Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, m. m

1970-04-17 · 123 sidor, varav 120 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 120 av 123 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:133, Med förslag till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

1

Nr 133

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

tvångsförvaltning av bostadsfastighet, m. m.; given

Stockholms slott den 17 april 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,

2) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

3) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder.

GUSTAF ADOLF

Lennart Geijer

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet.

Lagen skall ge möjlighet att gripa in mot sådana fastighetsägare

som mera systematiskt åsidosätter hyresgästernas och samhällets intresse

av en rimlig fastighetsskötsel.

Enligt den föreslagna lagen skall bostadsfastighet kunna ställas under

tvångsförvaltning när ägaren väsentligen försummar vården av fastigheten

eller underlåter att vidta uppenbart angelägna åtgärder för att bevara sundhet,

ordning och skick inom fastigheten samt det finns anledning anta att

rättelse inte kommer att ske. Beslut om tvångsförvaltning skall meddelas

av hyresnämnd på ansökan av hälsovårdsnämnd, länsstyrelse eller hyresgästorganisation.

Den som har utsetts till förvaltare skall uppbära hyror och andra intäkter

samt betala löpande kostnader för fastigheten. Han får också ombesörja

behovliga underhålls- och förbättringsarbeten. Om de löpande intäkterna

inte räcker till för att bekosta de arbeten som bör utföras på fastigheten, kan

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 133

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

hyresnämnden ge förvaltaren tillstånd att genomföra lämpliga åtgärder och

att belåna fastigheten för kostnaderna.

Beslut om tvångsförvaltning skall gälla för tre år. Hyresnämnden kan besluta

om förlängning med ett år i taget samt om upphörande i förtid. Beslutet

om förvaltning gäller även mot ny ägare av fastigheten.

Hyresnämndens beslut i frågor om tvångsförvaltning skall kunna överklagas

genom besvär till domstol.

I propositionen föreslås vidare att det genom ändring i expropriationslagen

införs möjlighet att expropriera bostadsfastighet vid föreliggande eller

befarad grov vanvård.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1970.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

3

1) Förslag

till

Lag

om tvångsförvaltning av bostadsfastighet

Härigenom förordnas som följer.

1§

Om ägare av fastighet, vilken innehåller bostadslägenhet som är uthyrd

av ägaren och ej utgör del av dennes egen bostad, väsentligen försummar

vården av fastigheten eller underlåter att vidtaga uppenbart angelägna åtgärder

för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten och det

finns anledning antaga att rättelse ej kommer att ske, kan hyresnämnden

ställa fastigheten under förvaltning enligt denna lag. Fastighet, som äges av

staten eller av kommun, kan ej ställas under förvaltning.

Bestämmelserna i denna lag om fastighet äger, i fall då bostadshus tillhör

innehavare av inskriven tomträtt, motsvarande tillämpning på tomträtten.

1 fråga om bostadshus som eljest tillhör annan än ägaren av marken gäller

lagen i tillämpliga delar. Såsom ägare av fastighet anses, när omständigheterna

föranleder det, annan som innehar fastigheten.

2§

Till förvaltare utser hyresnämnden bolag, förening eller inrättning, som

bedriver fastighetsförvaltning, eller annan som har erfarenhet av sådan förvaltning.

Vid val av förvaltare skall i skälig mån avseende fästas vid fastighetsägarens

önskemål.

Förvaltare kan under pågående förvaltning entledigas av hyresnämnden

när förhållandena föranleder det.

3§

Förvaltaren skall svara för tillfredsställande skötsel av fastigheten. Han

skall verka för att de olägenheter som föranlett förvaltningsbeslutet undanröjes

och att fastigheten genomgår sådana förbättringar och moderniseringar

som kan beräknas ge skäligt ekonomiskt utbyte. Även genom andra åtgärder

skall han vara verksam för att skälig avkastning erhålles.

Förvaltaren skall om möjligt bereda fastighetsägaren tillfälle att yttra sig

om förvaltningsåtgärd av vikt.

Om det är påkallat av särskilda skäl, får hyresnämnden meddela föreskrifter

för förvaltningen. Hyresnämnden kan även föreskriva att fastighetsägaren

skall lämna bidrag till förvaltningen för utrymmen som han själv

använder.

4 §

Förvaltaren uppbär hyror och andra löpande intäkter av fastigheten och

företräder även i övrigt ägaren i angelägenheter som rör fastigheten och

dess förvaltning.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Förvaltaren får ej överlåta fastigheten eller eljest förfoga över den så att

den helt eller delvis frånhändes ägaren. Utan ägarens medgivande får förvaltaren

ej låta inteckna fastigheten för fordran eller taga upp lån i vidare

mån än som följer av 6 § och ej heller låta företaga annan åtgärd beträffande

fordringsinteckning i fastigheten, om ej hyresnämnden lämnar sitt tillstånd.

5 §

Förvaltaren kan besluta att angelägenhet som saknar betydelse för ändamålet

med förvaltningen skall undantagas från denna.

Fastighetsägaren får medge inteckning i fastigheten för fordran, taga upp

lån mot säkerhet av inteckning i fastigheten eller företaga annan åtgärd

beträffande fordringsinteckning om förvaltaren samtycker till det. Vägras

samtycke kan hyresnämnden tillåta åtgärden, om denna ej försämrar förutsättningarna

för en tillfredsställande fastighetsförvaltning.

6 §

Bör på fastigheten verkställas arbeten för vilka fordras tillskott av andra

medel än sådana som inflyter vid den löpande förvaltningen eller eljest står

till förfogande, skall förvaltaren ombesörja utredning om lämpliga åtgärder,

kostnaderna för dem och möjligheterna att genom belåning av fastigheten

eller på annat sätt skaffa medel för åtgärderna. Redogörelse för utredningen

jämte förslag till åtgärder skall överlämnas till fastighetsägaren.

Vill fastighetsägaren ej medverka till de föreslagna åtgärderna, kan hyresnämnden

lämna förvaltaren tillstånd att företaga dem samt meddela de föreskrifter

som behövs. Nämnden kan därvid tillåta förvaltaren att till angivet

belopp taga upp lån för åtgärderna och vid behov medge inteckning i fastigheten.

7 §

Förvaltningen pågår under tre år från det beslutet om fastighetens ställande

under förvaltning trädde i kraft. Om särskilda skäl finns för fortsatt

förvaltning, beslutar hyresnämnden om förlängning med ett år i sänder.

Föreligger ej längre skäl för förvaltning, kan hyresnämnden besluta att

förvaltningen skall upphöra tidigare än som följer av första stycket.

8 §

Övergår fastigheten till ny ägare under pågående förvaltning, gäller beslutet

om förvaltning mot den nye ägaren. Denne inträder i förre ägarens rätt

till de medel som förvaltaren har om hand för fastigheten samt svarar för de

förbindelser som förvaltaren ingått.

9 §

Förvaltaren skall på lämpligt sätt underrätta hyresgästerna om att fastigheten

ställts under förvaltning och om vem som är förvaltare samt om beslut

att förvaltningen förlänges eller upphör. Han skall ofördröj ligen undersöka

fastighetens inteckningsförhållanden och underrätta kända inteckningshavare

om förvaltningen.

10 §

Medel som förvaltaren har om hand för fastigheten skall hållas skilda från

andra medel. De får ej tagas i mät.

Behållna medel, som ej behöver avsättas för förvaltningen, skall utbetalas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

till fastighetsägaren. Tvist om vad fastighetsägaren är berättigad att utfå

provas av hyresnämnden.

11 §

Förvaltaren skall för varje kalenderår inom en månad från årets utgång

!ami!a.s,krlfthS redovisning till fastighetsägaren för sin förvaltning. När han

rmiträder sitt uppdrag, skall redovisning för den gångna delen av kalenderaret

lamnas inom en månad från det uppdraget upphörde. Till redovisning

skall fogas berättelse med sammanfattande uppgifter om vidtagna och planerade

åtgärder samt om fastighetens skick. I fråga om arbeten som avses i

b § lamnas särskild berättelse inom en månad från det arbetena slutfördes.

Avskrift av handlingar som avses i första stycket sändes till hyresnämnden

och hälsovårdsnämnden.

Vill fastighetsägaren klandra redovisad förvaltning, skall han inom ett

år från det han mottog redovisningen instämma förvaltaren till domstol som

avses i 3 kap. 72 § första stycket första punkten lagen (1907: 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom.

12 §

Förvaltaren har rätt att erhålla skäligt arvode, som bestämmes av hyresnämnden

för varje kalenderår. Arvodet skall utgå ur avkastningen i den mån

ej hyresnämnden föreskriver att det skall betalas av fastighetsägaren personligen.

r

Om förvaltaren begär det, skall den kommun där fastigheten är belägen

forskottera arvode som enligt hyresnämndens beslut skall betalas av fastighetsägaren

personligen.

13 §

Fråga som enligt denna lag skall prövas av hyresnämnd upptages efter

ansökan av hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation av hyresgäster

eller förening som är ansluten till sådan riksorganisation och inom

vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Har beslut om förvaltning

meddelats, upptages fråga även på ansökan av förvaltaren eller fastighetsägaren.

Under pågående förvaltning kan hyresnämnden självmant upptaga

fråga till prövning.

14 §

Hyresnämnds beslut att ställa fastighet under förvaltning länder omedelbart

till efterrättelse. Hyresnämnden kan även i fråga om annat beslut enligt

denna lag förordna att det skall lända till efterrättelse genast. Domstol som

har att pröva besvär enligt 17 § kan förordna att beslut som nu angivits icke

vidare skall verkställas.

Föreligger synnerliga skäl till det, får hyresnämnden förordna om förvaltning

och utse förvaltare för tiden till dess slutligt beslut meddelas.

15 §

Beslut att fastighet skall ställas under förvaltning samt beslut om förlängning

eller upphörande av förvaltning sändes genast till inskrivningsdomaren

för anteckning i fastighetsboken eller tomträttsboken.

16 §

I fråga om förfarandet vid hyresnämnden finns bestämmelser i lagen

(1968: 349) om hyresnämnder.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

17 §

Mot hyresnämnds slutliga beslut i ärende enligt denna lag eller beslut

enligt 14 § andra stycket får talan föras genom besvär. Mot annat beslut av

nämnden får talan föras endast i samband med talan mot slutligt beslut.

Besvärstiden är såvitt gäller beslut varigenom nämnden av-visat ansökan

eller avskrivit ärende en vecka och i annat fall två veckor från det att klaganden

fick del av beslutet.

Talan föres hos domstol som avses i 3 kap. 72 § första stycket första punkten

lagen (1967: 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom. Besvären inges

till domstolen.

18 §

I besvärsmål skall part kallas att muntligen höras vid underrätten, om ej

sådant hörande saknar betydelse för utredningen. I övrigt äger i fråga om

handläggningen vid underrätten 52 kap. 2, 3 och 5—12 §§ rättegångsbalken

motsvarande tillämpning. Bestämmelse som avser hovrätt gäller därvid i stället

underrätten. Mot underrättens beslut i anledning av besvär över beslut,

varigenom hyresnämnd avvisat ansökan eller avskrivit ärende, får talan ej

föras.

Undanröjes hyresnämnds beslut om avvisning eller avskrivning återupptages

ärendet av nämnden.

19 §

Vinner fastighetsägaren besvärsmål, i vilket länsstyrelsen är motpart, kan

domstolen tillerkänna honom ersättning av statsverket för rättegångskostnad.

Om han vinner besvärsmål, i vilket hälsovårdsnämnden är motpart, kan

sådan ersättning tillerkännas honom att betalas av kommunen. I övrigt gäller

allmänna bestämmelser om rättegångskostnad i tillämpliga delar.

20 §

Tillsyn över förvaltning enligt denna lag utövas av hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

7

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1917:189) om expropriation

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1917: 189) om expropriation,

dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 114 §, och närmast före 114 §

en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §.*

Fastighet, som--------— •— för yrkesfisket;

18. för sådan----------nu nämnts; eller

19. för att vid föreliggande eller

befarad grov vanvård av byggnad,

som till väsentlig del genom uthyrning

användes för bostadsändamål,

försätta eller hålla byggnaden i tillfredsställande

skick.

Särskild rätt---- —- ----—---är sagt.

16. Särskilda bestämmleser om expropriation

vid vanvård av bostadsbebyggelse.

in §.

Ansökning om expropriationsrätt

för ändamål som avses i 1 § 19 skall

åtföljas av handlingar som visa vilka

åtgärder som vidtagits för att i annan

ordning tillgodose detta ändamål

och vilka åtgärder sökanden ämnar

vidtaga för att vinna syftet med

expropriationen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

1 Senaste lydelse 1964: 823.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1968: 349) om hyresnämnder,

dels att 1 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 12 a och 17 a §§, och närmast

före 12 a § en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Hyresnämnd som---—----- skiljenämnd i hyrestvist,

5. pröva frågor enligt lagen den

(nr ) om

tvångsförvaltning av bostadsfastighet.

Ärende upptages-----—---— är belägen.

Prövning av frågor rörande tvångsförvaltning
12

a §.

Ansökan i fråga som avses i 1 § 5

skall vara skriftlig samt innehålla

uppgift om den berörda fastigheten

och dess ägare samt sökandens yrkande

och grunderna för detta. Vad

som föreskrives i 5 § andra och tredje

styckena äger motsvarande tilllämpning.

Motpart skall beredas tillfälle att

yttra sig över ansökningen. Förhandling

skall hållas inför hyresnämnden,

om det ej är uppenbart

att förhandling ej behövs. Vid behov

skall nämnden eller den nämnden

förordnar besiktiga fastigheten, varvid

parterna skall beredas tillfälle

att närvara. Nämnden skall i övrigt

föranstalta om den utredning som

finnes behövlig.

Fastighetens ägare kan vid vite föreläggas

att inställa sig till förhandling.

Lämnar han ej tillfälle till be
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

(Nuvarande lydelse)

17

Om rätt för part att klandra beslut

av hyresnämnd finns bestämmelser

i 3 kap. 71 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

Mot hyresnämnds beslut, varigenom

nämnden avvisat ansökan som

avses i 5, 8, 11 eller 12 §, avskrivit

ärende enligt 5 eller 7 § eller utlåtit

sig om ersättning enligt 16 §, får talan

föras genom besvär. Detta gäller

dock ej beslut om avskrivning, när

ärendet kan återupptagas. Mot annat

beslut av hyresnämnd får talan

föras endast i samband med sådan

klandertalan som avses i första stycket.

Besvären skall-------

Undanröjes hyresnämnds----

(Föreslagen lydelse)

siktning, kan likaledes vite föreläggas

honom.

Beslut enligt lb § andra stycket

lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet

får meddelas utan att

fastighetsägaren beretts tillfälle att

yttra sig i frågan.

§•

Om rätt för part att klandra beslut

av hyresnämnd i hyrestvist finns bestämmelser

i 3 kap. 71 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom.

Mot hyresnämnds beslut, varigenom

nämnden avvisat ansökan som

avses i 5, 8, 11 eller 12 §, avskrivit

ärende enligt 5 eller 7 § eller utlåtit

sig om ersättning enligt 16 §, får talan

föras genom besvär. Detta gäller

dock ej beslut om avskrivning, när

ärendet kan återupptagas. Mot annat

beslut av hyresnämnd i hyrestvist

får talan föras endast i samband

med sådan klandertalan som avses i

första stycket.

-------ej föras.

------— av nämnden.

17 a §.

Om fullföljd av talan mot hyresnämnds

beslut i ärende angående

tvångsförvaltning finns bestämmelser

i lagen om tvångsförvaltning av

bostadsfastighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 20 mars 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Lundkvist, Geijer,

Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning

angående skydd mot vanvård av bostadsfastigheter.

I. Inledning

Frågor om vård och underhåll av bostadsfastighet har haft aktualitet i

olika sammanhang under de senaste åren. Genom de ändringar i hyreslagstiftningen

som antogs av riksdagen år 1968 (prop. 91, 3LU 50, rslcr 286)

och trädde i kraft den 1 januari 1969 har underhållskraven skärpts och betingelserna

för en god fastighetsskötsel förbättrats. Erfarenheterna visar

emellertid att det vid sidan av dessa regler behövs möjligheter att vidta särskilda

ingripanden mot fastighetsägare som allvarligt försummar fastighetsunderhållet

så att bostadssanitära missförhållanden uppstår. Under hösten

1967 beslöt dåvarande chefen för justitiedepartementet att låta sakkunniga

inom departementet undersöka frågan om införande av någon

form av vanhävdslagstiftning för bostadsfastigheter samt utarbeta de lagförslag

som undersökningen kunde föranleda. Riksdagen har sedermera

åren 1967 och 1969 överlämnat motioner i ämnet till Kungl. Maj:t för att

övervägas av de sakkunniga (1967:1:34 och 11:46, 3LU 58, rskr 407;

1969: II: 928, 3LU 22, rskr 107).

Utredningen inom justitiedepartementet har nu slutförts. Resultatet av

utredningen har redovisats i en promemoria i november 1969 (Stencil Ju

1969:31). Promemorian upptar förslag till lag om tvångsförvaltning av

bostadsfastighet och förslag till lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende

som bilaga 1.

Yttranden över promemorian har efter remiss avgetts av Svea hovrätt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

bankinspektionen, bostadsstyrelsen, statens hyresråd, länsstyrelserna i

Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, hyresnämnderna i

Stockholms och Malmöhus län, saneringsutredningen, Svenska kommunförbundet,

Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

(SABO), Hyresgästernas Riksförbund, Hyresgästernas Sparkasse-

och Byggnadsföreningars Riksförbund (HSB), Svenska Riksbyggen,

Näringslivets Byggnadsdelegation, Landsorganisationen i Sverige (LO),

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation

(SACO), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen,

Svenska Sparbanksföreningen och Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

samt styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och Sveriges advokatsamfund. Vissa remissinstanser har bifogat yttranden

från ett antal myndigheter och tjänstemän.

Expropriationsutredningen har i november 1969 avlämnat betänkandet

Expropriationsändamål och expropriationsersättning m. m. (SOU 1969:50

och 51). Betänkandet innehåller bl. a. förslag till vissa delar av en ny allmän

expropriationslag. Enligt den föreslagna lagen skall expropriation kunna

ske bl. a. i fall av föreliggande eller förväntad grov vanvård för att bringa

fast egendom i hävd. Betänkandet är f. n. föremål för remissbehandling. Sedan

denna har avslutats kommer jag att ta upp frågan om en omarbetning av

expropriationslagstiftningen på grundval av utredningsförslaget. Frågan om

möjlighet till tvångsinlösen av vanhävdade bostadsfastigheter har emellertid

så nära samband med det i departementspromemorian framlagda förslaget

till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet att frågorna bör behandlas

i ett sammanhang. Med hänsyn till angelägenheten av att snarast möjligt få

till stånd lagstiftning mot vanvård av bostadsfastigheter anhåller jag att få

ta upp frågorna redan nu.

2. Allmän bakgrund

2.1. Förekomst av vanvård

Av landets drygt 2,8 miljoner bostadslägenheter fanns enligt 1965 års

bostadsräkning drygt 1,5 miljoner i flerfamiljshus och omkring 1,3 miljoner

i småhus (en- och tvåfamilj shus). Omkring 450 000 av lägenheterna var belägna

i hus som tillkommit före år 1900 och omkring 960 000 i hus från

1900-talets fyra första årtionden. Stora variationer fanns beträffande utrymme

och utrustning. Inslaget av smålägenheter var avsevärt större i det äldre

fastighetsbeståndet. Nära 1,87 miljoner lägenheter hade enligt bostadsräkningen

en utrustning som i huvudsak fyller dagens standardkrav. Övriga lägenheter

saknade exempelvis bad eller duschrum, modern köksutrustning,

wc, centralvärme, vatten och avlopp. Enligt bostadsräkningen beräknades

nära 350 000 lägenheter i tätorterna vara i behov av sanering eller ombyggnad.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

I promemorian redovisas en omkring årsskiftet 1967—68 företagen särskild

undersökning av förhållandena i landets tretton största städer. Förhållandena

synes variera rätt avsevärt, väsentligen beroende på bostadsbristens

omfattning och på bostadsbeståndets skiftande ålderssammansättning. Undersökningen

gav i huvudsak följande bild.

Inslaget av otillfredsställande lägenheter är förhållandevis stort i omkring

hälften av städerna, däribland de största. I berörda städer finns relativt

många äldre hus. I övrigt betecknas förhållandena i några städer som goda

och annars som relativt tillfredsställande, ibland med tillägget ”under rådande

omständigheter”. I de flesta av städerna pågår en intensiv saneringsverksamhet.

Så gott som genomgående görs gällande att bristande underhåll

i stor utsträckning hängt samman med att fastighetsägarna tidigare haft

begränsade möjligheter att få kompensation för underhållsarbeten. Ett fortlöpande

eftersatt underhåll har medfört att byggnader fått ett ackumulerat

reparationsbehov och ibland blivit rivningsmogna alltför tidigt. I några städer

har anmärkts att även delar av det yngre fastighetsbeståndet med hus

byggda på 1920- och 1930-talen, börjar gradvis förfalla på grund av eftersatt

underhåll.

Vanligen har städerna eller dem tillhöriga bostadsföretag i sin ägo överfört

avsevärda delar av det saneringsmogna fastighetsbeståndet. Många städer,

särskilt de största, äger därför ett betydande antal äldre fastigheter.

Städer och allmännyttiga bostadsföretag deltar i varierande utsträckning i

saneringsverksamheten. På några orter dominerar insatserna från dessa håll.

I andra städer sägs saneringen till alldeles övervägande del bedrivas i privat

regi. Några städer har särskilda saneringsföretag, i vilka staden och enskilda

företag samverkar. Städer som i större omfattning köpt in saneringsfastigheter

har naturligt nog många fastigheter, som är i ett mindre tillfredsställande

skick. Främst bostadsbristen för på många håll med sig att byggnader

får vara kvar längre eller kortare tid, trots att fastighetsekonomiska skäl

skulle tala för en omedelbar rivning. I detta läge tvingas städerna ofta att av

bostadssociala skäl utföra underhålls- och förbättringsarbeten i en omfattning

som knappast skulle kunna begäras av privata ägare. Fastighetsekonomiska

hänsyn medverkar emellertid till att kostnaderna, särskilt för hus

med kort återstående brukningstid, måste hållas nere och anspråken begränsas.

Anmärkningar från hälsovårdsmyndigheternas sida synes emellertid

genomgående bli efterkomna.

2.2. Nuvarande möjligheter att förhindra vanvård av bostadslägenheter

Någon direkt bestämmelse om skyldighet att bibehålla fastighet som bostadsfastighet

finns inte. Det är alltså i princip fastighetsägaren som bestämmer

om rivning och andra förändringar. Författningsbestämmelser av

olika slag begränsar emellertid fastighetsägarens möjligheter att genomföra

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

en rivning, ombyggnad eller ändrad användning. Reglerna om hyresgästs

rätt till förlängning av uppsagt hyresavtal kan också inskränka fastighetsägarens

handlingsfrihet.

Viss prövning av rivnings ändamålsenlighet sker nu med stöd av lagen

(1963:268) om igångsättningstillstånd för byggnadsarbete. Enligt tillämpningskungörelsen

(1967:781) till nämnda lag behövs igångsättningstillstånd

för rivning av flerfamiljshus inom stadsplanelagt område i kommun

med över 30 000 invånare. Vid tillståndsgivningen beaktas bl. a. byggnadens

större eller mindre grad av saneringsmognad (3LU 1968:50 s. 84).

Enligt 9 § lagen (1942:429) om hyresreglering m. m. (HyReL) får hyresreglerad

lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till

bostad, inte utan hyresnämndens tillstånd hyras ut eller tas i bruk för väsentligen

annat ändamål. Som framgår av vad jag i det följande anför om

byggnadslagstiftningen kan ombyggnader och andra åtgärder för ändrad användning

kräva byggnadslov. Byggnadslov behövs också för rivning av byggnad

inom område med stadsplan. Någon prövning av en åtgärds angelägenhet

sker inte i byggnadslovsärendet. Åtgärden får dock inte strida mot planer

och andra föreskrifter för området. Om byggnad genom brand eller på

annat sätt har blivit skadad i väsentlig mån och inte blir satt i stånd inom

skälig tid kan byggnadsnämnden föreskriva att den skall rivas.

Regler i olika författningar ger redan nu vissa möjligheter att komma till

rätta med bristande vård av bostadsfastigheter. Lagstiftningen på hyresrättens

område erbjuder enskild part möjlighet att ingripa vid försummelser

av den andra parten i hyresförhållandet. Möjligheter till ingripande från

det allmännas sida följer främst av hälsovårdslagstiftningen, men också

byggnadslagstiftningen erbjuder vissa sådana möjligheter. Av intresse är

också den författningsreglering som gäller för olika typer av lån och bidrag

för upprustning av fastigheter samt det bostadsstöd från samhällets sida

som särskilt inriktas på bostäder av god standard.

2.2.1. Nyttjanderättslagen och hyresregleringslagen. Vid 1968 års reformer

på hyresrättens område har man bl. a. strävat efter att i olika hänseenden

förbättra betingelserna för ett gott fastighetsunderhåll. Samtidigt som

anspråken på lägenheternas skick höjts och hyresgästernas intressen sålunda

lillgodosetts, har fastighetsägarna på olika sätt beretts ökade möjligheter

att få kompensation för en upprustning.

Frågor om hyresvärdens skyldigheter beträffande lägenhetens skick regleras

i hyreslagen, dvs. 3 kap. lagen (1907:36 s. 1) om nyttjanderätt till

fast egendom (9—19 §§). Bestämmelserna gäller, där annat inte särskilt

sagts, lägenheter av alla slag. Hyresvärden skall på tillträdesdagen tillhandahålla

lägenheten i sådant skick att den enligt den allmänna uppfattningen

på orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet (9 §). Avtalsfrihet

råder emellertid här och parterna kan sålunda avtala exempelvis

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

om uthyrning i befintligt skick. I 10—12 §§ ges vissa bestämmelser för

bl. a. de fall då lägenhet på tillträdesdagen inte är i det skick hyresgästen

har rätt att fordra. Under vissa förutsättningar är då hyresavtalet förfallet.

I andra fall kan hyresgästen vara berättigad att säga upp avtalet eller

få nedsättning i hyran. Han kan i vissa fall få avhjälpa bristen på hyresvärdens

bekostnad. Ibland har han rätt till skadestånd. Vilken eller

vilka av dessa regler som gäller i det enskilda fallet beror främst på hur

allvarlig bristen är. Under hyrestiden skall lägenheten, om inte annat har

avtalats, hållas i fullt brukbart skick (15 §). Enligt 15 § andra stycket är

hyresvärd skyldig att med skäliga tidsmellanrum ombesörja tapetsering,

målning och andra sedvanliga reparationer med anledning av uthyrda bostadsutrymmens

försämring genom ålder och bruk. Detta innebär en nyhet

i förhållande till tidigare gällande rätt. För andra bostadsfastigheter

än enfamiljshus finns i princip inte möjlighet för fastighetsägare att avtalsvägen

befria sig från reparationsskyldigheten. Om lägenheten, utan alt

hyresgästen är ansvarig, skadas under hyrestiden, om fastighetsägaren brister

i sin skyldighet att ombesörja löpande reparationer eller om det på

annat sätt, utan hyresgästens vållande, uppstår hinder eller men i nvttjanderätten

står samma möjligheter till buds för hyresgästen som vid skador

etc. före tillträdet (16 §). Om bostadslägenhet är så beskaffad att det är

förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa att använda lägenheten

och sådan brist inte avhjälps genast efter tillsägelse har hyresgästen alltid

rätt att säga upp avtalet (19 §).

Ett särskilt avsnitt i hyreslagen handlar om hyresgästens skyldigheter vid

nyttjandet av lägenheten (23—27 §§). Hyresgästen skall väl vårda lägenheten

med vad som hör till den. Han svarar för all skada, som uppkommer

genom hans eget vållande eller genom vårdslöshet av hans husfolk eller

gäster eller andra, som han har inrymt i lägenheten eller som arbetar där

för honom (24 §). Han är skyldig att iaktta allt som fordras för att bevara

sundhet, ordning och skick inom fastigheten och skall ha noggrann tillsyn

över att också husfolk och andra gör detta (25 §). I övrigt ges bestämmelser

bl. a. om skyldighet att underrätta hyresvärden om skador och brister

samt lämna denne tillträde för tillsyn och arbeten. Till reglerna ansluter

sig särskilda bestämmelser om förverkande av hyresrätten och om

skadeståndsrätt för hyresvärden (42 och 43 §§). Rätten för hyresgästen

till förlängning av hyresavtal går förlorad då hyresrätten är förverkad, liksom

då hyresgästen i andra fall har åsidosatt sina förpliktelser i sådan mån

att hyresavtalet skäligen inte bör förlängas (46 §).

Vad härefter gäller hyressättningen innebär hyreslagen i princip att parterna

på orter med marknadsbalans själva får fritt komma överens om

hyrans storlek. Hyran bestäms alltså främst efter marknadsmässiga förhållanden

och inte som förut på grundval av produktionskostnaderna i det

särskilda fallet. En särskild spärr mot oskäliga hyror (48 §) kan bringas i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

15

tillämpning när hyresavtal skall förlängas och hyresgästens besittningsskydd

får aktualitet. Tvist om hyressättningen kan då av hyresgästen hänskjutas

till prövning av hyresnämnd. Om nämnden finner den begärda

hyran oskälig, skall den fastställa skälig hyra. Enligt vad som uttalas i

lagens förarbeten (prop. 1967: 141 s. ^11) bör underhållet tillmätas särskild

betydelse vid bedömningen av lägenhets bruksvärde. Det förhållandet att det

sedvanliga underhållet är eftersatt hör leda till att bruksvärdet anses väsentligt

lägre än det skulle ha varit om lägenheten hade varit i gott skick.

För bristorter, dvs. orter där särskild uppmärksamhet är påkallad för

att förekomma sådan hyresstegring för bostadslägenhet som inte är godtagbar

från samhällssynpunkt (54 §), gäller särskilda bestämmelser, som

blir tillämpliga efter Kungl. Maj :ts förordnande. Sådant förordnande har

meddelats för samtliga hyresreglerade orter. Också för bristorter gäller

som grundprincip att hyran bestäms av parterna. Bedömningen av om

begärd hyra är oskälig, dvs. väsentligt överskrider hyran för jämförbara

lägenheter, skall emellertid följa en delvis annan regel än för balansorter.

Jämförelsen sker även här med lägenheter som med hänsyn till bruksvärdet

är likvärdiga. Därvid skall emellertid bortses från lägenhet, vars

hyra inte är rimlig med hänsyn till det allmänna hyresläget i orten för närmast

jämförliga lägenheter i nybyggda bostadshus (48 § andra stycket).

Systemet med hyror, som låsts till förhållandena viss i lag angiven dag, har

bibehållits för lägenheter i hyresreglerade orter, som blivit färdiga före

utgången av år 1968. Denna hyra kallas nu bashyra. Beträffande dessa

lägenheter gäller även i fortsättningen bestämmelserna om hyras storlek i

HyReL.

Vid hyresreformen antogs att de begränsade möjligheterna enligt HyReL

att få tillfredsställande kompensation för underhållsarbeten ofta hade medverkat

till brister i underhållet (prop. 1968: 91 s. 60). De nya reglerna

medför ökade möjligheter att höja hyran på grund av underhållsarbeten.

Bestämmelserna härom har utformats som en påbyggnad på den tidigare

regeln om höjning av grundhyra vid ökning av lägenhets värde genom ombyggnads-

eller ändringsarbete. Avtal får nu träffas om skälig ersättning

utöver bashyran för vad lägenheten ökat i värde genom sådant ombyggnads-,

ändrings- eller underhållsarbete, som inte är av endast ringa

omfattning, eller genom åtgärd av därmed jämförlig betydelse. Hyresgästen

har rätt att påkalla hyresnämndens prövning (4 §). Prövningen

sker som prövning av fråga om bashyra (3 §) och arbetena kan sålunda

föranleda höjd bashyra.

De nya reglerna i HyReL innebär vidare att en omfattande ombyggnad

skall kunna föranleda att en äldre lägenhet jämställs med en nyproducerad

och alltså ställs utanför hyresregleringen. Har hus eller del av hus undergått

omfattande ombyggnad, som avslutats efter år 1968, skall hyresnämnden

på framställning av hyresvärd eller hyresgäst förordna att HyReL

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

skall upphöra att gälla för huset eller husdelen (26 §). Undantagande kan

dock inte ske om slutligt avgörande föreligger beträffande fråga om höjning

av bashyra på grund av samma arbeten.

2.2.2. Hälsovårdslagstiftningen. Bestämmelserna i hälsovårdsstadgan (1958:

663) (HvS) gäller både för stad och för landsbygd. I vissa hänseenden har

strängare bestämmelser getts för ort med fastställd stads- eller byggnadsplan,

s. k. hälsovårdstätort (5 §). Ytterligare föreskrifter om den allmänna

hälsovården kan meddelas i lokal hälsovårdsordning (65 §). I varje kommun

skall finnas en hälsovårdsnämnd, som har att utöva det närmaste

inseendet över den allmänna hälsovården inom kommunen (2 §). Länsstyrelsen

skall vaka över den allmänna hälsovården i länet (3 §). Inom

hälsovårdstätort skall genom hälsovårdsnämndens försorg utföras återkommande

besiktning av bl. a. bostäder (76 §). För fullgörande av tillsyn

finns tillträdesrätt till bostad, lokal m. m. (82 §).

Hälsovårdsnämnd skall samarbeta med andra kommunala organ och

med övriga myndigheter, vilkas verksamhet berör hälsovårdsarbetet eller

vilkas bedömande är av betydelse vid genomförande av åtgärder inom

hälsovården (2 §). Innan hälsovårdsnämnd meddelar föreläggande eller förbud

avseende åtgärd av byggnadsteknisk art, skall byggnadsnämnden beredas

tillfälle att yttra sig (74 §). Allmänt torde om gränsdragningen mellan

hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds uppgifter kunna sägas att hälsovårdsnämndens

övervakning i första hand inriktas på befintliga byggnader,

medan byggnadsnämndens verksamhet främst har avseende på nybyggnader.

HvS innehåller ett särskilt kapitel (3 kap.) om bostäder. Bestämmelserna

gäller alla orter. Kapitlet inleds med en allmän bestämmelse att byggnad,

som inrymmer boningsrum, skall vara så anordnad och inredd samt

underhållas och skötas på sådant sätt, att sanitär olägenhet inte uppstår

för dem som uppehåller sig i byggnaden (15 §). De följande paragraferna

innehåller närmare bestämmelser om bostadsutrymmens anordnande, inredning

och underhåll m. m.

I 14 kap. HvS finns bestämmelser om hälsovårdskontroll. Hälsovårdsmyndigheterna

har möjlighet att på olika sätt ingripa mot missförhållanden.

Enligt en inledande, allmän bestämmelse (71 §) får hälsovårdsnämnd

antingen omedelbart eller efter råd eller uppmaningar och skäligt anstånd

meddela förelägganden och förbud, som anses behövliga för efterlevnad av

bl. a. HvS och lokal hälsovårdsordning. Närmare bestämmelser om vad

hälsovårdsnämnds beslut enligt 71 § kan avse ges i 72 §. Där nämns bl. a.

föreläggande att inom viss tid vidta åtgärd för att undanröja bristfällighet

hos byggnad eller annan egendom, förbud mot att använda lägenhet eller

lokal för avsett ändamål till dess förekommande bristfällighet har undanröjts

samt förbud mot att lägenhet bebos av mer än visst antal personer

eller av minderårig eller under viss årstid.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

17

Enligt 73 § kan förelägganden och förhud allt efter omständigheterna

riktas mot ägare eller nyttj ander ät tsha vare eller mot bådadera. Hälsovårdsnämnd

kan enligt 75 § föreskriva vite för underlåtenhet att rätta sig

efter föreläggande eller förbud. Om någon underlåter att utföra arbete eller

vidta åtgärd som åligger honom enligt bl. a. HvS eller lokal hälsovårdsordning,

kan nämnden efter tillsägelse som inte lett till resultat låta verkställa

arbetet eller åtgärden på den försumliges bekostnad (75 §). Hälsovårdsmyndighet

kan förordna att dess beslut skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan (86 §).

2.2.3. Byggnadslagstiftningen m. m. Enligt byggnadsstadgan (1959:612)

(BS) skall finnas en byggnadsnämnd i varje kommun (1 §). Till dess uppgifter

hör att övervaka efterlevnaden av byggnadslagen (1947:385), BS

och övriga föreskrifter angående byggandet. Samarbete skall ske med andra

myndigheter. Ett särskilt avsnitt i BS ägnas frågor om byggnads anordnande,

inredning m. m. (38—48 §§). Dessa regler åsyftar bl. a. att förhindra

sanitära olägenheter. Avsnittet handlar om nybyggnad, varmed

jämställs mera genomgripande ändring samt inredning till väsentligt ändrad

användning av befintlig byggnad (75 §). Vid ändringsarbete som inte

är att hänföra till nybyggnad skall bestämmelserna för nybyggnad äga

motsvarande tillämpning i fråga om de delar av byggnaden som berörs av

ändringen (49 §). Byggnadsnämnd får dock medge undantag då sådant påkallas

av omständigheterna och inte medför brandfara eller olägenhet i sanitärt

avseende eller på annat sätt.

Byggnad skall underhållas så att hållfastheten inte äventyras samt brandfara,

sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppkommer (50 §). Inom planlagt

område krävs byggnadslov för bl. a. nybyggnad och vad som jämställs

därmed samt i stor utsträckning också för ändringsarbeten och arbeten för

ändrad användning (54 §). Underlåter någon att vidta åtgärd, som åligger

honom enligt BS eller med stöd därav meddelat beslut, kan byggnadsnämnden

förelägga honom vite för fullgörandet (70 § andra stycket).

Brandstadgan (1962: 91) ger vissa möjligheter för myndigheterna att

övervaka att byggnader hålls i försvarligt skick. Skulle vid brandsyn brandfarlig

felaktighet visas föreligga på eldstad e. d. kan brandsyneförrättaren

enligt 13 § förelägga fastighetsägaren eller annan att vidta rättelse inom

viss tid.

2.2.4. Det allmännas låne- och bidragsgivning. Den statliga långivningen åt

bostadsproduktionen innefattar i viss omfattning också stöd åt bostadsproduktion

genom ombyggnads- och förbättringsarbeten. Denna del av produktionen

har under senare år tilldragit sig ökat intresse i lånesammanhang.

Också den statliga och kommunala bidragsgivningen till vissa kategorier

boende har betydelse i samband med frågor om bostadsförbättring.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 133

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. May.ts proposition nr 133 år 1970

Bostadslån av statsmedel kan enligt bostadslånekungörelsen (1967:552)

erhållas för såväl nybyggnad som ombyggnads- och förbättringsarbeten.

Kommun och allmännyttigt bostadsföretag kan få bostadslån också för förvärv

av hus, som byggts om med stöd av bostadslån. Lånemöjligheterna är i

huvudsak avsedda för arbeten av mera genomgripande art. Ombyggnadskostnaden

skall vara skälig med hänsyn till husets återstående användningstid

och arbetena får inte vara av endast ringa omfattning (7 §). Det

skall finnas ett varaktigt behov av de bostäder varom är fråga, och vidare

uppställs särskilda krav beträffande lägenheternas storlek, utformning

och utrustning m. m. (6 och 7 §§). Bostadslån får inte lämnas om låntagaren

kan antas sakna förutsättningar att fullgöra med lånet förbundna

skyldigheter eller att förvalta huset tillfredsställande (9 §). Uppsägning kan

ske bl. a. vid vanvård (36 §).

Statliga förbättringslån regleras av kungörelsen (1962:538) om förbättringslån.

Lånen är i huvudsak förbehållna pensionärer, handikappade och

befolkningsgrupper som lever under särpräglade förhållanden. De utgår för

ombyggnad eller annan förbättring av en- eller tvåfamilj shus. För löpande

underhåll kan lån utgå endast i den mån arbetena är direkt betingade av

andra arbeten, för vilka förbättringslån beviljats (1 §). Förbättringslån

kan också — enligt särskilda av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser

utgå bl. a. för förbättring av hus med mer än två lägenheter. Endast kommun

kan få sådant förbättringslån. I andra fall kan lån utgå till den som

äger eller har nyttjanderätt till en- eller tvåfamilj shus och skall bo i huset.

Också den som hyr en lägenhet i tvåfamilj shus kan få förbättringslån

(2 §). Förbättringslånen är behovsprövade och helt eller delvis amorteringsfria

(5 §). Uppsägning kan ske bl. a. vid vanvård (13 §).

I detta sammanhang bör också nämnas statliga och kommunala bostadsbidrag

som kan utgå till barnfamiljer enligt kungörelsen (1968:425) om

statliga bostadstillägg till barnfamiljer. Därutöver kan finnas kommunala

tillägg, beslutade av kommun med stöd av lagen (1947:523) om kommunala

åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. Bostadstilläggen är behovsprövade

och deras storlek beror bl. a. pa bostadens standard. Även

pensionärer kan få bostadsstöd, som utgår enligt lagen (1962:392) om

hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till pensionärer.

2.3. Erfarenheter av de befintliga möjligheterna

Vid den tidigare nämnda undersökningen 1967—68 uppgavs att nuvarande

regler i det alldeles övervägande antalet fall är tillräckliga för att

komma till rätta med försummelser. Från flera håll anfördes emellertid att

det undantagsvis förekommer fall, där mycket stora svårigheter möter till

följd av okynnesöverldaganden, varvid flera år av fortsatta försummelser

kan följa innan ett slutligt avgörande föreligger. Även dröjsmål med ären
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

19

den om utdömande av vite förekommer, liksom fall då vite slutligen inte

kan dömas ut. Orsakerna härtill är bl. a. att ett vite inte synes kunna dömas

ut förrän det föreläggande, till vilket vitet knutits, har vunnit laga kraft.

Om den som förelagts vite visar sig ha saknat ekonomiska möjligheter att

efterkomma föreläggandet, anses vitet inte kunna dömas ut. Byte av ägare

kan föranleda att en inledd aktion får avbrytas och ny aktion vidtas mot

nye ägaren. Det kan med denna ordning dröja åtskillig tid innan någon påföljd

inträder för en försumlig fastighetsägare. I undantagsfall förekommer

att fastigheter byter ägare genom skenöverlåtelser. Ibland kan svårigheter

uppstå för tillsynsmyndigheterna till följd av att fastighetsägaren är svår

att anträffa. Inom områden med förestående sanering kan täta spekulationsköp

förekomma, varvid ägarna visar en långtgående likgiltighet för

fastighetsunderhållet och kanske har intresse av att byggnaderna snabbt

blir rivningsmogna.

Fallen av bristande förmåga att sköta fastighet ansågs vid undersökningen

vara få. Från några håll redovisades erfarenheter av att hyresgäster

medverkar till lägenheters förfall, bl. a. genom att motsätta sig reparationer

av rädsla för hyreshöjningar eller för olägenheter vid arbetena. Reparationer

genom hälsovårdsnämndens försorg på fastighetsägarens bekostnad

(75 § HvS) uppgavs förekomma ytterst sällan. Detta ansågs bero dels på en

viss osäkerhet om befogenheternas räckvidd dels på att det ofta ter sig

osäkert om kostnaderna kommer att kunna tas ut av fastighetsägaren. De

följer nämligen inte fastigheten och ett ägarbyte kan försämra möjligheterna

att få kostnaderna täckta. Däremot förekommer att hyresgästorganisationer

lämnar medverkan till att hyresgästernas rätt att utföra arbeten

på fastighetsägarens bekostnad begagnas. Rådande bostadsbrist förklarades

från några håll föranleda att hälsovårdsmyndigheterna måste vara återhållsamma

med ingripanden.

Som ett led i utredningsarbetet har i september 1969 i en rundskrivelse

ställts ett antal frågor till hälsovårds- och byggnadsnämnderna i samtliga

städer samt i alla landskommuner och köpingar med minst 10 000 invånare,

tillsammans 178 orter. Avsikten var att skaffa viss överblick över i vilken

utsträckning nuvarande medel för ingripande har använts och varit effektiva

under åren 1966—68. Svar inkom från 155 hälsovårdsnämnder och 129

byggnadsnämnder. Av svaren framgår att antalet ingripanden av hälsovårdsnämnd

mot fastighetsägare enligt 71—72 §§ HvS uppgick till 3 000.

I 267 av dessa fall fick nytt föreläggande meddelas på grund av att det

första inte efterkommits. Antalet förelägganden av byggnadsnämnderna på

grund av vanvård av bostadsfastighet uppgick till 491, varav 123 fick upprepas

på grund av att det första inte gett önskat resultat. Hälsovårdsnämnderna

uppgav att de i 105 fall gjort anmälan till åklagare för att få vite

utdömt. Hos hälsovårdsnämnderna bär undersökts i vad mån återkommande

bostadsinspektion enligt 76 § HvS förekommit. Endast i omkring 40 %

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

av svaren uppges att sådana inspektioner ägt rum i nämnvärd omfattning

under de angivna åren. Från flera håll har anförts att brist på personal

omöjliggjort eller begränsat inspektionsverksamheten.

Hälsovårds- och byggnadsnämnderna har även tillfrågats om sina erfarenheter

av fall då nuvarande möjligheter till ingripande varit otillräckliga.

Av hälsovårdsnämnderna har 18 redovisat ett eller några sådana fall var.

Därutöver har 6 nämnder, utan att redovisa särskilda fall, allmänt berört

olägenheter av lång tidsutdräkt vid besvärstalan eller svårigheter att vid

stark bostadsbrist upprätthålla stränga krav. Svårigheter att komma till

rätta med trafikbuller eller oväsen från närliggande lokaler berörs av 3

andra nämnder. Av byggnadsnämnderna har endast 6 inrapporterat fall då

möjligheterna till ingripande varit otillräckliga. För närmare uppgifter om

resultatet av undersökningen hos hälsovårds- och byggnadsnämnder får

jag hänvisa till departementspromemorian (s. 15—22).

För att belysa i vad mån svårigheter kan möta genom överklaganden har

under 1968 gjorts en undersökning av handläggningstiderna hos samtliga

länsstyrelser. Antalet ärenden anhängiggjorda genom besvär över hälsovårdsnämnds

föreläggande eller förbud på grund av sanitära missförhållanden

beträffande bostadslägenhet uppgick åren 1963—67 till resp. 62, 74, 72,

62 och 50 eller sammanlagt 320. Av dessa ärenden avgjordes 182 inom 6

månader, 99 inom 6—12 månader, 27 inom 12—18 månader och 12 efter

längre tid än 18 månader.

2.4. Annan lagstiftning om vanvård och om tvångsförvaltning

På olika områden finns författningsbestämmelser om ingripanden vid

vanvård eller risk för vanvård av angelägenheter eller egendom. Dessa bestämmelser

anvisar varierande medel och är mer eller mindre detaljerade.

Åtgärderna är till sin art mer eller mindre ingripande. De vanligaste och

som regel minst kännbara ingreppen utgörs av olika förelägganden, förbud

o. d. Mera långtgående ingrepp sker när förvaltningsrätt för längre eller

kortare tid berövas den försumlige. Slutligen förekommer att vanvård

kan leda till att egendom varaktigt fråntas den försumlige och överförs till

det allmänna.

Av särskilt intresse i detta sammanhang är lagstiftningen om vanhävd

av jordbruksfastighet. Denna utgörs av jordhävdslagen (1969: 698), jordhävdskungörelsen

(1969:700) och lagen (1947:290) om tvångsinlösen av

vanhävdad jordbruksegendom. Syftet med jordhävdslagen är framför allt

att främja jordbruksrationaliseringen. Har jordbruket lagts ned på odlad

jord, kan lantbruksnämnden förelägga innehavaren, dvs. ägare eller nyttjanderättshavare,

att återställa hävden om jorden behövs för att bilda

rationella brukningsenheter. Föreläggande kan kombineras med vite (3 §).

I vissa fall blir staten skyldig att lösa jorden om föreläggande om återstäl
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

lande av hävd har meddelats (5 §). Lantbruksnämnden kan även förordna

att täkt av matjord inte får ske utan nämndens tillstånd (6 §). överträdelse

av sådant förbud kan straffas med böter (9 §). Lagen om tvångsinlösen

av vandhävdad jordbruksegendom medger ingripanden vid synnerligen grov

vanhävd av den odlade jorden. För inlösen fordras att det med hänsyn till

vanhävdens omfattning och egendomens storlek eller av andra särskilda

skäl anses nödvändigt att åtgärder vidtas i annan ordning än som sägs

i jordhävdslagen. Förordnande om inlösen meddelas av Kungl. Maj :t med

riksdagens samtycke. Fråga om inlösen väcks av lantbruksnämnden och vid

ansökningen skall utredning förebringas om de förhållanden som kan

vara av betydelse för bedömandet. Beträffande förfarandet hänvisas i övrigt

till lagen (1917: 189) om expropriation. Vid tillkomsten av tvångsinlösenlagen

avvisades tankar på tvångsförvaltningslagstiftning, som ansågs

vara ett osmidigt sätt att nå rättelse, bl. a. med hänsyn till risken för att

det allmänna åsamkades kostnader, som inte kunde beräknas bli täckta

av avkastningen förrän efter lång tid, och till riskerna för ny vanvård då

förvaltningen hade upphört (prop. 1947: 78 s. 68 f). Frågor om inlösen

av vanhävdat jordbruk har övervägts av expropriationsutredningen, som

föreslår att expropriation skall få ske när grov vanvård föreligger eller

kan förväntas uppkomma.

I skilda sammanhang förekommer lagstiftning om förvaltning av annans

egendom eller angelägenheter efter myndighets förordnande. Varierande

intressen, främst enskilda, tillgodoses genom sådan förvaltning. Departementspromemorian

innehåller (s. 67—76) en översiktlig redogörelse för en

råd lagbestämmelser av detta slag och jag får här hänvisa till den.

3. Expropriationsutredningen

Vid behandlingen av frågan om expropriation av vanhävdad bostadsfastighet

anför expropriationsutredningen (SOU 1969:50 s. 110—112) att

gällande lagstiftning i normalfallen synes relativt ändamålsenlig för att

förhindra att en byggnad vanvårdas i sådan utsträckning att där bosatta

personer inte kan sägas ha godtagbara bostäder. I vissa fall saknar emellertid

fastighetsägare erforderliga ekonomiska resurser att efterkomma erhållna

förelägganden. Föreläggandena blir då verkningslösa, eftersom vite

inte kan dömas ut. i ett mindre antal fall sker överklagande av förelägganden

i rent förhalningssyfte. Standarden i en fastighet kan då under lång

tid hållas på en nivå, som ligger klart under vad som kan anses godtagbart.

Det händer att fastighetsägare systematiskt försämrar sin fastighets

standard så långt att en rivning blir ofrånkomlig. Enligt utredningen föreiigger

ett visst behov av att kunna ingripa kraftigare än vad som f. n.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

är möjligt. Utredningen betonar emellertid att behovet är begränsat till ett

litet antal fall av undantagskaraktär. När varken anvisningar eller förelägganden

hjälper återstår endast att tvångsinlösa fastigheten. Utredningen

föreslår att regler härom införs i expropriationslagstiftningen.

Förutsättningarna för ett ingripande föreslås vara att grov vanvård föreligger

eller kan väntas uppkomma på en fastighet. Ingripande bör kunna ske

i fall av underlåtenhet under längre tid att rätta sig efter förelägganden och

vid systematisk vanvård. Förutsättningen för att expropriation skall tillgripas

bör alltså vara att fastighetsägaren klart visar brist på intresse eller förmåga

att hålla fastigheten i skick eller sätta den i stånd. Som förutsättning

anges vidare att expropriation skall vara nödvändig för att bringa fastigheten

i hävd. Med hävd avses då att egendomen skall hållas i sådant skick som

med hänsyn till dess avsedda användning skäligen kan fordras av dem som

bor eller arbetar där eller som av någon anledning bor eller uppehåller sig

i dess närhet. Den exproprierande, som i praktiken oftast torde bli kommunen,

bör enligt förslaget ha att ange för vilket ändamål expropriation söks.

Fråga kan vara om förvärv för att sätta byggnad i stånd eller för att riva

byggnad och bygga nytt.

4. Departementspromemorian

4.1. Allmänna synpunkter

1 promemorian framhålls att en ökad uppmärksamhet från det allmännas

sida och en förbättring av möjligheterna att effektivt ingripa i besvärliga

fall av vanvårdade bostadsfastigheter nu ter sig angelägen. För de fall då

begränsade ingripanden inte är effektiva synes en möjlighet att sätta fastigheten

under tvångsförvaltning erbjuda en god lösning. Svårigheterna att även

med en tvångsförvaltning komma till rätta med olika former av vanvård får

emellertid inte underskattas. Vanvård förekommer i olika grader från en

mera begränsad men fortlöpande försummelse av den löpande skötseln till

vanvård, som försiggått så länge och fått sådan omfattning att fastigheten

närmar sig eller nått det totala förfallet. Möjligheterna att i praktiken verksamt

rätta till förhållandena minskar snabbt med förfallets växande omfattning.

Också plantekniska, fastighetsekonomiska och byggnadstekniska faktorer

kan i varierande grad försvåra en ordentlig upprustning eller göra en

sådan omöjlig eller orationell. Frågor om lämpligheten av en omfattande

upprustning kräver en ingående undersökning och bedömning i varje särskilt

fall. Detta komplicerar frågan hur man skall bestämma förutsättningarna

för och uppgifterna vid en tvångsförvaltning.

Vad som mera allmänt skulle kunna utgöra grund för ett ingripande med

tvångsförvaltning synes enligt promemorian vara mera påtagliga försummel
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

ser av själva den löpande skötseln. Det synes lämpligt att grunda rätten till

ingripande på försummelser av detta slag, såväl då vanskötseln har lett till

ett mer eller mindre utpräglat förfall som då den ännu inte fört därhän men

inrymmer fara för förfall. Det kan uppenbarligen inte godtas att en fastighet

används i förvärvssyfte utan att en tillbörlig del av intäkterna utnyttjas för

fastighetens löpande skötsel. Reformerna på hyresrättens område har gett

fastighetsägarna bättre möjligheter att få ersättning också för underhållsarbeten.

Även om en fastighet undantagsvis vid god skötsel inte skulle ge

något överskott alls, är fastighetsinnehavet som regel på lång sikt lönande.

Tvångsförvaltarens uppgift bör i första hand vara att med hjälp av fastighetens

löpande intäkter så gott sig göra låter sköta fastigheten samt att

undersöka och ta till vara möjligheterna att öka intäkterna. Lagstiftningen

bör rikta sig mot den undantagsgrupp illojala fastighetsägare som mera

systematiskt åsidosätter hyresgästernas och samhällets intresse av en rimlig

löpande fastighetsskötsel.

Det kan antas att många fastigheter som kommer i fråga för tvångsförvaltning

redan är förfallna. En mera påtaglig upprustning kan då inte ske

utan kapitalinsatser vid sidan av de löpande intäkterna. Möjligheterna till

upprustning varierar starkt och en ingående bedömning måste ske i varje

särskilt fall. Förvaltaren bör därför inte vara generellt befogad att vidta

sådana genomgripande upprustningsåtgärder som kräver särskilda kapitaltillskott.

Det synes inte heller möjligt att på förvaltaren lägga hela ansvaret

för en bedömning om en kapitalkrävande upprustning skall ske. Däremot

bör till förvaltarens åligganden höra att under förvaltningen göra en utredning

om fastighetens förhållanden. Fastighetens mera långsiktiga öde kan

därvid komma under diskussion. Finner förvaltaren att en genomgripande

upprustning kan och bör ske och är fastighetsägaren inte beredd och kapabel

att själv genomföra upprustningen, bör förvaltaren kunna inhämta myndighets

tillstånd att genomföra åtgärderna och att belasta fastighetsägaren

och fastigheten med kostnaderna.

Huvudprinciperna för en lagstiftning om tvångsförvaltning bör enligt

promemorian vara följande. Vid påtagliga försummelser av fastighets löpande

skötsel skall ett organ som företräder det allmänna kunna påkalla att

fastigheten sätts under tvångsförvaltning. Frågan prövas av myndighet, som

utser förvaltare. Denne har att handha fastighetens löpande skötsel. Han

skali också som regel utreda fastighetens förhållanden och försöka bedöma

om det är lämpligt och möjligt att göra en mera genomgripande upprustning.

Kan inte upprustningen ske genom ägaren eller upprustningsfrågan

på annat sätt frivilligt lösas, kan förvaltaren inhämta tillstånd av myndigheten

att vidta föreslagna åtgärder och att belasta fastigheten med härför erforderliga

lån. Är en upprustning omöjlig, får den löpande, primära förvaltningen

fortgå som förut så länge fastigheten är bebodd och kräver sådan

förvaltning.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Det framlagda förslaget till lag om tvångsförvaltning skall enligt promemorian

ses mot bakgrund av expropriationsutredningens förslag om rätt

till tvångsinlösen vid grov vanvård eller fara för sådan. Möjligheterna till

tvångsinlösen bör kunna medverka till att fastighetsägare finner sig ha intresse

av att i någon mån samarbeta vid en förvaltning. Kan inte en rimlig

förbättring nås genom förvaltningen, får myndigheterna genom inlösenrätten

tillgång till effektiva medel att radikalt och slutligt komma till rätta med

förhållandena. Lagstiftningen om tvångsförvaltning får över huvud taget

ses som ett inslag i ett system av varierande medel att ingripa vid försummelser

av fastigheters skötsel.

4.2. Förutsättningar för tvångsförvaltning

Förordnande om tvångsförvaltning skall enligt 1 § i promemorieförslaget

kunna ske när fastighetsägaren försummar fastighetens löpande skötsel genom

att inte tillbörligen vårda fastigheten eller genom att underlåta angelägna

åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten

samt det saknas anledning anta att rättelse kommer att ske.

Det är inte meningen att genom lagstiftningen i och för sig vidga fastighetsägarens

skyldigheter att vårda sin fastighet och sörja för sundhet, ordning

och skick. Lagstiftningen skall däremot öka möjligheterna att komma

till rätta med fall, då dessa skyldigheter påtagligt och mera fortlöpande eftersätts.

Frågan om sådan försummelse förekommit som kan ge anledning

till ingripande får bedömas mot bakgrund av fastighetsägarens skyldigheter

enligt olika regler i annan lagstiftning och enligt avtal. Härvid är hyreslagens

bestämmelser om fastighetens skick av särskilt intresse. Att märka

är dock att hyresvärdens skyldigheter ibland kan vara begränsade genom

avtal. Hyreslagen innehåller visserligen inte någon uttrycklig bestämmelse

om att hyresvärden skall sörja för sundhet, ordning och skick inom fastigheten.

Emellertid torde en sådan skyldighet för hyresvärden kunna uppfattas

som en förutsättning i själva avtalsförhållandet. Hyresvärden skall

inte bara själv iaktta sundhet, ordning och skick. Det måste också anses

åligga honom att i möjlig mån se till att inte någon hyresgäst, till skada

för andra hyresgäster åsidosätter angivna krav.

Fastighetsägarens skötsel av fastigheten bör, för att berättiga till ett ingripande,

klart understiga normal skötsel. Endast fortlöpande brister bör

föranleda förordnande om tvångsförvaltning. Enstaka händelse bör bara i

undantagsfall kunna ge anledning till tvångsförvaltning, och sådan bör inte

heller komma till stånd vid brister i enstaka, mindre betydelsefulla detaljer.

Vikt skall främst fästas vid totalbilden av förvaltningen. Även om aktuella

fastigheter ofta torde utmärkas av ett mer eller mindre framskridet förfall,

är det närmast bristerna i själva fövaltningen som sådan och inte fastighetens

skick som skall utgöra grund för ingripandet. Nu möjliga former för

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

ingripande enligt HvS och BS skall stå kvar. En tvångsförvaltning är utan

tvekan i regel det mest allvarliga ingreppet. En ansökan om förvaltning bör

därför som regel ske först sedan andra vägar har prövats eller när särskilda

omständigheter ger vid handen att sådana vägar är oframkomliga.

I promemorian behandlas vidare frågan om ett ingripande med förvaltning

bör kunna ske innan ett överklagat vitesföreläggande har blivit slutligt prövat.

Praktiska skäl talar enligt promemorian starkt för att en pågående besvärsprocess

om vitesföreläggande i och för sig inte skall få hindra ett förordnande

om förvaltning. Har försummelser tidigare förekommit eller framgår

annars av omständigheterna att utsikterna till rättelse är små, bör ett

tvångsförvaltningsförordnande utan vidare kunna meddelas. Ett okynnesöverklagande

skulle annars kunna fördröja ett angeläget ingripande. Frågan

om rättelse kan väntas ske måste bedömas schematiskt. Om fastighetsägaren

länge har försummat vården och inte kan presentera fasta planer på en

upprustning bör utan vidare kunna antas att utsikter till rättelse saknas.

Ibland synes det emellertid ofrånkomligt att man först måste avvakta att ett

vitesföreläggande har vunnit laga kraft och inte lett till rättelse innan fråga

om tvångsförvaltning avgörs. I detta sammanhang framhålls vidare att ett

vitesföreläggande inriktas på den sanitära olägenheten och i allmänhet begränsas

till konkreta, enstaka brister, medan ett förvaltningsförordnande

främst skall grundas på fortlöpande brister i själva förvaltningen och oftast

kommer att beröra vidare brister än dem som har gett anledning till vitesföreläggandet.

En förvaltning måste enligt promemorian beräknas kunna

få en viss varaktighet och kunna ge vissa resultat för att vara meningsfull.

Hälsovårdsnämnden bör därför för fastigheter med kort återstående livslängd

främst överväga om vidare uthyrning skall få äga rum. Först om fortsatt

uthyrning anses kunna tillåtas under inte alltför kort tid bör en ansökan

om förvaltning göras. I annat fall bör berörda lägenheter i stället snarast

utdömas som bostäder.

Fastigheter som ägs av staten eller av kommun bör enligt promemorian

undantas från lagens tillämpning. Visserligen är åtskilliga dåliga fastigheter

i kommunal ägo. Dessa har emellertid merendels köpts i nergånget skick

och i avsikt att de skall inbegripas i en planmässig sanering. Sådana fastigheter

torde regelmässigt få ett bättre underhåll i kommunal ägo än om de

hade varit kvar hos förre ägaren. Därtill kommer att en tvångsförvaltning av

allmän egendom inte lämpligen bör komma i fråga, eftersom den förvaltningsordning

som finns för sådan egendom och det ansvar som kan utkrävas

av förvaltaren erbjuder tillräckliga möjligheter att på annat sätt komma åt

försummelser. Fastigheter som ägs av särskilda kommunala rättssubjekt såsom

bostadsbolag och bostadsstiftelser avses däremot kunna bli föremål för

förvaltning.

Enfamilj sfastigheter, som bebos av ägaren, ger inte någon avkastning att

förvalta och kan därför uppenbarligen inte ifrågakomma för förvaltning. Är

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

enfamiljshus uthyrt, finns däremot enligt promemorian lika goda skäl för

en möjlighet att ingripa som när det gäller större hyresfastigheter. Viss begränsning

i möjligheterna att ingripa följer emellertid av att underhållsskyldigheten

genom avtal kan ha lagts på hyresgästen. Tvåfamilj shus där endast

en lägenhet hyrs ut kan i olika sammanhang inta en särställning. Det kan

inte uteslutas att fastighetsägaren vårdar sin egen lägenhet men försummar

hyresgästens. I ett sådant fall bör ingripande med tvångsförvaltning kunna

ske. Endast då vad som är uthyrt är del av fastighetsägarens egen bostad

synes tvångsförvaltning böra vara utesluten.

Förordnande om tvångsförvaltning bör enligt promemorian kunna avse

varje hus som innehåller åtminstone en bostadslägenhet. Innehåller huset

också affärslokaler o. d. kommer förvaltningen att omfatta även dem. Vanvård

av enbart sådana lokaler bör emellertid inte i och för sig kunna föranleda

tvångsförvaltning. En annan sak är att försummelser beträffande annat

är bostadsdelen indirekt kan beröra denna och kanske ibland bidra till att

belysa fastighetsägarens förutsättningar att sköta fastigheten.

Otillräckliga ekonomiska resurser bör enligt promemorian inte få åberopas

som ett skäl mot tvångsförvaltning. Reformerna på hyresrättens område

innebär att ett rimligt underhåll inte skall behöva oskäligt betunga fastighetsägarna.

Av bostadssociala skäl kan det vidare inte godtas att hyresgästernas

motstånd mot upprustning får hindra en sådan. Otillräckliga resurser

att betala höjd hyra får fyllas ut på andra vägar. I undantagsfall kan det

dock givetvis föreligga godtagbara subjektiva ursäkter för brister i underhållet.

Brister i en lägenhet kan vara orsakade av hyresgästen eller ha varit

obekanta och omöjliga att upptäcka för fastighetsägaren. Stor försiktighet

bör emellertid enligt promemorian iakttas när det gäller att göra undantag.

4.3. Prövning av frågor om tvångsförvaltning och tillsyn över förvaltningen

Enligt promemorian är en tvångsförvaltning så ingripande att frågor därom

bör prövas i domstolsmässiga former. Det anses lämpligt att för denna

prövning i första hand tillvarata den erfarenhet och sakkunskap som de nya

hyresnämnderna representerar i frågor om fastigheter och hyresförhållanden.

I promemorian föreslås därför att prövningen får ankomma på dem.

Ordningen för hyresnämnds prövning av hyrestvister anses väl lämpad

också för ärenden om tvångsförvaltning. Någon begränsning av rätten att

föra talan mot beslut i sådana ärenden anses inte böra komma i fråga.

Målen skall sålunda kunna föras upp ända till högsta domstolen.

Det är enligt promemorian inte lämpligt att ge hyresgäst rätt att anhängiggöra

och föra talan i frågor om tvångsförvaltning, utan rätten till ingripande

bör förbehållas organ som företräder det allmänna. Hyresgäst får

aktualisera förvaltningsfrågor genom att vända sig till sådant organ. Omsorgerna

om bostadsstandarden är i betydande grad en kommunal angelä
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

genhet. Frågorna har samband med den kommunala verksamheten för bostadsförsörjning,

bostadshygien och byggnadsväsende. Det är främst hälsovårdsnämnderna

som sysslar med övervakning av befintliga bostäder. Hälsovårdsnämnden

bör därför företräda det allmänna i frågor om tvångsförvaltning.

Nämndens behov av byggnadsteknisk sakkunskap kan tillgodoses bl. a.

genom samarbete med byggnadsnämnden. Finner byggnadsnämnd vid sin

verksamhet försummelser, som bör leda till tvångsförvaltning, får nämnden

vända sig till hälsovårdsnämnden i frågan. Med hänsyn till att det kan finnas

fall då ett kommunalt initiativ är olämpligt på grund av kommunala intressen

i anslutning till fastigheten bör förutom hälsovårdsnämnden även länsstyrelsen

ha rätt att ingripa.

Hyresnämnds förordnande om tvångsförvaltning skall enligt förslaget

kunna verkställas omedelbart. En sådan ordning anses stämma väl överens

med ingripandets natur och förekommer vanligen i annan lagstiftning om

tvångsförvaltning. Domstol skall emellertid kunna uppskjuta verkställbarheten

genom att meddela inhibition. Att domstol, som efter klander prövar

fråga om förvaltning, själv kan ge sitt avgörande omedelbar effekt följer av

17 kap. 14 § rättegångsbalken. Beträffande andra beslut av hyresnämnd än

sådana som rör förordnande om förvaltning och förlängning av pågående

förvaltning innehåller förslaget inte någon regel om omedelbar verkställbarhet.

Vid utredningsarbetet har övervägts att ge hyresnämnderna rätt att före

slutligt avgörande förordna om förvaltning tills vidare. En sådan regel har

emellertid ansetts obehövlig eftersom ett slutligt avgörande nästan alltid bör

kunna ges snabbt. Behövs ett omedelbart ingripande, har hälsovårdsnämnd

möjlighet att anlita andra medel, såsom exempelvis att vidta åtgärd på fastighetsägarens

bekostnad enligt 75 § andra stycket HvS. Kostnaderna kan

sedan enkelt regleras vid förvaltningen.

I hyresnämnden bör enligt promemorian vardera parten bära sin kostnad.

Rättegångskostnader vid domstol bör regleras efter de principer som

gäller för tvistemål i allmänhet. Detta innebär att en fastighetsägare som

utan framgång överklagar ett förvaltningsförordnande normalt får svara

också för motpartens kostnader vid domstolen.

Vad härefter angår tillsynen över förvaltningen bedöms det i promemorian

inte som påkallat att anordna en så ingående och bunden tillsyn som vid

exempelvis förmynderskap och konkursförvaltning. Det anses emellertid att

någon myndighet bör ha översyn över förvaltningen i stora drag och att

detta uppdrag bör tillkomma hyresnämnden. Enligt förslaget skall förvaltaren

vara skyldig att ge fastighetsägaren bl. a. en årlig skriftlig redovisning

för förvaltningen. Till redovisningen skall fogas berättelse med sammanfattande

uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder samt om fastighetens

skick. Avskrift av handlingarna skall tillställas hyresnämnden, som

har att kontrollera att handlingarna överlämnas samt att de är godtagbara

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

och korrekta från redovisningsmässig synpunkt. Vid granskningen bör översiktligt

tillses att förvaltningen är inriktad på de ändamål, för vilka den

har tillkommit, och att några uppenbara befogenhetsöverskridanden inte

sker. Någon bedömning om vidtagna åtgärder är befogade och ändamålsenliga

kan däremot knappast ifrågakomma. Hälsovårdsnämnden bör följa

förvaltningens gång för att kunna kontrollera att förvaltningen ger åsyftat

resultat och i annat fall ta de initiativ som kan vara påkallade. De till hyresnämnderna

insända handlingarna bör kunna användas av hälsovårdsnämnderna

vid detta arbete.

4.4 Förvaltningsbeslutets rättsverkningar

Enligt 4 § i förslaget skall förvaltningen i normalfallet pågå tre år. Denna

tid anses som regel förslå för sådan upprustning av fastigheten som kan

genomföras inom ramen för de löpande intäkterna samt för utredning om

mera omfattande upprustning. Däremot torde inte alltid en mera omfattande

upprustning hinna genomföras inom denna tid. Tiden för tvångsförvaltningen

bör kunna förlängas om sådan upprustning skall ske. Även

andra fall kan tänkas då en fortsatt förvaltning är nödvändig, exempelvis

för att hindra att en fastighet i och med upphörandet genast råkar i

vanskötsel igen. Om det uppenbarligen inte längre föreligger skäl för förvaltning

skall det enligt förslaget vara möjligt att låta förvaltningen upphöra

i förtid. Denna möjlighet kan användas t. ex. vid en överlåtelse som

skapar garantier för ett bättre underhåll. Emellanåt kan kanske de särskilda

förhållanden som orsakat att fastighetsägaren inte skött fastigheten

vara undanröjda och fastighetsägaren på nytt anförtros förvaltningen. Beslut

om upphörande bör inte meddelas annat än när konkreta omständigheter

kan åberopas för att förvaltningen inte längre behövs. Om fastighetsägaren

sätts i konkurs föreslås förvaltningen automatiskt upphöra.

Utmätning av fastigheten skall enligt förslaget inte medföra att tvångsförvaltningen

upphör. I promemorian påpekas att ägaren av en utmätt fastighet

i princip behåller förvaltningen av fastigheten tills denna sålts. Vid

bl. a. fara för vanvård eller för försämring i större mån av fastigheten kan

överexekutor förordna syssloman enligt utsökningslagen (1877:31 s. 1)

(UL). Sådant beslut torde enligt promemorian inte bli aktuellt, när en

fastighet står under särskild förvaltning på grund av vanvård. Skulle undantagsvis

inträffa att ett sysslomannaskap och en vanvårdsförvaltning

sammanträffar, bör uppkommande frågor kunna lösas utan särskilda bestämmelser.

En utväg kan vara att samma person förordnas för båda

uppgifterna, en annan att vanskötselförvaltningen hävs. Givet är under

alla omständigheter att en förvaltare måste anpassa sin förvaltning till

det förhållandet att fastigheten har utmätts och samråda med överexekutor

om viktigare förvaltningsfrågor. Liknande synpunkter kan möjligen gälla

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970 29

för vissa förordnanden om godmansförvaltning vid kvarstad eller skingringsförbud.

Vad härefter gäller frågan om ett förordnande om tvångsförvaltning skall

gälla mot ny ägare av fastigheten framhålls att förvaltningen är inriktad på

själva objektet, som skall hållas i funktion och skick och att stora olägenheter

skulle kunna uppstå om ett ägarbyte automatiskt skulle medföra avbrott

i den pågående förvaltningen. Vidare visar erfarenheter från hälsovårdsnämndernas

verksamhet att skenöverlåtelser och liknande transaktioner

stundom gör de medel dessa nämnder förfogar över ineffektiva. Med

hänsyn härtill förordas att ett beslut om tvångsförvaltning skall gälla även

mot ny ägare (5 §). Beslutet behöver inte ha vunnit laga kraft vid förvärvet,

eftersom beslutet genast skall vara verkställbart. Några praktiska eller principiella

skäl att göra skillnad mellan frivillig och exekutiv försäljning anses

inte föreligga. Förvaltningen inverkar inte negativt på fastighetsvärdet eftersom

detta är avhängigt av fastighetens faktiska skick. Förvaltningen anses

inte vara någon belastning på fastigheten, och den kan snabbt hävas efter ett

ägarbyte, om detta är motiverat.

Ett förordnande om tvångsförvaltning skall i princip innebära att fastighetsägaren

mister sina befogenheter beträffande fastigheten i den mån

dessa strider mot förvaltarens befogenheter. Förvaltaren skall handha skötseln

i fastighetsägarens ställe och för dennes räkning, och fastighetsägaren

blir bunden av förvaltarens åtgöranden. I första hand skall endast den löpande

förvaltningen överföras på förvaltaren. Han skall således inte vara

behörig att i allmänhet tala och svara för fastigheten.

Eftersom förvaltningen föreslås gälla också mot ny ägare av fastigheten

har det inte ansetts behövligt med någon bestämmelse som inskränker rätten

att överlåta fastigheten. Något annorlunda förhåller det sig när det gäller

belåning. En illojal fastighetsägare skulle under förvaltningen kunna tänkas

belåna fastigheten och använda medlen för annat än upprustning, medan

fastighetsintäkterna fick betala räntor och amorteringar på lånet. Under

utredningsarbetet har därför övervägts att införa en bestämmelse som beskär

rätten att belåna tvångsförvaltad fastighet. En bestämmelse med förbud

mot upplåning utan särskilt medgivande skulle emellertid troligen medföra

stora tillämpnings- och kontrollsvarigheter i sådana fall då upplåningen

sker mot inteckning, som har tagits ut före förordnandet om förvaltning.

Mot denna bakgrund har det enligt promemorian ansetts riktigast att inte införa

någon sådan bestämmelse i lagen. Däremot torde ett förbud mot uttagande

av inteckning utan förvaltarens medgivande kunna fylla en funktion.

Ett sådant förbud kan kontrolleras genom inskrivningsdomaren och

ger förvaltaren möjlighet att hindra illojal upplåning mot förmånlig ny säkerhet

i fastigheten. Härigenom kan ännu outnyttjad säkerhet förbehållas

lån för upprustning. Förvaltaren blir i tillfälle att inför en tilltänkt upplåning

ställa krav att vissa belopp används för upprustning och ge till känna

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

att räntor och amorteringar på lånet kan få stå tillbaka för upprustningskostnader.

Om förvaltaren inte medger inteckning bör fastighetsägaren

kunna få frågan prövad av hyresnämnden. Nämnden bör lämna medgivande

till åtgärden om denna inte kan avsevärt försämra betingelserna för en

tillbörlig skötsel av fastigheten. Bestämmelser av detta innehåll har tagits

upp i 5 § andra stycket i förslaget.

Bestämmelser om förvaltarens åligganden finns i 7 § i förslaget. Hans huvudsakliga

uppgift avses bli att uppbära hyror samt betala räntor, amorteringar,

avgifter och andra fastighetskostnader. Den viktigaste förvaltaruppgiften

skall vara att så långt inkomsterna räcker underhålla och förbättra

fastigheten. Fastighetens löpande intäkter sätter en gräns för vad förvaltaren

i första hand kan åstadkomma i underhåll och förbättringar. Tidigare försummelser

torde ofta ha till följd att intäkterna kommer att gå åt helt. En

förbättrad standard kan emellertid ge ökade intäkter och förvaltaren skall

tillvarata olika möjligheter att förbättra avkastningen. I undantagsfall kan

utrymmet för arbeten ökas och finansieringsmöjligheterna förbättras genom

att fastighetsägaren förmås att frivilligt tillskjuta medel. Sådana tillskott kan

bidra till en höjning av de framtida fastighetsintäkterna.

Det är enligt promemorian troligen inte alldeles ovanligt att en nergången

fastighet endast ger inkomster, som nätt och jämnt täcker räntor och amorteringar.

Orsaken till den i förhållande till avkastningen höga belåningen

torde ofta hänga samman med ett högt tomtvärde. Säkerheten kan då vara

fullt betryggande. Förvaltaren får anses ha befogenhet att träffa avtal med

kreditinstituten om anstånd med betalning av räntor och amorteringar för

att skapa utrymme för underhållsarbeten. Enligt promemorian bör man kunna

räkna med att kreditinstituten visar tillmötesgående eftersom fortsatt

vanvård kan försämra säkerheten för fastighetslånen. Ett eftersatt underhåll

kan dessutom innebära risker för fastighetskrediten genom att hyresgästerna

kan tänkas avhjälpa bristerna på fastighetsägarens bekostnad och sedan

hålla inne eller nedsätta hyresbetalningar. Om ändring inte kan nås avtalsvägen

förutsätts att förvaltaren sörjer för att de löpande fastighetsutgifterna

blir betalda. Ibland kan emellertid förvaltaren ha anledning att överväga att

vägra betalning. Härvid syftas på sådana fall då fastigheten är klart överbelånad.

Detta får anses vara fallet när belåningen motsvarar nästan hela

fastighetens värde och inget eller endast obetydligt eget kapital finns i fastigheten.

I promemorian framhålls att det inte skall vara förvaltarens uppgift

att till varje pris hålla kvar fastigheten i fastighetsägarens ägo. Kommer

fastigheten i ett läge, som normalt skulle vara ohållbart om inte ägaren skjuter

till medel, anses det inte kunna begäras att förvaltaren vidtar särskilda

åtgärder för att möta en inledd aktion mot fastigheten.

Beträffande fastighetens hyresförhållanden föreslås i 7 § andra stycket

att alla befogenheter, även de som inte helt kan hänföras till löpande förvaltning,

läggs på förvaltaren och att fastighetsägarens behörighet upphör i mot
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

31

svarande män. Pågår tvist i en hyresfråga, får förvaltaren överta dess skötsel.

Den löpande förvaltningen bör enligt promemorian i allmänhet kunna

överlämnas till förvaltaren utan särskilda direktiv. Riktlinjer kan emellertid

undantagsvis behöva ges för lösningen av någon särartad underhållsfråga

eller för att tillgodose viss hyresgästs särställning. Vidare kan ett speciellt

intresse hos fastighetsägaren ibland behöva beaktas. Enligt 7 § tredje stycket

i förslaget skall därför hyresnämnden kunna meddela speciella föreskrifter

för förvaltningen. Det bör i första hand ankomma på fastighetsägaren att

väcka fråga om sådana föreskrifter, antingen i samband med prövningen av

frågan om förvaltning eller senare under förvaltningens gång.

Det kan förekomma att en fastighetsägare låter husets uthyrda lägenheter

betala fastighetsomkostnaderna medan han själv utan egentliga utgifter använder

betydande utrymmen i huset för egen bostad eller för någon rörelse.

En försummad skötsel går då ofta i huvudsak ut över de uthyrda utrymmena.

Med hänsyn härtill föreslås att hyresnämnden skall kunna ålägga fastighetsägaren

att betala viss rimlig ”hyra” för de utrymmen han själv disponerar.

Betalar inte fastighetsägaren vad som har ålagts honom får förvaltaren

skaffa dom eller betalningsföreläggande på fordringen och sedan söka

utmätning.

Förvaltaren kan behöva tillgång till bl. a. hyreskontrakt och andra handlingar

som rör den löpande förvaltningen. I promemorian förutsätts att han

skall kunna få handräckning genom överexekutor för att få ut handlingar,

nycklar o. d. från en tredskande fastighetsägare eller för att få tillträde till

fastigheten. I stor utsträckning anses förvaltaren emellertid kunna fullgöra

sitt uppdrag utan framtvingad medverkan från fastighetsägarens sida. Hyresgästerna

torde bli en viktig upplysningskälla för honom. Förslaget innehåller

med hänsyn härtill inga särskilda bestämmelser om skyldighet för

fastighetsägaren att underlätta förvaltarens arbete genom upplysningar eller

genom att överlämna handlingar.

Tvångsförvaltningen ger förvaltaren möjlighet att efter hand skaffa sig

en mera ingående kännedom om fastigheten. Detta kan aktualisera frågor

om mera genomgripande åtgärder än sådana som kan finansieras med de

löpande intäkterna. Åtskilliga av de fastigheter för vilka tvångsförvaltning

kan komma i fråga torde enligt promemorian befinna sig i ett mer eller

mindre framskridet förfall och inte kunna rustas upp utan kapitaltillskott.

För sådana fall ges regler i 8 § i förslaget.

Om förvaltaren finner att fastigheten bör genomgå upprustning som kräver

tillskott av andra medel än som är tillgängliga vid den löpande förvaltningen

skall han enligt 8 § första stycket sörja för att utredning kommer

till stånd. År det uppenbart att en mera genomgripande upprustning inte alls

kan komma i fråga bör däremot en närmare utredning kunna underlåtas.

Detta kan vara fallet om byggnaden står inför en relativt snar rivning exempelvis

av stadsplaneskäl eller därför att den uppenbart är alltför förfallen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Förvaltarens utredning bör till omfång och inriktning anpassas efter förhållandena

i det särskilda fallet. Byggnadstekniska, plantekniska och ekonomiska

förhållanden kan kanske efter en tämligen översiktlig utredning visa

att en upprustning är omöjlig eller meningslös. Om så inte är fallet bör mera

konkreta planer utarbetas. En sakkunnig förhandskalkyl bör då redovisa

vad som skall göras, vad det kommer att kosta, vilka kapitaltillskott som

behövs och kan erhållas samt hur fastighetens avkastning kan räknas bära

investeringen. Kan utredningen inte göras av förvaltaren själv, skall han

kunna anlita särskild sakkunskap. I utredningen kan ingå att fordra in anbud

på planerade arbeten.

De ekonomiska frågorna bör enligt promemorian utredas och diskuteras

med fastighetsägaren i så stor omfattning som denne kan förmås att medverka.

Han bör i regel ha ett starkt intresse av sådan medverkan, eftersom

en upprustning kan föra fastigheten ur den vanvård som skulle kunna leda

till expropriation. För att utredningen och diskussionerna skall fylla en verklig

uppgift anses det emellertid nödvändigt att det finns möjlighet att genomföra

en upprustning mot fastighetsägarens vilja. Enligt 8 § andra stycket

skall därför hyresnämnden kunna ge förvaltaren tillstånd att genomföra

upprustningen och att inteckna fastigheten och ta upp lån för ändamålet.

En upprustningsframställning skall naturligtvis kunna avslås om utredningen

leder till att en upprustning bedöms vara olämplig. Prövningsmyndigheten

skall också kunna modifiera förvaltarens planer. Om prövningen

ger vid handen att den föreslagna upplåningen inte räcker till för planerade

arbeten, bör detta leda till att tillstånd till upprustningen vägras. Skulle det

sedan tillstånd har lämnats visa sig att kalkylerna har varit för optimistiska

bör förvaltaren kunna göra en tilläggsframställning hos hyresnämnden.

Om eu upprustning inte kan genomföras är avsikten att den primära löpande

förvaltningen i regel skall fortsätta. I en sådan situation kan frågor

om uthyrningsförbud och om expropriation behöva tas under övervägande

av hälsovårdsnämnd och andra berörda organ. Enligt promemorian är det

osäkert hur ofta en upprustning genom förvaltaren eller en expropriation

kan tänkas förekomma i praktiken. Inte sällan torde kommunen ha otillräckliga

resurser för en expropriation eller sakna intresse för att genomföra en

sådan. Om fastigheten lämpar sig för upprustning medför en inlösen att kommunen

måste investera inte bara i själva förvärvet utan också i upprustningen.

En tvångsgenomförd förvaltarupprustning kan därför framstå som ett

från kommunal synpunkt önskvärt alternativ till expropriation. Mot bakgrund

härav påpekas i promemorian att kommunerna kan finna lämpliga

former att genom borgen eller lån underlätta en sådan upprustning och därmed

begränsa anspråken på kommunala investeringar i verksamheten.

Åtskilliga rättsliga frågor har i förslaget lämnats helt oreglerade. Detta

gäller exempelvis frågor om befogenhetsöverskridanden och skadeståndsskyldighet.

Det förutsätts att sådana frågor löses efter vad som föreskrivs

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

eller eljest gäller beträffande sysslomän. Andra oreglerade eller inte detaljreglerade

frågor avses bli lösta i enlighet med förslagets byggnad och syfte.

Det förutsättes att förvaltningen regelmässigt kommer att ligga i så kvalificerade

händer att någon långtgående reglering av detaljfrågor inte påkallas.

4.5. Vissa andra frågor

I promemorian behandlas frågan om behovet av särskilda regler om

offentliggörande av beslut som rör förvaltningen. Härvid framhålls

att den som känner till att fastigheten står under förvaltning inte med

befriande verkan kan betala till annan än förvaltaren. När det gäller bostadsfastighet

utgörs de betalningsskyldiga nästan undantagslöst uteslutande av

fastighetens hyresgäster. Alla gäldenärer är sålunda som regel kända och

lätt anträffbara. En ordning med offentligt kungörande av förvaltningen

skulle därför vara föga meningsfull. Det skulle dessutom vara uppenbart

obilligt om en hyresgäst, som inte sett en kungörelse, skulle kunna göra

rättsförlust genom alt ovetande om förvaltningen betala sin hyra till fastighetsägaren.

Enligt promemorian bör varje hyresgäst direkt underrättas om

förvaltningen. Det får anses som ett självfallet inslag i förvaltaruppgifterna

att snabbt se till att så sker och någon särskild bestämmelse härom anses

inte behövlig.

För att fastighetsspekulanter, inteckningshavare, tilltänkta kreditgivare

och olika myndigheter skall få kännedom om förvaltningen bör anteckning

därom göras i fastighetsboken. I 6 § föreskrivs därför att hyresnämnden

skall översända beslut om anordnande, förlängning eller upphävande av

förvaltning till inskrivningsdomaren för sådan anteckning. Även om anteckning

sker, kan det enligt promemorian ofta vara lämpligt att förvaltaren

särskilt underrättar kända inteckningshavare. Personer som har fordringar

mot fastighetsägaren exempelvis för arbete med fastighetens löpande skötsel

anses knappast kunna lida särskild förlust genom bristande kännedom om

förvaltningen, eftersom fastighetsägaren regelmässigt lär hänvisa till förvaltaren

om han inte själv betalar sådana fordringar.

Förvaltar valet måste enligt promemorian ägnas stor omsorg så

att intresset av en rationell och effektiv förvaltning tillgodoses. Lagstiftningens

effektivitet blir i hög grad beroende av att den utsedde förvaltaren

verkligen kan åstadkomma förbättringar. Förvaltaren måste vara i stånd

att inom den ram för hans befogenheter som lagen ger självständigt gestalta

förvaltningen och samarbeta med fastighetsägaren i den mån detta är möjligt.

Enligt 3 § andra stycket i förslaget skall förvaltningen uppdras åt kommunal

nämnd eller åt bolag, förening eller inrättning som bedriver fastighetsförvaltning

eller åt person som är kunnig och erfaren i sådan förvaltning.

Företräde bör inte ges åt någon av de nämnda kategorierna av möjliga

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 133

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

förvaltare. I promemorian påpekas emellertid att det särskilt vid mera omfattande

förvaltning kan vara lämpligt att fastigheten förvaltas gemensamt

med andra fastigheter och att sådan gemensam förvaltning kan åstadkommas

exempelvis genom att till förvaltare utses allmännyttigt bostadsföretag

eller fastighetsförvaltande kommunal nämnd. Om sådana företag och nämnder

är beredda att ta på sig uppgifterna, anses denna förvaltningsform med

fördel kunna bli den dominerande. I 3 § tredje stycket föreskrivs bl. a. att

avseende skall fästas vid fastighetsägarens önskemål beträffande valet av

förvaltare.

Såvitt avser arvode till förvaltaren framhålls i promemorian

att det uppenbarligen inte kan vara tillfredsställande att en vanvårdad fastighet

utsätts för en tvångsförvaltning, vid vilken underhållet får stå tillbaka

för kostnaderna för själva förvaltningen. Endast mindre angelägna

upprustningsarbeten anses kunna något begränsas för att ge utrymme för

ett förvaltararvode. Härav torde i praktiken följa att arvode ofta inte kan

betalas av fastighetens avkastning. Det arbete förvaltaren lägger ned på fastigheten

kommer emellertid fastighetsägaren till godo och förvaltarens

arvode bör därför ersättas särskilt av fastighetsägaren när avkastningen är

otillräcklig. En sådan ordning skapar emellertid inte någon säkerhet för att

arvodet blir erlagt. En tänkbar utväg kunde vara att ge arvodet särskild förmånsrätt

i fastigheten. Denna lösning avvisas emellertid under hänvisning

till vikten av återhållsamhet med att skapa sådana legala förmånsrätter.

Härvid erinras också om att förvaltningen oftast torde komma att ligga i

händerna på offentliga organ eller eljest på institutioner för vilka ett dröjsmål

med arvodets uIbetalning inte har någon större betydelse. Skulle olägenheter

visa sig uppstå kan emellertid övervägas att låta arvodesförskott utgå

av allmänna medel med rätt för det allmänna att överta anspråket mot fastighetsägaren.

Den praktiska gången av arvodesfrågorna föreslås bli i huvudsak att förvaltaren

i sin slutredovisning upptar sina arvodesanspråk och anger i vad

mån fastighetsägaren själv bör svara för arvodet. Hyresnämnden bestämmer

arvodet utan att ange hur det skall betalas (11 §). Förvaltaren får därefter

kräva fastighetsägaren på vad denne skall betala och om så behövs skaffa

sig dom eller betalningsföreläggande på beloppet. Om fastighetsägaren invänder

att avkastningen räckt till för arvodet, kan frågan om betalningsskyldighet

stundom inte slutligen prövas förrän tiden för klander av slutredovisningen

löpt ut eller sådan klandertalan avgjorts. Någon prövning av arvodets

skälighet skall emellertid inte göras av domstol i andra fall än då hyresnämndens

arvodesbeslut genom klander har bragts under domstolens provning.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

35

5. Remissyttrandena över departementspromemorian

5.1. Allmänna synpunkter

Förslaget att införa en lag om tvångsförvaltning i fråga om vanhävdade

bostadsfastigheter tillstyrks eller lämnas utan erinran av så gott som alla

remissinstanser. Endast stadskollegiet i Hälsingborg avstyrker förslaget.

Kollegiet anser att den föreslagna lagen blir alltför komplicerad i tillämpningen

utan att medföra motsvarande praktiska resultat. Fastighetsägareförbundet

hyser viss tveksamhet om behov föreligger av ytterligare lagstiftning

om underhåll av bostadsfastigheter. Skulle sådant behov anses föreligga

har förbundet emellertid ingenting att erinra mot att möjligheter

skapas till tvångsförvaltning. Några remissinstanser, såsom Svea hovrätt

och styrelsen för advokatsamfundet, ställer sig kritiska till den närmare utformningen

av förslaget. Värdet av det s. k. vidgade förvaltarskapet ifrågasätts

i några yttranden.

Flera remissinstanser understryker behovet av lagstiftning på området

för att snabbare och effektivare kunna ingripa mot pågående eller befarad

van vård av byggnad. LO framhåller att förslaget är ägnat att stärka hyresgästernas

ställning på bostadsmarknaden och att förbättra bostadspolitiken.

Styrelsen för stadshypot eks kassan påpekar att kreditgivarna visserligen

har vissa möjligheter att åstadkomma rättelse vid försummelse av fastighetsskötseln

men vill ändå inte bestrida att behov kan föreligga av en tvångsförvaltningslagstiftning.

En sådan lagstiftning ligger också i linje med bostadkreditgivarnas

allmänna intresse av att den löpande fastighetsskötseln

handhas på ett tillfredsställande sätt. Hälsovårdsnämnden i Stockholm hälsar

lagförslaget med stor tillfredsställelse och erinrar om att nämnden vid

flera tillfällen efterlyst en lagstiftning som syftar till att ge myndigheterna

möjlighet att komma till rätta med de mest stötande fallen av van vård av

bostadsfastighet. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det finns förhalningsmöjligheter

och brister i den nuvarande lagstiftningen, som utnyttjas

av vissa fastighetsägare. Mot den bakgrunden anser länsstyrelsen det angeläget

att genomföra en lagstiftning, som ger möjlighet att effektivt ingripa

mot en tredskande fastighetsägare genom att ställa hans bostadsfastighet

under tvångsförvaltning. Lagstiftningen bör ta sikte på svårartade fall och

ge möjligheter att snabbt komma till rätta med dessa. Länsstyrelsen anser att

det framlagda lagförslaget i stort sett fyller dessa krav. Vetskapen om att

en bostadsfastighet kan ställas under tvångsförvaltning kommer enligt länsstyrelsen

säkert att göra tredskande fastighetsägare mer benägna än hittills

att snabbt vidta rättelse. Hyresgästernas Riksförbund konstaterar att de

legala möjligheterna att komma till rätta med även fall av uppenbar vanskötsel

har varit begränsade och att bestämmelserna kunnat göras verkningslösa.

Den försummade fastighetsskötseln har ibland men långt ifrån

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

alltid haft sin grund i bristande ekonomiska resurser, och man kan därför

inte räkna med att enbart de nya reglerna i hyreslagen kommer att undanröja

riskerna för liknande van vårdsfall i framtiden. Att en vanvårdad hyresfastighet

sätts under tvångsförvaltning anser förbundet vara en god och

riktig lösning och hälsar därför förslaget med tillfredsställelse. Enligt hyresnämnden

för Stockholms län kan antalet förordnanden om tvångsförvaltning

i enlighet med promemorians riktlinjer väntas bli ganska litet även

inom det stora fastighetsbestånd som finns i Storstockholm. Tvångsförvaltning

måste ändå ses som ett betydelsefullt medel att komma till rätta

med de enstaka flagranta fall av misskötsel, genom vilka hyresgäster otillbörligt

förmenas drägliga boendeförhållanden. Även Svenska Riksbyggen

tror att tvångsförvaltningslagen kommer till sparsam användning. Trots

detta bör den kunna bli ett värdefullt komplement eller alternativ till saneringsåtgärder,

som kan bli aktuella. Enligt hyresnämndens för Malmöhus

län erfarenhet förekommer vanvård framför allt inom det äldre fastighetsbeståndet

i sådan utsträckning att ett ingripande från det allmännas sida är

motiverat. Det har visat sig att de möjligheter som myndigheterna redan nu

har genom ingripande av hälsovårdsnämnd och byggnadsnämnd inte är

tillräckliga. Ett förordnande om tvångsförvaltning torde vara ägnat att ge

betydligt bättre resultat. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det

genom den föreslagna rättsliga prövningen blir väl sörjt för att rättssäkerheten

inte eftersätts även om åtskilliga frågor har lämnats oreglerade eller

överlåtits att lösas efter vad som föreskrivs eller eljest gäller i andra sammanhang.

Flera remissinstanser kommer in på expropriationsutredningens förslag

om möjlighet till tvångsinlösen av vanhävdad fastighet. Enligt saneringsutredningen

torde detta förslag komma att förbättra betingelserna för de

kommunala organ som skall utöva tillsyn över bostadshygien och bostadsmiljö.

Kommunerna antas i vissa lägen kunna ha ekonomiska svårigheter

att genomföra en expropriation, varför tvångsförvaltning i vissa fall kan

framstå som ett lämpligare alternativ. Tvångsförvaltning kan enligt saneringsutredningen

även visa sig nödvändig som en temporär åtgärd i avvaktan

på beslut i expropriationsmål. Utredningen framhåller att de bedömningar

som måste göras vid tvångsförvaltning kan underlättas väsentligt

om kommunen har upprättat saneringsprogram och fysiska planer för berörda

bebyggelseområden. Genom sådana åtgärder skapas också bättre förutsättningar

för att ingripande från hälsovårdsnämnd eller byggnadsnämnd

kan samordnas med insatser från de kommunala organ som har ansvaret

för bostadsförsörjningsfrågorna. Även Kommunförbundet framhåller att expropriation

kan innebära ett tämligen tids- och kostnadskrävande förfarande

och därför ofta förutsätter ett omfattande engagemang till vilket kommunerna

inte alltid kan väntas vara beredda. Förbundet ser därför möjligheten

till tvångsförvaltning som ett lämpligt alternativ till expropriation.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

Enligt SABO kan expropriationsutredningens förslag kanske ge större möjligheter

att åstadkomma resultat i överensstämmelse med de allmänna målsättningar

som ligger till grund för de föreslagna formerna för ingripande

från samhället. Fastighetsnämnden i Hälsingborg anser att expropriationsförslaget

möjliggör ingripanden i åtskilliga fall utanför tvångsförvaltningslagens

område och därmed får större praktisk betydelse. Enligt nämnden

torde det också vara sannolikt, att redan vetskapen om expropriationslagens

bestämmelser gör fastighetsägarna mer uppmärksamma på underhållsfrågorna

än bestämmelserna i tvångsförvaltningslagen. De förstnämnda

bestämmelserna innebär nämligen, att fastighetsägaren i händelse av

vanvård kan fråntas äganderätten, medan de senare reglerna endast går ut

på alt han får utomstående hjälp till fastighetens iståndsättande. Om expropriationsutredningens

förslag genomförs anser hyresrådet att motiven för

sådana åtgärder som det utvidgade förvaltarskapet medger förlorar avsevärt

i styrka. Vid det slutliga ställningstagandet till promemorieförslaget i denna

del bör därför i vart fall beaktas det resultat, till vilket expropriationsförslaget

kan leda. Hyresrådet erinrar om att detta i sin tur har visst samband

med pågående utredningsarbete om samhällets medverkan vid sanering av

det äldre bostadsbeståndet i tätorterna.

Eftersom expropriationsförslaget medför möjligheter till ingripanden i

vanhävdsfall kommer, framhåller Näringslivets Byggnadsdelegation, den

föreslagna tvångsförvaltningslagstiftningen att få begränsad självständig

betydelse som korrigeringsfaktor. Av detta skäl och då det så småningom

kan väntas uppstå en mera tillfredsställande balans mellan tillgång och

efterfrågan på hyresmarknaden, finns enligt delegationen anledning överväga

att låta lagen om tvångsförvaltning av bostadsfastighet bli tidsbegränsad,

förslagsvis i fem år med möjlighet till förlängning om så skulle anses

erforderligt. Ingripanden som vidtagits under lagens giltighetstid skulle fortlöpa

så länge beslutade förordnanden gäller. Även Stockholms Fastighetsägareförening

ifrågasätter om inte lagstiftningen bör ges tidsbegränsad giltighet.

Styrelsen för advokatsamfundet, som i princip är positivt inställd till en

lagstiftning om tvångsförvaltning, finner inte den föreslagna utformningen

av lagen tillfredsställande. Sannolikheten talar för att fastigheten, när beslut

om tvångsförvaltning kommer till stånd, är i sådant skick att omedelbara

åtgärder behövs i ett eller annat avseende, men att inga kontanta medel då

finns tillgängliga. Även löpande utgifter för fastigheten av typen inköp av

olja kan fordra omedelbar tillgång till kontanta medel. Säkerligen kommer

i en mycket stor del av de tvångsförvaltningar som kommer till stånd förvaltaren

att vara i den situationen att han vid förvaltningens början inte ens

nödtorftigt kan fullgöra sina uppgifter utan att antingen förskottera medel,

låna upp medel eller göra inköp på kredit för fastigheten. Förslaget synes

inte lämna utrymme för att kreditåtaganden görs i ägarens namn annat än

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

när det gäller upprustning av fastigheten med hyresnämndens särskilda

tillstånd. Införandet av sådana möjligheter skulle inte heller lösa problemet,

eftersom fastighetsägarens kreditvärdighet kunde vara diskutabel eller obefintlig.

Om exempelvis fastighetsägaren begärde sig i konkurs, sedan tvångsförvaltningen

inletts men innan nämnvärda hyresintäkter hunnit inflyta,

skulle ”tvångsförvaltaren” i konkursen endast ha en oprioriterad fordran

såvitt avser både hans arvode och gjorda utlägg för fastigheten. Omfattningen

av förvaltarens rätt att företräda fastigheten är oklar. Styrelsen anser

en genomgripande bearbetning och omarbetning av lagförslaget erforderlig

innan det läggs till grund för lagstiftning. Möjligt är att den tvångsförvaltade

fastigheten bör ges karaktären av juridisk person.

Enligt fastighetsnämnden i Göteborg uppkommer de stora problemen först

vid det vidgade förvaltarskapet. Här blir det fråga om kostsamma utredningar

och ytterligt grannlaga ställningstaganden varigenom inte bara fastigheten

utan även fastighetsägaren personligen belastas med ny gäld och detta

sannolikt oftast mot hans önskan. Redan vad utredningen har kunnat förutse

av praktiska svårigheter gör att förvaltaruppdraget framstår som föga

eftersträvansvärt. Härtill kommer att frågan om ersättning för kostnader och

arvode till skillnad från övriga legala sysslomannaskap inte kunnat lösas på

ett tillfredsställande sätt. Fastighetsnämnden ifrågasätter om man inte borde

begränsa tvångsförvaltningen till vad som i promemorian betecknas som

primär förvaltning.

Även Bankföreningen och stgrelsen för stadshgpotekskassan, vilka inte

har någon erinran mot förslaget såvitt rör det primära förvaltarskapet, hyser

betänkligheter mot det vidgade förvaltarskapet med dess långtgående tvångsregler.

Enligt Bankföreningens mening kan det knappast vara rimligt att

hyresnämnden skulle kunna ge förvaltaren tillstånd att på fastighetsägarens

vägnar inteckna fastigheten och ta upp lån för åtgärderna och därigenom

tvångsvis åsamka fastighetsägaren en betydande skuldbörda, för vilken han

skulle komma att svara inte bara med den ifrågavarande fastigheten utan

även med sina övriga tillgångar. Bankföreningen vill därför föreslå att i lagen

tas in en föreskrift av innebörd att förvaltaren vid sådant upptagande av lån

skall göra förbehåll varigenom fastighetsägarens betalningsskyldighet för

lånet begränsas till vad som kan utfås ur fastigheten med stöd av de med

hyresnämndens tillstånd uttagna och för lånet pantförskrivna inteckningarna.

Även om fastighetsägarens ansvarighet begränsas i enlighet härmed

kan emellertid ett beslut om upprustning leda till avsevärda inskränkningar

i hans ekonomiska rörelsefrihet. Han kan bl. a. bli berövad möjligheten att

radikalt förbättra fastighetens lönsamhet genom rivning och nybyggnad.

Enligt Bankföreningens mening bör det därför i lagen klart sägas ifrån, att

mera långtgående ombyggnader och moderniseringar inte bör genomdrivas

mot fastighetsägarens vilja. I den mån det från allmän synpunkt befinns

angeläget, att sådana åtgärder kommer till stånd, bör i stället expropriation

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

39

tillgripas. Styrelsen för stadshypotekskassan framhåller att liknande förslag

på andra områden tidigare har avvisats eftersom ett tvångsinteckningsförfarande

för med sig stora ingrepp i reglerna inom intecknings- och utsökningsrätten.

Åtskilliga bestämmelser i den kommande nya jordabalken torde

sålunda få ses över, om förslaget i denna del genomförs.

Enligt Svea hovrätt torde en tillämpning av det vidgade förvaltarskapet bli

förenad med så betydande rättsliga och praktiska svårigheter, vilka endast

delvis belysts i promemorian, att värdet av institutet förefaller ganska tveksamt.

Frågan om vidgade förvaltningsbefogenheter anses lämpligen böra

lösas först i samband med ett slutligt ståndpunktstagande till expropriationsutredningens

förslag om ingripande vid grov vanvård av fast egendom. Även

hyresrådet ifrågasätter det praktiska värdet av det vidgade förvaltarskapet.

De beslutande myndigheterna kommer vid sitt ståndpunktstagande till om

vidgat förvaltarskap bör komma till stånd och till vidden av detsamma att

bli ställda inför synnerligen vanskliga överväganden. Ett beslut om upprustning

genom särskilt kapitaltillskott torde bli mycket svårt att genomföra

mot fastighetsägarens bestridande.

Fastighetsägareförbundet anser att de regler som föreslås om det vidgade

förvaltarskapet förefaller svåra att handskas med i praktiken, såväl för förvaltaren

som för myndigheter och kreditinstitut. Det torde bli mycket svårt

för en förvaltare att åstadkomma kapitaltillskott mot fastighetsägarens bestridande

vare sig tillskottet skall åstadkommas genom belåning av fastigheten

eller på annat sätt. Svårigheterna att nå något resultat då fastigheten

är intecknad till sitt fulla värde anses uppenbara även i de fall då ägaren har

en del av inteckningarna obelånade. Fråga uppstår vidare om inte bestämmelserna

inom inteckningsrätten måste granskas och överses som en följd

av förslaget. Med hänsyn till det anförda kan förbundet inte tillstyrka det

föreslagna utvidgade förvaltarskapet.

Enligt SABO torde det vara ofrånkomligt att förvaltaren, vare sig denne är

en fysisk eller en juridisk person, får ett mycket besvärligt uppdrag då en

tidigare försummad fastighet skall upprustas. Något bistånd torde knappast

kunna påräknas från fastighetsägaren, utan denne kan snarare förväntas

arbeta i motsatt riktning. Det bör därför enligt SABO undersökas om förvaltaren

får sådana reella arbetsmöjligheter att den föreslagna lagen kan få

praktiska verkningar.

Enligt styrelsen för advokatsamfundet bör en upprustning av fastigheten

med lånat kapital förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Tankegången

att en sådan upprustning skulle kunna utgöra ett kommunalfinansiellt fördelaktigt

alternativ till expropriation överensstämmer enligt styrelsens uppfattning

inte med lagförslagets syfte och räckvidd.

Näringslivets Byggnadsdelegation finner, med hänsyn till att fall av

tvångsingripanden sannolikt oftast kommer att gälla äldre och nedgångna

fastigheter, att det torde vara realistiskt att räkna med att de löpande in
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

komsterna inte kommer att räcka till för ett mera omfattande upprustningsarbete.

Detta torde i en del fall vara betingat av en låg hyressättning

till följd av hyresregleringen. Att ta upp lån och tillskjuta andra medel kan

under sådana förhållanden te sig tveksamt från förvaltningsekonomisk synpunkt.

Det synes delegationen befogat att i fall då utgående hyra är låg i

förhållande till vad som kan anses motsvara lägenhetens bruksvärde skapa

möjligheter för hyreshöjning i syfte att uppnå fastighetsekonomisk balans.

Delegationen förordar därför att hyresregleringslagen ändras så att hyreshöjning

av här angivet slag kan göras. Enligt delegationens mening är det

av vikt att klarlägga bl. a. om förvaltaren kan ikläda fastighetsägaren personligt

betalningsansvar utöver intecknat skuldebrev i de fall då förvaltaren

får hyresnämndens tillstånd att inteckna fastigheten och ta upp lån. Delegationen

anser inte att förvaltaren bör få befogenhet att göra detta.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att fastighetsägaren, om

han inte vill medverka till upprustningen, bör få yttra sig om huruvida han

önskar behålla fastigheten eller om han vill ha hjälp att sälja den. Upprustningen

kanske ställer sig så dyrbar att fastighetsägaren inte vill engagera

sig i en sådan utan föredrar att sälja fastigheten. Något förbud för fastighetsägare

att själv sälja sin fastighet under tvångsförvaltning har visserligen

inte föreslagits, men att finna en köpare kan ställa sig svårt särskilt med

tanke på att tvångsförvaltningen kvarstår emot ny ägare.

5.2. Förutsättningar för tvångsförvaltning

Hyresnämnden för Stockholm län anser att den föreslagna beskrivningen

av förutsättningarna för förordnande om tvångsförvaltning är för lång och

delvis oklar. Nämnden föreslår att som förutsättning för ingripande i stället

skall gälla att ägaren grovt försummar fastighetens skötsel och anledning

saknas att anta att rättelse kommer att ske. Vad som bör krävas är att försummelsen

otvetydigt har lett till att de i huset boende inte får de förmåner,

till vilka de kan anses berättigade med hänsyn till fastighetens förutsättningar

och omständigheterna i övrigt. Förmånerna bör avse sundhet, säkerhet,

uppvärmning, tillförsel av vatten, elektrisk ström och gas samt sophämtning

och liknande inom ramen för den löpande förvaltningen. Som uttalas

i promemorian är det bristerna i själva förvaltningen som sådan och

inte fastighetens skick som bör utgöra grund för ingripandet, och endast i

undantagsfall bör en enstaka händelse kunna motivera tvångsförvaltning.

Vilka krav som måste kunna uppställas får avgöras i praxis under beaktande

av fastighetens ålder, gällande lagstiftnings inverkan på fastighetsförvaltningen,

eventuella rivningsplaner etc. Det torde vara omöjligt att göra en

uttömmande beskrivning.

Länsstyrelsen i Stockholm län har inget att erinra mot de föreslagna förutsättningarna

för att förordna om tvångsförvaltning. Med hänsyn till fas
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

tighetsägarens berättigade krav på rättssäkerhet finner länsstyrelsen det

angeläget att understryka att det närmast är de brister som råder beträffande

själva förvaltningen och inte enbart fastighetens skick, som skall utgöra

grund för ingripandet. Länsstyrelsen anför vidare att fastighetsägaren

bör ha delgetts ansökningen om tvångsförvaltning och lämnats tillfälle att

inkomma med förklaring innan beslut om förvaltning meddelas.

Svea hovrätt understryker att ett ingripande bör komma i fråga endast

vid fall av sådan mera påtaglig misskötsel av fastighet som kan rubriceras

såsom vanvård. Detta bör enligt hovrätten komma till direkt uttryck i lagtexten.

Enligt ordalagen i det framlagda förslaget skulle även en ganska

ringa grad av försummelse kunna föranleda tvångsförvaltning. Den i lagtexten

angivna omständigheten att fastighetsägare underlåter angelägna åtgärder

för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten synes

knappast på ett adekvat sätt klargöra vilka situationer som åsyftas här. En

omarbetning pa denna punkt bör därför enligt hovrätten övervägas. Styrelsen

för advokatsamfundet samt Fastighetsägareförbundet uttalar sig på liknande

sätt. Förbundet anser det riktigt att en ansökan om förvaltning som

regel bör ske först sedan andra vägar prövats eller särskilda omständigheter

ger vid handen att sådana vägar är oframkomliga. Enligt förbundet bör ett

beslut om vitesföreläggande som meddelas för första gången ha vunnit laga

kraft innan framställning om tvångsförvaltning kan bifallas. Har vitesförelägganden

förekommit tidigare och avsett mera allvarliga brister i skötseln,

bör ett ingripande däremot kunna ske utan att ett senare vitesbeslut har

vunnit laga kraft.

Stockholms Fastighetsägareförening ifrågasätter om inte lagen bör kompletteras

med en bestämmelse att förordnande om tvångsförvaltning av fastighet

skall kunna meddelas endast i fråga om fastighetsägare som efter

föreläggande från vederbörande myndighet varken åstadkommit rättelse

inom viss tid eller genom överlämnande till särskild förvaltare visat att anledning

till anmärkning inte längre kvarstår. Fastighetsnämnden i Lund

betonar nödvändigheten av att en eventuell lag tillämpas endast i sådana fall

där fastighetsägare, mot av hälsovårdsnämnd eller annan kommunal myndighet

gjorda förelägganden, uppenbart eftersätter ett normalt underhåll

eller en normal upprustning av fastigheten. Inom saneringsområden måste

hänsyn också tas till fastighetsekonomiska aspekter. En viss nedslitning av

fastighetsbeståndet utöver det normala bör kunna tolereras där utan att ingripanden

sker med stöd av den föreslagna lagen. Näringslivets Byggnadsdelegation

anser att problem som hänger samman med den många gånger

svårbemästrade gränsdragningen mellan rivnings- eller saneringsfastigheter

och andra bostadsfastigheter bör beaktas bättre i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Hyresgästernas Riksförbund anser att ansökan om tvångsförvaltning i

vissa fall bör kunna göras omedelbart utan att man först måste avvakta

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kurigl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

att ett vitesföreläggande vunnit laga kraft och att värden fått viss tid för

att iaktta rättelse. Hälsovårdsnämnden i Stockholm understryker promemorians

uttalande att frågan om rättelse kan väntas ske måste bedömas schematiskt

och att det utan vidare kan antas att utsikter till rättelse saknas

om fastighetsägaren länge försummat vården och inte kan presentera fasta

planer på en upprustning. Hälsovårdsnämnden i Göteborg framhåller att

det måste vara klart och otvetydigt dokumenterat att fastigheten skall rivas

inom en mycket snar framtid för att tvångsförvaltning inte skall ifrågakomma,

dels emedan påståenden om kommande rivning ofta görs av de fastighetsägare,

som lagstiftningen är riktad mot, och dels emedan utdömningsbeslut

fordrar starka skäl för att stå sig i besvärsinstanserna. Enbart den

omständigheten att en fastighet skall rivas torde inte utgöra godtagbar

grund för utdömning, även om ifrågavarande lägenhet är behäftad med en

del brister.

Enligt LO :s mening finns anledning att pröva utformningen av rekvisiten

från följande utgångspunkt. Den hyra som bostadsinnehavarna betalar

baseras bl. a. på att den skall ge fastighetsägaren resurser för behövligt

underhåll av fastigheten. I de flesta fall av vanvård torde ägaren ha använt

hyresmedlen för egen vinning och förbrukat dem. Om förvaltning kommer

till stånd först efter lång tid av vanvård, innebär det att hyresgästerna —

om inte nedsättning av hyran skett som motsvarar kostnaderna för det

eftersatta underhållet — får betala ett ”överpris”. Det finns en risk för att

mindre nogräknade fastighetsägare skall spekulera i att förvaltning inte

kommer i fråga förrän efter relativt lång tid av vanvård. Från denna synpunkt

synes man böra pröva, om inte avsteg från en sådan plan för fastighetsunderhållet

som omnämns av departementschefen i prop. 1967:141

kan utgöra ett rekvisit för att ställa fastighet under tvångsförvaltning.

Enligt hyresnämnden för Stockholms län bör den avgränsningen göras att

uthyrningen måste ske av ägaren i första hand. Härigenom undantas bostadsrättsföreningars

och därmed jämförliga ägares hus, i vilka lägenheter

upplåts i första hand enbart med bostadsrätt eller liknande, även om bostadsrättshavare

eller motsvarande i sin tur hyr ut lägenhet i andra hand.

En tvångsförvaltning blir sannolikt i allmänhet både administrativt besvärlig

och dyrbar. Det är därför angeläget att undanta sådana fastigheter, vilkas

storlek gör förvaltningen oproportionerligt betungande, i den mån

detta kan ske utan att lagstiftningens syften nämnvärt tillbakasätts. Enoch

tvåfamilj shus bör därför generellt undantas. Vidare bör exempelvis bostadsrättsförenings

fastighet, i vilken undantagsvis eller för särskilt ändamål

enstaka lägenhet upplåts med hyresrätt direkt av ägaren, eller kontors-

eller industrifastighet med enstaka hyresbostad av praktiska och ekonomiska

skäl inte kunna bli föremål för tvångsförvaltning. De nu nämnda

undantagen kan gemensamt utformas så att fastighet med minst tre uthyrda

bostadslägenheter omfattas av lagen. Hyresnämnden anser att det

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

föreslagna undantaget beträffande del av ägarens bostad är oklart och bör

utgå. Drätselkammaren i Malmö ifrågasätter om inte tvångsförvaltningslagen

bör göras tillämplig även på fastighet, som endast bebos av ägaren, eftersom

hälsovårdsnämnden otvivelaktigt har skyldighet att ingripa också

beträffande sådana fastigheter. Visserligen finns det i dessa fall ingen avkastning

att förvalta. Medel till förvaltningen bör dock kunna anskaffas

på sätt som anges i förslaget. Hyresrådet anser att även lokalhyresgäster

kan vara i behov av skydd och ifrågasätter om inte lagen bör omfatta också

denna kategori.

5.3. Prövning av frågor om tvångsförvaltning och tillsyn över förvaltningen

Remissinstanserna har i allmänhet ansett det lämpligt att hyresnämnd

blir prövningsorgan för tvångsförvaltningsfrågorna eller lämnat förslaget

härom utan erinran. Hyresnämnden i Malmöhus län framhåller att hyresnämnderna

har god erfarenhet och sakkunskap angående fastighetsförhållanden.

I ärenden om höjning av bashyra på grund av underhållsarbeten

får nämnden ofta bedöma frågor om jämkning med anledning av eftersatt

underhåll eller vanvård. Den enda remissinstans som ifrågasätter om det

är lämpligt att anförtro prövningen åt hyresnämnderna är länsstyrelsen i

Stockholms län. Enligt denna talar starka skäl för att frågor om tvångsförvaltning

bör handläggas av länsstyrelserna. Innan fråga om tvångsförvaltning

uppkommer torde länsstyrelsen i de allra flesta fall redan ha varit

inkopplad på missförhållandena beträffande fastigheten i samband med besvär

över meddelade förelägganden eller direkt till länsstyrelsen anförda

klagomål över sanitära olägenheter. Länsstyrelsen är också tillsynsmyndighet

för hälsovården inom länet.

Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig direkt om möjligheterna

att fullfölja talan mot hyresnämndens beslut och åsikterna har därvid

visat sig vara delade. Näringslivets Byggnadsdelegation instämmer med promemorian

i att frågor om tvångsförvaltning är av sådan art att en begränsning

av fullfölj dsrätten inte bör komma i fråga. Hälsovårdsnämnden i Göteborg

anser däremot att fullfölj dsrätten bör begränsas, närmast därför att

nämnden fruktar att fullföljdsinstanserna flitigt kommer att utnyttja möjligheterna

till inhibition. Svea hovrätt ifrågasätter om det inte beträffande

lorvaltningsmålen bör införas förbud mot talan mot hovrätts dom. Hyresnämnden

för Stockholms län förordar bestämt att hovrätten skall vara sista

instans i mål om tvångsförvaltning. Det är enligt nämnden angeläget att

avgörandet av sådana frågor inte drar ut på tiden, och något nämnvärt

prejudikatintresse anses inte föreligga. Nämnden påpekar att tvister i så

ingripande frågor som förlängning av hyresavtal, vilka prövas av hyresnämnd

i första instans, inte kan föras längre än till hovrätt. Rättsmedlet

vid fullföljd mot hyresnämndens beslut bör enligt nämnden, med hänsyn

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

till överprövningens karaktär, vara besvär i stället för klander. En sådan

ordning har också den fördelen att ärendet kan avgöras på handlingarna i

domstolen. Klandertalan kräver däremot förberedelse och muntlig handläggning

enligt rättegångsbalkens tvistemålsregler, vilket är kostsammare

och tar längre tid. Svea hovrätt anser att möjlighet bör finnas för domstolarna

att vid behov återförvisa förvaltningsmål till hyresnämnd.

Förslaget att hälsovårdsnämnd och länsstyrelse skall vara behöriga att

ansöka om tvångsförvaltning har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.

Ingen remissinstans förordar att tvångsförvaltningsförordnande

skall få meddelas på ansökan av de enskilda hyresgästerna. Hyresrådet,

TCO och Hyresgästernas Riksförbund anser emellertid att hyresgästorganisation

bör få göra framställning om tvångsförvaltning. TCO anser att detta

skulle stämma väl överens med bestämmelser i andra lagar om rätt för

partsorganisation att väcka talan för medlemmars räkning. Någon risk för

missbruk av en sådan talerätt torde inte föreligga eftersom rätten till ingripande

är förbehållen hyresnämnden, vars beslut kan överklagas. Hyresgästernas

Riksförbund framför liknande tankegångar. Hyresrådet anför

att den nya hyreslagstiftningen för att fungera på avsett sätt förutsätter

aktiv medverkan från hyresmarknadens partsorganisationer. Det synes enligt

hyresrådet ligga i linje härmed att hyresgästorganisation får rätt att

ansöka om tvångsförvaltning utan att behöva gå vägen över länsstyrelse

eller hälsovårdsnämnd. Hyresnämnden för Stockholms lön uppger att det

inom nämnden har framkommit delade meningar i frågan om hyresgästorganisation

bör få göra ansökan. Följande synpunkter framförs i frågan.

Mot en sådan rätt talar att hyresgäströrelsen liksom annan ideell rörelse

kan splittras och att det även inom en hyresgäströrelse av sådan stabilitet

som den nuvarande kan förekomma lokala föreningar av mindre stadga

eller mindre representativitet bland ortens hyresgäster. Å andra sidan kan

som regel hyresgästorganisation antas besitta tillräckligt omdöme och erfarenhet

för att själv avgöra huruvida framställning om tvångsförvaltning

bör göras, och det kan vara en fördel för den organisation som tillvaratar

de närmast berördas intressen att kunna göra en snabb aktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att det bör övervägas om

inte fastighetsägaren själv, då han inser att hans situation har blivit ohållbar,

skulle kunna få möjlighet att vända sig till hyresnämnden med anhållan

om tvångsförvaltning. Detta kan bli ekonomiskt mera fördelaktigt

för fastighetsägaren än att privat anlita sakkunnig förvaltare.

Förslaget att hyresnämndens beslut om tvångsförvaltning skall vara verkställbart

utan att det har vunnit laga kraft tillstyrks eller lämnas utan erinran

av alla remissinstanser utom Svea hovrätt, som anser att tillräckliga skäl

inte synes föreligga att låta ett hyresnämndsbeslut om förvaltning undantagslöst

lända till omedelbar efterrättelse. Det torde enligt hovrätten vara

tillräckligt att hyresnämnd får möjlighet att förordna härom. Hyresnämn
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

den för Stockholms län anser att det bör vara möjligt att ge beslut om omedelbar

verkställighet även i andra fall än då det gäller förordnande om förvaltning

och fortsatt förvaltning, t. ex. då ny förvaltare utses med anledning

av att den föregående har avlidit. Enligt hyresnämndens mening bör

även domstols beslut i tvångsförvaltningsfrågor i allmänhet gå i omedelbar

verkställighet. Fastighetsägareförbundet och Stockholms Fastighetsägareförening

ifrågasätter om möjligheten till inhibition är tillräcklig för att

hindra ogynnsamma verkningar av föreskriften om verkställighet oavsett

laga kraft.

Hyresnämnden för Stockholms län anför att svårigheter med att delge

fastighetsägare i mål om tvångsförvaltning skulle kunna förhala ett avgörande.

Enligt nämnden bör däi-för möjlighet finnas att utan fastighetsägarens

hörande besluta om interimsförvaltning till dess frågan slutligt avgjorts.

Detsamma gäller de fall där en fastighetsägare, när ansökan om

tvångsförvaltning blir aktuell, gör en skenöverlåtelse. Svea hovrätt anför att

hyresnämnd möjligen bör kunna före slutligt avgörande meddela interimistiska

beslut om förvaltning, förordnande av förvaltare och utseende av ny

förvaltare.

Beträffande rättegångskostnaderna vid hyresnämnd och domstol har

hyresnämnden för Stockholms län inte funnit anledning till erinran mot

förslaget. Fastighetsägareförbundet och Stockholms Fastighetsägareförening

anser det stötande att fastighetsägaren skulle svara för hälsovårdsnämndens

eller länsstyrelsens kostnader i underrätten, om han förlorar målet. Det bör

enligt dem övervägas att låta fastighetsägaren stå för sina egna kostnader,

om han förlorar i underrätten eller i högre rätt, men låta det organ som har

inlett processen alltid svara för sina rättegångskostnader. Eftersom det först

i underrätt är möjligt att få full judiciell prövning till skillnad från prövningen

i hyresnämnd, där man exempelvis inte kan höra vittnen under ed,

synes det enligt Näringslivets Byggnadsdelegation av rättssäkerhetsskäl motiverat,

att vardera parten står för sina kostnader i underrätten. Med hänsyn

till bl. a. de kostnader som ändå alltid är förenade med en process är risken

för okynnesöverklagande inte så stor att den väger tyngre än de rättssäkerhetsmotiv

som här finns för en sådan lösning.

Hyresnämnden för Stockholms län och hälsovårdsnämnden i Malmö anser

att det bör föreskrivas att även hälsovårdsnämnden skall ha avskrift av redovisningshandlingarna

för att kunna bevaka tvångsförvaltningens gång

m. m. I övrigt har utredningens förslag rörande tillsynen över förvaltningen

inte mött andra erinringar än att Fastighetsägareförbundet och Stockholms

Fastighetsägareförening anser att vad som har föreslagits beträffande redovisningen

är otillfredsställande, eftersom det bygger på att den fastighetsägare

som av en eller annan anledning bedömts vara olämplig som förvaltare

av sin fastighet förutsätts ha förmåga att bedöma den redovisning som förvaltaren

överlämnar till honom. Man torde inte kunna räkna med att hyres
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

nämnden får möjlighet att företa någon mera ingående kontroll. Fastighetsägaren

kan visserligen själv föra talan mot redovisningen vid domstol, men

detta kan leda till betydande kostnader. Även om man kan utgå från att

stor omsorg ägnas förvaltarvalet förefaller det inte betryggande att slutredovisning

skall mottas utan säkrare garantier än att hyresnämnden i stora

drag har eller kan skaffa sig upplysning om hur uppdraget har fullgjorts.

Enligt förbundet vore det bättre om granskningen direkt verkställdes av underrätt.

Den omständigheten att hyresnämnderna lämpar sig för bedömningen av

frågor om anordnande av tvångsförvaltning medför enligt styrelsen för

advokatsamfundet inte utan vidare att de också är lämpliga att sköta den

löpande kontrollen av förvaltningen. Enligt styrelsen förtjänar det övervägas

om inte en organisation motsvarande rättens ombudsman i konkurs

skulle vara värdefull när det gäller tvångsförvaltning av fastigheter. Fastighetsägarens

rättsskyddsintressen, förvaltarens behov av fortlöpande stöd i

de synnerligen besvärliga avvägningsfrågor som kan uppkomma vid förvaltningen

och den omständigheten att förvaltaruppdragen i största utsträckning

kommer att skötas av juridiskt oskolade personer visar enligt

styrelsen att en sådan ”ombudsmän” torde ha en viktig funktion att fylla.

5.4. Förvaltningsbeslutets rättsverkningar

Vad som anförs i promemorian om förvaltningens varaktighet har inte

föranlett några erinringar vid remissbehandlingen.

Beträffande de fall då tvångsförvaltning sammanfaller med andra former

av sysslomannaskap framhåller hyresnämnden för Stockholms län att en

möjlighet att lösa uppkommande problem är att hyresnämnd får ge särskilda

föreskrifter beträffande förvaltningen. Länsstyrelsen i Stockholms län

anser det nödvändigt med särskilda lagregler för den situation, där vanvårdsförvaltning

och förvaltning enligt UL sammanträffar. Länsstyrelsen

framhåller att förordnande enligt UL sker i utmätningsborgenärens intresse,

medan förordnande om tvångsförvaltning huvudsakligen skall ta sikte på att

tillgodose hyresgästernas intressen.

Vad beträffar förslaget att ett beslut om tvångsförvaltning skall gälla

även mot ny ägare av fastigheten anför styrelsen för stadshypotekskassan

att denna regel är nödvändig endast i fall av skenöverlåtelser. Det lämpligaste

synes styrelsen vara att gå ut från att den som förvärvar tvångsförvaltad

fastighet skall komma att sköta förvaltningen på ett godtagbart sätt. Vid

överlåtelse bör därför förvaltningsförordnandet upphöra om inte särskilda

skäl föranleder annat. Styrelsen anser även, att förvaltning alltid skall upphöra

när fastighet har blivit exekutivt försåld, eftersom ett fortsatt förvaltningsförordnande

torde kunna inverka negativt på saluvärdet. Också länsstyrelsen

i Stockholms län vänder sig mot förslaget att förvaltningsförord
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

nande skall bestå efter exekutiv försäljning av fastigheten. Länsstyrelsen

hänvisar till bestämmelsen i 126 § tredje stycket UL att inrop inte får

godtas, om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling än den bjudna

kan uppnås. Det torde bli mycket svårt att uppnå ett för fastigheten som sådan

skäligt pris om en köpare riskerar att inte få förfoga över fastigheten

och dess avkastning. Såväl fastighetsägare som inteckningshavare och andra

rättsinnehavare kan härvid åsamkas förlust. Länsstyrelsen anser att detta

talar för att beslut om vanhävdsförvaltning bör förfalla vid exekutiv försäljning.

Fastighetsägaren kan inte gärna ha något intresse av att framkalla

en exekutiv försäljning av fastigheten i syfte att få tvångsförvaltningen

att förfalla.

Vad i promemorian anförs om förhållandet mellan förvaltaren och fastighetsägaren

när det gäller rätten att företräda fastigheten har föranlett följande

uttalanden. Styrelsen för advokatsamfundet anser att omfattningen av

förvaltarens rätt att företräda fastigheten är oklar. Hyresnämnden för

Stockholms län förordar att förvaltaren får rätt att tala och svara i fastighetsägarens

ställe i alla frågor som rör fastighetens förvaltning. Annars kan

tvångsförvaltningen inte bli så effektiv som behövs för att ändamålet skall

tillgodoses. Begränsning av förvaltarens befogenheter bör enligt nämnden

föreskrivas endast i fråga om inteckning och mera omfattande förvaltningsåtgärder.

I det förra hänseendet bör hyresnämnds samtycke krävas och i det

senare är det rimligt att förvaltaren skall vara beroende av ägarens medgivande

eller hyresnämndens tillstånd och föreskrifter. I andra förvaltningsfrågor

av vikt bör förvaltaren inhämta ägarens åsikt. Styrelsen för advokatsamfundet

anser också att det skulle vara bättre om förvaltaren hade rätt att

i alla avseenden tala och svara för fastigheten med vissa särskilt angivna

undantag, förmodligen endast för ägarens befogenhet att sälja fastigheten

resp. efter vederbörligt tillstånd inteckna den. Stadsbyggnadskontoret i Göteborg

framhåller att ett inlett förvaltningsförfarande inte betar hälsovårdsnämnd

eller byggnadsnämnd möjligheten att utfärda vitesföreläggande. Ett

vitesföreläggande är personligt och riktar sig mot fastighetsägaren. Om denne

inte förvaltningsmässigt råder över sin fastighet, torde emellertid i praktiken

ett föreläggande mot fastighetsägaren vara utan värde. Stadsbyggnadskontoret

finner att denna konfliktsituation inte har blivit tillräckligt beaktad

i promemorian. Hälsovårdsnämnden i Göteborg anför liknande synpunkter.

Svea hovrätt framhåller att svårigheter kan uppkomma, om såväl fastighetsägare

som förvaltare träffar hyresavtal.

Fastighetsägareförbundet anför att det i promemorian inte har angetts om

förvaltaren skall avge deklarationer rörande fastigheten men att detta

kanske ligger i hans allmänna befogenheter. Enligt förbundet skulle det

kanske vara önskvärt att närmare föreskrifter för förvaltningen kunde knytas

till beslutet om tvångsförvaltning. I förvaltaruppgiften bör enligt förbundets

mening ingå att försöka intressera fastighetsägaren för vad som bör

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

göras i olika hänseenden. Stockholms Fastighetsägareförening instämmer i

dessa synpunkter.

Såvitt avser frågan om fastighetsägarens rätt att belåna eller inteckna

fastigheten under pågående tvångsförvaltning säger sig länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län dela utredningens uppfattning att förbud mot belåning

inte lämpligen bör tas in i lagtexten. För att förhindra belåning med ägarhypotek

som säkerhet föreslår länsstyrelsen att i lagen föreskrivs skyldighet

för fastighetsägaren att överlämna erforderliga handlingar, däribland eventuella

obelånade inteckningar, till förvaltaren samt att lämna denne uppgift

på inteckningshavare. Förvaltaren skulle därefter kunna meddela inteckningshavare

förbud att pantförskriva överhypotek. Bostadsstgrelsen anser

att förslaget om inteckningsförbud för fastighetsägaren bör kompletteras

med föreskrifter som är ägnade att hindra honom från att genomföra en inte

önskvärd upplåning. Detta skulle kunna ske genom att hyresnämnden eller

förvaltaren åläggs att i omedelbar anslutning till förvaltarförordnandet underrätta

dem som har antecknats som inteckningshavare. Lån beviljas enligt

styrelsens erfarenhet ofta mot säkerhet av föreliggande ägarhypotek.

Beträffande förvaltarens uppgifter under den normala förvaltningen har

remissinstanserna endast framfört följande synpunkter. Näringslivets Byggnadsdelegation

anser att förvaltaren bör få möjlighet att i syfte att skydda

fastigheten och sig själv tala och svara för åtgärder, som han har vidtagit i

sin egenskap av förvaltare och som ligger inom ramen för hans förvaltarskap.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det angeläget att bestämmelsen

om förvaltarens befogenheter beträffande fastighetens hyresförhållanden

utformas så att fastighetsägarens berättigade intressen inte kommer att

åsidosättas. Fastighetsanställdas förbund kräver ett lagskydd för avtalsenlig

lönefordran, vilket klart visar att den vid tvångsförvaltning utsedde förvaltaren

har inte bara rätt utan även skyldighet att reglera de lönefordringar

som anställd personal kan ha på grund av fastighetsägarens bundenhet till

visst kollektivavtal. Vidare bör markeras att tvångsförvaltning inte sätter

med fastighetsägaren träffade avtal ur kraft. Beträffande de fastigheter där

fastighetsarbetet är blockerat vid den tidpunkt då tvångsförvaltning beslutas

anser förbundet det nödvändigt att förvaltaren får skyldighet och befogenhet

att träffa uppgörelse med den fackliga organisationen. LO understryker

vikten av att de av Fastighetsanställdas förbund påtalade frågorna får en

tillfredsställande lösning.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört råder delade meningar bland

remissinstanserna i frågan om förvaltaren skall få rätt att med hyresnämnds

medgivande inteckna fastigheten och ta upp lån för upprustning. Beträffande

de närmare bestämmelserna härom påpekar bostadsstyrelsen att frågan

om den formella behörigheten för förvaltaren att med hyresnämndens

medgivande inteckna fastigheten och ta upp lån för upprustning inte har

berörts närmare i promemorian. Styrelsen utgår från att förvaltarens rätts
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

liga ställning i detta avseende innefattar behörighet att utan särskilda i lag

givna föreskrifter företräda fastighetsägaren. Hyresrådet påpekar att finansieringen

enligt förslaget skall ske genom ”belåning av fastigheten eller

annorledes”. Hyresrådet undrar hur det skall förfaras t. ex. om fastigheten

redan är intecknad men inte belånad till fulla värdet och de obelånade inteckningarna

förvaras av fastighetsägaren. Det ligger inte inom hyresnämndernas

kompetensområde att förordna om utlämnande av värdehandlingar.

Än mindre tillkommer det dem att ålägga fastighetsägaren att ordna finansieringen

”annorledes”.

5.5 Vissa andra frågor

I frågan om offentliggörande av beslut som rör tvångsförvaltning

framhåller hyresnämnden för Stockholms län att skyldighet bör föreskrivas

för förvaltaren att underrätta hyresgästerna. Enligt Hyresgästernas

Riksförbund kan önskemålet att alla berörda hyresgäster underrättas

tillgodoses genom att nämnden i sitt beslut tar in en anvisning till förvaltaren

att ombesörja sådan underrättelse. Hyresnämnden för Malmöhus län

påpekar att ärende angående tvångsförvaltning kan tänkas bli uppskjutet

bl. a. för bevisning och att det kan förflyta viss tid innan beslut meddelas.

Fastighetsägaren kan begagna ett sådant uppskov för uttagande av inteckningar.

För att detta skall förhindras bör redan ansökan om tvångsförvaltning

anmälas till inskrivningsdomaren och förbudet för fastighetsägaren att

inteckna fastigheten bör gälla sedan anteckning om ansökningen har gjorts.

Enligt hyresnämndens erfarenhet är det vidare inte riktigt att hyresgästerna

som regel är kända och lätt anträffbara. Det förekommer att av hyresvärden

åberopade förteckningar över hyresgäster är felaktiga. Dessutom är

hyresgästerna ibland svåra att nå för delgivning av kallelser eller beslut. Det

torde alltså inte bli lätt för en förvaltare att ge hyresgästerna kännedom om

förvaltningen. Hyresnämnderna bör därför åläggas att underrätta hyresgästerna

om beslut om tvångsförvaltning och anmoda dem att betala hyran till

förvaltaren. Bankföreningen påpekar att det för en inteckningshavare kan

vara av stort intresse att få reda på att fastigheten har satts under tvångsförvaltning.

Föreningen förordar en uttrycklig föreskrift om skyldighet för

förvaltaren att underrätta kända inteckningshavare om förvaltningsbeslutet.

Det synes enligt föreningen också böra åläggas förvaltaren att vidta skäliga

åtgärder för att skaffa sig kännedom om vilka inteckningshavare som finns.

Styrelsen för stadshypotekskassan understryker vikten av att kreditgivarna

så snart som möjligt får underrättelse om tvångsförvaltningsförordnandet

så att låneavier m. m. kan tillställas förvaltaren direkt.

Beträffande förvaltarvalet anför hyresrådet, hyresnämnden för

Stockholms län, Fastighetsägareförbundet och Stockholms Fastighetsägareförening

att förvaltningen lämpligen bör kunna uppdras åt fastighetsägar
4

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 133

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

organisation. Förbundet och föreningen anser inte att såsom allmännyttiga

betecknade företag eller kommunala organ bör ges företräde att förordnas

till förvaltare av fastighet som tillhör enskild.

Länsstyrelsen i Stockholms län samt stadsbyggnadskontoret och fastighetsnämnden

i Göteborg ifrågasätter lämpligheten av att förordna kommunal

nämnd som förvaltare. Länsstyrelsen påpekar att sådan nämnd kan ha

att företräda intressen som är svårförenliga med förvaltarskapet och att beslut

som nämnden fattar torde kunna överklagas genom kommunalbesvär,

vilket synes vara en mindre lämplig anordning. Fastighetsnämnden framhåller

att uppdraget kräver utomordentligt grannlaga och ansvarsfulla avgöranden

i kontroversiella lägen. Det ifrågasätts om kommunens fastighetsnämnd

med sina differentierade uppgifter inom samhällsbyggandet kan finna

det förenligt med sina intressen att på detta sätt engagera sig i en aktion

som lätt ger dess utövare prägeln av exekutiv myndighet. Stadsbyggnadskontoret

vill även ifrågasätta lämpligheten av att lämna förvaltningsuppdrag

åt kommunalt bolag. Härvid anförs dels att man undviker kontroversiella

situationer om förvaltningen handhas av ett enskilt subjekt dels att det numera

är gott om lämpliga sådana subjekt eftersom banker och kreditinstitut

har tillgång till fastighetskunnig personal. Kontoret påpekar också att förvaltningsuppdraget

mera är av ekonomisk än teknisk karaktär.

Svenska Riksbyggen anser att möjligheterna att utan tidsutdräkt förordna

förvaltare när ingen frivilligt åtar sig uppdraget bör utredas närmare. Det

kan enligt Riksbyggen antas att såväl enskilda företag och organisationer

som allmännyttiga företag många gånger skulle se förvaltningsuppdrag som

en risk för störningar i den ordinarie verksamheten. Om lagen inte innehåller

några bestämmelser om skyldighet för exempelvis fastighetsförvaltande

kommunal nämnd att åta sig uppdraget när annan förvaltare inte kan förordnas,

måste hyresnämnden vända sig till fullmäktige eller låta ärendet

falla.

Fastighetsägareförbundet och Stockholms Fastighetsägareförening anser

det rimligt att hänsyn tas till fastighetsägarens önskemål vid förvaltarvalet

bl. a. av det skälet att mera utförliga bestämmelser om förvaltarens befogenheter

inte har föreslagits. Hälsovårdsnämnden i Göteborg är däremot kritisk

mot föreskriften att avseende skall fästas vid fastighetsägarens önskemål

beträffande valet av förvaltare. Med en sådan regel riskerar man enligt

nämndens mening att fastighetsägarnas åsikter om lämpligaste förvaltartyp

får en inte avsedd tyngd till förfång för tvångsförvaltningens effektivitet.

Enligt hyresnämnden för Stockholms län torde även utan särskild bestämmelse

i lagen gälla att hänsyn skall tas till fastighetsägarens önskemål. Om

en bestämmelse härom tas in i lagen kan enligt nämnden risk möjligen finnas

att fastighetsägarens önskemål blir alltför mycket tillgodosett.

Styrelsen för stadshypotekskassan anser att hyresnämnd, om den förordnar

juridisk person till förvaltare, bör föreskriva att den juridiska personen

skall utse någon att svara för den direkta förvaltningen.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

Beträffande arvode till förvaltaren har några erinringar inte

framförts mot uttalandena i promemorian om att arvodet inte bör få inkräkta

på möjligheterna att använda fastighetsavkastningen till åtgärder på

fastigheten. Bostadsstgrelsen befarar emellertid att fall kan uppkomma där

det med den föreslagna ordningen blir mycket svårt eller omöjligt för förvaltaren

att få ut sitt arvode. Styrelsen föreslår att i sådant fall förskott på

arvodet utgår av allmänna medel och att det allmänna övertar anspråket

mot fastighetsägaren. Svea hovrätt framhåller att arvodesförskott av allmänna

medel skulle öka möjligheterna att få tillgång till lämpliga förvaltare.

Hyresnämnden för Stockholms län, saneringsutredningen, Fastighetsägareförbundet,

Stockholms Fastighetsägareförening och Näringslivets Byggnadsdelegation

framför liknande synpunkter som bostadsstyrelsen och Svea hovrätt.

Enligt Näringslivets Byggnadsdelegation bör förvaltararvodet utgå kvartalsvis

i efterskott efter preliminärt beslut av hyresnämnd och slutlig avräkning

ske i samband med förvaltarens slutredovisning. Svea hovrätt påpekar

att det inte har övervägts hur skyldighet att betala arvode skall regleras i de

fall då fastigheten har bytt ägare en eller flera gånger.

Drätselkammaren i Malmö tar upp frågan om åtgärder för att motverka

fortsatt van vård sedan förvaltningen har upphört.

Nämnden ifrågasätter om inte viss övervakning genom hyresnämndens försorg

bör anordnas efter förvaltningens upphörande och om inte ägaren bör

åläggas att i fortsättningen göra avsättningar till något slags reparationsfond.

6. Departementschefen

6.1. Allmän bakgrund

Målet för samhällets bostadspolitik är att skapa förutsättningar för alt var

och en skall kunna ha tillgång till en god och ändamålsenlig bostad. Tack

vare stora insatser från statens och kommunernas sida har bostadsproduktionen

under senare år legat på en mycket hög nivå. Det är emellertid viktigt

inte bara att nya bostäder kommer till utan också att det befintliga bostadsbeståndet

vårdas väl och inte får förfalla. Detta är angeläget från både

bostadssociala och samhällsekonomiska synpunkter. Det måste krävas av

den som äger en bostadsfastighet att han sköter den på ett sådant sätt att

förhållandena för de personer som bor där är drägliga och att han inte genom

vanvård spolierar den viktiga tillgång för bostadsförsörjningen som

varje enskild bostadsfastighet utgör. Samhället måste ha möjlighet att ingripa

på ett effektivt sätt när en fastighetsägare inte iakttar vad som sålunda

får anses åligga honom.

Orsakerna till att en fastighet är vanvårdad kan vara av olika slag. En

anledning kan vara att ägaren avser att befintliga byggnader skall rivas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

inom kort. Ibland kan rivningsfrågan ha aktualiserats just på grund av att

byggnaden till följd av vanvård befinner sig i dåligt skick. I sådana fall kan

det ligga i fastighetsägarens intresse att begränsa fastighetsutgifterna och

därigenom föranleda att byggnaden snabbt blir rivningsmogen. Särskilt när

fastigheten bär förvärvats i spekulationssyfte kan fastighetsägaren visa likgiltighet

för de boendes förhållanden. Att en fastighet är vanvårdad kan

givetvis också bero på att ägaren saknar ekonomiska eller personliga förutsättningar

att ha hand om fastighetsförvaltningen. Oftast är det äldre byggnader

som utsätts för vanvård, men det förekommer också allvarliga försummelser

vid skötseln av jämförelsevis nya hus.

Hyresmarknadens organisationer gör insatser av stor betydelse för att förbättra

förhållandena. Hyresgäster i fastigheter vars skötsel försummas

tvingas emellertid inte sällan till fortlöpande och upprepade aktioner utan

alt någon varaktig bättring uppnås. Det är naturligt att hyresgästerna ibland

drar sig för att med kraft hävda sina anspråk. Vanvården drabbar dessutom

ofta sådana kategorier boende som av olika skäl kan ha särskilt svårt att

tillvarata sina intressen.

Redan nu står flera olika medel till buds för att upprätthålla kravet på

att det befintliga bostadsbeståndet hålls i gott skick. Hälsovårds- och byggnadsmyndigheter

kan ingripa mot missförhållanden i olika former, exempelvis

genom vitesförelägganden. De regler som gäller för det allmännas

låne- och bidragsgivning är utformade så att de gynnar strävandena att få

fram bostäder med god standard. Lagstiftningsreformer på hyresområdet

har stärkt hyresgästernas ställning och samtidigt ökat fastighetsägarnas

ekonomiska möjligheter att upprätthålla en tillfredsställande fastighetsskötsel.

En fastighetsägare kan inte med fog påstå att han är ur stånd att sätta

en nedsliten fastighet i gott skick av det skälet att han inte genom hyrorna

kan få kompensation för sina kostnader.

De nu gällande reglerna ger emellertid inte alltid tillräckligt effektiva

möjligheter att hävda anspråken på god skötsel av bostadsfastigheter. Det

förekommer att illojala fastighetsägare utnyttjar rätten att överklaga hälsovårdsnämndens

förelägganden i uppenbart förhalningssyfte, vilket kan föranleda

tidskrävande besvärsprocesser. En annan metod som ibland praktiseras

är att en fastighet sedan ett föreläggande har meddelats överlåts genom

ett skenavtal eller överförs till en juridisk person, med påföljd att nytt föreläggande

måste utfärdas. Stundom visar det sig när ett vite skall dömas ut,

att den som vitesföreläggandet är riktat mot har saknat ekonomiska resurser

att rätta sig efter föreläggandet. I så fall har vitesföreläggandet varit ett slag

i luften. Under senare år har det förekommit flera fall av mycket svårartad

vanvård som myndigheterna med nu tillgängliga medel inte har kunnat

komma till rätta med. Antalet sådana fall är visserligen inte stort, men de

skapar mycket betydande olägenheter för hyresgästerna och det är därför

i hög grad angeläget att vidga möjligheterna att ingripa när vanvård förekommer.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

De bestämmelser som nu gäller syftar i allmänhet till att med olika metoder

förmå fastighetsägarna att själva vidta erforderliga åtgärder för att förbättra

förhållandena. Det är nu nödvändigt att gå ett steg längre och möjliggöra

effektiva direkta ingripanden i fastighetsförvaltningen från samhällets

sida i sådana undantagsfall som det här är fråga om. Ingripandena kan

gå ut antingen på att överta förvaltningen av fastigheten utan att därmed

ta ifrån fastighetsägaren äganderätten till den eller på att genom expropriation

helt skilja ägaren från fastigheten. Enligt min mening bör båda dessa

alternativ övervägas.

Ett tvångsförvaltningssystem torde ofta erbjuda en god lösning. Det är

det mot fastighetsägaren minst ingripande alternativet och har dessutom

den fördelen att det inte kräver några särskilda ekonomiska åtaganden från

det allmännas sida. Svårigheterna att med ett sådant system komma till

rätta med olika former av vanvård får emellertid inte underskattas. Vanvård

förekommer i olika grader och möjligheterna att i praktiken verksamt rätta

till förhållandena minskar snabbt med förfallets växande omfattning. Också

plantekniska, fastighetsekonomiska och byggnadstekniska faktorer kan i

varierande grad begränsa möjligheterna till en ordentlig upprustning eller

göra en sådan omöjlig eller orationell. Frågor om lämpligheten av en omfattande

upprustning kräver en ingående undersökning och bedömning i

varje särskilt fall.

Inom justitiedepartementet har upprättats en promemoria med förslag

till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet. Vidare har expropriationsutredningen

lagt fram förslag till regler om expropriation av fast egendom

som är eller kan befaras bli föremål för grov vanvård. Syftet med en sådan

expropriation skall vara att bringa egendomen i hävd. Vid remissbehandlingen

av departementspromemorian har genomgående vitsordats att det

finns behov av ytterligare regler för att motverka vanvård av bostadsfastigheter

och den föreslagna lagen har fått ett klart positivt mottagande.

Remissbehandlingen av expropriationsutredningens förslag är ännu inte

avslutad, men i flera av de yttranden som har avgetts över promemorian anförs

att en lagstiftning om rätt att expropriera bostadsfastighet vid grov

vanvård eller fara för sådan skulle vara ägnad att förbättra förhållandena.

Det har varit min avsikt att på grundval av samtliga remissyttranden samtidigt

ta ställning till förslaget i departementspromemorian och expropriationsutredningens

förslag. Jag har emellertid velat tillgodose framförda

önskemål om förlängning av remisstiden beträffande expropriationsutredningens

förslag. Alla remissyttranden föreligger därför ännu inte. Jag har

emellertid bedömt det som eftersträvansvärt att den nya lagstiftningen skall

kunna träda i kraft den 1 juli detta år. För att möjliggöra detta anser jag

att förslag i båda frågorna nu bör remitteras till lagrådet. Om några avgörande

invändningar mot expropriationsutredningens förslag har kommit

fram när remissbehandlingen har avslutats, blir det möjligt att beakta dessa

i samband med att propositionen läggs fram.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Mot bakgrund av det nu anförda vill jag förorda att de nuvarande reglerna

om ingripande mot vanvård av bostadsfastigheter kompletteras med lagstiftning

om tvångsförvaltning och expropriation av sådana fastigheter. Båda

slagen av åtgärder är avsedda att tillgripas i sådana fall då varken anvisningar

eller förelägganden till fastighetsägaren hjälper för att bota bristerna.

6.2. Expropriation

Enligt gällande rätt saknas möjlighet att expropriera bostadsfastighet på

den grund att den är vanhävdad. Beträffande jordbruksegendom finns däremot

sådan möjlighet enlig lagen (1947: 290) om tvångsinlösen av vanhävdad

jordbruksegendom. Som förutsättning för inlösen enligt denna lag anges att

det förekommer synnerligen grov vanhävd av den odlade jorden eller för

jordbruket erforderliga byggnader och att det av särskilda skäl finnes nödigt

att vanhävden avhjälps i annan ordning än som föreskrivs i jordhävdslagen.

Expropriationsutredningen föreslår att expropriation skall få ske vid fall

av föreliggande eller förväntad grov vanvård för att bringa fast egendom

i hävd. Förslaget, som avser alla slag av fast egendom, innebär således att de

krav som uppställs för att expropriation skall kunna ske blir mindre stränga

än enligt den nuvarande tvångsinlösenslagen.

I detta sammanhang har jag inte anledning att ta upp annat än frågan

om tvångsinlösen av vanhävdad bostadsfastighet. Vanvård av sådan fastighet

drabbar i första hand och direkt hyresgästerna. Med hänsyn härtill

är det angeläget att ingripande kan ske på ett så tidigt stadium att hyresgästerna

inte onödigtvis utsätts för svårigheter. Jag anser därför att rätt

till expropriation, i likhet med vad utredningen föreslår, bör finnas inte

bara när vanhävd faktiskt föreligger utan också när vanhävd med skäl

kan befaras, Som exempel på en situation då detta kan vara fallet kan

nämnas att fastigheten står under tvångsförvaltning enligt den lag härom

som jag kommer att föreslå och förvaltningen inte anses kunna återlämnas

till fastighetsägaren, eftersom fastigheten i så fall på nytt skulle råka i

vanhävd. Av samma skäl anser jag att det inte bör krävas att vanhävden

är synnerligen grov för att expropriation skall få äga rum utan att det

skall räcka med grov vanhävd. Vilken bevisning som skall krävas måste

uppenbarligen blir beroende på oms tänd i gh etern a i det särskilda fallet. Om

ägaren flera gånger har underlåtit att rätta sig efter förelägganden att hålla

fastigheten i stånd torde skäl för expropriation i allmänhet föreligga. Expropriation

bör också kunna tillgripas i sådana fall då det kan otvetydigt

visas att ägaren systematiskt vanvårdar en byggnad. Förutsättning för att

expropriation skall få ske bör alltså vara att fastighetsägaren klart visat brist

på intresse eller förmåga att hålla fastigheten i skick.

Ändamålet med en expropriation skall vara att sörja för en med hänsyn till

till de boende godtagbar bostadsstandard på fastigheten. Om vanhävd före
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

ligger bör det alltså krävas att sökanden är beredd att sätta bebyggelsen i tillfredställande

skick. Enligt utredningsförslaget skall det också vara möjligt

att expropriera en vanhävdad fastighet i syfte att riva befintlig bebyggelse

och ersätta den med ny och mera ändamålsenlig sådan. Med hänsyn till att

den no aktuella ändringen i expropriationslagen endast åsyftar att skapa

bättre bostadssociala förhållanden för de hyresgäster som berörs av vanhävden

anser jag mig emellertid inte ha anledning att nu ta upp utredningens

förslag i denna del. Frågan får prövas i samband med den kommande allmänna

översynen av expropriationslagstiftningen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att det i expropriationslagen

införs en regel om att expropriation skall få ske om grov vanhävd föreligger

eller kan befaras uppkomma på bostadsfastighet samt expropriationen

är nödvändig för att försätta eller hålla bebyggelsen i tillfredställande

skick. Jag anser inte att det finns skäl att genom särskilda bestämmelser i

lagen utesluta andra än staten och kommunerna från expropriationsrätt.

Med hänsyn till de höga krav som måste ställas på exproprianten torde det

dock knappast bli aktuellt att vid tillämpningen av de nya reglerna medge

expropriationsrätt för annan än den som företräder ett allmänt intresse.

6.3. Tvångsförvaltning

6.3.1. Allmänna synpunkter. Jag har tidigare pekat på att vanvård kan förekomma

i olika grader från en mera begränsad försumlighet i fråga om

den löpande skötseln till en systematisk vanvård som har lett till att fastigheten

närmar sig eller nått det totala förfallet. Mot bl. a. denna bakgrund

föreslås i promemorian en lagstiftning som med hänsyn till vanvårdens

omfattning medger successiva ingripanden. I första hand avses

ingripandena la sikte på mera påtagliga försummelser av den löpande skötseln.

Förvaltarens möjligheter att ingripa begränsas till att han får använda

de löpande intäkterna av fastigheten, i första hand hyresinkomsterna, sedan

sedvanliga fastighetsutgifter har betalats, med tillägg av de medel som fastighetsägaren

kan ha förmåtts att frivilligt skjuta till. I andra hand skall

enligt förslaget mera långtgående ingripanden få ske när en omfattande

upprustning av fastigheten behöver komma till stånd eller de löpande intäkterna

är otillräckliga.

Promemorieförslaget innebär i huvudsak följande. Vid påtagliga försummelser

av fastighets löpande skötsel skall ett organ som företräder det allmänna

kunna påkalla att fastigheten sätts under tvångsförvaltning. Frågan

prövas av hyresnämnd, som också har att utse förvaltare. Denne skall handha

fastighetens löpande skötsel. Denna del i förvaltningen kallas i promemorian

primärt förvaltarskap. Förvaltaren skall vidare som regel göra en utredning

av fastighetens förhållanden och försöka bedöma om det är lämpligt

och möjligt att företa en mera genomgripande upprustning. Om inte

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

ägaren kan förmås att medverka till en sådan skall förvaltaren kunna inhämta

tillstånd av hyresnämnden att vidta åsyftade upprustningsåtgärder

och belasta fastigheten med härför erforderliga lån (vidgat förvaltarskap).

Är en upprustning olämplig eller omöjlig, får den löpande, primära förvaltningen

fortgå som förut så länge fastigheten är bebodd och kräver särskild

förvaltning.

Till en början vill jag slå fast att syftet med en tvångsförvaltningslagstiftning

bör vara att komma till rätta med illojala fastighetsägare, som mera

systematiskt åsidosätter hyresgästernas och samhällets intresse av en tillfredsställande

fastighetsskötsel. Lagstiftningen kommer sannolikt inte att

behöva tillämpas i mer än ett begränsat antal fall. Blotta existensen av en

möjlighet till tvångsförvaltning torde emellertid ha ett betydande värde som

påtryckningsmedel mot försumliga fastighetsägare.

Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om behovet av sådana

regler som i promemorian betecknas med uttrycket primärt förvaltarskap.

Jag delar denna bedömning. Såsom framhålls i promemorian kan man inte

godta att en fastighet används för uthyrning och sålunda i förvärvssyfte

utan att en tillbörlig del av intäkterna fortlöpande utnyttjas för fastighetens

löpande skötsel. Jag vill vidare erinra om att den nya lagstiftningen på hyresregleringsområdet

har gett fastighetsägarna bättre möjligheter att få ersättning

också för underhållsarbeten.

I fråga om behovet av det vidgade förvaltarskapet råder delade meningar

bland remissinstanserna. Vissa av dem godtar promemorieförslaget. Andra

anser att de föreslagna bestämmelserna skulle bli svåra att tillämpa och att

de inte får någon självständig betydelse vid sidan av de av expropriationsutredningen

föreslagna reglerna om tvångsinlösen av vanhävdad egendom. Jag

vill inte bestrida alt förvaltare och myndigheter kan ställas inför besvärliga

och ömtåliga avgöranden när det gäller att bedöma exempelvis om en fastighet

skall belastas med ytterligare lån för vilka fastighetsägaren även blir

personligen betalningsansvarig. Detta kan dock inte utgöra något bärande

skäl för att avstå från att lagstiftningsvägen försöka komma till rätta med

sådana fall då en fastighet till följd av en längre tids svårartad vanskötsel

är i starkt behov av en genomgripande upprustning. Visserligen ger den

förut föreslagna expropriationsregeln möjlighet att ingripa i situationer av

detta slag. Det måste dock beaktas att det många gånger kan vara både kostsamt

och omständligt för en kommun eller annan intresserad att tillgripa expropriation

och genomföra upprustningen i egen regi. Det bör också beaktas

att expropriation är en betydligt mer ingripande åtgärd än tvångsförvaltning.

Enligt min mening utgör det vidgade förvaltarskapet ett lämpligt alternativ

till expropriation. De föreslagna bestämmelserna torde också förbättra förvaltarens

utsikter att få fastighetsägaren att frivilligt medverka till nödvändiga

upprustningsåtgärder. Mot bakgrund av det nu anförda anser jag att

lagen bör innehålla regler även om s. k. vidgat förvaltarskap.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Jag anser inte att det finns skäl att, såsom ett par remissinstanser föreslår,

göra lagen tidsbegränsad.

6.3.2. Förutsättningar för tvångsförvaltning. Enligt promemorian är lagstiftningens

huvudsyfte att öka möjligheterna alt komma till rätta med fall

då en fastighetsägare påtagligt och mera fortlöpande eftersätter sin skyldighet

att vårda fastigheten och sörja för sundhet, ordning och skick där. Frågan

om det föreligger skäl att ställa en fastighet under tvångsförvaltning

blir sålunda att bedöma mot bakgrund av de regler om fastighetsägarens

skyldigheter som finns i annan lagstiftning. Av särskilt intresse är härvid

bestämmelser i hyreslagen, HvS och BS. Hyreslagen innehåller regler om

skyldighet för hyresvärden att se till att uthyrda bostadslägenheter befinner

sig i brukbart skick och att löpande underhålla dem. Denna skyldighet kan

i regel inte begränsas avtalsvägen. Av hyreslagen får också anses följa att

hyresvärden skall i möjlig mån se till att inte någon hyresgäst, till men

för andra hyresgäster, åsidosätter sin skyldighet att iaktta sundhet, ordning

och skick i fastigheten. Enligt HvS skall byggnad med boningsrum underhållas

och skötas på sådant sätt att sanitär olägenhet inte uppstår för dem

som uppehåller sig i byggnaden. Sanitär olägenhet kan följa också av missförhållanden

i bl. a. ordningshänseende. Vad slutligen gäller BS innehåller

den en bestämmelse om att byggnad skall underhållas så att bl. a. sanitär

olägenhet inte uppkommer.

Promemorieförslaget anger vissa förutsättningar som skall vara uppfyllda

för att fastighet skall få ställas under förvaltning enligt lagen. Ett

första kriterium är att ägaren försummar den löpande skötseln av fastigheten

genom att inte tillbörligen vårda den eller genom att underlåta angelägna

åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten.

Med sistnämnda uttryck åsyftas framför allt uraktlåtenhet att tillbörligen

sköta tillförsel av värme och vatten, sophämtning och liknande. Det förutsätts

att försummelserna har haft en viss intensitet och varaktighet. För att

ett ingripande skall vara berättigat bör enligt promemorian skötseln vara

klart sämre än normal fastighetsskötsel. En enstaka händelse anses endast i

undantagsfall böra ge anledning till ingripande, och inte heller bör förvaltning

tas till vid brister i mindre betydelsefulla detaljer. I promemorian framhålls

att det är totalbilden av förvaltningen som skall vara avgörande och att

det närmast är bristerna i själva förvaltningen som sådan och inte fastighetens

skick som skall utgöra grund för ingripandet.

Några remissinstanser har kritiserat utformningen av promemorieförslaget

i denna del. De har ansett att lagtexten inte klart återger vad som är

avsikten, nämligen att ingripande skall komma i fråga bara vid sådan mera

påtaglig misskötsel som kan rubriceras som vanvård.

För egen del kan jag helt ansluta mig till vad som anförs i promemorian

beträffande de grundläggande förutsättningar som skall föreligga för att ett

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

ingripande skall få äga rum. I likhet med vissa remissinstanser anser jag att

lagtexten bör formuleras på ett sätt som tydligare markerar att det skall

vara fråga om en allvarlig grad av vanskötsel från fastighetsägarens sida.

Som förutsättning för ingripande synes böra gälla att fastighetens ägare

väsentligen försummar vården av fastigheten eller underlåter uppenbart

angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning eller skick inom fastigheten.

I anslutning till det nu anförda vill jag framhålla att frågan om vilka krav

som skall ställas på fastighetsskötseln måste påverkas av bl. a. fastighetens

ålder och eventuella rivningsplaner. Jag vill dock starkt betona att det

i regel måste vara helt klarlagt att fastigheten skall rivas inom en mycket

snar framtid för att det skall kunna anses försvarligt att ägaren underlåter

att hålla den i gott skick. Under alla omständigheter bör ägaren vara

skyldig att så länge fastigheten är bebodd underhålla den på sådant sätt att

sanitära olägenheter för de boende undviks. Har fastighetsägaren väsentligen

frångått en uppgjord plan för fastighetsunderhållet, kan detta vara en

omständighet som talar för att fastigheten bör ställas under tvångsförvaltning.

För att en fastighet skall få ställas under förvaltning fordras vidare enligt

promemorieförslaget att det saknas anledning att anta att rättelse kommer

att ske från fastighetsägarens sida. Enligt promemorian bör ett tvångsförvaltningsförordnande

utan vidare kunna meddelas om försummelser har

förekommit tidigare eller om omständigheterna eljest visar att utsikterna

till rättelse är små. Det anses emellertid ofrånkomligt att man ibland först

måste avvakta att ett vitesföreläggande vinner laga kraft innan frågan om

tvångsförvaltning kan avgöras.

Under remissbehandlingen har anförts att ett beslut om vitesföreläggande

från exempelvis en hälsovårdsnämnd, vilket meddelas för första gången,

bör ha vunnit laga kraft innan en framställning om tvångsförvaltning skall

kunna bifallas. Det har vidare hävdats att en förutsättning för bifall bör vara

att andra vägar att komma till rätta med bristerna har prövats tidigare eller

att särskilda omständigheter talar för att sådana vägar är oframkomliga.

Det har å andra sidan också gjorts gällande att ingripande bör få ske utan

att man avvaktar att ett meddelat vitesföreläggande har vunnit laga kraft.

För egen del kan jag ansluta mig till promemorians uttalande om att

frågan om rättelse kan väntas ske måste bedömas schematiskt. Om fastighetsägaren

har försummat fastighetens skötsel under en längre tid och inte

kan presentera några fasta planer för en upprustning bör man utan vidare

kunna anta att rättelse inte kommer att ske. På frågan om ett beslut om

tvångsförvaltning skall kunna meddelas redan innan ett eventuellt vitesföreläggande

har vunnit laga kraft torde inte kunna ges ett entydigt svar.

Effektivitetshänsyn talar för att en pågående besvärsprocess om vitesföreläggande

inte bör få utgöra något absolut hinder mot ett omedelbart förord
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

nande om förvaltning. 1 detta sammanhang kan också påpekas att ett vitesföreläggande

ofla inriktas på enstaka konkreta brister, medan ett beslut

om tvångsförvaltning skall grundas främst på fortlöpande försummelser i

själva skötseln av fastigheten och att därför i ett sådant sammanhang i

regel även andra brister än de som har gett anledning till vitesföreläggandet

kommer att aktualiseras.

Enligt promemorieförslaget skall lagen tillämpas bara på fastighet som

innehåller uthyrd bostadslägenhet. Som uthyrd lägenhet skall därvid inte

räknas lägenhet som utgör del av fastighetsägarens egen bostad. Fastigheter,

som ägs av staten eller kommun, skall enligt förslaget inte kunna

ställas under tvångsförvaltning.

Under remissbehandlingen har förordats såväl inskränkning som utvidgning

av lagens tillämpningsområde. Hyresnämnden för Stockholms län föreslår

att lagen skall gälla bara då uthyrningen sker av ägaren i första hand.

Vidare anser nämnden att bl. a. en- och tvåfamilj shus samt kontors- och

industrifastigheter som innehåller enstaka hyresbostäder bör undantas från

lagens tillämpningsområde. Nämnden föreslår sammanfattningsvis att lagen

inte skall gälla för fastighet med mindre än tre uthyrda bostadslägenheter.

Drätselkammaren i Malmö ifrågasätter däremot om inte tillämpningsområdet

bör utvidgas att omfatta också fastigheter som bebos endast av ägaren.

Hyresrådet anser att även lokalhyresgäster bör skyddas av lagen.

Enligt min mening är det — bl. a. med hänsyn till de kostnader och det

administrativa besvär som lagens tillämpning för med sig — viktigt att dess

tillämpningsområde inte blir mer omfattande än vad som är nödvändigt för

att syftet med lagen skall tillgodoses. Till en början bör, i enlighet med vad

som föreslås i promemorian, undantag göras för hus som ägs av stat och

kommun. Många kommuner innehar visserligen åtskilliga nergångna fastigheter,

men det rör sig då i allmänhet om fastigheter som har förvärvats i

saneringssyfte. Det kan antas att dessa fastigheter regelmässigt får ett bättre

underhåll i kommunens ägo än om de hade varit kvar hos förre ägaren.

Eftersom lagen har till syfte att bidra till upprätthållandet av en god bostadsstandard

bör den vara tillämplig endast på hus som innehåller bostadslägenheter.

Om vanvården inte har drabbat mer än en eller ett par lägenheter

i ett hus bör ingripande givetvis inte komma i fråga annat än om vanvården

är särskilt kvalificerad. Detsamma gäller om vanvården avser en eller

ett par enstaka bostadslägenheter i en fastighet som i övrigt används för

annat ändamål, exempelvis för industri- eller affärslokaler. Jag anser det

dock inte lämpligt att som hyresnämnden för Stockholms län föreslår uttryckligen

begränsa lagstiftningens tillämpningsområde till att omfatta bara

fastigheter med visst minsta antal bostadslägenheter. Frågan om ingripande

skall ske beträffande en- eller tvåfamilj shus får bedömas från fall till fall

mot bakgrund av de särskilda omständigheter som föreligger. Härvid får

bl. a. beaktas att det kan vara svårt att anordna en meningsfull förvaltning

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

av ett hus där hyresavkastningen är mycket liten. Jag anser inte att det

finns anledning att låta lagen gälla för bostadshus som helt disponeras av

ägaren själv. En förutsättning för att lagen skall vara tillämplig bör alltså

vara att fastigheten innehåller åtminstone en uthyrd lägenhet. I likhet med

hyresnämnden för Stockholms län anser jag att det härvid bör vara fråga

om lägenhet som hyrs ut direkt av ägaren. Detta innebär att lagen inte bör

kunna tillämpas på hus som tillhör en bostadsrättsförening och vars samtliga

bostadslägenheter upplåts med bostadsrätt, även om bostadsrättshavare

i sin tur skulle ha hyrt ut lägenheter till andra. Som uthyrd lägenhet bör

— såsom föreslås i promemorian — inte räknas lägenhet som ntgör del av

fastighetsägarens egen bostad.

Enligt promemorieförslaget skall med ägare av fastighet jämställas den

som äger bostadshus på annans mark. Jag ansluter mig till detta förslag.

Motsvarande bör emellertid gälla den som innehar bostadshus med nyttjanderätt.

Jag tänker härvid i första hand på sådana fall då någon på grund av

avtal, testamente eller på annan grund har rätt att disponera över och uppbära

avkastningen av en hyresfastighet men även på fall då arrendator upplåter

en markägaren tillhörig byggnad med hyresrätt.

6.3.3. Prövning av frågor om tvångsförvaltning och tillsyn över förvaltningen.

Frågor rörande tvångsförvaltning skall enligt förslaget i promemorian

i första hand prövas av hyresnämnd. Begränsning av rätten att fullfölja

talan mot hyresnämndens avgöranden anses inte böra komma i fråga

utan målen skall kunna föras upp ända till högsta domstolen.

Bland remissinstanserna har endast länsstyrelsen i Stockholms län haft

någon erinran mot att hyresnämnd blir prövningsorgan. Länsstyrelsen anser

att starka skäl talar för att beslut om tvångsförvaltning bör meddelas av

länsstyrelse, som bl. a. är tillsynsmyndighet för hälsovården inom länet.

Bland det fåtal remissinstanser som har uttalat sig om möjligheterna att

fullfölja talan mot hyresnämndens beslut har två ifrågasatt och eu bestämt

förordat en begränsning av fullföljdsrätten.

För egen del ansluter jag mig till promemorians bedömning att det bör

ankomma på hyresnämnderna att pröva frågor om tvångsförvaltning. Prövningen

torde främst komma att avse sådana hyres- och fastighetstekniska

frågor som hyresnämnderna är speciellt lämpade att handlägga. Vidare är

tvångsförvaltning ett så allvarligt ingripande att beslut därom bör fattas

efter prövning i domstolsmässiga former och med möjlighet till överprövning

av allmän domstol. Dessa skäl talar även för att någon begränsning

av fullföljdsrätten inte bör införas. Det är visserligen viktigt att ett beslut

om tvångsförvaltning skall kunna verkställas så snart som möjligt. Detta

önskemål kan emellertid tillgodoses utan regler om fullföljdsbegränsning

genom bestämmelser om att hyresnämnds och domstols beslut i sådana frågor

får verkställas redan innan de har vunnit laga kraft. På grund av det

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

61

nu sagda föreslår jag att frågor om tvång s fö r v a i t n i n g i första instans skall

handläggas av hyresnämnd och att talan i sådant ärende skall få fullföljas

ända upp till högsta domstolen. I likhet med Svea hovrätt anser jag att möjlighet

bör finnas för domstol att vid behov återförvisa fråga om tvångsförvaltning

till hyresnämnd.

Ansökan om tvångsförvaltning skall enligt promemorieförslaget få göras

av hälsovårdsnämnd och länsstyrelse. Däremot anses enskild hyresgäst inte

böra få någon sådan talerätt. Under pågående förvaltning skall vidare fastighetsägaren

och förvaltaren kunna dra frågor om förvaltningen under

prövning.

De remissinstanser som har uttalat sig i talerättsfrågan instämmer i att

ansökan om tvångsförvaltning inte bör få göras av de enskilda hyresgästerna.

Flera remissinstanser anser emellertid att det bör öppnas möjlighet för

hyresgästorganisation att göra sådan ansökan. Till stöd härför pekas på

bl. a. den betydelse som har tillmätts organisationerna vid den nya hyreslagstiftningens

tillkomst. Det framhålls att en aktiv medverkan från hyresmarknadens

partsorganisationer är en förutsättning för att denna lagstiftning

skall fungera på avsett sätt.

Jag instämmer i de synpunkter som har anförts till stöd för att hyresgästorganisation

bör få rätt att ansöka om tvångsförvaltning. Talerätt bör

emellertid inte tillkomma rent tillfälliga föreningsbildningar, som kanske

har skapats enbart i syfte att kringgå förbudet för enskild hyresgäst att föra

talan, utan bara organisationer som har en viss stabilitet och representerar

en betydande grupp hyresgäster. Med hänsyn härtill föreslår jag att rätt

att påkalla tvångsförvaltning tillerkänns riksorganisation av hyresgäster

samt lokal hyresgästförening som är ansluten till sådan riksorganisation.

Tillräckliga skäl att, som en remissinstans ifrågasätter, ge fastighetsägare

rätt att själv begära förvaltning enligt lagen föreligger inte enligt min mening.

Sedan beslut om tvångsförvaltning har fattats bör däremot givetvis

både fastighetsägaren och förvaltaren vara behöriga att föra talan i frågor

som rör förvaltningen. Sådana frågor bör då också få tas upp av nämnden

utan särskild ansökan.

Med hänsyn till att lagstiftningens syfte är att ingripa mot en liten grupp

illojala fastighetsägare anser jag i likhet med flertalet remissinstanser att

hyresnämndens förordnande om förvaltning, i enlighet med vad som har

föreslagits i promemorian, alltid bör träda i kraft omedelbart. Som hyresnämnden

för Stockholms län har framhållit kan det i vissa fall finnas behov

av att göra även andra beslut verkställbara redan innan de har vunnit

laga kraft. Hyresnämnd bör därför ges möjlighet att meddela förordnande

härom. Att domstol kan göra detta följer av rättegångsbalkens bestämmelser.

I promemorian tas avstånd från tanken att hyresnämnd skulle få rätt att

före slutligt avgörande interimistiskt förordna om förvaltning tills vidare.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

Vid remissbehandlingen har emellertid Svea hovrätt och hyresnämnden för

Stockholms län framhållit att det i vissa fall kan finnas behov av en möjlighet

att meddela beslut av detta slag. Som exempel på sådana fall nämns att

fastighetsägaren håller sig undan för att undgå delgivning eller överlåter

fastigheten genom en skentransaktion. Jag instämmer i att sådana fall mycket

väl kan tänkas förekomma. Det kan också tänkas att äganderätten till

en fastighet som blir aktuell för tvångsförvaltning är oklar. Om en fastighet

är mycket svårt vanskött skulle det med tanke på hyresgästernas intressen

vara stötande om svårigheter att delge ägaren eller att få klarhet i vem som

är rätt ägare kunde leda till att brådskande och angelägna förvaltningsåtgärder

inte kunde komma till stånd. Jag förordar därför att i lagen tas in

bestämmelser som gör det möjligt för hyresnämnden att om synnerliga skäl

föreligger genom interimistiskt beslut förordna om förvaltning och utse förvaltare.

Sådant beslut bör kunna meddelas utan att fastighetsägaren dessförinnan

har beretts tillfälle att yttra sig, om det visar sig vara svårt att

delge rätt fastighetsägare.

I promemorian föreslås att vardera parten skall bära sin kostnad för förfarandet

vid hyresnämnden. Jag ansluter mig till detta förslag.

Rättegångskostnaderna vid domstol skall enligt promemorieförslaget regleras

enligt de principer som gäller för domstolsmål i allmänhet. Vid remissbehandlingen

har från ett par håll under hänvisning till bl. a. rättssäkerhetssynpunkter

förordats särskilda lättnader i fråga om fastighetsägarens ansvar

för motpartens rättegångskostnader. Jag kan för min del inte finna

en sådan ordning motiverad. Det är inte här som vid expropriation fråga

om att avhända fastighetsägaren hans egendom. Vidare är det ytterst fastighetsägarens

egna försummelser som är orsak till ingripandet. Jag anser

mig därför inte ha anledning att förorda något avsteg från de regler som normalt

gäller beträffande fördelningen av rättegångskostnader vid domstol.

Vad beträffar mål där talan förs av hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse innebär

detta enligt 20 § lagen (1946: 804) om införande av nya rättegångsbalken

att de kostnadsregler som gäller för mål om allmänt åtal skall tillämpas.

Tillsyn över förvaltningen skall enligt promemorieförslaget utövas av

hyresnämnden. Som underlag för tillsynen skall hyresnämnden få avskrift

av den redovisning som förvaltaren enligt förslaget årligen skall lämna till

fastighetsägaren. I promemorian förutsätts vidare att hälsovårdsnämnden

skall följa tvångsförvaltningen och kontrollera att ingripandet ger åsyftat

resultat. De till hyresnämnden ingivna handlingarna avses kunna användas

även av hälsovårdsnämnden.

Tillsynsfrågan har behandlats endast av ett fåtal remissinstanser. Härvid

har dels anförts att förvaltaren bör åläggas att direkt tillställa hälsovårdsnämnden

avskrift av redovisningshandlingarna och dels ifrågasatts

att anförtro granskningen åt domstol. Vidare har styrelsen för advokatsamfundet

väckt fråga om införande av en institution motsvarande rättens

ombudsman i konkurs.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

Enligt min mening har hyresnämnderna en sådan sakkunskap i här aktuella

frågor att de är väl lämpade för den tillsynsuppgift som enligt promemorian

skall åvila dem. Jag ansluter mig därför till promemorieförslaget

i denna del. Som framhålls i promemorian är det viktigt att också hälsovårdsnämnden

följer förvaltningen. Detta gäller även om annan än nämnden

har tagit initiativet till anordnande av tvångsförvaltning. För att denna

kontrollverksamhet skall underlättas anser jag det lämpligt att även

hälsovårdsnämnden får en avskrift av de redovisningshandlingar som förvaltaren

har att upprätta. Jag finner inte skäl att ansluta mig till förslaget

om inrättande av en särskild ”rättens ombudsman” vid tvångsförvaltning.

6.3.4. Förvaltningsbeslutets rättsverkningar. Enligt promemorieförslaget

skall tvångsförvaltning i normalfallet pågå i Ire år med möjlighet för hyresnämnden

att på begäran besluta både om förlängning och om upphörande i

förtid. Förslaget har i denna del inte mött någon erinran vid remissbehandlingen

och även jag ansluter mig till det. Det kan tänkas fall där fastighetsägaren

har visat sig så oförmögen att svara för en godtagbar fastighetsskötsel

att förvaltningen inte anses kunna återgå till honom. I ett sådant

fall kan successiva förlängningar bli nödvändiga. Det är emellertid i princip

inte meningen att tvångsförvaltningen skall pågå under en lång följd av år,

och i fall av nu åsyftad art finns det därför i allmänhet goda skäl att överväga

expropriation om inte fastighetsägaren frivilligt överlåter fastigheten.

I promemorian diskuteras vissa problem som kan tänkas uppkomma om

vanvård sförvaltning och sysslomannaskap enligt rättegångsbalken eller UL

skulle sammanträffa. Några remissinstanser har också behandlat denna

fråga. Härvid har anförts dels att uppkommande problem kan lösas genom

att hyresnämnden meddelar särskilda föreskrifter för förvaltningen, dels att

speciella lagregler behövs. Situationer av här åsyftad art torde i realiteten

bli utomordentligt sällsynta, och det synes enligt min mening inte påkallat

att belasta lagen med särskilda regler för sådana undantagsfall. Skulle ett

sådant fall uppkomma i praktiken kan det finnas anledning för hyresnämnden

att överväga antingen att upphäva tvångsförvaltningen eller att meddela

särskilda föreskrifter för den.

Enligt promemorieförslaget skall beslut om tvångsförvaltning gälla även

mot ny ägare av fastigheten. Som motiv härför anförs att stora olägenheter

skulle kunna uppstå om förvaltningen alltid måste avbrytas vid en överlåtelse.

Om den nye fastighetsägaren bedöms kunna förvalta fastigheten på

betryggande sätt kan detta vara ett skäl att upphäva förvaltningen i förtid

och återställa de normala förhållandena. Enligt promemorian föreligger

knappast några praktiska eller principiella skäl att göra skillnad mellan

frivillig och exekutiv försäljning när det gäller förvaltningsbeslutets giltighet.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de i promemorian framförda tanke
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

gångarna. En remissinstans anser emellertid att det lämpligaste skulle vara

att förvaltningsförordnande upphör vid äganderättsövergång. Två andra

instanser anser att beslut om tvångsförvaltning alltid bör förfalla vid exekutiv

försäljning, bl. a. därför att förvaltningsförordnandet annars torde kunna

inverka negativt på saluvärdet.

Enligt min mening får det anses klart, att syftet med tvångsförvaltningen

bäst tillgodoses om förvaltningsbeslutet står fast vid en frivillig överlåtelse

av fastigheten och frågan om ett eventuellt upphävande av förvaltningen

får prövas i efterhand. Vad härefter gäller exekutiv försäljning kan man

enligt min mening inte bortse från att saluvärdet i vissa fall kan påverkas

negativt av en regel om att pågående tvångsförvaltning består efter äganderättsövergången.

Detta kan medföra skada för borgenär som har säkerhet i

fastigheten. Den borgenär som själv har begärt fastigheten i mät kan visserligen

alltid enligt 126 § första stycket UL hindra försäljning till ett pris som

inte ger honom full täckning för sin fordran. Detta torde i regel vara fördelaktigt

på längre sikt, eftersom tvångsförvaltningen får antas leda till att

fastighetens värde och därmed borgenärens säkerhet förbättras. Den som

har sämre förmånsrätt än utmätningssökanden kan däremot inte inverka

på den exekutiva försäljningens förlopp. Hans möjlighet att få betalning ur

fastigheten kan därför gå förlorad. Emellertid kan inte antas att förekomsten

av tvångsförvaltning påverkar saluvärdet annat än i mycket måttlig

grad, och i den nu antydda situationen torde borgenärens utsikter att få sin

fordran täckt vid en exekutiv försäljning därför under alla omständigheter

ha varit mycket osäkra. Vid en avvägning mellan å ena sidan intresset av

att inte i något fall ens i ringa mån försämra utsikterna för en borgenär att

få betalning vid en exekutiv auktion och å andra sidan intresset av att inte

minska tvångsförvaltningsinstitutets effektivitet bör enligt min mening sistnämnda

intresse ges företräde. Jag ansluter mig därför till förslaget i promemorian

att beslut om tvångsförvaltning skall bestå även mot ny ägare

som har förvärvat fastigheten vid exekutiv försäljning.

Om fastighetsägaren sätts i konkurs skall enligt promemorieförslaget

tvångsförvaltningen upphöra och fastigheten omhändertas av konkursförvaltaren.

Förslaget har i denna del inte mött någon erinran vid remissbehandlingen.

För min del vill jag framhålla följande. Tvångsförvaltningsinstitutets

effektivitet är beroende av att förvaltningen i största möjliga utsträckning

får pågå ostört. En konkursförvaltning skall normalt avvecklas så

fort som möjligt. Konkursförvaltningens ändamål är att i största möjliga

utsträckning omvandla gäldenärens tillgångar i kontanta medel för att

tillgodose borgenärerna. Detta kan medföra att konkursförvaltaren måste

arbeta i strid mot de syften som en tvångsförvaltning skulle tillgodose. Sedan

konkursen avslutats har antingen en ny ägare tillträtt fastigheten eller

också har den återlämnats till konkursgäldenären. De förändringar i fråga

om fastighetens förvaltning som en konkurs skulle medföra torde oftast i

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

och för sig innebära att de för bl. a. hyresgästerna viktiga intressen som föranlett

beslutet om tvångsförvaltning blir eftersatta. På grund av det nu anforda

har jag funnit att tillräckliga skäl saknas för att låta konkurs bryta

tvångsförvaltning. De problem som kan uppkomma kan lösas genom att hyresnämnden

meddelar särskilda föreskrifter för förvaltningen. Genom sådana

föreskrifter kan konkursborgenärernas intressen tillgodoses i skälig

man. Sedan fastigheten sålts kan frågan om förvaltningens hävande givetvis

prövas på samma sätt som efter en frivillig överlåtelse.

Förvaltaren skall enligt promemorieförslaget handha skötseln av fastig
eten

i fastighetsägarens ställe och för dennes räkning och fastighetsägaren

skall bil bunden av förvaltarens åtgöranden. I första hand skall emellertid

endast den löpande förvaltningen överföras på förvaltaren. Denne skall

alltså inte vara behörig att i allmänhet företräda fastigheten. I hyresfrågor

skall dock hans behörighet vara mer vidsträckt. De befogenheter som inte

tillkommer förvaltaren skall fastighetsägaren behålla.

I vissa remissyttranden påtalas att omfattningen av förvaltarens rätt att

foretrada fastigheten är oklar enligt förslaget och att tveksamhet därför kan

råda om förvaltaren eller fastighetsägaren skall vidta vissa åtgärder, t. ex.

avge deklarationer för fastigheten. Några remissinstanser anser att det skulle

vara bättre om förvaltaren fick en allmän rätt att tala och svara för fastigheten

med vissa särskilt angivna undantag. Det hav också ifrågasatts om

mte den tvångsförvaltade fastigheten kunde ges karaktären av en självständig

juridisk person.

For egen del vill jag till en början anföra att sistnämnda konstruktion

synes onödigt ingripande och kräva alltför vidlyftiga särregler. I enlighet

med vad som anförs i promemorian bör förvaltaren vara behörig att inom

ramen för sitt uppdrag handla i fastighetsägarens namn och med förpliktande

verkan for denne. Det är inte minst av hänsyn till tredje man angelaget

att förvaltarens och fastighetsägarens resp. kompetensområden får en

så klar avgränsning som möjligt. Utgångspunkten bör härvid vara att det i

princip är förvaltaren som svarar för fastigheten. Mot bakgrund härav vill

jag ansluta mig till det vid remissbehandlingen framförda förslaget att förvaltaren

far en allmän rätt att i frågor som rör fastigheten företräda fastighetsägaren

samt tala och svara i dennes ställe med vissa särskilt angivna

undantag. Förvaltaren bör inte ha rätt att överlåta fastigheten eller eljest

förfoga över den på sådant sätt att den helt eller delvis avhänds fastighetsägaren,

exempelvis i process eller vid fastighetsbildningsförrättning. Förvaltaren

bör vidare inte få på egen hand belåna fastigheten eller medge inteckning

i den. De deklarationer som skall göras beträffande fastigheten har så

intimt samband med fastighetsägarens övriga ekonomiska förhållanden att

det bör ankomma på honom att upprätta dem, varvid det givetvis måste

åligga förvaltaren att lämna fastighetsägaren de upplysningar han kan behöva

för ändamålet. Om förvaltaren får så vidsträckta befogenheter som jag

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 133

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

nu har angett, kan lian emellertid komma att få ta befattning med fastighetsfrågor

som kan te sig ganska perifera i betraktande av förvaltningens

egentliga syfte. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att låta förvaltaren få

möjlighet att överlämna åt fastighetsägaren att själv handlägga sådana

frågor.

I vissa fall torde det bli möjligt för förvaltaren att av löpande intäkter

avsätta medel för framtida större underhålls- eller förbättringsarbeten. Dessa

medel tillhör fastighetsägaren även om de omhänderhas av förvaltaren. Om

sådana medel utmäts för fastighetsägarens skulder eller dras in i en eventuell

konkurs skulle förvaltningens målsättning spolieras. Vad jag tidigare

sagt om tvångsförvaltningens förhållande till exekutiv försäljning och konkurs

samt förvaltarens ställning gentemot fastighetsägaren visar att jag anser

att förvaltarens ställning bör göras så stark som möjligt. I linje härmed

anser jag att de tillgodohavanden som förvaltaren disponerar för viss fastighet

inte bör få utmätas för fastighetsägarens skulder eller, om han råkar i

konkurs, ingå i konkursboets egendom.

Som jag nyss har anfört bör fastighetsägaren bli bunden av förvaltarens

åtgärder och således även personligen ansvarig för de förbindelser som kan

uppstå under förvaltningen. Om fastigheten övergår till ny ägare under pågående

tvångsförvaltning bör denne vara skyldig att överta ansvaret för sådana

förbindelser gentemot tredje man som förvaltaren har ådragit den föregående

ägaren. En sådan regel krävs för att inte förvaltaren skall ställas inför

onödigt stora svårigheter exempelvis när det gäller att erhålla leverantörskrediter.

Enligt promemorian är det inte påkallat att inskränka fastighetsägarens

rätt att överlåta den förvaltade fastigheten. Inte heller förordas något förbud

för ägaren att belåna denna. Som motiv härför anförs dels att ett sådant

förbud kan befaras medföra tillämpnings- och kontrollsvårigheter dels att

de reguljära kreditinrättningarna ändå torde vägra att låna ut pengar mot

säkerhet i en tvångsförvaltad fastighet utan förvaltarens medverkan. Däremot

föreskrivs i promemorieförslaget förbud för ägaren att ta ut inteckning

i fastigheten utan förvaltarens medgivande. Ett sådant förbud är lätt att

kontrollera och anses kunna fylla en funktion genom att förvaltaren får tillfälle

att bl. a. ställa krav på att visst belopp skall användas för fastighetens

upprustning. Om förvaltaren inte medger inteckning skall fastighetsägaren

enligt förslaget kunna få frågan prövad av hyresnämnden.

Ett par remissinstanser föreslår vissa regler om underrättelse till inteckningshavare

i syfte att hindra fastighetsägaren att ta upp lån mot säkerhet

i obelånade inteckningar eller ägarhypotek.

Jag instämmer i att några inskränkningar inte bör föreskrivas i fastighetsägarens

rätt att överlåta fastigheten. Eftersom skälet för att fastigheten

står under tvångsförvaltning är att ägaren inte själv har förmått sköta den

på godtagbart sätt kan det tvärtom ofta vara önskvärt att en överlåtelse kom
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

mer till stånd. Jag kan också ansluta mig till förslaget att fastighetsägaren

inte skall få inteckna fastigheten utan medgivande av förvaltaren eller hyresnämnden.

Medgivande till inteckning bör lämnas om åtgärden inte försämrar

förutsättningarna för en tillfredsställande förvaltning av fastigheten. Även

när det gäller frågan om förbud mot belåning delar jag de i promemorian

framförda synpunkterna. Det skulle vara mycket svårt att kontrollera efterlevnaden

av ett sådant förbud, eftersom upplåning kan ske mot inteckning

som har tagits ut innan fastigheten ställdes under förvaltning. Risken för

att en bank eller annat kreditinstitut skulle låna ut pengar mot säkerhet i

en tvångsförvaltad fastighet utan förvaltarens medverkan torde f. ö. vara

ringa. För att det i möjligaste mån skall undvikas att fastighetsägaren utnyttjar

inteckningar som innehas av annan för upplåning bör emellertid i

lagen föreskrivas att förvaltaren ofördröjligen skall undersöka fastighetens

inteckningsförhållanden och underrätta aila kända inteckningshavare om

tvångsförvaltning^.

Förvaltarens huvudsakliga åligganden skall enligt promemorian vara att

uppbära hyror och andra löpande intäkter samt betala räntor, amorteringar,

avgifter och andra fastighetskostnader. En central uppgift blir att så långt

intäkterna räcker underhålla och förbättra fastigheten. Fastighetens löpande

intäkter utgör den ekonomiska gränsen för vad förvaltaren i första hand

kan åstadkomma i underhåll och förbättringar. Han skall emellertid tillvarata

olika möjligheter att förbättra avkastningen. Vidare framhålls att utrymmet

för underhålls- och förbättringsarbeten ökas, om fastighetsägaren

kan förmås att frivilligt tillskjuta medel. Förvaltaren får enligt promemorian

anses ha rätt att träffa avtal med kreditinstitut om anstånd med betalning

av räntor och amorteringar för att sålunda skapa bättre utrymme för

underhållsarbeten. När det förekommer privat ”överbelåning”, torde förvaltaren

ofta utan risk kunna vägra att fullgöra betungande betalningar. I promemorian

inskärps att det inte skall vara förvaltarens uppgift att till varje

pris hålla kvar fastigheten i fastighetsägarens ägo. Kommer fastigheten i ett

läge, som normalt skulle vara ohållbart om inte ägaren skjuter till medel,

anses det inte kunna begäras av förvaltaren att han skall vidta särskilda

åtgärder för att möta en inledd aktion mot fastigheten.

Den löpande förvaltningen bör enligt promemorian i allmänhet kunna

överlämnas till förvaltaren utan särskilda direktiv. Undantagsvis kan emellertid

riktlinjer behövas för lösningen av speciella frågor. Det föreslås därför

att hyresnämnden skall kunna meddela särskilda föreskrifter för förvaltningen.

Hyresnämnden föreslås vidare kunna bestämma viss rimlig

”hyra”, som fastighetsägaren skall betala till förvaltaren för utrymmen som

han själv disponerar. Särskilda föreskrifter om skyldighet för fastighetsägaren

att underlätta förvaltarens arbete genom att tillhandagå med upplysningar

eller överlämna handlingar anses inte behövliga.

Förvaltningen kan komma att aktualisera frågor om mera genomgripande

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

åtgärder med fastigheten än sådana som kan finansieras av de löpande intäkterna.

Finner förvaltaren att fastigheten bör genomgå upprustning, som

kräver medel vid sidan av fastighetens avkastning och löpande tillskott från

fastighetsägaren, skall förvaltaren enligt promemorieförslaget sörja för att

upprustningsfrågan utreds. Utredningen med förslag till åtgärder skall tillställas

fastighetsägaren. De ekonomiska frågor som en omfattande upprustning

aktualiserar bör enligt promemorian diskuteras med fastighetsägaren.

Denna får anses ha ett starkt intresse av att medverka, eftersom en upprustning

kan föra fastigheten ur den vanvård som skulle kunna leda till att fastigheten

exproprieras. För att utredningen och diskussionerna skall fylla

ett verkligt syfte anses det emellertid nödvändigt att det finns möjligheter

att genomföra en upprustning mot fastighetsägarens vilja. I promemorian

föreslås därför att hyresnämnden skall kunna pröva om en av förvaltaren

föreslagen upprustning är lämplig och bör komma till stånd helt eller delvis

samt i så fall ge förvaltaren tillstånd att ta upp lån mot säkerhet av inteckning

i fastigheten för ändamålet.

Vid remissbehandlingen har endast vissa speciella frågor som rör förvaltningens

handhavande uppmärksammats, såsom förvaltarens formella behörighet

vid bl. a. uttagande av inteckning. Fastighetsanställdas förbund

har med instämmande av LO framhållit att det bör göras klart att förvaltaren

skall ha inte bara rätt utan också skyldighet att reglera anställd personals

lönefordringar.

Jag kan ansluta mig till de i promemorian anförda synpunkter på förvaltarens

uppgifter som jag nyss har återgett. Jag vill endast tillägga att

förvaltaren bör anses ha befogenhet att träffa avtal om sedvanliga leverantörskrediter

och vid behov förvärva erforderliga utrustningsdetaljer m. m.

genom avbetalningsköp. En förutsättning härför bör dock vara att de skulder

som till följd av sådana avtal drabbar fastighetsägaren inte överstiger vad

som kan betalas av de löpande intäkterna från fastigheten. I princip bör

också krävas att avbetalningstiden ryms inom förvaltningsperioden, om inte

fastighetsägaren personligen har biträtt avtalet. Det torde inte kunna råda

någon tvekan om att förvaltaren får möjlighet att sluta avtal av nu angivet

innehåll om hans behörighet utformas så som jag tidigare har förordat. Han

blir också behörig att träffa överenskommelse med anställd personal och

reglera eventuella lönefordringar. Sådana åtgärder faller naturligt inom ramen

för hans åligganden som förvaltare.

Eftersom en sanering av fastighetens ekonomi är betydelsefull för dess

framtida skötsel anser jag vidare att det i lagen bör framhållas att förvaltaren

skall tillse att fastighetens avkastning om möjligt förbättras. Förvaltarens

handlande härvid skall givetvis styras av vad som kan anses vara skäligt

med hänsyn till bl. a. god sed i hyresförhållanden samt fastighetens beskaffenhet.

Vad beträffar tillämpningen av regeln om rätt för förvaltaren att med

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970 69

hyresnämndens medgivande inteckna och belåna fastigheten vill jag framhålla

att denna möjlighet normalt bör användas endast för fastighetsekonomiskt

sunda investeringar, vilka kan beräknas ge en avkastning som kommer

att täcka kapitalkostnaderna. Med hänsyn till hyresgästernas intressen

kan det vara angeläget att en av hyresnämnden medgiven upprustning inte

fördröjs genom att nämndens beslut överklagas. Ä andra sidan kan detta

beslut ha så ingripande betydelse tör fastighetsägarens ekonomiska förhållanden

att det inte bör komma i fråga att avskära honom från möjligheten

att föra talan mot beslutet. Vad jag nu har sagt talar för att nämnden bör

kunna förordna om omedelbar verkställighet av beslutet men att denna möjlighet

inte bör användas i sådana fall då saken kan vara tveksam. Ett föroidnande

att beslutet far verkställas utan hinder av att det klandras innebar

att inteckning får meddelas på begäran av förvaltaren och att denne kan

sluta bindande avtal om upplåning av medel, beställning av varor och tjänster

etc. Skulle beslutet upphävas efter klander påverkar detta inte tredje

mans ställning. Däremot åligger det förvaltaren att vidta erforderliga åtgärder

för att snarast möjligt avveckla de åtaganden han har gjort på grundval

av beslutet.

6.3.5. Vissa andra frågor. Promemorieförslaget innehåller en särskild föreskrift

om offentliggörande av beslut som rör förvaltningen. Enligt

denna skall hyresnämnden översända beslut om förvaltning, förlängningsbeslut

och beslut om förvaltningens upphörande till inskrivningsdomaren

för anteckning i fastighetsboken. En sådan anteckning skall säkerställa

att bl. a. fastighetsspekulanter, inteckningshavare och tilltänkta kreditgivare

kan få kännedom om förvaltningen. I övrigt förutsätts i promemolian

att varje hyresgäst skall underrättas om hyresnämndens beslut genom

förvaltarens försorg. Någon särskild lagbestämmelse om detta anses inte behövlig

eftersom det får betraktas som ett självklart inslag i förvaltaruppgifterna

att snabbt ge hyresgästerna kännedom om förvaltningen.

Under remissbehandlingen har föreslagits att förvaltaren uttryckligen

åläggs att underrätta hyresgästerna. Skyldigheten skulle kunna komma till

uttryck i hyresnämndens beslut genom att där tas in en anvisning till förvaltaren

alt ombesörja sådana underrättelser. Med hänsyn till att ett ärende

om tvångsförvaltning kan tänkas bli uppskjutet viss tid och fastighetsägaren

skulle kunna utnyttja detta uppskov till att ta ut nya inteckningar i

fastigheten har en remissinstans föreslagit att inskrivningsdomaren skall

underrättas så snart en ansökan om tvångsförvaltning har kommit in till

hyresnämnden.

För egen del anser jag att lagen bör innehålla en föreskrift om skyldighet

för förvaltaren att underrätta hyresgästerna om förvaltningens tillkomst

samt om eventuella beslut om förlängning och upphörande av förvaltningen.

Hyresgästerna bör också få besked om vem som är förvaltare.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

Jag har tidigare förordat att underrättelse om förvaltningen skall lämnas

till kända inteckningshavare. Lämpligen bör hyresnämnden i sitt beslut erinra

om dessa förvaltarens skyldigheter. Någon särskild föreskrift om formen

för underrättelserna synes inte nödvändig, utan det kan överlämnas åt

förvaltaren att bedöma denna fråga. Underrättelserna bör dock i allmänhet

vara skriftliga. Utan lagföreskrift åligger det självfallet förvaltaren att i

möjligaste mån underrätta kända kreditgivare så att låneavier och andi a

bankhandlingar kan tillställas honom direkt. Jag biträder förslaget att anteckning

om förvaltningen skall göras i fastighetsboken. Med hänsyn till att

beslut om tvångsförvaltning i regel bör kunna meddelas snabbt och att det

i brådskande fall skall finnas möjlighet att ge interimistiskt beslut synes

det mig inte påkallat att, såsom en remissinstans föreslår, göra anteckning

i fastighetsboken även beträffande ansökan om förvaltning.

I promemorian behandlas också frågan om val av förvaltare. Det

föreslås att förvaltningen skall uppdras åt kommunal nämnd eller åt bolag,

förening eller inrättning som bedriver fastighetsförvaltning eller åt person

som är kunnig och erfaren i sådan förvaltning. Enligt promemorian bör

särskilt företräde inte ges åt någon av de uppräknade kategorierna.

Flera remissinstanser påpekar att förvaltningen ofta lämpligen bör kunna

uppdras åt fastighetsägarorganisation. Från fastighetsägarhåll anförs att

allmännyttiga bolag och kommunala organ inte bör komma i fråga i första

hand när det gäller förvaltning av fastighet som tillhör enskild. Andra remissinstanser

ifrågasätter om det över huvud taget är lämpligt att föiordna

kommunal nämnd eller kommunalt bolag till förvaltare.

Utan tvivel kan vissa praktiska olägenheter vara förenade med att anförtro

förvaltningen åt kommunal nämnd. Detta sammanhänger framför allt

med den möjlighet som finns att överklaga nämndens beslut genom kommunala

besvär. Nämnden kan vidare tänkas företräda intressen som är svårförenliga

med förvaltarskapet. Jag anser därför att kommunal nämnd inte

lämpligen bör komma i fråga som förvaltare. Däremot bör kommunal tjänsteman

eller förtroendeman i kommunal nämnd kunna utses till förvaltare

om han i övrigt kan anses lämplig för uppdraget. Härigenom erhålls möjlighet

att utföra förvaltningen i nära samarbete med de kommunala organen.

Hinder bör inte heller föreligga att utse kommunalt bostadsföretag till förvaltare.

Dessa företag representerar en stor erfarenhet på fastighetsförvaltningsområdet

vilken bör tillvaratas. Även i övrigt ansluter jag mig i sak

till promemorieförslaget. Det är givetvis svårt att förutsäga vilken kategoii

av förvaltare som i praktiken kommer att bli den vanligaste. Mycket talar

dock för att företag, organisationer och advokater, som huvudsakligen sysslar

med förvaltningsservice, kommer att anlitas i törsta hand. Den beied\illighet

att medverka som fastighetsägarorganisationerna har visat bör givetvis

tillvaratas.

Enligt promorieförslaget skall förvaltaren ha rätt att av avkastning
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

en eller, i den mån denna ej förslår, av fastighetsägaren uppbära skäligt

arvode. Arvodet skall bestämmas av hyresnämnden sedan slutredovisning

har lämnats. Förvaltaren skall enligt förslaget i slutredovisningen ange

i vad mån fastighetsägaren bör svara för arvodet. Hyresnämnden bestämmer

detta, varefter förvaltaren får kräva fastighetsägaren på vad denne skall betala

och vid vägran skaffa sig dom eller betalningsföreläggande på beloppet.

Påstår fastighetsägaren att avkastningen räckt till för arvodet, kan

frågan om betalningsskyldighet ibland inte slutligen prövas förrän tiden

för klander av slutredovisningen har löpt ut eller sådan klandertalan avgjorts.

Någon prövning av arvodets skälighet skall enligt promemorian inte

göras av domstolen i andra fall än då hyresnämndens arvodesbeslut genom

klander kommer under domstolens prövning.

Flera remissinstanser har ställt sig kritiska mot den föreslagna ordningen,

som enligt deras mening inte ger förvaltaren tillräcklig garanti att få ut arvodet.

De föreslår att förskott på arvode skall kunna utgå av allmänna medel

med rätt för det allmänna att överta anspråket mot fastighetsägaren.

Jag instämmer i vad som anförs i promemorian om att förvaltarens arvode

inte bör få inkräkta på möjligheten att använda fastighetsavkastningen

till åtgärder på fastigheten. Av detta följer att arvodet ofta inte kan tas

ut ur fastighetens avkastning. Fråga uppkommer då om vem som skall betala

arvodet. I enlighet med vad som sägs i promemorian anser jag det vara

klart att fastighetsägaren skall göra detta, eftersom det arbete förvaltaren

lägger ned på fastigheten kommer denne till godo. Det kan dock i vissa

fall dröja avsevärd tid innan förvaltaren lyckas få ut sitt arvode från ägaren,

om nu detta över huvud taget är möjligt. För att förvaltaruppdraget

skall bli mera attraktivt anser jag därför att förslaget bör kompletteras

med regler om rätt för förvaltaren att få förskott av allmänna medel. Eftersom

kommunerna har ett starkt intresse av denna lagstiftning bör skyldighet

att betala sådant förskott åläggas vederbörande kommun, med rätt för

kommunen att återkräva beloppet från fastighetsägaren. Hyresnämnden

bör bestämma arvodesbeloppet samt ange hur stor del av det som skall utgå

ur fastighetens avkastning och hur stor del som fastighetsägaren själv skall

betala. Med hänsyn till den betydelse arvodesfrågan får för kommunen

bör denna beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Promemorieförslaget innebär

att arvodet inte skall fastställas förrän förvaltningen har avslutats

och slutredovisning lämnats. Enligt min mening är det av hänsyn till förvaltarna

rimligare att arvodet bestäms för varje år sedan förvaltaren har

lämnat redovisning för sin förvaltning under året.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

7. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

2) lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,

3) lag om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder.

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga

2.

8. Specialmotivering

8.1. Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

Den föreslagna regeln om rätt att expropriera bostadsfastighet i fall av

föreliggande eller befarad grov vanhävd har tagits in som en särskild punkt i

1 §. Expropriation sregeln bör inte ha ett lika vidsträckt tillämpningsområde

som bestämmelserna om tvångsförvaltning. Det bör exempelvis inte kunna

komma i fråga att expropriera en industribyggnad på grund av att en

eller ett par enstaka bostadslägenheter i byggnaden är vanvårdade. Med

hänsyn härtill anges i den föreslagna bestämmelsen att syftet med expropriationen

skall vara att försätta eller hålla bebyggelse, som väsentligen

används för bostadsändamål, i tillfredsställande skick. Av lagen bör framgå

vilken utredning som sökanden skall förebringa i expropriationsärendet.

Regler härom har — i enlighet med lagens systematik — tagits upp i en ny

paragraf, 114 §, under särskild rubrik. Där föreskrivs att ansökningen

skall åtföljas av utredning som visar vilka åtgärder som har vidtagits för

att i annan ordning tillgodose ändamålet med expropriationen. Som exempel

på sådana åtgärder kan nämnas att förelägganden har utfärdats men inte

blivit respekterade eller att fastigheten har ställts under tvångsförvaltning

och omständigheterna är sådana att det inte anses möjligt att låta ägaren

återta förvaltningen. Sökanden skall vidare lämna besked om vilka åtgärder

han ämnar vidta för att uppnå det med expropriationen avsedda syftet.

Det måste krävas att sökandens planer är tämligen noga preciserade. Ett sådant

krav torde kunna upprätthållas utan stöd av någon uttrycklig föreskrift

i lagen. Utöver bestämmelserna om ansökningens innehåll anser jag

inte att det behövs några särskilda bestämmelser om expropriation av vanhävdad

bostadsbebyggelse.

8.2. Förlaget till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet

1 §

I paragrafen anges förutsättningarna för att förordnande om tvångsförvaltning

skall kunna meddelas. Jag får i första hand hänvisa till vad jag

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

har anfört härom i den allmänna motiveringen. Ett ingripande kommer i regel

att riktas mot ägaren av fastigheten och grundas på att denne har vanskött

fastigheten. Även om fastigheten förvaltas av annan för ägarens

räkning skall givetvis försummelser vid förvaltningen kunna tillräknas

ägaren och läggas till grund för ett ingripande mot denne.

Med fastighetsägare jämställs enligt andra stycket den som äger eller

med nyttjanderätt innehar bostadshus på annans mark. Härigenom blir

lagen tillämplig på bl. a. tomträttshavare. Med uttrycket bostadshus avses

i detta sammanhang byggnad som innehåller bostadslägenhet.

I tredje stycket föreskrivs bl. a. att fastighet som ägs av staten eller av

kommun inte kan ställas under förvaltning. I övrigt blir lagen tillämplig

även pa sadan fastighet. Om en tvångsförvaltad fastighet förvärvas av

kommunen upphör alltså inte förvaltningen omedelbart på grund därav.

Däremot kan givetvis förhållandet motivera ett beslut enligt 7 § andra stycket

att förvaltningen skall upphöra i förtid.

2 §

I paragrafen anges vad hyresnämnden har att iaktta vid val av förvaltare.

Utan särskild föreskrift torde gälla att bara den som har förklarat sig

villig att åta sig uppdraget kan utses till förvaltare.

I andra stycket föreskrivs att förvaltaren kan entledigas under pågående

förvaltning när förhållandena föranleder det. Att hyresnämnden vid

behov kan utse ny förvaltare följer av första stycket.

3 §

I paragrafens första stycke anges förvaltarens allmänna skyldigheter vid

förvaltningen. I andra stycket föreskrivs att förvaltaren om möjligt skall

bereda fastighetsägaren tillfälle att yttra sig om förvaltningsåtgärd av vikt.

Sista stycket innehåller regler om hyresnämndens möjligheter att ge särskilda

föreskrifter för förvaltningen och att ålägga fastighetsägaren att betala

för utrymmen som han själv disponerar.

4 och 5 §§

Dessa paragrafer innehåller regler om förvaltarens och ägarens behörighet

att företa rättshandlingar med avseende på fastigheten. Reglerna innebär

att förvaltaren tillerkänns en mycket vidsträckt sådan behörighet och

att ägarens behörighet är i motsvarande mån begränsad. Förvaltaren får

inte överlåta fastigheten eller på annat sätt förfoga över den så att den helt

eller delvis avhänds ägaren. Han är emellertid i princip behörig att företräda

ägaren exempelvis i mål om bättre rätt till fastigheten eller vid fastighetsbildningsförrättning.

Frågor av detta slag torde dock i regel vara av sådan

beskaffenhet att förvaltaren bör med stöd av 5 § första stycket överlämna

åt fastighetsägaren att själv ta hand om dem. Vad beträffar inteckningsåt
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

gärder innebär de föreslagna reglerna att sådana åtgärder får företas bara

om antingen ägaren och förvaltaren är överens eller hyresnämnden har lämnat

sitt samtycke. Medgivande från nämnden till förvaltaren att ta ut

ny inteckning kan inte komma i fråga i andra fall än som avses i 6 §, dvs.

när fastigheten skall genomgå särskild upprustning. Har nämnden gett

förvaltaren tillstånd att företa en inteckningsåtgärd är denne behörig att

företa åtgärden på fastighetsägarens vägnar och med bindande verkan för

honom.

6 §

Bestämmelserna i denna paragraf reglerar möjligheterna för förvaltaren

att vidta åtgärder som fordrar tillskott av andra medel än hyresintäkter,

andra löpande fastighetsintäkter eller frivilliga bidrag från fastighetsägaren.

7 §•

Paragrafen reglerar tvångsförvaltningens varaktighet. Utgångspunkt för

tidens beräkning är den dag då beslutet om förvaltning trädde i kraft. Av

15 § följer att hyresnämnds beslut om förvaltning länder till efterrättelse

omedelbart. Tiden räknas alltså från beslutets dag, när detta har meddelats

av nämnden.

8 §■

I paragrafen regleras verkningarna av att fastighet byter ägare under

tid då den står under tvångsförvaltning. Reglerna blir tillämpliga även då

äganderätten övergår genom expropriation. Som jag har framhållit i den

allmänna motiveringen bör förvaltningen bestå utan hinder av äganderättsövergången

och den nye ägaren bli ansvarig för de förbindelser som förvaltaren

har ingått under förvaltningen. Medel som förvaltaren har om

hand för fastigheten bör komma denna till godo. Jag har med hänsyn härtill

i den allmänna motiveringen förordat att sådana medel skall vara skyddade

mot utmätning. Motsvarande skäl talar för att medlen bör övergå till

den nye ägaren vid en överlåtelse av fastigheten och en regel härom har tagits

in i denna paragraf. En sådan ordning underlättar arbetet för förvaltaren

eftersom han inte behöver göra någon särskild avräkning med anledning

av överlåtelsen. Att medlen blir den nye fastighetsägarens egendom

innebär givetvis inte att han får rätt att förfoga över dem, utan de skall

även i fortsättningen disponeras av förvaltaren.

De här föreslagna reglerna om ansvaret för förbindelser som förvaltaren

har ingått påverkar i och för sig inte den tidigare ägarens ansvar mot

tredje man. Frågan om vem av de bägge ägarna som slutligt skall svara för

förbindelserna regleras inte i paragrafen. Denna fråga får lösas genom

avtal mellan dem. Det får förutsättas att förvaltaren tillhandahåller det

underlag som kan behövas för att en sådan uppgörelse skall kunna träffas.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

75

9 och 10 §§

De i den allmänna motiveringen behandlade frågorna om offentliggörande

av beslut som rör tvångsförvaltning regleras i dessa paragrafer.

När det i 9 § föreskrivs att beslut om förvaltning skall sändas till inskrivningsdomaren

avses därmed inte bara slutligt beslut utan också sådant

interimistiskt beslut som kan meddelas enligt 15 § andra stycket.

Skulle tvångsförvaltningen avse ett bus som ägs av någon som enligt 1 §

andra stycket skall jämställas med fastighetsägare men som inte är tomträttshavare,

blir det givetvis inte aktuellt att göra någon anteckning i

fastighets- eller tomträtisboken. I så fall fyller ett meddelande till inskrivningsdomaren

inte någon funktion. Utan hinder av paragrafens formulering

synes nämnden då kunna underlåta att sända sådant meddelande.

Den i 10 § föreskrivna skyldigheten att underrätta hyresgästerna om vem

som är förvaltare torde vid byte av förvaltare få anses åvila den nye förvaltaren.

11 §

Bestämmelserna i paragrafens första stycke ålägger förvaltaren att hålla

omhänderhavda medel skilda från andra medel. Vidare har där intagits

den i den allmänna motiveringen behandlade bestämmelsen att medel som

förvaltaren har hand om inte får utmätas för fastighetsägarens skulder.

Härav följer enligt 27 § konkurslagen att dessa medel inte heller skall ingå

i konkursboet, om fastighetsägaren sätts i konkurs. Regeln gäller endast

de medel som förvaltaren har hand om och avser inte själva fastigheten.

Denna kan alltså utmätas för t. ex. intecknad skuld samt ingå i ägarens

konkursbo.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att medel som inte behövs för

förvaltningen skall utbetalas till fastighetsägaren. Det kan ibland vara motiverat

att förvaltaren betalar ut medel till ägaren även i fall då medlen

i och för sig skulle kunna användas för behövliga åtgärder t. ex. reparationer

på fastigheten. Som exempel på en sådan situation kan nämnas

att ägaren har ett stort eget kapital nedlagt i fastigheten och är beroende

av avkastningen för sill försörjning. En utbetalning till fastighetsägaren

bör dock aldrig få leda till att det i 3 § angivna kravet på tillfredsställande

skötsel av fastigheten åsidosätts.

12 §

I paragrafen regleras frågor om förvaltarens redovisningsskyldighet,

om redovisningshandlingarnas översändande och om klander av lämnad

redovisning. Redovisningen skall lämnas till fastighetsägaren och avskrifter

av den skall tillställas hyresnämnden och hälsovårdsnämnden. Om fastigheten

har bytt ägare under redovisningsperioden sänds redovisningen

till både den gamle och den nye ägaren.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om förvaltarens rätt till arvode

samt om fastställande och betalning av arvodet. Arvodet skall bestämmas

för ett kalenderår i sänder. Hyresnämnden avgör om och i vilken mån

arvodet skall utgå ur avkastningen resp. betalas av fastighetsägaren. Har

fastigheten bytt ägare under året får betalningsskyldigheten fördelas mellan

de olika ägarna. Det torde få anses åligga förvaltaren att lämna förslag till

lämplig fördelning.

Enligt andra stycket skall vederbörande kommun på begäran förskottera

den del av arvodet som skall betalas av fastighetsägaren. Har kommunen

sålunda betalat arvodet inträder kommunen i förvaltarens rätt mot

ägaren och kan återkräva beloppet av denne.

Nämndens beslut i fråga om arvodet kan inte direkt läggas till grund för

exekution. Om fastighetsägaren inte betalar frivilligt får därför den ersättningsberättigade

utverka dom eller betalningsföreläggande på beloppet.

14 §

Paragrafen anger vilka som är berättigade att föra talan i frågor som rör

tvångsförvaltning. Regeln att hyresnämnden självmant kan ta upp fråga

till prövning kan utnyttjas exempelvis när förvaltaren har avlidit och ny

förvaltare därför behöver utses eller när nämnden vid sin tillsyn eller på

annat sätt fått kännedom om förhållanden som kan aktualisera frågor om

särskilda föreskrifter för förvaltningen eller om byte av förvaltare.

15 och 16 §§

Dessa paragrafer innehåller regler rörande verkställbarheten av hyresnämndens

beslut, om rätt för hyresnämnden att besluta om tillfällig förvaltning

samt om klandertalan mot beslut av hyresnämnd.

17 §

I paragrafen föreskrivs att hyresnämnden skall ha tillsyn över förvaltningen.

8.3. Förslaget till lag om ändring i lagen om hyresnämnder

Det föreslagna prövningssystemet gör det nödvändigt att genomföra vissa

ändringar i lagen om hyresnämnder. 1 departementspromemorian framläggs

förslag till ändringar i 1, 7, 10 och 17 §§ i nämnda lag. Ändringarna innebär

att frågor enligt tvångsförvaltningslagen skall prövas i den ordning som

gäller för prövning av hyrestvist. Promemorieförslaget har kritiserats av

hyresnämnden för Stockholms län som anser att ärenden angående tvångsförvaltning

i så hög grad skiljer sig från egentliga hyrestvister att det är

mindre lämpligt att låta reglerna om handläggningen av sådana tvister bli

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

direkt tillämpliga på dem. Nämnden föreslår att bestämmelser om förfarandet

i tvångsförvaltningsärenden tas in i en särskild paragraf i hyresnämndslagen.

Förfarandet skall enligt nämndens förslag kunna anpassas till den

väckta frågans karaktär. Medan beslut att ställa en fastighet under tvångsförvaltning

inte bör meddelas utan att förhandling har ägt rum med parterna,

bör t. ex. tillstands- och arvodesfragor kunna avgöras på handlingarna

efter hörande av exempelvis fastighetsägaren eller förvaltaren. Paragrafen

föreslås vidare innehålla regler om att nämnden får företa besiktning

och föranstalta om annan nödvändig utredning, t. ex. av ekonomisk art. De

allmänna bestämmelserna om förfarandet i 13—22 §§ hyresnämndslagen

skall enligt nämndens förslag gälla även i tvångsförvaltningsärenden.

För egen del anser jag att frågor om tvångsförvaltning är av så speciell

natur att reglerna om förfarandet i hyrestvister inte kan göras i sin helhet

direkt tillämpliga på dem. Jag föreslår därför att förfarandereglerna för dessa

ärenden samlas i en särskild paragraf i lagen. Dessutom föreslås ett tillagg

till uppräkningen i 1 § första stycket av de ärenden som hyresnämnderna

har till uppgift att handlägga.

Den särskilda paragrafen om tvångsförvaltningsärenden, 12 a §, inleds

med bestämmelser om ansökan i sådant ärende. Ansökningen skall vara

skriftlig samt innehålla uppgift om parterna, fastigheten, sökandens yrkande

och grunderna för detta. I övrigt skall 5 § andra och tredje styckena

i lagen äga motsvarande tillämpning i fråga om ansökningen. Detta innebär

att nämnden, om ansökningen inte fyller de uppställda kraven, skall förelägga

sökanden att avhjälpa bristen, att ansökningen får avvisas om föreläggandet

inte efterkommes samt att ärendet skall avskrivas om ansökningen

återkallas.

Vad beträffar förfarandet i övrigt är de regler som gäller för vanliga hyrestvister

i allmänhet lämpliga även för tvångsförvaltningsärendena. I 12 a §

andra stycket föreskrivs därför som huvudprincip att dessa regler skall gälla

i tillämpliga delar vid prövningen av sådana ärenden. Detta innebär att

ärendet skall handläggas vid sammanträde inför hyresnämnden, till vilket

parterna skall kallas. Underlåter sökanden utan laga förfall att inställa sig

inför nämnden skall ärendet avskrivas från vidare handläggning. Kommer

inte motparten kan nämnden förelägga honom vid vite att inställa sig eller

avgöra ärendet utan hinder av hans utevaro. Något hinder för nämnden att

föreskriva vite redan i den första kallelsen torde inte föreligga. Hyresnämnden

skall vara verksam för att utreda frågorna och bör vara oförhindrad

att, om det anses lämpligt, verka för en förlikning mellan parterna. Som ett

led i utredningsarbetet kan nämnden besiktiga den fastighet frågan rör

samt föranstalta om annan utredning, t. ex. genom att förordna sakkunnig.

I 12 a § tredje och fjärde styckena har tagits in vissa bestämmelser som

innebär avvikelser från de nu nämnda förfarandereglerna. Vissa ärenden

rörande tvångsförvaltning torde utan olägenhet kunna avgöras på hand
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

lingarna, exempelvis frågor om byte av förvaltare eller om arvode till förvaltare,

där några delade meningar inte föreligger. I tredje stycket föreskrivs

därför att nämnden kan pröva fråga som rör tvångsförvaltning

utan att ha kallat parterna till sammanträde, om det är uppenbart att sammanträde

inte behövs. Det ligger i sakens natur att nämnden inte kan företa

sin slutliga prövning förrän de som berörs av saken har fått tillfälle att

yttra sig. Att märka är att en fråga i vissa fall kan ha intresse även för

andra än parterna. Sålunda torde ofta den på vars begäran beslutet om

tvångsförvaltning har meddelats ha intresse av att få yttra sig i olika frågor

som kan uppkomma under förvaltningens gång. I fjärde stycket föreskrivs

att interimistiskt beslut om tvångsförvaltning får meddelas utan att fastighetsägaren

har fått tillfälle att yttra sig. Denna möjlighet kan utnyttjas

t. ex. när nämnden utan framgång har försökt delge ägaren kallelse till

sammanträde eller när det är svårt att få klarhet i vem som äger fastigheten.

De gemensamma förfarandereglerna i 13—22 §§ hyresnämndslagen är

omedelbart tillämpliga även i tvångsförvaltningsärenden. Införandet av dessa

ärenden har föranlett ett par tillägg i 17 §.

9. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets utlåtande över förslagen till

1) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

2) lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,

3) lag om ändring i lagen (1968: 379) om hyresnämnder

inhämtas enligt 87 § regeringsformen genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet

Regenten.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

79

Bilaga 1

(Departementspromemorian)

1) Förslag

till

Lag

om tvångsf örvaltning av bostadsfastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Försummar ägare av bostadsfastighet dess löpande skötsel genom att inte

tillbörligen vårda fastigheten eller genom att underlåta angelägna åtgärder

för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten och saknas anledning

antaga att rättelse kommer att ske, kan fastigheten ställas under

förvaltning enligt denna lag.

Fastighet, som äges av staten eller av kommun, kan ej ställas under förvaltning.

Lagen äger i övrigt tillämpning endast på fastighet, som innehåller

uthyrd bostadslägenhet. Som uthyrd lägenhet räknas därvid ej lägenhet, som

utgör del av fastighetsägarens egen bostad.

Med ägare av fastighet jämställes den som äger bostadshus på annans

mark.

2 §

Fråga om förordnande om förvaltning samt fråga i övrigt enligt denna lag

prövas, där annat ej anges, av hyresnämnd. Sådan fråga upptages efter ansökan

av hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Har förvaltare förordnats,

upptages fråga även på ansökan av förvaltaren eller av fastighetsägaren.

Mot hyresnämndens beslut får klandertalan föras på sätt anges i 3 kap. 71 §

första stycket lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Sådan talan väckes

vid den domstol som enligt 3 kap. 72 § första stycket samma lag har att upptaga

klandertalan i hyrestvist som ej rör kollektivavtal.

Hyresnämnds beslut om förordnande av förvaltning länder genast till efterrättelse,

om ej domstol, som äger pröva klandertalan, förordnar annat.

3 §

Finnes ansökningen böra bifallas, förordnar hyresnämnden om förvaltning

samt utser förvaltare att handha fastighetsförvaltningen i ägarens ställe

och för dennes räkning.

Förvaltningen uppdrages åt kommunal nämnd eller åt bolag, förening eller

inrättning som bedriver fastighetsförvaltning eller åt person som är kunnig

och erfaren i sådan förvaltning.

Ej må någon förordnas till förvaltare utan att ha samtyckt därtill. Avseende

fästes vid fastighetsägarens önskemål beträffande valet av förvaltare.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

4 §

Förvaltning pågår under en tid av tre år från det förordnandet trädde i

kraft. Föreligger vid förordnandets utgång särskilda skäl för fortsatt förvaltning,

beslutar hyresnämnden, efter anmälan av hälsovårdsnämnden,

länsstyrelsen eller förvaltaren, om förlängning för ett år i sänder.

Förordnande att förvaltning skall upphöra tidigare än som följer av

första stycket meddelas om det uppenbarligen ej längre föreligger skäl för

förvaltning.

När skäl är därtill, kan förvaltare entledigas och ny förvaltare utses.

Försättes fastighetsägaren i konkurs, är förordnandet om förvaltning förfallet.

5 §

Förordnande om förvaltning gäller också mot ny ägare av fastigheten.

Fastighetsägaren får ej inteckna fastigheten utan medgivande av förvaltaren.

Vägras medgivande, kan fastighetsägaren bringa frågan under hyresnämndens

prövning. Medgivande lämnas, där åtgärden ej kan avsevärt försämra

betingelserna för en tillbörlig skötsel av fastigheten.

6 §

Beslut enligt 3 § första stycket om förvaltning, enligt 4 § första stycket att

förvaltning förlänges samt enligt 4 § andra stycket att förvaltning upphör

sändes av hyresnämnden till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken.

7 §

Förvaltaren handhar fastighetens löpande skötsel. Han uppbär hyror och

andra löpande intäkter från fastigheten. Han skall med dessa medel och medel

som fastighetsägaren tillskjuter betala löpande kostnader för fastigheten

och därvid ombesörja och bekosta behövliga underhålls- och förbättringsarbeten.

Förvaltaren får avtala om fastighetens uthyrning och säga upp hyresavtal

samt inför hyresnämnd, domstol och annan myndighet tala och svara

för fastigheten i frågor om hyresförhållanden.

Om så är påkallat av särskilda skäl, får hyresnämnden meddela särskilda

föreskrifter för förvaltningen. Hyresnämnden kan även föreskriva att fastighetsägaren

skall lämna bidrag till förvaltningen för utrymmen som han

själv nyttjar.

8 §

Bör fastigheten genomgå upprustning, för vilken fordras tillskott av andra

medel än som är tillgängliga vid den löpande förvaltningen, ombesörjer förvaltaren

utredning om lämpliga åtgärder, kostnaderna för dem och möjligheterna

att genom belåning av fastigheten eller annorledes skaffa medel för

upprustningen. Utredningen med förslag till åtgärder tillställes fastighetsägaren.

Vill fastighetsägaren ej medverka till åtgärderna, får hyresnämnden lämna

förvaltaren tillstånd till upprustning och därvid lämna de föreskrifter

som kan vara behövliga. Nämnden kan meddela förvaltaren tillstånd att till

angivet belopp inteckna fastigheten och upptaga lån för åtgärderna.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

81

9 §

Medel, som förvaltaren har om hand för viss fastighet, förvaltas skilda

från andra medel.

Förvaltaren får till fastighetsägaren göra utbetalning av medel, som beräknas

ej vara behövliga vid förvaltningen.

10 §

Förvaltaren lämnar skriftlig redovisning till fastighetsägaren för det

gångna årets förvaltning inom tre månader från varje kalenderårs utgång.

För upprustning enligt 8 § andra stycket lämnas särskild redovisning inom

tre månader från det arbetena slutförts. Slutredovisning lämnas inom tre

månader från det uppdraget upphört. Till redovisning fogas berättelse med

sammanfattande uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder samt om

fastighetens skick.

Avskrift av i första stycket avsedda handlingar tillställes hyresnämnden

vid varje redovisning.

Vill fastighetsägaren tala å redovisad förvaltning, skall han inom ett år

från det han mottog redovisning instämma förvaltaren till domstol, som enligt

3 kap. 72 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom har att pröva hyrestvist

som ej rör kollektivavtal.

11 §

Förvaltaren har rätt att av avkastningen eller, i den mån denna ej förslår,

av fastighetsägaren uppbära skäligt arvode som bestämmes av hyresnämnden

sedan slutredovisning lämnats.

Hyresnämnden får på begäran av förvaltaren berättiga denne att uppbära

förskott på arvodet.

12 §

Hyresnämnden har tillsyn över förvaltningen.

13 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den

6 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 133

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1968 (nr 349) om hyresnämnder

Härigenom förordnas, att 1, 7, 10 och 17 §§ lagen den 28 maj 1968 om hyresnämnder

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan stadgas.

(.Nuvarande lydelse)

1

Hyresnämnd som------:

Ärende upptages — — — —--s

7

Underlåter sökanden att på kallelse

infinna sig inför hyresnämnden,

avskrives ärendet. Kommer ej motparten

tillstädes, får nämnden förelägga

honom vid vite att inställa sig

inför nämnden. Kommer parten likväl

ej tillstädes och är det icke antagligt

att förlikning kan komma till

stånd, avskrives ärendet. Rör ärendet

tvist som avses i 1 § 2, avgöres

dock ärendet utan hinder av partens

utevaro.

Uteblir båda — —----sin u

(Föreslagen lydelse)

§

hyrestvist.

5. pröva frågor enligt lagen den

om tvångsförvaltning av

bostadsfastighet.

r belägen.

§

Underlåter sökanden att på kallelse

infinna sig inför hyresnämnden,

avskrives ärendet. Kommer ej motparten

tillstädes, får nämnden förelägga

honom vid vite att inställa sig

inför nämnden. Kommer parten likväl

ej tillstädes och är det icke antagligt

att förlikning kan komma till

stånd, avskrives ärendet. Rör ärendet

tvist som avses i 1 § 2 eller 5,

avgöres dock ärendet utan hinder av

partens utevaro.

10 §

Kan parterna-------av parterna.

Träffas ej förlikning, avgöres tvis- Träffas ej förlikning, avgöres tvisten

av nämnden, om tvisten rör fråga ten av nämnden, om tvisten rör frå
-

som avses i 1 § 2. I annat fall avskrives

ärendet.

17

Om rätt för part att klandra beslut

av hyresnämnd finns bestämmelser

i 3 kap. 71 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

ga som avses i 1 § 2 eller 5. I annat

fall avskrives ärendet.

§

Om rätt för part att klandra beslut

av hyresnämnd finns bestämmelser i

3 kap. 71 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom samt 2 § lagen den

om tvångsförvaltning av

bostadsfastighet.

Denna lag träder i kraft den

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

83

Bilaga 2

1) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1917:189) om expropriation

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1917: 189) om expropriation

dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 114 §, och närmast före 114 §

en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•*

Fastighet, som----—----— nu nämnts;

19. för att vid föreliggande eller

befarad grov vanhävd av bebyggelse,

som väsentligen användes för bostadsändamål,

försätta eller hålla bebyggelsen

i tillfredsställande skick.

Särskild rätt-------— — är sagt.

16. Särskilda bestämmelser om expropriation

av vanhävdad bostadsbebyggelse
-

in §.

Ansökning om expropriationsrätt

för ändamål som avses i 1 § 19 skall

åtföljas av handlingar som visa vilka

åtgärder som vidtagits för att i

annan ordning tillgodose detta ändamål

och vilka åtgärder sökanden ämnar

vidtaga för att uppnå det med

expropriationen avsedda syftet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

1 Senaste lydelse 1964: 823.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. RIaj:ts proposition nr 133 år 1970

2) Förslag

till

Lag

om tvångsförvaltning av bostadsfastighet

Härigenom förordnas som följer.

1 §

Om ägare av fastighet, som innehåller bostadslägenhet, väsentligen försummar

vården av fastigheten eller underlåter uppenbart angelägna åtgärder

för att bevara sundhet, ordning eller skick inom fastigheten och det finns

anledning antaga att rättelse ej kommer att ske, kan hyresnämnd ställa fastigheten

under förvaltning enligt denna lag.

Vad i denna lag sägs om ägare av fastighet har motsvarande tillämpning

på den som äger eller med nyttjanderätt innehar bostadshus på annans mark.

Fastighet, som äges av staten eller av kommun, kan ej ställas under förvaltning.

I övrigt får beslut om förvaltning meddelas endast beträffande

fastighet med bostadslägenhet, som är uthyrd av ägaren och ej utgör del

av dennes egen bostad.

2 §

Till förvaltare utser hyresnämnden bolag, förening eller inrättning, som

bedriver fastighetsförvaltning, eller annan som har erfarenhet av sådan förvaltning.

Vid val av förvaltare skall i skälig mån avseende fästas vid fastighetsägarens

önskemål.

Förvaltare kan entledigas av hyresnämnden när förhållandena föranleder

det.

3 §

Det åligger förvaltaren att uppbära hyror och andra löpande intäkter för

fastigheten och att med dessa och andra medel som ställs till hans förfogande

svara för en tillfredsställande skötsel av fastigheten. Han skall vidare

verka för att de olägenheter som föranlett förvaltningsbeslutet undanröjes

och att fastigheten rustas upp samt tillse att skälig avkastning erhålles.

Förvaltaren skall om möjligt bereda fastighetsägaren tillfälle att yttra

sig om förvaltningsåtgärd av vikt.

Om det är påkallat av särskilda skäl, får hyresnämnden meddela föreskrifter

för förvaltningen. Hyresnämnden kan även föreskriva att fastighetsägaren

skall lämna bidrag till förvaltningen för utrymmen som han

själv använder.

4 §

Förvaltaren företräder ägaren i angelägenheter som rör fastigheten och

dess förvaltning samt talar och svarar i ägarens ställe i sådana frågor. Förvaltaren

får dock ej överlåta fastigheten eller eljest förfoga över den så att

den helt eller delvis frånhändes ägaren. Förvaltaren får ej i vidare mån än

som följer av 6 § medge inteckning i fastigheten eller taga upp lån mot säkerhet

i denna. Han får ej heller utan hyresnämndens tillstånd företaga annan

inteckningsåtgärd beträffande fastigheten.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

85

5 §

Förvaltaren kan överlämna åt fastighetsägaren att handha sådan angelägenhet

som saknar betydelse för ändamålet med förvaltningen.

Fastighetsägaren får medge inteckning i fastigheten eller företaga annan

inteckningsåtgärd, om förvaltaren samtycker till det. Vägras samtycke kan

hyresnämnden tillåta åtgärden, om denna ej försämrar förutsättningarna

för en tillfredsställande förvaltning av fastigheten.

6 §

Bör fastigheten genomgå upprustning, för vilken fordras tillskott av andra

medel än som är tillgängliga vid den löpande förvaltningen, skall förvaltaren

ombesörja utredning om lämpliga åtgärder, kostnaderna för dem och möjligheterna

att genom belåning av fastigheten eller på annat sätt skaffa

medel för upprustningen. Redogörelse för utredningen jämte förslag till åtgärder

skall överlämnas till fastighetsägaren.

Vill fastighetsägaren ej medverka till de föreslagna åtgärderna, kan hyresnämnden

lämna förvaltaren tillstånd till upprustningen och meddela de

föreskrifter som behövs. Nämnden kan därvid tillåta förvaltaren att till angivet

belopp upptaga lån för åtgärderna och vid behov medge inteckning i

fastigheten.

7 §

Förvaltning pågår under tre år från det beslutet om förvaltning trädde i

kraft. Om särskilda skäl finns för fortsatt förvaltning, beslutar hyresnämnden

om förlängning med ett år i sänder.

Föreligger ej längre skäl för förvaltning, kan hyresnämnden besluta att

förvaltningen skall upphöra tidigare än som följer av första stycket.

8 §

Övergår fastigheten till ny ägare under pågående förvaltning, gäller beslutet

om förvaltning mot den nye ägaren. Denne övertager de medel som förvaltaren

har om hand för fastigheten samt svarar för de förbindelser förvaltaren

ingått under förvaltningen.

9 §

Beslut om förvaltning samt om förlängning och upphörande av förvaltning

sändes av hyresnämnden till inskrivningsdomaren för anteckning i

fastighetsboken eller tomträttsboken.

10 §

Förvaltaren skall underrätta hyresgästerna om beslut som avses i 9 §

samt om vem som är förvaltare. Han skall ofördröjligen undersöka fastighetens

inteckningsförhållanden och underrätta kända inteckningshavare om

förvaltningen.

11 §

Medel som förvaltaren har om hand för viss fastighet skall hållas skilda

från andra medel. De får ej tagas i mät för fastighetsägarens skulder.

Medel som ej behövs för förvaltningen skall utbetalas till fastighetsägaren.

12 §

Förvaltaren skall inom en månad från varje kalenderårs utgång lämna

skriftlig redovisning till fastighetsägaren för det gångna årets ''förvaltning.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

För upprustning enligt 6 § andra stycket lämnas särskild redovisning inom

tre månader från det arbetena slutförts. Slutredovisning lämnas inom tre

månader från det uppdraget upphört. Till redovisning skall fogas berättelse

med sammanfattande uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder samt

om fastighetens skick.

Avskrift av handlingar som avses i första stycket sändes till hyresnämnden

och hälsovårdsnämnden vid varje redovisningstillfälle.

Vill fastighetsägaren klandra redovisad förvaltning, skall han inom ett år

från det han mottog redovisningen instämma förvaltaren till domstol som

avses i 3 kap. 72 § första stycket första punkten lagen (1907: 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom.

13 §

Förvaltaren har rätt att ur avkastningen eller, i den mån denna ej förslår,

av fastighetsägaren uppbära skäligt arvode, som bestämmes av hyresnämnden

för varje kalenderår som förvaltningen pågått. Hyresnämnden avgör om

arvodet skall utgå ur avkastningen eller betalas direkt av fastighetsägaren.

Om förvaltaren begär det, skall den kommun där fastigheten är belägen

förskottera arvode som enligt hyresnämndens beslut skall betalas direkt av

fastighetsägaren. Kommunen får återkräva arvodet av fastighetsägaren.

14 §

Fråga som enligt denna lag skall prövas av hyresnämnd upptages efter

ansökan av hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation av hyresgäster

eller förening, som är ansluten till sådan riksorganisation och inom

vars verksamhetsområde fastigheten är belägen. Har beslut om förvaltning

meddelats, upptages fråga även på ansökan av förvaltaren eller fastighetsägaren.

Under pågående förvaltning kan hyresnämnden självmant upptaga

fråga till prövning.

15 §

Hyresnämnds beslut att ställa fastighet under förvaltning länder omedelbart

till efterrättelse. Hyresnämnden kan förordna att även annat beslut enligt

denna lag skall lända till efterrättelse genast. Domstol som har att pröva

klandertalan enligt 16 § kan förordna att beslut som nu sagts icke vidare

skall verkställas.

Föreligger synnerliga skäl till det, får hyresnämnden förordna om tillfällig

förvaltning och utse förvaltare för tiden till dess slutligt beslut meddelas.

16 §

Mot hyresnämnds beslut enligt denna lag får klandertalan föras på sätt

som anges i 3 kap. 71 § första stycket lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt

till fast egendom. Sådan talan väckes vid domstol som avses i 3 kap. 72 §

första stycket första punkten samma lag.

Fråga som efter klander är anhängig vid domstol får återförvisas till

hyresnämnden.

17 §

Tillsyn över förvaltning enligt denna lag utövas av hyresnämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

87

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1968: 349) om hyresnämnder

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1968:349) om hyresnämnder

dels att 1 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, och närmast före 12 a §

en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

Hyresnämnd som----------i hyrestvist,

5. pröva frågor enligt lagen (1970:

00) om tvångsförvaltning av bostadsfastighet.

Ärende upptages---------är belägen.

Tvångsförvaltning

12 a §.

Ansökan i fråga som avses i 1 § 5

skall vara skriftlig samt innehålla

uppgift om parternas namn och

hemvist, den berörda fastigheten

samt sökandens yrkande och grunderna

för detta. 5 § andra och tredje

styckena äger motsvarande tillämpning

i fråga om sådan ansökan.

Bestämmelserna i 6—10 §§ om

prövning av tvist som avses i 1 § 2

gäller i tillämpliga delar prövning av

fråga som avses i 1 § 5, om ej annat

följer av vad nedan sägs.

Fråga som avses i 1 § 5 får prövas

utan att parterna kallats att inställa

sig inför nämnden, om det är uppenbart

att sammanträde ej behövs.

Beslut enligt 15 § andra stycket lagen

(1970:00) om tvångsförvaltning

av bostadsfastighet får meddelas

utan att fastighetsägaren beretis tillfälle

att yttra sig i frågan.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

(Nuvarande lydelse)

17

Om rätt för part att klandra beslut

av hyresnämnd finns bestämmelser

i 3 kap. 71 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

Mot hyresnämnds beslut, varigenom

nämnden avvisat ansökan som

avses i 5 , 8, 11 eller 12 §, avskrivit

ärende enligt 5 eller 7 § eller utlåtit

sig om ersättning enligt 16 §, får

talan föras genom besvär. Detta gäller

dock ej beslut om avskrivning,

när ärendet kan återupptagas. Mot

annat beslut av hyresnämnd får talan

föras endast i samband med sådan

klandertalan som avses i första

stycket.

Besvären skall--—- -----

Undanröj es hyresnämnds----

(Föreslagen lydelse)

§•

Om rätt för part att klandra beslut

av hyresnämnd finns bestämmelser

i 3 kap. 71 § lagen om nyttjanderätt

till fast egendom och i 16 §

lagen (1970:00) om tvångsförvaltning

av bostadsfastighet.

Mot hyresnämnds beslut, varigenom

nämnden avvisat ansökan som

avses i 5, 8, 11, 12 eller 12 a §, avskrivit

ärende enligt 5 eller 7 § eller

utlåtit sig om ersättning enligt 16 §,

får talan föras genom besvär. Detta

gäller dock ej beslut om avskrivning,

när ärendet kan återupptagas. Mot

annat beslut av hyresnämnd får talan

föras endast i samband med sådan

klandertalan som avses i första

stycket.

- •--ej föras.

---av nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

89

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 17 april 1970.

Närvarande:

justitierådet Riben,

regeringsrådet Hjern,

justitierådet Bergsten,

justitierådet Gyllensvärd.

Enligt lagrådet den 15 april 1970 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av

Halland, i statsrådet den 20 mars 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle enligt 87 § regeringsformen inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

2) lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, 3) lag om ändring i lagen

(1968: 3b9) om hyresnämnder.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsfiskalen Bengt Hedman.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt den föreslagna lagstiftningen skall bostadsfastighet i vissa fall

kunna ställas under tvångsförvaltning eller exproprieras, då fastigheten inte

vårdas på tillfredsställande sätt. Den utredning som föreligger i lagstiftningsärendet

synes ge klart belägg för att de nuvarande möjligheterna till

ingripande vid sådan vanvård stundom är otillräckliga och därför behöver

kompletteras. Långtgående ingrepp i äganderätten torde här få godtagas

med hänsyn till de viktiga allmänna intressen som berörs. Mot denna bakgrund

har lagrådet ej funnit anledning till erinran mot att möjlighet öppnas

till tvångsförvaltning eller expropriation vid vanvård av bostadsfastighet.

Justitierådet Riben:

Den juridiska konstruktionen av förvaltarskapet i det remitterade förslaget

till tvångsförvaltningslag är enligt min mening mindre tillfredställande.

Särskilt synes mig gränsdragningen mellan förvaltarens och fastighetsägarens

befogenheter brista i klarhet och konsekvens. Delvis sammanhänger

detta med att förvaltningen i princip skall bestå oberoende av att fastigheten

byter ägare. Det sagda må belysas med några exempel.

Enligt 4 § talar och svarar förvaltaren i ägarens ställe i frågor som rör

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

fastigheten och dess förvaltning. Häri ligger, såsom också påpekas i remissprotokollet,

att förvaltaren i princip är behörig att företräda ägaren exempelvis

i mål om bättre rätt till fastigheten. Man kan fråga sig vad detta innebär

i det fall att den ägare, vars försummelse föranlett tvångsförvaltningen,

överlåter fastigheten och att tvist mellan kontrahenterna uppkommer om

giltigheten av överlåtelsen. Vilkendera parten skall förvaltaren företräda?

Visserligen kan förvaltaren i ett dylikt fall utnyttja sin möjlighet enligt 5 §

första stycket att överlämna åt ”fastighetsägaren” att handha sådan angelägenhet

som saknar betydelse för ändamålet med förvaltningen, och i remissprotokollet

rekommenderas också denna utväg beträffande bl. a. sådana

frågor som nu berörts. Den principiella oklarheten kvarstår dock.

Inteckning i fastighet som står under förvaltning kan enligt förslaget

meddelas dels på begäran av fastighetsägaren med förvaltarens samtycke

(5 § andra stycket) och dels, under vissa förutsättningar, på begäran av

förvaltaren med hyresnämndens tillstånd (4 och 6 §§). Det torde få förutsättas

att förvaltaren i det senare fallet skall lämna inteckningsmedgivande

enligt 1 § inteckningsförordningen (jfr 22: 1 förslaget till jordabalk)

såsom ställföreträdare för fastighetsägaren — den aktuelle fastighetsägaren,

namneligen angiven — och att denne alltså måste ha lagfart på fastigheten.

Skulle fastighetsägaren inte ha sökt lagfart, kan man måhända antaga

att förvaltaren, trots avsaknad av särskilt lagstöd, kan erhålla handräckning

för utfående av fastighetsägarens fångeshandlingar och därigenom

få möjlighet att söka lagfart för hans räkning. Det förefaller emellertid

egendomligt, att behörighet att lämna inteckningsmedgivande beträffande

viss fastighet skall kunna tillkomma både fastighetsägaren personligen

och förvaltaren såsom legal ställföreträdare för honom.

Vad som nyss sagts om rätt för förvaltaren att utfå fångeshandlingar från

fastighetsägaren leder tanken över till den i några remissyttranden berörda

frågan, om förvaltaren skall kunna begära att fastighetsägaren utlämnar

eventuellt förefintliga obelånade inteckningar. Departementschefen har inte

direkt uttalat sig i frågan. Han har emellertid tagit avstånd från tanken på

ett förbud för fastighetsägaren att belåna fastigheten, och vad som anföres

i detta samanhang tyder närmast på att det inte är avsett att förvaltaren

skall kunna begära att utfå obelånade inteckningar. Det vill synes som om i

så fall en fastighetsägare inför en hotande tvångsförvaltning lätt kan genom

uttagande av inteckningar omintetgöra den blivande förvaltarens möjlighet

att skaffa medel till en upprustning av fastigheten.

Enligt 11 § får medel som förvaltaren har om hand ej tagas i mät för fastighetsägarens

skulder. Denna bestämmelse — som är en nyhet i förhållande

till departementspromemorian — synes kunna leda till egendomliga konsekvenser.

Till fastighetsägarens skulder hör även skulder på grund av förbindelser

som förvaltaren ingår; för dessa blir nämligen enligt förslaget

fastighetsägaren personligen ansvarig. Till följd av regeln om utmätnings
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

frihet riskerar fastighetsägaren att själv få betala sådana skulder även om

förvaltaren skulle kunna betala dem med medel som han har om hand. Om

förvaltaren finner lämpligare att reservera dessa medel för kommande behov

än att använda dem till betalning av skulderna, kan följden visserligen bli

att fastigheten utmätes och försäljes exekutivt, men förvaltningen består

utan hinder därav och förvaltaren behåller dispositionen över de innehavda

medlen. Den handlingsfrihet förvaltaren sålunda har synes innebära en viss

risk för att fastighetsägarens legitima intressen kan åsidosättas.

Förhållandet mellan tvångsförvaltningen och fastighetsägarens borgenärer

rymmer åtskilliga problem. Utmätningsförbudet i 11 § har redan berörts,

närmast med tanke på dess konsekvenser för fastighetsägaren. Här

skall ytterligare blott i korthet beröras verkan av fastighetsägarens konkurs.

Enligt departementspromemorian skulle konkursen medföra, att förordnandet

om förvaltning förföll. Enligt det remitterade förslaget skall däremot

förvaltningen i princip bestå oberoende av konkursen. Beträffande de problem

som därvid kan uppkomma hänvisar departementschefen till den föreslagna

befogenheten för hyresnämnden att meddela särskilda föreskrifter

för förvaltningen. Genom sådana föreskrifter kan enligt departementschefen

borgenärernas intressen tillgodses i skälig mån. I sak finns kanske inte så

mycket att invända mot en dylik skälighetsavvägning mellan hyresgästers

och borgenärers intressen. Man bör dock inte blunda för att den innebär ett

avsteg från gällande konkursregler och kan medföra att behållen avkastning

av fastigheten, som förvaltaren har om hand, helt eller delvis blir oåtkomlig

även för borgenärer med förmånsrätt enligt 17:4 HB. Det synes mindre

tillfredsställande att en principiellt så viktig fråga inte regleras genom

uttryckliga lagbestämmelser.

Enligt min uppfattning bör lagreglerna om förvaltarskapet lämpligen helt

utformas med sikte på att förvaltaren skall vara ställföreträdare för den ägare

av fastigheten, vars försummelser föranleder tvångsförvaltningen. I och med

att fastigheten övergår till ny ägare — jag bortser här från familjerättsliga

och liknande förvärv — skall alltså förvaltningen upphöra. Så länge förvaltningen

består skall emellertid förvaltaren företräda ägaren i alla angelägenheter

som rör fastigheten, såväl mot tredje man som inför olika myndigheter.

Detta utesluter inte att förvaltaren för vidtagande av vissa åtgärder

bör vara beroende av fastighetsägarens samtycke eller hyresnämndens

tillstånd. Förvaltaren bör sålunda inte få överlåta fastigheten utan ägarens

samtycke. Samma inskränkning bör gälla för uttagande av inteckning i

fastigheten eller upptagande av lån för förvaltningen, dock att i fall som avses

i 6 § av det remitterade förslaget samtycket bör kunna ersättas av hyresnämndens

tillstånd. Självfallet skall det inte möta något hinder för förvaltaren

att, om han finner det lämpligt, anlita fastighetsägaren för förvaltningsuppgifter

av olika slag. I den mån så sker kommer det emellertid

inte att betyda, att dessa angelägenheter undantages från förvaltningen, utan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

ägaren kommer att handla på förvaltarens uppdrag och eventuellt med hans

fullmakt. Att förvaltaren kan kräva att av ägaren utfå alla slags handlingar

av betydelse för förvaltningen, däribland obelånade inteckningar, är

utan vidare klart. Särskilda bestämmelser bör eventuellt meddelas om rätt

för fastighetsägaren att under närmare angivna förutsättningar komma i

åtnjutande av avkastning från fastigheten eller genom belåning utnyttja

eget kapital som är nedlagt i denna (jfr 5 § andra stycket i det remitterade

förslaget samt uttalanden av departementschefen under 11 §).

Även med den utformning av förvaltarskapet som nu skisserats torde det

för vinnande av syftet med förvaltningen vara nödvändigt, att medel som

förvaltaren har om hand är skyddade mot utmätning för fastighetsägarens

skulder. Utmätningsförbudet bör dock inte gälla skuld för vilken fastigheten

på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar eller som grundar sig

på förbindelse ingången för fastighetens förvaltning. Om förbindelsen

ingåtts av förvaltaren eller — före tvångsförvaltningens anordnande — av

fastighetsägaren bör därvid inte göra någon skillnad. Vilka regler som bör

gälla i fråga om inverkan på tvångsförvaltningen av själva fastighetens utmätning

eller av fastighetsägarens konkurs blir delvis beroende av i vilken

utsträckning man anser hyresgästernas intressen förtjäna att tillgodoses

framför borgenärernas. Att ingå på de olika problem som här möter skulle

föra för långt. Av vad som förut anförts följer att fastighetens försäljning,

på exekutiv auktion eller under hand, alltid skall medföra förvaltningens

upphörande.

Såvitt jag förstår skulle en omarbetning av det remitterade förslaget efter

de nu angivna riktlinjerna inte försämra möjligheterna att hävda hyresgästernas

och samhällets intressen mot en försumlig fastighetsägare. Att

förvaltaren blir behörig att företräda fastighetsägaren i allt som har med

fastighetens förvaltning att göra innebär allmänt sett en förstärkning av

hans ställning. Av särskild betydelse är att fastighetsägaren inte kommer

att ha möjlighet att utan medverkan av förvaltaren belåna uttagna inteckningar.

Kravet på förvaltarens medverkan även till överlåtelse av fastigheten

bör innefatta tillräcklig garanti för att överlåtelse endast sker till

någon som har vilja och förmåga att sköta fastigheten på ett tillfredsställande

sätt. Om förvaltaren innehar medel, avsedda för underhåll eller upprustning

av fastigheten, kan han uppställa sådana villkor för överlåtelsen att

den avsedda användningen tryggas.

Det enda som vid en omarbetning av förslaget i här förordad riktning

möjligen skulle kunna i någon avsevärd mån försämra betingelserna för eu

effektiv förvaltning synes vara förvaltningens automatiska upphörande vid

exekutiv auktion. Risken skulle närmast vara att fastighetsägaren ”arrangerade”

det exekutiva förfarandet och lät någon bulvan inropa fastigheten.

Det kan också vara en olägenhet att förvaltaren inte får tillfälle att fullfölja

en påbörjad upprustning av fastigheten. Betänkligheter i dessa hän
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

93

seenden synes dock knappast böra vara avgörande. Att förordnande om

tvångsförvaltning får förfalla vid exekutiv auktion är inte bara en konsekvens

av den juridiska konstruktion av förvaltarskapet som här förordas

utan torde också vara sakligt väl motiverat med hänsyn till borgenärernas

intresse.

Om det anses angeläget att låta tvångsförvaltning bestå oberoende av att

fastigheten byter ägare — genom frivillig överlåtelse eller exekutiv försäljning

— finns det enligt min mening anledning att på nytt överväga de under

remissbehandlingen framförda uppslagen att ge den tvångsförvaltade fastigheten

karaktär av juridisk person eller på annat sätt begränsa fastighetsägarens

ansvar för förvaltarens förbindelser till vad som kan utfås ur fastigheten.

Under hänvisning till det anförda vill jag hemställa, att det remitterade

förslaget till tvångsförvaltningslag, innan det lägges till grund för lagstiftning,

omarbetas i enlighet med något av de angivna alternativen, i första

hand det som j ag närmare utvecklat och som innebär att tvångsförvaltningen

skall bestå endast så länge fastigheten tillhör den mot vilken ingripandet

riktades. Om så sker, torde de övriga lagförslagen tills vidare böra vila, så

att de kan behandlas av riksdagen samtidigt med den omarbetade tvångsförvaltningslagen.

Med hänsyn till att lagstiftningen möjligen anses brådskande

vill jag dock framhålla, att de brister som enligt min mening vidlåder förslaget

till tvångsförvaltningslag huvudsakligen ligger på det teoretiska planet

och förmodligen mera sällan skulle ge upphov till svårigheter i praktiken,

i varje fall om förslaget undergår de ändringar som lagrådet eller dess

majoritet anger i uttalanden här nedan. Då jag biträder dessa uttalanden,

sker dei med den reservation som följer av vad jag ovan anfört rörande den

juridiska konstruktionen av förvaltarskapet och under förutsättning att min

hemställan om omarbetning i enlighet därmed av det föreliggande lagförslaget

inte vinner bifall.

Slutligen vill jag framhålla, att starka skäl enligt min mening talar för att

i lagen om tvångsförvaltning upptaga en bestämmelse om rätt för fastighetsägaren

att påfordra inlösen av fastighet som ställts under tvångsförvaltning.

Redan dei förhållandet att rådigheten över fastigheten fråntages ägaren för

obestämd tid — någon begränsning i möjligheten att genom upprepade förordnanden

förlänga tiden för förvaltningen föreslås inte — skulle kunna

utgöra anledning att ge honom sådan rätt. Det är dock det s. k. vidgade förvaltarskapet

— vilket innebär att förvaltaren skall kunna företaga en genomgripande

upprustning av fastigheten och för detta ändamål inteckna

fastigheten och taga upp lån — som främst motiverar att ägaren skall kunna

begära inlösen. Kravet på hyresnämndens tillstånd bör visserligen vara

en garanti för att endast ekonomiskt försvarliga åtgärder kommer till utförande,

men risken för felbedömningar kan aldrig uteslutas. Såvitt jag

kan finna bör fastighetsägaren inte vara skyldig att passivt acceptera att

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

förbindelsei-, för vilka han blir ansvarig inte bara med fastigheten utan också

med sin övriga egendom, ingås för att finansiera åtgärder vilkas lönsamhet

han anser tvivelaktig. Även oavsett lönsamheten kan han ha goda skäl

för att vilja dra sig undan ett företag, som skulle ådraga honom personlig

ansvarighet för förbindelser till belopp, som kanske för hans förhållanden

är mycket stora. Vill han nöja sig med att få ut det värde fastigheten i sitt

omoderna eller nedgångna skick kan anses ha, bör detta stå honom fritt. Det

ligger närmast till hands att låta lösningsskyldigheten åvila kommunen, som

har allmänt ansvar för hälsovård och bostadsförsörjning.

Vad jag anfört om skälen för att ge fastighetsägaren rätt att påfordra inlösen

tar närmast sikte på det remitterade förslaget. Det gäller emellertid i

lika hög grad om förvaltarskapet får den ändrade juridiska innebörd som

jag i första hand förordat. Skulle förslaget till lag om tvångsförvaltning omarbetas

därhän, att fastighetsägaren inte med annan egendom än fastigheten

blir ansvarig för förbindelser som förvaltaren ingår, försvagas i någon

mån motiven för att ägaren skall kunna påfordra inlösen, men övervägande

skäl synes mig tala för att likväl ge honom rätt därtill, om förvaltaren vill

utföra mera omfattande arbeten och för detta ändamål belåna fastigheten.

Regeringsrådet Hjern:

Det är tydligt, att de medel som f. n. står myndigheterna till buds för att

i händelse av vanvård eller bristande skötsel undanröja olägenheterna inte

i alla lägen är tillräckliga. Förelägganden om rättelse kan överklagas enbart

i syfte att förhala angelägna åtgärders vidtagande, och stora möjligheter

finns att även på andra sätt kringgå beslut som myndigheterna fattat.

Stundom är det för fastighetsägarna betydligt mindre betungande att betala

de viten som efter åtskilliga år döms ut än att bekosta de underhållsarbeten

som man vill tvinga dem att utföra.

Mot denna bakgrund är det naturligt att man velat utrusta myndigheterna

med mera effektiva metoder att ingripa i flagranta fall av vanvård. Eftersom

det enligt nuvarande ordning är hälsovårdsmyndigheterna — hälsovårdsnämnder

och länsstyrelser — som främst har ansvaret för de frågor det här

gäller, kan man tycka, att det borde varit något av dessa organ som utrustats

med den föreslagna befogenheten att ställa en vanvårdad fastighet under

tvångsförvaltning. Denna form av ingripande kan ju sägas ligga i förlängningen

av de möjligheter till tvångsåtgärder som hälsovårdsstadgan erbjuder,

och mest följdriktigt hade därför varit att genom en påbyggnad i civillags

form komplettera hälsovårdslagstiftningen med de nya reglerna om

tvångsförvaltning. Som jag i det följande kommer att utveckla anser jag

länsstyrelserna vara väl skickade att besluta om sådan förvaltning. Det faller

sig naturligt att i ett dylikt system hälsovårdsnämnderna vid sidan av de

enskilda individer som bor i de vanvårdade fastigheterna får ställningen som

sökande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

95

De synpunkter som nu anlagts väger naturligtvis mindre tungt om de

endast betraktas som motiv för en lösning som blott i formellt avseende

skiljer sig från den som det remitterade förslaget innehåller. En uppbyggnad

av lagstiftningen efter det mönster som i det föregående skisserats syftar

emellertid främst till att skapa ett mera effektivt instrument för det allmänna

att ingripa mot vanvård och misskötsel av bostadsfastigheter.

Med hänsyn även till att det inte klart framgår, vilket syfte den föreslagna

lagstiftningen om tvångsförvaltning i första band tjänar, under vilka förutsättningar

tvångsförvaltning får ske och vilka befogenheter förvaltaren får

framstår systemet med tvångsförvaltning som så komplicerat och tungrott

att det är fara värt att det inte kan föras ut i praktiken. För mig ter det sig

som givet att lagstiftningen främst skall tillgodose de boendes intressen. Att

även det allmänna har ett intresse av att det kapitalvärde en fastighet representerar

inte spolieras, är visserligen beaktansvärt, men detta intresse

torde få tillvartagas på andra vägar, t. ex. genom expropriation. Understrykandet

av de boendes förgrundsställning innebär, att tvångsförvaltning inte

annat än i undantagsfall bör få leda till att de som bor i en tvångsförvaltad

fastighet nödgas flytta ifrån denna, t. ex. av kostnadsskäl, därför att en

upprustning blivit så dyr att de inte kan betala de höjda hyrorna. Till frågan

om förutsättningarna för tvångsförvaltning och de uppgifter denna pålägger

förvaltaren återkommer jag i det följande (se 1 resp. 3 § förslaget till lag om

tvångsförvaltning av bostadsfastighet).

Enligt vad av remissprotokollet framgår riktar sig den föreslagna lagstiftningen

främst mot en liten grupp illojala fastighetsägare. Det bör emellertid

inte fördöljas, att det finns fastighetsägare, vilkas fastigheter råkat i vanvård

av den anledningen att fastighetsägarna, t. ex. som en följd av hyresregleringen,

helt enkelt saknat medel att underhålla fastigheterna. Man måste

ha klart för sig att i dessa fall det inte heller för förvaltaren finns stora

möjligheter att åstadkomma förbättring, såvida han inte kan erhålla lån

för en radikal upprustning av fastigheten. Detta kommer emellertid att leda

till den nyss påtalade konsekvensen att hyresgästerna kanske inte längre kan

bo kvar i fastigheten och att fastighetsägaren finner sig som ägare till en

fastighet av helt annat slag än den som ställdes under tvångsförvaltning.

Det synes rimligt, att han i en sådan situation skall äga påfordra att fastigheten

inlöses av kommunen.

Endast med en annan uppläggning av reglerna om formerna för eu fastighets

ställande under tvångsförvaltning, ett klarare markerande av förutsättningarna

för sådan förvaltning och ett tydligt angivande av hur förvaltaren

skall gå tillväga vid utövande av sitt uppdrag torde en lagstiftning om tvångsförvaltning

av bostadsfastighet kunna godtagas. Att som en yttersta åtgärd

även expropriation skall få tillgripas, torde ej möta några betänkligheter

såvida förutsättningarna för expropriation begränsas till faktiskt föreliggande

grov vanvård. Det må i detta sammanhang erinras att då expropria
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

tionsutredningen på sill tid föreslog att expropriation skulle kunna ske på

grund av ”förväntad grov vanvård”, förfarandet med tvångsförvaltning över

lnivud taget inte var med i bilden. Då man nu föreslår tvångsförvaltning som

en alternativ lösning, bär frågan om ”förväntad vanvård” som expropriationsgrund

kommit i ett delvis nytt läge. Detta synes man ha förbisett.

Frågor rörande tvångsförvaltning skall enligt det remitterade förslaget i

första hand prövas av hyresnämnd. Detta har av departementschefen motiverats

med att prövningen främst torde komma att avse sådana hyres- och

fastighetstekniska frågor som hyresnämnderna är speciellt lämpade att

handlägga. Det framhålles även, att tvångsförvaltning är ett så allvarligt

ingripande att beslut därom bör fattas efter en prövning i domstolsmässiga

former och med möjlighet till överprövning av allmän domstol.

Gentemot påståendet att prövningen främst kommer att avse hyres- och

fastighetstekniska frågor må invändas att enligt vad av remissprotokollet

framgår tvångsförvaltning tänkes skola komma till användning i ett läge,

då de sanitära förhållandena i en fastighet är så undermåliga att ingripande

måste ske till skydd för dem som bor i fastigheten. Tanken är vidare att ingripande

i allmänhet skall ske först sedan man försökt att i annan ordning

komma till rätta med förhållandena. Detta kommer att innebära, att en

hälsovårdsnämnd i de allra flesta fall tidigare varit inkopplad på dessa frågor

och även vidtagit olika slags åtgärder utan att tillfredsställande resultat

uppnåtts. Tvångsförvaltning utgör i själva verket en fortsättning av det förfarande

som inletts hos hälsovårdsnämnden, en metod att ge mera eftertryck

åt de strävanden hälsovårdsmyndigheterna är satta att tillgodose. Fråga om

tvångsförvaltning skall tillgripas torde komma att bedömas på grundval av

i stort sett samma material som det vilket legat till grund för hälsovårdsnämndens

ingripanden, och den är därför avgjort mera en fråga som skall

prövas ur sanitära synpunkter än ur fastighetstekniska.

Tillsynen över hälsovården i länet ankommer enligt hälsovårdsstadgan på

länsstyrelsen (3 §). Länsstyrelsen är även besvärsinstans i mål angående

talan mot hälsovårdsnämnds beslut. Denna typ av mål är ganska talrikt

förekommande. Det kan därför sägas, att länsstyrelsen har stor erfarenhet

av de frågor det här gäller. Länsstyrelsen är också utrustad med erforderliga

resurser på området, eftersom länsstyrelsen har länsläkarorganisationen att

tillgå som sakkunnig vad angå frågor om hälsovård.

Det bör även påpekas att länsstyrelsen enligt byggnadslagen (7 §) har att

öva tillsyn över byggnadsväsendet i länet och att länsstyrelsen därvid kan

anlita länsarkitekten och dennes medhjälpare. Länsstyrelsen är således ingalunda

obekant med frågor som kan sägas vara av fastighetsteknisk natur

och som står de hyrestekniska nära.

Beträffande tillsyn av ekonomisk förvaltning förtjänar nämnas att inte

heller en sådan uppgift framstår som direkt främmande för länsstyrelsen. I

detta sammanhang må endast pekas på den tillsyn som länsstyrelsen har att

utöva över stiftelser enligt 1929 års lag i detta ämne.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

97

Det kan mot bakgrunden av vad nu anförts hävdas att länsstyrelsen mycket

väl skulle lämpa sig för uppgiften att besluta om tvångsförvaltning och

att öva tillsyn över sådan förvaltning. Förfarandet skulle med en sådan ordning

också bli mindre tungrott och antagligen även snabbare. Beslut om

tvångsförvaltning är inte mera ingripande än många andra beslut som länsstyrelsen

fattar (jfr de administrativa frihetsberövandena). Det finns därför

knappast anledning att för dessa beslut uppställa särskilda krav ”på

prövning i domstolsmässiga former”. Kravet försvagas ytterligare av att just

i dessa dagar framlagts förslag till en reformerad förvaltningsrättskipning,

som bl. a. syftar till en väsentlig förstärkning av länsstyrelserna som rättsinstans

och till en reglering av fullföljden till stor överensstämmelse med

vad som gäller inom det allmänna domstolsväsendet.

Det må slutligen anmärkas att därest hyresnämnden i enlighet med det

remitterade förslaget får ställningen som beslutande organ i de frågor det

här gäller risk finns för att utgången av mål hos hyresnämnden kan komma

i konflikt med utgången av mål rörande samma sak hos hälsovårdsnämnd

och länsstyrelse. Det är uppenbart, att man inte riktigt satt sig in i vilka

konsekvenser det kan leda till med två parallella instansordningar för delvis

samma sak.

Enligt min mening bör således länsstyrelsen i stället för hyresnämnden

vara det organ som beslutar om tvångsförvaltning och som utövar tillsynen

över förvaltningen. Över länsstyrelsens beslut bör talan i vanlig ordning få

föras genom besvär hos Kungl. Maj :t eller — vid en reformerad förvaltningsrättskipning

— hos kammarrätten. Prövningen torde i sista instans

böra ankomma på regeringsrätten.

I lagtekniskt hänseende innebär förslaget att ordet hyresnämnd i förekommande

fall utbytes mot ordet länsstyrelsen. Någon besvärsbestämmelse erfordras

ej, inte heller några allmänna regler om förfarandet.

Förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

Justitieråden Riben, Bergsten och Gyllensvärd:

Syftet med den aktuella lagstiftningen är att skapa bättre bostadssociala

förhållanden för hyresgäster i vanvårdade fastigheter. I enlighet härmed har

lagen om tvångsförvaltning föreslagits bli tillämplig endast på fastigheter

med hus, som innehåller åtminstone någon uthyrd bostadslägenhet. Avsikten

synes ha varit att eu liknande förutsättning skall gälla också i fråga om den

föreslagna regeln om expropriationsrätt, även om detta inte direkt utsagts

i lagregeln. Vissa uttalanden i remissprotokollet tyder på att departementschefen

utgått från att expropriation skall ifrågakomma bara när uthyrning

förekommer. En sådan begränsning av expropriationsrätten synes också välmotiverad,

och den är av sådan vikt att den bör komma till uttryck i lag
7

Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 133

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

texten. Frågan i vad mån en mera långtgående rätt till expropriation av vanvårdade

fastigheter skall införas bör ej övervägas förrän i samband med

den allmänna översynen av expropriationslagstiflningen. Vi vill med anledning

härav förorda, att i punkten 19 i 1 § uttryckligen anges att fråga skall

vara om byggnad, som genom uthyrning användes för bostadsändamål. Detta

villkor bör emellertid begränsas på samma sätt som skett i det remitterade

förslaget såvitt gäller det där förekommande villkoret angående byggnadens

användning. Det bör alltså inte fordras mer än att byggnaden till väsentlig

del utnyttjas som bostad för hyresgäst. Rent tillfälliga förhållanden

vid tiden för prövningen av en expropriationsansökan synes inte böra tillmätas

någon betydelse. Den omständigheten att någon hyresgäst just då inte

finns bör t. ex. ej hindra expropriation, om det i vanliga fall förekommer att

bostadslägenhet är uthyrd.

Uttrycket vanhävd användes i allmänhet bara i fråga om j ord, någon gång

också beträffande byggnad eller annan anläggning som utnyttjas för jordbruksdrift.

När det gäller annan byggnad står det inte i överensstämmelse

med vanligt språkbruk att tala om vanhävd. I stället synes här uttrycket

vanvård böra komma till användning.

Vi föreslår, att den i 1 § föreslagna nya punkten får följande avfattning:

”19. för att vid föreliggande eller befarad grov vanvård av byggnad, som till

väsentlig del genom uthyrning användes för bostadsändamål, försätta eller

hålla byggnaden i tillfredsställande skick.”

Rubriken närmast före 114 § synes lämpligen kunna ändras till ”16. Särskilda

bestämmelser om expropriation vid vanvård av bostadsbebyggelse.”

Regeringsrådet Hjern:

Jag ansluter mig till vad lagrådets övriga ledamöter anfört utom i ett avseende.

Då i 1 § upptagits att även befarad grov vanhävd skall kunna föranleda

expropriation, bar som enda exempel angivits att detta kan vara fallet,

då en fastighet som står under tvångsförvaltning inte anses kunna återlämnas

till fastighetsägaren, eftersom fastigheten i så fall på nytt skulle råka

i vanhävd. Exemplet är svårt att taga på allvar. Rortsett från svårigheten,

för att inte säga omöjligheten av att på förhand antaga att vanvården får en

sådan intensitet att den kan betecknas som grov får nämligen förutsättas

att efter en period av tvångsförvaltning ägaren i fortsättningen tar sig bättre

i akt inför risken att fastigheten ånyo ställes under tvångsförvaltning, därest

han — utan att detta behöver vara grovt — väsentligen brister i vården eller

skötseln av fastigheten. Skulle mot förmodan ett sådant antagande kunna

göras, är det troligt, att man med större fog kunde befara grov vanvård redan

vid den tidpunkt, då frågan om fastighetens ställande under tvångsförvaltning

blev aktuell. På grund härav och då det måste möta nästan oöverstigliga

svårigheter att även i andra situationer med nämnvärd grad av tillförlitlighet

göra sannolikt att en fastighet kommer att utsättas för så grov van
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungi. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

vård att man inte genom andra åtgärder såsom förelägganden enligt hälsovårdsstadgan

eller tillgripande av tvångsförvaltning kan i tid hindra utvecklingen,

föreslår jag att ur bestämmelsen får utgå vad däri föreskrives

om befarad grov vanhävd.

Förslaget till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet

1 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Det synes lämpligt att redan i förevarande paragraf ange vem som hos

hyresnämnden kan göra ansökan om fastighets ställande under förvaltning,

jfr 14 § första punkten i det remitterade förslaget. Till paragrafen bör alltså

fogas bestämmelse, att ansökan kan göras av hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen,

riksorganisation av hyresgäster eller förening, som är ansluten till

sådan riksorganisation och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Enligt andra stycket skall vad som i lagen sägs om ägare av fastighet ha

motsvarande tillämpning på den som äger eller med nyttjanderätt innehar

hostadshus på annans mark. En mera detaljerad och klarläggande reglering

av hithörande frågor synes erforderlig.

Det torde till en början vara lämpligt att särskilt reglera det fallet, att bostadshuset

tillhör innehavare av inskriven tomträtt. Beträffande detta fall

bör stadgas, att vad som i lagen sägs om fastighet skall äga motsvarande

tillämpning på tomträtten.

När det gäller bostadshus som eljest tillhör annan än ägaren av marken

är det tydligt, att vissa bestämmelser i lagen, exempelvis de som avser inteckning

i fastighet, saknar aktualitet. I fråga om sådant bostadshus bör

därför ges den regeln, att lagen gäller i tillämpliga delar.

Om bostadsfastighet innehas av annan än ägaren, t. ex. på grund av föreskrift

i testamente, och innehavaren lyfter fastighetens avkastning med skyldighet

ait ombesörja skötsel och underhåll, är det naturligt att beslutet om

tvångsförvaltning får rikta sig mot honom. Men att, såsom skett i förslaget,

generellt likställa nyttjanderättshavare med fastighetsägare kan inte gärna

komma i fråga. Någon uttömmande regel i ämnet torde ej kunna uppställas,

utan frågan får bedömas från fall till fall med ledning av den innebörd som

nyttjanderätten har. Förslagsvis kan stadgas, att såsom ägare av fastighet

anses, när omständigheterna föranleder det, annan som innehar fastigheten.

Hyresnämnden har att taga ställning till frågan redan i inledningsskedet, då

det gäller att avgöra med vem ansökningen om tvångsförvaltning skall kommuniceras.

Bestämmelsen i andra stycket, omarbetad i enlighet med vad nu förordats,

kan lämpligen brytas ut till en särskild paragraf, som upptages efter 1 §.

7-j- Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 133

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Regeringsrådet Hjern:

Eftersom en fastighets ställande under tvångsförvaltning är en för den

enskilde fastighetsägaren djupt ingripande åtgärd bör av lagtexten klart

framgå under vilka förutsättningar sådant ingripande får ske. Förutsättningarna

bör också beskrivas på ett sådant sätt att någon tvekan ej uppstår

i fråga om avgränsningen mot förutsättningarna för ingripande genom expropriation.

Det synes enligt min mening angeläget att det i första hand fastslås att

fråga skall vara om verklig vanvård för att tvångsförvaltning skall få tillgripas.

Med van vård menar jag att fastighetens skick skall vara bristfälligt.

Även om direkt vanvård inte är för handen, bör eftersatt skötsel av fastigheten

— det brister t. ex. i fråga om tillförseln av vatten eller värme — utgöra

grund för ingripande. Däremot bör inte vanvården eller den bristande

skötseln kunna tillräknas fastighetsägaren som en försummelse för att

tvångsförvaltning skall få ske. Det bör räcka med att fastigheten objektivt

sett är vanvårdad eller vanskött. Härtill kommer att dessa kriterier skall

ha nått en viss grad av intensitet och varaktighet. Lämpligen torde detta förhållande

kunna uttryckas på så sätt att de som bor i fastigheten rimligen

inte bör åtnöjas med situationen. Av en dylik formulering framgår att den

omständigheten att hyresgästerna själva godtar förhållandena inte bör utgöra

hinder för tvångsförvaltning. Avgränsningen mot tillämpningsområdet

för expropriation ernås genom att krav ej uppställes på att vanvården skall

vara grov.

Tydligen avses enligt det remitterade förslaget att tvångsförvaltning i allmänhet

ej får komma till användning om inte andra åtgärder — t. ex. ingripande

av hälsovårdsnämnden — först prövats för att komma till rätta med

missförhållandena. Detta bör klart framgå av lagtexten. Kravet innebär dock

inte att alla andra möjligheter skall vara uttömda, innan tvångsförvaltning

får komma i fråga, eller att man skall behöva avvakta att t. ex. en hälsovårdsnämnds

förelägganden prövats i högsta instans. Mot fastighetsägare

som genom förhalning eller genom andra manövrer söker undandraga sig

sina förpliktelser, bör tvångsförvaltning kunna sättas in på ett relativt tidigt

stadium. I vissa lägen, t. ex. då det gäller brister i den löpande skötseln,

kan det vara motiverat att tvångsförvaltning får sättas i verket även utan

att åtgärder i annan ordning först vidtagits. Detta bör särskilt markeras

i lagtexten.

Det synes lämpligt att redan i förevarande paragraf anges vilka som skall

ha rätt ansöka om tvångsförvaltning. Det är svårt att förstå att den kategori,

som man tycker ligger närmast till hands att få taga initiativ i frågor av

detta slag, nämligen de i fastigheten boende, uteslutits från rätten att begära

tvångsförvaltning, särskilt som de får agera som sökande hos hälsovårdsnämnd

rörande just samma förhållanden och därmed även kan bli parter

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

101

i den fortsatta processen i hälsovårdsmålet lios länsstyrelse och regeringsrätt.

Det kan inte vara riktigt, att hyresgäst som anser det påkallat med

tvångsförvaltning skall behöva bii medlem av en hyresgästförening för att

få en aktion till stånd. Jag föreslår därför, att hyresgäst i första hand

nämns som den vilken får göra ansökan om tvångsförvaltning. Om detta

förslag godtages, saknas anledning att ge hyresgästförening initiativrätt. Intet

hindrar naturligtvis att en sådan förening får företräda en hyresgäst

i mål om tvångsförvaltning. Jämte hyresgäst bör endast hälsovårdsnämnd

få göra ansökan om tvångsförvaltning.

Det är av olika skäl inte lämpligt att länsstyrelsen ens i ett system med

hyresnämnd som beslutande organ får ta initiativ till tvångsförvaltning, särskilt

som länsstyrelsen i så fall kan komma att inta partsställning vid fullföljd

av målet hos de allmänna domstolarna; som det remitterade förslaget

är utformat skall nämligen, om hyresnämnd på ansökan av länsstyrelsen

beslutat om tvångsförvaltning och fastighetsägaren önskar klandra beslutet,

klandertalan väckas mot länsstyrelsen. Det må erinras att enligt 3 § hälsovårdsstadgan

det åligger länsstyrelsen att vaka över den allmänna hälsovården

i länet och att, då den erhåller kännedom om missförhållande i hälsovårdshänseende,

tillse att tjänliga åtgärder vidtages till undanröjande

därav. Man bör därför räkna med att länsstyrelsen i förekommande fall

uppmanar vederbörande hälsovårdsnämnd att ingripa med de medel som

står hälsovårdsnämnden till buds.

I förevarande paragraf bör även upptagas att över ansökan om tvångsförvaltning

fastighetsägaren bör beredas tillfälle att yttra sig. Undantag bör

dock göras för de fall, att det kan antagas att fastighetsägaren håller sig

undan eller att äganderättsförhållandena är oklara och inte omedelbart kan

utredas.

Det måste förutses att särskilt när det gäller brister i den löpande skötseln

av fastigheten, t. ex. beträffande tillförseln av vatten och värme samt

i fråga om sophämtning, det stundom kan vara av stor betydelse att ingripande

kan ske genast. Som i remissprotokollet föreslagits bör möjlighet därför

finnas att interimistiskt förordna om tvångsförvaltning. En bestämmelse

i ämnet bör upptagas redan i förevarande paragraf. Som förutsättning

bör gälla att behovet av ingripande är trängande och att särskild begäran

om interimistiskt beslut framställts, i själva ansökningen om tvångsförvaltning

eller separat. Det synes inte nödvändigt att fastighetsägaren

beredes tillfälle att yttra sig över sådan begäran, även om det är önskvärt.

Enligt det remitterade förslaget skall fastighet som ägs av staten eller av

kommun inte kunna ställas under tvångsförvaltning. Med kommun torde

här såsom eljest vanligen är fallet avses borgerlig primärkommun. Det är

att märka att bestämmelsen tydligen är avsedd att gälla även i fall då sådan

kommun äger fastighet utanför sitt område. Om en undantagsbestämmelse

med sådan innebörd skall meddelas, torde det saknas anledning att inte göra

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

den tillämplig även på andra kommunala rättssubjekt, t. ex. landstingskommun.

Emellertid kan enligt min mening starkt ifrågasättas, om tillräckliga

skäl finnes för bestämmelsen, särskilt som den inte utesluter att redan anordnad

tvångsförvaltning av en fastighet fortsätter även efter det att staten

eller kommun förvärvat fastigheten. Mindre tilltalande är att bestämmelsen

leder till olika behandling av fastigheter som ägs av kommunen direkt och

sådana som ägs av kommunalägt bolag. Tillfälligheter eller i vart fall förhållanden,

som i förevarande sammanhang är ovidkommande, torde härigenom

bli avgörande för frågan om tvångsförvaltningslagens tillämplighet. Om

en fastighet som är i allmän ägo i något fall utsatts för sådan vanskötsel

som i och för sig kan föranleda ett ingripande, torde det med hänsyn till de

möjligheter som finns att i annan ordning åstadkomma rättelse i regel likväl

saknas förutsättningar att ställa den under tvångsförvaltning. Bestämmelsen

i fråga lär därför komma att i stort sett sakna betydelse. Av nu angivna

skäl synes bestämmelsen böra utgå.

Andra stycket bör, efter omarbetning i enlighet med vad lagrådets övriga

ledamöter föreslagit, upptagas som en särskild paragraf efter 1 §.

I enlighet med vad som nu anförts föreslås att 1 § får följande lydelse:

1 §. Befinnes fastighet till följd av vanvård eller bristande skötsel vara i

sådant skick att de som bebor fastigheten rimligen icke bör åtnöjas med

förhållandena och har åtgärder i annan ordning vidtagits utan att rättelse

kommit till stånd eller kan sådana åtgärder icke utan olägenhet avvaktas

får länsstyrelsen på ansökan av hyresgäst i fastigheten eller hälsovårdsnämnden

ställa fastigheten under tvångsförvaltning enligt denna lag.

Över ansökan om tvångsförvaltning skall fastighetsägaren beredas tillfälle

att yttra sig. Detta gäller dock ej, om det kan antagas att ägaren håller sig

undan eller om ej utan tidsutdräkt kan utrönas vem som är ägare.

Föreligger behov av omedelbart ingripande får länsstyrelsen på begäran

förordna om tvångsförvaltning intill dess länsstyrelsen meddelar slutligt beslut.

Justitierådet Gyllensvärd:

Beträffande frågan om fastighet som ägs av staten eller av kommun skall

kunna ställas under tvångsförvaltning ansluter jag mig till vad regeringsrådet

Hjern anfört.

2 §

Regeringsrådet Hjern:

Föreskriften i andra stycket torde böra överföras till 17 §.

3—6 §§

Justitieråden Riben, Bergsten och Gyllensvärd:

En förutsättning för att förvaltaren skall kunna fullgöra de skyldigheter

som enligt 3 § i det remitterade förslaget åvilar honom är att han har be
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Ma j. ts proposition nr 133 år 1970

hörighet att i olika hänseenden handla i fastighetsägarens ställe. Med hänsyn

häitiil synes naturligast att behörighetsfrågan regleras, innan det i lagen

anges vilka åtgärder förvaltaren har att vidtaga beträffande fastigheten för

att det med förvaltningen avsedda syftet skall vinnas. Det avsnitt av lagen

som förevarande paragrafer bildar bör följaktligen inledas med bestämmelsei

om förvaltarens rätt att företräda fastighetsägaren och om ägarens möjligheter

att trots förvaltningen förfoga över den förmögenhetstillgång som

fastigheten utgör.

Som huvudregel bör i enlighet med 4 § i förslaget anges att förvaltaren

företräder ägaren i angelägenheter som rör fastigheten och dess förvaltning.

Det kan vara lämpligt att i detta sammanhang särskilt nämna att förvaltaren

har rätt att uppbära hyror och andra löpande intäkter av fastigheten.

Däremot synes det överflödigt att uttryckligen ange, att det i princip är

förvaltaren som i mål rörande fastigheten bär att i ägarens ställe tala och

svara för fastigheten.

I överensstämmelse med det remitterade förslaget bör som första undantag

från huvudregeln föreskrivas, att överlåtelse och därmed jämföidig åtgärd

inte faller inom förvaltarens behörighet. Ägaren skall alltså utan att

vara beroende av medgivande från förvaltarens sida kunna avyttra sin

fasta egendom, och det får anses ligga i sakens natur att han då också vid

exempelvis tvist med anledning av en överlåtelse har rätt att på egen hand

föra talan för fastigheten.

Enligt det remitterade förslaget kan förvaltaren ej utan fastighetsägarens

medverkan upptaga lån mot säkerhet i fastigheten, om inte hyresnämnden

enligt 6 § lämnar tillstånd därtill. I fråga om sådan upprustning som behandlas

i nämnda paragraf krävs emellertid enligt vad där stadgas särskilt

tillstånd för att förvaltaren över huvud taget skall ha rätt att upptaga lån.

Denna inskränkning i förvaltarens behörighet bör gälla generellt. Det bör

sålunda inte i något fall stå förvaltaren fritt att på egen hand utfärda skuldförbindelser

på fastighetsägarens vägnar. En regel med allmän begränsning

av hans behörighet att upptaga lån bör alltså uppställas, och den torde få

anses inbegripa växel- och borgensförbindelser men däremot inte vanliga

kreditavtal.

I fråga om fastighetsägarens möjligheter att för egen räkning genom belåning

utnyttja ägarhypotek som kan finnas innehåller det remitterade förslaget

inga restriktioner. Detta har motiverats med att ett förbud skulle medföra

tillämpnings- och kontrollsvårigheter och att ägaren i vanliga fall inte

torde ha större möjligheter att utan förvaltarens medverkan erhålla lån mot

inteckningssäkerhet. Enligt vår mening skulle emellertid en föreskrift om

begränsning av ägarens rätt att förfoga över ägarhypotek vara av visst värde.

Såvitt gäller tidigare uttagna inteckningar, som är helt obelånade och

därför befinner sig i fastighetsägarens besittning, kan det vara i hög grad

önskvärt att förvaltaren får dem utlämnade till sig för att fastigheten skall

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

av honom kunna utnyttjas som kreditobjekt. Rätt för förvaltaren att kräva

sådant utlämnande är knappast förenlig med förslagets ståndpunkt att ägaren

skall vara rättsligen oförhindrad att för egen räkning förfoga över inteckningarna.

Ett förbud mot sådant utnyttjande från ägarens sida skulle

bl. a. få den effekten att förvaltaren kan fordra att inteckningarna överlämnas

till honom och att han, om en begäran därom ej efterkommes, har möjlighet

att hos överexekutor utverka handräckning. Härtill kommer att efter

jordabalksreformens genomförande några tillämpnings- och kontrollsvårigheter

knappast torde kvarstå, om lagen uppställer ett förbud för fastighetsägaren

att på egen hand verkställa panträttsupplåtelser såvitt rör tvångsförvaltad

egendom. Enligt det nu föreliggande balkförslaget kommer det

att åligga den till vilken ett pantbrev överlämnas som pant att själv tillse

att den som vill göra panträttsupplåtelsen är legitimerad därtill. Ett förbud

aA^ angivet slag torde med hänsyn härtill medföra, att fastighetsägaren ej

utan vidare kommer att kunna verkställa en giltig pantsättning under pågående

tvångsförvaltning, varom anteckning skett i fastighetsboken. Vi vill

under åberopande av vad som nu sagts förorda en regel enligt vilken fastighetsägaren,

om han vill upptaga lån mot säkerhet av inteckning i fastigheten

och förvaltaren vägrar att medverka, skall på samma sätt som vid företagande

av inteckningsåtgärd vara hänvisad att begära tillåtelse hos hyresnämnden.

Bestämmelserna om förvaltarens och fastighetsägarens möjligheter atl föranstalta

om inteckningsåtgärder av olika slag har i det remitterade förslaget

utformats med hänsyn till nu gällande inteckningslagstiftning. Sådan

jämkning i avfattningen bör eftersträvas, att de nya reglerna om möjligt

utan ändring går att tillämpa även efter ikraftträdandet av den nya jordabalken.

I sakligt hänseende kan anmärkas, att de behövliga särbestämmelserna

endast torde böra gälla fordringsinteckningar. I fråga om inteckningar av

annat slag synes det inte motiverat med något avsteg från huvudregeln om

förvaltarens rätt att ensam träffa avgörande för fastigheten.

Av 5 § första stycket i det remitterade förslaget framgår ej klart, att ett

överlämnande till fastighetsägaren att handha viss angelägenhet innebär att

förvaltarens uppdrag skall anses i motsvarande mån begränsat. Vi föreslår

ett förtydligande härvidlag.

De olika bestämmelser som nu behandlats och som alla rör behörighetsfrågan

torde lämpligen kunna sammanföras till en enda paragraf. I den

därpå följande paragrafen bör upptas regler om förvaltarens allmänna

skyldigheter. Dessa torde i stort sett kunna anges på sätt som skett i 3 §

i det remitterade förslaget, men det bör framgå att förvaltarens handlingsmöjligheter

kan vara begränsade på grund av brist på tillgängliga medel.

I tredje stycket av 3 § har föreslagits att hyresnämnden får meddela föreskrifter

för förvaltningen. Vi finner det inte tillrådligt med en sådan anordning.

En allmän rätt för nämnden att utfärda bindande anvisningar rörande

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970 105

förvaltningen äventyrar förvaltarens självständighet och kan medföra svårigheter,

då det gäller att bedöma frågor om ersättningsskyldighet på grund

av fel som begåtts under förvaltningen. En sak för sig är att hyresnämnden

hai tillsyn över förvaltarens verksamhet och vid behov kan ingripa genom

att entlediga honom, om han inte fullgör sina åligganden på rätt sätt och

underlåter att rätta fel som påpekats för honom. Enligt vår mening bör

alltså den föreslagna bestämmelsen få utgå. I särskilda hänseenden kan det

emellertid vara motiverat att tillerkänna nämnden ett avgörande inflytande,

men för sådana fall bör finnas uttryckliga lagregler, som noga anger i vilka

avseenden och under vilka förutsättningar nämnden har att besluta.

En fråga som torde böra närmare regleras i enlighet med det sist anförda

gäller huruvida en fastighetsägare i vissa fall skall under pågående tvångsförvaltning

kunna göra anspråk på att för egen räkning få disponera någon

del av fastighetens intäkter, även om dessa skulle behövas för den fortsatta

förvaltningen. Frågan har något berörts av departementschefen vid It §. I

allmänhet bör sådan rätt inte tillkomma fastighetsägaren, men det kan

stundom finnas skäl som talar i motsatt riktning, t. ex. att ägaren har ett

större kapital bundet i fastigheten och att han är i behov av medel för sitt och

sin familjs uppehälle. Under inga förhållanden bör emellertid utbetalning

till fastighetsägaren få ske på bekostnad av skötseln och underhållet och annat

sådant som är att hänföra till den löpande förvaltningen. Den regel i ämnet

som bör meddelas kan förslagsvis få det innehållet att fastighetsägaren,

om han för sin försörjning är beroende av intäkterna från fastigheten, har

rätt att av förvaltaren fortlöpande utfå skälig andel av intäkterna i den mån

de inte behövs för skötsel och underhåll av fastigheten och andra löpande utgifter.

Med en så formulerad bestämmelse kommer frågan att avgöras på

grundval av en skälighetsbedömning, vid vilken bör beaktas förutom fastighetsägarens

personliga förhållanden och fastighetens skuldbelastning även

det allmänna intresset av att fastigheten snarast blir försatt i tillfredsställande

skick. Om överenskommelse i frågan inte kan träffas mellan förvaltaren

och fastighetsägaren, skall det ankomma på hyresnämnden att besluta i saken.

Detta bör i enlighet med vad som sagts i det föregående utryckligen anges

i lagtexten.

En närstående fråga är den i vad mån fastighetsägaren skall kunna åläggas

att utge bidrag till förvaltningen för utrymmen som han själv använder.

Även denna fråga bör avgöras efter vad som finnes skäligt, och den bör

lämpligen tillsammans med frågan om ägarens rätt till bidrag för sin försörjning

regleras i en paragraf för sig.

I förevarande avsnitt bör slutligen, på sätt som även skett i det remitterade

förslaget, meddelas särskilda bestämmelser om åtgärder, som fordrar

tillskott utöver vad som inflyter i form av hyresintäkter och andra löpande

intäkter eller kan anskaffas under fastighetsägarens medverkan. Det väsentliga

i detta sammanhang är att förvaltaren skall efter prövning av hyres
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 är 1970

nämnden kunna få tillstånd att för ändamålet låta inteckna fastigheten och

upptaga lån. En bestämmelse med detta innehåll bör kompletteras med föreskrift

om vad förvaltaren har att iakttaga, när han begär tillstånd. Hans ansökan

skall sålunda innefatta utredning om behovet och lämpligheten av de

arbeten han föreslår, om kostnaderna för arbetena och om möjligheterna att

skaffa behövliga medel. Särskild föreskrift om att förvaltaren skall till fastighetsägaren

överlämna sin utredning jämte förslag till åtgärder synes inte behövlig.

Av förvaltarens allmänna skyldighet att bereda fastighetsägaren tillfälle

att yttra sig om åtgärder av vikt följer att ägaren skall hållas underrättad

om vad förvaltaren ämnar föreslå hyresnämnden.

I enlighet med vad som nu anförts förordar vi att ifrågavarande paragrafer

erhåller följande lydelse:

(3) §. Förvaltaren uppbär hyror och andra löpande intäkter av fastigheten

och företräder även i övrigt, med de undantag som följer av bestämmelserna

nedan i denna paragraf, ägaren i angelägenheter som rör fastigheten

och dess förvaltning.

Förvaltaren får ej överlåta fastigheten eller eljest förfoga över den så att

den helt eller delvis frånhändes ägaren.

Utan ägarens medgivande får förvaltaren ej låta inteckna fastigheten för

fordran eller upptaga lån i vidare mån än som följer av (6) § och ej heller

låta företaga annan åtgärd beträffande fordringsinteckning i fastigheten,

om ej hyresnämnden lämnar tillstånd därtill. Vill fastighetsägaren låta inteckna

fastigheten för fordran, upptaga lån mot säkerhet av inteckning i

fastigheten eller företaga annan åtgärd beträffande fordringsinteckning och

vägrar förvaltaren att medverka, kan hyresnämnden tillåta åtgärden, om

denna ej försämrar förutsättningarna för en tillfredsställande fastighetsförvaltning.

Om viss angelägenhet finnes sakna betydelse för ändamålet med förvaltningen,

kan enligt förvaltarens bestämmande vad som rör sådan angelägenhet

undantagas från förvaltningen.

(4) §. I den mån hyror och andra löpande intäkter av fastigheten samt

medel som eljest står till förfogande förslår skall förvaltaren sörja för tillfredsställande

skötsel och underhåll av fastigheten samt verkställa sådana

förbättringar och moderniseringar som kan beräknas ge skäligt ekonomiskt

utbyte. Även genom andra åtgärder skall han vara verksam för att skälig

avkastning eidiålles.

Förvaltaren skall om möjligt bereda fastighetsägaren tillfälle att yttra sig

om förvaltningsåtgärd av vikt.

(5) §. Om fastighetsägaren för sin försörjning är beroende av intäkterna

från fastigheten, är han berättigad att av förvaltaren fortlöpande utfå skälig

andel av intäkterna i den mån de icke behövs för skötsel och underhåll av

fastigheten och andra löpande utgifter.

För utrymmen i fastigheten som ägaren själv använder skall han lämna

bidrag till förvaltningen i den mån det kan anses skäligt.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Kan överenskommelse ej träffas i fråga som avses i denna paragraf, avgöres

frågan av hyresnämnden.

(6) §. Bör på fastigheten verkställas arbeten för vilka fordras tillskott av

andra medel än sådana som inflyter vid den löpande förvaltningen eller eljest

står till förfogande, kan hyresnämnden lämna förvaltaren tillstånd att

för ändamålet låta inteckna fastigheten samt upptaga lån. Ansökan om sådant

tillstånd skall innefatta utredning om behovet och lämpligheten av de

arbeten som föreslås, kostnaderna för dem samt möjligheterna att skaffa

behövliga medel.

Justitierådet Riben:

I anslutning till vad jag anfört i det föregående hemställer jag att efter

de nu behandlade paragraferna upptages en paragraf om rätt för fastighetsägaren

att i vissa fall begära inlösen av fastigheten, förslagsvis av följande

lydelse:

(6a) §. Har förvaltaren fått tillstånd enligt (6) § att låta inteckna fastigheten

eller att upptaga lån, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om

ägaren begär det. Kan överenskommelse ej träffas, åligger det ägaren, vid

äventyr att rätten att begära inlösen går förlorad, att väcka talan hos expropriationsdomstolen

inom två månader från det tillståndsbeslutet vann

laga kraft.

Beträffande inlösen enligt denna paragraf skall de allmänna bestämmelserna

i lagen om expropriation i tillämpliga delar gälla.

Regeringsrådet Hjern:

3 §. Förevarande paragraf och 6 § innehåller bestämmelser om vilka befogenheter

förvaltaren har med avseende å förvaltningen. Det synes lämpligt,

att dessa bestämmelser om primärt resp. vidgat förvaltarskap sammanföres

i en paragraf.

Den föreslagna lagens syfte måste — som i annat sammanhang framhållits

limligen vara att tillförsäkra dem som hor i en förslummad,

vanvårdad eller eljest bristfälligt skött fastighet möjlighet till rättelse genom

en höjning av bostadsstandarden till en godtagbar nivå. En förutsättning

för tvångsingripande är nämligen att fastigheten skall vara bebodd.

Obebodda bostadsfastigheter faller, hur vanvårdade de än är, utanför lagens

tillämpningsområde. Ett ingripande enligt den föreslagna lagen får alltså

anses syfta till att åstadkomma en förbättring för just dem som bor i den

aktuella fastigheten. Härav följer att ingripandet i princip inte bör få ha

eu sådan omfattning att resultatet blir, att hyresgästerna efter upprustningen

av kostnadsskäl ej längre kan bo kvar i fastigheten.

Sedan beslut om tvångsförvaltning meddelats bör förvaltarens första åtgärd

vara att övertaga den löpande skötseln av fastigheten. Detta innebär,

att det är förvaltaren som i fortsättningen skall uppbära hyror och andra in
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

täkter av fastigheten och att han skall tillse att skälig avkastning erhålles,

allt saker som inte särskilt torde behöva preciseras i lagtexten. Utöver dessa

rent allmänna befogenheter måste det vara en huvuduppgift för honom att

så snart som möjligt inrikta sig på de speciella förhållanden som föranlett

beslutet om tvångsförvaltning, d. v. s. att bota de brister i fråga om den

löpande skötseln som vidlåder fastigheten och söka få till stånd reparationer

och underhållsarbeten i bostadslägenheterna. Hans aktivitet i dessa hanseenden

bestäms naturligtvis i hög grad av vilka medel som står till hans

förfogande för detta ändamål. Det torde i lagtexten uttryckligen böra markeras,

att det endast är överskottet, sedan normala fastighetsskulder, amorteringar,

räntor, skatter och andra allmänna avgifter betalats, som härvidlag

kommer i fråga jämte de medel som kan ha upplånats. Om överskottet

blir obetydligt — vilket dessvärre ofta torde vara fallet med fastigheter av

detta slag — kan det vara omöjligt för förvaltaren att vidtaga de nödvändiga

förbättringarna.

I enlighet med vad nu anförts föreslås att i första stycket av förevarande

paragraf föreskrives att det åligger förvaltaren att handha fastighetens

skötsel och att med de medel som står till hans förfogande, sedan sedvanliga

fastighetsutgifter betalats, söka vidtaga rättelse av de förhållanden som föranlett

beslutet om tvångsförvaltning.

Den i tredje stycket sista punkten av förevarande paragraf upptagna

föreskriften att hyresnämnden kan föreskriva att fastighetsägaren skall

lämna bidrag för utrymmen som han själv använder torde kunna utgå,

eftersom förvaltaren i denna sin egenskap otvivelaktigt inte bara är berättigad

utan också skyldig att av dem som bor eller nyttjar lokaler i fastigheten,

således även av fastighetsägaren, uttaga hyra.

Det måste förutsättas, att en tvångsförvaltad fastighet stundom kan vara

i ett så nedgånget skick att det från fastighetsekonomisk synpunkt är bäst

— eller rentav den enda lösningen — att fastigheten underkastas en mera

genomgripande upprustning. Detta fall har i det remitterade förslaget behandlats

i 6 § och betecknats som vidgat förvaltarskap till skillnad från

det primära, som reglerats i 3 §.

Lagförslagets grundtanke är att slå vakt om de i fastigheten boende. En

befogenhet för förvaltaren att ge sig in på sådana mera långtgående åtgärder

som nu avses kan komma i konflikt härmed. Kostnaderna för åtgärderna

kan nämligen — som inledningsvis berörts — leda till att hyresgästerna

efter upprustningen ej längre får råd att bo kvar i fastigheten. Som

en garanti mot att inte genomgripande ombyggnadsåtgärder vidtages utan

att detta framstår som den ur skilda synpunkter absolut lämpligaste lösningen,

synes frågan enligt min mening alltid böra underställas länsstyrelsens

prövning. Det bör åligga förvaltaren att som underlag för en sådan

prövning utarbeta konkreta förslag till vilka åtgärder som bör vidtagas med

angivande av de beräknade kostnaderna härför.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

109

Bestämmelserna om det vidgade förvaltarskapet synes i enlighet med vad

tidigare anförts böra upptagas i förevarande paragraf och som ett andra

stycke erhålla följande avfattning: ”Är fastigheten i ett sådant skick att

den lämpligen bör underkastas en mera genomgripande upprustning, skall

förvaltaren underställa frågan länsstyrelsens prövning. Han skall därvid

framlägga förslag till åtgärder som bör vidtagas med angivande av de beräknade

kostnaderna härför samt uppge vilka möjligheter han har att genom

belåning av fastigheten eller på annat sätt skaffa medel för upprustningen.

”

Vare sig fråga är om primärt förvaltarskap eller vidgat sådant kan förvaltaren

behöva ta upp lån och eventuellt även inteckna fastigheten för att

kunna genomföra de nödvändiga förbättringarna. För dylika transaktioner

bör han dock ha att inhämta länsstyrelsens medgivande. I ett tredje stycke

av paragrafen föreslås därför att föreskrift upptages om att med länsstyrelsens

medgivande förvaltaren får till angivet belopp upptaga lån för reparation

och upprustning av fastigheten och vid behov medge inteckning i denna.

Den i andra stycket av förevarande paragraf intagna bestämmelsen att

förvaltaren om möjligt skall bereda fastighetsägaren tillfälle att yttra sig

om förvaltningsåtgärd av vikt, torde böra gälla även det vidgade förvaltarskapet

och bör därför upptagas som ett fjärde stycke, kompletterad med en

regel enligt vilken även hyresgästerna om möjligt skall få tillfälle att ge sin

mening till känna, innan fråga om en mera genomgripande upprustning

prövas av länsstyrelsen.

Till förevarande paragraf torde även som ett femte stycke böra fogas den

i annat sammanhang förutskickade bestämmelsen att om länsstyrelsen

medgivit att fastigheten får underkastas en mera genomgripande upprustning,

kommunen är skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det. — I

fjärde stycket bör med hänsyn till innehållet i femte stycket införas att

kommun skall höras över begäran om medgivande till sådan upprustning

som avses i andra stycket.

4 §. Tvångsförvaltningen bör enligt min mening innebära att förvaltaren

får en mycket självständig ställning och att han därför helt får ersätta fastighetsägaren

såvitt avser förfogandet över fastigheten och vad därmed

hänger samman. Dock bör han inte utan länsstyrelsens tillstånd få överlåta

fastigheten. Ej heller bör han i vidare mån än som följer av den paragraf

som jag nyss skisserat få inteckna fastigheten eller taga upp lån mot säkerhet

i denna.

Som en följd av att förvaltaren handlar i fastighetsägarens ställe såvitt

avser förvaltningen av fastigheten är ägaren förhindrad att så länge förvaltningen

pågår överlåta fastigheten eller låta inteckna eller belåna densamma.

I överensstämmelse med vad nu anförts föreslås att paragrafen får följande

lydelse: ”Förvaltaren förfogar i ägarens ställe över fastigheten samt

8 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 133

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

talar och svarar i frågor som rör denna. Förvaltaren får ej utan länsstyrelsens

tillstånd överlåta fastigheten eller eljest förfoga över den så att den

helt eller delvis frånhändes ägaren. Förvaltaren får ej i vidare mån än som

följer av (6) § medge inteckning i fastigheten eller taga upp lån mot säkerhet

i denna.”

5 §. Bestämmelserna i förevarande paragraf bör enligt min mening utgå,

eftersom de synes vara ägnade att komplicera förvaltningen.

I stället torde lämpligen på denna plats i lagen böra upptagas en bestämmelse

att om fastighetsägaren för sitt uppehälle är beroende av intäkterna

av fastigheten, förvaltaren skall tillse att medel undantages för fastighetsägarens

försörjning. Det torde få bli beroende på en avvägning hur långt

förvaltaren skall sträcka sig i detta hänseende.

6 §. Beträffande denna paragraf torde få hänvisas till vad som anförts

vid 3 §.

7 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Det synes onödigt stelt, att förlängning av tvångsförvaltningen utöver treårsperioden

måste ske med helt år. Vi förordar sådan jämkning av första

stycket andra punkten, att förlängning skall ske med högst ett år i sänder.

Enligt det remitterade förslaget skall tvångsförvaltning bestå oavsett om

fastigheten utmätes eller fastighetsägaren försättes i konkurs. Såvitt angår

det senare fallet skiljer sig det remitterade förslaget från promemorieförslaget,

som innebar att tvångsförvaltningen skulle upphöra vid fastighetsägarens

konkurs och fastigheten omhändertagas av konkursförvaltaren. Departementschefen

har för sin del funnit, att tillräckliga skäl saknas för att

låta konkurs bryta tvångsförvaltning. De problem som kan uppkomma genom

att tvångsförvaltningen får bestå vid sidan av konkursen kan enligt

departementschefens mening lösas genom att hyresnämnden meddelar särskilda

föreskrifter för förvaltningen. Konkursborgenärernas intressen skulle

genom sådana föreskrifter kunna tillgodoses i skälig mån.

Att tvångsförvaltningen skall kunna bestå oberoende av att fastigheten

utmätes synes nödvändigt, inte minst med hänsyn till risken för skentransaktioner

från fastighetsägarens sida. Dock bör enligt vår mening finnas

möjlighet att efter särskild prövning av hyresnämnden låta förvaltningen

upphöra. Det kan exempelvis förhålla sig så, att ett väsentligt förmånligare

pris för fastigheten kan påräknas om den säljes utan den belastning som

tvångsförvaltningen innebär. Skälig hänsyn till utmätningsborgenären och

andra intressenter kan då påkalla att förvaltningen brytes.

Även i det fallet att fastighetsägaren försättes i konkurs får det anses

ändamålsenligt, att tvångsförvaltningen i princip bibehålies. Vad angår frågan

hur konkursborgenärernas intressen skall kunna beaktas har vi, såsom

framgår av vad som anförts vid 3—6 §§, förordat att någon befogenhet för

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

hyresnämnden att meddela särskilda föreskrifter för förvaltningen inte skall

finnas. I så fall kommer förvaltningen, om den får bestå vid konkursen,

att fortgå utan inskränkningar till förmån för konkursborgenärerna. Om

dessas intressen genom förvaltningen åsidosättes i oskälig grad bör i stället

liksom vid utmätning av fastigheten hyresnämnden kunna förordna om

förvaltningens upphörande.

Vi förordar alltså en regel — som kan fogas till andra stycket i denna

paragraf — att hyresnämnden får besluta om förvaltningens upphörande,

om fastigheten blivit utmätt eller fastighetens ägare blivit försatt i konkurs

och fastigheten hör till konkursboet.

Paragrafen synes få en bättre placering, om den insättes omedelbart före

2 § i det remitterade förslaget.

Regeringsrådet Hjern:

Enligt förevarande paragraf har som huvudregel uppställts att tvångsförvaltning

skall pågå under tre år från det beslutet om förvaltning trädde i

kraft. Hyresnämnden har enligt paragrafen även möjlighet att besluta om

förlängning av tiden med ett år i sänder. Även om hyresnämnden enligt vad

som vidare föreskrives har möjlighet att besluta att förvaltningen skall

upphöra tidigare, är det tydligt, att tvångsförvaltning kan pågå under mycket

lång tid.

Enligt min mening bör en för den enskilde fastighetsägaren så ingripande

åtgärd som tvångsförvaltning inte få pågå längre än vad som är nödvändigt.

För mig framstår det som mest följdriktigt att när de förhållanden som föranlett

beslutet om tvångsförvaltning rättats till, tvångsförvaltningen så fort

som möjligt skall upphöra. Särskilt när beslutet föranletts av brister i den

löpande skötseln av fastigheten, torde rättelse stundom ganska snart kunna

åvägabringas. Skall fastigheten däremot undergå en mer eller mindre genomgripande

upprustning är det tydligt, att förvaltningen ej bör upphöra

förrän upprustningen är klar. Även eljest -— t. ex. vid fastighetens övergång

till ny ägare — bör förvaltningen kunna på begäran av förvaltaren hävas.

Jag föreslår alltså, att någon fix tidsgräns ej anges för förvaltningens upphörande

utan att i ett första stycke av förevarande paragraf upptages, att

tvångsförvaltning skall hävas, när de omständigheter som föranlett beslutet

om tvångsförvaltning ej längre är för handen eller, om upprustning av fastigheten

skall ske, när denna slutförts och att även eljest förvaltningen får

hävas när förvaltaren begär det.

Enligt departementspromemorian skall tvångsförvaltning upphöra, om

fastighetsägaren sätts i konkurs (4 § sista stycket). Enligt vad av remissprotokollet

framgår har förslaget i denna de! ej mött någon kritik vid remissbehandlingen.

Det oaktat har departementschefen nu föreslagit att konkurs

inte skall bryta tvångsförvaltning, och någon regel motsvarande departementspromemorians

har därför ej upptagits i det remitterade förslaget.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

Konkursförvaltningen avser att tillgodose helt andra syften än tvångsförvaltningen,

och det kan därför antagas, att de delvis motstridiga intressena

lätt kan ge upphov till svårlösta problem och avvägningar vid utövningen av

de båda förvaltningarna. Det är över huvud taget vanskligt att i brist på närmare

utredning överblicka de konsekvenser, vartill en kombination av

tvångsförvaltning och konkursförvaltning med två olika förvaltare kan leda.

Enligt min mening är det därför inte tillrådligt att avstå från en sådan regel

som i departementspromemorian föreslagits. Som ett andra stycke i förevarande

paragraf bör i enlighet med vad nu anförts upptagas att om fastighetsägaren

försättes i konkurs, beslutet om tvångsförvaltning förfaller.

8 §

Regeringsrådet Hjern:

Med den uppläggning av lagförslaget som jag förordat torde förevarande

paragraf kunna utgå.

9 §

Lagrådet:

Den bestämmelse som upptagits i denna paragraf kan lämpligen få ingå

i 15 §.

11 §

Lagrådet:

Bestämmelsen i första stycket andra punkten att medel som förvaltaren

har hand om ej får tagas i mät för fastighetsägarens skulder syftar ej blott

på sådana fastighetsägarens skulder som ej har med fastigheten att göra

utan även på skulder som har anknytning till fastigheten, oavsett om de

uppkommit genom ägarens eller förvaltarens handlande. För att ingen tvekan

skall råda om innebörden av bestämmelsen torde orden ”för fastighetsägarens

skulder” böra utgå.

Vad beträffar regeln i andra stycket är det självfallet att förvaltaren i erforderlig

omfattning skall avsätta medel för den fortsatta förvaltningen.

Lagtexten torde böra förtydligas i detta avseende. Vidare bör tillfogas bestämmelse,

att tvist om vad fastighetsägaren är berättigad att utfå prövas

av hyresnämnden.

12 §

Lagrådet:

De i första stycket föreslagna reglerna om dels årlig redovisning, dels särskild

redovisning för upprustning enligt 6 § andra stycket och dels slutredovisning,

som torde vara avsedd att omfatta hela förvaltningsuppdraget,

måste innebära att ett och samma förhållande kan komma att beröras

av mer än en redovisning. Detta synes lätt kunna ge upphov till svårigheter,

kanske framför allt när det gäller att avgöra inom vilken tid klandertalan

skall väckas. Svårigheterna torde lämpligast kunna undvikas, om krav ej

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

upprätthålles på någon sammanfattande slutredovisning och om upprustning

enligt 6 § andra stycket inte görs till föremål för en formlig redovisning

för sig utan endast medför skyldighet för förvaltaren att vid arbetenas

slutförande avge särskild berättelse om upprustningen. Tiden för avgivande

av redovisning eller berättelse torde genomgående kunna sättas till en månad.

Lagrådet föreslår med hänsyn härtill att första stycket får följande avfattning:

”Förvaltaren skall för varje kalenderår inom en månad från årets

utgång lämna skriftlig redovisning till fastighetsägaren för sin förvaltning.

När han frånträder sitt uppdrag, skall redovisning för den gångna delen av

kalenderåret lämnas inom en månad från det uppdraget upphörde. Till redovisning

skall fogas berättelse med sammanfattande uppgifter om vidtagna

och planerade åtgärder samt om fastighetens skick. I fråga om arbeten som

avses i (6) § lämnas särskild berättelse inom en månad från det arbetena

slutfördes.”

Som en konsekvens av vad som nu föreslagits bör i andra stycket orden

”vid varje redovisningstillfälle” utgå.

I anslutning till tredje stycket vill lagrådet påpeka att fastighetsägaren,

om han vill göra anspråk på skadestånd av förvaltaren eller eljest klandra

förvaltningen och vad han åberopar som grund för sin talan inte kan hänföras

till viss bestämd redovisning, bör vara bibehållen vid sin rätt, såvida

talan väckes inom ett år från det han mottog redovisning med anledning

av att förvaltarens uppdrag upphörde. Någon uttrycklig bestämmelse härom

synes inte behövlig.

13 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Första och andra punkterna i första stycket synes i viss mån motsägande

i fråga om hur arvodet till förvaltare skall betalas. Vi föreslår följande jämkade

lydelse: ”Förvaltaren har rätt att erhålla skäligt arvode, som bestämmes

av hyresnämnden för varje kalenderår. Arvodet skall utgå ur avkastningen

i den mån ej hyresnämnden föreskriver att det skall betalas av fastighetsägaren

personligen.”

I andra stycket bör på motsvarande sätt uttrycket ”direkt av fastighetsägaren”

utbytas mot ”fastighetsägaren personligen”. Andra punkten innehåller

endast vad som är självklart och kan därför utgå.

Regeringsrådet Hjern:

Då fastighetsägaren enligt det av mig framlagda förslaget endast svarar

med fastigheten för ingångna förbindelser torde i paragrafen endast böra

utsägas att förvaltaren har rätt att ur avkastningen erhålla skäligt arvode,

som bestämmes av länsstyrelsen för varje kalenderår som förvaltningen

pågått.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

14 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Enligt första punkten upptages fråga, som enligt lagen skall prövas av

hyresnämnd, efter ansökan av hälsovårdsnämnden, länsstyrelsen, riksorganisation

av hyresgäster eller lokal förening som är ansluten till sådan

organisation. Såvitt bestämmelsen avser ansökan om fastighets ställande

under förvaltning har i det föregående hemställts om dess överflyttande till

1 §. Att ifrågavarande myndigheter och organ även skulle kunna genom

framställningar till hyresnämnden ingripa i olika frågor under pågående

förvaltning synes ej lämpligt. Bestämmelsen bör därför, i den mån den ej

överflyttas till 1 §, få utgå.

I andra och tredje punkterna ges bestämmelser om vem som i övrigt under

pågående förvaltning skall kunna taga initiativ i fråga som skall prövas

av hyresnämnden. Bestämmelserna innebär att fråga kan väckas av förvaltaren

och fastighetsägaren samt upptagas av hyresnämnden självmant.

Det kan dock ej anses lämpligt och torde ej heller vara avsett, att alla tre

— förvaltaren, fastighetsägaren och hyresnämnden ■— skulle kunna taga

initiativ i alla frågor som rör förvaltningen. Enligt vår mening bör ifrågavarande

allmänt hållna bestämmelser få utgå. Det torde i varje särskilt fall

med hänsyn till frågans art få bedömas vem som kan väcka frågan. Att

hyresnämnden självmant utser och entledigar förvaltare enligt 2 § får anses

framgå utan särskild bestämmelse härom. I fråga om olika förvaltningsåtgärder

blir det regelmässigt förvaltaren, men i vissa fall även fastighetsägaren,

som får ta initiativ. Fråga om förlängning och upphörande av förvaltning

enligt 7 § bör kunna upptagas av hyresnämnden självmant, varjämte

förvaltaren bör kunna begära förlängning och såväl fastighetsägaren

som förvaltaren upphörande av förvaltningen. Arvode till förvaltaren enligt

13 § har hyresnämnden givetvis att bestämma på framställning av denne.

Regeringsrådet Hjern:

Denna paragraf kan även enligt min mening utgå med hänsyn till vad jag

föreslagit i det föregående.

15 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Vad vi föreslår vid 16 § i fråga om sättet för fullföljd av talan mot hyresnämnds

beslut föranleder formell jämkning i första stycket tredje punkten.

Den bestämmelse som upptagits i 9 § bör såsom anförts vid nämnda paragraf

överföras till nu förevarande paragraf.

Lämpligen bör i paragrafen upptagas hänvisning till de bestämmelser om

förfarandet vid hyresnämnden som finns i hyresnämndslagen.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

115

Regeringsrådet Hjern:

Denna paragraf torde med hänsyn till vad jag föreslagit i det föregående

kunna avfattas på följande sätt:

(15) §. Länsstyrelsens beslut att ställa fastighet under förvaltning länder

omedelbart till efterrättelse. Länsstyrelsen kan även i fråga om annat beslut

enligt denna lag förordna att det skall lända till efterrättelse genast.

Beslut att fastighet skall ställas under förvaltning samt beslut om upphörande

av förvaltning sändes till inskrivningsdomaren för anteckning i

fastighets- eller tomträttsboken.

16 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Gyllensvärd:

Enligt denna paragraf skall talan mot hyresnämnds beslut i ärende angående

tvångsförvaltning föras genom klander hos domstol. Mönster härtill

är bestämmelserna i 3 kap. 71 § nyttjanderättslagen om talan mot hyresnämnds

beslut i hyrestvist. I tvångsförvaltningsfallen är det emellertid ofta

ej fråga om partstvister i egentlig mening. Den föreslagna ordningen skulle

exempelvis innebära, att förvaltare som hos hyresnämnden fått avslag på

framställning om tillstånd till viss förvaltningsåtgärd måste, om han vill

fullfölja talan mot beslutet, instämma någon till rätten. Den ende som härvid

kan komma i fråga torde vara fastighetsägaren, fastän denne i själva

verket är avkopplad från rådigheten över fastigheten. Med hänsyn till det

sagda kan klandertalan ej anses som lämplig form för fullföljd. Vi vill förorda,

att talan mot hyresnämnds beslut i stället får föras genom besvär.

Besvärstiden torde böra sättas till två veckor, utom såvitt angår avvisnings-

eller avskrivningsbeslut för vilka den i likhet med vad som gäller enligt

17 § hyresnämnd slagen bör vara en vecka. Besvärsförfarandet torde i

övrigt få utformas efter mönster av bestämmelserna i hyresnämndslagen. I

besvärsmål rörande tvångsförvaltning torde emellertid muntligt hörande av

part böra ske i större omfattning än som är brukligt i besvärsmål i allmänhet

(se 52: 10 RB). Lämpligen bör stadgas, att part skall kallas att muntligen

höras vid underrätten, om ej sådant hörande finnes sakna betydelse

för utredningen.

Det remitterade förslaget innehåller inga regler om rättegångskostnad

vid domstol. Detta innebär enligt vad departementschefen framhåller, att

rättegångskostnaderna skall regleras enligt de principer som gäller för domstolsmål

i allmänhet. Följaktligen skall 18 kap. RB äga tillämpning, dock

med den väsentliga modifikationen att i mål, som avses i 20 § lagen om

införande av nya RB, bestämmelserna om allmänt åtal skall tillämpas såvitt

gäller förhållandet mellan enskild part och myndighet, som för talan

på det allmännas vägnar. Att brottmålsreglerna sålunda i vissa fall skall

lända till efterrättelse kan medföra att fastighetsägare, även om han vinner

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

sin talan, inte får någon ersättning för sina kostnader. Detta kan inte anses

tillfredsställande. Vad som anföres i remissprotokollet som skäl mot avsteg

från vanliga regler om kostnadsfördelning har avseende endast på det fall att

fastighetsägaren förlorar målet, men om utgången blir den motsatta och

det t. ex. visas att grund för tvångsingripande helt saknas, synes det från

rättssäkerhetssynpunkt angeläget med ett sådant avsteg från 20 § lagen om

införande av nya RB att han i allmänhet kan få sina kostnader ersatta enligt

i stort sett samma normer som gäller för tvistemål. På grund härav föreslår

vi, att i lagen upptages en bestämmelse, som ger domstolen möjlighet att

tillerkänna fastighetsägaren ersättning för rättegångskostnad, om han vinner

besvärsmål mot länsstyrelsen eller hälsovårdsnämnden. Kostnaden bör

gäldas av statsverket om länsstyrelsen är motpart och av kommunen om

motparten är hälsovårdsnämnden. Om en sådan bestämmelse upptages, torde

i tydlighetens intresse även böra anges, att i övrigt allmänna bestämmelser

om rättegångskostnad gäller i tillämpliga delar. Innebörden härav blir,

att 18 kap. RB skall lända till efterrättelse i den mån ej 20 § lagen om införande

av nya RB föranleder annat.

I redaktionellt hänseende föreslås, att fullföljdsreglerna fördelas på tre

paragrafer. I den första kan, förutom huvudbestämmelsen om rätt till fullföljd

av talan genom besvär, upptagas regler om besvärstiden och om

forum. I den andra paragrafen torde få ingå de erforderliga reglerna om

besvärsförfarandet och i den tredje bestämmelserna angående rättegångskostnad

i besvärsmål.

Regeringsrådet Hjern:

Vid beaktande av vad jag anfört i det föregående skall denna paragraf

utgå.

17 §

Justitieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Vi föreslår, att denna paragraf placeras omedelbart före 15 §.

Regeringsrådet Hjern:

Till förevarande paragraf torde lämpligen böra fogas bestämmelsen i andra

stycket av 2 § om förvaltarens entledigande. Med viss ytterligare komplettering

synes paragrafen kunna erhålla följande avfattning: ”Förvaltning

enligt denna lag står under tillsyn av länsstyrelsen, som när anledning därtill

föreligger får entlediga förvaltaren från uppdraget och förordna annan i

hans ställe.”

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 133 år 1970

117

Förslaget till lag om ändring i lagen om hyresnämnder

Justiiieråden Riben, Bergsten och Ggllensvärd:

Vad angår bestämmelsen i 12 a § om ansökans innehåll torde det vara

tillfyllest att stadga, att den berörda fastigheten och dess ägare samt sökandens

yrkande och grunderna för detta skall anges.

Närmare regler om förfarandet vid hyresnämnden har i förslaget upptagits

i form av hänvisning i tillämpliga delar till 6—10 §§ hyresnämndslagen

med några särskilt angivna undantag. Det synes dock i klarhetens intresse

vara att föredraga, att det i förevarande paragraf direkt meddelas för

nu ifrågavarande ärenden avpassade regler i ämnet. Andra och tredje styckena

bör sålunda ersättas med förfaranderegler, som lämpligen kan innehålla,

att motpart skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen, att

förhandling skall hållas inför hyresnämnden om det ej är uppenbart att förhandling

ej behövs, att nämnden eller den nämnden förordnar vid behov

skall besiktiga fastigheten, varvid parterna skall beredas tillfälle att närvara,

att nämnden i övrigt skall föranstalta om den utredning som finnes behövlig

samt att fastighetens ägare kan vid vite föreläggas att inställa sig till förhandling

eller att lämna tillfälle till besiktning.

Förslaget innehåller inga särskilda föreskrifter om hyresnämndens handläggning

av ärende som nämnden självmant upptar till prövning. Sådana

föreskrifter kan ej heller anses behövliga. Nämnden torde få förfara efter

omständigheterna med ledning av de regler som gäller för ärende som anhängiggöres

genom ansökan.

Lagrådet har vid 16 § tvångsförvaltningslagen föreslagit bestämmelser,

som helt reglerar frågan om fullföljd av talan mot hyresnämnds beslut enligt

nämnda lag. Om detta förslag vinner beaktande, torde 17 § böra ändras

endast på så sätt att efter ordet »hyresnämnd» i första stycket och i andra

stycket tredje punkten inskjutes orden »i hyrestvist». I en ny paragraf, med

beteckningen 17 a §, bör erinras om att bestämmelser om fullföljd av talan

mot hyresnämnds beslut i ärende angående tvångsförvaltning finns i tvångsförvaltningslagen.

Justitierådet Riben:

Jag har hemställt, att i lagen om tvångsförvaltning skall upptagas eu bestämmelse

om rätt för tvångsförvaltad fastighets ägare att påfordra inlösen

av fastigheten, om förvaltaren erhåller tillstånd enligt nämnda lag att inteclma

fastigheten eller att upptaga lån. Lösningsskyldigheten skall åvila

kommunen. Införes sådan lösningsskyldighet torde hyresnämnden böra höra

kommunen i ärende angående ansökan av förvaltaren om tillstånd till inteckning

eller upptagande av lån. Särskild bestämmelse härom — utöver

föreskriften om skyldighet för hyresnämnden att i ärenden rörande tillämp
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj ds proposition nr 133 år 1970

ning av tvångsförvaltningslagen föranstalta om erforderlig utredning — synes

kunna undvaras.

Regeringsrådet Hjern:

Med hänsyn till att jag föreslagit att länsstyrelsen i stället för hyresnämnden

skall vara beslutande organ i frågor rörande tvångsförvaltning anser

jag att förevar ande lagförslag skall helt utgå.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

119

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

17 april 1970.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Lange, Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Bengtsson, Norling, Lidbom,

Carlsson.

Chefen för jnstitiedepartmentet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om ändring i lagen (1917: 189) om expropriation,

2) lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet,

3) lag om ändring i lagen (1968: 3i9) om hyresnämnder.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

I de remissyttranden, som hittills avgivits över expropriationsutredningens

betänkande, har förslaget om möjlighet till expropriation vid föreliggande

eller förväntad grov vanvård i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. I sak har endast ett par remissinstanser haft erinringar mot förslaget.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att expropriationsgrunden ”förväntad”

grov vanvård kommer att medföra svårigheter vid tillämpningen.

Sveriges Fastighetsägareförbund anser att det inte finns anledning att som

expropriationsgrund ta upp någonting så obestämbart som en förväntan

om vanvård i en fastighet.

Lagrådet förordar i fråga om förslaget till lag om ändring i expropriationslagen

att det skall komma till uttryck i lagtexten att expropriation

kan komma i fråga bara när uthyrning förekommer. Jag vill inte motsätta

mig ett sådant förtydligande och godtar även i övrigt vad lagrådets majoritet

anför angående lagtextens avfattning. På skäl som anförs i remissprotokollet

bör expropriationsrätt föreligga även vid befarad grov van vård. Jag kan

därför inte biträda vad en ledamot av lagrådet anför i detta hänseende.

Beräffande förslaget till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet anför

två av lagrådets ledamöter i skilda yttranden synpunkter på lagförslagets

allmänna uppläggning. Den ene ledamotens förslag skiljer sig från det remitterade

förslaget bl. a. därigenom att tvångsförvaltningen skall upphöra

när fastigheten överlåts men att överlåtelsen skall kräva förvaltarens medverkan.

I detta andra yttrandet förordas bl. a. att länsstyrelsen skall vara

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

prövningsorgan för tvångsförvaltningsfrågor i stället för hyresnämnden.

Förfarandet påstås därmed bli mindre tungrott och antagligen snabbare.

Vad som anförts i yttrandena har inte övertygat mig om att det remitterade

förslagets allmänna uppläggning bör frångås. Jag kan inte heller biträda en

av de nämnda ledamöterna framförd tanke att införa skyldighet för kommun

att på fastighetsägarens begäran lösa in fastighet som ställts under

tvångsförvaltning. Det måste tillkomma kommunen att själv bestämma inriktningen

av de saneringsåtgärder kommunen skall vidta för att komma

till rätta med bostadssanitära missförhållanden inom kommunens område.

En lösningsskyldighet skulle på ett olämpligt sätt begränsa kommunens

handlingsfrihet. Givetvis kan det finnas ett intresse för fastighetsägaren att

dra sig ur den situation som har uppkommit genom att hans fastighet på

grund av vanvård ställts under tvångsförvaltning. Jag kan emellertid inte

finna att det föreligger skäl att tillgodose delta intresse på det sätt som

föreslås.

Tre av lagrådets ledamöter föreslår att i 1 § skall tas upp bestämmelser

om vem som kan göra ansökan om fastighets ställande under tvångsförvaltning.

Jag är inte beredd att tillmötesgå detta förslag. Jag återkommer till

frågan vid 14 §. Andra stycket innehåller bestämmelser för det fall att någon

innehar bostadshus på annans mark. Lagrådet anser att en mera detaljerad

och klarläggande reglering är behövlig. Jag vill inte motsätta mig att lagtexten

ändras i enlighet med förslaget. Reglerna bör tas upp som ett andra

stycke i paragrafen. Två av lagrådets ledamöter anser att regeln om att

fastighet som ägs av staten eller av kommun inte kan ställas under tvångsförvaltning

bör utgå. Skälet synes närmast vara att regeln skulle sakna betydelse.

För egen del anser jag lämpligast att frågor angående skötsel och

underhåll av statens och kommuns bostadsfastigheter behandlas i annan

ordning än som avses med detta lagförslag. Detta bör komma till direkt uttryck

i lagtexten på det sätt som skett i det remitterade förslaget.

I 3 £ ges regler bl. a. om förvaltarens allmänna skyldigheter. Tre av lagrådets

ledamöter anser att dessa regler bör tas upp först efter bestämmelserna

om förvaltarens behörighet. För egen del finner jag emellertid övervägande

skäl tala för den disposition som valts i det remitterade förslaget

och är alltså inte beredd att frångå denna. Däremot godtar jag i allt väsentligt

de förslag till jämkningar av lydelsen av första stycket som nämnda ledamöter

framför. Med hänsyn till de vidsträckta befogenheter som lagen tillerkänner

förvaltaren är det motiverat att hyresnämnden har möjlighet att

meddela föreskrifter för förvaltningen. Självfallet bör denna möjlighet utnyttjas

med stor försiktighet. I det remitterade förslaget anges också att

föreskrifter får meddelas endast när särskilda skäl påkallar det. Av det anförda

framgår att jag inte är villig att tillmötesgå den kritik som framförs

mot regeln i lagrådets yttrande. I enlighet med detta ställningstagande anser

jag mig inte böra godta vad tre av lagrådets ledamöter i detta sammanhang

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

föreslår angående tredje stycket sista punkten om bidrag från fastighetsägaren

för utrymmen som han själv använder. Som framgår av vad jag anförde

vid remissen till lagrådet i anslutning till 11 § bör förvaltaren under

vissa förutsättningar kunna betala ut medel till fastighetsägaren som behövs

för dennes försörjning. Jag anser det emellertid inte lämpligt att som

nämnda lagrådeledamöter förordar införa en uttrycklig lagregel härom.

Beträffande J § föreslår tre av lagrådets ledamöter en generell regel av

innehåll att förvaltaren inte får ta upp lån utan fastighetsägarens medgivande,

om inte hyresnämnden lämnar tillstånd till det. Ledamöterna utgår

därvid från att begränsningen inbegriper växel- och borgensförbindelser

men däremot inte vanliga kreditavtal. Jag kan ansluta mig till detta förslag.

Samma ledamöter anser vidare att en föreskrift bör införas som begränsar

fastighetsägarens rätt att förfoga över ägarhypotek. För egen del har jag

övervägt en sådan regel men funnit att den inte skulle ha något större praktiskt

värde. Jag saknar emellertid anledning att nu motsätta mig att regeln

förs in. Jag kan också i allt väsentligt godta den lydelse som föreslås.

Enligt min mening är det lämpligt att som skett i 5 § i en särskild paragraf

samla bestämmelser om ägarens behörighet att företa rättshandlingar

med avseende på fastigheten. Jag är alltså inte beredd att frångå den valda

dispositionen på det sätt som föreslås i lagrådets yttrande. Som tre av lagrådets

ledamöter påpekar bör reglerna i andra stycket gälla endast fordringsinteckning.

Vidare bör regeln i första stycket formuleras om i huvudsaklig

överensstämmelse med vad dessa ledamöter föreslår.

I fråga om 6 § framlägger lagrådets ledamöter två skilda förslag till utformning

av bestämmelserna utan att någon egentlig ändring i sak torde

vara åsyftad. Jag anser mig kunna godta den av majoriteten föreslagna ändringen

till viss del men kan i övrigt inte se att förslagen innebär någon förbättring

och vill därför i dessa delar vidhålla lydelsen i det remitterade förslaget.

Enligt 7 § i det remitterade förslaget skall tvångsförvaltning pågå under

tre år. Förlängning kan därefter ske med ett år i sänder, om särskilda skäl

finns för fortsatt förvaltning. Föreligger ej längre skäl för förvaltning, kan

hyresnämnden besluta att förvaltningen skall upphöra tidigare än som

följer av nyssnämnda regler. Lagrådets ledamöter förordar skilda jämkningar

i bestämmelserna. För egen del anser jag emellertid att reglerna i

det remitterade förslaget är ändamålsenliga. Jag är därför inte beredd att

frångå dem och kan inte heller se att något står att vinna med att som föreslås

i lagrådets yttrande flytta paragrafen. Beträffande paragrafen vill jag

därutöver endast framhålla att den tid varunder interimistisk förvaltning

pågår inte skall räknas in i den i lagen angivna treårsperioden.

Beträffande 9 § kan jag såtillvida biträda lagrådets förslag att jag anser

att den bör placeras i anslutning till förfarandereglerna i lagen. Jag kan

godta vad lagrådet föreslår beträffande 11 och 12 §§ och vad tre av lagrådets

ledamöter föreslår angående 13 §.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 133 år 1970

I 14 § ges bestämmelser om vem som får väcka fråga som enligt lagen

skall prövas av hyresnämnden. Sådan behörighet har tillagts hälsovårdsnämnden,

länsstyrelsen och vissa hyresgästorganisationer. Om beslut om

förvaltning har meddelats, uppta fråga även på ansökan av förvaltaren

eller fastighetsägaren. Under pågående förvaltning kan hyresnämnden självmant

ta upp fråga till prövning. Lagrådet föreslår att bestämmelser skall

ges endast angående vem som har rätt att ansöka om tastighets ställande

under förvaltning. Tre av lagrådets ledamöter anser ej lämpligt att de angivna

myndigheterna och organen skall kunna genom framställningar till

hyresnämnden ingripa i olika frågor under pågående förvaltning och menar

att det får bedömas i varje särskilt fall med hänsyn till frågans art vem

som kan väcka frågan. För egen del kan jag inte se något olämpligt i att

hälsovårdsnämnd, länsstyrelse eller hyresgästorganisation tillåts göra framställningar

till hyresnämnden under pågående förvaltning. Beträffande vissa

frågor anser jag tvärtom att en sådan ordning är nödvändig. Jag syftar

framför allt på fråga om förlängning av förvaltning. Jag håller gärna med

om att det inte kan komma i fråga att alla parter som nämns i paragrafen

kan ta initiativ i varje särskild fråga. Detta ligger emellei-tid i sakens natur.

Jag anser värdefullt att i lagen finns bestämmelser om talerätten i förvaltningsfrågor,

även om bestämmelserna är allmänt hållna och är inte beredd

att förorda någon ändring i paragrafen. Detta innebär att jag också

tar avstånd från det av en av lagrådets ledamöter framförda förslaget att

hyresgäst skulle kunna ansöka om tvångsförvaltning. Uppenbarligen är det

en lämpligare ordning att som avses i det remitterade förslaget hyresgästen

vänder sig till hälsovårdsnämnden, hyresgästorganisation eller länsstyrelsen,

om han önskar få tvångsförvaltning till stånd.

I fråga om 16 § föreslår tre av lagrådets ledamöter att talan mot hyresnämnds

beslut skall föras genom besvär i stället för genom klander. Skälet

är att det i tvångsförvaltningsfallen ofta ej är fråga om partstvister i egentlig

mening. Förebild till fullföljdsbestämmelserna i det remitterade förslaget

har, som de nämnda ledamöterna påpekar, varit hyreslagens motsvarande

regler. Något avgörande hinder mot att utforma fullföljdsreglerna på detta

sätt synes inte föreligga. Jag vill dock inte bestrida att besvärsinstitutet är

förenat med vissa bestämda fördelar. Jag godtar därför den föreslagna ändringen

och har ej heller något att invända mot den reglering som föreslås.

Tre av lagrådets ledamöter föreslår att i lagen tas upp en bestämmelse

som ger domstolen möjlighet att tillerkänna fastighetsägaren ersättning

för rättegångskostnad om han vinner besvärsmål mot länsstyrelsen eller

hälsovårdsnämnden. Även jag anser att en sådan ordning är befogad från

rättssäkerhetssynpunkt. Jag ansluter mig därför till förslaget.

Jag finner inte skäl att biträda det i lagrådets yttrande framförda förslaget

om ändrad placering av 17 §.

Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om hyresnämnder godtar

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 133 år 1970

jag de ändringsförslag av huvudsakligen formell natur som tre av lagrådets

ledamöter framför.

Utöver de ändringar som framgår av vad jag nu anfört bör vissa ytterligare

redaktionella ändringar vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att

anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar. Ärendet

bör behandlas under riksdagens vårsession.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Maj:t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700221

Doktrin (1)

  1. Magnus Pfannenstill, Några anmärkningar rörande ansvaret för miljöfarlig verksamhet vid konkurs och liknande situationer, SvJT 1993 s. 391, på s. 407, 408 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. 3LU 1970:56 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om tvångsförvaltning av bostadsfastighet, m. m. s. 1 i texten

Doktrin (2)

2 kopplingar i 1 dokument.

  1. SvJT 1993 s. 391 Magnus Pfannenstill, Några anmärkningar rörande ansvaret för miljöfarlig verksamhet vid konkurs och liknande situationer s. 407 · s. 408 i texten