Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

1970-06-29 · 81 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 78 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1970:139, Med förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

1

Nr 139

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar; given

Stockholms slott den 29 juni 1970.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över industriärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen

att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71

s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

GUSTAF ADOLF

Krister Wickman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag om vissa ändringar av 1902 års lag om

elektriska anläggningar.

Bl. a. föreslås kompletteringar av reglerna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder

för att hindra skada eller störning mellan elektriska anläggningar.

Vidare föreslås bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan elektriska

ledningar och trafikleder.

F. n. är innehavare av elektrisk starkströmsanläggning med egen generator

eller transformator oberoende av vållande ansvarig för skada genom

inverkan av ström från anläggningen. Undantag gäller dock för bl. a. skada

som uppkommit inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av

ström med högst 250 volts spänning. I propositionen föreslås att detta undantag

upphävs.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar,

dels att 14 § skall upphöra att gälla,

dels att 4, 5 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 a och 5 a §§, av nedan

angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 a §.

Med elektrisk anläggning förstås i

denna lag anläggning med däri ingående

särskilda föremål för produktion,

upplagring, omformning, överföring,

distribution eller nyttjande av

elektrisk ström.

Ha olika delar av samma elektriska

anläggning skilda innehavare, anses

varje sådan del som en särskild

anläggning.

Elektriska anläggningar indelas

med hänsyn till farlighetsgraden i

starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.

Närmare bestämmelser

härom meddelas av

Konungen.

4 §.

För skada-------- — förstnämnda anläggning.

Har skadan —--------avvända densamma.

Vad i första stycket sägs gäller ej

skada som uppkommit inom byggnad

eller inhägnad gård genom inverkan

av ström, vilken med en spänning

av högst tvåhundrafemtio volt,

räknat så som angives i 3 § 2 mom.

a), tillförts förbrukningsanläggning

för starkström.

Med generator

dylik anläggning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

3

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Kan elektrisk anläggning

genom inverkan på redan befintlig

dylik anläggning vålla skada

å person eller egendom eller störning

i driften, skall innehavaren av förstnämnda

anläggning vidtaga erforderliga

åtgärder vid denna för att förebygga

sådan skada eller störning.

Innehavare av--------

2 mom. Kan i fall, som avses i

1 mom., erforderligt skydd med bättre

verkan eller till lägre kostnad vinnas

genom åtgärd vid den anläggning

som är utsatt för inverkan, ankommer

det på dess innehavare att efter

överenskommelse eller rättens förordnande

utföra åtgärden.

Innehavaren äger

(Föreslagen lydelse)

§•

1 mom. Kan elektrisk anläggning

genom inverkan på redan befintlig

dylik anläggning vålla skada

å person eller egendom eller störning

i driften, svarar innehavaren av

förstnämnda anläggning för erforderliga

åtgärder vid denna för att förebygga

sådan skada eller störning.

--— än ljudstörning.

Ändras anläggning i fråga om läge,

utförande eller drift så, att ökad risk

uppkommer för skada eller störning,

skall i fråga om skyldighet att svara

för skyddsåtgärd som föranledes av

den ökade risken anses som om ny

anläggning tillkommit.

Anläggning skall anses ha tillkommit

då den togs i bruk. Är anläggning

i olika delar att anse som tillkommen

vid skilda tidpunkter, skall

varje sådan del anses som en särskild

anläggning.

2 mom. Kan i fall, som avses i

1 mom., erforderligt skydd med bättre

verkan eller till lägre kostnad vinnas

genom åtgärd vid annan elektrisk

anläggning än den vars innehavare

enligt 1 mom. är skyldig att

svara för åtgärden, ankommer det på

dess innehavare att efter överenskommelse

eller rättens förordnande

utföra åtgärden.

--varit nödvändiga.

Har i fall, som avses i 1 mom. andra

stycket, innehavaren av den senare

tillkomna anläggningen genom

bristande planläggning av anläggningens

utförande eller på annat sätt

föranlett att kostnaden för skyddsåtgärd

blivit väsentligt högre än nödvändigt,

svarar han för merkostnaden.

5 a §.

1 mom. Innehavare av elektrisk

ledning, som dragits fram inom område

för befintlig allmän väg, till farväg

nyttjad enskild väg, järnväg,

spårväg eller kanal eller annan sådan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vattentrafikled (trafikled), är skyldig

att vid ändring av trafikleden

vidtaga de åtgärder beträffande ledningen

som behövas för att ändringen

av trafikleden skall kunna genomföras.

Kostnaden för sådan åtgärd åvilar

ledningens innehavare, om e j annat

följer av 2 mom.

2 mom. Är syftet med ledningen

att överföra kraft för belysning av

allmän väg, skall väghållaren ersätta

ledningens innehavare hans kostnad

för åtgärd, som avses i 1 mom. Tjänar

ledningen även annat ändamål,

skall ersättningen bestämmas efter

vad som är skäligt med hänsyn till

omständigheterna.

Har i fall, som avses i 1 mom., åtgärd

vidtagits beträffande ledning,

där denna korsar trafikled, skall den

under vars förvaltning trafikleden

står ersätta ledningens innehavare

kostnaden för sådan åtgärd, som ej

avser flyttning av stolpe, stag eller

liknande anordning inom trafikledens

område.

3 m o m. Föranleder ledning, som

dragits fram inom område för befintlig

trafikled, ökade kostnader för trafikledens

underhåll, skall ledningens

innehavare ersätta kostnadsökningen.

4 m o m. Kan arbete med ledning

inom område för annan trafikled än

allmän väg inverka på trafiksäkerheten

eller medför det större ingrepp

i trafikleden, skall det utföras efter

anvisningar av den som förvaltar trafikleden

eller genom hans försorg.

Kostnaden för arbetet åvilar dock

ledningens innehavare, om ej annat

följer av 2 mom.

I fråga om arbete med ledning

inom område för allmän väg gälla

särskilda bestämmelser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

5

(Nuvarande lydelse)

15

De närmare föreskrifter, vilka utöver

vad denna lag innehåller, må

erfordras med avseende å elektriska

anläggningars utförande och skötsel,

meddelas av Konungen.

Konungen må jämväl bestämma,

vilka villkor leverantör av elektrisk

ström äger uppställa för beviljande

av entreprenörsrätt i fråga om utförande,

förändring eller reparation av

elektriska anläggningar, anslutna eller

avsedda att anslutas till leverantören

tillhörig distributionsanläggning.

(Föreslagen lydelse)

§•

Närmare föreskrifter om utförande

och skötsel av elektrisk anläggning

och anordning som är avsedd

att anslutas till sådan anläggning

meddelas av Konungen eller den

Konungen bemyndigar.

Konungen eller den Konungen bemyndigar

bestämmer även vilka villkor

leverantör av elektrisk kraft får

uppställa för beviljande av entreprenörsrätt

i fråga om utförande,

ändring eller reparation av elektrisk

anläggning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

20 februari 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,

Carlsson.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar

i lagstiftningen om elektriska anläggningar och anför.

Inledning

I lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

ges grundläggande föreskrifter om tillstånd och villkor för distribution

av elkraft, om skyddsåtgärder mot skador och störningar mellan

olika anläggningar samt om ansvar för skada genom inverkan av elektrisk

ström.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 november 1960 tillkallade

dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga för

att verkställa en översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar m. m.1

I direktiven till utredningen framhölls att den snabba utveckling som efter

tillkomsten av 1902 års lag ägt rum inom elektrotekniken lett till att lagen

vid ett flertal tillfällen ändrats. Härigenom hade lagen i viktiga avseenden

fått ett väsentligt annat innehåll än det ursprungliga. Någon översyn av de

grundläggande rättsliga principerna hade emellertid inte genomförts.

Utredningen, som antog namnet ellagstiftningsutredningen, avgav i juni

1966 betänkandet Lagstiftning om elektriska anläggningar (SOU 1966: 39).

Betänkandet innehåller förslag till ny lag om elektriska anläggningar (ellag).

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 1.

Genom beslut den 3 april 1964 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommerskollegium

att utreda organisationen m. m. av de statliga åtgärderna för ytterligare ra
1

Hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, tekniska direktörerna Erik Esping, Åke Karsberg

och Hugo Larsson samt direktören Hugo Månsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

tionalisering av elkraftsdistributionen samt framlägga förslag i hithörande

frågor. Inom kollegium bedrevs utredningsarbetet av en arbetsgrupp till vilken

knöts experter bland sakkunniga, som kollegium i annan ordning särskilt

tillkallat för att bistå med synpunkter och upplysningar i koncessionsärenden.

Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut beslut den 29 april 1966 åt arbetsgruppens

medlemmar att som särskilda utredningsmän fullfölja det åt

kollegium lämnade uppdraget.1 Till utredningen, som antog namnet eldistributionsutredningen,

överlämnades år 1966 förenämnda betänkande av ellagstiftningsutredningen

att tas i beaktande i de delar betänkandet rörde

eldistributionen. Eldistributionsutredningen avgav i september 1968 betänkandet

Eldistributionens rationalisering (SOU 1968:39).

Över eldistributionsutredningens betänkande samt ellagstiftningsutredningens

betänkande i de delar som avser skyddsåtgärder, anordnande av

elektrisk anläggning inom vissa områden samt skadeståndsansvar (motsvarande

13—33 §§ i utredningens förslag) har efter gemensam remiss yttrande

avgetts av vattenöverdomstolen, hovrätten över Skåne och Blekinge, överbefälhavaren

efter hörande av försvarsgrenscheferna och försvarets radioanstalt,

televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, statens planverk, luftfartsverket,

kammarkollegiet, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, statens

naturvårdsverk, kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadstyrelsen,

länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Malmöhus, Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,

Jämtlands och Norrbottens län, statens prisregleringsnämnd för elektrisk

ström, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, expropriationsutredningen,

Föreningen för elektricitetens rationella användande (FERA), Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Hyresgästernas riksförbund,

Landsbygdens elnämnd, Landsorganisationen (LO), Riksförbundet för

elektrifieringen på landsbygden, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF),

Stockholms stad, Svensk industriförening, Svenska bankföreningen, Svenska

elektrikerförbundet, Svenska elverksföreningen, Svenska företagares riksförbund,

Svenska kommunförbundet, Svenska kraftsverksföreningen, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Yttranden har därjämte inkommit från Karsbols elektriska andelsförening,

Svenska elektriska kommissionen, Svenska samernas riksförbund, Sveriges

arbetsledareförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomförbund och Södra

Valkebo kommun.

Några remissinstanser har bifogat av dem inhämtade yttranden. Sålunda

har bifogats av kommerskollegium yttranden från bl. a. överinspektörerna i

statens elektriska inspektion, handelskamrarna i Göteborg, Malmö och

Sundsvall, flera elektriska länsföreningar samt ett stort antal distributions
1

Kommerserådet Anders Lindstedt, ordförande, och kommerserådet Dag Lychou,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

företag, av flera länsstyrelser yttranden från länsmyndigheter, tjänstemän,

kommuner, sammanslutningar och distributionsföretag samt av LO yttrande

från Kraftverkens personalförbund.

Den beredning av utredningarnas förslag som efter remissbehandlingen

påbörjades inom industridepartementet syftade till att åstadkomma en helt

ny lagstiftning om elektriska anläggningar. Frågan om eldistributionens rationalisering

kräver emellertid ytterligare överväganden. En ny lagstiftning

måste därför anstå såvitt avser själva tills tåndsreglerna. I övrigt har däremot

beredningen av lagstiftningsärendet kunnat avslutas, och jag anhåller nu

att få ta upp frågan om ändring av gällande lag i fråga om skyddsåtgärder,

anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden samt skadeståndsansvar.

Huvuddragen av gällande bestämmelser

De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar återfinns i

lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

(ändrad senast 1958: 429) — i det följande benämnd 1902 års lag.

Med stöd av bemyndiganden i lagen har Kungl. Maj :t meddelat kompletterande

bestämmelser i bl. a. kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar,

den s. k. starkströmskungörelsen (ändrad senast 1967:

691), kungörelsen (1958: 558) om elektrisk svagströmslednings anordnande

i förhållande till starkströmsledning, den s. k. svagströmskungörelsen, samt

kungörelsen (1944: 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefonoch

andra svagströmsledningar (ändrad 1967: 690). Med stöd av bemyndigande

i starkströmskungörelsen har kommerskollegium utfärdat kungörelse

med föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar,

de s. k. kommerskollegii säkerhetsföreskrifter.

Elektriska anläggningar brukar indelas i två grupper, starkströmsanläggningar

och svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning avses en

elektrisk anläggning som kan vara farlig för person eller egendom (1 kap.

1 § starkströmskungörelsen). Med svagströmsanläggning avses ofarlig anläggning.

Till sistnämnda grupp hör exempelvis vanliga telefonanläggningar.

Spänning som uppgår till högst 250 volt mellan en ledare och jord eller vid

icke direkt j ordat system mellan två ledare kallas lågspänning. Är spänningen

högre kallas den högspänning.

De inledande bestämmelserna i 1902 års lag handlar om expropriation för

elektrisk starkströmsanläggning (1 §). Motsvarande bestämmelser beträffande

svagströmsledningar är däremot upptagna i lagen (1917: 189) om expropriation.

1 1 § fjärde stycket 1902 års lag hänvisas till expropriationslagens

allmänna bestämmelser samt beträffande starkströmsledningar till de

särskilda bestämmelserna om svagströmsledningar i samma lag.

Enligt 1902 års lag fordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att ut
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

9

föra starkströmsledning. Bestämmelser därom samt om reglering av pris och

övriga villkor för leverans eller överföring av elström är upptagna i 2 §. Närmare

föreskrifter om handläggningen av expropriations- och koncessionsansökningar

samt om de handlingar som skall bifogas sådana ansökningar

lämnas i 3 §.

Därefter följer i 4—14 §§ för starkströms- och svagströmsanläggningar

gemensamma bestämmelser rörande åtgärder mot och ersättning för skada

genom inverkan av elektrisk ström.

Enligt 4 § är innehavare av starkströmsanläggning med generator eller

transformator ålagd strikt ersättningsansvar gentemot tredje man för skada

som orsakas av ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder dock inte

för skada som tillkommit genom händelse av högre hand eller för skada som

inträffat inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av lågspänd

ström som tillförts förbrukningsanläggning för starkström.

Har skadelidande genom grov vårdslöshet själv vållat skadan är anläggningsinnehavaren

jämlikt 7 § fri från ersättningsskyldighet. Detsamma gäller

om skadan föranletts av den skadelidandes underlåtenhet att fullgöra

sina skyldigheter mot anläggningens ägare eller innehavare. Ersättningsskyldighet

inträder inte heller för skada på egendom om dennas ägare jämlikt

åtagande eller av annan grund är pliktig att vidkännas den från anläggningen

härrörande faran för skada på egendomen. I sådant fall utgår

dock ersättning om skadan föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande

eller skötsel.

Bestämmelser om skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga skadeverkningar

i förhållandet mellan två eller flera anläggningar upptas i 5 §.

Skyldigheten bestäms med hänsyn till anläggningens prioritet, vilket innebär

att innehavaren av en yngre anläggning skall svara för det skydd som

en äldre anläggning behöver till förekommande av skada eller störning. En

utvidgad skyldighet i detta avseende föreligger emellertid för innehavare av

starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström

med större styrka än femhundra ampere. Innehavare av sådan

anläggning är nämligen skyldig att så snart han vunnit kännedom om senare

tillkommen anläggning för svagström eller för starkström med en spänning

av högst sexhundra volt vidta erforderliga åtgärder vid sin anläggning för

att förebygga att denna genom inverkan på den andra anläggningen genom

induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada på person eller egendom

eller annan störning än ljudstörning.

Om erforderligt skydd med bättre verkan eller till lägre kostnad kan erhållas

genom åtgärd vid den anläggning som är utsatt för inverkan, ankommer

det på dess innehavare att efter överenskommelse eller rättens förordnande

utföra åtgärden. Innehavaren äger sedan att av den som enligt huvudregeln

varit skyldig vidta skyddsåtgärder erhålla ersättning för nödvändiga

utgifter. Härifrån skall dock avdrag göras med belopp motsvarande den för
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

del åtgärden inneburit för innehavarens anläggning genom minskning av

utgifter för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbättring

av driften (5 § 2 mom.).

I 6 § ges regler om ersättning för skada på elektrisk anläggning. Om en

elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan av ström

från annan sådan anläggning, är sistnämnda anläggnings innehavare ersättningsskyldig

ifall han underlåtit att vidta de skyddsåtgärder som enligt 5 §

ankommit på honom eller skadan eller störningen eljest föranletts av vårdslöshet

vid anläggningens utförande eller skötsel. Har skadan eller störningen

uppkommit på den anläggning från vilken strömmen utgått, och föranleddes

skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande

eller skötsel, är denna anläggnings innehavare skyldig att ersätta

skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarnas

utförande eller skötsel fördelas ansvaret alltefter beskaffenheten av de

på ömse sidor begångna felen.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgett ersättning för skada som

orsakats genom inverkan av en genom induktion eller överledning eller annars

på inte åsyftat sätt från annan anläggning inkommen ström, äger han

enligt 9 § regressrätt mot denna anläggnings innehavare om skadan vållats

genom vårdslöshet vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Regressrätt

föreligger även mot den som — efter det utförandet av elektrisk

anläggning påbörjats — utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken

i väsentlig mån ökat faran för skada genom strömmens inverkan.

Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt ansvarar anläggningens

ägare jämte innehavaren för skada genom strömmen. Ägaren svarar dock

endast med anläggningen och vad därtill hör samt endast i den mån egendomen

omfattas av nyttjanderätten. Ägaren har regressrätt mot innehavaren

för vad han utgett i ersättning (10 §).

Talan om skadestånd enligt 4 eller 6 § måste väckas inom två år från det

skadan inträffade. Försummas detta är rätt till talan förlorad. För regressanspråk

gäller dock den vanliga tioårspreskriptionen (11 §).

En allmän regressbestämmelser finns i 12 §. Ersättning som ägare eller

innehavare av elektrisk anläggning utgett enligt 4—10 §§ äger han söka åter

av den som vållat skadan, om inte annat följer av bestämmelserna i 9 §.

I ett par hänseenden gäller undantag från reglerna om skadeståndsskyldighet.

Är den elektriska anläggningen en inrättning för befordran av gods

eller är den avsedd för sådan inrättnings behov, skall enligt 13 § bestämmelserna

om ersättningsskyldighet för skada inte äga tillämpning i fråga om

egendom som för befodran mottagits av inrättningens förvaltning eller betjäning.

Enligt 14 § skall bestämmelserna i lagen inte medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utge ersättning, då genom

olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare

som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring dödas eller skadas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

11

I 15 § första stycket ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela de

närmare föreskrifter som, utöver vad lagen innehåller, erfordras med avseende

på elektriska anläggningars utförande och skötsel.

I andra stycket av samma paragraf bemyndigas Kungl. Maj :t även att bestämma

vilka villkor leverantör av elektrisk ström äger uppställa för beviljande

av entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring eller reparation

av elektriska anläggningar som är anslutna eller avsedda att anslutas till

leverantören tillhörig distributionsanläggning.

Lagen avslutas med tre hänvisningar. Enligt 16 § meddelas i fråga om

vissa starkströmsanläggningar bestämmelser även i lagen (1942:335) om

särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. I 17 § erinras om att

beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat

gäller vad därom särskilt stadgas, och i 18 § slutligen sägs att om atomskada

gäller särskilda bestämmelser.

Ellagstiftningsutredningen

Skyddsåtgärder m. m.

Ellagstiftningsutredningen erinrar inledningsvis om att behovet av särskilda

skyddsåtgärder till förebyggande av skada på annan elektrisk anläggning

beaktades redan vid utfärdandet av 1902 års lag. I 5 § upptogs sålunda

en bestämmelse om skyldighet för innehavare av nytillkommen elektrisk

anläggning att om det visade sig att anläggningen genom inverkan på

redan befintlig sådan anläggning genom induktion eller på annat sätt vållade

skada på denna eller hinder i dess drift vidta erforderliga åtgärder för

att förekomma sådan inverkan. Bestämmelsen kvarstod oförändrad fram

till år 1958 då vissa ändringar infördes.

Prioritetsprincipen bibehölls som huvudregel men strängare ansvar infördes

för anläggningar som drevs direktjordade eller med ringa strömbegränsning

och vid mycket höga spänningar och därför utgjorde en särskilt stor risk

särskilt för svagströms- och lågspänningsanläggningar.

Med hänsyn till de elektriska anläggningarnas farlighet är det naturligt,

framhåller ellagstiftningsutredningen, att vissa krav i säkerhetshänseende

måste ställas beträffande deras utförande och skötsel. Kraven bör i första

hand utformas så, att anläggningarna för tredje man, dvs. den stora allmänheten

som lever med dessa anläggningar i sin närhet, blir så ofarliga

som det rimligtvis är möjligt från teknisk-ekonomisk synpunkt. Samtidigt

bör eftersträvas att en elektrisk anläggning inte heller skadar annan elektrisk

anläggning. Den bör omvänt helst vara utförd så, att den inte heller

själv skadas genom inverkan från annan anläggning.

I 1902 års lag upptas f. n. såvitt avser förhållandet mellan olika elektriska

anläggningar endast regler om den principiella skyldigheten att vidta skydds
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

åtgärder. I övrigt har till Kungl. Maj :t överlåtits att närmare bestämma om

erforderliga åtgärder. Utredningen finner denna ordning böra tillämpas även

i fortsättningen.

Behovet av bestämmelser som reglerar det inbördes förhållandet mellan

olika anläggningar beträffande skyldighet varom här är fråga aktualiseras

endast när två eller flera anläggningar förekommer i sådan närhet av varandra

att den ena kan öva menlig inverkan på den andra. Särskilda skyddsåtgärder

kan då bli behövliga. Härvid uppkommer frågan hur ansvaret för

dessa åtgärder bör fördelas mellan innehavarna av de olika anläggningarna

och vilka regler som bör gälla om bestridandet av de kostnader som åtgärderna

för med sig.

Utredningen föreslår samma huvudregel som den nuvarande, eller att den

senast tillkomna anläggningens innehavare har att svara för erforderliga

skyddsåtgärder. Från denna prioritetsprincip skall i överensstämmelse med

vad som f. n. gäller undantag göras för särskilt farliga högspänningsanläggningar.

Såsom ett ytterligare undantag från prioritetsprincipen föreslår utredningen

att innehavare av sådan starkströmsanläggning som under normal

drift kan i annan elektrisk anläggning orsaka ljud- eller signalstörning

som väsentligt överstiger vad som kan anses normalt för en trefasanläggning

med samma effekt som den störande skall vara skyldig att gentemot

svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning med spänning om högst

600 volt, oavsett sådan anläggnings tillkomstdatum, svara för erforderliga

störningsförebyggande åtgärder. Bestämmelsen tar främst sikte på högspända

likströmsanläggningar, som genom tonfrekventa komponenter av stor

styrka kan föranleda väsentliga störningar i närbelägna tele- och signalanläggningar.

I detta sammanhang föreslår utredningen att kommerskollegium får behörighet

att avgöra tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av erforderliga

skyddsåtgärder. F. n. gäller att den som vill få en sådan tvist prövad

har att föra talan vid allmän domstol. Eftersom skyddsåtgärdernas omfattning

och beskaffenhet för olika fall regleras genom tillämpningsbestämmelser,

som förutsätts skola liksom för närvarande i främsta rummet meddelas

av kommerskollegium, anser utredningen det vara ändamålsenligt att kollegium

också får behörighet att avgöra tvister i dessa hänseenden. Tvist som

gäller vilken av två eller flera anläggningars innehavare som är skyldig att

svara för eventuella skyddsåtgärder bör däremot liksom hittills prövas av

allmän domstol.

De flesta fall där intressemotsättningar uppkommer torde enligt utredningen

avse teleledningar och högspända kraftledningar. För biläggande av

sådana tvister finns ett på frivillighetens väg tillkommet organ — telestörningsnämnden

— med representanter för televerket, statens järnvägar och

centrala driftledningen. Nämndens uppgift är att som ett sakkunnigt rådgivande

organ medverka till att åstadkomma från tekniska och ekonomiska

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1970

13

synpunkter rimliga lösningar av problem som gäller menlig inverkan av högspända

kraftledningar på telenäten. Utredningen antar därför att de tvister

som kommer att hän skjutas till avgörande av kommerskollegium blir sällsynta.

Prioritetsprincipen förutsätter att tidpunkten för en anläggnings tillkomst

kan fastställas utan större svårigheter. 1902 års lag saknar bestämmelse som

ger ledning härvidlag. Förhållandet påtalades vid 1958 års riksdag. Utredningen

finner ett klargörande behövligt och anser att lagen bör ange vissa

hållpunkter för bedömande av en från flera synpunkter så viktig fråga som

när en anläggning skall anses tillkommen.

Utredningen anser att man bör utgå från att en anläggning tillkommit den

dag, då den togs i bruk. En undantagslös regel av denna innebörd kan emellertid

antas leda till otillfredsställande resultat i vissa fall. En del anläggningar

förutsätter lång tid för planering och utförande medan andra, mindre

omfattande kan byggas relativt snabbt. Utredningen föreslår därför ett anmälningsförfarande

enligt vilket den som ämnar utföra en elektrisk anläggning

redan på ett tidigt stadium skall kunna anmäla detta med påföljd att

anläggningen såvitt angår den som mottagit dylik anmälan anses ha samma

prioritet som om den tagits i bruk när anmälan gjordes. Utredningen föreslår

att bestämmelser av sådant innehåll upptas i lagen.

Även frågan om inverkan i prioritetshänseende av att en elektrisk anläggning

ändras bör enligt utredningen regleras vid en reformering av gällande

lag. Liksom det får anses uteslutet att varje obetydlig ändring av anläggningen

skulle medföra att den tidigare prioriteten förloras, lika uppenbart synes

det vara att prioriteten inte kan få behållas efter en genomgripande ändring.

Det är därför nödvändigt att på något sätt bestämma var på skalan ändringen

skall få betydelse för anläggningens prioritet.

Om en ändring utförs så, att några ytterligare skyddsåtgärder inte är påkallade

från säkerhetssynpunkt, bör den kunna accepteras utan att anläggningens

prioritet berörs. Ändringen kan emellertid också på sådant sätt påverka

anläggningens farlighet i förhållande till annan anläggning att de

tidigare skyddsåtgärderna blir otillräckliga och ytterligare åtgärder måste

vidtas. Är undantagsregeln för särskilt farliga anläggningar tillämplig bör

enligt utredningen inga problem uppstå. Är det i annat fall en yngre anläggning

som ändras inverkar ändringen inte heller på ansvaret gentemot en

äldre anläggning. Ändras däremot en äldre anläggning måste prioritetsfrågan

i förhållande till en yngre anläggning lösas. Det kan i detta fall inte anses

skäligt vare sig att den ändrade anläggningen helt förlorar sin prioritet

och alltså får ansvaret för såväl nytillkommande som redan förut behövliga

skyddsåtgärder eller att det ansvar för skyddsåtgärder som den yngre anläggningens

innehavare haft ökar genom att den äldre anläggningen ändras.

Det rimliga måste vara att den ändrade äldre anläggningen får ansvaret för

de ytterligare skyddsåtgärder som föranleds av ändringen, medan den yngre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

anläggningen behåller ansvaret för de skyddsåtgärder som tidigare var erforderliga.

Såvitt gäller flyttbara elektriska anläggningar såsom transportabla elverk

och transformatorer bör enligt utredningen motsvarande synpunkter tillämpas

beträffande ansvaret för skyddsåtgärder. Om en sådan anläggning flyttas

från en plats till en annan, bör alltså anses som om genom flyttningen

antingen tillkommit en helt ny anläggning eller också, om t. ex. den mobila

anläggningen inmonteras i en förut bestående elektrisk anläggning, den sistnämnda

anläggningen ändrats.

Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

Utredningen erinrar om att en elektrisk ledning ofta måste framdras över

område där den senare kan bli till hinder för områdets utnyttjande i övrigt.

En ändring av områdets utformning eller utnyttjande kan göra det nödvändigt

att flytta eller ändra ledningen, vilket kan medföra olägenheter och betydande

kostnader för ledningsinnehavaren. Dennes skyldighet att vidta

eventuella ändringar beror i första hand på vad som vid ledningens tillkomst

avtalats mellan honom och markområdets innehavare. Beträffande områden

för kommunikationsändamål har förhållandet mellan ledningsinnehavaren

och innehavaren av det område inom vilket ledningen dragits fram reglerats

i författningsväg. Även beträffande ledningar inom bebyggda områden har

skyldighet föreskrivits för ledningsinnehavaren att vidta vissa ändringar av

ledningen.

Utredningen lämnar en ingående redogörelse för gällande bestämmelser

och tidigare överväganden i fråga om elektriska ledningar inom trafikledsområden

och planlagda områden. Beträffande starkströmsledningar som

framdragits inom område för allmän väg, järnvägsområde, område för vattentrafikled

samt planlagt område ges föreskrifter i starkströmskungörelsen.

Såvitt gäller staten tillhöriga svagströmsledningar inom område för allmän

väg är vissa med flyttning av sådan ledning sammanhängande frågor reglerade

i kungörelsen (1944: 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon-

och andra svagströmsledningar. Beträffande svagströmsledningar inom

planlagt område har bestämmelser meddelats i svagströmskungörelsen.

För samtliga dessa bestämmelser gäller, framhålls det, att de inte bara

ålägger ledningsinnehavaren skyldighet att ändra ledning utan också förutsätter

att han själv skall stå för kostnaden.

Bestämmelsen i starkströmskungörelsen om ledning inom område för allmän

väg bygger härvid på prioritetsprincipen. Det förutsätts alltså att området

redan tagits i anspråk för väg när ledningen drogs fram. Vad åter angår

ledning inom övriga nämnda områden är enligt utredningen ledningsinnehavaren

skyldig att vidta och bekosta ändring av ledningen utan hänsyn

till tiden för ledningens eller trafikledens tillkomst.

När det gäller de allmänna principer efter vilka förevarande spörsmål så
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

lunda lösts kan enligt utredningen några vägande invändningar knappast

resas mot att ledningsinnehavare åläggs skyldighet att ändra ledning där

ändring av trafikled gör detta nödvändigt. Det allmänna kommunikationsintresset

talar med styrka för att en sådan skyldighet bör föreligga. En annan

och mera kontroversiell fråga är vem som skäligen bör svara för den till

följd av ledningsändringen uppkomna kostnaden.

Utredningen finner att ifråga om ledningar inom trafikledsområden

prioritetsprincipen i stort sett leder till ett godtagbart resultat. Det synes

rimligt att innehavare av en ledning som dragits fram inom ett redan

existerande trafikledsområde själv får svara för kostnaden för sådan ändring

av ledningen som framtvingas av ombyggnad eller annan därmed jämförlig

ändring av trafikleden inom detta område. En sådan huvudregel

kan knappast anses obillig eftersom ledningsinnehavaren redan vid framdragandet

av ledningen bör ha haft klart för sig att trafikleden skulle kunna

komma att ändras. Den ledningsinnehavare som drar fram sin ledning utefter

en väg har uppenbarligen inte sällan stor nytta av att kunna placera stolpar,

stag och andra sådana anordningar inom själva vägområdet. Även förläggning

av en jordkabel inom ett vägområde, t. ex. i vägslänten, kan innebära

fördelar för ledningsinnehavaren. Om vägen sedermera breddas, höjs eller

sänks kan det därför inte anses annat än skäligt, framhåller utredningen, att

ledningsinnehavaren på egen bekostnad ombesörjer den ändring av ledningen

som föranleds av vägens ändring.

Det förda resonemanget kan emellertid inte utan vidare anses tillämpligt

vid korsningar mellan ledning och trafikled. I detta fall har ledningsinnehavaren

inte kunnat undvika att passera genom trafikledens område och han

har som regel inte heller haft någon nytta av ledningens förläggning till området.

Om i sådant fall en ändring av vägen nödvändiggör ändring av en

ledning som inte har några stolpar eller andra anordningar inom området

finns enligt utredningen inte samma skäl för att ledningsinnehavaren skall

svara för de med ledningsändringen förbundna kostnaderna. Föranleder en

breddning av vägen flyttning av stolpar utanför vägområdet anser utredningen

att ledningsinnehavaren bör vara berättigad till ersättning härför. Detsamma

bör gälla även om stolpar eller dylikt — inom eller utom vägen — väl inte

behöver flyttas men ändras på annat sätt, t. ex. som följd av att vägbanan

höjs. På motsvarande sätt bör sådan ändring av en vägbanan korsande jordkabel

som föranleds av höjning eller sänkning av vägen bekostas av väghållaren.

Den nu angivna kostnadsfördelningen förutsätter att ledningens

tidigare läge i vertikalplanet överensstämmer med gällande säkerhetsföreskrifter.

Utredningen anser att de sålunda förordade reglerna i fråga om skyldighet

att bestrida kostnader som är förenade med ledningsändringar bör tillämpas

inte bara beträffande starkströmsledningar utan också i fråga om svagströmsledningar.

Det finns inte någon anledning att i förevarande hänseende

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

göra skillnad mellan olika slag av elektriska ledningar. Inte heller kan det

vara motiverat att ha olika regler för olika slag av trafikleder. Samma bestämmelser

bör alltså enligt utredningen gälla oavsett om den väg som berörs

av ledningen är allmän eller inte. De bör också tillämpas på vattentrafikleder,

järnvägar och spårvägar.

För de allmänna vägarnas del torde dock enligt utredningen behövas en

särbestämmelse beträffande ledning för vägbehjsning. Utredningen erinrar

om att frågan om skyldighet för väghållaren att bekosta ändring av

sådan ledning tagits upp av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett yttrande

till tredje lagutskottet över två till 1961 års riksdag väckta motioner

(1:515 och II: 608). I yttrandet anförde styrelsen bl. a. följande.

På senare tid har det emellertid i allt större utsträckning förekommit där

kronan är väghållare, att städer, samhällen och elektriska föreningar såväl

inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område som i tätbebyggda samhällen

i övrigt, med väghållarens tillstånd, framdragit gatu- eller vägbelysningsledningar.

Dessa ledningar, som huvudsakligen tillkommit för främjande

av trafiken, blir vanligen raserade vid vägens omläggning och eftersom

gamla och nya vägområdena alltid berör varandra har ledningsägaren skyldighet

att själv bekosta ändringen, vilket oftast bli betungande för ledningsägaren

i synnerhet för de föreningar som bildats enbart med uppgift att

åstadkomma vägbelysning genom samhälle.

Beträffande städer, som är väghållare, har i förarbetena till förordningen

(1960:374) om väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande

samhällen uttalats den meningen, att det sedan gammalt ansetts föreligga

rätt för stad eller samhälle att i gata inom stadsplanelagt område nedlägga

ledningar av olika slag och att vid ändring av sådan ledning tillhörande väghållaren

(staden) äldre rätt skall gälla. Härav följer att de städer som är väghållare

och samtidigt ledningshavare för belysningsledningarna för gata får

upptaga kostnaderna för ändringen av ledningen bland kostnaderna för vägföretaget

till vilket statsbidrag utgår. De städer och samhällen som är väghållare

åtnjuter således en fördel framför de städer och samhällen där kronan

är väghållare enbart av den anledningen att de samtidigt är såväl väghållare

som ledningshavare.

Den nackdel som drabbar ägare av starkströmsledning för belysning av

vägen där kronan är väghållare i förhållande till de städer som är egna väghållare

torde kunna undanröjas genom ändring i starkströmskungörelsen

på så sätt, att väghållare ålägges skyldighet att svara för kostnaderna för

ändring av starkströmsledning som framdragits för väg- och gatubelysningsändamål.

Utredningen ansluter sig till det av styrelsen framförda förslaget. I fall

varom här är fråga har, framhålls det, ledningen med stolpar och andra anordningar

tillkommit för att tillgodose vägtrafikens behov. Sådana belysningsanordningar

kan i likhet med andra fasta anordningar som avser att

främja trafiksäkerheten betraktas som normala tillbehör till vägen. Med

hänsyn härtill bör väghållaren snarare än ledningsinnehavaren bära de kostnader

för ändring av ledningen som kan uppkomma i samband med ändring

av vägen. Har ledningen dragits fram även för annat ändamål än vägbelys
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

17

ning bör dock, framhåller utredningen, ledningsinnehavaren vidkännas en

med hänsyn till föreligggande omständigheter bestämd del av flyttningskostnaden.

Enligt starkströmskungörelsen åligger det innehavare av luftledning över

vatientrafikled att om denna framdeles i avsevärd omfattning kommer att

befaras av fartyg som kräver större segelfri höjd än ledningen medger på

egen bekostnad vidta sådan ändring av ledningen som kommerskollegium

efter samråd med sjöfartsverket bestämmer. Utredningen föreslår att

denna regel upptas i lagen och utvidgas till att avse även svagströmsledningar.

Samtidigt föreslås att ledningsinnehavaren skall vara berättigad

till ersättning för de med ändringen förenade kostnaderna, men vem ersättningsskyldigheten

skall åvila anser sig utredningen inte kunna bestämma

generellt. Finns inte någon som är villig att svara för kostnaderna bortfaller

ledningsinnehavarens ändringsskyldighet. Systemet torde enligt utredningen

i praktiken medföra att den som begär ändringen i allmänhet

också betalar kostnaderna för dess genomförande. Betalningsskyldigheten

kan på det sättet komma att åvila den under vars förvaltning trafikleden

står. Det kan också tänkas att t. ex. ägaren av de fartyg vilkas trafik är beroende

av att ändringen kommer till stånd åtar sig ansvaret för kostnaderna.

Förfarandet torde, framhålls det, överensstämma med vad som tillämpas vid

sådana sjömätningar som utförs på begäran av annan än statlig myndighet.

Utredningen kommer därefter in på frågan om skyldighet att ändra

elektriska ledningar inom planlagt område. Den ändringsskyldighet som

f. n. åligger innehavare av elektrisk ledning inom sådant område är, framhålls

det, helt grundad på säkerhetssynpunkter. I starkströmskungörelsen

föreskrivs sålunda att om stadsplan eller byggnadsplan är eller blir fastställd

för område inom vilket luftledning dragits fram med stöd av koncession, så

är ledningens innehavare skyldig att vidta de ändringar av ledningen som

kommerskollegium från säkerhetssynpunkt finner erforderliga med hänsyn

till områdets bebyggande. Fastställs plan för område inom vilket det finns

luftledningar för såväl lågspänd starkström som svagström är ledningsinnehavarna

skyldiga att ändra sina ledningar så att dessa blir från säkerhetssynpunkt

tillfredsställande anordnade i förhållande till varandra. Föreskrift

härom har beträffande innehavare av starkströmsledning meddelats i starkströmskungörelsen

och motsvarande föreskrift för innehavare av svagströmsledning

finns i svagströmskungörelsen.

Utredningen finner det naturligt att innehavare av elektrisk ledning inom

planlagt område skall vara skyldig ändra ledningen om det påkallas av säkerhetsskäl.

Den föreslår att samma skyldighet skall föreligga då ledning av

annat skäl behöver ändras för att planen skall kunna genomföras. Däremot

finner utredningen den nuvarande ordningen i vad den innebär skyldighet för

ledningsinnehavaren att också svara för de med ändringen förenade kostnaderna

inte invändningsfri. Skyldigheten är nu oberoende av tidpunkten för

2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 139

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

ledningens tillkomst i förhållande till bebyggelseplaneringen. Resultatet blir

att — om t. ex. en byggnadsplan upprättas för ett område över vilket en

större kraftledning tidigare dragits fram — ledningsinnehavaren kan åsamkas

avsevärda kostnader, som kanske kunde ha undvikits om ledningsinnehavaren,

när ledningen drogs, haft kännedom om planen eller om denna

fått annan utformning. Det är, framhåller utredningen, ett rimligt krav att

redan befintliga elektriska ledningar beaktas, när bebyggelseplaneringen

sker. Detta gäller särskilt de stora och dyrbara kraftledningarna. Planeringen

bör utföras så, att den inte framtvingar en kanske mycket kostnadskrävande

ändring eller flyttning av redan framdragna ledningar. Inte minst nationalekonomiska

skäl kan enligt utredningen åberopas härför. Då elektrisk ledning

måste ändras till följd av att stadsplan eller byggnadsplan upprättas

inom område som berörs av ledningen och för vilket sådan plan inte förut

finns, synes det mot denna bakgrund utredningen rimligt att ändringskostnaderna

ersätts av vederbörande kommun. På motsvarande sätt bör kommunen

bekosta ledningsändringar som föranleds av att planen ändras sedan en

ledning dragits fram inom ett planlagt område.

Om en ledning dras fram inom ett redan planlagt område bör däremot

ledningsinnehavaren få finna sig i att på egen bekostnad verkställa de ändringar

av ledningen som kan vara påkallade när området sedermera bebyggs

i enlighet med planen. Vad sist sagts anser utredningen böra gälla även om

stads- eller byggnadsplan ännu inte föreligger då ledningen dras fram, men

det vid denna tidpunkt finns region- eller generalplan som antagits av vederbörande

kommunala myndigheter och som ledningsinnehavaren alltså

haft anledning att beakta. Som ytterligare förutsättning uppställs dock att

den sedermera upprättade detaljplanen visar sig överensstämma med region-

eller generalplanen i aktuella delar.

Liksom i fråga om ledningar inom trafikledsområden bör kostnadsfördelningen

när det gäller planlagda områden grundas på prioritetsprincipen.

Den ersättningsskyldighet som med tillämpning av denna princip kommer

att åvila vederbörande kommun kan anses i viss mån jämförlig med den i

75 § byggnadslagen föreskrivna skyldigheten för stad att i vissa fall gottgöra

markägare och nyttjanderättshavare skada som uppkommit till följd

av stadsplans genomförande. Utredningen betonar att de föreslagna rättsreglerna

med hänsyn till innehållet bör komma till uttryck i allmän lag och

inte, såsom fallet är med nuvarande bestämmelser på området, meddelas

endast i administrativ väg.

Skada genom inverkan av elektrisk ström

För skada som orsakats genom inverkan av ström från en elektrisk anläggning

ansvarar enligt huvudregeln anläggningens innehavare oberoende

av vållande. En förutsättning är dock att anläggningen har egen transformator

eller generator som inte alstrar endast ofarlig ström. Undantag gäl
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

ler vidare för skada genom händelse av högre hand eller som uppkommit

inom byggnad eller inhägnad gård och som orsakats av ström som med en

spänning av högst 250 volt tillförts förbrultningsanläggning för starkström.

Å andra sidan gäller emellertid den utvidgningen av det strikta ansvaret

att om skada inträffat vid anläggning som inte har egen generator

eller transformator svarar för skadan innehavaren av den anläggning varifrån

den skadevållande strömmen tillförts den första anläggningen.

Om den skadelidande själv vållat skadan genom grov vårdslöshet eller genom

att underlåta att fullgöra honom åliggande skyldigheter mot anläggningsinnehavaren

eller ägaren bortfaller det strikta ansvaret.

Beträffande skada pa annan elektrisk anläggning gäller att innehavaren

av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen utgått är skyldig

att betala skadestånd, om han underlåtit att vidta de skyddsåtgärder som

ankommit på honom eller om annars skadan eller störningen föranletts av

vårdslöshet vid utförande av hans anläggning eller vid dess skötsel. Den

andra anläggningens innehavare är å sin sida ersättningsskyldig för skada

eller driftstörning vid den anläggning från vilken den inverkande strömmen

utgått, om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid utförande eller

skötsel av först angivna anläggning.

Denna grundsats om vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel

som villkor för anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet gentemot innehavare

av annan anläggning har gällt alltsedan lagens tillkomst. Utredningen

erinrar i detta sammanhang om att frågan om införande av strikt ansvar

för starkströmsanläggningar gentemot svagström sanläggningar flera

gånger varit aktuell. I det år 1938 till lagrådet remitterade förslaget om ändringar

i 1902 års lag (prop. 1938: 137) förordade departementschefen en

ändring av innebörd att skada på svagströmsanläggning skulle ersättas såsom

skada på annans egendom, dvs. det strikta ansvaret skulle omfatta även

skada på sådan anläggning. Förslaget kritiserades av lagrådet som i sitt

utlåtande framhöll att en svagströmsanläggning med hänsyn till sin beskaffenhet

och sin särskilda mottaglighet för skada genom den elektriska strömmens

inverkan inte var helt jämförbar med annan egendom för vilken fara

kunde uppkomma genom starkströmsanläggningen och att det var i riktig

uppfattning härav som bestämmelserna i 6 § tillkommit. Särskilt syntes enligt

lagrådets mening tvekan kunna råda om det var lämpligt att svagströmsanläggnings

innehavare skulle äga allmän och oinskränkt rätt till

skadestånd även då — bortsett från grov vårdslöshet — skada uppkommit

genom vållande på hans sida. Därigenom försvagades den anledning till aktsamhet

vid anläggningens utförande och skötsel som dittills förelegat. Lagrådet

uttalade vidare att förslagets ståndpunkt i viss mån stod i strid med

den uppfattning som kommit till uttryck i lagens regler om vidtagande av

skyddsåtgärder. Lagstiftaren hade där tydligen utgått ifrån att, då svagströmsanläggning

utfördes i närheten av en redan befintlig starkströmsan
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

läggning, den förra anläggningens innehavare i regel hade att själv vidta

erforderliga anordningar till förebyggande av skada eller hinder i anläggningens

drift genom induktion från starkströmsanläggningen. Slutligen förklarade

lagrådet sig inte kunna tillstyrka att en sådan lagstiftningsåtgärd

vidtogs annorledes än i samband med att lagens skadeståndsregler gjordes

till föremål för en allmännare översyn. — I anledning av vad lagrådet sålunda

anfört avstod departementschefen från att framlägga förslaget till

lagändring för riksdagen. I prop. 1958: 153 berördes samma fråga på nytt

och departementschefen uttalade därvid att vad lagrådet år 1938 anfört

alltjämt torde äga giltighet.

Vid sidan av de skadeståndsrättsliga bestämmelser som nu berörts innehåller

1902 års lag regressbestämmelser. Allmänt gäller att den strikt ansvarige

anläggningsinnehavaren har regressrätt mot den som vållat skadan.

En speciell regressregel tar sikte på fall av induktion, överledning o. d. Vad

innehavare av en elektrisk anläggning nödgats utge i skadestånd äger han

sålunda söka åter av innehavaren av annan elektrisk anläggning under förutsättning

att den skadegörande strömmen inkommit därifrån genom induktion,

överledning eller eljest på ej åsyftat sätt och detta är att tillskriva

vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel. Har

vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarna skall den slutliga ansvarigheten

fördelas mellan anläggningarnas innehavare efter beskaffenheten

av de å ömse sidor begångna felen. Ligger vårdslösheten inte någondera sidan

till last skall ersättningen slutligen fördelas som om båda anläggningarnas

innehavare gemensamt vållat skadan, men i detta fall undantas

från varje ansvarighet innehavare av svagströmsanläggning.

Utredningen föreslår att det strikta skadeståndsansvaret för innehavare

av elektrisk anläggning i princip bibehålls, dock med vissa undantag.

Först och främst bör fordras att det är fråga om en i sig själv farlig anläggning,

dvs. en starkströmsanläggning. Svagströmsanläggningar, som normalt

inte kan orsaka skada genom inverkan av ström, bör liksom f. n. hållas

utanför tillämpningsområdet för det strikta ansvaret. Men även för starkströmsanläggning

bör enligt utredningen i vissa fall göras undantag. Sålunda

delar utredningen den uppfattning som kommit till uttryck i gällande rätt

att innehavare av s. k. installations- eller förbrukningsanläggning för belysning

eller andra normala kraftbehov i bostäder och liknande lokaler som

regel inte bör vara ålagd strikt skadeståndsansvar. Vanligen tillförs strömmen

en sådan anläggning med en spänning av 220—240 volt. Under förutsättning

att anläggningen är utförd i enlighet med gällande säkerhetsföreskrifter

är den praktiskt taget helt ofarlig vid normalt begagnande, anför utredningen.

Att under sådana omständigheter ålägga innehavaren strikt skadeståndsansvar

anser utredningen inte lämpligt. Det kan för övrigt råda tveksamhet

om vem som skall anses som innehavare. Det kan vara fastighetsägaren

men i ett hyreshus kan det också vara de enskilda hyresgästerna.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Mot strikt skadeståndsansvar för varje innehavare av här avsedd anläggning

för förbrukning av elektrisk energi talar enligt utredningen även det

vid utformningen av 1902 års lag åberopade förhållandet att den skadeståndsskyldige

måste ha ekonomiska möjligheter att betala för att det strikta ansvaret

skall vara av värde för den skadelidande. Flertalet elförbrukare torde

sakna sådana resurser om de inte har någon form av försäkringsskydd. Ett

strikt skadeståndsansvar för alla anläggningsinnehavare skulle alltså behöva

förenas med krav på en allmän obligatorisk ansvarsförsäkring för anläggningsinnehavarna.

Vill man låta det strikta ansvaret regelmässigt omfatta även skada genom

ström från installationsanläggning kunde, framhåller utredningen, en radikal

lösning vara att generellt lägga ansvaret på innehavaren av den anläggning

varifrån strömmen distribueras. Eldistributören skulle alltså svara både

för sin egen anläggning och för alla de anläggningar och andra anordningar

vilka tillförs kraft från hans anläggning. Ansvarsskyldigheten kunde härvid

omfatta all slags skada som vållats av elektrisk ström, men ansvaret kunde

också begränsas till att gälla endast personskada. Ett skadeståndsansvar efter

angivna linjer skulle visserligen medföra en ekonomisk belastning för eldistributören

antingen han skaffade sig en ansvarsförsäkring eller stod självrisk.

I sista hand torde emellertid kostnaden drabba abonnenterna i form av

höjning av eltaxorna.

Även om den skisserade lösningen kan förefalla tilltalande och praktisk,

går den enligt utredningen inte fri från vägande invändningar. Distributörens

möjligheter att förebygga skador vid installationsanläggningar är sålunda

som regel mycket begränsade. Även om det infördes rätt och skyldighet för

eldistributören att verkställa periodiska kontrollinspektioner av sådana anläggningar

torde härigenom hans förutsättningar att vidta skadeförebyggande

åtgärder inte ökas nämnvärt. Han skulle knappast kunna hindra att en

anläggningsinnehavare omedelbart efter en sådan inspektion utförde ett

bristfälligt eller farligt installationsarbete. Det är vidare uppenbart att eldistributörens

möjligheter att hindra användningen av felaktiga elektriska

apparater är synnerligen små.

Att låta skadeståndsskyldigheten uppbäras endast av hänsyn till den skadades

intresse att erhålla ersättning anser utredningen inte heller tillfredsställande.

Den som skadas av elström intar knappast någon särställning i

jämförelse med den som skadas på annat sätt. I våra dagar är det sörjt för

människors sociala välfärd i en helt annan utsträckning än som var fallet

vid tillkomsten av 1902 års lag. Det är från denna synpunkt mindre befogat

nu än för 60 år sedan att ålägga distributören en generell strikt ansvarsskyldighet.

Enligt utredningen bör principiellt varje anläggningsinnehavare bära ansvaret

för sin anläggning och detta bör gälla oavsett spänningen i anläggningen.

Utredningen föreslår därför den begränsningen av eldistributörens

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

ansvarighet i förhållande till vad som f. n. gäller att han i princip fritas från

strikt ansvar för skada som drabbar tredje man vid annan anläggning än

den egna, även om spänningen i den distribuerade strömmen överstiger 250

volt. Motsvarande bör enligt utredningen gälla andra kraftleverantörer liksom

också kraftproducenterna.

I vissa fall är en installationsanläggning helt eller delvis belägen utomhus.

Som exempel kan anföras en luftledning mellan olika byggnader på en fastighet.

En sådan luftledning torde enligt utredningen få anses betydligt farligare

än installationsanläggningen i övrigt och fullt jämförlig med den eldistributören

tillhöriga ledning varmed strömmen tillförs installationsanläggningen.

Att då göra skillnad i ansvarshänseende mellan installationsanläggningen och

distributionsanläggningen synes utredningen inte vara motiverat. Över huvud

taget torde det vara befogat att, med hänsyn till de ökade risker som är

förbundna med en utomhus förlagd elektrisk anläggning, tillämpa de skadeståndsrättsliga

principer som är mest fördelaktiga för den skadelidande.

Utredningen förordar därför att utan hänsyn till anläggningens syfte strikt

ansvar skall gälla med avseende på skada genom ström från lågspänningsanläggning

för den händelse skadan inträffar utomhus. Är anläggning där

skadan inträffar avsedd för högspänd ström bör innehavaren vara strikt ansvarig

på samma sätt som nu, oberoende av anläggningens förläggning.

Maskiner, apparater och andra till en starkströmsanläggning anslutna anordningar,

vilka i och för sig inte kan inordnas under begreppet anläggning,

kan självfallet vara lika farliga som anläggningen. För innehavare av sådan

anordning bör därför enligt utredningen gälla samma regler som för den anläggning

till vilken anordningen är ansluten.

Skada genom elektrisk ström kan uppkomma även annorstädes än vid

starkströmsanläggningar eller därtill anslutna anordningar. Strömmen från

en starkströmsanläggning kan exempelvis till följd av något tekniskt eller

annat fel såsom induktion eller överledning komma in i en teleledning eller

ett metallstängsel och därigenom vålla skada för tredje man. Det är enligt

utredningen rimligt att i sådant fall innehavaren av den anläggning eller anordning

som orsakat den skadegörande strömmens förekomst svarar för skadan

under samma förutsättningar som om skadan inträffat vid själva anläggningen.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen följande huvudregler. För

skada som orsakats vid starkströmsanläggning eller därtill ansluten anordning

svarar innehavaren av anläggningen eller anordningen. Uppkommer

skadan inomhus och är anläggningen avsedd uteslutande för nyttjande av

elektrisk kraft föreligger ansvar som nyss sagts endast om spänningen där

skadan inträffar eller, då skadan inträffar vid ansluten anordning, spänningen

i anslutningspunkten är högre än 250 volt. Orsakas skada genom inverkan

av elektrisk ström utan att någon enligt vad nu sagts är ansvarig härför —

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

dvs. vid en inomhus belägen installationsanläggning — och har starkströmsanläggning

eller därtill ansluten anordning medverkat till förekomsten

av strömmen genom överledning eller induktion eller eljest på ej åsyftat

sätt svarar för skadan innehavaren av denna anläggning eller anordning som

om skadan inträffat vid den del av anläggningen där sådan medverkan skett.

Utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt viss utvidgning

av det strikta skadeståndsansvaret i det att även skada som inträffar

inom inhägnad gård kommer att omfattas därav. Vidare medför förslaget en

omfördelning av ansvaret såtillvida att eldistributörens ansvar begränsas till

att avse den egna anläggningen. Han befrias från det nuvarande ansvaret för

skada vid annan tillhörig högspänd installationsanläggning samt vid annan

tillhörig lågspänd sådan anläggning utanför byggnad och inhägnad gård. I

stället avses innehavaren av den anläggning där skadan inträffar bli ansvarig

i dessa fall.

En följd av förslaget blir bl. a. att för skada som orsakas av elektrisk

ström från eu motorvärmare, vilken anslutits till en utomhus belägen kopplingsanordning,

är fordonsägaren — och inte som f. n. eldistributören — i

första hand ansvarig. Det kan naturligtvis ifrågasättas om inte denna omfördelning

av skadeståndsansvaret medför en försämring av den skadelidandes

möjligheter att utfå skadestånd. Risken för att en eldistributör är ekonomiskt

oförmögen att betala är kanske i allmänhet mindre än att en privatperson

är det. Utredningen vill dock hålla före att det med stor sannolikhet

i praktiken inte kommer att betyda så mycket. Vad angår motorfordonsägare,

som enligt vad nyss anförts blir ansvariga för sina elektriska motorvärmare,

torde det kunna antagas att det ökade skadeståndsansvaret kommer att täckas

genom ansvarsförsäkringar. De enskilda anläggningsinnehavare i övrigt

på vilka skadeståndsansvaret överflyttas utgörs till största delen av ägare

till fastigheter samt industrier och andra företag. De torde oftast redan nu

skyddas genom ansvarsförsäkringar. Det kan förmodas att införande av ett

ökat skadeståndsansvar för ifrågavarande anläggningsinnehavare kommer att

medföra ökad benägenhet att ordna med ett tillfredsställande sådant skydd.

Enligt förslaget skall sålunda i princip varje anläggningsinnehavare svara

för skada som orsakas av ström från hans anläggning. För besvarande av

ansvarsfrågan måste då kunna fastställas var en anläggning slutar och en

annan börjar. Detta spörsmål, anför utredningen, kan stundom vara komplicerat.

Inte sällan är nämligen elektriska anläggningar med skilda ägare eller

innehavare anslutna till varandra på sådant sätt att det blir svårt att avgöra

vem ansvarsskyldigheten bör åvila då skada uppkommit genom ström från

en vid anslutningsstället befintlig anläggningsdel (jfr NJA I 1956 s. 229).

Särskilt gäller detta vid olycksfall föranlett av ström från s. k. servisledning,

dvs. förbindelsen mellan en distributionsanläggning och en installationsanläggning.

En sådan ledning kan utföras på olika sätt, antingen genom luftledning

(blankledning eller hängkabel) eller som jordkabel. Luftledning ägs

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

och underhålls i de flesta fall av eldistributören fram till abonnentens byggnad.

En jordkabel däremot ägs och underhålls ofta av distributören även till

den del den är förlagd inom abonnentens byggnad, vanligen fram till den

s. k. servissäkringen. Det är dock inte ovanligt att distributören tagit betalt

av abonnenten för servisledningen, varför denna får anses ägas av abonnenten,

men att distributören samtidigt förbehållit sig ensamrätt att utföra underhåll

och vidta andra åtgärder med avseende på ledningen.

Utredningen anser att det i och för sig vore önskvärt om gränsdragningen

mellan olika anläggningar kunde göras med hänsyn till det tekniska utförandet.

En möjlighet vore att låta mätaren utgöra gränspunkten. Elmätarnas

placering är dock högst varierande. Vidare finns det anläggningar som har

ett flertal mätare och andra som helt saknar sådan. En annan möjlighet, när

det gäller gränsdragning mellan distributionsanläggning och installationsanläggning,

kunde vara att låta den servissäkring eller servisapparat vilken

normalt utgör servisledningens ändpunkt i tekniskt avseende bli bestämmande

för var den ena anläggningen skall anses upphöra och den andra ta vid.

Frågan gäller emellertid inte bara förhållandet mellan distributionsanläggningar

och installationsanläggningar utan även mellan starkströmsanläggningar

av annat slag, såsom anläggningar för produktion eller överföring av

elektrisk kraft. Dessa senare anläggningar torde visserligen regelmässigt

vara utrustade med särskilda anslutningsanordningar med samma funktion

som servissäkringarna. Men dessa anordningar är med hänsyn till storlek

och konstruktion inte jämförbara med servissäkringarna eller servisapparaterna

och kan inte anses på samma sätt användbara för att bestämma en anläggnings

omfattning.

Utredningen har därför övergivit tanken att bestämma omfattningen av

en elektrisk anläggning enbart utifrån tekniska grunder. Det har också synts

utredningen som om frågan kunde nöjaktigt lösas utan att anläggningens

början eller slutpunkt generellt fixeras till någon viss teknisk detalj. Svårigheter

med avseende på tillämpningen av lagstiftningen torde huvudsakligen

uppstå i det förut berörda fallet att bestämmanderätten över en anläggning

helt eller till någon del tillkommer ägaren eller innehavaren av en annan

anläggning till vilken den förstnämnda anläggningen är ansluten. I praktiken

torde det närmast vara för denna situation som det är behövligt med en särskild

avgränsningsregel. Det riktiga synes härvid vara, anför utredningen,

att om t. ex. ägaren till en överföringsanläggning i samband med avtal om

leverans av elkraft till en distributionsanläggning förbehållit sig bestämmanderätten

till någon del av denna, överföringsanläggningen anses omfatta även

denna del. På motsvarande sätt bör oberoende av äganderätten eller innehavet

en sådan del av installationsanläggning över vilken en eldistributör har

bestämmanderätt anses höra till distribntionsanläggningen. Det anförda kan

sammanfattas i en bestämmelse av innehåll att om innehavare av anläggning

i samband med avtal om leverans av elektrisk kraft förbehållit sig att utföra

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

25

underhålls- eller ändringsarbeten beträffande annan elektrisk anläggning

eller anläggningsdel denna skall anses höra till den förstnämnda anläggningen.

Den sålunda föreslagna regeln förutsätter att omfattningen av en anläggning

i första hand bestäms av ägande- och nyttjanderättsförhållandena. Om

en anläggning i olika delar har olika ägare eller innehavare bör i överensstämmelse

härmed varje sådan del anses som särskild anläggning. Å andra

sidan är det naturligtvis inte något som hindrar att flera anläggningar har

samma ägare. Från teknisk synpunkt blir sålunda, oberoende av äganderätten,

t. ex. ett kraftverk, en överföringsledning och ett distributionsnät som

befinner sig i samma ägares hand att anse som tre särskilda anläggningar.

Även om anläggningarna då är anslutna till varandra på sådant sätt att tveksamhet

kan råda om var den ena börjar och den andra slutar, torde detta

endast sällan vålla bekymmer vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen

eftersom anläggningarna har samma ägare. Att en installationsanläggning

ägs av elleverantören torde få anses tämligen ovanligt. Inträffar ett

olycksfall vid servisledningen till en sådan anläggning får emellertid —- med

hänsyn till utredningens förslag beträffande ansvarsfördelningen — frågan

till vilken anläggning servisledningen hör betydelse endast om olyckan sker

inomhus och skadan drabbar annan än anläggningsinnehavaren. Detta troligen

ganska sällsynta fall bör enligt utredningen kunna lämnas åt rättstilllämpningen.

Vad angår ansvaret för skada som genom ström från en elektrisk anläggning

åsamkas annan sådan anläggning förutsätter sådant skadeståndsansvar

olika anläggningar emellan enligt nuvarande regler att vållande föreligger.

Den ansvarighet som härvidlag åvilar anläggningsinnehavare kan enligt utredningen

betecknas som ett vidsträckt företagaransvar; ansvaret omfattar

såväl anläggningens utförande som personalens skötsel av anläggningen. Åtminstone

då det gäller starkströmsanläggning, vars drift som regel innefattar

betydande faromoment, är det enligt utredningen berättigat att ställa

stränga krav på aktsamhet vid handhavandet av anläggningen. Redan en i

och för sig förklarlig underlåtenhet att utöva tillsyn eller att utan dröjsmål

avhjälpa uppkomna fel på anläggningen torde då kunna anses som vårdslöshet

och alltså grunda skadeståndsskyldighet för innehavaren.

Utredningen har inte funnit skäl att såvitt gäller förhållandet mellan två

eller flera högspänningsanläggningar frångå principen om ett på vållande

grundat skadeståndsansvar. Förekommande ersättningsanspråk bör i dessa

fall utan olägenhet kunna regleras med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser. Om ström från en starkströmsanläggning skadar

en svagströmsanläggning eller ström från en högspänningsanläggning

vållar skada på en lågspänningsanläggning synes däremot ett annat betraktelsesätt

vara motiverat.

Vad först beträffar förhållandet mellan starkströmsanläggning å ena samt

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

svagströmsanläggning å andra sidan erinrar utredningen om att särskilt en

högspänd starkströmsanläggning genom induktion eller annan avståndsverkan

kan åstadkomma betydande skada och driftstörning på en svagströmsanläggning.

I den mån svagströmsanläggningens innehavare — såsom är fallet

om svagströmsanläggningen tillkommit senare än högspänningsanläggningen

— har att själv genom särskilda anordningar skydda sin anläggning

från sådan menlig inverkan men underlåter detta är han givetvis att anse

som åtminstone medvållande till den skada eller driftstörning som uppkommer.

Men det torde också kunna förekomma fall då en svagströmsanläggning

skadas eller störs trots alla försiktighetsmått från innehavarens sida. Den

situation vari den i och för sig ofarliga svagströmsanläggningens innehavare

då befinner sig är inte olik den som föreligger när tredje man åsamkas skada.

I båda fallen kan det vara förenat med betydande svårigheter att styrka förhandenvaron

av vårdslöshet hos innehavaren av högspänningsanläggningen.

Utredningen har som nämnts föreslagit att det strikta ansvar för skada genom

inverkan av elektrisk ström som f. n. åvilar innehavaren av starkströmsanläggning

gentemot tredje man skall i allt väsentligt bibehållas. Det synes

utredningen skäligt att ansvarsskyldigheten blir densamma vid skada på

svagströmsanläggning. De skäl mot införandet av sådant ansvar som vid

tidigare tillfällen framförts äger enligt utredningen inte längre någon nämnvärd

styrka. Påståendet att svagströmsanläggningar skulle vara särskilt

känsliga för induktionsstörningar var möjligen befogat så länge telefonledningarna

allmänt var utförda som blankledningar. Dessa ledningar ersätts

dock numera med kablar som endast i ringa mån är känsliga för störningar.

Det förefaller utredningen ganska verklighetsfrämmande, särskilt med

hänsyn till den standard som praktiskt taget alla svagströmsanläggningar

numera har, att ett strikt skadeståndsansvar för innehavare av starkströmsanläggning

i fall varom nu är fråga skulle, såsom stundom gjorts gällande,

minska intresset för innehavare av svagströmsanläggning att sköta denna

med erforderlig omsorg. I detta sammanhang bör också uppmärksammas,

framhåller utredningen, att vid bifall till vad som föreslås i det följande angående

verkan av medvållande från skadelidandes sida varje medvållande

som inte är ringa skall kunna medföra jämkning av skadeståndet. Bristande

omsorg vid skötseln av en svagströmsanläggning kan följaktligen leda till

att innehavaren, om anläggningen skadas, inte erhåller det skadestånd som

han annars varit berättigad till. En sådan regel får antas ha en positiv inverkan

på anläggningsinnehavarens intresse av att sköta sin anläggning med

erforderlig omsorg.

Beträffande förhållandet mellan å ena sidan en högspänningsanläggning

och å andra sidan en lågspänningsanläggning torde risken för menlig inverkan

genom induktion på den senare visserligen inte vara lika stor som i fråga

om svagströmsanläggningar. Om en högspänningsledning faller ned på en

lågspänningsledning är emellertid denna ofta lika utsatt för skadegörelse

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

27

som en svagströmsanläggning eller annan egendom. Till lågspända anläggningar

är vidare inte sällan anslutna annan tillhöriga anordningar, som kan

skadas allvarligt om de utsätts för högspänd ström. Högspända anläggningar

och därtill anslutna anordningar är mindre mottagliga för skada på detta

sätt.

Utredningen förordar därför att de regler som fastställs att gälla i fråga

om skadeståndsansvar för innehavare av starkströmsanläggning mot tredje

man skall äga tillämpning också vid skada på svagströmsanläggning samt

beträffande skada som genom ström från högspänningsanläggning orsakas

lågspänningsanläggning. Med anläggning bör enligt utredningen i förevarande

hänseende jämställas anslutna anordningar.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler bär medvållande på den skadelidandes

sida ofta den verkan att den skadelidande får vidkännas jämkning

av utgående skadestånd. Har medvållandet varit höggradigt kan i vissa

fall rätten till skadestånd helt bortfalla.

Enligt 1902 års lag förekommer i fall av strikt ansvar ingen jämkning av

ett skadestånd. Antingen utgår full ersättning eller ingen ersättning alls.

Den skadeståndsskyldige kommer alltså i händelse av medvållande från den

skadelidandes sida som inte varit grovt vid strikt ansvar i sämre läge än

då enligt allmänna regler skadeståndsansvar föreligger på grund av vållande.

Å andra sidan går den skadelidande helt miste om ersättning när han genom

överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv

vållat skadan eller denna varit föranledd av hans uraktlåtenhet att fullgöra

honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter

mot den elektriska anläggningens innehavare eller ägare. Dessa regler är,

anför utredningen, onekligen ganska osmidiga och leder inte till skäligt

resultat. Det har enligt utredningen kunnat märkas en viss obenägenhet fråu

domstolarnas sida att bedöma en skadelidandes medvållande som grovt, och

önskemål har också framkommit om möjligheter till ett mera nyanserat

avgörande.

Utredningen anser det rimligt att även vid strikt ansvar medvållande från

den skadelidandes sida medför den jämkning av honom tillkommande skadestånd

som efter omständigheterna i det särskilda fallet kan anses skälig. Frågan

om verkan av medvållande bör alltså även i detta fall i princip bedömas

efter den allmänna regel som återfinns i 6 kap. 1 § andra punkten strafflagen.

En modifiering till förmån för den skadelidande kan dock enligt utredningen

vara motiverad. Har sålunda medvållandet varit ringa synes detta

inte böra föranleda jämkning av skadeståndet. Med hänsyn till elektricitetens

speciella farlighet kan nämligen även en ringa grad av oförsiktighet

medverka till uppkomsten av en mycket allvarlig skada. Det är tänkbart

att domstolarna även utan att detta direkt föreskrivs skulle underlåta att

vid olycksfall orsakade av elektrisk ström jämka ett skadestånd på grund

av endast ringa medvållande. Emellertid har det synts utredningen önsk
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

värt att i en ny lag om elektriska anläggningar inta en uttrycklig bestämmelse

av denna innebörd.

Det bör vara en självklar huvudregel, anför utredningen, att en anläggningsinnehavare,

som till följd av bestämmelserna om strikt ansvar nödgats

utge skadestånd, skall äga regressrätt mot dem som kan visas ha varit

vållande till olyckan. Regressrättens omfattning bör enligt utredningen i

första hand bestämmas av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Med

vållande avses således ett uppsåtligt eller vårdslöst förfarande. Har skadan

orsakats av ett barn eller av någon som är sinnessjuk eller därmed jämställd,

torde i princip samma regressrätt gälla även om man i sådana fall

kanske inte kan tala om vållande i vedertagen mening (jfr skadeståndskommitténs

betänkande SOU 1963: 33 s. 16 not 2). Regressrätten gentemot

nyssnämnda personkategorier inskränks emellertid genom särskilda skadeståndsregler

i 6 kap. 6 § strafflagen.

Den mot vilken regressanspråk riktas äger enligt allmänna rättsgrundsatser

rätt till jämkning av sin ersättningsskyldighet om det visas att även

den i första hand skadeståndsansvarige varit vållande. Blir sådant medvållande

uppenbart först sedan den skadelidande utfått sin ersättning får

jämkningslcraven prövas i efterhand, framhåller utredningen.

Även om regressanspråket enligt nyssnämnda huvudregel skall vara grundat

på vållande hos den mot vilken det riktas bör i vissa fall -— såsom f. n.

gäller — regressrätt föreligga också mot den som inte varit vållande. När

skada uppkommer till följd av att elektrisk ström från en högspänningsanläggning

inkommit i en annan sådan anläggning genom överledning, induktion

eller eljest på ej åsyftat sätt, kan omständigheterna stundom vara

sådana att det inträffade — även om aktsamhetskravet ställs mycket högt

— inte varit att tillskriva någon ovarsamhet vid anläggningarnas utförande

och skötsel. I varje fall kan det stöta på svårigheter att bevisa hur därmed

förhållit sig. Eftersom båda anläggningarna genom sin existens faktiskt

medverkat till den uppkomna skadan synes det härvid skäligt att båda anläggningsinnehavarna

deltar i det slutliga gäldandet av skadeståndet. En

sådan skyldighet, som således innebär en form av strikt andrahandsansvar,

kan lagtekniskt konstrueras antingen så, att den blir subsidiär, dvs. att

den gäller endast för det fall att någon vållande — vare sig anläggningsinnehavare

eller tredje man — inte finns eller så, att den gäller så snart vållande

inte ligger någon av de i händelsen medverkande anläggningarnas innehavare

till last. Utredningen har ansett anledning saknas att frångå nuvarande,

med det senare alternativet överensstämmande regler i detta hänseende.

Båda anläggningsinnehavarna har naturligtvis i förekommande fall möjlighet

att med tillämpning av huvudregeln vända sig mot den tredje man som

vållat skadan för att av denne få ut vad de själva nödgats utge.

Enligt 14 § i 1902 års lag skall lagens bestämmelser inte medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utge ersättning, då

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

29

genom olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare

som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring dödas eller skadas. Utredningen

erinrar om att detta undantag, som ursprungligen gällde fall då 1901 års lag

om ersättning för olycksfall i arbete var tillämplig, kommit till för att inte

en arbetsgivare skulle vara ersättningsskyldig efter två olika lagar. Detta

motiv föreligger emellertid inte längre, sedan yrkesskadeförsäkringen trätt

i stället för arbetsgivarens skyldighet att ersätta olycksfall i arbetet. De ersättningar

som utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring är i olika avseenden

maximerade, framhåller utredningen vidare, och i deell skada ersätts

inte. Någon sådan begränsning gäller inte enligt 1902 års lag och föreslås inte

heller av utredningen. Yrkesskadeförsäkringen omfattar inte heller alla arbetstagare.

Även i övrigt kan enligt utredningen de nuvarande reglerna leda

till otillfredsställande resultat. Om t. ex. två montörer, av vilka den ene är

anställd hos anläggningsinnehavaren och den andra hos en installationsfirma,

under utförande av samma arbete drabbas av skada, blir olika ersättningsregler

tillämpliga. Skadeståndsbestämmelserna i 1902 års lag skall då

tillämpas endast beträffande den sistnämnde. Utredningen anser det riktigast

att anläggningsinnehavarens strikta ansvar i princip gäller till förmån för

alla skadelidande oavsett om de är anställda vid anläggningen. Utredningen

har därför i sitt lagförslag inte tagit med någon motsvarighet till den nu behandlade

undantagsbestämmelsen.

Remissyttrandena

Åtskilliga av yttrandena, vilka som förut nämnts avgetts efter gemensam

remiss av eldistributionsutredningens betänkande och ellagstiftningsutredningens

betänkande, innehåller inte något uttalande om det sistnämnda.

Andra remissinstanser åter har utan närmare motivering tillstyrkt ellagstiftningsutredningens

förslag eller lämnat det utan erinran. Till dessa hör

bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstgrelserna i Kalmar, Malmöhus,

Örebro och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare. En mera ingående behandling har förslaget ägnats av

kommerskollegium, vattenfallsverket, stadsjuristen i Stockholm och elverksf

öreningen i vars yttrande kraftverks föreningen instämt. Dessutom har frågan

om elektriska ledningar inom vissa områden diskuterats i yttranden av

vägverket, länsstyrelsen i Stockholms län, kommunförbundet och RLF och

frågan om ansvarighet för skada genom elektrisk ström i yttranden av överinspektörerna

i statens elektriska inspektions södra, västra och nedre norra

distrikt, LO och elektrikerförbundet.

Skyddsåtgärder m. m.

Samtliga remissinstanser som tagit upp frågan om skyddsåtgärder ansluter

sig till utredningens uppfattning att skyldigheten att vidta och be
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

kosta sådana åtgärder liksom hittills bör regleras på grundval av prioritetsprincipen.

Den föreslagna undantagsregeln beträffande starkströmsanläggningar som

orsakar ljud- och signalstörning av onormal styrka diskuteras i ett par yttranden.

Televerket framhåller sålunda att ett undantag från prioritetsprincipen

beträffande sådana anläggningar är av särskild vikt för innehavare

av svagströmsanläggning. Inom vissa områden av kraftöverföringstekniken

har införts eller kommer att införas utrustningar, som från renodlad starksfrömssynpunkt

är tekniskt och ekonomiskt fördelaktiga men som i svagströmsledningar

orsakar särskilt kraftiga ljudstörningar. Att reducera dessa

störningar till tolerabel nivå skulle bli ekonomiskt mycket betungande

för svagströmsparten. Ett upprätthållande av prioritetsprincipen i fråga om

detta slags starkströmsanläggningar skulle enligt verket innebära att de

ekonomiska vinsterna på starkströmssidan skulle åstadkommas genom att

svagströmsparten fick vidkännas stora kostnader för avstörningsåtgärder.

Vattenfallsverket anser däremot att tillräckliga skäl inte föreligger för att i

detta fall göra avsteg från prioritetsprincipen. Det undantag som redan

gäller beträffande direktjordade högspänningsanläggningar, som kan orsaka

skada genom induktion eller förhöjda markpotentialer, motiveras av

risk för skada på person och egendom samt av relativt höga kostnader för

förebyggande åtgärder. Intet av dessa motiv föreligger enligt vattenfallsverket

när det gäller ljud- och signalstörning. Sådana störningar medför inga

risker för personal eller materiel. Skyddsåtgärderna är normalt av enkel

beskaffenhet vid nyanläggning.

Som huvudregel vid tillämpningen av prioritetsprincipen föreslår utredningen

att en anläggning skall anses tillkommen vid den tidpunkt då den

tagits i bruk. Med tanke på större anläggningar som kräver ett långvarigt

planerings- och byggnadsarbete, föreslås denna regel kompletterad med ett

anmälningsförfarande. Mot detta anmärker vattenöverdomstolen att tidpunkten

för mottagande av en anmälan inte bör vara avgörande för prioriteten

i de fall då anläggningar tillkommit samtidigt; det kan vara en tillfällighet

om en anmälan ”mottages” tidigare än en annan. Eftersom någon

reell prioritet då inte föreligger blir anmälningsförfarandet otillfredsställande.

Kostnaderna för ifrågakommande skyddsåtgärder bör i stället fördelas

mellan anläggningarnas ägare på skäligt sätt. För den händelse ägarna tillförsäkras

möjlighet att vända sig till kommerskollegium för medling skulle

lösandet av uppkomna tvister underlättas. I sista hand kan frågan av parterna

hänskjutas till allmän domstol.

Kommerskollegium motsätter sig inte genomförandet av utredningens förslag

att kollegium skall få behörighet att pröva tvist rörande omfattningen

och beskaffenheten av erforderliga skyddsåtgärder, men vill dock betona

att denna uppgift kan bli mycket arbetskrävande och ställa stora fordringar

på den personal som skall handlägga ärendena.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

31

Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

Utredningens uppfattning att det inbördes förhållandet mellan elektriska

ledningar och trafikleder bör regleras enligt prioritetsprincipen vinner i allmänhet

remissinstansernas gillande.

Kommerskollegium framhåller den förenkling och bättre överskådlighet

som uppnås genom förslaget. Kollegium finner det också riktigt att dessa

i enskild rätt så ingripande regler i vissa grundläggande delar flyttas över

från tillämpningskungörelsen till lagen och att samma regler gäller för

starkströms- och svagströmsledningar. Även länsstyrelsen i Stockholms län

betonar värdet av enhetliga regler.

Vägverket uppehåller sig vid den föreslagna undantagsregeln i fråga om

ledning för vägbelysning. Verket erinrar om att 1960 års vägsakkunniga i

sitt betänkande om ny väglagstiftning (SOU 1968: 17) föreslagit att anordning

för vägbelysning, om den intas i arbetsplanen, skall räknas till väganordningarna

och salunda omfattas av de vanliga reglerna för byggande

och underhåll av väg. Enligt de sakkunniga bör den nya ordningen ta sikte

endast på sådan belysning som helt eller till alldeles övervägande del betingas

av trafikens behov. Vägverket har i sitt yttrande över de sakkunnigas

förslag godtagit denna uppfattning och ifrågasätter därför om inte den

av ellagstiftningsutredningen föreslagna undantagsregeln bör få en sådan

utformning att därav klart framgår, att väghållarens ersättningsskyldighet

inte omfattar belysning som närmast syftar till ordning och trivsel utan begränsas

till belysning som helt eller till övervägande del betingas av trafiksäkerhetsskäl.

Utredningens förslag beträffande skyldighet att bekosta ändring av ledning

inom planområde tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora flertalet

bland de remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag. Till

dem som uttalar sig klart positivt hör bl. a. kommerskollegium, vattenfallsverket,

elverksföreningen och kraftverksföreningen. Däremot utsätts förslaget

för kritik från bl. a. kommunförbundet och RLF.

Kraftverksföreningen ifrågasätter om utredningen riktigt beskrivit de

nuvarande förhållandena, som enligt utredningen skulle innebära skyldighet

för ledningsinnehavaren att bekosta ledningsändring inom planområde.

Enligt vad föreningen erfarit är detta uttalande inte helt korrekt. Snarare

torde det tillgå så att kostnadsfrågan löses genom förhandlingar från fall

till fall med utgångspunkt i bl. a. de avtal beträffande markanvändningen

som kan finnas. Den ökade urbaniseringen och bebyggelseplaneringen medför

emellertid att konflikt allt oftare uppstår beträffande markanvändningen

mellan kommuner, exploatörer, markägare och ledningsägare. Föreningen

delar utredningens uppfattning att bebyggelseplaneringen bör utföras

så, att den inte framtvingar kostnadskrävande ändringar eller flyttningar

av ledningar. Måste en ledning likväl flyttas för att en plan skall

kunna genomföras kan föreningen inte finna annat än att den av utredning
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

en förordade prioritetsprincipen måste vara vägledande. Någon annan lösning

står svårligen att finna. Föreningen tillstyrker därför utredningens

förslag.

Kommunförbundet motsätter sig bestämt förslaget att kommunerna såsom

planmyndigheter skulle kunna åläggas att bekosta ledningsändringar

inom planområde. Dessa kostnader bör i stället åvila den som önskar exploatera

det berörda markområdet för visst ändamål. Önskar en enskild

markägare, som först upplåtit exempelvis servitutsrätt för en ledning och

därför uppburit särskild gottgörelse, sedermera exploatera marken för tätbebyggelse

kan det inte anses skäligt att kommunen skall träda emellan

och stå för de kostnader som kan förorsakas genom denna exploatering.

Dessa kostnader bör i det angivna fallet bli föremål för uppgörelse mellan

markägaren och ledningsinnehavaren. Endast om kommunen såsom markägare

själv önskar exploatera visst område som belastas med ledningsupplåtelser

kan ett kommunalt engagemang på denna punkt ifrågasättas.

RLF framhåller att konsekvenserna för markägarna av utredningens förslag

är uppenbara. Sålunda kan en markägare som t. ex. har en kommun

som intresserad köpare inte vänta sig att få ut tillnärmelsevis det pris han

tänkt sig, om en större ledning korsar området och denna ledning måste

ändras eller kanske rentav flyttas för stora kostnader som kommunen/köparen

måste svara för när området på kommunens initiativ skall bebyggas

enligt stadsplan eller byggnadsplan. Den nuvarande ordningen som innebär

att ledningens ägare — om annat inte överenskommes — skall bekosta de

ändringar som är nödvändiga för att en stadsplan eller byggnadsplan skall

kunna genomföras bör rimligtvis gälla även i fortsättningen. Att ledningens

ägare skall kunna åberopa någon slags prioritetsställning kan inte vara

riktigt, eftersom han oftast mot markägarens vilja kommit i denna ställning.

Elverksföreningen tillstyrker visserligen utredningens förslag men påpekar

samtidigt att när lagförslaget generellt hänvisar till kommunen som

ledningsägarens ekonomiska motpart, så kräver rättvisan att kommunen

genom föreskrift här eller annorstädes får möjlighet att avlasta sina kostnader

på den som begärt eller eljest föranlett den aktuella planläggningen

och därmed indirekt ledningsändringen. Sådana kostnader skall naturligen

belasta markexploatören och kunde eventuellt regleras direkt mellan

exploatören och ledningsägaren. Den av utredningen föreslagna ordningen

med den komplettering som föreningen förordar är emellertid avsevärt

enklare i tillämpningen och därmed att föredra.

Skada genom inverkan av elektrisk ström

Utredningens uppfattning att huvudregeln om strikt skadeståndsansvar

bör bibehållas vinner allmän anslutning bland de remissinstanser, som närmare

behandlat förslaget i denna del. Däremot har från olika håll framförts

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

33

kritik mot förslaget att omfördela detta ansvar så, att varje anläggningsinnehavare

endast skall bära ansvaret för sin anläggning.

LO framhåller sålunda att eldistributören alltid bör vara den primärt

ansvarige för de risker som distributionen medför. I de allra flesta fall har

distributören också möjlighet att kontrollera säkerheten vid installationsanläggningarna.

Detta gäller särskilt vid ny-, om- och tillbyggnad av fastighet

eller fristående installationsanläggning. Därefter är visserligen hans

möjligheter till kontroll begränsade, men detta förhållande kan rättas till

genom att distributören ges en utvidgad rätt och samtidigt åläggs skyldighet

att verkställa periodiska kontrollinspektioner. Om innehavaren av den anläggning

från vilken elströmmen distribueras får bära det strikta skadeståndsansvaret

medför detta givetvis en ekonomisk belastning för honom. Denna

belastning minskas dock oftast genom att den distributör som inte har ekonomiska

möjligheter att stå självrisk alltid kan ansvarsförsäkra sig. Vidare

kan de ekonomiska konsekvenserna för eldistributören i hög grad

mildras, om denne gentemot försumlig annan anläggningshavare ges en

utvidgad regressrätt. Genom ett utvidgat regressansvar uppnås vidare samma

resultat i skyddshänseende som idredningen eftersträvat. Den uppsplittring

av det strikta skadeståndsansvaret på ett flertal händer som utredningen

föreslagit finner LO således inte motiverad. Detta ansvar bör i förhållande

till den skadelidande alltid i första hand bäras av eldistributören.

Liknande synpunkter anförs av elektrikerförbundet.

Överinspektören i statens elektriska inspektions nedre norra distrikt befarar

att om förslaget att varje anläggningsinnehavare skall svara endast

för sin anläggning genomförs kommer ansvarsfrågan i många fall att bli

svår att utreda. Möjligheten för tredje man att få ut skadestånd torde bli

mycket osäker eftersom skadeståndsansvaret till en mycket betydande del

kommer att bäras av den stora allmänheten. Trygghet härvidlag förutsätter

obligatorisk ansvarsförsäkring i likhet med vad som gäller för bilägare.

Det strikta ansvaret för eldistributörerna synes böra bestå. Gällande lagstiftning

har tillämpats sedan mer än sextio år och kan inte med skäl påstås

ha varit betungande för distributörerna. Liknande synpunkter anför

överinspektören i västra distriktet. Även denne fäster uppmärksamheten på

de utredningssvårigheter som kan bli en följd av förslaget. Det är sålunda

i många fall ytterst oklart vem som är innehavare av en servisledning och

sådana förekommer i tusental, överinspektören i södra distriktet framhåller

att det strikta ansvaret liksom hittills bör åvila innehavaren av den generator

eller transformator från vilken den farliga strömmen kommer.

Kommer skollegium biträder i allt väsentligt förslaget att det strikta ansvaret

knyts till den anläggning varifrån den skadevållande strömmen närmast

kommit, vilket med andra ord betyder att envar skall svara endast för

sin anläggning. Värdet av det strikta ansvaret för tredje man torde enligt

kollegium allmänt sett inte minska om förslaget genomförs. Dock skulle

3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

ett bifall till förslaget innebära att den som skadas genom elström t. ex.

från en utomhus dragen lågspänningsledning till en bilmotorvärmare inte

kan vända sig till strömleverantören med sina anspråk utan måste hålla sig

till anläggningsinnehavaren, som ofta torde sakna erforderliga ekonomiska

resurser för att kunna fullgöra sin skadeståndsskyldighet. 1 ett sådant fall

är det skäligt, anser kollegium, att det strikta ansvaret ligger på strömleverantören,

i vart fall när det gäller personskada. Här synes det också rimligt

att sådant ansvar skall föreligga om skadan inträffat vid en till ledningen

ansluten anordning.

F. n. gäller undantag från strikt ansvar för skada som inträffat vid förbrukningsanläggning

inomhus eller inom inhägnad gård om spänningen

inte är högre än 250 volt. Utredningen föreslår att undantaget för inhägnad

gård slopas. Förslaget i denna del hälsas genomgående med tillfredsställelse

av remissinstanserna.

Kommerskollegium anför i detta sammanhang att vissa skäl talar för att

det strikta ansvaret utvidgas till att utan undantag omfatta skada som åsamkas

person genom inverkan av elström och alltså även ström som närmast

kommer från förbrukningsanläggning inomhus och då oberoende av spänningsstorleken.

Detta ansvar skulle i så fall läggas på den som levererar

strömmen till anläggningen eller sålunda vanligen områdeskoncessionshavaren,

som i dag regelmässigt torde behöva transformator för att kunna

fullgöra sin i lagen stadgade plikt att leverera ström till anläggningen. Den

väsentliga fördelen med en sådan ordning skulle vara att koncessionshavaren

får ett verkligt intresse av att övervaka att av honom antagna entreprenörer

utför inomhusinstallationerna på ett fullgott sätt samtidigt som

tredje mans möjlighet att utfå skadestånd skulle bli tämligen god, eftersom

det kan förutsättas att koncessionshavaren är solvent och utan svårighet

torde kunna skydda sig genom ansvarsförsäkring. Å andra sidan är det

möjligt att en utvidgning av det strikta skadeståndsansvaret på sätt nu antytts

inte skulle få åsyftad verkan, därför att koncessionshavaren skulle

betrakta eventuella skadeståndsutbetalningar eller försäkringspremier som

”en utgift i rörelsen” och därmed finna det obehövligt att övervaka sina

entreprenörer i en omfattning som vore önskvärd från allmän synpunkt.

Vid sitt slutliga ställningstagande till detta spörsmål har kollegium funnit

sig böra godta utredningens skäl för att eldistributör — där inte fall av

överledning, induktion e. d. föreligger — inte bör åläggas strikt ansvar för

skada som åsamkas tredje man genom elström från förbrukningsanläggning

inomhus med en spänning ej överstigande 250 volt (lågspänningsanläggning).

Likaså delar kollegium utredningens åsikt att sådant ansvar

rimligen ej heller bör läggas på ägaren av den byggnad där anläggning

finns; utredningens skäl härför ter sig övertygande.

Utredningens förslag om jämkning av skadestånd på grund av medvållande

på den skadelidandes sida kritiseras av LO, som anser att utredning
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

eu endast i vaga och allmänna ordalag motiverat sitt ställningstagande. LO

vill rent allmänt framhålla att mycket starka skäl måste föreligga för att

en så väsentlig försämring av den skadelidandes rättsläge, som förslaget

om jämkning vid medvållande innebär, skall genomföras. Även överinspektören

i statens elektriska inspektions södra distrikt understryker att det

strikta ansvaret skulle försvagas mycket starkt om möjlighet till jämkning

införs.

Departementschefen

Den snabba utveckling som ägt rum inom elektrotekniken under detta

århundrade har helt naturligt haft till följd att 1902 års lag på området

behövt ändras vid flera tillfällen. Någon översyn av de rättsliga principer

som ligger till grund för lagen har emellertid inte kommit till stånd. Vid

sin behandling av ett förslag till 1958 års riksdag om ändring i lagen framhöll

tredje lagutskottet det angelägna i eu snar omarbetning och pekade

särskilt på vissa förhållanden och begrepp i lagen, som var ägnade att skapa

oklarhet om dess verkliga innebörd (L3UB2).

Ellagstiftningsutredningens främsta uppgift har varit att göra denna

allmänna översyn av lagstiftningen. Vid sidan härav har utredningen i enlighet

med sina direktiv framför allt ägnat intresse åt och framlagt förslag

till ändringar såvitt avser lagens avsnitt om skyddsåtgärder och skadestånd

samt i fråga om de regler som gäller framdragande av ledningar

över områden av olika slag. De politiskt mer betydelsefulla koncessionsfrågorna

har emellertid inte behandlats mer utförligt från materiell synpunkt

av utredningen. De har sedermera i stället underkastats en ny sakprövning

av eldistributionsutredningen, som haft till huvuduppgift att undersöka i

vilka avseenden regelsystemet borde ändras för att möjliggöra en snabbare

rationalisering av distributionsväsendet än gällande lagstiftning medger.

Frågan om en revision av 1902 års lag på grundval av ellagstiftningsutredningens

förslag har vilat i avbidan på resultatet av beredningen i industridepartementet

av eldistributionsutredningens förslag. Avsikten har

varit att få såväl de materiella som de formella frågorna inom lagstiftningskomplexet

prövade i ett sammanhang, vilket från en del synpunkter varit

fördelaktigt.

Beredningen av eldistributionsutredningens förslag har emellertid visat

på behov av ytterligare överväganden rörande den omfattande och betydelsefulla

frågan om den framtida organisationen av distributionsverksamheten.

Det är inte uteslutet att en mer genomgripande lösning av distributionsfrågan

kan aktualiseras än den eldistributionsutredningen — mot bakgrund

av sina direktiv — förordat. Beredningen av hithörande frågor pågår

f. n. i departementet. Det är inte osannolikt att frågan om en mer vittomfattande

lösning av distributionsproblemen bör anförtros en särskild

utredning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Med hänsyn till att en slutlig prövning av distributionsfrågan torde komma

att anstå någon tid och koncessionsreglerna i 1902 års lag därför inte

f. n. bör ändras är det uppenbart att den eftersträvade, samlade prövningen

av en helt ny ^lagstiftning inte kan ske nu. Frågan har då blivit om behandlingen

av de förslag som ellagstiftningsutredningen framlagt om

skyddsåtgärder, skadestånd in. in. bör uppskjutas på obestämd tid. Jag

anser emellertid att mer står att vinna om lagen nu reformeras i dessa avseenden

och samtidigt undergår de förändringar i övrigt som motiveras av

utredningens allmänna översyn, med undantag av blott själva koncessionsbestämmelserna.

Jag har därvid fäst vikt särskilt vid det förhållandet att

det snart är fyra år sedan ellagstiftningsutredningens förslag lades fram

och att vissa av dessa är av sådant slag att man inte bör uppskjuta en reform

ytterligare, t. ex. såvitt avser de förhållanden som tredje lagutskottet

år 1958 påpekade. Därtill kommer att de — relativt få — bestämmelser,

som inte berörs av departementsförslaget, är så sakligt isolerade i lagen, att

även mycket betydande materiella ändringar av dem knappast torde komma

att kräva några väsentliga ändringar i lagen i övrigt.

Skyddsåtgärder m. m.

Starkström kan orsaka skada på person eller egendom genom närverkan

eller genom avståndsverkan. Med närverkan avses t. ex. att någon kommer

i beröring med strömförande anläggning eller att ström från ledning för

högre spänning kommer in i ledning för lägre spänning till följd av fel i

mellanliggande transformator eller vid kontakt eller överslag mellan ledningarna.

Avståndsverkan uppkommer till följd av variationer i de elektriska

och magnetiska fälten kring ledningarna. Genom variationerna alstras

spänning och ström i andra ledningar, som befinner sig i dessa fält. Man

brukar tala om influens då störningarna orsakas av ändringar i det elektriska

fältet och om induktion då störningarna beror på ändringar i det

magnetiska fältet. Influensen är beroende av spänningen, induktionen av

strömstyrkan. Influensverkningarna avtar snabbt med ökat avstånd från

den störande ledningen medan induktionsstörningarna kan uppträda inom

stora områden.

Under normal drift medför ledningar för de högsta spänningarna vanligen

inte någon fara för skada på längre avstånd, låt vara att genom induktion

störningar kan orsakas i svagströmsanläggningar. Annorlunda

förhåller det sig om i sådana högspänningsledningar uppstår fel som medför

att strömmen leds till jord. De jordslutningsströmmar som då uppkommer

vid direktj ordade anläggningar kan mätas i tusentals ampere och

i vissa fall uppgå till tiotusentals ampere. Spänningarna uppgår till tusentals

volt, i vissa fall till mera än 10 000 V. Störningsområdet kring en direktjordad

anläggning kan i vissa fall nå en utbredning av flera mil. Inom

ett sådant område kan inducerade spänningar orsaka skada på svagströms
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

37

anläggningar och lågspända starkströmsanläggningar med långa ledningssträckor.

De höga spänningarna kan också via svagströms- och lågspänningsledningar

komma in i byggnader och vålla brand eller annan skada.

Farliga avståndsverkningar kan också uppträda genom förhöjda markpotentialer.

Härmed avses det förhållandet att jordslutningsströmmen, vilken

återleds via marken till anläggningen genom transformatorns jordförbindning,

medför avsevärda spänningssättningar i marken omkring de

ställen där den tränger ner i och där den lämnar jord. På grund av jordens

motstånd mot den elektriska strömmen uppstår spänningsskillnader

dels mellan jordbundna anläggningsdelar och marken (beröringsspänning)

dels mellan olika punkter på markytan på ett stegs inbördes avstånd

(stegspänning).

Med hänsyn till de skadeverkningar som sålunda kan uppkomma genom

elektrisk ström är det naturligt att man måste ställa vissa krav på

säkerhet när det gäller elektriska anläggningars utförande och drift. I

första hand måste tredje man, dvs. den stora allmänheten som lever med

sådana anläggningar i sin närhet, skyddas mot person- och egendomsskador.

Men det måste också i görligaste mån förhindras att en elektrisk anläggning

åstadkommer skadlig inverkan på en annan sådan anläggning.

Några närmare föreskrifter om säkerhetsåtgärder vid elektriska anläggningar

har inte upptagits i 1902 års lag. Förklaringen härtill är att sådana

föreskrifter med nödvändighet blir så detaljerade och speciella att de inte

lämpligen bör meddelas i form av lag. I lagen ges i stället ett bemyndigande

för Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter som behövs beträffande

elektriska anläggningars utförande och skötsel. I fråga om starkströmsanläggningar

har Kungl. Maj :t i sin tur genom bemyndigande i

starkströmskungörelsen överlämnat åt kommerskollegium att meddela säkerhetsföreskrifter.

I likhet med utredningen anser jag att det även i fortsättningen

bör ankomma på Kungl. Maj :t och, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,

kommerskollegium att meddela behövliga säkerhetsföreskrifter.

I 1902 års lag regleras däremot alltsedan lagens tillkomst det inbördes

förhållandet mellan olika anläggningar i vad det avser skyldigheten över

huvud att vidta och bekosta skyddsåtgärder. På grund av vissa fysikaliska

fenomen som jag inledningsvis berört kan särskilda skyddsåtgärder ibland

behövas, t. ex. för att skydda en svagströmsanläggning mot skada eller

störning genom induktion från en högspänd starkströmsanläggning. Frågan

blir då vilkendera anläggningens innehavare som skall vidta och bekosta

sådana åtgärder. Denna skyldighet reglerades ursprungligen helt på

grundval av en anläggnings prioritetsställning, vilket innebar att skyldigheten

helt låg på innehavaren av den anläggning som tillkommit senast. Detta

gäller alltjämt som huvudregel. År 1958 infördes emellertid, som undantag

från denna princip, för innehavare av direktjordade anläggningar med särskilt

hög spänning skyldighet att svara för sådana åtgärder som fordras

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

för att skydda även senare tillkomna svagströms- och lågspänningsanläggningar

mot skadlig inverkan genom induktion eller förhöjda markpotentialer.

Såväl den nuvarande huvudregeln som undantaget beträffande särskilt

farliga högspänningsanläggningar föreslås av utredningen förbli i sak oförändrad.

Därjämte föreslår utredningen ett nytt undantag från prioritetsprincipen.

Detta gäller starkströmsanläggningar som under normal drift

kan på tele- och signalanläggningar orsaka störningar som väsentligt överstiger

vad som kan anses normalt för en trefasanläggning med samma

effekt som den störande anläggningen. Förslaget får ses mot bakgrund av

att under senare år tillkommit nya typer av starkströmsanläggningar, bl. a.

strömriktare för högspänd likströmsöverföring, som åstadkommer särskilt

besvärande ljud- och signalstörningar. Enligt förslaget skall innehavare av

sådan anläggning gentemot innehavare av svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning

med spänning om högst 600 V, oavsett vid vilken tid

anläggningen tillkommit, svara för behövliga störningsförebyggande åtgärder.

Endast ett par remissinstanser har berört utredningens förslag. Televerket

anför att det här är fråga om utrustningar som från renodlad starkströmssynpunkt

är tekniskt och ekonomiskt fördelaktiga men som i svagströmledningar

orsakar särskilt kraftiga ljudstörningar. Prioritetsprincipen

leder till att starkströmssidan gör ekonomiska vinster genom att svagströmsparten

får vidkännas särskilt stora kostnader för avstörningsåtgärder.

Vattenfalisverket framhåller att det nuvarande undantaget från prioritet

sprincipen, vilket gäller direktj ordade starkströmsanläggningar med

särskilt hög spänning, är motiverat med hänsyn till riskerna för skada på

person och egendom samt de relativt höga kostnaderna för förebyggande

åtgärder. Intet av dessa skäl föreligger enligt verket när det gäller ljudoch

signalstörning. Skyddsåtgärderna är normalt av enkel beskaffenhet

om de vidtas i samband med nyanläggning.

För egen del anser jag att prioritetsprincipen i det långa loppet måste

anses leda till en rimlig utjämning av kostnaderna för att förebygga skadlig

inverkan på elektriska anläggningar från andra sådana anläggningar.

Den bör samtidigt vara ett incitament till att i det tekniska utvecklingsarbetet

eftersträva såväl att den skadliga inverkan reduceras, vilken utgår

från högspänningsanläggningar och andra starkströmsanläggningar, som

att svagströms- och lågspänningsanläggningar konstrueras så att deras

känslighet för sådan inverkan blir mindre. För att upprätthålla denna balans

mellan motstående intressen anser jag det angeläget att prioritetsprincipen

modifieras endast när mycket starka skäl talar för detta. Enligt

min mening föreligger inte sådana skäl beträffande den kategori av anläggningar

som avses i utredningen förslag och jag är därför inte beredd

att godta detta.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

Utredningen föreslår att kommerskollegium skall få behörighet att avgöra

tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av behövliga skyddsåtgärder.

Kommerskollegium har i sitt remissyttrande förklarat sig inte vilja

motsätta sig genomförandet av förslaget, men betonar samtidigt att denna

uppgift kan bli ytterst arbetskrävande och ställa stora fordringar på

den personal som skall handlägga ärendena.

Förslaget är inte avsett att inskränka parternas möjlighet att få tvist rörande

omfattningen och beskaffenheten av skyddsåtgärder prövad av allmän

domstol. Det innebär såtillvida införande av ett alternativt prövningsförfarande.

Gäller tvist däremot skyldigheten att vidta och bekosta sådana

åtgärder förutsätts allmän domstol liksom f. n. vara ensam behörig. En

konsekvens av förslagets genomförande skulle bli att en och samma tvistefråga

kunde komma att prövas såväl av kommerskollegium som av domstol.

Det är emellertid en omstridd fråga hur långt domstols rätt att ompröva

förvaltningsmyndighets beslut sträcker sig. Införandet av ett administrativt

prövningsförfarande vid sidan av det judiciella kan under sådana

omständigheter leda till besvärande komplikationer. Det synes inte

heller föreligga något större behov av en sådan ordning. För biläggande av

tvister som avser förhållandet mellan teleledningar och högspända kraftledningar

finns redan telestörningsnämnden, ett på frivillighetens väg tillkommet

organ, vari ingår företrädare för vattenfallsverket, televerket och

centrala driftledningen. De flesta tvister om skyddsåtgärder torde falla

inom ramen för nämndens verksamhet. Som utredningen framhållit torde

därför de tvister som, om förslaget genomfördes, skulle komma att hänskjutas

till avgörande av kommerskollegium bli sällsynta.

Mot bakgrund av det nu anförda är jag inte beredd att tillstyrka utredningens

förslag om behörighet för kommerskollegium att pröva tvister om

skyddsåtgärders omfattning och beskaffenhet.

För tillämpningen av prioritetsprincipen är det av betydelse att tidpunkten

för en anläggnings tillkomst kan fastställas utan större svårigheter.

Någon bestämmelse som härvid kan vara till ledning finns inte i 1902

års lag. Utredningen anser det naturligaste vara att eu anläggnings tillkomst

i första hand räknas från den dag den las i bruk och föreslår att

detta skall gälla som huvudregel. Med tanke på större anläggningar, som

kräver ett långvarigt planerings- och byggnadsarbete, föreslås att prioritet

skall kunna förvärvas även genom anmälan. Avser någon att utföra en

elektrisk anläggning skall han kunna anmäla detta till den som antas ha

liknande planer. Gentemot den som mottagit sådan anmälan skall anläggningen

anses som tillkommen redan då anmälan mottogs. En förutsättning

härför är dock att anläggningen tas i bruk senast fem år därefter.

Anmälningsförfarandet har kritiserats av vattenöverdomstolen som påpekat

att det kan vara en tillfällighet om en anmälan ”mottages” tidigare

än en annan.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

För egen del har jag inte något att erinra mot bestämmelsen om att en

anläggning skall anses ha tillkommit vid den tidpunkt den tagits i bruk.

Den torde också överensstämma med vad som redan tillämpas i praktiken.

Däremot kan jag inte ansluta mig till förslaget att införa ett kompletterande

anmälningsförfarande. Större anläggningar med lång byggnads- och

planeringstid torde i regel vara av särskilt farlig beskaffenhet och sålunda

redan på denna grund undantagna från prioritetspricipen när det gäller inverkan

genom induktion och förhöjda markpotentialer. Enligt vad jag erfarit

lär det f. ö. inte i praktiken förekomma att anläggningar med lång

planerings- och byggnadstid går miste om sin prioritetsställning till följd

av att utförandet av andra anläggningar påbörjas tidigare än annars

varit avsett eller att deras färdigställande påskyndas i syfte att vinna prioritet.

Något påtagligt behov av att kunna förvärva prioritet genom anmälan

föreligger enligt min mening därför inte. Därtill kommer att ett anmälningsförfarande

i praktiken inte torde komma att fungera som ett komplement

till huvudregeln. I stället kunde en allmän övergång till ett anmälningsförfarande

befaras. Den som ämnade bygga en anläggning skulle inte

kunna utesluta möjligheten av att han före färdigställandet fick motta en

anmälan som rubbade en på detta grundad prioritetsställning. Det skulle

följaktligen vara i hans intresse att söka förekomma en sådan utveckling

genom att på ett så tidigt stadium som möjligt göra anmälan om den egna

anläggningen.

I gällande lag saknas bestämmelser om vilken verkan i prioritetshänseende

som skall tillmätas en ändring av elektrisk anläggning. Utredningen

föreslår att, om ökad risk för skada eller störning uppkommer till följd av

att en anläggning ändras eller flyttas, det i fråga om skyldigheten att svara

för skyddsåtgärder som föranleds av ändringen eller flyttningen skall

anses som om eu ny anläggning tillkommit. Detta innebär att innehavaren

av en äldre anläggning vilken ändras eller flyttas får ansvaret för de ytterligare

skyddsåtgärder som föranleds härav, medan innehavaren av den

yngre anläggningen behåller ansvaret för de skyddsåtgärder som redan

tidigare var erforderliga.

Utredningens förslag i denna del har inte föranlett någon anmärkning

vid remissbehandlingen. Jag har inte heller något att erinra däremot.

Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

Det är mycket vanligt att elektriska ledningar dras fram utmed vägar

och andra trafikleder. Att utnyttja ett trafikledsområde för ledningsdragning

innebär många fördelar. Härigenom kan undvikas mera besvärande

markintrång på annat håll samtidigt som arbetena med ledningsdragningen

underlättas liksom även underhåll och reparationer. För ledningsinnehavaren

innebär detta stundom betydande kostnadsbesparingar och även från all
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

41

män synpunkt är det värdefullt — inte minst med hänsyn till landskapsvården

— att befintliga trafikledsområden utnyttjas även för elledningar. Ä

andra sidan kan del vid omläggning av en trafikled bli nödvändigt att vidta

mycket kostsamma ändringar av ledning som dragits fram inom trafikledsområdet.

Frågan blir då vem som skali bära kostnaden för sådana ändringar.

Några särskilda regler om ledningar inom trafikledsområden finns inte i

1902 års lag. Beträffande starkströmsledningar som dragits fram inom område

för allmän väg, järnvägsområde och område för vattentrafikled finns

föreskrifter i starkströmskungörelsen. Såvitt gäller staten tillhöriga svagströmsledningar

inom område för allmän väg är vissa frågor som sammanhänger

med flyttning av sådan ledning reglerade i en särskild kungörelse

om telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar. Bestämmelserna i

dessa båda kungörelser ålägger ledningsinnehavaren inte bara skyldighet

alt vidta erforderlig ändring av ledning utan förutsätter också att han själv

skall stå för de därav föranledda kostnaderna. Starkströmskungörelsens bestämmelse

om ledning inom område för allmän väg bygger härvid på prioritetsprincipen.

Det förutsätts alltså att området redan tagits i anspråk för

väg när ledningen drogs fram. Beträffande ledning inom övriga trafikledsområden

gäller ledningsinnehavarens skyldighet att vidta och bekosta ändring

av ledningen utan hänsyn till tiden för ledningens eller trafikledens

tillkomst.

Enligt utredningen kan några vägande invändningar knappast resas mot

att ledningsinnehavaren åläggs skyldighet att ändra ledning där omläggning

av en trafikled gör detta nödvändigt. I fråga om vem som bör svara för de

kostnader som ledningsändringen medför anser utredningen att prioritetsprincipen

i stort sett leder till ett godtagbart resultat. Enhetliga regler

bör vidare gälla för starkströmsledningar och svagströmsledningar samt

för olika slag av trafikleder. Utifrån denna principiella uppfattning föreslår

utredningen en bestämmelse av innebörd att innehavare av elektrisk

ledning som dragits from inom område för en redan existerande

trafikled skall var skyldig att vid omläggning av denna på egen bekostnad

vidta de ändringar och andra åtgärder beträffande ledningen som fordras

för att omläggningen skall kunna genomföras. När det gäller ändring av ledning

som korsar trafikled skall ledningsinnehavaren vara skyldig att svara

för ändringskostnaden endast i den mån denna hänför sig till flyttning av

stolpe, stag eller liknande anordning som finns inom trafikledsområdet.

Utredningens principiella ståndpunkt i fråga om regleringen av förhållandet

mellan elektriska ledningar och trafikleder har vunnit allmän anslutning

vid remissbehandlingen. De invändningar som framförts gäller detaljutformningen

av de föreslagna bestämmelserna.

För egen del kan jag också ansluta mig till de synpunkter utredningen anfört

och jag har heller ingenting att erinra mot förslaget, som innebär en avsevärd

förenkling i förhållande till nuvarande bestämmelser i ämnet. Förslå
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

get bygger på prioritetsprincipen med en viss modifiering beträffande ledningar

som korsar trafikleder. Ledningar som löper utmed trafikleder torde

i de flesta fall ha dragits fram efter trafikledens tillkomst. En tillämpning

av prioritetsprincipen leder då till att ledningsinnehavaren i regel själv får

bekosta ledningsändringar som föranleds av en ändring av trafikleden. Många

gånger kan de kostnader som sålunda drabbar ledningsinnehavaren helt

visst bli betungande. I betraktande av de fördelar det innebär att kunna dra

fram ledningar utefter en trafikled anser jag dock i likhet med utredningen

att en fördelning av kostnadsansvaret enligt prioritetsprincipen i stort sett

ger ett godtagbart resultat. När det gäller korsningar mellan ledningar och

trafikleder är förhållandet ett annat. I sådana fall är det knappast förenat

med några fördelar för ledningsinnehavaren att ha ledningen framdragen

inom trafikledsområdet, och det är därför motiverat att som utredningen

föreslår här tillämpa en kostnadsfördelning som delvis avviker från prioritetsprincipen.

Även i fråga om ledning för vägbelysning som dragits fram inom område

för allmän väg innehåller förslaget en bestämmelse som avviker från prioritetsprincipen.

Ledningsinnehavaren skall sålunda vara berättigad till ersättning

av väghållaren för de kostnader han åsamkats för att ändra belysningsledningen

i samband med ändring av vägen. Utredningen anser en sådan

ordning motiverad med hänsyn till att belysningsanordning lika väl som

andra fasta anordningar till främjande av trafiksäkerheten kan betraktas

som normala tillbehör till vägen. För det fall att ledningen tjänar även annat

ändamål än vägbelysning skall dock enligt förslaget ledningsinnehavaren

bära en skälig del av kostnaden för ändring av ledningen.

På landet, där staten är väghållare, förekommer vägbelysning endast i

mycket begränsad utsträckning, och där den finns är det som regel kommunen

som bekostat anläggningen och även svarar för driften. På sina håll är

det i stället en vägförening, en distributionsförening eller annan liknande

sammanslutning som iklätt sig ansvaret för kostnaderna för vägbelysning.

Nu berörda förhållanden sammanhänger med att hållande av vägbelysning

f. n. inte anses ingå i väghållningen enligt lagen om allmänna vägar. I det

förslag till en ny lag som förra året lades fram av 1960 års vägsakkunniga

(SOU 1968: 17) förordas en ändring härvidlag. Enligt förslaget skall anordning

för vägbelysning räknas till vägen om anordningen tas med i arbetsplanen.

1 så fall kommer den att omfattas av de vanliga reglerna för byggande

och underhåll av väg. De sakkunniga framhåller i detta sammanhang

att det f. n. förekommer att vägbelysning anordnats såväl av ordnings- och

trivselskäl som av trafiksäkerhetsskäl. De anser dock att de nya reglerna

bör ta sikte på endast sådan belysning som helt eller till alldeles övervägande

del betingas av trafikens behov. Belysning som tillkommit enbart av ordnings-

och trivselskäl bör enligt de sakkunnigas mening inte räknas in under

den nya ordningen.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Vägverket har i sitt remissyttrande över ellagstiftningsutredningens förslag,

under hänvisning till vägsakkunnigas uppfattning som verket förklarat

sig godta, ifrågasatt om inte den av utredningen föreslagna bestämmelsen om

skyldighet att bekosta ändring av ledning för vägbelysning borde utformas

så, att väghållarens ersättningsskyldighet inte omfattar belysning som närmast

syftar till ordning och trivsel utan begränsas till belysning som helt

eller till övervägande del betingas av trafiksäkerhetsskäl.

Härtill vill jag anföra följande. Ellagstiftningsutredningen har utgått ifrån

alt vägbelysning utmed allmän väg tillkommit för att tillgodose trafikens

behov. Som regel torde det också förhålla sig så, låt vara att det många

gånger är den lokala trafikens, ibland gångtrafikens, behov som tillgodoses i

första rummet, medan belysningen är av mindre betydelse för den genomgående

motortrafiken. Att sådan belysning kan anses tjäna även intresset

av ordning och trivsel bör enligt min mening inte inverka när det gäller att

bedöma dess värde från trafiksynpunkt. När i något fall belysning utmed

allmän väg tillkommit för att tillgodose helt andra behov än vägtrafikens

torde den inte kunna hänföras till vägbelysning och omfattas följaktligen

inte heller av den föreslagna bestämmelsen. Jag vill emellertid understryka

att den föreslagna ersättningsskyldigheten för väghållaren endast avser

kostnad för ändring av elektrisk ledning som överför kraft till vägbelysning

men däremot inte kostnad för ändring av belysningsanordningarna som sådana.

Om en ledning som framdragits inom område för allmän väg även utnyttjas

för annan distribution av kraft anser jag i likhet med utredningen

att kostnaden för ändring av ledningen i samband med ändring av vägen

skall fördelas mellan väghållaren och ledningsinnehavaren med hänsyn till

vad som kan anses skäligt.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att utredningens förslag om

skyldighet för väghållaren att bekosta ändring av ledning för vägbelysning

bör godtas.

I starkströmskungörelsen finns f. n. en bestämmelse om skyldighet för

innehavare av luftledning över vattentrafikled att på egen bekostnad ändra

ledningen, om leden i avsevärd omfattning kommer att befaras av fartyg som

kräver större segelfri höjd än ledningen medger. Om ändring av ledningen

bestämmer kommerskollegium efter samråd med sjöfartsverket. Utredningen

föreslår att denna bestämmelse upptas i lagen och samtidigt utvidgas till att

avse även svagströmsledningar. Dessutom föreslås att ledningsinnehavaren

skall vara berättigad till ersättning för ändringskostnaden. Vem ersättningsskyldigheten

skall åvila kan enligt utredningen inte bestämmas generellt

och någon sådan bestämmelse anser utredningen inte heller behövas. Finns

det ingen som är villig att svara för kostnaden bortfaller ledningsinnehavarens

ändringsskyldighet.

Den nu behandlade bestämmelsen avser i motsats till de närmast föregående

inte ett fall där ledningen måste ändras därför att trafikleden ändras.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Den tar i stället sikte på en situation där ledningen hindrar trafiken. Mot

ledningsinnehavarens intresse av att bibehålla ledningen oförändrad står i

första hand trafikanternas intresse. Det torde i praktiken knappast vara möjligt

att utpeka någon enstaka eller någon grupp bland dem såsom framför

andra bärare av detta allmänna intresse. Bl. a. med hänsyn härtill blir det,

såsom kommerskollegium påpekat, vanskligt att avgöra vem som bör svara

för ändringskostnaden. Att under sådana förhållanden — som utredningen

förordat — göra ledningsinnehavarens skyldighet att ändra ledningen beroende

av att han erhåller ersättning för denna kostnad finner jag inte vara

realistiskt. Den nuvarande ordningen beträffande starkströmsledningar, vilken

innebär att ledningsinneliavaren i de fall det här gäller själv måste bära

ändringskostnaden, torde få ses mot bakgrund av vad jag nu anfört. Jag anser

inte att några bärande skäl anförts för att rubba denna ordning. Bestämmelsen

härom, som närmast har karaktär av säkerhetsföreskrift, bör liksom

f. n. ha sin plats i tillämpningskungörelsen men utvidgas till att gälla även

svagström sledningar.

Elektriska ledningar är idag lika nödvändiga för samhällets funktion som

gator och vägar. Det är därför angeläget att behovet av markutrymme för

elektriska ledningar inom planlagt område beaktas redan vid planläggningen

så att ledningsdragningen kan anpassas till bebyggelsens utveckling. En

sådan samordning kan endast åstadkommas genom fortlöpande ömsesidiga

kontakter mellan planmyndigheter och elföretag. Å andra sidan torde det

även med en väl samordnad planering vara ofrånkomligt att elektriska ledningar

ibland måste flyttas eller ändras för att en från allmän synpunkt

önskvärd förändring eller utbredning av bebyggelsen skall kunna genomföras.

Enligt starkströmskungörelsen är innehavare av luftledning inom planlagt

område skyldig att vidta de ändringar av ledningen, inbegripet ledningens

förläggande i marken, som kommerskollegium från säkerhetssynpunkt finner

erforderliga med hänsyn till områdets bebyggande. Vidare gäller att,

om stadsplan eller byggnadsplan fastställts för område inom vilket finns

luftledningar för lågspänning eller svagström, ledningsinnehavarna är skyldiga

att vidta erforderliga åtgärder för att ledningarna sinsemellan skall bli

tillfredsställande anordnade från säkerhetssynpunkt.

Den ändringsskyldighet som f. n. åligger innehavare av elektrisk ledning

inom planlagt område grundas sålunda helt på säkerhetsskäl. Enligt utredningen

torde ledningsinnehavaren vara skyldig att svara för de med ändringen

förenade kostnaderna. Kraftverksföreningen har i sitt remissyttrande

påpekat att starkströmskungörelsen inte innehåller någon bestämmelse av

sådan innebörd och enligt vad föreningen erfarit torde kostnadsfrågan i

praktiken lösas genom förhandlingar från fall till fall med utgångspunkt

i bl. a. de avtal beträffande markanvändningen som kan finnas.

Utredningens förslag går ut på att innehavare av elektrisk ledning inom

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

45

planlagt område skall vara skyldig att ändra ledningen inte bara när ändringen

är påkallad från säkerhetssynpunkt utan över huvud när det fordras

för att planen skall kunna genomföras. Den ordning som enligt utredningens

uppfattning f. n. råder i fråga om skyldigheten att bekosta ledningsändring

anser utredningen inte invändningsfri. Det är, framhålls det, ett rimligt

krav att vid bebyggelseplaneringen beaktas redan befintliga ledningar. Planeringen

bör utföras så, att den inte framtvingar kanske mycket kostnadskrävande

ändringar eller flyttningar av redan framdragna ledningar. Inte minst

nationalekonomiska skäl kan enligt utredningen åberopas härför. Utifrån

dessa överväganden föreslår utredningen en kostnadsfördelning som anknyter

till prioritetsprincipen. Kostnaden för ändring av en ledning bör sålunda

bäras av ledningsinnehavaren om stadsplanen eller byggnadsplanen

antagits före ledningens tillkomst eller om planen i de delar den berör ledningen

överensstämmer med regionplan eller generalplan som antagits innan

ledningen drogs fram. I annat fall bör kostnaden bestridas av kommunen.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. För att dra fram en

elektrisk ledning över annans mark krävs inom planlagt område lika väl som

eljest att markägaren upplåtit nyttjanderätt eller servitutsrätt för ledningen

antingen detta skett frivilligt genom avtal eller efter expropriation. I vad

mån en ledningsinnehavare är skyldig att flytta en framdragen ledning beror

följaktligen i princip av hur rättsförhållandet till markägaren gestaltar

sig. Har rätten att dra fram ledningen upplåtits genom avtal gäller i sådant

hänseende vad som därvid överenskommits. Om rätten i fråga upplåtits efter

expropriation gäller bestämmelserna i 96 § expropriationslagen. Det skulle

föra för långt att i detalj redogöra för dessa bestämmelser. I huvudsak

innebär de en långtgående skyldighet för ledningsinnehavaren att på egen bekostnad

flytta ledning som till följd av ändrade förhållanden medför betydande

olägenhet för markägaren, antingen denne är kommunen såsom

ägare till gatumark och liknande områden eller en enskild fastighetsägare.

Jag vill vidare erinra om att det endast är i fråga om stadsplan som ansvaret

för planens genomförande åvilar kommunen och då i princip endast

såvitt avser gator och allmänna platser samt vatten- och avloppsledningar.

Planens genomförande i fråga om bostads- och industribebyggelse ankommer

däremot på markägarna själva, låt vara att kommunen under vissa förutsättningar

har möjlighet att tvångslösa mark. För genomförande av byggnadsplan

är kommunen ansvarig endast beträffande vatten- och avloppsledningar.

Om en elektrisk ledning är framdragen över ett obebyggt område som efter

planläggning skall bebyggas utgör den omständigheten att ledningen står i

vägen för bebyggelsen f. n. inte grund för kommerskollegium att föreskriva

flyttning av ledningen. Dess befogenhet att ingripa är begränsad till fall där

ändring av ledning är erforderlig från säkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag innebär att kommunen på ett sätt som inte har någon

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

motsvarighet i gällande byggnadslagstiftning gjorts till ledningsinnehavarens

motpart genom en reglering som griper över det individuella rättsförhållandet

mellan ledningsinnehavaren och markägaren. Om förslaget genomförs

har kommunen i vissa fall, som påpekats vid remissbehandlingen, möjlighet

att på markägaren vältra över kostnaden för flyttning av ledning, t. ex.

i samband med att kommunen köper marken för exploatering. Detta resultat

kan uppkomma även i sådana fall där ledningsinnehavaren varit närmast

till att bära kostnaden på grund av rättsförhållandet mellan honom

och markägaren. I andra fall skulle resultatet av utredningens förslag kunna

bli att en markägare, som i samband med upplåtelsen av rätt för ledningen

utfäst sig att bekosta en framtida flyttning av denna och uppburit

en med hänsyn härtill beräknad intrångsersättning, i stället blir otillbörligt

gynnad genom att flyttningskostnaden stannar på kommunen.

Av det anförda torde tillräckligt tydligt framgå att utredningens förslag i

denna de] inte kan godtas. Jag vill också erinra om att såväl frågan hur

skilda intressen skall kunna samordnas vid planläggningen som en översyn

av reglerna om plangenomförande faller inom ramen för det arbete som f. n.

pågår inom bygglagutredningen. Jag anser det därför inte lämpligt att nu

föreslå en lösning som föregriper utformningen av en ny byggnadslagstiftning.

Skada genom inverkan av elektrisk ström

För skada som orsakats genom inverkan av ström från en elektrisk anläggning

svarar enligt huvudregeln anläggningens innehavare. En förutsättning

härför är dock att anläggningen bär egen generator eller transformator

som inte alstrar endast ofarlig ström. Den skadevållande strömmen skall

m. a. o. ha utgått från en starkströmsanläggning. Saknar anläggningen egen

transformator eller generator svarar i stället innehavaren av den därmed

försedda anläggning från vilken strömmen tillförts den förra anläggningen.

I praktiken innebär detta att distributören svarar för skada som orsakats

av ström från en vanlig lågspänningsanläggning'', vilken i regel får kraften

via distributörens transformator.

Det skadeståndsansvar som sålunda åvilar innehavaren av en starkströmsanläggning

är helt oberoende av vållande hos honom själv eller hans personal,

dvs. vad man brukar kalla strikt ansvar. Ansvarigheten mildras dock

genom flera undantagsregler. För skada som orsakats genom ”händelse av

högre hand” föreligger sålunda inte något ansvar. Undantag gäller vidare

för skada som uppkommit inom byggnad eller inhägnad gård och som orsakats

av ström som med en spänning av högst 250 volt tillförts förbrukningsanläggning

för starkström. Sistnämnda undantag innebär att det strikta

ansvaret inte gäller för installationsanläggningar i vanliga bostadslägenheter,

kontor, hantverkslokaler o. d. Anläggningens innehavare är likaledes

fri från ansvar om den skadelidande själv vållat skadan genom grov vårds
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

löshet eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åliggande skyldighet

mot anläggningens innehavare eller ägare.

Utredningens förslag innebär i flera hänseenden avvikelser från här återgivna,

nu gällande regler om ansvar för skada som orsakats av elektrisk

ström. Den grundläggande regeln om strikt ansvar för innehavare av elektrisk

starkströmsanläggning bibehålls visserligen. En omläggning av ansvarsskyldigheten

föreslås emellertid såtillvida att innehavare av anläggning

med egen generator eller transformator inte längre avses svara för skada av

ström från anläggning som saknar egen generator eller transformator. Detta

innebär att varje innehavare av elektrisk anläggning skall svara strikt för

skada som inträffat vid hans anläggning. Enligt förslaget jämställs med anläggningsinnehavare

i princip även innehavare av en till elektrisk anläggning

ansluten anordning. Det strikta ansvaret mildras dock genom att undantag

liksom f. n. föreslås för s. k. installationsanläggningar inomhus. Däremot

har utredningen inte ansett det motiverat att ha kvar något undantag

för sådana anläggningar utomhus.

Vid en bedömning av utredningens förslag såvitt avser skada genom inverkan

av elektrisk ström bör till en början slås fast att ett skadeståndsansvar

oberoende av vållande alltjämt synes fylla ett behov på detta område. Införandet

av ett strikt ansvar i 1902 års lag markerade lagstiftarens uppfattning

om produktion och distribution av elektrisk ström som en utpräglat

farlig verksamhet. Även om teknikens utveckling bidragit till en drastisk förändring

av samhället sedan lagens tillkomst och denna förändring måste antas

ha lett till en betydligt mer nyanserad uppfattning om begreppet farlig

verksamhet, finns det i dag ingen anledning att på det nu ifrågavarande området

ha någon väsentligt annan inställning än vid lagens tillkomst. Samtliga

remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har också instämt i utredningens

uppfattning om ett bibehållande av strikt ansvar på området.

En omständighet som i hög grad inverkar vid bedömandet av en verksamhets

farlighet är risken för att en skada blir mycket allvarlig, dvs.

medför höga ersättningskostnader. En förutsättning för att ett strikt skadeståndsansvar

skall kunna tjäna sitt ändamål på tillfredsställande sätt

är att ansvaret för sådana höga kostnader läggs på någon, som normalt

kan antas ha möjligheter att bära dessa kostnader. Den som har ansvaret

för en mera betydande verksamhet av det slag som här är fråga om har

i allmänhet sådana möjligheter, framför allt som han kan kalkylera in

risken för allvarliga skadefall i sin verksamhet. Därigenom kan kostnaden

för risken på ett närmast försäkringsmässigt sätt utjämnas mellan förbrukarna.

En förutsättning för att detta skall kunna ske på ett tillfredsställande

sätt är dock alltsa att vid flera led av tänkbara bärare av ansvaret

detta läggs på ett led där en god riskspridningseffekt kan nås.

Man torde kunna säga att 1902 års lag speglar dessa tankar genom att

lägga det strikta ansvaret på den anläggningsinnehavare som har egen ge
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

nerator eller transformator — vilket vid lagens tillkomst och alltjämt i de

flesta fall är liktydigt med att distributören bär ansvaret för de anläggningar

som han förser med elkraft — men däremot från ansvar befria dem

som innehar vanliga förbrukningsanläggningar och som alltså normalt

får anses ha betydligt sämre ekonomiska förutsättningar att bära ett sådant

ansvar.

Utredningens förslag att lägga skadeståndsansvaret på innehavaren av

varje elektrisk anläggning har rönt ganska stark kritik från vissa remissinstanser.

LO understryker värdet av att det normalt är eldistributören

som blir den primärt ansvarige för de risker som distributionen medför,

vilket också betonas av flera överinspektörer i statens elektriska inspektion.

Mot den bakgrund jag nu redovisat finner jag kritiken berättigad och

anser att ansvaret inte bör läggas på ett led som har mindre genomsnittlig

bärkraft än distributörerna. För att kanalisera ansvaret till dessa synes

det lämpligt att även i fortsättningen anknyta ansvaret till innehavet av anläggning

med egen generator eller transformator. Jag anser nämligen att

man inte kan räkna med att varje innehavare av elektrisk anläggning skall

genom ansvarighetsförsäkring skapa tillfredsställande skydd för den som

kan komma till skada genom anläggningen. Möjligen skulle kunna göras

gällande att inte ens innehavare av anläggning med generator eller transformator

representerar tillräcklig teknisk sakkunskap eller ekonomisk

bärkraft. Några alternativa kriterier som generellt skulle kunna bättre tillgodose

berörda intressen synes emellertid inte föreligga. Jag är därför inte

beredd att förorda någon ändring i nuvarande ordning utan föreslår att även

i fortsättningen endast den innehavare av starkströmsanläggning, som har

egen generator eller transformator, skall bära det strikta ansvaret. I normalfallet

kommer ansvaret därmed att ligga hos distributören, som tillfredsställande

bör kunna sprida den ekonomiska risken för allvarliga skadefall.

Min nu redovisade uppfattning i fråga om vem som bör vara bärare av

det strikta ansvaret sammanhänger intimt med vad jag i det följande ämnar

förorda beträffande omfattningen av ansvaret i förhållande till vad som

nu gäller.

Utredningens förslag att det strikta ansvaret bör utvidgas till att omfatta

skada som orsakas av elström vilken med viss högsta spänning tillförts

s. k. förbrukningsanläggning inom inhägnad gård har fått ett positivt

mottagande av remissinstanserna. Jag delar den uppfattning som i allmänhet

kommit till uttryck, att det undantag som f. n. gäller i detta avseende

dels innebär avsevärda tolkningssvårigheter, dels stundom leder till

otillfredsställande resultat för den skadelidande. På byggnadsplatser, skrotupplag

m. in. finns ofta mer eller mindre tillfälliga förbrukningsanläggningar,

som kan innebära speciella faror för dem som uppehåller sig där.

Som platserna dessutom ofta står utan tillsyn längre tider föreligger särskilda

risker. Jag vill också påpeka, att till förbrukningsanläggningar får

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

anses höra exempelvis uttag för motorvärmare på parkeringsplatser. På

sådana platser torde en inhägnad inte utgöra något effektivt skydd mot

att t. ex. lekande barn kommer till skada genom ström från anläggningarna.

Jag är alltså beredd att ansluta mig till utredningsförslaget att nu behandlade

undantag från det strikta ansvaret slopas. Jag vill emellertid,

liksom f. ö. utredningen själv samt kommerskollegium i sitt remissyttrande

gjort, ifrågasätta om det är lämpligt att alltjämt göra undantag för ordinära

installationsanläggningar inomhus, dvs. anläggningar i bostäder, kontor

o. d. Undantaget för detta slags anläggningar innebär att ersättning för

skada genom inverkan av ström i sådana lokaler utgår enligt allmänna skadeståndsregler,

dvs. i princip endast när vårdslöshet från anläggningsinnehavarens

sida kan styrkas. I stort sett samma skäl som kan anföras till

stöd för att låta det strikt ansvaret avse inhägnade gårdar kan också åberopas

beträffande inomhusanläggningar. Såsom utredningen framhåller kan

det visserligen göras gällande, att det är något svårare för distributören,

som enligt vad jag nyss anfört normalt är bärare av det strikta ansvaret, att

övervaka installationer inomhus än utomhus. Härigenom begränsas följaktligen

hans möjligheter att förebygga skador vid inomhusanläggningar.

Redan i dag omfattas dock sådana anläggningar av distributörens strikta

ansvar i den mån spänningen är högre än 250 volt och anläggningen inte

har egen generator eller transformator, vilket innebär att åtskilliga industrianläggningar

omfattas av distributörens ansvar. Med de möjligheter till

ekonomisk riskspridning som distributören har bör en utvidgning av det

strikta ansvaret även till andra inomhusanläggningar inte vara oskäligt betungande

för honom. Eftersom det måste anses önskvärt med en så enhetlig

reglering som möjligt av skadefall, som härrör från elektrisk ström, föreslår

jag att det strikta ansvaret utsträcks till att omfatta alla inomhusanläggningar

oavsett spänningens höjd. Som kommerskollegium framhåller

kan en fördel med en sådan ordning också vara att distributören får ett

intresse av att övervaka att de av honom antagna entreprenörerna utför

inomhusinstallationerna på fullgott sätt.

Till förmån för en sådan reform talar för övrigt även systematiska synpunkter.

Sålunda behöver man inte längre använda begreppet förbrukningsanläggning,

vilket lagrådet ansett otydligt. De i praktiken mycket påtagliga

svårigheterna att dra en klar och otvetydig gräns mellan en distributionsanläggning

och en installationsanläggning elimineras också. Däremot

är det med den av mig föreslagna reformen naturligt att en gräns för

ansvaret dras där installationsanläggningar normalt slutar, dvs. vid uttagspunkterna.

Ansvaret för skador genom ström från felaktiga apparater, som

av förbrukaren anslutits till installationsanläggning, bör liksom f. n. vara

beroende av vållande. Jag kan därför inte ansluta mig till förslaget att under

det strikta ansvaret inbegripa även anslutna anordningar.

Även i ett annat avseende bör det strikta ansvaret kunna begränsas. F. n.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

gäller att den som tillhandahåller elström i fråga om egendomsskada kan

friskriva sig från det strikta ansvaret men inte från ansvaret för vållande

av sådan skada, vilket även inbegriper ansvar för underlydande personals

oaktsamhet. Utredningens förslag innehåller ingen motsvarighet till denna

regel. Med hänsyn till den av mig förordade utvidgningen av det strikta ansvaret

till inomhusanläggningar är jag inte beredd att frångå gällande ordning

med viss friskrivningsrätt såvitt avser egendomsskada.

Utredningen utgår från att strikt ansvar liksom f. n. inte skall föreligga

för skada som kan tillskrivas ”händelse av högre hand”. Häremot torde

inte finnas något att erinra. Det strikta ansvaret kan också modifieras

genom ett olika långt gående medansvar för den skadelidande. Regeln i 1902

års lag i fråga om verkan av medvållande på den skadelidandes sida innebär

att dennes rätt till skadestånd bortfaller vid grovt vållande. Utredningen förordar

i stället att skadestånd skall kunna jämkas enligt vanliga regler om

den skadelidande varit medvållande, dock att ringa medvållande inte skall

medföra jämkning. Förslaget i denna del överensstämmer emellertid inte

med senare lagstiftning om skadeståndsansvar oberoende av vållande och jag

är därför -— i likhet med LO och vissa andra remissinstanser — inte beredd

att följa utredningen på denna punkt. Jag föreslår att i fråga om verkan av

skadelidandes medvållande samma regel bör gälla som hittills.

Jag vill härefter något gå in på frågan om skadeståndsansvar olika anläggningar

emellan. För skada som drabbar annan elektrisk anläggning

gäller f. n. ett modifierat ansvar.

Innehavaren av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen

utgått är i sådant fall ersättningsskyldig endast om han underlåtit att vidta

de skyddsåtgärder som ankommit på honom eller om skadan eller störningen

annars föranletts av vårdslöshet vid utförandet av hans anläggning eller dess

skötsel. Den andra anläggningens innehavare är å sin sida ersättningsskyldig

för skada eller driftsstörning vid den anläggning från vilken den inverkande

strömmen utgått, om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid utförandet

av hans anläggning eller vid dess skötsel. Har vårdslöshet förekommit

vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel skall skadeståndsskyldigheten

emellan innehavarna fördelas efter beskaffenheten av felen på ömse

sidor.

Utredningens viktigaste förslag såvitt avser reglering av skada mellan olika

elektriska anläggningar baseras på uppfattningen att skilda regler bör

tillämpas vid å ena sidan skada på högspänningsanläggningar, dvs. anläggningar

med högre spänning än 250 volt, och å andra sidan skada på övriga

elektriska anläggningar. Enligt utredningens förslag bör skada av det senare

slaget behandlas på samma sätt som skada på objekt i allmänhet, dvs. omfattas

av det totala strikta ansvaret. Det mera begränsade ansvar, som i dag

gäller skada elektriska anläggningar emellan, skulle därför komma att avse

endast skada från en högspänningsanläggning på en annan sådan anläggning.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Frågan om strikt ansvar i förhållandet mellan starkströms- och svas
o
strömsanläggningar

har tidigare varit väckt. I ett år 1938 till lagrådet remitterat

förslag (prop. 1938: 137) om vissa ändringar i 1902 års lag föreslogs att

det modifierade ansvaret skulle gälla endast mellan starkströmsanläggningar.

Lagrådet anförde emellertid bl. a. att en svagströmsanläggning inte

kunde helt jämföras med annan egendom, som riskerade att skadas genom

starkström sanläggningen. Enligt lagrådet hade lagstiftaren uppenbarligen

utgått från att innehavare av svagströmsanläggning, som utförts i närheten

av redan befintlig starkströmsanläggning, själv hade att vidta erforderliga

anordningar för att förebygga skada eller hinder i anläggningens drift. Med

anledning av vad lagrådet uttalat vidtogs ingen ändring i berörda regler.

I samband med lagändring år 1958 (prop. 1958: 153) infördes alltjämt

gällande skyldighet för innehavare av vissa direktjordade högspänningsanläggningar

att vidta åtgärder mot induktion i svagströmsanläggning utan

avseende på prioritetsställning i förhållande till denna. Med anledning av ett

nytt förslag om vidgande av det strikta ansvaret till att avse skada på svagströmsanläggning

framhöll föredragande departementschefen att innehavare

av svagströmsanläggning alltjämt på grund av prioritetsprincipen var skyldig

vidta skyddsåtgärder i förhållande till skada från annan starkströmsanläggning

än direktj ordad högspänningsanläggning. Med hänsyn bl. a. härtill

ansåg departementschefen att väsentligen lika starka skäl talade mot en reform

av skadeståndsansvaret anläggningar emellan som vid det tidigare tillfället.

Vad härefter gäller ellagstiftningsutredningens förslag om en gräns för det

strikta ansvaret mellan å ena sidan högspänningsanläggningar och å andra

sidan lågspännings- och svagströmsanläggningar kan till en början konstateras,

att detta går längre än tidigare förslag i ämnet, eftersom det bland de mer

höggradigt skyddade objekten inordnar även vissa starkströmsanläggningar,

nämligen de för lågspänning avsedda. Utredningen motiverar sitt förslag

bl. a. genom att referera till förslaget om införande av rätt till jämkning av

det strikta ansvaret vid skadelidandes medvållande som inte är ringa. En

även relativt obetydlig försummelse på lågspännings- eller svagströmssidan

skulle med utredningens förslag reducera ansvaret för högspänningsanläggningens

innehavare.

Vid bedömandet av utredningens förslag i denna del är det visserligen att

märka att mitt förslag om bibehållande av nuvarande huvudregel om ansvarets

bortfall endast vid grovt medvållande haft sin grund i omsorgen om en

socialt tillfredsställande reglering av personskadefallen. Man skulle mot denna

bakgrund kunna överväga att såvitt avser lågspännings- och svagströmsanläggningar

acceptera jämkning på grund av medvållande som inte är ringa

och därför godta utredningens förslag om strikt ansvar för högspänningsanläggning

gentemot anläggning av förstnämnda slag. Jag är emellertid inte

beredd att välja en sådan lösning då jag anser det onödigt komplicerat att på

4+ Bitiang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

detta relativt begränsade fält ha tre olika modeller för reglerande av skadeståndsskyldigheten,

nämligen dels — beträffande person- och sakskada i

allmänhet — strikt ansvar som bortfaller vid grovt medvållande från skadelidandes

sida, dels — beträffande skada på lågspännings- och svagströmsanläggningar

— strikt ansvar som begränsas genom möjlighet till jämkning

vid medvållande, som inte är ringa, dels slutligen — vid skada mellan högspänningsanläggningar

— ett vidsträckt vållandeansvar, inbegripet ansvar

för personalens oaktsamhet, med möjlighet till jämkning vid medvållande av

motsvarande slag från den andra anläggningens sida.

Möjligen skulle man i stället i enkelhetens intresse överväga om man inte

i fråga om skada mellan elektriska anläggningar borde uppställa regler som

blott innebar att varje anläggning svarade för sin skada. I allmänhet är skadorna

relativt begränsade och i praktiken bör skillnaden mellan de olika

formerna för ansvarighet inte bli stor. Jag är emellertid i avsaknad av utredning

om följderna f. n. inte beredd att föreslå någon sådan ändring såvitt

avser förhållandet i skadeståndsrättsligt hänseende mellan olika elektriska

anläggningar. Skulle de överväganden rörande skadeståndsrättens framtida

utformning, som f. n. äger rum i justitiedepartementet, resultera i att principer

av detta slag bör införas på andra områden med ett likartat skadeståndsansvar,

kan självfallet en lagändring behöva aktualiseras.

I fråga om det modifierade ansvar som gäller på området framhåller utredningen

bl. a., att det bör uppfattas som ett vidsträckt företagaransvar som

grundar sig på vållande. Därför bör enligt utredningen förekommande ersättningsanspråk

utan olägenhet kunna regleras med tillämpning av allmänna

skadeståndsrättsliga grundsatser. Utredningen föreslår med anledning härav

att nu gällande specialbestämmelser om skada mellan anläggningar bör utgå

ur lagen utan att ersättas. Härtill vill jag framhålla att det ansvar som enligt

gällande lag åvilar anläggningsinnehavare sinsemellan omfattar ”vårdslöshet

vid anläggningens utförande eller skötsel”, dvs. ett ansvar för anställdas vållande

som går långt utöver det principalansvar som hittills har erkänts i

skadeståndsrättslig praxis. Detta bör som hittills komma till klart uttryck

i lagen.

Vid sidan av de egentliga ansvarsreglerna innehåller lagen vissa regler om

regressrätt, dvs. om rätt för den som utgett skadestånd att vända sig med

anspråk mot annan skadeståndsskyldig. För skadestånd som utgetts på

grund av strikt ansvar föreligger regressrätt gentemot den som vållat skadan.

Gentemot innehavare av annan elektrisk anläggning är regressrätten

dock i viss mån begränsad för det fall att innehavare av elektrisk anläggning

utgett ersättning för skada som orsakats genom inverkan av ström vilken till

följd av induktion eller överledning eller på annat inte åsyftat sätt kommit

in i anläggningen från en annan elektrisk anläggning. Den som utgått ersättning''

för skadan har då regressrätt mot innehavaren av den andra anläggningen

under förutsättning att skadan vållats genom vårdslöshet vid denna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

anläggnings utförande eller skötsel. Har vårdslöshet förekommit vid båda

anläggningarna skall den slutliga ansvarigheten fördelas mellan anläggningarnas

innehavare efter beskaffenheten av felen på ömse sidor. Om vårdslöshet

inte ligger någondera sidan till last skall ersättningen slutligen fördelas

som om båda anläggningarnas innehavare gemensamt vållat skadan. I sådant

fall är dock innehavare av svagströmsanläggning undantagen från ansvarighet.

En speciell regressregel gäller även för de fall skada föranletts genom

att någon, efter det att utförandet av elektrisk anläggning påbörjats, utan

innehavarens samtycke vidtagit åtgärd e som i väsentlig mån ökat faran för

skada genom inverkan av elektrisk ström. I detta fall är den som vidtagit åtgärden

gentemot anläggningsinnehavare ansvarig för skadan om han insett

eller borde ha insett faran.

Ägare av elektrisk anläggning som åt annan överlåtit nyttjanderätten till

anläggningen är med viss begränsning ansvarig för skada i samma mån som

innehavaren. För skadestånd som ägaren utgett har han regressrätt, förutom

enligt nyss behandlade regler, jämväl mot innehavaren.

Utredningen framlägger inte förslag om några mer betydelsefulla ändringar

i fråga om regressbestämmelserna. Någon invändning mot att behålla

nuvarande ordning har heller inte rests vid remissbehandlingen. Jag -sill

emellertid påpeka att behovet av uttryckliga regler beträffande anläggningsinnehavarens

ansvar för anställdas vållande gör sig gällande även i fråga

om regressrätten.

Enligt 14 § 1902 års lag är lagens skadeståndsbestämmelser inte tillämpliga

i fråga om personskada, som drabbar sådan arbetstagare i anläggningens

tjänst som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt utredningen föreligger

inte längre de omständigheter som ursprungligen motiverade detta

undantag. Jag delar utredningens uppfattning och förordar därför att ifrågavarande

undantagsbestämmelse upphävs.

I enlighet med vad som anförts har inom industridepartementet upprättats

förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar.

Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 2.

Utdrag av lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

i dess gällande lydelse i de delar som berörs av departementsförslaget

torde få bifogas som bilaga 3.

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.

Specialmotivering

1 a §.

1 denna paragraf, som med viss jämkning överensstämmer med 1 § första

och andra styckena samt 2 § i utredningens förslag, definieras begreppet

opaginerad Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

elektrisk anläggning. Någon motsvarighet till paragrafen finns inte i 1902

års lag. Däremot innehåller 1 kap. 1 § starkströmskungörelsen en definition

av starkströmsanläggning.

Departementsförslaget har utformats med beaktande av en erinran mot

förslaget som anförts av eldistributionsutredningen i dess betänkande. Enligt

eldistributionsutredningens mening saknas anledning att i definitionen

av begreppet elektrisk anläggning utelämna orden ”med däri ingående särskilda

föremål”, vilka finns med i starkströmskungörelsens definition av

starkströmsanläggning. De citerade orden kan enligt nämnda utredning visserligen

felaktigt föranleda den tolkningen att hushållsapparater och andra

av abonnent tillkopplade föremål skulle utgöra delar av elektrisk anläggning,

men borttagande av dessa ord kan å andra sidan medföra att begreppet anläggning

tolkas för snävt så att föremål som obestridligen hör till en elanläggning

anses falla utanför.

Definitionen i första stycket bygger på den språkliga innebörden av begreppet

anläggning såsom något uppbyggt och stationärt samt till omfattningen

inte alltför obetydligt. Exempel på sådana elektriska anläggningar är

kraftstationer, transformatorstationer, telestationer samt ledningar av olika

slag. Till elektriska anläggningar torde emellertid få räknas även sådant

som elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. Å andra sidan

kan under begreppet inte hänföras handverktyg, hushållsapparater o. d. Liksom

hittills torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att i tveksamma

fall avgöras omfattningen av begreppet elektrisk anläggning.

Beträffande de ändamål med en elektrisk anläggning som särskilt angetts

i paragrafen bör anmärkas följande. Med ”upplagring” åsyftas sådan lagring

av elektricitet som sker i t. ex. en kondensator. ”Omformning” innefattar all

förändring av elektrisk kraft i fråga om spänning, strömstyrka och frekvens.

1 ”överföring” torde enligt vanligt språkbruk kunna inrymmas varje transport

av elektrisk kraft, således även s. k. detalj distribution. I paragrafen

åsyftas därmed dock endast transporter av större energimängder, t. ex. från

en kraftstation till en distributör. Denna betydelse torde överensstämma med

den inom branschen allmänt omfattade. Med ”distribution” avses mera lokalt

inriktad verksamhet som går ut på leverans av kraft till olika förbrukare.

”Nyttjande” slutligen inbegriper alla former av användning av elektrisk

energi såsom för belysning, drivkraft, uppvärmning och telekommunikation.

Omfattningen av en elektrisk anläggning bestäms i första hand av det

faktiska innehavet, oavsett om detta beror av äganderätt eller nyttjanderätt.

Detta utesluter dock inte att omfattningen också måste bedömas från teknisk

utgångspunkt med hänsyn till anläggningens syfte så att t. ex. ett kraftverk,

en överföringsledning och ett distributionsnät blir att anse som skilda anläggningar

även om de är anslutna till varandra och har samma innehavare. Med

tanke på tillämpningen av bestämmelserna om skyldighet för anläggningsinnehavare

att svara för skyddsåtgärder samt om skadeståndsansvar har en

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

särskild avgränsningsregel ansetts behövlig. Den tar sikte på det fall att,

som kan förekomma, olika i en anläggning ingående delar har olika innehavare.

För detta fall gäller enligt paragrafens andra stycke att varje sådan del

vid tillämpningen av lagstiftningen betraktas som en särskild anläggning.

Även om detta kan anses ligga redan i huvudregeln om innehavet som i

första hand bestämmande för vad en anläggning omfattar, har det ansetts

böra komma till uttryck i lagen.

I samband med 1958 års ändringar i 1902 års lag diskuterades frågan om

till en elektrisk anläggning anslutna särskilda apparater och liknande skulle

anses som hörande till anläggningen. Härvid gjorde sig olika meningar gällande.

Vid remissen till lagrådet av det lagförslag, som låg till grund för

prop. 1958: 153 uttalade departementschefen att förbrukningsanläggning fick

anses omfatta såväl sådana ledningar över vilka strömleverantören inte hade

bestämmanderätt som även till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater

såsom elspisar, kylskåp, tvättmaskiner, radioapparater, lampor. Uttalandet

föranledde erinran från tre av lagrådets fyra ledamöter. De anförde

att det syntes ligga närmast till hands att omfattningen av en konsumtionsanläggning

inte växlade alltefter de apparater som vid det ena eller andra

tillfället var anslutna vid uttagningsställena eller efter äganderätten till sådana

apparater. Till anläggningen borde alltså i regel inte hänföras vanliga

lösa förbrukningsapparater. Tillkoppling av sådana apparater innefattade

med angiven utgångspunkt endast ett sätt att använda den elektriska anläggningen.

De tre lagrådsledamöterna förordade att frågan vid den begränsade

revisionen av lagen, som det då gällde, lämnades öppen. Med anledning

härav förklarade departementschefen att det i avbidan på en allmän

översyn av lagen fick överlämnas åt rättstillämpningen att besvara vad som

skulle förstås med förbrukningsanläggning.

Det undantag från strikt ansvar som f. n. gäller enligt 4 § tredje stycket

1902 års lag för förbrukningsanläggning inom byggnad eller inhägnad gård

har inte tagits upp i departementsförslaget. Av skäl som anförts i den allmänna

motiveringen har några lokala begränsningar i fråga om skadeståndsansvaret

inte ansetts böra behållas. Begreppet förbrukningsanläggning kommer

härigenom att försvinna ur lagen. Däremot blir det av avgörande betydelse

hur gränsen dras mellan anläggning och till sådan anslutna apparater

som enligt vad tidigare nämnts inte är att hänföra till anläggning. Har en

skada orsakats av ström från en elektrisk anläggning kommer den sålunda

i fortsättningen att omfattas av strikt ansvar. Om den däremot orsakats av

ström från en till sådan anläggning ansluten apparat kan ansvar göras gällande

endast om vållande föreligger. Med de många användningsområden för

elkraft som i dag förekommer torde det inte vara möjligt att genom en generell

regel fastställa var en elektrisk anläggning skall anses sluta. I fråga om

bostadslägenheter, kontor och liknande lokaler torde ifrågavarande gränsdragning

inte innebära några problem. Anläggningen får i sådana fall anses

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

sluta vid uttagsställena och lösa apparater som där ansluts blir följaktligen

inte att hänföra till anläggningen. När det gäller fast anslutna apparater kan

det utan tvivel vara svårare att avgöra var anläggningen slutar och apparaten

tar vid. Liksom beträffande gränsdragningen mellan olika anläggningar

i kedjan från kraftkällan till de slutliga förbrukarna torde tveksamma fall i

förevarande hänseende få överlämnas att besvaras av rättstillämpningen.

Som redan nämnts i redogörelsen för gällande rätt brukar elektriska anläggningar

indelas i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.

Med starkströmsanläggning avses därvid en elektrisk anläggning som kan

vara farlig för person eller egendom. Med svagströmsanläggning avses

ofarlig anläggning. Jfr 1 kap. 1 § starkströmskungörelsen och 1 § svagströmskungörelsen.

Indelningen, som är av betydelse särskilt i fråga om

säkerhetsföreskrifter, liksom grunden härför har ansetts böra komma till

direkt uttryck i lagen. Detta har skett i paragrafens tredje stycke.

4 §•

Paragrafen, som frånsett viss redaktionell omarbetning överensstämmer

med 5 § 1 mom. i 1902 års lag och 13 § första och andra styckena i utredningens

förslag, innehåller bestämmelser om skyldighet för innehavare av

elektrisk anläggning att svara för skyddsåtgärder mot skada och störning

på annan sådan anläggning.

För att utmärka att anläggningsinnehavaren är skyldig såväl att ombesörja

åtgärderna som att bekosta dem har uttrycket ”vidtaga” (åtgärder) i

nu gällande lydelse bytts ut mot ”svara för”. Av förarbetena till nuvarande

bestämmelser (prop. 1958: 153 s. 34) framgår att skyldigheten att vidta åtgärder

även inbegriper ansvar för vidmakthållande av utförda skyddsanordningar.

Någon ändring i detta avseende åsyftas inte.

Vid remissbehandlingen har från flera håll — med hänsyftning på definitionen

av spänning i andra stycket — föreslagits införande av de modernare

termerna ”fasspänning” och ”huvudspänning”. Dessa termer avser

emellertid endast spänning i växelströmssystem. Eftersom ifrågavarande

bestämmelse tar sikte på både växelströms- och likströmsanläggningar

skulle ett införande av de föreslagna termerna medföra en saklig ändring

som inte är åsyftad. Den nuvarande definitionen, som täcker system av

båda slagen, lorde inte ge anledning till missförstånd och har därför behållits.

5 §•

Denna paragraf, som med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell

natur motsvarar 14 § i utredningens förslag, reglerar verkan i prioritetshänseende

av att en elektrisk anläggning ändras.

Om en anläggning som enligt huvudregeln i 4 § har prioritet i förhållande

till annan anläggning ändras så, att ökad risk för skada eller störning på

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1970

57

den andra anläggningen uppkommer, är den ändrade anläggningens innehavare

skyldig att svara för de skyddsåtgärder som krävs för att eliminera

den ökade risken. För skyddsåtgärder som behövts redan före ändringen

svarar däremot alltjämt den andra anläggningens innehavare.

Ökad risk för skadlig inverkan kan uppkomma även i fall där en transformator

e. d. flyttas, antingen det gäller flyttning en längre sträcka eller

endast en omplacering inom t. ex. ett industriområde. I fråga om elektriska

ledningar torde även en ändring i höjdled kunna medföra sådan risk. För

att utmärka att såväl flyttning kortare eller längre sträcka på marken som

ändring i höjdled omfattas av bestämmelsen, har uttrycket ”flyttas från

plats till annan” i utredningens förslag ersatts med ”ändras i fråga om

läge” i departementsförslaget.

6 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i 1902 års lag men svarar med viss avvikelse

mot 15 § i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om

när anläggning skall anses ha tillkommit.

Enligt huvudregeln skall anläggning anses tillkommen när den togs i

bruk. Tidpunkten härför bör vara förhållandevis lätt att klarlägga. Beträffande

starkströmsledningar för vilka koncession meddelas gäller att de

inte får tas i bruk förrän drifttillstånd lämnats (12 kap. 2 § starkströmskungörelsen).

Om en anläggning byggts ut i etapper, vilket kan vara fallet med t. ex.

en längre kraftledning, är det naturligt att i förevarande hänseende anse

varje sådan del som en särskild anläggning. Paragrafens andra punkt upptar

en bestämmelse av denna innebörd.

7 §•

Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. 1902 års lag och 16 § första och andra

styckena i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om utförande

av skyddsåtgärder vid annan anläggning än den vars innehavare är skyldig

att svara för åtgärderna.

Skyddsåtgärder utförs normalt antingen vid anläggning från vilken skadegörande

eller störande inverkan utgår eller vid anläggning som är utsatt

för sådan inverkan. Någon gång kan det dock vara lämpligt att utföra åtgärderna

vid en tredje anläggning. Bestämmelsen i första stycket har, med

avvikelse från vad som nu gäller, utformats med hänsyn härtill. I övrigt

överensstämmer paragrafens innehåll i sak med nuvarande bestämmelser.

Vid den redaktionella utformningen har på ett par punkter beaktats påpekanden

som gjordes av lagrådet i samband med 1958 års lagändringar

(prop. 1958: 153 s. 77).

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

8 §•

Denna paragraf saknar motsvarighet i 1902 års lag men motsvarar 16 §

tredje stycket i utredningens förslag.

Enligt 4 § andra stycket åligger det innehavare av viss direktjordad högspänningsanläggning

att utan hänsyn till anläggningens prioritetsställning

svara för skyddsåtgärder vid senare tillkommen anläggning. Det får därför

anses rimligt att den som avser att utföra en elektrisk anläggning i farlig

närhet av en sådan högspänningsanläggning söker begränsa behovet av

skyddsåtgärder genom att planera och utföra sin anläggning i samråd med

innehavaren av högspänningsanläggningen. Om innehavaren av den nya anläggningen

försummat detta eller på annat sätt föranlett att kostnaden för

behövliga skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, är han enligt

denna paragraf skyldig att svara för merkostnaden. Genom kravet att

fördyring skall vara väsentlig har avsetts att bestämmelsen skall tillämpas

bara på den som mera allvarligt åsidosatt vad som i detta hänseende skäligen

kunnat fordras av honom.

9 §•

Paragrafen, 17 § i utredningens förslag, motsvarar med vissa avvikelser

15 § i 1902 års lag, som innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att dels

meddela närmare föreskrifter om elektriska anläggningars utförande och

skötsel, dels bestämma de villkor leverantör av elektrisk ström får ställa upp

för beviljande av entreprenörsrätt beträffande utförande, ändring eller reparation

av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda att anslutas till leverantören

tillhörig anläggning.

Utredningen. Förslaget innebär att nuvarande bemyndigande för Kungl.

Maj :t i fråga om närmare föreskrifter beträffande utförande och skötsel av

elektriska anläggningar utvidgas till att gälla även anordningar avsedda att

anslutas till sådan anläggning. Vidare föreslås Kungl. Maj :t få befogenhet att

delegera rätten att bestämma vilka villkor som får uppställas för beviljande

av entreprenörsrätt.

Remissyttrande. Kommerskollegium finner det inte lätt att bedöma vad

utredningen åsyftat med denna utvidgning. Vad som bidrar till tveksamheten

i detta avseende är att uttrycket ”anordning” förekommer också i 1 §

i utredningens förslag. Det synes kollegium som om ”anordning” i 17 § har

en mera vidsträckt innebörd än i 1 § och avser också bruksföremål som hushållsmaskiner

o. d., alltså föremål som enligt utredningens uttalanden inte

skulle ingå i elektrisk anläggning. Sådan oklarhet bör emellertid undvikas.

Godtas den i eldistributionsutredningens betänkande föreslagna utformningen

av 1 § kan kollegium också godkänna den av ellagstiftningsutred
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

ningen i förevarande sammanhang förordade utvidgningen i fråga om anordning

som skall anslutas till starkströmsanläggning. Det skulle då bli

fullt klart att tillämpningsföreskrifterna skulle kunna avse även elektriska

hushållsapparater o. d., något som från säkerhetssynpunkt är angeläget.

Kollegium erinrar om att den nuvarande kontrollverksamheten, den s. k. Smärkningen,

sker på grundval av kungörelsen (1935: 138) angående kontroll

av elektrisk materiel. Det kan enligt kollegium ifrågasättas, om inte en

ny ellag för fullständighetens skull borde uppta en uttrycklig bestämmelse

enligt vilken kollegium får meddela föreskrift som avses i 1 § nämnda kungörelse.

Beträffande bestämmelsen i 17 § andra stycket i utredningens förslag

framhåller kollegium att regler om entreprenörsrätt kan möta erinran

från principiell synpunkt, eftersom sådana regler inrymmer möjlighet till

nyetableringskontroll och andra slag av konkurrensbegränsningar. Företeelser

av detta slag strider mot den vedertagna grundsatsen att konkurrensen

bör vara så obunden som möjligt. Å andra sidan råder enighet om att avsteg

får göras från denna grundsats om det är påkallat av samhälleliga skäl. Kollegium

anser ett undantag försvarligt på starkströmsområdet, eftersom säkerhetssynpunkterna

här gör sig så starkt gällande, och har därför inte något

att erinra mot alt den av utredningen förordade bestämmelsen inflyter i

en ny ellag.

Departementschefen. Som framgår av vad jag anfört i specialmotiveringen

till 1 a § har definitionen av elektrisk anläggning utformats i enlighet med

eldistributionsutredningens förslag. Det är alltså klart att hushållsapparater

o. d. inte omfattas av begreppet anläggning. Däremot bör ifrågavarande bestämmelser

om tillämpningsföreskrifter, som har sin motsvarighet i nuvarande

15 § 1902 års lag, omfatta även anordningar, som är avsedda att anslutas

till elektrisk anläggning. Första stycket har utformats i enlighet

härmed.

När det gäller materielkontrollen är jag f. n. inte beredd att föreslå någon

ändring i den nuvarande ordningen, som innebär att verksamheten, den s. k.

S-märkningen, bedrivs med stöd av bestämmelserna i kungörelsen (1935:

138) angående kontroll av elektrisk materiel.

Beträffande reglerna om entreprenörsrätt delar jag den principiella uppfattning

som kommerskollegium gett uttryck för. Särskilda villkor för beviljande

av entreprenörsrätt kan godtas bara i den mån de grundas på säkerhetssynpunkter.

Om skadeståndsreglerna reformeras i enlighet med vad jag

föreslår, kommer emellertid distributörerna i större utsträckning än f. n. att

få bära ansvaret för skada som orsakas av elektrisk ström. Mot denna bakgrund

anser jag det nödvändigt att ha kvar regler om entreprenörsrätt.

Paragrafens andra stycke, som överensstämmer med utredningens förslag,

motsvarar gällande bestämmelse med viss redaktionell jämkning.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970

10—12 §§.

Dessa paragrafer, som innehåller regler om skyldighet att vidta och bekosta

ändring av elektriska ledningar inom vissa trafikledsområden, motsvarar

19—21 §§ i utredningens förslag. Bestämmelsen i 19 ersätter de nuvarande

föreskrifterna i 4 kap. 6 §, 5 kap. 4 § och 6 kap. 3 § starkströmskungörelsen

samt 6 § första stycket i 1944 års kungörelse med vissa bestämmelser

rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.

Uttrycket ”till farväg nyttjad enskild väg” i 10 § anknyter till definitionen

av väg i 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Till spårväg torde få räknas även

tunnelbana. Med ordet ”vattentrafikled”, som hämtats från starkströmskungörelsen,

avses endast särskilt utbyggda kanaler, slussar och andra inre

vattenleder. För att tydligare utmärka denna innebörd har i departementsförslaget

”vattentrafikled” bytts ut mot ”kanal eller annan vattentrafikled”.

Jfr härtill kungörelsen (1935: 47) angående viss uppgiftsskyldighet i fråga

om hamnar och lastageplatser ävensom kanaler och andra vattentrafikleder.

Omfattningen av trafikleds område regleras inte i detta sammanhang. För

allmänna vägar finns en bestämmelse härom i 2 § lagen (1943: 431) om allmänna

vägar och en motsvarande bestämmelse finns i 2 § lagen (1939: 608)

om enskilda vägar. Beträffande övriga här avsedda trafikleder — järnvägar,

spårvägar och vattentrafikleder — blir områdets omfattning beroende av i

vilken utsträckning trafikledens ägare förfogar över marken. Har en sådan

trafikled tillkommit efter expropriation, vilket ofta torde vara fallet, bör i

tveksamma fall expropriationshandlingarna kunna tjäna till ledning när det

gäller att bestämma områdets utsträckning.

Som huvudregel gäller enligt 10 § att innehavare av ledning, som dragits

fram inom område för allmän eller annan till farväg nyttjad väg, järnväg,

spårväg, kanal eller annan vattentrafikled, är skyldig att på egen bekostnad

ändra ledningen, om det krävs för att trafikleden skall kunna ändras.

Denna regel anknyter till prioritetsprincipen. När det i paragrafen talas om

elektrisk ledning som framdragits inom område för trafikled, innebär detta

att området skall ha hört till trafikleden redan då ledningen drogs fram.

Skyldigheten för ledningsinnehavaren att ändra sin ledning, när trafikleden

ändras, gäller alltså endast de delar av ledningen som då redan finns inom

trafikledens område.

t It § regleras skyldigheten att bekosta ändring av ledning som dragits

fram för att överföra kraft för belysning av allmän väg. Denna skyldighet

åvilar i princip väghållaren. Som framhållits i den allmänna motiveringen

omfattar väghållarens ersättningsskyldighet dock inte kostnaden för ändring

av själva belysningsanordningarna. Är belysningen anordnad på särskilda

stolpar eller master medan elkraften överförs genom jordkabel är väghållaren

följaktligen bara skyldig att ersätta kostnaden för ändring av kabeln.

Om i stället ledningen är utförd som friledning och upphängd i stolpar, vilka

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

61

samtidigt bär upp belysningsanordningarna, torde det inte vara möjligt att

särskilja kostnaden för ändring av enbart ledningen. Ersättningsskyldigheten

bör i sådant fall avse hela kostnaden för den åtgärd som vidtagits med

ledningen.

Har ledningen även annat syfte än att överföra kraft för belysning av allmän

väg skall kostnaden för ändring av ledningen fördelas mellan ledningsinnehavaren

och väghållaren efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

En sådan fördelning av kostnaden blir aktuell i t. ex. det fall

att belysningsanordningarna är sammanbyggda med en distributionsledning,

vilken är utförd som friledning på stolpar.

Regeln i 12 §, som avser det fall att elektrisk ledning korsar trafikled,

ansluter sig till vad som f. n. tillämpas mellan televerket och vägverket enligt

anvisningar meddelade av televerket den 8 juni 1944. Regeln innebär

att trafikledens ägare eller innehavare får bära kostnaden för t. ex. höjning

eller sänkning av elektrisk ledning inom trafikledsområdet, om åtgärden inte

samtidigt kräver flyttning av stolpe e. d. inom området. Likaledes får han

bära kostnaden för djupare förläggning av jordkabel inom området under

förutsättning att åtgärden inte samtidigt innebär flyttning av kabeln.

13 §.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1902 års lag men överensstämmer

med 23 § i utredningens förslag, upptar en bestämmelse om skyldighet för

ledningsinnehavare att ersätta de ökade kostnader för trafikleds underhåll

som kan föranledas av att ledningen dragits fram inom trafikledsområdet.

F. n. finns en bestämmelse om sådan skyldighet i 4 kap. 5 § starkströmskungörelsen

såvitt avser starkströmsledning inom område för allmän väg.

Paragrafen bär utformats med denna bestämmelse som förebild. I likhet

med vad som gäller i fråga om ansvaret för ändringskostnad enligt 10 § är

en förutsättning för ledningsinnehavarens ersättningsskyldighet enligt förevarande

paragraf att ledningen dragits fram inom ett redan existerande

trafikledsområde.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 24 § i utredningens förslag, behandlar

frågan om arbete med elektrisk ledning inom trafikledsområde. Paragrafen

har inte någon motsvarighet i 1902 års lag men däremot, såvitt avser järnvägsområde,

i 6 kap. 5 § starkströmskungörelsen.

Bestämmelsen i första stycket gäller arbeten med såväl nyanläggning

som ändring och underhåll av ledning inom trafikledsområde. Den ger trafikledens

förvaltning möjlighet att ge anvisningar om eller genom egen försorg

utföra sådana arbetsmoment som schaktning, sprängning, grävning

o. d. som har samband med ändring av elektrisk ledning. Däremot torde det

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

normalt vara lämpligt, att rent elektriska arbeten, som kräver speciell sakkunskap

och behörighet utförs genom ledningsinnehavarens försorg.

Kostnad för arbeten som trafikledens förvaltning med stöd av denna paragraf

utfört genom egen försorg skall ersättas av ledningsinnehavaren i den

mån förvaltningen inte själv svarar för kostnaden på grund av bestämmelserna

i 11 eller 12 §.

Om arbete med elektrisk ledning inom område för allmän väg gäller särskilda

bestämmelser (40 § lagen om allmänna vägar). En erinran härom

har tagits in i paragrafens andra stycke.

15 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om strikt ansvar för skada som orsakats

genom inverkan av elektrisk ström. Den överensstämmer — bortsett

från vissa jämkningar av redaktionell natur — med 4 § första, andra och

fjärde styckena i 1902 års lag. Någon bestämmelse motsvarande undantagsregeln

i nämnda lagrums tredje stycke har av skäl som angetts i den allmänna

motiveringen inte tagits upp i departementsförslaget.

16 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om begränsning av anläggningsinnehavares

skadeståndsansvar, överensstämmer i sak med 7 § i 1902

års lag.

17 §.

Denna paragraf behandlar skada på elektrisk anläggning och överensstämmer

i sak med 6 § i 1902 års lag.

18 §.

I paragrafen, som motsvarar första ledet i 29 § i utredningens förslag och

ersätter 8 § i 1902 års lag, fastslås att ersättning för skada skall bestämmas

enligt allmänna skadeståndsregler. Detta innebär bl. a. att ersättning i anledning

av kroppsskada skall utgå efter de grunder som anges i 6 kap. 2 §

strafflagen.

19 §.

Paragrafen innehåller, i delvis annan redaktionell utformning, de regressbestämmelser

som f. n. upptas i 9 § 1902 års lag.

20 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i utredningens förslag och överensstämmer

i sak helt med 10 § i 1902 års lag. I paragrafen upptas regler om skadeståndsansvar

för ägare av elektrisk anläggning, som upplåtits med nyttjanderätt,

och dennes regressrätt mot innehavaren.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

63

21 §.

Paragrafen, som innehåller bestämmelse om regressrätt gentemot den

som vållat skada, motsvarar 32 § i utredningens förslag och 12 § i 1902 års

lag.

22 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § b) i utredningens förslag och 13 § i 1902

års lag.

23 §.

Paragrafen motsvarar preskriptionsbestämmelsen i 33 § i utredningens

förslag och 11 § i 1902 års lag.

24 §.

I denna paragraf har upptagits de nuvarande hänvisningarna i 16 och

18 §§ i 1902 års lag.

Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas

enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i lagen

(1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Bilaga 1

Ellagsiiftningsutre dningens förslag till lag om elektriska anläggningar

(ellag)

Härigenom förorönas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med elektrisk anläggning avses i denna lag anläggning och därmed jämförlig

annan anordning för produktion, upplagring, omformning, överföring,

distribution eller nyttjande av elektricitet.

Har elektrisk anläggning i olika delar olika ägare eller innehavare, skall

varje sådan del anses som särskild anläggning.

Har innehavare av elektrisk anläggning i samband med avtal om leverans

av elektrisk kraft från anläggningen förbehållit sig att utföra underhållseller

ändringsarbeten med avseende å annan elektrisk anläggning eller del

därav, skall sådan anläggning eller anläggningsdel utan hinder av stadgandet

i andra stycket anses höra till den förstnämnda anläggningen.

2 §•

Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar

och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser

härom meddelas av Konungen.

Om koncession

3 §.

Starkströmsanläggning må, såvitt gäller ledning för överföring eller distribution

av elektrisk kraft, icke utföras eller begagnas utan tillstånd av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, kommerskollegium.

Tillstånd meddelas som områdeskoncession, då fråga är om ledningsnät

för försörjning med elektrisk kraft inom visst område, och eljest som linjekoncession.

Konungen äger medgiva undantag från vad i första stycket sägs.

4 §•

Koncession må ej utan synnerliga skäl meddelas med mindre anläggningen

är förenlig med en ändamålsenlig försörjning med elektrisk kraft

och, då fråga är om områdeskoncession, området utgör en lämplig enhet.

Koncession för yrkesmässig överföring eller distribution av elektrisk kraft

må meddelas endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet.

Koncession må icke överlåtas utan att Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, kommerskollegium funnit överlåtelsen kunna godtagas ur de

i denna paragraf angivna synpunkterna.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

65

5 §■

Koncession skall angiva det ändamål, som den av koncessionen omfattade

anläggningen avser att tillgodose, samt meddelas för viss tid, ej överstigande

fyrtio eller, om särskilda skäl föranleda därtill, sextio år.

Vid meddelande av koncession skola, under förbehåll av allmän och enskild

rätt, föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och begagnande,

som av säkerhetsskäl eller eljest finnas påkallade ur allmän synpunkt.

Koncession befriar ej från skyldighet att iakttaga de allmänna bestämser,

vilka äro eller kunna bliva meddelade i de hänseenden, som avses i andra

stycket.

6 §•

Innehavare av områdeskoncession är pliktig att, om ej särskilda skäl äro

till undantag, tillhandahålla elektrisk kraft åt envar som inom området har

behov därav för normalt förbrukningsändamål.

Innehavare av linjekoncession är pliktig att, om det är förenligt med det

ändamål för vilket koncessionen meddelats, tillhandahålla elektrisk kraft åt

innehavare av områdeskoncession, i den mån så erfordras för att denne skall

kunna fullgöra sina förpliktelser enligt första stycket, så ock eljest åt förbrukare,

vars verksamhet är av större betydelse ur allmän synpunkt.

7 §•

För att skäliga villkor skola kunna åstadkommas vid fullgörande av förpliktelser,

som avses i 6 §, är koncessionshavare skyldig att underkasta sig

reglering av prissättning och övriga betingelser angående tillhandahållande

av elektrisk kraft. Enahanda skyldighet åligger den som utan att innehava

koncession tillhandahåller elektrisk kraft, vilken han mottagit från koncessionspliktig

anläggning.

8 §•

Frågor som avses i 6 och 7 §§ prövas och avgöras av kommerskollegium

på framställning av den vars rätt därav beröres eller då särskild anledning

därtill eljest föreligger. I handläggningen av sådant ärende skall kommerskollegium

biträdas av en nämnd, bestående av sju av Konungen för viss tid

förordnade ledamöter (statens elnämnd). Vid förordnandet skall tillses att

såväl leverantörintressen som förbrukarintressen bliva representerade.

Kommerskollegium äger bemyndiga nämnden att i kollegii ställe avgöra

ärende som avses i 7 §.

Avtal stridande mot lagakraftägande beslut i ärende, som avses i denna

paragraf, vare utan verkan.

Närmare föreskrifter angående statens elnämnd meddelas av Konungen.

9 §•

Gränserna för koncessionsområde må ändras av kommerskollegium, om

det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig

olägenhet för koncessionshavaren.

10 §.

Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån föreskrift, som givits vid

meddelande av koncession, eller förpliktelse, som eljest åligger honom enligt

denna lag, eller har han under tre år i följd ej haft anläggningen i bruk, äger

kommerskollegium återkalla koncessionen helt eller delvis.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

11 §•

Föreligga särskilda skäl att utföra elektrisk anläggning redan innan erforderlig

koncession meddelats, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

kommerskollegium meddela förklaring att hinder i sådant hänseende

ej möter; och må därefter, när anläggningen är färdig att tagas i

bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan om koncession slutligt prövas, tillstånd

till dess nyttjande tillsvidare under tre år meddelas i den ordning

Konungen föreskriver.

12 §.

Närmare föreskrifter angående koncessionsansökan samt ansökan om förklaring

och tillstånd varom sägs i 11 § ävensom angående handläggningen av

sådana ansökningar meddelas av Konungen.

Om skyddsåtgärder m. m.

13 §.

Kan elektrisk anläggning genom inverkan på annan dylik anläggning orsaka

skada å person eller egendom eller störning i driften, åligger det innehavaren

av den senast tillkomna anläggningen att svara för erforderliga åtgärder

till förebyggande av sådan skada eller störning.

Innehavare av elektrisk anläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma

jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, åligger dock att,

sedan han vunnit kännedom om senare tillkommen svagströmsanläggning

eller starkströmsanläggning för en spänning av högst 600 volt mellan en

ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, svara

för erforderliga åtgärder till förebyggande av att hans anläggning genom inverkan

på den andra anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer

orsakar skada som sägs i första stycket eller annan störning i

driften än ljudstörning i svagströmsanläggning.

Innehavare av starkströmsanläggning, vilken under normal drift kan i

annan elektrisk anläggning orsaka ljud- eller signalstörning som väsentligt

överstiger vad som kan anses normalt för en trefasanläggning av den störande

anläggningens effekt, är därjämte skyldig att, sedan han vunnit kännedom

om senare tillkommen svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning

som sägs i andra stycket, svara gentemot denna för erforderliga åtgärder

till förebyggande av sådan störning.

Tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av åtgärder, som avses i

denna paragraf, prövas av kommerskollegium.

14 §.

Undergår elektrisk anläggning sådan ändring i fråga om utförande eller

drift att ökad risk uppkommer för skada eller störning, som avses i 13 §,

eller flyttas anläggningen från plats till annan, skall beträffande skyldighet

att svara för i nämnda paragraf stadgade, av ändringen eller flyttningen föranledda

skyddsåtgärder så anses som om ny anläggning tillkommit.

15 §.

Elektrisk anläggning skall i förhållande till annan sådan anläggning anses

hava tillkommit vid den tidpunkt den tagits i bruk; dock att, om innehavaren

dessförinnan anmält sin avsikt att utföra anläggningen, den
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

67

samma skall gentemot den, som mottagit sådan anmälan, anses hava tillkommit

vid den tidpunkt anmälan mottogs, under förutsättning att anläggningen

tages i bruk senast fem år därefter.

Är anläggningen i skilda ledningssträckningar eller eljest till olika delar

att enligt första stycket anse som tillkommen vid olika tidpunkter, skall

varje sådan del i fråga om skyldighet att svara för skyddsåtgärder anses

som särskild anläggning.

16 §.

Skyddsåtgärd som avses i 13 och 14 §§ bör utföras på sådant sätt att erforderligt

skydd erhålles till lägsta kostnad. Skall i anledning härav åtgärden

utföras vid annan anläggning än den vars innehavare enligt nämnda paragrafer

är skyldig att svara för åtgärden, ankommer det på innehavaren av

den andra anläggningen att om annat ej överenskommes utföra åtgärden.

Innehavaren av sistnämnda anläggning äger, i den mån åtgärden ej är

till båtnad för hans anläggning genom minskning av utgifter för dess underhåll

och drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, att av den

som enligt 13 eller 14 § är skyldig att svara för skyddsåtgärden erhålla ersättning

för nödvändiga utgifter.

Har i fall som avses i 13 § andra och tredje styckena innehavaren av

den senare tillkomna anläggningen genom bristande planläggning vid utförandet

av anläggningen eller på annat sätt föranlett att kostnaden för

skyddsåtgärd blivit väsentligt högre än som varit nödvändigt svarar anläggningens

innehavare för sådan merkostnad.

17 §.

Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar

ävensom av anordningar avsedda att anslutas till sådan anläggning meddelas

av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Konungen eller den Konungen bemyndigar äger tillika bestämma vilka

villkor leverantör av elektrisk kraft äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt

i fråga om utförande, ändring eller reparation av elektriska anläggningar.

18 §.

Med avseende å vissa elektriska anläggningar meddelas, utöver vad i denna

lag stadgas, bestämmelser i lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder

för vissa kraftanläggningar.

Angående åtgärder till skydd för radiotrafik stadgas i radiostörningslagen.

Om anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden

19 §.

Innehavare av elektrisk ledning, som framdragits inom område för allmän

eller annan till farväg nyttjad väg, vattentrafikled, järnväg eller spårväg,

är där ej annat överenskommits skyldig att vid ändring av trafikleden

vidtaga de ändringar och andra åtgärder med avseende å ledningen som

erfordras för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras.

Kostnad för i denna paragraf avsedda åtgärder skall åvila ledningens

innehavare såvida icke annat stadgas i 20 eller 21 §.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

20 §.

Är ledningens syfte att förse allmän väg med belysning, är innehavaren

berättigad till ersättning av väghållaren för de kostnader som åsamkas

honom på grund av bestämmelsen i 19 § första stycket. Har ledningen jämväl

annat syfte, skall ersättningen bestämmas efter vad som med hänsyn till

omständigheterna finnes skäligt.

21 §.

Erfordras på grund av bestämmelsen i 19 § första stycket att ändring

eller annan åtgärd vidtages med avseende å elektrisk ledning där denna

korsar trafikled som sägs i 19 §, skola därmed förenade kostnader, utom vad

avser flyttning av stolpe, stag eller dylikt som placerats inom trafikledens

område, ersättas av den under vars förvaltning trafikleden står.

22 §.

Innehavare av elektrisk ledning, som framdragits inom område för vattentrafikled,

är tillika skyldig att, om trafikleden framdeles i avsevärd omfattning

kommer att befaras av fartyg som kräva större segelfri höjd än

ledningen medgiver, mot ersättning för därav föranledda kostnader, vidtaga

de ändringar av ledningen som bestämmas av den Konungen bemyndigar.

23 §.

Föranleder elektrisk ledning, som framdragits inom område för trafikled

som sägs i 19 §, ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall kostnadsökningen

ersättas av ledningens innehavare.

24 §.

Arbete med elektrisk ledning inom område för trafikled som sägs i 19 §

skall, om den under vars förvaltning trafikleden står med hänsyn till trafiksäkerheten

så finner erforderligt, utföras genom dennes försorg eller efter

anvisningar av denne. Med arbetet förenade kostnader skola bestridas av

ledningens innehavare i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i

19—22 §§.

25 §.

Innehavare av elektrisk ledning inom område, för vilket finnes fastställd

stadsplan eller byggnadsplan, är pliktig att vidtaga de ändringar av ledningen

som Konungen eller den Konungen bemyndigar finner erforderliga

för genomförande av planen. Kostnaden för ändringarna skall åvila ledningens

innehavare om stadsplanen eller byggnadsplanen antagits före ledningens

framdragande eller om planen i de delar, den berör ledningen,

överensstämmer med regionplan eller generalplan, som antagits före framdragandet.

I annat fall skall kostnaden bestridas av vederbörande kommun.

26 §.

Är i annat fall än som avses i 19—25 §§ till följd av ändrade förhållanden

elektrisk ledning, som framdragits över annans fastighet, till betydande

olägenhet för denna, är ledningens innehavare pliktig att, mot ersättning

för kostnad och skada som därigenom orsakas honom, på begäran av

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

fastighetens ägare ändra eller flytta ledningen i den mån så erfordras för

undanröjande av olägenheten och kan ske utan synnerligt men för ledningen.

Om skada genom inverkan av elektrisk ström

27 §.

För skada som orsakas genom inverkan av ström från elektrisk anläggning

svarar innehavaren av den starkströmsanläggning eller därtill anslutna

anordning, varifrån strömmen närmast kommit. Uppkommer skadan

inomhus och är den anläggning, varifrån strömmen närmast kommit, avsedd

uteslutande för nyttjande av elektrisk kraft, gäller dock vad nu sagts

endast om spänningen där skadan inträffar samt, då skadan inträffar vid

ansluten anordning, spänningen i anslutningspunkten normalt är högre än

250 volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan

två ledare.

Har annan starkströmsanläggning eller därtill ansluten anordning än

den, från vilken den skadevållande strömmen närmast kommit, medverkat

till förekomsten av strömmen genom överledning, induktion eller eljest

på ej åsyftat sätt och finnes icke någon ansvarig enligt första stycket, svarar

innehavaren av förstnämnda anläggning eller anordning för skadan

som om den inträffat där sådan medverkan skett.

28 §.

Vad i 27 § stadgas gäller icke

a) skada å starkströmsanläggning eller därtill ansluten anordning, om

anläggningen eller anordningen där skadan inträffar är avsedd för spänning

som sägs i 27 § första stycket;

b) skada å egendom genom inverkan av ström från sådan elektrisk anläggning

eller därtill ansluten anordning, vilken utgör inrättning för godsbefordran

eller är avsedd för dylik inrättnings behov, därest egendomen

mottagits för befordran av inrättningens personal;

c) skada, som genom inverkan av ström från elektrisk anläggning eller

därtill ansluten anordning uppkommer till följd av krigshandling, naturkatastrof

eller jämförlig händelse och som innehavaren icke kunnat förebygga

genom föreskrivna skyddsåtgärder.

29 §.

Ersättning skall bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder;

dock skall ringa medvållande från skadelidandes sida icke föranleda

jämkning av honom tillkommande skadestånd.

30 §.

Har i fall, då någon nödgats utgiva ersättning enligt 27 §, annan starkströmsanläggning

eller därtill ansluten anordning medverkat till förekomsten

av den skadevållande strömmen genom överledning, induktion eller eljest

på ej åsyftat sätt, äger den som utgivit ersättningen att söka beloppet åter av

den andra anläggningens eller anordningens innehavare, i den mån så prövas

skäligt med hänsyn till graden av medverkan och övriga omständigheter.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 139

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

31 §.

Ägare till elektrisk anläggning eller därtill ansluten anordning, vilken

upplåter nyttjanderätt till anläggningen eller anordningen, är för skada, som

därefter inträffar genom inverkan av elektrisk ström, ansvarig lika som innehavaren,

dock ej med annan egendom än den som inbegripes under nyttjanderätten.

Vad ägaren på grund härav utgivit må han söka åter av anläggningens

eller anordningens innehavare.

32 §.

Skadestånd som utgivits enligt 27, 30 eller 31 § må sökas åter av den som

enligt allmän lag på grund av vållande är skyldig att ersätta skadan.

33 §.

Talan om ersättning enligt 27 § skall vid äventyr av talans förlust väckas

inom två år från det skadan inträffade.

Ansvarsbestämmelse

34 §.

Den som begagnar starkströmsanläggning utan att innehava tillstånd,

där sådant erfordras, eller bryter mot föreskrift som givits vid meddelande

av sådant tillstånd, straffas med böter, om gärningen ej är belagd med

straff i brottsbalken.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom denna lag upphäves lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar.

3. Stadgandena i 6 § skola med avseende å tillstånd som meddelats före

den 1 januari 1958 äga tillämpning allenast i den mån med tillståndet är förenad

skyldighet för innehavaren att underkasta sig sådan förpliktelse som

avses i nämnda lagrum. Vid bedömande härav skall tillståndet anses som

områdeskoncession, om tillståndet avser yrkesmässig distribution inom visst

område vilket skäligen bör försörjas med elektrisk kraft från tillståndshavarens

ledningsnät, och eljest som linjekoncession.

4. Stadgandet i 7 § skall icke äga tillämpning på tillhandahållande av

elektrisk kraft från anläggning för vilken tillstånd meddelats före den 1 juli

1939, med mindre därvid föreskrivits skyldighet för anläggningens innehavare

att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk

kraft vilka kunna bliva i laga ordning fastställda.

5. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället gälla.

6. Framställningar om prisreglering, som gjorts före ikraftträdandet av

denna lag men då alltjämt äro beroende på prövning, skola upptagas av

kommerskollegium för handläggning enligt denna lag.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

71

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar, dels att 4—18 §§ skall ha nedan

angivna lydelse, dels att i lagen skall införas sju nya paragrafer, 1 a och

19—24 §§, av nedan angivna lydelse.

1 a §.

Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående

särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring,

distribution eller nyttjande av elektrisk ström.

Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses

varje sådan del som en särskild anläggning.

Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar

och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser

härom meddelas av Konungen.

4 §.

Kan elektrisk anläggning genom inverkan på annan sådan anläggning orsaka

skada på person eller egendom eller störning i driften, svarar innehavaren

av den senast tillkomna anläggningen för erforderliga skyddsåtgärder

mot sådan skada eller störning.

Innehavare av elektrisk anläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma

jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, är dock

alltid skyldig att, sedan han fått kännedom om senare tillkommen anläggning

för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra

volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två

ledare, svara för de skyddsåtgärder som fordras för att förebygga att hans

anläggning genom induktion eller förhöjda markpotentialer inverkar på den

andra anläggningen och därigenom orsakar skada på person eller egendom

eller störning i driften av annat slag än ljudstörning i svagströmsanläggning.

5 §•

Ändras elektrisk anläggning i fråga om läge, utförande eller drift så, att

ökad risk uppkommer för skada eller störning som avses i 4 §, skall i fråga

om skyldighet att svara för skyddsåtgärd som föranleds av den ökade risken

anses som om ny anläggning tillkommit.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

6 §.

Elektrisk anläggning skall i förhållande till annan sådan anläggning anses

ha tillkommit då den togs i bruk. Är anläggningen i olika delar att anse som

tillkommen vid skilda tidpunkter, skall i fråga om skyldighet att svara för

skyddsåtgärder varje sådan del anses som en särskild anläggning.

7 §.

Kan skyddsåtgärd utföras med bättre verkan eller till lägre kostnad vid

annan elektrisk anläggning än den vars innehavare enligt 4 § är skyldig att

svara för åtgärden, ankommer det på den andra anläggningens innehavare

att utföra åtgärden enligt överenskommelse.

Den som enligt första stycket utfört skyddsåtgärd är berättigad till skälig

ersättning av den som svarar för åtgärden. Vid ersättningens bestämmande

skall hänsyn tagas till om åtgärden är till nytta för den anläggning där den

utförts genom minskning av kostnaderna för dess underhåll och drift eller

genom förbättring av driften.

8 §.

Har i fall som avses i 4 § andra stycket innehavaren av den senare tillkomna

anläggningen genom bristande planläggning av anläggningens utförande

eller på annat sätt föranlett att kostnaden för skyddsåtgärd blivit väsentligt

högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden.

9 §•

Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk anläggning

och anordning som är avsedd att anslutas till sådan anläggning meddelas

av Konungen eller den Konungen bemyndigar.

Konungen eller den Konungen bemyndigar bestämmer även vilka villkor

leverantör av elektrisk kraft får uppställa för beviljande av entreprenörsrätt

i fråga om utförande, ändring eller reparation av elektrisk anläggning.

10 §.

Innehavare av elektrisk ledning, som dragits fram inom område för allmän

eller till farväg nyttjad enskild väg, järnväg, spårväg, kanal eller annan

vattentrafikled (trafikled), är skyldig att vid ändring av trafikleden vidtaga

de åtgärder beträffande ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden

skall kunna genomföras. Kostnaden för sådan åtgärd åvilar ledningens

innehavare, om ej annat följer av 11 eller 12 §.

11 §•

Är syftet med ledningen att överföra kraft för belysning av allmän väg,

skall väghållaren ersätta ledningens innehavare hans kostnad för åtgärd, som

avses i 10 §. Tjänar ledningen även annat ändamål, skall ersättningen bestämmas

efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

12 §.

Har åtgärd som avses i 10 § vidtagits beträffande elektrisk ledning, där

denna korsar trafikled, skall den under vars förvaltning trafikleden står ersätta

ledningens innehavare kostnaden för sådan åtgärd, som ej avser flyttning

av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

73

13 §.

Föranleder elektrisk ledning, som dragits fram inom område för trafikled,

ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall ledningsinnehavaren

ersätta kostnadsökningen.

14 §.

Kan arbete med elektrisk ledning inom område för annan trafikled än allmän

väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större ingrepp i trafikleden,

skall det utföras efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden

eller genom hans försorg. Kostnaden för arbetet åvilar dock ledningens innehavare,

om ej annat följer av 11 eller 12 §.

I fråga om arbete med elektrisk ledning inom område för allmän väg gälla

särskilda bestämmelser.

15 §.

För skada genom inverkan av ström från elektrisk anläggning, som har

egen generator eller transformator, svarar anläggningens innehavare. Har

skada uppstått genom inverkan av elektrisk ström från anläggning, som

ej har egen generator eller transformator, svarar innehavaren av den anläggning,

från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.

Första stycket gäller ej skada som uppkommit till följd av krigshandling,

naturkatastrof eller därmed jämförlig händelse och som innehavaren ej

kunnat förebygga genom föreskrivna skyddsåtgärder.

Med generator eller transformator avses i denna paragraf ej apparat, som

alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller annan

sådan anläggning.

16 §.

Innehavare av elektrisk anläggning är fri från ansvar enligt 15 §, om den

som led skadan själv vållat denna genom grov vårdslöshet eller om skadan

var föranledd av hans underlåtenhet att fullgöra skyldighet mot den elektriska

anläggningens ägare eller innehavare.

Den som enligt åtagande eller på annan grund är skyldig att själv stå

risken för skada på sin egendom genom inverkan av ström från elektrisk

anläggning har likväl rätt till ersättning, om skadan föranletts av vårdslöshet

vid anläggningens utförande eller skötsel.

17 §.

Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan

av elektrisk ström från annan sådan anläggning, är innehavaren av sistnämnda

anläggning ersättningsskyldig endast om han underlåtit vidtaga

skyddsåtgärder enligt 4 § eller om skadan eller störningen eljest föranletts

av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Uppkommer skada

eller störning på den anläggning, från vilken strömmen utgått, och föranleddes

skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra anläggningens

utförande eller skötsel, är innehavaren av denna anläggning skyldig ersätta

skadan eller förlusten.

Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarnas utförande eller

skötsel, fördelas ansvaret med hänsyn till beskaffenheten av felen på ömse

sidor.

18 §.

Ersättning för skada bestämmes enligt allmänna skadeståndsregler.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

19 §.

Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada, som

orsakats av elektrisk ström vilken på grund av induktion, överledning eller

annat ej åsyftat sätt härrör från annan elektrisk anläggning, och var skadan

vållad genom vårdslöshet vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel,

får den som utgivit ersättningen söka beloppet åter av den andra anläggningens

innehavare. Har sådan vårdslöshet förekommit även vid den

förstnämnda anläggningen, fördelas ersättningsskyldigheten mellan båda

sidorna med hänsyn till beskaffenheten av felen på ömse sidor. Ligger sådan

vårdslöshet ej någondera sidan till last, äro båda anläggningarnas innehavare

ersättningsskyldiga som om de gemensamt vållat skadan. I sistnämnda

fall är dock innehavare av telegraf-, telefon- eller annan sådan i och för sig

ofarlig anläggning fri från ansvar.

Har skada föranletts av att åtgärd, som väsentligt ökat faran för skada,

vidtagits efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades och utan anläggningsinnehavarens

samtycke, är den som vidtagit åtgärden ansvarig för

skadan mot innehavaren, om han insett eller bort inse faran.

20 §.

Har ägare av elektrisk anläggning upplåtit nyttjanderätt till denna, svarar

han i samma mån som innehavaren för skada, som därefter inträffar,

dock ej med annan egendom än den som nyttjanderätten avser. Vad ägaren

på grund härav utgivit äger han söka åter av anläggningens innehavare.

21 §.

Ersättning som utgivits enligt denna lag får sökas åter från den som vållat

skadan, om ej annat följer av 19 §.

22 §.

Utgöres elektrisk anläggning av inrättning för godsbefordran eller är den

avsedd för sådan inrättnings behov, äga bestämmelserna i denna lag om ersättningsskyldighet

ej tillämpning på egendom som mottagits för befordran.

23 §.

Talan om ersättning enligt 15 eller 17 § skall väckas inom två år från

det skadan inträffade.

24 §.

I fråga om vissa starkströmsanläggningar finnas bestämmelser även i lagen

(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

75

Bilaga 3

Utdrag ur lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar

4 §•

För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,

som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens innehavare.

Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,

som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den

anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.

Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggningens

innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iakttagande

av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.

Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad

eller inhägnad gård genom inverkan av ström, vilken med en spänning av

högst tvåhundrafemtio volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), tillförts

förbrukningsanläggning för starkström.

Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke apparat,

som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller

annan dylik anläggning.

5 §•

1 mom. Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan befintlig dylik

anläggning vålla skada å person eller egendom eller störning i driften,

skall innehavaren av förstnämnda anläggning vidtaga erforderliga åtgärder

vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.

Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma

jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, vare

ock pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anläggning

för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra

volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga erforderliga åtgärder vid

sin anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra

anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada

å person eller egendom eller annan störning än ljudstörning.

2 mom. Kan i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd med bättre verkan

eller till lägre kostnad vinnas genom åtgärd vid den anläggning som är

utsatt för inverkan, ankommer det på dess innehavare att efter överenskommelse

eller rättens förordnande utföra åtgärden.

Innehavaren äger, i den mån åtgärden ej är till båtnad för hans anläggning

genom minskning av utgifter för dess underhåll och drift eller annan

stadigvarande förbättring av driften, att av den som enligt 1 mom. är skyldig

att vidtaga skyddsåtgärder njuta ersättning för utgifter vilka varit nödvändiga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

6 §.

Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan

av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda anläggnings

innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han underlåtit vidtaga de

skyddsåtgärder som jämlikt 5 § på honom ankommit eller eljest skadan

eller störningen föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller

skötsel; uppkommer skada eller störning å den anläggning, från vilken

strömmen utgått, och föranleddes skadan eller störningen av vårdslöshet vid

den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings innehavare

pliktig att ersätta skadan eller förlusten.

Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande eller

skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna

fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller förlusten skall

drabba vardera sidan.

7 §•

Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings

innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande

föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan

var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande

eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens

ägare eller innehavare.

Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund

pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å

egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av

vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.

8 §•

Är innehavare av elektrisk anläggning jämlikt 4 § pliktig att utgiva skadestånd

i fall, där någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall skadeståndet

bestämmas enligt de i [strafflagen] stadgade grunder; ersättning

som i andra fall skall utgå, bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas

skäligt.

9 §■

Har innehavare av elektrisk anläggning nödgats utgiva ersättning för

skada, som orsakats genom inverkan av en medelst induktion eller överledning

eller eljest på ej åsyftat sätt från annan anläggning inkommen elektrisk

ström, och var skadan vållad genom vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens

utförande eller skötsel, äge den, som fått utgiva ersättningen, att av

den senare anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda fått utgiva.

Finnes sådan vårdslöshet, som nyss sagts, hava förelupit jämväl vid den

förstnämnda anläggningen, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av

de å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen

skall av vardera sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera

sidan till last, skola båda anläggningarnas innehavare sig emellan taga

del i ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock

att i ty fall ansvarighet icke åligger innehavare av telegraf-, telefon- eller

annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.

Har skada, som i denna lag avses, föranletts därav, att, efter det elektrisk

anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens samtycke vidtagits åtgärd,

som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande genom den

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

elektriska strömmens inverkan, vare den, som vidtagit sådan åtgärd där lian

insett eller bort inse faran, anläggningens innehavare ansvarig för den skada,

som sålunda uppkommit.

10 §.

Elektrisk anläggnings ägare, som åt annan överlåter nyttjanderätten till

anläggningen, vare för skada, som därefter inträffar, ansvarig enligt 4—9 §§

lika som anläggningens innehavare, dock ej med annan egendom än anläggningen

och vad därtill hörer samt under nyttj anderätten inbegripes; och må

ägaren söka sitt åter av anläggningens innehavare.

11 §•

Talan mot elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt

4 eller 6 § skall väckas inom två år från det skadan timade. Försummas

det, är rätt till talan förlorad.

12 §.

Vad elektrisk anläggnings ägare eller innehavare utgivit enligt 4—10 §§

äge han, där ej annat av 9 § föranledes, söka åter av den, som skadan vållat.

13 §.

Utgöres den elektriska anläggningen av inrättning för befordran av gods

eller är den för sådan inrättnings behov avsedd, skall vad ovan är stadgat

rörande ersättningsskyldighet för skada icke äga tillämpning i fråga om egendom,

som blivit av inrättningens förvaltning eller betjäning för befordran

emottagen.

14 §.

De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet för ägare

eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning, då till följd

av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare, som

avses i lagen om yrkesskadeförsäkring, varder dödad eller skadad.

15 §.

De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna lag innehåller, må erfordras

med avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel, meddelas

av Konungen.

Konungen må jämväl bestämma, vilka villkor leverantör av elektrisk ström

äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring

eller reparation av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda

att anslutas till leverantören tillhörig distributionsanläggning.

16 §.

Med avseende å vissa starkströmsanläggningar meddelas, utöver vad i denna

lag stadgas, bestämmelser i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa

kraftanläggningar.

17 §.

Beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat

gäller vad därom särskilt stadgas.

18 §.

Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 maj 1970.

Närvarande:

f. d. justitierådet Regner,

regeringsrådet Martenius,

justitierådet Bernhard,

justitierådet Hesser.

Enligt lagrådet den 26 mars 1970 tillhandakommet utdrag av protokollet

över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

20 februari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen

lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om

ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av hovrättsassessorn Lars Lindmark.

Lagrådet yttrade:

I fråga om 4—18 §§ i lagen innebär det remitterade förslaget icke andra

sakliga ändringar än att bestämmelserna i 4 § tredje stycket och 14 § uteslutes

samt vissa föreskrifter i 5 och 15 §§ jämkas. I formellt hänseende föreslås

däremot tämligen omfattande ändringar, bestående i att bestämmelserna

upptages med ändrad paragrafindelning och med redaktionella jämkningar

i utformningen. Åtskilliga av bestämmelserna i lagen har behandlats i den

juridiska litteraturen (se bland annat Karlgrens Skadeståndsrätt och Rodhes

Obligationsrätt), i NJA II (först 1904 och senast 1958) samt i rättsfallssamlingar.

De ändrade paragrafbeteckningarna medför att det blir svårare

att tillägna sig vad som skrivits i ämnet, och då flera av bestämmelserna är

svårtolkade (se t. ex. NJA I 1948 s. 182 samt i NJA II 1958 s. 340 f vad som

anfördes av departementschefen, lagrådet och tredje lagutskottet vid lagändringarna

1958) är ändringarna till betydande olägenhet för rättstillämpningen.

Med hänsyn härtill och till att avsikten är att lagen inom nära framtid

skall undergå en mera genomgripande revision, synes det vara bäst om

— såsom skedde vid 1957 och 1958 års ändringar — paragrafindelningen

icke förändras. De språkliga jämkningar som föreslagits föranleder väl i

och för sig ingen erinran men då andra bestämmelser i lagen (särskilt 1 §)

bibehålies vid nuvarande lydelse blir lagens språk i allt fall en blandning av

gammalt och nytt, varför det synes onödigt att bara för språkets skull göra

ändringar i lagens paragrafer.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

79

Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 4, 6—13 samt 16—18 §§ nu icke

undergår annan ändring än att tredje stycket i 4 § utgår. Vidare föreslås, att i

5 § behandlas regler i samma ämnen som för närvarande samt att däri införes

de nya bestämmelserna i 5, 6 och 8 §§ i förslaget (5 och 6 §§ i nya

tredje och fjärde stycken i 5 § 1 mom. och 8 § i ett nytt tredje stycke i

5 § 2 mom.). I övrigt kan 5 § bibehållas oförändrad utom såtillvida att första

stycket i 1 mom. jämkas såsom föreslagits i 4 § i förslaget samt att första

stycket i 2 inom., i enlighet med förslagets 7 § första stycket, ändras att

även gälla åtgärd vid en tredje anläggning; slutorden synes däremot böra

bibehållas (jfr NJA II 1958 s. 362).

De nya bestämmelserna om trafikleder i 10—14 §§ i förslaget kan lämpligen

upptagas i en ny 5 a § under mom. 1—4 (10 § i mom. 1, 11 och 12 §§

i mom. 2, 13 § i mom. 3 och 14 § i mom. 4). Härvid erfordras jämkningar i

några hänvisningar. För att det tydligare skall framgå att 10—13 §§ i förslaget

avser fall då trafikleden tillkommit innan ledningen framdrogs, bör

därjämte i 10 och 13 §§ (5 a § 1 mom. och 3 mom. enligt lagrådets förslag)

ordet ”befintlig” inskjutas före ”allmän” respektive ”trafikled” samt i 12 §

(5 a § 2 mom. andra stycket) angivas att bestämmelserna gäller ”i fall som

avses i” 10 § (5 a § 1 mom.).

Om paragrafindelningen bibehålies, bör i 15 § göras de ändringar som föreslås

i förslagets 9 §.

Följes lagrådets hemställan föranleder det ändring i förslagets ingress.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970

Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

29 juni 1970.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,

Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson,

Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.

Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande

över förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar och anför.

Lagrådet har inte funnit anledning till någon saklig erinran mot förslaget.

Däremot anser lagrådet att den formella inordningen av de ändringar

i lagen som omfattas av det remitterade förslaget bör kunna ske i närmare

anslutning till den gällande lagstiftningen. Skäl kan anföras för såväl

den ena som den andra formella lösningen. Med hänsyn till att lagstiftningen

under alla förhållanden inom några år torde komma att underkastas en

ännu mer genomgripande revision vill jag dock inte motsätta mig att de

nu aktuella ändringarna inordnas i 1902 års lag på det sätt lagrådet förordat.

Det remitterade förslaget har omarbetats i överensstämmelse härmed

samtidigt som vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits.

Lagförslagets utformning i enlighet med vad lagrådet förordat innebär

väsentligen att den nuvarande paragrafföljden i 1902 års lag lämnas orubbad.

För att underlätta läsningen av specialmotiveringen till det remitterade

förslaget vill jag här kort ange hur denna förhåller sig till de olika

paragraferna i det nu föreliggande lagförslaget.

Specialmotiveringen till 15 § i det remitterade förslaget (s. 57) hänför

sig till 4 § i det föreliggande förslaget, medan specialmotiveringen till 4—

8 §§ (s. 51—53) hänför sig till 5 § 1 och 2 mom. Specialmotiveringen till

10—14 §§ (s. 54—56) hänför sig på samma sätt till en nyinsatt 5 a §. Specialmotiveringen

till 9 § (s. 53—54) hänför sig till 15 §. I sammanhanget

bör också påpekas att de huvudsakligen redaktionella jämkningar i förhållande

till nuvarande lydelse, som ändringarna i 16—18 §§ och tillägget av

19—24 §§ i det remitterade förslaget innebar, inte har någon motsvarighet

i det föreliggande förslaget.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970

Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga det föreliggande förslaget till lag

om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Margit Edström

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700127

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. 3LU 1970:84 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten
  2. BU 1970:63 Utlåtande i anledning av motioner om jörstatligande av elproduktionen samt bensinoch oljehandeln. s. 3 i texten