Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för lotsoch fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

1970-04-03 · 48 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 48 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:119, Angående riktlinjer för lotsoch fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

1

Nr 119

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter;

given Stockholms slott den 3 april 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens

yttrande över vad föredragande departementschefen anfört.

GUSTAF ADOLF

Bengt Norling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen anges riktlinjer för lotsningsverksamheten. Servicenivån

skall primärt anpassas till efterfrågan med beaktande av säkerhetskrav

och internationella överenskommelser. En ordning som i princip innebär

lotsfrihet införs. Lotstvång avses dock gälla för fartyg med farlig last och

för fartyg i allmänhet i svårnavigabla farvatten, varvid förutsätts undantag

för mindre fartyg. Huvudmannaskapet för lotsningen med undantag för

Vänern bör liksom hittills åvila staten.

Vidare redovisas — utifrån en bestämning av handelssjöfartens kostnadsansvar

— grunderna för ett nytt avgiftssystem för sjöfarten inklusive inrikes

sjöfart. Nuvarande fyr- och båkavgift och lotsavgift ersätts av särskilda

s.k. fyravgifter och lotsavgift. De nya avgifterna beräknas totalt ge

intäkter som ungefär motsvarar vad som beräknas inflyta med nuvarande

avgifter. Lotsavgiften minskas relativt sett för att lotsningsbenägenheten

skall bibehållas vid en från säkerhetssynpunkt tillfredsställande nivå. Kostnaderna

för statens isbrytarverksamhet undantas från handelssjöfartens

kostnadsansvar. Sjöfartsinspektionens periodiska sjösäkerhetsbesiktningar

avgiftsbeläggs.

1—0102260

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott,

den 3 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Erik Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Norling, anmäler

efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för lots- och fyrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter

och anför.

I. Inledning

Lotsorganisationsutredningen1, som tillsattes år 1963 för att utreda vissa

organisatoriska frågor inom lots- och fyrväsendet, har i september 1968 av

lämnat betänkandet Lots- och fyrväsendets organisation (Stencil K 1968:8).

Sjöfartsutredningen, som tillsattes år 1965 för att se över sjöfartsverkets

organisation, lämnade år 1967 förslag i organisationsfrågan (Stencil K

1967: 10, prop. 1969: 58, JoU 17, 2LU 50 och SU 96, rskr 200, 224 och 243.

Utredningen2 har vidare i december 1968 avlämnat betänkandet De statliga

sjöf artsavgifterna (Stencil K 1968:9).

Yttranden över betänkandet Lots- och fyrväsendets organisation har avgetts

av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren, televerket, sjöfartsstyrelsen,

luftfartsverket, transportnämnden, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,

fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,

statens brandinspektion, statens vattenfallsverk, hamnutredningen,

räddningstjänstutredningen, länsstyrelserna i Stockholms, Blekinge, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västerbottens och Norrbottens

län, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Vänerns seglationsstyrelse,

Stockholms stad, Kalmar stad, Malmö stad, Göteborgs stad,

Gävle stad, Näringslivets trafikdelegation, Handelskamrarnas nämnd, Svenska

hamnförbundet, Sveriges allmänna exportförening, Statstjänstemännens

1 Ledamöter: byråchefen C. Gösta Malmström, ordf., kanslirådet Åke Hartvig och sjöfartsrådet

Peter Simonsson; direktiv se 1964 års riksdagsberättelse s. 198.

2 Ledamöter: byråchefen C. Gösta Malmström, ordf., departementsrådet Göran Appelgren

och direktören F. H. Alexej Pellijeff; direktiv se 1966 års riksdagsberättelse s. 185.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

riksförbund (SR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen

i Sverige (LO), Sveriges redareförening, Rederiföreningen för

mindre fartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Lotsförbundet, Sjöassuradörernas

förening, Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet),

Ostkustens sjöfartsförening, Sjösportens samarbetsdelegation,

Sveriges fiskares riksförbund, Kungl. Svenska Aeroklubben

(KSAK), Trafik AB Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar (TGOJ), Stockholms

samt Skånes handelskammare och Samarbetskommittén för hamntrafiken

i Västerås och Köpings hamn.

Länsstyrelserna och Svenska hamnförbundet har bilagt yttranden från

bl. a. städer, hamnar, handelskamrar, föreningar och sammanslutningar.

Yttranden över betänkandet De statliga sjöfartsavgifterna har avgetts av

statens järnvägar, sjöfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket,

fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,

arbetsmarknadsstyrelsen, statens vattenfallsverk, hamnutredningen,

länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och

Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste

länen, Vänerns seglationsstyrelse, Näringslivets trafikdelegation i vars yttrande

Handelskamrarnas nämnd och Sveriges allmänna exportförening instämt,

Svenska hamnförbundet, TCO, LO, Sveriges redareförening, Rederiföreningen

för mindre fartyg, Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Sveriges

stuvareförbund, Lotsförbundet, Sjösportens samarbetsdelegation, Sveriges

fiskares riksförbund, Sveriges varvsindustriförening, Skogsindustriernas

samarbetsutskott, Västernorrlands läns landsting, Skånes samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare, Norrlandsförbundet, The Baltic

and Internationel Maritime Conference, Piteå F.C.O. och Piteås socialdemokratiska

partikrets samt Nordström & Thulin AB.

Länsstyrelserna och Svenska hamnförbundet har bilagt yttranden från

bl. a. städer, hamnar, handelskamrar, industrier, föreningar och sammanslutningar.

II. Lots- och fyrväsendets organisation

1. Nuvarande organisation

Den långsträckta svenska kusten tillsammans med gynnsamma betingelser

för byggande av hamnar har medfört ett i hög grad decentraliserat hamnväsende.

Många hamnar har genom landtransportmedlens utveckling och

koncentrationssträvandena inom näringslivet förlorat sin tidigare betydel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

se. Trots detta finns fortfarande kvar 198 hamnar med av sjöfartsstyrelsen

fastställd hamntaxa. Av dessa är 114 handelshamnar, 55 lastageplatser och

29 fiskehamnar. Handelshamnarna ägs nästan helt av kommuner (102)

medan lastageplatserna är industriägda. Därjämte förekommer trafik över

hamnar utan fastställd taxa.

Åtskilliga hamnar har numera en helt obetydlig trafik. Av de 190 taxehamnar,

som redovisar godstransporter, har 60 en total godsomsättning

som är mindre än 10 000 ton. Omkring 80 % av den totalt omsatta varukvantiteten

i utrikes trafik lastas och lossas i de 40 största hamnarna. Koncentrationen

av utskeppningen har de senaste åren gått mycket snabbt, särskilt

i samband med att större industriföretag lagt om sin transportorganisation

med koncentration av utlastningen till ett fåtal hamnar och ökad

landtransport av godset som följd.

Utom koncentrationstendenserna är det viktigaste utvecklingsdraget inom

sjöfarten under senare tid den starkt ökade specialiseringen. Denna har

möjliggjorts genom framsteg inom fartygsbyggande och hanteringsteknik

och har till stor del följt med den ökade konkurrensen inom sjöfarten samt

mellan sjöfarten och andra transportmedel. Specialiseringen har tagit sig

uttryck i allmänt sett större fartyg och fartyg för transport av ett eller ett

fåtal godsslag. övergången till stortonnage har alltmer lett till att trafiken

koncentrerats till vissa tungtrafikleder till havs och till ett färre antal djupleder

i kustområdena. Krav har framförts om utmärkning även av djuplederna

till havs, åtminstone i de trånga passagerna. För att möjliggöra en

säker navigering till havs har speciella positionsbestämningshjälpmedel

(decca) tagits i bruk.

De trånga passagerna i Södra och Norra Kvarken samt i infarterna till de

viktigare hamnavsnitten inom olika kustområden kräver säkerhetsanstalter

av speciell typ. Fyrskeppen ger inte tillräcklig ledning och har dessutom

den olägenheten att de måste tas in under den kritiska isläggningsperioden.

En omläggning pågår som innebär att fyrskeppen successivt ersätts av

bottenfasta fyrar med avancerad teknisk utrustning. Denna omläggning

beräknas vara slutförd om 3 å 4 år. Som komplement kan ytterligare någon

bottenfast fyr behövas i de yttre seglationsområdena.

Djupfarlederna in till de olika hamnarna har förbättrats. Farledsdjupen

bestämdes tidigare ofta av kol- och kokstrafikens behov. Numera är de i särskild

grad avhängiga av oljetrafikens behov. Kraven på farledsdjup ökar

genom att fartygen successivt blir större.

Hamnarna har ännu inte mer än i begränsad omfattning hunnit anpassa

sig till de nya trafikbetingelserna. Bland annat kan fortfarande konstateras

en splittring av trafiken på ett större antal hamnar. Detta svarar inte mot

den strukturrationalisering, som skett inom andra områden av samhälle och

näringsliv, och den utveckling som skett både på landtransportsidan och

inom sjöfarten. Utvecklingen tyder emellertid på en snabb koncentration

och specialisering även inom hamnväsendet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

Lots- och fyrväsendet skall betjäna sjöfarten och trygga fartygens säkra

framförande. Bestämmelser om lots- och fyrväsendet är intagna i lotsförordningen

(1937: 330). I förordningen finns föreskrifter om skyldighet att

anlita kronoiots för fartygs vägledning i lotsleder och övriga farleder som

fartyget passerar (lotsplikt) samt stadganden om skyldighet för fartygsbefälhavare

att erlägga lotspenningar (lotsavgift). Lotspenningar erläggs enligt

en vid lotsförordningen fogad lotstaxa och enligt bestämmelser i själva

förordningen.

Lotsplikten hänför sig enbart till fartyg i direkt utrikes trafik vid färd

in till första svenska hamn och färd ut från sista svenska hamn under resan.

Åtskilliga undantag från lotsplikten finns. Befriade från skyldighet att

anlita lots är bl. a. fartyg med en nettodräktighet av högst 80 registerton

samt fartyg som anlöper hamn för proviantering, bunkring, reparation o. d.

Lotsplikten upphör i vissa fall efter åtta resor per år. Den som åsidosätter

lotsplikten straffas inte om stadgade lotspenningar erläggs inom viss tid. I

Mälaren har tankfartyg med större last än 2 000 ton skyldighet att anlita

kronoiots.

En sammanfattning av lotsningsverksamheten under den senaste tioårsperioden

för hela riket framgår av följande tablå.

Antal debiterade fartyg

Debiterat

År

lots anlitad

lots ej

anlitad

summa

belopp,

1 000 kr

1960 ..........................

84 239

7 490

91 729

12 218

11 812

1961 ..........................

83 478

7 669

91 147

1962 ..........................

80 651

8 362

89 013

11 814

12 802

1963 ..........................

80 585

7 491

88 076

1964 ..........................

86 149

9 299

95 448

15 438

1965 ..........................

86 645

9 486

96 131

15 710

17 881

1966 ..........................

77 124

10 948

88 072

1967 ..........................

58 022

19 377

77 399

28 308

1968 ..........................

53 610

22 580

76 190

29 397

1969 ..........................

51 566

22 545

74 111

30 357

Uppgifterna påverkas bl. a. av å ena sidan de höjningar av lotstaxan

som skett med i genomsnitt 20 % år 1964, 20 % år 1966, 100 % år 1967

och ca 6 % år 1968, å andra sidan de lättnader i bestämmelserna om lotsavgiftsplikt

som infördes under åren 1966—1968. För år 1969 kan vidare

erinras om lotskonflikten som varade i nära en månad.

Lots- och fyrväsendet är organiserat på sex lotsdistrikt, nämligen övre

norra (distriktsexpedition i Umeå), nedre norra (Gävle), mellersta (Stockholm),

östra (Kalmar), södra (Malmö) och västra (Göteborg). I proposition

1970:1 (bil. 8 sid. 83 och 92) har vid beräkningen av medel under an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

slaget Allmänna sjövägar förutsatts en sammanläggning av det mellersta

och östra distriktet. Chef för lotsdistrikt är en lotsdirektör. Inom varje

distrikt finns 4—6 lotsplatser med lotsuppassningsställen och ett distriktsförråd.

Med hänsyn till det starkt decentraliserade hamnväsendet — nu en

hamn på ungefär var 12 :e km — är lotsplatsorganisationen i hög grad

splittrad och omfattar f. n. 30 lotsplatser med 44 lotsuppassningsställen.

Personalen utgörs av ca 430 lotsar och ca 270 båtmän (år 1963 ca 650 resp.

ca 300). Antalet anställda på lotsplatserna varierar från några få man till

omkring 80.

Vissa uppgifter om personal och lotsbåtar per den 1 juli 1969 och kostnader

och intäkter under budgetåret 1968/69 vid rikets lotsplatser.

Lotsplats

Antal

Kost-

nader

Intäkter

lotsar

båt-

män

lots-

båtar

utförda

lots-

ningar

1 000 kr

Kalix

5

5

3

479

986

189

Luleå

12

12

4

982

1 579

933

Skellefteå

12

6

4

1 135

1 467

446

Umeå

9

6

5

913

1 136

410

Örnsköldsvik

11

7

3

1 129

1 157

622

Härnösand!

8

5

3

638

886

359

Sundsvall

10

10

4

1 172

1 277

681

Hudiksvall

5

6

2

543

662

244

Söderhamn

8

8

4

861

988

319

Gävle

16

14

6

2 950

2 117

1 176

Svartklubben

5

7

3

736

793

471

Furusund

15

14

6

1 474

1 952

941

Stockholm

52

22

8

4 304

5 048

4 043

Mälaren

33

—

2

2 594

3 063

1 912

Landsort

19

19

5

2 033

2 596

1 401

Visby

9

7

11

661

994

212

Oxelösund

37

21

8

3 861

3 853

2 703

Västervik

8

5

6

432

1 123

140

Oskarshamn

10

5

5

810

847

247

Kalmar

8

6

5

727

935

241

Karlskrona

5

5

3

421

712

130

Karlshamn

7

5

3

1 046

655

404

Åhus

6

4

4

769

687

237

Trelleborg

13

9

5

1 156

1 423

1 261

Malmö

17

7

3

2 554

1 452

1 109

Hälsingborg

18

9

7

2 672

1 838

1 091

Halmstad

10

6

5

1 593

1 168

468

Göteborg

45

37

8

10 205

5 779

5 981

Marstrand

15

10

2

2 299

1 684

1 420

Smögen2

8

4

4

500

827

190

Nordkoster

3

2

2

29

303

10

Totalsumma

439

283

143

51 678

49 987

29 991

1 Indragen den 1.9.1969

2 Lysekils lotsplats fr. o. m. den 1.9.1969.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

I kostnaderna enligt tabellen ingår ca 36 milj. kr. för löner inklusive lönebikostnader,

ca 2 milj. kr. för resor och övriga omkostnader, ca 7 milj. kr.

för drift-, reparations- och underhållsutgifter samt kapitalkostnader m.m.

avseende tjänstebåtar, fastigheter m.m. och prickning, samt ca 5 milj. kr.

för central och regional administration. Intäkterna avser enbart lotsavgifter.

Det bör vidare påpekas att personalens arbete förutom lotsning omfattar

de övriga arbetsuppgifter som framgår av det följande.

Arbetet vid en lotsplats leds av en lotsplatschef. Denne ser till att personalen

fullgör sina tjänsteåligganden, vakar över att lotsplatsens materiel hålls

1 gott skick och svarar för upphörd och redovisning av de lotsavgifter som

flyter in vid lotsplatsen. Lotsarna utför i första hand lotsningstjänst inom

lotsplatsens lotsningsområde. I mån av tid skall lots även utföra öppensjölotsning

eller delta i andra arbeten som förekommer vid lotsplatsen. Vid de

flesta lots platserna är lotsarna dessutom skyldiga att medverka i arbetet med

prickhållningen och är ansvariga för att prickarna sätts ut i rätta lägen.

Båtmännen biträder i detta arbete.

Inom varje lotsdistrikt finns ett lotsdistriktsfartyg. Genom fartygen och

lotsplatserna ombesörjs utsättning, intagning, underhåll m.m. av sjöfartsverkets

ca 200 bojar och lysprickar och ca 4 000 prickar. I farledsnätet ingående

ca 1 000 obemannade mindre fyrar, 23 bemannade större fyrar och

tre fyrskepp ävensom ca 500 fasta säkerhetsanordningar underhålls av

lotsdistriktsfartygens personal. Tillsynen sker både genom denna och genom

annan personal inom lots- och fyrväsendet. Fyrpersonalen omfattar nu

ca 150 man. Utöver sjöfartsverkets anordningar finns omkring 400 bojar,

2 700 prickar samt ett relativt stort antal fyrar och andra fasta säkerhetsanordningar

som handhas av enskilda intressenter.

Vissa hamnar har egen hamnlotsning. Lotsplikt föreligger i olika

utsträckning i Oxelösund, Malmö och Göteborg. Företrädesrätt för hamnpersonal

att utföra viss lotsning inom hamnområde eller del därav gäller i

Gävle, Stockholm, Oxelösund, Kalmar och Göteborg. Företrädesrätten omfattar

i Stockholm och Göteborg alla typer av förflyttning, i Oxelösund

ankommande fartyg jämte skiftningar, förhalningar o. d. samt i Gävle och

Kalmar enbart skiftningar och förhalningar. Området för företrädesrätten

är i Oxelösund, Göteborg och Stockholm hela hamnområdet samt i Gävle

och Kalmar viss del av hamnområdet.

Bestämmelser om hamnlotsorganisationen finns f. n. endast för hamnarna

i Gävle, Stockholm, Oxelösund och Göteborg. Även för hamnarna i Kalmar

och Malmö finns formellt sådana bestämmelser, men dessa hamnar har inte

någon organisation för hamnlotsning i vedertagen mening.

Lotsningstjänsten i Trollhätte kanal handhas av statens vattenfallsverlc

som förvaltar kanalen och ombesörjer farledsutmärkningen. Verksamheten

leds av en kanaldirektör med förvaltningskontor i Trollhättan. Antalet lotsar

är ca 30. I kanalen råder lotstvång för fartyg över viss nettodräktighet och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

längd. Kanalverket får dock medge, att fartygsbefäl efter särskild prövning

får föra fartyg i kanalen utan att anlita lots. I kanalen finns mellan Vänersborg

och Göteborgs hamnområdesgräns ett 100-tal bojar, ca 15 prickar och

ca 120 obemannade fyrar.

Säkerhetsanstalterna och lotsningsverksamheten i Vänern handhas av

Vänerns seglationsstyrelse. Under seglationsstyrelsen leds verksamheten av

lotsbefälhavaren i Åmål, dit även styrelsens tjänstefartyg är förlagt. Antalet

väner lotsar är sex. Lotsplikt råder ej. Vänerlots har företrädesrätt till

lotsning.

Genom anslutning till 1960 års internationella konvention om säkerheten

för människoliv till sjöss har Sverige förbundit sig att säkerställa, att alla

erforderliga åtgärder vidtas för kustbevakning och för räddning av nödställda

till sjöss runt rikets kuster. Därmed följer också skyldighet tillse

att sådana inrättningar för livräddning till sjöss tillskapas, drivs och vidmakthålls

som med hänsyn till sjötrafikens intensitet och farvattnets farliga

beskaffenhet befinns möjliga och nödvändiga. Anordningar som krävs

för att upptäcka och rädda nödställda personer skall så vitt möjligt tillhandahållas.

Enligt gällande riktlinjer för sjöräddningstjänsten bär staten huvudansvaret

för att sjöräddningsväsendet ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Härmed

sammanhängande frågor handläggs av sjöfartsverket och sjöräddningstjänsten

ombesörjs i huvudsak av lots- och fyrpersonalen och Svenska

Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne (Sjöräddningssällskapet). Sjöfartsverket

svarar främst för räddningsverksamheten i närheten av kusten,

medan Sjöräddningssällskapets verksamhet inriktas på räddningsaktioner

längre ut till sjöss och på Vänern.

Förutom sjöfartsverket och Sjöräddningssällskapet är följande myndigheter

engagerade i räddningstjänsten, nämligen televerket — vars kuststationer

är centraler för alarmering och information — tullverkets kustövervakning,

polisen, marinen, flygvapnet och luftfartsverket. Vidare är

befälhavare på fartyg som anträffar någon i sjönöd skyldig att lämna bistånd

åt denne.

Till lots- och fyrväsendets uppgifter hör slutligen att tillsammans med

tullverket och polisverket utöva havsövervakning. Häri ingår att rapportera

till militär myndighet, om bl. a. främmande örlogsfartyg iakttas inom

eller nära Sveriges territorium.

2. Lotsorganisationsutredningen

Med tillämpning av grundsatserna för den statliga trafikpolitiken bör enligt

lotsorganisationsutredningen den primära målsättningen för lots- och

fyrväsendet vara att servicenivån skall vara anpassad till efterfrågan. Häri

ligger att tjänster skall tillhandahållas effektivt och inom ramen för sjö
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

säkerheten i en omfattning som i princip motsvarar en beredvillighet att betala

de härmed förenade kostnaderna. Därvid bör trafikservicen inom varje

lokalt sjöfartsområde eller för varje hamn (hamnregion) i princip bära

sina egna kostnader. Principen om självbärighet inom lots- och fyrväsendet

får dock enligt utredningens mening inte utesluta, att verksamheten när

speciella skäl så kräver finansieras helt eller delvis på annat sätt än genom

avgifter. Detta kan ske genom att de kostnader som inte täcks av avgifter

bestrids av statsmedel eller av medel från hamnägare eller från enskilt

företag enligt överenskommelser. När ställning tas i dessa frågor måste

också säkerhetskrav och internationella åtaganden beaktas.

Lots plikt gäller i princip för fartyg som ankommer från eller avgår till

utrikes ort. För fartyg i trafik mellan svenska hamnar gäller lotsfrihet, trots

att fartygen i denna fart inte sällan passerar svårnavigabla farvatten. Från

dessa huvudregler finns åtskilliga undantag. Sålunda råder lotstvång bl. a.

i Trollhätte kanal och i Göteborgs hamn samt för viss trafik i Oxelösunds

och Malmö hamnar.

Den föreskrivna lotsplikten gäller oavsett om biträde av lots kan anses

nödvändigt för fartygets säkra framförande eller ej. Åsidosätts lotsplikten

följer därav dock inte straff, om den stadgade lotsavgiften betalas inom viss

tid. Det kan därför sägas att bestämmelserna om lotsplikt inte är absoluta,

och att de i första hand inte hänför sig till sjösäkerheten utan mera avser

att utgöra underlag för en lotsavgiftsplikt.

Försök har på lotsorganisationsutredningens initiativ gjorts med undantag

från lotsplikten för sjöfarten i Mälaren, på Gotland samt i hamnarna och

farlederna på kuststräckan Sölvesborg—Varberg. Erfarenheterna ger enligt

utredningen anledning att ifrågasätta, om lotsplikt i lotsförordningens

mening bör bibehållas. Utredningen har funnit att det bör ankomma på befälhavare

att med ledning av bestämmelserna i sjölagen avgöra, om han

behöver anlita lots för eget och andra fartygs säkerhet i farled eller i hamn.

Utredningen förordar därför, att lotsförordningens bestämmelser om lotsplikt

slopas och att i stället införs ett system med lotsfrihet som allmän

princip.

När det gäller tankfartyg och andra fartyg med farlig last såsom gas,

kemikalier m.m. är förhållandena mer komplicerade. En sjöolycka där sådant

fartyg blir inblandat kan få utomordentligt svåra konsekvenser. Enligt

utredningens mening bör därför lots finnas ombord i fartyg över en viss

storlek med sådan allmänfarlig last, och utredningen förordar att lotstvång

efter förslag av sjöfartsverket meddelas av Kungl. Maj:t i fråga om fartyg

över viss dräktighet (1 000 ton netto) och längd (75 m) som oberoende av

fart för allmänfarlig last. Utredningen förutsätter att sådana fartyg skall

äga företräde att erhålla lots. Vidare förordar utredningen lotstvång för

fartyg i allmänhet vid resa i farvatten som är särskilt svåra och farliga att

passera, s. k. svårnavigabel fart.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Konstruktionen av lotsplikten i Oxelösunds hamn med lotsplikt för ankommande

och lotsfrihet för avgående fartyg anser lotsorganisationsutredningen

inte hållbar. Vid Oxelösunds järnverk råder lotsfrihet. Lotsplikten

i Oxelösunds och Malmö hamnar bör därför avskaffas.

I Göteborgs hamn förekom tidigare en livlig tvärgående färjtrafik över

Göta älv liksom ett stort antal sjösättningar. Kommunikationerna mellan

fartyg och land var bristfälliga. Sedan Älvsborgsbron och Tingstadstunneln

tillkommit, en betydande del av varvsrörelsen flyttat ut mot älvens mynning

och moderna telekommunikationsmedel i land och ombord tagits i

bruk, är lotsplikten enligt utredningen inte längre motiverad. Lotsplikten

föreslås därför avvecklad i etapper. Före år 1975 bör frågan om en fullständig

avveckling ha klarlagts. Utredningen har utgått från att lotstvånget

i Trollhätte kanal skall bestå.

I fråga om huvudmannaskapet för lotsningen får enligt lotsorganisationsutredningens

uppfattning lotsväsendet ses som ett geografiskt uppbyggt och

sammanhängande säkerhetssystem kring rikets kuster, i vilket fyrväsendet

är en integrerad del. För att kunna utnyttja personal och materiel effektivt

krävs en för hela riket genomförd samordning av disponibla resurser. En

helhetsbedömning måste göras av faktorer, som hänför sig till möjligheterna

att bl. a. uppnå en för landets olika delar tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader och under former som medger företagsekonomisk

effektivitet och transportmedlens sunda utveckling. Sådan

samordning och helhetsbedömning skulle enligt utredningens mening i hög

grad försvåras vid ett huvudmannaskap som inte geografiskt täcker hela

lotsorganisationen. Huvudmannaskapet bör därför enligt utredningen liksom

hittills åvila staten med undantag för Vänern, där Vänerns seglationsstyrelse

— med hänsyn till de speciella förhållandena med bl. a. mycket

långa lotsningsdistanser — bör vara huvudman. Sjöfartsverket bör bibehållas

som central myndighet för lots- och fyrväsendet. I Gävle, Stockholm,

Oxelösund, Kalmar, Malmö och Göteborg har hamnpersonalen företrädesrätt

att utföra hamnlotsning. Utredningen har funnit att bärande motiv saknas

för att hålla två olika organisationer för en uppgift som kan utföras av en

enda och föreslår att detta huvudmannaskap avvecklas, i Gävle och Oxelösund

vid utgången av år 1970, i Stockholm vid utgången av år 1972 samt i

Göteborg vid den tidpunkt som bör föreslås av sjöfartsverket i samråd med

Göteborgs stad. I Kalmar och Malmö finns ingen hamnlotsorganisation,

varför en avveckling blir formell.

Handelssjöfarten på Vänern som frivilligt eller på grund av bestämmelser

om lotsplikt anlitar lots får lotshjälp från upp till fyra olika organisationer,

nämligen sjöfartsverket, Göteborgs hamn, Trollhätte kanalverk och

Vänerns seglationsstyrelse. Denna ordning ger ofta anledning till missförstånd,

försenar fartygen, belastar sjöfarten med onödiga kostnader och

leder till ett dåligt utnyttjande av personal. En ökad integration och sam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

ordning av verksamheten bör totalt sett innebära en mindre personalkrävande

organisation, i vart fall när det gäller Göteborg och Trollhätte kanal.

Lotsorganisationsutredningen föreslår därför att lotsningsverksamheten i

Trollhätte kanal överförs till sjöfartsverket och hänförs till Göteborgs lotsplats.

Lotsväsendets kostnader kan delas upp på lotsning, båttjänst, vakttjänst,

utprickning och arbetsledning med tillhörande administration jämte sjöräddning,

övervakning av obemannade fyrar och av farleder, som inte utnyttjas

som lotsleder, samt transporter med lotsbåtar. Olika grad av koncentration

av lotsplatser och lotsuppassningsställen påverkar posternas andelar

av totalkostnaderna. Strävandena i denna verksamhet måste enligt

utredningens mening vara att — inom ramen för de krav sjösäkerheten

ställer — nå en fördelning som ger lägsta totalkostnad vid den servicenivå

som bestäms i samråd med trafikanterna.

Handelssjöfarten är inne i ett dynamiskt utvecklingsskede. Fartygens

storlek ökar, tonnaget differentieras efter transportuppgifter och lasthantering

osv. Dygnskostnaderna ökar. Tonnagets utveckling ställer nya och

ökade krav på farlederna. Lotsorganisationsutredningen anser mot bakgrund

härav, att planeringen av de allmänna sjövägarna framdeles bör ske

så, att resurserna inriktas på farleder med ett ekonomiskt bärkraftigt underlag.

Detta innebär en ökad koncentration av insatserna. Inom ramen för

kravet att en tillfredsställande sjösäkerhet upprätthålls bör inga andra

projekt förverkligas än sådana som kan finansieras med avgifter eller av

särskilda skäl med medel i annan ordning. Annan verksamhet bör avvecklas.

En anpassning av verksamheten efter principen full kostnadstäckning

måste enligt utredningen ske genom en kombination av rationaliseringsåtgärder

och lokala avgiftsökningar. Med de stora kostnader som är förbundna

med bastjänsten torde enligt utredningen en rationalisering av lotsorganisaiionen

i första hand förutsätta en långtgående centralisering av

uppassningen. Utredningen lägger med utgångspunkt från 1967 års lotsningsfrekvens

fram alternativa modeller för utformningen av en framtida

lotsningsorganisation. Som bakgrund härtill har utredningen undersökt

möjligheterna till intern rationalisering. Med ledning därav föreslås bl. a.

att uppbörden av avgifterna för handelssjöfarten samlas hos tullverket.

Utredningen anför vidare synpunkter på förutsättningarna att ändra servicenivån

beträffande lotsningen genom inskränkning i uppassningstider

och begränsning av antalet farleder.

Enligt lotsorganisationsutredningens förslag bör, utan att sjösäkerheten

eftersätts, en minskning kunna ske av antalet lotsplatser från nuvarande

30 till 11 och av antalet lotsuppassningsställen från nuvarande 45

till 28. Av de uppassningsställen som skall dras in torde dock 11 bibehållas

under en övergångsperiod. Skall lotsningsverksamhet bedrivas inom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

samtliga kustområden, beräknar utredningen personalbehovet år 1975 till

ca 340 lotsar och ca 190 båtmän. Ett femtiotal lotsbåtar samt fastigheter

till ett värde av ca 1,8 milj. kr. kommer inte längre att behövas. Förslaget

innebär i förhållande till 1967 års organisation en kostnadsminskning med

ca 11 milj. kr. per år i 1967 års kostnadsnivå (löner m. m. dock korrigerade

till 1968 års nivå).

Trots kostnadsminskningen kvarstår enligt utredningen ett underskott på

nära 8 milj. kr. och det blir därför ofrånkomligt att för de flesta lotsplatserna

höja avgifterna för att nå kostnadstäckning. Sjöfartsverket bör i förekommande

fall bemyndigas att förhandla med företrädare för berörda hamnar

och lastageplatser om avvägningen av servicenivån och härav följande

avgifter. För några lotsplatser och lotsuppassningsställen anser utredningen

det inte möjligt att med hänsyn till underskottens storlek och den ringa

trafiken konstruera ett avgiftssystem som ger kostnadstäckning. Här krävs

således bidrag för att verksamheten skall kunna upprätthållas.

Lotsväsendets kostnader hänför sig — förutom till den verksamhet som är

direkt förenad med lotsningen — till utprickning av farleder samt till

bl. a. övervakning av obemannade fyrar och av farleder som inte utnyttjas

som lotsleder. Viss utprickning och farledsbelysning är motiverad av andra

än handelssjöfartens behov. Såväl timmerbogseringstrafiken som fritidsbåttrafiken

och yrkesfisket drar nytta därav. Särkostnaderna för bogseringsoch

fritidsbåttrafiken beräknar utredningen till 354 000 kr. och för yrkesfisket

till minst 400 000 kr. Kostnadsansvaret för denna verksamhet bör

överföras till vederbörande intressenter. Frågan om säkerhetskrav och

säkerhetsnormer för farledsanordningar och övervakning av dessa anordningars

tillförlitlighet från sjösäkerhetssynpunkt bör även i fortsättningen

åvila sjöfartsverket. Kostnaderna för utprickning av farleder, som av beredskapsskäl

bibehålls i fredstid trots att någon handelssjöfart inte längre

förekommer, bör betalas över fjärde huvudtiteln.

Sammanfattningsvis beräknar utredningen de ekonomiska verkningarna

av sina förslag, tillämpat på år 1968, bli att underskottet minskas från

20,2 milj. kr. till ca 7,3 milj. kr. eller med ca 12,9 milj. kr. Underskottet

förutsätts täckas genom ökade avgifter, bidrag från staten, hamnägare eller

enskilt företag enligt den angivna målsättningen.

Beträffande fyrväsendet understryker utredningen angelägenheten från

såväl säkerhets- som ekonomisk synpunkt att kvarvarande fyrskepp ersätts

med bottenfasta fyrar och framhåller att sjöfartsverkets långsiktiga planering

vad avser fyrväsendets automatisering synes rationell.

När det gäller sjöräddningstjänsten understryker utredningen den nytta

och användbarhet för räddning och spaning som helikoptern numera fått

i denna tjänst. Utredningen föreslår att flygklubbarna inordnas i sjöräddningstjänsten.

Behovet av samordning mellan olika sjöräddningsorgan, inte minst i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

fråga om utnyttjande regionalt av personal, påpekas. Därjämte framhålls

vikten av att alla åtgärder, motiverade av resp. myndigheters primärfunktion,

blir till samtidigt gagn för sjöräddningen.

Vid en genomförd lotsningsorganisation enligt utredningens modeller

och dess förslag till rationalisering av fyrväsendet uppstår luckor i havsövervakningen.

Om den nuvarande ambitionsgraden i fråga om denna skall

uppehållas anger utredningen olika linjer efter vilka detta kan tänkas ske.

Utredningen har inte ansett sig böra ta hänsyn till annan havsövervakning

än den som handelssjöfarten kräver och är beredd att bestrida kostnaderna

för. Den försämring från militär synpunkt av havsövervakningen som kan

bli en följd av en i övrigt mera rationell lotsningsorganisation har utredningen

sålunda inte beaktat.

Utredningen har diskuterat frågan om den framtida lotsdistriktsorganisationen

och övervägt en begränsning av det nuvarande antalet lotsdistrikt

från sex till tre alternativt att på längre sikt helt slopa distriktsindelningen.

Utredningen har emellertid funnit att svårigheter föreligger att f. n. kunna

med rätt avvägning bedöma denna fråga och förordar därför att förutsättningarna

för distriktsorganisationen undersöks när ändringarna enligt sjöfartsutredningens

organisationsförslag, lotsorganisationsutredningens modeller

och den slutliga rationaliseringen av fyrverksamheten genomförts och

vunnit erforderlig stadga. Det bör ankomma på sjöfartsverket att lämna

förslag härom senast under år 1974.

Förslag till lots- och fyrkungörelse läggs fram. En tillämpningskungörelse

och/eller ett tjänstereglemente föreslås bli utfärdade av sjöfartsverket.

3. Remissyttranden

Mot huvudlinjerna i lotsorganisationsutredningens

förslag har följande remissinstanser i princip inte något att erinra,

nämligen rikspolisstyrelsen, televerket, sjöf artsstyrelsen, luftfartsverket,

statskontoret, generaltullstyrelsen, riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk,

kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Blekinge

och Västmanlands län, Vänerns seglationsstyrelse, Stockholms stad, Gävle

stad, Malmö stad, Näringslivets trafikdelegation, Svenska hamnförbundet,

Sveriges allmänna exportförening, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges redareförening,

hamnutredningen, Rederiföreningen för mindre fartyg, Ostkustens

sjöfartsförening, KSAIi och Sjöräddningssällskapet. I flera fall anförs

dock avvikande synpunkter när det gäller enskildheterna i förslagen.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs

och Bohus samt Norrbottens län liksom överbefälhavaren och Sjöassuradörernas

förening framhåller, att konsekvenserna från samhällsekonomisk

synpunkt eller från arbetsmarknads- och beredskapssynpunkt inte belysts,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

och anser sig därför inte kunna tillstyrka förslagen förrän ytterligare utredningar

gjorts.

Bland remissinstanserna i övrigt som av olika i det följande redovisade

skäl intagit en kritisk ståndpunkt till utredningens förslag återfinns länsstyrelserna

i Hallands och Västerbottens län, fiskeristyrelsen, Göteborgs

stad, Kalmar stad, SR, TCO, Lotsförbundet, Sveriges far ty g sbefälsförening,

Sveriges fiskares riksförbund, Sjösportens samarbetsdelegation, Skånes handelskammare

och TGOJ.

Utredningens förslag om principiell lotsfrihet har — i vissa

fall med reservationer — tillstyrkts eller lämnats utan erinran av sjöfartsstyrelsen,

kommerskollegium, överbefälhavaren, länsstyrelserna i Blekinge

samt i Göteborgs och Bohus län, Stockholms, Gävle och Malmö stad, Sjöassuradörernas

förening, Sveriges redareförening, Rederiföreningen för mindre

fartyg, Svenska hamnförbundet, Vänerns seglationsstyrelse, Näringslivets

trafikdelegation, Handelskamrarnas nämnd, Sveriges allmänna exportförening

och Lotsförbundet.

För sjöfartsstyrelsen framstår det som naturligt att det i en efterfrågeanpassad

lotsningsorganisation bör gälla lotsfrihet som allmän princip.

Det nya avgiftssystemet bör dock vara så avvägt, att det inte har en negativ

effekt på benägenheten att frivilligt anlita lots. Styrelsen anser sig därför

ej böra göra något slutligt ställningstagande förrän i samband med att den

yttrar sig om det nya avgiftssystemet. Sjöassuradörernas förening motsätter

sig inte utredningens förslag om lotsfrihet men framhåller att en

befälhavares ställningstagande till frågan om lots skall anlitas kan bli beroende

av den avgift som skall utgå i det ena eller andra fallet. Lotsförbundet

delar utredningens uppfattning att lotsfrihet kan gälla men med bestämda

och noggrant preciserade inskränkningar. Generaltullstyrelsen erinrar

allmänt om att det åvilar lots att enligt tullstadgan utöva viss tullkontroll

i samband med lotsförrättningar. Ehuru inga direkta ingripanden från

lots skett, innebär en minskad skydighet för handelsfartyg att anlita lots att

det smugglingspreventiva moment som lotsningen innefattar minskar i motsvarande

grad.

Rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, TCO, SR, Sveriges

fartygsbefälsförening och Skånes handelskammare kan inte tillstyrka förslaget

om principiell lotsfrihet. Remissinstanserna framhåller bl. a. att

säkerheten till sjöss inte bör avgöras enbart med hänsyn till ekonomiska

bedömningar och pekar på den svåra valsituation som fartygsbefälet ställs

inför vid avgörandet mellan att å ena sidan undvika den merkostnad som

anlitandet av lots innebär och att å andra sidan ta de risker som kan vara

förbundna med att avstå från lots. Skånes handelskammare finner skäl

tala för att bibehålla den nuvarande ordningen med viss skärpning.

Förslaget att införa lotstvång då sådant är påkallat från säkerhets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

synpunkt för fartyg som har allmänfarlig last och i farvatten där navigeringen

är förenad med särskilda faror och svårigheter biträds — förutom av

dem som avstyrker principiell lotsfrihet -—• av sjöfartsstyrelsen, överbefälhavaren,

generaltullstyrelsen, kommerskollegium, statens naturvårdsverk,

länssstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Näringslivets trafikdelegation,

Stockholms stad, Gävle stad, Sveriges redareförening, Sjöassuradörernas

förening, Svenska hamnförbundet, Vänerns seglationsstyrelse och Sjöräddningssällskapet.

Flera remissinstanser understryker den fara som tanktonnaget

representerar. Generaltullstyrelsen förordar, att alla tankfartyg åläggs

att anlita lots. Näringslivets trafikdelegation anser, att den av utredningen

föreslagna storleksgränsen för lotsplikt på tankfartyg bör sättas väsentligt

högre. Liknande synpunkter framförs av Stockholms stad, Svenska hamnförbundet

och Vänerns seglationsstyrelse. överbefälhavaren anser, att det

bör övervägas, om inte atomdrivna fartyg bör jämställas med fartyg med allmänfarlig

last. För att förbättra möjligheterna till övervakning av skyddsoch

kontrollområden bör vidare lotsplikt enligt utredningens nya modell

införas för utländska fartyg vid passage av sådana områden. Sjöassuradörernas

förening anser, att när det gäller definition av begreppet allmänfarlig

last hänsyn bör tas även till andra fartyg än tankfartyg och sådana

som har last av gaser, syror o. d.

Utredningen har också tagit upp frågan om huvudmannaskapet

för lotsväsendet och förordat att detta framgent — utom vad beträffar

lotsningen i Vänern — skall tillkomma staten, närmast då sjöfartsverket.

Denna uppfattning delas uttryckligen av bl.a. sjöfartsstyrelsen, Lotsförbundet,

TCO, Sveriges redareförening och Vänerns seglationsstyrelse —

de båda sistnämnda dock med vissa förbehåll. TCO och reservanter till

sjöfartsstyrelsens yttrande vill gå längre än utredningen och menar, att det

i princip måste vara rationellt att även verksamheten i Vänern på sikt inordnas

i det statliga lotsväsendet. Sveriges redareförening vill enligt vad

som framgår av det följande göra undantag för hamnlotsningen i Göteborg.

Utredningens förslag beträffande huvudmannaskapet för lotsväsendet

innefattar också den lotsning som f. n. utförs avhamnpersonal i

vissa städer, nämligen i Gävle, Göteborg, Kalmar, Malmö, Oxelösund och

Stockholm, samt lotsningen i Trollhätte kanal. Svenska hamnförbundet

och två av de städer som särskilt berört hamnlotsningen — Gävle

stad och Stockholms stad — har ingen erinran mot att företrädesrätten till

lotsning för den ifrågavarande hamnpersonalen successivt avvecklas. Gävle

stad anser emellertid att sjöfartsstyrelsens övertagande av hamnlotsningen

i Gävle bör ske samtidigt som i Stockholm, dock tidigast vid utgången

av år 1972. Den kommande hamnlotsningen i sjöfartsverkets regi förutsätts

vidare utförd mot taxor, som är lägre än nu tillämpade distanslotstaxor.

Utredningsförslaget i fråga om hamnlotsningen föranleder däremot erin
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

ringar eller avstyrks helt eller delvis av vissa andra remissinstanser, nämligen

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, Göteborgs

stad, Malmö stad, Skånes handelskammare, TGOJ, SR och — som

nämnts —■ Sveriges redareförening. Skånes handelskammare opponerar

sig allmänt mot utredningens tanke, att samtidigt som lotsverkets service

minskar de därav berörda hamnarna skall förhindras att genom egna hamnlotsar

upprätthålla erforderlig service. Göteborgs stad framhåller som sin

mening, att den nuvarande hamnlotsningen i Göteborg inte bör nedläggas

så länge krav på säkerhet till sjöss, i hamnar och i farleder utgör grunden

för lotstvång. Staden hemställer att en utredning tillsätts av Kungl. Maj :t

för att lösa problemen beträffande lotsning till och från samt inom och

genom Göteborgs hamnområde och förutsätter, att i varje fall i avvaktan på

resultatet av denna utredning ingen ändring vidtas när det gäller hamnlotsningen

i Göteborg. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser

frågan om huvudmannaskapet för hamnlotsningen i Göteborg så komplicerad

att ytterligare utredning bör göras innan någon förändring kan

tillstyrkas. Sveriges redareförning förordar, att den nuvarande ordningen

med såväl sjölots som hamnlots vid trafik på Göteborg ersätts med en

ordning där Göteborgs stad övertar hela verksamheten. TGOJ slutligen uttalar

sig närmast om hamnlotsningen i Oxelösund och anser sig inte

finna några vägande skäl som talar för att sjöfartsnäringen skulle tjäna

på att denna slopas.

Om lotsningsverksamheten i Trollhätte kanal har statskontoret och statens

vattenfallsverk särskilt yttrat sig och därvid framhållit, att frågan om

kanallotsarnas överförande till sjöfartsverket bör avgöras först i samband

med ett slutligt ställningstagande till den av sjöfartsutredningen förordade

utredningen angående kanalverksamhetens organisatoriska ställning. Vänerns

seglationsstyrelse, som har goda erfarenheter av vattenfallsverkets nuvarande

huvudmannaskap för kanalleden, anser inte att någon ändring härvidlag

f. n. är motiverad. Sveriges redareförening slutligen anser, att Trollhätte

kanal bör ingå i det område kring Göteborg inom vilket staden enligt

föreningen bör ha lotsningsansvaret.

Utredningens överväganden när det gäller den yttre och inre rationaliseringen

av lotsväsendet har föranlett uttalanden av åtskilliga remissinstanser.

Den av utredningen i alternativa organisationsmodeller presenterade skissen

till en efterfrågeanpassad lotsningsorganisation

tillstyrks, godtas eller lämnas i princip utan erinran av överbefälhavaren,

sjöfartsstyrelsen, luftfartsverket, länsstyrelserna i Blekinge, Västmanlands

samt Göteborgs och Bohus län, statskontoret, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,

hamnutredningen, Handelskamrarnas nämnd, Vänerns seglationsstyrelse,

Gävle, Göteborgs och Stockholms stad, Sveriges redareförening,

Svenska hamnförbundet och Sveriges allmänna exportförening. Sjöfartsstyrelsen

lämnar dock förslag till en modiferad lotsningsorganisation.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Styrelsen ställer sig vidare tveksam till lämpligheten av bidrag från hamnägare

eller annan intressent när det gäller för kommunägda hamnar att

upprätthålla viss lotsningsservice. Tillskottet av kommunala medel bör i

princip inte bedömas annorlunda än då fråga är om statsbidrag. I de fall

tillskott finansieras på annat sätt än genom hamnavgifter upprätthålls inte

principen om konkurrens på lika villkor. Överbefälhavaren finner rationaliseringens

värde för sjöfarten uppenbar men erinrar om att nuvarande organisation

har väsentliga uppgifter för totalförsvaret i krig och att den genom

sin existens ålagts uppgifter av beredskapskaraktär redan i fred. Samtliga

dessa uppgifter finns kvar även om lotsorganisationen rationaliseras, och

ingen annan myndighet kan utan vidare ta över dem. Sveriges redareförening

framhåller att förslaget innebär att fartyg i en del fall tvingas till deviationer

som orsakar kostnader. Även om en sänkning av servicenivån ej helt

kan undvikas med hänsyn till nödvändigheten att begränsa kostnaderna för

lotsväsendet, är det emellertid av sjösäkerhetsskäl angeläget att inte tillskapa

en organisation som medför risk för att fartygen till följd av vägförlängningar

och därmed förenade kostnader och andra olägenheter undviker

att ta lots. En deviation för också med sig att lotsen tvingas följa med fartyget

längre eller kortare distans utan att lotsa. Om lotsen skall kunna fullgöra

lotsningsuppdraget på ett meningsfullt och från säkerhetssynpunkt

betryggande sätt, är det ett oeftergivligt villkor att han väl känner farvattnen.

Med en begränsning av antalet lotsplatser och lotsuppassningsställen

kommer det till varje enhet hörande lotsningsområdet åtminstone i vissa fall

att bli av den storleksordningen, att det ej kan förutsättas att lotsen äger erforderlig

kännedom om hela lotsningsområdet. Föreningen understryker

med hänsyn härtill behovet av en differentierad utbildning av lotsarna i

syfte att erhålla specialister på olika farledsavsnitt.

Synpunkter liknande redareföreningens anförs av Sveriges fartygsbefälsförening,

Rederiföreningen för mindre fartyg, Skånes handelskammare,

Lotsförbundet och SR. Samtliga går dock längre än redareföreningen och

anser, att de negativa konsekvenserna i olika hänseenden för sjöfarten inte

kan godtas och att en efterfrågeanpassad lotsorganisation enligt utredningens

förslag inte kommer att kunna ges en tillfredsställande utformning i

praktiken. Sveriges fartygsbefälsförening understryker sin ståndpunkt genom

att peka på bl. a. de allvarliga risker som följer av att fartygen i vissa

fall kommer att tvingas in nära land för att hämta lots och de brister som

kommer att uppstå när det gäller sjöräddningsverksamheten och havsövervakningen,

om utredningens förslag genomförs. Särskilt sistnämnda förhållande

anser föreningen vara så allvarligt att den måste klart avstyrka

de modellförslag till framtida lotsorganisation som utredningen framlagt.

Bl.a. SR och TCO är av samma mening i sistnämnda hänseende. SR framhåller

i sammanhanget, att det i stället bör ankomma på sjöfartsverket att

successivt vidta de rationaliseringsåtgärder inom lotsväsendet som detta an
-

2—0102250

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

ser lämpliga. TCO framhåller att förslaget kommer att medföra att lotsningstjänsten

blir än mer påfrestande och krävande och ifrågasätter, om det

blir möjligt att pålägga lotsen det ansvar som man nu kräver i hans tjänsteutövning.

Avvisande till förslagen i denna del ställer sig också länsstyrelsen i

Hallands län, Malmö stad, Svenska hamnförbundet och Sjöassuradörernas

förening. Länsstyrelsen anför, att konkurrensförhållandena mellan hamnarna

rubbas om utredningens förslag genomförs, eftersom de större hamnarna

kommer att kunna erbjuda bättre lotsningsservice än de mindre.

Malmö stad och Svenska hamnförbundet fäster uppmärksamheten på konkurrensförhållandet

mellan de svenska och danska öresundshamnarna och

Sjöassuradörernas förening ifrågasätter om det på längre sikt är ändamålsenligt

och ekonomiskt att söka lösa lots- och fyrväsendets organisation som

ett avgränsat problem. Föreningen anser att denna fråga bör sättas in i ett

större trafikpolitiskt sammanhang i samband med frågan om hamnarnas

lokalisering och organisation.

Några remissinstanser har särskilt uttalat sig om utredningens ståndpunkt

i anslutning till rationaliseringsförslagen att i enlighet med de trafikpolitiska

riktlinjerna ingen kostnadsutjämning i framtiden hör ske

mellan de olika lots platserna. Lotsförbundet hänvisar till att

lotsningsorganisationen även i framtiden kommer att fullgöra en stor del av

samhällsuppgifterna på sjösäkerhetsområdet och framhåller, att den därför

från avgiftssynpunkt bör behandlas som en enhet. Förbundet gör i sammanhanget

jämförelse med SJ och de för hela landet gemensamma taxorna

för person- och godsbefordran.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att den företagsekonomiska målsättningen

om full kostnadstäckning enligt utredningens förslag kommer i

konflikt med den samhällsekonomiska och även med den av statsmakterna

uttalade målsättningen för lokaliseringspolitiken. Även länsstyrelsen i Norrbottens

län anför kritiska synpunkter mot att utredningen inte beaktat förslagens

näringspolitiska och lokaliseringspolitiska effekt. Länsstyrelsen tar

också upp den risk för dubblering av kostnader som kan inträffa, om en rad

medelstora hamnar med en ökande varuomsättning bli ställda utan en egen

lotsningsservice och starka krav från kommunerna uppstår om ändring

av bestämmelserna angående huvudmannaskapet för lotsningsverksamheten

så att de kan anordna en egen hamnlotsservice samtidigt som staten

tvingas fortfara att svara för lotsningen längs kusten och i farleder.

Slutligen har några remissinstanser — Svenska hamnförbundet, Sveriges

redareförening, Skånes handelskammare och Sveriges fartygsbefälsförening

■— berört den särskilda rationaliseringsåtgärd som ligger i förslaget

att där förhållandena så medger begränsa uppassningstidens

längd. Samtliga finner en sådan ordning rimlig och påpekar, att föreskrifterna

om förutbeställning av lots i stort sett torde eliminera eventuella nackdelar

av denna serviceinskränkning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

Lotsorganisationsutredningens förslag beträffande fyrväsendet

samt utpric k ningen och farledsbelysningen liksom övriga

föreslagna åtgärder tillstyrks eller lämnas principiellt utan erinran av

sjöfartsstyrelsen, statskontoret, Malmö stad, Sveriges redareförening, Näringlivets

trafikdelegation, Handelskamrarnas nämnd och Sveriges allmänna

exportförening.

Rederiföreningen för mindre fartyg erinrar om nödvändigheten för den

allmänna säkerheten att nuvarande farleder bibehålls i största möjliga utsträckning.

Föreningen anser, att fyrväsendet och farledsutmärkningen

måste i högre grad än lotsservicen utgöra en del av samhällets servicefunktioner.

Fritidsbåtarnas särskilda problem har uppmärksammats av TCO

och Sjösportens samarbetsdelegation. Den sistnämnda instansen påpekar, att

en minskning av lotspersonalen inte får leda till att skyddade inomskärsleder

dras in. Den snabbt ökande fritidsbåtsflottan och den svenska kustens

speciella karaktär fordrar enligt delegationen av säkerhetsskäl inte endast

att nuvarande inomskärsleder bibehålls utan även att planerade fritidsleder

kommer till utförande. Härigenom tillgodoses den tyngre yrkessjöfartens

önskemål om en avlastning av leder som är viktiga för den.

Utredningens förslag vad avser fördelning på särskilda intressenter

av vissa särkostnader som belastar lotsväsendet

tillstyrks av Gävle stad och Rederiföreningen för mindre fartyg, som liksom

utredningeen anser att alla särkostnader som kommer på timmerbogseringstrafiken,

fritidstrafiken, fisket och försvaret bör betalas av vederbörande intressent

eller på annat sätt över sjöfartsverkets budget. Statens naturvårdsverk

godtar förslaget, att kostnaderna för fritidstrafiken vad beträffar farleder

m.m. bekostas av särskilda medel under förutsättning att stödet åt

fritidstrafiken inte försämras eller eftersätts.

Fiskeristyrelsen däremot avstyrker utredningens förslag, att fiskerinäringen

årligen skall tillskjuta minst 400 000 kr. till kostnaderna för befintliga

säkerhetsanordningar, och föreslår att dessa i fortsättningn bekostas på

samma sätt som hittills. Liknande uppfattning framförs av Sveriges fiskares

riksförbund, som framhåller att fiskerinäringen inte har någon som helst

möjlighet att bära dessa kostnader.

När det gäller den inverkan på sjöräddningen och havsövervåkningen

som sammanhänger med utredningens förslag till lotsningsorganisation

uppger flera remissinstanser farhågor för att de långtgående

förslagen om koncentration av lotspersonal och båtar till ett fåtal platser

skall få en negativ effekt på dessa aktiviteter. Allmänna påpekanden av

denna natur gör bl. a. rikspolisstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, länsstyrelserna i

Stockholms, Blekinge och Hallands län, Malmö stad, SR, TCO, Lotsförbundet,

Skånes handelskammare och Sjöassuradörernas förening. Vissa av

dessa instanser ställer dessutom tillsammans med andra myndigheter och

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

organisationer konkreta yrkanden i sammanhanget och tar upp särskilda

aspekter på denna fråga. Sålunda understryker sjöfartsstyrelsen i likhet

med luftfartsverket, generaltullstyrelsen, räddningstjänstutredningen, Stockholms

stad, Sveriges fartygsbefälsförening, Sjöräddningssällskapet och Sjösportens

samarbetsdelegation behovet av en samordning av de olika myndigheternas

sjöräddningsverksamhet. Sjöfartsstyrelsen och Stockholms stad

förordar en utredning i samordningsfrågan. Även statskontoret framhåller

behovet härav och föreslår dessutom i likhet med överbefälhavaren, SR,

och Sveriges redareförening, att även havsövervakningsfunktionen utreds.

Sjöfartsstyrelsen berör också liksom kommerskollegium totalförsvarsaspekterna

och erinrar om att utredningen inte tagit upp de väsentliga uppgifter

i krig som lotspersonalen har. Sveriges fiskares riksförbund slutligen

fäster uppmärksamheten på den försämring i trygghet för fiskets utövare

som den föreslagna omorganisationen medför.

Generaltullstyrelsen finner i och för sig liksom televerket att den föreslagna

lotsorganisationen visserligen innebär en minskning av den totala

sjöräddningskapaciteten men anser samtidigt att minskningen uppvägs av

den standardhöjning som skett och kommer att ske inom samtliga i sjöräddningen

verksamma organ.

Några remissinstanser har i korthet berört huvudmannaskapet för de

här ifrågavarande funktionerna, nämligen televerket, räddningstjänstutredningen

och Svenska hamnförbundet. Alla tre är ense om att ingen annan

än staten bör ha denna uppgift. Svenska hamnförbundet påpekar i anslutning

härtill, att i stället för lotsväsendet t. ex. försvaret och tullverket i

framtiden bör ha ansvaret för sjöräddningen och havsövervakningen.

Utredningens förslag att flygklubbarna inordnas i sjöräddningstjänsten

tillstyrks eller lämnas i princip utan erinran av överbefälhavaren,

televerket, luftfartsverket, statskontoret, generaltullstyrelsen

och KSAK. Länsstyrelsen i Hallands län finner det tveksamt om flygklubbarnas

medverkan i sjöräddningsoperationer kan uppväga den försämring

från sjöräddningssynpunkt som indragning av lotsuppassningsställen

utgör. Länsstyrelsen i Stockholms län och SR anser, att flygklubbarnas

medverkan inte torde ha något större värde. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, fiskeristyrelsen och Sjösportens samarbetsdelegation understryker

allmänt, att sjösäkerheten kräver att en försvagning av sjöräddningsmöjligheterna

genom minskning av lots- och fyrpersonalen kompenseras

med en förstärkning av andra organ ingående i sjöräddningsorganisationen.

När det slutligen gäller kostnadsansvaret för sjöräddninge

n framhåller Sveriges redareförening och Svenska hamnförbundet, att

räddning av människoliv till sjöss bör betraktas som en samhällsuppgift

och bekostas av allmänna medel.

Utredningens förslag att låta anstå med ny lotsdistriktsindel
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

ning lämnas utan erinran av överbefälhavaren, statskontoret, sjöfartsstyrelsen,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och SR. Sveriges redareförening

säger sig också kunna biträda utredningens förslag att behålla nuvarande

antal lotsdistrikt under pågående omorganisation av lots- och fyrväsendet.

I längden torde emellertid nuvarande distriktsindelning bli mindre

tillfredsställande. Redareföreningen anser det därför vara angeläget, att sjö1

artsverket inkommer med förslag till en ny distriktsorganisation så snart

ske kan.

Beträffande de ekonomiska verkningarna av utredningens

förslag anför Göteborgs stad, att om det beräknade underskottet

på 7,3 milj. kr. skulle få täckas genom ökade avgifter, bidrag från staten,

hamnägare eller från enskilt företag enligt målsättningen, förefaller det

som om handelssjöfarten för minst ytterligare fem år kan se fram emot

ökade avgifter. TCO framhåller att de besparingar som utredningen räknat

med vid en genomförd organisation inte torde vara möjliga att uppnå, om

kravet bibehålls på en effektiv sjöräddningstjänst och havsövervakning.

Enligt TCO:s mening övervältras de inbesparade kostnaderna i stor utsträckning

på andra organ. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i sammanhanget

att vissa av de kommuner inom vilka lotsuppassningsställen nu ligger

kommer att vid en genomförd omorganisation att drabbas hårt. En betydande

del av skatteunderlaget försvinner och avfolkningen ökar varigenom

önskvärd service försvinner. Att i skärgården bibehålla en levande bygd anses

allmänt sett vara av mycket stort intresse bl. a. med hänsyn till det ökade

och allt viktigare fritidslivet. Länsstyrelsen förordar att problemen tas upp

i en ny förutsättningslös utredning så att de blir allsidigt belysta. Liknande

synpunkter anförs av Stockholms stad.

III. De statliga sjöfartsavgifterna

i. Nuvarande avgiftssystem

De statliga sjöf artsavgifter som berör farledsväsendet är f. n. fyr- och

båkavgift samt lotsavgift. Inom fartygverksamheten uttas avgifter för

skeppsmätningsförrättningar. Tillsynsförrättningar som sjöfartsinspektionen

utför i enlighet med sjösäkerhetslagstiftningen är f. n. inte avgiftsbelagda.

Fyr- och båkavgift utgår för fartyg som ankommer från eller avgår till

utrikes ort för att avlämna eller hämta gods eller passagerare. Avgiften

beräknas på fartygets nettodräktighet vid tullklareringen och utgör 1,50 kr.

lör varje ton till och med 300 och 1 kr. för varje ton däröver. Antalet av
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

gifter som skall erläggas per fartyg och kalenderår är f. n. maximerat

till tolv.

Avgiftslindring gäller för linjefartyg i fjärrzonsfart med dellast till Sverige

och för fartyg som i barlast ankommer från utrikes ort och här lastar

järnmalm. Avgiftsbefrielse föreligger för fartyg under 80 ton, för bl. a.

turist-, bärgnings- och fiskefartyg och för SJ :s tågfärjor.

Lotsavgift utgår då lotsplikt föreligger, alltså i princip oberoende av om

lots anlitas eller ej. Den i lotsförordningen stadgade lotsplikten är följaktligen

i realiteten en lotsavgiftsplikt. Befälhavare straffas sålunda inte

för underlåtenhet att ta lots, om han betalar lotspenningar. Lotsplikt

föreligger endast för fartyg som ankommer från eller avgår till utrikes

ort.

Lotsavgiften är baserad på en kombination av fartygets nettodräktighet

och lotsad distans.

Halv lotsavgift — beräknad efter högst 15 nautiska mil —- utgår företrädesvis

då lots inte anlitas dels för fartyg under 400 ton, dels försöksvis för

samtliga fartyg på vissa kuststräckor. Samma avgiftslindring gäller för fartyg

i linjefart oberoende av om lots anlitas eller inte under förutsättning av

bl. a. viss turtäthet i trafiken. Avgiftsbefrielse föreligger bl. a. för fartyg

om högst 80 ton, för fiskefartyg och SJ:s tågfärjor. Vidare betalar fartyg

i östersjöfart lotsavgift endast för åtta resor per kalendeår.

Som framgår av det sagda är fartyg i inrikessjöfart befriade från sjöfartsavgifter.

Då lots anlitas utgår dock lotsavgift.

Tullverket handhar uppbörden av fyr- och båkavgiften, och sjöfartsverket

uppbär lotsavgifterna.

Intäkterna avseende farledsväsendet för budgetåret 1970/71 som tas till

uppbörd under riksstatens inkomsttitel beräknas enligt följande.

Milj. kr.

Fyr- och båkmedel .................................................................. 45,0

Lotspenningar ........................................................................ 30,8

Försäljning av sjökort m. m.................................................... 1,8

77,6

2. Sjöfartsutredningens förslag

Allmänt

Utgångspunkt för utredningens arbete har varit de år 1963 av statsmakterna

antagna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken, enligt vilka de

olika trafikgrenarna fritt och på i möjligaste mån lika villkor skall konkurrera

om transportuppgifterna. I förutsättningen om lika villkor ingår

att varje trafikgren själv skall svara för de kostnader den orsaker det all
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970 23

manna. Dessa kostnader har definierats som de kostnader vilka det allmänna

skulle undgå, om trafikgrenen i fråga inte existerade.

Utredningen har vad beträffar sjöfarten tolkat dessa riktlinjer så att varje

trafikantgrupp bör bestrida åtminstone de kostnader för erhållna tjänster,

som skulle bortfalla om tjänsterna inte tillhandahålls (särkostnaderna).

Varje trafikantgrupp bör vidare lämna något bidrag till att täcka de s. k.

samkostnaderna, dvs. sådana gemensamma kostnader vilka inte utan

vidare kan hänföras till vissa trafikanter eller trafikantgrupper. Någon

utjämning av särkostnaderna mellan skilda trafikanter, kustavsnitt eller

hamnar bör inte komma i fråga. Detta skulle enligt utredningen vara oförenligt

med strävan att få till stånd en transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska

kostnad. Utredningen ser utformningen av de statliga sjöfartsavgifterna

som ett viktigt led i strävandena att nå fram till en rationell

hamn- och sjötransportpolitik och en önskvärd samordning mellan

sjöfarten och övriga transportgrenar. En förutsättning härför är, att avgifterna

utformas utifrån principen om kostnadsansvarighet.

Enligt utredningen bör företagsekonomiska bedömningar vara vägledande

för verksledningen i fråga om inriktning och omfattning av sjöfartsverkets

verksamhet. En konsekvens av dessa riktlinjer blir, att den verksamhet

som genom avgifter på sjöfarten inte täcker sina särkostnader vid en enligt

sjöfartsverkets normer godtagbar säkerhetsnivå bör upphöra.

Från angivna utgångspunkter föreslår utredningen, att de nuvarande för

hela riket gemensamma avgifterna •—- fyr- och båkavgift och lotspenningar

— ersätts med ett mer differentierat system, nämligen fyravgift, isavgift,

farledsavgift och lotsavgift.

Kravet på full kostnadstäckning har utredningen inte begränsat till trafikgrenen

sjöfart i dess helhet utan förutsätter att det tillämpas på olika

delar av verksamheten. Varje del skall i princip svara åtminstone för sina

särkostnader. Någon kostnadsutjämning mellan olika transporttjänster,

mellan olika geografiska områden osv. skall inte äga rum. Utredningen

förutsätter emellertid att utöver avgifter på sjöfarten kan tillskott av statsmedel

förekomma. Anser statsmakterna nämligen att olönsam verksamhet

skall bibehållas av näringspolitiska, sociala eller andra skäl, får ersättning

för ifrågavarande kostnader utgå av skattemedel. Utredningen har dock

inte framlagt några förslag i detta avseende. Utredningens förslag till avgifter

har avvägts med hänsyn till faktiskt föreliggande kostnader. Det föreslagna

avgiftssystemet innebär bl. a., att de hänsyn som man under årens

lopp funnit sig böra ta till vissa trafikantgruppers intressen blir eliminerade.

Av utredningens förslag följer bl. a. att fartyg som gör flera anlöp per resa

i Sverige drabbas relativt sett hårdare. Utredningen har begränsat de specificerade

rabattbestämmelserna till att avse fartyg i relativt tät reguljär

trafik och i fråga om fyravgiften dessutom till linjefartyg i fjärrzonsfart.

Avgiftssystemet har byggts upp på grundval av en indelning av riket i sjö
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

fartsområden. Vidare förordar utredningen att sjöfartsavgifterna tills vidare

i huvudsak tas ut efter fartygens nettodräktighet. Uppbörden bör handhas

av generaltullstyrelsen.

Utredningens uppläggning innebär dels en fortsatt betydande utjämning

mellan olika regioner av kostnaderna för den genomgående trafiken — detta

särskilt i ett inledningsskede — dels en långtgående uppdelning av kostnaderna

för den lokala trafiken på berörda kustavsnitt. I senare fallet förutsätts

successiva avgiftshöjningar, som för vissa regioner skulle bli förhållandevis

kraftiga.

Kostnadsfördelningen

Som underlag för avgiftsavvägningen har utredningen fördelat sjöfartsverkets

kostader för budgetåret 1969/70 på olika intressentgrupper, nämligen

handelssjöfarten, yrkesfisket, fritidsbåttrafiken och övrig sjöfart samt

säkerheten på fartyg.

Kostnaderna för handelssjöfarten fördelar utredningen i sin tur på lokal

och genomgående sjöfart. Den har därvid utgått från vissa definitioner av

olika typer av farleder, nämligen genomfartsled, tillfartsled och infartsled.

Kostnaderna för den lokala sjöfarten avser huvudsakligen lotsväsendet

samt farledsutmärkning och sjömätning i hamnarnas tillfarts- och infartsleder.

De betraktas som särkostnader för en hamn eller ett antal närliggande

hamnar. Kostnaderna och intäkterna för denna sjöfart uppvisar stora

geografiska variationer, och den ekonomiska bärigheten för huvuddelen

av lotsplatserna är f. n. klart otillfredsställande. Underskottet för samtliga

lotsplatser utgör ca 20 milj. kr. exklusive lokal sjömätning. Utredningen

anser att varje lotsplats och i princip varje farled skall vara ekonomiskt

självbärande och att det inte är möjligt att med nuvarande konstruktion av

taxan för lotspenningar åstadkomma denna totala kostnadstäckning. Den

av utredningen föreslagna farledsavgiften och lotsavgiften som båda bygger

på nuvarande lotsavgifter men är lokalt differentierade avses täcka ifrågavarande

kostnader.

Fyravgiften avses täcka kostnaderna för genomgående sjöfart. Dessa hänför

sig i huvudsak till havsfyrar, positionsbestämningsmedel, sjömätning

utanför den yttre kustlinjen (tungtrafikkorridorer) samt isbrytarverksamhet.

Kostnaderna är till viss del gemensamma för praktiskt taget all sjöfart i

Sverige. I övrigt är de att se som särkostnader för en större region t. ex.

norrlandshamnarna. I förhållande till nuvarande fyr- och båkavgift är den

föreslagna fyravgiften väsentligt utvidgad och förutsätts bl. a. i princip avse

samtliga resor. Även om väst- och sydkusten redan bär en väl stor del av

fyr- och båkavgiften anser utredningen, att underlaget för en regional kostnadsfördelning

f. n. är otillräckligt, och föreslår inte någon regional differentiering

av fyravgiften.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

25

Nära en fjärdedel av sjöfartsverkets kostnader för handelssjöfartens

framkomlighet, ca 24,4 milj. kr., hänför sig till isbrytarverksamheten. De

fasta kostnaderna för isbrytningen har utredningen räknat in i de kostnader

som skall täckas av fyravgiften, som alltså utgår för fartyg oberoende

av vilken kuststräcka som trafikeras. Den särskilda isavgiften föreslås

täcka de rörliga kostnaderna. Avgiften bör belasta trafiken på den kuststräcka

isbrytaren betjänar.

För yrkesfisket och fritidsbåttrafiken föreslår inte utredningen några

särskilda avgifter. Kostnaderna får i dessa delar täckas över budgeten genom

bidrag från anslag under nionde huvudtiteln, för fritidsbåttrafikens

del genom avräkning mot automobilskattemedlen.

Kostnadsfördelningarna är delvis schematiska och präglade av viss osäkerhet,

då sjöfartsverkets redovisnings- och bokföringssystem ännu inte är

helt utbyggt. Utredningen framhåller att fördelningen av samkostnaderna

mellan de olika kostnadsbärarna är och måste bli skönsmässig.

Det föreslagna avgiftssgstemets konstruktion

Fgravgiften bör i princip omfatta samtliga resor i utrikes fart. Den bygger

på en grundavgift per resa av 150 kr. samt en avgift per registerton av 120

öre med tillägg av 80 öre för den del av nettodräktigheten som överstiger

5 000 ton. Avgift föreslås utgå endast för inkommande resor. En tilläggsavgift

föreslås kunna utgå för fartyg med en dräktighet av minst 20 000 registerton

netto och ett faktiskt djupgående av minst 12 m.

Rabattbestämmelser föreslås för vissa fartyg i regelbunden trafik. Linjefartyg

i fjärrzonstrafik får erlägga halv fyravgift under förutsättning att den

inkommande lasten inte överstiger viss del av fartygets nettodräktighet. För

fartyg i annan linjetrafik som under resan endast anlöper en svensk hamn

föreslås att antalet avgiftspliktiga resor begränsas till tolv per kalenderår.

För fartyg som vid resa direkt från utrikes ort trafikerar tre på förhand angivna

hamnar bör antalet avgiftspliktiga resor beränsas till 24 per år. Förutsättning

härför är att trafikanten löser ett helårs- eller halvårskort. En

liknande rabattform — men utan begränsning av antalet hamnar — föreslås

för inrikestrafiken.

De rörliga kostnaderna för isbrytarverksamheten föreslås skola täckas

genom särskilda isavgifter som för sjöfarten på Bottenviken och Bottenhavet

bör utgå för både fartyg och vara. Isavgifterna skall liuvudskaligen vara

almanacksbundna och utgå med lägre belopp under avgiftsperiodens början

och slut. Avgiftsperiodens längd och avgifternas storlek är differentierade

efter de tre områdena Bottenviken, Norra Bottenhavet samt Södra Bottenhavet.

Isavgifterna för fartyg bör avvägas efter fartygens lämplighet för gång

i is.

Den föreslagna lotsavgiften motsvarar i princip hälften av nuvaranade

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

lotspenningar och utgår endast då lots tas i anspråk. Sjöfartsutredningen

anser det inte rimligt att samtliga kostnader för det lokala farledsväsendet

bestrids enbart av de fartyg som tar lots i anspråk då detta skulle tvinga

fram så höga avgifter att fartygen i praktiken skulle upphöra att anlita lots.

Ett sådant resultat anser utredningen knappast vara förenligt med sjösäkerhetens

krav. Enligt utredningens förslag uttas därför kostnaderna för

det lokala farledsväsendet genom en kombination av lots- och farledsavgifter.

För att göra en lokalt differentierad taxesättning möjlig förordar utredningen

ett system, enligt vilket en gemensam lotstaxa kompletteras med

ett för resp. lotsplatser bestämt distanstillägg. 1 förslaget till lotstaxa utgör

grundbeloppet 75 kr. för distansklassen 4—5 nautiska mil. Tillägget för

varje distansklass i lägsta dräktighetsklass utgör 15 kr. För ökad dräktighet

utgör tillägget 18 % av beloppet i lägsta dräktighetsklass.

Farledsavgiften utgår oberoende av om lots anlitas eller inte. Avgiften

som förutsätts bli debiterad endast ankommande fartyg utgår med dubbla

lotsavgiften. Farledsavgiften bör enligt utredningen utgå för resor i såväl

direkt som kombinerad utrikes fart samt i inrikes fart. Liksom vad gäller

jfyravgiften förutsätter utredningen vissa rabattbestämmelsfer. AVgiftsplikten

bör begränsas i viss utsträckning och bör enligt utredningen sammanfalla

med den tolvresorsrabatt som förutsatts för fyravgiften. Förutsättning

härför bör vara att vederbörande rederi förvärvar ett årskort för fartyget.

Vad gäller fartyg i inrikes fart motiveras viss rabatt av kontrollskäl.

Priset på ett halvårskort föreslås svara mot balva priset för motsvarande

avseende fyravgiften. Utredningen förutsätter att sjöfartsverket från företagsekonomiska

utgångspunkter skall kunna överväga även andra former

av nedsättning av lots- och farledsavgifterna.

För bogserat gods, främst timmer, har utredningen inarbetat farledsavgiften

i fyravgiften. Fyravgiften har för bogserat timmer beräknats till 30

öre per kubikmeter.

Beträffande sjöfartsinspektionen anser utredningen att krav på full kostnadstäckning

bör uppställas. Inom ramen för denna målsättning bör avgifter

tas ut även för de förrättningar sjöfartsinspektionen utför i anledning

av den särskilda lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Viss del av sjöfartsinspektionens

tillsynsverksamhet bör emellertid av särskilda skäl inte avgiftsbeläggas

enligt utredningen. Detta gäller de icke regelbundet återkommande

inspektionerna som bl. a. avser fartygs lastning och bemanning samt

åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall ombord. Kostnaderna för

denna inspektionsverksamhet har utredningen föreslagit skall täckas av

fyravgiften.

Grunden för taxan är att varje typ av förrättning skall täcka sina kostnader.

Avgiften enligt den av utredningen föreslagna taxan beräknas ge en

årlig intäkt av ca 3,5 milj. kr. Den slutliga utformningen och fastställandet

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970 27

av sjöfartsinspektionens taxor bör enligt utredningen ankomma på sjöfartsverket.

Plan för kostnadstäckning

Utredningens förslag till avgiftssystem för genomgående och lokal sjöfart

beräknas för budgetåret 1970/71 ge följande intäkter.

Milj. kr.

Fyravgift ...................................................................-.......... 49,0

Farledsavgift ........................................................................ 21,0

Lotsavgift .............................................................................. 16,0

Isavgift ................................................................................. 5,0

Försäljning av sjökort ............................................................ 2,0

93,0

Utöver angivna intäkter räknar utredningen med ett tillskott av 2,5

milj. kr. över statsbudgeten av automobilskattemedel som samkostnadsbidrag

från fritidsbåttrafiken. Utredningen räknar med att ett underskott

om 10 milj. kr. kommer att kvarstå. Detta förutsätts kunna avecklas med

2,5 milj. kr. per budgetår.

3. Remissyttranden

Remissinstanserna har överlag inte haft något att erinra mot utgångspunkten

för utredningens arbete nämligen den att varje trafikgren i princip

skall svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. Några instanser

— statens järnvägar, sjöfartsstgrelsen, statskontoret och riksrevisionsverket

— framhåller att sjöfartsutredningens förslag innebär en anpassning

till gällande trafikpolitiska riktlinjer och är ägnat att på sikt förverkliga

den ekonomiska målsättningen för verket, dvs. full kostnadstäckning.

Sjöfartsstgrelsen konstaterar dock att förslaget är behäftat med vissa

brister och olägenheter, och statskontoret framhåller att de olika transportgrenarnas

kostnader — såväl samhällsekonomiska som företagsekonomiska

—- såvitt möjligt bör beräknas på ett likvärdigt sätt, om den totala

transportförsörjningen skall få en från samhällelig synpunkt önskvärd

inriktning och omfattning.

Åtskilliga remissinstanser framhåller emellertid, att en strikt tillämpning

avkostnadsansvarighetsprincipen inte är möjlig i fråga om

sjöfartsavgifterna med hänsyn till de allmänna samhällsekonomiska aspekterna.

Bland dessa märks kommerskollegium, länsstgrelserna i Stockholms,

Östergötlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Vösternorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redare
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

förening, Rederiföreningen för mindre fartyg, LO, TCO och Svenska hamnförbundet.

Näringslivets trafikdelegation liksom länsstyrelserna i Stockholms,

Västernorrlands och Västerbottens län samt Sveriges redareförening

understryker särskilt, att de samhällsekonomiska konsekvenserna inte beaktats

i tillräcklig utsträckning. Länsstyrelsen i Östergötlands län påpekar

att enskilda trafikgrenars ekonomiska situation inte får läggas till grund

för den statliga trafikpolitiken, eftersom det kan leda till negativa effekter

av långt större omfattning än de begränsade positiva resultat man får genom

att skapa balans mellan inkomster och utgifter inom de enskilda trafikgrenarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför liknande synpunkter och förutsätter

vidare, att särskild ersättning skall kunna utgå för företagsekonomiskt

icke motiverade tjänster som befinns påkallade av hänsyn till bl.a.

sysselsättningen. Arbetsmarknadsstyrelsen liksom länsstyrelserna i Göteborgs

och Bohus samt Norrbottens län, LO, Samarbetsdelegationen för de

fyra nordligaste länen, Norrlandsförbundet och Skånes handelskammare tar

också upp de lokaliseringspolitiska aspekterna. De nämnda länsstyrelserna

anser, att statsmakternas beslut och uttalanden om en aktiv samhällelig lokaliseringspolitik

måste uppfattas som klara uttryck för att den regionalpolitiska

målsättningen utgör en överordnad samhällsmålsättning, med vilken

den traditionella sektorsplaneringen måste samordnas. Övriga instanser

framhåller allmänt vikten av att de aktiva arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska

insatser som görs inte motverkas. Arbetsmarknadsstyrelsen

konstaterar i sammanhanget, att utredningen inte belyst de återverkningar

som ett genomförande av de framlagda avgiftsförslagen skulle få för näringslivet

och arbetsmarknaden i Norrland. Kommerskollegium anser att

sjöfartsutredningens avgiftsförslag kommer att få allvarliga negativa konsekvenser

för en betydande del av det tonnage som nu trafikerar våra kuster

och menar att konkurrensförmågan hos viktiga delar av vårt näringsliv

påverkas härav. Liknande synpunkter anförs av bl. a. landstinget i Västernorrlånds

län, Näringslivets trafikdelegation, TCO, Skogsindustriernas samarbetsutskott

och länsstyrelserna i Stockholms, Västmanlands och Västerbottens

län. Den sistnämnda framhåller särskilt exportindustrins situation

i Norrland. De båda övriga länsstyrelserna samt Näringslivets trafikdelegation

påpekar även, att en strikt tillämpning av självbärighetsprincipen

uppenbart kan komma i konflikt med sjösäkerhetskraven och även orimligt

hårt drabba vissa hamnar.

De remissinstanser som sålunda ställt sig kritiska till sjöf artsutredningens

förslag i olika hänseenden drar samtidigt på anförda skäl slutsatsen

att detta inte bör genomföras i befintligt skick utan bör ses över, kompletteras

eller omarbetas i vissa delar för att kunna läggas till grund för beslut.

När det gäller avgränsningen av kostnadsansvaret framhåller

flera remissinstanser — sjöf artsstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskollegium,

länsstyrelserna i Västmanlands, Gävleborgs och Västerbot
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

tens län, Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redareförening, Skånes

handelskammare, Rederiföreningen för mindre fartyg, Västernorrlands läns

landsting och Svenska hamnförbundet — att sjötrafiken kan ställa anspråk

på allmänna medel för viss verksamhet eller del därav för att upprätthålla

en tillfredsställande transportförsörjning sjöledes på samma sätt som fallet

är för järnvägstrafiken i glesbygdsområden. Sjöfartsstyrelsen framhåller

allmänt, att det inte torde vara möjligt att genom besparingar och avgiftsökningar

nå full kostnadstäckning för alla delar av landet. För vissa trafiksvaga

eller genom klimatiska förhållanden missgynnade områden finner

styrelsen det skäligt att räkna med tillskott av skattemedel inte blott undei

en övergångstid utan även på längre sikt. Enligt styrelsen bör redan i samband

med det nya avgiftsystemets införande företagsekonomiskt olönsam

verksamhet utskiljas och statsmakterna ta ställning till dess fortbestånd.

I detta sammanhang framhåller Svenska hamnförbundet att Sverige har en

internationellt sett hög grad av kostnadstäckning inom sjöfarten samt att

olikheterna mellan Sverige och närliggande länder påverkar godsströmmarna

i negativ riktning. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län och Näringslivets trafikdelegation.

Sveriges redareförenings principiella uppfattning är att kostnaderna för

isbrytningen bör täckas av allmänna medel. Föreningen anser vidare,

att ett belopp motsvarande värdet av de tjänster som tillhandahålls den sjötrafik

som utan att beröra svensk hamn använder svenska farleder och navigationshjälpmedel,

s. k. tredjela ndstrafik, bör bekostas på samma

sätt. Skånes handelskammare anser att den sjöräddningstjänst

som upprätthålls av sjöfartsverket är en samhällsuppgift som rimligen bör

bekostas av allmänna medel. Samma betraktelsesätt har Svenska hamnförbundet,

Norrlands läns landsting och Rederiföreningen för mindre fartyg

i fråga om sjökartläggninen. Kommerskollegium och Näringslivets

trafikdelegation ifrågasätter om inte värdet för yrkesfisket och marinen av

sjöfartsverkets allmänna verksamhet bör beräknas och täckas på annat sätt

än genom avgifter på handelssjöfarten.

Utredningens förslag till fördelning av sjöfartsverkets

kostnader mellan olika s j ö f art s k ategorier dvs. handelssjöfart,

yrkesfiske, marin och fritidsbåtstrafik, har ifrågasatts av flera

remissinstanser. Det gäller kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms,

Blekinge, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Västernorrlands län,

Näringslivets trafikdelegation, Sveriges redareförening, Rederiföreningen

för mindre fartyg, Svenska hamnförbundet, Skånes handelskammare och

Föreningen Sveriges inrikessjöfart. Dessa anser allmänt att alltför stor kostnadsandel

hänförts till handelssjöfarten. Länsstyrelserna i Västmanlands

och Västerbottens län samt Rederiföreningen för mindre fartyg framhåller

i sammanhanget, att det statistiska underlag som f. n. är tillgängligt inte ger

möjlighet till en så detaljerad uppdelning av kostnaderna som är önskvärd.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Sveriges redareförening hänvisar till ett genom föreningens försorg utarbetat

förslag vari handelssjöfartens andel uppskattats till 70 % i stället

för 95 % enligt utredningen.

Tre remissinstanser tar upp det kostnadsbidrag om 2,5 milj. kr. som utredningen

föreslagit beträffande fritidsbåttrafiken. Sjösportens samarbetsdelegation

har i princip inte något att erinra mot att fritidsbåttrafiken

lämnar föreslaget samkostnadsbidrag. Länsstyrelsen i Stockholms län anser

att beloppet är alltför litet med hänsyn till den omfattning som denna trafik

har i inomskärslederna särskilt i stockholmsområdet. Svenska hamnförbundet

anser, att det föreslagna beloppet varken står i proportion till fritidsbåttrafikens

andel av skattemedlen eller denna trafiks kostnadsansvar

gentemot sjöfartsverket.

Utredningens förslag till avgiftssystem innefattande fyra slag av avgifter

nämligen fyravgift, isavgift, farledsavgift och lotsavgift, lämnas i

sin helhet i princip utan erinran av statens järnvägar, sjöfartsstgrelsen,

statskontoret, riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län. Som tidigare nämnts konstaterar dock sjöfartsstyrelsen, att utredningens

förslag är behäftade med vissa brister och olägenheter. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län finner däremot det av utredningen skisserade avgiftssystemet

med dess olika avgiftsslag i stort sett tillfredsställande från

teknisk kostnadsfördelningssynpunkt.

I fråga om konstruktionen m. m. av de skilda komponenterna i avgiftssystemet

har synpunkter anförts av åtskilliga remissinstanser.

Förslaget till konstruktion av fyravgift tillstyrks i princip av länsstyrelsen

i Gävleborgs län, Skånes handelskammare och Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen. Samarbetsdelegationen har i princip inte

något att erinra mot utredningens förslag att införa en fyravgift som i stort

sett skall avse samtliga resor för fartyg i genomgående trafik. Delegationen

har inte heller någon erinran mot fyravgiftens uppbyggnad med bl.a.

progressivitet vid ökad dräktighet.

Allmänna erinringar mot fyravgiftens konstruktion anförs däremot av

Rederiföreningen för mindre fartyg och Näringslivets trafikdelegation. Rederiföreningen

framhåller, att fartygsägarna inte går iland med en fyravgift

med den konstruktion utredningen föreslagit. För de mindre fartygen

gäller att fartygsägarna blir nödsakade att hålla sig inom ett område där de

befrias från avgifter. För ett något större fartyg blir situationen inte bättre,

eftersom det inte finns möjlighet för varje typ av mindre enhet att befara

de närbegränsade område där fyravgift inte skall utgå. Näringslivets trafikdelegation

framhåller att utredningens konstruktion försvårar trafik med

dellaster vilket från avlastarsynpunkter är ogynnsamt. En förutsättning för

användning av större fartygsenheter är ofta just samlastning från olika

hamnar. Delegationen framhåller, att det är angeläget att fartyg som ofta

anlöper svenska hamnar beviljas vissa lättnader i fyravgifterna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Delade meningar råder om förslaget att man efter någon tid bör överväga

en regional differentiering av fyravgiften. Förslaget

tillstyrks av statens järnvägar, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län och Sveriges redareförening. Statens järnvägar onser att en

differentiering av fyravgiften är motiverad såväl regionalt som säsongmässigt.

Riksrevisionsverket menar, att en regional differentiering av fyravgiften

bör genomföras senast ett år efter det de nya avgifterna införts då sjöfartsverket

enligt utredningens förslag skall redovisa det regionala utfallet

av intäkter och kostnader. Sveriges redareförening anser inga skäl föreligga

att fördröja den regionala differentieringen. Länsstgrelsen i Göteborgs och

Bohus län slutligen anser, att utredningen i hög grad lämnat de väsentliga

problemen olösta genom att inte omedelbart föreslå en regional differentiering

av fyravgiften. Länsstyrelsen pekar vidare på att det borde varit en

viktig uppgift för utredningen att göra en så rättvisande regionindelning

som möjligt och anser att en regionindelning bör göras som framför allt tar

hänsyn till det aktuella ekonomiska utfallet för olika kustavsnitt.

Motståndare till en regional differentiering av fyravgiften är däremot

länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen, LO, hamnstyrelsen i Gävle och Norrlandsförbundet.

Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen anser, att ett

avsteg från principen om att varje trafikgren skall bära sina kostnader

måste vara motiverat från samhällsekonomisk synpunkt. Näringslivet i en

bygd kan komma att bli belastat i så ogynnsam riktning att dess fortsatta

existens mer eller mindre äventyras. Detta är en utveckling som bl. a. från

försvarssynpunkt måste te sig föga önskvärd. LO framhåller att den regionala

differentieringen går rakt emot de lokaliseringssträvanden i Norrland

som under senare år blivit ett allt väsentligare moment i näringspolitiken.

Även Norrlandsförbundet menar att allvarlig skada skulle förorsakas det

norrländska näringslivet, om en regional differentiering skulle ske.

Sjöfartsutredningens förslag att en f a r 1 e d s a v g i f t och en lotsavgift

— båda regionalt differentierade — skall täcka kostnaderna

för den lokala sjöfarten tillstyrks i princip av sjöfartsstyrelsen, länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, hamnstyrelsen i Gävle, Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen och Föreningen Sveriges inrikessjöfart.

Sjöfartsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att kostnaderna för

det lokala farledsväsendet i princip skall avräknas mot särskilda avgifter

som är avpassade efter de faktiska kostnaderna inom varje region och

föreslår samtidigt att avgifternas nivå bör ligga vid ungefär två tredjedelar

av nuvarande lotstaxa. Föreningen Sveriges inrikessjöfart framhåller att utredningens

förslag är en väsentlig förbättring, eftersom det är olämpligt att

framtvinga onödiga lotsningar enbart av fiskala skäl. Föreningen framhåller

emellertid, att farledsavgiftens höjd kommer att få icke godtagbara konsekvenser

genom att den skall utgå för i princip varje anlöp av varje lots
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

distrikt. Detta drabbar främst vissa fartyg i kombinerad in- och utrikesfart.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, Svenska hamnförbundet, Näringslivets

trafikdelegation och Sveriges redareförening avstyrker den föreslagna konstruktionen

av farledsavgiften och lotsavgiften. Länsstgrelsen anser, att

dessa avgifter bör konstrueras på ett mellan olika lotsplatser mer utjämnat

sätt med en högre fast andel. Svenska hamnförbundet framhåller att

självkostnadsprincipen i fråga om lots- och farledsavgiften måste genomföras

mer konsekvent, vilket innebär att avgifterna bör fastställas var för

sig med normalt lägre farledsavgifter som följd. Sveriges redareförening

förordar bibehållande av den nu gällande bestämmelsen att halv avgift

i det fall lots tas i anspråk skall utgå för fartyg som går i linjetrafik mellan

svensk och utrikes ort och som enligt en av sjöfartsverket godkänd turlista

gör minst en resa i veckan. Föreningen framhåller vidare att farledsavgiftens

utsträckning till att gälla även kombinerad utrikes fart innebär en avsevärd

merbelastning för ifrågavarande fartyg.

Även flertalet av övriga remissinstanser ställer sig avvisande till utredningens

förslag till regionalt differentierade farleds- och lotsavgifter, vilket

följer av deras allmänna inställning till utredningens tillämpning av kostnadsansvarighetsprincipen.

Förslaget att införa enalmanacksbunden isavgift möter ingen

erinran i princip från Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen,

hamnstyrelsen i Gävle och Näringslivets trafikdelegation. Samarbetsdelegationen

och Näringslivets trafikdelegation framhåller dock att det inte kan

uteslutas att den föreslagna isavgiften kan få mycket allvarliga återverkningar

för Norrlands näringsliv. Samarbetsdelegationen framhåller bl. a.

de allvarliga ingrepp i malmtransporternas fördelning på Luleå och Narvik

som blir följden av de extra kostnader som kommer att drabba transporterna

över Luleå och anser därför att en för hela landet lika isavgift är den

enda riktiga lösningen. Hamnstyrelsen i Gävle förordar att isavgiften för

de sydligare norrlandshamnarna sätts väsentligt lägre än vad utredningen

föreslagit för att en godsavledning till landväga transportgrenar inte skall

bli följden.

En klart avvisande hållning till införande av en isavgift intas av generaltullstyrelsen,

kommerskollegium, länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges

redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, LO och TCO.

Utredningens förslag att avgiftsbelägga den inrikes sjöfarten tillstyrks

i princip av länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län

samt Rederiföreningen för mindre fartyg. Den förstnämnda länsstyrelsen

förordar dock med hänvisning till bl. a. den stora osäkerhet som vidlåder

det utnyttjade statistiska materialet att avgifterna införs successivt, även om

det i och för sig inte gäller extremt höga pålagor. Rederiföreningen för

mindre fartyg framhåller också, att avgifterna måste vara riktigt avvägda

och skäliga så att vederbörande fartygsägare förmår att erlägga dem.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

33

Närlingslivets trafikdelegation och Skånes handelskammare motsätter

sig att den inrikes sjöfarten, som f. n. inte betalar fyr- och båkavgift, i avgiftshänseende

jämställs med övrig sjöfart. Näringslivets trafikdelegation

framhåller, att sjöfarten i Östersjön, Vänern och Mälaren med mindre och

medelstort tonnage skulle drabbas så hårt att trafikens bestånd skulle allvarligt

äventyras. Handelskammaren framhåller med hänsyn till det betryckta

ekonomiska läge i vilket den svenska kustsjöfarten med mindre

fartyg befinner sig att åtminstone denna trafik bör fritas från avgiftsplikt.

Vad gäller den särskilda avgiften för bogserat gods, närmast

timmer, framhåller Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen att

det med tanke på bl. a. den norrländska skogsindustrins betydelse för vårt

lands export förefaller både omotiverat och oberättigat att utkräva särskild

avgift för timmersläpen. Delegationen påpekar också i fråga om de skador

som timmersläpen förorsakar på farledsutmärkningen att vederbörande befälhavare

oftast rapporterar missödet och att ägarebolaget ersätter sjöfartsverkets

kostnader för eventuella återställningsarbeten. Norrlandsförbnndet

instämmer i delegationens synpunkter på avgift för bogserat gods. Med

hänvisning till att utredningen baserat den föreslagna avgiften på en årlig

kvantitet av 2 miljoner kubikmeter framhåller Näringslivets trafikdelegation,

att enbart för fyra större skogsindustrier utgör de bogserade kvantiteterna

totalt ca 4 miljoner kubikmeter per år. Kubikmeteravgiften för

bogserat gods bör med hänsyn härtill kunna sättas väsentligt lägre än den

föreslagna.

Det av utredningen förordade rabattsystemeti fråga om fyravgiften

och farledsavgiften har mött erinringar från flera remissinstansers sida.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar allmänt, att det förefaller vara en

begränsad del av sjöfarten som kan utnyttja de föreslagna rabatterna.

Svenska hamnförbundet anser, att det inte finns skäl att göra den stora skillnad

mellan linjefart och annan regelbunden trafik, som förslaget bygger på,

och föreslår därför att flera typer av rabattkort införs oavsett om linjefart

föreligger eller ej och att rabattsatserna även differentieras för anlöp

av en, två eller valfri hamn. Förbundet anser vidare — med hänsyn till att

fraktavtal i regel sluts på tider som inte sammanfaller med utredningens

definitioner — att års- och halvårskort skall kunna lösas för valfri avgiftsperiod.

Förbundet påpekar slutligen att förslaget om att rabatt endast skall

utgå efter förhandsbetalning inte är lämpligt då svårigheter kan föreligga

att på förhand avgöra om ett årskort kan vara lönsamt eller ej. Sveriges redareförening

har i och för sig en positiv inställning till utredningens förslag

om förhandsbetalning men anför om rabattsystemet som sådant liknande

synpunkter som Svenska hamnförbundet. Föreningen framhåller i övrigt,

att skillnaden i rabatt är alltför stor mellan olika trafikformer, och

föreslår vissa förändringar av rabatterna i avsikt att erhålla ett rättvisare

förhållande mellan olika trafikantgrupper. Bl. a. förordas att rabattkort bör

3—0102250

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

kunna köpas för landet i dess helhet efter en rikstaxa. Vidare framhålles

att ett och samma fartyg inte bör behöva betala mer än ett årskort inom

ramen för en och samma avgift. I anslutning till förslaget att sjöfartsverket

skall ha rätt att bevilja andra generella rabatter i den mån det står i överensstämmelse

med riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken och verkets

företagsekonomiska målsättning understryker föreningen vikten av att rättvisa

åstadkoms för nytillkommande trafikformer som inte förutsetts vid

bestämmelsernas tillkomst. Slutligen framhåller föreningen att den delar

sjöfartsutredningens uppfattning att det inte är motiverat att ge vissa malmlastade

fartyg halv avgift. Även kommerskollegium anför synpunkter på

rabattbestämmelserna, som enligt dess mening fått en alltför begränsad

omfattning med en ej rättvisande avgiftsfördelning som följd. Bl. a. påpekas

att en stor del av det särskilt i Östersjön vanliga tonnaget, nämligen mindre

och medelstora fartyg som årligen gör många resor på Sverige och därvid

anlöper flera för olika resor ofta skilda sjöfartsområden i huvudsak synes

ha ställts utanför det förordade rabattsystemet. För exempelvis den nyssnämnda

fartygskategorin och andra grupper som inte kan dra nytta av

rabatterna torde ökningen i avgiftsuttaget i åtskilliga fall kunna uppgå till

500 å 600 procent, vilket kommer att medföra en belastning av sådan relativ

storleksordning att den inte kan anses överensstämma med kostnadsansvarighetprincipen.

Kollegium föreslår att mer generellt verkande och

differentierade former för nedsättning av fyr- och farledsavgifterna övervägs.

En möjlig lösning anges vara införande av årsrabattkort för exempelvis

två, fyra, sex etc. eller obegränsat antal anlöp av genomfarts- resp.

lokalleder med rabattsatser som varierar om anlöpen avser en, två, tre

etc. bestämda hamnar eller valfri sådan.

Utredningens förslag om besiktningsavgifter för sjöfartsinspektionens

verksamhet godtas av statens naturvårdsverk

och länsstyrelsen i Blekinge län. Naturvårdsverket anser det angeläget att

denna avgiftsbeläggning genomförs bl. a. mot bakgrund av att den förväntade

ökningen av fartygstonnage med allmänfarlig last kan komma att

innebära skärpta krav på handläggningen av säkerhetsfrågorna. Även sjöfartsstyrelsen

tillstyrker i huvudsak utredningens förslag i denna del men

finner det rimligt med vissa justeringar av de föreslagna avgiftsgränserna

för att uppnå en bättre anpassning till de verkliga förrättningslcostnaderna.

Styrelsen anför även att avgiftsbelastningen för mindre fartyg inte torde

bli rimlig med hänsyn till den ekonomiska bärkraften hos fartygsägarna.

Av detta skäl föreslås att fartyg under 500 ton brutto skall beläggas med

avgifter som är direkt proportionella mot bruttodräktigheten. För att kompensera

det intäktsbortfall som blir resultatet av avgiftssänkningen för det

mindre tonnaget anser styrelsen att statsmedel bör utgå. Även fiskeristyrelsen

och Sveriges fiskares riksförbund har påpekat konsekvenserna för

det mindre tonnaget av de föreslagna avgifterna. Sveriges fiskares riksför
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

hund hemställer med hänvisning till fiskets otillfredsställande lönsamhet

under senare år att någon ändring i fråga om fiskefartygens besiktningskostnader

inte företas.

Några remissinstanser — länsstyrelsen i Västerbottens län, Sveriges redareförening,

Rederiföreningen för mindre fartyg och LO — avstyrker utredningens

förslag till besiktningsavgifter. Sveriges redareförening och LO

anser, att de icke regelbundet återkommande inspektionerna, som sjöfartsinspektionen

företar i samarbete med yrkesinspektionen och som avser

fartygs lastning och bemanning och åtgärder för att förebygga olycksfall,

bör undantas från avgiftsskyldighet. Denna verksamhet är att betrakta som

en uppgift som bör bekostas av allmänna medel liksom fallet är med yrkesinspektionen

i land. När det gäller sjöfartsinspektionens övriga uppgifter

framhåller redareföreningen, att dessa i första hand bestäms av en

lagstiftning som i stor utsträckning är grundad på internationella konventioner

och att införandet av avgifter för dessa förrättningar inte bör ifrågakomma

och i vart fall anstå tills kostnadsansvarigheten för staten och

övriga intressenter utretts. Även Rederiföreningen för mindre fartyg anser

det omotiverat att en fartygsägare skall erlägga besiktningsavgift för

förrättningar enligt lagen om säkerhet på fartyg. Beträffande oklassade

fartyg har föreningen dock inga invändningar mot att besiktningar enligt

tillsynslagen avgiftsbeläggs.

Utredningen har slutligen föreslagit att generaltullstyrelsen skall handa

debitering och uppbörd av fyravgifter, isavgifter samt lots- och

farledsavgifter. Sveriges redareförening anser att denna ordning blir väsentligt

billigare än om sjöfartsverket upprättar en ny kameral avdelning

för uppbördsverksamheten. Riksrevisionsverket har inte något att erinra

mot förslaget vad avser fyravgiften samt farleds- och isavgiften för utrikestrafiken

men påpekar att tullverket f. n. inte har någon organisation för

uppbörden av den inrikes fyravgiften. Denna omständighet bör närmare

övervägas innan ställning tas till vilken myndighet som skall ombesörja

denna uppbörd. Riksrevisionsverket anser vidare att debitering och uppbörd

av lotsavgifter bör åvila sjöfartsverket. Som skäl härför åberopas den omständigheten

att fartyg efter lotsning ej alltid anlöper svensk hamn varför

indrivningen av lotsavgifterna i vissa fall skulle omöjliggöras eller i vart

fall avsevärt försvåras för tullverket. Generaltullstyrelsen framhåller allmänt

att styrelsen till skillnad från sjöfartsstyrelsen har en väl utbyggd organisation

för uppbörd av statsverket tillkommande avgifter och att några

invändningar därför inte kan resas mot förslaget att tullstyrelsen medverkar

vid uppbörden av sjöfartsavgifter. Styrelsen framhåller vidare att uppbördsförfarandet

i vad avser fartyg i utrikes trafik inte torde innebära några

större svårigheter eftersom alla fartyg i sådan trafik skall anmälas för

tullklarering varje gång en hamn angörs. När det gäller fartyg i inrikes trafik

bekräftar styrelsen dock de av riksrevisionsverket påpekade svårigheter
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

na. I den mån rederierna väljer att med tillämpning av det föreslagna rabattsystemet

lösa halvårskort synes dock inte några större svårigheter behöva

uppstå eftersom tullstyrelsens kontroll över att avgifter erlagts skulle

kunna utövas stickprovsvis. För att styrelsen skall kunna medverka vid uppbörd

av orabbaterade avgifter och vid kontroll över att avgiftsplikten vederbörligen

fullgjorts när det gäller fartyg i ren inrikes trafik måste emellertid

övervägas en annan ordning för avgifternas erläggande än den som utredningen

förutsatt. Generaltullstyrelsen förordar ett system med deklarationsskyldighet

enligt vilket redarna deklarerar och erlägger avgifterna periodvis

till sjöfartsstyrelsen eller eventuellt till distriktstullanstalten i det tulldistrikt

där fartyget är hemmahörande. Deklarationerna kan stickprovsvis

granskas, och straffbestämmelser bör införas för falskdeklaration.

IV. Departementschefen

Den 1 juli 1969 omorganiserades sjöfartsverkets centrala förvaltning.

Den tidigare på åtta byråer uppdelade verksamheten sammanfördes till fem

huvudavdelningar, nämligen driftavdelningen, sjökarteavdelningen, sjöfartsinspektionen,

ekonomiavdelningen och administrativa avdelningen. Sjöfartsverkets

uppgifter koncentrerades till handelssjöfartens behov. Vissa uppgifter,

bl. a. sådana som närmast avsåg att tillgodose fritidsbåttrafikens och

fiskets intressen, överfördes till andra myndigheter.

I samband med omorganisationen uttalades att verksamheten i fortsättningen,

med beaktande av sjösäkerhetens krav, borde ges en mera ekonomisk

inriktning med i princip full kostnadstäckning som mål. Härvid

förutsattes de av statsmakterna antagna trafikpolitiska riktlinjerna vara

vägledande för sjöfartverkets handlande. I enlighet härmed borde verksamheten

bl. a. ges en omfattning och inriktning, som i huvudsak svarade

mot efterfrågan på verkets tjänster och trafikanternas villighet att betala

härför.

De genomförda organisatoriska förändringarna inom sjöfartsverkets centrala

förvaltning skulle senare följas upp med en anpassning även av vissa

delar av den regionala organisationen. Vidare förutsattes en ändring av

gällande avgiftssystem. Lotsorganisationsutredningen har nu framlagt förslag

till ny organisation av lots- och fyrväsendet, och sjöfartsutredningen

har föreslagit nya sjöfartsavgifter.

I det följande kommer jag först att behandla lots- och fyrväsendets

organisation.

Lots- och fyrväsendet dominerar sjöfartsverkets lokala verksamhet.

Inom ramen för verkets allmänna målsättning skall denna verksamhet

trygga fartygens säkra framförande i svenska farvatten. I arbetsuppgifterna

ingår förutom lotsning underhåll av fyrar, utsättning, intagning och

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

underhåll m.m. av bojar, prickar etc. Lots- och fyrväsendet ingår också

tillsammans med bl. a. tullverket, polisväsendet och krigsmakten i den

statliga sjöräddningsverksamheten och havsövervakningen.

Lotsningen och de övriga arbetsuppgifterna på sjösäkerhetsområdet bedrivs

f. n. i huvudsak från 44 lotsuppassningsställen utefter kusten och i

Mälaren. De administrativa enheterna, lotsplatserna är 30 till antalet. Organisationen

hålls samman regionalt inom sex lotsdistrikt, som vart och

ett förestås av en lotsdirelctör. På lotsplatserna finns ca 430 lotsar och ca

270 båtmän. Antalet anställda på varje lotsplats varierar från några få

man till omkring 80.

Lots- och fyrväsendets nuvarande organisation är i hög grad historiskt

betingad. De fortgående förändringarna inom sjöfartsnäringen med övergång

till allt större, mer specialiserade och tekniskt allt bättre utrustade

fartyg och med en koncentration av trafiken till färre hamnar har successivt

ändrat betingelserna för serviceverksamheten inom lots- och fyrväsendet.

Som framgått av den tidigare redovisningen har lotsningsfrekvensen

sjunkit de senaste åren. Under större delen av 1960-talet har mot bakgrund

härav rationaliseringssträvandena inom lots- och fyrväsendet inriktats

på en successiv anpassning av organisationen till de ändrade

förutsättningarna. En koncentration till ett färre antal uppassningsställen

har eftersträvats, samtidigt som servicen anpassats för att motsvara

sjösäkerhetens och främst den kommersiella sjöfartens behov. När det

gäller utvecklingen i övrigt kan noteras den nu snart genomförda automatiseringen

av fyrarna samt uppbyggnaden av ett sammanhängande system

för positionsbestämning (decca) runt våra kuster, till vilka ändamål riksdagen

under en följd av år ställt medel till förfogande.

Lotsorganisationsutredningen har haft till uppgift att mot bakgrund av

den pågående utvecklingen närmare utreda den framtida målsättningen för

sjöfartsverkets engagemang i fråga om lotsservice och sjösäkerhetsåtgärder.

Utredningens överväganden har resulterat i en skiss till framtida

organisation för det lokala lotsväsendet. Skissen har givits formen av alternativa

modeller för en anpassning av verksamheten vid varje lotsupppassningsställe

till efterfrågan på service.

Den organisation, som utredningen stannat för, innebär en minskning av

antalet lotsuppassningsställen från nuvarande 44 till 28. Lotsplatsernas

antal förutsätts minska från 30 till 11. Av de uppassningsställen som förutsätts

indragna torde enligt utredningen dock 11 bibehållas under en

övergångsperiod. Under förutsättning att lotsningsverksamhet alltjämt

skall bedrivas inom samtliga kustområden, beräknar utredningen personalbehovet

år 1975 till ca 340 lotsar och ca 190 båtmän.

Förslaget ger enligt utredningens bedömning den organisation som till

lägsta möjliga kostnad fortfarande medger en tillfredsställande lotsservice

runt hela Sveriges kust och som samtidigt är förenlig med sjösäkerhetens

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

krav. Utredningen har då inte räknat med att lotsväsendet helt kommer

att finansieras med lotsningsavgifter. I sådant fall måste organisationen

ytterligare begränsas.

Utredningens förslag utgår bl. a. från förutsättningen att ett system med

i princip allmän lotsfrihet införs. Skyldighet att anlita lots bör dock

gälla för tankfartyg och andra fartyg med allmänfarlig last samt vid passage

av svårnavigabla farvatten, varvid förutsätts undantag för mindre fartyg.

Flertalet remissinstanser har mot bakgrund av målsättningen om en

efterfrågeanpassad lotsorganisation ansett sig böra acceptera huvudlinjerna

i utredningens förslag inklusive tanken på att införa principiell lotsfrihet

med vissa undantag. Vissa remissinstanser har dock pekat på de negativa

konsekvenser som de av utredningen föreslagna förändringarna i organisationen

kan få. Farhågor uttrycks sålunda för att ett genomförande av

utredningens förslag kan komma att medföra en försvagning av de samlade

resurserna för havsövervakningen och en försämring av sjöräddningsberedskapen.

Några remissinstanser anser sig av sistnämnda skäl böra avstyrka

en ytterligare begränsning av lotsorganisationen.

Det system med lotsplikt, som -— visserligen med väsentliga inskränkningar

— ännu är gällande, infördes år 1894 och motiverades huvudsakligen

med sjösäkerhetens krav. Bestämmelserna i gällande lotsförordning

om lotsplikt hänför sig primärt inte till sjösäkerheten som sådan utan avser

i första hand att skapa underlag för en lotsavgiftsplikt.

Den tekniska utvecklingen har lett till att allt fler fartyg numera är

utrustade med kvalificerade anordningar för säker navigering och att

utmärkningen av farlederna sucessivt förbättrats genom tillkomsten av

nya och effektivare säkerhetsanordningar. Jag vill också erinra om att

den försöksverksamhet med befrielse från lotsplikten, som sedan några

år på lotsorganisationsutredningens förslag bedrivits i vissa farvatten, har

visat sig fungera tillfredsställande. Med hänsyn bl. a. härtill förordar

jag att en omläggning av lotsplikten sker i enlighet med utredningens

förslag. Utifrån en ordning med allmän lotsfrihet som huvudprincip bör

det i fortsättningen ankomma på befälhavare att med ledning av bestämmelserna

i sjölagen avgöra om han behöver anlita lots för eget och andra

fartygs säkerhet i farled eller i hamn. Vissa remissinstanser har påpekat

att fartygsbefälhavare av sitt rederi kan utsättas för påtryckning att avstå

från att anlita lots när han själv skulle vara benägen att begära sådan

medverkan. Jag vill i anslutning härtill erinra om att befälhavare enligt

sjölagen är skyldig att sörja för att fartyget framförs och handhas på

sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Undantag från regeln om lotsfrihet bör som utredningen förordat i regel

gälla för tankfartyg och andra fartyg med allmänfarlig last samt i svårnavigabla

farvatten, varvid förutsätts undantag för mindre fartyg. En föreskrift

om skyldighet att anlita lots i sådana fall ter sig i hög grad berättigad

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

mot bakgrund av den snabba utvecklingen mot allt större tankfartyg. Riskerna

har därigenom ökat för bl. a. vittgående skadeverkningar vid en

sjöolycka, särskilt i inre farvatten. Från allmänna säkerhetssynpunkter

finns det all anledning att såvitt möjligt eliminera de risker som är

förenade med framförandet av sådana fartyg. Samma skyddssynpunkter

kan med fog anföras i fråga om fartyg med annan allmänfarlig last, såsom

gas, syror o. d. Enligt överbefälhavaren bör övervägas om inte atomdrivna

fartyg skall jämställas med fartyg med allmänfarlig last. Jag vill

i anslutning härtill erinra om att rätten för sådana fartyg att färdas i

svenska farvatten redan reglerats i särskild ordning.

Sjösäkerhetssynpunkterna talar också för att lotstvång införs i vissa fall

t. ex. vid fart i trånga farleder, i hamninlopp och i farleder med intensiv

trafik. Som exempel på farvatten där sådant lotstvång bör kunna komma i

fråga kan nämnas farlederna till Luleå, Stockholms skärgård, Södertälje

kanal, samt Göteborgs skärgård.

Bestämmelser om en straffsanktionerad lotsplikt av i huvudsak den omfattning

jag här förordat i förening med en lämplig avvägning av avgifterna

för utförda lotsningar bör enligt min mening kunna skapa betydligt bättre

garantier för sjösäkerheten än nuvarande bestämmelser i lotsförordningen.

Jag återkommer till avgiftsfrågan vid behandlingen i det följande av sjöfartsutredningens

förslag.

Det bör åvila Kungl. Maj :t att efter förslag av sjöfartsverket meddela

bestämmelser om straffsanktionerad lotsplikt. I samband härmed bör

— med ledning bl. a. av utredningens synpunkter härvidlag — avgränsningen

av ifrågavarande lotsplikt med avseende på fartygstorlek m.m.

närmare klarläggas. Jag utgår i sammanhanget vidare från att befälhavare

efter särskild prövning skall kunna av sjöfartsverket erhålla bevis

som befriar honom från lotsplikten i vissa farleder.

Som framgår av redogörelsen i det föregående har den totala lotsningsfrekvensen

minskat betydligt. På vissa kuststräckor har antalet lotsningar

gått ned mycket kraftigt, vilket får ses som ett uttryck för att något

reellt behov för sjöfarten av en så vittförgrenad lotsorganisation som den

nuvarande knappast längre föreligger. Jag finner det därför naturligt, att

en ytterligare koncentration av lotsningsverksamheten sker till de kustavsnitt

och hamnar som alltjämt är av betydelse för sjöfarten. Den framtida

efterfrågan på lotsningstjänster bör i princip vara avgörande för i vilken

utsträckning denna koncentration bör ske. I likhet med flertalet remissinstanser

delar jag alltså utredningens principiella ståndpunkt härvidlag.

Jag är emellertid inte beredd att nu ansluta mig till den modell eller

plan för ytterligare rationaliseringsåtgärder som utredningen förordat.

I sammanhanget vill jag nämna, att sjöfartsverket för sin del räknar med

att under de närmaste åren följande ytterligare förändringar kan komma

i fråga, nämligen sammanläggning av Hudiksvalls, Söderhamns och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungi. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

Gävle lotsplatser, inordning av Furusunds lotsplats under Stockholms lotsplats,

sammanläggning av Lysekils och Nordkosters lotsplatser samt indragning

av lotsuppassningsställena Dalarö, Storugns och Ystad. Mot

bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen av lotsningsfrekvensen anser

jag sjöfartsverkets bedömning i och för sig rimlig. De ingående och

allsidiga överväganden som förändringar i lotsorganisationen motiverar

talar dock enligt min mening för att i fortsättningen även planerade indragningar

eller sammanläggningar av lotsuppassningsställen underställs

Kungl. Maj :ts prövning.

I fråga om återverkningarna för personalen inom lotsväsendet bör nämnas,

att de rationaliseringar som hittills genomförts i stort sett kunnat ske

i anslutning till en naturlig personalavgång och ålderspension vid nedre

pensionsgränsen. Jag räknar med att det skall bli möjligt att i huvudsak

bibehålla en sådan ordning vid fortsatta förändringar av lotsorganisationen.

Det kan vidare nämnas att den av statsmakterna nyligen beslutade

lagstiftningen om generell arbetstidsförkortning från 42 y2 till 40

timmar i veckan i viss utsträckning kommer att motverka förutsatt

minskning av främst antalet båtmän.

Som framhållits i det föregående bär staten huvudansvaret för att sjöräddningsväsendet

anordnas på ett ändamålsenligt sätt. Det åligger sjöfartsverket

att samordna sjöräddningsarbetet. Personal och övriga resurser

inom lots- och fyrväsendet spelar en betydelsefull roll i samarbetet

mellan olika statliga och andra organ för att upprätthålla en effektiv sjöräddningstjänst

och övervakning av våra kuster. I detta samarbete deltar

med viktiga uppgifter sådana statliga myndigheter och institutioner som

televerket, tullverket, polisen, marinen, flygvapnet och luftfartsverket. 1

fråga om lots- och fyrväsendets medverkan har farhågor uttryckts för att

en fortsatt rationalisering kan försämra effektiviteten inom sjöräddningen

och kustövervakningen. Även om det bör konstateras att lots- och fyrväsendet

primärt är inriktat på andra uppgifter, är jag medveten om de

problem som den fortsatta rationaliseringen i vissa fall kan innebära.

Genom den tidigare angivna handläggningsordningen, enligt vilken Kungl.

Maj :t kommer att underställas ändringar i lotsorganisationen bör emellertid

garantier skapas för att även sjöräddnings- och övervakningsaspekterna

blir beaktade i rimlig utsträckning.

Bortsett härifrån vill jag understryka vikten av att frågan om sjöräddningens

framtida verksamhetsformer blir föremål för närmare överväganden.

Frågan kommer också snarast att utredas i lämplig form.

I anslutning till sina mera allmänna överväganden av lots- och fyrväsendets

framtida organisation har utredningen även tagit upp vissa speciella

frågor, som sammanhänger med huvudmannaskapet för lotsningsverksamheten.

Härvidlag ansluter jag mig till utredningens grundläggande uppfattning

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

att huvudmannaskapet för all lotsning i riket i princip bör åvila staten.

Härför talar såväl effektivitets- och samordnings- som säkerhetssynpunkter.

En avveckling av hamnlotsorganisationen i det fåtal städer som fortfarande

har en sådan organisation liksom av hamnlotstvånget är enligt

min mening önskvärd. Det bör uppdras åt sjöfartsverket att i samråd med

vederbörande hamn klarlägga de ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenserna

av ett statligt övertagande av förekommande hamnlotsning

och av behovet av hamnlotstvång samt inkomma till Kungl. Maj :t med

därav föranledda förslag. Frågan hur lotsningsverksamheten till och i

Göteborgs hamn, i Trollhätte kanal och i Vänern skall ordnas på ett från

ekonomiska och säkerhetsmässiga synpunkter tillfredsställande sätt bör

utredas särskilt i samråd med berörda intressenter.

I fråga om lots- och fyrväsendets regionala organisation har utredningen

övervägt en begränsning av antalet lotsdistrikt från nuvarande sex till tre

ävensom möjligheterna att på längre sikt helt slopa distriktsindelningen.

Utredningen har dock velat avvakta organisationsförändringarna i lotsplatsorganisationen

och den slutliga rationaliseringen av fyrverksamheten.

Jag vill i anslutning härtill erinra om att i prop. 1970: 1 förutsatts att

östra lotsdistriktet skall sammanslås med mellersta lotsdistriktet varigenom

antalet distrikt nedbringas till fem. Flera skäl talar enligt min mening för

en ytterligare begränsning av antalet lotsdistrikt. Det bör härvidlag ankomma

på sjöfartsverket att successivt följa upp lotsorganisationsutredningens

överväganden och att — när säkrare underlag erhållits för en

värdering av de organisatoriska, ekonomiska och driftmässiga konsekvenserna

av en sådan begränsning •— inkomma med förslag till Kungl.

Maj :t.

Jag vill slutligen ta upp vissa frågor som mera specifikt berör det statliga

farledsväsendet. Lotsorganisationsutredningen har anfört att betydande besparingar

i materiel och arbetskraft torde kunna åstadkommas genom en

begränsning av antalet farleder. I fråga om fyrväsendet understryks angelägenheten

av att föreliggande planer för den fortsatta rationaliseringen

följs upp. Vidare konstateras att det finns såväl utprickning som farledsbelysning

som mera direkt är motiverad av timmerbogsering, fritidsbåttrafik

och yrkesfiske och att kostnadsansvaret för dessa anordningar bör

överföras till vederbörande intressenter. I anslutning till dessa utredningens

påpekanden vill jag betona vikten av att sjöfartsverket tar till vara de

möjligheter till besparingar som kan föreligga genom en begränsning av

antalet farleder i fall där detta är utan påtaglig olägenhet för sjöfarten och

genom en fortsatt automatisering av fyrar och andra säkerhetsanordningar.

Jag vill också understryka vikten av att en successiv inventering och värdering

sker av olika nyttodragares kostnadsansvar för verkets anläggningar.

En sådan värdering bör självfallet ske i samverkan mellan sjöfartsverket

och de myndigheter som handhar frågorna om fritidsbåttrafik och yrkes
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

fiske. Till kostnadsansvarighetsfrågan återkommer jag närmare i det

följande.

Jag övergår nu till att behandla frågan om de statliga sjöfart savgifterna.

Med utgångspunkt i de av statsmakterna antagna trafikpolitiska riktlinjerna

har sjöfartsutredningen förutsatt att varje sjötrafikantgrupp bör bestrida

åtminstone de kostnader för erhållna tjänster som skulle bortfalla

om tjänsterna inte tillhandahålls vederbörande (särkostnaderna). Varje

trafikantgrupp bör vidare enligt utredningen lämna något bidrag till täckning

av sådana gemensamma kostnader vilka inte utan vidare kan hänföras

till vissa trafikanter eller trafikantgrupper (samkostnaderna). En utjämning

av särkostnaderna mellan skilda trafikanter, kustavsnitt eller hamnar

skulle enligt utredningen vara oförenlig med strävan att få till stånd

en transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Utredningen

ser utformningen av de statliga sjöfartsavgifterna som ett viktigt

medel i strävandena att nå fram till en rationell hamn- och sjötransportpolitik

och en önskvärd samordning mellan sjöfarten och övriga transportgrenar.

En förutsättning för att sjöfartsavgifterna skall svara mot dessa

krav är att avgifterna utformas utifrån kostnadsansvarighetsprincipen. I

enlighet härmed föreslår utredningen, att nuvarande för hela riket gemensamma

avgifter — fyr- och båkavgift och lotsavgift — ersätts med ett mer

differentierat avgiftssystem innefattande fyravgift, isavgift, farledsavgift

och lotsavgift. Även den inrikes sjöfarten som hittills varit befriad från

avgifter — utom lotsavgift då lots anlitas — föreslås i fortsättningen bli

avgiftsbelagd. Kravet på full kostnadstäckning begränsar utredningen

inte till trafikgrenen sjöfart i dess helhet utan förutsätter, att kravet

skall hänföras till olika delar av verksamheten, till olika geografiska områden

etc. Utredningen förutsätter emellertid också, att utöver avgifter

på sjöfarten tillskott av statsmedel skall kunna förekomma, när statsmakterna

anser att olönsam verksamhet bör bibehållas av näringspolitiska,

sociala eller andra skäl.

Åtskilliga remissinstanser har ansett sig i och för sig kunna acceptera

grundtankarna i utredningens förslag, men flertalet har menat att utredningen

gått för långt när det gäller uppdelningen av kostnadsansvaret

i olika hänseenden och därför avstyrkt att det föreslagna avgiftssystemet

genomförs utan väsentliga modifieringar.

För min del är jag inte heller beredd att förorda ett avgiftssystem

som är lika långtgående vad gäller uppdelningen av kostnadsansvaret som

sjöfartsutredningen föreslagit. Inom ramen för de trafikpolitiska riktlinjerna

anser jag det motiverat att beakta exempelvis de särskilda problem

som sjöfarten på norrlandskusten erbjuder, det mindre och medelstora

tonnagets speciella betingelser etc. Efter ingående överväganden har

jag stannat för de förslag som jag redovisar i det följande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Det avgiftssystem som jag föreslår bygger på en fördelning av sjöfartsverkets

kostnader på verkets huvudsakliga verksamhetsområden farledsoch

fartygsverksamhet, vilka i stort sett motsvaras av anslagen Allmänna

sjövägar resp. Säkerheten på fartyg. Jag vill dock göra ett väsentligt undantag.

De i anslaget Allmänna sjövägar ingående kostnaderna för den statliga

isbrytningen, som utredningen inräknat i kostnadsansvaret, bör enligt

min mening även i fortsättningen bestridas av skattemedel. De bör således

betraktas som ett driftbidrag till sjöfarten främst på norrlandskusten.

Jag vill i sammanhanget erinra om mina uttalanden i prop. 1970: 81 angående

ett regionalpolitisk! betingat transportstöd till Norrland. Jag vill

vidare erinra om att inriktningen och omfattningen av den framtida isbrytarverksamheten

lämpligen bör klarläggas i anslutning till behandlingen

av hamnutredningens kommande betänkande om vintersjöfarten på Norrland.

Några remissinstanser har ifrågasatt, om inte staten bör svara även för

kostnaderna för sjökartläggning i likhet med vad som är fallet beträffande

kostnaderna för kartläggningen på land. Sjökartläggningen kan dock enligt

min mening inte sägas ha det allmänna intresse som kännetecknar kartläggningen

på land. Det gäller kartläggningen av såväl svenskt inre farvatten

som svenskt territorialvatten i övrigt. Jag vill i sammanhanget vidare

erinra om att Kungl. Maj:t nyligen uppdragit åt sjöfartsverket att närmare

klarlägga målsättningen för och behovet av sjökartläggning för handelssjöfarten.

I avvaktan på resultatet härav anser jag i varje fall, i likhet

med utredningen, att kostnaderna för den nuvarande sjökartläggningen i

princip bör ingå i handelssjöfartens kostnadsansvar.

De kostnader för budgetåret 1970/71 som beräknats under anslaget Övrig

verksamhet har jag hänfört till farleds- eller fartygsverksamhet med undantag

för militär sjökartläggning och radiotjänst åt sjöfarten. Den förstnämnda

verksamheten avser endast marinens behov av sjökartläggning och

radiotjänst åt sjöfarten gäller nyhetsförmedling till svenska sjömän utomlands.

Jag anser inte att kostnaderna för dessa aktiviteter bör innefattas

i handelssjöfartens kostnadsansvar. I fråga om nyhetsförmedlingen till

svenska sjömän vill jag erinra om att den liknande allmänna programverksamhet

för utlandet, som Sveriges Radio bedriver sedan mitten av

1960-talet, betalas av skattemedel över anslag under åttonde huvudtiteln.

De beräknade kostnaderna för budgetåret 1970/71 för sjöfartsverket har

i prop. 1970: 1 upptagits med 117,6 milj. kr. Härav har beräknats 24,4

milj. kr. för isbrytningen och sammanlagt 1,4 milj. kr. för militär sjökartläggning

och radiotjänst åt sjöfarten. Av återstående ca 92 milj. kr.

hänför sig ca 84 milj. kr. till farledsverksamheten och ca 8 milj. kr till

fartygsverksamheten.

Vad beträffar farledsverksamheten anser jag efter samråd med chefen

för jordbruksdepartementet att fritidsbåttrafiken och fiskerinäringen bör

lämna ett bidrag till samkostnaderna för verksamheten. I likhet med

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

flera remissinstanser anser jag att åtminstone fritidsbåttrafiken med hänsyn

till dess nuvarande omfattning bör betala ett högre belopp än de av

utredningen föreslagna 2,5 milj. kr. Jag har därför preliminärt beräknat

ett samkostnadsbidrag av 3,5 milj. kr. från denna intressegrupp. Jag vill

i detta sammanhang erinra om att chefen för handelsdepartementet i

prop. 1970: 79 angående stöd till idrotten förklarat att de frågor som hör

samman med fritidsbåttrafiken bör utredas i särskild ordning. Frågorna

om den serviceverksamhet för fritidsbåttrafiken som bl. a. sjöfartsverket

utför och om finansieringen och fördelningen av ansvaret för denna verksamhet

förutsätts därvid närmare klarläggas. Från yrkesfisket räknar

jag med ett bidrag om 500 000 kr. Dessa samkostnadsbidrag bör fr. o. m.

budgetåret 1971/72 i likhet med vad som redan är fallet i fråga om

dessa nyttodragares bidrag till vissa särkostnader bestridas från anslagen

Stöd till idrotten: Anläggningsstöd m. m. och Bidrag till fiskehamnar

m. m. under nionde huvudtiteln.

Resterande beräknade kostnader för farledsverksamheten utgör de kostnader

som handelssjöfarten bör bestrida. Jag har fördelat dessa med ca

43 milj. kr. på genomgående sjöfart och 37 milj. kr. på lokal sjöfart. Följande

principer och riktlinjer bör enligt min mening vara vägledande för

hur dessa kostnader skall tas ut.

För att bättre anpassa avgiftssystemet till kravet på kostnadsansvarighet

bör ett större antal resor än f. n. avgiftsbeläggas. Avgifterna bör

också bättre anpassas till de lokala farledernas längd. Vidare bör som

sjöfartsutredningen föreslagit obligatoriska avgifter utgå för resor mellan

svenska hamnar. Från kostnadsansvarighetssynpunkt anser jag det motiverat

att även bogsering av gods, främst timmer, beläggs med avgifter.

Vissa rabatter som av skilda anledningar under årens lopp tillkommit för

speciella slags fartyg och speciell trafik bör vidare i huvudsak slopas. Väsentligt

är enligt min mening dessutom att avgiftssystemet inom ramen för

en rimlig fördelning av kostnadsansvaret konstrueras så att uppbörd

och administration kan ske utan ett komplicerat och kostsamt förfarande.

Slutligen bör en alltför kraftig omfördelning av avgiftsbelastningen mellan

de enskilda fartygen så långt möjligt undvikas.

För att bibehålla lotsningsbenägenheten på en från sjösäkerhetssynpunkt

godtagbar nivå bör avgifterna för lotsning i det kommande systemet sänkas

i förhållande till nuläget. Vid sådant förhållande kommer i ännu mindre

grad än f. n. full täckning att kunna erhållas för kostnaderna för lotsorganisationen.

Större delen av dessa måste därför liksom hittills täckas

av de obligatoriska avgifter som i övrigt utgår.

Beträffande de framtida obligatoriska avgifterna bör dessa enligt min

mening avpassas så att kostnaderna för genomgående resp. lokal sjöfart

i princip täcks av särskilda avgifter.

Jag vill nu lämna en närmare redogörelse för det av mig förordade nya

avgiftssgstemet inom ramen för sjöfartsverkets farledsverksamhet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

Nuvarande fyr- och båkavgift och lotsavgift avses ersättas av en obligatorisk

fyravgift för utrikes fart, vars storlek i en allmän del är geografiskt

oberoende och i en lokal del är avpassad efter lotsledens längd. Härtill

kommer en obligatorisk fyravgift för inrikes fart samt en lotsavgift som

uttas endast när lots anlitas. De angivna fyravgifterna avses tas ut när

fartyg ankommer till svensk ort för att lämna eller hämta gods eller passagerare.

I det följande anges mera konkret de tänkta avgifternas konstruktion,

varvid de upptagna avgiftsbeloppen representerar det uttag som avses

ske vid övergången till det nya systemet.

Den allmänna fyravgiften för utrikes fart tas liksom nu ut av fartyg

som ankommer till svensk ort direkt från utrikes ort. Den beräknas efter

fartygets nettodräktighet och blir lika över hela landet. Fartyg på högst

40 ton netto befrias från avgift. Avgiftsnedsättning till hälften bör åtnjutas

enbart av linjefartyg i fjärrzonsfart. Den hittillsvarande rabatten

om 50 % för malmfartyg slopas.

För att täcka de kostnader som i det föregående ansetts böra hänföras

till den genomgående trafiken och dessutom visst underskott för lokal sjöfart

bör avgiften sättas till 2 kr. per ton netto. Vid jämförelse med nuvarande

fyr- och båkavgift bör observeras att denna tas ut vid både ankomst

till och avgång från svensk ort. Antalet avgiftspliktiga resor per år bör

ökas från sex till sju. Den allmänna fyravgiften beräknas medföra intäkter

av drygt 43 milj. kr. per år, att jämföra med de beräknade intäkterna

för budgetåret 1970/71 om ca 45 milj. kr. av nuvarande fyr- och båkavgift.

Den lokala fyraviften för utrikes fart avses tas ut av fartyg i utrikes resa

(dvs. fartyget skall lasta/lossa gods till/från utrikes ort) varje gång det

ankommer till avgiftsområde, vilket i regel kommer att motsvara tulldistrikt.

Främst för Stockholm och Göteborg synes tulldistriktet behöva uppdelas

i två eller tre avgiftsområden för att en tillfredsställande geografisk

jämställdhet med övriga avgiftsområden skall erhållas. Tulldistrikt har

valts främst av uppbördstekniska skäl. Taxan bör ha fartygets nettodräktighet

och farledens längd (eller genomsnitt av olika farleders längd inom

avgiftsområde) som avgiftsbestämmande faktorer. För frekvent trafik på en

eller flera hamnar inom avgiftsområdet bör i förväg kunna köpas rabattkort

som svarar mot tolv resor per halvår (januari—juni resp. juli—december).

Lotsningsavgiften avses i enlighet med det föregående utgå endast när

lots anlitas och då med ett lägre belopp än enligt nuvarande taxa. Jag bedömer

härvidlag en sänkning med i genomsnitt ca 25 % vara rimlig. Liksom

i nuvarande system bör avgiften beräknas efter fartygets nettodräktighet

och farledens längd. Den bör vidare i princip bygga på nuvarande taxa

men ges en tekniskt sett något modifierad utformning. Med hänsyn till att

den lokala fyravgiften tillsammans med lotsningsavgiften i stort sett skall

täcka kostnaderna för den lokala sjötrafiken bör den lokala fyravgiften

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 119 år 1970

motsvara lotsningsavgift i ena riktningen. Den lokala fyravgiften och

lotsavgiften beräknas tillsammans medföra intäkter av ca (12 + 22) 34

milj. kr. per år.

Den allmänna fyravgiften för inrikes fart avses tas ut av fartyg på resor

längs kusten och i Mälaren och som ankommer från avgiftsområde enligt

definitionen i det föregående till annat sådant område i inrikes resa, vilken

bör definieras så att lasten från svensk ort till annan svensk ort skall

utgöra minst en fjärdedel av fartygets nettodräktighet. För att hålla uppbördskostnaderna

inom rimlig ram bör mindre fartyg förslagsvis på högst

400 ton netto hållas utanför avgiftssystemet. För att inte skapa någon

tröskeleffekt bör avgift för övriga fartyg utgå per ton netto enbart för

den del av dräktigheten som överstiger 400 ton. Genom den tänkta begränsningen

torde huvuddelen av fartygen i inrikes fart och ca hälften av

inrikesgodset i sin helhet undantas från avgifter. Avgiften sätts i likhet

med den allmänna fyravgiften för utrikes fart till 2 kr. per ton netto

och antalet avgiftspliktiga ankommande resor till resp. avgiftsområde till

sju. För bogserat gods bör avgiften beräknas efter varans volym. Betalningsskyldighet

bör åläggas varuägaren. Avgiften sätts till 15 öre per m3,

vilket för timmer ungefär motsvarar 30 öre per ton, dvs. ungefär den

avgift som i medeltal torde komma att utgå för övrigt inrikesgods. Den

allmänna fyravgiften för inrikes fart beräknas medföra intäkter av ca

2,5 milj. kr. per år.

Det förordade avgiftssystemet beräknas således -— inklusive vissa intäkter

av försäljning av sjökort — sammanlagt medföra intäkter av drygt 80 milj.

kr. motsvarande det kostnadsansvar som angetts i det föregående. Ett oförändrat

avgiftssystem med fyr- och båkavgift, lotspenningar och försäljningsavgifter

för sjökort m. m. har i prop. 1970: 1 beräknats medföra intäkter om

sammanlagt ca 78 milj. kr. Det totala avgiftsuttaget av den utrikes fartygstrafiken,

vilken betalar avgifter redan i dag, blir således i stort sett oförändrat,

eftersom ca 2,5 milj. kr. av totalintäkterna härrör från inrikestrafiken

som f. n. inte betalar några obligatoriska avgifter.

Den totala avgiftsbelastningen (allmän fyravgift, lokal fyravgift och, då

lots anlitas, lotsavgift) innebär i förhållande till nuvarande avgiftsuttag i

stort en omfördelning av avgifterna till viss nackdel för de stora fartygen

och de fartyg som gör flera anlöp per resa. Detta beror i viss utsträckning

på att lots- och lokala fyravgiftstaxan inte har den ökande degressivitet

efter dräktighet och distans som kännetecknar nuvarande lotstaxa

samt på att minskningen i intervallet 80—300 ton (max. 300 kr.) som

den allmänna fyravgiften innebär i förhållande till fyr- och båkavgiften

får relativt mindre betydelse vid ökad dräktighet. Angivna allmänna förskjutning

i avgiftsbelastningen framstår som rimlig med hänsyn till inriktningen

av sjöfartsverkets kostnader. För fartyg i östersjöfart (alla

storleksklasser) kommer det nya avgiftssystemet att innebära en extra

avgiftshöjning på grund av bortfallet av nu gällande rabattbestämmelser.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

I sammanhanget bör erinras om att de statliga sjöfartsavgifterna normalt

utgör en ringa andel av de totala fraktkostnaderna.

Beträffande uppbördsförfarandet är utgångspunkten i princip att tullverket

som uppbär nuvarande fyr- och båkavgift skall uppbära avgifterna

i det nya avgiftssystemet. Lämpligheten av att sjöfartsverket även i fortsättningen

uppbär lotsavgiften bör dock särskilt övervägas. I varje fall i

fråga om uppbörden av avgiften för bogsering synes någon form av deklarationsskyldighet

bli aktuell för varuägaren.

Det ankommer på Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj :t bestämmer

att i huvudsaklig överensstämmelse med de angivna riktlinjerna

fastställa de nya avgifterna.

Under förutsättning av riksdagens godkännande av den förordade avgränsningen

av handelssjöfartens kostnadsansvar och av principerna för

avgiftssystemet avser jag att senare förelägga Kungl. Maj :t detaljerade förslag

till nya taxor. Jag avser därvid också föreslå att sjöfartsverket får besluta

om sådana avvikelser — t. ex. i form av rabatter från avgiftssystemet

— som är företagsekonomiskt motiverade samt att verket får meddela specialbestämmelser

för fartyg som tillhör nationer som behandlar egna fartyg

gynnsammare än svenska i avgifts- och lotsningshänseende.

De nya lotsningsbestämmelserna inklusive den nya lotsavgiften samt de

nya fyravgifterna bör träda i kraft den 1 januari 1971. Intäkterna av de

nya avgifterna för senare hälften av budgetåret 1970/71 torde få tas till

uppbörd under de på riksstatens inkomsttitel för nämnda budgetår upptagna

posterna Fyr- och båkmedel och Lotspenningar.

Jag övergår nu till att översiktligt beröra det andra av sjöfartsverkets

huvudsakliga verksamhetsområden, nämligen fartygsverksamheten. De hit

hänförliga kostnaderna beräknas enligt det föregående till drygt 8 milj. kr.

Från detta belopp bör avräknas 1,4 milj. kr. utgörande intäkter i skeppsmätningsverksamheten

samt 3,4 milj. kr. avseende intäkter av stämpelskatt

som erläggs vid förvärv av registreringspliktigt fartyg värt mer än

25 000 kr. Någon motsvarighet till stämpelskatt finns inte inom andra trafikgrenar.

Med hänsyn till konkurrensneutraliteten bör angivna belopp

tillgodoräknas fartygsverksamheten vid fastställande av kostnadsansvaret.

Jag anser i likhet med sjöfartsutredningen och flertalet remissinstanser,

att kostnaderna för den statliga tillsynen av fartyg skall täckas och att

avgifter bör tas ut för vissa förrättningar enligt lagen (1965: 719) om

säkerheten på fartyg. Härmed avses de regelbundet återkommande inspektionerna,

sjövärdighetsbesiktning, mellanbesiktning, passagerarfartygsbesiktning

och fribordsbesiktning samt viss extra besiktning. Avgift bör

även utgå för förrättningar som erfordras för föreskrivna tidsbegränsande

certifikat. Den del av sjöfartsinspektionens tillsynsverksamhet, som avser

icke regelbundet återkommande inspektioner för att undersöka om

bostäder, last, sanitära förhållanden, arbetstid, bemanning, lastningsför
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 119 år 1970

hållanden m. m. fyller lagens föreskrifter, bör däremot i likhet med vad

som gäller för yrkesinspektionens och hälsovårdsnämnds verksamhet inte

avgiftsbeläggas.

Grunden för taxan bör vara den beräknade kostnaden för varje förrättning.

Härav följer att taxan i förhållande till sjöfartsutredningens förslag

bör byggas ut något för de största lastfartygen. Med beaktande av vissa synpunkter

som framkommit vid remissbehandlingen anser jag dock att avgifterna

för mindre fartyg bör minskas något bl. a. med hänsyn till den

ekonomiska bärkraften hos fartygsägarna, främst yrkesfiskarna. Avgifterna

för fartyg med en bruttodräktighet under 500 registerton bör därför

göras direkt proportionell mot bruttodräktigheten. För att kompensera

den intäktsminskning som följer härav har jag -—■ efter samråd med

chefen för jordbruksdepartementet — kommit till att sjöfartsverket

fr. o. m. budgetåret 1971/72 bör erhålla ett bidrag om ytterligare 500 000

kr. från anslaget Bidrag till fiskehamnar m. m. under nionde huvudtiteln.

De kostnader som sålunda skall täckas av förrättningsavgifter utgör —

efter frånräknande av i det föregående angivna belopp — mellan 2,5 och

3,0 milj. kr. Jag avser att senare föreslå Kungl. Maj :t att bemyndiga

sjöfartsverket att närmare utforma taxa för ifrågavarande besiktningsverksamhet.

Den nya taxan för besiktningsavgifter bör liksom de nya sjöf artsavgifterna

träda i kraft den 1 januari 1971. Intäkterna av dessa förrättningsavgifter

för senare hälften av budgetåret 1970/71 torde få tas till

uppbörd under den på riksstatens inkomsttitel för nämnda budgetår upptagna

posten Skeppsmätningsavgifter.

Den fråga om kostnadsfördelningen mellan sjöfartsverket och hamnägare

som behandlats av såväl sjöf artsutredningen som lotsorganisationsutredningen

skall ytterligare beredas inom kommunikationsdepartementet

och jag avser att i annat sammanhang återkomma härtill.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag

att Kungl. Maj :t genom proposition bereder riksdagen tillfälle

att avge yttrande över de av mig förordade allmänna

riktlinjerna för lotsningsverksamheten m. m. samt för bestämning

av kostnadsansvar och avgifter för sjöfarten.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

KL Beckmans Tryckerier AB* Stockholm

Doktrin (2)

  1. Clas Nordström, Grundlag, fördrag och förordningsmakt, FT 1978 nr 4 s. 187, på s. 188 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Utredningsuppdrag, FT 1973 nr 5 s. 227, på s. 228 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. SU 1970:143 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:t proposition angående riktlinjer för lotsoch fgrväsendets organisation och för statliga sjöfartsavgifter jämte motioner. Pr s. 1 i texten
  2. 1LU 1970:31 Utlåtande i anledning av motioner angående tullpersonalens tillsynsoch övervakningsuppgifter. 1 de likalydande motionerna 1:398 av herrar Schött och Brundin och s. 10 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar.

  1. FT 1978 s. 187 Clas Nordström, Grundlag, fördrag och förordningsmakt s. 188 i texten
  2. FT 1973 s. 227 Utredningsuppdrag s. 228 i texten