Sök i Ratio Lex

Om tillägg till vissa statliga skadelivräntor

1970-05-27 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:137, Om tillägg till vissa statliga skadelivräntor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 137 år 1970

1

Nr 137

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen om tillägg till vissa

statliga skadelivräntor; given Stockholms slott den

27 maj 1970.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF ADOLF

Bertil Löfberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en reglering av statliga skadelivräntor som inte

är att anse som trafiklivräntor och inte heller har fastställts enligt grunderna

för lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. Regleringen skall ske i överensstämmelse

med bestämmelserna om tillägg till trafiklivräntor. Till här

avsedda äldre statliga skadelivräntor skall sålunda utgå allmänt tillägg med

ett procenttal som bestäms med hänsyn till höjningen av konsumentprisindex

från det år, då livräntan fastställdes, till år 1970. Fr. o. m. sistnämnda

år skall de värdesäkras genom indextillägg under samma förutsättningar

som för trafiklivräntorna.

Vidare föreslås att särskild gottgörelse skall på vissa villkor kunna tillerkännas

livräntetagare som har skadats före 16 års ålder.

Förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 1971. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 137

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

27 maj 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Statsrådet Löfberg anmäler efter gemensam beredning med statsrådets

övriga ledamöter fråga om tillägg till vissa statliga skadelivräntor och anför.

Inledning

Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut den 15 december 1967 åt riksförsäkringsverket

att utreda frågan om uppräkning av statliga skadelivräntor som

utgår av statsmedel och som inte är att anse som trafiklivräntor och inte

heller har fastställts enligt grunderna för yrkesskadeförsäkring. I skrivelse

den 22 februari 1968 redovisade verket resultatet av sin utredning.

Den 30 december 1968 tillkallade dåvarande chefen för civildepartementet

en särskild utredningsman1 för att ytterligare utreda berörda fråga. Utredningsmannen

avgav den 1 mars 1970 en promemoria med utredning och

förslag till slutlig reglering av ifrågavarande statliga skadelivräntor.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgivits av hovrätten för

Västra Sverige, försvarets civilförvaltning efter hörande av försvarets skaderegleringsnämnd,

riksförsäkringsverket, socialstyrelsen, statens vägverk,

statens personalpensionsverk, postverket, televerket, statens järnvägar, statens

vattenfallsverk, domänverket, skadeståndskommittén, Svenska kommunförbundet

och Svenska landstingsförbundet.

Gällande ordning

Skadelivränta m. m. vid personskada

Enligt ännu gällande 6 kap. 2 § strafflagen skall ersättning utges för bl. a.

”hinder eller brist i den skadades näring”, när skadeståndsskyldighet föreligger

på grund av personskada. Härutöver finns i lag inte några allmänna

1 Byrådirektören Gloria Sprang

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

3

bestämmelser om ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Domstolarnas och

de administrativa myndigheternas praxis vid ersättnings bestämmande är att

den skadade skall gottgöras helt för sin förlust på grund av skadan, efter

avdrag för vad som har uppburits eller kan komma att uppbäras från den

allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Härvid utgår vanligen

ersättning för sådan framtida förlust av arbetsinkomst, som grundas på invaliditet,

i form av s. k. skadelivränta när invaliditetsgraden uppgår till eller

överstiger 10 å 15 %. I övriga fall utges i regel engångsersättning.

Bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd finns i 6 kap. 4 §

strafflagen. Om någon, som enligt lag har rätt till underhåll av den som

har blivit dödad, genom frånfället kommer att sakna erforderligt underhåll,

är enligt nämnda lagrum den efterlevande berättigad till skadestånd av den

som har vållat dödsfallet efter vad som prövas skäligt med hänsyn till skadevållarens

tillgångar och andra omständigheter. Ifrågavarande bestämmelser

har i praxis tillämpats med återhållsamhet. Vid bedömandet av om den

underhållsberättigade saknar erforderligt underhåll tas hänsyn till bl. a.

vad som kan tillkomma honom enligt socialförsäkringen och på grund av

frivillig försäkring. Den successiva utbyggnaden av socialförsäkringen har

efter hand minskat utrymmet för tillämpning av bestämmelserna. I fall då

skadestånd tilläggs de efterlevande är de utdömda beloppen i allmänhet relativt

låga. Ersättning döms i övervägande antalet fall ut i form av livränta.

Grunder för skadelivräntans beräknande

Skadelivräntans storlek fastställs på grundval av den skadades eller avlidnes

arbets- och inkomstförhållanden vid tiden för olycksfallet. Härvid

beaktar man dock påtagliga utsikter till löneökning och andra, förbättrade

anställningsvillkor. Enligt praxis tas numera hänsyn också till de allmänna

löneökningarna och därmed penningvärdeförändringarna under tiden mellan

olyckstillfället och livräntans slutliga bestämmande. I många fall bestäms

livräntan emellertid temporärt, t. ex. om det kan antas att den skadades

invaliditet ändras. Också vid omprövningen av livräntan tas hänsyn till

aktuella löneförhållanden, vilket bl. a. innebär att man beaktar penningvärdets

nedgång efter olyckstillfället.

Skadelivränta fastställs alltså i princip att utgå i det penningvärde som

råder vid tiden för livräntans fastställande. Realvärdet av den är följaktligen

inte säkerställt för framtiden om inte värdesäkringsfrågan har lösts i

särskild ordning.

Skadelivräntans beroende av annan periodisk förmån

Träffar skadelivränta samman med förmåner som utgår från annat håll

på grund av skadan, gäller som huvudregel för samordning att dessa förmåners

värde dras av från skadelivräntebeloppet. Förmånerna kan utgöras

av ersättning från socialförsäkring (t. ex. yrkesskadelivränta, förtidspension

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

från den allmänna försäkringen) eller från arbetsgivare (t. ex. sjukpension).

Vid samordning av skadelivränta med periodisk förmån från yrkesskadeförsäkringen

eller därmed jämförlig livränta som utgår samtidigt har man

hittills, på grund av den tidigare föreliggande regressrätten för yrkesskadeförsäkringsinrättning

gentemot den skadeståndsskyldige, huvudsakligen

använt en s. k. bruttolivräntemetod. Denna innebär att livräntetagare

tillerkänns en skadelivränta som svarar mot livräntetagarens totala inkomstbortfall

men att man vid livräntebeloppets utbetalning minskar detta med

den yrkesskadelivränta som utgår samtidigt. Något exakt belopp för denna

minskning anges vanligen inte eftersom yrkesskadelivräntan kan prövas om.

Skadelivränta och pension från den allmänna försäkringen samordnas

regelmässigt enligt en s. k. nettolivräntemetod, eftersom regressrätt saknas

enligt lagen om allmän försäkring. Den slutliga avräkningen sker redan när

skadelivräntan bestäms. Det pensionsbelopp som då är aktuellt beaktas härvid.

I skadelivränta utgår det belopp som överstiger pensionsbeloppet.

Sedan skadelivränta väl bestämts, samordnas den inte med allmän pension

som den skadade uppbär. Enligt bestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om

allmän försäkring samordnas däremot folkpension och allmän tilläggspension

med yrkesskadelivränta.

Livränta och sådan sjukpension från arbetsgivare som denne har regressrätt

för samordnas på olika sätt alltefter omständigheterna. Bl. a. tillämpar

man de avräkningsmetoder som förut har nämnts. Enligt normalpensionsreglemente

för arbetstagare hos kommuner är det möjligt att under vissa

förutsättningar minska pension med hänsyn till skadelivränta. De statliga

pensionsbestämmelserna innehåller däremot inga föreskrifter om samordning

av pension med skadelivränta.

Värdesäkring av skadeiivräntor m. m.

För att kompensera livräntetagarna för penningvärdets fall har man höjt

de flesta skadeiivräntor vid ett eller flera tillfällen. Grunderna för dessa

höjningar varierar alltefter den kategori som livräntorna tillhör. Följande

kategorier kommer härvid i fråga.

1. statliga skadeiivräntor som är jämförliga med yrkesskadelivräntor,

2. statliga eller icke-statliga skadeiivräntor som är att anse som trafiklivräntox-,

3. andra statliga skadeiivräntor än sådana som anges under 1 och 2.

Andra icke-statliga skadeiivräntor än sådana som anges under 2 har ej

höjts.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

5

Statliga skadelivräntor som är jämförliga med yrkesskadelivräntor

Yrkesskadelivräntor och liknande ersättningar från yrkesskadeförsäkringen

utgår med belopp som principiellt inte avses att gottgöra den skadade

helt för förlust på grund av skadan. Även om arbetsförmågan har

förlorats, blir alltså beloppet i princip lägre än den årliga arbetsförtjänsten.

Eftersom de skadelivräntor som avses här har bestämts enligt grunderna

för yrkesskadeförsäkringen, har man beaktat denna arbetsförtjänst på samma

sätt som vid fastställande av ersättningar från nämnda försäkring.

Ifrågavarande skadelivräntor förbättrades år 1946 i överensstämmelse

med höjningen av övriga statliga skadelivräntor (s. 6 f.). År 1950 försågs de

med tillägg som var så avvägda att summan av livräntorna och tilläggen

skulle svara mot vad som skulle ha utgått, om livräntorna hade uppräknats

enligt grunderna för yrkesskadeförsäkringen. Allt sedan dess har de

följt samma grunder. Före år 1968 har de sålunda förbättrats främst efter

lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete in. m. samt

efter lagen (1962: 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av

yrkesskada in. m. 1955 års omreglering avsåg inte enbart att kompensera

för penningvärdets fall utan också att utjämna skillnaderna i ersättningsnivå

mellan äldre och nyare skadefall.

Enligt beslut av 1967 års riksdag höjdes äldre livräntor på grund av yrkesskada

med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 %

om den inträffat något av åren 1962—1964 och med 10 % om den inträffat

något av åren 1965—1967. Samtidigt värdesäkrades äldre och nytillkommande

sådana livräntor för framtiden genom anknytning till basbeloppet

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Bestämmelserna härom

finns i lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. m.

Statliga livräntor på grund av yrkesskada har på motsvarande sätt höjts och

värdesäkrats enligt förordningen (1967: 920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,

som utgår av statsmedel, m. m. Denna förordning gäller också

principiellt statliga skadelivräntor, som är jämförliga med yrkesskadelivräntor.

Statliga eller icke-statliga skadelivräntor som är att anse som trafiklivräntor

I begränsad omfattning höjdes en mindre del av trafiklivräntorna före

år 1968.

År 1959 höjde försäkringsbolaget Folksam de trafiklivräntor, som bolaget

då betalade ut, med hänsyn till löneutvecklingen efter den tidpunkt när

de ursprungligen hade fastställts. Höjningen innebar ersättning både för

penningvärdets fall och för standardstegring.

De statliga trafiklivräntorna höjdes vid upprepade tillfällen före år 1968

i likhet med andra statliga skadelivräntor (se nedan). Syftet med dessa för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

bättringar var att i viss mån kompensera livräntetagarna för penningvärdets

fall.

År 1967 beslöt riksdagen om uppräkning av trafiklivräntorna. För sådana

trafiklivräntor som inte utgår av statsmedel regleras förbättringen i lagen

(1967: 663) om tillägg till vissa trafiklivräntor.

Enligt denna lag utges allmänt tillägg till trafiklivränta som har fastställts

före utgången av år 1965. Tillägget utgör 225 %, om livräntan fastställts

år 1939 eller tidigare, och utgår i annat fall efter en procentsats som

successivt minskar ju senare livräntan fastställts. Procenttalet har i princip

avvägts med hänsyn till höjningen av konsumentprisindex från det år,

då livräntan fastställdes, till år 1967. Under vissa förutsättningar kan vidare

särskilt tillägg och extra tillägg utgå till trafiklivräntan. Det extra tillägget

tillkommer skadad som inte fyllt 16 år vid skadans uppkomst, om hans

arbetsförmåga var nedsatt med minst hälften när livräntan fastställdes och

detta skedde före utgången av år 1959.

Genom indextillägg enligt nämnda lag har dessa trafiklivräntor gjorts

värdesäkra för framtiden. Sådant tillägg skulle utlösas den 1 januari det år

då basbeloppet med minst 5 % överskred basbeloppet för januari 1967. Ytterligare

indextillägg utgår fr. o. m. den 1 januari varje år basbeloppet för

januari månad med minst samma procenttal överskrider det basbelopp som

senaste indextillägg har grundats på. Indextillägg utgår i princip med procenttalet

för basbeloppets ökning. Kungl. Maj :t kan besluta om begränsning

i rätten att få sådant tillägg när särskilda skäl föreligger. Ett indextillägg

har utlösts den 1 januari 1969 och ytterligare ett tillägg kan påräknas den

1 januari 1971.

Tillägg enligt lagen innebär en särskild förmån utöver det skadestånd

som försäkringen täcker.

Bestämmelserna i nämnda lag är tillämpliga på trafiklivräntor som utges

av statsmedel eller utgår på grund av ansvarighetsförsäkring som staten har

tagit. Härom finns bestämmelser i förordningen (1967: 666) om tillägg till

vissa trafiklivräntor som utgår av statsmedel, m. in.

Andra statliga skadelivräntor

Andra statliga skadelivräntor än de som nämnts förut förbättrades generellt

första gången den 1 juli 1946 genom att dyrtidstillägg infördes. Tillägget

utgick med 20 % av livräntans belopp i den mån detta inte översteg

2 000 eller i vissa fall 3 000 kr. årligen. Som förutsättning för rätt till sådant

tillägg gällde bl. a. att den skadades arbetsförmåga var nedsatt med

minst 30 %.

Den 1 juli 1953 tillkom ett nytt tillägg, vars storlek varierade efter graden

av arbetsförmågans nedsättning och tidpunkten för skadeståndets fastställande.

Det utgick med högst 200 % och lägst 20 % av livräntans grundbe
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1970

lopp. Tillägget förbehölls skadad med minst 30 % invaliditet och vissa efterlevande

samt utgavs tills livräntetagarna fyllde 67 år.

De statliga skadelivräntorna knöts i början av 1960-talet mer direkt till

reglerna för ersättningar på yrkesskadeområdet. De uppräknades fr. o. m.

den 1 juli 1961 med tillämpning av lagen angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m. samt fr. o. m. den 1 januari 1963 med tillämpning av lagen

om förhöjningar av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m.

Genom sammankopplingen med reglerna för yrkesskadelivräntorna, som

principiellt fastställs utan beaktande av hela den årliga arbetsförtjänsten,

fick dessa uppräkningar inte effekt i vissa fall och bara en begränsad effekt

i vissa andra. De statliga skadelivräntorna höjdes vidare fr. o. m. den 1 januari

1968 med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 %

om den inträffat något av åren 1962—1964 och med 10 % om den inträffat

något av åren 1965—1967. Också dessa höjningar skedde efter mönster från

yrkesskadeförsäkringen. Tilläggen till ifrågavarande livräntor höjdes i motsvarande

mån. Sådana undantag som hade gällt vid tidigare uppräkningar

föreskrevs inte.

De statliga skadelivräntorna har även uppräknats efter reglerna om värdesäkring

av yrkesskadelivräntor. Vid uppräkningen beaktades dock förhållandena

vid den tidpunkt då livräntorna fastställdes.

Bestämmelser om nu nämnda förbättringar av de statliga skadelivräntorna

tillkom med stöd av riksdagsbeslut (prop. 1946: 252, SU 211, rskr 449;

prop. 1953: 211, SU 133, rskr 266; prop. 1961: 136, SU 100, rskr 268; prop.

1962: 139, SU 105, rskr 248; prop. 1968: 95, SU 112, rskr 262; prop. 1969: 79,

SU 91, rskr 220; prop. 1970: 104, SU 96, rskr 222) och meddelades av Kungl.

Maj:t genom beslut den 29 juni 1946, den 5 juni 1953, den 22 januari 1954,

den 30 december 1955, den 26 maj 1961, den 14 december 1962, den 4 oktober

1968, den 18 juli 1969 och den 14 maj 1970.

Andra icke-statliga skadelivräntor

Personer med sådana icke-statliga livräntor, som inte är att anse som trafiklivräntor,

har hittills inte kompenserats för värdeminskning på grund av

prisutvecklingen. Den erforderliga utredningen av frågan om sådan kompensation

ankommer på skadeståndskommittén.

Denna kommitté tillkallades enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4

november 1966 för att tillsammans med sakkunniga i övriga nordiska länder

utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och

om efterlevandes rätt till skadestånd. Enligt sina direktiv har kommittén

att även undersöka möjligheterna att bereda dem, som uppbär skadelivränta,

skydd mot förluster i följd av ändringar i penningvärdet. Kommittén

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

utreder f. n. möjligheterna att åstadkomma värdesäkring av skadelivräntor

som utges på grund av annan ansvarsförsäkring än trafikförsäkring.

Samordningens betydelse för värdesäkring

I samordningsfallen blir den metod, som samordningen sker efter, av avgörande

betydelse vid bestämmande av basen för värdesäkringens beräkning.

När skadelivränta samordnas enligt bnittolivr än temetoden med yrkesskadelivränta

eller annan periodisk förmån, som är förenad med någon

form av gottgörelse för penningvärdets fall, värdesäkras normalt inte den del

av skadelivräntan som svarar mot den andra förmånen. Vid beräkning av

allmänt tillägg till trafiklivränta minskas trafiklivräntan sålunda med den

andra förmånen, dock inte till den del denna svarar mot värdesäkringen. År

den andra förmånen inte i någon form anpassad efter prisutvecklingen, vilket

kan vara fallet med pension från enskild arbetsgivare, utgår däremot

sådant tillägg till hela trafiklivräntan.

Sker vid skadelivräntas bestämmande avdrag enligt nettolivräntemetoden

för annan periodisk förmån, t. ex. pension från den allmänna försäkringen,

blir basen för värdesäkringens beräkning lika med vad som har fastställts

att utgå som skadelivränta. Också när avräkning inte har ägt rum,

såsom numera är vanligt beträffande kommunal pension, utgör hela skadelivräntan

bas för beräkningen.

Riksförsäkringsverkets utredning

Riksförsäkringsverket, vars utredning tog sikte på en höjning av de statliga

skadelivräntorna under våren 1968, erinrade om att skadeståndskommittén,

som tillsattes år 1966, enligt sina direktiv hade att pröva olika tänkbara

metoder för värdesäkring av livräntor. Med hänsyn till denna uppgift

för kommittén fann verket det tveksamt om de statliga skadelivräntorna

borde uppräknas, innan kommittén kunde ta ställning till den större frågan

om uppräkning och eventuell automatisk värdesäkring av skadelivräntor i

allmänhet.

Skulle det ändå anses att de statliga skadelivräntorna borde slutligt regleras

utan dröjsmål, kunde detta enligt riksförsäkringsverkets mening ske antingen

enligt reglerna om höjning och värdesäkring av yrkesskadelivräntor

eller reglerna om tillägg till trafiklivräntor. Verket ansåg att det kunde

finnas skäl för båda alternativen. En reglering enligt det senare alternativet

torde inte medföra större risk för att skadeståndskommitténs utredning

skulle föregripas än uppräkningen och värdesäkringen av trafiklivräntorna.

Efter vad riksförsäkringsverket funnit påverkades beräkningen av de

statliga skadelivräntorna av åtskilliga omständigheter, som alltefter val av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

metod skulle få olika betydelse. En överblick över hur tillämpningen av den

ena eller andra metoden skulle utfalla i de enskilda fallen kunde därför erhållas

endast efter en närmare genomgång av alla dessa fall. Erfarenheten

från då pågående uppräkning och värdesäkring av de statliga trafiklivräntorna

visade att en sådan genomgång skulle bli mycket tidsödande.

Av anförda skäl ansåg sig riksförsäkringsverket inte kunna i dåvarande

läge närmare precisera konsekvenserna av den ena eller andra lösningen.

Verket ansåg emellertid att ett visst företräde borde ges åt en lösning med

trafiklivräntorna som förebild, om man beslutade i denna fråga redan under

våren 1968.

Enligt riksförsäkringsverkets mening borde sådana undantag och inskränkningar,

som gällt vid tidigare uppräkningar av statliga skadelivräntor,

knappast föreskrivas, oavsett vilken metod man valde. Härvid hade verket

beaktat att sådana undantag och inskränkningar inte hade gjorts vid

yrkesskade- och trafiklivränteregleringen.

Utredningsmannens förslag

I utredningsmannens promemoria föreslås en uppräkning av äldre skadelivräntor

och en värdesäkring av både äldre och nytillkommande sådana

livräntor. Vidare behandlas vissa spörsmål om reglering vid sammanträffande

mellan skadelivränta och annan periodisk förmån.

Principer för värdesäkring m. m.

Utredningsmannen har undersökt de omkring 200 statliga skadelivräntor

som riksförsäkringsverket betalar ut. Undersökningen visar att tidigare beslutade

förbättringar av grundlivräntorna i många fall har varit väsentliga,

i vissa t. o. m. mycket väsentliga. Förbättringarna har närmast svarat mot

yrkesskadelivräntornas höjningar även om de ibland har skett ganska lång

tid i efterhand.

I fråga om valet av metod för uppräkning och värdesäkring av de statliga

skadelivräntorna anser utredningsmannen liksom tidigare riksförsäkringsverket

att man därvid bör tillämpa antingen reglerna för tillägg till trafiklivräntorna

eller reglerna för höjning och värdesäkring av yrkesskadelivräntorna.

Undersökningen synes utredningsmannen ha visat att de statliga

skadelivräntorna till sin natur väsentligen liknar de statliga trafiklivräntorna.

Fram till tidpunkten för trafiklivräntornas reglering var förbättringarna

likartade för dessa båda grupper. I de flesta fall skulle den avsedda

regleringen bli förmånligare vid tillämpning av reglerna för trafiklivräntorna

än vid tillämpning av reglerna för yrkesskadelivräntorna. Eftersom

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

både de statliga trafiklivräntorna och de statliga skadelivräntorna i regel

grundar sig på skadeståndsskyldighet, är det svårt att i detta avseende motivera

en särbehandling av den ena kategorin.

Av dessa skäl tillstyrker utredningsmannen att såväl äldre som nytillkommande

statliga skadelivräntor förbättras med tillämpning av reglerna

för trafiklivräntor.

Vissa samordningsspörsmål

Vid tillämpning av samordningsreglerna i 17 kap. 2 § lagen om allmän

försäkring skiljer man mellan statliga trafiklivräntor och övriga statliga

skadelivräntor. Beträffande de sistnämnda är enligt riksförsäkringsverket

samordningsreglerna tillämpliga på tillägg som har utgått enligt Kungl.

Maj:ts förenämnda beslut den 26 maj 1961 och den 14 december 1962. Följden

av samordningsreglerna i här avsedda fall har varit att folkpensionen

har reducerats i viss mån. När det gäller trafiklivräntor sker samordning

inte i den mån tilläggen till sådana livräntor har ersatt tilläggen enligt dessa

båda brev. Enligt utredningsmannen bör detta också gälla, om reglerna

för uppräkning av de statliga skadelivräntorna följ er trafiklivräntornas uppräkningsregler.

Om man vid utbetalning av trafiklivränta gör avdrag för annan periodisk

förmån som innefattar gottgörelse för penningvärdets ändring, skall

man enligt 5 § lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor vid beräkning av

allmänt tillägg minska livräntan med den andra förmånen, dock inte till

den del denna svarar mot sådan gottgörelse. Enligt utredningsmannen bör i

överensstämmelse därmed allmänt tillägg till statlig skadelivränta utgå till

hela den del av livräntan, som överstiger den periodiska förmånens grundbelopp.

Samtidigt bör avdraget från skadelivräntan begränsas till den periodiska

förmånens grundbelopp. En tillämpning av de sålunda förordade

reglerna för samordning kan orsaka överkompensation, i synnerhet om skadelivräntan

har fastställts lång tid efter skadans inträffande. Konsekvenserna

härav har emellertid accepterats i fråga om trafiklivräntorna. Enligt

utredningsmannens mening förefaller det därför svårt att inte acceptera

dem när det gäller de statliga skadelivräntorna.

Utredningsmannen har uppmärksammat konsekvenserna i nu förevarande

fall av samordningsbestämmelserna i 17 kap. 2 § lagen om allmän försäkring

för en person med rätt till skadelivränta som minskas med yrkesskadelivränta

eller militärlivränta. En person med rätt till både skadelivränta

och yrkesskadelivränta kan få viss minskning av pensionsförmånerna, medan

någon motsvarande minskning inte inträder för den som endast uppbär

skadelivränta.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

11

Ikraftträdande m. in.

En retroaktiv tillämpning av trafiklivräntereglerna skulle enligt utredningsmannen

kräva en komplicerad utredning. Resultatet av denna skulle

emellertid bli osäkert. Utredningsmannen förordar bl. a. därför att de föreslagna

reglerna får gälla fr. o. m. den 1 juli 1970.

Vidare framhåller utredningsmannen att de nuvarande provisoriska reglerna

om uppräkning av de statliga skadelivräntorna i ett tjugotal fall medför

högre livräntebelopp än vad de föreslagna nya reglerna skulle ge. De

livräntebelopp som nu utgår bör enligt utredningsmannen inte minskas.

Remissyttrandena

De remissorgan som tagit ställning i sak har väsentligen ställt sig positiva

till de förslag som läggs fram i promemorian. Detta gäller både förslagets

innehåll och tidpunkten för övergången till de nya reglerna.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter emellertid om inte införandet

av den föreslagna regleringen skulle föregripa den utredning av frågor om

skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt

till skadestånd som bedrivs av skadeståndskommittén sedan år 1966. Med

beaktande av utvecklingen på socialförsäkringens, trafikförsäkringens och

de familjerättsliga underhållsbidragens område har denna kommitté enligt

sina direktiv att pröva olika tänkbara metoder för värdesäkring av skadelivränta.

Det skulle mot bakgrunden härav kanske finnas skäl för en fortsatt

tillämpning av de provisoriska reglerna tills vidare. Å andra sidan torde det

vara realistiskt att räkna med att det dröjer avsevärd tid innan utredningsarbetet

ger resultat i form av lagändring på området.

De anförda synpunkterna på lämpligheten att nu genomföra en reglering

av de statliga skadelivräntorna delas i viss mån av riksförsäkringsverket,

som också liksom tidigare hänvisar till skadeståndskommitténs arbete. För

en övergång till de föreslagna reglerna för värdesäkring av livräntorna talar

emellertid enligt verket att dessa regler är mer adekvata för skadelivräntor

än 1968 års provisoriska regler som knyter an till bestämmelserna

för yrkesskadelivräntor.

De betänkligheter som hovrätten för Västra Sverige och riksförsäkringsverket

uttrycker delas inte av övriga remissorgan. Flera av dessa, bl. a. skadeståndskommittén

och försvarets skaderegleringsnämnd, framhåller att alla

livräntor av skadeståndsrättslig natur bör behandlas så enhetligt som

möjligt och tillstyrker därför utredningsmannens förslag om tillägg till

de statliga skadelivräntorna enligt reglerna för trafiklivräntor. Som ytterligare

skäl för sitt tillstyrkande anger skadeståndskommittén att en reglering

av ifrågavarande livräntor enligt sådana principer framstår som förmånlig

för livräntetagarna i de flesta fall.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Statens vägverk ifrågasätter om inte en värdesäkring bör ske även av skadelivräntor

som inte utges av statsmedel. Verket anser det ur rättvise- och

likformighetssynpunkt vara otillfredsställande att den mångdubbelt större

grupp invalider, som får sin livränta från försäkringsbolagens ansvarighetsförsäkringar

och som, såvitt verket känner till, inte har livräntan värdesäkrad,

inte i detta sammanhang också erhåller en värdesäkring. Det kan

enligt verket knappast vara tillfredsställande att en skadelivräntas anpassning

till penningvärdets fall skall vara beroende av om staten eller enskild

är ansvarig för det olycksfall som har medfört invaliditet och därmed rätten

till livränta. När det gäller trafiklivräntor föreligger inte denna inkongruens.

Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om den öv er ko in p e ns a ti o n som

utredningsmannen påtalar och som kan inträda vid samordning av skadelivränta

med periodisk förmån av typ yrkesskadelivränta. Om man tillämpar

den metod för beräkning av tillägg, som anvisas i 5 § lagen om tillägg

till vissa trafiklivräntor, och härvid kombinerar den med en regel att avdrag

vid utbetalning av skadelivräntor får ske bara med yrkesskadelivräntans

grundbelopp, innebär det att vissa livräntetagare som uppbär statlig

skadelivränta överkompenseras med värdesäkrat belopp, varvid i princip

överkompensationen blir större ju längre tid det tar innan skadelivräntan

slutligt bestäms. Definierar man yrkesskadelivräntans grundbelopp som det

belopp, som faktiskt utgår som yrkesskadelivränta (”grundbelopp” -j- värdesäkringstillägg)

då skadelivräntan fastställs, försvinner överkompensationen

samtidigt som värdesäkringstilläggen kommer livräntetagaren till

godo. En sådan definition av grundbeloppet innebär att de förmåner, som

samordnas enligt bruttolivräntemetoden, vid tillämpning av värdesäkringsregler

behandlas enligt nettolivräntemetoden, dvs. att varje del följer sina

regler om värdesäkring. Civilförvaltningen anser denna metod lämplig och

tillstyrker att den används.

Också försvarets skadereglering snämnd tar upp sistnämnda fråga. Nämnden

erinrar härvid om att dom eller annat fastställelsebeslut brukar innehålla

förklaring att man vid fastställande av trafiklivränta och annan livränta

skall minska livräntan med vad den skadelidande erhåller från riksförsäkringsverket.

Enligt nämnden åsyftas därmed det totala livräntebelopp

som faktiskt utgår från verket vid tiden för omprövning av skadeståndet.

Denna tolkning av en sådan förklaring behöver enligt nämnden inte

strida mot grunderna i 5 och 10 §§ lagen om tillägg till vissa trafiklivräntor.

I viss mån likartade tankegångar framförs av riksförsäkringsverket, som

finner att samordningsfrågorna kompliceras av att domar och beslut om

skadeståndens beräkning skiftar mycket i fråga om socialförsäkringsförmånernas

inverkan på skadeståndet. När skadelivränta är bestämd till visst belopp,

som dock skall minskas med socialförsäkringsförmån, når man i stort

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

sett sakligt riktiga resultat, om livräntans belopp efter uppräkning med värdesäkringstillägg

minskas med den socialförsäkringsförmån som utgår då

uppräkningen sker.

Verket har beräknat kostnaderna för de föreslagna uppräkningarna. Beloppet

av de statliga skadelivräntor som f. n. utges av verket uppgår till omkring

500 000 kr. om året. För verkets del skulle merkostnaden på grund av

förslaget uppgå till mellan 100 000 kr. och 150 000 kr. om året. Statens järnvägar

uppger att man nu betalar 93 livräntor av ifrågavarande slag med

ett sammanlagt belopp av ca 280 000 kr. om året.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har inte funnit

anledning att ta ställning till utredningsmannens förslag, eftersom detta

avser bara statliga skadelivräntor.

Föredraganden

Enligt allmänna skadeståndsregler utgår full kompensation för framtida

förlust av arbetsinkomst och — vid dödsfall — i viss utsträckning gottgörelse

till efterlevande för mistat underhåll. I regel utgörs ersättningen av

livränta som beräknas på grundval av den skadades resp. den avlidnes arbets-

och inkomstförhållanden vid tiden för olycksfallet. Skadelivränta bestäms

i det penningvärde som råder vid tiden för livräntans fastställande.

Eftersom det i allmänhet förflyter viss tid efter olyckstillfället innan livräntan

slutligen fastställs, försöker man ofta vid fastställelsen beakta de

allmänna löneökningar som under mellantiden kan ha förekommit inom

den skadades yrke. Storleken av de livräntebelopp som en gång har fastställts

påverkas däremot inte genom framtida förbättringar av den aktiva

befolkningens inkomstförhållanden eller av ändringar i penningvärdet.

Skydd mot realvärdeförsämring av fastställda förmåner har sedan länge

funnits på den allmänna försäkringens område och infördes år 1968 för sådana

skadelivräntor som utgår i form av trafiklivräntor och för yrkesskadelivräntor

och därmed jämförliga livräntor. Vid sistnämnda tidpunkt uppräknade

man också äldre trafik- och yrkesskadelivräntor till en nivå som

bedömdes skälig med hänsyn till tidigare inte beaktad prisutveckling.

Mot bakgrunden härav framstår det som önskvärt att man värdesäkrar

också de skadelivräntor som inte är trafiklivräntor.

Utredningsmannen föreslår att de statliga skadelivräntorna regleras utan

ytterligare dröjsmål. Flertalet remissinstanser stöder förslaget. En remissinstans

har emellertid uttalat sig för att även övriga skadelivräntor skall

värdesäkras i detta sammanhang. Några andra har, utan att direkt motsätta

sig den avsedda separata lösningen, ifrågasatt om den inte skulle föregripa

skadeståndskommitténs arbete.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 137 år 1970

Inom skadeståndskommittén pågår f. n. en utredning om möjligheterna

att åstadkomma värdesäkring av vissa andra skadelivräntor än trafik! i vräntor,

nämligen sådana livräntor som utges på grund av annan ansvarsförsäkring

än trafikförsäkring. Resultatet av utredningsarbetet kan troligen väntas

redan under innevarande år. Enligt vad jag inhämtat anser emellertid kommittén

inte att detta arbete skulle föregripas av att en reglering av de statliga

skadelivräntorna görs redan nu.

Jag anser en reglering av de statliga skadelivräntorna vara så angelägen

att den bör genomföras utan att man avvaktar en lösning av frågan om

värdeskydd för andra skadelivräntor. Regleringen bör gälla fr. o. m. den

1 januari 1971.

Till äldre trafiklivräntor utgår allmänt tillägg med ett procenttal som hax*

avvägts med hänsyn till höjningen av konsumentprisindex från det år, då

livräntan fastställdes, till år 1967. Detta tillägg ger full gottgörelse för realvärdeminskning.

Till följd av sammankopplingen med yrkesskadelivräntorna

har äldre statliga skadelivräntor i många fall inte alls eller endast i begränsad

omfattning kompenserats för sådan minskning. Grunden för eu

statlig skadelivränta, dvs. statens skadeståndsansvar, är av samma art

antingen det är fråga om trafiklivränta eller livränta av här avsett slag.

Jag finner det därför naturligt att äldre statliga skadelivräntor förbättras i

ungefär samma mån som äldre trafiklivräntor.

Allmänt tillägg bör utgå bara till skadelivräntor som har fastställts före

utgången av år 1968. Som grund för höjningen genom sådana tillägg bör

läggas medelvärdet av konsumentprisindex för år 1969. Detta är 221. Tillläggen

bör liksom motsvarande tillägg till trafiklivräntorna uppräknas

schablonmässigt med de smärre avvikelser från penningvärdets verkliga utveckling

som följer därav. Skadelivräntorna indelas för detta ändamål i olika

årsgrupper. Varje grupp avser år med tämligen likartat årsmedelvärde

av konsumentprisindex. Med tillämpning av den angivna beräkningsmetoden

bör allmänt tillägg till äldre statliga skadelivräntor utgå med 255 % om livräntan

fastställts år 1939 eller tidigare och i annat fall efter en procentsats

som successivt minskar ju senare livräntan fastställts.

Även andra omständigheter än penningvärdets nedgång kan ha lett till

att äldre statlig skadelivränta utgår med lägre belopp än om ersättningsfrågan

hade bedömts enligt den ordning som gäller f. n. Vid den rättsliga

bedömningen av skadelivränta till yngre skadade har man sålunda i praxis

sedan början av 1960-talet tillämpat ersättningsgrunder som är fördelaktigare

för den skadade. Till följd härav har skadad, som uppbär trafiklivränta på

grund av skada som inträffat innan den skadade fyllt 16 år, gottgjorts

ytterligare under vissa angivna förutsättningar. Även den som uppbär statlig

skadelivränta på grund av skada som nyss nämnts bör kunna tillerkännas

ytterligare gottgörelse, om särskilda skäl föreligger.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

Efter mönster från yrkesskadeförsäkringen har de statliga skadelivräntorna

genom särskilda beslut provisoriskt värdesäkrats genom anpassning

till basbeloppet inom den allmänna försäkringen. Anpassningen är dock inte

fullständig eftersom den inte får leda till att utgående förmåner nedsätts.

Något avvikande regler gäller för värdesäkring av trafiklivräntor. Dessa anpassas

årsvis efter basbeloppets höjningar och ändras endast om basbeloppet

höjts under ett år med minst 5 %. Utredningsmannen förordar att sistnämnda

regler tillämpas också på de statliga skadelivräntorna, både äldre och

nytillkommande, för att dessa livräntor även i värdesäkringshänseende skall

nå överensstämmelse med vad som gäller för trafiklivräntor. Jag ansluter

mig till denna uppfattning och föreslår därför att nuvarande automatiska

anpassning till basbeloppet ersätts med en anpassning enligt de regler som

utredningsmannen förordar.

Statlig slcadelivränta, i förekommande fall ökad med allmänt tillägg och

särskild gottgörelse till unga personer, bör alltså värdesäkras genom indextillägg.

Sådant tillägg bör utlösas första gången den 1 januari det år, då basbeloppet

med minst 5 % överskrider basbeloppet för januari 1970. Ytterligare

tillägg bör utgå den 1 januari varje år, då basbeloppet för januari

månad med minst nämnda procenttal överskrider det basbelopp som ligger

till grund för senaste tillägg. Har livränta fastställts efter det att tillägg till

tidigare fastställda livräntor börjat utgå, bör tillägg utgå första gången

samtidigt med att dessa får nya tillägg.

I fråga om beräkning av allmänt tillägg till sådan statlig skadelivränta,

vid vars utbetalning annan periodisk förmån dras av, förordar utredningsmannen

regler som utformas efter förebild från lagen om tillägg till vissa

trafiklivräntor. Sådant tillägg skall följaktligen beräknas på livräntan efter

minskning med den andra förmånen till den del denna inte svarar mot gottgörelse

för penningvärdets nedgång. Utredningsmannen framhåller att tilllämpningen

härav leder till överkompensation särskilt i skadefall, där livräntan

fastställs lång tid efter skadans uppkomst. Några av remissinstanserna

framhåller att det i stort sett leder till ett sakligt riktigare resultat,

om man samordnar med utgångspunkt i jämförliga nivåer. För min del anser

jag mig med hänsyn till omständigheterna böra förorda, att man samordnar

enligt de regler som gäller för trafiklivräntorna men att man vid

fastställande av skadelivränta i nytillkommande fall föreskriver sådana

grunder för avräkning mot annan periodisk förmån, att tillämpningen av

sistnämnda regler inte leder till någon överkompensation.

Kommunerna får enligt avtal med personalorganisationerna minska periodisk

personalförmån med skadelivräntebelopp när båda förmånerna härrör

från samma skada. Statens möjlighet att i motsvarande fall tillgodogöra

sig livräntebelopp förutsätter utövning av regress. Ett tredje alternativ för

samordningen är att personalförmånen lämnas intakt och regleringen sker

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 137 år 1970

på livräntesidan. Skadeståndskommittén torde under sitt fortsatta utredningsarbete

ha att överväga frågan om riktlinjer för reglering av sammanträffande

i de fall jag nu åsyftar.

Utredningsmannen har uppmärksammat, att gällande principer för samordning

kan leda till att livräntetagare genom att han har rätt till yrkesskadeersättning

får vidkännas en minskning av pension från den allmänna

försäkringen medan motsvarande minskning inte inträder för den som

enbart uppbär skadelivränta. Skadeståndskommittén torde i sitt utredningsarbete

ställas också inför denna fråga.

Personer med statliga skadelivräntor har enligt tidigare meddelade bestämmelser

tillförsäkrats viss gottgörelse för realvärdeminskning med anledning

av penningvärdets fall. Denna gottgörelse bör i princip inte utgå när

livräntorna höjs med tillägg enligt vad jag tidigare anfört. Detta skulle

emellertid innebära en försämring för ett tjugotal livräntetagare. Kungl.

Maj :t bör därför få meddela de särskilda övergångsbestämmelser som behövs

för att den avsedda regleringen inte skall leda till sämre förmåner.

Det finns några statliga skadelivräntor som enligt föreskrift i samband

med fastställandet ändras i takt med lönerna inom den skadades yrke.

Kungl. Maj :t bör beträffande sådana livräntor få meddela de särskilda föreskrifter

som finnes påkallade. Detsamma bör gälla andra statliga skadelivräntor

när det finns särskilda skäl därtill.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att

Kungl. Maj :t föreslår riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta om

tillägg till här avsedda statliga skadelivräntor som ej är trafiklivräntor enligt

de grunder som jag har förordat.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700356

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. SU 1970:158 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition om tillägg till vissa statliga skadelivräntor. s. 1 i texten