Sök i Ratio Lex

Med förslag till ny delgivningslag m. m

1970-01-09 · 270 sidor, varav 264 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 264 av 270 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:13, Med förslag till ny delgivningslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

1

Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ny delgivningslag

m. m.; given Stockholms slott den 5 december

1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om

fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968:349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättsliavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om lottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel

om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

18) lag om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1),

19) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare,

21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker

för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

GUSTAF ADOLF

Lennart Gei jer

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny delgivningslag och vissa ändringar i delgivningsbestämmelserna

i 33 kap. rättegångsbalken (RB). Förslaget innebär att

delgivningsförfarandet blir gemensamt för rättegång och förvaltningsförfarande.

Delgivningslagen avser inte att reglera när delgivning skall ske. I lagen

ges endast föreskrifter om hur delgivningen skall verkställas i de fall då

det föreskrivs i annan författning att delgivning skall äga rum.

Som huvudregel gäller att delgivning som skall ske i mål eller ärende hos

domstol eller annan myndighet ombesörjs av myndigheten. Delgivningen

skall i första hand ske genom att handlingen sänds med posten i vanligt

brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen delgivningserkännande eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 3

mottagningsbevis begärs. Denna metod som kallas ordinär delgivning förutsätts

komma att användas i det övervägande antalet fall.

I andra hand föreslås att myndigheten — dock med begränsning till vissa

särskilt angivna verksamhetsområden — skall få använda en mera kvalificerad

delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den motsvarar

det förfarande som nu förekommer enligt 33 kap. RB och delgivningskungörelsen

och som kallas postdelgivning.

Kan delgivning inte ske på något av de sätt som har beskrivits nu, skall

myndigheten anlita delgivningsformen stämningsmannadelgivning. Den nya

lagstiftningen innebär en nyhet i förhållande till gällande rätt såtillvida att

särskilt förordnade stämningsmän skall anlitas i första hand och polispersonal

först i andra hand.

Delgivningslagen innehåller också bestämmelser om s. k. surrogatdelgivning,

varmed menas att handling överbringas till annan än den som ytterst

söks för delgivning.

Vidare regleras hur delgivning skall verkställas när den som söks för

delgivning saknar känt hemvist eller av annan anledning inte kan anträffas.

Genom delgivningslagen regleras också enhetligt hur delgivning

med obestämda personkretsar skall gå till. För dessa och andra fall då

överbringande av handling inte kan ske anvisar lagen myndigheten ett förfarande

som benämns kungörelsedelgivning. Vid kungörelsedelgivning hålls

den handling som skall delges tillgänglig viss tid hos myndigheten eller på

annan bestämd plats. Meddelande om detta skall föras in i lämplig tidning.

Om det i något fall anses uppenbart meningslöst att annonsera får meddelandet

i stället anslås i myndighetens lokal. Tidningsannonseringen kan

kompletteras genom att meddelande även anslås på kommuns anslagstavla.

När det gäller att delge personer som håller sig undan anvisar delgivningslagen

förutom kungörelsedelgivning även en annan metod s. k. spikning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

1) Förslag

till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall i enlighet med föreskrift i lag eller annan författning delgivning ske

i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet, verkställes delgivningen

enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden i annan författning

meddelats bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock

de bestämmelserna. Även om så ej uttryckligen föreskrives i annan författning,

skall 12—15 §§ icke tillämpas, om myndigheten finner att det på

grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot

att delgivning sker i den ordning som anges i dessa paragrafer.

2 §

Delgivning ombesörj es av myndigheten.

Begär part, sökande eller annan sakägare att själv få ombesörja delgivning,

kan myndigheten medge detta, om det kan ske utan olägenhet. Myndigheten

skall i sådant fall förelägga honom att inom viss tid komma in till

myndigheten med bevis om delgivning. Har sådant bevis ej inkommit inom

föreskriven tid, skall myndigheten själv utan dröjsmål ombesörja delgivningen.

3 §

Myndighet ombesörjer delgivning genom att sända handlingen med posten

eller med bud till den sökte, varvid som bevis att denne mottagit försändelsen

begäres delgivningserkännande eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Myndighet som Konungen bestämmer får ombesörja att handlingen lämnas

till den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg om det finns

anledning antaga, att delgivningserkännande eller mottagningsbevis ej kommer

att lämnas eller ej kommer att erhållas i tid (särskild postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, skall myndigheten

anlita stämningsman eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning

(stämningsmannadelgivning).

1 fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning).

4 §

Om befordran av meddelande, som skall delges, genom telegraf, telefon

eller på annat liknande sätt till den på vilken delgivningsuppdraget ankommer

meddelas bestämmelser av Konungen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten.

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift

eller styrkt kopia.

Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av

annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten

besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten

eller på plats, som myndigheten bestämmer. Meddelande därom och om den

tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.

Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan handling,

varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan handling

får andra stycket dock tillämpas.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

Skall delgivning ske med enskild person, överbringas handlingen till honom.

Finns ställföreträdare för honom och är denne behörig att företräda

honom i målet eller ärendet överbringas handlingen till ställföreträdaren.

När anledning föreligger till det skall både ställföreträdaren och den företrädde

sökas för delgivning.

8 §

Skall delgivning ske med staten, överbringas handlingen till den myndighet

som skall bevaka statens talan i målet eller ärendet eller till länsstyrelsen

i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är

anhängigt.

9 §

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas

handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen

eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig

ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som

skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen

till denne.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av

dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare som

mottagit handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även

om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen

utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10 §

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i

sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfälliglietens

eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvalta
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

re men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta

i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen

överbringas till denne.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom

att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra delägarnas

eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon

som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med delgivningen.

11 §

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,

bör handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till ombudet.

Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas

härom.

Om annat ej följer av fullmakt, är ombud behörigt att mottaga delgivning

av inlagor, beslut och andra handlingar. Detta gäller dock ej handling som

avser föreläggande för huvudmannen att infinna sig personligen eller att

eljest personligen fullgöra något.

Har beträffande fullmakt i visst slag av mål eller ärenden i annan författning

meddelats bestämmelser som avviker från andra stycket, gäller de bestämmelserna.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 §

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och

träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll,

som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till

den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till annan som i hyresvärdens

ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte rörelse

med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får handlingen

lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande

härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har annan juridisk person än staten kontor, där förvaltningen föres och

där någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen

vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,

får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. Skall

delgivning ske med kommun, får handlingen även eljest lämnas på kontor,

där förvaltningen föres, om någon som äger mottaga delgivning för kommunen

ej träffas på kontoret under vanlig arbetstid.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande

härom sändas med posten till den juridiska personen under dess vanliga

adress.

Har juridisk person kontor som avses i första stycket får delgivning med

företrädare icke ske enligt 12 §.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7

14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § skall tillse att handlingen

kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall erinras

därom, när handlingen lämnas till honom.

Kungörelsedelgivning m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan det ej klarläggas

var han uppehåller sig, sker delgivningen genom kungörelse.

. Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon

som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan det ej klarläggas var

han uppehåller sig, får kungörelsedelgivning användas, om det finns anledning

antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Myndigheten kan i stället besluta, att handlingen skall i slutet kuvert lämnas

i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans

bostad.

16 §

Delgivning med en obestämd krets personer sker genom kungörelse. Kungörelsedelgivning

får också användas, om ett stort antal personer skall delges

och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt

med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen eller

meddelande enligt 6 § andra stycket till envar av dem.

Företrädes delägare eller medlemmar som avses i 10 § ej av känd styrelse

eller förvaltare och finns ej heller någon sammankallande, får kungörelsedelgivning

användas, om delägarna eller medlemmarna är fler än tio.

17 §

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid

hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att

meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll införes i

lämplig tidning inom sju dagar från beslut om kungörelsedelgivning. Är införande

i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås

i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas,

om kungörelsedelgivning enligt 15 § ägt rum och därefter ny delgivning skall

ske i samma mål eller ärende.

Meddelande som avses i första stycket bör även anslås på kommunens anslagstavla

i den kommun som med hänsyn till ändamålet med delgivningen

finnes lämplig, om det kan antagas att den som sökes för delgivning därigenom

nås av meddelandet.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon

eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga

adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen.

Ingår statlig myndighet eller kommun bland dem som avses med delgivningen,

skall sådant meddelande alltid sändas till myndigheten eller kommunen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Iiungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Övriga bestämmelser

18 §

Vid delgivning får handling ej lämnas till någon som i samma mål eller

ärende är motpart till den som skall delges handlingen.

19 §

Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning har mottagit

handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia oavsett på

vilket sätt den kommit honom till handa.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning

att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses delgivning

ändå ha skett.

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och meddelandet

delgivits,

enligt 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i

den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under

förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första

stycke.

20 §

Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör eller

annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett med den som var närvarande,

när beslutet meddelades. Myndigheten skall skyndsamt tillhandahålla

utskrift av beslutet, om det begäres.

21 §

Har delgivning ej skett på sätt som sägs i denna lag, kan myndigheten förordna

om ny delgivning. Den som i mål eller ärende vill framställa invändning

om att delgivning med honom ej skett på behörigt sätt skall göra detta

så snart det kan ske.

22 §

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid

delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning

har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning.

I fall som avses i 15 eller 16 § skall han påkalla biträde hos länsstyrelsen

som föranstaltar om delgivning på hans bekostnad.

23 §

För varje kommun skall finnas en eller flera stämningsmän. Stämningsman

förordnas av länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning

över stämningsmän inom länet.

24 §

Intyg av stämningsmän gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt

som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, nota
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

rius publicus, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman,

utmätningsman och exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman.

Detsamma gäller intyg som utfärdas av tjänsteman vid postverket enligt

bestämmelser som Konungen meddelar, och intyg som utfärdas enligt

särskilda föreskrifter om anslag på kommunens anslagstavla.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att

delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet

styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på

utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss

nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

25 §

Part, sökande eller annan sakägare är ej skyldig att bekosta delgivning

som sker genom myndighets försorg.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, får han anlita stämningsman

eller, om delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde

därmed i utrikesdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

I fråga om bestämmelse som avser kallelse, föreläggande eller

annan underrättelse äger lagen tillämpning, om det med hänsyn till syftet

med bestämmelsen framgår att delgivning bör ske.

Sådant förordnande att tills vidare vara stämningsman som meddelats

före lagens ikraftträdande gäller till dess att länsstyrelsen bestämmer annat.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken,

dels att 33 kap. 9—27 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 32 kap. 2 § och 33 kap. 4—8 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

32 KAP.

2 §.

Då kallelse till förhandling eller

annat rättens beslut skall delgivas

genom parts försorg, förelägge rätten

parten viss tid, inom vilken del
lt

Bihang till riksdagens protokoll 1970.1 samt. Nr 13

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

givning sist skall hava skett och bevis

därom skall hava inkommit till

rätten.

Avser delgivningen stämning eller

vade-, besvärs- eller revisionsinlaga

och har ej, då rätten företager målet,

till denna inkommit bevis, att

delgivning skett inom föreskriven

tid och på sätt i 33 kap. stadgas,

samt ej heller motparten inställt sig

eller avgivit svaromål, genmäle eller

förklaring, vare partens talan förfallen;

underrättelse härom skall intagas

i rättens föreläggande. Inkommer

i annat fall än nu sagts ej inom

föreskriven tid bevis om delgivning,

äge rätten förordna om ny delgivning.

(Föreslagen lydelse)

Skall stämning eller vade-, besvärs-

eller revisionsinlaga delgivas

genom parts försorg och har ej, då

rätten företager målet, till denna inkommit

bevis, att delgivning skett

inom föreskriven tid och på föreskrivet

sätt, samt ej heller motparten

inställt sig eller avgivit svaromål,

genmäle eller förklaring, vare

partens talan förfallen. Underrättelse

härom skall intagas i rättens föreläggande

om delgivningen.

33 KAP.

4 §4

Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat.

5 §.

Tredskodom delgives genom rättens försorg endast

om den innebär att intecknad fordran fastställes till betalning ur fast

egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

om den part som yrkat tredskodomen begär det, eller

om part åtnjutit fri rättegång.

6 §.

Vad i 5, 12 och 15 §§ delgivningslagen (1970: 000) är stadgat gälle ej delgivning

av stämning i brottmål.

Stämning i tvistemål må ej delgivas enligt 12 § delgivningslagen med

mindre anledning förekommer att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

7 §•

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som

äger för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning

anmälan avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist

inom riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må

endast den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets

postadress uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,

äge vad i 5 och 15 §§ delgivningslagen är stadgat icke tillämpning å delgivning

med denne, med mindre delgivning med ombudet enligt 7 eller 12 § delgivningslagen

ej kan ske.

1 Senaste lydelse 1949:247.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

11

8 §•

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,

som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,

då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan

därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom

ske genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste

kända adress.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 16 kap. 5 § och 25 kap. 4 § ärvdabalken skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

16 KAP.

5

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare

att giva tillkänna huruvida

han vill göra anspråk på arv

eller på rätt enligt testamentet, äger

rätten förelägga honom att göra sin

rätt gällande inom sex månader från

det föreläggandet blev honom tillställt

i huvudskrift eller besannad

avskrift.

Sådant föreläggande —• •—-----

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare

att giva tillkänna huruvida

han viil göra anspråk på arv

eller på rätt enligt testamentet, äger

rätten förelägga honom att göra sin

rätt gällande inom sex månader från

det föreläggandet delgavs honom.

Delgivning får ej ske enligt 12—- 15 §§ delgivningslagen (1970:000).

--sin rätt.

25 KAP.

4 §•

Är sådan---- —--rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen

ofördröj ligen införas i allmänna

tidningarna och tidning

inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet

i den församling, där

den bortovarande senast haft hemvist

inom riket, för uppläsande i kyrkan

så snart ske kan.

Genom rättens försorg skall kungörelsen

ofördröjligen införas i allmänna

tidningarna och i en eller flera

tidningar inom orten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om fast

egendom

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:221) om bulvanförhållande i

fråga om fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

6

Virke och stråfoder, som enligt

denna lag dömas förbrutna, skola av

åklagaren säljas i den ordning, som

om utmätta lösören stadgas. Begär,

innan frågan om förverkande slutligen

prövats, ägaren av virke eller

stråfoder, som tagits i beslag, att försäljning

därav skall äga rum, eller

finner, på anmälan av åklagare, överexekutor,

att fara är för virkets eller

stråfodrets förstörelse eller att kostnaden

för dess förvarande skulle bliva

större än skäligt är, förordne överexekutor,

att godset skall säljas i den

ordning nyss sagts; och skall i ty fall

godsets ägare, om han är känd och

inom riket boende, eller, där han bor

utom riket men inom riket har känt

ombud, som äger att för honom mottaga

stämning och avgiva svaromål,

ombudet genom åklagarens försorg

bevisligen underrättas om auktionen

minst åtta dagar innan den hålles.

Anmälan, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdiga personer styrkt förteckning,

utvisande godsets mängd och

beskaffenhet.

Säljes i — —------mots
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Virke och stråfoder, som enligt

denna lag dömas förbrutna, skola av

åklagaren säljas i den ordning, som

om utmätta lösören stadgas. Begär,

innan frågan om förverkande slutligen

prövats, ägaren av virke eller

stråfoder, som tagits i beslag, att försäljning

därav skall äga rum, eller

finner, på anmälan av åklagare, överexekutor,

att fara är för virkets eller

stråfodrets förstörelse eller att kostnaden

för dess förvarande skulle bliva

större än skäligt är, förordne

överexekutor, att godset skall säljas

i den ordning nyss sagts; och skall i

ty fall godsets ägare, om han är känd

och inom riket boende, eller, där han

bor utom riket men inom riket har

känt ombud, som äger att för honom

mottaga stämning och avgiva svaromål,

ombudet genom åklagarens

försorg delgivas underrättelse om

auktionen minst åtta dagar innan

den hålles. Anmälan, varom här ovan

sägs, skall vara åtföljd av fullständig,

av två trovärdiga personer styrkt

förteckning, utvisande godsets

mängd och beskaffenhet.

arande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

13

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 38 § och 3 kap. 8 § lagen (1907: 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

38

Uppsägning av arrendeavtal skall

ske skriftligen eller med vittnen, där

ej skriftligt erkännande om uppsägningen

lämnas.

Vad i 11 kap. 11—19 §§ rättegångsbalken

stadgas angående stämning

skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om uppsägning. Är någon

satt att å jordägarens vägnar

uppbära arrende, vare uppsägning,

som hos honom sker, lika gill, som

hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsägning

sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen

i rekommenderat brev under

hans vanliga adress avlämnad å

posten samt skriftlig underrättelse

om uppsägningen meddelad hans

husfolk, om sådant finnes; skolande

uppsägningen anses hava skett, när

vad sålunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har jordägare-------—■

Stämning, däri — ----- — —

P

Uppsägning av arrendeavtal skall

ske skriftligen eller med vittnen, där

ej skriftligt erkännande om uppsägsägningen

lämnas. Är någon satt att

å jordägarens vägnar uppbära arrende,

vare uppsägning, som hos honom

sker, lika gill, som hade den

skett hos jordägaren själv.

Skriftlig uppsägning skall delgivas

den som sökes för uppsägning,

dock utan tillämpning av 12—15 §§

delgivningslagen (1970: 000).

Träffas ej den som sökes i sitt

hemvist, varde uppsägningen i rekommenderat

brev under hans vanliga

adress avlämnad å posten samt

skriftlig underrättelse om uppsägningen

meddelad hans husfolk, om

sådant finnes; skolande uppsägningen

anses hava skett, när vad sålunda

föreskrivits blivit fullgjort.

— — allmänna tidningarna,

icke iakttagits.

3 KAP.

8 p

Uppsägning skall vara skriftlig, Uppsägning skall vara skriftlig,

om hyresförhållandet varat längre om hyresförhållandet varat längre

1 Senaste lydelse 1939: 364.

2 Senaste lydelse 1968: 346.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

än nio månader i följd vid den tidpunkt

till vilken uppsägningen sker.

Uppsägningen behöver dock ej vara

skriftlig, om hyresgästen lämnar

skriftligt erkännande om uppsägningen.

Bestämmelserna i 33 kap. 16—

19 §§ rättegångsbalken om delgivning

äger motsvarande tillämpning

i fråga om uppsägning. Uppsägning

får ske hos den som är behörig att

mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

Träffas ej den som sökes för uppsägning

i sitt hemvist, får uppsägningen

sändas i rekommenderat

brev under hans vanliga adress. Ett

exemplar av uppsägningen skall

dessutom lämnas antingen i den söktes

bostad till vuxen medlem i det

hushåll som han tillhör eller, om han

driver rörelse med fast kontor, på

kontoret till någon som är anställd

där. Påträffas icke någon som nu

angivits, skall uppsägningen i stället

läggas i den söktes postlåda, om sådan

finns. Uppsägning har skett när

vad nu angivits blivit fullgjort.

Har hyresvärd------—

Stämningsansökan med---—■ —

(Föreslagen lydelse)

än nio månader i följd vid den tidpunkt

till vilken uppsägningen sker.

Uppsägningen behöver dock ej vara

skriftlig, om hyresgästen lämnar

skriftligt erkännande om uppsägningen.

Uppsägning får ske hos den

som är behörig att mottaga hyra på

hyresvärdens vägnar.

Skriftlig uppsägning skall delgivas

den som sökes för uppsägning,

dock utan tillämpning av 12—15 §§

delgivningslagen (1970: 000).

Träffas ej den som sökes i sitt

hemvist, får uppsägningen sändas i

rekommenderat brev under hans

vanliga adress. Ett exemplar av uppsägningen

skall dessutom lämnas antingen

i den söktes bostad till vuxen

medlem i det hushåll som han tillhör

eller, om han driver rörelse med

fast kontor, på kontoret till någon

som är anställd där. Påträffas icke

någon som nu angivits, skall uppsägningen

i stället läggas i den söktes

postlåda, om sådan finns. Uppsägning

har skett när vad nu angivits

blivit fullgjort.

---Post- och Inrikes Tidningar.

----behörig ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

15

6) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1968:349) om hyresnämnder

Härigenom förordnas, att 19 § lagen (1968: 349) om hyresnämnder skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Inlaga, kallelse, föreläggande, beslut

eller annan handling, som enligt

bestämmelse i denna lag eller eljest

skall tillställas part, delges honom

genom hyresnämndens försorg.

Begär part att själv få ombesörja

delgivning, får det dock anförtros

honom, om det kan ske utan olägenhet.

Delgivning genom nämndens försorg

sker i enlighet med vad som

gäller om delgivning i mål och ärenden

vid domstol. Om beslut är sådant

som avses i 15 § andra stycket,

skall dock beslutet delges part som

beslutet gått emot, på samma sätt

som stämning i tvistemål.

(Föreslagen lydelse)

19 §.

Skall inlaga, kallelse, föreläggande,

beslut eller annan handling enligt

bestämmelse i denna lag eller

eljest tillställas part, sker det genom

delgivning.

Om beslut är sådant som avses i

15 § andra stycket, skall beslutet

delges part som beslutet gått emot,

på samma sätt som stämning i tvistemål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall

ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

6

Har ansökan---— —---

I fråga om kungörelse angående

förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens

kallande till densamma

ävensom andra underrättelser

om förrättningen skola de i 3

kap. 1 § första, andra och tredje

styckena samt 2 § av lagen om delning

av jord å landet meddelade

stadgandena äga motsvarande tilllämpning,

dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i

ortstidning och att den skall innehålla,

att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma

och bevaka sin rätt.

Rörer ansökan mark som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skall

kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden

eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan

mark, som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, och

finnes för samfälligheten känd styrelse

eller annan, som är satt att den

förvalta, erfordras ej kallelse till de

särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till ledamot

av styrelsen eller till förvaltaren;

och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger

(Föreslagen lydelse)

l1

eller orten.

I fråga om kungörelse angående

förrättningen, jordägarens och nyttjanderättshavarens

kallande till densamma

ävensom andra underrättelser

om förrättningen skola de i 3

kap. 1 § första, andra och tredje

styckena samt 2 § av lagen om delning

av jord å landet meddelade

stadgandena äga motsvarande tilllämpning,

dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i

ortstidning och att den skall innehålla,

att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma

och bevaka sin rätt.

Rörer ansökan mark som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skall

kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden

eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. Rör er ansökan

mark, som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, må

10 § eller 16 § andra stycket och 17 §

delgivningslagen (1970:000) tillämpas

vid kallelse till de särskilda delägarna

i samfälligheten, oavsett att

nämnda lag ej är tillämplig i övrigt.

1 Senaste lydelse 1950:212.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas

kännedom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare och är marken samfälld

för flera än tio fastigheter med

skilda ägare må kallelsen sändas till

en av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig; därjämte skall underrättelse

om förrättningen, såframt fastighet,

som står under allmän myndighets

vård och inseende, har del i

samfälligheten, tillställas Konungens

Befallningshavande samt, där stad,

köping eller municipalsamhälle är

delägare däri, översändas till den

person eller myndighet, på vilken

det ankommer att sammankalla

dem, som i avseende å talans utförande

hava att för menigheten besluta.

Delgives kallelse på sätt, som

sist nämnts, skall uppgift om vilken

delägare kallelsen tillställts intagas

i kungörelsen om förrättningen,

och skall kungörelsen anslås i

socken- eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Besväras marken-----—--allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

8) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom förordnas, att 25, 31, 44 och 52 §§ lagen (1933: 269) om ägofred

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

I fråga ■— -------------och länsstyrelsen.

Är uppenbart, vilka äro sakägare, Är uppenbart, vilka äro sakägare,

må, utan hinder av att kallelse och må, utan hinder av att kallelse och

kungörelse ej verkställts i den ord- kungörelse ej verkställts i den ord
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ning, som i första stycket avses, för- ning, som i första stycket avses, för
-

rättningen företagas, där samtliga

sakägare infinna sig eller av förrättningsmannen

blivit minst fjorton dagar

förut bevisligen kallade till förrättningen.

31

Är sakägare —-------

Äro sakägarna å någon sida flera

än tio, skall i avseende å delgivning

med dem vad i rättegångsbalken

stadgas om delgivning med byalag

äga motsvarande tillämpning.

44

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet

av samfällighetens angelägenheter

utövas å sammanträde,

därvid envar av sakägarna äger rösträtt

efter det andelstal, som är bestämmande

för hans delaktighet i

kostnaderna för det arbete, som åligger

samfälligheten. Kallelse till sammanträde

skall, där ej i gällande

stadgar annorlunda bestämts, antingen

skriftligen delgivas samtliga

sakägare minst en vecka före sammanträdet

eller ock minst fjorton

dagar därförut kungöras såväl i kyrkan

för den eller de församlingar,

där stängslet eller betesmarken är,

som ock i minst en av ortens tidningar.

Beträffande sådant sammanträde

skall i övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen

är föreskrivet i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

52

Finner någon å sina ägor annans

hemdjur, som dit olovligen inkommit,

äge han intaga djuret. Dock vare

han pliktig att om intagningen genast

underrätta djurets ägare eller,

om han är frånvarande, den som är

satt i hans ställe. Är ägaren ej känd,

åligge intagaren att ofördröjligen

låta kungöra intagningen i kyrkan

för den församling, där intagningen

rättningen företagas, där samtliga

sakägare infinna sig till förrättningen

eller delgivning av kallelse å sakägarna

skett minst fjorton dagar

före förrättningen.

§-i

--- -— —- övriga sakägare.

§•

Sakägares rätt att deltaga i handhavandet

av samfällighetens angelägenheter

utövas å sammanträde, därvid

envar av sakägarna äger rösträtt

efter det andelstal, som är bestämmande

för hans delaktighet i kostnaderna

för det arbete, som åligger samfälligheten.

Kallelse till sammanträde

skall, där ej i gällande stadgar

annorlunda bestämts, antingen delgivas

samtliga sakägare minst en

vecka före sammanträdet eller ock

minst fjorton dagar därförut anslås

på kommunens anslagstavla i den

eller de kommuner, där stängslet eller

betesmarken är, och införas i

minst en av ortens tidningar. Beträffande

sådant sammanträde skall i

övrigt vad i 3 kap. 22 § vattenlagen

är föreskrivet i tillämpliga delar lända

till efterrättelse.

§•

Finner någon å sina ägor annans

hem djur, som dit olovligen inkommit,

äge han intaga djuret. Dock

vare han pliktig att om intagningen

genast underrätta djurets ägare eller,

om han är frånvarande, den som är

satt i hans ställe. Är ägaren ej känd,

skall intagaren ofördröjligen låta anslå

kungörelse om intagningen på

kommunens anslagstavla i den kom
-

1 Senaste lydelse 1946:837.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skett, samt i en å orten spridd tid- mun, där intagningen skett, samt inning.

föra meddelande om intagningen i

en å orten spridd tidning.

Den, som----------nyttja djuret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar

Härigenom förordnas, att 24 § lagen (1952: 166) om häradsallmänningar

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

24 §.

Alhnänningsstyrelse äge------företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot

att för delägarna mottaga

delgivning skall vad i 33 kap. 17 §

rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Vill styrelsen---------■ —--å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

10) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna

Härigenom förordnas, att 23 § lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

23 §.

Allmänningsstyrelse, ekonominämnd--— företräda delägarna.

Angående befogenhet för styrelseeller

nämndledamot att för delägarna

mottaga delgivning i angelägen
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

heter rörande egendom som styrelsen

eller nämnden förvaltar skall vad i

33 kap. 17 § rättegångsbalken är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vill styrelsen--------å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 31 och 41 §§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

31

Kan överenskommelse ej träffas

eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeritjänstemannen

anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva vilka föreskrifter

rörande fiskets bedrivande

som enligt hans uppfattning böra

meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Då sådan anmälan skett,

skall länsstyrelsen därom underrätta

sakägare som sägs i 30 § med föreläggande

av viss tid, inom vilken

yttrande i ärendet må avgivas. Underrättelsen

skall delgivas sakägare

på sätt om delgivning i rättegång är

stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden

för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande

av vanskötseln (fiskeriplan).

Vid planens utformning skall

hänsyn tagas till det särskilda intresse

som sakägare kan hava att

själv få bedriva fiske inom visst om
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Kan överenskommelse ej träffas

eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeritjänstemannen

anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva vilka föreskrifter

rörande fiskets bedrivande

som enligt hans uppfattning böra

meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Då sådan anmälan skett,

skall länsstyrelsen därom underrätta

sakägare som sägs i 30 § med föreläggande

av viss tid, inom vilken yttrande

i ärendet må avgivas. Underrättelsen

skall delgivas sakägare.

Sedan yttrande inkommit eller tiden

för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande

av vanskötseln (fiskeriplan).

Vid planens utformning skall

hänsyn tagas till det särskilda intresse

som sakägare kan hava att

själv få bedriva fiske inom visst om
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

råde, under viss årstid eller efter

visst slags fisk. Fiskeriplan skall

avse viss tid, högst tio år, och, sedan

länsstyrelsens beslut kungjorts i

den ordning 41 § stadgar, gälla jämväl

mot ny sakägare. Vid fastställande

av fiskeriplan äger länsstyrelsen

stadga vite för underlåtenhet att

följa planen.

Beslut om — —

(Föreslagen lydelse)

råde, under viss årstid eller efter

visst slags fisk. Fiskeriplan skall

avse viss tid, högst tio år, och, sedan

länsstyrelsens beslut delgivits i den

ordning 41 § stadgar, gälla jämväl

mot ny sakägare. Vid fastställande

av fiskeriplan äger länsstyrelsen

stadga vite för underlåtenhet att följa

planen.

--- därtill äro.

41 §4

Då beslut som länsstyrelse meddelar

enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen

kan tillställas envar av dem, skall

beslutet kungöras i kyrkan för den

eller de församlingar, där fiskevattnet

är beläget, samt tillika anslås i

länsstyrelsens lokal och på statsverkets

bekostnad tillkännagivas i länskungörelserna

ävensom i en eller

flera tidningar inom orten; delgivning

skall anses hava skett den dag

då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon--—-----sådant beslut.

Beslut, som--—----—- omedelbar efterrättelse.

Då beslut som länsstyrelse meddelar

enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen

kan tillställas envar av dem, skall

delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen

(1970:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

12) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1960:130) om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas, att 18 § lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

18

Förrättningsmannen skall----

Varje delägare med känt hemvist

inom riket skall delgivas kallelsen.

I fråga om delgivningen gäller i tilllämpliga

delar vad som föreskrives

i rättegångsbalken om delgivning av

1 Senaste lydelse 1955:42.

2 Senaste lydelse 1969: 337.

(Föreslagen lydelse)

§.1 2

---till detta.

Varje delägare med känt hemvist

inom riket skall delgivas kallelsen.

Träffas ej delägaren eller någon till

vilken kallelsen må överlämnas och

kan ej heller upplysning vinnas var

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

annan handling än stämning. Träffas

ej delägaren eller någon till vilken

kallelsen må överlämnas och kan

ej heller upplysning vinnas var delägaren

uppehåller sig, är det såvitt

avser honom tillräckligt att kungörelse

om sammanträdet sker såsom

angives i 31 §. Delägare med känt

hemvist utom riket skall tillställas

kallelsen med posten. Om delägares

hemvist ej är känt eller det kan antagas

att ytterligare delägare finnes

utöver dem som äro kända, skall

kungörelse om sammanträdet ske på

sätt nyss sagts.

Kallelse till — -—

(Föreslagen lydelse)

delägaren uppehåller sig, är det såvitt

avser honom tillräckligt att kungörelse

om sammanträdet sker såsom

angives i 31 §. Delägare med

känt hemvist utom riket skall tillställas

kallelsen med posten. Om delägares

hemvist ej är känt eller det

kan antagas att ytterligare delägare

finnes utöver dem som äro kända,

skall kungörelse om sammanträdet

ske på sätt nyss sagts.

ordning utlysts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

13) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen (1918:523)

Härigenom förordnas, att 3 kap. 18 § och 10 kap. 38 och 65 §§ vattenlagen

(1918: 523) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

18 §.

Styrelsen för------ — företräda deltagarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot

att mottaga stämning i mål,

som rör företaget, så ock annat

meddelande i fråga om företaget

skall vad i 11 kap. 15 § rättegångsbalken

är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

10 KAP.

38 §.i

Efter samråd--—---ortens tidningar.

Är företaget av mindre ornfatt- Är företaget av mindre omfattning

och berör det uppenbarligen ning och berör det uppenbarligen

förutom sökanden allenast viss eller förutom sökanden allenast viss eller

1 Senaste lydelse 1961:543.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

vissa sakägare, vare kungörelse, som

nu sagts, icke erforderlig; dock skall

underrättelse om tid och ställe för

sammanträdet sist å åttonde dagen

förut delgivas sådan sakägare i den

för stämning stadgade ordning.

I kungörelse —- —

(Föreslagen lydelse)

vissa sakägare, vare kungörelse, som

nu sagts, icke erforderlig; dock skall

underrättelse om tid och ställe för

sammanträdet sist å åttonde dagen

förut delgivas sådan sakägare.

—- ersättning därför.

65

Förrättningen skall -—------

Varder nytt sammanträde av nöden,

skall besked om tiden och stället

därför meddelas innan sammanträdet

avslutas. Kan till följd av laga

hinder tiden för sammanträdet ej genast

utsättas eller sammanträde ej

å utsatt tid hållas, skall om tiden

och stället för det nya sammanträdet

utfärdas kungörelse i den ordning,

som i 38 § sägs, eller ock sist

å åttonde dagen förut i den för stämning

stadgade ordning samtliga sakägare

kallas till sammanträdet. Ett

exemplar av kungörelsen skall, då

enligt 39 § föreskrift meddelats om

handlingars tillhandahållande, ofördröjligen

översändas till de härför

bestämda ställen.

Finnes under förrättningens fortgång

saken angå fastighet, som ej

på sätt i 38 § är föreskrivet angivits

i förut utfärdad kungörelse om förrättningen,

och har ej ägare och

känd nyttjanderättshavare till den

fastighet ändock tillstädeskommit,

åligge förrättningsmannen att därom

utfärda kungörelse med tillkännagivande

vad ägare till sådan fastighet

så ock nyttjanderättshavare,

där dennes rätt är i fråga, har att

iakttaga för bevakande av talan vid

sammanträde ävensom att till sakägare,

som nu nämnts, avsända underrättelse

på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen

skall minst fjorton dagar

före sammanträdet införas i en eller

flera av ortens tidningar. Har enligt

39 § meddelats föreskrift om handlingars

tillhandahållande, skall ett

§•*

- och avslutas.

Varder nytt sammanträde av nöden,

skall besked om tiden och stället

därför meddelas innan sammanträdet

avslutas. Kan till följd av

laga hinder tiden för sammanträdet

ej genast utsättas eller sammanträde

ej å utsatt tid hållas, skall kungörelse

om tiden och stället för det nya

sammanträdet utfärdas i den ordning,

som i 38 § sägs, eller ock kallelse

till sammanträdet delgivas

samtliga sakägare sist å åttonde dagen

förut. Ett exemplar av kungörelsen

skall, då enligt 39 § föreskrift

meddelats om handlingars tillhandahållande,

ofördröj ligen översändas

till de härför bestämda ställen.

Finnes under förrättningens fortgång

saken angå fastighet, som ej på

sätt i 38 § är föreskrivet angivits i

förut utfärdad kungörelse om förrättningen,

och har ej ägare och

känd nyttjanderättshavare till den

fastighet ändock tillstädeskommit,

åligge förrättningsmannen att därom

utfärda kungörelse med tillkännagivande

vad ägare till sådan fastighet

så ock nyttjanderättshavare,

där dennes rätt är i fråga, har att

iakttaga för bevakande av talan vid

sammanträde ävensom att till sakägare,

som nu nämnts, avsända underrättelse

på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen

skall minst fjorton dagar

före sammanträdet införas i en eller

flera av ortens tidningar. Har enligt

39 § meddelats föreskrift om handlingars

tillhandahållande, skall ett

1 Senaste lydelse 1961:543.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

exemplar av kungörelsen ofördröj ligen

översändas till de härför bestämda

ställen. Är uppenbarligen fråga

allenast om viss eller vissa sakägares

hörande, vare kungörelse och

underrättelse, som nu sagts, dock

icke erforderliga, såframt sådan sakägare

i den för stämning stadgade

ordning kallas till sammanträde sist

å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan

sagts tillkännagivits, vare dock sådant

tillkännagivande ej av nöden,

där alla sakägare komma tillstädes

eller de uteblivna i den för stämning

stadgade ordning sist å åttonde dagen

förut kallats till sammanträdet.

(Föreslagen lydelse)

exemplar av kungörelsen ofördröj ligen

översändas till de härför bestämda

ställen. Är uppenbarligen fråga

allenast om viss eller vissa sakägares

hörande, vare kungörelse och

underrättelse, som nu sagts, dock

icke erforderliga, såframt sådan sakägare

delgives kallelse till sammanträde

sist å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan

sagts tillkännagivits, vare dock sådant

tillkännagivande ej av nöden,

där alla sakägare komma tillstädes

eller de uteblivna delgivits kallelse

till sammanträdet sist å åttonde dagen

förut.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

14) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, att 46 § lagen (1919:426) om flottning i allmän

flottled skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

46 §.

Angående befogenhet för styrelseledamot

att för föreningen mottaga

stämning är stadgat i rättegångsbalken;

och skall vad i sådant avseende

gäller äga tillämpning jämväl, då annat

meddelande skall delgivas föreningen.

Vill styrelsen---------—---å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

25

15) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel om lösören,

som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Vill den, som tillhandlar sig lösören

och tillåter, att desamma få i

säljarens vård kvarbliva, att vad han

tillhandlat sig skall fredas från utmätning

för säljarens skuld och i

händelse av dennes konkurs från

boets tillgångar avskiljas, upprätte

skriftlig avhandling om köpet, med

förteckning å de köpta persedlarna

och vittnens underskrift, och låte sedermera

från predikstolen i kyrkan

uti den församling, dår säljaren bor,

å nästa söndag, då gudstjänst därstädes

hålles, om samma avhandling

uppläsa kungörelse, upptagande säljarens

och köparens namn och yrken,

dagen då köpeavhandlingen blivit

uppgjord samt köpeskillingens

belopp, över vilket uppläsande bevis

bör tecknas å handlingen; varefter

denna bör, om egendomen finnes i

stad med rådhusrätt, inom åtta dagar

efter kungörandet uppvisas inför

rådhusrätten för att i dess protokoll

intagas samt, om egendomen

finnes å annan ort än nu sagts, ej

allenast inom berörda tid för landsfiskalen

i orten eller, där stadsfogde

finnes, för stadsfogden uppvisas och

i bestyrkt avskrift honom tillställas,

utan ock senast inom en månad efter

kungörandet inför häradsrätten

till intagande i dess protokoll företes.

(Föreslagen lydelse)

§-J

Vill den, som tillhandlar sig lösören

och tillåter, att desamma få i

säljarens vård kvarbliva, att vad han

tillhandlat sig skall fredas från utmätning

för säljarens skuld och i

händelse av dennes konkurs från

boets tillgångar avskiljas, upprätte

skriftlig avhandling om köpet med

förteckning å de köpta persedlarna

och vittnens underskrift. Han skall

inom en vecka därefter i tidning

med spridning inom den ort, där

säljaren bor, låta införa kungörelse

om avhandlingen med uppgift om

säljarens och köparens namn och

yrken, dagen då köpeavhandlingen

blivit uppgjord samt köpeskillingens

belopp. Avhandlingen jämte bevis

om att kungörelsen införts i tidning

skall dels inom åtta dagar från

den dag då kungörelsen skedde uppvisas

för kronofogdemyndigheten i

den ort där egendomen finnes, och i

bestyrkt avskrift tillställas myndigheten,

dels inom en månad från

samma dag företes inför tingsrätten

i orten till intagande i dess protokoll.

1 Senaste lydelse 1947:470.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

2

Rådhus- och häradsrätter böra genast

hos sig, till allmänhetens kännedom,

angående uppvisade och inprotokollerade

köpeavhandlingar, offentligen

anslå kungörelser av enahanda

innehåll, som ovan nämnt är.

(Föreslagen lydelse)

l1 2

Tingsrätt bör genast hos sig, till

allmänhetens kännedom, angående

uppvisade och inprotokollerade köpeavhandlingar,

offentligen anslå

kungörelser av enahanda innehåll,

som ovan nämnt är.

Utan hinder därav, att med köpeavhandling

om lös egendom blivit så

förfaret, som här ovan sagt är, äge

domaren efter omständigheterna

pröva avhandlingens giltighet.

Utan hinder därav, att med köpeavhandling

om lös egendom blivit

så förfaret, som här ovan sagt är, äge

rätten efter omständigheterna pröva

avhandlingens giltighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. Har kungörande i kyrka om

lösöreköp skett före lagens ikraftträdande, gäller äldre bestämmelser beträffande

det köpet.

16) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla

bolag3 4 5 skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

17) Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen (1921:225)

Härigenom förordnas, att 12, 17 och 123 §§ konkurslagen (1921:225)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)i (Föreslagen lydelse)

12 §.s

Upptages borgenärs —----delgivas gäldenären.

I fråga om delgivning av konkurs- 1 fråga om delgivning av konkursansökning

äge vad om delgivning av ansökning äge vad om delgivning av

stämning i tvistemål är stadgat mot- stämning i tvistemål är stadgat mot
1

Senaste lydelse 1947: 470.

2 Senaste lydelse 1946: 840.

8 Senaste lydelse av 17 § 1910: 88.

4 Med nuvarande lydelse avses beträffande 12 § den lydelse som har föreslagits i prop. 1969:119.

5 Senaste lydelse 1960:162.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Åt

(Nuvarande lydelse)

svarande tillämpning. Delgivning på

sätt i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken

är föreskrivet må ske

även då gäldenären vistas å känd ort

utom riket och delgivning eljest ej

kan med laga verkan ske här i riket

samt konkursdomaren med hänsyn

till ortens avlägsenhet eller andra

omständigheter finner det icke skäligen

böra krävas, att delgivningen

verkställes utom riket. Delgivning

skall verkställas så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

Sker delgivning på sätt i 33 kap.

12 § rättegångsbalken föreskrives,

skall konkursdomaren tillse, att gäldenärens

egendom varder satt under

säker vård; kostnaden härför skall

gäldas av borgenären.

17

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, varde dödsboet

förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över

ansökningen inom fjorton dagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutredningsman,

ej samtliga dödsbodelägare

ansökningen och skall förty

densamma prövas av rätten, varde,

där någon dödsbodelägares vistelseort

är okänd eller dödsbodelägare

uppehåller sig å avlägsen utrikes ort,

sådan delägare särskilt kallad på sätt

i 33 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken

sägs. Är målet, då gäldenären

dör, redan hänskjutet till rätten,

varde dödsboet kallat att inför

rätten yttra sig över ansökningen,

och gälle beträffande frånvarande

delägares kallande vad nyss sagts.

Söker borgenär, att avliden gäldenärs

bo skall avträdas till konkurs, skall

i fråga om ansökningens delgivning

med dödsboet och delägares kallande

till rätten tillämpas vad i första och

andra punkterna föreskrivits.

(Föreslagen lydelse)

svarande tillämpning. Delgivning enligt

15 § första stycket delgivningslagen

(1970:000) må ske även då

gäldenären vistas å känd ort utom riket

och delgivning eljest ej kan med

laga verkan ske här i riket samt konkursdomaren

med hänsyn till ortens

avlägsenhet eller andra omständigheter

finner det icke skäligen böra

krävas, att delgivningen verkställes

utom riket. Delgivning skall verkställas

så skyndsamt omständigheterna

medgiva.

Sker delgivning enligt 15 § delgivningslagen,

skall konkursdomaren

tillse, att gäldenärens egendom varder

satt under säker vård; kostnaden

härför skall gäldas av borgenären.

§.x

Nu är konkursansökning gjord av

borgenär, och dör gäldenären, utan

att han den medgivit; har ej målet

hänskjutits till rätten, varde dödsboet

förelagt att till konkursdomaren

inkomma med förklaring över ansökningen

inom fjorton (lagar från

delfåendet. Medgiva, i fall då dödsbo

ej står under förvaltning av boutredningsman,

ej samtliga dödsbodelägare

ansökningen och skall förty densamma

prövas av rätten, varde, där

någon dödsbodelägares vistelseort är

okänd eller dödsbodelägare uppehåller

sig å avlägsen utrikes ort, sådan

delägare särskilt kallad enligt 15 §

första stycket delgivningslagen. Är

målet, då gäldenären dör, redan hänskjutet

till rätten, varde dödsboet

kallat att inför rätten yttra sig över

ansökningen, och gälle beträffande

frånvarande delägares kallande vad

nyss sagts. Söker borgenär, att avliden

gäldenärs bo skall avträdas till

konkurs, skall i fråga om ansökningens

delgivning med dödsboet och

delägares kallande till rätten tillämpas

vad i första och andra punkterna

föreskrivits.

1 Senaste lydelse 1960:162.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

123 §.i

Borgenär, som---------i konkursen.

Borgenär, varom i första stycket

förmäles, vare, där det äskas, pliktig

att fästa sin fordran med sådan ed,

som i 116 § sägs. Å edgången skola

föreskrifterna i 116—119 §§ äga

motsvarande tillämpning; dock skall

beträffande tiden för edgångsyrkandes

framställande gälla, att det må

väckas intill dess borgenären uppburit

betalning för sin fordran, och må

delgivning av edgångsföreläggande

ej ske på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

föreskrives. Edgångsyrkandet

vare förfallet, där ej underrättelse,

som i 118 § första stycket

sägs, eller annat bevis, att edgångsföreläggande

meddelats, kommit rättens

ombudsman tillhanda innan

kungörelse om framläggande av slututdelningsförslag

utfärdats.

Försummar borgenären —------

Borgenär, varom i första stycket

förmäles, vare, där det äskas, pliktig

att fästa sin fordran med sådan ed,

som i 116 § sägs. Å edgången skola

föreskrifterna i 116—119 §§ äga motsvarande

tillämpning; dock skall beträffande

tiden för edgångsyrkandes

framställande gälla, att det må väckas

intill dess borgenären uppburit

betalning för sin fordran, och må delgivning

av edgångsföreläggande ej

ske enligt 15 § delgivningslagen. Edgångsyrkandet

vare förfallet, där ej

underrättelse, som i 118 § första stycket

sägs, eller annat bevis, att edgångsföreläggande

meddelats, kommit

rättens ombudsman tillhanda

innan kungörelse om framläggande

av slututdelningsförslag utfärdats.

---6 kap. stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

18) Förslag

till ,

Lag

om ändring i utsökningslagen (1877:31 s. 1)

Härigenom förordnas i fråga om utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

dels att 12 och 215 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 195 a §, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.2

Närmare föreskrifter —------av Konungen.

När underrättelse eller annan

handling skall tillställas någon genom

överexekutors eller utmätningsmans

försorg och särskild ordning

därför ej är föreskriven i lag, må det,

om Konungen så bestämmer, ske ge
1

Senaste lydelse 1946:809.

2 Senaste lydelse 1963:255.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nom delgivning på sätt i rättegångsbalken

är stadgat.

195

215

Skall besvärstid räknas från erhållen

del av beslutet, skall genom

den vinnandes försorg beslutet delgivas

vederparten på sätt i rättegångsbalken

är om delgivning stadgat.

Skall delgivning ske enligt 33

kap. 12 § nämnda balk, ankomme

på överexekutor att på begäran förordna

därom; och skall vad i sagda

paragraf stadgas om rätten gälla

överexekutor.

a §.

Ansökan enligt 195 § skall jämte

föreläggande för motparten att yttra

sig delgivas denne på sätt som är

föreskrivet för stämning i tvistemål.

Delgivning sker genom överexekutors

försorg, om sökanden ej hellre

vill ombesörja delgivningen själv.

Föreläggande som överexekutor i

annat fall meddelar part enligt detta

kapitel sändes med posten.

§-x

Skall besvärstid räknas från erhållen

del av beslutet, delgives beslutet

motparten genom den vinnandes försorg.

Skall delgivning ske enligt 15—

17 §§ delgivningslagen (1970:000),

ankomme på överexekutor att på begäran

förordna därom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1946:814.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

19) Förslag

till

Lag

om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom förordnas, att 24 § lagsökningslagen (1946: 808) skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

24

Om delgivning med gäldenären av

ansökningshandlingarna jämte föreläggande

som avses i 22 eller 23 §

äge vad i 5 § är stadgat om delgivning

av lag sökning shandling ar motsvarande

tillämpning. Ej må delgivning

äga rum utom riket och ej heller

på sätt i 33 kap. 12 § rättegångsbalken

sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om delgivning med gäldenären av

ansökningshandlingarna jämte föreläggande

som avses i 22 eller 23 §

äge vad i 5 § är stadgat motsvarande

tillämpning. Ej må delgivning

äga rum utom riket och ej heller enligt

15 § delgivningslagen (1970:

000).

20) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga

lagöverträdare

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare skall ha nedan angivna lydelse.

4 §•

Beslut att ej tala å brott skall på Beslut att ej tala å brott skall på

lämpligt sätt delgivas den underåri- lämpligt sätt tillkännagivas för den

ge. underårige.

Underrättelse om--—- — tillställas denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

31

21) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 17 § lagen (1946:804) om införande av nya

rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 §4

Angår fråga-------------än böter.

År i fall, som avses i första stycket,

fråga om förverkande av egendom,

som tagits i beslag, och är ägaren

ej känd eller har han eller annan,

mot vilken talan föres, icke

känt hemvist inom riket eller kan

eljest ej på sätt om stämning i brottmål

är stadgat delgivning ske här i

riket, äge rätten utfärda stämning

å honom att å tid och ställe, som angivas

i stämningen, komma tillstädes

vid rätten för att svara i målet

vid påföljd, att egendomen eljest må

förklaras förverkad. Stämningen

skall kungöras på sätt i 33 kap. 12 §

nya rättegångsbalken sägs; uppgår

värdet av beslagtagen egendom uppenbart

ej till etthundra kronor, erfordras

ej att meddelande införes i

tidning. Uteblir svaranden, skall

egendomen förklaras förverkad, om

ej av omständigheterna framgår, att

talan därom är ogrundad.

Hava i

Är i fall, som avses i första stycket,

fråga om förverkande av egendom,

som tagits i beslag, och är ägaren

ej känd eller har han eller annan,

mot vilken talan föres, icke

känt hemvist inom riket eller kan

elj est ej på sätt om stämning i brottmål

är stadgat delgivning ske här i

riket, äge rätten utfärda stämning å

honom att å tid och ställe, som angivas

i stämningen, komma tillstädes

vid rätten för att svara i målet

vid påföljd, att egendomen eljest må

förklaras förverkad. Stämningen

skall utan hinder av 33 kap. 6 § första

stycket nya rättegångsbalken delgivas

genom kungörelsedelgivning.

Uppgår värdet av beslagtagen egendom

uppenbart ej till etthundra kronor,

får delgivning ske genom att

stämningen anslås på rättens kansli.

Uteblir svaranden, skall egendomen

förklaras förverkad, om ej av omständigheterna

framgår, att talan

därom är ogrundad.

-----de gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1964:546.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

22) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser

angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. m.

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

15 §.

Delgivning med den som fullgör

tjänstgöring vid krigsmakten skall

ske genom militär myndighets försorg.

Intyg av sådan myndighet skall

gälla såsom fullt bevis att delgivning

blivit så verkställd som intyget innehåller.

Avser delgivning stämning

eller kallelse att eljest infinna sig

vid domstol, skall intyget tillika innehålla

uppgift, huruvida den kallade

på grund av sin tjänstgöring är

hindrad att inställa sig. Har delgivning

verkställts annorledes än genom

militär myndighet, vare den

gällande; dock må delgivning ej ske

på sätt i 33 kap. 8 eller 12 § rättegångsbalken

sägs.

Delgivning med den som fullgör

tjänstgöring vid krigsmakten skall

ske genom militär myndighets försorg.

Intyg av sådan myndighet skall

gälla såsom fullt bevis att delgivning

blivit så verkställd som intyget innehåller.

Avser delgivning stämning

eller kallelse att eljest infinna sig

vid domstol, skall intyget tillika innehålla

uppgift, huruvida den kallade

på grund av sin tjänstgöring är

hindrad att inställa sig. Har delgivning

verkställts annorledes än genom

militär myndighet, vare den

gällande; dock må delgivning ej ske

på sätt i 12 eller 15 § delgivningslagen

(1970: 000) sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

33

23) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1932:169) om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1932: 169) om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

6

Där för-------— — —

Kallelse till sammanträdet skall

avsändas i rekommenderat brev och

innehålla anmaning att vid sammanträdet

förete tillgängliga handlingar,

vilka kunna tjäna till upplysning

i saken. Där så prövas erforderligt,

må kungörelse om sammanträdet

införas i ortstidning eller uppläsas

i församlingens kyrka.

För inställelsen-------

Kostnaden för------—

(Föreslagen lydelse)

§•

föres protokoll.

Kallelse till sammanträdet skall

avsändas i rekommenderat brev och

innehålla anmaning att vid sammanträdet

förete tillgängliga handlingar,

vilka kunna tjäna till upplysning i

saken. Där så prövas erforderligt,

må kungörelse om sammanträdet införas

i ortstidning.

- 27 kap. 1 § rättegångsbalken.

----av statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

24) Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen (1938:314)

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 22 §§, 23 § 3 mom. samt 43 § gruvlagen

(1938: 314) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

7

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna

äro ofullständiga

i något av de avseenden som angivas

i 6 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som 1 2

(Föreslagen lydelse)

§•*

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna

äro ofullständiga

i något av de avseenden som angivas

i 6 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som

1 Senaste lydelse 1952:148.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för ansökningens bedömande är av

betydelse, eller har sökanden underlåtit

att erlägga ansökningsavgift eller

förskott, skall bergmästaren ofördröj

ligen förelägga sökanden att

inom viss tid avhjälpa bristen vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen

avsedda området; bergmästaren

likväl obetaget att, när det

med hänsyn till särskilda omständigheter

finnes skäligt, meddela nytt

föreläggande. Beslutet, däri äventyr

som nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas

honom i rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, skall

bergmästaren förelägga envar sökande

att, om han vill göra gällande att

inmutningsrätten till det gemensamma

området enligt vad i 3 § andra

stycket är stadgat skall tillhöra honom

ensam, inom viss i föreläggandet

angiven tid väcka talan därom

vid domstol, vid äventyr att han eljest

förlorat sin talan. Föreläggandet

skall delgivas sökandena i den

ordning, som för delgivning av stämning

i tvistemål är stadgat, eller annorledes

bevisligen. Innan nämnda

tid gått till ända och, där talan därinom

väckts, tvisten slutligen avgjorts,

må ärendet icke av bergmästaren

företagas till avgörande.

12

Minst fjorton dagar innan något

arbete å det inmutade området börjas

skall inmutaren härom, i den

ordning som för delgivande av stämning

är stadgad eller annorledes bevisligen,

underrätta såväl ägaren av

den mark varå han ämnar bedriva

arbetet som den vilken med nyttjanderätt

innehar sådan mark; dock

må, där marken äges eller inneha
-

för ansökningens bedömande är av

betydelse, eller har sökanden underlåtit

att erlägga ansökningsavgift eller

förskott, skall bergmästaren ofördröjligen

förelägga sökanden att

inom viss tid avhjälpa bristen vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen

avsedda området; bergmästaren

likväl obetaget att, när det

med hänsyn till särskilda omständigheter

finnes skäligt, meddela nytt

föreläggande. Beslutet, däri äventyr

som nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, skall

bergmästaren förelägga envar sökande

att, om han vill göra gällande att

inmutningsrätten till det gemensamma

området enligt vad i 3 § andra

stycket är stadgat skall tillhöra honom

ensam, inom viss i föreläggandet

angiven tid väcka talan därom

vid domstol, vid äventyr att han eljest

förlorat sin talan. Föreläggandet

skall delgivas sökandena. Innan

nämnda tid gått till ända och, där

talan därinom väckts, tvisten slutligen

avgjorts, må ärendet icke av

bergmästaren företagas till avgörande.

§-x

Minst fjorton dagar innan något

arbete å det inmutade området börjas

skall genom inmutarens försorg

underrättelse härom delgivas såväl

ägaren av den mark varå han ämnar

bedriva arbetet som den vilken med

nyttjanderätt innehar sådan mark;

dock må, där marken äges eller innehaves

av enskild person som är frånvarande

och låter egendomen för
-

1 Senaste lydelse 1952:148.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ves av enskild person som är från- valtas av annan, underrättelsen övervarande

och låter egendomen förval- bringas till förvaltaren,

tas av annan, underrättelsen lämnas

förvaltaren.

Det åligger------ —är belägen.

22

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna

ofullständiga eller någon

ytterligare upplysning erforderlig

eller önskar bergmästaren erhålla

förskott å kostnaderna för utmålsförrättningen,

äge han förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma

med erforderlig handling eller upplysning

eller fordrat förskott, vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

icke anses hava inkommit

förrän den dag det förelagda blivit

fullgjort. Beslutet, däri äventyr

som nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas honom

i rekommenderat brev.

23

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren

att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända

kungörelsen såväl till sökanden som

till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen

eller eljest äro för bergmästaren

kända. Kungörelsen skall avsändas

så tidigt, att densamma kan

komma mottagaren tillhanda minst

trettio dagar före förrättningen. Har

delgivning med viss sakägare på nu

anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren

föranstalta om att kungörelsen

sist å åttonde dagen före förrättningen

delgives sakägaren på sätt

som för delgivning av stämning i

tvistemål är stadgat.

Bestyrkt avskrift-------

Är mark som beröres av utmålsläggningen

samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för

samfällighet en känd styrelse eller an
-

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna

ofullständiga eller någon

ytterligare upplysning erforderlig

eller önskar bergmästaren erhålla

förskott å kostnaderna för utmålsförrättningen,

äge han förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma

med erforderlig handling eller upplysning

eller fordrat förskott, vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

icke anses hava inkommit

förrän den dag det förelagda blivit

fullgjort. Beslutet, däri äventyr soin

nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg delgivas

sökanden.

§•*

3 mom. Härjämte skall genom

bergmästarens försorg kungörelsen i

god tid före förrättningen delgivas

såväl sökanden som de sakägare, vilka

jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5)

uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända.

finnes tillgänglig.

1 Senaste lydelse 1952:148.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

nan som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten, utan

skall det för jordägaren avsedda

exemplaret av kungörelsen samt, där

avskrift av ansökningshandlingarna

skall tillställas jordens ägare, jämväl

nämnda avskrift översändas till

ledamot av styrelsen eller till förvaltaren;

och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att

handlingarna tillställas någon som

äger behörighet härtill eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas

kännedom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare och är marken

samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, må handlingarna

sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgängliga. I fall varom

sist nämnts skall uppgift om vilken

delägare handlingarna tillställts intagas

i kungörelsen om förrättningen;

och skall kungörelsen anslås i socken-

eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

43 §.

Konungens befallningshavande — ■—

Häftar marken

Sammanträde för fördelningen

skall hållas så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med

posten sändas till jordägaren och

kända innehavare av fordran som

skall utgå ur de nedsatta medlen

ävensom innehavare av sådan rättighet

för vilken särskild ersättning

blivit bestämd; är innehavare av

fordran okänd, skall kungörelse om

sammanträdet minst fjorton dagar

förut införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten. Är marken

samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för samfälligheten

känd styrelse eller annan

som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda del
-

(Föreslagen lydelse)

— förd talan,

mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen

skall hållas så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med

posten sändas till jordägaren och

kända innehavare av fordran som

skall utgå ur de nedsatta medlen

ävensom innehavare av sådan rättighet

för vilken särskild ersättning blivit

bestämd; är innehavare av fordran

okänd, skall kungörelse om sammanträdet

minst fjorton dagar förut

införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten. Är marken

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare må 10 § eller 16 § andra

stycket och 17 § delgivningslagen

(1970: 000) tillämpas vid kallelse till

de särskilda delägarna i samfällighe
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ägarna i samfälligheten, utan må

kallelsen översändas till ledamot av

styrelsen eller till förvaltaren; och

vare denne, där han ej äger att själv

föra talan för samfälligheten, delägarna

ansvarig för att kallelsen tillställes

någon som äger behörighet

härtill eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare

och är marken samfälld för flera

än tio fastigheter med skilda ägare,

må kallelsen sändas till en av delägarna

att vara för dem alla tillgänglig.

Delgives kallelse på sätt som sist

nämnts, skall kungörelse om sammanträdet

utfärdas med uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts;

och skall kungörelsen anslås i socken-

eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Är marken---------

De med — — — —------

(Föreslagen lydelse)

ten, oavsett att nämnda lag ej är tilllämplig

i övrigt.

och kungörelse.

av gruvinnehavaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

25) Förslag

till

Lag

om ändring i uranlagen (1960:679)

Härigenom förordnas, att 16 § uranlagen (1960: 679) skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

16

Minst fjorton dagar innan något

undersökningsarbete börjas skall innehavare

av undersökningstillstånd,

i den ordning som för delgivande av

stämning i tvistemål är stadgad eller

annorledes bevisligen, härom underrätta

såväl ägaren av den mark varå

han ämnar bedriva arbetet som den

vilken med nyttjanderätt innehar sådan

mark; dock må, där marken äges

(Föreslagen lydelse)

§•

Minst fjorton dagar innan något

undersökningsarbete börjas skall innehavare

av undersökningstillstånd

ombesörja att underrättelse härom

delgives såväl ägaren av den mark

varå han ämnar bedriva arbetet som

den vilken med nyttjanderätt innehar

sådan mark; dock må, där marken

äges eller innehaves av enskild

person som är frånvarande och låter

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

eller innehaves av enskild person

som är frånvarande och låter egendomen

förvaltas av annan, underrättelsen

lämnas förvaltaren.

Det åligger---------

(Föreslagen lydelse)

egendomen förvaltas av annan, underrättelsen

överbringas till förvaltaren.

— därav finnes.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

26) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 95 § lagen (1944: 705) om aktiebolag skall

upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

27) Förslag

till

Lag

om ändring i skogsvårdslagen (1948:237)

Härigenom förordnas, att 11 § 2 mom., 13 § 1 mom. samt 19, 22 och 41 §§

skogsvårdslagen (1948: 237) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

11

2 mom. Skogsvårdsstyrelsens beslut

i ärende, varom i 6—10 §§ sägs,

skall innehålla de föreskrifter eller,

i fråga om yttrande enligt 10 §, de

anvisningar, som kunna anses påkallade,

samt angiva den tid, högst

tio år, för vilken beslutet skall gälla.

Beslutet skall så snart ske kan bevisligen

tillställas sökanden samt, i

fall som avses i 9 §, jämväl en var

annan, som skogsvårdsstyrelsen veterligen

äger rätt till skogsfång å

fastigheten.

(Föreslagen lydelse)

§•

2 mom. Skogsvårdsstyrelsens beslut

i ärende, varom i 6—10 §§ sägs,

skall innehålla de föreskrifter eller,

i fråga om yttrande enligt 10 §, de

anvisningar, som kunna anses påkallade,

samt angiva den tid, högst

tio år, för vilken beslutet skall gälla.

Beslutet skall så snart ske kan delgivas

sökanden samt, i fall som avses

i 9 §, jämväl en var annan, som

skogsvårdsstyrelsen veterligen äger

rätt till skogsfång å fastigheten.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 19/0

(Nuvarande lydelse)

13

1 mom. Kan ej---- ---- -—

Avverkningsförbud skall utan hinder

av besvär genast träda i kraft

samt, där fråga icke är om förbud

enligt första stycket sista punkten,

gälla för viss tid, högst fem år, med

rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om

så anses påkallat, vid utgången av

denna tid förlänga förbudet för ytterligare

högst fem år. Om förbudets

innehåll skall ofördröj ligen genom

skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens

ägare samt, där avverkning

verkställts eller planlagts av annan,

jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall — — —

(Föreslagen lydelse)

— annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder

av besvär genast träda i kraft

samt, där fråga icke är om förbud

enligt första stycket sista punkten,

gälla för viss tid, högst fem år, med

rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om

så anses påkallat, vid utgången av

denna tid förlänga förbudet för ytterligare

högst fem år. Avverkningsförbud

skall ofördröj ligen delgivas

fastighetens ägare samt, där avverkning

verkställts eller planlagts av

annan, jämväl denne.

---— ;— av skogsmarken.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen — •—

Kan ej överenskommelse träffas,

må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen

påkalla undersökning av

det område varom fråga är. Skogsstyrelsen

förordnar i anledning härav

sakkunnig person att med biträde

av två ojäviga gode män, vilka

av förrättningsmannen utses bland

dem, som äro ägodelningsnämndemän

eller gode män vid lantmäterifÖrrättningar

eller ledamöter av

nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka

förhållandet. Om tiden för

förrättningen skola genom förrättningsmannens

försorg skogsvårdsstyi''elsen

och fastighetens ägare

ävensom annan, som kan vara ansvarig

för kostnadeima för åtgärderna,

bevisligen underrättas. Synemännen

skola till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag

till de åtgärder, som må finnas nödiga

för att exdiålla nöjaktigt skogstillstånd.

Stanna synemännen i olika

meningar, skola de särskilda

meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

Sedan undersökning--------

---avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas,

må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen

påkalla undersökning av

det område varom fråga är. Skogsstyrelsen

föi’ordnar i anledning härav

sakkunnig person att med biträde

av två ojäviga gode män, vilka

av förrättningsmannen utses bland

dem, som äro nämndemän eller gode

män vid lantmäteriförrättningar, å

stället undersöka förhållandet. Onx

tiden för förrättningen skola genoixx

förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen

och fastighetens ägare

ävensom annan, som kan vara

ansvarig för kostnaderna för åtgärderna,

delgivas underrättelse. Synemännen

skola till skogsvårdsstyrelsen

avgiva redogörelse med förslag

till de åtgärder, som må finnas nödiga

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

Stanna synemännen i olika

meningar, skola de särskilda

meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

— stånd överenskommelse.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

22

Har den tid, inom vilken åtgärd

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd

enligt överenskommelse eller

dom skulle hava vidtagits, gått till

ända, och förekommer anledning

antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka

förhållandet genom besiktning

å marken. Dylik besiktning

verkställes efter skogsvårds styrelsens

förordnande av länsjägmästaren

eller annan sakkunnig person

jämte två av styrelsen tillkallade

sådana gode män som i 19 § andra

stycket omförmälas. Till förrättningen

skall markägaren samt, där

skogsvårdsstyrelsen avser att gent

emot annan göra gällande förpliktelse

att ansvara för kostnaderna

för åtgärden, jämväl denne genom

styrelsens försorg bevisligen kallas.

Redogörelse över förrättningen skall

avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes---— —

Det ankommer —--------

(Föreslagen lydelse)

§•

Har den tid, inom vilken åtgärd

för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd

enligt överenskommelse eller

dom skulle hava vidtagits, gått till

ända, och förekommer anledning

antaga, att åtgärden icke fullgjorts,

skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka

förhållandet genom besiktning

å marken. Dylik besiktning

verkställes efter skogsvårdsstyrelsens

förordnande av länsjägmästaren

eller annan sakkunnig person

jämte två av styrelsen tillkallade

sådana gode män som i 19 § andra

stycket omförmälas. Kallelse till

förrättningen skall delgivas markägaren

samt, där skogsvårdsstyrelsen

avser att gent emot annan göra

gällande förpliktelse att ansvara för

kostnaderna för åtgärden, jämväl

denne. Redogörelse över förrättningen

skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

-----— ej besiktning.

—----befunnits eftersatt.

41

Virke, som enligt denna lag förklarats

förverkat, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord

som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan

frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning

skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor,

att fara föreligger för virkets

förstörelse eller att kostnaden för

dess förvarande skulle bliva större

än skäligt är, skall överexekutor

förordna, att virket skall säljas i den

ordning nyss sagts; och skall i sådant

fall virkets ägare, där han är

känd och inom riket boende, eller,

där han bor utom riket men inom

riket har känt ombud, som äger att

för honom mottaga stämning och

avgiva svaromål, ombudet genom

åklagarens försorg bevisligen under
-

§•

Virke, som enligt denna lag förklarats

förverkat, skall av åklagaren

försäljas å offentlig auktion, så kungjord

som om auktion å utmätt lös

egendom är stadgat. Begär, innan

frågan om virkes förverkande slutligen

prövats, virkets ägare, att försäljning

skall äga rum, eller finner,

på anmälan av åklagare, överexekutor,

att fara föreligger för virkets

förstörelse eller att kostnaden för

dess förvarande skulle bliva större

än skäligt är, skall överexekutor

förordna, att virket skall säljas i den

ordning nyss sagts; och skall i sådant

fall virkets ägare, där han är

känd och inom riket boende, eller,

där han bor utom riket men inom

riket har känt ombud, som äger att

för honom mottaga stämning och

avgiva svaromål, ombudet genom

åklagarens försorg delgivas under
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

41

(Nuvarande lydelse)

rättas om auktionen minst åtta dagar

innan den hålles. Anmälan av

åklagare, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdiga personer styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och

beskaffenhet.

(Föreslagen lydelse)

rättelse om auktionen minst åtta

dagar innan den hålles. Anmälan av

åklagare, varom här ovan sägs, skall

vara åtföljd av fullständig, av två

trovärdiga personer styrkt förteckning,

utvisande virkets mängd och

beskaffenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

28) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 88 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

skall upphöra att gälla vid utgången av år 1970.

29) Förslag %

till

Lag

om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 36 § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

36 §.

Angående behörighet för styrelseledamot,

så ock för den som eljest,

ensam eller gemensamt med annan,

bemyndigats teckna föreningens firma,

att mottaga delgivning i rättegång

mot föreningen är stadgat i rättegångsbalken;

och skall vad i sådant

avseende gäller äga tillämpning

jämväl då annat meddelande skall

delgivas föreningen.

Vill styrelsen-------å stämman.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

2f Bihartg till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

30) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 27, 32 och 66 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

27

Förhör med ■—• —--—---

Beträffande kallelse till förhör inför

länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna

i 13 § 2 mom. första

och andra styckena äga motsvarande

tillämpning; dock skall i fråga

om hämtning till förhör gälla dels

att handräckning härför må meddelas,

där den uteblivne bevisligen

kallats till förhöret så tidigt att han

kunnat inställa sig å förelagd dag'',

dels ock alt person, som skall höras

upplysningsvis, ej må hämtas förrän

det befunnits, att han ej genom

viten kunnat förmås till inställelse.

32

Länsstyrelsens slutliga beslut

jämte besvär shänvisning, där klagan

över beslutet må föras, skall skriftligen

mot bevis ofördröj ligen delgivas

sökande samt den som beslutet

avser. Tillkännagives beslutet vid

förhör inför länsstyrelsen i den sistnämndes

närvaro, må dock skriftlig

delgivning med honom underlåtas,

och skall han i sådant fall anses hava

fått del av beslutet vid förhöret;

dock åligger det länsstyrelsen att på

begäran genast tillhandahålla utskrift

av beslutet.

Har beslut---_____--

Där nykterhetsnämnd---— - 1

(Föreslagen lydelse)

§•

ärendets bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför

länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna

i 13 § 2 mom. första

och andra styckena äga motsvarande

tillämpning; dock skall i fråga

om hämtning till förhör gälla dels

att handräckning härför må meddelas,

där den uteblivne delgivits

kallelse till förhöret så tidigt att

han kunnat inställa sig å förelagd

dag, dels ock att person, som skall

höras upplysningsvis, ej må hämtas

förrän det befunnits, att han ej genom

viten kunnat förmås till inställelse.

§-x

Länsstyrelsens slutliga beslut

jämte besvärshänvisning, där klagan

över beslutet må föras, skall

ofördröj ligen delgivas sökande samt

den som beslutet avser.

tillställas åklagaren.

----denna nämnd.

1 Senaste lydelse 1956:225.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

66

Delgivning av kallelser och andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke vederbörande

myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdelgivning

ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad

som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, lb,

23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§•

Skall kallelser och andra meddelanden

enligt denna lag delgivas får

det ej ske med tillämpning av 12

eller 15 § delgivningslagen (1970:

000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

31) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1956: 2) om socialhjälp,

dels att 65 § samma lag skall upphöra att gälla,

dels att 25 och 57 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Kommun, som----betala ersättningen.

Anmaningen skall ---— ----—--- — för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat

brev med mottagningsbevis,

skall mottagningsbeviset gälla

som bevis om dagen för delfåendet.

57

Av länsstyrelse meddelat beslut eller

utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens

försorg skyndsamt delgivas

varje enskild person och kommun,

som beröres därav.

Anmaningen jämte därvid fogade

handlingar skall delgivas den andra

kommunen.

§•

Av länsstyrelse meddelat beslut eller

utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens

försorg skyndsamt delgivas

varje enskild person och kommun,

som beröres därav. Delgivning får ej

ske enligt 12 eller 15 § delgivningslagen

(1970: 000).

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Delgivning skall, om ej länsstyrelsen

finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom posten. Om

postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos

polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, It, 23

och 25 §§ rättegångsbalken.

65 §.!

Delgivning ombesörjes kostnadsfritt

av polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

32) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1936: 56) om socialregister skall ha

nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.1 2

Beslutar kommunalt organ, att Beslutar kommunalt organ, att

hjälp skall utgå till viss person, skall hjälp skall utgå till viss person,

beslutet omedelbart delgivas det re- skall det registerförande organet

gisterförande organet. omedelbart underrättas om beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1964:66.

2 Senaste lydelse 1962: 414.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

45

33) Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas, att 23, 24 och 95 §§ barnavårdslagen (1960:97)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

23

När barnavårdsnämnden meddelat

beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet

skyndsamt skriftligen delgivas

den det rör. Är fråga om barn under

femton år, behöver beslutet, såvitt

barnet angår, endast delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i

första stycket vid förhör inför

nämnden i närvaro av den som skall

erhålla del av beslutet, må skriftlig

delgivning med honom underlåtas.

Han skall då anses ha fått del av

beslutet vid förhöret. På begäran

skall nämnden dock tillhandahålla

utskrift av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

§•

När barnavårdsnämnden meddelat

beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet

skyndsamt delgivas den det rör.

Är fråga om barn under femton år,

behöver beslutet, såvitt barnet angår,

endast delgivas föräldrarna.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29

eller 30 § beslutat att någon skall

omhändertagas för samhällsvård eller

utredning, skall beslutet ofördröj

ligen på sätt som stadgas i 23 §

delgivas honom själv, om han fyllt

femton år, och hans föräldrar. Den

som delgives beslutet skall samtidigt

anmodas att skriftligen förklara, huruvida

han samtycker till att det

verkställes.

Lämnas icke —-

Har barnavårdsnämnden enligt 29

eller 30 § beslutat att någon skall

omhändertagas för samhällsvård eller

utredning, skall beslutet ofördröj - ligen delgivas honom själv, om han

fyllt femton år, och hans föräldrar.

Den som delgives beslutet skall samtidigt

anmodas att skriftligen förklara,

huruvida han samtycker till att

det verkställes.

— till länsstyrelsen.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller

andra meddelanden enligt denna

lag skall ske genom posten, såvida

icke vederbörande myndighet finner

den böra verkställas på annat sätt.

Skall kallelser, beslut eller andra

meddelanden enligt denna lag delgivas

får det ej ske med tillämpning

av 12 eller 15 § delgivningslagen

(1970:000).

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Om postdelgivning ej användes, må

biträde för delgivningen påkallas

hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad

som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7,

H, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

34) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas, att 11 § lagen (1961:262) om försäkringsdomstol

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Beträffande förfarandet i övrigt

skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6,

8 och 9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket,

2 §, 3 § första stycket, 4 och

5 §§, 6 § andra stycket och 8—24 §§,

i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt

i 33 kap. 3—12 §§, U—22 §§, 23 §

första stycket och 25—27 §§ rättegångsbalken

lända till efterrättelse

i tillämpliga delar.

För delgivning må domstolen påkalla

biträde av polismyndighet.

Beträffande förfarandet i övrigt

skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6,

8 och 9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket,

2 §, 3 § första stycket, 4 och

5 §§, 6 § andra stycket och 8—24 §§,

i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt

i 33 kap. 3, 7 och 8 §§ rättegångsbalken

lända till efterrättelse i tilllämpliga

delar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

47

35) Förslag

till

Lag

om vissa anslag på kommuns anslagstavla

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Får myndighet eller enskild på grund av lag eller annan författning påkalla

att handling anslås på kommuns anslagstavla, åligger det kommunen

att verkställa åtgärden.

2 §

Den som påkallar att handling anslås, skall lämna handlingen till kommunstyrelsen

med upplysning om den tid varunder handlingen skall vara

anslagen. Innefattar denna ett meddelande om att annan handling hålles tillgänglig,

skall meddelandet ange sistnämnda handlings huvudsakliga innehåll,

den plats där den finns tillgänglig och tiden härför. Påkallar enskild

att sådant meddelande anslås, skall den handling som nämnes i meddelandet

hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

3 §

Har enskild påkallat att handling anslås och finner kommunen att åtgärden

bör företagas i annan kommun, hänskjutes frågan till länsstyrelsen för

avgörande. Detsamma gäller om hinder mot åtgärden finnes föreligga av

annan anledning.

4 §

Sedan handling varit anslagen under föreskriven tid, skall bevis härom

tillställas den som påkallat åtgärden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

36) Förslag

till

Lag

om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)

Härigenom förordnas, att 54 och 55 §§, 69 § 4 mom. samt 92 och 142 §

taxeringsförordningen (1956: 623) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Finnes beträffande anmaning eller

annan i denna förordning avsedd

handling vara av betydelse att

erhålla bevis för att handlingen

kommer skattskyldig eller annan tillhanda,

må delgivning äga rum i den

ordning nedan sägs.

Rätt att använda sådan delgivning

tillkommer taxeringsnämnd,

taxeringsintendent, prövningsnämnd

och länsstyrelse.

Delgivning skall där så ske kan,

verkställas genom posten. Om sådan

delgivning skall vad i rättegångsbalken

stadgas om delgivning genom

posten av annan handling än stämning

äga motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser om delgivning

genom posten av handling från

taxeringsmyndighet meddelas av

Kungl. Maj:t.

Kan delgivning ej ske genom posten,

må polismyndighet anlitas för

delgivningens verkställande.

Finnes beträffande anmaning eller

annan i denna förordning avsedd

handling vara av betydelse att erhålla

bevis för att handlingen kommer

skattskyldig eller annan tillhanda,

skall handlingen delgivas honom,

om det ej är känt att han icke kan

anträffas.

55 §.

Har i anmaning vite förelagts,

skall anmaningen delgivas enligt bestämmelserna

i 54 §, där ej delgivningen

finnes kunna på betryggande

sätt ske i annan ordning.

Har i anmaning vite förelagts,

skall anmaningen delgivas den som

avses med föreläggandet.

69 §.

4 mom. Underrättelse som---taxeringsnämndens beslut.

Underrättelsen skall tillställas den Underrättelsen skall tillställas den

skattskyldige i rekommenderat brev. skattskyldige i rekommenderat brev.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ar 19/0

(Nuvarande lydelse)

Återkommer försändelsen såsom obeställbar

och förekommer anledning

att den skattskyldige kan anträffas,

bör, där så lämpligen kan ske, underrättelsen

delgivas honom i den ordning

54 § stadgar.

92

Underrättelse om prövningsnämndens

beslut med angivande av skälen

därför skall inom två veckor efter

det nämndens protokoll justerats tillställas

parterna, taxeringsintendenten

dock endast om beslutet gått honom

emot. Underrättelse till skattskyldig

skall sändas i rekommenderat

brev med mottagningsbevis. Återkommer

försändelsen som obeställbar

och förekommer anledning att

den skattskyldige kan anträffas,

skall underrättelsen delgivas honom i

den ordning 54 § stadgar.

Underrättelse, som -—- — —----

(Föreslagen lydelse)

Återkommer försändelsen såsom obeställbar

och förekommer anledning

att den skattskyldige kan anträffas,

bör, där så lämpligen kan ske, underrättelsen

delgivas honom.

§•

Underrättelse om prövningsnämndens

beslut med angivande av skälen

därför skall inom två veckor efter

det nämndens protokoll justerats tillställas

parterna, taxeringsintendenten

dock endast om beslutet gått

honom emot. Underrättelse till skattskyldig

skall delgivas denne, om det

ej är känt att han icke kan anträffas.

över beslutet.

142 § i

Anmaning må -— — •—- ——- — allmän fastighetsdeklaration.

Vad i 34 § 4 mom. samt 52 § är

stadgat om anmaning skall i tillämpliga

delar gälla jämväl beträffande

anmaning som här avses. Bestämmelserna

i 53—55 §§ skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om ordförande

i fastighetstaxeringsnämnd

samt beträffande taxeringsintendent,

fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd

och länsstyrelse.

Vad i 34 § 4 mom. 52, 54 och 55 §§

är stadgat om anmaning skall i tilllämpliga

delar gälla jämväl beträffande

anmaning som här avses. Bestämmelserna

i 53 § skola äga motsvarande

tillämpning i fråga om ordförande

i fastighetstaxeringsnämnd

samt beträffande taxeringsintendent,

fastighetsprövningsnämnd, prövningsnämnd

och länsstyrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

1 Senaste lydelse 1963:683.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

37) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen (1959:551) angående beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

9

Underrättelse, som------

Underrättelse, varom i 8 § tredje

eller fjärde stycket sägs, skall översändas

i rekommenderat brev med

mottagningsbevis. Återkommer försändelsen

såsom obeställbar och förekommer

anledning antaga att vederbörande

kan anträffas, slcall underrättelsen

delgivas honom i den

ordning 5b § taxeringsförordningen

stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

(Föreslagen lydelse)

§•

---statlig inkomstskatt.

Underrättelse, varom i 8 § tredje

eller fjärde stycket sägs, skall delgivas

vederbörande, om det ej är känt

att han icke kan anträffas.

38) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter

enligt lagen om allmän försäkring m. m.

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen (1959:552) angående uppbörd

av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m. skall ha nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15 §d

Underrättelse som--—---riksförsäkringsverkets beslut.

Underrättelse som nyss sagts även- Underrättelse som nyss sagts ävensom

sådan anmaning'' enligt 7 §, vari som sådan anmaning enligt 7 §, vari

vite förelagts, skall översändas i re- vite förelagts, skall delgivas vederbö- 1

1 Senaste lydelse 1961: 261.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kommenderat brev med mottagnings- rande, om det ej är känt att han icke

bevis. Återkommer försändelsen som kan anträffas.

obeställbar och förekommer anledning

antaga att vederbörande kan

anträffas, skall underrättelsen eller

anmaningen delgivas honom i den

ordning 5i § taxeringsförordningen

stadgar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

39) Förslag

till

Lag

om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)

Härigenom förordnas, att 55 § folkbokföringsförordningen (1967:198)

skall upphöra att gälla rid utgången av år 1970.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

17 oktober 1969.

Nä i1 varande:

Statsministern Palme, statsråden Sträng, Andersson, Lange, Aspling,

Sven-Erig Nilsson, Lundkvist,, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman,

Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny delgivningslag

m.m. och anför.

1. Inledning

Delgivning av handlingar sker inom rättegångsväsendet enligt bestämmelser

i 33 kap. rättegångsbalken (RB). I detta kapitel finns föreskrifter om

hur man skall förfara i olika situationer, när en handling bevisligen skall

bringas till någons kännedom. Inom förvaltningsförfarandet finns däremot

inte någon motsvarande allmän reglering av hur delgivning skall ske i olika

fall.

Frågan om att åstadkomma en enhetlig reglering beträffande delgivning

inom förvaltningen har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. Besvärssakkunniga,

som tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den

4 mars 1949, avgav år 1964 betänkandet Lag om förvaltningsförfarandet

(SOU 1964: 27). Den föreslagna lagens 5 kap. upptog bestämmelser om delgivning

som i huvudsak innebär att alla myndigheter skall få tillgång till de

delgivningsförfaranden som nu anges i RB.

Sedan besvärssakkunnigas förslag hade remissbehandlats (beträffande

remissbehandlingen, se SOU 1968: 27 s. 21), befanns vid ärendets beredninginom

justitiedepartementet att lagstiftningsfrågan om förvaltningsförfarandet

behövde övervägas ytterligare, och det ansågs lämpligt att dela upp arbetet.

Dels tillsattes en särskild arbetsgrupp inom justitiedepartementet med

uppdrag att på grundval av besvärssakkunnigas förslag och yttrandena över

det utarbeta ett mera kortfattat lagförslag om förvaltningsförfarandet, begränsat

till de allra viktigaste frågorna angående förvaltningsförfarandet.

Arbetsgruppens förslag återfinns i SOU 1968: 27 och övervägs nu inom de
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

partementet. Dels tillkallades en sakkunnig för utredning av frågan om

rättegångshjälp och närliggande frågor inom förvaltningsförfarandet (direktiv

se riksdagsber. 1969: Ju 56). Dels beslöts att inom justitiedepartementet

ytterligare bereda frågan om gemensamma delgivningsbestämmelser för

rättegång och förvaltningsförfarande. Sistnämnda arbete har resulterat i en

departementspromemoria (Stencil Ju 1968: 15) med förslag till delgivningslag

och till följdändringar i rättegångsbalken m. m. Promemorians förslag

till delgivningslag och till en därtill anslutande delgivningskungörelse torde

få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Eftersom den

föreslagna delgivningslagen avses ersätta huvuddelen av bestämmelserna i

33 kap. RB, torde för jämförelse nuvarande lydelse av detta kapitel få redovisas

i bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av justitiekanslern

(JK), riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen

(RPS), lagberedningen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, postverket, exekutionsväsendets

organisationsnämnd (EON), statskontoret, kammarrätten,

lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, patent- och registreringsverket, statens

hyresråd, statens utlänningskommission, länsstyrelserna i Stockholms län, Södermanlands

län, Jönköpings län, Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län,

Älvsborgs län, Värmlands län, Västmanlands län, Gävleborgs län, Västernorrlands

län, Jämtlands län och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden

i Uppsala stift, kommunalrättskommittén, expropriationsutredningen,

gruvrättsutredningen, informationsutredningen, delgivningscentralen i Stockholm,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Föreningen

Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Föreningen Sveriges polismästare,

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Sveriges advokatsamfund och

Svenska kommunförbundet. En del av remisserna har begränsats till sådana

delar av förslagen som har särskild betydelse för den berörda remissinstansens

verksamhetsområde.

Lantmäteristyrelsen har bifogat yttranden från överlantmätarna i Gotlands

län, Hallands län, Örebro län och Västernorrlands län. överlantmätaren

i sistnämnda län har beträffande en rad detaljfrågor hänvisat till

yttrande av lantmäteriets specialenhet nr 2 i länet, vilket yttrande har bifogats.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheten

i Stockholm och lokala skattemyndigheten i Stockholms fögderi.

Länsstyrelserna i Kristianstads län och Värmlands län har bifogat yttranden

från länspolischeferna i länen. Länspolischefen i Värmlands län har

bifogat yttrande från polismyndigheten i Karlstad.

Beredningen inom justitiedepartementet av förslaget till förvaltningslag

är ännu inte avslutad. Med hänsyn till delgivningsreglernas betydelse i andra

lagstiftningssammanhang anser jag det påkallat att redan nu för sig ta upp

frågan om ny delgivningslag och följdändringar i rättegångsbalken m. m.

Beträffande ändringar i andra författningar än sådana som tillhör justitie
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

departementets verksamhetsområde har jag i varje särskilt fall samrått

med vederbörande statsråd.

Jag vill tillägga, att jag i det följande tar upp även ett delförslag, ingående

i informationsutredningens betänkande Kungörelseannonsering (SOU

1969: 7). Jag återkommer senare till detta förslag och remissbehandlingen

därav.

2. Gällande ordning

2.1. RB:s delgivningsbestämmelser i huvuddrag

Delgivningsförfarandet för rättegångsväsendets del är utförligt reglerat i

RB. Bestämmelserna finns i 33 kap. 4—27 §§. Eftersom nuvarande lydelse

av detta kapitel återfinns i bilaga 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende,

inskränker jag mig till en kort översikt över kapitlets bestämmelser om delgivning.

Delgivning skall ske genom rättens försorg men part som begär det kan

få ombesörja delgivningen själv (4 §). Delgivning skall ske i första hand

genom posten (5 §). Delgivningen sker genom att handlingen överlämnas

till den som söks för delgivning. Ritningar och liknande bilagor av vidlyftig

beskaffenhet kan dock i stället för att överlämnas få hållas tillgängliga

i rättens kansli (6 §). Om den sökte inte träffas, finns det möjligheter

att lämna handlingen till annan i den söktes hemvist eller på hans kontor,

s. k. surrogatdelgivning (8 och 9 §§). Den som handlingen har lämnats till

svarar för att handlingen kommer den sökte till handa (10 §). I vissa fall kan

delgivning ske genom att handlingen anslås i rättens kansli och meddelande

därom förs in i tidningar (12 §). Om handling som skolat delges, har kommit

vederbörande till handa på annat sätt än som har beskrivits nu, har

detta samma verkan som om delgivning har ägt rum (14 §). Delgivning kan

i vissa fall ske även i muntlig form (15 §). Beträffande byalag, härad och

tingslag sker delgivning genom ett kungörelseförfarande i förening med

anslag i rättens kansli (16 § första stycket och 19 § andra stycket). Vidare

finns bestämmelser om delgivning med juridiska personer (17—19 §§), om

delgivning med ombud (20—22 §§), om skyldighet för domstol att besluta

om ny delgivning (23 §), om stämningsmän (24 §) och om bevisvärdet

av vissa delgivningsintyg (25 §). Kostnaden för delgivning genom rättens

försorg skall normalt vila på staten (26 §). Om det i lag eller annan

författning finns avvikande bestämmelser om delgivning, skall de bestämmelserna

gälla i stället (27 §).

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

55

2.2. Delgivningskungörelsen

Närmare bestämmelser om delgivningsförfarandet inom rättegångsväsendet

finns i delgivningskungörelsen (1947: 641), som gäller för allmän domstol,

domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol och arbetsdomstolen.

Enligt delgivningskungörelsen sker domstolsdelgivning i första

hand på det sättet att handlingen sänds till den som skall delges genom

tjänstebrev eller bud med begäran om skriftligt erkännande av mottagandet

(4 §). Kungl. Maj :t har den 30 juni 1965 föreskrivit, att delgivningserkännande

får lämnas för postbefordran utan att avsändaren förser försändelsen

med frimärken eller betalar postavgiften kontant. Postavgifter för sådana

försändelser betalas av allmänna medel enligt förordningen (1945:

329) angående utgörande av postavgifter för tjänsteförsändelser m. in.

Om det finns särskild anledning att anta att skriftligt erkännande inte

kommer att lämnas, bör delgivningen ske genom postverket (postdelgivning)

eller, om detta förfarande inte kan tillämpas, genom stämningsman

eller annan, vars intyg kan anses utgöra fullt bevis om delgivningen, s. k.

stämningsmannadelgivning (5 §). För stämningsmannadelgivning bör företrädesvis

anlitas polismyndighet eller särskilt förordnad stämningsman,

som bor i närheten av den som söks för delgivning. Delgivning med den som

är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller ungdomsvårdsskola bör ske genom tjänsteman vid anstalten (7 §).

2.3. Delgivningsbestämmelser för taxeringsförfarandet

Bestämmelser om förfarandet vid delgivning inom taxeringsväsendet

finns i taxeringsförordningen (1956: 623). Delgivning skall här i första hand

ske genom posten, varvid bestämmelserna i RB om delgivning av annan

handling än stämning skall äga motsvarande tillämpning (54 § tredje stycket).

Om postdelgivning inte är möjlig, skall polismyndighet anlitas (54 §

fjärde stycket).

Närmare föreskrifter om delgivningsförfarandet på nu berört område

finns i kungörelsen (1957: 514) med föreskrifter om delgivning genom posten

av handling från taxeringsmyndighet. Kungörelsen gäller för taxeringsnämnd,

fastighetstaxeringsnämnd, taxeringsintendent, prövningsnämnd, fastighetsprövningsnämnd,

sjömansskattenämnden och länsstyrelse.

2.4. Delgivningscirkuläret m. m.

För andra myndigheter än de förut behandlade gäller bestämmelserna i

Kungl. Maj :ts cirkulär (1943: 772) till statliga och kommunala myndigheter

om postverkets anlitande för delgivning av myndighets beslut in. m. Enligt

detta skall delgivning, om det är möjligt, ske genom att handlingen sänds

med posten, varvid försändelsen kan rekommenderas och mottagningsbevis

kan begäras. Sker översändandet under rekommendation, kan myndigheten

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

bestämma att försändelsen får kvitteras ut endast av adressaten personligen.

Om delgivning inte kan ske på detta sätt, får myndigheten anlita stämningsman

eller polismyndighet för delgivningen. Särskilda blanketter till

delgivningsbevis används inte utan delgivningsbeviset tecknas på avskrift

eller kopia av den handling som skall delges.

För vissa myndighetsområden finns i skilda författningar delgivningsbestämmelser

av varierande utformning. Jag återkommer till dessa i det följande.

2.5. Bestämmelser om delgivning på annat sätt än genom handlingens

överlämnande

I vissa fall kan delgivning inte ske genom att handlingen överlämnas. Så

kan vara förhållandet om. den som söks för delgivning saknar känt hemvist

eller av annan anledning inte går att anträffa. För sådana situationer föreskrivs

för rättegångsväsendets del i 33 kap. 12 § RB att handlingen skall anslås

i rättens kansli och att meddelande härom skall införas i Post- och Inrikes

Tidningar och eventuellt också i annan tidning, s. k. kungörelsedelgivning.

Om den som söks har känt hemvist men ändå är oanträffbar, kan i

vissa fall delgivning ske genom att handlingen fästs på dörren till vederbörandes

bostad (s. k. spikning).

Den oftast föreskrivna, formen för delgivning på annat sätt än genom

handlingens överlämnande är delgivning genom kungörande i kyrka. I KBr

den 5 januari 1808 ges vissa bestämmelser om delgivning av länsstyrelsernas

eller kollegiernas avgöranden i sådana ekonomi- och politimål som rör antingen

hela menigheter eller så många särskilda personer att en bestyrkt

avskrift av samma beslut inte kan tillställas varje person utan större besvär

och kostnad. Sådana avgöranden skall kungöras genom uppläsande från

vederbörande predikstolar. Samma förfarande skall tillämpas beträffande

kommunikationsresolutioner i nämnda fall.

Kyrkokungörande i förening med annan form av bekantgörande föreskrivs

i RB i fråga om byalag, härad och tingslag (33 kap. 16 § första stycket

och 19 § andra stycket RB ) samt i ett avsevärt antal specialförfattningar.

Kungörandet har emellertid under senare tid endast sällan skett genom

uppläsande i kyrka. Genom lagen (1942: 117) med vissa bestämmelser om

kungörande i kyrka möjliggjordes det förfarandet att kungörelsens rubrik

eller kort uppgift om dess innehåll samt anvisning om var kungörelsen finns

fick anslås på lämplig plats i eller vid kyrkan. Kyrkoknngörandet blev därigenom

i verkligheten ett kungörande genom anslag. Ytterligare ett steg bort

från anknytningen till kyrkan har i fråga om världsliga kungörelser, beslut

och meddelanden tagits genom lagen (1968: 687) om ändring i lagen

(1942: 117) med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka. I denna lag,

som träder i kraft den dag Kungl. Maj :t förordnar, föreskrivs nämligen att

om det i lag eller författning är föreskrivet att kungörelse skall läsas upp

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

i kyrka, anslag i stället skall ske på sätt och plats som Kungl. Maj :t föreskriver.

I fråga om kungörelser som rör kyrkliga angelägenheter har anknytningen

till kyrkan ansetts böra behållas. Beträffande sådana kungörelser

skall Kungl. Maj :t liksom nu ha rätt att förordna att kungörelsen skall

läsas upp i kyrkan förutom att den anslås.

Vid sidan om kyrkokungörande förekommer andra former av kungörande

med ungefär samma funktion. Sålunda anslås ofta förslag till tjänster och

beslut om tjänstetillsättningar enligt regler i verkens instruktioner på myndighetens

egen anslagstavla, se t. ex. 10 och 12 §§ statstjänstemannastadgan

(1965:601). Postunderrättelser och meddelanden om insändande av postsparbanksböcker

för ränteanteckning skall anslås på anslagstavla i postanstalts

lokal. Kommunala beslut får kommunens medlemmar och andra som

berörs därav reda på genom ett särskilt anslagsförfarande kombinerat med

tillgänglighållande. Se bl. a. 24 § fjärde stycket kommunallagen (1953: 753).

Kallelse till sammanträde eller förrättning i ärende som berör mark som är

samfälld för fler än tio fastigheter med skilda ägare får i de fall då det inte

finns någon känd styrelse eller förvaltare för samfälligheten sändas till en

av delägarna för att vara tillgänglig för dem alla. Uppgift om vilken delägare

som har fått kallelsen tas i sådant fall in i kungörelsen om förrättningen och

kungörelsen anslås i »socken- eller rådstugan» eller på annan plats i kommunen.

Bestämmelser med denna innebörd finns bl. a. i 57 § lagen (1917:

189) om expropriation, 23 § 3 mom. gruvlagen (1938:314) och 25 § lagen

(1939: 608) om enskilda vägar. En bestämmelse om kungörande av speciellt

slag finns i 13 § 2 mom. skogsvårdslagen (1948: 237). Om ett interimistiskt

awerkningsförbud skall delges men den som söks inte kan anträffas, får

delgivning ske genom att förbudet anslås på avverkningsplatsen och läses

upp för avverkningsmanskapet. Enligt 3 § lagen (1886: 46) angående stenkolsfyndigheter

m. m. skall ansökan om koncession att bearbeta stenkolsfyndighet

bl. a. anslås på lämpligt ställe i orten.

Delgivning genom att handling lämnas till den som söks för delgivning

eller genom kungörande i kyrka skall ibland kompletteras genom ett allmängörande,

t. ex. i en kungörelsesamling eller genom annons i pressen. Ett

sådant allmängörande ersätter inte delgivning utan har till syfte att ge eu

mera allmän spridning åt det meddelade. Bland kungörelsesamlingarna

märks särskilt länskungörelserna. Tillkännagivande som har tagits in i

länskungörelse skall under vissa förutsättningar kungöras i kyrka men kan

om det är av synnerlig vikt att tillkännagivandet vinner spridning bland allmänheten

och annat kungörelsesätt inte är föreskrivet anslås i länet. Polischefen

upprättar en plan för var sådana anslag skall ske och planen fastställs

av länsstyrelsen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl Maj:ts proposition nr 13 år 1970

3. Tidigare reformsträvanden

Inom förvaltningsförfarandet finns — förutom generella bestämmelser i

1808 års kungl. brev om delgivning med menigheter, 1942 års lag om kyrkokungörande

och 1943 års delgivningscirkulär — bestämmelser av synnerligen

växlande innehåll om delgivning i särskilda slag av ärenden. Uppmärksamheten

har sedan länge varit inriktad på spörsmålet att åstadkomma

en såvitt möjligt enhetlig reglering beträffande delgivning inom förvaltningen.

Bl. a. kan hänvisas till den utredning som har verkställts av professorn

Nils Herlitz angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter

i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor

(SOU 1946: 69 s. 127 och 136).

En fråga som har tilldragit sig särskild uppmärksamhet och som berör

både rättegångsväsendet och förvaltningsförfarandet är frågan om delgivning

genom kungörande i kyrka. Denna delgivningsform har länge ansetts

otidsenlig och förslag har tid efter annan väckts om att ersätta den med

mera moderna former av bekantgörande. En redogörelse för reformsträvandena

på detta område lämnas i avsnitt 4.3.

Besvärssakkunniga föreslog enhetliga regler om delgivning i förvaltningsärenden.

Vid utformningen av dessa bestämmelser utgick de sakkunniga

från RB:s regler. De ställdes därvid inför valet att ta upp delgivningsbestämmelser

med samma lydelse som motsvarande stadganden i RB eller att

ge bestämmelserna formen av en hänvisning till RB. Främst för att lagtexten

skulle bli överskådlig och lättläst föredrog de sakkunniga att med ett fåtal

undantag inte hänvisa till RB utan tog i stället in fullständiga regler i lagförslaget.

Reglerna redigerades emellertid i viss utsträckning annorlunda

än i RB.

De sakkunnigas förslag innebar i stora drag att alla myndigheter skall få

tillgång till de delgivningsförfaranden som nu finns angivna i RB. Delgivning

skulle i första hand ske genom posten antingen i brev, som kan rekommenderas,

eller också genom postdelgivning i särskild ordning. I sista

hand skulle stämningsman anlitas. RB:s regler om surrogatdelgivning skulle

få tillämpas inom förvaltningsförfarandet. Även vissa andra nyheter föreslogs,

varvid kan nämnas att frågan om delgivning med stora och obestämda

personkretsar förordades få en enhetlig lösning.

Remissyttrandena över besvärssakkunnigas förslag till delgivningsregler

för förvaltningsförfarandet var i huvudsak positiva. De anförda synpunkterna

finns redovisade i den departementspromemoria som ligger till grund för

det nu aktuella lagstiftningsärendet. I vissa delar kommer jag att beröra

dem också i det följande.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

59

4. De principiella ställningstagandena i departementspromemorian och

huvuddragen av promemorieförslagen

4.1. Allmänna synpunkter

I departementspromemorian konstateras inledningsvis, att 33 kap. RB

ger detaljerade föreskrifter om hur man skall förfara i olika situationer, när

en handling bevisligen skall bringas till någons kännedom. Inom förvaltningsförfarandet

finns däremot inte någon motsvarande allmän reglering av

hur delgivning skall ske i olika fall. Även där uppstår dock frågor huruvida

delgivning får ske med ställföreträdare eller ombud, hur delgivning med

juridiska personer skall gå till, hur man skall förfara när en person inte

kan anträffas eller vägrar mottaga handlingen och under vilka förutsättningar

den individuella delgivningen i övrigt kan ersättas med surrogatformer.

Det finns visserligen för vissa förvaltningsrättsliga områden regler,

likartade med dem inom rättegångsväsendet, men sådana i’egler förekommer

förhållandevis sparsamt och är delvis ofullständiga. Behov av enhetliga

delgivningsbestämmelser föreligger obestridligen även inom förvaltningsförfarandet.

I promemorian framhålls vidare, att det från rättssäkerhetssynpunkt är

av betydelse att delgivningsformerna såvitt möjligt blir desamma på olika

områden av rättslivet. I stort sett föreligger inte några sakliga skäl att i detta

avseende göra skillnad mellan förfarandena vid domstolar och förvaltningsmyndigheter.

Vidare blir det enklare för dem som skall ombesörja delgivningarna

om delgivningsförfarandet följer samma regler oavsett om domstol

eller förvaltningsmyndighet påkallar delgivningen. Genom en enhetlig lagstiftning

om delgivning kan större enhetlighet i delgivningsförfarandet på

olika rättsområden åstadkommas, och åtskilliga specialbestämmelser i skilda

författningar torde kunna utgå helt. Ytterligare framhålls att vissa sakligt

sett opåkallade skiljaktigheter mellan regleringarna i olika författningar bör

elimineras.

Mot bakgrunden av det anförda förordas i promemorian, att det införs en

central reglering av delgivningsförfarandena, gemensam för domstolarna

och övriga myndigheter.

I promemorian framhålls att man för genomförandet av en lagstiftning

som avser gemensamma delgivningsbestämmelser för rättegång och förvaltning

först och främst måste slå fast vad som menas med delgivning.

Innebörden av de olika bestämmelser som föreskriver eller förutsätter delgivning

synes vara att någon skall få kännedom om innehållet i en handling.

Används ordet delge eller böjningsformer därav synes kravet vara att kännedom

om handlingens innehåll skall meddelas genom att handlingen eller

avskrift eller kopia därav lämnas till den sökte eller någon som är behörig

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

att ta emot handlingen för denne eller att handlingen publiceras på sätt som

har angetts särskilt, t. ex. genom kungörelse. I vissa fall sägs att någon skall

underrättas. Detta torde innebära att delgivning kan ske, varvid bestämmelserna

om surrogatdelgivning dock inte alltid är tillämpliga. Även andra möjligheter

än delgivning står emellertid öppna och underrättelse torde bl. a.

kunna lämnas muntligen. Slutligen finns det också bestämmelser att meddelande

skall sändas till vissa personer, ofta i rekommenderade brev. I dessa

fall gäller i regel inte något formellt krav att meddelandet också når adressaten.

Enligt RB avses i princip med delgivning att en handling bevisligen lämnas

till någon som är behörig att ta emot den. I en lag som reglerar delgivningsförfarandet

bör delgivningsbegreppet ha samma innebörd som i RB.

Man kan då lämpligen låta delgivningslagen bli tillämplig, när en handling

skall bevisligen överbringas till någon. Däremot skulle lagen inte behöva

tillämpas om bevislig delgivning inte har föreskrivits eller förutsatts.

De författningar som reglerar olika förvaltningsförfaranden innehåller nu

i många fall särskilda bestämmelser om överbringande av handlingar. Det

förekommer sålunda bestämmelser som föreskriver endast att en handling

skall sändas till någon men också bestämmelser som innebär att överbringandet

skall ske i särskild, närmare beskriven ordning. Åtskilliga varianter

i sistnämnt hänseende förekommer.

Om en central delgivningslag skall införas, bör den vara tillämplig i de

fall då speciallagstiftningen innebär att bevislig delgivning skall ske men

saknar särskilda bestämmelser om förfarandet vid delgivning. Om speciallagstiftningen

innehåller en särskild reglering av hur överbringande av

handlingar skall gå till, skall denna reglering gälla även i fortsättningen och

delgivningslagen sålunda inte tillämpas. Innehåller speciallagstiftningen bestämmelser

som på någon särskild punkt avviker från delgivningslagen, bör

denna lag vara tillämplig i övrigt.

Delgivningslagen bör sålunda få en sådan konstruktion att delgivning

skall ske på sätt som föreskrivs i lagen utan att föreskrift därom eller hänvisning

behövs i den författning som reglerar förfarandet på ett visst område.

Å andra sidan kommer det att innebära ett slags hänvisning till delgivningslagen

när annan författning innehåller uttrycklig föreskrift att delgivning

skall ske. Det är i klarhetens intresse önskvärt att författningarna

anger i vilka fall ett tillkännagivande skall göras genom delgivning och när

det kan ske på ett mindre fonnbundet sätt.

Det sist sagda gäller särskilt författningarna på förvaltningsförfarandets

olika områden. I vissa sådana författningar är det sålunda ibland oklart om

ett tillkännagivande skall ske genom delgivning eller på annat sätt. Oklarhet

blir också följden av att ordet delgivning används i skiftande betydelse i

olika författningar. Sålunda har ordet i 7 och 22 §§ gruvlagen samt 14 §

1 mom. kommunallagen en annan mening än i RB. Vidare är det i en del

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

förvaltningsrättsliga författningar oklart i vad män ordet delgivning innebär

att det får ske delgivning enligt 33 kap. 8—10 §§ RB (surrogatdelgivning,

varmed menas att handling överbringas till annan än den som

ytterst söks för delgivning). Fastän den föreslagna delgivningslagen inte

behandlar frågan när delgivning skall ske, blir det därför nödvändigt att gå

igenom de viktigaste författningarna för att få dem att stämma överens med

delgivningslagens terminologi och systematik.

Delgivningslagen bör enligt promemorian bli tillämplig på delgivning hos

domstolar och andra myndigheter. Lagen skall sålunda i princip ersätta

RB:s delgivningsbestämmelser och de delgivningsföreskrifter som finns i

olika förvaltningsrättsliga specialförfattningar. Ibland knyts självständiga

beslutsfunktioner till ämbeten eller tjänster, vilka i organisatoriskt hänseende

hör till viss myndighet. Som exempel kan nämnas kammaradvokatfiskalsämbetet

hos kammarkollegiet, inskrivnings- och konkursdomare hos

underrätterna och taxeringsintendenter hos länsstyrelserna. Även i dessa

fall torde delgivningslagen få tillämpas. Delgivningslagen bör även få tilllämpas

av bergmästaren.

Delgivningslagen får salunda ett något mera vidsträckt användningsområde

än RB och den föreslagna förvaltningslagen sammantagna. Förvaltningslagen

avses nämligen skola tillämpas hos förvaltningsmyndigheterna alltså

främst hos länsstyrelser och centrala myndigheter med underordnade statliga

och kommunala organ, men inte hos förvaltningsdomstolarna och -—- frånsett ett fåtal bestämmelser —- inte heller hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Bestämmelser om delgivning finns emellertid också utanför rättegångs- och

förvaltningsförfarandet. Här blir delgivningslagen i princip inte tillämplig.

1 mån av behov torde lagen dock genom föreskrift i annan författning kunna

göras tillämplig utanför sitt egentliga tillämpningsområde. Fn sådan hänvisning

som nu finns t. ex. i fråga om uppsägning av arrende- eller hyresavtal i

2 kap. 38 § och 3 kap. 36 § lagen (1907: 36) om nyttjanderätt till fast egendom

kan sålunda ersättas med hänvisning till vissa bestämmelser i delgivningslagen.

4.2. De skilda dclgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

Promemorieförslaget anknyter tämligen nära till den ordning som nu gäller

för rättegångsväsendet i fråga om de delgivningsmetoder som skall stå till

förfogande. Vissa nyheter föreslås dock, främst i syfte att de enklaste och

billigaste förfarandena skall komma till användning i första hand.

Nu gällande bestämmelser beträffande förekommande delgivningsförfaranden

för rättegångsväsendets del har redan nämnts (33 kap. 5 § RB och vissa

bestämmelser i delgivningskungörelsen som har refererats under 2.2.). I

praktiken gestaltar sig förfarandena i stora drag på följande sätt. För delgivning

inom riket anlitas posten, om inte rätten finner att den bör ske på

annat sätt. Delgivning genom posten sker på så sätt att handlingen sänds

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

till den som söks i vanligt tjänstebrev tillsammans med en blankett för erkännande

av delgivningen. Denna blankett skall mottagaren skriva under

och skicka tillbaka till domstolen, varvid han inte behöver betala porto. Om

delgivning inte går att genomföra på detta sätt, får postverket anlitas för att

utföra delgivningen i särskild ordning. Även i detta fall skickas handlingen

i tjänstebrev. På baksidan av kuvertet klistras en blankett för delgivningserkännande

fast. Försändelsen avlämnas sedan genom en brevbärare som

ser till att mottagaren skriver under delgivningsblanketten. Vägrar mottagaren

att ta emot handlingen intygar brevbäraren på blanketten, att han har

överlämnat försändelsen men att mottagaren vägrat att underteckna delgivningserkännandet.

Blanketten skils därefter från kuvertet och sänds tillbaka

till domstolen genom postverkets försorg. Om domstolsdelgivningen inte går

att genomföra med postens hjälp, för delgivningen ske genom stämningsman.

Handlingen skickas då i ett kuvert tillsammans med blankett för delgivningsbevis

till stämningsmannen som söker upp adressaten, lämnar över

handlingen och återsänder delgivningsbeviset.

Det nu sagda gäller således domstolarnas delgivningar. Inom förvaltningen

förekommer olikartade delgivningsbestämmelser. De oftast förekommande

metoderna är rekommenderat brev — med eller utan mottagningsbevis

-— samt stämningsmannadelgivning genom polismans försorg. I betydande

omfattning saknas dock författningsbestämmelser om vilka delgivningsförf

ar anden som skall användas.

I departementspromemorian förordas att både domstols och annan myndighets

delgivning i första hand skall ske genom att handlingen sänds med

posten i vanligt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen delgivningserkännande

eller mottagningsbevis begärs. Denna delgivningsform, som benämns

ordinär delgivning, bör enligt promemorian stå öppen för alla myndigheter,

vare sig de är tjänstebrevsberättigade eller inte. Särskilda föreskrifter

bör meddelas om att delgivningserkännande skall få skickas tillbaka

till myndigheten portofritt. Det kan inte råda något tvivel om att

ordinär delgivning är den billigaste delgivningsformen. Denna delgivningsform

väcker vidare ringa uppmärksamhet och torde därför vara fördelaktig

också för adressaten. Man måste dock räkna med fall då adressaten inte är

villig att medverka till att delgivningen blir genomförd genom att skicka

tillbaka delgivningserkännande eller bege sig till postanstalt för att kvittera

ut en rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. Situationer finns

då behovet av medverkan från den söktes sida kan göra att ordinär delgivning

framstår som en osäker metod. Som exempel nämns dels att preskription

är nära förstående, dels att en förhandling skall äga rum med kort varsel.

Om ordinär delgivning i sådana situationer som nu har angetts bedöms

som osäker eller utsiktslös eller om delgivningen har misslyckats därför att

adressaten inte har erkänt delgivningen, anvisar promemorian andia del
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

givningsformer, antingen särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning.

Med särskild postdelgivning förstås att posttjänsteman ombesörjer

en delgivningsförrättning i särskild ordning. För stämningsmannadelgivning

anlitas stämningsman eller annan, vars intyg enligt särskilda bestämmelser

utgör fullt bevis om delgivning. Vid valet mellan dessa två delgivningsformer

bör beaktas att särskild postdelgivning är avsevärt billigare

än stämningsmannadelgivning. Delgivning genom posten väcker också

mindre uppmärksamhet. I promemorian förordas därför att särskild postdelgivning

används framför stämningsmannadelgivning. Sistnämnda delgivningsform

bör få användas om delgivningen varken går att genomföra som

ordinär delgivning eller särskild postdelgivning.

Beträffande valet mellan olika möjligheter till stämningsmannadelgivning

anläggs i promemorian följande synpunkter.

En viktig tanke när det har gällt att reformera bestämmelserna om delgivning

har varit att polisen i största möjliga utsträckning skall avlastas från

delgivningsuppgifter. Det är nödvändigt att polispersonal inte i onödan används

för andra uppgifter än de rent polisiära. Polispersonal bör inte ryckas

från sina normala arbetsuppgifter för att fullgöra delgivningsuppdrag. De

anförda skälen motiverar, att delgivningsbestämmelserna ges sådant innehåll

att det framgår att de mer kvalificerade formerna inte får användas

förrän enklare former har prövats och misslyckats eller redan från början

efter noggrann prövning har bedömts utsiktslösa. När det gäller den mest

kvalificerade formen, stämningsmannadelgivning, bör det ställas upp särskilda

villkor för att polismyndighet skall få anlitas. I enlighet härmed har

i den föreslagna delgivningsltungörelsen uppställts som villkor att delgivningsärendet

är synnerligen brådskande eller att polismyndighetens biträde

är påkallat av annan särskild anledning.

Till uppsättningen av delgivningsförfarandena bör räknas också kungörelsedelgivning

och s. k. spikning (33 kap. 12 § andra stycket andra punkten

RB). Promemorians förslag beträffande den förstnämnda delgivningsformen

behandlas dock särskilt i närmast följande avsnitt och beträffande

den sistnämnda i specialmotiveringen.

Nära samband med frågan om delgivningsmetoderna har självfallet frågan

i Vad mån handling får delges genom att den lämnas till annan än den sökte,

s. k. surrogatdelgivning. Nuvarande regler härom för domstolarnas del finns

i 33 kap. 8—10 §§ RB och innebär i korthet följande.

Om den som söks för delgivningen har känt hemvist här i landet men inte

träffas där, får handlingen lämnas till annan medlem av det hushåll han

tillhör. Träffas inte heller någon sådan person, får handlingen lämnas till

den söktes hyresvärd, förutsatt att han bor i huset, eller — under samma

förutsättning — till portvakt eller annan som har tillsyn över huset. Driver

den sökte rörelse med fast kontor, får handlingen också lämnas till biträde

på kontoret, om den sökte själv inte träffas där. Om handlingen lämnats en
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ligt de nu återgivna reglerna, som finns i 8 §, skall också ett meddelande om

vad som har skett sändas med posten till den sökte under hans vanliga

adress. I 9 § ges bestämmelser om delgivning med bolag, förening eller annat

samfund eller stiftelse eller annan sådan inrättning. Om det i dessa fall

finns ett kontor där förvaltningen förs och någon som är behörig att ta emot

delgivning för bolaget etc. vanligen har sitt arbete men denne inte träffas

där under vanlig arbetstid, får handlingen i stället lämnas till biträde på

kontoret. Även i detta fall skall ett meddelande om överlämnandet sändas

med posten. Reglerna i 9 § gäller också i det fallet att kommun eller annan

sådan menighet har kontor för förvaltningen. Delgivning enligt 8 § får inte

äga rum i fall då bolag, kommuner m. fl. har kontor som avses i 9 §.

I promemorian konstateras att det för den enskilda parten i en rättegång

eller ett administrativt förfarande är en rättssäkerhetsgaranti att han får

del av handlingar och annan utredning som ligger till grund för avgörandet.

Emellertid kan kravet på delgivning inte ställas så högt att ett mål eller

ärende aldrig kan avgöras utan att parten personligen har delgetts allt

material som avgörandet skall grundas på. Detta gäller framför allt om

parten har avvikit eller håller sig undan på annat sätt i avsikt att hindra

ett avgörande. I andra fall kan det med hög grad av sannolikhet antas att

den som söks för delgivning får del av handlingen även om den lämnas till

någon i hans bostad eller på hans kontor.

I RB finns, som har framgått, utförliga bestämmelser som gör det möjligt

att delge på annat sätt än genom att lämna handlingen till den sökte personligen.

Det anses föreligga ett behov av klara bestämmelser om surrogatdelgivning

även för förvaltningsförfarandets del. Eftersom RB:s regler i

den delen i allt väsentligt har fungerat tillfredsställande, förordas att i delgivningslagen

tas in bestämmelser av i sak samma innebörd.

I departementspromemorian diskuteras vidare huruvida några bestämmelser

skall tas in i delgivningslagen som inskränker tillämpningen av vissa

av de delgivningsmetoder som anges i lagen. Därvid kommer man fram till

att en allmän delgivningslag som görs tillämplig på hela förvaltningsområdet

bör innehålla endast sådana inskränkningar som är tillämpliga i både domstolsprocessen

och förvaltningsförfarandet. De särskilda undantag beträffande

surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning som finns i fråga om

stämning anses sålunda böra stå kvar i RB. I promemorian framhålls att

sådana bestämmelser också kan behövas i den lagstiftning som reglerar förvaltningsförfarandet.

Inskränkande bestämmelser förekommer redan nu i

bl. a. lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp

och barnavårdslagen (1960:97). Överväganden i vad mån det i övrigt är

nödvändigt att inskränka tillämpningen av de allmänna delgivningsbestämmelserna

på samma sätt som har skett i RB anses emellertid inte böra

göras i detta skede utan först när författningarna ses över i annat sammanhang.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

65

4.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

I departementspromemorian finns en redogörelse för tidigare reformsträvanden

med avseende på bestämmelserna om delgivning genom olika

former av kungörande. Det framhålls att frågan om delgivning genom kungörande

i kyrka länge har varit föremål för uppmärksamhet. I fråga om de

reformkrav som vid olika tidpunkter har framställts på detta område kan

hänvisas till prop. 1968: 151 s. 8—10. Beträffande frågans behandling under

senare tid kan här nämnas följande.

Besvärssakunniga föreslog i 5 kap. 7 § lagen om förvaltningsförfarandet

bestämmelser om delgivning genom anslag på postanstalts anslagstavla som

ersättning för bestämmelserna om delgivning genom kungörande i kyrka.

Om det kunde antas att den sökte skulle få kännedom om delgivningen genom

annons i tidning, skulle anslaget kompletteras med en sådan annons.

Kände man namn och adress på någon eller några av dem som söktes, skulle

de underrättas i vanligt brev, om det kunde ske utan större kostnad eller besvär.

Enligt huvudregeln skulle delgivningshandlingen anslås. Om denna var

av vidlyftig beskaffenhet eller om det av andra skäl inte var lämpligt att den

anslogs, skulle handlingen hållas tillgänglig hos myndigheten. Ett meddelande

om den tid under vilken handlingen hölls tillgänglig och om handlingens

innehåll skulle då anslås och föras in i tidning samt sändas med posten.

Under remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag gjordes inga

invändningar mot förslaget att ersätta kungörande i kyrka med annan

form för delgivning genom anslag.

En del av remissinstanserna, som inte ville motsätta sig delgivning genom

anslag pa postanstalts anslagstavla, framhöll dock att det var nödvändigt att

anslaget kompletterades med andra former för publicering, i första hand annonsering

i tidning. I flera yttranden berördes frågan på vilken anslagstavla

anslag lämpligen borde ske. Därvid förordade flertalet remissinstanser kommunens

officiella anslagstavla. Vissa uttalanden gjordes också till förmån

för anslag på myndighetens egen anslagstavla. Bl. a. anförde lagberedningen

att det var naturligt att handlingen anslogs hos myndigheten, om denna disponerade

fast lokal. Anslaget hos myndigheten borde enligt beredningen

vara det konstitutiva och anslag på postanstalt och kungörande i tidning

skulle användas som komplettering.

I departementspromemorians motivering konstateras inledningsvis, att

BB:s bestämmelser om kungörelsedelgivning har ansetts behöva ses över

och likaså bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet. Dessutom

måste enligt promemorian en delgivningslag som skall gälla för både

rättegång och förvaltning innehålla bestämmelser om delgivning med obestämda

kretsar av personer. När det har gällt att finna en lämplig delgivningsform

för de situationer som avses här bör valet stå mellan delgivning

genom anslag och delgivning genom annonsering i pressen. I promemorian

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

stannar man för anslagsdelgivning och föreslår, att uppsättandet av anslag

skall bli det konstitutiva elementet i delgivningen. Som ett av skälen för

denna ståndpunkt anges att delgivning så ofta bildar utgångspunkt för beräkning

av fatalietider. Som en annan orsak varför annonsering inte har

valts som konstitutivt element anges i promemorian att annonseringen ställer

sig dyrbar. För att göra förfarandet mera effektivt föreslås emellertid

att meddelande skall föras in i lämplig tidning, om man kan räkna med att

den sökte därigenom får reda på var den handling som skall delges finns. Vid

delgivning med obestämda personkretsar föreslås vidare att kända personer

som ingår i sådana kretsar skall tillställas meddelanden om anslagsdelgivningen.

När det har gällt att bestämma vilken anslagstavla som bör användas för

anslagsdelgivning, väljs i promemorian den lösningen att anslag skall ske

på kommunens officiella anslagstavla. Detta fordrar särskilda bestämmelser

om användandet av denna anslagstavla för andra än kommunala ändamål.

Sådana bestämmelser föreslås också i en särskild lag om användande av

kommunens anslagstavla för anslag enligt delgivningslagen.

4.4. Övriga frågor

När det gäller hur delgivning i övrigt skall ske, vem som skall sökas för

delgivning, när delgivning skall anses ha skett och övriga bestämmelser i

delgivningslagen intas i promemorian den ståndpunkten att RB:s delgivningsbestämmelser

med endast smärre förändringar kan föras över till

delgivningslagen. Bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet

föreslås dock bli moderniserade. Olika regler föreslås för de fall där

delägarna företräds av styrelse eller särskilt utsedd förvaltare och när så

inte är fallet. Finns styrelse eller förvaltare, skall delgivning ske med

styrelseledamot eller med förvaltaren. Finns ingen företrädare för delägarna,

föreslås anslagsdelgivning kunna användas om delägarna är flera än tio.

Är de färre, får delgivning ske med varje delägare. En nyhet är att underrätterna

föreslås bli befriade från bestyret att förordna stämningsmän. Detta

hänger samman med att delgivningslagen är avsedd att tillämpas av alla

myndigheter och således inte bara av — i huvudsak — domstolarna. I promemorian

föreslås att stämningsmän skall förordnas av länsstyrelserna.

Genom den föreslagna delgivningslagen ersätts 32 kap. 2 § första stycket

och de flesta bestämmelserna i 33 kap. RB. I fråga om nuvarande 33 kap. 7 §

RB enligt vilken bestämmelse delgivning inte får ske där gudstjänst pågår

eller sammankomst för gemensam andaktsövning äger rum på annat sätt

uttalas i promemorian att det ligger i sakens natur att delgivningsåtgärder

inte bör företas i sådant sammanhang och att särskild bestämmelse av denna

innebörd därför inte behövs.

Vissa delgivningsbestämmelser i 33 kap. RB är utformade med speciell

tanke på rättegångsväsendet. De har därför ansetts böra stå kvar i RB. Den
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

67

na uppläggning innebär sålunda att allmänna delgivningsbestämmelser tas

in i en delgivningslag och vissa för rättegångsväsendet speciella delgivningsbestämmelser

får stå kvar i RB.

Som förut har nämnts förutsätter promemorieförslaget att bestämmelser

om när delgivning skall ske finns i RB och specialförfattningar. Den föreslagna

delgivningslagen reglerar bara sättet för delgivning. F. n. finns emellertid

i specialförfattningar bestämmelser som föreskriver både när delgivning

skall ske och hur den skall verkställas. I departementspromemorian har

efter genomgång av de olika författningarna föreslagits ändringar i delgivningsbestämmelserna

för att anpassa dem till delgivningslagen.

Vid genomgången av specialförfattningarna har vissa huvudtyper av delgivningsföreskrifter

kunnat urskiljas. De vanligaste bär formen av mera

allmänna hänvisningar till RB:s delgivningsregler. Dessa hänvisningar är

dels av sådant slag att den föreslagna delgivningslagen kan få bli tillämplig

utan inskränkning, dels av sådant slag att vissa bestämmelser måste undantas.

Det förekommer också fall där hänvisning sker direkt till vissa bestämmelser

i 33 kap. RB. Som exempel på sådan hänvisning nämns i promemorian

66 § nykterhetsvårdslagen. Här föreskrivs att delgivning skall ske genom

posten och att biträde för delgivning får påkallas hos polismyndigheten

om postdelgivning inte används. I övrigt hänvisas beträffande delgivning

till 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ RB. Med den som har känt hemvist eller

känd vistelseort utomlands får delgivning i dessa fall sålunda inte ske enligt

lagen på den orten. Inte heller får surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning

användas. I departementspromemorian uttalas att dessa delgivningsformer

inte heller i fortsättningen bör få tillämpas med hänsyn till den

ömtåliga och strängt personliga natur som de ärenden som här avses har.

Andra typer av delgivningsföreskrifter som i departementspromemorian

har ansetts böra ändras till överensstämmelse med den föreslagna delgivningslagen

är sådana som innebär att handling skall översändas i rekommenderat

brev med mottagningsbevis eller att underrättelse eller kallelse

skall ske bevisligen.

Föreskrivs att en handling skall tillställas någon, anses detta i promemorian

i princip innebära att delgivning skall ske med adressaten personligen.

1 promemorian behandlas vidare vissa bestämmelser i jorddelningslagen

och vissa andra författningar rörande fastighetsförhållanden som handlar

om kollektivdelgivning med delägare i samfälld mark. Dessa bestämmelser

har befunnits överensstämma med delgivningslagens bestämmelser om

delgivning i dessa situationer och därför kunna upphävas.

Ytterligare anmärks i departementspromemorian att det vid genomgången

av författningarna har påträffats bestämmelser som inte kan hänföras till

någon av de typer delgivningsföreskrifter som har beskrivits förut. Det finns

sålunda bestämmelser om att delgivning skall ske skriftligen eller att del
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

givning skall ske bevisligen. Det finns också bestämmelser där ordet delgivning

används i annan bemärkelse än ordet avses få i delgivningslagen.

Vidare förekommer bestämmelser där delgivning innefattar flera möjliga

förfaranden än de som nämns i delgivningslagen. Även i de fall som nu har

angetts har överensstämmelse med delgivningslagen eftersträvats.

De ändringar som behövs till följd av lagen om ändring i 1942 års lag med

vissa bestämmelser om kungörande i kyrka behandlas också i promemorian.

Föreskrifter om kungörande i kyrka finns i ett stort antal författningar.

Dessa föreskrifter har ansetts böra ersättas med föreskrift om kungörande

genom anslag, så långt detta är möjligt.

1 departementspromemorian framhålls slutligen att en reform av delgivningsbestämmelserna

får verkningar i ekonomiskt avseende. Förfrågningar

har gjorts hos ett par länsstyrelser om hur många av de delgivningsuppdrag

som under ett visst år har lämnats till stämningsmän eller polismyndighet

(delgivningscentral), som i stället skulle ha kunnat lämnas till postverket.

Därvid har framkommit att drygt en tredjedel av delgivningarna bör ha

kunnat ske på billigare sätt genom postverket. I promemorian stryks under

att man vid utarbetandet av den nya delgivningslagstiftningen har strävat

efter att begränsa belastningen på polisen. Kostnadssynpunkten har också

varit avgörade vid valet mellan anslagsdelgivning och delgivning genom annonsering.

Dock kan enligt promemorian även de föreslagna bestämmelserna

om anslagsdelgivning medföra viss fördyring. Det torde nämligen bli nödvändigt

att meddela föreskrifter om att särskilda personer (anslagsförrättare)

skall verkställa anslagen och svara för skötseln av tavlorna. Den belastning

som de nya uppgifterna kan komma att innebära för kommunerna måste

dock enligt promemorian antas bli ringa. 5

5. Remissinstansernas allmänna uttalanden

5.1. Allmänna synpunkter

Den allmänna inställningen till förslagen i departementspromemorian

är klart positiv. Ingen remissinstans avstyrker att förslagen läggs

till grund för lagstiftning. I de flesta yttrandena görs uttalanden av allmänt

tillstyrkande innebörd. Som exempel kan anföras följande. RÅ finner förslaget

ändamålsenligt och ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Inte

heller JK finner anledning till erinran mot att förslaget upphöjs till lag i

huvudsakligen befintligt skick. Riksförsäkringsverket framhåller, att det

inom socialförsäkringen föreligger ett behov av klara och enhetliga delgivningsregler.

Enligt verkets mening kommer detta behov att fyllas av den

föreslagna delgivningslagen och delgivningskungörelsen. Verket har ingen

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

erinran mot de bestämmelser som ingår i dessa författningsförslag. Enligt

överlantmätaren i Gotlands län innebär förslagen en förtjänstfull avvägning

mellan rättssäkerhetens krav och nödvändigheten av att få till stånd så

enkla förfaranden som är möjligt i varje särskild situation. Lantmäteristyrelsen

anser, att förslagen i huvudsak har sådant innehåll att de tillgodoser

kravet på rättssäkerhet och kravet på ett tillräckligt enkelt förfarande. Positiva

uttalanden av liknande innebörd görs av advokatsamfundet, skogsstyrelsen,

statens hyresråd, länsstyrelserna i Jönköpings län, Kristianstads

län, Västerbottens län och Älvsborys län samt Taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Förslaget om gemensamma delgivningsbestämmelser

för rättegångsväsendet och förvaltningsförfarandet hälsas med tillfredsställelse

av så gott som alla remissinstanser. Ingen remissinstans har negativ

inställning i detta hänseende. RÅ anför, att det torde vara förenat med betydande

praktiska fördelar att göra delgivningsreglerna inom förvaltningsförfarandet

i möjligaste mån likartade med dem inom rättegångsväsendet.

Svea hovrätt anser, att generella och lättfattliga bestämmelser om delgivning

är önskvärda och har ingen erinran mot att sådana bestämmelser samlas

i en särskild delgivningslag. Statskontoret framhåller, att förslaget med

förutsatt tillämpning inom såväl rättegångsväsendet som förvaltningsförfarandet

tillgodoser önskemålet om en enhetlig reglering av delgivningsverksamheten.

Liknande synpunkter anförs av socialstyrelsen, poststyrelsen

och kammarrätten. Föreningen Sveriges polismästare finner det logiskt

och rationellt att bestämmelserna om delgivning förs samman i en

lag som är gemensam för domstolar och andra myndigheter. EON delar den

uppfattning som uttalas i promemorian att det från rättssäkerhetssynpunkt

är av betydelse att delgivningsformerna blir desamma på olika områden av

rättslivet och att det i stort sett inte föreligger några sakliga skäl att göra

skillnad på domstolar och andra myndigheter. EON finner den föreslagna

delgivningslagen väl ägnad att tillgodose dessa synpunkter. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Dohus län framhåller, att förslaget innebär att för de förvaltande

myndigheterna all tvekan försvinner om 33 kap. RB skall tillämpas eller

inte. Redan från denna synpunkt måste enligt länsstyrelsen förslaget hälsas

med tillfredsställelse. Överlantmätaren i Örebro län uttalar, att en för

domstolsväsendet och förvaltningen gemensam delgivningslag torde innebära

väsentliga lagtekniska förenklingar och medföra betydande lättnader i lagtillämpningen.

Enhetliga regler för delgivningsförfarandet på skilda rättsområden

underlättar arbetet för den som skall svara för delgivningen och

medför över huvud taget ökad rättssäkerhet. RPS stryker under att det för

dem som skall verkställa delgivningar är angeläget att så enhetliga regler

som möjligt gäller för delgivningsförfarandet. Liknande uttalanden görs av

statskontoret och länspolischefen i Kristianstads län.

Några myndigheter är något mera återhållsamma i sina uttalanden i denna

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

del, dock utan att avstyrka gemensamma delgivningsbestämmelser. Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser sålunda, att det ur domstolssynpunkt

närmast innebär en nackdel att de centrala delgivningsbestämmelserna

bryts ut från RB medan vissa för delgivning i rättegång speciella

regler kvarstår där. Allmänt sett är det dock enligt föreningen så pass

stora praktiska fördelar med en för alla myndigheter gemensam delgivningslag

att föreningen anser sig böra tillstyrka förslaget i detta avseende. Överlantmätaren

i Hallands län anser, att det innebär en fördel för förvaltningen

om det ges enhetliga regler för delgivningsförfarandet så att detta i princip

blir en fristående procedur som i normalfallet är oberoende av vilken myndighet

som handlägger ärendet. En förutsättning är dock att enhetligheten

inte medför ökad tyngd i de särskilda förfaranden som hittills har visat sig

fungera tillfredsställande. Länsstyrelsen i Södermanlands län delar uppfattningen

att det är lämpligt med en gemensam delgivningslag men befarar att

de föreslagna bestämmelserna för vissa verksamhetsgrenar, som t. ex. i fråga

om överexekutors handräckningsärenden hos länsstyrelsen, kan komma

att vålla de administrativa myndigheterna ett inte oväsentligt merarbete.

Liknande farhågor för ökad arbetsbelastning hos länsstyrelserna uttalas av

länsstyrelsen i Stockholms län.

Under remissbehandlingen har någon väsentlig anmärkning inte riktats

mot den föreslagna delgivningslagens konstruktion och

principer. Socialstyrelsen vitsordar, att det är angeläget att det slås

fast vad som förstås med delgivning och att begreppet ges samma innebörd

i all lagtext. Även poststyrelsen anser det vara fördelaktigt att man söker

åstadkomma en enhetlig innebörd i författningarna av begreppet delgivning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner, att det är praktiskt

att delgivningsbeslämmelserna så långt sig göra låter samlas i en lag och

en kungörelse samt att en enhetlig terminologi genomförs i de många till

delgivningsväsendet spridda författningarna. Länsstyrelsen i Jönköpings

län har intet att invända mot de principer som ligger till grund för förslaget

utan anser att det är väl genomtänkt och att det bör kunna godtas

i huvudsak. Positiva uttalanden av liknande art görs av länsstyrelsen i Västerbottens

län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Gotlands län och

Hallands län samt domkapitlet i Uppsala stift.

JK finner, att den anpassning av reglerna i 33 kap. RB som påkallas

av att delgivningslagen görs tillämplig även på förvaltningsmyndigheterna

synes väl avvägd och att de särskilda bestämmelser som förvaltningens krav

föranleder inte ger anledning till någon erinran. Svea hovrätt anser, att

den föreslagna fördelningen mellan delgivningslagen och specialförfattningarna

synes väl avvägd. Kammarrätten uttalar sig i samma riktning.

I anslutning till den föreslagna delgivningslagens uppbyggnad ifrågasätter

länsstyrelsen i Västernorrlands län, om inte lagen blir mera lättillgänglig

för allmänheten om det i en inledande paragraf helt allmänt talas

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

om vad delgivning är och att reglerna i lagen beskriver tillvägagångssättet

när en handling bevisligen skall bringas till någons kännedom. I

samma syfte skulle enligt länsstyrelsen reglerna om på vad sätt delgivning

verkställs genom parts försorg kunna sammanfattas i en paragraf.

En något kritisk inställning har länsstyrelsen i Jönköpings län som ifrågasätter,

om inte ytterligare överväganden beträffande vissa delar av speciallagstiftningen

bör ske för att eliminera risken för misstolkningar.

Länsstyrelsen anser sålunda t. ex. att de nuvarande anslagsföreskrifterna i

bl. a. 209 § utsökningslagen, 150 § byggnadslagen och 44 § förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik bör behållas i sak i avvaktan på

en större revision på respektive områden. Dessa bestämmelser bör därför

enligt länsstyrelsen uttryckligen undantas från förfarandet enligt 17 § delgivningslagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län gör ett liknande uttalande.

Några remissinstanser gör uttalanden om lagens tillämpningsområde.

Riksförsäkringsverket framhåller sålunda, att de allmänna försäkringskassorna,

för vilka verket är tillsynsmyndighet, inte kan anses utgöra myndighet

i förevarande sammanhang. Den föreslagna delgivningslagen och

delgivningskungörelsen blir således inte utan vidare tillämpliga för försäkringskassorna.

Riksförsäkringsverket anser det önskvärt, att delgivningslagen

och delgivningskungörelsen genom stadgande i särskild författning

sätts i kraft för kassorna. Patent- och registreringsverket anför, att delgivningslagens

bestämmelser i och för sig skulle bli tillämpliga på vissa av

patentverkets försändelser beträffande vilka uttryckliga delgivningsföreskrifter

saknas i de författningar som ämbetsverket har att tillämpa. En

sådan tillämpning på patentverkets område skulle innebära en betydande

belastning för patentverkets kontorsorganisation. Eftersom en omläggning

enligt förslaget skulle medföra en allvarlig komplikation för patentverket,

avstyrks att de föreslagna delgivningsstadgandena görs tillämpliga för verket.

5.2. De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

Departementspromemorians förslag beträffande de olika delgivning sfö

rf arande n as utformning och tillämpningsområden

har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Flera remissinstanser uttalar särskild tillfredsställelse över att delgivningsformen

särskild postdelgivning föreslås få ett vidare användningsområde.

Bl. a. understryks detta för utsökningsväsendets del av EON och

kronofogdemyndigheten i Stockholm. Lantmäteristyrelsen anser, att formen

särskild postdelgivning är av stort intresse i fastighetsbildningssammanhang.

Denna form torde enligt styrelsen vara effektivare och snabbare

än ordinär delgivning samtidigt som merkostnaden synes vara förhållandevis

obetydlig. På grund härav och då metoden synes ha fått en ganska

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

omfattande användning vid tillämpning av nuvarande delgivningsregler

anser styrelsen, att möjligheten bör stå öppen för myndigheterna att använda

särskild postdelgivning i den utsträckning det är rationellt med hänsyn

till bl.a. kostnaderna. Styrelsen ifrågasätter, om inte departementspromemorians

förslag innebär att möjligheterna att använda särskild postdelgivning

är för begränsade. Man kan ha anledning att överväga en kombinerad

metod, t. ex. så att särskild postdelgivning automatiskt träder i funktion

i fall då liggetiden för försändelse med mottagningsbevis löpt ut utan att försändelsen

har avhämtats.

Departementspromemorians förslag om ordningsföljden vari

de olika formerna för delgivning skall användas, har i allt väsentligt vunnit

remissmyndigheternas gillande. Poststyrelsen uttalar i detta sammanhang

följande.

Förslaget till delgivningslag innebär bl. a. att ett större antal myndigheter

än för närvarande skall få möjlighet att använda sig av den delgivningsform

som i lagförslaget kallas särskild postdelgivning. Samtidigt synes

man dock kunna vänta sig att den delgivningsform som kallas ordinär

delgivning skall komma till användning i en del fall där man nu använder

de mera kvalificerade formerna för delgivning. Det vill därför synas som

om den ökade användningen av den särskilda postdelgivningen inte skulle

behöva bli så stor. Det går dock inte att med någon större grad av säkerhet

bedöma hur stor denna ökning kan bli. Under alla förhållanden bör

dock en måttlig ökning i användningen av den särskilda postdelgivningen

inte bereda Postverket några problem. Det är emellertid nödvändigt att

se till att ökningen hålls inom rimliga gränser. Den särskilda postdelgivningen

är från Postverkets synpunkt ett så pass speciellt uppdrag att en

avsevärt ökad användning kan komma att medföra driftsmässiga problem

och ökade styckekostnader för uppdraget. Redan mot bakgrund härav framstår

det som angeläget att starkt poängtera att den särskilda postdelgivningen

inte onödigtvis kommer till användning när enklare delgivningsform

är möjlig. Den strävan som kommer till uttryck i promemorian att

så mycket som möjligt föra över delgivningen till den enkla formen att

sända handlingen i vanligt brev tillsammans med en blankett till delgivningserkännande

hälsar Poststyrelsen med stor tillfredsställelse. Styrelsen

är av den uppfattningen att de kvalificerade formerna för delgivning —

den nuvarande postdelgivningen och stämningsmannadelgivningen — för

närvarande i inte så liten utsträckning används i onödan, när delgivning

i enklare form mycket väl skulle kunna användas i stället. Promemorians

syftemål i detta avseende har dock främst varit att avlasta stämningsmännen

och polismyndigheterna. Men det är också en angelägenhet

av hög rang att undvika onödigt användande av den särskilda postdelgivningen.

Åtgärder med dessa syften blir så mycket mera angelägna nu när

alla myndigheter kommer att omfattas av delgivningsbestämmelserna och

flera myndigheter än tidigare får rätt att använda särskild postdelgivning.

Enligt Poststyrelsens mening måste man ännu mera än vad som skett i

promemorian och förslagen till lag och kungörelse poängtera fördelarna

med och önskvärdheten av att delgivning alltid sker på enklast möjliga

sätt.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

73

Efter redogörelse för de kostnader som olika slag av försändelser medför

(jfr under 5.4.) konstaterar poststyrelsen, att det ligger i öppen dag att delgivning

med vanligt brev är den från kostnadssynpunkt fördelaktigaste delgivningsmetoden.

Vanligt brev når i regel snabbt och direkt adressaten i hans

bostad eller på hans kontor. Jämfört med den särskilda postdelgivningen har

det vanliga brevet den fördelen att det enkelt kan eftersändas om adressaten

har ändrat vistelseort. Delgivning med en ordinarie postförsändelse är för övrigt

över huvud taget smidigare och mindre uppseendeväckande än särskild

postdelgivning. Poststyrelsen framhåller, att delgivning med vanligt

brev har stora fördelar även i förhållande till delgivning genom rekommenderat

brev med mottagningsbevis. Poststyrelsen anser, att sistnämnda

delgivningsform bör användas bara när det anses befogat av särskilda skäl.

Poststyrelsen berör vidare hur portofriheten för delgivningserkännande

skall ordnas och kommer därvid fram till att det lämpligaste systemet är

det som nu används för delgivningserkännande till domstolar in. fl. Detta

system, som förutsätter tillstånd av Kungl. Maj :t, anser poststyrelsen vara

att föredra såväl ur myndighetens som postverkets synpunkt. Poststyrelsen

föreslår därför, att systemet med frankeringsfrihet för delgivningserkännande

får tillämpas av alla myndigheter, såväl statliga som kommunala.

Detta skulle innebära, att statsverket tar på sig portokostnaderna för dessa

försändelser även för de kommunala myndigheterna.

De förslag i departementspromemorian som syftar till att minska

polismyndighets medverkan vid delgivning har vunnit de

flesta remissinstansernas gillande. RÅ framhåller sålunda som en särskild

fördel, att bestämmelsen att stämningsmannadelgivning bara skall tillgripas

om ordinär delgivning med posten eller särskild postdelgivning inte

kan äga rum blir gällande även inom förvaltningsförfarandet. Han anser,

att detta torde medföra åtskillig arbetsbesparing för polisen. RPS, statskontoret,

länsstyrelsen i Stockholms län och länspolischefen i Värmlands

län understryker vikten av att polisens medverkan i delgivningsarbetet begränsas

i så stor utsträckning som möjligt. RPS tillägger, att det dock kan

finnas en viss fara för att polismyndigheten kommer att anlitas i samma

utsträckning som tidigare, eftersom begreppen »synnerligen brådskande»

och »annan särskild anledning» kan tolkas på sådant sätt att polisen blir

belastad i större utsträckning än som har avsetts. RPS anser, att polismyndigheten

bör anlitas endast om det på grund av ärendets synnerliga

brådska eller eljest är uteslutet att bruka annat delgivningssätt eller att anlita

stämningsmän. Även Föreningen Sveriges polismästare hälsar med tillfredsställelse,

att den nya delgivningskungörelsen ålägger myndigheterna

större restriktivitet när det gäller att använda polismyndigheterna för

stämningsmannadelgivning. Föreningen ifrågasätter, om inte detta bör

komma till tydligare uttryck i lagtexten. Liknande farhågor för att myndigheterna

inte följer rekommendationen att inte använda polismyndighe3|

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

terna i onödan för delgivning hyser länspolischefen i Kristianstads län.

Han ifrågasätter, om inte polisen bör avlastas helt från arbete med delgivningarna.

Bestyret med dessa kan tas över av kronofogdemyndigheterna,

åtminstone när det inte är fråga om brottmål. Länspolischefen anser att

delgivningscentraler sådana som de i Stockholm, Göteborg och Malmö bör

inrättas i större omfattning.

Tre remissinstanser anser, att man inte bör gå så långt som har föreslagits

i promemorian när det gäller att avlasta polispersonal från delgivningsuppgifter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare instämmer

i att ett visst utrymme bör finnas för en ökad användning av särskilt

förordnade stämningsmän. Föreningen anser dock, att det i ett betydande

antal fall kommer att innebära olägenheter för domstolsarbetet att

delgivningsuppdragen flyttas över från polisen till särskilt förordnade delgivningsmän.

Bl. a. pekas på de praktiska svårigheter som kan uppkomma

vid delgivning med personer som är bosatta utanför myndighetens verksamhetsområde.

Den föreslagna bestämmelsen i 7 § delgivningskungörelsen

och anslutande motivuttalanden ger en alltför snäv begränsning av möjligheterna

till polismannadelgivning. Det bör göras fullt klart, att domstolarna

får välja det delgivningssätt som är mest ändamålsenligt för deras verksamhet.

En tänkbar utväg att tillgodose syftet med förslaget i denna del är

att organisatoriskt inordna stämningsmännen i polisorganisationen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att det beträffande vissa typer av

ärenden inte är lämpligt att privatpersoner anlitas för stämningsmannadelgivning.

Länsstyrelsen avser att även i fortsättningen anlita polisen i dessa

fall. Liknande synpunkter anför länsstyrelsen i Västmanlands län.

Departementspromerorians förslag såvitt avser surrogatdelgivning

har — frånsett vissa anmärkningar mot lagtextens utformning —

lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Delgivningscentralen

i Stockholm ifrågasätter dock, om inte möjligheterna till surrogatdelgivning

bör utökas. Vidgade möjligheter i detta avseende efterlyses också av länsstyrelsen

i Gävleborgs län.

Delgivningscentralen i Stockholm väcker också fråga, om lagstiftningsåtgärder

som går ut på att ge stämningsmän möjligheter att begära handräckning

hos överexekutor för att få tillträde till lägenhet för delgivning

med person som vägrar öppna dörren.

Från ett par håll tas upp frågan, om inte vissa begränsningar bör gälla

för användningen av surrogatdelgivning.

Socialstyrelsen ifrågasätter sålunda, om inte förbud mot surrogatdelgivning

redan nu bör övervägas beträffande delgivning i fall som avses i 8

kap. föräldrabalken, lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, lagen

(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen

(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och

smittskydd slagen (1968:231). Länsstyrelsen i Stockholms län ställer sig

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

tveksam till ett uttalande i promemorian, nämligen att frågan i vad mån

ytterligare inskränkning i tillämpningen av de olika delgivningsformerna

inom förvaltningsförfarandet behövs bör övervägas först när författningarna

som reglerar detta förfarande ses över i annat sammanhang. Länsstyrelsen

anför som exempel på fall där problem kan uppstå 33 § 4 mom.

vägtrafikförordningen (1951: 648) som handlar om återkallelse av körkort.

1 dessa fall tillämpar länsstyrelsen f. n. 33 kap. RB analogivis. De överväganden

som ligger bakom förbudet mot surrogatdelgivning i fall som avses

i 33 kap. 13 § har därvid ansetts böra leda till att surrogatdelgivning inte

heller får användas i förevarande fall. Detta bör gälla även delgivning av

slutliga beslut enligt nykterhetsvårdslagen m. fl. och besked om återkallelse

av pass. Delgivningslagen medför enligt länsstyrelsen en annan situation.

Varken i delgivningslagen eller i flertalet specialförfattningar finns

undantag. Av delgivningslagen framgår inte, att förvaltningsmyndighet utan

ledning av författningsbestämmelser i fortsättningen skall pröva vilka delgivningsformer

i lagen som lämpligen bör användas. Om inte de olika specialförfattningarna

på förvaltningssidan redan i nu förevarande sammanhang

kan kompletteras med erforderliga delgivningsföreskrifter, torde i

vart fall lämpligen i delgivningskungörelsen förvaltningsmyndighet böra

uttryckligen åläggas att pröva om undantag skall göras från de allmänna

delgivningsreglerna.

Departementspromemorians uttalande, att en allmän delgivningslag bör

innehålla endast sådana inskränkningar i tillämpningsområdet

för de olika delgivningsformerna som gäller både för domstolsprocessen

och förvaltningsförfarandet, har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av samtliga remissinstanser.

5.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

Departementspromemorians förslag om anslagsdelgivning har blivit föremål

för stort intresse hos remissinstanserna. Olika meningar uttalas dels

i frågan huruvida anslag bör ges företräde framför annonsering i pressen

som konstitutivt element i delgivningsformen, dels beträffande valet av anslagstavla

som bör användas. Departementspromemorians förslag i dessa

hänseenden har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det övervägande

antalet av de remissinstanser som har uttalat sig. Viss kritik riktas dock mot

promemorians förslag till närmare utformning av delgivningsmetoden.

Vad angår frågan huruvida anslag eller annonsering bör väljas

som konstitutivt element anför Föreningen Sveriges häradshövdingar och

stadsdomare, att ett anslagsförfarande under nuvarande förhållanden inte lär

kunna undvaras för de delgivningssituationer som det är fråga om här. Av de

alternativ till lösning som har framkommit är enligt föreningen det som

har föreslagits i departementspromemorian det lämpligaste. Bland övriga

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

remissinstanser som uttalar sig för anslag som konstitutivt element är Svea

hovrätt, kammarrätten, länsstyrelserna i Stockholms län, Örebro län, Gävleborgs

län och Jämtlands län, lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Västernorrlands

län och i Gotlands län samt Föreningen Sveriges kommunala

förvaltnings jurister.

Informationsutredningen, länsstyrelsen i Västernorrlands län och Föreningen

Sveriges polismästare uttalar sig mot departementspromemorians

förslag och förordar, att annonsering görs till konstitutivt element vid delgivning

av det slag som avses här. Som skäl för denna ståndpunkt anför informationsutredningen

i första hand den bristande effektiviteten hos anslagsförfarandet.

Informationsutredningen anser sig vidare inte kunna vitsorda

vad som sägs i departementspromemorian om att delgivning genom annonsering

från samhällsekonomisk synpunkt är mer kostnadskrävande än

delgivning genom anslag. Inte heller den omständigheten att delgivning ofta

bildar utgångspunkt för beräkning av fatalietider finner informationsutredningen

vara ett skäl för att föredra anslag på anslagstavla framför annonsering

i pressen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser också, att tidningsannonsering

bör vara det konstitutiva elementet i delgivningen. Utgångspunkt

för beräkning av fatalietider blir då dagen för meddelandets införande

i tidning. Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges polismästare.

Föreningen uttalar, att metoden med anslagsdelgivning för ett modernt tänkesätt

måste förefalla som en relikt från en svunnen tid där massmedia inte

alls hade den betydelse och utbredning de har nu. Föreningen ifrågasätter

därför, om man inte bör låta den urgamla metoden med anslagsdelgivning

upphöra helt och ersätta den med annonsering.

De flesta remissinstanserna har i princip inte något att erinra mot förslaget

att kommunens officiella anslagstavla skall användas

för anslag enligt delgivningslagen. Poststyrelsen noterar sålunda med tillfredsställelse,

att tanken på delgivning genom anslag på postanstalterna nu

har övergetts. Anslag på kommunens anslagstavla synes vara en riktigare

lösning.

Några remissinstanser erinrar om att det särskilt i stora kommuner kan

bli nödvändigt att sätta upp anslaget på andra kommunala anslagstavlor än

kommunens officiella anslagstavla. Uttalanden av denna innebörd görs av

lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Gotlands län. Kommunalrättskommittén

påpekar, att det efter kommunindelningsreformen återstår endast

282 kommuner, av vilka en del får mycket stora områden. Överlantmätaren

i Västernorrlands län tillstyrker förslaget om anslagsdelgivning

men ifrågasätter om inte anslagen bör skötas av en fristående organisation.

Han framhåller, att effektiviteten av anslagsdelgivningen är beroende av var

anslagstavlan placeras. Annan placering än den kommunens officiella anslagstavla

har nu bör övervägas. Möjligheten att anordna mer än en anslagstavla

bör utnyttjas i folkrika och vidsträckta kommuner.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Svenska Kommunförbundet säger sig inte ha något att erinra mot promemorieförslaget

men förordar att slutligt ställningstagande inte sker förrän

informationsutredningens förslag föreligger.

Några remissinstanser uttalar den åsikten att annan anslagstavla än kommunens

officiella bör användas. Svea hovrätt har den uppfattningen att anslag

hos myndighet skall vara huvudregel och att anslag på annan plats skall

användas bara när utsikterna att nå den sökte ökar därigenom. Hovrätten

framhåller dock, att detta övervägande inte utesluter att det i speciallagstiftningen

kan vara lämpligt att föreskriva anslag på kommunens anslagstavla.

I de situationer där kungörelsedelgivning används nu anser hovrätten att det

inte finns större möjligheter att nå den sökte genom anslag på kommunens

anslagstavla än genom anslag hos myndigheten. När det är fråga om delgivning

med delägare i samfällighet eller med obestämda personkretsar, bör

däremot lokalt anslag ha visst värde. Även här är emellertid sannolikheten

liten för att ett anslag i kommunal- eller stadshus — vid sidan av annonsering

och brevmeddelanden — får självständig betydelse för delgivningens

effektivitet. Kammarrätten delar Svea hovrätts åsikt att anslag hellre bör

ske hos myndigheten i de fall, då kungörelsedelgivning används nu. Överlantmätaren

i Örebro län anser, att anslaget bör ske på postanstalts anslagstavla.

Föreningen Sveriges polismästare, vilken som förut har nämnts i princip

är mot delgivning genom anslag och i stället är förespråkare för att delgivning

i de fall som avses här sker genom annonsering, framför som ett

alternativ att anslaget sker på myndighetens anslagstavla. Härigenom kan

man komma ifrån den kostnad som skötseln av kommunens anslagstavla

medför.

Förslaget att jämte anslag skall kunna förekomma kompletterande

annonsering i pressen berörs särskilt av några remissinstanser. Överlantmätaren

i Västernorrlands län framhåller, att annonsering utan tvekan

är en effektiv meddelelseform som bör tillämpas i all den utsträckning som

det bedöms försvarligt med hänsyn till kostnaderna men också till sakens betydelse

objektivt sett för den person som man vill nå med delgivningen. RPS

anför, att annonsering i pressen särskilt i stora kommuner, där anslagstavlan

inte uppmärksammas fortlöpande, torde vara ett nödvändigt komplement till

anslaget på kommunens anslagstavla. Kammarrätten anser, att myndigheterna

bör ha större möjligheter än som anges i departementspromemorian att använda

annonsering i pressen som komplement till anslaget. Kostnaderna för

annonsering torde enligt kammarrätten kunna nedbringas genom att annonseringen

samordnas. Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att föreskriften

om komplettering av anslaget genom tidningsannonsering bör utformas som

en fakultativ bestämmelse med servicesyfte. Bedömningen i fråga om tidningskungörandet

är nämligen vansklig, och en vidsträckt tillämpning av sådant

kungörande torde komma att förorsaka betydande kostnader.

Komplettering på annat sätt än genom annons i tidning ifrågasätts av två

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

remissinstanser. Sålunda vill poststyrelsen väcka frågan om att använda

gruppkorsband, medan länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att frågan om

att använda radions regionalprogram bör övervägas.

Även i fråga om den möjlighet som promemorieförslaget ger att vid delgivning

med obestämda personkretsar skicka meddelanden till

kända personer som ingår i sådana kretsar har olika åsikter uttalats under

remissbehandlingen. Från flera håll uttalas sålunda önskemål om att den

möjlighet som nu finns i vissa fall att vid kollektivdelgivning skicka meddelande

till endast en delägare för övriga delägares räkning skall finnas med i

delgivningslagen. Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av företrädare för

lantmäteriväsendet och av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare.

5.4. Övriga frågor

Av de bestämmelser i förslaget till delgivningslag som har berörts under

4.4. har främst bestämmelserna om delgivning med delägare i samfällighet

och om förordnande av stämningsmän föranlett uttalanden från remissmyndigheternas

sida. Viss kritik har dock riktats mot utformningen av bestämmelserna

om delgivning med ombud.

Vad först angår bestämmelserna om delgivning med delägare i

samfällighet ifrågasätter kammarrätten, om inte de restriktiva bestämmelser

om kollektivdelgivning som finns i 33 kap. 16 § RB i stället bör

användas i en något uppmjukad form. Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare anser, att det är tveksamt om de föreslagna bestämmelserna

är i alla avseenden praktiskt lämpliga. Den av rättssäkerhetsskäl föreslagna

föreskriften om meddelande till varje delägare vid anslagsdelgivning, vilket

dock skall kunna underlåtas i vissa fall, anser föreningen inte heller vara invändningsfri

ur principiell synpunkt. Föreningen anför vidare.

De interna organisatoriska förhållandena inom byar och liknande samfälligheter

torde vara mycket skiftande. Där anordningen med byaålderman

förekommer, är dennes formella behörighet av varierande omfattning och

stundom ej fullt klar. I praxis lär väl i förrättningssammanhang och vid

domstol byaåldermannen i allmänhet anses behörig företräda byn, åtminstone

i viss omfattning. På många håll torde emellertid varken byaålderman

eller annan motsvarande funktionär finnas utsedd för samfälligheten.

Föreningen förordar, att samfällighet i delgivningshänseende behandlas

som kollektiv på ett mera genomfört sätt än som har skett i departementspromemorian.

Vidare anser föreningen, att frågan om byaåldermannens

behörighet bör klarläggas samt ifrågasätter om inte behörighet att ta emot

delgivning bör ges även åt den som har rätt att sammankalla delägarna i

gemensamma angelägenheter. Beträffande föreskriften om meddelande till

varje känd delägare vid anslagsdelgivning ifrågasätter föreningen om inte

denna bör bytas ut mot föreskrift om meddelande till någon eller några

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

i orten bosatta delägare. En utredning om ägarförhållandena i samfällighet

kommer otvivelaktigt ofta att vålla besvär som inte är sakligt motiverat,

anför föreningen.

Som har nämnts tidigare anser företrädare för lantmäteriväsendet, att

möjlighet bör finnas att som sker nu i vissa fall sända meddelande till en

delägare i samfällighet för att hållas tillgängligt för dem alla. Lantmäteristyrelsen

menar sålunda, att en sådan möjlighet bör finnas, när det skulle

innebära betydande kostnad och besvär att sända meddelande till alla

delägarna. Styrelsen framhåller, att det skulle innebära betydande olägenheter

utan motsvarande vinst i rättssäkerhetshänseende att nu skärpa

kraven när det gäller innehavare av obetydliga andelar. Överlantmätarna

i Hallands län och Västernorrlands län anser, att man vid bedömningen av

om meddelande skall sändas eller inte bör ta hänsyn även till det värde

som står på spel för vederbörande.

Svea hovrätt uttalar, att meddelanden till kända delägare i samfällighet

bör sändas i den utsträckning som föreskrivs för anslagsdelgivning i alla

de fall där delgivning sker med annan än den sökte eller någon som har

rätt att föra hans talan. I annat fall kan resultatet av delgivning med styrelseledamot

eller förvaltare bli sämre än om anslagsdelgivning har skett,

påpekar hovrätten.

Departementspromemorians förslag att i fortsättningen stämning smän

skall för ordnas av länsstyrelserna har godtagits

så gott som genomgående. Förslaget avstyrks av endast två remissinstanser,

nämligen länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och delgivningscentralen

i Stockholm. Båda dessa myndigheter förordar, att nuvarande ordning i

huvudsak behålls. RPS förutsätter, att stämningsmän förordnas till sådant

antal att även brådskande delgivningar kan verkställas genom deras

försorg. Detta är nödvändigt för att belastningen på polisen skall kunna

begränsas i erforderlig omfattning.

Förslaget till bestämmelse om delgivning med ombud har kritiserats

av Styrelsen för Sveriges advokatsamfund som finner det angeläget

att bestämmelsen utformas så att det framgår att — då part har anlitat

ombud — delgivningen regelmässigt skall ske med ombudet.

Den i departementspromemorian föreslagna fördelningen av delgivningsbestämmelserna

mellan delgivningslagen och RB har tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Svea hovrätt uttalar,

att med hänsyn till den detaljrikedom som i övrigt präglar RB det

bör erinras i 33 kap. RB om att särskilda bestämmelser gäller om delgivning

i allmänhet. Kapitlet skulle därvid behålla sin nuvarande rubrik.

Mot den metod som har valts i departementspromemorian när det gäller

följdändringar till delgivningslagen har några invändningar

inte rests under remissbehandlingen. Inte heller har några erinringar

gjorts mot den indelning i olika typer av delgivningsföreskrifter

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. May.ts proposition nr 13 år 1970

som departementspromemorian innehåller. RÅ finner sålunda de föreslagna

ändringarna i stort sett ändamålsenliga. Ändringarna är dock enligt RÅ:s

mening inte i alla hänseenden invändningsfria och en ytterligare översyn

synes önskvärd ''sid den fortsatta behandlingen av förslaget.

Uttalanden av mera allmänt innehåll har gjorts om följdändringarna i

de delgivningsföreskrifter som f. n. har formen av hänvisning till RB:s delgivningsregler

eller som innebär att underrättelse eller kallelse skall ske

bevisligen. Allmänna omdömen har också lämnats om följdändringarna till

lagen om ändring i 1942 års lag med vissa bestämmelser om kungörande

i kyrka. Mera ingående uttalanden har gjorts om ändringarna i bestämmelserna

om kollektivdelgivning. Beträffande vissa följdändringar har anmärkts

att de inte bör göras i detta sammanhang, eftersom det pågår översyn

av den aktuella författningen i dess helhet. De följdändringar som berör

utsökningslagstiftningen har i huvudsak tillstyrkts.

Vad först angår ändringarna i de delgivningsföreskrifter som har formen

av hänvisning till RB:s delgivningsbestämmelser anför RÅ, att det

beträffande flera specialförfattningar, där det f. n. föreskrivs att delgivning

skall ske »på sätt om stämning är stadgat» eller »på sätt som för stämning

i tvistemål är stadgat» men enligt förslaget i departementspromemorian

endast »delgivning» skall ske synes råda tvekan huruvida inte i

stället den för delgivning av stämning i tvistemål stadgade ordningen bör

gälla.

Uttalandet i departementspromemorian att surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning

samt delgivning enligt lagen på utrikes ort inte bör få

tillämpas vid delgivning i ärenden enligt nykterhetsvårdslagen m. fl. lagar

med den som avses med viss åtgärd har inte föranlett gensaga från

remissinstanserna. RÅ uttrycker emellertid önskemål om viss omarbetning

av de särskilda delgivningsbestämmelserna i berörda författningar för att

möjliggöra undantag från de mera stränga delgivningsf öreskrift erna när det

gäller att kalla andra personer än den mot vilken åtgärden riktar sig för att

höras upplysningsvis.

De följdändringar som avser att delgivningslagen blir tillämplig i stället

för bestämmelser om bevislig kallelse eller underrättelse innebär enligt

lantmäteristijrelsen inte några större sakliga ändringar, eftersom delgivning

i huvudsak är detsamma som bevislig underrättelse.

Följdändringarna till lagen om ändring i 1942 års lag med vissa bestämmelser

om kungörande i kyrka har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av det övervägande antalet remissmyndigheter. Svea hovrätt och överlantmätaren

i Västernorrlands län vänder sig dock mot uttrycket att tillkännagivanden

»med tillämpning av 17 § första stycket delgivningslagen»

skall anslås på kommuns anslagstavla. Det citerade uttrycket bör enligt

dessa remissinstanser lämpligen utgå och ersättas med en generell hänvisning

för de fall där anslag på kommunens anslagstavla föreskrivs.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

Departementspromemorians förslag till ändringar i specialförfattningars

bestämmelser om kollektiv delgivning med delägare i sa mfälld

mark har föranlett följande uttalande från lantmäteristyr elsen.

Bland de nuvarande bestämmelserna om kallelse till lantmäteriförrättningar

in. m. finns bestämmelser rörande förenklat förfarande när delägare

i samfälld mark skall kallas (ex. 7 kap. 1 § och 21 kap. 10 § jorddelningslagen,

6 § ensittarlagen, 25 § lagen om enskilda vägar). Innehållet i

dessa motsvaras i huvudsak av bestämmelser i 10, 16 och 17 §§ delgivningslagen.

Enligt motiven avses dessa bestämmelser ersätta de nu gällande

bestämmelserna. Vid utformningen av ändringarna i 7 kap. 1 § jorddelningslagen

etc. har emellertid hänvisning till delgivningslagen inte intagits.

En sådan hänvisning torde väl vara nödvändig om man vill göra delgivningslagen

tillämplig för de fall som här avses. Den omständigheten att

ordet »delgives» nu förekommer på ett ställe i 7 kap. 1 § jorddelningslagen

etc. synes inte innebära att det kallelseförfarande som regleras i paragrafen

utgör delgivning i den mening varom nu är fråga. Emellertid

anser lantmäteristyrelsen att man bör undvika att nu genomföra här åsyftade

ändringar i 7 kap. 1 § jorddelningslagen och de övriga ovan angivna

paragraferna. Ändringarna skulle visserligen bli ganska obetydliga i sak,

men det torde underlätta tillämpningen om man avstår från att införa delgivningslagen

i detta avseende under den korta tid som nuvarande fastighetsbildningslagstiftning

kan beräknas komma att gälla. I fråga om lagen

om enskilda vägar kan frågan om ändring tas upp senare i annat sammanhang.

I fråga om motsvarande bestämmelser i 6 § sammanföringslagen

har en hänvisning till delgivningslagen införts i det föreliggande ändringsförslaget,

men eftersom likformighet i kallelseförfarandet är önskvärd bör

gällande bestämmelser kvarstå också här. Detsamma gäller bestämmelserna

om annons i tidning. Liknande synpunkt kan anläggas på bestämmelsen i 3 §

bysamfällighetslagen om kallelse i fall då delägarna är flera än tio. Bysamfällighetslagen

torde inom några år komma att ersättas av en ny lag.

Även Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare påpekar, alt

delgivning inle är avsedd i 7 kap. 1 § jorddelningslagen varför de supplerande

reglerna i 10 § och 16 § andra stycket delgivningslagen inte utan

vidare blir tillämpliga.

Överlantmätaren i Gotlands län anser, att ändringarna i 7 kap. 1 § jorddelningslagen

in. fl. lagar kommer att medföra viss oklarhet för förrättningsmannen,

när han skall kalla en samfällighet med många delägare

och utan styrelse. Överlantmätaren anför vidare.

F. n. sker kallelse när flera än tio delägare finns dels kollektivt genom

anslag (kungörelse) dels genom personlig kallelse till en av delägarna. Om

kallelse nu i stället skall ske enligt 16 § delgivningslagen måste förrättningsmannen

dels kollektivt kalla med anslag, dels enligt 17 § andra stycket

delgivningslagen utsända »meddelande» om den anslagna kallelsen — vilket

meddelande i praktiken lika lätt utformas som en kopia av kallelsen —

»till varje känd person ... om det kan ske utan betydande kostnad eller

besvär». Om man tar det ej så ovanliga fallet att förrättningsmannen skall

företa ägoutbyte vid vägomläggning och har att kalla en samfällighet med

30—40 delägare (motsvarande gäller vid sammanföringsförrättning m. fl.).

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

så kan han f.n. i fråga om personliga kallelser inskränka sig till att ta reda

på och personligen kalla en delägare. I fortsättningen skulle förrättningsmannen

behöva överväga innebörden av uttrycket »varje känd person» och

vad som är »betydande kostnad och besvär». Onekligen bör lagtekniskt sett

person vara känd, om han finnes upptagen i t. ex. fastighetsbok eller taxeringsmyndigheternas

fastighetslängd. Större besvär eller betydande kostnader

kan det knappast vara att utsända maskinellt mångfaldigade kallelser

till de personer, som utretts vara delägare. Besväret och kostnaderna

ligger vanligen i att utreda vilka som är delägare. Möjligen skulle vissa

förrättningsmän våga läsa lagen så, att känd person endast är sådan, som

angivits i ansökan eller i övriga till ärendet hörande handlingar. I sådant

fall torde resultatet merendels bli, att intet personligt meddelande alls utgår

till någon delägare i samfällighet med fler än tio delägare. Ett sådant

resultat måste bedömas som sämre än vad nuvarande lag ger.

Överlantmätaren är tveksam inför angivna ändringar av sättet att kalla

samfällighetsdelägare och framhåller att det nuvarande systemet måste anses

ha fungerat väl, varför överlantmätaren är närmast böjd för att avstyrka

om inte ett lämpligt klarläggande departementschefsuttalande görs.

Detta bör enligt överlantmätarens mening innehålla, att minst en samfällighetsdelägare

alltid bör kallas och att i övrigt myndigheten har att i

det aktuella fallet avväga huruvida kostnader och besvär att utreda vilka

som är delägare och att sända meddelanden motiverar att skicka personliga

meddelanden.

Överlantmätarna i Hallands län och Västernorrlands län uttalar sig på

liknande sätt.

Frågan om de ekonomiska verkningarna av den föreslagna

reformen har också föranlett uttalanden under remissbehandlingen

av promemorian. P o st stp r elsen lämnar i sitt remissyttrande en

redogörelse för de möjligheter som finns till ordinär delgivning med postförsändelse

och anger därvid vilka postavgifter som utgår. Poststyrelsen

anför.

Det normala vid ordinär delgivning bör vara att handlingen sänds i vanligt

brev. Portot för ett brev som väger högst 20 g är 55 öre. Om brevet

väger mera än 20 g men högst 100 g är portot 1 kr. Till detta kommer portot

för återsändande av delgivningserkännandet, 45 öre. Den sammanlagda

portokostnaden blir 1 kr resp. 1 kr 45 öre, när denna form av ordinär delgivning

används. Om det på grund av innehållets värde anses behövligt

kan brevet rekommenderas eller, om innehållet är särskilt värdefullt, assureras.

Såväl rek. som ass. lämnas ut endast mot kvitto av adressaten eller

befullmäktigat ombud för denne. Avgiften för rekommendation är 2 kr.

Assuransavgiften utgörs av en fast avgift på 2 kr för brev och 2 kr 20

öre för paket med tillägg av 10 öre per 1 000 kr eller del av 1 000 kr av

assuransbeloppet. Assurans för 1 000 kr kostar alltså 2 kr 10 öre resp.

2 kr 30 öre i tillägg utöver portot. Är innehållet så skrymmande att det

inte kan sändas i brev kan det i stället sändas i paket, vanligt eller assurerat.

Postavgiften för ett vanligt paket om högst 1 kg är 3 kr 50 öre och

för ett paket av samma vikt som är assurerat för 1 000 kr 5 kr 80 öre.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Om det av någon särskild anledning anses behövligt kan avsändaren begära

mottagningsbevis beträffande rek., ass. och vanligt paket. Adressaten

eller hans befullmäktigade ombud får då på mottagningsbeviset teckna erkännande

om att han kvitterat ut försändelsen. Avgiften för mottagningsbevis

är 70 öre. Den lägsta sammanlagda avgift som utgår för en rekommenderad

försändelse med mottagningsbevis är sålunda 3 kr 25 öre.

Statskontoret stryker under att en strikt tillämpning av den i departementspromemorian

angivna ordningen vid val av delgivningsmöjligheter

vid stämningsmannadelgivning förutom en önskvärd begränsning av polisens

belastning med delgivningsbestyr är ägnad även att medföra inte

oväsentliga kostnadsbesparingar.

Kammarrätten framhåller som har nämnts förut att fördelarna med

annonsering i tidning av rättssäkerhetsskäl kan vara så betydande att

myndigheterna bör ha större möjligheter att använda sig därav än som synes

vara avsett i departementspromemorian. Enligt kammarrätten skulle

besparingar kunna göras vid användande av det i och för sig kostnadskrävande

kungörelseförfarandet genom annons i tidning, nämligen om kungörelser

från samma myndighet samordnades och fick en enklare utformning

än vad som för närvarande synes vara fallet. Som förut har nämnts

befarar länsstyrelsen i Stockholms län, att de nya reglerna för delgivning

kommer att medföra ökad arbetsbelastning för länsstyrelsen. Fråga kan

enligt länsstyrelsen uppkomma om viss personalförstärkning på prövningsnämndens

kansli och på överexekutorssektionen. Vidare påpekar länsstyrelsen

den väsentliga ökning av expensanslagen som blir nödvändig, om tidningsannonsering

införs i föreslagen utsträckning. Länsstyrelsen vill dock

framhålla, att väntade ökade kostnader för tidningsannonsering i viss utsträckning

kommer att minska på grund av att den för närvarande obligatoriska

annonseringen i Post- och Inrikes Tidningar enligt förslaget inte

vidare skall förekomma som ett led i en allmän delgivningsmetod. Även

länsstyrelsen i Södermanlands län befarar, att de föreslagna bestämmelserna

kommer att medföra ett inte oväsentligt merarbete för de administrativa

myndigheterna. Föreningen Sveriges polismästare föreslår att anslagsdelgivning

sker på myndighetens egen anslagstavla, varigenom man kommer ifrån

de inte obetydliga kostnader som skötseln av de kommunala anslagstavlorna,

uppsättande av nya sådana m. fl. åtgärder torde komma att medföra.

opaginerad Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

6. Informationsutredningens förslag och remissyttranden över det

6.1. Utredningsförslaget

Informationsutredningen1 (direktiv se riksdagsber. 1968: Ju 61) avgav

den 20 mars 1969 betänkandet Kungörelseannonsering (SOU 1969: 7). Beträffande

remissbehandlingen av betänkandet hänvisas till 6.3.

Informationsutredningens förslag redovisas här i sådana delar där förslagen

har intresse för utformningen av delgivningsreglerna.

Som framgår under 5.3. gav utredningen redan i sitt remissyttrande över

departementspromemorian uttryck för uppfattningen att bestämmelserna

om delgivning genom kungörande borde utformas på annat sätt än enligt

departementspromemorians förslag. Utredningen har sedan utvecklat sina

synpunkter närmare i sitt betänkande.

Utredningen anger därvid till en början ändamålen med den verksamhet

som utredningen benämner kungörelseannonsering. Ändamålen är av två

slag, nämligen dels ersättning för personlig delgivning i vissa situationer

och dels s. k. allmängörande, varmed avses spridning av ett konkret beslut

eller besked som bör vara eller i en framtid kan bli av intresse för en

större eller mindre grupp medborgare. Ofta eller kanske oftast föreligger

sammanblandning av de båda ändamålen.

Utredningen anför, att det självfallet inte finns någon effektivare form

för delgivning av domstols eller myndighets beslut med den eller dem som

direkt berörs av beslutet än den personliga delgivningen. Det finns emellertid

situationer där något som kan rubriceras som personlig delgivning är

helt omöjligt eller där möjlighet visserligen föreligger men där kostnaderna

för personlig delgivning inte står i god relation till objektets värde. Här får

kungörelsedelgivning utgöra ett mer eller mindre gott surrogat för personlig

delgivning. Utredningen nämner som exempel på situationer där personlig

delgivning är omöjlig kallelse på okända arv- eller testamentstagare eller

okända borgenärer. Situationer där personlig delgivning är möjlig men oekonomisk

kan exemplifieras med delgivning med byalag som har fler än tio

delägare och dödande av inteckning i mark som är samfälld för fler än tio

fastigheter. Intressekretsen när det gäller allmängörande genom kungörelseannonsering

kan svänga mellan en enda person och dem som för visst ändamål

kan komma i kontakt med honom, å ena sidan, och mycket stora medborgargrupper

å den andra. Exempel på först avsedda situationer är omyndigförklaring

och på sist avsedda kungörande om tid och plats för allmänna

val och om tid och plats för sammanträden med olika kommunala korporationer.

Framför allt på det ekonomiska området förekommer emellertid

1 Landshövdingen Per Eckerberg'', ordförande, direktören Erik Braunerhielm, kansliråden

Bengt Dennis och Åke Fors, pressombudsmannen Manfred Nilsson, riksdagsmannen Olle Svensson

och förste forskningssekreteraren Ursula Wallberg.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

situationer då kungörelseannonseringen innehåller inslag av både delgivning

och allmängörande. Exempel på detta finns i bolags- och föreningslagstiftningen,

konkurslagstiftningen och patentlagstiftningen.

Den utformning som författningsbestämmelserna om kungörelseannonsering

har erhållit kan enligt informationsutredningens uppfattning diskuteras.

Enligt utredningen förefaller det som om det emellanåt varit minst

lika angeläget för författningsskrivaren att få en formell utgångspunkt för

beräkning av besvärstid o. dyl. som att tillkännagivandet verkligen skall nå

den som behöver ha kännedom om det för att kunna bevaka sin rätt.

Utredningen framhåller, att kungörelseannonseringen är av stor betydelse

från rättssäkerhetssynpunkt. För att fylla sitt ändamål måste den därför

vara effektiv i den meningen att den sker på ett sådant sätt att de meddelanden

den innehåller så långt det är möjligt verkligen når de personer

som behöver få del av dessa meddelanden. Samtidigt måste de kostnader

som föranleds av kungörelseannonseringen vara rimliga.

Informationsutredningen föreslår en systematisering av föreskrifterna om

media för kungörelseannonsering. Förslaget går ut på att minska antalet

särskilda media som är föreskrivna i författning och därmed obligatoriska.

För varje kungörelsesituation bör ett eller flera sådana obligatoriska media

vara bestämda. Utan författningsföreskrift bör domstol eller annan

myndighet dessutom ha rätt och i vissa situationer även skyldighet att använda

vissa andra media som komplement till de obligatoriska. Sådana media

benämner utredningen stödjande media.

Informationsutredningen förordar i likhet med departementspromemorian

att kungörande i kyrka inte längre skall förekomma som medium för

kungörelseannonsering. Vidare innebär utredningsförslaget att ett annat

medium, nämligen länskungörelserna skall uteslutas helt. Som redan har

framgått intar informationsutredningen den ståndpunkten att annonsering

i pressen bör ges företräde framför anslag som generellt obligatoriskt medium

för kungörelsedelgivning. Utredningen anför följande synpunkter på

frågan.

Båda de angivna formerna av kungörelsedelgivning förutsätter aktivitet.

Denna innefattar vid delgivning genom anslag uppsättning av anslaget, noggrann

notering av dagen härför och nedtagning när ifrågakommade fatalietid

gått till ända. Dessa åtgärder verkställs vid anslag på rättens/myndighetens

tavla av den tjänsteman som handlägger målet (ärendet) och vid anslag

på kommuntavla av nämnda tjänsteman och den kommunala s. k. anslagsförrättaren

i visst samspel. Kungörelsedelgivning genom annonsering

i pressen förutsätter också ett samspel, nämligen mellan den handläggande

tjänstemannen och vederbörligt pressorgan. Det sammanhållande ansvaret

för att kungörelsedelgivningen sker i laga ordning och för fastställandet av

utgångspunkten för beräkning av besvärs- och andra fatalietider tillkommer

i båda fallen den handläggande tjänstemannen. Utgångspunkten är i ena

fallet dagen för anslaget, i det andra dagen för annonseringen. Möjligen bereder

annonseringsformen emellanåt något mera bestyr för tjänstemannen

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

men skillnaden är i varje fall obetydlig. Ur säkerhetssynpunkt finner utredningen

de båda kungörelseformerna fullt likvärdiga. Besvärs- och andra

fatalietider är alltså enligt utredningens mening inget skäl för att bibehålla

anslag på rättens, myndighetens eller kommuns anslagstavla såsom mera

generellt obligatoriskt medium.

Om domstolen eller annan myndighet för särskilt fall exempelvis med

hänsyn till angelägenheten av att tillkännagivandet är aktuellt under längre

tid, finner att anslag på myndighetens tavla bör ske skall enligt utredningen

detta medium användas som stödjande medium. Endast i ärenden om

tjänstetillsättning och för att bekantgöra expeditionstider, domstolssammanträden

och andra s. k. inre förvaltningsärenden finns det skäl att behålla

myndighets anslagstavla som obligatoriskt medium.

Inte heller beträffande kommunernas anslagstavlor föreslår informationsutredningen

någon utökad användning som obligatoriskt medium. Dessa

anslagstavlor bör endast utgöra sådant medium för vissa kungörelser enligt

vallagarna, kommunallagen, lagen om församlingsstyrelse och landstingslagen.

Om myndighet för visst fall skulle finna särskilt angeläget att få använda

kommuntavla för kungörelseannonsering bör detta kunna ske om

vederbörande kommun medger det. Kommunens anslagstavla är i så fall att

anse som stödjande medium.

Utredningen föreslår följande system när det gäller media för kungörelseannonsering.

I. Obligatoriska media

A. med generell användning:

1) Post- och Inrikes Tidningar för s. k. nationella och — jämte medium

A.2) — blandade målgrupper,

2) ortstidningar för s. k. lokala och — jämte medium A.l) — blandade

målgrupper.

B. för speciella situationer:

1) specialpublikationer för s. k. exklusiva målgrupper, exempelvis vid patentärenden,

2) domstols/myndighets anslagstavla för kungörande av tjänst och andra

inre förvaltningsärenden,

3) kommuns anslagstavla för vissa kungörelser enligt vallagarna, kommunallagen,

lagen om församlingsstyrelse och landstingslagen,

4) Radio/TV för exceptionella situationer, exempelvis försvarsberedskap,

5) vissa centrala och regionala register, exempelvis äktenskapsregistret.

II. Stödjande media i andra fall än under I B. nämnda:

1) domstols/myndighets anslagstavla,

2) kommuns anslagstavla,

3) Radio/TV,

4) »annat lämpligt sätt».

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Beträffande Post- och Inrikes Tidningar anser informationsntredningen,

att tidningen bör omgestaltas för att kunna tjäna kungörelseannonseringens

ändamål bättre.

Särskild uppmäi\ksamhet ägnar utredningen åt annonseringen i ortstidning.

Detta medium anser utredningen vara det ojämförligt mest effektiva

när det gäller att tillgodose det konkreta syftet med kungörelseannonseringen

på regional och lokal nivå. Utredningen kommer fram till att kungörelseannonseringen

i dessa fall för effektivitetens skull bör utsträckas att avse

de ortstidningar vilkas spridning täcker en klar majoritet av medborgarna

i orten eller området inte bara totalt utan även inom skilda samhällsgrupper.

Även vid ett rationellt tidningsval medför förslaget dock obestridligen

ökade kostnader. Emellertid bör kostnadshänsyn enligt utredningen i princip

inte hindra en kungörelseannonsering i ortstidningar av den omfattning

utredningen har funnit angelägen från effektivitetssynpunkt.

6.2. Justitiedepartementets promemoria till remissbehandlingen av utred - ningsbetänkandet

Till remissen av betänkandet fogades en promemoria som hade upprättats

inom justitiedepartementets processrättsenhet och som i det följande kallas

remisspromemorian. I denna anfördes att under den fortsatta behandlingen

av det i departementspromemorian framlagda förslaget till delgivningslag

tagits under övervägande att utforma bestämmelserna om anslagsdelgivning

på annat sätt än som hade föreslagits i departementspromemorian, övervägandena

gick ut på att det skulle bli obligatoriskt att meddelandet anslogs

i myndighetens lokal och att konstitutiva verkningar i första hand skulle

anknytas till att anslag hade skett på detta sätt. För att göra anslagsdelgivningen

så effektiv som möjligt kunde det därjämte göras obligatoriskt att

meddelandet fördes in i lämplig tidning. Anslag på kommuns anslagstavla

borde också kunna förekomma men endast som stödjande medium i vissa

situationer då anslag av lokal natur var av värde.

Remissinstanserna ombads att yttra sig även över den nu berörda lösningen

samtidigt med att yttrande avgavs över utredningsförslaget.

6.3. Remissyttranden

Yttrande över informationsutredningens betänkande och den förut nämnda

remisspromemorian har avgetts av Svea hovrätt, hovrätten för Nedre

Norrland, RPS, lagberedningen, försvarets civilförvaltning, civilförsvarsstyrelsen,

riksförsäkringsverket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,

sj öf art sstyrelsen, statens planverk, statskontoret, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, statens naturvårdsverk, kommerskollegium,

patent- och registreringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, statens kon
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

sumentråd, länsstyrelserna i Stockholms län, Uppsala län, Jönköpings län,

Blekinge län, Kristianstads län, Malmöhus län, Hallands län, Göteborgs och

Bohus län, Älvsborgs län, Gävleborgs län, Jämtlands län, Västernorrlands

län och Västerbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala stift,

expropriationsutredningen, gruvrättsutredningen, aktiebolagsutredningen,

sjölagskommittén, vattenlagsutredningen, utredningen om författningspublicering,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Svenska

landstingsförbundet, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen,

Svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

industriförbund, Landsorganisationen och Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Svea hovrätt har vid sitt yttrande fogat yttranden från borgmästarna vid

Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Västerås samt från häradshövdingarna

i Sollentuna och Färentuna, Lindes och Nora samt Nedansiljans

domsagor. Hovrätten för Nedre Norrland har bifogat yttranden från rådhusrätten

i Sundsvall, Ångermanlands mellersta domsagas häradsrätt och häradshövdingarna

i Norra Hälsinglands domsaga och Jämtlands östra domsaga.

Yttranden har vidare överlämnats av lantmäteristyrelsen från överlantmätarna

i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, av kommerskollegium

från Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg

och Skånes handelskammare samt bergmästarämbetena i södra, östra,

västra och norra distrikten, av länsstyrelsen i Stockholms län från kronofogdemyndigheten

i Stockholm och av länsstyrelsen i Malmöhus län från

landstingets förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Trelleborg.

Den utformning av bestämmelserna om anslagsdelgivning som har skisserats

i remisspromemorian har vunnit anslutning av de flesta av de remissinstanser

som har uttalat sig i den aktuella frågan.

De remissinstanser som tämligen oreserverat har anslutit sig till den i

remisspromemorian berörda lösningen är Svea hovrätt, hovrätten för Nedre

Norrland, Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges

advokatsamfund, rådhusrätten i Sundsvall, Ångermanlands mellersta domsagas

häradsrätt, häradshövdingarna i Sollentuna och Färentuna domsaga,

i Nedansiljans domsaga, i Norra Hälsinglands domsaga och i Jämtlands östra

domsaga, länsstyrelserna i Jönköpings län, Älvsborgs län, Gävleborgs län

och Västernorrlands län, överlantmätaren i Värmlands län, domkapitlet och

stiftsnämnden i Uppsala stift, expropriationsutredningen och vattenlagsutredningen.

De som i princip godtar samma förslag, ehuru med reservation i

någon detaljfråga är lagberedningen, borgmästarna i Stockholm och Västerås,

häradshövdingen i Lindes och Nora domsaga, sjöfartsverket, länsstyrelserna

i Malmöhus län och Västerbottens län och Svenska landstingsförbundet.

Av de remissinstanser som nämnts sist har två yppat tvekan om

förslaget att meddelande i tidning skall vara obligatoriskt. Vidare har några

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

remissinstanser ifrågasatt värdet av att kommuns anslagstavla i vissa situationer

skall användas som stödjande medium.

De remissinstanser som har förordat det förslag till lösning av frågan om

kungörelseannonsering som betänkandet innehåller framför departmentsförslaget

är statskontoret, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala

län och Jämtlands län, överlantmätarna i Malmöhus län, Jämtlands län

och Norrbottens län, arbetsmarknadsstyrelsen, stadsfullmäktige i Trelleborg,

Svenska bankföreningen och Svenska Tidningsutgivareföreningen.

Av uttalanden från i princip tillstyrkande myndigheter kan återges följande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser inte, att

»anslåendet på rättens dörr» är en tom formalitet. Föreningen menar, att

stor vikt bör läggas vid att säker utgångspunkt finns för fatalietiders beräkning.

Att införande i förstärkande syfte görs i tidning synes lämpligt, särskilt

med hänsyn till den nya underrättsorganisationens stora domkretsar. I

yttrande över promemorian Ju 1968: 15 har föreningen biträtt förslaget om

anslag på kommuns anslagstavla. Föreningen anser väl fortfarande att sådant

anslående, särskilt ifråga om små och medelstora kommuner, väl fyller

den avsedda funktionen. Med hänsyn till de skäl informationsutredningen

anfört mot användandet av kommuns anslagstavla, kan föreningen emellertid

ansluta sig till förslaget om denna som enbart stödjande medium. Liknande

synpunkter anförs av länsstyrelsen i Älvsborgs län. Även om man kan

anta att delgivning genom anslag endast undantagsvis når adressaten finner

länsstyrelsen dock att rättssäkerheten kräver ett dylikt förfarande. Annonsen

skulle då kunna göras mycket kortfattad och ges karaktären av ett meddelande

om att beslut om kungörelsedelgivning har anslagits på myndighetens

anslagstavla. Länsstyrelsen upplyser vidare att kungörelsedelgivning

endast förekommer i ett fåtal ärenden per år.

Häradshövdingen i Sollentuna och Färentuna domsaga anför som främsta

skäl mot informationsutredningens förslag att konstitutiva verkningar knyts

till annonsering i tidning svårigheten att rätta fel i förekommande fält. Ytterligare

ett skäl mot att med konstitutiva verkningar göra ortstidning till

enda obligatorium för lokala målgrupper är också att tvekan kan uppstå i

det enskilda fallet vilka tidningar det är som har en sådan spridning att en

riktig annonsering kan sägas ha ägt rum.

Att problem kan uppstå om konstitutiva verkningar knyts till att kungörandet

har skett i tidning har även framhållits av länsstyrelsen i Malmöhus

län. Denna anför att om kungörandet sker i flera tidningar det inte är

säkert att kungörelsen kommer in på samma dag i alla. Det måste då finnas

bestämmelser om vilken tidpunkt som skall vara avgörande. Även andra

komplikationer kan enligt länsstyrelsen uppstå av ett sådant förfarande. Så

kan t. ex. kungörelsen bli liggande på tidningsofficinen en längre tid innan

den införes. Det synes i stället vara att föredra att ha en för alla tillfällen

fast tidpunkt att falla tillbaka på. Anslagsdatum synes därför böra vara av
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

görande. Det måste emellertid tillses, att kungörandet sker utan tidsutdräkt.

Häradshövdingen i Nedansiljans domsaga framhåller, att domstolens

kansli regelbundet besöks av en grupp personer åt vilka allmänheten i stor

utsträckning anförtror sig i juridiska och ekonomiska angelägenheter. Helt

verkningslöst torde förfarandet därför inte vara, menar häradshövdingen,

och tillägger att besväret med anslag på domstolens anslagstavla är mycket

ringa. Liknande synpunkter anförs av häradshövdingen i Lindes och Nora

domsaga.

Borgmästaren i Stockholm delar synpunkterna i promemorian i vad gäller

anslag i myndighets lokal, konstitutiv verkan av sådant anslag samt anslag

på kommuns anslagstavla som stödjande medium. Han ställer sig dock tveksam

inför tanken att det skulle bli obligatoriskt att föra in meddelandet i

lämplig tidning. I såväl domstols- som förvaltningsärenden måste nämligen

av särskilda skäl förekomma anslagsdelgivningar som, oavsett vilket förfarande

som tillämpas, är en juridisk fiktion. Det ter sig meningslöst att i sådana

fall införa meddelande i tidning. Det är tvärtom mera angeläget att man

inte belastar ett så relativt effektivt medium som en tidning med onödiga

kungörelser. Sådan annonsering minskar ju effekten av övrig kungörelseannonsering.

Det synes därför lämpligt med en bestämmelse som ger domstolen

eller myndigheten möjlighet att underlåta att föra in meddelandet i tidning,

om det är uppenbart att den som söks inte kommer att nås av meddelandet.

Ett liknande uttalande görs av s jöfartsverket.

Borgmästaren i Västerås, som ansluter sig till remisspromemorians förslag

om anslag som generellt obligatoriskt medium, anser att större vikt bör läggas

vid annonsering i ortspress än vad som synes vara tänkt i det förslag

som övervägs inom departementet. Annonsering bör sålunda ske om det inte

kan antas att den saknar betydelse.

Häradshövdingen i Lindes och Nora domsaga samt länsstgrelserna i Malmöhus

län och Västerbottens län som i övrigt inte har något att erinra mot

remisspromemorians förslag menar, att anslag på kommuns anslagstavla

som stödjande medium inte har någon större effekt.

Även lagberedningen och Svenska landstingsförbundet betonar, att kommunala

anslagstavlor inte bör användas för andra kungörelser än sådana

man verkligen har anledning att vänta sig där. Enligt lagberedningen förefaller

det inte lämpligt att delgivningsbeslut e. d. i rättegång anslås på kommunal

anslagstavla, om inte beslutet till äventyrs rör kommun eller kommunmedlemmarna

(såsom i vattenmål o. d.).

Patent- och registreringsverket och aktiebolag sutredning en uttalar sig för

att myndighets anslagstavla skall användas som obligatoriskt medium i större

omfattning än enligt informationsutredningens förslag.

Gruvrättsutredningen har i vissa avseenden förordat den i promemorian

berörda lösningen och i andra anslutit sig till informationsutredningens förslag.

Gruvrättsutredningen anser, att det med hänsyn till syftet med delgiv
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ningen föreligger en artskillnad som torde böra påverka kungörelsebestämmelsernas

utformning. Till en första kategori kan föras fall enligt 33 kap.

12 § rättegångsbalken. Om den med vilken delgivning önskas inte är anträffbar

med nutida informationskanaler, torde detta ofta tyda på att vederbörande

håller sig undan eller saknar intresse att mottaga delgivningen. I

vart fall torde omständigheterna i regel vara sådana att ett kungörande

främst tjänar formella syften och att ett omständligt och kostsamt kungörelseförfarande

därför framstår som meningslöst. Det obligatoriska förfarandet

bör då vara så enkelt och billigt som möjligt och kan lämpligen

inskränkas till anslag hos myndighet. En annan kategori utgörs av fall då

delgivning skall ske med en obestämd krets av personer. Här är tydligen av

vikt att få till stånd en så effektiv information som rimligen kan åstadkommas.

I dessa fall torde delgivning genom anslag inte kunna anses uppfylla

berättigade krav på effektivitet. Däremot synes det av informationsutredningen

föreslagna systemet beträffande media för kungörelseannonsering

vara väl ägnat att ligga till grund för bestämmelser om delgivning i dessa

situationer. Detsamma gäller de fall då delgivningsförfarandet innehåller ett

inslag av s. k. allmängörande. I fråga om valet mellan anslag i vederbörande

myndighets lokal och anslag på kommunens anslagstavla anser gruvrättsutredningen

att ett förfarande som utgår från användning av myndighetens

anslagstavla är att förorda.

Av de uttalanden som har gjorts av remissinstanser som förordar informationsutredningens

linje kan nämnas följande.

Statskontoret anför följande synpunkter:

Enligt statskontorets uppfattning är det en juridisk bedömningsfråga om

de konstitutiva verkningarna skall knytas an till anslag i myndighetens lokal

eller tidningsannonsering. Med hänsyn till det antal ärenden som bekantgörs

t. ex. vid länsstyrelserna förefaller det dock opraktiskt att det skall

vara obligatoriskt att anslå meddelanden härom i myndighetens lokal. Mot

bakgrund av vad statskontoret tidigare anfört beträffande kungörelseannonseringens

former, nämligen att dessa bör bestämmas med hänsyn till ärendenas

vikt och natur, förefaller informationsutredningens förslag vara det

lämpligaste. Utredningens förslag ger större valmöjligheter när det gäller

formerna för kungörelseannonsering, varför ämbetsverket vill förorda det

alternativet.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen finns det inte skäl att behålla anslag på

anslagstavla som generellt obligatoriskt medium. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anför som främsta skäl för sin ståndpunkt den bristande effektiviteten

hos anslagsformen.

Stadsfullmäktige i Trelleborg hyser den uppfattningen att det inte kan

innebära olägenhet att som utgångspunkt för beräkning av besvärs- och fatalietider

använda dagen för annonsering i ortstidning.

Lantmäteristyrelsen finner informationsutredningens förslag om kungörelseannonsering

ägnade att förbättra effektiviteten i sådan delgivning som

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

skall ske i kollektiv form eller som skall ersätta personlig delgivning när

sådan inte skall ske. Förslaget innebär därför fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt.

Kostnadsmässigt kan det föreslagna kungörelseförfarandet bli

betungande för sakägarna vid vissa lantmäteriförrättningar. Några olägenheter

ur andra synpunkter synes inte uppkomma. Styrelsen tillstyrker därför

förslagen. Dock ifrågasätts förenklat kungörelseförfarande i de fall kostnaderna

för ett kungörande enligt utredningsförslaget skulle stå i orimligt förhållande

till förrättningsobjektets värde. Tanken att ge kungörelsen genom

anslag i myndighetens lokal väsentlig betydelse vid kungörelsedelgivning avstyrks.

Även överlantmätaren i Norrbottens lån hyser den uppfattningen att annonsering

i ortstidning bör vara obligatorisk och att till tidpunkten för annonseringen

bör knytas konstitutiva verkningar.

7. Departementschefen

7.1. Allmänna synpunkter

För rättegångsväsendets del är delgivningsförfarandet enhetligt reglerat

genom 33 kap. RB. Erfarenheterna av gällande ordning är i allt väsentligt

goda. För förvaltningsförfarandet saknas däremot allmängiltiga regler

om hur man skall förfara i olika situationer, när en handling bevisligen

skall bringas till någons kännedom. Även på det området uppstår dock

ofta skilda delgivningsproblem, exempelvis frågor huruvida delgivning får

ske med ställföreträdare eller ombud, hur delgivning med juridiska personer

skall gå till, hur man skall förfara när en person inte kan anträffas

eller vägrar att ta emot handlingen och under vilka förutsättningar den individuella

delgivningen i övrigt kan ersättas med surrogatformer. Det är

bara på en del förvaltningsrättsliga områden det finns regler som behandlar

sådana frågor. Dessa regler är ibland mindre utförliga.

Behovet av enhetliga regler för delgivning inom förvaltningsförfarandet

har klart vitsordats i föreliggande lagstiftningsärende. I departementspromemorian

har nu föreslagits att enhetliga bestämmelser införs och att dessa

blir gemensamma för domstolar och förvaltningsmyndigheter.

Förslaget till nya delgivningsbestämmelser, liksom tanken att göra dem

gemensamma för domstolar och förvaltningsmyndigheter, har mottagits väl

vid remissbehandlingen. Det allmänna omdömet är att förslaget är ändamålsenligt

och väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Det har också

framhållits att förslaget tillgodoser kraven på rättssäkerhet och enkelhet.

En ordning med gemensamma föreskrifter för domstols- och övriga

myndighetsområden har i allmänhet ansetts vara förenad med betydande

praktiska fördelar, särskilt för dem som skall verkställa delgivningar. En
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

dast från ett par hall har uttalats farhågor att de föreslagna delgivningsbestämmelserna

kan komma att vålla en del administrativa myndigheter

visst merarbete.

Jag delar den i promemorian och under remissbehandlingen uttryckta

uppfattningen, att det är önskvärt med enhetliga delgivningsbestämmelser

för förvaltningsförfarandet. Jag tror också, att det är en riktig lösning att,

som har föreslagits, införa gemensamma bestämmelser för domstolar och

Övriga myndigheter. Sålunda kan knappast anföras några sakliga skäl att

göra skillnad mellan delgivningsförfarandena vid domstolar och vid förvaltningsmyndigheter.

Tvärtom torde kunna hävdas att, som har framhållits

i promemorian och flera remissyttranden, det är värdefullt från

rättssäkerhetssynpunkt att delgivningsformerna blir desamma på alla områden

av rättslivet. Jag kan också ansluta mig till den från flera håll framförda

synpunkten, att det är av praktiskt värde för dem som skall verkställa

delgivningar att så enhetliga regler som möjligt gäller för delgivningsförfarandet.

I enlighet med det anförda ansluter jag mig till förslaget

att gemensamma delgivningsbestämmelser införs för domstolar och andra

myndigheter.

Sakligt sett anknyter promemorians förslag tämligen nära till den ordning

som nu gäller för domstolarna enligt 33 kap. RB, men vissa nyheter

föreslås också. I systematiskt avseende förordas att de grundläggande

bestämmelserna förs samman i en särskild delgivningslag. Jag skall i det

följande behandla förslagets enskildheter närmare. Redan nu vill jag dock

allmänt konstatera, att de sakliga och lagtekniska lösningaima i promemorieförslaget

i alla väsentliga delar har tillstyrkts under remissbehandlingen,

och även enligt min mening framstår de som ändamålsenligt utformade.

Som kommer att framgå av det följande har jag uppfattningen att promemorieförslaget

med vissa, ganska begränsade jämkningar bör genomföras.

Den grundläggande regleringen bör sålunda ske i en särskild lag, i enlighet

med förslaget kallad delgivningslagen. De allmänna delgivningsbestämmelserna

för rättegångsväsendets del kan alltså utmönstras ur 33 kap. RB,

och detta kapitel kan därvid såvitt angår delgivning begränsas till sådana

regler som skall vara specifika för domstolarna.

Promeinorieförslaget bygger på att delgivningslagen i princip bara skall

ge svaret på hur delgivning skall ske, medan annan lagstiftning som reglerar

de särskilda rättsområdena eller verksamhetsfälten skall ge besked om

när delgivning är behövlig. Denna teknik, som allmänt har godtagits under

remissbehandlingen, anser också jag vara lämplig. Inom denna ram blir

det möjligt att tillgodose vissa nyss nämnda remissynpunkter som går ut

på att merarbete skulle åsamkas vissa förvaltningsmyndigheter, om de

måste tillämpa de nya delgivningsbestämmelserna i stället för sådana mer

formlösa förfaranden, som nu används i vissa slag av ärenden. I den mån

synpunkter av nu angiven innebörd framstår som befogade, kan i den sär
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

skilda lagstiftning som gäller berörda ärenden ges erforderliga undantagsbestämmelser.

Jag vill i detta sammanhang kraftigt betona, att intresset av

enhetlighet i regleringen av delgivningsförfarandet inte får tillgodoses på bekostnad

av effektiviteten och rationaliseringssträvandena i det allmännas

verksamhet. I föreliggande lagstiftningsärende finns dock inte förutsättningar

att på skilda författningsområden ompröva om nu gällande krav på

hevislig delgivning av vissa handlingar är motiverat. Riktmärket vid utformningen

av följdändringar till delgivningslagen får därför bli att nuvarande

krav på hevislig delgivning resp. nu gällande frihet från delgivningstvång

skall bestå, och följdändringarna bör därför nu inriktas endast

på att det skall åstadkommas överensstämmelse med delgivningslagens terminologi

och systematik. Huruvida det på skilda författningsområden bör

ifrågakomma uppmjukningar i nu förekommande krav på delgivning —

eller eventuellt skärpningar — får prövas när vederbörande författning

överses i annat sammanhang.

Av grundläggande betydelse för en lagstiftning om delgivning är självfallet

att det står klart vad som åsyftas med begreppet delgivning. F. n.

förekommer att uttrycket delgivning används med olika innebörd i olika

författningar. I RB och därtill anknytande författningar brukas termen för

att ange att en handling skall överbringas på sådant sätt att avsändaren får

kännedom om eller — på grund av legala presumtioner — äger utgå från

att handlingen verkligen når adressaten. I förvaltningsrättslig lagstiftning

förekommer ett flertal olika uttryckssätt för att beteckna att bevislig delgivning

krävs. Det förekommer där också att ordet delgivning används i fall

då det uppenbarligen inte krävs bevis om att handlingen når adressaten.

I skilda sammanhang har uttalats önskemål om att man skall försöka

åstadkomma en enhetlig innebörd av begreppet delgivning. Enligt departementspromemorian

bör detta ske genom att man lägger RB:s nyss beskrivna

delgivningsbegrepp till grund för den nya lagstiftningen. Med utgångspunkt

från att delgivningsbegreppet sålunda avses få en bestämd innebörd

har i promemorian förutsatts, att i de skilda specialförfattningarna inte

skall behöva anges mer än att viss handling skall delges, varav då framgår

att avsikten är att delgivningslagens bestämmelser skali tillämpas.

I flera remissyttranden har på nytt betonats det angelägna i att det slås

fast vad som menas med delgivning och att begreppet ges samma innebörd

i all lagtext. Departementspromemorians förslag i det avseendet har i allt

väsentligt vunnit remissinstansernas gillande. Detsamma gäller förslaget till

utformning av speciaiförfattningar, som skall anvisa att delgivningslagens

förfaranden skall användas.

För egen del ansluter jag mig till ställningstagandet i departementspromemorian

i nu berörda avseenden. Jag anser sålunda, att delgivningslagen

bör bli tillämplig bara i de fall då det krävs att en handling bevisligen kommer

adressaten till handa eller att ett i lagen reglerat surrogat härför före
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ligger. En uttrycklig bestämning av delgivningsbegreppet — något som har

efterlysts av en remissinstans — anser jag dock inte behövlig.

Enligt promemorieförslaget skall lagen bli tillämplig bara på sådan delgivning

som blir aktuell i mål och ärenden hos myndighet. Jag anser det

dock fördelaktigt att lagen i tillämpliga delar får gälla även när enskild

utan samband med mål eller ärende har att ombesörja delgivning. Jag återkommer

härtill i specialmotiveringen till delgivningslagen (under 23 §).

Lagstiftningen bör vidare i enlighet med förslaget få en sådan utformning

att det framgår att delgivning skall ske på sätt som föreskrivs i delgivningslagen

utan att det i den författning som reglerar förfarandet på

ett visst område skall behöva göras uttrycklig hänvisning till delgivningslagen.

Det blir tillräckligt att berörd författning innehåller föreskrift om

att en handling skall delges.

Om å andra sidan det enligt speciallagstiftningen inte föreligger något

uttryckligt eller — vilket kan vara förhållandet — underförstått krav på

delgivning, skall delgivningslagen inte tillämpas. Patent- och registreringsverket

har uttryckt farhågor att merarbete skulle uppstå för verket om lagens

bestämmelser skulle bli tillämpliga beträffande vissa försändelser, för

vilka nu formligt delgivningsförfarande inte används. Med anledning därav

vill jag framhålla, att delgivningslagen i sig själv inte föranleder att delgivningskrav

uppställs på områden där sådant nu inte gäller. Medger specialförfattningarna

att mer formlöst förfarande för överbringande av handlingar

används, kommer den ordningen alltså att bestå. Skulle det bli aktuellt

att i en allmän förvaltningslag uppställa krav på delgivning för vissa

slag av expeditioner (t. ex. slutliga beslut), kan frågan komma i ett annat

läge. Frågan om undantag från ett sådant delgivningskrav bör komma i

fråga för viss myndighet, får emellertid övervägas i det lagstiftningsärendet.

Delgivningslagen föreslås i promemorian också få en bestämmelse att om

det beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärende meddelats bestämmelser

som avviker från lagen, dessa bestämmelser i stället skall gälla.

Denna ordning, som har godtagits under remissbehandlingen, finner

också jag vara praktisk. En allmän delgivningslag kan inte tillgodose alla

de skiftande behov som kan föreligga på olika verksamhetsfält. I viss utsträckning

kan — som kommer att framgå av specialmotiveringen — redan

nu befintliga särregler behållas på områden där de har befunnits praktiska.

Kvarstår sådana regler, innebär detta alltså att delgivningslagens regler i

motsvarande ämne sätts ur spel.

Av det sist anförda framgår, att det inte är behövligt att — som länsstyrelsen

i Jönköpings län har ifrågasatt — införa särskilda undantagsbestämmelser

för att vissa speciella regleringar om kungörelse skall bestå

orubbade. I och med att dessa avvikande regleringar förutsätts kvarstå,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

kommer delgivningslagens bestämmelser om kungörelsedelgivning inte att

bli tillämpliga på berörda områden.

Riksförsäkringsverket har framfört önskemål om att de nya delgivningsbestämmelserna

görs tillämpliga på de allmänna försäkringskassorna, trots

att dessa inte är att anse som myndigheter i förevarande sammanhang.

Med anledning därav vill jag nämna, att föreskrifter av sådan innebörd kan

meddelas med stöd av 20 kap. 16 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Innan sådana föreskrifter kommer i fråga, behöver dock övervägas för vilka

av försäkringskassornas försändelser delgivningskrav behöver gälla.

Sådana överväganden torde få ske i annat sammanhang.

7.2. De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem emellan

För domstolsväsendets del finns nu detaljerade föreskrifter om hur delgivning

genom överbringande av handling skall ske. Enligt RB och delgivningskungörelsen

gäller i korta drag följande. Delgivning inom riket skall

ske genom posten, om inte rätten finner att den bör ske på annat sätt. I

första hand bör domstolsdelgivningen ske genom att handlingen i tjänstebrev

eller med bud sänds till den som söks. Det bifogas en blankett för erkännande

av mottagandet, som den sökte har att återsända utan att därvid

betala porto. Om det finns särskild anledning att anta att delgivningserkännande

av angiven art inte kommer att lämnas, får postverket anlitas för att

utföra delgivningen i särskild ordning, som har beskrivits i det föregående.

Om domstolsdelgivningen inte går att genomföra med postens hjälp, får

stämningsmannadelgivning tillgripas. För sådan skall enligt nuvarande bestämmelser

företrädesvis användas polismyndighet eller särskilt förordnad

stämningsman, som bor eller tjänstgör i närheten av den plats där delgivningen

väntas ske.

Inom förvaltningsförfarandet gäller, som förut har redovisats, skiftande

bestämmelser på olika områden. Delvis saknas närmare bestämmelser om

förfarandet. I praktiken sker delgivning ofta på det sättet att handlingen

sänds i rekommenderat brev med begäran om mottagningsbevis. I mycket

stor utsträckning anlitas dock polismyndigheten för att verkställa delgivning

i förvaltningsärenden. Vidare bör nämnas att — ehuru detta inte är

bevislig delgivning i den bemärkelse som avses i nu förevarande sammanhang

— i åtskilliga författningar har föreskrivits att meddelanden skall

skickas i rekommenderat brev, varvid ej har uppställts krav på mottagningsbevis.

En annan brist i den förvaltningsrättsliga lagstiftningens delgivningsregler

är att det, frånsett vissa författningsområden, inte finns närmare föreskrifter

om s. k. surrogatdelgivning, dvs. om möjlighet att i och för delgivning

lämna handling till annan än den sökte, varvid den andre har att vidarebefordra

handlingen till den som skall delges. Därför råder ovisshet om i

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

vilken utsträckning surrogatdelgivning får ske inom förvaltningsförfarandet.

Avsaknaden av bestämmelser härom har i rättstillämpningen lett till att

surrogatdelgivning i regel inte har ansetts tillåten.

I departementspromemorian föreslås, att både domstolar och förvaltningsmyndigheter

skall få tillgång till de metoder för delgivning som nu står

öppna för domstolarna enligt RB och delgivningskungörelsen. Beträffande

formerna för handlings överbringande föreslås inte några nyheter, men

däremot förordas skärpta bestämmelser för att få ökad användning av enklare

och billigare iörfaranden och en däremot svarande minskning av de mer

kvalificerade och kostnadskrävande metoderna.

Delgivning skall enligt förslaget i första hand ske genom att handlingen

sänds med posten i vanligt brev eller lämnas med bud, varvid i båda fallen

delgivningserkännande eller mottagningsbevis begärs. I promemorian framhålls

att man inte kan räkna med att denna delgivningsmetod, som benämns

ordinär delgivning, kan ge resultat i alla situationer. Den förutsätts dock

komma att användas i det övervägande antalet fall.

I andra hand skall myndigheterna — dock med begränsning till vissa

särskilt angivna verksamhetsområden — enligt förslaget få använda en mer

kvalificerad delgivningsmetod som benämns särskild postdelgivning. Den

metoden motsvarar det förfarande som nu förekommer enligt RB och delgivningskungörelsen

och som innebär att delgivningsförsändelse tillställs

postverket som sedan genom sin personal verkställer en delgivningsförrättning,

i regel samordnad med gängse brevutbäring.

Den tredje formen, stämningsmannadelgivning, får enligt förslaget i

promemorian tas i anspråk endast om delgivning enligt de två nyss berörda

metoderna inte kan ske. Ytterligare har inom stämningsmannadelgivningens

område skett en differentiering som siktar till att andra stämningsmän än

polismän skall anlitas i första hand och att sålunda polispersonal inte skall

få tas i anspråk för delgivningsuppdrag annat än när det verkligen behövs.

Reglerna i sistnämnt avseende föreslås bli införda i den föreslagna nya delgivningskungörelsen.

Villkoret för att polispersonal skall få anlitas är enligt

förslaget att delgivningsärendet är synnerligen brådskande eller att av annan

särskild anledning polismyndighets biträde är påkallat.

Departementspromemorians förslag beträffande de nu berörda formerna

för delgivning har genomgående bemötts positivt av remissinstanserna. I huvudsak

är det bara de föreslagna förutsättningarna för att polisen skall få

användas vid stämningsmannadelgivning som från några håll har önskats

ändrade. Därvid har förordats ändringar både i skärpande och i uppmjukande

riktning. Jag återkommer härtill i det följande.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter i fråga om de nu behandlade

förslagen beträffande formerna för delgivning. Det kan inte råda något

tvivel om att ordinär delgivning genom posten är den billigaste delgivningsformen.

Detta gäller vare sig handlingen sänds i vanligt brev eller i rekom4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

menderad försändelse. Försändelsen behandlas hos postverket på samma

sätt som andra försändelser av motsvarande slag. Genom sådan delgivning

kan adressaten vidare nås snabbt och direkt i sin bostad eller — i vissa fall

— på arbetsplatsen. En annan fördel med denna delgivningsform är, som

har framhållits av poststyrelsen, att försändelsen kan eftersändas om adressaten

har ändrat vistelseort. Delgivningsmetoden väcker också ringa uppmärksamhet

och är därför fördelaktig även för adressaten. Jag ansluter mig

därför till departementspromemorians förslag att delgivning i första hand

skall ske i denna form. Den bör få tillämpas av alla myndigheter vare sig de

är tjänstebrevsberättigade eller inte och oavsett på vilken ort adressaten befinner

sig. Jag räknar med att delgivning i nu berörd form kan ge resultat

i ett stort antal av sådana fall där positivt resultat inte kan uppnås med den

mer kvalificerade postdelgivningen enligt nuvarande bestämmelser. Vid sistnämnda

förfarande är nämligen försändelserna i regel adresserade till den

söktes bostad. Brevbäringsturerna äger rum på sådan tid att adressaten ofta

befinner sig på sin arbetsplats eller på annan plats utom bostaden. Resultatet

blir därför ofta att försändelsen går tillbaka till myndigheten med besked

att adressaten inte har kunnat anträffas, varefter myndigheten förordnar

om stämningsmannadelgivning genom polismyndighet.

Ordinär delgivning genom postförsändelse medför dock att adressaten

måste medverka genom att sända tillbaka ett delgivningserkännande eller

genom att bege sig till en postanstalt för att kvittera ut den rekommenderade

försändelsen. För att delgivningsmetoden skall ge så bra resultat som

möjligt bör adressaten besväras i minsta möjliga utsträckning. I detta syfte

avser jag att föreslå, att Kungl. Maj :t meddelar bestämmelser som går ut på

att delgivningserkännande alltid får skickas tillbaka portofritt för avsändaren.

Som har framgått inbegrips i ordinär delgivning genom postförsändelse

både det förfarandet att till den sökte sänds brev, innehållande blankett för

skriftligt erkännande av mottagandet, och förfarandet med rekommenderad

försändelse med mottagningsbevis. Till den ordinära delgivningen bör i enlighet

med promemorieförslaget och i likhet med gällande rätt hänföras

också delgivning som sker genom att handling lämnas genom bud under begäran

om delgivningserkännande. Det ligger dock i sakens natur att sistnämnda

form inte kommer i fråga särskilt ofta. Användningsområdet torde

liksom hittills främst avse fall då den som skall delges råkar uppehålla sig

i myndighetens lokaler eller har fast kontor i myndighetens närhet.

Uppenbarligen har man dessutom att räkna med fall där man inte kan

förvänta att adressaten skall vara villig att medverka till att ordinär delgivning

genomförs genom att skicka tillbaka ett delgivningserkännande eller

genom att uppsöka en postanstalt för att kvittera ut en rekommenderad försändelse.

Detta gäller framför allt, om adressaten kan vinna tid genom att

fördröja delgivningen eller om han helt enkelt inte bryr sig om det pågående

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ärendet. Ordinär delgivning är inte heller lämplig i mycket brådskande delgivningsfall,

t. ex. när preskription är nära förestående eller när förhandling

eller törhör skall äga rum med kort varsel. Om ordinär delgivning sålunda

bedöms som utsiktslös eller om delgivningen har misslyckats därför att

adressaten inte vill medverka genom att skicka tillbaka delgivningserkännande

eller kvittera mottagningsbevis, måste det finnas möjlighet att anlita

andra delgivningsförfaranden. Enligt departementspromemorian skall i sådana

fall kunna ifrågakomma särskild postdelgivning, eller — i sista hand

■— stämningsmannadelgivning.

Vad först beträffar särskild postdelgivning har från flera håll uttryckts

tillfredsställelse över att den föreslås få utbredd användning. Även jag

finner det lämpligt att denna delgivningsform tillgrips när ordinär delgivning

påräknas ej leda till resultat. Som poststyrelsen har framhållit torde

den ökade användning av särskild postdelgivning som blir följden av att den

får tillämpas både av domstolar och av vissa andra myndigheter inte behöva

medföra olägenheter, eftersom ordinär delgivning bör kunna användas i ett

stort antal av de fall där man nu använder de mera kvalificerade delgivningsformerna.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att myndigheterna

inte onödigtvis använder de kvalificerade delgivningsformerna

när ordinär delgivning är möjlig.

Emellertid kan man, som har framhållits i departementspromemorian och

även av poststyrelsen, inte gå så långt att man tillåter alla myndigheter att

använda den särskilda postdelgivningen. Svårigheter uppkommer, om myndigheter

som saknar tjänstebrevsrätt skulle få använda sig av den, eftersom

det åtminstone f. n. inte finns möjlighet att fastställa postavgiften så att

avgiften kan betalas när försändelsen lämnas till postbefordran. Behovet av

denna delgivningsform måste också växla avsevärt hos olika myndigheter.

Jag anser därför, att det genom bestämmelser av Kungl. Maj :t bör bestämmas

vilka myndigheter som skall få använda den särskilda postdelgivningen.

Jag vill nämna, att den avgränsning i det avseendet som har föreslagits i departementspromemorian

(jfr den förteckning som har fogats till det i bilaga

1 ingående förslaget till delgivningskungörelse) har godtagits av flertalet

remissinstanser.

Om ordinär delgivning har misslyckats eller bedöms vara utsiktslös och

särskild postdelgivning inte kan äga rum, återstår ingen annan delgivningsform

än stämningsmannadelgivning. Enligt promemorian bör bestämmelserna

om denna delgivningsform utformas på ett sådant sätt att polismyndigheternas

befattning med delgivningsärendena begränsas så mycket som möjligt.

Under remissbehandlingen har denna principiella ståndpunkt allmänt

godtagits, och invändningar har förekommit endast från ett par håll såvitt

angår detaljutformningen av bestämmelserna i ämnet.

För min del betraktar jag det som en praktiskt och samhällsekonomiskt

viktig fråga i vad mån polisen skall få tas i anspråk för delgivningsgöro
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Ma j:ts proposition nr 13 år 1970

mål. Polisen anlitas nu i betydande utsträckning för att verkställa delgivningar.

Uttryckligt stöd för detta finns både i delgivningskungörelsen och

i ett stort antal specialförfattningar. Skyldighet för polismyndighet att lämna

handräckning för bl. a. delgivning föreskrivs på flera ställen i den förvaltningsrättsliga

lagstiftningen. Olägenheten av att polispersonal rycks

från sina normala arbetsuppgifter för att fullgöra brådskande delgivningsuppdrag

blir emellertid alltmer påfallande med hänsyn till dagens omfattande

brottslighet. I departementspromemorian framhålls att det är nödvändigt

att polispersonal inte i onödan används för andra uppgifter än de

rent polisiära. Vikten av att polispersonalen utnyttjas effektivt har på senare

tid betonats kraftigt i olika sammanhang. Senast har i prop. 1969:

114, som gäller vissa ändringar i förundersökningsförfarandet, understrukits

att det för rättssäkerheten i samhället är nödvändigt att rättsväsendets

resurser används på sådant sätt, att den allvarligare brottsligheten kan bemästras.

Jag vill också erinra om att rikspolisstyrelsen i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 20 februari 1969 har framhållit det angelägna i att polispersonal

används endast för uppgifter som har samband med polisverksamheten och

att personalens befattning med andra göromål såvitt möjligt begränsas.

Departementspromemorians förslag innebär, att ytterligare förutsättningar

skapas för att komma till rätta med problemen på detta område. Det

förekommer nu på sina håll att polismyndigheterna slentrianmässigt anlitas

lör delgivning i situationer då delgivningen utan tvivel kan ske på

betydligt enklare sätt. En sådan onödig belastning på polismyndigheterna

måste undvikas. Jag vill därför, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta

mig till promemorians uppfattning att polismyndigheterna i största

möjliga utsträckning bör befrias från delgivningsuppdrag. Detta tillgodoses

enligt min mening väl genom att man, som har föreslagits i promemorian,

bygger upp delgivningsbestämmelserna på sådant sätt att de mera kvalificerade

delgivningsformerna i princip inte får användas förrän man först

har prövat de enklare formerna. En ytterligare begränsning bör i enlighet

med promemorieförslaget vara att, när stämningsmannadelgivning bedöms

nödvändig, särskilt förordnad stämningsman och inte polis bör användas

i första hand. Särskilda villkor bör sålunda uppställas för att polis skall

få anlitas. De i promemorians förslag till delgivningskungörelse uppställda

villkoren synes vara sådana att de fall där det inte går att undvika att polismyndigheten

kopplas in på delgivningsförfarandet inte behöver bli många

med en riktig tillämpning av bestämmelserna. Det synes därför knappast

befogat att, som har ifrågasatts av bl. a. rikspolisstyrelsen, göra begränsningarna

när det gäller polisens medverkan i delgivningsförfarandet ännu

snävare än enligt promemorieförslaget. Eftersom emellertid de bestämmelser

som behövs i nu berörda ämne kan meddelas av Kungl. Maj :t, såsom

också har förutsatts i promemorian, har jag inte anledning att nu gå in

ytterligare på hur föreskrifterna bör utformas i detalj.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kung i Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Genom alt, på sätt jag senare kommer att beröra, avsikten är att ett större

antal stämningsmän skall förordnas bör även svårare och mera brådskande

delgivningar klaras med hjälp av stämningsmän. Därmed bör man

komma från de problem som Föreningen Sveriges häradshövdingar och

stadsdomare har påtalat i sitt remissyttrande. Med anledning av vad två

länsstyrelser har uttalat om att privatpersoner som förordnats till stämningsman

inte lämpligen bör sköta delgivningar i ärenden av mera ömtålig

natur, vill jag påpeka att också de särskilt förordnade stämningsmännen

givetvis handlar under ämbetsansvar och får förutsättas fullgöra

små delgivningsuppdrag med omdöme och takt. Att ett ärende är av ömtålig

natur far därför endast i sällsynta undantagsfall tas till intäkt för att

delgivning genom polis ges företräde framför delgivning genom särskilt

förordnad stämningsmän.

Beträffande personer som är intagna i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola bör stämningsmannadelgivning

ske genom tjänsteman vid anstalten. I enlighet med önskemål

som bär framställts under remissbehandlingen avser jag att föreslå,

att man även beträffande personer som vistas på sjukvårdsinrättningar

skall anlita tjänstemän vid inrättningen för att verkställa delgivningen.

I dessa fall kommer sålunda inte stämningsmannaförordnande att behövas.

Det bör anmärkas att, utöver nu behandlade delgivningsmetoder, kommer

i fråga anslags- eller kungörelsedelgivning. Dithörande frågor behandlar

jag i närmast följande avsnitt. Vidare bör nämnas sådan form av delgivning

som benämns »spikning» och som innebär att handling i slutet

kuvert fästs på den söktes husdörr (jfr 33 kap. 12 § andra stycket RB).

Härtill återkommer jag i specialmotiveringen. Det finns emellertid anledning

att i anslutning härtill beröra den av delgivningscentralen i Stockholm

väckta frågan om att stämningsmän skulle ges möjlighet att begära handräckning

hos överexekutor för att få tillträde till lägenhet för delgivning

med person som vägrar öppna dörren. Enligt min mening måste en sådan

ordning medföra betänkligheter med hänsyn till intresset av att skydda

privatlivets helgd. Övertygande skäl har inte anförts för att intresset av att

delgivning kommer till stånd i ena eller andra fallet skulle väga så tungt

att ett ingrepp av ifrågavarande art framstår som motiverat. Jag framlägger

därför inte något förslag i denna del.

En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang är i vad mån det

bör krävas att delgivning sker personligen med den som är enskild part

i en rättegång eller ett administrativt förfarande. För denne är det en viktig

rättssäkerhetsgaranti att han far del av handlingar och annan utredning

som skall ligga till grund för avgörandet. Emellertid kan kravet på delgivning

i regel inte ställas sa högt att ett mål eller ärende aldrig kan avgöras

utan att parten personligen har delgetts allt material som avgörandet skall

grundas på. Visst utrymme måste ges för förfaranden som medger att

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

handling avlämnas utan personlig kontakt med den som skall nås men

ändå på sådant sätt att det kan presumeras att denne slutligen erhåller

meddelandet (s. k. surrogatdelgivning). Sådant förfarande behövs framför

allt, om parten har avvikit eller håller sig undan på annat sätt i avsikt att

hindra ett avgörande. Ytterligare förekommer fall då det med hög grad av

sannolikhet kan antas att den som söks för delgivning får del av handlingen,

även om den lämnas till någon i hans bostad eller — beträffande

rörelseidkare m. fl. — på hans kontor. I RB finns utförliga bestämmelser

som gör det möjligt att delge på annat sätt än genom att lämna handlingen

till den sökte personligen. Behovet av sådana bestämmelser är uppenbarligen

inte mindre när det gäller en mångfald områden inom förvaltningen.

I departementspromemorian har RB:s bestämmelser om surrogatdelgivning

fått tjäna som förebild, när det har gällt att utforma motsvarande bestämmelser

i delgivningslagen. Hänsyn har dessutom tagits till vissa delgivningssituationer,

som är mera vanliga inom förvaltningsförfarandet.

Som exempel på sådana situationer nämns det fallet att man vill nå en obestämd

krets av personer för delgivning. Liksom i 33 kap. RB har delgivningsbestämmelserna

i delgivningslagen fått subsidiär karaktär, vilket

innebär att de skall gälla endast i den mån avvikande bestämmelser om

delgivning inte har meddelats i annan lag eller författning. Tanken är sålunda

att i specialförfattningar vid behov skall anges när på grund av

ifrågavarande måls eller ärendes beskaffenhet surrogatdelgivning skall

vara utesluten.

Under remissbehandlingen har departementspromemorians nu redovisade

principer för regleringen av surrogatdelgivningen godtagits. Även jag kan

i stort biträda förslaget i den delen.

Emellertid finns det anledning att särskilt uppmärksamma frågan om

vilka delgivningssituationer som är sådana att krav på personlig delgivning

bör uppställas och sålunda surrogatdelgivning inte bör tillåtas. Ehuru jag

ännu inte berört frågan om anslags- eller kungörelsedelgivning, vill jag

nämna att för sådan delgivningsforms del uppkommer ett helt parallellt

problem. De här anförda synpunkterna äger därför tillämpning även på

sådan delgivning.

I 33 kap. 13 § RB föreskrivs att surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning

inte får användas vid delgivning av stämning i brottmål. Vid delgivning

av stämning i tvistemål får de tillämpas endast om det finns anledning

att anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt.

Inskränkningar av liknande karaktär finns i nykterhetsvårdslagens, socialhjälpslagens

och barnavårdslagens delgivningsbestämmelser. I åtskilliga

författningar, som jag får anledning att behandla i specialmotiveringen,

föreskrivs begränsningar på det sättet att det anges att det vid delgivning

av vissa handlingar skall iakttas vad som är föreskrivet om delgivning av

stämning i tvistemål.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

I departementspromemorian uttalas att en allmän delgivningslag som

skall vara tillämplig på hela förvaltningsområdet bör innehålla endast sådana

inskränkningar som gäller i både domstolsprocessen och förvaltningsförfarandet.

De inskränkande bestämmelser som finns i RB och de övriga

lagar som nämndes nyss avses stå kvar i dessa lagar. Ytterligare uttalas, att

begränsning av liknande art kan behövas också i annan lagstiftning i förvaltningsrättsliga

ämnen. Det bör enligt promemorian åstadkommas genom

att, när olika förvaltningsrättsliga författningar i framtiden ses över, man

får överväga i vad mån tillämpningen av de allmänna delghmingsbestämmelserna

behöver inskränkas på samma sätt som har skett i RB beträffande

surrogat- och kungörelsedelgivning i vissa fall.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har godtagit promemorians

tankegångar även i dessa delar. Emellertid är det två instanser — socialstyrelsen

och länsstyrelsen i Stockholms län — som ställer sig tveksamma

till tanken att frågan om begränsningar i vissa delgivningsformers användning

skulle övervägas först senare. Det nämns i yttrandena flera exempel

på författningar där begränsningar beträffande surrogatdelgivning anses

behövliga redan nu (jfr slutet av avsnitt 5.2.).

Enligt min mening är socialstyrelsens och länsstyrelsens betänkligheter

välgrundade. Om delgivningslagen med föreslaget innehåll i nu aktuell del

genomförs, kommer möjlighet till surrogatdelgivning att formellt stå öppen

på åtskilliga områden av förvaltningen där regler om sådan delgivning nu

inte finns och delgivningsformen därför inte anses tillämplig. I flertalet fall

lär detta inte vara någon nackdel utan tvärtom en fördel, men man måste

också räkna med att det — utanför de författningsområden där uttryckligt

krav på personlig delgivning nu gäller och enligt förslaget också skall bestå

i framtiden — förekommer ärendetyper där personlig delgivning måste

anses påkallad. En del exempel återfinns som nämnts i de nyss angivna

yttrandena. En kartläggning för att få en fullständig överblick över sådana

ärenden skulle bli mycket tidskrävande, eftersom det inte är fråga endast

om genomgång av ett stort författningsmaterial utan även om att materiellt

bedöma mångskiftande ärendetyper med sikte på vilka delgivningsregler

vederbörande typ kräver. Jag vill nämna, att mycket arbete har krävts

redan för den genomgång som i detta lagstiftningsärende har gjorts för att

— rent formellt — anpassa speciallagstiftningens delgivningsregler till delgivningslagens

terminologi och systematik. Enligt min mening bör inte de

redan hårt belastade lagstiftningsresurserna tas i anspråk för en ny arbetsuppgift

av förut antydd art. Man bör därför följa promemorians linje att

omprövning av speciallagstiftningens delgivningsregler får anstå tills de

skilda författningarna överses i annat sammanhang. För att det i ett övergångsskede

inte skall bli ett för stort tillämpningsområde för surrogatdelgivning,

synes det lämpligt att, som har framkastats av länsstyrelsen i

Stockholms län, ge myndigheterna en viss befogenhet att pröva om ett

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

ärendes beskaffenhet är sådan att annat än personlig delgivning inte bör

komma i fråga. Beträffande utformningen av en bestämmelse i ämnet återkommer

jag i specialmotiveringen till 1 § delgivningslagen.

7.3. Kungörelse- eller anslagsdelgivning

Om den som avses med delgivning saknar känt hemvist eller om det av

annan anledning inte går att få reda på var han finns, kan handlingen

inte överbringas till honom personligen eller till någon som kan beräknas

lämna den vidare till honom. Om delgivningen avser stora eller obestämda

personkretsar kan visserligen ett överbringande åstadkommas men detta är

både kostnadskrävande och arbetsamt.

Beträffande den förstnämnda situationen finns det i 33 kap. 12 § RB för

rättegångsväsendets del bestämmelser om hur man skall förfara. Bestämmelserna

innebär, att handlingen skall anslås i rättens kansli och att meddelande

härom skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och eventuellt

också i annan tidning. Förfarandet benämns kungörelsedelgivning. I RB

finns även vissa bestämmelser om delgivning med stora eller obestämda

personkretsar. Sålunda gäller i fråga om byalag, härad och tingslag att delgivning

skall ske genom kyrkokungörande i förening med anslag i rättens

kansli (33 kap. 16 § första stycket och 19 § andra stycket RB). I 33 kap.

16 § andra och tredje styckena RB finns vidare bestämmelser om delgivning

med delägare i gruva som ägs av flera gemensamt och med delägare i gemensamhetsfiske.

För förvaltningsförfarandet saknas enhetliga bestämmelser om delgivning

i nu angivna situationer. När det gäller delgivning med bortovarande, förekommer

i vissa fall en analogisk tillämpning av 33 kap. 12 § RB. I övrigt

kan, när vederbörande författning inte anvisar kungörande i en eller annan

form, delgivning inte komma till stånd.

Skall inom förvaltningsförfarandet delgivning äga rum med en stor eller

obestämd personkrets, sker detta vanligen genom kungörande i kyrka. Regler

härom finns i KBr den 5 januari 1808 om delgivning av länsstyrelsernas

och kollegiernas avgöranden och kommunikationsresolutioner i sådana ekonomi-

eller politimål som rör antingen hela menigheter eller ett mycket

stort antal personer. Vid sidan av kyrkokungörandet förekommer andra

former av kungörelser med ungefär samma funktion. Som medium för

dessa kungörelser kan i huvudsak ifrågakomma myndighets anslagstavla,

postanstalts anslagstavla eller kommuns anslagstavla.

Frågan om reformering av bestämmelserna om delgivning genom olika

former av kungörande har diskuterats länge. Reformsträvandena har i

första hand gällt kungörelsedelgivning inom förvaltningsområdet. På senare

tid har dock även RB:s regler i detta hänseende blivit föremål för kritiska

omdömen. Efter remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

— som gick ut på att bestämmelserna om delgivning genom kungörande

i kyrka skulle ersättas av delgivning genom anslag på postanstalts anslagstavla

— togs frågan upp till ny behandling i justitiedepartementet. Besvärssakkunnigas

tanke att kungörande i kyrka skulle ersättas av någon form av

delgivning genom anslag godtogs tämligen allmänt av remissinstanserna,

men olika meningar uttalades när det gällde valet av anslagstavla. Uttalanden

gjordes sålunda till förmån för både kommunens officiella anslagstavla

och myndighetens egen anslagstavla. Användande av postanstalts anslagstavla

avstyrktes från många håll.

I departementspromemorian diskuteras två alternativ för utformning av

bestämmelser om delgivning i de situationer som avses här. Det ena går ut

på att delgivning skall ske genom anslag och det andra innebär att delgivningen

skall ske genom annonsering i pressen. Anslagsalternativet får därvid

förord. Som skäl för denna ståndpunkt åberopas att delgivning så ofta

bildar utgångspunkt för beräkning av besvärs- och andra fataiietider. Dessutom

skulle enligt promemorian det dra alltför stora kostnader, om delgivning

i ifrågavarande fall genomgående skulle ske genom annonsering i

tidning. I departementspromemorian föreslås därför att anslagsdelgivning

skall ske genom att handlingen hålls tillgänglig viss tid hos myndigheten

eller på plats, som myndigheten bestämmer, och att meddelande härom

och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås. Förslaget innebär, att

uppsättandet av anslag blir det konstitutiva elementet i delgivningen. För

att göra förfarandet mera effektivt föreslås att anslaget skall kompletteras

genom att meddelande av samma innehåll som anslaget tas in i lämplig tidning.

Denna föreskrift är dock inte obligatorisk. Tidningsmeddelande skall

sålunda ske endast om man har anledning att räkna med att den sökte

därigenom får reda på var handlingen finns. Även viss annan komplettering

föreslås för speciella situationer. I fråga om valet av anslagstavla innebär

promemorieförslaget den skillnaden mot besvärssakkunnigas förslag att det

förordas att kommunens officiella anslagstavla skall användas.

Departementspromemorians förslag att konstitutiva verkningar bör knytas

till anslag och inte till annons i tidning har flertalet remissinstanser godtagit.

Däremot har departementspromemorians val av anslagstavla mött kritik

från en del håll. Med hänsyn till att kommunernas storlek i många fall

kommer att ökas väsentligt efter genomförandet av kommunindelningsreformen

ifrågasätts sålunda om förfarandet är tillräckligt effektivt. Även

kostnadshänsyn anses tala mot att anslag sker på kommuns anslagstavla.

Anslaget bör i stället enligt ifrågavarande remissinstanser ske på myndighetens

egen anslagstavla. Anslag på kommuns anslagstavla anses dock kunna

användas som komplettering, när det gäller ärenden av mera lokal natur.

Några remissinstanser, däribland informationsutredningen, förordar att

annonsering görs till konstitutivt element vid delgivning av det slag som

avses här. Både i sitt remissyttrande och i sitt sedermera avgivna betänkan4f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

de om kungörelseannonsering framhåller informationsutredningen vikten

av att meddelanden i största möjliga utsträckning når dem som avses med

delgivning. Anslag på anslagstavla är enligt utredningen ingen effektiv form

för att nå detta syfte. Informationsutredningens förslag går ut på att endast

tidningsannonsering skall komma i fråga som generellt obligatoriskt

medium för delgivning med personer som av en eller annan anledning inte

kan nås med personlig delgivning. I ärenden av riksomfattande karaktär bör

annonsen införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ärenden av lokal natur

bör ortstidningar användas. Enligt utredningen kan den omständigheten att

delgivning ofta bildar utgångspunkt för beräkning av besvärs- och andra

fatalietider inte anses utgöra fullgott skäl för att man inte skall kunna använda

sig av den mera effektiva form av bekantgörande som annonsering

utgör. Inte heller finner informationsutredningen att den kostnadsökning

som dess förslag kommer att medföra utgör skäl för att inta en annan

ståndpunkt.

Innehållet i vissa remissyttranden över departementspromemorian föranledde

nya överväganden inom justitiedepartementet om utformningen av

bestämmelserna om anslagsdelgivning. Dessa överväganden redovisades i en

remisspromemoria som sändes ut för yttrande tillsammans med informationsutredningens

betänkande. Remisspromemorian gick ut på att det skulle

bli obligatoriskt att meddelandet anslås i myndighetens lokal och att konstitutiva

verkningar i första hand skulle anknytas till att anslag har skett på

detta sätt. För att göra anslagsdelgivningen så effektiv som möjligt skulle

det enligt remisspromemorian även kunna göras obligatoriskt att meddelandet

införs i lämplig tidning. Anslag på kommuns anslagstavla föreslogs kunna

förekomma men endast som stödjande medium i vissa situationer, då

anslag av lokal natur är av värde.

Det förslag till utformning av bestämmelserna om anslagsdelgivning som

jag har redovisat sist har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna.

I flera remissyttranden har betonats att det från rättssäkerhetssynpunkt är

ett ofrånkomligt krav att det finns en säker utgångspunkt för beräkning av

besvärs- och andra fatalietider. Informationsutredningens förslag att konstitutiva

verkningar skall knytas till annonsering i tidning anses enligt dessa

remissinstansers mening inte lämpligt. Bl. a. har framhållits att problem

kan uppstå när kungörandet skall ske i flera tidningar. Om det därvid inträffar

att kungörelsen kommer in på olika dagar i olika tidningar, uppkommer

problem när det gäller att fastställa utgångspunkten för en fatalietid.

Med ett anslagsförfarande skulle dessa svårigheter inte uppkomma. Flera remissinstanser

lägger också vikt vid kostnadssynpunkten och framhåller att

ett system med tidningsannonsering ställer sig dyrare. De remissinstanser

som har ställt sig avvisande till remisspromemorians förslag och förordat

den lösning som föreslås av informationsutredningen har betonat annonseringens

fördelar i effektivitetshänseende.

För egen del vill jag anföra följande synpunkter på frågan om vilken me
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 107

tod som skall väljas för den delgivningsform som avses här. De nya bestämmelserna

bör utformas mot bakgrunden av de typfall som avses med

nuvarande bestämmelser om kungörelsedelgivning. Man har sålunda att räkna

med dels det fallet att den som söks för delgivning inte har känt hemvist

och det inte heller i övrigt kan klarläggas var han finns, dels det fallet

att han visserligen har hemvist men det visar sig att delgivning inte kan ske

där och man har anledning att anta att den sökte håller sig undan, dels det

fallet att delgivning skall ske med en obestämd krets personer eller med en

så stor krets att det inte kan krävas personliga meddelanden till var och en.

Den första frågan måste självfallet bli vilket förfarande — anslag eller

tidningsannonsering — som ger den största sannolikheten för att den som

söks för delgivning får kännedom om meddelandet. Någon tvekan kan inte

råda om att tidningsannonsering, allmänt sett, måste ges försteg från den

synpunkten. Även om annonsering sålunda antas vara mest ägnad att ge resultat,

kan man dock fastslå att utsikterna att verkligen nå ett resultat lika

fullt är synnerligen små i många fall. I all synnerhet gäller det fall av den

första kategorien som nyss nämndes. Frågan är då om det förhållandet skall

få leda till att man nöjer sig med ett i princip mindre effektivt förfarande,

t. ex. anslag i myndighetens lokal. Detta skulle i så fall innebära, att man

accepterar att delgivningsåtgärden får karaktären av en ren formalitet eller

symbolisk åtgärd. Även om verkligheten många gånger är sådan att det inte

tjänar något till att göra mer än en symbolisk åtgärd, är det inte tillfredsställande

att bygga upp systemet med utgångspunkt härifrån. Rättssäkerhetssynpunkter

talar för att det effektivaste — eller minst ineffektiva —

förfarandet tillgrips så länge det finns någon möjlighet att den sökte nås på

det sättet. Ett skäl för denna ståndpunkt är också att det i vissa fall kan vara

svårt att förutsäga om utsikterna att nå den sökte i praktiken verkligen är

obefintliga. Det hittills anförda talar för att tidningsannonsering bör väljas

som huvudmetod för att ge spridning åt meddelande som skall delges i nu

avsedda fall. Praktiska och ekonomiska hänsyn talar dock för att en sådan

regel inte bör gälla helt undantagslöst. Är det uppenbarligen meningslöst att

införa annons i tidning, bör anslag i myndighetens lokal kunna komma i

fråga.

De invändningar som har riktats mot att ha tidningsannonsering som huvudmetod

för delgivning i nu avsedda fall har som nämnts framför allt gällt

att det blir vissa olägenheter när det gäller att fastslå utgångspunkt för besvärs-

och andra fatalietider som skall räknas från delgivningsdagen. De

synpunkter som har anförts i det avseendet anser jag vara i och för sig

beaktansvärda. Emellertid bör det uppmärksammas att det med tidningsannonsering

inte är nödvändigt att, som informationsutredningen har tänkt

sig, låta dagen för annonsens införande i tidning bli avgörande när det gäller

att fastslå utgångspunkten för fatalietidernas beräkning. Man kan i stället

använda samma teknik som förekommer i departementspromemorian såvitt

angår anslagsdelgivning, nämligen att ha en schablonmässig regel om att

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

delgivning skall anses ha skett viss angiven tid efter det att publiceringsförfarande

initieras. Enligt promemorians förslag skulle delgivning anses

ha skett på sjunde dagen efter det att handlingen har blivit tillgänglig och

meddelande härom anslagits på anslagstavla. På motsvarande sätt kan man

vid tidningsannonsering ha en schablonregel som anger att delgivning anses

ha skett på sjunde dagen efter det att kungörelsedelgivning beslutades. En

sådan regel behöver kompletteras med en föreskrift om att annonsering

skall ske inom sju dagar från beslutet om kungörelsedelgivning. Bestämmelser

av nu angiven innebörd för med sig samma fördelar som departementspromemorians

förslag innebär och som många remissinstanser uppenbarligen

har funnit utslagsgivande. Sålunda får man en utgångspunkt för

fatalietidernas beräkning som är lätt att fastställa och som låter sig fastställas

redan när delgivningsåtgärderna påbörjas. Vidare kan därigenom

slutdagen för ifrågavarande frist från början beräknas och anges i det annonserade

meddelandet, och det blir därmed ett tydligare besked om vad de

berörda har att iaktta. Arbetstekniskt blir det också en fördel att få arbetsmomenten

i delgivningsgöromålen koncentrerade till det tillfälle då delgivningsförfarandet

sätts igång. Den här beskrivna uppläggningen förutsätter

att i akt, på dagboksblad eller i diarium görs anteckning om när kungörelsedelgivning

beslutas.

Om bestämmelserna om kungörelsedelgivning genom tidningsannonsering

utformas på nu angivet sätt, anser jag att remisskritiken mot användande

av detta medium i allt väsentligt förlorar sin grund.

Ytterligare har under remissbehandlingen framhållits att tidningsannonseringen

medför större kostnader än anslagsdelgivning. Jag skall behandla

kostnadsfrågan närmare i nästa avsnitt. Redan nu kan förutskickas att den

kostnadsökning som uppkommer i nu behandlat avseende enligt min mening

inte blir av sådan storlek att förslaget om kungörelsedelgivning genom

tidningsannonsering av den anledningen bör falla. Jag vill också erinra

om att det förslag i remisspromemorian, som fick den största anslutningen

under remissbehandlingen, innebar att tidningsannonsering skulle vara ett

obligatoriskt komplement till den som huvudform föreslagna anslagsdelgivningen.

Jämfört med det förslaget innebär den nu behandlade ordningen

inte någon merkostnad. Emellertid är det självfallet angeläget att man inte

drar på sig andra eller större kostnader än som motiveras av ändamålet

med delgivningsförfarandet. Som nämnts bör annonsering inte komma i

fråga om den är uppenbarligen meningslös, dvs. när det kan tas för visst

att den som söks för delgivning inte kommer att nås av meddelandet i tidning

(t. ex. när det är känt att han har lämnat landet för lång tid sedan).

En ytterligare begränsning bör — i överensstämmelse med vad som nu gäller

enligt 33 kap. 12 § första stycket sista punkten RB — vara att när

bortovarande söks för delgivning det skall räcka att kungörelsedelgivning

sker en gång i vederbörande mål eller ärende. Vid ytterligare behov av del
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 109

givning i samma mål eller ärende bör anslag på myndighetens anslagstavla

räcka.

I enlighet med det anförda förordar jag att i delgivningslagen införs

bestämmelser om kungörelsedelgivning av följande innebörd. Vid sådan

delgivning skall handlingen hållas tillgänglig viss tid hos myndigheten

eller på plats som myndigheten bestämmer. Meddelande härom införs i

lämplig tidning inom sju dagar från det beslut om kungörelsedelgivning

fattades. Är införande i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet

i stället anslås i myndighetens lokal inom samma tid. Sistnämnda förfarande

får också användas när i fråga om bortovarande kungörelsedelgivning

har skett och därefter ny delgivning skall ske i samma mål eller ärende.

Delgivning skall anses ha skett på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning.

Frågan om val av tidning berörs i specialmotiveringen.

Det bör tilläggas att delgivningslagen bör innehålla en bestämmelse som

motsvarar nuvarande 33 kap. 23 § första stycket RB, vari föreskrivs bl. a.

att om delgivning inte har skett enligt kapitlets föreskrifter rätten kan förordna

om ny delgivning. En sådan föreskrift föranleder bl. a. att om genom

förbiseende eller av annan anledning annonsen har influtit för sent i tidningen,

förfarandet får göras om. Det kan tilläggas att det normalt måste

förväntas att en tid på sju dagar skall vara fullt tillräcklig för att få in

annonsen i tidningen.

En annan fråga är i vad mån det bör finnas komplement till huvudmetoden

för kungörelsedelgivning. En allmän mening synes vara att det för

vissa delgivningssituationer är lämpligt att — utöver huvudmetoden —

använda också anslag på kommuns anslagstavla. Detta är också min uppfattning.

I mål och ärenden som rör ett flertal intressenter i viss bygd får

en sådan delgivningsform påräknas bli av praktiskt värde.

När det gäller förutsättningarna för att kungörelsedelgivning skall få

användas, innebär promemorieförslaget att man väsentligen anknyter till

vad som nu enligt RB gäller för rättegångsväsendets del. I likhet med re

missinstanserna anser jag detta vara en riktig linje. Flertalet av detaljerna

återkommer jag till i specialmotiveringen, där jag också behandlar den

närliggande frågan om s. k. spikning som nu regleras i 33 kap. 12 § andra

stycket andra punkten RB.

En särskild fråga när det gäller den närmare utformningen av delgivningslagens

bestämmelser om kungörelsedelgivning vill jag dock beröra redan

nu. I åtskilliga författningar, särskilt sådana som angår fastighetsförhållanden,

finns nu bestämmelser om kollektivdelgivning med ägare till

samfälld mark som tillhör flera fastigheter. Därvid gäller att när de särskilda

delägarna i samfälligheten skall kallas till förrättning eller sammanträde,

kallelsen får skickas till en av delägarna för övriga delägares räkning.

I kungörelse om förrättningen eller sammanträdet skall anges vem

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

som på detta sätt har fått kallelsen. Kungörelsen skall i sådant fall anslås

i socken- eller rådstuga eller på annan lämplig plats i kommunen. Departementspromemorians

förslag till central reglering av hithörande situationer

som innebär att meddelande i dessa fall skall sändas till varje känd person

som söks för delgivning under hans vanliga adress, om det kan ske utan betydande

kostnad eller besvär, har ansetts medföra oklarhet vid tillämpningen.

Under remissbehandlingen av förslaget i den delen uttalades från flera

håll önskemål om att för de fall då anslagsdelgivning skall ske med obestämda

personkretsar eller med ett stort antal personer, ges möjlighet att

skicka meddelande till någon eller några av de personer som ingår i kretsen

för att vara tillgängligt för de övriga. Jag kan instämma i att den utformning

som föreskriften om sändande av meddelande har fått i departementspromemorian

kan leda till svårigheter i tillämpningen. Med beaktande

av de synpunkter som har framförts under remissbehandlingen föreslår

jag därför, att föreskriften om meddelande får sådan utformning att meddelande

skall sändas till någon eller några av de personer som söks för delgivning

att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen. Vidare

bör föreskrivas att statlig myndighet och kommun alltid skall erhålla

sådant meddelande. Självfallet är det ingenting som hindrar att meddelande

skickas även till andra juridiska personer. Sålunda kan det vara lämpligt

att på detta sätt underrätta bolag som ingår bland delägarna i en samfällighet

om kungörelsedelgivning. Delgivningen kan exempelvis avse en förrättning

som äger rum långt från den ort, där bolaget har sitt säte. Någon

särskild föreskrift härom anser jag inte nödvändig. I

I åtskilliga specialförfattningar finns bestämmelser om att förrättning,

sammanträde eller annat dylikt skall bekantgöras på visst sätt. Bestämmelsernas

utformning varierar, men vanligast är att det föreskrivs kungörande

i kyrka och införande i tidning inom orten. De föreskrivna åtgärderna

har ett delgivningssyfte även om de i regel inte formellt har utformats

såsom föreskrifter om delgivning i egentlig mening. Det skulle kunna

övervägas att för berörda fall föreskriva delgivning i vederbörande specialförfattning,

vilket i så fall skulle leda till att delgivningslagens regler,

bl. a. om kungörelsedelgivning, blir tillämpliga. Emellertid torde det, såsom

också promemorians ståndpunkt är, inte vara av behovet påkallat att införa

ett formellt delgivningskrav i berörda situationer. Det får anses tillräckligt

att, med anslutning till gällande ordning, ha ett allmängörande i

vissa former och lämna därhän exempelvis om och i så fall vid vilken tidpunkt

delgivning skall anses ha skett. De skäl som har fått fälla utslaget

när det har gällt kungörelsedelgivningens utformning gör sig emellertid

gällande även när det gäller de aktuella bestämmelserna om allmängörande

av förrättning o. dyl. Det primära sättet att sprida kännedom om visst

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

förhållande bör därför även i de sammanhangen vara annons i tidning.

Kungörande i kyrka bör däremot i stort sett utrensas som publiceringsmetod,

något som förutsattes redan i prop. 1968: 151.

1 departementspromemorian redovisas ett stort antal författningar med

bestämmelser av nyss berörd art. Som jag kommer att beröra närmare i

följande avsnitt tar jag nu inte upp fråga om ändring i alla de redovisade

författningarna. Undantag görs framför allt i fråga om författningar som

inom en tämligen snar framtid skall ersättas av ny lagstiftning eller i varje

fall bli föremål för ingripande översyn. Ytterligare är att framhålla att

det måste påräknas att det finns författningar med föreskrift om kyrkokungörande,

vilka författningar inte har uppmärksammats i förevarande

lagstiftningsärende.

1 enlighet med det nu sagda kommer föreskrifter om kyrkoltungörande

att tills vidare finnas kvar här och var i lagstiftningen. Jag vill erinra

om att den förut nämnda lagen (1968: 687) om ändring i lagen (1942: 117)

med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka innebär, att om det i lag

eller förlattning är föreskrivet att kungörelse skall läsas upp i kyrka

anslag i stället skall ske på sätt och plats som Kungl. Maj :t föreskriver.

Den anslagsform som därvid i första hand förutsätts komma i fråga är

kommuns anslagstavla. Detta innebär, att i de författningar där bestämmelser

om kyrkokungörande kvarstår förfarandet i praktiken i stället

kommer att bli att anslag sker, enligt hittillsvarande planer på kommuns

anslagstavla.

Av det sagda följer att kommuns anslagstavla behöver tas i anspråk för

vissa delgivningskungörelser och för vissa andra meddelanden som skall

offentliggöras i delgivningssyfte. lanspråktagandet får visserligen avsevärt

mindre omfattning än som förutsattes i departementspromemorian, vari

anslag på kommuns anslagstavla föreslogs bli det primära sättet för kungörelsedelgivningen.

Emellertid torde det ändå föreligga ett behov av att —

som föreslogs i promemorian — uttryckliga bestämmelser övervägs om sådan

tavlas användning för vissa delgivningsändamål.

De grundläggande bestämmelserna om kommunens anslagstavla finns

i 14 § kommunallagen och 15 § kommunallagen (1957: 50) för Stockholm.

Av dessa bestämmelser som handlar om kungörelse om fullmäktigsammanträden

framgår att varje kommun måste anordna en kommunens anslagstavla.

Fullmäktiges ordförande ansvarar för att lagbestämda meddelanden

om fullmäktiges sammanträden, protokolljustering m. m. anslås på

kommunens anslagstavla. I motiven till bestämmelserna sägs dock att kommunens

anslagstavla kan användas även för icke-kommunala tillkännagivanden,

dock endast efter fullmäktiges bestämmande.

Även om den nya användningen av anslagstavlan enligt vad som nyss har

sagts blir av mindre omfattning torde den nödvändiggöra särskilda bestämmelser

om anslagstavlans användande för andra än kommunala ändamål.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Jag anser att kommunernas skyldighet att upplåta kommunens officiella

anslagstavla för anslag enligt delgivningslagen och annan författning bör

slås fast i en särskild lag.

Lagens innehåll torde inte behöva bli särskilt omfattande. Till att börja

med behöver slås fast att kommunen är skyldig att verkställa anslag som

med stöd av lag eller annan författning påkallas av myndighet eller enskild.

Vidare behövs förskrifter om vad den som enligt författning får påkalla

sådant anslag har att iaktta. Därvid bör gälla att framställning skall ske

hos kommunstyrelsen. Samtidigt bör till styrelsen lämnas eller sändas den

handling som skall anslås och uppgift om den tid varunder anslag skall

ske. Denna handling kan i och för sig utgöras av själva den urkund som

skall bekantgöras, t. ex. eu kallelse till förrättning. Är det förhållandet,

behövs inga särskilda bestämmelser, eftersom det bara blir fråga om att

sätta upp den handlingen. Det kan emellertid också vara lämpligt att i stället

för att anslå den handling vars innehåll skall bekantgöras, anslå ett

mera kortfattat meddelande om denna. Det bör därför finnas föreskrifter

om hur detta meddelande skall vara utformat. Sådana föreskrifter finns

visserligen i den föreslagna delgivningslagen, men eftersom man har att

räkna också med andra anslagsfall bör i förevarande lag ges generella bestämmelser

om sådant meddelandes form. Det är därvid naturligt att bestämmelserna

utformas så att de korresponderar mot delgivningslagen. Sålunda

bör föreskrivas att när anslaget skall avse ett meddelande om att

annan handling finns tillgänglig för någon att ta del av, meddelandet skall

innehålla uppgift om sistnämnda handlings huvudsakliga innehåll, om den

plats där den hålls tillgänglig och om den tid varunder detta sker.

Det bör i detta sammanhang uppmärksammas att i vissa fall enskild

kommer att ha att påkalla anslag, t. ex. styrelse för vissa samfälligheter

när sammanträde utlyses. I sådana fall synes inte lämpligt att den enskilde

fritt får bestämma var man skall förvara den handling som nämns i meddelandet.

Det synes lämpligast alt föreskriva att handlingen i sådant fall

genomgående skall hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

När det är myndighet som påkallar anslag, bör det ankomma på denna

att bestämma i vilken kommun anslaget skall ske. Har enskild påkallat anslaget,

bör det dock ske en kontroll att valet av kommun inte blir godtyckligt

eller olämpligt på annat sätt. Kontrollen kan lämpligen anordnas så att

om kommunen finner att anslaget bör ske i annan kommun, frågan får hänskjutas

till länsstyrelsen för avgörande. Sådant hänskj utande bör också

vara möjligt om hinder av annan anledning finnes föreligga för anslag som

påkallas av enskild, t. ex. om det meddelande som begärs anslaget är otydligt

eller ofullständigt. Beslut om hänskj utande och andra verkställighetsåtgärder

ankommer på styrelsen eller annan nämnd som kommunen föreskriver.

Det kan förutsättas att delegation sker från nämnden till ledamot eller

suppleant eller till tjänsteman.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Jag vill betona, alt det inte kommer att bli några betungande åtgärder för

kommunerna i förevarande hänseende. Med hänsyn särskilt till den uppläggning

av delgivningslagens kungörelsedelgivningsbestämmelser som förordas

här, blir anslagen på kommuns anslagstavla inte särskilt talrika. De

ifrågakommer huvudsakligen när stödjande medium anses önskvärt vid

tillämpning av delgivningslagen och när i speciallagstiftningen föreskrivs

kungörande i kyrka. I sistnämnt avseende vill jag erinra om att ett stort

antal föreskrifter om kyrkokungörande nu föreslås skola utgå. Vidare kommer

under nära förestående eller pågående lagstiftningsarbete ytterligare

föreskrifter av nämnd innebörd att utgå (t. ex. ur fastighetsbildnings- och

inskrivningslagstiftning).

7.4. Övriga frågor

Utöver reglering av de frågor jag redan har behandlat innebär departementspromemorians

förslag till delgivningslag att flertalet av delgivningsbestämmelserna

i 33 kap. RB får motsvarigheter i delgivningslagen. Förvaltningsmyndigheterna

avses sålunda inte bara få tillgång till de förfaranden

för delgivning som nu står öppna för domstolarna utan även i övrigt

få närmare regler om vad som skall gälla i delgivningssammanhang.

Promemorians förslag till delgivningslag i de delar som jag inte har berört

i de föregående avsnitten har i huvudsak godtagits av remissinstanserna.

Även jag har funnit att de föreslagna bestämmelserna i flertalet avseenden

är lämpliga. I vissa, huvudsakligen detalj betonade frågor förordar jag

dock vissa jämkningar enligt vad som kommer att framgå av specialmotiveringen

till delgivningslagen. Flera av jämkningarna har skett för att tillgodose

remissynpunkter.

En delgivningsbestämmelse i 33 kap. RB som i promemorian inte föreslås

få någon motsvarighet i den nya lagstiftningen är föreskriften i kapitlets

7 § att delgivning inte får ske där gudstjänst pågår eller sammankomst

för gemensam andaktsövning eljest äger rum. I motiven anförs att det är

självklart att de som sköter delgivningsgöromål har att iaktta detta och att

särskild föreskrift därför inte behövs. I likhet med remissinstanserna ansluter

jag mig till denna uppfattning.

Beträffande promemorians förslag till följdändringar i andra författningar

kan anföras följande.

Förslaget om vissa för domstolväsendet speciella delgivningsbestämmelser,

vilka avses få ha kvar sin placering i 33 kap. RB, har i huvudsak godtagits

av remissinstanserna. Jag anser också att förslaget i allt väsentligt

bör följas i det avseendet. Till ett par detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

Vid utarbetandet av följdändringar i övrigt har i promemorian dels genomgåtts

skilda författningar för att kartlägga vilka föreskrifter som finns

om sättet att verkställa delgivning, dels undersökts i vad mån ändringar i

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

dessa föreskrifter bör ske för att göra delgivningslagen tillämplig. Sakligt

opåkallade avvikelser har därvid föreslagits skola utgå. I en del fall innebär

författningarnas delgivningsbestämmelser att vissa delgivningsförfaranden

inte skall få användas. Dessa bestämmelser har i promemorian översetts,

varvid har eftersträvats att erforderliga undantag från delgivningslagens bestämmelser

i möjligaste mån utformas på samma sätt i de olika författningarna.

Det har också befunnits att vissa författningar innehåller föreskrifter

om behörighet att mottaga delgivningar, vilka föreskrifter blir obehövliga

genom att delgivningslagen föreslås få bestämmelser i det ämnet. Även

i övrigt har specialförfattningar översetts för att åstadkomma överensstämmelse

med delgivningslagens terminologi.

I likhet med remissinstanserna har jag funnit att promemorians lösningar

av nu berörda frågor i regel kan godtas. Vissa jämkningar bör

dock ske på sätt närmare kommer att framgå vid redovisning av de olika

förslagen.

En avvikelse från promemorieförslagen av mera allmän räckvidd bör dock

behandlas redan nu. Enligt promemorian skulle ändringar för att få överensstämmelse

med delgivningslagens system och terminologi ske även i författningar,

vars återstående giltighetstid kan bedömas bli tämligen kort eller

vilka i allt fall får påräknas bli föremål för översyn inom den närmaste

framtiden. Sålunda föreslogs ändringar i ett sammanlagt ganska stort antal

bestämmelser i lagen (1926: 326) om delning av jord å landet, lagen (1917:

269) om fastighetsbildning i stad, förordningen (1875:42 s. 1) angående

lagfart å fång till fast egendom, förordningen (1875: 42 s. 12) angående inteckning

i fast egendom, lagen (1917: 189) om expropriation, lagen (1921:

299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda

ägor och rättigheter, lagen (1939: 608) om enskilda vägar samt i vissa ytterligare

författningar som ansluter till vissa av de nu nämnda. Med hänsyn till

pågående lagstiftningsarbete på dessa författningsområden har jag dock funnit

det mest tilltalande att inte nu göra ändringar i författningarnas bestämmelser

om delgivning eller kungörande. Även om ny lagstiftning på berörda

områden träder i kraft senare än en ny delgivningslag, synes några större

olägenheter inte kunna uppkomma om äldre bestämmelser om delgivning

eller kungörelse blir gällande under en övergångstid. Jag framlägger därför

inte nu något förslag till ändrade delgivning^- eller kungörelsebestämmelser

på berörda författningsområden. Även ett par andra av promemorians förslag

till följdändringar har fått utgå, eftersom där avsedda jämkningar är

obetydliga och utan egentlig saklig betydelse.

I detta avsnitt vill jag slutligen något beröra de ekonomiska verkningarna

av den föreslagna delgivningslagen. En kostnadsminskning, jämfört med nuläget,

måste kunna förväntas genom den uppläggning som delgivningsbestämmelserna

föreslås få i den nya delgivningslagen. Dessa innebär nämligen,

att delgivning i första hand skall ske genom att handlingen sänds med

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

115

posten med begäran om delgivningserkännande och att de mera kvalificerade

delgivningsformerna inte får användas förrän ordinär delgivning har misslyckats

eller efter noggrann prövning bedöms utsiktslös. Beträffande de obetydliga

kostnaderna för de enklare delgivningsformerna vill jag hänvisa till

poststyrelsens yttrande över departementspromemorian. Jag vill vidare

erinra om den begränsning av polismyndigheternas medverkan i delgivningsförfarandet

som föreslås. Att detta från samhällsekonomisk synpunkt

innebär en vinst framstår som självklart.

En viss kostnadsökning, jämfört med nuläget föranleds av de nya bestämmelserna

om kungörelsedelgivning. När det gäller att bedöma storleken

av denna kostnadsökning, kan viss ledning erhållas från de uppgifter om

kostnader för en utökad kungörelseannonsering som redovisas i informationsutredningens

betänkande (s. 46—47) och som avser framtida kungörelseannonsering

över huvud taget och sålunda även annan publiceringsverksamhet

än sådan som hänger samman med delgivning. Utredningen räknar

med att utredningens förslag leder till en ökning av kostnaderna för annonsering

i ortspressen med 50 procent. I kronor räknat emotses en årlig

kostnadsökning med omkring 100 000 kr. för staten och omkring 400 000 kr.

för kommuner, enskilda m. fl. Utredningen framhåller att kostnadsökningen

i viss mån motverkas av att andra kostnadskrävande media såsom länskungörelserna

föreslås slopade. Som redan har antytts måste vid bedömningen

av dessa siffror beaktas att den annonsering som blir nödvändig med anledning

av de av mig nu framlagda förslagen utgör endast en begränsad del av

den annonsering som informationsutredningen behandlar. Erfarenheterna

av tillämpningen av nu gällande bestämmelser om kungörelsedelgivning

ger också anledning att förmoda att annonseringen i delgivningssyfte

inte kommer att bli särskilt omfattande. 8

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande i fråga om

fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel

om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

18) lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

19) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808),

20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare,

21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker

för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

3.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kurigl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

117

9. Lagförslagen

9.1. Förslaget til! delgivningslag

Mot departementspromemorians förslag till indelning av delgivningslagen

i olika avsnitt har ingen erinran gjorts under remissbehandlingen. Lagen

har i likhet med förslaget i promemorian indelats i sex avsnitt som har

fått rubrikerna allmänna bestämmelser, vem som skall sökas för delgivning,

delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte,

kungörelsedelgivning m. in., när delgivning skall anses ha skett i vissa fall

och övriga bestämmelser. Även indelningen i paragrafer överensstämmer

med den i departementspromemorian. I fråga om de särskilda paragraferna

har remissbehandlingen lett till att en del ändringar har gjorts. Dessa är i

huvudsak av formell natur. En del sakliga ändringar har också företagits.

Allmänna bestämmelser

1 §

1 paragrafen anges delgivningslagens tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser. Bestämmelserna om delgivning i 33 kap. RB gäller

för de allmänna domstolarna, domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol,

arbetsdomstolen och åklagare. Enligt taxeringsförordningen

gäller liknande bestämmelser i taxeringsprocessen. 1 33 kap. 27 § RB

sägs emellertid att om avvikande bestämmelser har getts i lag eller författning

de avvikande bestämmelserna skall tillämpas. Sådana avvikande bestämmelser

finns bl. a. i 96 § lagen om aktiebolag, 46 § lagen om sparbanker,

36 § lagen om ekonomiska föreningar, 94 § växellagen (1932: 130), 72 §

checklagen (1932: 131) och i vissa paragrafer i patentlagen (1967:837).

Departementschefen. Delgivningslagen skall bli tillämplig på delgivning i

mål eller ärende hos domstol och annan myndighet. Detta framgår av paragrafens

första stycke. I fortsättningen av lagen talas endast om myndighet,

varvid åsyftas även domstol.

Ibland knyts självständiga beslutsfunktioner till tjänster vilka i organisatoriskt

hänseende hör till viss myndighet. Som exempel kan nämnas kammaradvokatfiskalsämbetet

hos kammarkollegiet, inskrivnings- och konkursdomare

hos de allmänna underrätterna och taxeringsintendenter hos länsstyrelserna.

Även i dessa fall blir delgivningslagen tillämplig. Lagen bör

också få tillämpas av bergmästare.

Bestämmelser om delgivning finns också utanför rättegångs- och förvaltningsförfarandet.

Att delgivningslagen skall vara tillämplig också i sådana

fall följer av 23 § andra stycket.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

I delgivningslagen ges allmänna föreskrifter om de olika tekniska åtgärder

som får användas, när delgivning skall ske. En förutsättning för att delgivningslagen

skall bli tillämplig är att det föreskrivs i annan författning

att delgivning skall ske. Står det bara att en handling skall sändas med posten,

skall delgivningslagen alltså inte tillämpas. I samband med arbetet med

delgivningslagen bär en genomgång gjorts av de viktigaste författningarna

för att få dem att stämma överens med delgivningslagens terminologi och

teknik. I annan författning bör sålunda klart anges om ett tillkännagivande

skall ske genom delgivning eller om det kan ske på ett mindre formbundet

sätt.

Delgivningslagen är avsedd att få väsentligen samma karaktär som lagen

(1954: 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut, vilken

kan bli tillämplig i alla typer av mål eller ärenden. I ett flertal författningar

finns emellertid speciella delgivningsföreskrifter för vissa slag av

mål eller ärenden. Sådana avvikande bestämmelser finns i vissa författningar

på vilka exempel nämndes inledningsvis under denna paragraf i avsnittet

»Gällande bestämmelser». Min avsikt är inte att sådana delgivningsföreskrifter

skall upphävas genom delgivningslagen. Denna lag skall tillämpas endast

i den mån delgivningsförfarandet inte är reglerat i annan ordning.

Emellertid kan det i samband med att specialförfattningarna ses över av

andra skäl övervägas, om inte vissa särskilda delgivningsregler kan upphävas

så att de ersätts av de allmänna bestämmelserna i delgivningslagen. I

paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse som innebär att delgivningsföreskrifter

som har meddelats beträffande visst slag av mål eller

ärende och som avviker från delgivningslagen skall gälla framför denna lag.

De avvikande bestämmelserna i andra författningar kan ha den innebörden

att delgivning måste ske med den sökte personligen och att följaktligen

surrogatdelgivning eller anslagsdelgivning inte får användas. Nu gällande

bestämmelser av sådan innebörd har vid arbetet med följdändringarna inte

omprövats i sak utan endast formellt anpassats till delgivningslagens bestämmelser.

Som jag framhöll i den allmänna motiveringen (under 7.2.) har

man emellertid att beakta, att det kan förekomma mål och ärenden av sådan

natur att — även om detta inte uttryckligen anges i vederbörande författning

— surrogatdelgivning eller kungörelsedelgivning inte lämpligen bör

komma i fråga. Exempel på författningsområden där mål och ärenden av

den typen förekommer har nämnts i det föregående. I enlighet med de synpunkter

som jag anförde i den allmänna motiveringen bör med tanke på sådana

mål och ärenden införas en bestämmelse som ålägger myndigheterna

att göra en lämplighetsprövning huruvida surrogat- eller kungörelsedelgivning

bör komma i fråga. Min tanke är inte att en sådan bestämmelse skall

behöva finnas på lång sikt. Vid den översyn av förvaltningsrättsliga specialförfattningar

som sker successivt bör bedömas om personlig delgivning skall

krävas beträffande vissa handlingar eller i vissa situationer, och i så fall bör

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

uttrycklig bestämmelse härom skrivas in i författningen. Med hänsyn härtill

skulle kunna övervägas att den aktuella föreskriften i delgivningslagen

skulle kunna tas upp bland övergångsbestämmelserna. Emellertid har man

att räkna med att det blir ett ganska långt övergångsskede innan alla berörda

författningar har hunnit ses över. Det är också mindre tilltalande att eu

bestämmelse som blir principiellt och praktiskt betydelsefull tas upp som

övergångsbestämmelse med därav följande risk att den kan bli förbisedd av

de tillämpande myndigheterna. Av dessa skäl har jag stannat för att bestämmelsen

bör tas in i själva lagen. Jag har ansett det lämpligast att den får sin

plats i 1 § andra stycket, eftersom den naturligt anknyter till regeln i detta

styckes första punkt som ju handlar om de fall där uttryckliga föreskrifter

om avvikelser från delgivningslagen finns. Den nu diskuterade regeln tar

sikte på fall där uttrycklig föreskrift om avvikelse inte finns men där specialförfattningen

får anses förutsätta att personlig delgivning skall ske. Mot

bakgrunden av det anförda har jag funnit att bestämmelsen bör ges lydelsen

att, även om så ej uttryckligen föreskrivs i annan författning, 12—15 §§

delgivningslagen inte skall tillämpas, om myndigheten finner att det på

grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot

delgivning i den ordning som anges i nämnda paragrafer.

Vid tillämpningen av den behandlade regeln om viss lämplighetsprövning

om surrogat- eller kungörelsedelgivning bör kunna användas, torde myndigheterna

i viss utsträckning kunna få ledning av förarbetena till aktuell specialförfattning.

I övrigt får det bli en allmän bedömning vad målets eller

ärendets beskaffenhet kräver. Därvid kan RB:s bestämmelser (nuvarande 33

kap. 13 §) och även de specialförfattningar där uttryckliga föreskrifter om

personlig delgivning nu finns ge viss vägledning. Anledning att anse personlig

delgivning erforderlig torde framför allt föreligga när det kan bli fråga

om åtgärd av särskilt ingripande betydelse för den enskilde, såsom frihetsberövande

eller annan inskränkning i den personliga handlingsfriheten, utdömande

av vite eller annat åläggande av ekonomisk förpliktelse och återkallelse

av tillstånd eller i övrigt förlust av rättighet av ej oväsentlig betydelse.

I analogi med vad som gäller för rättegångsmålen torde personlig delgivning

i främsta rummet kunna bli behövlig, när den enskilde skall underrättas

om att mål eller ärende av antydd art har väckts mot honom. Vid

senare meddelanden torde däremot krav på personlig delgivning oftast kunna

undvaras. I likhet med vad som gäller beträffande stämning i tvistemål

får anses berättigat att vara liberalare med surrogatdelgivning om anledning

förekommer att den sökte har avvikit eller eljest håller sig undan. I sammanhanget

bör framhållas att man inte har anledning att underskatta effektiviteten

i surrogatdelgivningen. Det är att märka att överbringandet av

handlingen till hushållsmedlem eller annan (jfr 12 §) följs av ett särskilt

meddelande som sänds med posten under den söktes vanliga adress. Hittills
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

varande erfarenheter av detta förfarande ger vid handen att det är mycket

sällan som den sökte själv inte nås av delgivningshandlingarna.

Jag vill betona, att de bedömningar som enligt det sagda ankommer på

myndigheterna inte torde bli av särskilt krävande art. Tämligen snart lär

en fast praxis växa fram hos berörda myndigheter. I och med det torde det

— att döma av erfarenheterna vid domstolarna — regelmässigt bli en ren

rutinsak att göra ifrågavarande bedömning som i praktiken sker genom

att man väljer blankett för delgivningsförrättningen, dvs. oftast om man

skall använda blankett som ger utrymme för surrogatdelgivning eller inte.

När riktlinj erna väl finns, är detta ett bestyr som i allmänhet kan klaras av

ansvarig handläggare inom biträdespersonalen.

Slutligen bör understrykas att det nu behandlade problemet praktiskt sett

får begränsade proportioner med tanke på att ordinär delgivning (vanlig

postförsändelse med begäran om delgivningserkännande eller mottagningsbevis)

avses komma till användning i första hand.

2 §

I paragrafen anges att delgivning ombesörjs av myndigheten men under

vissa villkor kan ankomma på part. Bestämmelsens motsvarighet i RB finns

i 33 kap. 4 §.

Gällande bestämmelser. Domstolsdelgivning sker enligt 33 kap. 4 § RB genom

rättens försorg. Om part begär det, kan delgivningen anförtros åt honom,

om det kan ske utan olägenhet. Har åklagare utfärdat stämning, skall

delgivningen ske genom hans försorg. Åklagare har också rätt att ombesörja

delgivning av kallelser och förelägganden som han själv har utfärdat. Förundersökning

i brottmål kan ledas av åklagare eller polismyndighet enligt

23 kap. 3 § RB. Delgivning av kallelse eller beslut under förundersökning

ombesörjs av den som har utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet. Delgivning

i förvaltningsförfarandet sköts i regel av myndigheten. UL innehåller

inga delgivningsbestämmelser för processen inför överexekutor, men överexekutor

torde i allmänhet ålägga sökanden att ombesörja delgivning med

förklaranden. I fråga om ansökan om att få ta strömfall i anspråk enligt

1 kap. 14 § VL skall delgivning enligt samma stadgande ske genom sökandens

försorg. I vissa andra fall har part en obetingad rätt att, om han begär

det, få ombesörja delgivningen själv (t. ex. 5 § lagen om utmätningsed, 94 §

växellagen, 72 § checklagen och 5 § lagsökningslagen).

Enligt 32 kap. 2 § RB skall rätten vid partsdelgivning förelägga parten

viss tid inom vilken delgivning skall ha skett och delgivningsbevis ha kommit

in till rätten. Kommer inte beviset in inom förelagd tid, skall rätten i regel

förordna om ny delgivning. Avser delgivningen stämning eller vade-,

besvärs- eller revisionsinlaga och har delgivningsbevis inte kommit in när

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

rätten företar målet, är partens talan förfallen, om motparten inte har inställt

sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring.

Besvärssakkunniga. Som huvudregel föreslog de sakkunniga, att delgivning

skulle ske genom myndighetens försorg men att part under vissa förutsättningar

efter begäran skulle kunna anförtros att ombesörja delgivningen

själv.

Remissyttranden. Besvärssakkunnigas förslag att delgivning enligt huvudregeln

skall ske genom myndighetens försorg lämnades utan erinran. Från

några håll framfördes önskemål att myndigheten skulle få möjlighet att

ålägga en part att ombesörja delgivning även om han inte har begärt detta.

Vidare framhölls att myndigheten borde ha rätt att förklara partens talan

förfallen, om parten inte fullgör delgivningsuppdraget.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det föreliggande

förslaget. Av motiven framgår att det inte ansetts lämpligt med bestämmelse

om att part skulle kunna åläggas att sköta delgivning även

om han inte själv har begärt det. Det framhålls att en sådan bestämmelse

skulle kunna medföra att huvudregeln om delgivning genom myndighetens

försorg sattes ur spel.

Departementschefen. Bestämmelserna i RB synes ha fungerat fullt tillfredsställande.

I stor utsträckning vilar skyldigheten att ombesörja delgivning

även i förvaltningsförfarande! på myndigheten. Departementspromemorians

förslag att delgivning enligt huvudregeln skall ombesörjas av myndigheten

har inte väckt gensaga från remissinstansernas sida. Jag ansluter

mig till promemorians förslag i detta hänseende. Som huvudregel har därför

upptagits den bestämmelsen att delgivning ombesörjs av myndigheten.

Av bestämmelsen torde utan vidare följa att åklagare eller polismyndighet

på samma sätt som nu skall ombesörja vissa delgivningar av handlingar

som de själva har utfärdat. Nuvarande bestämmelser i 33 kap. 4 § andra

och tredje styckena behövs alltså inte längre.

En part kan ha ett berättigat intresse av att själv få sköta delgivningen.

Bl. a. kan förhållandena vara sådana att parten har bättre möjligheter att

ge anvisningar om var den sökte kan anträffas. Om parten begär det, bör

myndigheten därför ha möjlighet att uppdra åt parten att ombesörja delgivningen.

Enligt RB drabbas part som inte fullgör uppdraget av påföljd

endast i vissa särskilda delgivningsfall (32 kap. 2 § andra stycket första

punkten). Domstolen skall i övrigt själv se till att delgivning sker. I promemorian

har föreslagits att sist angivna ordning skall gälla även i förvaltningsförfarandet.

Under remissbehandlingen har länsstyrelsen i Gävleborgs län anfört, att

myndigheten bör kunna föreskriva att partens talan förfaller, om han inte

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

har kommit in med bevis om delgivning eller begärt anstånd eller sänt in

handlingarna till myndigheten med begäran att myndigheten skall ta över

delgivningsbestyret inom den tid som har föreskrivits. Härigenom skall

man enligt länsstyrelsen kunna undvika att både myndigheten och parten

försöker delge efter den förelagda tiden. Jag har dock inte funnit anledning

att frångå promemorieförslaget i denna del. Det kan därvid anmärkas att

den nyssnämnda bestämmelsen i 32 kap. 2 § RB har fått liten praktisk betydelse.

De bestämmelser i lagen om utmätningsed, växellagen, checklagen och

lagsökningslagen som ger parten obetingad rätt att delge själv om han begär

det anser jag böra gälla även i fortsättningen. Att dessa bestämmelser

tar över regeln att delgivning ombesörjs av myndigheten framgår av 1 §

andra stycket delgivningslagen.

Kammarrätten har i anslutning till den nu behandlade 2 § upplyst, att

dess utslag i flertalet fall delges genom vederbörande länsstyrelses försorg.

Denna ordning grundar sig på en sedan länge utbildad praxis och har visst

stöd dels i kungörelsen (1916: 338) angående sättet för skriftväxling mellan

domstolar, civila, militära och ecklesiastika myndigheter samt ämbets- och

tjänstemän i tjänsten rörande ärenden, dels i 43 § Kungl. Majrts stadga

(1959: 545) för kammarrätten. Kammarrätten önskar, att denna ordning

för delgivning av domstolens utslag behålls. Detta kan enligt kammarrätten

åstadkommas bäst genom en bestämmelse av generell räckvidd, som eventuellt

kan tas upp i en lag rörande förfarandet vid domstolen.

Enligt kungörelsen angående sättet för skriftväxling mellan domstolarna

m. fl. rörande ärenden får länsstyrelse eller annan ämbetsmyndighet anlitas

som mellanhand, när frågan rör person, vars hemvist inte är med säkerhet

känd, eller område, som inte kan bestämmas utan medverkan av länsstyrelse

eller sådan myndighet. Så får också ske om saken är av beskaffenhet

att vara av betydelse för länsstyrelsens eller annan anlitad ämbetsmyndighets

verksamhet, eller dess särskilda kontroll eller yttrande är nödvändigt

med hänsyn till sakens vikt. I Kungl. Maj:ts cirkulär (1933: 614) om tilllämpningen

av föreskrifterna i 1916 års kungörelse erinras om angelägenheten

av att föreskrifterna i kungörelsen noggrant iakttas, så att inte länsstyrelse

eller annan ämbetsmyndighet anlitas som mellanhand vid delgivning

i andra fall än när sådant är påkallat med hänsyn till bestämmelserna

i kungörelsen. I 43 § i stadgan för kammarrätten uttalas att, där så finnes

lämpligt, till part eller annan riktat föreläggande eller meddelande får delges

genom vederbörande länsstyrelse eller genom myndighet, som har meddelat

det beslut som prövningen i målet gäller.

Som framgår av redogörelsen för de bestämmelser som har åberopats av

kammarrätten har domstolen endast för vissa fall stöd för att anlita länsstyrelserna

för delgivning. Införs den nya delgivningslagen, synes inte längre

finnas anledning att ha kvar omgången att kammarrätten använder sig av

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

123

länsstyrelserna för delgivningsbestyren. Kammarrätten får själv tillgång till

alla delgivningsmetoder som föreskrivs i lagen, och det naturliga och praktiska

måste vara att kammarrätten, i likhet med övriga domstolar och andra

myndigheter, ombesörjer de egna delgivningsåtgärderna. Eftersom det förutsätts

att delgivningsformen ordinär delgivning skall få den största användningen,

vore det f. ö. direkt opraktiskt med en ordning som innebär att en

myndighets delgivningsbestyr övervältrades på annan myndighet. På grund

av det anförda anser jag inte motiverat med någon lagstiftningsåtgärd av

den art som kammarrätten har satt i fråga.

Statens utlänningskommission anser, att delgivningsbestämmelserna bör

utformas så att kommissionen får möjlighet att delge genom den lokala

polismyndigheten även i fortsättningen. Till detta vill jag säga, att jag inte

avser att föreslå någon ändring i utlänningslagstiftningens bestämmelser

om överbringande av handlingar. Jag vill dock erinra om vad som har anförts

i den allmänna motiveringen om det angelägna i att polispersonal inte

i onödan belastas med delgivningsuppgifter.

Slutligen vill jag nämna, att jag under 15 § kommer att beröra vad som

bör iakttas om det, sedan parten har fått delgivningsuppdrag, visar sig att

kungörelsedelgivning behövs.

3 §

I paragrafen meddelas huvudreglerna om de olika delgivningsmetoderna

och om valet mellan dem. I viss mån finns motsvarighet till dessa bestämmelser

i 33 kap. 5 § RB och 4—8 §§ delgivningskungörelsen.

Gällande bestämmelser. Beträffande nuvarande ordning hänvisas till redogörelserna

i avsnitt 2 och 4.2.

Promemorian. Promemorieförslaget överensstämmer i stort med det föreliggande

förslaget. I det sistnämnda har gjorts vissa tillägg som berörs i

det följande. — Regleringen i frågan vilka myndigheter som skall få använda

särskild postdelgivning bör enligt promemorian ske genom delgivningskungörelsen.

Beträffande den närmare innebörden av förslaget i den

delen får jag hänvisa till Bilaga 1.

Departementschefen. Jag har i den allmänna motiveringen redovisat de

principiella överväganden som ligger till grund för den föreslagna regleringen

i denna del. Jag kan därför nu inskränka mig till vissa huvudsakligen

tekniska frågor.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen är det från alla synpunkter

mest lämpligt, att delgivning om möjligt sker genom vanligt brev

med begäran om delgivningserkännande eller genom rekommenderat brev

med mottagningsbevis. Formuleringen av 3 § framhäver, att delgivning i

första hand skall ske på något av dessa två sätt. Eftersom dessa delgivnings
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

former är avsedda att användas i normalfallen och tillämpas i första hand,

kallas sådant delgivningssätt ordinär delgivning. Det bör erinras om att ett

gott resultat av delgivningsmetoden ordinär delgivning förutsätter att försändelserna

sänds ut i god tid.

Till ordinär delgivning hänförs också att handling lämnas med bud under

begäran om delgivningserkännande. Något större användningsområde för

denna delgivningsform är, liksom hittills, inte att påräkna. Metoden torde

främst komma i fråga vid delgivning med annan myndighet som finns i närheten

eller när den sökte råkar befinna sig i den delgivande myndighetens

lokaler, varvid handlingen kan förmedlas till honom genom någon tjänsteman

vid myndigheten. Trots att metoden sålunda inte används så ofta, bör

den betecknas som ordinär delgivning, eftersom den har i huvudsak samma

karakteristika som de förut nämnda formerna för ordinär delgivning.

Om ordinär delgivning inte kan genomföras eller på förhand kan anses

utsiktslös, innebär förslaget att myndigheten skall anlita postverket som

ombesörjer att handlingen lämnas till den sökte i särskild ordning. Detta

förfarande kallas nu postdelgivning och i förslaget särskild postdelgivning.

Jag vill framhålla vikten av att myndighetens bedömning att en ordinär delgivning

är utsiktslös verkligen föregås av en noggrann prövning.

Av praktiska skäl kan inte alla myndigheter f. n. få tillgång till delgivningsmetoden

särskild postdelgivning. Vilka som skall få använda metoden

bör, som föreslås i promemorian, regleras genom bestämmelser av

Kungl. Maj :t. Jag vill i detta sammanhang tillägga att, liksom f. n. är förhållandet,

postverket av organisatoriska skäl inte kan tillhandagå med särskild

postdelgivning på alla adressorter.

Om särskild postdelgivning inte är möjlig eller om försök med särskild

postdelgivning har misslyckats eller om sådan delgivning av något skäl inte

bör försökas, återstår att delge genom stämningsman eller annan vars intyg

är fullt bevis om att delgivning har skett. Denna delgivningsmetod kallas

stämningsmannadelgivning. Frågan om vilka intyg som skall anses vara

fullt bevis om delgivning behandlas närmare under 25 §.

I förhållande till förslaget i departementspromemorian har 3 § kompletterats

såtillvida att även delgivningsformen kungörelsedelgivning presenteras

i denna paragraf. Det förefaller nämligen lämpligt att i det avsnitt som

innehåller allmänna bestämmelser ge en samlad presentation av samtliga

delgivningsformer. Närmare bestämmelser om delgivningsförfarandet bör

liksom nu meddelas av Kungl. Maj :t.

4 §

Paragrafen gäller befordran av meddelande genom telegraf m. m.

Departementschefen. För rättegångsväsendets del gäller enligt 33 kap. 6 §

första stycket sista punkten RB, att meddelande som skall delges kan be
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

fordras genom telefon eller telegram till den som skall verkställa delgivningen.

Närmare bestämmelser om förfarandet får meddelas av Kungl.

Maj:t, och sådana har getts i delgivningskungörelsen. Motsvarande regler

som dem i RB har ansetts böra ingå även i delgivningslagen. Därmed klargörs

att det även inom förvaltningsförfarandet är möjligt att genom telegraf

eller telefon underrätta den som skall verkställa delgivningen om innehållet

i meddelandet. Med de tekniska framsteg som görs på det teletekniska området

bör man även räkna med andra liknande sätt för att underrätta delgivningsmannen

om meddelandets innehåll. Jag tänker närmast på telex

som redan nu används i stor utsträckning inom polisväsendet. Närmare bestämmelser

om tillvägagångssättet vid användningen av berörda metoder

bör liksom nu meddelas av Kungl. Maj :t.

5 §

I denna paragraf behandlas delgivning utomlands.

Departemenschefen. Promemorians förslag i denna del innebär, att 33 kap.

It § första stycket RB i sak oförändrad förs över till delgivningslagen. Någon

erinran mot förslaget har inte gjorts under remissbehandlingen. Även

jag har fnnnit, att en bestämmelse av föreslaget innehåll bör finnas i en

allmän delgivningslag. Det förtjänar att påpekas att bestämmelsen inte innebär

att delgivning utomlands måste ske enligt där gällande rätt. Den utsäger

endast, att delgivning som har skett enligt vederbörande utländska

lagstiftning skall godtas även om det tillämpade förfarandet inte hade fått

tillämpas vid delgivning i Sverige. F. n. gäller enligt 33 kap. 13 § RB undantag

på den punkten såvitt angår delgivning av stämning i brottmål. Samma

undantag avses kvarstå enligt den föreslagna bestämmelsen i 33 kap. 6 § RB.

6 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur handling skall överbringas

vid delgivning. RB:s bestämmelser i samma ämne finns i 33 kap. 6 §.

Gällande bestämmelser. Delgivning i rättegång sker enligt 33 kap. 6 §

första stycket RB genom att handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift

lämnas till den som söks för delgivning, om annat inte följer av andra bestämmelser.

Om karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet

har fogats vid handling som skall delges, får bilagan hållas tillgänglig på

x-ättens kansli i stället för att lämnas till den sökte. Underrättelse härom skall

då fogas vid den handling som delges. Enligt 33 kap. 2 § RB är part skyldig

att tillhandahålla avskrifter av handling som skall delges. Gör han inte det,

får rätten göra avskrifter av handlingen på partens bekostnad.

Även inom förvaltningsförfarandet förekommer det att delgivning sker

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

genom att handlingen hålls tillgänglig och att underrättelse härom sänds till

den som skall delges. Detta delgivningssätt används företrädesvis, när vidlyftiga

handlingar skall delges. Som exempel kan nämnas 17 § byggnadsstadgan

om utställande av plan till granskning, 23 § 3 mom. gruvlagen om

tillgänglighållande av ansökningshandlingar i ärende om utmål, 152 § taxeringsförordningen

om tiligänglighållande av fastighetstaxeringslängd och

40 § lagen om val till riksdagen om framläggande av röstlängd för granskning.

Besvärssakkunniga. Enligt 5 kap. 2 § första stycket i den föreslagna lagen

om förvaltningsförfarandet skulle som huvudregel gälla att handling delges

genom att överbringas i huvudskrift eller bestyrkt avskrift till den med vilken

delgivning skall ske. I 5 § finns särskilda bestämmelser om delgivning av

handling som är vidlyftig eller inte lämpligen kan mångfaldigas. Delgivning

av sådan handling föreslås kunna ske genom att handlingen viss tid hålls

tillgänglig hos myndigheten och meddelande därom och om handlingens

innehåll lämnas till den med vilken delgivning skall ske eller som är behörig

att ta emot handlingen för denne, innan denna tid börjar löpa. De sakkunniga

anförde, att huvudregeln bör vara att handling delges genom att lämnas

till den med vilken delgivning skall ske. Det inträffar emellertid i förvaltningsförfarandet

att handling som skall delges är mycket vidlyftig. I patent-,

väg- och planärenden kan det t. ex. bli fråga om att delge omfattande ritningar

och beskrivningar. Det möter ej sällan betydande svårigheter att delge

genom att överbringa handlingarna till den sökte. Det bör därför alltjämt

finnas möjlighet att delge genom att hålla handlingarna tillgängliga. Praktiska

svårigheter att delge genom att lämna över handlingen kan uppkomma

också i de fall när det endast finns en huvudskrift som bör få ligga kvar hos

myndigheten och som inte lämpligen kan mångfaldigas, t. ex. när en större

akt skall delges. I regel torde visserligen de flesta handlingar kunna mångfaldigas

genom ljuskopiering eller på annat liknande sätt utan alltför stora

kostnader och svårigheter men det kan inträffa fall då handlingar inte kan

mångfaldigas utan betydande kostnader och besvär. En handling torde i

allmänhet böra hållas tillgänglig hos den myndighet som handlägger ärendet.

Om den som söks för delgivning bor långt från myndigheten, kan det

komma i fråga att hålla handlingen tillgänglig hos myndighet på eller i närheten

av den ort där den sökte uppehåller sig, t. ex. hos åklagarmyndighet,

kronofogdemyndighet, lokal skattemyndighet, distriktslantmätare, drätselkammare,

kommunalnämnd eller på pastorsexpedition. Den tid under vilken

handlingen skall hållas tillgänglig bör bestämmas så att den sökte får skäligt

rådrum för att ta del av handlingen.

Remissyttranden. Den av besvärssakkunniga föreslagna huvudbestämmelsen

godtogs allmänt men från flera håll framfördes önskemål att delgivning

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

genom att handlingen hålls tillgänglig skulle få ett vidsträcktare användningsområde.

Regeringsrättens ledamöter framhåller sålunda, att sådan delgivning

sker i betydande utsträckning inom förvaltningen. Anledningen härtill

antas vara att avskrifter av handling som skall delges ofta inte finns till

hands och att det skulle innebära en avsevärd belastning för myndigheterna

att i sådana fall behöva ombesörja avskrifter eller fotokopior. Tillräckliga

skäl att hindra en fortsatt tillämpning av denna praxis föreligger inte. Förutsättningarna

för denna delgivningsform bör därför mjukas upp så att den

kan användas -— utöver i de fall som har föreslagits — när myndigheten

eljest finner det vara lämpligt. Det förutsätts härvid att befogenheten inte

används, när det inte skulle föranleda någon extra kostnad att sända över

handlingen och inte heller när parten har ett berättigat intresse av att kunna

ha en handling tillgänglig hos sig under längre tid för ett bemötande eller

annat yttrande. Också Svea hovrätt ifrågasätter, om inte denna delgivningsform

bör ges en vidare användning än vad de sakkunniga har föreslagit. Hovrätten

föreslår för sin del, att den vidgas till att omfatta också fall när det

skulle medföra större kostnad eller besvär att mångfaldiga handlingen eller

när denna delgivningsform eljest framstår som lämplig. Som exempel nämns

ett slutligt beslut som angår flera sakägare men i vilket endast något avsnitt

har betydelse för var och en eller som innehåller uträkningar, tabeller eller

uppställningar som saknar intresse för flertalet sakägare.

Även universitetskanslersämbetet och förvaltningsdomstolskommittén förordar

en liberalisering av förutsättningarna för att använda denna delgivningsform

med tanke på nödvändigheten av att parter och myndigheter inte

betungas över hövan. Kommittén pekar på fall när det är fråga om en av

mera formella skäl betingad delgivning. Riksförsäkringsverket uttalar, att

för socialförsäkringarnas del en handling bör kunna hållas tillgänglig inte

bara hos en myndighet utan även hos en allmän försäkringskassa. Konsistorierna

vid tekniska högskolan i Stockholm och vid karolinska institutet finner

det vara angeläget, att handlingar i t. ex. tjänstetillsättningsärenden och

stipendieärenden skall kunna delges genom att hållas tillgängliga, även om

handlingen inte är av vidlyftig beskaffenhet.

Promemorian. Promemorieförslaget överensstämmer med det föreliggande

förslaget, frånsett vissa smärre redaktionella skiljaktigheter.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har inte framställts någon

erinran av saklig innebörd mot promemorieförslaget i denna del. Endast

vissa påpekanden av formell natur har gjorts och dessa har kunnat tillgodoses

genom redaktionella jämkningar.

För förvaltningsförfarandet finns f. n. ingen motsvarighet till RB:s bestämmelser

i 33 kap. 2 § att part är skyldig att tillhandahålla avskrifter av

handling som skall delges. Detta har lett till att delgivning ibland sker på

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

det sättet att den sökte får ta del av handlingen i samband med delgivningen

och därefter omedelbart lämna tillbaka den. Detta förfarande är inte alltid

tillfredsställande. Även om det inte finns någon skyldighet för part att tillhandahålla

de avskrifter som behövs för delgivning, torde parten ofta vara

villig härtill. Med de nuvarande enkla metoderna att kopiera handlingar

torde det vidare för åtskilliga myndigheter vara möjligt att framställa

kopior som behövs för delgivning. Huvudregeln bör därför vara att delgivning

sker genom att handlingen överbringas i huvudskrift eller i bestyrkt

avskrift eller kopia. Paragrafens första stycke har utformats i enlighet härmed.

Uttrycket »överbringas» används här och i senare paragrafer i stället för

»överlämnas» (jfr 33:6 RB) för att markera att i delgivningsförfarandet

även kan ingå annat tillvägagångssätt än egentligt överlämnande, t. ex. vid

ordinär delgivning, varvid försändelsen kan läggas i den söktes brevlåda.

Denna terminologi, som har använts både av besvärssakkunniga och i departementspromemorian,

har accepterats vid båda remissbehandlingarna.

Särskilt inom förvaltningsförfarandet händer det att ett mycket omfattande

utredningsmaterial skall delges med klagande eller annan. Det kan då

möta svårigheter att framställa avskrifter eller kopior av hela utredningsmaterialet.

Det bör därför finnas möjlighet att delge genom att den sökte

får tillfälle att gå igenom materialet och därefter återställa det. Ett sådant

tillvägagångssätt lämpar sig också när handlingarna utgörs av kartor och

ritningar. Dessa slag av handlingar är ofta i sådant format att de inte kan

kopieras i de apparater som står till myndigheternas förfogande. Ibland är

de dessutom framställda i flera färger vilket ytterligare försvårar kopieringen.

Med tanke på fall av nu angiven art har i paragrafens andra stycke

tagits in bestämmelser om delgivning genom att handling hålls tillgänglig.

Förutsättningen för detta förfarande har angivits vara att handlingen är

av vidlyftig beskaffenhet eller att det av annan anledning inte är lämpligt

att handlingen mångfaldigas. Vad som föreskrivs om handling bör självfallet

gälla också sådan handling som utgör bilaga till annan handling. Detta

torde inte behöva anges särskilt.

Det kan vara en olägenhet för parten att söka upp den plats där handlingen

hålls tillgänglig. Det är därför viktigt att handlingen tillhandahålls

på en plats där parten kan ta del av den utan alltför stora kostnader eller

besvär. Vanligen är det lämpligast att handlingen hålls tillgänglig hos den

myndighet som föranstaltar om delgivningen. Om den som söks för delgivning

bor långt från myndigheten, kan det komma i fråga att hålla handlingen

tillgänglig hos myndighet på eller i närheten av den ort där den

sökte uppehåller sig, t. ex. hos åklagarmyndighet, kronofogdemyndighet,

lokal skattemyndighet, distriktslantmätare, kommunstyrelse eller pastorsexpedition.

Man torde även kunna tänka sig att handlingen hålls tillgänglig

på annan plats än hos myndighet. Det föreskrivs därför, att handlingen skall

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

hållas tillgänglig hos myndighet eller på plats som myndigheten bestämmer.

Den tid under vilken handlingen skall hållas tillgänglig bör bestämmas så

att den sökte får skäligt rådrum att ta del av handlingen.

För att den sökte skall få reda på att han söks för delgivning av handling

som på detta sätt hålls tillgänglig krävs att han underrättas därom.

Underrättelsen bör delges honom på vanligt sätt.

Från rättssäkerhetssynpunkt är det givetvis av stor vikt att parten får tillgång

till alla handlingar som har betydelse för avgörandet på sådant sätt att

han i lugn och ro kan ta del av innehållet i dem. Principen bör därför vara

att materialet ställs till partens förfogande genom att överbringas till honom.

Delgivning genom att handlingen hålls tillgänglig bör tillgripas bara när

starka praktiska skäl talar härför.

När det gäller handling, varigenom talan i mål eller ärende anhängiggörs,

torde partens intresse av att få handlingen i allmänhet vara så stort att den

bör överbringas till honom. I paragrafens tredje stycke har därför tagits in

en föreskrift som innebär att möjligheten att delge genom att handlingen

hålls tillgänglig inte föreligger när det gäller delgivning av stämningsansökan

eller annan handling varigenom talan anhängiggörs. Undantaget har

inte ansetts böra inbegripa bilaga till sådan handling (jfr 33 kap. 6 § andra

stycket RB).

Slutligen vill jag också förutskicka att undantag från huvudregeln att

handlingen skall överbringas ges också i 17 §.

Vem som skall sökas för delgivning

Under förevarande rubrik har i 7—11 §§ sammanförts bestämmelser om

vem som skall sökas för delgivning i olika fall. Att under vissa förutsättningar

handlingen får lämnas till annan än den sökte behandlas i 12 och

13 §§■

Jag vill i detta sammanhang nämna, att förslaget anknyter till RB:s terminologi

när det gäller distinktionen mellan »den med vilken delgivning

skall ske» och »den som sökes för delgivning». Det förstnämnda uttrycket

åsyftar det rättssubjekt mot vilken processhandlingen formellt sett är riktad.

Detta kan vara exempelvis en juridisk person eller enskild utan rättshandlingsförmåga.

Det andra uttrycket åsyftar den som i praktiken avses

mottaga delgivningen. Oftast blir det naturligtvis samma rättssubjekt, men

det kan också, som paragraferna under denna rubrik visar, vara fråga om

någon som äger företräda rättssubjektet.

7 §

Paragrafen innehåller regler om förfarandet vid delgivning med enskild

person. Den motsvarar delar av 33 kap. 6 § första stycket första punkten RB. 5

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

Gällande bestämmelser. Om delgivning skall ske med enskild person, skall

handlingen enligt nyssnämnda bestämmelse i RB i första hand lämnas till

honom. Är enskild person part och råder han inte över tvisteföremålet eller

rör tvisten rättshandling som han inte själv får ingå, förs enligt 11 kap. 1 §

RB hans talan av ställföreträdare, t. ex. konkursförvaltare eller förmyndare.

I dessa fall sker delgivning med ställföreträdaren. Enligt åtskilliga bestämmelser

har omyndig rätt att föra talan själv, t. ex. enligt 20 kap. 14 § och

21 kap. 1 § RB, 20 kap. 4 § föräldrabalken och 19 § barnavårdslagen.

Promemorian. Förslaget i promemorian innebär, att om delgivning skall

ske med enskild person, handlingen skall överbringas till honom eller, om

han ej själv får föra talan, till hans ställföreträdare.

Departementschefen. Den avdelning av lagförslaget som upptar bestämmelser

om vem som skall sökas för delgivning har ansetts böra inledas med

en bestämmelse om delgivning med enskild person. Att huvudregeln måste

vara att delgivning i sådant fall skall ske genom att handlingen överbringas

till vederbörande själv, torde utan vidare vara klart. Ehuru detta är självfallet,

bör det för fullständighetens skull och med tanke på paragrafens

fortsättning få anges i en första punkt.

Enligt promemorieförslaget skall vidare gälla att, om delgivning avser

enskild person och denne ej själv får föra talan, handlingen skall överbringas

till hans ställföreträdare. Under remissbehandlingen har den föreslagna

bestämmelsen härom inte mött någon invändning. Enligt min mening

kan dock vissa anmärkningar riktas mot den. Framför allt är det en

brist att bestämmelsen enbart tar sikte på det fallet att den företrädde har

eller kan få ställning som part i målet eller ärendet. Den beaktar sålunda

inte situationen då en part saknar processhabilitet — t. ex. därför att han

är underårig och saken inte gäller sådan fråga som underårig disponerar

över — men ändå själv bör sökas för delgivning, därför att saken gäller

något som han personligen måste fullgöra i målet eller ärendet, t. ex. att

inställa sig för förhör under sanningsförsäkran eller — i ett förvaltningsärende

avseende exempelvis körkortsåterkallelse — för att lämna upplysningar.

Inte heller har hänsyn tagits till att personlig delgivning ofta behöver

ske med en underårig som inte har partsställning, nämligen för att

denne skall fullgöra något i målet eller ärendet, såsom att inställa sig för

förhör. En ytterligare situation som inte beaktats är den då både en omyndig

och dennes förmyndare är behöriga att föra talan (jfr bl. a. 21 kap.

1 § RB).

Vid utformningen av en regel om vem som skall sökas när den, med vilken

delgivning skall ske. på grund av omyndighet eller av annan anledning

har ställföreträdare, är det enligt min mening lämpligast att skilja mellan

tre huvudfall. För enkelhetens skull utgår jag från att fråga är om en omyn
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970 131

dig, men resonemanget kan tillämpas också på andra fall när ställföreträdare

finns.

Det första fallet avser att den omyndige personligen äger föra talan eller

själv — som part eller i annan egenskap — skall fullgöra något i målet

eller ärendet. I detta fall bör han själv sökas för delgivning. Fallet inbegrips

i paragrafens förut behandlade första punkt och har därför inte nämnts

särskilt där. Alt fallet är hänförligt till första punkten framgår f. ö. indirekt

av paragrafens fortsättning.

Det andra fallet avser läget när ställföreträdaren är behörig att företa

ifrågakommen processhandling. När han ensam har behörighet att föra talan

för den omyndige eller har behörighet att — oavsett eventuell partsställning

— vidta viss åtgärd i målet eller ärendet (t. ex. att ställa ett den omyndiges

föremål till förfogande för syn eller att utlämna handling efter editionsföreläggande),

bör han sökas för delgivning. Detta fall har reglerats

i en andra punkt av paragrafen. Jag har funnit det lämpligast att i lagtexten

beskriva detta fall genom att ange att ställföreträdare finns och att

denne är behörig att företräda huvudmannen i målet eller ärendet.

Som en tredje kategori fall bör slutligen beaktas följande. Läget kan vara

sådant att det ligger i både den omyndiges och ställföreträdarens intresse

att sökas för delgivning. Detta gäller framför allt när båda har behörighet

att föra talan (t. ex. enligt 21 kap. 1 § RB). Ytterligare är att beakta att

situationen visserligen kan vara sådan att den omyndige personligen har

att fullgöra något i målet eller ärendet och alltså första punkten i princip

är tillämplig, men att det av praktiska skäl är motiverat att koppla in även

ställföreträdaren vid delgivningen. Exempel på en sådan situation är när

ställföreträdarens medverkan behövs för att ett barn skall kunna iaktta inställelse.

I vissa sådana fall kan det på grund av barnets ringa ålder vara

meningslöst att det söks för delgivning. Med tanke på de olika fall som nu

har berörts har i en tredje punkt av paragrafen föreskrivits att när anledning

därtill förekommer både ställföreträdaren och den företrädde skall

sökas för delgivning. Det bör vid tillämpningen av denna föreskrift inte

komma i fråga att ställföreträdaren söks i den företräddes ställe när fråga

är om sådana fall som angavs i den först behandlade gruppen.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att vissa bestämmelser om delgivning

med ombud har tagits upp i 11 §.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med staten. Den motsvarar

33 kap. 19 § RB.

Gällande bestämmelser. Delgivning med kronan skall enligt 33 kap. 19 §

RB ske genom att handlingen lämnas till länsstyrelsen i det län där domstolen

finns eller, om kronans talan skall bevakas av annan myndighet, till

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

denna. Bestämmelsen gäller inte vid delgivning med riksdagen och dess

verk, t. ex. vid delgivning med riksbanken (jfr NJA I 1959 s. 385).

Besvärssakkunniga. Enligt 5 kap. 2 § andra stycket i förslaget till lag om

förvaltningsförfarandet skulle behörighet att ta emot handling vid delgivning

med staten tillkomma myndighet, som har att bevaka statens talan i

ärendet, och länsstyrelsen i det län där den myndighet hos vilken ärendet

är anhängigt finns.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det nu föreliggande

förslaget.

Departementschefen. Jag anser inte, att det föreligger något praktiskt behov

av att i delgivningshänseende göra skillnad mellan sådana statliga verk

som lyder under Kungl. Maj :t och verk som hör under riksdagen. Bestämmelsen

har därför fått en sådan utformning att den avser delgivning med

staten. Härigenom får den anses bli tillämplig även vid delgivning med

riksdagen och dess verk. Delgivning med staten sker på så sätt att handlingen

Överbringas till den myndighet som skall bevaka statens talan i målet

eller ärendet eller till länsstyrelsen i det län, där den myndighet finns

hos vilken målet eller ärendet är anhängigt.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med annan juridisk

person än staten. Samma ämne regleras i RB i 33 kap. 17—19 §§.

Gällande bestämmelser. Delgivning med kommun eller annan sådan menighet

sker enligt 33 kap. 18 § RB genom att handlingen lämnas till någon

som har rätt att sammankalla dem som har att besluta om talans utförande,

i allmänhet fullmäktiges ordförande. Landstingskommun kan alltid delges

genom länsstyrelsen i länet. I 30 § andra stycket kommunallagen föreskrivs

att kommunens styrelse har att själv eller genom ombud föra kommunens

talan i alla mål och ärenden där detta inte på grund av lag eller fullmäktiges

beslut ankommer på annan. Motsvarande bestämmelser finns i övriga kommunallagar.

Delgivning med kommun kan sålunda i regel med laga verkan

ske med dess styrelses ordförande.

I 33 kap. 17 § RB anges vem som har rätt att ta emot delgivning för dödsbo

eller konkursbo eller för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse

eller annan sådan inrättning. Delgivning skall ske med någon som äger företräda

boet, samfundet eller inrättningen. Om flera är behöriga därtill gemensamt,

kan delgivning ske med någon av dem. Behörig delgivning med dödsbo

kan dock ske endast med dödsbodelägare som sitter i boet. Dödsbodelägare

som har tagit emot delgivning är skyldig att genast underrätta de övriga

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

dödsbodelägarna. Delägare som sitter i boet har rätt att ta emot delgivning,

även om boet inte förvaltas av delägarna. I sådant fall ansvarar han för att

handlingen utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

Saknar samfund behörig företrädare, kan delgivning ske med någon som

äger sammankalla samfundets beslutande organ.

Med härad eller tingslag sker delgivning enligt 33 kap. 19 § andra stycket

RB på så sätt att handlingen läses upp i kyrkorna i de församlingar som

hör till häradet eller tingslaget och anslås i rättens kansli.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 2 § förslaget till lag om förvaltningsförfarande!

togs upp en bestämmelse som innebar att delgivning i de fall som avses

här i första hand skulle ske med den juridiska personens ställföreträdare.

Om menighet eller samfund saknade behörig ställföreträdare, skulle enligt

törslaget delgivning kunna ske med den som har rätt att sammankalla den

juridiska personens beslutande organ.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer i sak med det nu

föreliggande förslaget. Av motiven till förslaget framgår att viss remisskritik

mot besvärsakkunnigas förslag ansetts böra tillgodoses. Kritiken gick ut på

att om flera var behöriga att företräda juridisk person det borde vara tillräckligt

att någon av dem söktes för delgivning. Vidare önskades en regel

om att delgivning med dödsbo skulle kunna ske även med dödsbodelägare

som sitter i boet.

Departementschefen. I denna paragraf ges delgivningsföreskrifter som

är gemensamma för alla juridiska personer utom staten. Paragrafen är sålunda

tillämplig på dödsbon, konkursbon, bolag, föreningar, stiftelser, kommuner,

landstingskommuner, församlingar, kyrkliga samfälligheter och andra

menigheter. Som exempel på menigheter kan nämnas häradsallmänningar,

allmänningsskogar, fiskevårdsområden, samfälligheter enligt vattenlagen

och lagen om enskilda vägar samt vissa samfälligheter enligt lagen (1966:

700) om vissa gemensamhetsanläggningar (22 § andra stycket).

En delgivningslag bör inte innehålla några bestämmelser om vem som är

behörig ställföreträdare för olika juridiska personer. Sådana regler hör

hemma i lagstiftningen om dessa juridiska personer. Det torde vara uppenbart

att ställföreträdare för juridisk person skall ha rätt att ta emot delgivning

för den juridiska personen. Om en juridisk person skall företrädas av

flera personer gemensamt, är det emellertid opraktiskt om delgivning måste

ske med alla dess ställföreträdare för att få rättsverkan. Enligt 33 kap. 17 §

RB gäller f. n. den principen att det räcker om delgivning har skett med en

av flera gemensamt behöriga ställföreträdare. Denna delgivningsregel har

fungerat tillfredsställande för domstolarnas del, och det finns ingen anledning

att ha en annan bestämmelse i förvaltningsför farand et. Principen torde

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

kunna tillämpas beträffande samtliga de juridiska personer som avses i förevarande

paragraf. Saknas behörig ställföreträdare, bör delgivning kunna ske

med den som har rätt att sammankalla dem som har beslutanderätten. Om

delgivning inte kan ske enligt dessa bestämmelser, återstår i princip inte

något annat än att delge handlingen med samtliga delägare. Att lättnader

i vissa sådana fall kan föreskrivas kommer jag att behandla senare (16 §).

De nu berörda bestämmelserna avser som förut har nämnts även dödsbon.

Beträffande dessa juridiska personer innehåller 33 kap. 17 § RB vissa

ytterligare delgivningsföreskrifter. Delgivning med en av flera gemensamt

behöriga dödsbodelägare får sålunda ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare

som sitter i boet är behörig att ta emot delgivning även om boet

inte förvaltas av dödsbodelägare. Han skall dock svara för att handlingen

utan dröjsmål överlämnas till någon som har rätt att företräda boet.

Mot departementspromemorians förslag till bestämmelser om delgivning

med dödsbo, vilka bestämmelser har utformats med 33 kap. 17 § som förebild,

anmärkte kammarrätten, att delgivning inte borde få ske med annan

än boutredningsman om sådan är förordnad. Med anledning härav vill jag

framhålla, att bestämmelserna i RB om delgivning med dödsbon synes ha

fungerat tillfredsställande och någon anmärkning har inte riktats mot att

handling som skall delges dödsbo får lämnas till den som sitter i boet även

om annan person har förordnats till boutredningsman. Särskilt när fråga är

om fastighetsförhållanden torde det inte så sällan förekomma att det inte

är bekant för den myndighet som skall ombesörja delgivningen att ett dödsbo

har avträtts till förvaltning av boutredningsman. Däremot bör myndigheten

i regel utan svårighet kunna få kännedom om vem som sitter i boet.

Ofta bor denne på den fastighet som det är fråga om. Jag har därför anslutit

mig till promemorians förslag i fråga om delgivning med dödsbo. Viss formell

jämkning har dock företagits vid utformningen av bestämmelsen.

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med delägare i samfälligheter

och medlemmar i sammanslutningar som inte är att anse som

juridiska personer. Med samfällighet åsyftas här närmast det fastighetsrättsliga

begreppet (jfr prop. 1966: 128 s. 230 och 354 samt prop. 1969: 128 s.

B 80). Eftersom också medlemmar i vissa associationer åsyftas, har dessutom

använts uttrycket sammanslutning. Ytterligare har tagits med eu bestämmelse

om gruva, som tillhör flera gemensamt. Paragrafen ersätter 33

kap. 16 § RB, men har ett vidare tillämpningsområde.

Gällande bestämmelser. I 33 kap. 16 § RB finns vissa bestämmelser om ett

enklare förfarande vid delgivning med byalag, när delägarna är fler än tio,

och om delgivning med delägare i gruva och i gemensamhetsfiske. Delgivning

med delägare i sådant byalag som har nämnts får ske genom att styrkt

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

135

avskrift av handlingen lämnas till någon av delägarna att vara tillgänglig

för alla delägarna och att handlingen därefter läses upp i församlingens

kyrka och anslås i rättens kansli tillsammans med uppgift om vem av delägarna

som har fått avskriften. Delgivning med delägare i gruva får i mål

som avser gruvan ske genom att handlingen lämnas till gruvföreståndaren.

Denne svarar för att handlingen utan dröjsmål föredras på stämma eller

lämnas till varje delägare i styrkt avskrift. För delgivning med delägare

i gemensamhetsfiske finns motsvarande bestämmelser, om syssloman har

utsetts.

I andra lagar och författningar finns speciella bestämmelser om delgivning

med sammanslutningar som inte är juridiska personer. I 57 § expropriationslagen

sägs, att om expropriation sker från samfällighet och denna

har känd styrelse eller annan som är satt att förvalta den, kallelse till sammanträde

för fördelning av expropriationsersättning inte behöver sändas

till varje delägare. Den kan i stället sändas till ledamot av styrelsen eller till

förvaltare. Om denne inte själv äger föra talan, skall han se till att delägarna

blir underrättade. Finns det inte känd styrelse eller förvaltare, sänds kallelsen

till en av delägarna. Uppgift härom tas in i kungörelsen, som anslås

på lämplig plats i kommunen. Liknande bestämmelser gäller bl. a. enligt 23 §

3 mom. gruvlagen vid kungörande av utmålsförrättning och enligt 43 § samma

lag vid kallelse till sammanträde för fördelning av lösen eller annan ersättning

som har betalats enligt utmålsförrättning samt enligt 25 § lagen

om enskilda vägar vid kallelse till sammanträde för förrättning enligt nämnda

lag.

Promemorian. Förslaget i promemorian avviker från det nu föreliggande

i det avseendet att det inte innehåller någon bestämmelse som ger behörighet

åt person med sammankallande funktion att ta emot delgivning.

Remissyttranden. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare

ifrågasätter, om inte behörighet att ta emot delgivning bör ges även åt den

som har rätt att sammankalla delägarna i en samfällighet eller medlemmarna

i en sammanslutning. Föreningen avser här närmast byaåldermän

och liknande personer. Sådana personer har i förrättningssammanhang och

vid domstol ansetts behöriga att företräda byalag, åtminstone i viss omfattning.

Departementschefen. Delgivning med obestämda personkretsar eller med

ett mycket stort antal personer bör enligt vad jag har föreslagit i 16 § kunna

ske genom delgivningsformen kungörelsedelgivning. Denna delgivningsform

kommer även att bli tillämplig i vissa fall vid delgivning med delägare i samfällighet

och medlemmar i sammanslutning (jfr 16 § andra stycket). Emellertid

synes mig de bestämmelser som nu finns i 33 kap. 16 § RB och inne
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

bär att handlingen kan lämnas till gruvföreståndare, styrelseledamot eller

förvaltare vara mera praktiska att tillämpa och framför allt ge ett säkrare

delgivningsresultat än någon form av kungörelse- eller anslagsdelgivning.

En sådan ordning synes därför böra gälla i alla de fall då delgivning skall

avse delägare i samfälligheter eller medlemmar i sammanslutningar. Kretsen

av personer som är behöriga att ta emot handlingen bör dock på de skäl som

har anförts av Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare utökas

så att även person med sammankallande funktion tas med. Bestämmelsen

har i detta avseende utformats efter förebild av motsvarande bestämmelse

i 9 §.

Att bestämmelserna i 10 § åsyftar endast mål eller ärende som gäller

samfälligheten, sammanslutningen resp. gruvan torde få anses självklart

utan att detta särskilt anges i lagtexten. Det bör understrykas, att förevarande

paragraf åsyftar delgivning som skall ske med delägarna resp. medlemmarna.

Utgör samfälligheten eller sammanslutningen juridisk person

och denna som sådan avses med delgivningen, tillämpas 9 §. Emellertid

kan förekomma mål och ärenden där delägarna eller medlemmarna skall

delges trots att fråga är om juridisk person, t. ex. vid inbördes tvister mellan

delägarna eller medlemmarna. I sådana fall gäller 10 §. Denna gäller

dessutom när fråga är om samfällighet eller sammanslutning som inte är

juridisk person. Att förutom 10 § även 16 § kan vara tillämplig framgår av

vad jag nyss har sagt.

11 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om när handling får överbringas till

ombud för den med vilken delgivningen skall ske. Den motsvarar i huvudsak

33 kap. 21 § RB (jfr även 12 kap. 14 § första stycket 2. RB).

Gällande bestämmelser. Enligt 12 kap. 14 § första stycket 2. RB äger ombud

ta emot delgivning av inlagor och andra handlingar, dock inte föreläggande

för parten att infinna sig personligen. I 33 kap. 21 § RB sägs vidare

att delgivning bör ske med ombud, om parten har uppgivit ombud och

delgivningen avser handling som ombudet är behörigt att ta emot. Även

inom förvaltningen godtas delgivning med ombud. Uttryckliga bestämmelser

härom saknas dock.

Tidigare ändringsförslag. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund begärde

i skrivelse till Kungl. Maj :t (jfr TSA 1958 s. 297), att Kungl. Maj :t skulle

överväga huruvida det inte borde sörjas för att advokater som företräder enskilda

sökande, klagande eller förklarande i mål och ärenden som handläggs

i statsdepartementen och de administrativa myndigheterna underrättas

om beslut, utslag, förelägganden eller andra meddelanden som expedieras

direkt till parten. Besvärssakkunniga föreslog i lagen om förvaltningsför
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

137

farandet dels i 3 kap. 10 § bestämmelser om när ombud skulle ha rätt att ta

emot delgivning för parten, dels i 5 kap. 2 § en föreskrift om att delgivning

bör ske med ombudet.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det nu föreliggande

förslaget. Beträffande första styckets andra punkt som innebär en

nyhet i förhållande till gällande rätt anfördes i motiven följande. I RB finns

ingen uttrycklig föreskrift om att ombud skall få meddelande om att delgivning

skett med parten. Domstolarna torde emellertid i regel sända ombudet

en kopia av det föreläggande som har lämnats till parten personligen. Också

inom förvaltningsförfarandet torde ett sådant tillvägagångssätt vara det naturliga

även om någon uttrycklig föreskiäft inte finns i lag. Det har emellertid

ansetts lämpligt att i lagtexten erinra om att ombudet bör underrättas

när delgivning sker med huvudmannen. Underrättelse kan ofta ske

på det sättet att en kopia av föreläggande eller annan handling sänds till

ombudet med posten (jfr NJA I 1963: 294).

Remissyttranden. Styrelsen för Sveriges advokatsamfuitd framhåller, att

de administrativa myndigheternas praxis är otillfredsställande i det att beslut,

utslag, förelägganden och andra meddelanden expedieras till part även

i sådana fall då parten anlitat advokat som ombud och anmält detta hos

myndigheten. Det måsle enligt samfundet anses betänkligt att det även framdeles

blir möjligt för såväl domstolar som administrativa myndigheter att

tillämpa skiftande delgivningspraxis genom att det stadgas i 11 § delgivningslagen

att delgivning »bör» ske med ombudet. Styrelsen finner det angeläget,

att bestämmelsen utformas så att det framgår att — då part har anlitat

ombud — delgivningen regelmässigt skall ske med ombudet. I vart fall är

det befogat med en skärpning från »bör» till »skall», när ombudet är advokat.

Det kan ej sällan ha psykologisk betydelse att huvudmannen får del av

inlagor, beslut och andra handlingar genom sin advokat och inte direkt.

Vidare anser styrelsen, att det bör föreskrivas som obligatoriskt alt ombudet

underrättas om handlingen av någon anledning har överbringats till huvudmannen.

Departementschefen. I 11 § anges som huvudregel att handling bör överbringas

till ombudet när ombudet är behörigt att mottaga den. En bestämmelse

av detta innehåll torde bäst överensstämma med vad parterna önskar

när de anlitar ombud i ett mål eller ärende. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund

har föreslagit, att handlingen obligatoriskt skall överbringas till

ombudet, i varje fall då ombudet är advokat. Enligt min mening finns det

dock anledning att tro att en fakultativ regel kommer att vara tillräcklig och

regelmässigt efterföljas av myndigheterna, om inte särskild anledning motiverar

annat. Som exempel kan nämnas att myndigheten av någon anled
5f

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. AV 13

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ning har fått reda på att det råder misstroendeförhållande mellan ombudet

och hans huvudman. Huvudmannen kan t. ex. ha anmält att han har för

avsikt att vända sig till annan advokat sedan målet har anhängiggjorts. Ett

annat skäl mot en obligatorisk regel är att den inte skulle fylla någon formell

funktion. Även om den åsidosattes, skulle nämligen enligt 20 § laga

delgivning ändå föreligga i och med att huvudmannen har blivit delgiven.

På grund av det anförda har jag inte funnit tillräcklig anledning att frångå

promemorieförslaget.

I RB finns ingen uttrycklig föreskrift om att ombud skall få meddelande

om att delgivning har skett med parten. Domstolarna torde emellertid i regel

sända ombudet en kopia av föreläggande som har lämnats till parten personligen.

Också inom förvaltningsförfarandet torde ett sådant tillvägagångssätt

vara det naturliga, även om någon uttrycklig föreskrift inte finns i lag.

Jag anser, att det är lämpligt att i lagtexten tas in en föreskrift om underrättelse

till ombudet när handlingen av någon anledning har överbringats till

huvudmannen. Underrättelsen kan lämpligen ske på det sättet att en kopia

av föreläggande eller annan handling samtidigt sänds med posten till ombudet.

Enligt min uppfattning är det även i nu behandlat avseende tillräckligt

med en fakultativ regel. Det finns nämligen situationer där det vore direkt

opraktiskt om myndigheten undantagslöst skulle behöva underrätta

ombud om att delgivning har skett med huvudmannen. Som exempel kan

nämnas, att huvudmannen vid en lantmäteriförrättning, där han men inte

ombudet är närvarande, får ta del av exempelvis kartor. Det vore en onödig

omgång om förrättningsmannen skulle behöva skicka särskild underrättelse

härom till ombudet.

Som nämndes förut saknas för förvaltningsförfarandets del allmänna regler

om ombuds behörighet. Några sådana regler har inte heller tagits upp i

det förut omnämnda förslaget till förvaltningslag. Jag har ansett det lämpligt

att i delgivningslagen närmare ange ombuds behörighet att ta emot

delgivningar. Vissa inskränkningar bör gälla i fråga om denna behörighet.

Inskränkningarna bör i första hand avse det fallet att parten skall

infinna sig personligen inför myndigheten. Delgivning av sådant föreläggande

bör ske med parten och inte med ombudet. Vidare föreslås att delgivning

skall ske med parten när ett beslut avser något annat som parten

skall fullgöra personligen. Sådana beslut torde vara sällsynta inom det område

som är föremål för domstolarnas verksamhet men har betydligt större

frekvens inom förvaltningen i övrigt. En bestämmelse att parten skall delges

alla förpliktande beslut har övervägts men ansetts föra för långt. Genom att

anlita ett ombud får parten anses ha gått med på att delgivning i princip får

ske med ombudet. Bestämmelsen om ombuds behörighet att ta emot delgivningar

har tagits in i andra stycket av 11 §. Här har även erinrats om alt

vad som föreskrivs bara gäller om annat inte följer av fullmakten eller av

särskilda bestämmelser (jfr 12 kap. 14 § andra stycket RB).

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

139

Part som saknar hemvist i riket kan enligt 33 kap. 22 § RB föreläggas att

ställa ombud för sig. Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte

tagits upp i förslaget till delgivningslag. Bestämmelsen bör emellertid stå

kvar oförändrad i RB. Om det finns behov av motsvarande bestämmelse inom

andra områden, kan övervägas att föra in en sådan bestämmelse i den

lagstiftning som reglerar dessa förvaltningsområden. En bestämmelse av

nu nämnt slag finns redan i 2 kap. 12 § i patentlagen.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 och 13 §§

Paragraferna handlar om s. k. surrogatdelgivning. De motsvarar 33 kap. 8

och 9 §§ RB.

Gällande bestämmelser. Om den som söks för delgivning bar känt hemvist

i riket men inte träffas där, får handlingen enligt 33 kap. 8 § RB lämnas till

vuxen medlem i det hushåll som han tillhör. Träffas inte heller någon sådan

hushållsmedlem, får handlingen lämnas till hyresvärd, portvakt eller någon

annan som har tillsyn över huset. Förutsättningen härför är dock att denne

bor i huset. Om den som söks för delgivning driver rörelse med fast kontor

men inte träffas på kontoret under vanlig arbetstid, får handlingen lämnas

till biträde som är anställt på kontoret. Underrättelse om vem som har fått

handlingen skall sedan sändas med posten till den sökte under hans vanliga

adress.

Enligt 33 kap. 9 § RB gäller särskilda bestämmelser för delgivning med

juridisk person i vissa fall. Om bolag, förening eller annat samfund, stiftelse

eller annan sådan inrättning, med vilken delgivning skall ske, har kontor

där förvaltningen förs och någon som äger ta emot delgivning för samfundet

eller inrättningen vanligen har sitt arbete, skall handlingen i första hand

lämnas till den som äger ta emot delgivningen. Träffas inte någon sådan person

under vanlig arbetstid, får handlingen i stället lämnas på kontoret till

biträde som är anställt där. Detsamma gäller om delgivning skall ske med

kommun eller annan sådan menighet som har kontor där förvaltningen förs.

Om någon som äger företräda menigheten inte träffas på kontoret under

vanlig arbetstid, får handlingen lämnas till biträde som är anställt på kontoret.

I detta fall krävs dock inte såsom beträffande samfund och inrättningar

att ställföreträdaren vanligen har sitt arbete på kontoret. Meddelande

om alt handlingen har lämnats på detta sätt skall sändas till den juridiska

personen under dess vanliga adress.

Enligt 33 kap. 9 § tredje stycket får delgivning inte ske enligt 8 § med

ställföreträdare för juridisk person som har kontor som nämns i 9 §. Enligt

33 kap. 13 § RB får bestämmelserna i 8 § inte tillämpas vid delgivning av

stämning i brottmål. Delgivning enligt 8 § får inte heller ske av stämning i

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

tvistemål, om inte anledning förekommer att den sökte har avvikit eller håller

sig undan på annat sätt.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 4 § den föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet

anges, att bestämmelserna i 33 kap. 8 och 9 §§ RB skall vara tilllämpliga

vid delgivning i förvaltningsförfarandet.

Promemorian. Förslagen i promemorian överensstämmer i sak med de nu

föreliggande förslagen. Vissa redaktionella ändringar har dock gjorts i de

remitterade förslagen.

Remissyttranden. Under remissbehandlingen av departementspromemorian

har länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalat, att möjligheterna till surrogatdelgivning

bör vidgas. Länsstyrelsen föreslår, att delgivning med person

som har fast arbetsplats skall kunna ske även på så sätt att handlingen

lämnas på samma arbetsplats till annan person, lämpligen i arbetsledande

ställning. Delgivningscentralen i Stockholm har föreslagit, att myndigheten

skall kunna besluta att handlingen i de fall som avses här även skall

få lämnas i slutet kuvert i den söktes hemvist eller om detta inte kan ske

fästas på dörren till hans bostad. Möjligheterna att använda s. k. spikning

bör alltså enligt delgivningscentralen ökas. Den ökade möjligheten att

använda spikning skulle främst få betydelse i fråga om betalningsföreläggande.

Departementschefen. Förfarandet med delgivning genom att handlingen

lämnas i den söktes bostad eller på hans kontor har tillämpats i rättegång

i stor utsträckning. I enstaka fall, när kallelse till rätten har delgivits på

detta sätt, har den med vilken delgivning har skett uppgivit, att han inte

har fått kallelsen och inte heller har nåtts av meddelandet om vem som

har fått kallelsen. I stort sett har dock förfarandet fungerat väl i rättegång,

och det finns ingen anledning att anta annat än att det skall vara lika

användbart och effektivt i förvaltningsförfarandet.

Med anledning av de remissuttalanden som har redovisats nyss vill jag

anföra följande. Med hänsyn till den uppläggning som delgivningslagen

föreslås få torde enligt min mening behovet av att öka möjligheterna till

surrogatdelgivning vara litet. Jag räknar nämligen med att ordinär delgivning

kommer att ge resultat i ett betydande antal fall där stämningsmannadelgivning

nu används. Därtill kommer att det beträffande båda

förslagen från remisshåll starkt kan ifrågasättas, om de i tillräcklig grad

tillgodoser den enskilda individens intressen av att ärenden som berör honom

inte i onödan kommer till utomståendes kännedom. Jag anser därför,

att paragrafen i sakligt hänseende bör utformas så som har föreslagits i

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970 141

departementspromemorian. Vissa redaktionella ändringar i lagtexten har

dock vidtagits.

Hänsynen till rättssäkerheten fordrar emellertid alltjämt vissa inskränkningar

i förfarandets användningsområde. De undantag som behövs för

delgivning av stämning behandlas i specialmotiveringen till 33 kap. 6 § RB.

Även inom förvaltningsförfarande! finns det situationer, när surrogatdelgivning

av det slag som avses här inte bör få användas. Nu gällande förbud

mot surrogatdelgivning i t. ex. 66 § nykterhetsvårdslagen, 57 § socialhjälpslagen

och 95 § barnavårdslagen avses sålunda förbli gällande. Att

surrogatdelgivning även i vissa ytterligare fall inte bör komma i fråga har

jag närmare utvecklat i avsnitt 7.2. och i specialmotiveringen till 1 § andra

stycket andra punkten.

14 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad den skall iaktta som har

fått handlingen vid surrogatdelgivning. Den motsvarar 33 kap. 10 § andra

stycket RB.

Gällande bestämmelser. Om handlingen har lämnats i den söktes bostad

eller på kontoret enligt bestämmelserna i 33 kap. 8 eller 9 § RB, åligger

det enligt 10 § andra stycket samma kapitel den som har tagit emot handlingen

att se till att adressaten eller behörig företrädare för denne så snart

som möjligt får handlingen. Den som mottar handlingen skall erinras om

denna skyldighet.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det föreliggande

förslaget.

Remissyttranden. Svea hovrätt anser, att de skäl som föranleder att erinran

enligt paragrafens andra punkt skall lämnas talar för att motsvarande

erinran lämnas också dödsbodelägare som sitter i boet eller styrelseledamot

eller förvaltare om deras skyldighet enligt 9 § tredje stycket och 10 § tredje

stycket.

Departementschefen. Bestämmelserna i denna paragraf har i sak oförändrade

förts över från RB. Jag har inte funnit tillräcklig anledning att ansluta

mig till Svea hovrätts nyssnämnda förslag. I de fall som hovrätten

nämner torde nämligen framgå utan vidare att skyldighet att överlämna

handlingen föreligger. Dessa personer representerar på ett helt annat sätt

den eller dem som delgivningen avser, och skyldigheten att vidarebefordra

den mottagna handlingen får anses följa av det rättsförhållande vari mottagaren

står till adressaten.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

Kungörelsedelgivning in. in.

15 §

Paragrafen reglerar de situationer där kungörelsedelgivning och s. k. spikning

skall få användas. Nuvarande bestämmelser i samma ämne finns i

33 kap. 12 § RB.

Gällande bestämmelser. Om den som söks för delgivning inte har känt

hemvist inom eller utom riket och man inte heller kan få upplysning om

var han uppehåller sig, får rätten enligt 33 kap. 12 § första stycket RB

besluta om s. k. kungörelsedelgivning. Handlingen anslås då i rättens

kansli. Meddelande därom förs in i Post- och Inrikes Tidningar. Om det

kan antas att den sökte därigenom får kännedom om meddelandet, förs

det också in i annan tidning. Om delgivning med part har skett på detta

sätt, behöver meddelande inte föras in i tidning vid ny delgivning med

parten i samma mål.

Bestämmelserna om kungörelsedelgivning är också tillämpliga, om den

sökte har känt hemvist i Sverige men inte träffas i hemvistet. Förutsättningarna

för att man skall få använda sig av kungörelsedelgivning i detta

fall är enligt 33 kap. 12 § andra stycket RB att man inte finner någon i

den söktes bostad eller på hans kontor som man kan lämna handlingen till

och att man inte heller kan få upplysning om var den sökte uppehåller

sig. I stället för kungörelsedelgivning kan man i detta fall lämna handlingen

i ett slutet kuvert i den söktes hemvist eller fästa kuvertet med

handlingen på hans husdörr (s. k. spikning).

Enligt 33 kap. 13 § RB får dessa förfaranden inte användas för delgivning

av stämning i brottmål. Delgivning av stämning i tvistemål med den

som har känt hemvist i riket får ske på något av dessa sätt endast om det

finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller håller sig undan

på annat sätt.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 6 § förslaget till lag om förvaltningsförfarandet

angavs att anslagsdelgivning skulle få användas dels när den sökte saknade

känt hemvist eller känd uppehållsort inom eller utom riket och dels

när han hade känt hemvist eller känd uppehållsort inom riket men inte

träffades där. I sistnämnda fall krävdes dock att det finns anledning att

anta att han har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Bestämmelsen

borde enligt de sakkunniga gälla delgivning inte bara av beslut utan även

av inlagor, utredningsmaterial in. m.

Promemorian. Förslaget i promemorian skiljer sig från föreliggande departementsförslag

genom att där förutsattes anslagsdelgivning på sätt har

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

143

redovisats i den allmänna motiveringen (7.3.)- I sammanhanget bör också erinras

om att promemorieförslaget saknar motsvarighet till 1 § andra stycket

andra punkten i departementsförslaget och att det alltså förutsätts vidare

tillämpning av delgivning genom anslag än vad som nu föreslås för

kungörelsedelgivning.

Departementschefen. Den bestämmelse som nu föreslås har utformats i

nära anslutning till 33 kap. 12 § RB. En olikhet föreligger dock så till vida

att kravet på publicering i Post- och Inrikes Tidningar har slopats. Frågan

om val av tidning behöver inte regleras i lag. Utan närmare förtydligande

torde framgå att bestämmelsens första stycke inte får tillämpas, om den

sökte har känt hemvist eller känd uppehållsort utom riket. I detta fall kan

delgivning ske enligt 5 §.

Det får anses ligga i sakens natur att det är myndigheten som skall besluta

om delgivning genom kungörelse även i det fall då part ursprungligen

med stöd av 2 § har fått att ombesörja delgivningen. Förfarandet torde i

sådant läge böra vara att, om det visar sig att kungörelsedelgivning behövs,

myndigheten återkallar medgivandet för parten att sköta delgivningen.

Kungörelsedelgivning av stämning i tvistemål får nu inte ske med den

som har känt hemvist i Sverige annat än om det finns anledning att anta

att den sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Denna inskränkning

föreslås enligt andra stycket skola gälla generellt. Kungörelsedelgivning

enligt andra stycket bör inte komma i fråga annat än i de undantagsfall

när annat delgivningsförfarande inte står till buds. Beslut om

delgivning enligt andra stycket måste grundas på utredning som verkligen

ger myndigheten anledning att anta att den sökte har avvikit eller håller

sig undan på annat sätt. Härigenom tillgodoses bäst det krav på rättssäkerhet

som bör gälla för delgivningsförfarandet.

Om de i andra stycket angivna förutsättningarna för kungörelsedelgivning

är uppfyllda, bör — liksom f. n. — som alternativ kunna komma i fråga

att handlingen i slutet kuvert lämnas i den söktes hemvist eller fästs

på dörren till hans bostad. Utrymmet för sådant förfarande blir sålunda

enligt förslaget något snävare än enligt gällande rätt, eftersom det genomgående

krävs att anledning förekommer att den sökte avvikit eller på annat

sätt håller sig undan. Sådant krav gäller nu endast när fråga är om delgivning

av stämning i tvistemål (33 kap. 13 § andra punkten, jfr med 12 § andra

stycket RB). På de skäl som angavs under 12 och 13 §§ anser jag att det

skulle vara alltför riskabelt att ge efter på dessa krav och öka möjligheterna

att använda spikning.

Liksom nu måste vissa inskränkningar gälla i bestämmelsernas användningsområde.

Frågan vilka undantag som behövs för delgivning av stämning

i brottmål behandlas i specialmotiveringen till 33 kap. 6 § RB. Även för

förvaltningsförfarandets del förekommer situationer när kungörelsedelgiv
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ning inte bör få förekomma. Bl. a. vill jag därvid hänvisa till förslagen till

ändringar i 66 § nykterhetsvårdslagen, 57 § socialhjälpslagen och 95 § barnavårdslagen

(avsnitt 9.30, 31 och 33). Jag vill också erinra om de begränsningar

som följer av 1 § andra stycket andra punkten delgivningslagen.

16 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning med en obestämd krets

personer eller med ett stort antal personer. I paragrafen regleras också hur

delgivning med delägare i samfällighet o. d. skall ske i fall då det inte finns

någon person som är behörig att ta emot handlingen för de övrigas räkning.

Paragrafen motsvarar närmast 33 kap. 16 § och 19 § andra stycket RB.

Gällande bestämmelser. Om delägarna i byalag är fler än tio, får delgivning

med byalaget ske genom att handlingen lämnas till en av delägarna och underrättelse

därom läses upp i församlingens kyrka och anslås i rättens

kansli. Delgivning med delägare i gruva kan i mål om gruvan ske genom

att handlingen lämnas till gruvföreståndaren. 1 mål om gemensamhetsfiske

kan delgivning ske genom att handlingen lämnas till sysslomannen, om sådan

har utsetts. Dessa bestämmelser finns i 33 kap. 16 § RB. Delgivning med

härad eller tingslag sker enligt 33 kap. 19 § andra stycket RB genom att

handlingen läses upp i kyrkorna i de församlingar som hör till häradet eller

tingslaget och anslås i rättens kansli.

I förvaltningsförfarandet måste delgivningen ofta rikta sig till stora och

därvid i regel obestämda personkretsar. Bestämmelser om kungörelseförfarande

finns i ett stort antal författningar. En generell reglering av förfarandet

vid delgivning i ekonomi- och politimål som rör antingen hela menigheter

eller så många särskilda personer att eu bestyrkt avskrift av beslutet

inte kan tillställas varje person utan större besvär eller kostnad finns i

det förut (avsnitt 2) nämnda kungl. brevet den 5 januari 1808. I fråga om

olika former av kungörande hänvisas till avsnitt 2.

Besvärssakkunniga. I 5 kap. 6 § första stycket förslaget till lag om förvaltningsförfarandet

angavs att ett anslagsförfarande skulle få användas, när

delgivning skulle ske med en obestämd krets av personer eller med så många

att handlingen eller underrättelse om var handlingen fanns tillgänglig inte

kunde lämnas till envar av dem utan större kostnad eller besvär.

Promemorian. Förslaget i promemorian avviker något från departementsförslaget

när det gäller förutsättningarna för kungörelsedelgivning med ett

stort antal personer. Promemorieförslaget i den delen går ut på att delgivning

i berörda fall får tillgripas när det skulle medföra betydande kostnad

eller besvär att lämna handlingen till envar av de sökta. En ytterligare

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970 145

skillnad är att i promemorian förutsätts anslagsdelgivning i stället för kungörelsedelgivning.

Remissyttranden. Under remissbehandlingen har nödvändigheten av bestämmelsen

som sådan inte satts i fråga. Den konstruktion som bestämmelsen

hade fått i promemorian väckte dock kritik från några håll, främst beträffande

förutsättningarna för anslagsdelgivning vid delgivning med ett

stort antal personer. Lantmäteristijrelsen och två överlantmätare framhåller

sålunda, att man vid bedömningen av om det lönar sig att använda anslagsdelgivning

skall ta hänsyn även till sakens betydelse objektivt sett. Man bör

sålunda inte bara ta hänsyn till besväret och kostnaden utan också till värdet

i varje enskilt fall.

Departementschefen. Det torde inte råda något tvivel om att det finns behov

av ett särskilt förfarande, när delgivning skall ske med en obestämd

krets personer. Detsamma gäller när personkretsen är bestämd men mycket

vid, t. ex. avser en stor mängd delägare i mark som är samfälld för flera

fastigheter med olika ägare eller alla medlemmar i en kommun. I 10 § föreslås

som jag förut har nämnt vissa bestämmelser som innebär att delgivning

skall få ske med delägare eller medlemmar i samfällighet m. in. genom

att handlingen lämnas till styrelseledamot eller förvaltare, om någon sådan

är utsedd för samfälligheten. Saknas sådan person men finns någon som har

rätt att sammankalla dem som skall besluta i samfällighetens eller sammanslutningens

angelägenheter, får handlingen överbringas till denne. Delgivning

med kommun eller liknande juridisk person skall enligt 9 § på samma

sätt kunna ske genom att handlingen lämnas till någon som har rätt att

sammankalla den juridiska personens beslutande organ. Delgivning torde

oftast kunna ske enligt de bestämmelser i delgivningslagen som nu har

nämnts. Kungörelsedelgivning blir då aktuell endast i de undantagsfall när

någon annan delgivningsform inte står öppen. Jag anser dock att det bör

finnas en allmän reservbestämmelse för dessa fall. En sådan har tagits in i

16 § första stycket.

De anmärkningar som från lantmäterihåll har riktats mot promemorieförslagets

utformning i fråga om förutsättningar för kungörelsedelgivning

med ett stort antal personer anser jag ha fog för sig. Sålunda bör kungörelsedelgivning

i sådant fall kunna användas, även om överbringande av handlingen

till envar av de berörda inte skulle medföra kostnad eller besvär som,

absolut sett, kan anses betydande. Det bör vara tillräckligt att kostnaden eller

besväret skulle bli större än som är försvarligt med hänsyn till ändamålet

med delgivningen. Särskilt gäller detta om delgivningen avser delägare i en

samfällighet och endast en obetydlig del av samfälligheten berörs av det

ärende som det är fråga om. Bestämmelsen har utformats i enlighet med

det nu sagda.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

För delgivning med delägare eller medlemmar som avses i 10 § har i andra

stycket fastslagits att det skall vara tillåtet med kungörelsedelgivning om antalet

delägare resp. medlemmar överstiger tio. Detta är i överensstämmelse

med den nuvarande bestämmelsen om delgivning med byalag i 33 kap. 16 §

RB. Därigenom undviker man varje tvekan om när delgivning med delägare

i samfällighet eller medlemmar i sammanslutning kan ske genom

kungörelse. Andra stycket blir tillämpligt även i vissa fall, där nuvarande bestämmelse

i speciallagstiftning hänvisar till bestämmelserna i RB om delgivning

med byalag. Sådana hänvisningar kan därför utgå.

17 §

Departementschefen. Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet

vid kungörelsedelgivning. 1 detta hänseende hänvisas till vad som har anförts

i den allmänna motiveringen (under 7.3.). Jag vill endast i fråga om annonseringen

tillägga följande. Frågan om publicering av statliga kungörelser utreds

f. n. Till dess denna utredning är avslutad och dess förslag har prövats

bör myndigheterna obundna av närmare föreskrifter kunna välja den eller de

tidningar som i det särskilda fallet är mest lämplig. Syftet med annonseringen

är att den som söks för delgivning skall få kännedom härom. Valet

av tidning bör därför träffas så att den sökte om möjligt nås av meddelandet.

Annonseringen bör i regel ske i tidning som har spridning i den ort där

den sökte kan tänkas uppehålla sig. Närmare anvisningar om valet av tidning

kan i ett senare skede meddelas av Kungl. Maj :t.

När delgivning skall anses ha skett i vissa falt

18 §

Paragrafen innehåller en reglering av när delgivning skall anses ha skett

i vissa fall, i vilka detta förhållande inte omedelbart framgår av bestämmelserna

om hur delgivningen sker.

Gällande bestämmelser. Om karta, ritning eller annan bilaga av vidlyftig

beskaffenhet hålls tillgänglig hos myndigheten enligt 33 kap. 6 § RB, torde

utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse, delgivning anses ha skett, när huvudhandlingen

och underrättelsen om var bilagan hålls tillgänglig har lämnats

till den sökte. Enligt 33 kap. 6 § RB skall delgivning anses ha skett,

även om den sökte vägrar att ta emot handlingen.

Delgivning med fysisk person genom att handlingen lämnas till någon

där han har sitt hemvist eller på hans kontor och delgivning med juridisk

person genom att handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd

där anses enligt 33 kap. 10 § RB ha skett, när handlingen har lämnats på

detta sätt och meddelande därom har sänts till den sökte med posten.

Kungörelsedelgivning anses enligt 33 kap. 12 § RB ha skett, när hand
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

lingen har anslagits och meddelande därom har förts in i tidningarna. Sker

delgivning genom att handlingen i sintet kuvert lämnas i den söktes hemvist

eller fästs på hans husdörr, anses delgivning ha skett, när kuvertet har lämnats

eller fästs på dörren.

När delgivning enligt specialförfatlningar skall ske genom anslag, anses

delgivningen i regel ha skett, när anslaget har satts npp. Detta sägs ibland

uttryckligen i författningen, t. ex. i 18 § andra stycket allmänna verksstadgan

(1965: 600). Besvärstiden räknas i dessa fall från anslagsdagen. Det förekommer

också att anslaget skall innehålla endast ett meddelande om att

beslut kommer att ges en viss dag. Så är fallet i t. ex. 209 § UL, 65 § lagen

(1943: 431) om allmänna vägar och 150 § byggnadslagen (1947: 385). I dessa

fall räknas besvärstiden från den dag då utslaget har meddelats. Enligt

kommunallagen, landstingslagen och lagen om församlingsstyrelse räknas

besvärstiden från den dag då tillkännagivandet om protokolljusteringen har

anslagits och protokollet hålls tillgängligt.

Besvärssakkunniga. Om handling som är vidlyftig eller inte lämpligen kan

mångfaldigas hålls tillgänglig, skall enligt 5 kap. 5 § förslaget till lag om

förvaltningsförfarandet delgivning anses ha skett, när den tid har gått ut

under vilken handlingen hålls tillgänglig. Delgivning genom anslag på postanstalts

anslagstavla skall enligt 5 kap. 7 § anses ha skett på anslagsdagen,

om själva handlingen anslås. Hålls handlingen tillgänglig och anslås ett meddelande

därom, skall delgivning anses ha skett, när den tid går ut under vilken

handlingen hålls tillgänglig. Genom en hänvisning i 5 kap. 4 § skall

RB:s bestämmelser om delgivning genom att handlingen lämnas i den söktes

hemvist eller på kontoret gälla även i förvaltningsförfarandet. Enligt 5 kap.

2 § anses delgivning ha verkställts, även när den till vilken handlingen

skall överbringas vägrar att ta emot den.

I fråga om tidpunkten när delgivning genom tillgänglighållande skall anses

ha skett har de sakkunniga uttalat, att man har att välja mellan den dag

meddelandet om att handlingen hålls tillgänglig delgavs, den första dagen

för lillgänglighållandet och sista dagen för tillgänglighållandet. De två första

dagarna kan enligt de sakkunnigas mening inte komma i fråga, därför att

tidsfristen skulle bli för kort för den som inte omedelbart tar del av handlingen.

Eftersom det med visst fog kan göras gällande att delgivningen inte

har fullbordats förrän den tid under vilken handlingen hålls tillgänglig har

gått till ända, ter det sig enligt besvärssakkunniga mest naturligt att anse,

att delgivning har skett den sista dagen när handlingen hålls tillgänglig.

En delgivning bör inte kunna omintetgöras genom att den med vilken delgivning

skall ske vägrar att ta emot handlingen. Den omständigheten att ett

rekommenderat brev inte har lösts ut kan emellertid inte utan vidare tolkas

som en vägran att ta emot handlingen. Anledningen kan visserligen vara att

den sökte tredskas men hans underlåtenhet kan också bero på att han är

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

bortrest. Först om det utreds att den sökte vägrat att lösa ut försändelsen,

kan delgivning anses ha skett.

Remissyttranden. Vid remissbehandlingen av besvärssakkunnigas förslag

riktade patent- och registreringsverket invändningar mot förslaget att delgivning

skall anses ha skett vid utgången av den tid under vilken handlingen

hålls tillgänglig. Detta beräkningssätt skulle kullkasta hela systemet för

s. k. tekniska förelägganden i patentärenden, för vilka tiden vanligen uppgår

till sex månader. Luf tf arts stg r ds en ifrågasatte om inte anslagsdagen bör anses

som delgivningsdag även när själva handlingen inte anslås utan bara ett

meddelande om var och när handlingen hålls tillgänglig.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer i huvudsak med

det föreliggande förslaget. Beträffande den tidpunkt då delgivning enligt 17 §

skall anses ha ägt rum erinras i promemorian om besvärssakkunnigas förslag

och yttrandena över detta. Härefter anförs bl. a. följande. I de fall när delgivningen

bildar utgångspunkt för beräkning av fatalietider torde det utan tvivel

innebära en viss risk för rättsförlust, om man anser delgivningen fullbordad

redan i och med att handlingen hålls tillgänglig och meddelande därom

anslagits. Det kan ju myckel väl hända att den som skall delges får se anslaget

så sent att han inte hinner vidta erforderliga åtgärder innan fristen har

gått till ända. Det synes därför vara lämpligt att ge den som skall delges

något längre tid på sig. Är det däremot fråga om delgivning av kallelser och

liknande meddelanden, kan man inte anföra lika starka skäl mot att anse

delgivningen fullbordad så snart handlingen är tillgänglig. En sådan utväg

som besvärssakkunniga föreslagit kan i dessa fall medföra vissa nackdelar

ur praktisk synpunkt, t. ex. när det är fråga om att sätta ut sammanträden.

I promemorian föreslås i stället efter förebild från 22 § i den finska lagen

om delgivning i förvaltningsärenden ett tredje alternativ, nämligen att delgivningen

skall anses ha skett på sjunde dagen efter den dag då handlingen

blev tillgänglig och meddelandet härom anslagits. Med en sådan lösning spelar

det enligt promemorian inte så stor roll, om den som ämnar överklaga ett

beslut som har delgivits genom anslag inte genast får se anslaget. Vidare

torde det vara lättare att planera utsättandet av sammanträden, om kallelser

och liknande meddelanden anses delgivna russ kortare tid efter det att handlingen

blev tillgänglig.

Med anledning av patentverkets remissyttrande påpekas att bestämmelserna

i delgivningslagen enligt 1 § andra stycket inte skall tillämpas, om det

finns avvikande bestämmelser i annan författning. Det saknas anledning att

i detta sammanhang ändra de bestämmelser om s. k. tekniska förelägganden

i patentärenden som nu finns.

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

Departementschefen. I 18 § ges en samlad reglering av när delgivning skall

anses ha skett i vissa fall. I likhet med vad som nu gäller skall delgivning

genom att handlingen lämnas i den söktes hemvist eller på kontoret anses

ha skelt, när handlingen har lämnats och underrättelse därom har sänts

med posten till den sökte. Lämnas handlingen i slutet kuvert i den söktes

hemvist eller fästs kuvertet på den söktes husdörr, skall också liksom nu

delgivning anses ha skett i och med detta.

Bestämmelsen i 6 § andra stycket förslaget till delgivningslag skall tillämpas

i de fall, när handlingens beskaffenhet gör att ett överbringande inte går

att genomföra. Den som söks för delgivning delges i detta fall en underrättelse

om att handlingen hålls tillgänglig i stället för att överbringas. Enligt

förevarande paragraf skall delgivning anses ha skett, när handlingen är tillgänglig

och den sökte har fått underrättelsen.

Promemorians förslag om när delgivning skall anses ha skett i fall som

avses i 12 eller 13 § och i 15 § andra stycket sista punkten har godtagits

under remissbehandlingen, och även jag har anslutit mig till det.

När det är fråga om kungörelsedelgivning på sätt som anges i 17 g beror

det på olika omständigheter att handlingen måste hållas tillgänglig i stället

för att överbringas. Sålunda är det ibland oklart var den sökte finns. När delgivning

skall ske med en obestämd personkrets, är det naturligen så, att man

inte har fullständig kännedom om vilka som skall delges. Under sådana förhållanden

och med hänsyn till delgivningsmetodens karaktär är det rimligt

att en viss tid får förflyta från delgivningens inledande till dess att delgivningen

fingeras ha lett till resultat. I promemorian föreslås — efter förebild

från den finska lagen om delgivning i förvaltningsärenden -- att delgivningen

skall anses ha skett på sjunde dagen efter den dag då handlingen blev

tillgänglig och meddelandet härom har anslagits.

Förslaget om när delgivning i nu ifrågavarande fall skall anses ha skett

har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Som framgår av den

allmänna motiveringen har jag funnit att den principiella lösningen i promemorieförslaget

är lämplig, oavsett att annonsering i tidning är den huvudsakliga

delgivningsmetoden. Med hänsyn till den ändrade utformning som bestämmelsen

har fått i departementsförslaget har som utgångspunkt för sjudagarsfristen

angivits den dag då beslutet om kungörelsedelgivning fattades.

Den som söks för delgivning bör inte kunna förhindra att delgivning sker

genom att vägra att ta emot handlingen. Förekommer sådan vägran, skall

delgivning ändå anses ha skett. Den som verkställer delgivningen bör om

möjligt lämna handlingen kvar så att den kan tas om hand av den sökte.

Bestämmelsen härom är inte tillämplig när handlingen enligt 12 eller 13 §

delgivningslagen lämnas till annan än den sökte. Vägrar sådan person att ta

emot handlingen, kan sålunda delgivning inte anses ha skett. Uppenbarligen

krävs det utredning om att den som söks för delgivning har vägrat att ta

emot handlingen. Utredningen torde i praktiken inte kunna ske på annat

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

sätt än genom sådant intyg som avses i 25 §. Bestämmelsen kan därför inte

tillämpas vid ordinär delgivning utan endast vid särskild postdelgivning eller

stämningsmannadelgivning.

Övriga bestämmelser

19 §

I paragrafen föreskrivs att handling som skall delges inte får lämnas till

motpart till den som söks för delgivningen.

Gällande bestämmelser. En viss motsvarighet till den föreslagna föreskriften

finns i 33 kap. 10 § tredje stycket RB. Vad som sägs där syftar dock

bara på situationen vid surrogatdelgivning enligt 33 kap. 8 och 9 §§. I bl. a.

96 § lagen om aktiebolag, 46 § lagen om sparbanker och 36 § lagen om ekonomiska

föreningar finns bestämmelser om delgivning av stämning, när

styrelsen vill föra talan mot bolaget, sparbanken eller föreningen. Delgivning

anses enligt dessa bestämmelser ha skett, när stämningen har föredragits

inför det beslutande organet dvs. bolagsstämman, sammanträdet

med huvudmännen eller föreningsstämman. För andra juridiska personer,

t. ex. handelsbolag, dödsbon och stiftelser, saknas motsvarande bestämmelser.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer i sak med det

föreliggande förslaget.

Departementschefen. Rättegångsbalkens bestämmelse om att handling som

skall delges någon inte kan lämnas till motpart gäller formellt bara situationen

vid surrogatdelgivning, även om analogisk tillämpning på vissa

andra fall är naturlig. På några håll i speciallagstiftningen finns regler

som vilar på samma princip, nämligen när talan mot vissa juridiska personer

har väckts av vederbörande styrelse. Regleringen i detta avseende

är dock långt ifrån fullständig.

När en ställföreträdare vill föra talan mot en juridisk person, måste tillses

att delgivning sker med annan som äger företräda den juridiska personen.

Detsamma bör gälla vid delgivning i mål mellan ställföreträdare

för fysisk person och denne. Jag har därför ansett det motiverat med en

allmän bestämmelse att handlingen inte får lämnas till någon som i samma

mål eller ärende är motpart till den med vilken delgivning skall ske. En

sådan bestämmelse får betydelse även i sådana i 10 § avsedda fall då tvist

föreligger mellan olika delägare eller olika medlemmar.

Det bör anmärkas att det kan föreligga stridiga intressen mellan t. ex.

olika delägare i en samfällighet utan att dessa formellt är motparter (jfr

4 kap. 22 § förslaget till fastighetsbildningslag). Det skulle kunna övervägas

att uttryckligen föreskriva att — främst i fall som avses i 10 § eller

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

151

16 § första stycket första punkten — handlingen inte får överlämnas till

eller hållas tillgänglig hos någon, vars intressen strider mot den slutliga

adressatens. En sådan föreskrift synes dock inte nödvändig. Att förhållanden

av nyssnämnd art om möjligt bör beaktas får anses följa av grunderna

för 19 §.

20 §

Bestämmelsen i denna paragraf innebär att, om handling som skulle ha

delgivits någon har kommit denne till handa på annat sätt än som beskrivits

förut i lagen, delgivning likväl skall anses ha skett.

Gällande bestämmelser. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 33 kap.

14 § RB. Det är delvis oklart i vad mån principen i detta lagrum gäller

inom förvaltningsförfarandet. I några författningar finns bestämmelser

som uttryckligen säger att 33 kap. 14 § RB skall gälla, t. ex. 66 § nykterhetsvårdslagen,

57 § lagen om socialhjälp och 95 § barnavårdslagen. Även

om det saknas en uttrycklig bestämmelse därom, torde nämnda princip anses

gälla när delgivning under handläggningen sker av inlagor, meddelanden,

förelägganden etc. Däremot är det mera tveksamt i vad mån principen

kan tillämpas på expedition som innehåller slutligt beslut, om det inte

finns en uttrycklig föreskrift därom.

Promemorian. Förslaget i promemorian innehåller i första stycket samma

regel som 33 kap. 14 § RB. I andra stycket görs undantag beträffande expedition

som innehåller slutligt beslut eller annat beslut som kan överklagas

särskilt. Undantaget har ansetts motiverat av den betydelse delgivningen

har för besvärstidens beräkning. Härom anförs i promemorian bl. a.

följande. Bestämmelsen i 20 § första stycket motsvarar i sak 33 kap. 14 §

RB och 5 kap. 10 § förslaget till lag om förvaltningsförfarandet. I 17 § förslaget

till förvaltningslag föreslås att beslut skall bringas till parts kännedom

genom delgivning av en expedition, om det inte är obehövligt. Denna

bestämmelse skall gälla både slutligt beslut och beslut under förfarandet.

I motiven till 17 § i nämnda förslag sägs att det givetvis finns beslut som

det inte tjänar något förnuftigt ändamål att delge. Som exempel på fall

där undantaget från huvudregeln om delgivning kan bli tillämpligt nämns

muntligt beslut som meddelas i form av tillsägelse. Part behöver i sådant

fall expedition endast om han vill klaga.

I anslutning till vad som nu sagts har i andra stycket promemorieförslaget

angivits att bestämmelsen i första stycket inte gäller för delgivning

av expedition som innehåller slutligt beslut eller annat beslut som kan

överklagas särskilt. Den omständigheten att klaganden har löst ut expeditionen

hos myndigheten kommer att sakna betydelse för beräkningen av

besvärstiden. Detsamma blir förhållandet, om klaganden har fått ett ex
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1370

emplar av expeditionen i samband med att den bär massdistribnerats. Intet

torde emellertid hindra att förfarandet när part löser en expedition ordnas

så, att parten samtidigt får erkänna att han har delgivits. I sådant fall

börjar besvärstiden givetvis att löpa, när han får handlingen.

Departementschefen. Som har föreslagits i promemorian bör en bestämmelse

av samma innebörd som 33 kap. 14 § RB finnas i delgivningslagen och,

i den mån särskilda föreskrifter inte anvisar annan grundsats, bli gällande

även på förvaltningens område.

Promemorians förslag att undantag skall gälla i fråga om expeditioner

med slutligt beslut eller annat beslut som kan överklagas särskilt har under

remissbehandlingen avstyrkts av RÅ. Denne har anfört att, om någon gör

gällande att handling inte har kommit honom till handa förrän vid viss tidpunkt,

denna uppgift får godtas, om inte tillförlitlig bevisning om annat

föreligger. Enligt RÅ kan det knappast möta hinder från rättssäkerhetssynpunkt

att låta den föreslagna huvudregeln gälla även slutliga beslut och

andra beslut som kan överklagas särskilt.

RÅ:s uppfattning i den nu berörda frågan synes ha goda skäl för sig. Visserligen

är det för besvärstidens beräkning av värde att delgivning av slutliga

beslut och beslut, som kan överklagas särskilt, sker i enlighet med delgivningslagens

huvudbestämmelser. Ett sådant förfarande bör också eftersträvas

i praxis. Det vore emellertid opraktiskt att ovillkorligen kräva, att

delgivning av berörda beslut måste ha skett enligt tillämpliga bestämmelser

i lagen i övrigt och alt således delgivning i någon annan ordning inte skxdle få

till verkan att besvärstid börjar löpa. Det kan ju vara obestridligt att den

sökte faktiskt fått del av beslutet, ehuru detta skett på sätt som, kanske i

någon detalj, avviker från lagens föreskrifter. Som exempel kan tas att vid

surrogatdelgivning enligt 12 § handlingen råkar lämnas till någon som noga

taget inte hör till den där angivna kretsen av behöriga mottagare, t. ex. till

någon som vistas i den söktes lägenhet utan att tillhöra hans hushåll eller till

någon som bor i en grannlägenhet. Den sökte får i varje fall sig tillsänt meddelande

enligt 12 § andra stycket om hur handlingen har avlämnats. Om det

i fall av nu berörd art är vitsordat eller på annat sätt klarlagt att den sökte

faktiskt har fått del av beslutet, är det inte rimligt att anse delgivningen

utan verkan såvitt angår besvärstidens början. Jag har med hänsyn till det

anförda funnit, att det i promemorian föreslagna undantaget bör utgå. Jag

vill avslutningsvis stryka under att paragrafens tillämpning förutsätter att

det är styrkt, att handlingen har kommit den sökte till handa.

21 §

I paragrafen har tagits in en bestämmelse som ger myndighet möjlighet

att underlåta formlig delgivning av föreläggande eller annat beslut som

meddelas vid förhandling, förhör eller annat sammanträde. Sådant beslut an
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

ses enligt bestämmelsen ha delgivits den som var närvarande när beslutet

meddelades. Myndigheten är dock skyldig att genast tillhandahålla utskrift

av beslutet, om det begärs.

Gällande bestämmelser. En motsvarighet till bestämmelsen i den föreslagna

21 § finns i 33 kap. 15 § RB. I 32 § nykterhetsvårdslagen och 23 § barnavårdslagen

finns bestämmelser enligt vilka beslut, som har meddelats vid

förhör i närvaro av den som beslutet avser, anses delgivet i och med det

muntliga meddelandet. Bestämmelserna i RB avser i praktiken endast beslut

under rättegång medan bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen

avser slutliga beslut som kan överklagas särskilt. Det gemensamma

för dessa beslut enligt RB, nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen är

att besluten avkunnas vid en förhandling, till vilken parterna har kallats,

och i parternas närvaro. Beslutens innehåll och parternas närvaro antecknas

i protokoll.

Promemorian. Bestämmelsen i promemorian ansluter sig närmast till bestämmelsen

i RB. Beträffande slutliga beslut i förvaltningsförfarandet anförs

att delgivning ofta är utgångspunkt för beräkning av besvärstiden och

att denna utgångspunkt måste kunna fixeras. Detta kan enligt promemorian

i regel inte ske på annat sätt än genom att beslutet, skriftligen avfattat,

överbringas till parten. Om annat inte sägs i specialförfattningarna, som

t. ex. i nykterhetsvårdslagen och barnavårdslagen, bör därför enligt promemorian

delgivning av beslutet inte anses ha skett, förrän expedition som

upptar beslutet har överbringats till parten.

Departementschefen. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag, att

en bestämmelse av föreslagen innebörd bör ingå i delgivningslagen. En tveksam

fråga är dock om tillräckligt vägande skäl har anförts för att slutliga

beslut skall undantas från tillämpningen av bestämmelsen. RÅ har i sitt

yttrande anfört, att det inte torde medföra fara från rättssäkerhetssynpunkt

om huvudregeln får omfatta även slutliga beslut, i varje fall om besvärshänvisning

ges vid beslutets uppläsande. Även jag har denna uppfattning.

Jag vill dessutom framhålla, att det inte behöver föreligga någon svårighet

att fixera utgångspunkten för besvärstiden om ett slutligt beslut avkunnas.

En sådan åtgärd bör nämligen regelmässigt antecknas i protokoll

eller på annat ställe i akten. Avgörande betydelse kan vidare inte fästas

vid risken att en part inte fattar innebörden av ett muntligen avkunnat beslut.

Erfarenheterna från de allmänna domstolarna talar för att några nämnvärda

farhågor i det avseendet inte behöver föreligga. En garanti för att

parten skall kunna tillgodogöra sig beslutets innebörd ligger dessutom i hans

rätt att få utskrift av beslutet, om han begär det. Jag har på grund av det

anförda stannat för att undantag beträffande slutliga beslut inte bör göras

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

i detta sammanhang. Detta för med sig att de förut angivna föreskrifterna

om muntlig delgivning i 32 § nykterhetsvårdslagen och 23 § barnavårdslagen

kan utgå som överflödiga. Härtill återkommer jag i avsnitten 9.30

och 9.33.

Enligt promemorieförslaget skall myndigheten, om det begärs, tillhandahålla

utskrift av beslutet genast. I och för sig är det önskvärt med omgående

leverans av en utskrift, men otvivelaktigt kan det förekomma situationer

när detta är praktiskt omöjligt, exempelvis vid en förrättning i det fria. Jag

har därför föreslagit att utskriften skall tillhandahållas skyndsamt. Däri

bör anses ligga att myndigheten har att, så snart praktiska förutsättningar

finns, åstadkomma att utskrift står till förfogande. Väntetiden, när sådan

ovillkorligen behövs, bör inte få uppgå till mer än en eller ett par dagar.

Den största praktiska betydelsen torde paragrafen få i fråga om förelägganden

och andra beslut som meddelas under förfarandet. Som exempel kan

nämnas föreläggande för sakägare att infinna sig vid ett fortsatt förrättningssammanträde.

Det är främst i fråga om sådana och liknande beslut som det

torde innebära någon mera betydande lättnad för myndigheten att inte behöva

avfatta besluten skriftligen och delge dem.

Som förutsättning för att delgivning av expedition skall kunna underlåtas

i nu berörda fall, bör självfallet gälla att vederbörande är närvarande

när beslutet meddelas.

22 §

Departementschefen. Om delgivning inte har skett på det sätt som lagen

föreskriver, får myndigheten enligt denna paragraf förordna om ny delgivning.

Vidare innehåller paragrafen en bestämmelse om att den som vill framställa

invändning om att delgivning med honom inte skett på behörigt sätt

skall göra detta så snart det kan ske.

Bestämmelserna i denna paragraf har oförändrade i sak överförts från

33 kap. 23 § första stycket RB.

23 §

Enligt denna paragrafs första stycke skall bestämmelserna om delgivning

av handling tillämpas även vid delgivning av annat än handling. I andra

stycket regleras sådana fall då enligt föreskrifter i andra författningar delgivning

skall ske utan samband med mål eller ärende. Andra stycket saknar

motsvarighet i promemorieförslaget.

Departementschefen. Den föreslagna bestämmelsen i första stycket går

tillbaka på 5 kap. 12 § i besvärssakkunnigas förslag till lag om förvaltningsförfarandet.

De sakkunniga framhöll, att det i förvaltningsförfarandet inte

sällan förekommer att annat än handling, t. ex. varuprover, skall delges.

Ibland behöver man också låta part få del av modeller. Delgivningen bör

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

normalt ske genom att föremålet lämnas till den sökte, men ibland är det

lämpligt att delge föremålet genom att det hålls tillgängligt. Även anslagsdelgivning

kan komma i fråga.

Den av besvärssakkunniga föreslagna bestämmelsen har tagits upp också

i promemorieförslaget. Därvid påpekades att det även i rättegång kan behövas

att annat än handling delges.

Remissutfallet över de båda förslagen har varit genomgående positivt.

Även jag har funnit, att en bestämmelse av föreslagen innebörd bör finnas

i delgivningslagen.

Bakgrunden till andra stycket är att det i annan lagstiftning (t. ex. 2 kap.

38 § och 3 kap. 8 § nyttjanderättslagen) förekommer bestämmelser att i

vissa fall bevislig'' delgivning skall ske, trots att något mål eller ärende inte

föreligger. Delgivningslagens huvudsakliga tillämpningsområde är enligt 1 §

första stycket i förslaget bestämt att gälla delgivningar i mål och ärenden.

Även när det gäller andra delgivningar är det emellertid praktiskt att det

finns vissa allmänna bestämmelser att rätta sig efter. Det har därför i andra

stycket föreskrivits, att i de nu berörda fallen delgivningslagen gäller i tilllämpliga

delar. Vissa bestämmelser kan enligt sakens natur inte bli tillämpliga

i dessa fall, såsom 3 § andra stycket, 6 § andra stycket och 21 §. Inte

heller kan bestämmelser om kungörelsedelgivning m. m. i 15—17 §§ bli omedelbart

tillämpliga när en enskild skall ombesörja delgivning. Emellertid kan

det uppkomma situationer där det, trots att enskild i princip har att ombesörja

delgivningen, finns behov att använda någon delgivningsform som avses

i sistnämnda paragrafer, t. ex. när arrendators uppsägning skall ske

under förhållanden som avses i 16 § andra stycket. Nu berörda former av

delgivning är dock sådana att myndighets medverkan inte kan undvaras.

Det behövs sålunda en prövning att laga förutsättningar för ifrågavarande

delgivningsform föreligger. Vidare behöver från opartiskt håll bestämmas

var tidningsannonsering skall ske. Med tanke på det nu anförda har jag funnit

lämpligt att i paragrafens andra stycke ange att om i fall, som avses i det

stycket, 15—17 §§ behöver tillämpas, den enskilde har att påkalla biträde

hos länsstyrelsen. Utan att detta behöver uttryckligen utsägas i paragrafen,

har självfallet länsstyrelsen då att fullgöra vad som ankommer på handläggande

myndighet enligt 15—17 §§. Att kostnaderna för annonsering skall

betalas av den enskilde som utan samband med mål eller ärende påkallar

länsstyrelsens biträde enligt denna paragraf, följer motsatsvis av 26 §.

24 §

Paragrafen innehåller organisatoriska bestämmelser angående särskilt

förordnade stämningsmän. För varje kommun skall finnas en eller flera sådana,

förordnade av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall också föra förteckning

över stämningsmän inom länet.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Gällande bestämmelser. Enligt 33 kap. 24 § RB skall underrätten förordna

stämningsinän och anslå en förteckning över dessa på rättens dörr. Förordnandet

meddelas för viss tid eller tills vidare och får återkallas, om det finns

skäl till detta. Bestämmelser finns också om årlig prövning av förordnandenas

bestånd och om skyldighet för stämningsman att avlägga ed.

Promemorian. De skäl som hittills har talat för att låta underrätterna ha

hand om bestyret med att utse stämningsmän får inte samma betydelse om

den nya delgivningslagen genomförs. Eftersom lagen skall gälla både för

rättegång och förvaltningsförfarande, ligger det enligt promemorian närmast

till hands att anförtro denna uppgift åt länsstyrelserna i stället.

Stämningsmän förordnas f. n. för viss tid eller tills vidare. Det anses

lämpligt att föreskriva, att så skall ske även i fortsättningen. Däremot torde

sådan årlig prövning av förordnandenas bestånd som föreskrivs i 33 kap. 24 §

RB innebära en onödigt omständlig procedur och kunna undvaras. Någon

föreskrift om sådan prövning föreslås därför inte. Stämningsman kan emellertid

på grund av sjukdom eller av annan anledning bli förhindrad att full*

göra sina åligganden. Det kan också tänkas att han visar sig olämplig för

uppdraget. Liksom nu är fallet bör det därför finnas möjlighet att återkalla

förordnandet.

För att myndigheterna och även allmänheten skall få kännedom om vilka

som har förordnats till stämningsmän bör meddelande härom tas in i länskungörelserna.

Även entledigande av stämningsman bör tillkännages i dessa

kungörelser. Länsstyrelserna bör vidare åläggas att upprätta förteckning

över stämningsmännen i länet och föra in förteckningen i länskungörelserna

en gång om året, t. ex. i januari. De myndigheter som kan komma att behöva

anlita stämningsmän för delgivningsärenden bör ha tillgång till sådana

förteckningar. Länsstyrelserna bör så snart det av någon anledning blir

aktuellt att utse stämningsman ta kontakt med vederbörande kommun för

att få förslag på lämplig person.

Stämningsman fullgör sitt uppdrag under ämbetsansvar. Krav på att han

skall avlägga ed torde inte längre behöva upprätthållas. Det synes inte heller

finnas anledning att i delgivningslagen införa bestämmelser om jäv mot

stämningsman. Jävsbestämmelserna i kommande förslag till förvaltningslag

kan förutses lösa uppkommande jävsfrågor.

Departementschefen. Som har framhållits i den allmänna motiveringen

innebär paragrafen en nyhet i förhållande till gällande rätt i det att bestyret

med att förordna stämningsmän flyttas över från underrätterna till länsstyrelserna.

För att få en ur geografisk synpunkt lämplig spridning av stämningsmännen

bör föreskrivas att det i varje kommun skall finnas en

eller flera stämningsmän. I och för sig bör det inte vara någonting som

hindrar att samma person förordnas till stämningsman för flera kom
-

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

muner. Detta torde särskilt komma i fråga när en kommunsammanslagning

är förestående. Det är angeläget, att stämningsmän förordnas till sådant

antal att de hinner med även brådskande delgivningsuppdrag. Gällande bestämmelser

om ersättning för stämningsmannauppdrag torde inte behöva

revideras på grund av den föreslagna nya lagstiftningen.

Under remissbehandlingen av promemorian har från något håll uttryckts

önskemål om att stämningsmannaeden skall behållas. Jag finner dock inte

anledning att i detta hänseende frångå promemorieförslaget.

Däremot anser jag inte att det behövs en uttrycklig föreskrift om att

stämningsmannaförordnandet skall gälla viss tid eller tills vidare. Man behöver

då inte heller föreskriva att förordnandet kan återkallas om det föreligger

skäl till detta. Frågan om publiceringen av förteckningar över stämningsmän

torde inte, som har förutsatts i promemorian, behöva regleras i

lagen. Bestämmelser i ämnet kan meddelas av Kungl. Maj :t. I sammanhanget

kan erinras om att fråga väckts om att avskaffa länskungörelserna

(jfr SOU 1969: 7).

25 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om att vissa intyg om delgivning

skall gälla som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges i

intyget.

Gällande bestämmelser. Som norm för bevisprövningen vid vissa delgivningar

finns i 33 kap. 25 § RB bestämmelser om att en del intyg om delgivning

skall godtas som fullt bevis att delgivning har skett på sätt som anges

i intyget. Sådant vitsord tillkommer intyg av stämningsmän, nämndeman,

notarius publicus, svensk konsul, vid svenskt konsulat anställd tjänsteman,

åklagare, polisman, utmätningsman eller exekutiv tjänsteman som är underställd

utmätningsman. Detsamma gäller beträffande intyg av posttjänsteman

enligt bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar och beträffande advokats

skriftliga erkännande av delgivning med honom själv. Har delgivning

skett utomlands, gäller där utfärdat intyg om delgivning som fullt bevis, om

intygsgivarens behörighet har styrkts av svensk eller i Sverige anställd diplomatisk

eller konsulär tjänsteman.

Promemorian. I promemorian uttalas att bestämmelser om att vissa intygskall

utgöra fullt bevis om delgivning bör finnas också för förvaltningsförfarandet

och inte bara för rättegång.

Flertalet bestämmelser i 33 kap. 25 § RB har förts över till delgivningslagen

utan sakliga ändringar. Särskild bestämmelse om advokats erkännande

av delgivning har dock ansetts överflödig och därför inte tagits med i

promemorieförslaget. Med hänsyn till det vid tionde Haag-konferensen utarbetade

förslaget till en ny konvention om delgivning i utlandet av i-ätte
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

gångshandlingar och andra handlingar i ärenden av civil eller kommersiell

natur föreslås i promemorian att Kungl. Maj:t skall få rätt att föreskriva i

vilka fall fullt bevisvärde skall tillerkännas utländska delgivningsintyg.

Departementschefen. I rättegång gäller principen om fri bevisprövning.

Även om åtskilliga intyg och andra uppgifter genom sådan prövning kan

godtas som bevis att delgivning har skett, är det uppenbarligen praktiskt att

ha schablonmässiga bestämmelser om att vissa intyg utan särskild prövning

skall kunna godtas som fullt bevis om delgivning. Nuvarande bestämmelser

för rättegångsväsendets del har visat sig ändamålsenliga och har

därför ansetts böra i stort sett oförändrade flyttas över till delgivningslagen.

En avvikelse är alt, eftersom delgivning genom vanligt brev med delgivningserkännande

är avsett att vara en normal form för delgivning, har bestämmelsen

om att advokats skriftliga erkännande skall gälla som fullt bevis

ansetts böra utgå. En bestämmelse av sådant innehåll skulle nämligen kunna

föranleda tvekan om bevisvärdet av liknande delgivningserkännande

från annan person.

För att tillgodose önskemål som under remissbehandlingen har uttalats

från flera håll har jag bland de personer vars intyg utgör fullt bevis om delgivning

även tagit med styresmän och kuratorer vid sjukvårdsinrättningar.

En ytterligare komplettering av nu gällande bestämmelser är att det anges

att fullt bevisvärde tillerkänns intyg som utfärdas enligt särskilda bestämmelser

om anslag på kommuns anslagstavla. Jag vill i det sammanhanget

erinra om vad jag anförde i slutet av avsnitt 7.3. Vidare föreskrivs, att

fullt bevisvärde skall tillkomma vissa utländska delgivningsintyg oberoende

av om intygsgivarens behörighet styrks på sätt som gäller nu och enligt den

föreslagna huvudregeln. Denna regel är föranledd av bl. a. innehållet i konventionen

den 15 november 1965 i Haag om delgivning i utlandet av handlingar

i mål och ärenden av civil och kommersiell natur, vilken konvention

för Sveriges del har trätt i kraft den 1 oktober 1969. (Se SFS 1969: 495). Det

i konventionen avsedda förfarandet förutsätter inte att bevis om delgivningsförrättarens

behörighet skall behöva förekomma.

26 §

Enligt denna paragraf är part inte skyldig att ersätta kostnad för delgivning

genom myndighetens försorg. Vidare innehåller paragrafen att om annan

än myndighet skall ombesörja delgivning han får anlita stämningsman

eller, om delgivningen skall ske utrikes, påkalla biträde därmed i utrikesdepartementet.

Gällande bestämmelser. Enligt 33 kap. 26 § RB är part inte skyldig att betala

kostnaden för delgivning genom rättens försorg, om annat inte är stadgat.

Bestämmelser om att part skall bekosta delgivning som sker genom rät
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

159

tens försorg finns i bl. a. 11 kap. 97 § vattenlagen, 10 § lagen (1946: 816)

om bevisupptagning åt utländsk domstol och 7 § lagen (1946: 818) om bevisupptagning

åt vissa internationella organ. Enligt 33 kap. 11 § andra stycket

RB äger part påkalla biträde i utrikesdepartementet, när part skall ombesörja

delgivning utomlands.

Promemorian. Förslaget i promemorian överensstämmer med det nu föreliggande

förslaget, frånsett den avvikelsen att befogenheten att anlita stämningsman

resp. utrikesdepartementet var begränsad till part.

Departementschefen. För att undvika att det blir någon tvekan om att part

inte skall bekosta delgivning som i mål eller ärende sker genom myndighetens

försorg sägs med RB:s bestämmelse i 33 kap. 26 § som förebild att part

inte är skyldig att ersätta kostnad för delgivning genom myndighetens försorg.

Bestämmelsen omfattar även det fallet att myndigheten ombesörjer delgivning

utomlands. Indirekt torde framgå att part får bekosta delgivning

som han ombesörjer själv, varför det inte behövs någon särskild bestämmelse

härom. RB:s nuvarande erinran om att det kan finnas avvikande bestämmelser

i specialförfattningar synes vara överflödig med hänsyn till den allmänna

bestämmelsen i 1 § andra stycket i förslaget till delgivningslag.

Liksom nu bör part ha rätt att anlita stämningsman för delgivningar inom

riket och få biträde i utrikesdepartementet med delgivningar utomlands.

Samma rätt bör tillkomma enskild som, utan samband med mål eller ärende,

har att ombesörja delgivning (jfr 23 § andra stycket).

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. Delgivningslagen föreslås träda i kraft den 1 januari

1971.

Det kan inte antas med säkerhet att alla lagar och författningar som hänvisar

till rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning kan ändras i samband

med att delgivningslagen träder i kraft. En hänvisning till RB:s bestämmelser

om delgivning bör därför i stället avse delgivningslagens bestämmelser.

En övergångsbestämmelse av detta innehåll föreslås.

Vidare föreslås en föreskrift om att sådant förordnande att tills vidare

vara stämningsman som meddelats före lagens ikraftträdande gäller till dess

länsstyrelsen bestämmer annat. Att tidsbestämt förordnande skall gälla enligt

sitt innehåll får anses vara klart utan att bestämmelse därom ges.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9.2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

32 KAP.

2 §

Delgivningslagen innehåller i 2 § bestämmelser som motsvarar de bestämmelser

som no finns i 32 kap. 2 § RB om att parten skall föreläggas viss tid

för delgivningen, när han skall ombesörja denna själv, och att rätten skall

överta delgivningsbestyret, om rätten inte får delgivningsbeviset inom förelagd

tid. Däremot finns ingen motsvarighet i delgivningslagen till bestämmelsen

att partens talan skall vara förfallen, om han inte fullgör delgivningsuppdrag

som avser delgivning av stämning, vade-, besvärs- eller

revisionsinlaga. Någon anledning att upphäva denna bestämmelse i RB anser

jag inte finnas, och jag föreslår därför att den står kvar i 32 kap. 2 § RB

med erforderlig redaktionell ändring.

33 KAP.

4 §

Enligt Svea hovrätt bör RB i tydlighetens intresse innehålla en hänvisning

till de allmänna bestämmelserna om delgivning som föreslås i delgivningslagen.

Jag har ansett mig böra godta detta förslag. En sådan hänvisning har

därför fått inleda delgivningsbestämmelserna i 33 kap. RB. 5

5 §

Delgivning sker enligt huvudregeln i 2 § delgivningslagen genom myndighets

försorg. Av nämnda paragraf följer också att part under vissa förutsättningar

kan få sköta delgivningen själv. De bestämmelser av detta innehåll

som nu finns i 33 kap. 4 § första stycket RB blir därför överflödiga.

Som nämndes i motiven till 2 § delgivningslagen behövs inte heller motsvarigheter

till bestämmelserna i 33 kap. 4 § andra och tredje styckena, eftersom

innehållet i dessa bestämmelser täcks av delgivningslagen.

För delgivning av tredskodomar gäller nu följande. Om tredskodomen

innebär att intecknad fordran har fastställts till betalning ur fast egendom,

tomträtt eller vattenfallsrätt, sker delgivning enligt RB:s allmänna regler,

dvs. i första hand genom rättens försorg, men delgivningen kan efter rättens

prövning i stället anförtros part. Om däremot tredskodomen inte innebär

sådant fastställande av intecknad fordran till betalning, ankommer delgivningen

inte på rätten annat än om parten begär det. Bestämmelse av detta

innehåll finns i 33 kap. 4 § första stycket RB.

Enligt promemorieförslaget skall i förevarande paragraf anges att tredsko
-

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

161

dom delges genom rättens försorg endast i tre fall. Det första av dessa avser

tredskodom som innebär fastställande av intecknad fordran till betalning.

1 och för sig kan hävdas att de allmänna reglerna i delgivningslagen utan

vidare bör gälla också sådan tredskodom. I tydlighetens intresse är det dock

till fördel att av RB klart framgår vad som gäller i fråga om delgivning av

tredskodomar i olika fall. Jag har därför ansett det lämpligt att i paragrafen

uttryckligen anges att tredskodomar av nämnd art skall delges genom rättens

försorg.

Det andra fallet avser att beträffande tredskodomar i övrigt vinnande

parts begäran skall utgöra förutsättning för att rätten skall ombesörja delgivningen.

Svea hovrätt har ifrågasatt om det är lämpligt med den nuvarande och

föreslagna ordningen som innebär att tredskodom i allmänhet delges genom

den vinnandes försorg. Hovrätten anför bl. a. att vinnande part, som känner

till att domstolen på begäran ombesörjer och bekostar delgivning av tredskodomar

och lagsökningsutslag, ofta brukar utnyttja denna möjlighet att

slippa kostnader och besvär. Från allmän synpunkt synes det hovrätten

vara av värde att domstolen ser till att tvisten kommer till ett lagakraftvunnet

avgörande. I vart fall underlättas domstolens möjligheter att avgöra

om återvinning sökts i rätt tid.

Nu gällande undantag beträffande delgivning av tredskodom — som inte

fanns med i processlagberedningens förslag till rättegångsbalk (SOU 1938:44)

— sattes in i 33 kap. 4 § RB efter förslag av lagrådet. Lagrådet uttalade följande

om processlagberedningens förslag att huvudregeln om delgivning genom

rättens försorg skulle gälla även beträffande delgivning av meddelad

tredskodom.

Emellertid är det ej sällan överflödigt att tredskodom delgives den mot

vilken domen givits. Rätten bör därför ej självmant vidtaga några åtgärder

för verkställande av sådan delgivning utan avvakta att framställning därom

göres från den vinnande partens sida. Och för sådana fall då delgivning erfordras

synes det icke heller vara av behovet påkallat att part, som önskar

själv ombesörja åtgärden, skall inhämta tillstånd därtill hos rätten.

Enligt min mening finns det inte någon anledning att nu gå ifrån de synpunkter

som lagrådet uttalade. Jag har därför anslutit mig till departementspromemorians

förslag att särskilda förutsättningar skall gälla för att

2 § första stycket delgivningslagen skall bli tillämpligt beträffande delgivning

av tredskodom i allmänhet.

Genom paragrafen regleras även ett tredje fall. I det förslag till lag om

rättegångshjälp som har lagts fram i betänkandet Rättegångshjälp (SOU

1965: 13) föreslås att 33 kap. 4 § RB ändras så, att det klart framgår att rätten

skall ombesörja delgivning av tredskodom, om part har åtnjutit rättegångshjälp.

Det har gjorts gällande att redan med nuvarande bestämmelser

det åligger rätten att se till att återvinningsfristen efter tredskodomen börjar

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 13

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

löpa och att därför ombesörja delgivning av tredskodomen (se JO:s ämbetsber.

1967 s. 137). Jag anser att en sådan skyldighet lämpligen bör åvila rätten

och jag har därför fogat in en bestämmelse härom i förevarande paragraf.

6 §

Som har nämnts förut är inte alla delgivningsbestämmelser i RB tillämpliga

vid delgivning av stämning. Enligt 33 kap. 13 § RB får stämning i brottmål

inte delges genom att lämnas till medlem av den söktes hushåll, till

hyresvärd etc. eller på den söktes kontor. Om stämning i brottmål delges

utomlands, skall de svenska bestämmelserna om delgivning av sådan stämning

ha iakttagits för att delgivningen skall anses ha skett på rätt sätt. Stämning

i brottmål får inte heller delges genom kungörelse eller genom att lämnas

i den söktes hemvist eller fästas på hans husdörr.

För delgivning av stämning i tvistemål gäller att handlingen inte får lämnas

till någon i den söktes hemvist eller på hans kontor, om det inte finns

anledning att anta att han har avvikit eller håller sig undan på annat sätt.

Har den sökte känt hemvist i riket, får stämning i tvistemål delges genom

kungörelse eller genom att fästas på hans husdörr endast under den förutsättning

som nyss har nämnts.

De inskränkningar som nu finns för delgivning av stämning bör enligt

promemorian alltjämt gälla. Detta är också min mening. Delvis följer motsvarande

inskränkningar redan av förslaget till delgivningslag. Enligt 15 §

skall sålunda delgivning med den som har känt hemvist i riket över huvud

taget inte få ske genom kungörelse eller genom fästande på husdörr, med

mindre det finns anledning att anta att han har avvikit eller håller sig

undan på annat sätt. Övriga nu gällande inskränkningar skall enligt förslaget

i förevarande paragraf finnas även i fortsättningen.

I promemorian föreslogs dessutom att en ytterligare begränsning skulle

gälla. När det är fråga om delgivning av stämning i tvistemål med den som

har känt hemvist i riket borde enligt promemorian med hänsyn till rättssäkerheten

stämningen inte få delges genom kungörelse i de fall som regleras i

16 § delgivningslagen. Under remissbehandlingen har bl. a. Svea hovrätt uttalat,

att det är tveksamt om ett sådant förbud är lämpligt. Förbudet torde

nämligen enligt hovrätten kunna leda till att ett käromål över huvud taget

inte kan prövas. Även Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare

har reagerat mot att bestämmelsen i 16 § inte skall få användas på stämning

i tvistemål och framhåller att någon olägenhet inte har konstaterats

med nuvarande ordning. Jag har funnit att remisskritiken i denna del bör

beaktas. Av denna anledning har det föreslagna undantaget slopats i departementsförslaget.

Delgivningscentralen i Stockholm har framkastat tanken, att man kan

tillämpa olika förfaranden vid stämning i brottmål allt efter brottens art,

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

163

varvid t. ex. stämning i bötesmål skulle kunna få delges genom surrogatdelgivning.

Jag har dock inte funnit anledning att i detta sammanhang ta upp

denna fråga. Jag vill erinra om att 1968 års brottmålsutredning har till uppgift

att utreda frågan om formerna för handläggning av mål angående vissa

lindrigare brott (se Riksdagsberättelsen 1969 Ju: 54).

7 och 8 § §

Bestämmelserna har i sak oförändrade förts över från 33 kap. 20 och

22 §§ RB.

Ikraftträdande

Ändringarna i RB bör träda i kraft samtidigt som den föreslagna delgivningslagen.

9.3. Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

16 kap. 5 §

Om en arvinge eller testamentstagare undandrar sig att ge till känna huruvida

han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamente, kan rätten

enligt 16 kap. 5 § ärvdabalken förelägga honom att göra sin rätt gällande

inom sex månader från det föreläggandet tillställdes honom i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift. Preskriptionstiden löper alltså från det domstolens

föreläggande har tillställts arvingen eller testamentstagaren. Om

arvingen eller testamentstagaren inte anträffas, kan preskription inte inträda.

Delgivning av föreläggandet kan därför inte ske t. ex. i den ordning

som sägs i 33 kap. 8 § rättegångsbalken.

För att motsvarande ordning skall bestå i sak, bör följdändringen utformas

så att det föreskrivs att anspråk som avses här skall framställas inom

sex månader från det föreläggandet delgavs vederbörande. Surrogatdelgivning

enligt 12—14 §§ delgivningslagen bör dock inte få användas och inte

heller kungörelsedelgivning enligt 15 §, eftersom enligt vad förut har sagts

uttrycket att handling skall tillställas någon får anses innebära att denne

delges personligen. Paragrafen har utformats i enlighet med det nu sagda.

25 kap.4 §

Kungörelse om ansökan om dödförklaring skall av rätten sändas till pastorsämbetet

i den församling, där den bortovarande senast har haft hemvist

inom riket för att läsas upp i kyrkan. Dessutom skall kungörelsen genom

rättens försorg införas i Post- och Inrikes Tidningar och tidning inom orten.

Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen bör kyrkokungörande

inte vidare förekomma i ärenden av förevarande art. Något praktiskt värde

av att i kyrkokungörandets ställe ha anslag på anslagstavla någonstädes kan

inte anses föreligga. Däremot synes lämpligt att kungörandet skall kunna

ske i mer än en ortstidning. Paragrafen har ändrats i enlighet med det sagda.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9.4. Förslaget till lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande

i fråga om fast egendom

6 §

I 6 § föreskrivs att åklagaren skall bevisligen underrätta godsets ägare om

sådan auktion som avses i paragrafen, om ägaren är känd och boende inom

riket. Om ägaren bor utom riket men har känt ombud inom riket som har

rätt att för ägarens räkning ta emot stämning och avge svaromål, kan sådan

underrättelse i stället ske till ombudet.

I de fall då bevislig underrättelse, bevislig kallelse e. d. föreskrivs bör i regel

samtliga bestämmelser i delgivningslagen kunna göras tillämpliga. Detta

är förhållandet när det gäller förevarande bestämmelse. Som framgår av motiven

till 2 § delgivningslagen blir denna lag tillämplig beträffande delgivning

i ärende hos åklagaren. Föreskriften om bevislig underrättelse har i enlighet

med det anförda bytts ut mot föreskrift att underrättelsen skall delges

vederbörande.

9.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till

fast egendom

2 kap. 38 §

Nyttjanderättslagens 2 kap. 38 § innehåller i fråga om uppsägning en hänvisning

till vad som föreskrivs om stämning i äldre RB 11 kap. 11—19 §§.

Hänvisning skall enligt 3 § lagen om införande av nya RB anses gälla motsvarande

bestämmelser i nya RB. Dessa bestämmelser i sin tur får sin motsvarighet

i 8—10 §§ och 16 § andra stycket delgivningslagen. Hänvisningen

skulle i och för sig kunna begränsas till dessa bestämmelser. Emellertid är

att beakta att delgivningslagen i princip reglerar också sådana fall då -—

såsom enligt nyttjanderättslagen — delgivningen skall ombesörjas av enskild

utan samband med mål eller ärende (jfr 23 § andra stycket). Under

sådana förhållanden synes det lämpligare att i förevarande paragraf anges

dels att skriftlig uppsägning skall delges, vilket som nämnts i princip innebär

att delgivningslagens regler skall iakttas, dels att, i den mån så behövs,

undantag görs för de paragrafer i delgivningslagen som inte bör gälla i det

aktuella sammanhanget. Undantaget bör här avse 12—15 §§. I 2 kap. 38 §

andra stycket andra punkten samt tredje och fjärde styckena nyttjanderättslagen

finns nämligen bestämmelser vilka reglerar samma ämnen som nyssnämnda

paragrafer i delgivningslagen och vilka inte finns skäl att ändra i

nu förevarande sammanhang. Jag vill erinra om att det finns anledning att

återkomma till dessa bestämmelser när förslagen i betänkandet Jordbruksarrende

(SOU 1968: 57) prövas.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 13 år 1970

165

3 kap. 8 §

Samma synpunkter som har åberopats under föregående paragraf gäller

även denna bestämmelse. Denna har sålunda ändrats på samma sätt.

9.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder

19 §

Paragrafen innehåller i första stycket den föreskriften att delgivning skall

ske genom hyresnämndens försorg men att part som begär att få sköta delgivning

själv kan få göra detta om det kan ske utan olägenhet. I andra

stycket sägs bl. a. att delgivning genom nämndens försorg sker enligt de

regler som gäller för domstolsdelgivning. Dessa föreskrifter kommer i allt

väsentligt att täckas av bestämmelserna i den föreslagna delgivningslagen

och har därför ansetts kunna utgå. De för domstolarna särskilda bestämmelserna

som kommer att kvarstå i 33 kap. RB synes inte behöva göras tilllämpliga

för hyresnämndernas del.

9.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

6 §

Denna paragraf innehåller nu bl. a. en utförlig bestämmelse om hur delägare

i samfälld mark skall kallas till förrättning. Något krav på att delgivning

i formell mening skall ske uppställs inte. Detta följer av hänvisningar

i lagrummet till vissa bestämmelser i jorddelningslagen. Emellertid

föreskrivs, när det gäller frågan hur kallelsen skall adresseras eller spridas

i övrigt, förfaranden som nära ansluter till vad som föreslås i 10 §, 16 §

andra stycket och 17 § delgivningslagen. För att få önskvärd förkortning

av paragrafen har angivits, att i ifrågavarande fall kallelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten — oavsett att delgivning enligt delgivningslagen

inte krävs — får ske på sätt som anges i 10 § eller 16 § andra stycket och

17 § delgivningslagen. En sådan bestämmelse torde tillgodose de synpunkter

som under remissbehandlingen har anförts från företrädare för

lantmäteriet (jfr under 5.4.).

9.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred

25 §

Om det är uppenbart vilka som är sakägare vid en förrättning för behandling

av stängsel- och betesfrågor, behöver det i 25 § första stycket föreskrivna

kallelse- och kungörelseförfarandet inte iakttas, utan förrättningen

får företas om samtliga sakägare infinner sig eller av förrättningsmannen

blivit bevisligen kallade till förrättningen viss tid före denna.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Åtgärderna för att bevisligen kalla sakägarna bör här kunna ske enligt de

allmänna bestämmelserna i delgivningslagen. Följdändringen har därför utformats

som en föreskrift att undantag från det i paragrafens första stycke

föreskrivna kallelse- och kungörelseförfarandet får ske, om samtliga sakägare

infinner sig till förrättningen eller delgivning av kallelse skett minst

14 dagar före denna. Delgivningen i fråga kan ske enligt 10 § eller 16 och

17 §§ delgivningslagen.

31 §

I paragrafens andra stycke finns nu en specialregel för delgivning, när

sakägarna på någon sida är flera än tio. Delgivning skall då ske enligt bestämmelsen

i 33 kap. 16 § RB om delgivning med byalag. Denna bestämmelse

kommer att ersättas av 10 § och 16 § andra stycket delgivningslagen.

Dessa bestämmelser kommer att gälla utan att särskild föreskrift härom behövs

i ägofredslagen. Nuvarande bestämmelse i paragrafens andra stycke

kan därför utgå.

44 och 52 §§

Paragraferna innehåller föreskrifter om kallelse till sammanträde i

stängsel- och betessamfällighet resp. om tillkännagivande om intagning av

annans hemdjur. I båda fallen är fråga om delgivning utan samband med

mål eller ärende och sålunda om sådan situation som avses i 23 § andra

stycket delgivningslagen. Emellertid är bestämmelserna av sådan natur att

det inte torde finnas anledning att göra mera ingripande ändringar för att

anpassa dem till delgivningslagen. I huvudsak torde gällande ordning kunna

bestå, frånsett att nu föreskrivet kyrkokungörande bör utgå av skäl som

har anförts i den allmänna motiveringen. Med tanke på arten av de förhållanden

som regleras i paragraferna torde det vara lämpligt att i kyrkokungörandets

ställe föreskriva att anslag skall ske på vederbörande kommuns

anslagstavla.

9.9. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar

24 §

I paragrafen anges att 33 kap. 17 § RB skall ha motsvarande tillämpning

när det gäller befogenhet för styrelseledamot att ta emot delgivning för delägarna.

Att styrelseledamot har sådan behörighet kommer emellertid att

följa av 9 § delgivningslagen. Bestämmelsen i lagen om häradsallmänningar

kan därför utgå.

9.10. Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 167

23 §

Ändringen i denna paragraf betingas av samma förhållande som har angetts

under 9.9.

9.11. Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

31 §

Hänvisningar av innebörd att delgivning skall ske på det sätt som är stadgat

för delgivning i rättegång blir överflödiga genom delgivningslagen. Det

räcker med att ange att en handling skall delges. Paragrafens första stycke

har jämkats i enlighet härmed. Andra stycket har jämkats med hänsyn till

den ändring som förordas i 41 §.

41 §

Om beslut som länsstyrelse meddelar enligt lagen om rätt till fiske angår

så många att avskrift av beslutet inte lämpligen kan tillställas envar av

dem, skall beslutet enligt 41 § kungöras i kyrkan för den eller de församlingar,

där fiskevattnet är beläget, samt bekantgöras genom anslag i länsstyrelsens

lokal och genom tillkännagivande i länskungörelserna och i en

eller flera tidningar inom orten. Delgivning av beslutet skall anses ha skett

när kyrkokungörandet ägde rum.

Det föreslagna förfarandet i 17 § delgivningslagen får anses tillgodose delgivningsbehovet

i de situationer som här är i fråga. Kungörelseförfarande

torde liksom nu böra få tillgripas så snart länsstyrelse finner det lämpligt

och alltså även om förutsättningarna enligt 16 § första stycket andra punkten

delgivningslagen inte föreligger. Paragrafen har utformats i enlighet

med det nu sagda. Ärendenas natur är sådan att vid tillämpningen av 17 §

både annons i tidning och anslag på kommuns anslagstavla regelmässigt bör

anses motiverade.

9.12. Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden
18

§

I 18 § hänvisas beträffande delgivning av kallelser till RB:s bestämmelser

om delgivning av annan handling än stämning. Denna hänvisning blir

med den nya delgivningslagen överflödig och kan utgå. Särregleringen i

nuvarande tredje—femte punkterna av paragrafens andra stycke har ansetts

kunna lämnas orubbade.

9.13. Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523)

3 kap. 18 §

I fråga om skälet för ändring i denna paragraf hänvisas till vad som har

anförts under 9.9.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

10 kap. 38 och 65 §§

I dessa paragrafer anges att vissa handlingar skall delges i den för stämning

stadgade ordningen. Dessa hänvisningar som härrör från äldre RB:s

tid får numera anses åsyfta 33 kap. helt allmänt. I och med att sistnämnda

kapitel ersätts av delgivningslagen, behöver i nu aktuella bestämmelser i

vattenlagen inte anges mer än att ifrågavarande handlingar skall delges.

9.14. Förslaget till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän

flottled

46 §

I fråga om skälet för ändring av denna paragraf hänvisas till vad som

har anförts under 9.9.

9.15. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

1 §

Enligt 1 § skall avhandling om lösöreköp för att det köpta skall skyddas

mot säljarens borgenärer upprättas i viss form och bekantgöras i särskild

ordning. I det senare avseendet gäller f. n. följande. Kungörandet av köpet

skall ske närmast påföljande söndag i kyrkan i den församling där säljaren

bor. Finns egendomen i stad med rådhusrätt, skall köpehandlingen därefter

inom åtta dagar efter kungörandet uppvisas inför rådhusrätten för att tas

in i dess protokoll. Finns egendomen på annan ort, skall köpehandlingen

inom åtta dagar efter kungörandet visas upp för utmätningsmannen i orten

och tillställas honom i bestyrkt avskrift samt inom en månad efter kungörandet

företes inför häradsrätten för att tas in i dess protokoll.

Det vore i och för sig önskvärt att inte behöva göra ingrepp i förevarande

ålderdomliga bestämmelse. Emellertid blir den genom olika reformer rent

missvisande beträffande det formella förfarandet, om inte vissa ändringar

görs. Jag har därför funnit att paragrafen nu bör ändras i vissa sakliga avseenden,

dock utan att några andra redaktionella ingrepp görs än de som är

nödvändiga.

Kravet att kungörelse om avhandlingen skall uppläsas i kyrka bör av förut

anförda skäl slopas. Som ersättning bör föreskrivas annonsering i tidning

med spridning inom orten.

Vidare bör föreskrifter som gäller landsfiskal och stadsfogde utgå, och i

stället bör anges att ifrågavarande åtgärder vidtas i förhållande till kronofogdemyndighet.

Ytterligare bör ändringar ske med anledning av de ändrade reglerna i

fråga om de allmänna underrätternas organisation som träder i kraft den 1

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

169

januari 1971 (se SFS 1969: 244). Den nuvarande olikheten i bestämmelserna

för land och stad hänger samman med både den nuvarande dualismen i

underrättsorganisationen och det förhållandet att rådhusrätt tidigare i egenskap

av magistrat hade befattning med exekutionsgöromål. Handlingens

uppvisande inför rådhusrätten innebar därför samtidigt också ett tillkännagivande

för exekutionsmyndigheten i staden (se SOU 1967: 4 s. 170). I och

med att rådhusrätternas dubbla egenskap av domstol och magistrat har

upphört, saknas givetvis grund för ett sådant synsätt. Anpassning bör vidare

ske till den nya underrättsorganisationen enligt vad som uttalades i prop.

1969: 119 (s. 49).

En enhetlig reglering i 1 § lösöreköpsförordningen har ansetts böra ske

på följande sätt. De nu för landet gällande bestämmelserna ges generell

giltighet. Köpehandlingen skall uppvisas för kronofogdemyndigheten och

tingsrätten. De tidsfrister som gäller för uppvisandet bör löpa från den dag

då kungörelsen infördes i tidning i stället för, som nu, från kyrkokungörandet.

I anslutning till ändringarna torde övergångsbestämmelser böra ges beträffande

lösöreköp, vari det formella förfarandet inletts genom kyrkokungörande

före ändringarnas ikraftträdande. Eftersom äldre frister torde böra

bestå i sådana fall, har i övergångsbestämmelserna angetts att äldre bestämmelser

har fortsatt giltighet för sådana köp.

2 och 4 §§

Den nya benämningen på underrätterna som följer av lagen (1969: 244)

om ändring i rättegångsbalken föranleder viss redaktionell ändring i 2 §.

Vidare har ordet domaren i 4 § ersatts med rätten.

9.16. Förslaget till lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och

enkla bolag

17 §

I fråga om skälen för upphävande av denna paragraf hänvisas till vad som

har anförts under 9.9.

9.17. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921:225)

12, 17 och 123 §§

Delgivning av konkursansökan (12 och 17 §§) och av edgångsföreläggande

(123 §) sker nu enligt bestämmelserna om delgivning av stämning i

tvistemål med den jämkningen att kungörelsedelgivning enligt 33 kap. 12 §

RB i visst fall får ske även då den som skall delges vistas på känd utrikes

ort. Eftersom delgivning enligt 33 kap. 12 § RB kommer att motsvaras av

6f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

kungörelsedelgivning enligt 15 § förslaget till delgivningslag, bör hänvisningen

ske dit i stället.

Att förslag om ändring även i 12 § första stycket föreligger framgår av

prop. 1969: 119 s. 38.

9.18. Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

12 §

I 12 § 1 mom. utsökningslagen (UL) sägs att närmare föreskrifter angående

förfarandet i utsökningsmål meddelas av Kungl. Maj :t. Vidare föreskrivs

i 2 mom. att, om underrättelse eller annan handling skall tillställas

någon genom överexekutors eller utmätningsmans försorg och särskild ordning

inte är föreskriven i lag, det får ske enligt RB:s delgivningsbestämmelser,

om Kungl. Maj :t bestämmer detta. Eftersom den föreslagna delgivningslagen

utan särskild föreskrift blir tillämplig på förfarandet hos överexekutor

och utmätningsman, kan föreskriften i 2 mom. utgå. Något hinder

för Kungl. Maj :t att för vissa situationer ge särskilda föreskrifter om förfarandet

som avviker från delgivningslagen, t. ex. att rekommenderat brev

skall användas, kommer inte att föreligga (jfr 1 § andra stycket delgivningslagen).

193 §

Förordnande om vräkning från fast egendom eller ur hus får enligt 193 §

UL inte verkställas annat än om den som skall vräkas genom utmätningsmannen

har meddelats underrättelse om vräkningsansökningen sist fyra

dagar före vräkningen. Vräkning får också ske dels om en av utmätningsmannen

utfärdad skriftlig underrättelse bevisligen har kommit den som

skall vräkas till handa på annat sätt inom samma tid, dels om underrättelse

har meddelats hans make eller husfolk, när han har sökts i sitt hemvist

utan att kunna anträffas, dels om s. k. spikning har skett, när make eller

husfolk ej har anträffats. Har den som skall vräkas inte stadigt hemvist

inom riket och inte heller känt ombud i orten, är underrättelse inte nödvändig.

Delgivningslagen skall tillämpas vid delgivning som verkställs av utmätningsman,

om inte föreskrift om avvikelse meddelas. Nuvarande föreskrifter

om hur skriftlig underrättelse om vräkningsansökan skall ske beträffande

den som har stadigt hemvist i riket motsvaras i stort sett av bestämmelserna

om delgivning i förslaget till delgivningslag. Sådan underrättelse bör därför

ske enligt dessa bestämmelser. I ett hänseende innebär detta en avvikelse

från vad som gäller nu. Delgivning genom att underrättelsen lämnas i den

söktes hemvist eller sätts fast på dörren till hans bostad kan nu ske, om

den sökte, hans make eller hans husfolk inte träffas. I förslaget till delgivningslag

förutsätts för motsvarande fall dessutom att det kan antas att den

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

sökte har avvikit eller håller sig undan på annat sätt. Mot denna skärpning

av förutsättningarna för spikning har kronofogdemyndigheten i Stockholm

reagerat. Kronofogdemyndigheten anser, att den föreslagna inskränkningen

i möjligheten att använda spikning kan göra förfarandet tidsödande och alltså

fördröja den vräkning som skall ske skyndsamt. För egen del anser jag

dock, att rättssäkerhetsskäl talar för att denna form av delgivning inte används

i andra fall än som har föreslagits i delgivningslagen. Förhållandena

torde för övrigt i regel vara sådana att det är relativt lätt att konstatera om

det finns anledning att antaga att den sökte har avvikit, när man inte träffar

honom, hans make eller hans husfolk. Från praktisk synpunkt torde

ändringen därför inte ha större betydelse.

Vid utformningen av paragrafen har jag beaktat önskemål från lagberedningen

och EON om bättre överensstämmelse mellan 193 § 1 mom. andra

punkten och 59 § 2 mom. andra punkten UL.

195 a §

Bestämmelser om förfarandet hos överexekutor i handräckningsmål saknas

i stort sett. I 195 § UL sägs, att ansökan om handräckning skall göras

skriftligen och att ansökningen inte får bifallas innan förklaranden har fått

tillfälle att svara. Beslut om annan handräckning än vräkning kan dock

meddelas interimistiskt, om saken är sådan att man inte kan avvakta förklarandens

yttrande. Överexekutors föreläggande för förklaranden att yttra sig

över ansökningen brukar i praxis delges denne genom sökandens försorg.

Enligt 5 § lagsökningslagen skall ansökningen med föreläggande för gäldenären

att svara delges denne på sätt som är föreskrivet om stämning i

tvistemål. Delgivningen skall ske genom rättens försorg, om borgenären inte

hellre vill ombesörja delgivningen själv. En motsvarighet till denna föreskrift

finns i 5 § lagen (1921:244) om utmätningsed. I 9 § lagsökningslagen

sägs vidare att underrättelse som rätten meddelar part i annat fall

genast skall sändas till parten.

Förfarandet i handräckningsmål inför överexekutor är i allt väsentligt

av samma karaktär som förfarandet i lagsökningsmål. De bestämmelser om

delgivning som gäller i lagsökningsmål bör därför bli gällande även i handräckningsmålen.

I en ny paragraf, 195 a §, föreslås därför alt ansökningen

med föreläggande för motparten att yttra sig skall delges motparten på

sätt om stämning i tvistemål är föreskrivet och att delgivning skall ske genom

överexekutors försorg, om sökanden inte hellre vill ombesörja delgivningen

själv. Underrättelser om andra förelägganden som överexekutor

meddelar parterna skall sändas med posten. De föreslagna bestämmelserna

är avvikelser från vad som i dessa delar sägs i förslaget till delgivningslag,

men i övrigt skall denna lag tillämpas hos överexekutor.

Eftersom UL f. n. överses av lagberedningen, vill jag tillägga att den här

förordade ändringen har godtagits av lagberedningen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

215 §

I 215 § utsökningslagen föreskrivs nu att det ankommer på överexekutor

att på begäran förordna om delgivning enligt 33 kap. 12 § RB om sådan delgivning

är aktuell. Av delgivningslagen framgår att förordnande om delgivning

enligt 15—17 §§ skall meddelas av myndigheten. Följdändringen har

utformats som en föreskrift att beslutet skall delges genom den vinnandes

försorg utom när delgivning skall ske enligt 15—17 §§ delgivningslagen.

9.19. Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

24 §

Nuvarande föreskrift att delgivning inte får ske enligt 33 kap. 12 § RB

har ändrats till att avse 15 § delgivningslagen som ersätter nämnda lagrum.

9.20. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare

4 §

Beslut om åtalseftergift skall enligt 4 § på lämpligt sätt delges den underårige.

Delgivningsmetoden får därvid avpassas efter omständigheterna. Sålunda

kan vid bagatellartade brott delgivning ske enligt 33 kap. RB.

Uttrycket delgivning har här en mera vidsträckt innebörd än som avses i

delgivningslagen och omfattar även muntlig underrättelse till vederbörande.

RÅ har föreslagit att paragrafen ändras på så sätt att det föreskrivs att beslutet

skall tillkännages på lämpligt sätt för den underårige. Jag har anslutit

mig till RÅ:s förslag, och paragrafen har därför utformats i enlighet med

detta.

9.21. Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya

rättegångsbalken

17 §

Sådan stämning som avses i denna paragraf skall enligt särskild föreskrift

kungöras enligt 33 kap. 12 § RB. Här föreligger således ett undantag från

33 kap. 13 § RB, som i övrigt förbjuder kungörelsedelgivning av stämning i

brottmål. Motsvarande förbud skall enligt förslaget finnas i 33 kap. 6 § RB.

Föreskriften i förevarande paragraf har utformats så att det anges att stämningen

utan hinder av 33 kap. 6 § första stycket RB skall delges genom

kungörelse. Nuvarande enklare förfarande, när egendomens värde uppenbart

ej uppgår till 100 kr., har ansetts böra bestå i sak.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

173

9.22. Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser

angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

15 §

Hänvisningarna till 33 kap. 8 och 12 §§ RB har här bytts ut mot hänvisningar

till de motsvarande bestämmelserna i 12 och 15 §§ delgivningslagen.

9.23. Förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya

fastighetsböcker för landet

6 §

Föreskriften om att kallelse till sammanträde, som avses i paragrafen,

skall läsas upp i församlingens kyrka har ansetts kunna utgå. Med hänsyn

till de underrättelseformer som föreskrivs i övrigt i paragrafen har någon

ersättning för kyrkokungörandet inte ansetts påkallad.

9.24. Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Gruvrättsutredningen har den 14 maj 1969 avgett betänkande med förslag

till ny gruvlag (SOU 1969: 10). När förslaget har utarbetats har

gruvrättsutredningen haft tillgång till departementspromemorian med förslag

till ny delgivningslag. I remissyttrande över departementspromemorian

anför gruvrättsutredningen, att ändring i de delgivningsföreskrifter som

finns i den gruvlag som gäller nu bör ske i så liten utsträckning som möjligt

med hänsyn till att det inte torde dröja så länge förrän den nya gruvlagen

ersätter den som nu gäller. Gruvrättsutredningen har även lagt fram

förslag hur ändringarna i delgivningsföreskrifterna bör utformas. 7

7 §

Om ansökningshandlingarna är ofullständiga vid ansökan om inmutningsrätt,

kan bergmästaren besluta att förelägga sökanden att komplettera

dem. Beslutet skall delges sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat

brev (7 § första stycket gruvlagen).

Enligt gruvrättsutredningens mening anpassas stadgandet bäst till förslaget

till delgivningslag, om man slopar möjligheten att skicka beslutet i

rekommenderat brev och endast föreskriver att beslutet skall delges sökanden.

Jag har anslutit, mig till gruvrättsutredningens förslag. Bestämmelsen

har utformats i enlighet med detta.

I 7 § andra stycket föreskrivs att delgivning skall ske på sätt om delgivning

av stämning i tvistemål är stadgat eller eljest bevisligen. Formuleringen

anses innebära bl. a. att, om den som söks för delgivning inte anträffas,

reglerna i 33 kap. 8—12 §§ RB om surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning

är tillämpliga (jfr Digman, Svensk Gruvrätt, 1953, s. 134).

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Eftersom bestämmelserna i förslaget till delgivningslag sålunda bör kunna

tillämpas utan begränsning, har en föreskrift om att föreläggandet skall

delges tagits in i andra stycket.

12 §

I 12 § föreskrivs att delgivning skall ske på sätt om stämning är stadgat

eller eljest bevisligen. Även här har det ansetts tillräckligt med en föreskrift

om att den handling som avses skall delges. I 12 § första stycket sista punkten

har dessutom i överensstämmelse med delgivningslagens terminologi uttrycket

»lämnas» bytts ut mot »överbringas».

22 §

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad som har anförts under 7 §

första stycket.

23 § 3 mom.

Bergmästaren skall översända kungörelsen om utmålsförrättning i rekommenderat

brev med mottagningsbevis till sökanden och kända sakägare.

Detta bör ske så tidigt att kungörelsen kommer mottagaren till handa minst

30 dagar före förrättningen. Om viss sakägare inte har kunnat nås på detta

sätt, skall bergmästaren föranstalta om delgivning på sätt som för delgivning

av stämning i tvistemål är stadgat, vilket såsom har angetts ovan under

7 § gruvlagen anses innebära delgivning enligt 33 kap. RB.

Som har nämnts förut skall delgivningslagen tillämpas på delgivning i

ärenden hos bergmästaren. Eftersom denna lag bland delgivningssätten tar

upp översändande i rekommenderat brev med mottagningsbevis, behöver

detta inte särskilt utsägas i momentet. Följdändringen bör därför utformas

så, att det föreskrivs endast att kungörelsen genom bergmästarens försorgdelges

vederbörande. Det synes inte nödvändigt att delgivningen skall ha

verkställts 30 dagar före förrättningen. Å andra sidan förefaller den tid

av 8 dagar som nu är föreskriven för delgivning av sakägare som inte har

kunnat nås med rekommenderad försändelse med mottagningsbevis alltför

snäv för att erhålla allmän giltighet. Gruvrättsutredningen föreslår i sitt

nämnda betänkande att kungörande om utmålsförrättning skall delges sökanden

och samtliga kända sakägare i god tid (6 § andra stycket förslaget

till ny gruvlag). Som förebild till denna bestämmelse har enligt gruvrättsutredningen

förslaget till ny fastighetsbildningslag använts. Jag anser, att

man med hänsyn till den utformning som delgivningsföreskriften får redan

nu kan ersätta de olika tidsfrister som finns med en föreskrift att delgivning

skall ske i god tid. Bestämmelsen har utformats i enlighet härmed.

I 23 § 3 mom. sista stycket finns en föreskrift om kollektivdelgivning med

delägare i samfälld mark. Eftersom krav på delgivning skall gälla enligt

momentets första stycke, blir delgivningslagens bestämmelser i 10 eller 18 §

tillämpliga. Sista stycket kan därför utgå.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 175

43 §

I motsats till förhållandet i 23 § 3 mom. sista stycket avser förevarande

paragrafs tredje stycke ett kallelseförfarande, vari formell delgivning inte

krävs. För att få 10, 16 och 17 §§ delgivningslagen tillämpliga, har därför i

styckets tredje punkt tagits in en likadan bestämmelse som i ensittarlagen

(9.7.).

9.25. Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679)

16 §

I fråga om denna paragraf hänvisas till vad som har anförts under 7 §

andra stycket och 12 § i avsnittet 9.24.

9.26. Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag

95 §

I fråga om skälen för upphävande av denna bestämmelse hänvisas till

vad som har anförts under 9.9.

9.27. Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237)

11 § 2 mom.

Skogsvårdsstyrelsens beslut i avverkningsfrågor skall enligt 11 § 2 mom.

skogsvårdslagen bevisligen tillställas sökanden samt annan sakägare.

Eftersom skogsvårdsstyrelsen skall ha rätt att tillämpa delgivningslagen,

har föreskriften att beslutet skall bevisligen tillställas vederbörande bytts ut

mot en föreskrift att beslutet skall delges.

13 §

Genom skogsvårdsstyrelsens försorg skall fastighetsägaren eller annan

som bär verkställt eller planlagt avverkning bevisligen underrättas om avverkningsförbud

som har meddelats av skogsvårdsstyrelsen (13 § 1 mom.).

Om särskild skyndsamhet är påkallad, kan i vissa fall länsjägmästaren eller

annan tjänsteman med högre skoglig utbildning efter bemyndigande av

skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud. Sådant förbud skall delges

den som har verkställt eller planlagt avverkningen. Kan denne inte anträffas,

får delgivningen ske genom att meddelande om förbudet anslås på

avverkningsplatsen och läses upp för avverkningsmanskapet (13 § 2 inom.).

Delgivningslagen skall som nämnts bli tillämplig på delgivning som sker

i ärende hos skogsvårdsstyrelsen. Delgivning av avverkningsförbud bör ske

enligt bestämmelserna i denna lag såväl när förbudet har meddelats av

skogsvårdsstyrelsen som när det är fråga om förbud som avses i 13 § 2 mom.

Den speciella delgivningsform som nu gäller beträffande avverkningsförbud

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

som avses i 13 § 2 mom. bör emellertid behållas såsom ett undantag från

delgivningslagen. Följdändringarna kan sålunda inskränkas till att 1 mom:s

föreskrift om bevislig underrättelse om innehållet i avverkningsförbud ersätts

med en föreskrift att förbudet skall delges. Detta torde i och för sig

medföra en viss skärpning av de formföreskrifter som nu gäller beträffande

avverkningsförbud. Underrättelse om innehållet i sådant förbud lär f. n.

kunna meddelas muntligen i vittnens närvaro. Skärpningen torde dock inte

få någon större praktisk betydelse. Man torde f. ö. inte behöva avstå från

att ge också muntlig underrättelse om sådan anses önskvärd. Underrättelse

bör sålunda kunna ske i den formen att förbudet uppläses, varvid dessutom

en avskrift av förbudet lämnas till vederbörande mot delgivningserkännande.

19 §

Fn föreskrift om bevislig underrättelse har ändrats till att avse att underrättelsen

skall delges.

Vid paragrafens avfattning har jag vidare tagit hänsyn till den nya organisationen

av de allmänna underrätterna som införs den 1 januari 1971.

I 19 § andra stycket föreskrivs sålunda nu att skogsstyrelsen i visst fall förordnar

sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män företa

undersökning av skogsområde. Gode män utses av förrättningsmannen

bland dem som är ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar

eller ledamöter av nämnd vid häradsrätt. Denna bestämmelse

har ändrats till att avse, förutom gode män vid lantmäteriförrättningar,

nämndemän i allmänhet, varunder bör anses inbegripna nämndemän i alla

domstolar i första instans.

22 och 41 §§

I dessa paragrafer föreskrivs för vissa situationer bevislig kallelse resp.

bevislig underrättelse. Även här har i stället angetts att berörda handlingar

skall delges vederbörande.

9.28. Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse

88 §

I fråga om skälen för upphävande av denna paragraf får jag hänvisa till

vad som har anförts under 9.9.

9.29. Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska

föreningar

36 §

Även här får jag hänvisa till 9.9.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

177

9.30. Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

27 §

Även i denna paragraf finns en föreskrift om bevislig kallelse som har

bytts ut mot en föreskrift om delgivning av kallelsen.

32 §

I 32 § första stycket första punkten föreskrivs att länsstyrelsens beslut

jämte besvärshänvisning i visst fall skall delges sökanden och den som beslutet

avser »skriftligen mot bevis». Eftersom delgivningslagen blir tillämplig

på delgivning i ärenden hos länsstyrelsen, har uttrycket »skriftligen

mot bevis» fått utgå. Enligt andra punkten i samma stycke får skriftlig

delgivning underlåtas om beslutet tillkännages vid förhör inför länsstyrelsen

i närvaro av den som beslutet avser. Denne skall i så fall anses ha fått del

av beslutet vid förhöret. 21 § delgivningslagen innehåller en bestämmelse

om tillkännagivande vid förhör som överensstämmer med nu angivna bestämmelse.

Hela andra punkten har därför fått utgå som överflödig.

66 §

I 66 § föreskrivs att delgivning av kallelser och andra meddelanden enligt

lagen om nykterhetsvård skall ske genom posten, såvida inte vederbörande

myndighet finner att den skall verkställas på annat sätt och att delgivningen

skall ske genom polismyndigheten, om postdelgivning inte används.

I övrigt hänvisas i paragrafen till 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ RB.

Delgivning kan sålunda inte ske med tillämpning av 33 kap. 8—12 §§.

Delgivningslagen skall i princip vara tillämplig på delgivning i ärenden

hos de myndigheter som har att tillämpa lagen om nykterhetsvård. Det

måste dock övervägas i vad mån undantag skall göras från tillämpningen

av de bestämmelser i delgivningslagen som motsvarar 33 kap. 8—12 §§ RB.

Med hänsyn till den speciella karaktären hos ärenden av hithörande slag bör

någon sakligt ingripande ändring i delgivningsreglerna i nykterhetsvårdslagen

inte komma i fråga i detta sammanhang. I enlighet härmed har nu

gällande ordning beträffande förbud mot surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning

ansetts böra bestå. Undantagen behöver dock bara avse enskild

person, ej myndighet eller juridisk person med vilken skriftväxling skall

ske i nykterhetsvårdsärende. På grund av det anförda har i paragrafen angivits,

att 12 och 15 §§ delgivningslagen inte får tillämpas vid delgivning

av kallelser och andra meddelanden enligt lagen.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

9.31. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

25 §

I denna paragraf föreskrivs att kommun som vill erhålla ersättning av annan

kommun inom viss tid skall skriftligen anmana den andra kommunen

att betala ersättningen. Översänds anmaningen i rekommenderat brev med

mottagningsbevis, skall mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för

delfåendet.

Delgivningslagen är avsedd att tillämpas på delgivning som verkställs av

kommun. En kommun är f. n. inte hänvisad enbart till metoden att översända

anmaningen i rekommenderat brev med mottagningsbevis utan kan

välja andra sätt att bevisligen överbringa anmaningen till den andra kommunen.

Eftersom en kommun i här avsett fall alltid torde skaffa bevis

om att anmaning har gjorts, anser jag att delgivning utan olägenhet kan

föreskrivas som obligatorisk. Den anmanande kommunen torde regelmässigt

kunna använda delgivningsmetoden vanligt brev med begäran om delgivningserkännande.

57 §

I fråga om skälet till ändring i denna paragraf får jag hänvisa till vad som

har anförts beträffande 66 § nykterhetsvårdslagen i avsnittet 9.30.

65 §

I 65 § socialhjälpslagen föreskrivs att delgivning skall ombesörjas kostnadsfritt

av polismyndighet. Denna föreskrift blir överflödig, om den föreslagna

delgivningslagen antas, och kan därför utgå.

9.32. Förslaget till lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister

4 §

Här föreskrivs att beslut av kommunalt organ i visst fall skall delges det

registerförande organet. Jag anser, att det är uppenbart att det här inte

krävs delgivning i delgivningslagens bemärkelse. I bestämmelsen har därför

i stället föreskrivits att det registerförande organet skall underrättas om beslutet.

9.33. Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

23 §

I fråga om denna paragraf kan hänvisas till vad som har anförts i avsnittet

9.30. under 32 §.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970 179

24 §

Denna paragrafs hänvisning till föreskriften om delgivning i 23 § kan

utgå som överflödig.

95 §

Denna paragraf har ändrats enligt samma grunder som har anförts i avsnitt

9.30. under 66 §.

9.34. Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol

11 §

Delgivningslagen förutsätts utan vidare bli tillämplig på delgivning i mål

eller ärende hos försäkringsdomstolen. Vissa av de bestämmelser i 33 kap.

RB som 11 § nu hänvisar till kommer inte att motsvaras av bestämmelserna

i delgivningslagen. De kommer i stället att stå kvar i 33 kap. RB under beteckningarna

3, 7 och 8 §§. Hänvisningen har ändrats i enlighet därmed.

Samtidigt bör 11 § andra stycket utgå som onödigt.

9.35. Förslaget till lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla

I fråga om detta förslag hänvisar jag till vad som har anförts i den allmänna

motiveringen (7.3.).

9.36. Förslaget till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623)

54 §

I 54 § taxeringsförordningen finns föreskrifter om hur delgivning skall

ske och vem som har rätt att använda sådan delgivning. Delgivning verkställs

genom posten, varvid RB:s regler om delgivning genom posten av

annan handling än stämning skall tillämpas. Kan delgivning inte ske genom

posten, får polismyndighet anlitas. Närmare föreskrifter om hur postdelgivning

skall gå till meddelas i kungörelsen (1957: 514) med föreskrifter

om delgivning genom posten av handling från taxeringsmyndighet, vilken

kungörelse nära ansluter sig till delgivningskungörelsen.

Avsikten är att den nya delgivningslagen skall vara tillämplig inom taxeringsförfarandet.

Eftersom delgivning enligt 33 kap. 12 § RB f. n. inte sker

inom taxeringsförfarandet måste övervägas huruvida kungörelsedelgivning

enligt delgivningslagen skall få användas. Något större behov av denna

delgivningsform torde inte föreligga. Då det sålunda inte finns anledning

att i denna ordning öka antalet delgivningssätt inom taxeringsförfarandet

bör följdändringen i 54 § första stycket utformas så att, om det beträffande

anmaning eller annan handling befinns vara av betydelse att få

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

bevis om att handlingen kommit skattskyldig eller annan till handa, handlingen

skall delges honom om man inte vet att han är oanträffbar. Är det

notoriskt att vederbörande är oanträffbar, behöver försök till delgivning sålunda

inte ske. I regel måste dock de delgivningsmetoder som anges i delgivningslagen

med undantag av kungörelsedelgivning prövas innan man kan

konstatera att vederbörande inte kan anträffas. Övriga bestämmelser i 54 §

blir med denna ändring överflödiga och föreslås upphävda.

55 och 142 §§

Dessa paragrafers hänvisningar till 54 § kan utgå såsom överflödiga.

69 §

I 69 § föreskrivs att sådan underrättelse som avses i paragrafen skall tillställas

den skattskyldige i rekommenderat brev. Återkommer försändelsen

som obeställbar bör underrättelsen delges den skattskyldige enligt vad som

föreskrivs i 54 §, där det är lämpligt att så sker. Delgivning skall dock endast

ske om det finns anledning att anta att den skattskyldige kan anträffas.

Också denna bestämmelse bör anpassas till förslaget till delgivningslag.

Eftersom kungörelsedelgivning inte torde behövas inom taxeringsförfarandet,

bör delgivning krävas endast i de fall, när man räknar med att nå den

skattskyldige. Får man i samband med att den rekommenderade försändelsen

kommer tillbaka outlöst klart för sig att det inte går att få tag i honom,

bör delgivning alltså kunna underlåtas.

92 §

I 92 § taxeringsförordningen föreskrivs att underrättelse till skattskyldig

om prövningsnämndens beslut skall sändas i rekommenderat brev med

mottagningsbevis. Återkommer försändelsen som obeställbar och förekommer

anledning att den skattskyldige kan anträffas, föreskrivs att underrättelsen

skall delges honom med posten enligt vad som gäller för delgivning

av annan handling än stämning. Saknar den skattskyldige känt hemvist

eller känd uppehållsort behöver någon delgivning sålunda inte ske.

Delgivning bör i detta fall ske enligt delgivningslagen. På samma skäl som

har anförts under 54 och 69 §§ torde det inte finnas behov av kungörelsedelgivning.

Vet man att vederbörande inte kan anträffas, kan man alltså

avstå från delgivning.

9.37. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring
9

§

Ändringen i denna paragraf är av samma karaktär som den i 92 § taxeringsförordningen

(9.36.).

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

181

9.38. Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående

uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring

15 §

Även denna ändring är av samma karaktär som den i 92 § taxeringsförordningen

(9.36.).

9.39. Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)

55 §

Här föreskrivs att Kungl. Maj :t skall förordna om förfarandet vid delgivning

av länsstyrelses, domkapitels eller kammarrätts beslut eller utslag enligt

denna förordning. Eftersom delgivningslagen förutsätts utan vidare bli

tillämplig på delgivning hos dessa myndigheter, kan bestämmelsen upphävas.

10. Hemställan

Som förut har nämnts föreligger förslag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925:221) om bulvanförhållande i fråga om

fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845:50 s. 1) i avseende på handel

om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkur slag en (1921:225),

18) lag om ändring i utsökning slag en (1877: 31 s. 1),

19) lag om ändring i lag sökning slag en (1946: 808),

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

20) lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare,

21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker

för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

36) lag om ändring i taxering sför ordning en (1956: 623),

37) lag om ändring i förordningen (1959: 551) angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

38) lag om ändring i förordningen (1959:552) angående uppbörd av

vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

39) lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Jag hemställer, att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslagen under 1—35.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

183

Bilaga 1

1) Förslag

till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall delgivning ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet,

verkställes delgivningen enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden i annan författning

meddelats bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock

de bestämmelserna. Även om så ej uttryckligen föreskrives i annan författning,

skall 12—15 §§ icke tillämpas, om myndigheten finner att det på

grund av målets eller ärendets beskaffenhet föreligger särskilda skäl mot

delgivning i den ordning som anges i dessa paragrafer.

2 §

Delgivning ombesörjes av myndigheten.

Begär part att själv få ombesörja delgivning, kan myndigheten medge

detta, om det kan ske utan olägenhet. Myndigheten skall i sådant fall förelägga

parten att inom viss tid komma in till myndigheten med bevis om

delgivning. Har sådant bevis ej inkommit inom föreskriven tid, skall myndigheten

själv utan dröjsmål ombesörja delgivningen. 3 4

3 §

Delgivning genom myndighets försorg sker genom att handlingen sändes

till den sökte med posten eller lämnas till honom med bud, varvid som bevis

att adressaten mottagit försändelsen begäres delgivningserkännande eller

mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Finns särskild anledning antaga, att delgivningserkännande eller mottagningsbevis

ej kommer att lämnas, skall myndigheten ombesörja att handlingen

lämnas den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild

postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, anlitas stämningsman

eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämningsmannadelgivning).

I fall som avses i 15 och 16 §§ får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning).

4 §

Om befordran av meddelande som skall delges, genom telegraf, telefon

eller på annat liknande sätt meddelas bestämmelser av Konungen.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han på ort utom riket, får delgivningen ske enligt lagen på den orten.

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift

eller kopia.

Är handling som skall delges av vidlyftig beskaffenhet eller är det av

annan anledning ej lämpligt att handlingen mångfaldigas, får myndigheten

besluta, att handlingen i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten

eller på plats, som myndigheten bestämmer. Underrättelse därom och om

den tid, under vilken handlingen hålles tillgänglig, delges den sökte.

Andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan eller annan handling,

varigenom talan anhängiggöres. I fråga om bilaga till sådan handling

får andra stycket dock tillämpas.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

Skall delgivning ske med enskild person, överbringas handlingen till honom.

Finns ställföreträdare för honom och är denne behörig att företräda

honom i målet eller ärendet överbringas handlingen till ställföreträdaren.

När anledning föreligger till det skall både ställföreträdaren och den företrädde

sökas för delgivning.

8 §

Skall delgivning ske med staten, överbringas handlingen till den myndighet

som skall bevaka statens talan i målet eller ärendet eller till länsstyrelsen

i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är

anhängigt.

9 §

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas

handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen

eller, om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig

ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som

skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen

till denne.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till någon av

dödsbodelägarna får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare

som mottagit handlingen skall utan dröj smål underrätta övriga delägare om

delgivningen.

Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även

om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen

utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10 §

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i

sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällig
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

hetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren. Saknas styrelse eller förvaltare

men finns någon som har rätt att sammankalla dem som skall besluta

i samfällighetens eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen

överbringas till denne.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom

att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra delägarnas

eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon

som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med delgivningen.

11 §

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,

bör handling, som ombudet är behörigt att mottaga, överbringas till ombudet.

överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas

härom.

Om annat ej följer av fullmakt eller särskilda bestämmelser, är ombud

behörigt att mottaga delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar.

Detta gäller dock ej handling som avser föreläggande för huvudmannen

att infinna sig personligen eller att eljest personligen fullgöra något.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 §

Har enskild person som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och

träffas han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll,

som han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till

den söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till annan som i hyresvärdens

ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte rörelse

med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får handlingen

lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande

härom sändas med posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har annan juridisk person än staten kontor, där förvaltningen föres och

där någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen

vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,

får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. Skall

delgivning ske med kommun, får handlingen lämnas på kontor enligt vad

som sagts nu oavsett om någon som har rätt att taga emot delgivningen

vanligen har sitt arbete på kontoret.

Har handling lämnats på sätt som anges i första stycket skall meddelande

härom sändas med posten till den juridiska personen under dess vanliga

adress.

I fall då denna paragraf är tillämplig får delgivning med företrädare för

juridisk person icke ske enligt 12 §.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § svarar för att

handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall

erinras därom, när handlingen lämnas till honom.

Kungörelsedelgivning m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan det ej klarläggas

var han uppehåller sig, sker delgivningen genom kungörelse.

Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon

som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan det ej klarläggas var

han uppehåller sig, får kungörelsedelgivning användas, om det finns anledning

antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan.

Myndigheten kan i stället besluta, att handlingen skall i slutet kuvert lämnas

i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans

bostad.

16 §

Delgivning med en obestämd krets personer sker genom kungörelse. Kungörelsedelgivning

får också användas, om ett stort antal personer skall delges

och det skulle innebära större kostnad och besvär än som är försvarligt

med hänsyn till ändamålet med delgivningen att överbringa handlingen eller

underrättelse enligt 6 § andra stycket till envar av dem.

Företrädes delägare eller medlemmar som avses i 10 § ej av känd styrelse

eller förvaltare och finns ej heller någon sammankallande, får kungörelsedelgivning

användas, om delägarna eller medlemmarna är fler än tio.

17 §

Kungörelsedelgivning sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss tid

hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och genom att

meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll inom sju

dagar från beslut om kungörelsedelgivning införes i lämplig tidning. Är införande

i tidning uppenbarligen meningslöst, får meddelandet i stället anslås

i myndighetens lokal inom samma tid. Detta förfarande får också användas,

om 15 § och första punkten i detta stycke har tillämpats och därefter ny delgivning

skall ske i samma mål eller ärende.

Om det kan antagas att den som sökes för delgivning därigenom nås av

meddelande som avses i första stycket, bör meddelandet även anslås på

kommunens anslagstavla i kommun där det med hänsyn till ändamålet med

delgivningen är lämpligt.

I fall som avses i 16 § sändes dessutom meddelande med posten till någon

eller några av de personer som sökes för delgivning under deras vanliga

adresser för att vara tillgängligt för alla dem som avses med delgivningen.

Statlig myndighet och kommun skall därvid alltid erhålla meddelande.

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

187

När delgivning skall anses ha skett i vissa fall

18 §

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket, när handlingen är tillgänglig och underrättelsen

överbringats,

enligt 12 eller 13 §, när det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten, när handlingen lämnats i den

söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning.

Vägrar den som sökes för delgivning att taga emot handlingen, anses

delgivning ändå ha skett.

Övriga bestämmelser

19 §

Vid delgivning får handling ej lämnas till någon som i samma mål eller

ärende är motpart till den som skall delges handlingen.

20 §

Har handling som skulle ha delgivits någon kommit denne till handa på

annat sätt än som sagts förut, anses delgivning likväl ha skett.

21 §

Om föreläggande eller annat beslut meddelas vid förhandling, förhör

eller annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett med den som var

närvarande, när beslutet meddelades. Myndigheten skall skyndsamt tillhandahålla

utskrift av beslutet, om det begäres.

22 §

Har delgivning ej skett på sätt som sägs i denna lag, kan myndigheten förordna

om ny delgivning. Den som vill framställa invändning om att delgivning

med honom ej skett på behörigt sätt skall göra detta så snart det kan

ske.

23 §

Bestämmelserna i denna lag om delgivning av handling tillämpas även vid

delgivning av annat än handling.

Lagen gäller i tillämpliga delar när någon på grund av föreskrift i författning

har att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning.

Behöver i sådant fall 15—17 §§ tillämpas, skall han påkalla biträde hos

länsstyrelsen.

24 §

För varje kommun skall finnas en eller flera stämningsmän. Stämningsman

förordnas av länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning

över stämningsmän inom länet.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

25 §

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt

som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, notarius

publicus, tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet, åklagare, polisman,

utmätningsman, exekutiv tjänsteman som är underställd utmätningsman,

och styresman eller kurator vid sjukvårdsinrättning. Detsamma gäller intyg

som utfärdas av tjänsteman vid postverket enligt bestämmelser som Konungen

meddelar, och intyg som utfärdas enligt särskilda föreskrifter om anslag

på kommuns anslagstavla.

Intyg att delgivning skett på utrikes ort skall gälla som fullt bevis att

delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet

styrkes av tjänsteman vid svensk utlandsmyndighet. Intyg om delgivning på

utrikes ort gäller som fullt bevis även utan sådant bestyrkande som nyss

nämnts, om detta följer av överenskommelse med främmande stat.

26 §

Part är ej skyldig att bekosta delgivning som sker genom myndighets

försorg.

Skall annan än myndighet ombesörja delgivning, får han anlita stämningsman

eller, om delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde

därmed i utrikesdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas i stället.

Sådant förordnande att tills vidare vara stämningsman som meddelats

före lagens ikraftträdande gäller till dess att länsstyrelsen bestämmer annat.

5) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 2 kap. 38 § och 3 kap. 8 § lagen (1907: 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

38 §.i

Uppsägning av--------uppsägningen lämnas.

Vad i 11 kap. 11—19 §§ rätte- Skriftlig uppsägning skall delgivas

gångsbalken stadgas angående stäm- den mot vilken den riktas, dock utan

ning skall äga motsvarande tillämp- tillämpning av 12—15 §§ delgiv
1

Senaste lydelse 1939:364.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ning i fråga om uppsägning. Är någon

satt att å jordägarens vägnar

uppbära arrende, vare uppsägning,

som hos honom sker, lika gill, som

hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej---------

Har jordägare — ------ —--

Stämning, däri-------• ■—•

(Föreslagen lydelse)

ningslagen (1969:000). Är någon

satt att å jordägarens vägnar uppbära

arrende, vare uppsägning, som

hos honom sker, lika gill, som hade

den skett hos jordägaren själv.

— blivit fullgjort.

— allmänna tidningarna.

--icke iakttagits.

3 KAP.

8 §d

Uppsägning skall-------

Bestämmelserna i 33 kap. 16—

19 §§ rättegångsbalken om delgivning

äger motsvarande tillämpning i

fråga om uppsägning. Uppsägning

får ske hos den som är behörig att

mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

Träffas ej--■ ---------

Har hyresvärd-------- —

Stämningsansökan med-----

om uppsägningen.

Skriftlig uppsägning skall delgivas

den mot vilken den riktas, dock utan

tillämpning av 12—15 §§ delgivningslagen

(1969: 000). Uppsägning

får ske hos den som är behörig att

mottaga hyra på hyresvärdens vägnar.

— blivit fullgjort.

Post- och Inrikes Tidningar.

---- behörig ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

7) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

Härigenom förordnas, att 6 § lagen (1925:334) om rätt i vissa fall för

nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

6

Har ansökan---—----

I fråga om kungörelse angående

förrättningen, jordägarens och nyttjanderätt

shavarens kallande till densamma

ävensom andra underrättel
-

(Föreslagen lydelse)

§-1 2

—-— eller orten.

I fråga om kungörelse angående

förrättningen, jortdägarens och nyttjanderättshavarens

kallande till densamma

ävensom andra underrättel
-

1 Senaste lydelse 1968:346.

2 Senaste lydelse 1950: 212.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

ser om förrättningen skola de i 3

kap. 1 § första, andra och tredje

styckena samt 2 § av lagen om delning

av jord å landet meddelade

stadgandena äga motsvarande tilllämpning,

dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i

ortstidning och att den skall innehålla,

att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma

och bevaka sin rätt.

Rörer ansökan mark som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skall

kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden

eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan

mark, som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, och

finnes för samfälligheten känd styrelse

eller annan, som är satt att den

förvalta, erfordras ej kallelse till de

särskilda delägarna i samfälligheten,

utan må kallelsen översändas till ledamot

av styrelsen eller till förvaltaren;

och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att

kallelsen tillställes någon, som äger

behörighet härtill, eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas

kännedom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare och är marken samfälld

för flera än tio fastigheter med

skilda ägare må kallelsen sändas till

en av delägarna att vara för dem alla

tillgänglig; därjämte skall underrättelse

om förrättningen, såframt fastighet,

som står under allmän myndighets

vård och inseende har del i

samfälligheten, tillställas Konungens

Befallningshavande samt, där stad,

köping eller municipalsamhälle är

delägare däri, översändas till den

person eller myndighet, på vilken

det ankommer att sammankalla

dem, som i avseende å talans utförande

hava att för menigheten besluta.

Delgives kallelse på sätt, som

sist nämnts, skall uppgift om vilken

delägare kallelsen tillställts in
-

(Föreslagen lydelse)

ser om förrättningen skola de i 3

kap. 1 § första, andra och tredje

styckena samt 2 § av lagen om delning

av jord å landet meddelade

stadgandena äga motsvarande tilllämpning,

dock med iakttagande att

kungörelsen städse skall införas i

ortstidning och att den skall innehålla,

att de, vilkas rätt är beroende

av förrättningen, äga att därvid tillstädeskomma

och bevaka sin rätt.

Rörer ansökan mark som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan, skall

kallelsen jämväl tillställas byggnadsnämnden

eller sakkunnig enligt

101 § byggnadsstadgan. Rörer ansökan

mark, som är samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare, må

kallelse till de särskilda delägarna

i samfälligheten, oavsett att delgivning

enligt delgivningslagen (1969:

000) ej lcräves, ske på sätt anges i

10 § eller 16 § andra stycket och 17 §

nämnda lag.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tagas i kungörelsen om förrättningen,

och skall kungörelsen anslås i

socken- eller rådstugan, eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Besväras marken--------- allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

11) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 31 och 41 §§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

31 §.

Kan överenskommelse ej träffas

eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeritjänstemannen

anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva vilka föreskrifter

rörande fiskets bedrivande

som enligt hans uppfattning böra

meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Då sådan anmälan skett,

skall länsstyrelsen därom underrätta

sakägare som sägs i 30 § med föreläggande

av viss tid, inom vilken

yttrande i ärendet må avgivas. Underrättelsen

skall delgivas sakägare

på sätt om delgivning i rättegång år

stadgat.

Sedan yttrande inkommit eller tiden

för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande

av vanskötseln (fiskeriplan).

Vid planens utformning skall

hänsyn tagas till det särskilda intresse

som sakägare kan hava att

själv få bedriva fiske inom visst område,

under viss årstid eller efter

Kan överenskommelse ej träffas

eller fullgöres ej åtagande i överenskommelse,

skall fiskeritjänstemannen

anmäla förhållandet till länsstyrelsen

och därvid angiva vilka föreskrifter

rörande fiskets bedrivande

som enligt hans uppfattning böra

meddelas för avhjälpande av vanskötseln.

Då sådan anmälan skett,

skall länsstyrelsen därom underrätta

sakägare som sägs i 30 § med föreläggande

av viss tid, inom vilken yttrande

i ärendet må avgivas. Underrättelsen

skall delgivas sakägare.

Sedan yttrande inkommit eller tiden

för avgivande av yttrande gått

till ända, må länsstyrelsen fastställa

de föreskrifter rörande fiskets bedrivande

som finnas nödiga för avhjälpande

av vanskötseln (fiskeriplan).

Vid planens utformning skall

hänsyn tagas till det särskilda intresse

som sakägare kan hava att

själv få bedriva fiske inom visst område,

under viss årstid eller efter

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

visst slags fisk. Fiskeriplan skall

avse viss tid, högst tio år, och, sedan

lässtyrelsens beslut kungjorts i

den ordning 41 § stadgar, gälla jämväl

mot ny sakägare. Vid fastställande

av fiskeriplan äger länsstyrelsen

stadga vite för underlåtenhet att

följa planen.

Beslut om — — —-------

(Föreslagen lydelse)

visst slags fisk. Fiskeriplan skall

avse viss tid, högst tio år, och, sedan

länsstyrelsens beslut delgivits i den

ordning 41 § stadgar, gälla jämväl

mot ny sakägare. Vid fastställande

av fiskeriplan äger länsstyrelsen

stadga vite för underlåtenhet att följa

planen.

— därtill äro.

41 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar

enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen

kan tillställas envar av dem,

skall beslutet kungöras i kyrkan för

den eller de församlingar, där fiskevattnet

är beläget, samt tillika anslås

i länsstyrelsens lokal och på statsverkets

bekostnad tillkännagivas i länskungörelserna

ävensom i en eller

flera tidningar inom orten; delgivning

skall anses hava skett den dag

då kungörandet i kyrka ägde rum.

Är någon —------------

Beslut, som —• — — —------

Då beslut som länsstyrelse meddelar

enligt denna lag angår så många

att avskrift av beslutet ej lämpligen

kan tillställas envar av dem, får

delgivning ske enligt 17 § delgivningslagen

(1969: 000).

sådant beslut.

—- efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

18) Förslag

till

Lag

om ändring i utsöknimgslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom förordnas, att 12, 193 och 215 §§ utsökningslagen (1877:31

s. 1) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges samt att i lagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 195 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.2

Närmare föreskrifter —--------av Konungen.

När underrättelse eller annan

handling skall tillställas någon genom

överexekutors eller utmätnings
1

Senaste lydelse 1955: 42.

2 Senaste lydelse 1963: 255.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mans försorg och särskild ordning

därför ej är föreskriven i lag, må det,

om Konungen så bestämmer, ske genom

delgivning på sätt i rättegångsbalken

är stadqat.

193

Förordnande, varom i 192 § sägs,

må ej verkställas, med mindre underrättelse

därom, att verkställighet är

sökt, blivit genom utmätningsman

meddelad den, som ansökningen avser,

sist fyra dagar före vräkningen.

Har underrättelsen, av utmätningsmannen

skriftligen utfärdad, bevisligen

kommit den, som ansökningen

avser, annorledes till handa inom

tid, som nyss är sagd, eller ock, om

han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat

där anträffas, blivit inom samma tid

meddelad hans make eller husfolk

eller, om de ej kunnat anträffas, i

slutet kuvert avlämnad i hans hemvist

eller fäst å hans husdörr; vare

det ock gillt. Har han ej stadigt hemvist

i riket och ej heller känt ombud

i orten, vare underrättelse, som nu är

sagd ej av nöden.

Utmätningsmannen äger —--—

Vad här---—----— —

195

§-x

Förordnande, varom i 192 § sägs,

må ej verkställas, med mindre underrättelse

därom, att verkställighet

är sökt, delgivits den, som ansökningen

avser, sist fyra dagar före

vräkningen. Underrättelse erfordras

ej, om det ej är känt var denne

har sitt hemvist eller eljest uppehåller

sig eller var ombud för honom

finns.

---ej vållas.

äga rum.

a §.

Ansökan enligt 195 § skall jämte

föreläggande för motparten att yttra

sig delgivas denne på sätt som är

föreskrivet för stämning i tvistemål.

Delgivning sker genom överexekutors

försorg, om sökanden ej hellre

vill ombesörja delgivningen själv.

Föreläggande som överexekutor i

annat fall meddelar part enligt detta

kapitel sändes med posten.

215

Skall besvärstid räknas från erhållen

del av beslutet, skall genom

den vinnandes försorg beslutet delgivas

vederparten på sätt i rättegångsbalken

är om delgivning stadgat.

Skall delgivning ske enligt 33

1 Senaste lydelse 1963: 255.

2 Senaste lydelse 1946: 814. 7

§-2

Skall besvärstid räknas från erhållen

del av beslutet, delgives beslutet

motparten genom den vinnandes försorg

utom när delgivning skall ske

enligt 15—17 §§ delgivningslagen

(1969: 000).

7 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 13

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kap. 12 § nämnda balk, ankomme

på överexekutor att på begäran förordna

därom; och skall vad i sagda

paragraf stadgas om rätten gälla

överexekutor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

24) Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen (1938: 314)

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 22 §§, 23 § 3 mom. samt 43 § gruvlagen

(1938: 314) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §.*

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna

äro ofullständiga

i något av de avseenden som angivas

i 6 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som

för ansökningens bedömande är av

betydelse, eller har sökanden underlåtit

att erlägga ansökningsavgift eller

förskott, skall bergmästaren ofördröj

ligen förelägga sökanden att

inom viss tid avhjälpa bristen vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen

avsedda området; bergmästaren

likväl obetaget att, när det

med hänsyn till särskilda omständigheter

finnes skäligt, meddela nytt

föreläggande. Beslutet, däri äventyr

som nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas

honom i rekommenderat brev.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, skall

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna

äro ofullständiga

i något av de avseenden som angivas

i 6 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som

för ansökningens bedömande är av

betydelse, eller har sökanden underlåtit

att erlägga ansökningsavgift eller

förskott, skall bergmästaren ofördröj

ligen förelägga sökanden att

inom viss tid avhjälpa bristen vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen

avsedda området; bergmästaren

likväl obetaget att, när det

med hänsyn till särskilda omständigheter

finnes skäligt, meddela nytt

föreläggande. Beslutet, däri äventyr

som nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden.

Hava flera å samma dag inkommit

med ansökningar som helt eller

delvis avse samma område, skall

Senaste lydelse 1952: 148.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

bergmästaren förelägga envar sökande

att, om han vill göra gällande att

inmutningsrätten till det gemensamma

området enligt vad i 3 § andra

stycket är stadgat skall tillhöra honom

ensam, inom viss i föreläggandet

angiven tid väcka talan därom

vid domstol, vid äventyr att han eljest

förlorat sin talan. Föreläggandet

skall delgivas sökandena i den

ordning, som för delgivning av stämning

i tvistemål är stadgat, eller annorledes

bevisligen. Innan nämnda

tid gått till ända och, där talan därinom

väckts, tvisten slutligen avgjorts,

må ärendet icke av bergmästaren

företagas till avgörande.

12

Minst fjorton dagar innan något

arbete å det inmutade området börjas

skall inmutaren härom, i den

ordning som för delgivande av stämning

är stadgad eller annorledes bevisligen,

underrätta såväl ägaren av

den mark, varå han ämnar bedriva

arbetet som den vilken med nyttjanderätt

innehar sådan mark; dock

må, där marken äges eller innehaves

av enskild person som är frånvarande

och låter egendomen förvaltas

av annan, underrättelsen lämnas

förvaltaren.

22

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna

ofullständiga eller någon

ytterligare upplysning erforderlig

eller önskar bergmästaren erhålla

förskott å kostnaderna för utmålsförrättningen,

äge han förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma

med erforderlig handling eller upplysning

eller fordrat förskott, vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

icke anses hava inkommit

förrän den dag det förelagda blivit

fullgjort. Beslutet, däri äventyr

1 Senaste lydelse 1952: 148.

bergmästaren förelägga envar sökande

att, om han vill göra gällande att

inmutningsrätten till det gemensamma

området enligt vad i 3 § andra

stycket är stadgat skall tillhöra honom

ensam, inom viss i föreläggandet

angiven tid väcka talan därom

vid domstol, vid äventyr att han eljest

förlorat sin talan. Föreläggandet

skall delgivas sökandena. Innan

nämnda tid gått till ända och, där

talan därinoin väckts, tvisten slutligen

avgjorts, må ärendet icke av

bergmästaren företagas till avgörande.

i

Minst fjorton dagar innan något

arbete å det inmutade området börjas

skall genom inmutarens försorg

underrättelse härom delgivas såväl

ägaren av den mark varå han ämnar

bedriva arbetet som den vilken med

nyttjanderätt innehar sådan mark;

dock må, där marken äges eller innehaves

av enskild person som är frånvarande

och låter egendomen förvaltas

av annan, underrättelsen överbringas

till förvaltaren.

belägen.

§•

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna

ofullständiga eller någon

ytterligare upplysning erforderlig

eller önskar bergmästaren erhålla

förskott å kostnaderna för utmålsförrättningen,

äge han förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma

med erforderlig handling eller upplysning

eller fordrat förskott, vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen

icke anses hava inkommit

förrän den dag det förelagda blivit

fullgjort. Beslutet, däri äventyr som

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse)

som nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg

delgivas sökanden eller tillsändas

honom i rekommenderat brev.

(Föreslagen lydelse)

nu sagts skall intagas, skall genast

genom bergmästarens försorg delgivas

sökanden.

23

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren

att i rekommenderat brev

med mottagningsbevis översända

kungörelsen såväl till sökanden som

till de sakägare, vilka jämlikt 21 §

1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen

eller eljest äro för bergmästaren

kända. Kungörelsen skall avsändas

så tidigt, att densamma kan

komma mottagaren tillhanda minst

trettio dagar före förrättningen. Har

delgivning med viss sakägare på nu

anfört sätt ej kunnat ske, skall bergmästaren

föranstalta om att kungörelsen

sist å åttonde dagen före förrättningen

delgives sakägaren på sätt

som för delgivning av stämning i

tvistemål är stadgat.

Bestyrkt avskrift----—---

Är mark som beröres av utmålsläggningen

samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för

samfällighet en känd styrelse eller annan

som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten, utan

skall det för jordägaren avsedda

exemplaret av kungörelsen samt, där

avskrift av ansökningshandlingarna

skall tillställas jordens ägare, jämväl

nämnda avskrift översändas till

ledamot av styrelsen eller till förvaltaren;

och vare denne, där han ej

äger att själv föra talan för samfälligheten,

delägarna ansvarig för att

handlingarna tillställas någon som

äger behörighet härtill eller, om sådan

ej finnes, kommer till delägarnas

kännelom. Finnes ej känd styrelse

eller förvaltare och är marken

samfälld för flera än tio fastigheter

med skilda ägare, må handlingarna

§.J

3 mom. Härjämte skall genom

bergmästarens försorg kungörelsen i

god tid före förrättningen delgivas

såväl sökanden som de sakägare, vilka

jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5)

uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända.

finnes tillgänglig.

1 Senaste lydelse 1952: 148.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sändas till en av delägarna att vara

för dem alla tillgängliga. I fall varom

sist nämnts skall uppgift om vilken

delägare handlingarna tillställts intagas

i kungörelsen om förrättningen;

och skall kungörelsen anslås i socken-

eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

43 §.

Konungens befallningshavande -— -

Häftar marken---- -— ---

Sammanträde för fördelningen

skall hållas så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med

posten sändas till jordägaren och

kända innehavare av fordran som

skall utgå ur de nedsatta medlen

ävensom innehavare av sådan rättighet

för vilken särskild ersättning

blivit bestämd; är innehavare av

fordran okänd, skall kungörelse om

sammanträdet minst fjorton dagar

förut införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten. Är marken

samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för samfälligheten

känd styrelse eller annan

som är satt att den förvalta, erfordras

ej kallelse till de särskilda delägarna

i samfälligheten, utan må

kallelsen översändas till ledamot av

styrelsen eller till förvaltaren; och

vare denne, där han ej äger att själv

föra talan för samfälligheten, delägarna

ansvarig för att kallelsen tillställes

någon som äger behörighet

härtill eller, om sådan ej finnes,

kommer till delägarnas kännedom.

Finnes ej känd styrelse eller förvaltare

och är marken samfälld för flera

än tio fastigheter med skilda ägare,

må kallelsen sändas till en av delägarna

att vara för dem alla tillgänglig.

Delgives kallelse på sätt som sist

nämnts, skall kungörelse om sammanträdet

utfärdas med uppgift om

vilken delägare kallelsen tillställts;

---förd talan.

— mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen

skall hållas så snart ske kan. Kallelse

till sammanträdet skall genom

Konungens befallningshavandes försorg

minst fjorton dagar förut med

posten sändas till jordägaren och

kända innehavare av fordran som

skall utgå ur de nedsatta medlen

ävensom innehavare av sådan rättighet

för vilken särskild ersättning blivit

bestämd; är innehavare av fordran

okänd, skall kungörelse om sammanträdet

minst fjorton dagar förut

införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten. Är marken

samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare må kallelse till de särskilda

delägarna i samfälligheten,

oavsett att delgivning enligt delgivningslagen

(1969:000) ej kräves,

ske på sätt anges i 10 § eller 16 §

andra stycket och 17 § nämnda lag.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

och skall kungörelsen anslås i socken-

eller rådstugan eller å annan

lämplig plats inom kommunen.

Är marken— — —-----och kungörelse.

De med---------av gr mi nn eh ava ren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

30) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 27, 32 och 66 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Förhör med----—---ärendets bedömande.

Beträffande kallelse till förhör inför

länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna

i 13 § 2 mom. första

och andra styckena äga motsvarande

tillämpning; dock skall i fråga

om hämtning till förhör gälla dels

att handräckning härför må meddelas,

där den uteblivne bevisligen

kallats till förhöret så tidigt att han

kunnat inställa sig å förelagd dag,

dels ock att person, som skall höras

upplysningsvis, ej må hämtas förrän

det befunnits, att han ej genom

viten kunnat förmås till inställelse.

Beträffande kallelse till förhör inför

länsstyrelsen, hämtning och annan

påföljd av utevaro skola bestämmelserna

i 13 § 2 mom. första

och andra styckena äga motsvarande

tillämpning; dock skall i fråga

om hämtning till förhör gälla dels

att handräckning härför må meddelas,

där den uteblivne delgivits

kallelse till förhöret så tidigt att

han kunnat inställa sig å förelagd

dag, dels ock att person, som skall

höras upplysningsvis, ej må hämtas

förrän det befunnits, att han ej genom

viten kunnat förmås till inställelse.

32 §,

Länsstyrelsens slutliga beslut

jämte besvär shänvisning, där klagan

över beslutet må föras, skall skriftligen

mot bevis ofördröjligen delgivas

sökanden samt den som beslutet

avser. Tillkännagives beslutet vid

förhör inför länsstyrelsen i den sist
-

Länsstyrelsens slutliga beslut

jämte besvärshänvisning, där klagan

över beslutet må föras, skall

ofördröj ligen delgivas sökanden

samt den som beslutet avser.

1 Senaste lydelse 1956: 225.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

199

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nämndes närvaro, må dock skriftlig

delgivning med honom underlåtas,

och skall han i sådant fall anses hava

fått del av beslutet vid förhöret;

dock åligger det länsstyrelsen att på

begäran genast tillhandahålla utskrift

av beslutet.

Har beslut-------tillställas åklagaren.

Där nykterhetsnämnd — — — —---denna nämnd.

66

Delgivning av kallelser och andra

meddelanden enligt denna lag skall

ske genom posten, såvida icke vederbörande

myndighet finner den böra

verkställas på annat sätt. Om postdelgivning

ej användes, må biträde

för dclgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad

som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14,

23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§■

Delgivning av kallelser och andra

meddelanden enligt denna lag får ej

ske med tillämpning av 12 eller 15 §

delgivningslagen (1969: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

31) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 25 och 57 §§ lagen (1956:2) om socialhjälp

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges samt att 65 § samma lag

skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

25 §.

Kommun, som---—----betala ersättningen.

Anmaningen skall — —---—--för kravet.

Översändes anmaning i rekom- Anmaningen jämte därvid fogade

menderat brev med mottagning sb e- handlingar skall delgivas den andvis,

skall mottagningsbeviset gälla ra kommunen,

som bevis om dagen för delfåendet.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ar 1970

(Nuvarande lydelse)

57

Av länsstyrelse meddelat beslut eller

utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens

försorg skyndsamt delgivas

varje enskild person och kommun,

som beröres därav.

Delgivning skall, om ej länsstyrelsen

finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom posten. Om

postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos

polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23

och 25 §§ rättegångsbalken.

(Föreslagen lydelse)

§•

Av länsstyrelse meddelat beslut eller

utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens

försorg skyndsamt delgivas

varje enskild person och kommun,

som beröres därav, dock utan tilllämpning

av 12 eller 15 § delgivningslagen

(1969: 000).

65 §d

Delgivning ombesörjes kostnadsfritt

av polismyndighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

33) Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen (1960: 97)

Härigenom förordnas, att 23, 24 och 95 §§ barnavårdslagen (1960: 97)

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

23

När barnavårdsnämnden meddelat

beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet

skyndsamt skriftligen delgivas

den det rör. År fråga om barn under

femton år, behöver beslutet, såvitt

barnet angår, endast delgivas föräldrarna.

(Föreslagen lydelse)

§■

När barnavårdsnämnden meddelat

beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet

skyndsamt delgivas den det rör.

Är fråga om barn under femton år,

behöver beslutet, såvitt barnet angår,

endast delgivas föräldrarna.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Tillkännagives beslut som avses i

första stycket vid förhör inför

nämnden i närvaro av den som skall

erhålla del av beslutet, må skriftlig

delgivning med honom underlåtas.

Han skall då anses ha fått del av

beslutet vid förhöret. På begäran

skall nämnden dock tillhandahålla

utskrift av beslutet.

24

Har barnavårdsnämnd enligt 29

eller 30 § beslutat, att någon skall

omhändertagas för samhällsvård eller

utredning, skall beslutet ofördröjligen

på sätt som stadgas i 23 §

delgivas honom själv, om han fyllt

femton år, och hans föräldrar. Den

som delgives beslutet skall samtidigt

anmodas att skriftligen förklara huruvida

han samtycker till att det

verkställes.

Lämnas icke —- —

§•

Har barnavårdsnämnd enligt 29

eller 30 § beslutat, att någon skall

omhändertagas för samhällsvård eller

utredning, skall beslutet ofördröjligen

delgivas honom själv, om han

fyllt femton år, och hans föräldrar.

Den som delgives beslutet skall samtidigt

anmodas att skriftligen förklara

huruvida han samtycker till att

det verkställes.

--till länsstyrelsen.

95

Delgivning av kallelser, beslut eller

andra meddelanden enligt denna

lag skall ske genom posten, såvida

icke vederbörande myndighet finner

den böra verkställas på annat sätt.

Om postdelgivning ej användes, må

biträde för delgivningen påkallas

hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning

i tillämpliga delar gälla vad

som finnes stadgat i 33 kap. 6, 7,

14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

§•

Delgivning av kallelser, beslut eller

andra meddelanden enligt denna

lag får ej ske med tillämpning av

12 eller 15 § delgivningslagen (1969:

000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

7| Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 13

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

35) Förslag

till

Lag

om vissa anslag på kommuns anslagstavla

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Får myndighet eller enskild på grund av lag eller annan författning påkalla

anslag på kommuns anslagstavla, åligger det kommunen att verkställa

anslaget.

2 §•

Den som har att påkalla anslag på kommunens anslagstavla, skall göra

detta hos kommunstyrelsen med upplysning om den tid varunder anslag

skall ske. Därvid lämnas den handling som skall anslås. Är denna ett meddelande

om att annan handling finns tillgänglig för någon att ta del av, skall

meddelandet innehålla uppgift om sistnämnda handlings huvudsakliga innehåll,

om den plats där den hålles tillgänglig och om den tid varunder detta

sker. Påkallar enskild anslag av meddelande som nu sagts, skall den handling

som nämnes i meddelandet hållas tillgänglig hos kommunstyrelsen.

3 §•

Valet av kommun där anslag skall ske träffas av den myndighet som

påkallar anslaget. Har anslag påkallats av enskild och finner kommunen

att anslaget bör ske i annan kommun, hänskjutes frågan till länsstyrelsen

för avgörande. Detsamma gäller om det av annan anledning föreligger hinder

för anslag som påkallas av enskild.

Sedan anslag skett under föreskriven tid, skall bevis om vidtagna åtgärder

tillställas den som påkallat anslaget.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts proposition nr 13 år 1970

203

Bilaga 2

Nuvarande lydelse av 33 kap. rättegångsbalken

33 KAP.

Om inlaga i rättegång och om delgivning

1 §

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift

å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den

är honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter,

som äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat

ombud att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas.

I skriftligt svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och

de övriga omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom,

samt, om han vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och

postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan

dröjsmål anmäla det till rätten.

2 §

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge

parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske

genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare

parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som

nu sagts, ombesörjer rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas

med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses

ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,

då handlingen eller avi om försändelse, i vilken handlingen finnes

innesluten, avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få

ombesörja delgivning, må det anförtros honom, om rätten finner det kunna

ske utan olägenhet. Delgivning av tredskodom, som ej innebär fastställande

av intecknad fordran till betalning ur fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,

skall ske genom rättens försorg, allenast om parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom

hans försorg. Åklagare äge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,

som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörj es delgivning av kallelse eller

beslut av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

5 §

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, om

ej rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser om delgivning genom posten meddelas av

Konungen.

6 §

Delgivning skall, om ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen

i huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.

Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.

Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf

eller telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga

av vidlyftig beskaffenhet, äge rätten föreskriva, att bilagan i stället för

att överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom

skall fogas vid handlingen.

7 §

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam

andaktsövning eljest äger rum.

8 §

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas

han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll

han tillhör eller, om sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor

i samma hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har

tillsyn över huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast

kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å

kontoret överlämnas till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med

posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan

inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen

föres och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning,

vanligen har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid

å kontoret, må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt

biträde. Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte

med posten sändas till samfundet eller inrättningen under dess vanliga

adress.

Lag samma vare, då kommun eller annan sådan menighet, med vilken

delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon, som

för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas å

kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med

den som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10 §

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer

föreskrivits blivit fullgjort.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

205

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för

att den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens

överlämnande skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,

med vilken delgivning skall ske.

11 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den

orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, äge han i utrikesdepartementet

påkalla biträde därmed.

12 §

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt

hemvist och kan ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne

rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats

i dess kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och,

om det kan antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan

tidning. Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras

ej i samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den

parten, att meddelande införes i tidning.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, om den sökte har känt hemvist

inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må

överlämnas, ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte

uppehåller sig. Finner rätten skäl därtill, må den i stället förordna, att handlingen

i slutet kuvert skall avlämnas i den söktes hemvist eller, om så ej

kan ske, fästas å hans husdörr.

Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av

stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga

rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer,

att den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §

Har handling, som skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses

delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än

ovan stadgats.

15 §

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,

anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;

dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift

av tillkännagivandet.

16 §

Äro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom

att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara

tillgänglig för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

av delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås

å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående

gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren;

han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i

styrkt avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må

delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;

han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde

med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av

dem.

17 §

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller

annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon,

som äger företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt

behöriga därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo

dock endast om han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i

dödsbo, åligge honom att utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej

står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål

överlämnas till någon, som äger företräda boet.

Är ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall

ske, men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i

samfundets angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §

Delgivning med kommun eller annan sådan menighet skall ske med den,

på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menigheten

besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske genom

att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, om kronans talan i målet

skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses

i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget,

samt anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20 §

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som

äger för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning

anmälan avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist

inom riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må

endast den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets

postadress uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,

äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med

denne, med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

207

21 §

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet

äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22 §

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,

som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,

då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan

därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom

ske genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste

kända adress.

23 §

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna

om ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom

ej skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske

kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall

är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §

Underrätt förordne erforderligt antal stämningsmän att, då de därför

anlitas, verkställa delgivning. Förordnande meddelas för viss tid eller tills

vidare och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Rätten skall årligen

pröva förordnandets bestånd. Stämningsmän skall, då han första

gängen förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och utan försumlighet

skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsmän skall finnas

anslagen å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §

Intyg av stämningsmän gälle som fullt bevis, att delgivning blivit så

verkställd, som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som

meddelats av nämndeman eller notarius publicus eller av svensk konsul

eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman eller av åklagare eller polisman

eller av utmätningsman eller honom underställd exekutiv tjänsteman,

så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser utfärdats

av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av delgivning

med honom gälle ock som fullt bevis om delgivningen.

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet

styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär

tjänsteman, gälla som fullt bevis, om att delgivning verkställts så, som intyget

innehåller.

26 §

Part vare ej skyldig att utgiva kostnad för delgivning genom rättens försorg,

om ej annat är stadgat.

27 §

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om delgivning,

vare de gällande.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Bilaga 3

Departementspromemorians förslag

till

Delgivningslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §

Skall delgivning ske i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet,

verkställes delgivningen enligt denna lag.

Har beträffande delgivning i visst slag av mål eller ärenden meddelats

bestämmelser som avviker från denna lag, gäller dock de bestämmelserna.

2 §

Delgivning ombesörj es av myndigheten.

Begär part att själv få ombesörja delgivning, kan myndigheten medge

detta, om den finner att det kan ske utan olägenhet. Myndigheten förelägger

då parten att inom viss tid komma in till myndigheten med bevis om delgivning.

Har sådant bevis ej inkommit inom föreskriven tid, ombesörjer myndigheten

själv delgivningen utan dröjsmål.

3 §

Myndighets delgivning sker genom att handlingen sändes med posten

eller lämnas med bud. Som bevis att adressaten mottagit försändelsen begäres

delgivningserkännande eller mottagningsbevis (ordinär delgivning).

Finns särskild anledning att antaga, att delgivningserkännade eller mottagningsbevis

ej kommer att lämnas, ombesörjer myndigheten att handlingen

lämnas den sökte i särskild ordning genom postverkets försorg (särskild

postdelgivning).

Kan delgivning ej ske enligt första eller andra stycket, anlitas stämningsman

eller annan, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning (stämning smannadelgivning).

Närmare bestämmelser om ordinär delgivning, särskild postdelgivning och

stämningsmannadelgivning meddelas av Konungen.

4 §

Om befordrande av meddelanden, som skall delges, genom telegraf, telefon

eller på annat liknande sätt, meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller

vistas han på ort utom riket, får delgivning ske enligt lagen på den orten.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

6 §

Vid delgivning överbringas handlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift

eller kopia.

Är handling som skall delges eller bilaga till handlingen av vidlyftig beskaffenhet

eller är det av annan anledning ej lämpligt att handlingen eller

bilagan mångfaldigas, får myndigheten besluta, att handlingen eller bilagan

i stället skall hållas tillgänglig hos myndigheten eller på plats, som myndigheten

bestämmer. Underrättelse därom och om den tid under vilken

handlingen eller bilagan hålles tillgänglig överbringas enligt vad som sägs

nedan om handling.

Bestämmelserna om handling i andra stycket gäller ej delgivning av stämningsansökan

eller annan handling, varigenom talan anhängiggöres.

Vem som skall sökas för delgivning

7 §

Skall delgivning ske med enskild person, överbringas handlingen till honom

eller, om han ej själv får föra talan, till hans ställföreträdare.

8 §

Skall delgivning ske med staten, överbringas handlingen till den myndighet

som skall bevaka statens talan i målet eller ärendet eller till länsstyrelsen

i det län där den myndighet finns hos vilken målet eller ärendet är anhängigt.

9 §

Skall delgivning ske med annan juridisk person än staten, överbringas

handlingen till någon som har rätt att företräda den juridiska personen eller,

om flera är gemensamt behöriga, till någon av dem. Saknas behörig

ställföreträdare men finns någon som har rätt att sammankalla dem som

skall besluta i den juridiska personens angelägenheter, överbringas handlingen

till denne.

Delgivning med dödsbo genom att handlingen överbringas till dödsbodelägare

får ske endast om denne sitter i boet. Dödsbodelägare som mottagit

handlingen skall utan dröjsmål underrätta övriga delägare om delgivningen.

Dödsbodelägare som sitter i boet har rätt att taga emot handlingen, även

om boet ej förvaltas av delägarna. Han svarar i sådant fall för att handlingen

utan dröjsmål lämnas till någon som har rätt att företräda boet.

10 §

Skall delgivning ske med delägare i samfällighet eller med medlemmar i

sammanslutning och är styrelse eller annan utsedd att förvalta samfällighetens

eller sammanslutningens angelägenheter, får handlingen överbringas

till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren.

Tillhör gruva flera gemensamt, får delgivning med delägarna ske genom

att handlingen överbringas till gruvföreståndaren.

Har den som enligt denna paragraf mottagit handling ej rätt att föra delägarnas

eller medlemmarnas talan, skall han lämna handlingen till någon

som har sådan behörighet eller underrätta dem som avses med delgivningen.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

11 §

Har den med vilken delgivning skall ske ombud i målet eller ärendet,

bör handling, som ombudet har rätt att mottaga, överbringas till ombudet.

Överbringas handlingen till huvudmannen, bör ombudet underrättas härom.

Om annat ej följer av fullmakten eller särskilda bestämmelser, är ombud

behörigt att mottaga delgivning av inlagor, beslut och andra handlingar.

Detta gäller dock ej handling som avser föreläggande för huvudmannen att

infinna sig personligen eller att eljest personligen fullgöra något.

Delgivning genom att handling lämnas till annan än den sökte

12 §

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas

han ej där, får handlingen lämnas till vuxen medlem av det hushåll, som

han tillhör. Träffas ej heller sådan person, får handlingen lämnas till den

söktes hyresvärd, om denne bor i samma hus, eller till portvakt eller annan

som i hyresvärdens ställe har tillsyn över huset och bor där. Driver den sökte

rörelse med fast kontor och träffas han ej där under vanlig arbetstid, får

handlingen även lämnas på kontoret till någon som är anställd där.

Meddelande om att handlingen lämnats på sätt som nu sagts sändes med

posten till den sökte under hans vanliga adress.

13 §

Har juridisk person i fall som avses i 9 § kontor, där förvaltningen föres

och någon som har rätt att taga emot delgivning för den juridiska personen

vanligen har sitt arbete, men träffas han ej på kontoret under vanlig arbetstid,

får handlingen lämnas på kontoret till någon som är anställd där. I

fråga om kommun gäller vad som nu sagts oavsett om någon som har rätt

att taga emot delgivningen vanligen har sitt arbete på kontoret.

Meddelande om att handlingen lämnats på sätt som nu sagts sändes med

posten till den juridiska personen under dess vanliga adress.

I de fall som avses i denna paragraf får delgivning med företrädare för

den juridiska personen icke ske enligt 12 §.

14 §

Den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller 13 § svarar för att handlingen

kommer den sökte till handa så snart det kan ske. Han skall erinras

därom, när handlingen lämnas till honom.

Delgivning genom anslag m. m.

15 §

Saknar den som sökes för delgivning känt hemvist och kan ej klarläggas

var han uppehåller sig, sker delgivningen genom anslag.

Har den sökte känt hemvist inom riket men träffas varken han eller någon

som handlingen kan lämnas till enligt 12 § och kan ej klarläggas var

han uppehåller sig, får delgivning ske genom anslag, om det finns anledning

att antaga att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Myn
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

digheten kan i stället besluta, att handlingen skall lämnas i slutet kuvert

i den söktes hemvist eller, om detta ej kan ske, fästas på dörren till hans

bostad.

16 §

Skall delgivning ske med en obestämd krets personer eller med så många

alt handlingen eller underrättelse enligt 6 § andra stycket icke kan lämnas

till envar av dem utan betydande kostnad eller besvär, får delgivningen ske

genom anslag.

Företrädes delägare eller medlemmar som avses i 10 § ej av känd styrelse

eller förvaltare och är de fler än tio, får delgivning ske genom anslag.

17 §

Delgivning genom anslag sker genom att handlingen hålles tillgänglig viss

tid hos myndigheten eller på plats, som myndigheten bestämmer, och att

meddelande härom och om handlingens huvudsakliga innehåll anslås på

kommunens anslagstavla i den kommun, där den som skall delges kan antagas

uppehålla sig eller där det med hänsyn till anslagets ändamål eljest

är lämpligt. På meddelandet anges därvid under vilken tid det skall vara anslaget.

Om det kan antagas att den sökte därigenom nås av meddelandet, införes

detta i lämplig tidning.

I fall som avses i 16 § sändes sådant meddelande som avses i första stycket

med posten till varje känd person som sökes för delgivning under hans

vanliga adress, om det kan ske utan betydande kostnad eller besvär.

Närmare bestämmelser om delgivning genom anslag meddelas av Konungen.

När delgivning skall anses ha skett i vissa fall

18 §

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket, när handlingen är tillgänglig och underrättelsen

överbringats,

enligt 12 eller 13 §, när det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten, när handlingen lämnats i den

söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter det att handlingen blivit tillgänglig och

meddelandet anslagits.

Vägrar den som sökes för delgivning att taga emot handlingen, anses delgivning

ändå ha skett.

Övriga bestämmelser

19 §

Handling får ej lämnas till någon som i samma mål eller ärende är motpart

till den med vilken handlingen skall delges.

20 §

Har handling som skolat delges någon kommit denne till handa på annat

sätt än som sagts förut, anses delgivning likväl ha skett.

Första stycket gäller ej expedition som innehåller slutligt beslut eller annat

beslut som kan överklagas särskilt.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Iiungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

21 §

Om föreläggande eller annat beslut, som inte är slutligt, meddelas vid förhandling,

förhör eller annat sammanträde, anses delgivning därav ha skett

med dem som var närvarande, när beslutet meddelades. Myndigheten skall

genast tillhandahålla utskrift av beslutet, om det begäres.

22 §

Har delgivning ej skett på sätt som sägs i denna lag, kan myndigheten förordna

om ny delgivning. Den som vill framställa invändning om att delgivning

med honom ej skett på behörigt sätt skall göra detta så snart det kan

ske.

23 §

Vad som sägs i denna lag om delgivning av handling skall tillämpas även

vid delgivning av annat än handling.

24 §

För varje kommun skall finnas ett efter behovet avpassat antal stämningsmän.

Stämningsman förordnas för viss tid eller tills vidare av länsstyrelsen.

Förordnandet kan återkallas, om särskilda skäl föranleder detta.

När stämningsman förordnats eller entledigats, införes meddelande härom

i länskungörelserna. Det åligger länsstyrelsen att föra förteckning över

stämningsmän inom länet. Förteckningen skall årligen införas i länskungörelserna.

25 §

Intyg av stämningsman gäller som fullt bevis att delgivning skett på sätt

som anges i intyget. Samma vitsord tillkommer intyg av nämndeman, notarius

publicus, svensk konsul eller tjänsteman, som är anställd vid svenskt

konsulat, åklagare, polisman och utmätningsman eller exekutiv tjänsteman,

som är underställd honom, samt intyg, som utfärdats av tjänsteman vid postverket

enligt bestämmelser, som Konungen meddelar.

Intyg, att delgivning skett på utrikes ort, skall gälla som fullt bevis, att

delgivning skett på sätt som anges i intyget, om intygsgivarens behörighet

styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman

eller på annat sätt, som Konungen bestämmer.

26 §

Part är ej skyldig att ersätta kostnad för delgivning genom myndighetens

försorg.

Part som skall ombesörja delgivning får anlita stämningsman eller, om

delgivningen skall ske på utrikes ort, påkalla biträde därmed i utrikesdepartementet.

Denna lag träder i kraft den

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen

tillämpas i stället.

Förordnande av stämningsman som meddelats före lagens ikraftträdande

skall fortfarande gälla.

s. 213 Kontrollera mot PDF

ICungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

213

Departementspromemorians förslag

till

Delgivningskungörelse1

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §

Myndigheten beslutar om sättet för delgivning.

2 §

Vid myndighet föres delgivningsförteckning. Denna skall innehålla upplysning

i de avseenden som anges i det formulär som fogats vid denna kungörelse.

Vid allmän underrätt, ägodelningsrätt och expropriationsdomstol får motsvarande

uppgifter i stället antecknas i dagbok, om det prövas lämpligt. Delgivningarna

numreras i sådant fall särskilt för varje mål och ärende.

Det nummer under vilket delgivningen införts i förteckningen eller dagboken

anges på inneliggande och utgående exemplar av den handling som

skall delges. Antecknas delgivningen i dagbok, anges även målets eller ärendets

nummer i dagboken.

3 §

Myndighet som har rätt att använda tjänstebrev sänder handlingen med

tjänstepost. Annan myndighet sänder handlingen i betalt brev. Handlingen

får också lämnas genom bud.

Ordinär delgivning

4 §

Vid ordinär delgivning sändes handlingen genom brev eller lämnas genom

bud med begäran om skriftligt erkännande att handlingen mottagits.

Kuvert eller postkort för erkännande av delgivning skall vara försett med

anteckning att adressaten betalar postavgiften, om försändelsen icke får

lämnas till postbefordran utan att avsändaren förser försändelsen med frimärken

eller erlägger postavgiften kontant enligt bestämmelser som meddelas

särskilt.

Handlingen får också sändas i rekommenderat brev med begäran om

mottagningsbevis. På försändelsens adressida och mottagningsbeviset lämnas

en kortfattad uppgift om handlingens datum, diarienummer eller dylikt.

Uppgiften bestyrkes med signatur av den tjänsteman som ställer i

ordning försändelsen. Om det anses påkallat, anmärkes på försändelsen,

att den får kvitteras ut endast av adressaten personligen.

1 I kungörelsen nämnda formulär har här uteslutits.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Särskild postdelgivning

5 §

De myndigheter som finns upptagna i den förteckning som fogats vid

denna kungörelse får anlita postverket för delgivning.

Poststyrelsen tillställer dessa myndigheter förteckning över de postanstalter

vid vilka särskild postdelgivning kan verkställas.

6 §

Vid särskild postdelgivning inneslutes den handling som skall delges i kuvert,

som på framsidan förses med tydlig och fullständig uppgift om myndighetens

namn och postadress samt den söktes namn, yrke och postadress.

Skall delgivning ske med juridisk person som har kontor, där förvaltningen

föres, anges den juridiska personen som adressat och försändelsen

ställes till kontoret.

Eu av postverket upprättad blankett till delgivningsbevis fästes vid kuvertet.

På blanketten antecknas de uppgifter om myndigheten, adressaten

och handlingens nummer som anges ovan och i 2 §.

Fyra olika typer av blanketter till delgivningsbevis tillhandahålles, en på

grönt papper för delgivningar i allmänhet, en pa blått papper för personlig

delgivning, en på gult papper för delgivning med fysisk person som

driver rörelse med fast kontor, och en på rött papper för delgivning med

juridisk person, som har kontor, där förvaltningen föres.

Myndighet bestämmer vilken blankett som skall användas. Försändelsen

får icke rekommenderas eller assureras.

Stämningsmannadelgivning

För stämningsmannadelgivning anlitas stämningsman, företrädesvis sådan

som bor eller tjänstgör i närheten av den plats, där delgivning^ kan

väntas ske. Även polismyndighet får anlitas för stämningsmannadelgivning.

Som villkor härför gäller dock att delgivningsärendet är synnerligen brådskande

eller att av annan särskild anledning polismyndighets biträde är

påkallat.

Delgivning med den som är intagen i fångvårdsanstalt, häkte, allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola bör ske genom

tjänsteman vid anstalten.

Delgivning med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten bör ske

genom hans chef. 8

8 §

Den handling som skall delges inneslutes i kuvert, vars framsida förses

med uppgift om myndighetens namn och postadress, handlingens nummer

enligt 2 §, den söktes fullständiga namn, personnummer, yrke och bostad

eller annan tillgänglig upplysning som kan vara till ledning, när delgivningsuppdraget

skall verkställas. Vid kuvertet fogas sådan blankett till

delgivningsbevis som myndigheten bestämmer. Blanketten skall ha det

innehåll som anges i något av de formulär som fogats vid denna kungörelse.

På blanketten antecknas uppgift om myndigheten, handlingens nummer

enligt 2 § och den sökte.

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Kuvertet och blanketten sändes genom brev eller på annat sätt till den

som skall utföra delgivningsuppdraget. Därvid bör uppges vilken dag delgivningen

senast bör vara verkställd.

9 §

Är särskild skyndsamhet påkallad, kan myndigheten genom telefon eller

telegram befordra det meddelande som skall delges till den som skall ombesörja

delgivningen. Anlitas telegraf, tillämpas bestämmelserna om överbringande

av rättegångsfullmakt genom telegram. Befordras meddelandet

genom telefon, upptecknar mottagaren meddelandet, kollationerar det och

låter skriva ut det. På utskriften anges, att den utgör ett riktigt återgivande

av det telefonmeddelande som har mottagits från myndigheten.

Delgivningen verkställes genom att telegrammet eller utskriften av telefonmeddelandet

lämnas till den sökte. Delgivningsbevis tecknas på avskrift

eller kopia av telegrammet eller utskriften.

Anslagsdelgivning

10 §

Vid anslagsdelgivning sändes meddelandet genom brev eller på annat

sätt till anslagsförrättaren i den kommun där meddelandet skall anslås.

Meddelandet skall utfärdas i två exemplar och innehålla upplysning i de

avseenden som anges i det formulär som fogats vid denna kungörelse. Anslagsförrättaren

skall genast anslå det ena exemplaret av meddelandet,

som förses med anteckning om anslagsdagen. Det andra exemplaret skall

med intyg om anslagsdagen snarast möjligt sändas tillbaka till den myndighet

som begärt anslaget.

Meddelande som införes i tidning eller sändes med posten till den som

sökes för delgivning skall innehålla upplysning i de avseenden som anges i

det formulär som fogats vid denna kungörelse.

11 §

Om särskild anledning förekommer införes meddelande som avses i 17 §

första stycket tredje punkten delgivningslagen i flera tidningar.

Övriga bestämmelser

12 §

Utan hinder av bestämmelserna i denna kungörelse får delgivning ske på

annat sätt, om särskilda omständigheter föranleder det.

13 §

Om ersättning till postverket för särskild postdelgivning eller till nämndeman

eller särskilt förordnad stämningsman för delgivning på begäran av

myndighet gäller särskilda bestämmelser.

Har statlig myndighet påkallat biträde i utrikesdepartementet för delgivning

av handling utom riket och behöver handling översättas till främmande

språk, bäres översättningskostnaden av departementet.

Kostnad som uppkommer i andra fall för delgivning genom myndighets

försorg betalas av myndigheten.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

14 §

Har myndighet anförtrott part att ombesörja delgivning inom riket, äger

bestämmelserna i 8 § första stycket motsvarande tillämpning.

Kuvertet med bifogad blankett till delgivningbevis och myndighetens

föreläggande om delgivning lämnas eller sändes med posten till parten eller

hans ombud.

15 §

När bevis om delgivning eller om anslag inkommer till myndigheten,

granskas beviset omedelbart för kontroll av att delgivning eller anslag

skett på behörigt sätt.

Har försändelsen vid särskild postdelgivning utlämnats enligt 12 eller

13 § delgivningslagen, sänder myndigheten genast meddelande till den

sökte om vem som mottagit försändelsen. På beviset antecknas vilken dag

meddelandet avsänts.

Har meddelande anslagits på rätt sätt, ombesörjer myndigheten att anslagsdagen

antecknas på den handling som hålles tillgänglig.

Har hinder mött för delgivning eller framgår det av beviset att delgivning

eller anslag ej skett enligt de anvisningar som meddelats eller att annan

brist i delgivningsförfarandet föreligger, vidtager myndigheten utan dröjsmål

de åtgärder som betingas därav.

16 §

Kuvert och postkort för erkännande av delgivning och blanketter till delgivningsbevis

som avses i 6 och 8 §§ och till meddelanden enligt 10 § samt

till meddelanden enligt 12 eller 13 § delgivningslagen erhålles kostnadsfritt

efter rekvisition från postverkets centralförråd.

Denna kungörelse träder i kraft den

Genom kungörelsen upphäves

delgivningskungörelsen den 10 juli 1947 (nr 641),

Kungl. Maj :ts brev den 5 januari 1808 om kungörelse av resolutioner och

utslag genom uppläsande från vederbörande predikstol,

Kungl. Maj :ts cirkulär den 15 juni 1935 (nr 289) till samtliga underrätter

och domhavande ävensom länsstyrelserna i riket med vissa föreskrifter

för stämningsmän m. m.,

Kungl. Maj :ts cirkulär den 5 november 1943 (nr 772) till statliga och

kommunala myndigheter om postverkets anlitande för delgivning av myndighets

beslut m. m.,

Kungl. Maj :ts cirkulär den 31 oktober 1947 (nr 873) om vad stämningsman

i vissa fall har att iakttaga in. m.,

kungörelsen den 24 oktober 1957 (nr 569) om rätt för åklagare att använda

postdelgivning,

kungörelsen den 27 juni 1957 (nr 514) med föreskrifter om delgivning

genom posten av handling från taxeringsmyndighet.

s. 217 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

217

Förteckning över myndigheter som får anlita postverket för delgivning

(5 § delgivningskungörelsen)

Allmänna domstolarna

Arbetsdomstolen

Expropriationsdomstolarna

Fastighetsbildningsmyndigheterna

Fastighetstaxeringsnämnderna

Fastighetsprövningsnämnderna

Försäkringsdomstolen

F örsäkringsrådet

Hyresnämnderna

Kammarrätten

Kronofogdemyndigheterna

Kupongskat tenämnden

Lokala skattemyndigheterna

Länsstyrelserna

Polismyndigheterna

Prövningsnämnderna

Riksförsäkringsverket

Riksskattenämnden

Riksåklagaren

Sjömansskattekontoret

Sj ömansskattenämnden

Statens hyresråd

Statsdepartementen

Taxeringsnämnderna

V attendomstolarna

Vattenöverdomstolen

Åklagarmyndigheterna

Ägodelningsrätterna

Överexekutor

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 28 november 1969.

N ärvarande:

f. d. justitierådet

regeringsrådet

justitierådet

justitierådet

Lind,

Martenius,

Bernhard,

Hesser.

Enligt lagrådet den 11 november 1969 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 17 oktober 1969, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till 1) delgivningslag, 2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken, 4) lag om ändring i lagen (1925:

221) om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, 5) lag om ändring i

lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, 6) lag om ändring

i lagen (1968: 349) om hyresnämnder, 7) lag om ändring i lagen (1925:

334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, 8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar, 10)

lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna, 11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske, 12) lag

om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden, 13) lag om ändring

i vattenlagen (1918: 523), 14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning

i allmän flottled, 15) lag om ändring i förordningen (1845:50 s. 1)

i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla

bolag, 17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 18) lag om ändring i

utsökning slag en (1877:31 s. 1), 19) lag om ändring i lag sökning slag eu

(1946: 808), 20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser

om unga lagöverträdare, 21) lag om ändring i lagen (1946: 804) om

införande av nya rättegångsbalken, 22) lag om ändring i lagen (1957: 132)

med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid

krig eller krigsfara m. m., 23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande

av nya fastighetsböcker för landet, 24) lag om ändring i gruvlagen

(1938: 314), 25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 26) lag om ändring

i lagen (1944: 705) om aktiebolag, 27) lag om ändring i skogsvårdslagen

(1948: 237), 28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, 30) lag

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

219

om ändring i lagen (195i: 579) om ngkterhetsvård, 31) lag om ändring i lagen

(1956:2) om socialhjälp, 32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 34) lag om

ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol och 35) lag om vissa anslag

på kommuns anslagstavla.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Bertil Werner.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till delgivningslag

1 §

Enligt uttalande i lagrådsremissen ger lagen regler för delgivning, vilka

blir tillämpliga om enligt annan lagstiftning delgivning skall ske. Vidare

sägs att det ej behövs att i sistnämnda lagstiftning finns uttrycklig hänvisning

till delgivningslagen utan att det är tillräckligt med föreskrift att

en handling skall delges. I omedelbar anslutning härtill yttras att delgivningslagen

inte skall tillämpas om det enligt den andra lagstiftningen inte

föreligger något uttryckligt eller — vilket kan vara förhållandet —- underförstått

krav på delgivning. Uttalandena tyder på att departementschefen

intar den ståndpunkten att delgivningslagen blir tillämplig även när speciallagstiftningen

visserligen saknar uttrycklig föreskrift i lagtext om att delgivning

skall ske men en föreskrift härom framstår som underförstådd.

Ordalagen i 1 § första stycket skulle kunna sägas stöda den uppfattningen

att man skall gå än längre och anse lagen tillämplig även när en myndighet

helt på eget bevåg av lämplighetsskäl beslutar om delgivning.

Frågan om gränserna för lagens tillämplighetsområde är av särskilt intresse

när det gäller verkningarna av ett förfarande som syftar till delgivning.

Det måste sålunda beaktas att t. ex. surrogatdelgivning erhåller sin

verkan på grund av lagens föreskrifter. Är lagen inte tillämplig — vare sig

direkt eller analogiskt — innefattar en surrogatdelgivning ingen delgivning;

en annan sak är att om förfarandet leder till att handlingen sedermera

överlämnas till vederbörande, detta överlämnande innebär delgivning.

Med hänsyn till att det här är fråga om en lagreglering med starka

formella inslag är det önskvärt med en så långt möjligt exakt precisering

av regleringens omfattning.

Lagrådet anser för sin del den lämpligaste lagtekniska lösningen vara

att lagen görs direkt tillämplig endast på fall när det i speciallagstiftningen

förekommer uttrycklig föreskrift om delgivning.

Vid förslagets utarbetande har företagits en omfattande genomgång av

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

lagar och författningar och denna har resulterat i att uttrycklig föreskrift

om delgivning föreslås införd på en mångfald ställen. Det får förutsättas

att i fortsättningen vid stiftande av ny lag eller vid ändring av gammal lag

överväges huruvida i något avseende delgivning i delgivningslagens mening

bör användas, och att om så anses vara fallet, detta bringas till uttryck i

lagtext genom en föreskrift att delgivning skall ske. Likaså bör givetvis, om

det i annat sammanhang befinnes att en gällande lag saknar föreskrift om

delgivning ehuru delgivning måste anses avsedd, denna formella brist i

lagen fyllas. — Det måste understrykas att i framtiden ordet »delgiva» kommer

att vara förbehållet delgivning enligt delgivningslagen.

Beträffande kallelser, förelägganden eller andra underrättelser förekommer

bestämmelser i åtskilliga sammanhang i olika nu gällande lagar utan

att det sägs något om på vilket sätt man skall söka underrätta vederbörande.

Dessa bestämmelser har vid genomgången av lagar och författningar

ansetts böra bestå i oförändrat skick. Exempel härpå är flertalet kallelser

och förelägganden enligt rättegångsbalken, bl. a. de som avser inställelser

av part eller vittne. Lagrådsremissen utgår enligt uppgift från att 33 kapitlets

delgivningsbestämmelser här skall tillämpas och det har upplysts att

i praktiken delgivningsförfarande kommer till användning.

Om, som lagrådet förordat, nu förevarande paragraf preciseras, bör

frågan om delgivning av kallelser, förelägganden och andra underrättelser

göras till föremål för särskild reglering med avseende på sådan speciallagstiftning

som kommer att äga fortsatt giltighet. Ett stadgande härom synes

lämpligen få sin plats i övergångsbestämmelserna. Lagrådet återkommer

härtill i det följande.

I enlighet med det anförda hemställer lagrådet att i första stycket av

förevarande paragraf efter ordet »Skall» införes uttrycket »i enlighet med

föreskrift i lag eller annan författning». — Det må här anmärkas att föreskriften

i speciallagstiftningen givetvis inte behöver ha den innebörden att

delgivning måste ske i en viss angiven situation; det är tillräckligt att föreskriften

medger en myndighet att besluta om delgivning.

För det fall att myndigheten jämlikt 2 § andra stycket medger part att

själv ombesörja delgivning torde meningen vara att myndigheten, om den

finner att 12 och 13 §§ ej skall tillämpas, anger detta i sitt besked. Detta torde

komma till tydligare uttryck i förevarande paragraf om slutorden i andra

stycket får lyda »särskilda skäl mot att delgivning sker i den ordning som

anges i dessa paragrafer». 2

2 §

Den som påkallar en förvaltningsmyndighets prövning av en sak brukar

vanligen kallas i första instans sökanden och i besvärsinstansen klaganden.

I ett förvaltningsärende, där det råder ett motsatsförhållande, åsätts ofta

den som står mot sökanden eller klaganden beteckningen förklaranden.

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Även om ordet part stundom användes som en gemensam benämning på

dem som för talan i förvaltningsärenden är detta ord dock för närvarande

inte brukligt i alla slags sådana ärenden. Ordet part kan därför i förevarande

sammanhang komma att uppfattas såsom innebärande en begränsning

av myndighetens rätt att medge delgivning genom annans försorg till sådana

fall, där den som begär att få ombesörja delgivningen vanligen brukar åsättas

beteckningen part. Detta undvikes om i likhet med det uttryckssätt, som

kommit till användning i 10 § i den nu gällande delgivningskungörelsen,

till ordet »part» fogas orden »sökande eller annan sakägare». Någon olägenhet

av att bestämmelsen därigenom skulle kunna få en alltför vid avfattning

föreligger knappast, eftersom det alltid ligger i myndighetens hand att vägra

det sökta medgivandet.

3 §

I förevarande paragraf anges de olika delgivningsförfarandena och lämnas

föreskrifter angående valet mellan dem. Bestämmelserna gäller delgivning

som sker genom myndighets försorg och de innefattar vissa anvisningar om

vad myndigheten därvid har att iaktta.

Paragrafens första stycke föreskriver att delgivning genom myndighets

försorg sker genom att handlingen sändes till den sökte med posten eller

lämnas till honom med bud. Stadgandet anvisar det tillvägagångssätt som i

första hand skall användas vid delgivning men reglerar självfallet icke under

vilka förutsättningar eller vid vilken tidpunkt delgivning i detta fall

skall anses ha skett. Bestämmelsens karaktär av anvisning till myndigheten

för valet av delgivningsform skulle emellertid framträda klarare om bestämmelsen

erhöll den lydelsen att myndighet ombesörjer delgivning genom att

sända handlingen med posten eller med bud till den sökte, varvid som bevis

att denne mottagit försändelsen begäres delgivningserkännande eller mottagningsbevis.

Delgivningslagen bygger på distinktionen mellan »den med vilken delgivning

skall ske» och »den som sökes för delgivning». I vissa, i 7—11 §§ närmare

angivna fall skall handling sålunda överbringas till annan än den

mot vilken processhandlingen formellt sett är riktad. Vid ordinär delgivning

medför detta förhållande att fråga kan uppkomma vem som skall anges som

adressat. Formellt torde huvudregeln härvid vara att som adressat skall anges

den till vilken handlingen skall överbringas. Vid delgivning med aktiebolag,

föreningar och liknande juridiska personer kan det emellertid ofta

vara opraktiskt att förfara på detta sätt. Om den juridiska personen driver

rörelse med fast kontor torde det ej heller vara nödvändigt att göra så. Det

torde då vara tillräckligt att adressera försändelsen till den juridiska personen

själv. I hithörande fall kan man nämligen utgå från att organisationen

på kontoret är sådan, att handlingen genom personalens försorg kommer

att överbringas till person som enligt delgivningslagen är behörig att mot
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungi. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

taga den. Jämför, angående postdelgivning enligt nu gällande rätt, 6 § i 1947

års delgivningskungörelse.

Enligt paragrafens andra stycke skall det åligga myndigheten att i vissa

fall föranstalta om s. k. särskild postdelgivning. Efter orden gäller detta

stadgande alla myndigheter som har att tillämpa den föreslagna lagen. Enligt

uttalanden i remissprotokollet är det emellertid avsett att endast de

myndigheter som Kungl. Maj :t bestämmer skall ha möjlighet att använda

den särskilda postdelgivningen, och i förteckning som bifogats departementspromemorians

förslag till delgivningskungörelse har dessa myndigheter angivits.

Enligt lagrådets mening bör det redan i förevarande paragraf komma

till uttryck att möjligheten att använda särskild postdelgivning inte står

öppen för alla myndigheter utan blott för dem som Konungen bestämmer.

Särskild postdelgivning skall enligt förslaget användas om det finns särskild

anledning antaga att delgivningsbevis eller mottagningsbevis ej kommer

att lämnas. Enligt uttalanden i remissprotokollet är denna delgivningsform

avsedd att tillgripas när man inte kan förvänta att den sökte skall vara

villig att medverka till att ordinär delgivning genomföres men också i mycket

brådskande fall t. ex. när preskription är nära förestående eller när förhandling

eller förhör skall äga rum med kort varsel. Med den föreslagna

formuleringen av lagtexten skulle i dessa sist angivna fall möjligheten att

använda särskild postdelgivning icke alltid stå till buds. Ett annat fall som

kan nämnas i detta sammanhang är det då beslut skall delgivas och klagotiden

räknas från delgivningsdagen. Det kan då stundom befaras att den som

skall delgivas beslutet avsiktligt dröjer med att erkänna mottagandet. En

viss jämkning av de i lagtexten angivna villkoren för användning av delgivningsformen

särskild postdelgivning synes därför erforderlig.

Med hänsyn till det anförda förordas att andra stycket av förevarande

paragraf erhåller följande lydelse: »Myndighet som Konungen bestämmer

får ombesörja att handlingen lämnas till den sökte i särskild ordning genom

postverkets försorg om det finns anledning antaga, att delgivningserkännande

eller mottagningsbevis ej kommer att lämnas eller ej kommer att erhållas

i tid (särskild postdelgivning).»

Såsom förut sagts gäller bestämmelserna i förevarande paragraf delgivning

som ombesörjes av myndighet. Beträffande ordinär delgivning enligt

första stycket och särskild postdelgivning enligt andra stycket framgår detta

klart av den föreslagna lagtexten. Så är emellertid icke fallet beträffande

stämningsmannadelgivning enligt tredje stycket. För tydlighetens skull bör

dock även i detta stycke uttryckligen föreskrivas att myndigheten, om delgivning

ej kan ske enligt första eller andra stycket, skall anlita stämningsman

eller annan vars intyg utgör fullt bevis om delgivning.

I den allmänna motiveringen till lagförslaget har departementschefen under

stämningsmannadelgivning inbegripit sådan delgivning som genom

tjänsteman vid fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbru
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

kare och ungdomsvårdsskola sker med någon som är intagen på dylik anstalt.

Lagrådet finner för sin del hinder inte föreligga att stadgandet i tredje

stycket får anses avse även delgivning genom tjänsteman vid allmän anstalt

med någon där intagen, om Kungl. Maj :t i en blivande delgivningskungörelse

förordnar därom. Jfr departementspromemorians förslag till delgivningskungörelse

7 § och vad lagrådet i det följande anför under 25 §.

Såsom inledningsvis framhållits innefattar förevarande paragraf anvisningar

om vad myndighet har att iaktta i fråga om delgivning. Har enskild

part — härunder inbegripes myndighet som för talan — jämlikt 2 § medgivits

att ombesörja delgivning, får han själv välja det delgivningssätt som

han anser lämpligen kunna leda till bevislig delgivning. Härvid kan även

andra former än de i 3 § angivna förekomma, exempelvis överlämnande i

närvaro av vittnen. Givetvis får han inte begagna sig av särskild postdelgivning.

Skulle kungörelsedelgivning finnas erforderlig, får parten anmäla

detta hos myndigheten, som då återkallar medgivandet för parten att sköta

delgivningen; se yttrande av departementschefen under 15 §.

Motsvarande gäller delgivning i enskilda mellanhavanden enligt 23 § andra

stycket, vilket stadgande vinner ytterligare belysning av vad departementschefen

anfört om detsamma. Framhållas bör, att frågan om kungörelsedelgivning

här regleras på ett något annorlunda sätt.

Angående åklagare märkes att stadgandet i 45 kap. 1 § rättegångsbalken

alltjämt skall stå kvar; jfr departementschefens anförande under 2 §.

4 §

Såsom framgår av departementschefens anförande avser bestämmelsen,

på samma sätt som gäller enligt 33 kap. 6 § första stycket sista punkten

rättegångsbalken, bara det förhållandet att meddelande som skall delges

får befordras genom telegraf, telefon eller på annat liknande sätt till den

på vilken delgivningsuppdraget ankommer men däremot ej att själva delgivningen

kan ske på sådant sätt. Det torde vara önskvärt att förhållandet

kommer till tydligt uttryck.

På sätt framgår av 23 § andra stycket är det avsett att lagen i tillämpliga

delar skall gälla även när någon på grund av föreskrift i författning har

att, utan samband med mål eller ärende, ombesörja delgivning. Det kan

också förekomma att part enligt 2 § andra stycket tillätes att själv ombesörja

delgivning i mål eller ärende. Om tillämpningsföreskrifterna till

4 § kommer att utformas på ett sådant sätt, att det även står enskilda

personer till buds att befordra meddelande som skall delges genom telegraf,

telefon eller på annat liknande sätt, förutsätter lagrådet att därav

betingade kontrollföreskrifter kommer att övervägas, särskilt i fråga om

uppteckning och kollationering vid överbringande av meddelande genom

telefon.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

8 §

Enligt denna paragraf skall vid delgivning med staten handlingen överbringas

antingen till den myndighet som skall bevaka statens talan i målet

eller ärendet eller också till länsstyrelsen i det län där den myndighet

finns hos vilken målet eller ärendet är anhängigt. För att delgivning

skall kunna ske enligt det senare alternativet förutsättes sålunda enligt

ordalydelsen att mål eller ärende anhängiggjorts hos myndighet inom länet

varunder innefattas det fall att myndighet självmant upptagit ärendet.

Enligt 23 § andra stycket i förslaget är lagen avsedd att i tillämpliga delar

gälla även när någon på grund av föreskrift i författning har att utan

samband med mål eller ärende ombesörja delgivning. Detta gäller exempelvis

delgivning av uppsägning enligt nyttjanderättslagen. Enligt den avfattning

förevarande paragraf erhållit kommer i dessa fall delgivning inte

att kunna ske med länsstyrelsen. Med hänsyn till svårigheten att i förväg

avgöra vilken myndighet som skall upptaga målet eller ärendet och

därmed vilken länsstyrelse som får mottaga delgivningen, synes denna

ståndpunkt motiverad.

14 §

Enligt paragrafen skall den till vilken handlingen lämnats enligt 12 eller

13 § svara för att handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan

ske; han skall erinras härom när handlingen lämnas till honom. Stadgandet

motsvarar bestämmelsen i 33 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken.

Varken i förarbetena till den nämnda bestämmelsen i rättegångsbalken

eller i föreliggande förslag har man närmare klargjort innebörden av den

skyldighet som sålunda åvilar den som i här berörda fall mottagit handling.

Vanligen får väl denne tillfälle att kort efter mottagandet överlämna

handlingen till den sökte. Om denne är bortrest, kanske för längre tid och

utan att ha lämnat sin adress, kan det emellertid stundom vara tveksamt

vilka åtgärder den som anmodas mottaga handlingen skall vidtaga för att

handlingen skall nå den sökte. Han lär under sådana förhållanden ha anledning

att vägra mottaga handlingen. Detta leder å andra sidan till att delgivning

enligt förevarande metod i regel icke bör användas i här avsedda

fall. I de anvisningar angående delgivning som finns anbragta på de av

justitiedepartementet fastställda blanketterna för delgivningsbevis anges också

att så icke bör ske.

Även om vederbörande mottager handlingen lär det icke kunna ställas

alltför stora krav när det gäller de åtgärder som han skall vidtaga för

att handlingen skall komma den sökte till lianda. Han berörs ju inte av det

rättsförhållande som saken gäller. Det torde räcka att han vidtar sådana

åtgärder som är rimliga med hänsyn till det personliga eller rättsliga förhållande

som kan föreligga mellan honom och den sökte. Skulle han emellertid

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

underlåta att vidtaga sådana åtgärder, torde åtminstone i vissa fall skadeslåndsskyldighet

kunna åläggas honom. Det får överlämnas åt rättspraxis att

här närmare fastställa förutsättningarna för skadeståndsansvar.

För att klargöra att skyldigheten att föranstalta om att handlingen kommer

den sökte till handa sålunda är i viss mån begränsad synes stadgandet

böra ges avfattningen att den till vilken handlingen lämnats skall tillse att

handlingen kommer den sökte till handa så snart det kan ske.

Enligt 9 § tredje stycket svarar dödsbodelägare, som under i lagrummet

angivna omständigheter mottagit handling, för att denna utan dröjsmål

lämnas till någon som har rätt att företräda boet. Såsom departementschefen

påpekar får skyldigheten att vidarebefordra den mottagna handlingen

i detta fall anses följa av det rättsförhållande vari mottagaren står till

adressaten. Detta torde innebära att man i fråga om sådana mottagare

kan ställa större krav på aktivitet då det gäller de åtgärder som skall vidtagas

för att nå den sökte än enligt förevarande paragraf. Motsvarande

gäller den skyldighet att vidarebefordra mottagen handling som enligt

10 § sista stycket ålagts styrelseledamot in. fl. Även för de nu berörda fallen

torde det få överlämnas åt rättspraxis att fastställa den närmare innebörden

av mottagarens ansvar.

18 §

Förevarande paragraf avser enligt rubriken att ge regler om när delgivning

skall anses ha skett i vissa fall. Frågan om tidpunkten inträtt sammanfaller

givetvis i allmänhet med frågan huruvida förutsättningarna

för att delgivning skall anses ha skett är uppfyllda. Enligt lagrådets uppfattning

är det emellertid sistnämnda fråga som paragrafen bör avhandla.

Härvid bör frågan i klarhetens intresse lämpligen behandlas mera uttömmande

än som skett i lagtexten. Om paragrafen får avse även ordinär

delgivning, särskild postdelgivning och stämningsmannadelgivning vinnes

också bland annat att sista stycket får bättre anknytning till föregående

stycken. Vägran av den som sökes för delgivning att taga emot

handlingen kan nämligen ej förekomma vid surrogatdelgivning eller kungörelsedelgivning.

Däremot kan länkas att den som vid surrogatdelgivning

anmodas mottaga handlingen vägrar att göra detta; se härom vad lagrådet

yttrat under 14 §.

Att en jämkning av paragrafens innehåll i denna riktning är önskvärd

från mera principiella synpunkter torde också framgå av några allmänna

anmärkningar som skall göras i det följande.

Delgivning kan ha den verkan att en person viss tid efter delgivningen förlorar

klagorätt eller går miste om annan rättighet. Det är därför av vikt att

förutsättningarna för att delgivning skall anses ha skett blir angivna på

ett klart och lättillgängligt sätt. 8

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 13

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj ds proposition nr 13 år 1970

Här bör även beaktas att bevisning om delgivning givetvis måste hänföra

sig till vad som är att anse såsom konstitutivt vid ett visst delgivningssätt.

Medan det sålunda är självklart att, vid delgivning enligt de tre första styckena

i 3 § och vid åberopande av 20 §, bevisningen skall inriktas på att

handlingen mottagits, behöver man vid surrogatdelgivning och kungör elsedelgivning

inte bevisa mera än att det förfarits så som är stadgat för dessa

delgivningsf ormer.

Beträffande surrogatdelgivning och kungörelsedelgivning uppkommer ytterligare

en fråga rörande bevisningen. Dessa förfaringssätt är avsedda att

tillgripas när man inte kan direkt och omedelbart uppnå resultatet att den

sökte mottager handlingen. 1 lagen anges vissa förutsättningar för att dessa

förfaringssätt får begagnas. Frågan blir då i vilken utsträckning förhandenvaron

av sådana förutsättningar skall vara föremål för bevisning. Enligt

äldre rättegångsbalken, som föreskrev delgivning genom parts försorg,

gällde att en tvistemålskärande måste föra bevisning härom (se Kallenberg

Civilprocessrätt II s. 321 med not 133). Att detsamma är förhållandet även

enligt nya rättegångsbalken och delgivningslagen kan knappast vara föremål

för tvekan när det gäller surrogatdelgivning. Förutsättningarna för en

sådan delgivning prövas ju vid delgivningens verkställande. Intyg som sägs

i 25 § är då bevis om att förutsättningarna förelegat, men motbevisning

kan föras. I fråga om kungörelsedelgivning enligt delgivningslagen däremot

är att märka att det är myndigheten som beslutar om sådan delgivning och

följaktligen även har att i det sammanhanget pröva om förutsättningarna

för en delgivning av detta slag är för handen. Utredning i sådant hänseende

måste föreligga när myndigheten fattar beslut om kungörelsedelgivning

(jfr NJA II 1943 s. 431). Huruvida även i dessa fall motbevisning sedermera

skall kunna föras, d. v. s. bevisning om att förutsättningar för en verkställd

kungörelsedelgivning i själva verket saknats, är mera tveksamt. Frågan lär

kunna överlämnas till rättstillämpningen. Motsvarande gäller delgivning

enligt 6 § andra stycket.

Ytterligare kan framhållas att lagen ju handlar om delgivning av handling;

enbart uppläsning av innehållet innebär i regel inte delgivning. Undantag

härifrån gäller för de fall som anges i 21 §. Möjligen blir det också

fråga om undantag härifrån vid delgivning med stöd av föreskrifter enligt

4 § och vid delgivning enligt 5 §. Detta är emellertid beroende av innehållet

i nämnda föreskrifter och innehållet av den utländska lagstiftning som

reglerar delgivning enligt 5 §. — Att det inte behöver vara själva originalet

av handlingen som överlämnas framgår av 6 §; det är tillräckligt med styrkt

avskrift eller kopia. Detta måste gälla även enligt 20 §, ehuru det inte blivit

utsagt. Ett förtydligande på denna punkt framstår dock såsom önskvärt.

Lagrådet är av den uppfattningen att förevarande paragraf bör utformas

med beaktande av de allmänna synpunkter som anförts här, och lagrådet

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

227

anser det då vara av visst värde om innehållet av 20 § överförs hit. Av det

förnt sagda framgår att i paragrafen inte kan npptas något om delgivning

enligt 4 eller 5 §.

Lagrådet hemställer att rubriken till det avsnitt som 18 § bildar utgår, att

paragrafen får ingå i det avsnitt som har rubriken »Övriga bestämmelser»

närmast efter 19 §, att sistnämnda paragraf följaktligen betecknas som 18 §

och att den nu ifrågavarande paragrafen, under beteckningen 19 §, erhåller

förslagsvis följande lydelse:

»Delgivning har skett genom att den som sökes för delgivning har mottagit

handlingen i huvudskrift eller styrkt avskrift eller styrkt kopia, oavsett

på vilket sätt den kommit honom till handa.

Förekommer vid särskild postdelgivning eller stämningsmannadelgivning

att den som sökes för delgivning vägrar att taga emot handlingen, anses

delgivning ändå ha skett.

Delgivning skall anses ha skett

enligt 6 § andra stycket genom att handlingen är tillgänglig och meddelandet

delgivits,

enligt 12 eller 13 § genom att det blivit fullgjort som föreskrives där,

enligt 15 § andra stycket sista punkten genom att handlingen lämnats i

den söktes hemvist eller fästs på dörren till hans bostad,

enligt 17 § på sjunde dagen efter beslutet om kungörelsedelgivning under

förutsättning att det blivit fullgjort som föreskrives i paragrafens första

stycke.»

Bifalles lagrådets hemställan, bör 20 § utgå och följande paragrafer erhålla

ändrad numrering.

Anmärkas må att för delgivning av meddelande enligt 6 § andra stycket

andra punkten lagens övriga regler om delgivning av handling givetvis gäller.

22 §

Stadgandet i andra punkten, som motsvarar 33 kap. 23 § första stycket

andra punkten rättegångsbalken, innehåller i likhet med detta lagrum intet

om påföljder. Att underlåtenhet att iakttaga vad som föreskrivs i sistnämnda

lagrum likväl kan ha vissa verkningar framgår av förarbetena till lagrummet

(NJA II 1943 s. 437). Dessa verkningar grundas alltså på andra

lagrum eller principerna för rättegångsförfarandet eller andra allmänna

rättsgrundsatser. Samma förhållande gäller det nu föreslagna stadgandet.

Sett fristående, utgör stadgandet sålunda enbart en deklaratorisk regel.

Vad som eventuellt kan bli följden av att invändning inte framställs så

snart det kan ske utsäges inte här, utan får antagas vara reglerat annorstädes

eller följa av mera allmänna rättsliga överväganden.

Från viss synpunkt kan det sägas vara mindre lyckligt att det direkta

sambandet mellan det nämnda lagrummet i 33 kap. rättegångsbalken och

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

balkens innehåll i övrigt blir brutet. Å andra sidan är det en fördel att vad

som sägs i stadgandet får gälla över delgivningslagens hela tillämpningsområde;

det kan anmärkas att lagrummet i rättegångsbalken redan nu förlänats

utsträckt giltighet genom att i lagen om nykterhetsvård, lagen om

socialhjälp och barnavårdslagen särskilt hänvisats till detta lagrum. Ehuru

det nu föreslagna stadgandet, såsom förut påvisats, i rättsligt hänseende är

av begränsad betydelse, anser lagrådet följaktligen att ett införande av stadgandet

bör kunna godtagas.

Emellertid torde en jämkning av ordalydelsen vara lämplig. När i lagrummet

i rättegångsbalken sägs att erinran skall framställas så snart ske

kan, förutsätter detta uppenbarligen att ett förfarande inletts. En antydan

härom förekommer också i det nu föreslagna stadgandet genom att ordet

»erinran» utbytts mot »invändning». Förhållandet skulle emellertid komma

till tydligare uttryck om i stadgandet tillädes orden »i mål eller ärende».

Härigenom vinnes klarhet om att stadgandet inte avser delgivning i enskilda

mellanhavanden, t. ex. vid uppsägning av arrende- eller hyresavtal.

25 §

Bland de personer, vars intyg utgör fullt bevis om delgivning, bär på

grund av önskemål under remissbehandlingen av lagförslaget även tagits

med styresmän och kuratorer vid sjukvårdsinrättningar. När en sådan befattningshavare

utfärdar intyg om delgivning av en handling med en person

som är intagen på den sjukvårdsinrättning där befattningshavaren är

anställd, kommer denne — om det inte är fråga om en enskild sjukvårdsinrättning

— att utfärda delgivningsintyget under tjänsteansvar. Intyget

kommer därigenom att få ett högt bevisvärde, även om befattningshavaren

inte skulle ha den särskilda behörighet som följer av den här ifrågavarande

paragrafen. På grund härav och då det ej är avsett att styresmän och kuratorer

vid sjukvårdsinrättningar skall utföra delgivningsuppdrag i allmänhet,

synes de angivna befattningshavarna inte böra tas upp bland dem vars

intyg har sådant bevisvärde som avses i förevarande paragraf. Det bör för att

tillgodose de under remissbehandlingen framställda önskemålen i stället

vara tillräckligt att det, på liknande sätt som i fråga om delgivning med den

som är intagen i fångvårdsanstalt, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

eller ungdomsvårdsskola, i en blivande delgivningskungörelse tas in

en bestämmelse av innebörd att delgivning med den som är intagen på allmän

sjukvårdsinrättning bör ske genom styresman eller kurator vid inrättningen.

26 §

Av de skäl som anförts vid 2 § bör till ordet »part» fogas »sökande eller

annan sakägare». Det bör påpekas att när någon, i enlighet med bestäm
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1!)70

melsen i 23 § andra stycket, i fall som avses i 15 eller 16 § påkallar biträde

hos länsstyrelsen och länsstyrelsen på grund därav har att föranstalta om

kungörelsedelgivningen, denna ej anses ske genom länsstyrelsens försorg.

Den som påkallat länsstyrelsens biträde har att i detta fall själv stå för

kostnaderna.

Övergångsbestämmelser

I enlighet med vad lagrådet anfört under 1 § förordar lagrådet att i första

stycket av övergångsbestämmelserna tilläggs en föreskrift av förslagsvis följande

innehåll: »I fråga om bestämmelse som avser kallelse, föreläggande

eller annan underrättelse skall lagen äga tillämpning om det med hänsyn

till syftet med bestämmelsen framgår att delgivning bör ske».

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen

193 §

Det föreliggande förslaget innefattar i två hänseenden ändring av vad

som nu gäller angående underrättelse om sökt verkställighet av vräkningsbeslut.

Enligt gällande regler skall underrättelsen lämnas i den söktes hemvist

eller sättas fast på dörren till hans bostad om den sökte, hans make

eller hans husfolk inte träffas. Den föreslagna ändringen innebär att ett

motsvarande förfarande kan tillämpas endast om det finns anledning antaga

att den sökte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Enligt den gällande

lydelsen erfordras vidare ej underrättelse om den som avses med vräkningsansökningen

inte har stadigt hemvist i riket och ej heller har känt

ombud i orten. Den föreslagna ändringen innebär att underrättelse skall

ske även när den som avses med ansökningen har känt hemvist utomlands

eller utan att ha stadigt hemvist vistas på känd ort inom eller utom riket

eller när han har ett ombud vars vistelseort är känd.

Till stöd för ändringen i det först angivna hänseendet åberopas i lagrådsremissen

rättssäkerhetsskäl. Det framhålles vidare att det i regel torde

vara relativt lätt att kontrollera om det finns anledning antaga att den

sökte avvikit, när man inte träffar honom, hans make eller hans husfolk,

varför ändringen från praktisk synpunkt inte torde ha större betydelse. —

Att lagreglerna angående underrättelseskyldigheten bör utformas så att de

ger största möjliga säkerhet för att den underrättelse varom här är fråga

verkligen når den som avses med vräkningsansökningen är tydligt. Endast

om han får kännedom om att verkställighet sökts kan han utnyttja den lagstadgade

varselfristen eller utverka anstånd med vräkningen i syfte att

skaffa annan bostad eller andra lokaler för sitt behov. Å andra sidan måste

beaktas att den sökte redan i samband med delgivning av vräkningsansökan

fått kännedom om yrkandet om avhysning och haft anledning hålla sig

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

underrättad om ärendets fortgång. Hänsynen till exekutionsförfarandets

effektivitet kräver vidare att verkställighetsåtgärderna genomföres utan

dröjsmål. Bl. a. kommer här in synpunkten att nytillträdande arrendator

eller hyresgäst snarast bör få komma i besittning av den arrenderade egendomen

eller den förhyrda lägenheten. Det kan anmärkas att kronofogdemyndigheten

i Stockholm i sitt remissyttrande anfört, att den föreslagna

inskränkningen i möjligheten att använda spikning kan göra förfarandet

tidsödande och kan antagas fördröja den vräkning som skall ske skyndsamt.

Vid lagstiftningen har man här att väga stridiga intressen mot varandra.

Det hade varit av värde om yttranden förelegat från berörda intresseorganisationer,

såsom Sveriges Fastighetsägareförbund och Hyresgästernas

Riksförbund. I föreliggande läge anser lagrådet för sin del tillrådligt att de

nu gällande reglerna i denna del tills vidare bibehålies oförändrade.

Till stöd för den andra ändringen, som avser sista punkten i första stycket,

har anförts önskemålet om bättre överensstämmelse mellan denna punkt och

59 § 2 mom. andra punkten utsökningslagen. På grund av de praktiska

svårigheter som ofta möter vid delgivning utomlands kan den föreslagna

ändringen i vissa fall medföra hinder eller dröjsmål vid genomförande av

verkställigheten. I 59 § 2 mom. stadgas att underrättelse ej erfordras när

saken är brådskande. Motsvarande undantag finns ej i 193 §. Eftersom

ärenden rörande verkställighet av vräkning merendels är av brådskande

natur kan skyldigheten att delge underrättelse utomlands medföra olägenheter

som inte har motsvarighet beträffande utmätningsförfarandet. Full

överensstämmelse mellan de båda lagrummen vinnes således inte. Lagrådet

är av den uppfattningen att i denna del nu gällande regler bör bibehållas

i avvaktan på att pågående översyn av utsökningsrätten slutföres.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

231

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

5 december 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) delgivningslag,

2) lag om ändring i rättegångsbalken,

3) lag om ändring i ärvdabalken,

4) lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulv anför hållande i fråga om

fast egendom,

5) lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

6) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

7) lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare

att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,

8) lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred,

9) lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

10) lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norrland

och Dalarna,

11) lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske,

12) lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

13) lag om ändring i vattenlagen (1918: 523),

14) lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled,

15) lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende på handel

om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

16) lag om ändring i lagen (1895:64) om handelsbolag och enkla bolag,

17) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225),

18) lag om ändring i ut sökning slag en (1877: 31 s. 1),

19) lag om ändring i lag sökning slag en (1946: 808),

20) lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare,

s. 232 Kontrollera mot PDF

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

21) lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nija rättegångsbalken,

22) lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående

domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in.,

23) lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av nya fastighetsböcker

för landet,

24) lag om ändring i gruvlagen (1938: 314),

25) lag om ändring i uranlagen (1960: 679),

26) lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

27) lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237),

28) lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

29) lag om ändring i lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar,

30) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

31) lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp,

32) lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister,

33) lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97),

34) lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäkringsdomstol,

35) lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla,

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Lagrådet anser att en så långt möjligt exakt precisering av delgivningslagens

tillämpningsområde är önskvärd med hänsyn till att det här är fråga

om en lagreglering med starka formella inslag. Delgivningslagen bör därför

enligt lagrådet göras tillämplig endast på de fall när det i speciallagstiftning

förekommer uttrycklig föreskrift om delgivning. En lösning i enlighet

med lagrådets förslag synes ägnad att underlätta för både myndigheter och

enskilda att avgöra om ett överbringande skall ske genom delgivning eller

om det kan ske på annat sätt. En sådan precisering som lagrådet föreslår

skapar också större klarhet när det gäller att bestämma verkningarna av ett

förfarande som syftar till delgivning. Jag kan därför ansluta mig till lagrådets

förslag. Som lagrådet har framhållit nödvändiggör en sådan precisering

av lagens tillämpningsområde att frågan om delgivning av kallelser,

förelägganden och andra underrättelser görs till föremål för särskild reglering

med avseende på sådan speciallagstiftning som kommer att äga fortsatt

giltighet. Bestämmelsen bör utformas enligt lagrådets förslag och placeras i

övergångsbestämmelserna.

De ändringar i delgivningslagen som lagrådet har föreslagit i övrigt är

av redaktionell och teknisk natur. Jag kan godta ändringsförslagen.

Utsökningsrätten är föremål för allmän översyn. Det är inte förenat med

några betydande olägenheter att avvakta resultatet av denna översyn, innan

man tar ställning till frågan om behovet av att ändra delgivningsbestämmelserna

i 193 § UL. Jag kan därför godta lagrådets förslag att denna paragraf

t. v. behålls oförändrad.

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

233

Utöver vad jag nu anfört bör göras vissa redaktionella jämkningar.

.Tåg hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att

antaga

dels de av lagrådet granskade förslagen med vidtagna ändringar,

dels de vid statsrådsprotokollet den 17 oktober 1969 fogade förslagen till

1. lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623),

2. lag om ändring i förordningen (1959:551) angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän försäkring,

3. lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.,

4. lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 2

Lagförslag

Förslag till delgivningslag, 4

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, 9

Förslag till lag om ändring i ärvdabalken, 11

Förslag till lag om ändring i lagen (1925: 221) om bulvanförhållande

i fråga om fast egendom, 12

Förslag till lag om ändring i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom, 13

Förslag till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder, 15

Förslag till lag om ändring i lagen (1925: 334) om rätt i vissa fall

för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet

område, 16

Förslag till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 17

Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 166) om häradsallmänningar,

19

Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna, 19

Förslag till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske, 20

Förslag till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiskevårdsområden,

21

Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 22

Förslag till lag om ändring i lagen (1919: 426) om flottning i allmän

flottled, 24

Förslag till lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1) i avseende

på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, 25

Förslag till lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag och

enkla bolag, 26

Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 26

Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1), 28

Förslag till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808), 30

Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestäm
ser

om unga lagöverträdare, 30

Förslag till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande av nya

rättegångsbalken, 31

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser

angående domstolarna och rättegången vid krig eller

krigsfara m. m., 32

Förslag till lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande av

nya fastighetsböcker för landet, 33

Förslag till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), 33

Förslag till lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 37

Förslag till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag, 38

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1970

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237), 38

Förslag till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

41

Förslag till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar,

41

Förslag till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård, 42

Förslag till lag om ändring i lagen (1956: 2) om socialhjälp, 43

Förslag till lag om ändring i lagen (1936: 56) om socialregister, 44

Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 45

Förslag till lag om ändring i lagen (1961:"262) om försäkringsdomstol,

46

Förslag till lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla, 47

Förslag till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956: 623), 48

Förslag till lag om ändring i förordningen (1959:551) angående

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om allmän

försäkring, 50

Förslag till lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd

av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m., 50

Förslag till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:

198). " " 51

Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 oktober 1969 52

1. Inledning 52

2. Gällande ordning 54

2.1 RB:s delgivningsbestämmelser i huvuddrag 54

2.2 Delgivningskungörelsen 55

2.3 Delgivningsbestämmelser för taxeringsförfarandet 55

2.4 Delgivningscirkuläret m. m. 55

2.5 Bestämmelser om delgivning på annat sätt än genom handlingens

överlämnande 56

3. Tidigare reform strävanden 58

4. De principiella ställningstagandena i departementspromemorian

och huvuddragen av promemorieförslagen 59

4.1 Allmänna synpunkter 59

4.2 De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem

emellan 61

4.3 Kungörelse- eller anslagsdelgivning 65

4.4 Övriga frågor 66

5. Remissinstansernas allmänna uttalanden 68

5.1 Allmänna synpunkter 68

5.2 De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem

emellan 71

5.3 Kungörelse- eller anslagsdelgivning 75

5.4 Övriga frågor 78

6. Informationsutredningens förslag och remissyttranden över det 84

6.1 Utredningsförslaget 84

av utredningsbetänkandet 87

6.2 Justitiedepartementets promemoria till remissbehandlingen

6.3 Remissyttranden 87

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

7. Departementschefen 92

7.1 Allmänna synpunkter 92

7.2 De skilda delgivningsförfarandena och reglerna för valet dem

emellan 95

7.3 Kungörelse-eller anslagsdelgivning 104

7.4 Övriga frågor 113

8. Upprättade lagförslag 115

9. Lagförslagen 117

9.1 Förslaget till delgivningslag 117

Allmänna bestämmelser 117

1 § 117

2 § 120

3 § 123

4 § 124

5 § 125

6 § 125

Vem som skall sökas för delgivning 129

7 § 129

8 § 131

9 § 132

10 § 134

11 § 136

Delgivning genom att handlingen lämnas till annan än den sökte 139

12 och 13 §§ 139

14 § 141

Kungörelsedelgivning m. m. 142

15 § 142

16 § 144

17 § 146

När delgivning skall anses ha skett i vissa fall1 2 146

18 § (19)2 146

Övriga bestämmelser 150

19 § (18)2 150

20 § (19)2 151

21 § (20)2 152

22 § (21)2 154

23 § (22)2 154

24 § (23)2 155

25 § (24)2 157

26 § (25)2 158

1 Rubriken utgår i det vid propositionen fogade förslaget till delgivningslag.

2 Inom parentes anges paragrafens nummer i det vid propositionen fogade förslaget till

delgivningslag.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1970

Övergångsbestämmelser 159

9.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken, 160

9.3 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken, 163

9.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1925:221) om bul
vanförhållande

i fråga om fast egendom, 164

9.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1907: 26 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom, ‘ 164

9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

255

9.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1925:334) om rätt i

vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, '' 165

9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1933: 269) om ägofred, 165

9.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 166) om härads
allmänningar,

100

9.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 167) om allmän
ningsskogar

i Norrland och Dalarna, 166

9.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till

fiske, 107

9.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1960: 130) om fiske
vårdsområden,

167

9.13 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen (1918: 523), 167

9.14 Förslaget till lag om ändring i lagen"(1919: 426) om flott
ning

i allmän flottled, 168

9.15 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1845: 50 s. 1)

i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva, 168

9.16 Förslaget till lag om ändring i lagen (1895: 64) om handelsbolag

och enkla bolag, 169

9.17 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 169

9.18 Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen (1877:31

s. D, 170

9.19 Förslaget till lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808), 172

9.20 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda

bestämmelser om unga lagöverträdare, 172

9.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946: 804) om införande

av nya rättegångsbalken, 172

9.22 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda

bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m„ 173

9.23 Förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 169) om uppläggande

av nya fastighetsböcker för landet, '' 173

9.24 Förslaget till lag om ändring i gruvlagen (1938: 314), 173

9.25 Förslaget till lag om ändring i uranlagen (1960: 679), 175

9.26 Förslaget till lag om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag,

175

9.27 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen (1948: 237), 175

9.28 Förslaget till lag om ändring i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,

176

9.29 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951: 308) om ekonomiskaföreningar,

176

s. 238 Kontrollera mot PDF

238 Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1970

9.30 Förslaget till lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykter
hetsvård,

177

9.31 Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:2) om socialhjälp,

178

9.32 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:56) om socialregister,

178

9.33 Förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen (1960: 97), 178

9.34 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961: 262) om försäk
ringsdomstol,

179

9.35 Förslaget till lag om vissa anslag på kommuns anslagstavla, 179

9.36 Förslaget till lag om ändring i taxeringsförordningen (1956:

623), 179

9.37 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 551) an
gående

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen

om allmän försäkring, 180

9.38 Förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 552) an
gående

uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring

m. m., 181

9.39 Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen

(1967:198). 181

10. Hemställan 181

Bilagor

1. Lagförslag 183

2. Nuvarande lydelse av 33 kap. rättegångsbalken 203

3. Departementspromemorians förslag till delgivningslag och

till delgivningskungörelse 208

Utdrag av lagrådets protokoll den 28 november 1969 218

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 december 1969. 231

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 690648

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr H år 1970

1

Nr 14

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

upplösning av Gotlands läns landstingskommun, m. m.;

given Stockholms slott den 9 januari 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun,

2) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

3) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231),

4) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i skollagen (1962: 319),

6) lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521),

7) lag om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser,

8) lag om ändring i förordningen (1934: 320) angående grunder för

förvaltningen av viss kronoegendom.

GUSTAF ADOLF

Svante Lundkvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

Kommunerna i Gotlands län har nyligen hemställt om sammanläggning

den 1 januari 1971 till en kommun. De har vidare — tillsammans med

landstingskommunen -—- hemställt att den primärkommunala och den

landstingskommunala förvaltningen i länet samtidigt förs samman.

I propositionen föreslås nu att Kungl. Maj :t genom en särskild lag ges

befogenhet att förordna att Gotlands läns landstingskommun skall upplösas,

när primärkommunerna i länet läggs samman till en kommun.

Vidare föreslås i propositionen bl. a. vissa författningsändringar som en

konsekvens av upplösningen av landstingskommunen.

Den föreslagna lagen om upplösning av Gotlands läns landstingskommun

avses träda i kraft snarast möjligt. Lagstiftningen i övrigt föreslås träda

i kraft den 1 januari 1971.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

1) Förslag

till

Lag

om upplösning av Gotlands läns landstingskommun

Härigenom förordnas som följer.

I samband med beslut om sammanläggning av kommunerna i Gotlands

län till en kommun kan Konungen förordna, att Gotlands läns landstingskommun

skall upplösas, när beslutet träder i kraft. Konungen får meddela

särskilda bestämmelser om sammanläggningsdelegerade för kommunen enligt

den nya indelningen och de övriga föreskrifter som behövs till följd

av upplösningen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

3

2) Förslag

till

Lag

om ändring i landstingslagen (1954:319)

Härigenom förordnas i fråga om landstingslagen (1954:319),

dels att 2 § 1 mom. skall upphöra att gälla,

dels att 1 § och 2 § 2 och 3 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

Varje län utgör en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags

ikraftträdande flera landstingskommuner

finnas inom ett län eller kommun

icke tillhör landstingskommun,

skall därvid förbliva, såvitt icke annorlunda

bestämmes i enlighet med

vad i 2 § sägs.

För Stockholms---särskilda

(Föreslagen lydelse)

§•*

Varje län utom Gotlands län utgör

en landstingskommun.

Där vid tiden för denna lags

ikraftträdande kommun icke tillhör

landstingskommun, skall därvid förbliva,

såvitt icke annorlunda bestämmes

i enlighet med vad i 2 § sägs.

bestämmelser.

2 §.

2 m o m. Kommun, som icke tillhör

landstingskommun, äger inträda

i sådan kommun, såvida samstämmande

beslut därom fattats av kommunen

och landstingskommunen.

Då synnerliga skäl äro därtill, må

ock Konungen besluta om kommuns

inträde i landstingskommun.

3 m o m. Skola landstingskommuner

förenas eller skall kommun in
-

2 mom.1 2 Annan kommun, som

icke tillhör landstingskommun, än

Gotlands kommun äger inträda i

landstingskommun, såvida samstämmande

beslut därom fattats av kommunen

och landstingskommunen.

Då synnerliga skäl äro därtill, må

ock Konungen besluta om sådan

kommuns inträde i landstingskommun.

3 m o m.2 Skall kommun inträda

i landstingskommun, bestämmer Ko
-

1 Senaste lydelse 1969: 214 och 217, jfr prop. 1969:63, KU 49, rskr 407.

2 Senaste lydelse jfr prop. 1969: 63, KU 49, rskr 407.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

(Nuvarande lydelse)

träda i landstingskommun, bestämmer

Konungen tiden för föreningen

eller inträdet och meddelar övriga

i ärendet erforderliga föreskrifter.

(Föreslagen lydelse)

nungen tiden för inträdet och meddelar

övriga i ärendet erforderliga

föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr lb år 1970

5

3) Förslag

till

Lag

om ändring i smittskyddslagen (1968:231)

Härigenom förordnas, att 14, 22 och 25 §§ smittskyddslagen (1968: 231)

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

14

Underlåter någon —------

Om länsstyrelsens — —- —---

Vad i denna paragraf föreskrives

om länsstyrelse skall i stad som ej

tillhör landstingskommun gälla hälsovårdsnämnd,

när fråga är om inställelse

hos läkare för undersökning

eller behandling.

(Föreslagen lydelse)

§•

anmaning skett,

förordnar annorlunda.

Vad i denna paragraf föreskrives

om länsstyrelse skall i kommun som

ej tillhör landstingskommun gälla

hälsovårdsnämnd, när fråga är om

inställelse hos läkare för undersökning

eller behandling. Vad som sagts

nu gäller dock ej Gotlands kommun.

22

Beträffande stad som ej tillhör

landstingskommun skall vad i denna

lag eller med stöd därav meddelade

föreskrifter sägs om landstingskommun

gälla staden och vad

som sägs om länsläkare gälla förste

stadsläkaren, allt i den mån ej annat

föreskrives.

Socialstyrelsen kan-----

Tjänsteläkare och------

§•

Beträffande kommun som ej tillhör

landstingskommun skall vad i

denna lag eller med stöd därav meddelade

föreskrifter sägs om landstingskommun

gälla kommunen och,

utom i fråga om Gotlands kommun,

vad som sägs om länsläkare gälla

förste stadsläkaren, allt i den mån

ej annat föreskrives.

— fullgöra dessa.

- meddelade föreskrifter.

25 §.

Polismyndighet skall — — —- — ----skall ske,

på begäran av länsstyrelse, på begäran av länsstyrelse,

länsläkare eller, i stad som ej till- länsläkare eller, i annan kommun

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

hör landstingskommun, av hälso- som ej tillhör landstingskommun än

vårdsnämnd för verkställande av be- Gotlands kommun, av hälsovårds
-

slut enligt 14 eller 15 §,

nämnd för verkställande av beslut

enligt 14 eller 15 §,

på begäran av länsläkare--

-----från denna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

7

4) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 6 och 9 §§ lagen (1954: 579) om nykterhetsvård

skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6 §.‘

Om i---—--till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare I kommun med mer än en stadsskall

vad sålunda stadgats gälla förs- läkare skall vad sålunda stadgats

gälla förste stadsläkaren.

9 §.*

--- länsstyrelsen, samt

två ledamöter, utsedda av landstinget;

dock skall i Gotlands län

kommunfullmäktige i Gotlands

kommun utse två ledamöter samt i

annat län, som omfattar en kommun,

vilken icke deltager i landsting,

landstinget utse en ledamot och kommunfullmäktige

i den kommunen en

te stadsläkaren.

Länsnykterhetsnämnden skall--

två ledamöter, utsedda av landstinget

; dock skall i län, som omfattar

två landsting, vartdera landstinget

utse en ledamot samt i län, som omfattar

en kommun, vilken icke deltager

i landsting, landstinget utse

en ledamot och kommunfullmäktige

i den kommunen en ledamot.

ledamot.

För varje---— — — en suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland -—- — — motsvarande tillämpning.

Ledamöter och suppleanter utses för ----den avgångne.

Närmare bestämmelser — --av Konungen.

Angående bestridandet —--särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna

tillämpas dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och

suppleanter i länsnykterhetsnämnd för tid efter utgången av år 1970. Löpande

tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnd

upphör vid utgången av år 1970.

1 Senaste lydelse 1963:339.

2 Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr li år 1970

5) Förslag

till

Lag

om ändring i skollagen (1962: 319)

Härigenom förordnas, att 22 § skollagen (1962:319) skall ha nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse)

22

Länsskolnämnd utgöres av nio ledamöter,

som äro bosatta inom länet

och som utses för tre år, räknade

från och med den 1 januari året efter

det, då allmänna val av landstingsmän

och kommunfullmäktige

ägt rum. Av ledamöterna utses två

av Konungen, varav en bland företrädare

för arbetsgivare och en

bland företrädare för arbetstagare

inom länet, samt en av skolöverstyrelsen,

en av länsstyrelsen och

fem av landstinget. Finnas inom

länet två landstingskommuner, utser

vartdera landstinget två ledamöter

och landstingen i samråd en ledamot.

Omfattar länet kommun, som

icke tillhör landstingskommun, utses

tre ledamöter av landstinget och två

ledamöter av kommunfullmäktige.

(Föreslagen lydelse)

§•*

Länsskolnämnd utgöres av nio ledamöter,

som äro bosatta inom länet

och som utses för tre år, räknade

från och med den 1 januari året

efter det, då allmänna val av landstingsmän

och kommunfullmäktige

ägt rum. Av ledamöterna utses

två av Konungen, varav en bland företrädare

för arbetsgivare och en

bland företrädare för arbetstagare

inom länet, samt en av skolöverstyrelsen,

en av länsstyrelsen och fem

av landstinget. I Gotlands län utses

fem ledamöter av kommunfullmäktige

i Gotlands kommun. Omfattar

annat län kommun, som icke tillhör

landstingskommun, utses tre ledamöter

av landstinget och två ledamöter

av kommunfullmäktige.

De ledamöter,----angivna villkor.

För varje----- ---eu suppleant.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna

1 Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970 9

tillämpas dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och

suppleanter i länsskolnämnd för tid efter utgången av år 1970. Löpande

tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i länsskolnämnd upphör

vid utgången av år 1970.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr U

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

6) Förslag

till

Lag

om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521)

Härigenom förordnas, att 74 § rusdrycksförsäljningsförordningen (1954.

521) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

74 §.i

Den i 13 § angivna rådgivande

nämnden skall bestå av två av läns
-

Den i 13 § angivna rådgivande

nämnden skall bestå av två av länsstyrelsen

utsedda ledamöter, den ene

tillika ordförande, två av landstinget

valda ledamöter och en ledamot

som utses av länsnykterhetsnämnden.

I Stockholms län utser dessutom

nykterhetsnämnden i Stockholm

en ledamot. Finnes inom ett

län mer än ett landsting eller finnes

där kommun som icke deltager i

landsting, utser varje landsting så

ock kommun som nu sagts vardera

två ledamöter.

styrelsen utsedda ledamöter, den ene

tillika ordförande, två av landstinget

valda ledamöter och en ledamot

som utses av länsnykterhetsnämnden.

Kommun som icke deltager i

landsting utser två ledamöter. I

Stockholms län utser dessutom nykterhetsnämnden

i Stockholm en ledamot.

För varje-----— eu suppleant.

Ledamöter och suppleanter utses bland---rådgivande nämnd.

Ledamöter och suppleanter utses för---den avgångne.

Ledamot och---av kontrollstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tilllämpas

dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter

i rådgivande nämnd för tid efter utgången av år 1970. Löpande

tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i rådgivande nämnd upphör

vid utgången av år 1970.

i Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr U är 1970

11

7) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen (1960: 267) angående

skogsvårdsstyrelser skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

3

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju

ledamöter. Tre av dem utses av

Kungl. Maj :t för en tid av tre år,

räknad från och med den 1 januari

året efter det, då allmänna val av

landstingsmän ägt rum. Kungl. Maj :t

förordnar en av dessa ledamöter att

vara ordförande samt utser suppleant

för en var av dem. Tre ledamöter

jämte suppleanter utses av

landstinget eller, om inom styrelsens

verksamhetsområde finnas fler än

ett landsting, av dessa gemensamt

för samma tid som de av Kungl.

Maj :t utsedda ledamöterna. Såsom

självskriven ledamot ingår länsjägmästaren

hos skogsvårdsstyrelsen.

Styrelsen utser

(Föreslagen lydelse)

Skogsvårdsstyrelse utgöres av sju

ledamöter. Tre av dem utses av

Kungl. Maj :t för en tid av tre år,

räknad från och med den 1 januari

året efter det, då allmänna val av

landstingsmän ägt rum. Kungl Maj :t

förordnar en av dessa ledamöter att

vara ordförande samt utser suppleant

för en var av dem. Tre ledamöter

jämte suppleanter utses av

landstinget eller, i Gotlands län, av

kommunfullmäktige i Gotlands

kommun för samma tid som de av

Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna.

Såsom självskriven ledamot ingår

läns jägmästaren hos skogsvårdsstyrelsen.

--vice ordförande.

Avgår av Kungl. Maj :t eller landsting

utsedd ledamot eller suppleant,

skall ersättare för återstoden av perioden

förordnas av den som utsett

den avgångne.

Avgår av Kungl. Maj :t, landsting

eller kommunfullmäktige utsedd

ledamot eller suppleant, skall ersättare

för återstoden av perioden förordnas

av den som utsett den avgångne,

tjänsteman.

Landshövdingen i —--förordnad

1 Senaste lydelse jfr prop. 1969:129, KU 49, rskr 407.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Skogsvårdsstyrelse har--— nästfoljande räkenskapsår;

2. till skogsstyrelsen och vederbörande

landstingskommun avgiva berättelse

över förvaltningen under

näst föregående räkenskapsår; samt

3. enligt vad

2. till skogsstyrelsen och vederbörande

landstingskommun eller, såvitt

avser skogsvårdsstyrelsen i Gotlands

län, Gotlands kommun avgiva

berättelse över förvaltningen under

näst föregående räkenskapsår; samt

— och redovisningshandlingar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tilllämpas

dock redan dessförinnan i fråga om utseende av ledamöter och

suppleanter i skogsvårdsstyrelse för tid efter utgången av år 1970. Löpande

tjänstgöringstider för ledamöter och suppleanter i skogsvårdsstyrelse upphör

vid utgången av år 1970.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

13

8) Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av

viss kronoegendom

Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1934: 320) angående

grunder för förvaltningen av viss kronoegendom1,

dels att i 1, 5 och 7 §§, 8 § 2 mom., 9 § 1 och 4 mom., 10 § 1—3 och 5

mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 §, 13 § 2 och 3 mom., 14 § 1 och 2 mom., 15

och 17 §§, 23 § 1 mom., 24 §, 25 § 1 och 2 mom., 26 § 1 och 2 mom., 27,

29—36, 45 och 47 §§ ordet »domänstyrelsen» skall bytas ut mot »domänverket»,

dels att 8 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

8 :

1 m o m. Då utarrendering---

Sådan uppskattning verkställes efter

domänstyrelsens förordnande av

en nämnd, bestående av vederbörande

domänintendent såsom ordförande

samt två uppskattningsmän.

Dessa, jämte lika antal suppleanter,

utses länsvis för länet i dess helhet

eller visst av domänstyrelsen bestämt

område därav för en tid av

fyra år, den ene av landstinget och

den andre av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Uppskattningsmännen,

som böra vara allmänt

betrodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden

kunniga och med

I Senaste lydelse av

7 § 1944: 69

9 § 1 mom. 1946:110

9 § 4 mom. » »

10 § 1 mom. » »

10 § 5 mom. » »

II § 1 mom. 1966: 194

(Föreslagen lydelse)

■------bör upplåtas.

Sådan uppskattning verkställes efter

domänverkets förordnande av

en nämnd, bestående av vederbörande

domänintendent såsom ordförande

samt två uppskattningsmän.

Dessa, jämte lika antal suppleanter,

utses länsvis för länet i dess helhet

eller visst av domänverket bestämt

område därav för en tid av

tre år, den ene av landstinget eller,

i Gotlands län, av kommunfullmäktige

i Gotlands kommun och den

andre av hushållningssällskapets

förvaltningsutskott. Uppskattningsmännen,

som böra vara allmänt be
31

§ 1944:69

33 § * *

34 § » *

45 § * *

47 § * »

11 § 2 mom. 1964: 35

12 § 1944: 69

13 § 2 mom. 1944: 69

13 § 3 mom. » »

17 § 1944:69

25 § 1 mom. 1944: 69

opaginerad Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

ortens förhållanden väl förtrogna

personer, skola vara valbara till

nämndemansbefattningfsamticke hava

uppnått sextiofem års ålder. Stanna

nämndens ledamöter i olika meningar,

gälle vad de flesta säga. Har

var sin särskilda mening, gälle ordförandens.

Utarrenderas jordbruksegendom

ånyo, innan fem år förflutit från

förra upplåtelsen, skall arrendeuppskattning,

som i samband därmed

ägde rum, lända till efterrättelse

jämväl vid den nya utarrenderingen,

såvida icke domänstyrelsen på

grund av särskilda omständigheter

finner ny uppskattning böra företagas.

trodda samt i lantbruks- och affärsförhållanden

kunniga och med ortens

förhållanden väl förtrogna personer,

skola vara valbara till nämndemansbefattning

samt icke hava

uppnått sextiofem års ålder. Stanna

nämndens ledamöter i olika meningar,

gälle vad de flesta säga. Har var

sin särskilda mening, gälle ordförandens.

Utarrenderas jordbruksegendom

ånyo, innan fem år förflutit från

förra upplåtelsen, skall arrendeuppskattning,

som i samband därmed

ägde rum, lända till efterrättelse

jämväl vid den nya utarrenderingen,

såvida icke domänverket på grund

av särskilda omständigheter finner

ny uppskattning böra företagas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna tilllämpas

dock redan dessförinnan i fråga om utseende av uppskattningsmän

och suppleanter för tid efter utgången av år 1970. Löpande tjänstgöringstider

för uppskattningsmän och suppleanter upphör vid utgången av år

1970.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr li år 1970

15

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 januari

1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Moberg, Bengtsson, Löfberg,

Lidbom.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Lundkvist, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om den kommunala

förvaltningen på Gotland, m. m., och anför.

Inledning

Enligt 1 § landstingslagen (1954:319) (LL) utgör varje län en landstingskommun.

I de fall där det den 1 januari 1955, då LL trädde i kraft,

fanns flera landstingskommuner i ett län — vilket var fallet i Kalmar lan

— eller vid samma tidpunkt stad inte tillhörde landstingskommun skall

förhållandet dock bestå, om inte annat beslutas.

Länsstyrelsen i Gotlands län begärde i skrivelse den 11 juni 1965 till

Kungl. Maj :t utredning om bl. a. sammanförande av den landstingskommunal

och den primärkommunala förvaltningen i Gotlands län. I

skrivelse den 3 februari 1967 till Kungl. Maj :t hemställde Gotlands läns

landstings förvaltningsutskott om särlagstiftning som skulle göra det möjligt

för landstingskommunen att överta vissa primärkommunala uppgifter.

Med anledning av förvaltningsutskottets framställning utarbetades inom

kommunikationsdepartementet en promemoria (Stencil K 1967:2) över

frågan om överförande av primärkommunala uppgifter till landstingskommunen.

Sedan promemorian remissbehandlats, varvid de flesta remissinstanserna

avstyrkte ett sådant överförande, fann Kungl. Maj :t i beslut den 12 maj

1967 förvaltningsutskottets framställning inte föranleda någon ytterligare

åtgärd.

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t tillkallades den 28 juni 1968 en

sakkunnig och en expert1 för att utreda frågor rörande den kommunala

förvaltningen på Gotland.

1 Hovrättsrådet Erik Borglund, sakkunnig, och rådmannen Svante Boman, expert.

opaginerad Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

Den sakkunnige har i november 1968 avlämnat betänkandet Förfatb

ningsfrågor vid sammanläggning av primärkommunerna och landstingskommunen

på Gotland (Stencil K 1968:15). I betänkandet föreslås dels

sådan ändring i 1 § LL att Gotlands län kommer att stå utanför den landstingskommunal

indelningen, dels lagstiftning om delegerade vid sammanläggning

av primärkommunerna och landstingskommunen på Gotland. I

betankandet föreslås också författningsändringar beträffande vissa icke

kommunala organ som delvis utses av landsting.

Remissyttranden över betänkandet har avgetts av kammarkollegiet, socialstyrelsen,

statens vägverk, kontrollstyrelsen, skolöverstyrelsen, domänverket,

lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Gotlands län, kommunalrättskommittén,

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet.

Länsstyrelsen har dessutom avlämnat yttranden från tretton av de fjorton

kommunerna på Gotland, från samarbetsnämnden för Gotlands kommuner

och från chefen för Gotlands militärkommando.

I en promemoria som upprättats inom kommunikationsdepartementet i

januari 1969 behandlas vissa statsbidragsfrågor vid ändrad primärkommunal

och landstingskommunal indelning på Gotland (Stencil K 1969: 3). Promemorian

har efter remissbehandling överlämnats till finansdepartementet

för handläggning.

Kommunerna i Gotlands län har i november 1969 hos kammarkollegiet

ansökt om sammanläggning till en kommun. Kommunerna och landstingskommunen

har i november och december 1969 i skrivelser till Kungl. Maj :t

hemställt om sådana författningsändringar och övriga åtgärder som behövs

för sammanförande av den landstingskommunala och den primärkommunala

förvaltningen i länet. Det förutsätts att den blivande primärkommunen

ställs utanför den landstingskommunala indelningen och tillförs de uppgifter

som ankommer på den nuvarande landstingskommunen och som

framdeles kan komma att läggas på landstingskommun.

Kungl. Maj :t har den 30 december 1969 beslutat om förening av Kalmar

lans norra landstingskommun och Kalmar läns södra landstingskommun

till en landstingskommun.

Jag anhåller att nu få anmäla frågan om författningsändringar med anledning

av dels den indelningsändring på Gotland varom framställning

gjorts, dels den beslutade ändringen i den landstingskommunala indelningen

i Kalmar län.

Den nuvarande kommunala indelningen i Gotlands län

I enlighet med huvudregeln i 1 § LL utgör Gotlands län en landstingskommun.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970 17

I lanet finns en stad (Visby), en köping (Slite) och tolv landskommuner

. e 1952 års kommunindelningsreform fanns 92 kommuner i länet. Den

1 januari 1969 var folkmängden i länet 54 031. Länet har det lägsta tätbebyggelsetalet

av alla län i landet. Endast 46,6 % av befolkningen bodde

enligt 1965 års folkräkning i tätorter.

Verksamhetsområdet för Gotlands läns landstingskommun motsvarar i

allt väsentligt andra landstingskommuners. Hälso- och sjukvården bedrivs

i huvudsak dels som sluten sjukvård på tre sjukhus och tre sjukhem,

dels som öppen läkarvård i åtta provinsialläkardistrikt.

Enligt gällande planer för länens indelning i kommuner (SFS 1964: 162)

skall samtliga kommuner i Gotlands län läggas samman till en kommun.

För att främja samverkan mellan kommunerna i Gotlands kommunblock

tillsattes den 1 januari 1965 en samarbetsnämnd. Denna uppdrog i

februari 1967 åt Svenska kommunförbundet att verkställa en utredning

som skulle ligga till grund för ett beslut om sammanläggning av kommunerna.

Utredningsarbetet redovisades i augusti samma år.

Landstingets förvaltningsutskott och samarbetsnämnden har uppdragit

åt Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet att gemensamt

utarbeta förslag till den särskilda förvaltningsorganisation som behövs

för att den blivande primärkommunen skall kunna överta landstingskommunens

uppgifter.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om ändring i den primärkommunala indelningen

ges i lagen (1919:293) om ändring i kommunal och ecklesiastik indelning

(KIL). I lagen finns bestämmelser om förutsättningar för indelningsändring,

om fördelning av tillgångar och skulder och ekonomisk reglering i övrigt

mellan kommunerna i samband med ändring i kommunal indelning, om utövande

av den kommunala beslutanderätten under tiden mellan förordnande

om indelningsändring och ikraftträdandet samt om förfarandet i indelningsärende

m. m.

Enligt 2 § KIL forordnar Kungl. Maj :t om ändring i kommunindelningen.

Beslut om ändring i kommunindelning träder i kraft vid årsskifte och

skall meddelas senast åtta månader före ikraftträdandet, dvs. före utgången

av april året före ikraftträdandet (12 § KIL).

Nybildning av kommun föreligger bl. a. när två eller flera hela landskommuner

läggs samman till en kommun. Alla kommuner som ingår i sammanläggningen

upplöses. Läggs stad eller köping samman med en eller flera

landskommuner har detta hittills inte betecknats som nybildning. I stället

har staden eller köpingen ansetts bestå och utvidgas med de övriga kommunernas

område, medan dessa senare kommuner har upplösts.

Genom ändringar i kommunallagstiftningen som 1969 års riksdag be
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

slutat om och som skall träda i kraft den 1 januari 1971 eller, i fråga om

kommunallagen (1957:50) för Stockholm, den 15 oktober 1970 mönstras

nuvarande beteckningar på de borgerliga primärkommunerna — landskommun,

köping och stad —• ut ur kommunallagarna och ersätts med den

enhetliga beteckningen kommun (prop. 1969:63, KU 44, 45 och 49, rskr

405—407). En konsekvens av reformen blir att den sammanläggningsform

kan användas som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall

finnes vara den lämpligaste oavsett vilken beteckning de kommuner som

berörs av ändringen haft (prop. 1969: 63 s. 59).

Vid nybildning måste den nya kommunen få ett namn. Beslut i namnfrågan

meddelas i indelningsärendet.

Beslut om indelningsändring brukar meddelas vid sådan tid att det träder

i kraft vid årsskifte efter allmänna val. Nya fullmäktige i nybildad

eller i vidgad kommun utses vid det allmänna fullmäktigvalet eller, om

ikraftträdandet sker vid årsskifte efter allmänt riksdagsval och nyval skall

ske, vid särskilt kommunalval som hålls samtidigt med riksdagsvalet.

Under tiden mellan förordnandet om primärkommunal indelningsändring

och ändringens ikraftträdande utövas enligt 13 § KIL den kommunala

beslutanderätten enligt den nya indelningen. I fråga om angelägenhet som

avser kommunerna enligt den äldre indelningen skall dock denna indelning

följas tills den nya indelningen träder i kraft. Beslut som rör bara de

gamla kommunerna fattas alltså fram till indelningsändringens ikraftträdande

fortfarande av dessa, medan beslut som rör kommunen enligt den

nya indelningen fattas av denna.

Genom ändring år 1965 i KIL och tillkomsten av lagen (1965:596) om

kommunala sammanläggningsdelegerade (prop. 1965: 151, KU 41, rskr 389)

tillskapades ett särskilt organ — kommunala sammanläggningsdelegerade

— som företräder kommunen enligt den nya indelningen under tiden mellan

förordnandet om indelningsändring och ändringens ikraftträdande.

Dessförinnan fanns inget organ som företrädde nybildad kommun efter

beslutet om indelningsändringen. Så snart nya fullmäktige utsetts för den

nya kommunen inträdde dock dessa i sina funktioner och företrädde således

den nya kommunen. Vidgad kommun företräddes av de gamla fullmäktige

i staden eller köpingen fram till nyvalet, då de nyvalda omedelbart

inträdde i sina funktioner. Sammanläggningsdelegerade utses för nybildad

kommun och, efter Kungl. Maj :ts prövning, i allmänhet också för vidgad

kommun (19 § KIL).

Den princip för fördelningen av beslutanderätten som anges i 13 § KIL

är avgörande för vilka befogenheter soni tillkommer det organ som företräder

kommunen enligt den äldre indelningen, nämligen de gamla fullmäktige,

och det organ som företräder kommunen enligt den nya indelningen,

nämligen sammanläggningsdelegerade om sådana har utsetts. Av

betydelse för frågan om befogenhetsfördelningen är vidare 23 § KIL som

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

nnehaller en särskild besvärsbestämmelse för sådana fall som nu är i fråga.

Enligt lagrummet kan beslut som har fattats av företrädare för kommuner

en iSf ?..!!dre mdelningen ^ipas genom besvär om beslutet stri
skälieen

fÖr indelning«ändringen eller avser ärende som

kaligen bor avgöras av kommunen enligt den nya indelningen.

Reglerna om kommunala sammanläggningsdelegerade innebär i huvudskall

FÖreskriver Kun§L beslutanderätten i kommun

.all utövas av sammanläggningsdelegerade, skall Kungl. Maj :t fastställa

antalet delegerade och suppleanter för varje kommun som berörs av indelnmgsandringen.

År kommunerna ense om antalet delegerade och suppleanter

och innebar detta att minst en delegerad och en suppleant skall utses

för varje kommun, skall antalet fastställas i enlighet härmed (1 § lagen

om kommunala sammanläggningsdelegerade). Delegerade och suppleanter

or varje kommun utses av kommunens fullmäktige. Valbar är den som

ar fullmäktig i kommunen (2 §). Lagen innehåller vidare bestämmelser om

sammanlaggningsdelegerades sammanträden, som i allt väsentligt motsvarar

bestämmelserna i kommunallagen (1953:753) (KL) om fullmäktiges

samman traden. För beredning och verkställighet av delegerades beslut skall

essa utse arbetsutskott. För sådana uppgifter kan sammanläggningsdelegerade

dessutom utse en eller flera kommittéer eller anlita nämnd eller beredning

i kommun som berörs av indelningsändringen (14 §). Enligt 19 §

skall de kommuner som berörs av indelningsändringen tillhandahålla medel

for delegerades verksamhet med fördelning i förhållande till kommunernas

skatteunderlag. KL:s bestämmelser om besvär äger motsvarande

i lampmng pa talan mot beslut av delegerade eller något av dess beredande

eller verkställande organ. Talan får föras inte bara som enligt KL av kommunmedlem

utan också av kommun som berörs av indelningsändringen

(21 §). ö ö

Bestämmelser om den reglering av de berörda kommunernas ekonomiska

mellanhavanden som måste ske vid primärkommunala indelningsändringar

ges i 4 9 §§ KIL. Enligt dessa bestämmelser och praxis i anslutning där
till

regleras förhållandena på det sättet att Kungl Maj :t i samband med beslutet

om indelningsändringen fastställer en ekonomisk uppgörelse som redovisas

i sina huvuddrag i ärendet.

Lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade innehåller inte några

bestämmelser om revision. De åtgärder som har företagits av fullmäktige

i kommun kan inte bli föremål för revision (62 och 63 §§ KL). Detsamma

är forhållandet med sammanläggningsdelegerades åtgärder. I prop. 1965:

151 med förslag till bl. a. lag om kommunala sammanläggningsdelegerade

anförde föredraganden (s. 46) att några särskilda bestämmelser om revision

inte syntes nödvändiga. I den mån sammanläggningsdelegerade anförtror

förvaltning eller verkställighet åt styrelsen eller annan nämnd i kommun

som berörs av indelningsändring omfattas ju sådant uppdrag av den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

vanliga kommunala revisionen. Enligt vad föredraganden anförde bör också

delegerades egna berednings- och verkställighetsorgan omfattas av denna

revision.

Bestämmelser om ändring i den landstingskommunala indelningen

ges i LL. Enligt 2 § 1 mom. får Kungl. Maj :t förordna om förening

av landstingskommunerna i ett län till en landstingskommun, när omständigheterna

föranleder till det. Bestämmelsen avser Kalmar län. Under vissa

förutsättningar kan vidare stad som inte tillhör landstingskommun inträda i

sådan kommun (2 § 2 mom.). När landstingskommuner skall förenas eller

stad skall inträda i landstingskommun, bestämmer Kungl. Maj :t tiden för

föreningen eller inträdet. Kungl. Maj :t meddelar också övriga i ärendet

erforderliga föreskrifter (2 § 3 mom.). Härutöver finns i LL inte några regler

för sådana indelningsändringar. Varken i LL eller i annan författning

finns bestämmelser om utträde ur landstingskommun eller om sådan

kommuns upplösning på annat sätt än genom förening med annan landstingskommun.

Enligt förarbetena till 2 § 3 mom. LL (prop. 1954: 119 s. 59) bör KIL:s

bestämmelser om reglering av de ekonomiska mellanhavandena tillämpas

analogivis vid förening av landstingskommuner och vid stads inträde i

landstingskommun.

I beslutet den 30 december 1969 om förening av landstingskommunerna

i Kalmar län till en landstingskommun har Kungl. Maj :t meddelat

föreskrifter bl. a. om beslutande organ för den nya landstingskommunen.

Föreskrifterna ansluter nära till bestämmelserna i lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade.

Vad som föreskrivs om landstingskommun i författningar angående specialreglerad

landstingskommunal förvaltning äger motsvarande

tillämpning på stad som inte tillhör landstingskommun.

Riksdagen har, som redan sagts, beslutat om införande av en enhetlig kommunbeteckning

den 1 januari 1971. Enligt det därvid av riksdagen antagna

förslaget till lag med anledning av införande av enhetlig kommunbeteckning,

m. m. som skall träda i kraft samtidigt skall föreskrift i lag eller

annan författning om stad i stället avse kommun, som består av område

vilket vid utgången av år 1970 utgjorde stad (prop. 1969:63, KU 49, rskr

407). Om inte Kungl. Maj :t förordnar annat i ärende om ändring i kommunindelningen,

skall detsamma gälla kommun i vilken sådant område ingår.

Utredningsmannen

Utredningsmannen utgår från att primärkommunerna i Gotlands län

skall läggas samman till en kommun.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 14 år 1970

Beträffande formen för den primärkommunala sammanläggningen anför

utredningsmannen att det från saklig synpunkt finns starka skäl att låta

indelningsändringen få formen av nybildning. I avbidan på genomförande

av författningsändringar som utjämnar skillnaderna mellan stad och landskommun

anser emellertid utredningsmannen att indelningsändringen bör

ske i form av en vidgning av Visby stad. I fråga om den blivande kommunens

namn anför utredningsmannen att det förefaller mest praktiskt att

tills vidare använda beteckningen »Visby stad». När en enhetlig kommunbeteckning

genomförts kan det bestämmas att kommunen i stället skall få

namnet »Gotlands kommun».

Vid en sammanläggning av alla primärkommunerna i länet skulle det

enligt utredningsmannen innebära fördelar både i fråga om överblick och

samordning och när det gäller att utnyttja organisatoriska och ekonomiska

resurser om landstingskommunen upplöses och den blivande kommunen får

stå utanför den landstingskommunal indelningen och således får överta

de landstingskommunal uppgifterna.

Bestämmelserna i KL avser både kommuner i allmänhet och städer som

inte tillhör landstingskommun. Utredningsmannen påpekar att det bara i

fråga om den fria lånerätten finns särskilda bestämmelser för sådana

städer (58 §). Någon ändring av bestämmelserna i KL behövs enligt utredningsmannen

inte med anledning av landstingskommunens upplösning.

Utredningsmannen har gjort en genomgång av de författningar som rör

specialreglerad landstingskommunal förvaltning. Han har därvid funnit att

vad som föreskrivs om stad som inte tillhör landstingskommun bör gälla

den landstingsfria kommun som genom indelningsändringen bildas på Gotland.

Några särskilda föreskrifter härom anser utredningsmannen inte erforderliga.

I några avseenden diskuterar utredningsmannen dock en annan

ordning än den som föreskrivs för landstingsfri stad. Utredningsmannens

överväganden i dessa avseenden redovisas i specialmotiveringen.

I samband med indelningsändringen behövs enligt vad utredningsmannen

anför föreskrifter i olika avseenden. Förtroendeuppdragen i de nuvarande

kommunerna och landstingskommunen måste bringas att upphöra i

den mån mandattiderna sträcker sig över tidpunkten för indelningsändringens

ikraftträdande, de ekonomiska mellanhavandena måste regleras osv. Utredningsmannen

föreslår att föreskrifter i sådana frågor meddelas i Kungl.

Maj :ts beslut i indelningsärendet.

Utredningsmannen erinrar om att det i KIL och lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade finns bestämmelser som reglerar vilket oi gan

som skall utöva beslutanderätten för kommunen enligt den nya indelningen

under tiden från beslutet om indelningsändring till ikraftträdandet.

I nu förevarande fall kompliceras situationen av att landstingskommunen

skall upplösas och för sådana fall finns inga motsvarande bestämmelser.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

mifn A + f.eIler ™igade kommunen blir en landstingsfri primärkommun.

Ansvaret for de uppgifter som förut ankommit på landstingskommunen

kommer fr. o. m. den 1 januari 1971 att vila på primärkommunens

organ. Pnmarkommunen kommer att överta landstingskommunens tillgångar

och skulder. Någon invecklad ekonomisk uppgörelse kommer enligt

utredningsmannen inte att behövas. Det skulle därför kunna hävdas att det

organ som under övergångstiden skall företräda den nybildade eller vidgade

ommunen, sammanläggningsdelegerade, inte behöver innehålla några representanter

för landstingskommunen.

.... U*redninSsmannen anför att ett sådant synsätt dock innebär betydande

förenklingar. Landstingskommunens förtroendemän har ett ansvar för att

de uppgifter som ankommer på landstingskommunen kontinuerligt och på

lang sikt blir losta på bästa sätt. Om landstingskommunen blir representerad

i sammanläggningsdelegerade. blir förutsättningarna för en god kontinuitet

och en smidig övergång bättre. Det kan visserligen antas att landstingskommunal

erfarenhet och sakkunskap inte skulle behöva saknas,

aven om samtliga delegerade utses av primärkommunerna. Uppdragen skule

emellertid bli präglade av anknytningen till resp. primärkommun. Sammanlaggnmgsdelegerades

verksamhet kommer att bli omfattande. För de

minsta kommunerna med deras ofta små ekonomiska resurser kan det

darfor vara av betydelse att landstingskommunen får företrädare i delegerade

och således får bära en del av kostnaderna för delegerades verksamhet.

Landstingskommunens administrativa organisation måste föras över till den

nya kommunen. Det bör, anför utredningsmannen, ske under medverkan av

företrädare för landstingskommunen.

Utredningsmannen föreslår därför att landstinget får bli representerat

i sammanläggningsdelegerade. Det föreslås att 60 delegerade väljs av primärkommunernas

fullmäktige och 10—15 av landstinget.

Enligt utredningsmannens mening bör bestämmelser om delegerade vid

sammanläggning av kommunerna på Gotland inte lämpligen meddelas i

form av föreskrifter av Kungl. Maj :t i beslutet om indelningsändring. Bestämmelserna

bör i stället ges i en särskild lag om sammanläggningsdelegerade.

Den särskilda lagen behöver enligt utredningsmannen bara innehålla ett

fåtal bestämmelser. I den mån särskilda regler inte behövs kan bestäm
-

melserna i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade göras tillämpliga.

Enligt utredningsmannen bör det därvid föreskrivas att vad som sägs

i denna lag om kommun skall avse också landstingskommunen.

Utredningsmannen föreslår en bestämmelse om att sammanläggningsdelegerade

skall utses samt att Kungl. Maj :t skall fastställa antalet delegerade

och suppleanter. Om kommunerna är ense om antalet delegerade och

suppleanter för varje kommun och detta innebär att minst en delegerad och

en suppleant skall utses för varje kommun, skall enligt förslaget antalet

fastställas i enlighet härmed.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr ti år 1970

Vidare föreslår utredningsmannen en föreskrift om att sammanläggningsdelegerade

skall utöva den nya kommunens beslutanderätt till dess indelningsändringen

träder i kraft. Däremot behövs enligt utredningsmannen

inte någon bestämmelse som reglerar kompetensfördelningen mellan de nuvarande

primärkommunerna och landstingskommunen å ena sidan samt

den nya kommunen å andra sidan. Någon besvärsbestämmelse motsvarande

23 § KIL anser han inte heller vara nödvändig. I fråga om de primärkommunala

uppgifterna blir 13 och 23 §§ KIL tillämpliga och beträffande

de landstingskommunala uppgifterna behöver man inte räkna med någon

kompetenskonflikt som skulle göra en särskild bestämmelse nödvändig.

Inte heller i fråga om delegerades sammanträden och arbetsformer behövs,

anför utredningsmannen, några särskilda bestämmelser. Om det i samband

med en hänvisning till bestämmelserna i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade

föreskrivs att vad som där sägs om kommun skall avse

också landstingskommunen, kommer bl. a. följande att gälla. Landstinget

väljer sina delegerade bland landstingsmännen (2 § lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade). Delegerades kungörelser skall anslås

på landstingskommunens anslagstavla (4, 7, 11 och 17 §§). Ordföranden

eller vice ordföranden i förvaltningsutskottet och landstingskommunens

andra nämnder får rätt att i samma mån som motsvarande förtroendemän

hos primärkommunerna vara närvarande vid delegerades sammanträden

(9 §). Landstingskommunens nämnder och beredningar kan användas som

beredningsorgan (14 §). Landstingskommunen får rätt att föra talan mot

delegerades beslut (21 §).

Utredningsmannen anser, som redan sagts, att landstingskommunen bör

delta i kostnaderna för delegerades verksamhet. Han föreslår att det i den

särskilda lagen föreskrivs att kostnaderna skall fördelas mellan primärkommunerna

å ena sidan och landstingskommunen å andra sidan efter

förhållandet mellan primärkommunernas genomsnittliga utdebitering för

år 1970 och landstingskommunens utdebitering för samma år. Mellan primärkommunerna

bör fördelningen ske enligt 19 § lagen om kommunala

sammanläggningsdelegerade.

En avsevärd del av sammanläggningsdelegerades förvaltning kan enligt

vad utredningsmannen anför väntas falla på särskilda organ som delegerade

utser. Utredningsmannen föreslår att det i den särskilda lagen om sammanläggningsdelegerade

föreskrivs att delegerade skall utse minst tre revisorer

för att granska sådan förvaltning. Förvaltning som delegerade anförtror

organ hos primärkommun eller hos landstingskommunen bör däremot granskas

av primärkommunens resp. landstingskommunens ordinarie revisorer.

Remissyttrandena

Utredningsmannens förslag har i sina huvuddrag lämnats utan erinran

av remissinstanserna. Landstinget, samarbetsnämndcn och elva kommuner

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

framhåller att de vid sin i huvudsak positiva bedömning av författningsförslagen

utgår från att Gotland skall förbli ett län och att regionala uppgifter,

som i framtiden kan komma att läggas på landstingskommunerna, för Gotlands

del läggs på den nya primärkommunen. Två kommuner tillstyrker

utredningsmannens förslag i dess helhet.

Beträffande den primärkommunala sammanläggningen anför

kammarkollegiet att, om en enhetlig kommunbeteckning införs, anledning

saknas att låta sammanläggningen få formen av en vidgning av Visby stad

Primärkommunerna bör i så fall i stället kunna läggas samman till en ny

kommun. Kommunalråttskommittén framhåller att det i betänkandet använda

arbetsnamnet »Visby stad» för den nya kommunbildningen inte behöver

användas, om en enhetlig kommunbeteckning införs.

Länsstyrelsen anför att, även om den primärkommunala indelningsändringen

får karaktären av en vidgning av Visby stad, den nya kommunens

namn med hänsyn till historiskt-kulturella skäl, befolkningens önskemål

och olägenheterna av ett framtida namnbyte bör vara Gotland. Liknande

synpunkter anförs av samarbetsnämnden och elva kommuner. Kammarkollegiet

anser att frågan om namnet på den nya kommunen bör prövas förutsättningslöst

även om sammanläggningen skulle få formen av en vidgning av

Visby stad.

Inte heller utredningsmannens förslag i fråga om sammanförandet av

den primärkommunala och den landstingskommunal förvaltningen

i Gotlands län föranleder någon principiell gensaga från remissinstanserna.

Länsstyrelsen, landstinget och samarbetsnämnden anser att landstingskommunen

bör vara representerad i sammanläggningsdeleger

a d e och föreslår att landstinget får utse tio delegerade. Länsstyrelsen ansluter

sig vidare till utredningsmannens förslag om en särskild lag om sammanläggningsdelegerade.

Kammarkollegiet anser i likhet med utredningsmannen att några särskilda

bestämmelser, som reglerar kompetensfördelningen mellan den nuvarande

landstingskommunen och den nya primärkommunen, inte behövs.

Det får enligt kollegiet anses ligga i sakens natur att 13 § KIL skall tillämpas

analogt. Kommunalråttskommittén framhåller, att förslaget till lag om

sammanläggningsdelegerade inte har några uttryckliga replipunkter i 13

och 23 §§ KIL. Det i förslaget använda uttrycket »den nya kommunens beslutanderätt»

avser uppenbarligen att täcka både uttrycket »beslutanderätten

enligt den nya indelningen» i 13 och 19 §§ KIL och den nya primärkommunens

landstingskommunala kompetens, allt med den i 13 § andra

stycket KIL angivna kompetensavgränsningen mot kommun enligt den

äldre indelningen. Detta skulle kunna göras tydligare genom ett tillägg till

lagen. Bättre synes dock vara att i motiven till paragrafen klarlägga denna

innebörd. Kommittén ansluter sig också till utredningsmannens ståndpunkt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj. ts proposition nr lb år 1970

att någon särskild besvärsmöjlighet i analogi med den som ges i 23 § KIL inte

behövs i fråga om beslut av landstingskommunen.

Departementschefen

Enligt gällande planer för länens indelning i kommuner utgör kommunerna

i Gotlands län ett kommunblock. Efter en sammanläggning av kommunerna

inom blocket till en kommun skulle primärkommunens område

komma att stämma överens med landstingskommunens. Man skulle alltså

få två parallellt verkande beslutande kommunala organ och två parallellt

verkande kommunala förvaltningsorganisationer. En fortsatt uppdelning

på en primärkommunal och en landstingskommunal förvaltning skulle

otvivelaktigt utgöra ett allvarligt hinder för en god planering. Också från

ekonomisk synpunkt skulle en sådan uppdelning framstå som olämplig.

Med hänsyn till det anförda tillkallades en sakkunnig för utredning av

bl. a. de författningsändringar som skulle behövas för överförande av

den landstingskommunal förvaltningen på den blivande enda primärkommunen

på Gotland.

Kommunerna har nu ansökt om sammanläggning till en kommun den 1

januari 1971. Samtidigt har kommunerna och landstingskommunen hemställt

att den landstingskommunala och den primärkommunala förvaltningen

i länet förs samman och att den blivande primärkommunen ställs

utanför den landstingskommunala indelningen. Denna hemställan överensstämmer

med utredningsmannens förslag mot vilket inga erinringar

anförts under remissbehandlingen.

Också enligt min uppfattning bör en sådan samordning av den landstingskommunala

och den primärkommunala förvaltningen, som kommunerna

och landstingskommunen hemställt om, nu komma till stånd. Landstingskommunen

bör således upplösas.

LL får anses uttömmande reglera Kungl. Maj :ts befogenhet att förordna

om ändring i den landstingskommunala indelningen. Någon befogenhet att

förordna om upplösning av Gotlands läns landstingskommun inryms inte

i LL. Skall ett sådant förordnande kunna meddelas behövs därför ett bemyndigande

i lag för Kungl. Maj :t. Ett sådant bemyndigande bör lämpligen

ges i en särskild lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun.

Ges ett sådant bemyndigande avser jag att i ärendet om kommunsammanläggning

föreslå att landstingskommunen upplöses samtidigt med sammanläggningen.

En upplösning av landstingskommunen på Gotland får vissa konsekvenser

för bl. a. skatteutjämningsbidragen. Detta har belysts i en särskild, inom

kommunikationsdepartementet upprättad promemoria. Det synes rimligt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

att summan av bidragen från staten efter en sammanläggning av primärkommunerna

inte blir lägre om landstingskommunen upplöses än det belopp

som sammanlagt skulle ha utgått om landstingskommunen i ett sådant

läge hade funnits kvar. Chefen för finansdepartementet kommer att i annat

sammanhang anmäla frågan om åtgärder för att undvika en sådan konsekvens.

En upplösning av Gotlands läns landstingskommun liksom den förening

av landstingskommunerna i Kalmar län som Kungl. Maj :t beslutat om den

30 december 1969 motiverar vissa ändringar i LL:s bestämmelser angående

den landstingskommunala indelningen. Till dessa ändringar återkommer

jag i specialmotiveringen.

Som utredningsmannen funnit behövs inga ändringar i KL med anledning

av upplösningen av Gotlands läns landstingskommun.

Vad som föreskrivs om landstingskommun i författningar om specialreglerad

landstingskommunal förvaltning äger motsvarande tillämpning

på stad som inte tillhör landstingskommun. När en enhetlig kommunbeteckning

införts den 1 januari 1971 kommer föreskrift i lag eller annan

författning om stad att i stället avse bl. a. kommun i vilken ingår område

som vid utgången av år 1970 utgjorde stad, om inte Kungl. Maj :t förordnar

annat i ärende om ändring i kommunindelningen. Föreskrift om stad som

inte tillhör landstingskommun kommer därför, sedan landstingskommunen

upplösts, att avse även den kommun som skall bildas på Gotland. Som utredningsmannen

utan gensaga från remissinstanserna anfört saknas i allmänhet

anledning att låta andra bestämmelser än de som gäller för andra

landstingsfria kommuner gälla för den nya kommunen på Gotland. I ett

par avseenden är dock särbestämmelser befogade. Jag återkommer till denna

fråga i specialmotiveringen.

I sådana särbestämmelser liksom i vissa andra särskilda bestämmelser

som behövs och som likaledes skall behandlas i specialmotiveringen är det

nödvändigt att namnet på den kommun som skall bildas anges. Namnfrågan

skall avgöras i ärendet om ändring i kommunindelningen. Enighet

föreligger bland remissinstanserna om att namnet på kommunen bör vara

Gotlands kommun. Jag avser att i indelningsärendet förorda detta namn

och det bör därför kunna användas i de nu ifrågavarande bestämmelserna.

Kommunsammanläggningen och landstingskommunens upplösning utgör

anledning att se över den statliga länsförvaltningen i Gotlands län. En

sådan översyn innefattas i en inom civildepartementet pågående beredning

av vissa frågor som rör den statliga länsförvaltningen i hela landet. Avsikten

är att en proposition med principförslag till vissa ändringar i länsförvaltningens

organisation, avsedda att genomföras den 1 juli 1971, skall föreläggas

riksdagen under våren 1970.

Så snart förordandet om indelningsändringen meddelats fattas beslut på

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

den nya kommunens vägnar eller, som det uttrycks i 13 § KIL, skall den

kommunala beslutanderätten utövas enligt den nya indelningen. I fråga om

angelägenhet som avser kommunerna enligt den äldre indelningen beslutas

dock enligt denna.

I förevarande fall kan under tiden mellan förordnandet om indelningsändringen

och ikraftträdandet beslutanderätten enligt den äldre indelningen

ankomma inte bara på de nuvarande primärkommunerna utan också på

landstingskommunen. En sådan situation är inte förutsedd i 13 § KIL. Utredningsmannen

anser emellertid att det inte behövs någon särskild bestämmelse

som reglerar kompetensfördelningen mellan landstingskommunen

och den nya kommunen. Kammarkollegiet är av samma mening och

tillägger att det får anses ligga i sakens natur att 13 § KIL kan tillämpas

analogt. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Utan särskild föreskrift

kommer alltså att gälla att beslutanderätten, även i landstingskommunala

frågor, utövas enligt den nya indelningen redan från förordnandet om indelningsändringen.

I fråga om angelägenhet som avser den nuvarande landstingskommunen

utövas beslutanderätten dock av denna till dess indelningsändringen

träder i kraft.

I indelningsärendet skall förordnas att sammanläggningsdelegerade skall

utses för att företräda kommunen enligt den nya indelningen under tiden

mellan beslutet om indelningsändringen och ikraftträdandet. Sammanläggningsdelegerade

utses av de kommuner som berörs av indelningsändringen.

Utredningsmannen och remissinstanserna är ense om att i detta fall landstinget

bör få utse några av delegerade. Jag delar denna uppfattning.

En förutsättning för att landstinget skall kunna utse sammanläggningsdelegerade

är att särskilda bestämmelser ges som avviker från vad lagen om

kommunala sammanläggningsdelegerade föreskriver om val av delegerade.

Av det som anförts i det föregående om fördelningen av den landstingskommunala

beslutanderätten följer att någon särskild bestämmelse om att

sammanläggningsdelegerade företräder den nya kommunen i fråga om de

landstingskommunala uppgifterna inte behövs. I vissa andra avseenden,

t. ex. i fråga om kostnaderna för delegerades verksamhet, kan däremot, som

utredningsmannen utan gensaga från remissinstanserna anfört, behövas

föreskrifter som skiljer sig från reglerna i lagen om kommunala sammanläggningsdelegerade.

De särskilda bestämmelser om sammanläggningsdelegerade som sålunda

behövs bör lämpligen ges av Kungl. Maj :t i beslutet om indelningsändringen.

Befogenhet att meddela sådana bestämmelser bör tilläggas Kungl. Maj :t

i den lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun som jag förordat

i det föregående. Under förutsättning att Kungl. Maj :t får sådan befogenhet

avser jag att i indelningsärendet förorda bestämmelser om sammanläggningsdelegerade

i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmannen

föreslagit.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj.ts proposition nr lb år 1970

Specialmotivering

Landstingslagen

Upplösningen av Gotlands läns landstingskommun föranleder ändring i

bestämmelsen i 1 § första stycket LL att varje län utgör en landstingskommun.

Uttryckligt undantag från denna bestämmelse bör göras för Gotlands

län.

Vidare föranleder upplösningen viss justering av bestämmelserna i 2 § 2

mom. LL om rätt för kommun att inträda i landstingskommun, vilka bestämmelser

inte kan avse Gotlands kommun.

Med anledning av föreningen av de två landstingskommunerna i Kalmar

län bör bestämmelserna i 1 § andra stycket samt i 2 § 1 och 3 mom. LL om

det fall att det i ett län finns flera landstingskommuner utgå.

Sjukvård, länsläkarväsendet m. m.

Nuvarande ordning. För öppen läkarvård utanför sjukhus indelas

landstingskommun enligt 4 § sjukvårdslagen (1962:242) i lälcardistrikt.

Detsamma gäller stad som inte tillhör landstingskommun (1 §

2 mom.). I landstingskommunalt läkardistrikt skall enligt 15 § finnas

minst en provinsialläkare. Motsvarande läkare i stad som inte tillhör landstingskommun

är stadsdistriktsläkare. Den 1 juli 1968 övertog landstingen

huvudmannaskapet för tjänsteläkarna i alla städer som då tillhörde landstingskommun

(prop. 1968: 1, bil. 7 s. 171). Den tidigare stadsdistrilctsläkarorganisationen

i Visby ändrades till följd därav till en provinsialläkarorganisation.

Varje län utgör enligt 11 § instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendet

ett länsläkardistrikt. Stad som inte tillhör landstingskommun ingår

dock inte i länsläkardistrikt. Enligt 17 § fullgörs länsläkaruppgifterna i sådan

stad av förste stadsläkare. Länsläkarna har att biträda länsstyrelserna

i ärenden som kräver medicinsk sakkunskap (8 §).

Länsläkarna har också vissa uppgifter enligt smittskyddslagen (1968:

231). För stad som inte tillhör landstingskommun skall motsvarande uppgifter

ankomma på förste stadsläkare om annat inte föreskrivs (22 §).

Vissa uppgifter enligt lagen som beträffande landstingskommun ligger

hos länsstyrelsen omhänderhas i stad som inte tillhör landstingskommun

av hälsovårdsnämnden (14 §).

Enligt 14 § hälsovårdsstadgan (1958:663) skall det i stad med mer än

40 000 invånare finnas en stadsläkare (s. k. omgivningshygieniker) som

skall biträda hälsovårdsnämnden bl. a. vid tillsynen över den allmänna

hälsovården. Bestämmelsen gäller både stad som tillhör och stad som inte

tillhör landstingskommun. Också i annan kommun med minst 15 000

invånare bör stadsläkare eller motsvarande läkare finnas om det behövs.

Utredningsmannen. Att landstingskommunen i Gotlands län

upplöses och den nya primärkommunen således kommer att bli landstings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

29

fri får enligt utredningsmannen till följd att provinsialläkarna måste ersättas

med stadsdistriktsläkare. Om nuvarande ordning skall kunna behållas,

måste 15 § sjukvårdslagen ändras. Utredningsmannen anser att en

sådan författningsändring inte är motiverad.

Utredningsmannen anför att länsstyrelsen för sina uppgifter för allmän

hälsovård behöver tillgång till en statlig läkare. De städer som f. n. inte tillhör

landstingskommun och som således inte heller ingår i länsläkardistrikt

har en storlek och en struktur som motiverar en särskild organisation.

Den landstingsfria kommunen på Gotland kommer att få en helt annan

karaktär. Att det i städer med mer än 40 000 invånare skall finnas stadsläkare

beror på de större tätorternas särskilda problem i fråga om omgivningshygien.

Någon tätort som kan ge särskilda problem i det avseendet

finns inte på Gotland. Utredningsmannen föreslår därför att det i länsläkarinstruktionen

föreskrivs att den nya kommunen skall tillhöra länsläkardistrikt

och att kommunen genom ändring i 14 § hälsovårdsstadgan befrias

från skyldighet att ha stadsläkare.

Remissyttrandena. Socialstyrelsen framhåller att stadsdistriktsläkartjänster

efter den 1 juli 1968 finns kvar endast i Stockholm, Göteborg

och Malmö. I övriga städer har sådana tjänster ersatts med provinsialläkartj

änster. Vidare befinner sig den öppna läkarvården f. n. i en uppgifts- och

organisationsmässig omvandlingsprocess, som kommer att få långtgående

återverkningar på tjänsteläkarkårens åligganden och ställning. Därför bör

enligt styrelsens mening provinsialläkarorganisationen behållas på Gotland

tills vidare. Också kammarkollegiet anser att sådan ändring i sjukvårdslagen

bör göras att provinsialläkarorganisationen kan behållas på

Gotland. Det är över huvud taget olägligt med täta ändringar mellan olika

regelsystem och beträffande Gotland skulle ändringen dessutom ske av

rent formella skäl. Vidare blir den nya kommunen på Gotland av helt

annan karaktär än de kommuner av storstadstyp, där stadsdistriktsläkare

f. n. finns.

Enligt socialstyrelsens mening blir arbetsuppgifterna för länsläkaren

eller, alternativt, förste stadsläkaren på Gotland, med hänsyn till de speciella

förhållandena där, övervägande uppgifter enligt länsläkarinstruktionen

under det att övriga uppgifter blir av relativt begränsad omfattning.

Länsläkartjänsten i Gotlands län bör därför vara kvar. Styrelsen har betydande

intresse av att inom länet ha tillgång till en regional statlig representant.

Vidare behöver länsstyrelsen ha tillgång till en statlig läkare

för sina uppgifter inom allmän hälsovård m. m. Länsstyrelsen, landstinget,

samarbetsnämnden och elva kommuner förordar också att länsläkarorganisationen

i länet behålls.

Socialstyrelsen anför vidare att det om en tjänst som förste stadsläkare

inrättas inte finns anledning att inrätta en tjänst som stadsläkare enligt 14 §

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr H år 1970

hälsovårdsstadgan. De tre städer som har förste stadsläkare har inte någon

särskild omgivningshygieniker. Inrättas inte någon tjänst som förste stadsläkare

bör länsläkaren kunna ge hälsovårdsnämnden sådant biträde som

avses i 14 § hälsovårdsstadgan. Kammarkollegiet föreslår att Kungl. Maj :t

i beslutet om sammanläggning av kommunerna i Gotlands län förordnar

att bestämmelsen om skyldighet för stad med mer än 40 000 invånare att

ha särskild stadsläkare inte skall gälla den nya kommunen.

Departementschefen. I likhet med remissinstanserna anser jag

att provinsialläkarorganisationen på Gotland bör behållas även om den nya

kommunen inte kommer att tillhöra landstingskommun. Att kommunen

inte kommer att tillhöra landstingskommun motiverar inte heller att Gotlands

län förlorar länsläkarorganisationen En enhällig remissopinion har

också uttalat sig för att länsläkarorganisationen behålls. Efter samråd med

chefen för socialdepartementet förordar jag att provinsialläkarorganisationen

på Gotland behålls. De ändringar som med hänsyn härtill behövs i

sjukvårdslagen kommer att anmälas av chefen för socialdepartementet i annat

sammanghang. Om länsläkarorganisationen skall behållas måste länsläkarinstruktionen

ändras. Det ankommer på Kungl. Maj :t. Att länsläkarorganisationen

behålls föranleder också ändring i 22 § smittskyddslagen.

I samråd med chefen för socialdepartementet förordar jag vidare att 14

och 25 §§ smittskyddslagen ändras så att de uppgifter som i stad som inte

tillhör landstingskommun fullgörs av hälsovårdsnämnd i stället för av

länsstyrelsen kommer att, såvitt avser Gotlands län, fortfarande ankomma

på länsstyrelsen. Införandet av en enhetlig kommunbeteckning föranleder

vissa redaktionella ändringar i smittskyddslagen.

I frågan huruvida den nya kommunen i Gotlands län bör undantas från

skyldigheten enligt 14 § hälsovårdsstadgan att ha särskild stadsläkare kan

som kammarkollegiet framhåller Kungl. Maj :t besluta i indelningsärendet.

Vissa icke kommunala länsorgan m. m.

Landstingskommun och stad som inte tillhör landstingskommun utser

enligt flera författningar ledamöter och suppleanter i icke kommunala länsorgan.

I några av dessa författningar finns särskilda bestämmelser för det

fall att ett län omfattar mer än en landstingskommun. Dessa bestämmelser

bör upphävas med anledning av beslutet om förening av landstingskommunerna

i Kalmar län.

Bestämmelserna om hur många ledamöter resp. suppleanter som skall

utses av stad som inte tillhör landstingskommun förutsätter att det i samma

län finns en landstingskommun som också är valmyndighet. Om landstingskommunen

i Gotlands län upplöses kommer länet att, som enda län i

landet, sakna landstingskommun. Ifrågavarande bestämmelser bör med hänsyn

härtill ändras så att primärkommunen i det avseende som nu är i fråga

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr U år 1970

blir jämställd med landstingskommun i län där alla primärkommuner tillhör

landstingskommun.

I samråd med cheferna för vederbörande departement förordar jag att

bestämmelserna om val av ledamöter och suppleanter i länsnykterhetsnämnd,

länsskolnämnd, rådgivande nämnd enligt rusdrycksförsäljningsförordningen

(1954:521), skogsvårdsstyrelse och uppskattningsnämnd enligt

förordningen (1934:320) angående grunder för förvaltningen av viss

kronoegendom ändras i enlighet med vad jag nu har anfört. De ändringar

som jag förordat nu med anledning av upplösningen av Gotlands läns landstingskommun

avses inte föregripa de ställningstaganden som i det sammanhang

jag förut omnämnt kan komina att ske i fråga om den statliga

länsförvaltningen på ifrågavarande områden för tiden fr. o. m. den 1 juli

1971.

Riksdagen har nyligen beslutat om ändring av mandattiderna för ledamöter

och suppleanter i ett flertal icke kommunala organ från fyra resp. två

år till tre år (jfr prop. 1969: 129, KU 49, rskr 407). De nya bestämmelserna

träder i kraft den 1 januari 1971 men de skall tillämpas redan dessförinnan

i fråga om utseende av ledamöter och suppleanter för tid efter utgången

av år 1970. Motsvarande ändring bör nu göras i fråga om uppskattningsnämnd.

Upplösningen av landstingskommunen i Gotlands län kan också föranleda

ändring av bestämmelserna i taxeringsförordningen (1956: 623) om

utseende av ledamöter och suppleanter i fastighetsprövningsnämnd. I den

mån sådana ändringar behövs får de anmälas i annat sammanhang.

Sammanläggningen av kommunerna i Gotlands län utgör anledning att

se över bestämmelserna om vägnämnder och länsvägnämnder i lagen (1943:

431) om allmänna vägar samt vissa bestämmelser i lagen (1943:436) om

vägnämnder och länsvägnämnder. En sådan översyn bör emellertid inte

göras i detta sammanhang. Inom kommunikationsdepartementet förbereds

nämligen för närvarande en remiss till lagrådet med förslag till ny lagstiftning

om allmänna vägar. Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1

januari 1971.

Ikraftträdande

Den föreslagna lagen om upplösning av Gotlands läns landstingskommun

bör träda i kraft snarast möjligt. I övrigt bör den föreslagna lagstiftningen

träda i kraft den 1 januari 1971. De nya bestämmelserna bör dock

tillämpas redan före ikraftträdandet i fråga om utseende av ledamöter och

suppleanter i icke kommunala länsorgan för tid efter utgången av år 1970.

Jag utgår från att — under förutsättning av riksdagens bifall till förslagen

— beslut om upplösning av Gotlands läns landstingskommun den 1 januari

1971 kommer att meddelas samtidigt som författningarna utfärdas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 14 år 1970

Hemställan

I enlighet med det anförda har inom civildepartementet upprättats förslag

till

1) lag om upplösning av Gotlands läns landstingskommun,

2) lag om ändring i landstingslagen (1954: 319),

3) lag om ändring i smittskyddslagen (1968: 231),

4) lag om ändring i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i skollagen (1962: 319),

6) lag om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521),

7) lag om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser,

8) lag om ändring i förordningen (1934: 320) angående grunder för förvaltningen

av viss kronoegendom.

Samråd har skett med chefen för socialdepartementet i fråga om de under

3—4 upptagna förslagen, med chefen för finansdepartementet i fråga om

förslaget under 6, med chefen för utbildningsdepartementet i fråga om förslaget

under 5, med chefen för jordbruksdepartementet i fråga om förslaget

under 7 och med chefen för industridepartementet i fråga om förslaget under

8.

Jag hemställer att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen

att antaga förslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

914004

Doktrin (2)

  1. Rune Lavin, JO om förvaltningsförfarandet, FT 1999 nr 1–2 s. 27, på s. 38 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. JO om förvaltnirigsförfarandet, FT 1997 nr 3–4 s. 155, på s. 163 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 1LU 1970:17 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny delgivningslag m. m. s. 1 i texten

Rättsfall (5)

5 kopplingar.

  1. RÅ 1994 ref. 68 ur registret
  2. RH 2012:30 ur registret
  3. RH 2010:70 ur registret · dokumentnivå
  4. RH 1999:70 ur registret · dokumentnivå
  5. RH 1998:53 ur registret

Myndighetsavgöranden (5)

5 kopplingar.

  1. JO 2011-05-03 dnr 981-2010 i texten
  2. JK 2006-10-23 dnr 4919-05-22 i texten
  3. JK 2006-05-05 dnr 319-05-40 i texten
  4. JO 2003-06-27 dnr 325-2003 i texten
  5. JO 2000-11-14 dnr 1190-1999 i texten

Doktrin (4)

4 kopplingar.

  1. JT 2003/04 s. 522 s. 522 i texten · dokumentnivå
  2. FT 1999 s. 27 Rune Lavin, JO om förvaltningsförfarandet s. 38 i texten
  3. FT 1997 s. 155 JO om förvaltnirigsförfarandet s. 163 i texten
  4. JT 1996/97 s. 459 s. 460 i texten · dokumentnivå