Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om social centralnämnd m. m

1970-04-03 · 38 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 38 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:121, Med förslag till lag om social centralnämnd m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

1

Nr 121

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

social centralnämnd m. m.; given Stockholms slott den

3 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till lag om social centralnämnd m. m.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag som skall underlätta för

kommunerna att anpassa socialvårdens nämndorganisation till nya arbetsformer

inom socialvården. Enligt förslaget får kommunerna möjlighet att

ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd med en för

de tre vårdområdena gemensam social nämnd, kallad social centralnämnd.

En kommun får också inrätta s. k. sociala distriktsnämnder. Dessa skall i

centralnämndens ställe handlägga frågor som gäller enskild person. Varje

kommun får själv avgöra, om kommunen vill gå över till den nya nämndorganisationen.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att gälla i avvaktan

på resultatet av socialutredningens fortsatta arbete rörande den framtida

socialvårdens målsättning och organisation.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Förslag

till

Lag

om social centralnämnd m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

De uppgifter i en kommun som enligt gällande författningar ankommer

på socialnämnd, barnavårdsnämnd och kommunal nykterhetsnämnd får

efter beslut av kommunens fullmäktige i stället handhas av en för de tre

vårdområdena gemensam social centralnämnd.

Inrättas social centralnämnd, får kommunens fullmäktige också besluta

att i kommunen skall inrättas två eller flera sociala distriktsnämnder, var

och en för ett socialvårdsdistrikt, för att i den omfattning som framgår av

9 § handha uppgifter som avses i första stycket.

2 §

Har beslut fattats enligt 1 §, tillämpas icke 2—5, 8 och 9 §§ lagen

(1956: 2) om socialhjälp, 2 § andra stycket, 7, 8 och 10—12 §§ barnavårdslagen

(1960: 97), 3 § första stycket, 5—7 §§ samt 8 § 1 och 2 mom. lagen

(1954: 579) om nykterhetsvård.

Vad i övrigt i lag eller annan författning är föreskrivet om socialnämnd,

barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om social centralnämnd och, i förekommande fall, social distriktsnämnd.

Sociala centralnämnden

3 §

Ledamöter och suppleanter i social centralnämnd väljes av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får

dock ej vara under nio. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk och medicinsk

sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väl
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

jande som motsvarar det tal, vilket erhålles då samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant proportionellt val finns särskilda bestämmelser.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,

i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring.

4 §

I fråga om social centralnämnd äger 32—42 §§ kommunallagen (1953:

753) om kommunens styrelse motsvarande tillämpning. Nämndens protokoll

behöver, förutom vad som följer av 14 § tredje stycket barnavårdslagen

(1960: 97), ej innehålla annat än förteckning på närvarande ledamöter

samt för varje ärende beslutet och skälen därför.

5 §

Social centralnämnd får vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga

i nämndens överläggningar, tillsätta tjänst hos nämnden och anlita

det biträde i övrigt som fordras. Är behovet av juridisk eller medicinsk

sakkunskap ej tillgodosett inom nämnden, bör den anlita biträde av personer

med sådan sakkunskap.

Har kommunen beslutat inrätta tjänst, som skall vara gemensam för

social centralnämnd och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

får tjänsten tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

6 §

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande

ej kan anstå till dess social centralnämnd sammanträder, får nämndens

ordförande tills vidare bevilja honom socialhjälp. Ordförandens beslut skall

anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Kan i ärende enligt barnavårdslagen (1960: 97) social centralnämnds

prövning ej avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet, får nämndens ordförande

vidtaga de åtgärder samt meddela de beslut och förordnanden som

anges i 11 § första stycket barnavårdslagen. Beslut som ordföranden fattat

med stöd av detta stycke länder omedelbart till efterrättelse och gäller

tills vidare i avbidan på nämndens prövning. Det skall anmälas vid nämndens

nästa sammanträde. Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller

30 § barnavårdslagen eller förbud enligt 50 § samma lag, skall ordföranden

omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens sammanträde

skall i sådant fall hållas utan dröjsmål och senast inom tio dagar

från dagen för ordförandens beslut.

7 §

Om kommunens fullmäktige bestämmer det, får social centralnämnd

uppdraga åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller supplean
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

ter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman hos kommunen

att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av socialhjälps-, barnavårds-

eller nykterhetsvårdsärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i

fullmäktiges beslut. Därvid skall de begränsningar i delegationsrätten som

anges i 12 § första stycket 1—4 barnavårdslagen (1960: 97) gälla. Såvitt

angår ärenden enligt lagen (1954: 579) om nykterhetsvård får nämnden

endast genom samfällt beslut utdöma förelagt vite, föranstalta om åtgärd

enligt 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård, meddela beslut om övervakning

eller lydnadsföreskrifter, göra ansökan om tvångsintagning på allmän

vårdanstalt, föranstalta om verkställighet av slutligt beslut om tvångsintagning,

bevilja anstånd därmed, förklara sådant anstånd förverkat eller

göra anmälan hos överförmyndare. Framställning eller yttrande till fullmäktige

får beslutas endast av nämnden samfällt.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas

vid nämndens nästa sammanträde.

Sociala distriktsnämnder

8 §

Ledamöter och suppleanter i social distriktsnämnd väljes av kommunens

fullmäktige till det antal fullmäktige bestämmer. Antalet ledamöter får dock

ej vara under fem. Minst en av ledamöterna bör vara ledamot i sociala centralnämnden.

I övrigt äger bestämmelserna i 3 § motsvarande tillämpning.

9 §

Det ankommer på social distriktsnämnd att avgöra ärenden som avser

vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person enligt

lagen (1956:2) om socialhjälp, barnavårdslagen (1960:97) eller lagen

(1954:579) om nykterhetsvård. Kommunens fullmäktige får uppdraga åt

nämnden att även i övrigt avgöra ärenden som avser vård och behandling

eller annan åtgärd beträffande enskild person.

10 §

Bestämmelserna i 4 §, 5 § första stycket, 6 och 7 §§ gäller i tillämpliga

delar i fråga om social distriktsnämnd och dess ordförande. Tjänst hos

nämnden tillsättes dock av sociala centralnämnden. Det ankommer även på

sociala centralnämnden att göra framställning och avge yttrande till kommunens

fullmäktige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

5

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 april

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den kommunala

socialvårdens nämndorganisation och anför.

Socialutredningen1, som tillsattes år 1968, har avlämnat ett delbetänkande

kallat Lagstiftning om sociala nämnder i kommunerna (stencil S 1969:

11). I betänkandet läggs fram förslag till en lag som skall skapa formella

förutsättningar för en kommun att till en enda social nämnd samla de förvaltnings-

och vårduppgifter som f. n. är fördelade på barnavårdsnämnd,

nykterhetsnämnd och socialnämnd.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen,

riksförsäkringsverket, kammarrätten, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),

samtliga länsstyrelser, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet,

Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation

(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges

socionomers riksförbund (SSR), Svenska nykterhetsvårdsförbundet och

Sveriges social tjänstemannaförbund. Flertalet remissinstanser har bifogat

yttranden, som de inhämtat. Sålunda har länsstyrelserna inhämtat yttranden

från kommunernas styrelser.

Gällande bestämmelser m. m.

Särskilda nämnder

Bestämmelserna om organisationen av den primärkommunala socialhjälpsverksamheten,

barnavården och nykterhetsvården återfinns i lagen

1 Ledamöter landshövdingen Thure Andersson, ordf., landstingsdirektören Gillis Albinsson,

byråchefen Ingemar Andersson, riksdagsledamöterna Lars Henriksson och Mary Holmqvist,

direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamoten Erik Larsson, hovrättsrådet Nils Mangård, tillika

sekreterare, pol. mag. Ingegerd Troedsson och riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

(1956:2) om socialhjälp (ShjL), barnavårdslagen (1960:97) (BvL) och lagen

(1954: 579) om nykterhetsvård (NvL). Enligt dessa bestämmelser skall

i varje kommun för vart och ett av de tre vårdområdena finnas en särskild

nämnd som skall vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan

för vårdområdet, socialnämnd, barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd

(2 § ShjL, 2 § 2 st. BvL, 5 § 1 st. NvL). Om kommunens ringa folkmängd eller

liknande förhållanden gör en särskilt tillsatt nämnd obehövlig får socialnämnden

vara nykterhetsnämnd. Kungl. Maj :t kan föreskriva att kommun

skall tillsätta särskild nykterhetsnämnd (5 § 1 och 2 st. NvL). I november

1964 fanns särskilt tillsatt nykterhetsnämnd i 991 av landets 1 006 kommuner

(SOU 1967:36 s. 142).

Tillsättning m.m.

Ledamöter och suppleanter i de tre nämnderna väljs av kommunens

fullmäktige. Antalet ledamöter får inte i någon nämnd understiga fem.

Suppleanter i nykterhetsnämnd skall utses till minst ledamöternas halva

antal. För suppleanter i socialnämnd och barnavårdsnämnd finns inget minimiantal

föreskrivet (3 § 1 st. ShjL, 7 § 1 st. BvL, 5 § 3 st. NvL).

Beträffande val av ledamöter och suppleanter gäller olika bestämmelser

enligt å ena sidan ShjL och BvL och å andra sidan NvL. Bestämmelserna i

de båda förstnämnda lagarna är utformade i nära överensstämmelse med

bestämmelserna i kommunallagen (1953: 753) (KL) om val till kommunens

styrelse och till fakultativa nämnder för oreglerad kommunal förvaltning

(jfr 22 § 4 st. och 31 § KL). Valet skall alltså vara proportionellt, om

det begärs av ett visst minsta antal fullmäktigeledamöter. Sker ej val av

suppleanter proportionellt, skall även bestämmas den ordning i vilken suppleanterna

skall inkallas till tjänstgöring (3 § 2 och 3 st. ShjL, 7 § 2 och 3 st.

BvL). Bestämmelserna i ShjL och BvL skiljer sig från varandra endast i

det avseendet, att beträffande barnavårdsnämnd — men ej beträffande

socialnämnd — föreskrivs att juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom

nämnden, där så lämpligen kan ske (7 § 1 st. BvL). Om behovet av juridisk

sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden bör denna anlita biträde av

lagfaren person (10 § 2 st. BvL).

NvL:s regler för val till särskild kommunal nykterhetsnämnd skiljer sig

från motsvarande regler i ShjL och BvL därigenom att ett minsta antal

suppleanter är föreskrivet, att läkarmedverkan rekommenderas samt att såväl

män som kvinnor obligatoriskt skall vara representerade i nämnden,

vilket medför att val av ledamöter och suppleanter ej får ske proportionellt.

I november 1964 saknade 833 kommuner —■ däribland Stockholm samt vissa

större och medelstora städer — läkare som ledamot i nykterhetsnämnden. I

närmare hälften av samtliga städer och köpingar var dock läkare ledamot

av nämnden (SOU 1967: 36 s. 142). Liksom ShjL innehåller NvL ingen rekommendation

om juristmedverkan i nämnden.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

7

Valbarhet, inre organisation m. m.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av att valbarheten

upphör och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande

och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants tjänstgöring

och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv, förfarandet

vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande var

och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottas, skriftväxling,

vård och förtecknande av handlingar hörande till nämndens arkiv, utseende

av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och skadeståndsskyldighet

skall enligt samtliga tre vårdlagar i huvudsak bestämmelserna i 32-—42 §§

KL rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning (4 § ShjL,

8 § BvL, 5 § 5 st. NvL). Vad beträffar socialnämnd och nykterhetsnämnd

görs endast det undantaget, att protokoll inte behöver vara lika fullständigt

som kommunens fullmäktiges och styrelses protokoll.

De för barnavårdsnämnd gällande bestämmelserna avviker i två hänseenden

från vad som föreskrivs beträffande socialnämnd och nykterhetsnämnd.

Den första avvikelsen gäller valbarheten. Genom hänvisningen i

ShjL och NvL till 32 § KL, vilken i sin tur hänvisar till 7 § samma lag, utesluts

från valbarhet bl. a. den ledande befattningshavaren inom kommunens

samfällda förvaltning samt i kommunens tjänst anställd befattningshavare

som är chef för något till styrelsens förvaltningsområde hörande verk. Motsvarande

gäller inte barnavårdsnämnd. 8 § BvL upptar en bestämmelse om

att i kommunens tjänst anställd befattningshavare inte på grund av denna

sin tjänsteställning skall vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i

barnavårdsnämnd. Den andra avvikelsen rör protokoll vid barnavårdsnämndens

sammanträde där muntlig utredning förebragts. Enligt 14 §

3 st. BvL skall då uppteckning ske i erforderlig omfattning. Om i ärendet

inte upprättas särskild akt till vilken uppteckningen kan fogas, måste den

ingå i nämndens protokoll (8 § BvL).

Socialnämnd och barnavårdsnämnd får vid behov tillkalla särskilda sakkunniga

att deltaga i nämndens överläggningar, tillsätta befattning hos

nämnden samt anlita det biträde i övrigt som erfordras. Har kommunen

inrättat befattning som skall vara gemensam för socialnämnd resp. barnavårdsnämnd

och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

får befattningen tillsättas i den särskilda ordning som kommunen bestämmer

(5 § ShjL, 10 § BvL).

Enligt dessa bestämmelser får således socialnämnd och barnavårdsnämnd

själva avgöra, om någon utomstående bör tillkallas att som sakkunnig delta

i överläggningarna. Vad beträffar nykterhetsnämnd gäller däremot för vissa

läkare en tjänsteplikt att närvara (6 § NvL). I övrigt får nykterhetsnämnden

i den mån det finns erforderligt, till sitt biträde kalla därtill skickade

män och kvinnor (7 § NvL). Med stöd av denna paragraf får nämnden inte

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

bara anställa fast personal utan också knyta tillfälliga (frivilliga) medhjälpare

till sin verksamhet.

Ordförandebeslut och delegation

Såväl i ShjL som i BvL har ordföranden i vederbörande nämnd tillagts

behörighet att själv fatta beslut i brådskande ärenden. Beslutet skall anmälas

vid nämndens nästa sammanträde (8 § ShjL, 11 § BvL).

För socialnämndens ordförande gäller att han får fatta beslut i de fall då

någons behov av socialhjälp är så trängande, att med dess avhjälpande inte

kan anstå till dess socialnämnden sammanträder. I BvL anges uttryckligen

vilka åtgärder som barnavårdsnämndens ordförande får vidta och vilka

beslut han får fatta för den händelse nämndens prövning inte kan avvaktas

utan fara eller allvarlig olägenhet. Ordförandens åtgärder och beslut

med stöd av 11 § BvL är endast av interimistisk natur och gäller tills

vidare i avbidan på nämndens prövning. Medan socialnämndsordförandens

beslut att tills vidare bevilja någon socialhjälp skall anmälas för nämnden,

skall barnavårdsnämndsordförandens beslut sakligt prövas av nämnden.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt

50 § BvL, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta

i ärendet. Nämndens sammanträde skall i så fall hållas utan dröjsmål

och senast inom 10 dagar från dagen för ordförandens beslut.

Någon motsvarande behörighet att ingripa i brådskande fall har i NvL

inte tillagts ordförande i nykterhetsnämnd.

Enligt såväl ShjL som BvL får resp. nämnd i Viss omfattning delegera

beslutanderätten till särskild avdelning inom nämnden eller till viss person

(8 § 2 st. ShjL, 12 § BvL). Bestämmelserna härom är utformade i anslutning

till kommunallagens bestämmelser rörande nämnder för oreglerad

förvaltning. Om kommunens fullmäktige beslutar det, får socialnämnd eller

barnavårdsnämnd uppdra åt särskild avdelning, bestående av ledamöter eller

suppleanter i nämnden, eller åt ledamot eller suppleant eller åt tjänsteman

hos kommunen att på nämndens vägnar fatta beslut i vissa grupper av

ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i fullmäktiges beslut. Från denna

regel gäller enligt båda lagarna det undantaget, att framställning eller yttrande

till fullmäktige inte får beslutas annorledes än av nämnden samfällt.

I vad gäller barnavårdsnämnden är delegationsrätten av hänsyn till rättssäkerheten

begränsad i ytterligare vissa hänseenden. Från delegation har

sålunda undantagits vissa i 12 § BvL uppräknade beslut och åtgärder. Beslut

meddelat på grund av delegation är fattat på nämndens vägnar. Det

är bindande för nämnden och får alltså inte återkallas av denna. Beslutet

skall emellertid anmälas vid nämndens nästa sammanträde för kännedom

och registrering.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

I fråga om nykterhetsnämnd föreligger enligt NvL endast en mycket begränsad

delegationsrätt. Nykterhetsnämnd får uppdra åt ordföranden, en

eller flera ledamöter eller viss befattningshavare hos nämnden att avge yttrande

till polismyndighet i ärende rörande ansökan om eller innehav av

körkort. Åtgärd som vidtagits i anledning av sådant uppdrag skall anmälas

för nämnden så snart det kan ske (8 § 2 mom. NvL). Delegationsrätt i

större omfattning kan medges nykterhetsnämnd endast genom dispens, som

meddelas av Kungl. Maj :t.

Distriktsindelning

Endast ShjL anvisar uttryckligen en möjlighet att ge nämnden en lokal

anknytning till de olika delarna av kommunens område. Enligt 9 § får kommunens

fullmäktige eller efter bemyndigande av dem socialnämnden indela

kommunen i distrikt om det finns påkallat för att åstadkomma en lämplig

arbetsfördelning mellan socialnämndens ledamöter. Har så skett skall nämnden

för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva den närmaste

uppsikten över hjälpverksamheten inom distriktet. Distriktsindelning har i

ett par kommuner genomförts inom samtliga tre vårdområden efter dispens

av Kungl. Maj :t.

Tillsgnsmgndigheter

Nykterhetsnämnderna står under tillsyn av socialstyrelsen (3 § 2 st.

NvL) och nykterhetsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de anvisningar

angående verksamheten som socialstyrelsen meddelar (4 § 1 mom. 3 st.

NvL). Inom övriga vårdområden är socialstyrelsens uppgifter huvudsakligen

av rådgivande och vägledande karaktär. Sålunda har styrelsen att genom

råd och anvisningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt (53 § ShjL). Styrelsen har vidare att

följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom råd och anvisningar verka

för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt samt att öva tillsyn över

barnavårdsanstalter som avses i 8 kap. BvL (5 § BvL).

Länsstyrelserna har tillagts tämligen vidsträckta befogenheter att övervaka

såväl socialnämndernas som barnavårdsnämndernas verksamhet. Sålunda

föreskrivs i ShjL att länsstyrelserna, var inom sitt län, noga skall

följa tillämpningen av lagen och därvid tillse, att socialhjälpsverksamheten

ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt. Underlåter kommun att lämna

erforderlig obligatorisk socialhjälp, skall länsstyrelsen ålägga kommunen

att fullgöra sin skyldighet härutinnan. Yppas annars missförhållande,

har länsstyrelsen att vidta den åtgärd som behövs för att avhjälpa missförhållandet

(52 § ShjL). Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i BvL

i fråga om barnavården. Länsstyrelsen är sålunda skyldig att tillse bl. a.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

att barnavården inom länet ordnas och handhas ändamålsenligt, den skall

ålägga försumlig barnavårdsnämnd att fullgöra sina skyldigheter och den

skall i mån av behov ingripa med andra åtgärder som behövs för att vinna

rättelse i missförhållanden (4 § BvL).

Några bestämmelser om tillsyn från länsstyrelsernas sida över nykterhetsvården

finns inte i NvL. I viss mån motsvarande uppgifter läggs i stället

på länsnykterhetsnämnderna. Det åligger sådan nämnd bl. a. att hålla

sig noggrant underrättad om de kommunala nykterhetsnämndernas verksamhet,

att öva tillsyn över att dessa fullgör sina uppgifter samt att lämna

dem vägledning och bistånd. Finner länsnykterhetsnämnd att kommunal

nykterhetsnämnd underlåter att vidta åtgärd som enligt NvL ankommer

på den kommunala nämnden eller att sådan nämnd inte handlägger

ärende på nöjaktigt sätt, skall länsnykterhetsnämnden söka få till stånd

rättelse genom råd och anvisningar. Kan rättelse inte åstadkommas eller

kräver ärendets art omedelbart ingripande, har länsnykterhetsnämnden att

vidta de åtgärder som annars ankommer på den kommunala nämnden. Har

så skett får den kommunala nämnden ej ta befattning med ärendet i vidare

mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver. Länsnykterhetsnämnden har

i sådana fall samma befogenheter som tillkommer den kommunala nämnden

(4 § 3 mom. NvL).

Dispensbestämmelser

För organisationen av socialhjälpsverksamheten, barnavården och nykterhetsvården

i Stockholm gäller särskilda bestämmelser som efter förslag

av stadsfullmäktige fastställts av Kungl. Maj:t (11 § 1 st. ShjL, 13 § 1 st.

BvL, 8 § 3 mom. NvL). Dessa särskilda bestämmelser har fastställts genom

kungl. brev den 14 december 1956 (1956: 631) i fråga om socialhjälpsverksamheten,

genom en kungörelse (1960: 721) i fråga om barnavården

och genom kungl. brev den 9 mars 1962 (senaste lydelse 1967: 475) i fråga

om nykterhetsvården.

Även för annan kommun än Stockholm finns möjlighet att genomföra

en från de allmänna bestämmelserna avvikande organisation av socialhjälpsverksamheten,

barnavården och nykterhetsvården. Om organisationen

inte lämpligen kan ordnas efter vad som sägs i ShjL, BvL eller NvL, får

Kungl. Maj :t på framställning av kommunens fullmäktige medge undantag

(11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL, 8 § 3 mom. NvL). För nykterhetsvårdens del

innebär detta stadgande, som infördes i NvL fr. o. m. den 1 januari 1965,

en utvidgning av Kungl. Maj :ts möjligheter att ge dispens från lagens

regler. Tidigare kunde Kungl. Maj:t enligt dåvarande 8 § 2 mom. 2 st. NvL

endast meddela föreskrift om att handläggningen av andra ärenden än körkortsärenden

fick i viss kommun delegeras till arbetsutskott som utsetts

inom nykterhetsnämnden.

Med stöd av dispensreglerna har Kungl. Maj :t förordnat att särskilda be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ls proposition nr 121 år 1970

stämmelser för organisationen av nykterhetsvården, socialhjälpsverksamheten

och barnavården skall gälla dels i Göteborg genom kungl. brev den

28 oktober 1966 (1966:571) och dels i Hälsingborg genom kungl. brev den

25 augusti 1967 (1967:560). Dessutom har nykterhetsnämnderna i ett tiotal

av de större städerna i landet efter beslut av Kungl. Maj :t enligt dispensbestämmelserna

i NvL inrättat arbetsutskott för handläggning av vissa

ärenden.

Socialutredningens förslag

Allmänna synpunkter

Socialutredningen framhåller inledningsvis att dess uppdrag innefattar

inte bara en allmän översyn av de tre sociala vårdlagarna i syfte att anpassa

lagstiftningen till dagens situation utan också en undersökning av möjligheterna

till vidareutveckling. Arbetet skall enligt direktiven således omfatta

frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose

vård- och hjälpbehov. Möjligheterna att göra den förebyggande vården effektivare

skall beaktas. Uppsökande verksamhet skapar ökade förutsättningar

för den ekonomiska och personliga trygghet, som samhällets vittförgrenade

anordningar på det sociala området syftar till. Lika viktig som

den uppsökande verksamheten är den uppföljande. Det framhålls i direktiven

att det är angeläget att följa resultatet av insatta åtgärder och pröva

nya, om så behövs. Vård- och behandlingsmetoder skall granskas. Behov

av vård och omvårdnad från samhällets sida kan föreligga oavsett om det

finns ekonomiskt hjälpbehov eller inte. Samordning av åtgärder och samarbete

mellan olika samhällsorgan och institutioner skall granskas.

Enligt direktiven står det utredningen fritt att ta upp sådana spörsmål

som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom ramen för en

allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. I den mån det är motiverat

och lämpligt skall utredningen kunna lägga fram delförslag innan arbetet

slutförts.

Direktiven ger enligt socialutredningens mening utrymme för en allmän

och omfattande prövning av socialvårdens framtida utformning och innehåll.

Utredningen ställs inför långtgående krav och förväntningar. Dessa

har kommit till uttryck inte endast i direktiven utan också genom en aktiv

opinion. Sedan ett antal år tillbaka pågår en engagerad socialvårdsdebatt.

Den kritik som i detta sammanhang har framförts kan i stort sett sägas ligga

på två plan. Dels har, från skilda utgångspunkter, framförts allmänt samhällskritiska

synpunkter, där t. ex. stora delar av socialvårdens mål ifrågasatts,

dels har framförts en mer konkret utformad kritik, riktad i första

hand mot den nuvarande sociallagstiftningen samt de former för organisation

och metodik som gäller för huvuddelen av den primärkommunala so
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

cialvården av i dag. Det har bl. a. sagts att nuvarande sociala vårdlagar utgör

ett direkt hinder för en ändamålsenlig socialvårdsverksamhet.

Mot bakgrunden härav konstaterar utredningen att det ingalunda huvudsakligen

är en lagteknisk samordning av de sociala vårdlagarna som eftersträvas.

Tvärtom anser utredningen det vara sin uppgift att i stora

delar ge lagstiftningen ett nytt innehåll. En ny och samordnad lagstiftning

bör grundas på en klar målsättning för samhällets sociala ansvarstagande.

Socialutredningen betonar att den har att ta ställning till utformningen

av socialvården i vid mening. Frågeställningarna omfattar socialvårdens

hela inriktning, såsom social planering, allmänt förebyggande arbete samt

vård och behandling i olika sammanhang, ävensom kommunikationen mellan

socialvården och till denna gränsande områden. Utredningen behöver

ett omfattande material som underlag för sina ställningstaganden. Vissa

områden av det sociala fältet har visserligen redan vid utredningens början

kunnat anses relativt väl kartlagda. Beträffande andra områden har utredningen

däremot funnit det angeläget med ytterligare kartläggningar.

Utredningen framhåller att utredningsuppdragets omfattning medför att

det kommer att dröja innan utredningen hinner slutföra sin allmänna revision

av den sociala vårdlagstiftningens materiella innehåll. Med tanke på

detta har socialutredningen funnit två skäl för att med förtur behandla

en av de många frågor som närmare berörts i utredningens direktiv, nämligen

frågan om den kommunala socialvårdens nämndorganisation. Det

ena skälet är att nästa etapp av kommunindelningsreformen skall genomföras

vid årsskiftet 1970/71. Organisationen för den kommunala verksamheten

i de då nybildade kommunerna kommer att fastläggas inom den

närmaste tiden. Utredningen har därför ansett det ändamålsenligt att dessa

kommuner får möjlighet att från början anpassa organisationen av sin

socialvård till den nya helhetssyn som börjat tillämpas inom socialvården.

Det andra skälet är att utredningen funnit det angeläget att de formella

hinder för en bättre socialvård som vårdlagarnas bestämmelser om de specialiserade

nämnderna ansetts utgöra snarast möjligt undanröjs. Utredningen

har nämligen den bestämda uppfattningen att de materiella bestämmelserna,

särskilt efter 1968 års ändringar i ShjL, redan nu ger utrymme

för en aktiv och effektiv socialvårdande verksamhet.

Utredningen framhåller att nuvarande sociallagstiftning och socialvårdsorganisation

har byggts upp enligt den s. k. funktions- eller specialiseringsprincipen,

med en lag och ett kommunalt socialvårdsorgan för vart och ett

av tre avgränsade vårdområden. Eftersom ärendena brukar fördelas efter

lagområde, blir en person som i flera olika hänseenden behöver råd, stöd,

hjälp och omvårdnad hänvisad till skilda socialvårdsorgan alltefter karaktären

av det problem eller symtom som för tillfället ger sig till känna. Det

kan därför förekomma att tre socialassistenter och tre förtroendemannaorgan

samtidigt behandlar en och samma persons problem.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

13

Utredningen konstaterar att man i det sociala vård- och behandlingsarbetet

i stället på många håll har börjat tillämpa den så kallade familjevårds-

eller familjeprincipen, vilken bl. a. innebär att all kommunal socialvård

som rör en och samma person eller familj skall handläggas av en och

samma socialvårdstjänsteman, helst också av samma beslutande organ. En

och samma tjänsteman bör vidare ansvara för hela handläggningen av ett

ärende — från anhängiggörandet till den slutliga verkställigheten av beslutet

— i den mån dessa uppgifter åligger socialförvaltningen.

Detta sätt att arbeta kan också enligt utredningen uttryckas så att socialvården

bör tillämpa en helhetssyn. Företrädarna för socialvården skall

inte nöja sig med att söka behandla enstaka symtom. De skall sträva efter

att komma fram till en samlad bild av den enskildes eller familjegruppens

olika problem och till en helhetssyn på hur dessa bäst skall lösas. Socialutredningen

anser att termerna helhetssyn och helhetsprincip bör användas

i stället för termerna familj evårdsprincip och familj eprincip. Även den

ensamstående kan enligt utredningen ha problem av olika karaktär, vilka

kräver en samlad bedömning av de åtgärder som bör sättas in.

Efter sina överläggningar med förtroendemän och tjänstemän vid ett flertal

socialförvaltningar och på grundval av det material i övrigt som varit

tillgängligt för utredningen anser den sig redan i detta skede av sitt arbete

kunna ta principiell ställning till förmån för helhetsprincipen inom socialvården.

I det sociala arbetet bör eftersträvas en helhetssyn på den hjälpbehövande

och hans situation och ett samordnat utnyttjande i varje enskilt

fall av alla tjänliga stöd- och hjälpåtgärder. Detta bör gälla även på förtroendemannaplanet.

Gemensam social nämnd

Utredningen framhåller att i helhetssynen bör ingå att den enskildes och

familjens problem tas upp till bedömning inte bara från socialvårdssynpunkt

utan också från medicinsk synpunkt. Bedömningen bör omfatta även

behovet av andra sociala stödåtgärder såsom arbetsvärd, arbetsanskaffning,

bostadsförsörjning osv. Viktigt för en praktisk tillämpning av detta synsätt

är uppenbarligen att organisatoriska förutsättningar finns för en sådan

helhetsbedömning. En kommunal socialvårdsorganisation uppbyggd efter

en renodlad funktionsprincip synes då enligt utredningen vara mindre

ändamålsenlig.

Utredningen framhåller vidare att gällande lagstiftning inte lägger hinder

i vägen för en önskad integrering av den kommunala socialvården på

tjänstemannaplanet. En samordning av tjänstemannafunktionerna har vanligen

uppnåtts genom att dessa sammanförts till ett kommunalkontor eller

en socialvårdsbyrå. På de håll där man ansett det angeläget att genomföra

helhetsprincipen också när det gäller beslutsfunktionerna, dvs. i första hand

på förtroendemannaplanet, har man däremot uppfattat vårdlagarnas be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

stämmelser om de obligatoriska sociala nämnderna som ett hinder. Detta

problem har man i praktiken fått försöka lösa bl. a. genom personalunion

mellan ledamöterna i de olika sociala nämnderna. I sitt betänkande lämnar

utredningen exempel på mer eller mindre långtgående integration av socialvården

på olika nivåer i skilda kommuner. Efter hand har positiva erfarenheter

av att tillämpa en helhetssyn kunnat redovisas. Dessa har varit såväl

vård- och behandlingsmetodiska som administrativa. Erfarenheterna har enligt

utredningen lett till att det från kommunalt håll, inom socialarbetarnas

organisationer och i den allmänna debatten höjts allt fler röster för att

lagstiftningen borde ändras så att den öppnade möjlighet för kommunerna

att låta en enda nämnd få ansvaret för hela den kommunala socialvården.

Detta önskemål har kommit till uttryck bl. a. i en skrivelse av den 14 mars

1967 från Svenska kommunförbundet till Kungl. Maj :t.

Hur förvaltningsorganisationen för den primärkommunala socialvården

skall vara utformad i framtiden beror enligt socialutredningen på vilken

ställning man tar till frågorna om socialvårdens inriktning, innehåll och medel.

Först efter det att ställning tagits till dessa frågor kan man bedöma

bl. a. vilken roll förtroendemannaorganet bör få i framtidens sociala arbete,

vilka uppgifter som bör förbehållas detta organ och vilka typer av avgöranden

som bör kunna delegeras till socialvårdstjänstemän på olika nivåer.

Utredningen är därför inte beredd att f. n. lägga fram något slutligt förslag

till sådan förvaltningsorganisation.

För att underlätta för de kommuner som önskar utveckla socialvården

enligt helhetsprincipen bör man emellertid redan nu skapa formella förutsättningar

för kommunerna att samordna socialvårdsverksamheten till en

enda social nämnd. Detta är det huvudsakliga syftet med det lagförslag

som socialutredningen nu lagt fram och som bygger på frivillighet. Utredningen

har nämligen funnit det lämpligt att varje kommun tills vidare själv

får avgöra, om kommunen vill övergå till det nya systemet. Ett skäl för frivilligheten

är att det på sina håll gjorts gällande att en alltför långt gående

integrering av vårdområdena i organisatoriskt hänseende skulle medföra

risk för att vissa speciella delar av socialvården skulle bli eftersatta. Innan

utredningen i sitt slutliga organisationsförslag tar ställning till frågan om

ett obligatorium, måste därför fördelar och nackdelar av helhetsprincipen

analyseras mer ingående än utredningen hittills kunnat göra.

Utredningen betonar att förslaget även i övrigt har begränsad räckvidd.

Det syftar endast till att skapa formella förutsättningar för en integration

av de tre vårdnämnderna. En sammanjämkning i lagtekniskt hänseende av

de delvis skiljaktiga organisatoriska bestämmelserna i vårdlagarna har

därför företagits. I och för sig önskvärda sakliga ändringar i gällande bestämmelser

bör däremot enligt utredningens mening tills vidare anstå.

De organisatoriska bestämmelser som finns i vårdlagarna rör endast förtroendemannaorganen,

nämnderna. Utredningens förslag avser därför bara

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

15

en samordning på nämndplanet. En samordning av vård- och behandlingsarbetet

har i åtskilliga kommuner redan skett på tjänstemannaplanet. En

bedömning av i vilken utsträckning och på vilket sätt en sådan samordning

lämpligen bör komma till stånd har utredningen däremot inte ansett sig

böra göra i förevarande sammanhang.

Sociala distriktsnämnder

Socialutredningen har funnit att den i detta sammanhang också borde

la upp till behandling frågan om en distriktsorganisation för socialvården.

Utredningen erinrar om att den enligt sina direktiv skall pröva om en

sådan organisation kan skapas där den är lämplig med hänsyn till kommunens

folkmängd eller areal. Distriktsorganen borde enligt direktiven i

den utsträckning det kan anses lämpligt inom sitt geografiska område avgöra

ärenden som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande

enskild person.

Utredningen pekar på att frågan tidigare behandlats av kommunalrältskommittén

i dess betänkande VI, Om den kommunala självstyrelsens lokala

förankring (SOU 1965:6) och konstaterar att utredningen i allt väsentligt

kan ansluta sig till kommunalrättskommitténs uppfattning om värdet av

en distriktsorganisation för socialvården och om hur denna bör vara utformad.

Utredningen anser att en sådan organisation i princip bör förbehållas

relativt stora kommuner.

Socialutredningen erinrar om den oro som på många håll uttryckts över

den försvagning av den kommunala demokratin som kommunsammanläggningarna

och den därav föranledda kraftiga reduceringen av antalet kommunala

förtroendeposter innebär. Utredningen framhåller att ett av skälen

till att kommunalrättskommittén förordade en distriktsorganisation inom

socialvården var att detta skulle innebära en god lösning från kommunaldemokratisk

synpunkt, eftersom fler lekmän inom de stora kommunerna

skulle kunna knytas till förvaltningen av socialvårdsangelägenheterna. Om

de nybildade storkommunerna utnyttjar den av utredningen föreslagna

möjligheten att inrätta en enda social nämnd — vilket alltså skulle medföra

en ytterligare minskning av antalet förtroendeuppdrag — måste det

anses vara angeläget att en distriktsindelning samtidigt kan genomföras i

sådana kommuner, där en decentralisering av vissa socialvårdsärenden till

lokala beslutande organ också kan anses funktionellt motiverad.

Lokala distriktsnämnder kan f. n. inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t

med stöd av dispensbestämmelserna i 11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL och

8 § 3 mom. NvL. Så har skett i Göteborg och Hälsingborg. Socialutredningen

föreslår nu att det införs en lagfäst rätt för kommun att, oberoende av

dispens, under vissa förutsättningar inrätta sociala distriktsnämnder med

behörighet att på den centrala nämndens vägnar avgöra ärenden som avser

vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Lag
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:is proposition nr 121 år 1970

förslaget bygger i denna del i stort på de särskilda bestämmelser för Göteborg

och Hälsingborg som Kungl. Maj :t meddelat.

Utredningen har diskuterat olika alternativ för en styrning av utvecklingen

så att ett lämpligt befolkningsunderlag för distriktsnämndens verksamhet

garanteras.

Ett alternativ är enligt utredningen att i lagtexten endast ställa upp ett

allmänt krav på att distriktsindelningen skall vara påkallad av hänsyn till

kommunens folkmängd eller areal — detta som underlag för en besvärsprövning

och ett undanröjande av fullmäktiges beslut i mer uppenbart

olämpliga fall — och att i övrigt lita till de styrande verkningarna på kommunernas

handlande av uttalanden i detta betänkande och av statsmakterna

vid lagförslagets fortsatta behandling.

Ett annat tänkbart alternativ skulle enligt utredningen vara att, utöver

rekvisitet att indelningen skall vara påkallad av hänsyn till folkmängd eller

areal, i lagtexten föreskriva en lägsta gräns för ett distrikts invånarantal.

I detta hänseende har utredningen diskuterat olika lösningar.

En möjlighet är att gränsen sätts tämligen lågt, exempelvis vid 8 000

invånare. Därmed skulle man i fråga om befolkningsunderlaget inte ställa

större krav på ett distrikt än på de minsta kommunerna med självständig

socialförvaltning efter det indelningsreformen genomförts. Vad gäller kravet

på effektiv service och god omvårdnad inom distriktet bör i detta fall

observeras att organisationen på tjänstemannaplanet inte behöver följa distriktsindelningen

och att avgörandena om ekonomi, planering osv. ligger

på den centrala nämnden.

En annan utväg är enligt utredningen att sätta nedre gränsen för ett

distrikts invånarantal vid 20 000 eller 25 000. Därmed skulle kravet på att

distriktet skall kunna bära en effektiv och allsidigt utrustad socialvårdsförvaltning

kunna tillgodoses. Mot detta alternativ kan anmärkas bl. a. att

en alltför liten andel av landets kommuner i så fall skulle ha möjlighet att

utnyttja lagens bestämmelser om distriktsindelning och att en sådan därför

lika gärna även i fortsättningen kunde göras beroende av Kungl. Maj :ts

dispens i det enskilda fallet.

Utredningen har stannat för att rekommendera att en lägsta gräns för

distriktets invånarantal anges i författningstexten och att denna gräns sätts

vid 15 000 invånare. Samtidigt bör författningstexten innehålla en bestämmelse

om att gränsen får underskridas om särskilda skäl föranleder detta.

Därmed öppnas möjlighet för en kommun att inrätta mindre distrikt om

befolkningskoncentration eller särskilda geografiska förhållanden påkallar

det och att behålla en distriktsindelning även om i något distrikt till följd av

befolkningsminskning gränsen senare kommer att underskridas. Utredningen

framhåller att det ankommer på en kommun som utnyttjar en sådan

undantagsbestämmelse att i händelse av ett överklagande övertyga den överprövande

instansen om de särskilda skälens existens och styrka.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

17

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen erinrar om att justitieombudsmannen under senare år aktualiserat

frågan om obligatorisk juristmedverkan i vissa barnavårdsärenden.

Utredningen anser emellertid att denna fråga inte bör lösas i förevarande

sammanhang. Rekommendationen i BvL att jurist om möjligt bör

vara ledamot av barnavårdsnämnd överför utredningen därför till sitt lagförslag.

Detsamma gäller rekommendationen i NvL om att läkare om möjligt

bör vara ledamot av kommunal nykterhetsnämnd. Utredningen är visserligen

av den uppfattningen att det inte står i god överensstämmelse med

moderna demokratiska tankegångar att föreskriva eller ens rekommendera

yrke eller utbildning som kompetensgrund när det gäller valbarhet till

offentligt uppdrag. Ett förtroendemannaorgans behov av särskild expertis

bör i princip tillgodoses på annat sätt. Utredningen anser emellertid att

den i förevarande förslag, vilket endast syftar till att göra en formell integration

av de tre vårdnämnderna möjlig, så långt som möjligt bör avstå från

att föreslå sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Vid sitt slutliga

ställningstagande till den framtida socialvårdsorganisationen kommer utredningen

att också behandla hithörande frågor.

Från BvL överförs också rekommendationen att nämnden vid behov skall

anlita biträde av person med juxädisk sakkunskap. Rekommendationen

bör gälla alla typer av ärenden där behov av sådan sakkunskap kan tänkas

föreligga, alltså t. ex. även vissa nykterhetsvårdsärenden. Dessutom

tar utredningen i sitt lagförslag in en rekommendation om att medicinsk

sakkunskap bör anlitas om det behövs. Denna rekommendation skall

enligt utredningen ersätta bestämmelsen i 6 § NvL om skyldighet för tjänsteläkare,

stadsläkare m. fl. att som en tjänsteplikt närvara vid nykterhetsnämndens

sammanträden. Utredningen finner särskilda skäl föreligga att

i detta hänseende avvika från sin principiella ståndpunkt, att det nu framlagda

lagförslaget inte bör innehålla ändringar i sak i förhållande till gällande

rätt. I kommun med distriktsnämnder är det avsikten att enskilda

vård- och behandlingsärenden skall handläggas av dessa nämnder. Behovet

av tillgång till medicinsk expertis kommer därför troligen att oftast göra

sig gällande i distriktsnämnderna. Att föreskriva skyldighet för vederbörande

tjänsteläkare i kommunen att delta i samtliga distriktsnämnders sammanträden,

så snart där behandlas ett nykterhetsvårdsärende, är emellertid

knappast realistiskt med hänsyn till dennes många andra tjänsteåligganden.

Till detta kommer att en av socialstyrelsen planerad utredning rörande

tjänsteläkareorganisationen kan leda till att begreppet tjänsteläkare försvinner

och utmönstras ur författningarna, låt vara att dessa läkares nuvarande

uppgifter kommer att finnas kvar och i så fall får läggas på andra

kategorier av läkare. — Socialutredningen anser det inte vara nödvändigt

att nu föreslå motsvarande ändring i NvL.

2—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

I ett behandlingsteam inom socialvården bör enligt utredningens uppfattning

ingå även andra experter än läkare, t. ex. psykolog och sociolog.

Utredningen kommer därför att vid sin slutliga revidering av vårdlagstiftningen

ta ställning till frågan, i vilken utsträckning det kan vara motiverat

att i fortsättningen i lagtexten särskilt framhäva betydelsen av den medicinska

— liksom den juridiska — expertisen.

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Nästan alla remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag om en

provisorisk lagstiftning som skall göra det möjligt för de kommuner som

så önskar att vid årsskiftet 1970/71 ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd

och nykterhetsnämnd med en gemensam social nämnd.

Socialstyrelsen anser att den nya organisationsformen bör göras tillgänglig

för kommunerna så snart som möjligt.

Åtskilliga remissinstanser, bland dem Svenska kommunförbundet, finner

det angeläget att den föreslagna lagen träder i kraft den 1 juli 1970 så att

de kommuner som nybildas den 1 januari 1971 kan bygga upp sin organisation

enligt de nya reglerna.

Allmänt kritiskt mot utredningens förslag är Svenska nykterhetsvårdsförbundet

som dock framhåller att förbundet i princip inte har något att

invända mot att man undanröjer formella hinder för de kommuner som så

önskar att praktisera en starkt centraliserad socialvård.

En enhällig remissopinion delar utredningens uppfattning att det sociala

vård- och behandlingsarbetet bör präglas av en helhetssyn på den enskildes

eller familjegruppens problem.

Flera remissinstanser bland dem socialstyrelsen och SSR ansluter sig till

utredningens uppfattning att i fortsättningen termerna helhetssyn och helhetsprincip

bör användas i stället för termerna familj evårdsprincip eller

familj eprincip.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, AMS och LO m. fl. understryker

att helhetssynen på den hjälpbehövande inte bör leda endast till ökad samordning

inom socialvården som sådan utan att den också bör skapa gynnsamma

förutsättningar för samarbete mellan socialvården och myndigheter

och organisationer utanför densamma. AMS understryker särskilt behovet

av samordning med arbetsvärden. Riksförsäkringsverket framhåller behovet

av en utbyggd samverkan med socialförsäkringens administration och

pekar på att sjukdom i flertalet fall är upprinnelsen till eller utflödet av

sociala vårdproblem.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet kritiserar socialutredningen för att

den enligt förbundets uppfattning synes använda begreppet helhetssyn en
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

19

dast för det socialvårdsarbete som bedrivs enligt familjevårdsprincipen och

betonar att helhetssyn kan prägla även arbetet enligt funktionsprincipen.

Gemensam social nämnd

Remissinstanserna tar upp frågan om fördelar och nackdelar med en gemensam

social nämnd.

Riksförsäkringsverket, AMS, länsstyrelserna i Älvsborgs, Skaraborgs och

Kopparbergs län, LO m. fl. understryker de fördelar som står att vinna

genom att de tre vårdnämnderna fors samman till en gemensam social

nämnd. Flera länsstyrelser säger sig ha fått goda erfarenheter av den integration

av den kommunala socialvården som redan ägt rum på många

håll. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller att den i sin verksamhet

funnit många fall, där hjälpbehovet skulle ha kunnat tillgodoses bättre om

enhetsprincipen varit helt genomförd. Andra länsstyrelser redovisar liknande

erfarenheter. LO anser att koncentrationen till en nämnd kommer att

medföra att förtroendemännens inflytande och styrning över målsättningsoch

planeringsfrågor stärks.

Socialstyrelsen anser att en enhetlig nämndorganisation har både fördelar

och nackdelar. Utöver de av utredningen redovisade fördelarna pekar styrelsen

på att en enhetlig nämndorganisation skapar gynnsamma förutsättningar

för att socialvården kan utvidgas till att omfatta gränsområden som

hittills släpat efter. Den samlade nämnden får vidare ökade möjligheter att

göra prioriteringar mellan olika angelägna projekt inom den totala socialvården.

Ledamöterna i den samlade sociala nämnden får ökad tyngd för

sina argument såväl gentemot kommunens anslagsbeviljande organ som

inom de politiska partierna. Härigenom främjas insyn och allmän debatt.

Förtroendemännens ställning stärks. Bland de nackdelar som det nya systemet

i vissa fall kan medföra och som det kan ta tid att övervinna pekar

styrelsen på att det minskade antalet förtroendemän torde medföra att en

allt större del av ansvaret flyttas över på tjänstemännen. Tjänstemännen

har vidare på många håll varit specialiserade på olika arbetsuppgifter och

kan därför knappast beräknas vara kompetenta att utan vidareutbildning

ha hand om alla de uppgifter som den samlade organisationen kan lägga

på dem. Styrelsen kan heller inte bortse från att en specialiserad nämnd

med specialtränade tjänstemän i vissa fall kan vara att föredra framför det

förordade systemet. Helhetsprincipen kan bli mer tidskrävande för tjänstemännen

än den gamla funktionsprincipen. Arbetsbelastningen på förtroendemännen

och särskilt på ordföranden kommer att öka med det nya systemet.

Styrelsen anser det därför ofrånkomligt med en relativt lång prövotid

innan definitiv ställning kan tas till organisationsfrågan.

Svenska kommunförbundet understryker att lagändringen inte bör uppfattas

som en rekommendation till kommunerna att gå över till ett system

med gemensam social nämnd. Enligt förbundet får det ankomma på kom
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

munerna själva att pröva i vilken utsträckning samordningen inom socialvårdsarbetet

bör drivas. Erfarenheterna från de kommuner som redan har

gemensam nämnd och de som efter en lagändring går in för denna organisation,

bör vara av värde för socialutredningens framtida bedömningar

om socialvårdens organisation. Därvid kan även jämföras med erfarenheterna

från de kommuner som i linje med familjevårdsprincipen byggt upp

en gemensam förvaltningsapparat men ändå behållit skilda nämnder.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet anser att man förutsättningslöst måste

pröva olika organisationsformer för primärkommunal socialvård. I avvaktan

på resultatet av de jämförande undersökningar mellan olika organisationsformer,

som senare bör komma till stånd, får man acceptera att socialvården

är olika organiserad och arbetar efter olika mönster i kommunerna.

Förbundet anser det emellertid oklart i vad mån socialutredningen

verkligen har för avsikt att förutsättningslöst jämföra socialvård bedriven

enligt funktionsprincipen respektive familj evårdsprincipen eller enligt ytterligare

något alternativ. Utredningens förslag är nämligen så utformade

att de närmast kan uppfattas som en rekommendation till kommunerna

att genomföra en integration enligt familj evårdsprincipen. Förbundet finner

det otillfredsställande att på detta tidiga stadium av utredningsarbetet

söka dirigera utvecklingen av den kommunala socialvården i en bestämd

riktning. Den utredning som lagts fram i betänkandet är påtagligt ensidig.

Den enligt familjevårdsprincipen genomförda centraliseringen av socialvården

har skett under de senaste två—tre åren och ger därför ofta inte underlag

för säkra slutsatser. Förbundet anser att det hade varit önskvärt att

den synnerligen viktiga frågan om verkningarna för de människor som behöver

bistånd av socialvården blivit ingående undersökt och resultaten redovisats

i betänkandet. Ur betänkandet utläser förbundet flera olägenheter

som är förenade med en integrerad organisation. Förbundet finner det angeläget

att det kommer till klart uttryck att förslaget inte är att fatta som

en rekommendation utan endast avser att öppna en möjlighet att i smidigare

former än som hittills varit möjligt ordna integrerad socialvård i de

kommuner som önskar en sådan lösning.

Flertalet remissorgan delar utredningens uppfattning att den nya lagstiftningen

bör bygga på frivillighet. Socialstyrelsen hänvisar till att det

inte föreligger någon större erfarenhet av hur det nya systemet kommer att

verka och framhåller att man bör gå fram med försiktighet och låta förslaget

bygga på frivillighet även om ett obligatorium ur vissa synpunkter skulle

vara att föredra. Svenska kommunförbundet motiverar sitt ställningstagande

med att det f. n. finns ett antal kommuner som genom val av samma

ledamöter i social-, barnavårds- och nykterhetsnämnd i praktiken redan

har en gemensam social nämnd medan andra kommuner överväger att sammanföra

uppgifterna till en nämnd. Länsstyrelserna i Södermanlands och

Kopparbergs län anser det vara en inte helt betydelselös nackdel att förslaget

bygger på frivillighet. Då länsstyrelserna är medvetna om behovet att

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 121 år 1970 21

under en försöksperiod mera ingående analysera helhetsprincipens fördelar

och nackdelar har de dock inte något att erinra mot frivilligheten.

LO accepterar frivilliglinjen med hänsyn till att lagförslaget endast är avsett

som ett provisorium men förutsätter att det slutgiltiga förslaget kommer

att innebära att helhetsprincipen genomförs i samtliga kommuner.

SACO och SSR anser att frivillighetsprincipen bör gälla endast övergångsvis

och att ett obligatorium bör införas relativt snart, förslagsvis vid årsskiftet

1973/74, då kommunindelningsreformen skall vara genomförd. SSR vänder

sig också mot att Stockholms stad enligt utredningen skall kunna behålla

sin nuvarande organisation där den funktionella uppdelningen nu

medför svårigheter för ett effektivt behandlingsarbete.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att den föreslagna lagstiftningen

överhuvudtaget inte blir direkt tillämplig på Stockholms stads sociala nämnder.

För Stockholm skall nämligen beträffande organisationen av den sociala

verksamheten gälla de särskilda bestämmelser som efter förslag

av stadsfullmäktige fastställs av Kungl. Maj :t.

Sociala distriktsnämnder

Det stora flertalet remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen och Svenska kommunförbundet,

tillstyrker i princip utredningens förslag om en lagfäst rätt

för kommun att under vissa förutsättningar inrätta distriktsnämnder.

Länsstyrelsen i Kalmar län och ytterligare ett par remissinstanser anser

förslaget om distriktsnämnder ändamålsenligt och välmotiverat, inte minst

ur kommunaldemokratisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det däremot tveksamt om man redan

i nuläget genom särskild lagstiftning bör binda sig för distriktsnämnder

som ett fakultativt organisationsalternativ. I avbidan på socialutredningens

slutliga organisationsförslag bör i stället även i fortsättningen lokala

distriktsnämnder med fördel kunna inrättas genom beslut av Kung],

Maj :t med stöd av dispensbestämmelserna i de olika vårdlagarna. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län anför liknande synpunkter och pekar även på

risken för att distriktsnämnderna kan komma att tillämpa olika praxis.

Länsstyrelsen anser att den i förslaget intagna delegationsrätten är tillräcklig

för att avlasta sociala nämnden mera rutinmässiga arbetsuppgifter.

Förvaltningscheferna för Stockholms stads socialnämnd och barnavårdsnämnd

samt drätselkammaren i Lidingö kritiserar förslaget om distriktsnämnder

på grund av att det dels inte ger utrymme för försöksverksamhet

innan ett fullständigt genomförande av socialverksamhetens omorganisation

enligt de nya riktlinjerna kommit till stånd i en kommun, dels inte

beaktar att det kan behövas beslutsinstanser med liknande befogenheter

även inom ramen för en organisation utan distriktsindelning. Länsstyrelsen

i Stockholms län framhåller emellertid att dessa synpunkter kan beaktas

under utredningens fortsatta arbete.

Utredningens rekommendation att lägsta gräns för ett distrikts invånar
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

antal skall vara 15 000 invånare har godtagits av ungefär hälften av remissinstanserna.

I några remissyttranden hävdas att invånarantalet helst bör vara högre.

Länsstyrelsen i Jämtlands län m. fl. remissinstanser anser, utan att ange

något invånarantal, att möjligheten att inrätta distriktsnämnder bör förbehållas

endast de verkligt störa, folkrika kommunerna, där en uppdelning

kan anses vara motiverad av arbetstekniska skäl. Länsstyrelsen i Västerbottens

län anser att invånarantalet i varje distrikt bör uppgå till 25 000. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län framhåller att om distriktsnämnder överhuvudtaget

bör få inrättas bör det lägsta tillåtna invånarantalet i ett distrikt

höjas avsevärt. Socialvårdskonsulenterna i andra, tredje, femte och nionde

distrikten anser att distriktsnämnder bör användas sparsamt och att invånarantalet

i ett distrikt inte bör få understiga 15 000.

I andra remissyttranden görs gällande att ett lägre invånarantal än 15 000

bör tillåtas som riktmärke eller att inget lägsta invånarantal bör anges.

Socialstyrelsen samt länsstyrelserna i Hallands och Kalmar län anser att

om någon gräns skall sättas bör den ligga vid 8 000 invånare dvs. det lägsta

invånarantal som efter indelningsreformen får förekomma i kommuner med

självständig förvaltning. Socialstyrelsen pekar på att man härigenom uppnår

närdemokrati. Drätselkammaren i Solna stad föreslår att gränsen sätts

vid 10 000 invånare.

Svenska kommunförbundet framhåller att det kan diskuteras om en begränsning

av distriktsindelningen överhuvudtaget bör ske med hänsyn till

invånarantal eller till geografiska eller andra förhållanden. I en kommun

av tätortskaraktär och t. ex. 60 000—70 000 invånare eller mer anser förbundet

det vara osannolikt att en distriktsindelning avpassad efter normen

15 000 invånare i varje distrikt ger underlag för en rationellt och funktionellt

uppbyggd vårdorganisation. I kommuner med glesbygdsområden kan

däremot ett invånarantal av den föreslagna storleksordningen eller lägre

vara motiverat för ett distrikt. Invånarantalet är därför en ofullständig

måttenhet. Att finna en bättre metod för en bedömning beträffande behovet

av uppdelning i socialvårdsdistrikt kan vara svårt. Förbundet finner emellertid

inte att detta är nödvändigt eftersom det finns anledning förutsätta

att kommunerna prövar frågan om distriktsindelning med hänsynstagande

såväl till uppbyggnaden av en rationell och funktionell socialvårdsorganisation

som till andra faktorer, t. ex. behovet av nämndorganisationens anknytning

till visst geografiskt område. Det saknas därför anledning att i

lagtexten ange något lägsta invånarantal för kommunernas rätt att besluta

om socialvårdsdistrikt.

I anledning av utredningens förslag att kommun under särskilda förhållanden

skall få inrätta mindre distrikt framhåller länsstyrelserna i Stockholms,

Östergötlands och Gotlands län att avgörandet i dessa frågor bör

ligga hos någon annan instans än hos kommunen själv. Länsstyrelsen i

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

23

Stockholms län ifrågasätter om inte kommun, som önskar göra undantag

från huvudregeln, skall vara skyldig att antingen på förhand påkalla länsstyrelsens

prövning av lämpligheten härav eller också underställa länsstyrelsen

sina beslut för att dessa skall bli giltiga.

LO framhåller däremot att lokala särförhållanden kan motivera att kommunerna

ges något större frihet att inrätta distriktsnämnder än vad utredningen

föreslår. LO hävdar vidare att möjligheten att avvika från den uppställda

normen inte bör vara så lösligt formulerad som i förslaget.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter om det i alla situationer måste

krävas, att minst två distriktsnämnder inrättas. Inom en och samma

kommun kan geografiska och kommunikationsförhållanden vara sådana

att distriktsnämnd framstår som lämplig för den ena kommundelen, medan

det är mest ändamålsenligt att huvudnämnden på vanligt sätt behandlar

gemensamma ärenden och ärenden från den övriga delen av kommunen.

Drätselkammaren i Nyköping anför liknande synpunkter.

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen har föreslagit att jurist och läkare om möjligt bör vara ledamot

av den centrala nämnden och distriktsnämnderna samt att nämnd

bör anlita biträde av personer med juridisk eller medicinsk sakkunskap

om behovet av sådan sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Kopparbergs län, SACO m. fl. finner

förslaget riktigt. Länsstyrelserna i Östergötlands och Jämtlands län beklagar

att utredningen inte i detta sammanhang ansett sig böra gå längre och

ta ställning till frågan om obligatorisk juristmedverkan i ärenden som gäller

administrativa frihetsberövanden.

Flera remissinstanser föreslår att bestämmelserna om specialistledamöter

i nämnderna bör utgå. Kommunförbundet anser att den rätt för nämnderna

att tillkalla särskilda sakkunniga som utredningens förslag innehåller

är tillräcklig för att ge nämnden möjlighet att erhålla all slags sakkunnigmedverkan,

som kan behövas för nämndens arbete. Landstingsförbundet

finner att man redan nu, utan att avvakta utredningens slutliga

förslag till socialvårdsorganisation, bör pröva i vad mån de något förlegade

bestämmelserna om juridisk eller medicinsk expertis som ledamöter i nämnderna

bör överföras till den nya lagen om gemensam social nämnd. LO

och Kommunalarbetareförbundet framhåller att det är främmande för en

demokratisk valordning att specialdestinera mandat till vissa yrkesgrupper.

Om nämnden anses ha behov av en speciell expertis bör sådan kunna

knytas till nämnden i andra former. Om rekommendationen följs kan detta

inverka menligt på den i kommunallagarna i övrigt gängse principen om

proportional!tet. SSR anser föreskriften om att vissa yrken skall vara företrädda

i nämnden så störande att den bör tas bort redan nu.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Nuvarande sociallagstiftning bygger på en ordning med en lag och ett

kommunalt förtroendemannaorgan för vart och ett av de tre verksamhetsområdena

socialhjälp, barnavård och nykterhetsvård. Även på tjänstemannaplanet

är den kommunala socialvårdsorganisationen oftast uppbyggd

i samma ordning. Allt oftare tillämpas emellertid i kommunerna

en arbetsmetod som innebär att olika slag av ärenden rörande samma person

eller familj handläggs av en och samma tjänsteman och av samma förtroendemän

oavsett om det rör sig om socialhjälp, barnavård eller nykterhetsvård.

Bl. a. denna motsättning mellan gällande ordning och nya principer

har uppmärksammats i direktiven för socialutredningen. Jag framhöll i

dessa att utredningen borde undersöka om lagreglerna kan utformas så att

det blir möjligt för kommunerna att låta en enda nämnd få ansvaret för

hela den kommunala socialvården och om en distriktsorganisation kan

skapas där en sådan är lämplig med hänsyn till kommunens folkmängd eller

areal.

I ShjL, RvL och NvL finns bestämmelser om rätt för Kungl. Maj:t att

meddela en kommun dispens från de organisationsregler som finns i de

olika lagarna. Denna dispensrätt har i några fall använts för att ge vissa

kommuner möjlighet att organisera sin sociala verksamhet på ett sätt som

kommunen ansett mer ändamålsenligt än den organisationsform som de

olika vårdlagarna anvisar. Kungl. Maj :t kan emellertid inte genom dispens

upphäva t. ex. en kommuns skyldighet att ha socialnämnd och barnavårdsnämnd.

De kommuner som önskar åstadkomma integration av sin socialvård

på förtroendemannaplanet har fått göra detta genom att skapa personunion

mellan ledamöterna i de olika nämnderna.

Särskilt med tanke på den nya etapp i kommunindelningsreformen som

kommer att genomföras vid årsskiftet 1970/71 har socialutredningen nu

lagt fram förslag till en lagstiftning som skall göra det möjligt för de kommuner

som så önskar att bl. a. ersätta socialnämnd, barnavårdsnämnd och

nykterhetsnämnd med en gemensam nämnd. Förslaget innebär först och

främst en formell sammanjämkning av de delvis skiljaktiga organisatoriska

bestämmelserna i de tre sociala vårdlagarna, ShjL, BvL och NvL. Därutöver

föreslår utredningen att en kommun under vissa förutsättningar skall få

inrätta sociala distriktsnämnder. Dessa skall ha rätt att avgöra ärenden

som avser vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person.

Liksom utredningen finner jag det angeläget att möjligheter öppnas för

de kommuner som så önskar att inrätta en annan nämndorganisation än

den som kan skapas inom ramen för vårdlagarnas bestämmelser om specialiserade

nämnder. Med stöd från en stor remissmajorilet förordar jag

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

därför att en lagstiftning genomförs med i huvudsak det innehåll som

utredningen föreslagit.

Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1970 med hänsyn till

att ett stort antal kommunsammanläggningar kommer att genomföras den

1 januari 1971 och att val till kommunala nämnder kommer att äga rum

i slutet av år 1970.

Jag vill betona att förslaget endast syftar till en provisorisk lagstiftning

som skall gälla i avvaktan på resultatet av socialutredningens fortsatta arbete.

Detta arbete innefattar en förutsättningslös genomgång av hela frågan

om den framtida socialvårdens målsättning och organisation.

Gemensam social nämnd

Enligt utredningen har från skilda kommuner redovisats positiva erfarenheter

av en integration av socialvården på olika nivåer. Dessa erfarenheter

har enligt utredningen lett till att från kommunalt håll, inom socialarbetarnas

organisationer och i den allmänna debatten allt fler röster höjts

för att lagstiftningen skall ändras så att den öppnar direkt möjlighet för

kommunerna att låta en enda nämnd få ansvaret för hela den kommunala

socialvården. Socialutredningen pekar för egen del på att den kommunala

socialvårdens framtida utformning beror på vilken ställning man tar till

frågorna om socialvårdens inriktning, innehåll och medel. Först sedan

ställning tagits till dessa frågor kan man bedöma bl. a. vilken roll förtroendemannaorganet

bör få i framtidens sociala arbete, vilka uppgifter som bör

förbehållas detta organ och vilka typer av avgöranden som bör kunna delegeras

till socialvårdstjänstemän på olika nivåer.

Utredningen och remissinstanserna pekar på både fördelar och nackdelar

med en gemensam social nämnd. Vissa remissinstanser säger sig ha

erfarenhet av många fall där hjälpbehovet hade kunnat tillgodoses bättre

om en organisation med gemensam nämnd varit helt genomförd. Bl. a. socialstyrelsen

framhåller att en enhetlig nämndorganisation skapar gynnsamma

förutsättningar för att socialvården skall kunna utvidgas till att

omfatta gränsområden som hittills släpat efter. LO m. fl. anser att koncentrationen

till en nämnd kommer att medföra att förtroendemännens inflytande

över och styrning av målsättnings- och planeringsfrågor stärks.

Bland nackdelarna med det nya systemet nämner några remissinstanser

att det minskade antalet förtroendemän kan medföra att en allt större del

av ansvaret flyttas över på tjänstemännen. Andra menar att tjänstemännen,

som på många håll varit specialiserade på olika arbetsuppgifter, knappast

kan vara kompetenta att utan vidareutbildning ha hand om alla de uppgifter

som den samlade organisationen lägger på dem. Det nya systemet

kan vidare bli mera tidskrävande för tjänstemännen än det gamla. Arbetsbelastningen

på förtroendemännen och särskilt på ordföranden kommer

sannolikt att öka. Några remissinstanser anser att vissa delar av social
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

vården på grund av nämndledamöternas tidigare inriktning och erfarenheter

kan komma att bli eftersatta.

Jag är fullt ense med utredningen att man f. n. inte bör ta slutlig ställning

till förvaltningsorganisationen. Först bör resultatet av utredningens

fortsatta arbete avvaktas. Man bör dock som utredningen förordat redan

nu göra det möjligt för de kommuner, som så önskar, att samordna socialvårdsverksamheten

till en enda social nämnd. Erfarenheterna från en sådan

fullständig integration kan därmed läggas till grund för det slutliga

ställningstagandet till organisationsformerna i den framtida socialvården.

De olika uppfattningar om värdet av en gemensam social nämnd som kommit

till uttryck understryker ytterligare att den nu föreslagna lagstiftningen

utformas så att den lämnar kommunerna valfrihet i fråga om övergång

till den alternativa organisationsformen.

I detta sammanhang vill jag också betona att övergången till den nya organisationsformen

kommer att ställa stora krav på fortbildning av såväl

förtroendemän som tjänstemän. Det är utomordentligt viktigt att detta beaktas

när kommunerna tar ställning till en ändring av organisationen. En

förutsättning för att det nya systemet skall kunna tillämpas är att de som

skall handlägga de samlade socialvårdsfrågorna är väl förtrogna med alla

hithörande vårdgrenar.

Sociala distriktsnämnder

Lokala distriktsnämnder kan f. n. inrättas genom beslut av Kungl. Maj :t

med stöd av dispensbestämmelserna i 11 § 2 st. ShjL, 13 § 2 st. BvL och

8 § 3 inom. NvL. Så har skett i Göteborg och Hälsingborg. Socialutredningen

föreslår nu att det införs en lagfäst rätt för kommun att •—• oberoende

av dispens — under vissa förutsättningar inrätta sociala distriktsnämnder

med behörighet att på centralnämndens vägnar avgöra ärenden som avser

vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person. Utredningens

förslag bygger i denna del i stort sett på de särskilda bestämmelser

för Göteborg och Hälsingborg som Kungl. Maj :t meddelat dispensvägen.

Enligt dessa bestämmelser finns bl. a. fem distriktsnämnder i Göteborg och

två i Hälsingborg. Utredningen diskuterar olika alternativ för en styrning

av utvecklingen så att ett lämpligt befolkningsunderlag för distriktsnämndens

verksamhet garanteras. Den rekommenderar att en lägsta gräns för

distriktets invånarantal anges i författningstexten och att denna gräns

sätts vid 15 000 invånare. Samtidigt bör dock författningstexten innehålla en

bestämmelse om att gränsen får underskridas om särskilda skäl föranleder

detta.

Utredningens förslag om en lagfäst rätt för kommun att under vissa förutsättningar

inrätta distriktsnämnder tillstyrks i princip av det stora flertalet

remissinstanser. Vissa remissinstanser ifrågasätter dock om det är

lämpligt att redan nu binda sig för distriktsnämnder som ett fakultativt

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

organisationsalternativ. De menar att i avvaktan på socialutredningens slutliga

organisationsförslag bör lokala distriktsnämnder liksom tidigare inrättas

endast genom beslut av Kungl. Maj :t med stöd av de olika vårdlagarnas

dispensbestämmelser.

Utredningens rekommendation att lägsta gräns för ett distrikts invånarantal

skall vara 15 000 invånare har ungefär halva antalet remissinstanser

ansett sig kunna acceptera. I några remissyttranden hävdas att invånarantalet

bör vara högre och att möjligheterna att inrätta distriktsnämnder

bör förbehållas endast de störa folkrika kommunerna där en uppdelning

kan anses vara motiverad av arbetstekniska skäl. I andra remissyttranden

görs gällande att ett lägre invånarantal än 15 000 bör vara riktmärke eller

att inget lägsta invånarantal bör anges. Bl. a. socialstyrelsen och några länsstyrelser

anser att om någon gräns skall sättas bör den ligga vid 8 000 invånare.

Svenska kommunförbundet anser att det saknas anledning att i lagen

ange något lägsta invånarantal för kommunernas rätt att besluta om

socialvårdsdistrikt.

I anledning av utredningens förslag att kommun under särskilda förhållanden

skall få inrätta distriktsnämnder även om det föreslagna invånarantalet

inte uppnås framhåller vissa länsstyrelser att avgörandet härvid

bör ligga hos någon annan instans än kommunen. LO framhåller däremot

att lokala särförhållanden kan motivera att kommunerna ges något större

frihet att inrätta distriktsnämnder än vad utredningen föreslår.

Som framgår av redogörelsen för utredningens förslag i denna del och

av remissyttrandena kan många synpunkter läggas på frågan huruvida

och i vilken utsträckning kommunerna skall ha rätt att inrätta en särskild

distriktsorganisation för socialvården. Frågan kan bl. a. ses som en organisationsfråga

och som en kommunaldemokratisk fråga. Socialutredningen

har i sitt förslag gjort en avvägning mellan de olika intressen som gör sig

gällande i detta sammanhang. Utredningen har ansett att en distriktsorganisation

i princip bör förbehållas relativt stora kommuner. Utredningen

har därför rekommenderat att en distriktsindelning inte bör komma till

stånd om inte invånarantalet i ett distrikt kan bli relativt stort, nämligen

omkring 15 000. Distrikt med lägre invånarantal bör enligt utredningen endast

inrättas om befolkningskoncentration eller särskilda geografiska förhållanden

påkallar det.

Jag delar utredningens och de flesta remissinstansernas uppfattning att

kommunerna bör ges möjlighet att inrätta en distriktsorganisation utan

särskild dispens och utan att frågan underställs någon statlig myndighets

prövning. Detta bör komma till uttryck i författningstexten. Det är däremot

inte nödvändigt att i författningstexten ange någon nedre gräns för invånarantalet

i ett socialvårdsdistrikt. Jag anser mig — i likhet med vad

Svenska kommunförbundet anfört i sitt remissyttrande — kunna utgå

från att kommunerna då de prövar frågan om distriktsindelning tar tillbör
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 är 1970

lig hänsyn såväl till behovet av en rationell och funktionell socialvårdsorganisation

som till andra faktorer, t. ex. behovet av att nämndorganisationen

knyts till visst geografiskt område. Därvid bör utredningens synpunkter

tjäna till vägledning. Jag vill betona att möjligheten att införa en

distriktsorganisation enligt den föreslagna lagstiftningen endast är avsedd

att gälla som ett provisorium i avvaktan på resultatet av socialutredningens

fortsatta arbete rörande den framtida socialvårdens målsättning och organisation.

Det finns därför anledning för en kommun att ingående och från

olika utgångspunkter pröva frågan om uppdelning av kommunen i socialvårdsdistrikt.

Expertmedverkan i nämnderna

Utredningen har till sitt förslag flyttat över rekommendationerna från

BvL och NvL att en jurist och en läkare om möjligt skall vara ledamöter av

den gemensamma sociala nämnden och distriktsnämnderna. Förslaget, som

endast syftar till att under en övergångstid göra en formell integration av de

tre vårdnämnderna möjlig, bör enligt utredningen så långt möjligt inte medföra

några sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt. Från ShjL och

BvL har vidare förts över bestämmelserna att vederbörande nämnd får tillkalla

särskilda sakkunniga om så behövs. Dessutom har utredningen från

BvL fört över rekommendationen att nämnden om så behövs skall anlita biträde

av person med juridisk sakkunskap. I detta sammanhang har utredningen

även tagit in en rekommendation om att vid behov medicinsk sakkunskap

bör anlitas. Bestämmelsen är avsedd att ersätta skyldigheten enligt

6 § NvL för tjänsteläkare, stadsläkare m. fl. att såsom en tjänsteplikt i

vissa fall närvara vid nykterhetsnämndens sammanträden.

Vissa remissinstanser finner förslaget om specialistledamöter i nämnderna

riktigt. Några länsstyrelser beklagar att utredningen inte i detta sammanhang

ansett sig böra gå längre och ta ställning till frågan om obligatorisk

juristmedverkan i ärenden som gäller administrativa frihetsberövanden.

Andra remissinstanser förordar att bestämmelsen om specialistledamöter

i nämnderna redan nu utgår. Om nämnden anses ha behov av en särskild

expertis bör en sådan knytas till nämnden i andra former.

Jag har förståelse för åsikten att ett kommunalt förtroendemannaorgans

behov av särskild expertis i princip bör tillgodoses på annat sätt än

genom att experter ingår som ledamöter. Då utredningen har för avsikt

att under sitt fortsatta arbete ta upp dessa frågor i ett större sammanhang,

bör dock ingen saklig ändring nu göras i gällande ordning. Jag vill

emellertid framhålla att medverkan av juridisk och medicinsk sakkunskap

inte synes lika angelägen i den gemensamma sociala nämnden i en

kommun där sociala distriktsnämnder finns inrättade. I sådan kommun bör

denna sakkunskap i första hand vara representerad i distriktsnämnderna.

Mot utredningens förslag att i den nya lagen inte ta med skyldigheten för

tjänsteläkare att i vissa fall delta i behandlingen av nykterhetsvårdsärenden

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

29

har inga invändningar riktats under remissbehandlingen. Jag ansluter mig

till utredningens förslag i denna del.

Upprättat förslag

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet upprättats förslag

till lag om social centralnämnd m. m.

Jag övergår härefter till att lämna en specialmotivering till lagförslaget.

Specialmotivering

1 §

Några särskilda krav på kommunen i fråga om folkmängd e. d. har inte

ställts upp när det gäller rätten att gå över till den nya nämndorganisationen.

I den allmänna motiveringen har dock närmare angivits under vilka

förutsättningar en kommun bör överväga att inrätta sociala distriktsnämnder.

I paragrafen anges vilka kommunala socialvårdsorgan som enligt den

föreslagna organisationen skall handlägga sådana uppgifter som enligt

gällande författningar annars vilar på någon av de specialiserade vårdnämnderna.

Med gällande författningar avses även andra författningar än

de tre vårdlagarna såsom föräldrabalken, lagen (1947:529) om allmänna

barnbidrag, lagen (1964: 143) om bidragsförskott m. fl.

I fråga om benämningen på den nya gemensamma nämnden framhåller

utredningen att den övervägt beteckningen socialvårdsstyrelse för denna

nämnd och beteckningen socialvårdsnämnd för distriktsnämnden. Avsikten

har därvid varit att söka finna beteckningar som är särskiljande dels

i förhållande till de nuvarande specialiserade vårdnämnderna, som kommer

att finnas kvar i de kommuner som föredrar att inte gå över till det nya

systemet, dels i förhållande till varandra. Mot de nämnda beteckningarna

anfördes inom utredningen bl. a. att man borde undvika nya begreppsbildningar

och att man i stället borde överväga benämningar som redan vunnit

hävd inom svensk socialförvaltning. I första rummet borde därvid beteckningen

socialnämnd komma i fråga för den centrala instansen. För att i

någon mån markera skillnaden mellan den nya centrala instansen och den

specialiserade socialnämnden enligt ShjL har utredningen enats om att för

den centrala instansen föreslå beteckningen sociala nämnden och för den

lokala instansen beteckningen social distriktsnämnd.

Under remissbehandlingen har namnfrågan uppmärksammats av några

instanser. Det är därvid benämningen på den gemensamma sociala nämnden

som särskilt väckt intresse. Socialstyrelsen har ansett att en mera sär
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

skiljande beteckning än den som utredningen föreslagit är nödvändig och

har föreslagit benämningen social centralnämnd, som enligt styrelsens mening

dessutom kortfattat återger lagens innebörd. Andra förslag som förts

fram är gemensamma socialnämnden, socialvårdsstyrelsen, styrelsen för

socialförvaltningen eller enbart socialnämnden.

Benämningen på distriktsnämnderna har accepterats av alla remissinstanser

utom två, som föreslår benämningen socialvårdsnämnd för distriktsnämnderna.

Frågan om benämningen på de nya nämnderna är av praktisk natur och

det erbjuder uppenbarligen svårigheter att lösa den på ett tillfredsställande

sätt. Om den nu föreslagna fakultativa lösningen med en central socialnämnd

slutligen görs obligatorisk kan det förefalla naturligt att använda beteckningen

socialnämnd för den gemensamma nämnden. Så länge de nuvarande

specialiserade nämnderna finns kvar i ett antal kommuner är det

emellertid nödvändigt att finna särskiljande beteckningar för de nya nämnderna.

Den av utredningen föreslagna benämningen sociala nämnden är inte

tillräckligt särskiljande från benämningen socialnämnd för att med fördel

kunna användas i det dagliga arbetet. Vid valet mellan olika alternativ har

benämningarna social centralnämnd för den gemensamma nämnden och

social distriktsnämnd för distriktsnämnden befunnits mest lämpade under

den övergångstid det här är fråga om.

De uppgifter som enligt gällande författningar nu åligger de tre specialiserade

vårdnämnderna skall i de kommuner som inrättat distriktsnämnder

fördelas mellan dessa och den centrala nämnden enligt regler, som anges

i 9 §.

Kommun som bestämmer sig för att inrätta distriktsnämnder skall inrätta

minst två sådana, vars distrikt tillsammans skall täcka hela kommunens

yta. Föreligger inte med hänsyn till kommunens folkmängd eller ytvidd behov

av åtminstone två distrikt, kan kommunen utnyttja möjligheterna till

delegation enligt 7 § för att minska arbetsbelastningen på den sociala centralnämnden.

2 §

De i första stycket angivna lagrummen sätts ur kraft såvitt de angår

den kommunala socialvården och ersätts av bestämmelser i den nya lagen.

I övrigt gäller bestämmelserna i dessa lagrum alltjämt, t. ex. föreskriften

i 3 § 1 st. NvL om länsnykterhetsnämnd.

Enligt andra stycket skall vad som i övrigt i lag eller annan författning

föreskrivs om socialnämnd, barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd äga

motsvarande tillämpning i fråga om social centralnämnd resp. social distriktsnämnd.

Detta innebär bl. a. att alla bestämmelser i de tre vårdlagarna

som inte ersatts av särskilda bestämmelser i denna lag äger tillämpning

på de nya nämnderna. Detsamma gäller bestämmelser i andra författningar

än de tre vårdlagarna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

Den inbördes kompetensfördelningen mellan social centralnämnd och

distriktsnämnderna behandlas i 9 §. Denna kompetensfördelning skall enligt

andra stycket tillämpas också i förhållande till andra myndigheter.

Sålunda skall t. ex. där distriktsnämnder finns inrättade åklagares eller

domstols begäran om yttrande rörande unga lagöverträdare riktas till och

besvaras av sådan nämnd och inte av centralnämnden.

Genom bestämmelsen i andra stycket kommer vidare bl. a. de allmänna

bestämmelserna om socialstyrelsens och länsstyrelsernas övervakande uppgifter

inom resp. vårdområde att gälla också i fråga om social centralnämnd

och distriktsnämnder. De långtgående befogenheter som i 3 och

4 §§ NvL tillagts socialstyrelsen och länsnykterhetsnämnd när det gäller

tillsynen över kommunal nykterhetsnämnd skall gälla endast den

del av de nya nämndernas verksamhet som rör nykterhetsvården. Någon

förändring av länsnykterhetsnämndernas tillsynsuppgifter bör med hänsyn

till lagstiftningens provisoriska karaktär inte ske nu. Inte heller berörs

nykterhetsvårdskonsulenternas ställning.

Bidrag enligt kungörelsen (1954:431) om statsbidrag till de kommunala

nykterhetsnämndernas verksamhet skall utgå endast till den del av de nya

nämndernas verksamhet som avser nykterhetsvård.

En bestämmelse som inte sätts ur kraft genom 2 § i den nya lagen är

10 § ShjL, där det sägs att socialnämnden för vård och förtecknande får

överlämna nämndens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

till kommunens styrelse, i den mån handlingarna inte behövs för det löpande

arbetet. Denna bestämmelse saknar motsvarighet i BvL och NvL men

det torde ha förutsatts att möjligheten skall stå till buds för barnavårdsnämnd

och nykterhetsnämnd. Samma möjlighet bör i fortsättningen stå

öppen för de nya nämnderna.

Beträffande vitesföreläggande i samband med kallelse av person som

skall inställa sig inför barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd gäller f. n.

olika regler i de tillämpliga lagarna. Kallelse kan enligt BvL ske vid vite

av 100 kr. och enligt NvL vid vite av 50 kr. ShjL innehåller inga bestämmelser

om viten. Skall en person kallas att inställa sig inför social centralnämnd

eller social distriktsnämnd i ett ärende, som rör tillämpningen av

flera av dessa lagar får strängast tillämpliga vitesföreläggande användas.

I detta sammanhang bör också vissa sekretessfrågor beaktas. I 14 § 1

st. lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna

handlingar (sekretesslagen) finns föreskrifter som inskränker

den fria tillgången till allmänna handlingar i ärenden rörande bl. a. socialhjälp,

samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds

och barnavårdsmäns verksamhet, rätt för enskilda att inköpa

alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nykterhetsnämnds

verksamhet i vad handlingarna angår enskilds personliga förhållanden.

Tillämpningen av dessa föreskrifter påverkas inte av att de upp
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

gifter som vilar på socialnämnd, barnavårdsnämnd eller kommunal nykterhetsnämnd

handläggs av en social centralnämnd eller sociala distriktsnämnder.

Inte heller påverkar denna organisatoriska förändring tillämpningen

av tystnadspliktsbestämmelserna i 64 § ShjL, 91 § BvL eller 64 §

NvL.

I 14 § 3 st. sekretesslagen sägs att vad som i övrigt stadgas i paragrafen

inte har avseende på myndighets beslut som utfärdats särskilt eller upptagits

i protokoll utom då det är fråga om bl. a. barnavårdsnämnds eller

nykterhetsnämnds beslut. Beslut av socialnämnd nämns däremot inte

i 14 § 3 st. sekretesslagen. Sålunda kan socialnämnds beslut inte sekreitessbeläggas

med stöd av denna bestämmelse till skillnad från beslut

av barnavårdsnämnd eller nykterhetsnämnd. Någon saklig ändring i detta

förhållande är inte avsedd att ske om en kommun går över till att organisera

sin socialvårdsverksamhet enligt den nu föreslagna lagen. Sekretessbestämmelserna

utreds f. n. av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén.

Det torde få ankomma på kommittén att överväga om sakliga ändringar

är påkallade i här berörda sekretessbestämmelser. Tills vidare får

centralnämnd och i förekommande fall distriktsnämnd beakta sekretessbestämmelserna

i 14 § 3 st. sekretesslagen vid utformningen av sina

beslut. Detta bör inte möta några praktiska svårigheter. Redan av

allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att nämnderna bör ange

den lag med stöd av vilken ett beslut eller del av beslut fattats. Om

sedermera ett visst beslut efterfrågas torde det inte möta några svårigheter

att avgöra vilka beslut eller delar av ett och samma beslut som skall behandlas

som om de fattats av barnavårdsnämnd resp. nykterhetsnämnd.

3 §

Antalet ledamöter i var och en av de nuvarande vårdnämnderna skall

vara minst fem. Enligt denna paragraf skall antalet ledamöter i sociala

centralnämnden vara minst nio. Ett udda antal ledamöter synes generellt

vara att föredra i en nämnd med beslutsfunktioner.

NvL:s bestämmelser om ett visst minimiantal suppleanter och om obligatorisk

medverkan av både män och kvinnor har ingen motsvarighet beträffande

sociala centralnämnden. Vad sistnämnda fråga beträffar måste det

numera utan några särskilda bestämmelser anses självklart att båda

könen bör vara representerade i socialvårdens nämndorganisation.

Som framhållits i den allmänna motiveringen bör tills vidare om möjligt

såväl juridisk som medicinsk sakkunskap vara företrädd inom nämnden.

Andra och tredje styckena motsvarar 3 § 2 och 3 st. ShjL och 7 § 2 och

3 st. BvL. Eftersom det inte uppställts några speciella obligatoriska kvalifikationsvillkor

för ledamotskap i nämnderna — vad som sägs i första stycket

om medverkan av jurist och läkare utgör som tidigare framhållits endast

en rekommendation — finns det inte något hinder mot att vid val

använda proportionell valmetod.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

33

4 §

Paragrafen motsvarar 4 § ShjL, 8 § BvL och 5 § 5 st. NvL och har fått

samma sakliga innehåll som 4 § SlijL och 5 § 5 st. NvL. Det förbud för

vissa kommunala tjänstemän alt vara ledamot av eller suppleant i resp.

nämnd, som följer av bestämmelserna i ShjL och NvL, saknas i BvL men

bör alltså gälla här.

Första stycket första punkten motsvarar 5 § 1 st. ShjL, 10 § 1 st. BvL

och 7 § NvL.

Första stycket andra punkten motsvarar 10 § 2 st. BvL och 6 § NvL. Den

innebär en saklig ändring i förhållande till 6 § NvL. Ändringen innebär att

tjänsteläkares skyldighet att i vissa fall närvara vid behandlingen av ärenden

enligt NvL upphör i kommun som tillämpar den nya lagen.

I andra stycket har tagits med en bestämmelse som motsvarar 5 § 2 st.

ShjL och 10 § 3 st. BvL även om det är sannolikt att bestämmelsen inte

kommer att få så stor praktisk betydelse i kommun med enhetlig social

nämndorganisation.

6 §

Paragrafen motsvarar helt bestämmelserna om ordförandebeslut i 8 §

1 st. ShjL och 11 § BvL. Införande av ordförandebeslut även i nykterhetsvårdsärenden

har ansetts inte böra övervägas i förevarande sammanhang.

7 §

Socialutredningen. Motsvarande paragraf i utredningens förslag har utformats

så att den till sin innebörd motsvarar delegationsbestämmelserna

i 8 § 2 och 3 st. ShjL, 12 § BvL och 8 § 2 mom. NvL. Ingen ändring i sak

har åsyftats. Någon utvidgning av delegationsrätten i fråga om nykterhetsvårdsärenden

har utredningen inte ansett sig höra överväga i detta sammanhang.

Remissyttrandena. Ett betydande antal remissinstanser har funnit det

otillfredsställande att delegationsbestämmelserna inte överarbetats eftersom

de är olika i de olika vårdlagarna. Särskilt otillfredsställande har man ansett

de begränsade delegationsmöjligheterna enligt NvL vara. Främst från

kommunalt håll efterlyses lika omfattande rätt till delegation inom nykterhetsvården

som inom barnavården. Några av de städer, vilkas nykterlietsnämnder

fått ökade delegationsmöjligheter i nykterhetsvårdsärenden

genom beslut av Kungl. Maj :t med stöd av dispensbestämmelserna i NvL

har understrukit att det är nödvändigt att de åtminstone får behålla dessa

ökade delegationsmöjligheter även om de skulle gå över till den nya organisationsformen.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 121

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Departementschefen. Erfarenheterna har visat att det särskilt inom större

socialförvaltningar finns ett praktiskt behov av ökade delegationsmöjligheter

för nykterhetsvårdsärendenas del. Detta behov kan väntas framträda

i allt fler kommuner som en följd av kommunsammanläggningarna och

särskilt i kommuner som går över till en organisation med social centralnämnd.

Behovet kan tillgodoses för de kommuner som inrättat en social

centralnämnd antingen genom att gällande dispensbestämmelser används

även för dem eller genom att delegationsbestämmelserna i 7 § utformas så

att dessa kommuner får laglig möjlighet till ökad delegation av nykterhetsvårdsärenden.

I valet mellan dessa möjligheter bör det sistnämnda alternativet

föredras.

Fråga uppkommer då i vilken utsträckning ytterligare delegation generellt

skall tillåtas i ärenden enligt NvL. En viss praxis har utbildats på detta

område under senare år. Vid de dispenser som Kungl. Maj :t meddelat

för ett tiotal större städer har nykterhetsnämnderna i dessa städer som

regel fått tillstånd att till ett inom nämnden valt arbetsutskott som består

av minst tre ledamöter delegera alla slag av ärenden enligt NvL. En annan

form för delegation av nykterhetsvårdsärenden som närmare stämmer

överens med delegationsbestämmelserna i 12 § BvL bör dock prövas. Social

centralnämnd bör sålunda få rätt att delegera vissa ärenden inte bara till

särskild avdelning utan också till viss ledamot eller suppleant eller till

tjänsteman hos kommunen. Denna vidgning av den krets till vilken delegation

får ske måste å andra sidan av rättssäkerhetsskäl medföra en begränsning

av de ärendetyper som får delegeras. Sålunda bör från delegation

undantas alla ärendetyper som har karaktär av tvångsåtgärder. Med

denna utgångspunkt föreslås undantag för beslut om utdömande av vite

(13 § 2 mom. 2 st. 2 p. NvL), beslut om avstängning från rätt att inköpa

alkoholhaltiga drycker (14 § 2 inom.), beslut om övervakning eller lydnadsföreskrifter

(15, 16, 36 och 51 §§), ansökan om tvångsintagning

(19 och 55 §§), verkställighet av beslut om tvångsintagning, villkorligt

anstånd med verkställighet av sådant beslut eller förverkande av villkorligt

anstånd (34 och 35 §§) samt anmälan hos överförmyndare (67 §).

8 §

För val av ledamöter och suppleanter i distriktsnämnd gäller samma bestämmelser

som i fråga om centralnämnd med undantag av att minsta

antalet ledamöter satts till fem och att minst en av ledamöterna i distriktsnämnden

bör vara ledamot av centralnämnden. Den sistnämnda bestämmelsen

syftar till att säkerställa en nödvändig kommunikation mellan de

olika nämnderna och att främja en enhetlig praxis inom kommunen i dess

helhet. Det torde vara naturligt att den ledamot som samtidigt är ledamot

i centralnämnden är ordförande i distriktsnämnden. Rekommendationen i

3 § 1 st. om medverkan av juridisk och medicinsk sakkunskap gäller även

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

för distriktsnämnd. Som framhållits i den allmänna motiveringen är medverkan

av juridisk och medicinsk sakkunskap i centralnämnden inte lika

angelägen i kommun där sociala distriktsnämnder finns inrättade, som i

kommuner utan distriktsnämnder. Något krav på att ledamot eller suppleant

i distriktsnämnd skall vara bosatt inom distriktet har ej uppställts.

Det förutsätts att de politiska partierna vid nomineringen av kandidater ser

till att dessa har en tillfredsställande anknytning till distriktet.

9 §

Paragrafen behandlar distriktsnämndernas kompetens och ånger alltså

i stora drag kompetensfördelningen mellan centralnämnden och distriktsnämnderna.

Socialutredningen. Utredningen anser att kompetensen för distriktsnämderna

bör vara enhetligt bestämd. Det skulle av flera skäl vara olämpligt

om i angränsande kommuner eller t. o. m. i samma kommun inrättades

nämnder med olika ställning i bebörighetshänseende. Enligt de särskilda

bestämmelser som gäller för distriktsnämnderna i Göteborg och Hälsingborg

grundas dessa nämnders behörighet på ett uppdrag från stadsfullmäktige.

Formellt anger föreskriften i de särskilda bestämmelserna för dessa

städer endast den övre gränsen för fullmäktiges delegationsrätt. Åtminstone

teoretiskt kan fullmäktige beträffande viss eller samtliga distriktsnämnder

i sitt uppdrag inskränka nämndens befogenheter, t. ex. i vad gäller tvångsingripanden.

Socialutredningen har föredragit att låta distriktsnämndernas

kompetens direkt framgå av lagtexten.

Remissyttrandena. Under remissbehandlingen har från flera håll efterlysts

en närmare reglering av kompetensfördelningen mellan centralnämnden

och distriktsnämnderna. Svenska kommunförbundet m. fl. anser att

en närmare precisering i lagtexten av distriktsnämndernas kompetens bör

övervägas. Beslut i ärenden som avser vård och behandling eller annan

åtgärd beträffande enskild person skall fattas av distriktsnämnden. Förbundet

förutsätter att detta avser specialreglerade vård- och behandlingsåtgärder

och att servicebetonade åtgärder som avser enskild person — t. ex.

fördelning av bostäder inom ålderdomshem, pensionärshotell etc. kan ombesörjas

centralt för kommunen om detta med hänsyn till lokaliseringen av

anläggningarna kan anses lämpligt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter

huruvida det inte måste anses innefatta en brist att lagen inte innehåller

någon reglering av centralnämndens befogenheter i förhållande till

eventuella distriktsnämnder. Den föreslagna lagstiftningen innefattar dock

införande av en ny princip i svensk förvaltning såtillvida att — med frångående

av delegationsinstitutet — inom en kommunal nämnds ansvarsområde

tillskapas av lagtexten att döma autonoma beslutsinstanser. I betänkandet

sägs emellertid att den centrala nämnden skall ange normer och

riktlinjer för verksamheten. Enligt länsstyrelsens mening bör denna norm
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

givningsrätt inskrivas i den nya lagen. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om

inte distriktsnämnd bör äga rätt att till centralnämnden hänskjuta ärende

av principiellt stor räckvidd och om inte sådan rätt bör komma till uttryck

i lagen. Drätselkammaren i Malmö har framfört liknande synpunkter. Socialnämnden

i Jönköping har ansett att förslaget bort utformas efter förebild

av de regler som f. n. gäller för Göteborg och Hälsingborg. Nämnden

framhåller att i Göteborg t. ex. ärenden som gäller social hemhjälp, bidragsförskott,

allmänna barnbidrag, ålderdomshem och barnstugor inte förts

över till distriktsnämndernas beslutsområde fastän de kan innebära åtgärder

beträffande enskild person. Enligt lagförslaget skulle alla sådana ärenden

komma att handläggas av distriktsnämnd. Socialnämnden anser icke

detta vara lämpligt. Sådana ärenden som bidragsförskott, allmänna barnbidrag,

handikappärenden, upplåtelse av platser på ålderdomshem m. fl. bör

icke splittras på distriktsnämnder. Konsekvensen av en sådan splittring kan

bli, att flera distriktsnämnder kan besluta att upplåta en ledigbliven plats

vid ett för hela kommunen gemensamt ålderdomshem. Enligt socialnämndens

mening bör bestämmelsen utformas så att vissa ärendegrupper obligatoriskt

skall handhas av distriktsnämnderna medan det överlämnas åt fullmäktige

att avgöra huruvida även andra grupper av ärenden skall höra under distriktsnämnderna.

Departementschefen. Social distriktsnämnd bör få behörighet alt avgöra

alla slags ärenden enligt de tre vårdlagarna som angår enskild person. Någon

begränsning av behörigheten i fråga om exempelvis sådana åtgärder och

beslut som enligt 12 § BvL inte får delegeras föreslås alltså inte. Beträffande

andra åtgärder som avser enskild person t. ex. ärenden om bidragsförskott

och allmänna barnbidrag, ärenden om fördelning av platser vid ålderdomshem

osv. bör det finnas valfrihet för kommunen att lägga dessa funklioner

på centralnämnden eller distriktsnämnderna.

Lagen innehåller inte någon bestämmelse om rätt för centralnämnden att

övervaka och ingripa i distriktsnämndens handläggning av enskilda ärenden

som enligt lagens bestämmelse eller fullmäktiges beslut faller inom distriktsnämndens

kompetens. Distriktsnämnd beslutar alltså på eget ansvar på motsvarande

sätt som en avdelning av en nämnd som fått beslutanderätt på

grund av delegation. Klagan över distriktsnämnds beslut förs också direkt

hos länsstyrelsen.

Tillgängliga uppgifter — bl. a. den undersökning rörande socialhjälpen

i kommunerna år 1967 som gjorts genom socialdepartementets försorg -—

visar att det f. n. tillämpas skilda normer i olika kommuner i fråga om

socialhjälp. Risken för all självständig beslutanderätt för distriktsnämnderna

skall medföra atl skilda normer och principer i fortsättningen kan

komma att tillämpas också inom olika delar av en och samma kommun kan

inte helt förbises. Den torde emellertid vara relativt begränsad. En garanti

för utvecklingen av en enhetlig praxis inom kommunen bör ligga i att centralnämnden

har möjlighet att utfärda allmänna råd och anvisningar för

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1970

37

distriktsnämndernas verksamhet och att minst en ledamot av varje distriktsnämnd

bör vara ledamot även av centralnämnden. Dessutom får förutsättas

att en samordning av praxis sker på tjänstemannaplanet. Kommunens förtroendemän

och tjänstemän inom socialvården får vidare förutsättas samlas

till återkommande konferenser om gemensamma problem. Det bör även

framhållas att de allmänna bestämmelserna i vårdlagarna om socialstyrelsens

och länsstyrelsernas tillsyn över respektive vårdområde kommer att

gälla också distriktsnämndernas verksamhet. I samband med att slutlig

ställning tas till organisationsfrågorna får prövas huruvida samordningsoch

samrådsproblem kräver särskilda författningsbestämmelser. Därvid

kommer erfarenheterna från de kommuner som inrättat distriktsnämnder

att beaktas.

Socialutredningen har funnit att distriktsnämnds kompetens inte borde

utvidgas till att avse även vissa allmänt förebyggande åtgärder och social

planering inom distriktet. Eftersom bl. a. den ekonomiska och administrativa

förvaltningen bör centraliseras till centralnämnden, vilken också ensam

skall ha rätt att göra framställningar och avge yttranden till kommunens

fullmäktige anser jag det olämpligt att tillägga distriktsnämnd beslutanderätt

beträffande allmänt förebyggande och planerande verksamhet. Att distriktsnämnden

ändå har att med uppmärksamhet följa hithörande frågor

liksom frågor om social service och hos centralnämnden föreslå de åtgärder

som behövs ligger i sakens natur och kräver inte särskild föreskrift i lagen.

Distriktsnämnden har alltså bl. a. att göra sig vä] förtrogen med den enskildes

levnadsförhållanden inom distriktet och att verka för att den enskildes

behov av omvårdnad blir tillgodosett.

I de kommuner där distriktsnämnder inrättats kommer centralnämnden

huvudsakligen att svara för organisation, administration och ekonomisk

förvaltning, för samordning, information och uppföljning beträffande socialvårdsverksamheten,

för planeringen inom socialvårdssektorn, för socialvårdens

medverkan i den allmänna samhällsplaneringen samt för ett allmänt

förebyggande arbete i syfte att motverka uppkomsten av sociala störningar.

10 §

De bestämmelser som gäller för centralnämnden om valbarhet, inre organisation

m. m. i 4 §, om tillkallande av sakkunnig och anlitande av biträde

i 5 § 1 st., om ordförandebeslut i 6 § och om delegation i 7 § bör gälla

i tillämpliga delar för distriktsnämnd och dess ordförande. Från hänvisningen

till 5 § 1 st. har dock undantagits befogenheten att tillsätta personal

hos nämnden. Denna befogenhet bör tillkomma centralnämnden. Som ett

förtydligande till bestämmelsen i 10 § har vidare föreskrivits att framställning

och yttrande till kommunens fullmäktige ankommer på centralnämnden.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1970

Hemställan

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga förslaget till lag om social centralnämnd m. m.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK, STHLM 70

014098

Doktrin (1)

  1. Yngve Adolphson, Att delegera beslutanderätt, FT 1973 nr 3 s. 90, på s. 105 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 2LU 1970:51 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om social centralnämnd m. m., jämte motioner. s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. FT 1973 s. 90 Yngve Adolphson, Att delegera beslutanderätt s. 105 i texten