov

av särskilda föreskrifter om t. ex. vattentryck, vattenbeskaffenhet och

avlopp srening. Även avgiftsfrågorna kan kräva speciella överväganden för

denna kategori av brukare. Jag vill emellertid framhålla att huvudmannen

även vid förhandlingar om villkoren för dessa brukare måste iaktta de allmänna

principer om skälig och likvärdig behandling som jag tidigare har

antytt och får anledning att behandla närmare i det följande.

Skulle parterna inte kunna komma överens vid förhandlingar om avtal

i frågor som inte behandlas i taxa eller allmänna bestämmelser bör de ha

möjlighet att vända sig till ett utomstående opartiskt organ för att få tvisten

avgjord. Jag kommer längre fram att föreslå att det inrättas en särskild

nämnd, statens va-nämnd, med uppgift att pröva tvister om va-frågor.

Förslaget innebär att en tvist av här åsyftad typ skall kunna hänskjutas

till nämnden för avgörande. I sista hand har f. ö. huvudmannen möjlighet

att lösa frågan genom att komplettera taxan eller de allmänna bestämmelserna

så att avtalsreglering blir överflödig.

I detta sammanhang vill jag framhålla att det, eftersom taxa och allmänna

bestämmelser i allmänhet kommer att omfatta fastigheter av flera

olika kategorier, kan vara av värde att parterna klargör vad slags fastighet

det är fråga om i det enskilda fallet och vilka regler som alltså är tillämpliga.

Detta kan lämpligen ske i skriftlig form. En sådan handling får dock

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

ingen självständig rättslig betydelse utan är bara att betrakta som ett gemensamt

uttalande rörande tolkningen av taxan och de allmänna bestämmelserna.

Som jag nyss nämnde kan det ofta finnas anledning att sluta särskilt avtal

rörande industriers och andra storförbrukares va-förhållanden. Med anledning

av vad utredningen i övrigt anför om industriellt avloppsvatten vill jag

ytterligare nämna följande.

Genom den nya miljöskyddslagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli

1969, har de frågor som sammanhänger med avloppsvatten från industri

kommit i ett annat läge än vid den tidpunkt då utredningen lade fram sitt

förslag. Sålunda gäller numera regler om förprövning i fråga om utsläpp av

avloppsvatten såväl från bostäder och samhällen som från industrier. I

miljöskyddskungörelsen anges vissa slag av fabriker eller inrättningar som

inte får anläggas utan tillstånd eller dispens. I kungörelsen finns också bestämmelser

om att avloppsvatten av visst angivet slag från mark, byggnad

eller anläggning inte får släppas ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde

eller ledas till annan tillhörig avloppsanläggning utan tillstånd eller

dispens. Förprövningen äger rum vid koncessionsnämnden för miljöskydd

eller, efter dispens, vid naturvårdsverket eller i vissa fall vid länsstyrelse.

De hinder som tidigare har ansetts föreligga mot förprövning av frågor

om utsläpp från industri i samhälles avloppsnät har undanröjts genom den

nya lagstiftningen. Detta har lagtekniskt kommit till uttryck på så sätt att

bestämmelserna i 8: 36 VL om rätt för kommun att föreskriva villkor för

industriutsläppet och om prövning av villkoren hos länsstyrelsen har utgått.

Vidare har miljöskyddslagens 1 § utformats så, att lagen är tillämplig

på användning av mark, byggnad eller anläggning som, oavsett på vilket

sätt det sker, kan medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

om användningen inte utgör byggande i vatten.

Genom att förprövning sålunda efter den 1 juli 1969 kan äga rum beträffande

industriutsläpp i samhälles avloppsnät har den kritik som vid remissbehandlingen

har riktats mot utredningens uttalanden på denna punkt

blivit tillgodosedd.

5.3 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter

När det i 6 § VAL talas om anslutningsrätt och anslutningstvång anses

att anslutning kan föreligga så snart möjlighet till faktiskt nyttjande har

beretts fastighetsägaren genom att huvudmannen utfört allt vad på honom

ankommer. Den väsentliga innebörden för fastighetsägaren av en sådan anslutning

är att den medför avgiftsskyldighet och andra förpliktelser gentemot

huvudmannen. Fastighetsägaren är alltså inte skyldig att på grund av

bestämmelserna i VAL faktiskt koppla ihop fastigheten med den allmänna

va-anläggningens ledningsnät.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utredningen anser att en ny va-lag, i likhet med vad som nu gäller, inte

bör innehålla några regler som ålägger fastighetsägare att åstadkomma faktisk

anslutning till allmän va-anläggning. Sådana regler har enligt

utredningen i första hand sin plats i hälsovårdslagstiftningen. Emellertid

kan enligt utredningen vissa va-tekniska problem uppstå i samband med att

huvudmannen genomför tekniska förbättringar, t. ex. inför duplikatsystem,

dvs. ett avloppssystem enligt vilket spillvatten och dagvatten avleds i skilda

ledningar. En sådan åtgärd skulle enligt utredningen förfela sin verkan om

inte brukarnas installationer rättades efter de nya förutsättningarna för

driften. Utredningen anser därför lämpligt att huvudmannen i allmänna bestämmelser

föreskriver skyldighet för brukare att medverka vid övergång

till duplikatsystem och tar in motsvarande klausul i de särskilda brukarnas

va-avtal. Innebörden i en sådan skyldighet skall vara att brukaren efter anmodan

av huvudmannen har att ändra sina avloppsanordningar så att dagoch

spillvatten genom separata ledningar tillförs resp. ledning i gatan.

Några remissinstanser framhåller att hälsovårdslagstiftningens regler inte

är tillräckliga för att åstadkomma alla de faktiska anslutningar som är

önskvärda från va-teknislc synpunkt. De anser därför att det i va-lagen bör

tas in bestämmelser om skyldighet för fastighetsägare att begagna sin rätt

att utnyttja allmän va-anläggning.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att regler om faktisk anslutning,

som motiveras av intresset att förhindra sanitär olägenhet, hör

hemma i hälsovårdslagstiftningen. I vissa fall kan emellertid krav på faktisk

anslutning motiveras med va-tekniska synpunkter. Detta gäller särskilt

vid övergång till duplikatsystem. Med hänsyn härtill finns det anledning att

överväga särskilda regler som ger huvudmannen möjlighet att framtvinga

medverkan från fastighetsägarnas sida i sådana situationer. Frågan ställer

sig emellertid olika i skilda fall.

Till en början bör slås fast att den allmänna va-anläggningens tekniska

utförande inte bör påverka bedömningen av vilka fastigheter som skall vara

avgiftsskyldiga mot huvudmannen. Den omständigheten att huvudmannen

beslutar att anlägga duplikatsystem kan alltså i och för sig inte vara tillräcklig

anledning att en fastighet blir avgiftsskyldig. Om en fastighet inte är avgiftsskyldig,

kan det inte heller komma i fråga att ålägga dess ägare att

åstadkomma faktisk anslutning.

Vad härefter gäller de fastigheter som är avgiftsskyldiga vill jag först behandla

det fallet att anläggningen ursprungligen har utförts som separatsystem,

dvs. ett system enligt vilket endast spillvatten avleds. Då innebär övergången

till duplikatsystem endast att det tillskapas en möjlighet att ta hand

om dagvatten. Vid separatsystem torde ofta finnas föreskrifter om att fastighetsägare

inte har rätt att leda in dagvatten i avloppsledningen. I så fall har

huvudmannen redan före den planerade övergången till duplikatsystem haft

att räkna med de av vissa remissinstanser omnämnda riskerna för inläckning

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

99

av dagvatten i den för spillvatten avsedda ledningen och för otillåtna inkopplingar.

Riskerna synes inte öka genom att anläggningen byggs ut till duplikatsystem.

De va-tekniska synpunkterna torde därför bli tillräckligt tillgodosedda

om det tidigare förbudet att leda in dagvatten i avloppsledningen görs

tillämpligt på spillvattenledningen. Risken för att fastighetsägare i strid mot

givna bestämmelser skulle göra sådana kopplingar att dagvatten kan ledas in

i spillvattenledningen kan inte vara tillräcklig anledning att införa tvingande

bestämmelser om faktisk anslutning.

I de fall anläggningen tidigare har varit utförd som ett kombinerat system,

dvs. ett system där spillvatten och dagvatten avleds i gemensam ledning,

synes frågan gestalta sig på ett annat sätt. För att klarlägga problemen bör

man skilja mellan fastigheter som faktiskt brukar va-anläggningens avloppsnät

och fastigheter som är avgiftsskyldiga men inte begagnar sig av

avloppsnätet. Det övervägande antalet fastigheter torde tillhöra den förstnämnda

gruppen. För dessa fastigheter torde i allmänhet gälla att de har

en sådan va-installation att spillvatten och dagvatten samlas upp i en gemensam

ledning inom fastigheten innan det tillförs va-anläggningens ledningsnät.

Som framgår av utredningens redogörelse skulle en fortsatt tillförsel

av dagvatten till spillvattenledningen i dessa fall kunna omintetgöra eller

minska effekten av duplikatsystemets tillkomst. I vissa fall medför en fortsatt

dagvattentillförsel till spillvattenledningen så allvarliga olägenheter att

det blir möjligt att med stöd av hälsovårdslagstiftningen tvinga fastighetsägaren

att utnyttja den nyanlagda dagvattenledningen. För dessa fall behövs

inga bestämmelser i va-lagen. Emellertid torde i många fall en fortsatt

dagvattentillförsel inte medföra så allvarliga olägenheter att hälsovårdsbestämmelserna

blir tillämpliga men väl orsaka fördyringar av va-verkets

drift eller kräva onödigt omfattande utbyggnader av reningsverk och andra

gemensamma anläggningar. Sådana fördyringar drabbar va-kollektivet i

dess helhet och kan eventuellt medföra att de fastigheter som faktiskt utnyttjar

va-anläggningens dagvattenledning drabbas av dubbla kostnader,

dels kostnaden för den egna anslutningen till dagvattenledningen, dels de

fördyringar som uppstår till följd av att andra fastigheter leder sitt dagvatten

till spillvattenledningen. I dessa fall behövs bestämmelser som hindrar

att vissa fastighetsägare under åberopande av tidigare bestämmelser och vaanslutningar

förhindrar eller försvårar en anpassning av den allmänna vaanläggningen

till en modernare och ändamålsenligare standard. Detta syfte

synes emellertid kunna uppnås genom att huvudmannen i samband med

omläggning till duplikatsystem i de allmänna bestämmelserna tar in förbud

mot vidare utsläpp av dagvatten i spillvattenledning. Fastighetsägaren måste

då vidta vissa åtgärder med sitt ledningssystem för att kunna rätta sig efter

förbudet. I allmänhet torde en faktisk anslutning till va-anläggningens dagvattenledning

vara den enda praktiskt möjliga lösningen. Ett förbud av angivet

slag kan därför antas medföra att ett stort antal faktiska anslutningar

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

till dagvattenledningen kommer till stånd. Föreskrifter om skyldighet för

fastighetsägare att begagna sig av dagvattenledningen i vidare utsträckning

än som följer av hälsovårdslagstiftningen skulle därför inte behövas såvitt

avser de fastigheter som faktiskt brukar ett kombinerat system. För de fastigheter

som har avstått från sin rätt att bruka det kombinerade systemet

och som inte kan åläggas att åstadkomma faktisk anslutning med stöd av

hälsovårdsbestämmelserna synes det inte finnas tillräckliga skäl att tillskapa

skyldighet att begagna anläggningen bara därför att huvudmannen

utför va-anläggningen på ett annat sätt.

Jag finner av nu angivna skäl att det saknas anledning att i va-lagen

införa regler om skyldighet för fastighetsägare att begagna sig av den allmänna

va-anläggningen eller ge huvudmannen rätt att i allmänna bestämmelser

föreskriva sådan skyldighet. Däremot anser jag att huvudman bör

ha rätt att i allmänna bestämmelser förordna att dagvatten inte får inledas

i spillvattenledning och att sådana föreskrifter bör få giltighet också mot

fastigheter som tidigare har haft rätt att göra sådan inledning.

Enligt min mening kan den i VAL begagnade termen ”anslutning”

ge upphov till missuppfattningar och onödiga tvister, vilket också har framhållits

av utredningen. Termens oegentlighet framstår än tydligare om

man, som jag avser att föreslå, inför möjlighet att ta ut avgifter för obebyggda

fastigheter. Jag föreslår därför att anslutningsbegreppet får utgå

ur lagen och ersättas med de av utredningen föreslagna begreppen skyldighet

för huvudman att låta fastighetsägare bruka anläggningen och skyldighet

för fastighetsägare att bidra till huvudmannens kostnader för anläggningen.

Någon kritik har inte riktats mot utredningens förslag att de allmänna

förutsättningarna för huvudmannens skyldighet att låta

fastighetsägare bruka anläggningen skall motsvara vad

som nu gäller för anslutningsrätt. Jag finner därför att va-lagen i denna

del bör få den av utredningen föreslagna innebörden.

Beträffande skyldigheten för fastighetsägare att bidra

till huvudmannens kostnader för anläggningen vill jag

framhålla följande.

Såvitt avser bebyggda fastigheter anser utredningen att fastighetsägare

skall vara skyldiga att bidra till kostnaderna för va-anläggningen, om det

kan konstateras att fastigheten har behov av vattenförsörjning eller avlopp

och behovet inte kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Avgiftsskyldighet

skall föreligga även om va-anläggningen inte begagnas. Jag

delar utredningens ståndpunkt. Även om fastighetsägaren avstår från att begagna

anläggningen bör han alltså kunna åläggas att betala avgifter för

denna. Hans egen uppfattning om behovet att begagna va-anläggningen har

härvid inte någon betydelse. Vid bestämmande av avgifterna bör dock hänsyn

tas till att anläggningen inte utnyttjas.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 101

Jag vill framhålla att frågan om fastighetsägarnas avgiftsskyldighet vid

utbyggnad av va-nätet med särskild dagvattenavledning skall bedömas med

hänsyn till fastighetens behov av anordning just för detta ändamål. Det

torde förekomma fall där en fastighet får anses ha behov av anordning

för spillvattenavledning via allmän va-anläggning men där dagvattenavledningen

kan ske på annat sätt, t. ex. genom naturlig avrinning. Kretsen av

avgiftspliktiga fastigheter kan således bli olika för spillvattenledningen och

för dagvattenledningen. Detta torde också ofta återspeglas i ledningsnätets

utbyggnad så att duplikatsystem byggs ut endast inom en del av anläggningens

verksamhetsområde.

En av orsakerna till beslutet att se över va-lagstiftningen var att det hade

visat sig uppstå olägenheter för huvudmännen till följd av att avgifter enligt

VAL inte kan tas ut för obebyggda fastigheter. Utredningen anser att

sådan avgiftsskyldighet kan och bör införas, och denna uppfattning har

godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser. Även jag anser att sådan

avgiftsskyldighet bör föreskrivas i va-lagen. Frågan om avgiftens storlek

för de obebyggda fastigheterna kan enligt min mening lösas inom ramen

för en allmän regel om fördelning av avgifterna efter skälig och rättvis

grund. I likhet med utredningen anser jag att endast sådana obebyggda

fastigheter som enligt stadsplan eller byggnadsplan är avsedda för bebyggande

bör vara avgiftspliktiga. Såsom några remissinstanser har anfört

kan det i vissa fall vara obilligt att ta ut avgifter även från fastigheter som

är avsedda för bebyggande. Denna synpunkt tillgodoses emellertid genom

det av utredningen föreslagna förbehållet att regeln skall gälla endast om

det inte finns skäl till annat.

5.4 Taxa och avgifter

VAL innehåller i 14—16 §§ regler rörande huvudmans debitering av vaavgifter.

I 14 § fastställs såsom övre gräns för det totala avgiftsuttaget

huvudmannens självkostnad, dvs. nödiga kostnader för utförande samt

underhåll och drift av va-anläggningen. Paragrafen innehåller vidare bestämmelser

om s. k. utvecklingskostnad och om kostnader för avledande

av vatten från allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan.

I 15 § ges bestämmelser om fördelningen av avgifterna mellan

de anslutna fastigheterna. Huvudregeln är att avgifterna skall stå i skäligt

förhållande till fastigheternas större eller mindre nytta av den allmänna

va-anläggningen. Om kostnaderna för en viss fastighets anslutning

är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter på grund av särskilda

omständigheter såsom bebyggelsens lokalisering eller terrängförhållandena,

kan dock avgifterna anpassas med hänsyn därtill. Vidare kan kostnaderna

för servisledningar och andra för en fastighet särskilt avsedda anordningar

alltid debiteras denna fastighet. Slutligen gäller att fastighet som

har anslutits endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp inte får

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

betungas med kostnad som belöper på anordningar för det andra ändamålet.

I 16 § föreskrivs att avgift skall utgå enligt en av huvudmannen utformad

taxa. Taxan skall inte fastställas av länsstyrelse eller annan myndighet.

Avgiftsskyldigheten kan uppdelas att avse dels engångsavgift, dels

periodiska avgifter. Engångsavgift får inte sättas högre än vad som svarar

mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande. Avgiften

kan under vissa förutsättningar fördelas på årliga inbetalningar under viss

tid, högst tio år.

Utredningen har, mot bakgrund av sitt betonande av det privaträttsliga

inslaget i rättsförhållandet mellan huvudman och brukare, övervägt att

helt slopa avgiftsreglerna i lagen. Härigenom skulle huvudman för va-verk

likställas med huvudman för andra ledningsverk, såsom gas-, el- och värmeverk,

för vilka lagregler saknas beträffande avgiftsfrågorna. Utredningen

har emellertid med tanke på bl. a. de va-anläggningar som har annan

huvudman än kommun ansett det lämpligt att en ny va-lag innehåller

vissa allmänna riktlinjer för avgiftssättningen. Utredningen föreslår därför

att det i lagen tas in bestämmelser om skyldighet för huvudman att

upprätta taxa samt regler om begränsning av avgiftsuttaget till nödvändiga

kostnader och om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis

grund.

Jag anser i likhet med utredningen att regler om avgiftsskyldighetens

omfattning bör finnas i den nya lagen. Jag har tidigare förklarat att jag i

högre grad än utredningen vill betona rättsförhållandets offentligrättsliga

karaktär. Med ett sådant synsätt ter det sig naturligt att i lagen ta in vissa

regler om avgifternas storlek och fördelning. Reglerna bör inte, som några

remissinstanser har föreslagit, begränsas till de anläggningar som har annan

än kommun till huvudman utan de bör gälla för alla typer av allmänna

va-anläggningar. Brukarna måste nämligen anses ha befogade anspråk på

att bli behandlade efter samma grundprinciper oavsett om va-verket har

kommunal eller annan huvudman.

Utredningens förslag innebär att avgiftsuttagets storlek liksom

i gällande lag maximeras till vad som motsvarar huvudmannens självkostnader

för anläggningen. Detta markeras genom uttrycket ”nödvändiga

kostnader”. Alla kostnader som har normalt samband med en affärsmässig

drift av anläggningen och som är motiverade från företagsekonomisk synpunkt

bör enligt utredningen godtas som nödvändiga. Utredningen framhåller

att huvudmannen skall vara skyldig att utöva kostnadskontroll och

att kostnad som är onödigt hög, t. ex. på grund av uppenbart bristfällig rationalisering

eller på grund av att andra än affärsmässiga hänsyn har tilllåtits

inverka, inte i sin helhet bör betraktas som nödvändig.

Enligt utredningen råder det tvekan om den rätta innebörden av VAL:s

självkostnadsprincip i förhållande till den allmänna kommunala självkostnadsprincipen.

Denna tvekan har aktualiserats genom en i kommunala sam
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

xnanhang diskuterad fråga om beräkning av s. k. internränta. För egen del

säger sig utredningen ha funnit att en mera strikt självkostnadsregel än

den allmänna kommunala i princip bör gälla för va-verks taxesättning.

Beträffande internräntefrågan anser utredningen, att va-verket bör gottskrivas

ränta på för investering avsedda överskottsmedel som verket har levererat

in till kommunens centrala kassa samt att kommunen bör få debitera

ränta på medel som har anvisats åt va-verket för investeringsändamål. Detta

skall dock gälla bara när medlen härrör från upplåning eller från kommunal

uppbörd av annat än avgifter från va-verkets brukare. Som skäl för en

annan och för va-verket oförmånligare ordning har ibland åberopats att

verket tillgodogör sig tjänster och förmåner av olika slag från kommunens

centrala organ. Utredningen anser att va-verket i princip bör kunna debiteras

ersättning för sådana tjänster och förmåner men att det bör vara

fråga om klart motiverade belopp. Vad beträffar frågan om kommun kan

betinga sig avgift av va-verket för att ledningar har nedlagts i gata anför

utredningen vissa fall då detta enligt dess mening inte bör få förekomma.

Den självkostnadsprincip som utredningen förordar avses inte medföra att

va-verkens ekonomi skall avsöndras från kommunens ekonomi i övrigt.

En av utredningens experter, stadsjuristen E. G. Westman, har i ett särskilt

yttrande uttalat att han inte anser att det finns tillräckliga skäl för att

ge självkostnadsprincipen i fråga om va-verk ett helt annat innehåll än då

det gäller elverk m. m. Som avgörande skäl mot den föreslagna ordningen

i fråga om ränteberäkning anför Westman att det i praktiken torde visa sig

ogörligt att skilja mellan de fall då räntegottgörelse åt kommun för investeringsmedel

är tillåten och de fall då den inte är det. Westman framhåller

också att de personkategorier som ytterst skall bära skattekollektivets och

va-lcollektivets utgifter i stort sett sammanfaller eftersom skattebetalarna

regelmässigt utnyttjar den allmänna va-anläggningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har i huvudsak inte

haft något att erinra mot utredningens grundläggande principer för beräkning

av taxa och avgifter. Vad beträffar den föreslagna självkostnadsregeln

har flertalet av dem som direkt berör denna fråga, under åberopande av

främst bokföringsmässiga svårigheter, instämt i Westmans yttrande. Vissa

av remissinstanserna har också anfört att utredningens förslag strider mot

kommunallagarna. De remissinstanser som närmast företräder va-verkens

intressen har däremot anslutit sig till utredningens förslag och till stöd härför

främst åberopat att förslaget minskar riskerna för att dubbelbetalning

tas ut från va-kollektivet, vilket nu förekommer i vissa fall. Vissa remissinstanser

har anfört att skäl synes tala för att upplåtelse av gatumark till de

ledningsdragande verken bör kunna beläggas med skälig avgift och att om

så inte sker kommunen bör ha rätt att i rimlig grad gottskriva sig eventuellt

uppkommande överskott på verkens rörelse.

I likhet med utredningen anser jag att huvudmannen inte bör få ta ut

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

högre kostnader av brukarna än vad som motsvarar huvudmannens självkostnader

för anläggningen. En regel härom bör tas in i lagen. Jag vill framhålla

att en lagregel som maximerar avgifterna för allmän va-anläggnings

brukare är av begränsad praktisk betydelse när det gäller kommunala anläggningar,

eftersom dessa ofta i betydande grad finansieras med skattemedel.

Några regler om skattefinansieringens omfattning bör inte tas in i

lagen, utan det bör liksom hittills tillkomma de enskilda kommunerna att

själva avgöra denna fråga.

För den allmänna kommunala verksamheten gäller en självkostnadsprincip

som innebär att man så långt det är beräkningsmässigt och redovisningstekniskt

möjligt skall eftersträva en för brukarna rättvis avgiftssättning,

som inte ger utrymme för vinst. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen

ger inte i och för sig underlag för tillämpning av någon annan

självkostnadsprincip. Utredningen har emellertid, genom uttalanden rörande

bl. a. internräntedebitering, velat ange att en mera preciserad och affärsmässigt

betonad självkostnadsregel än den allmänna kommunala bör gälla

för kommunala va-verks taxesättning. För egen del ställer jag mig tveksam

till om det är lämpligt att binda sig för en sådan affärsmässig självkostnadsregel

när det gäller va-verk. Hänsyn måste enligt min mening tas till att

dessa i hög grad tillgodoser allmännyttiga intressen. Brukarkollektivets omfattning

och sammansättning kan vidare förändras avsevärt från tid till

annan. Inte minst viktigt är att verksamheten i stor utsträckning finansieras

med skattemedel. Otvivelaktigt är det fördelaktigt att anknyta till en

ordning som kommunerna har ingående erfarenhet av. Kommunernas möjligheter

och förmåga att hantera de många komponenterna i en självkostnadsberäkning

så att avgiftsuttagen fyller rimliga krav på skälighet och

rättvisa behöver inte betvivlas. Med hänsyn till det anförda saknas anledning

att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräkningssätt eller

redovisningsmetoder. Inte heller är det nödvändigt att i lagtexten eller motiven

närmare precisera självkostnadsregelns innebörd.

Beträffande frågan om rätt för kommun att betinga sig ersättning av

va-verket för tjänster och förmåner av olika slag finner jag i likhet med utredningen

att sådan debitering kan vara befogad. Debitering bör emellertid

ske med fixerade belopp, som motsvarar skälig ersättning för en av kommunen

lämnad prestation eller nyttighet. Såvitt avser den speciella frågan

om avgift för upplåtelse av kommunal mark för ledningsdragning delar

jag utredningens mening att sådan avgift inte bör komma i fråga i de av

utredningen redovisade fallen när kommunen har förvärvat marken genom

avtal med markexploatör eller fått ersättning enligt bestämmelserna i BL.

Det torde f. ö. kunna ifrågasättas om kommun över huvud taget bör få

betinga sig avgift för att gatumark o. d. används för sådana allmänna ändamål

som det här är fråga om. Om förekomsten av brunnar eller liknande

medför att gatuunderhållet fördyras bör givetvis ersättning kunna utgå

härför.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

105

De av naturvårdsverket, länsstyrelsen i Skaraborgs län och SHi framförda

synpunkterna på vilka kostnader som skall få tas ut av brukarna föranleder

inget annat uttalande från min sida än att sådana kostnader för verkställt

undersökningsarbete och projektering som hänför sig till viss bestämd anläggning

bör kunna tas ut av anläggningens brukare, medan översiktliga

undersökningar och planeringsverksamhet bör bekostas av allmänna medel.

VAL innehåller i 14 § en speciell bestämmelse om förbud för huvudman

att ta ut s. k. utvecklingskostnader. Utredningen anser att bestämmelsen

kan undvaras i va-lagen utan att det blir någon saklig skillnad. Jag ansluter

mig till denna bedömning. Av den föreslagna självkostnadsregeln

torde följa att det totala avgiftsuttaget från fastigheter som är anslutna till

en utvecklingsförberedd anläggning under tiden fram till dess att utvidgningen

kommer till stånd kan bestämmas högst till belopp som motsvarar de

kostnader fastigheten skulle ha haft om anläggningen inte hade varit utvecklingsförberedd.

Utredningen föreslår att nu gällande bestämmelser om fördelning

av avgiftsskyldigheten skall ersättas med en allmän regel om

fördelning efter skälig och rättvis grund. Remissinstanserna har i allmänhet

inte haft några erinringar mot detta förslag. Några remissinstanser har anfört

att det torde vara av värde att i lagtexten klart framhålla att avgifterna

kan varieras beroende på förekommande särskilda omständigheter i likhet

med vad som föreskrivs i 15 § andra stycket VAL.

Jag delar utredningens uppfattning att fördelningsreglerna kan göras

mindre omfattande i en ny va-lag. Den av utredningen föreslagna fördelningen

efter skälig och rättvis grund synes vara så pass vidsträckt att den

i och för sig innefattar de speciella fördelningsregler som finns i andra och

tredje styckena i 15 § VAL. Dessa behöver därför inte tas in i den nya lagen.

Den allmänna regeln bör också tolkas så att storförbrukare kan få tillgodoräknas

en lämpligt utformad mängdrabatt om det kan anses motiverat

med hänsyn till minskade kostnader per brukningsenhet e. d.

Utredningen föreslår inte någon motsvarighet till de i VAL intagna reglerna

om engångsavgifter. Enligt utredningen skall det emellertid även i fortsättningen

finnas möjlighet att erlägga sådan avgift genom delbetalningar.

En remissinstans har hemställt att rätten att få engångsavgift uppdelad

på delbetalningar skrivs in i lagen, eftersom den är mycket betydelsefull

för den enskilde brukaren. Jag delar denna bedömning och anser att

lagen bör innehålla en bestämmelse härom.

Utredningen diskuterar två speciella problem rörande engångsavgifterna,

dels frågan om i taxa bestämd engångsavgift kan ändras, dels frågan om

betydelsen av att engångsavgift har erlagts när det blir aktuellt att verkställa

fastighetsreglering eller nybyggnad på fastighet.

Såvitt avser ändring av engångsavgift framhåller utredning
4^

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

en att frågan i praktiken inskränker sig till att avse om engångsavgifter

kan höjas och att den tveksamhet som råder i denna fråga tydligen hänger

samman med att VAL föreskriver att fördelning av brukarnas avgifter skall

ske efter nytta. Som motiv för huvudmännen att höja engångsavgift pekar

utredningen på dels önskan att bibehålla avgiften vid oförändrat realvärde,

dels önskan att ta ut verkliga höjningar som beror på omläggning av finansieringssättet,

förbättringar av anläggningen eller allmänt sett fördyrade

anslutningskostnader. Enligt utredningen kommer frågan om huvudmans

bundenhet vid fastställd taxa i ett ändrat läge om va-lagen får den av utredningen

föreslagna lydelsen. Utredningen anser att måttliga höjningar

av engångsavgifterna bör godtas och att en sådan ordning inte står i strid

med de kommunala principerna för avgiftsuttag.

Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig speciellt över vad utredningen

anför om engångsavgifterna. De som har uttalat sig i frågan om engångsavgifternas

höjning liar emellertid varit kritiska mot utredningen.

För egen del anser jag i likhet med utredningen att det är helt klart att

en i taxa bestämd engångsavgift kan höjas om kostnaderna för anläggningen

stiger genom att nya anläggningsdelar såsom reningsverk e. d. tillkommer.

Hinder bör inte heller möta mot att höja engångsavgiften på grund av omläggning

av anläggningens finansiering. Även höjningar på grund av penningvärdeförsämring

bör kunna godtas. När det gäller verkningarna av

taxeändring beträffande engångsavgiften bör skillnad göras mellan sådana

fastigheter för vilka betalningsskyldigheten redan har fullgjorts och sådana

som ännu inte har betalat någon avgift när ändringen träder i kraft.

För den senare gruppen bör den nya taxan utan vidare bli tillämplig. I fråga

om den förra gruppen är en mera nyanserad bedömning påkallad. Om höjningen

orsakas av att någon ny anläggningsdel har tillkommit bör ytterligare

engångsavgift kunna tas ut av brukarna för den kostnad som föranleds

härav. Om huvudmannen vill ändra sättet för finansiering av anläggningen

bör däremot detta normalt inte medföra, att fastighetsägare som redan har

betalt tidigare föreskriven engångsavgift får betala tilläggsavgift. Sådan höjning

som betingas av penningvärdeförsämring får inte leda till sådant resultat.

Som ett specialfall då ytterligare engångsavgift bör få tas ut kan

nämnas det av utredningen behandlade fallet att en utvecklingsförberedd

anläggning i slutligt skick inte får den omfattning man från början hade

räknat med. Huvudmannen bör då kunna ta ut mellanskillnaden mellan

den faktiskt erlagda engångsavgiften och den engångsavgift som skulle ha

tagits ut om anläggningen från början hade dimensionerats för det antal

brukare den slutgiltigt får. I likhet med utredningen anser jag det vara

naturligt att taxan för periodiska avgifter skall få ändras med hänsyn till

förändringar i betingelserna för verksamheten.

Beträffande frågan om engångsavgiftens betydelse vid

omreglering av fastighetsindelningen och vid nybebyggelse framhåller

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

107

utredningen att det f. n. anses ovisst om huvudmannen kan ta ut ny engångsavgift

av ägare till nybildad tomt eller nyuppfört hus. Enligt utredningens

mening bör frågan om engångsavgifter för ny bebyggelse på förut

bebyggd mark bedömas främst från praktiska synpunkter och på basis av

huvudregeln att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan brukarna efter

skälig och rättvis grund. Utredningen anser därför att taxorna bör utformas

så att engångsavgifterna i huvudsak anknyts till bebyggelsen på fastigheten

och inte till tomten. När bebyggelsen försvinner kan det bli fråga om att ta

ut ny engångsavgift, eftersom den erlagda avgiften då kan betraktas som avskriven.

Det kan visserligen förekomma fall, då det skulle vara stötande att

ta ut ny engångsavgift vid nybyggnad utan hänsyn till den avgift, som har

betalats tidigare. Detta gäller t. ex. när byggnad har brunnit ned eller av

någon anledning rivits efter kort tid. Utredningen förutsätter emellertid

att huvudmännen i dessa fall kommer att ta hänsyn till fastighetsägarnas

anspråk på gottskrivning av del av den erlagda engångsavgiften.

Vissa av de remissinstanser som bär uttalat sig om engångsavgifterna

vid fastighetsreglering eller nybebyggelse har anslutit sig till utredningens

förslag, medan andra har varit tveksamma och påpekat att förslaget i viss

mån strider mot den föreslagna möjligheten att ta ut engångsavgift för obebyggd

tomt.

Som jag tidigare har framhållit anser jag att den nya lagen bör ge möjlighet

att ta ut avgifter för obebyggda fastigheter inom planområden. Mot

denna bakgrund synes det oegentligt att knyta engångsavgiftens räckvidd

till bebyggelsen på fastigheten. Av vad utredningen själv anför framgår

f. ö. att en ordning som innebär att ny engångsavgift får tas ut vid nybyggnad

kan leda till godtyckliga resultat. Jag kan inte ansluta mig till utredningens

ståndpunkt att ny engångsavgift i regel skall få tas ut vid omreglering

av fastigheter eller nybebyggelse. Frågan om ytterligare engångsavgift

skall komma i fråga i sådana situationer bör enligt min mening bedömas

från fall till fall med ledning av den allmänna regeln om skälig och rättvis

fördelning.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört har utredningen beträffande

kostnaderna för övergång till duplikatsystem

anvisat ett system som i huvudsak innebär att fastighetsägarna själva bör

stå för sina egna kostnader för omläggningen när dessa blir av måttlig

omfattning men att det kan vara rimligt att va-kollektivet bestrider en skälig

del av kostnaderna om dessa blir större än vad som i allmänhet påräknas.

Huvudmannens kostnader för övergången bör enligt utredningen fördelas

enligt de allmänna principerna om rättvisa och skälighet. Jag ansluter

mig till vad utredningen sålunda har anfört.

Några remissinstanser har tagit upp frågan om flera va-verk i

samma kommun från avgiftssynpunkt är att anse som en eller flera

anläggningar. Enligt min mening bör man så länge man har skild förvalt
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ning i princip beräkna avgifterna särskilt för varje va-verk. Det torde

emellertid vara mest förenligt med grundläggande principer för dagens

kommunala verksamhet att man eftersträvar att organisatoriskt och ekonomiskt

sammanföra all verksamhet av samma slag till en enhet. Det

bör härvid inte vara något som hindrar att verksamhetsområdet för kommunens

va-verksförvaltning kommer att omfatta två eller flera åtskilda

geografiska områden. Möjligheterna att genom sammanföring till ett vaverk

få enhetliga avgifter kan ha särskild betydelse för fall då kommuner

sammanläggs. Om stora skillnader råder i avgiftshänseende mellan olika

verk torde det emellertid ibland bli nödvändigt att åtminstone övergångsvis

använda sig av avgiftsdifferentieringar.

Från ett par håll har vid remissbehandlingen föreslagits att skyldigheten

att betala avgifter binds till fastigheten, så att avgifter kan tas

ut även av ny ägare till denna. VAL innehåller i 25 § en föreskrift att ny

ägare eller innehavare inte svarar för avgift, som förfaller till betalning

innan han skall tillträda fastigheten. Vid tillkomsten av denna bestämmelse

uttalade dåvarande departementschefen att en regel av motsatt innehåll,

såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, inte borde komma i fråga. Jag

har samma inställning. Olägenheterna för huvudmännen med den nuvarande

regeln torde f. ö. minska om det, såsom jag föreslår, blir möjligt att

ta ut avgift för obebyggda fastigheter. Skall engångsavgift delas upp på

flera delbetalningar får man förutsätta att huvudmännen garderar sig genom

krav på säkerhet och särskilda föreskrifter i de avtal som torde upprättas

i sådana fall. Med hänsyn till det nu anförda finner jag inte skäl att

i den nya lagen ta in föreskrifter som innebär att avgiftsskyldigheten binds

vid fastigheten. Även utan uttrycklig lagbestämmelse torde det vara klart

att erlagd engångsavgift får tillgodoräknas ny fastighetsägare.

De avgifter som skall utgå enligt va-lagen är till sin karaktär likartade

med ersättningar för gatumark. För sistnämnda ersättningar föreskrivs i

63 § BL att skälig ränta enligt stadens bestämmande skall betalas

på oguldet belopp redan från den dag då krav på ersättning har framställts.

Jag finner det lämpligt att införa motsvarande bestämmelse för vaavgifter

i den nya lagen.

5.5 Installationsbestämmelser

Enligt utredningen torde installationsbestämmelser, dvs. tekniska föreskrifter

om hur va-installationer och däri ingående ledningar med tillbehör

skall vara beskaffade och utförda, ha meddelats av de flesta huvudmän. Till

huvudmännens ledning har VAV utarbetat normalbestämmelser. Stöd för

att utfärda installationsbestämmelser har huvudmännen sökt i 12 § i nuvarande

VAL. Denna paragraf innehåller regler om vad som skall iakttas vid

brukande av allmän va-anläggning för ansluten fastighets behov och om

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 109

rätt för huvudmannen att meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende

som behövs. Det är tveksamt om bemyndigandet för huvudmannen

att meddela föreskrifter omfattar installationsbestämmelser av den typ det

här är fråga om. Utredningen anser det angeläget att den oklarhet som sålunda

råder undanröjs.

Utredningen föreslår att huvudmännens befattning med att utarbeta och

utfärda installationsbestämmelser skall upphöra. I stället skall enligt förslaget

gemensamma sådana bestämmelser meddelas för hela landet av den

centrala planmyndigheten för byggnadsverksamheten, statens planverk. Bestämmelserna

föreslås bli utfärdade i samma ordning som gäller för byggnadsbestämmelser.

Förslaget innebär vidare att kontrollen över bestämmelsernas

efterlevnad, liksom när det gäller byggnadsbestämmelser, i första

hand skall ankomma på byggnadsnämnderna. För att de va-tekniska synpunkterna

skall bli vederbörligen beaktade förordar utredningen att VAV

tillförsäkras långtgående inflytande och medverkan vid tillkomsten av installationsbestämmelserna

och huvudmännen motsvarande inflytande och

medverkan vid deras tillämpning.

En av utredningens experter, direktören Bengt Petrelius, har i ett särskilt

yttrande kritiserat utredningens förslag i denna del. Eftersom såväl va-verk

som byggnadsnämnd skall ha ansvar för och befogenhet att kontrollera installationsbestämmelsernas

efterlevnad, medför förslaget enligt hans mening

olägenheter i form av dubbelarbete, överorganisation, merkostnader och

kompetenstvister. Han förordar att det uppdras åt en särskild va-installationsnämnd

att utarbeta enhetliga och bindande installationsbestämmelser,

vilka därefter fastställs av nämnden eller planverket, samt att det får ankomma

på huvudmännen att kontrollera efterlevnaden av dessa bestämmelser.

Under remissbehandlingen har från flera håll understrukits vikten av att

allmängiltiga installationsbestämmelser finns. Delade meningar råder endast

i fråga om den ordning i vilken bestämmelserna skall meddelas och deras

efterlevnad kontrolleras. En del remissinstanser har anslutit sig till den

uppfattning som Petrelius redovisar, medan andra har förordat utredningens

förslag.

Det råder enligt min mening inte något tvivel om behovet av tekniska bestämmelser

rörande beskaffenheten av installationsenheter och utförandet

av installationer. Sådana bestämmelser behövs framför allt för att förhindra

sanitära olägenheter av allvarligt slag och skador på person och egendom.

Ett gott belägg för att installationsbestämmelser behövs är att praktiskt

taget alla huvudmän har meddelat sådana bestämmelser, trots att det är

ytterst tveksamt om bestämmelserna har någon rättslig betydelse.

Utredningen anser att installationsbestämmelser bör meddelas av ett centralt

organ med giltighet för hela landet. Denna uppfattning delas allmänt

av remissinstanserna, och även jag ansluter mig till den. Jag vill i detta sam
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

manhang peka på de strävanden till rationalisering genom standardisering

av produkter och industrialisering av deras tillverkning som under senare år

har präglat utvecklingen på byggnadsområdet. Som ett led i dessa strävanden

har byggnadslagstiftningen förenklats. 1959 års byggnadsstadga tillkom i

detta syfte. Bestämmelserna har där så långt möjligt gjorts enhetliga för

hela landet. Specialregler för vissa orter eller vissa typer av bebyggelseområden

har undvikits, byggnadsärenden har decentraliserats till byggnadsnämnderna

och bestämmelser i detaljfrågor, särskilt sådana av teknisk

natur, har rensats ut ur stadgan. Tillämpningsbestämmelser meddelas nu av

planverket genom föreskrifter och anvisningar till BS. De formella möjligheterna

härtill har getts i 76 §. För att ytterligare främja rationaliseringen

inom byggnadsindustrin ändrades denna paragraf år 1967 bl. a. så att föreskrift

som planverket meddelar i fråga om tillämpningen av BS inte längre

skall behöva fastställas av Kungl. Maj :t för att bli gällande annat än när

frågan är av särskilt stor betydelse.

Det nära samband som otvivelaktigt råder mellan de va-tekniska och

byggnadstekniska inslagen inom byggnadsproduktionen talar starkt för att

bestämmelser för va-installationer bör meddelas av planverket enligt samma

regler som gäller i fråga om byggnadsbestämmelser i övrigt. Vad utredningen

har anfört i denna del har emellertid utsatts för åtskillig kritik

framför allt med hänsyn till de följdverkningar det får på det lokala planet.

Utredningens förslag innebär att den lokala kontrollen av att installationsbestämmelserna

efterlevs vid nybyggnadsverksamhet och därmed likartade

arbeten i första hand kommer att vila på byggnadsnämnderna. Det

har gjorts gällande att detta inte är någon lämplig ordning och att kontrollen

hellre bör anförtros åt va-verket eller att det bör överlåtas åt kommunen

att själv bestämma vem som skall handha kontrollen. För egen del finner

jag i hög grad önskvärt att övervakningen av byggnadsproduktionen så

långt som möjligt samlas hos en instans, som får svara för kontrollen av

att olika slag av föreskrifter blir vederbörligen beaktade. Jag är därför positivt

inställd till utredningens förslag. En särskild fördel med detta är f. ö.

att samma regler kommer att gälla vare sig byggnaden ligger inom allmän

va-anläggnings verksamhetsområde eller inte. De farhågor för komplikationer

som har kommit till uttryck i Petrelius’ reservation och de remissyttranden

som stöder den är enligt min mening överdrivna. Det får givetvis

förutsättas att byggnadsnämnderna, om de får till uppgift att handha byggkontrollen

över va-installationerna, anlitar särskild va-teknisk expertis för

detta ändamål, i den mån de inte själva förfogar över sådan expertis. Härvid

ligger det uppenbarligen nära till hands att anlita det lokala va-verket, vilket

i de allra flesta fall har kommunen som huvudman. Jag vill dock framhålla

att ett sådant förfarande inte är att betrakta som någon delegation av övervakningen,

utan det primära ansvaret skulle även i ett sådant fall ligga hos

nämnden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Jag har kommit till den uppfattningen att de betänkligheter som har anförts

mot utredningens förslag inte bör tillmätas avgörande betydelse. Jag

ansluter mig därför till förslaget och förordar att installationsbestämmelser

för va-installationer meddelas av planverket, vilket kan ske i den ordning

som föreskrivs i 76 § BS. Jag förutsätter att planverket vid utarbetandet

av bestämmelserna samråder med företrädare för berörda intressen,

såsom VAV och, om milj övårdsfrägor berörs, med naturvårdsverket, samt att

byggnadsnämnderna bedriver sin kontroll i nära samarbete med va-verken.

Byggnadsnämndens befogenhet att handha byggkontrollen över va-installationer

omfattar bara nybyggnadsarbeten och vissa andra arbeten som

kräver byggnadslov. Emellertid kan, så som BS f. n. är utformad, även

mycket betydande va-installationsarbeten förekomma utan att förhållandena

är sådana att byggnadslov behövs. Byggnadsnämndernas kontrollverksamhet

bör dock omfatta alla installationsarbeten av någon betydelse.

Efter samråd med chefen för civildepartementet vill jag förorda att det i

54 § BS upptagna kravet på byggnadslov utsträcks att gälla alla va-installationsarbeten

som är av mera väsentlig omfattning. Chefen för civildepartementet

avser att senare i vår lägga fram förslag till ändring i BS:s regler

om ansvarig arbetsledare — en fråga som jag strax återkommer till. De

ändringar i BS som föranleds av vad jag här har förordat kan lämpligen

tas upp i det sammanhanget.

Även om reglerna om byggnadslov utvidgas i enlighet med vad jag nu

har anfört kommer givetvis en hel del installationsarbeten, särskilt reparations-

och underhållsarbeten, att falla utanför. Installationsbestämmelser

som planverket meddelar med stöd av 76 § BS täcker emellertid även

arbeten som inte fordrar byggnadslov. Med hänsyn härtill finns det ingen anledning

alt ge huvudmännen befogenhet att meddela några installationsbestämmelser.

En sådan befogenhet skulle f. ö. kunna medföra praktiska

komplikationer, exempelvis när planverket ändrar sina bestämmelser.

I fråga om de arbeten som inte kräver byggnadslov kommer någon automatisk

kontroll från byggnadsnämndens sida av att installationsbestämmelserna

följs inte att äga rum. Byggnadsnämnd får dock enligt 64 § BS besiktiga

även sådana arbeten. Enligt det lagförslag jag nu avser att lägga fram

skall vidare huvudmannen ha rätt att låta undersöka va-installation. Även

härigenom ges möjlighet till en viss kontroll av dessa arbeten. Ansvaret

för att installationsarbete blir utfört i enlighet med gällande föreskrifter

vilar på fastighetens ägare. Har föreskrifterna inte följts kan byggnadsnämnden

vidta åtgärder mot fastighetsägaren. Det torde vidare vara möjligt

för huvudmannen att ingripa med stöd av den lag jag föreslår, exempelvis

genom att stänga av vattentillförseln.

Lagen om va-anläggningar bör innehålla en erinran om att regler angående

va-installationer finns i BS. Vidare bör i lagen tas upp en bestämmelse

om att huvudman inte får meddela föreskrifter i detta ämne samt en re
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

gel om rätt för huvudman att undersöka va-installation. 44 § 7 mom. BS

innehåller för närvarande bestämmelse om hur va-ledningar skall anordnas.

Bestämmelsen bör kompletteras så att den kommer att omfatta även med

sådana ledningar förbundna anordningar. Förslag härom kommer att läggas

fram av chefen för civildepartementet i samband med de tidigare nämnda

förslagen till ändringar i BS. Efter denna komplettering får av BS anses

framgå att va-installation skall vara godtagbar från den allmänna hälsovårdens

synpunkt och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet, funktionsduglighet

och ändamålsenlighet.

Utredningen har ingående behandlat en rad frågor som närmast hänger

samman med utformningen av installationsbestämmelserna. Eftersom dessa

skall meddelas av planverket och till stora delar måste grundas på ytterligare,

noggranna tekniska överväganden anser jag mig inte böra ta närmare

ställning till dessa frågor här. Endast ett par principer vill jag beröra.

I prop. 1967: 100 angående riktlinjer för bostadspolitiken, m. m. anförde

chefen för inrikesdepartementet att byggnadsbestämmelserna borde ges

sådan form att de fyller sin uppgift utan att i onödan binda den tekniska

utvecklingen. Bestämmelserna borde därför ges i form av funktionskrav

på egenskaperna hos den färdiga produkten. Också byggnadsbestämmelser

som är tekniskt detaljerade ansågs kunna utformas som funktionskrav.

Det sålunda anförda torde bli vägledande även när det gäller installationsbestämmelserna

på va-området.

Den av utredningen behandlade frågan om typgodkännande har tilldragit

sig vissa remissmyndigheters uppmärksamhet. Utredningen förordar en

form av frivilligt typgodkännande. Verksamheten föreslås ankomma på

planverket som samordnande, central instans. Enligt utredningen bör verket

ha frihet att lägga ut uppgifter inom den typgodkännande verksamheten

på andra lämpliga organ. Bland remissinstanserna framförs olika uppfattningar.

Sålunda anser NO att typgodkännande verksamhet på grund

av konkurrenshämmande verkan inte bör få förekomma om det inte

är oundgängligen nödvändigt av säkerhetsskäl. VAV anser att den av

Petrelius föreslagna va-installationsnämnden bör få hand om verksamheten.

Planverket uppger sig inte ha tagit ställning till om typgodkännandet

skall vara obligatoriskt eller frivilligt men anser vissa skäl tala för ett begränsat

obligatorium för vissa från säkerhetssynpunkt viktiga varor.

Typgodkännadeverksamheten är av värde därigenom att den förenklar

den lokala granskningen av installationen. Den kan också bidra till en

önskvärd standardisering på området. Jag anser därför att regler om sådan

verksamhet bör kunna tas upp bland installationsbestämmelserna.

Verksamheten bör dock inte utformas så att den motverkar konkurrens

på marknaden. Bl. a. av detta skäl synes det mig inte lämpligt att f. n. införa

regler om obligatoriskt typgodkännande. Sådana regler förekommer f. ö.

inte beträffande byggnadsarbeten.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

113

Det industrialiserade byggandet innebär att inte bara byggnadsdelar utan

också byggelement eller t. o. m. hela hus framställs i fabrik. Den behövliga

kontrollen kan i sådana fall med större fördel utföras i fabriken än på

byggplatsen. Detta gäller också va-installationer. Planverket har utarbetat

system för tillverkningskontroll genom fortlöpande driftskontroll och stickprovsmässig

opartisk kontroll på tillverkningsplatsen. Liksom typgodkännandeverksamheten

bör ett system för tillverkningskontroll kunna regleras

i installationsbestämmelserna.

5.6 Installatörsrättigheter

Enligt nu gällande ordning kan föreskrifter om installatörsrättigheter inte

meddelas med stöd av VAL. Lagen kan sålunda inte användas för att åstadkomma

rättsligt oangripliga förbud att anlita rörinstallatör utan sådana

rättigheter. Som framgått av den tidigare redogörelsen förekommer emellertid

i stor omfattning lokala föreskrifter om installatörsrättigheter och

förbud för annan än auktoriserad installatör att utföra installationsarbeten.

Utredningens förslag innebär att huvudman för allmän va-anläggning

skall få rätt att föreskriva att vissa va-installationsarbeten inte får utföras

av annan än den som har fått installatörsrättigheter. Sådana rättigheter

skall meddelas av huvudmannen. Som en nyhet föreslås att bestämmelser

om villkoren för att förvärva och inneha rättigheter skall bli enhetliga för

hela riket och meddelas centralt av planverket. Enligt förslaget skall huvudmannen

inte utan särskilt medgivande kunna ställa upp andra villkor än de

centralt fastställda.

Utredningens förslag har utsatts för åtskillig kritik. Vissa remissinstanser

har ansett det vara obehövligt med auktorisation på området. Ett flertal

andra instanser har ansett att rättigheterna bör tillerkännas giltighet för

hela landet och att de bör meddelas av ett centralt organ. De kritiska remissinstanserna

har bl. a. pekat på att både det nuvarande och det föreslagna

systemet innebär risk för konkurrensbegränsningseffekter och försvårar för

företag att bedriva verksamhet i flera kommuner.

Det huvudsakliga motivet för ett system med installatörsrättigheter är att

huvudmannen för en allmän va-anläggning därigenom får en viss garanti

för att installationer som skall förbindas med anläggningen utförs på ett

fackmässigt sätt, så att det inte uppstår risk för skador på denna. Det är av

stor allmän betydelse att sådana skador undviks. Detta ligger också i hög

grad i huvudmannens intresse, eftersom han ansvarar för att anläggningen

är funktionsduglig. Med hänsyn härtill synes det mig befogat att ställa upp

särskilda krav på kompetens hos den som skall svara för va-installationsarbeten,

åtminstone när det gäller arbeten av mera betydande omfattning.

Det f. n. tillämpade systemet med installatörsrättigheter är emellertid förenat

med olägenheter, som bara delvis undanröjs genom utredningens för
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

slag. Sålunda innebär systemet vissa risker för ej önskvärda konkurrensbegränsningseffekter.

Vidare blir det allt vanligare att installationsföretag

driver verksamhet inom flera olika kommuner. Genom att auktorisation

meddelas av varje huvudman för hans verksamhetsområde skapas svårigheter

för sådana företag. Detta gäller även om handläggningen av auktorisationsfrågorna

binds genom centrala direktiv. Man kan nämligen inte

därigenom helt utesluta alt praxis blir olika i olika kommuner. Än mindre

kan man undvika besvärande tidsutdräkt vid handläggningen av ärendena.

För installatörsrättigheter torde f. n. i princip krävas att installatören är

kompetent för alla slag av installationsarbeten. Detta är ägnat att motverka

en specialisering som i vissa fall skulle kunna medföra rationaliseringsvinster

vilka kunde komma de enskilda brukarna till godo.

Den kritik som sålunda kan riktas mot systemet med installatörsrättigheter

har gett mig anledning att överväga om inte de synpunkter som ligger

till grund för detta system kan tillgodoses på annat sätt. Det ligger härvid

nära till hands att anknyta till den ordning som gäller i fi-åga om byggnadsarbete.

Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om att reglerna i BS

om byggnadslov bör utvidgas att omfatta alla va-installationsarbeten som

är av mera väsentlig omfattning.

Enligt 61 § BS skall arbete som avser bl. a. nybyggnad och ändring av

befintlig byggnad utföras under ledning och tillsyn av en av den byggande

utsedd och av byggnadsnämnden godkänd ansvarig arbetsledare, vilken

skall svara för att arbetet blir behörigen fullgjort. Byggnadsnämnden skall

enligt 64 § öva tillsyn över arbetet och företa erforderliga besiktningar. Statens

planverk har nyligen hemställt att det införs möjlighet för planverket

att med riksgiltighet pröva frågor om arbetsledares kompetens. Som jag

tidigare har nämnt avser chefen för civildepartementet att ta upp denna

fråga senare i vår. Han ämnar föreslå att BS ändras i enlighet med planverkets

hemställan.

Den förordade ändringen av reglerna angående byggnadslov får till resultat

att bestämmelserna i BS om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga på

alla va-installationsarbeten av större betydelse. Detta ger en tillräcklig garanti

för ett korrekt utfört arbete och det finns då inte längre behov av

regler som förbehåller arbetena för i särskild ordning auktoriserade installatörer.

Genomförs planverkets förslag om riksgiltigt godkännande av ansvariga

arbetsledare, tillgodoses även de synpunkter som ligger till grund

för förslagen om riksgiltiga installatörsrättigheter. De nu berörda konsekvenserna

av en utvidgning av reglerna om byggnadslov ser jag som en väsentlig

fördel och de kan enligt min mening anföras som ett starkt skäl för

en sådan reform.

Bedömningen av frågan om en person skall godkännas som ansvarig arbetsledare

bör ske uteslutande med hänsyn till hans personliga kompetens

för uppgiften. Det bör inte vara något som hindrar att en arbetsledare god
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

känns enbart för va-installationsarbeten eller enbart för andra slag av arbeten.

I den mån närmare bestämmelser rörande ansvariga arbetsledare på det

nu aktuella området behövs synes de mig lämpligen böra meddelas av planverket

i samma ordning som installationsbestämmelserna.

Även efter en utvidgning av reglerna om byggnadslov återstår, som jag

har påpekat vid behandlingen av frågan om installationsbestämmelser, en

hel del arbeten som inte kommer att kräva byggnadslov och där alltså inte

heller reglerna om ansvarig arbetsledare blir tillämpliga. Det kan därför

ifrågasättas om det i fråga om sådana arbeten finns anledning att ha ett

system med installatörsrättigheter. För egen del kan jag inte finna att de

skäl som kan åberopas till stöd för ett sådant system är tillräckligt starka

för att motväga de invändningar som, bl. a. från konkurrensbegränsningssynpunkt,

kan resas däremot. Det torde f. ö. under alla omständigheter

vara nödvändigt att undanta de enklaste slagen av reparations- och underhållsarbeten,

såsom byte av packningar och rengöring av vattenlås. Jag vill

också erinra om att, i den mån installationsbestämmelser har meddelats,

brukaren ansvarar för att dessa bestämmelser följs. Även om det inte finns

några regler om skyldighet att anlita auktoriserad installatör ligger det därför

i brukarens intresse att arbetet blir korrekt utfört, och man torde kunna

räkna med att även servicearbeten och liknande i stor utsträckning kommer

att utföras av installatörer som har kompetens såsom ansvarig arbetsledare.

Under hänvisning till det nu anförda förordar jag att det nuvarande systemet

med installatörsrättigheter avvecklas och att det i lagen uttryckligen

anges att huvudman inte har rätt att föreskriva några särskilda inskränkningar

i fråga om vem som skall få utföra installationsarbete.

Auktorisation enligt den ordning som gäller i dag förutsätter i regel skyldighet

för rörinstallatören att stå allmänheten till tjänst och utföra begärda

arbeten. VAV har som ett viktigt skäl mot en ordning med riksrättigheter för

va-installatörer anfört att kravet på service och jourtjänst inte kan upprätthållas

annat än om huvudmannen får meddela auktorisation inom sitt eget

verksamhetsområde. Jag är medveten om att huvudmännen, om systemet

med installatörsrättigheter slopas, inte längre får möjlighet att med hjälp

av auktorisationen kräva av installatörer att de står till allmänhetens förfogande

för att utföra behövliga arbeten. Den ökade konkurrensfrihet som

mitt förslag medför bör dock innebära en garanti för att servicen mot allmänheten

inte eftersätts. En lämplig ordning för att tillgodose behoven i

detta hänseende i större orter kan vara att företagen i branschen gemensamt

eller i samverkan med huvudmannen inrättar någon form av jourtjänst.

Enligt utredningen förekommer redan i dag ansatser till en sådan ordning

på vissa håll. Skulle verksamheten inte naturligen ta sig sådan inriktning

bör huvudmannen kunna ta initiativet till behövlig samverkan eller också

själv svara helt eller delvis för i vart fall sådana arbeten som behövs i nödsituationer.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Det nya systemet kan medföra viss kostnadsövervältring från sektorn för

nyinstallationer till sektorn för reparationer. Mot en sådan utveckling finns

emellertid inte något att invända. Den innebär bara att de verkliga kostnaderna

på reparationssidan, som tidigare kan ha varit subventionerade från

nyinstallationssidan, kommer i dagen, ökar sålunda kostnaderna för reparationerna

bör emellertid kostnaderna för nyinstallationer minska i motsvarande

mån. Det torde f. ö. vara värdefullt om den nuvarande kopplingen

mellan de båda sidorna i möjligaste mån upphör. Som planverket framhåller

bör nyproducerande företag inte tvingas att svara för reparation av de

anläggningar som de har installerat.

5.7 Prövningsorgan

Frågor enligt VAL kan prövas antingen av länsstyrelse eller av allmän

domstol.

Bland ärenden som enligt VAL ankommer på länsstyrelses prövning kan

nämnas frågor om kommuns skyldighet att ordna allmän va-anläggning, om

allmän va-anläggnings verksamhetsområde i vissa fall, om skyldighet att

ansluta fastighet, om fastställelse av föreskrifter för brukare, om auktorisation

för va-anläggning med annan huvudman än kommun samt om förordnande

av syssloman för sådan anläggning. Vidare kan beslut, som har

fattats av kommunal huvudman, komma under länsstyrelses prövning med

anledning av kommunala besvär. Sådana besvär kan röra allmänna taxefrågor

eller avgiftsdebitering som avser viss fastighet. De kan också gälla

huvudmans beslut att anta föreskrifter om villkor för brukande av allmän

va-anläggning. Samma fråga kan komma under länsstyrelsens bedömning

genom ett underställningsförfarande enligt 12 § VAL.

Tvist i fråga som avses i VAL skall prövas av allmän underrätt, om inte

annat är föreskrivet. Tvisten skall tas upp av domstolen i den ort, där anläggningen

huvudsakligen har sitt verksamhetsområde. Bland frågor som

skall prövas av domstol kan nämnas tvister om ersättning enligt 8 och 9 §§

VAL för befintliga anordningar, som tas i anspråk för allmän va-anläggning

eller blir onyttiga genom tillkomsten av sådan anläggning. Domstol kan

vidare få pröva bl. a. tvister som rör brukares avgifter, frågor om skadestånd,

då huvudman eller brukare anser sig ha lidit skada till följd av att

andra parten har överträtt bestämmelser i avtal mellan dem samt frågor om

villkors giltighet, tolkning, skälighet och laglighet.

Kritik har riktats mot det gällande prövningssystemet bl. a. därför att

vissa ärendegrupper kan prövas av både länsstyrelse och domstol. Detta gäller

särskilt i fråga om taxa och avgifter. Om huvudmannen är kommun

kan själva taxebeslutet prövas av länsstyrelsen efter kommunala besvär. I

samma ordning kan beslut rörande avgift för viss brukare överprövas. Sådan

fråga kan emellertid också komma under domstols prövning i tvist

mellan huvudmannen och brukaren.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Trots de brister som utmärker det nuvarande systemet har utredningen

inte ansett sig böra föreslå några principiella förändringar i detta. Däremot

föreslår utredningen att det skall bli möjligt att använda ett alternativt förfarande.

Vissa va-mål skall kunna behandlas av en för hela landet gemensam

särskild nämnd, statens va-nämnd. Nämnden skall under vissa förutsättningar

kunna meddela för parterna bindande avgöranden, vilka inte

skall kunna överklagas. Den skall också kunna fungera som medlingsinstans

samt anlitas som sakkunnig remissinstans i va-frågor. Utredningen räknar

med att huvudmän och brukare kommer att utnyttja nämnden för alt få

sina tvister lösta. På så sätt skulle ett enhetligt förfarande komma till stånd.

Förslaget om inrättande av en va-nämnd har mottagits positivt vid remissbehandlingen.

Det har framhållits att man härigenom får ett snabbt, smidigt

och billigt förfarande för handläggning av tvister i va-frågor. Den väsentligaste

invändningen hos remissinstanserna har varit att man genom att

inrätta va-nämnden får tre prövningsinstanser i stället för de nuvarande

två, vilket kan leda till motsatt effekt mot den avsedda.

För egen del anser jag att det är angeläget att man på detta område får

tillgång till ett ändamålsenligt prövningsförfarande. Detta är särskilt viktigt

av hänsyn till brukarna, eftersom dessa ofta befinner sig i underläge gentemot

huvudmannen. Prövningsreglerna bör vara utformade så att de underlättar

skapandet av en enhetlig praxis och så långt som möjligt undanröjer

de nuvarande svårigheterna för huvudman och brukare att avgöra vilken

prövningsinstans som är den rätta i det enskilda fallet. Utredningens förslag

ligger uppenbarligen i linje med dessa syften.

Enligt min mening är emellertid det föreslagna systemet behäftat med

vissa brister. Genom att nuvarande regler om prövning hos domstol och

länsstyrelse bibehålls leder förslaget till att man för tvister i va-frågor mellan

huvudman och brukare får tre prövningsinstanser i stället för nuvarande

två. Visserligen räknar utredningen med att parterna skall finna det förenligt

med sina intressen att anlita nämnden i uppkommande tvister. Reglerna

om nämndens behörighet är dock utformade på sådant sätt att det i

vissa fall blir omöjligt för nämnden att ta upp ett ärende till prövning eller

fullfölja det till ett avgörande besked. Sålunda kan nämnden besluta i en

tvist endast om parterna är ense om att överlämna målet till nämndens avgörande.

Vidare krävs enligt förslaget för att nämnden skall kunna meddela

beslut att majoriteten av ledamöterna förenar sig om en viss mening. Slutligen

framgår av utredningens motiv att det i princip inte är meningen att

nämnden skall meddela beslut som innefattar bindande föreskrifter för parterna.

Besluten skall utformas så att det lämnas åt parterna själva att genom

ändring i va-avtalet åstadkomma rättelse.

Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att handläggningen av tvister i

va-frågor mellan huvudman och brukare i princip bör ankomma på en

central nämnd av det slag utredningen föreslår. Nämnden bör dock få exklu
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

siv behörighet att som första instans avgöra sådana tvister och alltså överta

de uppgifter som f. n. ankommer på underrätten. Nämndens avgöranden bör

få samma verkan som domstols dom. Med hänsyn till att nämndens kompetens

inte blir beroende av parts samtycke bör det finnas möjlighet att

överklaga nämndens avgöranden, överprövningen bör förläggas till domstol.

För att ingen onödig tidsutdräkt skall uppstå bör dock tal erätten avskäras

vid lämplig nivå.

Jag föreslår alltså att det inrättas en särskild central nämnd, kallad statens

va-nämnd, samt att det i lagen föreskrivs att tvister mellan huvudman

och fastighetsägare i frågor om tillämpningen av lagen skall prövas av denna

nämnd.

Vissa administrativa va-ärenden bör även i fortsättningen prövas av länsstyrelse.

Länsstyrelse kommer vidare liksom hittills att få pröva va-frågor

med anledning av kommunala besvär. Förslaget löser alltså inte i och för

sig de problem om gränsdragningen mellan olika organs behörighet som nu

föreligger. Vissa svårigheter bör dock kunna undanröjas. Jag vill härom

anföra följande.

Några ändringar bör inte göras i fråga om länsstyrelses behörighet att

pröva frågor om allmänförklaring av va-anläggning, som skall drivas av

annan än kommun, om skyldighet för kommun att se till att allmän va-anläggning

kommer till stånd, om omfattningen av allmän va-anläggnings

verksamhetsområde i vissa fall och om förordnande av syssloman att i huvudmannens

ställe och för hans räkning driva allmän va-anläggning. Däremot

anser jag inte att reglerna om länsstyrelses fastställelse av vissa föreskrifter

som huvudman meddelar bör bibehållas. Är huvudmannen kommun

kan beslut i sådan fråga — liksom exempelvis beslut i avgiftsfrågor — överklagas

genom kommunala besvär. Om fastställelseprövningen slopas, undanröjs

de olägenheter som det innebär att frågan om föreskrifter i vissa

fall kan komma att prövas enligt VAL och i andra enligt allmänna kommunala

besvärsregler.

Enligt gällande lag skall länsstyrelse pröva frågor om skyldighet för

huvudman och fastighetsägare att upprätta rättsförhållande mellan varandra,

medan tvister om avgifter och andra villkor prövas av domstol. Jag föreslår

att va-nämndens kompetens skall omfatta såväl frågor om rätt att bruka

allmän va-anläggning och skyldighet att genom avgift bidra till kostnaden

för sådan anläggning som frågor rörande avgifter och andra villkor. Härigenom

uppnås den fördelen att alla dessa frågor, som har ett intimt samband

med varandra, kommer att prövas i samma ordning. I fråga om nämndens

prövning av avgiftsfrågor vill jag framhålla, att skäligheten av avgift kan

prövas, t. ex. om brukare påstår att hans avgift har bestämts på ett sätt, som

inte överensstämmer med lagens regler om fördelning av avgiftsskyldigheten

efter skälig och rättvis grund. Va-nämnden skall emellertid inte kunna göra

någon allmän prövning av taxa och allmänna bestämmelser, utan prövningen

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

skall alltid avse en viss eller vissa brukare. En allmän prövning skall däremot

liksom hittills ske hos länsstyrelse efter kommunala besvär med tilllämpning

av allmänna kommunalrättsliga regler. Även om va-nämndens avgörande

formellt är begränsat till den brukare som tvisten rör torde dock det

slutliga resultatet ofta bli detsamma som om en allmän prövning hade ägt

rum. Om nämndens beslut i en fråga rörande taxa eller allmänna bestämmelser

har allmän räckvidd kan det nämligen förutsättas att huvudmannen

ändrar taxan eller de allmänna bestämmelserna i överensstämmelse med

nämndens beslut, eftersom han annars riskerar att andra brukare drar motsvarande

fråga under nämndens prövning.

Utredningen har ansett, att tvist mellan huvudman och fastighetsägare,

om fastigheten ligger inom eller utom verksamhetsområdet, inte faller under

va-nämndens kompetens. Skälet härför är att sådan tvist anses i första hand

röra förhållandet mellan det allmänna och huvudmannen. Jag kan inte dela

denna uppfattning. Det ankommer visserligen på huvudmannen att bestämma

verksamhetsområdets omfattning och han kan inte åläggas att ta in en

viss fastighet i detta. Frågan om tolkningen av huvudmans beslut rörande

verksamhetsområdets omfattning bör dock prövas i rättslig ordning på samma

sätt som andra tvister, dvs. av va-nämnden.

Vissa ersättningsfrågor av närmast expropriationsrättslig art kan uppkomma

enligt VAL. Här åsyftas frågor om ersättning för anordningar, som

införlivas med allmän va-anläggning, eller för anordningar, som blir onyttiga

genom att allmän va-anläggning kommer till stånd. Motsvarande regler

bör finnas i den nya lagen. Vissa skäl kan synas tala för att tillämpningen

av dessa regler bör ske i samma ordning som avses skola gälla enligt

annan tvångslagstiftning, dvs. med fastighetsdomstol som första instans. Med

hänsyn till att värderingen skall avse va-tekniska anordningar anser jag

det dock lämpligt att även dessa tvister prövas av va-nämnden, som skall

ha särskild sakkunskap i va-frågor. Fastighetsdomstol kommer däremot att

få pröva vissa andra frågor rörande va-verk, nämligen sådana som avser

tillämpningen av miljöskyddslagen. Det kan exempelvis gälla påstådd luftförorening

från verket. Tvistar huvudman och tredje man, som även kan

vara brukare, om ersättning för föroreningar skall denna fråga tas upp av

fastighetsdomstol.

Om brukare försummar att betala va-avgifter till huvudmannen kan

denne ansöka om betalningsföreläggande vid allmän domstol för brukaren.

Den möjligheten bör stå öppen även i fortsättningen. Om ansökningen bestrids

skall enligt vanliga regler tvisten hänskjutas till rättegång. Även

en sådan tvist bör prövas av va-nämnden. Jag förordar därför — med lagen

(1947:638) om betalningsföreläggande för vissa fordringar på arbetslön

som förebild — att det föreskrivs att sådana va-mål om betalningsföreläggande

i vilka gäldenären bestritt ansökningen och målet med anledning

härav hänskjutits till rättegång skall överlämnas till va-nämnden för avgörande.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

De regler jag föreslår om va-nämndens behörighet medför att nämnden

kan få pröva inte bara rent va-rättsliga frågor utan också exempelvis frågor

om ogiltighet av avtal, om skadeståndsskyldighet och andra frågor av

allmänrättslig art. Tvister av detta slag torde dock bli fåtaliga, och jag har

ingen anledning att undandra dem från nämndens prövning genom gränsdragningsregler

som med nödvändighet måste bli svåra att tillämpa.

Va-nämnden skall enligt mitt förslag i huvudsak kunna pröva bara tvister

mellan huvudman och brukare. Andra tvister i va-frågor skall tas upp av

allmän domstol. Som exempel på sådana tvister kan nämnas skadeståndskrav

som brukare framställer mot annan brukare samt tvist mellan brukare

och installatör rörande installation i brukarens fastighet.

Slutligen bör nämnas att även hälsovårdsnämnden har att ta befattning

med vissa va-frågor. Sålunda faller under nämndens kompetens bl. a. att

pröva om sanitär olägenhet uppkommer genom avstängning av vattentillförseln

från huvudmans sida. Hälsovårdsnämnden kan vidare genom åläggande

åstadkomma att fastigheter, till förhindrande av sanitär olägenhet,

faktiskt ansluts till allmän va-anläggning.

Enligt utredningens förslag skall va-nämndens beslut inte kunna överklagas.

Den ändrade ställning nämnden får enligt mitt förslag bör dock,

som jag tidigare har nämnt, föranleda att klagorätt till domstol införs. Jag

vill i detta sammanhang anföra att det med hänsyn till nämndens sakkunskap

på va-området kan antas att tyngdpunkten när det gäller de rent va-tekniska

avgörandena kommer att ligga hos nämnden samt att domstolens överprövning

i första hand kommer att ta sikte på de rättsliga frågorna.

Eftersom va-nämnden skall vara central för hela landet, bör detsamma

gälla den instans som skall överpröva nämndens avgöranden. Jag har stannat

för den lösningen att målen koncentreras till en fastighetsdomstol —- lämpligen

Stockholms tingsrätt. Parternas intresse av snabba avgöranden talar

starkt för att det inte bör vara möjligt att överklaga fastighetsdomstolens beslut.

Visserligen skulle det kunna göras gällande att frågor av principiell

rättslig innebörd borde få fullföljas till högre rätt. Med hänsyn till svårigheten

att avskilja sådana frågor och till att tyngdpunkten när det gäller de

rent va-rättsliga bedömningarna bör ligga på va-nämnden har jag emellertid

kommit till den uppfattningen att någon möjlighet att fullfölja talan mot

fastighetsdomstolens beslut inte nu bör införas. Det kan emellertid finnas anledning

att överväga denna fråga på nytt i samband med att slutlig ställning

tas till frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och om hovrätts

framtida utformning.

Enligt uLredningens förslag skall va-nämnden bestå av ordförande och sex

andra ledamöter vilka jämte suppleanter utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden

och två av de övriga ledamöterna skall vara lagfarna. Beträffande ordföranden

och en av nyssnämnda två ledamöter, vilken skall vara nämndens

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vice ordförande, krävs dessutom att han innehar eller har innehaft domarämbete.

De tre lagfarna ledamöterna får inte utses bland personer, som

kan anses representera partsintressen. Nämndens övriga fyra ledamöter

skall däremot utses bland personer som kan anses företräda dessa intressen.

Två av dem skall ha anknytning till huvudmännen och två till brukarna.

Utredningen hänför brukarna till två huvudgrupper, nämligen dels de

som behöver vattenförsörjning och avlopp till bostäder och för annan detaljförbrukning,

dels de som behöver anlita den allmänna va-anläggningen

för industriella eller liknande ändamål. Av de två ledamöterna på brukarsidan

bör den ena representera detaljförbrukarna och den andra storförbrukarna.

I huvudsak kan jag ansluta mig till utredningens förslag att i nämnden

skall finnas juridisk sakkunskap samt ledamöter med goda insikter i huvudmännens

och brukarnas problem. Jag anser det emellertid inte påkallat

att ge nämnden ett så starkt inslag av intresserepresentation som utredningen

föreslår. Enligt min mening bör inga ledamöter utses som företrädare

för vissa partsintressen, utan i fråga om samtliga ledamöter bör

kvalifikationskraven utformas som krav på vissa insikter och erfarenheter.

Jag anser det vidare inte nödvändigt att mer än en jurist ingår i

nämnden. Däremot bör nämnden få ett starkare inslag av teknisk sakkunskap

än utredningen föreslår. Av nu angivna skäl föreslår jag att nämnden

skall bestå av ordförande och fem övriga ledamöter. Ordföranden bör

vara jurist med domarerfarenhet. En ledamot bör ha sakkunskap och erfarenhet

i va-tekniska frågor. Två ledamöter bör vara väl förtrogna med

förvaltning och skötsel av va-verk och två väl förtrogna med va-förhållandexr

som avser resp. bostadsfastigheter och annan bebyggelse. Trots att

alltså inga ledamöter skall utses som representanter för berörda intressen

kan det vara lämpligt att organisationer som företräder dessa intressen

bereds tillfälle att framföra synpunkter på valet av ledamöter. Detta synes

mig kunna ske utan stöd av någon uttrycklig lagbestämmelse.

Förfarandet vid va-nämnden bör utformas i nära överensstämmelse med

de regler som gäller för hyresnämnd. På så sätt blir handläggningen domstolsliknande,

men den kommer att äga rum under något friare former än

en domstolsprocess. Liksom hyresnämnderna bör va-nämnden få vidsträckta

medlande funktioner. Med hänsyn till va-nämndens sammansättning

av experter på olika områden bör den vidare — såsom utredningen föreslår

— anlitas för att avge yttrande även i mål och ärenden om vattenförsörjning

och avlopp, vilka handläggs i annan ordning. I första hand torde länsstyrelserna

ha anledning att infordra yttranden i va-ärenden från nämnden.

En bestämmelse om skyldighet för nämnden att avge yttranden i vafrågor

bör tas in i nämndens instruktion.

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kung!. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5.8 Samordning med annan lagstiftning

Som jag tidigare nämnt har den 19 december 1969 till lagrådet remitterats

förslag till ändringar i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar

(LGA). Ändringarna innebär att LGA:s tillämpningsområde utvidgas så att

det blir möjligt att genom förrättning enligt lagen inrätta gemensam anläggning

för vattenförsörjning eller avlopp för två eller flera fastigheter.

Samtidigt föreslås att den möjlighet som f. n. finns enligt 8 kap. VL att

■ordna avloppssamfällighet mellan enskilda fastigheter slopas utom i fall då

det är fråga om gemensam ledning för avlopps- och torrläggningsföretag.

8 kap. VL kommer härefter att innehålla regler endast om förhållandet mellan

allmänna va-anläggningar inbördes samt mellan sådan anläggning och

fastigheter som ligger utanför dess område.

Vattenöverdomstolen har i remissyttrande över förslaget till ändringiLGA

pekat på vissa problem som kan uppstå, om verksamhetsområdet för en allman

va-anläggning utvidgas så att det kommer att innefatta en va-anläggning

tillkommen enligt LGA. Jag vill med anledning härav framhålla följande.

Den omständigheten att vissa fastigheter inom en allmän va-anläggnings

verksamhetsområde är delägare i en va-samfällighet enligt LGA bör inte

hindra att frågan om fastigheternas rätt att bruka den allmänna anläggningen

eller om deras avgiftsskyldighet till dennas huvudman tas upp och prövas.

Vid bedömningen av om fastigheternas va-behov med större fördel kan

tillgodoses på annat sätt än genom den allmänna va-anläggningen får man

ta hänsyn till den fördel de har av gemensamhetsanläggningen och de kostnader

som följer med denna. I och för sig är det inget som hindrar att en

provning enligt va-lagen av frågan om de i samfälligheten ingående fastigheternas

skyldighet att bidra till den allmänna va-anläggningen leder till

att vissa men inte alla dessa fastigheter åläggs sådan bidragsskyldighet.

Frågan om samfälligheten därefter skall bestå för de återstående fastigheterna

får prövas enligt reglerna i LGA. Om samfälligheten inte kan bestå,

kan även de övriga fastigheterna komma att anslutas till den allmänna vaanläggningen.

En samfällighet enligt LGA som sådan bör inte i något fall kunna få

ställning av brukare i förhållande till den allmänna va-anläggningen.

Om en samfällighet enligt LGA upplöses på grund av att de deltagande

fastigheterna ansluts till en allmän va-anläggning, torde den allmänna vaanläggningens

huvudman ofta kunna åläggas skyldighet att inlösa eller

ersätta samfällighetens anordningar enligt reglerna i va-lagen. Det kan tänkas

att en gemensamhetsanläggning, som ursprungligen har avsett både vatten

och avlopp, efter tillkomsten av en allmän va-anläggning kan bli överflödig

när det gäller det ena av dessa ändamål men stå kvar för det andra

ändamålet. Vad som anförts om gemensamhetsanläggningar enligt LGA sy
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

123

nes kunna tillämpas också på sådana avloppssamfälligheter mellan enskilda

fastigheter som kan ha bildats enligt 8 kap. VL i dess hittillsvarande lydelse.

Om en huvudman skulle bestämma verksamhetsområdet för allmän vaanläggning

på sådant sätt att det omfattar endast en del av de fastigheter

som är delägare i en samfällighet enligt LGA eller i en avloppssamfällighet

enligt 8 kap. VL blir problemen mer svårlösta. Jag anser det därför lämpligt

att i va-lagen ta in en föreskrift, som hindrar att verksamhetsområdet

hestäms på detta sätt. Bestämmelsen bör vara tillämplig på alla beslut som

fattas rörande verksamhetsområdets utsträckning.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman

för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Den föreslagna lagen har disponerats på ungefär samma sätt som VAL.

Antalet avsnitt i lagen har dock ökats och överskrifterna över de olika avsnitten

är nya. Alla bestämmelser i lagen, även de som har överförts från

VAL med helt eller väsentligen bibehållet sakligt innehåll, har överarbetats

från formella synpunkter.

Inledande bestämmelser

Under denna rubrik har sammanförts vissa bestämmelser av mera allmän

innebörd. Sålunda definieras begreppet allmän va-anläggning. Vidare ges

regler om plikt för kommun att sörja för att allmän va-anläggning kommer

till stånd och om vad som i lagen avses med begreppen fastighet och fastighetsägare.

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § VAL. I första stycket anges vad som avses med

allmän va-anläggning. Andra stycket innehåller en bestämning av begreppet

huvudman.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Departementschefen. Enligt 1 § VAL avses med allmän va-anläggning i

första hand av kommun omhänderhavd anläggning som har till ändamål

att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse.

Anläggning som omhänderhas av annan än kommun kan förklaras allmän

enligt 2 § VAL.

Utredningen föreslår att ändamålet för allmän va-anläggning anges vara

att bereda bostäder och annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Avsikten

med den föreslagna ändringen är att markera ett visst försteg för

bostadsbebyggelse framför annan bebyggelse. Enligt utredningen är det

främst bostädernas och hushållens problem med vattenförsörjning och avlopp

som de allmänna va-anläggningarna har till uppgift att lösa. Huvudman

för allmän va-anläggning skall i första hand utrusta anläggningen med sådana

anordningar, att de krav tillgodoses som med stöd av HvS och annan lagstiftning

rörande den allmänna hälsovården kan ställas för bostäder och

hushåll. Industriföretag och annan brukare, som behöver vatten av särskild

beskaffenhet, får vara beredd att själv vidta erforderliga åtgärder för att det

levererade vattnet skall få den önskade beskaffenheten. Leverans av vatten

till industriföretag eller annan sådan brukare är, i den mån vattnet skall

användas i produktionen och inte för hushållsändamål eller hygieniska

ändamål, att bedöma som en vanlig affärstransaktion. Sådana leveranser

saknar i allmänhet de sanitära och sociala motiveringar, som utgör den väsentliga

grunden för tillkomsten av VAL. Liknande synpunkter torde enligt

utredningen kunna anläggas på frågor om avlopp.

Utredningen anser alltså, att ändamålet med allmänna va-anläggningar

redan enligt VAL i första hand skall vara att tillgodose hushållsförbrukares

normala behov av vattenförsörjning och avlopp och att täckandet av behov

därutöver kommer i andra hand. Utredningen anser, att den nya va-lagen

bör ha den angivna innebörden. I den allmänna va-anläggningens uppgifter

skall vidare enligt utredningen alltjämt kunna ingå att avleda dagvatten

såväl från brukares fastighet som från gator, vägar och andra allmänna platser

inom stadsplan och byggnadsplan.

Jag kan ansluta mig till de synpunkter utredningen sålunda har framfört.

Något behov av att markera detta genom en ändring av det slag utredningen

har föreslagit synes mig dock inte föreligga. Den av mig föreslagna definitionen

av begreppet allmän va-anläggning överensstämmer däi-för, frånsett

vissa formella jämkningar, med motsvarande bestämmelse i gällande lag.

Som framgår av den föreslagna texten kan allmän va-anläggning drivas av

kommun eller, efter särskild förklaring, av annan. En kommunal anläggnings

verksamhet är normalt lokaliserad till kommunen. Även om verksamheten

delvis skulle vara förlagd utanför kommunens gränser är anläggningen

allmän enligt den föreslagna definitionen. Med kommun förstås

borgerlig primärkommun. Primärkommuns uppgifter kan emellertid omhänderhas

av kommunalförbund. Att lagens bestämmelser om kommun i så

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

125

fall blir tillämpliga på förbundet får anses följa av 2 § lagen (1957: 281)

om kommunalförbund.

Paragrafens andra stycke innehåller, liksom sin motsvarighet i VAL, en

bestämning av begreppet huvudman för allmän va-anläggning. Huvudman

är den som driver anläggningen. Regeln överensstämmer i sak med gällande

rätt.

Utredningens förslag innehåller, förutom en definition av begreppet verksamhetsområde,

som jag återkommer till vid 4 §, ytterligare en definition,

nämligen av begreppet brukare. Med brukare avses enligt förslaget den som

för fastighet får vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning.

Utredningens motiv för att införa denna definition är en önskan att utmärka

den privaträttsliga karaktären av rättsförhållandet mellan huvudman och

den som utnyttjar anläggningen. Jag har emellertid, som framgår av den

allmänna motiveringen, inte velat betona det privaträttsliga inslaget så starkt

som utredningen och har därför avstått från att införa den föreslagna regeln.

2 §

Paragrafen motsvarar 3 § VAL. Där regleras kommuns skyldighet att sörja

för att allmän va-anläggning kommer till stånd.

Departementschefen. Enligt VAL inträder kommunens skyldighet när åtgärder

är påkallade ”till förekommande av sanitär olägenhet”. I den av mig

föreslagna lydelsen, som i sak överensstämmer med utredningens förslag,

talas i stället om att åtgärder behövs ”med hänsyn till den allmänna hälsovården”.

Detta innebär en viss utvidgning av kommunernas skyldigheter.

Jag anser i likhet med utredningen en sådan utvidgning motiverad med hänsyn

till de ökade anspråk som numera ställs på vattenförsörjning och avlopp

och som har kommit till uttryck i bl. a. hälsovårdslagstiftningen och

byggnadsbestämmelserna. Den föreslagna lydelsen ger också utrymme för

en anpassning till successivt ökande anspråk på hygienisk standard.

Vid remissbehandlingen har viss kritik riktats mot uttrycket ”i ett större

sammanhang”. Jag är medveten om att uttrycket är vagt. Något fastare kriterium

torde dock inte kunna anges och med hänsyn härtill och till att uttrycket

förekommer i gällande lag utan att några tolkningssvårigheter av

betydelse har uppkommit förordar jag att det bibehålls.

Kommunens skyldighet att sörja för tillkomsten av va-anläggning behöver

inte innebära att kommunen själv skall utföra och driva anläggningen. Den

kan också fullgöras genom att kommunen medverkar till att annan inrättar

en anläggning och att denna får auktorisation enligt 30 §.

Liksom enligt gällande lag skall länsstyrelse kunna ålägga kommun att

fullgöra skyldighet enligt denna paragraf samt förena sådant åläggande med

vite. Bestämmelse härom finns i paragrafens andra stycke. Utdömande av

vitet ankommer enligt allmänna regler på domstol.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

3 §

I denna paragraf anges vem som enligt lagen är att betrakta som fastighetsägare.

Vidare föreskrivs att reglerna om fastighet kan tillämpas även

beträffande byggnad på ofri grund. Paragrafen ersätter 24 § och 25 § första

stycket VAL samt 33 § i utredningens förslag.

Departementschefen. I första stycket anges att lagens bestämmelser om

fastighetsägare skall tillämpas på den som enligt kommunalskattelagen

(1928:370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp för fastigheten.

Motsvarande regel finns f. n. i 25 § första stycket andra punkten VAL.

Enligt 25 § första stycket första punkten VAL gäller att fastighetens

ägare har att svara för fullgörande av förpliktelse, som enligt VAL åvilar

fastighet, om inte annat har avtalats. Den där angivna möjligheten att i

särskild ordning avtala om att annan än fastighetsägare skall svara för de

skyldigheter som är knutna till fastigheten synes böra kvarstå i den nya

lagen. Bestämmelser härom ges i andra stycket av denna paragraf. Genom

bestämmelserna öppnas möjlighet för flera fastighetsägare att, genom en

ekonomisk förening eller på annat sätt, uppträda som en abonnent gentemot

huvudmannen. Om fastigheter bildar en samfällighet enligt LGA för

skötseln av ett gemensamt ledningssystem kan en sådan samfällighet efter

avtal med huvudmannen uppträda som brukare för fastighetsägarnas räkning.

Vidare kan en nyttjanderättshavare ersätta fastighetsägaren i va-förhållandet.

Av bestämmelsens lydelse framgår att nyttjanderättshavare och

andra inte kan träda i fastighetsägares ställe när det gäller tillämpningen

av 8 och 9 §§.

Tredje styckets första punkt överensstämmer i sak med 24 § VAL. I

andra punkten föreskrivs att lagens bestämmelser om fastighetsägare skall

tillämpas på ägaren av sådan anläggning som avses i första punkten.

V erksamhetsområde

4—7 §§

Dessa paragrafer innehåller regler om allmän va-anläggnings verksamhetsområde.

De motsvarar delvis 1 § andra stycket andra punkten och

5 § VAL.

Gällande rätt. Enligt 1 § andra stycket andra punkten VAL avses med

verksamhetsområde det område som allmän va-anläggning omfattar eller

är avsedd att omfatta. Enligt 5 § tillkommer det i princip huvudmannen

att bestämma verksamhetsområdet. De enskilda fastighetsägarna har inte

rätt att påkalla jämkning i vad huvudmannen har bestämt. Länsstyrelse

kan emellertid ingripa i vissa speciella fall. Sålunda kan länsstyrelse på

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

begäran av kommun ålägga huvudman att i sitt verksamhetsområde ta in

viss bebyggelse inom kommunen. När huvudmän är oense om viss bebyggelse

skall hänföras till den ena eller den andra anläggningen kan länsstyrelsen

besluta i frågan.

Huvudman är inte skyldig att fatta något formellt beslut om verksamhetsområdets

omfattning. Har något sådant beslut inte fattats utgör verksamhetsområdet

det område som anläggningen faktiskt betjänar. Om huvudmannen

har meddelat beslut angående verksamhetsområdet, skall lian

underrätta länsstyrelsen om detta.

Utredningen. Utredningen föreslår inte någon ändring i sak när det gäller

vad som förstås med verksamhetsområde eller reglerna om huvudmans och

länsstyrelses befogenhet att besluta rörande områdets omfattning. Utredningen

påpekar emellertid att huvudmannens bestämmanderätt kan vara

inskränkt även genom beslut av länsstyrelse med stöd av 3 § VAL. I sådant

beslut torde länsstyrelsen ange gränserna för det område inom vilket vattenförsörjning

och avlopp skall ordnas. Utredningen framhåller också att

den kommunala likställighetsprincipen kan ha viss betydelse när det gäller

att bestämma verksamhetsområdet för en kommunal va-anläggning. Vad

beträffar det fall att huvudmän har olika mening påpekar utredningen, att

de gällande reglerna kan leda till att kommunal huvudman åläggs att svara

för vattenförsörjning och avlopp utanför den egna kommunens område.

I praktiken har sådant åläggande hittills inte varit aktuellt. Utredningen

anser det tveksamt om bestämmelserna har någon praktisk betydelse men

har inte velat föreslå några ändringar i gällande rätt. Frågan hänger nära

samman med andra frågor om mellankommunala relationer och bör lämpligen

behandlas i samband därmed.

Enligt förslaget skall uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde

finnas tillgänglig hos länsstyrelsen. Denna föreskrift i förening

med reglerna om att huvudman bestämmer verksamhetsområde och är

skyldig att meddela länsstyrelsen vad han har bestämt betyder, att verksamhetsområdet

skall vara fixerat till sina gränser. Detta innebär en skärpning

i förhållande till vad som nu gäller. I och för sig skall huvudman kunna

bestämma att gränserna skall bero av anläggningens utsträckning. Meddelande

om detta med besked om anläggningens utsträckning och om de

gränser, som sålunda gäller för verksamhetsområdet, skall lämnas till länsstyrelsen

i lämplig form, t. ex. karta eller skiss med erforderliga förklaringar.

Utredningen anser det emellertid önskvärt att huvudman i den omfattning

som kan ske fattar beslut, varigenom verksamhetsområdets gränser

bestäms så, att de kommer att innefatta både område, där vattenförsörjning

och avlopp har ordnats, och område, där sådant skall ordnas genom

va-anläggningen. I fråga om område av det senare slaget är att märka

att planeringen bör ha fortskridit så långt, att behövliga anordningar kom
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

mer att bli utförda inom en ganska nära framtid. I annat fall kan beslutet

leda till att fastighetsägare inom området obehörigen hindras från att ordna

sina va-frågor på annat sätt.

Mot den föreslagna skärpningen av huvudmans skyldighet att genom

beslut fixera gränserna för allmän va-anläggnings verksamhetsområde

skulle enligt utredningen kunna anföras, att ett sådant beslut i vissa fall

kan föranleda spekulation och obehöriga vinster på markvärdestegring. En

sådan kritik kan ibland ha visst fog. Beslut att i va-anläggnings verksamhetsområde

ta in planlagt område bör dock i allmänhet inte möta hinder

från synpunkten att detta skulle avslöja kommunala åtgärder, som kan

medföra värdestegring. I fråga om områden som inte planlagts kan läget

vara ett annat. Sekretess är ibland nödvändig i planärenden berörande

mark som kommunen avser att förvärva, därför att kännedom om planutkastet

kan medföra markvärdestegring. Utsträckning av verksamhetsområdet

för va-anläggning torde emellertid i regel inte aktualiseras förrän

planläggningen har fortskridit så långt att planerna blivit offentliga.

Utredningen anser sig inte kunna ange någon för alla fall tillämplig formel

efter vilken huvudman kan gå till väga, när han bestämmer verksamhetsområdet,

utan hänvisar huvudmännen till att göra en avvägning och

därvid ta hänsyn till olika omständigheter och intressen. Utredningen vill

emellertid understryka, att den formlösa och oförbindande ordning som

f. n. kan tillämpas har visat sig medföra nackdelar inte bara för fastighetsägare

utan också för kommuner. Ovissheten om hur gränsen för va-anläggningens

verksamhetsområde går och därmed ovissheten om de rättsverkningar

har inträtt, som följer av att viss fastighet ligger inom området, har

föranlett kontroverser mellan huvudmän och fastighetsägare.

Med hänsyn till att länsstyrelsen skall vara skyldig att tillhandahålla

uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde bör den kunna

ålägga huvudman att komma in med uppgift härom. Utredningen föreslår

en regel om att länsstyrelsen skall kunna ge sådant åläggande och i samband

därmed förelägga vite.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen och SMR anser att enskild fastighetsägare

resp. var och en som inom kommunen har behov av va-anordning

bör få rätt att hos länsstyrelsen påkalla prövning av frågan om verksamhetsområdets

omfattning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och Länsingenjörers förening anser att

det är överflödigt med nya bestämmelser om antagande av verksamhetsområde

och tillgänglighållande av uppgift om detta, eftersom de nuvarande

reglerna inte har vållat olägenheter som skulle kunna undvikas med de

föreslagna ändringarna. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet anser, att den föreslagna skyldigheten att lämna uppgift

om verksamhetsområdet kan medföra praktiska svårigheter för de

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

129

kommunala huvudmännen även bortsett från de av utredningen berörda

riskerna för spekulation och obehöriga vinster på markvärdestegring. Med

hänsyn till de betydelsefulla rättsverkningar som är förenade med begreppet

verksamhetsområde är det emellertid angeläget att detta får otvetydiga

gränser. Styrelserna vill därför inte motsätta sig utredningens förslag

i denna del. SKTF anför att det från kommunal synpunkt torde vara

önskvärt, att verksamhetsområdet som regel kan definieras som det område,

inom vilket allmän va-anläggning vid varje tillfälle är utbyggd. Förslaget

synes enligt föreningen i vissa fall skapa stora svårigheter när det

gäller att bestämma verksamhetsområdets gränser.

VAV säger sig med hänsyn till gränsdragningens rättsverkningar anse

det i princip riktigt att verksamhetsområdes gräns skall vara klart angiven

genom beslut av huvudmannen och inte bero av vilka ledningssträckor som

för ögonblicket är utbyggda, beslutade eller eventuellt enbart planerade.

Verksamhetsområde torde kunna anges som det område som vid varje tillfälle

omfattas av fastställd stadsplan och dessutom de övriga områden som

ligger inom på karta eller på annat sätt angivna gränser. Obenägenheten att

ange bestämda gränser torde bero på farhågor för att detta skulle kunna

leda till dels markspekulation, dels krav på anslutning innan ledningsnätet

har blivit utbyggt. Den första farhågan synes numera knappast berättigad.

Att krav på anslutning skulle medföra några oönskade konsekvenser för

huvudmannen synes inte heller sannolikt med hänsyn till det sätt på vilket

både de gällande och de föreslagna lagreglerna är utformade. Några större

svårigheter eller olägenheter med att precisera ett verksamhetsområde av

lämplig omfattning och att successivt besluta och kungöra ändringar av

detta synes alltså inte föreligga. Föreningen tillstyrker därför utredningens

förslag i denna del.

Departementschefen. Med verksamhetsområde för allmän va-anläggning

bör förstås det område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp har ordnats

eller skall ordnas genom anläggningen. Liksom enligt gällande rätt

bör det ankomma på huvudmannen att bestämma gränserna för verksamhetsområdet.

Huvudmannens bestämmanderätt kan emellertid vara inskränkt

genom föreskrifter som länsstyrelse har meddelat med stöd av

2 § eller i samband med allmänförklaring enligt 30 §. Vidare bör de befogenheter

att meddela bestämmelser i fråga om verksamhetsområde som enligt

5 § VAL tillkommer länsstyrelse i vissa speciella fall bibehållas.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt om inte enskilda intressenter borde

få rätt att hos länsstyrelsen påkalla prövning av frågan om verksamhetsområdets

omfattning. Sådan rätt saknas f. n. Med hänsyn till det nära

samband som råder mellan frågor om allmän va-anläggnings verksamhetsområde

och allmänna planeringsfrågor inom kommunen är det emellertid

enligt min mening inte lämpligt att ge de enskilda intressenterna sådan

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

talerätt som har förordats under remissbehandlingen. Deras intressen får

anses vara tillräckligt tillgodosedda genom de möjligheter som finns att

överklaga kommunens beslut.

Enligt gällande rätt är huvudman inte skyldig att fatta något formellt

beslut om verksamhetsområdets omfattning. Utredningens förslag innebär

att en sådan skyldighet skall införas. Jag anser i likhet med utredningen

och vissa remissinstanser att det med hänsyn till de viktiga rättsverkningar

som är förenade med verksamhetsområdets avgränsning måste anses

angeläget att klarhet råder härom. De nuvarande reglerna är därför inte

tillfredsställande. Några remissinstanser har emellertid framhållit att den

av utredningen föreslagna skyldigheten för huvudman att fixera verksamhetsområdets

gränser och underrätta länsstyrelsen om sitt beslut skulle

medföra betydande praktiska problem. Jag är medveten om att vissa svårigheter

kan uppstå men anser inte att detta utgör tillräckliga skäl för att

avstå från att genomföra utredningens i och för sig mycket välmotiverade

förslag. Huvudmannens skyldighet bör komma till klarare uttryck i lagtexten

än utredningen har föreslagit.

I departementsförslaget har reglerna om allmän va-anläggnings verksamhetsområde

delats upp på fyra paragrafer. 4 § innehåller i första stycket

bestämmelsen om vad som avses med verksamhetsområde. I paragrafens

andra stycke finns en allmän regel om att verksamhetsområdet skall

vara fastställt till sina gränser samt en föreskrift rörande områdets avgränsning

för sådana fall då det berör området för en i särskild ordning

bildad samfällighet för va-frågor. Rörande motiven för sistnämnda regel

får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen beträffande

samordning med annan lagstiftning. I 5 § föreskrivs att verksamhetsområdet

bestäms av huvudmannen. 6 § upptar regler om de specialfall

då länsstyrelsen har befogenhet att meddela beslut som påverkar verksamhetsområdets

utsträckning. I 7 § föreskrivs att huvudman skall meddela

länsstyrelsen vad han har bestämt om verksamhetsområdet samt att länsstyrelsen

kan ålägga huvudman vid vite att fullgöra denna skyldighet. Liksom

när det gäller vite enligt 2 § ankommer det på allmän domstol att pröva

frågor om utdömande av vitet. I 7 § föreskrivs vidare att uppgift om allmän

va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskgldighet

Detta avsnitt innehåller vissa grundläggande bestämmelser om huvudmans

skyldighet att låta fastighetsägare bruka va-anläggningen och om

fastighetsägares skyldighet att betala avgifter till huvudmannen. De motsvarar

bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång i 6 § VAL

samt ansvarighetsregeln i 25 § andra stycket. I utredningens förslag finns

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

131

motsvarande regler i 5, 6 och 16 §§. Beträffande motiven för de föreslagna

bestämmelserna kan jag i huvudsak härnäsa till den allmänna motiveringen.

Här återstår bara att behandla vissa frågor om tidpunkten för skyldigheternas

inträde och om verkan av att fastighet byter ägare.

8 §

Gällande rätt och utredningen. Den tidpunkt när brukandet skall kunna

börja anges inte uttryckligen vare sig i VAL eller i utredningens förslag.

Det får emellertid enligt utredningen anses underförstått, att tidpunkten

skall infalla omedelbart eller snarast möjligt efter begäran av fastighetsägare,

beroende på om anläggningens ledningsnät har nått fastigheten eller

inte. 6 § i förslaget, som i sak överensstämmer med 6 § andra stycket VAL,

garderar huvudmannen mot krav på sådan forcering av arbetet, att tekniska

och ekonomiska hänsyn skulle sättas åt sidan. Bestämmelsen medger

huvudman att förlägga arbeten till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ordningsföljd

med andra va-arbeten och samordna dem med arbeten för andra

ändamål i gata, väg eller annan allmän plats. Allmän va-anläggnings

ledningar brukar regelmässigt dras i gata och annan allmän plats. Tidpunkten

då gata och allmän plats skall upplåtas regleras genom bestämmelser

i BL.

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser som har yttrat sig beträffande

den av utredningen föreslagna 6 § har varit kritiska mot förslaget. Planverket

anser att paragrafen är ett exempel på en ensidig bedömning till

huvudmans förmån och att de ekonomiska fördelar som huvudman med

hjälp av paragrafen skulle kunna uppnå inte står i rimlig proportion till

de olägenheter som brukare kan åsamkas. Den produktions- och tidsplanering

som är en förutsättning för rationellt byggande påverkas i hög grad

av tidpunkten för va-anslutning. Förändringar häri kan för brukares del

medföra kostnadsuppoffringar som är avsevärt mycket större än hans vaanslutningsavgift.

Paragrafen anses bygga på ett synsätt som inte gagnar

samhällets intresse av en ekonomisk totalplanering. Planverket föreslår

därför att bestämmelsen formuleras om. NBU anför i stort sett samma synpunkter

som planverket. Regeln att huvudman har rätt att förlägga arbetena

till tjänlig årstid anses omotiverad, eftersom den moderna tekniken

medför att årstidsväxlingarna får allt mindre betydelse för va-arbetenas

rationella bedrivande. NBU föreslår att bestämmelsen får följande lydelse:

”Ägare av fastighet har rätt att bruka allmän va-anläggning enligt vad

som sägs i 5 §. Brukare äger dock ej kräva att för detta ändamål erforderliga

arbeten utförs på tid och sätt som väsentligen försvårar samordningen

med andra arbeten”. BIU framhåller att va-anläggningarna ingår som en

integrerad del i ett bebyggelseområde. Arbetet med det yttre ledningsnätet

måste inordnas i byggprocessen och även byggherrens intressen måste till
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

godoses när det gäller att bestämma tidpunkten för arbetet med va-anläggning.

Det bör ankomma på kommunen att se till att arbetet med det yttre

ledningsnätet samordnas med byggandet i övrigt.

Departementschefen. Såsom utredningen framhåller bör huvudmannen anses

skyldig att så snart som möjligt bereda fastighetsägare, som begär det,

möjlighet att bruka va-anläggningen. Svårigheter kan emellertid uppstå i

sådana situationer då erforderliga anläggningsarbeten ännu inte är utförda.

Utredningen föreslår att det i den nya lagen införs regler motsvarande

6 § andra stycket VAL, vilka ger huvudmannen vissa befogenheter att

förlägga dessa arbeten till en för honom lämplig tidpunkt. Denna regel har

kritiserats vid remissbehandlingen, och det har framhållits att den kan

leda till avsevärda fördyringar för fastighetsägarna. För egen del vill jag

framhålla att det givetvis är av stor betydelse att va-anläggningsarbetena

planeras och bedrivs på ett sätt som skapar goda förutsättningar för en

rationell byggnadsproduktion. Det är därför viktigt att en samordning

sker mellan huvudmannens arbeten på va-anläggningen och byggnadsarbetena

på de enskilda fastigheterna. Jag anser mig kunna utgå från att huvudmännen

har förståelse härför och vid sin arbetsplanering tar vederbörlig

hänsyn till dessa synpunkter. Under förutsättning att fastighetsägarna

anmäler sina önskemål att få bruka anläggningen i god tid bör en

tillfredsställande samordning i regel kunna komma till stånd. Det är emellertid

också av vikt att va-anläggningens huvudman själv kan bedriva sina

arbeten på ett rationellt sätt. Detta förutsätter att huvudmannen har viss

frihet att bestämma vid vilken tidpunkt olika arbeten skall utföras. Alltför

störa krav i fråga om huvudmans skyldighet att snabbt utföra erforderliga

arbeten kan leda till att denne tvingas att hålla en större personalstyrka

och göra större investeringar i maskiner o. d. än vad som annars

skulle vara nödvändigt, vilket kan medföra extrakostnader som kommer

att drabba va-kollektivet. Av nu anförda skäl anser jag att regler motsvarande

6 § andra stycket VAL behövs. Reglerna bör emellertid ges en mer

restriktiv utformning än de har i gällande rätt. Av den formulering jag föreslår

framgår att huvudmannen måste ha starka objektivt godtagbara motiv

för att få uppskjuta arbetena.

9 §

Gällande rätt och utredningen. Enligt VAL inträder avgiftsskyldighet när

fastighet har anslutits till va-anläggningen. Utredningen, som anser att

begreppet anslutning bör slopas, föreslår en regel om att fastighetsägares

avgiftsskyldighet skall inträda när va-anläggningens ledningsnät har nått

fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har gjort vad på honom

ankommer för att anläggningen skall kunna brukas för fastigheten.

Detta torde motsvara vad som enligt gällande rätt ligger i begreppet an
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

slutning. För bebyggda fastigheter som skall utnyttja anläggningen bör

enligt utredningen de angivna förutsättningarna anses uppfyllda när servisledning

har utförts och fastighetens ledningssystem kopplats till denna.

I fråga om fastigheter som inte utnyttjar anläggningen bör huvudmannen

anses ha fullgjort sin skyldighet redan i och med att ledningsnätet har

dragits till fastighetens omedelbara närhet så att en tillkoppling lätt kan

ske.

Remissyttrandena. Flertalet remissinstanser har avstått från att framföra

några synpunkter på denna fråga. SKTF, byggnad skontor et i Halmstad

samt vatten- och avlopp snämnd en i Göteborg anser att uttrycket ”fastighetens

omedelbara närhet” är oklart. Även VAV anser att tidpunkten då

avgift skall erläggas är oklar. Skyldigheten torde i princip inträda när

huvudmannen har gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen

skall kunna brukas för fastigheterna. Enligt drätselkammaren och gatunämnden

i Malmö bör klargöras om avsikten är att avgift skall kunna tas

ut av senare ägare än den som ägde fastigheten när förutsättningarna för

avgiftsskyldighet inträdde. Vidare påpekas att frågan om vilken taxa som

skall tillämpas kan bereda problem dels när huvudmannen inte kräver avgift

redan när avgiftsskyldigheten inträder, dels när ytterligare avgift skall utkrävas

vid sanering eller utökning av befintlig byggnad. Liknande påpekande

görs av Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, som dessutom

anför att den föreslagna regeln ger anledning till tveksamhet eftersom

dess formulering inte utesluter att brukare kan åläggas att betala periodiska

brukningsavgifter fr. o. m. den tidpunkt då de angivna förutsättningarna

föreligger.

Departementschefen. Jag föreslår i 12 § bestämmelser om skyldighet för

huvudman att upprätta förbindelsepunkt för varje fastighet som skall bruka

anläggningen. Fastighetsägarens avgiftsskyldighet bör lämpligen inträda

när sådan förbindelsepunkt har upprättats och fastighetsägaren har fått

underrättelse om punktens läge. Bestämmelse härom har tagits upp i 9 §

andra stycket. Frågan om avgiftsskyldighetens omfattning regleras inte

i denna paragraf. Den får bedömas från fall till fall enligt den allmänna

regel om fördelning av avgiftsskyldigheten efter skälig och rättvis grund

som jag har behandlat i den allmänna motiveringen. Att avgiftsskyldighet

kan föreligga för dagvattenavledning från allmänna platser redan innan

förbindelsepunkt upprättats framgår av 24 §.

10 §

I paragrafen behandlas frågan om de rättsverkningar som inträder när

fastighet byter ägare. Paragrafens första stycke ersätter 25 § andra stycket

VAL. Andra stycket motsvarar 16 § i utredningens förslag.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Gällande rätt. I 25 § VAL föreskrivs bl. a. att fastighetsägare svarar för

förpliktelse som enligt lagen åvilar fastigheten, om inte annat har avtalats,

samt att ny ägare eller innehavare inte svarar för avgift som förfaller till

betalning före tillträdesdagen.

Utredningen. Utredningens förslag innehåller inte någon direkt motsvarighet

till 25 § VAL. Detta sammanhänger med att rättsförhållandet mellan

parterna i princip skall regleras genom avtal. Däremot föreslår utredningen

i 16 § en särskild regel om skyldighet för brukare som överlåter sin fastighet

att underrätta huvudmannen härom. Till dess sådan underrättelse har

kommit huvudmannen till handa svarar den tidigare brukaren mot huvudmannen

enligt föreliggande va-avtal. Den praktiska innebörden av den

föreslagna paragrafen är enligt utredningen att frånträdande brukare, som

underlåter att underrätta eller låta underrätta huvudmannen, kan riskera

att få räkning på avgifter för tid efter frånträdandet. Sådan räkning blir

han då skyldig att betala. I vad mån han kan kräva tillbaka vad han erlägger

av den tillträdande brukaren, beror på vad hans avtal med denne

innehåller. Om brukare går i konkurs och konkursboet i hans ställe inträder

som brukare, bör underrättelseplikten anses gälla konkursboet. Underlåter

konkursboet att anmäla, att det har övertagit brukandet, riskerar det

att vattentillförseln stängs av, om den i konkurs försatte brukaren försummat

att betala avgift till va-verket. Har anmälan skett, kan avstängning

inte äga rum på grund av att konkursgäldenären lämnat avgifter till vaverket

obetalda. Huvudmannens fordran med anledning av att konkursgäldenären

häftar för obetalda avgifter blir, oavsett om underrättelse har

skett eller inte, en fordran i konkursen. Fordringar mot konkursboet för

tiden efter det boet har inträtt som brukare i gäldenärens ställe blir däremot

s. k. massafordringar. Huvudman skall enligt utredningens mening

inte ha rätt att betinga sig att nytillträdande brukare betalar tidigare brukares

obetalda avgifter.

Det sagda avser rättsförhållandet mellan brukare och huvudman. I avtal

mellan frånträdande och tillträdande brukare kan ha bestämts t. ex. att

den tillträdande skall betala den frånträdandes obetalda va-avgifter. En

sådan överenskommelse binder emellertid inte huvudmannen. Har den tillträdande

brukaren försummat att i rätt tid fullgöra sitt åtagande att betala

den frånträdandes avgifter, kan huvudmannen vända sig mot den frånträdande

med krav. Han är däremot förhindrad att söka tvinga fram betalning

från den nye brukaren genom att stänga av vattnet eller på annat sådant

sätt.

Remissyttrandena. Flera remissinstanser påpekar att utredningens förslag

förefaller vara oklart när det gäller betalningsansvaret under den tid som

kan förflyta mellan tillträdet och underrättelsen. Hit hör vice stadsjuristen

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

135

i Stockholm, drätselkammaren i Malmö, kommunalrättskommittén, styrelserna

för Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet samt

Föreningen Sveriges kommunala förvaltnings jurister. Flera av dessa remissorgan

anser det lämpligt att såväl köpare som säljare skall svara gentemot

huvudmannen för fastighetens skyldigheter. Styrelserna för stadsoch

kommunförbunden förordar att varje brukare skall svara för anslutningsavgiften

i vad den förfaller under hans innehavstid samt att frånträdande

brukare därjämte skall svara för belopp som förfallit till betalning,

innan underrättelse om frånträdandet kommit huvudmannen tillhanda.

HSB anser det tveksamt om den föreslagna regeln är motiverad och påpekar

att den kan medföra tvister mellan säljare och köpare eftersom underrättelse

till huvudmannen ofta kan komma att försummas eller fördröjas.

Länsläkaren i Malmöhus län föreslår att underrättelse om ny ägare

skall ske genom lagfartsmyndighetens försorg.

Departementschefen. I första stycket av denna paragraf har intagits en

motsvarighet till VAL:s föreskrift om att ny ägare av fastighet inte svarar

för avgift som förfaller till betalning före den dag då han skall tillträda

fastigheten. Vem som skall betraktas som fastighetsägare framgår av 3 §.

Vad gäller de av utredningen i 16 § föreslagna bestämmelserna om skyldighet

att underrätta huvudman om fastighetsöverlåtelse och om verkan

av att denna skyldighet försummas synes mig sådana bestämmelser önskvärda

med hänsyn till huvudmannens intresse av att vid varje särskild tidpunkt

känna till vem som är betalningsskyldig på grund av fastighetsinnehav

och av att kunna få ut de avgifter som belöper på fastigheterna. Dessa

synpunkter talar emellertid för att huvudmannen bör underrättas även när

äganderätten till fastighet har övergått på annat sätt än genom överlåtelse.

Bestämmelserna i andra stycket av denna paragraf har utformats med hänsyn

härtill. De föreskriver inte uttryckligen någon underrättelseskyldighet.

Det syfte en sådan skyldighet skulle tjäna tillgodoses nämligen i lika hög

grad genom en regel om att den förre ägaren svarar för de med fastigheten

förenade förpliktelserna så länge huvudmannen inte har fått besked om

att äganderätten har övergått på annan. Med en sådan regel kommer det att

ligga i den frånträdandes intresse att lämna besked om äganderättsövergången

i så god tid att han inte riskerar att bli betalningsskyldig för belopp

som förfaller sedan han har frånträtt fastigheten. Med hänsyn härtill saknas

enligt min mening anledning att föreskriva skyldighet för lagfartsmyndigheten

att underrätta huvudmannen. Någon beaktansvärd risk för

att de föreslagna bestämmelserna skulle kunna medföra tvister mellan säljare

och köpare synes mig inte föreligga. För att den av flera remissinstanser

påtalade oklarheten beträffande betalningsansvaret för tid som kan förflyta

mellan tillträdet och underrättelsen skall undvikas, har paragrafen

emellertid formulerats så att det klart framgår att både den tidigare och

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

den nye ägaren svarar mot huvudmannen för skyldigheter som skall fullgöras

under denna tid. Om parterna inte har avtalat om annat i samband

med överlåtelse av fastigheten torde en säljare som har blivit tvungen att

betala huvudmannen i enlighet med den föreslagna regeln kunna återkräva

erlagt belopp av köparen.

Anläggningen

Under denna rubrik har samlats vissa bestämmelser som rör allmän

va-anläggnings utformning och handhavande.

11 §

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om allmän va-anläggnings

utförande och beskaffenhet samt om vissa skyldigheter för huvudman. Den

ersätter 4 §, del av 7 § första stycket samt 10 § VAL och motsvarar 8 § och

del av 9 § i utredningens förslag.

Gällande rätt. Enligt 4 § VAL skall allmän va-anläggning utföras med tillbörlig

hänsyn till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess

ändamål kräver. Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning

eller endast för avlopp skall anläggningen lämpas efter det.

Inom område för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan

eller på annan grund gäller särskilda bestämmelser i fråga om

markens bebyggande får va-anläggning inte utföras så att områdets ändamålsenliga

bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna på annat

sätt motverkas. Även fastställd regionplan skall beaktas. I 7 § föreskrivs

bl. a. att allmän va-anläggning när den upplåts till begagnande skall vara

försedd med de anordningar som behövs för att den på tillfredsställande

sätt skall fylla sitt ändamål. Enligt 10 § är huvudmannen skyldig att underhålla

anläggningen och även i övrigt sörja för att den på tillfredsställande

sätt fyller sitt ändamål så länge behovet av anläggningen kvarstår.

Utredningen. Utredningsförslaget innebär vissa formella jämkningar i förhållande

till gällande rätt, men i sak är ändringarna endast två. Den ena

är att uttrycket ”allmänna sanitära intressen” har ersatts med ”den allmänna

hälsovårdens intresse”. Innebörden av detta uttryck, som också har

införts i 3 §, framgår av betänkandet s. 179—180. Den andra sakliga skillnaden

avser skyldigheten för huvudman att driva och underhålla den allmänna

va-anläggningen så länge den behövs. Enligt utredningen bör denna

skyldighet, i motsats till vad som f. n. torde anses gälla, främst avse

förhållandet till det allmänna, inte till brukarna. Frågan om anläggningen

behövs skall alltså bedömas från den allmänna hälsovårdens synpunkt eller

från annan allmän synpunkt. Det bör emellertid inte krävas att beho
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vet är av sådan art och intensitet som enligt 3 § fordras för att kommun

skall vara skyldig att se till att allmän va-anläggning kommer till stånd.

Skyldigheten gentemot det allmänna att fortsätta att driva och underhålla

allmän va-anläggning medför också att brukarintressen tillgodoses. Praktiskt

sett blir därför skillnaden i förhållande till gällande lag inte stor. Om

antalet brukare av en allmän va-anläggning skulle gå ner mycket kraftigt,

kan det emellertid tänkas, att det inte längre finns behov från allmän synpunkt

att upprätthålla anläggningen för enstaka kvarvarande. I så fall

skall anläggningen kunna läggas ned.

Remissyttrandena. NBU anser att man bör ställa vissa allmänna krav på

huvudmannen beträffande anläggningens funktionsduglighet, bl. a. med

avseende på vattentryck och skydd mot baktrycksskador för brukaren.

NBU förutsätter vidare att enstaka kvarvarande brukare som drabbas av

en nedläggning skall kunna få skälig ersättning härför med hänsyn till

den anslutningsavgift som har erlagts och övriga omständigheter. Länsarkitekten

i Malmöhus län anser att bestämmelserna om skyldighet att beakta

fastställd plan kunde ha utvidgats att även gälla avstyckningsplaner

samt pekar på behovet av särskilda bestämmelser för va-arbeten inom äldre

tätbebyggelsegrupper där byggandet regleras endast av 3 och 5 kap. BS.

Tekniska verken i Västerås ifrågasätter om inte som villkor för att ett ledningsnät

skall få byggas ut bör gälla, att planen för utbyggandet har godkänts

av vederbörande planmyndighet. I synnerhet bör detta gälla när

fastställd plan saknas.

Departementschefen. De av mig föreslagna reglerna överensstämmer i stort

sett med gällande rätt och utredningens förslag. Med hänsyn till vad NBU

har anfört anser jag det emellertid motiverat att skärpa huvudmannens

skyldigheter i förhållande till vad utredningen föreslår. Enligt den av mig

föreslagna lydelsen krävs därför bl. a. att allmän va-anläggning skall tillgodose

skäliga anspråk på säkerhet. Några närmare föreskrifter om anläggningens

utformning anser jag inte behövliga.

Utredningens förslag innebär att den nuvarande uppräkningen av de

planinstitut som skall beaktas vid utförande av va-anläggning utgår och

ersätts av en allmän hänvisning till fastställd plan. Jag godtar detta förslag

och föreslår även en regel som innebär att anläggningen inte får inrättas

så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämplig planläggning försvåras.

Denna regel, vilken överensstämmer med 6 § andra stycket LGA, torde

göra det möjligt att i viss utsträckning beakta även t. ex. avstyckningsplaner.

Jag kan ansluta mig till vad utredningen anför om nedläggning av allmän

va-anläggning men vill framhålla att en sådan åtgärd inte torde komma

i fråga annat än i undantagsfall. Det får anses åligga huvudman att

5f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 11S

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vid avvecklingen underlätta för eventuella kvarvarande brukare att på rimliga

villkor överta va-anläggningen eller på annat sätt lösa sina va-frågor.

I samband därmed kan det i vissa fall vara rimligt att viss del av erlagda

engångsavgifter eller andra ersättningar återbetalas. Med hänsyn till att

antalet nedläggningsfall torde bli mycket ringa anser jag inte att några särskilda

regler för uppgörelsen i dessa fall behöver tas in i lagen.

12 och 13 §§

1 12 § finns bestämmelser om förbindelsepunkt. Paragrafen saknar motsvarighet

i VAL och i utredningens förslag. 13 § innehåller regler om vad

som ingår i allmän va-anläggning. Den ersätter delvis 7 § VAL och 9 § i utredningens

förslag. I detta sammanhang behandlas också innebörden av

begreppet va-installation, vilket definieras i 16 §.

Gällande rätt. I 7 § första stycket VAL anges som exempel på anordningar,

vilka allmän va-anläggning skall vara försedd med då den upplåts till begagnande,

brunnar, pump- och reningsverk samt rörledningar. Huvudmannen

har rätt att bestämma att servisledning inte eller endast till viss del

skall ingå i anläggningen. Med servisledning avses en rörledning som betjänar

endast en fastighet (prop. 1955: 121 s. 84, 101). Detta innebär, att

en ledning förlorar karaktären av servisledning, om och i den mån ledningen

används för att bereda även annan fastighet förbindelse med den allmänna

va-anläggningens ledningsnät. I 7 § andra stycket föreskrivs att

ledningar och andra anordningar inom byggnad inte skall räknas till anläggningen

och att detsamma skall gälla rännstenar och vägdiken.

Utredningen föreslår en huvudregel, enligt vilken i allmän va-anläggning

skall ingå vattenverk och avloppsreningsverk, ledningsnät, reservoarer och

pumpverk samt andra anordningar, som betjänar samtliga eller ett större

antal brukare. Den väsentliga förutsättningen för att viss anordning skall

ingå i den allmänna va-anläggningen är således att den används för gemensam,

kollektiv betjäning av alla eller ett större antal brukare. Det

ligger i sakens natur att vad som ingår i anläggningen också ägs av anläggningens

huvudman.

Utredningen fullföljer avgränsningen av allmän va-anläggning genom

regler om vad som inte ingår i den. Reglerna avser bl. a. servisledning och

va-installation. Beträffande bådadera föreskrivs, att de ingår i allmän vaanläggning

endast i den mån de ägs av huvudmannen och denne inte bestämt

annat.

Med servisledning menar utredningen ledning, som förbinder byggnad

eller fastighet med allmän va-anläggnings ledningsnät, d. v. s. med någon

däri ingående huvudledning eller grenledning. Detta överensstämmer med

den definition av begreppet servisledning som gavs av 1946 års avloppssak
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kunniga i det betänkande som låg till grund för VAL (SOU 1951:21 s.

XIV). Huvudledningar och grenledningar har en kollektiv uppgift. Servisledningen

kan däremot sägas vara en förbindelselänk, som på fastighetsägarens

initiativ upprättas mellan hans fastighet samt va-anläggningens

ledningsnät och övriga kollektiva anordningar. Om denna förbindelselänk

är gemensam för två eller flera fastigheter, bör detta inte inverka på dess

karaktär av servisledning. Den innebörd begreppet servisledning anses ha

i VAL har enligt utredningen väckt kritik och vållat besvär vid rättstilllämpningen.

I praktiken kan det enligt utredningen vara svårt att göra åtskillnad

mellan huvudmans ledningsnät och fastighetsägares servisledning, om man

håller sig till äganderättsförhållandena. Från tekniska synpunkter lär det

mera sällan uppkomma svårigheter att skilja mellan anläggningens kollektiva

ledningsnät och fastigheternas servisledningar. Utredningen har

inte velat ställa förslag, som framtvingar enhetlighet i fråga om äganderätt

och skyldighet att betala kostnader för servisledning. Utredningen anser

det emellertid önskvärt, att VAV rekommenderar huvudmännen att följa

normalbestämmelser i fråga om servisledningarna och att avvika från

dem endast om det finns särskilda skäl till det. Det synes utredningen

lämpligt att huvudman skall äga och bekosta servisledning från grenledning

eller huvudledning fram till visst avstånd från fastighets gräns. Återstoden

av servisledningen bör ägas och bekostas av fastighetsägaren. När

servisledning betjänar flera fastigheter, fordras särskilda regler eller överenskommelser

om hur äganderätt och skyldighet att svara för kostnader

skall fördelas mellan fastighetsägarna. Eftersom det kan vara önskvärt

trån synpunkten av ordning och reda, att va-anläggningen omfattar endast

det kollektiva ledningsnätet och övriga kollektiva anordningar, har utredningen

velat öppna möjlighet för huvudmannen att genom särskild förklaring

bestämma, att servisledning, oavsett vem som äger den och oavsett

om den betjänar en eller flera fastigheter, inte skall ingå i den allmänna

va-anläggningen.

Med va-installation avser utredningen ledningar med tillbehör inom

byggnad> vilken är förbunden med allmän va-anläggning. Utredningen anser

att det får ankomma på huvudman och brukare att genom avtal reglera

rättigheter och skyldigheter beträffande mätare och andra anordningar

som tekniskt ingår i installationen men förblir huvudmannens egendom.

Från 7 § andra stycket VAL har överförts bestämmelsen att rännsten

och vägdike inte ingår i allmän va-anläggning. 1 överensstämmelse med

praxis och för att undvika tveksamhet har i förslaget tillfogats, att inte

heller rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän

avloppsledning ingår i den allmänna va-anläggningen.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen ifrågasätter om det finns något

behov av att specificera vad som skall räknas till den allmänna va-anläggningen.

Vad som är angeläget att klarlägga är vad som inte hör till anläggningen.

Skall specifikation ske bör beaktas, att vad som skall räknas till

anläggningen får betydelse för taxesättningen. Det torde bli allt vanligare

att va-frågorna löses i större sammanhang över kommungränserna genom

bildande av kommunalförbund. I sådana fall bör till varje anläggning räknas

också huvudmannens del i det gemensamma företaget, vars utgifter

kommer att belasta denne. En beskrivning av vad som ingår i allmän vaanläggning

bör enligt vattenöverdomstolen avpassas med tanke även på

sådana fall. Länsstyrelsen i Stockholms län framför liknande synpunkter.

V.4V påpekar att vissa av de i utredningsförslaget omnämnda anläggningsdelarna

inte nödvändigtvis måste ingå i allmän va-anläggning och att

uppräkningen därför eventuellt kan ge anledning till missförstånd. VAV

anser vidare att det i klarhetens intresse bör anges, att huvudmannen inte

skall behöva svara för anordning som erfordras endast för viss eller vissa

fastigheters behov och som utan olägenhet kan förläggas till sådan fastighet.

Beträffande utredningens synpunkter på begreppet servisledning är meningarna

delade bland remissinstanserna. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

och Länsingenjörers förening vill med stöd av föreliggande erfarenheter

inte tillstyrka den föreslagna ändrade betydelsen av ordet servisledning.

Planverket och NBU framhåller att begreppet servisledning är oklart och

att det av både juridiska och tekniska skäl bör uppdelas i två begrepp. De

föreslår att den del av servisledningen som befinner sig inom fastighets

område kallas förbindelseledning. Enligt planverket bör den anses tillhöra

fastighetens installation. NBU anser däremot att den inte skall ingå

i installationen. Den ledning som ansluter förbindelseledningen till gatuledning

eller liknande föreslås få benämningen stickledning och tillhöra den

allmänna va-anläggningen eller annan gemensam anläggning. Planverket

uppger att denna ordning torde ha utsikt att bli accepterad i samtliga nordiska

länder. Planverket och NBU förordar vidare att huvudman åläggs att

utföra va-arbetena på sådant sätt, att läget av den punkt där förbindelseledning

skall anslutas kan anges med efter omständigheterna anpassad

noggrannhet, samt att lämna fastighetsägaren uppgift härom vid den tidpunkt

som behövs för hans projektering av arbetena på fastigheten. NBU

anför vidare att en uttrycklig bestämmelse om att va-anläggningens huvudman

skall äga och bekosta stickledning från distributionssystemet fram

till förbindelsepunkten skulle undanröja många rättstvister och att det

torde vara lämpligt att förlägga förbindelsepunkterna så nära tomtgräns

som omständigheterna medger. Frågan om vem som skall utföra arbetet

med stick- och förbindelseledningar bör enligt NBU praktiskt kunna lösas

från fall till fall med kostnadsersättning från den part för vars räkning

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970 141

arbetet utförts. Brukare bör dock alltid ha rätt att själv låta utföra förbindelseledning.

Vissa remissinstanser har anfört synpunkter på sambandet mellan begreppen

servisledning och va-installation. Hit hör länsstyrelsen i Stockholms

län och Stockholmstraktens vattcnverksförhund, vilka framhåller att förslaget

torde innebära att servisledning mellan olika byggnader inom samma

fastighet inte kan anses tillhöra va-installationen och att installationsbestämmelser

därför inte torde kunna utfärdas för sådana ledningar. Detta

anses inte lämpligt eftersom dessa ledningar vanligtvis både projekteras

och utförs i samband med va-installationen.

Enligt VAV innebär de bestämmelser som f. n. i allmänhet gäller att till

installation räknas servisledning inom fastighet jämte viss kortare del närmast

utanför fastighetsgräns samt i mark förlagda ledningar mellan olika

byggnader inom fastighet. VAV tillstyrker utredningens förslag att begreppet

installation ändras till att avse endast ledningar med tillbehör inom

byggnad och anför till stöd härför följande.

Motivet för riksgiltiga installationsföreskrifter är att främja en rationell

husbyggnadsproduktion. För att installationsföreskrifterna skall få bindande

verkan, måste de fastställas av därtill av Kungl. Maj :t bemyndigad instans.

Men installationsföreskrifter bör begränsas till att avse anordningar

inom byggnad. För markförlagda ledningar inom fastighet bör gälla de

föreskrifter som tillämpas för sådana ledningar i allmänhet oberoende av

om de ligger i tomtmark eller annan mark. Att även införa föreskrifter om

markförlagda ledningar i installationsföreskrifterna eller att där behöva

göra hänvisningar till annan regelsamling, skulle innebära en onödig komplikation.

Särskilt med hänsyn till att numera i många fall betydande ledningslängder

förlägges i kommunikationstomter eller annan tomtmark och

måste förses med brandposter och andra anordningar, som tidigare nästan

undantagslöst kunde placeras på det allmänna ledningsnätet, är det mindre

ändamålsenligt att hänföra dem till installation och reglera dem genom

statligt fastställda installationsföreskrifter.

Föreningen Sveriges Städers Byggnadsinspektörer ifrågasätter om inte

uttrycket ”inom byggnad” bör ändras till ”inom fastighet” med hänsyn till

att ledningar i mark är en integrerad del av installationen.

Departementschefen. Det är enligt min mening angeläget att klarhet råder

om vad som ingår i allmän va-anläggning och om var gränsen går mellan

anläggningens ledningsnät och ledningar som hör till de enskilda fastigheterna.

Detta har betydelse exempelvis när det gäller att bedöma, om

huvudmannen har fullgjort sin skyldighet att anordna va-anläggning och

bereda fastighetsägare tillfälle att utnyttja anläggningen, eller att avgöra

vem som har ansvaret för att anordningar utförs och vidmakthålls i behörigt

skick. Kännedom om den allmänna va-anläggningens omfattning

krävs också för att man skall kunna beräkna huvudmannens kostnader för

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kangl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

anläggningen. Jag har kommit till den uppfattningen att man för att undanröja

den oklarhet i nu aktuellt hänseende som råder enligt gällande lag

och som sammanhänger med det där använda begreppet servisledning bör

införa regler, som ålägger huvudman att för varje fastighet fixera en bestämd

punkt, där gränsen går för den allmänna va-anläggningens ledningsnät

och där den enskilda fastighetens ledning skall ta vid. Regler om sådan

s. k. förbindelsepunkt har tagits upp i 12 §.

Förbindelsepunkt skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, vara

belägen i fastighetens omedelbara närhet. I allmänhet torde det vara lämpligt

att förlägga den i eller intill fastighetsgränsen. Det bör emellertid vara

möjligt att i speciella fall förlägga förbindelsepunkten på längre avstånd

från fastigheten. Om exempelvis förhållandena är sådana att huvudmannen

enligt de principer som skall gälla för avgiftsfördelningen skulle ha rätt att

av viss brukare ta ut ersättning för de särskilda kostnader som fastighetens

anslutning föranleder, kan motsvarande resultat uppnås genom att förbindelsepunkten

förläggs på visst avstånd från fastigheten, varefter fastighetsägaren

själv får bekosta ledning från denna punkt fram till fastigheten.

Det bör inte vara något som hindrar att en förbindelsepunkt, om så anses

lämpligt, blir gemensam för två eller flera fastigheter. Förbindelsepunktens

läge bestäms av huvudmannen ensam, men det ligger i sakens natur

att han därvid i möjligaste mån hör ta hänsyn till fastighetsägarens önskemål.

Frågan om huvudmannen har iakttagit bestämmelserna i förevarande

paragraf kan komma under prövning exempelvis i tvist om avgiftsskyldighet

föreligger för fastigheten eller inte.

Som framgår av 9 § andra stycket är det en förutsättning för att avgiftsskyldighet

skall anses ha inträtt att förbindelsepunkt har blivit upprättad.

Eftersom det är viktigt för fastighetsägarens planering av fastighetens

bebyggande att han känner till förbindelsepunktens läge föreskrivs i paragrafen

att huvudmannen skall lämna besked härom i god tid.

I 13 § har tagits in regler om vad som ingår i allmän va-anläggning. I utredningens

förslag föreskrivs, att i anläggningen ingår sådana anordningar

som betjänar samtliga eller ett större antal fastigheter inom verksamhetsområdet.

Vidare anges vissa exempel på sådana anordningar. Med den föreslagna

bestämmelsen åsyftar utredningen bl. a. att markera att den allmänna

va-anläggningen inte skall omfatta anordningar som tillgodoser endast

en eller några få fastigheters behov. Att huvudman inte är skyldig att inrätta

sådana anordningar följer emellertid enligt min mening av 11 §. Skulle

huvudmannen ändå ha inrättat en sådan anordning bör det inte vara något

direkt hinder mot att denna ingår i den allmänna va-anläggningen. En annan

sak är att det i så fall kan finnas anledning att differentiera avgifterna

så att kostnaderna för anläggningen inte drabbar andra brukare än dem

som har nytta av den. Med hänsyn till det nu anförda föreskrivs i första

stycket av denna paragraf endast att i den allmänna va-anläggningen skall

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ingå sådana ledningar och anordningar fram till fastigheternas förbindelsepunkter

som tillhör huvudmannen. Med anledning av vad vattenöverdomstolen

har anfört om det fall att gemensamma anordningar inrättas för

flera huvudmän vill jag anföra att den föreslagna lydelsen synes ge

möjlighet att till anläggningen hänföra del i sådant företag samt att, för det

fall en huvudman avstår från att utföra en viss anordning och i stället utnyttjar

en annan huvudmans anläggning, de därav föranledda kostnaderna

givetvis kan tas ut av anläggningens brukare.

Innebörden av de av mig föreslagna reglerna om förbindelsepunkt och

va-anläggningens omfattning är att huvudman kan bli skyldig att bygga

ledningssträckor som behövs för att tillgodose endast en eller några få

fastigheters behov och att sådana sträckor då kommer att ingå i den allmänna

va-anläggningen. Jag vill i detta sammanhang endast tillfoga att

vad som sålunda föreskrivs inte har någon avgörande betydelse för frågan

om äganderätten till ledningar och andra anordningar. I princip är det inte

något som hindrar att huvudmannen äger anordningar som inte ingår i

den allmänna va-anläggningen. Detta torde i allmänhet vara fallet exempelvis

med vattenmätare. Det är heller inte något som hindrar att fastighetsägare

äger anordning som av tekniska skäl anslutits till huvudmannens

ledningsnät före fastighetens förbindelsepunkt. Alla avvikelser av här antytt

slag förutsätter dock att de rättsliga frågorna regleras i särskild ordning.

Såvitt avser vattenmätare torde det vara lämpligast att ge föreskrifter

i de allmänna bestämmelserna.

Remissinstanserna är oeniga när det gäller omfattningen av begreppet

va-installation. Enligt min mening har ledningen mellan förbindelsepunkt

och byggnad sådant samband med installationer inom byggnaden att begreppet

va-installation bör omfatta även sådana ledningar. Enligt definitionen

i 16 § avses sålunda med va-installation ledningar som för fastighet

dragits från förbindelsepunkt samt anordningar som förbundits med sådan

ledning. Därigenom kommer installationsföreskrifter att utan vidare

gälla även för anordningar för bevattning eller andra ändamål som kan ha

kopplats till ledningen mellan förbindelsepunkten och byggnaden samt för

ledningar som förbinder olika byggnader på samma fastighet med varandra.

När installationsföreskrifter utarbetas får givetvis hänsyn tas till behovet

av speciella föreskrifter för sådana ledningar.

Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att vissa anordningar

för avledande av vatten från gator och vägar inte skall ingå i allmän vaanläggning

avviker från bestämmelserna i VAL. Eftersom utredningens

uppgift att förslaget överensstämmer med nuvarande praxis inte har mött

erinringar vid remissbehandlingen ansluter jag mig till utredningens förslag

på denna punkt. Bestämmelser härom har tagits in i 13 § andra stycket.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Inlösen av va-anordningar m. m.

14 och 15 §§

Paragraferna, som ersätter 8 och 9 §§ VAL och motsvarar 10 § i utredningens

förslag, behandlar frågor om rätt för huvudman att inlösa fastighetsägares

va-anordningar och för fastighetsägare att få ersättning för anordningar

som blir onyttiga för honom. Eftersom de i paragraferna behandlade

frågorna är av speciell karaktär anser jag att de bör utgöra ett

särskilt avsnitt i lagen.

Gällande rätt. Om fastighet som ansluts till allmän va-anläggning har anordningar

för vattenförsörjning och avlopp, vilka kan användas för anläggningen,

är ägaren enligt 8 § VAL skyldig att låta dem införlivas med anläggningen

mot skälig ersättning. Anordning för vattenförsörjning och avlopp

som blir onyttig genom anläggningens tillkomst skall enligt 9 § ersättas

av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens

ålder och skick, den fördel fastigheten vinner genom anslutningen

och övriga omständigheter.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med gällande rätt.

Remissyttrandena. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet, drätselkammaren och gatukontoret i Gävle samt byggnadskontoret

i Arboga anser att bestämmelsen om skyldighet för huvudman

att ersätta befintlig va-anordning som blir onyttig bör utgå ur lagen.

Enligt styrelserna framgår av de gällande liksom av de föreslagna bestämmelserna

att de skall tillämpas restriktivt. Styrelserna anser dock att bestämmelserna

knappast motsvarar något starkare rättsskyddsbehov och att

risk föreligger för att de kan utnyttjas för att tillgodose mindre välgrundade

ersättningskrav. I ett yttrande från år 1952 ställde sig stadsförbundets

styrelse ytterst kritisk till dessa bestämmelser, som man befarade skulle

kunna användas i inte avsedd omfattning med omständliga och tidsödande

värderingsförfaranden som följd. Styrelsen hävdade att om inlösen skulle

ifrågakomma den borde uttryckligen begränsas till sådana anordningar

som kunde utnyttjas för den gemensamma anläggningen och därigenom

nedbringa kostnaderna för denna. Vatten- och avloppsnämnden i Göteborg

anser att huvudmans skyldighet att ersätta anläggning som blir onyttig bör

begränsas så långt som möjligt och göras beroende av anordningens ålder

och teknisk-hygieniska utformning samt det skick den befinner sig i. Nämnden

anser vidare att ersättning inte bör utgå för anläggning, som efter

överenskommelse med huvudmannen har utförts som provisorium för kortare

eller längre tid.

NBU har ingen erinran mot de föreslagna reglerna men påpekar att huvudmannens

åtgärder med va-anläggning ibland kan få konsekvenser för

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 145

va-installationerna och ledningssystemet inom anslutna fastigheter, som

innebär olägenheter och kostnader för berörda brukare. Om vattentrycket

höjs inom anläggningens distributionsområde i samband med att en ny

vattenreservoar kommer till användning, kan detta utsätta särskilt äldre

ledningssystem för alltför stora påfrestningar med läckor som följd. I

många fall kan också risk uppkomma för skador på tryckkänsliga apparater

som värmepannor och varmvattenberedare. Såväl skador som förebyggande

kontroller och installation av tryckreduceringsventiler m. m. kan

åsamka brukaren betydande kostnader. I andra fall kan föroreningar uppstå

i anslutna fastigheters ledningar till följd av omkoppling eller andra

åtgärder med va-anläggningens ledningsnät, vilket kan få menliga konsekvenser

för t. ex. pumpsystem i pannanläggning. Utredningen synes inte

ha ägnat någon uppmärksamhet åt sådana komplikationer. NBU föreslår

att i lagen införs en bestämmelse, som ger brukare rätt till ersättning för

kostnader betingade av huvudmannens ändrade dispositioner med avseende

på va-anläggningen. NBU erinrar om att el-verk som höjer driftspänningen

normalt bekostar omlindning eller utbyte av el-förbrukarens elektriska

anordningar.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna överensstämmer

med gällande rätt. Jag anser i likhet med utredningen att de

nuvarande reglerna bör bibehållas. Vad särskilt beträffar frågan om ersättning

för onyttiga anordningar synes det mig ofta kunna vara skäligt att

sådan ersättning utgår, när en gemensamhetsanläggning enligt LGA blir

överflödig genom tillkomsten av en allmän va-anläggning. Jag vill emellertid

framhålla, att bestämmelserna bör tillämpas restriktivt. För att markera

att ersättning inte bör ifrågakomma när det gäller primitiva anordningar

har även anordningens art särskilt angetts i paragrafen bland de

omständigheter som skall beaktas vid ersättningsfrågans avgörande.

Det av NBU föreslagna tillägget om rätt för brukare att få ersättning för

kostnader som sammanhänger med förändringar av va-anläggningens funktioner

ger anledning till följande överväganden. Omdispositioner av åsyftat

slag kan i många fall medföra förbättringar för brukarna, exempelvis genom

att vattentrycket blir högre eller vattentillgången säkrare. I sådana

fall behöver det inte framstå som oskäligt att kostnaden för fastighetens

anpassning får stanna på fastighetsägaren. I andra fall kan de kompletterande

åtgärderna föranledas av att huvudmannen vill utvidga anläggningen

till ytterligare fastigheter utan att de tidigare anslutna fastigheterna får

någon förbättring. I sådana fall synes det skäligt att de fastighetsägare som

blir tvingade att ändra sina installationer får ersättning härför av huvudmannen,

som i sin tur kan räkna in denna utgift i anläggningskostnaden

för den nya anläggningsdelen. Med hänsyn till det nu anförda synes det

mig inte lämpligt att i lagen ta in någon speciell ersättningsregel av det

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

slag NBU föreslår. Frågan får i stället bedömas från fall till fall enligt den

allmänna principen att avgiftsskyldigheten skall fördelas mellan fastigheterna

efter skälig och rättvis grund.

Va-installation

Under denna rubrik har intagits vissa bestämmelser om vad som avses

med va-installation samt om utförande och kontroll av va-installation.

16 §

I denna paragraf definieras begreppet va-installation.

Departementschefen. Beträffande motiveringen för paragrafen kan jag

hänvisa till vad som har anförts vid 12 och 13 §§. Härutöver vill jag ta upp

en detaljfråga som har aktualiserats i SKTF:s remissyttrande. Föreningen

påpekar att den av utredningen föreslagna definitionen av begreppet vainstallation

inte täcker installationer efter ett luftgap. Installationsbestämmelser

bör emellertid kunna meddelas också för sådana installationer.

Föreningen föreslår att det i lagen införs en föreskrift att även installation,

som inte är direkt förbunden med allmän va-anläggning, skall uppfylla

vederbörliga krav på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlighet.

För egen del anser jag inte en sådan föreskrift påkallad. Detta innebär

emellertid inte att jag helt avvisar tanken på att installationsbestäminelser

skall kunna meddelas för installationer efter ett luftgap. Frågan om behovet

av sådana bestämmelser och de lagliga möjligheterna att införa dem

får prövas av planverket från fall till fall. Jag vill dock framhålla att en

viss restriktivitet synes böra iakttas.

17 §

Paragrafen innehåller en erinran om att regler rörande beskaffenhet av

va-installation och utförande av installationsarbete finns i byggnadsstadgan.

18 §

Denna paragraf innehåller ett uttryckligt förbud för huvudman att meddela

installationsbestämmelser och att föreskriva särskilda inskränkningar

i fråga om vem som skall utföra installationsarbeten.

Departementschefen. Rörande motiven för paragrafen får jag hänvisa till

den allmänna motiveringens avsnitt om installationsbestämmelser och installatör

srättigheter. Jag vill i detta sammanhang bara tillägga att det av

grunderna för paragrafen får anses följa att det inte heller är tillåtet att

träffa avtal i sådana frågor som avses där.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

147

19 §

Paragrafen handlar om huvudmans rätt att undersöka va-installation.

Den motsvarar 11 § andra punkten VAL.

Departementschefen. Utredningsförslaget innehåller inte några bestämmelser

om rätt för huvudman att låta inspektera va-installation. Utredningen

anser att denna fråga bör regleras avtalsvägen. Mot bakgrund av den inställning

jag tidigare har redovisat i fråga om karaktären av rättsförhållandet

mellan huvudman och brukare anser jag emellertid att bestämmelser

i ämnet bör införas i lagen. I denna paragraf föreskrivs därför att huvudman

har rätt att när det behövs låta undersöka va-installation och dess

brukande. Härav får anses följa att fastighetsägare och andra också är

skyldiga att bereda huvudmannen och hans folk tillfälle att utföra undersökningen.

Brukande av allmän va-anläggning

20 §

Paragrafen innehåller en allmän föreskrift om brukande av allmän vaanläggning.

Departementschefen. I paragrafen föreskrivs att allmän va-anläggning skall

brukas så att olägenhet för huvudmannen och andra så vitt möjligt undviks.

Regeln överensstämmer delvis med 12 § andra stycket VAL. Utredningens

förslag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Detta

sammanhänger med utredningens strävan att betona den privaträttsliga

karaktären av rättsförhållandet mellan huvudman och brukare. Jag har

som framgår av den allmänna motiveringen ett något annat synsätt på denna

punkt och anser det mot bakgrund härav lämpligt att de grundläggande

skyldigheterna med avseende på anläggningens brukande anges direkt

i lagen.

21 §

I paragrafen behandlas föreskrifter för brukande av allmän va-anläggning,

som meddelas av huvudman. Paragrafen motsvarar delvis 12 § andra

stycket VAL och 14 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Enligt 12 § andra stycket VAL får huvudman meddela

föreskrifter rörande den allmänna va-anläggningens brukande. Sådana

föreskrifter skall i regel underställas länsstyrelsens prövning.

Utredningen föreslår att huvudman skall vara skyldig att anta allmänna

bestämmelser för villkor rörande brukandet av allmän va-anläggning, vilka

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

skall utgöra grundval för va-avtal. I denna skyldighet ligger enligt utredningen

en garanti för att brukarna blir lika behandlade och att deras villkor

blir rättvisa och skäliga. Utredningen anser inte att de allmänna bestämmelserna

behöver underställas länsstyrelse eller annan myndighet för

fastställelse.

Jag ansluter mig till utredningens förslag med den modifikationen att

de allmänna bestämmelserna inte skall ligga till grund för va-avtal utan bli

omedelbart bindande för brukarna. Det bör dock finnas möjlighet att jämka

eller ogiltigförklara bestämmelse som är oskälig. Eftersom de allmänna

bestämmelserna inte skall underkastas någon fastställelseprövning får

denna uppgift ankomma på statens va-nämnd, när frågan aktualiseras i

tvist mellan huvudman och brukare.

De bestämmelser huvudmannen antar får inte röra annat än va-anläggningens

brukande. Härav följer att de blir tillämpliga endast för sådana

fastighetsägare som faktiskt begagnar sig av anläggningen. Huvudmannen

har inte rätt att meddela föreskrifter rörande beskaffenhet och utförande

av va-installation, utan sådana föreskrifter skall meddelas centralt

enligt reglerna i byggnadsstadgan. Såsom utredningen anför torde det inte

vara möjligt att genom allmänna bestämmelser uttömmande reglera alla

förekommande brukningssituationer, t. ex. när det gäller sjukhus, militära

anläggningar eller industrier, utan här krävs ofta en kompletterande reglering

avtalsvägen. Vid utformningen av sådana avtal bör dock huvudmannen

i möjligaste mån följa de principer som ligger bakom de allmänna

bestämmelserna. I den av utredningen föreslagna 14 § anges några exempel

på frågor som kan regleras i allmänna bestämmelser. Det synes mig

inte lämpligt att ta in denna exemplifiering i lagtexten. Den kan dock vara

av intresse till belysning av vilka frågor som huvudman kan ha anledning

att behandla i allmänna bestämmelser. Hit hör sådant som regler om skyldighet

för brukare att med hänsyn till vattentillgången eller av annan orsak

fortlöpande eller vid särskilda tillfällen begränsa sin vattenförbrukning

samt om inskränkningar i rätten att i avloppsledning släppa ut industriell!:

avloppsvatten eller annat avloppsvatten av särskild beskaffenhet eller ämnen

och föremål, som kan skada anläggningen eller driften. Vid införande

av duplikatsystem kan det, som jag har påpekat i den allmänna motiveringen,

vara lämpligt att i de allmänna bestämmelserna föreskriva förbud

att i spillvattenledning släppa ut dagvatten.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i sitt remissyttrande anfört att huvudman

bör ha rätt att förbjuda installation av vissa hushållsmaskiner såsom

diskmaskiner och avfallskvarnar. Jag vill med anledning härav anföra,

att en allmän rätt för huvudmannen att förbjuda installation av hushållsmaskiner

skulle leda alltför långt. Någon anledning att förbjuda t. ex.

tvätt- och diskmaskiner torde inte föreligga. Avfallskvarnar kan däremot

föranleda att avloppsvattnet får en sammansättning som i väsentlig mån

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

149

avviker från vad som kan anses vara normalt. Detta kan skapa speciella

problem för huvudmannen. Denne bör ha möjlighet att förbjuda eller närmare

reglera villkoren för installation av sådana apparater som kan på

ett besvärande sätt inverka på avloppsvattnets beskaffenhet.

Jag utgår från att VAV som centralt organ för va-verken kommer att

utarbeta normalförslag till allmänna bestämmelser och att de flesta huvudmän

kommer att utforma sina bestämmelser på grundval av detta förslag

med de justeringar och tillägg som kan påkallas med hänsyn till lokala

förhållanden.

22 §

Paragrafen innehåller vissa regler om ändring av bl. a. allmänna bestämmelser.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VAL, bygger på 17 § i utredningens

förslag.

Departementschefen. Huvudman måste givetvis ha rätt att ändra bl. a. taxa

och allmänna bestämmelser när det behövs. En sådan princip torde gälla

även utan uttryckligt lagstöd. Med hänsyn till att verkningarna av en ändring

av de allmänna bestämmelserna kan vara mycket ingripande för de enskilda

anser jag emellertid att lagen bör innehålla vissa regler om hur brukarna

skall underrättas om sådana ändringar. Detsamma bör gälla när huvudmannen

i andra avseenden ändrar förutsättningarna för va-anläggningens brukande,

t. ex. genom att höja vattentrycket. Vad beträffar taxeändringar är

behovet av särskilda bestämmelser i lagen inte lika framträdande. Taxeändringar

är i regel måttliga och brukarna torde normalt inte ha behov av att

få kännedom om dem i förväg. Jag förutsätter dock att huvudmännen om

möjligt i samband med avgiftsdebitering eller på annat sätt lämnas uppgift

om beslutad taxeändring.

I paragrafen föreskrivs att huvudman som ändrar allmänna bestämmelser

eller på annat sätt ändrar förutsättningarna för anläggningens begagnande

skall i skälig tid underrätta berörda fastighetsägare om ändringens innebörd

och den tidpunkt från vilken den skall gälla. Med hänsyn till mångfalden

av olika frågor som berörs av paragrafens bestämmelser anser jag det olämpligt

att i lagen föreskriva någon speciell tidsfrist.

Enligt utredningens förslag skall huvudman kunna fullgöra sin underrättelseskyldighet

genom kungörelse i tidning med spridning inom orten.

Flera remissinstanser har varit kritiska mot förslaget på denna punkt.

Vattenöverdomstolen och länsstyrelsen i Stockholms län anser inte att

annonsering i tidning innebär tillräcklig garanti för att brukarna verkligen

får del av underrättelsen. De föreslår därför att underrättelse skall tillställas

varje brukare personligen. Kommerskollegium anser att kungörelseförfarandet

kan godtas när det gäller taxeändringar men att underrättelse

genom delgivning med varje brukare bör ske i de fall då det är fråga om

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

exempelvis höjning av vattentryck eller andra åtgärder som kan medföra

skador för brukarna. Enligt NBU har det inträffat att tryckhöjning, som

meddelats endast genom annonsering, orsakat skada, vilken skulle ha kunnat

undvikas om fastighetsägarna i förväg fått kännedom om ändringen

och kunnat vidta förebyggande åtgärder. NBU anser det därför inte tillfredsställande

att underrättelse skall få ske på annat sätt än genom särskilt

meddelande till var och en som berörs och påpekar att ett sådant förfarande

underlättas av de kontorsrutiner som numera står till buds. Med hänsyn

till vad som sålunda har anförts har jag inte ansett mig kunna godta förslaget

om underrättelse genom tidningsannonsering. Den av mig föreslagna

paragrafen innebär att underrättelse alltid skall ske genom personliga försändelser

till samtliga berörda fastighetsägare. Detta hindrar givetvis inte

att det ibland kan vara lämpligt att komplettera dessa underrättelser med

kungörande i annan form, exempelvis genom annonsering i pressen.

Taxa och avgifter

Under denna rubrik har upptagits de i den allmänna motiveringen behandlade

reglerna om beräkningen av de avgifter huvudman får ta ut från

fastigheterna.

23 §

Denna paragraf innehåller en allmän bestämmelse om begränsning av avgiftsuttaget

till vad som motsvarar huvudmannens nödvändiga kostnader

för anläggningen. Den motsvarar 14 § första stycket VAL.

24 §

Denna paragraf innehåller regler om avgifter för avledande av vatten

från allmänna platser. Den motsvarar 14 § tredje stycket VAL.

Departementschefen. Enligt den föreslagna paragrafen, vilken i sak överensstämmer

med gällande rätt, har huvudman rätt att ta ut ersättning av

ägare till sådana fastigheter inom stads- eller byggnadsplanelagt område,

som är avsedda att bebyggas, för de kostnader som är förenade med avledande

av vatten från allmänna platser inom området, i den mån inte platsernas

omfattning uppenbarligen överstiger områdets eget behov. Med anledning

av vissa påpekanden under remissbehandlingen har i förtydligande

syfte gjorts ett par tillägg till den av utredningen föreslagna lagtexten. Sålunda

markeras att avgift enligt denna paragraf skall kunna tas ut oberoende

av om förutsättningar för avgiftsskyldighet enligt 9 § är för handen.

Även för fastighet, vars va-frågor är lösta på annat sätt än genom den

allmänna va-anläggningen, kan alltså avgiftsskyldighet föreligga enligt

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

denna paragraf. Vidare preciseras tidpunkten för avgiftsskyldighetens inträde

så, att avgift inte får tas ut förrän åtgärder för avledandet har blivit

utförda.

25 §

I denna paragraf föreskrivs att avgiftsskyldighet skall fördelas mellan

fastigheterna efter skälig och rättvis grund. Paragrafen ersätter 15 § VAL.

26 §

Denna paragraf innehåller regler om taxa, vissa särskilda bestämmelser

om engångsavgifter samt föreskrifter om den tidpunkt då avgift förfaller

till betalning och om skyldighet att betala ränta på förfallet belopp. Paragrafen

motsvarar i huvudsak 16 § VAL.

Avtal om va-frågor

27 §

I denna paragraf föreskrivs att huvudman har rätt att med fastighetsägare

träffa avtal rörande sådana va-frågor som inte regleras i allmänna

bestämmelser eller taxa om annat inte följer av lagen.

Departementschefen. Rörande motiven till paragrafen får jag hänvisa till

vad jag i den allmänna motiveringen har anfört om rättsförhållandet mellan

huvudman och brukare. Av paragrafens formulering framgår att avtal

inte får träffas i fråga som regleras i allmänna bestämmelser eller taxa.

Sådant avtal blir alltså utan verkan. Om exempelvis de allmänna bestämmelserna

ändras kan detta medföra att ett tidigare träffat avtal inte längre

blir gällande i viss del. Vilka konsekvenser detta skall få för avtalets rättsverkningar

i övrigt får bedömas enligt allmänna avtalsrättsliga regler. Frågan

i vilken mån avtal får träffas i frågor som regleras i lagen får prövas från

fall till fall genom tolkning av de lagbestämmelser det är fråga om. Med hänsyn

till lagreglernas starka offentligrättsliga karaktär får dock möjligheterna

till avvikelser anses vara ganska små.

Skadeståndsskgldighet m. m.

28 §

I paragrafen behandlas rättsverkningarna av att huvudman eller fastighetsägare

åsidosätter vad som åligger honom i va-förhållande. Paragrafen

motsvarar 18 § i utredningens förslag och har till viss del motsvarighet

i 13 § VAL.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

Gällande rätt. I 13 § VAL föreskrivs att den som åsidosätter lagens bestämmelser

rörande nyttjandet av allmän va-anläggning eller särskilda

föreskrifter som huvudman har meddelat härom är skyldig att ersätta därav

föranledd skada. Nagra andra regler om verkan av att huvudman eller

brukare åsidosätter sina skyldigheter finns inte i VAL.

Utredningen. Enligt 18 § första stycket i utredningens förslag skall huvudman

eller brukare som har överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet på

grund av va-avtal återställa vad som har rubbats eller fullgöra vad som har

eftei satts samt ersätta skadan. Däremot får det skedda inte medföra hävning

av avtalet. Den av utredningen föreslagna formuleringen ansluter nära

till vad som gäller i fråga om tomträttsavtal enligt 4 kap. 7 § lagen (1907:

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Mellan tomträttsavtal och vaavtal

föreligger vissa likheter. Sålunda är upplåtaren vid båda slagen av

avtal ofta kommun, och vidare far ingetdera avtalet hävas på grund av

kontraktsbrott. Utredningen redogör för vissa uttalanden i förarbetena till

den gällande tomträttslagstiftningen och anför att de sålunda redovisade

synpunkterna har motsvarande tillämpning i förhållandet mellan huvudman

för allmän va-anläggning samt brukare av sådan anläggning. Uppenbarligen

bör undantag från skyldigheten att återställa och betala skadestånd

gälla bl. a. i fall av force majeure. Frågan om skäliga begränsningar

i parternas ansvar bör enligt utredningen övervägas vid utformningen av

allmänna bestämmelser. Det är angeläget att begränsningarna avser båda

parterna i jämförlig grad.

13 § VAL har i lagens förarbeten (prop. 1955: 121 s. 92) förklarats behövlig

särskilt därför att det genom en uttrycklig bestämmelse om skadeståndsskyldighet

borde göras klart, att brukare var ersättningsskyldig mot

annan brukare. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen gäller emellertid

endast förhållandet mellan huvudman och brukare. Det är dock inte

meningen att någon ändring till det sämre skall ske i annan brukares ställning.

Om brukare tillfogar annan brukare skada torde den skadelidande

ofta vara berättigad till skadestånd på grund av allmänna rättsregler. I åtskilliga

fall torde det ankomma på den för de två brukarna gemensamme

huvudmannen att undanröja orsaken till skadan. Huvudmannen bör kunna

vända sig mot den försumlige brukaren för att få ersättning även för sådana

åtgärder.

Remissyttrandena. Styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

kommunförbundet framhåller att det i SKTF:s normalförslag till reglemente

för kommunalt va-verk föreskrivs, att va-verket svarar för skada

orsakad av den allmänna va-anläggningen endast om skadan har uppstått

genom vårdslöshet eller försummelse från verkets sida. Av rättspraxis

framgår att för skadeståndsskyldighet vid exempelvis källaröversvämning
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

ar krävs vållande. Styrelserna anser därför att det inte kan vara motiverat

att nu som princip föreskriva strikt ansvar, i all synnerhet som det förefaller

ovisst vilka begränsningar i ansvaret som kan införas genom allmänna

bestämmelser.

Departementschefen. Som framgår av den allmänna motiveringen är rättsförhållandet

mellan huvudman och brukare av sådan karaktär att det inte

kan bringas att upphöra i andra fall än när behov av anordningar för vattenförsörjning

och avlopp inte längre föreligger. Med hänsyn härtill anser

jag att de av utredningen föreslagna, efter mönster av tomträttslagstiftningen

utformade reglerna om fullgörelse- och skadeståndsskyldighet för

huvudman eller brukare när han åsidosätter sina skyldigheter eller överskridit

sin rätt är lämpliga och kan användas trots att va-förhållandet inte

i första hand skall grundas på avtal. Det rör sig här i princip om ett skadeståndsansvar

oberoende av vållande. Av allmänna regler får anses följa att

undantag från bestämmelsens tillämpning skall gälla bl. a. vid force majeure.

Däremot bör enligt min mening inte komma i fråga att i allmänna bestämmelser

föreskriva begränsningar i parternas ansvar. Det får i stället ankomma

på va-nämnden att vid tvist mellan parterna avgöra om sådana omständigheter

föreligger som innefattar skäl för avvikelse från lagens bestämmelser.

Den föreslagna paragrafen är, till skillnad från motsvarande regler i gällande

rätt, tillämplig bara i förhållandet mellan huvudman och brukare.

Frågan om skadeståndsansvar mot tredje man, exempelvis brukares ansvar

för skada som tillfogas annan brukare, får bedömas med ledning av allmänna

regler om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden. Detsamma

gäller skada som huvudman och fastighetsägare tillfogar varandra men som

inte har samband med va-förhållandet. Eftersom 13 § VAL inte torde gå

längre än vad som sålunda följer av allmänna regler synes den inskränkning

av skadeståndsbestämmelsens räckvidd som jag föreslår inte innebära någon

försämring för skadelidande tredje man.

Avstängning av vattentillförsel

29 §

I paragrafen ges huvudmannen rätt att under vissa angivna förutsättningar

stänga av vattentillförseln till fastigheten. Vidare föreskrivs att

kostnad för avstängningsåtgärd får tas ut av fastighetsägaren som särskild

avgift.

Gällande rätt. VAL innehåller inga regler om avstängning av vattentillförseln

till fastighet. I förarbetena till lagen (prop. 1955: 121 s. 102) uttalade

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

sig departementschefen för att avstängning skulle få användas som påtryckningsmedel

i den mån det lät sig förenas med sanitära krav.

Utredningen. Enligt 18 § andra stycket i utredningens förslag har huvudman

rätt att stänga av vattentillförseln för brukare som underlåter att betala

avgift eller i annat väsentligt hänseende åsidosätter sina skyldigheter

och inte efter anmaning rättar sig. Sådan åtgärd får dock inte vidtas om

den skulle medföra sanitär olägenhet. Kostnad för avstängningen kan påföras

den försumlige brukaren.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen och länsläkaren i Norrbottens län anser

att det bör föreskrivas att avstängning av vattentillförseln inte får ske utan

att samråd dessförinnan har ägt rum med hälsovårdsnämnd. NBU anför

att avstängningshot måste betraktas som ett mycket starkt påtryckningsmedel,

som i än högre grad än förslaget anger bör framstå som en utväg i

allra sista hand. De särskilda omständigheter som kan få föranleda att

detta vapen tillgrips bör preciseras ytterligare. Det kan sålunda vara skäl

att i lagen ange den kortaste respittid för betalnings erläggande som skall

iakttas innan avstängning får ske, och avstängning bör självfallet inte få

tillgripas i ärende som hänskjutits till va-nämnden för avgörande eller

medling. Liknande synpunkter anförs av planverket. NBU påpekar ytterligare

att avstängning inte bör få äga rum när tvist råder om betalningsskyldighet

och brukaren med visst fog gör gällande att mätarfel föreligger.

VAV och Svenska Elverksföreningen anser att uttrycket ”kostnad för avstängning”

bör förtydligas. Elverksföreningen framhåller att även kostnader

för ej fullföljd avstängning bör kunna påföras brukaren.

Departementschefen. Enligt gällande rätt torde huvudman anses ha viss

befogenhet att stänga av vattentillförseln om brukare åsidosätter sina skyldigheter.

Jag anser i likhet med utredningen att denna befogenhet bör bestå

och uttryckligen regleras i lagen. Som har framhållits under remissbehandlingen

är avstängningshotet ett mycket verksamt påtryckningsmedel.

Det bör därför utnyttjas med försiktighet samt få tillgripas bara när

huvudmannen har ett starkt intresse av att framtvinga rättelse från den

försumlige brukaren och någon risk för sanitära olägenheter inte föreligger.

Att precisera förutsättningarna för att avstängning skall få ske närmare

än vad utredningen har gjort synes dock inte lämpligt med hänsyn

till de många olikartade situationer som kan uppkomma. Skulle huvudman

vidta avstängningsåtgärd utan att brukarens försummelse är av den väsentliga

karaktär som förutsätts i lagen får huvudmannen anses ha överskridit

sin rätt, vilket innebär att han kan bli skadeståndsskyldig enligt

28 §. Detta synes utgöra en tillräcklig garanti för att avstängningsrätten

inte missbrukas. Av vad som sägs om att huvudmannen inte genom an
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

155

maning har kunnat åstadkomma rättelse får anses följa att huvudmannen

i samband med anmaningen skall ge brukaren skälig tid för rättelsen. Någon

precisering av tiden bör inte ske i lagtexten, eftersom förhållandena

kan variera starkt från fall till fall. Om avstängningshotet grundas på

att förfallen avgift inte har betalats synes dock tiden inte böra vara kortare

än två veckor. Frågan om avstängning skall få äga rum under tid då

tvist är föremål för handläggning vid va-nämnden synes lämpligen böra

avgöras av nämnden, vilken kan behandla frågan i interimistiskt beslut.

Eftersom avstängning utgör påföljd för försummelse från brukarens

sida torde det ligga i sakens natur att sådan åtgärd inte får riktas mot annan

än den försumlige brukaren. Efter överlåtelse av fastigheten kan alltså

huvudmannen inte genom hot om avstängning tvinga den nye ägaren

att betala avgifter som den föregående ägaren ansvarar för. Det skall inte

vara möjligt att i allmänna bestämmelser införa regler om avstängning

som går längre än vad paragrafen medger.

Kostnaderna för avstängning bör som utredningen föreslår få påföras

den försumlige brukaren. Detta bör, som Elverksföreningen har anfört,

gälla även kostnader för ej fullföljda avstängningar. För att klargöra detta

föreslår jag att det av utredningen använda uttrycket avstängning ersätts

med avstängningsåtgärd. Därigenom markeras också att brukaren även

skall svara för kostnaderna för återinkoppling.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

30 §

Paragrafen motsvarar 2 § VAL. I paragrafen regleras förutsättningarna

för allmänförklaring av va-anläggning med annan huvudman än kommun.

Departementschefen. Föreskrifterna i paragrafens första stycke innebär i

form och sak vissa jämkningar i förhållande till VAL. Jämkningarna i sak

syftar dels till att framhäva att man vid prövningen i första hand skall beakta

allmänna hälsovårdssynpunkter dels till att antyda en viss lättnad i

fråga om förutsättningarna för att auktorisation skall medges. Ändringarna

överensstämmer med vad utredningen har föreslagit.

Enligt paragrafens andra stycke krävs, liksom enligt VAL, tillstyrkan

från samtliga berörda kommuner för att ansökan om auktorisation skall

kunna bifallas. Under remissbehandlingen har viss tveksamhet yppats rörande

lämpligheten av den vetorätt som sålunda tillkommer kommunerna.

Jag anser emellertid att kommunerna med hänsyn till det ansvar för vaverksamhetens

ordnande som enligt lagen skall åvila dem bör ha ett avgörande

inflytande i auktorisationsfrågan. Ett kommunalt beslut att vägra

tillstyrkan torde kunna överklagas genom kommunala besvär. Det kan

också föranleda ett åläggande med stöd av 2 § för kommunen att ordna vaförsörjningen

på annat sätt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

För bifall till ansökningen fordras vidare att sökanden har ekonomiska

och andra förutsättningar för att fullgöra uppgiften som huvudman för

allmän va-anläggning. Kravet i fråga om ekonomiska förutsättningar avses

ha samma innebörd som motsvarande regel i gällande lag. I övrigt bör

kunna krävas exempelvis att han har tillgång till kompetent personal och

andra resurser som inte är av ekonomisk art.

Sedan auktorisation meddelats har huvudman för allmänförklarad anläggning

i allt väsentligt samma skyldigheter som kommunal huvudman.

Enligt tredje stycket kan, liksom enligt VAL, länsstyrelsen bestämma visst

område utöver vilket anläggningens verksamhetsområde inte får utsträckas.

Sådant beslut bör kunna meddelas utan särskild begäran från berörda

kommuner.

31 och 32 §§

Dessa paragrafer, som upptar vissa särskilda bestämmelser för auktoriserade

allmänna va-anläggningar, motsvarar 17 och 18 §§ VAL samt 28 och

29 §§ i utredningens förslag. 31 § innehåller regler om förordnande av tillsynsman

för auktoriserad allmän va-anläggning. I 32 § finns bestämmelser

om förordnande av syssloman med uppgift att i huvudmannens ställe driva

sådan anläggning.

Departementschefen. Utredningens förslag innebär inte några sakliga ändringar

jämfört med VAL. Även jag anser att de nuvarande reglerna bör

bibehållas i sak oförändrade. Vattenöverdomstolen påpekar i sitt remissyttrande

att det i vissa fall kan antas att behovet av syssloman blir varaktigt,

exempelvis när en industri som är huvudman för allmän va-anläggning

läggs ned och som följd därav inte längre fullgör de förpliktelser som

är förenade med huvudmannaskapet, trots att anläggningen fortfarande behövs.

I ett sådant fall skulle det enligt domstolens mening vara önskvärt

att kommun kunde åläggas att inlösa den auktoriserade anläggningen och

därmed överta huvudmannaskapet. I det av domstolen berörda fallet synes

mig kommunen ha möjlighet och skyldighet enligt 2 § att se till att vafrågan

får en varaktig och tillfredsställande lösning. Om huvudmannen

har övergivit anläggningen är det knappast troligt att han skulle motsätta

sig en uppgörelse som går ut på att kommunen övertar denna. Något behov

av speciella regler i detta ämne synes därför inte föreligga.

Tystnadsplikt

33 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i VAL och utredningens förslag,

innehåller vissa bestämmelser om tystnadsplikt.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

157

Departementschefen. I VAL finns inga bestämmelser om tystnadsplikt. Utredningen

föreslår inte heller några sådana bestämmelser. NBU har i sitt

remissyttrande anfört att för tillsynsman och syssloman bör införas en

gemensam bestämmelse om tystnadsplikt, motsvarande 11 § i den då gällande

lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

(numera 44 § miljöskyddslagen) samt 82 § andra stycket HvS. För egen

del anser jag inte att det föreligger något behov av bestämmelser om tystnadsplikt

till skydd för själva anläggningen. Däremot bör lagen innehålla

regler om tystnadsplikt som anknyter till bestämmelserna i 19 §. Vid sådan

undersökning som avses där kan den inspekterande få insyn i yrkeshemligheter

eller andra förhållanden som inte bör uppenbaras. I denna paragraf

upptas regler om förbud mot obehörigt röjande eller utnyttjande av

sådana förhållanden och om straff för överträdelse av förbudet.

Prövning av va-fr ägor

Detta avsnitt upptar vissa allmänna regler om prövningen av va-frågor

hos länsstyrelse och statens va-nämnd samt om fullföljd av talan.

34 §

I paragrafen ges vissa regler om länsstyrelsernas handläggning av vafrågor.

Första stycket innehåller bestämmelser om behörig länsstyrelse och

andra stycket regler om anlitande av sakkunnig. Paragrafen motsvarar 19

och 20 §§ VAL samt 30 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Av 57 § länsstyrelseinstruktionen (1958:333) följer

att talan mot länsstyrelsens beslut i va-ärende föres hos Kungl. Maj :t genom

besvär. Jag vill i detta sammanhang beröra handläggningen hos Kungl. Maj :t

av sådana besvär. 2 § 8:o) lagen (1909: 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt

föreskriver att mål om beslut av länsstyrelse på grund av VAL skall tas

upp och avgöras av regeringsrätten. Enligt min mening bör emellertid en

fördelning av målen ske mellan Kungl. Maj :t i statsrådet och regeringsrätten

i enlighet med de principer som ligger till grund för förvaltningsdomstolskommitténs

förslag i fråga om VAL (SOU 1966: 70). Förslaget innebär

att till Kungl. Maj :t i statsrådet skall föras frågor som bör bedömas från

planläggnings- eller andra allmänna synpunkter, medan övriga frågor som

närmast rör enskild rätt förs till regeringsrätten. Omsatt på mitt förslag till

ny va-lag leder denna fördelningsgrund till att till regeringsrätten skall föras

mål som rör förordnande och entledigande av syssloman, arvode till syssloman

och sakkunnig samt mål om vitesföreläggande enligt 7 §, medan övriga

frågor som länsstyrelsen avgör, däribland mål om vitesföreläggande enligt

2 §, prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Jag kommer att senare i vår lägga

fram förslag till de ändringar i regeringsrättslagen som behövs för att genomföra

den förordade ordningen.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kiingl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

35 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om statens va-nämnds behörighet.

Departementschefen. Rörande skälen för införande av va-nämnden som

prövningsorgan får jag hänvisa till den allmänna motiveringen. Paragrafen

innebär att va-nämnden är exklusivt behörig i sådana tvister som avses där.

Bortsett från tvister om inlösen och ersättning enligt 14 och 15 §§ omfattar

nämndens behörighet bara tvister mellan huvudman och brukare. Tvister

mellan andra parter, exempelvis mellan brukare inbördes, får prövas av

allmän domstol. I fråga om de tvister som nämnden kan ta upp till prövning

kan urskiljas vissa typfall. Dessa har i klarhetens intresse räknats

upp i paragrafen. Punkt 7 markerar att även andra tvister om va-förhållanden

mellan huvudman och brukare än de uppräknade kan prövas av

nämnden.

I lagtexten anges att nämnden bl. a. kan ta upp tvist om villkor för brukande

av va-anläggning i den mån taxa och allmänna bestämmelser inte är

tillämpliga eller avtal inte kunnat träffas (p. 4). Denna typ av tvist skiljer

sig från de övriga tvistefrågorna därigenom att nämnden meddelar beslut

i en fråga som huvudmannen annars skulle kunna reglera i taxa eller allmänna

bestämmelser. Ett särskilt problem är förenat med detta. Ändras de

förhållanden, som nämnden grundat sitt beslut på, måste beslutets rättskraft

rimligen kunna upphävas. Har exempelvis nämnden fattat sitt beslut

med utgångspunkt från fastställd taxa, som gäller för annat jämförbart

fall, och denna taxa ändras, bör beslutet kunna omprövas. Med hänsyn härtill

bör nämnden i sitt beslut ange att detta får omprövas om de förhållanden

ändras som legat till grund för beslutet. Vad nu sagts kan även gälla

den i punkt 1 upptagna frågan om rätt att bruka va-anläggningen och skyldighet

att bidra till kostnaderna för sådan anläggning.

I den allmänna motiveringen har jag berört det fall då en tvist mellan

huvudman och brukare har en vidare räckvidd än enbart mellan dessa. I en

sådan situation kan man räkna med att huvudmannen tillämpar vad

nämnden beslutat även för andra brukare i likartade förhållanden. Detta

äger sin tillämpning närmast i det fall nämnden haft att pröva sådan i

punkt 2 angiven tvist om tillämpning och tolkning av allmänna bestämmelser

och taxa.

Övriga tvistefrågor som räknas upp i paragrafen gäller giltigheten, beståndet

eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare

(p. 3), skadestånd m. m. enligt 28 § och avstängning av vattentillförsel

enligt 29 § (p. 6) samt fordran på avgifter enligt lagen (p. 5). Sistnämnda

punkt har medtagits på grund av att jag — som framgår av den

allmänna motiveringen — har föreslagit en särskild lag om betalningsföreläggande

för fordringar på avgifter till huvudman för allmän va-anläggning.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

159

36—39 §§

Paragraferna innehåller regler om fullföljd av talan mot beslut av vanämnden.

Departementschefen. De föreslagna bestämmelserna överensstämmer med

vad som enligt 3 kap. 71 § ny ttj ander ättslagen och 17 § lagen (1968:349)

om hyresnämnder gäller beträffande fullföljd av talan mot avgörande av

hyresnämnd. Beslut som innebär avgörande av saken överklagas genom

klandertalan, avskrivnings- och avvisningsbeslut samt vissa ersättningsbeslut

genom besvär. I enlighet med vad jag bar anfört i den allmänna motiveringen

koncentreras prövningen till en domstol, fastighetsdomstolen i

Stockholm, och mot dess avgöranden får talan inte föras.

Statens va-nämnd och förfarandet där

Departementschefen. Under denna rubrik återfinns ett stort antal bestämmelser,

fördelade på 15 paragrafer, rörande va-nämnden och förfarandet

där. Denna utförliga reglering behövs med hänsyn till att den av mig föreslagna

nämnden blir obligatorisk prövningsinstans och därigenom får en

helt annan ställning än den nämnd som utredningen föreslår. Reglerna

överensstämmer delvis med utredningens förslag men har i huvudsak hämtats

från lagstiftningen om de statliga hyresnämnderna (prop. 1968: 91).

Detta synes lämpligt med hänsyn till att va-nämnden får en liknande ställning

som dessa.

40 §

I denna paragraf ges regler om statens va-nämnds sammansättning. Paragrafen

motsvarar 19 § i utredningens förslag till va-lag och delvis också

5 och 6 §§ i ett av utredningen upprättat förslag till instruktion för statens

va-nämnd. I hyresnämndslagen återfinns motsvarande bestämmelser i 2 §.

Departementschefen. Beträffande motiven till paragrafen kan jag i huvudsak

hänvisa till den allmänna motiveringen. För att nämnden skall vara

beslutför bör i princip krävas att samtliga ledamöter eller ersättare för

dem är närvarande. Vissa åtgärder bör dock kunna företas av ordföranden

ensam. I överensstämmelse med vad som gäller enligt hyresnämndslagen

föreskrivs därför att nämnden vid förberedande åtgärder och vid prövning

av frågor om avvisning och avskrivning kan bestå av ordföranden ensam.

Detsamma gäller vid meddelande av interimistiskt beslut. Däremot föreslås

inte någon motsvarighet till regeln i hyresnämndslagen att nämnden

kan bestå av enbart ordföranden vid sammanträde för medling. Orsaken

härtill är att de frågor som skall handläggas av nämnden är av så kompli
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

cerad och speciell natur, att de övriga ledamöternas medverkan torde vara

av avgörande betydelse för att ett medlingsförsök skall bli meningsfullt

och framgångsrikt.

41 §

I paragrafens första stycke ges regler om jäv mot ledamot i statens vanämnd.

Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller för hyresnämnderna

enligt 14 § andra stycket hyresnämndslagen.

Andra stycket innehåller bestämmelser om offentlighet vid va-nämnden.

Det överensstämmer med 13 § andra stycket i hyresnämndslagen.

42 §

I paragrafen regleras hur tvister skall hänskjutas till va-nämnden. Vidare

ges vissa bestämmelser om kompletteringsföreläggande, avvisning och

avskrivning. Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag. För

hyresnämnder finns motsvarande bestämmelser i 5 § hyresnämndslagen.

Departementschefen. Reglerna i första stycket om ansökans innehåll skiljer

sig från motsvarande bestämmelser i hyresnämndslagen såtillvida som det

föreskrivs att ansökan skall innehålla uppgift om sökandens yrkande och

grunderna för detta. Jag har nämligen ansett det motiverat att ställa något

större krav på ansökan hos va-nämnden än hos hyresnämnd.

43—47 §§

Paragraferna ger vissa grundläggande regler om förfarandet hos vanämnden.

Motsvarande frågor behandlas i 23 § första och andra styckena

i utredningens förslag. I hyresnämndslagen finns motsvarande bestämmelser

i 6, 7, 9, 10 och 16 §§.

Departementschefen. De grundläggande bestämmelserna om förfarandet

har modifierats i jämförelse med utredningsförslaget. Reglerna överensstämmer

i vissa delar med vad som gäller för hyresnämnderna.

Enligt 43 § första stycket skall va-nämnden lämna parterna tillfälle att

muntligen eller skriftligen utföra sin talan. I vissa fall bör det vara möjligt

att avgöra tvister på handlingarna utan någon muntlig förhandling. Anser

part att muntlig förhandling eller syn skall hållas bör dock ett sådant önskemål

tillgodoses om inte alldeles speciella skäl talar däremot. Med hänsyn

härtill föreskrivs i 46 § att nämnden kan avgöra tvist på grundval av vad

handlingarna innehåller, om det är uppenbart att muntlig förhandling inte

behövs. Förhandling bör hållas på för parterna välbelägen plats. Om denna

princip följs blir det onödigt att i enlighet med utredningens förslag öppna

möjlighet för part att få ersättning av allmänna medel för sin inställelse

inför nämnden.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Med hänsyn till den centrala ställning va-nämnden skall ha och den betydelse

från prejudikatsynpunkt dess avgöranden kan antas komma att få

liksom till det allmänna intresset av att förhållandena mellan huvudmän

och brukare i praktiken utformas så som lagen förutsätter är det angeläget

att nämndens prövning kan grundas på en allsidig utredning. Detta talar

för att nämnden inte bör vara hänvisad enbart till den utredning, som parterna

förebringar. Den måste själv kunna sörja för kompletterande utredning,

om den anser att sådan behövs. I 44 § första stycket föreskrivs därför

bl. a. att nämnden skall klarlägga tvistefrågorna och vara verksam för att

ärendena utreds. Av bestämmelsen följer att va-nämnden vid behov kan

anlita sakkunnig.

Enligt 43 § andra stycket har nämnden möjlighet att förelägga svarandepart,

som har underlåtit att på kallelse inställa sig inför nämnden, vid vite

att komma tillstädes. I 44 och 47 §§ ges vidare vissa möjligheter för nämnden

att vidta åtgärder för utredning av ärendet. Sålunda kan enligt 44 §

andra stycket nämnden eller, efter förordnande av ordföranden, ledamot

i nämnden verkställa besiktning på platsen. En likartad regel finns i 9 §

lagen (1969: 246) om fastighetsdomstol. Besiktning av ledamot bör främst

avse att klarlägga vissa faktiska förhållanden på platsen och tjäna till ledning

för att bedöma om nämnden i sin helhet behöver hålla syn på platsen.

Parterna skall på lämpligt sätt underrättas i förväg om sådan besiktning.

Av 44 § tredje stycket framgår att part är skyldig att lämna nämnden eller

ledamot tillfälle att göra besiktningar eller att granska handlingar som rör

va-förhållandet och är av betydelse för tvisten. Om part inte fullgör denna

skyldighet kan nämnden förelägga vite. Vidare kan nämnden enligt 47 §

första stycket förelägga i saken insatt person vid vite att inställa sig för att

höras inför nämnden. Föreläggande kan riktas inte bara mot part eller

ställföreträdare för part utan också mot annan. Eftersom nämnden inte är

någon domstol kan den inte hålla förhör under ed eller sanningsförsäkran.

Person som va-nämnden har inkallat för att höras i målet och som inte

är part har enligt 47 § tredje stycket rätt till ersättning av allmänna medel

för sin inställelse. Bestämmelser om ersättningen skall meddelas av Kungl.

Maj: t. Det synes lämpligt att föreskriva att reglerna om vittne vid domstol

skall ha motsvarande tillämpning på sådan ersättning. Kostnaden skall

alltid stanna på statsverket. Den som på begäran av part har inställt sig

för att höras i ärendet utan att vara kallad av nämnden har inte rätt till

ersättning av allmänna medel. Det skall inte heller ankomma på nämnden

att fastställa den ersättning som skall utges av parten i sådant fall. Önskar

huvudman förebringa utredning genom förhör med en anställd hos huvudmannen

torde nämnden, med hänsyn till angelägenheten av att undvika

kostnadsbelastning för det allmänna, i regel böra avböja att själv inkalla

denne till förhör.

Av 47 § andra stycket framgår att sakkunnig som nämnden har anlitat

har rätt till skälig ersättning av allmänna medel.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 118

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Lagen innehåller inte någon regel om utdömande av vite som va-nämnden

har förelagt. Härav följer att allmänna regler skall gälla i detta hänseende,

d. v. s. att vite döms ut av domstol på talan av allmän åklagare

efter anmälan från nämnden.

I 44 § första stycket föreskrivs även att nämnden skall försöka förlika

parterna och 45 § innehåller vissa bestämmelser om förlikning, vilka har

utformats efter mönster av hyresnämndslagen.

48 §

Paragrafen innehåller regler om fördelning av rättegångskostnader. Paragrafen

motsvarar 24 § samt 32 § andra stycket i utredningsförslaget.

Departementschefen. Första stycket upptar bestämmelser om rättegångskostnader

i tvist som avses i 14 och 15 §§. Reglerna överensstämmer med

32 § andra stycket i utredningens förslag och med vad som i motsvarande

hänseende gäller enligt VL och ExL.

Vad beträffar kostnaderna i andra fall för förfarandet vid va-nämnden

innebär utredningens förslag att vardera parten i princip själv skall bära

sin kostnad. Utredningen räknar med att kostnaderna för brukarna blir

ganska ringa, eftersom den närmare utredningen i målet torde komma att

tillhandahållas av huvudmannen. Förslaget innehåller emellertid ett undantag

från huvudregeln att parterna själva skall svara för sina kostnader.

Om särskilda skäl föreligger skall nämnden på begäran kunna tillerkänna

part kostnadsersättning av motparten. Som motiv för detta förslag hänvisar

utredningen till att handläggning vid nämnden skall ersätta domstolsprövning.

Jag anser den föreslagna regeln lämplig även med den ställning

va-nämnden får enligt mitt förslag, och regeln har därför upptagits i paragrafens

andra stycke. Jag vill dock understryka att den skall tillämpas

bara när särskilda skäl föreligger, exempelvis när kostnaden har orsakats

av försummelse från motpartens sida eller när en vinnande parts kostnader

har blivit oskäligt störa på grund av motpartens sätt att utföra sin

talan.

49 §

I paragrafen, som motsvarar 23 § tredje stycket i utredningens förslag,

ges bestämmelser om rätt för va-nämnden att meddela interimistiska beslut.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att va-nämnden

bör ha möjlighet att meddela interimistiska beslut. Fråga om sådant beslut

kan, såsom utredningen påpekar, uppkomma t. ex. då huvudman i påtryckningssyfte

har stängt av vattentillförseln till brukare och denne under

påstående att åtgärden strider mot lagen begär att den omedelbart hävs.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

163

50 §

I paragrafen ges regler om omröstning i va-nämnden. Bestämmelserna

överensstämmer med 14 § första stycket hyresnämndslagen.

51 §

I paragrafen ges vissa regler om hur va-nämndens beslut skall utformas

och meddelas. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med motsvarande

regler i 15 § hyresnämndslagen.

Departementschefen. Va-nämndens beslut bör alltid vara motiverade. Eftersom

nämndens avgöranden ofta kan antas få betydelse utöver den tvist det

närmast är fråga om torde en ganska utförlig motivering behövas. Av motsvarande

skäl och med hänsyn till att de prövade frågorna ofta torde vara

av komplicerad art har jag inte ansett det lämpligt att fastställa någon

bestämd frist för beslutets meddelande. I tredje stycket föreskrivs därför

bara att beslutet skall meddelas så snart som möjligt. Att beslutet skall

delges parterna och i vilken form detta skall ske framgår av 53 §.

52 §

I paragrafen föreskrivs att protokoll skall föras vid va-nämndens alla

sammanträden och besiktningar. Bestämmelsen motsvarar 18 § hyresnämndslagen.

53 §

I paragrafen, som motsvarar 19 § hyresnämndslagen, ges regler om delgivning

av handlingar vid va-nämnden.

Departementschefen. Den 5 december 1969 har beslutats proposition angående

delgivningslag. Lagen skall vara tillämplig på delgivning i mål eller

ärende hos domstol eller annan myndighet. Denna paragraf innebär att

delgivning hos va-nämnden skall ske enligt den sålunda föreslagna lagen.

Med hänsyn till att tiden för anförande av klander eller besvär mot beslut

av va-nämnden skall räknas från dagen för delgivning av beslutet har i andra

stycket föreskrivits att sådant beslut skall delges part, som beslutet gått

emot, på det sätt som är föreskrivet för delgivning av stämning i tvistemål.

Detta innebär att delgivning med enskild person i princip inte får ske genom

att handlingen överlämnas till annan än honom själv eller hans ombud,

såvida det inte finns anledning misstänka att den som söks har avvikit

eller håller sig undan. Att beslut som meddelas vid förhandling därigenom

anses delgivet den som är närvarande framgår av 20 § i den föreslagna delgivningslagen.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

54 §

I paragrafen ges regler om skyldighet att upplåta lokaler för va-nämndens

sammanträden. Paragrafen motsvarar 20 § hyresnämndslagen.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

Bestämmelse härom och om upphävande av VAL har intagits i punkt 1 av

övergångsbestämmelserna.

I övergångsbestämmelserna till VAL föreskrivs att kostnad som före

VAL:s ikraftträdande har lagts ned på allmän va-anläggning inte får tas ut

genom avgifter i vidare mån än detta kunnat ske enligt dessförinnan gällande

regler eller övergångsbestämmelserna till en samtidigt med VAL genomförd

ändring i BL. Som utredningen föreslår bör detta alltjämt gälla.

Härför krävs dock inte någon ny övergångsbestämmelse.

Enligt utredningen bör den nya va-lagen genast vid ikraftträdandet i

största möjliga utsträckning bli tillämplig på de allmänna va-anläggningar

som redan finns. I några avseenden behövs emellertid enligt utredningen

en viss övergångstid för att huvudmän och brukare skall få tillfälle

att anpassa sig till den nya lagstiftningen. Utredningens förslag innebär

därför att de nya reglerna i princip skall gälla även för befintliga

allmänna va-anläggningar men att vissa av de nya reglerna inte skall bli

fullt tillämpliga på sådana anläggningar förrän efter en övergångstid. Den

föreslagna ordningen har godtagits av remissinstanserna och även jag

finner den ändamålsenlig. Huvudregeln om den nya lagens tillämplighet på

äldre anläggningar finns i punkt 2 av övergångsbestämmelserna. Vissa

undantag från huvudregeln anges i punkterna 3—6.

Enligt 21 och 26 §§ i nya lagen skall huvudman meddela allmänna bestämmelser

och besluta om taxa. Även om föreskrifter av denna typ redan finns

för anläggningen — vilket torde vara det vanliga -— blir det efter den nya

lagens ikraftträdande nödvändigt att se över samt troligen också ändra och

komplettera vad som sålunda gäller. Detta arbete kräver viss tid. Det synes

också lämpligt att huvudmännen kan dröja någon tid med att meddela allmänna

bestämmelser och besluta om taxa i avvaktan på att VAV utarbetar

på den nya lagen grundade rekommendationer härom. Med hänsyn härtill

har i punkt 3 av övergångsbestämmelserna intagits en regel som ger huvudmän

för äldre va-anläggningar anstånd till utgången av juni 1972 med att

meddela allmänna bestämmelser och besluta om taxa. Regeln överensstämmer

med utredningens förslag. Huvudmannen skall underrätta fastighetsägarna

om vad han har beslutat beträffande allmänna bestämmelser på samma

sätt som nya lagen föreskriver i fråga om ändringar av sådana bestämmelser.

Detta innebär att de allmänna bestämmelserna måste tillställas fas
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

tighetsägarna. Även detta skall ha skett före den 1 juli 1972. Om de tidigare

bestämmelserna och taxorna är förenliga med nya lagen kan huvudmannen

fullgöra sin skyldighet enligt denna övergångsbestämmelse genom att

förordna att de skall gälla även i fortsättningen.

I avvaktan på att nya allmänna bestämmelser och ny taxa börjar tilllämpas

skall motsvarande äldre bestämmelser fortfarande gälla. Utredningen

föreslår en föreskrift som medger att äldre taxor och bestämmelser

i viss utsträckning ändras under övergångstiden. Jag anser det synnerligen

angeläget att en anpassning till den nya lagen äger rum så snart som möjligt.

Om det blir aktuellt att ändra taxan under övergångstiden bör därför

normalt ny taxa utformas i överensstämmelse med den nya lagen. En viss

möjlighet att vidta ändringar i de äldre bestämmelserna med stöd av äldre

lag bör dock finnas. I övergångsbestämmelserna har därför intagits en

föreskrift att sådan ändring får ske om det är oundgängligen nödvändigt.

Enligt 9 § andra stycket i den föreslagna lagen inträder avgiftsskyldighet

för fastighetsägare när förbindelsepunkt har upprättats. Detta bör emellertid

uppenbarligen inte få medföra att avgiftsskyldighet, som redan har

inträtt på grund av anslutning enligt bestämmelserna i den gamla lagen

upphör att gälla. En bestämmelse härom bär intagits i punkt 4 i övergångsbestämmelserna.

Med hänsyn till de viktiga rättsverkningar som är förenade med förbindelsepunkten

anser jag att huvudmannen bör åläggas att bestämma förbindelsepunkt

även för de fastigheter för vilka avgiftsskyldighet föreligger

vid den nya lagens ikraftträdande. Även denna skyldighet skall enligt förslaget

fullgöras före den 1 juli 1972.

Enligt förslaget skall regler om va-installationer i fortsättningen meddelas

endast i BS och i föreskrifter, som planverket meddelar med stöd av BS.

Inom planverket pågår sedan en tid tillbaka arbete med utformningen av

enhetliga va-installationsbestämmelser, och sådana torde kunna meddelas

ungefär vid tiden för den nya lagens ikraftträdande. Till dess dessa bestämmelser

börjar tillämpas bör dock befintliga lokala bestämmelser alltjämt

gälla. Med hänsyn härtill föreskrivs i punkt 5 av övergångsbestämmelserna

att sådana bestämmelser skall fortsätta att gälla tills planverket

förordnar annat, dock längst till utgången av år 1970. Eftersom det författningsstöd,

som åberopas för äldre bestämmelser om va-installationer, kan

härröra från andra författningar än VAL hänvisas i övergångsbestämmelserna

inte till VAL utan till ”äldre författning”.

Om va-installation har godkänts med stöd av äldre bestämmelser skall

detta godkännande behålla sin giltighet. Planverket har dock möjlighet att

förordna om annat. Ett sådant förordnande kan vara motiverat exempelvis

om vägande säkerhetssynpunkter har föranlett en skärpning av gällande

föreskrifter och de skärpta kraven anses böra gälla även befintliga installationer.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Bestämmelserna om installatörsrättigheter skall upphöra att gälla vid

lagens ikraftträdande. Jag vill erinra om vad jag tidigare har nämnt om

att chefen för civildepartementet avser att föreslå sådana ändringar i BS

att föreskrifterna om byggnadslov och ansvarig arbetsledare kommer att

gälla för större va-arbete. Avsikten är att dessa ändrngar skall träda i kraft

samtidigt med den nya va-lagen.

De föreslagna bestämmelserna om skyldighet för huvudmannen att

bestämma verksamhetsområdet och meddela länsstyrelsen vad han har bestämt

blir tillämplig på va-anläggningar som har tillkommit före lagens

ikraftträdande. Huvudmännen kan behöva en viss tidsfrist för att fullgöra

dessa uppgifter. En period om sex månader bedömer jag som tillräcklig

och en föreskrift härom har tagits in i punkt 6 av övergångsbestämmelserna.

Punkt 7 av övergångsbestämmelserna innehåller föreskrifter om behandlingen

av mål och ärenden som rör fråga enligt VAL och som är anhängiga

vid den nya lagens ikraftträdande. Sådana mål och ärenden skall handläggas

och avgöras enligt äldre lag. Något hinder för länsstyrelsen eller domstolen

att inhämta yttrande från va-nämnden i frågan föreligger inte.

Punkterna 8 och 9 i övergångsbestämmelserna föranleds av att rättegångsbalkens

regler om tingsrätt samt den föreslagna nya delgivningslagen

inte träder i kraft förrän den 1 januari 1971. Punkt 9 överensstämmer

med 19 § hyresnämndslagen.

7.2 Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till

huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

Departementschefen. Förslaget bygger på lagen (1947: 638) om betalningsföreläggande

för vissa fordringar på arbetslön, m. m. I avsnittet Prövningsorgan

i den allmänna motiveringen har jag i korthet redovisat skälen för

att en motsvarande lag bör införas på va-området. Lagen föreslås i första

hand gälla sådana avgifter som grundas på den nya va-lagen. Den bör

emellertid bli tillämplig också på avgifter som grundar sig på äldre bestämmelser.

Tvister om sådana avgifter skall, om talan väcks efter den 1

juli 1970, handläggas av va-nämnden enligt reglerna i den nya lagen.

I lagen om betalningsföreläggande för fordringar på arbetslön föreskrivs

att, om annan domstol än högsta domstolen har överlämnat ett mål

till arbetsdomstolen och denna inte anser sig behörig att pröva tvisten,

arbetsdomstolen skall återförvisa målet till den domstol som har överlämnat

det. Eftersom talan inte kan föras mot arbetsdomstolens avgöranden

blir återförvisningen omedelbart gällande. Sedan återförvisning har skett

får frågan om målet hör under arbetsdomstolen inte tas upp på nytt. Motsvarande

regler bör gälla beträffande mål som har överlämnats till statens

va-nämnd. Va-nämndens avgöranden skall emellertid i regel inte vara slut
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

167

liga utan kunna överklagas till Stockholms tingsrätt som fastighetsdomstol.

Frågan om ett till nämnden överlämnat mål skall återförvisas bör dock

enligt min mening, framför allt av hänsyn till vikten av att undvika tidsutdräkt,

inte kunna prövas av fastighetsdomstolen, vare sig efter besvär i

särskild ordning eller i samband med klandertalan mot nämndens beslut

i själva saken. I den föreslagna lagen föreskrivs därför att frågan om målet

hör under va-nämnden inte får tas upp till prövning på nytt sedan

nämnden har prövat återförvisningsfrågan. Sådan prövning kan ha resulterat

i ett särskilt beslut eller i att nämnden har tagit upp tvisten till

prövning utan något uttalande i behörighetsfrågan. Har återförvisning

skett följer av den föreslagna regeln att allmän domstol inte på nytt får ta

upp frågan om överlämnande till va-nämnden.

Har ansökan om betalningsföreläggande gjorts före den 1 juli 1970 bör

tvisten inte hänskjutas till va-nämnden. En uttrycklig regel om detta har

tagits in i en övergångsbestämmelse.

8. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman

för allmän vatten- och avloppsanläggning

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t

Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Bilaga 1

Va-utredningens förslag

Förslag

till

Lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lag)

Härigenom förordnas som följer.

Allmänt

1 §•

Allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) är enligt

denna lag anläggning, som kommun driver för att bereda bostäder och annan

bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Va-anläggning som drives av

annan än kommun kan förklaras allmän i den ordning som sägs nedan.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman. Den

som för fastighet får vattenförsörjning och avlopp genom allmän va-anläggning

kallas brukare. Område, inom vilket vattenförsörjning och avlopp

har ordnats eller skall ordnas genom allmän va-anläggning, är anläggningens

verksamhetsområde.

2 §•

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan

på ansökan av denne förklaras allmän av länsstyrelsen, om det finns påtagligt

behov av anläggningen från den allmänna hälsovårdens synpunkt

eller från annan allmän synpunkt.

För bifall till ansökningen fordras även att kommunen tillstyrkt ansökningen

samt att sökanden finnes ha ekonomiska och andra förutsättningar

för att fullgöra uppgiften såsom huvudman för allmän va-anläggning.

3 §.

Behöver från den allmänna hälsovårdens synpunkt vattenförsörjning och

avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, skall kommunen

sörja för att allmän va-anläggning kommer till stånd, så snart det kan ske.

4 §•

Huvudmannen bestämmer allmän va-anläggnings verksamhetsområde,

där ej annat följer av 3 § eller av vad som sägs nedan.

På begäran av kommun kan länsstyrelsen ålägga huvudman att utsträcka

allmän va-anläggnings verksamhetsområde att omfatta bebyggelse i

kommunen, om vattenförsörjning och avlopp ej med större fördel kan

ordnas på annat sätt för den ifrågavarande bebyggelsen. Önskar huvudman,

att verksamhetsområdet för hans va-anläggning skall omfatta bebyggelse

eller område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för an
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

nan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen, om

överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggelsen

eller området skall hänföras. För va-anläggning, som förklarats allmän

enligt 2 §, kan länsstyrelsen på begäran av kommunen bestämma verksamhetsområdet

även i andra fall än som sagts nyss.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig

hos länsstyrelsen. Huvudman är skyldig meddela länsstyrelsen,

vad han hestämt om verksamhetsområdet.

5 §•

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet

inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om ägaren

för fastigheten har behov av anordningar för vattenförsörjning och avlopp

eller endera och detta behov inte med större fördel kan tillgodoses på

annat sätt.

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde är

skyldig att genom avgift bidraga till kostnaderna för anläggningen, om

han för fastigheten har behov av anordningar för vattenförsörjning och

avlopp eller endera samt detta behov inte med större fördel kan tillgodoses

på annat sätt. Ägare av obebyggd fastighet anses, om fastigheten enligt

stadsplan eller byggnadsplan är avsedd för bebyggande, ha behov av anordningar

för vattenförsörjning och avlopp, om det inte finns särskilda

skäl till annat.

Fastighetsägares avgiftsskyldighet inträder, när va-anläggningens ledningsnät

har nått fastighetens omedelbara närhet och huvudmannen har

gjort vad på honom ankommer för att va-anläggningen skall kunna brukas

för fastigheten.

6 §•

Även om huvudman är skyldig att låta ägare av fastighet bruka allmän

va-anläggning för fastigheten, kan han förlägga arbeten, som behövs för

detta ändamål, till tjänlig årstid, utföra dem i lämplig ordningsföljd med

arbeten för att förse andra fastigheter med vattenförsörjning och avlopp

eller samordna dem med arbeten för andra ändamål i gata, väg eller annan

allmän plats.

7 §•

Huvudman för allmän va-anläggning har rätt att av ägarna till tomter

och andra för bebyggande avsedda fastigheter inom område under stadsplan

eller byggnadsplan taga ut avgift, svarande mot hans kostnad för att

genom anläggningen avleda vatten från gator, vägar och andra allmänna

platser inom området. I den mån omfattningen av platserna uppenbarligen

överstiger områdets eget behov, skall kostnaden dock bäras av den som

svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles.

Anläggningen

8 §.

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens intresse

tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar, som krävs

för att den skall fylla sitt ändamål. Behövs för viss bebyggelse anordningar

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

endast för vattenförsörjning eller endast för avlopp, skall anläggningen

lämpas efter detta.

Ledningsnät för allmän va-anläggning får inte dragas och anläggningen

i övrigt inte utföras så, att fastställd plan eller bestämmelser för markens

bebyggande motverkas.

Huvudmannen skall driva och underhålla allmän va-anläggning, så länge

anläggningen behövs.

9 §''

I allmän va-anläggning ingår vattenverk och avloppsreningsverk, ledningsnät,

reservoarer och pumpverk samt andra anordningar, som betjänar

samtliga eller ett större antal brukare.

Servisledning och va-installation ingår i allmän va-anläggning endast i

den mån de äges av huvudmannen och denne icke bestämt annat. Med servisledning

förstås ledning, som förbinder byggnad eller fastighet med allmän

va-anläggnings ledningsnät. Med va-installation förstås ledningar med tillbehör

inom byggnad, vilken är förbunden med allmän va-anläggning.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning, som förbinder sådan brunn med

allmän avloppsledning, samt vägdike ingår icke i allmän va-anläggning.

10 §.

Förbindes fastighet med allmän va-anläggning och har fastigheten tillgång

till anordningar för vattenförsörjning och avlopp, vilka kan användas

för anläggningen, är ägaren av anordningarna skyldig att på begäran av

huvudmannen låta dem införlivas med anläggningen mot skälig ersättning.

Blir anordning, varigenom vattenförsörjning och avlopp beredes fastighet,

onyttig till följd av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller

utvidgas, skall huvudmannen för anläggningen på begäran av anordningens

ägare betala ersättning, i den mån detta finnes skäligt med hänsyn till anordningens

ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen

och övriga omständigheter.

11 §•

Va-installation skall vara så beskaffad och utförd, att den är godtagbar

från den allmänna hälsovårdens synpunkt och tillgodoser skäliga anspråk

på säkerhet, funktionsduglighet och ändamålsenlighet.

Föreskrifter samt råd och anvisningar om beskaffenheten och utförandet

av va-installation (installationsbestämmelser) utfärdas i den ordning,

som enligt byggnadslagstiftningen i allmänhet gäller för att meddela bestämmelser

rörande anordningar, som ingår i byggnad, och rörande byggnadsarbeten.

12 §.

Huvudman för allmän va-anläggning kan besluta, att vissa arbeten med

att utföra, ändra eller underhålla va-installation, endast får göras av installatör,

som fått tillstånd (installatörsrättigheter) av huvudmannen.

Bestämmelser om villkoren för förvärv och innehav av installatörsrättigheter

utfärdas gemensamt för hela riket av den som Konungen bemyndigar.

Huvudman får icke utan medgivande av den, som utfärdar bestämmelserna,

ställa andra villkor.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 171

A vtal

13 §.

Huvudman för allmän va-anläggning träffar med brukare avtal om villkoren

för rätt att bruka anläggningen (va-avtal).

14 §.

Huvudmannen antager såsom underlag för va-avtal taxa för avgifter samt

allmänna bestämmelser för andra villkor.

När taxa upprättas, beaktas att avgift får tagas ut endast för att täcka

nödvändiga kostnader för anläggningen och att avgiftsskyldigheten fördelas

mellan brukarna efter skälig och rättvis grund.

I allmänna bestämmelser kan huvudman, utom annat, taga med

1) bestämmelser om skyldighet för brukare eller vissa brukare att med

hänsyn till vattentillgången eller av annan orsak fortlöpande eller vid särskilda

tillfällen begränsa sin vattenförbrukning,

2) förbud för brukare att i avloppsledning släppa ut industriellt avloppsvatten

eller annat avloppsvatten av särskild beskaffenhet eller ämnen och

föremål, som kan skada ledningen, eller

3) särskilda villkor för utsläpp av avloppsvatten, ämnen och föremål,

som sagts nyss.

15 §.

Kan huvudman samt brukare icke enas om villkor för rätt att bruka allmän

va-anläggning eller kommer va-avtal icke till stånd till följd av att

brukare icke kan anträffas eller av liknande anledning, bestämmer huvudmannen

med ledning av taxa och allmänna bestämmelser den avgift och de

villkor i övrigt, som skall gälla för brukaren. Vad huvudmannen sålunda

bestämt gäller såsom va-avtal. Underrättelse om vad som skall gälla för

brukaren skall, såvitt möjligt, tillställas denne.

16 §.

Har brukare överlåtit fastighet, för vilken han fått vattenförsörjning och

avlopp genom allmän va-anläggning, eller har av annan anledning i hans

ställe trätt ny brukare, skall huvudmannen för anläggningen underrättas

om detta samt om den nye brukarens namn och adress. Intill dess underrättelse

kommit huvudmannen tillhanda, svarar den tidigare brukaren

gentemot huvudmannen enligt föreliggande va-avtal.

17 §.

Har huvudman beslutat ändring i taxa eller allmänna bestämmelser, skall

ändringen anses ingå i brukarnas va-avtal såsom nytt eller ändrat villkor,

om huvudmannen ger brukarna del av ändringen genom underrättelse skälig

tid innan det nya eller ändrade villkoret börjar tillämpas. Har särskild

uppsägningstid avtalats, skall den iakttagas.

I underrättelse om ändring återges denna samt uppges den tidpunkt, från

och med vilken ändringen tillämpas och anses ingå som nytt eller ändrat

villkor i va-avtalen.

Underrättelse, som kungjorts i tidning med spridning inom orten, anses

delgiven med brukarna den dag kungörelsen första gången införes i tidningen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

18 §.

Har huvudmannen eller brukaren överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet

på grund av va-avtal, skall han återställa vad som rubbats eller fullgöra

vad som eftersatts samt ersätta skadan. Däremot kan vad någondera

sidan sålunda låtit komma sig till last ej medföra att avtalet häves.

Är förfallen avgift ej erlagd eller försummar brukare i annat väsentligt

hänseende att iakttaga vad som åligger honom och har huvudmannen ej

genom anmaning till brukaren kunnat åstadkomma rättelse, äger huvudmannen

stänga av vattentillförseln till brukarens fastighet, i den mån detta

kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängning

kan påföras brukaren såsom särskild avgift.

Nämnd

19 §‘

För att handlägga va-mål finnes en särskild nämnd, statens va-nämnd.

Nämnden består av sju ledamöter, som Konungen förordnar för viss tid.

Ersättare utses till det antal Konungen bestämmer.

Tre av nämndens ledamöter, bland dem ordföranden och ersättare för

honom, är lagfarna personer, vilka icke kan anses företräda parts intresse i

va-frågor. Ordföranden och hans ersättare skall inneha eller ha innehaft

domarämbete. Av de övriga ledamöterna utses två bland personer, som

kan anses företräda huvudmännens intressen, samt två bland personer,

som kan anses företräda brukarnas.

20 §''

Va-mål är mål mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare

eller tilltänkt brukare, förutsatt att tvisten i målet rör

1) rätt att bruka allmän va-anläggning och skyldighet att genom avgift

bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2) giltigheten eller rätta innebörden av va-avtal eller däri upptagen bestämmelse,

eller

3) skadestånd och annan påföljd av att huvudman eller brukare överskridit

rätt eller åsidosatt skyldighet på grund av va-avtal.

21 §.

Va-mål, som ej är föremål för prövning i annan ordning, kan av part

hänskjutas till statens va-nämnd för avgörande eller medling.

Allmän underrätt och länsstyrelse kan överlämna va-mål till statens vanämnd

för avgörande, om parterna på ömse sidor förklarar sig villiga till

detta, eller för medling, om någondera parten godtager det.

Oavsett parternas ställningstagande kan domstol och annan myndighet

inhämta va-nämndens yttrande i va-mål samt rörande fråga om vattenförsörjning

och avlopp i annat mål.

22 §.

Har i va-mål parterna på ömse sidor enats om att hänskjuta målet till statens

va-nämnd för avgörande eller har målet för sådant ändamål av allmän

underrätt eller länsstyrelse överlämnats till nämnden och finner denna sig

ej lagligen förhindrad att pröva målet, tar nämnden upp målet och meddelar

beslut däri.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Vad som stadgas i första stycket skall också gälla, om i va-avtal parterna

förklarat sig vilja till va-nämnden för avgörande hänskjuta framtida tvist

rörande rättsförhållandet mellan dem.

Har i andra fall än som sägs i första och andra styckena va-mål av part

hänskjutits till statens va-nämnd eller av allmän underrätt eller länsstyrelse

överlämnats dit, kan nämnden taga upp målet för medling. Vid medling

kan nämnden kalla parterna till förlikningssammanträde samt meddela

beslut, vari ställes förslag till uppgörelse mellan parterna.

23 §.

I mål som statens va-nämnd tagit upp lämnar nämnden parterna tillfälle

att muntligen eller skriftligen utföra sin talan. Underlåter part utan giltig

anledning att begagna sig av detta, kan nämnden besluta i målet på föreliggande

utredning.

Nämnden bör vara verksam för att främja att va-mål blir allsidigt utrett.

Nämnden kan anmoda part och annan i saken insatt person att inställa

sig för att höras i målet. Nämnden får dock ej stadga vite eller använda annat

tvångsmedel och ej heller taga upp ed eller sanningsförsäkran.

I mål, som hänskjutits till va-nämnden för avgörande, kan nämnden på

begäran av part och efter att ha lämnat andra parten tillfälle att yttra sig,

förordna om vad som skall gälla för liden intill dess slutligt beslut föreligger

i målet. Beslut, varigenom sådant förordnande meddelats, länder genast

till efterrättelse men kan återkallas när som helst av nämnden.

24 §.

Part i va-mål kan, om det finns särskilda skäl för detta, på begäran tillerkännas

ersättning av motparten för kostnad som han haft i anledning av

förfarande inför statens va-nämnd.

25 §.

Statens va-nämnds beslut, varigenom va-mål avgöres, gäller från den dag,

då beslutet meddelas, eller från senare dag, som nämnden fastställer. Om

nämnden finner synnerlig anledning därtill, kan den förordna, att beslutet

i visst hänseende skall avse förfluten tid.

Beslut, varigenom yrkande om ändring i avgift och annat villkor i va-avtal

bifalles, bör utformas så att det lämnas åt parterna att genom ändring

i avtalet åstadkomma rättelse.

26 §.

Beslut av statens va-nämnd kan icke överklagas. Beslut, som innefattar

slutligt eller interimistiskt avgörande av va-mål, länder till efterrättelse som

domstols lagakraftägande dom.

Kostnaderna för nämndens verksamhet bestrides av allmänna medel.

Konungen meddelar närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet.

Ansvar

27 §.

Den som i strid mot huvudmans beslut enligt 12 § utför installationsarbete

utan att inneha installatörsrättigheter dömes till böter.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Särskilda bestämmelser

28 §.

För allmän va-anläggning, som sägs i 2 §, kan kommun, inom vilken anläggningen

har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav, utse tillsynsman.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han kan också

granska räkenskaper och övriga handlingar om anläggningen. Han avger

årligen berättelse över sin tillsyn till kommunen.

Förekommer något, som påkallar ingripande av länsstyrelsen, hälsovårdsnämnden

eller annan myndighet, skall tillsynsmannen anmäla detta

till kommunen.

29 §.

Finner länsstyrelsen skäl antaga, att huvudman för allmän va-anläggning

som sägs i 2 § icke iakttar vad som åligger honom enligt denna lag

eller annan författning eller att huvudmannen är försumlig gentemot brukarna

eller att han annars driver anläggningen på mindre lämpligt sätt,

kan länsstyrelsen förordna syssloman att i huvudmannens ställe och för

hans räkning driva anläggningen.

Upphör behovet av syssloman, entledigas han av länsstyrelsen.

Syssloman har rätt att få arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer

arvodets belopp.

30 §.

Ärende, som enligt denna lag handlägges av länsstyrelse, tages upp av

länsstyrelsen i det län, där anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsområde

eller huvuddelen därav.

Länsstyrelsen kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt

till arvode med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för

den allmänna va-anläggning som ärendet rör betalar arvodet. Rör ärendet

ej befintlig eller planerad anläggning, betalas arvodet av kommunen. Länsstyrelsen

kan ålägga sakägare att helt eller delvis betala arvodet om det

finns särskilda skäl till detta.

31 §.

Försummar kommun eller huvudman att fullgöra skyldighet enligt 3 §

eller 4 § tredje stycket, kan länsstyrelsen ge åläggande därom. I beslut om

åläggande kan länsstyrelsen sätta ut vite.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom

besvär.

32 §.

Tvist mellan huvudman för allmän va-anläggning samt brukare prövas,

om saken kan tagas upp av domstol och icke hänskjutits eller överlämnats

till statens va-nämnd för avgörande, av allmänna underrätten i den ort,

där anläggningen har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen därav.

I mål som avser tillämpning av 10 § skall huvudmannen svara för kostnader

på ömse sidor i underrätten, om 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken

icke föranleder annat. Beträffande kostnaderna för sådant mål i högre rätt

gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att huvudmannen,

om 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk icke föranleder annat, alltid

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 175

själv skall bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas

motparten genom att huvudmannen fullföljt talan.

33 §.

När omständigheterna föranleder därtill, tillämpas vad som föreskrives

om fastighet i denna lag även på byggnad och på industriell anläggning,

som tillhör annan än ägaren till grunden.

Såsom ägare till fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som

enligt kommunalskattelagen är skyldig betala skatt för garantibelopp för

fastigheten.

34 §.

Vad som sägs om kommun i denna lag gäller även municipalsamhälle,

där byggnadslagens bestämmelser för stad tillämpas.

Övergångsbestämmelser

35 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1970. Genom lagen upphäves med

de begränsningar, varom föreskrives nedan, lagen den 3 juni 1955 om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar (nr 314).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri annars

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, tillämpas i stället

den bestämmelsen.

36 §.

1 mom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse för va-anläggning, som

är eller förklarats för allmän enligt äldre lag. Därvid skall dock vad nedan

föreskrives iakttagas.

2 mom. Vad som i tredje stycket övergångsbestämmelserna till äldre lag

föreskrives om kostnad, vilken nedlagts på allmän va-anläggning före den

1 juli 1955, skall alltjämt äga tillämpning.

3 mom. Huvudman för va-anläggning, som är eller förklarats för allmän

enligt äldre lag, skall senast den 1 januari 1972 ha upprättat och antagit

taxa och allmänna bestämmelser, som sägs i 14 §.

Senast den 1 januari 1973 skall huvudmannen ha träffat va-avtal med

sina brukare eller ha vidtagit åtgärder, som sägs i 15 §.

Intill dess taxa och allmänna bestämmelser antagits och va-avtal på

grundval av dem träffats, skall föreskrifter, reglemente, taxa och liknande

bestämmelser, som utfärdats enligt äldre författning, fortfarande tillämpas

i rättsförhållande mellan huvudmannen samt brukare. Intill den 1 januari

1972 kan ändring i taxa och, om det finnes oundgängligen nödvändigt, ändring

i annan bestämmelse som här avses vidtagas enligt äldre författning.

4 mom. Av huvudman med stöd av äldre författning utfärdad bestämmelse

om beskaffenheten hos ledningar för vattenförsörjning och avlopp

med tillbehör samt, om utförandet av va-installation skall tillämpas till dess

myndighet, som utfärdar installationsbestämmelser enligt 11 § nya lagen,

förordnar annat, dock längst till den 1 januari 1972.

Har va-installation godkänts enligt äldre bestämmelse, skall godkännandet

fortfara att gälla, om inte myndighet, som avses i första stycket, förordnar

annat.

5 mom. Vad huvudmannen med stöd av äldre författning kan ha bestämt

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

om villkoren för förvärv och innehav av tillstånd att utföra installationsarbeten,

skall tillämpas till dess myndighet, som enligt 12 § andra stycket

nya lagen bemyndigats utfärda sådana bestämmelser, förordnar annat,

dock längst till den 1 januari 1972.

Tillstånd att utföra installationsarbeten, som huvudman meddelat före

nya lagens ikraftträdande, skall fortfara att gälla, om inte annat förordnas.

37 §.

1 mom. Talan rörande fråga, som sägs i den äldre lagen och som väckts

före nya lagens ikraftträdande, skall behandlas enligt äldre lag till dess

laga kraft ägande avgörande föreligger. Mål som avses nedan skall dock

kunna överlämnas till statens va-nämnd.

2 mom. Statens va-nämnd kan ta upp mål mellan huvudman samt brukare

angående brukande av allmän va-anläggning, i vilket äldre lag eller

författning är tillämplig, om målet på sätt föreskrives i nya lagen av allmän

underrätt eller länsstyrelse överlämnas eller av part hänskjutes till nämnden

och om tvisten i målet rör

1) giltigheten eller rätta innebörden av huvudmannens beslut eller av

annan åtgärd, varigenom han avsett att reglera rättsförhållandet till brukaren,

eller

2) skadestånd och annan påföljd av att huvudmannen eller brukaren

åsidosatt vad som åligger honom i rättsförhållandet mellan dem.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

177

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Med allmän vatten- och avloppsanläggning (allmän va-anläggning) avses

anläggning, som har till ändamål att bereda bostadshus eller annan bebyggelse

vattenförsörjning och avlopp och som drives av kommun eller, om

den drives av annan, förklarats för allmän enligt 30 §.

Den som driver allmän va-anläggning är anläggningens huvudman.

2 §

Behöver med hänsyn till den allmänna hälsovården vattenförsörjning och

avlopp för viss befintlig eller blivande bebyggelse ordnas i ett större sammanhang,

skall kommunen sörja för eller tillse, att allmän va-anläggning

kommer till stånd, så snart det kan ske.

Länsstyrelsen kan vid vite ålägga kommunen att fullgöra skyldighet enligt

första stycket.

3 §

Som ägare av fastighet anses vid tillämpningen av denna lag den som

enligt kommunalskattelagen (1928: 370) är skyldig att betala skatt för garantibelopp

för fastigheten.

Har huvudman träffat avtal med annan än fastighetsägare om brukande

av allmän va-anläggning, gäller för denne vad som i lagen föreskrives om

fastighetsägare.

När omständigheterna föranleder det tillämpas bestämmelse om fastighet

i denna lag på byggnad eller annan anläggning, som ej tillhör ägaren till marken.

Vad som i lagen föreskrives om ägare av fastighet skall därvid gälla

anläggningens ägare.

Verksamhetsområde

4 §

Allmän va-anläggnings verksamhetsområde är det område, inom vilket

vattenförsörjning och avlopp har ordnats eller skall ordnas genom anläggningen.

Verksamhetsområdet skall vara fastställt till sina gränser. Det får ej

omfatta endast vissa av de fastigheter som tillhör sådan samfällighet för

va-frågor som bildats i särskild ordning.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kung!. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

5 §

Huvudman för allmän va-anläggning bestämmer anläggningens verksamhetsområde

med tillämpning av denna lag och föreskrift som meddelats med

stöd av lagen.

6 §

På begäran av kommun kan länsstyrelsen föreskriva att allmän va-anläggnings

verksamhetsområde skall omfatta sådan del av kommunen, för

vilken vattenförsöjning och avlopp ej kan med större fördel ordnas på annat

sätt. önskar huvudman, att verksamhetsområdet för hans va-anläggning

skall omfatta område som ingår eller avses ingå i verksamhetsområdet för

annan befintlig eller planerad allmän va-anläggning, skall länsstyrelsen, om

överenskommelse ej kan träffas, bestämma till vilken anläggning området

skall hänföras.

7 §

Huvudman skall meddela länsstyrelsen, vad han bestämt om allmän vaanläggnings

verksamhetsområde. Försummas det, kan länsstyrelsen vid vite

ålägga huvudmannen att fullgöra vad som åligger honom.

Uppgift om allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall finnas tillgänglig

hos länsstyrelsen.

Brukningsrätt och avgiftsskgldighet

8 §

Huvudman för allmän va-anläggning är skyldig att låta ägare av fastighet

inom anläggningens verksamhetsområde bruka anläggningen, om fastigheten

behöver anordningar för vattenförsörjning eller avlopp och behovet

ej kan med större fördel tillgodoses på annat sätt. Huvudmannen behöver

dock ej utföra de för brukandet nödvändiga arbetena på tid och sätt

som väsentligen försvårar samordningen med andra arbeten.

9 §

Ägare av fastighet inom allmän va-anläggnings verksamhetsområde skall

betala avgifter till huvudmannen, om fastigheten behöver anordningar för

vattenförsörjning eller avlopp och behovet ej kan med större fördel tillgodoses

på annat sätt. För obebyggd fastighet, som enligt stadsplan eller byggnadsplan

är avsedd för bebyggande, bedömes behovet av anordningar för

vattenförsörjning och avlopp som om fastigheten vore bebyggd enligt planen,

om ej särskilda skäl föranleder annat.

Avgiftsskyldighet inträder, när huvudmannen upprättat förbindelsepunkt

som anges i 12 § och underrättat fastighetsägaren om punktens läge.

10 §

Ny ägare av fastighet svarar ej gentemot huvudman för avgift som förfaller

till betalning före tillträdesdagen.

Till dess huvudman underrättats om att fastighet, för vilken föreligger

avgiftsskyldighet enligt 9 §, fått ny ägare, svarar den tidigare ägaren jämte

den nye gentemot huvudmannen för de skyldigheter som för tiden från

och med tillträdesdagen åvilar fastighetens ägare.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 179

Anläggningen

11 §

Allmän va-anläggning skall utföras så att den allmänna hälsovårdens

intresse tillgodoses. Den skall vara försedd med de anordningar som kräves

för att den skall fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.

Behövs för viss bebyggelse anordningar endast för vattenförsörjning

eller endast för avlopp, skall anläggningen avpassas efter detta.

Allmän va-anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse

eller lämplig planläggning försvåras.

Huvudman skall driva allmän va-anläggning, så länge anläggningen behövs.

12 §

Det åligger huvudman att för varje fastighet som skall bruka allmän

va-anläggning bestämma punkt, där inkoppling av fastighetens ledningar

till anläggningen skall ske (förbindelsepunkt). Förbindelsepunkt skall, om

ej särskilda skäl föranleder annat, vara belägen i fastighetens omedelbara

närhet. Uppgift om förbindelsepunktens läge skall lämnas fastighetsägaren

inom sådan tid som är skälig med hänsyn till dennes planer för fastighetens

utnyttj ande.

13 §

I allmän va-anläggning ingår sådana ledningar och andra anordningar

fram till förbindelsepunkterna som tillhör huvudmannen.

Rännsten, rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med

allmän avloppsledning samt vägdike ingår ej i allmän va-anläggning.

Inlösen av va-anordningar m. m.

14 §

Föreligger för viss fastighet avgiftsskyldighet enligt 9 § och finns för

fastigheten anordning för vattenförsörjning eller avlopp som kan användas

för den allmänna anläggningen, är ägaren av anordningen skyldig att

på begäran av huvudmannen låta den införlivas med anläggningen mot

skälig ersättning.

15 §

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som blir onyttig till följd

av att allmän va-anläggning kommer till stånd eller utvidgas, skall ersättas

av huvudmannen i den mån det är skäligt med hänsyn till anordningens

art, ålder och skick, den fördel ägaren får av den allmänna va-anläggningen

och övriga omständigheter.

Va-installation

16 §

Med va-installation förstås ledning som för fastighet dragits från för»

bindelsepunkt samt anordning som förbundits med sådan ledning.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

17 §

Regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete

finns i byggnadsstadgan (1959: 612).

18 §

Huvudman får ej meddela föreskrift i fråga som avses i 17 § eller om vem

som har rätt att utföra installationsarbete.

19 §

När det behövs, får huvudman låta undersöka va-installation och dess

brukande.

Brukande av allmän va-anläggning

20 §

Allmän va-anläggning skall brukas så att olägenhet för huvudmannen och

annan såvitt möjligt undvikes.

21 §

Huvudman för allmän va-anläggning meddelar allmänna bestämmelser för

anläggningens brukande. Vad huvudmannen sålunda bestämt gäller, om det

ej är oskäligt.

22 §

Om huvudman ändrar allmänna bestämmelser, skall berörda fastighetsägare

skälig tid i förväg skriftligen underrättas om ändringens innebörd och

den tidpunkt då den träder i kraft. Detsamma gäller när huvudman i annat

avseende ändrar förutsättningarna för va-anläggningens brukande.

Taxa och avgifter

23 §

Avgifter som huvudman för allmän va-anläggning tager ut får ej överskrida

vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen.

24 §

Huvudman för allmän va-anläggning har rätt att, utöver vad som följer

av 9 §, av ägare till sådan fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan som

är avsedd för bebyggande taga ut avgift, som svarar mot huvudmannens

kostnad för att genom anläggningen avleda vatten från gata, väg eller annan

allmän plats inom planområdet. I den mån omfattningen av platserna uppenbarligen

överstiger områdets eget behov, skall kostnaden dock bäras av den

som svarar för att platserna ställes i ordning och underhålles. Avgift får ej

tagas ut innan åtgärder för avledandet blivit utförda.

25 §

Avgiftsskyldighet skall fördelas mellan fastigheterna efter skälig och rättvis

grund.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

181

26 §

Avgift skall utgå enligt taxa som huvudman utformar i överensstämmelse

med de grunder som anges i 23—25 §§. Avgift kan utgå som engångsavgift

eller som periodiska avgifter.

Engångsavgift får ej sättas högre än att den svarar mot fastighetens andel

i kostnaden för den allmänna va-anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift

till belopp som är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska

bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare begär

det samt godtagbar säkerhet ställes, avgiften fördelas på årliga inbetalningar

under viss tid, högst tio år.

Avgift skall betalas vid anfordran. På obetalt belopp får skälig ränta räknas

från dagen för anfordran.

Avtal om va-frågor

27 §

Huvudman kan, om ej annat följer av denna lag, träffa avtal med fastighetsägare

om sådan va-fråga som ej regleras i allmänna bestämmelser eller

taxa.

Skadeståndsskgldighet m. m.

28 §

Har huvudman eller fastighetsägare överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet

i förhållande till den andre, skall han återställa vad som rubbats eller

fullgöra vad som eftersatts samt ersätta skadan.

Avstängning av vattentillförsel

29 §

Är förfallen avgift ej betald eller försummar fastighetsägare i annat väsentligt

hänseende att iakttaga vad som åligger honom och har huvudmannen

ej genom anmaning kunnat åstadkomma rättelse, får huvudmannen

stänga av vattentillförseln till fastigheten, i den mån detta kan ske utan att

sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras

fastighetsägaren som särskild avgift.

Särskilda bestämmelser om vissa va-anläggningar

30 §

Va-anläggning, som drives eller skall drivas av annan än kommun, kan

på ansökan av denne förklaras för allmän av länsstyrelsen, om det finns

behov av anläggningen från allmän hälsovårdssynpunkt eller från annan allmän

synpunkt.

För bifall till ansökningen fordras att berörd kommun tillstyrkt denna och

att sökanden har ekonomiska och andra förutsättning r för att fullgöra uppgiften

som huvudman för allmän va-anläggning.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Länsstyrelsen kan bestämma visst område, utöver vilket anläggningens

verksamhetsområde ej får utsträckas.

31 §

Har va-anläggning förklarats för allmän enligt 30 §, får kommun, inom

vars område anläggningen har sitt verksamhetsområde, utse tillsynsman för

anläggningen.

Tillsynsman har tillträde till alla delar av anläggningen. Han får granska

räkenskaper och övriga handlingar rörande denna. Han avger årligen berättelse

över sin tillsyn till kommunen.

Förhållande som påkallar ingripande av länsstyrelse, hälsovårdsnämnd

eller annan myndighet skall av tillsynsmannen anmälas till kommunen.

32 §

Kan med skäl antagas, att huvudman för va-anläggning som förklarats för

allmän enligt 30 § åsidosätter viss eller vissa fastigheters intressen eller annars

driver anläggningen på mindre lämpligt sätt, kan länsstyrelsen förordna

syssloman att i huvudmannens ställe och för hans räkning driva anläggningen.

Syssloman kan entledigas av länsstyrelsen, när förhållandena föranleder

det.

Syssloman har rätt till arvode av huvudmannen. Länsstyrelsen bestämmer

arvodets belopp.

Tystnadsplikt

33 §

Den som deltagit i undersökning enligt 19 § får ej obehörigen röja eller

nyttja yrkeshemlighet eller annat förhållande som han därvid fått kunskap

om. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter häremot dömes till

böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal får väckas endast om målsägande

anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Prövning av va-frågor

34 §

Ärende, som enligt denna lag skall handläggas av länsstyrelse, tages upp

av länsstyrelsen i det län, där va-anläggningen har eller skall ha sitt verksamhetsområde

eller huvuddelen av detta.

Länsstyrelse kan vid behov anlita sakkunnig. Den sakkunnige har rätt

till ersättning med belopp, som länsstyrelsen bestämmer. Huvudmannen för

den allmänna va-anläggning som ärendet rör betalar ersättningen. Om ärendet

ej avser befintlig eller planerad anläggning, betalas ersättningen av

kommunen.

35 §

För prövning av vissa mål om va-förhållanden finns statens va-nämnd.

Va-nämnden har till uppgift att pröva

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

183

dels fråga om inlösen eller ersättning enligt 14 eller 15 §,

dels tvist mellan huvudman och fastighetsägare om

1. rätt att bruka allmän va-anläggning eller skyldighet att genom avgift

bidraga till kostnaderna för sådan anläggning,

2. tillämpning eller tolkning av allmänna bestämmelser eller taxa,

3. giltigheten, beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman

och fastighetsägare,

4. villkor för brukande av allmän va-anläggning i den mån allmänna

bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas,

5. fordran på avgift till huvudman för allmän va-anläggning,

6. skadestånd eller annan påföljd enligt 28 eller 29 §,

7. annan va-fråga.

36 §

Om part ej godtar beslut av va-nämnden, vilkei innebär avgörande av saken,

får parten klandra beslutet genom att väcka talan mot andra parten

inom tre veckor från det parten fick del av beslutet. Klandras ej beslutet

inom denna tid, är parts rätt till talan förlorad.

Beslut som icke vidare kan klandras länder till efterrättelse som domstols

lagakraftägande dom.

37 §

Mot va-nämndens beslut, varigenom nämnden avvisat ansökan, avskrivit

ärende eller utlåtit sig om ersättning enligt 47 §, föres talan genom besvär

inom två veckor från det klaganden fick del av beslutet. Mot annat beslut

av nämnden får talan föras endast i samband med sådan klandertalan som

avses i 36 § första stycket.

38 §

Klandertalan och besvär upptages av Stockholms tingsrätt såsom fastighetsdomstol.

39 §

Mot fastighetsdomstols dom eller beslut i mål enligt denna lag får talan

ej föras.

Statens va-nämnd och förfarandet där

40 §

Statens va-nämnd består av ordförande och fem andra ledamöter. Vid förberedande

åtgärd, vid meddelande av beslut enligt 49 § och vid prövning

av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende kan nämnden

bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Av de övriga

ledamöterna skall en ha sakkunskap och erfarenhet i va-tekniska frågor.

Två ledamöter skall vara väl förtrogna med förvaltning och skötsel av allmän

va-anläggning. En ledamot skall vara väl förtrogen med bostadsfastigheters

va-förhållanden. En ledamot skall vara väl förtrogen med va-förhållanden

som avser annan bebyggelse än bostäder.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare.

Konungen förordnar ledamöter och, i den utsträckning det behövs, ersättare

för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

41 §

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i va-nämnden.

Bestämmelserna i 5 kap. rättegångsbalken om offentlighet vid domstol

äger motsvarande tillämpning vid va-nämnden.

42 §

Tvist hänskjutes av part till va-nämnden genom ansökan, som skall vara

skriftlig samt innehålla uppgift om parternas namn och hemvist, den berörda

fastighetens belägenhet samt sökandens yrkande och grunderna för

detta.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket, skall nämnden

förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Efterkommes ej föreläggandet,

får ansökningen avvisas. Om ansökan återkallas, avskrives ärendet.

43 §

När tvist hänskjutits till va-nämnden, skall nämnden lämna parterna tillfälle

att muntligen eller skriftligen utföra sin talan.

Underlåter sökanden att på kallelse infinna sig inför nämnden, avskrives

ärendet. Kommer ej motparten tillstädes, får nämnden förelägga honom

vid vite att inställa sig inför nämnden eller avgöra ärendet på föreliggande

utredning.

44 §

Va-nämnden skall klarlägga tvistefrågorna, vara verksam för att ärendena

utredes och söka förlika parterna.

Om det behövs för utredning i särskild fråga, kan nämnden eller, efter

förordnande av ordföranden, ledamot i nämnden verkställa besiktning på

platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för besiktningen.

Lämnar part ej frivilligt tillfälle till besiktning eller till granskning av

handling som rör va-förhållandet och är av betydelse för tvisten, får nämnden

förelägga honom vite.

45 §

Kan parterna ej förlikas efter förslag av någondera parten, skall va-nämnden

lägga fram förslag till förlikning, om det ej är uppenbart att förutsättningar

för förlikning saknas. Förlikning skall avfattas skriftligen och undertecknas

av parterna.

Träffas ej förlikning, avgöres tvisten av nämnden.

46 §

Va-nämnden kan avgöra tvist på grundval av handlingarna i ärendet,

om det är uppenbart att muntlig förhandling ej behövs för frågans avgörande.

47 §

Va-nämnden kan förelägga i saken insatt person vid vite att inställa sig

för att höras i ärendet.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Den som anlitats av nämnden som sakkunnig för särskild utredning tillerkännes

av nämnden skälig ersättning av allmänna medel.

Har någon, som nämnden inkallat och som ej är part, inställt sig för att

höras i ärendet, har han rätt till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser

som Konungen meddelar.

48 §

I tvist enligt 14 eller 15 § skall huvudmannen svara för kostnaderna på

ömse sidor vid va-nämnden. När omständigheterna föranleder det, skall

dock 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning.

Beträffande kostnaderna i mål om sådan tvist vid fastighetsdomstol gäller,

med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att huvudmannen,

om 18 kap. 6 och 8 §§ samma balk ej föranleder annat, alltid själv skall

bära såväl sina egna kostnader som kostnad vilken åsamkas motparten genom

att huvudmannen fullföljt talan.

I annat fall än som avses i första stycket kan part på begäran tillerkännas

ersättning av motparten för kostnad vid va-nämnden, om det finns särskilda

skäl för det.

49 §

Va-nämnden kan på begäran av part och efter att ha lämnat andra parten

tillfälle att yttra sig förordna om vad som skall gälla för tiden till dess slutligt

beslut föreligger i ärendet. Beslut, varigenom sådant förordnande meddelats,

länder genast till efterrättelse som domstols lagakraftägande dom.

Nämnden kan dock återkalla beslutet när som helst.

50 §

Rättegångsbalkens regler om omröstning i domstol med endast lagfarna

ledamöter äger motsvarande tillämpning på avgörande av va-nämnden. Ordföranden

skall dock säga sin mening först.

51 §

I va-nämndens beslut skall anges de skäl på vilka beslutet grundas.

Om part kan klandra beslutet eller besvära sig över det, anges i beslutet

vad parten därvid har att iakttaga.

Beslut skall meddelas snarast möjligt sedan utredningen avslutats.

Beslut tillställes part genom nämndens försorg.

52 §

Vid va-nämndens sammanträden och vid besiktning föres protokoll.

53 §

Skall inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling enligt

bestämmelse i denna lag eller eljest tillställas part, sker det genom delgivning.

Om beslut är sådant som avses i 51 § andra stycket, skall beslutet delges

part, som beslutet gått emot, på samma sätt som stämning i tvistemål.

54 §

Va-nämnden är berättigad att för sina sammanträden förfoga över behövliga

lokaler i domstolsbyggnad eller annan allmän byggnad, som ej är för

tillfället upptagen för sitt huvudsakliga ändamål eller utgöres av gudstjänstlokal.

Uppkommer särskilda kostnader, skall de ersättas.

7f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 118

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970. Genom lagen upphäves med

de begränsningar som anges nedan lagen (1955: 314) om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar.

2. Den nya lagen äger motsvarande tillämpning på vatten- och avloppsanläggning,

som är eller förklarats för allmän enligt den gamla lagen.

I fråga om sådan anläggning gäller dock punkterna 3—6 nedan.

3. Huvudman skall före den 1 juli 1972 ha meddelat allmänna bestämmelser

och beslutat om taxa i enlighet med 21 och 26 §§ nya lagen samt ha underrättat

fastighetsägarna om de allmänna bestämmelserna på sätt som

föreskrives i 22 § samma lag.

Till dess allmänna bestämmelser och taxa träder i kraft skall föreskrifter,

reglemente, taxa och liknande bestämmelser, som meddelats med stöd av

äldre författning, fortfarande tillämpas. Före den 1 juli 1972 får ändring

i taxa eller annan bestämmelse som avses här vidtagas enligt äldre författning,

om det är oundgängligen nödvändigt.

4. Avgiftsskyldighet som uppstått för fastighet på grund av att anslutning

skett i enlighet med den gamla lagen skall fortfarande bestå utan hinder

av 9 § andra stycket nya lagen. Huvudmannen skall före den 1 juli 1972 ha

bestämt förbindelsepunkt för sådan fastighet i enlighet med 12 § nya lagen.

5. Bestämmelse som huvudman meddelat med stöd av äldre författning

och som rör beskaffenheten hos ledningar för vattenförsörjning och avlopp

med tillbehör eller utförandet av va-installation skall tillämpas till dess myndighet,

som anges i 76 § byggnadsstadgan (1959: 612), förordnar annat, dock

längst till utgången av år 1970.

Har va-installation godkänts enligt äldre bestämmelser, skall godkännandet

fortfara att gälla, om ej myndighet, som avses i första stycket, förordnar

annat.

Vad huvudman bestämt om vem som har rätt att utföra installationsarbete

upphör att gälla vid nya lagens ikraftträdande.

6. Huvudman skall före den 1 januari 1971 fullgöra vad som åligger honom

enligt 7 § nya lagen.

7. Fråga enligt gamla lagen som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängig

hos länsstyrelse eller domstol handlägges och avgöres enligt gamla

lagen.

8. Vad i 38 § nya lagen sägs om Stockholms tingsrätt skall till utgången

av år 1970 gälla Stockholms rådhusrätt.

9. Till utgången av år 1970 skall i stället för 53 § nya lagen gälla följande.

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling, som enligt bestämmelse

i denna lag eller eljest skall tillställas part, delges honom genom

va-nämndens försorg. Begär part att själv få ombesörja delgivning, får det

dock anförtros honom, om det kan ske utan olägenhet. Delgivning genom

nämndens försorg sker i enlighet med vad som gäller om delgivning i mål

och ärenden vid domstol. Om beslut är sådant som avses i 51 § andra stycket,

skall dock beslutet delges part, som beslutet gått emot, på samma sätt som

stämning i tvistemål.

10. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

187

2) Förslag

till

Lagom

betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman

för allmän vatten- och avloppsanläggning

Härigenom förordnas som följer.

1 §

För fordran på avgift till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

får huvudmannen söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt

utan hinder av att tvist om anspråket skall prövas av statens va-nämnd.

2 §

Bestrider gäldenären ansökningen och hänskjutes målet med anledning

härav till rättegång, skall målet överlämnas till va-nämnden. Talan får ej föras

mot beslut om överlämnande. Har annan domstol än högsta domstolen

överlämnat målet, skall nämnden, om den finner sig icke vara behörig, visa

målet åter till den domstol som överlämnat det. Sedan nämnden prövat frågan

om återförvisning får frågan huruvida målet hör under nämnden ej

upptagas på nytt.

3 §

Talan i mål som enligt 2 § överlämnats till va-nämnden skall anses väckt

vid denna när ansökningen om betalningsföreläggande gjordes hos den allmänna

underrätten.

Har allmän underrätt i mål om betalningsföreläggande på ansökningen

tecknat bevis att utmätning får ske och vill gäldenären söka återvinning

skall han hos va-nämnden göra ansökan enligt 42 § lagen (1970: 000) om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar inom tid som sägs i 35 § första

stycket lagsökningslagen (1946: 808).

4 §

Beträffande förfarandet vid allmän underrätt i mål som avses i denna lag

gäller i övrigt i tillämpliga delar lagsökningslagen (1946: 808).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970 men tillämpas ej i fråga om mål

där ansökan om betalningsföreläggande gjorts före nämnda dag.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 23 mars 1970.

Närvarande:

justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Riben,

Hjern,

Bergsten,

Gyllensvärd,

Enligt lagrådet den 18 februari 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 23

januari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

enligt 87 § regeringsformen inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, 2) lag om betalningsföreläggande

för fordringar på avgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Åke Bouvin och hovrättsfiskalen Bengt Hedman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skall 1955 års lag om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar ersättas med en ny lag i ämnet. I väsentliga hänseenden

bygger förslaget på den gällande lagen. Beträffande rättsförhållandet

mellan huvudmannen och brukaren bibehålies sålunda den nuvarande i

huvudsak offentligrättsliga regleringen. Ändrade regler föreslås bl. a. i fråga

om grunderna för kostnadsuttag genom avgifter. Bland nyheter i övrigt i

förslaget kan nämnas, att bestämmelser avseende installationsarbeten och

installatörsrättigheter upptagits. Den närmare regleringen av dessa frågor

avses skola ske i administrativ ordning. Vidare införes enligt förslaget ett

helt nytt prövningsförfarande beträffande va-frågor. Den nuvarande ordningen,

med prövningen av dessa frågor uppdelad på länsstyrelse och allmän

domstol, skall ersättas genom inrättande av en central valnämnd, som får

kompetens att pröva flertalet va-frågor. Talan mot va-nämndens beslut skall

kunna föras vid fastighetsdomstol.

Det framlagda förslaget innebär otvivelaktigt, att bättre och klarare regler

tillskapas på va-området, och lagrådet kan i det väsentliga ge sin anslutning

till detsamma. Vad angår frågan om prövningen av va-frågor får med hänsyn

till dessa frågors karaktär tillskapandet av ett centralt organ för prov
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

189

ningen anses vara en lämplig lösning. Som framgår av det följande har emellertid

inom lagrådet skilda meningar kommit till uttryck rörande den närmare

utformningen av prövningssystemet.

Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

1 §

Lagrådet:

Visserligen har första stycket i denna paragraf liksom flera bestämmelser

i det följande av lagen avfattats enbart med tanke på det i praktiken

vanligast förekommande fallet att en anläggning utförs för såväl vattenförsörjning

som avlopp. I likhet med vad som f. n. anses gälla enligt VAL,

som i detta hänseende är utformad på samma sätt, skall dock den nya lagen

vara tillämplig också i fråga om anläggning för blott ett av dessa ändamål

(jfr 11 § första stycket). Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas att

— även då en anläggning avser båda verksamhetsgrenarna — fastighet som

bara har behov av anordningar för ett av ändamålen bör kunna få rätt att

bruka anläggningen uteslutande för detta ändamål och få sin avgiftsskyldighet

anpassad därefter. Någon ändring i förhållande till gällande rätt innebär

ej detta.

8 §

Lagrådet:

Den med bestämmelsen i andra punkten avsedda innebörden synes komma

till tydligare uttryck, om lagtexten får lydelsen, att huvudmannen är berättigad

till det anstånd med utförandet av de för brukandet nödvändiga arbetena

som behövs för att samordningen med andra arbeten ej skall väsentligt

försvåras.

9 §

Lagrådet:

För att avgiftsskyldighet skall inträda bör fastighetsägaren — utöver meddelande

om förbindelsepunktens läge som kan ha lämnats honom enligt 12 §

— ha fått underrättelse om att förbindelsepunkten upprättats. I andra stycket

bör därför orden ”om punktens läge” utbytas mot ”därom”.

Förutom den avgiftsskyldighet som regleras i denna paragraf skall enligt

24 § i förslaget föreligga viss avgiftsskyldighet till täckande av kostnad för

att genom va-anläggningen avleda vatten från allmänna platser. Förefintligheten

av denna avgiftsskyldighet synes i överskådlighetens intresse.böra anges

i förevarande avsnitt av lagen. Lagrådet förordar därför att innehållet i

24 § delvis överföres till en ny paragraf, som införes i detta avsnitt efter 9 §.

Den nya paragrafen kan förslagsvis få avfattningen, att huvudman utöver

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

vad som följer av 9 § har rätt att av ägare till sådan fastighet inom stadsplan

eller byggnadsplan som är avsedd för bebyggande taga ut avgift för avledande

genom anläggningen av vatten från gata, väg eller annan allmän plats

inom planområdet samt att avgift ej får tagas ut innan åtgärder för avledandet

vidtagits.

10 §

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall, då fastighet övergått till ny ägare, den tidigare

ägaren jämte den nye gentemot huvudmannen svara för de skyldigheter som

för tiden från och med tillträdesdagen till dess huvudmannen underrättats

om äganderättsövergången åvilar fastighetsägaren. Med stadgandet torde

åsyftas avgift, som förfaller till betalning under den angivna tiden, vare sig

fråga är om periodisk avgift eller om engångsavgift. Något påtagligt behov

av denna avvikelse från grundsatsen att det är fastighetsägaren som svarar

för avgiftsskyldigheten har enligt lagrådets mening inte visats föreligga. Under

alla förhållanden kan det inte anses rimligt, att underlåtenhet att underrätta

huvudmannen om äganderättsövergången skall medföra så allvarlig

påföljd. Särskilt när det är fråga om engångsavgift kan det röra sig om betydande

belopp. Lagrådet hemställer därför att bestämmelsen får utgå.

H §

Lagrådet:

Lagrådet föreslår, att tredje stycket i överensstämmelse med 10 § VAL

får avfattningen att, så länge allmän va-anläggning behövs, huvudmannen

skall underhålla anläggningen och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande

sätt fyller sitt ändamål.

14 §

Lagrådet:

För att sådan inlösen av fastighets anordning för vattenförsörjning eller

avlopp som regleras i denna paragraf skall kunna äga rum bör inte fordras,

att avgiftsskyldighet enligt 9 § redan inträtt för fastigheten, utan det måste

anses tillräckligt, om de i första stycket av sistnämnda paragraf stadgade

förutsättningarna för sådan skyldighet är för handen. Det kan förhålla sig

så att huvudmannen först i samband med att han får rätt att taga anordningen

i anspråk har möjlighet att upprätta förbindelsepunkt och sålunda fullgöra

vad som från hans sida krävs för att avgiftsskyldighet skall kunna göras

gällande. Med hänsyn till vad som nu sagts synes som villkor för inlösen

endast böra föreskrivas, att för fastighet som avses i 9 § finns anordning för

vattenförsörjning eller avlopp som kan användas för den allmänna va-anläggningen.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 191

17 §

Lagrådet:

Så som denna paragraf utformats i det remitterade förslaget uttrycker

den inte särskilt väl vad som är avsett, nämligen att statens planverk skall

meddela närmare bestämmelser om va-installation och om utförande av installationsarbete.

Lagrådet vill förorda, att paragrafen får det innehållet att

regler om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete

meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

21 §

Lagrådet:

Andra punkten torde böra få det innehållet, att fastighetsägares möjlighet

att utnyttja anläggningen för dess ändamål ej får genom allmänna bestämmelser

oskäligt begränsas eller försvåras.

Justitieråden Riben och Ggllensvärd:

I enlighet med vad vi nedan anför vid 35—54 §§ föreslår vi, att till denna

paragraf fogas ett nytt stycke med det innehållet, att fastighetsägare kan

i den ordning (35 §) anger påkalla prövning av bestämmelser som meddelats

enligt första stycket samt att beslut i sådant ärende gäller för den

ifrågavarande fastigheten så länge nya bestämmelser enligt första stycket

ej meddelats.

24 §

Lagrådet:

Vid beaktande av vad lagrådet anfört vid 9 § bör denna paragraf omredigeras

och förslagsvis upptaga en första punkt med stadgande, att avgifter

enligt den paragraf som av lagrådet föreslagits bli upptagen efter 9 § ej får

överskrida huvudmannens kostnad för att genom anläggningen avleda vatten

från gata, väg eller annan allmän plats inom det område varom är fråga,

samt en andra punkt med innehåll överensstämmande med förslagets

andra punkt.

26 §

Justitieråden Riben och Ggllensvärd:

I enlighet med vad vi nedan anför vid 35—54 §§ föreslår vi, att i ett särskilt

stycke, som upptages närmast efter andra stycket, föreskrives, att

fastighetsägare kan i den ordning (35 §) anger påkalla prövning av taxa

samt att beslut i sådant ärende gäller för den ifrågavarande fastigheten så

länge ny taxa ej bestämts av huvudmannen.

Beaktas vad vi nu föreslagit, torde paragrafens sista stycke med föreskrift

om när avgift skall betalas och om ränta lämpligen böra få bilda en

paragraf för sig, som upptages omedelbart efter den förevarande.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj. ts proposition nr 118 år 1970

27 §

Lagrådet:

Det i denna paragraf upptagna förbehållet, enligt vilket möjligheter att

träffa avtal endast föreligger i fall då ej annat följer av lagen, torde avse

det självklara förhållandet att tvingande bestämmelser i lagen inte kan

sättas ur kraft genom avtal. Det anges ej vilka bestämmelser som skall vara

av tvingande natur. Departementschefen anför härom, att frågan i vilken

mån avtal får träffas i frågor som regleras i lagen får prövas från fall till

fall genom tolkning av de lagbestämmelser del är fråga om. Då det nämnda

förbehållet möjligen kan föranleda missförståndet, att alla regler i lagen

är tvingande, synes det böra utgå.

Med anledning av uttalandet i remissprotokollet, att om allmänna bestämmelser

ändras detta kan medföra att ett avtal inte längre blir gällande

i viss del, vill lagrådet framhålla, att vad som i allmänhet gäller i fråga om

avtal på förmögenhetsrättens område torde få anses äga tillämpning, när

huvudman och fastighetsägare träffat avtal i va-fråga, som de varit berättigade

att avtalsmässigt reglera. Det bör sålunda inte vara möjligt för huvudmannen

att utan stöd av särskild klausul i avtalet sätta detta helt eller delvis

ur kraft genom att ändra de allmänna bestämmelserna för va-anläggningen.

Ej heller bör fastighetsägare, som genom avtal med huvudmannen

utanför tillämpningsområdet för gällande taxa förbundit sig att betala avgifter

av viss storlek eller enligt viss norm, kunna vägra att betala i enlighet

med sin utfästelse, även om vad som avtalats inte skulle överensstämma

med lagens regler om hur fastighetens avgiftsskyldighet skall vara bestämd.

28 §

Lagrådet:

Innebörden av vad som sägs i remissprotokollet om att det ankommer på

va-nämnden att vid tvist avgöra om skäl föreligger för avvikelse från lagens

bestämmelser synes oklar. Frågan huruvida fullgörelse eller skadestånd

skall kunna utkrävas vid force majeure och i andra jämförbara fall torde

— i avsaknad av särskild bestämmelse som ger stöd för annat — vara

att bedöma efter i stort sett samma principer som gäller beträffande motsvarande

spörsmål i kontraktsrätlsliga förhållanden. Det kommer alltså ej

att finnas utrymme för utövande av någon diskretionär prövningsrätt.

33 §

Lagrådet:

Såsom departementschefen i remissprotokollet påpekar finns i VAL ej

några bestämmelser om tystnadsplikt, och inte heller har utredningen föreslagit

någon bestämmelse i detta avseende. Då en bestämmelse sådan som

den i förevarande paragraf upptagna hittills kunnat undvaras utan att detta

synes ha medfört några olägenheter och då den nya lagen knappast kan

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H8 år 1970

193

sägas göra behovet större, föreslår lagrådet att paragrafen jämte avsnittsrubriken

får utgå.

35—54 §§

Justitieråden Riben och Gyllensvärd:

Inrättandet av en central instans, där tvistefrågor mellan va-anläggnings

huvudman och brukare kan bli föremål för en sakkunnig och snabb prövning,

är otvivelaktigt väl motiverat. Den föreslagna va-nämnden har emellertid

enligt vår mening fått alltför vidsträckt kompetens.

En central va-instans torde ha sin huvudsakliga betydelse för prövning

av lagligheten och skäligheten — i stort sett sammanfaller dessa begrepp

— av generella föreskrifter som huvudmannen meddelar rörande anläggningens

brukande (allmänna bestämmelser) och brukarnas avgiftsskyldighet

(taxa). Sådana frågor lämpar sig inte särskilt väl för domstolsprövning

i reguljär ordning, och det behöver därför inte möta några betänkligheter

att undantaga dem från domstolarnas kompetens. Enligt förslaget skall

emellertid va-nämnden ha exklusiv behörighet att som första instans pröva

alla tvister som hänför sig till rättsförhållandet mellan huvudman och brukare.

Som typfall av sådana tvister nämnes i 35 § bl. a. tvister om giltigheten,

beståndet eller rätta innebörden av avtal mellan huvudman och fastighetsägare

samt tvister om skadestånd på grund av att endera parten

överskridit rätt eller åsidosatt skyldighet i förhållande till den andre. Tvister

av detta slag hör normalt till domstols prövning även om det gäller verksamhet

vars utövare har en mer eller mindre offentligrättsligt betonad monopolställning.

Som närliggande exempel kan anföras gas-, elektricitetsoch

telefonväsen. Rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän

va-anläggning och dess brukare kan visserligen sägas ha en speciell prägel

på grund av fastighetsägares skyldighet att — oberoende av om han själv

önskar anslutning — bidraga till kostnaderna för anläggningen så snart

vissa i lagen angivna förutsättningar föreligger. I allt väsentligt måste dock

sådana tvister som nyss angivits bedömas med tillämpning av samma

grundsatser som liknande tvister i kontraktsförhållanden i allmänhet. Med

hänsyn härtill anser vi oss inte kunna tillstyrka, att prövningen anförtros

en nämnd som inte har karaktär av domstol. Att nämndens avgöranden

skall kunna klandras vid Stockholms rådhusrätt (tingsrätt) såsom fastighetsdomstol

— i och för sig en egendomlig anordning med tanke på de

lokala förhållandenas betydelse i det enskilda fallet — är inte ägnat att

i någon högre grad minska betänkligheterna.

Den gränsdragning mellan va-nämndens och domstols kompetens, som

enligt vår mening bör komma till stånd, torde lämpligen böra ske genom

särskilt angivande av de frågor som skall prövas av nämnden samt en bestämmelse

om domstolsprövning av andra i lagen behandlade frågor i den

mån de inte hör till länsstyrelsens prÖAming. I enlighet med vad vi förut

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr It8 år 1970

anfört bör till nämndens kompetensområde hänföras frågor om prövning

av allmänna bestämmelser och taxa. Dit torde också böra hänföras frågor

om villkor för utnyttjande av allmän va-anläggning i den mån allmänna

bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej kunnat träffas (35 §

4). För dessa frågors hänförande till domstolsområdet kunde visserligen

tala, att rättigheter och skyldigheter för sådana brukare som inte är underkastade

de allmänna bestämmelserna och taxan — vanligen s. k. storförbrukare

oftast torde komma att regleras genom avtal och att samma ordning

som skall gälla för prövning av spörsmål om tillämpning av sådant

avtal lämpligen borde gälla även i fall då det är fråga om att bedöma skäligheten

av villkor som huvudmannen ensidigt uppställt och som brukaren

inte vill acceptera. Ibland torde emellertid tvisten i första hand kunna avse

just frågan om de allmänna bestämmelserna resp. taxan är tillämpliga. Till

undvikande av kompetenskonflikter och onödig omgång synes det därför

lämpligast att nämnden får pröva frågor om villkoren för utnyttjande av

anläggningen i alla fall där avtal inte föreligger.

Tvister i andra va-frågor än de nu nämnda bör, om de inte hör till länsstyrelsens

prövning, enligt vår mening upptagas av domstol, närmare bestämt

av den lokala fastighetsdomstolen. Till domstolens kompetensområde

kommer då att hänföras bl. a. tvister cm inlösen och ersättning enligt 14

och 15 §§ samt tvister om tillämpning av bestämmelserna i 8 och 9 §§ rörande

— med den nuvarande lagens terminologi — anslutningsrätt och anslutningstvång.

De förstnämnda bestämmelserna har närmast expropriationsrättslig

karaktär, och att deras tillämpning lägges i domstols hand får

därför anses naturligt. Beträffande tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång,

som f. n. tillhör länsstyrelsens prövning, kan framhållas att

utredningen för sin del funnit, att de med hänsyn till frågornas natur principiellt

hör hemma under judiciell instans.

Med den av oss förordade kompetensregleringen kommer talan om åläggande

för fastighetsägare att utge förfallen avgift till huvudmannen att

tillhöra domstols prövning, och detta oavsett om avgiften debiterats enligt

taxa eller inte. Att va-målen enligt en särskild forumregel blir förlagda till

fastighetsdomstol synes ej föranleda några problem i fråga om möjligheten

att för avgiftens utfående anlita lagsökning eller betalningsföreläggande.

Förhållandet blir likartat beträffande arrendeavgift och hyra till följd av

JB-förslagets bestämmelser om fastighetsdomstol som forum för arrendeoch

hyrestvister. Här finns emellertid anledning att något beröra förhållandet

mellan domstolsprövningen och va-nämndens prövning av avgiftsfrågor.

Principen om va-nämndens exklusiva behörighet att pröva taxa eller

andra avgiftsnormer torde böra upprätthållas även vid krav på förfallna

avgifter. Om fastighetsägare vid domstol, där sådant krav framställes

mot honom, gör gällande att taxan eller de grunder efter vilka avgiften eljest

beräknats inte står i överensstämmelse med lag, bör tillfälle alltså be
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

redas honom att före målets avgörande få denna fråga prövad av vanämnden.

Hans utsikter att med framgång bestrida kravet är emellertid

beroende av att nämndens beslut så till vida får retroaktiv verkan, att det

kommer att gälla även den förfallna avgiften. Utredningen har från sina utgångspunkter

— som innebar att avtal ansågs föreligga mellan huvudmannen

och brukaren, även om rättsförhållandet helt reglerades av taxa och

andra generella bestämmelser, och att nämndens behörighet att pröva viss

tvist förutsatte båda parters samtycke — framhållit att nämnden i allmänhet

inte borde låta sina ingripanden få retroaktiv karaktär. Någon generell

regel i detta hänseende kunde emellertid enligt utredningens mening inte

uppställas, utan frågan finge avgöras efter allmänna rättsgrundsatser från

fall till fall. Även från det remitterade förslagets utgångspunkter — och

såvitt nu är i fråga förordar vi ej något avsteg från dessa — torde man

i stort sett kunna ansluta sig till berörda uttalanden.

Enligt vad departementschefen uttalat bör va-nämndens prövning av

generella föreskrifter som huvudmannen meddelat — allmänna bestämmelser

eller taxa — omedelbart avse endast den eller de brukare som påkallat

prövningen. Den av oss förordade begränsningen i va-nämndens kompetens

ger inte anledning att i detta hänseende intaga någon annan ståndpunkt.

Om nämnden medger en avvikelse från meddelade föreskrifter och

grundar detta på överväganden av allmän räckvidd kan det, som departementschefen

vidare framhållit, förutsättas att huvudmannen ändrar de

allmänna bestämmelserna eller taxan i enlighet härmed. När så skett, bör

nämndens beslut inte längre anses ha någon självständig betydelse. Detsamma

gäller även eljest när de allmänna bestämmelserna eller taxan i

den del som varit föremål för nämndens prövning ersättes av nya generella

föreskrifter.

Om va-nämndens behörighet begränsas på det sätt som angivits i det

föregående, kommer nämnden att få en ställning nära motsvarande den

som statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström har enligt 1902 års

lag om elektriska anläggningar. Lika litet som i fråga om prisregleringsnämndens

beslut synes det finnas anledning att medge fullföljd av talan

mot va-nämndens beslut. Erforderliga bestämmelser om förfarandet vid

nämnden torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Några specialregler för va-mål i fråga om förfarandet vid fastighetsdomstolen

synes inte vara erforderliga utom såvitt angår kostnader i mål

om tillämpning av 14 eller 15 § (jfr 48 § första stycket i det remitterade

förslaget). I mål vilkas avgörande kräver teknisk eller förvaltningsmässig

sakkunskap i fråga om va-anläggningar torde det ofta vara lämpligt att

domstolen inhämtar yttrande från va-nämnden. I fråga om rätt att fullfölja

talan mot fastighetsdomstolens dom bör vanliga regler gälla.

Beträffande utformningen i lagtext av regler med det sakliga innehåll

som angivits i det föregående vill vi föreslå följande.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

I 21 och 26 §§ upptages bestämmelser om rätt för fastighetsägare att påkalla

prövning av allmänna bestämmelser och taxa. I fråga om ordningen

för sådan prövning göres därvid hänvisning till 35 §, i vilken alla erforderliga

bestämmelser om va-nämnden samlas. Det anges särskilt, att det

beslut vari prövningen utmynnar gäller endast den fastighet för vilken

prövningen påkallats och endast så länge de allmänna bestämmelserna resp.

taxan inte ersatts av nya generella föreskrifter.

I 35 § anges först va-nämndens kompetensområde. I detta hänseende

stadgas, att nämnden verkställer i 21 och 26 §§ omnämnd prövning av allmänna

bestämmelser och taxa samt att det dessutom tillkommer nämnden

att, när huvudman eller fastighetsägare begär det, fastställa de villkor

som skall gälla för fastighets utnyttjande av allmän va-anläggning

i den mån allmänna bestämmelser och taxa ej är tillämpliga samt avtal ej

kunnat träffas. Därefter upptages bestämmelser om nämndens sammansättning,

motsvarande vad 40 § i det remitterade förslaget innehåller härom.

Det bör uttryckligen anges, att ledamot och ersättare förordnas för viss

tid. Ytterligare behöver stadgas endast att talan mot nämndens beslut ej får

föras samt att närmare bestämmelser om nämndens verksamhet meddelas

av Konungen.

Närmast efter 35 § upptages en paragraf av innehåll att tvist i fråga

som avses i förevarande lag och som ej tillhör länsstyrelses eller va-nämndens

prövning upptages av den fastighetsdomstol inom vars område vaanläggningen

har sitt verksamhetsområde eller huvuddelen av detta.

I en sista paragraf upptages erforderliga särbestämmelser om rättegångskostnader

i mål rörande tillämpning av 14 och 15 §§, i sak motsvarande

48 § första stycket i det remitterade förslaget med de avvikelser som

föranledes av att fastighetsdomstol blir första instans och att målet i vanlig

ordning skall kunna föras vidare till högre rätt.

Den föreslagna lagen om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter

till huvudman för allmän va-anläggning blir överflödig.

Regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Vi finner ej anledning till erinran mot förslaget om inrättande av ett

centralt organ, statens va-nämnd, för prövning av va-frågor. Även i vad

angår va-nämndens sammansättning och kompetens anser vi det remitterade

förslaget kunna godtagas. I fråga om utformningen i övrigt av prövningssystemet

är emellertid vissa justeringar i förslaget önskvärda.

Enligt förslaget medges ej talan mot beslut, varigenom va-nämnden utlåtit

sig i fråga om interimistiskt förordnande enligt 49 §. Möjlighet för

part att anföra besvär över sådant beslut hos fastighetsdomstolen bör beredas

genom komplettering av 37 §.

I förslaget finns ej några bestämmelser om förfarandet vid fastighetsdomstolen

i besvärsmål. Denna fråga torde böra regleras på sätt motsva
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

197

rande vad som i 17 § tredje stycket lagen om hyresnämnder föreskrivits

angående besvär över hyresnämndens beslut.

Mot fastighetsdomstolens dom eller beslut skall enligt 39 § i förslaget

talan ej i något fall få föras. Av remissprotokollet framgår, att det är avsett

att frågan härom skall övervägas på nytt i samband med att slutlig ställning

tages till frågan om fullföljd mot fastighetsdomstols avgöranden och

om hovrätts framtida utformning. Då va-nämndens kompetensområde omfattar

frågor, som kan vara av kvalificerad rättslig natur och avse betydande

värden, är det enligt vår mening riktigast att i avbidan på detta ställningstagande

avstå från den föreslagna fullföljdsbegränsningen, såvitt gäller

klander av va-nämndens beslut. Regeln om rättegångskostnad vid fastighetsdomstol

i 48 § första stycket tredje punkten skall vid beaktande härav avse

även kostnad i högre rätt.

Ledamot av va-nämnden och ersättare för honom skall enligt 40 § fjärde

stycket förordnas av Konungen. Det bör uttryckligen anges, att förordnandet

skall gälla för viss tid (jfr 19 § i va-utredningens förslag).

Sedan ansökan inkommit till nämnden, bör motparten få yttra sig. Om

ej ansökan omedelbart avvisas, bör sålunda motparten beredas tillfälle att

inom tid som nämnden utsätter inkomma med skriftligt yttrande. Vid behov

bör nämnden föranstalta om ytterligare skriftväxling. Bestämmelser

härom kan lämpligen ersätta vad som i förslaget upptagits i 43 § första

stycket.

I 45 § har givits vissa regler om åtgärder från nämndens sida för att

åvägabringa förlikning mellan parterna och om formen för förlikningsavtal.

Dessa regler är hämtade från lagen om hyresnämnder (10 §). De är där

betingade av att hyresnämnd har ställning bl. a. som organ för medling i

hyrestvister. I förevarande sammanhang passar bestämmelserna mindre

väl. Paragrafen bör därför utgå.

Vad som stadgas i 46 § kan lämpligen ersättas med bestämmelse, att

nämnden skall hålla förhandling, om det ej är uppenbart att förhandling

ej behövs för frågans avgörande, och att förhandling skall hållas på plats

som är välbelägen för parterna. Till paragrafen bör överflyttas de bestämmelser

om verkan av parts utevaro som i förslaget upptagits i 43 § andra

stycket. Härvid bör dock regeln om verkan av att sökandens motpart ej

kommer tillstädes ersättas med bestämmelse, att motparten kan vid vite

föreläggas att inställa sig. En föreskrift om att nämnden som alternativ till

vitesföreläggande kan avgöra frågan på föreliggande utredning kan föranleda

den uppfattningen, att nämnden skulle kunna tillämpa något slags

tredskoförfarande. Nämnden skall alltid enligt regeln i 44 § tillse att frågan

blir i erforderlig grad ntredd. Vilken bevisverkan som kan tillmätas det

förhållandet att motparten uteblir från förhandling eller eljest underlåter

att medverka vid utredningen får bedömas från fall till fall.

Att såsom skett i första stycket av 51 § uppställa ett undantagslöst krav

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

på att va-nämndens beslut — även andra beslut än sådana som innebär

avgörande av saken — skall innehålla de skäl, på vilka beslutet grundas,

synes vara att gå för långt. Liksom i lagen om hyresnämnder (15 §) torde

den begränsningen böra göras, att skälen skall anges ”i den mån det är

behövligt”.

Vad angar dispositionen av bestämmelserna är placeringen av reglerna

om klander och besvär före det avsnitt som rör förfarandet vid va-nämnden

mindre följdriktig. En omgruppering bör ske så, att nämnda regler brytes

ut för att bilda ett särskilt avsnitt, som kan få rubriken ”Klander och besvär”.

I detta avsnitt kan även ingå stadgandet i 48 § första stycket tredje

punkten om rättegångskostnad vid fastighetsdomstol, utvidgat på sätt som

angivits i det föregående.

Övergångsbestämmelserna

Punkten 5

Lagrådet:

Såsom va-utredningen framhållit råder i viss mån oklarhet om verkan

av hittills befintliga lokala bestämmelser om hur va-installationer och däri

ingående ledningar med tillbehör skall vara beskaffade. Det må påpekas,

att den övergångsreglering som föreslås i första stycket av denna punkt

inte innebär något ställningstagande i denna fråga och alltså ej har annan

innebörd än att äldre lokala bestämmelser skall äga tillämpning övergångsvis

i den mån de varit att tillämpa före nya lagens ikraftträdande.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört vid 17 § föreslås, att i första stycket

orden ”myndighet, som anges i 76 § byggnadsstadgan (1959: 612), förordnar

annat” ersättes med ”regler som avses i (17 §) nya lagen trätt i kraft”.

Slutorden ”dock längst till utgången av år 1970” torde böra utgå. Det får

förutsättas att nya allmängiltiga regler kommer att utfärdas så snart som

möjligt efter lagens ikraftträdande.

Den princip som kommit till uttryck i andra stycket i denna punkt bör

gälla inte endast när ett uttryckligt godkännande förekommit utan över

huvud taget i alla fall, då va-installation utförts före tillkomsten av de nya

allmängiltiga reglerna och detta skett på sådant sätt att installationen överensstämt

med vad som gällt på området. Lagrådet föreslår, att stycket får

följande lydelse: ”1 den mån ej Konungen eller myndighet som Konungen

bestämmer förordnar annat skall de regler om beskaffenheten av va-installation

som meddelas med stöd av (17 §) nya lagen ej äga tillämpning beträffande

installation, som före reglernas ikraftträdande utförts i enlighet

med äldre bestämmelser.”

I tredje stycket torde den ändringen böra vidtagas att orden ”upphör att

gälla vid” utbytes mot ”gäller icke efter”.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 199

Punkten 7

Lagrådet:

I denna punkt har upptagits en övergångsregel avseende fråga som vid

den nya lagens ikraftträdande är anhängig hos länsstyrelse eller domstol.

Sådan fråga skall enligt förslaget handläggas och avgöras enligt den gamla

lagen.

Såvitt den föreslagna regeln utsäger, att handläggningen skall ske enligt

den äldre lagen ger den ej anledning till erinran. Men att generellt låta även

avgörandet ske enligt den äldre lagen står ej i samklang med övergångsregleringen

i övrigt, som går ut på att den nya lagstiftningen i största möjliga

utsträckning skall bli tillämplig på de allmänna va-anläggningar som

redan finns. Det är givet att den äldre lagen skall gälla beträffande förhållanden

som hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Härom behövs ingen

särskild regel. I den mån målet eller ärendet rör framtida förhållanden bör

däremot enligt övergångsbestämmelsen i punkten 2 den nya lagen gälla

såvitt ej annat följer av undantagsreglerna i punkterna 3—6. Detta innebär,

att ett mål eller ärende, som avgjorts i lägre instans före ikraftträdandet,

i högre instans kan komma att bedömas enligt annan lag än i den lägre

instansen. Någon större olägenhet härav behöver ej befaras, då den nya lagstiftningen

till störa delar väsentligen är lik den gamla.

Nu ifrågavarande övergångsregel bör därför begränsas till att avse enbart

handläggningen av redan väckta mål och ärenden.

På grund av det anförda föreslås, att punkten 7, med viss redaktionell

jämkning i övrigt, får följande lydelse: ”Mål eller ärende, som enligt den

äldre lagen anhängiggjorts hos domstol eller länsstyrelse före den nya lagens

ikraftträdande men ej slutligen avgjorts dessförinnan, handlägges i

den ordning som gäller enligt den äldre lagen.”

Punkterna 8 och 9

Justitieråden Riben och Gyllensvärd:

Som konsekvens av vad vi anfört vid 35—54 §§ bör dessa punkter utgå.

Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter

till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

Justitieråden Riben och Gyllensvärd:

Som vi anfört vid 35—54 §§ förslaget till lag om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar blir förevarande lag överflödig vid beaktande av vårt

förslag beträffande prövningen av va-frågor.

Regeringsrådet Hjern och justitierådet Bergsten:

Detta lagförslag föranleder från vår sida ingen erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 118 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

3 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wigkman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslagen till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter till huvudman

för allmän vatten- och avloppsanläggning.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet anser inte att 17 § i det remitterade förslaget till lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar särskilt väl uttrycker vad som

är avsett och förordar därför att paragrafen får det innehållet att regler

om beskaffenhet av va-installation och utförande av installationsarbete

meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Jag

kan inte ansluta mig till detta förslag. Avsikten med paragrafen är endast

att erinra om att installationsbestämmelser är att hänföra till sådana

föreskrifter om byggnad och byggnadsarbete som finns i BS och de

bestämmelser som planverket meddelar med stöd av BS. Denna avsikt synes

mig tydligast komma till uttryck genom en direkt hänvisning till dessa föreskrifter.

Hänvisningen bör emellertid avse inte bara BS utan också föreskrifter

som meddelas med stöd av BS, och jag föreslår att paragrafen ändras

i enlighet härmed.

Vad beträffar utformningen av 27 § kan jag ansluta mig till lagrådets

förslag. Med anledning av vad lagrådet i övrigt anför vill jag framhålla följande.

Vid remissen till lagrådet påpekade jag i anslutning till denna paragraf,

att en ändring av de allmänna bestämmelserna kan medföra att

ett tidigare träffat avtal inte längre blir gällande i viss del. Lagrådet anför

i anledning härav att vad som i allmänhet gäller i fråga om avtal på förmögenhetsrättens

område torde få anses äga tillämpning, när huvudman

och fastighetsägare har träffat avtal i va-fråga som de har varit berättigade

att avtalsmässigt reglera, och att det sålunda inte bör vara möjligt för hu
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 201

vudmannen att utan stöd av särskild klausul i avtalet sätta det ur kraft

genom att ändra de allmänna bestämmelserna. Jag vill inte ifrågasätta riktigheten

av vad lagrådet sålunda anför. Jag vill dock erinra om att huvudmannens

befogenhet att meddela allmänna bestämmelser är av offentligrättslig

karaktär och att det kan vara svårt att avgöra hur långt en analogi

med allmänna förmögenhetsrättsliga principer kan åberopas till stöd för

att huvudmannen genom avtal med en enskild part har avstått från denna

befogenhet. Med mitt tidigare uttalande syftade jag emellertid närmast

på den situationen att parternas avtal utformats mot bakgrund av de bestämmelser

som då gällde för andra brukare och att dessa bestämmelser

sedermera ändras. En sådan ändring kan innebära att förutsättningarna för

avtalet rubbats på sådant sätt att avtalet får anses ha förlorat sin giltighet i

viss del. Tvist om avtalets giltighet får dras inför va-nämnden. Om nämnden

finner att parterna inte kan anses bundna av avtalet, kan den också

bestämma vilka villkor som skall tråda i avtalets ställe, om parterna inte är

ense härom.

Jag instämmer i lagrådets uttalande om innebörden av 28 §.

33 § i det remitterade förslaget innehåller vissa bestämmelser om tystnadsplikt

för den som deltar i undersökning enligt 19 § av va-installation

och dess brukande. Lagrådet anser att paragrafen kan undvaras och föreslår

att den jämte tillhörande avsnittsrubrik får utgå. Bestämmelsen har

utformats med 82 § andra stycket HvS som förebild. Eftersom det finns

risk för att yrkeshemligheter eller personliga förhållanden uppenbaras vid

undersökning enligt 19 § likaväl som vid den tillsynsverksamhet som utövas

enligt HvS, anser jag det lämpligt att bibehålla bestämmelsen i lagen. Bestämmelsen

blir tillämplig på huvudmannens anställda, på tillsynsmän och

sysslomän samt på eventuella uppdragstagare som anlitas för tillsynen.

Lagrådet har godtagit förslaget att inrätta en central instans, statens vanämnd,

med uppgift att pröva frågor om va-förhållanden mellan huvudman

och brukare. Inom lagrådet har emellertid meningarna varit delade

i fråga om den närmare utformningen av prövningssystemet. Två ledamöter

ansluter sig i huvudsak till det remitterade förslaget medan de två andra

ledamöterna anser att nämnden enligt detta får en alltför vidsträckt kompetens.

De två sistnämnda ledamöterna föreslår att va-nämndens prövning skall

inskränkas till att avse endast lagligheten och skäligheten av allmänna

bestämmelser och taxor samt villkoren för utnyttjandet av allmän va-anläggning

i den mån allmänna bestämmelser och taxa inte är tillämpliga samt

avtal inte har kunnat träffas. Övriga va-frågor som enligt det remitterade

förslaget skall prövas av va-nämnden — såsom frågor om inlösen och ersättning

enligt 14 och 15 §§ och om tillämpning av bestämmelserna i 8 och

9 §§ om brukningsrätt och av giftsskyldighet •— föreslås bli hänförda till

fastighetsdomstols kompetensområde.

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

Som framgått av utredningen i detta ärende kan va-frågor vara av invecklad

såväl teknisk som juridisk natur. Med hänsyn härtill har jag funnit det

nödvändigt att skapa en central instans som har stor juridisk och teknisk

kompetens på va-området. Det synes mig inte rationellt att begränsa behörigheten

för en instans med dessa kvalifikationer så att viktiga grupper

av va-frågor undandras dess prövning. Detta skulle medföra att vissa vafrågor

inte kom att bedömas med samma va-tekniska sakkunskap som

andra sådana frågor. Ett annat skäl till att jag har förordat en nämnd med

vidsträckt behörighet har varit en strävan att undanröja de nuvarande

svårigheterna för huvudmän och brukare att avgöra vilken prövningsinstans

som är den rätta i det enskilda fallet. Det förslag om inskränkning av vanämndens

kompetens som två av lagrådets ledamöter för fram lider av

den svagheten att va-frågor skall prövas av tre olika myndigheter i första

instans — länsstyrelse, va-nämnden och fastighetsdomstol — i stället för,

som jag föreslår, två, nämligen länsstyrelse och va-nämnd. Detta förslag

medför sålunda inte den förenkling i prövningssystemet som jag har eftersträvat.

Förslaget får också vissa mindre lämpliga konsekvenser, t. ex. att

taxefrågor skall kunna prövas av va-nämnden utan möjlighet till omprövning,

medan frågor om brukningsrätt och avgiftsskyldighet, vilka kan ha

intimt samband med taxefrågan, skall avgöras av fastighetsdomstol och

kunna fullföljas till högre instans. Jag kan av nu angivna skäl inte ansluta

mig till förslaget om inskränkning av va-nämndens behörighet.

Även om jag sålunda inte delar de nyss nämnda ledamöternas uppfattning

i huvudfrågan kan jag instämma i deras uttalande att flera av de måltyper

som enligt mitt förslag hänförs till nämndens kompetensområde normalt

prövas av domstol. Jag har varit väl medveten om detta när jag utformade

prövningsförfarandet och har därför förordat att nämnden får en domstolsliknande

ställning. Detta har i förslaget tagit sig uttryck bl. a. i föreskriften

att ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv samt i reglerna

om förfarandet vid nämnden och om fullföljd av talan mot nämndens

avgöranden. De två ledamöter av lagrådet som i huvudsak ansluter sig

till departementsförslaget har riktat kritik mot att talan inte skall få föras

mot fastighetsdomstolens dom eller beslut. De föreslår att vanliga fullfölj dsregler

skall gälla. Jag har viss förståelse för denna kritik eftersom va-nämndens

kompetensområde omfattar frågor som kan vara av kvalificerad civilrättslig

natur och avse betydande värden. De nyssnämnda ledamöternas

förslag innebär emellertid att va-frågor kan bli föremål för prövning i fyra

instanser. Detta är inte tillfredsställande med hänsyn till den tidsutdräkt

som kan vara förenad med en sådan ordning. Det är inte heller förenligt

med den ställning va-nämnden enligt min mening bör ha. De synpunkter

som ligger till grund för de nämnda ledamöternas förslag synes mig lämpligen

kunna tillgodoses på annat sätt, nämligen genom att va-nämndens

beslut får överklagas direkt till hovrätt mot vars avgöranden talan sedan

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970

kan föras hos högsta domstolen. Härigenom uppnås den fördelen att vafrågor

kommer att kunna prövas i högst tre instanser. Lämpligen bör vamålen

i andra instans koncentreras till Svea hovrätt och prövas av hovrätten

i dess sammansättning som vattenöverdomstol. överprövningen kommer

då att ske vid en domstol med såväl juridiskt som tekniskt utbildade

ledamöter. Är frågan av rent juridisk natur kan domstolen bestå av endast

jurister. I annat fall kan ett eller två vattenrättsråd delta i prövningen.

Genom det angivna fullföljdssystemet nås även den fördelen att prövningen

i andra instans ankommer på en domstol som — i likhet med vanämnden

— har hela landet som jurisdiktionsområde.

Mot bakgrund av vad jag sålunda har anfört förordar jag att va-nämndens

avgöranden skall få överklagas till Svea hovrätt och prövas av hovrätten

i dess sammansättning som vattenöverdomstol. Rättsmedlet när det

gäller avgöranden av själva saken bör vara vad i stället för klandertalan.

Vad jag nu har föreslagit innebär inte någon ändring i förhållande till vad

jag vid remissen till lagrådet anförde om att tyngdpunkten beträffande

avgörandena av de rent va-tekniska frågorna kommer att ligga hos va-nämnden

med dess starka sakkunskap på va-området. Genomförs det angivna

förslaget föreligger enligt min mening inga som helst betänkligheter mot

att låta va-nämndens behörighet omfatta även frågor av kvalificerad rättslig

natur. Den föreslagna ordningen får emellertid bli föremål för nya överväganden

i ett senare skede då slutlig ställning skall tas till frågorna om fullföljd

mot fastighetsdomstols avgöranden och om hovrättsprocessens framtida

utformning.

Förslaget att Svea hovrätt i dess sammansättning som vattenöverdomstol

skall vara andra instans och högsta domstolen sista instans i va-mål

medför att särskilda bestämmelser om fullföljd av talan och rättegången

vid överrätt behövs. Sådana bestämmelser har tagits in i 50—54 §§.

Jag instämmer i lagrådets uttalanden rörande övergångsbestämmelserna

till va-lagen. På grund av den ändrade fullföljdsordningen har punkt 8 i

övergångsbestämmelserna fått utgå.

Beträffande övriga delar av lagförslaget anser jag mig kunna godta de

ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare redaktionella ändringar

bör dessutom göras.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år i970

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Lagförslag..................................................... 3

Förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar...... 3

Förslag till lag om betalningsföreläggande för fordringar på avgifter

till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning........ 13

Utdrag av statsrådsprotokollet den 23 januari 1970 .................. 14

1. Inledning ................................................. 14

2. Huvuddragen i gällande rätt................................. 15

3. Huvudinnehållet i utredningens förslag........................ 18

4. Utredningens förslag och remissyttrandena.................... 20

4.1 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare............ 20

4.1.1 Gällande rätt...................................... 20

4.1.2 Utredningen ...................................... 24

4.1.3 Remissyttrandena.................................. 31

4.2 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter............ 34

4.2.1 Gällande rätt...................................... 34

4.2.2 Utredningen ...................................... 35

4.2.3 Remissyttrandena.................................. 38

4.3 Taxa och avgifter....................................... 40

4.3.1 Gällande rätt...................................... 40

4.3.2 Utredningen ...................................... 43

4.3.3 Remissyttrandena.................................. 55

4.4 Installationsbestämmelser ............................... 64

4.4.1 Gällande ordning m. m............................. 64

4.4.2 Utredningen ...................................... 67

4.4.3 Remissyttrandena.................................. 71

4.5 Installatörsrättigheter................................... 76

4.5.1 Gällande ordning .................................. 76

4.5.2 Utredningen ...................................... 77

4.5.3 Remissyttrandena ................................ 80

4.6 Prövningsinstanser...................................... 83

4.6.1 Gällande rätt...................................... 83

4.6.2 Utredningen ...................................... 85

4.6.3 Remissyttrandena.................................. 89

5. Departementschefen ........................................ 92

5.1 Inledande synpunkter................................... 92

5.2 Rättsförhållandet mellan huvudman och brukare........... 94

5.3 Huvudmans och brukares inbördes skyldigheter............ 97

5.4 Taxa och avgifter....................................... 101

5.5 Installationsbestämmelser................................ 108

5.6 Installatörsrättigheter................................... 113

5.7 Prövningsorgan ........................................ 116

5.8 Samordning med annan lagstiftning...................... 122

6. Upprättade lagförslag....................................... 123

7. Specialmotivering .......................................... 123

7.1 Förslaget till ny lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

................................................. 123

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1970 205

7.2 Förslaget till lag om betalningsföreläggande för fordringar på

avgifter till huvudman för allmän vatten- och avloppsanläggning

................................................... 166

8. Hemställan ................................................ 167

Bilagor:

1. Va-utredningens lagförslag................................ 168

2. De remitterade lagförslagen................................ 177

Utdrag av lagrådets protokoll den 23 mars 1970 ..................... 188

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 april 1970 ...................... 200

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700019

Doktrin (6)

  1. Carl Hemström, Fråga om en allmän vatten- och avloppsanläggning tillgodosåg skäliga anspråk på säkerhet, JT 1991/92 nr 4 s. 697, på s. 698
  2. Alf Bohlin, NO och kommunerna, FT 1986 nr 2 s. 81, på s. 83 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II), FT 1980 nr 3–4 s. 97, på s. 127, 128 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Curt Riberdahl, Curt Riberdahl, Den kommunala barnomsorgen, FT 1978 nr 5 s. 245, på s. 254 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Bernhard Staedler, Hamnreglemente II, FT 1975 nr 4 s. 190, på s. 201 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Yngve Adolphson, Att delegera beslutanderätt, FT 1973 nr 3 s. 90, på s. 103, 104 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

10 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1970:54 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m., jämte motioner i ämnet. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2006:69 ur registret · dokumentnivå

Doktrin (8)

8 kopplingar i 6 dokument.

  1. FT 1980 s. 97 Bernhard Staedler, Förvaltningsrätt i Högsta Domstolens praxis 1961-1975 (II) s. 127 · s. 128 i texten
  2. FT 1973 s. 90 Yngve Adolphson, Att delegera beslutanderätt s. 103 · s. 104 i texten
  3. JT 1991/92 s. 697 Carl Hemström, Fråga om en allmän vatten- och avloppsanläggning tillgodosåg skäliga anspråk på säkerhet s. 698 i texten
  4. FT 1986 s. 81 Alf Bohlin, NO och kommunerna s. 83 i texten
  5. FT 1978 s. 245 Curt Riberdahl, Curt Riberdahl, Den kommunala barnomsorgen s. 254 i texten

Visa alla 6