Med förslag till förordning om ändring i förordningen (1922:260) om automobilskatt
1970-05-27 · 58 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 45 av 58 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:138, Med förslag till förordning om ändring i förordningen (1922:260) om automobilskatt
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
1
Nr 138
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:260) om
automobilskatt; given Stockholms slott den 27 maj
1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning om ändring i förordningen (1922:
260) om automobilskatt.
GUSTAF ADOLF
G. E. Sträng
Propositionens huvudsakliga innehåll
På grundval av den i samband med 1963 års trafikpolitiska beslut antagna
s. k. kostnadsansvarighetsprincipen föreslås i propositionen en omläggning
av vägtrafikbeskattningen genom justering av den årliga fordonsskatten.
Förslaget, som i huvudsak bygger på bilskatteutredningens betänkande
Fordonsbeskattningen (SOU 1969:45), gäller endast sådana motorfordon
och släpvagnar som har en totalvikt om tre ton eller däröver.
Förslaget innebär skattehöjningar för de tyngsta lastbilarna och för släpvagnarna
och sänkningar för bussar samt för medeltunga och bensin- och
gasoldrivna lastbilar. Skattesänkningarna berör ca 80 % av lastbilarna.
Skatten föreslås genomgående beräknad med hänsyn till fordonets totalvikt
och differentierad enligt antalet hjulaxlar.
I propositionen föreslås att reformen sker etappvis och att den i en första
etapp genomförs till 10 %.
De ändrade bestämmelserna avses träda i kraft den 1 januari 1971.
Med hänsyn till att förslaget innebär en omfördelning av den årliga fordonsskatten
inom ramen för nuvarande totala skatteuttag, beräknas ej någon
ändring ske i skatteutfallet.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 138
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
Förslag
till
Förordning
om ändring i förordningen (1922: 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas i fråga om förordningen (1922: 260) om automobilskatt,
dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att till förordningen skall foga
(Nuvarande lydelse)
5
Skatt utgår för helt kalenderår
räknat med följande belopp:
a) för tvåhjulig motorcykel med
fyrtiofem kronor, om tjänstevikten
icke överstiger sjuttiofem kilogram,
och för tvåhjulig motorcykel utan
sidvagn med sextio kronor, om tjänstevikten
överstiger sjuttiofem kilogram;
b)
för tvåhjulig motorcykel med
sidvagn och för trehjulig motorcykel
med nittio kronor;
c) för annan automobil med ringar
av mjuk kautschuk:
för personautomobil dels grundavgift
med etthundrasextiofem kronor
dels ock tilläggsavgift med fyrtiotvå
kronor för varje påbörjat tal
av etthundra kilogram av automobilens
tjänstevikt minskad med nioliundra
kilogram;
för lastautomobil dels grundavgift
med etthundras extiof em kronor
dels ock tilläggsavgift med följande
belopp:
om tjänstevikten icke överstiger
tretusen kilogram, femtiofem kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjänstevikten minskad
med niohundra kilogram;
om tjänstevikten överstiger tretu
-
en bilaga av nedan angivna lydelse.
(.Föreslagen lydelse)
§-x
För helt kalenderår utgår grundskatt
och tilläggsskatt enligt bilaga
till denna förordning. Fordon som
framföres med annat drivmedel än
bensin, gasol eller brännolja anses
som brånnoljedrivet.
1 Senaste lydelse 1969: 609.
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
3
(Nuvarande lydelse)
sen men icke sjutusen kilogram, etttus
enetthundrafemtiofem kronor för
tretusen kilogram av tjånstevikten
och nittiosex kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av återstående
del av tjånstevikten; samt
om tjånstevikten överstiger sjutusen
kilogram, fyratusenniohundranittiofem
kronor för sjutusen kilogram
av tjånstevikten och etthundraåttio
kronor för varje påbörjat tal av
etthundra kilogram av återstående
del av tjånstevikten; ävensom
för omnibus dels grundavgift med
etthundrasextiofem kronor dels ock
tilläggsavgift med följande belopp:
om tjånstevikten icke överstiger
femtusen kilogram fyrtionio kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av tjånstevikten minskad
med niohundra kilogram; samt
om tjånstevikten överstiger femtusen
kilogram, tvåtusennio kronor
för femtusen kilogram av tjänstevikten
och åttiotvå kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av
återstående del av tjånstevikten;
d) för annan automobil, med ringar
av annat ämne än mjuk kautschuk,
med etthundrasextiofem kronor
för varje påbörjat tal av etthundra
kilogram av automobilens tjänstevikt;
e)
för släpvagn:
om totalvikten understiger ettusen
kilogram, med etthundratjugu kronor;
om
totalvikten uppgår till ettusen
men icke ettusenfemhundra kilogram,
med etthundraåttio kronor;
om totalvikten uppgår till ettusenfemhundra
men icke tvåtusen kilogram,
med tvåhundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till tvåtusen
men icke tretusen kilogram, med trehundrasextio
kronor;
om totalvikten uppgår till tretusen
men icke femtusen kilogram, med
sexhundra kronor;
om totalvikten uppgår till fem
-
(Föreslagen lydelse)
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tusen men icke åttatusen kilogram,
med åttahundrafyrtio kronor;
om totalvikten uppgår till åttatusen
men icke elvatusen kilogram,
med ettusenåttio kronor;
om totalvikten uppgår till elvatusen
men icke fjortontusen kilogram,
med ettusenåttahundra kronor;
om
totalvikten uppgår till f jortontusen
men icke sjuttontusen kilogram,
med tvåtusenfemhundratjugu
kronor;
om totalvikten uppgår till sjuttontusen
men icke tjugutusen kilogram,
med tretusentvåhundrafyrtio kronor;
om
totalvikten uppgår till tjugutusen
men icke tjugufemtusen kilogram,
med tretusenniohundrasextio
kronor;
om totalvikten uppgår till tjugufemtusen
men icke trettiotusen kilogram,
med femtusenfyrahundra kronor;
om
totalvikten uppgår till trettiotusen
men icke trettiofemtusen kilogram,
med sextusenåttahundrafyrtio
kronor;
om totalvikten uppgår till trettiofemtusen
men icke fyrtiotusen kilogram,
med åttatusentvåhundraåttio
kronor; samt
om totalvikten uppgår till fyrtiotusen
kilogram eller mera, med niotusens
juhundratjugu kronor.
Det åligger-----------av skatten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
5
Bilaga till förordningen (1922: 260) om automobilskatt
Fordonsslag
Tjänstevikt för
Grund-
Tilläggsskatt, kronor,
Mot grund-
motorcykel och
skatt,
för varje påbörjat hundra-
skatten
personbil, to-
kronor
tal kilogram av tjänste-
svarande
talvikt för buss,
vikten eller totalvikten
tjänstevikt
lastbil och släp-
utöver vad som svarar
eller to-
vagn, kilogram
mot grundskatten
tal vikt,
kilogram
1. Tvåhjulig mo- torcykel utan
sidvagn
högst 75
45
0
över 75
60
0
2. Tvåhjulig mo- torcykel med
sidvagn och tre- hjulig motorcykel
90
0
3. Personbil
165
42
900
4. Bensin- eller
gasoldriven buss
högst 3 000
165
38
1 600
över 3 000
men högst 7 000
697
34
3 000
över 7 000
2 057
39
7 000
5. Brännoljedri- ven buss
högst 3 200
165
38
1 600
över 3 200
men högst 7 000
773
36
3 200
över 7 000
men högst 8 600
2 141
40
7 000
över 8 600
men högst 11 000
2 781
43
8 600
över 11 000
men högst 30 000
3 813
45
11 000
över 30 000
12 363
39
30 000
6. Bensin- eller
gasoldriven last- bil
högst 3 000
165
32
1 300
över 3 000
men högst 5 500
709
29
3 000
över 5 500
men högst 17 700
1 434
28
5 500
över 17 700
4 850
37
17 700
7. Brännoljedri- ven lastbil med
två hjulaxlar och
med anordning
för påhängsvagn
högst 3 000
165
32
1 300
över 3 000
men högst 5 500
709
31
3 000
6
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
Fordonsslag
Tjänstevikt för
Grund-
Tilläggsskatt, kronor,
Mot grund-
motorcykel och
skatt,
för varje påbörjat hundra-
skatten
personbil, to- talvikt för buss,
lastbil och släp- vagn, kilogram
kronor
tal kilogram av tjänste- vikten eller totalvikten
utöver vad som svarar
mot grundskatten
svarande
tjänstevikt
eller to- talvikt,
kilogram
över
5 500
1 484
men högst
7 300
över
7 300
2 024
men högst
10 200
över
10 200
2 981
men högst
13 400
över
13 400
4 165
men högst
15 500
över
15 500
4 984
men högst
17 700
över
17 700
5 864
men högst
20 000
över
20 000
7 014
30
5 500
33
7 300
37
10 200
39
13 400
40
15 500
50
17 700
37
20 000
8. Brännoljedri- ven lastbil med
tre eller flera
hjulaxlar och med
anordning för
påhängsvagn
högst
3
över
3
men högst
8
över
8
men högst
12
över
12
men högst
17
över
17
men högst
20
över
20
men högst
27
över
27
000
165
32
000
709
30
000
000
000
2 209
31
000
700
3 449
30
700
000
5 501
47
000
000
6 582
46
000
9 802
37
1 300
3 000
8 000
12 000
17 700
20 000
27 000
9. Brännoljedriven
lastbil med
två hjulaxlar och
utan anordning
för påhängsvagn högst 3 000
över 3 000
men högst 5 500
över 5 500
men högst 10 700
över 10 700
men högst 13 300
över 13 300
men högst 14 500
över 14 500
men högst 15 300
över 15 300
men högst 19 000
över 19 000
men högst 20 000
över 20 000
165
32
1 300
709
30
3 000
1 459
42
5 500
3 643
46
10 700
4 839
48
13 300
5 415
75
14 500
6 015
78
15 300
8 901
85
19 000
9 751
66
20 000
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
7
Fordonsslag
Tjänstevikt för
Grund-
Tilläggsskatt, kronor,
Mot grund-
motorcykel och
skatt,
för varje påbörjat hundra-
skatten
personbil, to- talvikt för buss,
lastbil och släp- vagn, kilogram
kronor
tal kilogram av tjänste- vikten eller totalvikten
utöver vad som svarar
mot grundskatten
svarande
tjänstevikt
eller to- talvikt,
kilogram
10. Brännoljedriven
lastbil med
tre eller flera
hjulaxlar och
utan anordning
för påhängsvagn
11. Påhängsvagn
med en hjulaxel
högst
3 000
165
över
3 000
709
men högst
5 500
över
5 500
1 434
men högst
8 800
över
8 800
2 754
men högst
12 800
över
12 800
4 474
men högst
14 500
över
14 500
5 273
men högst
17 900
över
17 900
7 721
men högst
20 600
över
20 600
9 854
men högst
27 000
över
27 000
14 974
under
1 000
120
lägst
1 000
180
men under
1 500
lägst
1 500
240
men under
2 000
lägst
2 000
360
men under
3 000
lägst
3 000
600
men under
5 000
lägst
5 000
840
men högst
7 000
över
7 000
840
men högst
8 000
över
8 000
1 086
men högst
11 000
över
11 000
1 824
men högst
12 500
över
12 500
1 869
men högst
14 000
över
14 000
2 588
men högst
17 000
över
17 000
3 377
men högst
19 400
över
19 400
3 497
men högst
20 000
över
20 000
4 187
men högst
22 000
över
22 000
4 350
men högst
25 000
över
25 000
5 647
men högst
30 000
32
29
40
43
47
72
79
80
66
0
0
0
0
0
0
3
3
3
5
5
5
8
8
0
0
1 300
3 000
5 500
8 800
12 800
14 500
17 900
20 600
27 000
7
000
8
000
11
000
12
500
14
000
17
000
19
400
20
000
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
Fordonsslag
Tjänstevikt för
Grund-
Tilläggsskatt, kronor,
Mot grund-
motorcykel och
skatt,
för varje påbörjat hundra-
skatten
personbil, to- talvikt för buss,
lastbil och släp- vagn, kilogram
kronor
tal kilogram av tjänste- vikten eller totalvikten
utöver vad som svarar
mot grundskatten
svarande
tjänstevikt
eller to- talvikt,
kilogram
över 30 000
men högst 35 000
över 35 000
men högst 40 000
över 40 000
6 943
8 238
9 534
0
0
0
12. Påhängsvagn
med två eller
flera hjulaxlar
under
1 000
120
lägst
1 000
180
men under
1 500
lägst
1 500
240
men under
2 000
lägst
2 000
360
men under
3 000
lägst
3 000
600
men under
5 000
lägst
5 000
840
men högst
7 000
över
7 000
840
men högst
8 000
över
8 000
1 082
men högst
11 000
över
11 000
1 808
men högst
14 000
över
14 000
2 534
men högst
17 000
över
17 000
3 260
men högst
20 000
över
20 000
4 019
men högst
21 600
över
21 600
4 083
men högst
25 000
över
25 000
5 626
men högst
27 900
över
27 900
5 829
men högst
30 000
över
30 000
7 300
men högst
31 000
över
31 000
7 380
men högst
35 000
över
35 000
8 674
men högst
40 000
över
40 000
9 970
13. Annan släp- vagn med en
hjulaxel
under
1 000
120
lägst
1 000
180
men under
1 500
lägst
1 500
240
men under
2 000
lägst
2 000
360
men högst
3 000
0
0
0
0
0
0
3
3
3
3
4
4
7
7
8
0
0
0
O
0
0
0
7 000
8 000
11 000
14 000
17 000
20 000
21 600
25 000
27 900
30 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
9
Fordonsslag
Tjänstevikt för
Grund-
Tilläggsskatt, kronor,
Mot grund-
motorcykel och
skatt,
för varje påbörjat hundra-
skatten
personbil, to- talvikt för buss,
lastbil och släp- vagn, kilogram
kronor
tal kilogram av tjänste- vikten eller totalvikten
utöver vad som svarar
mot grundskatten
svarande
tjänstevikt
eller to- tal vikt,
kilogram
14. Annan släpvagn
med två
hjulaxlar
över
3 000
576
men högst
5 000
över
5 000
850
men högst
6 200
över
6 200
886
men högst
8 000
över
8 000
1 182
men liögst
9 100
över
9 100
1 237
men högst
11 000
över
11 000
1 991
men högst
14 000
över
14 000
2 639
men högst
17 000
över
17 000
3 287
men högst
20 000
över
20 000
3 935
men högst
25 000
över
25 000
5 231
men högst
30 000
över
30 000
6 527
men högst
35 000
över
35 000
7 823
men högst
40 000
över
40 000
9 119
under
1 000
120
lägst
1 000
180
men under
1 500
lägst
1 500
240
men under
2 000
lägst
2 000
360
men högst
3 000
över
3 000
576
men högst
5 000
över
5 000
844
men högst
8 000
över
8 000
1 138
men liögst
9 200
över
9 200
1 174
men högst
11 000
över
11 000
1 902
men högst
13 000
över
13 000
2 002
men högst
14 000
över
14 000
2 709
men högst
17 000
över
17 000
3 552
men högst
19 000
över
19 000
3 692
men högst
20 000
över
20 000
4 422
men högst
22 000
3
3
5
5
6
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
0
3
3
3
5
5
7
7
7
9
9
3 000
5 000
6 200
8 000
9 100
3 000
5 000
8 000
9 200
11 000
13 000
14 000
17 000
19 000
20 000
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
Fordonsslag
Tjänstevikt för
motorcykel och
personbil, to- talvikt för buss,
lastbil och släp- vagn, kilogram
Grund-
skatt,
kronor
Tilläggsskatt, kronor,
för varje påbörjat hundra- tal kilogram av tjänste- vikten eller totalvikten
utöver vad som svarar
mot grundskatten
Mot grund- skatten
svarande
tjänstevikt
eller to- talvikt,
kilogram
över 22 000
men högst 25 000
över 25 000
men högst 30 000
över 30 000
men högst 35 000
över 35 000
men högst 40 000
över 40 000
4 602 0
5 902 0
7198 0
8 494 0
9 790 0
15. Annan släpvagn
med tre
eller flera hjulaxlar
-
under
1 000
120
lägst
1 000
180
men under
1 500
lägst
1 500
240
men under
2 000
lägst
2 000
360
men högst
3 000
över
3 000
576
men högst
5 000
över
5 000
820
men högst
8 000
över
8 000
1
078
men högst
9 100
I
över
9 100
-i
089
men högst
11 000
I
över
11 000
1
796
men högst
14 000
1
över
14 000
O
532
men högst
14 200
A
över
14 200
O
538
men högst
17 000
A
över
17 000
q
306
men högst
20 000
o
över
20 000
A
083
men högst
20 200
4
över
20 200
A
091
men högst
25 000
4
över
25 000
c
671
men högst
26 900
D
över
26 900
c
785
men högst
30 000
D
över
30 000
7
330
men högst
32 000
över
32 000
7
490
men högst
35 000
över
35 000
q
788
men högst
40 000
o
över
40 000
10
084
0
0
0
0
1
1
1
3
3
3
4
4
4
6
6
8
8
0
0
0
3
000
5
000
8
000
9
100
11
000
14
000
14
200
17
000
20
000
20
200
25
000
26
900
30
000
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971.
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
11
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
27 maj 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg. Bengtsson, Norling,
Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i den
årliga fordonsbeskattningen och anför.
Inledning
Årlig beskattning av motorfordon (motorcyklar, personbilar, bussar
och lastbilar) har funnits i vårt land sedan år 1922, då den ännu gällande
förordningen om automobilskatt tillkom. Beskattningen utvidgades år 1932
till att omfatta även släpvagnar. Fr. o. m. innevarande år utgår också årlig
skatt för traktorer. Skatt på bensin för drift av motorfordon (bensinskatt)
infördes år 1924 och skatt på motorbrännolja (brännoljeskatt) infördes år
1935. Bestämmelser om skatt på gas för drift av motorfordon (gasolskatt)
tillkom år 1964. Denna vägtrafikbeskattning utnyttjas för finansiering av
utbyggnad, underhåll in. m. av vägväsendet.
Frågan efter vilka grunder vägtrafikbeskattningen skall fördelas mellan
de olika trafikantgrupperna har länge diskuterats. Principen att vägtrafiken
skall svara för sina kostnader har genomgående godtagits. Tanken att
vägtrafikbeskattningen skall utformas så att största möjliga hänsyn tas till
de olika fordonens körsträckor och det vägslitage de åstadkommer har framförts
i skilda sammanhang, bl. a. av riksdagens bevillningsutskott (BelJ
1924:41, 1927:55, 1931:40, 1936:24, 1945:62, 1948:8, 1954:45 och
1969:35).
Beskattningen av motorfordonstrafiken har utretts vid olika tillfällen.
Enligt direktiven till en år 1951 tillsatt utredning, vilken avgav betänkande
år 1953 (SOU 1953: 34), skulle vägtrafikbeskattningen bygga på principen
att motorfordonstrafiken genom särskild beskattning skulle betala den kostnad
som den orsakade vägväsendet. Det förslag till omfördelning av skatte
-
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
bördan som framfördes i betänkandet utsattes dock för stark kritik och
ledde endast delvis till lagstiftning. I stället anförtroddes åt 1953 års trafikutredning
att vidare utforma vägtrafikbeskattningen. Resultatet av trafikutredningens
arbete redovisas i dess huvudbetänkande Svensk trafikpolitik
(SOU 1961:23). Ett grundläggande synsätt enligt utredningen var
att varje trafikgren i princip helt bör svara för de kostnader den förorsakar
det allmänna. Frågan om beskattningen av motorfordonstrafiken diskuterades
från teoretiska synpunkter. På grundval av utredningens betänkande
framlades i proposition till 1963 års riksdag förslag till nya riktlinjer för
den statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden. Statsmakterna enades om denna nyorientering
och man antog därvid den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen (prop.
1963: 191, S1LU 1, rskr 424). Jag får anledning att återkomma till denna
princip i det följande.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 26 februari 1965 tillkallade
jag sju sakkunniga med uppgift att verkställa översyn av vägtrafikbeskattningen
och därmed sammanhängande frågor. I direktiven till utredningen,
som antagit namnet bilskatteutredningen1, erinrade jag bl. a. om
1963 års principproposition och den däri framförda kostnadsansvarighetsprincipen
och anförde, att kostnaderna för vägväsendet och vägtrafikväsendet
liksom f. n. skall bäras av vägtrafiken. Med hänsyn till svårigheterna att
bestämma dessa kostnader ansåg jag, att denna fråga borde övervägas av
en särskild expertutredning. Tills vidare skulle dock hittillsvarande principer
för bestämmande av skatteuttagets omfattning ligga till grund för bilskatten
tredningens överväganden. I direktiven framhöll jag vidare, att en
avvägning av beskattningen skulle ha till syfte att underlätta ett genomförande
av kostnadsansvarighetsprincipen. En omfördelning av vägtrafikbeskattningen
kunde med hänsyn härtill bli aktuell.
Hösten 1965 tillkallade dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, särskilda sakkunniga, som antagit namnet
vågkostnadsutredningen, för att utreda frågan om vägtrafikens kostnadsansvar
och därmed sammanhängande frågor. På denna utredning ankommer
att pröva vilka kostnader för det allmänna som med utgångspunkt från
1963 års trafikpolitiska beslut bör hänföras till vägtrafiken och hur dessa
kostnader lämpligen bör fördelas på olika trafikantkategorier. Vägkostnadsutredningens
arbete beräknas pågå ännu några år.
Den 24 november 1969 avlämnade bilskatteutredningen betänkandet Fordonsbeskattningen
(SOU 1969: 45). I betänkandet föreslås en omläggning av
den årliga fordonsbeskattningen på grundval av kostnadsansvarighetsprincipen.
Förslaget innebär att skatten höjs för de tyngre fordonen och sänks
1 Ledamöter generaldirektören Nils Hörjel, tillika ordförande, riksdagsmannen Folke Björkman,
f. d. riksdagsmannen Johannes Blidfors, riksdagsmännen Nils-Eric Gustafsson och Gösta
Sterne samt t. f. expeditionschefen Böret Palm och hovrättsassessorn Hans Henrik Abelin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
13
för de medeltunga. Utredningen föreslår vidare rätt till restitution av fordonsskatt
för vissa tyngre fordon, som använts utomlands, samt vissa ändringar
av reglerna om rätt till tull- och skattefri införsel av drivmedel och
om restitution av bensinskatt.
Utredningens förslag är inte enhälligt. I reservation avstyrker ledamoten
Gustafsson majoritetens förslag till ändringar i beskattningen av lastfordon
och bussar.
Utredningens förslag såvitt rör svenska åkare i internationell trafik samt
restitution av bensinskatt har av utredningen behandlats helt fristående
från den centrala frågan om en omfördelning av fordonsskatten. De två delfrågorna
har så tillvida ett samband som återbetalning av skatt enligt utredningen
bör administreras av riksskatteverket. Utan att här ta ställning till
detta spörsmål synes det mig lämpligt att frågorna närmare övervägs, innan
de underställs riksdagen. Detta kan enligt min mening ske oberoende av att
förslag nu framläggs om ändring i den årliga fordonsbeskattningen.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av generaltullstyrelsen,
riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, statens järnvägar (SJ), statens
vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statens väginstitut, transportnämnden,
skogsstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Jämtlands
och Norrbottens län, bilregisterutredningen, vägkostnadsutredningen,
skogspolitiska utredningen, Aktiebolaget Svensk Bilprovning, IVA:s transportforskningskommission,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Motorbranschens
riksförbund, Näringslivets trafikdelegation, Riksförbundet
Landsbygdens folk (RLF) (beträffande vissa restitutionsfrågor), Skogsbrukets
motortransportkommitté, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska busstrafikförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,
Svenska kommunförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen, Svenska vägföreningen,
Svenska åkeriförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation
(SACO), Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO).
Särskilda yttranden har vidare avgetts av Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Svenska Petroleum Institutet, Sveriges mekanförbund och Åkeriföretagarnas
centralförening.
Domänverket har i skrivelse till finansdepartementet förklarat sig instämma
i de synpunkter som anförts av Skogsbrukets motortransportkommitté.
SAF instämmer i det av Näringslivets trafikdelegation avgivna yttrandet.
Gemensamt yttrande har avgetts av Svenska vägföreningen, Motorbranschens
riksförbund, Svenska byggnadsentreprenörföreningen, Svenska åkeriförbundet
och Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening (i det följande
redovisade som Svenska vägföreningen). I yttrandet instämmer Svenska
Petroleum Institutet.
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
V ägtrafikbeskattningen
Nuvarande ordning
Årlig fordonsskatt utgår enligt förordningen (1922:260) om automobilskatt
(bilskatteförordningen) och enligt traktorskatteförordningen (1969:
297). De fordonskategorier, som det här är fråga om, återfinns i vägtrafikförordningen
(1951:648). Enligt denna indelas motordrivna fordon i motorfordon
(personbilar, bussar, lastbilar och motorcyklar), traktorer och
motorredskap. Med släpfordon förstås fordon, som är byggt för koppling
till bil eller traktor och avsett för person- eller godsbefordran eller för att
uppbära anordningar för bilens eller traktorns drivande. Släpfordon kallas
för släpvagn, om det är försett med hjul eller band.
Enligt vägtrafikförordningen föreligger, med vissa undantag, registreringsplikt
för bilar och motorcyklar, för släpfordon som dras av bil eller
s. k. trafiktraktor (dvs. traktor som enligt traktorskatteförordningen hör
till klass I) och för traktorer som är försedda med gummihjul eller band.
Fordon som är registreringspliktigt får normalt användas bara om det är
registrerat och om skatt erlagts för fordonet. Ägare av registrerat fordon är
skyldig att anmäla vissa ändringar beträffande fordonet, bl. a. om de påverkar
fordonets beskattningsförhållande. Motordrivna fordon och siäpfordon
upptas och redovisas i länsstyrelses bilregister eller, om avsikten är att fordonet
under viss tid eller tills vidare inte skall användas, bilreservregister.
Enligt bilskatteförordningen utgår med vissa undantag skatt för registrerade
motorfordon och släpvagnar. Skatteplikten inträder enligt
huvudregeln när fordonet registreras och upphör vid utgången av den
månad då fordonet avförs ur bilregistret. Skatten utgår i princip för kalenderår.
Inträder skatteplikt under löpande år, erläggs skatt med belopp som
motsvarar återstående del av året inberäknat den månad under vilken skatteplikt
inträder. Skatt kan inte utgå för kortare tid än kalendermånad.
Skattskyldig är den som vid kalenderårets början är eller bort vara registrerad
som ägare till fordonet eller, när fordonet första gången införs i bilregistret,
den som därvid antecknas som ägare.
Skatten utgår med olika belopp för motorcyklar, personbilar, lastbilar,
bussar och släpvagnar. Skattesatserna för samma fordonskategori varierar
med fordonsvikten. Med motorcykels tjänstevikt förstås sammanlagda vikten
av motorcykeln samt till denna hörande verktyg, bränsle, smörjolja och
vatten. Med tjänstevikt för annat motordrivet fordon avses sammanlagda
vikten av dels fordonet vid användning av tyngsta till fordonet hörande karosseri,
dels till fordonet hörande verktyg och reservhjul samt bränsle,
smörjolja och vatten, dels föraren av fordonet. Med ett fordons maximilast
menas den beräknade vikten av det största antal personer och den största
15
Kungl. Maj:ts proposition nr i38 år 1970
mängd gods varför fordonet är inrättat. Förarens vikt medräknas inte vid
beräkningen av maximilast. Ett fordons totalvikt är summan av tjänstevikt
och maximilast.
Årlig skatt utgår med 45 kr. för tvåhjulig motorcykel, vars tjänstevikt
inte överstiger 75 kg och med 60 kr. för tvåhjulig motorcykel utan sidvagn,
vars tjänstevikt överstiger 75 kg. För tvåhjulig motorcykel med sidvagn och
för trehjulig motorcykel utgör skatten 90 kr. för helt år. För bilar tas skatten
ut i form av en grundavgift och en tilläggsavgift som är olika för personbil,
lastbil och buss. För personbil utgör grundavgiften 165 kr. och tillläggsavgiften
42 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg. av fordonets tjänstevikt,
minskad med 900 kg. Även för lastbil utgår grundavgift med 165 kr.
Om tjänstevikten inte överstiger tre ton, utgör tilläggsavgiften 55 kr. för
varje påbörjat tal av 100 kg av tjänstevikten minskad med 900 kg. överstiger
tjänstevikten tre men inte sju ton, är tilläggsavgiften 1 155 kr. för tre ton
och 96 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av återstående del av tjänstevikten.
För tyngre lastbilar utgår tilläggsavgift med 4 995 kr. för sju ton av
tjänstevikten och 180 kr. för varje påbörjat tal av 100 kg av överstigande
tjänstevikt. Skatteskalan för bussar är konstruerad på motsvarande sätt.
Grundavgiften är också här 165 kr. Tilläggsavgiften för varje 100 kg av
tjänstevikten är 49 kr. för den del som överstiger 900 kg men inte 5 000 kg
och 82 kr. för den del som ligger däröver.
Skatten på släpvagnar utgår i förhållande till fordonets totalvikt enligt
en indelning i f. n. 15 skatteklasser och utgör lägst 120 kr. (totalvikt mindre
än ett ton) och högst 9 720 kr. (totalvikt 40 ton eller mera).
Enligt traktorskatteförordningen utgår traktorskatt för alla registrerade
traktorer. Skatten bestäms med hänsyn till fordonets användning. Om
traktorn används för transport på allmän väg av gods, som ej är lastat på
traktorn, anses denna tillhöra klass I (trafiktraktor). Till denna klass hänförs
också motorredskap som används på motsvarande sätt. Traktor, vars
användning för transport på allmän väg är begränsad till befordran av produkter
från eller förnödenheter för lantbruk, skogsbruk, yrkesmässig växtodling
eller yrkesmässigt fiske under förutsättning, såvitt gäller skogsbruk,
att lasten sammanlagt inte överstiger 15 ton, hänförs i skattehänseende till
klass II.
Skatten för fordon i klass I utgår enligt samma grunder som skatten för
lastbilar och utgör i princip hälften av skatten för en lastbil med motsvarande
tjänstevikt. För traktor i klass II är skatten 120 kr., om tjänstevikten
inte överstiger 2 500 kg och 180 kr., om tjänstevikten är däröver.
Beträffande reglerna om skattskyldighet, debitering och uppbörd av traktorskatt
gäller motsvarande bestämmelser som i fråga om bilskatt.
Fordonsskatt utgår som tidigare nämnts bara på registrerade motordrivna
fordon och registrerade släpvagnar. Om ett sådant fordon tas i bruk utan
att skatt erlagts, kan straff ådömas enligt bilskatteförordningen. Brukas
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
fordonet utan att registrerings- eller anmälningsskyldighet fullgjorts, kan
den försumlige straffas enligt bestämmelser i vägtrafikförordningen. Döms
ägaren till ansvar i sistnämnda fall, skall han dessutom förpliktas att utge
den skatt som undandragits genom förfarandet.
Enligt kungörelsen (1924: 513) angående uppbörd av automobilskatt
m. m. skall bilskatt påföras skattskyldig i det inom vederbörande län förda
bilregistret första gången då fordonet registreras och därefter för varje
kalenderår så länge fordonet är skattepliktigt. Ordinarie uppbörd av fordonsskatt
sker genom postverkets försorg årligen under tiden den 10 februari
— den 4 mars. Skattekvitto tillställs den skattskyldige mot postförskott.
Fr. o. m. den 1 januari 1969 kan skattskyldig för bil eller släpvagn erhålla
anstånd med betalning av skatten, om denna överstiger 1 500 kr. Bestämmelserna
om anstånd innebär att skatten kan få erläggas genom högst
fyra delbetalningar under året. Möjligheterna till anstånd med betalning av
fordonsskatten regleras i kungörelsen (1956: 556) om anstånd i vissa fall
med erläggande av bilskatt.
Någon allmän dispensbestämmelse finns inte i bilskatteförordningen.
Däremot kan nedsättning av fordonsskatt ske enligt kungörelsen (1969:
553) om nedsättning av skatt på traktorer och släpvagnar, m. m. Nedsättning
av traktorskatt för trafiktraktor kan sålunda ske till hälften av det
belopp som annars skulle ha utgått, om det visas att fordonet under ett
år använts för transport på allmän väg sammanlagt högst 300 mil. Skatten
får dock inte nedsättas till lägre belopp än som skulle ha utgått, om fordonet
hänförts till klass II enligt traktorskatteförordningen. Enligt kungörelsen
kan vidare nedsättning ske av den årliga fordonsskatten för släpvagn
som använts för transport på allmän väg. Nedsättningens storlek varierar
beroende på om släpvagnen är lastbilsdragen eller traktordragen. För lastbilsdragen
släpvagn gäller den begränsningen att skattenedsättning bara
kan komma i fråga för släpvagn, vars totalvikt uppgår till minst 11 ton.
Har lastbilsdragen släpvagn framförts på allmän väg högst 1 500 mil för år
räknat, kan släpvagnsskatten nedsättas till 1 440 kr., om släpvagnens totalvikt
uppgår till 11 men inte 14 ton, eller, om totalvikten är större, till
1 800 kr. jämte 25 % av skillnaden mellan detta belopp och skatten för fordonet
enligt bilskatteförordningen. Har släpvagnen framförts över 1500
mil men inte över 3 000 mil, kan nedsättning ske till 1 560 kr., om släpvagnens
totalvikt uppgår till 11 men inte 14 ton, eller, om totalvikten är
större, till 1 800 kr. jämte 50 % av skillnaden mellan detta belopp och skatten
för fordonet enligt sistnämnda förordning. Är det fråga om traktordragen
släpvagn, kan nedsättning av släpvagnsskatten i princip ske till en fjärdedel,
om den årliga transportsträckan på allmän väg inte överstiger 300
mil, och till hälften, om motsvarande sträcka överstiger 300 men inte 3 000
mil.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
Skatt på drivmedel utgår i form av bensinskatt, brännoljeskatt och
gasolskatt. Dessa skatter är, liksom de tidigare nämnda fordonsskatterna,
specialdestinerade för vägväsendet. Dessutom beskattas nämnda drivmedel
med särskild motorbränsleskatt och allmän energiskatt.
Enligt förordningen (1961:372) om bensinskatt utgår sådan skatt på
bensin och vissa alkoholer med 43 öre för liter. Skattskyldighet åvilar registrerade
tillverkare och återförsäljare samt icke registrerade importörer.
Enligt förordningen (1961: 653) om brännoljeskatt utgår sådan skatt på
brännolja med 34 öre för liter. Om skatten skall erläggas av tillverkare
eller registrerad leverantör eller vid import, utgör den dock 31 öre för liter.
Skatt enligt förordningen skall inte utgå för brännolja som uppenbart är
avsedd att förbrukas för annat ändamål än drift av motor i motorfordon
eller fordon som tillhör klass I enligt traktorskatteförordningen.
Enligt förordningen (1964: 352) om gasolskatt utgår sådan skatt på gasol
i princip med 29 öre för liter. Skatt enligt förordningen utgår, om bränslet
används för drift av motor i motorfordon eller fordon som tillhör klass I
enligt traktorskatteförordningen.
Utöver de nämnda drivmedelsskatterna tas vissa skatter ut av vägtrafiken
som inte är specialdestinerade för vägväsendet. Sålunda utgår enligt
förordningen (1966: 21) om särskild skatt på motorbränslen skatt med fem
öre per liter för bensin och brännolja och med fyra öre per liter för gasol.
Vidare utgår enligt förordningen (1957:262) om allmän energiskatt sådan
skatt med nio öre per liter för bensin, med sju öre per liter för gasol och
med 2,5 öre per liter för motorbrännolja. Slutligen utgår en särskild avgift
med olika mindre belopp enligt förordningen (1957:344) om oljeavgift
m. m. I detta sammanhang kan också nämnas förordningen (1956:545)
angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall. Skatt enligt denna
förordning utgår efter fordonets tjänstevikt vid försäljning och i vissa fall
vid import av personbilar, sådana med skåp-, stationsvagns- eller personbilskarosseri
utrustade lastbilar vilkas tjänstevikt inte överstiger 1 800 kg,
samt motorcyklar, om nämnda fordon inte är eller tidigare varit upptagna
i bilregister. Skyldighet att erlägga denna skatt åvilar tillverkare och importörer.
Utredningen
Inledande synpunkter
Bilskatteutredningens förslag innebär väsentligen en omfördelning av
fordonsskatten i fråga om tyngre lastbilar, bussar och släpvagnar. Inledningsvis
diskuterar utredningen innebörden av begreppet kostnadsansvarighetsprincipen
och konstaterar, att innebörden är mångtydig
och i flera avseenden oklar. Sålunda används begreppet både för att be2
Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 138
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
teckna principen alt varje trafikgren skall bära sina kostnader och för att
uttrycka att kostnaderna inom varje trafikgren skall lördelas mellan olika
trafikantkategorier. Enligt utredningen inrymmer den sistnämnda beskrivningen
en rad olika möjligheter för prissättningen (beskattningen). Utredningen
använder uttrycket kostnadsansvar som ett sammanfattande begrepp
för de tankegångar som ligger bakom 1968 års trafikpolitiska beslut.
Utredningen anför, att man i samband med genomförandet av den nya
trafikpolitiken från såväl statsmakternas sida som från andra håll förutsatt
att bilskatteutredningen skall lägga fram förslag som innebär ett steg i riktning
mot förverkligande av kostnadsansvarighetsprincipen. Utredningens
förslag bygger också på denna princip.
Huvudvikten har i betänkandet lagts vid beskattningen av lastbilar och
släpvagnar. Enligt 1963 års trafikpolitiska beslut skulle, framhåller utredningen,
omställningen av transportapparaten i enlighet med de nya trafikpolitiska
riktlinjerna ske i tre etapper. Den första etappen avsåg liberalisering
av regleringssystemet i fråga om godstrafiken på landsväg. Den andra
etappen avsåg ytterligare liberaliseringsåtgärder i fråga om tillståndsgivningen.
Den tredje och sista reformetappen syftade till ett totalt slopande
av behovsprövningen för godstransporter på landsväg. Som riktpunkt för
den tredje elappen sattes den 1 juli 1968. De två första etapperna inleddes
planenligt den 1 juli 1964 resp. den 1 juli 1966. Genomförandet av den
tredje etappen har uppskjutits tills vidare, bl. a. i avvaktan på bilskatteutredningens
förslag till beskattning av den tyngre trafiken.
I motioner till riksdagen om trafikpolitiken och om järnvägsnedläggelser,
se t. ex. 1969: I: 320 och II: 708, har gjorts gällande, att vägtrafikbeskattningen
inte är anpassad efter kostnadsansvarighetsprincipen och att
detta medfört en snedvridning av konkurrensförhållandena på transportmarknaden
till järnvägens nackdel. Utredningen har efter ingående undersökningar
funnit, att fördelningen av skattebördan är felaktig i flera
avseenden och konstaterar, att de medelstora fordonen generellt sett är
överbeskattade i jämförelse med de tyngsta fordonen och att lastbilarna är
överbeskattade i jämförelse med motsvarande släpvagnar. Utredningen
konstaterar vidare, att fordonens axeltryck har stor betydelse från kostnadsansvarighetssynpunkt,
vilket motiverar en differentiering av vägtrafikskatten
med hänsyn till antalet axlar på olika fordonskategorier.
Utredningens förslag innebär, inom ramen för ett totalt sett oförändrat
skatteuttag, höjningar för tyngre fordon och fordonskombinationer och
sänkningar för lätlare. Förslaget aktualiserar vissa andra problem. En del
hänger samman med att fordonen i viss utsträckning används utom riket
eller utanför det med allmänna medel bekostade vägnätet. Vissa lösningar
av problemen föreslås nu, t. ex restitution av bilskatt för användning av
fordon utomlands. Som jag redan nämnt behandlas dock inte denna fråga i
detta sammanhang. Ett annat problem avser det förhållandet att de årliga
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
körsträckorna är olika för skilda fordon i samma storleksklass. Lösningarna
är här beroende av vilket beskattningssystem som skall användas för
bränno]jedrivna fordon och för släpvagnar. Utredningen hänvisar i detta
sammanhang till bevillningsutskottets, av riksdagen godkända betänkande
(BeU 1969: 35, rskr 207) med anledning av prop. 1969: 10 och 45 med förslag
till ändringar i bilskatteförordningen och till traktorskatteförordning.
Utskottet framhöll, att den enda tekniskt tillfredställande lösningen av problemet
är att beskattningen görs direkt beroende av den vägsträcka som lastfordonet
tillryggalagt, alltså i form av en väglängdskatt som är differentierad
med hänsyn till totalvikten. Utskottet förordade, att beskattningen anknöts
till det faktiska utnyttjandet av vägnätet även om åtgärden var förenad
med vissa kostnader. Utredningen framhåller, att Svenska Utvecklingsaktiebolaget
på utredningens uppdrag f. n. undersöker möjligheterna att skapa
tekniska förutsättningar för en från bl. a. kontrollsynpunkt tillfredsställande
kilometerbeskattning. Även om utredningen inte nu kan ta bestämd ställning
till en närmare utformning av ett kilometerbeskattningssystem, anser
utredningen möjligheter föreligga att införa ett sådant system i samband
med att bilregistreringen centraliseras och uppgifterna databehandlas,
dvs. fr. o. in. år 1974. Under förutsättning att utvecklingsarbetet framskrider
pianenligt räknar utredningen med att under år 1970 kunna lägga
tram ett principbetänkande med förslag till kilometerbeskattning fr. o. in.
den 1 januari 1974.
I detta sammanhang tar utredningen också upp frågan, om fordonens
tjänstevikt eller totalvikt skall ligga till grund för beskattningen. Utredningen
anser det klart, att en övergång skall ske till totalviktsbeskattning.
Eftersom en sådan reform bör avse även personbilar, måste ett omfattande
arbete ske med omdateringar i bilregistret. Utredningen anser bl. a.
av detta skäl att övergången till totalviktsbeskattning bör ske i samband
med införandet av den nya bilregisterorganisationen.
Principer för prissättning av vägtjänster
Utredningen erinrar om att det i 1963 års trafikpolitiska proposition angetts,
att målet för trafikpolitiken bör vara att för landets olika delar trygga
en tillfredsställande transportförsörjning. Enligt utredningen bör prissättningen
av vägtjänster — dvs. vägtrafikbeskattningen — så långt möjligt
avpassas så att trafikanterna blir medvetna om samtliga kostnader för
vägtrafikarbetet. Därigenom främjas en riktig fördelning av samhällets
resurser.
Reformarbetet beträffande prispolitiken inom vägtrafiksektorn är avsedd
att fullföljas i två etapper. Bilskatteutredningen syftar till en anpassning av
vägtrafikbeskattningen i riktning mot en slutlig lösning. Vägkostnadsutredningen
å sin sida skall lägga fram en mera definitiv lösning, vilken blir resultatet
av denna utrednings på längre sikt bedrivna arbete. Bilskatteutred
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
ningen framhåller, att den i sitt arbete måst iakttaga vissa begränsningar,
som vägkostnadsutredningen är obunden av. Dessa begränsningar kan sammanfattas
i följande fyra punkter.
a) Endast sådana kostnadsslag skall behandlas som motsvaras av utgiftskategorier,
vilka f. n. avräknas mot de specialdestinerade vägtrafikskatterna.
b) Det totala skatteuttagets omfattning skall hållas oförändrad. Därmed
har utredningen förstått att den nuvarande specialdestinerade skattesumman
bör öka eller minska realt sett endast om den totala vägtrafiken ökar
eller minskar. Det reala prisindex för olika vägtjänster skall med andra ord
vara konstant.
c) Utanför ramen för utredningens uppdrag faller spörsmål som hänger
samman med investeringspolitiken i vägväsendet, pris- och investeringspolitiken
i SJ och annan kollektivtrafik.
d) Fordons-, drivmedels- och eventuellt kilometerbeskattning är de enda
skatteformer som står till buds.
Utredningen erinrar om att huvudlinjerna i den nya trafikpolitiken drogs
upp av 1953 års trafikutredning i dess huvudbetänkande (SOU 1961:23)
där också en ingående analys gjordes av de principer efter vilka prissättningen
inom transportsektorn bör utformas för att det trafikpolitiska målet
skall uppnås. Det resonemang, som fördes där, ledde fram till att mindre-
resp. merkostnaden på lång sikt är det samhällsekonomiskt relevanta
kostnadsbegreppet för prissättningen. Kortfattat kan mindre- resp. merkostnaden
sägas vara den kostnad som samhället skulle undvika, om den
ifrågavarande transporttjänsten inte kom till utförande. Beräkningen av de
transportavgifter som skall leda till en samhällsekonomiskt riktig uppdelning
av trafiken måste baseras på denna kostnad. Bilskatteutredningen begagnar
i det följande termen marginalkostnad som likvärdig med mindreresp.
merkostnad. Enligt bilskatteutredningen stämmer trafikutredningens
synsätt väl överens med gängse ekonomisk teori för prissättningen av offentliga
varor och tjänster i den meningen att ett marginellt betraktelsesätt
anlades och att det klart uttalades att endast framtida kostnader är relevanta
för prissättningen.
Frågan huruvida prissättningen skall baseras på de kortsiktiga marginalkostnaderna
(SRMC)1 eller de långsiktiga marginalkostnaderna
(LRMC)2 är enligt utredningen omstridd. Utredningens närmare resonemang
i frågan återges på s. 41—44 i betänkandet vartill jag hänvisar.
Resonemanget utmynnar i slutsatsen att en prissättning inom vägtrafiksektorn
enligt marginalkostnaderna på lång sikt synes vara ägnad att leda
till ett bättre utnyttjande av samhällets resurser.
Bilskatteutredningen framhåller, att den inte företagit några siffermässigt
1 SRMC = short run marginal costs.
2 LRMC = long run marginal costs.
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
ga beräkningar av de långsiktiga marginalkostnaderna enligt de i det föregående
angivna principerna. Den för utredningen givna begränsningen att
bestämma skattesatserna inom ramen för hittillsvarande uttag gör enligt
utredningens mening ett sådant beräkningsarbete mindre angeläget. Utredningen
hänvisar i detta avseende till vägkostnadsutredningens fortsatta
arbete och konstaterar att bilskatteutredningen koncentrerat beräkningsarbetet
till en undersökning av de prisstrukturella problemen. Genom att anpassa
prisstrukturen för de specialdestinerade vägtrafikskatterna till strukturen
för marginalkostnaderna på lång sikt uppnås enligt utredningen en
riktigare prissättning inom vägtrafiksektorn.
Utredningens överväganden och förslag beträffande skattesatserna
Utredningen erinrar om att dess mål är alt anpassa prisstrukturen till
strukturen för de långsiktiga marginalkostnaderna (LRMC-strukturen).
Anpassningen sker genom att skattesatserna för olika fordonskategorier
justeras inom ramen för ett oförändrat totaluttag av specialdestinerade
vägtrafikskatter. Utredningen väljer härvid att jämföra LRMC-strukturer
och prisstrukturer som är relaterade till tonkilometer och totalvikter. Vid
bestämningen av LRMC-strukturen gör utredningen en uppdelning av kostnaderna
på tre huvudgrupper, nämligen driftkostnader (även kallade underhållskostnader),
investeringskostnader och övriga kostnader.
Driftkostnaderna indelas i tre delar, varav en anses vara axeltrycks-
och körlängdsberoendc och eu enbart körlängdsberoende. Den tredje
delen anses inte direkt beroende av fordonens axeltryck, körlängder e. d.
och behandlas därför som en fast kostnad, vilken alltså inte påverkar kostnadsstrukturen.
ÄA^en investeringskostnaderna delas upp i tre kostnadsslag.
Eu del anses beroende av fordonens bäriglietskrav, kapacitetskrav och körlängder.
Den andra delen anses kapacitets- och körlängdsberoende, medan
den tredje delen betraktas som en av fordonskarakteristika mera oberoende
restpost som utredningen valt att behandla som en fast kostnad.
Inom gruppen övriga kostnader finns kostnader för trafikövervakning,
administration in. in. Vissa av dessa kostnader anses beroende avtrafikens
totala omfattning men oberoende av axeltryck o. d. och är därför
att betrakta som körlängdsberoende. Andra kostnader är i högre grad trafikoberoende
och behandlas som fasta kostnader.
För varje trafikberoende kostnadsslag kan man, framhåller utredningen,
ange storleken av den till varje fordonskategori och viktklass hänförliga
kostnadsandelen genom relativtal per axelkilometer, fordonskilometer eller
tonkilometer. En sammanställning av kostnadsandelarna ger strukturen
för kostnadsslaget i fråga. För att kostnadsstrukturerna skall vara av praktiskt
värde — dvs. tjäna som grund för fastställande av skattesatserna _
måste de erhållna relativtalen för varje kostnadsslag vägas samman så
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
att man får en total LRMC-strukturkurva. Denna sammanvägning kan göras
på olika sätt, beroende på vilken grad av exakthet som eftersträvas. Utredningen
begränsar sig till att föreslå en anpassning av beskattningen i
riktning mot den ideala fördelningen genom korrigering av vissa uppenbara
oriktigheter. Med hänsyn till detta begränsade syfte har utredningen ansett
sig vid sammanvägningen av de olika kostnadsstrukturerna kunna utgå
från att förhållandet mellan de långsiktiga marginalkostnaderna för en ekvivalent
axelkilometer eller fordonskilometer och däremot svarande utgifter
per ekvivalent axelkilometer resp. fordonskilometer för ett visst år är
i stort sett detsamma för de olika kostnadsslagen. Denna utredningens uppfattning
grundas på två olika antaganden, nämligen dels att för varje kostnadsslag
förhållandet mellan totalutgifter och totalkostnader är ungefär
detsamma, dels att förhållandet mellan marginalkostnaden och genomsnittskostnaden
per ekvivalent fordons- eller axelkilometer är lika för alla
kostnadsslag. Genom sammanvägningen får man vägda relativtal som för
varje fordonskategori och totalviktsklass kan adderas och därmed ger en
för kategorin till totalvikter relaterad total kostnadsstruktur. Enligt vad
nyss nämnts konstaterar utredningen att den totala kostnadsstrukturen
bör ligga till grund för prisstrukturen. De absoluta värdena på de olika
priserna i prisstrukturen får man fram genom att den totala skatteintäkten
skall vara oförändrad.
När det gäller de närmare beräkningarna av kostnadsstrukturerna för
driftkostnaderna, investeringskostnaderna och de övriga kostnaderna kan
jag hänvisa till s. 49—65 i betänkandet. I ett avseende kan dock eu kortfattad
redogörelse här vara på sin plats. Utredningen anser, att den del av
driftkostnaderna som enkelt uttryckt kan kallas för slitagekostnaderna
är beroende av fordonens axeltryck. Delade meningar råder dock om
hur stor betydelse axeltrycken har i detta sammanhang. Eu mycket omfattande
undersökning som utfördes i USA under åren 1958—1961, den s. k.
AASHO-testen, anses emellertid kunna ge en viss vägledning. Enligt denna
undersökning sliter ett axeltryck om tio ton 3 000—10 000 gånger mera på
vägen än ett axeltryck om ett ton. Riktigheten av att tillämpa dessa resultat
inom andra områden än dem där undersökningen utfördes anses dock diskutabel.
I Frankrike betraktas värdet 10 000 som det riktiga. I England vill
man undvika att de höga axeltryckens slitageeffekter överdrivs och rekommenderar
talet 1 000. Ungefär samma värde anses av en norsk bilskatteutredning
tillämpligt för norska förhållanden. Statens väginstitut har på bilskatteutredningens
uppdrag gjort en laboratoriemässig undersökning av
vilken betydelse variationerna i undergrundsmaterialet kan ha i sammanhanget.
Med ledning av denna undersökning anser sig bilskatteutredningen
i sina kalkyler böra utgå från att förhållandet mellan slitageeffekterna av
tio tons resp. ett tons axeltryck är 300/1 dvs. att ett axeltryck om tio lön
sliter vägen endast 300 gånger mera än ett axeltryck om ett ton. Detta för
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
hållande använder utredningen i fråga om belagda vägar (inkl. oljegrusvägar).
När det gäller grusvägar tillämpar utredningen i stället erfarenheterna
från den s. 1c. Ängbyvägsundersökningen av år 1938. Enligt denna undersökning
erhålls förhållandet 10/1 för detta slag av vägar.
Utredningen framhåller, att den vid beräkningarna mött en del svåra avvägningsproblem.
Utredningen har därvid haft som utgångspunkt att, när
det inte gått att träffa ett avgörande med rimlig grad av säkerhet, välja det
alternativ som ger den kostnadsstruktur som minst avviker från den nuvarande
prisstrukturen. Detta har ansetts rimligt med hänsyn till att utredningen
syftar endast till att justera prisstrukturen i sådana avseenden där
avvikelserna från kostnadsstrukturen kan anses som helt säkra.
Utredningen jämför den beräknade kostnadsstrukturen med den nuvarande
prisstrulcturen varvid jämförelsen sker dels beträffande olika totalviktsklasser
inom varje fordonskategori, dels beträffande olika fordonslcategorier
i förhållande till varandra. Enligt utredningen kan kalkylerna tyda
på att en sänkning för de lättaste fordonen är befogad. Eftersom det totala
skatteuttaget skall vara oförändrat, anser utredningen, att en sådan sänkning
måste kompenseras genom att skattenivån för övriga kategorier i motsvarande
grad justeras uppåt. Utredningen påpekar emellertid, att förhållandena
är speciella beträffande dessa lätta fordon, dvs. personbilar och
med dem i detta sammanhang jämställda lastbilar och bussar, vilka sammanfattningsvis
torde kunna beskrivas som fordon med en totalvikt under
tre ton. Det kan enligt utredningen med stor sannolikhet antas, att en mera
fullständig och förfinad ekonomisk teori för prissättningen än den utredningen
kunnat tillämpa måste inbegripa sådana från samhällsekonomisk
synpunkt negativa effekter som trängsel, miljöförstöring och trafikolyckor.
De nu aktuella fordonen används i mycket stor omfattning i tätorter och
andra miljöer, där dessa effekter enligt utredningens åsikt har en särskild
betydelse. Enligt utredningen är det vidare möjligt att lösningen av de problem
som är förenade med uttaget av eventuella fasta kostnader eller residualkostnader
kommer att betyda avsevärt mera för beskattningen av dessa
lätta fordon än när det gäller övriga kategorier. Ett hänsynstagande
till nu angivna omständigheter kommer, anser utredningen, sannolikt att
visa att ytterligare kostnadsposter bör hänföras till dessa lätta fordon. Under
sådana förhållanden kan en jämförelse mellan den av utredningen beräknade
kostnadsstrukturen och den nuvarande prisstrukturen inte anses
motivera en sänkning av skatten för ifrågavarande kategori med därav följande
relativa skattehöjningar för andra fordon. Det får i stället ankomma
på vägkostnadsutredningen att utreda de antydda problemen. Förutsättningen
för bilslcatteutredningens fortsatta jämförelser är alltså att fordon
med lägre totalvikt än tre ton inte behandlas och att skattesatserna för dessa
skall vara oförändrade.
Utredningen åskådliggör resultaten av sina beräkningar i form av ett an
-
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
tal tabeller och diagram. Detta gäller bl. a. framräkningarna av kostnadsoch
prisstrukturerna. Vad beträffar övriga fordon än de som har lägre totalvikt
än tre ton konstaterar utredningen följande. Kostnadsstrukturkurvan
(k-kurvan), relaterad till tonkilometer och totalvikter, för de viktigaste
fordonskategorierna sjunker först ner mot ett minimum vid en viss totalvikt
och stiger därefter åter. De nuvarande, på samma sätt relaterade
prisstrukturkurvorna (p-kurvorna) sjunker däremot hela tiden med stigande
totalvikt. Utredningen anser sig av denna jämförelse kunna dra den försiktiga
slutsatsen, att en riktig p-kurva från k-kurvans minimipunkt inte
bör vara sjunkande utan åtminstone horisontell. För varje fordonskategori
får man då en p-kurva som från tre tons totalvikt sjunker till eu miniminivå
och därefter är horisontell. Utgångspunkten vid tre tons totalvikt är
enligt utredningen given av den nuvarande beskattningen. Vid vilken totalviktsklass
minimiläget skall uppnås framgår i princip av k-kurvan för varje
fordonskategori. En jämförelse mellan dessa kurvor ger därefter det relativa
läget av de horisonteiia delarna av p-kurvorna för olika kategorier.
Genom dessa olika jämförelser och slutsatser får utredningen den totala
prisstrukturen, relaterad till tonkilometer. Priserna i absoluta tal per tonkilometer
ges av förutsättningen att det totala uttaget av specialdestinerade
vägtrafikskatter skall vara oförändrat och bestäms genom omfattande passningsräkningar.
Som framgår av det tidigare anförda är resultatet av jämförelserna mellan
k-kurvorna och de gällande p-kurvorna inom och mellan de olika fordonskategorierna
avgörande för konstruktionen av de nya p-kurvorna och
därmed för utredningens förslag till omfördelning av skatterna. Utredningens
analyser i dessa avseenden framgår närmare av s. 65—81 i betänkandet.
Utredningen finner, att de erforderliga ändringarna f. n. kan ske endast genom
justeringar av fordonsskatterna med utgångspunkt från de genomsnittliga
årliga körsträckorna för olika kategorier och viktklasser. De nya
skatterna innebär en större differentiering i förhållande till nuläget. Utredningen
föreslår särskilda skatteskalor för bensindrivna bussar och bensindrivna
lastbilar och lägre fordonsskatt för dessa fordon skategorier. En
sänkning föreslås vidare av skatten för de lättare brännoljedrivna bussarna,
medan en höjning föreslås för de tyngre. I fråga om de brännoljedrivna
lastbilarna har utredningen funnit det nödvändigt att skilja mellan lastbilar
med resp. utan anordning för påhängsvagn. Inom dessa båda grupper
differentieras skatten sedan med hänsyn till antalet hjulaxlar. Utredningen
skiljer här mellan tvåaxliga samt tre- och fleraxliga fordon. När det gäller
lastbilar utan anordning för påhängsvagn innebär utredningens förslag betydande
skattesänkningar för de allra flesta fordonen. Endast för de tyngsta
inom denna grupp föreslås höjningar av fordonsskatten. För flertalet
lastbilar med anordning för påhängsvagn medför förslaget skattehöjningar.
I fråga om släpvagnarna skiljer utredningen mellan påhängsvagnar och
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
25
övriga släpvagnar. Påhängsvagnarna delas in i enaxliga resp. två- och fleraxliga.
Övriga släpvagnar delas in i enaxliga, tvåaxliga samt tre- och fleraxliga.
Släpvagnarna får genomgående skattehöjningar, vilka är störst för
de tyngsta fordonen inom varje kategori. Sammanfattningsvis betyder utredningens
förslag att fordonsbeskattningen skärps för de tyngsta fordonen
och fordonskombinationerna medan mellanskiktet får skattelättnader. Utredningens
förslag framgår närmare av diagram 13—17 och tabell 37 på s.
82—86 resp. 90 och 91 i betänkandet.
I bilaga 8 i betänkandet påvisar utredningen vad de föreslagna skattesatserna
innebär beträffande vissa vanliga fordonskombinationer. Av bilagan
framgår att ett stort antal fordonskombinationer med utredningens förslag
får en ändrad total fordonsskatt. Enligt utredningen kommer givetvis den
föreslagna omfördelningen att få särskild betydelse för transportmarknaden,
således inte bara beträffande fordonsparken utan också i fråga om terminalanläggningar
och andra på lång sikt planerade investeringar. Eftersom
sålunda betydande delar av näringslivet kommer att beröras av den
nya beskattningen, anser utredningen det inte praktiskt möjligt att genomföra
reformen i ett sammanhang. I stället förordar utredningen, att denna
genomförs etappvis. Utredningen anser det lämpligt, att omfördelningen
sker i fem etapper vid de tidpunkter och med de procentsatser av den för
fordonet gällande hela skatteförändringen som framgår av följande tabell.
Som framgår av tabellen avses slutmålet för reformen vara uppnått den
1 januari 1979. Under tiden fram till dess finns, framhåller utredningen,
möjlighet att ta hänsyn till eventuellt uppkommande särskilda anpassningsproblem
samtidigt som reformprogrammet kan justeras med hänsyn
till de ytterligare kunskaper som kan erhållas om prissättningsproblemen
genom bl. a. vägkostnadsutredningens arbete.
Utredningen föreslår, att den första etappen genomförs den 1 januari
1971 och att reformprogrammet därefter — i den mån vunna erfarenheter
inte ger anledning till annat — fullföljs fram till slutmålet enligt de riktlinjer
utredningen dragit upp.
Utredningen framhåller, att dess förslag får konsekvenser även för beskattningen
av trafiktraktorer och släpvagnar som dras av sådana traktorer.
Av praktiska men även kostnadsmässiga skäl har utredningen inte funnit
det möjligt att genomföra en kostnadsstrukturkalkyl för dessa fordonskategorier.
Utredningen anser emellertid, att de förslag i betänkandet Traktorbeskattning
(SOU 1968:50) som lett till lagstiftning våren 1969 (prop.
etapp I
etapp II
etapp III
etapp IV
etapp V
1/1 1971 10 %
1/1 1973 15 %
1/1 1975 25 %
1/1 1977 25 %
1/1 1979 25 %
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
1969: 45, BeU 35, rskr 207 ) fortfarande kan accepteras i fråga om trafiktraktorerna.
Utgångspunkten blir därför enligt utredningen att fordonsskatten
för dessa skall utgöra i stort sett hälften av fordonsskatten för motsvarande
lastbilar. När det gäller släpvagnar som dras av trafiktraktorer
finner utredningen vissa skäl — bl. a. släpvagnarnas kortare körsträckor
— tala för att dessa släpvagnar skall beskattas lindrigare än lastbilsdragna.
På grund av administrativa och kontrollmässiga problem anser utredningen
det dock inte möjligt att göra en uppdelning av släpvagnsparken på dessa
båda kategorier. Den fr. o. in. den 1 januari 1970 genomförda höjningen
av skatten på släpvagnar liksom utredningens förslag till ytterligare skärpning
understryker emellertid enligt utredningens mening ytterligare behovet
av en ändrad avvägning av skatten på trafiktraktorekipagen. En kilometerbeskattning
skulle enligt utredningen sannolikt innebära en tillfredsställande
lösning av problemet. Utredningen anser emellertid att, i avvaktan
på en sådan beskattningsform, ett godtagbart resultat kan erhållas, om
man i stället sänker skatten på trafiktraktorer från nuvarande hälften till
en fjärdedel av lastbilsskatten. Denna sänkning svarar enligt utredningen
i normalfallen mot en reduktion av skatten på trafiktraktordragna släpvagnar
till 60—70 % av skatten på motsvarande lastbilsdragna släpvagnar.
Beträffande skatten för traktorer i klass II enligt traktorskatteförordningen
föreslår utredningen ingen ändring.
Fordonens körsträckor är, som framgår av det anförda, av avgörande betydelse
för vägtrafikbeskattningen. En direkt körlängdsberoende kilometerbeskattning
för brännoljedrivna fordon och för släpvagnar utgör därvid
enligt utredningen en lämplig beskattningsform. Enligt vad tidigare nämnts
anser utredningen det möjligt att införa kiloineterbeskattning fr. o. in. år
1974. Intill dess föreslår utredningen, att ojämnheter i beskattningen löses
genom att Kungl. Maj :t medges rätt att meddela dispens när synnerliga
skäl föreligger. Dispensrätten föreslås gälla alla fordonskategorier för
vilka skatt skall utgå enligt bilskatteförordningen.
Utöver den nu lämnade redogörelsen för utredningens förslag kan nämnas,
att utredningen i specialmotivering lämnat en utförlig kommentar beträffande
en rad detaljfrågor. Frågorna, såvitt rör fordonsbeskattningen,
behandlas på s. 120—121 i betänkandet.
Remissyttrandena
Av dem som yttrat sig över betänkandet ställer sig ett tiotal remissinstanser
positiva till utredningens förslag såvitt nu är i fråga. Bland dessa är riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs
och Bohus län, bilregisterutredningen, vägkostnadsutredningen, IVA :s
transportforskningskommission, SACO och TCO. Transportnämnden, som
inte tar ställning till förslaget i huvudsak, erinrar om att vägkostnadsan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
27
svaret är en av de stora och hittills olösta huvudpunkterna i det trafikpolitiska
programmet. Nämnden anser också, att man vid en omläggning av den
svenska vägtrafikbeskattningen bör undersöka möjligheterna till samordning
av beskattningspolitiken inom de nordiska länderna.
Några remissinstanser framhåller, att en reform av vägtrafikbeskattningen
är så angelägen, att man bör acceptera en dellösning utan att avvakta ytterligare
utredningar och förslag. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
är medveten om att betänkligheter kan anföras mot genomförandet av bilskatteutredningens
förslag på nuvarande stadium, när viktiga frågor återstår
olösta. Med hänsyn till bl. a. de olägenheter som den tyngre lastbilstrafiken
redan medför på gator och vägar, bör emellertid enligt länsstyrelsens
mening ett ställningstagande till en principiell förskjutning av tyngdpunkten
i beskattningen av lastfordon mot tyngre och längre fordon inte
förhalas. Vägkostnadsutredningen framhåller, att ett bibehållande av den
nuvarande, från transportpolitik synpunkt oriktiga vägtrafikbeskatiningen
skulle omöjliggöra en sund utveckling av transportapparaten. Liknande
tankegångar framförs av LO, som anser, att man genom att avvakta vägkostnadsutredningen
låter det bästa bli det godas fiende. Man bör enligt
LO inte vara främmande för att komplettera den egentliga vägtrafikbeskattningen
med regleringsmässiga styrningar av trafikutvecklingen.
SJ uttalar den allmänna uppfattningen, att utredningen borde med användning
av redan tillgängligt kunskapsunderlag beträffande vägväsendets
kostnader ha föreslagit en väsentligt högre beskattning av den tyngre trafiken
än som nu skett. Eu reform av fordonsbeskattningen som inte är
mera genomgripande än den nu föreslagna bör enligt SJ:s mening kunna
genomföras i en enda etapp och omedelbart. Även LO anser den föreslagna
beskattningen vara mycket försiktig och framhåller, att det i dagens läge
borde vara möjligt att på grundval av det föreliggande beräkningsmässiga
underlaget ta ett väsentligt större steg i riktning mot en från samhällsekonomisk
synpunkt riktig fördelning av trafiken.
Kritiken i övrigt riktas främst mot att förslag framlagts utan att den
pågående vägkostnadsutredningens slutliga resultat avvaktats och utan att
förslagets samhälls- och företagsekonomiska konsekvenser belysts. Vidare
framförs invändningar mot att utredningen föreslagit omfördelning av fordonsbeskattningen
utan att samtidigt föreslå övergång till totalviktsbeskattning.
Även riktigheten av de av utredningen tillämpade beräkningsmässiga
metoderna ifrågasätts.
Bland dem som anser, att vägkostnadsutredningens arbete borde ha avvaktats,
är statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län,
Skogsbrukets motortransportkommitté, Skogsindustriernas samarbetsutskott,
Svenska vågföreningen och Åkeriföretagarnas centralförening.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Jämtlands län, Svenska vägföreningen
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
och Skogsbrukets motortransportkommitté anser, att utredningen borde
närmare ha analyserat förslagets samhällsekonomiska konsekvenser. Näringslivets
trafikdelegation erinrar om att samhällsviktiga näringsgrenar
såsom skogs-, gruv- och byggnadsindustrin skulle få en allvarlig extra kostnadsbelastning
genom den ökade skatten utan att samhället skulle tillföras
en totalt ökad skatteintäkt från vägtjänstkonsumenterna. Skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län, domänverket,
Skogsbrukets motortransportkommitté och Skogsindustriernas samarbetsntskott
belönar särskilt de kostnadshöjande effekter som ett genomförande
av förslaget skulle få för skogsnäringen. Länsstyrelsen i Jämtlands län
framhåller, att länets åkeriförening beräknat, att den föreslagna skatteomfördelningen
vid fullt uttag — dvs. efter genomförandet av den sista etappen
den 1 januari 1979 enligt den av utredningen föreslagna tidsplanen —
innebär en ökad årlig beskattning av de i länet registrerade lastbilarna och
släpvagnarna i yrkesmässig trafik med nära 2,8 milj. kr., varav halva ökningen
beräknas talla på skogsbruket. Kostnaderna för skogsindustrin i
Jämtlands och Västerbottens län beräknas öka med ca 8 milj. kr. om året.
Skogsstyrelsen framhåller, att man genom de ökade kostnaderna för virkestransporterna
riskerar eu ökning av de s. k. noll-zonerna, innebärande
krympande råvarubas för den norrländska skogsindustrin. En del remissorgan,
bland dem skogsstyrelsen, kommerskollegium samt länsstyrelserna
i Jämtlands och Norrbottens län, framhåller, att ett genomförande av förslaget
kan få inte önskvärda lokaliseringspolitiska eller regionalpolitiska
bieffekter. Liknande synpunkter anförs av Svenska kommunförbundet.
Flera remissinstanser motsätter sig att förslaget genomförs utan att samtidigt
skatten beräknas med hänsyn til! fordonens totalvikt. Bland dem är
statens trafiksäkerhetsverk, skogsstyrelsen, kommerskollegium, Näringslivets
trafikdelegation, Skogsbrukets motortransportkommitté och Sveriges
Mekanförbund. Svenska vägföreningen anser, att en del av de olägenheter
som är förenade med utredningens förslag skulle elimineras, om totalviktsbeskattning
infördes.
AB Svensk Bilprovning anser, att närmare anvisningar bör utfärdas om
fastställande av totalvikt för den händelse skatten ytterligare skärps för
släpvagnar.
En del remissinstanser anser, att beslut om ändrad beskattning av de
tyngre fordonen inte bör ske utan att förutsättningar samtidigt föreligger
för eu övergång till kilometerbeskattning. Av denna uppfattning är statens
trafiksäkerhetsverk, skogsstyrelsen, kommerskollegium och Näringslivets
trafikdelegation.
Principer för prissättning av vägtjänster
I remissyttrandena ansluter man sig allmänt till uppfattningen, ati vägtrafikbeskattningen
bör utformas i enlighet med 1963 års trafikpolitiska
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
29
beslut och grundas på den däri antagna kostnadsansvarighetsprincipen.
Olika uppfattningar redovisas dock om innebörden av denna princip. Utredningens
principiella utgångspunkt att vägtrafikbeskattningen bör grundas
på en marginalkos t nadsprissättning biträds eller lämnas
utan erinran av flertalet remissorgan som yttrat sig i detta avseende.
Olika meningar råder dock beträffande frågan, om man genom utredningens
förslag får en riktigare vägtrafikbeskattning genom att anpassa prisstrukturen
till kostnadsstrukturen för de långsiktiga marginalkostnaderna.
Riksrevisionsverket och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att
den valda metoden för prissättningen är riktig. Kontrollstyrelsen, vägkostnadsutredningen
och IVA:s transportforskningskommission betecknar förslaget
som ett steg i rätt riktning. LO anser, att utredningens försök att anpassa
rådande vägtrafikbeskattning i riktning mot en slutlig lösning innebär
en alltför försiktig anpassning.
Statens vägverk framhåller, att utredningens kostnadskalkyler utesluter
viktiga faktorer såsom kostnader på grund av miljöförstöring och olycksfall
samt tids- och fordonskostnader. Därigenom har det totala skatteuttagets
storlek inte kommit att diskuteras ens för lastbilarna. Vägverket anser, att
utredningen inte visat, att skatter som bestämts med utgångspunkt från sådana
partiella kalkyler som utredningen tillämpat medför en riktig avvägning
mellan olika trafikgrenar eller ett optimalt utnyttjande av vägnätet
eller garantier för en tillfredsställande transportförsörjning för landets olika
delar. Liknande synpunkter anförs av statens trafiksäkerhetsverk, som anser,
att man vid en omprövning av vägtrafikskatterna enligt kostnadsansvarighetsprincipen
bör ta hänsyn även till den s. k. bilaccisen och den
särskilda skatten på motorbränslen, samt av länsstyrelsen i Malmöhus län,
Näringslivets trafikdelegation och Skogsbrukets motortransportkommitté.
När det gäller att bestämma målet för prissättningen framhåller statens
vägverk, att det samhällsekonomiska intresset av hög avkastning på investerat
kapital genom optimalt utnyttjande måste sättas före kravet på
”rättvis” fördelning av kostnaderna. Därför bör största försiktighet iakttas
vid ändring av skatteuttaget från sådana transportörer som i sin tur tar
ut kostnaderna från de slutliga konsumenterna.
Utredningens överväganden och förslag beträffande skattesatserna
Av betydelse för bestämmande av skattesatserna är de bakomliggande
beräkningsmetoderna och de därpå grundade kalkylerna. Av de remissinstanser,
som närmare berör dessa frågor, tillstyrks förslaget av riksrevisionsverket,
kontrollstyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vägkostnadsutredningen
och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen i
Stockholms län finner det uppenbart, att de tyngre fordonen inom ramen
för nuvarande skatteuttag tar för liten del av vägtrafikens kostnadsansvar.
Statens väginstitut anser, att det av utredningen valda systemet för för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
delning av kostnadsansvaret är i princip riktigt och kan godtas. Någon
annan mening uttalas inte heller av flertalet övriga remissinstanser. Flera
remissinstanser framför emellertid i olika avseenden erinringar mot utredningens
beräkningar. Till dessa hör kommerskollegium, länsstyrelserna i
Malmöhus och Norrbottens län, Näringslivets trafikdelegation och Skogsindustriernas
samarbetsutskott, vilka dock anser sig sakna förutsättningar för
att mera ingående granska utredningens beräkningsmetoder och kalkyler.
Fn del går dock närmare in på dessa spörsmål. Bland dem är SJ, statens
vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, statens väginstitut, skogsstyrelsen,
Skogsbrukets motortransportkommitté, Svenska busstrafikförbundet,
Svenska petroleuminstitutet och Svenska vägföreningen. De synpunkter
som framförs gäller främst utredningens beräkningar i fråga om de
axeltrycks- och körlängdsberoende driftkostnaderna (slitagekostnaderna).
SJ anser, att utredningen underskattat de tunga fordonens slitage på vägarna.
Med utgångspunkt från en egen geoteknisk granskning av förslaget
finner SJ, att bilskatteutredningen inte visat några vägande skäl för antagandet
att den svenska undergrundens egenskaper genomsnittligt är bättre
än den undergrund som förekom vid de s. k. AASHO-försöken. Inte heller
kan enligt SJ klimatiska förhållanden rättfärdiga användandet av ett lägre
värde på exponenten i ekvationen för axeltryckets inverkan på en belagd
vägs nedbrytning än som framgår av AASHO-försöken. Med ledning av den
egna geotekniska granskningen av dessa försök och väginstitutets undersökning
beträffande försökens tillämplighet för svenska förhållanden finner
SJ, att slitageeffekterna för Ilo tons axeltryck bör vara ca 3 000, inte
som utredningen antagit 300 gånger större än för ett tons axeltryck och
att detta förhållande bör gälla för såväl belagda vägar som grusvägar.
IVA.s transportforskningskommission understryker, att beräkningarna
och bedömningarna av vägslitageeffekterna är mycket svåra. Svårigheterna
ligger enligt kommissionen i att översätta AASHO-proven till svenska genomsnittsförhållanden.
Enligt kommissionens mening har de inom statens
väginstitut utförda laboratorieproven bidragit till att öka möjligheterna till
en sådan översättning men samtidigt illustrerat svårigheterna att komma
till säkra resultat. Kommissionen framhåller vidare, att samtliga undersökningar
hittills utgått från statiska axeltryck. I verkligheten är dock vägslitageeffekterna
också beroende av de dynamiska tillskotten till de statiska
axeltrycken med hänsyn till bl. a. vägens tillstånd och fordonens egenskaper
i fråga om axelarrangemang, fjädring'', däck m. m. Enligt kommissionen
bär pågående forskning bringat viss klarhet i fråga om fordonsegenskapernas
inverkan på vägslitaget. Forskningsfältet är emellertid mycket stort
och enligt kommissionens uppfattning besitter man ännu inte kunskaper
ur vilka entydiga slutsatser kan dras som underlag för ett beskattninessystem.
Kommissionen anser, att utredningens förslag, trots ofullkomlig
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
heten i den förebragta motiveringen, bör kunna användas som temporär
riktpunkt intill dess säkrare faktaunderlag och därigenom motivering kan
förebringas.
Statens vägverk erinrar om att den av statens väginstitut gjorda undersökningen,
som innebar laboratorieförsök i syfte att söka överföra resultaten
från AASHO-försöken till svenska förhållanden, är behäftad med osäkerhet
i vissa avseenden. Den svenska undersökningen avser endast den
av trafiken orsakade nedbrytningen av undergrunder. De framräknade faktorerna
torde därför bara vara relevanta under den tid av året då vägkroppen
inte är frusen. Eftersom marken i stora delar av landet är tjälad 4—6
månader om året, medför enligt vägverket de valda relativtalen förmodligen
att de tyngre fordonens andel av driftkostnaderna blivit alltför hög.
Dessa relativtal anses inte heller tillämpbara vid beräkningen av det slitage
som förorsakas av däckdubbar. Denna osäkerhet i fråga om relativtalen
torde enligt vägverket vara huvudorsaken till det synbarligen orimliga
resultatet att axeltrycksklassen mindre än ett ton (huvudsakligen personbilar)
skulle belastas med en ringa del av de axeltrycks- och körlängdsberoende
driftkostnaderna för underhåll av belagd och oljegrusad vägbana.
Statens väginstitut anser, att en ansenlig del av de kostnader, som utredningen
redovisat som axeltrycks- och körlängdsberoende och som fördelats
enligt en modifiering av resultaten av AASHO-försöken, inte är bäri
ghetsberoende. Kostnader som väginstitutet här åsyftar gäller t. ex. ren
nötning av belagda och oljegrusade vägars slitlager. Vidare är enligt väginstitutets
uppfattning en del av kostnaderna inte ens axeltrycksberoende.
Skogsstyrelsen framhåller, att utredningen vid beräkningarna över kostnadsstrukturen
gjort gruppindelningen av de olika fordonen alltför grov.
Utredningen har sålunda inte tagit hänsyn till den begränsning av axel- och
boggitrycken som ofta måste iakttas bl. a. med hänsyn till den s. k. broformeln
i 54 § vägtrafikförordningen. Vidare går virkesbilarna tomma i den
ena riktningen i motsats till långtradarfordonen som regelmässigt medför
returlast. En längre driven uppdelning av fordonen med hänsyn till
lastfaktorn är därför enligt skogsstyrelsen nödvändig för att man skall
undvika orättvisor särskilt vid fördelningen av de axel- och körlängdsberoende
kostnaderna. Styrelsen kritiserar också kostnadernas fördelning
på de olika grupperna. I stället för att, som utredningen gjort, hänföra
kostnaderna för allt underhåll av beläggningar, oljegrusslitlager och vattenbundna
grusslitlager till axeltrycks- och körlängdsberoende kostnader,
borde de enligt styrelsens mening till övervägande del ha hänförts till enbart
körlängdsberoende kostnader. Även andra kostnader, t. ex. för dammbindning
och hyvling av grusbana, borde ha överförts till de körlängdsberoende
kostnaderna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tar inte ställning till utredningens beräkningar
av de axeltrycksberoende driftkostnaderna men konstaterar,
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
ali uppfattningarna om tillämpbarheten av de på de amerikanska AASHOförsöken
grundade beräkningarna synes vara delade bland specialister på
området och att man därför kan ifrågasätta, om de relationer på vilka utredningen
baserat sin kostnadsfördelning är rättvisande. Länsstyrelsen anser
bl. a., att utredningen vid sina beräkningar förbisett, att en mycket stor
del av trafikarbetet utförs vintertid då vägkroppen är tjälad. Under dessa
förhållanden är enligt länsstyrelsen de amerikanska försöksresultaten över
huvud taget inte tillämpliga.
Svenska vägföreningen finner, att den av utredningen gjorda fördelningen
av driftkostnaderna gjorts alltför schematisk. Föreningen framhåller
osäkerheten i fråga om AASHO-försökens värde för svenska förhållanden
och anser, att det av utredningen valda potensvärdet (2,5) lika gärna
kunde ha fastställts till 2 vilket enligt föreningens uppfattning skulle ha
resulterat i en lägre progressivitet i skatten för de tyngre fordonen och
fordonskombinationerna än som följer av utredningens förslag.
Skogsbrukets motortransportkommitté ifrågasätter, om inte en betydande
del av de driftutgifter, som utredningen hänför till körlängdsberoende
kostnader, borde betraktas som fasta driftutgifter. Hit hör enligt kommittén
kostnader som betingas av klimatiska orsaker såsom erosion, svallis,
vegetation m. m. Kommittén anser det uppenbart att, även om vägslitaget
ökar med stigande axeltryck, denna ökning inte motsvarar de av utredningen
använda relativtalen. För vägar med fullgod bärighet torde därför
sannolikt lägre relativtal böra tillämpas. Liksom framhållits i vissa andra
remissyttranden anser kommittén, att utredningen förbisett, att en mycket
stor del av trafikarbetet utförs vintertid då vägkroppen är tjälad. Eftersom
vägkroppen då är stabil och deformeras lika litet av den tunga som av
den lätta trafiken, bör hela denna vintertrafik belastas endast med körlängdsberoende
kostnader. Enligt kommittén medför utredningens beräkningar
av kostnadsstrukturen en orättvis och för hög belastning av de
tyngre fordonskategorierna.
Synpunkter av delvis liknande art framförs av ytterligare några remissinstanser,
bl. a. Svenska busstrafikförbundet.
Utredningens beräkningar i fråga om investeringskostnadern
a tas upp i flera remissyttranden. När det gäller kapacitetsinvesteringarna
anser SJ det mycket tveksamt, om de av utredningen använda ekvivalenstalen
för olika fordonsslag i tillräcklig omfattning beaktar lastbilstrafikens
kapacitetskrav. Med givna krav på säkerhet och Fastigheter beträffande
denna trafik uppkommer en kraftig ökning av antalet omkörningar.
Detta problem har enligt SJ inte tillräckligt beaktats av utredningen.
SJ finner det inte uteslutet, att en stor del av redan gjorda in-1
vesteringar för högre axeltryck är att betrakta som felinvesteringar även
om man ser enbart till de vägkostnader som i dag finansieras med vägtrafikskatter.
Kostnaderna för bärighetsinvesteringarna har fått betalas hu
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
vudsakligen av andra vägtrafikanter. Enligt SJ kan även efter ett genomförande
av utredningens förslag en ökning väntas ske av antalet tyngre
fordon och därmed skapa ett tryck på genomförandet av ytterligare olönsamma
bärighetsinvesteringar.
Statens vägverk ifrågasätter, om inte — förutom terrasserings-, marklösen-
och delvis brobyggnadskostnader — ytterligare kostnader bör hänföras
till kapacitetsinvesteringarna. Statens väginstitut anser sig kunna
godta utredningens metod för beräkning av bärighetsandelen av investeringarna
från kostnadssynpunkt men förordar ytterligare studier av denna
fråga.
Skogsstyrelsen ställer sig — med hänsyn till de omfattande schaktningsarbeten
som behövs för vägarnas höga hastighetsstandard —• frågande till
de av utredningen föreslagna proportionerna mellan bärighets- och kapacitetsinvesteringar.
Styrelsen finner inget logiskt samband mellan de av utredningen
angivna ekvivalenstalen och en skälig fördelning av den större
delen av investeringskostnaderna. Utredningen borde enligt styrelsen ha lagt
huvudvikten vid frågan, i vilken mån trafikantgrupperna har nytta av och i
verkligheten utnyttjar de vägförbindelser där investeringarna sker. Enligt
styrelsen borde utredningen vidare ha studerat gränskostnaderna också för
den lätta och snabba trafiken, inte bara för den trafik som har större axeltryck
än fem ton. Styrelsen anser, att utredningens beräkningar över kostnadsstrukturen
ger en felaktig bild av kostnadsansvaret för de fordon som
används vid rundvirkestransporter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att personbilstrafikens höga genomsnittshastigheter
ställer kostsamma krav på vägarnas linj ef öring. Följden
blir i allmänhet stora och kostnadskrävande terrasseringsarbeten. Den
tunga trafiken kan inte utnyttja den hastighet för vilken vägarna är byggda.
Länsstyrelsen anser, att denna synpunkt inte har beaktats av utredningen,
vilket medfört en mot investeringskostnaderna svarande för hög beskattning
av den tunga trafiken. Snedbelastningen framstår som ännu orättvisare
för den tunga nyttotrafiken, eftersom de tyngre fordonen, i synnerhet skogsekipagen,
till övervägande del används på vägar där särskilda kostnader inte
krävs för att möjliggöra ett ostört trafikflöde.
Svenska vägföreningen anför, att utredningen vid bestämmandet av kapacitetsberoende
kostnader frångått de normvärden för olika fordon som används
enligt en särskild undersökning1 om gators och vägars kapacitet. Utredningen
har enligt föreningens åsikt inte visat, att de av utredningen föreslagna
kapacitetstalen är berättigade för att göra riktiga skatteberäkningar.
Skogsbrukets motortransportkommitté anför beträffande investeringskostnaderna
delvis liknande synpunkter som länsstyrelsen i Norrbottens län.
Goda skäl föreligger vidare enligt kommittén att särskilja och i skälig omfattning
befria den tyngsta trafiken från andel i kostnaderna för att tillgodo
1
Se Nordqvist: Gators och vägars kapacitet.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt Nr 138
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
se den lätta trafikens efterfrågan på vägar, dimensionerade för högre liastigheter
än 70 km/tim, vilken hastighet är den övre gränsen för tyngre fordonskombinationer.
Enligt kommitténs mening bör det utredas ytterligare, i
vilka avseenden och i vilken omfattning olika fordonskategorier uppställer
högre kapacitetskrav på vägarna.
Utöver de synpunkter som nu redovisats framförs i en del remissyttranden
vissa särskilda synpunkter såvitt rör utredningens beräkningar
och de slutsatser som utredningen drar av dessa. Statens väginstitut
anser, att det statistiska underlag, på vilket utredningen grundar sina kalkyler,
delvis är mycket osäkert och att utredningen inte beaktat detta förhållande
i tillräcklig utsträckning. Enligt institutet har utredningen valt prisstrukturkurvor
som är horisontella från en bestämd totalvikt med hänsyn
till de resultat som vissa utländska prissättningsmetoder gett. Utredningen
borde först ha diskuterat kostnadskurvorna mot bakgrunden av dels fördelningen
av drift- och investeringsutgifterna, dels de i många fall ofullständiga
fördelningsmetoderna och sedan eventuellt ha justerat kostnadskurvorna.
Därefter borde konsekvenserna av de horisontella delarna av prisstrukturkurvorna
ha behandlats. Det sätt på vilket utredningen behandlat
de för kostnadsansvaret så väsentliga frågorna är enligt väginstitutets uppfattning
alltför summariskt.
Skogsbrukets motortransportkommitté konstaterar, att utredningen dragit
den till synes försiktiga slutsatsen, att en riktig prisstrukturkurva åtminstone
inte bör vara sjunkande utan horisontell och att utredningen därjämte
flyttat övergångspunkten till elva ton. Denna justering är enligt kommitténs
mening i själva verket så stor, att den tyder på att även utredningen kommit
fram till att dess resultat är osäkra. Kommittén anser emellertid, att osäkerheterna
i vissa kalkyldata är så stora att det inte alls är säkert eller försiktigt
att anta att nämnda kurva skall vara horisontell. Det är sålunda inte
osannolikt, att nu gällande sjunkande prisstrukturkurvor är riktigare än de
av utredningen föreslagna. Kommittén tar också upp utredningens metod
att bestämma fordonsskatten för påhängsvagnsekipage. Enligt kommitténs
uppfattning medför denna metod, att påhängsvagnsekipagen får högre fordonsskatt
än en kombination av vanlig lastbil och släpvagn med motsvarande
sammanlagd totalvikt.
Den kollektiva persontrafikens särskilda problem tas upp
i yttranden från länsstgrelsen i Stockholms län, Svenska busstrafikförbundet
och Svenska lokaltrafikföreningen. Länsstyrelsen framhåller, att den kollektiva
busslinjetrafiken kämpar med stora svårigheter i olika avseenden och
att allt som kan göras för att underlätta för denna trafik bör göras. Busstrafikförbundet
erinrar om att samhällets intresse av en tillfredsställande
transportförsörjning i alla delar av landet lett till att en stor del av busstrafiken
subventioneras på olika sätt. Skatteskalorna för bussarna bör därför
i första hand konstrueras så att de allmänna trafikförsörjningsbehoven inte
opaginerad Kontrollera mot PDF
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
onödigtvis kommer på mellanhand. Lokaltrafikföreningen påpekar, att den
kollektiva trafiken i tätorterna med hänsyn till trängselproblemen intar en
särställning. De speciella driftförhållandena för dessa bussar, särskilt den
relativa drivmedelsförbrukningen per körsträcka, utgör en omständighet som
utredningen med sitt förslag inte beaktat. Till följd härav blir den totala
skattebelastningen högre för bussarna. Enligt föreningens uppfattning är
därför en lindrigare beskattning av bussar i tätortstrafik befogad.
Departementschefen
Som jag inledningsvis nämnt enades statsmakterna år 1963 om nya riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande
system på transportmarknaden. Man antog den s. k. kostnadsansvarighet
sprincip en vilken, med en viss förenkling, innebär att varje trafikgren
i princip bör svara för de kostnader den förorsakar det allmänna. I
direktiven till den år 1965 tillsatta bilskatteutredningen erinrade jag om
1963 års principproposition och det däri gjorda uttalandet om det kostnadsansvar
som bör avkrävas vägtrafiken. Jag framhöll, att en avvägning av fordonsbeskattningen
skulle ha till syfte att underlätta ett genomförande av
den nyssnämnda principen och att en omfördelning av vägtrafikbeskattningen
med hänsyn härtill kunde bli aktuell. År 1965 uppdrogs åt en annan utredning
-— vägkostnadsutredningen •— att utreda frågan vilka kostnader för det
allmänna som med utgångspunkt från 1963 års trafikpolitiska beslut bör
hänföras till vägtrafiken och hur dessa kostnader lämpligen bör fördelas på
olika trafikantkategorier. Denna utrednings arbete torde komma att pågå
ännu flera år.
I sitt betänkande Fordonsbeskattningen har bilskatteutredningen behandlat
vägtrafikbeskattningens utformning i enlighet med målsättningen
att anpassa denna beskattning till kostnadsansvarighetsprincipen. Övervägandena
har skett på grundval av ett omfattande material, som utredningen
tagit fram, sammanställt och bearbetat. Utredningen har funnit, att vägtrafikbeskattningen
i dess nuvarande utformning i betydelsefulla delar avviker
från en på kostnadsansvarighetsprincipen grundad beskattning. Detta gäller
främst i fråga om den tyngre vägtrafiken. Enligt utredningens mening är en
ändrad avvägning av de tyngre fordonens beskattning klart motiverad och
bör genomföras utan att resultatet av vägkostnadsutredningens mera långsiktiga
arbete föreligger. Bilskatteutredningen föreslår i enlighet härmed
en omläggning av vägtrafikbeskattningen genom en omfördelning av den
årliga fordonsskatten för lastbilar, bussar och släpvagnar inom ramen för
ett totalt sett oförändrat skatteuttag. Förslaget innebär viss skärpning av
skatten för de tyngsta fordonen och viss lindring för de lättare. Utredningen
föreslår vidare en nedjustering av traktorskatten för s. k. trafiktraktorer
3f Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 138
opaginerad Kontrollera mot PDF
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
och därmed jämställda motorredskap. Enligt förslaget skall omläggningen
genomföras etappvis med början år 1971. Beskattningen av personbilar och
av övriga motorfordon och släpvagnar med lägre totalvikt än tre ton berörs
inte av förslaget.
Vid remissbehandlingen har man allmänt anslutit sig till en på kostnadsansvarighetsprincipen
grundad vägtrafikbeskattning. Kritik har dock i
skilda hänseenden riktats mot det av utredningen presenterade konkreta
förslaget. Som remissinstanserna genomgående understrukit har 1963 års
principbeslut alltjämt full giltighet. Enighet råder om att utredningens förslag
står i överensstämmelse härmed, även om man inte lika allmänt accepterat
de framlagda lösningarna. För egen del anser jag, att utredningen
presterat ett förslag som är väl ägnat att ligga till grund för en reformering
av vägtrafikbeskattningen. Jag kommer således i det följande att förorda en
omläggning av denna beskattning på grundval av utredningens förslag. Innan
jag går närmare in på denna fråga, vill jag dock framföra några mera
principiella synpunkter.
Vid remissbehandlingen har olika uppfattningar kommit till uttryck beträffande
kostnadsansvarighetsprincipens innebörd. Givetvis kan man ha
olika uppfattningar om exempelvis val av beräkningsmetoder och olika
lcostnadsslags karaktär i kalkylhänseende. Om man emellertid kan utgå
från att utredningens bedömningar står i överensstämmelse med nämnda
princip och därmed innebär ett väsentligt steg emot en riktig avvägning av
vägtrafikbeskattningen, bör därpå grundade förslag kunna accepteras, även
om fullständig enighet inte råder. De kritiska synpunkter som i nu nämnda
hänseenden framkommit vid remissbehandlingen är enligt min mening inte
av sådan art att de rubbar grunderna för utredningens förslag.
Flera remissinstanser har anfört, att bilskatteutredningens förslag inte
tar hänsyn till viktiga problem som f. n. behandlas av vägkostnadsutredningen,
t. ex. frågan om bilismens kostnadsansvar för miljöförstöring och
trafikolyckor. Man har därför menat, att förslaget inte bör genomföras, innan
resultatet av vägkostnadsutredningens arbete föreligger. Jag kan inte
ansluta mig till denna uppfattning. Enligt min mening är det i stället angeläget
att långtgående orättvisor eller ojämnheter i beskattningen inte består
i avbidan på en lösning av frågor, som sammanhänger med vägtrafikbeskattningen
men som samtidigt i stora delar är mer vittsyftande. Genom
uttalanden i skilda sammanhang har klargjorts nödvändigheten av att vägtrafikbeskattningen
anpassas i enlighet med den målsättning som kommit
till uttryck i 1963 års trafikpolitiska beslut. Denna synpunkt har också anförts
i ett flertal remissyttranden. Den nuvarande årliga fordonsbeskattningen
bygger på principer från år 1922 och har sedan dess justerats inom
ramen för dessa. Det säger sig självt, att den snart 50 år gamla fordonsskatten
är i behov av en genomgripande översyn. Även drivmedelsbeskattningen
är delvis av äldre datum och bör överses. En snar reform av vägtrafikbeskattningen
ter sig därför nödvändig.
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 13S år 1970
Enligt vad jag inhämtat torde det dröja ännu flera år, innan vägkostnadsutredningen
slutligt löst de ofta mycket komplicerade frågor som förelagts
utredningen. Jag anser med hänsyn till det anförda, att en reform av
vägtrafikbeskattningen bör kunna ske utan hinder av att resultatet av vägkostnadsutredningens
arbete inte föreligger. I sammanhanget vill jag erinra
om att ett nära samarbete förekommit och alltjämt förekommer mellan
bilskatteutredningen och vägkostnadsutredningen och att sistnämnda utredning
i sitt remissyttrande förklarat, att bilskatteutredningens förslag innebär
ett steg i rätt riktning och är i linje med vägkostnadsutredningens arbete.
En invändning mot förslaget gäller dess konsekvenser från regionalpolitiska
och lokaliseringsmässiga synpunkter. Kritik har samtidigt riktats mot
att bilskatteutredningen inte närmare undersökt förslagets verkningar i
företags- och samhällsekonomiskt hänseende. När det gäller den sistnämnda
synpunkten vill jag understryka att tanken bakom 1963 års trafikpolitiska
beslut var, att åstadkomma en samhällsekonomiskt riktig utveckling inom
transportsektorn. Föreliggande utredningsförslag är en uppföljning av detta
beslut. Beträffande de företagsekonomiska följderna blir dessa naturligtvis
beroende av hur snabbt reformen genomförs. Jag återkommer till detta i det
följ ande.
I fråga om förslagets regionalpolitiska och lokaliseringsmässiga aspekter
tänker jag närmast på lastbilstransporterna i de nordligare delarna av landet
och på den kostnadshöjande effekt som en ökad beskattning av den
tunga trafiken kan få. I sammanhanget vill jag erinra om det transportstöd
som enligt riksdagens beslut (prop. 1970: 84, SU 105, rskr 271) skall utgå
fr. o. m. den 1 januari 1971 och som syftar till att minska de kostnadsmässiga
olägenheterna av långa transportavstånd i Norrland och angränsande
delar av stödområdet. Genom stödet avser statsmakterna att främja de regionalpolitiska
strävandena att utveckla näringslivet i de angivna delarna av
landet. Transportstödet omfattar järnvägs- och lastbilstransporter på sträckor
över 300 km. Av regional- och näringspolitiska skäl inriktas stödet på
helfabrikat och mera bearbetade halvfabrikat. Det avser dels utgående transporter,
dels transporter inom stödområdet. Stödet utgår för transporter av
produkter som är särskilt betydelsefulla från regionalpolitisk synpunkt.
Fraktnedsättningarna varierar mellan 15 och 35 % av erlagd frakt, beroende
på avsändningsortens geografiska belägenhet inom stödområdet. Stödet
har formen av årlig restitution. Årskostnaden har i utgångsläget uppskattats
till ca 25 milj. kr.
När det gäller den ökning av transportkostnaderna, som kan bli följden
för skogsbrukets vidkommande, vill jag endast erinra om att skogspolitiska
utredningen i ett större sammanhang undersöker frågan om det statliga stödet
till skogsbruket. Enligt vad jag erfarit avser denna utredning att lägga
fram betänkande i frågan under år 1970.
38
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
Kritik har riktats mot att utredningen inte i sina kalkyler beaktat regionala
olikheter i fråga om kostnadsansvaret och inte redovisat lösningar eller
undersökningar i fråga om möjligheter till bl. a. regional differentiering av
vägtrafikbeskattningen. Jag vill med anledning härav anföra, att sådan differentiering
enligt min uppfattning inte torde kunna praktiskt genomföras.
De syften som man avser att uppnå med en skattemässig differentiering bör
i stället tillgodoses genom andra medel, t. ex. i den tidigare redovisade formen
av transportstöd i de nordligare delarna av landet. I detta sammanhang
vill jag erinra om att bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande (BeU 1970: 36, rskr 244) bl. a. avvisat tanken på en regional
fordonsbeskattning av lastbilar och släpvagnar. Utskottet framhöll därvid,
att en regional skattepolitik skulle äventyra kontrollen, rubba konkurrensneutraliteten
och skapa betydande merarbete för såväl de skattskyldiga
som beskattningsmyndigheterna.
Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag, att de vid remissbehandlingen
framförda synpunkterna såväl i fråga om förslagets konsekvenser i
regional- och lokaliseringspolitiskt hänseende som beträffande regionala
olikheter rörande kostnadsansvaret i betydande delar har tillgodosetts. De
frågor som i dessa avseenden återstår att lösa är enligt min mening inte av
den arten att de bör hindra genomförandet av en från andra synpunkter
angelägen skattereform.
Kritik har anförts mot att den av utredningen föreslagna reformen inte
samtidigt innehåller förslag om en generell övergång till beskattning efter
totalvikt. Man har särskilt framhållit, att en höjning av den årliga fordonsskatten
på de tyngre fordonen ytterligare skulle försvåra möjligheterna att
använda fordon med hög tjänstevikt men, relativt sett, mindre lastförmåga
och alltså motverka strävanden att utrusta fordonen med hänsyn till vad
som är arbetsekonomiskt eller trafiksäkerhetsmässigt motiverat. Vidare
har framhållits, att det inom vissa näringsgrenar, t. ex. skogsbruket, förekommer,
att fordonen har en i förhållande till totalvikten högre tjänstevikt
än vad som motsvarar genomsnittet i landet och att, om tj änstevikten behålls
som grund för beskattningen, detta därvid kan medföra att näringsgrenen
belastas med för hög vägtrafikskatt.
Som jag nämnt i samband med redogörelsen för nuvarande ordning beskattas
släpvagnar enligt bilskatteförordningen med hänsyn till fordonets
totalvikt. I övriga fall utgör fordonets tjänstevikt grund för beskattningen.
Som jag också nämnt är totalvikten lika med summan av tjänstevikt och
maximilast. Det ligger i sakens natur, att en beskattning efter fordonets
totalvikt medger större hänsynstagande till det enskilda fordonets kostnadsansvar
än om skatten beräknas med hänsyn tagen endast till fordonets
tjänstevikt. Den ojämnhet i beskattningen som ej sällan uppkommer med
det nuvarande skattesystemet blir ännu mera påtaglig ju större fordon det
är fråga om. I likhet med vad åtskilliga remissinstanser anfört i denna fråga
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970 39
anser jag därför, att en omfördelning av den årliga fordonsskatten inte bör
genomföras utan att en övergång samtidigt sker till beskattning efter fordonets
totalvikt. I och för sig borde därvid en övergång ske för alla motordrivna
fordon. Den omdatering i bilregistren som en sådan omläggning innebär
måste emellertid f. n. ske manuellt och tar därför åtskillig tid i anspråk.
Eftersom en omräkning från tjänstevikt till totalvikt nu bara är av
betydelse för beskattningen av lastbilar och bussar, bör den enligt min mening
utan olägenhet kunna begränsas till dessa fordonskategorier. Motsvarande
omräkning för personbilar och övriga motordrivna fordon torde kunna
anstå till en senare tidpunkt. Jag förordar sålunda, att samtidigt med
en reformering av fordonsbeskattningen en övergång sker från beskattning
efter tjänstevikt till beskattning efter totalvikt i fråga om lastbilar och
bussar.
I detta sammanhang vill jag beröra en speciell fråga med anledning av
vad Aktiebolaget Svensk Bilprovning anfört i sitt remissyttrande. Som jag
tidigare nämnt bestäms ett fordons maximilast och därmed dess totalvikt
med hänsyn till den största mängd last som fordonet är inrättat för. Totalvikten
fastställs i allmänhet till det värde som anges i särskilt intyg från
tillverkaren [9 och 11 §§ vägtrafikkungörelsen (1951: 743)]. Av olika skäl
har tillverkare av vissa tyngre lastbilar och släpvagnar angett totalvikter
som är högre än vad som är möjligt att använda här i riket med hänsyn
till gällande bestämmelser om bl. a. högsta tillåtna axel- och boggitryck.
Efter den senaste höjningen av den årliga fordonsskatten på släpvagnar,
vilken trädde i kraft den 1 januari 1970 (prop. 1969:45, BeU 35, rskr
207, SFS 296), har emellertid konstaterats, att tillverkare av tyngre släpvagnar
uppger totalvikter som är lägre än vad de förut angett för samma
slags fordon. En ytterligare höjning av den årliga fordonsskatten kan
tänkas medföra en ökad omfattning av sådana åtgärder. Vidare kan en
övergång till beskattning efter totalvikt beträffande motorfordon leda till
liknande förfaranden beträffande tyngre lastbilar. Man torde också ha anledning
att räkna med att ägare till redan registrerade tyngre fordon kan
vilja ha totalvikten sänkt med hänsyn till den last fordonet i verkligheten
får ta.
De åtgärder jag här syftar på är i allmänhet föranledda av en önskan hos
tillverkaren eller ägaren att genom lägre totalvikt på fordonet erhålla lägre
skatt för detta. Ett sådant önskemål är i och för sig naturligt, eftersom fordonet
på grund av den inte utnyttjbara ”övervikten” kan sägas bli överbeskattat.
I en del fall har man för att uppnå den önskade minskningen av
totalvikten vidtagit åtgärder på fordonen som medför försämringar från trafiksäkerhetssynpunkt.
Eftersom totalvikten vid en skattereform får ökad betydelse
som underlag för skatteberäkningen, bör reglerna för fastställande
av totalvikt justeras med hänsyn till de ändrade förhållandena. Enligt vad
jag erfarit avser chefen för kommunikationsdepartementet att ta upp denna
fråga.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
Från en del håll har riktats kritik mot att förslaget inte samtidigt innebär
en övergång till beskattning med hänsyn till körd väglängd (kilometerbeskattning),
eftersom denna skatteform bl. a. skulle medverka till en rättvisare
beskattning särskilt i fråga om de fordonskategorier som har eu relativt
låg utnyttjandegrad. Mycket talar för att en kilometerskatt utgör en
lämplig lösning när det gäller beskattningen av den tyngre vägtrafiken.
Denna uppfattning har också kommit till uttryck i bevillningsutskottets
betänkande 1969: 35. Enligt vad som framgår av bilskatteutredningens betänkande
avser utredningen emellertid att redan under innevarande år lägga
fram principförslag om övergång till kilometerskatt med verkan fr. o. m.
år 1974. Med hänsyn härtill saknar jag anledning att nu ta ställning till en
sådan skatteomläggning. Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :t meddelat
bestämmelser i syfte att möjliggöra nedsättning av årlig fordonsskatt
för vissa kategorier av fordon, däribland registrerade släpvagnar, vars utnyttjande
för transport på allmän väg är relativt litet [kungörelsen (1969:
553) om nedsättning av skatt på traktorer och släpvagnar, m. m.] Även om
dessa bestämmelser givetvis inte är avsedda att ersätta ett beskattningssystem,
grundat på körd väglängd, ger de dock enligt min mening betydande
möjligheter till en bättre avvägning i beskattningen av tyngre fordonskombinationer.
Med hänsyn till det anförda anser jag hinder inte föreligga
att reformera fordonsbeskattningen utan att samtidigt gå över till kilometerbeskattning.
Jag har i det föregående tagit upp vissa, från remissinstansernas sida
framförda principiella invändningar mot att nu genomföra en omfattande
ändring i fordonsbeskattningen på grundval av bilskatteutredningens förslag.
Som framgår av vad jag därvid anfört anser jag, att den kritik som i
vissa avseenden riktats mot förslaget är berättigad och att en skattereform
inte bör ske utan att samtidigt vissa åtgärder vidtas för att underlätta genomförandet
av reformen. I vissa andra avseenden anser jag emellertid
den anförda kritiken inte kunna tillmätas avgörande betydelse. Den väsentliga
frågan är i stället enligt min mening att få klarlagt, om en reform av
vägtrafikbeskattningen är så angelägen, att den — med de kompletterande
åtgärder som jag tidigare angett — bör genomföras nu.
Jag har tidigare framhållit, att 1963 års trafikpolitiska beslut fortfarande
bör vara vägledande vid utformningen av vägtrafikbeskattningen. Detta
synes också vara den allmänna uppfattningen och har, när det gäller riksdagens
behandling av frågan, senast kommit till uttryck i bevillningsutskottets
betänkande 1969: 35. För att inte onödigtvis fördröja samhällsekonomiska
vinster av att beslutet genomförs anser jag, att en anpassning av
beskattningen i enlighet med detta är angelägen. Av denna orsak bör enligt
min mening en revidering av fordonsbeskattningen ske så snart som möjligt
En
sådan revidering är emellertid påkallad inte bara av trafikpolitiska
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
41
skäl. Även det senaste decenniets snabba utveckling på bilismens område i
såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende spelar härvid en betydelsefull
roll. År 1959 fanns 120 000 lastbilar, 8 000 bussar och 29 000 släpvagnar,
varav 1 700 påhängsvagnar, registrerade i landet. Motsvarande siffror år
1968 var 138 000 lastbilar, 12 000 bussar och 95 000 släpvagnar, varav 5 000
påhängsvagnar. Av det totala antalet lastbilar hade år 1959 knappt 1 % en
lastförmåga (maximilast) om tio ton eller mera. Motsvarande andel år 1968
var drygt 10 %. Av släpvagnarna hade år 1959 ett antal om 2 600 en lastförmåga
om tio ton eller mera. Motsvarande antal år 1968 var 16 000, varav nära
5 000 påhängsvagnar.
Under den nämnda tioårsperioden har, särskilt i fråga om lastbilarna, en
kraftig förskjutning skett mot större fordon. Ökningen av andelen tyngre
och större fordon pågår alltjämt. Det säger sig självt, att denna ökning av
antalet tyngre fordon på våra vägar och gator och den pågående strukturomvandlingen
på transportmarknaden i särskilt hög grad aktualiserar frågan
om en riktig avvägning av vägtrafikbeskattningen. De ökade skillnaderna
i fråga om konstruktion, vikt, lastförmåga, axeltryck m. m. innebär större
krav än tidigare på att beskattningen utformas på ett mera differentierat
sätt. Även av denna anledning finner jag, att en revidering av den nuvarande
beskattningen snarast bör komma till stånd. I likhet med vad flera remissinstanser
uttalat anser jag därvid, att bilskatteutredningens förslag bör läggas
till grund för en reformerad fordonsbeskattning.
När det härefter gäller principerna för utformningen av vägtrafikbeskattningen
vill jag erinra om tankegångarna i 1953 års trafikutredningns betänkande
Svensk trafikpolitik I, vilka ligger till grund för 1963 års trafikpolitiska
beslut. Trafikutredningen fann, att den vid tillämpning av kostnadsansvarighetsprincipen
relevanta kostnaden är den som samhället skulle
undvika, om den ifrågavarande transporttjänsten inte kom till utförande
(mindre- resp. merkostnaden). De transportavgifter eller skatter, genom
vilka man uppnår en samhällsekonomiskt riktig uppdelning av trafiken,
borde enligt trafikutredningen bestämmas i enlighet med marginalkostnaderna
på lång sikt. Härigenom kommer även sådana poster som investeringar
i vägnätet att läggas till grund vid avvägningen av beskattningen.
Iletia överensstämmer med tanken att varje trafikgren i princip bör svara
för de kostnader som den förorsakar det allmänna. Bilskatteutredningen
har kommit till samma slutsats som trafikutredningen, övervägande antalet
remissinstanser som yttrat sig i denna fråga har också uttalat sig till
förmån för att vägtrafikbeskattningen utformas med utgångspunkt från de
långsiktiga marginalkostnaderna. Jag har ingen erinran mot att vägtrafikbeskattningen
utformas i överensstämmelse med det nu anförda.
Utredningen har inte ansett sig böra företa några siffermässiga beräkningar
av de långsiktiga marginalkostnaderna. Grunden härtill är att kostnadernas
absoluta storlek har mindre betydelse när det gäller att omfördela
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
skatterna inom ramen för ett oförändrat uttag. Avgörande för en rimlig
utformning av vägtrafikbeskattningen bör enligt min mening vara att söka
finna en kostnadsstruktur efter vilken prisstrukturen, dvs. beskattningen,
kan anpassas. Genom att söka åstadkomma en sådan anpassning med betryggande
säkerhetsmarginal torde det vara möjligt att få en avvägning av
vägtrafikbeskattningen som går i rätt riktning med hänsyn till fordonens
kostnadsansvar.
Vid bedömningen av de kostnader, till vilka hänsyn bör tas vid bestämmandet
av kostnadsstrukturen, kan självfallet olika meningar göras gällande.
Man skulle sålunda, som en del remissinstanser gjort, till den totala
kostnadsramen kunna hänföra sådana kostnader som utgifter för trafikolyckor,
miljöförstöring, bullerstörningar osv. Att bestämma dessa kostnader
och att fastställa hur mycket därav som skall tas ut av vägtrafiken
är dock förenat med mycket stora svårigheter. Dessa spörsmål övervägs
f. n. av vägkostnadsutredningen och någon lösning torde inte ännu på länge
vara att vänta. I avvaktan på den närmare undersökningen av dessa frågor
bör emellertid en reformering av vägtrafikbeskattningen ske som ett steg
i riktning mot en mera fullständig avvägning av beskattningen. Jag vill
med hänsyn till det nu sagda förorda, att vid bestämmandet av kostnadsstrukturen
hänsyn tas bara till de kostnadsslag som omfattas av utredningens
förslag. Andra kostnader, t. ex. för trafikolyckor, bör således tills vidare
lämnas åt sidan.
Bilskatteutredningen har delat upp de kostnader, som skall avräknas mot
automobilskattemedlen, i tre huvudgrupper, nämligen driftkostnader, investeringskostnader
och övriga kostnader. Var och en av dessa grupper har
i sin tur delats upp i undergrupper. Några remissinstanser har invänt, att
utredningen hänfört vissa kostnader till fel grupp. Man har också riktat
kritik mot de av utredningen gjorda beräkningarna av kostnadsstrukturen
för olika grupper. Givetvis ger den föreslagna uppdelningen av kostnaderna
utrymme för olika uppfattningar om vilka kostnader som bör hänföras till
den ena eller den andra gruppen. Delade meningar kan även råda om hur
kostnadsstrukturen skall beräknas. Av betydelse för att man skall få en riktig
prisstruktur är emellertid inte så mycket hur man genomför beräkningarna
för det enskilda kostnadsslaget. Avgörande är i stället enligt min uppfattning
den totala kostnadsstrukturen för olika fordonskategorier. Under
förutsättning att den på grundval av denna totala kostnadsstruktur bestämda
prisstrukturen är beräknad med betryggande säkerhetsmarginaler, anser jag
därför, att de anförda invändningarna saknar nämnvärd betydelse för frågan
om den slutliga avvägningen av beskattningen.
Det nu sagda innebär å andra sidan inte att en felberäkning av vissa
kostnader skulle vara utan intresse för den slutliga bestämningen av kostnadsstrukturen.
En fråga som tagits upp av flera remissinstanser rör de
axeltrycks- och körlängdsberoende driftkostnaderna, dvs. slitagekostnader
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
43
na. En del remissinstanser har anfört, att utredningen beräknat dessa kostnader
för högt med påföljd att de tyngre fordonen kommer att bli för högt
beskattade. SJ, å andra sidan, har med stöd av egna undersökningar funnit,
att dessa kostnader beräknats för lågt. Några remissinstanser har i samband
därmed anfört, att AASHO-försöken avsett vägar med delvis annat undergrundsmaterial
men inte omfattat prov på tjälade vägar och att dessa omständigheter
utesluter försökens tillämplighet för svenska förhållanden.
Som jag tidigare nämnt grundas bilskatteutredningens beräkningar i
fråga om slitagekostnaderna på de i USA under åren 1958—1961 utförda
s. k. AASHO-försöken. Enligt dessa försök sliter en passage med ett axeltryck
om tio ton 3 000—10 000 gånger mera på vägen än en passage med ett
axeltryck om ett ton. I vissa europeiska länder, såsom Frankrike, Schweiz
och Västtyskland, där man bedömt värdet av AASHO-försökens tillämplighet
efter motsvarande förhållanden i resp. land, anser man, att slitaget under
motsvarande vikt- och axeltrycksförhållanden är 10 000 gånger större
för det tyngre fordonet. En arbetsgrupp inom EEC-kommissionen som studerar
frågor om prissättningen av vägtjänster för EEC-länderna har rekommenderat,
att värdet på slitaget under motsvarande vikt- och axeltrycksförhållanden
bestäms till 10 000. I England har man, för att med säkerhet undvika
att överdriva de höga axeltryckens slitageeffekter, bedömt, att talet
1 000 är lämpligt för engelska förhållanden. Bilskatteutredningen å sin sida
har utgått från att en passage med tio tons axeltryck sliter vägen bara 300
gånger mera än en passage med ett tons axeltryck.
Jag kan i och för sig förstå, att viss osäkerhet råder om värdet av de
amerikanska undersökningarna med tanke på svenska väg- och klimatförhållanden.
De slutsatser som bilskatteutredningen dragit av de amerikanska
undersökningarna kan emellertid mot bakgrunden av det nu anförda
och med hänsyn till det förhållandet att tjäle förekom även inom det område
där AASHO-försöken utfördes knappast bedömas som annat än försiktiga.
Denna uppfattning har också kommit till uttryck vid remissbehandlingen.
Även med beaktande av övriga invändningar mot utredningens beräkningar
av slitageeffekten anser jag mig därför kunna godta utredningens
bedömning i detta avseende.
Den kritik som i övrigt riktats mot utredningens kostnadsberäkningar
och kalkyler tar sikte främst på det osäkra underlag som man anser utredningen
haft att tillgå. Utan att närmare gå in på dessa delvis komplicerade
beräkningar vill jag, som jag också tidigare nämnt, erinra om att beräkningarna
genomgående kännetecknas av en långt gående försiktighet. Denna
försiktighet har bl. a. tagit sig uttryck i att utredningen, så snart den inte
kunnat träffa ett avgörande med rimlig grad av säkerhet, valt en lösning
som ger en från den nuvarande prisstrukturen minst avvikande kostnadsstruktur.
Den metod utredningen sålunda begagnat innebär enligt min mening
en tillfredsställande garanti för att den erhållna kostnadsstrukturen
kan läggas till grund för bestämmande av prisstrukturen.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr t38 år 1970
Utredningen har beräknat kostnadsstrukturen särskilt för varje fordonsslag.
Strukturerna är åskådliggjorda i betänkandet genom kostnadsstrukturkurvor
(k-kurvor) (diagram 3—7). Med ledning av dessa kurvors utseende
— kurvorna stiger i allmänhet från en viss totalvikt — jämfört
med nuvarande, hela tiden sjunkande prisstrukturkurvor (p-kurvor) drar
utredningen den slutsatsen, att en riktig p-kurva från minimipunkten inte
bör sjunka utan åtminstone vara horisontell. Detta resonemang har i princip
accepterats av ett flertal remissinstanser även om SJ funnit, att utredningen
vid sin bedömning varit alltför försiktig, medan Skogsbrukets motortransportkommitté
inte ansett det osannolikt, att de nu gällande, sjunkande
p-kurvorna är riktigare än de av utredningen som slutmål föreslagna.
För egen del kan jag inte finna annat än att den slutsats utredningen
dragit av den för varje fordonsslag beräknade kostnadsstrukturen är mycket
försiktig. Även om de åberopade k-kurvornas utseende snarast tyder på
att p-kurvorna bör vara stigande och att skattenivån för de tyngsta fordonen
egentligen borde ligga högre — ca 30—40 % högre — än vad utredningen
föreslagit är jag beredd att i allt väsentligt godta utredningens förslag. Av
motsvarande skäl anser jag mig också kunna instämma i de slutsatser utredningen
dragit vid en jämförelse av prisstrukturerna de olika fordonskategorierna
emellan. P-kurvorna för de olika fordonskategorierna framgår närmare
av diagram som torde bifogas statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilagor 1—5. Kurvorna avser förhållandena vid en fullt genomförd omläggning
av beskattningen. Det anförda innebär bl. a., att jag anser mig kunna
instämma i utredningens uppfattning att några slutsatser av det tillgängliga
materialet inte kan dras i fråga om beskattningen av lättare fordon, dvs. personbilar
och andra fordon med totalvikter under tre ton. På en punkt har
jag emellertid en från utredningens förslag avvikande mening, nämligen
beträffande den föreslagna skattenivån för brännoljedrivna bussar.
I och för sig kan den föreslagna skatteavvägningen för sådana bussar
vara motiverad, eftersom skattenivån av praktiska skäl bör väljas utan
hänsyn till om fordonet används i tätortstrafik eller ej. Jag vill emellertid
erinra om att busstrafiken i tätorter intar en särställning i förhållande till
stora grupper av andra trafikmedel. Trängselproblem och hög drivmedelsförbrukning
per körd vägsträcka medför, relativt sett, höga kostnader för
dessa fordon. Den av utredningen föreslagna högre beskattningen av bussarna
skulle medföra en ytterligare kostnadsökning. Dessa omständigheter
har också framhållits vid remissbehandlingen. För att möjliggöra att den
kollektiva busstrafiken kan drivas utan att taxehöjningar eller andra åtgärder
behöver tillgripas till följd av höjning av fordonsskatten anser jag,
att skattenivån för denna fordonskategori bör sättas lägre än utredningen
föreslagit. En nivå, motsvarande 80 % av den som föreslagits för tvåaxliga,
brännoljedrivna lastbilar, anser jag därvid lämplig. Vad jag nu förordat
bör av praktiska skäl gälla alla brännolj edrivna bussar, oberoende av om de
framförs i tätortstrafik eller ej.
45
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
Mot bakgrunden av vad jag nu anfört förordar jag, att en omläggning av
fordonsbeskattningen nu kommer till stånd. En fullständig omläggning kan
enligt utredningen ske etappvis och under så lång tid att transportsektorn
och näringslivet i övrigt bereds tillfälle att anpassa sig med hänsyn till de
nya skatteförhållandena. Jag vill instämma i dessa synpunkter. En etappvis
genomförd omläggning har också den fördelen, att, om så skulle behövas,
hänsyn kan tas till nytillkommande omständigheter som är ägnade att påverka
reformprogrammet. Jag vill i detta sammanhang dels peka på vägkostnadsutredningens
arbete, dels erinra om att det i vissa länder pågår
undersökningar som kan vara av betydelse för vägtrafikbeskattningen
även i vårt land.
Utredningen anser, att reformprogrammet bör genomföras i fem etapper
under tiden 1.1.1971—1.1.1979, och föreslår, att det genomförs till 10 %
i en första etapp med verkan fr. o. m. den 1 januari 1971. Det av utredningen
förordade reformprogrammet framgår av följande tabell.
etapp I
1/1
1971
10
%
etapp II
1/1
1973
15
%
etapp III
1/1
1975
25
%
etapp IV
1/1
1977
25
%
etapp V
1/1
1979
25
%
Jag finner den angivna reformtakten vara väl avvägd och föreslår, att
den läggs till grund vid genomförandet av omläggningen av vägtrafikbeskattningen.
Självfallet kan, som jag nyss nämnde, nya omständigheter tillkomma
som är ägnade att påverka fullföljandet av reformprogrammet. En
revidering av detta kan under sådana förhållanden bli aktuell. Jag förordar
sålunda, att omläggningen sker i enlighet med vad jag nu anfört.
Det av mig nu förordade förslaget innebär, att den årliga fordonsskatten
differentieras i större utsträckning än vad nu är fallet. Beskattningen avvägs
med hänsyn till fordonets totalvikt. Vidare sker differentiering med
hänsyn till antalet hjulaxlar på fordonet. De tyngsta fordonen får en skattehöjning
och övriga fordon får sänkt skatt. Skatten sänks bl. a. för bensindrivna
lastbilar och — till följd av den av mig i detta avseende förordade
justeringen av utredningens förslag — för både bensin- och brännoljedrivna
bussar. Av tabellerna A—L, som torde fogas till statsrådsprotokollet som
bilaga 6, framgår skatteändringarna för de enskilda fordonskategorierna
jämfört med nuvarande skatt. Tabellerna visar förhållanden för fordonen
med intervall om ett tons totalvikt. Den fullständiga skatteskalan framgår
av den bilaga som föreslås fogad till bilskatteförordningen.
Som jag nyss nämnt gäller de av mig förordade skatteändringarna bara
fordon med en totalvikt om tre ton och däröver. När det gäller de konsekvenser
som dessa ändringar får beträffande skatten på trafiktraktorer och på
4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. i samt. Nr 138
46
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
släpvagnar som dras av sådana traktorer har utredningen påvisat, att sådana
släpvagnar har kortare genomsnittliga körsträckor än de lastbilsdragna släpvagnarna.
För att åstadkomma en riktig avvägning av skatten på traktorekipagen
har utredningen förordat den lösningen, att skatten för trafiktraktorerna
sänks till en nivå som i runda tal motsvarar en fjärdedel av skatten
på tvåaxliga, brännoljedrivna lastbilar med motsvarande totalvikt.
Jag har tidigare nämnt, att möjligheter finns till nedsättning av traktorskatt
på trafiktraktorer och av fordonsskatt på släpvagnar enligt kungörelsen
(1969: 553) om nedsättning av skatt på traktorer och släpvagnar, m. m.
Enligt denna kungörelse kan nedsättning ske till lägst halva traktorskatten
och, när fråga är om traktordragna släpvagnar, till lägst en fjärdedel av
släpvagnsskatten. Om utredningens förslag på denna punkt genomfördes,
skulle antalet ansökningar om nedsättning av skatt enligt kungörelsen
komma att minska. Detta skulle uppenbarligen innebära fördelar från administrativ
synpunkt. För att den sammanlagda skattereduktionen för ett
traktorekipage inte skulle bli omotiverat stor, torde dock ett genomförande
av utredningens förslag samtidigt böra leda till en skärpning av förutsättningarna
för nedsättning av skatt enligt kungörelsen. Emellertid skulle i
normalfallen den skattereduktion som kan uppnås för traktorekipaget bli
mindre enligt utredningens förslag än med tillämpning av kungörelsen.
Med hänsyn till de konsekvenser som ett genomförande av utredningens
förslag således skulle kunna leda till, är jag inte beredd att nu ta ställning
till frågan om en ändrad avvägning av skatten på trafiktraktorerna.
Sistnämnda fråga, liksom den av utredningen behandlade frågan om införande
i bilskatteförordningen av en generell dispensbestämmelse, torde få
övervägas i annat sammanhang.
Som framgår av det tidigare sagda föreslår utredningen en omfördelning
av den årliga fordonsskatten inom ramen för nuvarande totala skatteuttag.
Även jag anser, att omläggningen bör ske utan att skatteutfallet påverkas.
Vad jag förordat i det föregående föranleder med hänsyn härtill vissa smärre
justeringar av de av utredningen föreslagna skattesatserna.
Som jag tidigare anfört bör den av mig förordade omläggningen genomföras
med tillämpning fr. o. m. den 1 januari 1971.
Hemställan
Under hänvisning till vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att antaga inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om undring i förordningen (1922:
260) om automobilskatt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
47
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
00
Bilaga 1
Diagram 1
Total skatt per tonkm, brännoljedrivna bussar, efter genomförandet av femte etappen 1.1.1979
Skatt
öre per
tonkm
Höljeclrivna bussar
Drivmedelsskatt, brär
.Ilande
donsskai
t enl
Drlvm e d els ska ■
bestämmelser,
tt + foi«
bränno 3
bussar
et av uirededrivna
buss:
et av uijrede
drivna
donsskai
tmålet,
donsskai
tmålet,
t enl. c.
brännol;
t enl, c
brännol;
Drivmedelsskatt + fou
ningen föreslagna slv
Drivmedelsskatt + fou
ningen föreslagna sin''
axliga lastbilar
fotalvikt, ton
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 2
Diagram 2
Total skatt per toukiu, brännoljedrivna lastbilar med anordning för påhängsvagn, efter genomförandet av femte etappen 1.1.1979
Skatt
öre
per
tonkm
1 Lvmedels
ikatt
fordonsskatt enl
gällaiile bestämmelser
ikatt +
•amm* Dr Lvmedels skatt + fi
föreslagna slutmål 3''
11= Iviaxliga Lastbilar
11= Inaxliga Lastbilar
det av
utredningen
lotalvikt, ton
»t*
CD
Kimgl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
o
Bilaga 3
Diagram 3
Total skatt per tonkm, brännoljedrivna lastbilar utan anordning för påhängsvagn. efter genomförandet av femte etappen 1.1.1979
Skatt
öre
per
tonkm
Jk uvme dels skat t
skatt +
fordonsskatt enl. gällaide ''bestiimmelser
Drivmedels iskatt + for
föreslagna slutmålet.
Tvåaxliga lastbilar
Treaxliga lastbilar
det a
-
r .utrednangen
311=
Totalvikt, ton
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 4
Diagram 4
Total skatt per tonkm, påhängsvagnar, efter genomförandet av femte etappen 1.1.1979
Skatt
öre
per
tonkm
3,0
2,0
1,0
0,0
Beräkningsmässig totalvikt, ton
(Med beräkningsmässig total vikt menas den dei av påhängsvagnens
totalvikt som återstår sedan dragbilens maximilast frånräknats)
rnmw oi
_________ Dr
De
lvmedels
.vmedels
stämmels
skatt (b
skatt +
er, påhä
rännolja
fordonss
lgsvagna
), påhän
catt enl
r
gsvagnai
. fr.o.n
. 1.1.IS
70 gälls
nde
/
/
\
——
sl
... Dr
Sl''
.1= En
.vmedels
itmålet,
Lvmedels
itmålet,
ixliga t)
skatt +
påhängs
skatt +
brännö!
ihängsva
fordonss
vagnar
fordonss
jedrivna
■nar
katt enl
katt enl
, tvåaxl
. det av
. det av
iga last
utredni
utredni
bilar
ngen för
ngen för
eslagna
eslagna
11= Tv
iaxliga
påhängsv
agnar
I
-k
V..
tammmm • ■min
*mm • ram— n
0 4 6 8 10 12 14 16 18 20 22 24 26
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
K3
Bilaga 5
Diagram 5
Total skatt per tonkiu, övriga släpvagnar, efter genomförandet av femte etappen 1.1.1979
Skatt
öre
per
tonkm
i), Övriga släpvxgnar
Drivmedel; sskatt (örännoljs
Drivmedel; sskatt + fordons
tiostämmeliser, övfrga släpJ
. inde
■Ivmedel; sskatt +
ska t L en tv—deir
tages-fö re-slagna ■
slutmåle
släpvaglar
övriga
::n=
"leraxliga övrig
sskatt + fordons
”isrännif Lj edrivrx
.t utredn
[pr-fcvaaxl tga—las-t ålar
-
lotalvikt, ton
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år WTO
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
53
Bilaga 6
Tabeller, utvisande den i propositionen föreslagna ändrade årliga fordonsskatten,
beräknad efter totalvikt med intervall om ett ton, efter genomförandet av första
etappen 1.1.1971
A. Bensin- och gasoldrivna bussar
Totalvikt, kg
Fordonsskatt
, kr./år
1970
1971
± från 1970
3 000
697
697
0
4 000
1 077
1 037
— 40
5 000
1 457
1 377
— 80
6 000
1 837
1 717
—120
7 000
2 217
2 057
—160
8 000
2 647
2 447
—200
9 000
3 077
2 837
—240
B. Brännoljedrivna bussar
Totalvikt, kg
Fordonsskatt
, kr./år
1970
1971
± från 1970
3 000
697
697
0
4 000
1 077
1 061
— 16
5 000
1 457
1 421
— 36
6 000
1 837
1 781
— 56
7 000
2 217
2 141
— 76
8 000
2 647
2 541
—106
9 000
3 077
2 953
—124
10 000
3 507
3 383
—124
11 000
3 937
3 S13
—124
12 000
4 367
4 263
—104
13 000
4 797
4 713
— 84
14 000
5 227
5 163
— 64
15 000
5 657
5 613
— 44
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
C. Bensindrivna lastbilar
Totalvikt, kg
Fordonsskatt, kr./år
1970
1971
± från 1970
3 000
709
709
0
4 000
1 029
999
— 30
5 000
1 349
1 289
— 60
6 000
l 664
1 574
— 90
7 000
1 974
1 854
—120
8 000
2 284
2 134
—150
9 000
2 594
2 414
—180
10 000
2 904
2 694
—210
D. Brännoljedrivna, 2-axliga lastbilar med anordning för
påhängsvagn
Totalvikt, kg
Fordonsskatt
, kr./år
1970
1971
± från 1970
3 000
709
709
0
4 000
1 029
1 019
— 10
5 000
1 349
1 329
— 20
6 000
1 664
t 634
— 30
7 000
1 974
1 934
— 40
8 000
2 284
2 255
— 29
9 000
2 594
2 585
— 9
10 000
2 904
2 915
+ 11
11 000
3 214
3 277
+ 63
12 000
3 524
3 647
+ 123
13 000
3 834
4 017
+ 183
14 000
4 144
4 399
+ 255
15 000
4 454
4 789
+ 335
16 000
4 764
5 184
+ 420
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
55
E. Brånnoljedrivna 3- eller fleraxliga lastbilar med anordning
för påhängsvagn
Totalvikt, kg Fordonsskatt, kr./år
1970 1971 ± från 1970
10
000
11
000
12
000
13
000
14
000
15
000
16
000
17
000
18
000
19
000
20
000
21
000
22
000
23
000
24
000
25
000
2 904
3 214
3 524
3 834
4 144
4 454
4 764
5 074
5 414
5 824
6 234
6 644
7 054
7 464
7 874
8 284
2 829
3 139
3 449
3 809
4 169
4 529
4 889
5 249
5 642
6 112
6 582
7 042
7 502
7 962
8 422
8 882
— 75
— 75
— 75
— 25
+ 25
+ 75
+ 125
+ 175
+ 228
+ 288
+ 348
+ 398
+ 448
+ 498
+ 548
+ 598
F. Brånnoljedrivna, 2-axliga lastbilar utan anordning för
påhängsvagn
Totalvikt, kg Fordonsskatt, kr./år
1970 1971 ± från 1970
3
000
4
000
5
000
6
000
7
000
8
000
9
000
10
000
11
000
12
000
13
000
14
000
15
000
16
000
17
000
18
000
19
000
709
1 029
1 349
1 729
2 169
2 609
3 049
3 489
3 929
4 369
4 809
5 249
5 834
6 564
7 294
8 024
8 754
709
1 009
1 309
1 669
2 089
2 509
2 929
3 349
3 781
4 241
4 701
5 175
5 790
6 561
7 341
8 121
8 901
0
— 20
— 40
— 60
— 80
—100
—120
—140
—148
—128
—108
— 74
— 44
— 3
+ 47
+ 97
+ 147
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 138 år 1970
G. Brännoljedrivna 3- eller fleraxliga lastbilar utan anordning
för påhångsvagn
Totalvikt, kg
Fordonsskatt
, kr./år
1970
1971
± från 1970
8 000
2 609
2 434
—175
9 000
3 049
2 840
—209
10 000
3 489
3 270
—219
11 000
3 929
3 700
—229
12 000
4 369
4 130
—239
13 000
4 809
4 568
—241
14 000
5 249
5 038
—211
15 000
5 834
5 633
—201
16 000
6 564
6 353
—211
17 000
7 294
7 073
—221
18 000
8 024
7 800
—224
19 000
8 754
8 590
—164
20 000
9 484
9 380
—104
21 000
10 214
10 174
— 40
22 000
10 944
10 974
+ 30
23 000
11 674
11 774
+ 100
H. 1-axliga påhängsvagnar
To tal vikt, kg
Fordonsskatt
., kr./år
1970
1971
± från 1970
3 001
600
600
0
4 001
600
600
0
5 001
840
840
0
6 001
840
840
0
7 001
840
843
+ 3
8 001
1 080
1 089
+ 9
9 001
1 080
1 119
+ 39
10 001
1 080
1 149
+ 69
11 001
1 800
1 827
+ 27
12 001
1 800
1 857
+ 57
13 001
1 800
1 899
+ 99
14 001
2 520
2 593
+ 73
15 001
2 520
2 643
+ 123
16 001
2 520
2 693
+ 173
17 001
3 240
3 382
+ 142
18 001
3 240
3 432
+ 192
19 001
3 240
3 482
+ 242
20 001
3 960
4 195
+ 235
21 001
3 960
4 275
+ 315
Kungl. Maj. ts proposition nr 138 år 1970
57
I. 2- eller fleraxliga påhängsvagnar
Totalvikt, kg
Fordonsskatt
, kr./år
1970
1971
± från 1970
4 001
600
600
0
5 001
840
840
0
6 001
840
840
0
7 001
840
843
+ 3
8 001
1 080
1 085
+ 5
9 001
1 080
1 115
+ 35
10 001
1 080
1 145
+ 65
11 001
1 800
1 811
+ It
12 001
1 800
1 841
+ 41
13 001
1 800
1 871
+ 71
14 001
2 520
2 537
+ 17
15 001
2 520
2 567
+ 47
16 001
2 520
2 597
+ 77
17 001
3 240
3 264
+ 24
18 001
3 240
3 304
+ 64
19 001
3 240
3 344
+ 104
20 001
3 960
4 023
+ 63
21 001
3 960
4 063
4 103
22 001
3 960
4 118
4-158
23 001
3 960
4 188
4-228
24 001
3 960
4 258
4-298
25 001
5 400
5 633
4-233
26 001
5 400
5 703
4-303
27 001
5 400
5 773
+ 373
28 001
5 400
5 845
+ 445
29 001
5 400
5 925
+ 525
30 001
6 840
7 308
+ 468
31 001
6 840
7 380
4 540
J. 1-axliga övriga släpvagnar
Totalvikt, kg
Fordonsskatt;
, kr./år
1970
1971
± från 1970
2 999
360
360
0
3 001
600
579
— 21
4 001
600
609
+ 9
5 001
840
853
+ 13
6 001
840
883
+ 43
7 001
840
931
+ 91
8 001
1 080
1 187
+ 107
9 001
1 080
1 237
+ 157
10 001
1 080
1 297
4 217
11 001
1 800
1 991
-4191
12 001
1 800
1 991
4-191
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 138 år 1970
K. 2-axliga övriga släpvagnar
Total vikt, kg
Fordonsskatt, kr./år
1970
1971
± från 1970
2 999
360
360
0
3 001
600
579
— 21
4 001
600
609
+ 9
5 001
840
847
+ 7
6 001
840
877
+ 37
7 001
840
907
+ 67
8 001
1 080
1 141
+ 61
9 001
1 080
1 171
-i- 91
10 001
1 080
1 219
+ 139
11 001
1 800
1 907
+ 107
12 001
1 800
1 957
+ 157
13 001
1 800
2 009
+ 209
14 001
2 520
2 716
+ 196
15 001
2 520
2 786
+ 266
16 001
2 520
2 856
+ 336
17 001
3 240
3 559
+ 319
18 001
3 240
3 629
+ 389
19 001
3 240
3 701
+461
20 001
3 960
4 431
+ 471
21 001
3 960
4 521
+ 561
22 001
3 960
4 602
+ 642
23 001
3 960
4 602
+ 642
24 001
3 960
4 602
+ 642
L. 3- eller fleraxliga övriga släpvagnar
Totalvikt, kg
Fordonsskatt
:, kr./år
1970
1971
± från 1970
12 001
1 800
1 829
+ 29
13 001
1 800
1 859
+ 59
14 001
2 520
2 535
+ 15
15 001
2 520
2 574
-1- 54
16 001
2 520
2 614
+ 94
17 001
3 240
3 310
+ 70
18 001
3 240
3 350
+ 110
19 001
3 240
3 390
+ 150
20 001
3 960
4 087
+ 127
21 001
3 960
4 145
+ 185
22 001
3 960
4 205
+ 245
23 001
3 960
4 265
4-305
24 001
3 960
4 325
+ 365
25 001
5 400
5 677
+ 277
26 001
5 400
5 737
+ 337
27 001
5 400
5 801
+ 401
28 001
5 400
5 881
+ 481
29 001
5 400
5 961
+ 561
30 001
6 840
7 338
+ 498
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700355
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- BevU 1970:58 Betänkande med anledning av KungL Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändring i förordningen s. 1 i texten