Sök i Ratio Lex

Med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen, m. m

1970-04-10 · 106 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 99 av 106 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:125, Med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

1

Nr 125

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ändring

i tryckfrihetsförordningen, m. m.; given Stockholms

slott den 10 april 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägga riksdagen härvid

fogat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogat förslag till kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617).

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en utvidgning av yttrande- och tryckfriheten på

olika områden. Så skilda ämnen som pornografi, yttrandefrihet vid demonstrationer

och brott mot trosfrid behandlas.

I fråga om pornografiska framställningar föreslås, att samhällets ingripanden

på detta område koncentreras på den alltmera ohämmade spridningen

av pornografiska alster till personer som inte önskar få del av sådana.

Därför införs ett straffsanktionerat förbud mot skyltning eller liknande

förfarande beträffande pornografisk bild. För straffbarhet förutsätts

att skyltningen sker på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt.

Samtidigt införs förbud mot att utan föregående beställning sända annan

pornografisk bild med posten eller på annat sätt tillställa någon sådan bild.

Förslaget utgår i övrigt från att den som vill ta del av pornografi själv

bör få bestämma däröver. De nuvarande bestämmelserna i brottsbalken och

tryckfrihetsförordningen om sårande av tukt och sedlighet föreslås därför

bli upphävda.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Vidare föreslås att vissa yttrandefrihetsbrott som bl. a. har aktualiserats

i samband med demonstrationer avkriminaliseras. Sålunda föreslås att

ringa fall av uppvigling skall vara straffria.

Förslaget innebär vidare att de särskilda reglerna om skymfande av

svensk eller utländsk flagga eller annan rikssymbol upphävs. Vidare föreslås

att den särskilda regeln i brottsbalken om möjlighet till straff skärpning

vid kränkning av främmande makt ändras så att den inte längre

gäller ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud eller representant

här i riket. Ärekränkning av främmande statsöverhuvud, som vistas

här i landet, och av representant för främmande makt läggs generellt under

allmänt åtal.

I detta sammanhang föreslås också en viss begränsning i polismyndighets

rätt enligt lagen om allmänna sammankomster att upplösa och förbjuda

förnyande av sådan sammankomst, t. ex. demonstration.

Enligt förslaget skall också straffbestämmelsen om brott mot trosfrid

upphävas liksom dess motsvarighet i tryckfrihetsförordningen.

Slutligen föreslås viss justering i lagen om allmänna sammankomster och

allmänna ordningsstadgan på grund av ändrade regler om uttagande av bevillningsavgift

för särskilda förmåner och rättigheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

2

Utan hinder av denna förordning

gälle om spridning bland barn och

ungdom av tryckt skrift, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller

eljest medföra allvarlig fara för

de ungas sedliga fostran, vad i lag

är stadgat.

Beträffande spridande

§•

Utan hinder av denna förordning

gälle vad i lag är stadgat för det fall

att någon

1. förevisar pornografisk bild på

eller vid allmän plats genom skyltning

eller annat liknande förfarande

på sätt som är ägnat att väcka allmän

anstöt eller uian föregående beställning

med posten sänder eller på

annat sätt tillställer någon sådan

bild;

2. bland barn och ungdom sprider

tryckt skrift, som genom sitt innehåll

kan verka förråande eller eljest

medföra allvarlig fara för de ungas

sedliga fostran.

---i lag.

7 KAP.

4 §.2

Med beaktande — —----------— under 4;

6. ärekränkning mot Konungen el- 6. ärekränkning mot Konungen eller

annan medlem av konungahuset ler annan medlem av konungahuset

eller mot regent som är satt i eller mot regent som är satt i

Konungens ställe eller skymfande av Konungens ställe;

Sveriges flagga eller vapen eller annat

dess höghetstecken;

7. förolämpning mot — -----hans befattning;

8. skymfande av främmande

makts flagga, vapen eller annat dess

höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom---allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot 12. mot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning el- folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse; ler trosbekännelse; eller

13. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i

1 Omtryckt 1965: 818.

2 I prop. 1970: 87 föreslås 4 § 12 få ändrad lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket verksamt trossamfund hålles

heligt;

14. förfarande som sårar tukt och

sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning -—■ ------ mot honom.

10 KAP.

10

Tryckt skrift, som uppenbart innefattar

enligt 7 kap. 4 § straffbart

brott mot tukt och sedlighet, må efter

beslut av polismyndighet i avbidan

på förordnande om beslag tagas

i förvar. Är fara i dröjsmål, må även

utan sådant beslut åtgärd, som nu

sagts, vidtagas av polisman; anmälan

därom skall dock skyndsamt göras

hos polismyndigheten, vilken har

att genast pröva, om skriften skall

kvarbliva i förvar.

12

Då enligt 10 eller 11 § beslut meddelats

angående tryckt skrifts tagande

i förvar, skall anmälan därom

jämte ett exemplar av skriften, så

snart ske kan, överlämnas till chefen

för justitiedepartementet.

§•

(Denna paragraf utgår.)

Då enligt 11 § beslut meddelats

angående tryckt skrifts tagande i

förvar, skall anmälan därom jämte

ett exemplar av skriften, så snart

ske kan, överlämnas till chefen för

justitiedepartementet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

5

2) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken1,

dels att 16 kap. 7 och 9 §§ samt 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att 16 kap. 8 a § skall betecknas 9 §,

dels att 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 och 11 §§ samt 19 kap. 11 och 16 §§ skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

5 §•

---allmän synpunkt.

--av åklagare.

Innebär brott som avses i 1—3 §§,

att någon genom förgripelse å främmande

makts statsöverhuvud som

vistas här i riket eller å främmande

makts representant här i riket

kränkt den främmande makten, må

brottet åtalas av åklagare utan hinder

av vad som stadgas i första stycket.

Åtal får dock ej ske utan förordnande

av Konungen eller den

Konungen bemyndigat därtill.

16 KAP.

5 §•

sex månader.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

Vid bedömande huruvida ringa

fall föreligger skall särskilt beaktas,

om det förelegat endast obetydlig

fara för att uppmaningen eller försöket

skulle leda till efterföljd.

-----fyra år.

1 I prop. 1970: 87 har föreslagits, att 16 kap. 8'' § brottsbalken skall få ändrad lydelse samt att

en ny paragraf, 8 a §, skall Införas i 16 kap. samma balk. Ändringarna föreslås träda i kraft, såvitt

avser 8 §, samtidigt med ikraftträdandet av en i samma proposition föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen

och, såvitt avser 8 a §, den 1 juli 1970.

Den som

Är brottet

Brott som —------— —

Har förtal -----— —--

Karton . S. 5 rad 9. Ordet landet utbytes mot riket och kommatecknet utgår.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

11

Sårar någon tukt och sedlighet genom

framställning i skrift eller bild

eller genom att saluhålla, förevisa eller

annorledes sprida skrift eller bild,

dömes för sårande av tukt

och sedlighet till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla,

om någon, på allmän plats eller eljest

offentligen, i ord eller handling sårar

tukt och sedlighet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på eller vid allmän plats

genom skyltning eller annat liknande

förfarande förevisar pornografisk

bild på sätt som är ägnat att väcka

allmän anstöt dömes för otillåtet

förfarande med pornografisk

bild till böter eller

fängelse i högst sex månader. Detsamma

gäller den som med posten

sänder eller på annat sätt tillställer

någon pornografisk bild utan föregående

beställning.

19 KAP.

11

Om gärning som avses i 3—5 kap.

innebär, att någon genom förgripelse

å främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i riket

kränker den främmande makten, må

dömas till fängelse i högst två år,

om å brottet eljest kan följa fängelse

i högst sex månader, och i högst

fyra år, om å brottet eljest kan följa

fängelse i mer än sex månader men

högst två år. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning, om främmande

makt kränkes genom att någon

gör intrång i lokal som innehaves

av dess representation eller gör

skada därå eller å egendom som där

finnes.

§•

Om gärning som avses i 3 eller 4

kap. innebär, att någon genom förgripelse

å främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i

riket kränker den främmande makten,

må dömas till fängelse i högst

två år, om å brottet eljest kan följa

fängelse i högst sex månader, och i

högst fyra år, om å brottet eljest kan

följa fängelse i mer än sex månader

men högst två år. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om

främmande makt kränkes genom att

någon gör intrång i lokal som innehaves

av dess representation eller

gör skada därå eller å egendom som

där finnes.

16 §.

Olovlig underrättelseverksamhet,

skymfande av utländsk rikssymbol

eller olovlig värvning eller försök,

förberedelse eller stämpling till olovlig

underrättelseverksamhet må ej

utan Konungens förordnande åtalas

av åklagare.

Gärning som avses i 3—5 kap. och

innebär sådan kränkning av främmande

makt som i 11 § sägs, så ock

försök, förberedelse eller stämpling

lili gärning som nu sagts eller under''atenhet

att avslöja sådan gärning

Olovlig underrättelseverksamhet

eller olovlig värvning eller försök,

förberedelse eller stämpling till

olovlig underrättelseverksamhet må

ej utan Konungens förordnande åtalas

av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap.

och innebär sådan kränkning av

främmande makt som i 11 § sägs, så

ock försök, förberedelse eller stämpling

till gärning som nu sagts eller

underlåtenhet att avslöja sådan gärning

må ej heller åtalas av åklagare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

7

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må ej heller åtalas av åklagare utan utan förordnande av Konungen eller

att Konungen förordnat därom. den Konungen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap.

11 § och 16 § andra stycket, den 1 juli 1970 och i övrigt, när det förslag till

ändring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit såsom vilande med

anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 125 till 1970 års riksdag slutligt

har antagits och erhållit kraft av grundlag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 10—12 §§ lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

10

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa allmän sammankomst,

om den hålles i strid mot 2 § eller

om beslut meddelats att sammankomsten

ej må äga rum. Rätt att upplösa

sammankomst föreligger jämväl,

om vid densamma förekommer

något som strider mot lag eller om

sammankomsten föranleder svårare

oordning eller avsevärd fara för de

tillstädesvarande samt andra åtgärder

visat sig otillräckliga för att förebygga

fortsatt lagstridigt förfarande,

återställa ordningen eller bereda

skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att —------

11

Polismyndigheten äger förbjuda

förnyande av allmän sammankomst,

som åsyftar eller innebär något som

strider mot lag. Sådant förbud må

ock meddelas om sammankomsten

visat sig föranleda svårare oordning

eller avsevärd fara för de tillstädesvarande

och detta ej kan förebyggas

genom ordningsföreskrifter eller

andra åtgärder.

12

Vid allmän sammankomst, som ej

utgör led i undervisningen vid högre

läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska

eller därmed likartade experiment,

med mindre medicinalstyrelsen

funnit det kunna ske utan våda. 1

(Föreslagen lydelse)

§•*

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa allmän sammankomst,

om den hålles i strid mot 2 § eller

om beslut meddelats att sammankomsten

ej må äga rum. Rätt att

upplösa sammankomst föreligger

jämväl, om sammankomsten föranleder

svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande samt

andra åtgärder visat sig otillräckliga

för att återställa ordningen eller bereda

skydd för de tillstädesvarande.

--innehar befälsställning.

§•

Polismyndigheten äger förbjuda

förnyande av allmän sammankomst,

om sammankomsten visat sig föranleda

svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande och

detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter

eller andra åtgärder.

§•

Vid allmän sammankomst, som ej

utgör led i undervisningen vid högre

läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska

eller därmed likartade experiment,

med mindre socialstyrelsen

funnit det kunna ske utan våda.

1 Senaste lydelse 1964: 673.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

9

(Nuvarande lydelse)

Beträffande filmförevisning vid

allmän sammankomst, så ock beträffande

allmän sammankomst, som

anordnas av utlänning eller därvid

utlänning skall medverka, skall utöver

bestämmelserna i denna lag

iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

Om filmförevisning vid allmän

sammankomst och om allmän sammankomst,

för vilken bevillningsavgift

för särskilda förmåner och rättigheter

skall utgå, gälla särskilda

föreskrifter utöver bestämmelserna i

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Härigenom förordnas, att 21 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

21

Barn under —-------

Vid offentlig tillställning må ej förekomma

hypnotiska eller därmed

likartade experiment, med mindre

medicinalstyrelsen funnit det kunna

ske utan våda.

Beträffande biografföreställning,

tävling med fordon på väg, tävling

eller uppvisning med luftfartyg samt

tillställning, som anordnas av i utlandet

bosatt person eller vid vilken

sådan person skall medverka, gälla

särskilda föreskrifter utöver bestämmelserna

i denna stadga.

(Föreslagen lydelse)

å-1

---fysiska hälsa.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma

hypnotiska eller därmed

likartade experiment, med mindre

socialstyrelsen funnit det kunna ske

utan våda.

Om biografföreställning, tävling

med fordon på väg, tävling eller uppvisning

med luftfartyg samt om tillställning,

för vilken bevillningsavgift

för särskilda förmåner och rättigheter

skall utgå, gälla särskilda föreskrifter

utöver bestämmelserna i

denna stadga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1970.

* Senaste lydelse 1967: 786.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

11

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 20 mars 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Länge, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagstiftningen

om yttrande- och tryckfrihet och anför.

1. Inledning

Under senare år har frågor som rör yttrande- och tryckfrihet varit föremål

för en livlig offentlig debatt. Man har därvid ifrågasatt om de inskränkningar

i yttrandefriheten som framför allt vissa bestämmelser i brottsbalken

(BrB) medför stämmer överens med värderingarna i dagens samhälle.

Dessa frågor har bl. a. aktualiserats i samband med det ökade antalet

demonstrationer.

De bestämmelser i BrB som ger avvägningsproblem mellan hänsynen till

fri opinionsbildning och övriga viktiga samhällsintressen finns främst i 16

kap. om brott mot allmän ordning. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades

sex sakkunniga1 ar 1965 för att i vissa hänseenden se över lagstiftningen

om yttrande- och tryckfrihet. De sakkunniga antog namnet kommittén

för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet. De bestämmelser

som skulle ses över var vissa föreskrifter i 16 kap. BrB som innebär inskränkningar

av yttrandefriheten, nämligen bestämmelserna om uppvigling

(5 §), brott mot trosfrid (9 §) och sårande av tukt och sedlighet (11 §)

samt deras motsvarigheter i 7 kap. 4 § punkterna 9, 13 och 14 tryckfrihetsförordningen

(TF). I december 1967 utvidgades kommitténs uppdrag till

att omfatta viss översyn även av förtalsbrottet i 5 kap. BrB.

Kommittén överlämnade i juni 1969 ett delbetänkande om uppviglingsbrottet

(Stencil Ju 1969: 16) med förslag till lag om ändrad lydelse av 16

kap. 5 § BrB. I oktober 1969 överlämnade kommittén ytterligare ett delbe
1

Justitierådet Sven Romanus, ordf., samt riksdagsledamöterna Robert Dockered, Gudmund

Ernuif, Blenda Ljungberg, Bo Martinsson och Lisa Mattson.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

tänkande, kallat Yttrandefrihetens gränser (SOU 1969:38). Betänkandet

innehåller förslag till ändringar i BrB:s regler om brott mot trosfrid,

sårande av tukt och sedlighet samt förledande av ungdom ävensom deras

motsvarigheter i TF. Vidare föreslås att förbud mot visst spridande av sedlighetssårande

framställning införs. Förslagen i de två betänkandena torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.

I november 1968 redovisade dåvarande statssekreteraren i statsrådsberedningen

Ingvar Carlsson en undersökning av behovet av reformer i syfte

att trygga utövandet av demonstrationsrätten. Detta skedde i en särskild

promemoria med titeln PM om demonstrationsrätten. Med anledning av

denna promemoria upprättades i oktober 1969 inom justitiedepartementet

en promemoria med förslag till ändrad lagstiftning rörande vissa yttrandefrihetsbrott

som inte hade varit föremål för översyn av den tidigare nämnda

kommittén. Departementspromemorian innehåller sålunda förslag till

ändring i TF, BrB och lagen (1956 : 618) om allmänna sammankomster

(LAS). Bl. a. föreslås att de särskilda straffbestämmelserna i BrB om

skymfande av svensk eller utländsk rikssymbol upphävs samt att polismyndighets

möjligheter att upplösa allmän sammankomst inskränks. Förslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärenden som bilaga 3.

Efter remiss har yttranden över de två delbetänkandena och departementspromemorian

inkommit från följande instanser.

Över båda betänkandena och promemorian har yttranden avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, radionämnden, statens

ungdomsråd, Landsorganisationen i Sverige (LO), Föreningen Sveriges

häradshövdingar och stadsdomare (domareföreningen), Sveriges författareförening,

Sveriges Radio aktiebolag och Svenska filminstitutet.

Svenska journalistförbundet, Publicistklubben och Svenska tidningsutgivareföreningen

har avgett gemensamt yttrande genom Pressens Samarbetsnämnd.

RÅ och länsstyrelserna har bifogat yttranden av myndigheter inom

polis- och åklagarväsendet, av några skolmyndigheter, barnavårdsnämnder

m. fl.

Därutöver har yttranden över betänkandet Yttrandefrihetens gränser avgetts

av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

Stockholms rådhusrätt, socialstyrelsen, statens biografbyrå, domkapitlen i

Uppsala ärkestift samt Lunds och Göteborgs stift, Svenska kyrkans centralråd

för evangelisation och församlingsarbete, utredningen rörande sexualocli

samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU), Sveriges

akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund,

Sveriges kioskägares riksförbund, Tobakshandlarnas riksförbund, Svenska

föreningen för psykisk barn- och ungdomsvård, Föreningen Sveriges filmproducenter,

Sveriges biograf ägareförbund, Sveriges filmuthyrareförening,

Folketshusföreningarnas riksorganisation, Svenska teaterförbundet, Riks
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

förbundet Hem och Skola, Sveriges frikyrkoråd, Evangeliska fosterlandsstiftelsen

och Frälsningsarmén.

Över betänkandet om uppviglingsbrottet och departementspromemorian

har yttranden också avgetts av hovrätten för Västra Sverige, överbefälhavaren

(ÖB), länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF), Föreningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges

länspolischefer och Sveriges polismästare, Centerns studentförbund

(CSF) och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU). ÖB har bifogat

yttranden av försvarsgrenscheferna och värnpliktsverket. Länsstyrelsen

i Uppsala län har överlämnat yttranden av några polismyndigheter.

Över betänkandet om uppviglingsbrottet har yttranden dessutom avgetts

av försvarets personalvårdsnämnd, vapenfrinämnden, Tjänstemännens

centralorganisation (TCO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Sveriges

advokatsamfund, Moderata ungdomsförbundet (MUF) och Centerns

ungdomsförbund (CUF).

Yttranden över betänkandet Yttrandefrihetens gränser har även inkommit

från Sveriges kristna socialdemokratiska förbund och SSU.

I samband med att jag nu tar upp de frågor som har behandlats i de

två betänkandena och i departementspromemorian kommer jag också att

ta upp frågan om vissa ändringar i 12 § LAS och i 21 § allmänna ordningsstadgan

(1956:617, AOst). 2

2. Gällande svensk rätt m. m.

2.1 Tryckfrihetsförordningen

I TF fastslås varje svensk medborgares rätt att, med iakttagande av de

bestämmelser som meddelas i förordningen till skydd för enskild rätt och

allmän säkerhet, yttra sina tankar och åsikter i tryckt skrift, offentliggöra

allmänna handlingar samt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne

som helst (1 kap. 1 §). Vidare förbjuds all förhandsgranskning (1 kap.

2 §). Missbruk av tryckfriheten får inte beivras i annan ordning eller i annat

fall än TF föreskriver (1 kap. 3 §). I 7 kap. 4 § TF finns en förteckning

över vilka yttranden i tryckt skrift som skall anses som tryckfrihetsbrott.

Enligt denna förteckning, den s. k. brottskatalogen, skall som otillåtet yttrande

anses vissa framställningar som är straffbara enligt BrB som allmänt

brott. I ett följande avsnitt (2.4) anges vissa sådana brott. Enligt 7 kap. 5 §

får allmän handling som skall hållas hemlig inte offentliggöras genom

tryckt skrift. Paragrafen innehåller även vissa andra publiceringsförbud.

Enligt TF är det inte tillåtet för myndighet eller annat allmänt organ att

på grund av tryckt skrifts innehåll — genom åtgärd som inte har stöd i förordningen

— hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning

bland allmänheten (1 kap. 2 §). I praxis anses emellertid sådana ingri
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

panden tillåtna som sker av hänsyn till allmän ordning. TF innehåller dessutom

vissa särskilt angivna inskränkningar i spridningsrätten. Utan hinder

av vad som föreskrivs i TF gäller sålunda om spridning bland barn och

ungdom av tryckt skrift, som genom sitt innehåll kan verka förråande eller

annars medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran, vad som är föreskrivet

i lag (6 kap. 2 § första stycket). En särskild straffbestämmelse om

spridning bland barn och ungdom finns i 16 kap. 12 § BrB. Vidare innehåller

TF begränsningar i rätten att sprida karta m. m. över Sverige vilken är

av betydelse för rikets försvar (6 kap. 2 § andra stycket). Spridningsförbud

gäller också för tryckt skrift som saknar uppgift eller innehåller felaktig

uppgift om boktryckeri, tryckningsort m. m. samt för tryckt skrift

som har lagts under beslag eller konfiskerats eller utgetts i strid mot förbud

(6 kap. 3 §).

I fråga om innehållet i tryckt skrift gäller speciella ansvarighetsregler

(8 kap.). För periodisk skrift skall en särskild ansvarig utgivare ha anmälts

till chefen för justitiedepartementet. Utgivaren svarar i princip för allt som

publiceras i skriften. Subsidiärt ansvar inträder enligt särskilda regler för

skriftens ägare och boktryckaren, i vissa fall också för den som har spritt

skriften. För innehållet i tryckt skrift som inte är periodisk svarar i första

hand författaren. I ansvarighetskedjan för sådan skrift ingår vidare utgivaren,

förläggaren, boktryckaren och — i vissa fall — utspridaren i nämnd

ordning.

Det åligger chefen för justitiedepartementet att med biträde av särskilt

utsedda tryckfrihetsombud vaka över TF:s efterlevnad (9 kap. 1 §). Övervakningen

möjliggörs främst genom bestämmelsen i 4 kap. 7 § om skyldighet

för boktryckare att lämna granskningsexemplar av varje skrift som har

tryckts och getts ut här i riket. Finner departementschefen att åtal bör anställas,

skall han göra anmälan därom hos JK. Även utan sådan anmälan

kan denne väcka åtal för tryckfrihetsbrott som hör under allmänt åtal (9

kap. 2 §). I praxis har utbildat sig den ordningen att JK inte väcker åtal för

sedlighetssårande skrift utan föregående anmälan från departementschefen.

Tryckt skrift som innefattar tryckfrihetsbrott kan konfiskeras (7 kap.

7 §). För att säkerställa en sådan åtgärd kan skriften tas i beslag. Innan

åtal väcks, kan chefen för justitiedepartementet förordna om beslag. Därefter

kan rätten ge sådant förordnande (10 kap. 1, 2 och 5 §§). Tryckt skrift

som uppenbart innefattar straffbart brott mot tukt och sedlighet får efter

beslut av polismyndighet tas i förvar i avbidan på förordnande om beslag.

Är fara i dröjsmål, får polisman ta skriften i förvar även utan sådant

beslut. Han skall då skyndsamt anmäla beslaget hos polismyndigheten

som genast skall pröva om skriften skall behållas i förvar (10 kap. 10 §).

Beslut om tryckt skrifts tagande i förvar skall anmälas till chefen för

justitiedepartementet så snart ske kan (10 kap. 12 §).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

15

2.2 Radio och TV

För yttrandefriheten i radio och TV gäller i stort sett detsamma som beträffande

tryckt skrift. Enligt radiolagen (1966 : 755) är förhandsgranskning

av myndighet eller annat allmänt organ förbjuden. Gränserna för yttrandefriheten

i ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram) anges i

en särskild lag, radioansvarighetslagen (1966 : 756). Enligt denna lag skall

missbruk av yttrandefriheten i radioprogram medföra ansvar och skadeståndsskyldighet

endast när gärningen innefattar yttrandefrihetsbrott. Med

yttrandefrihetsbrott förstås framställning eller offentliggörande som enligt

7 kap. 4 eller 5 § TF skulle ha varit att anse som tryckfrihetsbrott, om gärningen

hade begåtts genom tryckt skrift. För varje radioprogram skall i

princip finnas en programutgivare, som har till uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott.

Denne är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i program för

vilka han är förordnad. Lagen innehåller även bestämmelser om åtal och

rättegång. Allmänt åtal får väckas endast av JK. Mål om yttrandefrihetsbrott

i radioprogram tas upp av Stockholms rådhusrätt, om det inte med

hänsyn till omständigheterna är lämpligare att ta upp målet vid annan rådhusrätt

som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. I fråga om rättegången

gäller i övrigt samma regler som i tryckfrihetsmål.

2.3 Film

Film är underkastad censur. Gällande föreskrifter finns i förordningen

(1959 : 348) med särskilda bestämmelser om biografföreställningar m. m.

och i instruktionen (1965 : 748) för statens biografbyrå. Film får sålunda

inte visas offentligt utan att den dessförinnan har godkänts av statens biografbyrå.

Till biografbyrån är knutet ett rådgivande organ, statens filmgranskningsråd.

Biografbyrån får inte godkänna film eller del av film, vars

förevisande på grund av det sätt, varpå händelserna skildras, och det sammanhang,

vari de förekommer, kan verka förråande eller skadligt upphetsande

eller förleda till brott. Biografbyrån kan även vägra att godkänna

film eller del av film, om dess förevisande uppenbarligen skulle strida mot

allmän lag. Film eller del av film får inte heller godkännas till förevisning

för barn under 11 år eller för barn som fyllt 11 år men inte 15 år, om den

kan vålla barn i sådan åldersgrupp skada.

För yttrandefrihetsbrott i film gäller BrB:s bestämmelser, och vanliga

processuella regler är tillämpliga.

2.4 Vissa yttrandefrihetsbrott och brott mot allmän ordning

Gränserna för yttrandefriheten anges främst av bestämmelser i BrB.

I 5 kap. finns regler om ärekränkning. Den som pekar ut någon som

brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning gör sig enligt 1 §

skyldig till förtal. Straffet är böter. Om brottet är att anse som grovt, kan

dömas för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år (2 §). Vid bedömande

av om ett förtalsbrott är grovt skall särskilt beaktas, om den

kränkande uppgiften var ägnad att medföra allvarlig skada. Att smäda annan

genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt

beteende mot honom är, om gärningen inte utgörs av ett förtalsbrott,

straffbelagt i 3 § som förolämpning. För normalbrottet är straffet böter och

för grovt brott böter eller fängelse i högst sex månader. Särskilda regler

om åtal finns i 5 §. Ärekränkningsbrotten kan i princip åtalas endast av

målsägande. Förtal eller grovt förtal får dock åtalas av åklagare, om målsägande

anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finns påkallat

från allmän synpunkt.

116 kap. BrB, som har rubriken ”Om brott mot allmän ordning”, upptas

brott som innebär ett störande eller hot mot samhällelig ordning och säkerhet

eller kränker medborgarnas känsla för religiösa eller etiska värden. Flera

av dessa brott innebär en inskränkning av yttrandefriheten. Av straffbestämmelserna

i 16 kap. bör i detta sammanhang nämnas följande.

Enligt 3 § kan deltagare i folksamling som stör allmän ordning dömas

för ohörsamhet mot ordningsmakten, om han underlåter att efterkomma befallning

som har meddelats för ordningens upprätthållande eller tränger in

på område som har blivit fridlyst eller avspärrat för sådant ändamål. Brottet

är subsidiärt i förhållande till de allvarligare brotten upplopp eller våldsamt

upplopp (1 och 2 §§). Straffet för ohörsamhet mot ordningsmakten är

böter eller fängelse i högst sex månader.

I 4 § straffbeläggs störande av förrättning eller av allmän sammankomst.

Det är straffbart att genom våldshandling eller oljud eller på annat sådant

sätt störa eller försöka hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning,

vigsel eller begravning eller dylik akt. Som föremål för brottet nämns

också domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning.

Paragrafen skyddar också allmän sammankomst för överläggning, undervisning

eller åhörande av föredrag. Straffet är böter eller fängelse i högst

sex månader.

Att uppmana eller eljest söka förleda till brottslig gärning, svikande av

medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet är straffbart som

uppvigling, om det sker muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift

som sprids eller lämnas ut för spridning eller i annat meddelande till allmänheten

(5 §). Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Är

brottet grovt, är straffet fängelse i högst fyra år. Som en omständighet som

kan göra brottet grovt nämns, att gärningsmannen har sökt förleda till allvarligt

brott.

Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets

höghetstecken döms enligt 7 § för skymfande av rikssymbol. Straffet

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

äi böter eller fängelse i högst sex månader. Före 1948 års strafflagsrevision

fanns inte någon särskild straffbestämmelse om skymfande av svensk rikssymbol.

Om en sådan handling utfördes på allmän plats, kunde gärningsmannen

emellertid straffas för förargelseväckande beteende.

För hets mot folkgrupp döms den som offentligen hotar, förtalar eller

smädar folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Straffet är

fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. I en proposition

(prop. 1970: 87), som Kungl. Maj:t nyligen har beslutat avlåta, har Kungl.

Maj :t föreslagit riksdagen att godkänna en inom FN upprättad konvention

mot rasdiskriminering och att antaga viss lagstiftning som ökar möjligheterna

att straffrättsligt ingripa mot sådan diskriminering. Förslaget innebär

bl. a. att tillämpningsområdet för bestämmelserna i TF och BrB om

hets mot folkgrupp vidgas i olika hänseenden. Sålunda föreslås att den

brottsliga handlingen beskrivs som hot mot eller uttryck för missaktning

för folkgrupp av visst slag. Detta avses i förhållande till nuvarande bestämmelse

innebära en utvidning av gärningsbeskrivningen. Vidare föreslås att

offentlighetsrekvisitet vidgas så att bl. a. uttalanden som sprids bland allmänheten

vid upprepade privata samtal blir straffbara. Förslaget innebär

vidare att fler folkgrupper än f. n. kommer att bli skyddade.

I den nämnda propositionen har också lagts fram förslag till bestämmelse

om ett nytt brott, kallat olaga diskriminering. Bestämmelsen, som föreslås

bli intagen i en ny paragraf, 8 a §, innebär att näringsidkare som i sin

näringsverksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella

eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom

till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar

i förhållande till andra kan straffas med böter eller fängelse i högst sex

månader. Detsamma föreslås gälla också anställd i näringsverksamhet och

anställd i allmän tjänst, vari han har att gå allmänheten till handa. Enligt

förslaget skall bestämmelsen gälla också i fråga om tillträde till allmän

sammankomst eller offentlig tillställning.

I 9 § är det straffbelagt som brott mot trosfrid att offentligen skymfa

sådant som hålls heligt av svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt

trossamfund. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Vad som

straffskyddas är sådant som människors religiösa känsla är riktad på, såsom

Gud och bibeln och i sinnevärlden existerande eller osinnliga föremål

för den religiösa känslan, t. ex. hostian och ritualen vid sakramentens utdelande.

1 11 § finns bestämmelser om straff för sårande av tukt och sedlighet.

Enligt första stycket är det straffbart att såra tukt och sedlighet genom

framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes

sprida skrift eller bild. Formuleringen inbegriper även skulpturala

arbeten och film. I andra stycket straffbeläggs att på allmän plats eller el
2

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

jest offentligen såra tukt och sedlighet i ord eller handling. Straffet för brott

mot 11 § är böter eller fängelse i högst sex månader.

12 § innehåller en särskild straffbestämmelse om spridande av skrift

eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller i övrigt medföra

allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Den som bland barn eller ungdom

sprider sådan skrift eller bild döms för förledande av ungdom till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Slutligen bör i detta sammanhang också nämnas straffbestämmelsen i

16 § om förargelseväckande beteende. Enligt paragrafen är det straffbart

att, i annat fall än som anges särskilt i 16 kap., offentligen bete sig på sätt

som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Straffet är penningböter,

högst 500 kronor. Vid tillkomsten av bestämmelsen betonades, att

förargelseväckande beteende inte fick fattas som en åsiktsförbrytelse. Vad

som är straffbelagt är sättet att uppträda offentligen genom att offentligen

t. ex. göra ett uttalande som med hänsyn till sitt innehåll är ägnat att väcka

allmän förargelse.

I 19 kap. BrB finns bestämmelser om brott mot rikets säkerhet. Kapitlet

innehåller föreskrifter om sådana brott som högförräderi, spioneri och

olovlig underrättelseverksamhet. Här finns också för utländska rikssymboler

en motsvarighet till den i 16 kap. 7 § intagna bestämmelsen om skymfande

av svensk rikssymbol. Enligt 10 § är det straffbart som skymfande

av utländsk rikssymbol att offentligen skymfa främmande makts flagga

eller vapen eller annat dess höghetstecken. Straffet är detsamma som för

skymfande av svensk rikssymbol, d. v. s. böter eller fängelse i högst sex

månader. Bestämmelsen torde inte ge skydd åt FN-flaggan eller andra

internationella organs flaggor (SOU 1966: 62 s. 77 f).

I 19 kap. 11 § finns en straff skärpning sr eg el för vissa kränkningar av

främmande makt. Denna bestämmelse är tillämplig, om gärning som avses

i 3 kap. (om brott mot liv och hälsa), 4 kap. (om brott mot frihet och frid)

eller 5 kap. (om ärekränkning) innebär att någon genom förgripelse på

främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kränker

den främmande makten. Straffskärpningsregeln gäller också, om främmande

makt kränks genom att någon gör intrång i lokal som innehas av dess

representation eller skadar lokalen eller egendom som finns i lokalen. Bestämmelsen

innebär att för brott, varå annars kan följa fängelse i högst sex

månader, sträffmaximum höjs till fängelse i högst två år och att för brott,

varå annars kan följa fängelse i mer än sex månader men högst två år,

maximum i stället blir fängelse i högst fyra år. För ärekränkningsbrotten

i 5 kap. innebär straffskärpningsregeln att förtal i 1 § och förolämpning i

3 § första stycket, som är rena bötesbrott, inte berörs, medan regeln blir

tillämplig på grovt förtal i 2 § och grov förolämpning i 3 § andra stycket.

Enligt 19 kap. 16 § får skymfande av utländsk rikssymbol inte åtalas av

åklagare utan Kungl. Maj:ts förordnande. Detta gäller också gärning som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

19

avses i 3—5 kap. och innebär sådan kränkning som sägs i 19 kap. 11 §.

Ätalsbegränsningen gäller även försök, förberedelse eller stämpling till sådan

gärning eller underlåtenhet att avslöja gärningen. Beträffande ärekränkningsbrotten

i 5 kap., som i princip är målsägandebrott, får åtalsregeln

i 19 kap. 16 § anses innebära att allmänt åtal kan anställas vid alla former

av ärekränkning mot främmande makts statsöverhuvud eller representant

här i riket. Angivelse behövs alltså inte. Däremot fordras alltid tillstånd

av regeringen. Den enskilda åtalsrätten berörs dock inte av denna begränsning.

I 21 kap. BrB med rubriken ”Om brott av krigsmän” finns en särbestämmelse

som kompletterar straffbestämmelsen i 16 kap. 5 § om uppvigling.

Enligt 21 kap. 10 § döms krigsman som muntligen inför samling av

krigsmän eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes

söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman

åsidosätter sin tjänsteplikt, för uppvigling av krigsmän till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen

har sökt förleda till allvarligt brott eller av andra skäl att anse som grovt,

är straffet fängelse i högst fyra år.

Flera av de tidigare nämnda straffbestämmelserna har sin motsvarighet i

tryckfrihetsförordningen. Enligt 7 kap. 4 § TF gäller detta förtal och förolämpning,

uppvigling, skymfande av rikssymbol, hets mot folkgrupp, brott

mot trosfrid, sårande av tukt och sedlighet, skymfande av utländsk rikssymbol

samt uppvigling av krigsmän. Dessa brott kan således bestraffas

som tryckfrihetsbrott i den mån de begås genom tryckt skrift. Med anledning

av hänvisningen i radioansvarighetslagen till TF kan dessa gärningar

beivras även som yttrandefrihetsbrott i radio och TV.

I TF finns däremot inte någon hänvisningsbestämmelse till straffskärpningsregeln

i 19 kap. 11 § BrB vid ärekränkning mot främmande makts

statsöverhuvud eller dess representant här i riket. Ärekränkning mot sådant

statsöverhuvud eller sådan representant blir därför att bedöma enligt

de allmänna ärekränkningsreglerna i 5 kap. BrB, när ärekränkningen sker

genom tryckt skrift eller i radio- eller TV-program.

2.5 Allmänna sammankomster m. m.

I LAS dras gränserna upp för myndigheternas insyn i och ingripande mot

vissa s. k. allmänna sammankomster. Med allmän sammankomst avses i lagen

sammankomst som anordnas för allmänheten eller till vilken allmänheten

äger tillträde eller som, med hänsyn till de villkor under vilka tillträde

lämnas, är att jämställa med sådan sammankomst. LAS är tillämplig på sådan

allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller

upplysning i allmän eller enskild angelägenhet. Lagen är också tillämplig

på allmän sammankomst som är att hänföra till föreläsning eller föredrag

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller

till religionsövning (1 §). Demonstration anses vara en form för allmän

sammankomst.

Från allmän sammankomst har man att skilja offentlig tillställning. För

sådana tillställningar finns bestämmelser i AOst. Med offentlig tillställning

avses bl. a. teaterföreställning, tävling och uppvisning i sport och idrott,

biografföreställning, festtåg samt tillställning av annat slag som anordnas

för allmänheten och som inte avses i LAS. Man brukar inte hänföra tillställningar

av detta slag till församlingsrätten i egentlig mening.

Enligt 3 § LAS fordras tillstånd för att hålla allmän sammankomst på

gata, torg, park eller annan plats som är allmän plats enligt stadsplan eller

byggnadsplan. Utan tillstånd får sådan sammankomst inte heller hållas på

bl. a. allmän väg eller annat område som används för allmän samfärdsel.

Tillstånd meddelas av polismyndigheten. Vid tillståndsprövningen skall beaktas

vikten från allmän synpunkt att församlingsfriheten upprätthålls. Innebörden

härav är att tillstånd i regel skall beviljas, om hinder inte möter

från trafik- och ordningssynpunkt (prop. 1956 : 143 s. 175).

För anordnande av allmän sammankomst utomhus på annat område än

allmän plats i stad eller köping krävs anmälan till polismyndigheten (4 §).

I 5 och 6 §§ LAS ges bestämmelser om ansökan om tillstånd att anordna

allmän sammankomst och om anmälan om sådan sammankomst. Ansökan

skall innehålla vissa uppgifter. Om det behövs uppgifter utöver vad ansökningshandlingen

innehåller, får polismyndigheten förelägga anordnaren att

komma in med ytterligare upplysningar eller också själv göra utredning.

Föreläggande får dock inte avse skyldighet att tillhandahålla handling angående

eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig

framställning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten. Enligt

grunderna för denna bestämmelse anses polismyndighet sakna befogenhet

att förhandsgranska plakat, banderoller e. d. som skall användas vid demonstration

(RÅ 1963 : 43 och JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 337). För anmälans

innehåll och komplettering gäller i huvudsak samma regler som för

ansökan.

Enligt 7 § LAS skall anordnaren av allmän sammankomst svara för att

god ordning råder vid sammankomsten. Polischef eller annan företrädare

för polismyndigheten har enligt 9 § LAS rätt att få tillträde till allmän sammankomst.

I 10 § LAS ges polismyndighet befogenhet att inställa eller upplösa allmän

sammankomst, om den hålls i strid mot sådant allmänt förbud som enligt

2 § LAS kan meddelas vid bl. a. krig eller om beslut har meddelats att

sammankomsten inte får äga rum. Polismyndigheten har också rätt att

upplösa sammankomst, om det vid denna förekommer något som strider

mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande. I dessa fall är det dessutom en förutsätt
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

21

ning för upplösning att andra åtgärder liar visat sig otillräckliga för att förebygga

fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller skydda de

närvarande. Med uttrycket ”något som strider mot lag” förstås enligt förarbetena

(prop. 1956 : 143 s. 176) i lag förbjudna handlingar som strider

mot något offentligt intresse. Att tillstånd inte har sökts i de fall där detta

krävs utgör i och för sig inte grund för polismyndigheten att inställa eller

upplösa sammankomsten.

I 11 § LAS föreskrivs att polismyndighet kan förbjuda förnyande av allmän

sammankomst som åsyftar eller innebär något som strider mot lag. Sådant

förbud kan också meddelas, om sammankomsten har visat sig föranleda

svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande och detta inte

kan förebyggas genom ordningsföreskrifter eller andra åtgärder.

Enligt 12 § andra stycket LAS skall beträffande bl. a. allmän sammankomst,

som anordnas av utlänning eller därvid utlänning skall medverka,

utöver bestämmelserna i LAS gälla vad som är särskilt föreskrivet. De föreskrifter

som paragrafen hänvisar till finns intagna i kungörelsen (1913 :

380) om rätt för den som är bosatt i utlandet att giva eller medverka i offentlig

föreställning m. m. i Sverige. Enligt denna kungörelse krävs särskilt

tillstånd för anordnande av bl. a. föreställning som anordnas av i utlandet

bosatt fysisk person.

I AOst finns bestämmelser om bl. a. allmänt förbud, tillstånd och anmälan

för offentlig tillställning, vilka bestämmelser motsvarar dem som gäller

för allmänna sammankomster. Även reglerna om rätt att upplösa allmän

sammankomst och om förbud mot förnyande av sammankomst har sin motsvarighet

i AOst (19 och 20 §§). Vid offentlig tillställning krävs dock inte

svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande för att polismyndigheten

skall kunna upplösa tillställningen eller meddela förbud mot förnyande.

Det räcker att tillställningen föranleder oordning eller fara för de

närvarande. I övrigt gäller samma förutsättningar för upplösning och förbud

mot förnyande som för allmän sammankomst. En motsvarighet till

12 § andra stycket LAS finns i 21 § tredje stycket AOst.

Beslut som polismyndighet har meddelat på grund av LAS eller AOst kan

överklagas hos länsstyrelsen (13 § LAS och 27 § AOst). Mot länsstyrelsens

beslut förs talan genom besvär hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Föreskrifterna i LAS är straffsanktionerade. Enligt 15 § LAS straffas

bl. a. den som anordnar allmän sammankomst utan att ha erhållit tillstånd

eller utan att ha gjort anmälan, när detta krävs. Den som fortsätter allmän

sammankomst, sedan beslut har meddelats att den skall upplösas, och den

som inte rättar sig efter de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat

för allmän sammankomst straffas också enligt detta lagrum i den mån

gärningen inte blir att bedöma enligt 16 kap. 3 § BrB som ohörsamhet mot

ordningsmakten. Straffet är böter. Motsvarande straffbestämmelser finns

för offentliga tillställningar (AOst 29 §).

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

3. Utländsk rätt

De brottsbestämmelser som tas upp i förevarande sammanhang d. v. s.

uppvigling, skymfande av rikssymbol, ärekränkning av främmande makts

statsöverhuvud och representant, brott mot trosfrid samt sårande av tukt

och sedlighet, har i allmänhet någon form av motsvarighet i utländsk

strafflagstiftning. Det är emellertid svårt att i en redogörelse av den omfattning

som här kan komma i fråga ge en riktig bild av andra länders lagstiftning

i dessa ämnen. Enbart en beskrivning av innehållet i motsvarande

lagbestämmelser torde inte vara tillräckligt upplysande som jämförelsematerial

utan måste följas av en redovisning av rättstillämpningen och av lagstiftning

på näraliggande områden. Inom Norden är dock rättsförhållandena

så likartade att en kortfattad redogörelse kan vara av värde. Redovisningen

av utländsk rätt har därför begränsats till de nordiska grannländernas lagstiftning.

3.1 Uppvigling

I Danmark finns en särskild straffbestämmelse för den som ”offentlig tilskynder

til forbrydelse”. Straffet är hsefte eller fängelse intill fyra år eller

vid förmildrande omständigheter böter. Att offentligen uttrycka sitt gillande

av brott mot statens självständighet och säkerhet samt av brott mot

statsförfattningen och de högsta statsmyndigheterna m. m. bestraffas med

hsefte eller fängelse intill två år eller vid förmildrande omständigheter med

böter (§136 straffeloven).

I den finska strafflagen finns flera bestämmelser om uppvigling. Enligt

huvudbestämmelsen består den brottsliga handlingen i att offentligen i

folksamling eller genom skrift eller annan framställning, som har spritts,

uppmana eller söka förleda till brott. Följs uppmaningen, döms gärningsmannen

som anstiftare till brottet. I annat fall döms till straff enligt nämnda

bestämmelse. Straffet varierar efter brottets grovhet. Det är också straffbart

att offentligen uppmana till olydnad mot lag eller att lovorda en

straffbar handling. Straffet är i detta fall fängelse i högst ett år eller böter

(16 kap. 8 § strafflagen). Enligt en särskild bestämmelse är det vidare

straffbelagt att förleda värnpliktig att inte infinna sig till tjänstgöring.

Straffet är strängare, om förledandet har skett offentligen. Minimistraffet

är då fängelse ej under ett år (16 kap. 9 §).

Enligt norsk rätt kan den som offentligen ”opfordrer eller tilskynder til”

en straffbar handling eller förhärligar en sådan handling eller erbjuder sig

att utföra eller bistå vid handlingen dömas till böter eller hefte eller fängelse

intill åtta år. Frihetsstraff får dock inte bestämmas högre än två tredjedelar

av det högsta straffet för den gärning som avsågs (§ 140 straffeloven).

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

23

Det föreskrivs också strängare straff för bl. a. den som offentligen uppmanar

till utförandet av vissa förbrytelser mot rikets självständighet eller säkerhet

(§ 94 straffeloven).

3.2 Skymfande av rikssymbol och ärekränkning av främmande statsöverhuvud

m. fl.

Den danska strafflagen saknar särskild bestämmelse om straff för skymfande

av det egna landets flagga.

För främmande stats flagga o. d. finns däremot en särskild sträffregel.

Enligt denna regel är det straffbelagt att offentligen skymfa främmande nation,

främmande stat, dess flagga eller annat erkänt nationalmärke, FNflaggan

och Europarådets flagga. Straffet är böter, haefte eller vid försvårande

omständigheter fängelse i högst två år (§ 110 e straffeloven).

Den danska strafflagen innehåller även en straffskärpningsregel, enligt

vilken det föreskrivna straffet kan höjas med intill hälften vid vissa brott,

om dessa begås mot främmande statsöverhuvud eller chefen för en främmande

beskickning. Regeln gäller sådana brott som mord, misshandel, olaga

tvång och frihetsberövande, hemfridsbrott och ärekränkning (§ 110 d

straffeloven).

I den finska strafflagen finns en motsvarighet till den svenska brottsbalksregeln

om straff för skymfande av det egna landets rikssymbol. Det är

enligt den finska bestämmelsen straffbart att olovligen taga bort eller uppsåtligen

skada eller vanställa Finlands flagga eller riksvapen, som har utställts

offentligen på myndighets föranstaltande. Samma bestämmelse

straffbelägger också skymfande genom tryckt skrift eller bildlig framställning,

som har spritts, anslagits offentligen eller utställts. Straffet är böter

eller fängelse i högst tre månader. Har flagga eller vapen skadats som ett

uttryck för missaktning mot myndighet, är straffet fängelse i högst sex månader

(16 kap. 16 § strafflagen).

Den finska strafflagens 14 kap. innehåller bestämmelser som reglerar

”brott mot vänskaplig stat”. I kapitlet finns bl. a. en bestämmelse om straff

för skymfande av vänskaplig stats offentligt utställda riksvapen eller annat

makttecken (4 §). Detta brott bestraffas med fängelse i högst tre månader.

I 14 kap. ges vidare straffbestämmelser för vissa brott mot främmande

makts statsöverhuvud och representant, t. ex. mord, dråp och ärekränkning.

För sådana brott föreskrivs strängare straff än för motsvarande gärningar

som riktar sig mot enskilda personer (1—4 §§).

Den norska strafflagen saknar — liksom den danska — särskild straffbestämmelse

till skydd för kränkningar av det egna landets flagga.

Enligt norsk rätt är det däremot särskilt straffbelagt att skymfa främmande

stats flagga eller riksvapen. Straffet är böter, hefte eller fängelse i

högst ett år (§ 95 straffeloven).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Främmande statsöverhuvud skyddas genom en straffskärpningsregel

som hänvisar till bestämmelser om brott mot bl. a. Konungen, regenten eller

medlem av konungahuset. Straffskärpningsregeln omfattar bl. a. mord,

misshandel, olaga frihetsberövande, ärekränkning och sedlighetsbrott. När

frihetsstraff ingår i straffskalan för sådana brott, kan straffet, om brottet

har begåtts mot främmande statsöverhuvud, höjas intill det dubbla utsatta

straffet eller vid strängare fängelsestraff till fängelse på livstid. Dessutom

kan angrepp med våld eller genom ärekränkning på främmande statsöverhuvud,

som befinner sig i Norge med den norska regeringens samtycke,

straffas enligt de särskilda bestämmelser som gäller för den norska konungen

eller regenten. Enligt samma bestämmelser straffas den som hindrar

främmande statsöverhuvud i utövande av hans myndighet (§ 96).

Att kränka främmande stat genom att utöva våld mot eller uppträda hotande

eller förnärmande mot den främmande statens representant är straffbelagt

som särskilt brott liksom att tränga in i, skada eller smutsa ned byggnad

eller lokal som används av representanten. Straffet är böter, hefte eller

fängelse i högst ett år (§ 95). Främmande stats sändebud skyddas också genom

en särskild bestämmelse om höjning av straffskalan för vissa brott

som mord, misshandel, olaga frihetsberövande och ärekränkning. Om sådant

brott begås mot sändebud medan han uppehåller sig i Norge, kan

straffet höjas med intill hälften (§ 96).

3.3 Brott mot trosfrid

I den danska strafflagen finns en bestämmelse som motsvarar den svenska

trosfridsparagrafen. Genom den danska bestämmelsen ges straffskydd

åt troslära eller gudsdyrkan som omfattas av något i Danmark tillåtet bestående

religionssamfund. Den straffbara handlingen beskrivs med uttrycket

”offentlig driver spot med eller forhåner”. Straffet är hsefte eller vid

förmildrande omständigheter böter. Åtal kan ske endast efter förordnande

av rigsadvokaten (§ 140 straffeloven).

Den danska strafflagen innehåller även en motsvarighet till den svenska

bestämmelsen om störande av förrättning eller av allmän sammankomst

(§ 137).

I Finland finns bestämmelser om de egentliga religionsbrotten i 10 kap.

strafflagen. Den som offentligen hädar Gud straffas med tukthus i högst fyra

år eller fängelse eller, om brottet har skett av obetänksamhet eller i hastighet,

med böter eller fängelse i högst sex månader. Det är också straffbart att offentligen

göra gäckeri med Guds heliga ord eller med något i Finland erkänt,

tillåtet eller tålt religionssamfunds lära, sakrament eller kyrkliga bruk.

Straffet för detta brott är fängelse i högst sex månader eller böter (1 och

2 §§). I samma kapitel ges även bestämmelser om störande av gudstjänst

eller andaktsövning, tubbande att övergå till annan troslära och hindrande

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970 25

av husfolk m. m. att bevista gudstjänst. I 41 kap. finns vissa bestämmelser

om sabbatsbrott.

I en proposition som har förelagts den finska riksdagen föreslås att hela

41 kap. upphävs. Trosfridsparagrafen får enligt förslaget rubriken ”Om

brott mot trosfrid” och föreslås att gälla den som offentligen på grovt sätt

smädar eller skymfar vad som hålls heligt inom i Finland verksamt trossamfund.

Straffet blir böter eller fängelse i högst sex månader. I övrigt innehåller

förslaget bestämmelser om straff för hindrande och störande av gudstjänst

eller andaktsövning.

I norsk strafflag finns också en motsvarighet till den svenska trosfridsparagrafen.

Brottsobjektet är här dels i Norge tillåten trosbekännelse, dels

något i landet tillåtet trossamfunds troslära eller gudsdyrkan. Den brottsliga

handlingen består i att offentligen håna eller på ett kränkande eller sårande

sätt visa ringaktning i ord eller handling. Brottet kan straffas med

böter, hefte eller fängelse intill sex månader (§ 142 straffeloven).

Den som hindrar eller avbryter bl. a. offentlig religiös sammankomst kan

dömas till böter eller fängelse intill sex månader (§ 138).

3.4 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

I Danmark har pornografiska alster i princip blivit tillåtna genom beslut

i två etapper under senare år. Sålunda blev skriftlig pornografi i alla former

tillåten genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1967. Förbudet att

sprida pornografiska bilder upphävdes två år senare, d. v. s. den 1 juli 1969.

Det är att märka att det i Danmark inte finns särregler för tryckt skrift eller

bild utan dessa behandlas på samma sätt som skrift eller bild av annat

slag.

För spridning av pornografiska alster finns emellertid fortfarande vissa

förbudsregler. Det är således straffbart att sälja otuktiga bilder till barn

under 16 år. Straffet är böter (§ 234 straffeloven). Den som genom ”uterligt

forhold” kränker anständigheten eller åstadkommer allmän förargelse

kan straffas med fängelse intill fyra år eller under förmildrande omständigheter

med hsefte eller böter (§ 232 straffeloven). Bestämmelsen kan

bl. a. tillämpas beträffande den som påtvingar någon åsynen av otuktiga

bilder. Enligt bestämmelser i politivedtsegter är det vidare belagt med bötesstraff

att ställa ut anstötliga bilder på eller ut mot gator eller andra platser,

till vilka allmänheten har tillträde, samt att i hus avlämna anstötliga skrifter

eller bilder till andra personer än sådana som har gjort uttrycklig beställning.

Med anstötlig avses en viss utvidgning av det straffbara området i förhållande

till uttrycket ”utugtig” i straffeloven.

I Finland finns en särskild lag från 1927 angående undertryckande av

osedliga publikationers spridning. Enligt denna lag är det straffbart att offentligen

eller med undvikande av offentlighet saluhålla, sälja eller på an
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

nät sätt sprida tryckalster, skrift, bildlig framställning eller annat alster

som sårar tukt eller anständighet. Det är vidare straffbart att utställa sådant

alster på ställe, som är tillgängligt för allmänheten, eller att för spridning

eller utställning förfärdiga eller inneha sådant alster eller att tillkännage

hur det kan erhållas. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.

Det är också straffbart att till landet införa och därifrån utföra alster

som sårar tukt eller anständighet.

Åtal för innehållet i tryckt skrift sker efter beslut av justitieministeri et.

I Norge finns huvudbestämmelsen om pornografi i straffeloven (§ 211).

Den som håller offentligt föredrag eller anordnar offentlig föreställning eller

utställning med otuktigt innehåll kan dömas till fängelse intill två år.

Samma straff kan ådömas den som sprider otuktiga skrifter, bilder eller

liknande alster eller som överlåter sådant alster till personer under 18 år.

Även oaktsamt handlande är straffbart men enligt en lägre straffskala, böter

eller fängelse i högst sex månader.

Liksom i Danmark behandlas i tryckpress framställd skrift i Norge inte

annorlunda än skrift som har framställts på annat sätt.

4. Kommittén och departementspromemorian

4.1 Yttrandefrihetsbrott och demonstrationsrätt

4.1.1 Uppvigling

I sitt betänkande om uppviglingsbrottet anför kommittén inledningsvis,

att demonstrationer och möten under de senaste åren har anordnats över

hela världen. Man har gjort detta för att protestera mot olika företeelser eller

för att öva press på de bestämmande eller andra grupper i samhället eller

för att väcka opinion. Många av dessa demonstrationer har föranlett polisingripanden.

Kommittén framhåller, att text på banderoller och skyltar samt

muntliga uttalanden ofta formuleras så tillspetsat att de — såvitt avser

svenska förhållanden — kommer i konflikt med BrB:s bestämmelser om

uppvigling. I vårt land har särskilt uppmaning till värnpliktsvägran lett till

ingripanden från myndigheternas sida med åtal och rättegång till följd. Kommittén

anser att det i många situationer kan vara tveksamt, om samhället

skall ingripa med åtal och straff för uppvigling även om formellt en uppvigling

har ägt rum. Vissa fall kan väl snarast vara att betrakta som förfarande

som stör den allmänna ordningen genom att väcka förargelse hos allmänheten.

Brottsbeteckningen uppvigling kan också synas onödigt sträng, när

faran för att uppmaningen skall följas får anses helt obetydlig.

Kommittén tar därefter upp de problem rörande uppviglingsbrotten som

sammanhänger med demonstrationsrätten. Många ungdomar har tagit församlingsfriheten

och demonstrationsrätten i anspråk för att snabbt kunna

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

27

skapa opinion eller uttrycka sina åsikter i olika ämnen. I frågan om uppvigling

i samband med demonstration uttalar kommittén — efter att ha

redogjort för vissa uttalanden av dåvarande statssekreteraren Ingvar Carlsson

i dennes PM om demonstrationsrätten — att demonstrationen visserligen

är ett värdefullt medel för opinionsbildning i ett demokratiskt samhälle.

Man bör dock enligt kommitténs uppfattning inte befria polisen från

den allmänna skyldigheten att ingripa mot brott och upprätthålla ordning,

därför att det finns risk för att polisen inte rätt kan bedöma vad som är

brottsligt eller för att demonstranterna skall sätta sig till motvärn mot polisen.

En uppmaning till brott under en demonstration kan enligt kommitténs

uppfattning vara särskilt samhällsfarlig. Under de upprörda och upphetsade

förhållanden, som onekligen kan råda vid vissa slag av demonstrationer

liksom vid ”ockupationer”, kan uppmaningen lätt komma att åtlydas.

Yttrandefriheten vid demonstrationer bör enligt kommittén i princip inte

vara större än i andra sammanhang.

Det är enligt kommittén inte självklart, att gränserna för yttrandefriheten

bör vidgas för att vissa grupper i samhället ohindrat skall få agitera för

lagöverträdelser o. d. och på så vis mera slagkraftigt få uttrycka sitt missnöje

med t. ex. vissa medborgerliga skyldigheter. I första hand bör man i

stället undersöka, om det är något fel på de bestämmelser som kritiseras.

Kommittén anser, att det redan nu finns stora möjligheter att kritisera

t. ex. värnpliktslagarna utan att för den skull uppmana till lagbrott. Att utvidga

gränserna för yttrandefriheten så att offentlig uppmaning till värnpliktsvägran

alltid skulle vara tillåten kan enligt kommitténs mening inte

komma i fråga, så länge vi har ett försvar som bygger på allmän värnplikt.

Kommittén anser dock, att demonstrationsrätten är en så viktig rättighet

att gränserna för yttrandefriheten inte bör vara alltför snäva.

Kommittén har prövat frågan om en ändring av de allmänna reglerna om

åtalsunderlåtelse och av regeln om påföljdseftergift (20 kap. 7 § rättegångsbalken

och 33 kap. 4 § tredje stycket BrB) skulle kunna undanröja eventuella

stötande resultat av bestämmelsen om straff för uppvigling. En sådan

lösning är emellertid inte lämplig enligt kommitténs uppfattning. Kommittén

har också övervägt att införa särskilda åtalsregler i fråga om detta

brott men finner inte heller detta vara acceptabelt. Om uppviglingsbestämmelsen

anses ha ej önskvärda effekter bör i stället lagrummet ändras så att

de avsedda fallen lämnas fria.

Enligt nuvarande bestämmelse kan det förekomma fall av uppvigling som

inte förtjänar denna brottsrubricering, vilken tyder på ett allvarligt brott.

För straffbarhet bör krävas att uppmaningen inte ter sig alltför bagatellartad.

I sådana fall anser kommittén det inte särskilt angeläget för samhället

att kunna ingripa, om inte uppmaningen har framställts på sådant

sätt att den väcker allmän förargelse. I så fall kan bestämmelsen i 16 kap.

16 § BrB om förargelseväckande beteende bli tillämplig. Kommittén erinrar

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

i detta sammanhang om alt förargelseväckande beteende inte kan beivras

som tryckfrihetsbrott eller som yttrandefrihetsbrott i radio eller TV.

Ett annat fall, som enligt kommitténs uppfattning bör falla utanför det

kriminaliserade området, är då risken är liten att den offentligt framförda

uppmaningen skall följas. Till stöd för en sådan undantagsbestämmelse i

uppviglingsparagrafen anför kommittén vad som gäller om stämpling enligt

23 kap. 2 § BrB. Med stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar

viss brottslig gärning eller att någon söker anstifta annan eller åtager

eller erbjuder sig att utföra gärningen. Stämpling, som är straffbar endast

vid vissa grövre brott, består sålunda i uppmaning till viss person att begå

brott, medan uppvigling förutsätter att man vänder sig till en allmänhet.

Stämpling är vidare inte straffbar, om faran för brottets fullbordan var

ringa. Kommittén menar att om risken för att uppmaningen följs är liten

samhällets intresse av att upprätthålla allmän ordning bör kunna tillgodoses

antingen genom bestämmelsen om förargelseväckande beteende (16

kap. 16 § BrB) eller genom bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten

(16 kap. 3 § BrB).

Från uppviglingsparagrafens område bör sålunda undantas de fall som

kan betraktas som ringa. Förslag till sådan ändring av bestämmelsen läggs

fram i betänkandet. Vid bedömandet om ett uppviglingsbrott är ringa bör

enligt kommittén beaktas dels beskaffenheten av det brott eller den gärning

som uppviglingen avser, dels risken för att uppmaningen skall följas. Är risken

för att uppmaningen skall följas obetydlig, är det enligt kommittén i

och för sig inte uteslutet att tillämpa undantagsbestämmelsen, även om

uppmaningen avser ett grovt brott. Trots att uppmaningen avser en bagatellartad

företeelse, bör å andra sidan undantagsbestämmelsen inte alltid

anses tillämplig, om risken för att uppmaningen skall lydas inte kan bedömas

som obetydlig. För straffrihet enligt den föreslagna bestämmelsen bör

fordras att gärningen vid ett samlat bedömande såväl enligt nu angivna

synpunkter som i övrigt framstår som ringa.

Kommittén anser också, alt det finns situationer som i och för sig skulle

kunna falla in under det genom uppviglingsparagrafen kriminaliserade området,

men där det kan sättas i fråga om ett ingripande med straff är den

bästa lösningen. Kommittén åsyftar sådana fall som kan sägas innebära en

kollision mellan den enskildes intresse att fritt få framföra sin åsikt och

samhällets intresse att hindra brott. Det är t. ex. rimligt att anta att en del

av dem som demonstrerar mot värnplikten gör detta på grund av starka

ideella böjelser och att de genom denna sin verksamhet anser sig arbeta för

världsfreden. Det kan då förefalla orätt att som uppviglare behandla alla

dem som bara vill sprida sina åsikter och få allmänheten att tänka igenom

problemen. Hänsyn till den allmänna yttrandefriheten och kiätikrätten kan

i dessa fall göra straffrihet motiverad. Som jämförelse hänvisar kommittén

till straffbestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § BrB, vari har tagits in en

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

29

undantagsbestämmelse om straffrihet i vissa situationer där det kan anses

ha varit försvarligt att lämna vederbörande uppgift. De fall som kommittén

åsyftar är sådana där inte själva uppmaningen är viktigast för den enskilde

ulan rätten att hävda en viss åsikt. Kommittén föreslår därför, att undantag

görs från det straffbara området också i nyss angivna fall av intressekollisioner.

Därmed har kommittén velat skapa möjlighet till straffrihet

främst i sådana fall där gärningsmannen inte direkt har uppsåt att förmå

en obestämd allmänhet att begå brott eller annan därmed jämställd handling,

utan där han i huvudsakligt syfte att ge uttryck för en åsikt använder

sig av uttryck och formuleringar, som objektivt sett uppfyller rekvisiten för

uppvigling. Kommittén förutsätter även i dessa fall att gärningen vid ett

samlat bedömande framstår som ringa sett från allmän synpunkt.

När den föreslagna undantagsbestämmelsen blir tillämplig, kommer gärningar

som faller under denna inte att bli betraktade som brott och kan därför

inte heller bli föremål för polisingripande. Denna konstruktion är enligt

kommitténs mening att föredra framför en anordning, enligt vilken gärningen

fortfarande skulle utgöra brott men där polisundersökning och åtal skulle

kunna underlåtas med stöd av allmänna bestämmelser om polisens och

åklagarens rätt att underlåta ingripande och åtal.

Om förslaget genomförs, kan polisen vid demonstrationer o. d. begränsa

sina ingripanden till situationer där ingripande finns påkallat av ett allmänt

intresse. Kommittén förutsätter att närmare anvisningar om i vilka

fall polisen skall ingripa kommer att utfärdas av rikspolisstyrelsen efter

samråd med RÅ.

Kommittén har också övervägt om straffbestämmelsen i 21 kap. 10 § BrB

om uppvigling av krigsmän bör ändras. Det framhålls, att denna bestämmelse

är ett specialstadgande och ett komplement till 16 kap. 5 § BrB. Vidare

nämner kommittén, att det i 21 kap. 10 § inte ställs samma krav på

offentlighet och att uppviglingen enligt detta lagrum dessutom måste avse

uppmaning till lydnadsbrott eller annan gärning varigenom krigsman åsidosätter

sin lydnadsplikt. Slutligen krävs att gärningsmannen skall vara

krigsman. Med hänsyn till dessa olikheter mellan 16 kap. 5 § och 21 kap.

10 § anser kommittén inte så starka skäl föreligga för att införa en undantagsbestämmelse

i 21 kap. 10 § som är fallet beträffande 16 kap. 5 §. Någon

ändring av 21 kap. 10 § föreslås sålunda ej.

Slutligen anför kommittén, att den föreslagna undantagsbestämmelsen

även utan ändring i TF:s brottskatalog blir gällande för uppviglingsbrott

som begås genom tryckt skrift. Bestämmelsen blir på grund av hänvisning

i radioansvarighetslagen tillämplig även på radio- och TV-program. På

dessa områden anser dock kommittén att undantagsbestämmelsen inte torde

få större praktisk betydelse, eftersom man får utgå ifrån att uppmaning

till brott, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet

i dessa media får en sådan spridning och slagkraft att gärningen i

regel inte kan betraktas som bagatellartad.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

4.1.2 Skymfande av rikssymbol m. m.

I departementspromemorian konstateras, att dåvarande statssekretaren

Ingvar Carlssons promemoria om demonstrationsrätten visar att även andra

yttrandefrihetsbrott i BrB än dem som kommittén för lagstiftningen om

yttrande- och tryckfrihet har haft att behandla bör ses över. Möjligheterna

att genom en begränsning av det straffbara området vidga yttrandefriheten

i samband med demonstrationer utan att därvid riskera upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet eller obehörigt kränkande av

enskilds fri- och rättigheter bör undersökas. Enligt promemorian anses

en översyn av reglerna om skymfande av rikssymbol (16 kap. 7 §), skymfande

av utländsk rikssymbol (19 kap. 10 §) och straffskärpningsregeln vid

kränkande av främmande makt (19 kap. 11 §) samt deras motsvarigheter i

TF böra komma i fråga i första hand. Som motiv för att se över brotten

skymfande av svensk och av utländsk rikssymbol anges också det förhållandet

att ett alltmer markerat internationellt synsätt kommer till uttryck i

folkopinionen och att skälen för att genom särskilda straffbestämmelser

skydda nationella symboler, såväl egna som andras, därigenom har försvagats.

I fråga om straffbestämmelsen i 16 kap. 7 § BrB om skymfande av rikssymbol

uppges, att något särskilt svenskt höghetstecken vid sidan av flaggan

och riksvapnet inte torde finnas. Straffskyddet infördes i samband med

1948 års strafflagsrevision. Anledningen var närmast att sådant straffskydd

redan fanns för utländska rikssymboler och att det kunde anses stötande

att svenska sådana inte skulle få åtnjuta samma skydd. I promemorian

anförs att den allmänna inställningen till värdet av att hålla rikets vapen

och flagga i helgd genom en särskild straffbestämmelse i våra dagar

torde vara en annan än vid tiden för införandet av straffskyddet. Det framhålls

att ett upphävande av straffbestämmelsen om skymfande av svensk

rikssymbol inte medför att skymfande behandling av den svenska flaggan

blir helt straffritt. Reglerna om förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §

BrB) och skadegörelse (12 kap. BrB) kan i viss utsträckning tillämpas vid

sådant skymfande. Enligt promemorian får intresset av en fri opinionsbildning

anses väga tyngre än angelägenheten för samhället att kunna ingripa

mot kränkningar av svensk rikssymbol genom särskild straffbestämmelse.

I promemorian betonas att skymfande av egen rikssymbol inte är särskilt

straffbelagt i t. ex. dansk eller norsk lagstiftning.

Beträffande brottet skymfande av utländsk rikssymbol (19 kap. 10 §

BrB) erinras om att det särskilda straffskyddet för främmande makts flagga,

vapen eller annat höghetstecken infördes först år 1940 och motiverades

i första hand av riskerna för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande

makt stördes, om sådan stats rikssymbol skymfades här i landet.

Tidigare kunde sådana kränkningar bedömas som förargelseväckande be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

31

teende. Enligt promemorian torde uppfattningen om behovet av ett särskilt

straffskydd för utländska rikssymboler numera vara en annan än under

krigsåren. Värdet av en fri opinionsbildning har framstått klarare för den

allmänna opinionen både i vårt land och utomlands. Intresset av att t. ex.

demonstrationer får försiggå utan ingripande från samhällets sida har

ökat. Ett särskilt straffskydd för utländska höghetstecken kan enligt promemorian

knappast sägas ha något berättigande i dagens samhälle. Liksom

fallet är beträffande skymfande av svensk rikssymbol blir inte allt skymfande

av utländska rikssymboler straffritt, om man tar bort det speciella

straffskyddet. En sådan gärning torde i åtskilliga fall kunna bestraffas som

förargelseväckande beteende och, i förekommande fall, som skadegörelse.

Om motsvarande skydd för svensk rikssymbol upphävs, torde det enligt

promemorian vara än mindre motiverat med ett särskilt straffskydd för utländsk

rikssymbol.

När det gäller folkrättens regler sägs i promemorian, att en stat torde

vara skyldig att respektera och skydda främmande stats rikssymbol. Dessa

folkrättsliga grundsatser torde dock inte sträcka sig så långt att det är nödvändigt

att upprätthålla skyddet genom särskild straffbestämmelse. Enligt

promemorian torde det få anses tillräckligt att man kan tillämpa straffbestämmelser

av mera allmän räckvidd som exempelvis 16:16 BrB (förargelseväckande

beteende). En genom flaggskändning kränkt stat kan få sitt

anspråk på upprättelse tillgodosett på annat sätt än genom bestraffning av

gärningsmannen. Slutligen nämns i promemorian, att flera europeiska länders

strafflagstiftning ger ett mycket begränsat straffskydd åt utländska

höghetstecken.

I promemorian föreslås sålunda, att straffbestämmelserna i 16 kap. 7 §

och 19 kap. 10 § BrB upphävs samt att deras motsvarigheter i 7 kap. 4 §

punkterna 6 och 8 TF utgår ur TF.

I fråga om straffskärpning sregeln i 19 kap. 11 § BrB för vissa kränkningar

av främmande makt anförs i promemorian, att även TF tidigare innehöll

en särskild bestämmelse som avsåg att skydda främmande makts statsöverhuvud

och representant här i riket mot smädliga eller kränkande angrepp.

Denna bestämmelse upphävdes emellertid år 1965 under motivering att de

allmänna bestämmelserna om ärekränkning torde lämna tillräckligt skydd

vid kränkningar genom tryckt skrift (prop. 1964 : 133, KU 1964 : 13, KU

1965 : 1 och rskr 1965 : 64). Ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud

eller representant som sker genom tryckt skrift eller i radioprogram

bedöms sedan dess uteslutande enligt 5 kap. BrB, medan sådan ärekränkning

i annan form är underkastad straffskärpningsregeln i 19 kap.

11 §. I promemorian anförs, att kränkande angrepp på främmande statsöverhuvud

eller representant i de flesta fall torde få betydligt större

spridning, om det sker genom press, radio eller TV än på annat sätt. Att

smäda ett statsöverhuvud genom tryckt skrift eller i radioprogram torde

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

därför i regel vara allvarligare än att göra detta t. ex. i tal under en demonstration.

Eftersom det särskilda straff skyddet har upphävts i TF, torde det

knappast finnas anledning att behålla skyddet för ärekränkning i annan

form. De allmänna reglerna om straff för ärekränkning i 5 kap. bör enligt

promemorian även i sådana fall ge tillräckligt utrymme för att strängt bedöma

förgripelser som innebär en mera allvarlig kränkning av främmande

makt. Den särskilda straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § föreslås därför

ändrad så att den inte längre omfattar ärekränkning av främmande makts

statsöverhuvud eller dess representant här i riket. I promemorian sägs, att

det från folkrättslig synpunkt inte torde föreligga något hinder mot en sådan

ändring. Krav på särskilt skydd mot kränkande av främmande makt

genom ärekränkning av dess statsöverhuvud eller representant här i riket

anses kunna tillgodoses inom straffskalan för det vanliga ärekränkningsbrottet.

Slopandet av det särskilda straffskyddet i TF för ärekränkning av främmande

makts statsöverhuvud och dess representant här i riket får anses

innebära, att sådan ärekränkning i tryckt skrift numera följer åtalsreglerna

i 5 kap. 5 § BrB. Detta brott kan alltså beivras genom allmänt åtal endast

om det är fråga om förtal samt om målsäganden har angett brottet till åtal

och JK finner åtal vara av särskilda skäl påkallat från allmän synpunkt.

Även om straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB inte längre blir tillämplig

på ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud och representant här

i riket, finner man det i promemorian lämpligt att behålla en särskild åtalsregel

för dessa fall. Sådan ärekränkning bör ligga under allmänt åtal och

målsägandeangivelse bör inte vara villkor för åklagares rätt att åtala. För

främmande statsöverhuvud bör detta gälla endast om ärekränkningen sker

medan han vistas här i riket. Enligt promemorian bör en särskild åtalsregel

införas i ärekränkningskapitlet. Den kommer då att gälla också i tryckfrihetsmålen.

Den åtalsprövning som nu är förbehållen Kungl. Maj :t anses

böra behållas men modifieras så att Kungl. Maj:t ges möjlighet att bemyndiga

annan att förordna om åtal. Föreskriften i gällande rätt om förordnande

av Kungl. Maj:t i statsrådet som förutsättning för att åtal skall få väckas

motiveras med att brottet är förenat med fara för utrikespolitiska förvecklingar.

I promemorian uttalas, att samma skäl kan anföras för att förlägga

prövningen till en från regeringen fristående myndighet (jfr SOU

1944 : 69 s. 153 och prop. 1948 : 80 s. 142). I promemorian föreslås sålunda,

att 5 kap. BrB utökas med en särskild åtalsregel för ärekränkning av

främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket och av främmande

makts representant här i riket. Förslaget innebär att sådan ärekränkning

förs in under allmänt åtal. Till regeln bör enligt promemorian fogas

föreskrift om att åtal inte får ske utan förordnande av Kungl. Maj:t eller

den som Kungl. Maj :t har bemyndigat därtill.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

I 19 kap. 16 § BrB föreslås ändringar som följd av ett upphävande av bestämmelsen

i 19 kap. 10 § om skymfande av utländsk rikssymbol och en

ändring av straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 §. Dessutom föreslås, att

åtalsregeln i 19 kap. 16 § andra stycket — liksom den föreslagna regeln i

5 kap. 5 § BrB — skall ge möjlighet till åtal efter förordnande av den som

Kungl. Maj :t bemyndigat därtill.

I promemorian anförs, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna

om skymfande av rikssymbol samt det förut nämnda kommittéförslaget i

fråga om uppviglingsbrottet torde medföra färre ingripanden från polisens

sida i samband med demonstrationer. Efter ett genomförande av sådana

lagändringar torde inte föreligga samma skäl att, som dåvarande statssekreteraren

Ingvar Carlsson har ifrågasatt, ge anordnaren av en demonstration

möjlighet att utse en ansvarig ledning för denna.

Med anledning av vad som anförs i promemorian om demonstrationsrätten

har i departementspromemorian gjorts en översyn även av bestämmelserna

i LAS och AOst om upplösning och förbud mot förnyande av sammankomst

eller tillställning (10 och 11 §§ LAS samt 19 och 20 §§ AOst).

I promemorian konstateras, att det fordras starka skäl för att upplösning

eller förbud mot förnyande skall få tillgripas. Därefter lämnas en redogörelse

för praxis i fråga om upplösning av sammankomst eller tillställning.

Enligt uppgifter från rikspolisstyrelsen har under överskådlig tid upplösning

inte skett eller förbud meddelats mot förnyande av allmän sammankomst

på den grund att det vid sammankomsten har förekommit något som

strider mot lag. Offentliga tillställningar av nattklubbstyp har däremot —

framför allt i Stockholm — vid åtskilliga tillfällen blivit upplösta, därför

att det vid tillställningen förekommit något lagstridigt, t. ex. olaga öl- eller

spri tu Iskänkning, narkotikaförsäljning, dobbleri o. d. Beträffande övriga

grunder för upplösning och förbud mot förnyande har upplysts från rikspolisstyrelsen

att upplösning etc. av allmän sammankomst på grund av ”avsevärd

fara” för de närvarande inte har förekommit under senare tid. Upplösning

på grund av ”svårare oordning” har däremot skett.

I promemorian uttalas, att rätten att upplösa allmän sammankomst enligt

LAS innefattar möjlighet för polisen att upplösa t. ex. en demonstration,

om deltagarna gör sig skyldiga till yttrandefrihetsbrott. Enligt förarbetena

är det främst denna typ av lagstridigt handlande som åsyftas med ”något

som strider mot lag”. En sådan inskränkning i församlingsrätten synes inte

längre vara berättigad. Det betonas att denna grund för upplösning av allmän

sammankomst inte kommer till användning i praktiken. Från ordnings-

och säkerhetssynpunkt anses det tillräckligt att upplösning av sammankomst

kan ske vid svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande.

Samma skäl anförs för att motsvarande grund för förbud mot förnyande

av sammankomst bör utgå ur LAS.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Beträffande upplösning och förbud mot förnyande av offentlig tillställning

sägs i promemorian, att lika starka skäl inte synes tala för ändring av

bestämmelserna i AO st. Det är här inte fråga om inskränkning i den egentliga

församlingsrätten. Dessutom synes upplösning på grund av lagstridigt

handlande i praktiken ske i fall då det kan vara angeläget att kunna tillgripa

upplösning. Någon ändring föreslås därför inte i bestämmelserna i AOst

om upplösning och förnyande.

4.2 Brott mot trosfrid

I betänkandet Yttrandefrihetens gränser redovisar kommittén de bestämmelser

i svensk lagstiftning som är uppställda till skydd för religionsfriheten.

Främst nämns 16 § regeringsformen, som bl. a. föreskriver att ”Konungen

bör —---ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var

och en vid en fri utövning av sin religion, såvitt han därigenom icke störer

samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”. Kommittén hänvisar

också till den särskilda religionsfrihetslagen (1951 : 680). I denna har

den svenska religionsfriheten definierats som en rätt inte bara att ansluta

sig till en annan religion än svenska kyrkans utan även att ställa sig utanför

varje religiös gemenskap. I religionsfriheten ingår enligt lagen också

rätt att för religionsutövning bilda sammanslutningar och anordna offentliga

sammankomster utan någon annan inskränkning än som gäller för varje

sammankomst, med hänsyn till den allmänna ordningens upprätthållande.

I religionsfrihetens natur ligger att ingen bör få hindras att utöva vilken

religion som helst eller riskera att förföljas, skymfas eller annorledes förorsakas

lidande för sin religions skull. Religionsfriheten i denna betydelse

skyddas genom flera bestämmelser i 16 kap. BrB, framför allt bestämmelserna

om störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 §), hets

mot folkgrupp (8 §), brott mot trosfrid (9 §) och förargelseväckande beteende

(16 §). Genom bestämmelsen om brott mot trosfrid straffskyddas

sådant som hålls heligt av religiösa människor. Kommittén har övervägt om

de bestämmelser som finns vid sidan av denna paragraf är tillräckliga för

att garantera religionsfrihet.

Som religionsfriheten har bestämts i bl. a. 16 § regeringsformen och religionsfrihetslagen

är ytterligare lagregler enligt kommitténs mening inte

nödvändiga för att garantera religionsfriheten, såvitt rör åtgärder från

statsmyndigheternas sida. Möjligen kan läget bli annorlunda om under begreppet

religionsfrihet i framtiden skall anses falla allt som berörs i ett

inom FN utarbetat förslag till internationell konvention rörande avskaffande

av alla former av ofördragsamhet och diskriminering grundade på religion

eller övertygelse.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Beträffande allmänhetens inställning i religionsfrihetsfrågor finner kommittén,

att utvecklingen går mot en allt större tolerans och förståelse för

oliktänkande. Under de senaste åren har den enskilde tack vare massmedias

snabba utveckling lärt känna meningsyttringar och förhållanden som

är helt olika hans egna. I en situation där riskerna för intolerans och bristande

hänsyn kan bedömas som små blir det enligt kommitténs uppfattning

onödigt att behålla den inskränkning i yttrandefriheten som trosfridsparagrafen

innebär. Kommittén understryker, att friheten att hysa vilken åsikt

som helst i religiösa frågor är en rätt som bör skyddas. Utsätts den enskilda

människan för offentlig skymf på grund av sina religiösa åsikter eller blir

föremålet för hennes religiösa tro utsatt för sådan skymf, bör samhället

kunna ingripa. Enligt kommitténs mening har förståelsen och hänsynen

individerna emellan inte nått så långt att samhället kan undvara en möjlighet

att ingripa i nämnda situationer. Inte heller anser kommittén att individens

behov av skydd i förevarande hänseende är tillräckligt tillgodosett

genom BrB:s regler om störande av förrättning eller allmän sammankomst,

hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende i deras nuvarande utformning.

Kommittén kan därför inte förorda att 16 kap. 9 § slopas helt.

Mot en sådan lösning talar enligt kommitténs uppfattning också att arbetet

på det tidigare nämnda konventionsförslaget inte har avslutats inom FN.

Kommittén har övervägt möjligheten att ändra det som straff skyddas i

trosfridsparagrafen från att vara religiösa symboler eller föremål för religiös

vördnad till att vara den enskilde individens åsikt i exempelvis livsåskådningsfrågor.

En sådan bestämmelse skulle dock inskränka yttrandefriheten

i allt för hög grad och kommittén har därför inte ansett sig böra

föreslå en sådan utvidgning. Man bör även i fortsättningen behålla ett

skydd för de människor som har en bestämd trosuppfattning. Den nuvarande

bestämmelsen bör dock ändras i viss mån. Sålunda bör den svenska kyrkan

enligt kommittén inte ges någon särställning genom att uttryckligen

nämnas i lagtexten. Vidare bör skyddet knytas mera direkt till den enskilde

och hans trosuppfattning än som f. n. är fallet. Brottsobjektet bör bli det

som enligt den enskildes trosuppfattning hålls heligt, d. v. s. det som är av

central betydelse i hans tro. Det fordras alltså inte någon samfundstillhörighet

för att åtnjuta skydd enligt förslaget, vilket stämmer väl överens

med vår religionsfrihet. Kommittén föreslår sålunda, att 16 kap. 9 § BrB

ändras i enlighet med det anförda.

Vidare föreslår kommittén ett nytt rekvisit i paragrafen, nämligen att det

skymfande uttalandet skall stå i strid mot rätten till religionsfrihet. Därmed

avses en inskränkning i det straffbara området. Med kravet att uttalandet

skall stå i strid mot rätten till religionsfrihet avser kommittén, att

uttalandet skall vara så nedsättande eller ske under sådana omständigheter

att det är ägnat att utöva ett obehörigt tryck på den enskilde att inte

öppet bekänna sin tro. Uttalandet skall vara sådant att den kränktes rätt

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

till religionsfrihet i vidsträckt mening sätts i fara. Förutom själva uttalandet

och den situation i vilken det fälldes blir även brottsobjektet och intensiteten

i uttalandet av betydelse. Kommittén framhåller att bedömningen

måste ske med hänsyn till alla föreliggande omständigheter. Det föreslås

också att brottsbenämningen ändras till brott mot religionsfriheten.

Kommittén föreslår även att motsvarande bestämmelse i TF:s brottskatalog

(7 kap. 4 § 13) ändras, så att den ansluter till den föreslagna ordalydelsen

i 16 kap. 9 § BrB.

Kommittén är inte enig i sin bedömning av trosfridsbrottet. I en reservation

till betänkandet föreslår ledamöterna Lisa Mattson och Martinsson, att

16 kap. 9 § upphävs. Reservanterna anför att de anser bestämmelserna i

16 kap. 4, 8 och 16 §§ BrB vara en tillräcklig garanti för religionsfriheten.

Enligt deras uppfattning finns inte skäl att genom speciella lagbestämmelser

slå vakt om något som av anhängare till viss religion eller övertygelse

hålls heligt eller att skapa ett speciellt skydd för personers eller gruppers

känsla för metafysiska idéer. I vart fall finner reservanterna inte detta intresse

så starkt att det bör föranleda begränsningar i yttrande- och tryckfriheten.

I reservationen föreslås även att motsvarande bestämmelse i TF upphävs.

4.3 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

I betänkandet Yttrandefrihetens gränser har kommittén, som förut har

nämnts, lagt fram förslag till bl. a. ändring av de nuvarande bestämmelserna

om sårande av tukt och sedlighet och om förledande av ungdom samt införande

av förbud mot spridning av sedlighetssårande framställning.

Det bör anmärkas att kommittén i utredningsarbetet har samarbetat med

filmcensurutredningen, som enligt sina direktiv skulle pröva behovet av

särskild samhällskontroll av film. I juni 1969 avgav utredningen ett slutbetänkande

med titeln Filmen — censur och ansvar (SOU 1969: 14). 1

detta lades fram förslag om avskaffande av vuxencensuren för film samt om

införande av en filmansvarighetslag, vilken på samma sätt som radioansvarighetslagen

skulle anknyta till TF.

I fråga om utbud och konsumtion av pornografiska alster finner kommittén

för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet, att det av olika anledningar

är svårt att få exakta uppgifter om de pornografiska hildtidningarnas

upplagor och de belopp som årligen används för inköp av pornografi.

Med pornografi avser kommittén framställning i ord eller bild som på ett

ohöljt sätt behandlar ämnen med sexuell eller erotisk anknytning. Kommittén

konstaterar dock, att utbudet av pornografiska alster numera är

mycket omfattande här i landet och att ett stort antal tidningar framställs

för mer eller mindre öppen export. De svenska ambassaderna har enligt

uppgift fått många belägg för att reklambroschyrer med avancerat in
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

37

nehåll skickas till utlandet med hjälp av namn- och adresslistor. Det förekommer

också en viss import av pornografi, framför allt från Danmark.

Kommittén konstaterar vidare att inte endast bildtidningar säljs i stor

omfattning utan även film, fotografier, grammofonskivor m. m med pornografiska

motiv. Försäljningen av dessa artiklar sker huvudsakligen genom

postorder eller specialaffärer. Visning av pornografiska filmer och stripteaseföreställningar

i klubbar med höga medlemsavgifter har enligt kommittén

blivit en ny inkomstkälla. Däremot har pornografi som huvudsakligen

består av text fått minskad betydelse.

Tillsammans med filmcensurutredningen har kommittén låtit göra två

undersökningar rörande allmänhetens inställning till filmcensur och till

pornografiska alster liksom rörande konsumtion av och läsfrekvens i fråga

om pornografi. Närmare uppgifter om undersökningarna finns i bilaga 1 till

betänkandet Yttrandefrihetens gränser.

Kommittén framhåller att, även om resultatet av undersökningarna på

grund av vissa felkällor måste behandlas med stor försiktighet, man dock

kan få en viss uppfattning i frågan om vilka som konsumerar pornografi

i olika media. Uppgifterna om pornografikonsumtionen kan enligt kommittén

tas som en minimi-skattning av det antal personer som verkligen har

konsumerat pornografi. Enligt den ena undersökningen hade 41,1 % under

året före undersökningen läst eller bläddrat i någon pornografisk tidning

och 29,8 % under samma tid läst någon pornografisk bok. Båda undersökningarna

visar att de lägre åldrarna har störst intresse för pornografi.

Detta gäller oberoende av medium. Likaså framgår av båda undersökningarna,

att män i betydligt högre grad än kvinnor intresserar sig för pornografi.

Enligt en av undersökningarna anser 49,3 % av allmänheten att pornografi

i form av skriftligt material och pornografiska bilder bör få finnas,

medan 45,0 % anser att den bör motarbetas. Toleransen mot pornografi är

liksom konsumtionen störst i de yngre åldersgrupperna.

Beträffande eventuella skadeverkningar genom konsumtion av pornografi

och framställningar med våldsinslag redovisar kommittén vissa uttalanden

och vetenskapliga undersökningar. Av det redovisade materialet

drar kommittén slutsatsen att det inte finns några vetenskapliga belägg för

uppfattningen att det ökade utbudet av pornografi och framställningar med

våldsinslag har en brottsstimulerande effekt, i vart fall inte på normala

individer. Det finns emellertid inte heller belagt, att pornografi och våldsframställningar

är absolut ofarliga. När det gäller attitydpåverkan och förändringar

i värderingar finner kommittén att resultaten av undersökningarna

är svårtolkade. Kommittén anser sig dock kunna konstatera att upprepad

konsumtion av pornografiska framställningar och framställningar

med våldsinslag i vart fall kan påverka redan etablerade asociala attityder

och värderingar och möjligen också grundlägga sådana. Detta kan medföra

en risk för större tolerans mot våld såväl i som utan samband med sexualitet

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kiingl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

och till ett accepterande av våld och mot en ökad likgiltighet för andra

människor. Enligt kommitténs uppfattning finns det inte något vetenskapligt

stöd för antagandet att pornografiska framställningar förorsakar psykiska

störningar på normala individer. Konsumtion av framställningar med

våldsinslag anser kommittén däremot medföra en viss risk för sådana skadliga

effekter.

Med hänsyn till bristen på säkra forskningsresultat om vilka skadeverkningar

pornografin har och till ovissheten om hur den framtida pornografin

kommer att gestalta sig, är det enligt kommitténs mening motiverat att

genom en straffbestämmelse behålla en möjlighet för myndigheterna att

ingripa mot vissa pornografiska framställningar i olika media. Bestämmelsen

bör vara tillämplig på framställningar över huvud taget, t. ex. skrifter,

målningar, muntliga skildringar, dansuppvisning, film, ljudband och grammofonskivor.

Enligt kommitténs uppfattning bör en yttersta gräns dras

även för framställningar med våldsinslag.

Kommittén anser sålunda att 16 kap. 11 § BrB f. n. inte kan slopas helt

utan finner att bestämmelsen i stället bör vidgas att omfatta även framställningar

med vissa våldsinslag. Den yttersta gränsen för pornografiska

framställningar bör dras så snävt att den drabbar endast sådana framställningar

som uppenbart måste anses förkastliga samt förhindrar att pornografin

utvecklas mot omänsklighet och sadism. Enbart det förhållandet att

en framställning innehåller klart sexuella motiv som samlag, homosexuella

beteenden, gruppsex och sådana former av sexualitet bör enligt kommittén

inte vara tillräckligt för att framställningen skall falla inom det straffbara

området. Däremot bör bestämmelsen tillämpas när framställningen innehåller

exempelvis beskrivningar av sexuella övergrepp mot barn eller

utpräglat sadistiska och förråande sexuella beteenden. Detta bör i princip

anses gälla alla media. Kommittén anser dock att en framställning i text

inte kan anses lika påträngande och ge ett sådant sken av verklighet som

en film eller teaterföreställning. Vad som därför utan vidare kan tolereras

som tryckt text kan bli att bedöma på annat sätt i ett annat medium.

När det gäller framställningar med våldsinslag finner kommittén särskilt

med hänsyn till att filmcensuren för vuxenfilm föreslås avskaffad att en

gräns bör sättas för vad som skall få förekomma. Straffbiidet bör tills vidare

drabba främst de allra grövsta våldsinslagen, d. v. s. utdragna och detaljerade

skildringar med grovt våld samt våld mot underlägsna eller sjuka

individer. Inslag med annan brutalitet, där våldsinslagen med hänsyn till

intensitet och längd inte kan anses motiverade av handlingen, bör också omfattas

av straffbestämmelsen. Däremot bör nyhetsförmedlingen inte lida

inskränkningar av straffbudet. Dokumentära skildringar bör få innehålla

sådana inslag av våld som är nödvändiga för att belysa ämnet. Även vetenskapliga

och konstnärliga framställningar bör i princip falla utanför det

kriminaliserade området.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Enligt kommitténs förslag bör förbudet mot pornografiska framställningar

och framställningar med våldsinslag tas in i 16 kap. 11 § BrB. Det nuvarande

andra stycket i denna paragraf har i förslaget förts in i en ny

paragraf i samma kapitel, betecknad 11 b §.

Kommittén intar i princip den ståndpunkten i fråga om pornografiska

alster — såväl i tryckt skrift och film som annorstädes — att den som så

vill skall kunna få del av så avancerade framställningar han önskar, under

förutsättning att de som inte vill komma i kontakt med dessa företeelser på

något sätt kan skyddas och slippa att utan egen aktiv medverkan ta del av

dem. Genom att inskränka rätten att sprida pornografiska alster kan man

enligt kommittén undvika de negativa effekterna av en ökad yttrande- och

tryckfrihet såvitt avser pornografi. Kommittén anser att den i TF fastslagna

spridningsrätten i fråga om tryckt skrift bör kunna begränsas i detta

hänseende, eftersom vissa begränsningar har gjorts redan tidigare. Beträffande

radio och film finns det inte grundlagsmässiga hinder att ge särskilda

bestämmelser om hur framställningar av visst slag skall förmedlas till

publiken. Inte heller från näringsfrihetsrättslig synpunkt anser kommittén

hinder föreligga att straffa den spridning av pornografiska alster som

kan verka störande på allmän ordning eller av annan anledning kan anses

som ej önskvärd.

Kommittén föreslår därför att pornografiska framställningar endast

skall få förmedlas till dem som aktivt medverkar för att få del av framställningarna

i fråga. I förslaget har kommittén använt termen sedlighetssårande.

Därmed avses framställning som anses såra den sexuella anständighetskänslan

hos allmänheten. Enligt den i dag rådande samhällsuppfattningen

bör ingen mot sin vilja utsättas för åsynen av exempelvis samlagsbilder eller

bilder som på ett påträngande och onaturligt sätt framhäver modellens

könsorgan. En stor del av dagens pornografiska bildtidningar har sådant

innehåll att ingen mot sin vilja bör tvingas att ta del därav. Det är således

kommitténs mening att begreppet sedlighetssårande framställning skall

tolkas något mera omfattande än sårande av tukt och sedlighet i gällande

rätt. Förslaget innebär förbud mot skyltning av foton och tryckta bilder

med sedlighetssårande motiv samt mot utsändning utan föregående beställning

av reklambroschyrer och prover som kan betraktas som sedlighetssårande.

Genom den föreslagna bestämmelsen vill kommittén också förhindra,

att en biograf visar pornografisk film utan att dessförinnan ha gjort

klart för publiken vad som skall komma, liksom att en teaterpjäs med sedlighetssårande

innehåll framförs utan att publiken är medveten om dess

karaktär i förväg. För radio- och TV-sändningar bör fordras att sedlighetssårande

program inte sänds på sådan tid att man kan räkna med att många

tar in programmet utan att ha fått reda på vilket program som sänds. Med

hänsyn till det avtal som finns mellan staten och Sveriges Radio förutsätter

kommittén dock, att den föreslagna bestämmelsen inte skall behöva tilläm
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

pas i praktiken beträffande radion. Vid bedömningen av om en framställning

är sedlighetssårande måste hänsyn också tas till vilket medium som

har använts och i vissa fall på vilket sätt påtvingandet har skett.

I fråga om utformningen av det föreslagna spridningsförbudet, som har

förts in som 11 a § i 16 kap. BrB, uttalar kommittén följande. Lagrummet

kan sägas innehålla två olika gärningar. För det första straffbeläggs att på

allmän plats eller eljest offentligen utställa eller förevisa sedlighetssårande

framställningar. Offentlighetsrekvisitet är här detsamma som i 16 kap.

16 § BrB. Det är således tillräckligt för straffbarhet att man på allmän plats

ställer ut eller förevisar framställningen, om den kan ses av någon som befinner

sig på allmän eller enskild plats. Det är också tillräckligt, att den

brottsliga handlingen sker på enskild plats men inför offentligheten t. ex.

i ett fönster ut mot gatan. Skyltning som sådan kan bli att betrakta som

sedlighetssårande, även om de enskilda skrifterna var för sig inte uppfyller

detta krav. Med allmän plats avses detsamma som i allmänna ordningsstadgan.

Den andra gärningen som straffbeläggs i det föreslagna lagrummet är att

eljest, d. v. s. på annat sätt än som nyss har nämnts, utan hänsyn till mottagaren

sprida sedlighetssårande framställning. Härmed avses spridning

genom olika media som inte sker på allmän plats eller eljest inför allmänheten,

t. ex. gratisutdelning av reklambroschyrer, visning av film, framförande

av en teaterpjäs och utsändande av radio- och TV-program. Enligt

kommittén måste den som sprider framställningen i dessa fall ha tagit sådan

hänsyn til! mottagarens inställning att han antingen vet att alla som

får del av framställningen verkligen vill ta del av den, eller i vart fall har

vidtagit nödvändiga åtgärder för att hindra dem som inte är intresserade

att få del av framställningen.

Beträffande den svenska exporten av pornografi anför kommittén, att

Sverige har fått dåligt anseende utomlands på grund av att reklambroschyrer

och prover har sänts även till personer som inte har beställt sådant material.

Enligt världspostkonventionen den 13 juli 1964, som Sverige har ratificerat

den 14 januari 1966, är försändelse av oanständiga och osedliga föremål

förbjuden. Sverige har inte kunnat följa denna bestämmelse helt på

grund av den fria spridningsrätten samt bestämmelserna om förbud mot

brytande av post- eller telehemlighet och intrång i förvar. Kommittén menar,

att den föreslagna ändringen i spridningsrätten skall göra det möjligt

att i nämnda fall bestraffa avsändaren. Enligt kommitténs mening är en

försändelse till utlandet att betrakta som fullbordat brott enligt den föreslagna

bestämmelsen, så snart försändelsen har lämnats för befordran.

Vad sedan angår bestämmelsen i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom

anser kommittén, att det skydd som genom bestämmelsen ges det

uppväxande släktet inte bör inskränkas till de media som kan ingå under

begreppen skrift eller bild. Bestämmelsen bör bli tillämplig beträffan
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

de spridning i alla media. Som exempel på fall då bestämmelsen skulle

kunna tillämpas nämner kommittén avancerad pornografisk film, till vilken

biljetter har sålts till skolbarn under en rast, eller förevisande av

olämplig skolfilm eller skolteater.

Kommittén föreslår slutligen sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen

som svarar mot de föreslagna brottsbalksändringarna.

5. Remissyttrandena

5.1 Yttrandefrihetsbrott och demonstrationsrätt

5.1.1 Uppvigling

Kommitténs förslag att införa straffrihet för ringa fall av uppvigling har

fått ett positivt mottagande av det övervägande flertalet remissinstanser.

Bland dessa befinner sig JK, RÄ, rikspolisstyrelsen, ÖB, de fem hörda länsstyrelserna,

radionämnden, statens ungdomsråd, LO, TCO, SR, advokatsamfundet,

domareföreningen, Pressens samarbetsnämnd, Sveriges författareförening,

Sveriges Radio samt de hörda politiska ungdomsförbunden.

Några av dessa remissinstanser framför dock invändningar mot förslaget

om straffrihet även i de s. k. intressekollisionsfallen, d. v. s. när gärningsmannen

inte har haft direkt uppsåt att förmå en obestämd allmänhet

att begå brott eller annan därmed jämställd handling utan det huvudsakliga

syftet har varit att ge uttryck för en åsikt. Sålunda anser rikspolisstyrelsen

och länsstyrelsen i Malmöhus län, att straffrihet enbart på grund av intressekollision

inte bör förekomma utan att tonvikten bör ligga på om gärningen

vid ett samlat bedömande framstår som ringa. Vid bedömningen bör

då främst beaktas risken för att uppmaningen följs och beskaffenheten av

den gärning som uppviglingen avser. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt,

lånsåklagarmyndigheten i Västerbottens län, polismyndigheten i

Malmö samt domareföreningen avstyrker att fall av intressekollision bedöms

som ringa. Föreningen anser det inte uteslutet att underlåta åtal i sådana

fall men menar att sådan underlåtelse bör kunna ske enligt gällande

bestämmelser eller med stöd av särskilda åtalsregler för uppvigling. Länsåklagarmyndigheten

i Västerbottens län anser att straffrihet bör få förekomma

endast när risken för att uppmaningen skall följas är ringa.

RÅ delar kommitténs uppfattning om straffrihet i vissa fall av intressekollision.

Enligt RÅ framgår det emellertid inte av betänkandet om kommittén

har avsett att man vid intressekollisioner av ifrågavarande slag skall

tillämpa de bägge andra rekvisiten, som nämns i motiven, mindre restriktivt

än i andra fall och således fria gärningsmannen exempelvis även om

risken för att uppmaningen skulle följas inte var obetydlig. Om detta inte

är meningen, finner RÅ kommitténs uttalande om intressekollision sakna

självständig betydelse. Enligt RÅ:s mening bör straffrihet kunna förekom
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

ma i de fall då den handlandes egentliga syfte inte är att förleda till brottslig

gärning utan främst att väcka debatt och kritisera gällande lagstiftning,

även om handlingen inte skulle vara att anse som ringa enligt de tidigare

berörda kriterierna. Ansvarsfrihet till följd av intressekollision bör föreskrivas

i en särskild bestämmelse, som torde kunna formuleras efter mönster

av regeln i 5 kap. 1 § andra stycket BrB om ansvarsfrihet vid förtal. RÅ

anser att åtalsprövningen i dessa fall inte bör ligga hos de lokala åklagarmyndigheterna

utan anförtros ett överordnat rättsligt organ och möjligen

anknytas till reglerna om beivrande av tryckfrihetsbrott.

Flera remissinstanser anser, att de ringa fall av uppvigling som skall

vara straffria bör preciseras närmare genom exemplifiering i lagtexten. En

sådan uppfattning kommer till uttryck i remissvaren från JK, RÅ, rikspolisstyrelsen

samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Uppsala län.

Sveriges författareförening menar att man i intressekollisionsfallen inte

bara, som kommittén föreslår, skall skapa möjlighet för att ”underlåta att

ingripa” utan i stället bör införa ett förbud mot att ingripa, när det inte är

påkallat av hänsyn till värdet av fri kritikrätt och fri opinionsbildning. Detta

bör ske genom en begränsning i själva huvudbestämmelsen om straff för

uppvigling. Begränsningen bör ges innebörden antingen att uppvigling skall

anses föreligga, endast om gärningen innefattar omedelbar fara för effekt,

eller att uppvigling föreligger, endast när handlingen inte ingår som ett led

i den fria åsiktsbildningen och kritikrätten.

Sveriges Radio och radionämnden har kritiserat kommitténs uttalande

att undantagsbestämmelsen om ringa fall inte torde få någon större praktisk

betydelse för radio- och TV-program, därför att uppmaning till brott

o. d. får en sådan spridning och slagkraft i radio och TV att gärningen som

regel inte kan betraktas som bagatellartad. Remissinstanserna anser detta

uttalande vara alltför onyanserat. Enligt deras uppfattning kan framför allt

i direktsända program och inom nyhetsförmedlingen förekomma yttranden,

som enligt sin ordalydelse kan anses som uppvigling men enligt kommitténs

förslag om straffrihet för intressekollision inte bör föranleda ingripande.

Sådana yttranden bör kunna bedömas som ringa fall av uppvigling,

även om de förekommer i radioprogram.

Kommitténs förslag avstyrks av bl. a. hovrätten för Västra Sverige, överåklagarna

i Stockholms och Malmö åklagardistrikt, länsåklagarna i Uppsala,

Malmöhus, Skaraborgs och Kopparbergs län, polismästaren i Stockholms

polisdistrikt, SAF samt Föreningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges länspolischefer

och Sveriges polismästare. Som skäl för den negativa inställningen

anges främst, att det inte finns något befogat intresse av att låta kritik

få formen av uppmaning till lagbrott. Flera remissinstanser framhåller,

att för bagatellfallen kan redan nu meddelas åtalsunderlåtelse och att detta

är tillräckligt för att undvika stötande resultat. Några remissinstanser betonar

också att förslaget medför svåra ställningstaganden för polisen. Över
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

åklagaren i Malmö anser, att den föreslagna bestämmelsen ger utrymme för

diskretionär prövning som kan uppfattas som politiskt åsiktsförtryck. Liknande

synpunkter anförs av polismästaren i Stockholm.

I fråga om intressekollisionsfallen understryker överåklagaren i Stockholm,

att syftet med den föreslagna lagändringen är att införa möjlighet till

straffrihet för uppmaning att vägra värnplikt och att förslaget bör granskas

med utgångspunkt därifrån. Enligt hans uppfattning kan man med

större utsikt till gensvar verka för ändringar i värnpliktens omfattning

eller dess avskaffande utan att bryta mot gällande lag. Enligt överåklagaren

är de fall ytterst sällsynta då den handlandes egentliga syfte inte är att förleda

till brottslig gärning utan att väcka debatt. Hos de grupper som argumenterar

mot värnplikten synes finnas en klar målsättning att bland ungdomen

stimulera till ett ökat antal totalvägran.

Vapenfrinämnden, som inte har tagit ställning till förslaget, redovisar i

sitt svar statistiska uppgifter rörande ansökningar om vapenfri tjänst och

anmälningar om vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring och vapenfri

tjänst. Antalet ansökningar om vapenfri tjänst, som under åren 1955—1965

uppgick till i medeltal omkring 500 per år, ökade under år 1967 till omkring

1 200 och under år 1968 till omkring 2 000. De argument som används i den

allmänna debatten återspeglas enligt vapenfrinämnden i hög grad i de resonemang

som förs av de värnpliktiga vid utredningar med anledning av

ansökningar om vapenfri tjänst. Nämnden anför vidare, att propagandan

för sökande av vapenfri tjänst innehåller oriktiga eller snedvridna uppgifter

om möjligheterna att få tillstånd till sådan tjänst. Många sökande har

uppenbarligen vilseletts av propagandan, vilket visar sig i ett ökat antal avslag

på ansökningar om vapenfri tjänst. Medan antalet avslagna ansökningar

om vapenfri tjänst under åren 1955—1965 knappast torde ha utgjort

1 % av ärendena, uppgick antalet avslag under år 1967 till 8,3 % av hela antalet

slutligt avgjorda ansökningar. För år 1968 och de tre första kvartalen

1969 var motsvarande procenttal 21,9 resp. 35,3. Antalet personer, som av

uppgivna samvetsskäl har vägrat att fullgöra värnpliktstjänst och vapenfri

tjänst, har ökat de senaste åren. Antalet anmälningar om vägran enligt 26 §

kungörelsen (1966 : 414) med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga

utgjorde vid inryckningarna till värnpliktstjänstgöring i juni/juli

1969 134 stycken mot 46 resp. 21 för motsvarande perioder åren 1968 och

1967.

Några remissinstanser, däribland polismästaren i Stockholm, föreslår att

ringa fall av uppvigling görs till bötesbrott. Polismästaren anser dock att

förledande till ringa brott bör vara straffritt.

Frågan huruvida regeln i 16 kap. 16 § BrB om förargelseväckande beteende

kan tillämpas på fall som går in under den föreslagna undantagsbestämmelsen

i uppviglingsparagrafen har tagits upp av några remissinstanser.

Hovrätten för Västra Sverige anser detta tveksamt med hänsyn till att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

16 kap. 16 § BrB enligt ordalagen inte kan tillämpas på fall som är nämnt

förut i kapitlet. Överåklagaren i Stockholm är av samma uppfattning.

Kommitténs förslag att rikspolisstyrelsen efter samråd med RÅ skall utfärda

närmare anvisningar om i vilka fall polisen skall ingripa har berörts

i flera remissyttranden. Därvid har krav på tydliga anvisningar framställts

särskilt från polishåll.

5.1.2 Skymfande av rikssymbol m. m.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget i departementspromemorian

att upphäva bestämmelserna om skymfande av såväl svensk som utländsk

rikssymbol. Bland dessa är JK, RÅ, hovrätten för Västra Sverige,

rikspolisstyrelsen, ÖB, de fem hörda länsstyrelserna, statens ungdomsråd,

LO, Pressens samarbetsnämnd, Sveriges författareförening, Sveriges Radio,

CSF och SSU. Domareföreningen tillstyrker förslaget beträffande svensk

rikssymbol men avstyrker att bestämmelsen om utländsk rikssymbol upphävs.

Länsåklagaren i Uppsala län intar samma ståndpunkt.

Flera remissinstanser är helt negativa till förslaget och vill behålla straffskyddet

för rikssymboler. Denna ståndpunkt intar bl. a. överåklagarna i

Stockholm och Malmö, länsåklagarna i Malmöhus och Västerbottens län,

SAF, SACO samt Föreningarna Sveriges statsåklagare, Sveriges länspolischefer

och Sveriges polismästare. I de avstyrkande remissyttrandena motiveras

den negativa inställningen med att ändringen är onödig, därför att

nuvarande regler inte kan sägas vara en inskränkning i yttrandefriheten.

Förslaget anses vara en eftergift mot en liten grupp i samhället. Vidare menar

man att det är stötande att bestraffa skymfande av ett lands flagga endast

som förargelseväckande beteende och att det behövs ett starkare straffskydd

än som ges genom bestämmelsen om förargelseväckande beteende.

Det framhålls också av vissa remissinstanser, att förargelseväckande beteende

inte bör användas mot en åsiktsförbrytelse. Någon remissinstans

anser att effekten av lagändringen blir inkonsekvent, eftersom förfarandet

blir straffbart på allmän plats som förargelseväckande beteende men — eftersom

detta brott inte är tryckfrihetsbrott — straffritt enligt TF och radioansvarighetslagen.

Förslaget i promemorian att upphäva straffskärpningsregeln i 19 kap.

11 § BrB för ärekränkning av främmande statsöverhuvud m. fl. har tillstyrkts

av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Detsamma gäller de

föreslagna ändringarna i åtalsreglerna.

Beträffande dessa uttalar JK, att bemyndigande enligt 5 kap. 5 § BrB bör

avse JK, när det är fråga om åtal enligt TF och radioansvarighetslagen.

Förslaget att upphäva straffskärpningsregeln avstyrks dock av polismyndigheterna

i Hälsingborg och Trelleborg, SACO och Föreningen Sveriges

polismästare.

Frågan huruvida främmande makts statsöverhuvud och dess represen
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

tant här i riket över huvud taget bör ha förstärkt straffskydd samt huruvida

samordning bör ske med straffskärpningsbestämmelserna i 18 kap. 2 §

BrB för Konungen m. fl. har tagits upp av några remissinstanser. RÅ föreslår

att straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § upphävs helt. Även bestämmelsen

i 18 kap. 2 § om straff skärpning vid vissa brott mot bl. a. Konungen

bör enligt hans uppfattning utgå. I vart fall bör bestämmelserna i 19 kap.

11 § och 18 kap. 2 § samordnas. Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt

delar RÅ:s uppfattning att 19 kap. 11 § bör upphävas helt. Svenska filminstitutet

anser inte, att det finns någon anledning att behålla det förstärkta

straffskyddet i 18 kap. 2 § för Konungens familj. Institutet föreslår därför,

att straffskärpningsregeln ändras så att den gäller endast ärekränkning

mot Konungen eller mot regent som är satt i Konungens ställe.

Departementspromemorians förslag till ändring av LAS så att allmän

sammankomst inte längre får upplösas, om därvid förekommer något som

strider mot lag, har tillstyrkts av övervägande antalet remissinstanser. Detsamma

gäller förslaget till motsvarande ändring beträffande förbud mot

förnyande av allmän sammankomst. Bland dessa remissinstanser är JK,

RÄ, ÖB, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus län samt Västerbottens

län, statens ungdomsråd, LO, SACO, Föreningen Sveriges statsåklagare,

Sveriges författareförening, Sveriges Radio, Svenska filminstitutet,

CSF och SSU.

Vissa remissinstanser har tillstyrkt dessa förslag endast delvis. Rikspolisstyrelsen

och länsstyrelsen i Malmöhus län betonar, att uttrycket ”något

som strider mot lag” visserligen främst avser yttrandefrihetsbrott men även

andra lagstridiga handlingar som strider mot ett offentligt intresse, t. ex.

narkotikabrott, brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen och dobbleri.

En rätt att upplösa eller förbjuda förnyande av allmän sammankomst på

grund av sådana lagstridiga handlingar kan inte anses vara en otillbörlig inskränkning

i yttrandefriheten. Trots att upplösningsgrunden inte har använts

på lång tid får den anses ha preventiv effekt. Pdkspolisstyrelsen och

länsstyrelsen tillstyrker sålunda förslagen endast i fråga om sådana lagstridiga

handlingar, som kan anses som yttrandefrihetsbrott. Hovrätten för

Västra Sverige tillstyrker ändring beträffande upplösning av allmän sammankomst

men avstyrker i fråga om förbud mot förnyande av sammankomst.

Hovrätten anser att förslaget i denna senare del innebär att polismyndigheten

medvetet måste åsidosätta det särskilda åliggandet i polisinstruktionen

att förebygga brott samt att hindra att den allmänna ordningen och

säkerheten störs genom brott. Liknande synpunkter anförs av Föreningen

Sveriges polismästare.

Förslaget om ändring i LAS har helt avstyrkts av bl. a. överåklagaren

i Malmö, länsåklagarna i Uppsala och Malmöhus län, länsstyrelsen i Stockholms

län, domareföreningen samt Föreningen Sveriges länspolischefer.

Ett par av åklagarmyndigheterna och länspolischefsföreningen motiverar

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

sitt avstyrkande med att polisen ej bör avhändas möjligheten att ingripa

mot brott vid allmän sammankomst. Länsstyrelsen i Stockholms län anser,

att regeln om upplösning och förbud mot förnyande på grund av lagstridigt

handlande behövs vid andra och mera renodlade former av allmänna

sammankomster än demonstrationer.

5.2 Brott mot trosfrid

Kommitténs förslag att ändra bestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB så att det

som enligt individens trosuppfattning hålls heligt skyddas mot sådant

offentligt skymfande som står i strid mot rätten till religionsfrihet tillstyrks

av övervägande antalet remissinstanser, däribland JK, rikspolisstyrelsen,

länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, statens

ungdomsråd, advokatsamfundet, Evangeliska fosterlandsstiftelsen och

Frälsningsarmén. Domkapitlet i Lunds stift, som också tillstyrker förslaget,

har uttalat att något särskilt behov av lagregler till skydd för kristen tro

och livssyn inte finns från den kristna människans egen ståndpunkt. Domkapitlet

anser dock att en bestämmelse behövs för att garantera öppen och

värdig debatt kring väsentliga livsfrågor. En annan tillstyrkande remissinstans,

Sveriges frikyrkoråd, anför att det inom svensk frikyrklighet inte

längre finns behov av lagligt skydd för trosfriden men anser det motiverat

att behålla paragrafen och utsträcka den till alla som lyder under svensk

lag oavsett religion.

Åtskilliga remissinstanser delar i stället reservanternas uppfattning att

bestämmelsen om brott mot trosfrid skall upphävas. Denna ståndpunkt intar

bl. a. RÅ, hovrätten över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, Svenska

kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete, LO, Sveriges

författareförening, Svenska filminstitutet, Svenska teaterförbundet, Sveriges

kristna socialdemokratiska förbund och SSU. Mot kommitténs förslag

anförs bl. a., att det inte finns anledning att inskränka yttrandefriheten för

att ge kristna trosföreställningar ett särskilt skydd utöver vad som gäller

enligt bestämmelserna om störande av förrättning eller av allmän sammankomst,

hets mot folkgrupp och förargelseväckande beteende. Vidare anses

kommitténs förslag innebära en utvidgning av straffskyddet som skulle leda

till orimliga konsekvenser. Rekvisitet ”i strid mot rätten till religionsfrihet”

har också kritiserats som för vagt samt obegripligt.

En del remissinstanser anser att den nuvarande bestämmelsen inte bör

ändras och avstyrker förslaget av denna anledning. Bland dessa är hovrätten

för Övre Norrland, länsstyrelsen i Stockholms län, statens biografbyrå,

domkapitlet i Uppsala ärkestift samt domareföreningen. Dessa remissinstanser

anser, att det finns ett behov av en bestämmelse om brott mot trosfrid

men finner inte kommittéförslaget godtagbart. Man anser liksom de

avstyrkande remissinstanserna att den föreslagna bestämmelsen är för vag

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungi. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

och svår att tillämpa. Hovrätten anser dessutom att det finns anledning att

avvakta resultatet av det konventionsarbete som pågår inom FN på detta

område. Domkapitlet förordar att ”svenska kyrkan” utgår ur den nuvarande

lagtexten.

Ett par remissinstanser godtar delvis kommitténs förslag. Stockholms

rådhusrätt anser att skyddet för trosfrid bör, som kommittén har föreslagit,

knytas mera direkt till den enskilde men föreslår att rekvisitet ”i strid mot

rätten till religionsfrihet” utgår. Domkapitlet i Göteborgs stift hävdar, att

helighållandet står i relation till ett trossamfunds trossatser och inte till

enskild livsåskådning eller trosuppfattning, och föreslår därför att ”här i riket

verksamt trossamfund” ersätter uttrycket ”annans trosuppfattning” i

kommitténs förslag. Sveriges Radio anser att det finns skäl både för kommitténs

förslag och för reservanternas uppfattning.

5.3 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

Kommitténs förslag att man bör behålla en straffbestämmelse, en ”yttersta

gräns”, som ger myndigheterna möjlighet att ingripa mot vissa pornografiska

framställningar i alla media, och att denna gräns bör gälla också

vissa våldsinslag har tillstyrkts av de flesta remissintanserna. Bland dessa

är JK, hovrätten för övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rikspolisstyrelsen,

socialstyrelsen, radionämnden, statens ungdomsråd, de tre hörda domkapitlen,

Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete,

LO, SACO, advokatsamfundet, domareföreningen, Pressens samarbetsnämnd

och Sveriges författareförening. Av dessa har LO, domareföreningen

samt Sveriges författareförening dock förklarat sig tillstyrka förslaget

med stor tvekan. Några remissinstanser, bl. a. hovrätten för övre

Norrland och socialstyrelsen, betonar sambandet mellan kommitténs förslag

och förslaget att avskaffa filmcensuren för vuxna.

USSU och Svenska teaterförbundet anser att straffbestämmelsen bör begränsas

till att gälla framställningar med våldsinslag.

Åtskilliga remissinstanser anser att den nuvarande bestämmelsen i 16

kap. 11 § BrB om sårande av tukt och sedlighet kan upphävas utan att ersättas

av någon annan bestämmelse. Bland dem som sålunda av detta skäl

avstyrker förslaget befinner sig RÄ, hovrätten över Skåne och Blekinge,

Sveriges Radio, Föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund,

Sveriges filmuthyrareförening, Folketshusföreningarnas riksorganisation,

Svenska filminstitutet och SSU.

RÅ finner det betänkligt att göra ingrepp i ett så vitalt intresse som

yttrande- och tryckfriheten utan mycket starka skäl, såsom vetenskapligt

belagda risker för omfattande och allvarliga skador eller olägenheter av

annat slag. RÅ framhåller att pornografin numera helt avkriminaliserats i

Danmark och att nordisk rättslikhet på detta område i det långa loppet

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

inte kan uppnås annat än genom total avkriminalisering. Beträffande framställningar

med våldsinslag anser RÅ att forskningsresultaten närmast tyder

på att det är individens attityder och värderingar som påverkas. Det

är således framställningens allmänna tendens och innehåll som betyder

mera än råa och sadistiska inslag. RÅ ifrågasätter därför om man kan

motverka skadeeffekter av våldsskildringar utan att gå betydligt längre i

fråga om kriminalisering än kommittén har föreslagit. Det bör i stället

få ankomma på hem och skola att genom ändamålsenlig uppfostran göra

det uppväxande släktet motståndskraftigt mot negativ påverkan av olika

slag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framför liknande synpunkter. Beträffande

den föreslagna utvidgningen till andra våldsskildringar än pornografiska

anför hovrätten dessutom, att en sådan straffbestämmelse inte

får innebära en avskärning av verkligheten eller hindra nyhetsförmedlingen.

Enligt hovrättens uppfattning torde det vålla oöverstigliga svårigheter i

tillämpningen att försöka avgränsa ett förbud mot våldsskildringar till att

gälla endast fantasiskapelser och sådana föregivna verklighetsskildringar

som är osanna. Förslaget är således inte genomförbart i denna del.

Sveriges Radio ifrågasätter kriminalisering på grund av svårigheterna

att precisera en gräns och objektivt avgöra när den överträds. Folketshusföreningarnas

riksorganisation anser att om straffbestämmelser över huvud

taget skall finnas för sårande av tukt och sedlighet begreppet ”förargelseväckande

beteende” är att föredra. SSU, som inte uttalar sig om framställningar

med våldsinslag, menar att tiden borde vara mogen för att rensa

ut bestämmelser om sårande av tukt och sedlighet. Kommittén har själv

med rik dokumentation visat att framställningar med sådant innehåll inte

har någon skadlig inverkan. Enligt SSU:s mening finns det snarare skäl

att anta att den öppnare attityd, som har kännetecknat inställningen till

dessa frågor under senare år, har haft en positiv effekt. I den mån kriminalisering

behövs torde bestämmelserna om förargelseväckande beteende

vara tillräckliga. Svenska filminstitutet är starkt kritiskt mot kommitténs

argumentering och slutsatser beträffande olika framställningars skadliga

inverkan och anser inte att bakgrunden till kommitténs förslag rimligen

kan sökas i modern filmforskning.

Vissa remissinstanser avstyrker kommitténs förslag om den yttersta gränsen

och förordar att nuvarande bestämmelse om sårande av tukt och sedlighet

behålls. Bland dessa remissinstanser är länsstyrelsen i Malmöhus län,

Riksförbundet Hem och Skola och Frälsningsarmén.

Flera remissinstanser har riktat invändningar mot den föreslagna bestämmelsens

lagtekniska utformning. Framför allt har man kritiserat användningen

av ordet ”anständighet”. Sådan kritik har framförts av bl. a.

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, domkapitlet i Göteborgs stift,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

USSU, domareföreningen, Sveriges författareförening, Svenska filminstitutet

och Svenska teaterförbundet.

Kommitténs förslag att införa en särskild bestämmelse som begränsar

spridningsrätten i vad avser sedlighetssårande framställningar har mottagits

positivt av de flesta remissinstanserna. Bland dessa kan nämnas JK,

RÄ, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms rådhusrätt, rikspolisstyrelsen,

socialstyrelsen, de tre hörda länsstyrelserna, statens ungdomsråd, de tre

hörda domkapitlen, Svenska kyrkans centralråd för evangelisation och församlingsarbete,

USSU, LO, SACO, advokatsamfundet, domareföreningen,

Pressens samarbetsnämnd, Sveriges författareförening, Sveriges kioskägares

riksförbund, Tobakshandlarnas riksförbund och Sveriges frikyrkoråd.

Åtskilliga av dessa instanser framhåller dock, att de föreslagna inskränkningarna

i spridningsrätten möter starka principiella betänkligheter från

tryckfrihet srättslig synpunkt och kan godtas endast med tanke på de fördelar

som man vinner genom förbiulet. Bl. a. rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser det också vara en nackdel att förslaget

inför två gränser för vad som är sedlighetssårande.

LO Iramhåller, att en bestämmelse som begränsar spridningen av pornografiska

alster är en förutsättning för att man skall kunna utöka det strafffria

området i enlighet med kommitténs förslag om den yttersta gränsen.

Några remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Malmöhus län, anser att

redan den nuvarande bestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet kan

kompletteras med det föreslagna spridningsförbudet.

Socialstyrelsen, domkapitlet i Göteborgs stift, SACO och domareföreningen

förordar att det föreslagna spridningsförbudet vidgas att gälla också förråande

framställningar. Sveriges biograf ägareförbund och Sveriges filmuthyrareförening

föreslår att spridningsförbudet skall drabba grovt sedlighetssårande

och uppenbart förråande affischering och skyltning.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är överträdelser av det

föreslagna spridningsförbudet närmast att betrakta som ordningsförseelser

jämförbara med förargelseväckande beteende, varför ett bötesstraff borde

vara tillräckligt.

Pressens samarbetsnämnd anser, att inskränkningar i spridningsrätten

bör ske endast genom bestämmelser i TF och motsvarande lagstiftning för

andra media.

Kommitténs uttalande rörande innebörden av begreppet sedlighetssårande

i den föreslagna bestämmelsen om spridningsförbud har ingett USSU

och Sveriges författareförening farhågor beträffande bestämmelsens konsekvenser

för vetenskapliga och konstnärliga framställningar. Remissinstanserna

syftar därvid på uttalandet att ingen bör ”mot sin vilja utsättas för

åsynen av exempelvis samlagsbilder eller bilder som på ett påträngande och

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

onaturligt sätt framhäver modellens könsorgan”. De anser att den nya

spridningsbestämmelsen inte får hindra spridande av broschyrer om sexuallitteratur

och preventivmedel eller uppsättande av affischer om utställningar

och föreställningar. Inte heller bör bestämmelsen hindra skyltning med

konstnärlig, vetenskaplig eller upplysande litteratur som har t. ex. en samlagsbild

på omslaget.

Åtskilliga remissinstanser är kritiska mot brottsrubriceringen och anser

att den bör förtydligas. Till dessa hör Stockholms rådhusrätt, rikspolisstyrelsen,

länsstyrelsen i Stockholms län, SACO, advokatsamfundet, domareföreningen

samt Sveriges författareförening. I flera av dessa remissvar förordas,

att den av kommittén föreslagna brottsbenämningen olaga spridning

kompletteras så att det framgår vilken brottslighet som avses, t. ex. olaga

spridning av sedlighetssårande framställning.

Förslaget att införa ett spridningsförbud för sedlighetssårande framställningar

har avstyrkts av bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, radionämnden,

Sveriges Radio, Föreningen Sveriges filmproducenter, Svenska

teaterförbundet och SSU.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att kommittén har överdrivit

behovet av bestämmelser om olaga spridning. Vill man skydda människor

mot obehaget av oblyg skyltning, kan det enligt hovrättens mening finnas

lika god anledning att skydda dem mot obehagliga kontakter i andra sammanhang.

Hovrätten kan inte instämma i påståendet att man genom att

skylta med ohöljt pornografiska bilder tvingar många att se på dem mot

sin vilja. Den som inte vill se dem, ser dem inte heller enligt hovrättens

uppfattning. Hovrätten finner det överdrivet att tro att människor blir

överraskade av pornografi. Man vet var den finns och säljs. Det är sålunda

inte visat, att det finns ett tillräckligt behov av bestämmelser om olaga

spridning. Hovrätten framhåller även, att en ökad öppenhet för sexuella

företeelser i massmedia och på andra sätt har inträtt under senare år. Även

toleransen mot pornografiska framställningar har ökat. Enligt hovrättens

mening är det inte motiverat att försöka hejda denna liberalisering i tänkesätten

genom att införa nya spridningsförbud. För extrema fall torde redan

gällande lagbud vara tillräckliga. Hovrätten nämner bestämmelserna om

ofredande och förargelseväckande beteende. — De allvarligaste betänkligheterna

mot det föreslagna spridningsförbudet anser hovrätten dock vara

av tryckfrihetsrättslig natur. Förslaget innebär att det tryckfrihetsrättsliga

ansvarighetssystemet sätts ur spel för tryckt skrift som är sedlighetssårande.

Om förslaget följs, skulle varje bokhandlare eller tidskriftsförsäljare bli

tvungen att från sedlighetssynpunkt granska de alster som han nu har rätt

att sprida på författarens eller utgivarens ansvar. Framgår det sedlighetssårande

av skriftens yttre, måste han hålla den dold men kan sälja den

när den efterfrågas. Är skriftens yttre inte sedlighetssårande men väl innehållet

i övrigt, måste han varna eventuella spekulanter så att ingen råkar

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

köpa en sådan skrift trots sin motvilja mot pornografi. Kommitténs förslag

innebär vidare, att de nyligen införda reglerna om radioansvarigheten sätts

ur funktion i fråga om sedlighetssårande inslag i radio och TV. Kommittén

förutsätter visserligen att bestämmelsen inte skall behöva tillämpas med

hänsyn till avtalet mellan staten och Sveriges Radio. Hovrätten anser det

dock inte uteslutet att radio eller TV kan råka sända något som väcker anstöt

och leder till åtal. Om man då gör gällande att programmet är sedlighetssårande

och att det inte har annonserats på sådant sätt att den pryde

har kunnat stänga av sin apparat, blir ansvaret inte programutgivarens

utan man måste utreda vem som i det enskilda fallet har försummat sig.

Därigenom åsidosätter man anonymitetsprincipen som har ansetts vara av

betydelse även för radioansvarigheten. Hovrätten anför vidare att dessa invändningar

också kommer att gälla film, om filmcensurutredningens förslag

till filmansvarighetslag genomförs. Både när det gäller ansvaret för tryckt

skrift och i fråga om radioansvar och filmansvar anser hovrätten det vara

ovisst om förslaget bör tolkas så att ansvar för olaga spridning kan komma

i fråga vid sidan om ansvar för kränkande av anständigheten. Enligt hovrättens

mening tyder kommitténs uttalande om förledande av ungdom på

att ett sådant dubbelt ansvar skall kunna förekomma.

I fråga om förslagets betydelse för det särskilda ansvarighetssystemet

för radioprogram intar radionämnden och Sveriges Radio samma ståndpunkt

som hovrätten över Skåne och Blekinge. Spridning av sedlighetssårande

framställning i radio och TV skulle enligt dessa remissinstanser regelmässigt

falla in under den föreslagna bestämmelsen. Det finns inte någon

särskild sändningstid, när man kan sända sedlighetssårande program och

räkna med att flertalet lyssnare eller tittare är beredda på att få se ett

sådant program. Kommittén har förbisett, att man i radion inte kan skilja

mellan ”spridning” och ”utgivning” så som kan ske beträffande tryckt

skrift. Resultatet blir således en verklig begränsning av yttrandefriheten

i radio och TV. Remissinstanserna finner det betänkligt, att sedlighetssårande

program genom att bedömas som olaga spridning, som inte är ett

tryckfrihetsbrott och därmed ej heller yttrandefrihetsbrott enligt radioansvarighetslagen,

kommer att bedömas enligt vanliga processuella regler och

inte enligt reglerna för tryckfrihetsmål. Radionämnden föreslår att undantag

för radioprogram görs i den föreslagna bestämmelsen om spridningsförbud.

Sveriges Radio anser att spridningsförbudet innebär en sådan urholkning

av de principer som gäller för tryckfriheten att bestämmelsen

över huvud taget inte bör införas. Vad kommittén avser att kriminalisera

torde komma att undvikas i Sveriges Radios program även utan straffsanktion.

Dessutom kan avtalet med staten kompletteras med en klausul om att

bolaget, om det i visst fall skulle finna det påkallat att sända program som

kan befaras vara sedlighetssårande, skall meddela publiken programmets

karaktär i presentation av detta.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Svenska teaterförbundet, som avstyrker det föreslagna spridningsförbudet,

hävdar att följden av förbudet snarast skulle bli en reklam ef fekt för

vissa produkter. För att vara på den säkra sidan skulle varje ansvarig för

sedlighetssårande framställning inom litteratur, teater, film, T\ och varieté

bli tvungen att sätta ut ett varningstecken av typ ”Obs! Innehåller inslag

som kan uppfattas som sedlighetssårande”. Skydd mot olaga spridning bör

begränsas att gälla påträngande reklam för pornografiska framställningar

t. ex. genom utdelning i brevlådor.

Beträffande innebörden av ”allmän plats” i den föreslagna bestämmelsen

om spridningsförbud har kommittén förklarat att därmed avses detsamma

som i allmänna ordningsstadgan. Denna definition har kritiserats av hovrätten

över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, vilka påpekar att samma uttryck har en annan, vidsträcktare innebörd

i 15 och 16 §§ i samma kapitel. Hovrätten framhåller dock att om uttrycket

”allmän plats” i den föreslagna bestämmelsen skulle tolkas i brottsbalkens

mening, förslaget skulle få en innebörd som kommittén inte torde ha avsett.

Kommitténs förslag att utan ändring i sak föra innehållet i nuvarande

16 kap. 11 § andra stycket till en särskild paragraf, 11 b §, och beteckna

brottet sårande av tukt och sedlighet har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Några remissinstanser, nämligen RÅ, Sveriges författareförening, Statens

biografbyrå och SSU, anser dock att den nuvarande bestämmelsen i 16

kap. 11 § andra stycket BrB bör upphävas.

Förslaget att utvidga den särskilda bestämmelsen till skydd för barn och

ungdom i 16 kap. 12 § till att gälla alla slags framställningar har överlag

fått ett positivt mottagande. En del av de tillstyrkande remissinstanserna

har dock föreslagit att en åldergräns förs in i bestämmelsen. Därvid har

föreslagits att gränsen bör sättas vid 15 eller 16 år. Sveriges författareförening

anser att Kungl. Maj :t bör ta avstånd från ett uttalande i förarbetena

till bestämmelsen att spridning bland värnpliktiga inte skulle falla under

denna. Enligt föreningen bör vissa militära s. k. vänjningsfilmer anses som

förråande framställningar. Riksförbundet Hem och Skola anser att endast

den som har fyllt 18 år skall ha rätt att utan vårdnadshavares sällskap få

tillträde till film-, teater- och varietéföreställning av sedlighetssårande

eller förråande art. Denna åldersgräns bör enligt förbundets mening införas

även för rätt att förvärva skrifter av sådant slag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Sveriges Radio och Svenska teaterförbundet

är negativa till kommitténs förslag i denna del. Hovrätten anser

att det kan starkt ifrågasättas, om man inte borde upphäva bestämmelsen

om förledande av ungdom. Sveriges Radio menar att bestämmelsen åtminstone

inte bör utvidgas så att den drabbar radio och TV. Teaterförbun
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970 53

det anför att det torde vara svårt att i den svenska barnteaterns historia

hitta någon teaterföreställning som kan motivera den föreslagna kriminaliseringen.

6. Departementschefen

6.1 Allmän motivering

6.1.1 Yttrandefrihetsbrott och demonstrationsruit

I vårt land hävdas och värnas yttrandefriheten och församlingsfriheten

som grundläggande medborgerliga rättigheter. De utgör hörnstenar i en demokratisk

samhällsbyggnad. En viktig form av församlingsfrihet är rätten

att demonstrera. Demonstrationer har sedan lång tid spelat en väsentlig

roll som politiskt uttrycksmedel. Under senare år har särskilt ungdomen

funnit de traditionella vägarna att påverka statsmakterna och allmänheten

otillräckliga och valt demonstrationen för att på ett mera slagkraftigt sätt

föra fram sina åsikter. Demonstrationerna har i vårt land inte fått ett så

våldsamt förlopp som på andra håll i världen. I flera fall har dock polisingripanden

skett.

Demonstrationen är ett värdefullt komplement till andra medel för

opinionsbildning, bl. a. beroende på att den kan genomföras utan egentliga

ekonomiska resurser. I ett demokratiskt samhälle är det därför ett starkt

allmänt intresse att medborgarna kan i princip fritt begagna sig av demonstrationsrätten.

Denna rätt bör därför, i likhet med församlingsfriheten

i övrigt, inte underkastas andra inskränkningar än sådana som framstår

som nödvändiga av hänsyn till andra viktiga samhällsintressen.

Demonstrationer kan emellertid inte få förekomma i sådana former att

demonstranternas eller andra medborgares säkerhet äventyras eller att allvarliga

ordningsstörningar inträffar. I dessa hänseenden regleras församlingsrätten

genom lagen om allmänna sammankomster (LAS) som innehåller

bestämmelser om myndigheternas rätt till insyn och ingripande i allmänna

sammankomster. Bestämmelserna i denna lag drar upp vissa gränser

för demonstrationsrätten från ordnings- och säkerhetssynpunkt.

Församlingsfriheten måste emellertid begränsas också av regler om vad

som får förekomma vid allmänna sammankomster i form av tal, sång, slagord

på plakat o. d. Gränserna för yttrandefriheten bestäms framför allt genom

den allmänna strafflagstiftningen. I brottsbalken (BrB) ges regler till

skydd för olika allmänna eller enskilda intressen som har ansetts så angelägna

att yttrandefriheten har fått vika. Hit hör framför allt bestämmelserna

om ärekränkning, uppvigling, skymfande av rikssymbol, hets mot folkgrupp,

brott mot trosfrid, skymfande av utländsk rikssymbol och den särskilda

straffskärpningsregeln för bl. a. ärekränkning av främmande makts

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

statsöverhuvud. Vissa av dessa brott har sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningen

(TF).

Några av yttrandefrihetsbrotten har fått särskild aktualitet i samband

med demonstrationer. Jag syftar då främst på uppvigling, skymfande av

svensk eller utländsk rikssymbol samt ärekränkning av främmande statsöverhuvud

m. fl. Beträffande dessa brott har det ifrågasatts, om avvägningen

mellan å ena sidan intresset av yttrandefrihet och församlingsfrihet

samt å andra sidan de intressen som straffbestämmelserna avser att, skydda

är tillfredsställande. Bestämmelsen om uppvigling har kritiserats främst

för att den kriminaliserar även rena bagatellfall av uppmaning till brott

eller liknande gärningar och för att den inte lämnar utrymme för straffrihet

i fall då det föreligger en intressekollision mellan det allmänna intresset

att förhindra brott och rätten till åsiktsfrihet. När det gäller skymfande

av rikssymbol har det ifrågasatts, om man med vår tids mera internationella

inställning bör skydda nationella symboler genom särskilda straffbestämmelser.

Straffskärpningsregeln om ärekränkning av främmande

makts statsöverhuvud m. fl. gäller efter en ändring i TF år 1965 inte ärekränkning

som begås i tryckt skrift eller i radioprogram men väl ärekränkning

i andra former, och detta förhållande har betecknats som inkonsekvent.

Om yttrandefrihetsbrott förekommer i samband med en demonstration,

är polisen — liksom i andra fall —- skyldig att ingripa mot gärningsmannen.

Polisen har dessutom i vissa fall rätt att med stöd av 10 § LAS upplösa

demonstrationen. Sådana ingripanden leder ofta till oroligheter och

ibland också till sammanstötningar mellan polis och demonstranter. Med

anledning härav har man i debatten om demonstrationerna också fört fram

tanken på att begränsa polisens skyldighet att ingripa under pågående demonstration.

Mot denna bakgrund har det ansetts motiverat att se över bestämmelserna

om de nu särskilt nämnda yttrandefrihetsbrotten och vissa regler i LAS.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har haft i uppdrag

att se över bl. a. uppviglingsbrottet och har redovisat sina överväganden

i den delen i ett särskilt betänkande (Stencil Ju 1969 : 16). Bestämmelserna

om skymfande av svensk eller utländsk rikssymbol samt straffskärpningsregeln

för ärekränkning av främmande statsöverhuvud m. fl. har varit

föremål för översyn inom justitiedepartementet. Förslag till ändring av

dessa bestämmelser och till viss ändring i LAS har lagts fram i en departementspromemoria

(Stencil Ju 1969: 25).

Jag kommer i det följande att i tur och ordning behandla de ändringar

som sålunda har föreslagits beträffande uppvigling, skymfande av svensk

eller utländsk rikssymbol, straffskärpning för ärekränkning av främmande

makts statsöverhuvud m. fl. och de härmed sammanhängande åtalsreglerna

samt upplösning av och förbud mot förnyande av allmän sammankomst.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

55

Enligt bestämmelsen i 16 kap. 5 § BrB om uppvigling straffas den som

genom meddelande till allmänheten uppmanar eller söker förleda till brott,

svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet.

Till sådana medborgerliga skyldigheter som avses här hör bl. a. värnplikten

och skyldigheten att avge självdeklaration. Som exempel på ohörsamhet

mot myndighet kan nämnas underlåtenhet att efterkomma ett vitesföreläggande.

Brottet är uppdelat i ett ”normalbrott”, för vilket straffskalan

är böter eller fängelse i högst sex månader, och ett grovt brott, som bestraffas

med fängelse i högst fyra år. Som exempel på fall då uppviglingsbrott

kan anses som grovt anges i bestämmelsen att gärningsmannen har sökt

förleda till allvarligt bigott.

Bestämmelsen om uppvigling bör jämföras med reglerna om stämpling

till brott. Med stämpling förstås enligt 23 kap. 2 § andra stycket BrB att någon

i samråd med annan beslutar viss brottslig gärning eller att någon söker

anstifta annan till brott eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra brottslig

gärning. Stämpling skiljer sig alltså såtillvida från uppvigling, att den består

i en uppmaning till viss person att begå brott, medan uppvigling förutsätter

att man vänder sig till allmänheten. Stämpling bestraffas endast

när den avser sådana grövre brott vid vilka man har ansett det nödvändigt

att ingripa med straff på ett tidigt stadium. Vidare föreskrivs i fråga om

stämpling — till skillnad från vad som gäller beträffande uppvigling — att

ansvar inte skall ådörnas om faran för brottets fullbordan var ringa.

Kommittén har föreslagit, att ringa fall av uppvigling skall vara strafffria.

Med ringa fall avser kommittén i första hand bagatellartade fall av

uppvigling, där samhällets behov att ingripa med straff blir tillräckligt tillgodosett

genom straffbestämmelserna i 16 kap. 3 § BrB om ohörsamhet mot

ordningsmakten och i 16 kap. 16 § BrB om förargelseväckande beteende.

Vid bedömande av om uppvigling skall anses ringa bör enligt kommitténs

mening främst beaktas dels beskaffenheten av det brott eller den gärning

som uppviglingen avsett, dels i vilken mån det har förelegat risk för att

uppmaningen skulle följas eller försöket till förledande lyckas. Till ringa

fall av uppvigling vill kommittén vidare hänföra de s. k. intressekollisionsfallen.

Härmed avses de fall då medborgarnas rätt att hysa vilken åsikt som

helst och hävda denna bör väga tyngre än samhällets intresse av att brott

och därmed i detta sammanhang jämställda gärningar förhindras genom

uppviglingsbestämmelsen. Situationer av detta slag föreligger typiskt sett

när det väsentliga för gärningsmannen inte är själva brottsuppmaningen

och syftet att denna skall följas utan hans önskan att på ett slagkraftigt

och effektfullt sätt uttrycka sin åsikt i en viss fråga.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag fått ett övervägande

positivt mottagande. En del invändningar har dock gjorts från åklagar- och

polishåll. Man har menat, att förslaget medför svåra ställningstaganden för

polisen och att möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse för bagatellfallen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

är tillräcklig för att undvika stötande resultat. Vissa kritiskt inställda remissinstanser

har också anfört, att det inte finns något befogat intresse av

att låta samhällskritik få formen av uppmaning till lagbrott.

Jag delar kommitténs uppfattning att uppviglingsbestämmelsen i sin nuvarande

utformning omfattar handlingar som måste bedömas som i och för

sig föga straffvärda och att de i varje fall inte bör rubriceras som uppvigling,

en brottsbenämning som för tanken till grova brott. Det kan t. o. m.

tänkas fall där -— med hänsyn till det sätt på vilket uppmaningen framförs,

det sammanhang i vilket uppmaningen görs och beskaffenheten av det

brott som uppmaningen gäller — ett ingripande med straffrättsliga medel

skulle te sig närmast löjeväckande. Visserligen kan man enligt gällande

rätt undvika de mest stötande resultaten genom att meddela åtalsunderlåtelse.

Men denna lösning är, som också kommittén framhåller, inte helt

tillfredsställande. Inte heller anser jag det lämpligt att införa en särskild

åtalsbestämmelse för uppviglingsbrottet. En ordning som innebär att polisen

inte behöver ingripa i bagatellartade fall är enligt min mening att

föredra. Ett sådant resultat uppnås om man inför en straffrihetsregel motsvarande

den som nu finns för vissa ringa fall av stämpling enligt 23 kap.

2 § andra stycket BrB.

Om en uppmaning eller annat försök till förledande till brott eller därmed

jämställd gärning har skett i sådan form och i sådant sammanhang att

risken för att den skall följas framstår som ringa, bör sålunda förfarandet

enligt min mening inte bestraffas som uppvigling. Det får anses tillräckligt

att försöket, om det har gjorts på sådant sätt att det väcker allmän förargelse,

kan bestraffas som förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB.

I motsats till vad ett par remissinstanser har hävdat anser jag att ordalagen

i den bestämmelsen inte hindrar att den tillämpas vid ringa fall av uppvigling.

Kommittén har också förordat, att man skall kunna fria från straff för

uppvigling, när den handling som uppmaningen eller försöket till förledande

syftar till är av bagatellartad karaktär. Jag är ense med kommittén om

att vissa sådana fall kan bedömas som ringa, även om faran för att uppmaningen

skall följas inte framstår som obetydlig. Har en uppmaning avsett

en i och för sig bagatellartad förseelse — t. ex. åsidosättande av parkeringsföreskrifter

— men skulle konsekvenserna av att uppmaningen följs av ett

stort antal människor blir allvarliga, bör dock gärningen inte kunna anses

som ringa.

Kommitténs förslag att hänföra intressekollisionsfallen till ringa fall av

uppvigling har mött invändningar från flera håll. En del remissinstanser

avstyrker förslaget helt i denna del medan andra anser att straffrihet enbart

på grund av intressekollision inte bör förekomma.

Vid demonstrationer har under senare år demonstranterna ofta använt

ord och uttryck som har haft formen av uppmaning till brott, svikande av

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

57

medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. Detta har särskilt

gällt uppmaningar att vägra värnplikt o. d. Flera av dessa demonstranter

har gjort sina slagord tillspetsade på detta sätt, inte i första hand för att få

en omedelbar effekt av uppmaningen utan för att väcka den allmänna opinionen.

Det kan ifrågasättas om man inte för dessa fall bör vidga yttrandefrihetens

gränser till förmån för den fria kritikrätten. Det är visserligen

riktigt att det finns andra möjligheter att kritisera t. ex. värnpliktslagarna

än att uppmana till lagbrott. I fall av den art som här har beskrivits

bör man emellertid — liksom när det gäller tryckfrihetsbrott — se

mera till syftet än till formen för uppmaningen. Jag delar därför kommitténs

uppfattning att de fall, då gärningsmannens huvudsakliga syfte inte är

att förleda till brott eller därmed jämställd handling utan uppmaningen

till lagstridigt handlande får ses främst som ett led i opinionsbildningen,

bör vara straffria. Detta innebär inte att jag anser att alla fall av t. ex. uppmaning

till värnpliktsvägran skall vara straffria. Frågan om man bör fria

från ansvar på grund av intressekollision får avgöras med hänsyn till samtliga

föreliggande omständigheter.

Jag föreslår i enlighet med det anförda att en bestämmelse införs i 16

kap. 5 § BrB av innebörd att straff för uppvigling inte skall ådömas i ringa

fall. I specialmotiveringen återkommer jag till frågan om utformningen av

straffrihetsbestämmelsen och dennas praktiska tillämpning.

Bestämmelsen om uppvigling har sin motsvarighet i 7 kap. 4 § 9 TF. Denna

bestämmelse är så utformad att den föreslagna ändringen i 16 kap. 5 §

BrB inte behöver föranleda någon ändring i TF.

För skymfande av rikssymbol finns straffbestämmelser beträffande

svensk rikssymbol i 16 kap. 7 § BrB och beträffande utländsk symbol i 19

kap. 10 § BrB. I det förra fallet hänförs sålunda brottet till brott mot allmän

ordning men i det senare fallet anses det som ett brott mot rikets säkerhet.

Gärningsbeskrivningarna för de båda brotten överensstämmer emellertid

och straffskalan är i båda lagrummen böter eller fängelse i högst sex

månader.

I departementspromemorian föreslås att dessa bestämmelser upphävs.

Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagande. De flesta myndigheter

och organisationer som hörts över förslaget anser särskilda straffbestämmelser

för skymfande av rikssymbol inte längre vara behövliga. Några

remissinstanser menar dock, att det behövs ett starkare straffskydd än som

kan ges genom tillämpning av andra bestämmelser, varvid man i första

hand har tänkt på bestämmelsen om förargelseväckande beteende.

De båda bestämmelserna om skymfande av rikssymbol tillfördes svensk

strafflagstiftning först på 1940-talet. Tidigare kunde sådant kränkande

straffas endast som förargelseväckande beteende. Skymfande av utländsk

rikssymbol blev ett särskilt brott år 1940. Som motiv för bestämmelsen angavs

riskerna för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

skulle störas. Det särskilda straffskyddet för skymfande av svensk rikssymbol

infördes i samband med 1948 års straff lagsrevision. Bestämmelsen

motiverades främst med att det borde finnas en motsvarighet till bestämmelsen

om skydd för utländskt höghetstecken. Något svenskt höghetstecken

vid sidan av flaggan och riksvapnet finns inte.

Jag är medveten om att skymflig! beteende mot det egna landets eller

annat lands flagga eller mot andra statssymboler av många fortfarande

anses stötande. Skyddet för utländsk rikssymbol infördes emellertid som

nämnts under krigsåren och detta kan under då rådande förhållanden ha

framstått som en naturlig åtgärd. Bestämmelsen om skydd för svensk rikssymbol

var knappast betingad av något konkret behov. Dess tillkomst får

närmast ses som en teknisk konsekvens av att en straffbestämmelse om utländsk

rikssymbol redan fanns. Under senare tid har skett en påtaglig förskjutning

av värderingarna från nationalism till internationalism. Det kan

f. ö. nämnas, att skymfande av inhemsk rikssymbol inte är särskilt straffbelagt

i t. ex. dansk eller norsk lagstiftning.

I fråga om utländsk rikssymbol måste hänsyn givetvis tas till folkrättens

regler. En stat torde vara skyldig att respektera och skydda främmande

stats rikssymbol. Jag ansluter mig emellertid till den uppfattning som har

kommit till uttryck i departementspromemorian och som går ut på att folkrätten

i denna del inte förpliktar ett land att upprätthålla skyddet genom

särskild straffbestämmelse. Flera europeiska länders strafflagstiftning ger

f. ö. ett mycket begränsat skydd åt utländska höghetstecken.

Jag anser under dessa förhållanden att särskilda straffbestämmelser för

skymfande av rikssymbol inte längre har någon egentlig funktion att fylla.

Det får för Sveriges del anses tillräckligt att reglerna om förargelseväckande

beteende och skadegörelse kan tillämpas i förekommande fall.

Jag föreslår i enlighet med det anförda att de särskilda bestämmelserna

i 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § BrB om skymfande av svensk resp. utländsk

rikssymbol samt deras motsvarigheter i 7 kap. 4 § 6 resp. 8 TF upphävs.

I fråga om ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud m. fl. innebär

straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB bl. a. att den som gör sig

skyldig till grovt förtal eller grov förolämpning av främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i riket kan ådömas strängare straff än

som annars hade kunnat följa på ärekränkningsbrottet. I 19 kap. 16 § andra

stycket BrB föreskrivs bl. a. att gärning som innebär sådan kränkning av

främmande makt som nu sagts samt försök, förberedelse eller stämpling till

eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning får åtalas av åklagare endast

om Kungl. Maj :t har förordnat därom.

I departementspromemorian föreslås att de nämnda bestämmelserna

ändras så att de inte längre kommer att gälla ärekränkningsbrott samt

att en särskild åtalsregel vid ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud

m. fl. förs in i 5 kap. 5 § BrB samtidigt som en justering av de nu
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

59

varande åtalsreglerna i 19 kap. 16 § BrB företas. Praktiskt taget samtliga

remissinstanser har tillstyrkt förslaget i denna del.

Som nämns i promemorian gäller f. n. olika regler för ärekränkning av

främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket beroende på

om ärekränkning har skett i tryckt skrift eller radioprogram eller om den

har skett på annat sätt. Efter en ändring år 1965 i brottskatalogen i 7 kap.

4 § TF bedöms sådan ärekränkning i det förra fallet uteslutande enligt allmänna

regler om ärekränkning i 5 kap. BrB, medan i det senare fallet även

straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB är tillämplig. Eftersom det särskilda

straffskyddet inte längre gäller vid ärekränkning genom tryckt skrift

eller i radioprogram saknas det enligt min uppfattning anledning att behålla

skyddet för ärekränkning i andra former — i all synnerhet som det i allmänhet

måste anses allvarligare att smäda främmande makts statsöverhuvud

eller representant genom angrepp i press, radio eller TV med hänsyn

till att en sådan kränkning normalt får mycket större spridning än ett angrepp

genom kränkande yttranden i andra sammanhang, t. ex. under en demonstration.

De allmänna reglerna om ärekränkning får också från folkrättslig

synpunkt anses ge tillräckligt skydd även i sådana fall. Jag förordar

sålunda att hänvisningarna i 19 kap. 11 och 16 §§ BrB till 5 kap. samma

balk utgår.

Straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB omfattar inte bara ärekränkningsbrott

utan också vissa gärningar som avses i 3 kap. om brott mot liv

och hälsa och i 4 kap. om brott mot frihet och frid. I paragrafen föreskrivs

vidare, att straffskärpningsregeln skall äga motsvarande tillämpning när

främmande makt kränks genom att någon gör intrång i lokal som innehas

av dess representation eller gör skada på lokalen eller på egendom som

finns där. I 18 kap. 2 § BrB finns en regel, motsvarande 19 kap. 11 § BrB,

om straffskärpning vid förgripelse mot Konungen eller annan medlem av

konungahuset eller mot regent som är satt i Konungens ställe.

RÅ föreslår i sitt remissvar, att straffskärpningsregeln för främmande

statsöverhuvud m. fl. i 19 kap. 11 § upphävs helt. Han anser också att bestämmelsen

i 18 kap. 2 § om straffskärpning för vissa brott mot Konungen

m. fl. bör utgå. I varje fall bör enligt RÅ:s mening de båda bestämmelserna

samordnas, så att det vid ärekränkning mot Konungen m. fi. inte tillämpas

andra straffskalor än vid ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud.

Jag kan inte helt ansluta mig till RÅ:s uppfattning i denna del. De brott

som straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § kommer att avse efter ett genomförande

av promemorieförslaget är av annan karaktär än ärekränkningsbrotten.

Det är här inte fråga om brott mot yttrandefriheten, och det kan

alltså inte föreligga någon sådan diskrepans mellan de allmänna straffbestämmelserna

och de tryckfrihetsrättsliga reglerna som vid ärekränkningsbrotten.

När det som här gäller angrepp på statsöverhuvudets eller repre
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

sentantens fysiska person eller på beskickningens egendom har en straffskärpningsregel

enligt min mening ett större berättigande än när det är

fråga om ärekränkning. På liknande sätt anser jag att man bör bedöma

reglerna i 18 kap. 2 § BrB om straffskärpning, när gärning som avses i 3

eller 4 kap. BrB begås mot Konungen m. fl. Det kan visserligen anföras

goda skäl för en samordning av bestämmelserna i 18 kap. 2 § och 19 kap.

11 § BrB såvitt gäller ärekränkningsbrott. Utan en föregående utredning

och remissbehandling av ett förslag i ämnet är jag likväl inte beredd att nu

förorda någon sådan anpassning av 18 kap. 2 § till den föreslagna nya

lydelsen av 19 kap. 11 § som RÅ åsyftar.

Den särskilda åtalsregeln i 19 kap. 16 § BrB gäller bl. a. vid ärekränkning

av främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket. Slopandet

av det särskilda straffskyddet i TF för sådan ärekränkning får dock anses

innebära att, om kränkningen har skett i tryckt skrift eller i radioprogram,

de vanliga åtalsreglerna i 5 kap. 5 § BrB är tillämpliga. Det innebär

att allmänt åtal i sådant fall kan komma till stånd endast om målsäganden

anger brottet till åtal och JK finner åtal påkallat från allmän synpunkt.

I promemorian föreslås, att en särskild åtalsregel för ärekränkning av

främmande makts statsöverhuvud som vistas här i riket och för främmande

makts representant här i riket förs in i 5 kap. 5 § BrB i samband med

att den föreslagna ändringen av 19 kap. 11 § BrB genomförs. Enligt förslaget

förs sådana fall av ärekränkning under allmänt åtal och skall åtalsprövningen

ankomma på Kungl. Maj:t eller den som Kungl. Maj:t bemyndigat

därtill. Angivelse av målsäganden skall inte krävas. Samtidigt föreslås att

Kungl. Maj :t får möjlighet att bemyndiga annan att förordna om åta!

också i de fall av kränkning av främmande makt som även framdeles kommer

att omfattas av straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 § BrB, d. v. s. kränkning

av vissa intressen genom gärning som avses i 3 eller 4 kap. BrB.

Under remissbehandlingen har någon invändning inte riktats mot de föreslagna

åtalsreglerna. Även jag finner det lämpligt att ärekränkning av

främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller av främmande

makts representant här i riket läggs under allmänt åtal och att angivelse

från målsäganden inte skal! krävas. Diplomatisk hövlighet torde kräva att

främmande makts statsöverhuvud som ärekränks under vistelse i vårt land

skall kunna få upprättelse genom lagföring för brottet utan att ange brottet

till åtal eller väcka enskilt åtal. För dessa fall bör dock som hittills föreskrivas

särskild åtalsprövning. De allmänna reglerna om åtal för ärekränkningsbrott

bör däremot gälla vid ärekränkning av främmande statsöverhuvud

som inte vistas i Sverige.

Jag biträder förslaget att den särskilda åtalsprövningen skall tillkomma

Kungl. Maj :t men kunna delegeras till annan.

Genom den i promemorian föreslagna åtalsregeln i 5 kap. BrB vinner

man den fördelen att åtal för ärekränkning av främmande makts statsöver
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

61

huvud och representant här i riket kommer att följa samma regler oberoende

av i vilken form ärekränkningen sker. Regeln kommer nämligen att gälla

även i tryckfrihetsmål och i mål enligt radioansvarighetslagen.

Innehållet i församlingsrätten bestäms, som framgår av det föregående,

till väsentlig del av hur gränserna dras för yttrandefriheten. Men församlingsfriheten

begränsas även av hänsyn till allmän ordning och säkerhet i

samhället. I vår lagstiftning finns bestämmelser i detta hänseende främst i

LAS. Här ges bl. a. bestämmelser om polismyndighets befogenhet att inställa

eller upplösa allmän sammankomst (10 §). Polismyndigheten har bl. a.

rätt att upplösa sammankomst, om det vid sammankomsten förekommer

något som strider mot lag eller om sammankomsten föranleder svårare

oordning eller avsevärd fara för de närvarande. Innan upplösning företas,

skall andra åtgärder ha prövats och visat sig otillräckliga för att förebygga

fortsatt lagstridigt förfarande, återställa ordningen eller skydda de närvarande.

Motsvarande föreskrifter finns i fråga om polisens rätt att förbjuda

förnyande av allmän sammankomst (11 §).

I departementspromemorian föreslås sådan ändring av 10 och 11 §§ LAS

att upplösning eller förbud mot förnyande av allmän sammankomst inte

längre skall få ske enbart på grund av lagstridigt handlande. Det övervägande

antalet remissinstanser har ställt sig positiva till förslaget. En del

remissinstanserna har dock avstyrkt detta. De flesta av dessa anser att polisen

inte bör avhändas möjligheten att ingripa mot brott vid allmän sammankomst

och finner sig därför inte kunna godta förslaget.

För egen del vill jag först framhålla, att ifrågavarande bestämmelser reglerar

endast polismyndighets rätt att inställa eller upplösa allmän sammankomst

resp. meddela förbud mot förnyande av sådan sammankomst,

däremot inte polisens möjlighet att ingripa mot enskild gärningsman. Den

föreslagna ändringen berör alltså inte denna möjlighet.

Det kan enligt min mening ifrågasättas, om polisen bör ha rätt att upplösa

allmän sammankomst eller förbjuda förnyande av sådan sammankomst

uteslutande på den grund att därvid förekommer resp. har förekommit något

som strider mot lag. Denna grund för upplösning och förbud mot förnyande

avser främst yttrandefrihetsbrotten. Intresset av att värna församlingsfriheten

bör emellertid väga tyngre än samhällets intresse av att kunna

stävja och förebygga brott av detta slag. I praktiken lär dessutom endast

”svårare oordning” användas som grund för upplösning av allmän sammankomst.

Bl. a. rikspolisstyrelsen har påpekat, att uttrycket ”något som strider

mot lag” omfattar även t. ex. narkotikabrott och brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen

samt att förslaget därför medför att polismyndighet

inte kan upplösa eller förbjuda förnyande av allmän sammankomst, vid

vilken sådan eller liknande brottslighet förekommer. Jag är medveten om

att promemorieförslaget får denna konsekvens. Det torde dock hittills inte

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

ha visats föreligga något behov av att kunna upplösa allmän sammankomst

endast på den grund att därunder begås narkotikabrott eller liknande. Förslaget

påverkar som nämnts inte polisens möjligheter att under pågående

sammankomst gripa personer som har gjort sig skyldiga till brott. Det synes

mig under dessa förhållanden inte vara nödvändigt att begränsa den ifrågasatta

reformen till att avse endast upplösning eller förbud med anledning

av yttrandefrihetsbrott.

I likhet med de flesta remissinstanserna ansluter jag mig sålunda till förslaget

i promemorian att bestämmelserna om polisens rätt att upplösa och

meddela förbud mot förnyande av allmän sammankomst begränsas till —

förutom fall då sammankomst hållits i strid mot förbud eller beslut meddelats

att sammankomsten inte får äga rum — fall då sådan sammankomst

föranleder svårare oordning eller avsevärd fara för de närvarande.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om vissa ändringar i

12 § LAS och 21 § AOst. I förstnämnda paragraf föreskrivs bl. a. att i fråga

om allmän sammankomst som anordnas av utlänning eller vid vilken utlänning

skall medverka skall gälla vad som är särskilt föreskrivet därom. En

motsvarande hänvisning finns i 21 § tredje stycket AOst. Med dessa hänvisningar

avses kungörelsen (1913: 380) om rätt för den som är bosatt i utlandet

att giva eller medverka i offentlig föreställning m. m. i Sverige. I kungörelsen

hänvisas till förordningen (1908: 128) angående bevillningsavgifter

för särskilda förmåner och rättigheter. Kungörelsen hade ursprungligen

rubriken ”Kungl. kungörelse ang. rätt för utlänning och i utlandet bosatt

svensk undersåte att här i riket giva offentlig föreställning m. m. eller att

därvid medverka”. I samband med att här i landet bosatta utländska artister

ålades att betala inkomstskatt i stället för bevillningsavgift (prop.

1966: 127, BevU 54, rskr 338) ändrades 1908 års förordning och 1913 års

kungörelse år 1966 att gälla person som var bosatt i utlandet. Sådan person

fick inte utan tillstånd anordna eller medverka vid vissa föreställningar

eller tillställningar. Hänvisningen i 21 § AOst ändrades samtidigt för att

stämma överens med det nya innehållet i kungörelsen (SFS 1966: 733).

I januari 1970 trädde nya ändringar i 1908 års förordning och 1913

års kungörelse i kraft (prop. 1969: 153, BeU 72, rskr 426, SFS 791 och 794).

Genom ändringar i kungörelsen har tiilståndskravet anknutits direkt till

de fall i vilka bevillningsavgift skall utgå enligt förordningen. Enligt förordningens

nya lydelse skall bevillningsavgift utgå i flera fall än tidigare.

Bestämmelserna i 12 § LAS och 21 AOst bör ändras för att anknyta bättre

till de nya reglerna om tillståndskrav. Lagrummen bör i dessa delar lämpligen

formuleras så att däri hänvisas till särskilda föreskrifter beträffande

allmän sammankomst resp. offentlig tillställning, för vilken bevillningsavgift

för särskilda förmåner och rättigheter skall utgå. Någon tveksamhet

om vad som avses torde inte uppkomma med hänsyn till att 1908 års

förordning är den enda nu gällande förordningen om bevillningsavgifter.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970 63

Jag föreslår sålunda att 12 § LAS och 21 § AOst ändras i enlighet medj

det nu sagda.

Samtidigt bör den ändringen göras i dessa båda lagrum att ordet »medicinalstyrelsen»

byts ut mot »socialstyrelsen».

6.1.2 Brott mot trosfrid

Det reella innehållet i rätten till religionsfrihet är främst beroende av vilka

möjligheter staten ger den enskilde att fritt utöva religion eller att ställa

sig utanför varje religiös gemenskap. Av betydelse för individens religionsfrihet

i en vidsträcktare bemärkelse är emellertid också i vad mån han kan

utöva sin religion utan att riskera att av andra grupper eller enskilda i samhället

skymfas eller förföljas eller på annat sätt utsättas för lidande för sin

religions skull.

Rätten till religionsfrihet är en mänsklig rättighet. I FN:s förklaring om

de mänskliga rättigheterna anges även denna rätt. Den innefattar enligt förklaringen

frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap

med andra offentligt eller enskilt utöva religion eller tro genom undervisning,

andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

I dessa rättigheter får —- liksom i övriga mänskliga rättigheter — göras endast

sådana inskränkningar som har fastställts i lag och uteslutande syftar

till att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras fri- och rättigheter

samt att tillgodose det demokratiska samhällets rättmätiga krav på

moral, allmän ordning och allmän välfärd. I den europeiska konventionen

om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som Sverige

har ratificerat, finns vissa motsvarande bestämmelser om rätten till

religionsfrihet.

I Sverige anges religionsfrihetens princip i 16 § regeringsformen. Religionsfrihet

i den meningen att staten tillåter medborgarna att fritt utöva

sin religion, byta religion eller stå utanför statskyrkan eller annat trossamfund

garanteras genom religionsfrihetslagen.

Religiösa personer eller grupper åtnjuter vidare skydd för sin tro och dess

utövande genom vissa bestämmelser i BrB, vilka uttryckligen hänför sig till

religion och religionsutövning. Genom dessa bestämmelser straffskyddas

mötesfriden vid allmänna andaktsövningar liksom vid vissa andra förrättningar

och sammankomster. Det är sålunda straffbelagt som störande av

förrättning eller störande av allmän sammankomst (16 kap. 4 §) att genom

våldshandling eller oljud eller på annat jämförligt sätt störa eller försöka

hindra allmän gudstjänst eller annan allmän andaktsutövning. Störande

uppträdande i kyrka eller annan gudstjänstlokal på tid då det inte pågår

gudstjänst eller sammankomst för andaktsövning kan, om det inte är ett

försök att hindra en följande andaktsövning, vara att bedöma som förargelseväckande

beteende. BrB innehåller också en straffbestämmelse som är

mera direkt riktad mot religionsförföljelse, nämligen stadgandet i 16 kap.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

8 § om hets mot folkgrupp. Enligt denna paragraf är det straffbart att offentligen

hota, förtala eller smäda folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse. Ett förslag till ändrad lydelse av paragrafen, vilket Kungl.

Maj:t har beslutat förelägga riksdagen i prop. 1970: 87, kommer att beröras

i det följande. Genom bestämmelsen i 16 kap. 9 § BrB om brott mot

trosfrid ges också skydd för sådant som religiösa människor håller heligt.

För sådant brott kan den dömas som offentligen skymfar det som hålls

heligt av svenska kyrkan eller annat trossamfund som är verksamt i

Sverige. Denna bestämmelse och bestämmelsen om hets mot folkgrupp har

sin motsvarighet i 7 kap. 4 § 13 resp. 12 TF.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har granskat

de bestämmelser till skydd för religionsfriheten som finns i vår lagstiftning

och har därvid särskilt övervägt huruvida bestämmelsen om brott mot trosfrid

kan upphävas. Enligt kommittén kan emellertid individens behov av

skydd i detta avseende inte tillgodoses enbart genom bestämmelserna om

störande av förrättning eller av allmän sammankomst, hets mot folkgrupp

och förargelseväckande beteende. Kommittén föreslår därför, att trosfridsbestämmelsen

i princip behålls men att den ges ett delvis förändrat innehåll.

Enligt kommittéförslaget skall det vara straffbart att i strid mot rätten till

religionsfrihet offentligen skymfa sådant som enligt annans trosuppfattning

hålls heligt.

Kommittén har inte varit enhällig i denna del. Två reservanter har föreslagit,

att trosfridsparagrafen upphävs utan att ersättas av någon annan

bestämmelse.

Under remissbehandlingen har meningarna om kommittémajoritetens

förslag varit delade. Flera remissinstanser anser i likhet med denna

majoritet, att det finns behov av en bestämmelse till skydd för det som hålls

heligt av religiösa människor. En hel del av dessa finner dock majoritetens

förslag för vagt och svårt att tillämpa och föredrar därför att den nuvarande

bestämmelsen behålls oförändrad. Åtskilliga remissinstanser delar emellertid

reservanternas uppfattning och anser att trosfridsbestämmelserna i

BrB och TF bör utgå. För min del vill jag i denna fråga anföra följande.

I dagens samhälle anses det angeläget att en fri och öppen debatt kan

föras i alla viktiga frågor som har anknytning till mänsklig samlevnad. En

förutsättning för en sådan debatt är en vidsträckt rätt till yttrande- och

tryckfrihet. Inga andra inskränkningar bör göras i denna rättighet än som

oundgängligen påkallas av hänsyn till motstående allmänna eller enskilda

intressen. En demokratisk samhällsordning bygger också på medborgarnas

tolerans och respekt för andra medborgares åsikter och värderingar i olika

frågor. Utvecklingen i samhället har gått mot en allt generösare inställning

mot oliktänkande. När det gäller de religiösa grupperna i samhället bör

hänsyn givetvis tas till deras rätt att få komma samman och utöva sin religion

utan att störas av andra. Förföljelse av människor med viss trosbekän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år W70

nelse genom hot och smädelse kan inte heller accepteras. I vår lagstiftning

ges också straffskydd mot sådana angrepp genom bestämmelserna i BrR om

straff för störande av förrättning eller allmän sammankomst och för hets

mot folkgrupp. Angrepp på enskilda personer med förtal eller smädelse på

grund av deras religiösa uppfattning kan i vissa fall straffas enligt bestämmelserna

i 5 kap. om ärekränkning. Om någon angriper religiösa värden på

ett sätt som väcker allmän förargelse, kan detta bli att bedöma som förargelseväckande

beteende.

I en proposition med förslag till lagstiftning mot rasdiskriminering m. m.,

(prop. 1970:87), vilken på min anmälan beslutades av Kungl. Maj:t den

27 februari 1970, föreslås en ändring i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.

Förslaget innebär — förutom en utvidgning av de kategorier som

skyddas genom bestämmelsen — en utvidgning av det straffbara området i

vissa hänseenden vilken påverkar skyddet för folkgrupp med viss trosbekännelse.

Enligt förslaget skall sålunda vid sidan av hot varje uttryck

för missaktning för viss folkgrupp vara straffbart. Med uttrycket missaktning

avses även andra kränkande omdömen än sådana som är kriminaliserade

genom den nuvarande bestämmelsen, som tar sikte på förtal och

smädelse. I motiven till förslaget anges, att det bör vara tillräckligt för

straffbarhet att ett uttalande om viss folkgrupp är nedsättande för gruppens

anseende, t. ex. genom att den förlöjligas. En annan utvidgning av bestämmelsen

gäller offentlighetsrelcvisitet. Enligt förslaget skall straff

ådömas inte bara den som offentligen hotar eller uttrycker missaktning för

en viss folkgrupp utan också den som på annat sätt sprider ett brottsligt

meddelande bland allmänheten, t. ex. genom upprepade uttalanden vid

privata samtal.

I propositionen föreslås vidare en ny bestämmelse om straff för olaga

diskriminering. För detta brott skall straff kunna ådömas näringsidkare

som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,

nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom

till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar

i förhållande till andra. Bestämmelsen gäller också den som är anställd i

näringsverksamhet samt den som är anställd i allmän tjänst, vari han har

att gå allmänheten till handa. Det föreslås vidare, att anordnare av allmän

sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare

skall kunna dömas för olaga diskriminering, om han diskriminerar

på nämnda grunder genom att vägra någon tillträde till sammankomsten

eller tillställningen på de villkor som gäller för andra. Om riksdagen bifaller

dessa förslag, kommer skyddet för religiösa grupper att ökas i flera avseenden.

En fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn för

samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför

att uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te si.«

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

opaginerad Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

stötande för vissa grupper. Den gällande eller föreslagna nya lagstiftning

som jag nu har redogjort för ger enligt min mening ett tillfredsställande

skydd mot att medborgarnas känsla för religiösa värden kränks genom

otillbörliga förfaranden. Jag delar därför reservanternas och åtskilliga remissinstansers

uppfattning att den inskränkning i yttrande- och tryckfriheten

som bestämmelsen om brott mot trosfrid medför inte längre är berättigad.

Som jag tidigare har nämnt pågår inom FN:s ram arbete på en internationell

konvention rörande avskaffande av alla former av ofördragsamhet

och diskriminering grundade på religion och övertygelse. Det torde dröja

flera år innan detta arbete är avslutat och konventionen kan öppnas för

undertecknande. De bestämmelser som gäller vid sidan av 16 kap. 9 § BrB

torde vara tillräckliga för att från folkrättslig synpunkt tillgodose de krav

på lagstiftning i detta hänseende som konventionen kan antas komma att

ställa.

Jag föreslår i enlighet med det sagda att såväl 16 kap. 9 § BrB som motsvarande

bestämmelse i 7 kap. 4 § 13 TF upphävs.

6.1.3 Sårande av tukt och sedlighet m. m.

Bestämmelsen i 16 kap. 11 § första stycket BrB föreskriver straff för den

som sårar tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller

genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild. Enligt

paragrafens andra stycke gäller detsamma om någon, på allmän plats eller

eljest offentligen, i ord eller handling sårar tukt och sedlighet. Bestämmelserna

har avseende på förfaranden som anses sårande för den sexuella anständighetskänslan.

Stadgandet i paragrafens första stycke har sin motsvarighet

i 7 kap. 4 § 14 TF. Det är framför allt på tryckta framställningar

i skrift eller bild som bestämmelserna i BrB om sårande av tukt och sedlighet

har kommit att tillämpas.

Genom 16 kap. 11 § första stycket BrB kriminaliseras som nämnts framställning

som är sårande för den sexuella anständighetskänslan. Var gränsen

för det straffbara området skall gå får avgöras med hänsyn till de värderingar

som vid varje tid är förhärskande i samhället. Dessa värderingar

förändras givetvis och har under senare år kommit att präglas av allt större

tolerans. Det är en vansklig uppgift för åklagare och domstolar att efter

en mera objektiv måttstock söka avgöra om en framställning faller inom

eller utom det straffbara området. Man torde inte kunna ge någon närmare

beskrivning av åtals- och domstolspraxis för tryckt skrift än att man i rättstillämpningen

numera följer principen att en framställning anses som sedlighetssårande,

om den är sadistisk eller förråande. Detta gäller framför

allt bilder, medan textframställningar tämligen sällan anses falla inom det

kriminaliserade området.

Det finns anledning anta att denna lagstiftning inte längre svarar mot

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

den rådande samhällsuppfattningen. Detta var också skälet till att kommittén

lör lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet fick i uppdrag att se

över bestämmelserna om sårande av tukt och sedlighet. Kommittén har i

betänkandet Yttrandefrihetens gränser lagt fram förslag till ändrad lagstiftning

på detta område. Enligt kommittén hör det fortfarande finnas en gräns

för yttrandefriheten beträffande sedlighetssårande framställningar. Det

straffria området för sådana framställningar bör dock vidgas i jämförelse

med vad som gäller i dag. Endast grovt sedlighetssårande framställningar

bör enligt kommittén träffas av kriminaliseringen. Vidare föreslår kommittén

att det sätts en gräns även för rena våldsskildringar, så att uppenbart

förråande framställningar blir straffbara. Dessa begränsningar föreslås gälla

framställningar över huvud taget och inte enbart framställningar i skrift

eller bild. Kommittén föreslår även att det införs ett straffsanktionerat förbud

mot spridning av sedlighetssårande alster. Slutligen föreslås, att den

särskilda bestämmelsen i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom inte

skall som nu vara begränsad till att gälla spridning av skrift eller bild utan

skall avse även andra framställningar.

Samtidigt med att kommittén för lagstiftningen om yttrande- och

tryckfrihet övervägt dessa frågor har filmcensurutredningen utrett frågan

om den statliga filmcensuren. I betänkandet Filmen — censur och ansvar,

som överlämnades till chefen för utbildningsdepartementet någon tid innan

betänkandet Yttrandefrihetens gränser avgavs, föreslår utredningen, att

vuxencensuren avskaffas men att barncensuren, dvs. censur av film för barn

under 15 år, behålls. Vidare föreslås att ansvar för yttrandefrihetsbrott i

film i likhet med vad som nu gäller i fråga om tryckt skrift och radioprogram

skall kunna utkrävas endast av särskilt ansvarig person. Förslag läggs

därför fram om införande av en särskild filmansvarighetslag med radioansvarighetslagen

som förebild. Enligt förslaget skall för varje film finnas

en ansvarig filmutgivare som förordnas av producenten. Filmutgivaren

är ansvarig i första hand. Vidare föreslås att det genom en hänvisning till

TF:s brottskatalog anges i filmansvarighetslagen vad som är yttrandefrihetsbrott

i film. Enligt förslaget får allmänt åtal för sådant brott väckas

endast av JK. Åtal skall las upp av Stockholms rådhusrätt eller annan rådhusiätt

som är behörig att pröva tryckfrihetsmål. För rättegången i övrigt

föreslås samma regler som nu gäller för tryckfrihetsmål.

Kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet har samarbetat

med filmcensurutredningen. Samarbetet har framför allt gällt undersökningar

av filmens eventuella skadeverkningar.

Vid sin behandling av frågan om yttrandefrihetens gränser, när det gäller

framställningar som kan tänkas såra tukt och sedlighet eller över huvud

taget den allmänna känslan för anständighet, har kommittén betonal

sambandet med frågan om avskaffande av filmcensuren för vuxna. Förslaget

att det också framgent bör finnas straffbestämmelser som sätter grän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

ser för yttrandefriheten i dessa hänseenden har sålunda av kommittén

väsentligen motiverats med en hänvisning till det utbud av filmer med sedlighetssårande

innehåll eller våldsinslag'' som man kan vänta, om vuxencensuren

avskaffas. Filmcensurutredningen synes å sin sida ha utgått från,

som en förutsättning för censurens avskaffande, att kommitténs nu berörda

förslag genomförs.

Uppenbart är emellertid att det inte finns något oupplösligt samband

mellan frågan om att avskaffa filmcensuren och eventuellt ersätta den med

en filmansvarighetslag samt det av kommittén behandlade mer allmänna

problemet rörande yttrandefrihetens gränser. Frågan om behovet av en

samhällskontroll över filmen och om formerna för en sådan kontroll kan i

sak bedömas helt fristående från spörsmålet, i vilken utsträckning t. ex.

pornografiska eller sadistiska framställningar eller våldsskildringar i andra

media skall vara tillåtna eller bör kriminaliseras. Inte heller i lagtekniskt

hänseende föreligger något sådant samband mellan dessa frågor som gör

det nödvändigt att lösa dem i ett sammanhang. Filmcensurutredningens förslag

om en särskild filmansvarighetslag med anknytning till TF och med

bibehållande av en möjlighet till straffrättsligt ingripande mot sedlighetssårande

eller sadistiska filmer kan i princip genomföras, även om man ur

BrB och ur TF:s brottskatalog avlägsnar bestämmelsen om sårande av tukt

och sedlighet utan att ersätta den med någon sådan regel som kommittén har

föreslagit. Det är nämligen ingenting som hindrar att man i en filmansvarighetslag,

vid sidan av hänvisningar till TF:s brottskatalog, inför en särskild

straffbestämmelse beträffande filmer med sedlighetssårande innehåll eller

sadistiska våldsinslag. Den omständigheten, att frågan om filmcensuren och

om en eventuell filmansvarighetslagstiftning ännu inte är slutbehandlad

inom utbildnings- och justitiedepartementen, utgör därför inte hinder mot

att man redan nu tar u.pp frågan om ett upphävande eller en ändring av

bestämmelserna i BrB och TF om sårande av tukt och sedlighet till en förutsättningslös

prövning.

En vidsträckt yttrandefrihet är nödvändig för en väl fungerande opinionsbildning

och debatt i samhälls- och kulturfrågor. Samhället bör överhuvud

taget inte genom lagstiftning göra andra inskränkningar i yttrandefriheten

än som är nödvändiga för att värna om andra betydande allmänna

eller enskilda intressen. En viktig synpunkt är också att den enskilde

i vidaste möjliga omfattning själv bör få bestämma vilka framställningar

i skrift, bild eller andra media han vill ta del av. En annan sak är

att det kan finnas skäl att begränsa rätten att sprida framställningar av

skilda slag på ett sådant sätt att den enskilde inte direkt eller indirekt

tvingas att mot sin vilja ta del av sådant som enligt gängse värderingar

uppfattas som sedlighetssårande, kränkande eller på annat sätt stötande.

I våra dagar förs den allmänna debatten på olika samhällsområden med

avsevärt större öppenhet än tidigare. Detta gäller inte minst på sexuallivets

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

område. Framställningar som för bara något 10-lal år sedan av såväl den

allmänna opinionen, speglad framför allt i massmedia, som de rättsvårdande

organen bedömdes som sedlighetssårande, betraktas idag som fullt acceptabla

företeelser, ja ibland t. o. m. som önskvärda inslag i kulturlivet.

Det har sålunda skett en påtaglig förskjutning i uppfattningen om vad

som skall anses såra tukt och sedlighet. Förändringarna i synsättet på

delta område har inte minst kommit till uttryck i rättstillämpningen, framför

allt i vissa tryckfrihetsmål, där fråga har uppkommit om en tillämpning

av gällande straffbestämmelser om framställningar som sårar tukt

och sedlighet. Även om man kan påvisa betydande skillnader i bedömningen

vid olika domstolar i landet går utvecklingen oförtydbart i riktning mot

en avsevärt ökad tolerans. I belysning av ett flertal avgöranden i tryckfrihetsmål

av vissa av de största underrätterna kan man med visst fog

påstå, att de nuvarande straffbestämmelserna i själva verket har överlevt

sig själva. Gränserna för yttrandefriheten har åtminstone i vissa underrätters

praxis förskjutits så långt, att man när det gäller tryckta skrifter

kan ifrågasätta om dessa straffbestämmelser tillgodoser något meningsfullt

ändamål. Vid andra underrätter är rättstillämpningen något mindre

liberal. Den bristande enhetligheten i rättstillämpningen får delvis sin förklaring

av att ett frikännande juryutslag inte kan överklagas.

Under dessa förhållanden ligger del nära till hands att i överensstämmelse

med den principiella uppfattning om en så långt möjligt oinskränkt

yttrandefrihet som jag här har gett uttryck åt helt upphäva de ifrågavarande

bestämmelserna. Alternativet är att som kommittén har föreslagit

ersätta dessa bestämmelser med nya straffstadganden, som står i bättre

överensstämmelse med nutida etiska värderingar. Hur valet mellan dessa

båda alternativ skall träffas blir beroende av i vad mån en särskild strafflagstiftning

kan anses nödvändig för att skydda enskilda personer mot

skadeverkningar till följd av konfrontation med sedlighetssårande framställningar

eller med våldsskildringar.

Som tidigare nämnts har kommittén i sitt betänkande redovisat resultatet

av vissa vetenskapliga undersökningar i frågan huruvida konsumtionen

av pornografi och skildringar med våldsinslag inverkar skadligt på

konsumenterna. Det konstateras bl. a., alt det inte kan anföras vetenskapliga

belägg för att det ökade utbudet av framställningar av detta slag har

någon brottsstimulerande effekt, åtminstone inte på psykiskt friska personer.

Däremot kan det enligt vad kommittén uttalar antas, att upprepad

konsumtion av sådana framställningar kan påverka redan etablerade asociala

attityder och värderingar samt möjligen också grundlägga sådana

attityder eller värderingar. Kommittén anser sig också kunna konstatera

viss risk för psykiska störningar hos den som tar del av framställningar med

våldsinslag.

Av de undersökningar rörande pornografins och våldsskildringarnas ska
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

deverkningar som ligger till grund för kommitténs bedömningar kan inte

dras några säkra slutsatser. Det vetenskapliga underlaget är enligt min

mening i varje fall inte av den art att det ensamt motiverar inskränkningar

i yttrandefriheten.

Kommittén har intagit en annan ståndpunkt i dessa frågor. Ett avgörande

motiv härför synes ha varit uppfattningen om ett behov av möjligheter för

samhället att utöva kontroll över filmproduktionen, särskilt när det gäller

våldsskildringar. Som jag redan har sagt kan emellertid den frågan lösas

separat i ett senare sammanhang. Man bör emellertid inte förbise, att ett

upphävande av de nuvarande bestämmelserna om straff för framställningar

som sårar tukt och sedlighet kommer att avse också sådana filmen närstående

media som teater, varieté, TV och radio. Såvitt gäller de två sistnämnda

media kan man dock inom ramen för avtalet mellan staten och Sveriges

Radio angående radioföretagets programverksamhet skapa tillfredsställande

garantier för att sedlighetssårande framställningar eller sadistiska våldsskildringar

inte släpps fram i radio eller TV. I fråga om teater och närstående

media har hittillsvarande erfarenheter inte gett vid handen att det för

dessa medias vidkommande finns behov av sådana straffbestämmelser som

här är aktuella. Detta torde åtminstone delvis sammanhänga med alt redan

framställningsformerna i dessa fall begränsar möjligheterna alt skildra våld

eller sexuella förhållanden på ett sätt som idag inte anses tolerabelt.

På grundval av dessa överväganden förordar jag, att den nuvarande straffbestämmelsen

i 16 kap. 11 § BrB i vad den innebär en begränsning i yttrande-

och tryckfriheten liksom bestämmelsens motsvarighet i 7 kap. 4 § TF

helt upphävs. Till frågan om behov föreligger av inskränkningar i rätten att

sprida framställningar av detta slag skall jag återkomma i det följande.

Om endast denna ändring i 16 kap. 11 § BrB görs, kommer vissa beteenden

som inte innefattar bruk av yttrande- eller tryckfriheten att alltjämt

vara straffbara som sårande av tukt och sedlighet. Som exempel kan nämnas

sådant utövande av eller sådan inbjudan till könsumgänge som sker i

park eller på annan allmän plats.

Kommittén har föreslagit, att beteenden av detta slag skall straffbeläggas

genom en särskild bestämmelse i 16 kap. BrB. Under remissbehandlingen

har några remissinstanser, bland dem RÅ och Sveriges författareförening,

ansett att 16 kap. 11 § BrB bör upphävas i sin helhet utan att i nu förevarande

avseende få någon motsvarighet på annat håll i lagstiftningen. Dessa

remissorgan har framhållit, att den enskilde åtnjuter tillräckligt skydd genom

bestämmelsen i 6 kap. 6 § BrB om straff för otuktigt beteende och att

vissa av de gärningar som nu omfattas av 16 kap. 11 § andra stycket BrB

kommer att kunna bestraffas som förargelseväckande beteende.

För egen del ansluter jag mig till dessa remissinstansers uppfattning. Jag

föreslår i enlighet härmed att 16 kap. 11 § BrB upphävs i sin helhet.

Med dessa förslag har jag inte tagit ställning till frågan om det även efter

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

upphävandet av de berörda straffstadgandena skall stå envar fritt att — med

stöd bl. a. av den grundlagsfästa rätten till spridning av tryckt skrift — på

vilket sätt som helst sprida sådana framställningar som av åtminstone vissa

medborgargrupper uppfattas som sedlighetssårande. Av skäl som jag förut

har anfört lämnar jag spridning genom filmförevisning utanför diskussionen,

som därför praktiskt sett kommer att röra sig om spridning av skrift

eller bild samt spridning genom teater, varieté o. d. eller genom radio

och TV.

Som jag tidigare har uttalat bör inte någon person mot sin vilja tvingas

att konfronteras med sådana pornografiska framställningar som enligt eu

mera utbredd opinion kan uppfattas som sedlighetssårande eller stötande

för anständighetskänslan. Behovet av skydd för den enskilde i detta hänseende

varierar emellertid, beroende på vad slags medium det är fråga om.

Vad först angår skrifter och bilder har redan den liberalisering i rättstillämpningen

på tryckfrihetsområdet som ägt rum under senare år i förening

med den grundlagsfästa fria spridningsrätten medfört, att pornografiska

alster i dag kan förevisas för allmänheten i skyltfönster eller under liknande

förhållanden på ett sätt som stora medborgargrupper uppfattar som

stötande och utmanande. Uet förekommer också att reklambroschyrer för

pornografiska alster tillställs personer som inte har beställt dem. Utvecklingen

har gått i riktning mot en alltmer ohämmad spridning av avancerade

pornografiska alster bland personer som själva inte vill ta del av dem. Det

är enligt min mening angeläget att denna utveckling bryts. Så kan lämpligen

ske genom att i lagstiftningen införs ett straffsanktionerat förbud mot

vissa former av spridning av pornografiska bilder. Jag skall senare återkomma

till frågan om den närmare utformningen av en sådan förbudsbestämmelse.

När det gäller de övriga media som jag har anledning att behandla i detta

sammanhang föreligger enligt min mening inte behov av något motsvarande

spridningsförbud. I fråga om spridning genom radio och TV kan genom statens

avtal med radioföretaget skapas garantier för att mera avancerade

sexuella framställningar inte sänds utan att detta tillkännages på lämpligt

sätt.

I fråga om teater och andra liknande media saknas i och för sig motsvarighet

till de möjligheter alt hindra spridning av pornografiska framställningar

som radioavtalet innefattar. I princip gäller visserligen också i fråga

om dessa media, att det skall ankomma på den enskilde själv att bestämma

om han vill ta del av en pornografisk framställning eller inte. När det gäller

teater och liknande kan man dock i allmänhet räkna med att allmänheten

genom recensioner och genom den allmänna debatt som regelmässigt förekommer

kring program av det slag som det här gäller får klart för sig vad

slags föreställning e. d. det rör sig om i varje särskilt fall. Det synes i fråga

om dessa media inte föreligga något egentligt praktiskt behov av särskilda

bestämmelser om spridningsförbud.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Enligt det förslag om begränsning av rätten att sprida sedlighetssårande

framställningar som kommittén har lagt fram skall det vara straffbart att

på allmän plats eller eljest offentligen utställa eller förevisa sedlighetssårande

framställning. Ett straffsanktionerat förbud skall enligt förslaget

också gälla mot spridning på annat sätt av sådan framställning, när spridningen

sker utan hänsyn till mottagarens inställning. De nya brotten rubriceras

med en gemensam beteckning som ”olaga spridning”. Kommittén

åsyftar med sitt förslag förbud mot bl. a. skyltning med foton eller andra

bilder med sedlighetssårande motiv, utsändning av sedlighetssårande reklambroschyrer

utan föregående beställning, visning av sedlighetssårande

film eller teaterföreställning eller utsändande av sedlighetssårande radioeller

TV-program till en publik som inte i förväg har underrättats om filmens,

föreställningens eller programmets innehåll.

Enligt kommitténs förslag skall brottet olaga spridning inte utgöra

tryckfrihetsbrott utan ett allmänt brott av karaktären brott mot allmän

ordning. För brottet skall därför gälla vanliga ansvarsregler och bestämmelser

om rättegången. Det föreslagna spridningsförbudet innebär en inskränkning

i bl. a. rätten alt sprida tryckt skrift. Kommittén föreslår därför

att i TF förs in en bestämmelse som uttryckligen begränsar den i TF

fastslagna spridningsrätten.

Kommitténs förslag om ell spridningsförbud har i princip fått ett positivt

mottagande hos remissinstanserna. Starka betänkligheter mot framför

allt förslagets tryckfrihetsrättsliga konsekvenser har dock framförts från en

del remissinstanser. Bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar, att den

föreslagna inskränkningen i spridningsrätten sätter såväl det tryckfrihetsrättsliga

ansvarighetssystemet som de nyligen införda reglerna om radioansvarigheten

ur spel. Radionämnden och Sveriges Radio framställer samma

invändning såvitt gäller radioprogrammen.

I det föregående har jag föreslagit alt straffbestämmelsen i 16 kap. 11 §

BrB om sårande av tukt och sedlighet upphävs. Därvid framhöll jag, att

den utvidgning av yttrande- och tryckfriheten som en sådan åtgärd medför

bör kombineras med en bestämmelse som hindrar alt pornografiskt

alster presenteras eller förevisas för allmänheten på ett sätt som väcker

allmän anstöt. Jag tänkte då närmast på den alltmer påträngande skyltning

med pornografiska fotografier eller bilder av annat slag som förekommer

i skyltfönster vid gator, torg och andra allmänna platser, både

inom- och utomhus. Förbipasserande personer har i många fall svårt att

undgå att lägga märke till sådan skyltning. Också andra former av anstötlig

förevisning på allmän plats av bilder med pornografiskt innehåll

kan tänkas, t. ex. affischering på affischpelare, väggar och plank, ljusreklam

på husvägg och bärande av plakat.

Sådant förevisande av pornografiska bilder som jag här åsyftar torde i

många fall i och för sig kunna betraktas som förargelseväckande beteende.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Som regel torde det dock vara fråga om tryckta skrifter, och det har ifrågasatts

om ingripande med stöd av bestämmelsen i BrB om straff för förargelseväckande

beteende då kan ske. En sådan åtgärd liar ansetts stå i strid

med den allmänna spridningsrätt som föreskrivs i TF.

Enligt min mening är det, som jag tidigare anfört, angeläget att det nu införs

straffbestämmelser som begränsar rätten att skylta med eller på annat

liknande sätt förevisa pornografiska bilder på eller vid allmän plats. Föreskrifter

i ämnet bör utformas med utgångspunkt i den principiella uppfattningen

att pornografiska framställningar inte bör påtvingas någon mot hans

uttalade eller på annat sätt tillkännagivna önskan.

I delta sammanhang bör lagstiftaren ingripa också mot den form av

spridning av pornografiska bilder som består i utsändning per post av reklambroschyrer

o. d. till personer som inte har beställt materialet. Sådan

utsändning av pornografiskt reklammaterial till utlandet sker i ökande

omfattning, och delta har gett upphov till att klagomål allt oftare framförs

till de svenska ambassaderna.

Ett förbud mot sådan spridning av pornografisk bild som har angetts

i det föregående kan leda till att försäljare av pornografiska alster i större

utsträckning än hittills försöker sprida sina reklambroschyrer m. m. genom

att dela ut dem direkt i bostäderna. Även sådan utdelning bör hindras

i de fall då någon tillställs pornografiska bilder utan föregående beställning.

I det föregående har jag utgått från att ett spridningsförbud behöver

avse endast bild och inte textmaterial. En sådan åtskillnad har enligt min

mening goda skäl för sig. Skyltning och affischering m. in. av skrifter som

har ett textinnehåll av pornografisk karaktär kan knappast i något fall

anses vara ägnad att väcka allmän anstöt. Detsamma kan sägas i fråga

om utdelning och försändning per post av sådant textmaterial. Ett spridningsförbud

bör därför begränsas till att avse bilder.

Med de utgångspunkter jag här har angett bör ett spridningsförbud vara

betydligt mera begränsat än det förbud kommittén har föreslagit, både

beträffande framställningens art och i fråga om spridningssättel. Förbudet

bör sålunda som nämnts omfatta endast bild och inte som kommittén har

föreslagit alla slag av framställningar. Vidare bör endast sådan spridning

vara straffbar som innebär att allmänheten mer eller mindre påtvingas

åsynen av pornografiska bilder på eller vid allmän plats eller att den enskilde

medborgaren mot sin vilja tvingas ta emot sådana bilder i postförsändelse

eller vid utdelning i hans bostad.

Spridningsförbudet bör tas in i 16 kap. 11 § BrB i stället för bestämmelsen

om sårande av tukt och sedlighet som enligt vad jag tidigare har föreslagit

bör utgå.

Ett förbud av det nu beskrivna slaget kan inte sägas innebära ett ingrepp

i rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter. Det är inte riktat

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj. ts proposition nr 125 år 1970

mot innehållet i pornografiska framställningar i och för sig utan mot vissa

former av spridning av sådana. Förbudet kommer dock — i den mån det

avser tryckt skrift — i strid mot TF:s bestämmelser om fri spridningsrätt.

Det förutsätter därför en bestämmelse i TF som uttryckligen begränsar

spridningsrätten i nu angivna hänseenden. En sådan bestämmelse bör

lämpligen tas in i 6 kap. 2 § TF. Denna paragraf innehåller redan nu bestämmelser

om vissa andra undantag från spridningsrätten. Enligt min

uppfattning finns inget hinder från tryckfrihetsrättslig synpunkt mot ett

spridningsförbud av den begränsade karaktär som förut har angetts. Ett

förbud av detta slag får anses närmast ha karaktär av en ordningsföreskrift

och kan inte med fog sägas vara ett alllför hårt ingripande i yttrandefriheten.

Kommittén har föreslagit viss utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen

i 16 kap. 12 § BrB om förledande av ungdom. Enligt kommittén

bör lagrummet, som avser att hindra mera planenlig spridning biand barn

och ungdom av tryckalster av förråande eller neddragande karaktär, inte

vara begränsat till att gälla skrift eller bild utan bör kunna tillämpas oberoende

av vilket medium som kommer till användning vid spridningen.

Förslaget har mottagits positivt vid remissbehandlingen. Ett par remissinstanser

anser det dock omotiverat att vidga bestämmelsens tillämpningsområde

och är inte främmande för tanken att helt upphäva den.

Bestämmelsen, som infördes i och med BrB, avser f. n. spridning av skrift

eller bild. Även om den i praktiken torde ha tillämpats endast mycket sällan,

om ens någonsin, är det inte uteslutet alt den har haft en viss preventiv verkan.

Jag anser därför inte tillräckliga skäl föreligga att upphäva paragrafen.

Å andra sidan kan invändningar göras mot förslaget att vidga bestämmelsens

tillämpningsområde. Kommitténs syfte med förslaget i denna del

har varit att — mot bakgrund av den utökade yttrandefrihet som kommittén

föreslår i fråga om pornografiska framställningar -— hindra att det

för barn och ungdom visas radio- eller TV-program eller teater- eller varietéföreställning

eller film av förråande art.

Vad först angår radio- och TV-px*ogram kan man utgå från att Sveriges

Radio på grund av det avtal som har slutits mellan bolaget och staten inte

kommer att sända sådant program. Som Sveriges Radio har framhållit i

sitt remissvar kan avtalet möjligen kompletteras med en uttrycklig bestämmelse

av samma innehåll som den föreslagna straffbestämmelsen.

När det gäller teaterföreställningar har Svenska teaterförbundet påpekat,

att barnteater ges uteslutande av stats- och kommnnalunderstödda institutioner

och att det får anses osannolikt att dessa skulle ge sig hän åt spekulationer

i grovt våld eller ”olika perversiteter”. Jag delar denna uppfattning

och anser således att det inte behövs någon särskild bestämmelse för teatrarnas

del.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Den nuvarande bestämmelsen om förledande av ungdom torde omfatta

också film. Kommitténs förslag torde därför i denna del inte innebära någon

ändring av vad som nu gäller. Vad slutligen angår varietéer och liknande

föreställningar torde det hittills inte ha förekommit att dylika har anordnats

med sådant innehåll och på sådant sätt att de skulle ha fallit under

ifrågavarande straffbestämmelse, om den hade varit tillämplig på annat än

skrift eller bild.

Det kan ifrågasättas om ett upphävande av 16 kap. 11 § BrB kommer att

leda till att framställningar med sådant innehåll som avses i 16 kap. 12 §

BrB kommer att öka i en omfattning som motiverar den av kommittén föreslagna

utvidgningen. Emellertid har bestämmelsen i 16 kap. 11 § BrB i

praktiken tillämpats mycket liberalt under senare år, varför redan nu mycket

avancerade framställningar bedöms som lillåtna. Vidare finns, som jag

nyss har nämnt, viss garanti för att framställningar med sådant innehåll

som avses i 16 kap. 12 § BrB inte sprids bland barn och ungdom.

Med hänsyn till nu nämnda omständigheter lägger jag inte fram något

förslag om utvidgning av tillämpningsområdet för 16 kap. 12 § BrB. Skulle

utvecklingen efter ett upphävande av 16 kap. 11 § BrB bli sådan att åtgärder

till skydd för barn och ungdom skulle visa sig motiverade, är jag emellertid

beredd att ompröva detta ställningstagande. Det är inte uteslutet att

det i en framtid kan bedömas lämpligt att införa en bestämmelse som den

av kommittén föreslagna.

Vid remissbehandlingen har det från några remissinstanser föreslagits att

en åldersgräns införs i bestämmelsen. Denna fråga togs upp i förarbetena

till bestämmelsen. Därvid avvisades dock tanken på en sådan åldersgräns.

Det framhölls bl. a. att frågan huruvida ett straffbart spridande skulle anses

ha skett fick bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt

fall. Vidare uttalades, att akademisk ungdom och värnpliktiga borde falla

utanför bestämmelsen.

I likhet med kommittén finner jag det inte lämpligt att ange någon viss

åldersgräns. Var gränsen i ett aktuellt fall bör gå måste bedömas med hänsyn

till bl. a. beskaffenheten av den skrift eller bild som frågan gäller. Jag

finner inte heller anledning att i detta sammanhang, som en remissinstans

har föreslagit, byta ut rekvisitet ”fara för de ungas sedliga fostran” mot en

annan formulering. I

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till ändring i tryckfrihetsföx-ordningen, förslag till lag om ändring

i brottsbalken, förslag till lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna

sammankomster och förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan

(1956: 617). I fråga om det sist nämnda förslaget har samråd

ägt rum med chefen för civildepartementet.

Förslagen torde få fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

6.2 Specialmotivering

6.2.1 Tryckfrihetsförordningen

6 KAP.

2 §•

Som framgår av den allmänna motiveringen förordar jag, att i förevarande

paragraf tas in en föreskrift som begränsar rätten att sprida tryckt

skrift i de fall då sådan spridning är straffbar enligt den föreslagna nya

bestämmelsen i BrB om förbud mot viss skyltning m. m. Föreskriften har

tagits in i första stycket, som i samband härmed har underkastats en viss

omredigering.

7 KAP.

4 §•

Förevarande paragraf innehåller den s. k. brottskatalogen. I denna föreslås

vissa ändringar, som har samband med förslaget att upphäva BrB:s

bestämmelser i 16 kap. 7, 9 och 11 §§ om skymfande av rikssymbol, brott

mot trosfrid resp. sårande av tukt och sedlighet samt i 19 kap. 10 § om

skymfande av utländsk rikssymbol. Som en följd av dessa ändringar i BrB

föreslås, att de bestämmelser i punkterna 6, 8, 13 och 14 i förevarande paragraf

som motsvarar berörda stadganden i BrB utgår.

10 KAP.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om tagande i förvar av tryckt

skrift som uppenbart innefattar brott mot tukt och sedlighet. Jag har tidigare

föreslagit att punkten 14 om framställning som sårar tukt och sedlighet

skall utgå ur 7 kap. 4 § TF. Som en följdändring härtill föreslås att

förevarande paragraf upphävs.

12 §.

I denna paragraf finns bestämmelser om anmälan till chefen för justitiedepartementet

av beslut enligt 10 kap. 10 och 11 §§. Hänvisningen till 10 §

har fått utgå till följd av att nämnda paragraf upphävs enligt förslaget.

6.2.2 Brottsbalken

5 KAP.

5 §•

Denna paragraf innehåller f. n. regler om åtaisrätt vid ärekränkningsbrott.

Enligt första stycket första punkten är åtal för förtal eller förolämpning

ett målsägandebrott. Åtal för förtal eller grovt förtal kan dock enligt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

77

andra punkten väckas av åklagare under förutsättning att målsäganden

anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finns påkallat från allmän

synpunkt. Andra stycket innehåller en bestämmelse om vem som har rätt

att väcka åtal för förtal av avliden.

Det föreslås nu att till paragrafen fogas ett tredje stycke med särskilda

åtalsbestämmelser beträffande sådant förtal eller sådan förolämpning av

främmande makts statsöverhuvud och representant här i riket som innebär

kränkning av den främmande makten. Av skäl som har angetts i den allmänna

motiveringen bör sådan ärekränkning falla under allmänt åtal. Vidare

föreslås att åtal för sådant brott inte får väckas utan förordnande av

Kungl. Maj :t eller den Kungl. Maj :t har bemyndigat därtill. Detta tillägg

ersätter — med de ändringar som j ag har angett i den allmänna motiveringen

— nuvarande bestämmelser i 19 kap. 16 § andra stycket BrB om åtal

för gärning som avses i 5 kap. och som innebär sådan kränkning som sägs

i 19 kap. 11 §. I det följande föreslås att dessa åtalsregler upphävs i denna

del.

Förtal och förolämpning av främmande makts statsöverhuvud och representant

här i riket är i likhet med ärekränkning av annan person i princip

straffbar oberoende av var den kränkte befinner sig. Den nu föreslagna åtalsregeln

gäller — till skillnad från den nuvarande bestämmelsen i 19 kap.

16 § andra stycket BrB — i fråga om statsöverhuvud endast för sådan

kränkning som har skett under statsöverhuvudets vistelse här i landet.

I andra fall av kränkning av främmande statsöverhuvud gäller åtalsreglerna

i paragrafens första stycke.

Den nya åtalsregeln för främmande statsöverhuvud m. fl. blir tillämplig

även vid åtal för förtal och förolämpning av sådan person genom tryckt

skrift eller i radioprogram. Begeln medför således — som jag har framhållit

i den allmänna motiveringen — att samma åtalsregler kommer att gälla

oberoende av på vilket sätt en kränkning sker.

Förslaget ger som nämnts Kungl. Maj :t rätt att bemyndiga annan att förordna

om väckande av åtal. Enligt min mening är det, som också framhölls

i departementspromemorian, lämpligt att Kungl. Maj :t befrias från prövningen

av de åtalsfrågor som avses här. Genomförs den föreslagna lagstiftningen,

avser jag att efter ikraftträdandet ta upp bemyndigandefrågan. Bemyndigande

bör ges JK i fråga om åtal enligt TF och radioansvarighetslagen.

Införs en filmansvarighetslag i enlighet med filmcensurutredningens

förslag, bör bemyndigandet för JK omfatta åtal också enligt den lagen. För

övriga fall bör åtalsprövningen delegeras till RÅ.

I samband med att bemyndigande lämnas bör anges att JK och RÄ

har rätt att till Kungl. Maj:t hänskjuta åtalsfråga om anledning därtill

förekommer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

16 KAP.

5§.

Denna paragraf innehåller straffbestämmelsen om uppvigling. Det föreslås,

att i paragrafen införs ett nytt andra stycke, vari föreskrivs straffrihet

för ringa fall av uppvigling, och att bestämmelsen i det nuvarande andra

stycket, vilket avser grov uppvigling, tas upp i ett nytt tredje stycke.

Enligt det förslag till en ny bestämmelse om straffrihet för ringa fall av

uppvigling som kommittén för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet

lade fram i sitt betänkande om uppviglingsbrottet skulle i lagtexten inte

ske någon exemplifiering av vilka fall av uppvigling som kan anses som

ringa. Flera remissinstanser har efterlyst en precisering i detta hänseende.

Detta önskemål liar — med hänsyn till bl. a. att en sådan teknik i allmänhet

används i BrB i liknande fall — ansetts böra tillgodoses. Härvid bör

framhävas den omständighet som i första hand kan tänkas föranleda att

uppvigling bedöms som ringa. I det föreslagna nya stycket har i enlighet

härmed angetts att det vid bedömningen huruvida ringa fall kan anses föreligga

skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara för att sådan

handling, vartill gärningsmannen sökt förleda, skulle utföras. Med

handling avses här inte bara positiv handling utan också underlåtenhet.

Faran för att en uppmaning eller annat försök att förleda till brott, svikande

av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet skall

lyckas kan vara obetydlig av flera orsaker. Hänsyn får tas til! den form uppmaningen

har och det sätt på vilket den har framställts. Av betydelse är

givetvis också storleken och sammansättningen av den krets uppmaningen

riktas till. Om en uppmaning framställs i en krets som måste antas ha föga

intresse av att utföra gärningar av det slag uppmaningen avser, kan detta

göra risken för efterföljd obetydlig. Det sagda innebär bl. a. att uppvigling

kan vara att bedöma som ringa, även om uppmaningen eller förledandet

avser ett grovt brott. En sådan tillämpning av straffrihetsbestämmelsen står

inte i strid med paragrafens andra stycke, trots att denna anger just uppmaning

till allvarligt brott som en omständighet vilken kan medföra att

uppviglingsbrott skall bedömas som grovt. Bestämmelsen innebär nämligen

alt det förhållandet att ett brott är allvarligt kan men inte behöver vara

skäl att bedöma uppviglingen som grov.

Jag vill understryka att den obetydliga faran för att uppmaningen följs

eller att försöket till förledande lyckas är endast ett exempel på sådana omständigheter

som kan föranleda att gärningen bedöms som ringa. Som jag

har anfört i den allmänna motiveringen bör straffrihet i vissa fall kunna

förekomma, fastän faran för att uppmaningen skall följas inte framstår

som obetydlig, om det nämligen på grund av andra förhållanden finns skäl

att se mindre allvarligt på gärningen. Jag tänker bl. a. pa de situationer då

uppvigling avser en bagatellartad förseelse och gärningsmannen har vänt

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

sig till endast en mera begränsad krets eller det av andra skäl är uppenbart

att konsekvenserna av att uppmaningen följs inte blir så allvarliga att handlingen

kan anses straffvärd.

Som ringa fall bör också de s. k. intressekollisionsfallen kunna betraktas.

Härmed avses, som jag tidigare har framhållit, fall då den handlandes huvudsakliga

syfte inte varit att förleda till brott eller därmed jämställd

handling utan att ge uttryck för en åsikt. Enbart detta förhållande bör dock

inte kunna medföra straffrihet. Samtliga omständigheter vid gärningen

måste beaktas. I åtskilliga fall sker emellertid denna typ av försök till förledande

på sådant sätt och i sådant sammanhang att risken för att gärningen

skall få praktiska konsekvenser är obetydlig. Bedömningen av risken

för efterföljd påverkas givetvis av i vilken mån uppmaningen av de närvarande

har uppfattats mera som en opinionsyttring än som ett verkligt försök

att förleda till brott eller liknande.

7 och 9 §§.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört föreslås att bestämmelserna

om skymfande av rikssymbol och om brott mot trosfrid i 16 kap. 7 resp.

9 § BrB upphävs.

Som jag förut nämnt har Kungl. Maj :t beslutat att till riksdagen avlåta

proposition med förslag till lagstiftning mot rasdiskriminering m. m. Såvitt

gäller BrB föreslås i propositionen — förutom att viss ändring företas

i bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 8 § detta kapitel — att i en

ny paragraf i samma kapitel, betecknad 8 a, tas upp en bestämmelse om

olaga diskriminering. Den nya paragrafen är avsedd att träda i kraft den

1 juli 1970.

Till undvikande av att det i 16 kap. ingår en paragraf med litterabeteckning

efter det att ett par paragrafer i samma kapitel har upphört att gälla

föreslår jag att den föreslagna nya 8 a § får beteckningen 9 § i samband med

alt nuvarande 9 § upphävs.

11 §•

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslås att den nuvarande

bestämmelsen i 11 § om sårande av tukt och sedlighet upphävs samt

att i paragrafen införs en ny bestämmelse om straff för spridning i vissa

former av pornografiska bilder. Brottet har betecknats otillåtet förfarande

med pornografisk bild.

Enligt första punkten skall den som på eller vid allmän plats genom

skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på

sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt dömas för otillåtet förfarande

med pornografisk bild.

Det sålunda föreslagna spridningsförbudet gäller bilder vilka betecknas

som pornografiska. Med pornografisk bild förstås här bild, som utan att

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

besitta några vetenskapliga eller konstnärliga värden, på ett ohöljt och utmanande

sätt återger ett sexuellt motiv. Detta betyder, att förbudet kommer

att omfatta även andra bilder som skildrar sexuella förhållanden än

sådana som enligt nuvarande praxis i fråga om tillämpning av 16 kap. 11 §

BrB anses såra tukt och sedlighet.

En förutsättning för straffbarhet är att bilden förevisas på eller vid allmän

plats. Uttrycket ”allmän plats” har här samma innebörd som i övriga

bestämmelser i 16 kap. BrB, där uttrycket förekommer, d. v. s. 15 och 16 §§.

Härmed avses sålunda plats, inom- eller utomhus, som är upplåten för eller

frekventeras av allmänheten, t. ex. gata, torg, tunnelbane- eller järnvägsstation.

Även tåg, båtar, hotell, restauranger, affärslokaler, teater- eller biograflokaler

o. d. utgör allmänna platser i den mån och under den tid allmänheten

har tillträde till dem.

Skyltning eller annan liknande förevisning av pornografisk bild är enligt

förslaget straffbar inte endast om den förekommer på allmän plats utan

även vid sådan plats, t. ex. i ett skyltfönster som vetter mot gata eller annan

allmän plats.

Den straffbara handlingen beskrivs som ”skyltning eller annat liknande

förfarande”. Med skyltning avses utställning i skyltfönster, skyltskåp

o. d. men däremot inte t. ex. enbart tillhandahållande av bildmaterial för

försäljning inne i en butik. Med annat liknande förfarande avses bl. a. affischering

på pelare, väggar och plank, ljusreklam på husvägg och bärande

av plakat. Alla slag av bilder omfattas av bestämmelsen, vare sig de har

framställts genom tryckpress eller på annat sätt. Skulptur eller annat tredimensionellt

föremål avses också falla in under begreppet bild (jfr motsvarande

uttryck i 16 kap. 12 § BrB).

Varje slag av skyltning o. d. av pornografisk bild avses inte vara straffbar.

Det krävs att bilden eller bilderna förevisas på ett sätt som är ägnat

att väcka allmän anstöt. Vid bedömningen om denna förutsättning är uppfylld

bör beaktas varje bilds speciella karaktär men även helhetsintrycket

av skyltningen eller den förevisning medelst annat liknande förfarande

som det gäller. Avsikten är att straffbelägga skyltning eller liknande förevisning

av sådana bilder som förekommer i boulevardtidningar och liknande

tidskrifter och som t. ex. visar samlag eller på ett påträngande och detaljerat

sätt återger könsorgan.

Genom bestämmelsen i andra punkten straffbeläggs som otillåtet förfarande

med pornografisk bild utsändning genom posten och utdelning i bostad

av pornografisk bild. Sådan utsändning eller utdelning föreslås bli

straffbar när den sker utan föregående beställning. Har en person tidigare

beställt pornografiskt bildmaterial från en försäljare, bör denne kunna fortsätta

att sända sådant material till dess beställaren meddelar att han inte

längre vill ha det. Fortsätter sändningarna även därefter, blir spridningsförbudet

tillämpligt.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Förbudet mot utsändning i postförsändelse är, som framgår av den allmänna

motiveringen, motiverat främst av den omfattande exporten från

Sverige av reklambroschyrer o. d. av pornografisk karaktär. Brottet bör

anses fullbordat i och med att avsändaren har lämnat försändelsen för

postbefordran. Förbudet medför givetvis inte att postverket får rätt att

hindra befordran av sådan pornografisk bild som omfattas av förbudet (jfr

6 kap. 4 § TF).

För otillåtet förfarande med pornografisk bild föreslås samma straffskala

gälla som för förledande av ungdom, nämligen böter eller fängelse i högst

sex månader.

19 KAP.

10 §.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen föreslås att

19 kap. 10 § BrB, som innehåller bestämmelse om straff för skymfande av

utländsk rikssymbol, upphävs.

11 §•

I denna paragraf finns f. n. en straffskärpningsregel för bl. a. förgripelse

på främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket. I överensstämmelse

med vad som har anförts i den allmänna motiveringen föreslås,

att hänvisningen i paragrafen till 5 kap. BrB, som innehåller bestämmelser

om straff för ärekränkning, utgår ur paragrafen. Ärekränkning av

sådana personer som nyss nämnts skall sålunda i fortsättningen bedömas

enligt de regler som gäller i fråga om förtal eller förolämpning av annan

person.

16 §.

Förevarande paragraf innehåller särskilda åtalsbestämmelser för vissa

brott enligt 19 kap. BrB.

Som en följdändring till förslaget att upphäva bestämmelsen om skymfande

av utländsk rikssymbol i 19 kap. 10 § BrB föreslås, att denna brottsbenämning

utgår ur första stycket av förevarande paragraf. Som en följd

av förslaget att straffskärpningsregeln i 11 § inte längre skall gälla i fråga

om ärekränkning av främmande makts statsöverhuvud eller representant

i Sverige föreslås vidare att hänvisningen till 5 kap. BrB i paragrafens andra

stycke utgår. Slutligen föreslås — i överensstämmelse med vad som har

föreslagits i fråga om åtal för ärekränkning mot nyss angivna personer genom

den nya bestämmelsen i 5 kap. 5 § tredje stycket BrB — att Kungl.

Maj :t får möjlighet att bemyndiga annan att förordna om åtal för sådan

förgripelse mot främmande makts statsöverhuvud eller representant här i

riket som har skett genom gärning som avses i 3 eller 4 kap. BrB. Sådant

bemyndigande synes böra lämnas RÅ.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 125

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

6.2.3 Lagen om allmänna sammankomster

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för polismyndighet att

i vissa fall inställa eller upplösa allmän sammankomst. F. n. föreligger sådan

rätt bl. a. om det vid allmän sammankomst förekommer något som strider

mot lag.

I enlighet med vad jag har sagt i den allmänna motiveringen föreslås sådan

ändring av paragrafen, att upplösning av sammankomst på nyss angiven

grund inte skall kunna ske. Detta föranleder viss ytterligare ändring

av paragrafens första stycke.

11 §•

I förevarande paragraf regleras polismyndighets rätt att förbjuda förnyande

av allmän sammankomst. I överensstämmelse med var jag har förordat

i den allmänna motiveringen föreslås, att den nuvarande bestämmelsen

om rätt att förbjuda förnyande av sammankomst som åsyftar eller innebär

något som strider mot lag utgår ur paragrafen.

12 §.

I fråga om grunderna för den här föreslagna ändringen av förevarande

paragraf hänvisar jag till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen.

6.2.4 Allmänna ordningsstadgan

21 §.

Även i fråga om denna paragraf hänvisar jag till vad jag har anfört i den

allmänna motiveringen.

6.2.5 Övergångsbestämmelser

Med hänsyn till den ordning som är föreskriven för ändring av grundlag

kan de föreslagna ändringarna i TF inte genomföras förrän tidigast under

första halvåret 1971. Förslaget att ge 16 kap. 11 § BrB ändrad lydelse förutsätter

att den föreslagna ändringen i 6 kap. 2 § TF vidtas. Detta förslag

har också, liksom förslaget i vad avser 16 kap. 7 och 9 §§ samt 19 kap. 10 §

och 16 § första stycket BrB, så nära samband med ändringen i 7 kap. 4 § TF

att brottsbalksändringarna i dessa hänseenden bör genomföras endast under

förutsättning att nämnda lagrum i TF ändras. Förslagen till ändrad lydelse

av 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap. 11 § och 16 § andra stycket BrB

hänger däremot inte samman med någon ändring i TF. I dessa delar bör

därför den föreslagna lagen om ändring i brottsbalken träda i kraft redan

den 1 juli 1970. Detsamma bör gälla den föreslagna lagen om ändring i lagen

om allmänna sammankomster och den föreslagna kungörelsen om ändring i

allmänna ordningsstadgan.

Övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i brottsbalken

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

och i förslagen till lag om ändring i lagen om allmänna sammankomster

och till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan har utformats

i överensstämmelse med vad jag nu har sagt.

7. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslagen till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankonster.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Bilaga 1

(Kommitténs förslag)

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 16 kap. 5 § brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap. 5 § brottsbalken skall erhålla ändrad

lydelse på sätt anges nedan.

(Nuvarande lydelse)

Den som muntligen inför menighet

eller folksamling, i skrift som

sprides eller utlämnas för spridning

eller i annat meddelande till allmänheten

uppmanar eller eljest söker

förleda till brottslig gärning, svikande

av medborgerlig skyldighet eller

ohörsamhet mot myndighet, dömes

för uppvigling till böter eller fängelse

i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen

sökt förleda till allvarligt

brott eller eljest att anse som

grovt, skall dömas till fängelse i

högst fyra år.

(Föreslagen lydelse)

Den som---sex månader.

Är brottet---fyra år.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

85

Bilaga 2

(Kommitténs förslag)

1) Förslag

till

ändrad lydelse av 6 kap. 2 §, 7 kap. 4 § och 10 kap. 10 § tryckfrihets

förordningen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 KAP.

2 §

Utan hinder av denna förordning

galle om spridning bland barn och

ungdom av tryckt skrift, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller

eljest medföra allvarlig fara för

de ungas sedliga fostran, vad i lag är

stadgat.

Beträffande spridande-----

Utan hinder av denna förordning

gälle om spridning av sedlighetssårande

framställning så ock om spridning

bland barn och ungdom av

framställning, som genom sitt innehåll

kan verka förråande eller eljest

medföra allvarlig fara för de ungas

sedliga fostran, vad i lag är stadgat.

-----i lag.

7 KAP.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet

skall såsom otillåtet yttrande i tryckt

framställning som innefattar:

1. högförräderi, förövat — •—---

13. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i riket

verksamt trossamfund hålles heligt;
14.

förfarande, som sårar tukt och

sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning------

skrift anses sådan enligt lag straffbar

•--eller trosbekännelse;

13. brott mot religionsfriheten genom

skymfande av sådant som enligt

annans trosuppfattning hålles

heligt;

14. kränkande av den allmänna

känslan för anständighet genom

grovt sedlighetssårande eller uppenbart

förråande innehåll; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

----mot honom.

10 KAP.

10 §

Tryckt skrift, som uppenbart in- Tryckt skrift, som uppenbart innefattar

enligt 7 kap. 4 § straffbart nefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart

brott mot tukt och sedlighet, må efter kränkande av anständigheten, må efbeslut

av polismyndighet i avbidan ter beslut av polismyndighet i avbi
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

på förordnande om beslag tagas i

förvar. Är fara i dröjsmål, må även

utan sådant beslut åtgärd, som nu

sagts, vidtagas av polisman; anmälan

därom skall dock skyndsamt göras

hos polismyndigheten, vilken har att

genast pröva, om skriften skall kvarbliva

i förvar.

(Föreslagen lydelse)

dan på förordnande om beslag tagas

i förvar. Är fara i dröjsmål, må även

utan sådant beslut åtgärd, som nu

sagts, vidtagas av polisman; anmälan

därom skall dock skyndsamt göras

hos polismyndigheten, vilken har att

genast pröva, om skriften skall kvarbliva

i förvar.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

87

2) Förslag

till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 9, 11 och 12 §§ brottsbalken skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels ock att i samma kapitel skall

införas två nya paragrafer, 11a och 11b §§, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

9 §

Om någon offentligen skymfar sådant

som av svenska kyrkan eller annat

här i riket verksamt trossamfund

hålles heligt, dömes för brott mot

trosfrid till böter eller fängelse i

högst sex månader.

11 §

Sårar någon tukt och sedlighet genom

framställning i skrift eller bild

eller genom att saluhålla, förevisa eller

annorledes sprida skrift eller bild,

dömes för sårande av tukt och sedlighet

till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla,

om någon, på allmän plats eller eljest

offentligen, i ord eller handling sårar

tukt och sedlighet.

9 §

Den som i strid mot rätten till religionsfrihet

offentligen skymfar sådant

som enligt annans trosuppfattning

hålles heligt, dömes för brott

mot religionsfriheten till böter eller

fängelse i högst sex månader.

11 §

Den som kränker den allmänna

känslan för anständighet genom

grovt sedlighetssårande eller uppenbart

förråande framställning eller genom

att sprida sådan framställning,

dömes för kränkande av anständigheten

till böter eller fängelse i högst

sex månader.

11 a §

Den som på allmän plats eller eljest

offentligen utställer eller förevisar

sedlighetssårande framställning

eller som eljest sprider sådan framställning

utan hänsyn till mottagarens

inställning därtill, dömes för

olaga spridning till böter eller fängelse

i högst sex månader.

11 b §

Den som i annat fall än i 11 eller

11 a § sägs på allmän plats eller eljest

offentligen i ord eller handling

sårar tukt och sedlighet, dömes för

sårande av tukt och sedlighet till böter

eller fängelse i högst sex månader.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

12 §

Den som bland barn eller ungdom

sprider skrift eller bild, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller

eljest medföra allvarlig fara för

de ungas sedliga fostran, dömes för

förledande av ungdom till böter eller

fängelse i högst sex månader.

(Föreslagen lydelse)

12 §

Den som inför barn eller ungdom

utställer eller förevisar framställning,

som genom sitt innehåll kan

verka förråande eller eljest medföra

allvarlig fara för de ungas sedliga

fostran eller på annat sätt bland barn

eller ungdom sprider sådan framställning,

dömes för förledande av

ungdom till böter eller fängelse i

högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

89

Bilaga 3

(Departementspromemorians förslag)

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom förordnas, att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen1 skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 KAP.

4 §•

Med beaktande--------under 4;

6. ärekränkning mot Konungen el- 6. ärekränkning mot Konungen eller

annan medlem av konungahuset ler annan medlem av konungahuset

eller mot regent som är satt i eller mot regent som är satt i

Konungens ställe eller skymfande av Konungens ställe;

Sveriges flagga, vapen eller annat

dess höghetstecken;

7. förolämpning mot--------hans befattning;

8. skymfande av främmande

makts flagga, vapen eller annat dess

höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom--------- enskild person.

Med ärekränkning--------mot honom.

1 Omtryckt 1965: 818.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas, dels att 16 kap. 7 § och 19 kap. 10 § brottsbalken

skall upphöra att gälla, dels att 5 kap. 5 § samt 19 kap. 11 och 16 §§

samma balk skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

5 §•

Brott som--------allmän synpunkt.

Har förtal---------av åklagare.

Innebär brott som avses i 1—3 §§,

att någon genom förgripelse å främmande

makts statsöverhuvud som

vistas här i riket eller å främmande

makts representant här i riket, kränker

den främmande makten, må

brottet åtalas av åklagare utan hinder

av vad som stadgas i första stycket.

Åtal får dock ej ske utan förordnande

av Konungen eller den

Konungen bemyndigat därtill.

16 KAP.

7 §•

Skymfar någon offentligen Sveriges

flagga eller vapen eller annat

rikets höghetstecken, dömes för

skymfande av rikssymbol till böter

eller fängelse i högst sex månader.

19 KAP.

10 §.

Skymfar någon offentligen främmande

makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken, dömes för

skymfande av utländsk rikssymbol

till böter eller fängelse i högst sex

månader.

11 §•

Om gärning som avses i 3—5 kap. Om gärning som avses i 3 eller 4

innebär, att någon genom förgri- kap. innebär, att någon genom för
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

91

(Nuvarande lydelse)

pelse å främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i riket

kränker den främmande makten, må

dömas till fängelse i högst två år,

om å brottet eljest kan följa fängelse

i högst sex månader, och i högst fyra

år, om å brottet eljest kan följa fängelse

i mer än sex månader men högst

två år. Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, om främmande

makt kränkes genom att någon

gör intrång i lokal som innehaves av

dess representation eller gör skada

därå eller å egendom som där finnes.

16

Olovlig underrättelseverksamhet,

skymfande av utländsk rikssymbol

eller olovlig värvning eller försök,

förberedelse eller stämpling till olovlig

underrättelseverksamhet må ej

utan Konungens förordnande åtalas

av åklagare.

Gärning som avses i 3—5 kap.

och innebär sådan kränkning av

främmande makt som i 11 § sägs, så

ock försök, förberedelse eller stämpling

till gärning som nu sagts eller

underlåtenhet att avslöja sådan gärning

må ej heller åtalas av åklagare

utan att Konungen förordnat därom.

(Föreslagen lydelse)

gripelse å främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i

riket kränker den främmande makten,

må dömas till fängelse i högst

två år, om å brottet eljest kan följa

fängelse i högst sex månader, och i

högst fyra år, om å brottet eljest kan

följa fängelse i mer än sex månader

men högst två år. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om

främmande makt kränkes genom att

någon gör intrång i lokal som innehaves

av dess representation eller gör

skada därå eller å egendom som där

finnes.

§•

Olovlig underrättelseverksamhet

eller olovlig värvning eller försök,

förberedelse eller stämpling till olovlig

underrättelseverksamhet må ej

utan Konungens förordnande åtalas

av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller i kap.

och innebär sådan kränkning av

främmande makt som i 11 § sägs, så

ock försök, förberedelse eller stämpling

till gärning som nu sagts eller

underlåtenhet att avslöja sådan gärning

må ej åtalas av åklagare utan

förordnande av Konungen eller den

som Konungen bemyndigat därtill.

Denna lag träder i kraft när det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen

som riksdagen antagit såsom vilande med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr till 1970 års riksdag slutligt antagits och erhållit

kraft av grundlag.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen (1956: 618) om allmänna

sammankomster skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

10

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa allmän sammankomst,

om den hålles i strid mot 2 § eller

om beslut meddelats att sammankomsten

ej må äga rum. Rätt att

upplösa sammankomst föreligger

jämväl, om vid densamma förekommer

något som strider mot lag eller

om sammankomsten föranleder svårare

oordning eller avsevärd fara för

de tillstädesvarande samt andra åtgärder

visat sig otillräckliga för att

förebygga fortsatt lagstridigt förfarande,

återställa ordningen eller bebereda

skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att —- -----— -

(Föreslagen lydelse)

§•

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa allmän sammankomst,

om den hålles i strid mot 2 § eller

om beslut meddelats att sammankomsten

ej må äga rum. Rätt att

upplösa sammankomst föreligger

jämväl, om sammankomsten föranleder

svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande samt

andra åtgärder visat sig otillräckliga

för att återställa ordningen eller bereda

skydd för de tillstädesvarande.

— innehar befälsställning.

11

Polismyndigheten äger förbjuda

förnyande av allmän sammankomst,

som åsyftar eller innebär något som

strider mot lag. Sådant förbud må

ock meddelas om sammankomsten

visat sig föranleda svårare oordning

eller avsevärd fara för de tillstädesvarande

och detta ej kan förebyggas

genom ordningsföreskrifter eller

andra åtgärder.

§•

Polismyndigheten äger förbjuda

förnyande av allmän sammankomst,

om sammankomsten visat sig föranleda

svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande och detta

ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter

eller andra åtgärder.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

93

Bilaga 4

(Remitterade förslaget)

1) Förslag

till

ändring i tryckfrihetsförordningen1

(Nuvarande lydelse)

6 KAP.

2 §•

Utan hinder av denna förordning

galle om spridning bland barn och

ungdom av tryckt skrift, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller

eljest medföra allvarlig fara för

de ungas sedliga fostran, vad i lag

är stadgat.

Beträffande spridande-----

(Föreslagen lydelse)

Utan hinder av denna förordning

gälle vad i lag är stadgat:

1. om förevisning av pornografisk

bild på eller vid allmän plats genom

skyltning eller annat liknande förfarande

på sätt som är ägnat att väcka

allmän anstöt samt om utsändning

i postförsändelse eller utdelning

i bostad av pornografisk bild till

annan utan föregående beställning;

2. om spridning bland barn och

ungdom av tryckt skrift, som genom

sitt innehåll kan verka förråande eller

eljest medföra allvarlig fara för

de ungas sedliga fostran.

---i lag.

7 KAP.

4 §.2

— under 4;

6. ärekränkning mot Konungen eller

annan medlem av konungahuset

eller mot regent som är satt i

Konungens ställe;

Med beaktande--------

6. ärekränkning mot Konungen eller

annan medlem av konungahuset

eller mot regent som är satt i

Konungens ställe eller skymfande av

Sveriges flagga eller vapen eller annat

dess höghetstecken;

7. förolämpning mot-----hans befattning;

8. skymfande av främmande

makts flagga, vapen eller annat dess

höghetstecken;

9. uppvigling, varigenom--— allmänna angelägenheter;

12. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse;

13. skymfande av sådant som av

svenska kyrkan eller annat, här i

1 Omtryckt 1965: 818.

2 I prop. 1970: 87 föreslås 4 § 12 få ändrad lydelse.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 125

12. hot, förtal eller smädelse mot

folkgrupp med viss härstamning eller

trosbekännelse; eller

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket verksamt trossamfund hålles

heligt;

14. förfarande som sårar tukt och

sedlighet; eller

15. ärekränkning mot enskild person.

Med ärekränkning------mot honom.

10 KAP.

10 §.

Tryckt skrift, som uppenbart inne- (Denna paragraf utgår.)

nefattar enligt 7 kap. 4 § straffbart

brott mot tukt och sedlighet, må efter

beslut av polismyndighet i avbidan

på förordnande om beslag tagas

i förvar. Är fara i dröjsmål, må även

utan sådant beslut åtgärd, som nu

sagts, vidtagas av polisman; anmälan

därom skall dock skyndsamt göras

hos polismyndigheten, vilken har

att genast pröva, om skriften skall

kvarbliva i förvar.

12 §.

Då enligt 10 eller 11 § beslut med- Då enligt 11 § beslut meddelats

delats angående tryckt skrifts tagan- angående tryckt skrifts tagande i

de i förvar, skall anmälan därom förvar, skall anmälan därom jämte

jämte ett exemplar av skriften, så ett exemplar av skriften, så snart

snart ske kan, överlämnas till chefen ske kan, överlämnas till chefen för

för justitiedepartementet. justitiedepartementet.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

95

2) Förslag

till

Lag

om ändring i brottsbalken

Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken1,

dels att 16 kap. 7 och 9 §§ samt 19 kap. 10 § skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 16 kap. 8 a § skall betecknas 9 §,

dels att 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 och 11 §§ samt 19 kap. 11 och 16 §§ skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 KAP.

5 §•

Brott som---— — •-------— allmän synpunkt.

Har förtal —------- — av åklagare.

Innebär brott som avses i 1—3 §§,

att någon genom förgripelse å främmande

makts statsöverhuvud som

vistas här i riket eller å främmande

makts representant här i riket,

kränkt den främmande makten, må

brottet åtalas av åklagare utan hinder

av vad som stadgas i första stycket.

Åtal får dock ej ske utan förordnande

av Konungen eller den

Konungen bemyndigat därtill.

16 KAP.

5 §•

Den som ----—----- sex månader.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar.

Vid bedömande huruvida gärningen

är ringa skall särskilt beaktas,

om det förelegat endast obetydlig

fara för att sådan handling vartill

gärningsmannen sökt förleda skulle

utföras.

Är brottet-------— fyra år.

1 I prop. 1970:87 har föreslagits, att 16 kap. 8 § brottsbalken skall få ändrad lydelse samt att en

ny paragraf, 8 a §, skall införas i 16 kap. samma balk. Ändringarna föreslås träda i kraft, såvitt

avser 8 §, samtidigt med ikraftträdandet av en i samma proposition föreslagen ändring i tryckfrihetsförordningen

och, såvitt avser 8 a §, den 1 juli 1970.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse)

11

Sårar någon tukt och sedlighet genom

framställning i skrift eller bild

eller genom att saluhålla, förevisa eller

annorledes sprida skrift eller bild,

dömes för sårande av tukt

och sedlighet till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Vad nu sagts skall jämväl gälla,

om någon, på allmän plats eller eljest

offentligen, i ord eller handling sårar

tukt och sedlighet.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på eller vid allmän plats

genom skyltning eller annat liknande

förfarande förevisar pornografisk

bild på sätt som är ägnat att väcka

allmän anstöt dömes för otillåtet

förfarande med pornografisk

bild till böter eller

fängelse i högst sex månader. Detsamma

gäller den som i postförsändelse

eller genom utdelning i bostad

tillställer annan pornografisk bild

utan föregående beställning.

19 KAP.

11

Om gärning som avses i 3—5 kap.

innebär, att någon genom förgripelse

å främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i riket

kränker den främmande makten, må

dömas till fängelse i högst två år,

om å brottet eljest kan följa fängelse

i högst sex månader, och i högst

fyra år, om å brottet eljest kan följa

fängelse i mer än sex månader men

högst två år. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning, om främmande

makt kränkes genom att någon

gör intrång i lokal som innehaves

av dess representation eller gör

skada därå eller å egendom som där

finnes.

16

Olovlig underrättelseverksamhet,

skymfande av utländsk rikssymbol

eller olovlig värvning eller försök,

förberedelse eller stämpling till olovlig

underrättelseverksamhet må ej

utan Konungens förordnande åtalas

av åklagare.

Gärning som avses i 3—5 kap. och

innebär sådan kränkning av främmande

makt som i 11 § sägs, så ock

försök, förberedelse eller stämpling

till gärning som nu sagts eller underlåtenhet

att avslöja sådan gärning

§•

Om gärning som avses i 3 eller

kap. innebär, att någon genom förgripelse

å främmande makts statsöverhuvud

eller representant här i

riket kränker den främmande makten,

må dömas till fängelse i högst

två år, om å brottet eljest kan följa

fängelse i högst sex månader, och i

högst fyra år, om å brottet eljest kan

följa fängelse i mer än sex månader

men högst två år. Vad nu sagts skall

äga motsvarande tillämpning, om

främmande makt kränkes genom att

någon gör intrång i lokal som innehaves

av dess representation eller

gör skada därå eller å egendom som

där finnes.

§•

Olovlig underrättelseverksamhet

eller olovlig värvning eller försök,

förberedelse eller stämpling till

olovlig underrättelseverksamhet må

ej utan Konungens förordnande åtalas

av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller k kap.

och innebär sådan kränkning av

främmande makt som i 11 § sägs, så

ock försök, förberedelse eller stämpling

till gärning som nu sagts eller

underlåtenhet att avslöja sådan gärning

må ej heller åtalas av åklagare

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må ej heller åtalas av åklagare utan utan förordnande av Konungen eller

att Konungen förordnat därom. den som Konungen bemyndigat där
till.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 5 kap. 5 §, 16 kap. 5 § samt 19 kap.

11 § och 16 § andra stycket, den 1 juli 1970 och i övrigt, när det förslag till

ändring i tryckfrihetsförordningen som riksdagen antagit såsom vilande

med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 125 till 1970 års riksdag

slutligt har antagits och erhållit kraft av grundlag.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster

Härigenom förordnas, att 10—12 §§ lagen (1956: 618) om allmanna sammankomster

skall ha nedan angivna lydelse.

(.Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §P

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa allmän sammankomst,

om den hålles i strid mot 2 § eller

om beslut meddelats att sammankomsten

ej må äga rum. Rätt att upplösa

sammankomst föreligger jämväl,

om vid densamma förekommer

något som strider mot lag eller om

sammankomsten föranleder svårare

oordning eller avsevärd fara för de

tillstädesvarande samt andra åtgärder

visat sig otillräckliga för att förebygga

fortsatt lagstridigt förfarande,

återställa ordningen eller bereda

skydd för de tillstädesvarande.

Befogenhet att — — — — —

11

Polismyndigheten äger förbjuda

förnyande av allmän sammankomst,

som åsyftar eller innebär något som

strider mot lag. Sådant förbud må

ock meddelas om sammankomsten

visat sig föranleda svårare oordning

eller avsevärd fara för de tillstädesvarande

och detta ej kan förebyggas

genom ordningsföreskrifter eller

andra åtgärder.

12

Vid allmän sammankomst, som ej

utgör led i undervisningen vid högre

läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska

eller därmed likartade experiment,

med mindre medicinalstyrelsen

funnit det kunna ske utan våda.

Beträffande filmförevisning vid

allmän sammankomst, så ock beträffande

allmän sammankomst, som

1 Senaste lydelse 1964: 673.

Polismyndigheten äger inställa eller

upplösa allmän sammankomst,

om den hålles i strid mot 2 § eller

om beslut meddelats att sammankomsten

ej må äga rum. Rätt att

upplösa sammankomst föreligger

jämväl, om sammankomsten föranleder

svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande samt

andra åtgärder visat sig otillräckliga

för att återställa ordningen eller bereda

skydd för de tillstädesvarande.

-— — — innehar befälsställning.

§•

Polismyndigheten äger förbjuda

förnyande av allmän sammankomst,

om sammankomsten visat sig föranleda

svårare oordning eller avsevärd

fara för de tillstädesvarande och

detta ej kan förebyggas genom ordningsföreskrifter

eller andra åtgärder.

§•

Vid allmän sammankomst, som ej

utgör led i undervisningen vid högre

läroanstalt, må ej förekomma hypnotiska

eller därmed likartade experiment,

med mindre socialstyrelsen

funnit det kunna ske utan våda.

För filmförevisning vid allmän

sammankomst och för allmän sammankomst,

för vilken bevillningsav
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

anordnas av utlänning eller därvid

utlänning skall medverka, skall utöver

bestämmelserna i denna lag

iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

gift för särskilda förmåner och rättigheter

skall utgå, gälla särskilda

föreskrifter utöver bestämmelserna i

denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordnas, att 21 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21

Barn under---------

Vid offentlig tillställning må ej förekomma

hypnotiska eller därmed

likartade experiment, med mindre

medicinalstyrelsen funnit det kunna

ske utan våda.

Beträffande biografföreställning,

tävling med fordon på väg, tävling

eller uppvisning med luftfartyg samt

tillställning, som anordnas av i utlandet

bosatt person eller vid vilken

sådan person skall medverka, gälla

särskilda föreskrifter utöver bestämmelserna

i denna stadga.

§-x

— fysiska hälsa.

Vid offentlig tillställning må ej förekomma

hypnotiska eller därmed

likartade experiment, med mindre

socialstyrelsen funnit det kunna ske

utan våda.

För biografföreställning, tävling

med fordon på väg, tävling eller uppvisning

med luftfartyg samt för tillställning,

för vilken bevillningsavgift

för särskilda förmåner och rättigheter

skall utgå, gälla särskilda föreskrifter

utöver bestämmelserna i

denna stadga.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1970.

1 Senaste lydelse 1967: 786.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

101

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 april 1970.

N ärva rande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 8 april 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet den 20 mars 1970, hade Kungl. Majt förordnat, att

enligt 87 § regeringsformen lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade

förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i lagen

om allmänna sammankomster.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Karin Ringberg.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Till grund för det föreslagna förbudet mot vissa former av spridning av

pornografiska framställningar ligger uppfattningen att — även om det i 16

kap. 11 § första stycket stadgade förbudet mot sårande av tukt och sedlighet

icke längre svarar mot den rådande samhällsuppfattningen och därför bör

upphävas — det likväl kan finnas skäl att begränsa rätten att sprida framställningar

av skilda slag på ett sådant sätt, att den enskilde inte direkt eller

indirekt tvingas att mot sin vilja ta del av sådant, som enligt gängse värderingar

uppfattas som sedlighetssårande, kränkande eller på annat sätt stötande.

Av skäl som närmare framgår av remissprotokollet har departementschefen

funnit det i denna tankegång grundade spridningsförbudet kunna

begränsas till att avse förbud mot att skylta med eller på annat liknande sätt

förevisa pornografiska bilder på eller vid allmän plats jämte förbud mot att

i postförsändelse eller genom utdelning i bostad tillställa annan pornografisk

bild utan föregående beställning. Vad sålunda föreslagits finner lagrådet i

princip kunna godtagas.

Förslaget att upphäva andra stycket av 16 kap. 11 § innebär, såsom i remissprotokollet

anges, att vissa där avsedda beteenden icke vidare blir straffbara

som sårande av tukt och sedlighet. Såsom exempel härpå nämnes sådant

utövande av eller sådan inbjudan till könsumgänge, som sker i park

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

eller på annan allmän plats. Kommittéförslaget innebar i detta hänseende, att

beteenden av sådant slag alltjämt skulle straffbeläggas genom en särskild

straffbestämmelse, vilket förslag i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

I remissprotokollet hänvisas till att den enskilde åtnjuter tillräckligt skydd

genom bestämmelsen i 6 kap. 6 § brottsbalken om straff för otuktigt beteende

och att vissa av de gärningar som nu omfattas av 16 kap. 11 § andra

stycket kommer att kunna straffas såsom förargelseväckande beteende.

Emellertid bör anmärkas, att medan straffet enligt 16 kap. 11 § är böter

eller fängelse i högst sex månader, är straffet för förargelseväckande beteende

endast böter högst femhundra kronor. Enligt mångas uppfattning

torde de förseelser varom här är fråga dock vara av betydligt svårare art

än de som i allmänhet straffas såsom förargelseväckande beteende. Vissa

sådana förseelser är, även om förfarandet i det enskilda fallet ej riktas mot

viss person och 6 kap. 6 § brottsbalken alltså ej är direkt tillämplig, fullt

jämförliga med gärningar som avses i detta lagrum, där straffet är böter

eller fängelse i högst ett år. Härtill kommer att det måste anses vara av värde,

att de här ifrågavarande förseelserna alltjämt får utgöra en särskild

brottsgrupp och icke hänföres till en så allmän och därför obestämd grupp

som förargelseväckande beteende.

Då sådana beteenden, som nu faller under straffstadgandet i 16 kap. 11 §

andra stycket, anses i allmänhet alltjämt böra straffas, låt vara endast såsom

förargelseväckande beteende, torde det vara uppenbart att grunden härför

i själva verket ytterst är densamma som ansetts motivera spridningsförbudet,

nämligen att den enskilde medborgaren bör skyddas mot att konfronteras

med förfaranden som enligt en utbredd opinion uppfattas såsom sedlighetssårande

och stötande för anständighetskänslan. På grund härav och

då de ifrågavarande förseelserna till sin natur i allmänhet knappast kan anses

vara mindre straffvärda än de som enligt förslaget är avsedda att falla

under spridningsförbudet, föreslår lagrådet att detta straffstadgande utvidgas

till att avse även beteenden av här berörda slag.

Vad härefter angår förbudsregelns utformning anmärkes följande.

Den föreslagna brottsbeskrivningen upptager endast förevisning av bild.

Enligt motiven är avsikten att även skulptur eller annat tredimensionellt

föremål skall falla in under begreppet bild. Härvid synes dock egentligen

endast avses föremål som utgör eller kan anses utgöra avbildningar. Stadgandet

bör emellertid även omfatta apparater o. d., som är avsedda för

sexuellt bruk. Lagtexten synes därför böra fullständigas genom att jämte

bild även nämnes föremål. Det torde ej vara nödvändigt att göra motsvarande

komplettering i 16 kap. 12 §.

Det i brottsbeskrivningen använda ordet pornografisk har enligt svenskt

språkbruk knappast en tillräckligt bestämd betydelse och synes ej heller i

övrigt vara sådant att det bör införlivas med svenskt lagspråk. Enligt lagrådets

mening bör i stället användas ordet sedlighetssårande, som ansluter

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

103

till den hittills använda terminologin på det förevarande området och även

till utryckssättet i 6 kap. 6 § brottsbalken. Att ordet sedlighetssårande bibehålies

hindrar icke den av departementschefen föreslagna skärpningen i bedömandet

av vad förbudet skall omfatta.

I paragrafens andra punkt förklaras straffbestämmelsen i första punkten

gälla även den som i postförsändelse eller genom utdelning i bostad tillställer

annan pornografisk bild utan föregående beställning. Enligt motiven bör

brott genom utsändning i postförsändelse anses fullbordat i och med att

avsändaren har lämnat försändelsen för postbefordran. Detta framgår dock

knappast av lagtexten. Den bör därför förtydligas i detta avseende. Vad angår

annan spridning synes begränsningen av straffbarheten till utdelning i

bostad knappast vara motiverad, så mycket mindre som någon motsvarande

begränsning ej skall gälla för postförsändelse. Även utdelning på kontor och

andra arbetsplatser eller på gatan bör kunna föranleda ingripande. Straffbestämmelsen

i denna del torde därför helt allmänt kunna förklaras avse den

som, utan föregående beställning, tillställer annan sedlighetssårande bild

eller föremål.

Såsom gemensam beteckning för de brott som enligt lagrådets förslag

straffbelägges i paragrafen föreslås anstötlig handling.

I enlighet med det anförda föreslås att paragrafen får följande lydelse:

Den som på eller vid allmän plats beter sig sedlighetssårande eller genom

skyltning eller på annat liknande sätt förevisar sedlighetssårande bild eller

föremål dömes, om beteendet eller förevisandet är ägnat att väcka allmän

anstöt, för anstötlig handling till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller om sedlighetssårande bild eller föremål utan föregående

beställning lämnas för postbefordran eller tillställes någon på annat sätt.

Det erinras att, om lagrådets förslag beaktas, den i remissprotokollet föreslagna

nya lydelsen av 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen bör jämkas.

Om straffbarhet en begränsas på sätt här föreslagits torde det icke vara

otänkbart att vissa varietéer och andra nöjesföretag kommer att i kommersiellt

syfte anordna förevisningar av grova sexuella perversiteter, grova

våldshandlingar o. d. Av uppenbara skäl torde detta få anses vara från allmän

ordningssynpunkt otillfredsställande. Det bör därför övervägas om icke

i allmänna ordningsstadgan, förslagsvis i 21 §, bör införas ett förbud riktat

mot att vid offentliga tillställningar förekommer framställningar, som visar

utpräglat förråande sexuella eller sadistiska beteenden.

Förslaget till lag om ändring i lagen em allmänna sammankomster

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

10 april 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg,

Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster.

Föredraganden redogör för innehållet i lagrådets utlåtande och anför.

I fråga om förslaget till lag om ändring i brottsbalken har lagrådet förordat

vissa ändringar i 16 kap. 11 §.

Lagrådet förordar till en början att den i remissprotokollet föreslagna

bestämmelsen utvidgas att omfatta även sådana beteenden som nu faller

under 16 kap. 11 § andra stycket, t. ex. sådant utövande av eller inbjudan

till könsumgänge som sker i park eller på annan allmän plats.

För egen del kan jag inte anse att de beteenden som nu omfattas av

16 kap. 11 § andra stycket är så straffvärda att de bör föras till en särskild

brottsgrupp med fängelse i straffskalan. I den mån sådana företeelser

inte blir straffbara enligt 6 kap. 6 § brottsbalken som otuktigt beteende,

kan de anses bli tillräckligt bestraffade som förargelseväckande beteende.

Att straffet i den föreslagna bestämmelsen i 16 kap. 11 § om otilllåtet

förfarande med pornografisk bild har bestämts till böter eller fängelse

i högst sex månader har väsentligen sin grund i att dessa förfaranden är

uttryck för en grov kommersiell spekulation. Sådana skäl kan däremot inte

åberopas i de fall som nu omfattas av 16 kap. 11 § andra stycket. Jag kan

sålunda inte dela lagrådets uppfattning att det föreslagna spridningsförbudet

bör utvidgas i berörda hänseenden.

Det nya spridningsförbudet i 16 kap. 11 § omfattar pornografisk bild. I motiven

anges att med bild avses även skulptur eller annat tredimensionellt

föremål. Lagrådet har ansett stadgandet begränsat till föremål som utgör

eller kan anses utgöra avbildning. Enligt lagrådets uppfattning bör även

apparater o. d. som är avsedda för sexuellt bruk omfattas av bestämmelsen.

Remissförslaget omfattar visserligen endast sådana föremål som kan

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 125 år 1970

hänföras till avbildningar. Förevisning genom skyltning eller annat liknande

förfarande av enbart apparater som inte är avbildningar kan knappast

anses vara ägnad att väcka allmän anstöt. I vart fall kan den skyltning

av sådana föremål som hittills har förekommit inte anses påkalla något förbud

i detta avseende. Att låta bestämmelsen gälla föremål över huvud

taget skulle dessutom enligt min mening ge upphov till betydande tillämpningssvårigheter.

Jag kan därför inte godta lagrådets förslag att föra in

begreppet föremål i lagtexten.

Lagrådet har vidare föreslagit att ordet pornografisk skall ersättas med

sedlighetssårande. I utlåtandet anförs som grund härför att ordet pornografisk

inte har tillräckligt bestämd betydelse i svenskt språkbruk och inte

heller i övrigt är sådant att det bör införlivas med svenskt lagspråk. Om

uttrycket sedlighetssårande skulle användas, är det viss risk för att förbudet

skulle komma att begränsas till samma typ av bilder som faller under

nuvarande 16 kap. 11 §. Det straffbara området skulle därmed bli alltför

begränsat. Ordet pornografisk har medvetet valts för att markera den

skillnad i fråga om det straffbara området som avses i förhållande till nuvarande

bestämmelse. Jag ser inte heller något hinder mot att ordet pornografisk,

som har vunnit insteg i allmänt språkbruk, används i lagtext.

Lagrådet föreslår att lagtexten i 16 kap. 11 § andra punkten förtydligas,

så att därav framgår att — som avsikten med det remitterade förslaget var

— brott genom utsändning i postförsändelse skall anses fullbordat i och med

att försändelsen har lämnats för postbefordran. Jag godtar lagrådets förslag

i denna del men vill förorda en mindre redaktionell jämkning.

I det remitterade förslaget begränsades spridningsförbudet i paragrafens

andra punkt till utsändning per post och utdelning i bostad. Anledningen var

att det i praktiken inte torde ha förekommit andra former av utdelning utan

föregående beställning. Det torde emellertid inte vara otänkbart att det i

remissprotokollet föreslagna skyltnings- och spridningsförbudet kan komma

att medföra att allmänheten även på annat sätt än genom postförsändelse

eller utdelning i bostad påtvingas pornografiska bilder. Som lagrådet anför

kan utdelning på kontor eller andra arbetsplatser eller på gatan länkas.

Jag kan därför ansluta mig till lagrådets förslag att utvidga straffbarheten i

denna del att helt allmänt gälla den som tillställer någon pornografisk bild

vare sig det sker genom postbefordran eller på annat sätt.

Det remitterade förslaget till 11 § andra punkten bör sålunda ändras i

de två hänseenden jag nu har berört. Som lagrådet påpekat bör i så fall

också den i remissprotokollet föreslagna nya lydelsen av 6 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen

jämkas och i samband därmed underkastas viss redaktionell

justering.

Som förut sagts anser jag mig inte kunna ansluta mig till lagrådets förslag

att vidga omfattningen av det straffbara området enligt 16 kap. 11 § första

punkten. Under sådana förhållanden finns det inte anledning att, som lagrådet

har föreslagit, ändra brottsbeteckningen i denna paragraf.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 125 år 1970

Lagrådet har slutligen framhållit, att det bör övervägas om det inte i

allmänna ordningsstadgan bör införas ett förbud mot förekomsten vid

offentliga tillställningar av framställningar som visar utpräglat förråande

sexuella eller sadistiska beteenden. Ett sådant förbud står emellertid enligt

min uppfattning i strid mot grundtanken bakom förslaget att upphäva straffbestämmelsen

om sårande av tukt och sedlighet, nämligen att den enskilde

i vidaste möjliga utsträckning själv bör få bestämma vilka framställningar

i olika media han vill ta del av. I remissprotokollet framhöll jag dessutom

i fråga om teater och närstående media, att redan framställningsformerna

i dessa fall av naturliga skäl begränsar möjligheterna att skildra

våld eller sexuella förhållanden på ett sätt som i dag inte anses tolerabelt.

I frågan om det behövs särskilt skydd mot att den enskilde mot sin vilja

konfronteras med sedlighetssårande framställningar vid teater- och varietéföreställningar

och liknande uttalade jag, att man i regel kan räkna med

att allmänheten i dessa fall har fått klart för sig vad slags föreställning

det rör sig om i varje särskilt fall. Man behöver därför inte i någon större

utsträckning räkna med att någon utan att i förväg känna till programmets

karaktär konfronteras med sådana framställningar i dessa media.

Jag kan därför inte biträda lagrådets förslag om en särskild reglering genom

allmänna ordningsstadgan. Skulle utvecklingen efter ett upphävande

av straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet visa att lagrådets

farhågor besannas, kan frågan emellertid tas upp till förnyad prövning.

Utöver vad som följer av det anförda torde vissa redaktionella jämkningar

böra vidtas i det remitterade förslaget samt i förslaget till kungörelse

om ändring i allmänna ordningsstadgan {1956: 617).

Under framhållande av att ärendet bör behandlas under riksdagens vårsession

hemställer jag att Kungl. Maj :t genom proposition

dels för prövning i grundlagsenlig ordning förelägger riksdagen inom

justitiedepartementet upprättat förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,

dels föreslår riksdagen att antaga förslag till

1) lag om ändring i brottsbalken,

2) lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,

dels inhämtar riksdagens yttrande över det till statsrådsprotokollet den

20 mars 1970 fogade förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan

{1956: 617).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700215

Doktrin (3)

  1. Reidar Edvinsson, Förargelseväckande avsaknad av rättsligt resonemang, SvJT 2023 s. 687 · Fritt tillgänglig
  2. Thomas Bull, Anders Heiborn, Förargelseväckande yttrandefrihet?, SvJT 1999 s. 568, på s. 569, 570 · Fritt tillgänglig
  3. Föreligger det ett behov av ett straffstadgande till skydd mot politiskt ej korrekta åsikter och yttranden?, SvJT 1997 s. 75, på s. 77 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

8 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. KU 1970:39 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39 år 1970 s. 1 i texten
  2. 1LU 1970:47 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen, m. in., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott, s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RH 2017:62 ur registret

Doktrin (5)

5 kopplingar i 4 dokument.

  1. SvJT 1999 s. 568 Thomas Bull, Anders Heiborn, Förargelseväckande yttrandefrihet? s. 569 · s. 570 i texten
  2. SvJT 2023 s. 687 Reidar Edvinsson, Förargelseväckande avsaknad av rättsligt resonemang s. 687 i texten
  3. JT 2019/20 s. 822 s. 840 i texten · dokumentnivå
  4. SvJT 1997 s. 75 Föreligger det ett behov av ett straffstadgande till skydd mot politiskt ej korrekta åsikter och yttranden? s. 77 i texten