Med förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
1970-06-29 · 81 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 78 av 81 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1970:139, Med förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
1
Nr 139
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar; given
Stockholms slott den 29 juni 1970.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över industriärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71
s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
GUSTAF ADOLF
Krister Wickman
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag om vissa ändringar av 1902 års lag om
elektriska anläggningar.
Bl. a. föreslås kompletteringar av reglerna om skyldighet att vidta skyddsåtgärder
för att hindra skada eller störning mellan elektriska anläggningar.
Vidare föreslås bestämmelser om det inbördes förhållandet mellan elektriska
ledningar och trafikleder.
F. n. är innehavare av elektrisk starkströmsanläggning med egen generator
eller transformator oberoende av vållande ansvarig för skada genom
inverkan av ström från anläggningen. Undantag gäller dock för bl. a. skada
som uppkommit inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av
ström med högst 250 volts spänning. I propositionen föreslås att detta undantag
upphävs.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar,
dels att 14 § skall upphöra att gälla,
dels att 4, 5 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 a och 5 a §§, av nedan
angivna lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 a §.
Med elektrisk anläggning förstås i
denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion,
upplagring, omformning, överföring,
distribution eller nyttjande av
elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska
anläggning skilda innehavare, anses
varje sådan del som en särskild
anläggning.
Elektriska anläggningar indelas
med hänsyn till farlighetsgraden i
starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
Närmare bestämmelser
härom meddelas av
Konungen.
4 §.
För skada-------- — förstnämnda anläggning.
Har skadan —--------avvända densamma.
Vad i första stycket sägs gäller ej
skada som uppkommit inom byggnad
eller inhägnad gård genom inverkan
av ström, vilken med en spänning
av högst tvåhundrafemtio volt,
räknat så som angives i 3 § 2 mom.
a), tillförts förbrukningsanläggning
för starkström.
Med generator
dylik anläggning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
3
(Nuvarande lydelse)
5
1 mom. Kan elektrisk anläggning
genom inverkan på redan befintlig
dylik anläggning vålla skada
å person eller egendom eller störning
i driften, skall innehavaren av förstnämnda
anläggning vidtaga erforderliga
åtgärder vid denna för att förebygga
sådan skada eller störning.
Innehavare av--------
2 mom. Kan i fall, som avses i
1 mom., erforderligt skydd med bättre
verkan eller till lägre kostnad vinnas
genom åtgärd vid den anläggning
som är utsatt för inverkan, ankommer
det på dess innehavare att efter
överenskommelse eller rättens förordnande
utföra åtgärden.
Innehavaren äger
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Kan elektrisk anläggning
genom inverkan på redan befintlig
dylik anläggning vålla skada
å person eller egendom eller störning
i driften, svarar innehavaren av
förstnämnda anläggning för erforderliga
åtgärder vid denna för att förebygga
sådan skada eller störning.
--— än ljudstörning.
Ändras anläggning i fråga om läge,
utförande eller drift så, att ökad risk
uppkommer för skada eller störning,
skall i fråga om skyldighet att svara
för skyddsåtgärd som föranledes av
den ökade risken anses som om ny
anläggning tillkommit.
Anläggning skall anses ha tillkommit
då den togs i bruk. Är anläggning
i olika delar att anse som tillkommen
vid skilda tidpunkter, skall
varje sådan del anses som en särskild
anläggning.
2 mom. Kan i fall, som avses i
1 mom., erforderligt skydd med bättre
verkan eller till lägre kostnad vinnas
genom åtgärd vid annan elektrisk
anläggning än den vars innehavare
enligt 1 mom. är skyldig att
svara för åtgärden, ankommer det på
dess innehavare att efter överenskommelse
eller rättens förordnande
utföra åtgärden.
--varit nödvändiga.
Har i fall, som avses i 1 mom. andra
stycket, innehavaren av den senare
tillkomna anläggningen genom
bristande planläggning av anläggningens
utförande eller på annat sätt
föranlett att kostnaden för skyddsåtgärd
blivit väsentligt högre än nödvändigt,
svarar han för merkostnaden.
5 a §.
1 mom. Innehavare av elektrisk
ledning, som dragits fram inom område
för befintlig allmän väg, till farväg
nyttjad enskild väg, järnväg,
spårväg eller kanal eller annan sådan
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
vattentrafikled (trafikled), är skyldig
att vid ändring av trafikleden
vidtaga de åtgärder beträffande ledningen
som behövas för att ändringen
av trafikleden skall kunna genomföras.
Kostnaden för sådan åtgärd åvilar
ledningens innehavare, om e j annat
följer av 2 mom.
2 mom. Är syftet med ledningen
att överföra kraft för belysning av
allmän väg, skall väghållaren ersätta
ledningens innehavare hans kostnad
för åtgärd, som avses i 1 mom. Tjänar
ledningen även annat ändamål,
skall ersättningen bestämmas efter
vad som är skäligt med hänsyn till
omständigheterna.
Har i fall, som avses i 1 mom., åtgärd
vidtagits beträffande ledning,
där denna korsar trafikled, skall den
under vars förvaltning trafikleden
står ersätta ledningens innehavare
kostnaden för sådan åtgärd, som ej
avser flyttning av stolpe, stag eller
liknande anordning inom trafikledens
område.
3 m o m. Föranleder ledning, som
dragits fram inom område för befintlig
trafikled, ökade kostnader för trafikledens
underhåll, skall ledningens
innehavare ersätta kostnadsökningen.
4 m o m. Kan arbete med ledning
inom område för annan trafikled än
allmän väg inverka på trafiksäkerheten
eller medför det större ingrepp
i trafikleden, skall det utföras efter
anvisningar av den som förvaltar trafikleden
eller genom hans försorg.
Kostnaden för arbetet åvilar dock
ledningens innehavare, om ej annat
följer av 2 mom.
I fråga om arbete med ledning
inom område för allmän väg gälla
särskilda bestämmelser.
Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
5
(Nuvarande lydelse)
15
De närmare föreskrifter, vilka utöver
vad denna lag innehåller, må
erfordras med avseende å elektriska
anläggningars utförande och skötsel,
meddelas av Konungen.
Konungen må jämväl bestämma,
vilka villkor leverantör av elektrisk
ström äger uppställa för beviljande
av entreprenörsrätt i fråga om utförande,
förändring eller reparation av
elektriska anläggningar, anslutna eller
avsedda att anslutas till leverantören
tillhörig distributionsanläggning.
(Föreslagen lydelse)
§•
Närmare föreskrifter om utförande
och skötsel av elektrisk anläggning
och anordning som är avsedd
att anslutas till sådan anläggning
meddelas av Konungen eller den
Konungen bemyndigar.
Konungen eller den Konungen bemyndigar
bestämmer även vilka villkor
leverantör av elektrisk kraft får
uppställa för beviljande av entreprenörsrätt
i fråga om utförande,
ändring eller reparation av elektrisk
anläggning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
20 februari 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling,
Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar
i lagstiftningen om elektriska anläggningar och anför.
Inledning
I lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
ges grundläggande föreskrifter om tillstånd och villkor för distribution
av elkraft, om skyddsåtgärder mot skador och störningar mellan
olika anläggningar samt om ansvar för skada genom inverkan av elektrisk
ström.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 november 1960 tillkallade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga för
att verkställa en översyn av lagstiftningen om elektriska anläggningar m. m.1
I direktiven till utredningen framhölls att den snabba utveckling som efter
tillkomsten av 1902 års lag ägt rum inom elektrotekniken lett till att lagen
vid ett flertal tillfällen ändrats. Härigenom hade lagen i viktiga avseenden
fått ett väsentligt annat innehåll än det ursprungliga. Någon översyn av de
grundläggande rättsliga principerna hade emellertid inte genomförts.
Utredningen, som antog namnet ellagstiftningsutredningen, avgav i juni
1966 betänkandet Lagstiftning om elektriska anläggningar (SOU 1966: 39).
Betänkandet innehåller förslag till ny lag om elektriska anläggningar (ellag).
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 1.
Genom beslut den 3 april 1964 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommerskollegium
att utreda organisationen m. m. av de statliga åtgärderna för ytterligare ra
1
Hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, tekniska direktörerna Erik Esping, Åke Karsberg
och Hugo Larsson samt direktören Hugo Månsson.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
tionalisering av elkraftsdistributionen samt framlägga förslag i hithörande
frågor. Inom kollegium bedrevs utredningsarbetet av en arbetsgrupp till vilken
knöts experter bland sakkunniga, som kollegium i annan ordning särskilt
tillkallat för att bistå med synpunkter och upplysningar i koncessionsärenden.
Kungl. Maj :t uppdrog genom beslut beslut den 29 april 1966 åt arbetsgruppens
medlemmar att som särskilda utredningsmän fullfölja det åt
kollegium lämnade uppdraget.1 Till utredningen, som antog namnet eldistributionsutredningen,
överlämnades år 1966 förenämnda betänkande av ellagstiftningsutredningen
att tas i beaktande i de delar betänkandet rörde
eldistributionen. Eldistributionsutredningen avgav i september 1968 betänkandet
Eldistributionens rationalisering (SOU 1968:39).
Över eldistributionsutredningens betänkande samt ellagstiftningsutredningens
betänkande i de delar som avser skyddsåtgärder, anordnande av
elektrisk anläggning inom vissa områden samt skadeståndsansvar (motsvarande
13—33 §§ i utredningens förslag) har efter gemensam remiss yttrande
avgetts av vattenöverdomstolen, hovrätten över Skåne och Blekinge, överbefälhavaren
efter hörande av försvarsgrenscheferna och försvarets radioanstalt,
televerket, statens järnvägar, sjöfartsverket, statens planverk, luftfartsverket,
kammarkollegiet, statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, statens
naturvårdsverk, kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Malmöhus, Göteborgs- och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Jämtlands och Norrbottens län, statens prisregleringsnämnd för elektrisk
ström, krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar, expropriationsutredningen,
Föreningen för elektricitetens rationella användande (FERA), Föreningen
Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Hyresgästernas riksförbund,
Landsbygdens elnämnd, Landsorganisationen (LO), Riksförbundet för
elektrifieringen på landsbygden, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF),
Stockholms stad, Svensk industriförening, Svenska bankföreningen, Svenska
elektrikerförbundet, Svenska elverksföreningen, Svenska företagares riksförbund,
Svenska kommunförbundet, Svenska kraftsverksföreningen, Sveriges
hantverks- och industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges
lantbruksförbund samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Yttranden har därjämte inkommit från Karsbols elektriska andelsförening,
Svenska elektriska kommissionen, Svenska samernas riksförbund, Sveriges
arbetsledareförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomförbund och Södra
Valkebo kommun.
Några remissinstanser har bifogat av dem inhämtade yttranden. Sålunda
har bifogats av kommerskollegium yttranden från bl. a. överinspektörerna i
statens elektriska inspektion, handelskamrarna i Göteborg, Malmö och
Sundsvall, flera elektriska länsföreningar samt ett stort antal distributions
1
Kommerserådet Anders Lindstedt, ordförande, och kommerserådet Dag Lychou,
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
företag, av flera länsstyrelser yttranden från länsmyndigheter, tjänstemän,
kommuner, sammanslutningar och distributionsföretag samt av LO yttrande
från Kraftverkens personalförbund.
Den beredning av utredningarnas förslag som efter remissbehandlingen
påbörjades inom industridepartementet syftade till att åstadkomma en helt
ny lagstiftning om elektriska anläggningar. Frågan om eldistributionens rationalisering
kräver emellertid ytterligare överväganden. En ny lagstiftning
måste därför anstå såvitt avser själva tills tåndsreglerna. I övrigt har däremot
beredningen av lagstiftningsärendet kunnat avslutas, och jag anhåller nu
att få ta upp frågan om ändring av gällande lag i fråga om skyddsåtgärder,
anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden samt skadeståndsansvar.
Huvuddragen av gällande bestämmelser
De grundläggande föreskrifterna om elektriska anläggningar återfinns i
lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
(ändrad senast 1958: 429) — i det följande benämnd 1902 års lag.
Med stöd av bemyndiganden i lagen har Kungl. Maj :t meddelat kompletterande
bestämmelser i bl. a. kungörelsen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar,
den s. k. starkströmskungörelsen (ändrad senast 1967:
691), kungörelsen (1958: 558) om elektrisk svagströmslednings anordnande
i förhållande till starkströmsledning, den s. k. svagströmskungörelsen, samt
kungörelsen (1944: 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefonoch
andra svagströmsledningar (ändrad 1967: 690). Med stöd av bemyndigande
i starkströmskungörelsen har kommerskollegium utfärdat kungörelse
med föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar,
de s. k. kommerskollegii säkerhetsföreskrifter.
Elektriska anläggningar brukar indelas i två grupper, starkströmsanläggningar
och svagströmsanläggningar. Med starkströmsanläggning avses en
elektrisk anläggning som kan vara farlig för person eller egendom (1 kap.
1 § starkströmskungörelsen). Med svagströmsanläggning avses ofarlig anläggning.
Till sistnämnda grupp hör exempelvis vanliga telefonanläggningar.
Spänning som uppgår till högst 250 volt mellan en ledare och jord eller vid
icke direkt j ordat system mellan två ledare kallas lågspänning. Är spänningen
högre kallas den högspänning.
De inledande bestämmelserna i 1902 års lag handlar om expropriation för
elektrisk starkströmsanläggning (1 §). Motsvarande bestämmelser beträffande
svagströmsledningar är däremot upptagna i lagen (1917: 189) om expropriation.
1 1 § fjärde stycket 1902 års lag hänvisas till expropriationslagens
allmänna bestämmelser samt beträffande starkströmsledningar till de
särskilda bestämmelserna om svagströmsledningar i samma lag.
Enligt 1902 års lag fordras i allmänhet tillstånd (koncession) för att ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
9
föra starkströmsledning. Bestämmelser därom samt om reglering av pris och
övriga villkor för leverans eller överföring av elström är upptagna i 2 §. Närmare
föreskrifter om handläggningen av expropriations- och koncessionsansökningar
samt om de handlingar som skall bifogas sådana ansökningar
lämnas i 3 §.
Därefter följer i 4—14 §§ för starkströms- och svagströmsanläggningar
gemensamma bestämmelser rörande åtgärder mot och ersättning för skada
genom inverkan av elektrisk ström.
Enligt 4 § är innehavare av starkströmsanläggning med generator eller
transformator ålagd strikt ersättningsansvar gentemot tredje man för skada
som orsakas av ström från anläggningen. Sådant ansvar inträder dock inte
för skada som tillkommit genom händelse av högre hand eller för skada som
inträffat inom byggnad eller inhägnad gård genom inverkan av lågspänd
ström som tillförts förbrukningsanläggning för starkström.
Har skadelidande genom grov vårdslöshet själv vållat skadan är anläggningsinnehavaren
jämlikt 7 § fri från ersättningsskyldighet. Detsamma gäller
om skadan föranletts av den skadelidandes underlåtenhet att fullgöra
sina skyldigheter mot anläggningens ägare eller innehavare. Ersättningsskyldighet
inträder inte heller för skada på egendom om dennas ägare jämlikt
åtagande eller av annan grund är pliktig att vidkännas den från anläggningen
härrörande faran för skada på egendomen. I sådant fall utgår
dock ersättning om skadan föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande
eller skötsel.
Bestämmelser om skyldighet att vidta åtgärder för att förebygga skadeverkningar
i förhållandet mellan två eller flera anläggningar upptas i 5 §.
Skyldigheten bestäms med hänsyn till anläggningens prioritet, vilket innebär
att innehavaren av en yngre anläggning skall svara för det skydd som
en äldre anläggning behöver till förekommande av skada eller störning. En
utvidgad skyldighet i detta avseende föreligger emellertid för innehavare av
starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström
med större styrka än femhundra ampere. Innehavare av sådan
anläggning är nämligen skyldig att så snart han vunnit kännedom om senare
tillkommen anläggning för svagström eller för starkström med en spänning
av högst sexhundra volt vidta erforderliga åtgärder vid sin anläggning för
att förebygga att denna genom inverkan på den andra anläggningen genom
induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada på person eller egendom
eller annan störning än ljudstörning.
Om erforderligt skydd med bättre verkan eller till lägre kostnad kan erhållas
genom åtgärd vid den anläggning som är utsatt för inverkan, ankommer
det på dess innehavare att efter överenskommelse eller rättens förordnande
utföra åtgärden. Innehavaren äger sedan att av den som enligt huvudregeln
varit skyldig vidta skyddsåtgärder erhålla ersättning för nödvändiga
utgifter. Härifrån skall dock avdrag göras med belopp motsvarande den för
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
del åtgärden inneburit för innehavarens anläggning genom minskning av
utgifter för dess underhåll och drift eller annan stadigvarande förbättring
av driften (5 § 2 mom.).
I 6 § ges regler om ersättning för skada på elektrisk anläggning. Om en
elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan av ström
från annan sådan anläggning, är sistnämnda anläggnings innehavare ersättningsskyldig
ifall han underlåtit att vidta de skyddsåtgärder som enligt 5 §
ankommit på honom eller skadan eller störningen eljest föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller skötsel. Har skadan eller störningen
uppkommit på den anläggning från vilken strömmen utgått, och föranleddes
skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra anläggningens utförande
eller skötsel, är denna anläggnings innehavare skyldig att ersätta
skadan eller förlusten. Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarnas
utförande eller skötsel fördelas ansvaret alltefter beskaffenheten av de
på ömse sidor begångna felen.
Har innehavare av elektrisk anläggning utgett ersättning för skada som
orsakats genom inverkan av en genom induktion eller överledning eller annars
på inte åsyftat sätt från annan anläggning inkommen ström, äger han
enligt 9 § regressrätt mot denna anläggnings innehavare om skadan vållats
genom vårdslöshet vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel. Regressrätt
föreligger även mot den som — efter det utförandet av elektrisk
anläggning påbörjats — utan innehavarens samtycke vidtagit åtgärd vilken
i väsentlig mån ökat faran för skada genom strömmens inverkan.
Innehas en anläggning endast med nyttjanderätt ansvarar anläggningens
ägare jämte innehavaren för skada genom strömmen. Ägaren svarar dock
endast med anläggningen och vad därtill hör samt endast i den mån egendomen
omfattas av nyttjanderätten. Ägaren har regressrätt mot innehavaren
för vad han utgett i ersättning (10 §).
Talan om skadestånd enligt 4 eller 6 § måste väckas inom två år från det
skadan inträffade. Försummas detta är rätt till talan förlorad. För regressanspråk
gäller dock den vanliga tioårspreskriptionen (11 §).
En allmän regressbestämmelser finns i 12 §. Ersättning som ägare eller
innehavare av elektrisk anläggning utgett enligt 4—10 §§ äger han söka åter
av den som vållat skadan, om inte annat följer av bestämmelserna i 9 §.
I ett par hänseenden gäller undantag från reglerna om skadeståndsskyldighet.
Är den elektriska anläggningen en inrättning för befordran av gods
eller är den avsedd för sådan inrättnings behov, skall enligt 13 § bestämmelserna
om ersättningsskyldighet för skada inte äga tillämpning i fråga om
egendom som för befodran mottagits av inrättningens förvaltning eller betjäning.
Enligt 14 § skall bestämmelserna i lagen inte medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utge ersättning, då genom
olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare
som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring dödas eller skadas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
11
I 15 § första stycket ges bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela de
närmare föreskrifter som, utöver vad lagen innehåller, erfordras med avseende
på elektriska anläggningars utförande och skötsel.
I andra stycket av samma paragraf bemyndigas Kungl. Maj :t även att bestämma
vilka villkor leverantör av elektrisk ström äger uppställa för beviljande
av entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring eller reparation
av elektriska anläggningar som är anslutna eller avsedda att anslutas till
leverantören tillhörig distributionsanläggning.
Lagen avslutas med tre hänvisningar. Enligt 16 § meddelas i fråga om
vissa starkströmsanläggningar bestämmelser även i lagen (1942:335) om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. I 17 § erinras om att
beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt stadgas, och i 18 § slutligen sägs att om atomskada
gäller särskilda bestämmelser.
Ellagstiftningsutredningen
Skyddsåtgärder m. m.
Ellagstiftningsutredningen erinrar inledningsvis om att behovet av särskilda
skyddsåtgärder till förebyggande av skada på annan elektrisk anläggning
beaktades redan vid utfärdandet av 1902 års lag. I 5 § upptogs sålunda
en bestämmelse om skyldighet för innehavare av nytillkommen elektrisk
anläggning att om det visade sig att anläggningen genom inverkan på
redan befintlig sådan anläggning genom induktion eller på annat sätt vållade
skada på denna eller hinder i dess drift vidta erforderliga åtgärder för
att förekomma sådan inverkan. Bestämmelsen kvarstod oförändrad fram
till år 1958 då vissa ändringar infördes.
Prioritetsprincipen bibehölls som huvudregel men strängare ansvar infördes
för anläggningar som drevs direktjordade eller med ringa strömbegränsning
och vid mycket höga spänningar och därför utgjorde en särskilt stor risk
särskilt för svagströms- och lågspänningsanläggningar.
Med hänsyn till de elektriska anläggningarnas farlighet är det naturligt,
framhåller ellagstiftningsutredningen, att vissa krav i säkerhetshänseende
måste ställas beträffande deras utförande och skötsel. Kraven bör i första
hand utformas så, att anläggningarna för tredje man, dvs. den stora allmänheten
som lever med dessa anläggningar i sin närhet, blir så ofarliga
som det rimligtvis är möjligt från teknisk-ekonomisk synpunkt. Samtidigt
bör eftersträvas att en elektrisk anläggning inte heller skadar annan elektrisk
anläggning. Den bör omvänt helst vara utförd så, att den inte heller
själv skadas genom inverkan från annan anläggning.
I 1902 års lag upptas f. n. såvitt avser förhållandet mellan olika elektriska
anläggningar endast regler om den principiella skyldigheten att vidta skydds
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
åtgärder. I övrigt har till Kungl. Maj :t överlåtits att närmare bestämma om
erforderliga åtgärder. Utredningen finner denna ordning böra tillämpas även
i fortsättningen.
Behovet av bestämmelser som reglerar det inbördes förhållandet mellan
olika anläggningar beträffande skyldighet varom här är fråga aktualiseras
endast när två eller flera anläggningar förekommer i sådan närhet av varandra
att den ena kan öva menlig inverkan på den andra. Särskilda skyddsåtgärder
kan då bli behövliga. Härvid uppkommer frågan hur ansvaret för
dessa åtgärder bör fördelas mellan innehavarna av de olika anläggningarna
och vilka regler som bör gälla om bestridandet av de kostnader som åtgärderna
för med sig.
Utredningen föreslår samma huvudregel som den nuvarande, eller att den
senast tillkomna anläggningens innehavare har att svara för erforderliga
skyddsåtgärder. Från denna prioritetsprincip skall i överensstämmelse med
vad som f. n. gäller undantag göras för särskilt farliga högspänningsanläggningar.
Såsom ett ytterligare undantag från prioritetsprincipen föreslår utredningen
att innehavare av sådan starkströmsanläggning som under normal
drift kan i annan elektrisk anläggning orsaka ljud- eller signalstörning
som väsentligt överstiger vad som kan anses normalt för en trefasanläggning
med samma effekt som den störande skall vara skyldig att gentemot
svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning med spänning om högst
600 volt, oavsett sådan anläggnings tillkomstdatum, svara för erforderliga
störningsförebyggande åtgärder. Bestämmelsen tar främst sikte på högspända
likströmsanläggningar, som genom tonfrekventa komponenter av stor
styrka kan föranleda väsentliga störningar i närbelägna tele- och signalanläggningar.
I detta sammanhang föreslår utredningen att kommerskollegium får behörighet
att avgöra tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av erforderliga
skyddsåtgärder. F. n. gäller att den som vill få en sådan tvist prövad
har att föra talan vid allmän domstol. Eftersom skyddsåtgärdernas omfattning
och beskaffenhet för olika fall regleras genom tillämpningsbestämmelser,
som förutsätts skola liksom för närvarande i främsta rummet meddelas
av kommerskollegium, anser utredningen det vara ändamålsenligt att kollegium
också får behörighet att avgöra tvister i dessa hänseenden. Tvist som
gäller vilken av två eller flera anläggningars innehavare som är skyldig att
svara för eventuella skyddsåtgärder bör däremot liksom hittills prövas av
allmän domstol.
De flesta fall där intressemotsättningar uppkommer torde enligt utredningen
avse teleledningar och högspända kraftledningar. För biläggande av
sådana tvister finns ett på frivillighetens väg tillkommet organ — telestörningsnämnden
— med representanter för televerket, statens järnvägar och
centrala driftledningen. Nämndens uppgift är att som ett sakkunnigt rådgivande
organ medverka till att åstadkomma från tekniska och ekonomiska
Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1970
13
synpunkter rimliga lösningar av problem som gäller menlig inverkan av högspända
kraftledningar på telenäten. Utredningen antar därför att de tvister
som kommer att hän skjutas till avgörande av kommerskollegium blir sällsynta.
Prioritetsprincipen förutsätter att tidpunkten för en anläggnings tillkomst
kan fastställas utan större svårigheter. 1902 års lag saknar bestämmelse som
ger ledning härvidlag. Förhållandet påtalades vid 1958 års riksdag. Utredningen
finner ett klargörande behövligt och anser att lagen bör ange vissa
hållpunkter för bedömande av en från flera synpunkter så viktig fråga som
när en anläggning skall anses tillkommen.
Utredningen anser att man bör utgå från att en anläggning tillkommit den
dag, då den togs i bruk. En undantagslös regel av denna innebörd kan emellertid
antas leda till otillfredsställande resultat i vissa fall. En del anläggningar
förutsätter lång tid för planering och utförande medan andra, mindre
omfattande kan byggas relativt snabbt. Utredningen föreslår därför ett anmälningsförfarande
enligt vilket den som ämnar utföra en elektrisk anläggning
redan på ett tidigt stadium skall kunna anmäla detta med påföljd att
anläggningen såvitt angår den som mottagit dylik anmälan anses ha samma
prioritet som om den tagits i bruk när anmälan gjordes. Utredningen föreslår
att bestämmelser av sådant innehåll upptas i lagen.
Även frågan om inverkan i prioritetshänseende av att en elektrisk anläggning
ändras bör enligt utredningen regleras vid en reformering av gällande
lag. Liksom det får anses uteslutet att varje obetydlig ändring av anläggningen
skulle medföra att den tidigare prioriteten förloras, lika uppenbart synes
det vara att prioriteten inte kan få behållas efter en genomgripande ändring.
Det är därför nödvändigt att på något sätt bestämma var på skalan ändringen
skall få betydelse för anläggningens prioritet.
Om en ändring utförs så, att några ytterligare skyddsåtgärder inte är påkallade
från säkerhetssynpunkt, bör den kunna accepteras utan att anläggningens
prioritet berörs. Ändringen kan emellertid också på sådant sätt påverka
anläggningens farlighet i förhållande till annan anläggning att de
tidigare skyddsåtgärderna blir otillräckliga och ytterligare åtgärder måste
vidtas. Är undantagsregeln för särskilt farliga anläggningar tillämplig bör
enligt utredningen inga problem uppstå. Är det i annat fall en yngre anläggning
som ändras inverkar ändringen inte heller på ansvaret gentemot en
äldre anläggning. Ändras däremot en äldre anläggning måste prioritetsfrågan
i förhållande till en yngre anläggning lösas. Det kan i detta fall inte anses
skäligt vare sig att den ändrade anläggningen helt förlorar sin prioritet
och alltså får ansvaret för såväl nytillkommande som redan förut behövliga
skyddsåtgärder eller att det ansvar för skyddsåtgärder som den yngre anläggningens
innehavare haft ökar genom att den äldre anläggningen ändras.
Det rimliga måste vara att den ändrade äldre anläggningen får ansvaret för
de ytterligare skyddsåtgärder som föranleds av ändringen, medan den yngre
14 Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
anläggningen behåller ansvaret för de skyddsåtgärder som tidigare var erforderliga.
Såvitt gäller flyttbara elektriska anläggningar såsom transportabla elverk
och transformatorer bör enligt utredningen motsvarande synpunkter tillämpas
beträffande ansvaret för skyddsåtgärder. Om en sådan anläggning flyttas
från en plats till en annan, bör alltså anses som om genom flyttningen
antingen tillkommit en helt ny anläggning eller också, om t. ex. den mobila
anläggningen inmonteras i en förut bestående elektrisk anläggning, den sistnämnda
anläggningen ändrats.
Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden
Utredningen erinrar om att en elektrisk ledning ofta måste framdras över
område där den senare kan bli till hinder för områdets utnyttjande i övrigt.
En ändring av områdets utformning eller utnyttjande kan göra det nödvändigt
att flytta eller ändra ledningen, vilket kan medföra olägenheter och betydande
kostnader för ledningsinnehavaren. Dennes skyldighet att vidta
eventuella ändringar beror i första hand på vad som vid ledningens tillkomst
avtalats mellan honom och markområdets innehavare. Beträffande områden
för kommunikationsändamål har förhållandet mellan ledningsinnehavaren
och innehavaren av det område inom vilket ledningen dragits fram reglerats
i författningsväg. Även beträffande ledningar inom bebyggda områden har
skyldighet föreskrivits för ledningsinnehavaren att vidta vissa ändringar av
ledningen.
Utredningen lämnar en ingående redogörelse för gällande bestämmelser
och tidigare överväganden i fråga om elektriska ledningar inom trafikledsområden
och planlagda områden. Beträffande starkströmsledningar som
framdragits inom område för allmän väg, järnvägsområde, område för vattentrafikled
samt planlagt område ges föreskrifter i starkströmskungörelsen.
Såvitt gäller staten tillhöriga svagströmsledningar inom område för allmän
väg är vissa med flyttning av sådan ledning sammanhängande frågor reglerade
i kungörelsen (1944: 5) med vissa bestämmelser rörande telegraf-, telefon-
och andra svagströmsledningar. Beträffande svagströmsledningar inom
planlagt område har bestämmelser meddelats i svagströmskungörelsen.
För samtliga dessa bestämmelser gäller, framhålls det, att de inte bara
ålägger ledningsinnehavaren skyldighet att ändra ledning utan också förutsätter
att han själv skall stå för kostnaden.
Bestämmelsen i starkströmskungörelsen om ledning inom område för allmän
väg bygger härvid på prioritetsprincipen. Det förutsätts alltså att området
redan tagits i anspråk för väg när ledningen drogs fram. Vad åter angår
ledning inom övriga nämnda områden är enligt utredningen ledningsinnehavaren
skyldig att vidta och bekosta ändring av ledningen utan hänsyn
till tiden för ledningens eller trafikledens tillkomst.
När det gäller de allmänna principer efter vilka förevarande spörsmål så
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
lunda lösts kan enligt utredningen några vägande invändningar knappast
resas mot att ledningsinnehavare åläggs skyldighet att ändra ledning där
ändring av trafikled gör detta nödvändigt. Det allmänna kommunikationsintresset
talar med styrka för att en sådan skyldighet bör föreligga. En annan
och mera kontroversiell fråga är vem som skäligen bör svara för den till
följd av ledningsändringen uppkomna kostnaden.
Utredningen finner att ifråga om ledningar inom trafikledsområden
prioritetsprincipen i stort sett leder till ett godtagbart resultat. Det synes
rimligt att innehavare av en ledning som dragits fram inom ett redan
existerande trafikledsområde själv får svara för kostnaden för sådan ändring
av ledningen som framtvingas av ombyggnad eller annan därmed jämförlig
ändring av trafikleden inom detta område. En sådan huvudregel
kan knappast anses obillig eftersom ledningsinnehavaren redan vid framdragandet
av ledningen bör ha haft klart för sig att trafikleden skulle kunna
komma att ändras. Den ledningsinnehavare som drar fram sin ledning utefter
en väg har uppenbarligen inte sällan stor nytta av att kunna placera stolpar,
stag och andra sådana anordningar inom själva vägområdet. Även förläggning
av en jordkabel inom ett vägområde, t. ex. i vägslänten, kan innebära
fördelar för ledningsinnehavaren. Om vägen sedermera breddas, höjs eller
sänks kan det därför inte anses annat än skäligt, framhåller utredningen, att
ledningsinnehavaren på egen bekostnad ombesörjer den ändring av ledningen
som föranleds av vägens ändring.
Det förda resonemanget kan emellertid inte utan vidare anses tillämpligt
vid korsningar mellan ledning och trafikled. I detta fall har ledningsinnehavaren
inte kunnat undvika att passera genom trafikledens område och han
har som regel inte heller haft någon nytta av ledningens förläggning till området.
Om i sådant fall en ändring av vägen nödvändiggör ändring av en
ledning som inte har några stolpar eller andra anordningar inom området
finns enligt utredningen inte samma skäl för att ledningsinnehavaren skall
svara för de med ledningsändringen förbundna kostnaderna. Föranleder en
breddning av vägen flyttning av stolpar utanför vägområdet anser utredningen
att ledningsinnehavaren bör vara berättigad till ersättning härför. Detsamma
bör gälla även om stolpar eller dylikt — inom eller utom vägen — väl inte
behöver flyttas men ändras på annat sätt, t. ex. som följd av att vägbanan
höjs. På motsvarande sätt bör sådan ändring av en vägbanan korsande jordkabel
som föranleds av höjning eller sänkning av vägen bekostas av väghållaren.
Den nu angivna kostnadsfördelningen förutsätter att ledningens
tidigare läge i vertikalplanet överensstämmer med gällande säkerhetsföreskrifter.
Utredningen anser att de sålunda förordade reglerna i fråga om skyldighet
att bestrida kostnader som är förenade med ledningsändringar bör tillämpas
inte bara beträffande starkströmsledningar utan också i fråga om svagströmsledningar.
Det finns inte någon anledning att i förevarande hänseende
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
göra skillnad mellan olika slag av elektriska ledningar. Inte heller kan det
vara motiverat att ha olika regler för olika slag av trafikleder. Samma bestämmelser
bör alltså enligt utredningen gälla oavsett om den väg som berörs
av ledningen är allmän eller inte. De bör också tillämpas på vattentrafikleder,
järnvägar och spårvägar.
För de allmänna vägarnas del torde dock enligt utredningen behövas en
särbestämmelse beträffande ledning för vägbehjsning. Utredningen erinrar
om att frågan om skyldighet för väghållaren att bekosta ändring av
sådan ledning tagits upp av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ett yttrande
till tredje lagutskottet över två till 1961 års riksdag väckta motioner
(1:515 och II: 608). I yttrandet anförde styrelsen bl. a. följande.
På senare tid har det emellertid i allt större utsträckning förekommit där
kronan är väghållare, att städer, samhällen och elektriska föreningar såväl
inom stadsplanelagt och byggnadsplanelagt område som i tätbebyggda samhällen
i övrigt, med väghållarens tillstånd, framdragit gatu- eller vägbelysningsledningar.
Dessa ledningar, som huvudsakligen tillkommit för främjande
av trafiken, blir vanligen raserade vid vägens omläggning och eftersom
gamla och nya vägområdena alltid berör varandra har ledningsägaren skyldighet
att själv bekosta ändringen, vilket oftast bli betungande för ledningsägaren
i synnerhet för de föreningar som bildats enbart med uppgift att
åstadkomma vägbelysning genom samhälle.
Beträffande städer, som är väghållare, har i förarbetena till förordningen
(1960:374) om väg- och gatuhållningen i vissa städer och stadsliknande
samhällen uttalats den meningen, att det sedan gammalt ansetts föreligga
rätt för stad eller samhälle att i gata inom stadsplanelagt område nedlägga
ledningar av olika slag och att vid ändring av sådan ledning tillhörande väghållaren
(staden) äldre rätt skall gälla. Härav följer att de städer som är väghållare
och samtidigt ledningshavare för belysningsledningarna för gata får
upptaga kostnaderna för ändringen av ledningen bland kostnaderna för vägföretaget
till vilket statsbidrag utgår. De städer och samhällen som är väghållare
åtnjuter således en fördel framför de städer och samhällen där kronan
är väghållare enbart av den anledningen att de samtidigt är såväl väghållare
som ledningshavare.
Den nackdel som drabbar ägare av starkströmsledning för belysning av
vägen där kronan är väghållare i förhållande till de städer som är egna väghållare
torde kunna undanröjas genom ändring i starkströmskungörelsen
på så sätt, att väghållare ålägges skyldighet att svara för kostnaderna för
ändring av starkströmsledning som framdragits för väg- och gatubelysningsändamål.
Utredningen ansluter sig till det av styrelsen framförda förslaget. I fall
varom här är fråga har, framhålls det, ledningen med stolpar och andra anordningar
tillkommit för att tillgodose vägtrafikens behov. Sådana belysningsanordningar
kan i likhet med andra fasta anordningar som avser att
främja trafiksäkerheten betraktas som normala tillbehör till vägen. Med
hänsyn härtill bör väghållaren snarare än ledningsinnehavaren bära de kostnader
för ändring av ledningen som kan uppkomma i samband med ändring
av vägen. Har ledningen dragits fram även för annat ändamål än vägbelys
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
17
ning bör dock, framhåller utredningen, ledningsinnehavaren vidkännas en
med hänsyn till föreligggande omständigheter bestämd del av flyttningskostnaden.
Enligt starkströmskungörelsen åligger det innehavare av luftledning över
vatientrafikled att om denna framdeles i avsevärd omfattning kommer att
befaras av fartyg som kräver större segelfri höjd än ledningen medger på
egen bekostnad vidta sådan ändring av ledningen som kommerskollegium
efter samråd med sjöfartsverket bestämmer. Utredningen föreslår att
denna regel upptas i lagen och utvidgas till att avse även svagströmsledningar.
Samtidigt föreslås att ledningsinnehavaren skall vara berättigad
till ersättning för de med ändringen förenade kostnaderna, men vem ersättningsskyldigheten
skall åvila anser sig utredningen inte kunna bestämma
generellt. Finns inte någon som är villig att svara för kostnaderna bortfaller
ledningsinnehavarens ändringsskyldighet. Systemet torde enligt utredningen
i praktiken medföra att den som begär ändringen i allmänhet
också betalar kostnaderna för dess genomförande. Betalningsskyldigheten
kan på det sättet komma att åvila den under vars förvaltning trafikleden
står. Det kan också tänkas att t. ex. ägaren av de fartyg vilkas trafik är beroende
av att ändringen kommer till stånd åtar sig ansvaret för kostnaderna.
Förfarandet torde, framhålls det, överensstämma med vad som tillämpas vid
sådana sjömätningar som utförs på begäran av annan än statlig myndighet.
Utredningen kommer därefter in på frågan om skyldighet att ändra
elektriska ledningar inom planlagt område. Den ändringsskyldighet som
f. n. åligger innehavare av elektrisk ledning inom sådant område är, framhålls
det, helt grundad på säkerhetssynpunkter. I starkströmskungörelsen
föreskrivs sålunda att om stadsplan eller byggnadsplan är eller blir fastställd
för område inom vilket luftledning dragits fram med stöd av koncession, så
är ledningens innehavare skyldig att vidta de ändringar av ledningen som
kommerskollegium från säkerhetssynpunkt finner erforderliga med hänsyn
till områdets bebyggande. Fastställs plan för område inom vilket det finns
luftledningar för såväl lågspänd starkström som svagström är ledningsinnehavarna
skyldiga att ändra sina ledningar så att dessa blir från säkerhetssynpunkt
tillfredsställande anordnade i förhållande till varandra. Föreskrift
härom har beträffande innehavare av starkströmsledning meddelats i starkströmskungörelsen
och motsvarande föreskrift för innehavare av svagströmsledning
finns i svagströmskungörelsen.
Utredningen finner det naturligt att innehavare av elektrisk ledning inom
planlagt område skall vara skyldig ändra ledningen om det påkallas av säkerhetsskäl.
Den föreslår att samma skyldighet skall föreligga då ledning av
annat skäl behöver ändras för att planen skall kunna genomföras. Däremot
finner utredningen den nuvarande ordningen i vad den innebär skyldighet för
ledningsinnehavaren att också svara för de med ändringen förenade kostnaderna
inte invändningsfri. Skyldigheten är nu oberoende av tidpunkten för
2 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 139
18
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
ledningens tillkomst i förhållande till bebyggelseplaneringen. Resultatet blir
att — om t. ex. en byggnadsplan upprättas för ett område över vilket en
större kraftledning tidigare dragits fram — ledningsinnehavaren kan åsamkas
avsevärda kostnader, som kanske kunde ha undvikits om ledningsinnehavaren,
när ledningen drogs, haft kännedom om planen eller om denna
fått annan utformning. Det är, framhåller utredningen, ett rimligt krav att
redan befintliga elektriska ledningar beaktas, när bebyggelseplaneringen
sker. Detta gäller särskilt de stora och dyrbara kraftledningarna. Planeringen
bör utföras så, att den inte framtvingar en kanske mycket kostnadskrävande
ändring eller flyttning av redan framdragna ledningar. Inte minst nationalekonomiska
skäl kan enligt utredningen åberopas härför. Då elektrisk ledning
måste ändras till följd av att stadsplan eller byggnadsplan upprättas
inom område som berörs av ledningen och för vilket sådan plan inte förut
finns, synes det mot denna bakgrund utredningen rimligt att ändringskostnaderna
ersätts av vederbörande kommun. På motsvarande sätt bör kommunen
bekosta ledningsändringar som föranleds av att planen ändras sedan en
ledning dragits fram inom ett planlagt område.
Om en ledning dras fram inom ett redan planlagt område bör däremot
ledningsinnehavaren få finna sig i att på egen bekostnad verkställa de ändringar
av ledningen som kan vara påkallade när området sedermera bebyggs
i enlighet med planen. Vad sist sagts anser utredningen böra gälla även om
stads- eller byggnadsplan ännu inte föreligger då ledningen dras fram, men
det vid denna tidpunkt finns region- eller generalplan som antagits av vederbörande
kommunala myndigheter och som ledningsinnehavaren alltså
haft anledning att beakta. Som ytterligare förutsättning uppställs dock att
den sedermera upprättade detaljplanen visar sig överensstämma med region-
eller generalplanen i aktuella delar.
Liksom i fråga om ledningar inom trafikledsområden bör kostnadsfördelningen
när det gäller planlagda områden grundas på prioritetsprincipen.
Den ersättningsskyldighet som med tillämpning av denna princip kommer
att åvila vederbörande kommun kan anses i viss mån jämförlig med den i
75 § byggnadslagen föreskrivna skyldigheten för stad att i vissa fall gottgöra
markägare och nyttjanderättshavare skada som uppkommit till följd
av stadsplans genomförande. Utredningen betonar att de föreslagna rättsreglerna
med hänsyn till innehållet bör komma till uttryck i allmän lag och
inte, såsom fallet är med nuvarande bestämmelser på området, meddelas
endast i administrativ väg.
Skada genom inverkan av elektrisk ström
För skada som orsakats genom inverkan av ström från en elektrisk anläggning
ansvarar enligt huvudregeln anläggningens innehavare oberoende
av vållande. En förutsättning är dock att anläggningen har egen transformator
eller generator som inte alstrar endast ofarlig ström. Undantag gäl
-
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
ler vidare för skada genom händelse av högre hand eller som uppkommit
inom byggnad eller inhägnad gård och som orsakats av ström som med en
spänning av högst 250 volt tillförts förbrultningsanläggning för starkström.
Å andra sidan gäller emellertid den utvidgningen av det strikta ansvaret
att om skada inträffat vid anläggning som inte har egen generator
eller transformator svarar för skadan innehavaren av den anläggning varifrån
den skadevållande strömmen tillförts den första anläggningen.
Om den skadelidande själv vållat skadan genom grov vårdslöshet eller genom
att underlåta att fullgöra honom åliggande skyldigheter mot anläggningsinnehavaren
eller ägaren bortfaller det strikta ansvaret.
Beträffande skada pa annan elektrisk anläggning gäller att innehavaren
av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen utgått är skyldig
att betala skadestånd, om han underlåtit att vidta de skyddsåtgärder som
ankommit på honom eller om annars skadan eller störningen föranletts av
vårdslöshet vid utförande av hans anläggning eller vid dess skötsel. Den
andra anläggningens innehavare är å sin sida ersättningsskyldig för skada
eller driftstörning vid den anläggning från vilken den inverkande strömmen
utgått, om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid utförande eller
skötsel av först angivna anläggning.
Denna grundsats om vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel
som villkor för anläggningsinnehavarens ersättningsskyldighet gentemot innehavare
av annan anläggning har gällt alltsedan lagens tillkomst. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om att frågan om införande av strikt ansvar
för starkströmsanläggningar gentemot svagström sanläggningar flera
gånger varit aktuell. I det år 1938 till lagrådet remitterade förslaget om ändringar
i 1902 års lag (prop. 1938: 137) förordade departementschefen en
ändring av innebörd att skada på svagströmsanläggning skulle ersättas såsom
skada på annans egendom, dvs. det strikta ansvaret skulle omfatta även
skada på sådan anläggning. Förslaget kritiserades av lagrådet som i sitt
utlåtande framhöll att en svagströmsanläggning med hänsyn till sin beskaffenhet
och sin särskilda mottaglighet för skada genom den elektriska strömmens
inverkan inte var helt jämförbar med annan egendom för vilken fara
kunde uppkomma genom starkströmsanläggningen och att det var i riktig
uppfattning härav som bestämmelserna i 6 § tillkommit. Särskilt syntes enligt
lagrådets mening tvekan kunna råda om det var lämpligt att svagströmsanläggnings
innehavare skulle äga allmän och oinskränkt rätt till
skadestånd även då — bortsett från grov vårdslöshet — skada uppkommit
genom vållande på hans sida. Därigenom försvagades den anledning till aktsamhet
vid anläggningens utförande och skötsel som dittills förelegat. Lagrådet
uttalade vidare att förslagets ståndpunkt i viss mån stod i strid med
den uppfattning som kommit till uttryck i lagens regler om vidtagande av
skyddsåtgärder. Lagstiftaren hade där tydligen utgått ifrån att, då svagströmsanläggning
utfördes i närheten av en redan befintlig starkströmsan
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
läggning, den förra anläggningens innehavare i regel hade att själv vidta
erforderliga anordningar till förebyggande av skada eller hinder i anläggningens
drift genom induktion från starkströmsanläggningen. Slutligen förklarade
lagrådet sig inte kunna tillstyrka att en sådan lagstiftningsåtgärd
vidtogs annorledes än i samband med att lagens skadeståndsregler gjordes
till föremål för en allmännare översyn. — I anledning av vad lagrådet sålunda
anfört avstod departementschefen från att framlägga förslaget till
lagändring för riksdagen. I prop. 1958: 153 berördes samma fråga på nytt
och departementschefen uttalade därvid att vad lagrådet år 1938 anfört
alltjämt torde äga giltighet.
Vid sidan av de skadeståndsrättsliga bestämmelser som nu berörts innehåller
1902 års lag regressbestämmelser. Allmänt gäller att den strikt ansvarige
anläggningsinnehavaren har regressrätt mot den som vållat skadan.
En speciell regressregel tar sikte på fall av induktion, överledning o. d. Vad
innehavare av en elektrisk anläggning nödgats utge i skadestånd äger han
sålunda söka åter av innehavaren av annan elektrisk anläggning under förutsättning
att den skadegörande strömmen inkommit därifrån genom induktion,
överledning eller eljest på ej åsyftat sätt och detta är att tillskriva
vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens utförande eller skötsel. Har
vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarna skall den slutliga ansvarigheten
fördelas mellan anläggningarnas innehavare efter beskaffenheten
av de å ömse sidor begångna felen. Ligger vårdslösheten inte någondera sidan
till last skall ersättningen slutligen fördelas som om båda anläggningarnas
innehavare gemensamt vållat skadan, men i detta fall undantas
från varje ansvarighet innehavare av svagströmsanläggning.
Utredningen föreslår att det strikta skadeståndsansvaret för innehavare
av elektrisk anläggning i princip bibehålls, dock med vissa undantag.
Först och främst bör fordras att det är fråga om en i sig själv farlig anläggning,
dvs. en starkströmsanläggning. Svagströmsanläggningar, som normalt
inte kan orsaka skada genom inverkan av ström, bör liksom f. n. hållas
utanför tillämpningsområdet för det strikta ansvaret. Men även för starkströmsanläggning
bör enligt utredningen i vissa fall göras undantag. Sålunda
delar utredningen den uppfattning som kommit till uttryck i gällande rätt
att innehavare av s. k. installations- eller förbrukningsanläggning för belysning
eller andra normala kraftbehov i bostäder och liknande lokaler som
regel inte bör vara ålagd strikt skadeståndsansvar. Vanligen tillförs strömmen
en sådan anläggning med en spänning av 220—240 volt. Under förutsättning
att anläggningen är utförd i enlighet med gällande säkerhetsföreskrifter
är den praktiskt taget helt ofarlig vid normalt begagnande, anför utredningen.
Att under sådana omständigheter ålägga innehavaren strikt skadeståndsansvar
anser utredningen inte lämpligt. Det kan för övrigt råda tveksamhet
om vem som skall anses som innehavare. Det kan vara fastighetsägaren
men i ett hyreshus kan det också vara de enskilda hyresgästerna.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Mot strikt skadeståndsansvar för varje innehavare av här avsedd anläggning
för förbrukning av elektrisk energi talar enligt utredningen även det
vid utformningen av 1902 års lag åberopade förhållandet att den skadeståndsskyldige
måste ha ekonomiska möjligheter att betala för att det strikta ansvaret
skall vara av värde för den skadelidande. Flertalet elförbrukare torde
sakna sådana resurser om de inte har någon form av försäkringsskydd. Ett
strikt skadeståndsansvar för alla anläggningsinnehavare skulle alltså behöva
förenas med krav på en allmän obligatorisk ansvarsförsäkring för anläggningsinnehavarna.
Vill man låta det strikta ansvaret regelmässigt omfatta även skada genom
ström från installationsanläggning kunde, framhåller utredningen, en radikal
lösning vara att generellt lägga ansvaret på innehavaren av den anläggning
varifrån strömmen distribueras. Eldistributören skulle alltså svara både
för sin egen anläggning och för alla de anläggningar och andra anordningar
vilka tillförs kraft från hans anläggning. Ansvarsskyldigheten kunde härvid
omfatta all slags skada som vållats av elektrisk ström, men ansvaret kunde
också begränsas till att gälla endast personskada. Ett skadeståndsansvar efter
angivna linjer skulle visserligen medföra en ekonomisk belastning för eldistributören
antingen han skaffade sig en ansvarsförsäkring eller stod självrisk.
I sista hand torde emellertid kostnaden drabba abonnenterna i form av
höjning av eltaxorna.
Även om den skisserade lösningen kan förefalla tilltalande och praktisk,
går den enligt utredningen inte fri från vägande invändningar. Distributörens
möjligheter att förebygga skador vid installationsanläggningar är sålunda
som regel mycket begränsade. Även om det infördes rätt och skyldighet för
eldistributören att verkställa periodiska kontrollinspektioner av sådana anläggningar
torde härigenom hans förutsättningar att vidta skadeförebyggande
åtgärder inte ökas nämnvärt. Han skulle knappast kunna hindra att en
anläggningsinnehavare omedelbart efter en sådan inspektion utförde ett
bristfälligt eller farligt installationsarbete. Det är vidare uppenbart att eldistributörens
möjligheter att hindra användningen av felaktiga elektriska
apparater är synnerligen små.
Att låta skadeståndsskyldigheten uppbäras endast av hänsyn till den skadades
intresse att erhålla ersättning anser utredningen inte heller tillfredsställande.
Den som skadas av elström intar knappast någon särställning i
jämförelse med den som skadas på annat sätt. I våra dagar är det sörjt för
människors sociala välfärd i en helt annan utsträckning än som var fallet
vid tillkomsten av 1902 års lag. Det är från denna synpunkt mindre befogat
nu än för 60 år sedan att ålägga distributören en generell strikt ansvarsskyldighet.
Enligt utredningen bör principiellt varje anläggningsinnehavare bära ansvaret
för sin anläggning och detta bör gälla oavsett spänningen i anläggningen.
Utredningen föreslår därför den begränsningen av eldistributörens
22
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
ansvarighet i förhållande till vad som f. n. gäller att han i princip fritas från
strikt ansvar för skada som drabbar tredje man vid annan anläggning än
den egna, även om spänningen i den distribuerade strömmen överstiger 250
volt. Motsvarande bör enligt utredningen gälla andra kraftleverantörer liksom
också kraftproducenterna.
I vissa fall är en installationsanläggning helt eller delvis belägen utomhus.
Som exempel kan anföras en luftledning mellan olika byggnader på en fastighet.
En sådan luftledning torde enligt utredningen få anses betydligt farligare
än installationsanläggningen i övrigt och fullt jämförlig med den eldistributören
tillhöriga ledning varmed strömmen tillförs installationsanläggningen.
Att då göra skillnad i ansvarshänseende mellan installationsanläggningen och
distributionsanläggningen synes utredningen inte vara motiverat. Över huvud
taget torde det vara befogat att, med hänsyn till de ökade risker som är
förbundna med en utomhus förlagd elektrisk anläggning, tillämpa de skadeståndsrättsliga
principer som är mest fördelaktiga för den skadelidande.
Utredningen förordar därför att utan hänsyn till anläggningens syfte strikt
ansvar skall gälla med avseende på skada genom ström från lågspänningsanläggning
för den händelse skadan inträffar utomhus. Är anläggning där
skadan inträffar avsedd för högspänd ström bör innehavaren vara strikt ansvarig
på samma sätt som nu, oberoende av anläggningens förläggning.
Maskiner, apparater och andra till en starkströmsanläggning anslutna anordningar,
vilka i och för sig inte kan inordnas under begreppet anläggning,
kan självfallet vara lika farliga som anläggningen. För innehavare av sådan
anordning bör därför enligt utredningen gälla samma regler som för den anläggning
till vilken anordningen är ansluten.
Skada genom elektrisk ström kan uppkomma även annorstädes än vid
starkströmsanläggningar eller därtill anslutna anordningar. Strömmen från
en starkströmsanläggning kan exempelvis till följd av något tekniskt eller
annat fel såsom induktion eller överledning komma in i en teleledning eller
ett metallstängsel och därigenom vålla skada för tredje man. Det är enligt
utredningen rimligt att i sådant fall innehavaren av den anläggning eller anordning
som orsakat den skadegörande strömmens förekomst svarar för skadan
under samma förutsättningar som om skadan inträffat vid själva anläggningen.
I enlighet med det anförda föreslår utredningen följande huvudregler. För
skada som orsakats vid starkströmsanläggning eller därtill ansluten anordning
svarar innehavaren av anläggningen eller anordningen. Uppkommer
skadan inomhus och är anläggningen avsedd uteslutande för nyttjande av
elektrisk kraft föreligger ansvar som nyss sagts endast om spänningen där
skadan inträffar eller, då skadan inträffar vid ansluten anordning, spänningen
i anslutningspunkten är högre än 250 volt. Orsakas skada genom inverkan
av elektrisk ström utan att någon enligt vad nu sagts är ansvarig härför —
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
dvs. vid en inomhus belägen installationsanläggning — och har starkströmsanläggning
eller därtill ansluten anordning medverkat till förekomsten
av strömmen genom överledning eller induktion eller eljest på ej åsyftat
sätt svarar för skadan innehavaren av denna anläggning eller anordning som
om skadan inträffat vid den del av anläggningen där sådan medverkan skett.
Utredningens förslag innebär i förhållande till gällande rätt viss utvidgning
av det strikta skadeståndsansvaret i det att även skada som inträffar
inom inhägnad gård kommer att omfattas därav. Vidare medför förslaget en
omfördelning av ansvaret såtillvida att eldistributörens ansvar begränsas till
att avse den egna anläggningen. Han befrias från det nuvarande ansvaret för
skada vid annan tillhörig högspänd installationsanläggning samt vid annan
tillhörig lågspänd sådan anläggning utanför byggnad och inhägnad gård. I
stället avses innehavaren av den anläggning där skadan inträffar bli ansvarig
i dessa fall.
En följd av förslaget blir bl. a. att för skada som orsakas av elektrisk
ström från eu motorvärmare, vilken anslutits till en utomhus belägen kopplingsanordning,
är fordonsägaren — och inte som f. n. eldistributören — i
första hand ansvarig. Det kan naturligtvis ifrågasättas om inte denna omfördelning
av skadeståndsansvaret medför en försämring av den skadelidandes
möjligheter att utfå skadestånd. Risken för att en eldistributör är ekonomiskt
oförmögen att betala är kanske i allmänhet mindre än att en privatperson
är det. Utredningen vill dock hålla före att det med stor sannolikhet
i praktiken inte kommer att betyda så mycket. Vad angår motorfordonsägare,
som enligt vad nyss anförts blir ansvariga för sina elektriska motorvärmare,
torde det kunna antagas att det ökade skadeståndsansvaret kommer att täckas
genom ansvarsförsäkringar. De enskilda anläggningsinnehavare i övrigt
på vilka skadeståndsansvaret överflyttas utgörs till största delen av ägare
till fastigheter samt industrier och andra företag. De torde oftast redan nu
skyddas genom ansvarsförsäkringar. Det kan förmodas att införande av ett
ökat skadeståndsansvar för ifrågavarande anläggningsinnehavare kommer att
medföra ökad benägenhet att ordna med ett tillfredsställande sådant skydd.
Enligt förslaget skall sålunda i princip varje anläggningsinnehavare svara
för skada som orsakas av ström från hans anläggning. För besvarande av
ansvarsfrågan måste då kunna fastställas var en anläggning slutar och en
annan börjar. Detta spörsmål, anför utredningen, kan stundom vara komplicerat.
Inte sällan är nämligen elektriska anläggningar med skilda ägare eller
innehavare anslutna till varandra på sådant sätt att det blir svårt att avgöra
vem ansvarsskyldigheten bör åvila då skada uppkommit genom ström från
en vid anslutningsstället befintlig anläggningsdel (jfr NJA I 1956 s. 229).
Särskilt gäller detta vid olycksfall föranlett av ström från s. k. servisledning,
dvs. förbindelsen mellan en distributionsanläggning och en installationsanläggning.
En sådan ledning kan utföras på olika sätt, antingen genom luftledning
(blankledning eller hängkabel) eller som jordkabel. Luftledning ägs
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
och underhålls i de flesta fall av eldistributören fram till abonnentens byggnad.
En jordkabel däremot ägs och underhålls ofta av distributören även till
den del den är förlagd inom abonnentens byggnad, vanligen fram till den
s. k. servissäkringen. Det är dock inte ovanligt att distributören tagit betalt
av abonnenten för servisledningen, varför denna får anses ägas av abonnenten,
men att distributören samtidigt förbehållit sig ensamrätt att utföra underhåll
och vidta andra åtgärder med avseende på ledningen.
Utredningen anser att det i och för sig vore önskvärt om gränsdragningen
mellan olika anläggningar kunde göras med hänsyn till det tekniska utförandet.
En möjlighet vore att låta mätaren utgöra gränspunkten. Elmätarnas
placering är dock högst varierande. Vidare finns det anläggningar som har
ett flertal mätare och andra som helt saknar sådan. En annan möjlighet, när
det gäller gränsdragning mellan distributionsanläggning och installationsanläggning,
kunde vara att låta den servissäkring eller servisapparat vilken
normalt utgör servisledningens ändpunkt i tekniskt avseende bli bestämmande
för var den ena anläggningen skall anses upphöra och den andra ta vid.
Frågan gäller emellertid inte bara förhållandet mellan distributionsanläggningar
och installationsanläggningar utan även mellan starkströmsanläggningar
av annat slag, såsom anläggningar för produktion eller överföring av
elektrisk kraft. Dessa senare anläggningar torde visserligen regelmässigt
vara utrustade med särskilda anslutningsanordningar med samma funktion
som servissäkringarna. Men dessa anordningar är med hänsyn till storlek
och konstruktion inte jämförbara med servissäkringarna eller servisapparaterna
och kan inte anses på samma sätt användbara för att bestämma en anläggnings
omfattning.
Utredningen har därför övergivit tanken att bestämma omfattningen av
en elektrisk anläggning enbart utifrån tekniska grunder. Det har också synts
utredningen som om frågan kunde nöjaktigt lösas utan att anläggningens
början eller slutpunkt generellt fixeras till någon viss teknisk detalj. Svårigheter
med avseende på tillämpningen av lagstiftningen torde huvudsakligen
uppstå i det förut berörda fallet att bestämmanderätten över en anläggning
helt eller till någon del tillkommer ägaren eller innehavaren av en annan
anläggning till vilken den förstnämnda anläggningen är ansluten. I praktiken
torde det närmast vara för denna situation som det är behövligt med en särskild
avgränsningsregel. Det riktiga synes härvid vara, anför utredningen,
att om t. ex. ägaren till en överföringsanläggning i samband med avtal om
leverans av elkraft till en distributionsanläggning förbehållit sig bestämmanderätten
till någon del av denna, överföringsanläggningen anses omfatta även
denna del. På motsvarande sätt bör oberoende av äganderätten eller innehavet
en sådan del av installationsanläggning över vilken en eldistributör har
bestämmanderätt anses höra till distribntionsanläggningen. Det anförda kan
sammanfattas i en bestämmelse av innehåll att om innehavare av anläggning
i samband med avtal om leverans av elektrisk kraft förbehållit sig att utföra
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
25
underhålls- eller ändringsarbeten beträffande annan elektrisk anläggning
eller anläggningsdel denna skall anses höra till den förstnämnda anläggningen.
Den sålunda föreslagna regeln förutsätter att omfattningen av en anläggning
i första hand bestäms av ägande- och nyttjanderättsförhållandena. Om
en anläggning i olika delar har olika ägare eller innehavare bör i överensstämmelse
härmed varje sådan del anses som särskild anläggning. Å andra
sidan är det naturligtvis inte något som hindrar att flera anläggningar har
samma ägare. Från teknisk synpunkt blir sålunda, oberoende av äganderätten,
t. ex. ett kraftverk, en överföringsledning och ett distributionsnät som
befinner sig i samma ägares hand att anse som tre särskilda anläggningar.
Även om anläggningarna då är anslutna till varandra på sådant sätt att tveksamhet
kan råda om var den ena börjar och den andra slutar, torde detta
endast sällan vålla bekymmer vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen
eftersom anläggningarna har samma ägare. Att en installationsanläggning
ägs av elleverantören torde få anses tämligen ovanligt. Inträffar ett
olycksfall vid servisledningen till en sådan anläggning får emellertid —- med
hänsyn till utredningens förslag beträffande ansvarsfördelningen — frågan
till vilken anläggning servisledningen hör betydelse endast om olyckan sker
inomhus och skadan drabbar annan än anläggningsinnehavaren. Detta troligen
ganska sällsynta fall bör enligt utredningen kunna lämnas åt rättstilllämpningen.
Vad angår ansvaret för skada som genom ström från en elektrisk anläggning
åsamkas annan sådan anläggning förutsätter sådant skadeståndsansvar
olika anläggningar emellan enligt nuvarande regler att vållande föreligger.
Den ansvarighet som härvidlag åvilar anläggningsinnehavare kan enligt utredningen
betecknas som ett vidsträckt företagaransvar; ansvaret omfattar
såväl anläggningens utförande som personalens skötsel av anläggningen. Åtminstone
då det gäller starkströmsanläggning, vars drift som regel innefattar
betydande faromoment, är det enligt utredningen berättigat att ställa
stränga krav på aktsamhet vid handhavandet av anläggningen. Redan en i
och för sig förklarlig underlåtenhet att utöva tillsyn eller att utan dröjsmål
avhjälpa uppkomna fel på anläggningen torde då kunna anses som vårdslöshet
och alltså grunda skadeståndsskyldighet för innehavaren.
Utredningen har inte funnit skäl att såvitt gäller förhållandet mellan två
eller flera högspänningsanläggningar frångå principen om ett på vållande
grundat skadeståndsansvar. Förekommande ersättningsanspråk bör i dessa
fall utan olägenhet kunna regleras med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga
grundsatser. Om ström från en starkströmsanläggning skadar
en svagströmsanläggning eller ström från en högspänningsanläggning
vållar skada på en lågspänningsanläggning synes däremot ett annat betraktelsesätt
vara motiverat.
Vad först beträffar förhållandet mellan starkströmsanläggning å ena samt
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
svagströmsanläggning å andra sidan erinrar utredningen om att särskilt en
högspänd starkströmsanläggning genom induktion eller annan avståndsverkan
kan åstadkomma betydande skada och driftstörning på en svagströmsanläggning.
I den mån svagströmsanläggningens innehavare — såsom är fallet
om svagströmsanläggningen tillkommit senare än högspänningsanläggningen
— har att själv genom särskilda anordningar skydda sin anläggning
från sådan menlig inverkan men underlåter detta är han givetvis att anse
som åtminstone medvållande till den skada eller driftstörning som uppkommer.
Men det torde också kunna förekomma fall då en svagströmsanläggning
skadas eller störs trots alla försiktighetsmått från innehavarens sida. Den
situation vari den i och för sig ofarliga svagströmsanläggningens innehavare
då befinner sig är inte olik den som föreligger när tredje man åsamkas skada.
I båda fallen kan det vara förenat med betydande svårigheter att styrka förhandenvaron
av vårdslöshet hos innehavaren av högspänningsanläggningen.
Utredningen har som nämnts föreslagit att det strikta ansvar för skada genom
inverkan av elektrisk ström som f. n. åvilar innehavaren av starkströmsanläggning
gentemot tredje man skall i allt väsentligt bibehållas. Det synes
utredningen skäligt att ansvarsskyldigheten blir densamma vid skada på
svagströmsanläggning. De skäl mot införandet av sådant ansvar som vid
tidigare tillfällen framförts äger enligt utredningen inte längre någon nämnvärd
styrka. Påståendet att svagströmsanläggningar skulle vara särskilt
känsliga för induktionsstörningar var möjligen befogat så länge telefonledningarna
allmänt var utförda som blankledningar. Dessa ledningar ersätts
dock numera med kablar som endast i ringa mån är känsliga för störningar.
Det förefaller utredningen ganska verklighetsfrämmande, särskilt med
hänsyn till den standard som praktiskt taget alla svagströmsanläggningar
numera har, att ett strikt skadeståndsansvar för innehavare av starkströmsanläggning
i fall varom nu är fråga skulle, såsom stundom gjorts gällande,
minska intresset för innehavare av svagströmsanläggning att sköta denna
med erforderlig omsorg. I detta sammanhang bör också uppmärksammas,
framhåller utredningen, att vid bifall till vad som föreslås i det följande angående
verkan av medvållande från skadelidandes sida varje medvållande
som inte är ringa skall kunna medföra jämkning av skadeståndet. Bristande
omsorg vid skötseln av en svagströmsanläggning kan följaktligen leda till
att innehavaren, om anläggningen skadas, inte erhåller det skadestånd som
han annars varit berättigad till. En sådan regel får antas ha en positiv inverkan
på anläggningsinnehavarens intresse av att sköta sin anläggning med
erforderlig omsorg.
Beträffande förhållandet mellan å ena sidan en högspänningsanläggning
och å andra sidan en lågspänningsanläggning torde risken för menlig inverkan
genom induktion på den senare visserligen inte vara lika stor som i fråga
om svagströmsanläggningar. Om en högspänningsledning faller ned på en
lågspänningsledning är emellertid denna ofta lika utsatt för skadegörelse
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
27
som en svagströmsanläggning eller annan egendom. Till lågspända anläggningar
är vidare inte sällan anslutna annan tillhöriga anordningar, som kan
skadas allvarligt om de utsätts för högspänd ström. Högspända anläggningar
och därtill anslutna anordningar är mindre mottagliga för skada på detta
sätt.
Utredningen förordar därför att de regler som fastställs att gälla i fråga
om skadeståndsansvar för innehavare av starkströmsanläggning mot tredje
man skall äga tillämpning också vid skada på svagströmsanläggning samt
beträffande skada som genom ström från högspänningsanläggning orsakas
lågspänningsanläggning. Med anläggning bör enligt utredningen i förevarande
hänseende jämställas anslutna anordningar.
Enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler bär medvållande på den skadelidandes
sida ofta den verkan att den skadelidande får vidkännas jämkning
av utgående skadestånd. Har medvållandet varit höggradigt kan i vissa
fall rätten till skadestånd helt bortfalla.
Enligt 1902 års lag förekommer i fall av strikt ansvar ingen jämkning av
ett skadestånd. Antingen utgår full ersättning eller ingen ersättning alls.
Den skadeståndsskyldige kommer alltså i händelse av medvållande från den
skadelidandes sida som inte varit grovt vid strikt ansvar i sämre läge än
då enligt allmänna regler skadeståndsansvar föreligger på grund av vållande.
Å andra sidan går den skadelidande helt miste om ersättning när han genom
överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv
vållat skadan eller denna varit föranledd av hans uraktlåtenhet att fullgöra
honom jämlikt åtagande eller av annan grund åliggande skyldigheter
mot den elektriska anläggningens innehavare eller ägare. Dessa regler är,
anför utredningen, onekligen ganska osmidiga och leder inte till skäligt
resultat. Det har enligt utredningen kunnat märkas en viss obenägenhet fråu
domstolarnas sida att bedöma en skadelidandes medvållande som grovt, och
önskemål har också framkommit om möjligheter till ett mera nyanserat
avgörande.
Utredningen anser det rimligt att även vid strikt ansvar medvållande från
den skadelidandes sida medför den jämkning av honom tillkommande skadestånd
som efter omständigheterna i det särskilda fallet kan anses skälig. Frågan
om verkan av medvållande bör alltså även i detta fall i princip bedömas
efter den allmänna regel som återfinns i 6 kap. 1 § andra punkten strafflagen.
En modifiering till förmån för den skadelidande kan dock enligt utredningen
vara motiverad. Har sålunda medvållandet varit ringa synes detta
inte böra föranleda jämkning av skadeståndet. Med hänsyn till elektricitetens
speciella farlighet kan nämligen även en ringa grad av oförsiktighet
medverka till uppkomsten av en mycket allvarlig skada. Det är tänkbart
att domstolarna även utan att detta direkt föreskrivs skulle underlåta att
vid olycksfall orsakade av elektrisk ström jämka ett skadestånd på grund
av endast ringa medvållande. Emellertid har det synts utredningen önsk
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
värt att i en ny lag om elektriska anläggningar inta en uttrycklig bestämmelse
av denna innebörd.
Det bör vara en självklar huvudregel, anför utredningen, att en anläggningsinnehavare,
som till följd av bestämmelserna om strikt ansvar nödgats
utge skadestånd, skall äga regressrätt mot dem som kan visas ha varit
vållande till olyckan. Regressrättens omfattning bör enligt utredningen i
första hand bestämmas av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Med
vållande avses således ett uppsåtligt eller vårdslöst förfarande. Har skadan
orsakats av ett barn eller av någon som är sinnessjuk eller därmed jämställd,
torde i princip samma regressrätt gälla även om man i sådana fall
kanske inte kan tala om vållande i vedertagen mening (jfr skadeståndskommitténs
betänkande SOU 1963: 33 s. 16 not 2). Regressrätten gentemot
nyssnämnda personkategorier inskränks emellertid genom särskilda skadeståndsregler
i 6 kap. 6 § strafflagen.
Den mot vilken regressanspråk riktas äger enligt allmänna rättsgrundsatser
rätt till jämkning av sin ersättningsskyldighet om det visas att även
den i första hand skadeståndsansvarige varit vållande. Blir sådant medvållande
uppenbart först sedan den skadelidande utfått sin ersättning får
jämkningslcraven prövas i efterhand, framhåller utredningen.
Även om regressanspråket enligt nyssnämnda huvudregel skall vara grundat
på vållande hos den mot vilken det riktas bör i vissa fall -— såsom f. n.
gäller — regressrätt föreligga också mot den som inte varit vållande. När
skada uppkommer till följd av att elektrisk ström från en högspänningsanläggning
inkommit i en annan sådan anläggning genom överledning, induktion
eller eljest på ej åsyftat sätt, kan omständigheterna stundom vara
sådana att det inträffade — även om aktsamhetskravet ställs mycket högt
— inte varit att tillskriva någon ovarsamhet vid anläggningarnas utförande
och skötsel. I varje fall kan det stöta på svårigheter att bevisa hur därmed
förhållit sig. Eftersom båda anläggningarna genom sin existens faktiskt
medverkat till den uppkomna skadan synes det härvid skäligt att båda anläggningsinnehavarna
deltar i det slutliga gäldandet av skadeståndet. En
sådan skyldighet, som således innebär en form av strikt andrahandsansvar,
kan lagtekniskt konstrueras antingen så, att den blir subsidiär, dvs. att
den gäller endast för det fall att någon vållande — vare sig anläggningsinnehavare
eller tredje man — inte finns eller så, att den gäller så snart vållande
inte ligger någon av de i händelsen medverkande anläggningarnas innehavare
till last. Utredningen har ansett anledning saknas att frångå nuvarande,
med det senare alternativet överensstämmande regler i detta hänseende.
Båda anläggningsinnehavarna har naturligtvis i förekommande fall möjlighet
att med tillämpning av huvudregeln vända sig mot den tredje man som
vållat skadan för att av denne få ut vad de själva nödgats utge.
Enligt 14 § i 1902 års lag skall lagens bestämmelser inte medföra skyldighet
för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utge ersättning, då
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
29
genom olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare
som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring dödas eller skadas. Utredningen
erinrar om att detta undantag, som ursprungligen gällde fall då 1901 års lag
om ersättning för olycksfall i arbete var tillämplig, kommit till för att inte
en arbetsgivare skulle vara ersättningsskyldig efter två olika lagar. Detta
motiv föreligger emellertid inte längre, sedan yrkesskadeförsäkringen trätt
i stället för arbetsgivarens skyldighet att ersätta olycksfall i arbetet. De ersättningar
som utgår enligt lagen om yrkesskadeförsäkring är i olika avseenden
maximerade, framhåller utredningen vidare, och i deell skada ersätts
inte. Någon sådan begränsning gäller inte enligt 1902 års lag och föreslås inte
heller av utredningen. Yrkesskadeförsäkringen omfattar inte heller alla arbetstagare.
Även i övrigt kan enligt utredningen de nuvarande reglerna leda
till otillfredsställande resultat. Om t. ex. två montörer, av vilka den ene är
anställd hos anläggningsinnehavaren och den andra hos en installationsfirma,
under utförande av samma arbete drabbas av skada, blir olika ersättningsregler
tillämpliga. Skadeståndsbestämmelserna i 1902 års lag skall då
tillämpas endast beträffande den sistnämnde. Utredningen anser det riktigast
att anläggningsinnehavarens strikta ansvar i princip gäller till förmån för
alla skadelidande oavsett om de är anställda vid anläggningen. Utredningen
har därför i sitt lagförslag inte tagit med någon motsvarighet till den nu behandlade
undantagsbestämmelsen.
Remissyttrandena
Åtskilliga av yttrandena, vilka som förut nämnts avgetts efter gemensam
remiss av eldistributionsutredningens betänkande och ellagstiftningsutredningens
betänkande, innehåller inte något uttalande om det sistnämnda.
Andra remissinstanser åter har utan närmare motivering tillstyrkt ellagstiftningsutredningens
förslag eller lämnat det utan erinran. Till dessa hör
bl. a. hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstgrelserna i Kalmar, Malmöhus,
Örebro och Norrbottens län samt Föreningen Sveriges häradshövdingar
och stadsdomare. En mera ingående behandling har förslaget ägnats av
kommerskollegium, vattenfallsverket, stadsjuristen i Stockholm och elverksf
öreningen i vars yttrande kraftverks föreningen instämt. Dessutom har frågan
om elektriska ledningar inom vissa områden diskuterats i yttranden av
vägverket, länsstyrelsen i Stockholms län, kommunförbundet och RLF och
frågan om ansvarighet för skada genom elektrisk ström i yttranden av överinspektörerna
i statens elektriska inspektions södra, västra och nedre norra
distrikt, LO och elektrikerförbundet.
Skyddsåtgärder m. m.
Samtliga remissinstanser som tagit upp frågan om skyddsåtgärder ansluter
sig till utredningens uppfattning att skyldigheten att vidta och be
-
30 Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
kosta sådana åtgärder liksom hittills bör regleras på grundval av prioritetsprincipen.
Den föreslagna undantagsregeln beträffande starkströmsanläggningar som
orsakar ljud- och signalstörning av onormal styrka diskuteras i ett par yttranden.
Televerket framhåller sålunda att ett undantag från prioritetsprincipen
beträffande sådana anläggningar är av särskild vikt för innehavare
av svagströmsanläggning. Inom vissa områden av kraftöverföringstekniken
har införts eller kommer att införas utrustningar, som från renodlad starksfrömssynpunkt
är tekniskt och ekonomiskt fördelaktiga men som i svagströmsledningar
orsakar särskilt kraftiga ljudstörningar. Att reducera dessa
störningar till tolerabel nivå skulle bli ekonomiskt mycket betungande
för svagströmsparten. Ett upprätthållande av prioritetsprincipen i fråga om
detta slags starkströmsanläggningar skulle enligt verket innebära att de
ekonomiska vinsterna på starkströmssidan skulle åstadkommas genom att
svagströmsparten fick vidkännas stora kostnader för avstörningsåtgärder.
Vattenfallsverket anser däremot att tillräckliga skäl inte föreligger för att i
detta fall göra avsteg från prioritetsprincipen. Det undantag som redan
gäller beträffande direktjordade högspänningsanläggningar, som kan orsaka
skada genom induktion eller förhöjda markpotentialer, motiveras av
risk för skada på person och egendom samt av relativt höga kostnader för
förebyggande åtgärder. Intet av dessa motiv föreligger enligt vattenfallsverket
när det gäller ljud- och signalstörning. Sådana störningar medför inga
risker för personal eller materiel. Skyddsåtgärderna är normalt av enkel
beskaffenhet vid nyanläggning.
Som huvudregel vid tillämpningen av prioritetsprincipen föreslår utredningen
att en anläggning skall anses tillkommen vid den tidpunkt då den
tagits i bruk. Med tanke på större anläggningar som kräver ett långvarigt
planerings- och byggnadsarbete, föreslås denna regel kompletterad med ett
anmälningsförfarande. Mot detta anmärker vattenöverdomstolen att tidpunkten
för mottagande av en anmälan inte bör vara avgörande för prioriteten
i de fall då anläggningar tillkommit samtidigt; det kan vara en tillfällighet
om en anmälan ”mottages” tidigare än en annan. Eftersom någon
reell prioritet då inte föreligger blir anmälningsförfarandet otillfredsställande.
Kostnaderna för ifrågakommande skyddsåtgärder bör i stället fördelas
mellan anläggningarnas ägare på skäligt sätt. För den händelse ägarna tillförsäkras
möjlighet att vända sig till kommerskollegium för medling skulle
lösandet av uppkomna tvister underlättas. I sista hand kan frågan av parterna
hänskjutas till allmän domstol.
Kommerskollegium motsätter sig inte genomförandet av utredningens förslag
att kollegium skall få behörighet att pröva tvist rörande omfattningen
och beskaffenheten av erforderliga skyddsåtgärder, men vill dock betona
att denna uppgift kan bli mycket arbetskrävande och ställa stora fordringar
på den personal som skall handlägga ärendena.
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
31
Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden
Utredningens uppfattning att det inbördes förhållandet mellan elektriska
ledningar och trafikleder bör regleras enligt prioritetsprincipen vinner i allmänhet
remissinstansernas gillande.
Kommerskollegium framhåller den förenkling och bättre överskådlighet
som uppnås genom förslaget. Kollegium finner det också riktigt att dessa
i enskild rätt så ingripande regler i vissa grundläggande delar flyttas över
från tillämpningskungörelsen till lagen och att samma regler gäller för
starkströms- och svagströmsledningar. Även länsstyrelsen i Stockholms län
betonar värdet av enhetliga regler.
Vägverket uppehåller sig vid den föreslagna undantagsregeln i fråga om
ledning för vägbelysning. Verket erinrar om att 1960 års vägsakkunniga i
sitt betänkande om ny väglagstiftning (SOU 1968: 17) föreslagit att anordning
för vägbelysning, om den intas i arbetsplanen, skall räknas till väganordningarna
och salunda omfattas av de vanliga reglerna för byggande
och underhåll av väg. Enligt de sakkunniga bör den nya ordningen ta sikte
endast på sådan belysning som helt eller till alldeles övervägande del betingas
av trafikens behov. Vägverket har i sitt yttrande över de sakkunnigas
förslag godtagit denna uppfattning och ifrågasätter därför om inte den
av ellagstiftningsutredningen föreslagna undantagsregeln bör få en sådan
utformning att därav klart framgår, att väghållarens ersättningsskyldighet
inte omfattar belysning som närmast syftar till ordning och trivsel utan begränsas
till belysning som helt eller till övervägande del betingas av trafiksäkerhetsskäl.
Utredningens förslag beträffande skyldighet att bekosta ändring av ledning
inom planområde tillstyrks eller lämnas utan erinran av det stora flertalet
bland de remissinstanser som yttrat sig över utredningens förslag. Till
dem som uttalar sig klart positivt hör bl. a. kommerskollegium, vattenfallsverket,
elverksföreningen och kraftverksföreningen. Däremot utsätts förslaget
för kritik från bl. a. kommunförbundet och RLF.
Kraftverksföreningen ifrågasätter om utredningen riktigt beskrivit de
nuvarande förhållandena, som enligt utredningen skulle innebära skyldighet
för ledningsinnehavaren att bekosta ledningsändring inom planområde.
Enligt vad föreningen erfarit är detta uttalande inte helt korrekt. Snarare
torde det tillgå så att kostnadsfrågan löses genom förhandlingar från fall
till fall med utgångspunkt i bl. a. de avtal beträffande markanvändningen
som kan finnas. Den ökade urbaniseringen och bebyggelseplaneringen medför
emellertid att konflikt allt oftare uppstår beträffande markanvändningen
mellan kommuner, exploatörer, markägare och ledningsägare. Föreningen
delar utredningens uppfattning att bebyggelseplaneringen bör utföras
så, att den inte framtvingar kostnadskrävande ändringar eller flyttningar
av ledningar. Måste en ledning likväl flyttas för att en plan skall
kunna genomföras kan föreningen inte finna annat än att den av utredning
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
en förordade prioritetsprincipen måste vara vägledande. Någon annan lösning
står svårligen att finna. Föreningen tillstyrker därför utredningens
förslag.
Kommunförbundet motsätter sig bestämt förslaget att kommunerna såsom
planmyndigheter skulle kunna åläggas att bekosta ledningsändringar
inom planområde. Dessa kostnader bör i stället åvila den som önskar exploatera
det berörda markområdet för visst ändamål. Önskar en enskild
markägare, som först upplåtit exempelvis servitutsrätt för en ledning och
därför uppburit särskild gottgörelse, sedermera exploatera marken för tätbebyggelse
kan det inte anses skäligt att kommunen skall träda emellan
och stå för de kostnader som kan förorsakas genom denna exploatering.
Dessa kostnader bör i det angivna fallet bli föremål för uppgörelse mellan
markägaren och ledningsinnehavaren. Endast om kommunen såsom markägare
själv önskar exploatera visst område som belastas med ledningsupplåtelser
kan ett kommunalt engagemang på denna punkt ifrågasättas.
RLF framhåller att konsekvenserna för markägarna av utredningens förslag
är uppenbara. Sålunda kan en markägare som t. ex. har en kommun
som intresserad köpare inte vänta sig att få ut tillnärmelsevis det pris han
tänkt sig, om en större ledning korsar området och denna ledning måste
ändras eller kanske rentav flyttas för stora kostnader som kommunen/köparen
måste svara för när området på kommunens initiativ skall bebyggas
enligt stadsplan eller byggnadsplan. Den nuvarande ordningen som innebär
att ledningens ägare — om annat inte överenskommes — skall bekosta de
ändringar som är nödvändiga för att en stadsplan eller byggnadsplan skall
kunna genomföras bör rimligtvis gälla även i fortsättningen. Att ledningens
ägare skall kunna åberopa någon slags prioritetsställning kan inte vara
riktigt, eftersom han oftast mot markägarens vilja kommit i denna ställning.
Elverksföreningen tillstyrker visserligen utredningens förslag men påpekar
samtidigt att när lagförslaget generellt hänvisar till kommunen som
ledningsägarens ekonomiska motpart, så kräver rättvisan att kommunen
genom föreskrift här eller annorstädes får möjlighet att avlasta sina kostnader
på den som begärt eller eljest föranlett den aktuella planläggningen
och därmed indirekt ledningsändringen. Sådana kostnader skall naturligen
belasta markexploatören och kunde eventuellt regleras direkt mellan
exploatören och ledningsägaren. Den av utredningen föreslagna ordningen
med den komplettering som föreningen förordar är emellertid avsevärt
enklare i tillämpningen och därmed att föredra.
Skada genom inverkan av elektrisk ström
Utredningens uppfattning att huvudregeln om strikt skadeståndsansvar
bör bibehållas vinner allmän anslutning bland de remissinstanser, som närmare
behandlat förslaget i denna del. Däremot har från olika håll framförts
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
33
kritik mot förslaget att omfördela detta ansvar så, att varje anläggningsinnehavare
endast skall bära ansvaret för sin anläggning.
LO framhåller sålunda att eldistributören alltid bör vara den primärt
ansvarige för de risker som distributionen medför. I de allra flesta fall har
distributören också möjlighet att kontrollera säkerheten vid installationsanläggningarna.
Detta gäller särskilt vid ny-, om- och tillbyggnad av fastighet
eller fristående installationsanläggning. Därefter är visserligen hans
möjligheter till kontroll begränsade, men detta förhållande kan rättas till
genom att distributören ges en utvidgad rätt och samtidigt åläggs skyldighet
att verkställa periodiska kontrollinspektioner. Om innehavaren av den anläggning
från vilken elströmmen distribueras får bära det strikta skadeståndsansvaret
medför detta givetvis en ekonomisk belastning för honom. Denna
belastning minskas dock oftast genom att den distributör som inte har ekonomiska
möjligheter att stå självrisk alltid kan ansvarsförsäkra sig. Vidare
kan de ekonomiska konsekvenserna för eldistributören i hög grad
mildras, om denne gentemot försumlig annan anläggningshavare ges en
utvidgad regressrätt. Genom ett utvidgat regressansvar uppnås vidare samma
resultat i skyddshänseende som idredningen eftersträvat. Den uppsplittring
av det strikta skadeståndsansvaret på ett flertal händer som utredningen
föreslagit finner LO således inte motiverad. Detta ansvar bör i förhållande
till den skadelidande alltid i första hand bäras av eldistributören.
Liknande synpunkter anförs av elektrikerförbundet.
Överinspektören i statens elektriska inspektions nedre norra distrikt befarar
att om förslaget att varje anläggningsinnehavare skall svara endast
för sin anläggning genomförs kommer ansvarsfrågan i många fall att bli
svår att utreda. Möjligheten för tredje man att få ut skadestånd torde bli
mycket osäker eftersom skadeståndsansvaret till en mycket betydande del
kommer att bäras av den stora allmänheten. Trygghet härvidlag förutsätter
obligatorisk ansvarsförsäkring i likhet med vad som gäller för bilägare.
Det strikta ansvaret för eldistributörerna synes böra bestå. Gällande lagstiftning
har tillämpats sedan mer än sextio år och kan inte med skäl påstås
ha varit betungande för distributörerna. Liknande synpunkter anför
överinspektören i västra distriktet. Även denne fäster uppmärksamheten på
de utredningssvårigheter som kan bli en följd av förslaget. Det är sålunda
i många fall ytterst oklart vem som är innehavare av en servisledning och
sådana förekommer i tusental, överinspektören i södra distriktet framhåller
att det strikta ansvaret liksom hittills bör åvila innehavaren av den generator
eller transformator från vilken den farliga strömmen kommer.
Kommer skollegium biträder i allt väsentligt förslaget att det strikta ansvaret
knyts till den anläggning varifrån den skadevållande strömmen närmast
kommit, vilket med andra ord betyder att envar skall svara endast för
sin anläggning. Värdet av det strikta ansvaret för tredje man torde enligt
kollegium allmänt sett inte minska om förslaget genomförs. Dock skulle
3 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
ett bifall till förslaget innebära att den som skadas genom elström t. ex.
från en utomhus dragen lågspänningsledning till en bilmotorvärmare inte
kan vända sig till strömleverantören med sina anspråk utan måste hålla sig
till anläggningsinnehavaren, som ofta torde sakna erforderliga ekonomiska
resurser för att kunna fullgöra sin skadeståndsskyldighet. 1 ett sådant fall
är det skäligt, anser kollegium, att det strikta ansvaret ligger på strömleverantören,
i vart fall när det gäller personskada. Här synes det också rimligt
att sådant ansvar skall föreligga om skadan inträffat vid en till ledningen
ansluten anordning.
F. n. gäller undantag från strikt ansvar för skada som inträffat vid förbrukningsanläggning
inomhus eller inom inhägnad gård om spänningen
inte är högre än 250 volt. Utredningen föreslår att undantaget för inhägnad
gård slopas. Förslaget i denna del hälsas genomgående med tillfredsställelse
av remissinstanserna.
Kommerskollegium anför i detta sammanhang att vissa skäl talar för att
det strikta ansvaret utvidgas till att utan undantag omfatta skada som åsamkas
person genom inverkan av elström och alltså även ström som närmast
kommer från förbrukningsanläggning inomhus och då oberoende av spänningsstorleken.
Detta ansvar skulle i så fall läggas på den som levererar
strömmen till anläggningen eller sålunda vanligen områdeskoncessionshavaren,
som i dag regelmässigt torde behöva transformator för att kunna
fullgöra sin i lagen stadgade plikt att leverera ström till anläggningen. Den
väsentliga fördelen med en sådan ordning skulle vara att koncessionshavaren
får ett verkligt intresse av att övervaka att av honom antagna entreprenörer
utför inomhusinstallationerna på ett fullgott sätt samtidigt som
tredje mans möjlighet att utfå skadestånd skulle bli tämligen god, eftersom
det kan förutsättas att koncessionshavaren är solvent och utan svårighet
torde kunna skydda sig genom ansvarsförsäkring. Å andra sidan är det
möjligt att en utvidgning av det strikta skadeståndsansvaret på sätt nu antytts
inte skulle få åsyftad verkan, därför att koncessionshavaren skulle
betrakta eventuella skadeståndsutbetalningar eller försäkringspremier som
”en utgift i rörelsen” och därmed finna det obehövligt att övervaka sina
entreprenörer i en omfattning som vore önskvärd från allmän synpunkt.
Vid sitt slutliga ställningstagande till detta spörsmål har kollegium funnit
sig böra godta utredningens skäl för att eldistributör — där inte fall av
överledning, induktion e. d. föreligger — inte bör åläggas strikt ansvar för
skada som åsamkas tredje man genom elström från förbrukningsanläggning
inomhus med en spänning ej överstigande 250 volt (lågspänningsanläggning).
Likaså delar kollegium utredningens åsikt att sådant ansvar
rimligen ej heller bör läggas på ägaren av den byggnad där anläggning
finns; utredningens skäl härför ter sig övertygande.
Utredningens förslag om jämkning av skadestånd på grund av medvållande
på den skadelidandes sida kritiseras av LO, som anser att utredning
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
eu endast i vaga och allmänna ordalag motiverat sitt ställningstagande. LO
vill rent allmänt framhålla att mycket starka skäl måste föreligga för att
en så väsentlig försämring av den skadelidandes rättsläge, som förslaget
om jämkning vid medvållande innebär, skall genomföras. Även överinspektören
i statens elektriska inspektions södra distrikt understryker att det
strikta ansvaret skulle försvagas mycket starkt om möjlighet till jämkning
införs.
Departementschefen
Den snabba utveckling som ägt rum inom elektrotekniken under detta
århundrade har helt naturligt haft till följd att 1902 års lag på området
behövt ändras vid flera tillfällen. Någon översyn av de rättsliga principer
som ligger till grund för lagen har emellertid inte kommit till stånd. Vid
sin behandling av ett förslag till 1958 års riksdag om ändring i lagen framhöll
tredje lagutskottet det angelägna i eu snar omarbetning och pekade
särskilt på vissa förhållanden och begrepp i lagen, som var ägnade att skapa
oklarhet om dess verkliga innebörd (L3UB2).
Ellagstiftningsutredningens främsta uppgift har varit att göra denna
allmänna översyn av lagstiftningen. Vid sidan härav har utredningen i enlighet
med sina direktiv framför allt ägnat intresse åt och framlagt förslag
till ändringar såvitt avser lagens avsnitt om skyddsåtgärder och skadestånd
samt i fråga om de regler som gäller framdragande av ledningar
över områden av olika slag. De politiskt mer betydelsefulla koncessionsfrågorna
har emellertid inte behandlats mer utförligt från materiell synpunkt
av utredningen. De har sedermera i stället underkastats en ny sakprövning
av eldistributionsutredningen, som haft till huvuduppgift att undersöka i
vilka avseenden regelsystemet borde ändras för att möjliggöra en snabbare
rationalisering av distributionsväsendet än gällande lagstiftning medger.
Frågan om en revision av 1902 års lag på grundval av ellagstiftningsutredningens
förslag har vilat i avbidan på resultatet av beredningen i industridepartementet
av eldistributionsutredningens förslag. Avsikten har
varit att få såväl de materiella som de formella frågorna inom lagstiftningskomplexet
prövade i ett sammanhang, vilket från en del synpunkter varit
fördelaktigt.
Beredningen av eldistributionsutredningens förslag har emellertid visat
på behov av ytterligare överväganden rörande den omfattande och betydelsefulla
frågan om den framtida organisationen av distributionsverksamheten.
Det är inte uteslutet att en mer genomgripande lösning av distributionsfrågan
kan aktualiseras än den eldistributionsutredningen — mot bakgrund
av sina direktiv — förordat. Beredningen av hithörande frågor pågår
f. n. i departementet. Det är inte osannolikt att frågan om en mer vittomfattande
lösning av distributionsproblemen bör anförtros en särskild
utredning.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Med hänsyn till att en slutlig prövning av distributionsfrågan torde komma
att anstå någon tid och koncessionsreglerna i 1902 års lag därför inte
f. n. bör ändras är det uppenbart att den eftersträvade, samlade prövningen
av en helt ny ^lagstiftning inte kan ske nu. Frågan har då blivit om behandlingen
av de förslag som ellagstiftningsutredningen framlagt om
skyddsåtgärder, skadestånd in. in. bör uppskjutas på obestämd tid. Jag
anser emellertid att mer står att vinna om lagen nu reformeras i dessa avseenden
och samtidigt undergår de förändringar i övrigt som motiveras av
utredningens allmänna översyn, med undantag av blott själva koncessionsbestämmelserna.
Jag har därvid fäst vikt särskilt vid det förhållandet att
det snart är fyra år sedan ellagstiftningsutredningens förslag lades fram
och att vissa av dessa är av sådant slag att man inte bör uppskjuta en reform
ytterligare, t. ex. såvitt avser de förhållanden som tredje lagutskottet
år 1958 påpekade. Därtill kommer att de — relativt få — bestämmelser,
som inte berörs av departementsförslaget, är så sakligt isolerade i lagen, att
även mycket betydande materiella ändringar av dem knappast torde komma
att kräva några väsentliga ändringar i lagen i övrigt.
Skyddsåtgärder m. m.
Starkström kan orsaka skada på person eller egendom genom närverkan
eller genom avståndsverkan. Med närverkan avses t. ex. att någon kommer
i beröring med strömförande anläggning eller att ström från ledning för
högre spänning kommer in i ledning för lägre spänning till följd av fel i
mellanliggande transformator eller vid kontakt eller överslag mellan ledningarna.
Avståndsverkan uppkommer till följd av variationer i de elektriska
och magnetiska fälten kring ledningarna. Genom variationerna alstras
spänning och ström i andra ledningar, som befinner sig i dessa fält. Man
brukar tala om influens då störningarna orsakas av ändringar i det elektriska
fältet och om induktion då störningarna beror på ändringar i det
magnetiska fältet. Influensen är beroende av spänningen, induktionen av
strömstyrkan. Influensverkningarna avtar snabbt med ökat avstånd från
den störande ledningen medan induktionsstörningarna kan uppträda inom
stora områden.
Under normal drift medför ledningar för de högsta spänningarna vanligen
inte någon fara för skada på längre avstånd, låt vara att genom induktion
störningar kan orsakas i svagströmsanläggningar. Annorlunda
förhåller det sig om i sådana högspänningsledningar uppstår fel som medför
att strömmen leds till jord. De jordslutningsströmmar som då uppkommer
vid direktj ordade anläggningar kan mätas i tusentals ampere och
i vissa fall uppgå till tiotusentals ampere. Spänningarna uppgår till tusentals
volt, i vissa fall till mera än 10 000 V. Störningsområdet kring en direktjordad
anläggning kan i vissa fall nå en utbredning av flera mil. Inom
ett sådant område kan inducerade spänningar orsaka skada på svagströms
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
37
anläggningar och lågspända starkströmsanläggningar med långa ledningssträckor.
De höga spänningarna kan också via svagströms- och lågspänningsledningar
komma in i byggnader och vålla brand eller annan skada.
Farliga avståndsverkningar kan också uppträda genom förhöjda markpotentialer.
Härmed avses det förhållandet att jordslutningsströmmen, vilken
återleds via marken till anläggningen genom transformatorns jordförbindning,
medför avsevärda spänningssättningar i marken omkring de
ställen där den tränger ner i och där den lämnar jord. På grund av jordens
motstånd mot den elektriska strömmen uppstår spänningsskillnader
dels mellan jordbundna anläggningsdelar och marken (beröringsspänning)
dels mellan olika punkter på markytan på ett stegs inbördes avstånd
(stegspänning).
Med hänsyn till de skadeverkningar som sålunda kan uppkomma genom
elektrisk ström är det naturligt att man måste ställa vissa krav på
säkerhet när det gäller elektriska anläggningars utförande och drift. I
första hand måste tredje man, dvs. den stora allmänheten som lever med
sådana anläggningar i sin närhet, skyddas mot person- och egendomsskador.
Men det måste också i görligaste mån förhindras att en elektrisk anläggning
åstadkommer skadlig inverkan på en annan sådan anläggning.
Några närmare föreskrifter om säkerhetsåtgärder vid elektriska anläggningar
har inte upptagits i 1902 års lag. Förklaringen härtill är att sådana
föreskrifter med nödvändighet blir så detaljerade och speciella att de inte
lämpligen bör meddelas i form av lag. I lagen ges i stället ett bemyndigande
för Kungl. Maj :t att meddela de närmare föreskrifter som behövs beträffande
elektriska anläggningars utförande och skötsel. I fråga om starkströmsanläggningar
har Kungl. Maj :t i sin tur genom bemyndigande i
starkströmskungörelsen överlämnat åt kommerskollegium att meddela säkerhetsföreskrifter.
I likhet med utredningen anser jag att det även i fortsättningen
bör ankomma på Kungl. Maj :t och, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
kommerskollegium att meddela behövliga säkerhetsföreskrifter.
I 1902 års lag regleras däremot alltsedan lagens tillkomst det inbördes
förhållandet mellan olika anläggningar i vad det avser skyldigheten över
huvud att vidta och bekosta skyddsåtgärder. På grund av vissa fysikaliska
fenomen som jag inledningsvis berört kan särskilda skyddsåtgärder ibland
behövas, t. ex. för att skydda en svagströmsanläggning mot skada eller
störning genom induktion från en högspänd starkströmsanläggning. Frågan
blir då vilkendera anläggningens innehavare som skall vidta och bekosta
sådana åtgärder. Denna skyldighet reglerades ursprungligen helt på
grundval av en anläggnings prioritetsställning, vilket innebar att skyldigheten
helt låg på innehavaren av den anläggning som tillkommit senast. Detta
gäller alltjämt som huvudregel. År 1958 infördes emellertid, som undantag
från denna princip, för innehavare av direktjordade anläggningar med särskilt
hög spänning skyldighet att svara för sådana åtgärder som fordras
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
för att skydda även senare tillkomna svagströms- och lågspänningsanläggningar
mot skadlig inverkan genom induktion eller förhöjda markpotentialer.
Såväl den nuvarande huvudregeln som undantaget beträffande särskilt
farliga högspänningsanläggningar föreslås av utredningen förbli i sak oförändrad.
Därjämte föreslår utredningen ett nytt undantag från prioritetsprincipen.
Detta gäller starkströmsanläggningar som under normal drift
kan på tele- och signalanläggningar orsaka störningar som väsentligt överstiger
vad som kan anses normalt för en trefasanläggning med samma
effekt som den störande anläggningen. Förslaget får ses mot bakgrund av
att under senare år tillkommit nya typer av starkströmsanläggningar, bl. a.
strömriktare för högspänd likströmsöverföring, som åstadkommer särskilt
besvärande ljud- och signalstörningar. Enligt förslaget skall innehavare av
sådan anläggning gentemot innehavare av svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning
med spänning om högst 600 V, oavsett vid vilken tid
anläggningen tillkommit, svara för behövliga störningsförebyggande åtgärder.
Endast ett par remissinstanser har berört utredningens förslag. Televerket
anför att det här är fråga om utrustningar som från renodlad starkströmssynpunkt
är tekniskt och ekonomiskt fördelaktiga men som i svagströmledningar
orsakar särskilt kraftiga ljudstörningar. Prioritetsprincipen
leder till att starkströmssidan gör ekonomiska vinster genom att svagströmsparten
får vidkännas särskilt stora kostnader för avstörningsåtgärder.
Vattenfalisverket framhåller att det nuvarande undantaget från prioritet
sprincipen, vilket gäller direktj ordade starkströmsanläggningar med
särskilt hög spänning, är motiverat med hänsyn till riskerna för skada på
person och egendom samt de relativt höga kostnaderna för förebyggande
åtgärder. Intet av dessa skäl föreligger enligt verket när det gäller ljudoch
signalstörning. Skyddsåtgärderna är normalt av enkel beskaffenhet
om de vidtas i samband med nyanläggning.
För egen del anser jag att prioritetsprincipen i det långa loppet måste
anses leda till en rimlig utjämning av kostnaderna för att förebygga skadlig
inverkan på elektriska anläggningar från andra sådana anläggningar.
Den bör samtidigt vara ett incitament till att i det tekniska utvecklingsarbetet
eftersträva såväl att den skadliga inverkan reduceras, vilken utgår
från högspänningsanläggningar och andra starkströmsanläggningar, som
att svagströms- och lågspänningsanläggningar konstrueras så att deras
känslighet för sådan inverkan blir mindre. För att upprätthålla denna balans
mellan motstående intressen anser jag det angeläget att prioritetsprincipen
modifieras endast när mycket starka skäl talar för detta. Enligt
min mening föreligger inte sådana skäl beträffande den kategori av anläggningar
som avses i utredningen förslag och jag är därför inte beredd
att godta detta.
39
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
Utredningen föreslår att kommerskollegium skall få behörighet att avgöra
tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av behövliga skyddsåtgärder.
Kommerskollegium har i sitt remissyttrande förklarat sig inte vilja
motsätta sig genomförandet av förslaget, men betonar samtidigt att denna
uppgift kan bli ytterst arbetskrävande och ställa stora fordringar på
den personal som skall handlägga ärendena.
Förslaget är inte avsett att inskränka parternas möjlighet att få tvist rörande
omfattningen och beskaffenheten av skyddsåtgärder prövad av allmän
domstol. Det innebär såtillvida införande av ett alternativt prövningsförfarande.
Gäller tvist däremot skyldigheten att vidta och bekosta sådana
åtgärder förutsätts allmän domstol liksom f. n. vara ensam behörig. En
konsekvens av förslagets genomförande skulle bli att en och samma tvistefråga
kunde komma att prövas såväl av kommerskollegium som av domstol.
Det är emellertid en omstridd fråga hur långt domstols rätt att ompröva
förvaltningsmyndighets beslut sträcker sig. Införandet av ett administrativt
prövningsförfarande vid sidan av det judiciella kan under sådana
omständigheter leda till besvärande komplikationer. Det synes inte
heller föreligga något större behov av en sådan ordning. För biläggande av
tvister som avser förhållandet mellan teleledningar och högspända kraftledningar
finns redan telestörningsnämnden, ett på frivillighetens väg tillkommet
organ, vari ingår företrädare för vattenfallsverket, televerket och
centrala driftledningen. De flesta tvister om skyddsåtgärder torde falla
inom ramen för nämndens verksamhet. Som utredningen framhållit torde
därför de tvister som, om förslaget genomfördes, skulle komma att hänskjutas
till avgörande av kommerskollegium bli sällsynta.
Mot bakgrund av det nu anförda är jag inte beredd att tillstyrka utredningens
förslag om behörighet för kommerskollegium att pröva tvister om
skyddsåtgärders omfattning och beskaffenhet.
För tillämpningen av prioritetsprincipen är det av betydelse att tidpunkten
för en anläggnings tillkomst kan fastställas utan större svårigheter.
Någon bestämmelse som härvid kan vara till ledning finns inte i 1902
års lag. Utredningen anser det naturligaste vara att eu anläggnings tillkomst
i första hand räknas från den dag den las i bruk och föreslår att
detta skall gälla som huvudregel. Med tanke på större anläggningar, som
kräver ett långvarigt planerings- och byggnadsarbete, föreslås att prioritet
skall kunna förvärvas även genom anmälan. Avser någon att utföra en
elektrisk anläggning skall han kunna anmäla detta till den som antas ha
liknande planer. Gentemot den som mottagit sådan anmälan skall anläggningen
anses som tillkommen redan då anmälan mottogs. En förutsättning
härför är dock att anläggningen tas i bruk senast fem år därefter.
Anmälningsförfarandet har kritiserats av vattenöverdomstolen som påpekat
att det kan vara en tillfällighet om en anmälan ”mottages” tidigare
än en annan.
40
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
För egen del har jag inte något att erinra mot bestämmelsen om att en
anläggning skall anses ha tillkommit vid den tidpunkt den tagits i bruk.
Den torde också överensstämma med vad som redan tillämpas i praktiken.
Däremot kan jag inte ansluta mig till förslaget att införa ett kompletterande
anmälningsförfarande. Större anläggningar med lång byggnads- och
planeringstid torde i regel vara av särskilt farlig beskaffenhet och sålunda
redan på denna grund undantagna från prioritetspricipen när det gäller inverkan
genom induktion och förhöjda markpotentialer. Enligt vad jag erfarit
lär det f. ö. inte i praktiken förekomma att anläggningar med lång
planerings- och byggnadstid går miste om sin prioritetsställning till följd
av att utförandet av andra anläggningar påbörjas tidigare än annars
varit avsett eller att deras färdigställande påskyndas i syfte att vinna prioritet.
Något påtagligt behov av att kunna förvärva prioritet genom anmälan
föreligger enligt min mening därför inte. Därtill kommer att ett anmälningsförfarande
i praktiken inte torde komma att fungera som ett komplement
till huvudregeln. I stället kunde en allmän övergång till ett anmälningsförfarande
befaras. Den som ämnade bygga en anläggning skulle inte
kunna utesluta möjligheten av att han före färdigställandet fick motta en
anmälan som rubbade en på detta grundad prioritetsställning. Det skulle
följaktligen vara i hans intresse att söka förekomma en sådan utveckling
genom att på ett så tidigt stadium som möjligt göra anmälan om den egna
anläggningen.
I gällande lag saknas bestämmelser om vilken verkan i prioritetshänseende
som skall tillmätas en ändring av elektrisk anläggning. Utredningen
föreslår att, om ökad risk för skada eller störning uppkommer till följd av
att en anläggning ändras eller flyttas, det i fråga om skyldigheten att svara
för skyddsåtgärder som föranleds av ändringen eller flyttningen skall
anses som om eu ny anläggning tillkommit. Detta innebär att innehavaren
av en äldre anläggning vilken ändras eller flyttas får ansvaret för de ytterligare
skyddsåtgärder som föranleds härav, medan innehavaren av den
yngre anläggningen behåller ansvaret för de skyddsåtgärder som redan
tidigare var erforderliga.
Utredningens förslag i denna del har inte föranlett någon anmärkning
vid remissbehandlingen. Jag har inte heller något att erinra däremot.
Anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden
Det är mycket vanligt att elektriska ledningar dras fram utmed vägar
och andra trafikleder. Att utnyttja ett trafikledsområde för ledningsdragning
innebär många fördelar. Härigenom kan undvikas mera besvärande
markintrång på annat håll samtidigt som arbetena med ledningsdragningen
underlättas liksom även underhåll och reparationer. För ledningsinnehavaren
innebär detta stundom betydande kostnadsbesparingar och även från all
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
41
män synpunkt är det värdefullt — inte minst med hänsyn till landskapsvården
— att befintliga trafikledsområden utnyttjas även för elledningar. Ä
andra sidan kan del vid omläggning av en trafikled bli nödvändigt att vidta
mycket kostsamma ändringar av ledning som dragits fram inom trafikledsområdet.
Frågan blir då vem som skali bära kostnaden för sådana ändringar.
Några särskilda regler om ledningar inom trafikledsområden finns inte i
1902 års lag. Beträffande starkströmsledningar som dragits fram inom område
för allmän väg, järnvägsområde och område för vattentrafikled finns
föreskrifter i starkströmskungörelsen. Såvitt gäller staten tillhöriga svagströmsledningar
inom område för allmän väg är vissa frågor som sammanhänger
med flyttning av sådan ledning reglerade i en särskild kungörelse
om telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar. Bestämmelserna i
dessa båda kungörelser ålägger ledningsinnehavaren inte bara skyldighet
alt vidta erforderlig ändring av ledning utan förutsätter också att han själv
skall stå för de därav föranledda kostnaderna. Starkströmskungörelsens bestämmelse
om ledning inom område för allmän väg bygger härvid på prioritetsprincipen.
Det förutsätts alltså att området redan tagits i anspråk för
väg när ledningen drogs fram. Beträffande ledning inom övriga trafikledsområden
gäller ledningsinnehavarens skyldighet att vidta och bekosta ändring
av ledningen utan hänsyn till tiden för ledningens eller trafikledens
tillkomst.
Enligt utredningen kan några vägande invändningar knappast resas mot
att ledningsinnehavaren åläggs skyldighet att ändra ledning där omläggning
av en trafikled gör detta nödvändigt. I fråga om vem som bör svara för de
kostnader som ledningsändringen medför anser utredningen att prioritetsprincipen
i stort sett leder till ett godtagbart resultat. Enhetliga regler
bör vidare gälla för starkströmsledningar och svagströmsledningar samt
för olika slag av trafikleder. Utifrån denna principiella uppfattning föreslår
utredningen en bestämmelse av innebörd att innehavare av elektrisk
ledning som dragits from inom område för en redan existerande
trafikled skall var skyldig att vid omläggning av denna på egen bekostnad
vidta de ändringar och andra åtgärder beträffande ledningen som fordras
för att omläggningen skall kunna genomföras. När det gäller ändring av ledning
som korsar trafikled skall ledningsinnehavaren vara skyldig att svara
för ändringskostnaden endast i den mån denna hänför sig till flyttning av
stolpe, stag eller liknande anordning som finns inom trafikledsområdet.
Utredningens principiella ståndpunkt i fråga om regleringen av förhållandet
mellan elektriska ledningar och trafikleder har vunnit allmän anslutning
vid remissbehandlingen. De invändningar som framförts gäller detaljutformningen
av de föreslagna bestämmelserna.
För egen del kan jag också ansluta mig till de synpunkter utredningen anfört
och jag har heller ingenting att erinra mot förslaget, som innebär en avsevärd
förenkling i förhållande till nuvarande bestämmelser i ämnet. Förslå
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
get bygger på prioritetsprincipen med en viss modifiering beträffande ledningar
som korsar trafikleder. Ledningar som löper utmed trafikleder torde
i de flesta fall ha dragits fram efter trafikledens tillkomst. En tillämpning
av prioritetsprincipen leder då till att ledningsinnehavaren i regel själv får
bekosta ledningsändringar som föranleds av en ändring av trafikleden. Många
gånger kan de kostnader som sålunda drabbar ledningsinnehavaren helt
visst bli betungande. I betraktande av de fördelar det innebär att kunna dra
fram ledningar utefter en trafikled anser jag dock i likhet med utredningen
att en fördelning av kostnadsansvaret enligt prioritetsprincipen i stort sett
ger ett godtagbart resultat. När det gäller korsningar mellan ledningar och
trafikleder är förhållandet ett annat. I sådana fall är det knappast förenat
med några fördelar för ledningsinnehavaren att ha ledningen framdragen
inom trafikledsområdet, och det är därför motiverat att som utredningen
föreslår här tillämpa en kostnadsfördelning som delvis avviker från prioritetsprincipen.
Även i fråga om ledning för vägbelysning som dragits fram inom område
för allmän väg innehåller förslaget en bestämmelse som avviker från prioritetsprincipen.
Ledningsinnehavaren skall sålunda vara berättigad till ersättning
av väghållaren för de kostnader han åsamkats för att ändra belysningsledningen
i samband med ändring av vägen. Utredningen anser en sådan
ordning motiverad med hänsyn till att belysningsanordning lika väl som
andra fasta anordningar till främjande av trafiksäkerheten kan betraktas
som normala tillbehör till vägen. För det fall att ledningen tjänar även annat
ändamål än vägbelysning skall dock enligt förslaget ledningsinnehavaren
bära en skälig del av kostnaden för ändring av ledningen.
På landet, där staten är väghållare, förekommer vägbelysning endast i
mycket begränsad utsträckning, och där den finns är det som regel kommunen
som bekostat anläggningen och även svarar för driften. På sina håll är
det i stället en vägförening, en distributionsförening eller annan liknande
sammanslutning som iklätt sig ansvaret för kostnaderna för vägbelysning.
Nu berörda förhållanden sammanhänger med att hållande av vägbelysning
f. n. inte anses ingå i väghållningen enligt lagen om allmänna vägar. I det
förslag till en ny lag som förra året lades fram av 1960 års vägsakkunniga
(SOU 1968: 17) förordas en ändring härvidlag. Enligt förslaget skall anordning
för vägbelysning räknas till vägen om anordningen tas med i arbetsplanen.
1 så fall kommer den att omfattas av de vanliga reglerna för byggande
och underhåll av väg. De sakkunniga framhåller i detta sammanhang
att det f. n. förekommer att vägbelysning anordnats såväl av ordnings- och
trivselskäl som av trafiksäkerhetsskäl. De anser dock att de nya reglerna
bör ta sikte på endast sådan belysning som helt eller till alldeles övervägande
del betingas av trafikens behov. Belysning som tillkommit enbart av ordnings-
och trivselskäl bör enligt de sakkunnigas mening inte räknas in under
den nya ordningen.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Vägverket har i sitt remissyttrande över ellagstiftningsutredningens förslag,
under hänvisning till vägsakkunnigas uppfattning som verket förklarat
sig godta, ifrågasatt om inte den av utredningen föreslagna bestämmelsen om
skyldighet att bekosta ändring av ledning för vägbelysning borde utformas
så, att väghållarens ersättningsskyldighet inte omfattar belysning som närmast
syftar till ordning och trivsel utan begränsas till belysning som helt
eller till övervägande del betingas av trafiksäkerhetsskäl.
Härtill vill jag anföra följande. Ellagstiftningsutredningen har utgått ifrån
alt vägbelysning utmed allmän väg tillkommit för att tillgodose trafikens
behov. Som regel torde det också förhålla sig så, låt vara att det många
gånger är den lokala trafikens, ibland gångtrafikens, behov som tillgodoses i
första rummet, medan belysningen är av mindre betydelse för den genomgående
motortrafiken. Att sådan belysning kan anses tjäna även intresset
av ordning och trivsel bör enligt min mening inte inverka när det gäller att
bedöma dess värde från trafiksynpunkt. När i något fall belysning utmed
allmän väg tillkommit för att tillgodose helt andra behov än vägtrafikens
torde den inte kunna hänföras till vägbelysning och omfattas följaktligen
inte heller av den föreslagna bestämmelsen. Jag vill emellertid understryka
att den föreslagna ersättningsskyldigheten för väghållaren endast avser
kostnad för ändring av elektrisk ledning som överför kraft till vägbelysning
men däremot inte kostnad för ändring av belysningsanordningarna som sådana.
Om en ledning som framdragits inom område för allmän väg även utnyttjas
för annan distribution av kraft anser jag i likhet med utredningen
att kostnaden för ändring av ledningen i samband med ändring av vägen
skall fördelas mellan väghållaren och ledningsinnehavaren med hänsyn till
vad som kan anses skäligt.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att utredningens förslag om
skyldighet för väghållaren att bekosta ändring av ledning för vägbelysning
bör godtas.
I starkströmskungörelsen finns f. n. en bestämmelse om skyldighet för
innehavare av luftledning över vattentrafikled att på egen bekostnad ändra
ledningen, om leden i avsevärd omfattning kommer att befaras av fartyg som
kräver större segelfri höjd än ledningen medger. Om ändring av ledningen
bestämmer kommerskollegium efter samråd med sjöfartsverket. Utredningen
föreslår att denna bestämmelse upptas i lagen och samtidigt utvidgas till att
avse även svagströmsledningar. Dessutom föreslås att ledningsinnehavaren
skall vara berättigad till ersättning för ändringskostnaden. Vem ersättningsskyldigheten
skall åvila kan enligt utredningen inte bestämmas generellt
och någon sådan bestämmelse anser utredningen inte heller behövas. Finns
det ingen som är villig att svara för kostnaden bortfaller ledningsinnehavarens
ändringsskyldighet.
Den nu behandlade bestämmelsen avser i motsats till de närmast föregående
inte ett fall där ledningen måste ändras därför att trafikleden ändras.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Den tar i stället sikte på en situation där ledningen hindrar trafiken. Mot
ledningsinnehavarens intresse av att bibehålla ledningen oförändrad står i
första hand trafikanternas intresse. Det torde i praktiken knappast vara möjligt
att utpeka någon enstaka eller någon grupp bland dem såsom framför
andra bärare av detta allmänna intresse. Bl. a. med hänsyn härtill blir det,
såsom kommerskollegium påpekat, vanskligt att avgöra vem som bör svara
för ändringskostnaden. Att under sådana förhållanden — som utredningen
förordat — göra ledningsinnehavarens skyldighet att ändra ledningen beroende
av att han erhåller ersättning för denna kostnad finner jag inte vara
realistiskt. Den nuvarande ordningen beträffande starkströmsledningar, vilken
innebär att ledningsinneliavaren i de fall det här gäller själv måste bära
ändringskostnaden, torde få ses mot bakgrund av vad jag nu anfört. Jag anser
inte att några bärande skäl anförts för att rubba denna ordning. Bestämmelsen
härom, som närmast har karaktär av säkerhetsföreskrift, bör liksom
f. n. ha sin plats i tillämpningskungörelsen men utvidgas till att gälla även
svagström sledningar.
Elektriska ledningar är idag lika nödvändiga för samhällets funktion som
gator och vägar. Det är därför angeläget att behovet av markutrymme för
elektriska ledningar inom planlagt område beaktas redan vid planläggningen
så att ledningsdragningen kan anpassas till bebyggelsens utveckling. En
sådan samordning kan endast åstadkommas genom fortlöpande ömsesidiga
kontakter mellan planmyndigheter och elföretag. Å andra sidan torde det
även med en väl samordnad planering vara ofrånkomligt att elektriska ledningar
ibland måste flyttas eller ändras för att en från allmän synpunkt
önskvärd förändring eller utbredning av bebyggelsen skall kunna genomföras.
Enligt starkströmskungörelsen är innehavare av luftledning inom planlagt
område skyldig att vidta de ändringar av ledningen, inbegripet ledningens
förläggande i marken, som kommerskollegium från säkerhetssynpunkt finner
erforderliga med hänsyn till områdets bebyggande. Vidare gäller att,
om stadsplan eller byggnadsplan fastställts för område inom vilket finns
luftledningar för lågspänning eller svagström, ledningsinnehavarna är skyldiga
att vidta erforderliga åtgärder för att ledningarna sinsemellan skall bli
tillfredsställande anordnade från säkerhetssynpunkt.
Den ändringsskyldighet som f. n. åligger innehavare av elektrisk ledning
inom planlagt område grundas sålunda helt på säkerhetsskäl. Enligt utredningen
torde ledningsinnehavaren vara skyldig att svara för de med ändringen
förenade kostnaderna. Kraftverksföreningen har i sitt remissyttrande
påpekat att starkströmskungörelsen inte innehåller någon bestämmelse av
sådan innebörd och enligt vad föreningen erfarit torde kostnadsfrågan i
praktiken lösas genom förhandlingar från fall till fall med utgångspunkt
i bl. a. de avtal beträffande markanvändningen som kan finnas.
Utredningens förslag går ut på att innehavare av elektrisk ledning inom
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
45
planlagt område skall vara skyldig att ändra ledningen inte bara när ändringen
är påkallad från säkerhetssynpunkt utan över huvud när det fordras
för att planen skall kunna genomföras. Den ordning som enligt utredningens
uppfattning f. n. råder i fråga om skyldigheten att bekosta ledningsändring
anser utredningen inte invändningsfri. Det är, framhålls det, ett rimligt
krav att vid bebyggelseplaneringen beaktas redan befintliga ledningar. Planeringen
bör utföras så, att den inte framtvingar kanske mycket kostnadskrävande
ändringar eller flyttningar av redan framdragna ledningar. Inte minst
nationalekonomiska skäl kan enligt utredningen åberopas härför. Utifrån
dessa överväganden föreslår utredningen en kostnadsfördelning som anknyter
till prioritetsprincipen. Kostnaden för ändring av en ledning bör sålunda
bäras av ledningsinnehavaren om stadsplanen eller byggnadsplanen
antagits före ledningens tillkomst eller om planen i de delar den berör ledningen
överensstämmer med regionplan eller generalplan som antagits innan
ledningen drogs fram. I annat fall bör kostnaden bestridas av kommunen.
För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. För att dra fram en
elektrisk ledning över annans mark krävs inom planlagt område lika väl som
eljest att markägaren upplåtit nyttjanderätt eller servitutsrätt för ledningen
antingen detta skett frivilligt genom avtal eller efter expropriation. I vad
mån en ledningsinnehavare är skyldig att flytta en framdragen ledning beror
följaktligen i princip av hur rättsförhållandet till markägaren gestaltar
sig. Har rätten att dra fram ledningen upplåtits genom avtal gäller i sådant
hänseende vad som därvid överenskommits. Om rätten i fråga upplåtits efter
expropriation gäller bestämmelserna i 96 § expropriationslagen. Det skulle
föra för långt att i detalj redogöra för dessa bestämmelser. I huvudsak
innebär de en långtgående skyldighet för ledningsinnehavaren att på egen bekostnad
flytta ledning som till följd av ändrade förhållanden medför betydande
olägenhet för markägaren, antingen denne är kommunen såsom
ägare till gatumark och liknande områden eller en enskild fastighetsägare.
Jag vill vidare erinra om att det endast är i fråga om stadsplan som ansvaret
för planens genomförande åvilar kommunen och då i princip endast
såvitt avser gator och allmänna platser samt vatten- och avloppsledningar.
Planens genomförande i fråga om bostads- och industribebyggelse ankommer
däremot på markägarna själva, låt vara att kommunen under vissa förutsättningar
har möjlighet att tvångslösa mark. För genomförande av byggnadsplan
är kommunen ansvarig endast beträffande vatten- och avloppsledningar.
Om en elektrisk ledning är framdragen över ett obebyggt område som efter
planläggning skall bebyggas utgör den omständigheten att ledningen står i
vägen för bebyggelsen f. n. inte grund för kommerskollegium att föreskriva
flyttning av ledningen. Dess befogenhet att ingripa är begränsad till fall där
ändring av ledning är erforderlig från säkerhetssynpunkt.
Utredningens förslag innebär att kommunen på ett sätt som inte har någon
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
motsvarighet i gällande byggnadslagstiftning gjorts till ledningsinnehavarens
motpart genom en reglering som griper över det individuella rättsförhållandet
mellan ledningsinnehavaren och markägaren. Om förslaget genomförs
har kommunen i vissa fall, som påpekats vid remissbehandlingen, möjlighet
att på markägaren vältra över kostnaden för flyttning av ledning, t. ex.
i samband med att kommunen köper marken för exploatering. Detta resultat
kan uppkomma även i sådana fall där ledningsinnehavaren varit närmast
till att bära kostnaden på grund av rättsförhållandet mellan honom
och markägaren. I andra fall skulle resultatet av utredningens förslag kunna
bli att en markägare, som i samband med upplåtelsen av rätt för ledningen
utfäst sig att bekosta en framtida flyttning av denna och uppburit
en med hänsyn härtill beräknad intrångsersättning, i stället blir otillbörligt
gynnad genom att flyttningskostnaden stannar på kommunen.
Av det anförda torde tillräckligt tydligt framgå att utredningens förslag i
denna de] inte kan godtas. Jag vill också erinra om att såväl frågan hur
skilda intressen skall kunna samordnas vid planläggningen som en översyn
av reglerna om plangenomförande faller inom ramen för det arbete som f. n.
pågår inom bygglagutredningen. Jag anser det därför inte lämpligt att nu
föreslå en lösning som föregriper utformningen av en ny byggnadslagstiftning.
Skada genom inverkan av elektrisk ström
För skada som orsakats genom inverkan av ström från en elektrisk anläggning
svarar enligt huvudregeln anläggningens innehavare. En förutsättning
härför är dock att anläggningen bär egen generator eller transformator
som inte alstrar endast ofarlig ström. Den skadevållande strömmen skall
m. a. o. ha utgått från en starkströmsanläggning. Saknar anläggningen egen
transformator eller generator svarar i stället innehavaren av den därmed
försedda anläggning från vilken strömmen tillförts den förra anläggningen.
I praktiken innebär detta att distributören svarar för skada som orsakats
av ström från en vanlig lågspänningsanläggning'', vilken i regel får kraften
via distributörens transformator.
Det skadeståndsansvar som sålunda åvilar innehavaren av en starkströmsanläggning
är helt oberoende av vållande hos honom själv eller hans personal,
dvs. vad man brukar kalla strikt ansvar. Ansvarigheten mildras dock
genom flera undantagsregler. För skada som orsakats genom ”händelse av
högre hand” föreligger sålunda inte något ansvar. Undantag gäller vidare
för skada som uppkommit inom byggnad eller inhägnad gård och som orsakats
av ström som med en spänning av högst 250 volt tillförts förbrukningsanläggning
för starkström. Sistnämnda undantag innebär att det strikta
ansvaret inte gäller för installationsanläggningar i vanliga bostadslägenheter,
kontor, hantverkslokaler o. d. Anläggningens innehavare är likaledes
fri från ansvar om den skadelidande själv vållat skadan genom grov vårds
-
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
löshet eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åliggande skyldighet
mot anläggningens innehavare eller ägare.
Utredningens förslag innebär i flera hänseenden avvikelser från här återgivna,
nu gällande regler om ansvar för skada som orsakats av elektrisk
ström. Den grundläggande regeln om strikt ansvar för innehavare av elektrisk
starkströmsanläggning bibehålls visserligen. En omläggning av ansvarsskyldigheten
föreslås emellertid såtillvida att innehavare av anläggning
med egen generator eller transformator inte längre avses svara för skada av
ström från anläggning som saknar egen generator eller transformator. Detta
innebär att varje innehavare av elektrisk anläggning skall svara strikt för
skada som inträffat vid hans anläggning. Enligt förslaget jämställs med anläggningsinnehavare
i princip även innehavare av en till elektrisk anläggning
ansluten anordning. Det strikta ansvaret mildras dock genom att undantag
liksom f. n. föreslås för s. k. installationsanläggningar inomhus. Däremot
har utredningen inte ansett det motiverat att ha kvar något undantag
för sådana anläggningar utomhus.
Vid en bedömning av utredningens förslag såvitt avser skada genom inverkan
av elektrisk ström bör till en början slås fast att ett skadeståndsansvar
oberoende av vållande alltjämt synes fylla ett behov på detta område. Införandet
av ett strikt ansvar i 1902 års lag markerade lagstiftarens uppfattning
om produktion och distribution av elektrisk ström som en utpräglat
farlig verksamhet. Även om teknikens utveckling bidragit till en drastisk förändring
av samhället sedan lagens tillkomst och denna förändring måste antas
ha lett till en betydligt mer nyanserad uppfattning om begreppet farlig
verksamhet, finns det i dag ingen anledning att på det nu ifrågavarande området
ha någon väsentligt annan inställning än vid lagens tillkomst. Samtliga
remissinstanser, som yttrat sig i frågan, har också instämt i utredningens
uppfattning om ett bibehållande av strikt ansvar på området.
En omständighet som i hög grad inverkar vid bedömandet av en verksamhets
farlighet är risken för att en skada blir mycket allvarlig, dvs.
medför höga ersättningskostnader. En förutsättning för att ett strikt skadeståndsansvar
skall kunna tjäna sitt ändamål på tillfredsställande sätt
är att ansvaret för sådana höga kostnader läggs på någon, som normalt
kan antas ha möjligheter att bära dessa kostnader. Den som har ansvaret
för en mera betydande verksamhet av det slag som här är fråga om har
i allmänhet sådana möjligheter, framför allt som han kan kalkylera in
risken för allvarliga skadefall i sin verksamhet. Därigenom kan kostnaden
för risken på ett närmast försäkringsmässigt sätt utjämnas mellan förbrukarna.
En förutsättning för att detta skall kunna ske på ett tillfredsställande
sätt är dock alltsa att vid flera led av tänkbara bärare av ansvaret
detta läggs på ett led där en god riskspridningseffekt kan nås.
Man torde kunna säga att 1902 års lag speglar dessa tankar genom att
lägga det strikta ansvaret på den anläggningsinnehavare som har egen ge
-
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
nerator eller transformator — vilket vid lagens tillkomst och alltjämt i de
flesta fall är liktydigt med att distributören bär ansvaret för de anläggningar
som han förser med elkraft — men däremot från ansvar befria dem
som innehar vanliga förbrukningsanläggningar och som alltså normalt
får anses ha betydligt sämre ekonomiska förutsättningar att bära ett sådant
ansvar.
Utredningens förslag att lägga skadeståndsansvaret på innehavaren av
varje elektrisk anläggning har rönt ganska stark kritik från vissa remissinstanser.
LO understryker värdet av att det normalt är eldistributören
som blir den primärt ansvarige för de risker som distributionen medför,
vilket också betonas av flera överinspektörer i statens elektriska inspektion.
Mot den bakgrund jag nu redovisat finner jag kritiken berättigad och
anser att ansvaret inte bör läggas på ett led som har mindre genomsnittlig
bärkraft än distributörerna. För att kanalisera ansvaret till dessa synes
det lämpligt att även i fortsättningen anknyta ansvaret till innehavet av anläggning
med egen generator eller transformator. Jag anser nämligen att
man inte kan räkna med att varje innehavare av elektrisk anläggning skall
genom ansvarighetsförsäkring skapa tillfredsställande skydd för den som
kan komma till skada genom anläggningen. Möjligen skulle kunna göras
gällande att inte ens innehavare av anläggning med generator eller transformator
representerar tillräcklig teknisk sakkunskap eller ekonomisk
bärkraft. Några alternativa kriterier som generellt skulle kunna bättre tillgodose
berörda intressen synes emellertid inte föreligga. Jag är därför inte
beredd att förorda någon ändring i nuvarande ordning utan föreslår att även
i fortsättningen endast den innehavare av starkströmsanläggning, som har
egen generator eller transformator, skall bära det strikta ansvaret. I normalfallet
kommer ansvaret därmed att ligga hos distributören, som tillfredsställande
bör kunna sprida den ekonomiska risken för allvarliga skadefall.
Min nu redovisade uppfattning i fråga om vem som bör vara bärare av
det strikta ansvaret sammanhänger intimt med vad jag i det följande ämnar
förorda beträffande omfattningen av ansvaret i förhållande till vad som
nu gäller.
Utredningens förslag att det strikta ansvaret bör utvidgas till att omfatta
skada som orsakas av elström vilken med viss högsta spänning tillförts
s. k. förbrukningsanläggning inom inhägnad gård har fått ett positivt
mottagande av remissinstanserna. Jag delar den uppfattning som i allmänhet
kommit till uttryck, att det undantag som f. n. gäller i detta avseende
dels innebär avsevärda tolkningssvårigheter, dels stundom leder till
otillfredsställande resultat för den skadelidande. På byggnadsplatser, skrotupplag
m. in. finns ofta mer eller mindre tillfälliga förbrukningsanläggningar,
som kan innebära speciella faror för dem som uppehåller sig där.
Som platserna dessutom ofta står utan tillsyn längre tider föreligger särskilda
risker. Jag vill också påpeka, att till förbrukningsanläggningar får
49
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
anses höra exempelvis uttag för motorvärmare på parkeringsplatser. På
sådana platser torde en inhägnad inte utgöra något effektivt skydd mot
att t. ex. lekande barn kommer till skada genom ström från anläggningarna.
Jag är alltså beredd att ansluta mig till utredningsförslaget att nu behandlade
undantag från det strikta ansvaret slopas. Jag vill emellertid,
liksom f. ö. utredningen själv samt kommerskollegium i sitt remissyttrande
gjort, ifrågasätta om det är lämpligt att alltjämt göra undantag för ordinära
installationsanläggningar inomhus, dvs. anläggningar i bostäder, kontor
o. d. Undantaget för detta slags anläggningar innebär att ersättning för
skada genom inverkan av ström i sådana lokaler utgår enligt allmänna skadeståndsregler,
dvs. i princip endast när vårdslöshet från anläggningsinnehavarens
sida kan styrkas. I stort sett samma skäl som kan anföras till
stöd för att låta det strikt ansvaret avse inhägnade gårdar kan också åberopas
beträffande inomhusanläggningar. Såsom utredningen framhåller kan
det visserligen göras gällande, att det är något svårare för distributören,
som enligt vad jag nyss anfört normalt är bärare av det strikta ansvaret, att
övervaka installationer inomhus än utomhus. Härigenom begränsas följaktligen
hans möjligheter att förebygga skador vid inomhusanläggningar.
Redan i dag omfattas dock sådana anläggningar av distributörens strikta
ansvar i den mån spänningen är högre än 250 volt och anläggningen inte
har egen generator eller transformator, vilket innebär att åtskilliga industrianläggningar
omfattas av distributörens ansvar. Med de möjligheter till
ekonomisk riskspridning som distributören har bör en utvidgning av det
strikta ansvaret även till andra inomhusanläggningar inte vara oskäligt betungande
för honom. Eftersom det måste anses önskvärt med en så enhetlig
reglering som möjligt av skadefall, som härrör från elektrisk ström, föreslår
jag att det strikta ansvaret utsträcks till att omfatta alla inomhusanläggningar
oavsett spänningens höjd. Som kommerskollegium framhåller
kan en fördel med en sådan ordning också vara att distributören får ett
intresse av att övervaka att de av honom antagna entreprenörerna utför
inomhusinstallationerna på fullgott sätt.
Till förmån för en sådan reform talar för övrigt även systematiska synpunkter.
Sålunda behöver man inte längre använda begreppet förbrukningsanläggning,
vilket lagrådet ansett otydligt. De i praktiken mycket påtagliga
svårigheterna att dra en klar och otvetydig gräns mellan en distributionsanläggning
och en installationsanläggning elimineras också. Däremot
är det med den av mig föreslagna reformen naturligt att en gräns för
ansvaret dras där installationsanläggningar normalt slutar, dvs. vid uttagspunkterna.
Ansvaret för skador genom ström från felaktiga apparater, som
av förbrukaren anslutits till installationsanläggning, bör liksom f. n. vara
beroende av vållande. Jag kan därför inte ansluta mig till förslaget att under
det strikta ansvaret inbegripa även anslutna anordningar.
Även i ett annat avseende bör det strikta ansvaret kunna begränsas. F. n.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
gäller att den som tillhandahåller elström i fråga om egendomsskada kan
friskriva sig från det strikta ansvaret men inte från ansvaret för vållande
av sådan skada, vilket även inbegriper ansvar för underlydande personals
oaktsamhet. Utredningens förslag innehåller ingen motsvarighet till denna
regel. Med hänsyn till den av mig förordade utvidgningen av det strikta ansvaret
till inomhusanläggningar är jag inte beredd att frångå gällande ordning
med viss friskrivningsrätt såvitt avser egendomsskada.
Utredningen utgår från att strikt ansvar liksom f. n. inte skall föreligga
för skada som kan tillskrivas ”händelse av högre hand”. Häremot torde
inte finnas något att erinra. Det strikta ansvaret kan också modifieras
genom ett olika långt gående medansvar för den skadelidande. Regeln i 1902
års lag i fråga om verkan av medvållande på den skadelidandes sida innebär
att dennes rätt till skadestånd bortfaller vid grovt vållande. Utredningen förordar
i stället att skadestånd skall kunna jämkas enligt vanliga regler om
den skadelidande varit medvållande, dock att ringa medvållande inte skall
medföra jämkning. Förslaget i denna del överensstämmer emellertid inte
med senare lagstiftning om skadeståndsansvar oberoende av vållande och jag
är därför -— i likhet med LO och vissa andra remissinstanser — inte beredd
att följa utredningen på denna punkt. Jag föreslår att i fråga om verkan av
skadelidandes medvållande samma regel bör gälla som hittills.
Jag vill härefter något gå in på frågan om skadeståndsansvar olika anläggningar
emellan. För skada som drabbar annan elektrisk anläggning
gäller f. n. ett modifierat ansvar.
Innehavaren av den anläggning från vilken den skadegörande strömmen
utgått är i sådant fall ersättningsskyldig endast om han underlåtit att vidta
de skyddsåtgärder som ankommit på honom eller om skadan eller störningen
annars föranletts av vårdslöshet vid utförandet av hans anläggning eller dess
skötsel. Den andra anläggningens innehavare är å sin sida ersättningsskyldig
för skada eller driftsstörning vid den anläggning från vilken den inverkande
strömmen utgått, om skadan eller hindret föranletts av vårdslöshet vid utförandet
av hans anläggning eller vid dess skötsel. Har vårdslöshet förekommit
vid båda anläggningarnas utförande eller skötsel skall skadeståndsskyldigheten
emellan innehavarna fördelas efter beskaffenheten av felen på ömse
sidor.
Utredningens viktigaste förslag såvitt avser reglering av skada mellan olika
elektriska anläggningar baseras på uppfattningen att skilda regler bör
tillämpas vid å ena sidan skada på högspänningsanläggningar, dvs. anläggningar
med högre spänning än 250 volt, och å andra sidan skada på övriga
elektriska anläggningar. Enligt utredningens förslag bör skada av det senare
slaget behandlas på samma sätt som skada på objekt i allmänhet, dvs. omfattas
av det totala strikta ansvaret. Det mera begränsade ansvar, som i dag
gäller skada elektriska anläggningar emellan, skulle därför komma att avse
endast skada från en högspänningsanläggning på en annan sådan anläggning.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Frågan om strikt ansvar i förhållandet mellan starkströms- och svas
o
strömsanläggningar
har tidigare varit väckt. I ett år 1938 till lagrådet remitterat
förslag (prop. 1938: 137) om vissa ändringar i 1902 års lag föreslogs att
det modifierade ansvaret skulle gälla endast mellan starkströmsanläggningar.
Lagrådet anförde emellertid bl. a. att en svagströmsanläggning inte
kunde helt jämföras med annan egendom, som riskerade att skadas genom
starkström sanläggningen. Enligt lagrådet hade lagstiftaren uppenbarligen
utgått från att innehavare av svagströmsanläggning, som utförts i närheten
av redan befintlig starkströmsanläggning, själv hade att vidta erforderliga
anordningar för att förebygga skada eller hinder i anläggningens drift. Med
anledning av vad lagrådet uttalat vidtogs ingen ändring i berörda regler.
I samband med lagändring år 1958 (prop. 1958: 153) infördes alltjämt
gällande skyldighet för innehavare av vissa direktjordade högspänningsanläggningar
att vidta åtgärder mot induktion i svagströmsanläggning utan
avseende på prioritetsställning i förhållande till denna. Med anledning av ett
nytt förslag om vidgande av det strikta ansvaret till att avse skada på svagströmsanläggning
framhöll föredragande departementschefen att innehavare
av svagströmsanläggning alltjämt på grund av prioritetsprincipen var skyldig
vidta skyddsåtgärder i förhållande till skada från annan starkströmsanläggning
än direktj ordad högspänningsanläggning. Med hänsyn bl. a. härtill
ansåg departementschefen att väsentligen lika starka skäl talade mot en reform
av skadeståndsansvaret anläggningar emellan som vid det tidigare tillfället.
Vad härefter gäller ellagstiftningsutredningens förslag om en gräns för det
strikta ansvaret mellan å ena sidan högspänningsanläggningar och å andra
sidan lågspännings- och svagströmsanläggningar kan till en början konstateras,
att detta går längre än tidigare förslag i ämnet, eftersom det bland de mer
höggradigt skyddade objekten inordnar även vissa starkströmsanläggningar,
nämligen de för lågspänning avsedda. Utredningen motiverar sitt förslag
bl. a. genom att referera till förslaget om införande av rätt till jämkning av
det strikta ansvaret vid skadelidandes medvållande som inte är ringa. En
även relativt obetydlig försummelse på lågspännings- eller svagströmssidan
skulle med utredningens förslag reducera ansvaret för högspänningsanläggningens
innehavare.
Vid bedömandet av utredningens förslag i denna del är det visserligen att
märka att mitt förslag om bibehållande av nuvarande huvudregel om ansvarets
bortfall endast vid grovt medvållande haft sin grund i omsorgen om en
socialt tillfredsställande reglering av personskadefallen. Man skulle mot denna
bakgrund kunna överväga att såvitt avser lågspännings- och svagströmsanläggningar
acceptera jämkning på grund av medvållande som inte är ringa
och därför godta utredningens förslag om strikt ansvar för högspänningsanläggning
gentemot anläggning av förstnämnda slag. Jag är emellertid inte
beredd att välja en sådan lösning då jag anser det onödigt komplicerat att på
4+ Bitiang till riksdagens protokoll 1970. 1 samt. Nr 139
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
detta relativt begränsade fält ha tre olika modeller för reglerande av skadeståndsskyldigheten,
nämligen dels — beträffande person- och sakskada i
allmänhet — strikt ansvar som bortfaller vid grovt medvållande från skadelidandes
sida, dels — beträffande skada på lågspännings- och svagströmsanläggningar
— strikt ansvar som begränsas genom möjlighet till jämkning
vid medvållande, som inte är ringa, dels slutligen — vid skada mellan högspänningsanläggningar
— ett vidsträckt vållandeansvar, inbegripet ansvar
för personalens oaktsamhet, med möjlighet till jämkning vid medvållande av
motsvarande slag från den andra anläggningens sida.
Möjligen skulle man i stället i enkelhetens intresse överväga om man inte
i fråga om skada mellan elektriska anläggningar borde uppställa regler som
blott innebar att varje anläggning svarade för sin skada. I allmänhet är skadorna
relativt begränsade och i praktiken bör skillnaden mellan de olika
formerna för ansvarighet inte bli stor. Jag är emellertid i avsaknad av utredning
om följderna f. n. inte beredd att föreslå någon sådan ändring såvitt
avser förhållandet i skadeståndsrättsligt hänseende mellan olika elektriska
anläggningar. Skulle de överväganden rörande skadeståndsrättens framtida
utformning, som f. n. äger rum i justitiedepartementet, resultera i att principer
av detta slag bör införas på andra områden med ett likartat skadeståndsansvar,
kan självfallet en lagändring behöva aktualiseras.
I fråga om det modifierade ansvar som gäller på området framhåller utredningen
bl. a., att det bör uppfattas som ett vidsträckt företagaransvar som
grundar sig på vållande. Därför bör enligt utredningen förekommande ersättningsanspråk
utan olägenhet kunna regleras med tillämpning av allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser. Utredningen föreslår med anledning härav
att nu gällande specialbestämmelser om skada mellan anläggningar bör utgå
ur lagen utan att ersättas. Härtill vill jag framhålla att det ansvar som enligt
gällande lag åvilar anläggningsinnehavare sinsemellan omfattar ”vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller skötsel”, dvs. ett ansvar för anställdas vållande
som går långt utöver det principalansvar som hittills har erkänts i
skadeståndsrättslig praxis. Detta bör som hittills komma till klart uttryck
i lagen.
Vid sidan av de egentliga ansvarsreglerna innehåller lagen vissa regler om
regressrätt, dvs. om rätt för den som utgett skadestånd att vända sig med
anspråk mot annan skadeståndsskyldig. För skadestånd som utgetts på
grund av strikt ansvar föreligger regressrätt gentemot den som vållat skadan.
Gentemot innehavare av annan elektrisk anläggning är regressrätten
dock i viss mån begränsad för det fall att innehavare av elektrisk anläggning
utgett ersättning för skada som orsakats genom inverkan av ström vilken till
följd av induktion eller överledning eller på annat inte åsyftat sätt kommit
in i anläggningen från en annan elektrisk anläggning. Den som utgått ersättning''
för skadan har då regressrätt mot innehavaren av den andra anläggningen
under förutsättning att skadan vållats genom vårdslöshet vid denna
53
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
anläggnings utförande eller skötsel. Har vårdslöshet förekommit vid båda
anläggningarna skall den slutliga ansvarigheten fördelas mellan anläggningarnas
innehavare efter beskaffenheten av felen på ömse sidor. Om vårdslöshet
inte ligger någondera sidan till last skall ersättningen slutligen fördelas
som om båda anläggningarnas innehavare gemensamt vållat skadan. I sådant
fall är dock innehavare av svagströmsanläggning undantagen från ansvarighet.
En speciell regressregel gäller även för de fall skada föranletts genom
att någon, efter det att utförandet av elektrisk anläggning påbörjats, utan
innehavarens samtycke vidtagit åtgärd e som i väsentlig mån ökat faran för
skada genom inverkan av elektrisk ström. I detta fall är den som vidtagit åtgärden
gentemot anläggningsinnehavare ansvarig för skadan om han insett
eller borde ha insett faran.
Ägare av elektrisk anläggning som åt annan överlåtit nyttjanderätten till
anläggningen är med viss begränsning ansvarig för skada i samma mån som
innehavaren. För skadestånd som ägaren utgett har han regressrätt, förutom
enligt nyss behandlade regler, jämväl mot innehavaren.
Utredningen framlägger inte förslag om några mer betydelsefulla ändringar
i fråga om regressbestämmelserna. Någon invändning mot att behålla
nuvarande ordning har heller inte rests vid remissbehandlingen. Jag -sill
emellertid påpeka att behovet av uttryckliga regler beträffande anläggningsinnehavarens
ansvar för anställdas vållande gör sig gällande även i fråga
om regressrätten.
Enligt 14 § 1902 års lag är lagens skadeståndsbestämmelser inte tillämpliga
i fråga om personskada, som drabbar sådan arbetstagare i anläggningens
tjänst som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring. Enligt utredningen föreligger
inte längre de omständigheter som ursprungligen motiverade detta
undantag. Jag delar utredningens uppfattning och förordar därför att ifrågavarande
undantagsbestämmelse upphävs.
I enlighet med vad som anförts har inom industridepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som
bilaga 2.
Utdrag av lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
i dess gällande lydelse i de delar som berörs av departementsförslaget
torde få bifogas som bilaga 3.
De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1971.
Specialmotivering
1 a §.
1 denna paragraf, som med viss jämkning överensstämmer med 1 § första
och andra styckena samt 2 § i utredningens förslag, definieras begreppet
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
elektrisk anläggning. Någon motsvarighet till paragrafen finns inte i 1902
års lag. Däremot innehåller 1 kap. 1 § starkströmskungörelsen en definition
av starkströmsanläggning.
Departementsförslaget har utformats med beaktande av en erinran mot
förslaget som anförts av eldistributionsutredningen i dess betänkande. Enligt
eldistributionsutredningens mening saknas anledning att i definitionen
av begreppet elektrisk anläggning utelämna orden ”med däri ingående särskilda
föremål”, vilka finns med i starkströmskungörelsens definition av
starkströmsanläggning. De citerade orden kan enligt nämnda utredning visserligen
felaktigt föranleda den tolkningen att hushållsapparater och andra
av abonnent tillkopplade föremål skulle utgöra delar av elektrisk anläggning,
men borttagande av dessa ord kan å andra sidan medföra att begreppet anläggning
tolkas för snävt så att föremål som obestridligen hör till en elanläggning
anses falla utanför.
Definitionen i första stycket bygger på den språkliga innebörden av begreppet
anläggning såsom något uppbyggt och stationärt samt till omfattningen
inte alltför obetydligt. Exempel på sådana elektriska anläggningar är
kraftstationer, transformatorstationer, telestationer samt ledningar av olika
slag. Till elektriska anläggningar torde emellertid få räknas även sådant
som elektriska lok, hamnkranar och mobila radiostationer. Å andra sidan
kan under begreppet inte hänföras handverktyg, hushållsapparater o. d. Liksom
hittills torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att i tveksamma
fall avgöras omfattningen av begreppet elektrisk anläggning.
Beträffande de ändamål med en elektrisk anläggning som särskilt angetts
i paragrafen bör anmärkas följande. Med ”upplagring” åsyftas sådan lagring
av elektricitet som sker i t. ex. en kondensator. ”Omformning” innefattar all
förändring av elektrisk kraft i fråga om spänning, strömstyrka och frekvens.
1 ”överföring” torde enligt vanligt språkbruk kunna inrymmas varje transport
av elektrisk kraft, således även s. k. detalj distribution. I paragrafen
åsyftas därmed dock endast transporter av större energimängder, t. ex. från
en kraftstation till en distributör. Denna betydelse torde överensstämma med
den inom branschen allmänt omfattade. Med ”distribution” avses mera lokalt
inriktad verksamhet som går ut på leverans av kraft till olika förbrukare.
”Nyttjande” slutligen inbegriper alla former av användning av elektrisk
energi såsom för belysning, drivkraft, uppvärmning och telekommunikation.
Omfattningen av en elektrisk anläggning bestäms i första hand av det
faktiska innehavet, oavsett om detta beror av äganderätt eller nyttjanderätt.
Detta utesluter dock inte att omfattningen också måste bedömas från teknisk
utgångspunkt med hänsyn till anläggningens syfte så att t. ex. ett kraftverk,
en överföringsledning och ett distributionsnät blir att anse som skilda anläggningar
även om de är anslutna till varandra och har samma innehavare. Med
tanke på tillämpningen av bestämmelserna om skyldighet för anläggningsinnehavare
att svara för skyddsåtgärder samt om skadeståndsansvar har en
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
särskild avgränsningsregel ansetts behövlig. Den tar sikte på det fall att,
som kan förekomma, olika i en anläggning ingående delar har olika innehavare.
För detta fall gäller enligt paragrafens andra stycke att varje sådan del
vid tillämpningen av lagstiftningen betraktas som en särskild anläggning.
Även om detta kan anses ligga redan i huvudregeln om innehavet som i
första hand bestämmande för vad en anläggning omfattar, har det ansetts
böra komma till uttryck i lagen.
I samband med 1958 års ändringar i 1902 års lag diskuterades frågan om
till en elektrisk anläggning anslutna särskilda apparater och liknande skulle
anses som hörande till anläggningen. Härvid gjorde sig olika meningar gällande.
Vid remissen till lagrådet av det lagförslag, som låg till grund för
prop. 1958: 153 uttalade departementschefen att förbrukningsanläggning fick
anses omfatta såväl sådana ledningar över vilka strömleverantören inte hade
bestämmanderätt som även till dessa ledningar anslutna förbrukningsapparater
såsom elspisar, kylskåp, tvättmaskiner, radioapparater, lampor. Uttalandet
föranledde erinran från tre av lagrådets fyra ledamöter. De anförde
att det syntes ligga närmast till hands att omfattningen av en konsumtionsanläggning
inte växlade alltefter de apparater som vid det ena eller andra
tillfället var anslutna vid uttagningsställena eller efter äganderätten till sådana
apparater. Till anläggningen borde alltså i regel inte hänföras vanliga
lösa förbrukningsapparater. Tillkoppling av sådana apparater innefattade
med angiven utgångspunkt endast ett sätt att använda den elektriska anläggningen.
De tre lagrådsledamöterna förordade att frågan vid den begränsade
revisionen av lagen, som det då gällde, lämnades öppen. Med anledning
härav förklarade departementschefen att det i avbidan på en allmän
översyn av lagen fick överlämnas åt rättstillämpningen att besvara vad som
skulle förstås med förbrukningsanläggning.
Det undantag från strikt ansvar som f. n. gäller enligt 4 § tredje stycket
1902 års lag för förbrukningsanläggning inom byggnad eller inhägnad gård
har inte tagits upp i departementsförslaget. Av skäl som anförts i den allmänna
motiveringen har några lokala begränsningar i fråga om skadeståndsansvaret
inte ansetts böra behållas. Begreppet förbrukningsanläggning kommer
härigenom att försvinna ur lagen. Däremot blir det av avgörande betydelse
hur gränsen dras mellan anläggning och till sådan anslutna apparater
som enligt vad tidigare nämnts inte är att hänföra till anläggning. Har en
skada orsakats av ström från en elektrisk anläggning kommer den sålunda
i fortsättningen att omfattas av strikt ansvar. Om den däremot orsakats av
ström från en till sådan anläggning ansluten apparat kan ansvar göras gällande
endast om vållande föreligger. Med de många användningsområden för
elkraft som i dag förekommer torde det inte vara möjligt att genom en generell
regel fastställa var en elektrisk anläggning skall anses sluta. I fråga om
bostadslägenheter, kontor och liknande lokaler torde ifrågavarande gränsdragning
inte innebära några problem. Anläggningen får i sådana fall anses
56
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
sluta vid uttagsställena och lösa apparater som där ansluts blir följaktligen
inte att hänföra till anläggningen. När det gäller fast anslutna apparater kan
det utan tvivel vara svårare att avgöra var anläggningen slutar och apparaten
tar vid. Liksom beträffande gränsdragningen mellan olika anläggningar
i kedjan från kraftkällan till de slutliga förbrukarna torde tveksamma fall i
förevarande hänseende få överlämnas att besvaras av rättstillämpningen.
Som redan nämnts i redogörelsen för gällande rätt brukar elektriska anläggningar
indelas i starkströmsanläggningar och svagströmsanläggningar.
Med starkströmsanläggning avses därvid en elektrisk anläggning som kan
vara farlig för person eller egendom. Med svagströmsanläggning avses
ofarlig anläggning. Jfr 1 kap. 1 § starkströmskungörelsen och 1 § svagströmskungörelsen.
Indelningen, som är av betydelse särskilt i fråga om
säkerhetsföreskrifter, liksom grunden härför har ansetts böra komma till
direkt uttryck i lagen. Detta har skett i paragrafens tredje stycke.
4 §•
Paragrafen, som frånsett viss redaktionell omarbetning överensstämmer
med 5 § 1 mom. i 1902 års lag och 13 § första och andra styckena i utredningens
förslag, innehåller bestämmelser om skyldighet för innehavare av
elektrisk anläggning att svara för skyddsåtgärder mot skada och störning
på annan sådan anläggning.
För att utmärka att anläggningsinnehavaren är skyldig såväl att ombesörja
åtgärderna som att bekosta dem har uttrycket ”vidtaga” (åtgärder) i
nu gällande lydelse bytts ut mot ”svara för”. Av förarbetena till nuvarande
bestämmelser (prop. 1958: 153 s. 34) framgår att skyldigheten att vidta åtgärder
även inbegriper ansvar för vidmakthållande av utförda skyddsanordningar.
Någon ändring i detta avseende åsyftas inte.
Vid remissbehandlingen har från flera håll — med hänsyftning på definitionen
av spänning i andra stycket — föreslagits införande av de modernare
termerna ”fasspänning” och ”huvudspänning”. Dessa termer avser
emellertid endast spänning i växelströmssystem. Eftersom ifrågavarande
bestämmelse tar sikte på både växelströms- och likströmsanläggningar
skulle ett införande av de föreslagna termerna medföra en saklig ändring
som inte är åsyftad. Den nuvarande definitionen, som täcker system av
båda slagen, lorde inte ge anledning till missförstånd och har därför behållits.
5 §•
Denna paragraf, som med vissa jämkningar av huvudsakligen redaktionell
natur motsvarar 14 § i utredningens förslag, reglerar verkan i prioritetshänseende
av att en elektrisk anläggning ändras.
Om en anläggning som enligt huvudregeln i 4 § har prioritet i förhållande
till annan anläggning ändras så, att ökad risk för skada eller störning på
Kungl. Ma j:ts proposition nr 139 år 1970
57
den andra anläggningen uppkommer, är den ändrade anläggningens innehavare
skyldig att svara för de skyddsåtgärder som krävs för att eliminera
den ökade risken. För skyddsåtgärder som behövts redan före ändringen
svarar däremot alltjämt den andra anläggningens innehavare.
Ökad risk för skadlig inverkan kan uppkomma även i fall där en transformator
e. d. flyttas, antingen det gäller flyttning en längre sträcka eller
endast en omplacering inom t. ex. ett industriområde. I fråga om elektriska
ledningar torde även en ändring i höjdled kunna medföra sådan risk. För
att utmärka att såväl flyttning kortare eller längre sträcka på marken som
ändring i höjdled omfattas av bestämmelsen, har uttrycket ”flyttas från
plats till annan” i utredningens förslag ersatts med ”ändras i fråga om
läge” i departementsförslaget.
6 §•
Paragrafen saknar motsvarighet i 1902 års lag men svarar med viss avvikelse
mot 15 § i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om
när anläggning skall anses ha tillkommit.
Enligt huvudregeln skall anläggning anses tillkommen när den togs i
bruk. Tidpunkten härför bör vara förhållandevis lätt att klarlägga. Beträffande
starkströmsledningar för vilka koncession meddelas gäller att de
inte får tas i bruk förrän drifttillstånd lämnats (12 kap. 2 § starkströmskungörelsen).
Om en anläggning byggts ut i etapper, vilket kan vara fallet med t. ex.
en längre kraftledning, är det naturligt att i förevarande hänseende anse
varje sådan del som en särskild anläggning. Paragrafens andra punkt upptar
en bestämmelse av denna innebörd.
7 §•
Paragrafen motsvarar 5 § 2 mom. 1902 års lag och 16 § första och andra
styckena i utredningens förslag. Den innehåller bestämmelser om utförande
av skyddsåtgärder vid annan anläggning än den vars innehavare är skyldig
att svara för åtgärderna.
Skyddsåtgärder utförs normalt antingen vid anläggning från vilken skadegörande
eller störande inverkan utgår eller vid anläggning som är utsatt
för sådan inverkan. Någon gång kan det dock vara lämpligt att utföra åtgärderna
vid en tredje anläggning. Bestämmelsen i första stycket har, med
avvikelse från vad som nu gäller, utformats med hänsyn härtill. I övrigt
överensstämmer paragrafens innehåll i sak med nuvarande bestämmelser.
Vid den redaktionella utformningen har på ett par punkter beaktats påpekanden
som gjordes av lagrådet i samband med 1958 års lagändringar
(prop. 1958: 153 s. 77).
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
8 §•
Denna paragraf saknar motsvarighet i 1902 års lag men motsvarar 16 §
tredje stycket i utredningens förslag.
Enligt 4 § andra stycket åligger det innehavare av viss direktjordad högspänningsanläggning
att utan hänsyn till anläggningens prioritetsställning
svara för skyddsåtgärder vid senare tillkommen anläggning. Det får därför
anses rimligt att den som avser att utföra en elektrisk anläggning i farlig
närhet av en sådan högspänningsanläggning söker begränsa behovet av
skyddsåtgärder genom att planera och utföra sin anläggning i samråd med
innehavaren av högspänningsanläggningen. Om innehavaren av den nya anläggningen
försummat detta eller på annat sätt föranlett att kostnaden för
behövliga skyddsåtgärder blivit väsentligt högre än nödvändigt, är han enligt
denna paragraf skyldig att svara för merkostnaden. Genom kravet att
fördyring skall vara väsentlig har avsetts att bestämmelsen skall tillämpas
bara på den som mera allvarligt åsidosatt vad som i detta hänseende skäligen
kunnat fordras av honom.
9 §•
Paragrafen, 17 § i utredningens förslag, motsvarar med vissa avvikelser
15 § i 1902 års lag, som innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att dels
meddela närmare föreskrifter om elektriska anläggningars utförande och
skötsel, dels bestämma de villkor leverantör av elektrisk ström får ställa upp
för beviljande av entreprenörsrätt beträffande utförande, ändring eller reparation
av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda att anslutas till leverantören
tillhörig anläggning.
Utredningen. Förslaget innebär att nuvarande bemyndigande för Kungl.
Maj :t i fråga om närmare föreskrifter beträffande utförande och skötsel av
elektriska anläggningar utvidgas till att gälla även anordningar avsedda att
anslutas till sådan anläggning. Vidare föreslås Kungl. Maj :t få befogenhet att
delegera rätten att bestämma vilka villkor som får uppställas för beviljande
av entreprenörsrätt.
Remissyttrande. Kommerskollegium finner det inte lätt att bedöma vad
utredningen åsyftat med denna utvidgning. Vad som bidrar till tveksamheten
i detta avseende är att uttrycket ”anordning” förekommer också i 1 §
i utredningens förslag. Det synes kollegium som om ”anordning” i 17 § har
en mera vidsträckt innebörd än i 1 § och avser också bruksföremål som hushållsmaskiner
o. d., alltså föremål som enligt utredningens uttalanden inte
skulle ingå i elektrisk anläggning. Sådan oklarhet bör emellertid undvikas.
Godtas den i eldistributionsutredningens betänkande föreslagna utformningen
av 1 § kan kollegium också godkänna den av ellagstiftningsutred
-
59
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
ningen i förevarande sammanhang förordade utvidgningen i fråga om anordning
som skall anslutas till starkströmsanläggning. Det skulle då bli
fullt klart att tillämpningsföreskrifterna skulle kunna avse även elektriska
hushållsapparater o. d., något som från säkerhetssynpunkt är angeläget.
Kollegium erinrar om att den nuvarande kontrollverksamheten, den s. k. Smärkningen,
sker på grundval av kungörelsen (1935: 138) angående kontroll
av elektrisk materiel. Det kan enligt kollegium ifrågasättas, om inte en
ny ellag för fullständighetens skull borde uppta en uttrycklig bestämmelse
enligt vilken kollegium får meddela föreskrift som avses i 1 § nämnda kungörelse.
Beträffande bestämmelsen i 17 § andra stycket i utredningens förslag
framhåller kollegium att regler om entreprenörsrätt kan möta erinran
från principiell synpunkt, eftersom sådana regler inrymmer möjlighet till
nyetableringskontroll och andra slag av konkurrensbegränsningar. Företeelser
av detta slag strider mot den vedertagna grundsatsen att konkurrensen
bör vara så obunden som möjligt. Å andra sidan råder enighet om att avsteg
får göras från denna grundsats om det är påkallat av samhälleliga skäl. Kollegium
anser ett undantag försvarligt på starkströmsområdet, eftersom säkerhetssynpunkterna
här gör sig så starkt gällande, och har därför inte något
att erinra mot alt den av utredningen förordade bestämmelsen inflyter i
en ny ellag.
Departementschefen. Som framgår av vad jag anfört i specialmotiveringen
till 1 a § har definitionen av elektrisk anläggning utformats i enlighet med
eldistributionsutredningens förslag. Det är alltså klart att hushållsapparater
o. d. inte omfattas av begreppet anläggning. Däremot bör ifrågavarande bestämmelser
om tillämpningsföreskrifter, som har sin motsvarighet i nuvarande
15 § 1902 års lag, omfatta även anordningar, som är avsedda att anslutas
till elektrisk anläggning. Första stycket har utformats i enlighet
härmed.
När det gäller materielkontrollen är jag f. n. inte beredd att föreslå någon
ändring i den nuvarande ordningen, som innebär att verksamheten, den s. k.
S-märkningen, bedrivs med stöd av bestämmelserna i kungörelsen (1935:
138) angående kontroll av elektrisk materiel.
Beträffande reglerna om entreprenörsrätt delar jag den principiella uppfattning
som kommerskollegium gett uttryck för. Särskilda villkor för beviljande
av entreprenörsrätt kan godtas bara i den mån de grundas på säkerhetssynpunkter.
Om skadeståndsreglerna reformeras i enlighet med vad jag
föreslår, kommer emellertid distributörerna i större utsträckning än f. n. att
få bära ansvaret för skada som orsakas av elektrisk ström. Mot denna bakgrund
anser jag det nödvändigt att ha kvar regler om entreprenörsrätt.
Paragrafens andra stycke, som överensstämmer med utredningens förslag,
motsvarar gällande bestämmelse med viss redaktionell jämkning.
60
Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1970
10—12 §§.
Dessa paragrafer, som innehåller regler om skyldighet att vidta och bekosta
ändring av elektriska ledningar inom vissa trafikledsområden, motsvarar
19—21 §§ i utredningens förslag. Bestämmelsen i 19 ersätter de nuvarande
föreskrifterna i 4 kap. 6 §, 5 kap. 4 § och 6 kap. 3 § starkströmskungörelsen
samt 6 § första stycket i 1944 års kungörelse med vissa bestämmelser
rörande telegraf-, telefon- och andra svagströmsledningar.
Uttrycket ”till farväg nyttjad enskild väg” i 10 § anknyter till definitionen
av väg i 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen. Till spårväg torde få räknas även
tunnelbana. Med ordet ”vattentrafikled”, som hämtats från starkströmskungörelsen,
avses endast särskilt utbyggda kanaler, slussar och andra inre
vattenleder. För att tydligare utmärka denna innebörd har i departementsförslaget
”vattentrafikled” bytts ut mot ”kanal eller annan vattentrafikled”.
Jfr härtill kungörelsen (1935: 47) angående viss uppgiftsskyldighet i fråga
om hamnar och lastageplatser ävensom kanaler och andra vattentrafikleder.
Omfattningen av trafikleds område regleras inte i detta sammanhang. För
allmänna vägar finns en bestämmelse härom i 2 § lagen (1943: 431) om allmänna
vägar och en motsvarande bestämmelse finns i 2 § lagen (1939: 608)
om enskilda vägar. Beträffande övriga här avsedda trafikleder — järnvägar,
spårvägar och vattentrafikleder — blir områdets omfattning beroende av i
vilken utsträckning trafikledens ägare förfogar över marken. Har en sådan
trafikled tillkommit efter expropriation, vilket ofta torde vara fallet, bör i
tveksamma fall expropriationshandlingarna kunna tjäna till ledning när det
gäller att bestämma områdets utsträckning.
Som huvudregel gäller enligt 10 § att innehavare av ledning, som dragits
fram inom område för allmän eller annan till farväg nyttjad väg, järnväg,
spårväg, kanal eller annan vattentrafikled, är skyldig att på egen bekostnad
ändra ledningen, om det krävs för att trafikleden skall kunna ändras.
Denna regel anknyter till prioritetsprincipen. När det i paragrafen talas om
elektrisk ledning som framdragits inom område för trafikled, innebär detta
att området skall ha hört till trafikleden redan då ledningen drogs fram.
Skyldigheten för ledningsinnehavaren att ändra sin ledning, när trafikleden
ändras, gäller alltså endast de delar av ledningen som då redan finns inom
trafikledens område.
t It § regleras skyldigheten att bekosta ändring av ledning som dragits
fram för att överföra kraft för belysning av allmän väg. Denna skyldighet
åvilar i princip väghållaren. Som framhållits i den allmänna motiveringen
omfattar väghållarens ersättningsskyldighet dock inte kostnaden för ändring
av själva belysningsanordningarna. Är belysningen anordnad på särskilda
stolpar eller master medan elkraften överförs genom jordkabel är väghållaren
följaktligen bara skyldig att ersätta kostnaden för ändring av kabeln.
Om i stället ledningen är utförd som friledning och upphängd i stolpar, vilka
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
61
samtidigt bär upp belysningsanordningarna, torde det inte vara möjligt att
särskilja kostnaden för ändring av enbart ledningen. Ersättningsskyldigheten
bör i sådant fall avse hela kostnaden för den åtgärd som vidtagits med
ledningen.
Har ledningen även annat syfte än att överföra kraft för belysning av allmän
väg skall kostnaden för ändring av ledningen fördelas mellan ledningsinnehavaren
och väghållaren efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
En sådan fördelning av kostnaden blir aktuell i t. ex. det fall
att belysningsanordningarna är sammanbyggda med en distributionsledning,
vilken är utförd som friledning på stolpar.
Regeln i 12 §, som avser det fall att elektrisk ledning korsar trafikled,
ansluter sig till vad som f. n. tillämpas mellan televerket och vägverket enligt
anvisningar meddelade av televerket den 8 juni 1944. Regeln innebär
att trafikledens ägare eller innehavare får bära kostnaden för t. ex. höjning
eller sänkning av elektrisk ledning inom trafikledsområdet, om åtgärden inte
samtidigt kräver flyttning av stolpe e. d. inom området. Likaledes får han
bära kostnaden för djupare förläggning av jordkabel inom området under
förutsättning att åtgärden inte samtidigt innebär flyttning av kabeln.
13 §.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i 1902 års lag men överensstämmer
med 23 § i utredningens förslag, upptar en bestämmelse om skyldighet för
ledningsinnehavare att ersätta de ökade kostnader för trafikleds underhåll
som kan föranledas av att ledningen dragits fram inom trafikledsområdet.
F. n. finns en bestämmelse om sådan skyldighet i 4 kap. 5 § starkströmskungörelsen
såvitt avser starkströmsledning inom område för allmän väg.
Paragrafen bär utformats med denna bestämmelse som förebild. I likhet
med vad som gäller i fråga om ansvaret för ändringskostnad enligt 10 § är
en förutsättning för ledningsinnehavarens ersättningsskyldighet enligt förevarande
paragraf att ledningen dragits fram inom ett redan existerande
trafikledsområde.
14 §.
Denna paragraf, som motsvarar 24 § i utredningens förslag, behandlar
frågan om arbete med elektrisk ledning inom trafikledsområde. Paragrafen
har inte någon motsvarighet i 1902 års lag men däremot, såvitt avser järnvägsområde,
i 6 kap. 5 § starkströmskungörelsen.
Bestämmelsen i första stycket gäller arbeten med såväl nyanläggning
som ändring och underhåll av ledning inom trafikledsområde. Den ger trafikledens
förvaltning möjlighet att ge anvisningar om eller genom egen försorg
utföra sådana arbetsmoment som schaktning, sprängning, grävning
o. d. som har samband med ändring av elektrisk ledning. Däremot torde det
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
normalt vara lämpligt, att rent elektriska arbeten, som kräver speciell sakkunskap
och behörighet utförs genom ledningsinnehavarens försorg.
Kostnad för arbeten som trafikledens förvaltning med stöd av denna paragraf
utfört genom egen försorg skall ersättas av ledningsinnehavaren i den
mån förvaltningen inte själv svarar för kostnaden på grund av bestämmelserna
i 11 eller 12 §.
Om arbete med elektrisk ledning inom område för allmän väg gäller särskilda
bestämmelser (40 § lagen om allmänna vägar). En erinran härom
har tagits in i paragrafens andra stycke.
15 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om strikt ansvar för skada som orsakats
genom inverkan av elektrisk ström. Den överensstämmer — bortsett
från vissa jämkningar av redaktionell natur — med 4 § första, andra och
fjärde styckena i 1902 års lag. Någon bestämmelse motsvarande undantagsregeln
i nämnda lagrums tredje stycke har av skäl som angetts i den allmänna
motiveringen inte tagits upp i departementsförslaget.
16 §.
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om begränsning av anläggningsinnehavares
skadeståndsansvar, överensstämmer i sak med 7 § i 1902
års lag.
17 §.
Denna paragraf behandlar skada på elektrisk anläggning och överensstämmer
i sak med 6 § i 1902 års lag.
18 §.
I paragrafen, som motsvarar första ledet i 29 § i utredningens förslag och
ersätter 8 § i 1902 års lag, fastslås att ersättning för skada skall bestämmas
enligt allmänna skadeståndsregler. Detta innebär bl. a. att ersättning i anledning
av kroppsskada skall utgå efter de grunder som anges i 6 kap. 2 §
strafflagen.
19 §.
Paragrafen innehåller, i delvis annan redaktionell utformning, de regressbestämmelser
som f. n. upptas i 9 § 1902 års lag.
20 §.
Denna paragraf motsvarar 31 § i utredningens förslag och överensstämmer
i sak helt med 10 § i 1902 års lag. I paragrafen upptas regler om skadeståndsansvar
för ägare av elektrisk anläggning, som upplåtits med nyttjanderätt,
och dennes regressrätt mot innehavaren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
63
21 §.
Paragrafen, som innehåller bestämmelse om regressrätt gentemot den
som vållat skada, motsvarar 32 § i utredningens förslag och 12 § i 1902 års
lag.
22 §.
Denna paragraf motsvarar 28 § b) i utredningens förslag och 13 § i 1902
års lag.
23 §.
Paragrafen motsvarar preskriptionsbestämmelsen i 33 § i utredningens
förslag och 11 § i 1902 års lag.
24 §.
I denna paragraf har upptagits de nuvarande hänvisningarna i 16 och
18 §§ i 1902 års lag.
Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande genom utdrag av protokollet inhämtas
enligt 87 § regeringsformen över förslaget till lag om ändring i lagen
(1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Britta Gyllensten
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Bilaga 1
Ellagsiiftningsutre dningens förslag till lag om elektriska anläggningar
(ellag)
Härigenom förorönas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Med elektrisk anläggning avses i denna lag anläggning och därmed jämförlig
annan anordning för produktion, upplagring, omformning, överföring,
distribution eller nyttjande av elektricitet.
Har elektrisk anläggning i olika delar olika ägare eller innehavare, skall
varje sådan del anses som särskild anläggning.
Har innehavare av elektrisk anläggning i samband med avtal om leverans
av elektrisk kraft från anläggningen förbehållit sig att utföra underhållseller
ändringsarbeten med avseende å annan elektrisk anläggning eller del
därav, skall sådan anläggning eller anläggningsdel utan hinder av stadgandet
i andra stycket anses höra till den förstnämnda anläggningen.
2 §•
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar
och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser
härom meddelas av Konungen.
Om koncession
3 §.
Starkströmsanläggning må, såvitt gäller ledning för överföring eller distribution
av elektrisk kraft, icke utföras eller begagnas utan tillstånd av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, kommerskollegium.
Tillstånd meddelas som områdeskoncession, då fråga är om ledningsnät
för försörjning med elektrisk kraft inom visst område, och eljest som linjekoncession.
Konungen äger medgiva undantag från vad i första stycket sägs.
4 §•
Koncession må ej utan synnerliga skäl meddelas med mindre anläggningen
är förenlig med en ändamålsenlig försörjning med elektrisk kraft
och, då fråga är om områdeskoncession, området utgör en lämplig enhet.
Koncession för yrkesmässig överföring eller distribution av elektrisk kraft
må meddelas endast den som finnes lämplig att utöva sådan verksamhet.
Koncession må icke överlåtas utan att Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, kommerskollegium funnit överlåtelsen kunna godtagas ur de
i denna paragraf angivna synpunkterna.
Kungi. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
65
5 §■
Koncession skall angiva det ändamål, som den av koncessionen omfattade
anläggningen avser att tillgodose, samt meddelas för viss tid, ej överstigande
fyrtio eller, om särskilda skäl föranleda därtill, sextio år.
Vid meddelande av koncession skola, under förbehåll av allmän och enskild
rätt, föreskrivas de villkor för anläggningens utförande och begagnande,
som av säkerhetsskäl eller eljest finnas påkallade ur allmän synpunkt.
Koncession befriar ej från skyldighet att iakttaga de allmänna bestämser,
vilka äro eller kunna bliva meddelade i de hänseenden, som avses i andra
stycket.
6 §•
Innehavare av områdeskoncession är pliktig att, om ej särskilda skäl äro
till undantag, tillhandahålla elektrisk kraft åt envar som inom området har
behov därav för normalt förbrukningsändamål.
Innehavare av linjekoncession är pliktig att, om det är förenligt med det
ändamål för vilket koncessionen meddelats, tillhandahålla elektrisk kraft åt
innehavare av områdeskoncession, i den mån så erfordras för att denne skall
kunna fullgöra sina förpliktelser enligt första stycket, så ock eljest åt förbrukare,
vars verksamhet är av större betydelse ur allmän synpunkt.
7 §•
För att skäliga villkor skola kunna åstadkommas vid fullgörande av förpliktelser,
som avses i 6 §, är koncessionshavare skyldig att underkasta sig
reglering av prissättning och övriga betingelser angående tillhandahållande
av elektrisk kraft. Enahanda skyldighet åligger den som utan att innehava
koncession tillhandahåller elektrisk kraft, vilken han mottagit från koncessionspliktig
anläggning.
8 §•
Frågor som avses i 6 och 7 §§ prövas och avgöras av kommerskollegium
på framställning av den vars rätt därav beröres eller då särskild anledning
därtill eljest föreligger. I handläggningen av sådant ärende skall kommerskollegium
biträdas av en nämnd, bestående av sju av Konungen för viss tid
förordnade ledamöter (statens elnämnd). Vid förordnandet skall tillses att
såväl leverantörintressen som förbrukarintressen bliva representerade.
Kommerskollegium äger bemyndiga nämnden att i kollegii ställe avgöra
ärende som avses i 7 §.
Avtal stridande mot lagakraftägande beslut i ärende, som avses i denna
paragraf, vare utan verkan.
Närmare föreskrifter angående statens elnämnd meddelas av Konungen.
9 §•
Gränserna för koncessionsområde må ändras av kommerskollegium, om
det erfordras för ändamålsenlig distribution och kan ske utan synnerlig
olägenhet för koncessionshavaren.
10 §.
Åsidosätter koncessionshavare i väsentlig mån föreskrift, som givits vid
meddelande av koncession, eller förpliktelse, som eljest åligger honom enligt
denna lag, eller har han under tre år i följd ej haft anläggningen i bruk, äger
kommerskollegium återkalla koncessionen helt eller delvis.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
11 §•
Föreligga särskilda skäl att utföra elektrisk anläggning redan innan erforderlig
koncession meddelats, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
kommerskollegium meddela förklaring att hinder i sådant hänseende
ej möter; och må därefter, när anläggningen är färdig att tagas i
bruk, i avvaktan på att ingiven ansökan om koncession slutligt prövas, tillstånd
till dess nyttjande tillsvidare under tre år meddelas i den ordning
Konungen föreskriver.
12 §.
Närmare föreskrifter angående koncessionsansökan samt ansökan om förklaring
och tillstånd varom sägs i 11 § ävensom angående handläggningen av
sådana ansökningar meddelas av Konungen.
Om skyddsåtgärder m. m.
13 §.
Kan elektrisk anläggning genom inverkan på annan dylik anläggning orsaka
skada å person eller egendom eller störning i driften, åligger det innehavaren
av den senast tillkomna anläggningen att svara för erforderliga åtgärder
till förebyggande av sådan skada eller störning.
Innehavare av elektrisk anläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma
jordslutningsström med större styrka än 500 ampere, åligger dock att,
sedan han vunnit kännedom om senare tillkommen svagströmsanläggning
eller starkströmsanläggning för en spänning av högst 600 volt mellan en
ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två ledare, svara
för erforderliga åtgärder till förebyggande av att hans anläggning genom inverkan
på den andra anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer
orsakar skada som sägs i första stycket eller annan störning i
driften än ljudstörning i svagströmsanläggning.
Innehavare av starkströmsanläggning, vilken under normal drift kan i
annan elektrisk anläggning orsaka ljud- eller signalstörning som väsentligt
överstiger vad som kan anses normalt för en trefasanläggning av den störande
anläggningens effekt, är därjämte skyldig att, sedan han vunnit kännedom
om senare tillkommen svagströmsanläggning eller starkströmsanläggning
som sägs i andra stycket, svara gentemot denna för erforderliga åtgärder
till förebyggande av sådan störning.
Tvist rörande omfattningen och beskaffenheten av åtgärder, som avses i
denna paragraf, prövas av kommerskollegium.
14 §.
Undergår elektrisk anläggning sådan ändring i fråga om utförande eller
drift att ökad risk uppkommer för skada eller störning, som avses i 13 §,
eller flyttas anläggningen från plats till annan, skall beträffande skyldighet
att svara för i nämnda paragraf stadgade, av ändringen eller flyttningen föranledda
skyddsåtgärder så anses som om ny anläggning tillkommit.
15 §.
Elektrisk anläggning skall i förhållande till annan sådan anläggning anses
hava tillkommit vid den tidpunkt den tagits i bruk; dock att, om innehavaren
dessförinnan anmält sin avsikt att utföra anläggningen, den
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
67
samma skall gentemot den, som mottagit sådan anmälan, anses hava tillkommit
vid den tidpunkt anmälan mottogs, under förutsättning att anläggningen
tages i bruk senast fem år därefter.
Är anläggningen i skilda ledningssträckningar eller eljest till olika delar
att enligt första stycket anse som tillkommen vid olika tidpunkter, skall
varje sådan del i fråga om skyldighet att svara för skyddsåtgärder anses
som särskild anläggning.
16 §.
Skyddsåtgärd som avses i 13 och 14 §§ bör utföras på sådant sätt att erforderligt
skydd erhålles till lägsta kostnad. Skall i anledning härav åtgärden
utföras vid annan anläggning än den vars innehavare enligt nämnda paragrafer
är skyldig att svara för åtgärden, ankommer det på innehavaren av
den andra anläggningen att om annat ej överenskommes utföra åtgärden.
Innehavaren av sistnämnda anläggning äger, i den mån åtgärden ej är
till båtnad för hans anläggning genom minskning av utgifter för dess underhåll
och drift eller annan stadigvarande förbättring av driften, att av den
som enligt 13 eller 14 § är skyldig att svara för skyddsåtgärden erhålla ersättning
för nödvändiga utgifter.
Har i fall som avses i 13 § andra och tredje styckena innehavaren av
den senare tillkomna anläggningen genom bristande planläggning vid utförandet
av anläggningen eller på annat sätt föranlett att kostnaden för
skyddsåtgärd blivit väsentligt högre än som varit nödvändigt svarar anläggningens
innehavare för sådan merkostnad.
17 §.
Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektriska anläggningar
ävensom av anordningar avsedda att anslutas till sådan anläggning meddelas
av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Konungen eller den Konungen bemyndigar äger tillika bestämma vilka
villkor leverantör av elektrisk kraft äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt
i fråga om utförande, ändring eller reparation av elektriska anläggningar.
18 §.
Med avseende å vissa elektriska anläggningar meddelas, utöver vad i denna
lag stadgas, bestämmelser i lagen den 12 juni 1942 om särskilda skyddsåtgärder
för vissa kraftanläggningar.
Angående åtgärder till skydd för radiotrafik stadgas i radiostörningslagen.
Om anordnande av elektrisk anläggning inom vissa områden
19 §.
Innehavare av elektrisk ledning, som framdragits inom område för allmän
eller annan till farväg nyttjad väg, vattentrafikled, järnväg eller spårväg,
är där ej annat överenskommits skyldig att vid ändring av trafikleden
vidtaga de ändringar och andra åtgärder med avseende å ledningen som
erfordras för att ändringen av trafikleden skall kunna genomföras.
Kostnad för i denna paragraf avsedda åtgärder skall åvila ledningens
innehavare såvida icke annat stadgas i 20 eller 21 §.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
20 §.
Är ledningens syfte att förse allmän väg med belysning, är innehavaren
berättigad till ersättning av väghållaren för de kostnader som åsamkas
honom på grund av bestämmelsen i 19 § första stycket. Har ledningen jämväl
annat syfte, skall ersättningen bestämmas efter vad som med hänsyn till
omständigheterna finnes skäligt.
21 §.
Erfordras på grund av bestämmelsen i 19 § första stycket att ändring
eller annan åtgärd vidtages med avseende å elektrisk ledning där denna
korsar trafikled som sägs i 19 §, skola därmed förenade kostnader, utom vad
avser flyttning av stolpe, stag eller dylikt som placerats inom trafikledens
område, ersättas av den under vars förvaltning trafikleden står.
22 §.
Innehavare av elektrisk ledning, som framdragits inom område för vattentrafikled,
är tillika skyldig att, om trafikleden framdeles i avsevärd omfattning
kommer att befaras av fartyg som kräva större segelfri höjd än
ledningen medgiver, mot ersättning för därav föranledda kostnader, vidtaga
de ändringar av ledningen som bestämmas av den Konungen bemyndigar.
23 §.
Föranleder elektrisk ledning, som framdragits inom område för trafikled
som sägs i 19 §, ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall kostnadsökningen
ersättas av ledningens innehavare.
24 §.
Arbete med elektrisk ledning inom område för trafikled som sägs i 19 §
skall, om den under vars förvaltning trafikleden står med hänsyn till trafiksäkerheten
så finner erforderligt, utföras genom dennes försorg eller efter
anvisningar av denne. Med arbetet förenade kostnader skola bestridas av
ledningens innehavare i den mån ej annat föranledes av bestämmelserna i
19—22 §§.
25 §.
Innehavare av elektrisk ledning inom område, för vilket finnes fastställd
stadsplan eller byggnadsplan, är pliktig att vidtaga de ändringar av ledningen
som Konungen eller den Konungen bemyndigar finner erforderliga
för genomförande av planen. Kostnaden för ändringarna skall åvila ledningens
innehavare om stadsplanen eller byggnadsplanen antagits före ledningens
framdragande eller om planen i de delar, den berör ledningen,
överensstämmer med regionplan eller generalplan, som antagits före framdragandet.
I annat fall skall kostnaden bestridas av vederbörande kommun.
26 §.
Är i annat fall än som avses i 19—25 §§ till följd av ändrade förhållanden
elektrisk ledning, som framdragits över annans fastighet, till betydande
olägenhet för denna, är ledningens innehavare pliktig att, mot ersättning
för kostnad och skada som därigenom orsakas honom, på begäran av
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
fastighetens ägare ändra eller flytta ledningen i den mån så erfordras för
undanröjande av olägenheten och kan ske utan synnerligt men för ledningen.
Om skada genom inverkan av elektrisk ström
27 §.
För skada som orsakas genom inverkan av ström från elektrisk anläggning
svarar innehavaren av den starkströmsanläggning eller därtill anslutna
anordning, varifrån strömmen närmast kommit. Uppkommer skadan
inomhus och är den anläggning, varifrån strömmen närmast kommit, avsedd
uteslutande för nyttjande av elektrisk kraft, gäller dock vad nu sagts
endast om spänningen där skadan inträffar samt, då skadan inträffar vid
ansluten anordning, spänningen i anslutningspunkten normalt är högre än
250 volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan
två ledare.
Har annan starkströmsanläggning eller därtill ansluten anordning än
den, från vilken den skadevållande strömmen närmast kommit, medverkat
till förekomsten av strömmen genom överledning, induktion eller eljest
på ej åsyftat sätt och finnes icke någon ansvarig enligt första stycket, svarar
innehavaren av förstnämnda anläggning eller anordning för skadan
som om den inträffat där sådan medverkan skett.
28 §.
Vad i 27 § stadgas gäller icke
a) skada å starkströmsanläggning eller därtill ansluten anordning, om
anläggningen eller anordningen där skadan inträffar är avsedd för spänning
som sägs i 27 § första stycket;
b) skada å egendom genom inverkan av ström från sådan elektrisk anläggning
eller därtill ansluten anordning, vilken utgör inrättning för godsbefordran
eller är avsedd för dylik inrättnings behov, därest egendomen
mottagits för befordran av inrättningens personal;
c) skada, som genom inverkan av ström från elektrisk anläggning eller
därtill ansluten anordning uppkommer till följd av krigshandling, naturkatastrof
eller jämförlig händelse och som innehavaren icke kunnat förebygga
genom föreskrivna skyddsåtgärder.
29 §.
Ersättning skall bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder;
dock skall ringa medvållande från skadelidandes sida icke föranleda
jämkning av honom tillkommande skadestånd.
30 §.
Har i fall, då någon nödgats utgiva ersättning enligt 27 §, annan starkströmsanläggning
eller därtill ansluten anordning medverkat till förekomsten
av den skadevållande strömmen genom överledning, induktion eller eljest
på ej åsyftat sätt, äger den som utgivit ersättningen att söka beloppet åter av
den andra anläggningens eller anordningens innehavare, i den mån så prövas
skäligt med hänsyn till graden av medverkan och övriga omständigheter.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 1 saml. Nr 139
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
31 §.
Ägare till elektrisk anläggning eller därtill ansluten anordning, vilken
upplåter nyttjanderätt till anläggningen eller anordningen, är för skada, som
därefter inträffar genom inverkan av elektrisk ström, ansvarig lika som innehavaren,
dock ej med annan egendom än den som inbegripes under nyttjanderätten.
Vad ägaren på grund härav utgivit må han söka åter av anläggningens
eller anordningens innehavare.
32 §.
Skadestånd som utgivits enligt 27, 30 eller 31 § må sökas åter av den som
enligt allmän lag på grund av vållande är skyldig att ersätta skadan.
33 §.
Talan om ersättning enligt 27 § skall vid äventyr av talans förlust väckas
inom två år från det skadan inträffade.
Ansvarsbestämmelse
34 §.
Den som begagnar starkströmsanläggning utan att innehava tillstånd,
där sådant erfordras, eller bryter mot föreskrift som givits vid meddelande
av sådant tillstånd, straffas med böter, om gärningen ej är belagd med
straff i brottsbalken.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den
2. Genom denna lag upphäves lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
3. Stadgandena i 6 § skola med avseende å tillstånd som meddelats före
den 1 januari 1958 äga tillämpning allenast i den mån med tillståndet är förenad
skyldighet för innehavaren att underkasta sig sådan förpliktelse som
avses i nämnda lagrum. Vid bedömande härav skall tillståndet anses som
områdeskoncession, om tillståndet avser yrkesmässig distribution inom visst
område vilket skäligen bör försörjas med elektrisk kraft från tillståndshavarens
ledningsnät, och eljest som linjekoncession.
4. Stadgandet i 7 § skall icke äga tillämpning på tillhandahållande av
elektrisk kraft från anläggning för vilken tillstånd meddelats före den 1 juli
1939, med mindre därvid föreskrivits skyldighet för anläggningens innehavare
att iakttaga de allmänna bestämmelser i fråga om leverans av elektrisk
kraft vilka kunna bliva i laga ordning fastställda.
5. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
stadgande som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället gälla.
6. Framställningar om prisreglering, som gjorts före ikraftträdandet av
denna lag men då alltjämt äro beroende på prövning, skola upptagas av
kommerskollegium för handläggning enligt denna lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
71
Bilaga 2
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar
Härigenom förordnas i fråga om lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar, dels att 4—18 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i lagen skall införas sju nya paragrafer, 1 a och
19—24 §§, av nedan angivna lydelse.
1 a §.
Med elektrisk anläggning förstås i denna lag anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring,
distribution eller nyttjande av elektrisk ström.
Ha olika delar av samma elektriska anläggning skilda innehavare, anses
varje sådan del som en särskild anläggning.
Elektriska anläggningar indelas med hänsyn till farlighetsgraden i starkströmsanläggningar
och svagströmsanläggningar. Närmare bestämmelser
härom meddelas av Konungen.
4 §.
Kan elektrisk anläggning genom inverkan på annan sådan anläggning orsaka
skada på person eller egendom eller störning i driften, svarar innehavaren
av den senast tillkomna anläggningen för erforderliga skyddsåtgärder
mot sådan skada eller störning.
Innehavare av elektrisk anläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma
jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, är dock
alltid skyldig att, sedan han fått kännedom om senare tillkommen anläggning
för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra
volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två
ledare, svara för de skyddsåtgärder som fordras för att förebygga att hans
anläggning genom induktion eller förhöjda markpotentialer inverkar på den
andra anläggningen och därigenom orsakar skada på person eller egendom
eller störning i driften av annat slag än ljudstörning i svagströmsanläggning.
5 §•
Ändras elektrisk anläggning i fråga om läge, utförande eller drift så, att
ökad risk uppkommer för skada eller störning som avses i 4 §, skall i fråga
om skyldighet att svara för skyddsåtgärd som föranleds av den ökade risken
anses som om ny anläggning tillkommit.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
6 §.
Elektrisk anläggning skall i förhållande till annan sådan anläggning anses
ha tillkommit då den togs i bruk. Är anläggningen i olika delar att anse som
tillkommen vid skilda tidpunkter, skall i fråga om skyldighet att svara för
skyddsåtgärder varje sådan del anses som en särskild anläggning.
7 §.
Kan skyddsåtgärd utföras med bättre verkan eller till lägre kostnad vid
annan elektrisk anläggning än den vars innehavare enligt 4 § är skyldig att
svara för åtgärden, ankommer det på den andra anläggningens innehavare
att utföra åtgärden enligt överenskommelse.
Den som enligt första stycket utfört skyddsåtgärd är berättigad till skälig
ersättning av den som svarar för åtgärden. Vid ersättningens bestämmande
skall hänsyn tagas till om åtgärden är till nytta för den anläggning där den
utförts genom minskning av kostnaderna för dess underhåll och drift eller
genom förbättring av driften.
8 §.
Har i fall som avses i 4 § andra stycket innehavaren av den senare tillkomna
anläggningen genom bristande planläggning av anläggningens utförande
eller på annat sätt föranlett att kostnaden för skyddsåtgärd blivit väsentligt
högre än nödvändigt, svarar han för merkostnaden.
9 §•
Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk anläggning
och anordning som är avsedd att anslutas till sådan anläggning meddelas
av Konungen eller den Konungen bemyndigar.
Konungen eller den Konungen bemyndigar bestämmer även vilka villkor
leverantör av elektrisk kraft får uppställa för beviljande av entreprenörsrätt
i fråga om utförande, ändring eller reparation av elektrisk anläggning.
10 §.
Innehavare av elektrisk ledning, som dragits fram inom område för allmän
eller till farväg nyttjad enskild väg, järnväg, spårväg, kanal eller annan
vattentrafikled (trafikled), är skyldig att vid ändring av trafikleden vidtaga
de åtgärder beträffande ledningen som behövs för att ändringen av trafikleden
skall kunna genomföras. Kostnaden för sådan åtgärd åvilar ledningens
innehavare, om ej annat följer av 11 eller 12 §.
11 §•
Är syftet med ledningen att överföra kraft för belysning av allmän väg,
skall väghållaren ersätta ledningens innehavare hans kostnad för åtgärd, som
avses i 10 §. Tjänar ledningen även annat ändamål, skall ersättningen bestämmas
efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.
12 §.
Har åtgärd som avses i 10 § vidtagits beträffande elektrisk ledning, där
denna korsar trafikled, skall den under vars förvaltning trafikleden står ersätta
ledningens innehavare kostnaden för sådan åtgärd, som ej avser flyttning
av stolpe, stag eller liknande anordning inom trafikledens område.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
73
13 §.
Föranleder elektrisk ledning, som dragits fram inom område för trafikled,
ökade kostnader för trafikledens underhåll, skall ledningsinnehavaren
ersätta kostnadsökningen.
14 §.
Kan arbete med elektrisk ledning inom område för annan trafikled än allmän
väg inverka på trafiksäkerheten eller medför det större ingrepp i trafikleden,
skall det utföras efter anvisningar av den som förvaltar trafikleden
eller genom hans försorg. Kostnaden för arbetet åvilar dock ledningens innehavare,
om ej annat följer av 11 eller 12 §.
I fråga om arbete med elektrisk ledning inom område för allmän väg gälla
särskilda bestämmelser.
15 §.
För skada genom inverkan av ström från elektrisk anläggning, som har
egen generator eller transformator, svarar anläggningens innehavare. Har
skada uppstått genom inverkan av elektrisk ström från anläggning, som
ej har egen generator eller transformator, svarar innehavaren av den anläggning,
från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.
Första stycket gäller ej skada som uppkommit till följd av krigshandling,
naturkatastrof eller därmed jämförlig händelse och som innehavaren ej
kunnat förebygga genom föreskrivna skyddsåtgärder.
Med generator eller transformator avses i denna paragraf ej apparat, som
alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller annan
sådan anläggning.
16 §.
Innehavare av elektrisk anläggning är fri från ansvar enligt 15 §, om den
som led skadan själv vållat denna genom grov vårdslöshet eller om skadan
var föranledd av hans underlåtenhet att fullgöra skyldighet mot den elektriska
anläggningens ägare eller innehavare.
Den som enligt åtagande eller på annan grund är skyldig att själv stå
risken för skada på sin egendom genom inverkan av ström från elektrisk
anläggning har likväl rätt till ersättning, om skadan föranletts av vårdslöshet
vid anläggningens utförande eller skötsel.
17 §.
Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan
av elektrisk ström från annan sådan anläggning, är innehavaren av sistnämnda
anläggning ersättningsskyldig endast om han underlåtit vidtaga
skyddsåtgärder enligt 4 § eller om skadan eller störningen eljest föranletts
av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel. Uppkommer skada
eller störning på den anläggning, från vilken strömmen utgått, och föranleddes
skadan eller störningen av vårdslöshet vid den andra anläggningens
utförande eller skötsel, är innehavaren av denna anläggning skyldig ersätta
skadan eller förlusten.
Har vårdslöshet förekommit vid båda anläggningarnas utförande eller
skötsel, fördelas ansvaret med hänsyn till beskaffenheten av felen på ömse
sidor.
18 §.
Ersättning för skada bestämmes enligt allmänna skadeståndsregler.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
19 §.
Har innehavare av elektrisk anläggning utgivit ersättning för skada, som
orsakats av elektrisk ström vilken på grund av induktion, överledning eller
annat ej åsyftat sätt härrör från annan elektrisk anläggning, och var skadan
vållad genom vårdslöshet vid sistnämnda anläggnings utförande eller skötsel,
får den som utgivit ersättningen söka beloppet åter av den andra anläggningens
innehavare. Har sådan vårdslöshet förekommit även vid den
förstnämnda anläggningen, fördelas ersättningsskyldigheten mellan båda
sidorna med hänsyn till beskaffenheten av felen på ömse sidor. Ligger sådan
vårdslöshet ej någondera sidan till last, äro båda anläggningarnas innehavare
ersättningsskyldiga som om de gemensamt vållat skadan. I sistnämnda
fall är dock innehavare av telegraf-, telefon- eller annan sådan i och för sig
ofarlig anläggning fri från ansvar.
Har skada föranletts av att åtgärd, som väsentligt ökat faran för skada,
vidtagits efter det elektrisk anläggnings utförande påbörjades och utan anläggningsinnehavarens
samtycke, är den som vidtagit åtgärden ansvarig för
skadan mot innehavaren, om han insett eller bort inse faran.
20 §.
Har ägare av elektrisk anläggning upplåtit nyttjanderätt till denna, svarar
han i samma mån som innehavaren för skada, som därefter inträffar,
dock ej med annan egendom än den som nyttjanderätten avser. Vad ägaren
på grund härav utgivit äger han söka åter av anläggningens innehavare.
21 §.
Ersättning som utgivits enligt denna lag får sökas åter från den som vållat
skadan, om ej annat följer av 19 §.
22 §.
Utgöres elektrisk anläggning av inrättning för godsbefordran eller är den
avsedd för sådan inrättnings behov, äga bestämmelserna i denna lag om ersättningsskyldighet
ej tillämpning på egendom som mottagits för befordran.
23 §.
Talan om ersättning enligt 15 eller 17 § skall väckas inom två år från
det skadan inträffade.
24 §.
I fråga om vissa starkströmsanläggningar finnas bestämmelser även i lagen
(1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
75
Bilaga 3
Utdrag ur lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar
4 §•
För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,
som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens innehavare.
Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,
som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den
anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.
Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggningens
innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iakttagande
av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.
Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad
eller inhägnad gård genom inverkan av ström, vilken med en spänning av
högst tvåhundrafemtio volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), tillförts
förbrukningsanläggning för starkström.
Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke apparat,
som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller
annan dylik anläggning.
5 §•
1 mom. Kan elektrisk anläggning genom inverkan på redan befintlig dylik
anläggning vålla skada å person eller egendom eller störning i driften,
skall innehavaren av förstnämnda anläggning vidtaga erforderliga åtgärder
vid denna för att förebygga sådan skada eller störning.
Innehavare av starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma
jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, vare
ock pliktig att, så snart han vunnit kännedom om senare tillkommen anläggning
för svagström eller för starkström med en spänning av högst sexhundra
volt, räknat så som angives i 3 § 2 mom. a), vidtaga erforderliga åtgärder vid
sin anläggning för att förebygga att denna genom inverkan på den andra
anläggningen medelst induktion eller förhöjda markpotentialer vållar skada
å person eller egendom eller annan störning än ljudstörning.
2 mom. Kan i fall, som avses i 1 mom., erforderligt skydd med bättre verkan
eller till lägre kostnad vinnas genom åtgärd vid den anläggning som är
utsatt för inverkan, ankommer det på dess innehavare att efter överenskommelse
eller rättens förordnande utföra åtgärden.
Innehavaren äger, i den mån åtgärden ej är till båtnad för hans anläggning
genom minskning av utgifter för dess underhåll och drift eller annan
stadigvarande förbättring av driften, att av den som enligt 1 mom. är skyldig
att vidtaga skyddsåtgärder njuta ersättning för utgifter vilka varit nödvändiga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
6 §.
Har elektrisk anläggning skadats eller dess drift störts genom inverkan
av elektrisk ström från annan dylik anläggning, vare sistnämnda anläggnings
innehavare från ersättningsskyldighet fri, där icke han underlåtit vidtaga de
skyddsåtgärder som jämlikt 5 § på honom ankommit eller eljest skadan
eller störningen föranletts av vårdslöshet vid anläggningens utförande eller
skötsel; uppkommer skada eller störning å den anläggning, från vilken
strömmen utgått, och föranleddes skadan eller störningen av vårdslöshet vid
den andra anläggningens utförande eller skötsel, vare denna anläggnings innehavare
pliktig att ersätta skadan eller förlusten.
Finnes vårdslöshet hava förelupit vid båda anläggningarnas utförande eller
skötsel, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av de å ömse sidor begångna
fel, bestämma, till huru stort belopp skadan eller förlusten skall
drabba vardera sidan.
7 §•
Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings
innehavare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande
föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan
var föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande
eller av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggningens
ägare eller innehavare.
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund
pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å
egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av
vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
8 §•
Är innehavare av elektrisk anläggning jämlikt 4 § pliktig att utgiva skadestånd
i fall, där någon ljutit döden eller lidit kroppsskada, skall skadeståndet
bestämmas enligt de i [strafflagen] stadgade grunder; ersättning
som i andra fall skall utgå, bestämme rätten, efter ty för varje fall prövas
skäligt.
9 §■
Har innehavare av elektrisk anläggning nödgats utgiva ersättning för
skada, som orsakats genom inverkan av en medelst induktion eller överledning
eller eljest på ej åsyftat sätt från annan anläggning inkommen elektrisk
ström, och var skadan vållad genom vårdslöshet vid den sistnämnda anläggningens
utförande eller skötsel, äge den, som fått utgiva ersättningen, att av
den senare anläggningens innehavare söka åter vad han sålunda fått utgiva.
Finnes sådan vårdslöshet, som nyss sagts, hava förelupit jämväl vid den
förstnämnda anläggningen, äge rätten, med avseende å beskaffenheten av
de å ömse sidor begångna fel, bestämma, till huru stort belopp ersättningen
skall av vardera sidan slutligen gäldas. Ligger dylik vårdslöshet ej någondera
sidan till last, skola båda anläggningarnas innehavare sig emellan taga
del i ersättningens gäldande, såsom om de gemensamt vållat skadan; dock
att i ty fall ansvarighet icke åligger innehavare av telegraf-, telefon- eller
annan dylik i och för sig ofarlig anläggning.
Har skada, som i denna lag avses, föranletts därav, att, efter det elektrisk
anläggnings utförande påbörjades, utan innehavarens samtycke vidtagits åtgärd,
som i väsentlig mån ökat faran för skadas åstadkommande genom den
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
elektriska strömmens inverkan, vare den, som vidtagit sådan åtgärd där lian
insett eller bort inse faran, anläggningens innehavare ansvarig för den skada,
som sålunda uppkommit.
10 §.
Elektrisk anläggnings ägare, som åt annan överlåter nyttjanderätten till
anläggningen, vare för skada, som därefter inträffar, ansvarig enligt 4—9 §§
lika som anläggningens innehavare, dock ej med annan egendom än anläggningen
och vad därtill hörer samt under nyttj anderätten inbegripes; och må
ägaren söka sitt åter av anläggningens innehavare.
11 §•
Talan mot elektrisk anläggnings ägare eller innehavare om skadestånd enligt
4 eller 6 § skall väckas inom två år från det skadan timade. Försummas
det, är rätt till talan förlorad.
12 §.
Vad elektrisk anläggnings ägare eller innehavare utgivit enligt 4—10 §§
äge han, där ej annat av 9 § föranledes, söka åter av den, som skadan vållat.
13 §.
Utgöres den elektriska anläggningen av inrättning för befordran av gods
eller är den för sådan inrättnings behov avsedd, skall vad ovan är stadgat
rörande ersättningsskyldighet för skada icke äga tillämpning i fråga om egendom,
som blivit av inrättningens förvaltning eller betjäning för befordran
emottagen.
14 §.
De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet för ägare
eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning, då till följd
av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd arbetstagare, som
avses i lagen om yrkesskadeförsäkring, varder dödad eller skadad.
15 §.
De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna lag innehåller, må erfordras
med avseende å elektriska anläggningars utförande och skötsel, meddelas
av Konungen.
Konungen må jämväl bestämma, vilka villkor leverantör av elektrisk ström
äger uppställa för beviljande av entreprenörsrätt i fråga om utförande, förändring
eller reparation av elektriska anläggningar, anslutna eller avsedda
att anslutas till leverantören tillhörig distributionsanläggning.
16 §.
Med avseende å vissa starkströmsanläggningar meddelas, utöver vad i denna
lag stadgas, bestämmelser i lagen om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar.
17 §.
Beträffande åtgärder till förebyggande av störning i radiomottagningsapparat
gäller vad därom särskilt stadgas.
18 §.
Om atomskada gälla särskilda bestämmelser.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 maj 1970.
Närvarande:
f. d. justitierådet Regner,
regeringsrådet Martenius,
justitierådet Bernhard,
justitierådet Hesser.
Enligt lagrådet den 26 mars 1970 tillhandakommet utdrag av protokollet
över industriärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
20 februari 1970, hade Kungl. Maj :t förordnat, att enligt 87 § regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i lagen innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Lars Lindmark.
Lagrådet yttrade:
I fråga om 4—18 §§ i lagen innebär det remitterade förslaget icke andra
sakliga ändringar än att bestämmelserna i 4 § tredje stycket och 14 § uteslutes
samt vissa föreskrifter i 5 och 15 §§ jämkas. I formellt hänseende föreslås
däremot tämligen omfattande ändringar, bestående i att bestämmelserna
upptages med ändrad paragrafindelning och med redaktionella jämkningar
i utformningen. Åtskilliga av bestämmelserna i lagen har behandlats i den
juridiska litteraturen (se bland annat Karlgrens Skadeståndsrätt och Rodhes
Obligationsrätt), i NJA II (först 1904 och senast 1958) samt i rättsfallssamlingar.
De ändrade paragrafbeteckningarna medför att det blir svårare
att tillägna sig vad som skrivits i ämnet, och då flera av bestämmelserna är
svårtolkade (se t. ex. NJA I 1948 s. 182 samt i NJA II 1958 s. 340 f vad som
anfördes av departementschefen, lagrådet och tredje lagutskottet vid lagändringarna
1958) är ändringarna till betydande olägenhet för rättstillämpningen.
Med hänsyn härtill och till att avsikten är att lagen inom nära framtid
skall undergå en mera genomgripande revision, synes det vara bäst om
— såsom skedde vid 1957 och 1958 års ändringar — paragrafindelningen
icke förändras. De språkliga jämkningar som föreslagits föranleder väl i
och för sig ingen erinran men då andra bestämmelser i lagen (särskilt 1 §)
bibehålies vid nuvarande lydelse blir lagens språk i allt fall en blandning av
gammalt och nytt, varför det synes onödigt att bara för språkets skull göra
ändringar i lagens paragrafer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
79
Av anförda skäl hemställer lagrådet, att 4, 6—13 samt 16—18 §§ nu icke
undergår annan ändring än att tredje stycket i 4 § utgår. Vidare föreslås, att i
5 § behandlas regler i samma ämnen som för närvarande samt att däri införes
de nya bestämmelserna i 5, 6 och 8 §§ i förslaget (5 och 6 §§ i nya
tredje och fjärde stycken i 5 § 1 mom. och 8 § i ett nytt tredje stycke i
5 § 2 mom.). I övrigt kan 5 § bibehållas oförändrad utom såtillvida att första
stycket i 1 mom. jämkas såsom föreslagits i 4 § i förslaget samt att första
stycket i 2 inom., i enlighet med förslagets 7 § första stycket, ändras att
även gälla åtgärd vid en tredje anläggning; slutorden synes däremot böra
bibehållas (jfr NJA II 1958 s. 362).
De nya bestämmelserna om trafikleder i 10—14 §§ i förslaget kan lämpligen
upptagas i en ny 5 a § under mom. 1—4 (10 § i mom. 1, 11 och 12 §§
i mom. 2, 13 § i mom. 3 och 14 § i mom. 4). Härvid erfordras jämkningar i
några hänvisningar. För att det tydligare skall framgå att 10—13 §§ i förslaget
avser fall då trafikleden tillkommit innan ledningen framdrogs, bör
därjämte i 10 och 13 §§ (5 a § 1 mom. och 3 mom. enligt lagrådets förslag)
ordet ”befintlig” inskjutas före ”allmän” respektive ”trafikled” samt i 12 §
(5 a § 2 mom. andra stycket) angivas att bestämmelserna gäller ”i fall som
avses i” 10 § (5 a § 1 mom.).
Om paragrafindelningen bibehålies, bör i 15 § göras de ändringar som föreslås
i förslagets 9 §.
Följes lagrådets hemställan föranleder det ändring i förslagets ingress.
Ur protokollet:
Ingrid Hellström
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1970
Utdrag av protokollet över industriärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
29 juni 1970.
Närvarande:
Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Lundkvist, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson,
Norling, Löfberg, Lidbom, Carlsson.
Chefen för industridepartementet, statsrådet Wickman, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande
över förslag till lag om ändring i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar och anför.
Lagrådet har inte funnit anledning till någon saklig erinran mot förslaget.
Däremot anser lagrådet att den formella inordningen av de ändringar
i lagen som omfattas av det remitterade förslaget bör kunna ske i närmare
anslutning till den gällande lagstiftningen. Skäl kan anföras för såväl
den ena som den andra formella lösningen. Med hänsyn till att lagstiftningen
under alla förhållanden inom några år torde komma att underkastas en
ännu mer genomgripande revision vill jag dock inte motsätta mig att de
nu aktuella ändringarna inordnas i 1902 års lag på det sätt lagrådet förordat.
Det remitterade förslaget har omarbetats i överensstämmelse härmed
samtidigt som vissa andra redaktionella jämkningar vidtagits.
Lagförslagets utformning i enlighet med vad lagrådet förordat innebär
väsentligen att den nuvarande paragrafföljden i 1902 års lag lämnas orubbad.
För att underlätta läsningen av specialmotiveringen till det remitterade
förslaget vill jag här kort ange hur denna förhåller sig till de olika
paragraferna i det nu föreliggande lagförslaget.
Specialmotiveringen till 15 § i det remitterade förslaget (s. 57) hänför
sig till 4 § i det föreliggande förslaget, medan specialmotiveringen till 4—
8 §§ (s. 51—53) hänför sig till 5 § 1 och 2 mom. Specialmotiveringen till
10—14 §§ (s. 54—56) hänför sig på samma sätt till en nyinsatt 5 a §. Specialmotiveringen
till 9 § (s. 53—54) hänför sig till 15 §. I sammanhanget
bör också påpekas att de huvudsakligen redaktionella jämkningar i förhållande
till nuvarande lydelse, som ändringarna i 16—18 §§ och tillägget av
19—24 §§ i det remitterade förslaget innebar, inte har någon motsvarighet
i det föreliggande förslaget.
81
Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1970
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t genom
proposition föreslår riksdagen att antaga det föreliggande förslaget till lag
om ändring i lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Edström
MARCUS BOKTR. STHLM 1970 700127
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- 3LU 1970:84 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen s. 1 i texten
- BU 1970:63 Utlåtande i anledning av motioner om jörstatligande av elproduktionen samt bensinoch oljehandeln. s. 3 i texten